Med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m
1943-06-04 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:322, Med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
1
Nr 322.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke,
m. m.; given Stockholms slott den 4 juni 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit föreslå riksdagen att dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga
härvid fogade förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 322.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
Förslag
till
Lag
angående auktoriserad mätning av ved och annat virke.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Konungen äger då särskilda skäl därtill äro förordna, att inom riket eller viss
del därav mätning av ved eller annat virke må, där mätningen skall ligga till
grund för bestämmande av vederlag för virket eller för fastställande av
annan ersättning såsom kostnad för transport av virket, ombesörjas allenast
av virkesmätare, som av Konungen eller myndighet Konungen bestämmer
därtill erhållit tillstånd (auktorisation).
Finnes visst slag av virke böra undantagas från förordnandet eller påkallas
eljest av förhållandena inskränkningar, såsom att mätning i den ordning
denna lag avser skall äga rum endast örn så påfordras av den vars rätt beröres
av mätningen, skola därav föranledda begränsningar i förordnandet
göras. Undantag från meddelat förordnande må för särskilt fall medgivas av
nämnd varom förmäles i 4 §.
Med mätning av virke förstås i denna lag dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket mätes
i travat mått, av antalet och dimensionerna av de staplar, travar eller vålter
vari virket upplagts, dels ock bedömande, huruvida och i vad mån virket
är behäftat med fel samt vilken hänsyn därtill skall tagas, ävensom av
virkets beskaffenhet i övrigt.
2 §•
Auktorisation som virkesmätare må meddelas allenast den som vunnit nödig
erfarenhet örn virkesmätning. Auktorisation kan begränsas att avse visst
område eller på annat sätt inskränkas Auktorisation kan när som helst återkallas.
Virkesmätningsförening så ock annan sammanslutning med liknande syfte
må, om så prövas lämpligt, erhålla auktorisation som virkesmätare. Sker
det, skall på sammanslutningen ankommande mätningsarbete utföras av mätningspersonal
som är anställd i sammanslutningens tjänst.
Innan någon verkställer mätning av virke enligt denna lag, skall han avgiva
skriftlig försäkran, att han efter bästa förstånd och samvete skall med
oväld och redlighet utföra de uppdrag angående virkesmätning, som kunna
bliva honom anförtrodda, samt att han icke skall för obehörig yppa förhållanden
som avse virkesmätningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
3
3 §■
över vad vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig
handling (mätbesked).
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer utfärdar instruktion
rörande förfarandet vid mätning.
Föreskrifter angående gäldande av kostnader, som uppkomma i anledning
av mätningsförrättning, meddelas av Konungen.
4 §•
Tillsyn över mätningsarbetets fullgörande skall utövas av virkesmätningsnämnder.
Dessa tillsättas av Konungen. Föreskrifter om nämndernas verksamhet
utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
5 §•
Sakägare, som är missnöjd med mätningsförrättning, äger däröver föra
klagan hos virkesmätningsnämnden inom tio dagar efter förrättningens avslutande,
såframt han icke vid avslutandet eller sedermera före klagotidens
utgång skriftligen godkänt förrättningen.
över virkesmätningsnämnds beslut må klagan ej förås.
6 §.
Den som visar vårdslöshet eller försummelse vid utförande av mätning enligt
denna lag, straffes med dagsböter eller fängelse.
Samma lag vare, där någon förhindrar eller försvårar verkställande av
mätning eller åsidosätter vad på honom ankommer till fullgörande av föreskrift
som meddelats med stöd av denna lag.
V §•
Ombesörjer någon virkesmätning utan att vara berättigad att verkställa
mätningen, straffes med dagsböter.
8 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
9 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
och med den 30 juni 1944. Förordnande eller beslut, som meddelats med
stöd av lagen, äger ej tillämpning längre än lagen äger giltighet. I fråga örn
överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid, skall vad i lagen stadgas
även därefter tillämpas.
Under den tid denna lag är gällande skall lagen den 20 juni 1935 (nr 369)
om virkesmätning icke äga tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
maj 19^3.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
samt t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, fråga om auktoriserad mätning av ved och annat virke samt anför
följande.
Sedan fråga väckts om införande av ett enhetligt system för mätning och
klassificering av ved och annat virke, tillkallade jag den 10 april 1943 jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 i samma månad revisionssekreteraren
Erik Hagbergh att verkställa utredning rörande vissa bestämmelser om
virkesmätning.
Utredningsmannen har den 12 maj 1943 till fullgörande av det honom
lämnade uppdraget avlämnat en promemoria i ämnet jämte ett utkast till lag
angående auktoriserad mätning av ved och annat virke samt tillika anmält,
att överläggningar i ärendet ägt rum med bland annat representanter för
skogsstyrelsen, statens bränslekommission och statens priskontrollnämnd
samt med representant för virkesmätningsrådet, ett samarbetsorgan för de
i norra och mellersta Sverige verksamma virkesmätningsföreningarna.
över promemorian hava till följd av remisser yttranden avgivits av kommerskollegium,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, statens bränslekommission,
statens priskontrollnämnd, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, virkesmätningsrådet
samt sydsvenska virkesföreningen.
Förevarande lagstiftningsfråga har därefter varit föremål för beredning
inom justitie-, finans-, jordbruks- och folkhushållningsdepartementen, därvid
utarbetats förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke. Innan jag närmare ingår på förslaget och de avgivna yttrandena, torde
jag få lämna en redogörelse för tidigare lagstiftningsåtgärder rörande virkesmätning
samt för virkesmätningsfrågans nuvarande läge m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
5
1935 års virkesmätningslag och frågan om dess tillämpning.
Försäljning av avverkat virke sker i vårt land i allmänhet på det villkor,
att köpeskillingen skall utgå i förhållande till virkets mängd. I anslutning
härtill plägar vid sådan försäljning avtalas, att virket skall senare inmätas
för fastställande av köpeskillingens belopp. Vanligen sker dylik mätning i
samband med virkets emottagande av köparen. Mätningen avser ej blott ett
uppmätande av virkets dimensioner och en därpå grundad beräkning av virkets
kubikmassa utan ofta även ett bedömande av virkets beskaffenhet.
På grund av vissa missförhållanden i fråga om sättet för utförande av virkesmätning
uppkom tidigt tanken att genom sammanslutande av trävarubolagen
och andra större virkesköpare i särskilda virkesmätningsföreningar
söka åstadkomma enhetliga och objektiva metoder för virkets mätning. Inom
de delar av landet, där trävaruindustrien nått en mera betydande utveckling,
bildades efterhand inom olika grupper av de virkesköpande bolagen,
representerande skilda inköpsområden, ett flertal virkesmätningsföreningar.
Den äldsta av dessa, Ångermanälvens tumningsförening, bildades år 1892.
Föreningarnas verksamhetsområden utgjordes huvudsakligen av norra och
vissa delar av mellersta Sverige. Deras främsta uppgift var att verkställa
mätning av virke, som inköpts av föreningarnas medlemmar; föreningsmedlemmarna
ägde emellertid genom föreningarna erhålla mätning även av sådant
virke, som medlemmarna avverkat å dem tillhöriga fastigheter eller å
skogar, vartill medlemmarna förvärvat avverkningsrätt.
Den organisation för mätning av virke, som sålunda genomföris inom de
delar av landet, där trävaruindustrien nått en mera betydande utveckling,
var från virkessäljarnas synpunkt icke tillfredsställande. Särskilt i de nordligare
landsdelarna hade de stora industriella företagen, som vörö de huvudsakliga
virkesköpama, genom virkesmätningsföreningarna kommit att behärska
hela mätningsförfarandet. Då det pris, som erhålles för virket, naturligen
är i hög grad beroende av det sätt, varpå mätningen utföres, ansågs
hänsyn till billighet och rättvisa kräva att även säljarna av virket bereddes
inflytande å mätningen.
Frågan om lagstiftning rörande virkesmätning väcktes ursprungligen år
1925 genom en framställning från svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
örn igångsättande av utredning angående lagligt reglerande av förfarandet
vid mätning av timmer. Framställningen föranledde vissa överväganden
men ledde icke till lagstiftningsåtgärder. I början av 1930-talet blev
frågan om virkesmätning ånyo föremål för uppmärksamhet. Med anledning
av hemställan av 1932 års riksdag (motion II: 270; r. skr. nr 116) beslöt
Kungl. Majit, att utredning skulle verkställas rörande virkesmätningsföreningarnas
verksamhet.
Den sålunda beslutade utredningen verkställdes av den s. k. virkesmätningskommissionen
och på grundval av ett av kommissionen avgivet betänkande
(Statens offentl. utredn. 1934: 32) tillkom lagen den 20 juni 1935
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
(nr 369) om virkesmåtning (prop. nr 140/1935). Det allmänna syftet med
denna lag var att mätning av köpvirke inom de områden, där virkesmätningsföreningar
utövade eller tidigare utövat verksamhet, skulle till skydd
för virkessäljarnas berättigade intressen kunna i viss utsträckning uppdragas
åt särskilda nämnder, s. k. virkesmätningsnämnder, i vilka virkessäljare
och virkesköpare tillförsäkrats likvärdigt inflytande och vilka nämnder
skulle hava uteslutande befogenhet att, var inom sitt verksamhetsområde,
verkställa sagda mätning. Virkesmätningslagens tillämpning är beroende
på Kungl. Maj:ts förordnande. Dylikt förordnande har icke givits. Lagens
huvudsakliga syfte torde emellertid hava uppnåtts på frivillighetens
väg sålunda att garantier skapats för att genom virkesmätningsföreningarnas
försorg mätningar utföras på ett för både säljare och köpare betryggande
sätt.
Vid tillkomsten av 1935 års lag voro i landet verksamma sju virkesmätningsföreningar,
nämligen Wermländska inmätningsföreningen, Dalälvarnas
tumningsförening u. p. a., Sundsvalls virkesmätningsförening u. p. a., Ångermanälvens
tumningsförening, Örnsköldsviks tumningsförening, Umeå tumningsförening
och Överbottens tumningsförening. Vissa av dessa föreningar
utövade mätningsverksamhet jämväl i Stockholms, Uppsala och Västmanlands
län; Wermländska inmätningsföreningen hade tidigare utövat verksamhet
i Dalslandsdelen av Älvsborgs län.
I det betänkande, som låg till grund för 1935 års virkesmätningslag, uttalades
(s. lil) att såsom den närmast till hands liggande utvägen att vinna
en önskvärd ändring i organisationen för mätning av köpvirke erbjöde sig
möjligheten att genom frivilliga överenskommelser mellan säljare och köpare
av virke ordna virkesmätningen på det sätt, att säljarna och köparna
erhölle ett likvärdigt inflytande å denna och sålunda båda gruppernas intressen
därvid i lika mån tillgodosåges. Det framhölls emellertid tillika, att
ernåendet av dylika överenskommelser torde möta stora svårigheter, att med
den omfattning handeln med virke ägde inom de nu förevarande trakterna
det finge anses vara ett betydande allmänt intresse, att denna bedreves i
former som vore ändamålsenliga och omfattades med förtroende från såväl
säljarnas som köparnas sida, samt att en tillfredsställande organisation av
mätningen icke syntes kunna ernås utan lagstiftningens medverkan.
Angelägenheten att om möjligt ordna virkesmätningens utförande på frivillig
väg betonades i skilda sammanhang vid tillkomsten av 1935 års lag.
Sålunda erinrade lagrådet (prop. s. 173) örn ett tidigare framkommet förslag
(Statens offentl. utredn. 1934:32 s. 67) att mätningens handhavande borde
uppdragas åt särskilda på samarbete mellan köpare och säljare grundade
föreningar, vilka skulle äga av offentlig myndighet godkända stadgar.
Lagrådet betonade, att genom en sådan anordning skulle åt verksamheten
förlänas största möjliga frihet, samt förmälde, att anledningen till
att denna väg icke beträtts främst torde hava varit farhågor att tillräckliga
förutsättningar för samarbete inom en sålunda organiserad förening
icke skulle finnas. Lagrådet yttrade vidare: Mätningsmonopolet innebure en
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
7
ny och oprövad väg. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden,
som rådde inom näringslivet i allmänhet och icke minst inom trävaruhandeln,
mötte det stor svårighet att fullständigt överblicka verkningarna av
bestämmelsernas tillämpning. Av synnerlig vikt vöre att vid meddelande av
förordnande enligt lagen de undantag och inskränkningar däri gjordes som
av förhållandena påkallades.
Enligt 1 § av 1935 års lag äger Kungl. Majit, då skäl därtill äro, förordna
att inom Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län eller viss del av dessa län mätning av sådant runt virke
av barrträd, som är avsett för industriellt bruk, förädling eller export i oförädlat
skick (d. v. s. virke som i större omfattning är föremål för försäljning
från enskilda skogsägare till trävarubolag eller andra större virkesköpare),
må, där mätningen skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling
eller annat vederlag för virket, ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd.
Innan sådant förordnande meddelas av Kungl. Majit, skall
virkessågare och virkesköpare ävensom vederbörande hushållningssällskap
och handelskammare höras i ärendet.
Virkesmätningsnämnderna skola enligt lagen vara sammansatta av lika
antal representanter för virkessågare och virkesköpare samt en opartisk
ordförande. Nämndernas verksamhetsområden avsågos bliva fastställda efter
väsentligen enahanda synpunkter som virkesmätningsföreningamas arbetsområden.
Beträffande omfattningen av det mätningsmonopol som borde tillkomma
virkesmätningsnämnd inom dess verksamhetsområde, förordade virkesmätningskommissionen,
att monopolet principiellt skulle gälla allt sådant virke,
som överhuvud vöre föremål för försäljning från de enskilda skogsägarna till
trävarubolag och andra större virkesköpare, d. v. s. runt och bilat virke,
men att samtidigt sådana undantag från monopolet borde stadgas, att detta
i realiteten komme att huvudsakligen gälla köpvirke. I vissa yttranden över
kommissionens förslag (prop. s. 35) ifrågasattes, huruvida icke monopolet
borde begränsas att omfatta allenast s. k. industrivirke. Det framhölls sålunda
av en virkesmätningsförening, att monopolet borde inskränkas till de
stora huvudgrupperna av runt virke, nämligen sågtimmer och massaved eller,
med andra ord, sådant rundvirke, som vore avsett för förädling vid sågverk,
cellulosafabriker eller träsliperier. I fråga örn dessa båda grupper hade ett
korrekt utförande av mätningen verkligt allmän betydelse. Därest ett flertal
specialsortiment av oftast begränsad, lokal betydelse skulle mätas genom virkesmätningsnämnd,
ansåges därigenom nämndens verksamhet komma att
försvåras och fördyras.
Vid propositionens avlåtande till riksdagen framhöll föredragande departementschefen
(prop. s. 38 ff.), att övervägande skäl syntes tala för att från
lagens tillämpning undantaga bilat virke. Det erinrades, att dylikt virke allenast
i mindre utsträckning vore föremål för försäljning från enskilda skogsägare
till trävarubolag, att vid försäljning av slipers, sparrar och andra sorti
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
ment av bilat virke det ofta avtalades, att särskilda bestämmelser skulle gälla
i fråga om virkets mätning, samt att kvalitetsbedömningen för bilat virke
i allmänhet vore väsentligt enklare än för runt virke. Av huvudsakligen
samma grunder fann departementschefen, att från monopolets tillämpning
borde uteslutas jämväl runt virke av lövträd.
Den förut återgivna huvudregeln i virkesmätningslagen angående förordnande
om uteslutande rätt för virkesmätningsnämnd att mäta sådant runt
virke av barrträd, som är avsett för industriellt bruk, förädling eller export
i oförädlat skick, kompletteras av föreskriften att, där särskilda slag av runt
virke lämpligen funnes böra undantagas från förordnandet eller eljest av förhållandena
påkallades särskilda inskränkningar, såsom i fråga om virke avsett
att förädlas vid mindre sågverk eller andra mindre träförädlingsverk,
därav föranledda begränsningar skulle göras i förordnandet.
Av virkesmätningslagens stadganden må här ytterligare omnämnas följande.
Virkesmätningsnämnd äger att inom nämnden anvisat verksamhetsområde
ombesörja även annan mätning av virke än sådan som omfattas av förordnande
enligt lagens 1 § (3 §). Hos virkesmätningsnämnd skall finnas anställd
en mätningschef samt erforderlig mätnings- och annan personal (4 §).
Enligt 5 § utfärdar Kungl. Maj:t instruktion rörande förfarandet vid mätning.
1 10 § stadgas, att mätning skall verkställas av ojäviga mätare. De
skola, där ej i mätningsinstruktionen annorlunda föreskrives, vara två, av
vilka en skall vara förman. Enligt 13 § skall över allt vad vid mätningsförrättning
förekommit upprättas skriftlig handling (mätbesked). Sakägare,
som ej åtnöjes med mätningsförrättning, äger enligt 15 § klagorätt hos virkesmätningsnämnd.
I 40 § har upptagits stadgande av innebörd att ledamöter
av virkesmätningsnämnd samt mätningschefen och övrig mätningspersonal
äro i straffrättsligt hänseende jämställda med statens ämbets- och
tjänstemän.
Under de närmaste åren efter virkesmätningslagens tillkomst verkställdes
vissa undersökningar och gjordes vissa framställningar i fråga örn lagens tilllämpning.
Resultatet blev, såsom förut nämnts, att lagen icke blev satt i tilllämpning.
I stället överenskoms mellan de olika intressentgrupperna, att
virkesmätningen alltjämt skulle ordnas på frivillighetens väg. En del ändringar
vidtogos i virkesmätningsföreningarnas organisation, varigenom virkessäljarna
blevo tillförsäkrade representation i föreningarnas styrelser.
I detta sammanhang må även erinras om att framställning tidigare gjorts
örn utsträckande av virkesmätningslagens tillämplighet till hela landet. Genom
skrivelse till Kungl. Majit den 20 augusti 1938 hemställde nämligen Sveriges
skogsägare föreningars riksförbund om vidtagande av åtgärder i syfte
att lagens bestämmelser bleve tillämpliga för hela landet. Riksförbundet anförde,
att virkesmätningslagen bidragit till en godtagbar lösning av inmätningen
av rundvirke inom de delar av landet, där virkesmätningsföreningar
vore verksamma, i det att den tryggat formerna för mätningsverksamheten
pa sådant sätt, att även virkessäljarnas intressen blivit behörigen tillgodo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
9
sedda. Det hade emellertid mer och mer framträtt behov av lagens hjälp
utanför dess giltighetsområde. Just sådana missförhållanden, som föranledde
lagens antagande, hade nämligen visat sig knappast mindre inom de delar
av södra Sverige, där lagen icke ägde tillämpning, och från dessa trakter
hade anförts upprepade klagomål över godtyckliga och oefterrättliga virkesmätningar.
I riksförbundets framställning hemställdes vidare om sådan ändring
av bestämmelserna i virkesmätningslagen, att desamma beträffande landets
mellersta och södra delar finge avseende jämväl å mätning av rundvirke
av lövträd. Det yttrades i berörda hänseende, att i angivna delar av
landet lövträdsvirket, som i stor utsträckning förbrukades såsom råvara i
industriell förädling, hade en väsentlig betydelse för skogsägarnas försörjning,
att handeln med rundvirke av lövträd uppginge till betydande belopp
samt att inmätningen av dessa avsalusortiment skedde under samma godtyckliga
former som då det gällde barrvirke.
över riksförbundets ifrågavarande framställning avgåvos yttranden av
1936 års skogsutredning, Sveriges skogsägareförbund och centralrådet för
skogsvårdsstyrelsemas förbund. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
uttalade — med förmälan att av skogsvårdsstyrelserna i landets södra
och mellersta delar det övervägande antalet utan vidare anslutit sig till riksförbundets
framställning samt de återstående i flertalet fall ställt sig förstående
till densamma — sin principiella anslutning till förslaget att virkesmätningen
i södra Sverige borde lagligt regleras samt förordade att frågan bleve
föremål för undersökning.
Sveriges skogsägare förbund anförde bl. a., att mycket påtagliga motiv förelegat
för avgränsning av virkesmätningslagens giltighetsområde till de delar
av landet, där virkesmätnings- eller tumningsföreningar vore verksamma,
samt att lagen helt vore inriktad på uppgiften att förebygga, att befintliga
mätningsföreningars verksamhet kunde utövas till skada för säljarna. Skogsägareförbundet
yttrade vidare rörande de förutsättningar, under vilka virkesmätningslagen
ansetts kunna fylla en uppgift i landets norra och mellersta
delar, följande.
Inmätningen av virke genom en central organisation hade i ej ringa mån
vuxit fram just på grund av den koncentration av skilda köpares (och även
säljares) virkespartier till gemensamma avläggningsplatser, som i stora delar
av norra och mellersta Sverige nödvändiggjordes av transport- och förädlingsförhållandena.
Utan denna koncentration skulle utförande av mätning
genom centrala, gemensamma organ bliva så arbetskrävande och dyr, alt
den vöre ekonomiskt föga lönande och i många orter otänkbar. Virkesmätningslagen
hade tagit hänsyn härtill. Den förutsatte, att Kungl. Majit skulle
befria mindre förädlingsverk eller mindre köpare, som ej använde de gemensamma
avläggningsplatserna efter flottleder och järnvägar, från av lagen
reglerad, monopoliserad mätning. I motiven till lagen nämndes, att dylik befrielse
borde kunna beviljas köpare med en årskonsumtion av upp till 6,000
sågtimmer. Lagen förutsatte jämväl, alt varje enligt densamma arbetande
virkesmätningsnämnd skulle kunna frånsäga sig mätningen av avsides lig
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
gande virkespartier eller ströposter, som skulle kräva allt för stora kostnader
att nå. Slutligen hade lagen även givits den formulering, att virkesmätningsnämnds
mätningsmonopol endast skulle omfatta de stora industrisortimenten
av barrträd. Virke, som ej avsåges för industriell förbrukning, hade sålunda
automatiskt uteslutits. Hit hörde pålar, stolpar, slanor, vidare kolved
för skogskolning samt all kluven ved och bilat virke. Props borde enligt motiven
jämväl undantagas. Lagen avsåge sålunda endast alt omfatta sågtimmer,
plywoodvirke, massaved och industriell kolved. Denna begränsning
syftade till att mätningsmonopolet endast skulle syssla med de standardiserade
huvudsortimenten och ej splittra sin tid och sitt arbete på den ofta tidsödande
mätningen av en mångfald specialsortiment, för vilka kvalitetskraven
växlade från fall till fall. Lagstiftaren hade genom nämnda anordningar och
inskränkningar velat skapa viss garanti för att den monopoliserade mätningen
skulle kunna utföras till låg kostnad.
I frågan huruvida förutsättningar vore för handen för virkesmätningslagens
tillämplighet i södra Sverige anförde skogsägareförbundet.
Ytterst betydelsefulla skiljaktigheler funnes mellan träförädiingsindustriernas
organisation och förläggning å ena sidan i Norrland, Dalarna och Värmland
samt å den andra i södra Sverige. I de norra landsdelarna vore berörda
industrier koncentrerade till stora verk, förlagda vid älvmynningarna efter
kusten eller vid Vänern. Detta gällde såväl massa-, wallboard- och plywoodindustrierna
som jämväl sågverken. Antalet virkesköpande industriföretag i
varje älvdal vöre numera relativt litet. Små- och hemmaindustrier saknades
så gott som fullständigt, örn man bortsåge från skogsägarnas egna klingsågverk,
vilka i detta sammanhang torde kunna lämnas åsido. Det vöre under
hägnet av dessa förhållanden som den monopoliserade mätningen i Nordsverige
kunnat växa fram. I södra Sverige vore förhållandena helt motsatta.
De träförädlande industrierna vore där splittrade på ett mycket stort antal
företag, av vilka blott ett fåtal av högsta storleksordningen men de flesta små
eller medelstora. Industrierna vore ej heller koncentrerade till vissa platser
utan tämligen jämnt fördelade över landsdelen. Några storföretag inom sågverksindustrien
förekomme knappast i södra Sverige. I stället funnes små
sågverk i de flesta orter. Gemensam inmätning av sågtimmer för flera köpare
förekomme icke. Massaindustrien vore koncentrerad till något större enheter;
på få undantag när dock ingalunda av samma storleksordning som de
norrländska. Ett antal av massaindustrierna i södra Sverige utförde gemensam
inmätning genom sydsvenska virkesföreningen, vilken vore det enda i
södra Sverige förefintliga, kooperativt organiserade mätningsorganet och vilken
endast befattade sig med massaved. Det vore emellertid att märka, att i
södra Sverige sortimenten massaved och timmer icke hade närmelsevis samma
dominerande betydelse som i Norrland. I Sydsverige vore rundvirkeshandeln
utomordentligt mångsidig och skiftande samt arbetade med ett flertal
sortiment. Pålar såldes till kontinenten, telefonstolpar till England. Järnvägarna
köpte sliprar i stora mängder. Vissa fabriker köpte rundvirkeskubb
för sågning och export av gruvsliprar. De över hela landsdelen talrika snic
-
Kungl. Majlis proposition nr 322.
11
keri- och möbelfabrikerna köpte stora virkesmängder. Småindustrier av alla
slag, vilka tillverkade träull, böhmer, leksaker, redskap, parkettstav m. m.,
vöre spridda över hela området och utgjorde kontinuerliga rundvirkesköpare.
Härtill komme, att i södra Sverige husbehovsförbrukningen av virke ej blott
på själva landsbygden utan även i stadssamhällena spelade en mångdubbelt
större roll för rundvirkesmarknaden än längre norrut. På den sydsvenska
rundvirkesmarknaden opererade sålunda ett mycket stort antal köpare, vilka
kunde räknas i tusental och vilka arbetade med alla tänkbara sortiment.
Bortsett från de till sydsvenska virkesföreningen hörande massaföretagen,
vore dessa köpare icke organiserade i några kollektiva mätningsorgan. En
monopolisering av virkesmätningen i Sydsverige skulle av organisatoriska
orsaker vara nästan omöjlig att genomföra eller i varje fall bliva oskäligt
dyrbar. Av träförädlingsindustriernas och rundvirkeshandelns uppsplittring
på ett otal företag eller privata företagare, lokaliserade till länens alla delar,
föranleddes, att även inmätningen av virke spriddes ut över praktiskt taget
alla delar av skogarna. De många småsågarna inmätte ofta virket lassvis, när
det framkördes till sågbacken eller närbelägen väg. De större sågarna mottoge
sitt leveransvirke vid bilväg, efter kusten eller på sjöar, å vilka det sedan bogserades
till köparens verk. Dessa mottagningsplatser läge regellöst utspridda
över landskapet. Köparens förmanspersonal måste under alla förhållanden
mottaga virket, förhyra upplagsplatserna, ordna örn vidare transporter m. m.
och bleve därav nödsakad att allt som oftast besöka avläggningsplatsema.
Mätningen kunde därvid utföras utan extra kostnad. Skulle mätningen återigen
lagligen förbehållas en central organisation i varje län, tillkomme omständiga
och dyrbara resor för detta organs mätare. Resornas längd och dyrhet
skulle icke stå i rimlig proportion till de var för sig ofta mycket små virkesmängderna
på varje plats. Därtill komme en mängd andra svårigheter
och fördyrande moment. Flera av förbundets ledamöter hade framhållit, att
de oregelbundna och nyckfulla snöförhållandena i södra Sverige måste, i varje
fall för sågtimrets del, försvåra eller omöjliggöra en centraliserad mätning.
Massaveden upplades allmänt efter med bil körbar väg. Köparen förhyrde
upplagsplatserna, där virket läge över sommaren för att torka. Biltransporterna
ordnades sedan kontinuerligt till verken. Beträffande detta sortiment
förelåge sålunda vissa förutsättningar för en centraliserad mätning och
sådan hade även i viss omfattning ägt rum. Beträffande specialsortimenten
holle skogsägareförbundet före, att mätning genom centralt organ icke i någon
som helst form vore möjlig med hänsyn till att leveranserna ägde rum
på de mest spridda platser och ofta avsåge mycket små partier. Därtill komme,
att kvalitetskrav, mätnings- och leveransbestämmelser växlade från
fall till fall. Säljare och köpare hade noga avtalat örn sagda villkor, ofta efter
gemensam granskning och uttagning av de ifrågakommande stammarna i
skogen. Det finge av dessa anledningar förutses, att en centralt organiserad
mätning i södra Sverige måste bli alltför dyr. Det kunde ej undgås, att
berörda kostnadsökning måste verka sänkande på rotvärdet, linder åberopande
av det anförda förklarade sig skogsägareförbundet avstyrka riksförbundets
framställning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
Skogsägareförbundet yttrade vidare.
Ville man till säljarnas stöd skapa något slags organisation för kontroll
över virkesmätningen, så måste detta för södra Sveriges vidkommande ske
under helt andra former än vad virkesmätningslagen föreskreve. En tänkbar
utväg vore, att lagbestämmelse meddelades därom, att envar part i en rundvirkesaffär
ägde rätt att, då tvist uppstått om mätningens rätta utförande, begära
kontrollmätnings verkställande av auktoriserad mätare, som då borde
finnas i varje län.
1936 års skogsutredning yttrade i anledning av riksförbundets framställning
följande. Virkesmätningslagen vilade på särskilda förutsättningar, som
ägde samband med, bland andra, de tekniska förhållandena i inmätningsoch
andra hithörande avseenden inom dess nuvarande geografiska giltighetsområde.
Såvitt skogsutredningen kunnat finna torde samma villkor icke
eller allenast i mindre mån vara förhanden i återstående delar av landet;
andra betingelser vore väsentligen därstädes rådande. Den av riksförbundet
förordade utvidgningen av berörda giltighetsområde till att omfatta ''hela riket
samt förslaget om lagligt reglerande av mätningen i södra och mellersta
Sverige av rundvirke av lövträd läte sig därför icke utan olägenhet genomföra
med den konstruktion virkesmätningslagen för närvarande hade. Skogsutredningen
framhöll vidare att ett ställningstagande till den av riksförbundet
väckta frågan måste grundas på ingående undersökning av de lokala förhållandena
i de åsyftade landsdelarna
Genom beslut den 25 oktober 1940 fann Kungl. Maj:t riksförbundets framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I detta sammanhang må erinras, att i motion till innevarande års riksdag
(II: 269) framställts förslag örn utredning av frågan angående opartisk mätning
av virke, som ingår i allmän flottning.
Virkesmätningsfrågans nuvarande läge.
För närvarande äro i riket verksamma följande virkesmätnings- eller tumningsföreningar:
Wermländska inmätningsföreningen, Dalälvarnas tumningsförening
u. p. a., Sundsvalls virkesmätningsförening u. p. a., Ångermanälvens
tumningsförening, Örnsköldsviks tumningsförening, Umeå tumningsförening
u. p. a., Skellefteå tumningsförening samt Norrbottens tumningsförening.
Föreningarna hava enligt sina stadgar till ändamål att verkställa en
opartisk mätning och bedömning av vissa skogsprodukter. I stadgar för
Norrbottens tumningsförening föreskrives sålunda, att föreningen har till
ändamål att verkställa en opartisk och korrekt tumning av flottgods samt
andra råvaror eller halvfabrikat för förädling av löv- och barrträdsvirke.
Enligt stadgarna för Dalälvarnas tumningsförening u. p. a. är föreningens
ändamål att åstadkomma och utföra en korrekt mätning av runt och bilat
virke av furu och gran. Hos föreningarna anställd tumningspersonal skall
utföra sina åligganden enligt fastställda tumningsinstruktioner. I stadgarna
för Wermländska inmätningsföreningen föreskrives, att all mätningsperso
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
13
nal skall ha avgivit försäkran under edlig förpliktelse, innebärande att vederbörande
efter bästa förstånd, med oväld, nit och redlighet samt i enlighet
med gällande instruktioner och reglemente förklarat sig skola utföra de uppdrag
angående virkesmätning, som kunna bli honom anförtrodda av föreningen.
I virkesmätningsföreningarnas stadgar angivas föreningarnas verksamhetsområden,
stundom med tillägg alt rätt till inmätning genom föreningen kan
medgivas jämväl utom föreningens verksamhetsområde. De särskilda föreningarnas
verksamhetsområden hava i stort sett bestämts efter sträckningen
av de vattendrag eller belägenheten av de sjöar, där mätning av virke för
vederbörande föreningsmedlemmars räkning väsentligen äger rum. Föreningarnas
verksamhetsområden omfatta flertalet större vattendrag i Värmlands
och Kopparbergs län samt de norrländska länen. Vissa norrländska vattendrag,
nämligen Ljusne och Voxne älvar, äro dock undantagna från föreningarnas
verksamhet. Vad de norrländska föreningarna angår äro Sundsvalls
virkesmätningsförening u. p. a. och Ångermanälvens tumningsförening verksamma
inom Västernorrlands län, Örnsköldsviks tumningsförening inom
nyssnämnda län och Västerbottens län, Umeå tumningsförening u. p. a. inom
Västerbottens län samt Skellefteå tumningsförening inom Västerbottens och
Norbottens län. Till Dalälvarnas tumningsförenings verksamhetsområde höra,
förutom Kopparbergs län, Uppsala län samt delar av Gävleborgs, Västmanlands
och Stockholms län. Wermländska inmätningsföreningens stadgeenliga
verksamhetsområde utgöres av Värmland och Dalsland samt de delar av
Dalarna och Norge, som ligga inom Vänern—Göta älvs vattenområde, men
dessutom kan föreningen enligt stadgarna utföra mätning av skogsprodukter
även inom andra delar av Sverige, därest medlem därom gör framställning
och föreningens styrelse prövar att så lämpligen kan ske. Sistnämnda förening
utövar sålunda viss mätningsverksamhet i Östergötland, Västergötland
och Bohuslän samt landskapen norr därom.
Virkesmätningsföreningarna äro icke avsedda att utföra ali mätning av
virke. Sålunda föreskrives i stadgarna för Wermländska inmätningsföreningen,
att genom föreningens försorg och av dess personal skall mätas allt sågtimmer
och all massaved, som föreningsmedlem köpt inom föreningens stadgeenliga
verksamhetsområde. Detta gäller även sådana rotköp (leveransrotköp),
där likvidens storlek är beroende av mätningsresultatet. Mätning genom
annan personal än föreningens är emellertid tillåten för sådan mätning,
som utföres inom köparens sågverks- eller vedgårdsområde av härför bemyndigade
mätare, över dylik mätning skall föreningen utöva kontroll. Medlem i
föreningen har vidare rättighet att själv utföra mätning av specialsortiment;
under vissa förutsättningar kan dock även föreningen åtaga sig sådan mätning.
Medlem har rätt att anlita föreningen för mätning av skogsprodukter
från egna fastigheter eller avverkningsrätter.
Genom virkesmätningsföreningarnas försorg utförd målning är bindande
för köpare och säljare, såframt ej någondera parten hos föreningen framställer
begäran örn s. k. kontrollmätning. Enligt stadgarna för Wermländska
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
inmätningsföreningen skall sådan begäran ingivas senast tio dagar efter det
matsedel från den mätning klagomålet avser kommit klaganden tillhanda, och
kontrollmätningen verkställes av särskilt utsedda kontrollanter. I stadgarna
för Norrbottens tumningsförening föreskrives: Begäran om kontrolltumning
skall vara föreningen tillhanda senast före kl. 12 på trettionde dagen efter
förrättningens avslutande. Dock skall vid tumning av virke, som levereras
framfört i köparens flottläggningshamn för vinterflottläggning, sådan begäran
ske omedelbart efter tumningens avslutande. Kontrolltumning skall utföras
genom föreningens s. k. kontrollnämnd, vilken består av fyra av länsstyrelsen
utsedda ledamöter, varav två representera vardera köpare- och säljareparten,
samt en av dessa ledamöter utsedd opartisk ordförande som skall
besitta domarkompetens. Ledamot av kontrollnämnd må icke tillhöra föreningens
styrelse; ordföranden kan utses gemensamt med annan kontrollnämnd.
Beträffande kontrolltumningens rättsverkan och kostnaderna för kontrolltumningen
föreskrives: Visar kontrolltumning att det
tiets kvantitet eller värde med 5 procent eller mer över- eller understiger det
vid första tumningen erhållna, skall kontrolltumningen vara gällande och
läggas till grund för likvideringen samt bekostas av föreningen. I annat
fall skall den första tumningen gälla och kostnaderna för kontrolltumningen
gäldas av den som påkallat densamma, såvida icke kontrollnämnden med
hänsyn till föreliggande omständigheter finner skäl att helt eller delvis påföra
föreningen kostnaderna. Kan tvist härigenom icke biläggas, avgöres den
enligt gällande lag om skiljemän. I sistberörda hänseenden innehålla de
övriga virkesmätningsföreningamas stadgar väsentligen överensstämmande
regler.
Med hänsyn till virkesmätningsföreningamas ändamål och verksamhet
torde, de närmast vara att anse såsom föreningar, varom förmäles i lagen den
22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar. Endast Dalälvarnas tumningsförening
u. p. a. och Sundsvalls virkesmätningsförening u. p. a. hava emellertid
vunnit registrering såsom ekonomiska föreningar enligt sagda lag. Såsom ett
samarbetsorgan för virkesmätningsföreningarna för tillvaratagande och främjande
av gemensamma intressen har tillskapats det s. k. virkesmätningsrådet.
Bortsett från den mätningsverksamhet, som enligt vad förut anförts utövas
av de åtta virkesmätningsföreningarna jämväl utanför deras egentliga verksamhetsområden,
finnes utanför dessa områden icke anordnad någon mera
omfattande organisation för mätning av virke. Motsvarighet till den monopoliserade
virkesmätningen i norra Sverige saknas i de södra landsdelarna. Industrierna
äro där splittrade på ett mycket stort antal företag och starkt
spridda till belägenheten. Massaindustrien är dock koncentrerad till något
större enheter. Ett antal av massaindustrierna i södra Sverige utföra gemensam
inmätning genom sydsvenska virkesföreningen, vilken är det enda i
södra Sverige förefintliga kooperativt organiserade mätningsorganet. Denna
förening, som utgör en köparesammanslutning, befattar sig emellertid endast
med massaved.
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
15
I förevarande sammanhang synes böra påpekas, att för närvarande i
vissa delar av landet existerar ett auktoriserat mätningssystern, nämligen för
mätning av props avsedd för export. Bestämmelser örn sådan auktorisation
hava utfärdats av vissa handelskammare, nämligen Smålands och Blekinge
handelskammare, handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Bestämmelserna äro av i huvudsak enahanda innebörd. Handelskammaren
i Gävle har sålunda antagit bestämmelser, däri upptagits följande regler:
Handelskammaren meddelar auktorisation för mätare av gruvvirke samt
andra runda och bilade trävaror, avsedda för export. Innan mätare
antages, skall yttrande inhämtas fran svenska propsexportörernas förening.
Åt antagen mätare meddelas auktorisation genom certifikat, utfärdat av handelskammaren.
För att komma i åtnjutande av auktorisation skall mätare
avgiva och inför domstol eller notarius publicus edfästa en försäkran, av
innehåll att mätaren lovar utföra sina uppdrag med redlighet och noggrannhet
samt utan partiskhet och att ställa sig till efterrättelse för auktoriserade
mätare gällande reglemente. Som mätare må ej auktoriseras den som själv
driver, är aktiv delägare i eller anställd vid affärsföretag, som idkar handel
med props och andra runda eller bilade trävaror. Mätare kan av handelskammaren
erhålla tillstånd att anlita av handelskammaren godkända biträden,
vilka emellertid utföra sitt arbete pa den auktoriserade mätarens ansvar. Handelskammaren
fastställer taxa för den ersättning som mätare äger uppbära
för utfört arbete. Handelskammaren bestämmer tillika auktoriserad mätares
boningsort och verksamhetsområde. Bland handelskammarens ifrågavarande
bestämmelser finnas jämväl ett reglemente för mätare och en instruktion för
mätning av props. I anslutning till bestämmelserna hava vid skilda tillfällen
av handelskammaren utfärdats cirkulär till mätarna.
Utredningsmannens förslag.
Det av utredningsmannen utarbetade utkastet till lag angående auktoriserad
mätning av ved och annat virke innehåller i 1 § första stycket stadgande,
att Kungl. Majit äger då skäl därtill äro förordna, att inom riket eller viss del
därav mätning av ved eller annat virke må, där mätningen skall ligga till
grund för bestämmande av vederlag för virket eller för fastställande av annan
ersättning såsom kostnad för transport av virket, ombesörjas allenast av
virkesmätare, som av Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit bestämmer
därtill erhållit tillstånd (auktorisation). I andra stycket av 1 § föreslås en
bestämmelse av innebörd att i förordnande enligt första stycket kunna göras
av förhållandena påkallade begränsningar; vidare upptages där en dispensregel.
En definition å begreppet mätning av virke har införts i 1 § tredje stycket.
Enligt denna förstas med mätning av virke dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket mätes
i travat mått, av antalet och dimensionerna av de staplar, travar eller
vältor, vari virket upplagts, dels ock bedömande, huruvida och i vad män
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
virket är behäftat med fel samt vilken hänsyn därtill skall tagas, ävensom
av virkets beskaffenhet i övrigt.
I lagutkastets 2 § föreskrives, att auktorisation såsom virkesmätare må givas
allenast den som vunnit nödig erfarenhet örn virkesmätning. Det föreslås,
att virkesmätningsförening och annan sammanslutning med liknande
syfte skall kunna erhålla auktorisation såsom virkesmätare; i sådant fall skall
på sammanslutningen ankommande mätningsarbete utföras av i dess tjänst
anställd mätningspersonal. Enligt 3 § skall upprättas skriftlig handling (mätbesked)
över vad vid mätningsförrättning förekommit. Det förordas, att tillsyn
över mätningsarbetets fullgörande skall utövas av virkesmätningsnämnder,
rörande vilkas sammansättning och verksamhet föreskrifter skulle utfärdas
av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (4 §).
I enahanda ordning förutsättes skola utfärdas instruktion rörande förfarandet
vid mätning samt fastställas taxa för virkesmätare och de grunder efter
vilka kostnaderna för virkesmätning skola fördelas (3 §) ävensom meddelas
tillämpningsföreskrifter i övrigt (9 §). Lagutkastets 5—8 §§ innehålla
sladganden angående klagan hos virkesmätningsnämnd över mätningsförrättning,
talan mot beslut av virkesmätningsnämnd samt straffbestämmelser.
Utredningsmannen har i promemorian framhållit följande allmänna synpunkter
rörande den ifrågasatta lagstiftningen.
Under de senaste åren hava förnyade krav rests på åstadkommande av ett
förbättrat system för mätning och klassificering av virke. Den virkesmätning,
som ombesörjes av virkesmätningsföreningarna, lärer väl fylla alla anspråk
på tillförlitlighet och opartiskhet. Men i södra Sverige torde starkt framträda
ett behov att ernå större enhetlighet än för närvarande. De prisreglerande åtgärder,
som redan vidtagits eller äro ifrågasatta för vissa slag av virke, kräva
i själva verket som ett komplement att garantier vinnas för att virkesmätningen
sker efter enhetliga grunder. De statliga ingripandena på vedmarknaden
göra det även önskvärt att mätning av brännveden sker efter enhetliga
grunder. Endast i Norrland torde härutinnan råda tillfredsställande förhållanden,
därigenom att veden på grund av överenskommelser mellan de intresserade
parterna inmätes av virkesmätningsföreningarna. De angivna synpunkterna
hava föranlett, att förslag framkommit att såsom en beredskapsåtgärd
borde åt Kungl. Majit inrymmas en befogenhet att för hela riket eller
vissa delar därav införa ett auktoriserat mälningssystem, som i män av behov
kunde komma till uteslutande användning vid sådana slag av virkesmätning,
där ett enhetligt mätningssystem synes påkallat av särskilda hänsyn.
I promemorian anmärkes, att utgångsläget för införande av enhetligt mätningssystem
vöre helt olika för, å ena sidan, de delar av norra och mellersta
Sverige, där en monopoliserad virkesmätning tillämpas genom virkesmätningsföreningarna,
och, å andra sidan, övriga delar av landet. På grund av
förhållandena i södra Sverige vore en monopolisering av virkesmätningen
synnerligen svår att där genomföra. Angående dessa svårigheter hänvisade utredningsmannen
särskilt till vad som anförts av Sveriges skogsägareförbund i
dess förut återgivna yttrande över Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds
framställning år 1938 om virkesmätningslagens tillämpning för hela
landet.
Rörande lagutkastet yttras härefter i promemorian.
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
17
Utkastet intager den principiella ståndpunkten, att Kungl. Majit skall äga
förordna att mätning av ved och annat virke må ombesörjas allenast av virkesmätare,
som erhållit statlig auktorisation. Sådant förordnande kan meddelas
endast i fråga örn mätning som skall ligga till grund för bestämmande
av vederlag för virket eller för fastställande av annan ersättning. Beträffande
annan mätning torde åtminstone icke för närvarande föreligga behov av införande
av ett auktoriserat mätningssystem. Då den ifrågasatta lagstiftningen
utgör en av krisen föranledd beredskapsåtgärd, ha gränserna för Kungl.
Majlis rätt att meddela förordnande enligt lagen icke synts kunna närmare
bestämmas. Det är emellertid icke avsett att denna rätt skall komma att begagnas
annat än när särskilda hänsyn påkalla införande av ett enhetligt mätningssystem.
För närvarande torde detta vara fallet främst beträffande
brännveden. Huruvida lagens tillämpning skall visa sig erforderlig beträffande
exempelvis sågtimmer lärer bliva beroende av huruvida priserna på
sågtimmer framdeles bliva föremål för priskontroll. För närvarande är så
icke fallet, ehuru önskemål härutinnan framkommit.
Det har i promemorian vidare anmärkts, att, då lagutkastet endast avsåge
virke d. v. s. upphuggen vara, utanför tillämpningsområdet för den ifrågasatta
lagstiftningen folie mätning av rotstående skog. I detta sammanhang
har erinrats, att jämlikt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss
reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt, m. m. särskilt tillstånd erfordrades
av statlig myndighet för förvärv av skogsavverkningsrätt mot vederlag
samt att vid beviljande av sådant tillstånd föreskrifter kunde meddelas rörande
de villkor, under vilka tillståndet finge tillgodonjutas.
I promemorian har rörande förslaget att meddela auktorisation för mätningsförening
anförts följande.
Införandet av ett auktoriserat mätningsförfarande torde icke böra tvångsvis
genomföras annat än där särskilda hänsyn göra en sådan åtgärd påkallad.
Jämväl i andra hänseenden synes det önskvärt att undvika onödiga ingripanden
i de bestående förhållandena och att söka lämna orubbade eller
bygga på dessa, i den mån de visat sig fylla sin funktion på ett tillfredsställande
sätt. Härvid lärer särskilt uppmärksamheten böra fästas på de i norra
och mellersta Sverige för närvarande verksamma åtta virkesmätningsföreningarna.
Den mätningsverksamhet föreningarna utöva torde numera fylla
högt ställda krav på opartiskhet och korrekthet, och den fullgöres av erfaren
mätningspersonal, som därvid har att följa av föreningarna utfärdade inslruklioner.
Det synes därför naturligt, att när det gäller anordnandet av
det i lagutkastet ifrågasatta systemet med auktoriserade mätare, man söker
utnyttja den organisation som redan finnes i form av nämnda föreningar.
I överensstämmelse härmed föreslås (2 §), alt auktorisation såsom virkesmätare
skall kunna meddelas åt virkesmätnings- eller tumningsförening
eller annan sammanslutning med liknande syfte. Om en mätning enligt lagen
skall utföras inom verksamhetsområdet för en förening, som erhållit
auktorisation, blir det föreningens styrelse som har att utse mätare, och
dessa verkställa förrättningen under samma ansvar som örn de personligen
varit auktoriserade mätare.
Beträffande förslaget örn inrättande av virkesmätningsnämnder har i promemorian
uttalats följande.
Virkesmätningsförrättning enligt lagutkastet hör kunna bliva föremål för
överklagande. Då det ur skilda synpunkter torde vara uteslutet alt sådana
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 322. 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 322.
ärenden skulle kunna direkt bringas under bedömande av en för hela riket
gemensam myndighet, exempelvis skogsstyrelsen, har det förefallit nödvändigt
att tillskapa mellaninslanser, åt vilka jämväl kan anförtros uppgiften
att öva tillsyn över mätningsarhetets fullgörande, var inom sitt verksamhetsområde.
Dessa mellaninstanser benämnas i utkastet virkesmätningsnämnder
(4 §). Närmare föreskrifter örn dem avses skola utfärdas i administrativ
ordning. De kostnader, som föranledas av nämndernas inrättande, torde böra
drabba statsverket.
Utredningsmannen har härefter angivit vissa närmare riktlinjer för den
tilltänkta lagstiftningen. Därvid anföres till en början beträffande omfattningen
av förordnande enligt lagutkastets 1 §.
Det auktoriserade mätningssystem, vars införande skulle möjliggöras genom
lagutkastet, kan enligt utkastet komma till tillämpning beträffande
ved och annat virke. Ehuru någon uttrycklig begränsning till visst slag av
virke sålunda icke föreskrivits, är såsom förut framhållits avsikten att lagen
skall komma till användning endast om ett verkligt behov därav föreligger.
De virkesslag, som närmast torde ifrågakomma att hänföra under lagen,
lära vara, förutom veden, sågtimmer och massaved. Ett flertal specialsortiment
torde endast undantagsvis kunna tänkas böra bliva föremål för förordnande
enligt lagens 1 §. Med hänsyn till det allmänna syftet med lagutkastet
erinras örn att bestämmelser örn normalpriser icke meddelats i fråga
om sågtimmer. Sådana bestämmelser finnas däremot beträffande vissa sågade
och hyvlade trävaror av furu eller gran (plank, bräder m. m.) samt
sparrar och bjälkar av furu eller gran. Normalpriser äro vidare fastställda för
ved. Anledning att införa ett auktoriserat mätningsförfarande i fråga om
sådan förädlad vara som exempelvis plank och bräder lärer icke föreligga.
Normalpriser hava fastställts för vissa transporter av virke. Jämlikt kungörelsen
den 27 februari 1942 (nr lil) nied fastställande av normalpriser
å vissa virkestransporter m. m. (ändringar i denna kugörelse, se kungörelsen
den 12 juni 1942, nr 344, och den 5 februari 1943, nr 50) gälla normalpriser
vid frivillig transport med gengasdriven lastautomobil av sågtimmer,
massaved (pappersved), props, kolved, martinved och annan långved, kastved
samt icke bearbetat träkol (råkol). Med hänsyn härtill bär lagutkastets
1 § avfattats sålunda, att förordnande enligt lagen kan meddelas när virkesmätningen
skall ligga till grund icke endast för bestämmande av vederlag för
virket utan även för fastställande av annan ersättning såsom kostnad för
transport av virket.
I fråga örn den i 1 § andra stycket föreslagna bestämmelsen att i förordnande
enligt första stycket kunna göras av förhållandena påkallade begränsningar
har utredningsmannen anfört, att det exempelvis torde kunna ifrågakomma
att från förordnande undantaga visst virke eller att auktoriserad mätning
skall äga rum, endast om så påfordras av den vars rätt beröres av mätningen.
Det i vissa landsdelar använda systemet med av handelskammare
auktoriserade mätare av props syntes böra lämnas orubbat av lagstiftningen.
Vad angår förslaget om rätt för virkesmätningsnämnd att medgiva dispens
från meddelat förordnande, har i promemorian uttalats, att berörda regel
torde vara påkallad särskilt av de i södra Sverige rådande förhållandena.
De nu berörda stadgandena hade upptagits för att ett förordnande enligt lagen
icke skulle onödigtvis ingripa i den fria mätningen.
Kungl. Muj:ts proposition nr 322.
19
I promemorian har framhållits, att, innan Kungl. Majit meddelade förordnande
enligt lagutkastets 1 §, yttrande borde infordras från lokala myndigheter,
exempelvis skogsvårdsstvrelser och handelskammare.
Beträffande den i 1 § tredje stycket införda definitionen av begreppet mätning
av virke har i promemorian anförts.
Bestämmelsen ansluter sig nära till vad som föreskrives i vissa stadgar
för virkesmätningsföreningar samt till 1 § tredje stycket virkesmätningslagen.
Det förtjänar påpekas att i utkastet endast är tal om travat mått, varigenom
från bestämmelsen uteslutes mätning i s. k. stjälpt mått. Att under
begreppet mätning av virke inbegripes jämväl en kvalitetsbedömning framgår
av orden »virkets beskaffenhet i övrigt».
Vad angår spörsmålet åt vilken myndighet borde uppdragas att meddela
auktorisation har utredningsmannen yttrat, att myndigheten borde besitta eller
lätt kunna inhämta kännedom örn förhållandena på orten samt att virkesmätningsnämnderna
närmast torde ifrågakomma såsom lämpliga för meddelande
av auktorisation. Angående auktorisation borde utfärdas bevis (certifikat),
varom bestämmelser syntes kunna utfärdas i administrativ ordning.
I fråga om de i 2 § av lagutkastet upptagna bestämmelserna angående villkoren
för erhållande av auktorisation har i promemorian anförts.
Det föreslås att auktorisation såsom virkesmätare må givas allenast den
som vunnit nödig erfarenhet örn virkesmätning. Om den myndighet, som har
att meddela auktorisation, icke besitter nödig kännedom örn de lokala förhållandena,
lärer myndigheten genom hörande av lokala myndigheter eller organisationer
böra anskaffa erforderliga upplysningar örn vederbörandes kvalifikationer
såsom virkesmätare. I anslutning till den allmänna föreskriften
om betingelsen för att erhålla auktorisation har föreslagits en bestämmelse,
att auktorisation kan begränsas att avse visst område eller visst mätningsarbete
eller på annat sätt inskränkas. Avfattningen av 2 § andra stycket ger
vid handen att vid auktorisation av organisationer naturligen en prövning
skall ske, huruvida den sammanslutning varom fråga är kan anses lämplig
att erhålla auktorisation. För närvarande finnas i södra Sverige icke några
för köpare och säljare gemensamma organisationer för virkesmätning. Auktorisation
måste där sålunda givas åt virkesmätare personligen. Nämnvärda
svårigheter att finna lämpliga mätare torde näppeligen föreligga. För att nedbringa
kostnaden för resor m. m. är det angeläget att de auktoriserade virkesmätarna
till antal och boningsort utväljas under beaktande att för varje särskild
mätning bör finnas att tillgå mätare på ej alltför avlägsen ort. Därest
den ifrågasatta lagstiftningen kunde leda till att i södra Sverige bildades organisationer
i likhet med virkesmätningsföreningama i norra och mellersta
Sverige, torde hela problemet örn virkesmätning komma att förenklas, och
en utveckling i sådan riktning vore säkerligen ur alla synpunkter att hälsa
med tillfredsställelse. Virkesmätningsföreningarnas personal är enligt föreningarnas
stadgar skyldig att avgiva försäkran under edlig förpliktelse rörande
det behöriga fullgörandet av mätningsuppdrag. Med hänsyn bl. a. till
den psykologiska betydelsen av en sådan försäkran har i 2 § tredje stycket
uppställts en liknande skyldighet för dem som skola verkställa mätning enligt
lagen. Måhända kunde ifrågasättas att i denna försäkran inrycka en erinran
för mätaren att icke i onödan yppa vad som kommit lill hans kännedom
under mätningsförrättningen.
20
Kungl. Metias proposition nr 322.
Rörande lagutkastets 3 § har i promemorian yttrats.
Paragrafen innehåller bestämmelser, vartill motsvarighet återfinnes i virkesmätningslagens
13 och 5 §§. Det stadgas sålunda, att över vad vid rnätningsförrättning
förekommit skall upprättas skriftlig handling (mätbesked).
Närmare föreskrifter härom torde kunna meddelas i administrativ ordning.
Vidare stadgas, att Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer
skall utfärda instruktion rörande förfarandet vid mätning samt fastställa
taxa för virkesmätare ävensom de grunder efter vilka kostnaderna för virkesmätning
skola fördelas. Av synnerlig vikt är uppenbarligen att mätningsinstruktionen
kommer att innehålla tillfredsställande regler för tillgodoseende
av kravet på en korrekt och enhetlig mätning och kvalitetsbedömning avvirket.
Viss ledning kan härutinnan inhämtas från de olika virkesmätningsföreningarnas
tumningsinstruktioner.
Kostnaderna för anordnande av virkesmätning genom auktoriserade mätare
måste naturligen bäras av de intresserade parterna. Man torde knappast
behöva befara att påbjudande av mätning genom auktoriserade mätare, i den
utsträckning förevarande lagutkast synes böra föranleda och under beaktande
av de i lagutkastet angivna möjligheterna till begränsningar och undantag,
skall medföra avsevärt ökade kostnader i jämförelse med kostnaderna
för den mätning som för närvarande sker genom privata mätare. Det
kan anmärkas, att anledning icke synes föreligga att för de olika mätningsförrättningarna
öka antalet mätare utöver vad som nu praktiseras. 1 regel
lära mätarna böra vara två (jfr 10 § virkesmätningslagen). Närmare bestämmelser
härom kunna intagas i mätningsinstruktionen.
Slutligen framhålles, att parternas möjlighet att avtalsvis fastställa kostnadsfördelningen
synes böra lämnas oförkränkt. Endast för den händelse
parternas avtal icke giver tillräcklig ledning för avgörande av frågan örn kostnadsfördelningen,
skulle tillämpas vissa i administrativ ordning fastställda
grunder för kostnadsfördelningen. En annan väg att lösa detta spörsmål vore
möjligen att låta detsamma avgöras av de i 4 § omförmälda virkesmätningsnämnderna.
Beträffande de närmare bestämmelserna örn virkesmätningsnämnder har
i promemorian yttrats.
För att det ifrågasatta auktoriserade mätningssystemet skall kunna förväntas
fungera tillfredsställande torde det vara nödvändigt att anordna en
fortlöpande kontroll däröver. Särskilt i södra Sverige torde behov härav komma
att framträda. I detta syfte och jämväl för att tillskapa en instans, hos
vilken klagomål över mätningsförrättningar kunna anföras, har i utkastet
meddelats bestämmelser rörande virkesmätningsnämnder. I 4 § föreslås, att
tillsyn över mätningsarbetets fullgörande skall utövas av dylika nämnder
samt att i administrativ ordning skola utfärdas närmare föreskrifter rörande
nämndernas sammansättning m. m. Nämnderna synas lämpligen böra vara
sammansatta av lika antal representanter för virkessågare och virkesköpare
samt en opartisk ordförande (ledamotsantalet exempelvis 3 eller 5). Nämndernas
verksamhetsområden torde, vad angår de trakter av landet där virkesmätningsföreningar
äro verksamma, böra bestämmas under hänsynstagande
till föreningarnas arbetsområden. I övriga delar av riket lärer i allmänhet
vara lämpligt att virkesmätningsnämnder inrättas länsvis. -— Liksom
i fråga om anordnandet av det auktoriserade mätningssystemet, torde
i fråga örn inrättandet av virkesmätningsnämnderna böra övervägas lämpligheten
att i någon form söka utnyttja den organisation som på förevarande
område finnes i norra och mellersta Sverige genom virkesmätningsförening
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
21
V
(
arna. Föreningarnas styrelser utöva kontroll över föreningens mätningsverksamhet.
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida virkesmätningsnämndernas
ledamöter i berörda trakter av riket kunde, i varje fall delvis, utväljas ur
föreningarnas styrelser.
I lagutkastets 5 § har föreslagits dels att sakägare, som är missnöjd med
mätningsförrättning, äger däröver föra klagan hos virkesmätningsnämnd
inom tio dagar efter förrättningens avslutande, såframt han icke vid avslutandet
eller sedermera före klagotidens utgång skriftligen godkänt förrättningen,
dels ock att talan mot virkesmätningsnämnds beslut må föras hos
den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer genom besvär inom tjugu dagar
från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Utredningsmannen har rörande
sistnämnda stadgande — under framhållande att vissa skäl kunde anses
tala för att virkesmätningsnämnds beslut icke borde få överklagas — uttalat
att såsom besvärsmyndighet över virkesmätningsnämnderna torde kunna ifrågakomma
skogsstyrelsen eller någon för hela riket gemensam nämnd.
Bland förfaranden, som enligt utkastet skulle föranleda straffpåföljd, må
nämnas vårdslöshet eller försummelse vid utförande av mätning samt förhindrande
eller försvårande av mätnings verkställande. I promemorian har yttrats,
att ledamöter av virkesmätningsnämnd torde vara att anse såsom statens
tjänstemän och förty underkastade bestämmelserna i 25 kapitlet strafflagen.
4
I promemorian har slutligen rörande i utkastet upptagna övergångsbestämmelser
anförts.
Då den ifrågasatta lagstiftningen utgör en av krisen föranledd beredskapsåtgärd,
bör densamma äga allenast begränsad giltighet, förslagsvis ett år.
Med hänsyn till att virkesmätningslagen behandlar samma ämne som lagutkastet
har den ansetts böra vara försatt ur kraft under den tid den nya
lagstiftningen är gällande.
Yttranden.
Det av utredningsmannen utarbetade lagutkastet har i yttranden över promemorian
i princip tillstyrkts av domänstyrelsen, skogsstyrelsen, statens
bränslekommission, statens priskontrollnämnd och virkesmätningsrådet.
I ett flertal yttranden betonas de svårigheter av skilda slag, som komma att
möta i samband med utarbetande av tillämpningsföreskrifter till lagutkastet.
Av denna anledning hava vissa myndigheter och sammanslutningar ställt
sig tveksamma till den ifrågasatta lagstiftningen. Lagutkastet har avstyrkts
av kommerskollegium, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägare förbund och
sydsvenska virkesmätninysföreningen. Vid kommerskollegiums yttrande har
fogats utlåtande av Sveriges industriförbund, i vilket utlåtande förslaget avstyrkts.
Beträffande de principiella synpunkterna i fråga om lagstiftningen har
statens priskontrollnämnd uttalat.
Nämnden betraktar det föreliggande förslaget ur synpunkten av det samband,
detsamma kan äga med prisregleringar för ved och annat virke. Det
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
må då inledningsvis erinras därom, att normalpriser fastställts för ved och
massaved samt sågade och hyvlade trävaror av furu eller gran och sågade
eller bilade sparrar. Därjämte hava normalpriser fastställts för vissa transporter
av virke. För annat virke än som nu nämnts är någon normalprisreglering
ännu icke genomförd; sådant virke omfattas däremot av de bestämmelser
angående prisstopp, som nämnden utfärdat enligt prisregleringslagen
och efter Kungl. Maj:ts direktiv. Enligt nämndens mening föreligger
med de tendenser, som för närvarande göra sig gällande å virkesmarknaden,
behov av fastare prisregleringar för olika virkessortiment än vad prisstoppbestämmelserna
medföra. Prisregleringar gällande såväl barr- som lövvirke
äro under sådana förhållanden önskvärda. Förslag till fastställande av normalpriser
för sågtimmer av gran och furu inom vissa delar av landet ha av
nämnden redan vid ett par tillfällen ingivits till Kungl. Majit. Erfarenheterna
av den redan existerande normalprisregleringen för ved och massaved
lia givit vid handen, att bristande enhetlighet vid mätningsförfarandet
i åtskilliga fall försvårat en effektiv övervakning. Då den föreslagna auktorisationen
uppenbarligen skulle vara ägnad att möjliggöra en opartisk och
enhetlig bedömning av såväl varans mängd som kvalitet samt öka kontrollmöjligheterna,
finner nämnden den på detta område svara mot ett föreliggande
behov. Än större bli kontrollsvårigheterna, då prisregleringen utsträckes
till annat virke. Det är här icke endast fråga om ett i och för sig svårare
mätnjngsförfarande utan även om en många gånger vansklig bedömning
av virkets beskaffenhet. Vid sin tidigare prövning av frågan om fastställande
av normalpriser för sågtimmer av gran och furu har nämnden
med hänsyn till dessa kontrollsvårigheter icke ansett sig kunna föreslå en
sådan prisreglering annat än i de delar av landet, inom vilka virkesmätningsföreningar
varit verksamma; normalprisförslaget har därvid även anknutits
till dessa föreningars mätningsbestämmelser. Då behovet av prisregleringar
numera blivit allt starkare, finner nämnden i hög grad önskvärt,
att sådan ordning beträffande mätningsförfarandet kommer till stånd,
att den erforderliga prisregleringen icke omöjliggöres av kontrollsvårigheter.
Nämnden får därför tillstyrka en lagstiftning av föreslagen innebörd.
Nämnden är väl medveten om de svårigheter och olägenheter, som kunna
vara förenade med genomförandet av en auktoriserad mätning och som utförligt
skildrats i ett tidigare yttrande av Sveriges skogsägareförbund. Trots
detta finner nämnden det påkallat, att lagen i nuvarande läge gives en vidsträckt
tillämplighet; nämnden finner det även sannolikt, att förordnande
i enlighet med lagens 1 § kan komma att påkallas i betydande omfattning.
Det får därvid i varje särskilt fall prövas, vilka gränsdragningar och undantag,
som kunna vara lämpliga och erforderliga för att bestämmelserna
skola kunna praktiskt tillämpas, utan att syftet med desamma går förlorat.
Örn redan nu en begränsning av lagens tillämpningsområde anses erforderlig,
skulle i första hand mätning av sågade och hyvlade trävaror kunna
undantagas i lagen. Enhetliga mätningsbestämmelser för dessa varor torde
icke för närvarande behöva utfärdas, och nämnden anser, att lagen endast
skulle upptaga oarbetat virke, varvid dock sådana sortiment som slipers
och stolpar skulle innefattas i lagen. Möjligen skulle den auktoriserade mätningen
»för fastställande av annan ersättning såsom kostnad för transport
av virket» kunna utgå. En sådan mätning av virkespartier, vilka icke äro
föremål för överlåtelse mot vederlag, är visserligen ägnad att öka möjligheterna
till kontroll över tillämpningen av normalpriserna å vissa virkestransporter;
intresset härav är dock naturligen mindre än av en kontroll av
beräkningen av vederlagets storlek för prisreglerade virkessortiment.
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
23
Bränslekommissionen, sorn tillstyrkt att lagutkastet lades till grund för
lagstiftning, har yttrat.
På grundval av vunna erfarenheter beträffande de delar av landet —• norra
och mellersta Sverige — där virkesmätningsföreningar äro verksamma,
vill kommissionen vitsorda utredningsmannens uttalanden örn betydelsen av
genom nämnda föreningar bedriven, i viss mån monopoliserad, virkesmätning.
För åstadkommande av större enhetlighet än som tidigare varit rådande
beträffande särskilt mätning av brännved har kommissionen nedlagt betydande
arbete, bland annat genom att utfärda kvalitetsbestämmelser och mätningsinstruktioner.
I vissa större handelsreglerade orter har kommissionen
dessutom utsett särskilda virkesmätare med uppgift att avgöra tvister i fråga
om mätningsförfarande. Hittills vidtagna åtgärder ha emellertid visat sig
icke vara tillfyllest för ernående av garantier för enhetlig mätning, varför
en reglering genom lagstiftning synes av behovet påkallad. En lagstiftning
av i promemorian upptaget slag torde bliva av särskild betydelse i samband
med en kommande avveckling av på grund av krisen genomförda åtgärder
beträffande handeln med ved och annat virke. Staten kommer vid
sådant fall sannolikt att stå som garant för betydande kvantiteter ved, tillhörig
producenter och auktoriserade uppköpare. Det är angeläget, att man
redan i nuvarande läge fastställer de villkor, enligt vilka avvecklingen skall
ske. Därvid är frågan om mätningsförfarandet av stor vikt. Det synes uppenbart,
att det vid fastställande av statens förpliktelser vid en sådan avveckling
kommer att vara synnerligen betydelsefullt att äga tillgång till auktoriserade
virkesmätningsmän, vilkas verksamhet är reglerad enligt lag.
Skogsstyrelsen har anfört följande.
Då skogsstyrelsen tillstyrker den ifrågasatta lagstiftningen, sker det under
den ovillkorliga förutsättningen, att bestämmelserna tagas i anspråk
allenast efter ingående bedömanden rörande deras genomförbarhet och praktiska
konsekvenser. Styrelsen räknar vidare med att lagstiftningen skall i
likhet med 1935 års virkesmätningslag stimulera till åstadkommande genom
samarbete mellan säljare och köpare av mätningsföreningar i de delar av
landet, där sådana nu icke äro verksamma, varigenom ett tillfredsställande
mätningsförfarande skulle kunna ernås. Av förslagets principiella uppläggning
följer, att de kompletterande organisatoriska förfoganden, normerande
föreskrifter m. m., lagen förutsätter skola tillkomma i administrativ
ordning, måste få avgörande betydelse för lagbestämmelsernas tillämplighet
under praktiska förhållanden. Hit kan exempelvis räknas upprättande av
själva mätningsorganisationen samt fastställande av såväl instruktioner rörande
förfarandet vid mätning som fordringarna i olika hänseenden på virkcssortimenten,
varom några detaljanvisningar icke meddelas i promemorian.
Skogsstyrelsen finner det angeläget framhålla, att de överväganden och det
utredningsarbete, som sammanhänger med denna sida av virkesmätningens
reglerande, torde kunna möta åtskilliga svårigheter samt överhuvud taget
bliva synnerligen omfattande och i övrigt krävande. På ett ändamålsenligt
ordnande av dessa spörsmål kommer det i väsentlig mån att bero, i vilken
utsträckning kravet på en korrekt, enhetlig mätning och kvalitetsbedömning
av virket blir tillgodosett. Härav framgår vikten av alt, därest promemorieförslaget
upphöjes lill lag, snarast företaga nämnda frågor till behandling,
eftersom deras lösning är ett oeftergivligt villkor för lagbestämmelsernas omsättande
i praktiken. I samband härmed torde jämväl böra tagas i beprövande,
huruvida och på vilket sätt särskilda instruktionsmöjligheter, såsom
kurser och dylikt, böra ordnas för mätningspersonalen.
24
Kungl. ]\Icij:ts proposition nr 322.
Domänstyrelsen bär förklarat sig kunna i huvudsak tillstyrka det remitterade
förslaget. Styrelsen har därvid — i anslutning till utredningsmannens
uttalande att de prisreglerande åtgärder, som redan vidtagits eller ifrågasatts,
ansetts kräva såsom ett komplement, att garantier åstadkommes för att
virlcesmätningen skedde enligt enhetliga grunder -— framhållit att behovet
av sådana garantier sannolikt torde komma att i särskild grad framträda i
samband med en avveckling av den nu bedrivna krisbetingade massproduktionen
av brännved m. m. men att styrelsen icke inom domänverkets egen
skogsrörelse funnit några utvidgade bestämmelser om virkesmätning erforderliga.
Styrelsen har vidare anfört.
För en enhetlig virkesmätning är det uppenbarligen av vikt, att mätningsprinciperna
äro fastslagna och fullt klara. För det egentliga flottningsområdet,
där trävarurörelsen arbetar med ett relativt fåtal standardsortiment och
det avverkade virkets inmätning omhänderhaves av inmätnings- eller tumningsföreningar,
har man inom de särskilda föreningarna enats örn vissa på
virkets användning grundade mätningsprinciper. Detta har möjliggjorts därigenom,
att virkets användning är tämligen ensartad. De föreslagna mätningsbestämmelserna
torde inom detta område också kunna genomföras inom ramen
för befintliga organisationer. Att i södra Sverige tillämpa de norrländska
principerna för intumning av rundvirke låter sig ej lämpligen göra på grund
av den synnerligen skiftande användning av virket, som här förekommer och
som medför stora variationer i fråga om fordringarna på råvarans kvalitet.
Fastställandet av enhetliga mätningsregler för rundvirke i Sydsverige måste
enligt styrelsens mening komma att erbjuda mycket stora svårigheter. I varje
fall anser styrelsen, att sådana mätningsregler ej böra tvångsvis genomföras,
utan de böra i likhet med de norrländska tumningsföreningarnas mätningsinstruktioner
få framväxa på ett mera naturligt sätt. En annan betydande
olägenhet, icke minst ur organisatorisk synpunkt, uppkommer, därest mätningstvånget
skall inbegripa spridda småpartier av virke. Lagen bör sålunda
tillämpas smidigt, så att den icke ingriper utan att tvingande skäl föreligger.
Även med hänsyn till kostnadsfrågan är en sådan tillämpning av lagen nödvändig.
En påtvingad auktoriserad mätning bör icke få föranleda sådana
kostnader att antingen skogens rotnetto oskäligt minskas eller att en med
hänsyn till faran för inflation icke önskvärd stegring av priset på den inmätta
varan framtvingas.
Sydsvenska virkes!öreningen Får avstyrkt lagstiftningsåtgärder av i lagutkastet
avsedd art. Föreningen yttrar.
Några klagomål av allmännare art från säljaresidan, vilka skulle motivera
de i lagutkastet föreskrivna åtgärderna, hava icke kommit till föreningens
kännedom. Tvärtom har mätningsförfarandet i fråga om massaved allt mera
stabiliserats och i fråga om brännved hava genom bränslekommissionens
föreskrifter och hänvisningen till andra statliga kvalitetsbestämmelser inmätningarna
kommit att i allt större omfattning ske efter enhetliga grunder. En
fortsättning på den redan inslagna vägen torde enligt föreningens förmenande
säkrare och fortare än betungande lagföreskrifter leda till avsett resultat. Lagens
syftemål torde kunna nås lika väl örn icke bättre genom föreskrifter från
vederbörande myndigheter och överenskommelser mellan förefintliga organisationer
på säljare- och köparesidorna. I leveransavtal mellan Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och föreningen har överenskommelse träffats
att, i händelse meningsskiljaktigheter skulle uppstå rörande inmätning
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
25
och klassificering av massaved, frågan hänsk.jutes till skiljenämnd. Denna
bestämmelse bär varit i kraft under cirka fem år men under denna tid aldrig
behövt sättas i kraft. Detta talar för att en obligatorisk offentlig inmätning
icke erfordras i södra Sverige utan att nu rådande förhållanden äro tillfyllest.
Till belysning av förhållandena i södra Sverige anför föreningen.
Den till de stora vattendragen i övriga delar av landet naturliga koncentrationen
till tid och rum av olika köpares och säljares virkespartier till gemensamma
leveransplatser har icke någon motsvarighet i landets sydliga delar. I
dessa avlämnar den enskilde skogsägaren sina produkter så gott som undantagslöst
vid närmaste bilväg, ofta på flera ställen vid samma eller annan väg,
och följaktligen i små mängder på varje plats. Motsatsen till koncentration
råder sålunda, och härutinnan har utvecklingen efter 1935 blivit än mera
markant, beroende på biltrafikens utveckling samt minskad tillgång på arbetskraft
för skogsbrukets körslor. Under sådana omständigheter har det blivit
nödvändigt att inom föreningens verksamhetsfält organisera inmätningsarbetet
på sådant sätt, att övriga arbetsuppgifter i samband med virkets tillvaratagande
kunna kombineras därmed. När enskilda skogsägare eller deras
organisation anmält, att inom visst område olika partier ved eller massaved
finnas utkörda till bilväg och färdiga för inmätning, avreser den inmätare,
som har hand om distriktet, till ort och ställe, mäter virket, avlämnar matsedel
och övertar ansvaret för virkets transport till utlastningsplats eller bruk.
Ofta träffas samtidigt avtal om nya affärer och sker uppgörelse om utförda
eller förestående arbeten, kapning, kryssläggning och dylikt, eller hästkörning
till station m. m. Under en sådan resa med bil kontrollerar mätaren,
vanligen benämnd inspektor, att beordrade körningar av tidigare inmätta
partier verkställts, att ej klickar ligga kvar, övervakar att staplarna icke skattats
av obehöriga, träffar köravtal med ortens lastbilschaufförer, beser och
ordnar drivningar inom näraliggande avverkningsrätter av rotköpt skog med
mera sådant. Besinnar man, att medelstora bruk samtidigt hava tiotusentals
virkespartier att mäta, övervaka, transportera och dylikt, står det klart, att
endast den skisserade organisationen gör det möjligt att få de olika arbetsprestationerna
utförda utan förslösning av tid, kraft och pengar. —• Utredningsmannen
har påpekat, att en monopolisering av virkesmätningen vore
synnerligen svår att genomföra i södra Sverige. Hur oekonomisk och omständig
mätningsproceduren skulle komma att bli faller särskilt i ögonen, örn
man kommer ihåg, att i varje förrättning skulle behöva deltaga: säljaren, som
utvisar de olika försäljningsposterna, eventuellt ortsombud för skogsägareföreningen,
örn säljaren är medlem av denna organisation, köparens ombud,
som måste få kännedom örn var posterna äro belägna för att övertaga ansvaret
för dem och deras borttransport samt de två auktoriserade mätarna
(förman med biträde). Lägges härtill att vid ett mätningstillfälle (visst
distrikt och dag) köparna kunna vara flera och flera säljare från en by behöva
medtagas i bilen till de platser utmed en väg, där virket skall mätas,
ter sig synen nästan grotesk och slösandet med tid, befordringsmedel (bil)
och kraft såsom orimlig. Vidare torde det i synnerhet under rådande krisförhållanden
vara omöjligt att anskaffa skogsutbildad personal till en så
arbetsslukande organisation.
Sveriges skogsägareförbund har rörande frågan huruvida behov förelåge
av en lagstiftning örn auktoriserad virkesmätning sammanfattningsvis anfört.
Mätningen av brännved kräver för närvarande knappast införande av
auktoriserad mätning. Vid den statliga vedregleringens framtida avveckling
26
Kungl. Majlis proposition nr 322.
kunna sådana förhållanden tänkas inträffa, att en auktoriserad mätning av
ved blir betydelsefull. Mätningen av pappersved ger för närvarande icke anledning
till erinran. Mätningen av sågtimmer är fullt tillfredsställande i de
delar av landet, där inmätningsföreningar arbeta, men har i övriga delar av
landet ej sällan givit anledning till erinran. Införande av auktoriserad mätning
av sågtimmer i sistnämnda delar av landet möter allvarliga tekniska
svårigheter och mätningen måste bli så dyrbar, att den skulle utgöra en allvarlig
avbränning på rotvärdet. Införande av normalpris på sågtimmer kräver
ovillkorligen införande av auktoriserad mätning för detta sortiment i hela
landet.
Beträffande svårigheterna att i södra och mellersta Sverige införa ett auktoriserat
mätningssystem har skogsägareförbundet hänvisat till sitt förut refererade
yttrande i anledning av Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds
framställning år 1938, alt virkesmätningslagen skulle tillämpas i hela landet,
samt vidare anfört bland annat.
För brännved och massaved finnas redan standardiserade kvalitets- och
mätningsföreskrifter. All mätning av dessa sortiment sker i nuvarande krisläge
av de statligt auktoriserade uppköparna. Även om det ur principiell synpunkt
kan vara oriktigt, att köparen eller mellanhanden utför inmätningen,
har det tillämpade systemet i stort sett fungerat tillfredsställande. Detsamma
har dessutom haft fördelen att vara billigt och ur organisatorisk synpunkt
smidigt och effektivt. Sliprar till statens järnvägar samt stolpar till kraftoch
telefonledningar, vilka sortiment i mellersta och södra Sverige äro av
stor betydelse, inmätas av statliga myndigheter efter standardiserade regler.
Klagomål mot denna mätning ha ej framkommit. Det är sålunda egentligen
endast beträffande sågtimmer som i de delar av landet, där inmätningsföreningar
ej arbeta, en helt oreglerad inmätning äger rum. Det ankommer i
fråga om detta sortiment helt på partenia att överenskomma om såväl kvalitetskraven
som mälningsregler samt att själva ordna mätningen. Då det i
regel är köparen, som har personal och organisation för mätningens utförande,
blir det oftast denne, som verkställer mätningen, varvid givetvis säljaren
är oförhindrad närvara och utöva kontroll. Då emellertid säljarens kompetens
härutinnan ofta är bristfällig, torde det förekomma, att mätningen äger
rum på sätt, som åsamkar säljaren förlust. Vissa missförhållanden hava sålunda
onekligen varit för handen beträffande inmätning av sågtimmer i södra
och mellersta Sverige, vilka missförhållanden kunna tala för att auktoriserad
mätning där bör genomföras. Mycket stora tekniska svårigheter föreligga
emellertid för införande av auktoriserad mätning av sågtimmer i de
mellersta och södra landsdelarna. Dessa svårigheter bottna i att det för mätning
avsedda virket är uppdelat på ett ofantligt antal var för sig ofta små
partier, vilka ligga utströdda över praktiskt taget hela landskapet. Mätningen
fördyras då oskäligt genom att de auktoriserade mätarnas resekostnader
ofta bli höga och få fördelas på ett litet antal kubikfot på varje mälningsplats.
Säljare och köpare måste ändock alltid närvara, den förre för att visa
ut virket, så att misstag ej uppstår örn vilket parti mätningen skall avse, den
senare för att märka in virket med sitt ägaremärke.
Vid bedömandet av möjligheterna att hastigt sätta lagstiftningen i funktion
torde man få skilja på de landsdelar, där mätningsföreningar nu finnas, samt
övriga delar av landet. Inom de förra landsdelarna finnes redan en fullt upporganiserad,
erfaren och skicklig organisation med beprövad personal. Praxis
beträffande mätningssättet bär vunnit stadga och är kodifierad i mätningsinstruktioner,
som äro godkända av både säljare- och köpareparten. Efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
27
den eventuella tillkomsten av en ny lag behöves här ingen annan åtgärd än
alt så alt säga flytta in den nu arbetande organisationen under den nya
lagens hägn. Detta kan knappast vålla några svårigheter.
Helt annorlunda te sig förhållandena inom de södra landsdelarna. Här
möta svårigheter dels beträffande möjligheterna att snabbt skapa den nya
mätningsorganisationen dels beträffande utarbetandet av mätningsinstrukSion
för sågtimmer och dels slutligen även beträffande möjligheten att utföra
en auktoriserad mätning för skälig kostnad.
Vad då först tillskapandet av en mätarekår beträffar, vill förbundet framhålla,
att om det skall vara någon mening med auktoriserad mätning, så få
dessa mätare icke samtidigt vara anställda hos säljare eller köpare av virke.
De skola vara självständiga och äga sin försörjning helt av de arvoden, som
de erhålla för utförda mätningsförrättningar. Deras försörjningsmöjligheter
bliva emellertid då mycket ovissa och föga betryggande. I motsats till mätningsföreningarnas
personal i norra Sverige hava de icke någon fast arbetsgivare,
som kan giva dem viss bottenlån månadsvis. På så lösa försörjningsmöjligheter
torde icke personer med högre mått av skicklighet och duglighet
ge sig till det nya yrket. Förbundet befarar, att detta kommer att befolkas
nied svagare förmågor, som hava svårt att få fast anställning i skogsbranschen.
Med sådana är man emellertid icke betjänt för nu ifrågavarande
verksamhet. Förbundet har sålunda den uppfattningen, att man icke kan få
en dugande kår auktoriserade mätare, om dessa ej lia en fast arbetsgivare.
Under alla förhållanden komma svårigheter att möta att i nuvarande tidsläge,
då den lägre skogspersonalen är uttunnad genom militärinkallelser samt
hårt arbetsbelastad genom vedavverkningarna m. m., kunna uppbringa personal
för skapande av en kår auktoriserade mätare i södra Sverige. Man
kan icke förvänta, att hos skogsarbetsgivare fast anställd personal kommer
att lämna sina tidigare befattningar för att bli auktoriserade mätare. Lyckas
man ej bemästra detta organisationsproblem, kan den auktoriserade
mätningen bli till mer skada än nytta.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund bar uttalat bland annat följande.
Då lagförslag om virkesmätning framlägges såsom en beredskapslagstiftning
i kristid utan en sådan ingående undersökning, som särskilt 1936 års
skogsutredning påpekat nödvändigheten av, måste riksförbundet ställa sig
synnerligen tveksamt inför lämpligheten och möjligheten att genomföra lagen
i dess föreslagna form. Det kan nämligen befaras, att denna kommer
att försvåra ett framtida slutgiltigt ordnande av mätningsfrågan, emedan en
provisorisk lösning i krisens tecken bilt kan giva dåliga erfarenheter och dessa
sedan anföras som skäl emot en virkesmätningslag under normala tider.
Erfarenheten från virkesmätningsföreningarna utvisar även, att mätning
genom deras försorg går långsammare än genom köparnas folk. Detta är en
naturlig sak, då föreningens mätare anser sig vara skyldig att såsom edsvuren
nedlägga största omsorg på mätningen. Omsorgen har i vissa fall drivits
så långt, att från skogsägarehåll påyrkats förenklat och billigare mätningsförfarande,
då det i normala tider ytterst torde vara skogsägaren, sorn drabbas
av tumningskostnaderna. ,lu dyrbarare sortiment det är fråga om, desto
större betydelse skulle en auktoriserad mätning få. På grund härav tvekar
riksförbundet icke att förorda dylik mätning för timmer av barrträd, vidare
för de vanligen förekommande standardsortimenten av lövträd samt för
massaved. Även örn detta skulle medföra någon fördyring, får man dock anse,
ali denna åtminstone till väsentlig del skulle kompenseras genom vunna
fördelar.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
Nu är det dock främst fråga om brännveden. Beträffande detta sortiment
kunna visserligen under nuvarande kristid starka skäl anföras för auktoriserad
mätning, men icke ens en sådan mätning är för sortimentet i fråga tillräckligt
betryggande. Detta beror på det nu tillämpade systemet för vedens
överlåtelse genom obligatorisk kedjehandel. Ofta måste ett och samma vedparti
uppmätas vid följande överlåtelser: 1. skogsägare till auktoriserad uppköpare;
2. auktoriserad uppköpare till vedhandlare; 3. vedhandlare till konsument.
Om man alltså bestämmer auktoriserad mätning vid en överlåtelse, t. ex.
från producent till auktoriserad uppköpare, finnes fortfarande osäkerhetsmomentet
kvar vid efterföljande överlåtelser Det fallet kan då inträffa, att
mätningsdifferenser i kvantitet eller kvalitet uppstå mellan de olika mätningarna.
Frågan blir då, vem som skall svara för differensen. Vid nuvarande
mätningssätt får var och en se till, att mätningen går ihop.
Det torde få anses såsom praktiskt ogenomförbart att ordna med auktoriserad
mätning vid alla eller ens flertalet överlåtelser av ved.
Det lagförslag, som framlagts, har karaktären av s. k. fullmaktslag med
synnerligen vaga riktlinjer rörande den ifrågasatta mätningsorganisationens
uppbyggnad och övriga därmed sammanhängande frågor. All makt har lagts i
de administrativa myndigheternas händer, varför lagens verkningar först
kunna överblickas, sedan densammas tillämpningsföreskrifter utkommit. På
grund härav och av förut anförda skäl anser riksförbundet sig icke kunna
tillstyrka antagandet av en lag av den innebörd, som framgår av lagutkastet.
Riksförbundet vill emellertid ifrågasätta örn icke i avvaktan på en slutgiltig
lösning av virkesmätningsfrågan en framkomlig väg, i stället för det
nu framlagda lagförslaget, är att inrätta särskilda auktoriserade skiljenämnder,
som kunna träda i funktion vid uppkomna tvister.
I fråga om kostnaderna för mätning genom auktoriserade mätare har
skogsstyrelsen — under återgivande av utredningsmannens uttalande att det
knappast syntes behöva befaras att påbjudande av sådan mätning skulle medföra
avsevärt ökade kostnader i jämförelse med kostnaderna för den mätning
som för närvarande sker genom privata mätare — framhållit, att kostnaderna
till väsentlig del torde bliva betingade av hur ofta mätningsproceduren
skulle äga ram under virkets förflyttning från producent till konsument,
i vilken utsträckning den auktoriserade mätningen skulle vara obligatorisk
eller frivillig med flera sådana förhållanden. Dessa måste självfallet
beaktas vid kompletteringsutredningar och i erforderlig grad klarläggas. Härjämte
ansåge sig styrelsen böra ifrågasätta, om icke spörsmålet om kostnadsfördelningen
i det fall, att parterna ej av eget initiativ överenskomma härom,
vore av den angelägenhetsgrad och beskaffenhet i övrigt, att de grundläggande
reglerna härför borde stadfästas i själva lagen.
Priskontrollnämnden har rörande kostnaderna anfört, att den reglering av
mätningsförfarandet, som åsyftades med det föreliggande förslaget, i vissa
fall kunde komma att medföra ökade kostnader. I allmänhet torde dock härvidlag
en mätning i betryggande ordning träda i stället för den mätning, som
eljest skulle äga rum, vilket kunde vara en kostnadsbesparande rationalisering.
Mätningsförfarandets kostnader komme ali bli beroende av vilka tilllämpningsbestämmelser,
som utfärdades, och hur mätningen i praktiken anordnades.
Nämnden ville understryka vikten av att erfarenheten från hittills
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
29
varande mätningsverksamhet, såväl inom mätningsföreningarna inom de delar
av landet, där sådana vore verksamma, som inom trävaruhandeln, tillvaratoges.
Priskontrollnämnden har vidare anfört, att tillämpningsföreskrifter även
torde få utfärdas angående beräkningen och gäldandet av kostnaderna för
mätningsförfarandet. Vidare har nämnden ifrågasatt, huruvida icke de kostnader,
som förorsakades virkesmätningsnämnd genom klagan över mätningsförrättning
enligt förslagets 5 §, borde bestridas av den klagande, därest
hans talan befunnes oberättigad. Regler av sådan innebörd tillämpades inom
en del av de nu existerande virkesmätningsföreningarna.
Vid domänstyrelsens utlåtande har fogats ett yttrande av jägmästaren i
Vimmerby revir, i vilket överjägmästaren i östra distriktet förklarat sig instämma.
I yttrandet göres gällande, att behovet av lagstiftning på ifrågavarande
område vore ringa och att det föreliggande förslaget, därest det skulle
träda i tillämpning, skulle bliva så betungande för skogs- och trävarurörelserna,
att priset för de vunna fördelarna bleve orimligt högt. Härutinnan har
vidare anförts.
Utredningsmannen gör intet försök att beräkna de kostnader, vilka skulle
drabba virket och i sista hand rotvärdet vid tillämpning av auktoriserad mätning
i de delar av landet, där virkesmätnings- eller tumningsföreningar icke
finnas. Att de skulle bli mycket betungande med den föreslagna organisationen,
är uppenbart. Av stor betydelse är också, att det skulle bliva synnerligen
svårt att anskaffa nödig, kvalificerad personal. All sådan är för närvarande
upptagen och utnyttjad inom skogs- och trävarurörelsen. I detta
sammanhang må framhållas, att varken skogsvårdsstyrelsema eller skogsstyrelsen
bedriva sådan verksamhet, att deras personal kan anses äga »nödig
erfarenhet om virkesmätning». De böra därför icke i något avseende beredas
inflytande på den föreslagna lagens tillämpning. Handelskamrarna torde
härutinnan äga de bästa förutsättningarna.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har beträffande kostnadsfrågan
anfört.
Enligt lagutkastet synes endast finnas en möjlighet för fördelning av kostnaderna
för virkesmätning, enligt grunder som fastställas av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Men enligt motiven skulle parternas
möjlighet att avtalsvis fastställa kostnadsfördelningen lämnas oförkränkt.
Detta bör uttryckligen angivas i lagen.
Hittills har det nog varit så, att köparen fått svara för kostnaderna för
mätningen, med undantag för viss hantlangning, t. ex. snöskottning, rullning.
Men med den prisreglering som gäller för ved och eventuellt kan väntas
för timmer kan man icke begära, att t. ex. en auktoriserad uppköpare ensam
skall svara för den fördyring, som måste bli följden av auktoriserad mätning.
I varje fall måste detta återverka på priset och alltså tagas under övervägande
vid förhandlingar rörande ersättningen till uppköparen.
Sveriges skogsägareförbund har behandlat svårigheterna att i södra Sverige
i hast skapa en mätningsinstruktion samt frågan huru en standardiserad
mätning komme alt ur kostnadssynpunkt ställa sig i södra Sverige.
Härom har förbundet uttalat.
30
Kungl. Majlis proposition nr 322.
Vid inmätning genom auktoriserade mätare, som i regel skola vara två,
måste alltid ombud för säljaren närvara för att visa ut virket samt ombud
för köparen att ta emot och märka virket. Fyra personer måste resa, i stället
för som nu två. Är det fråga om stora samlade virkesavlägg, såsom i Norrland
på vattendragen, där mätningslagen kunna mäta in upp till mellan 2,000
och 3,000 bitar per dag, blir kostnaden fördelad på så stor kubikmassa, att
den saknar betydelse. I södra Sverige kan det väl å större egendomar stundom
bli fråga örn så stora partier, att det blir av mindre betydelse, att tre å
fyra personers resekostnad belastar förrättningen. I södra Sverige är det
emellertid ojämförligt vanligast, att hos varje säljare på varje mätningsplats
finnes blott ett fåtal, kanske högst några hundra, men ofta blott några total
stockar eller kubikmeter. Man kan då lätt nog komma upp i rese- och
arvodeskostnader till mätarna, parternas egna kostnader oräknade, av 40 å
50 öre eller ända upp till en krona per stock. Det säger sig självt, att sådana
kostnader äro prohibitiva. Ett mätningssystem, som belastar virket med sådana
kostnader, kan helt enkelt icke tillämpas. Dessa svårigheter äro uppenbarligen
förbisedda i promemorian. Enligt förbundets mening utgöra de ett
så allvarligt hinder mot tillämpande av auktoriserad mätning i södra Sverige,
att förbundet vill ifrågasätta, huruvida sådan mätning verkligen kan genomföras
i dessa delar av landet.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagen ha i yttrandena vissa erinringar
framställts. I några yttranden har framhållits, att, då avsikten med
lagen icke vore, att densamma även skulle omfatta mätning av sågade eller
på annat sätt förädlade trävaror utan vara begränsad till reglering av mätningen
av brännved av olika slag samt rundvirke i allmänhet, bestämmelser
om verksamhetens omfattning borde utformas så, att lagen avsåge mätning
endast av brännved och rundvirke.
I fråga om uttrycket i 1 § första stycket »fastställande av annan ersättning
såsom kostnad för transport av virket» har virkesmätningsrådet anfört.
Enligt virkesmätningsrådets mening bör den föreslagna lagstiftningen icke
givas så vidsträckt omfattning, att svårbedömliga och icke avsedda konsekvenser
uppstå. Formuleringen kan leda till en tillämpning, som i vissa fall
kan bliva ogenomförbar. Lagstiftningen bör icke omfatta auktoriserad mätning
som underlag för skogslikviderna för huggning, hopsläpning och körning
av ved och virke. Lagstiftningen bör ej heller avse sådan brännved,
som lassvis utköres till konsumenter.
Liknande synpunkter ha framförts även i andra yttranden.
Virkesmätningsrådet har vidare anmärkt att virke från egna skogar och
avverkningsrätter ej borde vara underkastat auktoriserad mätning. Detta borde
utsägas i själva lagtexten. Enligt lagutkastet skulle virke från en konsuments
egna skogar eller avverkningsrätter, som transporteras mot en på ett
eller annat sätt avtalad ersättning, kräva auktoriserad mätning.
I ett yttrande har beträffande den i lagutkastet upptagna föreskriften om
skyldighet för virkesmätare att avgiva försäkran under edlig förpliktelse uttalats
önskvärdheten av att ett tillägg gjordes av innehåll, att virkesmätare
icke för obehörig finge yppa förhållanden, som avsåge virkesmätningen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 322.
31
Virke smätning srådet har rörande mätningsinstruktionen anfört följande.
För brännved finnes numera en instruktion med kvalitetsbestämmelser,
som gäller för hela landet, statens bränslekommissions instruktioner för
brännved. För massaved och sågtimmer finnas däremot inga enhetliga regler.
På grund av de starkt skiftande lokala förhållandena synes det dock ej
lämpligt att fastställa enhetliga instruktioner och mätningsregler för sågtimmer
och massaved omfattande hela landet. Dessa torde som hittills böra
fastställas av virkesmätningsförening för dess verksamhetsområde samt i
övriga delar av landet av respektive nämnder för så stora områden som möjligt.
En särskild taxa torde icke på förhand kunna fastställas för mätningsarbete
av ifrågavarande art. Förutom kostnaderna för virkesmätarens resor
och hans arvode måste tillkomma kostnader för administration, kontroll,
material m. m., vilka svårligen på förhand kunna beräknas. Mätningsföreningarnas
kostnader debiteras sedan gammalt i efterskott enligt självkostnadsprincipen.
Detta förfarande synes alltjämt som regel kunna tillämpas
inom de områden, där föreningarna verka. Inom andra delar av landet, och
kanske även i viss mån inom mätningsföreningarnas områden, synes sannolikt
att den personal, som hittills varit anställd hos köpande företag, alltjämt
får fortsätta sin verksamhet och avlönas enligt samma grunder som
förut, endast med den förändringen alt arbetet komrne att ske enligt av
myndighet fastställda instruktioner och under edlig förpliktelse. Mätningar
på uppdrag av köpare, som ej disponera för auktorisation kompetent mätningspersonal,
torde'' ej bli av större omfattning.
Beträffande besvärsrätten mot virkesmätningsnämnds beslut har i flera
yttranden framhållits önskvärdheten av att denna borttoges och virkesmätningsnämnden
sålunda bleve slutinstans i mätningsärenden. Virkesmätningsrådet
har härutinnan anfört.
Det finnes anledning antaga, att det hos en överinstans svårligen går att
erhålla större sakkunskap eller bättre kännedom om förhållandena, än vad
nämnd besitter. Därtill kommer att det för en sådan central instans måste
medföra betydande svårigheter och stora kostnader att utan de lokala myndigheternas
medverkan åvägabringa den utredning, som blir erforderlig för
besvärens prövning. Anses det dock nödvändigt att skapa en instans över
virkesmätningsnämnd, synes det enligt virkesmätningsrådets uppfattning
lämpligast, örn länsstyrelsen inom det län, där inmätningsplatsen är belägen,
finge upptaga eventuella klagomål över virkesmätningsnämnds beslut
till prövning och avgörande.
Sveriges skogsägare föreningars riksförbund har beträffande nu förevarande
spörsmål yttrat.
En köpare är alltid angelägen att kunna transportera bort virket, så snart
mätning är utförd. Med hänsyn härtill är en klagotid av 10 dagar att anse
som maximum. Riksförbundet måste därför ställa sig mycket tveksamt inför
bestämmelsen örn att även virkesmätningsnämnds beslut må kunna överklagas,
då detta kan tänkas medföra, att transporten fördröjes. Alltså skulle
här erfordras den inskränkning, att talan mot nämndens beslut ej må föras
rörande visst virkespartis kvantitet eller kvalitet. Mot andra beslut däremot
må talan föras såsom i § 5 sägs.
Gällande lag örn virkesmätning giver Kungl. Majit möjlighet att under Departementsvissa
förutsättningar förordna, att mätning av visst industrivirke i norra och chelen■
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
mellersta Sverige må ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd. I lagen
lämnas ingående bestämmelser rörande mätningsförfarandet. Såsom framgår
av vad förut anförts har förordnande enligt lagen icke av Kungl. Majit meddelats.
Mätningen har i stället ordnats genom frivillig överenskommelse mellan
köpare och säljare. Mätningen verkställes genom virkesmätningsföreningar
eller tumningsföreningar, vilka huvudsakligen äro virkesköparnas organ
och bekostas av dessa men i vilka säljareintressena erhållit representation.
Den lösning virkesmätningsfrågan sålunda fått i norra och mellersta Sverige
torde i huvudsak tillfredsställa de i frågan intresserade parterna. Emellertid
omfattar virkesmätningen icke alla slag av virke.
I södra Sverige äro förhållandena på ifrågavarande område ordnade på annat
sätt. Här saknas sålunda den fasta mätningsorganisation som tumningsföreningarna
i de norra och mellersta delarna av landet utgöra. Mätningen
har icke kommit att ske efter enhetliga, av såväl säljare som köpare godtagna
regler. Fråga har därför tidigare väckts om genomförande av en bättre ordning
för virkesmätningen i södra Sverige. Även i dessa delar av landet eftersträvas
emellertid i första hand att få till stånd överenskommelse mellan
säljare och köpare om ordnande av mätningsförfarandet på frivillighetens
väg.
Vad nu anförts giver närmast stöd åt den uppfattningen, som kommit till
uttryck i vissa remissyttranden, att några sådana missförhållanden icke
föreligga som i och för sig kunna anses påkalla ingripande i lagstiftningsväg
för att skapa en bättre ordning på ifrågavarande område. Anledningen
till att föreliggande lagstiftningsfråga nu aktualiserats och kräver en snabb
lösning är emellertid i främsta rummet förhållanden, som sammanhänga med
den rådande krissituationen. Från vissa krisorgan, främst bränslekommissionen
och priskontrollnämnden, har sålunda framställts krav på genomförande
av en lagstiftning som möjliggör att på ett snabbt och förhållandevis enkelt
sätt få till stånd mätning av ved och timmer. De statliga ingripandena på vedmarknaden
torde göra det nödvändigt, att under vissa förhållanden mätning
av brännved kan komma till stånd på ett sådant sätt, att mätningen erhåller
vitsord gentemot såväl säljare som köpare. Det torde nämligen kunna befaras
att i det läge, då veden icke längre blir begärlig i den allmänna marknaden
i samma utsträckning som nu, tvister komma att uppstå i fråga om kvantitet
och kvalitet beträffande betydande partier levererad eller för leverans
avsedd ved. Ur priskontrollsynpunkt torde vara önskvärt, att möjligheter till
auktoriserad mätning förefinnas även beträffande annat virke än ved. Med
hänsyn till det anförda finner jag mig böra förorda, att en lagstiftning kommer
till stånd som möjliggör auktoriserad mätning över hela landet och beträffande
även andra virkessortiment än dem som avses i nu gällande virkesmätningslag.
Vid utformningen av en lagstiftning i detta syfte synes närmast ligga till
hands att utsträcka nu gällande bestämmelser i ämnet att avse även södra
delarna av landet samt de virkessortiment beträffande vilka en auktoriserad
mätning befinnes önskvärd men vilka icke innefattas under gällande bestäm
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
33
Kleiser. Såsom framgår av vad inledningsvis anförts skulle dock en dylik anordning
medföra betydande svårigheter. Virkesmätningslagens bestämmelser
äro allt för omständliga och invecklade för att lämpligen kunna komma till
användning, då det gäller mätning av ved. Ett förfarande enligt dessa bestämmelser
torde därjämte komma att ställa sig mycket dyrbart. Med hänsyn
till de lokala förhållandena med ett stort antal köpare och säljare spridda
över stora områden och utan någon fast organisation, motsvarande de som
finnas i norra och mellersta delarna av landet, torde en utsträckning av
virkesmätningslagens bestämmelser till södra Sverige icke lämpligen låta sig
göra utan att förorsaka de intresserade parterna betungande kostnader och
onödig omgång. En helt ny lagstiftning på ifrågavarande område torde därför
bliva nödvändig.
Såsom framgår av vad jag förut anfört är den ifrågasatta lagstiftningen
framför allt betingad av krissituationen och torde därför böra få karaktären
av en beredskapslagstiftning. Med hänsyn härtill bör lagstiftningen utformas
som en fullmaktslagstiftning i likhet med vad som skett i fråga om ett flertal
lagar av ifrågavarande art. Det förslag, som Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framfört att inskränka lagstiftningen till ett tvingande skiljemannaförfarande,
då någondera av säljare eller köpare så påfordrar, synes
mig icke ändamålsenligt. Ett sådant läge torde nämligen under vissa förhållanden
kunna uppstå att mera vidsträckta bestämmelser kunna finnas behövliga.
Det nu framlagda lagutkastet har sålunda synts mig kunna läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. Jag förbiser härvid ingalunda, att stora
svårigheter, såsom ock framhållits i ett flertal yttranden, kunna komma att
uppstå vid begagnande av ifrågavarande fullmaktslag. Den utformning det
inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslaget erhållit torde möjliggöra
begränsningar i förordnandet örn virkesmätning i de olika hänseenden
som i yttrandena ansetts önskvärda, för den händelse sådana skulle finnas
av förhållandena påkallade.
Det i utredningsmannens lagutkast upptagna stadgandet, att förordnande
om lagens tillämpning kan meddelas icke endast när mätningen skall ligga
till grund för bestämmande av vederlag för virket utan även för fastställande
av annan ersättning såsom kostnad för transport av virket, bär i några yttranden
föranlett erinringar. Det har gjorts gällande, att bestämmelsen vore
alltför vidsträckt och kunde leda till en icke önskvärd tillämpning av lagstiftningen.
Då ett förordnande örn lagens tillämpning uppenbarligen måste föregås
av en ingående prövning av alla på saken inverkande omständigheter
samt det väl torde kunna tänkas, alt ett behov att införa auktoriserad mätning
kan visa sig även för andra fall än där mätningen skall ligga till grund
för vederlag för virket, torde vara lämpligt att stadgandet bibehålies. I anslutning
härtill har departementslörslagets 1 § erhållit den avfattning, att
Kungl. Majit skall, då skäl därtill äro, äga förordna, att inom riket eller viss
del därav mätning av ved eller annat virke må, där mätningen skall ligga
till grund för bestämmande av vederlag för virket eller för fastställande av
annan ersättning såsom kostnad för transport av virket, ombesörjas allenast
Billantj till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 322.
t)
34
Kungl Maj:ts proposition nr 322.
av virkesmätare som erhållit statlig auktorisation. Förordnande örn lagens
tillämpning bör såsom förut nämnts meddelas endast örn starka skäl därtill
föreligga. Att på sätt i vissa yttranden ifrågasatts inskränka lagens tillämpning
till att avse allenast brännved och rundvirke synes icke ändamålsenligt.
Emellertid torde närmast ifrågakomma att under lagen hänföra brännved
och rundvirke.
De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna angående villkoren
för erhållande av auktorisation, vilka icke rönt erinran i yttrandena, hava i
huvudsak upptagits i departementsförslagets 2 §. Tillägg har dock gjorts
därom att auktorisation när som helst kail återkallas. Den försäkran, som
föreslagits skola avfordras mätare innan han verkställer mätning enligt lagen,
har jag i anslutning till vad som förordats i ett yttrande ansett böra
omfatta en erinran örn mätarens tystnadsplikt. Det bär synts tillräckligt,
att försäkran avgives skriftligen. Att virkesmätningsförening samt sammanslutning
med liknande syfte skall kunna erhålla auktorisation synes
lämpligt och i hög grad ägnat att underlätta lagstiftningens genomförande
i norra och mellersta Sverige. Detta har även understrukits i ett flertal yttranden.
I vissa yttranden har framhållits, att synnerliga svårigheter komma att
uppstå för att i södra Sverige, där virkesmätningsföreningar icke äro verksamma,
finna tillräckligt antal personer med de kvalifikationer som böra
ställas på auktoriserade virkesmätare. Det torde emellertid kunna förutsättas
att erforderlig personal kommer att, om så finnes nödvändigt, utbildas för
ändamålet.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen förutsättas skola
meddelas i administrativ ordning. Stadgande härom har intagits i förslagets
9 §. Med hänsyn till den konstitutiva betydelsen av att skriftlig handling
upprättas över vad som förekommit vid mätningsförrättning har bestämmelse
om upprättande av sådan handling (mätbesked) ansetts böra intagas
i själva lagen (3 §). Det har vidare ansetts, att i lagen bör uttryckligen nämnas,
att i administrativ ordning skola utfärdas föreskrifter rörande förfarandet
vid mätning (mätningsinstruktion). Föreskrifter som i övrigt erfordras
för mätningens utförande, såsom regler rörande mätningsmetod och bedömning
av virkets beskaffenhet, komma, i den man de icke inflyta i mätningsinstruktionen,
att utfärdas jämlikt stadgandet i förslagets 9 §. Att i detta sammanhang
närmare ingå på utformningen av dessa bestämmelser låter sig icke
göra. Beträffande innehållet i desamma, vilket i stor utsträckning kan komma
att bliva beroende av lokala förhållanden, torde ytterligare utredning och
övervägande böra äga rum sedan den ifrågavarande lagstiftningsfrågan slutligen
prövats.
I vissa av remissyttrandena har anmärkts, att ett auktoriserat mätningsförfarande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader för mätningen, i synnerhet
i södra Sverige på grund av där rådände speciella förhållanden. Att vissa
ökade kostnader kunna komma att bliva en följd av ett dylikt förfarande
lärer icke kunna undvikas. Vid utformningen av de närmare bestämmel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
35
serna rörande förfarandet bör eftersträvas, att detta göres så enkelt och praktiskt
som möjligt i syfte att nedbringa kostnaderna. I anledning av uttalande
i ett yttrande må framhållas, att anlitande av två mätare icke torde böra
bliva obligatoriskt för varje slag av mätning.
Kostnaderna för mätningsförrättning måste i varje fall såsom regel bäras
av parterna. Förslaget utgår från att, därest de icke träffa överenskommelse
om kostnadernas gäldande, av Kungl. Majit härutinnan meddelade föreskrifter
skola lända till efterrättelse (3 § tredje stycket). Att i lagen närmare
utforma bestämmelser i dessa hänseenden låter sig näppeligen göra med hänsyn
till de mycket olika förhållanden, som kunna ifrågakomma på förevarande
område.
Enligt förslagets 4 § skola inrättas virkesmätningsnämnder, vilka skola tillsättas
av Kungl. Majit. Rörande dessas verksamhet skola föreskrifter utfärdas
i administrativ ordning. I nämnderna torde böra ingå representanter
för de skilda intressentgrupperna. Antalet ledamöter torde i anslutning till
vad utredningsmannen anfört böra bestämmas till tre eller fem. Ordförande
i nämnden bör besitta domarkompetens. Nämnderna skola dels utöva tillsyn
över mätningsarbetets fullgörande, dels ock avgöra klagomål över virkesmätningsförrättningar.
Kostnaderna för virkesmätningsnämndernas verksamhet torde böra bäras
av statsverket. Vid meddelande jämlikt 3 § tredje stycket i förslaget av
föreskrifter rörande uppkommande kostnader torde dock böra övervägas,
huruvida ej, i likhet med vad som i allmänhet gäller enligt virkesmätningsföreningarnas
stadgar angående kostnader i anledning av att part påkallar
kontrolltumning, den klagande parten själv skall stå för kostnaderna, därest
ej virkesmätningsnämndens avgörande innebär en ändring av mätningsförrättningen
till den klagandes fördel med minst fem procent av virkespartiets
kubikmassa eller värde. En föreskrift i denna riktning synes för övrigt erforderlig
till undvikande av obefogade klagomål.
I 5 § av förslaget har, såsom förut nämnts, intagits bestämmelse angående
klagan till virkesmätningsnämnd över mätningsförrättning. I anslutning till
vad i ett flertal yttranden anförts synes mest ändamålsenligt, att klagan över
virkesmätningsnämnds beslut icke må medgivas. Med hänsyn till den sammansättning
nämnderna, enligt vad jag förut anfört, böra erhålla, torde
några betänkligheter häremot knappast kunna resas.
De i departementsförslaget upptagna straffbestämmelserna, 6—8 §§, ansluta
sig i huvudsak till utredningsmannens förslag. Sålunda har bland annat stadgats
dagsböter eller fängelse för den som visar vårdslöshet eller försummelse
vid utförande av mätning enligt lagen samt för den som förhindrar eller försvårar
verkställande av mätning eller åsidosätter vad på honom ankommer
till fullgörande av föreskrift som meddelats med stöd av lagen.
Den föreslagna lagen synes böra äga giltighet till och med den 30 juni
1944. Under den nya lagens giltighetstid skall lagen örn virkcsmätning icke
äga tillämpning.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
Därest ett auktoriserat mätningsförfarande med stöd av den nu förordade
lagstiftningen skulle genomföras, kommer detta uppenbarligen att medföra
vissa utgifter för statsverket. Kostnaderna för virkesmätningsnämnderna
skola sålunda, enligt vad jag förut berört, i stort sett gäldas av statsmedel.
Det torde även kunna komma i fråga att under vissa förhållanden mätningskostnaderna
böra åvila statsverket. Jämväl andra kostnader, såsom utgifter
för anordnande av kurser för virkesmätare m. m., torde böra bestridas
av statsmedel. Huru stora statsverkets kostnader kunna bliva, låter sig
uppenbarligen i nuvarande läge icke ens approximativt bedömas. Emellertid
synas nu för ändamålet böra å riksstaten för nästa budgetår under nionde
huvudtiteln äskas dels ett obetecknat anslag av 10,000 kronor till Kurser för
virkesmätare m. m., dels ock ett förslagsanslag av 100,000 kronor till Kostnader
för virkesmätning.
Med anledning av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att lagrådets
utlåtande över förenämnda inom jordbruksdepartementet upprättade
förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, av
den lydelse bilaga till detta protokoll1 utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sune Wisén.
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa mindre redaktionella jämkningar är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
37
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 31 maj
19U3.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 24 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
21 maj 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
revisionssekreteraren Erik Hagbergh.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 juni 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
; Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
samt t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets den 31 maj 1943 avgivna utlåtande över det den 21 maj 1943
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående auktoriserad mätning av
ved och annat virke.
Föredraganden anför:
Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. Emellertid har i förslaget
vissa redaktionella jämkningar vidtagits.
Såsom framgår av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till
lagrådet torde till bestridande av vissa utgifter, som föranledas av ett genomförande
av ett auktoriserat mätningsförfarande med stöd av ifrågavarande
lagförslag, böra å riksstaten för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under
nionde huvudtiteln äskas dels ett obetecknat anslag av 10,000 kronor till
Kurser för virkesmätare m. m., dels ock ett förslagsanslag av 100,000 kronor
till Kostnader för virkesmätning.
Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 21 maj 1943 anförts hemställer jag
dels att omförmälda förslag till lag angående auktoriserad
mätning av ved och annat virke måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;
dels
ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att å
riksstaten för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde
huvudtiteln anvisa
ej mindre till Kurser för virkesmätare m. m. ett anslag
av......................................kronor 10,000;
än även till Kostnader för virkesmätning ett förslagsanslag
av .................................... kronor 100,000.
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
39
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fritz af Petersens.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1943:459 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hä a1 i texten
- 2LU 1943:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hänvisats till s. 1 i texten
- JoU 1943:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och arn nät virke m. m., såvitt angår anslagsfrågor s. 1 i texten
- Rskr. 1943:386 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad. a1 i texten
- 2LU 1943:54 Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om opartisk mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning. s. 9 i texten