Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m

1943-02-05 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:29, Med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29-

1

Nr 29.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; given

Stockholms slott den 5 februari 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag om

jämkning av arrendeavtal i vissa fall;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll iöitl. 1 sami. Nr 29—30.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslå g

till

Lag

om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har arrendator enligt arrendeavtal, som slutits före den 1 september 1940,

åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk

eller smör, åge arrendatorn, därest arrendevillkoren på grund av rådande

förhållanden befinnas för honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning

av arrendet i vad det bestämts i nämnda produkter och avser år 1943.

Har arrendator, som skall frånträda den arrenderade fastigheten under år

1943, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid frånträdandet avlämna viss myckenhet

stråfoder eller annat jordbruksalster, åge arrendatorn, där brist förefinnes

i den fastställda myckenheten på grund av omständigheter, lill vilka

han icke varit vållande, rätt att i skälig omfattning vinna befrielse från skyldighet

att ersätta bristen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om den jämkning av arrendet,

till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, eller örn det sätt, varpå jämkningen

må komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avses i 2 §, örn arrendatorns

befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen

därav, skall frågan avgöras av särskild nämnd. Sådan nämnd skall

bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen bestämmer.

En av ledamöterna, vilken tillika skall vara ordförande i nämnden, utses av

Konungen. För varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skola av länsstyrelsen

utses två ledamöter, vilka skola tjänstgöra i nämnden vid behandling

av ärende angående arrendeavtal rörande fastighet inom det område för

vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter skall vara ägare av jordbruksfastighet

och den andre arrendera sådan fastighet. För ordföranden och varje

ledamot förordnas en suppleant. Har inom nämnden var röstande sin mening

och kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller ordförandens.

2 §■

3

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

3

Vill arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avses i denna lag,

skall han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat

jordägaren före utgången av år 1943.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §•

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjes, må den

jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn enligt 1 § är berättigad, icke

utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas på sådant sätt, att därigenom

arrendet i vad det bestämts i mjölk eller smör nedsättes för den tid jämkningen

avser med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter den 14 mars

1940 å nämnda produkter.

Befrielse från skyldighet att ersätta sådan brist som avses i 2 § må ej mot

jordägarens bestridande utan synnerliga skäl medgivas till större del än två

tredjedelar av bristen.

5 §•

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skall bestämmas enligt

de grunder som Konungen fastställer. Ersättningen till ordföranden gäldas

av allmänna medel.

6 §•

Av nämnden meddelad dom gånge efter överexekutors förordnande i verket

lika som domstols lagakraftägande dom.

7 §•

Utöver vad i 3—5 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

8 §■

Erfordras för tillämpning av denna lag ytterligare föreskrifter, skola de

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj- t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

januari 19 43.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Enligt lagen den 6 mars 1942 (nr 72) örn jämkning av arrendeavtal i vissa

fall kunde arrendator påfordra skälig jämkning i arrendeavtal under förutsättning

att detta slutits före den 1 september 1940 och arrendatorn däri åtagit

sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk, smör

eller annat jordbruksalster. Sådan jämkning kunde ock äga rum, därest i

före sistnämnda dag slutet arrendeavtal rörande fastighet, som icke tillhörde

kronan eller vore anslagen till ecklesiastikt ändamål, arrendet till minst hälften

utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar efter senast fastställda

pris enligt litt. A i länets markegångstaxa eller enligt annan jämförlig värdesättning.

Såsom förutsättning för att jämkning som här avses skulle kunna

ske fordrades tillika, att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden

befunnes för arrendatorn oskäligt tyngande. Jämkningen kunde endast

avse det i jordbruksalster bestämda arrendet såvitt anginge, då arrendet

skulle utgöras genom avlämnande av jordbruksalster, tiden från och med

den 14 mars 1941 till och med den 31 december 1942 och, då arrendet utsatts i

jordbruksalster att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars

1941 till den 14 mars 1942 (1 §).

I 2 § av lagen stadgades, att, därest arrendator, som skulle frånträda den

arrenderade fastigheten under år 1942, enligt arrendeavtalet åtagit sig att vid

frånträdandet avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster,

arrendatorn skulle äga, där brist förefanns i den fastställda myckenheten på

grund av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, rätt att i skälig

omfattning vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Lagens 3 §

upptog föreskrifter rörande förfarandet, för den händelse jordägaren och

arrendatorn icke kunde enas örn den jämkning av arrendet, till vilken arrendatorn

enligt 1 § vore berättigad, eller otn det sätt, varpå jämkningen skulle

komma arrendatorn till godo, eller, i fall som avsåges i 2 §, om arrendatorns

befrielse från ersättningsskyldighet gentemot jordägaren eller omfattningen

därav. I dylika fall skulle frågan avgöras av en särskild nämnd. Sådan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 29.

5

nämnd skulle bestå av tre personer och tillsättas för område, som Kungl.

Maj :t ägde bestämma. En av ledamöterna, vilken tillika skulle vara ordförande

i nämnden, skulle utses av Kungl. Majit. För varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde skulle av länsstyrelsen utses två ledamöter, vilka skulle

tjänstgöra i nämnden vid behandling av ärende angående arrendeavtal rörande

fastighet inom det område, för vilket de utsetts. Den ene av dessa ledamöter

skulle vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendera sådan

fastighet. För ordföranden och varje ledamot skulle förordnas en suppleant.

Ville arrendator påkalla nämndens prövning av tvist som avsåges i lagen,

skulle han vid äventyr av talans förlust bevisligen därom hava underrättat

jordägaren före utgången av år 1942. Mot nämndens beslut kunde talan icke

förås (3 §).

Där ej annorlunda mellan jordägaren och arrendatorn åsämjdes, kunde

den jämkning av det i jordbruksalster bestämda arrendet, till vilken arrendatorn

enligt 1 § vore berättigad, icke utan synnerliga skäl av nämnden bestämmas

på sådant sätt, att därigenom arrendet för den tid jämkningen avsåge

nedsattes med mer än två tredjedelar av prisstegringen å ifrågakomma

jordbruksalster efter den 14 mars 1940. Befrielse från skyldighet att ersätta

sådan brist som avsåges i 2 § kunde ej mot jordägarens bestridande utan

synnerliga skäl medgivas till större del än två tredjedelar av bristen (4 §).

Ersättning till nämndens ordförande och ledamöter skulle bestämmas enligt

de grunder som Kungl. Majit fastställde. Ersättningen till ordföranden

skulle gäldas av allmänna medel (5 §).

Av nämnden meddelad dom skulle efter överexekutors förordnande gå i

verket lika som domstols lagakraftägande dom (6 §). Utöver vad i 3—5 §§

stadgats skulle beträffande nämnden bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929

om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse (7 §). Kungl. Majit

ägde meddela för lagens tillämpning erforderliga föreskrifter (8 §).

I kungörelse den 6 mars 1942 (nr 73) ha upptagits bestämmelser angående

nämnd, som avsåges i ifrågavarande lag. Enligt kungörelsen skulle finnas

fem nämnder.

För täckande av kostnaderna för de i lagen omförmälda nämnderna anvisades

under anslagstiteln Kostnader i samband med jämkning av vissa

arrendeavtal å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 å driftbudgeten

under nionde huvudtiteln ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

För att vinna upplysning rörande verkningarna av förutberörda lagstiftning

samt för att erhålla grundval för bedömande av frågan huruvida lagstiftning

av motsvarande innehåll alltjämt erfordrades lia utlåtanden infordrats

från dels ordförandena i de i 3 § av lagen omförmälda nämnderna

dels ock lantbruksstyrelsen. Yttranden ha även inkommit från Sveriges lantbruksförbund

och riksförbundet landsbygdens folk (RLF). I samtliga yttranden

med undantag av ett har tillstyrkts en förlängning av ifrågavarande lagstiftning.

Det yttrande, vari förlängning av lagen icke förordats, har avgivits

av häradshövdingen F. Undervall, vilken är ordförande i nämnden för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Såsom skäl

för denna ståndpunkt har anförts, att inom detta område någon tillämpning

av lagen icke påkallats. Ur de inkomna yttrandena må i övrigt här återgivas

följande.

Revisionssekreteraren O. Hesselgren, vilken är ordförande i den nämnd,

som handhar ärenden från Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands och Gotlands län, har i skrivelse den 1 oktober 1942

yttrat.

Intill den 1 oktober 1942 lia tre mål handlagts av nämnden. I samtliga

målen var fråga om jämkning av mjölkarrende. Två av målen avgjordes av

nämnden, det tredje blev förlikt genom nämndens medverkan. I de av nämnden

avgjorda målen medgavs arrendatorn nedsättning av arrendet med inemot

två tredjedelar av prisstegringen å mjölk efter den 14 mars 1940. I det

förlikta målet vann arrendatorn nedsättning av arrendet med omkring hela

prisstegringen. I ett av de mål, som avgjorts av nämnden, var fråga jämväl

om rätt för arrendatorn att vinna befrielse från skyldighet att ersätta stråfoderbrist.

Nämnden medgav dylik befrielse till omkring två tredjedelar av

bristen. Skörden hade i stor utsträckning drabbats av hagelskada.

Att på grundval av den begränsade erfarenhet, som för närvarande förvärvats

på området, avge ett bestämt uttalande om lagens verkningar synes

vanskligt. Emellertid har utredningen i de behandlade målen tydligt givit vid

handen, att mjölkarrenden, varom avtal slutits före den 1 september 1940,

på grund av olika omständigheter, som icke kunnat förutses vid arrendeavtalens

ingående — såsom missväxt och avsevärt stegrade produktionskostnader

-— i stor utsträckning måste ha blivit för arrendatorerna oskäligt tyngande.

Inom nämnden lia ej heller rått delade meningar därom, att det såsom

förhållandena gestaltat sig skulle ha varit mycket olyckligt, om möjlighet ej

tillskapats att på laglig väg kunna lätta arrendatorernas börda. Under de

utredningar, som företagits i anledning av de inkomna målen, har ock framgått,

att i åtskilliga fall jordägaren på grund av förefintligheten av ifrågavarande

lagstiftning ansett sig böra frivilligt gå med på en jämkning av arrendevillkoren

till förmån för arrendatorn. I anslutning till det anförda skulle

man våga det uttalandet, att lagen haft övervägande gynnsamma verkningar.

Vidkommande behovet av en förlängning av lagen må framhållas, att

nämnden vid målens bedömande ansett sig böra fästa särskilt avseende vid

den betydande stegring av produktionskostnaderna inom jordbruket, som

under de senaste åren inträffat, och vilken stegring jordägare och arrendatorer,

som under tiden innan den egentliga prisstegringen började göra sig

märkbar slutit arrendeavtal för flera år framåt, då icke kunnat taga i betraktande.

Då någon sänkning av de höga produktionskostnaderna icke kan

antagas inträffa ännu på länge, torde det vara påkallat, att låta de gällande

bestämmelserna om jämkning av arrendeavtal fortbestå även under år 1943.

Behov av lagens förlängning synes alltså föreligga.

Häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande i den nämnd som handlägger

ärenden från Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus

och Hallands län, har i skrivelse den 28 oktober 1942 anfört följande.

Fråga örn jämkning av arrendeavtal har hänskjutits till nämnden endast

i fem fall, därav ett beträffande en arrendefastighet i Jönköpings län och

fyra beträffande arrendefastigheter i Kalmar län. I samtliga fallen har viss

jämkning av arrendeavtalen medgivits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Härutöver ha från arrendatorer, dock icke till något större antal, inkommit

förfrågningar om lagens innebörd m. m. Sedan dessa förfrågningar besvarats,

lia vederbörande ej vidare hörts av, vilket kan antagas ha berott

på att frivillig överenskommelse angående jämkning av arrendeavtalen kommit

till stånd. Det torde kunna förutsättas att den ifrågavarande lagens

verkningar varit icke obetydligt vidsträcktare än vad antalet utav arrendenämnden

behandlade fall utvisar.

Lagen har motiverats, såvitt angår de s. k. mjölkarrendena, dels av den

stegring av mjölkpriserna, som inträtt efter den 1 september 1940, och dels

av det dåliga skördeutfallet, särskilt i fråga om stråfoderskörden, under

åren 1940 och 1941 och, såvitt angår de s. k. persedelarrendena, huvudsakligen

av sistnämnda omständighet, men dock även i viss mån av den allmänna

prisstegringen å jordbruksalster, varjämte för båda slagen av arrende

åberopats jämväl de efter krigsutbrottet ökade produktionskostnaderna.

Av de sålunda anförda motiven för lagstiftningen i fråga kvarstå alltjämt

prisstegringen och de ökade produktionskostnaderna, varemot det är en

känd sak att skördeutfallet 1942 i allmänhet blivit icke obetydligt bättre än

under de närmast föregående två åren. Det synes emellertid icke saknas fog

för ett antagande, att ett naturaarrende, som grundar sig å avtal slutet före

den 1 september 1940, med hänsyn till den inträdda prisstegringen även

under kommande år kan bliva för arrendatorn så pass tyngande, att en

jämkning av arrendet fortfarande kan vara av förhållandena betingad. Det

förbättrade skördeutfallet innevarande år torde icke i och för sig kunna

åberopas såsom tillräckligt skäl för att en sådan jämkning i enlighet med

de i lagen den 6 mars 1942 fastställda grunderna är obehövlig.

Häradshövdingen G. Eksell, ordförande i nämnden för Göteborgs och

Bohus samt Älvsborgs och Skaraborgs län, har i skrivelse den 3 oktober

1942 uttalat i huvudsak följande.

I Skaraborgs län ha hittills 39 mål handlagts och avgjorts, 4 mål äro i

vederbörlig ordning anhängiggjorda och komma att handläggas inom den

närmaste framtiden, varjämte en del förfrågningar fortfarande förekomma

och möjligen kunna föranleda ytterligare mål. I Älvsborgs län har endast

ett mål handlagts och ett skall handläggas den 5 oktober 1942. Enligt

utsago avvaktas utgången av detta senare mål av ett flertal arrendatorer,

som eventuellt komma att anhängiggöra talan. I Göteborgs och Bohus län

har intet mål förekommit, ej heller någon förfrågan under hand. De avgjorda

målen lia avsett jämkning av mjölkarrende med undantag av 2 mål,

som avsett befrielse från skyldigheten alt avlämna stråfoder, och 2 mål,

som avsett såväl jämkning av mjölkarrende som befrielse frän skyldigheten

att lämna stråfoder. I målen om jämkning av mjölkarrenden har dylik jämkning

föreskrivits i alla mål utom fyra. Jämkning av skyldigheten att lämna

stråfoder har föreskrivits i tre fall men ogillats i ett.

Angående lagens verkningar må framhållas, att den uppenbarligen varit

av avsevärd betydelse och nytta i Skaraborgs län. Detta framgår ej endast av

antalet handlagda mål. Förefintligheten av lagen och kännedom örn utgången

av handlagda mål lia dessutom med all sannolikhet åstadkommit frivillig

uppgörelse mellan en hel del jordägare och arrendatorer. Detta styrkes även

därav, all antalet förfrågningar och utlämnade anmälningsblanketter vida

överstigit antalet anhängiggjorda mål.

Angående behovet av lagens förlängning må framhållas att de faktorer, som

föranlett ifrågavarande lagstiftning, ha utgjorts av 1940 och 1941 års dåliga

skördar och den samtidigt inträdda prisstegringen på jordbruksprodukter. De

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 29.

arrendatorer, som lämna sitt arrende huvudsakligen i mjölk eller andra jordbruksprodukter,

hade kommit i en ofta ohållbar situation. Samtidigt som

prisstegringen haft till följd, att deras arrende, omräknat i penningar, väsentligt

blivit höjt och ofta framstått såsom oskäligt högt i förhållande till kontantarrendena,

hade de genom foderbristen endast med svårighet kunnat

prestera den för arrendet erforderliga mjölkmängden. Understundom måste

de utfylla bristen med kontant ersättning, beräknad efter det förhöjda mjölkpmet.

Då dessa arrendatorer:* ställning sålunda blivit väsentligt försämrad

saväl absolut som i relation till kontantarrendena har genom ifrågavarande

lag möjlighet beretts till en jämkning av arrendevillkoren, så att ej följderna

av prisstegringen och foderbristen helt skulle drabba arrendatorerna. För

fragan örn lagen bör förlängas, bör det vara avgörande, örn nämnda falttoler

fortfarande bestå. Det är uppenbart, att 1942 års skörd bereder arrendatorerna

väsentligt större möjligheter att producera för arrendet erforderlig

mjölk än fallet varit under de två föregående åren. Men man torde dock

icke kunna bortse från, att till följd av den utomordentliga påfrestxring,

som under de föregående åren förekommit på sedvanliga förråd och på kreatursbesättningarna,

som fått reduceras på grund av foderbristen, ävensom

till följd av jordbrukarnas leveransskyldighet till staten, brist på kraftfoder

m. m., svårigheter fortfarande kunna föreligga för arrendatorerna att producera

den mjölkmängd, som de skäligen kunde räkna med vid den tidpunkt,

da avtalen ingingos. Även om den faktor, som foderbristen utgjort, förminskats

för tillfället, kan den dock inte anses eliminerad. Den andra faktorn,

prisstegringen å mjölk, kvarstår helt. Härtill kommer prisstegringen på jordbrukets

omkostnader, som drabbar arrendatorn men icke jordägaren. Visserligen

erhåller arrendatorn i viss man kompensation genom den allmänna prisstegringen

a jordbruksprodukter, i den mån han har sådana att avyttra. Men

hans möjligheter att tillgodogöra sig denna prisstegring reduceras ju väsentligen

genom skyldigheten att lämna mjölk i arrende.

På grund av anförda omständigheter synes det önskvärt, att möjlighet

fortfarande beredes arrendator med mjölkarrende att erhålla jämkning i

arrendevillkor, som få anses för honom särskilt betungande. Visserligen kan

det förväntas, att förutsättningarna för dylik jämkning under den närmaste

tiden icke komma att föreligga i samma omfattning som hittills under lagens

tillämplighetstid. Men med hänsyn till de onormala och labila förhållandena

torde dock möjlighet till jämkning av arrende, som huvudsakligen erlägges i

mjölk eller andra jordbruksprodukter, fortfarande hållas öppen.

Beträffande skyldigheten att vid frånträdet av arrende avlämna stråfoder,

så är det av förut berörda skäl, de senaste årens höggradiga foderbrist och

statsleveranserna, uppenbart, att stora svårigheter, mycket ofta omöjlighet,

komma att föreligga för arrendatorerna att vid frånträdet avlämna i avtalet

föreskriven mängd strålåder. Det kan härvid bliva fråga örn avsevärda kvantiteter

och det måste ofta framstå såsom obilligt, att arrendatorn skall för

bristen lämna kontant ersättning efter vid frånträdet gällande priser, vida

överstigande det vid tillträdet gällande värdet. Här måste en jämkning kunna

ske i avtalets bestämmelser.

På angivna skäl förordas, att lagen i dess helhet förlänges.

Häradshövdingen I. lossius, ordförande i nämnden för Värmlands, örebro.

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, har i skrivelse den 2 oktober

1942 i huvudsak framhållit följande.

Antalet arrendeavtal, i vilka jämkning påyrkats inom Värmlands m. fl. län

uppgår icke till mer än fyra, ett i Värmlands län, två i örebro län och ett i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

9

Västmanlands län. Av dessa fyra fall har ett avvisats, enär de i lagen angivna

förutsättningarna för jämkning icke förelåge, ett icke fullföljts, enligt vad

som kommit lill nämndens kännedom, på grund av uppgörelse mellan parterna,

samt två hänskjutits till nämnden.

Även om antalet arrendeavtal, däri jämkning påfordrats, sålunda är ringa,

torde man därav icke få draga den slutsatsen, att lagen varit utan verkan. Enligt

vad från lantbrukarehåll erfarits har lagens existens varit allmänt bekant

på landsbygden och enbart detta förhållande har i många fall föranlett

en frivillig jämkning av gällande arrendeavtal. I det fåtal fall då nämnden

varit i kontakt med jordägarna lia dessa icke haft något att i princip

invända mot det berättigade intresse, som legat lill grund för lagen

utan tvisten har allenast rört sig om hur stor jämkningen skulle bliva. Uppenbart

är också, att statsmakterna under nu rådande utomordentliga förhållanden

icke kunna lämna avtalsförhållandena inom ett för hela landet så livsviktigt

produktionsområde utan statlig reglering. Särskilt må härvidlag beaktas,

att en arrendator på grund av förfogandelagen kan åläggas en ofta

mycket betungande leverans av jordbruksprodukter till det allmänna. Skulle

möjligheten till jämkning av så kallade mjölk- och persedelarrenden icke finnas,

skulle en arrendator i dylikt fall befinna sig i ett synnerligen ogynnsamt

läge, som —- till skada för landets försörjning — skulle komma att menligt

inverka på möjligheten för honom att fullgöra leveransskyldigheten lill det

allmänna.

Av vad sålunda anförts måste anses framgå att ifrågavarande lag i sina

verkningar motsvarat de förväntningar, som knutits till densamma vid dess

tillkomst, samt att — även om tveksamhet om dess berättigande under förarbetena

till lagen kunnat uttalas — numera ett bestämt behov av lagens förlängning

förefinnes.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande den 8 november 1942 uttalat bland

annat följande.

Med hänsyn till den förbättring av skördeutfallet, som år 1942 uppvisat,

har enligt lantbruksstyrelsens mening skördeutfallet såsom skäl för en lagstiftning

av ifrågavarande slag minskat i betydelse. Dock torde skördeutfallet

alltjämt, särskilt för vissa landsändars vidkommande, böra tillmätas

vikt härvidlag. Då därjämte jordbrukets produktionskostnader synas alltjämt

vara i betydande utsträckning förhöjda på grund av krisförhållandena, torde

behov av en förlängd giltighet av ifrågavarande lags bestämmelser få anses

föreligga. Lantbruksstyrelsen föreslår, att en förlängning med ett år måtte

genomföras.

I betraktande av att innevarande år uppvisat ett förbättrat skörderesultat

synes böra övervägas, huruvida icke vid en förlängning av giltigheten av lagens

bestämmelser i enlighet med vad nu ifrågasatts en viss nedsättning borde

företagas i fråga örn den grad, i vilken jämkning av arrendeavtal och befrielse

från skyldighet att ersätta brist, varom omförmäles i 2 § nämnda lag,

utan synnerliga skäl högst må förekomma i fall, som avses i 4 §. Sådan

jämkning respektive befrielse som nu må avse högst två tredjedelar av prisstegringen

å ifrågakomna jordbruksaktör efter den 14 mars 1940 respektive

av bristen, bör enligt lantbruksstyrelsens mening i samband med en förlängning

med eli år begränsas till att avse högst hälften av ifrågavarande prisstegring

respektive brist.

Riksförbundet landsbygdens folk har antori, alt på grund av den erfarenhet,

förbundet vunnit vid handläggning av eli flertal arrendefrågor, förbun
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Departementschefen.

det ansåge sig på det livligaste böra tillstyrka, att lagen förlängdes, enär de

arrendatorer, vilka skulle betala sina arrenden delvis in natura eller med i

pengar omräknade na turaprodukter, allt fortfarande stöde i en betydligt

sämre ställning än arrendatorer med uteslutande kontantarrenden. I anslutning

härtill har förbundet även framhållit, att den nuvarande lagen icke gåve

alla typer av arrenden ett fullt likvärdigt stöd. Arrendatorer med mjölkarrenden

hade fortfarande en mycket besvärlig ställning. Örn man beräknade,

att förordningen skulle ge dessa arrendatorer lika mycket stöd som dem,

vilka erlade sina arrenden till hälften i kontanter och till hälften i andra naturaprodukter

än mjölk, borde den stipulerade maximala nedsättningen i arrendet,

2/3 av prisstegringen, för arrendatorer med mjölkarrende höjas till

minst sli.

Av de inhämtade yttrandena får anses framgå, att lagstiftningen om jämkning

av arrendeavtal varit till stort gagn och verksamt bidragit att lindra de

svårigheter, som under kristiden uppstått för ett stort antal arrendatorer med

avseende å fullgörande av arrendeavtal som lagstiftningen avser. Visserligen

har, såsom framgår av yttrandena från ordförandena i de nämnder, som

handlägga ärenden rörande jämkning av arrendeavtal, antalet anhängiggjorda

ärenden hos nämnderna med undantag för den nämnd, som handhar

ärenden från Skaraborgs län, varit förhållandevis ringa, men å andra

sidan torde, såsom ock i allmänhet framhållits av ordförandena, lagens

blotta tillvaro lia medfört, att de förhållanden lagen avser att reglera blivit

ordnade på frivillighetens väg genom överenskommelser mellan jordägare

och arrendatorer.

Beträffande spörsmålet huruvida ifrågavarande lagstiftning, vilken endast

avser såvitt angår de fall, då arrendet skall utgöras genom avlämnande av

jordbruksaktör, tiden från och med den 14 mars 1941 till och med den 31

december 1942 och vad angår de fall, då arrendet utsatts i jordbruksals ter

att lösas med penningar, tiden från och med den 14 mars 1941 till den 14

mars 1942, skall givas giltighet under ytterligare ett år, har denna fråga

i så gott som samtliga yttranden besvarats jakande. Endast ordföranden i

nämnden för de norrländska länen har, med hänsyn till att inom dessa län

icke synas förekomma arrenden av ifrågavarande slag, intagit en annan

ståndpunkt i frågan. Vid remiss till lagrådet av 1942 års lagförslag åberopade

jag som skäl för lagstiftningen i främsta rummet de dåliga skörderesultaten

under åren 1940 och 1941 samt den stora stegringen i produktionskostnaderna

för jordbrukets produkter. I fråga om skördeutfallet har detta för löpande

produktionsår blivit avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas huruvida en lagstiftning av ifrågavarande innehåll

alltjämt är av behovet påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit

sig att utgöra arrendet till minst hälften genom avlämnande avmjölk

eller smör synes mig ett dylikt behov otvivelaktigt vara för handen.

Dessa arrendatorer lia nämligen till följd av att mjölkproduktionen

alltjämt ligger betydligt under den normala nivån icke kommit i ett så förbättrat

läge genom det ökade skördeutbytet, att det kan anses försvarligt att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 29.

11

nu borttaga den möjlighet att få till stånd en jämkning av arrendet, som genom

förevarande lagstiftning öppnats för dem. Det torde jämväl böra beaktas,

att prishöjningarna för jordbruksprodukterna endast hänföra sig till

den efter år 1939 inträdda direkta produktionskostnadsstegringen, däri inbegripen

den ökade ersättning för eget arbete, som tillkommit jordbrukets

utövare. Vid beräkningarna har sålunda hänsyn icke tagits till ökade

kapitalkostnader. I viss utsträckning kunna nu anförda skäl åberopas för en

förlängning av ifrågavarande lagstiftning även i vad densamma gäller arrendatorer,

som ha arrendet till minst hälften utsatt i jordbruksalster att lösas

med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i länets markegångstaxa

eller enligt annan därmed jämförlig värdesättning. Emellertid torde

genom det senaste årets skördeutfall dessa arrendatorers ekonomiska läge

ha förbättrats i sådan grad att tillräckliga skäl knappast torde kunna åberopas

för att beträffande dem utsträcka lagstiftningens tillämpning under ytterligare

ett år.

Bestämmelserna i 2 § i ifrågavarande lag torde, med hänsyn till de regleringar

som för närvarande gälla på jordbrukets område böra givas förlängd

giltighet.

I fråga om storleken av den jämkning som enligt vad jag förut förordat

bör kunna medgivas torde denna, där jordägaren och arrendatorn ej annorlunda

åsämjas, icke utan synnerliga skäl böra bestämmas på sådant sätt

att arrendet nedsättes med mer än två tredjedelar av prisstegringen efter

den 14 mars 1940 å ifrågakomna jordbruksalster. Att såsom i ett yttrande

ifrågasatts i fortsättningen medgiva en längre gående jämkning torde näppeligen

kunna anses motiverat. Tillräckliga skäl torde å andra sidan ej föreligga

att, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, skärpa de i 1942 års lagstiftning

upptagna jämkningsreglerna. Den nya lag, som jag sålunda förordar,

bör med de jämkningar, som påkallas av den begränsning jag tidigare föreslagit

i dess tillämplighet och med hänsyn till dess giltighetstid, i huvudsak

erhålla samma innehåll som 1942 års lag. I enlighet med det anförda har

inom jordbruksdepartementet uppgjorts förslag till lag om jämkning av

arrendeavtal i vissa fall.

Till täckande av kostnaderna för nämnderna torde för nästa budgetår å

riksslaten under nionde huvudtiteln böra anvisas ett anslag av 10,000 kronor.

Med hänsyn till svårigheterna att beräkna medelsåtgången torde anslaget

böra erhålla förslagsanslags natur.

Föredraganden hemställer härefter, alf lagrådets utlåtande över lagförslaget

av lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

* Denna bilaga, som bortsett från vissa smärre jämkningar av formell natur är lika lydande

med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15

januari 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet.

G. Lindencrona

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 3 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 15 januari 1943 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

Föredraganden anför:

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Vissa mindre jämkningar av redaktionell natur ha vidtagits i lagförslaget.

Såsom framgår av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till

lagrådet torde till täckande av statens kostnader för det i lagförslaget omförmälda

nämndsförfarandet under nionde huvudtiteln å riksstaten för nästa

budgetår böra anvisas ett förslagsanslag å 10,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för

den 15 januari 1943 anförts hemställer jag

dels att förenämnda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;
dels

ock att Kungl. Maj:! måtte föreslå riksdagen att till

Kostnader i samband med jämkning av vissa arrendeavtal

för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av.......... kronor 10,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till delta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Härdén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:53 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds ;proposition med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga a1 i texten
  2. Rskr. 1943:46 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av logen den 16 maj 1941 s. 2 i texten
  3. JoU 1943:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga. s. 1 i texten
  4. 2LU 1943:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m. s. 1 i texten