Sök i Ratio Lex

Angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena

1943-05-07 · 155 sidor, varav 146 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 146 av 155 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:243, Angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

1

Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till förbättrande av bostadsförhållandena; given

Stockholms slott den 7 maj 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Moller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 19—22, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna

dels till statens byggnadslånebyrå: avlöningar ett förslagsanslag av 391,800

kronor,

dels till statens byggnadslånebyrå: omkostnader ett förslagsanslag av

91,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

1034 4»

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

dels till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor,

dels ock till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor.

Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna

dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag av 25,000,000

kronor,

dels ock under fonden för låneunderstöd till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

ett investeringsanslag av 40,000,000 kronor och till tillläggslån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av

30,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

I samband därmed vill jag även behandla vissa frågor avseende bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden.

I. Tertiärlån och tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni

1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa M

bostadsbyggnadsföretag.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser rörande här avsedda lån äro meddelade i omförmälda kungörelse

med däri genom kungörelse den 6 augusti 1942 (nr 739) gjorda ändringar.

Enligt ifrågavarande författning kan för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten

inom riket av statsmedel beviljas tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag,

avseende flerfamiljshus eller enfamiljshus, ävensom tillläggslån

för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus,

som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare.

Med flerfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att innehålla huvudsakligen

mindre men rymliga bostadslägenheter och med enfamiljshus byggnad,

som är avsedd att utgöra egethem.

Lån beviljas av statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet må förekomma

allenast i kommun, som åtagit sig att utan kostnad för statsverket eller låntagaren

förmedla lån av ifrågavarande art.

Såsom förutsättning för erhållande av såväl tertiärlån som tilläggslån

gäller, att sökanden förbinder sig att vid uthyrning av lägenheter, som tillkomma

eller ombyggas genom byggnadsföretaget, under en tid av tio år icke

utan byggnadslånebyråns medgivande uttaga hyror med högre belopp eller

beräknade efter andra grunder än byrån godkänner.

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, äger byggnadslånebyrån icke

medgiva, att hyrorna för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

stöd av här ifrågavarande lån, må i vidare mån än som kan föranledas av

stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnaderna

överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter

av jämförlig beskaffenhet och belägenhet.

Tertiärlån får ej överstiga beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus,

som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare,

25 procent, beträffande annat flerfamiljshus 20 procent och beträffande annat

enfamiljshus 35 procent av det värde å fastigheten eller, då fråga är örn

tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån godkänt. Ej heller må, där

fråga är örn ombyggnad, tertiärlånet överstiga halva kostnaden för ombyggnaden.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda kan dock byggnadslånebyrån

inom vissa gränser medgiva, att lånet må utgå med högre belopp.

För tertiärlån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i

vederbörande fastighet eller tomträtt, liggande beträffande flerfamiljs- eller

enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd

företagare, inom 95 procent, beträffande annat flerfamiljshus inom 90

procent och beträffande annat enfamiljshus inom 85 procent av det fastställda

fastighets- respektive byggnadsvärdet.

Låneräntan är beträffande tertiärlån för byggnadsföretag avseende flerfamiljshus

eller sådant enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun

eller därmed jämställd företagare, fixerad till 4.5 procent och lånen äro

amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån bestämmer. Därefter utgår

en annuitet, som beträffande flerfamiljshus utgör, då fråga är om nybyggnadsföretag

5V4 procent, samt då fråga är om ombyggnadsföretag 6 procent

av det ursprungliga lånebeloppet under de första fem åren av lånets löptid.

Under de därpå följande fem åren kan annuiteten av byggnadslånebyrån

höjas till respektive 6 och 6V2 procent. Härefter skall annuiteten höjas till

det belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom 30 respektive

25 år från amorteringens början. För lån till enfamiljshus, som uppföres

eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, utgör

under de första tio åren av lånets löptid annuiteten 6.9 procent av ursprungliga

lånebeloppet, varefter annuiteten höjes till det belopp, som erfordras

för att lånet skall vara slutamorterat inom loppet av 20 år.

Beträffande tertiärlån avseende enfamiljshus, som icke uppföres eller

ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, är låneräntan fixerad

till 3.6 procent och lånen äro amorteringsfria intill den dag byggnadslånebyrån

bestämmer. Därefter utgår en annuitet som skall utgöra under de

första tio åren av lånets löptid 6 procent och under återstoden av löptiden

det högre belopp, som erfordras för att lånet skall vara slutamorterat inom

loppet av 20 år.

Finner byggnadslånebyrån, att den årliga kapitalkostnaden för nybyggnadsföretag

avseende sådant enfamiljshus, som avses i föregående stycke,

skulle komma att väsentligt överstiga motsvarande kostnad för ett jämförligt

enfamiljshus, uppfört år 1939, kan byrån emellertid medgiva, att viss dol av

tertiärlånet skall under en tid av tio år utgöra en räntefri stående del. Sagda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

lånedel må icke överstiga 10 procent av den av byrån godkända anskaffningskostnaden

för byggnadsföretaget. Sådant medgivande må endast lämnas,

örn vederbörande kommun åtagit sig dels att under byggnadstiden utöva kontroll

över företaget, dels ock att gentemot staten ansvara för sådan förlust å tertiärlånet,

som kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående

delen av lånet eller vanvård av byggnaden. Efter utgången av nämnda tioårsperiod

äger byggnadslånebyrån, därest den då rådande allmänna bostadskostnadsnivån

därtill giver anledning, besluta, att den del av tertiärlånet,

som dittills utgjort räntefri stående del, skall löpa med ränta och amorteras.

Meddelas ej dylikt beslut, skall nämnda del av lånet avskrivas.

Utgående ränte- och annuitetsbelopp å tertiärlån kunna under vissa förutsättningar

helt eller delvis eftergivas. Bestämmelserna härom, som återfinnas i kungörelsens

13 §, bygga på byggnadskostnadssakkunnigas förslag örn införande av

en s. k. räntegaranti. Dessa bestämmelser innebära, att låntagaren i form av

eftergift å tertiärlånekostnaden får gottgörelse för räntekostnaderna å primäroch

sekundärkrediterna, i den mån de uppgå till mera än 3.5 procents ränta

å primärlånet respektive en däremot svarande ränta å sekundärlånet. Eftergiften,

som kan utgå under tio år, maximeras för varje fall av byggnadslånebyrån

till visst belopp, bestämt efter det allmänna ränteläget vid fastighetens

belåning. Då eftergift beviljas beträffande ombyggnadslån må hänsyn endast

tagas till räntekostnaden å sådana lån, som upptagits eller omplacerats i samband

med ombyggnaden. Eftergift kan icke beviljas för räntekostnad för

andra lån än sådana, som lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening

eller sådant annat kreditinstitut, som har fastighets- eller tomträttsbelåning

till sin huvudsakliga uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank

eller postsparbanken.

Tilläggslån kan beviljas allenast under förutsättning, att byggnadslånebyrån

efter prövning av dels anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget,

kostnaden för tomtmark inbegripen, dels ock fastighetens eller, då fråga är

örn tomträtt, byggnadens avkastningsvärde finner anskaffningskostnaden överstiga

avkastningsvärdet. Det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger

avkastningsvärdet, plägar benämnas överkostnaden. En förutsättning

för erhållande av tilläggslån är vidare, att den kommun, inom vilken byggnadsföretaget

är beläget, åtager sig att, på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall prövar

skäligt, bidraga till kostnaden för företaget. Då särskilda skäl därtill äro,

må dock tilläggslån beviljas även örn vederbörande kommun icke bidrager

till kostnaden för b}rggnadsföretaget.

Tilläggslån kan beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus, som uppföres

av kommun eller därmed jämställd företagare, utgå med högst 95 procent

av överkostnadens belopp och beträffande annat flerfamiljshus med högst

90 procent av överkostnadens belopp.

För tilläggslån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i

vederbörande fastighet eller tomträtt gällande med förmånsrätt antingen

omedelbart efter den inteckning, som skall ställas till säkerhet för tertiär
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 243. 5

lånet, eller, där sådant lån ej sökes, omedelbart efter den inteckning, som

pantförskrivits till säkerhet för lån, motsvarande tertiärlånet.

Tilläggslån löper tills vidare utan ränta och amortering. Medgiver byggnadslånebyrån,

att de av byrån vid tilläggslånets beviljande fastställda

hyrorna få höjas utöver vad som betingas av stegrade bränsle- och förvaltningskostnader,

eller kan med hänsyn till det allmänna hyresläget på orten

fastighetens avkastning antagas komma att stiga efter utgången av den tid,

för vilken hyrorna bundits vid av bvggnadslånebyrån bestämda belopp, äger

byrån besluta, att tilläggslånet, i den män avkastningsökningen det medgiver,

skall löpa med ränta och amortering, allt enligt de närmare bestämmelser,

som Kungl. Majit framdeles må meddela.

Örn och i den mån tilläggslånet vid utgången av den tid, för vilken hyrorna

blivit bundna enligt beslut av byggnadslånebyrån, återstår oguldet och ej

enligt dessförinnan meddelat beslut skall amorteras i enlighet med nyss angivna

bestämmelser, skall lånet avskrivas.

Bestämmelserna rörande tilläggslån hava tillkommit efter beslut av 1942

års riksdag och sakna helt och hållet motsvarighet i förut gällande författningar.

I samband härmed hava de tidigare gällande bestämmelserna rörande

tertiärlån i åtskilliga hänseenden ändrats. Syftet med de nya bestämmelserna

har varit att med bevarandet av hyresnivån för år 1939 nybyggda fastigheter

åstadkomma en bostadsproduktion, tillräcklig att täcka det nödvändiga

behovet.

För här ifrågavarande slag av lån hava å riksstaten för budgetåret 1942/43

under kapitalinvesteringar, fonden för låneunderstöd, anvisats dels ett reservationsanslag

till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet av 25,000,000

kronor, dels ock ett reservationsanslag till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

av 15,000,000 kronor. Då dessa anslag visat sig otillräckliga,

har 1943 års riksdag på därom av Kungl. Majit i proposition den 5 mars 1943,

nr 163, gjord framställning å tilläggsstat till riksstaten för nämnda budgetår

anvisat dels till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor, dels ock till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

ett reservationsanslag av likaledes 10,000,000 kronor.

Beträffande anslagen till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet är

att märka, att de icke äro avsedda allenast för sådana tilläggslån, som beviljas

enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) örn tertiärlån och tillläggslån

för vissa bostadsbyggnadsföretag utan jämväl — ehuru till en

mindre del — för sådana tilläggslån, som utgå enligt kungörelsen den 30 juni

1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,

barnrika familjer. Till syftet med sistnämnda tilläggslån återkommer jag i

det följande.

Föreliggande framställningar och förslag.

Förslag rörande ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tillläggslån

hava framlagts i olika sammanhang. Jag ber nu att få redogöra för

de sålunda framlagda förslagen ävensom för de i anledning därav avgivna

yttrandena.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I skrivelse den 26 oktober 1942, har statens byggnadslånebyrå hemställt

om utfärdande av sådana föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa

förutsättningar utbetalas å tertiär lån.

Eörande behovet av dylika förskott samt det förslag i ämnet, som utarbetats,

har byggnadslånebyrån till en början anfört följande.

Sedan ett byggnadsföretag fullbordats, hade byrån att på framställning

meddela slutligt beslut i låneärendet med iakttagande av vad i 24 § i gällande

kungörelse föreskreves. Av flera skäl kunde därvid en ganska avsevärd tid

förflyta från den dag företaget slutfördes till den tidpunkt, då lånemedlen

kunde utbetalas. Till stor del vållades detta dröjsmål av att underliggande

kredit enligt författningens krav måste vara ordnad, åtminstone genom att

avtal örn försträckning kommit till stånd, innan slutligt beslut omfattande

jämväl frågan om ränteeftergift kunde givas. Placeringen av de underliggande

krediterna fördröjdes i sin tur vanligen av det förhållandet, att

taxeringsvärde först måste åsättas, en procedur som i regel vållade en icke

obetydlig tidsspillan. Ytterligare kunde långvarigt uppskov med låneärendets

slutliga avgörande föranledas av att byrån i vissa fall först måste granska

byggnadsföretagets räkenskaper.

Med hänsyn fägen till att byggnadsföretagarna ofta vore personer, som lede

av knapphet på likvida medel, förorsakade dröjsmålet med ärendenas behandling

avsevärd olägenhet. Därför hade ett förslag utarbetats inom byrån i

syfte att i den mån möjligt vore på snabbare sätt bereda företagarna tillgång

till tertiärlånemedel utan att kravet på säkerhet eftersattes. Detta förslag

innebure, att tertiärlån skulle kunna utanordna^ såsom ett slags förskott å

lånet, sådant detta slutligen fastställdes. Beslut därom skulle kunna fattas

av byrån så snart som byggnadsföretaget fullbordats och värderats samt

blivit föremål för den sedvanliga tekniska granskningen inom byrån. Utbetalning

skulle ske allenast örn de säkerhetshandlingar överlämnats, som eljest

vore erforderliga vid tertiärlån.

I syfte att förebygga de risker, som bero på att lånefrågorna icke äro

ordnade, och i ändamål att skapa garantier för att underliggande krediter omläggas

på nöjaktigt sätt utan oskäligt uppehåll, har byggnadslånebyrån ansett,

att vissa särskilda villkor borde uppställas för erhållande av förskott. Byrån

anför härom. $.

1) En skälig tidsfrist borde angivas, inom vilken underliggande kredit

skulle vara ordnad såsom varaktig placering vid äventyr att förskottet återkrävdes.

2) Förskott skulle icke beviljas med mindre förhållandena vore sådana,

att tilläggslån måste antagas utgå. Avsikten därmed vore den att, örn förskott

beviljats till högre belopp eller inom högre lånegräns än det definitiva

beslutet avsåge, återbetalning av överskjutande belopp skulle tryggas ur

valutan för tilläggslånet.

3) Förskottet finge icke utbetalas med mindre låntagaren tillhandahållit

bevis, att upplupna räntor å underliggande kredit guldits till dagen för förskottets

utbetalning. Tillika måste visas, att underliggande kredit icke löpte

med straffränta eller dylikt på grund av att till exempel inlösen av byggnadskreditiv

kommit att dröja utöver avtalad tid.

4) Räntesubvention kunde icke ifrågakomma beträffande de underliggande

krediterna, sorn här förutsattes icke ha fått den varaktiga placering som vore

avsedd. För att ytterligare animera låntagaren att företaga omplacering borde

vidare räntesubvention, med de begränsningar, som författningen i övrigt stipu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Marits proposition nr 243.

lerade, icke få utgå å tid, som läge exempelvis mera än elva år efter byråns

beslut örn förskott. Anmärkas kunde ock att kravet å betalning av upplupna

räntor å underliggande kredit skapade en viss trygghet för att låntagaren vid

omplaceringen verkligen hade medel tillräckliga för ändamålet, eftersom den a

framförliggande kredit på nytt upplöpande räntan borde kunna täckas med

byggnadsföretagets avkastning.

Byggnadslånebyrån tillägger, att, därest Kungl. Majit bifölle ifrågavarande

framställning, ehuru — såsom byrån väl insåge — vissa erinringar mot förslaget

kunde resas, borde de ändrade bestämmelserna komma till uttryck i

nya författningsföreskrifter. Möjligen skulle det vara tillfyllest med ett mera

allmänt stadgande, som finge tjäna såsom ram för förfarandet, medan det

skulle ankomma på byrån att i det enskilda fallet meddela föreskrifter i överensstämmelse

med vad förut nämnts.

Byrån påpekar ock, att ett förfarande av här avsedd art måste handhavas

restriktivt, dock icke i sådan grad att syftet med anordningen förfelades.

Slutligen framhåller byrån, att man inom byrån även dryftat tanken att

giva förskott å tilläggslån. Detta skulle i och för sig vara så mycket mer

behövligt som tilläggslånet motsvarade en icke räntabel del av anskaffningskostnaden.

Omsorgen örn statens trygghet hade dock avhållit byrån från att

framlägga förslag i sådant hänseende.

I skrivelsen den 26 oktober 1942 har byggnadslånebyrån även framlagt förslag

rörande upphävande av skyldighet för kommun att i vissa

fall ställa inteckningssäkerhet. Detta förslag avser ändringar dels i

förenämnda kungörelse rörande tertiärlån och tilläggslån, dels i kungörelsen

den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel för beredande av

hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och kungörelsen den

30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Byggnadslånebyrån uttalar sig i denna del på följande sätt.

I de tre kungörelserna stadgades, utan undantag för kommuner, att inteckningar

i vederbörande fastigheter eller tomträtter skulle lämnas som säkerhet

för lånen. Emellertid gällde sedan länge som allmänt erkänd regel, att en

kommun icke borde lämna realsäkerhet för sina förbindelser; kommunens hela

skattekraft och samtliga tillgångar skulle med andra ord säkra varje förbindelses

uppfyllande. (Jfr lagar den 18 juni 1937 örn ändring i kommunallagarnas

bestämmelser örn underställning samt förarbetena till ändringarna.)

Stadgandena i nämnda kungörelser strede alltså mot denna regel och medförde

följaktligen onödiga utgifter för kommunala byggnadsföretag. Särskilt förtjänade

anmärkas, att en kommun, som erliölle tilläggslån, för att kunna ställa

inteckningssäkerhet för detta nödgades uttaga inteckningar svarande mot den

underliggande krediten, även örn denna icke vare sig helt eller delvis placerades

i statligt lån. , ..

Med hänsyn till det anförda syntes de tre nämnda kungörelserna bora

ändras. I samtliga förekomme bestämmelser om inteckningssäkerhet i mer än

ett författningsrum, varför det torde vara enklast att tillfoga ett nytt stadgande

av innebörd, att kommuner befriades från att ställa inteckningssäkerhet. Ett

dylikt stadgande kunde förslagsvis erhålla följande lydelse: »Vad i denna

kungörelse stadgas om skyldighet att ställa inteckningssäkerhet skall icke galla

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kommun.» I fråga om kungörelsen nr 569/1942 torde erfordras en ytterligare

jämkning (eventuellt i form av ett tillägg till 3 §) för att markera, att skyldigheten

kvarstode för företagare, som eljest vöre jämställd med kommun.

I anledning av förevarande framställning har statskontoret den 26 november

1942 avgivit utlåtande.

Med anledning av förslaget örn förskottsutbetalning å tertiärlånen

har statskontoret uttalat sig på följande sätt.

Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar, liggande med bättre rätt än

säkerheten för tertiärlån — primär- och sekundärkredit — utlämnades, bland

andra, av försäkringsbolag och affärsbanker. Ifrågavarande kreditanstalter

krävde icke, enligt vad statskontoret inhämtat före lånets beviljande, att fastighet

åsatts taxeringsvärde. Dessa långivare verkställde själva värdering av den

fastighet, vari inteckning erbjödes som säkerhet, och lånets storlek och villkoren

för detsamma vore beroende på resultatet av ifrågavarande värdering.

Beträffande andra kreditanstalter, såsom bostadskreditföreningar och hypoteksföreningar,

vore dessa enligt bestämmelser i för dem gällande reglementen

delvis bundna av att fastighet taxeringsvärderats, innan densamma kunde bli

belåningsobjekt. Emellertid hade detta förhållanden uppmärksammats redan

år i933 genom tillkomsten av förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i

vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet och lagen samma dag angående

vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås. I samband

med anmälan av förslag till nyssnämnda författningar i proposition till

1933 års riksdag hade vederbörande departementschef uttalat till statsrådsprotokollet

(prop. nr 186 sid. 24 och prop. nr 187 sid. 3), att syftet med

de föreslagna bestämmelserna vore att möjliggöra för ägare av fastighet, att

snabbt få taxeringsvärde åsatt densamma och därmed möjlighet erhålla’ lån

mot säkerhet av fastighetsinteckningar i kreditanstalter. Åsättande av dylikt

s. k. preliminärt taxeringsvärde krävde vanligen icke någon större tidsutdräkt

—- i Stockholm någon månad, stundom avsevärt kortare tid. Statskontoret

kunde därför svårligen föreställa sig, att, som byggnadslånebyrån uppgåve,

låneärendenas handläggning i större utsträckning kunde fördröjas genom att

taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten.

Statskontoret erinrar ock, att, då lånen utlämnades mot inteckningssäkerhet,

li§8ande mycket högt å fastighets belåningsvärde, det med nödvändighet

måste fordras, att en noggrann och omsorgsfull prövning av byggnadsföretagets

ekonomiska bärkraft verkställdes, innan någon del av lånet utbetalades.

Med hänsyn till det anförda har statskontoret icke ansett en författningsändring

i föreslagen riktning motiverad.

Vidkommande frågan örn befrielse för kommunerna från skyldigheten

att ställa inteckningssäkerhet gör statskontoret till en början

följande erinringar.

Vid anmälan i proposition den 15 maj 1942, nr 320, av förslag örn ändrade

grunder för låneverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer hade föredragande departementschefen (sid. 21)

uttalat, att kommun, som erhölle i förslaget omnämnt tilläggslån, borde för

detsamma ställa säkerhet i form av fastighetsinteckning. I propositionen angivna

grunder för ifrågavarande låneverksamhet hade godkänts av riksdagen

(riksdagens skrivelse nr 463).

Även tidigare hade ifrågavarande spörsmål uppmärksammats. I utlåtande

över bostadssociala utredningens betänkande (statens off. utredn. 1935:2),

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

vilket betänkande läge till grund för den av Kungl. Majit till riksdagen år 1935

avgivna propositionen angående anslag till främjande av bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer (prop. nr 221), hade en remissmyndighet,

drätselkammaren i Södertälje, framhållit, att det icke borde vara

erforderligt och icke ens vore principiellt riktigt, att kommun för av densamma

erhållet bostadsanskaffningslån skulle ställa säkerhet genom inteckning. Något

uttalande i frågan hade icke gjorts av departementschefen eller riksdagen och

i kungörelsen den 4 september 1935 med bestämmelser örn ifrågavarande låneverksamhet

förefunnes enhetliga bestämmelser örn skyldighet för låntagare att

avlämna säkerhet i form av fastighetsinteckningar.

Under hänvisning till det anförda och med förklaring att det syntes ligga

i sakens natur, att lån, beviljat för fastighets uppförande, såvitt möjligt skulle

säkerställas med inteckning i densamma, har statskontoret avstyrkt byggnadslånebyråns

framställning jämväl i nu berörda del.

I anledning av vad statskontoret i berörda utlåtande anfört rörande förskottsutbetalning

av tertiärlån, harstatensbyggnadslånebyråi skrivelse

den 18 mars 1943 ytterligare gjort följande uttalanden.

Byggnadslånebyråns uppgift att låneärendenas handläggning vanligen fördröjdes

av det förhållandet, att taxeringsvärde först måste åsättas fastigheten

grundade sig på faktiska förhållanden, där just taxeringsvärdet lagenligt vore

på ett eller annat sätt normerande för fastighetsbelåning. Så t. ex. kunde

erinras, att enligt 215 och 216 §§ i lagen örn försäkringsrörelse ett belopp motsvarande

försäkringsfonden för livförsäkringar (varmed jämväl avsåges livränteförsäkring

och kapitalförsäkring för livsfall enligt 2 §) ävensom tillgångar

motsvarande försäkringsfond för försäkringar avseende annat slag än

personförsäkring och tecknade för all framtid eller för längre tid än. tio år

skulle redovisas, såvitt fråga vore örn inteckningar, i inteckningshandlingar i

fast egendom inom 2/s av senast fastställda taxeringsvärde. Sparbankerna, som

torde vara än viktigare kreditgivarinstitutioner för fastigheterna, vöre i fråga

örn inteckningslån underkastade noggranna begränsningar enligt 25 § i lagen

om sparbanker, i det att största delen av deras inteckningar måste vara belägna

inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde. Slutligen vore de till stadshypotekskassan

knutna hypoteksföreningarna och de till bostadskreditkassan

anslutna bostadskreditföreningarna utan undantag tvingade att begränsa sm

utlåning i förhållande till de belånade fastigheternas taxeringsvärden.

Möjligheten att få s. k. preliminärt taxeringsvärde har otvivelaktigt i mångå

fall avkortat den tidrymd, som förr tagits i anspråk att få ett för belåning

erforderligt taxeringvärde. Tyvärr vållade förfarandet ute i landet vanligen

betydligt större tidsutdräkt än i Stockholm med dess i många avseenden mera

utvecklade taxeringsorganisation. Exempel saknades icke på att ett halvår

hunne förflyta, innan preliminärt taxeringsvärde hunnit åsättas.

Tilläggas kunde slutligen i detta sammanhang att alla marginaler på grund

av förhållandena numera måst krympas med påföljd, att det vore angelägnare

än förr att finansieringsplanerna icke rubbades genom mer eller mindre svårbcräkneliga,

av tidsutdräkt föranledda avvikelser.

Vidare har statens byggnadslånebyrå i skrivelse den 18 mars 1943 framlagt

ett flertal förslag avseende ändringar i kungörelsen örn tertiärlån och tilläggslån

respektive ändrad tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen.

Byrån framhåller inledningsvis, att de vid 1942 års riksdag tillkomna reglerna

visat sig i stort sett val ägnade att inom en rimlig kostnadsram vidmakt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.

hålla och öka bostadsproduktionen, men att bjurån likväl funnit att vissa jämkningar

skitlle vara önskvärda.

Byrån framlägger först ett förslag rörande ändrade lånebestämmelser beträffande

tvåfamiljs husen. Byrån erinrar om de olika bestämmelser, som

för närvarande gälla beträffande flerfamiljshus å ena sidan och enfamiljshus

å den andra. Byrån anför härom.

Enligt gällande kungörelse i ämnet indelades byggnadsföretagen i tvenne

huvudkategorier, flerfamiljshus och enfamiljshus; byrån bortsåge i detta sammanhang

från de av kommuner och därmed jämställda företagare uppförda

enfamiljshusen. Lånereglerna för nämnda båda byggnadstyper vore såtillvida

olikartade, att subventionen för enfamiljshusen givits en avsevärt mera summarisk

form. Tilläggslån i författningsenlig bemärkelse utginge sålunda icke

för enfamiljshusen, och subventionen vore maximerad. Mot denna utformning

av statsstödet syntes för närvarande icke någon invändning kunna resas.

Egnahemsbyggandets stora omfattning torde tvärtom få anses utvisa, att subyentionsbestämmelserna

vore i stort sett väl anpassade för sitt ändamål.

Byrån ville nu ifrågasätta, örn icke de för enfamiljshusen gällande reglerna

örn stödgivning borde erhålla en mera vidsträckt tillämpning.

Enligt den i tertiärlånekungörelsen givna definitionen vore varje byggnad,

som innehölle mera än en bostadslägenhet, att betrakta som ett flerfamiljshus.’

För de å många orter talrikt förekommande tvåfamiljshusen måste alltså tilllämpas

låneregler, som anpassats efter de typiska hyreshusen, d. v. s. byggnadslånebyrån

hade att för varje tvåfamiljshus verkställa en hyresbestämnmg

och med utgångspunkt härifrån samt från en driftskostnadskalkyl fastställa

avkastningsvärde och träffa avgörande örn storleken av erforderligt tillläggslån.

Härefter påpekar byrån, att tvåfamiljshusen i flera avseenden skiljde sig

från övriga flerfamiljshus och att därför ett förenklat subventionsförfarande

beträffande tvåfamiljshusen syntes motiverat. Byrån anför.

Bet vore ett faktum, att i de allra flesta fall tvåfamiljshusets ena lägenhet

beboddes av fastighetsägaren. Den andra lägenhetens inrymmande i byggnaden

torde i allmänhet vara motiverat av ägaren-företagarens önskan att förbilliga

sin egen bostadskostnad. Det torde ej heller vara sällsynt, att ägaren

räknade med att i framtiden upplåta den andra lägenheten till en dåmera gift

son eller dotter. Redan det nu anförda torde vara ägnat visa den principiella

skillnad som rådde mellan det typiska hyreshuset och tvåfamiljshuset. Medan

det förra vore att betrakta som affärsföretag eller i varje fall som ett

objekt, där de för vanlig företagsekonomi gällande principerna dominerade,

vore tvåfamiljshuset väsentligen att anse som en produkt av ägarens

strävan att förskaffa sig en egen bostad — låt vara att i detta

sammanhang ytterligare en lägenhet i många fall tillfördes hyresmarknaden.

Detta förhållande avspeglade sig mycket tydligt i den hyressättning,

som faktiskt gällde i fråga örn tvåfamiljshusen. Det hade sålunda visat

sig, att hyrorna inom dessa hus -— eller rättare sagt hyrorna för den inom

dylika hus uthyrda lägenheten — hade ganska ringa anknytning till en på

vanliga ekonomiska principer grundad hyressättning. Väsentligen torde detta

bero pa att ägaren i fråga örn åtskilliga på fastighetens ekonomi verkande

faktorer lade synpunkter, som vore naturliga för egnahemsägaren men knappast

giltiga för ägaren av ett hyreshus. Ägaren torde i flertalet fall ha nedlagt

visst eget arbete vid husets uppförande, men någon ersättning därför uttogés

icke i den hyra som påfördes hyresgästen. Av de till byggnadslånebyrån inkomna

ansökningshandlingarna för tvåfamiljshus framginge vidare, att ägaren

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

endast i ett fåtal fall inkalkylerade eldarlön samt ersättning för renhållning

och smärre reparationer i den betingade hyran. I åtskilliga fall vore det vidare

tydligt, att ägaren till och med avstode från att avkräva sin hyresgäst den på

dennes lägenhet belöpande annuiteten å ägarens i fastigheten investerade

kontanta medel.

Under hänvisning till anförda omständigheter framhåller byggnadslånebyrån,

att tvåfamilj shuset i ekonomiskt hänseende snarare vore att betrakta

såsom en variant av enfamiljshuset än som ett verkligt flerfamiljshus. Byrån

föreslår därför, att tvåfamilj shuset i avseende å lån jämställes med egnahemmet.

Byrån framhåller, att ur författningsteknisk synpunkt någon svårighet

att realisera detta önskemål knappast syntes föreligga, i det en justering

av de i kungörelsens 1 § förekommande definitionerna syntes vara fullt tillräcklig.

övergångsbestämmelser, som förhindrade att tvåfamiljshus, för vilka

preliminära lånebeslut redan meddelats, erhölle försämrade lånevillkor borde

givetvis tillskapas.

Byrån upptager härefter till behandling frågan, för vilka en familjhus

lån enligt kungörelsen böra kunna ifrågakomma. Efter erinran

att enligt definitionen i 1 § av kungörelsen med enfamiljshus skall förstås

byggnad, som är avsedd att utgöra eget hem, anför byrån i denna del följande.

Bestämningen »avsedd att utgöra eget hem» vöre enligt allmänna språkbruket

ägnad ingiva den föreställningen att enfamiljshusets utrymmesstandard

borde hållas inom en relativt snäv ram. Byrån vöre visserligen å ena

sidan av den uppfattningen, att uppförandet av större villabyggnader eller sådana

enfamiljshus, som utmärktes av en påkostad inredning eller ett dyrbart

yttre utförande, i varje fall för närvarande icke borde stödjas av statslån, men

byrån kunde å andra sidan icke se något hinder för att genom tertiärlån bereda

en person tillfälle att uppföra ett enfamiljshus av en storlek, som med hänsyn

till familjens sammansättning eller övriga omständigheter, finge anses utgöra

ett mått på familjens naturliga utrymmesbehov. Med hänsyn därtill ansåge

byrån, att lån tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus,

innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med den utrustning,

som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal rum. Byrån

kunde ej heller se något hinder för att i fall som nu avsåges bevilja företagaren

fördelen av ränte- och amorteringsfrihet för viss del av tertiärlånet.

De till tertiärlånevillkoren knutna subventionerna torde nämligen — i likhet

med de generella livsmedelssubventionerna — lia ett allmänt prispolitiskt

syfte.

X bestämmelserna örn kommunernas ekonomiska medverkan i de

fall, då tilläggslån lämnas, föreslår byggnadslånebyrån vissa ändringar.

Byrån anför till en början.

Den ekonomiska medverkan från kommunens sida, som i propositionen

nr 221 till fjolårets riksdag föreslogs bli en förutsättning för utlämnande av

statliga tilläggslån, hade allmänt kommit till stånd. Åtskilliga kommuner hade

enort högst betydande ekonomiska uppoffringar för att stödja bostadsproduktionen

På några håll liad.'' dock alltjämt en viss återhållsamhet gjort sig

gällande. Vid sin tillämpning av 5 § c) i här ifrågavarande kungörelse —

vilket författningsrum gåve byggnadslånebyrån en synnerligen vidsträckt prövningsrätt

i fråga örn det kommunala bidragets storlek — hade byrån, dar sa

låtit sig göra, sökt anpassa sitt beslut efter den i förenämnda proposition a

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 243.

sid. 88 forordade regeln, att det kommunala bidraget borde lia ett värde motsvarande

ungefär halva tomtkostnaden, då överkostnaden utgjorde lägst 5

ogst 20 procent av ^ anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala

bidraget. Att ömsesidig förståelse praglat de förhandlingar, som i detta ämne

mranÄn?.nCh kommunernas representanter, kunde måhända

anses framgå av det förhållandet, att hittills ingen kommun använt sig av den

i kungörelsens 33 § inrymda möjligheten till Överklagande av byråns beslut

härutinnan. Det vöre emellertid ställt utom allt tvivel, att högst avsevärda

svårigheter ej sällan uppstode vid avvägandet av storleken av den prestation

fi, :®i,a/nraTT? en kommun. Kommunernas tomtpolitik skiftade starkt

tran ian till lall Vissa kommuner innehade stora tomtområden, medan andra

ommuner praktiskt taget saknade tillgång på egen tomtmark. Exploateringskostnaderna

vöre å somliga orter abnormt höga och åter i andra onormalt

låga. txatukostnadsbestammelserna kunde skifta och avsevärt förändra tomtpriserna

— allt utgörande exempel på förhållanden, som väsentligt ökade byggnadslanebyråns

och kommunernas svårigheter att utan närmare kontakt och

otta ingående och tidsödande forhandlingar avgöra det erforderliga kommuna

a bidragets storlek, ltterhgare omständigheter funnes, som gjorde det

önskvärt att mera fixerade regler tillskapades i fråga örn den kommunala subven

lonen. Det hade sålunda inträffat fall, då en kommun, som med tillämpning

av den angivna subventionsregeln lämnat en byggnadsföretagare 50 procent

tomtrabatt, därigenom faktiskt fått bära hela eller åtminstone den allra

storsta delen av overkostnaden och detta även örn densamma räknades som

ett genomsnitt för ett flertal byggnadsföretag. Å andra sidan hade fall förekommit

dar till följd av laga tomtpriser det kommunala bidragets storlek tett

sig skäligen obetydlig i förhållande till överkostnaden. Byggnadslånebyrån

hade i några av dessa fall varit nödsakad att på grund av tilläggslånets'' författningsenliga

maximermg till viss procent av overkostnaden överlåta ansvaret

tor finansierandet av en, låt vara obetydlig del av överkostnaden åt företagaren

själv.

Med hänsyn till det anförda framstår det enligt byggnadslånebyrån som

e. t bestämt önskemål både från byråns och kommunernas sida, att en fixering

sker av det kommunala bidragets storlek.

I nära anknytning till regeln angående halva tomtkostnaden förordar byrån,

att det kommunala bidraget fixeras till 20 procent av overkostnaden. Byrån

tillagger, att regelns allmänna giltighet borde — med de modifikationer, som

föranleddes av hänsynen till kommunens ekonomiska förmåga och varaktiga

intresse i den ifrågavarande bostadsbebyggelsen ävensom till anledningen till

att bostadsbrist uppkommit — vara begränsad av de latituder i fråga örn överkostnadens

storlek, som angivits i 1942 års proposition i ämnet.

Byggnadslånebyrån har i detta sammanhang anfört, att byrån övervägt

att föreslå den begränsningen av tilläggslånegivningen, att

dylika lån ej skulle få utgå, då överkostnaden bleve högre än 20 procent av

anskaffningskostnaden, men kommit till den uppfattningen, att någon dylik

begränsning icke tills vidare borde komma till stånd. I denna del har byrån

anfört bland annat.

Byråns erfarenheter. av överkostnadens storlek hade varit sådana, att

riskeina för minskning i bostadsbyggandet vid införandet av den ifrågasatta

begränsningen hade kunnat tagas. Det rådande prisstoppet syntes utgöra en

relativt god garanti för att någon förändring beträffande bostadsbyggandets

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ekonomi icke skulle behöva befaras. I de fall, diir överkostnaden överstigit

20 procent av anskaffningskostnaden eller — uttryckt på annat sätt — 25 procent

av avkastningsvärdet, hade skälet därtill väsentligen varit att finna i den

omständigheten, att det ifrågavarande byggnadsobj ektet i anmärkningsvärd

grad höjt sig över den på orten rådande bostadsstandarden. Byrån hade i

dylika fall vid förhandlingar med de kommunala myndigheterna förklarat, att

kostnaderna för en standardhöjning av denna art icke kunde, allra minst under

nuvarande förhållanden, bestridas med statssubventioner, samt framhållit, att

sådana bostadsförmåner för ortsbefolkningen måst — även under normala

tider — köpas till priset av en hyreshöjning. Därest de kommunala organen

det oaktat vidhållit sin önskan att få huset uppfört samt bestritt möjligheten

att kompensera standardhöjningen genom ökade hyror hade byggnadslånebyrån

ansett det rimligt och naturligt att såsom villkor för tilläggslåns beviljande

skärpa anspråket på kommunal subvention för företaget. Med hänsyn

därtill hade byggnadslånebyrån ansett, att någon överkostnadsspärr ej borde

tills vidare införas. Det förutsattes då, att någon ändring i byråns nyss angivna

praxis ej funnes böra vidtagas.

Byggnadslånebyrån meddelar härefter, att byrån även haft under övervägande

att föreslå upphävande av de speciella regier, som

gälla i fråga om långivning för enfamiljshus, uppförda i

kommunal eller därmed jämställd regi, och att alltså föreslå, att

samtliga enfamiljshus skulle i lånehänseende likställas. Byrån anför härom.

Finansieringen av de enfamiljshus, som uppfördes i kommunal eller därmed

jämställd regi, hade visat sig i flera fall ställa mycket långt gående anspråk

på statlig och kommunal subvention. Den omständigheten att överförandet

i enskild ägo av fastigheter, som här avsåges, medförde ändring i

fråga örn lånevillkoren vore ägnad att för både den gamle och den nye agaren

uppställa såväl praktiska som ekonomiska problem. Byrån hade med hänsyn

till vad sålunda anförts ansett sig bäst tjäna det allmännas och de enskildas

intressen genom att bestämt avråda från anlitande av denna speciella låneoch

subventionsform, försåvitt icke garantier från början funnes för att anskaffningskostnaderna

skulle kunna hållas inom en rimlig gräns och för att

de praktiskt-ekonomiska problemen vid äganderättsövergången skulle kunna

bemästras. I förstnämnda hänseende sökte sålunda byrån framförallt tillse,

att den blivande egnahemsägaren själv aktivt toge del i byggnadens uppförande,

varigenom den för egnahemsbyggandets ekonomiska bärighet viktigaste

faktorn utnyttjades. Därest denna byråns praxis kunde anses förenlig

med författningens syfte, ansåge sig byrån sakna anledning föreslå någon

ändring i de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Vissa jämkningar föreslås vidare av byggnadslånebyrån beträffande bestämmelserna

om kommunal borgen m. m. Byrån anför i denna del.

Från regeln att kommunal borgen icke krävdes för tertiär- eller tilläggslån

förekomme två undantag. Vissa kommunala borgensåtaganden fordrades sålunda

enligt 12 § 2 mom. för att »räntefri stående del» skulle kunna utgå och

enligt 14 § sista'' stycket för att tilläggslån till företagare, som icke vöre eller

jämställts med kommun, skulle kunna beviljas, ehuru lånet i förmånsrättshänseende

icke föllo inom fastighetens avkastningsvärde. Orsaken till att dessa

krav uppställts vore tydligen svårigheten för byggnadslånebyrån att i ^fråga

örn dessa enskilda företagare med säkerhet avgöra, vilka som hade sådana

personliga egenskaper att subvention kundo beviljas deni utan extraordinära

lisker. Kommunerna hade ansetts aga större förutsättningar att kontrollera,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

att endast tillförlitliga företagare komme i åtnjutande av ifrågavarande förmaner.

För att kommunerna skulle stimuleras att omhänderha denna kontroll

på ett sådant sätt att möjligheterna till missbruk i möjligaste mån uteslötes

hade det ansetts lämpligt att fordra vissa borgensåtaganden.

Emellertid hade kravet på borgen kommit att bli något olika i de båda

follen, ehuru motiveringen syntes antyda, att snarast samma krav borde ställas.

.Borgen enligt 14 § sista stycket avsåge sådan förlust som på annat sätt än

genom avskrivning enligt subventionsplanen kunde uppkomma på den del av

tilläggslånet som läge utom avkastningsvärdet. Enligt 12 § 2 mom. fordrades

däremot borgen för hela tertiärlånet men endast avseende sådan förlust, »som

kan uppkomma till följd av missbruk av den räntefria stående delen av lånet

eller vanvård av byggnaden». De citerade orden i författningen hade vållat

en del tveksamhet i tillämpningen och syntes icke helt täcka vad som åsyftades

med borgenskravet. Syftet torde tillgodoses bättre, örn i analogi med 14 §

sista stycket borgensansvaret utsträcktes till alla slags förluster utom avskrivning

enligt subventionsplanen men samtidigt och i" gengäld begränsades till

att avse endast den räntefria stående delen av tertiärlånet. Anmärkas kunde att

den räntebärande delen av tertiärlånet för närvarande undantagslöst torde

komma att falla inom det fastighetsvärde som motsvarade avkastningsvärdet

enligt 14 §.

Även bestämmelsen i 12 § 2 mom. att kommunen skulle utöva kontroll över

företaget under byggnadstiden hade vållat en del tveksamhet i praktiken med

hänsyn till föreskriften i 28 § om teknisk kontroll över byggnadsföretaget

under byggnadstiden. Särskilt örn borgensbestämmelsen i 12 § 2 mom. ändrades

på sätt nyss föreslagits, torde samma paragrafs kontrollföreskrift utan

olägenhet kunna utgå.

Såsom framginge av det anförda, avsåge kommunens borgen närmast en

garanti för låntagarens redbarhet. Det vore därför tydligt, att borgensansvaret

icke utan kommunens medgivande borde kunna överflyttas att avse annan

person, som övertagit lånet. En erinran därom torde böra införas i 18 §.

Byggnadslånebyrån erinrar vidare örn de bestämmelser, enligt vilka t i 11- läggslånen på visst sätt maximerats i förhållande till överkostnaden.

Enligt dessa bestämmelser får — såsom förut nämnts -— tilläggslån

utgå med högst 95 procent av överkostnaden beträffande flerfamiljs- eller enfamiljshus,

som uppföres av kommun eller därmed jämställd företagare, samt

med högst 90 procent beträffande annat flerfamiljshus. Byrån föreslår, att

dessa maxim ibestämmelser upphävas. Förslaget motiveras sålunda.

De i tertiärlånekungörelsens 14 § stadgade maximigränserna för tilläggslån

örn 95 respektive 90 procent av överkostnaden anknöte till de för tertiärlån i

10 § stadgade förmånsrättslägena. Vid den praktiska utformningen av subventionssystemet

hade det emellertid visat sig lämpligt att bestämma tilläggslånens

storlek på annat sätt. Det hade sålunda funnits ändamålsenligt att utgå

från att begreppet överkostnad — den oräntabla delen av anskaffningskostnaden

— alltid användes brutto, d. v. s. utan hänsyn till det kommunala bidrag

som enligt 5 § regelmässigt fordrades för tilläggslån. Överkostnaden i denna

mening skulle alltså elimineras genom statliga och kommunala åtgärder. De

kommunala bidragen komme regelmässigt att väsentligt överstiga de 5—10

procent av överkostnaden som enligt 14 § icke kunde erhållas i tilläggslån.

Stundom kunde emellertid enligt 5 § sista stycket tilläggslån beviljas utan att

kommunen lämnat något bidrag. I sådana fall fordrades tydligen, att tilläggslånet

täckte hela överkostnaden. Även den skillnad mellan kommunala och

privata företagare som författningen nu gjorde i 14 § komme, som framginge

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition nr 243.

av det anförda, att sakna betydelse i förevarande hänseende. Byggnadslånebyrån

hade möilighet att vid sin beräkning av avkastnmgsvardet vidtaga de

reduktioner i olika företagares anspråk på amortering och förräntning av den

egna insatsen, vilka kunde befinnas påkallade.

Slutligen har byggnadslånebyrån föreslagit vissa smärre ändringar i förevarande

kungörelse avseende sättet för värdering av byggnader, för vilka har

ifrågavarande lån beviljas. Då byråns förslag icke i denna del är av beskaffenhet

att behöva underställas riksdagens prövning, saknar jag anledning

att här redogöra för detsamma.

över byggnadslånebyråns framställning den 18 mars 1943 har yttrande infordrats

av statskontoret, varjämte svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund beretts tillfälle att avgiva yttranden. Med anledning härav

hava yttranden avgivits av statskontoret och svenska landskommunernas förbund.

Svenska stadsförbundet har icke yttrat sig, men däremot överlämnat

till förbundet inkomna yttranden i ärendet från Stockholms stads fastighetskontor,

drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings stads fastighetskontor,

drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen

i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor samt drätselkamrarna

i Karlstad, Karlskrona, Halmstad och Lund.

Svenska landskommunernas förbund har utan närmare motivering fölklarat

sig icke hava något att erinra mot byggnadslånebyråns förslag.

Beträffande statskontorets och de angivna städernas ståndpunkt, i den

mån den kommit till uttryck i yttrandena, får jag här lämna följande redogörelse.

Byggnadslånebyråns förslag beträffande tvåfamilj shusen tillstyikes

eller lämnas utan erinran av Norrköpings stads fastighetskontor, drätselkammaren

i Eskilsuna samt stadsdirektören och t.f. stadsombudsmannen i

Västerås.

k andra sidan avstyrkes förslaget av drätselkamrarna i Örebro och

Halmstad.

Stockholms stads fastighetskontor finner de av byrån anförda synpunkterna

beaktansvärda men anser sig, då tvåfamiljshuset sällan förekommei i Stockholm,

sakna anledning att taga närmare ställning till förslaget.

Drätselkammaren i Göteborg anför, att byråns förslag i vissa fall torde

vara berättigat, men framhåller, att det i Göteborg i ett flertal fall förekomme,

att tvåfamiljshus uppfördes och förvaltades såsom vanliga hyreshus

och att ett bifall till förslaget måhända skulle få den verkan, att tillkomsten

av en del dylika företag förhindrades.

Drätselkammaren i Karlstad meddelar, att i nämnda stad planerades åtskilliga

tvåfamiljshus, som skulle bliva typiska hyreshus, och finner det

synnerligen olyckligt, om på dem skulle komma att tillämpas lånevillkoren

för enfamiljshusen. Drätselkammaren förordar antingen en uppdelning av

tvåfamiljshusen på vanliga hyreshus, där alltjämt nuvarande bestämmelser

skulle gälla, och på andra hus, där samma bestämmelser som för enfamiljshusen

skulle gälla, eller ock ett bibehållande av nuvarande föreskrifter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Slutligen nitriar fästighetskontoret i Linköping, att det i princip syntes

riktigt att likställa tvåfamiljshuset med egnahemmet, men att de föreslagna

bestämmelserna skulle komma att motverka uppförandet av tvåfamiljshus.

Sannolikt skulle ock bestämmelserna komma att kringgås genom att man utöver

de två lägenheterna anordnade en kokvrålägenhet eller en liten enrumslägenhet.

Till förhindrande därav erfordrades en föreskrift, att hus med tre

lägenheter skulle hålla viss minimiyta.

BySSnadslånebyråns uttalande rörande utrymmesstandarden för de

enfamiljshus, för vilka lån må beviljas, har i allmänhet icke föranlett

närmare yttranden.

Stockholms stads fastighetskontor framhåller emellertid, att kontoret ansluter

sig till byråns ståndpunkt.

I motsats härtill uttalar statskontoret, att ämbetsverket — särskilt i nu

rådande läge — måste ställa sig bestämt avvisande mot tanken, att den restriktiva

tolkning rörande begreppet egethem, som dittills följts, skulle få lämna

rum för en generösare tillämpning, synnerligast som något behov därav ur

befolkningspolitisk synpunkt icke påvisats. Statskontoret erinrar även, att

de flerfamiljshus, som subventionerades med tertiärlån, enligt gällande författning

skulle innehålla »huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter».

Då det knappast kunde vara lämpligt att göra åtskillnad mellan enfamiljs-

och fleifamiljshus, har statskontoret icke heller ur denna synpunkt

ansett det lämpligt, att byggnadslånebyråns önskemål realiserades.

Den av byggnadslånebyrån föreslagna fixeringen av kommunernas

bidrag till tilläggslånen har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Sålunda anför exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att de dittills tilllämpade

principerna träffat alltför ojämnt och i ett stort antal fall lastat alltför

stor börda på kommunerna samt att mot den föreslagna procentsatsen av

20 procent icke kunde göras någon berättigad invändning.

Statsko?itoret anför, att ämbetsverket icke hade något att erinra mot att

fixa grunder bestämdes för kommunernas bidrag, under förutsättning att de

kommunala subventionerna ej därigenom minskades.

Drätselkammai en i Lund framhåller, att, örn en viss gräns fixerades,

densamma borde bestämmas till högst 20 procent av överkostnaden ävensom

att liksom hittills möjlighet borde finnas att taga hänsyn till föreliggande

omständigheter och särskilda skäl.

Även drätselkammaren i örebro anser, att kommunens bidrag bör utgå med

högst 20 procent av överkostnaden.

Stockholms stads fastighetskontor förklarar, att kontoret icke hade någon

erfarenhet rörande tilläggslånen, då sådana ännu icke förekommit i Stockholm,

men att en fixering av den kommunala insatsen syntes kunna underlätta och

förenkla såväl förmedlingsorganens som byggnadslånebyråns behandling av

låneärendena.

Det av byggnadslånebyrån diskuterade men ej framlagda förslaget örn

upphävande av de speciella regler, som gälla i fråga om en
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

familjshus, uppförda i kommunal eller därmed jämställd regi,

har föranlett ett uttalande av drätselkammaren i Göteborg. Drätselkammaren

finner det riktigt, att alla enfamiljshus behandlas efter enhetliga linjer men

framhåller gentemot byggnadslånebyrån, att även byggen, där de blivande enskilda

ägarna icke kunna aktivt taga del i byggnadernas uppförande, böra

kunna få del av lånen. En motsatt praxis skulle för stadens del medföra ett

svårt avbräck i planerade åtgärder.

Vad byggnadslånebyrån föreslagit med avseende å kommunernas borgensansvar

har i stort sett förordats i de från städernas sida avgivna

yttrandena.

Sålunda anför exempelvis fastighetskontoret i Linköping, att den föreslagna

preciseringen av kommunernas borgensansvar vore nödvändig, enär flera

kommuner torde hava undandragit sig att utnyttja den statliga subventionen

med hänsyn till rådande tveksamhet rörande borgensansvarets innebörd.

Emellertid anser Norrköpings stads fastighetskontor, att ett förtydligande

av 12 § 2 mom. bör kunna ske utan att städernas borgensansvar därigenom

ökas.

Vidare föreslår drätselkammaren i Lund, att bestämmelserna örn skyldighet

för kommunerna att i vissa fall ställa borgen böra borttagas såsom obehövliga.

Med anledning av byggnadslånebyråns förslag, att kommunen, om lånet

övertoges av ny ägare, skulle kunna bliva fri från sin borgen anför statskontoret

följande.

Statskontoret funne det visserligen i och för sig rimligt, att vid ändring

i fråga örn äganderätten kommunens ansvar skulle kunna bringas att upphöra.

Det förefölle å andra sidan icke tillfredsställande, att, då staten lämnade sitt

medgivande till den räntefria stående lånedelens tillskapande under förutsättning

av kommunens garanti, denna lånedel skulle utestå på oförändrade villkor

även efter det garantin bortfallit. Uppmärksammas borde därvid, att en vägran

från kommunens sida att vidbliva borgensförbindelsen måste antagas grundad

på bristande tilltro till den nye låntagarens vilja eller förmåga att fullgöra

sina skyldigheter med avseende å fastigheten och denna åvilande gäld. Därest

byggnadslånebyråns förslag skulle anses böra genomföras, syntes fördenskull

kompletterande bestämmelser till tryggande av statens rätt böra vidtagas. I

sådant hänseende kunde tänkas, att det villkoret uppställdes för beviljande av

en räntefri stående lånedel, att denna skulle inbetalas i händelse, efter fastighetens

överlåtande, kommunen skulle vägra att ikläda sig borgen för den nye

ägaren.

Yad slutligen beträffar förslaget om upphävande av de nuvarande, i

14 § stadgade maximigränserna för tilläggslånen har detsamma i

allmänhet icke mött erinran. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i

Västerås motsätta sig dock förslaget under förklaring, att det långt ifrån syntes

önskligt att byggnadslånebyrån finge friare möjligheter att behandla ifrågavarande

ärenden.

Även statskontoret bär avstyrkt förslaget, därvid ämbetsverket anfört, att

tillräckliga skäl för slopande av maximigränserna icke syntes hava angivits.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

1031 13

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Jag får härefter erinra, hurusom svenska bankföreningen i skrivelse den 29

maj 1942 hemställt, att Kungl. Majit ville meddela statens byggnadslånebyrå

sådana direktiv, att byrån funne sig kunna vid prövning av ansökningar örn

tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter vore på betryggande

sätt ordnade jämväl då de voro placerade i affärsbank.

Sedan denna skrivelse för yttrande remitterats till statens byggnadslånebyrå,

uttalade konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan

i skrivelse till byrån den 23 september 1942 bland annat följande.

De kreditbehov, som tillfredsställdes genom fastighetsbelåning vore i regel

av långvarig karaktär och borde därför täckas genom långfristig upplåning.

De bundna lånen vore ägnade att stabilisera marknaden och att minska risken

för fastighetskriser. Det måste vara av intresse för staten, att lån mot räntegaranti

vid den kritiska tidpunkten för garantins upphävande vore bundna.

Detta skulle minska behovet av ytterligare statliga stödåtgärder. Enligt kassornas

mening borde byggnadslånebyrån såvitt möjligt kräva en bindningstid,

överstigande tio år för primär- och sekundärkrediter, ävensom obligatorisk

amortering av sekundärlånen. Det måste anses vara av största vikt, att svenska

bankföreningens framställning icke beviljades. Ett likställande av lån hos

affärsbankerna och lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare

skulle vara ett betydelsefullt avsteg från dittills tillämpade regler och

skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna lån.

Byggnadslånebyrån avgav utlåtande i ämnet den 21 december 1942. Byrån

anförde däri bland annat.

De i nu gällande tertiärlåneförfattning ingående bestämmelserna örn kreditgaranti

kunde icke anses utgöra hinder för godtagande av affärsbankslån

som underliggande kredit. Å andra sidan vore det uppenbart, att byrån i sin

prövning av tertiärlånets säkerhet måste taga hänsyn, som kunde gå utöver

de i författningen fastslagna formella bedömningsgrunderna. Det läge i sakens

natur, att de under nuvarande krisförhållanden med statens stöd uppförda

bostadsfastigheterna vore tämligen kriskänsliga. Den egna kapitalinsats, som

fastighetsägaren själv hade i fastigheten, och därmed den säkerhetsmarginal,

som avkastningen på denna utgjorde, vore förhållandevis liten. En stegring

i ränteutgifterna för primär- och sekundärlån kunde snart komma att hvem

tyra. fastighetens ekonomi. I nuvarande läge måste därför enligt byråns

mening de tryggketsfördelar, som de bundna eller med räntegaranti försedda

lånen erbjöde, tillmätas en betydelse, som kunde uppvägas endast av en avsevärd

skillnad i räntesats. Byrån ansåge detta betraktelsesätt för närvarande

naturligt särskilt med hänsyn till de risker, som kunde antagas bli förbundna

med kreditmarknadsutvecklingen efter krigets slut och avspärrningens hävande.

Byrån ville understryka, att byrån därvid fäste större vikt vid risken

av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än vid risken av

att lånen ej bleve omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens säkerhet, som

byrån hade att anlägga, måste vid nuvarande ränteläge och vid nu rådande

ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling affärsbankslån i

avsaknad av en räntegaranti, motsvarande den som gällde för sparbankslån,

bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.

Denna byråns nuvarande ståndpunkt innebure emellertid icke ett på formella

eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån såsom underliggande

kredit. I sådana fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt

högre kostnader kunde erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243. 19

övrigt förelåge, vore byrån beredd att godtaga affärsbankslån som underliggande

kredit.

Genom beslut den 15 januari 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att inom nämnda

departement verkställa utredning rörande förhållandet mellan statens byggnadslånebyrås

låneverksamhet och den allmänna kreditmarknaden. Med stöd

av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade jag samma dag docenten

Karin Kock att verkställa ifrågavarande utredningsuppdrag.

Till fullgörande av uppdraget har docenten Kock utarbetat en promemoria

rörande statens byggnadslånebyrås verksamhet och den allmänna kreditmarknaden,

vilken promemoria ingivits till socialdepartementet med skrivelse den

29 mars 1943.

Nyssnämnda promemoria torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

I promemorian redogöres bland annat för innehållet i förenämnda skrivelser

av svenska bankmannaföreningen samt av konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och svenska bostadskreditkassan ävensom för innehållet i

byggnadslånebyråns utlåtande den 21 december 1942.

Docenten Kock har i promemorian förordat, att vid beviljande av tertiärlån

skulle såsom lån med bättre förmånsrätt godkännas av affärsbanker lämnade

krediter. Därvid har dock förutsatts, att såsom villkor för godkännande av

sådana krediter skulle uppställas kravet, att svenska bankföreningen avgåve

en deklaration av innehåll, att affärsbankerna vid en åtstramning på penningmarknaden

icke komme att uppsäga äldre krediter i syfte att använda därigenom

inflytande medel till annat ändamål. Därjämte har föreslagits, att

såsom villkor för godkännande av affärsbankskrediter även skulle fordras

en förklaring av svenska bankföreningen, att affärsbankerna vid räntesättningen

på inteckningslånen skulle följa samma normer, som tillämpades av

sparbankerna.

I promemorian har vidare föreslagits ett upphävande av 13 § andra stycket

i gällande kungörelse, vart stadgas, att i kungörelsen medgiven ränteeftergift

icke må beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som lämnats av

stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat kreditinstitut,

som har fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga uppgift, eller

av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken. Varje kredit, som

godkännes såsom lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, skulle enligt

detta förslag kunna komma i åtnjutande av ränteeftergift.

Slutligen förordas i promemorian, att såsom villkor för erhållande av tertiärlån

uppställes krav på en obligatorisk amortering av sekundärlånen.

Körande de skäl, som åberopats till stöd för de olika förslagen, får jag

hänvisa till promemorian (se särskilt sid. 30—-44).

över den av docenten Kock utarbetade promemorian hava yttranden infordrats

från statens byggnadslånebyrå, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

generalpoststyrelsen och statskontoret, varjämte fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, konungariket Sveriges stads
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr ;>4H.

hypotckskassa. svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen, svenska

försäkringsbolags riksförbund, svenska sparbanksföreningen. Sveriges fastighetsägareförbund

och svenska stadsförbundet bernts tillfälle att i ärendet

avgiva yttranden. Yttranden hava inkommit från samtliga omförmälda myndigheter

och organisationer.

Den ståndpunkt, som intagits i de avgivna yttrandena är mycket skiftande.

Medan de i promemorian framlagda förslagen i åtskilliga yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran hava desamma i andra yttranden blivit föremål

för mer eller mindre skarp kritik.

Vad först beträffar de yttranden, vilka gå i tillstyrkande riktning, har

statens byggnadslånebyrå i huvudsak anfört följande.

Byrån anslöte sig i stort sett till det i promemorian framlagda förslaget

att 13 § andra stycket i kungörelsen av den 30 juni 1942 borde utgå ur paragralén.

Innebörden av detta förslag vore, att varje kredit, som kunde accepterås

som lån med bättre förmånsrätt än tertiärlånet, också skulle kunna

komma i åtnjutande av räntegaranti. Antoges förslaget, skulle byrån alltså

kunna bevilja eftergift för räntekostnad icke endast för affärsbanks lån utan

aven för lån lämnade av kassor, stiftelser, kommuner m. m.

I propositionen nr 251 till 1941 års riksdag hade föredragande departementschefen

rörande den då föreslagna räntegarantien yttrat: »Låntagarens

intresse att uppsöka billigast möjliga lånetillfhilen synes kunna bevaras på

så sätt, att byggnadslånebyrån utställer garanti endast för skillnaden mellan

garanterad länta och den ränta, som prövas möjlig att erhålla på marknaden;

låntagare, som binder sig för högre ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas

utan hänsyn till av byggnadslånebyrån icke godkänd överränta.»

Örn affärsbankslån skulle erkännas såsom en form av på betryggande sätt

ordnad underliggande kredit och örn räntegaranti skulle kunna ställas även på

dylika långörn med andra ord årlig eftergift på tertiärlåns annuitetsbelopp skulle

kunna såväl beviljas, därest den garanterade räntan överskredes vid tiden

närmast före meddelande örn beslut i låneärendet, som, inom viss gräns,

höjas, därest låntagaren sedermera nödgades erlägga högre årlig ränta å avaffärsbank

beviljade primär- och sekundärkrediter än den, som utginge vid

tiden för eftergiftens fastställande, funnes det anledning att ytterligare understryka

ovan citerade yttrande av departementschefen.

Byrån ville vidare framhålla, att byrån med sin anslutning till de förevarande

förslagen icke avsåge att ge uttryck för den uppfattningen, att den

nu gällande organisationen av fastighetskreditmarknaden borde i väsentliga

avseenden ändras. De förslag till modifikationer i författningsbestämmelserna

rörande räntegarantien, som framlagts, torde i huvudsak kunna betraktas

såsom avseende undanröjandet av en diskriminerande olikhet i villkoren

för den statliga låneverksamheten. I praktiken hade denna olikhet

framför allt varit till olägenhet för lånesökande på orter, där hypoteksinrättmngarnas

och sparbankernas fastighetskreditorganisation varit svagt utvecklad.

En synpunkt av avgörande vikt vore vidare, att fastighetsägarens möjlighet

att avvakta lämplig tidpunkt för bindning av underliggande kredit

borde bevaras. Byrån skulle emellertid icke anse det lyckligt, om de bundna

krediterna trängdes tillbaka, sannolikt till olägenhet för fastighetsmarknadens

stabilitet på längre sikt. På orter, där de speciella fastighetskreditinstitutens

och sparbankernas organisation vore väl utbyggd, speciellt i större och medelstora

städer, funnes knappast något behov av ändring i nu befintlig fastighetskreditorganisation.

Att fastighetsägarna i eget och allmänt intresse borde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sträva att binda sina lån, när ränteläget vore gynnsamt, ansåge byrån även

uppenbart. Byrån holle det även för självklart, att de förslagna modifikationerna

icke skulle innebära, att byråns mojligheter till prövning av den underliggande

krediten beskures. Byrån borde under inga omständigheter vara skyldig

att utan vidare acceptera varje i en ansökan om statligt tertiärlån uppgiven

ordning på primär- och sékundärlån, utan måste förbehålla sig rätten att i

samråd med de penning- och kreditvårdande myndigheterna pröva dess lämplighet

med hänsyn till rådande kreditmarknadsläge.

Bvggnadslånebyråns beslut är ett uttryck för den ståndpunkt, som intagits

av två av byråns ledamöter nämligen redaktören G. A. Olsson och chefen för

byråns kansliavdelning A. Johansson, medan byråns ordförande, byråchefen

K. Bergström, såsom framgår av det följande, reserverat sig mot beslutet.

Fullmäktige i riksbanken hava till en början uttalat sig sålunda.

I likhet med vad i promemorian anförts ansåge fullmäktige de nuvarande

bestämmelserna rörande godkännande av affärsbankskrediter som bottenlån

vid beviljandet av lån hos byggnadslånebyrån böra bli föremål för viss uppmjukning.

Med hänsyn till de begränsade möjligheter som förefunnes för

fastighetsägarna inom vissa områden att erhålla lån hos sparbanks- och hypoteksinrättningar

syntes sålunda byggnadslånebyrån böra erhålla rätt att godtaga

även andra än i sistnämnda institutioner placerade lån som bottenkrediter.

Vid bedömningen av vilken bottenkredit som lämpligen kunde godkännas

borde det avgörande givetvis vara, hur i varje fall syftet med den

statliga kreditgivningen bäst tillgodosåges.

Ifrågavarande primärkreditgivning syntes för affärsbankernas del närmast

böra avse villor och andra mindre fastigheter men då någon tillfredsställande

gränsdragning därvidlag icke torde vara möjlig, ville fullmäktige endast understryka

vikten av att denna även i promemorian betonade synpunkt beaktades.

Under förklaring att fullmäktige i huvudsak kunde ansluta sig även till

övriga i promemorian framlagda förslag, hava fullmäktige vidare framhållit

följande.

För erhållande av garantier för att affärsbankerna icke vid en åtstramning å

kreditmarknaden uppsade ifrågavarande bottenlån till betalning finge fullmäktige

tillstyrka, att bankföreningen avgåve en deklaration av innehåll, att

en eventuell åtstramning i första hand skulle medföra en inskränkning av

utlämnandet av nya lån, medan äldre lån endast undantagsvis skulle ifrågakomma

till uppsägning.

Yad anginge vissa garantier rörande räntorna för bottenkrediter placerade

i affärsbanker anslöte sig fullmäktige till det i promemorian framlagda förslaget,

att räntorna skulle följa de av sparbankerna tillämpade normerna för

räntesättningen. Enligt fullmäktiges mening borde stadgas, att räntan å primärlån

i affärsbanker finge uppgå till högst Va procent (i Norrland eventuellt

något mera) över sparbankernas inlåningsränta. Sekundärlåneräntan

borde bestämmas på motsvarande sätt. I promemorian hade föreslagits att

även denna räntegaranti skulle ges formen av en utfästelse från bankföreningens

sida. En dylik utfästelse av föreningen vore emellertid icke bindande

för medlemmarna utan att dessa särskilt medgåve detta. Med hänsyn

till räntefrågans stora betydelse för fastighetsägarna och då det även ur

bankernas synpunkt syntes önskvärt med bestämda garantier för att räntesättningen

skedde efter enhetliga grunder även vid en förändring av det

allmänna läget å kreditmarknaden, ansåge fullmäktige, att ifrågavarande utfästelse

borde avges av varje bank, som önskade utlämna bottenlån i fastigheter,

beträffande vilka tertiärlån söktes hos byggnadslånebyrån.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.

Bani:- och fondinspektionen anför.

Såsom franninge av promemoriau hade restriktionerna för affärsbanker

oeh sparbanker mot utlämnande av bundna lån i stort sett samma orsak oell

innebord. Det saknades anledning att antaga, att affärsbankerna i sådan långivning,

varom bär vore fråga, skulle förfara annorlunda än sparbankerna

vare sig beträffande uppsägning av lån eller ränteförhöjningar. Av affärsbankerna

utlämnade lan borde därför av byggnadslånebyrån kunna betraktas

som pa lika betryggande satt ordnade som lån utlämnade av sparbanker.

inspektionen tillstyrkte förty det i promemorian framförda förslaget, att

!3S andra stycket i kungörelsen den 30 juni 1942 örn tertiärlån och tilläggslån

för vissa, bostadsbyggnadsföretag skulle utgå. Inspektionen funne sig även

bora instämma i vad sorn i promemorian anförts örn nödvändigheten av att

byggnadslanebyran foreskreve amorteringar å sekundärlån.

Vad beträffade förslaget att svenska bankföreningen skulle å anslutna

bankers vagnar avgiva en deklaration med visst angivet innehåll ville

inspektionen erinra, att en dylik deklaration icke skulle vara juridiskt bindande

tor bankerna. Om en sådan deklaration ansåges erforderlig, borde den

avgivas av de särskilda i nu ifrågavarande kreditgivning deltagande instituten

Och an vidare: örn affarsbankerna skulle avkrävas en dylik deklaration, borde

detsamma ske aven beträffande exempelvis sparbanker och försäkringsbolag.

Deklarationen borde självfallet icke ges sådant innehåll, att därigenom gällande

förbud för sparbanker och affärsbanker att binda lån kringginges Att

såsom docenten Kock föreslagit, affärsbankerna skulle utfästa sig att vid

rån tesättningen följa sparbankernas normer kunde icke anses lämpligt. Skulle

en utfästelse lämnas, borde denna beträffande samtliga i kreditgivningen deltagande

institut hava den innebörden, att räntesättningen skulle ske uteslutande

med hänsyn till det allmänna marknadsläget.

Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen med tillfredsställelse

funnit, att de av föreningen förfäktade principerna i stort sett vunnit förståelse

i promemorian. Föreningen har emellertid ansett sig böra bemöta vissa uttalanden

i promemorian och i sådant hänseende anfört bland annat.

I promemorian hade uttalats, att ett visst osäkerhetsmoment kunde ligga

i den formella rätt till uppsägning av lånen som tillkomme affärsbankerna som

langivaie, därvid dock samtidigt framhållits, att ju mer »normal» fastighetskreditgivningen

bleve för affärsbankerna, desto iner eliminerade man risken

för att de skulle betrakta inteckningslånen som temporära krediter, vilka från

deras sida kunde uppsägas när som helst. Det hade ifrågasatts, att för avlägsnande

av nämnda osäkerhetsmoment bankföreningen skulle på de anslutna

bankernas vägnar göra en deklaration av innehåll, att därest en åtstramning

på penningmarknaden framdeles skulle komma att inskränka affärsbankernas

kreditgivningsmöjligheter i förevarande avseende, detta främst skulle gälla

lämnandet av nya inteckningskrediter, medan uppsägningar av äldre krediter

för medlens användande för annat ändamål icke borde ifrågakomma.

Häremot ville bankföreningen till en början framhålla, att därest med det

sagda avsetts, att bankföreningen skulle avgiva en dylik deklaration med en

för de anslutna bankerna bindande verkan, detta icke läte sig göra redan av

den anledningen, att bankföreningen som sådan icke intoge en så befullmäktigad

ställning i förhållande till sina medlemmar, att den ens formellt vore

berättigad att avgiva en dylik deklaration. Därtill bomme, att en sådan bindanden

deklaration knappast heller kunde avgivas av bankerna själva. Ett

dylikt ensidigt avstående från uppsagdngsrätten syntes nämligen stå i strid

med de grunder, på vilka lagstiftningen örn affärsbankernas in- och utlånings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.

former vilade. Det skulle med andra ord innebära en form för bindande av

vissa lån, som icke torde vara vare sig formellt eller reellt oantastlig.

En annan sak vore, att föreningen vore beredd att uttala, att någon större

osäkerhet i förevarande hänseende icke vore tillfinnandes för affärsbankernas

del än beträffande andra kreditinstitut, som utlämnade obundna fastighetslån,

sålunda sparbanker och försäkringsbolag. Någon anledning att befara att

affärsbankerna i tider av åtstramning på penningmarknaden skulle i sylte att

lösgöra penningmedel för andra ändamål företaga ur bär föreliggande sjnpunkter

otillbörliga uppsägningar av redan beviljade fastighetskrediter eller

utan verkliga sakskäl vägra deras förnyande, ansåge föreningen sålunda icke

föreligga, detta så mycket mindre som ett dylikt förfarande skulle vara uppenbart

stridande mot bankernas egna intressen. Det vore nämligen agnat att

direkt skada den good-will som affärsbankerna visste sig äga hos allmänheten

och vars värde de också vore fullt medvetna om. Föreningen ville i anslutning

härtill framhålla, att föreningen givetvis vore beredd att för sm del verka tor

att den uppfattning, varåt föreningen sålunda givit uttryck, alltjamt holles

levande hos bankföreningens medlemmar. .

Vad därefter beträffade frågan örn den statliga räntegarantiens tillämpning

jämväl å affärsbankslån hade en dylik utvidgning i princip tillstyrkts i promemorian.

Emellertid hade såsom en omständighet som skulle kunna åberopas

emot en sådan utvidgning anförts, att en viss risk förelåge för att statens

kostnader på grund av räntegarantier skulle kunna okas beroende pa

vilken räntepolitik affärsbankerna förde. Därvid hade särskilt gjorts galiande,

att örn affärsbankerna under en period av penningöverflöd pressade ned sin

inteckningslåneränta mycket lågt, en sådan räntepolitik^ med hänsyn ti

risken att räntan vid forsta påfrestning pä marknaden åter lomme att ga i

höjden — skulle medföra risk för att staten skulle få inträda med subventionering

av räntan upp till det maximala beloppet. I anslutning därtill hade

i promemorian anförts, att det skulle kunna krävas av affarsbankerna, örn

tertiärlåneförfattningen och byggnadslånebyråns direktiv andrades i deli av

dem begärda riktningen, att de i sin räntepolitik följde fastighetsmarknaden

i övrigt0 Som villkor för en ändring skulle därför enligt promemorian kunna

fordras, att bankföreningen kompletterade den förut omnamnda deklarationen

med en förklaring, att bankerna vid räntesättnmgen på mteckningslanen skulle

följa sparbankernas normer. .. . ,, , ,

I förevarande hänseende ville föreningen till en början framhålla, att det

naturligen icke kunde innebära något intresse för affärsbankerna att söka nedbringa

inteckningsräntorna under vad som betingades av penningmarknadens

allmänna läge. För övrigt syntes vad i promemorian anförts om vådorna av

alltför låga inteckningsräntor — oavsett huruvida det förda resonemanget vöre

riktigt eller ej — icke vara av större betydelse för bedömande av här föreliggande

fråga, nämligen statens eventuella kostnader för infriande av en räntegaranti

som utsträcktes till att omfatta jämväl affärsbankslån. Enligt tertiallåneförfattningen

kunde ränteeftergift icke ifrågakomma beträffande andra

lån än där låntagaren hade att erlägga högre årlig ränta än 372 procent för

primärlån och däremot svarande ränta för sekundärlan. Eftergiftens storlek

skulle i samband med låneärendets slutliga avgörande lastställas av byggnadslånebyrån.

Att under sådana förhållanden ett utlämnande av lån mot lägre

ränta än som enligt författningens föreskrifter kunde berättiga till räntecaranti

skulle kunna i nämnvärd män äventyra statens ekonomiska intressen,

före folio osannolikt. Då tertiärlånoinstitutet tillkommit for främjande av

bostadsbyggnads verksamheten, syntes ett nedbringande av primär- och sekundärlåneräntorna

snarast vara till fördel för nämnda instituts syftemål. Därmed

hade föreningen givetvis icke tagit ställning till frågan, huruvida en sank
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

ning av intecknmgsräntorna ur andra synpunkter kunde vara förenad med

olägenheter.

Svenska försäkringsbolagens riksförbund uttalar, att förbundet icke hade

någon erinran att framställa vare sig mot den föreslagna ändringen av kungörelsen

den 30 juni 1942 eller mot de av docenten Kock förordade direktiven

tor byggnadslånebyrans behandling av affärsbankslån såsom underliggande

krediter. Förbundet understryker dock vikten av garanti för att räntenedpressande

konkurrens örn fastighetslånen icke därigenom tillskapas.

Förbundet anför vidare, att, om det ur det allmännas synpunkter skulle anses

påkallat att införa föreskrift örn obligatorisk amortering av underliggande

sekundärkredit, försäkringsbolagen icke ville motsätta sig en dylik anordning.

Svenska stadsförbundet har icke närmare yttrat sig om förslaget. Förbundet

har dock framhållit, att det syntes önskligt, att en viss frihet och konkurrensmöjlighet

de olika kreditanstalterna emellan hölles öppen, detta särskilt

med hänsyn till den olikhet i förhållandena, som rådde mellan skilda delar av

landet.

Forslaget har vidare lämnats utan erinran av Sveriges fastighetsägareförbund.

. JaS övergår härefter till en redogörelse för de yttranden, som varit helt och

hållet avstyrkande.

Till dem, vilka avstyrkt förslaget, hör statskontoret, som anfört.

msS* statskontoret kunde finna, möjliggjorde de bundna lånen regelmässigt

en sakrare kalkyl for bedömandet av en fastighets ekonomi än ett

obundet lån. För sådana primarlån, varom här vöre fråga, torde emellertid

aven obundna lan under vissa omständigheter kunna medföra tillräcklig trygghet.

Genom generella bestämmelser syntes dock ett avgörande därutinnan

icke lämpligen kunna traf fas, utan torde en prövning från fall till fall vara

nödvändig Byggnadslånebyråns dittillsvarande praxis syntes därför riktig

Ge ytterligare garantier som föresloges i docenten Kocks promemoria torde

knappast vara tillfyllest. Särskilt syntes förslaget, att bankföreningen skulle

lämna en för lantagarna lugnande förklaring beträffande bankernas framtida

principer ifraga örn uppsägning, icke erbjuda en tillräcklig trygghet i tider av

atstramnmg på penningmarknaden och än mindre vid kriser å denna

Statskontoret — som därutöver ville erinra, att tillgången på nya inteckmngslan

för närvarande vore relativt obetydlig och att svårighet rådde för de

primarkreditgivande institutionerna att bereda sig tillräckliga placeringstilltailen

— funné ej tillräckliga skäl för den föreslagna omlägfningen hava an
framlagda

^mfagem '' ^ d<i 1 Promemoria

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinra örn vad konungariket Sveriges stads

hypotekskassa och svenska bostadskreditkassan anfört i sin förut omförmälda

skrivelse till byggnadslånebyrån samt förklara, att fullmäktige i huvudsak

kunde ansluta sig till dessa uttalanden. Fullmäktige anföra vidare följande.

Fullmäktige ville understryka, att de bundna lånen måste anses som en

mycket betydande fördel för fastighetskrediten. Sådana lån lämnades framtor

allt av de berörda med statens medverkan och stöd tillkomna hypoteksmstitutionerna,

vilkas inrättande föranletts av att det ansetts nödvändigt att

skapa speciella organ för fastighetsbelåning. Dessa institut hade emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 243.

som känt vore ej något monopol på denna låneverksamhet utan det rådde en

livlig konkurrens mellan dem å ena sidan och å den andra sparbanker och

försäkringsanstalter m. fl. Även affärsbankerna hade i ej ringa omfattning

lämnat långa krediter mot säkerhet av fastighetsinteckningar. Att genom ändring

av nu gällande bestämmelser för tertiärlån uttryckligen likställa affärsbankerna

med de i 13 § av kungörelsen den 30 juni 1942 uppräknade fastighetskreditgivama

skulle emellertid enligt fullmäktiges mening innebära ett ej

önskvärt avsteg från dittills tillämpade regler. Det syntes riktigt, när stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan i sin berörda skrivelse framhölle, att

affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt borde begränsas till

att vara av övergående art d. v. s. byggnadskreditiv och sedermera eventuellt

korttidsplacering. Av vikt måste anses vara, att de olika kreditinstitutionerna

holle sig inom de verksamhetsområden, som grunderna för deras medelsanskaffning

samt deras organisatoriska och övriga förutsättningar anvisade åt

dem.

Beaktas måste även i detta sammanhang, att, örn man såge den föreliggande

frågan ur statens intressesynpunkt, det skulle innebära en ytterligare risk för

att statens räntegaranti för tertiärlånen måste träda i funktion örn denna garanti

skulle gälla, även örn de underliggande lånen vore lämnade av affärsbank.

Från statens synpunkt vore det angeläget att tillse, att dessa lån vore placerade

så fast och betryggande som möjligt.

Av de skäl, som sålunda anförts, ansåge sig fullmäktige böra avstyrka ifrågavarande

förslag.

Affärsbankernas huvuduppgift hade dittills — framhåller generalpoststyrelsen

till en början — varit kreditgivning åt personer och företag, som dreve

rörelse av något slag, industri, handel, byggnadsverksamhet etc. Den strukturella

omvandlingsprocess, vari bankväsendet enligt promemorian ansåges befinna

sig, torde väl icke och borde enligt generalpoststyrelsens förmenande

heller icke i högre grad fjärma affärsbankerna från denna huvuduppgift. Örn

utvecklingen på det ekonomiska området efter det pågående världskriget torde

meningarna vara delade. För sin del finner generalpoststyrelsen det under

sådana omständigheter knappast välbetänkt att nu vidtaga åtgärder, som inbjuda

affärsbankerna att på längre sikt binda medel, vilka kunna visa sig

erforderliga för affärslivets mera rörliga och kortfristiga behov.

Generalpoststyrelsen anför vidare.

Oberoende av vad nyss anförts kunde det ifrågasättas, huruvida det ur

statens synpunkt vore lämpligt att just under nuvarande förhållanden och

med den kriskänslighet, som utmärkte de med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna,

företaga ändring i dittills tillämpade regler i fråga om fastighetskreditgivningen.

Enligt promemorian torde ett av skälen till affärsbankslånens undantagande

från räntegaranti hava varit, att man med tanke bland annat på ett eventuellt

framtida behov av en räntesänkning ville bevara en viss konkurrens på fastighetskreditmarknaden.

Emellertid förklarades konkurrensen ha blivit ganska

illusorisk, då vid bestämmelsernas utformning endast affärsbankerna lämnats

utanför de av statsmakterna i förevarande hänseende godkända kreditinstitutens

krets. Generalpoststyrelsen vore för sin del icke övertygad om att det

vore betydelselöst ur konkurrenssynpunkt, huruvida affärsbankslånen åt

fastighetsmarknaden räntegaranterades eller icke. Det kapital, varöver affärsbankerna

förfogade för utlåning, vore dock sa stort, att en viss konkurrens

borde kunna etableras, särskilt örn — såsom i promemorian förutsattes —

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

industrins krav på krediter skulle minskas i framtiden. Att avliända sig

denna konkurrensmöjlighet syntes ur det allmännas synpunkt icke vara att

förorda.

För övrigt kunde framhållas, att de kreditinstitut, vilkas fastighetskrediter

nu kunde bliva föremål för räntegaranti, vore i långt högre grad bundna i

fråga örn möjligheterna att fruktbargöra sina likvida medel än affärsbankerna.

Ett generellt medgivande för affärsbankerna att utan begränsning tränga in

på det område av kreditgivningen, som mer eller mindre uttryckligen anvisats

förstnämnda kreditinstitut, skulle säkerligen medföra ökade svårigheter för

dessa vid penningplaceringen och framkalla behov av vidgade utlåningsmöjligheter

för deras vidkommande. Därom syntes ingen utredning vara verkställd

i den remitterade promemorian. Dessa svårigheter påkallade emellertid

beaktande lika väl som affärsbankernas eventuella placeringssvårigheter.

I anslutning till det anförda har generalpoststyrelsen funnit sig icke kunna

tillstyrka vad i promemorian föreslagits, åtminstone icke under nu rådande

förhållanden.

Svenska bostadskreditkassan framhåller, att kassan — på sätt utvecklats

av kassan och konungariket Sveriges stadshypotekskassa i skrivelsen den 23

september 1942 till byggnadslånebyrån — alltjämt vore av den uppfattningen,

att affärsbankernas roll inom fastighetskrediten principiellt måste begränsas

till att vara av övergående art: byggnadskrediten och sedermera eventuellt

korttidsplaeering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på

längre sikt. Örn lån hos affärsbank skulle i förevarande hänseende likställas

med lån hos hypoteksinrättning och övriga fastighetskreditgivare, skulle

detta minska fastighetsägarnas intresse att binda sina lån. Bostadskreditkassan

anför vidare bland annat.

För att minska olägenheterna och riskerna nied affärsbankskrediterna såsom

underliggande lån hade i promemorian uppställts vissa villkor för att

ifrågavarande krediter skulle kunna godkännas av byggnadslånebyrån, varigenom

desamma skulle till form och innehåll anpassas efter de obundna

sparbankslånen. Det undandroge sig kassans bedömande, örn en dylik omläggning

av affärsbankernas kreditgivning kunde i praktiken genomföras på

ett för alla berörda parter tillfredsställande sätt. Säkert vore emellertid, att

omläggningen skulle innebära en synnerligen radikal ändring av fastighetskreditmarknadens

organisation. Affärsbankerna skulle bli organ för en mera

permanent kreditgivning av den typ sparbankerna representerade. I första

hand skulle dessa drabbas av en ökad konkurrens från affärsbankerna, men

rubbningarna i marknadsläget skulle även beröra hypoteksinstitutionerna. En

så väsentlig omläggning torde i varje fall icke böra genomföras utan långt

mera ingående överväganden än som skett i promemorian.

Den föreslagna omläggningen betingades ingalunda av ett behov att tillgodose

ett fastighetsägare- eller låntagarintresse. Den nuvarande kreditorganisationen

hade ock i stort sett kunnat tillfredsställande fylla sin uppgift.

Bakom affärsbankernas strävan att utvidga sin fastighetsbelåning läge i stället

en önskan att erhålla ökade placeringsmöjligheter för nuvarande likviditetsöyerskott.

För att möjliggöra detta skulle övriga kreditgivare nödgas minska

sin låneverksamhet. Det kunde med fog ifrågasättas, huruvida detta vore

den lämpligaste lösningen av affärsbankernas problem, och detta så mycket

mer som i promemorian framhållits, hurusom det i det föreliggande läget

funnes ringa utsikter för bankerna att genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden

minska sina kassareserver. I detta sammanhang borde jämväl

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

erinras, att även om en minskning av kassaöverskottet skulle kunna ernås

genom ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden, denna minskning delvis

komme att uppvägas därav, att ett minskat utbud av liypoteksinstitutionernas

obligationer skulle medföra nedgång i uttagningarna från bankernas inlåningsräkningar.

Ur statsfinansiell synpunkt syntes den av omläggningen föranledda minskade

benägenheten för lånebindning kunna medföra ökade kostnader föi

statsverket, enär statens räntegaranti beträffande obundna lån även täckte

viss räntestegring efter det lånet beviljats. Med hänsyn därtill och då det

vöre av vikt, att lånen vid den kritiska tidpunkten efter räntegarantiens upphörande

i största möjliga utsträckning vore bundna från långivarens sida,

syntes det knappast vara lämpligt att medgiva räntegaranti beträffande av

affärsbankerna utlämnade obundna lån.

Kassan ville även framhålla, att bostadskreditinstitutionen — i likhet med

stadshypoteksinstitutionen — tillkommit under statens medverkan i syfte att

konsolidera fastighetskrediten. Såväl ur det allmännas som de enskilda fastighetsägarnas

intressen hade det ansetts vara en betydande fördel, att denna

kredit fastlades för så lång tid som möjligt och därmed gjordes oberoende av

fluktuationerna i ränteläget ävensom av kriser på penningmarknaden. Institutionerna

vore organiserade såsom kooperativa företag. De hade under viss

kontroll från statens sida uppbyggts och utvecklats av fastighetsägarna själva

samt arbetade utan eget vinstintresse. En väl ordnad, för låntagarna betryggande

fastighetskredit syntes alltjämt vara ett betydelsefullt önskemål. Det

vöre därför av vikt, att icke sådana åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade

att förhindra en fortsatt stabilisering av fastighetskrediten.

Svenska sparbanksföreningen uttalar sig på följande sätt.

Föreningen kunde icke finna tillräckliga skäl för att statsmakterna i nuvarande

läge skulle stödja affärsbankernas fortsatta inträngande pa iastighetskreditmarknaden

med alla de svårigheter detta skulle medföra för andia

sparmedelsplacerare. Den stabilisering av fastighetsmarknaden, sorn torde ha

åsyftats med den statliga lånepolitiken, syntes icke kunna befrämjas av att

det redan nu ansträngda läget på lånemarknaden ytterligare skärptes. E°r_

eningen önskade icke hävda någon monopolställning för sparbankerna i fråga

om fastighetskrediten; någon sådan ställning intoge sparbankerna icke heller.

Men föreningen funne det nu föreliggande förslaget ägnat att ingiva de allvarligaste

betänkligheter såväl från allmänna ekonomiska synpunkter som med

hänsyn till att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare försvaga sparbankernas

möjligheter att förränta det sparkapital, som i allt stone utstiäckning

flöte in till sparbankerna. Från affärsbankshåll dreves redan nu en på

sina håll mycket hård konkurrens örn fastighetskrediten. Ett vanligt villköl''

för sekundärkredit vore att även primärlånet placeras i affärsbanken. Eftersom

affärsbankerna icke vore obenägna att beläna inteckningar högre upp än

sparbankerna för sin del av säkerhetsskäl funne lämpligt, medförde detta

villkor i regel att krediten i sin helhet finge lämnas av affärsbanker. På senaste

tid hade många kredit!vllin kvarhållits i affärsbankerna genom att dessa

framhållit sannolikheten av att nu föreliggande utredning skulle få till resultat,

att affärsbankslånen komme att godkännas såsom underliggande kredit

för tertiärlånen. Föreningen hade med detta velat framhålla, att verkningarna

av det nu föreliggande förslaget redan gjort sig starkt kännbar, och det syntes

icke kunna undgås, att återverkningarna av förslagets genomförande bleve

allvarliga för sparbankerna.

Föreningen ville såsom sin uppfattning uttala, att det av docenten Kock

föreslagna "villkoret, att affärsbankerna vid räntesättningen på intecknmgslånen

skulle följa sparbankernas normer, icke lämpligen kumle komma ifråga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Docenten Kock bade icke närmare preciserat, laur detta förslag skulle kunna

genomföras i praktiken. Uppenbarligen kunde en sådan anordning leda till

slitningar, r den mån affärsbankerna önskade ändringar i räntesatserna Det

lunnes också anledning att befara, att den relativa enhetlighet, som på detta

område numera ernatts inom sparbanksvärlden, lätt nog kunde sönderbrytas

under trycket av sådana lokalt betonade önskemål. Det syntes icke heller

lämpligt att införa en ordning, som ledde till att de centrala organen skulle

tjäna som buffertar mellan de enskilda kreditinstitutens skiljaktiga meningar

örn vilka räntesatser som i det ena eller andra läget och på skilda orter borde

tillämpas.

Föreningen finge under åberopande av det anförda avstyrka det i promemorian

framförda förslaget.

Även sparbanksinspektionens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

yttranden gå väsentligen i avstyrkande riktning.

Sparbanksinspektionen anför.

Inspektionen ville icke bestrida, att en viss omvandlingsprocess påginge

inom bankväsendet. Men då den framtida utvecklingen, såsom också framhållits

i promemorian, vore oviss, syntes det inspektionen mindre välbetänkt,

att genom isolerade åtgärder förstärka de tendenser i tiden, som syftade till

en omvandling av kreditväsendets nuvarande struktur. I den mån kreditinstitut

av skilda slag överskrede gränserna för sina dittills som naturliga betraktade

verksamhetsområden komme de att inkräkta på varandras områden.

En dylik utveckling kunde icke utan vidare anses vara önskvärd. Likaväl

som sparbankerna enligt inspektionens förmenande bäst fyllde sin särskilda

uppg1*! inom samhällslivet genom att hålla sig inom vissa av uppgiftens art

betingade gränser utan att tränga in på affärsbankernas eller hypoteksinrättningainas

speciella områden, likaväl borde den uppgift affärsbankerna hade

j ^ a hänvisa dem till att iakttaga nödig begränsning i förhållande till

sådan verksamhet, som av ålder huvudsakligen bedrivits av sparbankerna. I

den mån ändrade förhållanden emellertid kunde anses motivera utplånande

av granserna eller uppdragande av nya torde likväl åtgärder av dylikt slag

icke böra komma till stånd förrän efter allsidig utredning av kreditmarknadens

behov.

Det borde vidare icke lämnas obeaktat, att affärsbankerna genom sin dominerande

stallning på byggnadskreditivmarknaden skulle komma i en särskilt

gynnsam position, örn affärsbankslån skulle kunna bli föremål för räntegaranti

Detta skulle, åtminstone i nuvarande ränteläge, försätta sparbanker

och andra kreditgivare på fastighetsmarknaden i en för dem menlig efterhandsställning.

I detta sammanhang finge erinras örn de enligt uppgift från

liera håll åtminstone sporadiskt förekommande försöken från vissa affärsbankers

sida att förvärra bottenlån från andra institut genom att uppställa

lånens överflyttande som villkor vid beviljande av sekundärlån — men även

andra krediter — till vederbörande fastighetsägare. Förekomsten av dylika

tendenser syntes göra det än mera tveksamt, örn affärsbankernas inträngande

på andra kreditinstituts områden borde underlättas genom den nu föreslaena

författningsändringen. ”

. Ehuru sparbanksinspektionen pa grund av vad som ovan anförts icke ansage

sig bora tillstyrka att ifrågavarande förslag genomfördes, ville inspektionen

dock icke motsätta sig sådan ändring i bestämmelserna, att affärsbanksan

kunde i särskilda fall, t. ex. nied avseende på ort, där affärsbank väsend

ligen ombesörjde bostadsmarknadens kreditbehov, komma i åtnjutande av

rån tegaranti. J

... Sparbanksinspektionen ville slutligen uttala sin anslutning till det framförda

kravet på obligatorisk amortering av sekundärlånen. -Tu mindre den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majlis proposition nr 243.

egna insatsen Tore, desto angelägnare vore det, att en planmässig amortering

komme till stånd. Amorteringens storlek torde icke på förhand. kunna fastställas

genom en generell regel utan syntes. från fall till fall få jämkas efter

låntagarens faktiska möjligheter. Amorteringsplanen syntes lämpligen, såsom

i promemorian framhålles, böra grundas på fasta annuiteter, även när

lånen formellt vore obundna.

Konungariket Sveriges stadshijpotekskassa framhåller till en början, att

docenten Kock syntes vilja principiellt hävda, att fastighetskreditens stabilisering

icke vore av större betydelse i ett krisläge. Sålunda hade i promemorian

framhållits dels (å sid. 5), såvitt gällde en enstaka bank, som finge försämrad

likviditet och därför uppsade sina fastighetsengagement, att det icke torde möta

svårigheter för en låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut,

dels (å sid. 6) i fråga örn en likviditetsförsämring för hela bankväsendet att

det ankomme på centralbanken att svara för likviditeten. Till bemötande härav

anför stadshypotekskassan följande.

Vad det första fallet beträffade kunde invändas, att det för den enskilde låntagaren

i regel måste innebära en stor olägenhet att nödgas placera örn sitt

lån med risk att erhålla sämre lånevillkor än förut, en risk, som svårligen

kunde elimineras. Vad åter anginge den situationen, att en likvidationsförsämring

inträtt för hela bankväsendet, i vilket fall det ansetts vara centralbankens

uppgift att söka säkerställa likviditeten, syntes det ligga i sakens natur, att

så mycket som möjligt på förhand borde göras för att undanröja de svårigheter,

som härvid kunde möta. Örn i en dylik situation fastighetslånen i stor

utsträckning vore bundna och därför icke berördes av penningkrisen, underlättades

centralbankens uppgift i avsevärd grad.

Såsom å sid. 10 i promemorian anförts, hade affärsbankernas strävan under

krisen 1939—40 att avveckla de infrusna krediterna kommit att framstå som

en press på låntagarna och hade av dessa känts som ett irritationsmoment, i

all synnerhet som marknaden i övrigt erbjudit mycket begränsade möjligheter

till omplacering och bundna lån endast kunnat erhållas till relativt höga ränte
satser.

.

I själva verket vore den omnämnda situationen ett talande exempel pa

olägenheterna av att en stor del av fastighetskrediten vore obunden.

Affärsbankerna torde i realiteten få sägas icke ha varit beredda att möta

krisen. Det hade endast varit genom de åtgärder, som av riksbanken vidtagits,

som krisen kunnat övervinnas utan svårare följder. Därmed vore emellertid

icke sagt, att detta hade lyckats, örn fastighetslånen i än högre grad varit

obundna och läget i övrigt varit ogynnsammare än nu varit fallet.

Samma skäl, som motiverade, att fastighetskreditmarknaden stabiliserades

genom lånens bindning, talade för att såsom underliggande kredit vid beviljande

av tertiärlån, i ali synnerhet sådana lån med statlig räntegaranti, i regel

icke godkändes lån hos affärsbanker.

Beträffande frågan örn räntegaranti för av affärsbankerna utlämnade lån

gör stadshypotekskassan härefter följande uttalande.

Vad lånen med räntegaranti beträffade, måste det även för staten mod

dess stora, alltmera ökande intresse på fastighetskreditens område vara av

betydelse, att primär- och sekundärlån vid den kritiska tidpunkten efter

räntegarantiens upphörande i möjligaste mån vore bundna från långivarens

sida. Ju större del av fastighetslånen, som då vore bundna, desto större bleve

marknadens egen motståndskraft vid en eventuell ogynnsam utveckling av

fastighetskrediten, varigenom behovet av fortsatta statliga stödåtgärder minskades

för den betydande grupp av fastigheter, varom här vore fråga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

För staten vöre bundenhet beträffande primär- och sekundärkrediten av

betydelse även ur den synpunkten, att enligt bestämmelserna i 1942 års kungörelse

angående tertiärlån en höjning av ränteeftergiften möjliggjordes för

den händelse räntan å primär- och sekundärlånen skulle stiga utöver den som

utginge vid tiden för ränteeftergiftens fastställande. Det syntes under sådana

förhållanden icke lämpligt att utsträcka räntegarantien till att omfatta jämväl

av affärsbanker utlämnade obundna lån. Därtill lomme att fastighetsägarna,

örn så skedde, kunde befaras komma att även i ett lågt ränteläge underlåta att

binda sina lån, då de dels genom räntegarantien i viss utsträckning vore

skyddade mot räntehöjning, dels på grund av att lånen vore obundna hade

möjlighet att komma i åtnjutande av eventuellt inträdande räntesänkning.

Det kunde dock måhända under nuvarande förhållanden icke undvikas, att

i särskilda fall lån hos affärsbank godkändes sorn underliggande kredit vid

beviljande av tertiärlån med statlig räntegaranti. Kassan syftade härvid på

sådana fall, då fastighet vore belägen å ort, där kreditinrättningar, som lämnade

bundna fastighetslån, icke bedreve verksamhet.

Å sid. 40 i promemorian hade anförts, att några reella skäl .sorn talade

för att affärsbankerna uteslötes från de institut, vilkas låntagare kunde erhålla

räntegaranti, icke funnes, under förutsättning att bankerna lämnade en bindande

förklaring att vid åtstramning på penningmarknaden icke uppsäga lånen

ifråga, en förklaring som promemorieförfattaren antoge kunna av bankföreningen

lämnas å bankernas vägnar. Syftet med denna förklaring skulle vara,

att eliminera det osäkerhetsmoment, som läge i bankernas formella uppsäeningsrätt.

Bortsett från det förhållandet, att bankföreningen knappast syntes kunna

å bankernas vägnar avgiva en dylik förklaring, som vore bindande, torde en

sådan förbindelse, örn den skulle hava något värde, erhålla den innebörd, att

lånen i realiteten bleve bundna. Detta skulle med andra ord innebära, att

affärsbankerna, vilkas roll på fastighetskreditens område dittills ansetts böra

begränsas till att vara av tillfälligare slag, skulle komma att övergå till långivning

på fastighetsmarknaden av mera permanent art.

Enligt stadshypotekskassans mening kunde de av promemorieförfattaren

anförda särskilda förhållanden, som rått under de senaste åren, och vilka

medfört vissa svårigheter i fråga örn placering av bankernas likvida medel,

icke utgöra ett godtagbart skäl för en utvidgning av affärsbankernas uppgifter

i angiven riktning. Det torde här vara anledning understryka, att, såsom

framhållits å sid. 41 i promemorian, det i nuvarande situation funnes ringa utsikter

för affärsbankerna att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden

reducera sina kassareserver.

Ordföranden i statens byggnadslånebyrå, byråchefen Bergström har i sin

förut omförmälda reservation till en början anmält, att han i princip anslöte

sig till det huvudsakliga innehållet i det av svenska bostadskreditkassan avgivna

yttrandet. Bergström anför vidare följande.

Det kunde emellertid icke fördöljas, att en viss saklig grund funnes för

vissa förslag i remitterade promemorian. Örn bostadskreditväsendet i städer

och stadsliknande samhällen åtminstone i princip hade vunnit en tillfredsställande

lösning genom de under statlig medverkan inrättade stadshypoteksoch

bostadskreditkassorna, så vore förhållandet ingalunda detsamma å landsbygden,

där nämnda kassor ju icke ägde driva lånerörelse. Den likaledes

under statlig medverkan inrättade allmänna hypoteksbanken åsyftade belåning

av jordbruksfastigheter. Egnahemslånefonden hade under sin cirka 40- åriga tillvaro säkert varit till stort gagn för tillgodoseende av landsbygdens

bostadskreditbehov men kunde näppeligen sägas ha inneburit en principiell

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majda proposition nr 243.

lösning av kreditproblemet. Vidare kunde erinras att viktiga kreditgivarkategorier

såsom inteckningsbolag och försäkringsbolag antingen icke alls eller

endast i förhållandevis ringa utsträckning bedreve belåning av bostadsfastigheter

på landsbygden.

Sparbankerna intoge en betydelsefull mellanställning och dreve åtminstone

på vissa håll en omfattande dylik belåning även på landsbygden. Emellertid

kunde erinras örn den ojämna fördelningen i Sverige av sparbankerna, i vad

rörde både deras antal och storleken av deras insättarbehållningar, per caput

räknade. Särskilt i våra nordligare landsdelar torde tillgången på sparbankslån

för bostadsändamål alls icke motsvara behovet.

I de fall där organiserad kreditgivning för bostadsändamål på landsbygden

saknades eller där tillgången på kreditmedel för sådant ändamål eljest vöre

knapp eller otillräcklig hade affärsbankerna i icke ringa utsträckning trätt

hjälpande emellan, många gånger på ett — det borde icke förnekas — förtjänstfullt

och vidsynt sätt. Detta anlitande av affärsbankerna för bostadsbelåning

på landsbygden torde vara något helt annat än den motsvarande belåning

i städerna, som bottnade i spekulation från låntagarnas sida i korta,

billiga krediter. I tider av kraftigt stigande ränta plägade sådana låntagare

ej underlåta att göra sig hörda i en högljutt klagande opinionsbildning.

De från långivaren ouppsägbara, långfristiga amorteringslånen vöre och

förbleve den enda sunda formen för fastighetskredit, hur motvilligt än den

svenska opinionen velat acceptera denna grundsats. I fråga örn opinionen

rådde därutinnan en alldeles väsentlig skillnad redan i vårt grannland Danmark,

där de bundna fastighetslånen betraktades som hart när de enda

tänkbara.

Vid bedömandet av behovet av en ordnad bostadskreditgivnmg på landsbygden

förtjänade särskilt beaktas den för vårt land speciella företeelsen, att

vår industri -— med anor från våra brukssamhällen - i sa hög grad som fallet

vore förlagts och allt fortfarande sökte sig till landsbygden.

Med hänsyn till det antydda borde frågan örn bostadskreditens organisation

på landsbygden snarast möjligt göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös

utredning.

Det kunde förmodas, att primär- och sekundärkredit lämpligen skulle kunna

samlas i en enda organisation.

Bergström förklarar till sist, att han icke ville motsätta sig, att byggnadslånebyrån

finge godtaga affärsbankskredit med bättre förmånsrätt framför statslån

såsom betryggande, nämligen utanför städer, köpingar och municipalsamhallen,

alltså där ordnad primär- och sekundärkreditgivning för bostadsändamål

icke funnes och där ej heller annan kredit, som redan dittills betraktats

såsom betryggande, kunde uppbringas. Byrån borde givetvis vid prövningen

av dylika fall tillse, att affärsbankskrediten lämnades under omständigheter,

sorn gåve vid handen, att den i sak kunde anses betryggande.

Beräkningar rörande medelsbehovet för budgetåret 1943/44 för tertiärlån

och tilläggslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i skrivelser den

31 augusti 1949 och den 18 mars 1943.

I sistnämnda skrivelse har byggnadslånebyrån till en början redogjort for

bostadsproduktionen under år 1942 samt nuvarande bostadsmarknadsläge.

Byrån anför härom.

Bostad smarknad släget hade vid ingången till år 1942 kännetecknats av

knapphet eller brist på bostäder på de allra liesta orter. Pen linder år 1J41

kraftigt inskränkta byggnadsverksamheten, ungefär en fjärdedel av 19oJ ars,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

hade tillsammans med den förefintliga bostadsreserven visat sig icke kunna

hindra, att en nära nog allmän knapphet på bostäder uppstått i stadssamhallena.

bom utvecklats i P. M. angående bostadsförsörjningen (statens off.

? inJci 1942’3) hade det förefallit sannolikt, att bostadsmarknadsläget under

år 1x4:2 skulle allvarligt ytterligare försämras, såvida icke produktionen under

aret stege till omkring hälften av 1939 års.

De åtgärder till främjande av byggnadsverksamheten, som från det allmannas

sida vidtagits linder år 1941, hade visat sig icke medföra en produktion

av sådan omfattning, att bostadsmarknadsläget hållits oförändrat. Därtill

hade i väsentlig grad bidragit knappheten på och ovissheten örn tillgången

pa vissa viktiga byggnadsvaror ävensom den fortgående stegringen av byggnadskostnaderna,

Det hade därför under våren 1942 framstått som nödvändigt

att ytterligare utvidga stödet till byggnadsverksamheten.

Enligt de uppgifter, som nu stöde till buds, torde antalet inflyttningsfärdiga

~Se.Qheter.linder år 1942 i städer och stadsliknande samhällen hava uppgått

till i det närmaste 24,000 lägenheter eller omkring 50 procent av motsvarande

antal under år 1939. Detta antal överensstämde med den under våren 1942

?É!rdtlberäk”ingen av det antal nya lägenheter, som skulle fordras under år

1942 for att icke bostadsmarknadsläget skulle avsevärt försämras Bostadsmarknadens

utveckling under år 1942 belystes av en jämförelse mellan byggnadsnämndernas

uppgifter örn tillgången på bostadslägenheter den 1 oktober

1941 och den 1 oktober 1942, vilken meddelades i följande tablå

Antal städer, där tillgången på lägenheter den 1 oktober 1942, jämfört nied den

1 oktober 1941, uppgivit» vara:

Omoderna lägenheter.

Enkelrum, 1 rum o. kokvrå

1 rum och kök..........

2 rum och kök..........

3 och flera rum och kök

Moderna lägenheter.

o. kokvrå

Enkelrum, 1 rum

1 rum och kök.........

2 rum och kök.........

3 och flera rum och kök

Större städer

Mindre städer

Samtliga städer

mindre

oför-

ändrad

större

mindre

oför-

ändrad

större

mindre

oför-

ändrad

större

26

18

5

30

35

i

56

53

6

28

17

4

36

30

3

64

47

7

30

15

4

31

35

3

61

50

7

29

17

3

28

39

2

57

56

5

27

17

5

30

34

3

57

51

8

30

15

4

35

29

5

65

44

9

31

14

4

33

29

7

64

43

11

28

18

3

30

34

5

58

52

8

Dessa uppgifter tydde otvivelaktigt på att bostadsmarknadsläget i rikets

städer försämrats under hyresåret 1941/42. Därvid torde dock få beaktas, dels

att vid en hastigt insättande förändring i bostadsmarknadsläget en icke obetydlig

eftersläpning i redovisningen av den inträffade förskjutningen vore

naturlig, dels att en knapphet eller brist på lägenheter, som vore oförändrad,

förefölle att stegras ju längre den bestode. Det vore dock uppenbart, att

knappheten på bostadslägenheter skärpts på ett antal orter. Så hade varit

fallet i Stockholm, Göteborg och Malmö, där knapphet på bostäder inträtt

relativt sent. Samtidigt hade dock vissa orter uppvisat ett något förbättrat

bostadsmarknadsläge.

u^av byggnadsnämnderna lämnade uppgifter om förekomsten av husvillhet

efter oktoberflyttningarna 1941 och 1942 framginge, att i 15 större och

13 mindre städer den 10 oktober 1941 funnits tillhopa 226 hushåll, därav 178

hushåll med barn, vilka pa grund av husvillhet inkvarterats genom kommu
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Hens försorg. Don 10 oktober 1942 hade i 18 större och 12 mindre städer

funnits inalles 328 provisoriskt inkvarterade hushåll, varav 298 med barn.

Från åtskilliga städer hade vidare uppgivits, att utdömning av lägenheter till

följd av bostadsbrist förekommit i mindre utsträckning än önskvärt vore; bostäder,

som utdömts eller bort utdömas, hade varit i bruk på grund av brist

på billiga lägenheter. I Norrköping och Malmö hade omkring 550 dylika lägenheter

varit bebodda, i Karlskoga omkring 1,000.

Sammanfattningsvis torde man — anför byggnadslånebyrån — kunna säga,

att bostadsmarknaden under år 1942 på det hela taget icke eller blott obetydligt

förändrats men att för vissa orter en bestämd tendens till ytterligare

knapphet på bostäder kunnat förmärkas. Bostadsbristen hade under år 1942

ytterligare spritt sig och omfattade nu praktiskt taget alla orter. Detta betydde

dock icke, att förut existerande skillnader orter emellan försvunnit;

väsentliga olikheter i bristens omfattning förefunnes alltjämt. Örn man sålunda

kunde säga, att den beräkning av det för år 1942 nödvändiga bostadsbyggandet,

som gjorts för ett år sedan, icke jävats av den nu kända utvecklingen på

bostadsmarknaden, så måste framhållas, att denna beräkning tagit sikte på

det minimum av nya bostäder, som fordrades. Den fördubbling av bostadsbyggandet,

som åstadkommits under år 1942, hade icke varit ägnad att skapa

en bostadsreserv av normal omfattning — därtill skulle hava krävts en ytterligare

fördubbling av produktionen — utan den starkt sammankrympta

reserven hade i den mån detta över huvud varit möjligt än mer decimerats.

Byrån lämnar härefter vissa uppgifter rörande av byrån under år 1942

preliminärt beviljade tertiärlån och sådana tilläggslån, vilka beviljats enligt

kungörelsen nr 569/1942. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.

Preliminärt beviljade tertiär- och tilläggslån under är 1942.

Enfamiljshus

Flerfamiljshus

Studer och

Tertiärlån

Tertiärlån

Tilläggslån

Summa lån

hela riket

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

ansök-

ningar

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

ansök-

ningar

Antal

lägen-

heter

Kronor

Kronor

Hela riket ......

Städer med över

1,146

7,491,929

871

11,056

36,513,299

65

1,053

1,803,440

45,808,668

10,000 inv.....

Städer med linder

470

3,099,229

592

9,376

31,148,327

47

914

1,406,805

35,654,361

10,000 inv.....

183

1,117,603

142

956

3,120,277

14

107

320,235

4,558,115

Samtliga städer. .

653

4,216,832

734

10,332

34,268,604

61

1,021

1,727,040

40,212,476

Övriga orter ....

493

3,275,097

137

724

2,244,695

4

32

76,400

5,596,192

Stockholm ......

55

401,206

79

2,270

8,005,280

_

_

_

8,406,486

Göteborg........

2

9,500

31

641

2,787,700

—

—

—

2,797,200

Västerås ........

14

88,315

26

507

1,720,150

3

54

24,700

1,833,165

Malmö..........

—

—

12

527

1,671,800

—

—

1,671,800

Uppsala ........

42

260,180

41

389

1.269,544

2

63

122,200

1,651,924

Norrköping......

29

191,136

19

516

1,346,410

2

83

67,090

1,604,636

Linköping ......

38

269,812

17

271

945,575

2

84

148,890

1,364,277

Karlskoga ......

11

93,976

35

361

1,267,305

—

—

1,361,281

Borås ..........

4

27.220

4

292

814,900

2

210

456,400

1,298,520

Eskilstuna ......

13

68,280

18

341

981,950 3

41

42,380

1,092,610

Summa

208

1.409 025

2S‘>

6.115

20,810,014

14

541

801,000

23,081,899

Bihang till riksdagens protok oll 1943. 1 sami. Nr 213.

1034 43

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 243.

I anslutning härtill anför byrån ytterligare följande.

De preliminärt beviljade tertiärlånen uppginge till sammanlagt 44,005,228

kronor, varav 7,491,929 kronor eller 17 procent till enfamiljshus och 36,513,299

kronor eller 83 procent till flerfamiljshus. I tilläggslån hade utlämnats

1,803,440 kronor.

Beslut örn avslag på ansökan om tertiär- och/eller tilläggslån hade fattats i

260 fall, varav 116 gällde enfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 1,024,738 kronor)

och 144 flerfamiljshus (sökta beloppet utgjorde 5,635,908 kronor och

antalet lägenheter 1,561). Av under år 1942 preliminärt beviljade lån hade 80

med ett sammanlagt lånebelopp av 1,819,573 kronor återtagits.

Preliminärt beslut örn lån till ombyggnadsföretag hade fattats i 26 fall,

varav 6 gällde ombyggnad av enfamiljshus och 20 fall ombyggnad av flerfamiljshus.

Byggnadslånebyrån meddelar i detta sammanhang, att drygt två tredjedelar

av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter ingå i fastigheter, för

vilka statligt lån eller bidrag beviljats under nämnda år. I större städer utgöra

dessa lägenheter omkring 72 procent av samtliga under år 1942 färdigställda

lägenheter, medan motsvarande tal för samtliga städer och övriga orter

äro 71 procent respektive 57 procent.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till en uppskattning av bostadsbehovet

under budgetåret 1943/44 och anför i denna del följande.

Undersökningar rörande liusliållsbildningens betingelser, som utförts inom

byggnadslånebyrån, tydde på att örn icke bostadsmarknadsläget skulle fortskridande

försämras borde bostadsproduktionen givas en sådan omfattning att

under år 1943 antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i städer och stadsliknande

samhällen stege till 27,000 lägenheter. Produktionen skulle med 10 procent

överstiga 1942 års och komma att uppgå till 60 procent av 1939 års. Vanskligheter

mötte givetvis vid försök att beräkna det framtida bostadsbehovet.

Erfarenheten icke minst från de gångna krisåren gjorde dock troligt, att örn

icke utomordentliga händelser inträffade, det årliga behovet av nya bostadslägenheter

vore underkastat relativt små förändringar. Vid krisens inträde

hade otvivelaktigt det årliga behovet av nya lägenheter krympt. Under 1930- talets högkonjunktur hade en omfattande hushållssprängning ägt rum, som

inneburit en standardstegring och bottnat i stigande sysselsättning och realinkomster.

Denna utveckling hade genom krigsutbrottet och därmed förbundna

omläggningar av näringsliv och levnadsförhållanden fått ett snabbt

slut. I enlighet med vad man kunnat förutse hade behovet av nya lägenheter

sjunkit och kommit att utgöra endast omkring hälften av 1939 års. Betydande

förändringar därutinnan hade under de följande krisåren icke inträffat. Äktenskapsbildningen

hade legat kvar på den anmärkningsvärt höga nivå, som nåtts

vid 1930-talets slut. Inflyttningen till städer och stadsliknande samhällen

hade sjunkit till en nivå icke obetydligt lägre än den, som gällt vid krisens

utbrott. Det torde i nuvarande läge icke finnas anledning antaga, att äkt-enskapsbildning

och omflyttning under år 1943 skulle undergå förändringar, som

mera avsevärt påverkade hushållsbildningens storlek. Otvivelaktigt funnes vid

en bedömning på längre sikt skäl förmoda, att äktenskapsbildningen nått sitt

maximum och ett fall och måhända avsevärt fall i äktenskapsbildningen i framtiden

framstode som sannolikt. Förändringen från ett år till ett annat kunde

emellertid under förutsättning att för landet genomgripande händelser icke

inträffade, antagas hålla sig inom måttliga gränser.

Funnes icke berättigad anledning förmoda, att äktenskapsbildning och omflyttning

underginge förändringar, som måste beaktas i detta sammanhang,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

kunde detta näppeligen sägas om den uppdämning av liushållsbildningen,

som ägt rum under krisåren. Hushållsbildningen kunde minska hastigt och

kraftigt. Dock komme ett sammanpressat bostadsbehov igen efter ett eller ett

pär år. Minskningen innebure nämligen att bildandet av vissa hushåll skötes

på framtiden, varför man finge en oavbrutet växande hushållsbildningsreserv.

Denna reserv kunde icke vaxa hur mycket och hur länge som helst utan att

bostadsbrist och till sist husvillhet uppstode. Bestämda tecken tydde på att

hushållsbildningsreserven under år 1942 vuxit så mycket, att, örn icke ett betydande

antal av de hushållsbildningar, sorn under de senaste åren ställts på

framtiden, kunde komma, till stånd under år 1943, måste bristen på bostadslägenheter

icke obetydligt skärpas.

Under hänsynstagande till denna omständighet syntes det byggnadslånebyrån

troligt, att, örn man ville undvika en skärpning av bostadsmarknadsläget

under år 1943, produktionen av bostäder under året borde bringas att icke

oväsentligt överstiga 1942 års. Förslagsvis kunde förutsättas, att produktionen

borde överstiga 1942 års med 10 procent. .Det torde härvid få åvägabringas

en sådan fördelning av produktionen på olika orter, att i första hand utpräglade

bristorter med betydande svårigheter på bostadsförsörjningens område

bleve delaktiga av produktionsstegringen.

Den beräkning av behovet av nya bostadslägenheter i städer och stadsliknande

samhällen under år 1943, som här anförts, utginge från att endast de

nödvändigaste behoven skulle kunna tillgodoses. Den vore ur bostadsmarknadssynpunkt

en minimiberäkning. Det mål, sorn uppställts, vore bevarandet

av det nuvarande bostadsmarknadsläget. Att avskaffa bostadsknappheten och

uppnå ett normalt bostadsmarknadsläge skulle fordra en produktion mer än

dubbelt så stor som den, varmed här räknats, och som skulle betydligt överstiga

1939 års rekordproduktion. Att en produktion av denna senare omfattning

i nuvarande försörjningsläge icke vore aktuell vore uppenbart. Det torde

kunna förutsättas, att redan den mycket blygsammare produktion, som bedömts

vara ur bostadsmarknadssynpunkt oundgängligen nödvändig, med hänsyn till

de starkt begränsade resurser, som byggnadsverksamheten förfogade över,

borde betraktas som ett maximum. Matorialbristen kunde komma att lägga

hinder i vägen för genomförandet av denna produktion. Transportapparaten

vöre hårt ansträngd. Knappheten på arbetskraft utgjorde ävenledes en produktionsbegränsande

faktor. Dock hade den jämnare fördelning av produktionen

över hela året, som förefölle uppnådd, till en del hävt knappheten på

byggnadsarbetare. Dessa produktionsbegränsande faktorer tillsammans gjorde

det troligt, att en produktion, som överstege 1942 års med 10 procent, vore ett

maximum i nuvarande försörjningsläge.

hör ett bedömande av det lör tertia rian erforderliga medelsbehovet under

budgetåret 1943/44 finge beräkningen av den framtida bostadsproduktionen

utsträckas till att omfatta också de lägenheter, som bleve färdiga för inflyttning

linder år 1944. Dessa lägenheter torde i stor utsträckning komma att

påbörjas under tiden 1 juli 1943—30 juni 1944. I nuvarande läge förefölle det

berättigat förutsätta, att antalet inflyttningsiardiga lägenheter under år 1944

i städer och stadsliknande samhällen borde uppgå till det för år 1943 beräknade.

Reservationen beträffande de reala resurserna borde flock i detta fall

göras kraftigare än när fråga vore örn 1943 års produktion. Behovet av nya

lägenheter kunde icke anges närmare, förrän dels uppgifter rörande äktenskapsbildningens

omfattning under år 1943 bleve tillgängliga, dels bostadsmarknadsläget

efter oktoberflyttningarna 1943 kunde anges och därmed hushållsuppd

tunni agens och husliållssprängningens storlek under år 1943 över

blickas. Som förut framhållits, torde emellertid behovet av nya bostäder från

ett år till ett annat som regel icke mera avsevärt förändras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

°6 Kungl. Majlis ‘proposition nr 243.

Beträffande utsikterna för 1943 års bostadsproduktion gör

byggnadslånebyrån härefter följande uttalande.

Enligt av byggnadsnämnderna till socialstyrelsen lämnade uppgifter

rörande byggnadsverksamheten uppginge antalet under januari och februari

1943 inflyttningsfärdiga lägenheter tillsammans med antalet den 1 mars 1943

under byggnad varande lägenheter i 71 stader till omkring 75 procent av det

för år 1943 beräknade behovet av nya bostäder i dessa städer. Med hänsynstagande

härtill samt till de uppgifter rörande på olika orter planerade byggnadsföretag,

som kommit till byggnadslånebyråns kännedom, ville byggnadslånebyrån

som sin mening uttala att det bostadsbyggande, varmed räknats

och som betecknats som oundgängligen nödvändigt för att icke en försämring

av bostadsmarknadsläget skulle inträda under år 1943, torde kunna förverkligas.

Det funnes skäl förmoda, att örn icke åtgärder motiverade med hänsyn

till det rådande försörjningsläget vidtoges, som syftade till en begränsning

av produktionen på vissa orter, produktionen bomme att icke oväsentligt

överstiga den nivå, som nyss nämnts. En jämn fördelning av bostadsbyggandet

över hela året medförde icke endast påtagliga vinster för olika kategorier

av byggnadsarbetare och för byggnadsindustrin utan också för landets

näringsliv i dess helhet. Otvivelaktigt hade de statliga åtgärderna för främjande

av bostadsbyggandet åvägabragt en efter förhållandena anmärkningsvärt

stor vinterproduktion 1942/43. Det ville synas som örn 45 procent av

det antal lägenheter, som bedömts böra tillföras bostadsmarknaden under

år 1943, påbörjats under senare delen av år 1942. Detta förhållande utgjorde

dock endast ett bevis för att de statliga stödåtgärderna på ifrågavarande område

av näringslivet kraftigt stimulerat produktionen och det finge på intet

vis tagas till intäkt för att en betydande minskning av byggnadsindustrins

säsongväxlingar inträtt. För att en jämnare fördelning av produktionen över

hela. året skulle bliva verklighet, fordrades att effektiva produktionsstödjande

åtgärder förbundes med åtgärder, som direkt syftade till reglering av produktionens

omfattning vid olika tidpunkter på året.

Medelsbehovet för 1943/44 för tertiärlåneverksamheten uppskattades

av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1942 till

60,000,000 kronor. Beloppet beräknades av byrån på följande sätt.

För budgetåret 1942/43 hade för tertiärlåneverksamheten anvisats 25,000,000

kronor. Av tidigare för ändamålet anvisade medel hade den 30 juni 1942

återstått nära 27,000,000 kronor. Sammanlagt hade alltså vid ingången av

löpande budgetår stått till förfogande bortåt 52,000,000 kronor. Det kunde

antagas, att sistnämnda belopp skulle komma att helt disponeras under

budgetåret.

I propositionen den 1 april 1942, nr 221, angående åtgärder för främjande

av ökad bostadsproduktion m. m. hade behovet av tertiärlånemedel under

budgetåret 1942/43 uppskattats till 60,000,000 kronor, vilket belopp emellertid

minskats med 5,000,000 kronor med hänsyn till kommunal tertiärlånegivning.

Under förutsättning att följande års produktion borde överstiga innevarande

års med 10 procent samt att ingen reservation kunde påräknas vid

löpande budgetårs utgång, skulle — då tertiärlånen beräknades i förhållande

till det räntabla fastighetsvärdet och sålunda med nu gällande regler icke

påverkades av förändringar i byggnadskostnadema — med samma beräkningssätt

i övrigt medelsbehovet för nästa budgetår kunna uppskattas till 66,000,000

kronor. Det ville emellertid synas, som om vid beräkningen av årets medelsbehov

den kommunala långivningen något underskattats. Möjligen hade även

underskattats omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhét, som bedreves

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 37

utan såväl statligt som kommunalt lånestöd (av industriföretag finansierade

bostadsbyggen, bostadsbyggen i hög kostnadsklass, som ej kunde erhålla

tertiärlån, bostäder i »blandade» fastigheter, där affärslokaler och dylikt

vore huvudsaken, o. s. v.); den exakta omfattningen härav kunde med nu tillgängliga

uppgifter ännu icke bedömas. Med hänsyn till dessa faktorer och

under förutsättning att kommunal lånegivning komme att fortsätta under år

1943 i samma omfattning som under år 1942, ansåge sig byggnadslånebyrån

kunna uppskatta det för tertiärlån erforderliga medelsbehovet under nästa

budgetår till 60,000,000 kronor.

I skrivelsen den 18 mars 1943 uttalar byggnadslånebyrån, att berörda uppskattning

alltjämt i stort sett vore hållbar. Byrån framhåller emellertid ytterligare

följande.

Den anmärkningsvärt stora vinterproduktionen under produktionsåret

1942/43, hade medfört ett ökat behov av tertiärlånemedel under innevarande

budgetår, vilket inneburit en förskjutning till en tidigare tidpunkt av de förslag

till anslagsäskanden, som framlagts i byråns skrivelse den 31 augusti

1942. Det ökade medelsbehovet hade uppskattats till 10,000,000 kronor. I

händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen inträdde under nästa

budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet av tertiärlånemedel då uppstå.

I byggnadslånebyråns nyssnämnda skrivelse hade vidare förutsatts, att

kommunal långivning skulle komma att äga rum i samma omfattning som

under år 1942. Det ville synas som om denna förutsättning kunde komma att

falla. Den av Stockholms stad bedrivna låneverksamheten för främjande av

bostadsbyggandet i Stockholm kunde måhända komma att helt eller delvis

upphöra, varvid torde uppstå ett ytterligare behov av tertiärlånemedel, som

för nästkommande budgetår kunde skattas till omkring 8,000,000 kronor.

Under hänvisning till det anförda har byggnadslånebyrån nu uppskattat

anslagsbehovet för tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår till

50,000,000 kronor.

Beträffande behovet av anslag för tilläggslån för budgetåret 1943/44

uttalar sig byggnadslånebyrån på i huvudsak följande sätt.

För uppskattning av detta medelsbehov saknades alltjämt säkra hållpunkter.

Av vad ditintills vore känt torde under förutsättning av i stort sett

oförändrade byggnadskostnader kunna antagas, att tilläggslånen under nästa

budgetår komme att uppgå till i genomsnitt omkring 15 procent av den godtagbara

anskaffningskostnaden. Den förskjutning i byggnadssäsongen, som

inträtt under produktionsåret 1942/43, hade medfört ett ökat behov av tillläggslånemedel

under innevarande budgetår, som av byrån uppskattats till

omkring 5,000,000 kronor. I händelse enahanda förskjutning i byggnadssäsongen

inträdde under nästa budgetår, torde en motsvarande ökning i behovet

av tilläggslånemedel uppstå, varvid behovet av tilläggslånemedel under

nästa budgetår skulle kunna skattas till 40,000,000 kronor. Byggnadslånebyrån

ansåge sig dock böra för närvarande bortse från det ökade medelsbehov,

som kunde uppstå till följd av dylika, relativt ovissa faktorer. Det

aktuella behovet av tilläggslånemedel torde fördenskull kunna skattas till

(40,000,000 — 5,000,000) 35,000,000 kronor.

Ytterligare en omständighet måste emellertid i detta sammanhang beaktas.

Av skäl, som förut utvecklats, hade byrån föreslagit, att de för enfamiljshus

gällande lånereglerna skulle tillämpas även för tvåfamiljshus. Vid bifall därtill

komme tilläggslånebehovet att sjunka med ett belopp, som, försiktigt upp
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 243.

skattat kunde angivas till 2,000,000 kronor. Medelsbehovet för de till tertiärianeverksamheten

knutna tilläggslånen torde fördenskull kunna beräknas

uppgå till omkring 33,000,000 kronor. Det borde måhända påpekas, att någon

reen besparing därigenom knappast kunde förväntas uppstå. Beviljandet Iför

tvatamiljshusen av sådan subvention, som avsåges i 12 § 2 moni. gällande

tertiarlånekungorelse, komme nämligen att medföra ökat avskrivningsbehov

a de för tertiärlån anvisade medlen. Det för de mindre bemedlade, barni''i

j tamiljemas bostadsförsörjning erforderliga behovet av tilläggslånemedel

under nasta budgetår kunde med utgångspunkt från dittills vunna erfarenheter

uppskattas till minst 4,000,000 kronor.

o På grund härav bär byggnadslånebyrån ansett, att anslaget till tilläggslån

till viss bostadsbj^ggnadsverksamhet borde för budgetåret 1943/44 upptagas

till (33,000.000 + 4,000,000) 37,000,000 kronor.

Departemenschefen.

Det program för statligt stöd åt bostadsbyggandet, som antogs av 1942

års riksdag, har i huvudsak genomförts enligt de riktlinjer, som framlades

i förra årets proposition (nr 221) angående åtgärder för främjande av ökad

bostadsproduktion m. m. Under år 1942 färdigställdes 23,000 å 24,000 lägenheter

i de svenska stadssamhällena, vilket motsvarar omkring hälften av 1939

års produktion och omkring 75 procent av den genomsnittliga produktionen

under 1930-talet. Det kan utan tvekan sägas, att bostadsförsörjningsläget

nu hade varit katastrofalt, om icke denna produktion hade kommit till stånd.

Med hänsyn till begränsningen i material- och arbetskraftsresurserna kunde

fjolårets bostadsbyggnadsprogram icke syfta till att undanröja den praktiskt

taget allmänna bostadsbristen utan endast till att nödtorftigt motsvara tillväxten

i bostadsbehovet i stadssamhällena, i synnerhet sådana, där militärförläggningar

och industriell expansion ställde krav på ökad bostadstillgång,

och sålunda till att förhindra, att bostadsbristen utvecklades till ren bostadsnöd.

Att detta program verkligen endast svarade till nödtorften visas oförtydbart

av de senaste uppgifterna örn bostadsmarknadsläget.

Det framgår av vad jag i det föregående anfört, att bostadsmarknadsläget

icke förbättrades under år 1942, utan att tvärtom bostadsbristen på åtskilliga

orter skärptes. Under den hittills gångna delen av innevarande år har tack

vare byggnadsproduktionen under vintern ett icke obetydligt tillskott av

nya lägenheter tillförts bostadsmarknaden, men bostadsbristen kvarstår.

Preliminära uppgifter från socialstyrelsen angående resultatet av den

sedvanliga enquéten rörande bostadsmarknadsläget omkring den 1 april

ge detta vid handen. Från 40 större städer med mer än 10,000 invånare

uppgavs tillgången på moderna lägenheter örn 1 rum och kök som otillräcklig

i 36 fall, som knapp i 4 fall. Från 56 mindre städer, för vilka uppgifter

lämnats, uppgavs tillgången på samma slag av lägenheter som otillräcklig

i 48 fall, som knapp i 8 fall. Tillräcklig eller god tillgång har i

fråga örn denna lägenhetskategori icke uppgivits i något fall. Beträffande

andra lägenhetskategorier äro uppgifterna likartade. På en fråga om hur

bostadstillgången förändrats under årets första kvartal ha i allmänhet svaren

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

givit vid handen ett oförändrat läge. I några fall anses läget ytterligare försämrat;

endast i ett ringa fåtal av städerna har någon förbättring kunnat

konstateras. Från praktiskt taget alla städer hava uppgivits svårigheter att

skaffa lägenheter för nybildade familjer ävensom för nyinflyttade. I ett stort

antal fall har även lämnats uppgiften, att inneboendesystemet befinner sig i

tilltagande. Överhuvudtaget kan sägas, att den allmänna bostadsbristen i

stadssamhällena icke mildrats, utan snarare något skärpts. Behovet av statliga

stödåtgärder för bostadsförsörjningen kvarstår oförminskat.

Ppe skäl som byggnadslånebyrån anfört för att räkna det nödtorftiga behovstillskottet

något högre för innevarande år än för föregående synas mig

bärande. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har en nyligen företagen

enquéte angående behovet av nya lägenheter under 1943 givit vid handen,

att de kommunala förmedlingsorganens uppskattningar sammanlagt omfatta

ett betydligt större antal lägenheter än det av byggnadslånebyrån beraknade.

Det är uppenbart, att under de föregående åren samlats ett stort latent bostadsbehov,

som med nuvarande begränsade förutsättningar icke kan omedelbart

tillgodoses. Behovsuppskattningen måste med hänsyn härtill vara obestämd

inom vida marginaler. En rimlig målsättning för bostadsbyggnadsprogrammet

under nu gällande förutsättningar förefaller mig vara, att det

produceras tillräckligt för att örn möjligt minska bostadsbristen eller i varje

fall förhindra en ytterligare skärpning av densamma. Detta kräver, såsom

byggnadslånebyrån anfört och som kraftigt understrukits av de kommunala

förmedlingsorganens uppskattningar, att årets bostadstillskott blir något större

än det, som åstadkoms under år 1942.

Såtillvida äro utsikterna att förverkliga ett dylikt program gynnsamma,

som produktionen under den gångna vintern haft cn osedvanligt stor omfattning

och lämnat ett betydande tillskott till bostadsmarknaden redan under

första delen av innevarande år. Den eftersträvade utjämningen av bostadsbyggandets

säsongväxlingar har under den förflutna årsperioden i hög grad

förverkligats. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån har den pågående bostadsproduktionen

i städerna varit praktiskt taget lika stor vid varje kvartalsskifte

från 1 juli 1942 till 1 april 1943 så när som på en svag nedgång omkring

årsskiftet. Då material- och arbetskraftstillgångama icke medge någon

mera väsentlig ökning av produktionen utöver den vid nämnda registret ingstillfällen

rådande nivån och med hänsyn tagen till det under den hittills

"angna delen av detta år igångsatta bostadsbyggandet, torde man kunna räkna

med” en i stort sett oförändrad omfattning av bostadsbyggnadsverksamheten

under det närmaste halvåret. Det framstår givetvis som ett önskemål, att

även följande vintersäsong utnyttjas för bostadsbyggande på samma sätt som

den gångna.

Tack vare don stora vinterproduktionen har enligt uppgift från byggnadslånebyrån

ett tillskott till bostadstillgången i stadssamhällena på omkring

6,000 lägenheter erhållits redan under första kvartalet. Under andra kvartalet

beräknas ytterligare 6,000 lägenheter bli inflyttningsfärdiga. De fram

till 1 april igångsatta, för färdigställande under andra halvåret planerade

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Marits proposition nr 243.

bostadsbyggnadsföretagen beräknas ge ett tillskott på omkring 12,000, varmed

årets produktion skulle nå samma omfattning som föregående års. Till

detta kommer det antal lägenheter, som påbörjas under vårmånaderna för

ardigställande före årets utgång. Det kan sålunda redan nu betraktas som

säkerställt örn icke nu oförutsebara hinder komma emellan — att bostadstillskottet

under innevarande år kommer att överstiga föregående års, vilket

även, såsom jag förut anfört, svarar till det beräknade behovet. Det är att

marka, att detta större bostadstillskott tack vare säsongutjämningen kommer

att erhållas utan att arbetsmarknaden under den kommande sommaren behöver

utsättas för större påfrestningar än under den föregående.

Jag övergår härefter till att behandla de förslag till modifikationer i regeina

för tertiär- och tilläggslån, som framlagts av byggnadslånebyrån.

Enligt 1942 års kungörelse örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag

skall med enfamiljshus förstås byggnad, som är avsedd att

utgöra egethem. Inneborden av detta begrepp kan givetvis vara föremål för

olika meningar. Statens byggnadslånebyrå har för sin del uttalat, att lån

enligt kungörelsen tills vidare borde kunna beviljas för uppförande av enfamiljshus

innehållande upp till 5 rum och kök av den storlek och med deli

utrustning, som normalt förekomme inom lägenheter med ett dylikt antal

rum. Häremot anser jag mig icke böra framställa någon erinran.

Vad angår tvåfamiljshusen delar jag byggnadslånebyråns uppfattning, att

dessa i regel i ekonomiskt hänseende stå enfamiljshusen mycket nära, medan

de oftast i väsentlig mån avvika från övriga flerfamiljshus, övervägande

skäl synas därför tala för att i lånehänseende likställa tvåfamiljshusen med

enfamiljshusen. Jag anser mig därför böra biträda byråns i sådant hänseende

framlagda förslag.

I gällande författning stadgas rörande kommunernas ekonomiska medverkan

med avseende å tilläggslånen allenast att kommunerna skola deltaga

i kostnaderna på sätt och i den omfattning byggnadslånebyrån med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall prövar skäligt. Vid anmälan i fjolårets

proposition av frågan örn tilläggslånen uttalade jag emellertid bland

annat, att det syntes rimligt, att det kommunala bidraget i normala fall _

när statssubventionen utginge för en överkostnad av lägst 5, högst 20 procent,

beräknad i förhållande till anskaffningskostnaden före avdrag av det kommunala

bidraget — till sitt kapitalvärde motsvarade ungefär halva tomtkostnaden.

Möjlighet skulle därvid förefinnas för byrån att reducera anspråket på

kommunalt bidrag om omständigheterna vore sådana, att kommunens varaktiga

intresse i saken vore ringa, eller om bidrag av motsvarande storlek

gåves från annat håll, t. ex. industriföretag. Uttalandet föranledde icke någon

erinran från riksdagens sida. Byggnadslånebyrån har — under hänvisning

till att den sålunda förordade regeln i tillämpningen visat sig medföra

betydande svårigheter — nu föreslagit, att såsom allmän norm, gällande vid

overkostnader inom nyss angivna latituder, måtte uppställas, att det kommunala

bidraget skulle utgå med 20 procent av överkostnaden. Då det synes

vara ett önskemål såväl från byggnadslånebyrån som kommunernas sida, att

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

en närmare fixering äger rum beträffande det kommunala bidragets storlek,

har jag icke något att invända mot att en dylik fixering kommer till stånd,

därvid bidragets värde torde kunna bestämmas till 20 procent av överkostnaden.

Även örn ett dylikt bidrag blir det normala, bör byggnadslånebyrån

liksom hittills hava möjlighet att förfara efter omständigheterna i varje särskilt

fall. Såväl högre som lägre bidragsprocent bör därför kunna ifrågakomma.

Någon anledning att meddela uttrycklig föreskrift att tilläggslån ej får

lämnas, därest överkostnaden för ett byggnadsföretag med mer än 20 procent

överstiger anskaffningskostnaden, synes mig icke föreligga. I likhet med

byrån utgår jag emellertid från att tilläggslån i sådana fall icke beviljas utan

att särskilda skäl tala för att det ifrågavarande byggnadsföretaget bör komma

till stånd; ökade krav på kommunal bidragsgivning torde — såsom byrån

framhållit — få anses befogade, då byggnadsobjektet har en standard, som är

avsevärt högre än den på orten gängse.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag det lämpligt, att det åtagande,

som kommun är skyldig att göra för att byrån skall kunna medgiva, att viss

del av tertiärlån för enfamiljshus skall utgöra en räntefri stående del, erhåller

en något annan innebörd än som för närvarande är föreskrivet. På

sätt byrån föreslagit, bör kommunens ansvar a ena sidan utsträckas till alla

slags förluster utom avskrivning enligt subventionsplanen men å andra sidan

begränsas till att avse allenast den räntefria stående delen av länet. I samband

därmed kan lämpligen föreskriften om skyldighet för kommunen att

utöva kontroll under byggnadstiden utgå.

Med hänsyn till vad byggnadslånebyrån anfört synas icke tillräckliga skäl

föreligga att upprätthålla kravet på att tilläggslån ej får överstiga 90 respektive

95 procent av överkostnaden. Jag förordar därför, att gällande maximibestämmelser

i ämnet upphävas.

Vidkommande härefter byggnadslånebyråns förslag örn meddelande av sådana

föreskrifter, att förskott skulle kunna under vissa förutsättningar utbetalas

å preliminärt beviljade tertiärlån, synes det mig med hänsyn till den

långa tid, som i tertiärlåneärende ofta nog måste förflyta mellan det preliminära

och det slutliga beslutet, nödvändigt, att byrån erhåller möjlighet att

vid behov lämna förskott å det lån, beträffande vilket preliminärt beslut föreligger.

Närmare regler rörande de omständigheter, under vilka förskott skall

få lämnas, synas mig icke lämpligen böra meddelas i författningsväg, utan

synes det böra bliva byggnadslanebyrans sak att tillse, att denna flaga oidnas

på ett för statsverket betryggande sätt. Emellertid räknar jag med att

förskott i stort sett skola kunna lämnas under de förutsättningar och villkor,

som angivits i byråns framställning i ämnet.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag vidare, att den skyldighet, som

för närvarande enligt vissa bostadsförfattningar finnes för kommun att för

erhållet statslån ställa inteckningssäkerhet, av principiella och praktiska skäl

bör upphävas. Därest detta förslag bifalles, far såsom byxan papekat - ändring ske ej blott i här behandlade kungörelse örn tertiärlån och tilläggs
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

lån utan jämväl i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och

bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade,

barnrika familjer och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån

för beredande av bostäder åt dylika familjer.

\ ad härefter beträffar frågan om förhållandet mellan statens byggnadslånebyrå

och den albnänna kreditmarknaden framgår av den föreliggande utredningen

i ämnet, att byrån vid beviljande av tertiärlån såsom lån med bättre

förmånsrätt stundom godkänner även lån, som lämnats av affärsbankerna.

Så torde ock i fortsättningen böra ske, där detta finnes vara av omständigheterna

betingat. Särskilt synes en dylik praxis motiverad i de trakter av

vårt land, där tillgång icke finnes till andra kreditinrättningar. Vanligen

torde det härvid bliva fråga om byggnadsföretag av mindre storleksordning.

Några närmare föreskrifter om när lån av affärsbankerna skola kunna godkännas

såsom underliggande kredit synas icke behövliga. Avgörandet bör

liksom hittills tillkomma byggnadslånebyrån.

Emellertid bör — på sätt föreslagits i den av docenten Kock utarbetade

promemorian — såtillvida en ändring i gällande författningsbestämmelser

företagas, att det stadgande, som föreskriver, att räntegaranti endast får förekomma

för lån, som lämnats av vissa uppräknade kreditinrättningar, upphäves.

Enligt min mening bör nämligen i och för sig någon risk icke föreligga

att bevilja eftergift för räntekostnad även i de fall, där primär- och

sekundärlånen lämnats av affärsbanker. Sådan eftergift bör ock kunna medges

i fall, där de underliggande krediterna lämnats av kassor, stiftelser eller

kommuner.

En förutsättning för att affärsbankslån skola kunna likställas med lån

lämnade av andra kreditinrättningar bör emellertid vara, att affärsbankerna

icke missbruka sin möjlighet att uppsäga lämnade inteckningslån liksom ock

att de i sin räntepolitik följa vissa normer.

För erhållande av garanti för att affärsbankerna icke vid åtstramning å

kreditmarknaden till betalning uppsäga lämnade primär- och sekundärlån

torde — i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits — svenska

bankföreningen böra avgiva en förklaring av innehåll, att en dylik åtstramning

i första hand skall medföra en inskränkning i utlämnandet av nya lån,

medan äldre lån endast undantagsvis skola ifrågakomma till uppsägning.

Yad beträffar affärsbankernas räntepolitik anser jag mig böra i huvudsak

ansluta mig till den ståndpunkt, som intagits av fullmäktige i riksbanken.

Jag förordar alltså, att affärsbankerna i sin räntepolitik beträffande bottenkrediterna

skola följa de av sparbankerna tillämpade normerna för räntesättningen.

Räntan å primärlånen i affärsbankerna bör i regel få överstiga

sparbankernas inlåningsränta med högst V2 procent och sekundärlåneräntan

bör bestämmas på motsvarande sätt.. Yarje bank, som önskar utlämna

primär- och sekundärlån i fastigheter, beträffande vilka tertiärlån sökas hos

byggnadslånebyrån, bör hava att avgiva förhandsutfästelse om att banken har

för avsikt att tillämpa angivna räntesatser. Banken bör i samband därmed

förklara, att banken ansluter sig till svenska bankföreningens uttalande angående

sättet för en anpassning vid en åtstramning av marknadsläget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag slutligen, att

byggnadslånebyrån alltid bör kräva, att sekundärlånen skola amoiteias.

Av vad byggnadslånebyrån anfört rörande läget på bostadsmarknaden

samt utsikterna för bostadsproduktionen under den närmaste framtiden framgår,

att situationen under det senaste året snarare försämrats än förbättrats

samt att omfattande statliga åtgärder till stöd för nämnda produktion äro

erforderliga till förhindrande av att bostadsbristen skall bliva ännu mera

svårartad än för närvarande är fallet. Å andra sidan äro uppenbarligen under

nuvarande förhållanden möjligheterna att tillskapa nya bostadslägenheter

ganska begränsade. Knappheten på arbetskraft samt bristen på byggnadsmaterial

och transportmedel försvåra nämligen den verksamhet, som på förevarande

område skulle vara behövlig för åstadkommande av förbättrade fölhållanden.

Med hänsyn till berörda omständigheter torde för nästa budgetår

anslaget till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet böra upptagas

till det belopp, som byggnadslånebyrån senast föreslagit, nämligen

50 000,000 kronor. Medelsbehovet under nästa budgetår för tilläggslån till viss

bostadsbyggnadsverksamhet har av byrån senast uppskattats till 37,000,000

kronor. J^g föreslår, att anslaget upptages till nämnda belopp, som torde vara

tillräckligt för att — i anslutning till vad som skett under innevarande budgetår

— till en mindre del kunna anlitas för utlämnande genom egnahemsorgamsationen

av tilläggslån till egnahemslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940

(nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten.

II. Bostadsförsörjning för mindro bemedlade, barnrika

familjer.

Hällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer återfinnas dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512)

om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre

bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938

(nr 246), den 28 juni 1940 (nr 668), den 28 juni 1941 (nr 628) och den 30

juni 1942 (nr 570), dels i kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) örn lan och

bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,

barnrika familjer, ändrad genom kungörelser den 28 juni 1941 (nr

(129), den 23 januari 1942 (nr 16) och den 30 juni 1942 (nr 571), dels ock i

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer. .

Län och bidrag enligt förstnämnda luida författningar utgå saval i stad

som å landsbygd. För hyresbostäderna gäller dock, att kungörelsen är tilllämplig

å den egentliga landsbygden allenast då särskilda skal därtill aro.

Lånen benämnas bostadsanskaffningslån och bidragen familjebidrag.

Centralorgan för verksamheten är statens byggnadslånebyrå. Kommunalt

förmedlingsorgan är, där ej annat beslutas, drätselkammare respektive kommunalnämnd.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Bostadsanskaffningslån beviljas i fråga om hyresbostäder, förvaltade

av kommun eller allmännyttigt företag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring

av äldre fastighet. lämen utgå med högst 95 procent av värdet å

fastigheten (eller tomträtten), sedan därifrån avräknats värdet å tomten,

bom säkerhet för länet skall lämnas första inteckning i fastigheten eller

tomträtten. Låneräntan är fast och bestämmes vid lånets beviljande. Bostadsanskaffningslån

till hyreshus skall till ena hälften utgöra en stående

del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering sker från en

av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40 år i fråga örn

nybyggnad av sten samt 30 år i fråga örn nybyggnad av trä. Beträffande

aldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens

ålder och beskaffenhet.

Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av deli del av

fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare

skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för

den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

Bostadsanskaffningslån till egnahem utgår med 81 procent av ny- eller

ombyggnadskostnaden. I stadssamhällen har kommunen att tillhandahålla

tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför icke värdet av tomten. På

landsbygden, där kommunen icke är pliktig att ställa tomt till förfogande,

inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden. Kär kommunen ställer

tomtmark till förfogande (eller däremot svarande kapitalbelopp) skall bostadsanskaffningslån

utgöra till en tredjedel en stående del, varå utgår

ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall amorteras inom tjugo

år. Kär kommunen icke tillhandahåller tomt, skall lånet till två niondelar

utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående del, varå

ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel med tjugo års amorteringstid.

Ben räntefria stående delen kan, där icke särskilda omständigheter till

annat föranleda, av byggnadslanebyrån efterskänkas efter amorteringstidens

utgång. Den räntebärande stående delen må efter amorteringstidens utgång

uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del vara återbetald inom tio

år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Å den icke

räntefria delen av bostadsanskaffningslån till egnahem utgår ränta efter en

fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot; reglerna härom äro desamma,

som gälla för bostadsanskaffningslån till hyreshus.

I fråga örn kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den

nämnda olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande — att i stadssamhällen

kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma

å länet till följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att

låntagaren underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar

endast under den tid, familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen blott

för en fjärdedel av nämnda förlust. Gränsdragningen mellan »stadssamhällen»

och »landsbygd» bestämmes i tveksamma fall av byggnadslånebyrån.

Efter Kungl. Maj:ts medgivande kunna lån i särskilda fall förmedlas av

enskilt företag, varvid de för stadssamhällen gällande villkoren skola tilllämpas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Byggnad innehållande hyreslägenheter för här ifrågavarande ändamål skall

vara av lämplig typ och storlek, ha tillgång i närmaste grannskapet till lekplats

för barn samt bör, i fråga örn större nybyggda flerfamiljshus, vara

försedd med lekstuga. Byggnad för eget hem skall vara enfamiljshus av

lämplig typ. Lägenheten skall bestå av minst två rum och kök. I fråga

örn egnahem föreskrives, att bostaden skall, där sa kan ordnas inom rimlig

kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmnmgsanordning,

varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras

och det husliga arbetet underlättas.

Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive

till barnrika egnahemsägare utgå årliga bidrag familjebidrag

vilka såsom liyresavdrag respektive annuitetslättnad komma familjerna tillgodo.

I fråga örn hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k.

standardhyra, motsvarande kommunens eller bostadsföretagets kostnader

(utom tomtkostnad), varefter den hyra, som skall erläggas av familjen, bestämmes

genom att från standardhyran göras avdrag, uppgående till 30 procent

för familj med tre barn och upp till 70 procent för familj med atta

eller flera barn. Det årliga bidrag av statsmedel, som tillkommer fastighetsförvaltande

kommun eller bostadsföretag, utgöres av summan av liyresavdragen

för lägenheterna i fastigheten, vilken summa salunda kan växla alltefter

de i fastigheten boende familjernas storlek och sammansättning. I

fråga örn egnahem utgår familjebidraget som annuitetseftergift, differentierad

på samma sätt som hyresavdraget efter barnantalet. Som motsvarighet till

standardhyran fastställes ett årligt bostadsvärde, i vilket inräknas kostnader

för uppvärmning och normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget är

maximerat till annuitetens belopp. Även barnrika familjer, som redan mneka

egnahem, lia möjlighet att på gynnsamma villkor kunna genom örn- eller

tillbyggnad och upprustning förbättra sina bostadsförhållanden upp till den

nivå, som i författningen sättes som norm.

I syfte att lindra de på grund av krigsläget kraftigt stegrade bränslekostnaderna

har Kungl. Majit vidare — med stöd av riksdagens i skrivelse ni

448/1941 lämnade medgivande — för ett budgetår i sänder bemyndigat byggnadslånebyrån

att, med anlitande av de till familjebidrag anvisade medlen,

i vissa fall utgiva bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer.

Enligt kungörelsen om tilläggslön för beredande av bostäder åt mindre

bemedlade, barnrika familjer kan tilläggslån utgå till främjande av nybyggnadsverksamhet,

som avses i 1935 års kungörelse örn hyreshus och 1938

års kungörelse om egnahem. Tilläggslån för hyreshus utgår med högst 95

procent av det belopp, varmed anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet.

Tilläggslån för egnahem utgår med 10 procent av det belopp, vartill

kostnaden för byggnadsföretaget, kostnaden för tomtmark inbegripen,

överstiger byggnadens avkastningsvärde.

Ifrågavarande tilläggslån äro fria från ränta och amortering och skola

regelmässigt avskrivas, sedan viss tid förflutit.

Bestämmelserna om nämnda tilläggslån hava tillkommit i anslutning till

bestämmelserna örn tilläggslån i samband med tertiärlån och hava närmast

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.

haft till syfte att bevara den hittillsvarande kostnadsmarginalen mellan bostadsbyggandet

i allmänhet och den speciella bostadsproduktionen för de

mindre bemedlade, barnrika familjerna. I samband med utfärdande av

kungörelsen örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,

barniika familjer har viss ändring vidtagits i 1938 års kungörelse örn egnahem.

Enligt denna kungörelse gällde förut, att bostadsanskaffningslån fick

utgå med högst 90 procent av anskaffningskostnaden. Detta maximum har,

såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, nedsatts till 81 procent

av anskaffningskostnaden.

De enligt 1935 års kungörelse om hyreshus och 1938 års kungörelse örn

egnahem utgående familjebidragen bestridas från ett under femte huvudtiteln

upptaget förslagsanslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer, medan de enligt samma kungörelser utgående

bostadsanskaffningslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten, statens utlåmngsfonder,

upptaget reservationsanslag till lånefonden för bostadsförsörjning

tdl mindre bemedlade, barnrika familjer. I riksstaten för budgetåret

1942/43 har det förra anslaget upptagits till 4,500,000 kronor och det

senare till 17,500,000 kronor. På förslag av Kungl. Maj:t har 1943 års riksdag

å tillaggsstat för nämnda budgetår till berörda lånefond anvisat ytterligare

ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Kostnaderna för tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,

barnrika familjer bestridas, såsom förut omnämnts, från det under

kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, uppförda anslaget till tilläggslån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Föreliggande framställningar oell förslag.

I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt förslag

rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande de enligt 1935 och

1938 års författningar utgående familjebidragen m. m.

Det första förslaget avser frågan om avveckling av familjebidraget

vid minskning av barnantalet.

Byggnadslånebyrån erinrar till en början, att byrån i ett under våren

1942 avgivet yttrande över en av Göteborgs bostadsföretag, stiftelse, gjord

framställning till socialdepartementet i detta ämne ifrågasatt, örn icke familjebidragsreglerna

borde ändras dels på det sätt, att en mjukare avveckling

av familjebidraget infördes, dels ock såtillvida, att minderårighetens övre

gräns ändrades från 16 till 18 år. Byrån hade dock för det dåvarande inskränkt

sig till att tillstyrka stiftelsens framställning. Med beaktande av

denna hade Kungl. Majit genom proposition till 1942 års riksdag (nr 320,

sid. 24) föreslagit, att byggnadslånebyrån måtte bemyndigas att i fall, då till

följd av minskning av antalet barn familjebidraget skulle upphöra, medgiva

framflyttning av tidpunkten härför, allt under förutsättning, att familjen eljest

skulle nödgas avflytta och därvid ställas inför husvillhet. Riksdagen hade

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Mciy.ts proposition nr 243.

bifallit förslaget oell vederbörliga ändringar bade därefter företagits i respektive

kungörelser.

Byggnadslånebyrån anför härefter följande.

Yad anginge frågan om familjebidragets avveckling vid minskning av barnantalet,

torde det på rent allmänna grunder vara tydligt, att de nuvarande

reglerna icke vöre tillfredsställande. Det förliallandet, att sa\äl fanni]ebidrag

sorn bränslebidrag, regelmässigt helt upphörde, då antalet minderåriga barn

nedginge under tre, innebure en avsevärd hyreshöjning. En mindre bemedlad

familjs i nu rådande krisläge ansträngda försörjningsbudget bleve förvisso

därigenom så hårt belastad, att övriga för familjens försörjning vitala intressen

löpte fara att bli åsidosatta. En av byrån verkställd undersökning

rörande bostadsförsörjningsverksamheten för familjer, varom här vöre fråga,

bestyrkte byråns antaganden. Av 69 förvaltningsorgan for hithörande fastigheter

hade sålunda icke mindre än 54 uttalat den meningen, att en mjukare

övergång från rabatterad hyra till standardhyra syntes önskvärd.

I anslutning härtill har byrån hemställt, att familjebidraget vid minskning

i barnantalet mätte bli föremål för en successiv minskning. Det syntes

— anför byrån — lämpligt, att familj ebidragsprocenten nedsattes till 20

respektive 10, då barnantalet nedginge till 2 respektive 1, för att helt försvinna,

då samtliga barn passerat minderårighetens övre gräns.

Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att barn skall i avseende å

familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Byrån anför

härom.

Byråns ansökningsmaterial rörande tillämpning^ av den redan nu existerande

jämkningsregeln att jämväl barn äldre än 16 år, som erholm fortsatt

utbildning eller eljest mera stadigvarande vöre utan arbetsförtjänst matte

kunna medräknas vid bidragets bestämmande, utvisade, att en uppnådd alder

av 16 år endast sällan innebure, att utbildningen hunnit avslutas. Denna

uppfattning kunde för övrigt sägas lia erhållit sanktion av statsmakterna

»enom skattelagstiftningens bestämmelser örn familjeavdrag. _

° Byrån ansåge sig fördenskull nu böra föreslå, att barn skulle i avseende

å familjebidrag anses minderårigt intill uppnådda 18 år. Någon anledning

att i samband härmed avskaffa den nyss angivna jämkningsregeln torde

emellertid icke föreligga.

I anslutning härtill framhåller byrån, att den omedelbara effekt, som, vid

bifall till vad byrån nu föreslagit, inträdde i fråga örn medelsbehovet torde

bli mycket obetydlig. Det syntes ej osannolikt, att anslagsbelastningen

till en början till och med bomme att sjunka, beroende på att för sådana

familjer, som avsetts med föregående års författningsändring, bidraget ej

som ''dittills borde utgå med 30 utan med 20 eller 10 procent av standardhyran

respektive bostadskostnaden. Men det vore tydligt, att förslagens

realiserande bomme att i framtiden påverka medelsbehovet i ej obetydlig

grad på grund därav, att varje familj under en längre period bomme att

åtnjuta familjebidrag.

Byrån har vidare till behandling upptagit frågan örn åtgärder for anskaffande

av bostäder åt enligt gällande regler familjebidragsberättigade

familjer, som icke för närvarande kunna erhålla plats

i barnrikelius. Byrån anför i denna del bland annat.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I dea promemoria rörande bostadsförsörjningen (statens off. utredn 1942- 3)

som omnämndes i propositionen nr 221 till 1942 års riksdag, bade framhållits’

att efterfrågan på lämpliga familjebostäder borde underbyggas av tillräckliga

ekonomiska resurser hos de bostadsbehövande familjerna med barn. Med

hänsyn därtill hade _ i promemorian ifrågasatts, örn'' det icke kunde anses

lämpligt, att familjebidrag till flerbarnsfamiljer och eventuellt andra familjer

med minderåriga barn kunde utgå även för lägenheter, som med stöd av

tertiärlån och tilläggslån uppfördes av kommuner och allmännyttiga bostadsföretag.

Frågan härom hade angivits vara föremål för övervägande av 1941

års befolkningsutredning och bostadssociala utredningen.

Byrån ville givetvis icke genom några vittsyftande förslag föregripa vad

som i detta ämne kunde _ komma att föreslås av nyssnämnda båda utredningar,

men byrån ville likväl ifrågasätta, örn icke en mindre försöksverksamhet

borde kunna inledas i syfte att skaffa bostäder åt sådana enligt

gallande regler familjebidragsberättigade familjer, som för närvarande saknade

att erhålla plats i barnrikehus. Om vidare ingripanden av denna

begränsades till att avse lägenheter inom byggnader tillhöriga kommuner

eller därmed i lånehänseende jämställda företag, torde risken för att anordningen

skulle kunna på något sätt missbrukas vara ringa. — Byrån borde

i förevarande fall givetvis fordra, att kommunala subventioner lämnades i

sådan omfattning, att de motsvarade minst värdet av det bidrag, som en

kommun hade att lämna för ett barnrikehus. Grundhyrorna för de lägen.

?ter, * Gerti ärlånehusen», som reserverades för mindre bemedlade, barnnka

familjer, borde sålunda vara reducerade med minst så stort belopp som

motsvarade värdet av den på lägenhetsbeståndet belöpande andelen av tomten.

Denna särskilda subventionsgivning kunde naturligtvis icke befria en

kommun från att lämna det bidrag, som enligt gällande föreskrifter utgjorde

en förutsättning för beviljande av sådant tilläggslån, som vore anknutet till

tertiarlåneverksamheten.

I anslutning till vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån anhållit, att

Kungl. Majit måtte utverka bemyndigande för byrån att, med anlitande av

det för familjebidrag anvisade anslaget, tills vidare bevilja dylikt bidrag jämväl

åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder i

lägenheter, som förut nämnts. Byrån har förutsatt, att de vid bifall härtill

uppkommande merutgifterna icke skulle bliva så stora, att hänsyn till desamma

skulle behöva tagas vid anslagsberäkningen.

I anledning av byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag hava yttranden

avgivits av statskontoret oell svenska landskommunernas förbund, varjämte

svenska stadsförbundet överlämnat till förbundet inkomna yttranden från

Stockholms stads fastighetskontor, drätselkammaren i Göteborg, Norrköpings

stads fastighetskontor, drätselkamrarna i Örebro och Eskilstuna, stadsdirektören

och t. f. stadsombudsmannen i Västerås, Linköpings stads fastighetskontor

samt drätselkamrarna i Karlstad, Karlskrona. Halmstad och Lund.

Byråns förslag rörande mjukare avveckling av familjebidraget vid

minskning av barnantalet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

flertalet yttranden.

Sålunda uttalar exempelvis drätselkammaren i Göteborg, att den föreslagna

avvecklingen sy-ntes väl motiverad och att man tidigare icke syntes hava

tillräckligt beaktat de svårigheter, som uppkomme vid familjebidragens upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 243.

hörande. Stadsdirektören och t. f. stadsombudsmannen i Västerås tillstyrka

likaså förslaget under förklaring, att det innebure en lämplig och följdriktig

utveckling, att familjebidragen successivt minskades.

Aven Stockholms stads fastighetskontor förordar förslaget men påpekar, att

det kunde tänkas, att avvecklingen borde ske på kortare tid än som föreslagits.

Kontoret ifrågasätter ock, örn ej bestämmelserna borde erhålla viss

retroaktiv tillämpning. Fastighetskontoret i Linköping anför, att en mjukare

avveckling av familjebidraget, sedan familjen upphört att vara barnrik, i

och för sig syntes önskvärd, men att i förslaget icke klarlagts, huruvida

kommunens ansvar för låntagarens imderlåtenhet att erlägga föreskrivet

ränte- eller annuitetsbelopp skulle gälla även under avvecklingsperioden.

Det syntes riktigast, att kommunens ansvar under avvecklingsperioden

liksom under perioden därefter begränsades till en fjärdedel av den uppkommande

förlusten.

Statskontoret avstyrker byggnadslånebyråns förslag under hänvisning till

att viss åtgärd redan vidtagits för underlättande av övergångssvårighetema

för familjer, vilka ej längre fyllde villkoren för erhållande av understöd.

Ämbetsverket anför vidare följande.

För den händelse ytterligare lättnader skulle anses böra övergångsvis

beredas familjer, då antalet minderåriga barn nedgått under tre, syntes i

allt fall byråns förslag icke ägnat att läggas till grund för beslut i ämnet.

Förslaget innebure, att familjebidrag skulle utgivas, så länge inom familjen

funnes ett eller två minderåriga barn. Enär stora åldersskillnader kunde

bestå mellan barnen i en familj och då, såvitt statskontoret kunde finna,

även barn, som föddes efter det att bidragsrätten eljest skulle hava upphört,

enligt förslaget skulle tagas i betraktande vid barnantalets beräknande,

kunde en familj komma att uppbära bidrag under en lång följd av år, efter

det att barnantalet nedgått under tre. Så vittgående åtgärder kunde näppeligen

anses motiverade av de svårigheter, som för en familj kunde uppkomma

vid en omedelbar anpassning till ett högre hyresläge, allra helst

som hyresökningens inträde regelmässigt motsvarades av bortfallande försörjningsskyldighet

för ett av barnen. Enligt statskontorets mening borde

det under alla förhållanden vara tillfyllest, att understödstiden förlängdes

med ett år. Familjebidragets storlek under detta övergångsår kunde i så

fall lämpligen bestämmas till hälften av bidraget för en trebarnsfamilj eller

till 15 procent av standardhyran.

Förslaget att barn i avseende å familjebidrag skulle anses minderåriga

intill uppnådda 18 år Ilar likaledes i allmänhet icke mött någon

gensaga.

Sålunda har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Stockholms

stads fastighetskontor, av Norrköpings stads fastighetskontor, av drätselkamrarna

i Lund och Orebro samt av svenska landskommunernas förbund.

Drätselkammaren i Göteborg anför, att man måhända kunde vara tveksam,

om en generell höjning av minderårighetsgränsen till 18 år borde äga rum.

Drätselkammaren framhåller, att ett stort antal ungdomar redan före uppnåendet

av donna ålder åtnjöte sådana inkomster, att familjebidrag för dem

syntes omotiverade.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

034 43 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Drätselkammaren i Eskilstuna har visserligen icke framställt erinran mot

förslaget, men dock påpekat, att det i Eskilstuna vore regel, att barnen

redan vid 15—16 års ålder vore i förvärvsverksamhet. Även stadsdirektören

och t. f. stadsombudsmannen i Västerås anse, att det ingalunda alltid är nödvändigt,

att bidrag utgår för barn över 16 år.

Statskontoret anför, att även örn — såsom bjggnadslånebyrån uttalat —

barnen inom ifrågavarande familjer merendels komme i åtnjutande av utbildning,

som fortginge efter uppnådda 16 år, någon ändring av nu gällande

bestämmelser icke vore erforderlig för tillgodoseende av dessa barns intressen.

Enligt nämnda bestämmelser kunde nämligen barn, som fyllt 16

år och som erhölle fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande vore

utan arbetsförtjänst, efter prövning av vederbörande kommun eller bostadsföretag

räknas som minderårigt. Statskontoret har därför avstyrkt förevarande

förslag.

Yad slutligen angår den föreslagna försöksverksamheten för anskaffande

av familjebostäder annorstädes än i barnrikehus har en

dylik verksamhet genomgående förordats i de från kommunernas sida avgivna

yttrandena. Drätselkammaren i Göteborg,( som jämväl funnit förslaget

lämpligt, anför emellertid, att det kunde ifrågasättas, örn försöksverksamheten,

på sätt föreslagits, behövde begränsas till bostäder i fastigheter, som

uppförts med hjälp av tertiärlån och tilläggslån. Det kunde tänkas, att en

större kommun funne det förmånligt att uppföra bostadshus utan dylika

lån. Även då borde familjebidrag kunna utgå, förutsatt att grundhyrorna

ej sattes högre än som skulle varit fallet, örn husen uppförts med statligt stöd.

Ä andra sidan har förevarande förslag avstyrkts av statskontoret, som hänvisat

till att spörsmålet örn en utbyggnad av subventionssystemet i den av

byggnadslånebyrån ifrågasatta riktningen vore föremål för övervägande av

såväl 1941 års befolkningsutredning som bostadssociala utredningen.

Beräkningar rörande medelsbehovet för nästa budgetår för familjebidrag

och bostadsanskaffningslån hava av statens byggnadslånebyrå framlagts i

skrivelser den 31 augusti 1942 och den 18 mars 1943.

I sistnämnda skrivelse lämnar byrån vissa uppgifter rörande av byrån

under år 1942 beviljade bostadsanskaffningslån ävensom sådana

tilläggslån, som kunna lämnas i samband med förstnämnda slag

av lån. Uppgifterna hava sammanfattats i följande tablå.

A. Hyreshus.

Städer, övriga orter samt

hela riket

Bostads-

anskaffningslån

Tilläggslån

Summa

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

lägen-

heter

Kronor

Hela riket..................

879

10,434,659

706

2,598,754

879

13,033,413

Städer med över 10,000 inv.

825

9,691,577

675

2,524,139

825

12,215,716

» » under 10,000 »

10

238,972

—

16

238,972

Samtliga städer ............

841

9,930,549

675

2,524,139

841

12,454,688

Övriga orter................

38

504,110

31

74,615

38

578,725

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

51

B. Egnahem.

Städer, övriga orter samt

hela riket

Lån till nybyggnader

Lån till forbättrings- verksamhet

Summa

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

lägen-

heter

Kronor

Antal

lägen-

heter

Kronor

Hela riket..................

1,396

20,876,935

253

1,711,150

1,649

22,588,085

Städer med över 10,000 inv.

384

6,136,447

3

14,330

387

6,150,777

» » under 10,000 »

191

3,079,328

11

75,370

202

3,154,698

Samtliga städer ............

575

9,215,775

14

89,700

589

9,305,475

Övriga orter................

821

11,661.160

239

1,621,450

1,060

13,282,610

Det är att märka, att i siffrorna rörande lån för nybyggnader till egnahem

ingå även tilläggslån. Givetvis hänföra sig såväl dessa tilläggslån som

de tilläggslån, vilka i tablån upptagits i avdelningen rörande hyreshusen,

till tidsperioden 1 juli—31 december 1942. Det sammanlagda lånebeloppet

för hela riket utgör — inklusive tilläggslånen — 35,621,498 kronor. Härav

hänför sig ett belopp av 31,690,200 kronor till bostadsanskaffningslån, medan

återstoden eller 3,931,298 kronor hänför sig till tilläggslånen.

Byggnadslånebyrån uppskattar medelsbehovet för bostadsanskaffningslån

under nästa budgetår till 20,000,000 kronor. Byrån har därvid utgått från

att av de hittills för ändamålet anvisade medlen några reservationer icke

skola återstå vid budgetårets ingång.

Det för nästa budgetår erforderliga anslaget för familjebidrag beräknar

byrån till 6,000,000 kronor.

Departementschefen.

Vad först beträffar de förslag till ändringar i grunderna för familjebidragen,

som framlagts av statens byggnadslånebyrå, synes det mig uppenbart,

att behov föreligger att åstadkomma en mjukare avveckling av dessa

bidrag vid nedgången i antalet minderåriga barn än som för närvarande är

möjlig. Jag är därför beredd att i huvudsak förorda byggnadslånebyråns

förslag i ämnet, som innebär, att bidragsprocenten skulle nedsättas till

20 procent, då antalet minderåriga barn nedgår till två, och till 10 procent,

då detta antal sjunker till ett, ävensom att bidraget skulle helt bortfalla,

då samtliga barn upphört att vara minderåriga. För att förhindra att avvecklingsperioden

blir onödigt lång bör ytterligare föreskrivas, att bidrag

högst får utgå under en tid av tre år räknat från den tidpunkt, då antalet

minderåriga barn nedgick under tre. Kommunen torde under avvecklingsperioden

böra gentemot staten svara för hela den förlust, som kan uppkomma

genom bristande hyresbetalning respektive icke erlagt ränte- och

annuitetsbelopp.

Däremot anser jag mig icke för närvarande kunna biträda byråns förslag

örn höjning i här förevarande sammanhang av minderårighetsgränsen från

16 till 18 år. De möjligheter, som nu gällande bestämmelser lämna att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tillgodose de barnrika familjernas intressen, äro ganska betydande, varför

frågan örn generell höjning av åldersgränsen bör bli föremål för ytterligare

överväganden.

Ej heller den av byggnadslånebyrån ifrågasatta försöksverksamheten för

anskaffande av billiga bostäder åt barnrika familjer i fastigheter, som uppförts

med stöd av tertiärlån och enligt tertiärlånekungörelsen beviljade

tilläggslån, anser jag mig för närvarande kunna tillstyrka. Det synes

mig nämligen påkallat, att, innan en utbyggnad av subventionssystemet i

denna riktning vidtages, avvakta de förslag i ämnet, som må komma att

framläggas av bostadssociala utredningen.

Vidkommande härefter medelsbehovet för nästa budgetår för här ifrågavarande

ändamål ansluter jag mig till byggnadslånebyråns förslag i ämnet.

Jag förordar alltså, att femte huvudtitelns förslagsanslag till främjande av

bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer upptages till

6,000,000 kronor, medan till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer anvisas ett anslag av 20,000,000 kronor. Sistnämnda

anslag bör upptagas såsom ett investeringsanslag.

lil. Bidrag1 till inrättande av pensionärshem.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser rörande bidrag till inrättande av pensionärshem äro

meddelade i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande

av pensionärshem med däri genom kungörelser den 30 december

1939 (nr 941) och den 30 juni 1942 (nr 573) gjorda ändringar.

Statsbidrag till anordnande av hem, avsedda för beredande av billiga

hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider

kunna på vissa villkor utgå till kommuner eller kommunalförbund eller till

för dylikt syfte godkända allmännyttiga bostadsföretag.

Ansökan örn statsbidrag till anordnande av pensionärsbostäder skall ställas

till Kungl. Maj:t.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå,

föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda

med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan

ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att

trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i

hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och

vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,

som uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått denna ålder åtnjuta

pension enligt lagen örn folkpensionering eller understöd enligt förordningen

örn invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna

medel skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan an
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tagas efter erhållande av bostad i hemmet bli i stånd att försörja sig utan

annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyresbeloppen, inbegripande vatten och värme, äro maximerade till belopp,

som växla efter antalet personer, för vilka lägenheten är avsedd, samt efter

ortens placering i den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen

enligt följande tabell:

Lägenhet för

Dyrortsgrupp 1 person personer personer

1 .............................................. 120 180 210

2 .............................................. 180 270 315

3 .............................................. 240 360 420

Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna,

dock med uteslutande av kostnader för tomt och ledningar. Procentsatsen

bestämmes med hänsyn till den för de fem senast förflutna kalenderåren

genomsnittliga uttaxeringen per inkomstskattekrona i den kommun, för vilken

hemmet avses, av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag för understöd

av skatteutjämningsmedel. Bidragsprocenten, som genom 1942 års

kungörelseändring blivit avsevärt höjd, utgår numera enligt följande tabell:

Uttaxering

. kronor

under 10 .

10— 10.9 9

11— 11.99

12— 12.9 9

13— 13.99

Statsbidrag

?6

25

.. 27

.. 30

.. 34

.. 40

Uttaxering Statsbidrag

kronor %

14— 14.9 9 .................. 48

15— 15.9 9 .................. 57

16— 16.9 9 .................. 68

17 och däröver............ 80

Där särskilda skäl så föranleda, kan bidragsprocenten bestämmas annorlunda.

Till bidrag till inrättande av pensionärshem har för budgetåret 1942/43

under femte huvudtiteln anvisats ett reservationsanslag av 3,000,000

kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1942 har statens byggnadslånebyrå hemställt,

att anslaget måtte jämväl för budgetåret 1943/44 bestämmas till 3,000,000

kronor. Byggnadslånebyrån har sedermera meddelat, att byrån under år

1942 tillstyrkt statsbidrag för inrättande av pensionärshem med sammanlagt

3,664,165 kronor avseende fastigheter, som tillhopa skulle komma att innehålla

1,339 lägenheter samt att sammanlagt statsbidrag beviljats för in

rättande av pensionärshem innehållande tillhopa omkring 3,600 lägenheter.

Departementschefen.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att för nästföljande budgetår 3,000,000

kronor måtte anvisas till statsbidrag för inrättande av pensionärshem. Då i

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

statsverkspropositionen under femte huvudtiteln anslaget till detta ändamål

preliminärt beräknats till endast 2,000,000 kronor, anser jag mig icke nu

kunna föreslå, att detta belopp höjes. Beservationsanslaget till bidrag till

inrättande av pensionärshem torde således för nästa budgetår upptagas med

2,000,000 kronor.

IV. Statens byggnadslånebyrå.

Anvisade anslag m. m.

Kostnaderna för statens byggnadslånebyrås verksamhet bestredos under

åtskilliga år från ett förslagsanslag till statens byggnadslånebyrå. För innevarande

budgetår hava anvisats två förslagsanslag, nämligen ett anslag till

statens byggnadslånebyrå: avlöningar å 391,800 kronor och ett till statens

byggnadslånebyrå: omkostnader å 91,000 kronor.

Vad angår avlöningsamlaget fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den

30 juni 1942 avlöningsstat för byrån, att gälla för tiden 1 juli—30 september

1942. Staten upptog följande anslagsposter.

1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst........ kronor 7,200

2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen

för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis.......... » 3,800

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst........................ » 75,000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst............ » 12,000

5. Årsarvoden å 500 kronor vardera till två revisorer för

granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper ............ » 1,QQQ

Summa kronor 99,000

Sedermera har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 fastställt avlöningsstat

för byrån, att gälla tills vidare under tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943.

Denna stat upptager följande poster.

1. Månadsarvoden åt ordförande och ledamöter, högst ...... kronor 21,600

2. Ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen

för mistade avlöningsförmåner, förslagsvis ........ » 11,200

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst ...................... » 225,000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst .......... » 50,000

Summa kronor 307,000

Kungl. Maj:t har genom beslut den 31 december 1942 bemyndigat byggnadslånebyrån

att överskrida den i sistnämnda stat upptagna anslagsposten

till ersättningar till kanslipersonal med högst 60,000 kronor.

Den 4 december 1942 har Kungl. Maj:t utfärdat ny instruktion för byggnadslånebyrån

(nr 931). Enligt denna instruktion skall byrån bestå av ordförande

och sex ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t.

Byråns arbete fördelas på tre avdelningar, nämligen 1) sociala avdel
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 2d3.

ningen, som handlägger frågor om bostadsanskaffningslån och tilläggslån

för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt om

statsbidrag åt sådana familjer ävensom om statsbidrag till anordnande av

pensionärshem, 2) tertiärlåneavdelningen, som handlägger frågor örn tertiärlån

och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag samt 3) kansliavdelningen,

som handlägger de uppgifter i övrigt, vilka ankomma på byrån.

Chef för varje avdelning förordnas av Kungl. Majit. Vid byrån skall därjämte

tills vidare vara anställd en byrådirektör, som jämväl föroidnas av

Kungl. Majit. Byrådirektören är föredragande i frågor av huvudsakligen

juridisk och administrativ natur ävensom i ärenden angående byråns organisation

samt rörande byråns personal och dess atlöning.

Kungl. Majit bestämmer ersättning till byråns ordförande och ledamöter

ävensom till avdelningscheferna och byrådirektören.

Yad beträffar användningen av omkostnadsanslaget har Kungl. Majit dels

den 30 juni 1942 fastställt omkostnadsstat för byrån för tiden 1 juli—30

september 1942, dels ock den 9 oktober 1942 fastställt omkostnadsstat för

byrån för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. Genom besluten hava följande

belopp ställts till byråns förfogande.

Ändamål

Ar Kungl. Majit anvisade belopp, kronor

För tiden

V?—8%> 1942

För tiden

Vio 1942-80/6 1943

Tillhopa

1. Reseersättningar ................

3.750

10,000

2,500

11.250

115.000

7,500

15.000

125,000

10.000

3. Publikationstryck................

Summa kronor

16.250

133.750 | 150,000

Framställning av statens b j ggnadslånebj rå ni. ni.

I skrivelse den 18 mars 1943 har statens byggnadslånebyrå framlagt beräkningar

rörande medelsbehovet för nästa budgetår för avlöningar och omkostnader

för byrån.

Yad först angår avlöningarna har byrån beräknat posten till månadsarvoden

åt ordförande och ledamöter till 43,200 kronor. Därvid har

byrån räknat med följande månadsarvoden: 1) till ordföranden 300 kronor,

2) till kanslichefen 400 kronor, till chefen för sociala avdelningen 900 kronor,

till chefen för tertiärlåneavdelningen 1,300 kronor, till ledamot som tjänstgör

såsom sakkunnig i frågor örn kreditgivning 400 kronor, till envar av

övriga tre ledamöter 100 kronor.

Posten till ersättningar till ordföranden och chefen för kansliavdelningen

för mistade avlöningsförmåner har upptagits till 15,000

kronor.

Beträffande posten till ersättningar till kanslipersonal anför byrån

bland annat.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 243.

Byråns verksamhet hade under innevarande budgetår utvidgats i en omfattning,

som tidigare icke varit möjlig att förutse. I följd härav hade byråns

kanslipersonal mast avsevärt förstärkas. Denna personal utgjordes för närniraqQsmVi

8° l)ersc'',ler; Månadsavlöningarna till sagda personal uppginge

bli 39,350 kronor. Byrån räknade med att åtminstone tre ingenjörer borde

nyanstallas inom den närmaste tiden. Avlöningen till en var av ''dem kunde

beraknas till mellan 600 och 700 kronor för månad. Vidare vore att räkna

med vissa merkostnader till följd av inkallelser till militärtjänstgöring av

byråns personal Med den hårda arbetsbelastningen hos byrån torde det

nämligen vara ofrånkomligt att söka erhålla vikarier för de av byråns befattningshavare,

som inkallades till dylik tjänstgöring. På grund av det anförda

ansåge sig byrån bora uppskatta posten till ersättningar till kanslipersonal

till r>00,000 kronor. 1

Byrån erinrar vidare, att Kungl. Majit genom beslut den 29 januari 1943

bemyndigat byrån dels att anlita högst 8 sakkunniga att fortlöpande biträda

byrån vid utredning och handläggning av vissa ärenden eller grupper

av ärenden samt att för deras avlönande använda ett belopp av högst 6,000

kronor för månad, dels att — allt efter uppdragets art och beskaffenhet _

bestämma ersättning till sakkunniga, som av byrån anlitades för tillfälliga

uppdrag. Under hänvisning till detta beslut och under förklaring att kostnaderna

for ersättning till tillfälliga sakkunniga kunde uppskattas till omkring

500 kronor i månaden, har byrån för nästa budgetår beräknat posten

till ersättningar till experter och sakkunniga till (12 x 6 000 4-12

X 500) 78,000 kronor.

Med hänsyn till det ökade arbete för byråns revisorer, som blivit en följd

av byråns utvidgade verksamhet, föreslår byrån vidare, att revisorernas arvode,

som tidigare utgått med 500 kronor, liöjes till 1,000 kronor. För ersättningar

å 1,000 kronor till två revisorer har därför upptagits en post

å 2,000 kronor.

Det för nästa budgetår erforderliga avlöningsanslaget har alltså av byrån

beräknats till (43,200 4 15,000 4 500,000 4 78,000 4 2,000) 638,200 kronor.

Beträffande härefter omkostnaderna föreslår byrån, att posten till reseersättningar

uppskattas till 40,000 kronor. Byrån framhåller, att byrån

numeia hade anställda o resekontrollanter och att reseersättningarna till

var och en av dessa kontrollanter kunde beräknas till 700 kronor i månaden.

För reseersättningar till byråns personal i övrigt kar räknats med ett månads - belopp av omkring 1,000 kronor.

Angående posten till expenser anför byrån i huvudsak följande.

Byråns expenser hade under de senaste månaderna belöpt sig till omkring

20,000 kronor för månad. Såvitt byrån kunde bedöma bomme detta

Hoga belopp att erfordras även under den närmaste tiden.

, ,bade tidigare visat sig omöjligt att ens tillnärmelsevis angiva någon

nall bar specifikation av de olika utgiftsposter som inginge i anslagsposten

till expenser Byrån ville därför endast erinra örn vilka utgifter som i synnerhet

belastade posten. Telefonavgifterna vore betydande, då byrån för

arendenas snabba behandling i stor utsträckning vore beroende av telefonupplysningar

Till byrån ankomme också ett mycket stort antal telefonförfragmngar.

Byrån hade därför enligt särskilt medgivande av Kungl. Majit

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

infört telefonväxel med namnanrop, vilket i oell för sig medför hög abonnemangsavgift.

Under den tid växeln varit i bruk, hade det visat sig nödvändigt

med en mindre utbyggnad av densamma och ytterligare utbyggnad

torde komma att erfordras. För städning och flyttning hade byrån stora

utgifter, då utvidgning och omändringar av byråns lokaler fortginge.

I ansökningsärenden örn tertiärlån och tilläggslån införskaffade byrån

soliditetsupplysningar, vilka kostade 2:75 per styck. Med det stora antal

ärenden, som inkomme till byrån, uppginge denna utgiftspost till betydande

belopp.

Likaså hade byrån stora utgifter för kapprockar och andra kontorsutensilier

som krävdes för varje ärende. För att kunna systematisera ärendena

hade byrån upplagt ett antal olika register, vilka dels dragit betydande engångskostnader

och dels komme att erfordra utgifter för komplettering och

underhåll.

Utgifterna för blanketter och formulär samt övriga trycksaker hade stigit

avsevärt. Utgiftsbeloppet för möbelanskaffning, som varit avsevärt under

innevarande budgetår, torde komma att nedgå under nästa budgetår. I

stället för denna utgift komme dock att erfordras utgifter för inköp av

maskiner. Byrån förhyrde nu 25 räknemaskiner och 20 skrivmaskiner. Hyrorna

belastade byråns expensanslag och det skulle ur byråns synpunkt

vara fördelaktigt, örn ett större antal av maskinerna kunde få inköpas.

Under innevarande budgetår hade byrån inköpt maskiner för 10,000 kronor.

Under hänvisning till det anförda och under förklaring att utgifterna för

expenser under innevarande budgetår sannolikt komme att uppgå till 190,000

kronor, har byrån ansett 3ig böra beräkna hithörande utgifter för nästa

budgetår till enahanda belopp.

Posten till publikations tryck har byrån upptagit till 15,000 kronor.

Byrån har beträffande denna post framhållit, att det syntes sannolikt, att

densamma komme att belastas med utgifter för publicering av resultatet av

den av svenska arkitekters riksförbund och svenska slöjdföreningen påbörjade

bostadsutredningen, som enligt riksdagens beslut slutfördes i byråns regi.

Omkostnaderna hava således av byggnadslånebyrån för nästa budgetår

beräknats till (40,000 + 190,000 + 15,000) 245,000 kronor.

I ett den 26 mars 1943 avgivit utlåtande har statskontoret anfört, att det

ville synas som örn anslagsposten till reseersättningar skulle kunna begränsas

till 35,000 kronor samt att posten till expenser icke borde beräknas

till högre belopp än 150,000 kronor.

Departementschefen.

Kostnaderna för avlöningar och omkostnader vid statens byggnadslånebyrå

hava för budgetåret 1941/42 vida överstigit de från början beräknade.

Även de för innevarande budgetår för dessa ändamål ursprungligen beräknade

anslagsmedlen hava visat sig otillräckliga, varför ett överskridande

av anvisade anslag måste äga rum. Härav framgår, att betydande svårigheter

mött att på förhand uppskatta ifrågavarande medelsbehov. Att kostnaderna

blivit så betydande, som fallet varit, har icke kunnat undvikas.

Förhållandet sammanhänger med den ständigt ökade omfattning byråns

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

arbete erhållit och med nödvändigheten av att utrusta densamma med

ali den tekniska och administrativa sakkunskap, varav byrån varit i behov

för att på ett tillfredsställande sätt och utan onödigt dröjsmål kunna

lösa sina uppgifter. De anslagsberäkningar, som byggnadslånebyrån nu

framlagt, grunda sig emellertid på ingående erfarenheter från den tid, då

byrån erhållit arbetsuppgifter motsvarande dem, med vilka i fortsättningen

är att räkna. Det synes därför sannolikt, att beräkningarna skola visa sig vara

i stort sett hållbara. Jag anser mig emellertid böra påpeka, att byråns verksamhet

nu erhållit sådan omfattning att en utbyggnad av revisionen utöver

byråns förslag, ter sig önskvärd. Utan att i detalj ingå på en prövning av

de särskilda anslagsposterna finner jag mig i övrigt böra i huvudsak godtaga

byråns förslag. Avlöningsanslaget torde dock böra avrundas till 638,000

'' kronor. Omkostnadsanslaget beräknar jag i likhet med byggnadslånebyrån

till 245,000 kronor.

V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden.

Gällamle bestämmelser.

Bestämmelser rörande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden

äro meddelade dels i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag

samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på

landsbygden, ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940,

632/1941, 860/1941 och 677/1942, dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 465)

örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, ändrad genom kungörelser

nr 674/1939, 671/1940 och 633/1941, dels och kungörelse den 22 juni

1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden,

ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942.

Förbättringsbidrag samt nybyggnadslån och förbättringslån utgå för bostadsbyggnadsföretag

inom områden, där bebyggelsen har landsbygdskaraktär; i

fråga örn sådana samhällen — städer och köpingar m. m. — eller delar av

samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller, tillämpas dock bidrags- och

långivningen endast så framt Kungl. Majit lämnat medgivande härtill.

Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete

å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och

avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter

i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt.

Bidrag utgår endast under förutsättning, att sökanden prövas vara i

behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes

till ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade

kostnaderna. Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen

förmåga att själv bidraga med penningar, material, transporter och eget

arbete och må ej, därest icke särskilt ömmande omständigheter föreligga,

överstiga 80 procent av kostnaderna. För varje särskild bostadslägenhet må

bidraget ej överstiga 2,500 kronor. Då bidraget avser byggnadsföretag å

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kronolägenhet inom något av de sex nordligaste länen, kan detsamma dock

uppgå till 3,000 kronor. Bidrag beviljas av egnahemsnämnderna.

Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat reservationsanslag

till bidrag till främjande av bostadsbyggande å landsbygden.

Detta anslag har i riksstaten för innevarande budgetår uppförts med 5,000,000

kronor.

Nybyggnad slån och förbättringslan ma lämnas för uppförande av

nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av

vattentäkt, så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete

å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för

vatten och avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån

må ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade

kostnaderna. Förbättringslån, vilka äro rån tefria under de första tio åren, må

ej beviljas för företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår.

Däremot kan nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda

beloppet ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.

Nybyggnadslån samt — efter den räntefria periodens utgång — förbättringslån

förräntas efter samma regler, som gälla i fråga örn bostadsanskaffningslån

för mindre bemedlade, barnrika familjer. Räntefoten för lån, beviljade

under innevarande budgetår, har fastställts till 3.2 5 procent.

Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Till förstärkande av denna fond har senast för budgetåret 1941/42

anvisats 11,000,000 kronor, varemot någon förstärkning för innevarande budgetår

icke varit behövlig.

Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för

låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet.

För budgetåret 1941/42 anvisades för ändamålet ett anslag av

11,000,000 kronor. På grund av förefintliga reservationer har något anslag

för innevarande budgetår icke varit erforderligt.

Jämlikt kungörelsen örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag

må dylika lån och bidrag utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet

för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare

samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete a

dylika bostäder. Lantarbetarbostadslån må beviljas endast under förutsättning,

att bostäderna, såvitt kan bedömas, äro behövliga för framtiden. Lån

utgår för iordningsställande av lägenhet örn minst två rum och kök. Lånevillkoren

äro i huvudsak desamma som för förbättringslånen. I samband

med beviljande av lantarbetarbostadslån kan jämväl beviljas lantarbetarbostadsbidrag.

Dylikt bidrag utgår med 300 kronor för lägenhet, som förses

med vatten- och avloppsledningar samt centraluppvärmning eller innehåller

minst tre rum och kök. Där båda dessa krav uppfyllas samtidigt kan bidraget

utgå med 600 kronor.

Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. May.ts proposition nr 243.

låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbättring

av lantarbetarbostäder. Anslaget har för budgetåret 1941/42 upptagits

till 3,000,000 kronor. Med hänsyn till förefintliga reservationer har

något anslag för ändamålet icke anvisats för budgetåret 1942/43.

Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen.

Av det a riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget

till förbättringsbidrag avsågos 100,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då

förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande

inom de norrländska kustlänen samt (från och med den 1 juli 1941)

lappland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Bidraget, som i regel ej

må överstiga 80 procent av kostnaderna för byggnadsföretaget, tilldelas den

som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar

densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd. Vidare gäller, att

bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån och att det ej må överstiga

för varje bostadslägenhet, med eller utan sjöbod och båthus, 2,500

kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart sjöbod 500

kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

Bidragen till fiskarbostäder utgå från samma anslag som förbättringsbidragen.

För innevarande budgetår avsågs ett belopp av 100,000 kronor till

förevarande ändamål.

Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.

I skrivelse den 9 oktober 1938 har Värmlands läns hälsovårdsförbund hemställt,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd

sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågors

som andra sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden,

att åtgärder måtte vidtagas för att å landsbygden i större utsträckning få till

stånd gemensamma vatten- och avloppsledningar, att för hela riket gällande

råd och anvisningar måtte utfärdas angående renhållningen å landsbygden

samt att hälsovårdsstadgans bestämmelser för landsbygden måtte ändras i

erforderliga delar med hänsyn till föreliggande behov. Över hälsovårdsförbundets

framställning ha yttranden avgivits av styrelsen för statens institut

för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Vidare har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

i skrivelse den 19 juli 1939 gjort framställning i syfte att anslagsmedel måtte

ställas till sällskapets förfogande för beviljande av statsbidrag för anordnande

av vatten- och avloppsledningar hos mindre jordbrukare, varjämte länsstyrelsen.

i samma län i skrivelse den 23 juli 1942 hemställt örn viss ändring i föreskrifterna

om bostadsförbättringsbidrag och därmed jämförliga lån, såvitt

gäller vatten- och avloppsledningar.

Därjämte har medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 december 1940 hemställt

örn anslag till förbättring av brunnar i landsorten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Cl

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I en ingående motivering till denna hemställan anför styrelsen, att vattenförsörjningen

på landsbygden är synnerligen otillfredsställande ordnad. Styrelsen

anser det önskvärt, att nuvarande mycket begränsade möjligheter till

erhållande av statligt bidrag för förbättring av vattentäkt i samband med

bostadsförbättring avsevärt utvidgas.

Med anledning av en vid 1940 års lagtima riksdag väckt motion (II: 32) kar

riksdagen i skrivelse den 8 juni 1940, nr 359, anhållit örn verkställande av utredning

rörande vattenförsörjning för sådana bebyggelseområden på landsbygden,

vilka med gällande bestämmelser icke kunde få statsbidrag för dylikt

ändamål, samt att Kungl. Majit ville för riksdagen, där så befunnes lämpligt,

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom beslut den 11 oktober 1940 har Kungl. Majit anbefallt egnahems*

stitelsen att efter samråd med styrelsen för statens institut för folkhälsan

verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Egnahemsstyrelsen har sedermera — efter föreskrivet samråd — den 26

oktober 1942 avgivit utredning och förslag angående vattenförsörjning och

avloppsförhållanden på landsbygden.

Jag ber nu att få redogöra för innehållet i egnahemsstyrelsens berörda

förslag.

Egnahemsstyrelsen erinrar först örn de åtgärder, som redan vidtagits

för ordnande av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden.

Inom köpingar, municipalsamhällen och andra samhällsbildningar på landsbygden

äro vattenförsörjningen och avloppsförhållandena ofta ordnade genom

gemensamma kommunala anläggningar. Sedan år 1933 ha möjligheter

funnits för dylika samhällen att under vissa förhållanden erhålla statsbidrag

för utförande av anläggningarna som statliga eller kommunala beredskapsarbeten

eller reservarbeten. Förslag till nu ifrågavarande anläggningar

granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utövar kontroll över

arbetenas utförande.

Inom här åsyftade samhällen kan det också ifrågakomma, att för installation

av vatten- och avloppsledningar beviljas bidrag och lån enligt bestämmelserna

för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten.

Denna verksamhet har emellertid sin största betydelse med avseende å

den mera spridda bebyggelsen på landsbygden. I viss efter hand ökad omfattning

ha här bidrag och lån beviljats till vatten- och avloppsföretag.

Genom hushållningssällskapen i vissa län Ilar sedan lång tid tillbaka bedrivits

upplysningsverksamhet för förbättring av vattentäkterna för bostäder

på landsbygden. Ekonomiskt bidrag till anläggningarnas utförande har icke

lämnats, men liushållningssällskaoen lia organiserat sakkunnig brunnsborrning

och lämnat råd och anvisningar för brunnarnas utförande. Särskilt i

Göteborgs och Bohus län har denna verksamhet haft tämligen stor utbredning.

. .

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har under de senaste åren i viss utsträckning

verkställt brunnsförbättring, men denna verksamhet har inskränkt

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj-.ts proposition nr .243.

sig till ur militär synpunkt viktiga områden, företrädesvis gränsområden, vissa

kustdistrikt m. m.

Svenska röda korset har sedan år 1939 bedrivit upplysningsverksamhet

för åstadkommande av bättre hygieniska förhållanden på landsbygden, bland

annat, genom spridande av en broschyr, innehållande tekniska anvisningar

för utförande av enkla vattenlednings- och avloppsanläggningar för enstaka

fastigheter. Broschyren har utsänts i ett stort antal exemplar och upplysningsverksamheten

har enligt uppgift från röda korsets överstyrelse lett till,

att ett tusental anläggningar utförts under föreningens medverkan.

Egnahemsstyrelsen har i sin utredning vidare anfört, att styrelsen vid

utredningens verkställande förutsatt, att denna borde avse icke blott vattenförsörjningen

utan även avloppsförhållandena på landsbygden, så mycket

hellre som anordningar för avlopp ofta lämpligast borde komma till stånd *

samtidigt med att vattenförsörjningen ordnades för en fastighet.

Enligt vad styrelsen vidare framhållit, hade utredningen å andra sidan av

vissa skäl — som angivas i det följande — begränsats till vatten- och avloppsledningar

för enstaka fastigheter eller för mindre grupper av fastigheter

och alltså lämnat åsido sådana anläggningar, som ordnades för hela

samhällen.

För erhållande av en ungefärlig bild av nuvarande vatten- och avloppsförhållandena,

att ligga till grund för kostnadsberäkningar och förslag till åtgärder,

har egnahemsstyrelsen, efter medgivande av Kungl. Majit, under sommaren

1941 verkställt en inventering av förhållandena, nied anlitande av

särskilda undersökningsförrättare.

Det har varit nödvändigt att begränsa inventeringen till att omfatta endast

en liten del av landsbygdens fastigheter. A id inventeringen lia besökts omkring

4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär 19,000 personer. För

inventeringens verkställande ha utvalts 26 områden, fördelade över hela landet

på sådant sätt, att representativa områden erhållits för landsdelar med

olika natur och egenart.

Beträffande det sätt, varpå inventeringen utförts, samt de resultat, som

därvid framkommit, har egnahemsstyrelsen utarbetat en redogörelse, vilken

torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till detta protokoll.

..1®ai?ma.n^a^nin§sv:‘s framhåller egnahemsstyrelsen, att av samtliga undersökta

fastigheter 98 procent begagnat sig av grundvatten och endast 2 procent

av ytvatten. Av de undersökta brunnarna ha 81 procent befunnits vara olämpligt

anordnade på ett eller annat sätt. Det vanligaste felet har varit, att brunnen

ej varit skyddad mot förorening genom inträngande ytvatten (69 procent),

och ett mycket stort antal brunnar (26 procent) ha varit belägna så nära

gödselstad eller annan föroreningskälla, att infektionsrisk förelegat. Ett vanligt

fel hos brunnarna har även varit, att de invändigt varit beklädda med träspånt,

som med tiden blir svampbevuxen och murken (22 procent). I samband

härmed kan förtjäna påpekas, att vattnets beskaffenhet — bedömd ur

smak-, lukt- och utseendesynpunkt — ansetts vara hygieniskt otillfredsställande

endast i 15 procent av de undersökta brunnarna.

Uppgifter ha inhämtats även örn sättet för vattnets uppfordring samt gångvägens

längd vid vattenbäming. Det har härvid visat sig, att endast 7 pro
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 24-3.

cent av samtliga fastigheter haft vattenledning med elmotordriven pump och

22 procent vattenledning med handpump i köket samt att vid övriga 71 procent

allt vatten måste bäras. Mer än hälften av fastigheterna ha haft längre

gångväg än 20 meter till brunnen, många ända till 100—150 meter. I fråga

örn vattenförsörjningen till ladugårdarna ha förhållandena i allmänhet varit

något bättre, i det att något mer än hälften av alla ladugårdar befunnits vara

försedda med vattenledning.

Inventeringen har även omfattat avloppsförhållandena. Det har visat sig,

att avlopp från köket funnits vid endast 35 procent av alla undersökta

fastigheter.

Vid bedömande av vilka åtgärder i tekniskt avseende, som äro

önskvärda för att undanröja rådande brister i vatten- och avloppsförhållandena

på landsbygden, har egnahemsstyrelsen ansett dels hygieniska och dels

arbetsbesparande synpunkter böra tagas i betraktande. Styrelsen har bland

annat anfört följande:

Ett minimikrav ur hygienisk synpunkt vore, att riklig tillgång funnes till

vatten av tillfredsställande beskaffenhet. De åtgärder, som erfordrades för

uppfyllande av detta krav, bestode i förbättring av befintliga brunnar, som

icke vore utförda på tillfredsställande sätt, eller anläggande av nya brunnar

i de fall, där detta erfordrades. Till minimikraven ur hygienisk synpunkt

hörde även, att den vanligast förekommande uppfordringsanordnmgen med

hink, vilken medförde risk för förorening av brunnsvattnet, ersattes med handpump

vid brunnen. , , , , , , , ,, ...

Genom dessa åtgärder vunnes en ur folkhalsosynpunkt betydelsefull förbättring,

men olägenheterna med vattenbärning kvarstode. Önskvärt vore därför,

att ledningar framdroges till de byggnader, där vattnet skulle användas,

och att tappställen anordnades inomhus. Vattenuppfordringen kan ske medelst

handpump inomhus (vid tappstället), men örn en standard eftersträvades

som vore mer eller mindre likvärdig med städernas och de större samhällenas,

måste högreservoar jämte hand- eller maskinpump eller också

hydrofor med automatiskt driven maskinpump installeras, så att vattnet kunde

erhållas under tryck i ledningarna. Med ett dylikt utförande kunna ett flertal

tappställen anordnas samt, örn så önskades, varmvattenberedare, badrum

och dylikt utföras.

Anordnande av avlopp, där detta saknades, samt förbättring av befintliga

avlopp, som icke vore tillfredsställande i hygieniskt avseende, hörde även

till önskvärda åtgärder. .. • .

I samband härmed borde frågan örn önskvärdheten av ett allmänt införande

av vattenklosetter för bostäderna på landsbygden behandlas. Avloppsvatten

från vattenklosetter ställde betydligt större krav på recipient, remngsanordningar

m. m. än avloppsvatten från kök, tvättställ och dylikt. Installerandet

av vattenklosetter för den spridda bebyggelsen på landet medförde i mångå

fall hygieniska olägenheter vid recipienten och innebure en kostnadsökning,

som knappast kunde anses motsvara fördelarna därav. I fråga om jordbruksfastigheter

torde införandet av vattenklosetter icke ens anses som ett, önskemål

med hänsyn till att latrinen kan användas för gödslingsändamål. I utredningen

förutsattes därför, att vattenklosetter i regel icke komma att införas

i större utsträckning för den spridda bebyggelsen på landsbygden och

att sålunda rening av avloppsvattnet i allmänhet icke erfordras vid dylik bebyggelse.

Örn bättre och billigare reningsmetoder kunna utarbetas, kan fragen

dock komma i ett annat läge. .

För tättbebvggda områden på landsbygden ställer sig frugal! något annoi
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

lunda. Här förefinnes i regel ett allmänt önskemål om införande av vattenklosetter,

vilket beror på att fastigheterna endast i undantagsfall utgöras av

jordbruksfastigheter och att på grund av den sammanträngda bebyggelsen

mera vittgående hygieniska anordningar erfordras än vid den glesa bebyggelsen.

Det synes därför vara nödvändigt att i utredningen räkna med att vattenklosetter

komma att allmänt införas inom tättbebyggda områden på landsbygden,

och därav följer, att reningsanordningar för avloppsvattnet i stor

utsträckning komma att erfordras för dylik bebyggelse.

®-är hade framhållits, vilka åtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena

på landsbygden som ur olika synpunkter kunna anses vara

önskvärd;!. He i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna

visa emellertid, att vid en standard hos anläggningarna, som i möjligaste mån

överensstämmer med städernas och de större samhällenas, kostnaderna bli

mycket avsevärda. Det syntes därför ofrånkomligt, att förbättringsåtgärderna

inriktades på ett utförande, som för överkomlig kostnad avhjälpte de egentliga

missförhållandena.

Efter övervägande av olika synpunkter har egnahemsstyrelsen i samråd

med statens institut för folkhälsan stannat för att förorda, att förbättringen

av vatten- och avloppsförhållandena i huvudsak inriktas på följande åtgärder:

1. Iståndsättande av befintlig brunn eller utförande av ny brunn, örn så

erfordras.

o 2- Ordnande av vattenledning från brunnen till köket (tvättstugan, ladugården)

jämte handpump vid tappstället.

3. Installerande av slasktratt i köket och avloppsledning från köket (tvättstugan)

till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från bostadshuset.

Egnahemsstyrelsen har särskilt framhållit, att avsikten icke vore att fastlåsa

anläggningarna vid sålunda schematiskt antydda utförande, utan det

vöre angeiäget, att fastighetens innehavare i de fall, då han hade ekonomisk

möjlighet härtill, kompletterade anläggningen exempelvis med reservoar på

vinden i kombination med handpump i källaren eller elmotordriven pump och

hydroforanläggning.

Avvikelse från det beskrivna utförandet borde göras, om byggnaderna

vöre i mycket dåligt skick, örn markbeskaffenheten mellan brunnen och byggnaderna

i stor utsträckning bestode av berg, eller örn vattenytan i brunnen

vore så lågt belägen i förhållande till kök respektive förstuga eller ladugård,

att sughöjden för en pump vid tappstället bleve för stor. I sådana fall borde

verksamheten inskränkas till att omfatta de tidigare anförda minimikraven

ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller, örn

så erfordrades, utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen.

Avvikelse från de föreslagna åtgärderna kunde dessutom vara befogad i

de fall då ett flertal fastigheter vore belägna så nära varandra, att gemensam

anläggning lämpligen borde utföras. I dylika fall måste anläggningens utförande

bedömas från fall till fall, och det torde härvid i allmänhet befinnas

ändamålsenligt, att exempelvis uppfordringen skedde med elmotordriven

pump i stället för handpump. "V id gemensamma anläggningar vore det dessutom

ofta nödvändigt att anordna rening av kloakvattnet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2111.

Med avseende å de fall, då två eller flera fastigheter äro belägna på kort

avstånd från varandra, har egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande:

Om vid en sammanträngd bebyggelse varje fastighet har sin egen brunn,

föreligger risk för att brunnsvattnet skall förorenas av grannens utkastade

slaskvatten, även örn man själv iaktar all hygienisk försiktighet. Gemensamt

ordnat avlopp innebär ej heller alltid säkerhet mot infektion av brunnsvattnet.

Avloppsledningar läcka nästan undantagslöst efter några års drift, och örn

marken är genomsläpplig, letar sig kloakvattnet snart ned till grundvattnet.

Den bästa lösningen i ett sådant fall är att anordna en för samtliga fastigheter

gemensam vattentäkt med sådant läge, att vatten av tillfredsställande

beskaffenhet erhålles, samt att därifrån framdraga vattenledning till samtliga

fastigheter. Sedan gemensam vattenledning ordnats, kan kloakvattnet utan

olägenhet oskadliggöras genom infiltration i grunden, örn detta skulle visa

sig ändamålsenligt. I de flesta fall har erfarenheten dock visat, att det är

fördelaktigast att i samband med vattenledningen även utföra gemensam

avloppsledning åtminstone för de centrala delarna av bebyggelsen.

Gemensamma anläggningar för ett flertal fastigheter innebära även stor

fördel med hänsyn till möjligheterna att införa fortlöpande bakteriologisk''

kontroll av dricksvattnet. Genom att kostnaderna för undersökningarna uppdelas

på ett flertal fastighetsinnehavare bli delkostnaderna överkomliga.

Skall däremot endast en fastighetsinnehavare betala hela kostnaden, torde

möjligheterna icke vara stora att få någon effektiv kontroll till stånd.

Ifråga örn skötseln erbjuder slutligen en gemensam anläggning vissa fördelar

framför enskilda anläggningar. Vid en gemensam anläggning kan i

allmänhet ansvaret för anläggningens skötsel uppdragas åt en avlönad person,

som äger eller har möjlighet att förvärva erforderliga kunskaper för uppdraget.

De i samband med utredningen verkställda kostnadsberäkningarna, för

vilka redogöres i följande kapitel, visa emellertid, att anläggningskostnaden

för varje delägare i en gemensam anläggning på grund av rörnätskostnaden

i regel blir högre än vid enskild anläggning, ehuru även motsatsen stundom

kan inträffa. Med hänsyn till nyss nämnda fördelar bör dock utförandet av

gemensamma företag i största möjliga utsträckning eftersträvas.

En faktor som härvid icke får förbises är, att planläggningen av ett gemensamt

företag fordrar noggrannare teknisk undersökning än en enskild anläggning.

Vattentäkten, som skall tillgodose vattenbehovet för ett flertal fastigheter,

måste undersökas omsorgsfullt såväl kvalitativt genom vattenanalyser

som kvantitativt genom provpumpning, ledningarna måste stakas och profilerna

borras, möjligheterna för avledande av kloakvattnet måste undersökas,

och, örn recipienten ej har tillräcklig självreningsförmåga, måste reningsanordning

planläggas. Ju större anläggningen är, desto noggrannare förundersökningar

böra göras.

För att de ekonomiska konsekvenserna av i utredningen föreslagna åtgärder

skola kunna överblickas, har det ansetts önskvärt att verkställa en beräkning

av den ungefärliga anläggningskostnaden för dessa åtgärder.

Kostnadsberäkningarna ha utförts med stöd av de uppgifter angående

behovet av förbättringsåtgärder, som erhållits genom den verkställda

inventeringen. För värjo undersökt fastighet har upprättats ett förslag till

åtgärder, varefter kostnaden för dessa åtgärder beräknats.

Egnahemsstyrelsen har verkställt följande beräkningar av medelkostnaden

för do föreslagna olika åtgärderna inom samtliga undersökningsområden

Hilmi)g till riksdagens protokoll 1242. 1 sand. Nr 242.

lulu 43

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

(medelkostnaden har erhållits genom att genomsnittliga kostnaden beräknats

för varje område, varefter medeltalet för de olika områdena beräknats).

Till att börja med behandlas anläggningar för enstaka fastigheter. I följande

tabell angives kostnaden för minimiåtgärder, d. v. s. iståndsättande

av befintlig brunn eller utförande av ny brunn jämte pump på brunnen, beräknad

som medeltalet av kostnaderna för samtliga föreslagna dylika arbeten

inom undersökningsområdena.

Medelkostnad per brunn

Material

Spec.-arb.

Grovarb.

Totalt

Iståndsättande av befintlig brunn ...

. .. kr.

62

39

59

160

%

39

24

37

100

Ny brunn...............................

... kr.

204

65

31

300

%

68

22

10

100

Anläggningskostnaden vid normalt utförande, d.

v. s. förbättring av

brunn

jämte anläggande av vattenledning med handpump inomhus samt avlopp,

varierar avsevärt för de olika anläggningarna, beroende på erforderliga ledningslängder,

samt örn ledningskostnaden skall kombineras med kostnader

för ny brunn, iståndsättande av befintlig brunn, eller örn befintlig brunn kan

användas i oförändrat skick. Kostnaden varierar från cirka 400 kronor till

cirka 1,000 kronor. Vid högre kostnad ha förbättringsåtgärderna inskränkts

till att omfatta endast minimiutförandet. Här nedan angives kostnaden för

normalt utförande, beräknad som medeltalet av kostnaden för samtliga föreslagna

dylika arbeten inom undersökningsområdena.

Medelkostnad per anläggning

Endast ledningar för vatten och avlopp

kr.

Material

205

Spec.-arb.

118

Grovarb.

297

Totalt

620

%

33

19

48

100

Ledningar jämte iståndsättande av be- fintlig brunn............................

kr.

267

157

356

780

%

34

20

46

100

Ledningar jämte ny brunn..............

kr.

409

183

328

920

%

44

20

36

100

I de fall, då gemensamma anläggningar föreslagits för flera fastigheter

har som nämnts förutsatts, att vattenledning skall framdragas till samtliga

fastigheter och att vattenuppfordringen skall ske med elmotordriven pump.

Även avloppet förutsättes i regel komma att ordnas gemensamt. I följande

tabell angives medelkostnaden för ett 30-tal undersökta gemensamma anläggningar,

omfattande 2—7 fastigheter. För jämförelse med de förut beräknade

kostnaderna för anläggningar för enstaka fastigheter ha kostnaderna jämnt

fördelats på samtliga i grupperna ingående fastigheter.

Medelkostnad per fastighet

Material Spec.-arb. Grovarb. Totalt

Gemensam anläggning för vatten och

avlopp .................................. kr. 361 163 436 960

% 38 17 45 100

Som synes är medelkostnaden för gemensamma anläggningar obetydligt

högre än medelkostnaden för enstaka anläggningar, omfattande ledningar och

ny brunn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 243.

(37

Med stöd av de för varje undersökningsområde beräknade sammanlagda

anläggningskostnaderna och förhållandet mellan folkmängden i varje undersökningsområde

och i det större distrikt, för vilket det utvalda undersökningsområdet

ansetts karakteristiskt, har den totala anläggningskostnaden beräknats

för de olika distrikten och för landet i dess helhet.

De erhållna kostnadssummorna ha sammanställts i en bilaga till utredningen,

där även den totala folkmängden inom ovannämnda distrikt och i

hela landet, vilken beröres av ifrågavarande verksamhet, angives. För hela

landet uppgår denna folkmängd till omkring B miljoner, motsvarande omkring

650,000 fastigheter. Av dessa kunna vid pass 180,000 antagas vara försedda

med felfri vattenledning och avlopp, och för dessa anläggningar behöva således

inga åtgärder vidtagas.

För de återstående fastigheterna, vilkas antal alltså skulle uppgå till ungefär

470,000, torde böra räknas med att vattenledning anordnas eller, där

detta av olika skäl icke är möjligt, befintlig brunn förbättras eller ny brunn

utföres, såvida icke den befintliga brunnen redan befinner sig i tillfredsställande

skick.

Antalet för hela landet föreslagna förbättringsåtgärder beräknas överslagsvis

bliva:

Felaktiga brunnar, som iståndsättas ............................................. 330,000

Nyanlagda brunnar .................................................................. 80,000

410,000

Antal fastigheter, för vilka vattenledning och avlopp föreslagits ...... 180,000

Det totala antalet fastigheter, för vilka bör räknas med att förbättringsåtgärd

av ett eller annat slag bör vidtagas uppgår till omkring 440,000

Totalkostnaden för åstadkommande av förbättrade vatten- och avloppsförhållanden

bland denna befolkning i den utsträckning, som tidigare fastställts,

ha beräknats i sammandrag bliva:

Totalkostnad för hela landet

Material

Spec.-arb.

Grovarb.

Totalt

Minimiutförande............

........ milj.

kr.

41.2

20.7

25.4

87.3

%

47

24

29

100

Normalt utförande ........

........ milj.

kr.

139.2

76.5

149.8

365.6

%

38

21

41

100

Genomsnittskostnaden för totala antalet fastigheter, för vilka förbättringsåtgärder

ansetts böra vidtagas, skulle vid minimiutförande bliva omkring 210

kronor per fastighet och vid normalt utförande omkring 830 kronor per fastighet.

Med utgångspunkt från de undersökningar, som i olika hänseenden verkställts

av egnahemsstyrelsen, har styrelsen framlagt vissa förslag till åtgärder

för understödjande av vatten- och avloppsföretag på landsbygden. Härvid

har styrelsen till en början framhållit en del allmänna synpunkter på

förevarande spörsmål.

Styrelsen har hänvisat till att bland de ändamål, vilka främjats genom

den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, även hörde anordnandet

av lämpliga brunnar samt ledningar för vatten och avlopp. Åtgärderna

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

för bostädernas förbättring i dessa hänseenden hade emellertid endast varit

av mindre omfattning i jämförelse med bostadsförbättringsverksamheten i

övrigt. Förklaringen härtill torde ligga i att brunnar i allmänhet ansetts

kunna iordningställas utan särskild hjälp från statens sida saint att anordnandet

av vatten- och avloppsledningar förmenats böra stå tillbaka för andra

mera trängande förbättringsåtgärder. Vidare hade de bestämmelser, som reglerat

den vanliga bostadsförbättringsverksamheten, inte lämnat svar på de

särskilda frågor, som kunnat uppställa sig med avseende å vattenförsörjningen,

bland annat då det gällt för flera fastigheter gemensamma anläggningar.

Härtill komme, att egnahemsorganisationen saknat tillgång till sådan

speciell sakkunskap, som erfordrades för lösande av dylika frågor.

Beträffande frågan, huru de statliga åtgärderna i fortsättningen borde anordnas

i administrativt avseende, har styrelsen först erinrat örn att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen hade befattning med kommunala och andra större

vatten- och avloppsledningsföretag, vilkas igångsättande motiverats av uppkommande

arbetslöshetssituationer och att sistnämnda styrelse hade framlagt

förslag örn att åtgärder i dylikt syfte framdeles skulle komma till stånd utan

hänsyn till det vid olika tider rådande behovet av produktionsfrämjande åtgärder.

I anslutning härtill har egnahemsstyrelsen anfört följande.

Under förutsättning att så kommer att ske — vilket måste anses synnerligen

önskvärt — uppställer sig frågan, örn inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

borde övertaga ansvaret för alla statliga åtgärder för ordnande av

vatten- och avloppsanläggningar. Emellertid böra dessa, åtminstone såvitt

gäller mindre företag, i allmänhet komma till stånd i samband med att en

fastighet iordningställes eller blir föremål för ny- eller ombyggnad, vilket

särskilt gäller installation av ledningar. Med hänsyn härtill synes det ligga

närmast till hands, att egnahemsorganisationen, som handhar både egnahemsbildning

och bostadsförbättringsverksamhet, anförtros statens stödåtgärder

för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden med avseende

å mindre företag. Då fråga uppkommer örn större vatten- och avloppsföretag,

förslagsvis när antalet delägare i företaget avses skola uppgå till flex1

än tjugo, torde däremot övervägande skäl tala för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bör taga företagen örn hand. Vid en sådan uppdelning av verksamheten

mellan sistnämnda styrelse och egnahemsorganisationen torde samråd

i lämplig utsträckning böra upprätthållas mellan de båda organisationerna.

Yad härefter angår sättet för anordnandet av de statliga stödåtgärderna

för sådana företag, som enligt vad nyss sagts borde omhänderhavas

av egnahemsorganisationen, har egnahemsstyrelsen ansett dessa stödåtgärder

liksom hittills lämpligen kunna regleras efter i stort sett samma

grunder som den allmänna bostadsförbättringsverksamheten. Nuvarande författning

i sistnämnda ämne borde emellertid i så fall kompletteras med vissa

säi’bestämmelser med avseende å vatten- och avloppsfrågor.

Där förhållandena vore sådana, att vatten och avlopp bäst ordnades individuellt

för viss fastighet, syntes de hittillsvarande bestämmelserna för den

statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten kunna direkt tillämpas på

frågan örn ekonomisk hjälp för företagets utförande. Detta borde gälla vare

sig fråga vore örn anordnande av vattentäkt eller avlopp eller om framdragande

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj-.ts proposition nr 248.

och installation av ledningar eller om bådadera. Förbättringsbidrag, eventuellt

kompletterat med nybyggnadslån, eller ock enbart sådant lån eller förbättringslån

borde kunna beviljas intill högst åttio procent av kostnaderna för

företaget. Det maximibelopp av 2,500 kronor, som nu funnes stadgat för förbättringsbidrag,

torde visserligen kunna tillämpas allenast i enstaka undantagsfall,

då det gällde företag av ifrågavarande art. När endast en helt enkel

brunnsanläggning åsyftades syntes kostnaden rentav ofta bli så ringa och

arbetet till så stor del kunna utföras av fastighetsägaren själv, att något bidrag

eller lån ej erfordras för ändamålet. Å andra sidan kan kostnaden ibland,

särskilt örn mera omfattande borrningsarbeten vore av nöden, stiga till mycket

avsevärda belopp.

Vad härefter angår sådana fall, då förutsättningar finnas att samtidigt ordna

flera närbelägna fastigheters vatten- respektive avloppsfråga genom en gemensam

anläggning, skulle dylika fall enligt vad egnahemsstyrelsen förordat hänföras

till egnahemsorganisationens verksamhetsområde, örn antalet av företaget

berörda fastigheter ej överstege tjugo. I enstaka fall, då det betingades

av särskilda skäl, borde dock nämnda organisation kunna medverka även örn

fastigheterna något överstege nyss angivna antal. När en gemensam anläggning

ansåges böra komma till stånd, syntes den del av den gemensamma kostnaden,

som folie på envar av de ifrågavarande fastigheterna, böra uträknas

samt med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de skilda fastighetsägarnas

behov av hjälp böra bedömas, huruvida hjälp borde beviljas enligt

bestämmelserna för den statsunderstödda bostadsförbät''tringsverksamheten.

De fastställda maximibeloppen borde härvid tillämpas med avseende

å varje särskild fastighet.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare framhållit kunde, där en vatten- och

avloppsledning borde ordnas gemensamt för flera fastigheter, svårigheter

uppkomma, örn någon av fastighetsägarna vägrade att deltaga i företaget. Med

tanke på dylika fall funnes i kap. 8 vattenlagen föreskrifter örn skyldighet för

fastighetsägare att deltaga i ett gemensamt kloakledningsföretag. Åtminstone

tills vidare torde det böra anstå med införande av motsvarande tvångsföreskrifter

i fråga örn deltagande i gemensamma vattenledningsföretag. Beträffande

fastighetsägare, vilka vore i behov av det allmännas hjälp för ordnande

av sin vattenfråga, borde man kunna räkna med att de vore villiga att ingå i

ett gemensamt företag, örn detta gjordes till förutsättning för hjälp från statens

sida. Däremot kunde den, som vore oberoende av statens stöd, befaras vilja

ordna sin vattenfråga enskilt för sig, om han inte hade någon fördel av att

inträda i ett gemensamt företag. Utöver vad som gällde enligt vanliga bestämmelser

torde bidrag och lån även böra få beviljas i dylika fall. Bidragets

eller lånets belopp bolde få bestämmas efter vad som är skäligt i det särskilda

fallet.

Med avseende å anordnandet av gemensamma anläggningar har egnahemsstyrelsen

vidare framhållit följande.

Där fråga är örn anordnande av en gemensam vatten- eller avloppsanläggning

för flera fastigheter, blir det av naturliga skäl vanligt, att beträffande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis ''proposition nr 243.

rätten att anlägga vattentäkten eller vatten- eller avloppsledningen måste

träffas avtal med antingen någon av delägarna — om hans mark anlitas härför

— eller med utomstående markägare. I båda fallen böra samtliga i företaget

ingående fastigheter erhålla servitutsrätt, vilken bör intecknas. Örn anläggningen

är nödvändig för att förse ett flertal fastigheter med vatten, torde

det icke vara uteslutet, att expropriationslagen (1 § 5.) kari tillämpas gentemot

tredskande fastighetsägare. I fråga örn rätten att framdraga ledningar

över annans mark hänvisas i övrigt till vad nyss sagts beträffande ledningar

för enskilda fastigheter. Skulle emellertid av särskilda skäl hinder möta mot

att på sätt här sagts trygga rätten till en vattentäkt eller till framdragande

av ledningar för vatten eller avlopp, bör det kunna godtagas, att rätten härtill

tryggås på annat lämpligt sätt.

Även i ett annat hänseende böra garantier sökas för att den åsyftade anläggningen

kommer till avsedd användning i framtiden. En vatten- eller avloppsanläggning

måste underhållas, vare sig den hänför sig till en enstaka

fastighet eller gemensamt till flera fastigheter. I förstnämnda fall kan vederbörande

enskilde fastighetsägare förmodas själv ha tillräckligt intresse av att

underhålla sin anläggning. Änsvaret för underhållet av en gemensam anläggning

måste däremot delas upp på lämpligt sätt delägarna emellan. Eller också,

bör en särskild föreståndare anställas för anläggningen. Vilketdera av alternativen

som än väljes, bör det stå klart redan innan företaget igångsattes, hur underhållet

skall ordnas för framtiden. Örn underhållet eftersättes — liksom om

anläggningen eljest ej kommer till åsyftad användning — böra de åt envar

av delägarna beviljade bidragen eller lånen kunna återkrävas. I detta sammanhang

bör uppmärksammas, att, såvitt gäller lån, varje delägare bör ställa

säkerhet för sitt särskilda lån, företrädesvis i form av inteckning i den av

honom ägda fastigheten.

Mellan delägarna i ett vatten- eller avloppsföretag bör alltid finnas ett avtal,

som reglerar mellanhavandena delägarna emellan och som bland annat avser

delägarnas skyldigheter att tillskjuta kontanter eller material till företaget eller

att prestera eget arbete såväl för anläggningens iordningställande som för

dess bibehållande i framtiden. Hämnd torde beträffande jordbruksfastigheter

hänsyn lämpligen böra tagas till de olika fastigheternas åkerareal, vilken

kan antagas giva ett ungefärligt uttryck för i vilken utsträckning fastigheterna

komma att utnyttja anläggningen. Ifrågavarande kostnadsfördelning torde

kunna godtagas som grund för beräkning av bidrag eller lån, under förutsättning

att kostnadsfördelningen ej är uppenbart oskälig. När antalet delägare

uppgår till förslagsvis fem eller fler, synas övervägande skäl tala för att delägarna

bilda en ekonomisk förening, varvid rätten att utträda ur föreningen

bör begränsas genom särskilda förbehåll. Aven om en sådan förening bildas,

bör det emellertid ej bli föreningen såsom sådan, som svarar gentemot staten

för de medel vilka beviljats för ändamålet, utan de enskilda delägarna.

Som undantag från sistnämnda princip har egnahemsstyrelsen ansett böra

gälla, att ekonomisk förening borde kunna erhålla nybyggnadslån (ej förbättringsbidrag

eller förbättringslån) för ordnande av vatten- eller avloppsanläggning.

En förutsättning härför borde vara, att inte någon av delägarna

erhållit bidrag eller lån till samma ändamål. Hinder borde emellertid ej föreligga

att särskilt bidrag eller lån beviljades för installation av ledningar på

den enskilda fastigheten.

Oavsett de förutsättningar, som i det föregående angivits, torde bidrag

intill ett belopp av högst 200 kronor böra få beviljas till installation av led
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ningar i sådana fall, då vattenförsörjningen handhades av kommun eller kom

munalt företag eller antalet lägenheter, som deltoge i gemensamt företag,

överstege 20. Däremot torde hjälp ej böra lämnas till erläggandet av eventuella

anslutningsavgifter.

Såsom en nyhet i förhållande till hittillsvarande bestämmelser har egnahemsstyrelsen

vidare förordat, att bidrag till vatten eller avlopp borde kunna

beviljas oavsett beloppet av det bidrag, som redan beviljats eller avsåges skola

beviljas till annan förbättring på åsyftad lägenhet, varav följde att sammanlagda

bidragsbeloppet i dylika fall kunde komma att överstiga 2,500 kronor.

Däremot torde det icke böra ifrågakomma att förbättringsbidrag kombinerades

med egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Vattenfrågan borde här ordnas i

samband med beviljandet av egnahemslånet eller arbetarsmåbrukslånet, och

borde vid bestämmandet av dessa lån (jämte i förekommande fall s. k. premielån

eller tilläggslån) hänsyn tagas till utgifterna för vattenförsörjningens ordnande,

varvid förutsattes, att, om nuvarande regler för ifrågavarande lån skulle

befinnas icke medgiva tillräckligt stöd i detta hänseende, reglerna härutinnan

borde göras till föremål för lämplig jämkning. Örn anordnandet av vatten- eller

avloppsledningar bleve aktuellt först vid en senare tidpunkt än fastighetsförvärvet

eller eljest därefter inträdande förhållanden gåve anledning till en förbättring

av vatten- och avloppsanordningarna, borde det ej vara uteslutet att

bevilja bidrag eller lån för detta ändamål.

Slutligen har egnahemsstyrelsen i detta sammanhang fäst uppmärksamheten

på det lämpliga i att när det gällde att ordna vattenfrågorna på en ort

även foges hänsyn till behovet av branddammar. Stundom syntes det kunna

vara möjligt, att vid samordnande av dessa syften finansieringen underlättades

genom bidrag från av saken intresserad brandförsäkringsanstalt.

Egnahemsstyrelsen har även upptagit till behandling vissa organisatoriska

frågor, som sammanhänga med en effektivisering av arbetet på

förbättrade vatten- och avloppsförhållanden. Enligt vad styrelsen framhållit

hade en brist i den hittillsvarande bidrags- och långivningen för vatten- och

avloppsändamål varit, att egnahemsorganisationen inte haft tillgång till speciell

sakkunskap på detta område. Åtgärder borde vidtagas för att ge nämnda

organisation bättre förutsättningar att med framgång handhava ifrågavarande

uppgifter. Styrelsen har i detta hänseende anfört följande.

Härvid torde det emellertid vara nödvändigt att utgå från att de organisatoriska

anordningarna måste hållas inom en så trång kostnadsram som möjligt.

Det kan därför ej ifrågakomma att anställa specialister i vatten- och avloppsfrågor

hos alla egnahemsorgan, utan man lärer få nöja sig med att hålla sådan

arbetskraft hos egnahemsstj''relsen. För här avsett arbete torde böra hos

styrelsen anställas en erfaren ingenjör med högskolebildning inom väg- och

vattenbyggnadsfacket, vilken bör ha till uppgift att såväl handhava den närmaste

centrala ledningen av arbetet som genom resor följa arbetet ute i länen.

Åtmistone till en början lärer antalet gemensamma anläggningar inte bli större

än att nämnda befattningshavare bör kunna besiktiga samtliga sådana företag.

Örn så skulle visa sig erforderligt, torde emellertid för ifrågavarande arbete

även böra anställas ett biträde med lägre teknisk utbildning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Med utgångspunkt från vad nyss sagts böra egnahemsnämnderna åtminstone

tills vidare kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område.

Därav att bidrags- och långivningen för dessa ändamål ordnas inom den

allmänna bostadsförbättringsverksamhetens ram följer, att arbetet ute i kommunerna

med mottagande och förberedande prövning av ansökningar m. m.

kommer att åvila hälsovårdsnämnderna.

För utförande av grundvattensundersökningar torde vederbörande fastighetsägare

böra anlita privata eller eventuellt hos hushållningssällskap anställda

brunnsborrare. Det torde emellertid vara vanskligt att bedöma, örn

tillräcklig tillgång till sådana brunnsborrare överallt kommer att finnas på

denna väg. Med tanke på sådana eventuella fall, då möjligheter härtill från

början kunna komma att saknas, synas medel böra stå till disposition för anskaffande

genom egnahemsstyrelsens försorg av ett antal brunnsborrningsattiraljer

för provborrningar ävensom för anordnande av utbildningskurser

för brunnsborrare.

För att kostnaderna för grundvattenundersökningarna skola kunna hållas

inom rimliga gränser, är det önskvärt, att ett stort antal borrningar kunna utföras

i följd i samma trakt, så att inte transporterna mellan de olika borrhålen

bli för långa och tidsförlusterna mellan de skilda förrättningarna för stora.

För främjande av en dylik koncentrering av arbetena torde intresset för förbättring

av vattentäkter böra stimuleras genom lämplig upplysningsverksamhet

särskilt inom sådana distrikt, där behovet av förbättrade förhållanden

är påtagligt stort.

I detta sammanhang har egnahemsstyrelsen överhuvud taget understrukit

önskvärdheten av en effektiv upplysningsverksamhet på förevarande

område. Genom styrelsens försorg borde spridas kännedom örn de förhållanden,

som berörde vatten- och avloppsfrågornas ordnande. Kortare utbildningskurser

kunde ifrågakomma såväl för egnahemsnämndernas befattningshavare

som för brunnsborrare. Till upplysning för dessa liksom även för allmänheten

kunde det vidare vara lämpligt, att en broschyr utarbetades, avseende

huvudsakligen tekniska anvisningar för vatten- och avloppsförhållandenas

ordnande men även redogörelse för det stöd, som kunde erhållas från det allmännas

sida, samt de spörsmål av rättslig karaktär, som kunde bliva aktuella

särskilt vid gemensamma anläggningar.

Såsom framgår av det föregående har egnahemsstyrelsen förutsatt, att kungörelsen

den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån

för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden efter vissa ändringar

skulle tillämpas även vid den utökade bidrags- och låneverksamhet för vatten

och avlopp, som här förordats. Nämnda kungörelse vore i första hand tilllämplig

i fråga om landsbygden men kunde, efter medgivande av Kungl. Majit,

också tillämpas inom samhällen av olika slag. Ehuru nu föreliggande utredning

närmast hade avseende på landsbygdens förhållanden, talade enligt

styrelsens mening övervägande skäl för att föreslagna bidrag och lån till

vatten- och avloppsanläggningar lika väl som till bostadsförbättringar i allmänhet

även finge beviljas inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit

utövande av statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet.

Styrelsen har vidare hänvisat till att nyssnämnda kungörelse ej vore till
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. May.ts proposition nr 243.

lämplig i fråga om statarbostäder. Lån till förbättring av sådana bostäder

kunde i stället beviljas vederbörande jordägare enligt en annan kungörelse

den 22 juni 1939 (nr 465) angående lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.

Sådant bidrag till belopp av 300 kronor för bostad kunde

bland annat beviljas, örn bostaden utrustades med vatten- och avloppsledningar

samt anordningar för centraluppvärmning. Styrelsen har icke funnit

anledning att nu föreslå ändring i dessa bestämmelser.

Slutligen har styrelsen, under erinran att enligt nuvarande bestämmelser

förbättringsbidrag och lån jämväl kunde beviljas för elektriska installationer,

uttalat sig för att föreskrifterna härom liksom hittills i tillämpliga delar borde

samordnas med de regler, som gälla i fråga örn anordningar för vattenförsörjning

och avlopp.

Yad slutligen angår finansieringen av de utav egnahemsstyrelsen

föreslagna åtgärderna har styrelsen hänvisat till att vid bestämmandet av anslag

till bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån borde

räknas med att vissa belopp bomme att anlitas för vatten- och avloppsanläggningar.

Ehuru de förut återgivna kostnadsberäkningarna gåve vid handen, att

mycket höga belopp vore önskvärda för ifrågavarande ändamål, syntes tyvärr,

enligt vad styrelsen anfört, hänsynen till andra statliga utgiftsändamål —

bland annat även den allmänna bostadsförbättringsverksamheten — nödvändigt

medföra, att anslagsmedlen för bidrag och lån till vatten- och avloppsanläggningar

i nuvarande tidsläge måste starkt begränsas. Såsom minsta belopp,

som årligen borde avses för dessa ändamål, har styrelsen ansett böra

angivas 3 miljoner kronor för förbättringsbidrag, 1 miljon kronor för nybyggnadslån

och likaledes 1 miljon kronor för förbättringslån, varvid emellertid

icke borde släppas ur sikte, att anslagsmedlen i möjligaste män borde utökas,

när tidsförhållandena så medgåve. Av förstnämnda belopp borde omkring

60,000 kronor under första verksamhetsåret och omkring 30,000 kronor under

de följande åren få tagas i anspråk för administrationsutgifter för verksamheten,

inberäknat kostnader för anskaffande och drift av brunnsborrningsattiraljer.

Över egnahemsstyrelsens förslag hava yttranden avgivits av arméförvaltningen,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, samtliga länsstyrelser — efter

hörande av förste provinsialläkarna — statens byggnadslånebyrå, bostadssociala

utredningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, domänstyrelsen, statens

arbetsmarknadskommission och statens industrikommission, styrelserna för

svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, lantbruksförbundets

byggnadsförening samt riksförbundet landsbygdens folk.

Med avseende å den inventering av vatten- och avloppsförhållandena

i olika landsdelar, vilken ingått som ett led i den av egnahemsstyrelsen verkställda

utredningen, lia erinringar framkommit endast i ett fåtal yttranden.

Tnnan redogörelse lämnas härför, ina nämnas, att bostadssociala utred
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ningen till komplettering av egnahemsstyrelsens i betänkandet lämnade uppgifter

hänvisat till följande, ur Särskilda Folkräkningen 1935/36, del III,

hämtade siffror, vilka avse 100 landskommuner med övervägande jordbruksbefolkning

och med sammanlagt 32,000 bostadslägenheter i början av år 1936.

Av ägaren begagnade lägenheter ..............

därav å annans tomt ...................

Arrende- och torplägenheter....................

Av arbetsgivare upplåtna eller uthyrda lägenheter

Andra hyreslägenheter .........

Övriga lägenheter........................

Samtliga lägenheter..........................

Procentuellt antal lag

enheter

Utan avlopps- ledning

Utan vatten- ledning

Därav med

minst 100 m.

till brunn

78.5

79.5

9.o

92.o

93-5

20.4

86.o

85.5

19.3

75.6

78.o

19.3

76.4

78.2

14.8

89.1

87.1

15.o

79.4

80.3

12.7

Enligt vad bostadssociala utredningen framhållit hade i dessa landskommuner,

som befunnits vara i huvudsak representativa för den mera jordbruksbetonade

landsbygden, sålunda endast var femte familj haft vatten- och avloppsledning.

Såsom egnahemsstyrelsens utredning utvisade, torde även

dessa anordningar i åtskilliga fall ha varit av mindervärdig beskaffenhet.

Allvarligt vöre också, att var sjunde familj dels varit i avsaknad av vattenledning,

dels hade haft ett avstånd från bostaden till närmaste brunn (eller

källa) av minst 100 meter. Av de familjer, som bott i ägarelägenheter å ofri

grund, i arrende- och torplägenheter eller i lönebostäder, hade det varit icke

mindre än en femtedel, som måste tillryggalägga minst 100 meter — eller

om man medräknade återvägen — 200 meter varje gång de måste hämta

vatten.

Beträffande den av egnahemsstyrelsen verkställda inventeringen har bostadssociala

utredningen funnit den statistiska delen av kostnadsberäkningarna

icke fullt tillfredsställa de anspråk, som borde ställas på densamma.

De av egnahemsstyrelsen verkställda kostnadsberäkningarna ha i övrigt i

stort sett lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Emellertid har byggnadsstyrelsen

gjort gällande, att de vid beräkningarna för olika rörledningsarbeten

tillämpade enhetspriserna, som grundat sig på 1941 års priser, för

närvarande (januari 1943) vore något för låga. Även domänstyrelsen har,

med ledning av styrelsens erfarenhet av dylika arbeten, givit uttryck åt uppfattningen

att de beräknade kostnaderna för arbetenas utförande syntes vara

lågt upptagna. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har likaledes

uttalat sig i denna riktning.

Beträffande de resultat, som framkommit vid den verkställda inventei

ingen, ha vissa erinringar framförts från provinsialläkarhåll. Förste provinsialläkaren

i Hallands län har hållit före, att antalet undersökningsområden,

åtminstone vad anginge Hallands län med dess så skiftande förhållanden,''

varit för ringa för att de i betänkandet anförda uppgifterna skulle kunna anses

representativa och sålunda även de gjorda kostnadsberäkningarna vederhäftiga.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 24S.

Av yttrande från förste •provinsialläkaren i Gotlands län framgår, att vattenförsörjningen

å Gotlands landsbygd enligt verkställda undersökningar vore

behäftad med långt större brister än vad som framgått av egnahemsstyrelsens

utredning. Enligt nämnda undersökningar skulle 3U av länets brunnar

lia ett ur hälsovårdssynpunkt underhaltigt vatten.

Slutligen har förste provinsialläkaren i Blekinge län funnit det beklagligt,

att vid inventeringen icke tagits vattenprov för bakteriell och kemiskt-fysikalisk

undersökning.

I fråga örn behovet av åtgärder för en förbättring av vattenförsörjningen

och vattenförhållandena på landsbygden har i de avgivna yttrandena

icke framkommit någon annan mening än att sådana åtgärder äro synnerligen

önskvärda. Nämnas må, att medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

understrukit kravet på tillgång till ett hygieniskt oklanderligt vatten och

ansett kravet på bekväm tillgång till vattnet böra tillgodoses endast i andra

hand, många myndigheter uttalat tillfredsställelse med, att det föreliggande

förslaget också velat tillgodose det ur social synpunkt viktiga behovet av förenklade

arbetsmetoder i lanthushållen. Nyssnämnda styrelse har vidare gjort

gällande att, huru trängande behovet av förbättrade vattenförsörjnings- och

avloppsförhållanden för den spridda bebyggelsen på landsbygden än vore, behovet

dock syntes än större beträffande den sammanträngda bebyggelsen därstädes,

exempelvis i mindre byar och samhällen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har likaledes uttalat som sin mening, att

det för samhällen på landsbygden kanske vore än mera angeläget än för enstaka

fastigheter, att tillfredsställande anordningar bomme till stånd för

vatten och avlopp.

Även i en del andra yttranden har understrukits behovet av åtgärder för

förbättring av vatten- och avloppsförhållandena jämväl inom samhällen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett en smidig

statsbidragsform på förevarande område kunna vara ägnad att motverka uppkomsten

av ekonomiskt svaga municipalsamhällen.

I detta sammanhang må återgivas, vad länsstyrelsen i Västernorrlands län

anfört rörande där igångsatt utredning med avseende å vattenförsörjningen

för de mera tätbebyggda delarna av länet.

På länsstyrelsens initiativ har med anlitande av medel, som av statens

arbetsmarknadskommission ställts till länsstyrelsens förfogande, genom sär

skilt förordnad utredningsman verkställts en generalplanutredning för vattenförsörjningen

för de mera tättbebyggda delarna av länet.

Avsikten med denna utredning har varit att åstadkomma ett arbetsprogram

i stora drag för vattenfrågans ordnande i ett vidare sammanhang för lämpligt

belägna områden, oavsett om de tillhöra samma eller olika kommuner. Fördelarna

härav torde vara helt uppenbara. Härigenom vinnes en förbilligad

kostnad såväl för själva anläggningen som ock för den framtida driften.

Genom närbelägna vattenledningsföretags sammankopplande med varandra

åstadkommes även en mera säkrad vattentillförsel, vilket ur beredskapssynpunkt

torde få anses vara av särskild betydelse. Gärdet av en dylik generalplanutredning

skulle emellertid i betydande grad minskas, därest det icke

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

funnes ett organ med särskild uppgift att arbeta vidare för vattenfrågans rationella

ordnande och söka samordna de olika intressen, som därvid kunna göra

sig gällande. Fördenskull äro genom länsstyrelsens föranstaltande särskilda

samarbetsdelegationer tillsatta för de olika områden, som ingå i generalplanutredningen,

och dessa samarbetsdelegationer äro för närvarande i färd med

att söka få generalplanen fullständigad med erforderliga detaljutredningar

och detaljplaner. För dessa planers förverkligande kräves givetvis betydande

anläggningskapital, och planernas förverkligande kommer att helt bliva beroende

av den omfattning i vilken bidrag från stat och kommuner kunna erhållas.

Länsstyrelsen har emellertid tänkt sig, att den ifrågasatta verksamheten

för planläggningen av vattenförsörjningsfrågans ordnande för stora

delar av länet skall undan för undan fortskrida så att, när en befarad förnyad

arbetslöshetskris efter ett blivande fredsslut på allvar sätter in, arbetet med

de^ olika vattenledningsföretagens utförande utan tidsutdräkt skall kunna

i§an§sättas för arbetslöshetens bemästrande -— enligt länsstyrelsens förmenande

måste dylika arbeten anses vara i alldeles särskild grad lämpade såsom

beredskapsarbeten.

Vattenförsörjningsf rågans ordnande i den ordning, som avses i den av

länsstyrelsen omförmälda generalplanutredningen, lämpar sig helt naturligt

endast för områden med mera tät bebyggelse.

Beträffande tidpunkten för den föreslagna verksamhetens igångsättande

har i åtskilliga yttranden givits uttryck åt uppfattningen, att nuvarande

statsfinansiella läge samt brist på arbetskraft och material böra föranleda,

att genomförandet av egnahemsstyrelsens förslag tills vidare bör anstå eller

att den föreslagna verksamheten i varje fall bör begränsas till omfattningen.

Sålunda har statens arbetsmarknadskommission funnit det föreslagna arbetsprogrammet

icke under några förhållanden böra igångsättas i nuvarande

arbetsmarknads- och försörjningsläge, ehuru kommissionen samtidigt velat

undeistryka betydelsen av det föreliggande förslaget ur hygienisk synpunkt

och ur synpunkten att i möjligaste man underlätta arbetet för landsbygdens

befolkning (en reservant inom kommissionen, ledamoten Andersson, har ansett,

att kommissionen trots nuvarande arbetsmarknads- och försörjningsläge

bort tillstyrka igångsättande av de åsyftade arbetena). Enligt vad kommissionen

anfört vore brunnsgrävningsarbeten icke i och för sig direkt lämpliga

objekt för sysselsättning av hänvisade arbetslösa. Däremot bomme arbetena

att giva sysselsättning at vissa industrier och finge med hänsyn därtill i ett

givet läge en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd effekt. Kommissionen,

som förberedde åtgärder för mötande av en eventuell fredskris, hade för sin

del intet att erinra emot att som ett led i dessa upptaga arbeten av här ifrågavarande

slag. Därvid förutsatte kommissionen givetvis, att en skälighetsprövning

företoges, så att anstalterna för vattenförsörjningen m. m. begränsades

till de ekonomiskt mest försvarliga. — Arbetsmarknadskommissionen har

även hänvisat till att, i den män tillgänglig vid brunnsgrävning van arbetskraft

icke vore tillräcklig, arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom

utbildning av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare. En dylik kursverksamhet

syntes böra påbörjas snarast möjligt efter det att ett eventuellt

beslut fattats om de ifrågavarande anstalternas vidtagande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Statens industrikommission har anfort, att det med hänsyn till den knappa

tillgången på bland annat cement, cementrör och armeringsjärn samt framför

allt det mycket beträngda försörjningsläget beträffande järnrör icke löre

möjligt att vid sidan av den såsom nödvändig ansedda byggnadsverksamheten

under nuvarande förhållanden genomföra de förbättringsarbeten, som enligt

egnahemsstyrelsens betänkande vore erforderliga.

Enligt vad statens byggnadslånebyrå framhållit vore ett program för omfattande

förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden synnerligen

väl lämpat att realisera i tider, då arbetsmarknaden kunde kräva stimulans.

Det uppfyllde ett av de viktigaste önskemålen på allmänna arbeten som

arbetsmarknadspolitiskt instrument, att nämligen bereda många mindre arbetsställen

med stor spridning och begränsad tid för arbetets utförande. För

byrån tedde det sig självklart, att investeringsarbeten av den omfattning, det

här gällde, planerades med hänsyn till den allmänna konjunktur- och arbetsmarknadsutvecklingen.

Ur dessa synpunkter vore planläggningsarbeten och

en viss begränsad experimentverksamhet motiverade, vilka syntes kunna

anordnas utan att nu de allmänna bidragsgrunderna fastlades.

Däremot synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha förmenat, att den föreslagna

verksamheten icke vore ägnad att skapa tillgång till lämpliga aibetsobjekt

för bekämpande av emotsedd arbetslöshet. Det grovarbete, som erfordrades

vid de föreslagna arbetsföretagen, skulle nämligen huvudsakligen

utföras av vederbörande fastighetsägare själva.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett hänsynen till vårt nuvarande

finansiella läge göra det till en ofrånkomlig nödvändighet att strängt skilja

på vad som betingades av rent sanitära krav, som icke utan våda för folkhälsan

kunde skjutas åt sidan, och sådana åtgärder, som - ehuiu i hög grad

önskvärda ur synpunkten av allmän trevnad — dock icke nödvändigtvis behövde

vidtagas under nu rådande tidsförhållanden. Även örn det föreliggande

förslaget borde fattas som ett program på lång sikt, avsett att genomföras i

den takt det statsfinansiella läget medgåve, måste det dock enligt länsstyrelsens

mening vara av stor vikt att programmet redan från början avgränsades

på antytt sätt. Detta uteslöte ju ingalunda, att förbättringsåtgärderna framdeles

i händelse av ett gynnsammare ekonomiskt läge kunde tänkas hilva

genomförda i hela den utsträckning, som förslaget upptoge.

Socialstyrelsen har, med utgångspunkt från att man nu närmast finge inskränka

sig till nyanläggningar eller förbättringar av brunnar, likväl ansett

det utvidgade arbetsprogrammet från början böra hållas i sikte och föranleda,

att arbetet med brunnarnas iordningställande tekniskt så bedreves, att lämplig

hänsyn toges till i framtiden ifrågakommande vattenledningsanläggningar

på respektive arbetsställen.

Domänstyrelsen har med hänsyn till statsfinansiella läget och förefintlig

brist på material och arbetskraft funnit det vara ofrånkomligt att tills vidanbegränsa

statsbidrag och lån till sådana fall, då vattenförsörjningen och avloppsförhållandena

avsåges att ordnas i samband med annan, mera genomgripande

bostadsförbättring eller där förhållandena vore så dåliga att

trängande behov förelåge av en omedelbar förbättring.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Å andra sidan har lantbruks/örblindets byggnadsförening hävdat, att lös

ningen av förevarande frågor icke borde uppskjutas till eventuellt kommande

arbetslöshetsperioder. Det gällde här att undanröja orsakerna till en förefintlig

brist på duglig arbetskraft för den viktiga jordbruksnäringen.

_ Medicinalstyrelsen har understrukit, att stora fördelar för landet skulle

vinnas blott verksamheten kunde igångsättas, även örn detta skulle ske i

väsentligt mindre omfattning än den föreslagna. Örn så skedde, skulle icke

blott åstadkommas bättre förhållanden inom vissa områden; av större värde

skulle vara att erfarenheter vunnes för det fortsatta utbyggandet av verksamheten.

Innan en redogörelse lämnas för vad som i de avgivna yttrandena anförts

beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens förslag, torde böra återgivas

vissa mera allmänna synpunkter, som framkommit i en del av yttrandena.

I vissa yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att förslaget i alltför

hög grad bygger på att otillfredsställande vatten- och avloppsförhållanden

äro beroende på bristande ekonomiska resurser och att subvention från statens

sida därför erfordras för att förbättringar skola komma till stånd.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit, att det långt ifrån

alltid torde vara den ekonomiska sidan av saken, som vore anledningen till

missförhållandena, utan fastmera landsbygdsbefolkningens okunnighet örn de

sanitära vådor, som förefunnes med avseende å otillfredsställande vatten- och

avloppsförhållanden samt även i viss mån vederbörandes oföretagsamhet och

ofta sporda benägenhet att fasthålla vid vad som vore gammalt och vant.

Liknande synpunkter ha framkommit i yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs

län. Denna har bland annat anfört följande.

Här behövs därför främst en väl tillrättalagd upplysningsverksamhet, kombinerad

med propaganda för bekvämare anordningar för vatten och avlopp i

arbetsbesparande syfte. I andra hand synes dessutom genom det allmännas

försorg åtgärder böra vidtagas för att såvitt möjligt förbilliga anläggningar

för ifrågavarande ändamål. Direkt statssubvention synes icke böra ifrågakomma

i andra fall än där påtagliga hygieniska missförhållanden föreligga,

vilka på grund av vederbörandes bristande ekonomiska möjligheter icke kunna

undanröjas.

Lätt och billig tillgång till sakkunniga för upprättande av förslag till anläggningar

och för verkställande av provborrningar m. m. bör med bidrag

av statsmedel ordnas i samband med propagandan. Örn propagandan fulh

följes systematiskt från den ena landsdelen till den andra och från ort till

annan, torde tillhandahållandet av sakkunnighjälpen komma att ske mot en

överkomlig avgift till bemedlade och eventuellt helt gratis till mindre bemedlade.

Samtidigt bör genom samverkan med vederbörande industriorganisationer

lämplig och prisbillig standardmateriel åstadkommas, vilken eventuellt

kan tillhandahållas mindre bemedlade mot ytterligare reducerat pris eller

gratis.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har också ansett, att gällande hälsovårdsstadga

ej gåve möjlighet för hälsovårdsnämnderna att åstadkomma rättelse,

där brister förefunnes med avseende å vatten- och avloppsförhållanden. Ofta

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.

syntes för övrigt förståelse för brunnshygienens betydelse brista även inom

hälsovårdsnämnderna. Även förste ‘provinsialläkaren i Värmlands län har —

med instämmande av länsstyrelsen i länet — gjort gällande, att hälsovårdsstadgans

föreskrifter i flaga örn vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden

ej torde vara tillräckligt effektiva. Detta gällde icke minst beträffande

avstånd från bostad till vattentäkt. Samme provinsialläkare har uttalat

sig för att skyldighet borde införas för innehavare av lägenhet att efter påbud

av myndighet deltaga i vatten- och avloppsföretag, örn viss majoritet så önskade

och sakläget så motiverade.

I sistnämnda fråga har även medicinalstyrelsen uttalat sig. Ehuru styrelsen

biträdde uppfattningen, att frivilliga avtal i första hand borde försökas både

ifråga örn vattentäkt på annans mark och beträffande anslutning till gemensamma

vattenledningsföretag, förefölle det styrelsen som örn de i 8 kap. vattenlagen

givna föreskrifterna örn skyldighet för fastighetsägare att deltaga i ett

gemensamt kloakledningsföretag redan nu borde utsträckas till att omfatta

även gemensamt vattenledningsföretag. X motsatt fall kunde den situationen

tänkas uppkomma, att av ett planerat företag, omfattande såväl vattenledning

som kloakledning, endast den senare delen kunde komma till utförande,

emedan en tredskande fastighetsägare kunde tvingas att deltaga i denna men

icke i vattenledningsföretaget.

I detta sammanhang må också nämnas, att bostadssociala utredningen

understrukit önskvärdheten av att, när det gällde ytterligare utökning av

en redan så omfattande verksamhet som bostadshjälpen på landsbygden, ingående

och omfattande utredningar örn storleken och belägenheten av det

bostadsbestånd, som kunde väntas komma till framtida användning, kades

till grund för programmet. Utredningen har framhållit följande synpunkter.

Såsom framgår av vissa av byråchefen Alf Johansson och aktuarien Gunnar

Hävermark framlagda prognoser (statens off. utredn. 1938:34 bilaga D)

kommer visserligen det totala antalet hushåll på landsbygden sannolikt att

fortsätta stiga under åtminstone ett par decennier. Men räknar man med en

viss fortsatt utflyttning från jordbruket, måste antalet i lanthushållningen

sysselsatta familjer redan nu stagnera eller till och med börja gå något tillbaka.

En dylik stagnation måste givetvis antagas innebära, att ökningen fortsätter

inom vissa områden på landsbygden, medan andra områden förete en

märkbar nedgång. Under sådana förhållanden föreligger stor risk för att

betydande belopp komma att bli investerade i förbättringar av bostäder,

vilka inom relativt kort tid komma att stå oanvända. Särskilt gäller detta

trakter, där bvggnaderna äro av undermålig kvalitet, och där förutsättningarna

att organisera en någorlunda lönsam jordbruksdrift äro särskilt begränsade.

Under sådana förhållanden ter det sig enligt bostadssociala utredningens

uppfattning angeläget, att här ifrågavarande bidragsverksamhet grundas

på ingående bygdeundersökningar angående befolkningsutveckling, jordbruksekonomi

och bostadsstruktur inom olika områden, så att man i görligaste

mån blir i stånd att begränsa bostadshjälpen till sådana delar av

landsbygdens bostadsbestånd, som med hänsyn till belägenhet och beska!

fenhet kunna antagas bli väl utnyttjade även i framtiden.

En sådan differentiering ter sig desto viktigare, när man betänker, att

bidragen till vattenförsörjning och avloppsledningar ju oftast endast representera

en del av de investeringar, som behöva göras för att yttre ramen för en

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kndshygdsfamiljs livsföring skall kunna bli tillfredsställande. Lägger man

t?.11 c]e belopp, som därutöver — och ofta med statens medel — behöva offras

för förbättringar av bostäder och ekonomibyggnader, för täckdikningar och

för andra fasta anordningar, framstår det ännu mera angeläget, att det statliga

finansstödet i huvudsak begränsas till sådana fall, där hjälpen kan tänkas

komma till varaktig nytta.

I detta sammanhang bör man också beakta den allmänna jordbrukspolitik-11

Det framtida bostadsbehovet å olika landsbygdsområden kan nämligen

i hög grad komma att bero av hur denna utformas, överhuvud taget mäste

den egentliga landsbygdens bostadspolitik nu liksom i framtiden alltid ses i

sitt sammanhang med jordbrukspolitiken.

I några yttranden har uppmärksamhet ägnats ät frågan örn lämpligheten

av den föreslagna verksamhetens sammankoppling med bostadsförbättringsverksamketen.

Några bestämda, erinringar lia dock icke framställts mot förslaget

i denna del. Beträffande det härmed sammanhängande spörsmålet örn gränsdragningen

mellan egnahemsorganisationens samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

uppgifter har medicinalstyrelsen anfört följande.

Ehuru styrelsen ansluter sig till förslaget, att en uppdelning av ärenden

rörande statens stödåtgärder för förbättring av vatten- och avloppsförhållandena

på landsbygden bör komma till stånd mellan egnahemsstyrelsen och vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt att samråd i lämplig utsträckning därvid

bör förekomma mellan dessa båda myndigheter, synes gränsdragningen mellan

deras befogenheter i förevarande avseende böra verkställas på annat sätt

än som föreslagits.

innebär, att egnahemsstyrelsen skulle handhava stödåtgärderna

beträffande företag, där antalet delägare avsåges skola uppgå till högst tjugo

och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen alltså skulle omhändertaga endast

vatten- och avloppsföretag, i vilka delägarna avsåges skola överstiga nämnda

antal. Då emellertid planläggningen av gemensamma företag, såsom i betänkandet

framhålles, blir betydligt vidlyftigare och därför mera tidsödande

än planläggningen av en enskild anläggning, torde ett överlåtande på egnahemsorganisationen

av ett så stort antal gemensamma företag, som skulle

följa av förslaget, lätt kunna medföra, att arbetskrafterna hos egnahemsorganisationen

icke skulle förslå för sina arbetsuppgifter. Härav kan i sin tur

befaras följa, antingen att arbetet med förbättrande av de enskilda anläggningarna

får anstå av brist på sakkunniga rådgivare eller ock att för såväl

dylika anläggningar som mindre gemensamma anläggningar måste anlitas

privat sakkunskap, vilken ställer sig relativt dyrbar. Såsom ett ytterligare

skäl för en begränsning av egnahemsorganisationens befattning med förevarande

ärenden och en motsvarande utvidgning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

befogenheter ifråga örn dem får styrelsen anföra, att utredningens

motiv för ärendenas anförtroende åt egnahemsorganisationen, nämligen att

åtgärder för ordnande av vatten- och avloppsanläggningar i allmänhet böra

komma till stand i samband med att en fastighet iordningställes eller blir

föremål för ny- eller ombyggnad, icke torde kunna åberopas beträffande det

stora antalet bebyggelseenheter på mellan sex och tjugo eller flera fastigheter.

På grund av det anförda synes det medicinalstyrelsen som örn egnahemsorganisationen

i regel borde handhava de statliga stödåtgärderna då det

gäller vatten- och avloppsföretag, där antalet delägare i företaget avses skola

uppgå till högst fem, medan åtgärderna då det gäller företag där det avsedda

antalet delägare överstiger fem normalt skulle handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 243.

81

Även väg- och vattenbi g gnadssty reisen har, i betraktande av att avsevärt

högre anspråk måste ställas på såväl planläggningen som utförandet av en

gemensam vatten- och avloppsledningsanläggning, ansett övre storleksgränsen

för de anläggningar, vilka i förevarande hänseende skulle behandlas på samma

sätt som anordningarna för enstaka fastigheter, böra väljas lägre än vid 20,

möjligen vid 5 fastigheter, vid vilket antal möjligheter förelåge för fastighetsägarna

att bilda en ekonomisk förening.

Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat sig för att en uppdelning av verksamheten

på olika myndigheter om möjligt borde undvikas. Örn likväl en sådan

måste ske, kunde det ifrågasättas, örn icke storleken av de företag, som skulle

falla under egnahemsorganisationen, borde bestämmas med hänsyn till invånarantal

och djurbesättning i stället för fastighetsantal.

I detta sammanhang må även nämnas, att bostadssociala utredningen förklarat

sig icke kunna tillstyrka egnahemsstyrelsens förslag, att lån och bidrag

för ordnande av vatten- och avloppsförhållanden skulle kunna beviljas även

inom samhällen, för vilka Kungl. Majit medgivit utövande av statsunderstödd

bostadsförbättringsverksamhet.

Vad härefter angår de föreslagna grunderna för bidrags- och långivningen

till förbättring av vatten- och avloppsförhållanden har bostadssociala

utredningen hänvisat till att villkoren beträffande bidragsgränser och

dylikt enligt egnahemsstyrelsens förslag skulle vara desamma som i den vanliga

bostadsförbättringsverksamheten. Utredningen har framställt erinringar

häremot:

Bostadsförbättringsbidragen äro som bekant numera maximerade till 2,500

kronor per lägenhet. För ordnande av vattenförsörjning och avloppsledning

skulle emellertid särskilda bidrag utgå, så att för varje lägenhet skulle kunna

beviljas dels ett bidrag för vatten och avlopp dels ett »allmänt» förbättringsbidrag.

Maximeringen skulle vara densamma i båda fallen, trots att medelkostnaden

vid s. k. normalt utförande skulle vara begränsad till 830 kronor

per fastighet. Att utan närmare motivering på detta sätt höja den totala

maximigränsen för bidrag icke till 3,300 kronor eller 3,400 kronor utan till

5,000 kronor per lägenhet synes tämligen godtyckligt,

Bostadssociala utredningen har vidare understrukit vikten av att statshjälpen

i första hand gåves till dem, som lede av de värsta missförhållandena

och som hade svårast att med egna medel råda bot å desamma. Utredningen

har i anslutning härtill anfört följande.

Detta behöver naturligtvis icke betyda, att man bör införa något »fattigdomsstreck»

i författningen; bostadssociala utredningen anser det tvärtom

vara olyckligt, om så skedde. Men vissa grunder för hur de förvaltande organen

lämpligen böra »ordna köbildningen» av bidragssökande torde dock

böra givas i författningen. Det kunde t. ex. anges, att barnrika familjer

skola ha visst företräde, eller att småbrukare och lantarbetare skola tillgodoses

framför större hemmansägare etc. Egnahemsstyrelsen berör emellertid

överhuvud taget knappast frågan örn den olika behovsgraden hos olika befolkningsgrupper

på landsbygden. I ett avseende intager styrelsen till och

med rent negativ ståndpunkt, nämligen ifråga örn lönebostäder. Egnahemsstyrelsen

anser icke att några särskilda anordningar böra vidtagas för att

dessa skola få del av statshjälpen, utan anser utan närmare motivering det

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. löst vt 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

vara tillräckligt, att behovet för jordbrukets löntagare tillgodoses inom ramen

för låne- och bidragsverksamheten för lantarbetarbostäder, vilken — liksom

den nuvarande allmänna bostadsförbättringsverksamheten — ger viss möjlighet

härtill. Bostadssociala utredningen anser emellertid, att det bör underkastas

närmare prövning, huruvida icke lantarbetare, liksom arrendatorer och

torpare, skulle bli missgynnade genom att deras behov icke i särskild ordning

beaktas.

Statskontoret har uttalat sig för att en skärpning av villkoren för erhållande

av nybyggnads- och förbättringslån borde övervägas. De statliga lånemöjligheterna

borde i första hand stå öppna för fastighetsägare med svag

ekonomisk ställning. Detta gällde särskilt förbättringslånen, som vore räntefria

intill dess tio år förflutit från det byggnadsföretaget fullbordades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att arbetarsmåbrukslån icke

skall anses utgöra hinder för beviljande av förbättringsbidrag för vattenförsörjning

och avlopp.

Beträffande beräkningen av bidrag och lån i sådana fall, då fråga är örn

gemensam vatten- eller avloppsledning, lia vissa erinringar framställts av

lantbruksstyrelsen, som gjort följande uttalanden.

Yad beträffar fördelningen av kostnaderna för gemensamt företag på i

detsamma ingående lägenheter, föreskriver gällande kungörelse, att kostnaderna,

såvida ej annan fördelningsgrund finnes skälig, skola anses belöpa

å de skilda lägenheterna i förhållande till dessas golvytor. Någon ändring

härutinnan har ej ifrågasatts i den nu föreliggande utredningen. Detta synes

tyda på, att egnahemsstyrelsen vid utarbetandet av sitt förslag till ändring

av bestämmelserna angående här berörda företag icke tillräckligt beaktat det

förhållandet att frågan örn, bland annat, kostnadsfördelningen vid företag,

som avse avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, blivit

reglerad genom lagen den 20 juni 1941 (nr 614) örn ändring i vissa delar av

vattenlagen. Nämnda lag stadgar i berörda avseenden (10 § jämförd med

14 §), att anläggningskostnaden för avloppsledning, som här avses, skall,

i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen eller fastigheter

fördelas mellan dessa med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten

av det kloakvatten, som skall avledas från varje samhälle eller fastighet.

Den av egnahemsstyrelsen föreslagna fördelningsgrunden synes sålunda

vara en annan än vad i detta avseende är i vattenlagen föreskrivet. Detsamma

gäller i fråga om tryggandet av avloppsledningens omliänderhavande och

underhåll.

Lantbruksstyrelsen vill jämväl uttala betänkligheter rörande lämpligheten

av att, såsom egnahemsstyrelsen föreslår, genom servitutsinteckmng eller

»på annat lämpligt sätt» för framtiden trygga delägares rätt att utnyttja

avloppsledning och andra till företaget hörande anordningar. Oavsett att

icke heller en dylik bestämmelse synes förenlig med vattenlagens föreskrifter,

kan densamma medföra den mindre lyckliga konsekvensen, att genom fastslåendet

för all framtid av företagets olika detaljer det icke blir möjligt att däri

vidtaga av förhållandena påkallade justeringar eller ändringar. Enär några

kompetensfordringar icke äro, såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant, fastställda

för de personer, vilka uppgöra arbetsplaner till arbeten på ifrågavarande

till egnahemsstyrelsen hörande verksamhetsområde, kan med tämligen

stor visshet förutsättas, att dylika justeringar m. m. icke sällan bliva

nödvändiga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8;>

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Liknande synpunkter ha framförts av lantbruksakademien.

Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat sig för att, i och

med att bestämmelserna för den nuvarande statliga bostadsförbättringsverksamheten

bleve gällande även för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,

ett klarläggande borde ske, huruvida statsbidrag skulle kunna utgå

jämväl till marklösen och därmed jämförlig kostnad såsom för lantmäteri,

vattendomstolsförfarande, servitut, expropriation m. m. (beträffande vattentäkt

samt vatten- och avloppsledningar).

I åtskilliga yttranden har starkt understrukits angelägenheten av att en

effektiv upplysningsverksamhet kommer till stånd såvitt gäller landsbygdens

vatten- och avloppsfrågor. Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit

följande synpunkter:

En sådan uppryckning av landsbygdens vattenförsörjningsfråga och vad

därmed sammanhänger, som i betraktande av rådande missförhållanden på

detta område måste anses önskvärd, lärer kunna ske endast därigenom att

okunnigheten skingras och företagsamheten stärkes hos dem, som lida men

av de rådande förhållandena. Första ledet i arbetet för åstadkommande av en

dylik förändring måste vara en vittgående från det allmännas sida organiserad

och ledd upplysningsverksamhet, bättre organiserad och mera effektiv än den

som hittills förekommit på detta område. Såsom ett viktigt led i verksamheten

bör ingå spridandet bland lantbefolkningen av en broschyr i massupplaga, vari

hithörande frågor på ett populärt och lättfattligt sätt behandlas. Därjämte bör

kunna tillhandahållas en för rörinstallatörer och andra fackmän avsedd kortfattad

handbok i och för underlättande av att arbetena få ett praktiskt och konstruktivt

riktigt utförande.

Liknande synpunkter ha framhållits av lantbruksakademien. Enligt vad

akademien vidare anfört, syntes den önskvärda upplysningsverksamheten bäst

kunna handhavas av hushållningssällskapen, vilka genom sina befattningshavare

stöde i nära och oavbruten kontakt med jordbrukarna. Att utvidga

denna kontakt till jämväl innehavare av lägenheter, som icke vore direkt förenade

med jordbruk, syntes icke behöva möta nämnvärd svårighet. I samma

riktning har riksförbundet landsbygdens folk uttalat sig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har för detta läns vidkommande hemställt om

ett anslag å 10,000 kronor för bedrivande av ökad upplysningsverksamhet i

vattenhygien, tagande av vattenprov och analyser samt rådgivning rörande

brunnars lämpliga beskaffenhet. Länsstyrelsen har närmare utvecklat sitt förslag

sålunda:

Förslagsvis skulle man här på Gotland kunna tänka sig saken så ordnad,

att egnahemsnämnden utsände en med brunnshygien och vattenprovtagning

väl förtrogen person, som socken efter socken besiktigade inom området befintliga

brunnar, toge prov, gjorde analyser samt gåve råd och anvisningar

rörande de åtgärder, som vederbörande själv skulle kunna vidtaga. Lämpligen

kan denne provtagare vara en av cindel sökningslaboratoriets tjänstemän.

Kostnaden för en dylik upplysningsverksamhet och provtagning med bakteriologisk

undersökning av vattenproven torde, enligt vad från sakkunnigt håll

uppgivits, här kunna nedbringas till cirka 10 kronor per brunn under förutsättning,

att verksamheten finge tillräcklig omfattning. På detta sätt borde det

vara möjligt att nå även ekonomiskt svagt ställda, varvid man skulle inskränka

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sig till att föreslå sådana brunnsförbättringar, som helt kunna utföras av

ägaren själv. Startandet av en sådan försöksverksamhet och skapandet av

tillräcklig anslutning redan från början till densamma skulle givetvis i hög

grad underlättas, örn ett statsbidrag kunde erhållas. Ett sådant borde därför

enligt länsstyrelsens mening lämpligen ställas till härvarande egnahemsnämnds

förfogande. Med stöd av detta skulle sedan härvarande kemiska

station under nämndens kontroll påbörja arbetet, vartill den efter vad länsstyrelsen

förvissat sig örn, är beredd.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att en

standardisering av den tekniska utrustningen på förevarande område och fastställande

av vissa enhetspriser på denna skulle utgöra ett stort steg framåt.

Men genom egnahemsorganisationen borde dessutom åstadkommas vissa riktpriser

för olika slag av specialarbete, varjämte en central stickprovsmässig

granskning borde komma till stånd av olika entreprenörers och firmors arbeten.

En sådan kontroll över att statsbidragen lämnade största möjliga utbyte

skulle då givetvis icke omfatta endast den begränsade statsbidragsverksamhet,

varom här vore fråga, utan överhuvud taget hela den statsunderstödda bostadsanskaffnings-

och bostadsförbättringsverksamheten.

Bostadssociala utredningen har uttalat sig för att man borde söka begränsa

kostnaderna genom centralicerad upphandling av vissa material, vilka även i

görligaste mån borde standardiseras.

Vad slutligen angår de organisatoriska frågor, som sammanhänga

med en effektivisering av åtgärderna för förbättrade vatten- och avloppsförhållanden,

har statskontoret gjort gällande att det för den begränsade bidragsoch

låneverksamhet, som vore möjlig med nu till buds stående anslagsmedel,

knappast vore erforderligt att anställa särskild arbetskraft inom egnahemsstyrelsen

för ledningen av verksamheten. Genom utredningsarbetet syntes

för övrigt inom styrelsen ha vunnits erfarenhet för bedömandet av hithörande

spörsmål.

Samma ämbetsverk har uttalat den meningen, att fastighetsägare för utförande

av grundvattenundersökningar borde anlita privata eller hos hushållningssällskap

anställda brunnsborrare. Anordnade genom egnahemsstyrelsens

försorg av kurser för brunnsborrare kunde statskontoret icke tillstyrka. Och

ämbetsverket måste bestämt avråda från förslaget att av statsmedel anskaffa

brunnsborrningsattiralj. Särskilda medel för detta ändamål eller för administrationsutgifter

syntes således icke för närvarande vara erforderliga.

I motsats till den ståndpunkt, som intagits av statskontoret, har i åtskilliga

andra yttranden hävdats uppfattningen att egnahemsstyrelsen i sitt förslag

ej tillräckligt beaktat behovet av särskild kvalificerad arbetskraft för handhavande

av de spörsmål, som röra vatten- och avloppsförhållandena. Sålunda

har medicinalstyrelsen gjort följande uttalanden i detta ämne:

Styrelsen nödgas bestämt avvisa tanken att egnahemsnämnderna tills vidare

skulle kunna undvara specialsakkunskap på förevarande område. Örn, såsom i

utredningen föreslagits, befattningen med vatten- och avloppsfrågor skulle

anförtros åt egnahemsdirektören, vandringsrättare samt privata eller hos hushållningssällskap

anställda brunnsborrare, synes man riskera att anlägg
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 243.

85

ningarna på grund av bristande sakkunskap vid planläggning och utförande i

många fall bliva helt eller delvis värdelösa, där de ej -—• under ogynnsamma

omständigheter — kunna komma att rentav medföra försämrade hygieniska

förhållanden. I varje fall skulle med den föreslagna organisationen garantier

saknas för att de använda statsmedlen komme till verklig nytta, emedan den

hos egnahemsstyrelsen anställda ingenjören icke kan antagas medhinna att

personligen taga befattning med mer än en bråkdel av alla ifrågavarande anläggningar

i landet. På grund härav anser medicinalstyrelsen det ofrånkomligt,

att egnahemsnämnderna beredas tillgång till erfarna högskoleutbildade

ingenjörer inom väg- och vattenbyggnadsfacket, och detta redan från början

av den föreslagna utvidgade verksamheten. Dessa ingenjörer borde även vara

skyldiga att biträda förste provinsialläkaren i länet med utredningar i de

ärenden angående vatten- och avloppsföretag, vari denne funne sig vara i behov

av deras hjälp. Han bör även vara den naturlige ledaren för den brunnsborrningshjälp,

som av hushållningssällskapen bör organiseras i enlighet med

exemplet från Bohuslän och som bör erhålla visst statligt stöd.

Bostadssociala utredningen har hänvisat till att den utökning av bostadsförbättringsverksamheten,

som det föreslagna programmet skulle innebära,

givetvis komme att i hög grad skärpa påfrestningarna på egnahemsorganisationen

och särskilt på dess tekniska expertis. Det vore visserligen mycket

tveksamt, örn varje egnahemsnämnd borde ha en särskild specialist för vattenoch

avloppsfrågor. Men det måste anses vara ett oeftergivligt krav, att varje

länsorgan åtminstone hade till sitt förfogande en högt kvalificerad och fast

anställd byggnadssakkunnig person. Så vore, enligt vad bostadssociala utredningen

erfarit, ännu icke fallet, trots att hela egnahemsverksamheten skulle

kunna skötas mera ekonomiskt, om teknisk sakkunskap i ökad utsträckning utnyttjades.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hållit före, att en ej oväsentlig

förstärkning av egnahemsorganisationens personal bleve erforderlig. Beträffande

varje anläggning, även där fråga blott vore örn förbättring eller nyanläggning

av en brunn, erfordrades sålunda minst två besiktningar, nämligen

dels före bidragets beviljande, dels efter anläggningens utförande. Härtill

komme den ekonomiska kontrollen. I övrigt erfordrades -— ändock att typritningar

och anvisningar komme att finnas utfärdade —• i viss omfattning

rådgivning samt granskning av upprättade förslag.

I detta sammanhang må nämnas, att förste provinsialläkaren i Jönköpings

län ifrågasatt, örn icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på ett eller annat

sätt borde utöva kontroll även över den nu föreslagna verksamheten, förslagsvis

genom en eller flera ingenjörer, vilka borde ha till uppgift, bland annat,

att genom resor följa arbetet ute i länen och även vid behov vara teknisk

rådgivare åt länsstyrelserna vid deras behandling av ärenden rörande vattenoch

avloppsfrågor. Vidare har förste provinsialläkaren i VÖsterbottens län

funnit det önskvärt, att det direkt utsädes i författningsväg, att förste provinsialläkaren

skulle tillkallas för att hos egnahemsnämnd deltaga i handläggningen

av ärenden, som röra vattentäkt. Länsstyrelsen i örebro län har ut - talat sig för att ifrågavarande verksamhet borde handhavas av hushållningssällskapen

och egnahemsnämnderna i samarbete.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

I åtskilliga yttranden har upptagits ett önskemål, som redan tidigare framförts

från provinsialläkarhåll, nämligen att ute i länen borde finnas tillgång

till speciell sakkunskap med avseende å vatten- och avloppsfrågor. Uttalanden

i denna riktning ha gjorts i yttrandena från länsstyrelserna i Västerbottens.

Västernorrlands och Blekinge län samt förste provinsialläkarna i Västerbottens,

Värmlands, Kronobergs och Hallands län. Alternativt har antytts, att

ifrågavarande sakkunskap borde vara anställd antingen hos egnahemsnämnderna,

hos hushållningssällskapen, hos länsstyrelserna eller hos landstingen

samt eventuellt anställas gemensamt för flera län.

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för Värmlands läns hälsovårdsförbund

i skrivelse den 6 december 1938 bland annat anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte taga under övervägande frågan örn statsunderstödd sanitärteknisk

och sanitärekonomisk expertis för såväl vatten- och avloppsfrågans som andra

sanitära angelägenheters ordnande å landsbygden. I skrivelsen har i nu förevarande

del anförts följande:

Icke endast för vatten- och avloppsledningar utan jämväl för övriga sanitära

anordningar å landsbygden gäller, att dessa ofta anordnats utan tillräcklig sakkunskap.

Hälsovårdsnämnderna och övriga hälsovårdsmyndigheter, som hava

att övervaka de sanitära förhållandena, iakttaga icke sällan svåra sanitära missförhållanden

härutinnan. Även där god vilja till rättelse kan förefinnas, saknas

ofta möjligheter att på bästa sätt ordna förhållandena, tekniskt och ekonomiskt.

Enligt styrelsens uppfattning, vilken jämväl delats av årsmötet, föreligger

behov av sanitärteknisk och sanitärekonomisk sakkunskap för ordnande såväl

av vatten- och avloppsfrågor som andra sanitära frågor. Såvitt styrelsen nu

kan bedöma, torde frågan lämpligen kunna lösas på det sätt, att konsulenter

—■ med ett eller flera län till verksamhetsområde -— ställas till vederbörande

myndigheters förfogande för tillhandagående med råd och upplysningar

ävensom för uppgörande av förslag till enskilda.

Utlåtanden över förevarande framställning ha avgivits av styrelsen för

statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har i utlåtande den 29 maj 1940

hänvisat till att institutet hade möjlighet att tillhandagå myndigheter och enskilda

med råd och anvisningar i vatten- och avloppsfrågor. Institutet hade

härvid även möjlighet att anlita sanitärteknisk och sanitärekonomisk expertis.

Enligt styrelsens mening borde ytterligare erfarenhet avvaktas, innan åtgärder

vidtoges för att anställa särskilda tekniska konsulenter för att tillhandagå

lokala myndigheter med råd och anvisningar.

Medicinalstyrelsen har i ett den 23 mars 1942 avgivet utlåtande över hälso\årdsförbundets

framställning i förevarande del framhållit följande synpunkter.

Styrelsen vill vitsorda, att ett behov av sådan expertis, som i framställningen

avses, föreligger och att det vore av synnerligen stort värde örn detta

behov kunde tillgodoses. För närvarande anlita de som ämna anlägga allmänna

vatten- eller avloppsledningar å landsbygden enskilda firmor eller

personer och av dem avgivna förslag komma i regel då anläggning utföres att

granskas endast av den som anordnar ledningar, kommun, samhälle eller av

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

enskilda. I många fall äger den som skall anordna ledning icke tillgång till

erforderlig sakkunskap.

Inom medicinalstyrelsen har behovet av en sanitärteknisk expert länge

varit känt och gör sig alltjämt gällande och kommer att stiga år från år i och

med att alltfler vatten- och avloppsledningar komma till utförande.

Styrelsen för Värmlands hälsovårdsförbund föreslår, att konsulenter med

ett eller flera län till verksamhetsområde ställas till vederbörande myndigheters

förfogande för råd och upplysningar ävensom uppgörande av förslag

till enskilda. Till avlönande av sådan tjänsteman synes kommunerna knappast

kunna beräknas bidraga. Detsamma gäller måhända också landstingen, även

örn en del av dessa lämna anslag till gagn för landsbygdens befolkning såsom

till kemiska stationer, till jordbrukskonsulenter, till landsbygdens elektrifiering

m. fl. ändamål, som åtminstone för en del i vissa avseenden kunna jämföras

med anordnandet av allmänna vatten- och avloppsledningar.

En annan möjlighet vore att staten inrättade tjänster för sanitetsingenjörer

med åligganden ungefär motsvarande statens lantbruksingenjörers. Utan

tvivel skulle sådana tjänstemän hava en stor uppgift att fylla i ali synnerhet

örn bestämmelser utfärdades att inga allmänna företag rörande vatten och avlopp

finge anläggas förrän efter yttrande av vederbörande sanitetsingenjör.

Under nu rådande förhållanden synes emellertid detta uppslag knappast

kunna realiseras men frågan synes böra upptagas till förnyad prövning så

snart mera normala förhållanden inträda. Tänkbart vore ock, att statsunderstöd

i en eller annan form utginge till av annan huvudman ordnad verksamhet.

Örn ett tillgodoseende av den sanitärtekniska sakkunskapen nu icke kan i

längden organiseras på sätt, som i framställningen avsetts, borde dock tillgången

till sådan sakkunskap å centralt håll kunna bättre tillgodoses. Statens

institut för folkhälsan skall jämlikt instruktionen ägna uppmärksamhet åt

vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk teknisk natur;

det skall också rörande undersökningsverksamheten givas företräde för de

undersökningar, som påkallas av bland annat medicinalstyrelsen. Den administrativa

delen av frågor som beröra vatten- och avloppsledningar bör dock

icke övertagas av statens institut för folkhälsan utan fortfarande ligga hos

medicinalstyrelsen. Möjligheten av en fastare anknytning av önskvärd expertis

till statens institut för folkhälsan och till medicinalstyrelsen böra närmare

utredas.

Slutligen har egnahemsstyrelsen i utlåtande den 26 oktober 1942 — avgivet

samtidigt med förslaget angående vattenförsörjningen och avloppsförhållandena

på landsbygden — hänvisat till att enligt nämnda förslag viss arbetskraft

med sakkunskap på förevarande område skulle anställas hos egnahemsorganisationen.

Styrelsen har vidare anfört följande.

Större grupper av fastigheter och slutna samhällen lia i allmänhet ekonomisk

möjlighet att för upprättande av förslag till gemensamma vattenledningsoch

avloppsanläggningar anlita privata sakkunniga förslagsställare, varav god

tillgång finnes i vårt land. Samhällen, som icke ha ekonomisk möjlighet härtill,

kunna under vissa förhållanden erhålla statsbidrag för upprättande av

dylikt förslag genom arbetsmarknadskommissionen, och då arbetet skall

igångsättas kan, örn arbetslöshet råder, statsbidrag erhållas även till arbetets

utförande. Granskning av dylika förslag verkställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I egnahemsstyrelsens utredning antydes lämpligheten av att

sistnämnda verksamhet utvidgas till att omfatta även sådana områden, där

arbetslöshet icke råder eller beräknas uppkomma. Härigenom skulle alltså

behovet av sanitärteknisk expertis tillgodoses även för sådana anläggningar,

som icke falla inom egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

För alla slag av anläggningar finnes dessutom möjlighet att i vatten- och

avloppsfrågor rådfråga statens institut för folkhälsan, som har tillgång till

hygienisk expertis och har möjlighet att vid behov anlita särskilda tekniska

sakkunniga.

Med hänsyn till det ovan sagda har egnahemsstyrelsen — med allt erkännande

åt det allmänna syfte, som avsåges med den ifrågavarande framställningen

— ansett sig likväl böra förorda, att erfarenheter av nyss åsyftade anordningar

avvaktades, innan ytterligare åtgärder vidtoges på hithörande

område.

Övriga framställningar och förslag.

En inom jordbruksdepartementet tillkallad utredningsman, generaldirektören

L. Berglöf har i ett den 30 september 1942 avgivet betänkande angående

åtgärder till stöd för de renskötande lapparna (statens off. utredn. 1942: 41)

föreslagit bland annat, att bidrag skulle få utgå för uppförande av nya eller förbättrande

av redan befintliga, fasta bostäder åt de renskötande lapparna.

Fetta förslag har motiverats med att de fasta bostäder, som på senare tid

flerstädes uppförts av dessa lappar, i allmänhet vore synnerligen bristfälliga.

Till uppförande av nya bostäder skulle enligt förslaget bidrag få utgå med

högst 3,000 kronor. Sådant bidrag skulle bestridas från den fond, statens lappfond,

som enligt betänkandet skulle hildas genom sammanförande av vissa

fonder. Förbättringsbidrag till bostäder åt lapparna skulle jämväl få utgå

med högst 3,000 kronor. Detta bidrag skulle emellertid bestridas från

femte huvudtitelns anslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande å

landsbygden. Beträffande förbättringsbidragen skulle gälla samma regler,

som enligt kungörelsen den 22 juni 1939 örn förbättringsbidrag samt nybyggnads-

och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden

gälla med avseende å förbättringsbidrag vid byggnadsföretag å kronolägenhet

inom något av de sex nordligaste länen. I betänkandet har jämväl

framlagts förslag till den ändring av nämnda kungörelse, som skulle erfordras

vid bifall till vad som sålunda förordats.

I proposition den 5 mars 1943, nr 110, angående åtgärder till stöd tolde

renskötande lapparna m. m. har Kungl. Majit tillstyrkt utredningsmannens

förslag rörande statsbidrag till uppförande av nya bostäder för

lapparna. Jag anser mig därför ej här behöva redogöra för de yttranden,

som avgivits beträffande detta förslag. Vad angår förslaget örn förbättringsbidrag

till bostäder åt lapparna har detsamma i stort sett tillstyrkts av de

myndigheter, som yttrat sig över detsamma.

Sålunda tillstyrkes sistnämnda förslag såväl av länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län som ock av lappfogdarna i dessa län, därvid

lappfogdarna i Norrbottens län bland annat framhålla, att det måste vara

ett samhällsintresse, att de redan befintliga bostäderna bleve överlag förbättrade.

Domänstyrelsen vitsordar ävenledes behovet av de föreslagna åtgärderna.

Styrelsen uttalar därvid, att styrelsen förutsätter, att icke det högsta med
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

givna bidraget under alla förhållanden beviljas utan att i varje särskilt fall

noggrann prövning sker av bidragsbekovet såväl med hänsyn till byggnadens

behövliga storlek och beskaffenhet som ock renägarens ekonomiska ställning

och förmåga att själv biträda i arbetet.

Även egnahemsstyrelsen tillstyrker förslaget, dock under förklaring att det

föreslagna maximibeloppet, 3,000 kronor, måste anses ligga i underkant.

Egnahemsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län hava likaledes förordat

förslaget, medan egnahemsnämnden i Norrbottens län ansett bidragsbeloppet

böra bestämmas till 4,000 kronor.

Slutligen har statskontoret, som icke heller motsatt sig bidrag för ifrågavarande

ändamål, anfört, att enligt ämbetsverkets mening förbättringsbidragen

borde — liksom de föreslagna bidragen till uppförande av nya

bostäder — bestridas från statens lappfond.

Vidare får jag anmäla, att södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet

landsbygdens folk i en den 2 januari 1943 dagtecknad skrift hemställt, att

maximibeloppet av det förbättringsbidrag, som beviljades jämlikt kungörelsen

den 22 juni 1939 om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån

för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden måtte, såvitt anginge

bostadslägenheter belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena,

höjas från 2,500 till 3,000 kronor eller till samma belopp, vartill

dylikt bidrag högst utgår för byggnadsföretag å kronolägenhet inom något

av de sex nordligaste länen.

I anledning härav har egnahemsstyrelsen anfört bland annat.

Egnahemsstyrelsen ville ej bestrida, att förhållandena i sådana fall, som

åsyftades i ortsförbundets framställning, kunde vara av den art, att det

skulle vava önskvärt att kunna bevilja ett högre förbättringsbidrag än 2,500

kronor. Emellertid skulle odlingsgränsen utgöra en ganska godtycklig skillnadslinje

mellan dem, som skulle kunna få det högre bidraget, och andra. Ovan

odlingsgränsen funnes sålunda bygder, för vilka det ej skulle linnas fog att

medgiva större förmån i förevarande hänseende än den vanliga ock a andra

sidan kunde sådana svårartade förhållanden, som skulle kunna motivera ett

högre bidrag, göra sig gällande även nedan odlingsgränsen. Med hänsyn

därtill och då styrelsen ej kunde angiva något annat tillfredsställande sätt

att avgränsa vad man kunde hänföra till fjällbygderna, sågs sig styrelsen

åtminstone icke för närvarande i stånd att förorda någon åtgärd, varigenom

ifrågavarande befolkning sattes i förmånligare ställning än andra, såvitt gällde

maximibeloppet för förbättringsbidragen.

I skrivelse den 24 augusti 1942 har egnahemsstyrelsen framlagt förslag till

beräkningar av anslagsbehovet för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden. I skrivelsen har egnahemsstyrelsen anfört

bland annat.

Under budgetåret 1941/42 hade till förbättringsbidrag disponerats 15,500,000

kronor, till nybyggnadslån 7,700,000 kronor, till förbättringslån 4,200,000 kronor,

och till lantarbetarbostadslån 800,000 kronor, allt i avrundade tal.

Då statens stöd åt bostadsförbättringsverksamheten utgjorde ett betydelsefullt

led i åtgärderna för att skapa en mera tillfredsställande levnadsstandard

för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden, ansåge sig egna
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

liemsstjrelsen böra räkna med att verksamheten under nästa budgetår skulle

kunna bedrivas i ungefär samma utsträckning som under det nu senast förflutna,

dock med någon ökning för förbättringslånen och lantarbetarbostadslånen.

I enlighet med det anförda syntes förutsättningar böra skapas för beviljande

under budgetåret 1943/44 av bidrag och lån intill följande belopp,

nämligen:

förbättringsbidrag ...................... 15,000,000 kronor

nybyggnadslån.......................... 7,500,000 »

förbättringslån.......................... 7,500,000 »

lantarbetarbostadslån .................. 2,000,000 »

I samband med att ifrågavarande fonders förvaltning överflvttats från

statskontoret till egnahemsstyrelsen samt mellanhavandena med hushållningssällskapen

på grund av dessas tidigare befattning med egnahemsoch

bostadsförbättringsverksamheten blivit klarlagda, hade det visat sig, att

sällskapens nämnder legat inne med relativt stora belopp särskilt av nybyggnadslånemedel

från tidigare budgetår. Med hänsyn därtill och till att

de för budgetåret 1941/42 anvisade anslagsmedlen icke blivit till fullo disponerade,

torde för budgetåret 1943/44 några nya anslagsmedel ej behöva anvisas

för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån.

Vad däremot angår förbättringsbidragen syntes man kunna utgå från

att härför anvisade anslagsmedel komma att vara helt disponerade vid utgången

av innevarande budgetår. Örn anslag liksom dittills ansåges böra

anvisas med samma belopp som beräknades skola disponeras under respektive

budgetår, borde alltså för budgetåret 1943/44 anvisas ett reservationsanslag

av 15,000,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden.

Styrelsen har emellertid fäst uppmärksamheten på att den omständigheten

att tillgängliga anslagsmedel disponerades ej betydde, att utbetalning

skedde under samma budgetår. En icke oväsentlig eftersläpning i

fråga örn utbetalningen av beviljade bidrag vore nämligen naturlig i förevarande

bidragsverksamhet, eftersom ett visst tidsmellanrum förefunnes

mellan beviljandet av bidrag och färdigställandet av det byggnadsföretag,

som avsåges med bidraget. Styrelsen påpekar därför, att örn det befunnes

önskvärt att begränsa eller eventuellt helt utesluta anslagsanvisningen för

nästa budgetår, detta kunde ske utan att bidragsverksamheten inskränktes.

En motsvarighet därtill funnes bland annat i egnahemslångivningen, där

riksdagen varje år bestämde det sammanlagda belopp, vartill lån finge beviljas,

och oberoende därav anvisade det tillskott, som erfordrades till egnalånefonden.

Styrelsen har vidare förutsatt, att från anslaget till bidrag till främjande

av bostadsbyggande på landsbygden skulle även under nästa budgetår få

bestridas utgifter för bidrag till förbättring av byggnader på vissa kronolägenheter

ävensom utgifter för lantarbetarbostadsbidrag och bidrag till fiskarbostäder.

Departementschefen.

Jag vill till en början taga ställning till egnahemsstyrelsens förslag till

åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättrad vattenförsörjning och förbättrade

avloppsförhållanden.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena såväl på landsbygden

som i tätorterna ordnas på ett tillfredsställande sätt, måste betraktas som ett

hygieniskt krav, vars tillgodoseende utgör ett viktigt led i den förebyggande

hälsovården. Härtill kommer, att vatten- och avloppsfrågorna kräva uppmärksamhet

från det allmännas sida även med hänsyn till deras betydelse för

arbetsförhållandena i hemmen.

Den inventering, som för landsbygdens del verkställts genom egnahemsstyrelsens

försorg, ger bekräftelse på att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena

mångenstädes lämna mycket övrigt att önska. Inventeringen

har visserligen i första hand tagit sikte på mindre områden i skilda delar

av landet med olika natur och egenart och kan, såsom bostadssociala utredningen

framhållit, knappast läggas till grund för en preciserad beräkning av

kostnaderna för ifrågavarande bristers avhjälpande för hela landet. “De framkomna

inventeringsresultaten torde emellertid ge uttryck för de förefintliga

missförhållandenas ungefärliga storleksordning. Som nämnts har egnahemsstyrelsens

inventering endast avsett landsbygden. Emellertid kan det

förutsättas, att missförhållanden av nu ifrågavarande art även förefinnas på

tätare bebyggda platser. Ej minst torde detta gälla sådana tätorter, som ingå

såsom delar av vederbörande kommuner men icke äro tillräckligt stora för att

äga egna municipala organ.

Av vad jag här sagt framgår, att jag är ense med egnahemsstyrelsen däri

att en förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena är i hög

grad angelägen. En tillräckligt effektiv sådan förbättring torde ej kunna påräknas.

med mindre statliga åtgärder i olika former vidtagas för främjande

härav.

För närvarande synes emellertid -—- såsom även egnahemsstyrelsen medgivit

— tidpunkten icke vara lämplig för en vidgad investeringsverksamhet på

förevarande område. Det råder nämligen allvarlig brist på en del för vattenoch

avloppsanläggningar behövligt material, och dessutom kunna svårigheter

möta att disponera över arbetskraft för här avsedda ändamål. Det torde

därför under nuvarande förhållanden vara uteslutet att bidrag till nya

företag syftande till förbättring av vatten- och avloppsförhållandena beviljas

annat än i enstaka undantagsfall. Att jag trots detta ansett det lämpligt att

nu anmäla egnahemsstyrelsens förslag, beror därpå att enligt min mening det

är i hög grad angeläget, att uppmärksamheten mera än hittills inriktas på de

betydelsefulla arbetsuppgifter, som här erbjuda sig vid en kommande fredskris.

I god tid böra planläggning och organisation av verksamheten påbörjas.

För att stimulera härtill torde statsmakterna böra i princip förklara sig dela

egnahemsstyrelsens uppfattning, att förbättrandet av landsbygdens avloppsoch

vattenförhållanden ter sig som en så betydelsefull samhällelig angelägenhet

att den bör stödjas genom bidrag från statens sida. Genom att den insats,

som staten måste vara beredd att göra på förevarande område, något uppskjutes,

kan den fördelen vinnas, att erforderliga undersökningar hinna

verkställas jämväl i fråga örn behovet av åtgärder för förbättring av vattenoch

avloppsförhållandena i tätorter.

Vad jag här anfört finner jag emellertid ej böra stå i vägen för att vissa

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

statliga åtgärder av mera begränsad räckvidd vidtagas med syfte att främja

en förbättring av landsbygdens vatten- och avloppsförhållanden. Jag vill erinra

örn att gällande bestämmelser angående den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten

redan nu ge möjligheter till beviljande av förbättringsbidrag,

nybyggnadslån eller förbättringslån till anordnande av ledningar

för vatten och avlopp samt till förbättring av vattentäkt. Under senaste året

har bidrags- och långivningen för dessa ändamål erhållit en tämligen stor omfattning.

Tillräcklig anledning att nu begränsa denna verksamhet anser jag

icke föreligga. För att det mera omfattande program, som kan betingas av

en kommande fredskris, skall kunna realiseras med önskvärd snabbhet, synes

det vara av värde, att verksamheten icke dessförinnan ligger helt nere och att

i varje fall en stomme till organisation finnes för arbetenas omhänderhavande.

Utan att nu intaga, någon slutgiltig ståndpunkt beträffande vare sig grunderna

för eller organisationen av den framtida verksamheten anser jag mig

på grund av det nyss anförda böra tillstyrka, att nu föreliggande möjligheter

att inom ramen för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten

lämna bidrag och lån till ekonomiskt stöd åt vatten- och avloppsföretag

bibehållas, varvid de modifikationer böra ske, som kunna erfordras för ett

mera rationellt bedrivande av verksamheten.

Beträffande arten och omfattningen av de åtgärder, vartill bidrag och lån

bora beviljas, har egnahemsstyrelsen ansett verksamheten böra inriktas på i

huvudsak följande arbeten, nämligen dels iståndsättande av befintlig brunn

eller utförande av ny brunn, dels ordnande av vattenledning från brunnen

till kök och i förekommande fall tvättstuga och ladugård samt handpump vid

tappstället och dels installerandet av slasktratt i köket och avloppsledning

till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från boningshuset. Styrelsen

har emellertid utgått från att forhållandena i en del fall kunna föranleda,

att åtgärderna böra inskränkas till att tillgodose av styrelsen angivna minimikrav

ur hygienisk synpunkt, d. v. s. iståndsättande av befintlig brunn eller

utförande av ny brunn jämte handpump vid brunnen. Å andra sidan kunna

förhållandena vara sådana att uppfordring av vatten måste ske med elmotordriven

pump eller andra särskilda anordningar erfordras för vatten- eller avloppsanläggningens

utnyttjande. I sådana fall har styrelsen ansett även kostnaderna

härför böra inräknas. Styrelsen har emellertid framhållit såsom önskvärt,

att det utförande, vartill statligt stöd erhålles, i mån av ekonomiska

förutsättningar på vederbörandes egen bekostnad kompletteras med ytterligare

arbetsbesparande anordningar. Till vad styrelsen i nu berörda hänseenden

uttalat kan jag i stort sett ansluta mig.

Den hittillsvarande bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag

har i alldeles övervägande antalet fall haft avseende å enstaka lägenheter.

Emellertid kan det förekomma, att det är mer ekonomiskt eller ur andra synpunkter

lämpligt att vidtaga gemensamma anordningar för ett antal närbelägna

lägenheter än att anordna en särskild anläggning för envar lägenhet.

Egnahemsstyrelsen har ansett uttryckliga bestämmelser böra meddelas örn

att bidrag eller lån får beviljas även i sådana fall. Yad remissinstanserna an
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

fört beträffande denna sak, har bibringat mig den uppfattningen, att frågan

örn gemensamma anläggningar tarvar fortsatta överväganden. Ändring i

gällande bestämmelser på denna punkt kan jag därför för närvarande icke

tillstyrka.

Med avseende å vanliga bostadsförbättringsbidrag gäller, att sådant bidrag

får uppgå till högst 2,500 kronor — beträffande vissa kronolägenheter 3,000

kronor — och i allmänhet icke får överstiga 80 procent av de beräknade kostnaderna

för det avsedda byggnadsföretaget. Sistnämnda begränsning gäller

också i fråga örn nybyggnadslån och förbättringslån. Egnahemsstyrelsen har

ansett samma begränsningar böra gälla även för bidrag och lån till vattenoch

avloppsföretag, varvid bidragets belopp skall bestämmas oberoende av

örn bidrag även beviljas till annan bostadsförbättring. Såsom bostadssociala

utredningen framhållit, är det icke utan vidare givet, att samma maximigränser

böra fastställas för bidrag och lån till nu ifrågavarande ändamål som

till andra förbättringsåtgärder. Jag vill för min del förorda att försöksvis

bidraget till vatten- och avloppsföretag maximeras till 1,000 kronor.

Vid beräkningen av den kostnad, vilken får läggas till grund för bestämmandet

av bidrag och lån, torde böra få inräknas icke blott arbetskostnader

samt utgifter för rör och annat material av olika slag utan även i förekommande

fall kostnader för marklösen, servitutsersättning samt lantmäteri-,

vattendomstols- och expropriationsförfarande.

Enligt gällande bestämmelser skall egnahemsnämnd vid beviljande av

bidrag och lån till bostadsförbättring taga hänsyn till varje byggnadsföretags

angelägenhetsgrad ur hälso- och utrymmessynpunkt ävensom till behovet av

arbetstillfällen å olika orter. Vid i övrigt lika förhållanden bör enligt författningen

företräde givas åt sökande med flera minderåriga barn. Bestämmelserna

bygga överhuvud taget på att valet av subventionsform bör avpassas

efter vederbörandes behov av hjälp. Yad sålunda gäller i fråga örn tilldelning

av bidrag och lån i allmänhet, torde även böra tillämpas i sådana fall,

då förbättring av vatten- eller avloppsförhållandena åsyftas. Det synes icke

behövligt att, såsom bostadssociala utredningen funnit önskvärt, närmare angiva

i vilken ordning olika sökande böra tilldelas bidrag eller lån. Yad angår

det likaledes av denna utredning framförda spörsmålet, huruvida icke särskilda

åtgärder borde vidtagas för att även tillgodose lantarbetare, arrendatorer

och torpare, så att dessa ej bliva missgynnade i förevarande hänseende,

vill jag erinra örn att arrendatorer och torpare, i den mån de äro underhållsskyldiga

för av dem innehavda lägenheter, redan enligt nu gällande bestämmelser

kunna erhålla bostadsförbättringsbidrag eller därmed jämförligt

lån. Emellertid torde hänsynen till att det i första hand borde åvila jordägaren

att hålla arrendatorer och torpares bostäder i försvarligt skick ha

verkat återhållande på egnahemsnämnderna vid prövningen av frågor örn

bidrag eller lån i dylika fall. Enligt min mening tillhör spörsmålet örn bostadsförbättringsverksamlietens

tillämpning på arrendatorer och torpare de

frågor, som böra övervägas i samband med en allmän revision av grunderna

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

för lån- och bidragsgivningen till egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

I afbidan härpå torde frågor om hjälp till utförande av vatten- eller avloppsanläggningar

böra i förevarande hänseende bedömas på samma sätt som då

eljest fråga är örn bidrag eller lån till förbättring av bostad för arrendator

eller torpare.

Abid åter gäller understöd till ordnandet av vatten- och avloppsförhållandena

för lantarbetarbostäder äro bestämmelserna för den statsunderstödda

bostadsförbättringsverksamheten ej tillämpliga å dylika bostäder. Med avseende

å dessa gäller i stället kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån

och lantarbetarbostadsbidrag. Enligt denna kungörelse kan

till ägare eller brukare av jordbruksfastighet utgå lån av statsmedel för uppförande

å fastigheten av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för

ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete å äldre bostäder

för detta ändamål. I samband med beviljandet av sådant lantarbetarbostadslån

kan för byggnadsföretaget jämväl beviljas bidrag av statsmedel. Sålunda gäller

bland annat, att lantarbetarbostadsbidrag å 300 kronor utgår för varje lägenhet,

som forses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.

Bestämmelsernas innebörd får anses vara, att varken lån eller bidrag

beviljas i sådana fall, där förbättringen av en lägenhet enbart består i

att sådana ledningar eller andra anordningar, som nyss avsetts, installeras i

lägenheten. Det synes mig lämpligt, att de särskilda bestämmelserna för lantarbetarbostäder

modifieras i den riktningen, att lantarbetarbostadsbidrag får

beviljas också till anordnande av vatten- och avloppsledningar utan samband

med andia arbeten. I sådana fall torde bidrag böra få utgå med 300 kronor för

lägenhet oberoende av om samtidigt värmeledning anordnas, varemot det icke

torde vara erforderligt att räkna med att även lån skall behöva beviljas för

d}dikt ändamål.

Enligt vad jag inhämtat har egnahemsstyrelsen i olika sammanhang sökt

klargöra för egnahemsnämnderna, att bostadsförbättringsbidrag eller därmed

jämförligt lån ej bör beviljas för lägenhet, vilken på grund av lägenhetens

beskaffenhet eller förefintliga försörjningsmöjligheter eller andra skäl kan

antagas icke böra bibehållas för framtiden. Vad särskilt angår ordnande av

vatten och avlopp har från styrelsens sida framhållits angelägenheten av att

icke kostnader härför nedläggas på bostadsbyggnader, som ha alltför kort

återstående livstid. Härigenom torde i viss mån tillgodoses det av bostadssociala

utredningen uttalade önskemålet, att de av egnahemsstyrelsen åsyftade

åtgärderna för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena

skola grundas på undersökningar rörande storleken och belägenheten

av det bostadsbestånd som kunna väntas komma till framtida användning.

Ehuru jag i likhet med bostadssociala utredningen utgår från att statens

åtgärder på nu berörda och andra därmed sammanhängande områden i

framtiden böra planeras på grundval av lämpliga undersökningar angående

befolkningsutveckling och försörjningsförhållanden m. m., anser jag de nu

föreslagna åtgärderna, vilka i stort sett ha avseende å den egentliga lands
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 95

bygden, i många fall icke kunna eller böra uppskjutas i afbidan på sådana

vittgående undersökningar, som åsyftats av bostadssociala utredningen.

Såsom förordats av egnahemsstyrelsen och understrukits i flera av de

avgivna yttrandena, bör såsom ett viktigt led i arbetet för bättre vattenoch

avloppsförhållanden ingå en effektiv upplysningsverksamhet. Den omständigheten,

att nuvarande brist på arbetskraft och material nödvändiggör

en begränsning tills vidare av de statliga åtgärderna på förevarande område,

synes icke utgöra tillräckligt skäl att även uppskjuta arbetet på att sprida

upplysning om betydelsen av en förbättring av vatten- och avloppsförhållandena

och örn vad som i tekniskt och andra avseenden bör iakttagas för

åstadkommande av sådan förbättring. Att i nuvarande läge särskilda medel

ställas till förfogande för sådant ändamål, som avsetts av länsstyrelsen i Gotlands

län, anser jag mig emellertid ej kunna förorda.

I detta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten av att kostnaderna

för vatten- och avloppsanläggningar i möjligaste mån nedbringas genom standardisering

och, där det låter sig göra, gemensam upphandling av material

för anläggningarna.

Då jag i det föregående uttalat mig för att den statliga bidrags- och långivningen

till vatten- och avloppsföretag liksom hittills bör inordnas i den

statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, följer härav, att bidragsoch

långivningen —- och även det med denna sammanhängande upplysningsarbetet

— åtminstone tills vidare bör handhavas av egnahemsorganisationen.

Denna bör härvid i lämpliga former samarbeta med medicinalstyrelsen, statens

institut för folkhälsan och provinsialläkarna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och hushållningssällskapen. Ehuru jag är medveten örn att en effektivisering

av förevarande verksamhet i framtiden kan nödvändiggöra mera

långtgående åtgärder för att ute i länen bereda tillgång till expertis på vattenoch

avloppsområdet, finner jag mig i nuvarande läge icke böra framlägga

förslag i detta hänseende. Jag tillstyrker egnahemsstyrelsens förslag örn

anställande hos styrelsen av en eller annan kvalificerad tekniker med de

uppgifter, som angivits av styrelsen. Även till vad styrelsen i övrigt föreslagit

i fråga örn organiserandet av förevarande verksamhet kan jag i huvudsak

ansluta mig. I den mån det kan visa sig erforderligt, anser jag medel

böra stå till styrelsens förfogande för inköp av brunnsborrningsattiraljer

samt för anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare. I detta sammanhang

vill jag erinra om arbetsmarknadskommissionens uttalande att, örn

tillgänglig arbetskraft med vana vid brunnsgrävning skulle visa sig otillräcklig,

sådan arbetskraft möjligen skulle kunna erhållas genom utbildning

av arbetslösa byggnads- och anläggningsarbetare.

Yad härefter angår förslaget rörande statsbidrag till förbättrande av de

renskötande lapparnas fasta bostäder torde den förebragta utredningen hava

visat, att ett starkt behov av dylika bidrag föreligger. Det synes mig ock

lämpligt, att, på sätt föreslagits, bidragsbeloppet bestämmes till högst 3,000

kronor. Beträffande bidragen torde i övrigt böra gälla regler motsvarande

dem, som enligt 1939 års kungörelse örn förbättringsbidrag samt nybyggnads
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

och förbättringslån gälla med avseende å byggnadsföretag å kronolägenhet

inom de sex nordligaste länen. Jag förordar alltså bland annat, att de

ifrågavarande bidragen skola få utgå från femte huvudtitelns anslag till bidrag

till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Däremot kan jag, på av egnahemsstyrelsen angivna grunder, icke tillstyrka

den av södra lappmarkens ortsförbund av riksförbundet landsbygdens

folk gjorda framställningen örn höjning till 3,000 kronor av förbättringsbidragets

maximibelopp beträffande sådana byggnadsföretag, som avse

bostäder, belägna ovan odlingsgränsen inom lappmarksområdena.

Jag övergår härefter till frågan örn behovet av ytterligare medelsanvisning

för nästa budgetår för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

Enligt uppgifter, som egnahemsstyrelsen på min begäran infordrat från de

kommunala myndigheterna och som inkommit från närmare 1,900 kommuner,

uppgick i januari 1943 antalet icke avslutade bostadsförbättringsföretag, för

vilka bidrag eller lån beviljats, till omkring 15,400 med en beräknad totalkostnad

av omkring 49 miljoner kronor. Kostnaden för arbeten, för vilka

bidrag och lån beviljats före den 1 juli 1942, ha härvid uppskattats till närmare

37 miljoner kronor, varav omkring 12 miljoner kronor hänfört sig till

före den 1 juli 1941 beviljade bidrag och lån. En del av dessa arbeten lia naturligtvis

numera avslutats, men å andra sidan ha efter uppgifternas avlämnande

bidrag och lån beviljats till nya företag. Av föreliggande uppgifter kan under

alla förhållanden utläsas, att ifrågavarande oavslutade bostadsförbättringsföretag

ha en betydande omfattning och ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt

representera en avsevärd arbetsreserv. Såsom jag på sin tid framhållit i samband

med anmälan av förslag till 1942 års riksdag örn anslag till bostadsförbättringsverksamheten

för innevarande budgetår, gäller det visserligen här ett

stort antal spridda företag, där de olika byggnadsarbetena i allmänhet icke

kunna anses innebära mera omfattande ny- eller ombyggnader och där arbetena

i regel äro av den omfattning och karaktär att det faller sig naturligt, att

de handhavas i icke ringa mån av ägarna själva även örn specialutbildad arbetskraft

också anlitas. Emellertid anser jag trots detta, att den utsträckning, i

vilken statsunderstödda arbeten för närvarande föreligga oavslutade, bör föranleda

stor återhållsamhet med avseende å bidrags- och långivningen till

bostadsförbättringar under nästkommande budgetår.

Från egnahemsstyrelsen har jag erfarit, att hittills anvisade anslagsmedel

till bostadsförbättringsbidrag numera kunna antagas vara i sin helhet disponerade,

medan av tillgängliga lånemedel till nybyggnadslån och förbättringslån

omkring 2 respektive 3.5 miljoner kronor kunna beräknas vara odisponerade

vid utgången av innevarande budgetår. Emellertid leder den eftersläpning

av arbeten, varom jag nyss talat, även till en förskjutning i fråga örn utbetalningen

av bidrag och lån. Med hänsyn härtill torde enligt uppgifter från

egnahemsstyrelsen vid detta budgetårs slut en kontant behållning av mer äri

17 miljoner kronor komma att förefinnas å anslaget till bidrag till främjande

av bostadsbyggande på landsbygden, av omkring 15 miljoner kronor å lånefonden

för främjande av bostadsbyggande på landsbygden och av mer än 11

miljoner kronor å de under fonden för låneunderstöd anvisade anslagsmedlen

för lån till bostadsförbättringsverksamhet.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

Det framgår av det anförda att ofta en lång tid förflyter från det ett bidrag

eller lån beviljats tills detsamma tages i anspråk. I januari 1943 förefunnos

förbättringsarbeten å tillhopa 12 miljoner kronor för vilka bidrag och lån

hade beviljats före den 1 juli 1941. Man torde kunna förutsätta, att en del

av dessa för lång tid tillbaka sedan beviljade bidrag eller lån icke komma

att utnyttjas. Det synes mig föga tillfredsställande, att anslagsmedel på

detta sätt reserveras för företag, som icke äro av större angelägenhetsgrad

än att de år efter år kunna uppskjutas. Jag förordar därför, att bidrag

och lån, om vilka beslut fattats före den 31 december 1941, få utbetalas

allenast under förutsättning, att förbättringsföretaget påbörjats före den 31

december 1943, och att företag, för vilka bidrag och lån beviljats under

1942, skola vara påbörjade senast den 30 juni 1944. De icke utnyttjade medlen

kunna därefter disponeras till nya företag.

Den bostadsförbättringsverksamhet, som kommer att pågå under 1943 med

stöd av tidigare beviljade bidrag och lån, kommer att bliva av ganska betydande

omfattning. Den kommer säkerligen att taga de knappa tillgångarna

på material och arbetskraft hårt i anspråk. Jag anser mig därför icke kunna

förorda ytterligare medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamheten.

Jag anser mig heller icke kunna annat än i begränsad omfattning acceptera

det av egnahemsstyrelsen antydda förslaget att på nytt disponera medel,

vilka redan ställts till förfogande för förbättringsföretag. Ett sådant förfaringssätt

torde endast böra komma ifråga för en fortsatt bidragsgivning i

rena undantagsfall, då uppskov skulle medföra allvarliga olägenheter.

För att möjliggöra denna begränsade bidragsgivning, avsedd för fall, där

angelägenhetsgraden ter sig särskilt trängande, torde riksdagens medgivande

böra inhämtas att under nästa budgetår bevilja nya bidrag även efter det

att det för ändamålet anvisade anslaget i sin helhet disponerats. Jag anser

sålunda, att 400,000 kronor böra kunna tagas i anspråk för förbättring av

kronolägenheter inom de sex nordligaste länen samt för förbättrande av bostäder

åt lapparna. Vidare torde 100,000 kronor böra disponeras för iordningställande

av fiskarbostäder enligt 1939 års kungörelse örn statsbidrag till

dylika bostäder samt 100,000 kronor för lantarbetarbostadsbidrag jämlikt bestämmelserna

i 1939 års kungörelse örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.

Till lantarbetarbostadslån torde nya anslagsmedel icke behöva

anvisas för nästa budgetår. I anslutning till vad egnahemsstyrelsen föreslagit

torde vidare visst belopp böra få tagas i anspråk för administrationsutgifter

för vatten- och avloppsförbättringsverksamheten. För ändamålet torde

för budgetåret 1943/44 böra avses 50,000 kronor, vilket belopp bör utgå av

reservationsanslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Sammanlagt torde för nu avsedda ändamål och för bidragsverksamhet

av särskilt trängande beskaffenhet böra kunna disponeras 1,000,000 kronor

under budgetåret 1943/44.

Vad slutligen angår räntan å nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån,

som må komma att beviljas under nästkommande budgetår,

förordar jag, att denna oförändrat bestämmes till 3.2 6 procent.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. io84 « 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

VI. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten

för främjande av bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande

bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden;

dels medgiva, att, på sätt jag i det föregående förordat,

bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden må

beviljas under budgetåret 1943/44, intill ett belopp av sammanlagt

högst 1,000,000 kronor;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder rörande

tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet och tilläggslån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån,

förbättringslån och lantarbetarbostadslån, vilka

må komma att beviljas under budgetåret 1943/44, bestämmes

till 3.2 5 procent;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag

av ............................................ kronor 638,000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag

av ............................................ kronor 245,000;

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer ett förslagsanslag av........ kronor 6,000,000;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av........................................ kronor 2,000,000;

b) under kapitalinvestering, statens utlåningsfonder, till

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer ett investeringsanslag av ............ kronor 20,000,000;

c) under kapitalinvestering, fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av ............................ kronor 50,000,000;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av ............................ kronor 37,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 243.

99

Bilaga A.

P. M. rörande statens byggn atis! ånebyrås låneverksamhet

och den allmänna kreditmarknaden.

Utarbetad av docenten Karin Kock.

Fastighetskreditmarknadens organisation med särskild hänsyn till

frågan om lånens bundenhet.

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom är den vanligaste formen

av kreditgivning hos de kreditgivande instituten. En stor del av industrilånen

hos affärsbankerna är av denna art och jordbrukets fasta upplåning

sker även mot säkerhet av inteckningar. Då man talar örn fastighetskreditmarknaden,

avser man dock i allmänhet ej dessa slag av krediter utan begränsar

sig till lån mot inteckning i bostadsfastighet (eventuellt även affärsfastighet)

i städer, köpingar och andra samhällen.

Fastighetskrediterna äro av synnerligen skiftande karaktär. Finansieringen

av ett hyreshus i Stockholm ställer helt andra anspråk — såväl kvantitativt

som kvalitativt — än ett eget hem i ett mindre samhälle. Graden av säkerhet

medför även en differentiering av lånen. Primärlån inom 50—60 procent

av fastighetens värde kunna anses vara synnerligen säkra placeringar, medan

förlustrisken blir större, ju högre upp på skalan inteckningarna ligga. Aven

örn praktiskt taget samtliga kreditinstitut och stora penningplacerare låna

ut pengar mot säkerhet av inteckningar i bostadsfastigheter, är arten av

deras låneverksamhet dock mycket skiftande. En specialisering har genomförts,

vilken under 1930-talet i någon mån har minskats.

Finansieringen av själva byggnadsverksamheten bäres huvudsakligen, direkt

eller indirekt, av affärsbankerna genom krediter i räkning (byggnadskreditiv)

och diskontering av leverantörsväxlar. Även inteckningsbolagen

lämna byggnadskreditiv. Vissa sparbanker lämna lån till byggmästare, redan

innan fastigheten är helt färdig, vilka lån utan att ha byggnadskreditivets

form dock delvis fylla dessa uppgifter. Lån av denna art torde dock ej ha

större betydelse. Under 1930-talet inträdde ej några förändringar i kreditorganisationen

på denna punkt.

När en byggmästare eller fastighetsägare skall konsolidera byggnadskrediten,

uppstår för honom problemet, huruvida lånet skall ges bunden eller

obunden form. Man måste här skilja på två slag av bundenhet: den som

ger säkerhet mot uppsägning av lånet och den som ger säkerhet mot förändringar

i räntesatsen.

Affärsbanker och sparbanker äro enligt banklag och sparbankslag förhindrade

att lämna bundna lån — för sparbankerna dock med reservation

för det medgivande till viss begränsad långivning i bunden form som lämnades

dem år 1937.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

De lån dessa institut lämna kunna vara antingen lån på viss tid eller

lån med viss tids uppsägning. Den förra typen med en löptid av tre eller

sex månader torde vara den hos affärsbankerna vanligen förekommande.

Dessa lån förnyas automatiskt. Lånen hos sparbankerna äro i regel s. k.

stående lån, d. v. s. lån med högst sex månaders uppsägningstid. Stående

lån förekomma dock även hos affärsbankerna liksom lån på viss tid hos

sparbankerna. Någon direkt korrespondens mellan löptid och ränteförändringar

föreligger icke, enär en räntehöjning eller -sänkning omedelbart tilllämpas

på alla lån av denna typ. Ett undantag härifrån utgjorde de räntebundna

lån, som vissa sparbanker lämnade på 1930-talet (se nedan sid. 15).

Aven andra långivare än affärsbanker och sparbanker använda den kortfristiga

formen för sina fastighetskrediter. Vissa ömsesidiga brandförsäkringsbolag

utlåna medel till sina delägare i form av korta lån. Från bolagens

sida betraktas dessa lån som bundna lån och uppsägning förekommer

icke annat än för höjning av räntan, när räntenivån undergått en förändring

av mera permanent art. Vissa bolag lämna såväl primär- som sekundärlån

i obunden form, medan andra mer ägna sig åt sekundärlångivning.

Vissa sakförsäkringsbolag lia för princip att ej lämna annat än obundna

lån vid belåning av inteckningar i egnahem. Livförsäkringsbolagen använda

i regel bundna lån, även örn det på sina håll kan finnas en

mer modern tendens mot en rörligare placeringspolitik. Konkurrensen på

1930-talet medförde dock en viss ökning av lån i obunden form. Fram till

år 1940 lämnade Stockholms stads tomträttskassa sekundärlån med sex

månaders uppsägning. Lån med viss tids uppsägning lämnas även av inteckningsbolagen.

Bundna lån utlämnas av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna,

inteckningsbolagen, försäkringsbolagen, tomträttskassan samt sedan

år 1937 av sparbankerna. Av dessa äro hypoteksföreningarna begränsade

till primärlån och bostadskreditföreningarna till sekundärlån (i egna hem

även primärlån). De övriga instituten lämna såväl primär- som sekundärlån,

även örn primärlånen dominera. Stadshypoteksföreningarna använda

sig av två lånetyper, långfristiga amorteringslån samt amorteringsfria, fasta

lån med tio eller tjugo års löptid. Numera dominerar den senare typen.

Rätt till uppsägning föreligger efter tio år. Bostadskreditföreningarnas lån

ha en löptid av tjugo till fyratio år och skola alltid amorteras. Försäkringsbolagens

bundna lån torde vanligen löpa på tio år. Inteckningsbolagens

och tomträttskassans bundna lån äro av samma typ som stadshypoteksföreningarnas.

Sparbankernas bundna lån utlämnas på högst tio år.

Rätten att utlämna dylika lån är emellertid starkt begränsad. Den diskussion

som fördes i samband med sparbankslagens ändring år 1937 tages upp längre

fram i utredningen. I dessa fall är räntan bunden under lånets hela löptid

eller till den dag konvertering kan äga rum. Ett undantag bilda bundna

lån lämnade av vissa av sparbankerna och tomträttskassan. Stockholmssparbankerna

introducerade före kriget en form av bundet lån med en viss

variationsmöjlighet för räntan uppåt eller nedåt alltefter förändringarna i

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

bankens inlånings- eller utlåningsränta. Marginalen var cirka Vr—8/* procent

på ömse sidor om den vid lånets avslutande gällande räntan för bundna

lån. Den fixerades ofta efter underhandlingar och dess variationer utvisade

därför låntagarens förväntningar örn den framtida ränteutvecklingen. Under

1941_42 ha dylika lån varit mer vanligt förekommande i landsorten än i

Stockholm. År 1936 införde Stockholms tomträttskassa lån med växlande

ränta. Räntan, som bestämdes för sex månader åt gången, stod i viss relation

till den av landets tjugofem största sparbanker vid varje tid tillämpade

inlåningsräntan.

Man finner härav att marknaden för lån, bundna på tio år och mera, är

synnerligen väl organiserad, och att möjligheterna till placering av lån med

kort löptid eller med kort uppsägningstid också äro goda. Den medellånga

krediten är däremot mindre väl tillgodosedd. Krediter bundna på längre

tid men dock ej så lång tid som tio år kunna i begränsad omfattning

lämnas av sparbankerna, men hitintills har den vanliga löptiden varit tio

år. Under den senaste perioden av höga räntor (1940) erbjöd stadshypotekskassan

låntagarna obligationer ur äldre emissioner, vilka endast hade

ett par år kvar till konverteringstillfället. Detta kan betraktas som en form

av kortfristiga lån, men hade karaktären av en rent tillfällig åtgärd. Brandförsäkringsbolagen

himna lån med fem års löptid vid tecknande av brandförsäkring;

oftast gäller detta sekundärlån. Det torde dessutom förekomma

att privatpersoner och kassor av olika slag lämna dylika lån. Men på den

egentliga fastighetskreditmarknaden, dit brandförsäkringsbolagen få anses

höra, är det endast dessa och sparbankerna som i mycket begränsad omfattning

kunna tillgodose det eventuella behovet hos fastighetsägarna av

medellånga krediter.

De obundna, respektive bundna lånen komma först att granskas med

hänsyn till låntagarens intresse att ej få lånet uppsagt. De situationer, då

en affärsbank eller sparbank kan tänkas företaga uppsägning av ett lån eller

vägra förnyelse av detsamma vid löptidens utgång, kunna i huvudsak anses

uppkomma genom följande tre omständigheter.

Låntagaren kan vara försumlig och underlåta att erlägga räntor och

amorteringar. Att en uppsägning av lånet i så fall är en invändningsfri

åtgärd torde ej bestridas av någon. Frågan gäller endast huruvida vissa

institutioner i ett sådant fall gå hårdare fram än andra och framtvinga exekutiva

försäljningar. Det torde knappast finnas anledning antaga att så är

förhållandet.

Fastigheten kan undergå en värdeminskning som reducerar värdet av

säkerheten. En fastighets naturliga värdeminskning vid stigande ålder medför

en successiv minskning av den underliggande säkerhetens värde, och

denna omständighet gör sig tidigast gällande för tertiär- och sekundärlånen.

Denna förlustrisk mötes genom föreskrifter om amortering av lånen och

denna metod torde även tillämpas av såväl affärsbanker som sparbanker av

vilka särskilt do förra lämna sekundärlån i betydande utsträckning. Även

för bundna sekundärlån och i viss utsträckning primärlån kräves amor
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tering. Det förtjänar emellertid framhållas, att fastighetsägarna många gånger

använda de inteckningar, som blivit fria genom amorteringarna, för upptagande

av nja lån. Den formella föreskriften örn amortering av ett visst lån

betyder sålunda icke att skuldsumman i verkligheten nedamorteras i motsvarande

grad. Men risk kan också föreligga för en värdeminskning, orsakad

av en allmän kris på fastighetsmarknaden med fallande fastighetsvärden.

Rätt till uppsägning kan under sådana förhållanden vara av betydelse för

långivaren, dock icke i syfte att helt indraga lånet utan för att förstärka

det med ytterligare säkerheter av annat slag, borgen eller liknande. I en

sådan situation kan låntagaren sättas i svårigheter. Något skydd mot ett

dylikt krav kan låntagaren dock icke förskaffa sig genom ett bundet lån i

hypoteksförening eller bostadskreditförening. Dessa institut ha nämligen

förbehållit sig rätt att, örn fastigheten genom vanvård eller på annat sätt

minskar i värde under lånetiden, kräva fyllnadssäkerhet och att, örn dylik

ej lämnas, säga upp lånet att helt eller delvis betalas efter ett år eller eventuellt

tidigare. En bindning av lånet säkrar sålunda ej låntagaren från risken

att under sådana förhållanden få lånet uppsagt. Det torde dock ytterst

sällan förekomma att hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar begagna

sig av denna rätt.

Den risk för uppsägning som man i allmänhet torde åsyfta, då det obundna

lånets nackdelar för låntagaren diskuteras, är den som är förknippad med en

åtstramning på penningmarknaden. Man kommer här in på den stora frågan

örn bankväsendets likviditet. Såväl affärsbanker som sparbanker förvalta

medel som de inlånat på kort tid. Den uppsägningstid, som formellt stipuleras

för medel på affärsbankernas kapital- och depositionsräkningar samt

på inlåningsräkningarna hos sparbankerna motsvaras dock icke av en reell

löptid av samma korta varaktighet. Normalt räknar man med att medlen

stå inne i sparbankerna i medeltal 3—4 år och på kapital- och depositionsräkning

icke fullt ett år.1) Men räkningsh avaren har rätt till uttag efter

exempelvis fyra månaders uppsägning och i vissa situationer kan denna rätt

tänkas komma till användning. För att bankerna skola kunna uppfylla sina

förpliktelser mot insättarna, anses medlen därför böra vara placerade i likvid

form. Enligt klassisk bankteori bör därför en bank eller sparbank, som tar

emot pengar till förvaltning på kort tid, låna ut dessa medel endast på kort

sikt och i så likvid form som möjligt. Denna bankteori, som härleder sig

från en tid av ofullkomligt organiserade penningmarknader, bygger sålunda

på den förutsättningen, att banken vid behov skall kunna frigöra medel

genom att säga upp lån till betalning. På denna nppfattning om grunderna

för bankväsendets likviditet har modern banklagstiftning byggts upp. Yår

banklag liksom vår sparbankslag begränsar medelsplaceringen i princip till

korta lån. De undantag som göras för obligationer och, vad sparbankerna

beträffar, kommunlån samt numera inteckningslån i begränsad utsträckning *)

*) Den räntedifferentiering som för närvarande tillämpas för affärsbankernas inlåning

bär medfört att en betydande del av medlen på kapitalräkning numera endast har 45

dagars uppsägning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. May.ts proposition nr 243.

lia motiverats bland annat med en hänvisning till placeringsbehovet för de

egna fonderna, för vilka likviditetskravet ej behöver uppställas.

Hur starkt rotad denna föreställning är framgår av diskussionen kring

sparbanksreformen 1937, då sparbankerna erhöllo rätt att binda inteckningslån.

Sålunda sade 1934 års fastighetskreditsakkunniga i sitt betänkande

(refererat i statens off. utredn. 1936: 25):

»Däremot grundades sparbankernas liksom affärsbankernas verksamhet till

största delen på kortfristig inlåning och upplåning, och dessa kreditinrättningar

kunde med hänsyn härtill icke erbjuda samma trygghet beträffande

krediternas varaktighet som liypoteksföreningarna.»

I sitt yttrande över sparbanksföreningens hemställan örn rätt för sparbankerna

att binda inteckningslån anförde sparbanksinspektionen följande

(enligt statens off. utredn. 1936: 25):

»Givetvis kunde mot förslaget att sparbankerna skulle äga utgiva bundna

inteckningslån den principiella invändningen göras, att sparbankerna, som

upplånade medel på kort tid, ej borde lämna långfristiga lån.»

1935 års sparbankssakkunniga, som erhöllo i uppdrag att utreda denna

fråga och framlägga förslag i densamma, anslöto sig även till denna uppfattning

örn likviditeten. De sakkunniga anförde i sitt betänkande (statens

off. utredn. 1936: 25) bland annat följande.

»Yad först angår sparbankernas likviditet är det tydligt, att denna måste

försvagas genom bindning av en del av sparbankernas utlåning, i det att

möjligheterna att disponera medel för mötande av insättarnas krav härigenom

minskas. Det måste ihågkommas, att, under det att hypoteksinrättningarna

i regel anskaffa sitt rörelsekapital genom obligationsupplåning på

lång sikt och under tiden hava trygghet för att medel icke skola kunna

återfordras annorledes än å de vid lånens upptagande bestämda inlösningstiderna,

sparbankerna stå risken att insättarna kunna, endast med iakttagande

av en kort uppsägningstid, när som helst återfordra insatta medel.

Med hänsyn till risker av denna art måste såsom allmän princip för kreditgivningen

fasthållas vid att en kreditinstitution icke bör binda sin utlåning

på andra återbetalningsvillkor än som gälla för inlåningen. I enlighet med

grunderna för sparbankernas kapitalanskaffning bör sålunda för dessa, såsom

allmän regel gälla, att den mot inlåningen svarande utlåningen bör vara

ställd på kort återbetalningstid.»

Anhängarna av denna likviditetsprincip draga dock den erfarenhetsmässigt

grundade slutsatsen, att man knappast kan tänka sig så stora uttag, att icke

en betydande del av insättarmedlen komma att kvarstå i banken, och att

sålunda en viss begränsad rätt till bindning av lån skulle vara riskfri ur

likvidi tetssynpunkt.

Utan tvivel äro möjligheterna för en bank (affärs- eller sparbank) att säga

upp utestående lån en tillgång att räkna med, i den händelse banken skulle

råka ut för likviditetssvårigheter i en situation, då penningmarknaden för

övrigt är normal. X en sådan situation torde det inte möta svårigheter föi

goda låntagare att få sina lån överflyttade till annat kreditinstitut. Inteckningslån,

särskilt primärlån, torde i detta avseende stå i särklass, vilket

torde åsyftas av sparbankssakkunniga, då de framhålla betänkligheten av att

»de låntagare, som kanske lättast kunna disponera medel för återbetalning

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

av sina lån, erhållit dessa bundna för lång tid». Man torde emellertid kunna

befara att banken i första hand försöker avlyfta mindre prima engagemang,

vilka icke alltid lika lätt kunnat omplaceras i annat institut. I allmänhet

torde emellertid en bank, som utsattes för en likviditetsförsämring, i första

hand lita till upplåning hos annat institut och hos riksbanken eller till försäljning

av obligationer för att, örn på längre sikt en avveckling av engagemang

blir nödvändig, kunna företaga denna mera successivt genom en begränsning

av nyutlämnade krediter.

Helt annorlunda blir situationen, örn likviditetsförsämringen gäller hela

bankväsendet som följd av en kris på penningmarknaden. Örn stora krav

ställas på affärsbanker och sparbanker från insättare, som önska förvandla

sina tillgodohavanden i kontanter eller i utländska valutor som skedde

hösten 1939, kunna svårigheter uppstå för bankerna att samtidigt tillgodose

detta behov och de oundgängliga behoven av nya krediter. Men denna

likviditetssituation löses icke genom uppsägning av lån, hur kort löptid

dessa än hava. Ett lån upptaget av ett affärsföretag kan avvecklas endast

på tre sätt: genom ett inkomstöverskott, genom överflyttning av lånet till

annat kreditinstitut eller genom belåning av andra låntagaren tillhöriga

säkerheter. Den första vägen är en långsam process och kan lämnas ur

räkningen under en krissituation. De två övriga innebära endast en överflyttning

och sålunda ej den avlastning marknaden skulle behöva. Även

en dylik överflyttning möter för övrigt stora svårigheter. Den säkerhetsventil,

som man enligt den gamla likviditetsprincipen skulle lia i de kortfristiga

lånen, fungerar icke, när den som bäst skulle behövas, och varje

kris har lärt oss, vilken roll de frusna krediterna spela. Inte ens inteckningslånen

intaga någon särställning i en situation, då obligationsmarknaden

icke kan absorbera hypoteksinrättningarnas obligationer och en allmän

strävan att öka de likvida tillgångarna framträder hos de stora kapitalplacerarna.

Vidare är det med hänsyn till stabiliteten i näringslivet icke önskvärt

att likviditetsproblemet löses på detta sätt. En forcerad låneavveckling

får nämligen till följd att lager kastas ut på marknaden och fastigheter försäljas

exekutivt. På en modernt organiserad penningmarknad skall centralbanken

svara för likviditeten. Detta sker i vårt land genom bankernas

rediskontering och lombardlån hos riksbanken samt sparbankernas upplåning

därstädes mot obligationer och sedan hösten 1939 även mot inteckningar.

Detta är den enda möjliga lösningen av likviditetsproblemet. Kan centralbanken

icke fylla denna uppgift på grund av lagstiftning, reglementen eller

praxis, får man se till att en ändring kommer till stånd. Men på de enskilda

bankerna — såväl affärs- som sparbanker — faller ansvaret att så

sköta placeringen av sina medel, att de i en sådan situation ha växlar och

värdepapper att belåna. Krisen 1939—40 visade att det svenska bankväsendet

i stort sett löste likviditetsproblemet på ett tillfredsställande sätt.

Denna kris är lärorik i många avseenden. Det är också, med hänsyn till

utredningsuppdraget, av intresse att något närmare syna utvecklingen efter

krigsutbrottet 1939. Likviditetsförsämringen hos affärsbankerna framgår av

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

följande siffror: Utlåningsöverskottet gentemot de inhemska kunderna steg

från 88 miljoner kronor ultimo augusti 1939 till 791 miljoner kronor ultimo

maj 1940 eller med cirka 700 miljoner kronor. Skulden till utlandet, som

utgjorde 106 miljoner kronor, förvandlades till ett tillgodohavande på 31

miljoner kronor under samma tid beroende på hemtagning av utländska

tillgodohavanden hos bankerna. Dessa anspråk på bankerna möttes genom

en reduktion av kassan (kontant och tillgodohavanden hos riksbanken) med

439 miljoner kronor och en rediskontering på 295 miljoner kronor. Utströmningen

av insättarmedel hos sparbankerna uppgick till 229 miljoner

kronor, huvudsakligen koncentrerad till månaderna september—december

1939 samt april—maj 1940. Upplåningen steg från 8 till 139 miljoner

kronor.

Denna starka likviditetsförsämring kunde sålunda mötas med ordinära

medel, anlitande av reserver hos riksbanken samt upplåning därstädes. Den

nyhet som riksbanken införde i oktober 1939 för att lätta situationen för

sparbankerna samt senare i december även för affärsbanker och centralkassor

för jordbrukskredit var rebelåning av inteckningar till favörsränta

(fr. o. m. augusti 1940 till officiella diskontot). Några klagomål över uppsägningar

av industri- och handelskrediter från affärsbankernas sida avhördes

icke, ej heller torde några svårigheter lia förelegat för vederhäftiga låntagare

att erhålla nya krediter av detta slag. Däremot förekom en del klagomål

på fastighetskreditmarknaden över uppsagda inteckningslån hos affärsbankerna

och svårigheter att konsolidera byggnadskreditiv. Denna situation måste

ses mot bakgrunden av utvecklingen på 1930-talet.

Affärsbankernas medverkan i byggnadsindustriens finansiering inskränkte

sig före 1930-talets högkonjunktur inom denna industri huvudsakligen till

byggnadskreditiv och sekundärlån. Större delen av dessa lån var sekundärlån,

vilka lämnades av landsortsbanker eller storbankernas landsortskontor.

Under 1930-talet rådde riklig tillgång på medel på kapitalmarknaden liksom

hos kreditinstituten. Då den svenska industrien alltsedan 1920-talet alltmer

övergick till självfinansiering —- en utveckling som är typisk för ett land

som avslutat sin industrialiseringsprocess och inträtt i en period av relativ

kapitalmättnad — och då kapitalexporten krympte samman till en obetydlighet,

blev det allt svårare för affärsbankerna att finna placeringar för de

insatta medlen. På stadsfastiglietsmarknaden yppade sig emellertid möjligheter

till räntebärande placering och i konkurrens med övriga institut, som

sedan gammalt haft fastighetskreditgivning till sin uppgift, samt med fonder,

kassor av olika slag, privatpersoner m. m. utökade bankerna mycket kraftigt

sina inteckningslån. Enligt Svenska Bankföreningens egna uppgifter uppgingo

vid slutet av år 1940 affärsbankernas samtliga inteckningslån i bostadsfastigheter

till 1,385 miljoner kronor, varav 665 miljoner kronor utgjorde

sekundärkrediter. I fråga om en del av dessa lån, i synnerhet byggnadskreditiven,

torde låntagarna haft för avsikt att göra en överflyttning till andra

institut, som lämna bundna lån, men dessa planer kunde icke realiseras efter

krigsutbrottet på grund av utvecklingen på obligationsmarknaden, llän te
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

förhöjningen gjorde det även mindre tilltalande för byggmästarna att företaga

en omplacering från obundna till bundna lån. Livförsäkringsbolagen

voro ej benägna att binda sina medel i inteckningar och sparbankerna

kunde under denna tid ej bevilja nya lån i annat än mycket begränsad omfattning.

Det är möjligt att situationen på obligationsmarknaden skulle lia

kunnat lättas under hösten 1939 genom en mera aktiv politik från riksbankens

sida genom uppköp av obligationer. På senvintern och våren 1940

har man anledning antaga att riksbankens ingripande bidrog att lätta situationen,

och vid denna tid började hypoteksföreningarna att öka sin utlåning.

Det är omöjligt att statistiskt fastställa, i vilken mån en forcerad avveckling

ägt rum. I nedanstående tabell lämnas dock vissa uppgifter för affärsban
Okning

(+) resp. minskning (—) av affärsbankernas inteckning slån (exkl.

Intec/cningsbanken) september 1939—mars 1941.

Miljoner

kronor.

Milj oner

kronor.

september.......

....... +41.6

1940 juli...............

...... — 16.6

oktober .........

....... + 16.9

augusti...........

...... + 2.i

november .......

....... + 12.9

september.......

...... — 3.3

december .......

....... — 0.5

oktober .........

...... + 6.o

januari...........

februari .........

....... —33.0

....... + 0.6

november .......

december .......

...... + 5.i

...... —16.4

mars.............

....... + 10.3

1941 januari...........

...... —23.0

april .............

....... + 4.2

februari .........

...... — 2.5

maj...............

....... —69.4

mars.............

...... — 7.0

juni .............

....... —17.8

kornås lån och krediter i räkning mot säkerhet av inteckningar. Siffrorna innefatta

såväl industri- som rena fastighetslån. Som framgår av tabellen stego inteckningslånen

kraftigt under hösten 1939. Först omkring nyåret började

en avveckling och från denna tidpunkt t. o. m. mars 1941 minskades inteckningslånen

med cirka 160 miljoner kronor. Nedgången torde sålunda ha

belöpt sig till cirka 8 procent av den totala inteckningslåneportföljen. Till

detta resultat lia olika faktorer bidragit, vilka delvis motverkat varandra.

Under hösten 1939 torde fastighetslånen ha ökat på grund av att fastigheter,

som tidigare påbörjats, måste fullbordas och finansieringen ordnas.

Samtidigt stego lån mot inteckningar i industrifastigheter och skogar från

sådana företag, vilka med dessa lån finansierade ökningen av sina råvarulager.

Exportindustrierna avvecklade däremot sina banklån under hösten

och vintern. Nedgången på nyåret 1940 torde till en del vara att tillskriva

en omläggning från bankernas sida av industrikrediter från inteckningslån

till växlar i syfte att skaffa material för rediskontering hos riksbanken.

Efter avspärrningen i april 1940 uppstod även en tendens hos industriföretagen

att återbetala en del av de krediter som upptagits under hösten och

vintern. Men delvis torde nedgången i inteckningslånen från nyåret 1940

bero på en avveckling av fastighetslån.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Vissa undersökningar som gjorts av bankinspektionen visa ställningen i

oktober 1939 och oktober 1940 för affärsbankerna i Stockholm (exklusive Inteckningsbanken),

Göteborg, Malmö och Borås, vilka representerade cirka

30 procent av den totala fastighetskreditgivningen från affärsbankernas sida.

Enligt dessa uppgifter skulle i enbart dessa städer utestående lån och byggnadskreditiv

ha minskats med cirka 86 miljoner kronor. Då det totala beloppet

inteckningskrediter, inklusive industrikrediter, sjönk med 103 miljoner

kronor från ultimo oktober 1939 till ultimo oktober 1940 och man knappast

kan antaga att i övriga städer och samhällen avvecklingen skulle ha berört

lån på ett sammanlagt belopp av endast 17 miljoner kronor, måste industrikrediterna

ha stigit under samma period. I detta belopp, 86 miljoner kronor,

ingå kreditiv och lån på cirka 72 miljoner kronor, vilka före krisen varit

avsedda att omplaceras och vilka låntagarna också lyckats få omplacerade.

Huvudparten av de avvecklade lånen utgöres sålunda av sådana lån, som,

örn krisen ej inträffat, skulle lia förts över på andra institut men som omedelbart

blevo infrusna och först så småningom kunde avvecklas. En del av de

infrusna kreditiven, vilka omvandlades till lån, kvarlågo hos bankerna, och

den enda diskriminering som gjordes var, att dessa infrusna kreditiv ej behandlades

lika gynnsamt i räntehänseende som övriga inteckningslån. I

Stockholm hade i oktober 1940 lagsökningsåtgärder vidtagits för 1.2 procent

av det totala beloppet utestående kreditiv (varav huvudparten utgjordes av

infrusna, till lån omvandlade kreditiv), medan för kreditiv motsvarande 4.5

procent av totalbeloppet förfallen ränta sedan mer än 2 månader var ogulden.

Motsvarande siffror för de egentliga inteckningslånen (inklusive Inteckningsbankens)

voro 0.0 9 procent, respektive 0.3 procent. Går man till

övriga större städer, kan man konstatera att lagsökningsåtgärder i fråga örn

kreditiv överhuvudtaget icke förekommo annat än i Göteborg, där de dock

uppgingo till såväl absolut som relativt större belopp än i Stockholm, nämligen

5 procent av totalbeloppet. Beträffande egentliga lån hade lagsökningsåtgärder

vidtagits i vissa fall, men icke i nå^on av de sex städer som

dessa uppgifter omfattar uppgå de lån som drabbades av lagsökningsåtgärder

till 1 procent av totalbeloppet.

Dessa siffror tyda icke på att bankerna gingo bryskt till väga. Enligt

bestämda uppgifter från affärsbankshåll torde uppsägningar av lån (utöver

sådana som ledde till lagsökningsåtgärder) icke ha förekommit annat än

undantagsvis, utan affärsbankerna skulle lia behandlat fastighetslånen på

samma sätt som de enligt god bankpraxis numera behandla sina industriella

och kommersiella låntagare. Ett av undantagen hänför sig till en mindre

bank, som i förhållande till sina resurser hade lämnat betydande belopp i

inteckningslån. Genom att specialisera sig på denna kreditgivning hade

banken försummat att skaffa sig en tillräcklig portfölj av rediskonterbara

växlar eller obligationer, vilken skulle ha kunnat klara dess likviditetsproblem.

Även om direkta uppsägningar ej förekommo i större utsträckning,

kan dock en mer eller mindre kännbar press ha utövats på låntagarna, speciellt

innehavarna av kreditiv, för att förmå dem till omplacering.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Fastighetsägarna, speciellt byggmästarna, torde själva få bära en del av

ansvaret för den uppkomna situationen genom sin strävan att till det yttersta

utnyttja det låga ränteläget före krigsutbrottet, fastän de måste ha varit

medvetna örn att de synnerligen låga räntesatserna för de obundna lånen

endast kunde erbjudas, därför att de voro obundna. En strävan från affärsbankernas

sida att avveckla de infrusna krediterna, även örn denna strävan

icke tog formen av uppsägningar eller lagsökningsåtgärder, kom emellertid

att framstå som en press på låntagarna och kändes av dem som ett irritationsmoment,

i all synnerhet som marknaden i övrigt erbjöd mycket begränsade

möjligheter till omplacering och bundna lån endast kunde erhållas

till relativt höga räntor. I samma riktning verkade givetvis den relativt

kraftiga räntehöjningen från de låga räntor byggmästarna kunnat pressa sig

till på obundna lån under konkurrensen på 1930-talet.

I en sådan situation framträder riksbankens uppgift synnerligen klart.

Likviditetssvårigheterna ledde till att riksbanken hösten 1939 började rebelåna

inteckningar åt affärsbankerna. Det må i detta sammanhang erinras

örn att även sparbankerna hade betydande svårigheter, vilket möttes genom

riksbankens beslut redan i oktober 1939 att rebelåna inteckningar för sparbankerna.

Denna rebelåning skulle även göra det möjligt för sparbankerna

att lämna ut nya lån för att lätta läget på inteckningslånemarknaden. Någon

större omfattning tog denna stödaktion icke. Riksbanken övertog under

1939 inteckningslån på 22 miljoner kronor och 1940 för netto 3 miljoner

kronor.

Vi lia i det föregående förutsatt att bundenheten alltid skulle vara till

fördel för låntagaren. Det kan dock tänkas fall, då det skulle vara önskvärt

för en fastighetsägare att kunna säga upp de inteckningslån som belasta

fastigheten. Denna situation kan inträda, då en fastighet skall försäljas

och köparen anser det förmånligt att investera sitt eget kapital i densamma.

Avgörande för honom är i detta fall den ränta han kan erhålla

vid placering på annat håll i jämförelse med den ränta som han har att

erlägga på inteckningslånet. Som sekundärlånen löpa med en relativt hög

ränta, är det närmast denna typ av lån för vilka möjligheten till uppsägning

skulle lia viss betydelse, men det kan tänkas fall, då detta gäller även för

primärlånen. Särskilt torde denna tendens göra sig gällande i tider av

låga räntor, då köpare med eget disponibelt kapital, fideikommiss, stiftelser,

kassor m. m., kunna ha svårt att finna antagbara placeringsobjekt. Den

verkliga ränteutgiften för närvarande (1943), beräknad på medelräntan för

respektive år och med tillägg av fond- och förvaltningsbidrag, för ett amorteringslån

i bostadskreditkassan upptaget under åren 1934 till 1938 varierar

mellan 4.5 procent för lån upptagna 1934 till 3.6 procent för lån upptagna

1938. Därefter stiger räntan (bland annat på grund av ökade fondbidrag)

för lån upptagna åren 1940, 1941 och 1942 till respektive 5.70, 5.io och 4.5

procent. För sådana fastigheter, som nu belastas med lån till höga räntor,

skulle det givetvis för en köpare med eget kapital vara fördelaktigare att

återbetala lånet i stället för att placera kapitalet till nu gällande låga räntor.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

eventuellt i inteckningar i annan fastighet. Detta är dock omöjligt förrän

efter tio år från lånets upptagande och då med ett års uppsägningstid.

Byggmästare som ha för avsikt att sälja den nybyggda fastigheten vid gynnsamt

tillfälle kunna därför i vissa situationer ha intresse av att hålla lånen

obundna. I andra situationer kunna väl ordnade lån vara till fördel vid

försäljningen och bidraga till ett bättre pris för byggmästaren.

Affärs- och sparbanker erbjuda låntagaren vissa fördelar. De äro ej

bundna av detaljföreskrifter rörande sin utlåning på samma sätt som hypoteksföreningar

och bostadskreditföreningar utan kunna företaga jämkningar

ifråga örn belåningsgränser och räntesatser. De kunna även erbjuda låntagaren

andra tjänster av bankmässig karaktär. Vidare torde det förhållandet

att låntagaren kan hos bankinstituten ordna såväl primär- som sekundärkrediten

betraktas som en fördel av mången. Den klyvning av primär-

och sekundärlånegivningen som äger rum inom hypoteksväsendet torde

också vara ägnat att öka administrationskostnaderna. Av redogörelsen på

sid. 25—26 framgår, i hur stor utsträckning de underliggande krediter som

lämnats av sparbanker äro kombinerade primär- och sekundärlån. Mycket av

vad ovan sagts örn affärs- och sparbankslån gäller även lån lämnade av försäkringsbolag.

Det andra stora problemet är frågan örn lånens obundenhet och risken

för låntagarna av ränteförändringar under lånets löptid. Under själva byggnadstiden

har räntefoten ringa betydelse med avseende på byggnadskostnaderna

för byggmästaren, men för honom eller för den person som köper

huset, när det är färdigbyggt, spela förväntningarna om den framtida ränteutvecklingen

en synnerligen stor roll, enär räntan är den mest betydande

utgiftsposten. Han försöker sålunda välja den lånetyp, som han tror skall

ge honom den lägsta genomsnittliga låneräntan.

Förväntningarna angående den framtida ränteutvecklingen bero i hög grad

på erfarenheten av ränteutvecklingen under en period tillbaka i tiden såväl

vad beträffar den »normala» räntenivån som fluktuationerna kring denna.

Har den långa räntan en följd av år varierat kring en viss nivå, exempelvis

5 procent, betraktas denna räntesats som den normala och avvikelser från

densamma som tillfälliga avvikelser. Har den långa räntan under ett antal

år avlägsnat sig från den »normala» i en bestämd riktning, påverkas förväntningarna

härav och man drar slutsatsen om en fortsatt stegring, respektive

nedgång i räntan. Uppfattningen örn den räntesats, som skall betraktas

som »normal», förändras. Som man erfarenhetsmässigt vet och statistiskt

kan fastställa brukar den korta räntan variera kring den långa räntan, överstigande

densamma i tider av höga räntor och understigande den i tider av

låga räntor. De två slagen av räntesatser skulle sålunda på lång sikt och

med eliminerande av korttidsfluktuationer följa varandra.

Nu kunna låntagarna tillmäta själva osäkerheten i förväntningarna en viss

betydelse, vilket gör att de äro villiga att betala något mer för ett bundet

lån än för ett obundet. Man avstår hellre från chansen av att det obundna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

lånet skulle kunna bli billigare för att slippa risken av att det skulle kunna

bli dyrare. Fastighetsägaren gör i detta fall upp sin kalkyl nied en fix

räntekostnad. Han vet, att denna inte behöver bli högre (genom konverteringsrätten

efter tio år har han till och med chansen av en lägre räntekostnad),

även örn den genom en annan finansieringsmetod kunnat bli något

lägre i längden. Örn man vid en statistisk undersökning skulle kunna konstatera,

att bundna lån ställa sig dyrare än obundna, så torde detta åtminstone

delvis kunna bero då denna omständighet. En person som icke har

samma obenägenhet som fastighetsägare i genomsnitt för att ta på sig

risker, skulle sålunda kunna finansiera sin fastighet till en genomsnittligt

lägre ränta. Det finns dock fastighetsägare som ha en annan inställning

till osäkerhetsmomentet. De anse risken för att de skola binda lånen vid

ogynnsam tidpunkt vara så stor att de hellre hålla lånen obundna än

bundna. Den förra uppfattningen av risken torde dock vara vanligare än

den senare.

En annan orsak till en differens mellan nivån för den korta och den

långa räntan kan ligga i institutionella faktorer. Örn bankerna genom en

strukturell förändring av den industriella kreditmarknaden, som icke går

jämsides med en förändring i samma riktning av deras inlåning, få riklig

tillgång på medel, komma de att söka sig över till andra marknader, i den

aktuella situationen i Sverige fastighetsmarknaden. I jämförelse med industrilånen,

vilka i realiteten äro långfristiga lån, äro inteckningslånen snarast

mer likvida, enär det finns andra institut, till vilka de kunna överföras.

Ur solvenssynpunkt få de ävenledes anses vara minst lika tillfredsställande,

primärlånen äro till och med mera riskfria än industrilånen. Frågan örn

fastighetskrediterna kunna anses tillhöra affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde

skall ej tagas upp i detta sammanhang, utan här skall endast

konstateras, att under 1930-talet affärsbankerna i betydande utsträckning

gåvo sig in på denna marknad i konkurrens med ett mycket stort antal

långivare, som traditionsmässigt eller på grund av reglementsföreskrifter äro

hänvisade till detta slag av krediter, i regel i bunden form. De lingö därför

pressa ner räntan på de lån de lämnade, vilket medförde en lägre räntenivå

för obundna än för bundna lån. I nuvarande situation med stort penningöverflöd

kan man förvänta en likartad utveckling, dock med den skillnaden

att fastighetsmarknaden nu erbjuder mycket mer begränsade möjligheter.

En motsatt tendens gör sig emellertid gällande genom den starka

tillväxten av det institutionella sparandet i livförsäkringar, pensioner m. m.,

vilket ökar utbudet av det kapital som i bunden form söker sig till fastighetskreditmarknaden,

direkt eller indirekt genom inköp av hypoteksföreningarnas

obligationer.

Nu står alternativet emellertid i regel icke mellan ett bundet lån och ett

under hela det bundna lånets löptid obundet lån. Frågeställningen gäller

i stället vid vilken tidpunkt man bör binda lånet. Den mest gynnsamma

tidpunkten vore givetvis den, då den långa räntan står lägst i förhållande

till räntan under såväl tidigare som efterföljande perioder. Då man icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kan förutse detta nied visshet, blir den i praktiken genomförbara principen

att lånet skall konsolideras, när man i ett lågt ränteläge icke längre förväntar

att den långa räntan skall sjunka ytterligare. Yad som skall betraktas

som lågt ränteläge beror på uppfattningen örn den »normala» räntenivån,

vilken är grundad på tidigare erfarenheter. I tider då dessa erfarenheter

präglas av upprörda krisförhållanden, som exempelvis efterkrigskrisen

1920, guldmyntfotens övergivande 1931 och krigsutbrottet 1939 blir uppfattningen

örn den »normala» räntenivån liksom framtidsbedömningen mera

osäker. Diskussionen på 1930-talet kring den låga räntenivån och den framtida

ränteutvecklingen präglades av denna ovisshet.

Låntagarna på fastighetsmarknaden ha i regel icke sådana kunskaper om

marknaden, att de kunna bilda sig någon mera säker uppfattning om utvecklingen.

Denna bristande kunskap gör dem benägna att som ovan nämnts

föredra det bundna lånet, även örn det ställer sig i längden mindre fördelaktigt.

Det påverkar även deras val av tidpunkt för bindningen av lånet.

När räntenivån är låg, ligger man och passar på en ännu lägre räntesats

och missar därigenom kanske det gynnsammaste tillfället. Först när räntan

stigit under någon tid, blir man varse vad som försiggår och skyndar sig

då att binda sina lån. Eller också griper man första nedgång i räntan som

en chans för erhållande av billiga lån utan att göra något försök till prognos.

Man tar också gärna varje uppgång som ett tecken på en varaktig förändring

av nivån, även örn det sedan skulle visa sig att denna uppgång varit

endast tillfällig och räntan sedermera kanske sjunker till en lägre nivå än

före uppgången. Man kan sålunda icke vänta sig, att låntagarna skola välja

den för dem fördelaktigaste tidpunkten för bindningen av sina lån. En

fastighetsägare som råkat binda sitt lån vid en hög räntefot känner sig

gärna »lurad» av långivaren, örn räntenivån sjunker, i all synnerhet örn långivaren

är ett institut, som enligt hans uppfattning bättre kan bedöma marknaden.

Försäkringsbolagen, som kunna välja mellan obligationer och inteckningslån

som placeringsobjekt, undvika därför ofta inteckningslån vid

höga räntelägen för att undgå irritationsmoment mellan låntagarna och dem

själva.

Örn man studerar ränteläget på 1930-talet finner man att räntan för

bundna primärlån hos stadshypotekskassan sjönk under 3 procent (exklusive

förvaltningsbidrag) första kvartalet 1938. Den höll sig omkring 2.8 0 procent

till och med andra kvartalet 1939 (minimum i mars med 2.7 8 procent) och

drog sig sedan sakta uppåt fram till den plötsliga räntestegringen efter

krigsutbrottet. Aven för sekundärlån inföll minimum under 1938, då räntan

på Bostadskreditkassans lån sänktes till 3 procent (exklusive fond- och förvaltningsbidrag

på cirka 1 procent under de första fem åren). Den gynnsammaste

tiden för en konsolidering skulle sålunda ha varit under denna

tidsperiod.

Då man inte har uppgifter om vare sig den totala byggnadsverksamhetens

värde per år eller den totala upplåningen mot inteckningar i bostadsfastigheter,

är det en vansklig sak, att av låneökningen hos de institutioner, som

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majlis proposition nr 243.

lämna dylika lån, draga några slutsatser angående låntagarnas preferens för

bundna respektive obundna lån. Följande siffror kunna dock kanske kasta

en viss belysning över frågan.

Ökning'' av inteckningsl&n lämnade av viktigare långivare på fastighetskreditmarkuaden

i miljoner kronor.

År

Stadshypoteks-

kassan

Bostadskredit-

kassan

Försäkrings-

bolag

Affärsbanker

Sparbanker

Intecknings-

bolag

1932

5S

25

16

22

24

33

55

14

38

10

17

— 4

34

60

8

82

70

11

1

35

65

14

114

50

48

6

36

35

8

67

101

61

21

37

31

8

124

95

91

16

38

41

10

131

254

88(88)

17

39

38

12

92

285

124 (128)

24

40

51

10

2

— 128

10 (14)

12

41

46

7

14

— 59

41

— 2

42

46

7

60

*) 6

*) Endast Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag.

Aram. Uppgifterna avse ökningen i utestående lån, sålunda nya lån med avdrag av

amorteringar och slutbetalningar å gamla lån. Försäkringsbolagens lån omfatta även

smärre lån till jordbrukare. För affärsbankerna avse uppgifterna förändringen av deras

utlåning mot inteckningar, sålunda även industrilån och byggnadskreditiv. Som man kan

räkna med en minskning av industrilånen fram till 1939 skulle siffrorna för dessa år vara

att betrakta som minimisiffror. Rörande tolkningen av siffrorna för åren 1940—42 hänvisas

till ovan sid. 8. I sparbankernas siffror ingå även förändringen i lån mot inteckning

i jordbruksfastighet över halva taxeringsvärdet. För åren 1938—40 anges de korrigerade

siffrorna inom parentes.

Affärsbankernas utlåning under 1932—35 torde i huvudsak ha avsett byggnadskreditiv.

Uppgifterna för dessa år präglas också av strejken inom

byggnadsindustrin år 1933. Siffrorna för bostadskreditkassans lån ge knappast

några utslag; möjligen kan man draga den slutsatsen att de följa hypotekskassans

med undantag för det relativt höga beloppet 1932, vilket beror

på att kassans verksamhet då nyss hade börjat och att en del fastighetsägare

skyndade sig att vid dess tillkomst ordna sina sekundärlån.

Trots konflikten och den begränsade byggnadsverksamheten företer hypotekskassan

relativt höga siffror till och med år 1935. Åren 1934 och 1935

öka försäkringsbolagens lån kraftigt, medan sparbankerna först år 1935 Ängö

känning av någon mera nämnvärd ökning av efterfrågan. Detta tyder på

att låntagarna på grund av räntefallet efter 1932 dels konsoliderade äldre

obundna lån och dels vid upptagandet av nya lån föredrogo den bundna

formen. Att de därvid icke kommo i åtnjutande av lägsta möjliga räntesats

visar den efterföljande ränteutvecklingen, och detta torde ha påverkat deras

inställning till de bundna lånen under de efterföljande åren.

Ovanstående siffror förklara också sparbankernas oro att de, genom att

de ej kunde erbjuda bundna lån, skulle bli efter i konkurrensen med andra

institut. För att möta denna konkurrens började vissa sparbanker lämna

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

113

ut räntebundna lån, d. v. s. lån som vörö formellt uppsägbar enligt sparbankslagens

bestämmelser, men för vilka sparbanken förklarade sig icke

ämna begagna uppsägningsrätten för ränteförköjning. Dessa lån voro sålunda

ensidigt bundna med avseende på räntan. Enligt en av sparbankssakkunniga

verkställd utredning hade 23 större sparbanker den 1 oktober

1935 utlämnat dylika lån på sammanlagt 63 miljoner kronor, varav 30 miljoner

kronor folio på en och samma bank. Det var dessa omständigheter,

som föranledda Svenska sparbanksföreningen att i underdånig skrivelse av

den 22 juni 1935 begära skyndsam utredning av spörsmålet örn rätt för

sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.

Kätt till dylik kreditgivning lämnades sparbankerna genom 1937 års ändring

av sparbankslagen, varvid lånens löptid maximerades till tio år. Vid 1940

års utgång uppgingo de bundna lånen till endast 70 miljoner kronor, varav

hälften utlämnats i Stockholm. Orsaken därtill torde kunna sökas bland

annat i den begränsning som denna kreditgivning är underkastad enligt

lagen, och sparbanksföreningen har också i februari 1943 begärt en utsträckning

av denna rätt. En annan orsak kan ha varit den, att intresset för

bindning av lånen minskades från låntagarnas sida. Detta framgår av nedgången

i hypotekskassans och bostadskreditkassans långivning åren 1936—37,

medan obundna lån hos sparbanker och affärsbanker starkt ökades. Ett

annat bevis för denna inställning hos låntagarna var Stockholms tomträttskassas

införande av lån med variabel ränta, maximerad till 4.7 5 procent.

På grund av den låga omedelbara räntan rönte denna lånetyp stort intresse

från låntagarnas sida.

Åren 1938 och 1939 (första halvåret), då konsolideringssträvandena borde

lia framträtt som starkast, redovisas en mindre uppgång för de bundna lånen

i jämförelse med de obundna. Den svaga men dock påtagliga räntestegringen

för hypotekskassans lån, för vilka minimum inföll i mars 1939 med

2.7 8 procent, var tydligen icke tillräcklig för att stimulera låntagarna till en

överflyttning av lånen, trots den alltmer framträdande risken för utrikespolitiska

förvecklingar.

Efter krigsutbrottet dominerade hypotekskassan som långivare men den

förmådde ej ensam absorbera de lån, som avvecklades av affärsbankerna.

Det är dock möjligt att man ej får ta förändringarna i affärsbankernas inteckningslån

vid denna tidpunkt som mått på förändringarna i deras lån

mot inteckning i bostadsfastigheter, utan att den starka nedgången under

första halvåret 1940 delvis är att tillskriva den ovan omnämnda avvecklingen

av industrikrediter.

Försäkringsbolagens siffror äro svårare att tolka, enär man ej kan göra

någon uppdelning efter bindningstiden. Huvudparten av de beviljade lånen

torde dock vara bundna lån. Benägenhet att binda lånen framträder i de

stigande siffrorna för åren 1933—35. De höga siffrorna för åren 1937 och

1938 skulle tyda på att låntagarna föredrogo bundna lån hos försäkringsbolag

framför lån hos liypoteksföreningar. Detta berodde på att försäkringsbolagen

kunde bjuda lägre räntor samt gå högre upp ifråga örn be
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr ,243. 1034 « 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

låningsgränsen för primärlånen än som var möjligt för hypoteksföreningarna.

Vidare torde livförsäkringsbolagen lia placerat mer i obundna lån än de

vanligen äro benägna att göra, vilket snarare torde ha berott på ett tillmötesgående

mot låntagarna än på en spekulation i en kommande räntestegring

från bolagens egen sida. Ar 1939, då affärsbanker och sparbanker

redovisa maximisiffror (delvis beroende på att byggnadskreditiven höja siffrorna

för affärsbankerna), ligger siffran för försäkringsbolagens placeringar

lägre än föregående år. Försäkringsbolagen, som efter 1940 haft rikliga

placeringsmöjligheter i statsobligationer och som medvetet strävat efter att

blanda upp sin stora portfölj av inteckningslån, ha sedan dess placerat blott

obetydliga belopp.

De anförda siffrorna tyda på att under åren före krigsutbrottet ringa intresse

förelåg hos låntagarna för bundna lån, fastän med den efterföljande

utvecklingen en konsolidering skulle ha legat i deras eget intresse.

I detta sammanhang kunna vi lägga en ny aspekt på riskerna för låntagaren

av en uppsägning av obundna lån. En räntestegring, som omedelbart

tillämpas på ett obundet lån, har begränsade verkningar, därför att

låntagaren kan räkna med chansen av en räntesänkning, försåvitt han behåller

lånet i obunden form. Men örn det långivande institutet vid en åtstramning

av penningmarknaden med åtföljande räntehöjning säger upp

lånet i syfte att framtvinga en överflyttning till annat institut, tvingas låntagaren

att konsolidera sitt lån vid den för honom olämpligaste tidpunkten.

Under första halvåret 1940 var liypotekskassans låneränta 43/-i procent och

bostadskreditkassans räntesats (exklusive fond- och förvaltningsbidrag) låg

på samma nivå. De fastighetsägare, som vid denna tidpunkt nödgades

binda sina lån, kommo i en ogynnsam ställning i förhållande till övriga

fastighetsägare (äldre lån upptagna till högre räntor före 1930-talets räntefall

ha i regel kunnat konverteras). Som de utgöra en mycket liten del av det

totala fastighetsbeståndet, kunna deras högre omkostnader ej heller påverka

det allmänna hyresläget.

I det föregående har endast diskuterats låntagarens intresse av bundna

eller obundna räntor. Men problemet kan ses även ur långivarens synpunkt.

En bristande överensstämmelse mellan lånevillkoren vid upplåning

av pengar och vid dessa medels utlåning får verkningar på kreditinstitutets

vinst. Det är med hänsyn härtill, som hypotekskassan och bostadskreditkassan

måste skydda sig mot uppsägning av lån från låntagarens sida under

samma period som de på grund av lånevillkoren för sina obligationslån äro

bundna gentemot obligationsinnehavarna. Sparbanker och affärsbanker tilllämpa

gentemot sina insättare den principen, att en ränteändring tillämpas

från en viss dag på hela beståndet av insatta medel oavsett uppsägningstiden.

Detta är en väsentligt smidigare metod än att kräva en formell uppsägning

från endera parten. Samma princip tillämpas även gentemot låntagarna.

Därigenom vinner man att förändringar i räntesatserna inträffa

samtidigt för såväl inlånade som utlånade medel. Det system med på

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

längre tid bundna insättningar mot högre ränta än för insättningar med

kortare uppsägningstid, som under vissa tider av penningknapphet praktiserats

av banker och sparbanker, betyder ej en bunden ränta och har sålunda

ej ur denna synpunkt någon betydelse för frågan örn räntebundna

lån. Skulle en större del av utlåningen ske i räntebunden form, kommer

givetvis räntemarginalen och därmed överskottet på rörelsen att fluktuera.

I vilken riktning dessa fluktuationer skulle, gå beror på ränteutvecklingen.

På 1930-talet skulle vinsten legat på långivarnas sida. De skulle haft fördelen

av höga ränteinkomster å tidigare utlämnade lån, medan ränteutgifterna

skulle ha sjunkit. I en period av stigande räntesatser skulle utvecklingen

lia gått i motsatt riktning. Sparbankerna ha erfarenheter av detta

problem, enär en icke obetydlig del av deras medel äro bundna i obligations-

och kommunlån med fix ränta. Vid en räntebunden utlåning blir avskrivningsproblemet

aktuellt. Ju kortare bindningstiden är, desto lättare

blir emellertid detta problem att lösa. Ur denna synpunkt skulle inteckningslån,

bundna på exempelvis fem år, vara att föredraga framför lån,

bundna på tio år.

Mellan de långivare som kunna välja mellan i räntehänseende bundna

och obundna lån, respektive på kort sikt bundna lån, d. v. s. försäkringsbolagen

och i viss utsträckning sparbankerna, å ena sidan samt låntagarna

å den andra uppstår en intressekonflikt. Inför en väntad räntehöjning, då

låntagarna önska konsolidera lånen, lia långivarna direkt intresse av att

hålla sina lån obundna, örn ej hänsyn av icke ekonomisk art spela in som

påpekats ovan ifråga örn försäkringsbolagen. Den engelske nationalekonomen

Keynes förordade redan på 1920-talet en rörlig placeringspolitik från

livförsäkringsbolagens sida i syfte att utnyttja räntekonjunkturerna, en politik

som för det bolag, i vilket han är ordförande, då uppgavs lia lett till gynnsamt

resultat. Flertalet svenska livförsäkringsbolag tillämpa dock alltjämt

en mera traditionell placeringspolitik med bundna lån som huvudsakligt

placeringsobjekt. Konkurrenssynpunkten kan dock framtvinga en strävan

hos dessa institutioner att lämna bundna lån även vid låga räntesatser, örn

alternativet är tillgodohavanden, som icke alls kunna förräntas eller ge en

mycket låg ränteavkastning. Det är i en sådan situation sparbankerna eller

åtminstone vissa sparbanker för närvarande befinna sig med tillgodohavanden

hos affärsbanker på sammanlagt 120 miljoner kronor (januari 1943).

Det har gentemot de icke räntebundna lånen framförts den invändningen

att en mera betydande räntehöjning skulle kunna framkalla en kris på

fastighetsmarknaden. Då man i detta hänseende gör skillnad mellan bundna

och obundna lån, måste det bero på att man tillskriver omkostnadsökningen

för fastigheterna rollen av krisutlösande faktor. En räntehöjning under en

kort period torde dock, örn ej speciella omständigheter föreligga, knappast

påverka omkostnadskontot i så hög grad att realisationer skulle framtvingas.

En räntehöjning som blir bestående drar i regel med sig stigande hyror,

vilka kompensera fastighetsägaren för kostnadsökningen och sålunda lämna

nettoavkastningen oförändrad, llän testegringens betydelse som verksam

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 248.

faktor i en fastiglietskris ligger på ett annat plan. Den medför — om

andra faktorer ej verka i motsatt riktning — en allmän nedgång i fastighetsvärdena.

Men mot en dylik utveckling kan man icke skydda sig genom

att binda lånen.

Byggnadslånebyråns tillkomst oell utveckling fram till år 1941.

Efterföljande redogörelse för byråns verksamhet eftersträvar ej fullständighet

utan är helt inriktad på att belysa de för utredningen väsentliga

frågorna. Sålunda utelämnas långivningen till byggnadsverksamhet på landsbygden

och till den socialt inriktade bostadsproduktionen. Lånens utformning

med hänsyn till ränte- och amorteringsvillkor m. m. har ej heller tagits

upp. Huvudvikten har lagts vid de underliggande krediternas karaktär samt

lånens lokala fördelning.

Under vintern 1932—33 medförde den omfattande arbetslösheten problem

av svårbemästrad art för den ekonomiska politiken. Det program som framlades

för 1933 års riksdag karakteriserades av ett nytt grepp på uppgiften

att bekämpa arbetslösheten genom att sätta in denna uppgift i ett större

konjunkturpolitiskt sammanhang. Principen var att skapa arbetstillfällen

direkt och indirekt genom offentliga arbeten. Vid utformandet av propositionen

blev det en central uppgift att framlägga konkreta förslag rörande

lämpliga arbeten. Bland alla de olika former av byggnads- och anläggningsverksamhet

som fyllde programmet upptogs även bostadsbyggande. På grund

av läget på bostadsmarknaden efter den synnerligen omfattande byggnadsverksamheten

före krisen rådde det emellertid delade meningar örn, huruvida

bostadsbyggande vore en önskvärd form av offentliga arbeten. Denna konflikt

mellan de arbetsmarknadspolitiska och de bostadsmarknadspolitiska

synpunkterna framträder också tydligt i den V. P. M. angående främjande

av bostadsbyggande till motverkande av arbetslöshet, som framlades av särskilt

tillkallade sakkunniga den 8 februari 1933 och som publicerades som bilaga

I till proposition nr 211.

De sakkunniga framhålla i olika sammanhang att statens ingripande

helt dikteras av arbetsmarknadspolitiska motiv. Läget på bostadsmarknaden

i flera städer och stadsliknande samhällen var ömtåligt och labilt samt ägnat

att mana till försiktighet, då det gällde att främja fortsatt bostadsproduktion.

Den produktion man ville stödja måste vara räntabel, enär statsstödet förutsatte

enskild kapitalinvestering av betydande omfattning. Statsmedlen

borde tillskjutas i form av lån. I sin på 1920-talet bedrivna stödverksamhet

genom statens bostadslånefond hade staten inträtt stödjande genom att

lämna sekundärlån. Som marknaden för sekundärlån efter Bostadskreditkassans

tillkomst vunnit en fastare organisation, fanns det anledning räkna

med att dylika lån skulle kunna uppbringas på öppna marknaden. Statslånen

skulle därför göra den största effekten, örn de sattes in efter primäroch

sekundärlånen. En så högt belägen kredit måste medföra vissa risker

för långivaren, och dessa risker kunde ej skjutas över på kommunerna genom

krav på kommunal borgen. Kommunernas medverkan borde dock fordras,

bland annat just i syfte att eliminera en onödig eller rent av överflödig

bostadsproduktion. Långivningen borde därför förmedlas av vederbörande

drätselkammare eller däremot svarande organ, som därvid påtog sig den

lokala organisationen och kontrollen intill dess lånen slutamorterats.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Men denna medverkan från kommunernas sida ansågs ej tillräcklig som

garanti för en ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt önskvärd bostadsproduktion.

Denna garanti kunde bli mera effektiv, örn det statliga stödet förankrades

i den öppna kapitalmarknaden och dess sätt att bedöma läget i

en kommun. De sakkunniga föreslogo därför att statslånet skulle stå i viss

relation till den kredit som med bättre förmånsrätt och på betryggande

villkor kunde erhållas på öppna marknaden. Detta var motivet för den s. k.

femtedelsregeln, d. v. s. den regeln att statslånet skulle högst få uppgå till

20 procent av den på marknaden erhållna krediten. Den högsta belåningsgränsen

föreslogs till 90 procent av fastighetsvärdet, vilket förutsatte underliggande

krediter upp till 75 procent. På annat sätt uttryckt innebar denna

begränsning en maximering av statslånet till 15 procent av fastighetsvärdet.

Örn kreditinstituten skulle finna försiktigheten bjuda _ att sänka sin övre

gräns för belåningen, så följde automatiskt en sänkning av den övre belåningsgränsen

även för statslånet. Om bj^gget icke kunde komma till stånd

vid en sådan belåningsgräns, vore detta ett bevis på att så överhuvud taget

icke heller borde ske.

Bvggena borde utföras på öppna marknaden och det enda direktivet

ifråga örn deras art var att de förutsattes huvudsakligen skola tjäna bostadsändamål.

De direktiv som promemorian innehåller ifråga om de underliggande

krediterna få helt betraktas ur de synpunkter som ovan angivits. Huvudprincipen

var att kreditgivare med förmånsrätt framför statslånet med sin

affärsmässiga bedömning av det planerade bygget och med sin erfarenlietsmässiga

förmåga att bedöma läget på bostadsmarknaden i realiteten örn än

icke formellt skulle prestera den garanti som staten krävde rörande fastighetens

räntabilitet och dess behövlighet ur bostadsmarknadspolitisk synpunkt.

Man kunde sålunda ej acceptera vilka långivare som helst utan

endast sådana som uppfyllde ovan angivna villkor. Detta torde ha inneburit

att man skulle undvika sådana kreditgivare, som kunde ha ett starkt

egenintresse i ett fortsatt bostadsbyggande men utan ansvar för byggnadsverksamhetens

räntabilitet på längre sikt. Själva formulerade de sakkunniga

sitt krav på den underliggande krediten på följande sätt:

»Såsom allmänna villkor vilja de sakkunniga föreslå, att krediten med

förmånsrätt framför statslånet skall hava lämnats av kreditgivande institutioner

— privatpersoner, enskilda leverantörfirmor m. fl. synas icke få ifrågakomma

såsom långivare — samt vara ordnad på fullt betryggande villkor.

De sakkunniga föreställa sig att man såsom långivare beträffande den bättre

belägna krediten främst bör taga hänsyn till Konungarikets Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska bostadskreditkassan, inteckningsbolagen, försäkringsbolagen

och sparbankerna.»

Man ser härav att de sakkunniga ansågo de kreditgivande instituten besitta

det omdöme och den erfarenhet som vore önskvärd ur ovan angivna

synpunkter, och de uppräknade som de institut, vilka främst borde komma

ifråga, de sedan gammalt förnämsta kreditgivarna på städernas fastighetsmarknad.

Att affärsbankerna saknades bland dessa framstår som naturligt

med hänsyn till deras relativt ringa betydelse som långivare vid denna

tidpunkt. Sorn ett andra villkor uppställdes att underliggande kredit skulle

vara ordnad på fullt betryggande villkor. Promemorian ger ingen ledning

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Marits ''proposition nr 243.

för liur »betryggande» skall tolkas. Formuleringen torde emellertid lia

hämtats från bostadskreditkassans reglemente.

I Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit (Statens off. utredn.

1928: 10) återfinner man i 22 § i den föreslagna förordningen örn svenska

stadsinteckningskassan och örn stadsinteckningsföreningar, vilket förslag låg

till grund för bostadskreditkassans organisation, följande formulering:

»Lån må ej meddelas, med mindre lån mot säkerhet av inteckning med

bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande sätt ordnat.»

I specialmotiveringen framliålles att det vid sekundärbelåning spelar en

väsentlig roll, huru primärkrediten ordnats, enär vid en uppsägning av

denna, innehavaren av sekundärhypoteket kan bliva nödsakad att för skyddande

av sin fordran tillse att primärkrediten omplaceras, vilket kan föranleda

svårigheter och kostnader. Sekundärlån borde därför icke få lämnas

efter en tillfälligt ordnad primärkredit, vilken kunde förväntas när som

helst bliva uppsagd till betalning. De sakkunniga ansågo det dock ej lämpligt.

att föreskriva, att lånet skulle vara bundet på viss längre tid, enär man

därigenom skulle ha uteslutit sparbankerna, hos vilka lånen ehuru formellt

uppsägbara på sex månader dock torde få betraktas som sakligt sett mycket

fast placerade. Frågan huruvida primärkrediten kunde anses på betryggande

sätt placerad borde göras till föremål för diskretionärt bedömande i varje

särskilt fall och kassans ledning borde meddela de föreskrifter som kunde

befinnas erforderliga till ledning för en sådan prövning.

Enligt uppgift från bostadskreditkassan har man ansett lån hos affärsbank

icke vara på betryggande sätt placerade i den mening de sakkunniga

inlagt i detta begrepp.

För den föreslagna låneverksamlaeten, som endast skulle vara av temporär

art, föreslogs i promemorian ett provisoriskt organ, som enligt förslaget

skulle kallas statens byggnadslånebyrå. Till skillnad från den gamla byggnadsbyrån,

vilken under 1920-talet handhade administrationen av den statliga

bostadslånefonden, måste byggnadslånebyrån ingå på ett affärsmässigt

bedömande av krediterna, varför byrån borde få sig anvisad ett belopp,

vars fördelning den själv skulle verkställa.

I de mångå remisser som avgåvos rörande förslaget kritiserades detsamma

väsentligen ur synpunkten av läget på bostadsmarknaden och faran

för en fastighetskris. Ingen diskussion togs upp rörande frågan örn de

underliggande krediternas art eller vad som skulle menas med betryggande

villkor. Detsamma gäller riksdagsdebatten i ärendet.

Departementschefen förordade en stödaktion i överensstämmelse med förslaget

med endast några smärre ändringar. Ett belopp av 7,5 miljoner kronor

begärdes, vilket dock nedsattes till 5 miljoner kronor av riksdagen.

De sakkunniga hade antytt att, om en stödaktion beslutades för byggnadsverksamheten

på landsbygden, skulle även denna läggas under byrån.

Detta förslag togs ej upp av departementschefen utan den av byrån omhänderhavda

verksamheten kom till en början att omfatta »lån till främjande

av bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen», som rubriken

lyder i den första kungörelsen av den 16 september 1933. I 6 § av denna

kungörelse formulerades villkoret rörande underliggande krediter på följande

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Majlis proposition nr 243.

sätt: »Lån må utgå allenast under förutsättning a) ........ b) att lån, som

lämnats mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt än säkerheten

jämlikt 3 § första stycket för statslånet äro på betryggande sätt ordnade

(ej leverantörkredit eller liknande).» Förbehållet att leverantörkredit eller

liknande ej finge förekomma bygger direkt på de sakkunnigas förslag örn

begränsning av de underliggande krediterna till lån av kreditinstitut och

liknande och kan därför ej tolkas som en exemplifiering av vad som skall

menas med »på betryggande sätt ordnad». Detta krav har alltsedan dess

kvarstått oförändrat för nybyggnadslånens vidkommande.

Hedan den 7 juli s. å. hade Kungl. Majit förordnat örn inrättande av

byggnadslånebyrån, men på grund av byggnadsstrejken kom verksamheten

icke igång förrän under 1934. 1933 års anslag fastställdes att gälla byggen,

som påbörjats under tiden 15 februari—1 september 19o4. I verkligheten

kom utbetalningen av lånen att förläggas till tiden oktober 1934 november

1935. Något nytt anslag beviljades ej av 1934 års riksdag och den enda

ändring som vidtogs var att byrån beviljades rätt att lämna lån mot inteckning

i tomträtt, som upplåtits på betryggande villkor.

Enligt byggnadslånebyråns egna uppgifter, avseende början av år 1935

hade lån till ett belopp av 4.7 miljoner kronor preliminärt beviljats. Byrån

arbetade på det sättet att den på grundval av de insända handlingarna preliminärt

beviljade lånen vanligen före eller i samband med byggets igångsättande.

Den underliggande krediten var då icke alltid reglerad på sådant

sätt som förordningen föreskrev och det slutliga beslutet samt utbetalningen

av lånemedlen blev beroende på en reglering av denna kredit. Efter ett

sådant preliminärt beslut, som fick anses innebära en bindande utfästelse

att tillhandahålla ifrågavarande statskredit, sedan byggnadsföretaget fullföljts

1 huvudsaklig överensstämmelse med givna förutsättningar, visade det sig

möjligt för låntagarna att lättare erhålla kredit under byggnadstiden. Den

kontroll och den planmässighet i finansieringen, som följde med statslånet,

s_ynes också lia underlättat ordnandet av den underliggande krediten.

Den på grundval av det i byrån tillgängliga materialet gjorda undersökningen

av byråns verksamhet (se bilaga) visar, att lån, utlämnade enligt

1933 års kungörelse, till 98 procent gingo till flerfamiljshus, medan endast

2 procent gingo till enfamiljshus. Enligt byråns egna uppgifter var det

huvudsakligen flerfamiljshus med smålägenheter som erhöllo statslån. I

sitt yttrande till statsrådsprotokollet år 1933 framhöll departementschefen,

att låneverksamlieten knappast kunde tänkas komma att omfatta de största

städerna. I verkligheten kommo dessa att ta lejonparten av lanell. Icke

mindre än 84 procent av samtliga statslån mot inteckning i flerfamiljshus

folio på städer med över 30,000 invånare. De preliminära siffrorna visa att

3.2 miljoner»kronor av beviljade 4." miljoner kronor gingo till Stockholm,

Göteborg och Malmö. Det var sålunda huvudsakligen storstadsbebyggelsen,

som erhöll stöd under denna period.

På grund av materialets beskaffenhet är det omöjligt att analysera fördelningen

av de underliggande krediterna, efter det att dessa slutligt regie
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 243.

rats. Vissa slutsatser torde dock kunna dragas ur det preliminära materialet.

De största kreditgivarna voro försäkringsbolagen, vilket torde sammanhänga

med koncentrationen av långivningen till de största städerna, där

försäkringsbolagen dominera som kreditgivare. Därnäst i ordningen kommo

hypoteksföreningarna, sparbankerna och bostadskreditföreningarna. Inteckningsbolag,

fonder och stiftelser representerade mindre belopp.

I de handlingar som lågo till grund för de preliminära besluten funnos

affärsbanker, privatpersoner, bolag m. m. upptagna som långivare. Enligt

uppgift från byggnadslånebyrån har man i princip men icke undantagslöst

krävt omplacering av dessa krediter. Då man låtit krediter av denna natur

kvarstå, har det varit speciella omständigheter som motiverat detta. Det

kan ha gällt smärre belopp i lån till enfamiljshus, som vederbörande haft

svart att placera örn, eller smärre sekundärlån. Vissa andra undantag lia

ävenledes gjorts. Skall man härur försöka utläsa vad byggnadslånebyrån

inlagt i termen »på betryggande sätt ordnade», finner man, att bundna lån

hos hypotekskreditinstitutioner, försäkringsbolag, fonder, stiftelser m. m. ansetts

höra till denna kategori sa ock obundna lån hos sådana kreditgivare,

vilka man ej räknade med skulle säga upp lånet (sparbanker samt i undantagsfall

affärsbanker). Med reservation för det fåtal fall, då lån lämnats

även med lån hos affärsbank som underliggande kredit, bär byggnadslånebyrån

följt bostadkreditkassans tolkning av begreppet »betryggande placering».

Ar 1935 togs frågan örn understöd åt byggnadsverksamheten i städerna

åter upp. Byggnadslånebyrån föreslog ett fortsatt stöd i enlighet med

1933 års grundprinciper, samtidigt som byrån betonade att man måste gå

fram med stor försiktighet och urskillning. Det framhölls dessutom att det

fanns ett bestånd av bostadssocialt nöjaktiga men omoderna bostäder, vilka

pa grund av mindre ändamålsenlig utrustning voro mindre efterfrågade.

Byrån föreslog därför visst stöd också för ombyggnad, varvid åtgärderna

borde bedömas företrädesvis ur ekonomisk synpunkt samt betraktas som

förestavade av arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Att ett statsstöd behövdes

för att möjliggöra ombyggnaderna berodde på att ifrågavarande fastighetsbestånd

i stor utsträckning läge i ekonomiskt förhållandevis svaga händer.

I huvudsak skulle lånen kunna ordnas på samma sätt som fastställts för

nybyggnadslån enligt 1933 års kungörelse med vissa modifikationer. Lån

skulle sålunda kunna lämnas till belopp, motsvarande halva kostnaden för

ombyggnaden, och skulle säkerställas av inteckning liggande inom 90 procent

av såväl taxeringsvärdet som av det utav byrån fastställda värdet efter ombyggnaden.

En viktig modifikation gjordes med hänsyn till underliggande

krediter. »Byrån föreställde sig, att en nyinvestering av kapital för ett ombyggQadsföretag

icke alltid kunde åstadkommas på sådana villkor, att krediten

kunde betecknas som en betryggande fastiglietskredit i egentlig mening,

utan att mera affärsmässigt betonade krediter ofta måste anlitas,

exempelvis bankkrediter, där inteckningssäkerheten förstärktes med borgen.

Det torde, för att praktiska resultat skulle kunna uppnås, vara ofrånkom
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ligt, att man beträffande nyinvesterat kapital gjorde vissa eftergifter till förmån

för mer affärsmässigt betonade krediter». Detta måste tolkas på det

sättet att man i fråga örn de äldre lånen fortfarande upprätthöll kravet på

betryggande placering enligt byråns tidigare tolkning av denna bestämmelse,

men att de nya lån som upptogos för ombyggnaden kunde placeras i affärsbank.

Efter formuleringen att döma räknade man med att dessa lån skulle

komma att ligga så högt upp, att de egentliga fastighetskreditinstituten icke

skulle kunna taga dem och att bankerna endast skulle acceptera inteckningarna

som säkerhet, örn de förstärktes med borgen. Riksdagen antog

detta förslag och beviljade 3 miljoner kronor till »Lånefonden för bostadsbyggande

i städer och stadsliknande samhällen». I förordningen infördes

ett tillägg till huvudregeln att underliggande krediter skulle vara »på betryggande

sätt ordnade (ej leverantörkredit eller liknande)» av innehåll att

byggnadslånebyrån därutinnan ägde medgiva jämkningar just med avseende

å leverantör- eller liknande krediter, som upptagits för ombyggnadsarbetets

utförande.

De preliminära uppgifterna för nybyggnadslånen visa att försäkringsbolagen

fortfarande dominerade, men att sparbankerna ryckt upp på andra plats,

närmast följda av hypoteksföreningarna och bostadskreditföreningarna. Aven

här framträder sålunda den vid denna tidpunkt framträdande obenägenheten

från låntagarnas sida för att binda lånen, vilken påtalats i ett tidigare sammanhang.

Lån till flerfamiljshus utgjorde fortfarande majoriteten såväl vad

belopp som antal beträffar: 97 procent av totalbeloppet beviljade statslån.

De större städerna togo även nu huvudparten av lånen eller 80 procent,

men Stockholms andel minskades från 49 till 36 procent. Lån enligt 1935

års kungörelse började utbetalas först i juni 1936 och fortsatte till oktober

1937.

Ombyggnadslånen företedde en något olika bild. Icke mindre än 98

procent av det totala beloppet lån för ombyggnad av flerfamiljshus hamnade

nämligen i Stockholm. Enligt uppgift lia affärsbankslån i större utsträckning

accepterats som underliggande kredit.

År 1936 reserverades det av riksdagen samma år beviljade anslaget till

lånefonden på 2 miljoner kronor helt till ombyggnadsverksamhet, enär det

på grund av den livliga byggnadsverksamheten ej längre ansågs rimligt att

understödja nyproduktion. Under de efterföljande åren 1937—39 anslogos

respektive 1.5 miljoner kronor, 1.0 miljoner kronor och 1.5 miljoner kronor

för samma ändamål eller sammanlagt 4 miljoner kronor. Ombyggnadslån

på sammanlagt 6.3 miljoner kronor utlämnades från december 1936 till juni

1942.x) Till 98 procent gingo medlen till flerfamiljshus och huvudparten

gick till Stockholm. Fördelningen var dock något jämnare än för lån enligt

1935 års kungörelse, 87 procent till Stockholm enligt 1936 års kungörelse

mot 98 procent enligt 1935 års. Byggnadslånebyråns rätt att medgiva jämkningar

ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter

kvarstod.

l) Att detta belopp överstiger det totala anslaget på 6 miljoner kronor beror pä att

det förelåg ett överskott pi. 1935 Srs anslag.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ar 1937 införde man en nyhet ifråga örn låneverksamheten i städerna,

nämligen de statliga tertiärlånen. Det var icke lånens karaktär av tertiärlån

som var en nyhet. De tidigare lånen hade varit tertiärlån, även örn de

icke kallats så. Men det var syftemålet som var nytt i jämförelse med

tidigare nybyggnadslån. Stödverksamheten hade nämligen ett bostadssocialt

syfte, i det lånen tillkommo för att främja sådan byggnadsverksamhet, som

avsåg att genom nyproduktion av flerfamiljshus (hyreshus) åstadkomma rymliga

smålägenheter till för mindre bemedlade överkomliga priser. Endast

ett mycket blygsamt belopp på 500,000 kronor anvisades för detta ändamål.

År 1938 beviljades ett lika stort belopp och år 1939 höjdes anslaget till

750,000 kronor. De villkor som uppställdes för dessa lån voro i stort sett

desamma som för 1933 och 1935 års nybyggnadslån. Sålunda bibehölls

femtedelsregeln samt gränserna för statslånet oförändrade och vidare uppställdes

samma villkor för placeringen av lån med förmånsrätt framför statslånet

som gällt ifråga om nybyggnadsföretag, nämligen att dessa lån skulle

vara på betryggande sätt ordnade, och någon dispensmöjlighet härutinnan

gavs icke. På två punkter förelåg en avvikelse från tidigare bestämmelser.

Lån skulle ej få lämnas i Stockholm, Göteborg eller Malmö och det kommunala

förmedlingsorganet skulle granska ansökningshandlingarna med hänsyn

till »behovet och ändamålsenligheten ur bostadspolitisk synpunkt».

Hänsynen till arbetsmarknadens läge hade sålunda bortfallit. Detta sammanhängde

påtagligen med det förhållandet att stöd från det allmänna icke

längre erfordrades ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Att lån icke

skulle få utgå i de tre största städerna berodde på att tillgången på rymliga

och någorlunda billiga smålägenheter å dessa platser ansågs vara förhållandevis

god.

Motiveringen för anslaget hade som redan nämnts en social anstrykning.

Pörslaget framlades först av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a. och avsåg närmast ett stöd till de kooperativa

företagen med syfte att, såsom antytts, främja strävandena för en bättre utrym

messtandard. Detta förslag avstyrktes av byggnadslånebyrån men upptogs

av departementschefen i statsverkspropositionen 1937 med hänvisning

till den låga bostadsstandard som fortfarande rådde i en del städer. Förslaget

upptogs emellertid av honom i mycket begränsad omfattning och utan

den inskränkning till kooperativa eller allmännyttiga företag som förslagsställarna

tänkt sig.

Vid 1940 års riksdag hade situationen på såväl bostads- som arbetsmarknaden

helt förändrats. Man befarade att en svår arbetslöshet skulle uppstå

på grund av de verkningar avspärrningen efter april 1940 kunde väntas få

på det svenska näringslivet. Byggnadsverksamheten, som var synnerligen

livlig vid krigsutbrottet, hade undan för undan sjunkit, allteftersom de påbörjade

fastigheterna färdigställdes. Igångsättande av nya byggnadsföretag

tedde sig som en ganska osäker företeelse. Krisen på inteckningslånemarknaden,

som tidigare skildrats, gjorde det ovisst huruvida byggmästarna skulle

kunna påräkna krediter i nödvändig utsträckning. Stegringen av räntan och

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

de starkt ökade byggnadskostaderna kunde väntas medföra en drastisk reduktion

av bostadsbyggandet. Som följd härav kunde man räkna med arbetslöshet

bland byggnadsarbetarna — före krisen beräknades cirka 140,000

man vara sysselsatta i denna industri — samt bostadsbrist, när den på flertalet

orter obetydliga bostadsreserven absorberats. Det förslag som framlades

av departementschefen om ett anslag på 10 miljoner kronor till tertiärlån

motiverades sålunda av såväl arbetsmarknads- som bostadsmarknadsskäl.

Vissa förändringar infördes emellertid i bestämmelserna. Dessa hade tidigare

inskränkt lånen till flerfamiljshus, en utvidgning företogs nu så att lån även

kunde lämnas till enfamiljshus. Vidare borttogs förbudet att lämna lån till

Stockholm, Göteborg och Malmö. Den s. k. femtedelsregeln, som syftade

att ge statslånen en förankring i den öppna kapitalmarknadens bedömning

av läget, borttogs och lånegränsen höjdes till 20 procent av fastighetsvärdet,

respektive taxeringsvärdet för flerfamiljshus samt 35 procent för enfamiljshus.

Liksom tidigare skulle inteckningarna ligga inom 90 procent för flerfamiljshusen;

för enfamiljshusen fastställdes 85 procent som övre gräns.

Ifråga örn kravet på betryggande placering av underliggande krediter företogs

ingen ändring.

Under perioden december 1938—oktober 1942 ha i tertiärlån efter 1937

och 1940 års kungörelser utlämnats 11.4 miljoner kronor. Huvudparten

härav har utlämnats under 1940 och efterföljande år. Hyreshusen dominera

fortfarande med 98 procent av den totala lånesumman. Men till skillnad

från tidigare låneverksamhet har en markant förskjutning ägt rum från

Stockholm till övriga större städer. Stockholm svarar endast för 32 procent

av lånen, medan andelen för övriga större städer är 46 procent, för mindre

städer 18 procent och för samhällen i övrigt 4 procent. Lånen till enfamiljshus

fördela sig med 31 procent på Stockholm, 10 procent på övriga

större städer, 44 procent på mindre städer och 15 procent på övriga samhällen.

För denna period föreligga tillförlitligare uppgifter rörande de underliggande

krediterna.

Med kännedom örn läget på marknaden efter 1940, då huvudparten av

lånen lämnats, är hypoteksföreningarnas dominerande ställning med 29 procent

av totalbeloppet underliggande krediter ej att förvåna. Intecknings - bolag samt fonder och stiftelser, som tidigare spelat en underordnad roll,

svara för 16 procent respektive 12 procent vardera. Benägenheten hos låntagarna

att binda sina lån kommer här till synes. Försäkringsbolagen ha

gått tillbaka som långivare och deras andel utgör endast 14 procent. Härtill

ha bidragit dels den allmänna nedgången i försäkringsbolagens placeringar

i inteckningar och dels låneverksamhetens förskjutning till mindre

städer. Sparbankernas andel var 16 procent, vilket också betyder en nedgång.

Detta sammanhänger dels med brist på medel under krigets första

år och dels med fastighetsägarnas preferens för bundna lån, som sparbankerna

ej kunnat tillgodose. Det är av intresse att konstatera att för den övervägande

delen av försäkringsbolagens samt närmare hälften av sparbankernas

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

och inteckningsbolagens krediter stodo vederbörande institutioner som ensamma

långivare. De ha sålunda tagit lånen från botten upp till statslånet.

Smärre krediter lämnade av privatpersoner, affärsbanker och andra kvarstodo

vid det slutliga reglerandet av lånet. Som tidigare har man i undantagsfall

accepterat dylika krediter som »betryggande» placering. Med reservation

för materialets bristfälligheter kan man dock konstatera, att affärsbankkrediter

föreligga på ett belopp av sammanlagt endast 173,000 kronor (tydligen

i regel sekundärkrediter) i fem fall i gruppen flerfamiljshus på en samlad

kreditsumma för gruppen av 41.8 miljoner kronor och ett totalantal beviljade

lån på 162 stycken. Under 1940/41 torde affärsbankerna själva lia haft ringa

intresse för fastighetskreditmarknaden.

Den totala tertiärlånesumman utgör i procent av de underliggande krediterna

cirka 25 procent för hyreshusen och cirka 55 procent för egnahemmen;

sålunda har en väsentlig ökning ägt rum, sedan femtedelsregeln släpptes.

Örn man räknar med maximigränsen 20 procent av fastighetsvärdet för belåningen,

skulle man komma till ett maximibelopp av 50 miljoner kronor

för den byggnadsverksamhet, som kom till stånd med statsunderstödets

hjälp under byggnadssäsongen 1940/41.

1941 års räntegaranti och 1942 års tilläggslån.

Den 1 augusti 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning

rörande byggnadskostnaderna samt att undersöka vilka åtgärder

som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med förslag. Orsaken

till att denna utredning tillsattes, var svårigheter att med de höjningar som

inträtt ifråga örn byggnadskostnaderna få i gång en byggnadsverksamhet

utan en avsevärd höjning av hyrorna, en utväg som man ville undvika.

De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande (statens off. utredn. 1941:4)

att ett av de viktigaste kostnadselementen är räntekostnaderna efter byggets

avslutande. Från en nivå av cirka 3 procent för bundna lån före krigsutbrottet

hade räntan stigit till 4.75—4.80 procent under första halvåret 1940.

Sedermera hade visserligen en nedgång ägt rum till cirka 4.5 0 procent, men

de sakkunnigas utredningar visade, att byggnadsverksamhet icke kunde

komma till stånd med en ränta som överstege 3.5 0 procent för kassalån.

Först örn byggmästarna kunde vara förvissade örn att de på hösten 1941,

när de på våren startade byggena stodo färdiga, kunde erhålla lån till denna

räntesats, kunde man räkna med att byggnadsverksamheten bomme i gång.

Det fanns visserligen den chansen, att den allmänna räntenivån kunde sjunka,

men utsikterna härför voro alltför ovissa för att byggmästarna skulle våga

räkna härmed.

Av de olika alternativ, som kunde komma ifråga för att på denna punkt

lämna byggnadsindustrien ett stöd, stannade de sakkunniga inför en statlig

garanti att vid den tidpunkt husen stöde färdiga, medel skulle finnas tillgängliga

på marknaden till en räntesats av 3.5 0 procent för kassalån och

för övriga lån i normal proportion till denna bottenlåneränta. Detta skulle

göra det möjligt för byggmästarna att redan vid byggets igångsättande träffa

avtal örn sina fastighetslån till en fixerad räntesats. Räntegarantin borde

omfatta högst 10 år, motsvarande den period efter vilken stadshypoteks
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Majda proposition nr 243.

kassans ock bostadskreditkassans nyemitterade obligationer kunna konverteras.

Under denna period kunde man även räkna med att det allmänna

räntelägets förändringar hunnit genomsyra större delen av fastighetsbeståndet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle staten till de kreditgivande instituten

inbetala mellanskillnaden mellan den faktiska räntan för lånet och 3.50 procent

för primärlånet, resp. motsvarande högre räntesats för sekundärlånet,

däri inbegripet förvaltnings- och andra bidrag. Dylik räntegaranti skulle

utlämnas för lån lämnade av stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna,

inteckningsbolagen och hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken

och de enskilda sparbankerna. Man förutsatte sålunda att även

obundna lån skulle komma i åtnjutande av räntegaranti.

De sakkunniga betonade också att räntegarantin måste kompletteras med

en garanti från statens sida, att örn marknaden, när de nya husen stöde

färdiga, ej kunde ställa nödiga medel till förfogande, staten komme att träda

emellan. Detta kunde enklast ske genom att riksbanken uppköpte fastighetskreditinstitutionernas

obligationer och lämnade sparbankerna nödiga

krediter inom den för statsgarantin uppdragna ramen. Ett dylikt stöd,

framhöllo de sakkunniga, läge helt i linje med riksbankens uppgift att sörja

för penningmarknadens likviditet.

De sakkunniga förutsatte att kreditgarantin skulle administrativt handhavas

av byggnadslånebyrån i samband med dess tertiärlåneverksamhet,

vilken borde fortsättas efter i huvudsak samma principer som tidigare.

Byråns granskning av ansökningshandlingarna torde dock behöva göras

väsentligt strängare än hittills med beaktande av de riktlinjer de sakkunniga

uppdragit för kostnadsanpassningen. Vidare var en viss kontroll över

hyrorna motiverad.

Vissa remissinstanser avstyrkte helt förslaget örn räntesubvention, medan

det stora flertalet accepterade denna tanke, även örn de samtidigt framförde

betänkligheter mot förslagets utformande. Som alternativ till de sakkunnigas

förslag framlades från flera håll förslag örn att räntesubventionen

skulle knytas till tertiärlånen på så sätt, att högre ränta än 0V2 procent

för primärlånen och motsvarande räntefot för sekundärlånen skulle kompenseras

genom en lägre ränta för det statliga tertiärlånet. Som framhölls

av departementschefen i prop. nr 251 till 1941 års riksdag vore det med

den grundkonstruktion de sakkunniga föreslagit reellt likgiltigt, örn det årliga

skillnadsbeloppet utanordnades via de kreditinstitutioner, med vilka

låntagarna träffat avtal örn primär- och sekundärlån, eller i form av en eftergift

på tertiärlånets annuitet. Det senare förfaringssättet syntes vara uradministrativ

synpunkt fördelaktigare på grund av sin enkelhet, ehuru det

band räntegarantin vid förekomsten av ett statligt tertiärlån. Denna begränsning

ansågs dock icke vara av betydelse, enär man räknade med att

knappast någon byggnadsverksamhet skulle komma i gång utan stödet av

de statliga tertiärlånen och de fördelaktiga villkoren för dessa. Av dessa

skäl förordade departementschefen en sådan anordning för räntegarantin,

som innebar en eftergift av tertiärlåneräntan, örn läget på kapitalmarknaden

så krävde.

Körande begränsningen av räntegarantin till lån, lämnade av vissa institutioner,

föreslog departementschefen ingen ändring. Denna begränsning

torde ursprungligen lia varit motiverad av nödvändigheten att hålla nere

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majlis proposition nr 243.

den administrativa apparaten, som enligt de sakkunnigas förslag kunde förväntas

bli ganska omfattande. Därutöver torde begränsningen lia motiverats

av att man genom att hålla en del av fastigketskreditmarknaden utanför

en eventuell subventionering skulle bevara en viss konkurrens på marknaden.

Det kunde nämligen befaras att räntegarantin annars skulle kunna

försvåra den allmänna strävan efter en räntesänkning, som vid denna tidpunkt

karakteriserade den ekonomiska politiken. Denna tolkning av de

sakkunnigas förslag bestyrkes av följande yttrande av departementschefen i

ovan citerade proposition på tal örn risken för att garantin skulle verka

konserverande på räntenivån.

»Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning endast beträffande lån

från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen ägna sig åt

fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna anordningen snarast

verka i räntesänkande riktning.» Departementschefen förutsatte också,

att räntegaranti skulle kunna utgå, även örn krediter med bättre rätt än

tertiärlånet vore obundna. Han framhöll nämligen önskvärdheten av att

subventionen fastställdes för hela tioårsperioden även i de fall, då räntan

på bottenlånet icke vore bunden.

Förslaget örn begränsningen av området för räntegarantin berördes icke

av remissinstanserna annat än i ett fall. Svenska försäkringsbolags riksförbund

förutsatte sålunda i sitt yttrande, att, örn den föreslagna anordningen

bomme till stånd, försäkringsbolagen skulle kunna utlämna statsgaranterade

lån i likhet med övriga i betänkandet angivna kreditgivande

institutioner. Svenska bankföreningen däremot upptog ej denna del av förslaget

till granskning.

Förslaget örn en utvidgad tertiärlåneverksamhet sammankopplad med

räntegaranti efter de av departementschefen angivna grunderna antogs av

riksdagen, som beviljade ett belopp av 60 miljoner kronor för detta ändamål.

De nya grunderna för byggnadslånebyråns verksamhet framgår av Kungl.

Maj:ts kungörelse av den 28 juni 1941 angående tertiärlån till viss byggnadsverksamhet.

De allmänna bestämmelserna utgöra en sammansmältning

av 1936 års kungörelse angående ombyggnadslån och 1937 års kungörelse

angående tertiärlån för nybyggnadsverksamhet. De av byrån beviljade lånen

skola sålunda avse sådana med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda

byggnadsföretag, som ha till ändamål uppförande eller ombyggnad

av byggnader, avsedda att innehålla huvudsakligen mindre men rymliga bostadslägenheter

(flerfamiljshus) eller att utgöra egnahem (enfamiljshus). Ifråga

örn de underliggande krediterna vidtogs den förändringen, att det tidigare

preciserade undantaget ifråga örn de underliggande krediterna, »ej leverantörkredit

eller liknande», borttogs.

Lån kunna utlämnas som vanliga tertiärlån efter den i kungörelsen fastställda

räntan av 472 procent. Örn läget på marknaden vid lånets upptagande

ej medger en ränta på 37a procent för primärlån och motsvarande

ränta för sekundärlån, inträder räntegarantin (6 §), vilken gäller under tio

år. Olika säkerhetsåtgärder ha vidtagits för att förhindra att låntagaren

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

accepterar en högre ränta än marknadsräntan och för att han icke underlåter

att begagna det tillfälle, som kan stå honom till buds för att utnyttja

en räntesänkning. Kungörelsen säger nämligen: »Fastställd eftergift

må nedsättas, därest lånemarknadsräntan sjunker och låntagaren, oaktat

han därtill har möjlighet, underlåter att vidtaga erforderliga åtgärder för

att komma i åtnjutande av den lägre räntan.» Man förutsåg sålunda att

byggnadslånebyrån skulle kunna acceptera som underliggande kredit obundna

lån eller lån bundna för kortare tid än tio år, vilka lämnats av andra än

sparbanker, på vars lån räntesatsen automatiskt sjunker vid en allmän räntesänkning

oavsett uppsägningstidens längd. Däremot innehöll bestämmelserna

ingenting rörande eventuell eftergift för den räntestegring som kunde

uppstå för ett obundet eller på kortare tid än tio år bundet lån. Detta

innebar att risken för en eventuell allmän höjning av räntenivån efter lånets

avslutande i detta fall helt fick bäras av låntagaren.

I 6 § uppräknas de institut, vars lån kunna bli föremål för räntegaranti:

»Eftergift må icke beviljas för räntekostnad för andra lån än sådana, som

lämnats av stadshypoteksförening, bostadskreditförening eller sådant annat

kreditinstitut, som Ilar fastighets- eller tomträttsbelåning till sin huvudsakliga

uppgift, eller av försäkringsinrättning, sparbank eller postsparbanken.»

Som framgår av denna formulering ha, efter ärendets behandling i propositionen,

försäkringsbolagen som en eftergift för det av dem uttalade önskemålet,

medtagits inom ramen för räntegarantin, medan affärsbankerna alltjämt

stå utanför. Någon motivering för försäkringsbolagens medtagande kar

icke lämnats.

Det tidigare villkoret för nybyggnadslån, att primär- och sekundärkrediterna

skola vara på betryggande sätt ordnade, bibehölls, antingen lånet vore

försett med räntegaranti eller icke. I jämförelse med 1936 års författning

angående ombyggnadslån hade man borttagit den byggnadslånebyrån beviljade

rätten att företaga jämkningar ifråga örn kravet på de underliggande

krediternas betryggande placering. Som nytt lånevillkor infördes att fastighetsägaren

skulle underkasta sig den kontroll över hyressättningen som

föreskrevs i kungörelsen.

Den allmänna ränteutvecklingen under 1941 gjorde en statssubvention

överflödig. I sin den 5 februari 1942 dagtecknade promemoria rörande bostadsförsörjningen

(Statens off. utr. 1942: 3) anförde utredningsmannen e. o.

byråchefen Alf Johansson, att programmet inneburit ett säkerhetsskapande

föregripande för bostadsbyggnadsfinansieringens del av en ränteutveckling

i linje med bankoutskottets deklarationer och riksbankens politik. Genom

utvecklingen på kapitalmarknaden hade räntegarantins uppgift fyllts utan

nämnvärd subventionskostnad för staten. Men på grund av att förutsättningar

i övrigt — sänkning av byggnadskostnaderna — icke förelågo för

byggnadsverksamhetens återupptagande, hade tertiärlånen utnyttjats i endast

begränsad omfattning. Under tiden 1 juli—3 november 1941 hade icke mera

än cirka 7,150,000 kronor preliminärt beviljats i tertiärlån. Den granskning

av olika alternativ som utredningsmannen företog ledde till den slutsatsen,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

att det statliga intresset av hyresnivåns stabilisering bäst kunde tillgodoses

genom en förändring av tertiärlånevillkoren i syfte att sänka kapitalkostnaderna.

Att konstruera det stöd man ville lämna marknaden på samma sätt

som den tidigare räntegarantin ansågs ej lämpligt i en situation, då marknadsräntan

gått ner till 3.5 procent och det från officiellt håll uttalats, att

räntepolitikens mål borde vara att stabilisera räntan vid denna nivå. En

räntenedsättning skulle under sådana förhållanden innebära en faktisk subvention.

Utredningsmannen föreslog därför, att subventionen i stället skulle

göras fullt synlig i form av en kapitalsubvention. Denna skulle kunna konstrueras

som ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet. Detta

förslag förordades av departementschefen och antogs av riksdagen.

Enligt kungl, kungörelse av den 30 juni 1942 kan byggnadslånebyrån

sålunda utlämna tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus

eller enfamiljshus, samt med eller utan räntegaranti. Dessutom

kan byrån lämna ränte- och amorteringsfria tilläggslån utöver tertiärlånet

för nybyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som

uppföres av kommun eller bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under

betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte. Andra enfamiljshus

kunna, enligt en senare kungörelse, åtnjuta ränte- och amorteringsfrihet

för viss del av tertiärlånet i syfte att sänka kapitalkostnaden till

1939 års nivå. Eör tertiärlån med räntegaranti gälla alltjämt tidigare bestämmelser

rörande de institut, vilka kunna godtagas som kreditgivare med

förmånsrätt framför statslånet. Eör övriga tertiärlån samt tilläggslån, vilka

beviljas även när tertiärlån ej lämnats av byggnadslånebyrån, har en ändring

företagits i 1942 års kungörelse. I tidigare kungörelser hade bestämmelsen

örn »betryggande» placering erhållit en mycket framträdande plats

under rubriken »Förutsättningar för lån», d. v. s. den har varit jämställd

med det oundgängliga kravet på exempelvis hyreskontroll. I 1942 års kungörelse

har denna bestämmelse flyttats till avdelningen »Förfarandet i låneärenden

m. m.»; där det i 24 § mom. c säges att byggnadslånebyrån, sedan

framställning örn slutligt beslut i låneärendet efter byggnadsföretagets fullbordande

ingivits av låntagaren, skall vid den slutliga behandlingen tillse,

»att betryggande underliggande kredit lämnats eller kan med säkerhet påräknas».

Detta betyder för det första att lånet kan slutligt beviljas även

örn låntagaren icke ännu företagit den eventuellt nödvändiga omplaceringen

av de underliggande krediterna i enlighet med byråns direktiv. Men paragrafens

förändrade formulering och placering, vars motivering ej framgår av

handlingarna och som möjligen endast torde lia företagits av rent formella

skäl, innebär att denna paragraf ej längre intar samma dominerande plats

som tidigare.

Den i 1941 års kungörelse förekommande bestämmelsen rörande eftergift

på räntan för tertiärlånet hade erhållit en utformning, som begränsade

eftergiften för obundna lån till den eftergift som motiverades av räntekostnaden

vid upptagandet av lånet. Enligt 1942 års kungörelse möjliggöres en

höjning av ränteeftergiften, för den händelse räntan å primär- och sekundär
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

krediterna skulle stiga utöver den som utgick vid tiden för eftergiftens fastställande,

en eventualitet som förutsetts av 1941 års byggnadsproduktionssakkunniga.

Härigenom bereddes möjlighet för sparbankernas låntagare att

ifråga örn obundna lån komma i åtnjutande av räntegarantin även för framtida

ränteförändringar. För att reducera risken för staten begränsades dock

den ränta, som kunde ge anledning till en höjning av eftergiften, till en

procent utöver den ränta, efter vilken eftergiften ursprungligen fastställts.

Riksdagen beviljade för tilläggslån ett belopp av 10 miljoner kronor på

tilläggsstat för år 1941/42 samt 15 miljoner kronor för 1942/43 samt 25 miljoner

kronor till tertiärlån för 1942/43.

Vid slutet av december 1942 hade utlämnats i tertiärlån enligt 1941 års

kungörelse för nybyggnadsverksamhet ett belopp av 7.6 miljoner kronor,

varav 17 procent gått till enfamiljshus och 83 procent till flerfamiljshus, en

fördelning mellan de två hustyperna, som är oförändrad för de år 1942

enligt samma års kungörelse preliminärt beviljade lånen. Detta innebär en

mycket kraftig förskjutning till förmån för egnahemsbyggandet. En mycket

markerad lokal förskjutning har även ägt rum. Stockholms andel (28 procent

av 1941 års nybyggnadslån) har ifråga örn flerfamiljshusen gått ytterligare

tillbaka, liksom andelen för övriga större städer, medan de mindre

städerna gått starkt framåt. Mer än en tredjedel av samtliga lån har lämnats

till denna grupp, vars högsta andel tidigare varit 18 procent. Uppgifterna

för 1942 års nybyggnadslån tyder på i stort sett oförändrad fördelning.

Även för enfamiljshus visa siffrorna för 1941 års lån en tillbakagång

för Stockholm, medan i detta fall även lån till övriga större städer åter

ökat något jämsides med långivningen till de minsta städerna, som stigit

till över hälften av det totala lånebeloppet till enfamiljshus. Att döma av

de tillgängliga siffrorna för 1942 års nybyggnadslån skulle tendensen gå i

riktning mot en ytterligare minskning av Stockholms andel för enfamiljshuslånens

vidkommande, medan övriga samhällens andel företer en kraftig

stegring. Ombyggnadslån förekomma i synnerligen liten utsträckning, och

tilläggslån slutligt beviljade år 1942 uppgå till 79,000 kronor.

I fråga örn lån till flerfamiljshus enligt 1941 års kungörelse ha sparbankslånen

ryckt upp på första plats som underliggande kredit med 40 procent

av totala lånebeloppet; försäkringsbolagen lia lämnat 13 procent och

inteckningsbolagen 14 procent. Hypoteksföreningarnas andel har gått tillbaka

till 17 procent och bostadskreditföreningarna till 7 procent. Affärsbankskredit

förekommer endast i ett enda fall med ett belopp på 38,200

kronor. I fråga örn enfamiljshus dominera sparbanker och försäkringsbolag

helt med 49, respektive 22 procent. Sparbankernas lån till flerfamiljshus

har för mer än hälften av deras totala lånebelopp varit kombinerade primäroch

sekundärlån, Lån till enfamiljshus från sparbanker och försäkringsbolag

äro så gott som helt och hållet lån på en hand.

Det totala beloppet tertiärlån i flerfamiljshus, som slutligt beviljats intill

31 december 1942 enligt 1941 års kungörelse, uppgår till 5.6 miljoner

kronor, mot vilket belopp stå underliggande krediter på 17.8 miljoner kro
Biliang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. loui 4» 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr .243.

nor. Statslånens andel, som för 1937—40 års nybyggnadslån utgjorde 20

procent bar ytterligare stigit till 24 procent. För lån till enfamiljshus äro

motsvarande siffror 1.8 miljoner kronor, 2. i miljoner kronor samt 38 procent.

Byggnadslånebyråns ställning till primär- och sekundärkrediterna.

Av föregående redogörelse för byggnadslånebyråns verksamhet framgår

att bedömningen av de underliggande krediterna generellt och med bortseende

från de med räntegarantin förknippade speciella bestämmelserna blir

beroende på tolkningen av termen »på betryggande sätt ordnad». Det framgår

vidare att den i praktiken tillämpade tolkningen uteslutit affärsbankskrediter,

i vilket avseende man torde ha skärpt sina krav med årens gång.

I underdånig skrivelse av den 29 maj 1942 har styrelsen för Svenska

bankföreningen hemställt, att Kungl. Maj:t ville meddela statens byggnadslånebyrå

sådana direktiv, »att denna finner sig kunna vid prövning av ansökningar

örn tertiärlån utgå från att fastighets primär- och sekundärkrediter

äro på betryggande sätt ordnade jämväl, då de äro placerade i affärsbank».

Som motiv för denna sin hemställan anför styrelsen, att affärsbankerna

under det sista decenniet kraftigt ökat sin långivning till bostadsmarknaden

och att särskilt de av dem lämnade sekundärlånen lia en ytterligt stor betydelse

för fastighetskreditmarknaden. Gentemot den uppfattningen att

krediter lämnade av affärsbanker icke skulle vara betryggande ordnade, hänvisar

styrelsen till det förhållandet, att affärsbanker liksom sparbanker formellt

ej äga rätt att utlämna lån annat än på kortfristiga villkor, men för

båda slagen av institut gäller att deras utlåning är i realiteten lämnad på

lång tid. Den nu tillämpade politiken från byråns sida har lett till att fastighetsägare,

för att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån måst flytta

över sitt lån från en affärsbank till en sparbank, vilken för att tillgodose

detta lånebehov måst upptaga lån hos affärsbanken. »I verkligheten förhåller

det sig så, att primär- och sekundärkrediter böra, vare sig de äro

placerade i sparbank eller i affärsbank, anses vara, oavsett de formella

kreditvillkoren, på betryggande sätt ordnade. Beträffande ordentligt bebyggda

fastigheter kunna dylika krediter vid behov i allmänhet alltid omplaceras.

Svårigheter härutinnan kunna egentligen endast befaras vid tillfällen

av penningkris eller annan svårartad oro». Styrelsen anser att den

ringa omfattningen av uppsägningar under krisen efter krigsutbrottet snarast

borde kunna åberopas som bevis för den betryggande beskaffenheten av

den av banker, såväl sparbanker som affärsbanker, ombesörjda fastighetsbelåningen.

Styrelsen anser vidare att den uppräkning som gjordes av

1932 års bostadskostnadssakkunniga av de institut, som skulle ifrågakomma

som långivare beträffande den underliggande krediten icke avsett att uttömmande

angiva de kreditinstitut, till vilka hänsyn borde tagas, utan

endast tjänat som en exemplifikation. Det förhållandet att affärsbankerna

ej nämndes torde ha berott på att de vid denna tid ej lämnade fastighetslån

i någon större utsträckning.

Bankföreningens hemställan begränsades attt gälla tertiärlån utan räntegaranti.

I en senare skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet

av den 2 februari 1943 har Svenska bankföreningen ytterligare utvecklat

sina synpunkter samt även framfört skäl för att affärsbank slån skulle

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kunna komma i åtnjutande av räntegaranti. Därvid påpekas bland annat att

vissa orter, särskilt i Norrland, sakna kreditinrättningar, som kunna bevilja

primär- och sekundärlån, samt att andra förhållanden på andra orter bidraga

till att fastigheterna berövas möjligheten att erhålla statligt tertiärlån, därest

lån hos affärsbank icke godtages som betryggande placering.

Med anledning av Svenska bankföreningens förstnämnda skrivelse ha

styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

i en den 23 september 1942 dagtecknad skrivelse till byggnadslånebyrån

framhållit följande.

De kreditbehov som tillfredsställas genom fastighetsbelåning äro i regel

av långvarig karaktär och böra därför täckas genom långfristig upplåning,

varvid bindningen helst bör ske i tider av låg ränta. Bundenheten skyddar

dels från en eventuell höjning av räntesatsen och dels från uppsägning av

länet, vilket kan bereda låntagaren svårigheter. De bundna lånen äro ägnade

att stabilisera marknaden och att minska risken för fastighetskriser. 1 nuvarande

situation erbjuda de bundna lånen särskild säkerhet mot de följder

för fastighetsmarknaden som fredskrisen kan väntas medföra och som särskilt

kan väntas drabba de nyuppförda fastigheterna. Vidare måste det vara ett

intresse för staten att lån med räntegaranti vid den kritiska tidpunkten för

garantiens upphävande äro bundna. Detta skulle minska behovet av ytterligare

statliga stödåtgärder. Dessa fördelar uppväga att de korta lånen

äro billigare än de långa. Vid nuvarande låga ränteläge skulle det vara till

fördel för fastighetsägarna att binda lånen och en underlåtenhet från tertiär - lånegivarens sida att medverka härutinnan vore försvarbar endast örn säkerhet

funnes för att räntan på korta lån under alla förhållanden kan hållas nere

under en avsevärd tid framåt. Styrelserna hemställa därför, att byrån såvitt

möjligt kräver en bindningstid, överstigande 10 år för primär- och sekundärkrediter,

ävensom obligatorisk amortering av sekundärlånen. Som styrelserna

själva framhåller innebär detta, att låntagarna borde hänvisas att

taga bundna primärlån, i första hand hos stadshypoteksföreningarna, och

bundna sekundärlån, i första hand hos bostadskreditföreningarna. Styrelserna

anse det vara av största vikt att bankföreningens framställan icke beviljas.

Ett likställande av lån hos affärsbankerna med lån hos hypoteksinrättning och

övriga fastighetskreditgivare skulle vara ett betydelsefullt avsteg från hittills

tillämpade regler och skulle minska fastighetsägarnas intresse för bundna

lån. » Affärsbankernas roll inom fastighetskrediten måste principiellt begränsas

till att vara av övergående art; byggnadskreditiv och sedermera eventuellt

korttidsplacering i avvaktan på gynnsammare ränteläge för bindning på

längre sikt. Det ligger i sakens natur, att de medel som av affärsbankerna

placeras i inteckningslån och vilka i stor utsträckning inlånats på kortfristiga

räkningar, framdeles liksom tidigare — senast var detta fallet under åtstramningen

på penningmarknaden efter krigsutbrottet — kunna behöva

tagas i anspråk för affärslivets kreditbehov, varvid inteckningskrediterna få

stå tillbaka för dessa.»

Byggnadslånebyrån har den 21 december 1942 avgivit utlåtande över

bankföreningens skrivelse.

Byrån framhåller att då frågan om byråns tolkning av det författningsenliga

kravet på att underliggande krediter skola vara på betryggande siitt

ordnade först nu har blivit aktuell, så beror detta på dels att affärsbankerna

kommit att spela en väsentligt större roll än tidigare för fastighetskreditmarknaden

och dels att till följd av de senaste årens utveckling på bygg
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

nåås- oell bostadsmarknaden huvudparten av allt bostadsbyggande kommit

att bli beroende av statlig långivning, varigenom de till denna knutna villkoren

öva inflytande även på övrig fastiglietsfinansiering i stort. Byrån

anser att de preciserade bestämmelserna rörande de institut som kunna

ifrågakomma vid räntegarantin genom sin utformning torde få anses innefatta

vissa direktiv för byråns bedömning av underliggande kredit. Av dessa

bestämmelser framgår att räntegaranti icke kan givas beträffande lån från

affärsbank men att å andra sidan bundenhet icke kan krävas. Byrån har

också i cirkulär till de kommunala förmedlingsorganen framhållit, att byrån

icke fordrar att underliggande krediter skola vara bundna. Härav torde

man icke kunna draga den slutsatsen att lån hos affärsbank icke skulle

kunna godtagas; tvärtom framgår det av propositionen i ärendet vid 1941

års riksdag att man med hänsyn till den fria konkurrensens betydelse som

regulator för räntenivån räknat med att andra kreditinstitut än de uppräknade

skulle uppträda som långivare ifråga om krediter med förmånsrätt

framför statslånet.

Då byrån sålunda icke anser författningarna lägga hinder i vägen för

ett godtagande av lån hos affärsbankerna, är det andra orsaker som äro

avgörande för dess ställningstagande. De under nuvarande förhållanden

med statens stöd uppförda bostadsfastigheterna äro tämligen kriskänsliga.

Den egna kapitalinsatsen och därmed den säkerhetsmarginal som avkastningen

på denna utgör är förhållandevis liten. En stegring i ränteutgifterna

för primär- och sekundärlån kan snart komma att äventyra fastighetens ekonomi.

»I nuvarande läge måste därför enligt byråns mening de trygghetsfördelar,

som de bundna eller med räntegaranti försedda lånen erbjuda, tillmätas

en betydelse, som kan uppvägas endast av en avsevärd skillnad i

räntesats . . . Byrån vill understryka, att byrån härvid fäster större vikt

vid risken av ökad räntebelastning på de tertiärbelånade fastigheterna än

vid risken av att lånen ej bli omsatta. Ur de synpunkter på tertiärlånens

säkerhet, som bvggnadslånebyrån har att anlägga, måste vid nuvarande

ränteläge och vid nu rådande ovisshet örn de närmaste årens kreditmarknadsutveckling

affärsbankslån i avsaknad av en räntegaranti, motsvarande

den som gäller för sparbankslån, bedömas såsom i allmänhet föga önskvärda.

» Byrån framhåller emellertid att detta uttalande icke innebär ett

på formella eller principiella skäl grundat avvisande av affärsbankslån som

underliggande kredit. Byrån är beredd att godtaga dylik kredit i sådana

fall, där annan kredit icke eller endast till avsevärt högre kostnader kan

erhållas och förutsättningar för tertiärlånegivning i övrigt föreligga.

Detta utdrag ur byggnadslånebyråns utlåtande ger en god uppfattning

örn byråns nuvarande tolkning av bestämmelserna rörande den underliggande

krediten.

Bestämmelserna rörande lån med bättre förmånsrätt återfinnas i 24 § i

kungörelsen av den 30 juni 1942.1) Denna paragraf kan tolkas rent formellt

eller genom en analys av innebörden i ordet »betryggande». I nära samband

med denna paragraf står andra stycket av 13 §, som begränsar möjligheten

att erhålla eftergift för räntekostnad till vissa uppräknade institut.

Den tolkning av formell art som vid olika tillfällen framförts bygger på

antingen den Y. P. M. som framlades år 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga

(prop. 211/1933) och som preciserade de kreditinstitut, vilka främst

r; I det följande åberopade paragrafer hänföra sig till denna kungörelse.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

skulle komma ifråga som långivare för primär- ock sekundärlån, eller 1940

års byggnadskostnadssakkunnigas betänkande (statens off. utredn. 1941: 4),

vilket begränsade området för räntegarantin till vissa bestämda institut. I

båda fallen föreligga emellertid speciella motiv för begränsningen, vilka ej

ha något samband med frågan om lånens betryggande placering.

År 1932 avsåg man med begränsningen till vissa kreditinstitut att åstadkomma

en garanti för att lånen icke skulle verka störande på bostadsmarknaden

och ville därför förankra den statliga stödaktionen vid den erfarenhet

och kunnighet, som representerades av de uppräknade instituten. Numera

då byråns verksamhet icke endast kommit att omfatta större delen av marknaden

utan även blivit av dirigerande och kontrollerande art och den sålunda

själv måste förskaffa sig den nödiga kunskapen rörande bostadsmarknadens

läge har detta motiv för begränsningen bortfallit. Uttalandet av år

1932 torde därför icke kunna åberopas för tolkning av termen »betryggande»

placering av krediterna.

Detsamma gäller örn 1940 års byggnadskostnadssakkunniga. Motiven för

den av de sakkunniga gjorda begränsningen framgår av utredningen ovan sid.

27—28. Det första motivet, ett nedbringande av administrationskostnaderna

genom att begränsa antalet institut som kunde ifrågakomma vid en räntegaranti,

har helt förfallit genom den konstruktion som i propositionen gavs

åt räntegarantin. Det andra motivet var dikterat av önskemålet örn konkurrensens

vidmakthållande i syfte att förhindra en fastlåsning av räntenivån

vid det då rådande relativt höga läget. Sedan räntan sjunkit till 372

procent och från officiellt håll uttalats den uppfattningen, att en fortsatt

nedgång ej vore önskvärd med hänsyn till den ekonomiska och finansiella

politiken i övrigt, har även detta motiv bortfallit. Det låga ränteläget för

närvarande gör den i författningen införda begränsningen onödig. Det kan

häremot invändas att örn en räntehöjning åter inträder och den officiella

politiken inriktas på en sänkning av räntenivån, skulle det vara behövligt

med vissa säkerhetsåtgärder för att förhindra att räntegarantin verkar återhållande

på en sådan utveckling. Bortsett från det förhållandet att man ej

i nuvarande stund kan bedöma, huruvida läget för övrigt gör en räntegaranti

nödvändig och önskvärd i en dylik situation, kan 13 § andra stycket

icke i sin nuvarande formulering anses garantera den önskade konkurrensen

på marknaden. Förutsättningen härför är nämligen, att en mera betydande

del av marknaden lämnas utanför området för räntegarantin, och de sakkunniga

hade därför uteslutit ej endast affärsbankerna utan även försäkringsbolagen

och övriga kreditgivare utanför kreditinstitutens krets. Genom den

vidtagna ändringen i sakkunnigeförslaget, varigenom försäkringsbolagen medtogos,

inskränktes don uteslutna delen av marknaden så väsentligt, att garantin

mot en fastlåsning av en för hög räntenivå blir ganska illusorisk.

Man torde sålunda kunna draga den slutsatsen dels att till följd av den

speciella motiveringen 13 § andra stycket ej kan användas för det generella

bedömandet av den underliggande kreditens mer eller mindre betryggande

placering, och dels att ur här angivna synpunkter ett angivande av de in
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

stitut som kunna ifrågakomma vid beviljande av eftergift för räntekostnad

är obehövligt.

Den rent formella tolkningen av termen »betryggande» i 24 § ger sålunda

ingen ledning för byggnadslånebyråns behandling av de underliggande

krediterna. Man måste i stället granska innebörden av denna term och vad

som därmed åsyftas. Som ovan påpekats härstammar formuleringen av

detta lånevillkor från bostadskreditkassans reglemente. Bostadskreditsakkunniga

påpekade särskilt risken av en uppsägning av primärkrediten, vilken

kunde tvinga innehavaren av sekundärhypoteket att ordna omplaceringen

av denna för att skydda sin fordran. I »betryggande» placering av den

underliggande krediten skulle sålunda ligga ett krav på att denna kredit

icke kunde förväntas bliva uppsagd. Att man icke häri intolkat ett krav på

formell bundenhet framgår såväl av bostadskreditsakkunnigas motivering

som av byggnadslånebyråns egen praxis oeh dess ovan relaterade deklaration

rörande sina principer. Då man godtagit sparbanks- men icke affärsbankskrediter

har det berott på, att man ansett de förra vara i realiteten

långfristiga lån, medan de senare skulle till sin natur vara av rent tillfällig

art. Detta motiveras dels med att fastighetskrediter icke höra till affärsbankernas

»naturliga» verksamhetsområde och dels med en hänvisning till

de uppsägningar, som förekommo efter krigsutbrottet 1939.

Affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde anses vara ej endast formellt

utan även reellt kortfristiga lån till affärslivet. Lånens kortfristighet

motiveras med att inlåningen är av kortfristig natur. Man åberopar sålunda

den gamla likviditetsprincipen, vilken som ovan påvisats icke håller måttet

i en krissituation, då det ur alla synpunkter är meningslöst att uppsäga

lån. I praktiken ha affärsbankerna aldrig heller strikt tillämpat principen

örn en mot inlåningen svarande kortfristig utlåning som skulle säkerställa

möjligheten till uppsägningar. En betydande del av bankernas lån till industrin

har nämligen bestått av långfristiga lån, vilka icke uppsagts ens under en

kris, örn icke hypoteket sjunkit i värde. Likviditeten måste som tidigare

framhållits säkerställas på andra vägar. Inlåningens kortfristiga natur skulle

sålunda icke i och för sig lägga hinder i vägen för en långivning till fastighetsmarknaden,

förutsatt att bankerna så sköta sin kreditgivning, att de

ständigt ha en tillräckligt stor portfölj av skattkammarväxlar, korta obligationer

eller hos riksbanken belåningsbara obligationer av annat slag samt

rediskonterbara växlar.

Bankernas »naturliga» verksamhetsområde skulle vidare enligt denna uppfattning

vara affärslivet och deras uppgift på fastighetskreditmarknaden

skulle endast vara att bevilja byggnadskreditiv och att temporärt hålla

fastighetslån i avvaktan på ett för låntagaren gynnsamt bindningstillfälle.

Under de senaste två decennierna har industrin alltmer övergått att bliva

självfinansierande, vilket är en naturlig utveckling i ett land som gått igenom

industrialiseringsprocessen. Anspråken på bankerna från industrins sida

för anläggningskrediter ha därför visat en markerad tendens att sjunka.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Den framtida utvecklingen är oviss, men man bör räkna med den eventualiteten,

att denna tendens förstärkes. Å andra sidan få de svenska bankerna

insättningar av långfristig natur från privatpersoner, vilka av olika

skäl föredraga placering i bank framför obligationer. Det är knappast troligt,

att en förändring i de privata kapitalisternas placeringsvanor kommer

att inträda annat än som en ganska tidskrävande process, även örn försvarslånepropagandan

bidragit att påskynda densamma. Vidare innebär den ovan

påtalade likviditetsförbättringen inom industrin, att företagen tidvis komma

att ligga med betydande banktillgodohavanden. I en sådan situation erbjuder

fastigketskreditmarknaden placeringsmöjliglieter för bankerna av mera

permanent art än byggnadskreditiven. Alternativt till denna utveckling

kunna bankerna målmedvetet stöta ifrån sig sådana insättningar, som kunna

dirigeras över till sparbanker och obligationsmarknad, eventuellt genom att

sänka sina inlåningsräntor relativt till övriga placeringsmöjliglieter, och inrikta

sin kreditgivning på driftskrediter samt krediter till handeln. I nuvarande

stund är det omöjligt att bedöma vilken utvecklingstendens som

är starkast. Det kan tänkas att de mindre bankerna och de större bankernas

kontor i landsorten utveckla sig i först angivna riktning, d. v. s. att

de närma sig sparbankstypen, medan de större bankerna och speciellt deras

huvudkontor utvecklas i den andra riktningen. Men även örn framtiden är

oviss torde det icke kunna bestridas, att bankväsendet befinner sig i en

strukturell omvandlingsprocess och att man därför mindre än någonsin kan

tala örn »naturliga» verksamhetsområden.

Det är även ett faktum att affärsbankerna redan före 1932 års kris lämnade

sekundärlån, särskilt i landsorten, och att de på denna marknad fyllde

ett behov. Som bankföreningen framhåller i sin skrivelse finns det orter i

vårt land, dit av olika skäl övriga kreditinrättningar icke nå. Bland annat

gäller detta vissa delar av Norrland. Det skulle sålunda vara en fördel för

fastighetskreditmarknaden, att bankerna icke helt uteslötes från området för

den statliga tertiärlånegivningen. Hänsyn till de av bankföreningen åberopade

förhållandena tages redan av byggnadslånebyrån enligt dess ovan refererade

utlåtande, ehuru i mycket begränsad omfattning, som framgår av

tidigare lämnade uppgifter rörande förekomsten av affärsbankslån bland de

underliggande krediterna. Så länge ett generellt medgivande icke lämnats,

komma emellertid låntagarna att sväva i ovisshet, huruvida de ha några

utsikter att komma i åtnjutande av statligt tertiärlån. Ett generellt medgivande

skulle emellertid kunna begränsas till samhällen och mindre städer

samt sekundärlån i större städer med uteslutande i övrigt av de större städerna,

där dels primärlånemarknaden är väl organiserad och dels affärsbankerna

äro mer inriktade på industriella och kommersiella krediter. En

sådan gränsdragning förefaller dock knappast nödvändig just av de skäl,

som här anförts för dess införande. Därtill kommer att en gränsdragning

är ytterst svår att göra. Man kan inte draga gränsen mellan städer av viss

storleksordning, ej heller mellan sekundär- och primärlån. Vissa ganska stora

städer ha exempelvis en bebyggelse som i hög grad lämpar sig för Anansi
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ering lios affärsbank, exempelvis städer med stora områden bebyggda med

enfamiljshus. Man skulle därför få nöja sig med bestämmelser avfattade i

mycket generella ordalag och med överlåtande till byggnadslånebyrån att i

varje enskilt fall avgöra, huruvida orten ifråga — eller kanske rentav stadsdelen

— tillhör affärsbankernas »naturliga» verksamhetsområde. Den ovan

påtalade ovissheten för låntagarna skulle sålunda icke elemineras härigenom.

Det finnes ett ytterligare skäl som ur fastighetsmarknadens synpunkt

talar för ett generellt accepterande av affärsbankskrediter som lån med

bättre förmånsrätt. Icke fran något håll har bestritts behovet av affärsbankernas

medverkan på fastighetskreditmarknaden. En fastighetsägare som

handlar rationellt bör så länge räntenivån kan väntas sjunka hålla sina lån

obundna. Att passa den gynnsamma tidpunkten för en bindning är en viktig

uppgift i all fastighetsfinansiering. Det faller sig ganska naturligt att affärsbanken

som lämnat ett byggnadskreditiv också behåller inteckningslånet, i

den händelse ränteläget vid byggets fullbordande icke skulle vara gynnsamt

för en bindning. Så länge affärsbankslån ej accepteras, tvingas den byggmästare,

som icke kan avstå från det statliga tertiärlånet, att flytta över sitt

lån i obunden form till en sparbank, med vilken han tidigare icke haft

några affärer, eller också att binda primär- och sekundärlånen oavsett räntans

höjd. Det sista skulle bli konsekvensen av hypotekskassans och bostadskreditkassans

förslag örn mer än tioårig bindning som obligatoriskt villkor

för tertiärlånets erhållande. Om man förutsätter att bankernas medverkan

är nödvändig i vissa situationer, måste man också acceptera dem som kreditgivare

i andra situationer. Den stora omfattning som sparbankernas inteckningslån

tagit, trots deras egenskap av obundna lån, visar att det på

lång sikt och bortsett från tillfälliga, av ränteläget motiverade fluktuationer

finnes visst behov av lån i obunden form. Man får icke heller bortse från

sådana moment, som att en fastighetsägare kan vilja ordna primär- och

sekundärlån på samma håll eller att han vill ta lånet i den kreditinstitution,

där han har sina affärer i övrigt.

Ju mer »normal» fastighetskreditgivningen blir för affärsbankerna, desto

mer eliminerar man risken för att de skola betrakta inteckningslånen som

temporära krediter, vilka från deras sida kunna iippsägas när som helst

Man kan aldrig undvika att bankerna, örn en kris inträffar under en byggnadskonjunktur,

bli liggande med stora belopp i infrusna kreditiv. Örn de

se som sin uppgift att endast finansiera själva byggandet av huset, komma

de säkerligen att mera hårdhänt kräva omplacering av de infrusna kreditiven,

än örn de äro vana att betrakta inteckningslån som en mera normal företeelse.

Erfarenheterna från krisen 1939—40 torde kanske ej kunna anföras

som ett bevis för den betryggande beskaffenheten av den av bankerna ombesörjda

fastighetsbelåningen, men de torde å andra sidan icke kunna åberopas

som ett stöd för ett generellt uteslutande av affärsbankerna från området

för tertiärlånegivningen.

I sin ovan refererade skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet

har bankföreningens styrelse gjort ett principuttalande av följande

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243 137

lydelse rörande bankernas inställning till inteckningslånen vid en eventuell

åtstramning på penningmarknaden.

»Styrelsen vill i detta hänseende framhålla, att därest en åtstramning på

penningmarknaden framdeles skulle komma att tidvis inskränka affärsbankernas

kreditgivningsmöjligheter i förevarande hänseende, detta — liksom för

övriga kreditinstitut — främst kommer att gälla lämnandet av nya inteckningskrediter,

medan en uppsägning av äldre krediter för medlens användande

för andra ändamål icke lärer vara att befara. An mindre skulle risk

härför föreligga, därest lånen bleve försedda med statlig räntegaranti.»

För att eliminera det osäkerhetsmoment som ligger i bankernas formella

uppsägningsrätt skulle en deklaration av ovanstående innehåll men med en

mera positiv och bindande formulering, vilken icke lämnar rum för tvivel

angående bankernas ställningstagande vid en kreditåtstramning, kunna göras

av bankföreningen på de anslutna bankernas vägnar. En sådan deklaration

skulle kunna uppställas som villkor för en utsträckning av området för

tertiärlånegivningen till låntagare som placera primär- resp. sekundärlån hos

affärsbank.

Innebörden av termen »betryggande» måste emellertid granskas icke endast

med hänsyn till risken för uppsägning utan även från finansiella synpunkter.

Örn kalkylen för huset göres upp på basis av den för dagen

gällande räntan, kommer en räntehöjning att rubba denna. Under normala

förhållanden torde man räkna med vissa marginaler, vilka minska risken för

att en räntehöjning inom måttliga gränser skall rubba grunden för kalkylerna.

Fastighetsägarens egen kapitalinsats utgör även en säkerhetsventil.

Skulle ränteutgifterna stiga, kan den härav följande kostnadsökningen kompenseras

av en minskad avkastning på det egna kapitalet. Normalt behöver

man knappast räkna med att ett obundet lån skall på grund av ränteförändringar

medföra sådana kostnadsstegringar som kunna vara ruinerande för

fastighetsägaren. Detta framgår av diskussionen örn räntans obundenhet i

första avdelningen av utredningen. Att man tidigare ansett obundna lån

fylla kravet på betryggande placering framgår även av redogörelsen för byggnadslånebyråns

verksamhet.

I nuvarande stund föreligga emellertid flera omständigheter som göra de

nybyggda fastigheterna särskilt konjunkturkänsliga. Kalkylerna måste göras

upp med en viss risk för att kostnadsberäkningarna icke skola hålla; önskvärdheten

att hålla hyrorna nere gör att man pressar omkostnadskontot så

mycket som möjligt. Kalkylen förutsätter en räntesats av 3V2 procent för

primärlån under minst tio år framåt utan någon marginal för en eventuell

stegring. Som byggnadslånebyrån framhåller i sitt ovan refererade utlåtande

är dessutom den egna kapitalinsatsen i de nya husen och därmed säkerhetsmarginalen

vid en kostnadsstegring för närvarande förhållandevis liten; en

stegring av räntesatsen för primär- och sekundärlånen kan därför komma

att äventyra fastighetens ekonomi. Med den räntepolitik som officiellt deklarerats

torde 372 procent vara den lägsta ränta fastighetsägarna kunna

räkna med åtminstone under avsevärd tid framåt. Aven om större möjlig
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

heter nu föreligga att behärska räntan och även om man också kan räkna

med att den officiella politiken i framtiden kommer att inriktas på att förhindra

alltför stora fluktuationer i denna, torde man dock icke kunna undgå

risken av en räntestegring. I nuvarande situation har emellertid även en

måttlig räntestegring, som ovan framhållits, konsekvenser för fastighetens

ekonomi.

När byrån med hänsyn till risken för en räntestegring och dess verkningar

på de nybyggda fastigheternas ekonomi anser obundna affärsbankslån

som en föga önskvärd form för primär- och sekundärlån i jämförelse

med bundna lån eller med räntegaranti försedda sparbankslån, torde man

härur kunna utläsa, att byrån icke har någon invändning att göra mot affärsbankslån

som underliggande kredit, försåvitt dessa förses med räntegaranti

på samma sätt som de obundna sparbankslånen. Ett accepterande av affärsbankerna

som långivare med bättre förmånsrätt skulle sålunda vara möjligt

endast örn räntegaranti kan ställas på deras lån.

Ovan har angivits vissa rent formella skäl som tala för att affärsbankerna

icke skulle uteslutas från de institut, vars låntagare kunna erhålla räntegaranti.

Av ovanstående diskussion framgår också att några reella skäl för

uteslutning ej heller torde föreligga med hänsyn till affärsbankskrediternas

art under förutsättning av att bankerna på ovan angivna sätt deklarera sin

inställning till uppsägningsrätten. Däremot kan anföras att statens kostnader

skulle komma att ökas, i den händelse ränteutvecklingen skulle göra en

subvention nödvändig. Huruvida en kostnadsökning inträder eller ej beror

på om alternativet är affärbankslån — bundet lån, eller affärsbankslån —

obundet sparbankslån samt på affärsbankernas räntepolitik.

Vissa av de fördelar affärsbankerna erbjuda och som särskilt uppskattas

av vissa fastighetsägare, nämligen möjligheten att få ordna såväl primärsom

sekundärlån hos en och samma institution, eventuellt lägre ränta för

sekundärlånet än hos bostadskreditförening, eventuellt en något högre gräns

för den del av lånet på vilket primärlåneränta beräknas än som skulle vara

möjlig att erhålla vid en klyvning av lånet på två låntagare, möjlighet till

uppsägning m. m., dela de med sparbankerna, vilket torde göra det senare

alternativet, affärsbankslån — obundet sparbankslån, troligare än det förra.

Vidare tillkommer att liypoteksföreningar och bostadskreditföreningar icke

finnas tillgängliga på vissa orter, där affärsbank och sparbank driva lånerörelse,

och att det sålunda är konkurrensen mellan de senare som är mest

aktuell. Under sådana förhållanden skulle risken för en kostnadsökning

icke vara stor. Örn kretsen av låntagare ökas genom att affärsbankerna

accepteras som långivare, blir visserligen den eventuella kostnadsökningen

större, men å andra sidan blir effekten av den statliga stödverksamheten

mera omfattande. En gräns sättes också genom att för obundna lån garantin

gäller en räntehöjning på endast en procent utöver den ränta som ligger

till grund för eftergiftens fastställande vid lånets avslutande.

Den slutsats som ovan dragits är antagbar dock endast örn affärsbankerna

i sin räntesättning följa sparbankernas normer. Skulle affärsbankerna under

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

en period av penningöverflöd pressa ner sin inteckningslåneränta mycket

lågt, föreligger det stor risk för att räntan vid första påfrestning på marknaden

åter kommer att åka i höjden. En sådan räntepolitik, som medför

starka variationer i räntan, är icke endast ägnad att väcka oro på fastighetskreditmarknaden

utan medför även risk för att staten skall få inträda

med subventionering av räntan upp till det maximala beloppet. Ytligt sett

kan det förefalla att ligga i bygguadslånebyråns intresse, att de underliggande

krediterna lämnas till lägsta möjliga räntesats, enär fastighetens

ekonomi därigenom skulle förbättras. Men örn denna låga ränta köpes med

att fastighetsägaren ikläder sig risken av en mycket bet}rdande höjning, som

skulle rubba ekonomin, är fördelen ej så stor. Fastighetsägaren kan visserligen

skjuta över hela eller en väsentlig del av kostnadsökningen på staten

tack vare räntesubventionen, men med hänsyn till statsfinanserna bör en

dylik kostnadsökning så långt möjligt undvikas. Byrån kan reducera den

eventuella räntesubventionen genom att göra upp sina kalkyler på 37^

procents basis och sålunda fastställa den ränta, som skall ligga till grund

för en eventuell framtida eftergift för räntekostnad, till denna räntesats.

Enligt uppgift har byrån tillämpat denna princip i det fåtal fall, där en

låntagare erhållit primärlån till en ränta, understigande 31/i procent.

Bankernas räntepolitik måste emellertid ses ur mera allmänna synpunkter.

Med hänsyn till önskvärdheten av en stabilisering av penningvärdet har

den officiella penning- och finanspolitiken inriktats på att hålla den nuvarande

nivån av 37a procent. Det skulle därför vara mindre lämpligt örn

affärsbankerna till följd av sin synnerligen likvida ställning förleddes att

konkurrera örn fastighetslånen till räntor understigande den nuvarande nivån

för primär- respektive sekundärlån på sätt som skedde under 1930 talet. En

sådan räntekonkurrens skulle även kunna förleda låntagare, som annars

skulle föredraga bundna lån, att underlåta en bindning till nu rådande låga

räntor. Det torde ankomma på byggnadslånebyrån att med uppmärksamhet

följa ränteutvecklingen för de underliggande krediterna, i all synnerhet som

en dylik nedpressning av räntan, vilket ovan påpekats, skulle innebära

större kostnader för staten, i den händelse räntegarantin övergår i subvention.

Det skulle också kunna krävas av affärsbankerna, örn författningen och

byggnadslånebyråns direktiv ändras i den av dem begärda riktningen, att

de i sin räntepolitik följa fastighetskreditmarknaden i övrigt. Som villkor

för en ändring skulle därför kunna fordras, att Svenska bankföreningen

kompletterar den ovan begärda deklarationen med en förklaring, att bankerna

vid räntesättningen på inteckningslånen skola följa sparbankernas normer.

Härigenom skulle olägenheten av en alltför starkt fluktuerande inteckningslåneränta

kunna undvikas, och den eventuella kostnadsökningen hållas inom

trängre gränser. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att det i

nuvarande situation med praktiskt taget full sysselsättning på arbetsmarknaden

och en hårt driven prisstopp-politik finnes ringa utsikter för affärsbankerna

att genom en ökad kreditgivning till fastighetsmarknaden reducera

sina kassareserver. Do utlånade medlen torde komma att strömma tillbaka

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

till bankerna i forin av insättningar från enskilda och företagare saint, i

den mån denna ström först går till sparbankerna, även från dessa. En

enskild bank kan möjligen räkna med en reduktion av sin kassareserv men

endast under den ganska abstrakta förutsättningen att insättningarna i

huvudsak ske hos andra banker och sålunda komma dessas kassareserver

att svälla. För samtliga banker sker härigenom ingen förändring i likviditetssituationen.

För att affärsbankslånen skola kunna accepteras som underliggande kredit

erfordras en formell ändring av bankernas reversformulär. I 24 § av 1942

års kungörelse finnes det villkoret för lånets slutbeviljande inryckt, »att för

den underliggande krediten ställd säkerhet icke utöver vad i 10 § tredje

stycket sägs utgör pant för annan gäld än nämnda kredit». Det åberopade

stycket i 10 § har följande lydelse: »Såsom ytterligare säkerhet för lånet

skola pantförskrivas för annan fordran belånade inteckningar med bättre

förmånsrätt i fastigheten eller tomträtten än den enligt första stycket för

tertiärlånet ställda säkerheten eller deras värde, i den mån dessa inteckningar

eller värdet av dem icke behöva tagas i anspråk för gäldande av den

fordran för vilken inteckningarna i första hand äro pantförskrivna.» Affärsbankerna

ha emellertid i sina reverser inryckt en bestämmelse att hypotek

som ställts som säkerhet för låntagarens förpliktelser enligt skuldebrevet

»jämväl skall utgöra säkerhet för alla övriga förbindelser, vari låntagaren

till banken nu häftar eller framdeles, innan detta skuldebrev blivit tillfullo

guldet, må komma att häfta». I den händelse inteckningslån hos affärsbank

skola accepteras som underliggande kredit erfordras, att denna bestämmelse

strykes i reversen och att banken avstår från detta krav på ytterligare

säkerhet för sina övriga fordringar på vederbörande låntagare.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att ta upp frågan om försäkringsbolagens

obundna eller på kort tid bundna lån. Enligt uppgift från

byggnadslånebyrån ha lån, lämnade av försäkringsbolag, aldrig satts under

debatt, utan de ha accepterats antingen de varit bundna eller obundna. Av

redogörelsen i första avdelningen av föreliggande utredning framgår också,

att lån lämnade av livförsäkringsbolag eller större sakförsäkringsbolag från

långivarens sida betraktas som bundna lån även örn de av det ena eller

andra skälet givits formen av ett obundet lån. Byrån har sålunda i sin

praxis följt en tolkning av termen »betryggande» som helt bygger på innebörden

av detta begrepp.

Sammanfattningsvis kan sägas att 13 § andra stycket icke längre har

något existensberättigande, och jag får därför föreslå att detta stycke utgår

ur paragrafen. Detta innebär att varje kredit, som kan accepteras som lån

med hätte förmånsrätt än tertiärlånet, också skall kunna komma i åtnjutande

av räntegaranti. I praktiken skulle detta medföra att, örn ovan framförda

direktiv för byggn adslånebyråns behandling av de underliggande kre
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

diterna accepteras, eftergift för räntekostnad skulle kunna beviljas icke

endast för lån, lämnade av affärsbanker, utan även för lån lämnade av

kassor, stiftelser, kommuner m. m. Mot denna utvidgning av området för

de räntegaranterade lånen torde icke någon invändning kunna göras, i all

synnerhet som dessa institutioner i regel lämna på lång sikt bundna lån.

Lån lämnade av firmor, privatpersoner m. m. skulle som tidigare icke ifrågakomma

som underliggande kredit, vare sig tertiärlånet förenas med räntegaranti

eller ej.

Det har i ett tidigare sammanhang framhållits att marknaden för medellånga

krediter är ofullständigt organiserad. Från Sveiiges fastighetsägareförbund

har även framförts önskemål örn ökade möjligheter till bindning

av lånen på tre ä fem år. Stadshypotekskassan erbjöd under den senaste

perioden av höga räntor låntagaren obligationer ur äldre emissioner, vilka

hade endast ett par år kvar till konverteringstillfället. Låntagare, som

accepterade detta erbjudande, undgingo därigenom att binda sig för så lång

tid som tio år vid den då rådande höga räntan. Detta var en tillfällig åtgärd,

som man kunde tillgripa, emedan man hade till sitt förfogande osålda

obligationer med lämplig återstående tid till konverteringen. Men att mera

systematiskt använda denna metod torde möta svårigheter och är dessutom

en onödig utväg. Fastighetsägarförbundets önskemål skulle däremot kunna

tillgodoses på annat sätt, nämligen genom lån på tre eller fem år. Man

skulle kunna utnyttja den preferens köparna på obligationsmarknaden i

vissa situationer visa för kortfristiga lån genom att skapa möjligheter för

stadshypotekskassan och bostadskreditkassan att taga upp lån med exempelvis

tre eller fem års löptid. Staten har under kriget använt sig av denna

metod och vår obligationsmarknad har nu anpassat sig efter en större

differentiering av lånetyperna. Det kan exempelvis tänkas att det 1939—

1940 skulle varit lättare att uppbringa medel för hypoteks- och bostadskreditföreningarna

genom kortfristiga lån. Att ett intresse härför finnes från

fastighetsägarehåll visa hypotekskassans erfarenheter från år 1940. Ovanan

vid en dylik låneform torde vara orsaken till att fastighetsägarna, som i

regel torde följa rent konventionella normer i sin finansieringspolitik, icke

i större utsträckning efterfrågat lån av denna typ. Ur byggnadslånebyråns

synpunkt skulle en bättre marknad för medellånga krediter vara en fördel,

enär antagligen en del fastighetsägare som nu taga obundna lån, ej skulle

vara obenägna för en bindning, örn denna kunde bli på kortare tid än tio

år. Disken för att staten skulle behöva träda emellan med räntesubvention

på grund av räntefluktuationer under femårs-perioden skulle minskas härigenom.

En undersökning av möjligheterna för en sådan utvidgning av

hypoteks- och bostadskreditföreningarnas rörelse vore därför önskvärd, men

ligger utanför utredningens uppgift.

I sin skrivelse till byggnadslånebyrån ha styrelserna för Stadshypotekskassan

och Bostadskreditkassan uttalat ett önskemål, att byrån skulle fordra

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

obligatorisk amortering av sekundärlånen. Det torde knappast råda delade

meningar örn att amortering av sekundärlånet är av stor betydelse för tertiärlånegivaren.

Eftersom föreliggande inteckningar äro pantförskrivna även för

tertiärlånet och därför icke kunna utnyttjas för ny skuldsättning i den mån

de genom amorteringen bliva fria, kommer säkerheten för tertiärlånet att

automatiskt förbättras. Samma syfte skulle kunna uppnås genom en

snabbare amortering av tertiärlånet, men då amortering redan är obligatorisk

för sekundärlån upptagna hos bostadskreditförening samt i regel även

hos försäkringsbolag och banker, torde syftet enklast nås genom att som

styrelserna föreslagit amortering av sekundärlån kräves i samtliga fall. Ur

allmän bostadssocial synpunkt är det även av betydelse, att fastigheterna

nedamorteras tillräckligt snabbt, enär mostånd annars kan resas mot nödvändiga

saneringsprogram på grund av de förluster fastighetsägarna skulle

göra genom rivningen.

Den amorteringsplan, som byggnadslånebyrån i sina kalkyler tillämpar

på sekundärlånen, upptar fasta annuiteter under en tid av för stenhus 40 år,

motsvarande amorteringstiden för lån hos bostadskreditkassan. För obundna

lån hos affärs- och sparbanker kan en motsvarande amorteringsplan formellt

icke uppläggas, men det skulle vara önskvärt, att man grundade sin beräkning

av de årliga amorteringarna på en dylik plan. Detta innebär till en

början relativt låga amorteringsbelopp, vilka successivt höjas. Härigenom

undvikes den belastning av omkostnadskontot under den närmaste framtiden,

som ett system med lika stora årliga amorteringar medför.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

143

Bilaga.

Statistisk undersökning av Statens Byggnadslånebyrås verksamhet

1933-42.

Utarbetad av Ingvar Ohlsson.

Resultatet av den statistiska undersökningen av byggnadslånebyråns verksamhet

finnes i sina huvuddrag sammanfattat i nedanstående fem tabeller.

Det material, som stått till förfogande — särskilt för den speciella frågan

örn den underliggande kreditens placering — har på grund av den form,

vari det funnits tillgängligt, på vissa punkter ej möjliggjort en fullständig

undersökning.

Primärmaterialet utgöres sålunda av akterna för varje enskilt lån samt i

vissa fall signerade protokollskladdar. Dessa akter innehålla bland annat

uppgift örn den underliggande kreditens placering vid ansökan till slutlig

bevillning samt det slutligt beviljade beloppet. Det visade sig emellertid,

att stundom vissa förändringar företagits mellan den slutliga bevillningen

och utanordnandet av lånen rörande den underliggande kreditens placering,

vilken i det föreliggande fallet är av särskilt intresse. För lån, som beviljats

enligt 1933, 1935 och 1936 års författningar kunna uppgifter örn

dessa förändringar blott erhållas vid genomgång av panthavareförklaringarna,

vilket i detta fall icke lät sig göra. I de fall, då lånen äro inlösta, leder

för övrigt ej ens detta till resultat. I fråga örn lån av sistnämnda slag kan

således en fullständig undersökning av underliggande kredit ej genomföras

på grundval av byråns material. För lån enligt senare författningar finnes

fjrotokoll, varur den slutliga placeringen av underliggande kredit kan utäsas,

varför för dessa ingen tveksamhet föreligger.

Materialet har vid sammanställningen klassificerats med hänsyn till: lånetyp

och författning (1), hustyp (2), ortsgrupp (3) och underliggande kredits

placering efter olika kreditgivare (4).

1. Någon summering av lånen för de olika budgetåren eller kalenderåren

har icke varit av intresse, utan i stället ha de summerats för de olika

författningarna och lånetyperna (nybyggnads- och ombyggnadslån). Tabell I

visar resultatet av en dylik uppdelning av den av byrån beviljade lånesumman.

I tabellen har även medtagits en kolumn, som visar de tidsperioder,

under vilka lånen lämnats efter de olika författningarna fram till

årsskiftet 1942—43, till vilken tidpunkt undersökningen sträcker sig.

Tabell I. Lån, statligt beviljade av Statens Byggnadslånebyrå ,7/io 1934—s,/i21942.

N

11) y g g n

a d

Ombyggnad

1933

1935

1937-40

1941

1942

1935

1936

1941

Statslån i 1,000

kronor ........

3,758

2,310

11,370

7,636

l)2,895

1,182

6,285

563

Statslån antal . .

115

84

209

385

148

35

155

14

Medelbelopp per

lån i 1,000 kronor

33

28

54

20

20

34

41

40

Bevillningstid. . . .

,7/io 34- 15/n 35

8/e 30—

Vlo 37

ia/is 38- 27/io 42

Vs 42- 81/is 42

16/io 42- u/n 42

V1 36—

Va 37

7Vis 36- 4/e 42

Vs 42- 81/is 42

*) Motsvarande siffra för tilliiggslån lii- 79.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Det är alltså de slutligt beviljade lånen, som medtagits. Det har icke

varit någon idé att medtaga de preliminärt beviljade lånen efter sista författningen

för att få en fylligare statistik av denna, då de uppgifter, som

det här gäller, i många fall äro mycket svävande och ofullständiga vid den

preliminära beviilningen.

Redan här bör påpekas ett förhållande, som är av stor vikt för tolkningen

av tabellerna, framför allt de efterföljande. De siffror, som anföras

för 1942 års nybyggnadslån, måste sålunda tagas med viss försiktighet. Det

är klart, att i den mån lån, som preliminärt beviljats efter 1941 års författning,

ej överförts till den nya, kan den korta tidsperiod, under vilken 1942

års lån hittills beviljats, uppvisa en felaktig proportion mellan lån till enfamiljshus

och flerfamiljshus. Ett annat observandum gäller 1941 års ombyggnadslån,

där lånens fåtalighet och summans obetydlighet göra, att fördelningssiffrorna

i följande tabeller bli rätt osäkra. Dessa lån ha också i

flera fall utelämnats i sammandragen.

2. Materialet finnes i allmänhet uppdelat i enfamiljshus och flerfamiljshus

redan i akterna, vilken uppdelning bibehållits. Lånesummans fördelning

mellan dessa två typer enligt olika författningar finnes införd i

tabell 2.

Tabell 2. Lftnesuminans fördelning på flerfamiljshus oell enfamiljshus. Procentsiffror.

.

N y

byggnad

0 m b y g g n

a d

1933

1935

1937-40

1941

1942

1935

1936

1941

Flerfamiljshus . . j 98.1

96.9

97.6

82 s

76.2

97.8

98.4

99.i

Enfamiljshus .... 1 1.9

3.1

2.4

17.2

23.8

2.2

1.6

0.9

Den höga siffran för enfamiljshus enligt 1942 års författning får tagas

med en viss reservation, såsom ovan förklarats.1)

3. Yid ortsgrupperingen, för vilken förhållandet vid årsskiftet 1941—42

tagits till utgångspunkt, har följande indelning använts: A — Stockholm,

B — övriga större städer, d. v. s. städer med mer än 30,000 invånare, C — övriga

städer samt D — övriga samhällen. Resultatet av denna ortsgruppering av

lånen framgår av tabell 3, där av ovanstående skäl 1941 års ombyggnadslån

icke medtagits.

4. De ovan omtalade förändringarna av lånen mellan ansökan örn slutlig

bevillning och utanordning gäller, enligt uppgift, blott den underliggande

kreditens placering på affärsbanker, privata och övriga. Krediter, som av

låntagaren från början tagits inom dessa grupper, ha i vissa fall överflyttats

till andra kreditinstitut, då de ej kunnat godtagas av byggnadslånebyrån.

Dessa underliggande krediter lia för 1933 och 1935 års lån strukits ur materialet,

då det uppdelats på olika kreditinstitut. Gruppen »övriga» har

dock delvis bibehållits, nämligen i de fall, som uppvisa kommuner som

kreditgivare. Yid jämförelse med lån enligt följande författningar, där en

korrekt uppdelning kunnat göras med dessa grupper bibehållna i materialet,

får man alltså taga hänsyn till, att en direkt jämförelse mellan olika kreditinstituts

inbördes relativa betydelse blott kan företagas i den mån, de omplacerade

lånen överförts till andra kreditgivare med en fördelning på dessa

motsvarande den ursprungliga.

b Bland de preliminärt beviljade lånen är siffran 17 procent i stället för tabellens

24 procent för slutligt beviljade.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 243. 145

Tabell 3. Ortsgruppering av statslånebeloppen. Procentsiffror.

Hustyp

N y

byggn

a d

Ombyggnad

1933

1935

1937-40

1941

1942

1935

1936

Enfamiljshus

Grupp A ..............

10

—

31

17

10

14

34

Grupp B ..............

43

30

10

17

16

—

4

Grupp C ..............

17

52

44

52

38

8

14

Grupp D ..............

30

18

15

14

36

78

48

Summa

100

100

100

100

100

100

100

Flerf amilj shus

Grupp A ..............

49

36

32

28

26

98

OO

—J

Grupp B ..............

36

44

46

35

38

2

7

Grupp C ..............

13

15

18

36

35

—

5

Grupp D ..............

2

5

4

1

1

—

1

Summa

100

100

100

100

100

100

100

Totalt

Grupp A ..............

48

35

32

26

22

96

87

Grupp B ..............

36

43

46

32

33

2

7

Grupp C ..............

13

17

18

39

35

—

5

Grupp D ..............

3

5

4

3

10

2

1

Summa

100

100

100

100

100

100

100

Tabell 4. Ilen underliggande kreditens fördelning på olika kreditinstitut

för nybyggnadslån. Procentsiffror.

Långivare

19 3 3

19 3 5

1 9 3 7—

4 0

19 4 1

En-

fa-

milj6-

hus

Fler-

fa-

miljs-

hus

Total

En- fa- miljs - hus

Fler-

fa-

miljs-

hus

Total

En-

fa-

niiljs-

hus

Fler-

fa-

rniljs-

hus

Total

En-

fa-

miljs-

hus

Fler-

fa-

miljs-

hus

Total

Hypoteksförening. .

9.7

22.7

22.6

—

10.6

10.5

33.0

28.6

28.6

3.2

17.1

15.6

Bostadskreditkassa

4.9

8.8

8.8

—

9.1

9.0

2.0

8.5

8.4

2.8

7.1

6.7

Tomträttskassa ....

—

—

—

—

—

—

—

1.7

1.7

0.9

0.9

0.9

Sparbank..........

77.6

18.2

18.8

88.2

12.9

13.6

46.2

15.7

I6.0

49.4

39.5

40.6

Affärsbank'')......

—

0.4

0.4

—

0.2

0.2

Försäkringsbolag . .

—

44.1

43.6

-

60.5

59.9

9.6

14.o

14.o

22.0

13.o

14.o

Inteckningsboiag . .

3.2

3.5

3.5

—

6.7

6.7

5.9

16.4

16. s

5.9

13.7

12.8

Fond och stiftelse. .

—

1.8

1.8

—

0.2

0.2

3.3

12.4

12.3

—

6 0

5.8

Privat *) ..........

—

0.4

0.4

—

—

—

Övriga a)..........

4.6

0.9

0.9

11.8

—

0.1

—

1.9

1.9

15.8

2.5

3.9

Summa

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

*) Har ej medtagit» för lånen enligt 1933 och 1935 års författningar.

s) Här redovisas ondast kommunlän, lämnade efter 1933 och 1935 års författningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243. 1034 48 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Skulle så ej vara fallet, kan felet dock ej bli så stort, då de borttagna

grupperna efter 1933 års författning representera ej fullt 9 procent av den

underliggande krediten, medan motsvarande siffra för 1935 är knappt 5 procent.

Tili denna siffra stiga emellertid de omplacerade lånen ej alls. Det

visade sig nämligen vid stickprov, som utfördes för lån enligt de anförda

författningarna med hjälp av panthavareförklaringarna, att av elva stycken

undersökta lån två voro omplacerade, två inlösta och alltså okontrollerbara,

samt sju stycken oförändrade.

I tabell 4 ha ej heller kunnat medtagas ett 30-tal lån, vars handlingar

av olika anledningar antingen varit ofullständiga eller för tillfället ej tillgängliga.

Ått blott nybyggnadslån medtagits i tabell 4 beror på att det blott är

av intresse i föreliggande fall att se den nytagna kreditens placering. 1942

års nybyggnadslån har på grund av ovan angivna orsak ej medtagits i tabellen.

Till slut åskådliggöres i tabell 5 i vad mån den underliggande krediten

givits av en enda kreditgivare respektive någon kombination av dylika.

Tabell 5. Den underliggande kreditens procentuella fördelning på ett eller liera

kreditinstitut. Flerfamiljshus.

N y

byggn

a d

1933

1935

1937—40

1941

1942

Ett kreditinstitut................

21.3

48.6

30.2

31.7

41.5

Flera kreditinstitut..............

78.7

51.4

69.8

68.3

58.6

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 243.

147

Bilaga B.

Inventering av vatten- och avloppsförhållandena.

(Redogörelse hämtad från egnahemsstyrelsens skrivelse den 26 oktober 1942.)

Att behovet av förbättring av vatten- och avloppsförhållandena på landsbygden

är stort är visserligen känt, men tillgängliga uppgifter om förhållandena

växla inom vida gränser och kunna icke ge en tillfredsställande grund

för bedömning av erforderliga åtgärder och beräkning av kostnaderna härför.

Vid de enskilda anläggningarna bli arbetsobjekten visserligen små och kostnaderna

i allmänhet låga, men för hela landet representerar verksamheten en

mycket stor samlad kostnad på grund av det stora antal anläggningar, som

kunna väntas vara i behov av förbättring. Det har därför icke ansetts försvarligt

att grunda beräkningar och förslag till åtgärder på enbart antaganden,

utan en inventering av förhållandena har efter medgivande av Kungl. Majit

verkställts under sommaren 1941.

Inventeringens organisation. Inventeringen utfördes under juli

och augusti 1941 och omfattade 26 områden, fördelade över hela landet. För

inventeringen användes 8 undersökningsförrättare, vilka hade till uppgift att

inom sina områden besöka varje fastighet tillhörande den egentliga landsbygden

och ifylla detaljerade frågeformulär. Uppgifterna insändas efter hand

till egnahemsstyrelsen, där de bearbetades och sammanställdes. Yid undersökningarna

besöktes omkring 4,000 fastigheter, bebodda av sammanlagt ungefär

19,000 personer.

Val av undersökningsområden. Av kostnadsskäl måste inventeringen

begränsas till att omfatta endast en liten del av landsbygdens fastigheter.

Av största vikt var givetvis härvid, att undersökningsområdena väl fördelades

över landet, så att representativa områden erhöllos för landsdelar med

olika natur och egenart. Man hade härvid att taga hänsyn till dels områdenas

geologiska karaktär, som har inverkan på vattentillgång och vattenbeskaffenhet,

dels bebyggelsens art, som står i viss relation till behovet av förbättring.

En undersökning visade, att de geologiska gränserna ofta sammanfalla med

gränserna mellan olika bebyggelser, varvid de geologiska gränserna representeras

av marina gränsen, d. v. s. gränsen för havets största utbredning efter

istiden. De nedanför denna gräns belägna områdena utgöras av våra största

jordbruksområden med övervägande sand- och lerslätter, under det att områdena

ovanför marina gränsen utgöras av kargare bygder. I efterföljande tabell

angivas de utvalda kommuner inom vilka undersökningsområdena äro belägna

jämte en kort karakteristik av varje område.

1. Ö. Torp............ Skånska slättbygden.

2. Sörby .............. Nordskånska skogs- och slättbygden.

3. Elleholm .......... Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation.

4. Mörbylånga........ Öland, slättbygd.

5. Hossmo............ Småländska kustlandet, skogs- och slättbygd.

6. Ljuder.............. Södra smålands inland, skogsbygd.

7. Grimeton .......... Halländska kustlandet, skogs- och slättbygd.

8. Stånga ............ Gotland, slätt- och skogsbygd.

9. Nydala ............ Småländska höglandet, skogs- och slättbygd.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

10. Rönnäng .

11. Lena .....

12. Vikingstad

13. Örslösa ...

14. Ö. Vingåker

15. Dingtuna ...

16. Grythyttan

17. Järnskog ..

Bohuslän, skärgårdsbygd.

Västergötlands slätt- och skogsbygd.

Östgötaslätten.

Vänernområdet, slättbygd.

Södermanlands o. Östergötlands skogs- o. slättbygd.

Mälardalen, slättbygd.

Bergslagen, skogs- och slättbygd.

V. Värmlands skogs- och dalbygd.

Uppsalaslätten.

Roslagen, skogs- och slättbygd.

Dalarnas skogs- och dalbygd.

S. Norrlands kustland, dalbygd.

Härjedalens dalbygd.

Jämlands slätt- och dalbygd.

M. Norrlands kustland, dalbygd.

N. Norrlands inland, skogs- och dalbygd.

N. Norrlands kustland, slätt- och skogsbygd.

18. Tuna..

19. Edebo

20. Boda..

21. Enånger

22. Linsäll

23. Oviken

24. Nätra

25. Malå..

26. Råneå .

Vissa undersökningsområden omfatta endast en del av ovan angivna kommuner.

Inventeringens resultat. Vid bearbetandet av inventeringsresultatet ha för

varje undersökningsområde de olika uppgifterna sammanförts till ett sammanställningsformulär

och omräknats till procent av totala antalet fastigheter inom

undersökningsområdet. De sammanställda uppgifterna för samtliga undersökningsområden

återfinnas i tabell 1.

Uppgifterna äro avsedda att belysa behovet av förbättringsåtgärder. Med

stöd av inventeringsresultatet har dessutom för varje undersökt fastighet upprättats

en kostnadsberäkning. Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för

inventeringsresultatet.

Uppgifter örn fastigheterna. Av dessa uppgifter framgår, att av

samtliga 3,861 undersökta fastigheter 53 procent äro jordbruksfastigheter,

under det att de övriga betecknats som bostadsfastigheter. Byggnadernas

skick bedömdes av undersökningsförrättarna som varande gott vid 65 procent,

mindre gott vid 32 procent och dåligt vid endast 3 procent av de undersökta

fastigheterna. Med hänsyn till svårigheten att erhålla likartade grunder för

bedömande av byggnadernas skick, torde uppgifterna örn »gott» respektive

»mindre gott» skick icke böra tillräknas särdeles stort värde vid de följande

beräkningarna, I de fall, då byggnaderna betecknats som dåliga, har dock

hänsyn tagits till denna uppgift.

Vattentäkter. Inventeringen visar, att av samtliga undersökta fastigheter

98 procent begagna sig av grundvatten och endast 2 procent av ytvatten. I

betraktande av att undersökningen omfattar den glesa bebyggelsen på landsbygden

överensstämmer detta med vad man kunnat vänta. Härvid är dock att

märka, att med grundvatten avses i denna utredning allt vatten som erhålles

ur grunden, och att detta i åtskilliga fall utgöres av otillräckligt

filtrerat vatten från brunnens närmaste omgivning.

Inom samtliga undersökningsområden finnas enligt undersökningsrapporterna

3,185 brunnar. Antalet brunnar av olika art, räknat i procent av totala

antalet undersökta brunnar, framgår av följande sammanställning.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

149

Brunnarnas art

Procent av

totala antalet

Källa...................................

(3,185)

........... 8

Gråsten sklädd brunn.................

........... 53

Träklädd brunn.......................

.... 9

Tegelklädd brunn ...................

........... 3

Brunn av betongringar .............

........... 18

Brunn sprängd i berg...............

........... 4

Börbrunn i grus .....................

........... 4

Bergborrad brunn ...................

........... 1

Summa 100 procent

Som synes av tabellen äro mer än hälften av brunnarna utförda med gråstensbeklädnad.

En undersökning av de olika brunnstypernas fördelning inom

undersökningsområdena visar, att brunnar med gråstensbeklädnad äro vanligast

inom de områden, som äro belägna i södra mellersta Sverige, under det att

i norra Sverige träklädda brunnar äro förhärskande. Brunnar av betongringar

förekomma rikligast inom de undersökningsområden som representera mellersta

Sveriges jordbruksdistrikt samt i Bohuslän och på Gotland. Körbrunnar

i grus ha i nämnvärd utsträckning påträffats'' endast i södra Skåne och bergborrade

brunnar mest på Gotland.

En undersökning av det skick, i vilket brunnarna befinna sig, visar, att endast

19 procent av samtliga brunnar äro felfria, under det att övriga 81 procent

äro behäftade med ett eller flera fel. I nedanstående tabell angives, hur felaktigheterna

hos brunnarna fördela sig i medeltal för samtliga undersökningsområden:
-

Procent av

Felaktigheter hos brunnarna totala antalet

(3,185)

Felfria brunnar ................................ 19

Felaktiga brunnar:

Otät brunnsvägg ............................ 69

Otät överbyggnad .......................... 43

Trävirke i brunnen.......................... 22

Mindre än 20 m från gödselstad.......... 20

» » 50 » » avloppslös brunn.. 6

Vattendjup mindre än 0.5 m.................. 17

Brunnsdjup: 0—2 m .......................... 9

2—3 » .......................... 26

Flera felaktigheter kunna givetvis vidlåda en och samma brunn, varför

ovannämnda totala procentsumma överstiger 100.

En granskning av den specificerade tabellen i bilaga I ger vid handen,

att de felfria brunnarna äro tämligen jämnt fördelade på de olika undersökningsområdena

med undantag av övre Norrland, där en tendens till försämring

kan iakttagas. Ifråga örn övriga felaktigheter förtjänar endast framhållas,

att trävirke i brunnen som nämnts förekommer mest i övre Norrland,

närhet till gödselstad ävenledes mest i övre Norrland men även i stor utsträckning

i Skåne, särskilt dess södra delar, samt närhet till avloppslös

brunn nästan uteslutande i Skåne, övriga felaktigheter fördela sig tämligen

jämnt mellan de olika undersökningsområdena.

Vattentillgången har av uppgiftslämnarna uppgivits vara tillräcklig i 79

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

procent av samtliga undersökta brunnar. Sämsta vattentillgången har antecknats

i roslagsdistriktet, närmast följt av mellersta Uppland, norra Norrlands

kustland och småländska höglandet. Dessa siffror avse den hittillsvarande

vattenförbrukningen. Örn vattenledning mera allmänt införes, kommer

vattenförbrukningen att ökas, och det är då att vänta, att antalet brunnar

med otillräcklig vattentillgång kommer att stiga.

Vattenbeskaffenheten ur smak-, lukt- och utseendesynpunkt har av undersökningsförrättarna

ansetts vara tillfredsställande i 85 procent av de 3,185

undersökta brunnarna, mindre tillfredsställande i 12 procent och dålig i

endast 3 procent. De i detta avseende sämsta förhållandena ha påträffats i

västra Värmland samt Norrlands kustland. Bland de anförda felén kan nämnas,

att vattnet i de tre nordligaste distrikten och i Koslagen enligt undersökningsförrättarnas

subjektiva prövning ofta befunnits vara starkt järnh flitigt

samt stundom brunt och grumligt. I medeltal 40 procent av alla undersökta

brunnar ha enligt konsumenternas uppfattning innehållit ett för hushållsändamål

besvärande hårt vatten.

En uppgift, som är av intresse i de fall, där vattenledning icke finns, är

gångvägens längd från brunnen till köket respektive ladugården. I nedanstående

sammanställning angives gångvägens längd i medeltal för samtliga

undersökningsområden från brunnen till köket respektive ladugården:

Vattenledning

Vattenledning finnes ej

Gångväg

finnes

0—20 ni.

i

20—50 ni. mer än 50 m.

1

Procent av samtliga 3,861 undersökta fastigheter

till kök............................

29

31

26 14 = 100

till ladugård ......................

28

13

8 ! 4

Procent av 2,027 undersökta jordbruksfastigheter

till ladugård ......................

53

24

15 | 8 = 100

Det är av särskilt intresse att kunna bedöma, i vilka delar av landet gångvägen

är längst. En undersökning visar, att gångvägen från brunn till kök

är längst i Bohuslän, Blekinge och västra Värmland. I södra Skåne ligga brunnarna

oftast omedelbart invid köket. Den genomsnittligt längsta gångvägen

från brunn till ladugård har antecknats för Västergötlands slättbygd. För

hela landet gäller som regel, att brunnen ligger närmare ladugården än köket.

Speciellt i norra Norrland ligger brunnen i allmänhet invid ladugården.

Vattnets uppfordring ur brunnarna sker på följande sätt:

Procent av totala

Uppfordringsanordning antalet fastigheter

(3,861)

Lina (stång) och hink ........................ 24 j

Spel och hink.................................. 21

Handpump på brunnen ...................... 26

vid sidan av brunnen............ 0

» i köket ............................ 22

Elmotordriven pump till köket .............. 7

Summa 100 procent

Handpump i ladugården...................... 22

Elmotordriven pump till ladugården........ 6

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Gemensamma brunnar för flera fastigheter. Den verkställda inventeringen

har omfattat 3,861 fastigheter, men till dessa finnas endast 3,185

brunnar. Skillnaden mellan dessa siffror beror i främsta rummet på att i viss

utsträckning gemensam brunn användes för två eller flera fastigheter och

även på att några fastigheter använda ytvatten. I vilken utsträckning detta

sker framgår av nedanstående tabell:

Antal gemen
Antal

fastigheter per brunn samma anläggningar
2

.................. 291

3 .................. 49

4 .................. 20

5 .................. 6

G.................. 5

7 .................. 0

8 .................. 2

mer än 8.................. 6

Summa 379

Vattenledningar. Av inventeringsresultatet framgår, att vattenledning

till kök finns vid 29 procent av de undersökta 3,861 fastigheterna och vattenledning

till ladugård vid 28 procent av totala antalet undersökta fastigheter

men vid 53 procent av de undersökta 2,027 jordbruksfastigheterna. Dessutom

har antecknats att tvättstuga med vattenledning finns vid 11 procent av de

undersökta 3,861 fastigheterna. Av de undersökta vattenledningarna ha i

medeltal 4 procent befunnits vara i otillfredsställande skick. De befintliga

vattenledningarna äro tämligen jämnt fördelade inom undersökningsområdena.

Observeras bör, att kommunala vattenledningar icke medräknats.

Av totala antalet fastigheter med vattenledning till köket ha 24 procent

elmotordriven pump och 76 procent handpump i köket. Av totala antalet

jordbruksfastigheter med vattenledning till ladugård ha 20 procent elmotordriven

pump och 80 procent handpump i ladugården. Reservoar eller hydrofor

finns vid 10 procent av samtliga med vattenledning försedda fastigheter.

Avlopp. Av de undersökta 3,861 fastigheterna ha 35 procent avlopp från

kök och 14 procent avlopp från tvättstuga. Av de undersökta avloppen ha

14 procent befunits vara i otillfredsställande skick. Vid 21 procent av de

undersökta avloppen finns reningsanordning av ett eller annat slag, i allmänhet

Hoffmannbrunn. Avloppsledningarna mynna i de flesta fall i öppet

dike invid gården, vilket stundom förorsakar stank under den varma årstiden

och i vissa fall medför risk för infektion av brunnsvattnet. Samma risk

föreligger ofta, när avloppen mynna i avloppslösa brunnar, vilket sker vid

40 procent av de undersökta avloppen, företrädesvis i Skåne och övre Norrland.

övriga inhämtade uppgifter framgå av tabell 1.

Inventeringsresultatets tillämpning på landet i dess helhet. Inventeringen

har som nämnts av flera skäl måst begränsas till att omfatta ett antal små

områden, vilka ansetts karakteristiska för ett större kringliggande område

eller distrikt i fråga örn bebyggelsens art, vattentillgång och vattenbeskaffenhet,

brunnarnas art och skick m. m. Enär de i tabell 1 anförda uppgifterna

från de små undersökningsområdena angivas i procent av totala antalet undersökta

fastigheter inom respektive områden, kunna dessa uppgifter antagas

giva en ungefärlig bild av de nuvarande förhållandena inom de större

distrikten.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Inventeringsresultatet är emellertid även avsett att ligga till grund för de

kostnadsberäkningar, som äro önskvärda för att en uppfattning skall erhållas

örn erforderliga kostnader för genomförande av de i utredningen föreslagna

åtgärderna. En uppskattning måste därför göras inom de olika distrikten

av antalet fastigheter — eller, örn man så vill, antalet personer — som

komma att beröras av ifrågavarande verksamhet. Några tillförlitliga uppgifter

örn antalet fastigheter ha icke kunnat erhållas, men uppgifter örn folkmängden

ha erhållits genom statistiska centralbyrån. Ur »Folkmängden inom

administrativa områden den 31 december 1935» ha uppgifter hämtats örn

totala folkmängden i varje kommun, och ur »Särskilda folkräkningen 1935/36»

ha uppgifter erhållits örn folkmängden i samhällen med 200 invånare och däröver.

Denna senare folkmängd har fråndragits den totala folkmängden, och

sålunda har erhållits vad man skulle kunna anse vara antalet invånare på den

egentliga landsbygden. Visserligen inräknas samhällsbildningar med mindre

än 200 invånare, men dessa utgöra enligt verkställda undersökningar endast

en mycket liten del av den totala befolkningen. Det på så sätt beräknade antalet

invånare inom respektive distrikt finnes upptaget i de kostnadstablåer,

som ingå i bilaga lil1).

*) Ej avtryckt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 243.

Tab. 1.

SAMMANSTÄLLNING AV IN VENTE RINGS RESULTAT ET. Siffrorna auge procent ar totala antalet fastigheter

respektive brunnar och avlopp. _

Vatten
täkt
-

Område

Karakteristik ar området

Brunnens art

I Vatten- [Vattnets I Uppfordringen

Fel hos brunnen j tillgång | smak sker med

felfri

lej skyddad f. ytvatten!

j20 m från gödselstad!

50 m från avl.-lösbr.l

1 trävirke i brunnen 1

o:

•<

CD

''é4

aq

0$

3

cT

2.

*

1

Ciq''

(Vattendjup < 0,5 m.l

tillräcklig

ej tillräcklig

cr$

o

p-

mindre god 1

J

£

Ti

lina (stg) och hink I

spel och hink

handpump på brunn 1

handpump i kök

elm.-pump

17

51

44

49

38

29

10

96

4

97

2

1

_

4

66 20

10

1

95

29

15

91 54

56

82

18

89

6

5

1 38

39

18

4

10

74

8

_

45

58

38

74

26

73

25

2

39 48

7

3

3

49

39

3

_

1

32

9

89

11

91

6

3

16|14

31

30

9

52

30

6

1

3

41

—

92

8

91

8

1

1 22 47 20

10

7

87

19

2

—

67

17

81

19

95

5-

10 62

8 14

6

13

81

29

8

75

17 33

81

19

98

2

_

29 11 42 10

9

42

45

10

1

5

35il0

82

18

85

13

2

23

4625

6

3

96

11

3

—

85 52

63

37

96

3

1

21 33 31

8

7

888

1

_

_

86

_

79

21

95

5

—

69

9 21

l|

18

75

8

1

4

39

14

70

30

87 12

1

46

4116125

9

42

44

6

_

1

42

26

75

25

92

4

4

19

1 32(28

2o;

12

83

15

—

3

50

13

74

26

84[ 11

5

54

312410

9|

23

88

2

3

6

46

29

72

28

8415[ 1

36

4[27 19

14

32

59

10

_

13

—

4

95

5

83! 16

1

261—

46 21

7

28

47

7

3

4

33

22

74

26

92

6 2

13

7 44(25

11

22

60

2

_

50

29

22

72

28

78 9 13

37

1

j 5 56

1

14

81

8

2

5

60

19

59

41

71,26

3

43

1 14(26

16

8

82

4

_

4

56

42

47

54

79

21

_

53

—

24 19

1 4

16

72

32

4

8

44

12

90

10

92

7

1

11

23

6;53

! 7

19

68

32

1

23

42

19

88

12

59

32

9

12

16

4517

10

12

89

22

1

5

42

5

78

22

78

17

5

15

49

10

23

3

20

69

22

1

3

66

—

89

11

88

10

2

24

25

35

1

15

7

86

25

1

60

68

9

60

40

56

34

10

19

2

2

93

4

96

63

_

81

30

3

67

33

76

20

4

6

76

4

14

1

94

64

—

55

56

5

87

13

73

19

8

191

3

2

3

19

69

20

6

22

43

17

79

21

185

12

8

2421

2(1

22

7

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

O. Torp......

Sörby........

Elleholm

Mörbylånga ..

Hossmo......

Ljuder ......

Grimeton

Stånga ......

Nydala ......

Rönnäng

Lena ........

Vikingstad . .

Örslösa......

Ö. Vingåker. .

Dingtuna

Grythyttan . .

Järnskog

Tuna........

Edebo ......

Boda........

Enånger

Lin säll ......

Oviken ......

Nätra........

Malå ........

Råneå ......

Medeltal

Skånska slättbygden..................

Nordskånska skogs- och slättbygden ..

Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation..

Öland, slättbygd......................

Småländska kustl., skogs- och slättbygd

Södra Smålands inland, skogsbygd ....

Halländska kustl., skogs- och slättbygd

Gotland, slätt- och skogsbygd ........

Småländska högh, skogs- och slättbygd

Bohuslän, skärgårdsnatur ............

Västergötlands slätt- och skogsbygd . .

Östgötaslätten........................

Vänernområdet, slättbygd ............

Södermanl, o. Östergötl, skogs- o. slättb.

Mälardalen, slättbygd ................

Bergslagen, skogs- och slättbygd......

V. Värmlands skogs- och dalbygd ....

Uppsalaslätten........................

Roslagen, skogs- och slättbygd........

Dalarnas skogs- och dalbygd..........

S. Norrlands kustland, dalbygd........

Härjedalens dalbygd..................

Jämtlands slätt- och dalbygd..........

N. Norrlands kustland, dalbygd ......

N. Norrlands inland, skogs- o. dalbygd

N. Norrlands kustl., slätt- o. skogsbygd

100

100

90

100

99

100

98

96

99

99

97

97

100

96

97

93

100

99

100

100

94

97

100

92

93

98

58

3 92

91

93

76

80

67

51

77

56

45

41

63

33

55

42

5

3

9 - 7

17

7

8

33

3

43

34

48

32

51

35

34

11

20

9

5

3

10

14

11

C1

w

Kungl. Majlis proposition nr 243.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Område

Karakteristik av området

Vattenledning

finns till

Reservoar

II

Hydrofor

Avloppsledning

finns från

Renings-

anordning

Avloppet

mynnar i

Hygieniska

olägenheter

pr

©:

PT

pl

CQ

rf

-<

0D

rf

Härav i

otillfreds- ställande

skick

pr-

of

pr

•<

00

rf

Härav i

otillfreds- ställande

skick

<2.

©:

p»

öppet dike

2

H

p

‘i

5

cr

►i

P

3

3

1 inga ©lägenheter

Risk

för

S?

©

8

3

3

CO

P

3

pr

| annan olägenhet

kök

filg

jtvst

kok

tyst

1. Ö. Torp......

Skånska slättbygden..................

30

9

19

3

2

2

7

65

42

13

13

56

11

84

18

67

O0

2. Sörby........

Nordskånska skogs- och slättbygden ..

21

26

S\ —

4

3

3

30

3

41

100

25

_

22

_

78

8

37

88

1

3. Elleholm ....

Blekinge kustbygd, lövträdsvegetation. .

7

9

7

—

—

—

1

4

9

4

22

50

5

—

36

36

—

28

92

3

_

2

4. Mörbylånga . .

Öland, slättbygd......................

38

17

32

_

—

—

1

12

40

39

10 10

27

2

1

62

—

35

77

4

17

—

5. Hossmo......

Småländska kustl., skogs- och slättbygd

29

12

14

—

—

—

1

12

31

20

—

—

18

—

6

45

—

49

91

1

6

—

6. Ljuder ......

Södra Smålands inland, skogsbygd ....

20

33

2

5

6

—

—

49

18

3

17

—

9

3

3

48

3

43

98

1

1

—

7. Grimeton ....

Halländska kustl., skogs- och slättbygd

20

26

17

—

—

—

4

15

23

22

_

11

15

5

23

27

4

41

15

26

78

__

8. Stånga ......

30

26

28

_

2

3

f>

32

41

22

17,

32

s

31

11

78

7

11

9. Nydala......

Småländska högh, skogs- och slättbygd

15

36

—

—

4

18

1

6

10

—

6

41

12

41

98

1

1

10. Rönnäng ....

Bohuslän, skärgårdsnatur ............

21

2

9

4

—

—■

2

5

37

18

16

14

—

52

5

29

—

14

68

—

31

—

11. Lena ........

Västergötlands slätt- och skogsbygd . .

32

32

3

—

2

—

5

8

37

3

15

25

13

—

33

33

—

34

39

1

60

—

12. Vikingstad ..

Östgötaslätten........................

42

30

4

—

—

17

4

13

43

1

4

—

39

—

59

30

_

11

95

2

1

_

13. Örslösa......

Vänernområdet, slättbygd ............

19

11

5

4

_

_

2

9

26

6

11

38

22

33

61

6

31

d

65

14. Ö. Vingåker..

Södermanl, o. Östergötl, skogs- o. slättb.

22

20

1

17

—

—

4

27

i

11

18

4

4

66

4

22

93

1

4

_

15. Dingtuna ....

Mälardalen, slättbygd ................

26

37

—

—

—

—

5

8

33

5

—

25

23

—

—

100

—

_

99

—

1

_

10. Grythyttan . .

Bergslagen, skogs- och slättbygd......

31

19

12

—

3

—

1

18

29

16

19

8

7

20

2

33

4

41

88

2

2

_

17. Järnskog ....

V. Värmlands skogs- och dalbygd ....

42

66

9

14

17

25

—

6

46

8

4

11

14

—

3

73

—

24

92

_

2

_

18. Tuna........

37

46

15

_

_

7

15

46

20

3j

2fy

30

77

09

87

\

1

F,

19. Edebo ......

19

29

6

4

2

11

1

18

14

26

15

10

1

16

50

99

1

1

2

20. Boda........

53

21

1

3

3

60

5

20j

HL

30

1

3

38

77

O

17

0

21. Enånger ....

S. Norrlands kustland, dalbygd........

25

21

9

12

—

4

6

30

ii

11

28

38

2

32

90

7

_1

22. Linsäll ......

16

36

3

50

31

33

2

7

20

17

50

18

17

89

99

23. Oviken......

Jämtlands slätt- och dalbygd..........

12

64

4

i

u

19

5

11

5

58

97

16

1

84

24. Nätra........

71

60,

22

13

16

2

4

2

81

9

22j

26

7

6

59

08

69

OQ

25. Malå ........

N. Norrlands inland, skogs- o. dalbygd

14

38!

1

3

2

14!

1

4

_

2

4

75

_

21

11

188

-1

26. Råneå ......

N. Norrlands kustl., slätt- o. skogsbygd

4

9;

1

—

—

—

—

3

6j

1

17

—

1

7

14

36

—

43

3

2:97

—.

Medeltal

29

28!

11

4

5

41

2!

8

35

14

lé

14

21

4

9

40

1

40

65

9 25

1

154 Kungl. Maj:ts -proposition nr 243.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

155

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Tertiärlån oell tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569)

om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnad sföretag ...... 2

Gällande bestämmelser.................................................. 2

Föreliggande framställningar och förslag.............................. 5

Departementschefen .................................................... 38

II. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer............ 43

Gällande bestämmelser.................................................. 43

Föreliggande framställningar och förslag................ 46

Departementschefen .................................................... 51

III. Bidrag till inrättande av pensionärshem.................................. 52

Gällande bestämmelser.................................................. 52

Departementschefen .................................................... 53

IV. Statens byggnadslånebyrå.................................................. 54

Anvisade anslag m. m................................................. 54

Framställning av statens byggnadslånebyrå m. m..................... 55

Departementschefen .................................................... 57

V. Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden .......................... 58

Gällande bestämmelser................................................... 58

Förslag till åtgärder för förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena.

................................................... 60

Övriga framställningar och förslag .................................... 88

Departementschefen .................................................... 90

VI. Hemställan ................................................................ 98

Bilaga A. P. M. rörande statens byggnadslånebyrås låneverksamhet och

den allmänna kreditmarknaden ............................................ 99

Bilaga B. Inventering av vatten- och avloppsförhållandena ................ 147

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:449 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet s. 1 i texten
  2. SU 1943:219 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten