Angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena
1943-05-07 · 155 sidor, varav 146 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 146 av 155 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:243, Angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
1
Nr 243.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till förbättrande av bostadsförhållandena; given
Stockholms slott den 7 maj 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Moller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 19—22, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna
dels till statens byggnadslånebyrå: avlöningar ett förslagsanslag av 391,800
kronor,
dels till statens byggnadslånebyrå: omkostnader ett förslagsanslag av
91,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.
1034 4»
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
dels till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor,
dels ock till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.
Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna
dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag av 25,000,000
kronor,
dels ock under fonden för låneunderstöd till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 40,000,000 kronor och till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av
30,000,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
I samband därmed vill jag även behandla vissa frågor avseende bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.
I. Tertiärlån och tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni
1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa M
bostadsbyggnadsföretag.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelser rörande här avsedda lån äro meddelade i omförmälda kungörelse
med däri genom kungörelse den 6 augusti 1942 (nr 739) gjorda ändringar.
Enligt ifrågavarande författning kan för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten
inom riket av statsmedel beviljas tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag,
avseende flerfamiljshus eller enfamiljshus, ävensom tillläggslån
för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus,
som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare.
Med flerfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att innehålla huvudsakligen
mindre men rymliga bostadslägenheter och med enfamiljshus byggnad,
som är avsedd att utgöra egethem.
Lån beviljas av statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet må förekomma
allenast i kommun, som åtagit sig att utan kostnad för statsverket eller låntagaren
förmedla lån av ifrågavarande art.
Såsom förutsättning för erhållande av såväl tertiärlån som tilläggslån
gäller, att sökanden förbinder sig att vid uthyrning av lägenheter, som tillkomma
eller ombyggas genom byggnadsföretaget, under en tid av tio år icke
utan byggnadslånebyråns medgivande uttaga hyror med högre belopp eller
beräknade efter andra grunder än byrån godkänner.
Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, äger byggnadslånebyrån icke
medgiva, att hyrorna för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
stöd av här ifrågavarande lån, må i vidare mån än som kan föranledas av
stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnaderna
överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter
av jämförlig beskaffenhet och belägenhet.
Tertiärlån får ej överstiga beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus,
som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare,
25 procent, beträffande annat flerfamiljshus 20 procent och beträffande annat
enfamiljshus 35 procent av det värde å fastigheten eller, då fråga är örn
tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån godkänt. Ej heller må, där
fråga är örn ombyggnad, tertiärlånet överstiga halva kostnaden för ombyggnaden.
Där särskilda omständigheter därtill föranleda kan dock byggnadslånebyrån
inom vissa gränser medgiva, att lånet må utgå med högre belopp.
För tertiärlån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i
vederbörande fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljs- eller
enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd
företagare, inom 95 procent, beträffande annat flerfamiljshus inom 90
procent och beträffande annat enfamiljshus inom 85 procent av det fastställda
fastighets- respektive byggnadsvärdet.
Låneräntan är beträffande tertiärlån för byggnadsföretag avseende flerfamiljshus
eller sådant enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun
eller därmed jämställd företagare, fixerad till 4.5 procent och lånen äro
amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår
en annuitet, som beträffande flerfamiljshus utgör, då fråga är om nybyggnadsföretag
5V4 procent, samt då fråga är om ombyggnadsföretag 6 procent
av det ursprungliga lånebeloppet under de första fem åren av lånets löptid.
Under de därpå följande fem åren kan annuiteten av byggnadslånebyrån
höjas till respektive 6 och 6V2 procent. Härefter skall annuiteten höjas till
det belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom 30 respektive
25 år från amorteringens början. För lån till enfamiljshus, som uppföres
eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, utgör
under de första tio åren av lånets löptid annuiteten 6.9 procent av ursprungliga
lånebeloppet, varefter annuiteten höjes till det belopp, som erfordras
för att lånet skall vara slutamorterat inom loppet av 20 år.
Beträffande tertiärlån avseende enfamiljshus, som icke uppföres eller
ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, är låneräntan fixerad
till 3.6 procent och lånen äro amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån
bestämmer. Därefter utgår en annuitet som skall utgöra under de
första tio åren av lånets löptid 6 procent och under återstoden av löptiden
det högre belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom
loppet av 20 år.
Finner byggnadslånebyrån, att den årliga kapitalkostnaden för nybyggnadsföretag
avseende sådant enfamiljshus, som avses i föregående stycke,
skulle komma att väsentligt överstiga motsvarande kostnad för ett jämförligt
enfamiljshus, uppfört år 1939, kan byrån emellertid medgiva, att viss dol av
tertiärlånet skall under en tid av tio år utgöra en räntefri stående del. Sagda
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
lånedel må icke överstiga 10 procent av den av byrån godkända anskaffningskostnaden
för byggnadsföretaget. Sådant medgivande må endast lämnas,
örn vederbörande kommun åtagit sig dels att under byggnadstiden utöva kontroll
över företaget, dels ock att gentemot staten ansvara för sådan förlust å tertiärlånet,
som kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående
delen av lånet eller vanvård av byggnaden. Efter utgången av nämnda tioårsperiod
äger byggnadslånebyrån, därest den då rådande allmänna bostadskostnadsnivån
därtill giver anledning, besluta, att den del av tertiärlånet,
som dittills utgjort räntefri stående del, skall löpa med ränta och amorteras.
Meddelas ej dylikt beslut, skall nämnda del av lånet avskrivas.
Utgående ränte- och annuitetsbelopp å tertiärlån kunna under vissa förutsättningar
helt eller delvis eftergivas. Bestämmelserna härom, som återfinnas i kungörelsens
13 §, bygga på byggnadskostnadssakkunnigas förslag örn införande av
en s. k. räntegaranti. Dessa bestämmelser innebära, att låntagaren i form av
eftergift å tertiärlånekostnaden får gottgörelse för räntekostnaderna å primäroch
sekundärkrediterna, i den mån de uppgå till mera än 3.5 procents ränta
å primärlånet respektive en däremot svarande ränta å sekundärlånet. Eftergiften,
som kan utgå under tio år, maximeras för varje fall av byggnadslånebyrån
till visst belopp, bestämt efter det allmänna ränteläget vid fastighetens
belåning. Då eftergift beviljas beträffande ombyggnadslån må hänsyn endast
tagas till räntekostnaden å sådana lån, som upptagits eller omplacerats i samband
med ombyggnaden. Eftergift kan icke beviljas för räntekostnad för
andra lån än sådana, som lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening
eller sådant annat kreditinstitut, som har fastighets- eller tomträttsbelåning
till sin huvudsakliga uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank
eller postsparbanken.
Tilläggslån kan beviljas allenast under förutsättning, att byggnadslånebyrån
efter prövning av dels anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget,
kostnaden för tomtmark inbegripen, dels ock fastighetens eller, då fråga är
örn tomträtt, byggnadens avkastningsvärde finner anskaffningskostnaden överstiga
avkastningsvärdet. Det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger
avkastningsvärdet, plägar benämnas överkostnaden. En förutsättning
för erhållande av tilläggslån är vidare, att den kommun, inom vilken byggnadsföretaget
är beläget, åtager sig att, på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövar
skäligt, bidraga till kostnaden för företaget. Då särskilda skäl därtill äro,
må dock tilläggslån beviljas även örn vederbörande kommun icke bidrager
till kostnaden för b}rggnadsföretaget.
Tilläggslån kan beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres
av kommun eller därmed jämställd företagare, utgå med högst 95 procent
av överkostnadens belopp och beträffande annat flerfamiljshus med högst
90 procent av överkostnadens belopp.
För tilläggslån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i
vederbörande fastighet eller tomträtt gällande med förmånsrätt antingen
omedelbart efter den inteckning, som skall ställas till säkerhet för tertiär
-
Kungl. Majus proposition nr 243. 5
lånet, eller, där sådant lån ej sökes, omedelbart efter den inteckning, som
pantförskrivits till säkerhet för lån, motsvarande tertiärlånet.
Tilläggslån löper tills vidare utan ränta och amortering. Medgiver byggnadslånebyrån,
att de av byrån vid tilläggslånets beviljande fastställda
hyrorna få höjas utöver vad som betingas av stegrade bränsle- och förvaltningskostnader,
eller kan med hänsyn till det allmänna hyresläget på orten
fastighetens avkastning antagas komma att stiga efter utgången av den tid,
för vilken hyrorna bundits vid av bvggnadslånebyrån bestämda belopp, äger
byrån besluta, att tilläggslånet, i den män avkastningsökningen det medgiver,
skall löpa med ränta och amortering, allt enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Majit framdeles må meddela.
Örn och i den mån tilläggslånet vid utgången av den tid, för vilken hyrorna
blivit bundna enligt beslut av byggnadslånebyrån, återstår oguldet och ej
enligt dessförinnan meddelat beslut skall amorteras i enlighet med nyss angivna
bestämmelser, skall lånet avskrivas.
Bestämmelserna rörande tilläggslån hava tillkommit efter beslut av 1942
års riksdag och sakna helt och hållet motsvarighet i förut gällande författningar.
I samband härmed hava de tidigare gällande bestämmelserna rörande
tertiärlån i åtskilliga hänseenden ändrats. Syftet med de nya bestämmelserna
har varit att med bevarandet av hyresnivån för år 1939 nybyggda fastigheter
åstadkomma en bostadsproduktion, tillräcklig att täcka det nödvändiga
behovet.
För här ifrågavarande slag av lån hava å riksstaten för budgetåret 1942/43
under kapitalinvesteringar, fonden för låneunderstöd, anvisats dels ett reservationsanslag
till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet av 25,000,000
kronor, dels ock ett reservationsanslag till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
av 15,000,000 kronor. Då dessa anslag visat sig otillräckliga,
har 1943 års riksdag på därom av Kungl. Majit i proposition den 5 mars 1943,
nr 163, gjord framställning å tilläggsstat till riksstaten för nämnda budgetår
anvisat dels till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor, dels ock till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett reservationsanslag av likaledes 10,000,000 kronor.
Beträffande anslagen till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet är
att märka, att de icke äro avsedda allenast för sådana tilläggslån, som beviljas
enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) örn tertiärlån och tillläggslån
för vissa bostadsbyggnadsföretag utan jämväl — ehuru till en
mindre del — för sådana tilläggslån, som utgå enligt kungörelsen den 30 juni
1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer. Till syftet med sistnämnda tilläggslån återkommer jag i
det följande.
Föreliggande framställningar och förslag.
Förslag rörande ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tillläggslån
hava framlagts i olika sammanhang. Jag ber nu att få redogöra för
de sålunda framlagda förslagen ävensom för de i anledning därav avgivna
yttrandena.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
I skrivelse den 26 oktober 1942, har statens byggnadslånebyrå hemställt
om utfärdande av sådana föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa
förutsättningar utbetalas å tertiär lån.
Eörande behovet av dylika förskott samt det förslag i ämnet, som utarbetats,
har byggnadslånebyrån till en början anfört följande.
Sedan ett byggnadsföretag fullbordats, hade byrån att på framställning
meddela slutligt beslut i låneärendet med iakttagande av vad i 24 § i gällande
kungörelse föreskreves. Av flera skäl kunde därvid en ganska avsevärd tid
förflyta från den dag företaget slutfördes till den tidpunkt, då lånemedlen
kunde utbetalas. Till stor del vållades detta dröjsmål av att underliggande
kredit enligt författningens krav måste vara ordnad, åtminstone genom att
avtal örn försträckning kommit till stånd, innan slutligt beslut omfattande
jämväl frågan om ränteeftergift kunde givas. Placeringen av de underliggande
krediterna fördröjdes i sin tur vanligen av det förhållandet, att
taxeringsvärde först måste åsättas, en procedur som i regel vållade en icke
obetydlig tidsspillan. Ytterligare kunde långvarigt uppskov med låneärendets
slutliga avgörande föranledas av att byrån i vissa fall först måste granska
byggnadsföretagets räkenskaper.
Med hänsyn fägen till att byggnadsföretagarna ofta vore personer, som lede
av knapphet på likvida medel, förorsakade dröjsmålet med ärendenas behandling
avsevärd olägenhet. Därför hade ett förslag utarbetats inom byrån i
syfte att i den mån möjligt vore på snabbare sätt bereda företagarna tillgång
till tertiärlånemedel utan att kravet på säkerhet eftersattes. Detta förslag
innebure, att tertiärlån skulle kunna utanordna^ såsom ett slags förskott å
lånet, sådant detta slutligen fastställdes. Beslut därom skulle kunna fattas
av byrån så snart som byggnadsföretaget fullbordats och värderats samt
blivit föremål för den sedvanliga tekniska granskningen inom byrån. Utbetalning
skulle ske allenast örn de säkerhetshandlingar överlämnats, som eljest
vore erforderliga vid tertiärlån.
I syfte att förebygga de risker, som bero på att lånefrågorna icke äro
ordnade, och i ändamål att skapa garantier för att underliggande krediter omläggas
på nöjaktigt sätt utan oskäligt uppehåll, har byggnadslånebyrån ansett,
att vissa särskilda villkor borde uppställas för erhållande av förskott. Byrån
anför härom. $.
1) En skälig tidsfrist borde angivas, inom vilken underliggande kredit
skulle vara ordnad såsom varaktig placering vid äventyr att förskottet återkrävdes.
2) Förskott skulle icke beviljas med mindre förhållandena vore sådana,
att tilläggslån måste antagas utgå. Avsikten därmed vore den att, örn förskott
beviljats till högre belopp eller inom högre lånegräns än det definitiva
beslutet avsåge, återbetalning av överskjutande belopp skulle tryggas ur
valutan för tilläggslånet.
3) Förskottet finge icke utbetalas med mindre låntagaren tillhandahållit
bevis, att upplupna räntor å underliggande kredit guldits till dagen för förskottets
utbetalning. Tillika måste visas, att underliggande kredit icke löpte
med straffränta eller dylikt på grund av att till exempel inlösen av byggnadskreditiv
kommit att dröja utöver avtalad tid.
4) Räntesubvention kunde icke ifrågakomma beträffande de underliggande
krediterna, sorn här förutsattes icke ha fått den varaktiga placering som vore
avsedd. För att ytterligare animera låntagaren att företaga omplacering borde
vidare räntesubvention, med de begränsningar, som författningen i övrigt stipu
-
7
Kungl. Marits proposition nr 243.
lerade, icke få utgå å tid, som läge exempelvis mera än elva år efter byråns
beslut örn förskott. Anmärkas kunde ock att kravet å betalning av upplupna
räntor å underliggande kredit skapade en viss trygghet för att låntagaren vid
omplaceringen verkligen hade medel tillräckliga för ändamålet, eftersom den a
framförliggande kredit på nytt upplöpande räntan borde kunna täckas med
byggnadsföretagets avkastning.
Byggnadslånebyrån tillägger, att, därest Kungl. Majit bifölle ifrågavarande
framställning, ehuru — såsom byrån väl insåge — vissa erinringar mot förslaget
kunde resas, borde de ändrade bestämmelserna komma till uttryck i
nya författningsföreskrifter. Möjligen skulle det vara tillfyllest med ett mera
allmänt stadgande, som finge tjäna såsom ram för förfarandet, medan det
skulle ankomma på byrån att i det enskilda fallet meddela föreskrifter i överensstämmelse
med vad förut nämnts.
Byrån påpekar ock, att ett förfarande av här avsedd art måste handhavas
restriktivt, dock icke i sådan grad att syftet med anordningen förfelades.
Slutligen framhåller byrån, att man inom byrån även dryftat tanken att
giva förskott å tilläggslån. Detta skulle i och för sig vara så mycket mer
behövligt som tilläggslånet motsvarade en icke räntabel del av anskaffningskostnaden.
Omsorgen örn statens trygghet hade dock avhållit byrån från att
framlägga förslag i sådant hänseende.
I skrivelsen den 26 oktober 1942 har byggnadslånebyrån även framlagt förslag
rörande upphävande av skyldighet för kommun att i vissa
fall ställa inteckningssäkerhet. Detta förslag avser ändringar dels i
förenämnda kungörelse rörande tertiärlån och tilläggslån, dels i kungörelsen
den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel för beredande av
hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Byggnadslånebyrån uttalar sig i denna del på följande sätt.
I de tre kungörelserna stadgades, utan undantag för kommuner, att inteckningar
i vederbörande fastigheter eller tomträtter skulle lämnas som säkerhet
för lånen. Emellertid gällde sedan länge som allmänt erkänd regel, att en
kommun icke borde lämna realsäkerhet för sina förbindelser; kommunens hela
skattekraft och samtliga tillgångar skulle med andra ord säkra varje förbindelses
uppfyllande. (Jfr lagar den 18 juni 1937 örn ändring i kommunallagarnas
bestämmelser örn underställning samt förarbetena till ändringarna.)
Stadgandena i nämnda kungörelser strede alltså mot denna regel och medförde
följaktligen onödiga utgifter för kommunala byggnadsföretag. Särskilt förtjänade
anmärkas, att en kommun, som erliölle tilläggslån, för att kunna ställa
inteckningssäkerhet för detta nödgades uttaga inteckningar svarande mot den
underliggande krediten, även örn denna icke vare sig helt eller delvis placerades
i statligt lån. , ..
Med hänsyn till det anförda syntes de tre nämnda kungörelserna bora
ändras. I samtliga förekomme bestämmelser om inteckningssäkerhet i mer än
ett författningsrum, varför det torde vara enklast att tillfoga ett nytt stadgande
av innebörd, att kommuner befriades från att ställa inteckningssäkerhet. Ett
dylikt stadgande kunde förslagsvis erhålla följande lydelse: »Vad i denna
kungörelse stadgas om skyldighet att ställa inteckningssäkerhet skall icke galla
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kommun.» I fråga om kungörelsen nr 569/1942 torde erfordras en ytterligare
jämkning (eventuellt i form av ett tillägg till 3 §) för att markera, att skyldigheten
kvarstode för företagare, som eljest vöre jämställd med kommun.
I anledning av förevarande framställning har statskontoret den 26 november
1942 avgivit utlåtande.
Med anledning av förslaget örn förskottsutbetalning å tertiärlånen
har statskontoret uttalat sig på följande sätt.
Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar, liggande med bättre rätt än
säkerheten för tertiärlån — primär- och sekundärkredit — utlämnades, bland
andra, av försäkringsbolag och affärsbanker. Ifrågavarande kreditanstalter
krävde icke, enligt vad statskontoret inhämtat före lånets beviljande, att fastighet
åsatts taxeringsvärde. Dessa långivare verkställde själva värdering av den
fastighet, vari inteckning erbjödes som säkerhet, och lånets storlek och villkoren
för detsamma vore beroende på resultatet av ifrågavarande värdering.
Beträffande andra kreditanstalter, såsom bostadskreditföreningar och hypoteksföreningar,
vore dessa enligt bestämmelser i för dem gällande reglementen
delvis bundna av att fastighet taxeringsvärderats, innan densamma kunde bli
belåningsobjekt. Emellertid hade detta förhållanden uppmärksammats redan
år i933 genom tillkomsten av förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i
vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet och lagen samma dag angående
vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås. I samband
med anmälan av förslag till nyssnämnda författningar i proposition till
1933 års riksdag hade vederbörande departementschef uttalat till statsrådsprotokollet
(prop. nr 186 sid. 24 och prop. nr 187 sid. 3), att syftet med
de föreslagna bestämmelserna vore att möjliggöra för ägare av fastighet, att
snabbt få taxeringsvärde åsatt densamma och därmed möjlighet erhålla’ lån
mot säkerhet av fastighetsinteckningar i kreditanstalter. Åsättande av dylikt
s. k. preliminärt taxeringsvärde krävde vanligen icke någon större tidsutdräkt
—- i Stockholm någon månad, stundom avsevärt kortare tid. Statskontoret
kunde därför svårligen föreställa sig, att, som byggnadslånebyrån uppgåve,
låneärendenas handläggning i större utsträckning kunde fördröjas genom att
taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten.
Statskontoret erinrar ock, att, då lånen utlämnades mot inteckningssäkerhet,
li§8ande mycket högt å fastighets belåningsvärde, det med nödvändighet
måste fordras, att en noggrann och omsorgsfull prövning av byggnadsföretagets
ekonomiska bärkraft verkställdes, innan någon del av lånet utbetalades.
Med hänsyn till det anförda har statskontoret icke ansett en författningsändring
i föreslagen riktning motiverad.
Vidkommande frågan örn befrielse för kommunerna från skyldigheten
att ställa inteckningssäkerhet gör statskontoret till en början
följande erinringar.
Vid anmälan i proposition den 15 maj 1942, nr 320, av förslag örn ändrade
grunder för låneverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer hade föredragande departementschefen (sid. 21)
uttalat, att kommun, som erhölle i förslaget omnämnt tilläggslån, borde för
detsamma ställa säkerhet i form av fastighetsinteckning. I propositionen angivna
grunder för ifrågavarande låneverksamhet hade godkänts av riksdagen
(riksdagens skrivelse nr 463).
Även tidigare hade ifrågavarande spörsmål uppmärksammats. I utlåtande
över bostadssociala utredningens betänkande (statens off. utredn. 1935:2),
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
vilket betänkande läge till grund för den av Kungl. Majit till riksdagen år 1935
avgivna propositionen angående anslag till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer (prop. nr 221), hade en remissmyndighet,
drätselkammaren i Södertälje, framhållit, att det icke borde vara
erforderligt och icke ens vore principiellt riktigt, att kommun för av densamma
erhållet bostadsanskaffningslån skulle ställa säkerhet genom inteckning. Något
uttalande i frågan hade icke gjorts av departementschefen eller riksdagen och
i kungörelsen den 4 september 1935 med bestämmelser örn ifrågavarande låneverksamhet
förefunnes enhetliga bestämmelser örn skyldighet för låntagare att
avlämna säkerhet i form av fastighetsinteckningar.
Under hänvisning till det anförda och med förklaring att det syntes ligga
i sakens natur, att lån, beviljat för fastighets uppförande, såvitt möjligt skulle
säkerställas med inteckning i densamma, har statskontoret avstyrkt byggnadslånebyråns
framställning jämväl i nu berörda del.
I anledning av vad statskontoret i berörda utlåtande anfört rörande förskottsutbetalning
av tertiärlån, harstatensbyggnadslånebyråi skrivelse
den 18 mars 1943 ytterligare gjort följande uttalanden.
Byggnadslånebyråns uppgift att låneärendenas handläggning vanligen fördröjdes
av det förhållandet, att taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten
grundade sig på faktiska förhållanden, där just taxeringsvärdet lagenligt vore
på ett eller annat sätt normerande för fastighetsbelåning. Så t. ex. kunde
erinras, att enligt 215 och 216 §§ i lagen örn försäkringsrörelse ett belopp motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar (varmed jämväl avsåges livränteförsäkring
och kapitalförsäkring för livsfall enligt 2 §) ävensom tillgångar
motsvarande försäkringsfond för försäkringar avseende annat slag än
personförsäkring och tecknade för all framtid eller för längre tid än. tio år
skulle redovisas, såvitt fråga vore örn inteckningar, i inteckningshandlingar i
fast egendom inom 2/s av senast fastställda taxeringsvärde. Sparbankerna, som
torde vara än viktigare kreditgivarinstitutioner för fastigheterna, vöre i fråga
örn inteckningslån underkastade noggranna begränsningar enligt 25 § i lagen
om sparbanker, i det att största delen av deras inteckningar måste vara belägna
inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde. Slutligen vore de till stadshypotekskassan
knutna hypoteksföreningarna och de till bostadskreditkassan
anslutna bostadskreditföreningarna utan undantag tvingade att begränsa sm
utlåning i förhållande till de belånade fastigheternas taxeringsvärden.
Möjligheten att få s. k. preliminärt taxeringsvärde har otvivelaktigt i mångå
fall avkortat den tidrymd, som förr tagits i anspråk att få ett för belåning
erforderligt taxeringvärde. Tyvärr vållade förfarandet ute i landet vanligen
betydligt större tidsutdräkt än i Stockholm med dess i många avseenden mera
utvecklade taxeringsorganisation. Exempel saknades icke på att ett halvår
hunne förflyta, innan preliminärt taxeringsvärde hunnit åsättas.
Tilläggas kunde slutligen i detta sammanhang att alla marginaler på grund
av förhållandena numera måst krympas med påföljd, att det vore angelägnare
än förr att finansieringsplanerna icke rubbades genom mer eller mindre svårbcräkneliga,
av tidsutdräkt föranledda avvikelser.
Vidare har statens byggnadslånebyrå i skrivelse den 18 mars 1943 framlagt
ett flertal förslag avseende ändringar i kungörelsen örn tertiärlån och tilläggslån
respektive ändrad tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen.
Byrån framhåller inledningsvis, att de vid 1942 års riksdag tillkomna reglerna
visat sig i stort sett val ägnade att inom en rimlig kostnadsram vidmakt
-
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.
hålla och öka bostadsproduktionen, men att bjurån likväl funnit att vissa jämkningar
skitlle vara önskvärda.
Byrån framlägger först ett förslag rörande ändrade lånebestämmelser beträffande
tvåfamiljs husen. Byrån erinrar om de olika bestämmelser, som
för närvarande gälla beträffande flerfamiljshus å ena sidan och enfamiljshus
å den andra. Byrån anför härom.
Enligt gällande kungörelse i ämnet indelades byggnadsföretagen i tvenne
huvudkategorier, flerfamiljshus och enfamiljshus; byrån bortsåge i detta sammanhang
från de av kommuner och därmed jämställda företagare uppförda
enfamiljshusen. Lånereglerna för nämnda båda byggnadstyper vore såtillvida
olikartade, att subventionen för enfamiljshusen givits en avsevärt mera summarisk
form. Tilläggslån i författningsenlig bemärkelse utginge sålunda icke
för enfamiljshusen, och subventionen vore maximerad. Mot denna utformning
av statsstödet syntes för närvarande icke någon invändning kunna resas.
Egnahemsbyggandets stora omfattning torde tvärtom få anses utvisa, att subyentionsbestämmelserna
vore i stort sett väl anpassade för sitt ändamål.
Byrån ville nu ifrågasätta, örn icke de för enfamiljshusen gällande reglerna
örn stödgivning borde erhålla en mera vidsträckt tillämpning.
Enligt den i tertiärlånekungörelsen givna definitionen vore varje byggnad,
som innehölle mera än en bostadslägenhet, att betrakta som ett flerfamiljshus.’
För de å många orter talrikt förekommande tvåfamiljshusen måste alltså tilllämpas
låneregler, som anpassats efter de typiska hyreshusen, d. v. s. byggnadslånebyrån
hade att för varje tvåfamiljshus verkställa en hyresbestämnmg
och med utgångspunkt härifrån samt från en driftskostnadskalkyl fastställa
avkastningsvärde och träffa avgörande örn storleken av erforderligt tillläggslån.
Härefter påpekar byrån, att tvåfamiljshusen i flera avseenden skiljde sig
från övriga flerfamiljshus och att därför ett förenklat subventionsförfarande
beträffande tvåfamiljshusen syntes motiverat. Byrån anför.
Bet vore ett faktum, att i de allra flesta fall tvåfamiljshusets ena lägenhet
beboddes av fastighetsägaren. Den andra lägenhetens inrymmande i byggnaden
torde i allmänhet vara motiverat av ägaren-företagarens önskan att förbilliga
sin egen bostadskostnad. Det torde ej heller vara sällsynt, att ägaren
räknade med att i framtiden upplåta den andra lägenheten till en dåmera gift
son eller dotter. Redan det nu anförda torde vara ägnat visa den principiella
skillnad som rådde mellan det typiska hyreshuset och tvåfamiljshuset. Medan
det förra vore att betrakta som affärsföretag eller i varje fall som ett
objekt, där de för vanlig företagsekonomi gällande principerna dominerade,
vore tvåfamiljshuset väsentligen att anse som en produkt av ägarens
strävan att förskaffa sig en egen bostad — låt vara att i detta
sammanhang ytterligare en lägenhet i många fall tillfördes hyresmarknaden.
Detta förhållande avspeglade sig mycket tydligt i den hyressättning,
som faktiskt gällde i fråga örn tvåfamiljshusen. Det hade sålunda visat
sig, att hyrorna inom dessa hus -— eller rättare sagt hyrorna för den inom
dylika hus uthyrda lägenheten — hade ganska ringa anknytning till en på
vanliga ekonomiska principer grundad hyressättning. Väsentligen torde detta
bero pa att ägaren i fråga örn åtskilliga på fastighetens ekonomi verkande
faktorer lade synpunkter, som vore naturliga för egnahemsägaren men knappast
giltiga för ägaren av ett hyreshus. Ägaren torde i flertalet fall ha nedlagt
visst eget arbete vid husets uppförande, men någon ersättning därför uttogés
icke i den hyra som påfördes hyresgästen. Av de till byggnadslånebyrån inkomna
ansökningshandlingarna för tvåfamiljshus framginge vidare, att ägaren
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
endast i ett fåtal fall inkalkylerade eldarlön samt ersättning för renhållning
och smärre reparationer i den betingade hyran. I åtskilliga fall vore det vidare
tydligt, att ägaren till och med avstode från att avkräva sin hyresgäst den på
dennes lägenhet belöpande annuiteten å ägarens i fastigheten investerade
kontanta medel.
Under hänvisning till anförda omständigheter framhåller byggnadslånebyrån,
att tvåfamilj shuset i ekonomiskt hänseende snarare vore att betrakta
såsom en variant av enfamiljshuset än som ett verkligt flerfamiljshus. Byrån
föreslår därför, att tvåfamilj shuset i avseende å lån jämställes med egnahemmet.
Byrån framhåller, att ur författningsteknisk synpunkt någon svårighet
att realisera detta önskemål knappast syntes föreligga, i det en justering
av de i kungörelsens 1 § förekommande definitionerna syntes vara fullt tillräcklig.
övergångsbestämmelser, som förhindrade att tvåfamiljshus, för vilka
preliminära lånebeslut redan meddelats, erhölle försämrade lånevillkor borde
givetvis tillskapas.
Byrån upptager härefter till behandling frågan, för vilka en familjhus
lån enligt kungörelsen böra kunna ifrågakomma. Efter erinran
att enligt definitionen i 1 § av kungörelsen med enfamiljshus skall förstås
byggnad, som är avsedd att utgöra eget hem, anför byrån i denna del följande.
Bestämningen »avsedd att utgöra eget hem» vöre enligt allmänna språkbruket
ägnad ingiva den föreställningen att enfamiljshusets utrymmesstandard
borde hållas inom en relativt snäv ram. Byrån vöre visserligen å ena
sidan av den uppfattningen, att uppförandet av större villabyggnader eller sådana
enfamiljshus, som utmärktes av en påkostad inredning eller ett dyrbart
yttre utförande, i varje fall för närvarande icke borde stödjas av statslån, men
byrån kunde å andra sidan icke se något hinder för att genom tertiärlån bereda
en person tillfälle att uppföra ett enfamiljshus av en storlek, som med hänsyn
till familjens sammansättning eller övriga omständigheter, finge anses utgöra
ett mått på familjens naturliga utrymmesbehov. Med hänsyn därtill ansåge
byrån, att lån tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus,
innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med den utrustning,
som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal rum. Byrån
kunde ej heller se något hinder för att i fall som nu avsåges bevilja företagaren
fördelen av ränte- och amorteringsfrihet för viss del av tertiärlånet.
De till tertiärlånevillkoren knutna subventionerna torde nämligen — i likhet
med de generella livsmedelssubventionerna — lia ett allmänt prispolitiskt
syfte.
X bestämmelserna örn kommunernas ekonomiska medverkan i de
fall, då tilläggslån lämnas, föreslår byggnadslånebyrån vissa ändringar.
Byrån anför till en början.
Den ekonomiska medverkan från kommunens sida, som i propositionen
nr 221 till fjolårets riksdag föreslogs bli en förutsättning för utlämnande av
statliga tilläggslån, hade allmänt kommit till stånd. Åtskilliga kommuner hade
enort högst betydande ekonomiska uppoffringar för att stödja bostadsproduktionen
På några håll liad.'' dock alltjämt en viss återhållsamhet gjort sig
gällande. Vid sin tillämpning av 5 § c) i här ifrågavarande kungörelse —
vilket författningsrum gåve byggnadslånebyrån en synnerligen vidsträckt prövningsrätt
i fråga örn det kommunala bidragets storlek — hade byrån, dar sa
låtit sig göra, sökt anpassa sitt beslut efter den i förenämnda proposition a
12
Kungl. Majlis proposition nr 243.
sid. 88 forordade regeln, att det kommunala bidraget borde lia ett värde motsvarande
ungefär halva tomtkostnaden, då överkostnaden utgjorde lägst 5
ogst 20 procent av ^ anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala
bidraget. Att ömsesidig förståelse praglat de förhandlingar, som i detta ämne
mranÄn?.nCh kommunernas representanter, kunde måhända
anses framgå av det förhållandet, att hittills ingen kommun använt sig av den
i kungörelsens 33 § inrymda möjligheten till Överklagande av byråns beslut
härutinnan. Det vöre emellertid ställt utom allt tvivel, att högst avsevärda
svårigheter ej sällan uppstode vid avvägandet av storleken av den prestation
fi, :®i,a/nraTT? en kommun. Kommunernas tomtpolitik skiftade starkt
tran ian till lall Vissa kommuner innehade stora tomtområden, medan andra
ommuner praktiskt taget saknade tillgång på egen tomtmark. Exploateringskostnaderna
vöre å somliga orter abnormt höga och åter i andra onormalt
låga. txatukostnadsbestammelserna kunde skifta och avsevärt förändra tomtpriserna
— allt utgörande exempel på förhållanden, som väsentligt ökade byggnadslanebyråns
och kommunernas svårigheter att utan närmare kontakt och
otta ingående och tidsödande forhandlingar avgöra det erforderliga kommuna
a bidragets storlek, ltterhgare omständigheter funnes, som gjorde det
önskvärt att mera fixerade regler tillskapades i fråga örn den kommunala subven
lonen. Det hade sålunda inträffat fall, då en kommun, som med tillämpning
av den angivna subventionsregeln lämnat en byggnadsföretagare 50 procent
tomtrabatt, därigenom faktiskt fått bära hela eller åtminstone den allra
storsta delen av overkostnaden och detta även örn densamma räknades som
ett genomsnitt för ett flertal byggnadsföretag. Å andra sidan hade fall förekommit
dar till följd av laga tomtpriser det kommunala bidragets storlek tett
sig skäligen obetydlig i förhållande till överkostnaden. Byggnadslånebyrån
hade i några av dessa fall varit nödsakad att på grund av tilläggslånets'' författningsenliga
maximermg till viss procent av overkostnaden överlåta ansvaret
tor finansierandet av en, låt vara obetydlig del av överkostnaden åt företagaren
själv.
Med hänsyn till det anförda framstår det enligt byggnadslånebyrån som
e. t bestämt önskemål både från byråns och kommunernas sida, att en fixering
sker av det kommunala bidragets storlek.
I nära anknytning till regeln angående halva tomtkostnaden förordar byrån,
att det kommunala bidraget fixeras till 20 procent av overkostnaden. Byrån
tillagger, att regelns allmänna giltighet borde — med de modifikationer, som
föranleddes av hänsynen till kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga
intresse i den ifrågavarande bostadsbebyggelsen ävensom till anledningen till
att bostadsbrist uppkommit — vara begränsad av de latituder i fråga örn överkostnadens
storlek, som angivits i 1942 års proposition i ämnet.
Byggnadslånebyrån har i detta sammanhang anfört, att byrån övervägt
att föreslå den begränsningen av tilläggslånegivningen, att
dylika lån ej skulle få utgå, då överkostnaden bleve högre än 20 procent av
anskaffningskostnaden, men kommit till den uppfattningen, att någon dylik
begränsning icke tills vidare borde komma till stånd. I denna del har byrån
anfört bland annat.
Byråns erfarenheter. av överkostnadens storlek hade varit sådana, att
riskeina för minskning i bostadsbyggandet vid införandet av den ifrågasatta
begränsningen hade kunnat tagas. Det rådande prisstoppet syntes utgöra en
relativt god garanti för att någon förändring beträffande bostadsbyggandets
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ekonomi icke skulle behöva befaras. I de fall, diir överkostnaden överstigit
20 procent av anskaffningskostnaden eller — uttryckt på annat sätt — 25 procent
av avkastningsvärdet, hade skälet därtill väsentligen varit att finna i den
omständigheten, att det ifrågavarande byggnadsobj ektet i anmärkningsvärd
grad höjt sig över den på orten rådande bostadsstandarden. Byrån hade i
dylika fall vid förhandlingar med de kommunala myndigheterna förklarat, att
kostnaderna för en standardhöjning av denna art icke kunde, allra minst under
nuvarande förhållanden, bestridas med statssubventioner, samt framhållit, att
sådana bostadsförmåner för ortsbefolkningen måst — även under normala
tider — köpas till priset av en hyreshöjning. Därest de kommunala organen
det oaktat vidhållit sin önskan att få huset uppfört samt bestritt möjligheten
att kompensera standardhöjningen genom ökade hyror hade byggnadslånebyrån
ansett det rimligt och naturligt att såsom villkor för tilläggslåns beviljande
skärpa anspråket på kommunal subvention för företaget. Med hänsyn
därtill hade byggnadslånebyrån ansett, att någon överkostnadsspärr ej borde
tills vidare införas. Det förutsattes då, att någon ändring i byråns nyss angivna
praxis ej funnes böra vidtagas.
Byggnadslånebyrån meddelar härefter, att byrån även haft under övervägande
att föreslå upphävande av de speciella regier, som
gälla i fråga om långivning för enfamiljshus, uppförda i
kommunal eller därmed jämställd regi, och att alltså föreslå, att
samtliga enfamiljshus skulle i lånehänseende likställas. Byrån anför härom.
Finansieringen av de enfamiljshus, som uppfördes i kommunal eller därmed
jämställd regi, hade visat sig i flera fall ställa mycket långt gående anspråk
på statlig och kommunal subvention. Den omständigheten att överförandet
i enskild ägo av fastigheter, som här avsåges, medförde ändring i
fråga örn lånevillkoren vore ägnad att för både den gamle och den nye agaren
uppställa såväl praktiska som ekonomiska problem. Byrån hade med hänsyn
till vad sålunda anförts ansett sig bäst tjäna det allmännas och de enskildas
intressen genom att bestämt avråda från anlitande av denna speciella låneoch
subventionsform, försåvitt icke garantier från början funnes för att anskaffningskostnaderna
skulle kunna hållas inom en rimlig gräns och för att
de praktiskt-ekonomiska problemen vid äganderättsövergången skulle kunna
bemästras. I förstnämnda hänseende sökte sålunda byrån framförallt tillse,
att den blivande egnahemsägaren själv aktivt toge del i byggnadens uppförande,
varigenom den för egnahemsbyggandets ekonomiska bärighet viktigaste
faktorn utnyttjades. Därest denna byråns praxis kunde anses förenlig
med författningens syfte, ansåge sig byrån sakna anledning föreslå någon
ändring i de nu ifrågavarande bestämmelserna.
Vissa jämkningar föreslås vidare av byggnadslånebyrån beträffande bestämmelserna
om kommunal borgen m. m. Byrån anför i denna del.
Från regeln att kommunal borgen icke krävdes för tertiär- eller tilläggslån
förekomme två undantag. Vissa kommunala borgensåtaganden fordrades sålunda
enligt 12 § 2 mom. för att »räntefri stående del» skulle kunna utgå och
enligt 14 § sista'' stycket för att tilläggslån till företagare, som icke vöre eller
jämställts med kommun, skulle kunna beviljas, ehuru lånet i förmånsrättshänseende
icke föllo inom fastighetens avkastningsvärde. Orsaken till att dessa
krav uppställts vore tydligen svårigheten för byggnadslånebyrån att i ^fråga
örn dessa enskilda företagare med säkerhet avgöra, vilka som hade sådana
personliga egenskaper att subvention kundo beviljas deni utan extraordinära
lisker. Kommunerna hade ansetts aga större förutsättningar att kontrollera,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
att endast tillförlitliga företagare komme i åtnjutande av ifrågavarande förmaner.
För att kommunerna skulle stimuleras att omhänderha denna kontroll
på ett sådant sätt att möjligheterna till missbruk i möjligaste mån uteslötes
hade det ansetts lämpligt att fordra vissa borgensåtaganden.
Emellertid hade kravet på borgen kommit att bli något olika i de båda
follen, ehuru motiveringen syntes antyda, att snarast samma krav borde ställas.
.Borgen enligt 14 § sista stycket avsåge sådan förlust som på annat sätt än
genom avskrivning enligt subventionsplanen kunde uppkomma på den del av
tilläggslånet som läge utom avkastningsvärdet. Enligt 12 § 2 mom. fordrades
däremot borgen för hela tertiärlånet men endast avseende sådan förlust, »som
kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående delen av lånet
eller vanvård av byggnaden». De citerade orden i författningen hade vållat
en del tveksamhet i tillämpningen och syntes icke helt täcka vad som åsyftades
med borgenskravet. Syftet torde tillgodoses bättre, örn i analogi med 14 §
sista stycket borgensansvaret utsträcktes till alla slags förluster utom avskrivning
enligt subventionsplanen men samtidigt och i" gengäld begränsades till
att avse endast den räntefria stående delen av tertiärlånet. Anmärkas kunde att
den räntebärande delen av tertiärlånet för närvarande undantagslöst torde
komma att falla inom det fastighetsvärde som motsvarade avkastningsvärdet
enligt 14 §.
Även bestämmelsen i 12 § 2 mom. att kommunen skulle utöva kontroll över
företaget under byggnadstiden hade vållat en del tveksamhet i praktiken med
hänsyn till föreskriften i 28 § om teknisk kontroll över byggnadsföretaget
under byggnadstiden. Särskilt örn borgensbestämmelsen i 12 § 2 mom. ändrades
på sätt nyss föreslagits, torde samma paragrafs kontrollföreskrift utan
olägenhet kunna utgå.
Såsom framginge av det anförda, avsåge kommunens borgen närmast en
garanti för låntagarens redbarhet. Det vore därför tydligt, att borgensansvaret
icke utan kommunens medgivande borde kunna överflyttas att avse annan
person, som övertagit lånet. En erinran därom torde böra införas i 18 §.
Byggnadslånebyrån erinrar vidare örn de bestämmelser, enligt vilka t i 11- läggslånen på visst sätt maximerats i förhållande till överkostnaden.
Enligt dessa bestämmelser får — såsom förut nämnts -— tilläggslån
utgå med högst 95 procent av överkostnaden beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus,
som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare, samt
med högst 90 procent beträffande annat flerfamiljshus. Byrån föreslår, att
dessa maxim ibestämmelser upphävas. Förslaget motiveras sålunda.
De i tertiärlånekungörelsens 14 § stadgade maximigränserna för tilläggslån
örn 95 respektive 90 procent av överkostnaden anknöte till de för tertiärlån i
10 § stadgade förmånsrättslägena. Vid den praktiska utformningen av subventionssystemet
hade det emellertid visat sig lämpligt att bestämma tilläggslånens
storlek på annat sätt. Det hade sålunda funnits ändamålsenligt att utgå
från att begreppet överkostnad — den oräntabla delen av anskaffningskostnaden
— alltid användes brutto, d. v. s. utan hänsyn till det kommunala bidrag
som enligt 5 § regelmässigt fordrades för tilläggslån. Överkostnaden i denna
mening skulle alltså elimineras genom statliga och kommunala åtgärder. De
kommunala bidragen komme regelmässigt att väsentligt överstiga de 5—10
procent av överkostnaden som enligt 14 § icke kunde erhållas i tilläggslån.
Stundom kunde emellertid enligt 5 § sista stycket tilläggslån beviljas utan att
kommunen lämnat något bidrag. I sådana fall fordrades tydligen, att tilläggslånet
täckte hela överkostnaden. Även den skillnad mellan kommunala och
privata företagare som författningen nu gjorde i 14 § komme, som framginge
15
Kungl. May.ts proposition nr 243.
av det anförda, att sakna betydelse i förevarande hänseende. Byggnadslånebyrån
hade möilighet att vid sin beräkning av avkastnmgsvardet vidtaga de
reduktioner i olika företagares anspråk på amortering och förräntning av den
egna insatsen, vilka kunde befinnas påkallade.
Slutligen har byggnadslånebyrån föreslagit vissa smärre ändringar i förevarande
kungörelse avseende sättet för värdering av byggnader, för vilka har
ifrågavarande lån beviljas. Då byråns förslag icke i denna del är av beskaffenhet
att behöva underställas riksdagens prövning, saknar jag anledning
att här redogöra för detsamma.
över byggnadslånebyråns framställning den 18 mars 1943 har yttrande infordrats
av statskontoret, varjämte svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund beretts tillfälle att avgiva yttranden. Med anledning härav
hava yttranden avgivits av statskontoret och svenska landskommunernas förbund.
Svenska stadsförbundet har icke yttrat sig, men däremot överlämnat
till förbundet inkomna yttranden i ärendet från Stockholms stads fastighetskontor,
drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings stads fastighetskontor,
drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen
i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor samt drätselkamrarna
i Karlstad, Karlskrona, Halmstad och Lund.
Svenska landskommunernas förbund har utan närmare motivering fölklarat
sig icke hava något att erinra mot byggnadslånebyråns förslag.
Beträffande statskontorets och de angivna städernas ståndpunkt, i den
mån den kommit till uttryck i yttrandena, får jag här lämna följande redogörelse.
Byggnadslånebyråns förslag beträffande tvåfamilj shusen tillstyikes
eller lämnas utan erinran av Norrköpings stads fastighetskontor, drätselkammaren
i Eskilsuna samt stadsdirektören och t.f. stadsombudsmannen i
Västerås.
k andra sidan avstyrkes förslaget av drätselkamrarna i Örebro och
Halmstad.
Stockholms stads fastighetskontor finner de av byrån anförda synpunkterna
beaktansvärda men anser sig, då tvåfamiljshuset sällan förekommei i Stockholm,
sakna anledning att taga närmare ställning till förslaget.
Drätselkammaren i Göteborg anför, att byråns förslag i vissa fall torde
vara berättigat, men framhåller, att det i Göteborg i ett flertal fall förekomme,
att tvåfamiljshus uppfördes och förvaltades såsom vanliga hyreshus
och att ett bifall till förslaget måhända skulle få den verkan, att tillkomsten
av en del dylika företag förhindrades.
Drätselkammaren i Karlstad meddelar, att i nämnda stad planerades åtskilliga
tvåfamiljshus, som skulle bliva typiska hyreshus, och finner det
synnerligen olyckligt, om på dem skulle komma att tillämpas lånevillkoren
för enfamiljshusen. Drätselkammaren förordar antingen en uppdelning av
tvåfamiljshusen på vanliga hyreshus, där alltjämt nuvarande bestämmelser
skulle gälla, och på andra hus, där samma bestämmelser som för enfamiljshusen
skulle gälla, eller ock ett bibehållande av nuvarande föreskrifter.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Slutligen nitriar fästighetskontoret i Linköping, att det i princip syntes
riktigt att likställa tvåfamiljshuset med egnahemmet, men att de föreslagna
bestämmelserna skulle komma att motverka uppförandet av tvåfamiljshus.
Sannolikt skulle ock bestämmelserna komma att kringgås genom att man utöver
de två lägenheterna anordnade en kokvrålägenhet eller en liten enrumslägenhet.
Till förhindrande därav erfordrades en föreskrift, att hus med tre
lägenheter skulle hålla viss minimiyta.
BySSnadslånebyråns uttalande rörande utrymmesstandarden för de
enfamiljshus, för vilka lån må beviljas, har i allmänhet icke föranlett
närmare yttranden.
Stockholms stads fastighetskontor framhåller emellertid, att kontoret ansluter
sig till byråns ståndpunkt.
I motsats härtill uttalar statskontoret, att ämbetsverket — särskilt i nu
rådande läge — måste ställa sig bestämt avvisande mot tanken, att den restriktiva
tolkning rörande begreppet egethem, som dittills följts, skulle få lämna
rum för en generösare tillämpning, synnerligast som något behov därav ur
befolkningspolitisk synpunkt icke påvisats. Statskontoret erinrar även, att
de flerfamiljshus, som subventionerades med tertiärlån, enligt gällande författning
skulle innehålla »huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter».
Då det knappast kunde vara lämpligt att göra åtskillnad mellan enfamiljs-
och fleifamiljshus, har statskontoret icke heller ur denna synpunkt
ansett det lämpligt, att byggnadslånebyråns önskemål realiserades.
Den av byggnadslånebyrån föreslagna fixeringen av kommunernas
bidrag till tilläggslånen har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
Sålunda anför exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att de dittills tilllämpade
principerna träffat alltför ojämnt och i ett stort antal fall lastat alltför
stor börda på kommunerna samt att mot den föreslagna procentsatsen av
20 procent icke kunde göras någon berättigad invändning.
Statsko?itoret anför, att ämbetsverket icke hade något att erinra mot att
fixa grunder bestämdes för kommunernas bidrag, under förutsättning att de
kommunala subventionerna ej därigenom minskades.
Drätselkammai en i Lund framhåller, att, örn en viss gräns fixerades,
densamma borde bestämmas till högst 20 procent av överkostnaden ävensom
att liksom hittills möjlighet borde finnas att taga hänsyn till föreliggande
omständigheter och särskilda skäl.
Även drätselkammaren i örebro anser, att kommunens bidrag bör utgå med
högst 20 procent av överkostnaden.
Stockholms stads fastighetskontor förklarar, att kontoret icke hade någon
erfarenhet rörande tilläggslånen, då sådana ännu icke förekommit i Stockholm,
men att en fixering av den kommunala insatsen syntes kunna underlätta och
förenkla såväl förmedlingsorganens som byggnadslånebyråns behandling av
låneärendena.
Det av byggnadslånebyrån diskuterade men ej framlagda förslaget örn
upphävande av de speciella regler, som gälla i fråga om en
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
familjshus, uppförda i kommunal eller därmed jämställd regi,
har föranlett ett uttalande av drätselkammaren i Göteborg. Drätselkammaren
finner det riktigt, att alla enfamiljshus behandlas efter enhetliga linjer men
framhåller gentemot byggnadslånebyrån, att även byggen, där de blivande enskilda
ägarna icke kunna aktivt taga del i byggnadernas uppförande, böra
kunna få del av lånen. En motsatt praxis skulle för stadens del medföra ett
svårt avbräck i planerade åtgärder.
Vad byggnadslånebyrån föreslagit med avseende å kommunernas borgensansvar
har i stort sett förordats i de från städernas sida avgivna
yttrandena.
Sålunda anför exempelvis fastighetskontoret i Linköping, att den föreslagna
preciseringen av kommunernas borgensansvar vore nödvändig, enär flera
kommuner torde hava undandragit sig att utnyttja den statliga subventionen
med hänsyn till rådande tveksamhet rörande borgensansvarets innebörd.
Emellertid anser Norrköpings stads fastighetskontor, att ett förtydligande
av 12 § 2 mom. bör kunna ske utan att städernas borgensansvar därigenom
ökas.
Vidare föreslår drätselkammaren i Lund, att bestämmelserna örn skyldighet
för kommunerna att i vissa fall ställa borgen böra borttagas såsom obehövliga.
Med anledning av byggnadslånebyråns förslag, att kommunen, om lånet
övertoges av ny ägare, skulle kunna bliva fri från sin borgen anför statskontoret
följande.
Statskontoret funne det visserligen i och för sig rimligt, att vid ändring
i fråga örn äganderätten kommunens ansvar skulle kunna bringas att upphöra.
Det förefölle å andra sidan icke tillfredsställande, att, då staten lämnade sitt
medgivande till den räntefria stående lånedelens tillskapande under förutsättning
av kommunens garanti, denna lånedel skulle utestå på oförändrade villkor
även efter det garantin bortfallit. Uppmärksammas borde därvid, att en vägran
från kommunens sida att vidbliva borgensförbindelsen måste antagas grundad
på bristande tilltro till den nye låntagarens vilja eller förmåga att fullgöra
sina skyldigheter med avseende å fastigheten och denna åvilande gäld. Därest
byggnadslånebyråns förslag skulle anses böra genomföras, syntes fördenskull
kompletterande bestämmelser till tryggande av statens rätt böra vidtagas. I
sådant hänseende kunde tänkas, att det villkoret uppställdes för beviljande av
en räntefri stående lånedel, att denna skulle inbetalas i händelse, efter fastighetens
överlåtande, kommunen skulle vägra att ikläda sig borgen för den nye
ägaren.
Yad slutligen beträffar förslaget om upphävande av de nuvarande, i
14 § stadgade maximigränserna för tilläggslånen har detsamma i
allmänhet icke mött erinran. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i
Västerås motsätta sig dock förslaget under förklaring, att det långt ifrån syntes
önskligt att byggnadslånebyrån finge friare möjligheter att behandla ifrågavarande
ärenden.
Även statskontoret bär avstyrkt förslaget, därvid ämbetsverket anfört, att
tillräckliga skäl för slopande av maximigränserna icke syntes hava angivits.
o
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.
1031 13
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Jag får härefter erinra, hurusom svenska bankföreningen i skrivelse den 29
maj 1942 hemställt, att Kungl. Majit ville meddela statens byggnadslånebyrå
sådana direktiv, att byrån funne sig kunna vid prövning av ansökningar örn
tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter vore på betryggande
sätt ordnade jämväl då de voro placerade i affärsbank.
Sedan denna skrivelse för yttrande remitterats till statens byggnadslånebyrå,
uttalade konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan
i skrivelse till byrån den 23 september 1942 bland annat följande.
De kreditbehov, som tillfredsställdes genom fastighetsbelåning vore i regel
av långvarig karaktär och borde därför täckas genom långfristig upplåning.
De bundna lånen vore ägnade att stabilisera marknaden och att minska risken
för fastighetskriser. Det måste vara av intresse för staten, att lån mot räntegaranti
vid den kritiska tidpunkten för garantins upphävande vore bundna.
Detta skulle minska behovet av ytterligare statliga stödåtgärder. Enligt kassornas
mening borde byggnadslånebyrån såvitt möjligt kräva en bindningstid,
överstigande tio år för primär- och sekundärkrediter, ävensom obligatorisk
amortering av sekundärlånen. Det måste anses vara av största vikt, att svenska
bankföreningens framställning icke beviljades. Ett likställande av lån hos
affärsbankerna och lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare
skulle vara ett betydelsefullt avsteg från dittills tillämpade regler och
skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna lån.
Byggnadslånebyrån avgav utlåtande i ämnet den 21 december 1942. Byrån
anförde däri bland annat.
De i nu gällande tertiärlåneförfattning ingående bestämmelserna örn kreditgaranti
kunde icke anses utgöra hinder för godtagande av affärsbankslån
som underliggande kredit. Å andra sidan vore det uppenbart, att byrån i sin
prövning av tertiärlånets säkerhet måste taga hänsyn, som kunde gå utöver
de i författningen fastslagna formella bedömningsgrunderna. Det läge i sakens
natur, att de under nuvarande krisförhållanden med statens stöd uppförda
bostadsfastigheterna vore tämligen kriskänsliga. Den egna kapitalinsats, som
fastighetsägaren själv hade i fastigheten, och därmed den säkerhetsmarginal,
som avkastningen på denna utgjorde, vore förhållandevis liten. En stegring
i ränteutgifterna för primär- och sekundärlån kunde snart komma att hvem
tyra. fastighetens ekonomi. I nuvarande läge måste därför enligt byråns
mening de tryggketsfördelar, som de bundna eller med räntegaranti försedda
lånen erbjöde, tillmätas en betydelse, som kunde uppvägas endast av en avsevärd
skillnad i räntesats. Byrån ansåge detta betraktelsesätt för närvarande
naturligt särskilt med hänsyn till de risker, som kunde antagas bli förbundna
med kreditmarknadsutvecklingen efter krigets slut och avspärrningens hävande.
Byrån ville understryka, att byrån därvid fäste större vikt vid risken
av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än vid risken av
att lånen ej bleve omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens säkerhet, som
byrån hade att anlägga, måste vid nuvarande ränteläge och vid nu rådande
ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling affärsbankslån i
avsaknad av en räntegaranti, motsvarande den som gällde för sparbankslån,
bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.
Denna byråns nuvarande ståndpunkt innebure emellertid icke ett på formella
eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån såsom underliggande
kredit. I sådana fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt
högre kostnader kunde erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243. 19
övrigt förelåge, vore byrån beredd att godtaga affärsbankslån som underliggande
kredit.
Genom beslut den 15 januari 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att inom nämnda
departement verkställa utredning rörande förhållandet mellan statens byggnadslånebyrås
låneverksamhet och den allmänna kreditmarknaden. Med stöd
av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade jag samma dag docenten
Karin Kock att verkställa ifrågavarande utredningsuppdrag.
Till fullgörande av uppdraget har docenten Kock utarbetat en promemoria
rörande statens byggnadslånebyrås verksamhet och den allmänna kreditmarknaden,
vilken promemoria ingivits till socialdepartementet med skrivelse den
29 mars 1943.
Nyssnämnda promemoria torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.
I promemorian redogöres bland annat för innehållet i förenämnda skrivelser
av svenska bankmannaföreningen samt av konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och svenska bostadskreditkassan ävensom för innehållet i
byggnadslånebyråns utlåtande den 21 december 1942.
Docenten Kock har i promemorian förordat, att vid beviljande av tertiärlån
skulle såsom lån med bättre förmånsrätt godkännas av affärsbanker lämnade
krediter. Därvid har dock förutsatts, att såsom villkor för godkännande av
sådana krediter skulle uppställas kravet, att svenska bankföreningen avgåve
en deklaration av innehåll, att affärsbankerna vid en åtstramning på penningmarknaden
icke komme att uppsäga äldre krediter i syfte att använda därigenom
inflytande medel till annat ändamål. Därjämte har föreslagits, att
såsom villkor för godkännande av affärsbankskrediter även skulle fordras
en förklaring av svenska bankföreningen, att affärsbankerna vid räntesättningen
på inteckningslånen skulle följa samma normer, som tillämpades av
sparbankerna.
I promemorian har vidare föreslagits ett upphävande av 13 § andra stycket
i gällande kungörelse, vart stadgas, att i kungörelsen medgiven ränteeftergift
icke må beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som lämnats av
stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat kreditinstitut,
som har fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga uppgift, eller
av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken. Varje kredit, som
godkännes såsom lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, skulle enligt
detta förslag kunna komma i åtnjutande av ränteeftergift.
Slutligen förordas i promemorian, att såsom villkor för erhållande av tertiärlån
uppställes krav på en obligatorisk amortering av sekundärlånen.
Körande de skäl, som åberopats till stöd för de olika förslagen, får jag
hänvisa till promemorian (se särskilt sid. 30—-44).
över den av docenten Kock utarbetade promemorian hava yttranden infordrats
från statens byggnadslånebyrå, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
generalpoststyrelsen och statskontoret, varjämte fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, konungariket Sveriges stads
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr ;>4H.
hypotckskassa. svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen, svenska
försäkringsbolags riksförbund, svenska sparbanksföreningen. Sveriges fastighetsägareförbund
och svenska stadsförbundet bernts tillfälle att i ärendet
avgiva yttranden. Yttranden hava inkommit från samtliga omförmälda myndigheter
och organisationer.
Den ståndpunkt, som intagits i de avgivna yttrandena är mycket skiftande.
Medan de i promemorian framlagda förslagen i åtskilliga yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran hava desamma i andra yttranden blivit föremål
för mer eller mindre skarp kritik.
Vad först beträffar de yttranden, vilka gå i tillstyrkande riktning, har
statens byggnadslånebyrå i huvudsak anfört följande.
Byrån anslöte sig i stort sett till det i promemorian framlagda förslaget
att 13 § andra stycket i kungörelsen av den 30 juni 1942 borde utgå ur paragralén.
Innebörden av detta förslag vore, att varje kredit, som kunde accepterås
som lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, också skulle kunna
komma i åtnjutande av räntegaranti. Antoges förslaget, skulle byrån alltså
kunna bevilja eftergift för räntekostnad icke endast för affärsbanks lån utan
aven för lån lämnade av kassor, stiftelser, kommuner m. m.
I propositionen nr 251 till 1941 års riksdag hade föredragande departementschefen
rörande den då föreslagna räntegarantien yttrat: »Låntagarens
intresse att uppsöka billigast möjliga lånetillfhilen synes kunna bevaras på
så sätt, att byggnadslånebyrån utställer garanti endast för skillnaden mellan
garanterad länta och den ränta, som prövas möjlig att erhålla på marknaden;
låntagare, som binder sig för högre ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas
utan hänsyn till av byggnadslånebyrån icke godkänd överränta.»
Örn affärsbankslån skulle erkännas såsom en form av på betryggande sätt
ordnad underliggande kredit och örn räntegaranti skulle kunna ställas även på
dylika långörn med andra ord årlig eftergift på tertiärlåns annuitetsbelopp skulle
kunna såväl beviljas, därest den garanterade räntan överskredes vid tiden
närmast före meddelande örn beslut i låneärendet, som, inom viss gräns,
höjas, därest låntagaren sedermera nödgades erlägga högre årlig ränta å avaffärsbank
beviljade primär- och sekundärkrediter än den, som utginge vid
tiden för eftergiftens fastställande, funnes det anledning att ytterligare understryka
ovan citerade yttrande av departementschefen.
Byrån ville vidare framhålla, att byrån med sin anslutning till de förevarande
förslagen icke avsåge att ge uttryck för den uppfattningen, att den
nu gällande organisationen av fastighetskreditmarknaden borde i väsentliga
avseenden ändras. De förslag till modifikationer i författningsbestämmelserna
rörande räntegarantien, som framlagts, torde i huvudsak kunna betraktas
såsom avseende undanröjandet av en diskriminerande olikhet i villkoren
för den statliga låneverksamheten. I praktiken hade denna olikhet
framför allt varit till olägenhet för lånesökande på orter, där hypoteksinrättmngarnas
och sparbankernas fastighetskreditorganisation varit svagt utvecklad.
En synpunkt av avgörande vikt vore vidare, att fastighetsägarens möjlighet
att avvakta lämplig tidpunkt för bindning av underliggande kredit
borde bevaras. Byrån skulle emellertid icke anse det lyckligt, om de bundna
krediterna trängdes tillbaka, sannolikt till olägenhet för fastighetsmarknadens
stabilitet på längre sikt. På orter, där de speciella fastighetskreditinstitutens
och sparbankernas organisation vore väl utbyggd, speciellt i större och medelstora
städer, funnes knappast något behov av ändring i nu befintlig fastighetskreditorganisation.
Att fastighetsägarna i eget och allmänt intresse borde
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
sträva att binda sina lån, när ränteläget vore gynnsamt, ansåge byrån även
uppenbart. Byrån holle det även för självklart, att de förslagna modifikationerna
icke skulle innebära, att byråns mojligheter till prövning av den underliggande
krediten beskures. Byrån borde under inga omständigheter vara skyldig
att utan vidare acceptera varje i en ansökan om statligt tertiärlån uppgiven
ordning på primär- och sékundärlån, utan måste förbehålla sig rätten att i
samråd med de penning- och kreditvårdande myndigheterna pröva dess lämplighet
med hänsyn till rådande kreditmarknadsläge.
Bvggnadslånebyråns beslut är ett uttryck för den ståndpunkt, som intagits
av två av byråns ledamöter nämligen redaktören G. A. Olsson och chefen för
byråns kansliavdelning A. Johansson, medan byråns ordförande, byråchefen
K. Bergström, såsom framgår av det följande, reserverat sig mot beslutet.
Fullmäktige i riksbanken hava till en början uttalat sig sålunda.
I likhet med vad i promemorian anförts ansåge fullmäktige de nuvarande
bestämmelserna rörande godkännande av affärsbankskrediter som bottenlån
vid beviljandet av lån hos byggnadslånebyrån böra bli föremål för viss uppmjukning.
Med hänsyn till de begränsade möjligheter som förefunnes för
fastighetsägarna inom vissa områden att erhålla lån hos sparbanks- och hypoteksinrättningar
syntes sålunda byggnadslånebyrån böra erhålla rätt att godtaga
även andra än i sistnämnda institutioner placerade lån som bottenkrediter.
Vid bedömningen av vilken bottenkredit som lämpligen kunde godkännas
borde det avgörande givetvis vara, hur i varje fall syftet med den
statliga kreditgivningen bäst tillgodosåges.
Ifrågavarande primärkreditgivning syntes för affärsbankernas del närmast
böra avse villor och andra mindre fastigheter men då någon tillfredsställande
gränsdragning därvidlag icke torde vara möjlig, ville fullmäktige endast understryka
vikten av att denna även i promemorian betonade synpunkt beaktades.
Under förklaring att fullmäktige i huvudsak kunde ansluta sig även till
övriga i promemorian framlagda förslag, hava fullmäktige vidare framhållit
följande.
För erhållande av garantier för att affärsbankerna icke vid en åtstramning å
kreditmarknaden uppsade ifrågavarande bottenlån till betalning finge fullmäktige
tillstyrka, att bankföreningen avgåve en deklaration av innehåll, att
en eventuell åtstramning i första hand skulle medföra en inskränkning av
utlämnandet av nya lån, medan äldre lån endast undantagsvis skulle ifrågakomma
till uppsägning.
Yad anginge vissa garantier rörande räntorna för bottenkrediter placerade
i affärsbanker anslöte sig fullmäktige till det i promemorian framlagda förslaget,
att räntorna skulle följa de av sparbankerna tillämpade normerna för
räntesättningen. Enligt fullmäktiges mening borde stadgas, att räntan å primärlån
i affärsbanker finge uppgå till högst Va procent (i Norrland eventuellt
något mera) över sparbankernas inlåningsränta. Sekundärlåneräntan
borde bestämmas på motsvarande sätt. I promemorian hade föreslagits att
även denna räntegaranti skulle ges formen av en utfästelse från bankföreningens
sida. En dylik utfästelse av föreningen vore emellertid icke bindande
för medlemmarna utan att dessa särskilt medgåve detta. Med hänsyn
till räntefrågans stora betydelse för fastighetsägarna och då det även ur
bankernas synpunkt syntes önskvärt med bestämda garantier för att räntesättningen
skedde efter enhetliga grunder även vid en förändring av det
allmänna läget å kreditmarknaden, ansåge fullmäktige, att ifrågavarande utfästelse
borde avges av varje bank, som önskade utlämna bottenlån i fastigheter,
beträffande vilka tertiärlån söktes hos byggnadslånebyrån.
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.
Bani:- och fondinspektionen anför.
Såsom franninge av promemoriau hade restriktionerna för affärsbanker
oeh sparbanker mot utlämnande av bundna lån i stort sett samma orsak oell
innebord. Det saknades anledning att antaga, att affärsbankerna i sådan långivning,
varom bär vore fråga, skulle förfara annorlunda än sparbankerna
vare sig beträffande uppsägning av lån eller ränteförhöjningar. Av affärsbankerna
utlämnade lan borde därför av byggnadslånebyrån kunna betraktas
som pa lika betryggande satt ordnade som lån utlämnade av sparbanker.
inspektionen tillstyrkte förty det i promemorian framförda förslaget, att
!3S andra stycket i kungörelsen den 30 juni 1942 örn tertiärlån och tilläggslån
för vissa, bostadsbyggnadsföretag skulle utgå. Inspektionen funne sig även
bora instämma i vad sorn i promemorian anförts örn nödvändigheten av att
byggnadslanebyran foreskreve amorteringar å sekundärlån.
Vad beträffade förslaget att svenska bankföreningen skulle å anslutna
bankers vagnar avgiva en deklaration med visst angivet innehåll ville
inspektionen erinra, att en dylik deklaration icke skulle vara juridiskt bindande
tor bankerna. Om en sådan deklaration ansåges erforderlig, borde den
avgivas av de särskilda i nu ifrågavarande kreditgivning deltagande instituten
Och an vidare: örn affarsbankerna skulle avkrävas en dylik deklaration, borde
detsamma ske aven beträffande exempelvis sparbanker och försäkringsbolag.
Deklarationen borde självfallet icke ges sådant innehåll, att därigenom gällande
förbud för sparbanker och affärsbanker att binda lån kringginges Att
såsom docenten Kock föreslagit, affärsbankerna skulle utfästa sig att vid
rån tesättningen följa sparbankernas normer kunde icke anses lämpligt. Skulle
en utfästelse lämnas, borde denna beträffande samtliga i kreditgivningen deltagande
institut hava den innebörden, att räntesättningen skulle ske uteslutande
med hänsyn till det allmänna marknadsläget.
Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen med tillfredsställelse
funnit, att de av föreningen förfäktade principerna i stort sett vunnit förståelse
i promemorian. Föreningen har emellertid ansett sig böra bemöta vissa uttalanden
i promemorian och i sådant hänseende anfört bland annat.
I promemorian hade uttalats, att ett visst osäkerhetsmoment kunde ligga
i den formella rätt till uppsägning av lånen som tillkomme affärsbankerna som
langivaie, därvid dock samtidigt framhållits, att ju mer »normal» fastighetskreditgivningen
bleve för affärsbankerna, desto iner eliminerade man risken
för att de skulle betrakta inteckningslånen som temporära krediter, vilka från
deras sida kunde uppsägas när som helst. Det hade ifrågasatts, att för avlägsnande
av nämnda osäkerhetsmoment bankföreningen skulle på de anslutna
bankernas vägnar göra en deklaration av innehåll, att därest en åtstramning
på penningmarknaden framdeles skulle komma att inskränka affärsbankernas
kreditgivningsmöjligheter i förevarande avseende, detta främst skulle gälla
lämnandet av nya inteckningskrediter, medan uppsägningar av äldre krediter
för medlens användande för annat ändamål icke borde ifrågakomma.
Häremot ville bankföreningen till en början framhålla, att därest med det
sagda avsetts, att bankföreningen skulle avgiva en dylik deklaration med en
för de anslutna bankerna bindande verkan, detta icke läte sig göra redan av
den anledningen, att bankföreningen som sådan icke intoge en så befullmäktigad
ställning i förhållande till sina medlemmar, att den ens formellt vore
berättigad att avgiva en dylik deklaration. Därtill bomme, att en sådan bindanden
deklaration knappast heller kunde avgivas av bankerna själva. Ett
dylikt ensidigt avstående från uppsagdngsrätten syntes nämligen stå i strid
med de grunder, på vilka lagstiftningen örn affärsbankernas in- och utlånings
-
23
Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.
former vilade. Det skulle med andra ord innebära en form för bindande av
vissa lån, som icke torde vara vare sig formellt eller reellt oantastlig.
En annan sak vore, att föreningen vore beredd att uttala, att någon större
osäkerhet i förevarande hänseende icke vore tillfinnandes för affärsbankernas
del än beträffande andra kreditinstitut, som utlämnade obundna fastighetslån,
sålunda sparbanker och försäkringsbolag. Någon anledning att befara att
affärsbankerna i tider av åtstramning på penningmarknaden skulle i sylte att
lösgöra penningmedel för andra ändamål företaga ur bär föreliggande sjnpunkter
otillbörliga uppsägningar av redan beviljade fastighetskrediter eller
utan verkliga sakskäl vägra deras förnyande, ansåge föreningen sålunda icke
föreligga, detta så mycket mindre som ett dylikt förfarande skulle vara uppenbart
stridande mot bankernas egna intressen. Det vore nämligen agnat att
direkt skada den good-will som affärsbankerna visste sig äga hos allmänheten
och vars värde de också vore fullt medvetna om. Föreningen ville i anslutning
härtill framhålla, att föreningen givetvis vore beredd att för sm del verka tor
att den uppfattning, varåt föreningen sålunda givit uttryck, alltjamt holles
levande hos bankföreningens medlemmar. .
Vad därefter beträffade frågan örn den statliga räntegarantiens tillämpning
jämväl å affärsbankslån hade en dylik utvidgning i princip tillstyrkts i promemorian.
Emellertid hade såsom en omständighet som skulle kunna åberopas
emot en sådan utvidgning anförts, att en viss risk förelåge för att statens
kostnader på grund av räntegarantier skulle kunna okas beroende pa
vilken räntepolitik affärsbankerna förde. Därvid hade särskilt gjorts galiande,
att örn affärsbankerna under en period av penningöverflöd pressade ned sin
inteckningslåneränta mycket lågt, en sådan räntepolitik^ med hänsyn ti
risken att räntan vid forsta påfrestning pä marknaden åter lomme att ga i
höjden — skulle medföra risk för att staten skulle få inträda med subventionering
av räntan upp till det maximala beloppet. I anslutning därtill hade
i promemorian anförts, att det skulle kunna krävas av affarsbankerna, örn
tertiärlåneförfattningen och byggnadslånebyråns direktiv andrades i deli av
dem begärda riktningen, att de i sin räntepolitik följde fastighetsmarknaden
i övrigt0 Som villkor för en ändring skulle därför enligt promemorian kunna
fordras, att bankföreningen kompletterade den förut omnamnda deklarationen
med en förklaring, att bankerna vid räntesättnmgen på mteckningslanen skulle
följa sparbankernas normer. .. . ,, , ,
I förevarande hänseende ville föreningen till en början framhålla, att det
naturligen icke kunde innebära något intresse för affärsbankerna att söka nedbringa
inteckningsräntorna under vad som betingades av penningmarknadens
allmänna läge. För övrigt syntes vad i promemorian anförts om vådorna av
alltför låga inteckningsräntor — oavsett huruvida det förda resonemanget vöre
riktigt eller ej — icke vara av större betydelse för bedömande av här föreliggande
fråga, nämligen statens eventuella kostnader för infriande av en räntegaranti
som utsträcktes till att omfatta jämväl affärsbankslån. Enligt tertiallåneförfattningen
kunde ränteeftergift icke ifrågakomma beträffande andra
lån än där låntagaren hade att erlägga högre årlig ränta än 372 procent för
primärlån och däremot svarande ränta för sekundärlan. Eftergiftens storlek
skulle i samband med låneärendets slutliga avgörande lastställas av byggnadslånebyrån.
Att under sådana förhållanden ett utlämnande av lån mot lägre
ränta än som enligt författningens föreskrifter kunde berättiga till räntecaranti
skulle kunna i nämnvärd män äventyra statens ekonomiska intressen,
före folio osannolikt. Då tertiärlånoinstitutet tillkommit for främjande av
bostadsbyggnads verksamheten, syntes ett nedbringande av primär- och sekundärlåneräntorna
snarast vara till fördel för nämnda instituts syftemål. Därmed
hade föreningen givetvis icke tagit ställning till frågan, huruvida en sank
-
24
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
ning av intecknmgsräntorna ur andra synpunkter kunde vara förenad med
olägenheter.
Svenska försäkringsbolagens riksförbund uttalar, att förbundet icke hade
någon erinran att framställa vare sig mot den föreslagna ändringen av kungörelsen
den 30 juni 1942 eller mot de av docenten Kock förordade direktiven
tor byggnadslånebyrans behandling av affärsbankslån såsom underliggande
krediter. Förbundet understryker dock vikten av garanti för att räntenedpressande
konkurrens örn fastighetslånen icke därigenom tillskapas.
Förbundet anför vidare, att, om det ur det allmännas synpunkter skulle anses
påkallat att införa föreskrift örn obligatorisk amortering av underliggande
sekundärkredit, försäkringsbolagen icke ville motsätta sig en dylik anordning.
Svenska stadsförbundet har icke närmare yttrat sig om förslaget. Förbundet
har dock framhållit, att det syntes önskligt, att en viss frihet och konkurrensmöjlighet
de olika kreditanstalterna emellan hölles öppen, detta särskilt
med hänsyn till den olikhet i förhållandena, som rådde mellan skilda delar av
landet.
Forslaget har vidare lämnats utan erinran av Sveriges fastighetsägareförbund.
. JaS övergår härefter till en redogörelse för de yttranden, som varit helt och
hållet avstyrkande.
Till dem, vilka avstyrkt förslaget, hör statskontoret, som anfört.
msS* statskontoret kunde finna, möjliggjorde de bundna lånen regelmässigt
en sakrare kalkyl for bedömandet av en fastighets ekonomi än ett
obundet lån. För sådana primarlån, varom här vöre fråga, torde emellertid
aven obundna lan under vissa omständigheter kunna medföra tillräcklig trygghet.
Genom generella bestämmelser syntes dock ett avgörande därutinnan
icke lämpligen kunna traf fas, utan torde en prövning från fall till fall vara
nödvändig Byggnadslånebyråns dittillsvarande praxis syntes därför riktig
Ge ytterligare garantier som föresloges i docenten Kocks promemoria torde
knappast vara tillfyllest. Särskilt syntes förslaget, att bankföreningen skulle
lämna en för lantagarna lugnande förklaring beträffande bankernas framtida
principer ifraga örn uppsägning, icke erbjuda en tillräcklig trygghet i tider av
atstramnmg på penningmarknaden och än mindre vid kriser å denna
Statskontoret — som därutöver ville erinra, att tillgången på nya inteckmngslan
för närvarande vore relativt obetydlig och att svårighet rådde för de
primarkreditgivande institutionerna att bereda sig tillräckliga placeringstilltailen
— funné ej tillräckliga skäl för den föreslagna omlägfningen hava an
framlagda
^mfagem '' ^ d<i 1 Promemoria
Fullmäktige i riksgäldskontoret erinra örn vad konungariket Sveriges stads
hypotekskassa och svenska bostadskreditkassan anfört i sin förut omförmälda
skrivelse till byggnadslånebyrån samt förklara, att fullmäktige i huvudsak
kunde ansluta sig till dessa uttalanden. Fullmäktige anföra vidare följande.
Fullmäktige ville understryka, att de bundna lånen måste anses som en
mycket betydande fördel för fastighetskrediten. Sådana lån lämnades framtor
allt av de berörda med statens medverkan och stöd tillkomna hypoteksmstitutionerna,
vilkas inrättande föranletts av att det ansetts nödvändigt att
skapa speciella organ för fastighetsbelåning. Dessa institut hade emellertid
25
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.
som känt vore ej något monopol på denna låneverksamhet utan det rådde en
livlig konkurrens mellan dem å ena sidan och å den andra sparbanker och
försäkringsanstalter m. fl. Även affärsbankerna hade i ej ringa omfattning
lämnat långa krediter mot säkerhet av fastighetsinteckningar. Att genom ändring
av nu gällande bestämmelser för tertiärlån uttryckligen likställa affärsbankerna
med de i 13 § av kungörelsen den 30 juni 1942 uppräknade fastighetskreditgivama
skulle emellertid enligt fullmäktiges mening innebära ett ej
önskvärt avsteg från dittills tillämpade regler. Det syntes riktigt, när stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan i sin berörda skrivelse framhölle, att
affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt borde begränsas till
att vara av övergående art d. v. s. byggnadskreditiv och sedermera eventuellt
korttidsplacering. Av vikt måste anses vara, att de olika kreditinstitutionerna
holle sig inom de verksamhetsområden, som grunderna för deras medelsanskaffning
samt deras organisatoriska och övriga förutsättningar anvisade åt
dem.
Beaktas måste även i detta sammanhang, att, örn man såge den föreliggande
frågan ur statens intressesynpunkt, det skulle innebära en ytterligare risk för
att statens räntegaranti för tertiärlånen måste träda i funktion örn denna garanti
skulle gälla, även örn de underliggande lånen vore lämnade av affärsbank.
Från statens synpunkt vore det angeläget att tillse, att dessa lån vore placerade
så fast och betryggande som möjligt.
Av de skäl, som sålunda anförts, ansåge sig fullmäktige böra avstyrka ifrågavarande
förslag.
Affärsbankernas huvuduppgift hade dittills — framhåller generalpoststyrelsen
till en början — varit kreditgivning åt personer och företag, som dreve
rörelse av något slag, industri, handel, byggnadsverksamhet etc. Den strukturella
omvandlingsprocess, vari bankväsendet enligt promemorian ansåges befinna
sig, torde väl icke och borde enligt generalpoststyrelsens förmenande
heller icke i högre grad fjärma affärsbankerna från denna huvuduppgift. Örn
utvecklingen på det ekonomiska området efter det pågående världskriget torde
meningarna vara delade. För sin del finner generalpoststyrelsen det under
sådana omständigheter knappast välbetänkt att nu vidtaga åtgärder, som inbjuda
affärsbankerna att på längre sikt binda medel, vilka kunna visa sig
erforderliga för affärslivets mera rörliga och kortfristiga behov.
Generalpoststyrelsen anför vidare.
Oberoende av vad nyss anförts kunde det ifrågasättas, huruvida det ur
statens synpunkt vore lämpligt att just under nuvarande förhållanden och
med den kriskänslighet, som utmärkte de med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna,
företaga ändring i dittills tillämpade regler i fråga om fastighetskreditgivningen.
Enligt promemorian torde ett av skälen till affärsbankslånens undantagande
från räntegaranti hava varit, att man med tanke bland annat på ett eventuellt
framtida behov av en räntesänkning ville bevara en viss konkurrens på fastighetskreditmarknaden.
Emellertid förklarades konkurrensen ha blivit ganska
illusorisk, då vid bestämmelsernas utformning endast affärsbankerna lämnats
utanför de av statsmakterna i förevarande hänseende godkända kreditinstitutens
krets. Generalpoststyrelsen vore för sin del icke övertygad om att det
vore betydelselöst ur konkurrenssynpunkt, huruvida affärsbankslånen åt
fastighetsmarknaden räntegaranterades eller icke. Det kapital, varöver affärsbankerna
förfogade för utlåning, vore dock sa stort, att en viss konkurrens
borde kunna etableras, särskilt örn — såsom i promemorian förutsattes —
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
industrins krav på krediter skulle minskas i framtiden. Att avliända sig
denna konkurrensmöjlighet syntes ur det allmännas synpunkt icke vara att
förorda.
För övrigt kunde framhållas, att de kreditinstitut, vilkas fastighetskrediter
nu kunde bliva föremål för räntegaranti, vore i långt högre grad bundna i
fråga örn möjligheterna att fruktbargöra sina likvida medel än affärsbankerna.
Ett generellt medgivande för affärsbankerna att utan begränsning tränga in
på det område av kreditgivningen, som mer eller mindre uttryckligen anvisats
förstnämnda kreditinstitut, skulle säkerligen medföra ökade svårigheter för
dessa vid penningplaceringen och framkalla behov av vidgade utlåningsmöjligheter
för deras vidkommande. Därom syntes ingen utredning vara verkställd
i den remitterade promemorian. Dessa svårigheter påkallade emellertid
beaktande lika väl som affärsbankernas eventuella placeringssvårigheter.
I anslutning till det anförda har generalpoststyrelsen funnit sig icke kunna
tillstyrka vad i promemorian föreslagits, åtminstone icke under nu rådande
förhållanden.
Svenska bostadskreditkassan framhåller, att kassan — på sätt utvecklats
av kassan och konungariket Sveriges stadshypotekskassa i skrivelsen den 23
september 1942 till byggnadslånebyrån — alltjämt vore av den uppfattningen,
att affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt måste begränsas
till att vara av övergående art: byggnadskrediten och sedermera eventuellt
korttidsplaeering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på
längre sikt. Örn lån hos affärsbank skulle i förevarande hänseende likställas
med lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare, skulle
detta minska fastighetsägarnas intresse att binda sina lån. Bostadskreditkassan
anför vidare bland annat.
För att minska olägenheterna och riskerna nied affärsbankskrediterna såsom
underliggande lån hade i promemorian uppställts vissa villkor för att
ifrågavarande krediter skulle kunna godkännas av byggnadslånebyrån, varigenom
desamma skulle till form och innehåll anpassas efter de obundna
sparbankslånen. Det undandroge sig kassans bedömande, örn en dylik omläggning
av affärsbankernas kreditgivning kunde i praktiken genomföras på
ett för alla berörda parter tillfredsställande sätt. Säkert vore emellertid, att
omläggningen skulle innebära en synnerligen radikal ändring av fastighetskreditmarknadens
organisation. Affärsbankerna skulle bli organ för en mera
permanent kreditgivning av den typ sparbankerna representerade. I första
hand skulle dessa drabbas av en ökad konkurrens från affärsbankerna, men
rubbningarna i marknadsläget skulle även beröra hypoteksinstitutionerna. En
så väsentlig omläggning torde i varje fall icke böra genomföras utan långt
mera ingående överväganden än som skett i promemorian.
Den föreslagna omläggningen betingades ingalunda av ett behov att tillgodose
ett fastighetsägare- eller låntagarintresse. Den nuvarande kreditorganisationen
hade ock i stort sett kunnat tillfredsställande fylla sin uppgift.
Bakom affärsbankernas strävan att utvidga sin fastighetsbelåning läge i stället
en önskan att erhålla ökade placeringsmöjligheter för nuvarande likviditetsöyerskott.
För att möjliggöra detta skulle övriga kreditgivare nödgas minska
sin låneverksamhet. Det kunde med fog ifrågasättas, huruvida detta vore
den lämpligaste lösningen av affärsbankernas problem, och detta så mycket
mer som i promemorian framhållits, hurusom det i det föreliggande läget
funnes ringa utsikter för bankerna att genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden
minska sina kassareserver. I detta sammanhang borde jämväl
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
erinras, att även om en minskning av kassaöverskottet skulle kunna ernås
genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden, denna minskning delvis
komme att uppvägas därav, att ett minskat utbud av liypoteksinstitutionernas
obligationer skulle medföra nedgång i uttagningarna från bankernas inlåningsräkningar.
Ur statsfinansiell synpunkt syntes den av omläggningen föranledda minskade
benägenheten för lånebindning kunna medföra ökade kostnader föi
statsverket, enär statens räntegaranti beträffande obundna lån även täckte
viss räntestegring efter det lånet beviljats. Med hänsyn därtill och då det
vöre av vikt, att lånen vid den kritiska tidpunkten efter räntegarantiens upphörande
i största möjliga utsträckning vore bundna från långivarens sida,
syntes det knappast vara lämpligt att medgiva räntegaranti beträffande av
affärsbankerna utlämnade obundna lån.
Kassan ville även framhålla, att bostadskreditinstitutionen — i likhet med
stadshypoteksinstitutionen — tillkommit under statens medverkan i syfte att
konsolidera fastighetskrediten. Såväl ur det allmännas som de enskilda fastighetsägarnas
intressen hade det ansetts vara en betydande fördel, att denna
kredit fastlades för så lång tid som möjligt och därmed gjordes oberoende av
fluktuationerna i ränteläget ävensom av kriser på penningmarknaden. Institutionerna
vore organiserade såsom kooperativa företag. De hade under viss
kontroll från statens sida uppbyggts och utvecklats av fastighetsägarna själva
samt arbetade utan eget vinstintresse. En väl ordnad, för låntagarna betryggande
fastighetskredit syntes alltjämt vara ett betydelsefullt önskemål. Det
vöre därför av vikt, att icke sådana åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade
att förhindra en fortsatt stabilisering av fastighetskrediten.
Svenska sparbanksföreningen uttalar sig på följande sätt.
Föreningen kunde icke finna tillräckliga skäl för att statsmakterna i nuvarande
läge skulle stödja affärsbankernas fortsatta inträngande pa iastighetskreditmarknaden
med alla de svårigheter detta skulle medföra för andia
sparmedelsplacerare. Den stabilisering av fastighetsmarknaden, sorn torde ha
åsyftats med den statliga lånepolitiken, syntes icke kunna befrämjas av att
det redan nu ansträngda läget på lånemarknaden ytterligare skärptes. E°r_
eningen önskade icke hävda någon monopolställning för sparbankerna i fråga
om fastighetskrediten; någon sådan ställning intoge sparbankerna icke heller.
Men föreningen funne det nu föreliggande förslaget ägnat att ingiva de allvarligaste
betänkligheter såväl från allmänna ekonomiska synpunkter som med
hänsyn till att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare försvaga sparbankernas
möjligheter att förränta det sparkapital, som i allt stone utstiäckning
flöte in till sparbankerna. Från affärsbankshåll dreves redan nu en på
sina håll mycket hård konkurrens örn fastighetskrediten. Ett vanligt villköl''
för sekundärkredit vore att även primärlånet placeras i affärsbanken. Eftersom
affärsbankerna icke vore obenägna att beläna inteckningar högre upp än
sparbankerna för sin del av säkerhetsskäl funne lämpligt, medförde detta
villkor i regel att krediten i sin helhet finge lämnas av affärsbanker. På senaste
tid hade många kredit!vllin kvarhållits i affärsbankerna genom att dessa
framhållit sannolikheten av att nu föreliggande utredning skulle få till resultat,
att affärsbankslånen komme att godkännas såsom underliggande kredit
för tertiärlånen. Föreningen hade med detta velat framhålla, att verkningarna
av det nu föreliggande förslaget redan gjort sig starkt kännbar, och det syntes
icke kunna undgås, att återverkningarna av förslagets genomförande bleve
allvarliga för sparbankerna.
Föreningen ville såsom sin uppfattning uttala, att det av docenten Kock
föreslagna "villkoret, att affärsbankerna vid räntesättningen på intecknmgslånen
skulle följa sparbankernas normer, icke lämpligen kumle komma ifråga.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Docenten Kock bade icke närmare preciserat, laur detta förslag skulle kunna
genomföras i praktiken. Uppenbarligen kunde en sådan anordning leda till
slitningar, r den mån affärsbankerna önskade ändringar i räntesatserna Det
lunnes också anledning att befara, att den relativa enhetlighet, som på detta
område numera ernatts inom sparbanksvärlden, lätt nog kunde sönderbrytas
under trycket av sådana lokalt betonade önskemål. Det syntes icke heller
lämpligt att införa en ordning, som ledde till att de centrala organen skulle
tjäna som buffertar mellan de enskilda kreditinstitutens skiljaktiga meningar
örn vilka räntesatser som i det ena eller andra läget och på skilda orter borde
tillämpas.
Föreningen finge under åberopande av det anförda avstyrka det i promemorian
framförda förslaget.
Även sparbanksinspektionens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
yttranden gå väsentligen i avstyrkande riktning.
Sparbanksinspektionen anför.
Inspektionen ville icke bestrida, att en viss omvandlingsprocess påginge
inom bankväsendet. Men då den framtida utvecklingen, såsom också framhållits
i promemorian, vore oviss, syntes det inspektionen mindre välbetänkt,
att genom isolerade åtgärder förstärka de tendenser i tiden, som syftade till
en omvandling av kreditväsendets nuvarande struktur. I den mån kreditinstitut
av skilda slag överskrede gränserna för sina dittills som naturliga betraktade
verksamhetsområden komme de att inkräkta på varandras områden.
En dylik utveckling kunde icke utan vidare anses vara önskvärd. Likaväl
som sparbankerna enligt inspektionens förmenande bäst fyllde sin särskilda
uppg1*! inom samhällslivet genom att hålla sig inom vissa av uppgiftens art
betingade gränser utan att tränga in på affärsbankernas eller hypoteksinrättningainas
speciella områden, likaväl borde den uppgift affärsbankerna hade
j ^ a hänvisa dem till att iakttaga nödig begränsning i förhållande till
sådan verksamhet, som av ålder huvudsakligen bedrivits av sparbankerna. I
den mån ändrade förhållanden emellertid kunde anses motivera utplånande
av granserna eller uppdragande av nya torde likväl åtgärder av dylikt slag
icke böra komma till stånd förrän efter allsidig utredning av kreditmarknadens
behov.
Det borde vidare icke lämnas obeaktat, att affärsbankerna genom sin dominerande
stallning på byggnadskreditivmarknaden skulle komma i en särskilt
gynnsam position, örn affärsbankslån skulle kunna bli föremål för räntegaranti
Detta skulle, åtminstone i nuvarande ränteläge, försätta sparbanker
och andra kreditgivare på fastighetsmarknaden i en för dem menlig efterhandsställning.
I detta sammanhang finge erinras örn de enligt uppgift från
liera håll åtminstone sporadiskt förekommande försöken från vissa affärsbankers
sida att förvärra bottenlån från andra institut genom att uppställa
lånens överflyttande som villkor vid beviljande av sekundärlån — men även
andra krediter — till vederbörande fastighetsägare. Förekomsten av dylika
tendenser syntes göra det än mera tveksamt, örn affärsbankernas inträngande
på andra kreditinstituts områden borde underlättas genom den nu föreslaena
författningsändringen. ”
. Ehuru sparbanksinspektionen pa grund av vad som ovan anförts icke ansage
sig bora tillstyrka att ifrågavarande förslag genomfördes, ville inspektionen
dock icke motsätta sig sådan ändring i bestämmelserna, att affärsbanksan
kunde i särskilda fall, t. ex. nied avseende på ort, där affärsbank väsend
ligen ombesörjde bostadsmarknadens kreditbehov, komma i åtnjutande av
rån tegaranti. J
... Sparbanksinspektionen ville slutligen uttala sin anslutning till det framförda
kravet på obligatorisk amortering av sekundärlånen. -Tu mindre den
29
Kungl. Majlis proposition nr 243.
egna insatsen Tore, desto angelägnare vore det, att en planmässig amortering
komme till stånd. Amorteringens storlek torde icke på förhand. kunna fastställas
genom en generell regel utan syntes. från fall till fall få jämkas efter
låntagarens faktiska möjligheter. Amorteringsplanen syntes lämpligen, såsom
i promemorian framhålles, böra grundas på fasta annuiteter, även när
lånen formellt vore obundna.
Konungariket Sveriges stadshijpotekskassa framhåller till en början, att
docenten Kock syntes vilja principiellt hävda, att fastighetskreditens stabilisering
icke vore av större betydelse i ett krisläge. Sålunda hade i promemorian
framhållits dels (å sid. 5), såvitt gällde en enstaka bank, som finge försämrad
likviditet och därför uppsade sina fastighetsengagement, att det icke torde möta
svårigheter för en låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut,
dels (å sid. 6) i fråga örn en likviditetsförsämring för hela bankväsendet att
det ankomme på centralbanken att svara för likviditeten. Till bemötande härav
anför stadshypotekskassan följande.
Vad det första fallet beträffade kunde invändas, att det för den enskilde låntagaren
i regel måste innebära en stor olägenhet att nödgas placera örn sitt
lån med risk att erhålla sämre lånevillkor än förut, en risk, som svårligen
kunde elimineras. Vad åter anginge den situationen, att en likvidationsförsämring
inträtt för hela bankväsendet, i vilket fall det ansetts vara centralbankens
uppgift att söka säkerställa likviditeten, syntes det ligga i sakens natur, att
så mycket som möjligt på förhand borde göras för att undanröja de svårigheter,
som härvid kunde möta. Örn i en dylik situation fastighetslånen i stor
utsträckning vore bundna och därför icke berördes av penningkrisen, underlättades
centralbankens uppgift i avsevärd grad.
Såsom å sid. 10 i promemorian anförts, hade affärsbankernas strävan under
krisen 1939—40 att avveckla de infrusna krediterna kommit att framstå som
en press på låntagarna och hade av dessa känts som ett irritationsmoment, i
all synnerhet som marknaden i övrigt erbjudit mycket begränsade möjligheter
till omplacering och bundna lån endast kunnat erhållas till relativt höga ränte
satser.
.
I själva verket vore den omnämnda situationen ett talande exempel pa
olägenheterna av att en stor del av fastighetskrediten vore obunden.
Affärsbankerna torde i realiteten få sägas icke ha varit beredda att möta
krisen. Det hade endast varit genom de åtgärder, som av riksbanken vidtagits,
som krisen kunnat övervinnas utan svårare följder. Därmed vore emellertid
icke sagt, att detta hade lyckats, örn fastighetslånen i än högre grad varit
obundna och läget i övrigt varit ogynnsammare än nu varit fallet.
Samma skäl, som motiverade, att fastighetskreditmarknaden stabiliserades
genom lånens bindning, talade för att såsom underliggande kredit vid beviljande
av tertiärlån, i ali synnerhet sådana lån med statlig räntegaranti, i regel
icke godkändes lån hos affärsbanker.
Beträffande frågan örn räntegaranti för av affärsbankerna utlämnade lån
gör stadshypotekskassan härefter följande uttalande.
Vad lånen med räntegaranti beträffade, måste det även för staten mod
dess stora, alltmera ökande intresse på fastighetskreditens område vara av
betydelse, att primär- och sekundärlån vid den kritiska tidpunkten efter
räntegarantiens upphörande i möjligaste mån vore bundna från långivarens
sida. Ju större del av fastighetslånen, som då vore bundna, desto större bleve
marknadens egen motståndskraft vid en eventuell ogynnsam utveckling av
fastighetskrediten, varigenom behovet av fortsatta statliga stödåtgärder minskades
för den betydande grupp av fastigheter, varom här vore fråga.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
För staten vöre bundenhet beträffande primär- och sekundärkrediten av
betydelse även ur den synpunkten, att enligt bestämmelserna i 1942 års kungörelse
angående tertiärlån en höjning av ränteeftergiften möjliggjordes för
den händelse räntan å primär- och sekundärlånen skulle stiga utöver den som
utginge vid tiden för ränteeftergiftens fastställande. Det syntes under sådana
förhållanden icke lämpligt att utsträcka räntegarantien till att omfatta jämväl
av affärsbanker utlämnade obundna lån. Därtill lomme att fastighetsägarna,
örn så skedde, kunde befaras komma att även i ett lågt ränteläge underlåta att
binda sina lån, då de dels genom räntegarantien i viss utsträckning vore
skyddade mot räntehöjning, dels på grund av att lånen vore obundna hade
möjlighet att komma i åtnjutande av eventuellt inträdande räntesänkning.
Det kunde dock måhända under nuvarande förhållanden icke undvikas, att
i särskilda fall lån hos affärsbank godkändes sorn underliggande kredit vid
beviljande av tertiärlån med statlig räntegaranti. Kassan syftade härvid på
sådana fall, då fastighet vore belägen å ort, där kreditinrättningar, som lämnade
bundna fastighetslån, icke bedreve verksamhet.
Å sid. 40 i promemorian hade anförts, att några reella skäl .sorn talade
för att affärsbankerna uteslötes från de institut, vilkas låntagare kunde erhålla
räntegaranti, icke funnes, under förutsättning att bankerna lämnade en bindande
förklaring att vid åtstramning på penningmarknaden icke uppsäga lånen
ifråga, en förklaring som promemorieförfattaren antoge kunna av bankföreningen
lämnas å bankernas vägnar. Syftet med denna förklaring skulle vara,
att eliminera det osäkerhetsmoment, som läge i bankernas formella uppsäeningsrätt.
Bortsett från det förhållandet, att bankföreningen knappast syntes kunna
å bankernas vägnar avgiva en dylik förklaring, som vore bindande, torde en
sådan förbindelse, örn den skulle hava något värde, erhålla den innebörd, att
lånen i realiteten bleve bundna. Detta skulle med andra ord innebära, att
affärsbankerna, vilkas roll på fastighetskreditens område dittills ansetts böra
begränsas till att vara av tillfälligare slag, skulle komma att övergå till långivning
på fastighetsmarknaden av mera permanent art.
Enligt stadshypotekskassans mening kunde de av promemorieförfattaren
anförda särskilda förhållanden, som rått under de senaste åren, och vilka
medfört vissa svårigheter i fråga örn placering av bankernas likvida medel,
icke utgöra ett godtagbart skäl för en utvidgning av affärsbankernas uppgifter
i angiven riktning. Det torde här vara anledning understryka, att, såsom
framhållits å sid. 41 i promemorian, det i nuvarande situation funnes ringa utsikter
för affärsbankerna att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden
reducera sina kassareserver.
Ordföranden i statens byggnadslånebyrå, byråchefen Bergström har i sin
förut omförmälda reservation till en början anmält, att han i princip anslöte
sig till det huvudsakliga innehållet i det av svenska bostadskreditkassan avgivna
yttrandet. Bergström anför vidare följande.
Det kunde emellertid icke fördöljas, att en viss saklig grund funnes för
vissa förslag i remitterade promemorian. Örn bostadskreditväsendet i städer
och stadsliknande samhällen åtminstone i princip hade vunnit en tillfredsställande
lösning genom de under statlig medverkan inrättade stadshypoteksoch
bostadskreditkassorna, så vore förhållandet ingalunda detsamma å landsbygden,
där nämnda kassor ju icke ägde driva lånerörelse. Den likaledes
under statlig medverkan inrättade allmänna hypoteksbanken åsyftade belåning
av jordbruksfastigheter. Egnahemslånefonden hade under sin cirka 40- åriga tillvaro säkert varit till stort gagn för tillgodoseende av landsbygdens
bostadskreditbehov men kunde näppeligen sägas ha inneburit en principiell
31
Kungl. Majda proposition nr 243.
lösning av kreditproblemet. Vidare kunde erinras att viktiga kreditgivarkategorier
såsom inteckningsbolag och försäkringsbolag antingen icke alls eller
endast i förhållandevis ringa utsträckning bedreve belåning av bostadsfastigheter
på landsbygden.
Sparbankerna intoge en betydelsefull mellanställning och dreve åtminstone
på vissa håll en omfattande dylik belåning även på landsbygden. Emellertid
kunde erinras örn den ojämna fördelningen i Sverige av sparbankerna, i vad
rörde både deras antal och storleken av deras insättarbehållningar, per caput
räknade. Särskilt i våra nordligare landsdelar torde tillgången på sparbankslån
för bostadsändamål alls icke motsvara behovet.
I de fall där organiserad kreditgivning för bostadsändamål på landsbygden
saknades eller där tillgången på kreditmedel för sådant ändamål eljest vöre
knapp eller otillräcklig hade affärsbankerna i icke ringa utsträckning trätt
hjälpande emellan, många gånger på ett — det borde icke förnekas — förtjänstfullt
och vidsynt sätt. Detta anlitande av affärsbankerna för bostadsbelåning
på landsbygden torde vara något helt annat än den motsvarande belåning
i städerna, som bottnade i spekulation från låntagarnas sida i korta,
billiga krediter. I tider av kraftigt stigande ränta plägade sådana låntagare
ej underlåta att göra sig hörda i en högljutt klagande opinionsbildning.
De från långivaren ouppsägbara, långfristiga amorteringslånen vöre och
förbleve den enda sunda formen för fastighetskredit, hur motvilligt än den
svenska opinionen velat acceptera denna grundsats. I fråga örn opinionen
rådde därutinnan en alldeles väsentlig skillnad redan i vårt grannland Danmark,
där de bundna fastighetslånen betraktades som hart när de enda
tänkbara.
Vid bedömandet av behovet av en ordnad bostadskreditgivnmg på landsbygden
förtjänade särskilt beaktas den för vårt land speciella företeelsen, att
vår industri -— med anor från våra brukssamhällen - i sa hög grad som fallet
vore förlagts och allt fortfarande sökte sig till landsbygden.
Med hänsyn till det antydda borde frågan örn bostadskreditens organisation
på landsbygden snarast möjligt göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning.
Det kunde förmodas, att primär- och sekundärkredit lämpligen skulle kunna
samlas i en enda organisation.
Bergström förklarar till sist, att han icke ville motsätta sig, att byggnadslånebyrån
finge godtaga affärsbankskredit med bättre förmånsrätt framför statslån
såsom betryggande, nämligen utanför städer, köpingar och municipalsamhallen,
alltså där ordnad primär- och sekundärkreditgivning för bostadsändamål
icke funnes och där ej heller annan kredit, som redan dittills betraktats
såsom betryggande, kunde uppbringas. Byrån borde givetvis vid prövningen
av dylika fall tillse, att affärsbankskrediten lämnades under omständigheter,
sorn gåve vid handen, att den i sak kunde anses betryggande.
Beräkningar rörande medelsbehovet för budgetåret 1943/44 för tertiärlån
och tilläggslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i skrivelser den
31 augusti 1949 och den 18 mars 1943.
I sistnämnda skrivelse har byggnadslånebyrån till en början redogjort for
bostadsproduktionen under år 1942 samt nuvarande bostadsmarknadsläge.
Byrån anför härom.
Bostad smarknad släget hade vid ingången till år 1942 kännetecknats av
knapphet eller brist på bostäder på de allra liesta orter. Pen linder år 1J41
kraftigt inskränkta byggnadsverksamheten, ungefär en fjärdedel av 19oJ ars,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
hade tillsammans med den förefintliga bostadsreserven visat sig icke kunna
hindra, att en nära nog allmän knapphet på bostäder uppstått i stadssamhallena.
bom utvecklats i P. M. angående bostadsförsörjningen (statens off.
? inJci 1942’3) hade det förefallit sannolikt, att bostadsmarknadsläget under
år 1x4:2 skulle allvarligt ytterligare försämras, såvida icke produktionen under
aret stege till omkring hälften av 1939 års.
De åtgärder till främjande av byggnadsverksamheten, som från det allmannas
sida vidtagits linder år 1941, hade visat sig icke medföra en produktion
av sådan omfattning, att bostadsmarknadsläget hållits oförändrat. Därtill
hade i väsentlig grad bidragit knappheten på och ovissheten örn tillgången
pa vissa viktiga byggnadsvaror ävensom den fortgående stegringen av byggnadskostnaderna,
Det hade därför under våren 1942 framstått som nödvändigt
att ytterligare utvidga stödet till byggnadsverksamheten.
Enligt de uppgifter, som nu stöde till buds, torde antalet inflyttningsfärdiga
~Se.Qheter.linder år 1942 i städer och stadsliknande samhällen hava uppgått
till i det närmaste 24,000 lägenheter eller omkring 50 procent av motsvarande
antal under år 1939. Detta antal överensstämde med den under våren 1942
?É!rdtlberäk”ingen av det antal nya lägenheter, som skulle fordras under år
1942 for att icke bostadsmarknadsläget skulle avsevärt försämras Bostadsmarknadens
utveckling under år 1942 belystes av en jämförelse mellan byggnadsnämndernas
uppgifter örn tillgången på bostadslägenheter den 1 oktober
1941 och den 1 oktober 1942, vilken meddelades i följande tablå
Antal städer, där tillgången på lägenheter den 1 oktober 1942, jämfört nied den
1 oktober 1941, uppgivit» vara:
Omoderna lägenheter.
Enkelrum, 1 rum o. kokvrå
1 rum och kök..........
2 rum och kök..........
3 och flera rum och kök
Moderna lägenheter.
o. kokvrå
Enkelrum, 1 rum
1 rum och kök.........
2 rum och kök.........
3 och flera rum och kök
Större städer
Mindre städer
Samtliga städer
mindre
oför-
ändrad
större
mindre
oför-
ändrad
större
mindre
oför-
ändrad
större
26
18
5
30
35
i
56
53
6
28
17
4
36
30
3
64
47
7
30
15
4
31
35
3
61
50
7
29
17
3
28
39
2
57
56
5
27
17
5
30
34
3
57
51
8
30
15
4
35
29
5
65
44
9
31
14
4
33
29
7
64
43
11
28
18
3
30
34
5
58
52
8
Dessa uppgifter tydde otvivelaktigt på att bostadsmarknadsläget i rikets
städer försämrats under hyresåret 1941/42. Därvid torde dock få beaktas, dels
att vid en hastigt insättande förändring i bostadsmarknadsläget en icke obetydlig
eftersläpning i redovisningen av den inträffade förskjutningen vore
naturlig, dels att en knapphet eller brist på lägenheter, som vore oförändrad,
förefölle att stegras ju längre den bestode. Det vore dock uppenbart, att
knappheten på bostadslägenheter skärpts på ett antal orter. Så hade varit
fallet i Stockholm, Göteborg och Malmö, där knapphet på bostäder inträtt
relativt sent. Samtidigt hade dock vissa orter uppvisat ett något förbättrat
bostadsmarknadsläge.
u^av byggnadsnämnderna lämnade uppgifter om förekomsten av husvillhet
efter oktoberflyttningarna 1941 och 1942 framginge, att i 15 större och
13 mindre städer den 10 oktober 1941 funnits tillhopa 226 hushåll, därav 178
hushåll med barn, vilka pa grund av husvillhet inkvarterats genom kommu
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Hens försorg. Don 10 oktober 1942 hade i 18 större och 12 mindre städer
funnits inalles 328 provisoriskt inkvarterade hushåll, varav 298 med barn.
Från åtskilliga städer hade vidare uppgivits, att utdömning av lägenheter till
följd av bostadsbrist förekommit i mindre utsträckning än önskvärt vore; bostäder,
som utdömts eller bort utdömas, hade varit i bruk på grund av brist
på billiga lägenheter. I Norrköping och Malmö hade omkring 550 dylika lägenheter
varit bebodda, i Karlskoga omkring 1,000.
Sammanfattningsvis torde man — anför byggnadslånebyrån — kunna säga,
att bostadsmarknaden under år 1942 på det hela taget icke eller blott obetydligt
förändrats men att för vissa orter en bestämd tendens till ytterligare
knapphet på bostäder kunnat förmärkas. Bostadsbristen hade under år 1942
ytterligare spritt sig och omfattade nu praktiskt taget alla orter. Detta betydde
dock icke, att förut existerande skillnader orter emellan försvunnit;
väsentliga olikheter i bristens omfattning förefunnes alltjämt. Örn man sålunda
kunde säga, att den beräkning av det för år 1942 nödvändiga bostadsbyggandet,
som gjorts för ett år sedan, icke jävats av den nu kända utvecklingen på
bostadsmarknaden, så måste framhållas, att denna beräkning tagit sikte på
det minimum av nya bostäder, som fordrades. Den fördubbling av bostadsbyggandet,
som åstadkommits under år 1942, hade icke varit ägnad att skapa
en bostadsreserv av normal omfattning — därtill skulle hava krävts en ytterligare
fördubbling av produktionen — utan den starkt sammankrympta
reserven hade i den mån detta över huvud varit möjligt än mer decimerats.
Byrån lämnar härefter vissa uppgifter rörande av byrån under år 1942
preliminärt beviljade tertiärlån och sådana tilläggslån, vilka beviljats enligt
kungörelsen nr 569/1942. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.
Preliminärt beviljade tertiär- och tilläggslån under är 1942.
Enfamiljshus
Flerfamiljshus
Studer och
Tertiärlån
Tertiärlån
Tilläggslån
Summa lån
hela riket
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
ansök-
ningar
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
ansök-
ningar
Antal
lägen-
heter
Kronor
Kronor
Hela riket ......
Städer med över
1,146
7,491,929
871
11,056
36,513,299
65
1,053
1,803,440
45,808,668
10,000 inv.....
Städer med linder
470
3,099,229
592
9,376
31,148,327
47
914
1,406,805
35,654,361
10,000 inv.....
183
1,117,603
142
956
3,120,277
14
107
320,235
4,558,115
Samtliga städer. .
653
4,216,832
734
10,332
34,268,604
61
1,021
1,727,040
40,212,476
Övriga orter ....
493
3,275,097
137
724
2,244,695
4
32
76,400
5,596,192
Stockholm ......
55
401,206
79
2,270
8,005,280
_
_
_
8,406,486
Göteborg........
2
9,500
31
641
2,787,700
—
—
—
2,797,200
Västerås ........
14
88,315
26
507
1,720,150
3
54
24,700
1,833,165
Malmö..........
—
—
12
527
1,671,800
—
—
1,671,800
Uppsala ........
42
260,180
41
389
1.269,544
2
63
122,200
1,651,924
Norrköping......
29
191,136
19
516
1,346,410
2
83
67,090
1,604,636
Linköping ......
38
269,812
17
271
945,575
2
84
148,890
1,364,277
Karlskoga ......
11
93,976
35
361
1,267,305
—
—
1,361,281
Borås ..........
4
27.220
4
292
814,900
2
210
456,400
1,298,520
Eskilstuna ......
13
68,280
18
341
981,950 3
41
42,380
1,092,610
Summa
208
1.409 025
2S‘>
6.115
20,810,014
14
541
801,000
23,081,899
Bihang till riksdagens protok oll 1943. 1 sami. Nr 213.
1034 43
34
Kungl. Majlis proposition nr 243.
I anslutning härtill anför byrån ytterligare följande.
De preliminärt beviljade tertiärlånen uppginge till sammanlagt 44,005,228
kronor, varav 7,491,929 kronor eller 17 procent till enfamiljshus och 36,513,299
kronor eller 83 procent till flerfamiljshus. I tilläggslån hade utlämnats
1,803,440 kronor.
Beslut örn avslag på ansökan om tertiär- och/eller tilläggslån hade fattats i
260 fall, varav 116 gällde enfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 1,024,738 kronor)
och 144 flerfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 5,635,908 kronor och
antalet lägenheter 1,561). Av under år 1942 preliminärt beviljade lån hade 80
med ett sammanlagt lånebelopp av 1,819,573 kronor återtagits.
Preliminärt beslut örn lån till ombyggnadsföretag hade fattats i 26 fall,
varav 6 gällde ombyggnad av enfamiljshus och 20 fall ombyggnad av flerfamiljshus.
Byggnadslånebyrån meddelar i detta sammanhang, att drygt två tredjedelar
av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter ingå i fastigheter, för
vilka statligt lån eller bidrag beviljats under nämnda år. I större städer utgöra
dessa lägenheter omkring 72 procent av samtliga under år 1942 färdigställda
lägenheter, medan motsvarande tal för samtliga städer och övriga orter
äro 71 procent respektive 57 procent.
Byggnadslånebyrån övergår härefter till en uppskattning av bostadsbehovet
under budgetåret 1943/44 och anför i denna del följande.
Undersökningar rörande liusliållsbildningens betingelser, som utförts inom
byggnadslånebyrån, tydde på att örn icke bostadsmarknadsläget skulle fortskridande
försämras borde bostadsproduktionen givas en sådan omfattning att
under år 1943 antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i städer och stadsliknande
samhällen stege till 27,000 lägenheter. Produktionen skulle med 10 procent
överstiga 1942 års och komma att uppgå till 60 procent av 1939 års. Vanskligheter
mötte givetvis vid försök att beräkna det framtida bostadsbehovet.
Erfarenheten icke minst från de gångna krisåren gjorde dock troligt, att örn
icke utomordentliga händelser inträffade, det årliga behovet av nya bostadslägenheter
vore underkastat relativt små förändringar. Vid krisens inträde
hade otvivelaktigt det årliga behovet av nya lägenheter krympt. Under 1930- talets högkonjunktur hade en omfattande hushållssprängning ägt rum, som
inneburit en standardstegring och bottnat i stigande sysselsättning och realinkomster.
Denna utveckling hade genom krigsutbrottet och därmed förbundna
omläggningar av näringsliv och levnadsförhållanden fått ett snabbt
slut. I enlighet med vad man kunnat förutse hade behovet av nya lägenheter
sjunkit och kommit att utgöra endast omkring hälften av 1939 års. Betydande
förändringar därutinnan hade under de följande krisåren icke inträffat. Äktenskapsbildningen
hade legat kvar på den anmärkningsvärt höga nivå, som nåtts
vid 1930-talets slut. Inflyttningen till städer och stadsliknande samhällen
hade sjunkit till en nivå icke obetydligt lägre än den, som gällt vid krisens
utbrott. Det torde i nuvarande läge icke finnas anledning antaga, att äkt-enskapsbildning
och omflyttning under år 1943 skulle undergå förändringar, som
mera avsevärt påverkade hushållsbildningens storlek. Otvivelaktigt funnes vid
en bedömning på längre sikt skäl förmoda, att äktenskapsbildningen nått sitt
maximum och ett fall och måhända avsevärt fall i äktenskapsbildningen i framtiden
framstode som sannolikt. Förändringen från ett år till ett annat kunde
emellertid under förutsättning att för landet genomgripande händelser icke
inträffade, antagas hålla sig inom måttliga gränser.
Funnes icke berättigad anledning förmoda, att äktenskapsbildning och omflyttning
underginge förändringar, som måste beaktas i detta sammanhang,
35
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
kunde detta näppeligen sägas om den uppdämning av liushållsbildningen,
som ägt rum under krisåren. Hushållsbildningen kunde minska hastigt och
kraftigt. Dock komme ett sammanpressat bostadsbehov igen efter ett eller ett
pär år. Minskningen innebure nämligen att bildandet av vissa hushåll skötes
på framtiden, varför man finge en oavbrutet växande hushållsbildningsreserv.
Denna reserv kunde icke vaxa hur mycket och hur länge som helst utan att
bostadsbrist och till sist husvillhet uppstode. Bestämda tecken tydde på att
hushållsbildningsreserven under år 1942 vuxit så mycket, att, örn icke ett betydande
antal av de hushållsbildningar, sorn under de senaste åren ställts på
framtiden, kunde komma, till stånd under år 1943, måste bristen på bostadslägenheter
icke obetydligt skärpas.
Under hänsynstagande till denna omständighet syntes det byggnadslånebyrån
troligt, att, örn man ville undvika en skärpning av bostadsmarknadsläget
under år 1943, produktionen av bostäder under året borde bringas att icke
oväsentligt överstiga 1942 års. Förslagsvis kunde förutsättas, att produktionen
borde överstiga 1942 års med 10 procent. .Det torde härvid få åvägabringas
en sådan fördelning av produktionen på olika orter, att i första hand utpräglade
bristorter med betydande svårigheter på bostadsförsörjningens område
bleve delaktiga av produktionsstegringen.
Den beräkning av behovet av nya bostadslägenheter i städer och stadsliknande
samhällen under år 1943, som här anförts, utginge från att endast de
nödvändigaste behoven skulle kunna tillgodoses. Den vore ur bostadsmarknadssynpunkt
en minimiberäkning. Det mål, sorn uppställts, vore bevarandet
av det nuvarande bostadsmarknadsläget. Att avskaffa bostadsknappheten och
uppnå ett normalt bostadsmarknadsläge skulle fordra en produktion mer än
dubbelt så stor som den, varmed här räknats, och som skulle betydligt överstiga
1939 års rekordproduktion. Att en produktion av denna senare omfattning
i nuvarande försörjningsläge icke vore aktuell vore uppenbart. Det torde
kunna förutsättas, att redan den mycket blygsammare produktion, som bedömts
vara ur bostadsmarknadssynpunkt oundgängligen nödvändig, med hänsyn till
de starkt begränsade resurser, som byggnadsverksamheten förfogade över,
borde betraktas som ett maximum. Matorialbristen kunde komma att lägga
hinder i vägen för genomförandet av denna produktion. Transportapparaten
vöre hårt ansträngd. Knappheten på arbetskraft utgjorde ävenledes en produktionsbegränsande
faktor. Dock hade den jämnare fördelning av produktionen
över hela året, som förefölle uppnådd, till en del hävt knappheten på
byggnadsarbetare. Dessa produktionsbegränsande faktorer tillsammans gjorde
det troligt, att en produktion, som överstege 1942 års med 10 procent, vore ett
maximum i nuvarande försörjningsläge.
hör ett bedömande av det lör tertia rian erforderliga medelsbehovet under
budgetåret 1943/44 finge beräkningen av den framtida bostadsproduktionen
utsträckas till att omfatta också de lägenheter, som bleve färdiga för inflyttning
linder år 1944. Dessa lägenheter torde i stor utsträckning komma att
påbörjas under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. I nuvarande läge förefölle det
berättigat förutsätta, att antalet inflyttningsiardiga lägenheter under år 1944
i städer och stadsliknande samhällen borde uppgå till det för år 1943 beräknade.
Reservationen beträffande de reala resurserna borde flock i detta fall
göras kraftigare än när fråga vore örn 1943 års produktion. Behovet av nya
lägenheter kunde icke anges närmare, förrän dels uppgifter rörande äktenskapsbildningens
omfattning under år 1943 bleve tillgängliga, dels bostadsmarknadsläget
efter oktoberflyttningarna 1943 kunde anges och därmed hushållsuppd
tunni agens och husliållssprängningens storlek under år 1943 över
blickas. Som förut framhållits, torde emellertid behovet av nya bostäder från
ett år till ett annat som regel icke mera avsevärt förändras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
°6 Kungl. Majlis ‘proposition nr 243.
Beträffande utsikterna för 1943 års bostadsproduktion gör
byggnadslånebyrån härefter följande uttalande.
Enligt av byggnadsnämnderna till socialstyrelsen lämnade uppgifter
rörande byggnadsverksamheten uppginge antalet under januari och februari
1943 inflyttningsfärdiga lägenheter tillsammans med antalet den 1 mars 1943
under byggnad varande lägenheter i 71 stader till omkring 75 procent av det
för år 1943 beräknade behovet av nya bostäder i dessa städer. Med hänsynstagande
härtill samt till de uppgifter rörande på olika orter planerade byggnadsföretag,
som kommit till byggnadslånebyråns kännedom, ville byggnadslånebyrån
som sin mening uttala att det bostadsbyggande, varmed räknats
och som betecknats som oundgängligen nödvändigt för att icke en försämring
av bostadsmarknadsläget skulle inträda under år 1943, torde kunna förverkligas.
Det funnes skäl förmoda, att örn icke åtgärder motiverade med hänsyn
till det rådande försörjningsläget vidtoges, som syftade till en begränsning
av produktionen på vissa orter, produktionen bomme att icke oväsentligt
överstiga den nivå, som nyss nämnts. En jämn fördelning av bostadsbyggandet
över hela året medförde icke endast påtagliga vinster för olika kategorier
av byggnadsarbetare och för byggnadsindustrin utan också för landets
näringsliv i dess helhet. Otvivelaktigt hade de statliga åtgärderna för främjande
av bostadsbyggandet åvägabragt en efter förhållandena anmärkningsvärt
stor vinterproduktion 1942/43. Det ville synas som örn 45 procent av
det antal lägenheter, som bedömts böra tillföras bostadsmarknaden under
år 1943, påbörjats under senare delen av år 1942. Detta förhållande utgjorde
dock endast ett bevis för att de statliga stödåtgärderna på ifrågavarande område
av näringslivet kraftigt stimulerat produktionen och det finge på intet
vis tagas till intäkt för att en betydande minskning av byggnadsindustrins
säsongväxlingar inträtt. För att en jämnare fördelning av produktionen över
hela. året skulle bliva verklighet, fordrades att effektiva produktionsstödjande
åtgärder förbundes med åtgärder, som direkt syftade till reglering av produktionens
omfattning vid olika tidpunkter på året.
Medelsbehovet för 1943/44 för tertiärlåneverksamheten uppskattades
av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1942 till
60,000,000 kronor. Beloppet beräknades av byrån på följande sätt.
För budgetåret 1942/43 hade för tertiärlåneverksamheten anvisats 25,000,000
kronor. Av tidigare för ändamålet anvisade medel hade den 30 juni 1942
återstått nära 27,000,000 kronor. Sammanlagt hade alltså vid ingången av
löpande budgetår stått till förfogande bortåt 52,000,000 kronor. Det kunde
antagas, att sistnämnda belopp skulle komma att helt disponeras under
budgetåret.
I propositionen den 1 april 1942, nr 221, angående åtgärder för främjande
av ökad bostadsproduktion m. m. hade behovet av tertiärlånemedel under
budgetåret 1942/43 uppskattats till 60,000,000 kronor, vilket belopp emellertid
minskats med 5,000,000 kronor med hänsyn till kommunal tertiärlånegivning.
Under förutsättning att följande års produktion borde överstiga innevarande
års med 10 procent samt att ingen reservation kunde påräknas vid
löpande budgetårs utgång, skulle — då tertiärlånen beräknades i förhållande
till det räntabla fastighetsvärdet och sålunda med nu gällande regler icke
påverkades av förändringar i byggnadskostnadema — med samma beräkningssätt
i övrigt medelsbehovet för nästa budgetår kunna uppskattas till 66,000,000
kronor. Det ville emellertid synas, som om vid beräkningen av årets medelsbehov
den kommunala långivningen något underskattats. Möjligen hade även
underskattats omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhét, som bedreves
Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 37
utan såväl statligt som kommunalt lånestöd (av industriföretag finansierade
bostadsbyggen, bostadsbyggen i hög kostnadsklass, som ej kunde erhålla
tertiärlån, bostäder i »blandade» fastigheter, där affärslokaler och dylikt
vore huvudsaken, o. s. v.); den exakta omfattningen härav kunde med nu tillgängliga
uppgifter ännu icke bedömas. Med hänsyn till dessa faktorer och
under förutsättning att kommunal lånegivning komme att fortsätta under år
1943 i samma omfattning som under år 1942, ansåge sig byggnadslånebyrån
kunna uppskatta det för tertiärlån erforderliga medelsbehovet under nästa
budgetår till 60,000,000 kronor.
I skrivelsen den 18 mars 1943 uttalar byggnadslånebyrån, att berörda uppskattning
alltjämt i stort sett vore hållbar. Byrån framhåller emellertid ytterligare
följande.
Den anmärkningsvärt stora vinterproduktionen under produktionsåret
1942/43, hade medfört ett ökat behov av tertiärlånemedel under innevarande
budgetår, vilket inneburit en förskjutning till en tidigare tidpunkt av de förslag
till anslagsäskanden, som framlagts i byråns skrivelse den 31 augusti
1942. Det ökade medelsbehovet hade uppskattats till 10,000,000 kronor. I
händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen inträdde under nästa
budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet av tertiärlånemedel då uppstå.
I byggnadslånebyråns nyssnämnda skrivelse hade vidare förutsatts, att
kommunal långivning skulle komma att äga rum i samma omfattning som
under år 1942. Det ville synas som om denna förutsättning kunde komma att
falla. Den av Stockholms stad bedrivna låneverksamheten för främjande av
bostadsbyggandet i Stockholm kunde måhända komma att helt eller delvis
upphöra, varvid torde uppstå ett ytterligare behov av tertiärlånemedel, som
för nästkommande budgetår kunde skattas till omkring 8,000,000 kronor.
Under hänvisning till det anförda har byggnadslånebyrån nu uppskattat
anslagsbehovet för tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår till
50,000,000 kronor.
Beträffande behovet av anslag för tilläggslån för budgetåret 1943/44
uttalar sig byggnadslånebyrån på i huvudsak följande sätt.
För uppskattning av detta medelsbehov saknades alltjämt säkra hållpunkter.
Av vad ditintills vore känt torde under förutsättning av i stort sett
oförändrade byggnadskostnader kunna antagas, att tilläggslånen under nästa
budgetår komme att uppgå till i genomsnitt omkring 15 procent av den godtagbara
anskaffningskostnaden. Den förskjutning i byggnadssäsongen, som
inträtt under produktionsåret 1942/43, hade medfört ett ökat behov av tillläggslånemedel
under innevarande budgetår, som av byrån uppskattats till
omkring 5,000,000 kronor. I händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen
inträdde under nästa budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet
av tilläggslånemedel uppstå, varvid behovet av tilläggslånemedel under
nästa budgetår skulle kunna skattas till 40,000,000 kronor. Byggnadslånebyrån
ansåge sig dock böra för närvarande bortse från det ökade medelsbehov,
som kunde uppstå till följd av dylika, relativt ovissa faktorer. Det
aktuella behovet av tilläggslånemedel torde fördenskull kunna skattas till
(40,000,000 — 5,000,000) 35,000,000 kronor.
Ytterligare en omständighet måste emellertid i detta sammanhang beaktas.
Av skäl, som förut utvecklats, hade byrån föreslagit, att de för enfamiljshus
gällande lånereglerna skulle tillämpas även för tvåfamiljshus. Vid bifall därtill
komme tilläggslånebehovet att sjunka med ett belopp, som, försiktigt upp
-
38
Kungl. Majlis proposition nr 243.
skattat kunde angivas till 2,000,000 kronor. Medelsbehovet för de till tertiärianeverksamheten
knutna tilläggslånen torde fördenskull kunna beräknas
uppgå till omkring 33,000,000 kronor. Det borde måhända påpekas, att någon
reen besparing därigenom knappast kunde förväntas uppstå. Beviljandet Iför
tvatamiljshusen av sådan subvention, som avsåges i 12 § 2 moni. gällande
tertiarlånekungorelse, komme nämligen att medföra ökat avskrivningsbehov
a de för tertiärlån anvisade medlen. Det för de mindre bemedlade, barni''i
j tamiljemas bostadsförsörjning erforderliga behovet av tilläggslånemedel
under nasta budgetår kunde med utgångspunkt från dittills vunna erfarenheter
uppskattas till minst 4,000,000 kronor.
o På grund härav bär byggnadslånebyrån ansett, att anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbj^ggnadsverksamhet borde för budgetåret 1943/44 upptagas
till (33,000.000 + 4,000,000) 37,000,000 kronor.
Departemenschefen.
Det program för statligt stöd åt bostadsbyggandet, som antogs av 1942
års riksdag, har i huvudsak genomförts enligt de riktlinjer, som framlades
i förra årets proposition (nr 221) angående åtgärder för främjande av ökad
bostadsproduktion m. m. Under år 1942 färdigställdes 23,000 å 24,000 lägenheter
i de svenska stadssamhällena, vilket motsvarar omkring hälften av 1939
års produktion och omkring 75 procent av den genomsnittliga produktionen
under 1930-talet. Det kan utan tvekan sägas, att bostadsförsörjningsläget
nu hade varit katastrofalt, om icke denna produktion hade kommit till stånd.
Med hänsyn till begränsningen i material- och arbetskraftsresurserna kunde
fjolårets bostadsbyggnadsprogram icke syfta till att undanröja den praktiskt
taget allmänna bostadsbristen utan endast till att nödtorftigt motsvara tillväxten
i bostadsbehovet i stadssamhällena, i synnerhet sådana, där militärförläggningar
och industriell expansion ställde krav på ökad bostadstillgång,
och sålunda till att förhindra, att bostadsbristen utvecklades till ren bostadsnöd.
Att detta program verkligen endast svarade till nödtorften visas oförtydbart
av de senaste uppgifterna örn bostadsmarknadsläget.
Det framgår av vad jag i det föregående anfört, att bostadsmarknadsläget
icke förbättrades under år 1942, utan att tvärtom bostadsbristen på åtskilliga
orter skärptes. Under den hittills gångna delen av innevarande år har tack
vare byggnadsproduktionen under vintern ett icke obetydligt tillskott av
nya lägenheter tillförts bostadsmarknaden, men bostadsbristen kvarstår.
Preliminära uppgifter från socialstyrelsen angående resultatet av den
sedvanliga enquéten rörande bostadsmarknadsläget omkring den 1 april
ge detta vid handen. Från 40 större städer med mer än 10,000 invånare
uppgavs tillgången på moderna lägenheter örn 1 rum och kök som otillräcklig
i 36 fall, som knapp i 4 fall. Från 56 mindre städer, för vilka uppgifter
lämnats, uppgavs tillgången på samma slag av lägenheter som otillräcklig
i 48 fall, som knapp i 8 fall. Tillräcklig eller god tillgång har i
fråga örn denna lägenhetskategori icke uppgivits i något fall. Beträffande
andra lägenhetskategorier äro uppgifterna likartade. På en fråga om hur
bostadstillgången förändrats under årets första kvartal ha i allmänhet svaren
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
givit vid handen ett oförändrat läge. I några fall anses läget ytterligare försämrat;
endast i ett ringa fåtal av städerna har någon förbättring kunnat
konstateras. Från praktiskt taget alla städer hava uppgivits svårigheter att
skaffa lägenheter för nybildade familjer ävensom för nyinflyttade. I ett stort
antal fall har även lämnats uppgiften, att inneboendesystemet befinner sig i
tilltagande. Överhuvudtaget kan sägas, att den allmänna bostadsbristen i
stadssamhällena icke mildrats, utan snarare något skärpts. Behovet av statliga
stödåtgärder för bostadsförsörjningen kvarstår oförminskat.
Ppe skäl som byggnadslånebyrån anfört för att räkna det nödtorftiga behovstillskottet
något högre för innevarande år än för föregående synas mig
bärande. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har en nyligen företagen
enquéte angående behovet av nya lägenheter under 1943 givit vid handen,
att de kommunala förmedlingsorganens uppskattningar sammanlagt omfatta
ett betydligt större antal lägenheter än det av byggnadslånebyrån beraknade.
Det är uppenbart, att under de föregående åren samlats ett stort latent bostadsbehov,
som med nuvarande begränsade förutsättningar icke kan omedelbart
tillgodoses. Behovsuppskattningen måste med hänsyn härtill vara obestämd
inom vida marginaler. En rimlig målsättning för bostadsbyggnadsprogrammet
under nu gällande förutsättningar förefaller mig vara, att det
produceras tillräckligt för att örn möjligt minska bostadsbristen eller i varje
fall förhindra en ytterligare skärpning av densamma. Detta kräver, såsom
byggnadslånebyrån anfört och som kraftigt understrukits av de kommunala
förmedlingsorganens uppskattningar, att årets bostadstillskott blir något större
än det, som åstadkoms under år 1942.
Såtillvida äro utsikterna att förverkliga ett dylikt program gynnsamma,
som produktionen under den gångna vintern haft cn osedvanligt stor omfattning
och lämnat ett betydande tillskott till bostadsmarknaden redan under
första delen av innevarande år. Den eftersträvade utjämningen av bostadsbyggandets
säsongväxlingar har under den förflutna årsperioden i hög grad
förverkligats. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har den pågående bostadsproduktionen
i städerna varit praktiskt taget lika stor vid varje kvartalsskifte
från 1 juli 1942 till 1 april 1943 så när som på en svag nedgång omkring
årsskiftet. Då material- och arbetskraftstillgångama icke medge någon
mera väsentlig ökning av produktionen utöver den vid nämnda registret ingstillfällen
rådande nivån och med hänsyn tagen till det under den hittills
"angna delen av detta år igångsatta bostadsbyggandet, torde man kunna räkna
med” en i stort sett oförändrad omfattning av bostadsbyggnadsverksamheten
under det närmaste halvåret. Det framstår givetvis som ett önskemål, att
även följande vintersäsong utnyttjas för bostadsbyggande på samma sätt som
den gångna.
Tack vare don stora vinterproduktionen har enligt uppgift från byggnadslånebyrån
ett tillskott till bostadstillgången i stadssamhällena på omkring
6,000 lägenheter erhållits redan under första kvartalet. Under andra kvartalet
beräknas ytterligare 6,000 lägenheter bli inflyttningsfärdiga. De fram
till 1 april igångsatta, för färdigställande under andra halvåret planerade
40
Kungl. Marits proposition nr 243.
bostadsbyggnadsföretagen beräknas ge ett tillskott på omkring 12,000, varmed
årets produktion skulle nå samma omfattning som föregående års. Till
detta kommer det antal lägenheter, som påbörjas under vårmånaderna för
ardigställande före årets utgång. Det kan sålunda redan nu betraktas som
säkerställt örn icke nu oförutsebara hinder komma emellan — att bostadstillskottet
under innevarande år kommer att överstiga föregående års, vilket
även, såsom jag förut anfört, svarar till det beräknade behovet. Det är att
marka, att detta större bostadstillskott tack vare säsongutjämningen kommer
att erhållas utan att arbetsmarknaden under den kommande sommaren behöver
utsättas för större påfrestningar än under den föregående.
Jag övergår härefter till att behandla de förslag till modifikationer i regeina
för tertiär- och tilläggslån, som framlagts av byggnadslånebyrån.
Enligt 1942 års kungörelse örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag
skall med enfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att
utgöra egethem. Inneborden av detta begrepp kan givetvis vara föremål för
olika meningar. Statens byggnadslånebyrå har för sin del uttalat, att lån
enligt kungörelsen tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus
innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med deli
utrustning, som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal
rum. Häremot anser jag mig icke böra framställa någon erinran.
Vad angår tvåfamiljshusen delar jag byggnadslånebyråns uppfattning, att
dessa i regel i ekonomiskt hänseende stå enfamiljshusen mycket nära, medan
de oftast i väsentlig mån avvika från övriga flerfamiljshus, övervägande
skäl synas därför tala för att i lånehänseende likställa tvåfamiljshusen med
enfamiljshusen. Jag anser mig därför böra biträda byråns i sådant hänseende
framlagda förslag.
I gällande författning stadgas rörande kommunernas ekonomiska medverkan
med avseende å tilläggslånen allenast att kommunerna skola deltaga
i kostnaderna på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall prövar skäligt. Vid anmälan i fjolårets
proposition av frågan örn tilläggslånen uttalade jag emellertid bland
annat, att det syntes rimligt, att det kommunala bidraget i normala fall _
när statssubventionen utginge för en överkostnad av lägst 5, högst 20 procent,
beräknad i förhållande till anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala
bidraget — till sitt kapitalvärde motsvarade ungefär halva tomtkostnaden.
Möjlighet skulle därvid förefinnas för byrån att reducera anspråket på
kommunalt bidrag om omständigheterna vore sådana, att kommunens varaktiga
intresse i saken vore ringa, eller om bidrag av motsvarande storlek
gåves från annat håll, t. ex. industriföretag. Uttalandet föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida. Byggnadslånebyrån har — under hänvisning
till att den sålunda förordade regeln i tillämpningen visat sig medföra
betydande svårigheter — nu föreslagit, att såsom allmän norm, gällande vid
overkostnader inom nyss angivna latituder, måtte uppställas, att det kommunala
bidraget skulle utgå med 20 procent av överkostnaden. Då det synes
vara ett önskemål såväl från byggnadslånebyrån som kommunernas sida, att
41
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
en närmare fixering äger rum beträffande det kommunala bidragets storlek,
har jag icke något att invända mot att en dylik fixering kommer till stånd,
därvid bidragets värde torde kunna bestämmas till 20 procent av överkostnaden.
Även örn ett dylikt bidrag blir det normala, bör byggnadslånebyrån
liksom hittills hava möjlighet att förfara efter omständigheterna i varje särskilt
fall. Såväl högre som lägre bidragsprocent bör därför kunna ifrågakomma.
Någon anledning att meddela uttrycklig föreskrift att tilläggslån ej får
lämnas, därest överkostnaden för ett byggnadsföretag med mer än 20 procent
överstiger anskaffningskostnaden, synes mig icke föreligga. I likhet med
byrån utgår jag emellertid från att tilläggslån i sådana fall icke beviljas utan
att särskilda skäl tala för att det ifrågavarande byggnadsföretaget bör komma
till stånd; ökade krav på kommunal bidragsgivning torde — såsom byrån
framhållit — få anses befogade, då byggnadsobjektet har en standard, som är
avsevärt högre än den på orten gängse.
I likhet med byggnadslånebyrån anser jag det lämpligt, att det åtagande,
som kommun är skyldig att göra för att byrån skall kunna medgiva, att viss
del av tertiärlån för enfamiljshus skall utgöra en räntefri stående del, erhåller
en något annan innebörd än som för närvarande är föreskrivet. På
sätt byrån föreslagit, bör kommunens ansvar a ena sidan utsträckas till alla
slags förluster utom avskrivning enligt subventionsplanen men å andra sidan
begränsas till att avse allenast den räntefria stående delen av länet. I samband
därmed kan lämpligen föreskriften om skyldighet för kommunen att
utöva kontroll under byggnadstiden utgå.
Med hänsyn till vad byggnadslånebyrån anfört synas icke tillräckliga skäl
föreligga att upprätthålla kravet på att tilläggslån ej får överstiga 90 respektive
95 procent av överkostnaden. Jag förordar därför, att gällande maximibestämmelser
i ämnet upphävas.
Vidkommande härefter byggnadslånebyråns förslag örn meddelande av sådana
föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa förutsättningar utbetalas
å preliminärt beviljade tertiärlån, synes det mig med hänsyn till den
långa tid, som i tertiärlåneärende ofta nog måste förflyta mellan det preliminära
och det slutliga beslutet, nödvändigt, att byrån erhåller möjlighet att
vid behov lämna förskott å det lån, beträffande vilket preliminärt beslut föreligger.
Närmare regler rörande de omständigheter, under vilka förskott skall
få lämnas, synas mig icke lämpligen böra meddelas i författningsväg, utan
synes det böra bliva byggnadslanebyrans sak att tillse, att denna flaga oidnas
på ett för statsverket betryggande sätt. Emellertid räknar jag med att
förskott i stort sett skola kunna lämnas under de förutsättningar och villkor,
som angivits i byråns framställning i ämnet.
I likhet med byggnadslånebyrån anser jag vidare, att den skyldighet, som
för närvarande enligt vissa bostadsförfattningar finnes för kommun att för
erhållet statslån ställa inteckningssäkerhet, av principiella och praktiska skäl
bör upphävas. Därest detta förslag bifalles, far såsom byxan papekat - ändring ske ej blott i här behandlade kungörelse örn tertiärlån och tilläggs
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
lån utan jämväl i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och
bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån
för beredande av bostäder åt dylika familjer.
\ ad härefter beträffar frågan om förhållandet mellan statens byggnadslånebyrå
och den albnänna kreditmarknaden framgår av den föreliggande utredningen
i ämnet, att byrån vid beviljande av tertiärlån såsom lån med bättre
förmånsrätt stundom godkänner även lån, som lämnats av affärsbankerna.
Så torde ock i fortsättningen böra ske, där detta finnes vara av omständigheterna
betingat. Särskilt synes en dylik praxis motiverad i de trakter av
vårt land, där tillgång icke finnes till andra kreditinrättningar. Vanligen
torde det härvid bliva fråga om byggnadsföretag av mindre storleksordning.
Några närmare föreskrifter om när lån av affärsbankerna skola kunna godkännas
såsom underliggande kredit synas icke behövliga. Avgörandet bör
liksom hittills tillkomma byggnadslånebyrån.
Emellertid bör — på sätt föreslagits i den av docenten Kock utarbetade
promemorian — såtillvida en ändring i gällande författningsbestämmelser
företagas, att det stadgande, som föreskriver, att räntegaranti endast får förekomma
för lån, som lämnats av vissa uppräknade kreditinrättningar, upphäves.
Enligt min mening bör nämligen i och för sig någon risk icke föreligga
att bevilja eftergift för räntekostnad även i de fall, där primär- och
sekundärlånen lämnats av affärsbanker. Sådan eftergift bör ock kunna medges
i fall, där de underliggande krediterna lämnats av kassor, stiftelser eller
kommuner.
En förutsättning för att affärsbankslån skola kunna likställas med lån
lämnade av andra kreditinrättningar bör emellertid vara, att affärsbankerna
icke missbruka sin möjlighet att uppsäga lämnade inteckningslån liksom ock
att de i sin räntepolitik följa vissa normer.
För erhållande av garanti för att affärsbankerna icke vid åtstramning å
kreditmarknaden till betalning uppsäga lämnade primär- och sekundärlån
torde — i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits — svenska
bankföreningen böra avgiva en förklaring av innehåll, att en dylik åtstramning
i första hand skall medföra en inskränkning i utlämnandet av nya lån,
medan äldre lån endast undantagsvis skola ifrågakomma till uppsägning.
Yad beträffar affärsbankernas räntepolitik anser jag mig böra i huvudsak
ansluta mig till den ståndpunkt, som intagits av fullmäktige i riksbanken.
Jag förordar alltså, att affärsbankerna i sin räntepolitik beträffande bottenkrediterna
skola följa de av sparbankerna tillämpade normerna för räntesättningen.
Räntan å primärlånen i affärsbankerna bör i regel få överstiga
sparbankernas inlåningsränta med högst V2 procent och sekundärlåneräntan
bör bestämmas på motsvarande sätt.. Yarje bank, som önskar utlämna
primär- och sekundärlån i fastigheter, beträffande vilka tertiärlån sökas hos
byggnadslånebyrån, bör hava att avgiva förhandsutfästelse om att banken har
för avsikt att tillämpa angivna räntesatser. Banken bör i samband därmed
förklara, att banken ansluter sig till svenska bankföreningens uttalande angående
sättet för en anpassning vid en åtstramning av marknadsläget.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag slutligen, att
byggnadslånebyrån alltid bör kräva, att sekundärlånen skola amoiteias.
Av vad byggnadslånebyrån anfört rörande läget på bostadsmarknaden
samt utsikterna för bostadsproduktionen under den närmaste framtiden framgår,
att situationen under det senaste året snarare försämrats än förbättrats
samt att omfattande statliga åtgärder till stöd för nämnda produktion äro
erforderliga till förhindrande av att bostadsbristen skall bliva ännu mera
svårartad än för närvarande är fallet. Å andra sidan äro uppenbarligen under
nuvarande förhållanden möjligheterna att tillskapa nya bostadslägenheter
ganska begränsade. Knappheten på arbetskraft samt bristen på byggnadsmaterial
och transportmedel försvåra nämligen den verksamhet, som på förevarande
område skulle vara behövlig för åstadkommande av förbättrade fölhållanden.
Med hänsyn till berörda omständigheter torde för nästa budgetår
anslaget till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet böra upptagas
till det belopp, som byggnadslånebyrån senast föreslagit, nämligen
50 000,000 kronor. Medelsbehovet under nästa budgetår för tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet har av byrån senast uppskattats till 37,000,000
kronor. J^g föreslår, att anslaget upptages till nämnda belopp, som torde vara
tillräckligt för att — i anslutning till vad som skett under innevarande budgetår
— till en mindre del kunna anlitas för utlämnande genom egnahemsorgamsationen
av tilläggslån till egnahemslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940
(nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten.
II. Bostadsförsörjning för mindro bemedlade, barnrika
familjer.
Hällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer återfinnas dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512)
om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938
(nr 246), den 28 juni 1940 (nr 668), den 28 juni 1941 (nr 628) och den 30
juni 1942 (nr 570), dels i kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) örn lan och
bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 28 juni 1941 (nr
(129), den 23 januari 1942 (nr 16) och den 30 juni 1942 (nr 571), dels ock i
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer. .
Län och bidrag enligt förstnämnda luida författningar utgå saval i stad
som å landsbygd. För hyresbostäderna gäller dock, att kungörelsen är tilllämplig
å den egentliga landsbygden allenast då särskilda skal därtill aro.
Lånen benämnas bostadsanskaffningslån och bidragen familjebidrag.
Centralorgan för verksamheten är statens byggnadslånebyrå. Kommunalt
förmedlingsorgan är, där ej annat beslutas, drätselkammare respektive kommunalnämnd.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Bostadsanskaffningslån beviljas i fråga om hyresbostäder, förvaltade
av kommun eller allmännyttigt företag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring
av äldre fastighet. lämen utgå med högst 95 procent av värdet å
fastigheten (eller tomträtten), sedan därifrån avräknats värdet å tomten,
bom säkerhet för länet skall lämnas första inteckning i fastigheten eller
tomträtten. Låneräntan är fast och bestämmes vid lånets beviljande. Bostadsanskaffningslån
till hyreshus skall till ena hälften utgöra en stående
del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering sker från en
av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40 år i fråga örn
nybyggnad av sten samt 30 år i fråga örn nybyggnad av trä. Beträffande
aldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens
ålder och beskaffenhet.
Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av deli del av
fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare
skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för
den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.
Bostadsanskaffningslån till egnahem utgår med 81 procent av ny- eller
ombyggnadskostnaden. I stadssamhällen har kommunen att tillhandahålla
tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför icke värdet av tomten. På
landsbygden, där kommunen icke är pliktig att ställa tomt till förfogande,
inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden. Kär kommunen ställer
tomtmark till förfogande (eller däremot svarande kapitalbelopp) skall bostadsanskaffningslån
utgöra till en tredjedel en stående del, varå utgår
ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall amorteras inom tjugo
år. Kär kommunen icke tillhandahåller tomt, skall lånet till två niondelar
utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående del, varå
ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel med tjugo års amorteringstid.
Ben räntefria stående delen kan, där icke särskilda omständigheter till
annat föranleda, av byggnadslanebyrån efterskänkas efter amorteringstidens
utgång. Den räntebärande stående delen må efter amorteringstidens utgång
uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del vara återbetald inom tio
år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Å den icke
räntefria delen av bostadsanskaffningslån till egnahem utgår ränta efter en
fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot; reglerna härom äro desamma,
som gälla för bostadsanskaffningslån till hyreshus.
I fråga örn kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den
nämnda olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande — att i stadssamhällen
kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma
å länet till följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att
låntagaren underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar
endast under den tid, familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen blott
för en fjärdedel av nämnda förlust. Gränsdragningen mellan »stadssamhällen»
och »landsbygd» bestämmes i tveksamma fall av byggnadslånebyrån.
Efter Kungl. Maj:ts medgivande kunna lån i särskilda fall förmedlas av
enskilt företag, varvid de för stadssamhällen gällande villkoren skola tilllämpas.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Byggnad innehållande hyreslägenheter för här ifrågavarande ändamål skall
vara av lämplig typ och storlek, ha tillgång i närmaste grannskapet till lekplats
för barn samt bör, i fråga örn större nybyggda flerfamiljshus, vara
försedd med lekstuga. Byggnad för eget hem skall vara enfamiljshus av
lämplig typ. Lägenheten skall bestå av minst två rum och kök. I fråga
örn egnahem föreskrives, att bostaden skall, där sa kan ordnas inom rimlig
kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmnmgsanordning,
varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras
och det husliga arbetet underlättas.
Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive
till barnrika egnahemsägare utgå årliga bidrag familjebidrag
vilka såsom liyresavdrag respektive annuitetslättnad komma familjerna tillgodo.
I fråga örn hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k.
standardhyra, motsvarande kommunens eller bostadsföretagets kostnader
(utom tomtkostnad), varefter den hyra, som skall erläggas av familjen, bestämmes
genom att från standardhyran göras avdrag, uppgående till 30 procent
för familj med tre barn och upp till 70 procent för familj med atta
eller flera barn. Det årliga bidrag av statsmedel, som tillkommer fastighetsförvaltande
kommun eller bostadsföretag, utgöres av summan av liyresavdragen
för lägenheterna i fastigheten, vilken summa salunda kan växla alltefter
de i fastigheten boende familjernas storlek och sammansättning. I
fråga örn egnahem utgår familjebidraget som annuitetseftergift, differentierad
på samma sätt som hyresavdraget efter barnantalet. Som motsvarighet till
standardhyran fastställes ett årligt bostadsvärde, i vilket inräknas kostnader
för uppvärmning och normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget är
maximerat till annuitetens belopp. Även barnrika familjer, som redan mneka
egnahem, lia möjlighet att på gynnsamma villkor kunna genom örn- eller
tillbyggnad och upprustning förbättra sina bostadsförhållanden upp till den
nivå, som i författningen sättes som norm.
I syfte att lindra de på grund av krigsläget kraftigt stegrade bränslekostnaderna
har Kungl. Majit vidare — med stöd av riksdagens i skrivelse ni
448/1941 lämnade medgivande — för ett budgetår i sänder bemyndigat byggnadslånebyrån
att, med anlitande av de till familjebidrag anvisade medlen,
i vissa fall utgiva bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer.
Enligt kungörelsen om tilläggslön för beredande av bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer kan tilläggslån utgå till främjande av nybyggnadsverksamhet,
som avses i 1935 års kungörelse örn hyreshus och 1938
års kungörelse om egnahem. Tilläggslån för hyreshus utgår med högst 95
procent av det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet.
Tilläggslån för egnahem utgår med 10 procent av det belopp, vartill
kostnaden för byggnadsföretaget, kostnaden för tomtmark inbegripen,
överstiger byggnadens avkastningsvärde.
Ifrågavarande tilläggslån äro fria från ränta och amortering och skola
regelmässigt avskrivas, sedan viss tid förflutit.
Bestämmelserna om nämnda tilläggslån hava tillkommit i anslutning till
bestämmelserna örn tilläggslån i samband med tertiärlån och hava närmast
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.
haft till syfte att bevara den hittillsvarande kostnadsmarginalen mellan bostadsbyggandet
i allmänhet och den speciella bostadsproduktionen för de
mindre bemedlade, barnrika familjerna. I samband med utfärdande av
kungörelsen örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barniika familjer har viss ändring vidtagits i 1938 års kungörelse örn egnahem.
Enligt denna kungörelse gällde förut, att bostadsanskaffningslån fick
utgå med högst 90 procent av anskaffningskostnaden. Detta maximum har,
såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, nedsatts till 81 procent
av anskaffningskostnaden.
De enligt 1935 års kungörelse om hyreshus och 1938 års kungörelse örn
egnahem utgående familjebidragen bestridas från ett under femte huvudtiteln
upptaget förslagsanslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer, medan de enligt samma kungörelser utgående
bostadsanskaffningslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten, statens utlåmngsfonder,
upptaget reservationsanslag till lånefonden för bostadsförsörjning
tdl mindre bemedlade, barnrika familjer. I riksstaten för budgetåret
1942/43 har det förra anslaget upptagits till 4,500,000 kronor och det
senare till 17,500,000 kronor. På förslag av Kungl. Maj:t har 1943 års riksdag
å tillaggsstat för nämnda budgetår till berörda lånefond anvisat ytterligare
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Kostnaderna för tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer bestridas, såsom förut omnämnts, från det under
kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, uppförda anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Föreliggande framställningar oell förslag.
I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt förslag
rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande de enligt 1935 och
1938 års författningar utgående familjebidragen m. m.
Det första förslaget avser frågan om avveckling av familjebidraget
vid minskning av barnantalet.
Byggnadslånebyrån erinrar till en början, att byrån i ett under våren
1942 avgivet yttrande över en av Göteborgs bostadsföretag, stiftelse, gjord
framställning till socialdepartementet i detta ämne ifrågasatt, örn icke familjebidragsreglerna
borde ändras dels på det sätt, att en mjukare avveckling
av familjebidraget infördes, dels ock såtillvida, att minderårighetens övre
gräns ändrades från 16 till 18 år. Byrån hade dock för det dåvarande inskränkt
sig till att tillstyrka stiftelsens framställning. Med beaktande av
denna hade Kungl. Majit genom proposition till 1942 års riksdag (nr 320,
sid. 24) föreslagit, att byggnadslånebyrån måtte bemyndigas att i fall, då till
följd av minskning av antalet barn familjebidraget skulle upphöra, medgiva
framflyttning av tidpunkten härför, allt under förutsättning, att familjen eljest
skulle nödgas avflytta och därvid ställas inför husvillhet. Riksdagen hade
47
Kungl. Mciy.ts proposition nr 243.
bifallit förslaget oell vederbörliga ändringar bade därefter företagits i respektive
kungörelser.
Byggnadslånebyrån anför härefter följande.
Yad anginge frågan om familjebidragets avveckling vid minskning av barnantalet,
torde det på rent allmänna grunder vara tydligt, att de nuvarande
reglerna icke vöre tillfredsställande. Det förliallandet, att sa\äl fanni]ebidrag
sorn bränslebidrag, regelmässigt helt upphörde, då antalet minderåriga barn
nedginge under tre, innebure en avsevärd hyreshöjning. En mindre bemedlad
familjs i nu rådande krisläge ansträngda försörjningsbudget bleve förvisso
därigenom så hårt belastad, att övriga för familjens försörjning vitala intressen
löpte fara att bli åsidosatta. En av byrån verkställd undersökning
rörande bostadsförsörjningsverksamheten för familjer, varom här vöre fråga,
bestyrkte byråns antaganden. Av 69 förvaltningsorgan for hithörande fastigheter
hade sålunda icke mindre än 54 uttalat den meningen, att en mjukare
övergång från rabatterad hyra till standardhyra syntes önskvärd.
I anslutning härtill har byrån hemställt, att familjebidraget vid minskning
i barnantalet mätte bli föremål för en successiv minskning. Det syntes
— anför byrån — lämpligt, att familj ebidragsprocenten nedsattes till 20
respektive 10, då barnantalet nedginge till 2 respektive 1, för att helt försvinna,
då samtliga barn passerat minderårighetens övre gräns.
Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att barn skall i avseende å
familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Byrån anför
härom.
Byråns ansökningsmaterial rörande tillämpning^ av den redan nu existerande
jämkningsregeln att jämväl barn äldre än 16 år, som erholm fortsatt
utbildning eller eljest mera stadigvarande vöre utan arbetsförtjänst matte
kunna medräknas vid bidragets bestämmande, utvisade, att en uppnådd alder
av 16 år endast sällan innebure, att utbildningen hunnit avslutas. Denna
uppfattning kunde för övrigt sägas lia erhållit sanktion av statsmakterna
»enom skattelagstiftningens bestämmelser örn familjeavdrag. _
° Byrån ansåge sig fördenskull nu böra föreslå, att barn skulle i avseende
å familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Någon anledning
att i samband härmed avskaffa den nyss angivna jämkningsregeln torde
emellertid icke föreligga.
I anslutning härtill framhåller byrån, att den omedelbara effekt, som, vid
bifall till vad byrån nu föreslagit, inträdde i fråga örn medelsbehovet torde
bli mycket obetydlig. Det syntes ej osannolikt, att anslagsbelastningen
till en början till och med bomme att sjunka, beroende på att för sådana
familjer, som avsetts med föregående års författningsändring, bidraget ej
som ''dittills borde utgå med 30 utan med 20 eller 10 procent av standardhyran
respektive bostadskostnaden. Men det vore tydligt, att förslagens
realiserande bomme att i framtiden påverka medelsbehovet i ej obetydlig
grad på grund därav, att varje familj under en längre period bomme att
åtnjuta familjebidrag.
Byrån har vidare till behandling upptagit frågan örn åtgärder for anskaffande
av bostäder åt enligt gällande regler familjebidragsberättigade
familjer, som icke för närvarande kunna erhålla plats
i barnrikelius. Byrån anför i denna del bland annat.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
I dea promemoria rörande bostadsförsörjningen (statens off. utredn 1942- 3)
som omnämndes i propositionen nr 221 till 1942 års riksdag, bade framhållits’
att efterfrågan på lämpliga familjebostäder borde underbyggas av tillräckliga
ekonomiska resurser hos de bostadsbehövande familjerna med barn. Med
hänsyn därtill hade _ i promemorian ifrågasatts, örn'' det icke kunde anses
lämpligt, att familjebidrag till flerbarnsfamiljer och eventuellt andra familjer
med minderåriga barn kunde utgå även för lägenheter, som med stöd av
tertiärlån och tilläggslån uppfördes av kommuner och allmännyttiga bostadsföretag.
Frågan härom hade angivits vara föremål för övervägande av 1941
års befolkningsutredning och bostadssociala utredningen.
Byrån ville givetvis icke genom några vittsyftande förslag föregripa vad
som i detta ämne kunde _ komma att föreslås av nyssnämnda båda utredningar,
men byrån ville likväl ifrågasätta, örn icke en mindre försöksverksamhet
borde kunna inledas i syfte att skaffa bostäder åt sådana enligt
gallande regler familjebidragsberättigade familjer, som för närvarande saknade
att erhålla plats i barnrikehus. Om vidare ingripanden av denna
begränsades till att avse lägenheter inom byggnader tillhöriga kommuner
eller därmed i lånehänseende jämställda företag, torde risken för att anordningen
skulle kunna på något sätt missbrukas vara ringa. — Byrån borde
i förevarande fall givetvis fordra, att kommunala subventioner lämnades i
sådan omfattning, att de motsvarade minst värdet av det bidrag, som en
kommun hade att lämna för ett barnrikehus. Grundhyrorna för de lägen.
?ter, * Gerti ärlånehusen», som reserverades för mindre bemedlade, barnnka
familjer, borde sålunda vara reducerade med minst så stort belopp som
motsvarade värdet av den på lägenhetsbeståndet belöpande andelen av tomten.
Denna särskilda subventionsgivning kunde naturligtvis icke befria en
kommun från att lämna det bidrag, som enligt gällande föreskrifter utgjorde
en förutsättning för beviljande av sådant tilläggslån, som vore anknutet till
tertiarlåneverksamheten.
I anslutning till vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån anhållit, att
Kungl. Majit måtte utverka bemyndigande för byrån att, med anlitande av
det för familjebidrag anvisade anslaget, tills vidare bevilja dylikt bidrag jämväl
åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder i
lägenheter, som förut nämnts. Byrån har förutsatt, att de vid bifall härtill
uppkommande merutgifterna icke skulle bliva så stora, att hänsyn till desamma
skulle behöva tagas vid anslagsberäkningen.
I anledning av byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag hava yttranden
avgivits av statskontoret oell svenska landskommunernas förbund, varjämte
svenska stadsförbundet överlämnat till förbundet inkomna yttranden från
Stockholms stads fastighetskontor, drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings
stads fastighetskontor, drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören
och t. f. stadsombudsmannen i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor
samt drätselkamrarna i Karlstad, Karlskrona. Halmstad och Lund.
Byråns förslag rörande mjukare avveckling av familjebidraget vid
minskning av barnantalet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
flertalet yttranden.
Sålunda uttalar exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att den föreslagna
avvecklingen sy-ntes väl motiverad och att man tidigare icke syntes hava
tillräckligt beaktat de svårigheter, som uppkomme vid familjebidragens upp
-
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 243.
hörande. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås tillstyrka
likaså förslaget under förklaring, att det innebure en lämplig och följdriktig
utveckling, att familjebidragen successivt minskades.
Aven Stockholms stads fastighetskontor förordar förslaget men påpekar, att
det kunde tänkas, att avvecklingen borde ske på kortare tid än som föreslagits.
Kontoret ifrågasätter ock, örn ej bestämmelserna borde erhålla viss
retroaktiv tillämpning. Fastighetskontoret i Linköping anför, att en mjukare
avveckling av familjebidraget, sedan familjen upphört att vara barnrik, i
och för sig syntes önskvärd, men att i förslaget icke klarlagts, huruvida
kommunens ansvar för låntagarens imderlåtenhet att erlägga föreskrivet
ränte- eller annuitetsbelopp skulle gälla även under avvecklingsperioden.
Det syntes riktigast, att kommunens ansvar under avvecklingsperioden
liksom under perioden därefter begränsades till en fjärdedel av den uppkommande
förlusten.
Statskontoret avstyrker byggnadslånebyråns förslag under hänvisning till
att viss åtgärd redan vidtagits för underlättande av övergångssvårighetema
för familjer, vilka ej längre fyllde villkoren för erhållande av understöd.
Ämbetsverket anför vidare följande.
För den händelse ytterligare lättnader skulle anses böra övergångsvis
beredas familjer, då antalet minderåriga barn nedgått under tre, syntes i
allt fall byråns förslag icke ägnat att läggas till grund för beslut i ämnet.
Förslaget innebure, att familjebidrag skulle utgivas, så länge inom familjen
funnes ett eller två minderåriga barn. Enär stora åldersskillnader kunde
bestå mellan barnen i en familj och då, såvitt statskontoret kunde finna,
även barn, som föddes efter det att bidragsrätten eljest skulle hava upphört,
enligt förslaget skulle tagas i betraktande vid barnantalets beräknande,
kunde en familj komma att uppbära bidrag under en lång följd av år, efter
det att barnantalet nedgått under tre. Så vittgående åtgärder kunde näppeligen
anses motiverade av de svårigheter, som för en familj kunde uppkomma
vid en omedelbar anpassning till ett högre hyresläge, allra helst
som hyresökningens inträde regelmässigt motsvarades av bortfallande försörjningsskyldighet
för ett av barnen. Enligt statskontorets mening borde
det under alla förhållanden vara tillfyllest, att understödstiden förlängdes
med ett år. Familjebidragets storlek under detta övergångsår kunde i så
fall lämpligen bestämmas till hälften av bidraget för en trebarnsfamilj eller
till 15 procent av standardhyran.
Förslaget att barn i avseende å familjebidrag skulle anses minderåriga
intill uppnådda 18 år Ilar likaledes i allmänhet icke mött någon
gensaga.
Sålunda har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Stockholms
stads fastighetskontor, av Norrköpings stads fastighetskontor, av drätselkamrarna
i Lund och Orebro samt av svenska landskommunernas förbund.
Drätselkammaren i Göteborg anför, att man måhända kunde vara tveksam,
om en generell höjning av minderårighetsgränsen till 18 år borde äga rum.
Drätselkammaren framhåller, att ett stort antal ungdomar redan före uppnåendet
av donna ålder åtnjöte sådana inkomster, att familjebidrag för dem
syntes omotiverade.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.
034 43 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Drätselkammaren i Eskilstuna har visserligen icke framställt erinran mot
förslaget, men dock påpekat, att det i Eskilstuna vore regel, att barnen
redan vid 15—16 års ålder vore i förvärvsverksamhet. Även stadsdirektören
och t. f. stadsombudsmannen i Västerås anse, att det ingalunda alltid är nödvändigt,
att bidrag utgår för barn över 16 år.
Statskontoret anför, att även örn — såsom bjggnadslånebyrån uttalat —
barnen inom ifrågavarande familjer merendels komme i åtnjutande av utbildning,
som fortginge efter uppnådda 16 år, någon ändring av nu gällande
bestämmelser icke vore erforderlig för tillgodoseende av dessa barns intressen.
Enligt nämnda bestämmelser kunde nämligen barn, som fyllt 16
år och som erhölle fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande vore
utan arbetsförtjänst, efter prövning av vederbörande kommun eller bostadsföretag
räknas som minderårigt. Statskontoret har därför avstyrkt förevarande
förslag.
Yad slutligen angår den föreslagna försöksverksamheten för anskaffande
av familjebostäder annorstädes än i barnrikehus har en
dylik verksamhet genomgående förordats i de från kommunernas sida avgivna
yttrandena. Drätselkammaren i Göteborg,( som jämväl funnit förslaget
lämpligt, anför emellertid, att det kunde ifrågasättas, örn försöksverksamheten,
på sätt föreslagits, behövde begränsas till bostäder i fastigheter, som
uppförts med hjälp av tertiärlån och tilläggslån. Det kunde tänkas, att en
större kommun funne det förmånligt att uppföra bostadshus utan dylika
lån. Även då borde familjebidrag kunna utgå, förutsatt att grundhyrorna
ej sattes högre än som skulle varit fallet, örn husen uppförts med statligt stöd.
Ä andra sidan har förevarande förslag avstyrkts av statskontoret, som hänvisat
till att spörsmålet örn en utbyggnad av subventionssystemet i den av
byggnadslånebyrån ifrågasatta riktningen vore föremål för övervägande av
såväl 1941 års befolkningsutredning som bostadssociala utredningen.
Beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för familjebidrag
och bostadsanskaffningslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i
skrivelser den 31 augusti 1942 och den 18 mars 1943.
I sistnämnda skrivelse lämnar byrån vissa uppgifter rörande av byrån
under år 1942 beviljade bostadsanskaffningslån ävensom sådana
tilläggslån, som kunna lämnas i samband med förstnämnda slag
av lån. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.
A. Hyreshus.
Städer, övriga orter samt
hela riket
Bostads-
anskaffningslån
Tilläggslån
Summa
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
lägen-
heter
Kronor
Hela riket..................
879
10,434,659
706
2,598,754
879
13,033,413
Städer med över 10,000 inv.
825
9,691,577
675
2,524,139
825
12,215,716
» » under 10,000 »
10
238,972
—
16
238,972
Samtliga städer ............
841
9,930,549
675
2,524,139
841
12,454,688
Övriga orter................
38
504,110
31
74,615
38
578,725
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
51
B. Egnahem.
Städer, övriga orter samt
hela riket
Lån till nybyggnader
Lån till forbättrings- verksamhet
Summa
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
lägen-
heter
Kronor
Antal
lägen-
heter
Kronor
Hela riket..................
1,396
20,876,935
253
1,711,150
1,649
22,588,085
Städer med över 10,000 inv.
384
6,136,447
3
14,330
387
6,150,777
» » under 10,000 »
191
3,079,328
11
75,370
202
3,154,698
Samtliga städer ............
575
9,215,775
14
89,700
589
9,305,475
Övriga orter................
821
11,661.160
239
1,621,450
1,060
13,282,610
Det är att märka, att i siffrorna rörande lån för nybyggnader till egnahem
ingå även tilläggslån. Givetvis hänföra sig såväl dessa tilläggslån som
de tilläggslån, vilka i tablån upptagits i avdelningen rörande hyreshusen,
till tidsperioden 1 juli—31 december 1942. Det sammanlagda lånebeloppet
för hela riket utgör — inklusive tilläggslånen — 35,621,498 kronor. Härav
hänför sig ett belopp av 31,690,200 kronor till bostadsanskaffningslån, medan
återstoden eller 3,931,298 kronor hänför sig till tilläggslånen.
Byggnadslånebyrån uppskattar medelsbehovet för bostadsanskaffningslån
under nästa budgetår till 20,000,000 kronor. Byrån har därvid utgått från
att av de hittills för ändamålet anvisade medlen några reservationer icke
skola återstå vid budgetårets ingång.
Det för nästa budgetår erforderliga anslaget för familjebidrag beräknar
byrån till 6,000,000 kronor.
Departementschefen.
Vad först beträffar de förslag till ändringar i grunderna för familjebidragen,
som framlagts av statens byggnadslånebyrå, synes det mig uppenbart,
att behov föreligger att åstadkomma en mjukare avveckling av dessa
bidrag vid nedgången i antalet minderåriga barn än som för närvarande är
möjlig. Jag är därför beredd att i huvudsak förorda byggnadslånebyråns
förslag i ämnet, som innebär, att bidragsprocenten skulle nedsättas till
20 procent, då antalet minderåriga barn nedgår till två, och till 10 procent,
då detta antal sjunker till ett, ävensom att bidraget skulle helt bortfalla,
då samtliga barn upphört att vara minderåriga. För att förhindra att avvecklingsperioden
blir onödigt lång bör ytterligare föreskrivas, att bidrag
högst får utgå under en tid av tre år räknat från den tidpunkt, då antalet
minderåriga barn nedgick under tre. Kommunen torde under avvecklingsperioden
böra gentemot staten svara för hela den förlust, som kan uppkomma
genom bristande hyresbetalning respektive icke erlagt ränte- och
annuitetsbelopp.
Däremot anser jag mig icke för närvarande kunna biträda byråns förslag
örn höjning i här förevarande sammanhang av minderårighetsgränsen från
16 till 18 år. De möjligheter, som nu gällande bestämmelser lämna att
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
tillgodose de barnrika familjernas intressen, äro ganska betydande, varför
frågan örn generell höjning av åldersgränsen bör bli föremål för ytterligare
överväganden.
Ej heller den av byggnadslånebyrån ifrågasatta försöksverksamheten för
anskaffande av billiga bostäder åt barnrika familjer i fastigheter, som uppförts
med stöd av tertiärlån och enligt tertiärlånekungörelsen beviljade
tilläggslån, anser jag mig för närvarande kunna tillstyrka. Det synes
mig nämligen påkallat, att, innan en utbyggnad av subventionssystemet i
denna riktning vidtages, avvakta de förslag i ämnet, som må komma att
framläggas av bostadssociala utredningen.
Vidkommande härefter medelsbehovet för nästa budgetår för här ifrågavarande
ändamål ansluter jag mig till byggnadslånebyråns förslag i ämnet.
Jag förordar alltså, att femte huvudtitelns förslagsanslag till främjande av
bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer upptages till
6,000,000 kronor, medan till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer anvisas ett anslag av 20,000,000 kronor. Sistnämnda
anslag bör upptagas såsom ett investeringsanslag.
lil. Bidrag1 till inrättande av pensionärshem.
Gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser rörande bidrag till inrättande av pensionärshem äro
meddelade i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande
av pensionärshem med däri genom kungörelser den 30 december
1939 (nr 941) och den 30 juni 1942 (nr 573) gjorda ändringar.
Statsbidrag till anordnande av hem, avsedda för beredande av billiga
hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider
kunna på vissa villkor utgå till kommuner eller kommunalförbund eller till
för dylikt syfte godkända allmännyttiga bostadsföretag.
Ansökan örn statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder skall ställas
till Kungl. Maj:t.
Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå,
föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda
med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan
ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att
trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i
hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och
vård.
Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,
som uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått denna ålder åtnjuta
pension enligt lagen örn folkpensionering eller understöd enligt förordningen
örn invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna
medel skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan an
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
tagas efter erhållande av bostad i hemmet bli i stånd att försörja sig utan
annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.
Hyresbeloppen, inbegripande vatten och värme, äro maximerade till belopp,
som växla efter antalet personer, för vilka lägenheten är avsedd, samt efter
ortens placering i den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen
enligt följande tabell:
Lägenhet för
Dyrortsgrupp 1 person personer personer
1 .............................................. 120 180 210
2 .............................................. 180 270 315
3 .............................................. 240 360 420
Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna,
dock med uteslutande av kostnader för tomt och ledningar. Procentsatsen
bestämmes med hänsyn till den för de fem senast förflutna kalenderåren
genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona i den kommun, för vilken
hemmet avses, av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag för understöd
av skatteutjämningsmedel. Bidragsprocenten, som genom 1942 års
kungörelseändring blivit avsevärt höjd, utgår numera enligt följande tabell:
Uttaxering
. kronor
under 10 .
10— 10.9 9
11— 11.99
12— 12.9 9
13— 13.99
Statsbidrag
?6
25
.. 27
.. 30
.. 34
.. 40
Uttaxering Statsbidrag
kronor %
14— 14.9 9 .................. 48
15— 15.9 9 .................. 57
16— 16.9 9 .................. 68
17 och däröver............ 80
Där särskilda skäl så föranleda, kan bidragsprocenten bestämmas annorlunda.
Till bidrag till inrättande av pensionärshem har för budgetåret 1942/43
under femte huvudtiteln anvisats ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor.
I skrivelse den 31 augusti 1942 har statens byggnadslånebyrå hemställt,
att anslaget måtte jämväl för budgetåret 1943/44 bestämmas till 3,000,000
kronor. Byggnadslånebyrån har sedermera meddelat, att byrån under år
1942 tillstyrkt statsbidrag för inrättande av pensionärshem med sammanlagt
3,664,165 kronor avseende fastigheter, som tillhopa skulle komma att innehålla
1,339 lägenheter samt att sammanlagt statsbidrag beviljats för in
rättande av pensionärshem innehållande tillhopa omkring 3,600 lägenheter.
Departementschefen.
Byggnadslånebyrån har föreslagit, att för nästföljande budgetår 3,000,000
kronor måtte anvisas till statsbidrag för inrättande av pensionärshem. Då i
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln anslaget till detta ändamål
preliminärt beräknats till endast 2,000,000 kronor, anser jag mig icke nu
kunna föreslå, att detta belopp höjes. Beservationsanslaget till bidrag till
inrättande av pensionärshem torde således för nästa budgetår upptagas med
2,000,000 kronor.
IV. Statens byggnadslånebyrå.
Anvisade anslag m. m.
Kostnaderna för statens byggnadslånebyrås verksamhet bestredos under
åtskilliga år från ett förslagsanslag till statens byggnadslånebyrå. För innevarande
budgetår hava anvisats två förslagsanslag, nämligen ett anslag till
statens byggnadslånebyrå: avlöningar å 391,800 kronor och ett till statens
byggnadslånebyrå: omkostnader å 91,000 kronor.
Vad angår avlöningsamlaget fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den
30 juni 1942 avlöningsstat för byrån, att gälla för tiden 1 juli—30 september
1942. Staten upptog följande anslagsposter.
1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst........ kronor 7,200
2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen
för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis.......... » 3,800
3. Ersättningar till kanslipersonal, högst........................ » 75,000
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst............ » 12,000
5. Årsarvoden å 500 kronor vardera till två revisorer för
granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper ............ » 1,QQQ
Summa kronor 99,000
Sedermera har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 fastställt avlöningsstat
för byrån, att gälla tills vidare under tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943.
Denna stat upptager följande poster.
1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst ...... kronor 21,600
2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen
för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis ........ » 11,200
3. Ersättningar till kanslipersonal, högst ...................... » 225,000
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst .......... » 50,000
Summa kronor 307,000
Kungl. Maj:t har genom beslut den 31 december 1942 bemyndigat byggnadslånebyrån
att överskrida den i sistnämnda stat upptagna anslagsposten
till ersättningar till kanslipersonal med högst 60,000 kronor.
Den 4 december 1942 har Kungl. Maj:t utfärdat ny instruktion för byggnadslånebyrån
(nr 931). Enligt denna instruktion skall byrån bestå av ordförande
och sex ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t.
Byråns arbete fördelas på tre avdelningar, nämligen 1) sociala avdel
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.
ningen, som handlägger frågor om bostadsanskaffningslån och tilläggslån
för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt om
statsbidrag åt sådana familjer ävensom om statsbidrag till anordnande av
pensionärshem, 2) tertiärlåneavdelningen, som handlägger frågor örn tertiärlån
och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag samt 3) kansliavdelningen,
som handlägger de uppgifter i övrigt, vilka ankomma på byrån.
Chef för varje avdelning förordnas av Kungl. Majit. Vid byrån skall därjämte
tills vidare vara anställd en byrådirektör, som jämväl föroidnas av
Kungl. Majit. Byrådirektören är föredragande i frågor av huvudsakligen
juridisk och administrativ natur ävensom i ärenden angående byråns organisation
samt rörande byråns personal och dess atlöning.
Kungl. Majit bestämmer ersättning till byråns ordförande och ledamöter
ävensom till avdelningscheferna och byrådirektören.
Yad beträffar användningen av omkostnadsanslaget har Kungl. Majit dels
den 30 juni 1942 fastställt omkostnadsstat för byrån för tiden 1 juli—30
september 1942, dels ock den 9 oktober 1942 fastställt omkostnadsstat för
byrån för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. Genom besluten hava följande
belopp ställts till byråns förfogande.
Ändamål
Ar Kungl. Majit anvisade belopp, kronor
För tiden
V?—8%> 1942
För tiden
Vio 1942-80/6 1943
Tillhopa
1. Reseersättningar ................
3.750
10,000
2,500
11.250
115.000
7,500
15.000
125,000
10.000
3. Publikationstryck................
Summa kronor
16.250
133.750 | 150,000
Framställning av statens b j ggnadslånebj rå ni. ni.
I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt beräkningar
rörande medelsbehovet för nästa budgetår för avlöningar och omkostnader
för byrån.
Yad först angår avlöningarna har byrån beräknat posten till månadsarvoden
åt ordförande och ledamöter till 43,200 kronor. Därvid har
byrån räknat med följande månadsarvoden: 1) till ordföranden 300 kronor,
2) till kanslichefen 400 kronor, till chefen för sociala avdelningen 900 kronor,
till chefen för tertiärlåneavdelningen 1,300 kronor, till ledamot som tjänstgör
såsom sakkunnig i frågor örn kreditgivning 400 kronor, till envar av
övriga tre ledamöter 100 kronor.
Posten till ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen
för mistade avlöningsförmåner har upptagits till 15,000
kronor.
Beträffande posten till ersättningar till kanslipersonal anför byrån
bland annat.
56
Kungl. Majlis proposition nr 243.
Byråns verksamhet hade under innevarande budgetår utvidgats i en omfattning,
som tidigare icke varit möjlig att förutse. I följd härav hade byråns
kanslipersonal mast avsevärt förstärkas. Denna personal utgjordes för närniraqQsmVi
8° l)ersc'',ler; Månadsavlöningarna till sagda personal uppginge
bli 39,350 kronor. Byrån räknade med att åtminstone tre ingenjörer borde
nyanstallas inom den närmaste tiden. Avlöningen till en var av ''dem kunde
beraknas till mellan 600 och 700 kronor för månad. Vidare vore att räkna
med vissa merkostnader till följd av inkallelser till militärtjänstgöring av
byråns personal Med den hårda arbetsbelastningen hos byrån torde det
nämligen vara ofrånkomligt att söka erhålla vikarier för de av byråns befattningshavare,
som inkallades till dylik tjänstgöring. På grund av det anförda
ansåge sig byrån bora uppskatta posten till ersättningar till kanslipersonal
till r>00,000 kronor. 1
Byrån erinrar vidare, att Kungl. Majit genom beslut den 29 januari 1943
bemyndigat byrån dels att anlita högst 8 sakkunniga att fortlöpande biträda
byrån vid utredning och handläggning av vissa ärenden eller grupper
av ärenden samt att för deras avlönande använda ett belopp av högst 6,000
kronor för månad, dels att — allt efter uppdragets art och beskaffenhet _
bestämma ersättning till sakkunniga, som av byrån anlitades för tillfälliga
uppdrag. Under hänvisning till detta beslut och under förklaring att kostnaderna
for ersättning till tillfälliga sakkunniga kunde uppskattas till omkring
500 kronor i månaden, har byrån för nästa budgetår beräknat posten
till ersättningar till experter och sakkunniga till (12 x 6 000 4-12
X 500) 78,000 kronor.
Med hänsyn till det ökade arbete för byråns revisorer, som blivit en följd
av byråns utvidgade verksamhet, föreslår byrån vidare, att revisorernas arvode,
som tidigare utgått med 500 kronor, liöjes till 1,000 kronor. För ersättningar
å 1,000 kronor till två revisorer har därför upptagits en post
å 2,000 kronor.
Det för nästa budgetår erforderliga avlöningsanslaget har alltså av byrån
beräknats till (43,200 4 15,000 4 500,000 4 78,000 4 2,000) 638,200 kronor.
Beträffande härefter omkostnaderna föreslår byrån, att posten till reseersättningar
uppskattas till 40,000 kronor. Byrån framhåller, att byrån
numeia hade anställda o resekontrollanter och att reseersättningarna till
var och en av dessa kontrollanter kunde beräknas till 700 kronor i månaden.
För reseersättningar till byråns personal i övrigt kar räknats med ett månads - belopp av omkring 1,000 kronor.
Angående posten till expenser anför byrån i huvudsak följande.
Byråns expenser hade under de senaste månaderna belöpt sig till omkring
20,000 kronor för månad. Såvitt byrån kunde bedöma bomme detta
Hoga belopp att erfordras även under den närmaste tiden.
, ,bade tidigare visat sig omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva någon
nall bar specifikation av de olika utgiftsposter som inginge i anslagsposten
till expenser Byrån ville därför endast erinra örn vilka utgifter som i synnerhet
belastade posten. Telefonavgifterna vore betydande, då byrån för
arendenas snabba behandling i stor utsträckning vore beroende av telefonupplysningar
Till byrån ankomme också ett mycket stort antal telefonförfragmngar.
Byrån hade därför enligt särskilt medgivande av Kungl. Majit
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
infört telefonväxel med namnanrop, vilket i oell för sig medför hög abonnemangsavgift.
Under den tid växeln varit i bruk, hade det visat sig nödvändigt
med en mindre utbyggnad av densamma och ytterligare utbyggnad
torde komma att erfordras. För städning och flyttning hade byrån stora
utgifter, då utvidgning och omändringar av byråns lokaler fortginge.
I ansökningsärenden örn tertiärlån och tilläggslån införskaffade byrån
soliditetsupplysningar, vilka kostade 2:75 per styck. Med det stora antal
ärenden, som inkomme till byrån, uppginge denna utgiftspost till betydande
belopp.
Likaså hade byrån stora utgifter för kapprockar och andra kontorsutensilier
som krävdes för varje ärende. För att kunna systematisera ärendena
hade byrån upplagt ett antal olika register, vilka dels dragit betydande engångskostnader
och dels komme att erfordra utgifter för komplettering och
underhåll.
Utgifterna för blanketter och formulär samt övriga trycksaker hade stigit
avsevärt. Utgiftsbeloppet för möbelanskaffning, som varit avsevärt under
innevarande budgetår, torde komma att nedgå under nästa budgetår. I
stället för denna utgift komme dock att erfordras utgifter för inköp av
maskiner. Byrån förhyrde nu 25 räknemaskiner och 20 skrivmaskiner. Hyrorna
belastade byråns expensanslag och det skulle ur byråns synpunkt
vara fördelaktigt, örn ett större antal av maskinerna kunde få inköpas.
Under innevarande budgetår hade byrån inköpt maskiner för 10,000 kronor.
Under hänvisning till det anförda och under förklaring att utgifterna för
expenser under innevarande budgetår sannolikt komme att uppgå till 190,000
kronor, har byrån ansett 3ig böra beräkna hithörande utgifter för nästa
budgetår till enahanda belopp.
Posten till publikations tryck har byrån upptagit till 15,000 kronor.
Byrån har beträffande denna post framhållit, att det syntes sannolikt, att
densamma komme att belastas med utgifter för publicering av resultatet av
den av svenska arkitekters riksförbund och svenska slöjdföreningen påbörjade
bostadsutredningen, som enligt riksdagens beslut slutfördes i byråns regi.
Omkostnaderna hava således av byggnadslånebyrån för nästa budgetår
beräknats till (40,000 + 190,000 + 15,000) 245,000 kronor.
I ett den 26 mars 1943 avgivit utlåtande har statskontoret anfört, att det
ville synas som örn anslagsposten till reseersättningar skulle kunna begränsas
till 35,000 kronor samt att posten till expenser icke borde beräknas
till högre belopp än 150,000 kronor.
Departementschefen.
Kostnaderna för avlöningar och omkostnader vid statens byggnadslånebyrå
hava för budgetåret 1941/42 vida överstigit de från början beräknade.
Även de för innevarande budgetår för dessa ändamål ursprungligen beräknade
anslagsmedlen hava visat sig otillräckliga, varför ett överskridande
av anvisade anslag måste äga rum. Härav framgår, att betydande svårigheter
mött att på förhand uppskatta ifrågavarande medelsbehov. Att kostnaderna
blivit så betydande, som fallet varit, har icke kunnat undvikas.
Förhållandet sammanhänger med den ständigt ökade omfattning byråns
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
arbete erhållit och med nödvändigheten av att utrusta densamma med
ali den tekniska och administrativa sakkunskap, varav byrån varit i behov
för att på ett tillfredsställande sätt och utan onödigt dröjsmål kunna
lösa sina uppgifter. De anslagsberäkningar, som byggnadslånebyrån nu
framlagt, grunda sig emellertid på ingående erfarenheter från den tid, då
byrån erhållit arbetsuppgifter motsvarande dem, med vilka i fortsättningen
är att räkna. Det synes därför sannolikt, att beräkningarna skola visa sig vara
i stort sett hållbara. Jag anser mig emellertid böra påpeka, att byråns verksamhet
nu erhållit sådan omfattning att en utbyggnad av revisionen utöver
byråns förslag, ter sig önskvärd. Utan att i detalj ingå på en prövning av
de särskilda anslagsposterna finner jag mig i övrigt böra i huvudsak godtaga
byråns förslag. Avlöningsanslaget torde dock böra avrundas till 638,000
'' kronor. Omkostnadsanslaget beräknar jag i likhet med byggnadslånebyrån
till 245,000 kronor.
V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden.
Gällamle bestämmelser.
Bestämmelser rörande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden
äro meddelade dels i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag
samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på
landsbygden, ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940,
632/1941, 860/1941 och 677/1942, dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465)
örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, ändrad genom kungörelser
nr 674/1939, 671/1940 och 633/1941, dels och kungörelse den 22 juni
1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden,
ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942.
Förbättringsbidrag samt nybyggnadslån och förbättringslån utgå för bostadsbyggnadsföretag
inom områden, där bebyggelsen har landsbygdskaraktär; i
fråga örn sådana samhällen — städer och köpingar m. m. — eller delar av
samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller, tillämpas dock bidrags- och
långivningen endast så framt Kungl. Majit lämnat medgivande härtill.
Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete
å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och
avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt.
Bidrag utgår endast under förutsättning, att sökanden prövas vara i
behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes
till ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade
kostnaderna. Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen
förmåga att själv bidraga med penningar, material, transporter och eget
arbete och må ej, därest icke särskilt ömmande omständigheter föreligga,
överstiga 80 procent av kostnaderna. För varje särskild bostadslägenhet må
bidraget ej överstiga 2,500 kronor. Då bidraget avser byggnadsföretag å
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen, kan detsamma dock
uppgå till 3,000 kronor. Bidrag beviljas av egnahemsnämnderna.
Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat reservationsanslag
till bidrag till främjande av bostadsbyggande å landsbygden.
Detta anslag har i riksstaten för innevarande budgetår uppförts med 5,000,000
kronor.
Nybyggnad slån och förbättringslan ma lämnas för uppförande av
nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av
vattentäkt, så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete
å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för
vatten och avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån
må ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade
kostnaderna. Förbättringslån, vilka äro rån tefria under de första tio åren, må
ej beviljas för företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår.
Däremot kan nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda
beloppet ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.
Nybyggnadslån samt — efter den räntefria periodens utgång — förbättringslån
förräntas efter samma regler, som gälla i fråga örn bostadsanskaffningslån
för mindre bemedlade, barnrika familjer. Räntefoten för lån, beviljade
under innevarande budgetår, har fastställts till 3.2 5 procent.
Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Till förstärkande av denna fond har senast för budgetåret 1941/42
anvisats 11,000,000 kronor, varemot någon förstärkning för innevarande budgetår
icke varit behövlig.
Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet.
För budgetåret 1941/42 anvisades för ändamålet ett anslag av
11,000,000 kronor. På grund av förefintliga reservationer har något anslag
för innevarande budgetår icke varit erforderligt.
Jämlikt kungörelsen örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
må dylika lån och bidrag utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet
för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare
samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete a
dylika bostäder. Lantarbetarbostadslån må beviljas endast under förutsättning,
att bostäderna, såvitt kan bedömas, äro behövliga för framtiden. Lån
utgår för iordningsställande av lägenhet örn minst två rum och kök. Lånevillkoren
äro i huvudsak desamma som för förbättringslånen. I samband
med beviljande av lantarbetarbostadslån kan jämväl beviljas lantarbetarbostadsbidrag.
Dylikt bidrag utgår med 300 kronor för lägenhet, som förses
med vatten- och avloppsledningar samt centraluppvärmning eller innehåller
minst tre rum och kök. Där båda dessa krav uppfyllas samtidigt kan bidraget
utgå med 600 kronor.
Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för
60
Kungl. May.ts proposition nr 243.
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder. Anslaget har för budgetåret 1941/42 upptagits
till 3,000,000 kronor. Med hänsyn till förefintliga reservationer har
något anslag för ändamålet icke anvisats för budgetåret 1942/43.
Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen.
Av det a riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget
till förbättringsbidrag avsågos 100,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.
Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då
förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande
inom de norrländska kustlänen samt (från och med den 1 juli 1941)
lappland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Bidraget, som i regel ej
må överstiga 80 procent av kostnaderna för byggnadsföretaget, tilldelas den
som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar
densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd. Vidare gäller, att
bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån och att det ej må överstiga
för varje bostadslägenhet, med eller utan sjöbod och båthus, 2,500
kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart sjöbod 500
kronor samt för enbart båthus 400 kronor.
Bidragen till fiskarbostäder utgå från samma anslag som förbättringsbidragen.
För innevarande budgetår avsågs ett belopp av 100,000 kronor till
förevarande ändamål.
Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.
I skrivelse den 9 oktober 1938 har Värmlands läns hälsovårdsförbund hemställt,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd
sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågors
som andra sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden,
att åtgärder måtte vidtagas för att å landsbygden i större utsträckning få till
stånd gemensamma vatten- och avloppsledningar, att för hela riket gällande
råd och anvisningar måtte utfärdas angående renhållningen å landsbygden
samt att hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbygden måtte ändras i
erforderliga delar med hänsyn till föreliggande behov. Över hälsovårdsförbundets
framställning ha yttranden avgivits av styrelsen för statens institut
för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i skrivelse den 19 juli 1939 gjort framställning i syfte att anslagsmedel måtte
ställas till sällskapets förfogande för beviljande av statsbidrag för anordnande
av vatten- och avloppsledningar hos mindre jordbrukare, varjämte länsstyrelsen.
i samma län i skrivelse den 23 juli 1942 hemställt örn viss ändring i föreskrifterna
om bostadsförbättringsbidrag och därmed jämförliga lån, såvitt
gäller vatten- och avloppsledningar.
Därjämte har medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 december 1940 hemställt
örn anslag till förbättring av brunnar i landsorten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Cl
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
I en ingående motivering till denna hemställan anför styrelsen, att vattenförsörjningen
på landsbygden är synnerligen otillfredsställande ordnad. Styrelsen
anser det önskvärt, att nuvarande mycket begränsade möjligheter till
erhållande av statligt bidrag för förbättring av vattentäkt i samband med
bostadsförbättring avsevärt utvidgas.
Med anledning av en vid 1940 års lagtima riksdag väckt motion (II: 32) kar
riksdagen i skrivelse den 8 juni 1940, nr 359, anhållit örn verkställande av utredning
rörande vattenförsörjning för sådana bebyggelseområden på landsbygden,
vilka med gällande bestämmelser icke kunde få statsbidrag för dylikt
ändamål, samt att Kungl. Majit ville för riksdagen, där så befunnes lämpligt,
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 11 oktober 1940 har Kungl. Majit anbefallt egnahems*
stitelsen att efter samråd med styrelsen för statens institut för folkhälsan
verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Egnahemsstyrelsen har sedermera — efter föreskrivet samråd — den 26
oktober 1942 avgivit utredning och förslag angående vattenförsörjning och
avloppsförhållanden på landsbygden.
Jag ber nu att få redogöra för innehållet i egnahemsstyrelsens berörda
förslag.
Egnahemsstyrelsen erinrar först örn de åtgärder, som redan vidtagits
för ordnande av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden.
Inom köpingar, municipalsamhällen och andra samhällsbildningar på landsbygden
äro vattenförsörjningen och avloppsförhållandena ofta ordnade genom
gemensamma kommunala anläggningar. Sedan år 1933 ha möjligheter
funnits för dylika samhällen att under vissa förhållanden erhålla statsbidrag
för utförande av anläggningarna som statliga eller kommunala beredskapsarbeten
eller reservarbeten. Förslag till nu ifrågavarande anläggningar
granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utövar kontroll över
arbetenas utförande.
Inom här åsyftade samhällen kan det också ifrågakomma, att för installation
av vatten- och avloppsledningar beviljas bidrag och lån enligt bestämmelserna
för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten.
Denna verksamhet har emellertid sin största betydelse med avseende å
den mera spridda bebyggelsen på landsbygden. I viss efter hand ökad omfattning
ha här bidrag och lån beviljats till vatten- och avloppsföretag.
Genom hushållningssällskapen i vissa län Ilar sedan lång tid tillbaka bedrivits
upplysningsverksamhet för förbättring av vattentäkterna för bostäder
på landsbygden. Ekonomiskt bidrag till anläggningarnas utförande har icke
lämnats, men liushållningssällskaoen lia organiserat sakkunnig brunnsborrning
och lämnat råd och anvisningar för brunnarnas utförande. Särskilt i
Göteborgs och Bohus län har denna verksamhet haft tämligen stor utbredning.
. .
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har under de senaste åren i viss utsträckning
verkställt brunnsförbättring, men denna verksamhet har inskränkt
62 Kungl. Maj-.ts proposition nr .243.
sig till ur militär synpunkt viktiga områden, företrädesvis gränsområden, vissa
kustdistrikt m. m.
Svenska röda korset har sedan år 1939 bedrivit upplysningsverksamhet
för åstadkommande av bättre hygieniska förhållanden på landsbygden, bland
annat, genom spridande av en broschyr, innehållande tekniska anvisningar
för utförande av enkla vattenlednings- och avloppsanläggningar för enstaka
fastigheter. Broschyren har utsänts i ett stort antal exemplar och upplysningsverksamheten
har enligt uppgift från röda korsets överstyrelse lett till,
att ett tusental anläggningar utförts under föreningens medverkan.
Egnahemsstyrelsen har i sin utredning vidare anfört, att styrelsen vid
utredningens verkställande förutsatt, att denna borde avse icke blott vattenförsörjningen
utan även avloppsförhållandena på landsbygden, så mycket
hellre som anordningar för avlopp ofta lämpligast borde komma till stånd *
samtidigt med att vattenförsörjningen ordnades för en fastighet.
Enligt vad styrelsen vidare framhållit, hade utredningen å andra sidan av
vissa skäl — som angivas i det följande — begränsats till vatten- och avloppsledningar
för enstaka fastigheter eller för mindre grupper av fastigheter
och alltså lämnat åsido sådana anläggningar, som ordnades för hela
samhällen.
För erhållande av en ungefärlig bild av nuvarande vatten- och avloppsförhållandena,
att ligga till grund för kostnadsberäkningar och förslag till åtgärder,
har egnahemsstyrelsen, efter medgivande av Kungl. Majit, under sommaren
1941 verkställt en inventering av förhållandena, nied anlitande av
särskilda undersökningsförrättare.
Det har varit nödvändigt att begränsa inventeringen till att omfatta endast
en liten del av landsbygdens fastigheter. A id inventeringen lia besökts omkring
4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär 19,000 personer. För
inventeringens verkställande ha utvalts 26 områden, fördelade över hela landet
på sådant sätt, att representativa områden erhållits för landsdelar med
olika natur och egenart.
Beträffande det sätt, varpå inventeringen utförts, samt de resultat, som
därvid framkommit, har egnahemsstyrelsen utarbetat en redogörelse, vilken
torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till detta protokoll.
..1®ai?ma.n^a^nin§sv:‘s framhåller egnahemsstyrelsen, att av samtliga undersökta
fastigheter 98 procent begagnat sig av grundvatten och endast 2 procent
av ytvatten. Av de undersökta brunnarna ha 81 procent befunnits vara olämpligt
anordnade på ett eller annat sätt. Det vanligaste felet har varit, att brunnen
ej varit skyddad mot förorening genom inträngande ytvatten (69 procent),
och ett mycket stort antal brunnar (26 procent) ha varit belägna så nära
gödselstad eller annan föroreningskälla, att infektionsrisk förelegat. Ett vanligt
fel hos brunnarna har även varit, att de invändigt varit beklädda med träspånt,
som med tiden blir svampbevuxen och murken (22 procent). I samband
härmed kan förtjäna påpekas, att vattnets beskaffenhet — bedömd ur
smak-, lukt- och utseendesynpunkt — ansetts vara hygieniskt otillfredsställande
endast i 15 procent av de undersökta brunnarna.
Uppgifter ha inhämtats även örn sättet för vattnets uppfordring samt gångvägens
längd vid vattenbäming. Det har härvid visat sig, att endast 7 pro
-
63
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 24-3.
cent av samtliga fastigheter haft vattenledning med elmotordriven pump och
22 procent vattenledning med handpump i köket samt att vid övriga 71 procent
allt vatten måste bäras. Mer än hälften av fastigheterna ha haft längre
gångväg än 20 meter till brunnen, många ända till 100—150 meter. I fråga
örn vattenförsörjningen till ladugårdarna ha förhållandena i allmänhet varit
något bättre, i det att något mer än hälften av alla ladugårdar befunnits vara
försedda med vattenledning.
Inventeringen har även omfattat avloppsförhållandena. Det har visat sig,
att avlopp från köket funnits vid endast 35 procent av alla undersökta
fastigheter.
Vid bedömande av vilka åtgärder i tekniskt avseende, som äro
önskvärda för att undanröja rådande brister i vatten- och avloppsförhållandena
på landsbygden, har egnahemsstyrelsen ansett dels hygieniska och dels
arbetsbesparande synpunkter böra tagas i betraktande. Styrelsen har bland
annat anfört följande:
Ett minimikrav ur hygienisk synpunkt vore, att riklig tillgång funnes till
vatten av tillfredsställande beskaffenhet. De åtgärder, som erfordrades för
uppfyllande av detta krav, bestode i förbättring av befintliga brunnar, som
icke vore utförda på tillfredsställande sätt, eller anläggande av nya brunnar
i de fall, där detta erfordrades. Till minimikraven ur hygienisk synpunkt
hörde även, att den vanligast förekommande uppfordringsanordnmgen med
hink, vilken medförde risk för förorening av brunnsvattnet, ersattes med handpump
vid brunnen. , , , , , , , ,, ...
Genom dessa åtgärder vunnes en ur folkhalsosynpunkt betydelsefull förbättring,
men olägenheterna med vattenbärning kvarstode. Önskvärt vore därför,
att ledningar framdroges till de byggnader, där vattnet skulle användas,
och att tappställen anordnades inomhus. Vattenuppfordringen kan ske medelst
handpump inomhus (vid tappstället), men örn en standard eftersträvades
som vore mer eller mindre likvärdig med städernas och de större samhällenas,
måste högreservoar jämte hand- eller maskinpump eller också
hydrofor med automatiskt driven maskinpump installeras, så att vattnet kunde
erhållas under tryck i ledningarna. Med ett dylikt utförande kunna ett flertal
tappställen anordnas samt, örn så önskades, varmvattenberedare, badrum
och dylikt utföras.
Anordnande av avlopp, där detta saknades, samt förbättring av befintliga
avlopp, som icke vore tillfredsställande i hygieniskt avseende, hörde även
till önskvärda åtgärder. .. • .
I samband härmed borde frågan örn önskvärdheten av ett allmänt införande
av vattenklosetter för bostäderna på landsbygden behandlas. Avloppsvatten
från vattenklosetter ställde betydligt större krav på recipient, remngsanordningar
m. m. än avloppsvatten från kök, tvättställ och dylikt. Installerandet
av vattenklosetter för den spridda bebyggelsen på landet medförde i mångå
fall hygieniska olägenheter vid recipienten och innebure en kostnadsökning,
som knappast kunde anses motsvara fördelarna därav. I fråga om jordbruksfastigheter
torde införandet av vattenklosetter icke ens anses som ett, önskemål
med hänsyn till att latrinen kan användas för gödslingsändamål. I utredningen
förutsattes därför, att vattenklosetter i regel icke komma att införas
i större utsträckning för den spridda bebyggelsen på landsbygden och
att sålunda rening av avloppsvattnet i allmänhet icke erfordras vid dylik bebyggelse.
Örn bättre och billigare reningsmetoder kunna utarbetas, kan fragen
dock komma i ett annat läge. .
För tättbebvggda områden på landsbygden ställer sig frugal! något annoi
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
lunda. Här förefinnes i regel ett allmänt önskemål om införande av vattenklosetter,
vilket beror på att fastigheterna endast i undantagsfall utgöras av
jordbruksfastigheter och att på grund av den sammanträngda bebyggelsen
mera vittgående hygieniska anordningar erfordras än vid den glesa bebyggelsen.
Det synes därför vara nödvändigt att i utredningen räkna med att vattenklosetter
komma att allmänt införas inom tättbebyggda områden på landsbygden,
och därav följer, att reningsanordningar för avloppsvattnet i stor
utsträckning komma att erfordras för dylik bebyggelse.
®-är hade framhållits, vilka åtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena
på landsbygden som ur olika synpunkter kunna anses vara
önskvärd;!. He i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna
visa emellertid, att vid en standard hos anläggningarna, som i möjligaste mån
överensstämmer med städernas och de större samhällenas, kostnaderna bli
mycket avsevärda. Det syntes därför ofrånkomligt, att förbättringsåtgärderna
inriktades på ett utförande, som för överkomlig kostnad avhjälpte de egentliga
missförhållandena.
Efter övervägande av olika synpunkter har egnahemsstyrelsen i samråd
med statens institut för folkhälsan stannat för att förorda, att förbättringen
av vatten- och avloppsförhållandena i huvudsak inriktas på följande åtgärder:
1. Iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn, örn så
erfordras.
o 2- Ordnande av vattenledning från brunnen till köket (tvättstugan, ladugården)
jämte handpump vid tappstället.
3. Installerande av slasktratt i köket och avloppsledning från köket (tvättstugan)
till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från bostadshuset.
Egnahemsstyrelsen har särskilt framhållit, att avsikten icke vore att fastlåsa
anläggningarna vid sålunda schematiskt antydda utförande, utan det
vöre angeiäget, att fastighetens innehavare i de fall, då han hade ekonomisk
möjlighet härtill, kompletterade anläggningen exempelvis med reservoar på
vinden i kombination med handpump i källaren eller elmotordriven pump och
hydroforanläggning.
Avvikelse från det beskrivna utförandet borde göras, om byggnaderna
vöre i mycket dåligt skick, örn markbeskaffenheten mellan brunnen och byggnaderna
i stor utsträckning bestode av berg, eller örn vattenytan i brunnen
vore så lågt belägen i förhållande till kök respektive förstuga eller ladugård,
att sughöjden för en pump vid tappstället bleve för stor. I sådana fall borde
verksamheten inskränkas till att omfatta de tidigare anförda minimikraven
ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller, örn
så erfordrades, utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen.
Avvikelse från de föreslagna åtgärderna kunde dessutom vara befogad i
de fall då ett flertal fastigheter vore belägna så nära varandra, att gemensam
anläggning lämpligen borde utföras. I dylika fall måste anläggningens utförande
bedömas från fall till fall, och det torde härvid i allmänhet befinnas
ändamålsenligt, att exempelvis uppfordringen skedde med elmotordriven
pump i stället för handpump. "V id gemensamma anläggningar vore det dessutom
ofta nödvändigt att anordna rening av kloakvattnet.
65
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2111.
Med avseende å de fall, då två eller flera fastigheter äro belägna på kort
avstånd från varandra, har egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande:
Om vid en sammanträngd bebyggelse varje fastighet har sin egen brunn,
föreligger risk för att brunnsvattnet skall förorenas av grannens utkastade
slaskvatten, även örn man själv iaktar all hygienisk försiktighet. Gemensamt
ordnat avlopp innebär ej heller alltid säkerhet mot infektion av brunnsvattnet.
Avloppsledningar läcka nästan undantagslöst efter några års drift, och örn
marken är genomsläpplig, letar sig kloakvattnet snart ned till grundvattnet.
Den bästa lösningen i ett sådant fall är att anordna en för samtliga fastigheter
gemensam vattentäkt med sådant läge, att vatten av tillfredsställande
beskaffenhet erhålles, samt att därifrån framdraga vattenledning till samtliga
fastigheter. Sedan gemensam vattenledning ordnats, kan kloakvattnet utan
olägenhet oskadliggöras genom infiltration i grunden, örn detta skulle visa
sig ändamålsenligt. I de flesta fall har erfarenheten dock visat, att det är
fördelaktigast att i samband med vattenledningen även utföra gemensam
avloppsledning åtminstone för de centrala delarna av bebyggelsen.
Gemensamma anläggningar för ett flertal fastigheter innebära även stor
fördel med hänsyn till möjligheterna att införa fortlöpande bakteriologisk''
kontroll av dricksvattnet. Genom att kostnaderna för undersökningarna uppdelas
på ett flertal fastighetsinnehavare bli delkostnaderna överkomliga.
Skall däremot endast en fastighetsinnehavare betala hela kostnaden, torde
möjligheterna icke vara stora att få någon effektiv kontroll till stånd.
Ifråga örn skötseln erbjuder slutligen en gemensam anläggning vissa fördelar
framför enskilda anläggningar. Vid en gemensam anläggning kan i
allmänhet ansvaret för anläggningens skötsel uppdragas åt en avlönad person,
som äger eller har möjlighet att förvärva erforderliga kunskaper för uppdraget.
De i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna, för
vilka redogöres i följande kapitel, visa emellertid, att anläggningskostnaden
för varje delägare i en gemensam anläggning på grund av rörnätskostnaden
i regel blir högre än vid enskild anläggning, ehuru även motsatsen stundom
kan inträffa. Med hänsyn till nyss nämnda fördelar bör dock utförandet av
gemensamma företag i största möjliga utsträckning eftersträvas.
En faktor som härvid icke får förbises är, att planläggningen av ett gemensamt
företag fordrar noggrannare teknisk undersökning än en enskild anläggning.
Vattentäkten, som skall tillgodose vattenbehovet för ett flertal fastigheter,
måste undersökas omsorgsfullt såväl kvalitativt genom vattenanalyser
som kvantitativt genom provpumpning, ledningarna måste stakas och profilerna
borras, möjligheterna för avledande av kloakvattnet måste undersökas,
och, örn recipienten ej har tillräcklig självreningsförmåga, måste reningsanordning
planläggas. Ju större anläggningen är, desto noggrannare förundersökningar
böra göras.
För att de ekonomiska konsekvenserna av i utredningen föreslagna åtgärder
skola kunna överblickas, har det ansetts önskvärt att verkställa en beräkning
av den ungefärliga anläggningskostnaden för dessa åtgärder.
Kostnadsberäkningarna ha utförts med stöd av de uppgifter angående
behovet av förbättringsåtgärder, som erhållits genom den verkställda
inventeringen. För värjo undersökt fastighet har upprättats ett förslag till
åtgärder, varefter kostnaden för dessa åtgärder beräknats.
Egnahemsstyrelsen har verkställt följande beräkningar av medelkostnaden
för do föreslagna olika åtgärderna inom samtliga undersökningsområden
Hilmi)g till riksdagens protokoll 1242. 1 sand. Nr 242.
lulu 43
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
(medelkostnaden har erhållits genom att genomsnittliga kostnaden beräknats
för varje område, varefter medeltalet för de olika områdena beräknats).
Till att börja med behandlas anläggningar för enstaka fastigheter. I följande
tabell angives kostnaden för minimiåtgärder, d. v. s. iståndsättande
av befintlig brunn eller utförande av ny brunn jämte pump på brunnen, beräknad
som medeltalet av kostnaderna för samtliga föreslagna dylika arbeten
inom undersökningsområdena.
Medelkostnad per brunn
Material
Spec.-arb.
Grovarb.
Totalt
Iståndsättande av befintlig brunn ...
. .. kr.
62
39
59
160
%
39
24
37
100
Ny brunn...............................
... kr.
204
65
31
300
%
68
22
10
100
Anläggningskostnaden vid normalt utförande, d.
v. s. förbättring av
brunn
jämte anläggande av vattenledning med handpump inomhus samt avlopp,
varierar avsevärt för de olika anläggningarna, beroende på erforderliga ledningslängder,
samt örn ledningskostnaden skall kombineras med kostnader
för ny brunn, iståndsättande av befintlig brunn, eller örn befintlig brunn kan
användas i oförändrat skick. Kostnaden varierar från cirka 400 kronor till
cirka 1,000 kronor. Vid högre kostnad ha förbättringsåtgärderna inskränkts
till att omfatta endast minimiutförandet. Här nedan angives kostnaden för
normalt utförande, beräknad som medeltalet av kostnaden för samtliga föreslagna
dylika arbeten inom undersökningsområdena.
Medelkostnad per anläggning
Endast ledningar för vatten och avlopp
kr.
Material
205
Spec.-arb.
118
Grovarb.
297
Totalt
620
%
33
19
48
100
Ledningar jämte iståndsättande av be- fintlig brunn............................
kr.
267
157
356
780
%
34
20
46
100
Ledningar jämte ny brunn..............
kr.
409
183
328
920
%
44
20
36
100
I de fall, då gemensamma anläggningar föreslagits för flera fastigheter
har som nämnts förutsatts, att vattenledning skall framdragas till samtliga
fastigheter och att vattenuppfordringen skall ske med elmotordriven pump.
Även avloppet förutsättes i regel komma att ordnas gemensamt. I följande
tabell angives medelkostnaden för ett 30-tal undersökta gemensamma anläggningar,
omfattande 2—7 fastigheter. För jämförelse med de förut beräknade
kostnaderna för anläggningar för enstaka fastigheter ha kostnaderna jämnt
fördelats på samtliga i grupperna ingående fastigheter.
Medelkostnad per fastighet
Material Spec.-arb. Grovarb. Totalt
Gemensam anläggning för vatten och
avlopp .................................. kr. 361 163 436 960
% 38 17 45 100
Som synes är medelkostnaden för gemensamma anläggningar obetydligt
högre än medelkostnaden för enstaka anläggningar, omfattande ledningar och
ny brunn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition nr 243.
(37
Med stöd av de för varje undersökningsområde beräknade sammanlagda
anläggningskostnaderna och förhållandet mellan folkmängden i varje undersökningsområde
och i det större distrikt, för vilket det utvalda undersökningsområdet
ansetts karakteristiskt, har den totala anläggningskostnaden beräknats
för de olika distrikten och för landet i dess helhet.
De erhållna kostnadssummorna ha sammanställts i en bilaga till utredningen,
där även den totala folkmängden inom ovannämnda distrikt och i
hela landet, vilken beröres av ifrågavarande verksamhet, angives. För hela
landet uppgår denna folkmängd till omkring B miljoner, motsvarande omkring
650,000 fastigheter. Av dessa kunna vid pass 180,000 antagas vara försedda
med felfri vattenledning och avlopp, och för dessa anläggningar behöva således
inga åtgärder vidtagas.
För de återstående fastigheterna, vilkas antal alltså skulle uppgå till ungefär
470,000, torde böra räknas med att vattenledning anordnas eller, där
detta av olika skäl icke är möjligt, befintlig brunn förbättras eller ny brunn
utföres, såvida icke den befintliga brunnen redan befinner sig i tillfredsställande
skick.
Antalet för hela landet föreslagna förbättringsåtgärder beräknas överslagsvis
bliva:
Felaktiga brunnar, som iståndsättas ............................................. 330,000
Nyanlagda brunnar .................................................................. 80,000
410,000
Antal fastigheter, för vilka vattenledning och avlopp föreslagits ...... 180,000
Det totala antalet fastigheter, för vilka bör räknas med att förbättringsåtgärd
av ett eller annat slag bör vidtagas uppgår till omkring 440,000
Totalkostnaden för åstadkommande av förbättrade vatten- och avloppsförhållanden
bland denna befolkning i den utsträckning, som tidigare fastställts,
ha beräknats i sammandrag bliva:
Totalkostnad för hela landet
Material
Spec.-arb.
Grovarb.
Totalt
Minimiutförande............
........ milj.
kr.
41.2
20.7
25.4
87.3
%
47
24
29
100
Normalt utförande ........
........ milj.
kr.
139.2
76.5
149.8
365.6
%
38
21
41
100
Genomsnittskostnaden för totala antalet fastigheter, för vilka förbättringsåtgärder
ansetts böra vidtagas, skulle vid minimiutförande bliva omkring 210
kronor per fastighet och vid normalt utförande omkring 830 kronor per fastighet.
Med utgångspunkt från de undersökningar, som i olika hänseenden verkställts
av egnahemsstyrelsen, har styrelsen framlagt vissa förslag till åtgärder
för understödjande av vatten- och avloppsföretag på landsbygden. Härvid
har styrelsen till en början framhållit en del allmänna synpunkter på
förevarande spörsmål.
Styrelsen har hänvisat till att bland de ändamål, vilka främjats genom
den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, även hörde anordnandet
av lämpliga brunnar samt ledningar för vatten och avlopp. Åtgärderna
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
för bostädernas förbättring i dessa hänseenden hade emellertid endast varit
av mindre omfattning i jämförelse med bostadsförbättringsverksamheten i
övrigt. Förklaringen härtill torde ligga i att brunnar i allmänhet ansetts
kunna iordningställas utan särskild hjälp från statens sida saint att anordnandet
av vatten- och avloppsledningar förmenats böra stå tillbaka för andra
mera trängande förbättringsåtgärder. Vidare hade de bestämmelser, som reglerat
den vanliga bostadsförbättringsverksamheten, inte lämnat svar på de
särskilda frågor, som kunnat uppställa sig med avseende å vattenförsörjningen,
bland annat då det gällt för flera fastigheter gemensamma anläggningar.
Härtill komme, att egnahemsorganisationen saknat tillgång till sådan
speciell sakkunskap, som erfordrades för lösande av dylika frågor.
Beträffande frågan, huru de statliga åtgärderna i fortsättningen borde anordnas
i administrativt avseende, har styrelsen först erinrat örn att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade befattning med kommunala och andra större
vatten- och avloppsledningsföretag, vilkas igångsättande motiverats av uppkommande
arbetslöshetssituationer och att sistnämnda styrelse hade framlagt
förslag örn att åtgärder i dylikt syfte framdeles skulle komma till stånd utan
hänsyn till det vid olika tider rådande behovet av produktionsfrämjande åtgärder.
I anslutning härtill har egnahemsstyrelsen anfört följande.
Under förutsättning att så kommer att ske — vilket måste anses synnerligen
önskvärt — uppställer sig frågan, örn inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde övertaga ansvaret för alla statliga åtgärder för ordnande av
vatten- och avloppsanläggningar. Emellertid böra dessa, åtminstone såvitt
gäller mindre företag, i allmänhet komma till stånd i samband med att en
fastighet iordningställes eller blir föremål för ny- eller ombyggnad, vilket
särskilt gäller installation av ledningar. Med hänsyn härtill synes det ligga
närmast till hands, att egnahemsorganisationen, som handhar både egnahemsbildning
och bostadsförbättringsverksamhet, anförtros statens stödåtgärder
för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden med avseende
å mindre företag. Då fråga uppkommer örn större vatten- och avloppsföretag,
förslagsvis när antalet delägare i företaget avses skola uppgå till flex1
än tjugo, torde däremot övervägande skäl tala för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör taga företagen örn hand. Vid en sådan uppdelning av verksamheten
mellan sistnämnda styrelse och egnahemsorganisationen torde samråd
i lämplig utsträckning böra upprätthållas mellan de båda organisationerna.
Yad härefter angår sättet för anordnandet av de statliga stödåtgärderna
för sådana företag, som enligt vad nyss sagts borde omhänderhavas
av egnahemsorganisationen, har egnahemsstyrelsen ansett dessa stödåtgärder
liksom hittills lämpligen kunna regleras efter i stort sett samma
grunder som den allmänna bostadsförbättringsverksamheten. Nuvarande författning
i sistnämnda ämne borde emellertid i så fall kompletteras med vissa
säi’bestämmelser med avseende å vatten- och avloppsfrågor.
Där förhållandena vore sådana, att vatten och avlopp bäst ordnades individuellt
för viss fastighet, syntes de hittillsvarande bestämmelserna för den
statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten kunna direkt tillämpas på
frågan örn ekonomisk hjälp för företagets utförande. Detta borde gälla vare
sig fråga vore örn anordnande av vattentäkt eller avlopp eller om framdragande
69
Kungl. Maj-.ts proposition nr 248.
och installation av ledningar eller om bådadera. Förbättringsbidrag, eventuellt
kompletterat med nybyggnadslån, eller ock enbart sådant lån eller förbättringslån
borde kunna beviljas intill högst åttio procent av kostnaderna för
företaget. Det maximibelopp av 2,500 kronor, som nu funnes stadgat för förbättringsbidrag,
torde visserligen kunna tillämpas allenast i enstaka undantagsfall,
då det gällde företag av ifrågavarande art. När endast en helt enkel
brunnsanläggning åsyftades syntes kostnaden rentav ofta bli så ringa och
arbetet till så stor del kunna utföras av fastighetsägaren själv, att något bidrag
eller lån ej erfordras för ändamålet. Å andra sidan kan kostnaden ibland,
särskilt örn mera omfattande borrningsarbeten vore av nöden, stiga till mycket
avsevärda belopp.
Vad härefter angår sådana fall, då förutsättningar finnas att samtidigt ordna
flera närbelägna fastigheters vatten- respektive avloppsfråga genom en gemensam
anläggning, skulle dylika fall enligt vad egnahemsstyrelsen förordat hänföras
till egnahemsorganisationens verksamhetsområde, örn antalet av företaget
berörda fastigheter ej överstege tjugo. I enstaka fall, då det betingades
av särskilda skäl, borde dock nämnda organisation kunna medverka även örn
fastigheterna något överstege nyss angivna antal. När en gemensam anläggning
ansåges böra komma till stånd, syntes den del av den gemensamma kostnaden,
som folie på envar av de ifrågavarande fastigheterna, böra uträknas
samt med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de skilda fastighetsägarnas
behov av hjälp böra bedömas, huruvida hjälp borde beviljas enligt
bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbät''tringsverksamheten.
De fastställda maximibeloppen borde härvid tillämpas med avseende
å varje särskild fastighet.
Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare framhållit kunde, där en vatten- och
avloppsledning borde ordnas gemensamt för flera fastigheter, svårigheter
uppkomma, örn någon av fastighetsägarna vägrade att deltaga i företaget. Med
tanke på dylika fall funnes i kap. 8 vattenlagen föreskrifter örn skyldighet för
fastighetsägare att deltaga i ett gemensamt kloakledningsföretag. Åtminstone
tills vidare torde det böra anstå med införande av motsvarande tvångsföreskrifter
i fråga örn deltagande i gemensamma vattenledningsföretag. Beträffande
fastighetsägare, vilka vore i behov av det allmännas hjälp för ordnande
av sin vattenfråga, borde man kunna räkna med att de vore villiga att ingå i
ett gemensamt företag, örn detta gjordes till förutsättning för hjälp från statens
sida. Däremot kunde den, som vore oberoende av statens stöd, befaras vilja
ordna sin vattenfråga enskilt för sig, om han inte hade någon fördel av att
inträda i ett gemensamt företag. Utöver vad som gällde enligt vanliga bestämmelser
torde bidrag och lån även böra få beviljas i dylika fall. Bidragets
eller lånets belopp bolde få bestämmas efter vad som är skäligt i det särskilda
fallet.
Med avseende å anordnandet av gemensamma anläggningar har egnahemsstyrelsen
vidare framhållit följande.
Där fråga är örn anordnande av en gemensam vatten- eller avloppsanläggning
för flera fastigheter, blir det av naturliga skäl vanligt, att beträffande
70
Kungl. Majlis ''proposition nr 243.
rätten att anlägga vattentäkten eller vatten- eller avloppsledningen måste
träffas avtal med antingen någon av delägarna — om hans mark anlitas härför
— eller med utomstående markägare. I båda fallen böra samtliga i företaget
ingående fastigheter erhålla servitutsrätt, vilken bör intecknas. Örn anläggningen
är nödvändig för att förse ett flertal fastigheter med vatten, torde
det icke vara uteslutet, att expropriationslagen (1 § 5.) kari tillämpas gentemot
tredskande fastighetsägare. I fråga örn rätten att framdraga ledningar
över annans mark hänvisas i övrigt till vad nyss sagts beträffande ledningar
för enskilda fastigheter. Skulle emellertid av särskilda skäl hinder möta mot
att på sätt här sagts trygga rätten till en vattentäkt eller till framdragande
av ledningar för vatten eller avlopp, bör det kunna godtagas, att rätten härtill
tryggås på annat lämpligt sätt.
Även i ett annat hänseende böra garantier sökas för att den åsyftade anläggningen
kommer till avsedd användning i framtiden. En vatten- eller avloppsanläggning
måste underhållas, vare sig den hänför sig till en enstaka
fastighet eller gemensamt till flera fastigheter. I förstnämnda fall kan vederbörande
enskilde fastighetsägare förmodas själv ha tillräckligt intresse av att
underhålla sin anläggning. Änsvaret för underhållet av en gemensam anläggning
måste däremot delas upp på lämpligt sätt delägarna emellan. Eller också,
bör en särskild föreståndare anställas för anläggningen. Vilketdera av alternativen
som än väljes, bör det stå klart redan innan företaget igångsattes, hur underhållet
skall ordnas för framtiden. Örn underhållet eftersättes — liksom om
anläggningen eljest ej kommer till åsyftad användning — böra de åt envar
av delägarna beviljade bidragen eller lånen kunna återkrävas. I detta sammanhang
bör uppmärksammas, att, såvitt gäller lån, varje delägare bör ställa
säkerhet för sitt särskilda lån, företrädesvis i form av inteckning i den av
honom ägda fastigheten.
Mellan delägarna i ett vatten- eller avloppsföretag bör alltid finnas ett avtal,
som reglerar mellanhavandena delägarna emellan och som bland annat avser
delägarnas skyldigheter att tillskjuta kontanter eller material till företaget eller
att prestera eget arbete såväl för anläggningens iordningställande som för
dess bibehållande i framtiden. Hämnd torde beträffande jordbruksfastigheter
hänsyn lämpligen böra tagas till de olika fastigheternas åkerareal, vilken
kan antagas giva ett ungefärligt uttryck för i vilken utsträckning fastigheterna
komma att utnyttja anläggningen. Ifrågavarande kostnadsfördelning torde
kunna godtagas som grund för beräkning av bidrag eller lån, under förutsättning
att kostnadsfördelningen ej är uppenbart oskälig. När antalet delägare
uppgår till förslagsvis fem eller fler, synas övervägande skäl tala för att delägarna
bilda en ekonomisk förening, varvid rätten att utträda ur föreningen
bör begränsas genom särskilda förbehåll. Aven om en sådan förening bildas,
bör det emellertid ej bli föreningen såsom sådan, som svarar gentemot staten
för de medel vilka beviljats för ändamålet, utan de enskilda delägarna.
Som undantag från sistnämnda princip har egnahemsstyrelsen ansett böra
gälla, att ekonomisk förening borde kunna erhålla nybyggnadslån (ej förbättringsbidrag
eller förbättringslån) för ordnande av vatten- eller avloppsanläggning.
En förutsättning härför borde vara, att inte någon av delägarna
erhållit bidrag eller lån till samma ändamål. Hinder borde emellertid ej föreligga
att särskilt bidrag eller lån beviljades för installation av ledningar på
den enskilda fastigheten.
Oavsett de förutsättningar, som i det föregående angivits, torde bidrag
intill ett belopp av högst 200 kronor böra få beviljas till installation av led
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ningar i sådana fall, då vattenförsörjningen handhades av kommun eller kom
munalt företag eller antalet lägenheter, som deltoge i gemensamt företag,
överstege 20. Däremot torde hjälp ej böra lämnas till erläggandet av eventuella
anslutningsavgifter.
Såsom en nyhet i förhållande till hittillsvarande bestämmelser har egnahemsstyrelsen
vidare förordat, att bidrag till vatten eller avlopp borde kunna
beviljas oavsett beloppet av det bidrag, som redan beviljats eller avsåges skola
beviljas till annan förbättring på åsyftad lägenhet, varav följde att sammanlagda
bidragsbeloppet i dylika fall kunde komma att överstiga 2,500 kronor.
Däremot torde det icke böra ifrågakomma att förbättringsbidrag kombinerades
med egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Vattenfrågan borde här ordnas i
samband med beviljandet av egnahemslånet eller arbetarsmåbrukslånet, och
borde vid bestämmandet av dessa lån (jämte i förekommande fall s. k. premielån
eller tilläggslån) hänsyn tagas till utgifterna för vattenförsörjningens ordnande,
varvid förutsattes, att, om nuvarande regler för ifrågavarande lån skulle
befinnas icke medgiva tillräckligt stöd i detta hänseende, reglerna härutinnan
borde göras till föremål för lämplig jämkning. Örn anordnandet av vatten- eller
avloppsledningar bleve aktuellt först vid en senare tidpunkt än fastighetsförvärvet
eller eljest därefter inträdande förhållanden gåve anledning till en förbättring
av vatten- och avloppsanordningarna, borde det ej vara uteslutet att
bevilja bidrag eller lån för detta ändamål.
Slutligen har egnahemsstyrelsen i detta sammanhang fäst uppmärksamheten
på det lämpliga i att när det gällde att ordna vattenfrågorna på en ort
även foges hänsyn till behovet av branddammar. Stundom syntes det kunna
vara möjligt, att vid samordnande av dessa syften finansieringen underlättades
genom bidrag från av saken intresserad brandförsäkringsanstalt.
Egnahemsstyrelsen har även upptagit till behandling vissa organisatoriska
frågor, som sammanhänga med en effektivisering av arbetet på
förbättrade vatten- och avloppsförhållanden. Enligt vad styrelsen framhållit
hade en brist i den hittillsvarande bidrags- och långivningen för vatten- och
avloppsändamål varit, att egnahemsorganisationen inte haft tillgång till speciell
sakkunskap på detta område. Åtgärder borde vidtagas för att ge nämnda
organisation bättre förutsättningar att med framgång handhava ifrågavarande
uppgifter. Styrelsen har i detta hänseende anfört följande.
Härvid torde det emellertid vara nödvändigt att utgå från att de organisatoriska
anordningarna måste hållas inom en så trång kostnadsram som möjligt.
Det kan därför ej ifrågakomma att anställa specialister i vatten- och avloppsfrågor
hos alla egnahemsorgan, utan man lärer få nöja sig med att hålla sådan
arbetskraft hos egnahemsstj''relsen. För här avsett arbete torde böra hos
styrelsen anställas en erfaren ingenjör med högskolebildning inom väg- och
vattenbyggnadsfacket, vilken bör ha till uppgift att såväl handhava den närmaste
centrala ledningen av arbetet som genom resor följa arbetet ute i länen.
Åtmistone till en början lärer antalet gemensamma anläggningar inte bli större
än att nämnda befattningshavare bör kunna besiktiga samtliga sådana företag.
Örn så skulle visa sig erforderligt, torde emellertid för ifrågavarande arbete
även böra anställas ett biträde med lägre teknisk utbildning.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Med utgångspunkt från vad nyss sagts böra egnahemsnämnderna åtminstone
tills vidare kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område.
Därav att bidrags- och långivningen för dessa ändamål ordnas inom den
allmänna bostadsförbättringsverksamhetens ram följer, att arbetet ute i kommunerna
med mottagande och förberedande prövning av ansökningar m. m.
kommer att åvila hälsovårdsnämnderna.
För utförande av grundvattensundersökningar torde vederbörande fastighetsägare
böra anlita privata eller eventuellt hos hushållningssällskap anställda
brunnsborrare. Det torde emellertid vara vanskligt att bedöma, örn
tillräcklig tillgång till sådana brunnsborrare överallt kommer att finnas på
denna väg. Med tanke på sådana eventuella fall, då möjligheter härtill från
början kunna komma att saknas, synas medel böra stå till disposition för anskaffande
genom egnahemsstyrelsens försorg av ett antal brunnsborrningsattiraljer
för provborrningar ävensom för anordnande av utbildningskurser
för brunnsborrare.
För att kostnaderna för grundvattenundersökningarna skola kunna hållas
inom rimliga gränser, är det önskvärt, att ett stort antal borrningar kunna utföras
i följd i samma trakt, så att inte transporterna mellan de olika borrhålen
bli för långa och tidsförlusterna mellan de skilda förrättningarna för stora.
För främjande av en dylik koncentrering av arbetena torde intresset för förbättring
av vattentäkter böra stimuleras genom lämplig upplysningsverksamhet
särskilt inom sådana distrikt, där behovet av förbättrade förhållanden
är påtagligt stort.
I detta sammanhang har egnahemsstyrelsen överhuvud taget understrukit
önskvärdheten av en effektiv upplysningsverksamhet på förevarande
område. Genom styrelsens försorg borde spridas kännedom örn de förhållanden,
som berörde vatten- och avloppsfrågornas ordnande. Kortare utbildningskurser
kunde ifrågakomma såväl för egnahemsnämndernas befattningshavare
som för brunnsborrare. Till upplysning för dessa liksom även för allmänheten
kunde det vidare vara lämpligt, att en broschyr utarbetades, avseende
huvudsakligen tekniska anvisningar för vatten- och avloppsförhållandenas
ordnande men även redogörelse för det stöd, som kunde erhållas från det allmännas
sida, samt de spörsmål av rättslig karaktär, som kunde bliva aktuella
särskilt vid gemensamma anläggningar.
Såsom framgår av det föregående har egnahemsstyrelsen förutsatt, att kungörelsen
den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden efter vissa ändringar
skulle tillämpas även vid den utökade bidrags- och låneverksamhet för vatten
och avlopp, som här förordats. Nämnda kungörelse vore i första hand tilllämplig
i fråga om landsbygden men kunde, efter medgivande av Kungl. Majit,
också tillämpas inom samhällen av olika slag. Ehuru nu föreliggande utredning
närmast hade avseende på landsbygdens förhållanden, talade enligt
styrelsens mening övervägande skäl för att föreslagna bidrag och lån till
vatten- och avloppsanläggningar lika väl som till bostadsförbättringar i allmänhet
även finge beviljas inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit
utövande av statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet.
Styrelsen har vidare hänvisat till att nyssnämnda kungörelse ej vore till
-
73
Kungl. May.ts proposition nr 243.
lämplig i fråga om statarbostäder. Lån till förbättring av sådana bostäder
kunde i stället beviljas vederbörande jordägare enligt en annan kungörelse
den 22 juni 1939 (nr 465) angående lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.
Sådant bidrag till belopp av 300 kronor för bostad kunde
bland annat beviljas, örn bostaden utrustades med vatten- och avloppsledningar
samt anordningar för centraluppvärmning. Styrelsen har icke funnit
anledning att nu föreslå ändring i dessa bestämmelser.
Slutligen har styrelsen, under erinran att enligt nuvarande bestämmelser
förbättringsbidrag och lån jämväl kunde beviljas för elektriska installationer,
uttalat sig för att föreskrifterna härom liksom hittills i tillämpliga delar borde
samordnas med de regler, som gälla i fråga örn anordningar för vattenförsörjning
och avlopp.
Yad slutligen angår finansieringen av de utav egnahemsstyrelsen
föreslagna åtgärderna har styrelsen hänvisat till att vid bestämmandet av anslag
till bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån borde
räknas med att vissa belopp bomme att anlitas för vatten- och avloppsanläggningar.
Ehuru de förut återgivna kostnadsberäkningarna gåve vid handen, att
mycket höga belopp vore önskvärda för ifrågavarande ändamål, syntes tyvärr,
enligt vad styrelsen anfört, hänsynen till andra statliga utgiftsändamål —
bland annat även den allmänna bostadsförbättringsverksamheten — nödvändigt
medföra, att anslagsmedlen för bidrag och lån till vatten- och avloppsanläggningar
i nuvarande tidsläge måste starkt begränsas. Såsom minsta belopp,
som årligen borde avses för dessa ändamål, har styrelsen ansett böra
angivas 3 miljoner kronor för förbättringsbidrag, 1 miljon kronor för nybyggnadslån
och likaledes 1 miljon kronor för förbättringslån, varvid emellertid
icke borde släppas ur sikte, att anslagsmedlen i möjligaste män borde utökas,
när tidsförhållandena så medgåve. Av förstnämnda belopp borde omkring
60,000 kronor under första verksamhetsåret och omkring 30,000 kronor under
de följande åren få tagas i anspråk för administrationsutgifter för verksamheten,
inberäknat kostnader för anskaffande och drift av brunnsborrningsattiraljer.
Över egnahemsstyrelsens förslag hava yttranden avgivits av arméförvaltningen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, samtliga länsstyrelser — efter
hörande av förste provinsialläkarna — statens byggnadslånebyrå, bostadssociala
utredningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, domänstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission och statens industrikommission, styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, lantbruksförbundets
byggnadsförening samt riksförbundet landsbygdens folk.
Med avseende å den inventering av vatten- och avloppsförhållandena
i olika landsdelar, vilken ingått som ett led i den av egnahemsstyrelsen verkställda
utredningen, lia erinringar framkommit endast i ett fåtal yttranden.
Tnnan redogörelse lämnas härför, ina nämnas, att bostadssociala utred
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ningen till komplettering av egnahemsstyrelsens i betänkandet lämnade uppgifter
hänvisat till följande, ur Särskilda Folkräkningen 1935/36, del III,
hämtade siffror, vilka avse 100 landskommuner med övervägande jordbruksbefolkning
och med sammanlagt 32,000 bostadslägenheter i början av år 1936.
Av ägaren begagnade lägenheter ..............
därav å annans tomt ...................
Arrende- och torplägenheter....................
Av arbetsgivare upplåtna eller uthyrda lägenheter
Andra hyreslägenheter .........
Övriga lägenheter........................
Samtliga lägenheter..........................
Procentuellt antal lag
enheter
Utan avlopps- ledning
Utan vatten- ledning
Därav med
minst 100 m.
till brunn
78.5
79.5
9.o
92.o
93-5
20.4
86.o
85.5
19.3
75.6
78.o
19.3
76.4
78.2
14.8
89.1
87.1
15.o
79.4
80.3
12.7
Enligt vad bostadssociala utredningen framhållit hade i dessa landskommuner,
som befunnits vara i huvudsak representativa för den mera jordbruksbetonade
landsbygden, sålunda endast var femte familj haft vatten- och avloppsledning.
Såsom egnahemsstyrelsens utredning utvisade, torde även
dessa anordningar i åtskilliga fall ha varit av mindervärdig beskaffenhet.
Allvarligt vöre också, att var sjunde familj dels varit i avsaknad av vattenledning,
dels hade haft ett avstånd från bostaden till närmaste brunn (eller
källa) av minst 100 meter. Av de familjer, som bott i ägarelägenheter å ofri
grund, i arrende- och torplägenheter eller i lönebostäder, hade det varit icke
mindre än en femtedel, som måste tillryggalägga minst 100 meter — eller
om man medräknade återvägen — 200 meter varje gång de måste hämta
vatten.
Beträffande den av egnahemsstyrelsen verkställda inventeringen har bostadssociala
utredningen funnit den statistiska delen av kostnadsberäkningarna
icke fullt tillfredsställa de anspråk, som borde ställas på densamma.
De av egnahemsstyrelsen verkställda kostnadsberäkningarna ha i övrigt i
stort sett lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Emellertid har byggnadsstyrelsen
gjort gällande, att de vid beräkningarna för olika rörledningsarbeten
tillämpade enhetspriserna, som grundat sig på 1941 års priser, för
närvarande (januari 1943) vore något för låga. Även domänstyrelsen har,
med ledning av styrelsens erfarenhet av dylika arbeten, givit uttryck åt uppfattningen
att de beräknade kostnaderna för arbetenas utförande syntes vara
lågt upptagna. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har likaledes
uttalat sig i denna riktning.
Beträffande de resultat, som framkommit vid den verkställda inventei
ingen, ha vissa erinringar framförts från provinsialläkarhåll. Förste provinsialläkaren
i Hallands län har hållit före, att antalet undersökningsområden,
åtminstone vad anginge Hallands län med dess så skiftande förhållanden,''
varit för ringa för att de i betänkandet anförda uppgifterna skulle kunna anses
representativa och sålunda även de gjorda kostnadsberäkningarna vederhäftiga.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 24S.
Av yttrande från förste •provinsialläkaren i Gotlands län framgår, att vattenförsörjningen
å Gotlands landsbygd enligt verkställda undersökningar vore
behäftad med långt större brister än vad som framgått av egnahemsstyrelsens
utredning. Enligt nämnda undersökningar skulle 3U av länets brunnar
lia ett ur hälsovårdssynpunkt underhaltigt vatten.
Slutligen har förste provinsialläkaren i Blekinge län funnit det beklagligt,
att vid inventeringen icke tagits vattenprov för bakteriell och kemiskt-fysikalisk
undersökning.
I fråga örn behovet av åtgärder för en förbättring av vattenförsörjningen
och vattenförhållandena på landsbygden har i de avgivna yttrandena
icke framkommit någon annan mening än att sådana åtgärder äro synnerligen
önskvärda. Nämnas må, att medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
understrukit kravet på tillgång till ett hygieniskt oklanderligt vatten och
ansett kravet på bekväm tillgång till vattnet böra tillgodoses endast i andra
hand, många myndigheter uttalat tillfredsställelse med, att det föreliggande
förslaget också velat tillgodose det ur social synpunkt viktiga behovet av förenklade
arbetsmetoder i lanthushållen. Nyssnämnda styrelse har vidare gjort
gällande att, huru trängande behovet av förbättrade vattenförsörjnings- och
avloppsförhållanden för den spridda bebyggelsen på landsbygden än vore, behovet
dock syntes än större beträffande den sammanträngda bebyggelsen därstädes,
exempelvis i mindre byar och samhällen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har likaledes uttalat som sin mening, att
det för samhällen på landsbygden kanske vore än mera angeläget än för enstaka
fastigheter, att tillfredsställande anordningar bomme till stånd för
vatten och avlopp.
Även i en del andra yttranden har understrukits behovet av åtgärder för
förbättring av vatten- och avloppsförhållandena jämväl inom samhällen.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett en smidig
statsbidragsform på förevarande område kunna vara ägnad att motverka uppkomsten
av ekonomiskt svaga municipalsamhällen.
I detta sammanhang må återgivas, vad länsstyrelsen i Västernorrlands län
anfört rörande där igångsatt utredning med avseende å vattenförsörjningen
för de mera tätbebyggda delarna av länet.
På länsstyrelsens initiativ har med anlitande av medel, som av statens
arbetsmarknadskommission ställts till länsstyrelsens förfogande, genom sär
skilt förordnad utredningsman verkställts en generalplanutredning för vattenförsörjningen
för de mera tättbebyggda delarna av länet.
Avsikten med denna utredning har varit att åstadkomma ett arbetsprogram
i stora drag för vattenfrågans ordnande i ett vidare sammanhang för lämpligt
belägna områden, oavsett om de tillhöra samma eller olika kommuner. Fördelarna
härav torde vara helt uppenbara. Härigenom vinnes en förbilligad
kostnad såväl för själva anläggningen som ock för den framtida driften.
Genom närbelägna vattenledningsföretags sammankopplande med varandra
åstadkommes även en mera säkrad vattentillförsel, vilket ur beredskapssynpunkt
torde få anses vara av särskild betydelse. Gärdet av en dylik generalplanutredning
skulle emellertid i betydande grad minskas, därest det icke
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
funnes ett organ med särskild uppgift att arbeta vidare för vattenfrågans rationella
ordnande och söka samordna de olika intressen, som därvid kunna göra
sig gällande. Fördenskull äro genom länsstyrelsens föranstaltande särskilda
samarbetsdelegationer tillsatta för de olika områden, som ingå i generalplanutredningen,
och dessa samarbetsdelegationer äro för närvarande i färd med
att söka få generalplanen fullständigad med erforderliga detaljutredningar
och detaljplaner. För dessa planers förverkligande kräves givetvis betydande
anläggningskapital, och planernas förverkligande kommer att helt bliva beroende
av den omfattning i vilken bidrag från stat och kommuner kunna erhållas.
Länsstyrelsen har emellertid tänkt sig, att den ifrågasatta verksamheten
för planläggningen av vattenförsörjningsfrågans ordnande för stora
delar av länet skall undan för undan fortskrida så att, när en befarad förnyad
arbetslöshetskris efter ett blivande fredsslut på allvar sätter in, arbetet med
de^ olika vattenledningsföretagens utförande utan tidsutdräkt skall kunna
i§an§sättas för arbetslöshetens bemästrande -— enligt länsstyrelsens förmenande
måste dylika arbeten anses vara i alldeles särskild grad lämpade såsom
beredskapsarbeten.
Vattenförsörjningsf rågans ordnande i den ordning, som avses i den av
länsstyrelsen omförmälda generalplanutredningen, lämpar sig helt naturligt
endast för områden med mera tät bebyggelse.
Beträffande tidpunkten för den föreslagna verksamhetens igångsättande
har i åtskilliga yttranden givits uttryck åt uppfattningen, att nuvarande
statsfinansiella läge samt brist på arbetskraft och material böra föranleda,
att genomförandet av egnahemsstyrelsens förslag tills vidare bör anstå eller
att den föreslagna verksamheten i varje fall bör begränsas till omfattningen.
Sålunda har statens arbetsmarknadskommission funnit det föreslagna arbetsprogrammet
icke under några förhållanden böra igångsättas i nuvarande
arbetsmarknads- och försörjningsläge, ehuru kommissionen samtidigt velat
undeistryka betydelsen av det föreliggande förslaget ur hygienisk synpunkt
och ur synpunkten att i möjligaste man underlätta arbetet för landsbygdens
befolkning (en reservant inom kommissionen, ledamoten Andersson, har ansett,
att kommissionen trots nuvarande arbetsmarknads- och försörjningsläge
bort tillstyrka igångsättande av de åsyftade arbetena). Enligt vad kommissionen
anfört vore brunnsgrävningsarbeten icke i och för sig direkt lämpliga
objekt för sysselsättning av hänvisade arbetslösa. Däremot bomme arbetena
att giva sysselsättning at vissa industrier och finge med hänsyn därtill i ett
givet läge en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd effekt. Kommissionen,
som förberedde åtgärder för mötande av en eventuell fredskris, hade för sin
del intet att erinra emot att som ett led i dessa upptaga arbeten av här ifrågavarande
slag. Därvid förutsatte kommissionen givetvis, att en skälighetsprövning
företoges, så att anstalterna för vattenförsörjningen m. m. begränsades
till de ekonomiskt mest försvarliga. — Arbetsmarknadskommissionen har
även hänvisat till att, i den män tillgänglig vid brunnsgrävning van arbetskraft
icke vore tillräcklig, arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom
utbildning av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare. En dylik kursverksamhet
syntes böra påbörjas snarast möjligt efter det att ett eventuellt
beslut fattats om de ifrågavarande anstalternas vidtagande.
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Statens industrikommission har anfort, att det med hänsyn till den knappa
tillgången på bland annat cement, cementrör och armeringsjärn samt framför
allt det mycket beträngda försörjningsläget beträffande järnrör icke löre
möjligt att vid sidan av den såsom nödvändig ansedda byggnadsverksamheten
under nuvarande förhållanden genomföra de förbättringsarbeten, som enligt
egnahemsstyrelsens betänkande vore erforderliga.
Enligt vad statens byggnadslånebyrå framhållit vore ett program för omfattande
förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden synnerligen
väl lämpat att realisera i tider, då arbetsmarknaden kunde kräva stimulans.
Det uppfyllde ett av de viktigaste önskemålen på allmänna arbeten som
arbetsmarknadspolitiskt instrument, att nämligen bereda många mindre arbetsställen
med stor spridning och begränsad tid för arbetets utförande. För
byrån tedde det sig självklart, att investeringsarbeten av den omfattning, det
här gällde, planerades med hänsyn till den allmänna konjunktur- och arbetsmarknadsutvecklingen.
Ur dessa synpunkter vore planläggningsarbeten och
en viss begränsad experimentverksamhet motiverade, vilka syntes kunna
anordnas utan att nu de allmänna bidragsgrunderna fastlades.
Däremot synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha förmenat, att den föreslagna
verksamheten icke vore ägnad att skapa tillgång till lämpliga aibetsobjekt
för bekämpande av emotsedd arbetslöshet. Det grovarbete, som erfordrades
vid de föreslagna arbetsföretagen, skulle nämligen huvudsakligen
utföras av vederbörande fastighetsägare själva.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett hänsynen till vårt nuvarande
finansiella läge göra det till en ofrånkomlig nödvändighet att strängt skilja
på vad som betingades av rent sanitära krav, som icke utan våda för folkhälsan
kunde skjutas åt sidan, och sådana åtgärder, som - ehuiu i hög grad
önskvärda ur synpunkten av allmän trevnad — dock icke nödvändigtvis behövde
vidtagas under nu rådande tidsförhållanden. Även örn det föreliggande
förslaget borde fattas som ett program på lång sikt, avsett att genomföras i
den takt det statsfinansiella läget medgåve, måste det dock enligt länsstyrelsens
mening vara av stor vikt att programmet redan från början avgränsades
på antytt sätt. Detta uteslöte ju ingalunda, att förbättringsåtgärderna framdeles
i händelse av ett gynnsammare ekonomiskt läge kunde tänkas hilva
genomförda i hela den utsträckning, som förslaget upptoge.
Socialstyrelsen har, med utgångspunkt från att man nu närmast finge inskränka
sig till nyanläggningar eller förbättringar av brunnar, likväl ansett
det utvidgade arbetsprogrammet från början böra hållas i sikte och föranleda,
att arbetet med brunnarnas iordningställande tekniskt så bedreves, att lämplig
hänsyn toges till i framtiden ifrågakommande vattenledningsanläggningar
på respektive arbetsställen.
Domänstyrelsen har med hänsyn till statsfinansiella läget och förefintlig
brist på material och arbetskraft funnit det vara ofrånkomligt att tills vidanbegränsa
statsbidrag och lån till sådana fall, då vattenförsörjningen och avloppsförhållandena
avsåges att ordnas i samband med annan, mera genomgripande
bostadsförbättring eller där förhållandena vore så dåliga att
trängande behov förelåge av en omedelbar förbättring.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Å andra sidan har lantbruks/örblindets byggnadsförening hävdat, att lös
ningen av förevarande frågor icke borde uppskjutas till eventuellt kommande
arbetslöshetsperioder. Det gällde här att undanröja orsakerna till en förefintlig
brist på duglig arbetskraft för den viktiga jordbruksnäringen.
_ Medicinalstyrelsen har understrukit, att stora fördelar för landet skulle
vinnas blott verksamheten kunde igångsättas, även örn detta skulle ske i
väsentligt mindre omfattning än den föreslagna. Örn så skedde, skulle icke
blott åstadkommas bättre förhållanden inom vissa områden; av större värde
skulle vara att erfarenheter vunnes för det fortsatta utbyggandet av verksamheten.
Innan en redogörelse lämnas för vad som i de avgivna yttrandena anförts
beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens förslag, torde böra återgivas
vissa mera allmänna synpunkter, som framkommit i en del av yttrandena.
I vissa yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att förslaget i alltför
hög grad bygger på att otillfredsställande vatten- och avloppsförhållanden
äro beroende på bristande ekonomiska resurser och att subvention från statens
sida därför erfordras för att förbättringar skola komma till stånd.
Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att det långt ifrån
alltid torde vara den ekonomiska sidan av saken, som vore anledningen till
missförhållandena, utan fastmera landsbygdsbefolkningens okunnighet örn de
sanitära vådor, som förefunnes med avseende å otillfredsställande vatten- och
avloppsförhållanden samt även i viss mån vederbörandes oföretagsamhet och
ofta sporda benägenhet att fasthålla vid vad som vore gammalt och vant.
Liknande synpunkter ha framkommit i yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs
län. Denna har bland annat anfört följande.
Här behövs därför främst en väl tillrättalagd upplysningsverksamhet, kombinerad
med propaganda för bekvämare anordningar för vatten och avlopp i
arbetsbesparande syfte. I andra hand synes dessutom genom det allmännas
försorg åtgärder böra vidtagas för att såvitt möjligt förbilliga anläggningar
för ifrågavarande ändamål. Direkt statssubvention synes icke böra ifrågakomma
i andra fall än där påtagliga hygieniska missförhållanden föreligga,
vilka på grund av vederbörandes bristande ekonomiska möjligheter icke kunna
undanröjas.
Lätt och billig tillgång till sakkunniga för upprättande av förslag till anläggningar
och för verkställande av provborrningar m. m. bör med bidrag
av statsmedel ordnas i samband med propagandan. Örn propagandan fulh
följes systematiskt från den ena landsdelen till den andra och från ort till
annan, torde tillhandahållandet av sakkunnighjälpen komma att ske mot en
överkomlig avgift till bemedlade och eventuellt helt gratis till mindre bemedlade.
Samtidigt bör genom samverkan med vederbörande industriorganisationer
lämplig och prisbillig standardmateriel åstadkommas, vilken eventuellt
kan tillhandahållas mindre bemedlade mot ytterligare reducerat pris eller
gratis.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har också ansett, att gällande hälsovårdsstadga
ej gåve möjlighet för hälsovårdsnämnderna att åstadkomma rättelse,
där brister förefunnes med avseende å vatten- och avloppsförhållanden. Ofta
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.
syntes för övrigt förståelse för brunnshygienens betydelse brista även inom
hälsovårdsnämnderna. Även förste ‘provinsialläkaren i Värmlands län har —
med instämmande av länsstyrelsen i länet — gjort gällande, att hälsovårdsstadgans
föreskrifter i flaga örn vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden
ej torde vara tillräckligt effektiva. Detta gällde icke minst beträffande
avstånd från bostad till vattentäkt. Samme provinsialläkare har uttalat
sig för att skyldighet borde införas för innehavare av lägenhet att efter påbud
av myndighet deltaga i vatten- och avloppsföretag, örn viss majoritet så önskade
och sakläget så motiverade.
I sistnämnda fråga har även medicinalstyrelsen uttalat sig. Ehuru styrelsen
biträdde uppfattningen, att frivilliga avtal i första hand borde försökas både
ifråga örn vattentäkt på annans mark och beträffande anslutning till gemensamma
vattenledningsföretag, förefölle det styrelsen som örn de i 8 kap. vattenlagen
givna föreskrifterna örn skyldighet för fastighetsägare att deltaga i ett
gemensamt kloakledningsföretag redan nu borde utsträckas till att omfatta
även gemensamt vattenledningsföretag. X motsatt fall kunde den situationen
tänkas uppkomma, att av ett planerat företag, omfattande såväl vattenledning
som kloakledning, endast den senare delen kunde komma till utförande,
emedan en tredskande fastighetsägare kunde tvingas att deltaga i denna men
icke i vattenledningsföretaget.
I detta sammanhang må också nämnas, att bostadssociala utredningen
understrukit önskvärdheten av att, när det gällde ytterligare utökning av
en redan så omfattande verksamhet som bostadshjälpen på landsbygden, ingående
och omfattande utredningar örn storleken och belägenheten av det
bostadsbestånd, som kunde väntas komma till framtida användning, kades
till grund för programmet. Utredningen har framhållit följande synpunkter.
Såsom framgår av vissa av byråchefen Alf Johansson och aktuarien Gunnar
Hävermark framlagda prognoser (statens off. utredn. 1938:34 bilaga D)
kommer visserligen det totala antalet hushåll på landsbygden sannolikt att
fortsätta stiga under åtminstone ett par decennier. Men räknar man med en
viss fortsatt utflyttning från jordbruket, måste antalet i lanthushållningen
sysselsatta familjer redan nu stagnera eller till och med börja gå något tillbaka.
En dylik stagnation måste givetvis antagas innebära, att ökningen fortsätter
inom vissa områden på landsbygden, medan andra områden förete en
märkbar nedgång. Under sådana förhållanden föreligger stor risk för att
betydande belopp komma att bli investerade i förbättringar av bostäder,
vilka inom relativt kort tid komma att stå oanvända. Särskilt gäller detta
trakter, där bvggnaderna äro av undermålig kvalitet, och där förutsättningarna
att organisera en någorlunda lönsam jordbruksdrift äro särskilt begränsade.
Under sådana förhållanden ter det sig enligt bostadssociala utredningens
uppfattning angeläget, att här ifrågavarande bidragsverksamhet grundas
på ingående bygdeundersökningar angående befolkningsutveckling, jordbruksekonomi
och bostadsstruktur inom olika områden, så att man i görligaste
mån blir i stånd att begränsa bostadshjälpen till sådana delar av
landsbygdens bostadsbestånd, som med hänsyn till belägenhet och beska!
fenhet kunna antagas bli väl utnyttjade även i framtiden.
En sådan differentiering ter sig desto viktigare, när man betänker, att
bidragen till vattenförsörjning och avloppsledningar ju oftast endast representera
en del av de investeringar, som behöva göras för att yttre ramen för en
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kndshygdsfamiljs livsföring skall kunna bli tillfredsställande. Lägger man
t?.11 c]e belopp, som därutöver — och ofta med statens medel — behöva offras
för förbättringar av bostäder och ekonomibyggnader, för täckdikningar och
för andra fasta anordningar, framstår det ännu mera angeläget, att det statliga
finansstödet i huvudsak begränsas till sådana fall, där hjälpen kan tänkas
komma till varaktig nytta.
I detta sammanhang bör man också beakta den allmänna jordbrukspolitik-11
Det framtida bostadsbehovet å olika landsbygdsområden kan nämligen
i hög grad komma att bero av hur denna utformas, överhuvud taget mäste
den egentliga landsbygdens bostadspolitik nu liksom i framtiden alltid ses i
sitt sammanhang med jordbrukspolitiken.
I några yttranden har uppmärksamhet ägnats ät frågan örn lämpligheten
av den föreslagna verksamhetens sammankoppling med bostadsförbättringsverksamketen.
Några bestämda, erinringar lia dock icke framställts mot förslaget
i denna del. Beträffande det härmed sammanhängande spörsmålet örn gränsdragningen
mellan egnahemsorganisationens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppgifter har medicinalstyrelsen anfört följande.
Ehuru styrelsen ansluter sig till förslaget, att en uppdelning av ärenden
rörande statens stödåtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena
på landsbygden bör komma till stånd mellan egnahemsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt att samråd i lämplig utsträckning därvid
bör förekomma mellan dessa båda myndigheter, synes gränsdragningen mellan
deras befogenheter i förevarande avseende böra verkställas på annat sätt
än som föreslagits.
innebär, att egnahemsstyrelsen skulle handhava stödåtgärderna
beträffande företag, där antalet delägare avsåges skola uppgå till högst tjugo
och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltså skulle omhändertaga endast
vatten- och avloppsföretag, i vilka delägarna avsåges skola överstiga nämnda
antal. Då emellertid planläggningen av gemensamma företag, såsom i betänkandet
framhålles, blir betydligt vidlyftigare och därför mera tidsödande
än planläggningen av en enskild anläggning, torde ett överlåtande på egnahemsorganisationen
av ett så stort antal gemensamma företag, som skulle
följa av förslaget, lätt kunna medföra, att arbetskrafterna hos egnahemsorganisationen
icke skulle förslå för sina arbetsuppgifter. Härav kan i sin tur
befaras följa, antingen att arbetet med förbättrande av de enskilda anläggningarna
får anstå av brist på sakkunniga rådgivare eller ock att för såväl
dylika anläggningar som mindre gemensamma anläggningar måste anlitas
privat sakkunskap, vilken ställer sig relativt dyrbar. Såsom ett ytterligare
skäl för en begränsning av egnahemsorganisationens befattning med förevarande
ärenden och en motsvarande utvidgning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
befogenheter ifråga örn dem får styrelsen anföra, att utredningens
motiv för ärendenas anförtroende åt egnahemsorganisationen, nämligen att
åtgärder för ordnande av vatten- och avloppsanläggningar i allmänhet böra
komma till stand i samband med att en fastighet iordningställes eller blir
föremål för ny- eller ombyggnad, icke torde kunna åberopas beträffande det
stora antalet bebyggelseenheter på mellan sex och tjugo eller flera fastigheter.
På grund av det anförda synes det medicinalstyrelsen som örn egnahemsorganisationen
i regel borde handhava de statliga stödåtgärderna då det
gäller vatten- och avloppsföretag, där antalet delägare i företaget avses skola
uppgå till högst fem, medan åtgärderna då det gäller företag där det avsedda
antalet delägare överstiger fem normalt skulle handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kungl. Majlis proposition nr 243.
81
Även väg- och vattenbi g gnadssty reisen har, i betraktande av att avsevärt
högre anspråk måste ställas på såväl planläggningen som utförandet av en
gemensam vatten- och avloppsledningsanläggning, ansett övre storleksgränsen
för de anläggningar, vilka i förevarande hänseende skulle behandlas på samma
sätt som anordningarna för enstaka fastigheter, böra väljas lägre än vid 20,
möjligen vid 5 fastigheter, vid vilket antal möjligheter förelåge för fastighetsägarna
att bilda en ekonomisk förening.
Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat sig för att en uppdelning av verksamheten
på olika myndigheter om möjligt borde undvikas. Örn likväl en sådan
måste ske, kunde det ifrågasättas, örn icke storleken av de företag, som skulle
falla under egnahemsorganisationen, borde bestämmas med hänsyn till invånarantal
och djurbesättning i stället för fastighetsantal.
I detta sammanhang må även nämnas, att bostadssociala utredningen förklarat
sig icke kunna tillstyrka egnahemsstyrelsens förslag, att lån och bidrag
för ordnande av vatten- och avloppsförhållanden skulle kunna beviljas även
inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit utövande av statsunderstödd
bostadsförbättringsverksamhet.
Vad härefter angår de föreslagna grunderna för bidrags- och långivningen
till förbättring av vatten- och avloppsförhållanden har bostadssociala
utredningen hänvisat till att villkoren beträffande bidragsgränser och
dylikt enligt egnahemsstyrelsens förslag skulle vara desamma som i den vanliga
bostadsförbättringsverksamheten. Utredningen har framställt erinringar
häremot:
Bostadsförbättringsbidragen äro som bekant numera maximerade till 2,500
kronor per lägenhet. För ordnande av vattenförsörjning och avloppsledning
skulle emellertid särskilda bidrag utgå, så att för varje lägenhet skulle kunna
beviljas dels ett bidrag för vatten och avlopp dels ett »allmänt» förbättringsbidrag.
Maximeringen skulle vara densamma i båda fallen, trots att medelkostnaden
vid s. k. normalt utförande skulle vara begränsad till 830 kronor
per fastighet. Att utan närmare motivering på detta sätt höja den totala
maximigränsen för bidrag icke till 3,300 kronor eller 3,400 kronor utan till
5,000 kronor per lägenhet synes tämligen godtyckligt,
Bostadssociala utredningen har vidare understrukit vikten av att statshjälpen
i första hand gåves till dem, som lede av de värsta missförhållandena
och som hade svårast att med egna medel råda bot å desamma. Utredningen
har i anslutning härtill anfört följande.
Detta behöver naturligtvis icke betyda, att man bör införa något »fattigdomsstreck»
i författningen; bostadssociala utredningen anser det tvärtom
vara olyckligt, om så skedde. Men vissa grunder för hur de förvaltande organen
lämpligen böra »ordna köbildningen» av bidragssökande torde dock
böra givas i författningen. Det kunde t. ex. anges, att barnrika familjer
skola ha visst företräde, eller att småbrukare och lantarbetare skola tillgodoses
framför större hemmansägare etc. Egnahemsstyrelsen berör emellertid
överhuvud taget knappast frågan örn den olika behovsgraden hos olika befolkningsgrupper
på landsbygden. I ett avseende intager styrelsen till och
med rent negativ ståndpunkt, nämligen ifråga örn lönebostäder. Egnahemsstyrelsen
anser icke att några särskilda anordningar böra vidtagas för att
dessa skola få del av statshjälpen, utan anser utan närmare motivering det
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. löst vt 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
vara tillräckligt, att behovet för jordbrukets löntagare tillgodoses inom ramen
för låne- och bidragsverksamheten för lantarbetarbostäder, vilken — liksom
den nuvarande allmänna bostadsförbättringsverksamheten — ger viss möjlighet
härtill. Bostadssociala utredningen anser emellertid, att det bör underkastas
närmare prövning, huruvida icke lantarbetare, liksom arrendatorer och
torpare, skulle bli missgynnade genom att deras behov icke i särskild ordning
beaktas.
Statskontoret har uttalat sig för att en skärpning av villkoren för erhållande
av nybyggnads- och förbättringslån borde övervägas. De statliga lånemöjligheterna
borde i första hand stå öppna för fastighetsägare med svag
ekonomisk ställning. Detta gällde särskilt förbättringslånen, som vore räntefria
intill dess tio år förflutit från det byggnadsföretaget fullbordades.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att arbetarsmåbrukslån icke
skall anses utgöra hinder för beviljande av förbättringsbidrag för vattenförsörjning
och avlopp.
Beträffande beräkningen av bidrag och lån i sådana fall, då fråga är örn
gemensam vatten- eller avloppsledning, lia vissa erinringar framställts av
lantbruksstyrelsen, som gjort följande uttalanden.
Yad beträffar fördelningen av kostnaderna för gemensamt företag på i
detsamma ingående lägenheter, föreskriver gällande kungörelse, att kostnaderna,
såvida ej annan fördelningsgrund finnes skälig, skola anses belöpa
å de skilda lägenheterna i förhållande till dessas golvytor. Någon ändring
härutinnan har ej ifrågasatts i den nu föreliggande utredningen. Detta synes
tyda på, att egnahemsstyrelsen vid utarbetandet av sitt förslag till ändring
av bestämmelserna angående här berörda företag icke tillräckligt beaktat det
förhållandet att frågan örn, bland annat, kostnadsfördelningen vid företag,
som avse avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, blivit
reglerad genom lagen den 20 juni 1941 (nr 614) örn ändring i vissa delar av
vattenlagen. Nämnda lag stadgar i berörda avseenden (10 § jämförd med
14 §), att anläggningskostnaden för avloppsledning, som här avses, skall,
i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen eller fastigheter
fördelas mellan dessa med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten
av det kloakvatten, som skall avledas från varje samhälle eller fastighet.
Den av egnahemsstyrelsen föreslagna fördelningsgrunden synes sålunda
vara en annan än vad i detta avseende är i vattenlagen föreskrivet. Detsamma
gäller i fråga om tryggandet av avloppsledningens omliänderhavande och
underhåll.
Lantbruksstyrelsen vill jämväl uttala betänkligheter rörande lämpligheten
av att, såsom egnahemsstyrelsen föreslår, genom servitutsinteckmng eller
»på annat lämpligt sätt» för framtiden trygga delägares rätt att utnyttja
avloppsledning och andra till företaget hörande anordningar. Oavsett att
icke heller en dylik bestämmelse synes förenlig med vattenlagens föreskrifter,
kan densamma medföra den mindre lyckliga konsekvensen, att genom fastslåendet
för all framtid av företagets olika detaljer det icke blir möjligt att däri
vidtaga av förhållandena påkallade justeringar eller ändringar. Enär några
kompetensfordringar icke äro, såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant, fastställda
för de personer, vilka uppgöra arbetsplaner till arbeten på ifrågavarande
till egnahemsstyrelsen hörande verksamhetsområde, kan med tämligen
stor visshet förutsättas, att dylika justeringar m. m. icke sällan bliva
nödvändiga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8;>
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Liknande synpunkter ha framförts av lantbruksakademien.
Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat sig för att, i och
med att bestämmelserna för den nuvarande statliga bostadsförbättringsverksamheten
bleve gällande även för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,
ett klarläggande borde ske, huruvida statsbidrag skulle kunna utgå
jämväl till marklösen och därmed jämförlig kostnad såsom för lantmäteri,
vattendomstolsförfarande, servitut, expropriation m. m. (beträffande vattentäkt
samt vatten- och avloppsledningar).
I åtskilliga yttranden har starkt understrukits angelägenheten av att en
effektiv upplysningsverksamhet kommer till stånd såvitt gäller landsbygdens
vatten- och avloppsfrågor. Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit
följande synpunkter:
En sådan uppryckning av landsbygdens vattenförsörjningsfråga och vad
därmed sammanhänger, som i betraktande av rådande missförhållanden på
detta område måste anses önskvärd, lärer kunna ske endast därigenom att
okunnigheten skingras och företagsamheten stärkes hos dem, som lida men
av de rådande förhållandena. Första ledet i arbetet för åstadkommande av en
dylik förändring måste vara en vittgående från det allmännas sida organiserad
och ledd upplysningsverksamhet, bättre organiserad och mera effektiv än den
som hittills förekommit på detta område. Såsom ett viktigt led i verksamheten
bör ingå spridandet bland lantbefolkningen av en broschyr i massupplaga, vari
hithörande frågor på ett populärt och lättfattligt sätt behandlas. Därjämte bör
kunna tillhandahållas en för rörinstallatörer och andra fackmän avsedd kortfattad
handbok i och för underlättande av att arbetena få ett praktiskt och konstruktivt
riktigt utförande.
Liknande synpunkter ha framhållits av lantbruksakademien. Enligt vad
akademien vidare anfört, syntes den önskvärda upplysningsverksamheten bäst
kunna handhavas av hushållningssällskapen, vilka genom sina befattningshavare
stöde i nära och oavbruten kontakt med jordbrukarna. Att utvidga
denna kontakt till jämväl innehavare av lägenheter, som icke vore direkt förenade
med jordbruk, syntes icke behöva möta nämnvärd svårighet. I samma
riktning har riksförbundet landsbygdens folk uttalat sig.
Länsstyrelsen i Gotlands län har för detta läns vidkommande hemställt om
ett anslag å 10,000 kronor för bedrivande av ökad upplysningsverksamhet i
vattenhygien, tagande av vattenprov och analyser samt rådgivning rörande
brunnars lämpliga beskaffenhet. Länsstyrelsen har närmare utvecklat sitt förslag
sålunda:
Förslagsvis skulle man här på Gotland kunna tänka sig saken så ordnad,
att egnahemsnämnden utsände en med brunnshygien och vattenprovtagning
väl förtrogen person, som socken efter socken besiktigade inom området befintliga
brunnar, toge prov, gjorde analyser samt gåve råd och anvisningar
rörande de åtgärder, som vederbörande själv skulle kunna vidtaga. Lämpligen
kan denne provtagare vara en av cindel sökningslaboratoriets tjänstemän.
Kostnaden för en dylik upplysningsverksamhet och provtagning med bakteriologisk
undersökning av vattenproven torde, enligt vad från sakkunnigt håll
uppgivits, här kunna nedbringas till cirka 10 kronor per brunn under förutsättning,
att verksamheten finge tillräcklig omfattning. På detta sätt borde det
vara möjligt att nå även ekonomiskt svagt ställda, varvid man skulle inskränka
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
sig till att föreslå sådana brunnsförbättringar, som helt kunna utföras av
ägaren själv. Startandet av en sådan försöksverksamhet och skapandet av
tillräcklig anslutning redan från början till densamma skulle givetvis i hög
grad underlättas, örn ett statsbidrag kunde erhållas. Ett sådant borde därför
enligt länsstyrelsens mening lämpligen ställas till härvarande egnahemsnämnds
förfogande. Med stöd av detta skulle sedan härvarande kemiska
station under nämndens kontroll påbörja arbetet, vartill den efter vad länsstyrelsen
förvissat sig örn, är beredd.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att en
standardisering av den tekniska utrustningen på förevarande område och fastställande
av vissa enhetspriser på denna skulle utgöra ett stort steg framåt.
Men genom egnahemsorganisationen borde dessutom åstadkommas vissa riktpriser
för olika slag av specialarbete, varjämte en central stickprovsmässig
granskning borde komma till stånd av olika entreprenörers och firmors arbeten.
En sådan kontroll över att statsbidragen lämnade största möjliga utbyte
skulle då givetvis icke omfatta endast den begränsade statsbidragsverksamhet,
varom här vore fråga, utan överhuvud taget hela den statsunderstödda bostadsanskaffnings-
och bostadsförbättringsverksamheten.
Bostadssociala utredningen har uttalat sig för att man borde söka begränsa
kostnaderna genom centralicerad upphandling av vissa material, vilka även i
görligaste mån borde standardiseras.
Vad slutligen angår de organisatoriska frågor, som sammanhänga
med en effektivisering av åtgärderna för förbättrade vatten- och avloppsförhållanden,
har statskontoret gjort gällande att det för den begränsade bidragsoch
låneverksamhet, som vore möjlig med nu till buds stående anslagsmedel,
knappast vore erforderligt att anställa särskild arbetskraft inom egnahemsstyrelsen
för ledningen av verksamheten. Genom utredningsarbetet syntes
för övrigt inom styrelsen ha vunnits erfarenhet för bedömandet av hithörande
spörsmål.
Samma ämbetsverk har uttalat den meningen, att fastighetsägare för utförande
av grundvattenundersökningar borde anlita privata eller hos hushållningssällskap
anställda brunnsborrare. Anordnade genom egnahemsstyrelsens
försorg av kurser för brunnsborrare kunde statskontoret icke tillstyrka. Och
ämbetsverket måste bestämt avråda från förslaget att av statsmedel anskaffa
brunnsborrningsattiralj. Särskilda medel för detta ändamål eller för administrationsutgifter
syntes således icke för närvarande vara erforderliga.
I motsats till den ståndpunkt, som intagits av statskontoret, har i åtskilliga
andra yttranden hävdats uppfattningen att egnahemsstyrelsen i sitt förslag
ej tillräckligt beaktat behovet av särskild kvalificerad arbetskraft för handhavande
av de spörsmål, som röra vatten- och avloppsförhållandena. Sålunda
har medicinalstyrelsen gjort följande uttalanden i detta ämne:
Styrelsen nödgas bestämt avvisa tanken att egnahemsnämnderna tills vidare
skulle kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område. Örn, såsom i
utredningen föreslagits, befattningen med vatten- och avloppsfrågor skulle
anförtros åt egnahemsdirektören, vandringsrättare samt privata eller hos hushållningssällskap
anställda brunnsborrare, synes man riskera att anlägg
-
Kungl. Majlis proposition nr 243.
85
ningarna på grund av bristande sakkunskap vid planläggning och utförande i
många fall bliva helt eller delvis värdelösa, där de ej -—• under ogynnsamma
omständigheter — kunna komma att rentav medföra försämrade hygieniska
förhållanden. I varje fall skulle med den föreslagna organisationen garantier
saknas för att de använda statsmedlen komme till verklig nytta, emedan den
hos egnahemsstyrelsen anställda ingenjören icke kan antagas medhinna att
personligen taga befattning med mer än en bråkdel av alla ifrågavarande anläggningar
i landet. På grund härav anser medicinalstyrelsen det ofrånkomligt,
att egnahemsnämnderna beredas tillgång till erfarna högskoleutbildade
ingenjörer inom väg- och vattenbyggnadsfacket, och detta redan från början
av den föreslagna utvidgade verksamheten. Dessa ingenjörer borde även vara
skyldiga att biträda förste provinsialläkaren i länet med utredningar i de
ärenden angående vatten- och avloppsföretag, vari denne funne sig vara i behov
av deras hjälp. Han bör även vara den naturlige ledaren för den brunnsborrningshjälp,
som av hushållningssällskapen bör organiseras i enlighet med
exemplet från Bohuslän och som bör erhålla visst statligt stöd.
Bostadssociala utredningen har hänvisat till att den utökning av bostadsförbättringsverksamheten,
som det föreslagna programmet skulle innebära,
givetvis komme att i hög grad skärpa påfrestningarna på egnahemsorganisationen
och särskilt på dess tekniska expertis. Det vore visserligen mycket
tveksamt, örn varje egnahemsnämnd borde ha en särskild specialist för vattenoch
avloppsfrågor. Men det måste anses vara ett oeftergivligt krav, att varje
länsorgan åtminstone hade till sitt förfogande en högt kvalificerad och fast
anställd byggnadssakkunnig person. Så vore, enligt vad bostadssociala utredningen
erfarit, ännu icke fallet, trots att hela egnahemsverksamheten skulle
kunna skötas mera ekonomiskt, om teknisk sakkunskap i ökad utsträckning utnyttjades.
Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hållit före, att en ej oväsentlig
förstärkning av egnahemsorganisationens personal bleve erforderlig. Beträffande
varje anläggning, även där fråga blott vore örn förbättring eller nyanläggning
av en brunn, erfordrades sålunda minst två besiktningar, nämligen
dels före bidragets beviljande, dels efter anläggningens utförande. Härtill
komme den ekonomiska kontrollen. I övrigt erfordrades -— ändock att typritningar
och anvisningar komme att finnas utfärdade —• i viss omfattning
rådgivning samt granskning av upprättade förslag.
I detta sammanhang må nämnas, att förste provinsialläkaren i Jönköpings
län ifrågasatt, örn icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på ett eller annat
sätt borde utöva kontroll även över den nu föreslagna verksamheten, förslagsvis
genom en eller flera ingenjörer, vilka borde ha till uppgift, bland annat,
att genom resor följa arbetet ute i länen och även vid behov vara teknisk
rådgivare åt länsstyrelserna vid deras behandling av ärenden rörande vattenoch
avloppsfrågor. Vidare har förste provinsialläkaren i VÖsterbottens län
funnit det önskvärt, att det direkt utsädes i författningsväg, att förste provinsialläkaren
skulle tillkallas för att hos egnahemsnämnd deltaga i handläggningen
av ärenden, som röra vattentäkt. Länsstyrelsen i örebro län har ut - talat sig för att ifrågavarande verksamhet borde handhavas av hushållningssällskapen
och egnahemsnämnderna i samarbete.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
I åtskilliga yttranden har upptagits ett önskemål, som redan tidigare framförts
från provinsialläkarhåll, nämligen att ute i länen borde finnas tillgång
till speciell sakkunskap med avseende å vatten- och avloppsfrågor. Uttalanden
i denna riktning ha gjorts i yttrandena från länsstyrelserna i Västerbottens.
Västernorrlands och Blekinge län samt förste provinsialläkarna i Västerbottens,
Värmlands, Kronobergs och Hallands län. Alternativt har antytts, att
ifrågavarande sakkunskap borde vara anställd antingen hos egnahemsnämnderna,
hos hushållningssällskapen, hos länsstyrelserna eller hos landstingen
samt eventuellt anställas gemensamt för flera län.
I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för Värmlands läns hälsovårdsförbund
i skrivelse den 6 december 1938 bland annat anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd sanitärteknisk
och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågans som andra
sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden. I skrivelsen har i nu förevarande
del anförts följande:
Icke endast för vatten- och avloppsledningar utan jämväl för övriga sanitära
anordningar å landsbygden gäller, att dessa ofta anordnats utan tillräcklig sakkunskap.
Hälsovårdsnämnderna och övriga hälsovårdsmyndigheter, som hava
att övervaka de sanitära förhållandena, iakttaga icke sällan svåra sanitära missförhållanden
härutinnan. Även där god vilja till rättelse kan förefinnas, saknas
ofta möjligheter att på bästa sätt ordna förhållandena, tekniskt och ekonomiskt.
Enligt styrelsens uppfattning, vilken jämväl delats av årsmötet, föreligger
behov av sanitärteknisk och sanitärekonomisk sakkunskap för ordnande såväl
av vatten- och avloppsfrågor som andra sanitära frågor. Såvitt styrelsen nu
kan bedöma, torde frågan lämpligen kunna lösas på det sätt, att konsulenter
—■ med ett eller flera län till verksamhetsområde -— ställas till vederbörande
myndigheters förfogande för tillhandagående med råd och upplysningar
ävensom för uppgörande av förslag till enskilda.
Utlåtanden över förevarande framställning ha avgivits av styrelsen för
statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan har i utlåtande den 29 maj 1940
hänvisat till att institutet hade möjlighet att tillhandagå myndigheter och enskilda
med råd och anvisningar i vatten- och avloppsfrågor. Institutet hade
härvid även möjlighet att anlita sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis.
Enligt styrelsens mening borde ytterligare erfarenhet avvaktas, innan åtgärder
vidtoges för att anställa särskilda tekniska konsulenter för att tillhandagå
lokala myndigheter med råd och anvisningar.
Medicinalstyrelsen har i ett den 23 mars 1942 avgivet utlåtande över hälso\årdsförbundets
framställning i förevarande del framhållit följande synpunkter.
Styrelsen vill vitsorda, att ett behov av sådan expertis, som i framställningen
avses, föreligger och att det vore av synnerligen stort värde örn detta
behov kunde tillgodoses. För närvarande anlita de som ämna anlägga allmänna
vatten- eller avloppsledningar å landsbygden enskilda firmor eller
personer och av dem avgivna förslag komma i regel då anläggning utföres att
granskas endast av den som anordnar ledningar, kommun, samhälle eller av
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
enskilda. I många fall äger den som skall anordna ledning icke tillgång till
erforderlig sakkunskap.
Inom medicinalstyrelsen har behovet av en sanitärteknisk expert länge
varit känt och gör sig alltjämt gällande och kommer att stiga år från år i och
med att alltfler vatten- och avloppsledningar komma till utförande.
Styrelsen för Värmlands hälsovårdsförbund föreslår, att konsulenter med
ett eller flera län till verksamhetsområde ställas till vederbörande myndigheters
förfogande för råd och upplysningar ävensom uppgörande av förslag
till enskilda. Till avlönande av sådan tjänsteman synes kommunerna knappast
kunna beräknas bidraga. Detsamma gäller måhända också landstingen, även
örn en del av dessa lämna anslag till gagn för landsbygdens befolkning såsom
till kemiska stationer, till jordbrukskonsulenter, till landsbygdens elektrifiering
m. fl. ändamål, som åtminstone för en del i vissa avseenden kunna jämföras
med anordnandet av allmänna vatten- och avloppsledningar.
En annan möjlighet vore att staten inrättade tjänster för sanitetsingenjörer
med åligganden ungefär motsvarande statens lantbruksingenjörers. Utan
tvivel skulle sådana tjänstemän hava en stor uppgift att fylla i ali synnerhet
örn bestämmelser utfärdades att inga allmänna företag rörande vatten och avlopp
finge anläggas förrän efter yttrande av vederbörande sanitetsingenjör.
Under nu rådande förhållanden synes emellertid detta uppslag knappast
kunna realiseras men frågan synes böra upptagas till förnyad prövning så
snart mera normala förhållanden inträda. Tänkbart vore ock, att statsunderstöd
i en eller annan form utginge till av annan huvudman ordnad verksamhet.
Örn ett tillgodoseende av den sanitärtekniska sakkunskapen nu icke kan i
längden organiseras på sätt, som i framställningen avsetts, borde dock tillgången
till sådan sakkunskap å centralt håll kunna bättre tillgodoses. Statens
institut för folkhälsan skall jämlikt instruktionen ägna uppmärksamhet åt
vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk teknisk natur;
det skall också rörande undersökningsverksamheten givas företräde för de
undersökningar, som påkallas av bland annat medicinalstyrelsen. Den administrativa
delen av frågor som beröra vatten- och avloppsledningar bör dock
icke övertagas av statens institut för folkhälsan utan fortfarande ligga hos
medicinalstyrelsen. Möjligheten av en fastare anknytning av önskvärd expertis
till statens institut för folkhälsan och till medicinalstyrelsen böra närmare
utredas.
Slutligen har egnahemsstyrelsen i utlåtande den 26 oktober 1942 — avgivet
samtidigt med förslaget angående vattenförsörjningen och avloppsförhållandena
på landsbygden — hänvisat till att enligt nämnda förslag viss arbetskraft
med sakkunskap på förevarande område skulle anställas hos egnahemsorganisationen.
Styrelsen har vidare anfört följande.
Större grupper av fastigheter och slutna samhällen lia i allmänhet ekonomisk
möjlighet att för upprättande av förslag till gemensamma vattenledningsoch
avloppsanläggningar anlita privata sakkunniga förslagsställare, varav god
tillgång finnes i vårt land. Samhällen, som icke ha ekonomisk möjlighet härtill,
kunna under vissa förhållanden erhålla statsbidrag för upprättande av
dylikt förslag genom arbetsmarknadskommissionen, och då arbetet skall
igångsättas kan, örn arbetslöshet råder, statsbidrag erhållas även till arbetets
utförande. Granskning av dylika förslag verkställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I egnahemsstyrelsens utredning antydes lämpligheten av att
sistnämnda verksamhet utvidgas till att omfatta även sådana områden, där
arbetslöshet icke råder eller beräknas uppkomma. Härigenom skulle alltså
behovet av sanitärteknisk expertis tillgodoses även för sådana anläggningar,
som icke falla inom egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
För alla slag av anläggningar finnes dessutom möjlighet att i vatten- och
avloppsfrågor rådfråga statens institut för folkhälsan, som har tillgång till
hygienisk expertis och har möjlighet att vid behov anlita särskilda tekniska
sakkunniga.
Med hänsyn till det ovan sagda har egnahemsstyrelsen — med allt erkännande
åt det allmänna syfte, som avsåges med den ifrågavarande framställningen
— ansett sig likväl böra förorda, att erfarenheter av nyss åsyftade anordningar
avvaktades, innan ytterligare åtgärder vidtoges på hithörande
område.
Övriga framställningar och förslag.
En inom jordbruksdepartementet tillkallad utredningsman, generaldirektören
L. Berglöf har i ett den 30 september 1942 avgivet betänkande angående
åtgärder till stöd för de renskötande lapparna (statens off. utredn. 1942: 41)
föreslagit bland annat, att bidrag skulle få utgå för uppförande av nya eller förbättrande
av redan befintliga, fasta bostäder åt de renskötande lapparna.
Fetta förslag har motiverats med att de fasta bostäder, som på senare tid
flerstädes uppförts av dessa lappar, i allmänhet vore synnerligen bristfälliga.
Till uppförande av nya bostäder skulle enligt förslaget bidrag få utgå med
högst 3,000 kronor. Sådant bidrag skulle bestridas från den fond, statens lappfond,
som enligt betänkandet skulle hildas genom sammanförande av vissa
fonder. Förbättringsbidrag till bostäder åt lapparna skulle jämväl få utgå
med högst 3,000 kronor. Detta bidrag skulle emellertid bestridas från
femte huvudtitelns anslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande å
landsbygden. Beträffande förbättringsbidragen skulle gälla samma regler,
som enligt kungörelsen den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads-
och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden
gälla med avseende å förbättringsbidrag vid byggnadsföretag å kronolägenhet
inom något av de sex nordligaste länen. I betänkandet har jämväl
framlagts förslag till den ändring av nämnda kungörelse, som skulle erfordras
vid bifall till vad som sålunda förordats.
I proposition den 5 mars 1943, nr 110, angående åtgärder till stöd tolde
renskötande lapparna m. m. har Kungl. Majit tillstyrkt utredningsmannens
förslag rörande statsbidrag till uppförande av nya bostäder för
lapparna. Jag anser mig därför ej här behöva redogöra för de yttranden,
som avgivits beträffande detta förslag. Vad angår förslaget örn förbättringsbidrag
till bostäder åt lapparna har detsamma i stort sett tillstyrkts av de
myndigheter, som yttrat sig över detsamma.
Sålunda tillstyrkes sistnämnda förslag såväl av länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län som ock av lappfogdarna i dessa län, därvid
lappfogdarna i Norrbottens län bland annat framhålla, att det måste vara
ett samhällsintresse, att de redan befintliga bostäderna bleve överlag förbättrade.
Domänstyrelsen vitsordar ävenledes behovet av de föreslagna åtgärderna.
Styrelsen uttalar därvid, att styrelsen förutsätter, att icke det högsta med
-
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
givna bidraget under alla förhållanden beviljas utan att i varje särskilt fall
noggrann prövning sker av bidragsbekovet såväl med hänsyn till byggnadens
behövliga storlek och beskaffenhet som ock renägarens ekonomiska ställning
och förmåga att själv biträda i arbetet.
Även egnahemsstyrelsen tillstyrker förslaget, dock under förklaring att det
föreslagna maximibeloppet, 3,000 kronor, måste anses ligga i underkant.
Egnahemsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län hava likaledes förordat
förslaget, medan egnahemsnämnden i Norrbottens län ansett bidragsbeloppet
böra bestämmas till 4,000 kronor.
Slutligen har statskontoret, som icke heller motsatt sig bidrag för ifrågavarande
ändamål, anfört, att enligt ämbetsverkets mening förbättringsbidragen
borde — liksom de föreslagna bidragen till uppförande av nya
bostäder — bestridas från statens lappfond.
Vidare får jag anmäla, att södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet
landsbygdens folk i en den 2 januari 1943 dagtecknad skrift hemställt, att
maximibeloppet av det förbättringsbidrag, som beviljades jämlikt kungörelsen
den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden måtte, såvitt anginge
bostadslägenheter belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena,
höjas från 2,500 till 3,000 kronor eller till samma belopp, vartill
dylikt bidrag högst utgår för byggnadsföretag å kronolägenhet inom något
av de sex nordligaste länen.
I anledning härav har egnahemsstyrelsen anfört bland annat.
Egnahemsstyrelsen ville ej bestrida, att förhållandena i sådana fall, som
åsyftades i ortsförbundets framställning, kunde vara av den art, att det
skulle vava önskvärt att kunna bevilja ett högre förbättringsbidrag än 2,500
kronor. Emellertid skulle odlingsgränsen utgöra en ganska godtycklig skillnadslinje
mellan dem, som skulle kunna få det högre bidraget, och andra. Ovan
odlingsgränsen funnes sålunda bygder, för vilka det ej skulle linnas fog att
medgiva större förmån i förevarande hänseende än den vanliga ock a andra
sidan kunde sådana svårartade förhållanden, som skulle kunna motivera ett
högre bidrag, göra sig gällande även nedan odlingsgränsen. Med hänsyn
därtill och då styrelsen ej kunde angiva något annat tillfredsställande sätt
att avgränsa vad man kunde hänföra till fjällbygderna, sågs sig styrelsen
åtminstone icke för närvarande i stånd att förorda någon åtgärd, varigenom
ifrågavarande befolkning sattes i förmånligare ställning än andra, såvitt gällde
maximibeloppet för förbättringsbidragen.
I skrivelse den 24 augusti 1942 har egnahemsstyrelsen framlagt förslag till
beräkningar av anslagsbehovet för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. I skrivelsen har egnahemsstyrelsen anfört
bland annat.
Under budgetåret 1941/42 hade till förbättringsbidrag disponerats 15,500,000
kronor, till nybyggnadslån 7,700,000 kronor, till förbättringslån 4,200,000 kronor,
och till lantarbetarbostadslån 800,000 kronor, allt i avrundade tal.
Då statens stöd åt bostadsförbättringsverksamheten utgjorde ett betydelsefullt
led i åtgärderna för att skapa en mera tillfredsställande levnadsstandard
för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden, ansåge sig egna
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
liemsstjrelsen böra räkna med att verksamheten under nästa budgetår skulle
kunna bedrivas i ungefär samma utsträckning som under det nu senast förflutna,
dock med någon ökning för förbättringslånen och lantarbetarbostadslånen.
I enlighet med det anförda syntes förutsättningar böra skapas för beviljande
under budgetåret 1943/44 av bidrag och lån intill följande belopp,
nämligen:
förbättringsbidrag ...................... 15,000,000 kronor
nybyggnadslån.......................... 7,500,000 »
förbättringslån.......................... 7,500,000 »
lantarbetarbostadslån .................. 2,000,000 »
I samband med att ifrågavarande fonders förvaltning överflvttats från
statskontoret till egnahemsstyrelsen samt mellanhavandena med hushållningssällskapen
på grund av dessas tidigare befattning med egnahemsoch
bostadsförbättringsverksamheten blivit klarlagda, hade det visat sig, att
sällskapens nämnder legat inne med relativt stora belopp särskilt av nybyggnadslånemedel
från tidigare budgetår. Med hänsyn därtill och till att
de för budgetåret 1941/42 anvisade anslagsmedlen icke blivit till fullo disponerade,
torde för budgetåret 1943/44 några nya anslagsmedel ej behöva anvisas
för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån.
Vad däremot angår förbättringsbidragen syntes man kunna utgå från
att härför anvisade anslagsmedel komma att vara helt disponerade vid utgången
av innevarande budgetår. Örn anslag liksom dittills ansåges böra
anvisas med samma belopp som beräknades skola disponeras under respektive
budgetår, borde alltså för budgetåret 1943/44 anvisas ett reservationsanslag
av 15,000,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden.
Styrelsen har emellertid fäst uppmärksamheten på att den omständigheten
att tillgängliga anslagsmedel disponerades ej betydde, att utbetalning
skedde under samma budgetår. En icke oväsentlig eftersläpning i
fråga örn utbetalningen av beviljade bidrag vore nämligen naturlig i förevarande
bidragsverksamhet, eftersom ett visst tidsmellanrum förefunnes
mellan beviljandet av bidrag och färdigställandet av det byggnadsföretag,
som avsåges med bidraget. Styrelsen påpekar därför, att örn det befunnes
önskvärt att begränsa eller eventuellt helt utesluta anslagsanvisningen för
nästa budgetår, detta kunde ske utan att bidragsverksamheten inskränktes.
En motsvarighet därtill funnes bland annat i egnahemslångivningen, där
riksdagen varje år bestämde det sammanlagda belopp, vartill lån finge beviljas,
och oberoende därav anvisade det tillskott, som erfordrades till egnalånefonden.
Styrelsen har vidare förutsatt, att från anslaget till bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden skulle även under nästa budgetår få
bestridas utgifter för bidrag till förbättring av byggnader på vissa kronolägenheter
ävensom utgifter för lantarbetarbostadsbidrag och bidrag till fiskarbostäder.
Departementschefen.
Jag vill till en början taga ställning till egnahemsstyrelsens förslag till
åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättrad vattenförsörjning och förbättrade
avloppsförhållanden.
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
Att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena såväl på landsbygden
som i tätorterna ordnas på ett tillfredsställande sätt, måste betraktas som ett
hygieniskt krav, vars tillgodoseende utgör ett viktigt led i den förebyggande
hälsovården. Härtill kommer, att vatten- och avloppsfrågorna kräva uppmärksamhet
från det allmännas sida även med hänsyn till deras betydelse för
arbetsförhållandena i hemmen.
Den inventering, som för landsbygdens del verkställts genom egnahemsstyrelsens
försorg, ger bekräftelse på att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena
mångenstädes lämna mycket övrigt att önska. Inventeringen
har visserligen i första hand tagit sikte på mindre områden i skilda delar
av landet med olika natur och egenart och kan, såsom bostadssociala utredningen
framhållit, knappast läggas till grund för en preciserad beräkning av
kostnaderna för ifrågavarande bristers avhjälpande för hela landet. “De framkomna
inventeringsresultaten torde emellertid ge uttryck för de förefintliga
missförhållandenas ungefärliga storleksordning. Som nämnts har egnahemsstyrelsens
inventering endast avsett landsbygden. Emellertid kan det
förutsättas, att missförhållanden av nu ifrågavarande art även förefinnas på
tätare bebyggda platser. Ej minst torde detta gälla sådana tätorter, som ingå
såsom delar av vederbörande kommuner men icke äro tillräckligt stora för att
äga egna municipala organ.
Av vad jag här sagt framgår, att jag är ense med egnahemsstyrelsen däri
att en förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena är i hög
grad angelägen. En tillräckligt effektiv sådan förbättring torde ej kunna påräknas.
med mindre statliga åtgärder i olika former vidtagas för främjande
härav.
För närvarande synes emellertid -—- såsom även egnahemsstyrelsen medgivit
— tidpunkten icke vara lämplig för en vidgad investeringsverksamhet på
förevarande område. Det råder nämligen allvarlig brist på en del för vattenoch
avloppsanläggningar behövligt material, och dessutom kunna svårigheter
möta att disponera över arbetskraft för här avsedda ändamål. Det torde
därför under nuvarande förhållanden vara uteslutet att bidrag till nya
företag syftande till förbättring av vatten- och avloppsförhållandena beviljas
annat än i enstaka undantagsfall. Att jag trots detta ansett det lämpligt att
nu anmäla egnahemsstyrelsens förslag, beror därpå att enligt min mening det
är i hög grad angeläget, att uppmärksamheten mera än hittills inriktas på de
betydelsefulla arbetsuppgifter, som här erbjuda sig vid en kommande fredskris.
I god tid böra planläggning och organisation av verksamheten påbörjas.
För att stimulera härtill torde statsmakterna böra i princip förklara sig dela
egnahemsstyrelsens uppfattning, att förbättrandet av landsbygdens avloppsoch
vattenförhållanden ter sig som en så betydelsefull samhällelig angelägenhet
att den bör stödjas genom bidrag från statens sida. Genom att den insats,
som staten måste vara beredd att göra på förevarande område, något uppskjutes,
kan den fördelen vinnas, att erforderliga undersökningar hinna
verkställas jämväl i fråga örn behovet av åtgärder för förbättring av vattenoch
avloppsförhållandena i tätorter.
Vad jag här anfört finner jag emellertid ej böra stå i vägen för att vissa
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
statliga åtgärder av mera begränsad räckvidd vidtagas med syfte att främja
en förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden. Jag vill erinra
örn att gällande bestämmelser angående den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten
redan nu ge möjligheter till beviljande av förbättringsbidrag,
nybyggnadslån eller förbättringslån till anordnande av ledningar
för vatten och avlopp samt till förbättring av vattentäkt. Under senaste året
har bidrags- och långivningen för dessa ändamål erhållit en tämligen stor omfattning.
Tillräcklig anledning att nu begränsa denna verksamhet anser jag
icke föreligga. För att det mera omfattande program, som kan betingas av
en kommande fredskris, skall kunna realiseras med önskvärd snabbhet, synes
det vara av värde, att verksamheten icke dessförinnan ligger helt nere och att
i varje fall en stomme till organisation finnes för arbetenas omhänderhavande.
Utan att nu intaga, någon slutgiltig ståndpunkt beträffande vare sig grunderna
för eller organisationen av den framtida verksamheten anser jag mig
på grund av det nyss anförda böra tillstyrka, att nu föreliggande möjligheter
att inom ramen för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten
lämna bidrag och lån till ekonomiskt stöd åt vatten- och avloppsföretag
bibehållas, varvid de modifikationer böra ske, som kunna erfordras för ett
mera rationellt bedrivande av verksamheten.
Beträffande arten och omfattningen av de åtgärder, vartill bidrag och lån
bora beviljas, har egnahemsstyrelsen ansett verksamheten böra inriktas på i
huvudsak följande arbeten, nämligen dels iståndsättande av befintlig brunn
eller utförande av ny brunn, dels ordnande av vattenledning från brunnen
till kök och i förekommande fall tvättstuga och ladugård samt handpump vid
tappstället och dels installerandet av slasktratt i köket och avloppsledning
till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från boningshuset. Styrelsen
har emellertid utgått från att forhållandena i en del fall kunna föranleda,
att åtgärderna böra inskränkas till att tillgodose av styrelsen angivna minimikrav
ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller
utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen. Å andra sidan kunna
förhållandena vara sådana att uppfordring av vatten måste ske med elmotordriven
pump eller andra särskilda anordningar erfordras för vatten- eller avloppsanläggningens
utnyttjande. I sådana fall har styrelsen ansett även kostnaderna
härför böra inräknas. Styrelsen har emellertid framhållit såsom önskvärt,
att det utförande, vartill statligt stöd erhålles, i mån av ekonomiska
förutsättningar på vederbörandes egen bekostnad kompletteras med ytterligare
arbetsbesparande anordningar. Till vad styrelsen i nu berörda hänseenden
uttalat kan jag i stort sett ansluta mig.
Den hittillsvarande bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag
har i alldeles övervägande antalet fall haft avseende å enstaka lägenheter.
Emellertid kan det förekomma, att det är mer ekonomiskt eller ur andra synpunkter
lämpligt att vidtaga gemensamma anordningar för ett antal närbelägna
lägenheter än att anordna en särskild anläggning för envar lägenhet.
Egnahemsstyrelsen har ansett uttryckliga bestämmelser böra meddelas örn
att bidrag eller lån får beviljas även i sådana fall. Yad remissinstanserna an
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
fört beträffande denna sak, har bibringat mig den uppfattningen, att frågan
örn gemensamma anläggningar tarvar fortsatta överväganden. Ändring i
gällande bestämmelser på denna punkt kan jag därför för närvarande icke
tillstyrka.
Med avseende å vanliga bostadsförbättringsbidrag gäller, att sådant bidrag
får uppgå till högst 2,500 kronor — beträffande vissa kronolägenheter 3,000
kronor — och i allmänhet icke får överstiga 80 procent av de beräknade kostnaderna
för det avsedda byggnadsföretaget. Sistnämnda begränsning gäller
också i fråga örn nybyggnadslån och förbättringslån. Egnahemsstyrelsen har
ansett samma begränsningar böra gälla även för bidrag och lån till vattenoch
avloppsföretag, varvid bidragets belopp skall bestämmas oberoende av
örn bidrag även beviljas till annan bostadsförbättring. Såsom bostadssociala
utredningen framhållit, är det icke utan vidare givet, att samma maximigränser
böra fastställas för bidrag och lån till nu ifrågavarande ändamål som
till andra förbättringsåtgärder. Jag vill för min del förorda att försöksvis
bidraget till vatten- och avloppsföretag maximeras till 1,000 kronor.
Vid beräkningen av den kostnad, vilken får läggas till grund för bestämmandet
av bidrag och lån, torde böra få inräknas icke blott arbetskostnader
samt utgifter för rör och annat material av olika slag utan även i förekommande
fall kostnader för marklösen, servitutsersättning samt lantmäteri-,
vattendomstols- och expropriationsförfarande.
Enligt gällande bestämmelser skall egnahemsnämnd vid beviljande av
bidrag och lån till bostadsförbättring taga hänsyn till varje byggnadsföretags
angelägenhetsgrad ur hälso- och utrymmessynpunkt ävensom till behovet av
arbetstillfällen å olika orter. Vid i övrigt lika förhållanden bör enligt författningen
företräde givas åt sökande med flera minderåriga barn. Bestämmelserna
bygga överhuvud taget på att valet av subventionsform bör avpassas
efter vederbörandes behov av hjälp. Yad sålunda gäller i fråga örn tilldelning
av bidrag och lån i allmänhet, torde även böra tillämpas i sådana fall,
då förbättring av vatten- eller avloppsförhållandena åsyftas. Det synes icke
behövligt att, såsom bostadssociala utredningen funnit önskvärt, närmare angiva
i vilken ordning olika sökande böra tilldelas bidrag eller lån. Yad angår
det likaledes av denna utredning framförda spörsmålet, huruvida icke särskilda
åtgärder borde vidtagas för att även tillgodose lantarbetare, arrendatorer
och torpare, så att dessa ej bliva missgynnade i förevarande hänseende,
vill jag erinra örn att arrendatorer och torpare, i den mån de äro underhållsskyldiga
för av dem innehavda lägenheter, redan enligt nu gällande bestämmelser
kunna erhålla bostadsförbättringsbidrag eller därmed jämförligt
lån. Emellertid torde hänsynen till att det i första hand borde åvila jordägaren
att hålla arrendatorer och torpares bostäder i försvarligt skick ha
verkat återhållande på egnahemsnämnderna vid prövningen av frågor örn
bidrag eller lån i dylika fall. Enligt min mening tillhör spörsmålet örn bostadsförbättringsverksamlietens
tillämpning på arrendatorer och torpare de
frågor, som böra övervägas i samband med en allmän revision av grunderna
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
för lån- och bidragsgivningen till egnahems- och bostadsförbättringsändamål.
I afbidan härpå torde frågor om hjälp till utförande av vatten- eller avloppsanläggningar
böra i förevarande hänseende bedömas på samma sätt som då
eljest fråga är örn bidrag eller lån till förbättring av bostad för arrendator
eller torpare.
Abid åter gäller understöd till ordnandet av vatten- och avloppsförhållandena
för lantarbetarbostäder äro bestämmelserna för den statsunderstödda
bostadsförbättringsverksamheten ej tillämpliga å dylika bostäder. Med avseende
å dessa gäller i stället kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag. Enligt denna kungörelse kan
till ägare eller brukare av jordbruksfastighet utgå lån av statsmedel för uppförande
å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för
ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete å äldre bostäder
för detta ändamål. I samband med beviljandet av sådant lantarbetarbostadslån
kan för byggnadsföretaget jämväl beviljas bidrag av statsmedel. Sålunda gäller
bland annat, att lantarbetarbostadsbidrag å 300 kronor utgår för varje lägenhet,
som forses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.
Bestämmelsernas innebörd får anses vara, att varken lån eller bidrag
beviljas i sådana fall, där förbättringen av en lägenhet enbart består i
att sådana ledningar eller andra anordningar, som nyss avsetts, installeras i
lägenheten. Det synes mig lämpligt, att de särskilda bestämmelserna för lantarbetarbostäder
modifieras i den riktningen, att lantarbetarbostadsbidrag får
beviljas också till anordnande av vatten- och avloppsledningar utan samband
med andia arbeten. I sådana fall torde bidrag böra få utgå med 300 kronor för
lägenhet oberoende av om samtidigt värmeledning anordnas, varemot det icke
torde vara erforderligt att räkna med att även lån skall behöva beviljas för
d}dikt ändamål.
Enligt vad jag inhämtat har egnahemsstyrelsen i olika sammanhang sökt
klargöra för egnahemsnämnderna, att bostadsförbättringsbidrag eller därmed
jämförligt lån ej bör beviljas för lägenhet, vilken på grund av lägenhetens
beskaffenhet eller förefintliga försörjningsmöjligheter eller andra skäl kan
antagas icke böra bibehållas för framtiden. Vad särskilt angår ordnande av
vatten och avlopp har från styrelsens sida framhållits angelägenheten av att
icke kostnader härför nedläggas på bostadsbyggnader, som ha alltför kort
återstående livstid. Härigenom torde i viss mån tillgodoses det av bostadssociala
utredningen uttalade önskemålet, att de av egnahemsstyrelsen åsyftade
åtgärderna för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena
skola grundas på undersökningar rörande storleken och belägenheten
av det bostadsbestånd som kunna väntas komma till framtida användning.
Ehuru jag i likhet med bostadssociala utredningen utgår från att statens
åtgärder på nu berörda och andra därmed sammanhängande områden i
framtiden böra planeras på grundval av lämpliga undersökningar angående
befolkningsutveckling och försörjningsförhållanden m. m., anser jag de nu
föreslagna åtgärderna, vilka i stort sett ha avseende å den egentliga lands
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 95
bygden, i många fall icke kunna eller böra uppskjutas i afbidan på sådana
vittgående undersökningar, som åsyftats av bostadssociala utredningen.
Såsom förordats av egnahemsstyrelsen och understrukits i flera av de
avgivna yttrandena, bör såsom ett viktigt led i arbetet för bättre vattenoch
avloppsförhållanden ingå en effektiv upplysningsverksamhet. Den omständigheten,
att nuvarande brist på arbetskraft och material nödvändiggör
en begränsning tills vidare av de statliga åtgärderna på förevarande område,
synes icke utgöra tillräckligt skäl att även uppskjuta arbetet på att sprida
upplysning om betydelsen av en förbättring av vatten- och avloppsförhållandena
och örn vad som i tekniskt och andra avseenden bör iakttagas för
åstadkommande av sådan förbättring. Att i nuvarande läge särskilda medel
ställas till förfogande för sådant ändamål, som avsetts av länsstyrelsen i Gotlands
län, anser jag mig emellertid ej kunna förorda.
I detta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten av att kostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar i möjligaste mån nedbringas genom standardisering
och, där det låter sig göra, gemensam upphandling av material
för anläggningarna.
Då jag i det föregående uttalat mig för att den statliga bidrags- och långivningen
till vatten- och avloppsföretag liksom hittills bör inordnas i den
statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, följer härav, att bidragsoch
långivningen —- och även det med denna sammanhängande upplysningsarbetet
— åtminstone tills vidare bör handhavas av egnahemsorganisationen.
Denna bör härvid i lämpliga former samarbeta med medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan och provinsialläkarna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och hushållningssällskapen. Ehuru jag är medveten örn att en effektivisering
av förevarande verksamhet i framtiden kan nödvändiggöra mera
långtgående åtgärder för att ute i länen bereda tillgång till expertis på vattenoch
avloppsområdet, finner jag mig i nuvarande läge icke böra framlägga
förslag i detta hänseende. Jag tillstyrker egnahemsstyrelsens förslag örn
anställande hos styrelsen av en eller annan kvalificerad tekniker med de
uppgifter, som angivits av styrelsen. Även till vad styrelsen i övrigt föreslagit
i fråga örn organiserandet av förevarande verksamhet kan jag i huvudsak
ansluta mig. I den mån det kan visa sig erforderligt, anser jag medel
böra stå till styrelsens förfogande för inköp av brunnsborrningsattiraljer
samt för anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare. I detta sammanhang
vill jag erinra om arbetsmarknadskommissionens uttalande att, örn
tillgänglig arbetskraft med vana vid brunnsgrävning skulle visa sig otillräcklig,
sådan arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom utbildning
av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare.
Yad härefter angår förslaget rörande statsbidrag till förbättrande av de
renskötande lapparnas fasta bostäder torde den förebragta utredningen hava
visat, att ett starkt behov av dylika bidrag föreligger. Det synes mig ock
lämpligt, att, på sätt föreslagits, bidragsbeloppet bestämmes till högst 3,000
kronor. Beträffande bidragen torde i övrigt böra gälla regler motsvarande
dem, som enligt 1939 års kungörelse örn förbättringsbidrag samt nybyggnads
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
och förbättringslån gälla med avseende å byggnadsföretag å kronolägenhet
inom de sex nordligaste länen. Jag förordar alltså bland annat, att de
ifrågavarande bidragen skola få utgå från femte huvudtitelns anslag till bidrag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Däremot kan jag, på av egnahemsstyrelsen angivna grunder, icke tillstyrka
den av södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet landsbygdens
folk gjorda framställningen örn höjning till 3,000 kronor av förbättringsbidragets
maximibelopp beträffande sådana byggnadsföretag, som avse
bostäder, belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena.
Jag övergår härefter till frågan örn behovet av ytterligare medelsanvisning
för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.
Enligt uppgifter, som egnahemsstyrelsen på min begäran infordrat från de
kommunala myndigheterna och som inkommit från närmare 1,900 kommuner,
uppgick i januari 1943 antalet icke avslutade bostadsförbättringsföretag, för
vilka bidrag eller lån beviljats, till omkring 15,400 med en beräknad totalkostnad
av omkring 49 miljoner kronor. Kostnaden för arbeten, för vilka
bidrag och lån beviljats före den 1 juli 1942, ha härvid uppskattats till närmare
37 miljoner kronor, varav omkring 12 miljoner kronor hänfört sig till
före den 1 juli 1941 beviljade bidrag och lån. En del av dessa arbeten lia naturligtvis
numera avslutats, men å andra sidan ha efter uppgifternas avlämnande
bidrag och lån beviljats till nya företag. Av föreliggande uppgifter kan under
alla förhållanden utläsas, att ifrågavarande oavslutade bostadsförbättringsföretag
ha en betydande omfattning och ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt
representera en avsevärd arbetsreserv. Såsom jag på sin tid framhållit i samband
med anmälan av förslag till 1942 års riksdag örn anslag till bostadsförbättringsverksamheten
för innevarande budgetår, gäller det visserligen här ett
stort antal spridda företag, där de olika byggnadsarbetena i allmänhet icke
kunna anses innebära mera omfattande ny- eller ombyggnader och där arbetena
i regel äro av den omfattning och karaktär att det faller sig naturligt, att
de handhavas i icke ringa mån av ägarna själva även örn specialutbildad arbetskraft
också anlitas. Emellertid anser jag trots detta, att den utsträckning, i
vilken statsunderstödda arbeten för närvarande föreligga oavslutade, bör föranleda
stor återhållsamhet med avseende å bidrags- och långivningen till
bostadsförbättringar under nästkommande budgetår.
Från egnahemsstyrelsen har jag erfarit, att hittills anvisade anslagsmedel
till bostadsförbättringsbidrag numera kunna antagas vara i sin helhet disponerade,
medan av tillgängliga lånemedel till nybyggnadslån och förbättringslån
omkring 2 respektive 3.5 miljoner kronor kunna beräknas vara odisponerade
vid utgången av innevarande budgetår. Emellertid leder den eftersläpning
av arbeten, varom jag nyss talat, även till en förskjutning i fråga örn utbetalningen
av bidrag och lån. Med hänsyn härtill torde enligt uppgifter från
egnahemsstyrelsen vid detta budgetårs slut en kontant behållning av mer äri
17 miljoner kronor komma att förefinnas å anslaget till bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden, av omkring 15 miljoner kronor å lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden och av mer än 11
miljoner kronor å de under fonden för låneunderstöd anvisade anslagsmedlen
för lån till bostadsförbättringsverksamhet.
97
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
Det framgår av det anförda att ofta en lång tid förflyter från det ett bidrag
eller lån beviljats tills detsamma tages i anspråk. I januari 1943 förefunnos
förbättringsarbeten å tillhopa 12 miljoner kronor för vilka bidrag och lån
hade beviljats före den 1 juli 1941. Man torde kunna förutsätta, att en del
av dessa för lång tid tillbaka sedan beviljade bidrag eller lån icke komma
att utnyttjas. Det synes mig föga tillfredsställande, att anslagsmedel på
detta sätt reserveras för företag, som icke äro av större angelägenhetsgrad
än att de år efter år kunna uppskjutas. Jag förordar därför, att bidrag
och lån, om vilka beslut fattats före den 31 december 1941, få utbetalas
allenast under förutsättning, att förbättringsföretaget påbörjats före den 31
december 1943, och att företag, för vilka bidrag och lån beviljats under
1942, skola vara påbörjade senast den 30 juni 1944. De icke utnyttjade medlen
kunna därefter disponeras till nya företag.
Den bostadsförbättringsverksamhet, som kommer att pågå under 1943 med
stöd av tidigare beviljade bidrag och lån, kommer att bliva av ganska betydande
omfattning. Den kommer säkerligen att taga de knappa tillgångarna
på material och arbetskraft hårt i anspråk. Jag anser mig därför icke kunna
förorda ytterligare medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamheten.
Jag anser mig heller icke kunna annat än i begränsad omfattning acceptera
det av egnahemsstyrelsen antydda förslaget att på nytt disponera medel,
vilka redan ställts till förfogande för förbättringsföretag. Ett sådant förfaringssätt
torde endast böra komma ifråga för en fortsatt bidragsgivning i
rena undantagsfall, då uppskov skulle medföra allvarliga olägenheter.
För att möjliggöra denna begränsade bidragsgivning, avsedd för fall, där
angelägenhetsgraden ter sig särskilt trängande, torde riksdagens medgivande
böra inhämtas att under nästa budgetår bevilja nya bidrag även efter det
att det för ändamålet anvisade anslaget i sin helhet disponerats. Jag anser
sålunda, att 400,000 kronor böra kunna tagas i anspråk för förbättring av
kronolägenheter inom de sex nordligaste länen samt för förbättrande av bostäder
åt lapparna. Vidare torde 100,000 kronor böra disponeras för iordningställande
av fiskarbostäder enligt 1939 års kungörelse örn statsbidrag till
dylika bostäder samt 100,000 kronor för lantarbetarbostadsbidrag jämlikt bestämmelserna
i 1939 års kungörelse örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.
Till lantarbetarbostadslån torde nya anslagsmedel icke behöva
anvisas för nästa budgetår. I anslutning till vad egnahemsstyrelsen föreslagit
torde vidare visst belopp böra få tagas i anspråk för administrationsutgifter
för vatten- och avloppsförbättringsverksamheten. För ändamålet torde
för budgetåret 1943/44 böra avses 50,000 kronor, vilket belopp bör utgå av
reservationsanslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Sammanlagt torde för nu avsedda ändamål och för bidragsverksamhet
av särskilt trängande beskaffenhet böra kunna disponeras 1,000,000 kronor
under budgetåret 1943/44.
Vad slutligen angår räntan å nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
som må komma att beviljas under nästkommande budgetår,
förordar jag, att denna oförändrat bestämmes till 3.2 6 procent.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. io84 « 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
VI. Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande
bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden;
dels medgiva, att, på sätt jag i det föregående förordat,
bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden må
beviljas under budgetåret 1943/44, intill ett belopp av sammanlagt
högst 1,000,000 kronor;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande
tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet och tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;
dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån,
förbättringslån och lantarbetarbostadslån, vilka
må komma att beviljas under budgetåret 1943/44, bestämmes
till 3.2 5 procent;
dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag
av ............................................ kronor 638,000;
2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag
av ............................................ kronor 245,000;
3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag av........ kronor 6,000,000;
4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av........................................ kronor 2,000,000;
b) under kapitalinvestering, statens utlåningsfonder, till
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett investeringsanslag av ............ kronor 20,000,000;
c) under kapitalinvestering, fonden för låneunderstöd,
1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av ............................ kronor 50,000,000;
2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av ............................ kronor 37,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Kungl. May.ts proposition nr 243.
99
Bilaga A.
P. M. rörande statens byggn atis! ånebyrås låneverksamhet
och den allmänna kreditmarknaden.
Utarbetad av docenten Karin Kock.
Fastighetskreditmarknadens organisation med särskild hänsyn till
frågan om lånens bundenhet.
Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom är den vanligaste formen
av kreditgivning hos de kreditgivande instituten. En stor del av industrilånen
hos affärsbankerna är av denna art och jordbrukets fasta upplåning
sker även mot säkerhet av inteckningar. Då man talar örn fastighetskreditmarknaden,
avser man dock i allmänhet ej dessa slag av krediter utan begränsar
sig till lån mot inteckning i bostadsfastighet (eventuellt även affärsfastighet)
i städer, köpingar och andra samhällen.
Fastighetskrediterna äro av synnerligen skiftande karaktär. Finansieringen
av ett hyreshus i Stockholm ställer helt andra anspråk — såväl kvantitativt
som kvalitativt — än ett eget hem i ett mindre samhälle. Graden av säkerhet
medför även en differentiering av lånen. Primärlån inom 50—60 procent
av fastighetens värde kunna anses vara synnerligen säkra placeringar, medan
förlustrisken blir större, ju högre upp på skalan inteckningarna ligga. Aven
örn praktiskt taget samtliga kreditinstitut och stora penningplacerare låna
ut pengar mot säkerhet av inteckningar i bostadsfastigheter, är arten av
deras låneverksamhet dock mycket skiftande. En specialisering har genomförts,
vilken under 1930-talet i någon mån har minskats.
Finansieringen av själva byggnadsverksamheten bäres huvudsakligen, direkt
eller indirekt, av affärsbankerna genom krediter i räkning (byggnadskreditiv)
och diskontering av leverantörsväxlar. Även inteckningsbolagen
lämna byggnadskreditiv. Vissa sparbanker lämna lån till byggmästare, redan
innan fastigheten är helt färdig, vilka lån utan att ha byggnadskreditivets
form dock delvis fylla dessa uppgifter. Lån av denna art torde dock ej ha
större betydelse. Under 1930-talet inträdde ej några förändringar i kreditorganisationen
på denna punkt.
När en byggmästare eller fastighetsägare skall konsolidera byggnadskrediten,
uppstår för honom problemet, huruvida lånet skall ges bunden eller
obunden form. Man måste här skilja på två slag av bundenhet: den som
ger säkerhet mot uppsägning av lånet och den som ger säkerhet mot förändringar
i räntesatsen.
Affärsbanker och sparbanker äro enligt banklag och sparbankslag förhindrade
att lämna bundna lån — för sparbankerna dock med reservation
för det medgivande till viss begränsad långivning i bunden form som lämnades
dem år 1937.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
De lån dessa institut lämna kunna vara antingen lån på viss tid eller
lån med viss tids uppsägning. Den förra typen med en löptid av tre eller
sex månader torde vara den hos affärsbankerna vanligen förekommande.
Dessa lån förnyas automatiskt. Lånen hos sparbankerna äro i regel s. k.
stående lån, d. v. s. lån med högst sex månaders uppsägningstid. Stående
lån förekomma dock även hos affärsbankerna liksom lån på viss tid hos
sparbankerna. Någon direkt korrespondens mellan löptid och ränteförändringar
föreligger icke, enär en räntehöjning eller -sänkning omedelbart tilllämpas
på alla lån av denna typ. Ett undantag härifrån utgjorde de räntebundna
lån, som vissa sparbanker lämnade på 1930-talet (se nedan sid. 15).
Aven andra långivare än affärsbanker och sparbanker använda den kortfristiga
formen för sina fastighetskrediter. Vissa ömsesidiga brandförsäkringsbolag
utlåna medel till sina delägare i form av korta lån. Från bolagens
sida betraktas dessa lån som bundna lån och uppsägning förekommer
icke annat än för höjning av räntan, när räntenivån undergått en förändring
av mera permanent art. Vissa bolag lämna såväl primär- som sekundärlån
i obunden form, medan andra mer ägna sig åt sekundärlångivning.
Vissa sakförsäkringsbolag lia för princip att ej lämna annat än obundna
lån vid belåning av inteckningar i egnahem. Livförsäkringsbolagen använda
i regel bundna lån, även örn det på sina håll kan finnas en
mer modern tendens mot en rörligare placeringspolitik. Konkurrensen på
1930-talet medförde dock en viss ökning av lån i obunden form. Fram till
år 1940 lämnade Stockholms stads tomträttskassa sekundärlån med sex
månaders uppsägning. Lån med viss tids uppsägning lämnas även av inteckningsbolagen.
Bundna lån utlämnas av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna,
inteckningsbolagen, försäkringsbolagen, tomträttskassan samt sedan
år 1937 av sparbankerna. Av dessa äro hypoteksföreningarna begränsade
till primärlån och bostadskreditföreningarna till sekundärlån (i egna hem
även primärlån). De övriga instituten lämna såväl primär- som sekundärlån,
även örn primärlånen dominera. Stadshypoteksföreningarna använda
sig av två lånetyper, långfristiga amorteringslån samt amorteringsfria, fasta
lån med tio eller tjugo års löptid. Numera dominerar den senare typen.
Rätt till uppsägning föreligger efter tio år. Bostadskreditföreningarnas lån
ha en löptid av tjugo till fyratio år och skola alltid amorteras. Försäkringsbolagens
bundna lån torde vanligen löpa på tio år. Inteckningsbolagens
och tomträttskassans bundna lån äro av samma typ som stadshypoteksföreningarnas.
Sparbankernas bundna lån utlämnas på högst tio år.
Rätten att utlämna dylika lån är emellertid starkt begränsad. Den diskussion
som fördes i samband med sparbankslagens ändring år 1937 tages upp längre
fram i utredningen. I dessa fall är räntan bunden under lånets hela löptid
eller till den dag konvertering kan äga rum. Ett undantag bilda bundna
lån lämnade av vissa av sparbankerna och tomträttskassan. Stockholmssparbankerna
introducerade före kriget en form av bundet lån med en viss
variationsmöjlighet för räntan uppåt eller nedåt alltefter förändringarna i
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
bankens inlånings- eller utlåningsränta. Marginalen var cirka Vr—8/* procent
på ömse sidor om den vid lånets avslutande gällande räntan för bundna
lån. Den fixerades ofta efter underhandlingar och dess variationer utvisade
därför låntagarens förväntningar örn den framtida ränteutvecklingen. Under
1941_42 ha dylika lån varit mer vanligt förekommande i landsorten än i
Stockholm. År 1936 införde Stockholms tomträttskassa lån med växlande
ränta. Räntan, som bestämdes för sex månader åt gången, stod i viss relation
till den av landets tjugofem största sparbanker vid varje tid tillämpade
inlåningsräntan.
Man finner härav att marknaden för lån, bundna på tio år och mera, är
synnerligen väl organiserad, och att möjligheterna till placering av lån med
kort löptid eller med kort uppsägningstid också äro goda. Den medellånga
krediten är däremot mindre väl tillgodosedd. Krediter bundna på längre
tid men dock ej så lång tid som tio år kunna i begränsad omfattning
lämnas av sparbankerna, men hitintills har den vanliga löptiden varit tio
år. Under den senaste perioden av höga räntor (1940) erbjöd stadshypotekskassan
låntagarna obligationer ur äldre emissioner, vilka endast hade
ett par år kvar till konverteringstillfället. Detta kan betraktas som en form
av kortfristiga lån, men hade karaktären av en rent tillfällig åtgärd. Brandförsäkringsbolagen
himna lån med fem års löptid vid tecknande av brandförsäkring;
oftast gäller detta sekundärlån. Det torde dessutom förekomma
att privatpersoner och kassor av olika slag lämna dylika lån. Men på den
egentliga fastighetskreditmarknaden, dit brandförsäkringsbolagen få anses
höra, är det endast dessa och sparbankerna som i mycket begränsad omfattning
kunna tillgodose det eventuella behovet hos fastighetsägarna av
medellånga krediter.
De obundna, respektive bundna lånen komma först att granskas med
hänsyn till låntagarens intresse att ej få lånet uppsagt. De situationer, då
en affärsbank eller sparbank kan tänkas företaga uppsägning av ett lån eller
vägra förnyelse av detsamma vid löptidens utgång, kunna i huvudsak anses
uppkomma genom följande tre omständigheter.
Låntagaren kan vara försumlig och underlåta att erlägga räntor och
amorteringar. Att en uppsägning av lånet i så fall är en invändningsfri
åtgärd torde ej bestridas av någon. Frågan gäller endast huruvida vissa
institutioner i ett sådant fall gå hårdare fram än andra och framtvinga exekutiva
försäljningar. Det torde knappast finnas anledning antaga att så är
förhållandet.
Fastigheten kan undergå en värdeminskning som reducerar värdet av
säkerheten. En fastighets naturliga värdeminskning vid stigande ålder medför
en successiv minskning av den underliggande säkerhetens värde, och
denna omständighet gör sig tidigast gällande för tertiär- och sekundärlånen.
Denna förlustrisk mötes genom föreskrifter om amortering av lånen och
denna metod torde även tillämpas av såväl affärsbanker som sparbanker av
vilka särskilt do förra lämna sekundärlån i betydande utsträckning. Även
för bundna sekundärlån och i viss utsträckning primärlån kräves amor
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
tering. Det förtjänar emellertid framhållas, att fastighetsägarna många gånger
använda de inteckningar, som blivit fria genom amorteringarna, för upptagande
av nja lån. Den formella föreskriften örn amortering av ett visst lån
betyder sålunda icke att skuldsumman i verkligheten nedamorteras i motsvarande
grad. Men risk kan också föreligga för en värdeminskning, orsakad
av en allmän kris på fastighetsmarknaden med fallande fastighetsvärden.
Rätt till uppsägning kan under sådana förhållanden vara av betydelse för
långivaren, dock icke i syfte att helt indraga lånet utan för att förstärka
det med ytterligare säkerheter av annat slag, borgen eller liknande. I en
sådan situation kan låntagaren sättas i svårigheter. Något skydd mot ett
dylikt krav kan låntagaren dock icke förskaffa sig genom ett bundet lån i
hypoteksförening eller bostadskreditförening. Dessa institut ha nämligen
förbehållit sig rätt att, örn fastigheten genom vanvård eller på annat sätt
minskar i värde under lånetiden, kräva fyllnadssäkerhet och att, örn dylik
ej lämnas, säga upp lånet att helt eller delvis betalas efter ett år eller eventuellt
tidigare. En bindning av lånet säkrar sålunda ej låntagaren från risken
att under sådana förhållanden få lånet uppsagt. Det torde dock ytterst
sällan förekomma att hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar begagna
sig av denna rätt.
Den risk för uppsägning som man i allmänhet torde åsyfta, då det obundna
lånets nackdelar för låntagaren diskuteras, är den som är förknippad med en
åtstramning på penningmarknaden. Man kommer här in på den stora frågan
örn bankväsendets likviditet. Såväl affärsbanker som sparbanker förvalta
medel som de inlånat på kort tid. Den uppsägningstid, som formellt stipuleras
för medel på affärsbankernas kapital- och depositionsräkningar samt
på inlåningsräkningarna hos sparbankerna motsvaras dock icke av en reell
löptid av samma korta varaktighet. Normalt räknar man med att medlen
stå inne i sparbankerna i medeltal 3—4 år och på kapital- och depositionsräkning
icke fullt ett år.1) Men räkningsh avaren har rätt till uttag efter
exempelvis fyra månaders uppsägning och i vissa situationer kan denna rätt
tänkas komma till användning. För att bankerna skola kunna uppfylla sina
förpliktelser mot insättarna, anses medlen därför böra vara placerade i likvid
form. Enligt klassisk bankteori bör därför en bank eller sparbank, som tar
emot pengar till förvaltning på kort tid, låna ut dessa medel endast på kort
sikt och i så likvid form som möjligt. Denna bankteori, som härleder sig
från en tid av ofullkomligt organiserade penningmarknader, bygger sålunda
på den förutsättningen, att banken vid behov skall kunna frigöra medel
genom att säga upp lån till betalning. På denna nppfattning om grunderna
för bankväsendets likviditet har modern banklagstiftning byggts upp. Yår
banklag liksom vår sparbankslag begränsar medelsplaceringen i princip till
korta lån. De undantag som göras för obligationer och, vad sparbankerna
beträffar, kommunlån samt numera inteckningslån i begränsad utsträckning *)
*) Den räntedifferentiering som för närvarande tillämpas för affärsbankernas inlåning
bär medfört att en betydande del av medlen på kapitalräkning numera endast har 45
dagars uppsägning.
103
Kungl. May.ts proposition nr 243.
lia motiverats bland annat med en hänvisning till placeringsbehovet för de
egna fonderna, för vilka likviditetskravet ej behöver uppställas.
Hur starkt rotad denna föreställning är framgår av diskussionen kring
sparbanksreformen 1937, då sparbankerna erhöllo rätt att binda inteckningslån.
Sålunda sade 1934 års fastighetskreditsakkunniga i sitt betänkande
(refererat i statens off. utredn. 1936: 25):
»Däremot grundades sparbankernas liksom affärsbankernas verksamhet till
största delen på kortfristig inlåning och upplåning, och dessa kreditinrättningar
kunde med hänsyn härtill icke erbjuda samma trygghet beträffande
krediternas varaktighet som liypoteksföreningarna.»
I sitt yttrande över sparbanksföreningens hemställan örn rätt för sparbankerna
att binda inteckningslån anförde sparbanksinspektionen följande
(enligt statens off. utredn. 1936: 25):
»Givetvis kunde mot förslaget att sparbankerna skulle äga utgiva bundna
inteckningslån den principiella invändningen göras, att sparbankerna, som
upplånade medel på kort tid, ej borde lämna långfristiga lån.»
1935 års sparbankssakkunniga, som erhöllo i uppdrag att utreda denna
fråga och framlägga förslag i densamma, anslöto sig även till denna uppfattning
örn likviditeten. De sakkunniga anförde i sitt betänkande (statens
off. utredn. 1936: 25) bland annat följande.
»Yad först angår sparbankernas likviditet är det tydligt, att denna måste
försvagas genom bindning av en del av sparbankernas utlåning, i det att
möjligheterna att disponera medel för mötande av insättarnas krav härigenom
minskas. Det måste ihågkommas, att, under det att hypoteksinrättningarna
i regel anskaffa sitt rörelsekapital genom obligationsupplåning på
lång sikt och under tiden hava trygghet för att medel icke skola kunna
återfordras annorledes än å de vid lånens upptagande bestämda inlösningstiderna,
sparbankerna stå risken att insättarna kunna, endast med iakttagande
av en kort uppsägningstid, när som helst återfordra insatta medel.
Med hänsyn till risker av denna art måste såsom allmän princip för kreditgivningen
fasthållas vid att en kreditinstitution icke bör binda sin utlåning
på andra återbetalningsvillkor än som gälla för inlåningen. I enlighet med
grunderna för sparbankernas kapitalanskaffning bör sålunda för dessa, såsom
allmän regel gälla, att den mot inlåningen svarande utlåningen bör vara
ställd på kort återbetalningstid.»
Anhängarna av denna likviditetsprincip draga dock den erfarenhetsmässigt
grundade slutsatsen, att man knappast kan tänka sig så stora uttag, att icke
en betydande del av insättarmedlen komma att kvarstå i banken, och att
sålunda en viss begränsad rätt till bindning av lån skulle vara riskfri ur
likvidi tetssynpunkt.
Utan tvivel äro möjligheterna för en bank (affärs- eller sparbank) att säga
upp utestående lån en tillgång att räkna med, i den händelse banken skulle
råka ut för likviditetssvårigheter i en situation, då penningmarknaden för
övrigt är normal. X en sådan situation torde det inte möta svårigheter föi
goda låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut. Inteckningslån,
särskilt primärlån, torde i detta avseende stå i särklass, vilket
torde åsyftas av sparbankssakkunniga, då de framhålla betänkligheten av att
»de låntagare, som kanske lättast kunna disponera medel för återbetalning
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
av sina lån, erhållit dessa bundna för lång tid». Man torde emellertid kunna
befara att banken i första hand försöker avlyfta mindre prima engagemang,
vilka icke alltid lika lätt kunnat omplaceras i annat institut. I allmänhet
torde emellertid en bank, som utsattes för en likviditetsförsämring, i första
hand lita till upplåning hos annat institut och hos riksbanken eller till försäljning
av obligationer för att, örn på längre sikt en avveckling av engagemang
blir nödvändig, kunna företaga denna mera successivt genom en begränsning
av nyutlämnade krediter.
Helt annorlunda blir situationen, örn likviditetsförsämringen gäller hela
bankväsendet som följd av en kris på penningmarknaden. Örn stora krav
ställas på affärsbanker och sparbanker från insättare, som önska förvandla
sina tillgodohavanden i kontanter eller i utländska valutor som skedde
hösten 1939, kunna svårigheter uppstå för bankerna att samtidigt tillgodose
detta behov och de oundgängliga behoven av nya krediter. Men denna
likviditetssituation löses icke genom uppsägning av lån, hur kort löptid
dessa än hava. Ett lån upptaget av ett affärsföretag kan avvecklas endast
på tre sätt: genom ett inkomstöverskott, genom överflyttning av lånet till
annat kreditinstitut eller genom belåning av andra låntagaren tillhöriga
säkerheter. Den första vägen är en långsam process och kan lämnas ur
räkningen under en krissituation. De två övriga innebära endast en överflyttning
och sålunda ej den avlastning marknaden skulle behöva. Även
en dylik överflyttning möter för övrigt stora svårigheter. Den säkerhetsventil,
som man enligt den gamla likviditetsprincipen skulle lia i de kortfristiga
lånen, fungerar icke, när den som bäst skulle behövas, och varje
kris har lärt oss, vilken roll de frusna krediterna spela. Inte ens inteckningslånen
intaga någon särställning i en situation, då obligationsmarknaden
icke kan absorbera hypoteksinrättningarnas obligationer och en allmän
strävan att öka de likvida tillgångarna framträder hos de stora kapitalplacerarna.
Vidare är det med hänsyn till stabiliteten i näringslivet icke önskvärt
att likviditetsproblemet löses på detta sätt. En forcerad låneavveckling
får nämligen till följd att lager kastas ut på marknaden och fastigheter försäljas
exekutivt. På en modernt organiserad penningmarknad skall centralbanken
svara för likviditeten. Detta sker i vårt land genom bankernas
rediskontering och lombardlån hos riksbanken samt sparbankernas upplåning
därstädes mot obligationer och sedan hösten 1939 även mot inteckningar.
Detta är den enda möjliga lösningen av likviditetsproblemet. Kan centralbanken
icke fylla denna uppgift på grund av lagstiftning, reglementen eller
praxis, får man se till att en ändring kommer till stånd. Men på de enskilda
bankerna — såväl affärs- som sparbanker — faller ansvaret att så
sköta placeringen av sina medel, att de i en sådan situation ha växlar och
värdepapper att belåna. Krisen 1939—40 visade att det svenska bankväsendet
i stort sett löste likviditetsproblemet på ett tillfredsställande sätt.
Denna kris är lärorik i många avseenden. Det är också, med hänsyn till
utredningsuppdraget, av intresse att något närmare syna utvecklingen efter
krigsutbrottet 1939. Likviditetsförsämringen hos affärsbankerna framgår av
105
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
följande siffror: Utlåningsöverskottet gentemot de inhemska kunderna steg
från 88 miljoner kronor ultimo augusti 1939 till 791 miljoner kronor ultimo
maj 1940 eller med cirka 700 miljoner kronor. Skulden till utlandet, som
utgjorde 106 miljoner kronor, förvandlades till ett tillgodohavande på 31
miljoner kronor under samma tid beroende på hemtagning av utländska
tillgodohavanden hos bankerna. Dessa anspråk på bankerna möttes genom
en reduktion av kassan (kontant och tillgodohavanden hos riksbanken) med
439 miljoner kronor och en rediskontering på 295 miljoner kronor. Utströmningen
av insättarmedel hos sparbankerna uppgick till 229 miljoner
kronor, huvudsakligen koncentrerad till månaderna september—december
1939 samt april—maj 1940. Upplåningen steg från 8 till 139 miljoner
kronor.
Denna starka likviditetsförsämring kunde sålunda mötas med ordinära
medel, anlitande av reserver hos riksbanken samt upplåning därstädes. Den
nyhet som riksbanken införde i oktober 1939 för att lätta situationen för
sparbankerna samt senare i december även för affärsbanker och centralkassor
för jordbrukskredit var rebelåning av inteckningar till favörsränta
(fr. o. m. augusti 1940 till officiella diskontot). Några klagomål över uppsägningar
av industri- och handelskrediter från affärsbankernas sida avhördes
icke, ej heller torde några svårigheter lia förelegat för vederhäftiga låntagare
att erhålla nya krediter av detta slag. Däremot förekom en del klagomål
på fastighetskreditmarknaden över uppsagda inteckningslån hos affärsbankerna
och svårigheter att konsolidera byggnadskreditiv. Denna situation måste
ses mot bakgrunden av utvecklingen på 1930-talet.
Affärsbankernas medverkan i byggnadsindustriens finansiering inskränkte
sig före 1930-talets högkonjunktur inom denna industri huvudsakligen till
byggnadskreditiv och sekundärlån. Större delen av dessa lån var sekundärlån,
vilka lämnades av landsortsbanker eller storbankernas landsortskontor.
Under 1930-talet rådde riklig tillgång på medel på kapitalmarknaden liksom
hos kreditinstituten. Då den svenska industrien alltsedan 1920-talet alltmer
övergick till självfinansiering —- en utveckling som är typisk för ett land
som avslutat sin industrialiseringsprocess och inträtt i en period av relativ
kapitalmättnad — och då kapitalexporten krympte samman till en obetydlighet,
blev det allt svårare för affärsbankerna att finna placeringar för de
insatta medlen. På stadsfastiglietsmarknaden yppade sig emellertid möjligheter
till räntebärande placering och i konkurrens med övriga institut, som
sedan gammalt haft fastighetskreditgivning till sin uppgift, samt med fonder,
kassor av olika slag, privatpersoner m. m. utökade bankerna mycket kraftigt
sina inteckningslån. Enligt Svenska Bankföreningens egna uppgifter uppgingo
vid slutet av år 1940 affärsbankernas samtliga inteckningslån i bostadsfastigheter
till 1,385 miljoner kronor, varav 665 miljoner kronor utgjorde
sekundärkrediter. I fråga om en del av dessa lån, i synnerhet byggnadskreditiven,
torde låntagarna haft för avsikt att göra en överflyttning till andra
institut, som lämna bundna lån, men dessa planer kunde icke realiseras efter
krigsutbrottet på grund av utvecklingen på obligationsmarknaden, llän te
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
förhöjningen gjorde det även mindre tilltalande för byggmästarna att företaga
en omplacering från obundna till bundna lån. Livförsäkringsbolagen
voro ej benägna att binda sina medel i inteckningar och sparbankerna
kunde under denna tid ej bevilja nya lån i annat än mycket begränsad omfattning.
Det är möjligt att situationen på obligationsmarknaden skulle lia
kunnat lättas under hösten 1939 genom en mera aktiv politik från riksbankens
sida genom uppköp av obligationer. På senvintern och våren 1940
har man anledning antaga att riksbankens ingripande bidrog att lätta situationen,
och vid denna tid började hypoteksföreningarna att öka sin utlåning.
Det är omöjligt att statistiskt fastställa, i vilken mån en forcerad avveckling
ägt rum. I nedanstående tabell lämnas dock vissa uppgifter för affärsban
Okning
(+) resp. minskning (—) av affärsbankernas inteckning slån (exkl.
Intec/cningsbanken) september 1939—mars 1941.
Miljoner
kronor.
Milj oner
kronor.
september.......
....... +41.6
1940 juli...............
...... — 16.6
oktober .........
....... + 16.9
augusti...........
...... + 2.i
november .......
....... + 12.9
september.......
...... — 3.3
december .......
....... — 0.5
oktober .........
...... + 6.o
januari...........
februari .........
....... —33.0
....... + 0.6
november .......
december .......
...... + 5.i
...... —16.4
mars.............
....... + 10.3
1941 januari...........
...... —23.0
april .............
....... + 4.2
februari .........
...... — 2.5
maj...............
....... —69.4
mars.............
...... — 7.0
juni .............
....... —17.8
kornås lån och krediter i räkning mot säkerhet av inteckningar. Siffrorna innefatta
såväl industri- som rena fastighetslån. Som framgår av tabellen stego inteckningslånen
kraftigt under hösten 1939. Först omkring nyåret började
en avveckling och från denna tidpunkt t. o. m. mars 1941 minskades inteckningslånen
med cirka 160 miljoner kronor. Nedgången torde sålunda ha
belöpt sig till cirka 8 procent av den totala inteckningslåneportföljen. Till
detta resultat lia olika faktorer bidragit, vilka delvis motverkat varandra.
Under hösten 1939 torde fastighetslånen ha ökat på grund av att fastigheter,
som tidigare påbörjats, måste fullbordas och finansieringen ordnas.
Samtidigt stego lån mot inteckningar i industrifastigheter och skogar från
sådana företag, vilka med dessa lån finansierade ökningen av sina råvarulager.
Exportindustrierna avvecklade däremot sina banklån under hösten
och vintern. Nedgången på nyåret 1940 torde till en del vara att tillskriva
en omläggning från bankernas sida av industrikrediter från inteckningslån
till växlar i syfte att skaffa material för rediskontering hos riksbanken.
Efter avspärrningen i april 1940 uppstod även en tendens hos industriföretagen
att återbetala en del av de krediter som upptagits under hösten och
vintern. Men delvis torde nedgången i inteckningslånen från nyåret 1940
bero på en avveckling av fastighetslån.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Vissa undersökningar som gjorts av bankinspektionen visa ställningen i
oktober 1939 och oktober 1940 för affärsbankerna i Stockholm (exklusive Inteckningsbanken),
Göteborg, Malmö och Borås, vilka representerade cirka
30 procent av den totala fastighetskreditgivningen från affärsbankernas sida.
Enligt dessa uppgifter skulle i enbart dessa städer utestående lån och byggnadskreditiv
ha minskats med cirka 86 miljoner kronor. Då det totala beloppet
inteckningskrediter, inklusive industrikrediter, sjönk med 103 miljoner
kronor från ultimo oktober 1939 till ultimo oktober 1940 och man knappast
kan antaga att i övriga städer och samhällen avvecklingen skulle ha berört
lån på ett sammanlagt belopp av endast 17 miljoner kronor, måste industrikrediterna
ha stigit under samma period. I detta belopp, 86 miljoner kronor,
ingå kreditiv och lån på cirka 72 miljoner kronor, vilka före krisen varit
avsedda att omplaceras och vilka låntagarna också lyckats få omplacerade.
Huvudparten av de avvecklade lånen utgöres sålunda av sådana lån, som,
örn krisen ej inträffat, skulle lia förts över på andra institut men som omedelbart
blevo infrusna och först så småningom kunde avvecklas. En del av de
infrusna kreditiven, vilka omvandlades till lån, kvarlågo hos bankerna, och
den enda diskriminering som gjordes var, att dessa infrusna kreditiv ej behandlades
lika gynnsamt i räntehänseende som övriga inteckningslån. I
Stockholm hade i oktober 1940 lagsökningsåtgärder vidtagits för 1.2 procent
av det totala beloppet utestående kreditiv (varav huvudparten utgjordes av
infrusna, till lån omvandlade kreditiv), medan för kreditiv motsvarande 4.5
procent av totalbeloppet förfallen ränta sedan mer än 2 månader var ogulden.
Motsvarande siffror för de egentliga inteckningslånen (inklusive Inteckningsbankens)
voro 0.0 9 procent, respektive 0.3 procent. Går man till
övriga större städer, kan man konstatera att lagsökningsåtgärder i fråga örn
kreditiv överhuvudtaget icke förekommo annat än i Göteborg, där de dock
uppgingo till såväl absolut som relativt större belopp än i Stockholm, nämligen
5 procent av totalbeloppet. Beträffande egentliga lån hade lagsökningsåtgärder
vidtagits i vissa fall, men icke i nå^on av de sex städer som
dessa uppgifter omfattar uppgå de lån som drabbades av lagsökningsåtgärder
till 1 procent av totalbeloppet.
Dessa siffror tyda icke på att bankerna gingo bryskt till väga. Enligt
bestämda uppgifter från affärsbankshåll torde uppsägningar av lån (utöver
sådana som ledde till lagsökningsåtgärder) icke ha förekommit annat än
undantagsvis, utan affärsbankerna skulle lia behandlat fastighetslånen på
samma sätt som de enligt god bankpraxis numera behandla sina industriella
och kommersiella låntagare. Ett av undantagen hänför sig till en mindre
bank, som i förhållande till sina resurser hade lämnat betydande belopp i
inteckningslån. Genom att specialisera sig på denna kreditgivning hade
banken försummat att skaffa sig en tillräcklig portfölj av rediskonterbara
växlar eller obligationer, vilken skulle ha kunnat klara dess likviditetsproblem.
Även om direkta uppsägningar ej förekommo i större utsträckning,
kan dock en mer eller mindre kännbar press ha utövats på låntagarna, speciellt
innehavarna av kreditiv, för att förmå dem till omplacering.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Fastighetsägarna, speciellt byggmästarna, torde själva få bära en del av
ansvaret för den uppkomna situationen genom sin strävan att till det yttersta
utnyttja det låga ränteläget före krigsutbrottet, fastän de måste ha varit
medvetna örn att de synnerligen låga räntesatserna för de obundna lånen
endast kunde erbjudas, därför att de voro obundna. En strävan från affärsbankernas
sida att avveckla de infrusna krediterna, även örn denna strävan
icke tog formen av uppsägningar eller lagsökningsåtgärder, kom emellertid
att framstå som en press på låntagarna och kändes av dem som ett irritationsmoment,
i all synnerhet som marknaden i övrigt erbjöd mycket begränsade
möjligheter till omplacering och bundna lån endast kunde erhållas
till relativt höga räntor. I samma riktning verkade givetvis den relativt
kraftiga räntehöjningen från de låga räntor byggmästarna kunnat pressa sig
till på obundna lån under konkurrensen på 1930-talet.
I en sådan situation framträder riksbankens uppgift synnerligen klart.
Likviditetssvårigheterna ledde till att riksbanken hösten 1939 började rebelåna
inteckningar åt affärsbankerna. Det må i detta sammanhang erinras
örn att även sparbankerna hade betydande svårigheter, vilket möttes genom
riksbankens beslut redan i oktober 1939 att rebelåna inteckningar för sparbankerna.
Denna rebelåning skulle även göra det möjligt för sparbankerna
att lämna ut nya lån för att lätta läget på inteckningslånemarknaden. Någon
större omfattning tog denna stödaktion icke. Riksbanken övertog under
1939 inteckningslån på 22 miljoner kronor och 1940 för netto 3 miljoner
kronor.
Vi lia i det föregående förutsatt att bundenheten alltid skulle vara till
fördel för låntagaren. Det kan dock tänkas fall, då det skulle vara önskvärt
för en fastighetsägare att kunna säga upp de inteckningslån som belasta
fastigheten. Denna situation kan inträda, då en fastighet skall försäljas
och köparen anser det förmånligt att investera sitt eget kapital i densamma.
Avgörande för honom är i detta fall den ränta han kan erhålla
vid placering på annat håll i jämförelse med den ränta som han har att
erlägga på inteckningslånet. Som sekundärlånen löpa med en relativt hög
ränta, är det närmast denna typ av lån för vilka möjligheten till uppsägning
skulle lia viss betydelse, men det kan tänkas fall, då detta gäller även för
primärlånen. Särskilt torde denna tendens göra sig gällande i tider av
låga räntor, då köpare med eget disponibelt kapital, fideikommiss, stiftelser,
kassor m. m., kunna ha svårt att finna antagbara placeringsobjekt. Den
verkliga ränteutgiften för närvarande (1943), beräknad på medelräntan för
respektive år och med tillägg av fond- och förvaltningsbidrag, för ett amorteringslån
i bostadskreditkassan upptaget under åren 1934 till 1938 varierar
mellan 4.5 procent för lån upptagna 1934 till 3.6 procent för lån upptagna
1938. Därefter stiger räntan (bland annat på grund av ökade fondbidrag)
för lån upptagna åren 1940, 1941 och 1942 till respektive 5.70, 5.io och 4.5
procent. För sådana fastigheter, som nu belastas med lån till höga räntor,
skulle det givetvis för en köpare med eget kapital vara fördelaktigare att
återbetala lånet i stället för att placera kapitalet till nu gällande låga räntor.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
eventuellt i inteckningar i annan fastighet. Detta är dock omöjligt förrän
efter tio år från lånets upptagande och då med ett års uppsägningstid.
Byggmästare som ha för avsikt att sälja den nybyggda fastigheten vid gynnsamt
tillfälle kunna därför i vissa situationer ha intresse av att hålla lånen
obundna. I andra situationer kunna väl ordnade lån vara till fördel vid
försäljningen och bidraga till ett bättre pris för byggmästaren.
Affärs- och sparbanker erbjuda låntagaren vissa fördelar. De äro ej
bundna av detaljföreskrifter rörande sin utlåning på samma sätt som hypoteksföreningar
och bostadskreditföreningar utan kunna företaga jämkningar
ifråga örn belåningsgränser och räntesatser. De kunna även erbjuda låntagaren
andra tjänster av bankmässig karaktär. Vidare torde det förhållandet
att låntagaren kan hos bankinstituten ordna såväl primär- som sekundärkrediten
betraktas som en fördel av mången. Den klyvning av primär-
och sekundärlånegivningen som äger rum inom hypoteksväsendet torde
också vara ägnat att öka administrationskostnaderna. Av redogörelsen på
sid. 25—26 framgår, i hur stor utsträckning de underliggande krediter som
lämnats av sparbanker äro kombinerade primär- och sekundärlån. Mycket av
vad ovan sagts örn affärs- och sparbankslån gäller även lån lämnade av försäkringsbolag.
Det andra stora problemet är frågan örn lånens obundenhet och risken
för låntagarna av ränteförändringar under lånets löptid. Under själva byggnadstiden
har räntefoten ringa betydelse med avseende på byggnadskostnaderna
för byggmästaren, men för honom eller för den person som köper
huset, när det är färdigbyggt, spela förväntningarna om den framtida ränteutvecklingen
en synnerligen stor roll, enär räntan är den mest betydande
utgiftsposten. Han försöker sålunda välja den lånetyp, som han tror skall
ge honom den lägsta genomsnittliga låneräntan.
Förväntningarna angående den framtida ränteutvecklingen bero i hög grad
på erfarenheten av ränteutvecklingen under en period tillbaka i tiden såväl
vad beträffar den »normala» räntenivån som fluktuationerna kring denna.
Har den långa räntan en följd av år varierat kring en viss nivå, exempelvis
5 procent, betraktas denna räntesats som den normala och avvikelser från
densamma som tillfälliga avvikelser. Har den långa räntan under ett antal
år avlägsnat sig från den »normala» i en bestämd riktning, påverkas förväntningarna
härav och man drar slutsatsen om en fortsatt stegring, respektive
nedgång i räntan. Uppfattningen örn den räntesats, som skall betraktas
som »normal», förändras. Som man erfarenhetsmässigt vet och statistiskt
kan fastställa brukar den korta räntan variera kring den långa räntan, överstigande
densamma i tider av höga räntor och understigande den i tider av
låga räntor. De två slagen av räntesatser skulle sålunda på lång sikt och
med eliminerande av korttidsfluktuationer följa varandra.
Nu kunna låntagarna tillmäta själva osäkerheten i förväntningarna en viss
betydelse, vilket gör att de äro villiga att betala något mer för ett bundet
lån än för ett obundet. Man avstår hellre från chansen av att det obundna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
lånet skulle kunna bli billigare för att slippa risken av att det skulle kunna
bli dyrare. Fastighetsägaren gör i detta fall upp sin kalkyl nied en fix
räntekostnad. Han vet, att denna inte behöver bli högre (genom konverteringsrätten
efter tio år har han till och med chansen av en lägre räntekostnad),
även örn den genom en annan finansieringsmetod kunnat bli något
lägre i längden. Örn man vid en statistisk undersökning skulle kunna konstatera,
att bundna lån ställa sig dyrare än obundna, så torde detta åtminstone
delvis kunna bero då denna omständighet. En person som icke har
samma obenägenhet som fastighetsägare i genomsnitt för att ta på sig
risker, skulle sålunda kunna finansiera sin fastighet till en genomsnittligt
lägre ränta. Det finns dock fastighetsägare som ha en annan inställning
till osäkerhetsmomentet. De anse risken för att de skola binda lånen vid
ogynnsam tidpunkt vara så stor att de hellre hålla lånen obundna än
bundna. Den förra uppfattningen av risken torde dock vara vanligare än
den senare.
En annan orsak till en differens mellan nivån för den korta och den
långa räntan kan ligga i institutionella faktorer. Örn bankerna genom en
strukturell förändring av den industriella kreditmarknaden, som icke går
jämsides med en förändring i samma riktning av deras inlåning, få riklig
tillgång på medel, komma de att söka sig över till andra marknader, i den
aktuella situationen i Sverige fastighetsmarknaden. I jämförelse med industrilånen,
vilka i realiteten äro långfristiga lån, äro inteckningslånen snarast
mer likvida, enär det finns andra institut, till vilka de kunna överföras.
Ur solvenssynpunkt få de ävenledes anses vara minst lika tillfredsställande,
primärlånen äro till och med mera riskfria än industrilånen. Frågan örn
fastighetskrediterna kunna anses tillhöra affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde
skall ej tagas upp i detta sammanhang, utan här skall endast
konstateras, att under 1930-talet affärsbankerna i betydande utsträckning
gåvo sig in på denna marknad i konkurrens med ett mycket stort antal
långivare, som traditionsmässigt eller på grund av reglementsföreskrifter äro
hänvisade till detta slag av krediter, i regel i bunden form. De lingö därför
pressa ner räntan på de lån de lämnade, vilket medförde en lägre räntenivå
för obundna än för bundna lån. I nuvarande situation med stort penningöverflöd
kan man förvänta en likartad utveckling, dock med den skillnaden
att fastighetsmarknaden nu erbjuder mycket mer begränsade möjligheter.
En motsatt tendens gör sig emellertid gällande genom den starka
tillväxten av det institutionella sparandet i livförsäkringar, pensioner m. m.,
vilket ökar utbudet av det kapital som i bunden form söker sig till fastighetskreditmarknaden,
direkt eller indirekt genom inköp av hypoteksföreningarnas
obligationer.
Nu står alternativet emellertid i regel icke mellan ett bundet lån och ett
under hela det bundna lånets löptid obundet lån. Frågeställningen gäller
i stället vid vilken tidpunkt man bör binda lånet. Den mest gynnsamma
tidpunkten vore givetvis den, då den långa räntan står lägst i förhållande
till räntan under såväl tidigare som efterföljande perioder. Då man icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
lil
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kan förutse detta nied visshet, blir den i praktiken genomförbara principen
att lånet skall konsolideras, när man i ett lågt ränteläge icke längre förväntar
att den långa räntan skall sjunka ytterligare. Yad som skall betraktas
som lågt ränteläge beror på uppfattningen örn den »normala» räntenivån,
vilken är grundad på tidigare erfarenheter. I tider då dessa erfarenheter
präglas av upprörda krisförhållanden, som exempelvis efterkrigskrisen
1920, guldmyntfotens övergivande 1931 och krigsutbrottet 1939 blir uppfattningen
örn den »normala» räntenivån liksom framtidsbedömningen mera
osäker. Diskussionen på 1930-talet kring den låga räntenivån och den framtida
ränteutvecklingen präglades av denna ovisshet.
Låntagarna på fastighetsmarknaden ha i regel icke sådana kunskaper om
marknaden, att de kunna bilda sig någon mera säker uppfattning om utvecklingen.
Denna bristande kunskap gör dem benägna att som ovan nämnts
föredra det bundna lånet, även örn det ställer sig i längden mindre fördelaktigt.
Det påverkar även deras val av tidpunkt för bindningen av lånet.
När räntenivån är låg, ligger man och passar på en ännu lägre räntesats
och missar därigenom kanske det gynnsammaste tillfället. Först när räntan
stigit under någon tid, blir man varse vad som försiggår och skyndar sig
då att binda sina lån. Eller också griper man första nedgång i räntan som
en chans för erhållande av billiga lån utan att göra något försök till prognos.
Man tar också gärna varje uppgång som ett tecken på en varaktig förändring
av nivån, även örn det sedan skulle visa sig att denna uppgång varit
endast tillfällig och räntan sedermera kanske sjunker till en lägre nivå än
före uppgången. Man kan sålunda icke vänta sig, att låntagarna skola välja
den för dem fördelaktigaste tidpunkten för bindningen av sina lån. En
fastighetsägare som råkat binda sitt lån vid en hög räntefot känner sig
gärna »lurad» av långivaren, örn räntenivån sjunker, i all synnerhet örn långivaren
är ett institut, som enligt hans uppfattning bättre kan bedöma marknaden.
Försäkringsbolagen, som kunna välja mellan obligationer och inteckningslån
som placeringsobjekt, undvika därför ofta inteckningslån vid
höga räntelägen för att undgå irritationsmoment mellan låntagarna och dem
själva.
Örn man studerar ränteläget på 1930-talet finner man att räntan för
bundna primärlån hos stadshypotekskassan sjönk under 3 procent (exklusive
förvaltningsbidrag) första kvartalet 1938. Den höll sig omkring 2.8 0 procent
till och med andra kvartalet 1939 (minimum i mars med 2.7 8 procent) och
drog sig sedan sakta uppåt fram till den plötsliga räntestegringen efter
krigsutbrottet. Aven för sekundärlån inföll minimum under 1938, då räntan
på Bostadskreditkassans lån sänktes till 3 procent (exklusive fond- och förvaltningsbidrag
på cirka 1 procent under de första fem åren). Den gynnsammaste
tiden för en konsolidering skulle sålunda ha varit under denna
tidsperiod.
Då man inte har uppgifter om vare sig den totala byggnadsverksamhetens
värde per år eller den totala upplåningen mot inteckningar i bostadsfastigheter,
är det en vansklig sak, att av låneökningen hos de institutioner, som
112
Kungl. Majlis proposition nr 243.
lämna dylika lån, draga några slutsatser angående låntagarnas preferens för
bundna respektive obundna lån. Följande siffror kunna dock kanske kasta
en viss belysning över frågan.
Ökning'' av inteckningsl&n lämnade av viktigare långivare på fastighetskreditmarkuaden
i miljoner kronor.
År
Stadshypoteks-
kassan
Bostadskredit-
kassan
Försäkrings-
bolag
Affärsbanker
Sparbanker
Intecknings-
bolag
1932
5S
25
16
22
24
33
55
14
38
10
17
— 4
34
60
8
82
70
11
1
35
65
14
114
50
48
6
36
35
8
67
101
61
21
37
31
8
124
95
91
16
38
41
10
131
254
88(88)
17
39
38
12
92
285
124 (128)
24
40
51
10
2
— 128
10 (14)
12
41
46
7
14
— 59
41
— 2
42
46
7
60
*) 6
*) Endast Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag.
Aram. Uppgifterna avse ökningen i utestående lån, sålunda nya lån med avdrag av
amorteringar och slutbetalningar å gamla lån. Försäkringsbolagens lån omfatta även
smärre lån till jordbrukare. För affärsbankerna avse uppgifterna förändringen av deras
utlåning mot inteckningar, sålunda även industrilån och byggnadskreditiv. Som man kan
räkna med en minskning av industrilånen fram till 1939 skulle siffrorna för dessa år vara
att betrakta som minimisiffror. Rörande tolkningen av siffrorna för åren 1940—42 hänvisas
till ovan sid. 8. I sparbankernas siffror ingå även förändringen i lån mot inteckning
i jordbruksfastighet över halva taxeringsvärdet. För åren 1938—40 anges de korrigerade
siffrorna inom parentes.
Affärsbankernas utlåning under 1932—35 torde i huvudsak ha avsett byggnadskreditiv.
Uppgifterna för dessa år präglas också av strejken inom
byggnadsindustrin år 1933. Siffrorna för bostadskreditkassans lån ge knappast
några utslag; möjligen kan man draga den slutsatsen att de följa hypotekskassans
med undantag för det relativt höga beloppet 1932, vilket beror
på att kassans verksamhet då nyss hade börjat och att en del fastighetsägare
skyndade sig att vid dess tillkomst ordna sina sekundärlån.
Trots konflikten och den begränsade byggnadsverksamheten företer hypotekskassan
relativt höga siffror till och med år 1935. Åren 1934 och 1935
öka försäkringsbolagens lån kraftigt, medan sparbankerna först år 1935 Ängö
känning av någon mera nämnvärd ökning av efterfrågan. Detta tyder på
att låntagarna på grund av räntefallet efter 1932 dels konsoliderade äldre
obundna lån och dels vid upptagandet av nya lån föredrogo den bundna
formen. Att de därvid icke kommo i åtnjutande av lägsta möjliga räntesats
visar den efterföljande ränteutvecklingen, och detta torde ha påverkat deras
inställning till de bundna lånen under de efterföljande åren.
Ovanstående siffror förklara också sparbankernas oro att de, genom att
de ej kunde erbjuda bundna lån, skulle bli efter i konkurrensen med andra
institut. För att möta denna konkurrens började vissa sparbanker lämna
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
113
ut räntebundna lån, d. v. s. lån som vörö formellt uppsägbar enligt sparbankslagens
bestämmelser, men för vilka sparbanken förklarade sig icke
ämna begagna uppsägningsrätten för ränteförköjning. Dessa lån voro sålunda
ensidigt bundna med avseende på räntan. Enligt en av sparbankssakkunniga
verkställd utredning hade 23 större sparbanker den 1 oktober
1935 utlämnat dylika lån på sammanlagt 63 miljoner kronor, varav 30 miljoner
kronor folio på en och samma bank. Det var dessa omständigheter,
som föranledda Svenska sparbanksföreningen att i underdånig skrivelse av
den 22 juni 1935 begära skyndsam utredning av spörsmålet örn rätt för
sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.
Kätt till dylik kreditgivning lämnades sparbankerna genom 1937 års ändring
av sparbankslagen, varvid lånens löptid maximerades till tio år. Vid 1940
års utgång uppgingo de bundna lånen till endast 70 miljoner kronor, varav
hälften utlämnats i Stockholm. Orsaken därtill torde kunna sökas bland
annat i den begränsning som denna kreditgivning är underkastad enligt
lagen, och sparbanksföreningen har också i februari 1943 begärt en utsträckning
av denna rätt. En annan orsak kan ha varit den, att intresset för
bindning av lånen minskades från låntagarnas sida. Detta framgår av nedgången
i hypotekskassans och bostadskreditkassans långivning åren 1936—37,
medan obundna lån hos sparbanker och affärsbanker starkt ökades. Ett
annat bevis för denna inställning hos låntagarna var Stockholms tomträttskassas
införande av lån med variabel ränta, maximerad till 4.7 5 procent.
På grund av den låga omedelbara räntan rönte denna lånetyp stort intresse
från låntagarnas sida.
Åren 1938 och 1939 (första halvåret), då konsolideringssträvandena borde
lia framträtt som starkast, redovisas en mindre uppgång för de bundna lånen
i jämförelse med de obundna. Den svaga men dock påtagliga räntestegringen
för hypotekskassans lån, för vilka minimum inföll i mars 1939 med
2.7 8 procent, var tydligen icke tillräcklig för att stimulera låntagarna till en
överflyttning av lånen, trots den alltmer framträdande risken för utrikespolitiska
förvecklingar.
Efter krigsutbrottet dominerade hypotekskassan som långivare men den
förmådde ej ensam absorbera de lån, som avvecklades av affärsbankerna.
Det är dock möjligt att man ej får ta förändringarna i affärsbankernas inteckningslån
vid denna tidpunkt som mått på förändringarna i deras lån
mot inteckning i bostadsfastigheter, utan att den starka nedgången under
första halvåret 1940 delvis är att tillskriva den ovan omnämnda avvecklingen
av industrikrediter.
Försäkringsbolagens siffror äro svårare att tolka, enär man ej kan göra
någon uppdelning efter bindningstiden. Huvudparten av de beviljade lånen
torde dock vara bundna lån. Benägenhet att binda lånen framträder i de
stigande siffrorna för åren 1933—35. De höga siffrorna för åren 1937 och
1938 skulle tyda på att låntagarna föredrogo bundna lån hos försäkringsbolag
framför lån hos liypoteksföreningar. Detta berodde på att försäkringsbolagen
kunde bjuda lägre räntor samt gå högre upp ifråga örn be
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr ,243. 1034 « 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
låningsgränsen för primärlånen än som var möjligt för hypoteksföreningarna.
Vidare torde livförsäkringsbolagen lia placerat mer i obundna lån än de
vanligen äro benägna att göra, vilket snarare torde ha berott på ett tillmötesgående
mot låntagarna än på en spekulation i en kommande räntestegring
från bolagens egen sida. Ar 1939, då affärsbanker och sparbanker
redovisa maximisiffror (delvis beroende på att byggnadskreditiven höja siffrorna
för affärsbankerna), ligger siffran för försäkringsbolagens placeringar
lägre än föregående år. Försäkringsbolagen, som efter 1940 haft rikliga
placeringsmöjligheter i statsobligationer och som medvetet strävat efter att
blanda upp sin stora portfölj av inteckningslån, ha sedan dess placerat blott
obetydliga belopp.
De anförda siffrorna tyda på att under åren före krigsutbrottet ringa intresse
förelåg hos låntagarna för bundna lån, fastän med den efterföljande
utvecklingen en konsolidering skulle ha legat i deras eget intresse.
I detta sammanhang kunna vi lägga en ny aspekt på riskerna för låntagaren
av en uppsägning av obundna lån. En räntestegring, som omedelbart
tillämpas på ett obundet lån, har begränsade verkningar, därför att
låntagaren kan räkna med chansen av en räntesänkning, försåvitt han behåller
lånet i obunden form. Men örn det långivande institutet vid en åtstramning
av penningmarknaden med åtföljande räntehöjning säger upp
lånet i syfte att framtvinga en överflyttning till annat institut, tvingas låntagaren
att konsolidera sitt lån vid den för honom olämpligaste tidpunkten.
Under första halvåret 1940 var liypotekskassans låneränta 43/-i procent och
bostadskreditkassans räntesats (exklusive fond- och förvaltningsbidrag) låg
på samma nivå. De fastighetsägare, som vid denna tidpunkt nödgades
binda sina lån, kommo i en ogynnsam ställning i förhållande till övriga
fastighetsägare (äldre lån upptagna till högre räntor före 1930-talets räntefall
ha i regel kunnat konverteras). Som de utgöra en mycket liten del av det
totala fastighetsbeståndet, kunna deras högre omkostnader ej heller påverka
det allmänna hyresläget.
I det föregående har endast diskuterats låntagarens intresse av bundna
eller obundna räntor. Men problemet kan ses även ur långivarens synpunkt.
En bristande överensstämmelse mellan lånevillkoren vid upplåning
av pengar och vid dessa medels utlåning får verkningar på kreditinstitutets
vinst. Det är med hänsyn härtill, som hypotekskassan och bostadskreditkassan
måste skydda sig mot uppsägning av lån från låntagarens sida under
samma period som de på grund av lånevillkoren för sina obligationslån äro
bundna gentemot obligationsinnehavarna. Sparbanker och affärsbanker tilllämpa
gentemot sina insättare den principen, att en ränteändring tillämpas
från en viss dag på hela beståndet av insatta medel oavsett uppsägningstiden.
Detta är en väsentligt smidigare metod än att kräva en formell uppsägning
från endera parten. Samma princip tillämpas även gentemot låntagarna.
Därigenom vinner man att förändringar i räntesatserna inträffa
samtidigt för såväl inlånade som utlånade medel. Det system med på
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
längre tid bundna insättningar mot högre ränta än för insättningar med
kortare uppsägningstid, som under vissa tider av penningknapphet praktiserats
av banker och sparbanker, betyder ej en bunden ränta och har sålunda
ej ur denna synpunkt någon betydelse för frågan örn räntebundna
lån. Skulle en större del av utlåningen ske i räntebunden form, kommer
givetvis räntemarginalen och därmed överskottet på rörelsen att fluktuera.
I vilken riktning dessa fluktuationer skulle, gå beror på ränteutvecklingen.
På 1930-talet skulle vinsten legat på långivarnas sida. De skulle haft fördelen
av höga ränteinkomster å tidigare utlämnade lån, medan ränteutgifterna
skulle ha sjunkit. I en period av stigande räntesatser skulle utvecklingen
lia gått i motsatt riktning. Sparbankerna ha erfarenheter av detta
problem, enär en icke obetydlig del av deras medel äro bundna i obligations-
och kommunlån med fix ränta. Vid en räntebunden utlåning blir avskrivningsproblemet
aktuellt. Ju kortare bindningstiden är, desto lättare
blir emellertid detta problem att lösa. Ur denna synpunkt skulle inteckningslån,
bundna på exempelvis fem år, vara att föredraga framför lån,
bundna på tio år.
Mellan de långivare som kunna välja mellan i räntehänseende bundna
och obundna lån, respektive på kort sikt bundna lån, d. v. s. försäkringsbolagen
och i viss utsträckning sparbankerna, å ena sidan samt låntagarna
å den andra uppstår en intressekonflikt. Inför en väntad räntehöjning, då
låntagarna önska konsolidera lånen, lia långivarna direkt intresse av att
hålla sina lån obundna, örn ej hänsyn av icke ekonomisk art spela in som
påpekats ovan ifråga örn försäkringsbolagen. Den engelske nationalekonomen
Keynes förordade redan på 1920-talet en rörlig placeringspolitik från
livförsäkringsbolagens sida i syfte att utnyttja räntekonjunkturerna, en politik
som för det bolag, i vilket han är ordförande, då uppgavs lia lett till gynnsamt
resultat. Flertalet svenska livförsäkringsbolag tillämpa dock alltjämt
en mera traditionell placeringspolitik med bundna lån som huvudsakligt
placeringsobjekt. Konkurrenssynpunkten kan dock framtvinga en strävan
hos dessa institutioner att lämna bundna lån även vid låga räntesatser, örn
alternativet är tillgodohavanden, som icke alls kunna förräntas eller ge en
mycket låg ränteavkastning. Det är i en sådan situation sparbankerna eller
åtminstone vissa sparbanker för närvarande befinna sig med tillgodohavanden
hos affärsbanker på sammanlagt 120 miljoner kronor (januari 1943).
Det har gentemot de icke räntebundna lånen framförts den invändningen
att en mera betydande räntehöjning skulle kunna framkalla en kris på
fastighetsmarknaden. Då man i detta hänseende gör skillnad mellan bundna
och obundna lån, måste det bero på att man tillskriver omkostnadsökningen
för fastigheterna rollen av krisutlösande faktor. En räntehöjning under en
kort period torde dock, örn ej speciella omständigheter föreligga, knappast
påverka omkostnadskontot i så hög grad att realisationer skulle framtvingas.
En räntehöjning som blir bestående drar i regel med sig stigande hyror,
vilka kompensera fastighetsägaren för kostnadsökningen och sålunda lämna
nettoavkastningen oförändrad, llän testegringens betydelse som verksam
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 248.
faktor i en fastiglietskris ligger på ett annat plan. Den medför — om
andra faktorer ej verka i motsatt riktning — en allmän nedgång i fastighetsvärdena.
Men mot en dylik utveckling kan man icke skydda sig genom
att binda lånen.
Byggnadslånebyråns tillkomst oell utveckling fram till år 1941.
Efterföljande redogörelse för byråns verksamhet eftersträvar ej fullständighet
utan är helt inriktad på att belysa de för utredningen väsentliga
frågorna. Sålunda utelämnas långivningen till byggnadsverksamhet på landsbygden
och till den socialt inriktade bostadsproduktionen. Lånens utformning
med hänsyn till ränte- och amorteringsvillkor m. m. har ej heller tagits
upp. Huvudvikten har lagts vid de underliggande krediternas karaktär samt
lånens lokala fördelning.
Under vintern 1932—33 medförde den omfattande arbetslösheten problem
av svårbemästrad art för den ekonomiska politiken. Det program som framlades
för 1933 års riksdag karakteriserades av ett nytt grepp på uppgiften
att bekämpa arbetslösheten genom att sätta in denna uppgift i ett större
konjunkturpolitiskt sammanhang. Principen var att skapa arbetstillfällen
direkt och indirekt genom offentliga arbeten. Vid utformandet av propositionen
blev det en central uppgift att framlägga konkreta förslag rörande
lämpliga arbeten. Bland alla de olika former av byggnads- och anläggningsverksamhet
som fyllde programmet upptogs även bostadsbyggande. På grund
av läget på bostadsmarknaden efter den synnerligen omfattande byggnadsverksamheten
före krisen rådde det emellertid delade meningar örn, huruvida
bostadsbyggande vore en önskvärd form av offentliga arbeten. Denna konflikt
mellan de arbetsmarknadspolitiska och de bostadsmarknadspolitiska
synpunkterna framträder också tydligt i den V. P. M. angående främjande
av bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet, som framlades av särskilt
tillkallade sakkunniga den 8 februari 1933 och som publicerades som bilaga
I till proposition nr 211.
De sakkunniga framhålla i olika sammanhang att statens ingripande
helt dikteras av arbetsmarknadspolitiska motiv. Läget på bostadsmarknaden
i flera städer och stadsliknande samhällen var ömtåligt och labilt samt ägnat
att mana till försiktighet, då det gällde att främja fortsatt bostadsproduktion.
Den produktion man ville stödja måste vara räntabel, enär statsstödet förutsatte
enskild kapitalinvestering av betydande omfattning. Statsmedlen
borde tillskjutas i form av lån. I sin på 1920-talet bedrivna stödverksamhet
genom statens bostadslånefond hade staten inträtt stödjande genom att
lämna sekundärlån. Som marknaden för sekundärlån efter Bostadskreditkassans
tillkomst vunnit en fastare organisation, fanns det anledning räkna
med att dylika lån skulle kunna uppbringas på öppna marknaden. Statslånen
skulle därför göra den största effekten, örn de sattes in efter primäroch
sekundärlånen. En så högt belägen kredit måste medföra vissa risker
för långivaren, och dessa risker kunde ej skjutas över på kommunerna genom
krav på kommunal borgen. Kommunernas medverkan borde dock fordras,
bland annat just i syfte att eliminera en onödig eller rent av överflödig
bostadsproduktion. Långivningen borde därför förmedlas av vederbörande
drätselkammare eller däremot svarande organ, som därvid påtog sig den
lokala organisationen och kontrollen intill dess lånen slutamorterats.
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Men denna medverkan från kommunernas sida ansågs ej tillräcklig som
garanti för en ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt önskvärd bostadsproduktion.
Denna garanti kunde bli mera effektiv, örn det statliga stödet förankrades
i den öppna kapitalmarknaden och dess sätt att bedöma läget i
en kommun. De sakkunniga föreslogo därför att statslånet skulle stå i viss
relation till den kredit som med bättre förmånsrätt och på betryggande
villkor kunde erhållas på öppna marknaden. Detta var motivet för den s. k.
femtedelsregeln, d. v. s. den regeln att statslånet skulle högst få uppgå till
20 procent av den på marknaden erhållna krediten. Den högsta belåningsgränsen
föreslogs till 90 procent av fastighetsvärdet, vilket förutsatte underliggande
krediter upp till 75 procent. På annat sätt uttryckt innebar denna
begränsning en maximering av statslånet till 15 procent av fastighetsvärdet.
Örn kreditinstituten skulle finna försiktigheten bjuda _ att sänka sin övre
gräns för belåningen, så följde automatiskt en sänkning av den övre belåningsgränsen
även för statslånet. Om bj^gget icke kunde komma till stånd
vid en sådan belåningsgräns, vore detta ett bevis på att så överhuvud taget
icke heller borde ske.
Bvggena borde utföras på öppna marknaden och det enda direktivet
ifråga örn deras art var att de förutsattes huvudsakligen skola tjäna bostadsändamål.
De direktiv som promemorian innehåller ifråga om de underliggande
krediterna få helt betraktas ur de synpunkter som ovan angivits. Huvudprincipen
var att kreditgivare med förmånsrätt framför statslånet med sin
affärsmässiga bedömning av det planerade bygget och med sin erfarenlietsmässiga
förmåga att bedöma läget på bostadsmarknaden i realiteten örn än
icke formellt skulle prestera den garanti som staten krävde rörande fastighetens
räntabilitet och dess behövlighet ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt.
Man kunde sålunda ej acceptera vilka långivare som helst utan
endast sådana som uppfyllde ovan angivna villkor. Detta torde ha inneburit
att man skulle undvika sådana kreditgivare, som kunde ha ett starkt
egenintresse i ett fortsatt bostadsbyggande men utan ansvar för byggnadsverksamhetens
räntabilitet på längre sikt. Själva formulerade de sakkunniga
sitt krav på den underliggande krediten på följande sätt:
»Såsom allmänna villkor vilja de sakkunniga föreslå, att krediten med
förmånsrätt framför statslånet skall hava lämnats av kreditgivande institutioner
— privatpersoner, enskilda leverantörfirmor m. fl. synas icke få ifrågakomma
såsom långivare — samt vara ordnad på fullt betryggande villkor.
De sakkunniga föreställa sig att man såsom långivare beträffande den bättre
belägna krediten främst bör taga hänsyn till Konungarikets Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, inteckningsbolagen, försäkringsbolagen
och sparbankerna.»
Man ser härav att de sakkunniga ansågo de kreditgivande instituten besitta
det omdöme och den erfarenhet som vore önskvärd ur ovan angivna
synpunkter, och de uppräknade som de institut, vilka främst borde komma
ifråga, de sedan gammalt förnämsta kreditgivarna på städernas fastighetsmarknad.
Att affärsbankerna saknades bland dessa framstår som naturligt
med hänsyn till deras relativt ringa betydelse som långivare vid denna
tidpunkt. Sorn ett andra villkor uppställdes att underliggande kredit skulle
vara ordnad på fullt betryggande villkor. Promemorian ger ingen ledning
118
Kungl. Marits ''proposition nr 243.
för liur »betryggande» skall tolkas. Formuleringen torde emellertid lia
hämtats från bostadskreditkassans reglemente.
I Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit (Statens off. utredn.
1928: 10) återfinner man i 22 § i den föreslagna förordningen örn svenska
stadsinteckningskassan och örn stadsinteckningsföreningar, vilket förslag låg
till grund för bostadskreditkassans organisation, följande formulering:
»Lån må ej meddelas, med mindre lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande sätt ordnat.»
I specialmotiveringen framliålles att det vid sekundärbelåning spelar en
väsentlig roll, huru primärkrediten ordnats, enär vid en uppsägning av
denna, innehavaren av sekundärhypoteket kan bliva nödsakad att för skyddande
av sin fordran tillse att primärkrediten omplaceras, vilket kan föranleda
svårigheter och kostnader. Sekundärlån borde därför icke få lämnas
efter en tillfälligt ordnad primärkredit, vilken kunde förväntas när som
helst bliva uppsagd till betalning. De sakkunniga ansågo det dock ej lämpligt.
att föreskriva, att lånet skulle vara bundet på viss längre tid, enär man
därigenom skulle ha uteslutit sparbankerna, hos vilka lånen ehuru formellt
uppsägbara på sex månader dock torde få betraktas som sakligt sett mycket
fast placerade. Frågan huruvida primärkrediten kunde anses på betryggande
sätt placerad borde göras till föremål för diskretionärt bedömande i varje
särskilt fall och kassans ledning borde meddela de föreskrifter som kunde
befinnas erforderliga till ledning för en sådan prövning.
Enligt uppgift från bostadskreditkassan har man ansett lån hos affärsbank
icke vara på betryggande sätt placerade i den mening de sakkunniga
inlagt i detta begrepp.
För den föreslagna låneverksamlaeten, som endast skulle vara av temporär
art, föreslogs i promemorian ett provisoriskt organ, som enligt förslaget
skulle kallas statens byggnadslånebyrå. Till skillnad från den gamla byggnadsbyrån,
vilken under 1920-talet handhade administrationen av den statliga
bostadslånefonden, måste byggnadslånebyrån ingå på ett affärsmässigt
bedömande av krediterna, varför byrån borde få sig anvisad ett belopp,
vars fördelning den själv skulle verkställa.
I de mångå remisser som avgåvos rörande förslaget kritiserades detsamma
väsentligen ur synpunkten av läget på bostadsmarknaden och faran
för en fastighetskris. Ingen diskussion togs upp rörande frågan örn de
underliggande krediternas art eller vad som skulle menas med betryggande
villkor. Detsamma gäller riksdagsdebatten i ärendet.
Departementschefen förordade en stödaktion i överensstämmelse med förslaget
med endast några smärre ändringar. Ett belopp av 7,5 miljoner kronor
begärdes, vilket dock nedsattes till 5 miljoner kronor av riksdagen.
De sakkunniga hade antytt att, om en stödaktion beslutades för byggnadsverksamheten
på landsbygden, skulle även denna läggas under byrån.
Detta förslag togs ej upp av departementschefen utan den av byrån omhänderhavda
verksamheten kom till en början att omfatta »lån till främjande
av bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen», som rubriken
lyder i den första kungörelsen av den 16 september 1933. I 6 § av denna
kungörelse formulerades villkoret rörande underliggande krediter på följande
119
Kungl. Majlis proposition nr 243.
sätt: »Lån må utgå allenast under förutsättning a) ........ b) att lån, som
lämnats mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än säkerheten
jämlikt 3 § första stycket för statslånet äro på betryggande sätt ordnade
(ej leverantörkredit eller liknande).» Förbehållet att leverantörkredit eller
liknande ej finge förekomma bygger direkt på de sakkunnigas förslag örn
begränsning av de underliggande krediterna till lån av kreditinstitut och
liknande och kan därför ej tolkas som en exemplifiering av vad som skall
menas med »på betryggande sätt ordnad». Detta krav har alltsedan dess
kvarstått oförändrat för nybyggnadslånens vidkommande.
Hedan den 7 juli s. å. hade Kungl. Majit förordnat örn inrättande av
byggnadslånebyrån, men på grund av byggnadsstrejken kom verksamheten
icke igång förrän under 1934. 1933 års anslag fastställdes att gälla byggen,
som påbörjats under tiden 15 februari—1 september 19o4. I verkligheten
kom utbetalningen av lånen att förläggas till tiden oktober 1934 november
1935. Något nytt anslag beviljades ej av 1934 års riksdag och den enda
ändring som vidtogs var att byrån beviljades rätt att lämna lån mot inteckning
i tomträtt, som upplåtits på betryggande villkor.
Enligt byggnadslånebyråns egna uppgifter, avseende början av år 1935
hade lån till ett belopp av 4.7 miljoner kronor preliminärt beviljats. Byrån
arbetade på det sättet att den på grundval av de insända handlingarna preliminärt
beviljade lånen vanligen före eller i samband med byggets igångsättande.
Den underliggande krediten var då icke alltid reglerad på sådant
sätt som förordningen föreskrev och det slutliga beslutet samt utbetalningen
av lånemedlen blev beroende på en reglering av denna kredit. Efter ett
sådant preliminärt beslut, som fick anses innebära en bindande utfästelse
att tillhandahålla ifrågavarande statskredit, sedan byggnadsföretaget fullföljts
1 huvudsaklig överensstämmelse med givna förutsättningar, visade det sig
möjligt för låntagarna att lättare erhålla kredit under byggnadstiden. Den
kontroll och den planmässighet i finansieringen, som följde med statslånet,
s_ynes också lia underlättat ordnandet av den underliggande krediten.
Den på grundval av det i byrån tillgängliga materialet gjorda undersökningen
av byråns verksamhet (se bilaga) visar, att lån, utlämnade enligt
1933 års kungörelse, till 98 procent gingo till flerfamiljshus, medan endast
2 procent gingo till enfamiljshus. Enligt byråns egna uppgifter var det
huvudsakligen flerfamiljshus med smålägenheter som erhöllo statslån. I
sitt yttrande till statsrådsprotokollet år 1933 framhöll departementschefen,
att låneverksamlieten knappast kunde tänkas komma att omfatta de största
städerna. I verkligheten kommo dessa att ta lejonparten av lanell. Icke
mindre än 84 procent av samtliga statslån mot inteckning i flerfamiljshus
folio på städer med över 30,000 invånare. De preliminära siffrorna visa att
3.2 miljoner»kronor av beviljade 4." miljoner kronor gingo till Stockholm,
Göteborg och Malmö. Det var sålunda huvudsakligen storstadsbebyggelsen,
som erhöll stöd under denna period.
På grund av materialets beskaffenhet är det omöjligt att analysera fördelningen
av de underliggande krediterna, efter det att dessa slutligt regie
-
120
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 243.
rats. Vissa slutsatser torde dock kunna dragas ur det preliminära materialet.
De största kreditgivarna voro försäkringsbolagen, vilket torde sammanhänga
med koncentrationen av långivningen till de största städerna, där
försäkringsbolagen dominera som kreditgivare. Därnäst i ordningen kommo
hypoteksföreningarna, sparbankerna och bostadskreditföreningarna. Inteckningsbolag,
fonder och stiftelser representerade mindre belopp.
I de handlingar som lågo till grund för de preliminära besluten funnos
affärsbanker, privatpersoner, bolag m. m. upptagna som långivare. Enligt
uppgift från byggnadslånebyrån har man i princip men icke undantagslöst
krävt omplacering av dessa krediter. Då man låtit krediter av denna natur
kvarstå, har det varit speciella omständigheter som motiverat detta. Det
kan ha gällt smärre belopp i lån till enfamiljshus, som vederbörande haft
svart att placera örn, eller smärre sekundärlån. Vissa andra undantag lia
ävenledes gjorts. Skall man härur försöka utläsa vad byggnadslånebyrån
inlagt i termen »på betryggande sätt ordnade», finner man, att bundna lån
hos hypotekskreditinstitutioner, försäkringsbolag, fonder, stiftelser m. m. ansetts
höra till denna kategori sa ock obundna lån hos sådana kreditgivare,
vilka man ej räknade med skulle säga upp lånet (sparbanker samt i undantagsfall
affärsbanker). Med reservation för det fåtal fall, då lån lämnats
även med lån hos affärsbank som underliggande kredit, bär byggnadslånebyrån
följt bostadkreditkassans tolkning av begreppet »betryggande placering».
Ar 1935 togs frågan örn understöd åt byggnadsverksamheten i städerna
åter upp. Byggnadslånebyrån föreslog ett fortsatt stöd i enlighet med
1933 års grundprinciper, samtidigt som byrån betonade att man måste gå
fram med stor försiktighet och urskillning. Det framhölls dessutom att det
fanns ett bestånd av bostadssocialt nöjaktiga men omoderna bostäder, vilka
pa grund av mindre ändamålsenlig utrustning voro mindre efterfrågade.
Byrån föreslog därför visst stöd också för ombyggnad, varvid åtgärderna
borde bedömas företrädesvis ur ekonomisk synpunkt samt betraktas som
förestavade av arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Att ett statsstöd behövdes
för att möjliggöra ombyggnaderna berodde på att ifrågavarande fastighetsbestånd
i stor utsträckning läge i ekonomiskt förhållandevis svaga händer.
I huvudsak skulle lånen kunna ordnas på samma sätt som fastställts för
nybyggnadslån enligt 1933 års kungörelse med vissa modifikationer. Lån
skulle sålunda kunna lämnas till belopp, motsvarande halva kostnaden för
ombyggnaden, och skulle säkerställas av inteckning liggande inom 90 procent
av såväl taxeringsvärdet som av det utav byrån fastställda värdet efter ombyggnaden.
En viktig modifikation gjordes med hänsyn till underliggande
krediter. »Byrån föreställde sig, att en nyinvestering av kapital för ett ombyggQadsföretag
icke alltid kunde åstadkommas på sådana villkor, att krediten
kunde betecknas som en betryggande fastiglietskredit i egentlig mening,
utan att mera affärsmässigt betonade krediter ofta måste anlitas,
exempelvis bankkrediter, där inteckningssäkerheten förstärktes med borgen.
Det torde, för att praktiska resultat skulle kunna uppnås, vara ofrånkom
-
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ligt, att man beträffande nyinvesterat kapital gjorde vissa eftergifter till förmån
för mer affärsmässigt betonade krediter». Detta måste tolkas på det
sättet att man i fråga örn de äldre lånen fortfarande upprätthöll kravet på
betryggande placering enligt byråns tidigare tolkning av denna bestämmelse,
men att de nya lån som upptogos för ombyggnaden kunde placeras i affärsbank.
Efter formuleringen att döma räknade man med att dessa lån skulle
komma att ligga så högt upp, att de egentliga fastighetskreditinstituten icke
skulle kunna taga dem och att bankerna endast skulle acceptera inteckningarna
som säkerhet, örn de förstärktes med borgen. Riksdagen antog
detta förslag och beviljade 3 miljoner kronor till »Lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen». I förordningen infördes
ett tillägg till huvudregeln att underliggande krediter skulle vara »på betryggande
sätt ordnade (ej leverantörkredit eller liknande)» av innehåll att
byggnadslånebyrån därutinnan ägde medgiva jämkningar just med avseende
å leverantör- eller liknande krediter, som upptagits för ombyggnadsarbetets
utförande.
De preliminära uppgifterna för nybyggnadslånen visa att försäkringsbolagen
fortfarande dominerade, men att sparbankerna ryckt upp på andra plats,
närmast följda av hypoteksföreningarna och bostadskreditföreningarna. Aven
här framträder sålunda den vid denna tidpunkt framträdande obenägenheten
från låntagarnas sida för att binda lånen, vilken påtalats i ett tidigare sammanhang.
Lån till flerfamiljshus utgjorde fortfarande majoriteten såväl vad
belopp som antal beträffar: 97 procent av totalbeloppet beviljade statslån.
De större städerna togo även nu huvudparten av lånen eller 80 procent,
men Stockholms andel minskades från 49 till 36 procent. Lån enligt 1935
års kungörelse började utbetalas först i juni 1936 och fortsatte till oktober
1937.
Ombyggnadslånen företedde en något olika bild. Icke mindre än 98
procent av det totala beloppet lån för ombyggnad av flerfamiljshus hamnade
nämligen i Stockholm. Enligt uppgift lia affärsbankslån i större utsträckning
accepterats som underliggande kredit.
År 1936 reserverades det av riksdagen samma år beviljade anslaget till
lånefonden på 2 miljoner kronor helt till ombyggnadsverksamhet, enär det
på grund av den livliga byggnadsverksamheten ej längre ansågs rimligt att
understödja nyproduktion. Under de efterföljande åren 1937—39 anslogos
respektive 1.5 miljoner kronor, 1.0 miljoner kronor och 1.5 miljoner kronor
för samma ändamål eller sammanlagt 4 miljoner kronor. Ombyggnadslån
på sammanlagt 6.3 miljoner kronor utlämnades från december 1936 till juni
1942.x) Till 98 procent gingo medlen till flerfamiljshus och huvudparten
gick till Stockholm. Fördelningen var dock något jämnare än för lån enligt
1935 års kungörelse, 87 procent till Stockholm enligt 1936 års kungörelse
mot 98 procent enligt 1935 års. Byggnadslånebyråns rätt att medgiva jämkningar
ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter
kvarstod.
l) Att detta belopp överstiger det totala anslaget på 6 miljoner kronor beror pä att
det förelåg ett överskott pi. 1935 Srs anslag.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Ar 1937 införde man en nyhet ifråga örn låneverksamheten i städerna,
nämligen de statliga tertiärlånen. Det var icke lånens karaktär av tertiärlån
som var en nyhet. De tidigare lånen hade varit tertiärlån, även örn de
icke kallats så. Men det var syftemålet som var nytt i jämförelse med
tidigare nybyggnadslån. Stödverksamheten hade nämligen ett bostadssocialt
syfte, i det lånen tillkommo för att främja sådan byggnadsverksamhet, som
avsåg att genom nyproduktion av flerfamiljshus (hyreshus) åstadkomma rymliga
smålägenheter till för mindre bemedlade överkomliga priser. Endast
ett mycket blygsamt belopp på 500,000 kronor anvisades för detta ändamål.
År 1938 beviljades ett lika stort belopp och år 1939 höjdes anslaget till
750,000 kronor. De villkor som uppställdes för dessa lån voro i stort sett
desamma som för 1933 och 1935 års nybyggnadslån. Sålunda bibehölls
femtedelsregeln samt gränserna för statslånet oförändrade och vidare uppställdes
samma villkor för placeringen av lån med förmånsrätt framför statslånet
som gällt ifråga om nybyggnadsföretag, nämligen att dessa lån skulle
vara på betryggande sätt ordnade, och någon dispensmöjlighet härutinnan
gavs icke. På två punkter förelåg en avvikelse från tidigare bestämmelser.
Lån skulle ej få lämnas i Stockholm, Göteborg eller Malmö och det kommunala
förmedlingsorganet skulle granska ansökningshandlingarna med hänsyn
till »behovet och ändamålsenligheten ur bostadspolitisk synpunkt».
Hänsynen till arbetsmarknadens läge hade sålunda bortfallit. Detta sammanhängde
påtagligen med det förhållandet att stöd från det allmänna icke
längre erfordrades ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Att lån icke
skulle få utgå i de tre största städerna berodde på att tillgången på rymliga
och någorlunda billiga smålägenheter å dessa platser ansågs vara förhållandevis
god.
Motiveringen för anslaget hade som redan nämnts en social anstrykning.
Pörslaget framlades först av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. och avsåg närmast ett stöd till de kooperativa
företagen med syfte att, såsom antytts, främja strävandena för en bättre utrym
messtandard. Detta förslag avstyrktes av byggnadslånebyrån men upptogs
av departementschefen i statsverkspropositionen 1937 med hänvisning
till den låga bostadsstandard som fortfarande rådde i en del städer. Förslaget
upptogs emellertid av honom i mycket begränsad omfattning och utan
den inskränkning till kooperativa eller allmännyttiga företag som förslagsställarna
tänkt sig.
Vid 1940 års riksdag hade situationen på såväl bostads- som arbetsmarknaden
helt förändrats. Man befarade att en svår arbetslöshet skulle uppstå
på grund av de verkningar avspärrningen efter april 1940 kunde väntas få
på det svenska näringslivet. Byggnadsverksamheten, som var synnerligen
livlig vid krigsutbrottet, hade undan för undan sjunkit, allteftersom de påbörjade
fastigheterna färdigställdes. Igångsättande av nya byggnadsföretag
tedde sig som en ganska osäker företeelse. Krisen på inteckningslånemarknaden,
som tidigare skildrats, gjorde det ovisst huruvida byggmästarna skulle
kunna påräkna krediter i nödvändig utsträckning. Stegringen av räntan och
123
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
de starkt ökade byggnadskostaderna kunde väntas medföra en drastisk reduktion
av bostadsbyggandet. Som följd härav kunde man räkna med arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna — före krisen beräknades cirka 140,000
man vara sysselsatta i denna industri — samt bostadsbrist, när den på flertalet
orter obetydliga bostadsreserven absorberats. Det förslag som framlades
av departementschefen om ett anslag på 10 miljoner kronor till tertiärlån
motiverades sålunda av såväl arbetsmarknads- som bostadsmarknadsskäl.
Vissa förändringar infördes emellertid i bestämmelserna. Dessa hade tidigare
inskränkt lånen till flerfamiljshus, en utvidgning företogs nu så att lån även
kunde lämnas till enfamiljshus. Vidare borttogs förbudet att lämna lån till
Stockholm, Göteborg och Malmö. Den s. k. femtedelsregeln, som syftade
att ge statslånen en förankring i den öppna kapitalmarknadens bedömning
av läget, borttogs och lånegränsen höjdes till 20 procent av fastighetsvärdet,
respektive taxeringsvärdet för flerfamiljshus samt 35 procent för enfamiljshus.
Liksom tidigare skulle inteckningarna ligga inom 90 procent för flerfamiljshusen;
för enfamiljshusen fastställdes 85 procent som övre gräns.
Ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter företogs
ingen ändring.
Under perioden december 1938—oktober 1942 ha i tertiärlån efter 1937
och 1940 års kungörelser utlämnats 11.4 miljoner kronor. Huvudparten
härav har utlämnats under 1940 och efterföljande år. Hyreshusen dominera
fortfarande med 98 procent av den totala lånesumman. Men till skillnad
från tidigare låneverksamhet har en markant förskjutning ägt rum från
Stockholm till övriga större städer. Stockholm svarar endast för 32 procent
av lånen, medan andelen för övriga större städer är 46 procent, för mindre
städer 18 procent och för samhällen i övrigt 4 procent. Lånen till enfamiljshus
fördela sig med 31 procent på Stockholm, 10 procent på övriga
större städer, 44 procent på mindre städer och 15 procent på övriga samhällen.
För denna period föreligga tillförlitligare uppgifter rörande de underliggande
krediterna.
Med kännedom örn läget på marknaden efter 1940, då huvudparten av
lånen lämnats, är hypoteksföreningarnas dominerande ställning med 29 procent
av totalbeloppet underliggande krediter ej att förvåna. Intecknings - bolag samt fonder och stiftelser, som tidigare spelat en underordnad roll,
svara för 16 procent respektive 12 procent vardera. Benägenheten hos låntagarna
att binda sina lån kommer här till synes. Försäkringsbolagen ha
gått tillbaka som långivare och deras andel utgör endast 14 procent. Härtill
ha bidragit dels den allmänna nedgången i försäkringsbolagens placeringar
i inteckningar och dels låneverksamhetens förskjutning till mindre
städer. Sparbankernas andel var 16 procent, vilket också betyder en nedgång.
Detta sammanhänger dels med brist på medel under krigets första
år och dels med fastighetsägarnas preferens för bundna lån, som sparbankerna
ej kunnat tillgodose. Det är av intresse att konstatera att för den övervägande
delen av försäkringsbolagens samt närmare hälften av sparbankernas
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
och inteckningsbolagens krediter stodo vederbörande institutioner som ensamma
långivare. De ha sålunda tagit lånen från botten upp till statslånet.
Smärre krediter lämnade av privatpersoner, affärsbanker och andra kvarstodo
vid det slutliga reglerandet av lånet. Som tidigare har man i undantagsfall
accepterat dylika krediter som »betryggande» placering. Med reservation
för materialets bristfälligheter kan man dock konstatera, att affärsbankkrediter
föreligga på ett belopp av sammanlagt endast 173,000 kronor (tydligen
i regel sekundärkrediter) i fem fall i gruppen flerfamiljshus på en samlad
kreditsumma för gruppen av 41.8 miljoner kronor och ett totalantal beviljade
lån på 162 stycken. Under 1940/41 torde affärsbankerna själva lia haft ringa
intresse för fastighetskreditmarknaden.
Den totala tertiärlånesumman utgör i procent av de underliggande krediterna
cirka 25 procent för hyreshusen och cirka 55 procent för egnahemmen;
sålunda har en väsentlig ökning ägt rum, sedan femtedelsregeln släpptes.
Örn man räknar med maximigränsen 20 procent av fastighetsvärdet för belåningen,
skulle man komma till ett maximibelopp av 50 miljoner kronor
för den byggnadsverksamhet, som kom till stånd med statsunderstödets
hjälp under byggnadssäsongen 1940/41.
1941 års räntegaranti och 1942 års tilläggslån.
Den 1 augusti 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
rörande byggnadskostnaderna samt att undersöka vilka åtgärder
som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med förslag. Orsaken
till att denna utredning tillsattes, var svårigheter att med de höjningar som
inträtt ifråga örn byggnadskostnaderna få i gång en byggnadsverksamhet
utan en avsevärd höjning av hyrorna, en utväg som man ville undvika.
De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande (statens off. utredn. 1941:4)
att ett av de viktigaste kostnadselementen är räntekostnaderna efter byggets
avslutande. Från en nivå av cirka 3 procent för bundna lån före krigsutbrottet
hade räntan stigit till 4.75—4.80 procent under första halvåret 1940.
Sedermera hade visserligen en nedgång ägt rum till cirka 4.5 0 procent, men
de sakkunnigas utredningar visade, att byggnadsverksamhet icke kunde
komma till stånd med en ränta som överstege 3.5 0 procent för kassalån.
Först örn byggmästarna kunde vara förvissade örn att de på hösten 1941,
när de på våren startade byggena stodo färdiga, kunde erhålla lån till denna
räntesats, kunde man räkna med att byggnadsverksamheten bomme i gång.
Det fanns visserligen den chansen, att den allmänna räntenivån kunde sjunka,
men utsikterna härför voro alltför ovissa för att byggmästarna skulle våga
räkna härmed.
Av de olika alternativ, som kunde komma ifråga för att på denna punkt
lämna byggnadsindustrien ett stöd, stannade de sakkunniga inför en statlig
garanti att vid den tidpunkt husen stöde färdiga, medel skulle finnas tillgängliga
på marknaden till en räntesats av 3.5 0 procent för kassalån och
för övriga lån i normal proportion till denna bottenlåneränta. Detta skulle
göra det möjligt för byggmästarna att redan vid byggets igångsättande träffa
avtal örn sina fastighetslån till en fixerad räntesats. Räntegarantin borde
omfatta högst 10 år, motsvarande den period efter vilken stadshypoteks
-
125
Kungl. Majda proposition nr 243.
kassans ock bostadskreditkassans nyemitterade obligationer kunna konverteras.
Under denna period kunde man även räkna med att det allmänna
räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten till de kreditgivande instituten
inbetala mellanskillnaden mellan den faktiska räntan för lånet och 3.50 procent
för primärlånet, resp. motsvarande högre räntesats för sekundärlånet,
däri inbegripet förvaltnings- och andra bidrag. Dylik räntegaranti skulle
utlämnas för lån lämnade av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna,
inteckningsbolagen och hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken
och de enskilda sparbankerna. Man förutsatte sålunda att även
obundna lån skulle komma i åtnjutande av räntegaranti.
De sakkunniga betonade också att räntegarantin måste kompletteras med
en garanti från statens sida, att örn marknaden, när de nya husen stöde
färdiga, ej kunde ställa nödiga medel till förfogande, staten komme att träda
emellan. Detta kunde enklast ske genom att riksbanken uppköpte fastighetskreditinstitutionernas
obligationer och lämnade sparbankerna nödiga
krediter inom den för statsgarantin uppdragna ramen. Ett dylikt stöd,
framhöllo de sakkunniga, läge helt i linje med riksbankens uppgift att sörja
för penningmarknadens likviditet.
De sakkunniga förutsatte att kreditgarantin skulle administrativt handhavas
av byggnadslånebyrån i samband med dess tertiärlåneverksamhet,
vilken borde fortsättas efter i huvudsak samma principer som tidigare.
Byråns granskning av ansökningshandlingarna torde dock behöva göras
väsentligt strängare än hittills med beaktande av de riktlinjer de sakkunniga
uppdragit för kostnadsanpassningen. Vidare var en viss kontroll över
hyrorna motiverad.
Vissa remissinstanser avstyrkte helt förslaget örn räntesubvention, medan
det stora flertalet accepterade denna tanke, även örn de samtidigt framförde
betänkligheter mot förslagets utformande. Som alternativ till de sakkunnigas
förslag framlades från flera håll förslag örn att räntesubventionen
skulle knytas till tertiärlånen på så sätt, att högre ränta än 0V2 procent
för primärlånen och motsvarande räntefot för sekundärlånen skulle kompenseras
genom en lägre ränta för det statliga tertiärlånet. Som framhölls
av departementschefen i prop. nr 251 till 1941 års riksdag vore det med
den grundkonstruktion de sakkunniga föreslagit reellt likgiltigt, örn det årliga
skillnadsbeloppet utanordnades via de kreditinstitutioner, med vilka
låntagarna träffat avtal örn primär- och sekundärlån, eller i form av en eftergift
på tertiärlånets annuitet. Det senare förfaringssättet syntes vara uradministrativ
synpunkt fördelaktigare på grund av sin enkelhet, ehuru det
band räntegarantin vid förekomsten av ett statligt tertiärlån. Denna begränsning
ansågs dock icke vara av betydelse, enär man räknade med att
knappast någon byggnadsverksamhet skulle komma i gång utan stödet av
de statliga tertiärlånen och de fördelaktiga villkoren för dessa. Av dessa
skäl förordade departementschefen en sådan anordning för räntegarantin,
som innebar en eftergift av tertiärlåneräntan, örn läget på kapitalmarknaden
så krävde.
Körande begränsningen av räntegarantin till lån, lämnade av vissa institutioner,
föreslog departementschefen ingen ändring. Denna begränsning
torde ursprungligen lia varit motiverad av nödvändigheten att hålla nere
126
Kungl. Majlis proposition nr 243.
den administrativa apparaten, som enligt de sakkunnigas förslag kunde förväntas
bli ganska omfattande. Därutöver torde begränsningen lia motiverats
av att man genom att hålla en del av fastigketskreditmarknaden utanför
en eventuell subventionering skulle bevara en viss konkurrens på marknaden.
Det kunde nämligen befaras att räntegarantin annars skulle kunna
försvåra den allmänna strävan efter en räntesänkning, som vid denna tidpunkt
karakteriserade den ekonomiska politiken. Denna tolkning av de
sakkunnigas förslag bestyrkes av följande yttrande av departementschefen i
ovan citerade proposition på tal örn risken för att garantin skulle verka
konserverande på räntenivån.
»Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning endast beträffande lån
från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen ägna sig åt
fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna anordningen snarast
verka i räntesänkande riktning.» Departementschefen förutsatte också,
att räntegaranti skulle kunna utgå, även örn krediter med bättre rätt än
tertiärlånet vore obundna. Han framhöll nämligen önskvärdheten av att
subventionen fastställdes för hela tioårsperioden även i de fall, då räntan
på bottenlånet icke vore bunden.
Förslaget örn begränsningen av området för räntegarantin berördes icke
av remissinstanserna annat än i ett fall. Svenska försäkringsbolags riksförbund
förutsatte sålunda i sitt yttrande, att, örn den föreslagna anordningen
bomme till stånd, försäkringsbolagen skulle kunna utlämna statsgaranterade
lån i likhet med övriga i betänkandet angivna kreditgivande
institutioner. Svenska bankföreningen däremot upptog ej denna del av förslaget
till granskning.
Förslaget örn en utvidgad tertiärlåneverksamhet sammankopplad med
räntegaranti efter de av departementschefen angivna grunderna antogs av
riksdagen, som beviljade ett belopp av 60 miljoner kronor för detta ändamål.
De nya grunderna för byggnadslånebyråns verksamhet framgår av Kungl.
Maj:ts kungörelse av den 28 juni 1941 angående tertiärlån till viss byggnadsverksamhet.
De allmänna bestämmelserna utgöra en sammansmältning
av 1936 års kungörelse angående ombyggnadslån och 1937 års kungörelse
angående tertiärlån för nybyggnadsverksamhet. De av byrån beviljade lånen
skola sålunda avse sådana med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda
byggnadsföretag, som ha till ändamål uppförande eller ombyggnad
av byggnader, avsedda att innehålla huvudsakligen mindre men rymliga bostadslägenheter
(flerfamiljshus) eller att utgöra egnahem (enfamiljshus). Ifråga
örn de underliggande krediterna vidtogs den förändringen, att det tidigare
preciserade undantaget ifråga örn de underliggande krediterna, »ej leverantörkredit
eller liknande», borttogs.
Lån kunna utlämnas som vanliga tertiärlån efter den i kungörelsen fastställda
räntan av 472 procent. Örn läget på marknaden vid lånets upptagande
ej medger en ränta på 37a procent för primärlån och motsvarande
ränta för sekundärlån, inträder räntegarantin (6 §), vilken gäller under tio
år. Olika säkerhetsåtgärder ha vidtagits för att förhindra att låntagaren
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
accepterar en högre ränta än marknadsräntan och för att han icke underlåter
att begagna det tillfälle, som kan stå honom till buds för att utnyttja
en räntesänkning. Kungörelsen säger nämligen: »Fastställd eftergift
må nedsättas, därest lånemarknadsräntan sjunker och låntagaren, oaktat
han därtill har möjlighet, underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för
att komma i åtnjutande av den lägre räntan.» Man förutsåg sålunda att
byggnadslånebyrån skulle kunna acceptera som underliggande kredit obundna
lån eller lån bundna för kortare tid än tio år, vilka lämnats av andra än
sparbanker, på vars lån räntesatsen automatiskt sjunker vid en allmän räntesänkning
oavsett uppsägningstidens längd. Däremot innehöll bestämmelserna
ingenting rörande eventuell eftergift för den räntestegring som kunde
uppstå för ett obundet eller på kortare tid än tio år bundet lån. Detta
innebar att risken för en eventuell allmän höjning av räntenivån efter lånets
avslutande i detta fall helt fick bäras av låntagaren.
I 6 § uppräknas de institut, vars lån kunna bli föremål för räntegaranti:
»Eftergift må icke beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som
lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat
kreditinstitut, som Ilar fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga
uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken.»
Som framgår av denna formulering ha, efter ärendets behandling i propositionen,
försäkringsbolagen som en eftergift för det av dem uttalade önskemålet,
medtagits inom ramen för räntegarantin, medan affärsbankerna alltjämt
stå utanför. Någon motivering för försäkringsbolagens medtagande kar
icke lämnats.
Det tidigare villkoret för nybyggnadslån, att primär- och sekundärkrediterna
skola vara på betryggande sätt ordnade, bibehölls, antingen lånet vore
försett med räntegaranti eller icke. I jämförelse med 1936 års författning
angående ombyggnadslån hade man borttagit den byggnadslånebyrån beviljade
rätten att företaga jämkningar ifråga örn kravet på de underliggande
krediternas betryggande placering. Som nytt lånevillkor infördes att fastighetsägaren
skulle underkasta sig den kontroll över hyressättningen som
föreskrevs i kungörelsen.
Den allmänna ränteutvecklingen under 1941 gjorde en statssubvention
överflödig. I sin den 5 februari 1942 dagtecknade promemoria rörande bostadsförsörjningen
(Statens off. utr. 1942: 3) anförde utredningsmannen e. o.
byråchefen Alf Johansson, att programmet inneburit ett säkerhetsskapande
föregripande för bostadsbyggnadsfinansieringens del av en ränteutveckling
i linje med bankoutskottets deklarationer och riksbankens politik. Genom
utvecklingen på kapitalmarknaden hade räntegarantins uppgift fyllts utan
nämnvärd subventionskostnad för staten. Men på grund av att förutsättningar
i övrigt — sänkning av byggnadskostnaderna — icke förelågo för
byggnadsverksamhetens återupptagande, hade tertiärlånen utnyttjats i endast
begränsad omfattning. Under tiden 1 juli—3 november 1941 hade icke mera
än cirka 7,150,000 kronor preliminärt beviljats i tertiärlån. Den granskning
av olika alternativ som utredningsmannen företog ledde till den slutsatsen,
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
att det statliga intresset av hyresnivåns stabilisering bäst kunde tillgodoses
genom en förändring av tertiärlånevillkoren i syfte att sänka kapitalkostnaderna.
Att konstruera det stöd man ville lämna marknaden på samma sätt
som den tidigare räntegarantin ansågs ej lämpligt i en situation, då marknadsräntan
gått ner till 3.5 procent och det från officiellt håll uttalats, att
räntepolitikens mål borde vara att stabilisera räntan vid denna nivå. En
räntenedsättning skulle under sådana förhållanden innebära en faktisk subvention.
Utredningsmannen föreslog därför, att subventionen i stället skulle
göras fullt synlig i form av en kapitalsubvention. Denna skulle kunna konstrueras
som ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet. Detta
förslag förordades av departementschefen och antogs av riksdagen.
Enligt kungl, kungörelse av den 30 juni 1942 kan byggnadslånebyrån
sålunda utlämna tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus
eller enfamiljshus, samt med eller utan räntegaranti. Dessutom
kan byrån lämna ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet
för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som
uppföres av kommun eller bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under
betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte. Andra enfamiljshus
kunna, enligt en senare kungörelse, åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet
för viss del av tertiärlånet i syfte att sänka kapitalkostnaden till
1939 års nivå. Eör tertiärlån med räntegaranti gälla alltjämt tidigare bestämmelser
rörande de institut, vilka kunna godtagas som kreditgivare med
förmånsrätt framför statslånet. Eör övriga tertiärlån samt tilläggslån, vilka
beviljas även när tertiärlån ej lämnats av byggnadslånebyrån, har en ändring
företagits i 1942 års kungörelse. I tidigare kungörelser hade bestämmelsen
örn »betryggande» placering erhållit en mycket framträdande plats
under rubriken »Förutsättningar för lån», d. v. s. den har varit jämställd
med det oundgängliga kravet på exempelvis hyreskontroll. I 1942 års kungörelse
har denna bestämmelse flyttats till avdelningen »Förfarandet i låneärenden
m. m.»; där det i 24 § mom. c säges att byggnadslånebyrån, sedan
framställning örn slutligt beslut i låneärendet efter byggnadsföretagets fullbordande
ingivits av låntagaren, skall vid den slutliga behandlingen tillse,
»att betryggande underliggande kredit lämnats eller kan med säkerhet påräknas».
Detta betyder för det första att lånet kan slutligt beviljas även
örn låntagaren icke ännu företagit den eventuellt nödvändiga omplaceringen
av de underliggande krediterna i enlighet med byråns direktiv. Men paragrafens
förändrade formulering och placering, vars motivering ej framgår av
handlingarna och som möjligen endast torde lia företagits av rent formella
skäl, innebär att denna paragraf ej längre intar samma dominerande plats
som tidigare.
Den i 1941 års kungörelse förekommande bestämmelsen rörande eftergift
på räntan för tertiärlånet hade erhållit en utformning, som begränsade
eftergiften för obundna lån till den eftergift som motiverades av räntekostnaden
vid upptagandet av lånet. Enligt 1942 års kungörelse möjliggöres en
höjning av ränteeftergiften, för den händelse räntan å primär- och sekundär
-
129
Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.
krediterna skulle stiga utöver den som utgick vid tiden för eftergiftens fastställande,
en eventualitet som förutsetts av 1941 års byggnadsproduktionssakkunniga.
Härigenom bereddes möjlighet för sparbankernas låntagare att
ifråga örn obundna lån komma i åtnjutande av räntegarantin även för framtida
ränteförändringar. För att reducera risken för staten begränsades dock
den ränta, som kunde ge anledning till en höjning av eftergiften, till en
procent utöver den ränta, efter vilken eftergiften ursprungligen fastställts.
Riksdagen beviljade för tilläggslån ett belopp av 10 miljoner kronor på
tilläggsstat för år 1941/42 samt 15 miljoner kronor för 1942/43 samt 25 miljoner
kronor till tertiärlån för 1942/43.
Vid slutet av december 1942 hade utlämnats i tertiärlån enligt 1941 års
kungörelse för nybyggnadsverksamhet ett belopp av 7.6 miljoner kronor,
varav 17 procent gått till enfamiljshus och 83 procent till flerfamiljshus, en
fördelning mellan de två hustyperna, som är oförändrad för de år 1942
enligt samma års kungörelse preliminärt beviljade lånen. Detta innebär en
mycket kraftig förskjutning till förmån för egnahemsbyggandet. En mycket
markerad lokal förskjutning har även ägt rum. Stockholms andel (28 procent
av 1941 års nybyggnadslån) har ifråga örn flerfamiljshusen gått ytterligare
tillbaka, liksom andelen för övriga större städer, medan de mindre
städerna gått starkt framåt. Mer än en tredjedel av samtliga lån har lämnats
till denna grupp, vars högsta andel tidigare varit 18 procent. Uppgifterna
för 1942 års nybyggnadslån tyder på i stort sett oförändrad fördelning.
Även för enfamiljshus visa siffrorna för 1941 års lån en tillbakagång
för Stockholm, medan i detta fall även lån till övriga större städer åter
ökat något jämsides med långivningen till de minsta städerna, som stigit
till över hälften av det totala lånebeloppet till enfamiljshus. Att döma av
de tillgängliga siffrorna för 1942 års nybyggnadslån skulle tendensen gå i
riktning mot en ytterligare minskning av Stockholms andel för enfamiljshuslånens
vidkommande, medan övriga samhällens andel företer en kraftig
stegring. Ombyggnadslån förekomma i synnerligen liten utsträckning, och
tilläggslån slutligt beviljade år 1942 uppgå till 79,000 kronor.
I fråga örn lån till flerfamiljshus enligt 1941 års kungörelse ha sparbankslånen
ryckt upp på första plats som underliggande kredit med 40 procent
av totala lånebeloppet; försäkringsbolagen lia lämnat 13 procent och
inteckningsbolagen 14 procent. Hypoteksföreningarnas andel har gått tillbaka
till 17 procent och bostadskreditföreningarna till 7 procent. Affärsbankskredit
förekommer endast i ett enda fall med ett belopp på 38,200
kronor. I fråga örn enfamiljshus dominera sparbanker och försäkringsbolag
helt med 49, respektive 22 procent. Sparbankernas lån till flerfamiljshus
har för mer än hälften av deras totala lånebelopp varit kombinerade primäroch
sekundärlån, Lån till enfamiljshus från sparbanker och försäkringsbolag
äro så gott som helt och hållet lån på en hand.
Det totala beloppet tertiärlån i flerfamiljshus, som slutligt beviljats intill
31 december 1942 enligt 1941 års kungörelse, uppgår till 5.6 miljoner
kronor, mot vilket belopp stå underliggande krediter på 17.8 miljoner kro
Biliang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. loui 4» 9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr .243.
nor. Statslånens andel, som för 1937—40 års nybyggnadslån utgjorde 20
procent bar ytterligare stigit till 24 procent. För lån till enfamiljshus äro
motsvarande siffror 1.8 miljoner kronor, 2. i miljoner kronor samt 38 procent.
Byggnadslånebyråns ställning till primär- och sekundärkrediterna.
Av föregående redogörelse för byggnadslånebyråns verksamhet framgår
att bedömningen av de underliggande krediterna generellt och med bortseende
från de med räntegarantin förknippade speciella bestämmelserna blir
beroende på tolkningen av termen »på betryggande sätt ordnad». Det framgår
vidare att den i praktiken tillämpade tolkningen uteslutit affärsbankskrediter,
i vilket avseende man torde ha skärpt sina krav med årens gång.
I underdånig skrivelse av den 29 maj 1942 har styrelsen för Svenska
bankföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t ville meddela statens byggnadslånebyrå
sådana direktiv, »att denna finner sig kunna vid prövning av ansökningar
örn tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter
äro på betryggande sätt ordnade jämväl, då de äro placerade i affärsbank».
Som motiv för denna sin hemställan anför styrelsen, att affärsbankerna
under det sista decenniet kraftigt ökat sin långivning till bostadsmarknaden
och att särskilt de av dem lämnade sekundärlånen lia en ytterligt stor betydelse
för fastighetskreditmarknaden. Gentemot den uppfattningen att
krediter lämnade av affärsbanker icke skulle vara betryggande ordnade, hänvisar
styrelsen till det förhållandet, att affärsbanker liksom sparbanker formellt
ej äga rätt att utlämna lån annat än på kortfristiga villkor, men för
båda slagen av institut gäller att deras utlåning är i realiteten lämnad på
lång tid. Den nu tillämpade politiken från byråns sida har lett till att fastighetsägare,
för att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån måst flytta
över sitt lån från en affärsbank till en sparbank, vilken för att tillgodose
detta lånebehov måst upptaga lån hos affärsbanken. »I verkligheten förhåller
det sig så, att primär- och sekundärkrediter böra, vare sig de äro
placerade i sparbank eller i affärsbank, anses vara, oavsett de formella
kreditvillkoren, på betryggande sätt ordnade. Beträffande ordentligt bebyggda
fastigheter kunna dylika krediter vid behov i allmänhet alltid omplaceras.
Svårigheter härutinnan kunna egentligen endast befaras vid tillfällen
av penningkris eller annan svårartad oro». Styrelsen anser att den
ringa omfattningen av uppsägningar under krisen efter krigsutbrottet snarast
borde kunna åberopas som bevis för den betryggande beskaffenheten av
den av banker, såväl sparbanker som affärsbanker, ombesörjda fastighetsbelåningen.
Styrelsen anser vidare att den uppräkning som gjordes av
1932 års bostadskostnadssakkunniga av de institut, som skulle ifrågakomma
som långivare beträffande den underliggande krediten icke avsett att uttömmande
angiva de kreditinstitut, till vilka hänsyn borde tagas, utan
endast tjänat som en exemplifikation. Det förhållandet att affärsbankerna
ej nämndes torde ha berott på att de vid denna tid ej lämnade fastighetslån
i någon större utsträckning.
Bankföreningens hemställan begränsades attt gälla tertiärlån utan räntegaranti.
I en senare skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet
av den 2 februari 1943 har Svenska bankföreningen ytterligare utvecklat
sina synpunkter samt även framfört skäl för att affärsbank slån skulle
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
kunna komma i åtnjutande av räntegaranti. Därvid påpekas bland annat att
vissa orter, särskilt i Norrland, sakna kreditinrättningar, som kunna bevilja
primär- och sekundärlån, samt att andra förhållanden på andra orter bidraga
till att fastigheterna berövas möjligheten att erhålla statligt tertiärlån, därest
lån hos affärsbank icke godtages som betryggande placering.
Med anledning av Svenska bankföreningens förstnämnda skrivelse ha
styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
i en den 23 september 1942 dagtecknad skrivelse till byggnadslånebyrån
framhållit följande.
De kreditbehov som tillfredsställas genom fastighetsbelåning äro i regel
av långvarig karaktär och böra därför täckas genom långfristig upplåning,
varvid bindningen helst bör ske i tider av låg ränta. Bundenheten skyddar
dels från en eventuell höjning av räntesatsen och dels från uppsägning av
länet, vilket kan bereda låntagaren svårigheter. De bundna lånen äro ägnade
att stabilisera marknaden och att minska risken för fastighetskriser. 1 nuvarande
situation erbjuda de bundna lånen särskild säkerhet mot de följder
för fastighetsmarknaden som fredskrisen kan väntas medföra och som särskilt
kan väntas drabba de nyuppförda fastigheterna. Vidare måste det vara ett
intresse för staten att lån med räntegaranti vid den kritiska tidpunkten för
garantiens upphävande äro bundna. Detta skulle minska behovet av ytterligare
statliga stödåtgärder. Dessa fördelar uppväga att de korta lånen
äro billigare än de långa. Vid nuvarande låga ränteläge skulle det vara till
fördel för fastighetsägarna att binda lånen och en underlåtenhet från tertiär - lånegivarens sida att medverka härutinnan vore försvarbar endast örn säkerhet
funnes för att räntan på korta lån under alla förhållanden kan hållas nere
under en avsevärd tid framåt. Styrelserna hemställa därför, att byrån såvitt
möjligt kräver en bindningstid, överstigande 10 år för primär- och sekundärkrediter,
ävensom obligatorisk amortering av sekundärlånen. Som styrelserna
själva framhåller innebär detta, att låntagarna borde hänvisas att
taga bundna primärlån, i första hand hos stadshypoteksföreningarna, och
bundna sekundärlån, i första hand hos bostadskreditföreningarna. Styrelserna
anse det vara av största vikt att bankföreningens framställan icke beviljas.
Ett likställande av lån hos affärsbankerna med lån hos hypoteksinrättning och
övriga fastighetskreditgivare skulle vara ett betydelsefullt avsteg från hittills
tillämpade regler och skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna
lån. » Affärsbankernas roll inom fastighetskrediten måste principiellt begränsas
till att vara av övergående art; byggnadskreditiv och sedermera eventuellt
korttidsplacering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på
längre sikt. Det ligger i sakens natur, att de medel som av affärsbankerna
placeras i inteckningslån och vilka i stor utsträckning inlånats på kortfristiga
räkningar, framdeles liksom tidigare — senast var detta fallet under åtstramningen
på penningmarknaden efter krigsutbrottet — kunna behöva
tagas i anspråk för affärslivets kreditbehov, varvid inteckningskrediterna få
stå tillbaka för dessa.»
Byggnadslånebyrån har den 21 december 1942 avgivit utlåtande över
bankföreningens skrivelse.
Byrån framhåller att då frågan om byråns tolkning av det författningsenliga
kravet på att underliggande krediter skola vara på betryggande siitt
ordnade först nu har blivit aktuell, så beror detta på dels att affärsbankerna
kommit att spela en väsentligt större roll än tidigare för fastighetskreditmarknaden
och dels att till följd av de senaste årens utveckling på bygg
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
nåås- oell bostadsmarknaden huvudparten av allt bostadsbyggande kommit
att bli beroende av statlig långivning, varigenom de till denna knutna villkoren
öva inflytande även på övrig fastiglietsfinansiering i stort. Byrån
anser att de preciserade bestämmelserna rörande de institut som kunna
ifrågakomma vid räntegarantin genom sin utformning torde få anses innefatta
vissa direktiv för byråns bedömning av underliggande kredit. Av dessa
bestämmelser framgår att räntegaranti icke kan givas beträffande lån från
affärsbank men att å andra sidan bundenhet icke kan krävas. Byrån har
också i cirkulär till de kommunala förmedlingsorganen framhållit, att byrån
icke fordrar att underliggande krediter skola vara bundna. Härav torde
man icke kunna draga den slutsatsen att lån hos affärsbank icke skulle
kunna godtagas; tvärtom framgår det av propositionen i ärendet vid 1941
års riksdag att man med hänsyn till den fria konkurrensens betydelse som
regulator för räntenivån räknat med att andra kreditinstitut än de uppräknade
skulle uppträda som långivare ifråga om krediter med förmånsrätt
framför statslånet.
Då byrån sålunda icke anser författningarna lägga hinder i vägen för
ett godtagande av lån hos affärsbankerna, är det andra orsaker som äro
avgörande för dess ställningstagande. De under nuvarande förhållanden
med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna äro tämligen kriskänsliga.
Den egna kapitalinsatsen och därmed den säkerhetsmarginal som avkastningen
på denna utgör är förhållandevis liten. En stegring i ränteutgifterna
för primär- och sekundärlån kan snart komma att äventyra fastighetens ekonomi.
»I nuvarande läge måste därför enligt byråns mening de trygghetsfördelar,
som de bundna eller med räntegaranti försedda lånen erbjuda, tillmätas
en betydelse, som kan uppvägas endast av en avsevärd skillnad i
räntesats . . . Byrån vill understryka, att byrån härvid fäster större vikt
vid risken av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än
vid risken av att lånen ej bli omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens
säkerhet, som bvggnadslånebyrån har att anlägga, måste vid nuvarande
ränteläge och vid nu rådande ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling
affärsbankslån i avsaknad av en räntegaranti, motsvarande
den som gäller för sparbankslån, bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.
» Byrån framhåller emellertid att detta uttalande icke innebär ett
på formella eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån som
underliggande kredit. Byrån är beredd att godtaga dylik kredit i sådana
fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt högre kostnader kan
erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i övrigt föreligga.
Detta utdrag ur byggnadslånebyråns utlåtande ger en god uppfattning
örn byråns nuvarande tolkning av bestämmelserna rörande den underliggande
krediten.
Bestämmelserna rörande lån med bättre förmånsrätt återfinnas i 24 § i
kungörelsen av den 30 juni 1942.1) Denna paragraf kan tolkas rent formellt
eller genom en analys av innebörden i ordet »betryggande». I nära samband
med denna paragraf står andra stycket av 13 §, som begränsar möjligheten
att erhålla eftergift för räntekostnad till vissa uppräknade institut.
Den tolkning av formell art som vid olika tillfällen framförts bygger på
antingen den Y. P. M. som framlades år 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga
(prop. 211/1933) och som preciserade de kreditinstitut, vilka främst
r; I det följande åberopade paragrafer hänföra sig till denna kungörelse.
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
skulle komma ifråga som långivare för primär- ock sekundärlån, eller 1940
års byggnadskostnadssakkunnigas betänkande (statens off. utredn. 1941: 4),
vilket begränsade området för räntegarantin till vissa bestämda institut. I
båda fallen föreligga emellertid speciella motiv för begränsningen, vilka ej
ha något samband med frågan om lånens betryggande placering.
År 1932 avsåg man med begränsningen till vissa kreditinstitut att åstadkomma
en garanti för att lånen icke skulle verka störande på bostadsmarknaden
och ville därför förankra den statliga stödaktionen vid den erfarenhet
och kunnighet, som representerades av de uppräknade instituten. Numera
då byråns verksamhet icke endast kommit att omfatta större delen av marknaden
utan även blivit av dirigerande och kontrollerande art och den sålunda
själv måste förskaffa sig den nödiga kunskapen rörande bostadsmarknadens
läge har detta motiv för begränsningen bortfallit. Uttalandet av år
1932 torde därför icke kunna åberopas för tolkning av termen »betryggande»
placering av krediterna.
Detsamma gäller örn 1940 års byggnadskostnadssakkunniga. Motiven för
den av de sakkunniga gjorda begränsningen framgår av utredningen ovan sid.
27—28. Det första motivet, ett nedbringande av administrationskostnaderna
genom att begränsa antalet institut som kunde ifrågakomma vid en räntegaranti,
har helt förfallit genom den konstruktion som i propositionen gavs
åt räntegarantin. Det andra motivet var dikterat av önskemålet örn konkurrensens
vidmakthållande i syfte att förhindra en fastlåsning av räntenivån
vid det då rådande relativt höga läget. Sedan räntan sjunkit till 372
procent och från officiellt håll uttalats den uppfattningen, att en fortsatt
nedgång ej vore önskvärd med hänsyn till den ekonomiska och finansiella
politiken i övrigt, har även detta motiv bortfallit. Det låga ränteläget för
närvarande gör den i författningen införda begränsningen onödig. Det kan
häremot invändas att örn en räntehöjning åter inträder och den officiella
politiken inriktas på en sänkning av räntenivån, skulle det vara behövligt
med vissa säkerhetsåtgärder för att förhindra att räntegarantin verkar återhållande
på en sådan utveckling. Bortsett från det förhållandet att man ej
i nuvarande stund kan bedöma, huruvida läget för övrigt gör en räntegaranti
nödvändig och önskvärd i en dylik situation, kan 13 § andra stycket
icke i sin nuvarande formulering anses garantera den önskade konkurrensen
på marknaden. Förutsättningen härför är nämligen, att en mera betydande
del av marknaden lämnas utanför området för räntegarantin, och de sakkunniga
hade därför uteslutit ej endast affärsbankerna utan även försäkringsbolagen
och övriga kreditgivare utanför kreditinstitutens krets. Genom den
vidtagna ändringen i sakkunnigeförslaget, varigenom försäkringsbolagen medtogos,
inskränktes don uteslutna delen av marknaden så väsentligt, att garantin
mot en fastlåsning av en för hög räntenivå blir ganska illusorisk.
Man torde sålunda kunna draga den slutsatsen dels att till följd av den
speciella motiveringen 13 § andra stycket ej kan användas för det generella
bedömandet av den underliggande kreditens mer eller mindre betryggande
placering, och dels att ur här angivna synpunkter ett angivande av de in
-
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
stitut som kunna ifrågakomma vid beviljande av eftergift för räntekostnad
är obehövligt.
Den rent formella tolkningen av termen »betryggande» i 24 § ger sålunda
ingen ledning för byggnadslånebyråns behandling av de underliggande
krediterna. Man måste i stället granska innebörden av denna term och vad
som därmed åsyftas. Som ovan påpekats härstammar formuleringen av
detta lånevillkor från bostadskreditkassans reglemente. Bostadskreditsakkunniga
påpekade särskilt risken av en uppsägning av primärkrediten, vilken
kunde tvinga innehavaren av sekundärhypoteket att ordna omplaceringen
av denna för att skydda sin fordran. I »betryggande» placering av den
underliggande krediten skulle sålunda ligga ett krav på att denna kredit
icke kunde förväntas bliva uppsagd. Att man icke häri intolkat ett krav på
formell bundenhet framgår såväl av bostadskreditsakkunnigas motivering
som av byggnadslånebyråns egen praxis oeh dess ovan relaterade deklaration
rörande sina principer. Då man godtagit sparbanks- men icke affärsbankskrediter
har det berott på, att man ansett de förra vara i realiteten
långfristiga lån, medan de senare skulle till sin natur vara av rent tillfällig
art. Detta motiveras dels med att fastighetskrediter icke höra till affärsbankernas
»naturliga» verksamhetsområde och dels med en hänvisning till
de uppsägningar, som förekommo efter krigsutbrottet 1939.
Affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde anses vara ej endast formellt
utan även reellt kortfristiga lån till affärslivet. Lånens kortfristighet
motiveras med att inlåningen är av kortfristig natur. Man åberopar sålunda
den gamla likviditetsprincipen, vilken som ovan påvisats icke håller måttet
i en krissituation, då det ur alla synpunkter är meningslöst att uppsäga
lån. I praktiken ha affärsbankerna aldrig heller strikt tillämpat principen
örn en mot inlåningen svarande kortfristig utlåning som skulle säkerställa
möjligheten till uppsägningar. En betydande del av bankernas lån till industrin
har nämligen bestått av långfristiga lån, vilka icke uppsagts ens under en
kris, örn icke hypoteket sjunkit i värde. Likviditeten måste som tidigare
framhållits säkerställas på andra vägar. Inlåningens kortfristiga natur skulle
sålunda icke i och för sig lägga hinder i vägen för en långivning till fastighetsmarknaden,
förutsatt att bankerna så sköta sin kreditgivning, att de
ständigt ha en tillräckligt stor portfölj av skattkammarväxlar, korta obligationer
eller hos riksbanken belåningsbara obligationer av annat slag samt
rediskonterbara växlar.
Bankernas »naturliga» verksamhetsområde skulle vidare enligt denna uppfattning
vara affärslivet och deras uppgift på fastighetskreditmarknaden
skulle endast vara att bevilja byggnadskreditiv och att temporärt hålla
fastighetslån i avvaktan på ett för låntagaren gynnsamt bindningstillfälle.
Under de senaste två decennierna har industrin alltmer övergått att bliva
självfinansierande, vilket är en naturlig utveckling i ett land som gått igenom
industrialiseringsprocessen. Anspråken på bankerna från industrins sida
för anläggningskrediter ha därför visat en markerad tendens att sjunka.
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Den framtida utvecklingen är oviss, men man bör räkna med den eventualiteten,
att denna tendens förstärkes. Å andra sidan få de svenska bankerna
insättningar av långfristig natur från privatpersoner, vilka av olika
skäl föredraga placering i bank framför obligationer. Det är knappast troligt,
att en förändring i de privata kapitalisternas placeringsvanor kommer
att inträda annat än som en ganska tidskrävande process, även örn försvarslånepropagandan
bidragit att påskynda densamma. Vidare innebär den ovan
påtalade likviditetsförbättringen inom industrin, att företagen tidvis komma
att ligga med betydande banktillgodohavanden. I en sådan situation erbjuder
fastigketskreditmarknaden placeringsmöjliglieter för bankerna av mera
permanent art än byggnadskreditiven. Alternativt till denna utveckling
kunna bankerna målmedvetet stöta ifrån sig sådana insättningar, som kunna
dirigeras över till sparbanker och obligationsmarknad, eventuellt genom att
sänka sina inlåningsräntor relativt till övriga placeringsmöjliglieter, och inrikta
sin kreditgivning på driftskrediter samt krediter till handeln. I nuvarande
stund är det omöjligt att bedöma vilken utvecklingstendens som
är starkast. Det kan tänkas att de mindre bankerna och de större bankernas
kontor i landsorten utveckla sig i först angivna riktning, d. v. s. att
de närma sig sparbankstypen, medan de större bankerna och speciellt deras
huvudkontor utvecklas i den andra riktningen. Men även örn framtiden är
oviss torde det icke kunna bestridas, att bankväsendet befinner sig i en
strukturell omvandlingsprocess och att man därför mindre än någonsin kan
tala örn »naturliga» verksamhetsområden.
Det är även ett faktum att affärsbankerna redan före 1932 års kris lämnade
sekundärlån, särskilt i landsorten, och att de på denna marknad fyllde
ett behov. Som bankföreningen framhåller i sin skrivelse finns det orter i
vårt land, dit av olika skäl övriga kreditinrättningar icke nå. Bland annat
gäller detta vissa delar av Norrland. Det skulle sålunda vara en fördel för
fastighetskreditmarknaden, att bankerna icke helt uteslötes från området för
den statliga tertiärlånegivningen. Hänsyn till de av bankföreningen åberopade
förhållandena tages redan av byggnadslånebyrån enligt dess ovan refererade
utlåtande, ehuru i mycket begränsad omfattning, som framgår av
tidigare lämnade uppgifter rörande förekomsten av affärsbankslån bland de
underliggande krediterna. Så länge ett generellt medgivande icke lämnats,
komma emellertid låntagarna att sväva i ovisshet, huruvida de ha några
utsikter att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån. Ett generellt medgivande
skulle emellertid kunna begränsas till samhällen och mindre städer
samt sekundärlån i större städer med uteslutande i övrigt av de större städerna,
där dels primärlånemarknaden är väl organiserad och dels affärsbankerna
äro mer inriktade på industriella och kommersiella krediter. En
sådan gränsdragning förefaller dock knappast nödvändig just av de skäl,
som här anförts för dess införande. Därtill kommer att en gränsdragning
är ytterst svår att göra. Man kan inte draga gränsen mellan städer av viss
storleksordning, ej heller mellan sekundär- och primärlån. Vissa ganska stora
städer ha exempelvis en bebyggelse som i hög grad lämpar sig för Anansi
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
ering lios affärsbank, exempelvis städer med stora områden bebyggda med
enfamiljshus. Man skulle därför få nöja sig med bestämmelser avfattade i
mycket generella ordalag och med överlåtande till byggnadslånebyrån att i
varje enskilt fall avgöra, huruvida orten ifråga — eller kanske rentav stadsdelen
— tillhör affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde. Den ovan
påtalade ovissheten för låntagarna skulle sålunda icke elemineras härigenom.
Det finnes ett ytterligare skäl som ur fastighetsmarknadens synpunkt
talar för ett generellt accepterande av affärsbankskrediter som lån med
bättre förmånsrätt. Icke fran något håll har bestritts behovet av affärsbankernas
medverkan på fastighetskreditmarknaden. En fastighetsägare som
handlar rationellt bör så länge räntenivån kan väntas sjunka hålla sina lån
obundna. Att passa den gynnsamma tidpunkten för en bindning är en viktig
uppgift i all fastighetsfinansiering. Det faller sig ganska naturligt att affärsbanken
som lämnat ett byggnadskreditiv också behåller inteckningslånet, i
den händelse ränteläget vid byggets fullbordande icke skulle vara gynnsamt
för en bindning. Så länge affärsbankslån ej accepteras, tvingas den byggmästare,
som icke kan avstå från det statliga tertiärlånet, att flytta över sitt
lån i obunden form till en sparbank, med vilken han tidigare icke haft
några affärer, eller också att binda primär- och sekundärlånen oavsett räntans
höjd. Det sista skulle bli konsekvensen av hypotekskassans och bostadskreditkassans
förslag örn mer än tioårig bindning som obligatoriskt villkor
för tertiärlånets erhållande. Om man förutsätter att bankernas medverkan
är nödvändig i vissa situationer, måste man också acceptera dem som kreditgivare
i andra situationer. Den stora omfattning som sparbankernas inteckningslån
tagit, trots deras egenskap av obundna lån, visar att det på
lång sikt och bortsett från tillfälliga, av ränteläget motiverade fluktuationer
finnes visst behov av lån i obunden form. Man får icke heller bortse från
sådana moment, som att en fastighetsägare kan vilja ordna primär- och
sekundärlån på samma håll eller att han vill ta lånet i den kreditinstitution,
där han har sina affärer i övrigt.
Ju mer »normal» fastighetskreditgivningen blir för affärsbankerna, desto
mer eliminerar man risken för att de skola betrakta inteckningslånen som
temporära krediter, vilka från deras sida kunna iippsägas när som helst
Man kan aldrig undvika att bankerna, örn en kris inträffar under en byggnadskonjunktur,
bli liggande med stora belopp i infrusna kreditiv. Örn de
se som sin uppgift att endast finansiera själva byggandet av huset, komma
de säkerligen att mera hårdhänt kräva omplacering av de infrusna kreditiven,
än örn de äro vana att betrakta inteckningslån som en mera normal företeelse.
Erfarenheterna från krisen 1939—40 torde kanske ej kunna anföras
som ett bevis för den betryggande beskaffenheten av den av bankerna ombesörjda
fastighetsbelåningen, men de torde å andra sidan icke kunna åberopas
som ett stöd för ett generellt uteslutande av affärsbankerna från området
för tertiärlånegivningen.
I sin ovan refererade skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet
har bankföreningens styrelse gjort ett principuttalande av följande
Kungl. Maj:ts proposition nr 243 137
lydelse rörande bankernas inställning till inteckningslånen vid en eventuell
åtstramning på penningmarknaden.
»Styrelsen vill i detta hänseende framhålla, att därest en åtstramning på
penningmarknaden framdeles skulle komma att tidvis inskränka affärsbankernas
kreditgivningsmöjligheter i förevarande hänseende, detta — liksom för
övriga kreditinstitut — främst kommer att gälla lämnandet av nya inteckningskrediter,
medan en uppsägning av äldre krediter för medlens användande
för andra ändamål icke lärer vara att befara. An mindre skulle risk
härför föreligga, därest lånen bleve försedda med statlig räntegaranti.»
För att eliminera det osäkerhetsmoment som ligger i bankernas formella
uppsägningsrätt skulle en deklaration av ovanstående innehåll men med en
mera positiv och bindande formulering, vilken icke lämnar rum för tvivel
angående bankernas ställningstagande vid en kreditåtstramning, kunna göras
av bankföreningen på de anslutna bankernas vägnar. En sådan deklaration
skulle kunna uppställas som villkor för en utsträckning av området för
tertiärlånegivningen till låntagare som placera primär- resp. sekundärlån hos
affärsbank.
Innebörden av termen »betryggande» måste emellertid granskas icke endast
med hänsyn till risken för uppsägning utan även från finansiella synpunkter.
Örn kalkylen för huset göres upp på basis av den för dagen
gällande räntan, kommer en räntehöjning att rubba denna. Under normala
förhållanden torde man räkna med vissa marginaler, vilka minska risken för
att en räntehöjning inom måttliga gränser skall rubba grunden för kalkylerna.
Fastighetsägarens egen kapitalinsats utgör även en säkerhetsventil.
Skulle ränteutgifterna stiga, kan den härav följande kostnadsökningen kompenseras
av en minskad avkastning på det egna kapitalet. Normalt behöver
man knappast räkna med att ett obundet lån skall på grund av ränteförändringar
medföra sådana kostnadsstegringar som kunna vara ruinerande för
fastighetsägaren. Detta framgår av diskussionen örn räntans obundenhet i
första avdelningen av utredningen. Att man tidigare ansett obundna lån
fylla kravet på betryggande placering framgår även av redogörelsen för byggnadslånebyråns
verksamhet.
I nuvarande stund föreligga emellertid flera omständigheter som göra de
nybyggda fastigheterna särskilt konjunkturkänsliga. Kalkylerna måste göras
upp med en viss risk för att kostnadsberäkningarna icke skola hålla; önskvärdheten
att hålla hyrorna nere gör att man pressar omkostnadskontot så
mycket som möjligt. Kalkylen förutsätter en räntesats av 3V2 procent för
primärlån under minst tio år framåt utan någon marginal för en eventuell
stegring. Som byggnadslånebyrån framhåller i sitt ovan refererade utlåtande
är dessutom den egna kapitalinsatsen i de nya husen och därmed säkerhetsmarginalen
vid en kostnadsstegring för närvarande förhållandevis liten; en
stegring av räntesatsen för primär- och sekundärlånen kan därför komma
att äventyra fastighetens ekonomi. Med den räntepolitik som officiellt deklarerats
torde 372 procent vara den lägsta ränta fastighetsägarna kunna
räkna med åtminstone under avsevärd tid framåt. Aven om större möjlig
-
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
heter nu föreligga att behärska räntan och även om man också kan räkna
med att den officiella politiken i framtiden kommer att inriktas på att förhindra
alltför stora fluktuationer i denna, torde man dock icke kunna undgå
risken av en räntestegring. I nuvarande situation har emellertid även en
måttlig räntestegring, som ovan framhållits, konsekvenser för fastighetens
ekonomi.
När byrån med hänsyn till risken för en räntestegring och dess verkningar
på de nybyggda fastigheternas ekonomi anser obundna affärsbankslån
som en föga önskvärd form för primär- och sekundärlån i jämförelse
med bundna lån eller med räntegaranti försedda sparbankslån, torde man
härur kunna utläsa, att byrån icke har någon invändning att göra mot affärsbankslån
som underliggande kredit, försåvitt dessa förses med räntegaranti
på samma sätt som de obundna sparbankslånen. Ett accepterande av affärsbankerna
som långivare med bättre förmånsrätt skulle sålunda vara möjligt
endast örn räntegaranti kan ställas på deras lån.
Ovan har angivits vissa rent formella skäl som tala för att affärsbankerna
icke skulle uteslutas från de institut, vars låntagare kunna erhålla räntegaranti.
Av ovanstående diskussion framgår också att några reella skäl för
uteslutning ej heller torde föreligga med hänsyn till affärsbankskrediternas
art under förutsättning av att bankerna på ovan angivna sätt deklarera sin
inställning till uppsägningsrätten. Däremot kan anföras att statens kostnader
skulle komma att ökas, i den händelse ränteutvecklingen skulle göra en
subvention nödvändig. Huruvida en kostnadsökning inträder eller ej beror
på om alternativet är affärbankslån — bundet lån, eller affärsbankslån —
obundet sparbankslån samt på affärsbankernas räntepolitik.
Vissa av de fördelar affärsbankerna erbjuda och som särskilt uppskattas
av vissa fastighetsägare, nämligen möjligheten att få ordna såväl primärsom
sekundärlån hos en och samma institution, eventuellt lägre ränta för
sekundärlånet än hos bostadskreditförening, eventuellt en något högre gräns
för den del av lånet på vilket primärlåneränta beräknas än som skulle vara
möjlig att erhålla vid en klyvning av lånet på två låntagare, möjlighet till
uppsägning m. m., dela de med sparbankerna, vilket torde göra det senare
alternativet, affärsbankslån — obundet sparbankslån, troligare än det förra.
Vidare tillkommer att liypoteksföreningar och bostadskreditföreningar icke
finnas tillgängliga på vissa orter, där affärsbank och sparbank driva lånerörelse,
och att det sålunda är konkurrensen mellan de senare som är mest
aktuell. Under sådana förhållanden skulle risken för en kostnadsökning
icke vara stor. Örn kretsen av låntagare ökas genom att affärsbankerna
accepteras som långivare, blir visserligen den eventuella kostnadsökningen
större, men å andra sidan blir effekten av den statliga stödverksamheten
mera omfattande. En gräns sättes också genom att för obundna lån garantin
gäller en räntehöjning på endast en procent utöver den ränta som ligger
till grund för eftergiftens fastställande vid lånets avslutande.
Den slutsats som ovan dragits är antagbar dock endast örn affärsbankerna
i sin räntesättning följa sparbankernas normer. Skulle affärsbankerna under
139
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
en period av penningöverflöd pressa ner sin inteckningslåneränta mycket
lågt, föreligger det stor risk för att räntan vid första påfrestning på marknaden
åter kommer att åka i höjden. En sådan räntepolitik, som medför
starka variationer i räntan, är icke endast ägnad att väcka oro på fastighetskreditmarknaden
utan medför även risk för att staten skall få inträda
med subventionering av räntan upp till det maximala beloppet. Ytligt sett
kan det förefalla att ligga i bygguadslånebyråns intresse, att de underliggande
krediterna lämnas till lägsta möjliga räntesats, enär fastighetens
ekonomi därigenom skulle förbättras. Men örn denna låga ränta köpes med
att fastighetsägaren ikläder sig risken av en mycket bet}rdande höjning, som
skulle rubba ekonomin, är fördelen ej så stor. Fastighetsägaren kan visserligen
skjuta över hela eller en väsentlig del av kostnadsökningen på staten
tack vare räntesubventionen, men med hänsyn till statsfinanserna bör en
dylik kostnadsökning så långt möjligt undvikas. Byrån kan reducera den
eventuella räntesubventionen genom att göra upp sina kalkyler på 37^
procents basis och sålunda fastställa den ränta, som skall ligga till grund
för en eventuell framtida eftergift för räntekostnad, till denna räntesats.
Enligt uppgift har byrån tillämpat denna princip i det fåtal fall, där en
låntagare erhållit primärlån till en ränta, understigande 31/i procent.
Bankernas räntepolitik måste emellertid ses ur mera allmänna synpunkter.
Med hänsyn till önskvärdheten av en stabilisering av penningvärdet har
den officiella penning- och finanspolitiken inriktats på att hålla den nuvarande
nivån av 37a procent. Det skulle därför vara mindre lämpligt örn
affärsbankerna till följd av sin synnerligen likvida ställning förleddes att
konkurrera örn fastighetslånen till räntor understigande den nuvarande nivån
för primär- respektive sekundärlån på sätt som skedde under 1930 talet. En
sådan räntekonkurrens skulle även kunna förleda låntagare, som annars
skulle föredraga bundna lån, att underlåta en bindning till nu rådande låga
räntor. Det torde ankomma på byggnadslånebyrån att med uppmärksamhet
följa ränteutvecklingen för de underliggande krediterna, i all synnerhet som
en dylik nedpressning av räntan, vilket ovan påpekats, skulle innebära
större kostnader för staten, i den händelse räntegarantin övergår i subvention.
Det skulle också kunna krävas av affärsbankerna, örn författningen och
byggnadslånebyråns direktiv ändras i den av dem begärda riktningen, att
de i sin räntepolitik följa fastighetskreditmarknaden i övrigt. Som villkor
för en ändring skulle därför kunna fordras, att Svenska bankföreningen
kompletterar den ovan begärda deklarationen med en förklaring, att bankerna
vid räntesättningen på inteckningslånen skola följa sparbankernas normer.
Härigenom skulle olägenheten av en alltför starkt fluktuerande inteckningslåneränta
kunna undvikas, och den eventuella kostnadsökningen hållas inom
trängre gränser. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att det i
nuvarande situation med praktiskt taget full sysselsättning på arbetsmarknaden
och en hårt driven prisstopp-politik finnes ringa utsikter för affärsbankerna
att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden reducera
sina kassareserver. Do utlånade medlen torde komma att strömma tillbaka
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 243.
till bankerna i forin av insättningar från enskilda och företagare saint, i
den mån denna ström först går till sparbankerna, även från dessa. En
enskild bank kan möjligen räkna med en reduktion av sin kassareserv men
endast under den ganska abstrakta förutsättningen att insättningarna i
huvudsak ske hos andra banker och sålunda komma dessas kassareserver
att svälla. För samtliga banker sker härigenom ingen förändring i likviditetssituationen.
För att affärsbankslånen skola kunna accepteras som underliggande kredit
erfordras en formell ändring av bankernas reversformulär. I 24 § av 1942
års kungörelse finnes det villkoret för lånets slutbeviljande inryckt, »att för
den underliggande krediten ställd säkerhet icke utöver vad i 10 § tredje
stycket sägs utgör pant för annan gäld än nämnda kredit». Det åberopade
stycket i 10 § har följande lydelse: »Såsom ytterligare säkerhet för lånet
skola pantförskrivas för annan fordran belånade inteckningar med bättre
förmånsrätt i fastigheten eller tomträtten än den enligt första stycket för
tertiärlånet ställda säkerheten eller deras värde, i den mån dessa inteckningar
eller värdet av dem icke behöva tagas i anspråk för gäldande av den
fordran för vilken inteckningarna i första hand äro pantförskrivna.» Affärsbankerna
ha emellertid i sina reverser inryckt en bestämmelse att hypotek
som ställts som säkerhet för låntagarens förpliktelser enligt skuldebrevet
»jämväl skall utgöra säkerhet för alla övriga förbindelser, vari låntagaren
till banken nu häftar eller framdeles, innan detta skuldebrev blivit tillfullo
guldet, må komma att häfta». I den händelse inteckningslån hos affärsbank
skola accepteras som underliggande kredit erfordras, att denna bestämmelse
strykes i reversen och att banken avstår från detta krav på ytterligare
säkerhet för sina övriga fordringar på vederbörande låntagare.
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att ta upp frågan om försäkringsbolagens
obundna eller på kort tid bundna lån. Enligt uppgift från
byggnadslånebyrån ha lån, lämnade av försäkringsbolag, aldrig satts under
debatt, utan de ha accepterats antingen de varit bundna eller obundna. Av
redogörelsen i första avdelningen av föreliggande utredning framgår också,
att lån lämnade av livförsäkringsbolag eller större sakförsäkringsbolag från
långivarens sida betraktas som bundna lån även örn de av det ena eller
andra skälet givits formen av ett obundet lån. Byrån har sålunda i sin
praxis följt en tolkning av termen »betryggande» som helt bygger på innebörden
av detta begrepp.
Sammanfattningsvis kan sägas att 13 § andra stycket icke längre har
något existensberättigande, och jag får därför föreslå att detta stycke utgår
ur paragrafen. Detta innebär att varje kredit, som kan accepteras som lån
med hätte förmånsrätt än tertiärlånet, också skall kunna komma i åtnjutande
av räntegaranti. I praktiken skulle detta medföra att, örn ovan framförda
direktiv för byggn adslånebyråns behandling av de underliggande kre
-
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
diterna accepteras, eftergift för räntekostnad skulle kunna beviljas icke
endast för lån, lämnade av affärsbanker, utan även för lån lämnade av
kassor, stiftelser, kommuner m. m. Mot denna utvidgning av området för
de räntegaranterade lånen torde icke någon invändning kunna göras, i all
synnerhet som dessa institutioner i regel lämna på lång sikt bundna lån.
Lån lämnade av firmor, privatpersoner m. m. skulle som tidigare icke ifrågakomma
som underliggande kredit, vare sig tertiärlånet förenas med räntegaranti
eller ej.
Det har i ett tidigare sammanhang framhållits att marknaden för medellånga
krediter är ofullständigt organiserad. Från Sveiiges fastighetsägareförbund
har även framförts önskemål örn ökade möjligheter till bindning
av lånen på tre ä fem år. Stadshypotekskassan erbjöd under den senaste
perioden av höga räntor låntagaren obligationer ur äldre emissioner, vilka
hade endast ett par år kvar till konverteringstillfället. Låntagare, som
accepterade detta erbjudande, undgingo därigenom att binda sig för så lång
tid som tio år vid den då rådande höga räntan. Detta var en tillfällig åtgärd,
som man kunde tillgripa, emedan man hade till sitt förfogande osålda
obligationer med lämplig återstående tid till konverteringen. Men att mera
systematiskt använda denna metod torde möta svårigheter och är dessutom
en onödig utväg. Fastighetsägarförbundets önskemål skulle däremot kunna
tillgodoses på annat sätt, nämligen genom lån på tre eller fem år. Man
skulle kunna utnyttja den preferens köparna på obligationsmarknaden i
vissa situationer visa för kortfristiga lån genom att skapa möjligheter för
stadshypotekskassan och bostadskreditkassan att taga upp lån med exempelvis
tre eller fem års löptid. Staten har under kriget använt sig av denna
metod och vår obligationsmarknad har nu anpassat sig efter en större
differentiering av lånetyperna. Det kan exempelvis tänkas att det 1939—
1940 skulle varit lättare att uppbringa medel för hypoteks- och bostadskreditföreningarna
genom kortfristiga lån. Att ett intresse härför finnes från
fastighetsägarehåll visa hypotekskassans erfarenheter från år 1940. Ovanan
vid en dylik låneform torde vara orsaken till att fastighetsägarna, som i
regel torde följa rent konventionella normer i sin finansieringspolitik, icke
i större utsträckning efterfrågat lån av denna typ. Ur byggnadslånebyråns
synpunkt skulle en bättre marknad för medellånga krediter vara en fördel,
enär antagligen en del fastighetsägare som nu taga obundna lån, ej skulle
vara obenägna för en bindning, örn denna kunde bli på kortare tid än tio
år. Disken för att staten skulle behöva träda emellan med räntesubvention
på grund av räntefluktuationer under femårs-perioden skulle minskas härigenom.
En undersökning av möjligheterna för en sådan utvidgning av
hypoteks- och bostadskreditföreningarnas rörelse vore därför önskvärd, men
ligger utanför utredningens uppgift.
I sin skrivelse till byggnadslånebyrån ha styrelserna för Stadshypotekskassan
och Bostadskreditkassan uttalat ett önskemål, att byrån skulle fordra
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
obligatorisk amortering av sekundärlånen. Det torde knappast råda delade
meningar örn att amortering av sekundärlånet är av stor betydelse för tertiärlånegivaren.
Eftersom föreliggande inteckningar äro pantförskrivna även för
tertiärlånet och därför icke kunna utnyttjas för ny skuldsättning i den mån
de genom amorteringen bliva fria, kommer säkerheten för tertiärlånet att
automatiskt förbättras. Samma syfte skulle kunna uppnås genom en
snabbare amortering av tertiärlånet, men då amortering redan är obligatorisk
för sekundärlån upptagna hos bostadskreditförening samt i regel även
hos försäkringsbolag och banker, torde syftet enklast nås genom att som
styrelserna föreslagit amortering av sekundärlån kräves i samtliga fall. Ur
allmän bostadssocial synpunkt är det även av betydelse, att fastigheterna
nedamorteras tillräckligt snabbt, enär mostånd annars kan resas mot nödvändiga
saneringsprogram på grund av de förluster fastighetsägarna skulle
göra genom rivningen.
Den amorteringsplan, som byggnadslånebyrån i sina kalkyler tillämpar
på sekundärlånen, upptar fasta annuiteter under en tid av för stenhus 40 år,
motsvarande amorteringstiden för lån hos bostadskreditkassan. För obundna
lån hos affärs- och sparbanker kan en motsvarande amorteringsplan formellt
icke uppläggas, men det skulle vara önskvärt, att man grundade sin beräkning
av de årliga amorteringarna på en dylik plan. Detta innebär till en
början relativt låga amorteringsbelopp, vilka successivt höjas. Härigenom
undvikes den belastning av omkostnadskontot under den närmaste framtiden,
som ett system med lika stora årliga amorteringar medför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
143
Bilaga.
Statistisk undersökning av Statens Byggnadslånebyrås verksamhet
1933-42.
Utarbetad av Ingvar Ohlsson.
Resultatet av den statistiska undersökningen av byggnadslånebyråns verksamhet
finnes i sina huvuddrag sammanfattat i nedanstående fem tabeller.
Det material, som stått till förfogande — särskilt för den speciella frågan
örn den underliggande kreditens placering — har på grund av den form,
vari det funnits tillgängligt, på vissa punkter ej möjliggjort en fullständig
undersökning.
Primärmaterialet utgöres sålunda av akterna för varje enskilt lån samt i
vissa fall signerade protokollskladdar. Dessa akter innehålla bland annat
uppgift örn den underliggande kreditens placering vid ansökan till slutlig
bevillning samt det slutligt beviljade beloppet. Det visade sig emellertid,
att stundom vissa förändringar företagits mellan den slutliga bevillningen
och utanordnandet av lånen rörande den underliggande kreditens placering,
vilken i det föreliggande fallet är av särskilt intresse. För lån, som beviljats
enligt 1933, 1935 och 1936 års författningar kunna uppgifter örn
dessa förändringar blott erhållas vid genomgång av panthavareförklaringarna,
vilket i detta fall icke lät sig göra. I de fall, då lånen äro inlösta, leder
för övrigt ej ens detta till resultat. I fråga örn lån av sistnämnda slag kan
således en fullständig undersökning av underliggande kredit ej genomföras
på grundval av byråns material. För lån enligt senare författningar finnes
fjrotokoll, varur den slutliga placeringen av underliggande kredit kan utäsas,
varför för dessa ingen tveksamhet föreligger.
Materialet har vid sammanställningen klassificerats med hänsyn till: lånetyp
och författning (1), hustyp (2), ortsgrupp (3) och underliggande kredits
placering efter olika kreditgivare (4).
1. Någon summering av lånen för de olika budgetåren eller kalenderåren
har icke varit av intresse, utan i stället ha de summerats för de olika
författningarna och lånetyperna (nybyggnads- och ombyggnadslån). Tabell I
visar resultatet av en dylik uppdelning av den av byrån beviljade lånesumman.
I tabellen har även medtagits en kolumn, som visar de tidsperioder,
under vilka lånen lämnats efter de olika författningarna fram till
årsskiftet 1942—43, till vilken tidpunkt undersökningen sträcker sig.
Tabell I. Lån, statligt beviljade av Statens Byggnadslånebyrå ,7/io 1934—s,/i21942.
N
11) y g g n
a d
Ombyggnad
1933
1935
1937-40
1941
1942
1935
1936
1941
Statslån i 1,000
kronor ........
3,758
2,310
11,370
7,636
l)2,895
1,182
6,285
563
Statslån antal . .
115
84
209
385
148
35
155
14
Medelbelopp per
lån i 1,000 kronor
33
28
54
20
20
34
41
40
Bevillningstid. . . .
,7/io 34- 15/n 35
8/e 30—
Vlo 37
ia/is 38- 27/io 42
Vs 42- 81/is 42
16/io 42- u/n 42
V1 36—
Va 37
7Vis 36- 4/e 42
Vs 42- 81/is 42
*) Motsvarande siffra för tilliiggslån lii- 79.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Det är alltså de slutligt beviljade lånen, som medtagits. Det har icke
varit någon idé att medtaga de preliminärt beviljade lånen efter sista författningen
för att få en fylligare statistik av denna, då de uppgifter, som
det här gäller, i många fall äro mycket svävande och ofullständiga vid den
preliminära beviilningen.
Redan här bör påpekas ett förhållande, som är av stor vikt för tolkningen
av tabellerna, framför allt de efterföljande. De siffror, som anföras
för 1942 års nybyggnadslån, måste sålunda tagas med viss försiktighet. Det
är klart, att i den mån lån, som preliminärt beviljats efter 1941 års författning,
ej överförts till den nya, kan den korta tidsperiod, under vilken 1942
års lån hittills beviljats, uppvisa en felaktig proportion mellan lån till enfamiljshus
och flerfamiljshus. Ett annat observandum gäller 1941 års ombyggnadslån,
där lånens fåtalighet och summans obetydlighet göra, att fördelningssiffrorna
i följande tabeller bli rätt osäkra. Dessa lån ha också i
flera fall utelämnats i sammandragen.
2. Materialet finnes i allmänhet uppdelat i enfamiljshus och flerfamiljshus
redan i akterna, vilken uppdelning bibehållits. Lånesummans fördelning
mellan dessa två typer enligt olika författningar finnes införd i
tabell 2.
Tabell 2. Lftnesuminans fördelning på flerfamiljshus oell enfamiljshus. Procentsiffror.
.
N y
byggnad
0 m b y g g n
a d
1933
1935
1937-40
1941
1942
1935
1936
1941
Flerfamiljshus . . j 98.1
96.9
97.6
82 s
76.2
97.8
98.4
99.i
Enfamiljshus .... 1 1.9
3.1
2.4
17.2
23.8
2.2
1.6
0.9
Den höga siffran för enfamiljshus enligt 1942 års författning får tagas
med en viss reservation, såsom ovan förklarats.1)
3. Yid ortsgrupperingen, för vilken förhållandet vid årsskiftet 1941—42
tagits till utgångspunkt, har följande indelning använts: A — Stockholm,
B — övriga större städer, d. v. s. städer med mer än 30,000 invånare, C — övriga
städer samt D — övriga samhällen. Resultatet av denna ortsgruppering av
lånen framgår av tabell 3, där av ovanstående skäl 1941 års ombyggnadslån
icke medtagits.
4. De ovan omtalade förändringarna av lånen mellan ansökan örn slutlig
bevillning och utanordning gäller, enligt uppgift, blott den underliggande
kreditens placering på affärsbanker, privata och övriga. Krediter, som av
låntagaren från början tagits inom dessa grupper, ha i vissa fall överflyttats
till andra kreditinstitut, då de ej kunnat godtagas av byggnadslånebyrån.
Dessa underliggande krediter lia för 1933 och 1935 års lån strukits ur materialet,
då det uppdelats på olika kreditinstitut. Gruppen »övriga» har
dock delvis bibehållits, nämligen i de fall, som uppvisa kommuner som
kreditgivare. Yid jämförelse med lån enligt följande författningar, där en
korrekt uppdelning kunnat göras med dessa grupper bibehållna i materialet,
får man alltså taga hänsyn till, att en direkt jämförelse mellan olika kreditinstituts
inbördes relativa betydelse blott kan företagas i den mån, de omplacerade
lånen överförts till andra kreditgivare med en fördelning på dessa
motsvarande den ursprungliga.
b Bland de preliminärt beviljade lånen är siffran 17 procent i stället för tabellens
24 procent för slutligt beviljade.
Kungl. May.ts proposition nr 243. 145
Tabell 3. Ortsgruppering av statslånebeloppen. Procentsiffror.
Hustyp
N y
byggn
a d
Ombyggnad
1933
1935
1937-40
1941
1942
1935
1936
Enfamiljshus
Grupp A ..............
10
—
31
17
10
14
34
Grupp B ..............
43
30
10
17
16
—
4
Grupp C ..............
17
52
44
52
38
8
14
Grupp D ..............
30
18
15
14
36
78
48
Summa
100
100
100
100
100
100
100
Flerf amilj shus
Grupp A ..............
49
36
32
28
26
98
OO
—J
Grupp B ..............
36
44
46
35
38
2
7
Grupp C ..............
13
15
18
36
35
—
5
Grupp D ..............
2
5
4
1
1
—
1
Summa
100
100
100
100
100
100
100
Totalt
Grupp A ..............
48
35
32
26
22
96
87
Grupp B ..............
36
43
46
32
33
2
7
Grupp C ..............
13
17
18
39
35
—
5
Grupp D ..............
3
5
4
3
10
2
1
Summa
100
100
100
100
100
100
100
Tabell 4. Ilen underliggande kreditens fördelning på olika kreditinstitut
för nybyggnadslån. Procentsiffror.
Långivare
19 3 3
19 3 5
1 9 3 7—
4 0
19 4 1
En-
fa-
milj6-
hus
Fler-
fa-
miljs-
hus
Total
En- fa- miljs - hus
Fler-
fa-
miljs-
hus
Total
En-
fa-
niiljs-
hus
Fler-
fa-
rniljs-
hus
Total
En-
fa-
miljs-
hus
Fler-
fa-
miljs-
hus
Total
Hypoteksförening. .
9.7
22.7
22.6
—
10.6
10.5
33.0
28.6
28.6
3.2
17.1
15.6
Bostadskreditkassa
4.9
8.8
8.8
—
9.1
9.0
2.0
8.5
8.4
2.8
7.1
6.7
Tomträttskassa ....
—
—
—
—
—
—
—
1.7
1.7
0.9
0.9
0.9
Sparbank..........
77.6
18.2
18.8
88.2
12.9
13.6
46.2
15.7
I6.0
49.4
39.5
40.6
Affärsbank'')......
—
0.4
0.4
—
0.2
0.2
Försäkringsbolag . .
—
44.1
43.6
-
60.5
59.9
9.6
14.o
14.o
22.0
13.o
14.o
Inteckningsboiag . .
3.2
3.5
3.5
—
6.7
6.7
5.9
16.4
16. s
5.9
13.7
12.8
Fond och stiftelse. .
—
1.8
1.8
—
0.2
0.2
3.3
12.4
12.3
—
6 0
5.8
Privat *) ..........
—
0.4
0.4
—
—
—
Övriga a)..........
4.6
0.9
0.9
11.8
—
0.1
—
1.9
1.9
15.8
2.5
3.9
Summa
100
100
100
100
100
100
100
100
100
100
100
100
*) Har ej medtagit» för lånen enligt 1933 och 1935 års författningar.
s) Här redovisas ondast kommunlän, lämnade efter 1933 och 1935 års författningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. 1034 48 10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Skulle så ej vara fallet, kan felet dock ej bli så stort, då de borttagna
grupperna efter 1933 års författning representera ej fullt 9 procent av den
underliggande krediten, medan motsvarande siffra för 1935 är knappt 5 procent.
Tili denna siffra stiga emellertid de omplacerade lånen ej alls. Det
visade sig nämligen vid stickprov, som utfördes för lån enligt de anförda
författningarna med hjälp av panthavareförklaringarna, att av elva stycken
undersökta lån två voro omplacerade, två inlösta och alltså okontrollerbara,
samt sju stycken oförändrade.
I tabell 4 ha ej heller kunnat medtagas ett 30-tal lån, vars handlingar
av olika anledningar antingen varit ofullständiga eller för tillfället ej tillgängliga.
Ått blott nybyggnadslån medtagits i tabell 4 beror på att det blott är
av intresse i föreliggande fall att se den nytagna kreditens placering. 1942
års nybyggnadslån har på grund av ovan angivna orsak ej medtagits i tabellen.
Till slut åskådliggöres i tabell 5 i vad mån den underliggande krediten
givits av en enda kreditgivare respektive någon kombination av dylika.
Tabell 5. Den underliggande kreditens procentuella fördelning på ett eller liera
kreditinstitut. Flerfamiljshus.
N y
byggn
a d
1933
1935
1937—40
1941
1942
Ett kreditinstitut................
21.3
48.6
30.2
31.7
41.5
Flera kreditinstitut..............
78.7
51.4
69.8
68.3
58.6
Kungl. Majlis proposition nr 243.
147
Bilaga B.
Inventering av vatten- och avloppsförhållandena.
(Redogörelse hämtad från egnahemsstyrelsens skrivelse den 26 oktober 1942.)
Att behovet av förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden
är stort är visserligen känt, men tillgängliga uppgifter om förhållandena
växla inom vida gränser och kunna icke ge en tillfredsställande grund
för bedömning av erforderliga åtgärder och beräkning av kostnaderna härför.
Vid de enskilda anläggningarna bli arbetsobjekten visserligen små och kostnaderna
i allmänhet låga, men för hela landet representerar verksamheten en
mycket stor samlad kostnad på grund av det stora antal anläggningar, som
kunna väntas vara i behov av förbättring. Det har därför icke ansetts försvarligt
att grunda beräkningar och förslag till åtgärder på enbart antaganden,
utan en inventering av förhållandena har efter medgivande av Kungl. Majit
verkställts under sommaren 1941.
Inventeringens organisation. Inventeringen utfördes under juli
och augusti 1941 och omfattade 26 områden, fördelade över hela landet. För
inventeringen användes 8 undersökningsförrättare, vilka hade till uppgift att
inom sina områden besöka varje fastighet tillhörande den egentliga landsbygden
och ifylla detaljerade frågeformulär. Uppgifterna insändas efter hand
till egnahemsstyrelsen, där de bearbetades och sammanställdes. Yid undersökningarna
besöktes omkring 4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär
19,000 personer.
Val av undersökningsområden. Av kostnadsskäl måste inventeringen
begränsas till att omfatta endast en liten del av landsbygdens fastigheter.
Av största vikt var givetvis härvid, att undersökningsområdena väl fördelades
över landet, så att representativa områden erhöllos för landsdelar med
olika natur och egenart. Man hade härvid att taga hänsyn till dels områdenas
geologiska karaktär, som har inverkan på vattentillgång och vattenbeskaffenhet,
dels bebyggelsens art, som står i viss relation till behovet av förbättring.
En undersökning visade, att de geologiska gränserna ofta sammanfalla med
gränserna mellan olika bebyggelser, varvid de geologiska gränserna representeras
av marina gränsen, d. v. s. gränsen för havets största utbredning efter
istiden. De nedanför denna gräns belägna områdena utgöras av våra största
jordbruksområden med övervägande sand- och lerslätter, under det att områdena
ovanför marina gränsen utgöras av kargare bygder. I efterföljande tabell
angivas de utvalda kommuner inom vilka undersökningsområdena äro belägna
jämte en kort karakteristik av varje område.
1. Ö. Torp............ Skånska slättbygden.
2. Sörby .............. Nordskånska skogs- och slättbygden.
3. Elleholm .......... Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation.
4. Mörbylånga........ Öland, slättbygd.
5. Hossmo............ Småländska kustlandet, skogs- och slättbygd.
6. Ljuder.............. Södra smålands inland, skogsbygd.
7. Grimeton .......... Halländska kustlandet, skogs- och slättbygd.
8. Stånga ............ Gotland, slätt- och skogsbygd.
9. Nydala ............ Småländska höglandet, skogs- och slättbygd.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
10. Rönnäng .
11. Lena .....
12. Vikingstad
13. Örslösa ...
14. Ö. Vingåker
15. Dingtuna ...
16. Grythyttan
17. Järnskog ..
Bohuslän, skärgårdsbygd.
Västergötlands slätt- och skogsbygd.
Östgötaslätten.
Vänernområdet, slättbygd.
Södermanlands o. Östergötlands skogs- o. slättbygd.
Mälardalen, slättbygd.
Bergslagen, skogs- och slättbygd.
V. Värmlands skogs- och dalbygd.
Uppsalaslätten.
Roslagen, skogs- och slättbygd.
Dalarnas skogs- och dalbygd.
S. Norrlands kustland, dalbygd.
Härjedalens dalbygd.
Jämlands slätt- och dalbygd.
M. Norrlands kustland, dalbygd.
N. Norrlands inland, skogs- och dalbygd.
N. Norrlands kustland, slätt- och skogsbygd.
18. Tuna..
19. Edebo
20. Boda..
21. Enånger
22. Linsäll
23. Oviken
24. Nätra
25. Malå..
26. Råneå .
Vissa undersökningsområden omfatta endast en del av ovan angivna kommuner.
Inventeringens resultat. Vid bearbetandet av inventeringsresultatet ha för
varje undersökningsområde de olika uppgifterna sammanförts till ett sammanställningsformulär
och omräknats till procent av totala antalet fastigheter inom
undersökningsområdet. De sammanställda uppgifterna för samtliga undersökningsområden
återfinnas i tabell 1.
Uppgifterna äro avsedda att belysa behovet av förbättringsåtgärder. Med
stöd av inventeringsresultatet har dessutom för varje undersökt fastighet upprättats
en kostnadsberäkning. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för
inventeringsresultatet.
Uppgifter örn fastigheterna. Av dessa uppgifter framgår, att av
samtliga 3,861 undersökta fastigheter 53 procent äro jordbruksfastigheter,
under det att de övriga betecknats som bostadsfastigheter. Byggnadernas
skick bedömdes av undersökningsförrättarna som varande gott vid 65 procent,
mindre gott vid 32 procent och dåligt vid endast 3 procent av de undersökta
fastigheterna. Med hänsyn till svårigheten att erhålla likartade grunder för
bedömande av byggnadernas skick, torde uppgifterna örn »gott» respektive
»mindre gott» skick icke böra tillräknas särdeles stort värde vid de följande
beräkningarna, I de fall, då byggnaderna betecknats som dåliga, har dock
hänsyn tagits till denna uppgift.
Vattentäkter. Inventeringen visar, att av samtliga undersökta fastigheter
98 procent begagna sig av grundvatten och endast 2 procent av ytvatten. I
betraktande av att undersökningen omfattar den glesa bebyggelsen på landsbygden
överensstämmer detta med vad man kunnat vänta. Härvid är dock att
märka, att med grundvatten avses i denna utredning allt vatten som erhålles
ur grunden, och att detta i åtskilliga fall utgöres av otillräckligt
filtrerat vatten från brunnens närmaste omgivning.
Inom samtliga undersökningsområden finnas enligt undersökningsrapporterna
3,185 brunnar. Antalet brunnar av olika art, räknat i procent av totala
antalet undersökta brunnar, framgår av följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
149
Brunnarnas art
Procent av
totala antalet
Källa...................................
(3,185)
........... 8
Gråsten sklädd brunn.................
........... 53
Träklädd brunn.......................
.... 9
Tegelklädd brunn ...................
........... 3
Brunn av betongringar .............
........... 18
Brunn sprängd i berg...............
........... 4
Börbrunn i grus .....................
........... 4
Bergborrad brunn ...................
........... 1
Summa 100 procent
Som synes av tabellen äro mer än hälften av brunnarna utförda med gråstensbeklädnad.
En undersökning av de olika brunnstypernas fördelning inom
undersökningsområdena visar, att brunnar med gråstensbeklädnad äro vanligast
inom de områden, som äro belägna i södra mellersta Sverige, under det att
i norra Sverige träklädda brunnar äro förhärskande. Brunnar av betongringar
förekomma rikligast inom de undersökningsområden som representera mellersta
Sveriges jordbruksdistrikt samt i Bohuslän och på Gotland. Körbrunnar
i grus ha i nämnvärd utsträckning påträffats'' endast i södra Skåne och bergborrade
brunnar mest på Gotland.
En undersökning av det skick, i vilket brunnarna befinna sig, visar, att endast
19 procent av samtliga brunnar äro felfria, under det att övriga 81 procent
äro behäftade med ett eller flera fel. I nedanstående tabell angives, hur felaktigheterna
hos brunnarna fördela sig i medeltal för samtliga undersökningsområden:
-
Procent av
Felaktigheter hos brunnarna totala antalet
(3,185)
Felfria brunnar ................................ 19
Felaktiga brunnar:
Otät brunnsvägg ............................ 69
Otät överbyggnad .......................... 43
Trävirke i brunnen.......................... 22
Mindre än 20 m från gödselstad.......... 20
» » 50 » » avloppslös brunn.. 6
Vattendjup mindre än 0.5 m.................. 17
Brunnsdjup: 0—2 m .......................... 9
2—3 » .......................... 26
Flera felaktigheter kunna givetvis vidlåda en och samma brunn, varför
ovannämnda totala procentsumma överstiger 100.
En granskning av den specificerade tabellen i bilaga I ger vid handen,
att de felfria brunnarna äro tämligen jämnt fördelade på de olika undersökningsområdena
med undantag av övre Norrland, där en tendens till försämring
kan iakttagas. Ifråga örn övriga felaktigheter förtjänar endast framhållas,
att trävirke i brunnen som nämnts förekommer mest i övre Norrland,
närhet till gödselstad ävenledes mest i övre Norrland men även i stor utsträckning
i Skåne, särskilt dess södra delar, samt närhet till avloppslös
brunn nästan uteslutande i Skåne, övriga felaktigheter fördela sig tämligen
jämnt mellan de olika undersökningsområdena.
Vattentillgången har av uppgiftslämnarna uppgivits vara tillräcklig i 79
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
procent av samtliga undersökta brunnar. Sämsta vattentillgången har antecknats
i roslagsdistriktet, närmast följt av mellersta Uppland, norra Norrlands
kustland och småländska höglandet. Dessa siffror avse den hittillsvarande
vattenförbrukningen. Örn vattenledning mera allmänt införes, kommer
vattenförbrukningen att ökas, och det är då att vänta, att antalet brunnar
med otillräcklig vattentillgång kommer att stiga.
Vattenbeskaffenheten ur smak-, lukt- och utseendesynpunkt har av undersökningsförrättarna
ansetts vara tillfredsställande i 85 procent av de 3,185
undersökta brunnarna, mindre tillfredsställande i 12 procent och dålig i
endast 3 procent. De i detta avseende sämsta förhållandena ha påträffats i
västra Värmland samt Norrlands kustland. Bland de anförda felén kan nämnas,
att vattnet i de tre nordligaste distrikten och i Koslagen enligt undersökningsförrättarnas
subjektiva prövning ofta befunnits vara starkt järnh flitigt
samt stundom brunt och grumligt. I medeltal 40 procent av alla undersökta
brunnar ha enligt konsumenternas uppfattning innehållit ett för hushållsändamål
besvärande hårt vatten.
En uppgift, som är av intresse i de fall, där vattenledning icke finns, är
gångvägens längd från brunnen till köket respektive ladugården. I nedanstående
sammanställning angives gångvägens längd i medeltal för samtliga
undersökningsområden från brunnen till köket respektive ladugården:
Vattenledning
Vattenledning finnes ej
Gångväg
finnes
0—20 ni.
i
20—50 ni. mer än 50 m.
1
Procent av samtliga 3,861 undersökta fastigheter
till kök............................
29
31
26 14 = 100
till ladugård ......................
28
13
8 ! 4
Procent av 2,027 undersökta jordbruksfastigheter
till ladugård ......................
53
24
15 | 8 = 100
Det är av särskilt intresse att kunna bedöma, i vilka delar av landet gångvägen
är längst. En undersökning visar, att gångvägen från brunn till kök
är längst i Bohuslän, Blekinge och västra Värmland. I södra Skåne ligga brunnarna
oftast omedelbart invid köket. Den genomsnittligt längsta gångvägen
från brunn till ladugård har antecknats för Västergötlands slättbygd. För
hela landet gäller som regel, att brunnen ligger närmare ladugården än köket.
Speciellt i norra Norrland ligger brunnen i allmänhet invid ladugården.
Vattnets uppfordring ur brunnarna sker på följande sätt:
Procent av totala
Uppfordringsanordning antalet fastigheter
(3,861)
Lina (stång) och hink ........................ 24 j
Spel och hink.................................. 21
Handpump på brunnen ...................... 26
vid sidan av brunnen............ 0
» i köket ............................ 22
Elmotordriven pump till köket .............. 7
Summa 100 procent
Handpump i ladugården...................... 22
Elmotordriven pump till ladugården........ 6
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Gemensamma brunnar för flera fastigheter. Den verkställda inventeringen
har omfattat 3,861 fastigheter, men till dessa finnas endast 3,185
brunnar. Skillnaden mellan dessa siffror beror i främsta rummet på att i viss
utsträckning gemensam brunn användes för två eller flera fastigheter och
även på att några fastigheter använda ytvatten. I vilken utsträckning detta
sker framgår av nedanstående tabell:
Antal gemen
Antal
fastigheter per brunn samma anläggningar
2
.................. 291
3 .................. 49
4 .................. 20
5 .................. 6
G.................. 5
7 .................. 0
8 .................. 2
mer än 8.................. 6
Summa 379
Vattenledningar. Av inventeringsresultatet framgår, att vattenledning
till kök finns vid 29 procent av de undersökta 3,861 fastigheterna och vattenledning
till ladugård vid 28 procent av totala antalet undersökta fastigheter
men vid 53 procent av de undersökta 2,027 jordbruksfastigheterna. Dessutom
har antecknats att tvättstuga med vattenledning finns vid 11 procent av de
undersökta 3,861 fastigheterna. Av de undersökta vattenledningarna ha i
medeltal 4 procent befunnits vara i otillfredsställande skick. De befintliga
vattenledningarna äro tämligen jämnt fördelade inom undersökningsområdena.
Observeras bör, att kommunala vattenledningar icke medräknats.
Av totala antalet fastigheter med vattenledning till köket ha 24 procent
elmotordriven pump och 76 procent handpump i köket. Av totala antalet
jordbruksfastigheter med vattenledning till ladugård ha 20 procent elmotordriven
pump och 80 procent handpump i ladugården. Reservoar eller hydrofor
finns vid 10 procent av samtliga med vattenledning försedda fastigheter.
Avlopp. Av de undersökta 3,861 fastigheterna ha 35 procent avlopp från
kök och 14 procent avlopp från tvättstuga. Av de undersökta avloppen ha
14 procent befunits vara i otillfredsställande skick. Vid 21 procent av de
undersökta avloppen finns reningsanordning av ett eller annat slag, i allmänhet
Hoffmannbrunn. Avloppsledningarna mynna i de flesta fall i öppet
dike invid gården, vilket stundom förorsakar stank under den varma årstiden
och i vissa fall medför risk för infektion av brunnsvattnet. Samma risk
föreligger ofta, när avloppen mynna i avloppslösa brunnar, vilket sker vid
40 procent av de undersökta avloppen, företrädesvis i Skåne och övre Norrland.
övriga inhämtade uppgifter framgå av tabell 1.
Inventeringsresultatets tillämpning på landet i dess helhet. Inventeringen
har som nämnts av flera skäl måst begränsas till att omfatta ett antal små
områden, vilka ansetts karakteristiska för ett större kringliggande område
eller distrikt i fråga örn bebyggelsens art, vattentillgång och vattenbeskaffenhet,
brunnarnas art och skick m. m. Enär de i tabell 1 anförda uppgifterna
från de små undersökningsområdena angivas i procent av totala antalet undersökta
fastigheter inom respektive områden, kunna dessa uppgifter antagas
giva en ungefärlig bild av de nuvarande förhållandena inom de större
distrikten.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
Inventeringsresultatet är emellertid även avsett att ligga till grund för de
kostnadsberäkningar, som äro önskvärda för att en uppfattning skall erhållas
örn erforderliga kostnader för genomförande av de i utredningen föreslagna
åtgärderna. En uppskattning måste därför göras inom de olika distrikten
av antalet fastigheter — eller, örn man så vill, antalet personer — som
komma att beröras av ifrågavarande verksamhet. Några tillförlitliga uppgifter
örn antalet fastigheter ha icke kunnat erhållas, men uppgifter örn folkmängden
ha erhållits genom statistiska centralbyrån. Ur »Folkmängden inom
administrativa områden den 31 december 1935» ha uppgifter hämtats örn
totala folkmängden i varje kommun, och ur »Särskilda folkräkningen 1935/36»
ha uppgifter erhållits örn folkmängden i samhällen med 200 invånare och däröver.
Denna senare folkmängd har fråndragits den totala folkmängden, och
sålunda har erhållits vad man skulle kunna anse vara antalet invånare på den
egentliga landsbygden. Visserligen inräknas samhällsbildningar med mindre
än 200 invånare, men dessa utgöra enligt verkställda undersökningar endast
en mycket liten del av den totala befolkningen. Det på så sätt beräknade antalet
invånare inom respektive distrikt finnes upptaget i de kostnadstablåer,
som ingå i bilaga lil1).
*) Ej avtryckt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.
Tab. 1.
SAMMANSTÄLLNING AV IN VENTE RINGS RESULTAT ET. Siffrorna auge procent ar totala antalet fastigheter
respektive brunnar och avlopp. _
Vatten
täkt
-
Område
Karakteristik ar området
Brunnens art
I Vatten- [Vattnets I Uppfordringen
Fel hos brunnen j tillgång | smak sker med
felfri
lej skyddad f. ytvatten!
j20 m från gödselstad!
50 m från avl.-lösbr.l
1 trävirke i brunnen 1
o:
•<
CD
''é4
aq
0$
3
cT
2.
*
1
Ciq''
(Vattendjup < 0,5 m.l
tillräcklig
ej tillräcklig
cr$
o
p-
mindre god 1
J
£
Ti
lina (stg) och hink I
spel och hink
handpump på brunn 1
handpump i kök
elm.-pump
17
51
44
49
38
29
10
96
4
97
2
1
_
4
66 20
10
1
95
29
15
91 54
56
82
18
89
6
5
1 38
39
18
4
10
74
8
_
45
58
38
74
26
73
25
2
39 48
7
3
3
49
39
3
_
1
32
9
89
11
91
6
3
16|14
31
30
9
52
30
6
1
3
41
—
92
8
91
8
1
1 22 47 20
10
7
87
19
2
—
67
17
81
19
95
5-
10 62
8 14
6
13
81
29
8
75
17 33
81
19
98
2
_
29 11 42 10
9
42
45
10
1
5
35il0
82
18
85
13
2
23
4625
6
3
96
11
3
—
85 52
63
37
96
3
1
21 33 31
8
7
888
1
_
_
86
_
79
21
95
5
—
69
9 21
l|
18
75
8
1
4
39
14
70
30
87 12
1
46
4116125
9
42
44
6
_
1
42
26
75
25
92
4
4
19
1 32(28
2o;
12
83
15
—
3
50
13
74
26
84[ 11
5
54
312410
9|
23
88
2
3
6
46
29
72
28
8415[ 1
36
4[27 19
14
32
59
10
_
13
—
4
95
5
83! 16
1
261—
46 21
7
28
47
7
3
4
33
22
74
26
92
6 2
13
7 44(25
11
22
60
2
_
50
29
22
72
28
78 9 13
37
1
j 5 56
1
14
81
8
2
5
60
19
59
41
71,26
3
43
1 14(26
16
8
82
4
_
4
56
42
47
54
79
21
_
53
—
24 19
1 4
16
72
32
4
8
44
12
90
10
92
7
1
11
23
6;53
! 7
19
68
32
1
23
42
19
88
12
59
32
9
12
16
4517
10
12
89
22
1
5
42
5
78
22
78
17
5
15
49
10
23
3
20
69
22
1
3
66
—
89
11
88
10
2
24
25
35
1
15
7
86
25
1
60
68
9
60
40
56
34
10
19
2
2
93
4
96
63
_
81
30
3
67
33
76
20
4
6
76
4
14
1
94
64
—
55
56
5
87
13
73
19
8
191
3
2
3
19
69
20
6
22
43
17
79
21
185
12
8
2421
2(1
22
7
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
O. Torp......
Sörby........
Elleholm
Mörbylånga ..
Hossmo......
Ljuder ......
Grimeton
Stånga ......
Nydala ......
Rönnäng
Lena ........
Vikingstad . .
Örslösa......
Ö. Vingåker. .
Dingtuna
Grythyttan . .
Järnskog
Tuna........
Edebo ......
Boda........
Enånger
Lin säll ......
Oviken ......
Nätra........
Malå ........
Råneå ......
Medeltal
Skånska slättbygden..................
Nordskånska skogs- och slättbygden ..
Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation..
Öland, slättbygd......................
Småländska kustl., skogs- och slättbygd
Södra Smålands inland, skogsbygd ....
Halländska kustl., skogs- och slättbygd
Gotland, slätt- och skogsbygd ........
Småländska högh, skogs- och slättbygd
Bohuslän, skärgårdsnatur ............
Västergötlands slätt- och skogsbygd . .
Östgötaslätten........................
Vänernområdet, slättbygd ............
Södermanl, o. Östergötl, skogs- o. slättb.
Mälardalen, slättbygd ................
Bergslagen, skogs- och slättbygd......
V. Värmlands skogs- och dalbygd ....
Uppsalaslätten........................
Roslagen, skogs- och slättbygd........
Dalarnas skogs- och dalbygd..........
S. Norrlands kustland, dalbygd........
Härjedalens dalbygd..................
Jämtlands slätt- och dalbygd..........
N. Norrlands kustland, dalbygd ......
N. Norrlands inland, skogs- o. dalbygd
N. Norrlands kustl., slätt- o. skogsbygd
100
100
90
100
99
100
98
96
99
99
97
97
100
96
97
93
100
99
100
100
94
97
100
92
93
98
58
3 92
91
93
76
80
67
51
77
56
45
41
63
33
55
42
5
3
9 - 7
17
7
8
33
3
43
34
48
32
51
35
34
11
20
9
5
3
10
14
11
C1
w
Kungl. Majlis proposition nr 243.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Område
Karakteristik av området
Vattenledning
finns till
Reservoar
II
Hydrofor
Avloppsledning
finns från
Renings-
anordning
Avloppet
mynnar i
Hygieniska
olägenheter
pr
©:
PT
pl
CQ
rf
-<
0D
rf
Härav i
otillfreds- ställande
skick
pr-
of
pr
•<
00
rf
Härav i
otillfreds- ställande
skick
<2.
©:
p»
öppet dike
2
H
p
‘i
5
cr
►i
P
3
3
1 inga ©lägenheter
Risk
för
S?
©
8
3
3
CO
P
3
pr
| annan olägenhet
kök
filg
jtvst
kok
tyst
1. Ö. Torp......
Skånska slättbygden..................
30
9
19
3
2
2
7
65
42
13
13
56
11
84
18
67
O0
2. Sörby........
Nordskånska skogs- och slättbygden ..
21
26
S\ —
4
3
3
30
3
41
100
25
_
22
_
78
8
37
88
1
3. Elleholm ....
Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation. .
7
9
7
—
—
—
1
4
9
4
22
50
5
—
36
36
—
28
92
3
_
2
4. Mörbylånga . .
Öland, slättbygd......................
38
17
32
_
—
—
1
12
40
39
10 10
27
2
1
62
—
35
77
4
17
—
5. Hossmo......
Småländska kustl., skogs- och slättbygd
29
12
14
—
—
—
1
12
31
20
—
—
18
—
6
45
—
49
91
1
6
—
6. Ljuder ......
Södra Smålands inland, skogsbygd ....
20
33
2
5
6
—
—
49
18
3
17
—
9
3
3
48
3
43
98
1
1
—
7. Grimeton ....
Halländska kustl., skogs- och slättbygd
20
26
17
—
—
—
4
15
23
22
_
11
15
5
23
27
4
41
15
26
78
__
8. Stånga ......
30
26
28
_
2
3
f>
32
41
22
17,
32
s
31
11
78
7
11
9. Nydala......
Småländska högh, skogs- och slättbygd
15
36
—
—
4
18
1
6
10
—
6
41
12
41
98
1
1
10. Rönnäng ....
Bohuslän, skärgårdsnatur ............
21
2
9
4
—
—■
2
5
37
18
16
14
—
52
5
29
—
14
68
—
31
—
11. Lena ........
Västergötlands slätt- och skogsbygd . .
32
32
3
—
2
—
5
8
37
3
15
25
13
—
33
33
—
34
39
1
60
—
12. Vikingstad ..
Östgötaslätten........................
42
30
4
—
—
17
4
13
43
1
4
—
39
—
59
30
_
11
95
2
1
_
13. Örslösa......
Vänernområdet, slättbygd ............
19
11
5
4
_
_
2
9
26
6
11
38
22
33
61
6
31
d
65
14. Ö. Vingåker..
Södermanl, o. Östergötl, skogs- o. slättb.
22
20
1
17
—
—
4
27
i
11
18
4
4
66
4
22
93
1
4
_
15. Dingtuna ....
Mälardalen, slättbygd ................
26
37
—
—
—
—
5
8
33
5
—
25
23
—
—
100
—
_
99
—
1
_
10. Grythyttan . .
Bergslagen, skogs- och slättbygd......
31
19
12
—
3
—
1
18
29
16
19
8
7
20
2
33
4
41
88
2
2
_
17. Järnskog ....
V. Värmlands skogs- och dalbygd ....
42
66
9
14
17
25
—
6
46
8
4
11
14
—
3
73
—
24
92
_
2
_
18. Tuna........
37
46
15
_
_
7
15
46
20
3j
2fy
30
77
09
87
\
1
F,
19. Edebo ......
19
29
6
4
2
11
1
18
14
26
15
10
1
16
50
99
1
1
2
20. Boda........
53
21
1
3
3
60
5
20j
HL
30
1
3
38
77
O
17
0
21. Enånger ....
S. Norrlands kustland, dalbygd........
25
21
9
12
—
4
6
30
ii
11
28
38
2
32
90
7
_1
22. Linsäll ......
16
36
3
50
31
33
2
7
20
17
50
18
17
89
99
23. Oviken......
Jämtlands slätt- och dalbygd..........
12
64
4
i
u
19
5
11
5
58
97
16
1
84
24. Nätra........
71
60,
22
13
16
2
4
2
81
9
22j
26
7
6
59
08
69
OQ
25. Malå ........
N. Norrlands inland, skogs- o. dalbygd
14
38!
1
3
2
14!
1
4
_
2
4
75
_
21
11
188
-1
26. Råneå ......
N. Norrlands kustl., slätt- o. skogsbygd
4
9;
1
—
—
—
—
3
6j
1
17
—
1
7
14
36
—
43
3
2:97
—.
Medeltal
29
28!
11
4
5
41
2!
8
35
14
lé
14
21
4
9
40
1
40
65
9 25
1
154 Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.
Kungl. Maj:ts proposition nr 243.
155
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
I. Tertiärlån oell tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569)
om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnad sföretag ...... 2
Gällande bestämmelser.................................................. 2
Föreliggande framställningar och förslag.............................. 5
Departementschefen .................................................... 38
II. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer............ 43
Gällande bestämmelser.................................................. 43
Föreliggande framställningar och förslag................ 46
Departementschefen .................................................... 51
III. Bidrag till inrättande av pensionärshem.................................. 52
Gällande bestämmelser.................................................. 52
Departementschefen .................................................... 53
IV. Statens byggnadslånebyrå.................................................. 54
Anvisade anslag m. m................................................. 54
Framställning av statens byggnadslånebyrå m. m..................... 55
Departementschefen .................................................... 57
V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden .......................... 58
Gällande bestämmelser................................................... 58
Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.
................................................... 60
Övriga framställningar och förslag .................................... 88
Departementschefen .................................................... 90
VI. Hemställan ................................................................ 98
Bilaga A. P. M. rörande statens byggnadslånebyrås låneverksamhet och
den allmänna kreditmarknaden ............................................ 99
Bilaga B. Inventering av vatten- och avloppsförhållandena ................ 147
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:449 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet s. 1 i texten
- SU 1943:219 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten