Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet

1943-10-08 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:332, Angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

1

Nr 332.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående statsbidrag

till social hemhjälpsverksamhet; given Stockholms

slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes i första kammaren av herr Domö

m. fl. och i andra kammaren av herr Bagge m. fl. likalydande motioner angående

hemiljälpsverksamhetens planmässiga organiserande och stödjande

från det allmännas sida (1:84, 11:139).

Motionärerna hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

begära en allsidig utredning om hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiBihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. 1111 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

serande och stödjande från det allmännas sida samt örn framläggande för

riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan första kammarens första tillfälliga utskott infordrat yttrande över

den av herr Domö m. fl. väckta motionen från överstyrelsen för svenska röda

korset, fritidsutredningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

vilka samtliga yttranden gingo i tillstyrkande riktning, beslöt utskottet tillstyrka

den begärda utredningen.

I sitt utlåtande över motionen (utlåtande nr 9) anförde utskottet bland

annat följande:

Utskottet för sin del anser, att frågan örn hemhjälpsverksamhetens ordnande

bör utredas. Utan att närmare ingå på hur utredningen bör planeras,

vill utskottet dock framhålla några synpunkter, som synas böra beaktas. Sålunda

finner utskottet det väl motiverat, att det undersökes, huruvida icke

kortare utbildningskurser kunna vara fullt tillräckliga, samt vidare örn det

icke kan tänkas, att personer åtaga sig dylik hemhjälp såsom halvtidsuppdrag.

Vidare synes böra övervägas lämpliga former för samarbete med vederbörande

kommunala organ, så att nödig social hänsyn tages vid hemhjälpsverksamhetens

ordnande. Dessutom bör uppmärksammas, att intrång ej göres på hembiträdenas

arbetsmarknad.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilken den av herr Bagge

m. fl. väckta motionen hänvisades, avgav ett utlåtande (utlåtande nr 2), likalydande

med nyssnämnda utskotts.

På hemställan av utskotten avlät riksdagen den 17 maj 1939 en skrivelse

till Kungl. Majit (nr 268) med anhållan om en allsidig utredning örn hemhjälpsverksamhetens

planmässiga organiserande och stödjande från det allmännas

sida samt örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Hemhjälpsfrågan har även uppmärksammats av vissa organisationer.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hemställde 1937 i en skrivelse

till Kungl. Majit örn utredning bland annat i fråga örn hjälp i hemmet vid

husmoderns frånvaro för semester. I en skrivelse av den 10 mars 1939 hemställde

förbundet örn utredning rörande hemhjälpsverksamhetens organiserande.

Förbundet framhöll bland annat, att en undersökning borde göras

rörande tillgången på lämplig arbetskraft samt att vissa kompetenskrav borde

fixeras för arbetskraften. Förbundet hänvisade bland annat till en utredning,

som verkställts inom förbundets lokalavdelningar, vilken givit vid handen, att

ett stort behov existerade av ordnad hemhjälpsverksamhet.

Centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor ingav en skrivelse den 8 maj

1939 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, vari — med hänvisning

till behovet av väl kvalificerade och utbildade hemsystrar -— förordades1

ett ökat stöd till utbildningen av hemsystrar.

Göteborgs och Bohus lans landsting ingav en skrivelse den 15 december

1942 till Kungl. Majit med anhållan örn att den av riksdagen begärda utredningen

örn hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande och stödjande

snarast måtte verkställas.

Samtliga nu omförmälda skrivelser överlämnades sedermera till den järn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. May.ts proposition nr 332.

likt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941 tillkallade 1941 års

befolkningsutredning, som uppdragit åt den av utredningen tillsatta delegationen

för hem- och familj ef r ägor att verkställa utredning av de i skrivelserna

berörda frågorna.

Den 10 mars 1943 har utredningen överlämnat utredning och förslag angående

statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (statens off. utredn. 1943:15).

Utredningen ger å sid. 14—39 i sitt betänkande en redogörelse för den

sociala hemhjälpsverksamhetens utveckling och nuvarande läge, av vilken

framgår, att social hemhjälp i viss omfattning bedrivits av dels röda korset

och andra enskilda organisationer och dels primärkommuner, i vissa fall med

stöd av landstingen. Röda korset har för närvarande cirka 200 hemvårdarinnor

anställda. 28 av Sveriges husmodersföreningars riksförbunds föreningar bedriva

för närvarande hemvårdarinneverksamhet, och 30 föreningar lämna bidrag

till kostnaderna för hemvårdarinna anställd av andra. Andra organisationer,

som tagit del i verksamheten, äro Vita Bandet, Eredrika-Bremer-förbundet,

svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och kooperativa kvinnogillesfÖrbundet. Ej sällan lia lokala

kvinnoföreningar gemensamt anställt och bekostat en hemvårdarinna. I några

fall ha diakonikretsar, kyrkliga ungdomsföreningar, stadsmissionen, svenska

missionsförbundet, metodistförsamlingarna eller frälsningsarmén medverkat.

På många håll lämna kommunerna bidrag till enskilda föreningar för verksamhetens

bedrivande, och på en del orter har på senare åren en fullständig komr

mnna.Hspring av verksamheten kommit till stånd. Sålunda finnes hemvårdarinneverksamhet

i 97 av de 121 städerna i riket. Sammanlagda antalet heltidsanställda

hemvårdarinnor i dessa uppgår till 148. I 36 städer är hemvårdarinneverksamheten

kommunaliserad. I ett par fall sorterar verksamheten under den

kyrkliga kommunen, i 4 av städerna bedrives vid sidan av den kommunala

verksamheten hemvårdarinneverksamhet även av enskilda organisationer, i 53

städer bedrives verksamheten av enskilda organisationer med kommunala anslag,

i 8 städer utgår intet kommunalt anslag till de organisationer, som anställt

hemvårdarinna. I övriga kommuner (d. v. s. köpingar och landskommuner)

torde sammanlagda antalet hemvårdarinnor uppgå till mellan 225 och

250. Sammanlagt torde emellertid hemvårdarinneverksamhet i ifrågavarande

kommuner vara anordnad i allenast mellan 10 och 15 procent av hela antalet

dylika kommuner, som utgör cirka 2,400. Inom 2 landsting lia anslag beviljats

såväl till anställande av hemvårdarinnor som till utbildningen av hemvårdarinnor.

4 landsting ha beviljat anslag enbart till det förra ändamålet och 1

landsting allenast till det senare ändamålet. 3 landsting lia avslagit framställningar

örn anslag till verksamheten, i 7 landsting pågår utredning i saken och

i 8 landsting ha inga åtgärder i saken vidtagits.

Utredningen har verkställt vissa undersökningar rörande det föreliggande

behovet av en utökad hemhjälpsverksamhet genom en enquéte bland distriktssköterskorna.

Undersökningen har enligt utredningens mening givit vid

handen, att den nuvarande arbetskraften för hemhjälpsarbete icke räcker till.

Utredningen har dessutom sökt få belyst hur hemhjälpsarbetet praktiskt ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 332.

formar sig genom att taga del av ett antal av hemvårdarinnor förda journaler,

varigenom även de orsaker blivit belysta som föranlett tillkallande av social

hemhjälp. Beträffande denna undersökning hänvisas till sid. 40—48 i utredningens

betänkande.

Jag övergår därefter till att lämna en redogörelse över utredningens förslag.

Befolkningsutredningens förslag rörande den sociala hemhjälps
verksamlieten.

Behovet av en statsunderstödd hem
hj

älpsverksamhet.

De av befolkningsutredningen verkställda undersökningarna rörande det

föreliggande behovet av en utökad hemhjälpsverksamhet lia bibringat utredningen

en bestämd uppfattning, att den hemhjälpsverksamhet, som under

olika former anordnats landet runt av kommuner och enskilda organisationer,

fyller ett mycket stort behov och måste betraktas som ett nödvändigt komplement

till socialvården. Hemhjälpens stora sociala betydelse kan härledas

ur både humanitära och samhällsekonomiska hänsyn. Humanitära skäl tala

för att familjer, som ?plötsligt berövas husmoderns arbetskraft, bispringas

med tillfällig arbetshjälp på sådant sätt, att hemmet kan övervinna krisen

utan alltför stora svårigheter och utan onödig splittring av familjeenheten.

Men även ur samhällsekonomisk synpunkt är en effektiv hemhjälp i rätt tid

av stor betydelse. Ofta kan denna relativt billiga hjälpform förebygga behovet

av ett samhällsingripande av mera omfattande och dyrbart slag.

Örn det sålunda får anses fastslaget, att samhället har ett direkt intresse

av en väl organiserad hemhjälpsverksamhet, behöver därav icke utan vidare

följa, att samhället måste påtaga sig uppgiften att sörja för tillgången till den

arbetskraft, som verksamheten kräver. Det skulle — anför utredningen —

kunna invändas, att samhället saknar anledning att gå längre än till att garantera

de ekonomiska förutsättningarna för anlitande av hemhjälp även i de

fattiga hemmen. Så långt har samhället dock redan nu i princip sträckt sig,

även örn resultatet i praktiken icke alltid motsvarar behovet. Genom mödrahjälpen

tillförsäkras blivande eller nyblivna mödrar ett ekonomiskt bistånd,

vilket ofta lämnas just i form av ersättning för anlitad hemhjälp. Statens

årliga bidrag till bekostande av hemhjälp i samband med barnsbörd kan uppskattas

till i runt tal 1 miljon kronor. I andra fall lämnar fattigvården understöd

i direkt syfte att möjliggöra tillfälligt anställande av arbetshjälp i hemmet.

Mödrahjälpens och fattigvårdens insatser äro emellertid icke tillräckliga

för att tillgodose behovet av social hemhjälp. Samhället kan icke begränsa

sin medverkan till att blott avse dem, som ur ekonomisk synpunkt äro i

strängt behov av offentligt understöd, och kan ej heller överlämna åt de enskilda

hemmen att själva lösa den vanligen mycket svåra uppgiften att anskaffa

den hemhjälp, vartill understöd beviljats. Ur bägge dessa synpunkter

vöre det olyckligt, örn samhället skulle begränsa sin medverkan till enbart

den ekonomiska sidan av hemhjälpsproblemet. Målet bör vara, att för alla

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

familjer över huvud taget säkerställa det tillfälliga behovet av hemhjälp, som

måste tillgodoses i vissa kritiska situationer. Naturligt är, att omsorgen därvidlag

i främsta rummet måste inrikta sig på de fattiga hemmen, som ej ens

ha de ekonomiska förutsättningarna för att tillgodose detta behov, men även

bemedlade hem kunna stundom genom sjukdomsfall eller dylikt råka, i ett

sådant läge, att det blir en samhällsplikt att bispringa vid lösningen av hemmets

akuta arbetsproblem. I senare fallet bortfaller dock anledningen till att

lämna hjälpen kostnadsfritt, men å andra sidan förlorar hemhjälpen därigenom

icke karaktären av en social hjälpform.

Såsom det viktigaste skälet för att samhället ej bör stanna vid ett passivt

understödsbeviljande för hemhjälpsfrågans lösning i det enskilda fallet, pekar

utredningen på den förefintliga bristen på arbetskraft, som kan göra att ett

beviljat understöd icke alltid utnyttjas för åsyftat ändamål. Man kan icke

räkna med att behovet av arbetskraft för en sådan utbyggnad av verksamheten,

som motsvarar behovet, skall kunna fyllas under nuvarande betingelser. Vill

man säkerställa rekryteringen av fullgod arbetskraft för hemhjälpsverksamlieten

vid den åsyftade utbyggnaden av verksamheten, är det enligt utredningens

mening nödvändigt att skapa sådana avlönings- och anställningsvillkor

för hemvårdarinnorna, att deras yrke kan hävda sig i konkurrensen

med de för närvarande mera lockande industri- och kontorsyrkena.

I syfte att skapa det erforderliga ekonomiska underlaget för en utvidgad

social hemhjälpsverksamhet finner utredningen det nödvändigt, att samhället

självt genom lämpliga organ träder in som huvudman för verksamheten. Detta

innebär alltså endast en generalisering av den princip, som redan nu tilllämpas

i ett stort antal kommuner. Utredningen förordar, att man bygger

vidare på den lagda grunden och alltså låter primärkommunerna även i fortsättningen

fungera såsom huvudmän för hemhjälpsverksamheten. Det kan

emellertid icke bliva tal örn någon obligatorisk skyldighet för kommunerna

att anordna social hemhjälpsverksamhet, utan måste detta bliva ett frivilligt

åtagande från kommunernas sida. Med hänsyn till den bristande förmågan

hos många småkommuner att bära kostnaden för en verksamhet av detta slag

torde det dock bliva nödvändigt för staten att lämna ett mera effektivt bidrag

till verksamheten, än som för närvarande sker i form av det understöd

åt hemvårdarinneutbildningen, som staten lämnat. Endast genom ett direkt

statsbidrag till själva verksamheten lär det över huvud taget bliva möjligt

att i full utsträckning vinna kommunerna för en sådan utbyggnad av hemhjälpsverksamheten

som är önskvärd, och endast genom ett sådant statsbidrag

möjliggöres den enhetlighet i organisation och ledning, som är villkoret

för en ändamålsenlig utveckling av verksamheten.

Samhällets övertagande i full utsträckning av huvudmannaskapet för hemhjälpsverksamheten

är ägnat att öka förutsättningarna för att skapa ej blott

den önskvärda ekonomiska standarden för hemvårdarinneyrket utan även ett

höjt socialt anseende för kåren. Hemvårdarinnans ställning som funktionär

inom den offentliga socialvården är icke utan betydelse för rekryteringen.

Anställning i samhällets tjänst har alltid ansetts medföra en social prestige,

opaginerad Kontrollera mot PDF

, 6 Kungl. May.ts proposition nr 332.

som ofta skattas mer än ett högre avlönat privat arbete. I det föreliggande speciella

fallet har utredningen ytterligare stärkts i denna uppfattning genom vissa

företagna stickprovsundersökningar.

Hemhj älpsverksamhetens uppgifter.

Den inom hemhjälpsverksamheten sysselsatta arbetskraften benämnes vanligen

hemsystrar, hemsköterskor eller hemvårdarinnor. Utredningen säger

sig föredraga den sistnämnda titeln såsom mest ägnad att undvika förväxling

med sjuksköterskor och diakonissor. Det har nämligen en viss betydelse, att

hemhjälpsverksamheten icke gives ett falskt sken av att vilja sörja för hemmens

sjukvård i egentlig mening. I det följande användes därför genomgående

benämningen hemvårdarinnor. Härmed avses dock ej att förhindra

bruket av exempelvis titeln hemsyster, där denna redan vunnit burskap och

särskilt där vederbörande utgått från en skola, som antagit denna titel. Utredningen

åsyftar blott att förorda titeln hemvårdarinna som gemensam

officiell benämning på arbetskraften.

En statsunderstödd hemhjälpsverksamhet bör enligt utredningen i stort

sett ha samma uppgifter, som äro utmärkande för verksamheten i dess nuvarande,

för övrigt skiftande former. Den bör kort sagt åsyfta att bereda hemmen

tillfällig arbetshjälp, då hushållets normala funktioner av en eller annan

anledning rubbats på ett mera allva/ligt sätt. Annorlunda uttryckt skall hemvårdarinnans

uppgift vara att vid förfall för husmodern ersätta eller biträda

henne i de dagliga omsorgerna örn bostadens ans och vård, örn hushållet och

om familjemedlemmarna, särskilt barnen. Hon skall alltså i främsta rummet

sköta de vanliga hemsysslorna, såsom matlagning, städning, diskning, bostadens

renhållning, lagning av kläder, sömnad och tvätt. Hon skall vidare

ägna sig åt barnens vård och uppfostran, övervaka deras skolgång och utevistelse,

tillse deras läxläsning, ordna deras matsäck o. s. v. Därtill komma

vissa speciella uppgifter, som hemvårdarinnan även måste behärska, främst

biträde med sjukvård i hemmet. Hon skall visserligen icke påtaga sig en

sjuksköterskas egentliga arbete, men hon skall komplettera sköterskevården.

Sjuksköterskan kan i allmänhet icke mer än se till de sjuka vid kortare besök.

Den hjälp och passning, som en sängliggande sjuk dessemellan behöver,

ankommer på hemvårdarinnan. Hon skall därför vara förtrogen med

sådan enklare hemsjukvård, som varje god husmor måste kunna ombesörja.

Andra speciella uppgifter, som en hemvårdarinna på landsbygden ofta måste

påtaga sig, äro mjölkning, djurskötsel och andra liknande sysslor, som normalt

tillhöra husmoderns göromål i mindre jordbrukarhem.

Utöver dessa uppgifter, varuti insikt och färdighet kunna förvärvas genom

teoretisk utbildning och praktisk verksamhet, tillkomma för hemvårdarinnan

som arbetare i samhällets socialvård ytterligare uppgifter av mera etisk innebörd

och därför svårare att definiera. En god hemvårdarinna måste med allvar

och intresse ägna sig åt sin arbetsuppgift och vara beredd att åtaga sig

tjänstgöring även under de svåraste och mest primitiva förhållanden. Hon

måste genom sitt sätt att vara och verka ha förmåga att ingjuta hopp och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

förtröstan hos nödställda. Anpassningsförmåga är en nödvändig förutsättning

för envar, som åtager sig tjänst i främmande hem, och detta gäller icke

minst den sociala hemhjälpsverksamheten. Hemvårdarinnan har vid sitt

arbete stora förutsättningar att utöva ett gott inflytande på den personliga

hygienen och levnadsvanorna i hemmen. Hon bör också utnyttja dessa förutsättningar

efter sin förmåga och därigenom bidraga till samhällets strävande

efter förbättrad folkhälsa, barnavård och hemvård i allmänhet.

Den sociala hemhjälpsverksamheten har sin givna begränsning. Den

berör knappast hembiträdesfrågan i vanlig mening. Hemhjälpen i dess

här angivna form skall ingripa endast under särskilda betingelser, nämligen

då ett hushåll blivit tillfälligtvis strandsatt på arbetskraft genom tvingande

omständigheter, som innebära en desorganisation av familjelivet, eller då hushållet

eljest råkat i ett sådant nödläge, att ett samhälleligt ingripande i en eller

annan form är nödvändigt. Ett dylikt läge är för handen, då husmodern på

grund av sjukdom eller barnsbörd måste lämna hemmet eller då hon eller

någon annan familjemedlem drabbas av sjukdom, som visserligen kan bliva

föremål för vård i hemmet men endast under förutsättning att hemmet får ett

tillskott i arbetskraft som ersättning för eller biträde åt husmodern. En liknande

situation inträffar, då husmodern på grund av kroppslig eller psykisk

överansträngning eller konvalescens efter sjukdom kräver vila för att kunna

återvinna hälsa och krafter. Även en ensamstående person bör kunna få åtnjuta

social hemhjälp, framför allt vid sjukdom eller annan arbetsoförmåga, som

medgiver vård i hemmet.

Även i ett annat sammanhang torde den sociala hemhjälpen framdeles

kunna få en uppgift att fylla, nämligen vid organiserandet av en statsunderstödd

semesterledighet för husmödrar.

Örn över huvud taget detta vikarieproblem skall kunna nöjaktigt lösas, torde

det bliva nödvändigt att anlita den sociala hemhjälpen, åtminstone i sådana

fall där direkta beröringspunkter finnas. Om semesterledigheten motiveras av

klenhet eller överansträngning, föreligger ju alltid en av de regelmässiga förutsättningarna

för hemhjälpens ingripande. Då emellertid den statsunderstödda

semesterverksamheten tills vidare endast bedrives på försök och några definitiva

riktlinjer för dess framtida ordnande ännu ej föreligga, synes det icke

heller möjligt att närmare precisera under vilka förutsättningar den sociala

hemhjälpen kan bliva ägnad att tagas i anspåk för husmoderssemesterns

genomförande. Ett ytterligare skäl för att nu avstå härifrån är, att frågan

icke kan bli aktuell förrän hemhjälpsverksamheten nått en större utveckling

än som här tänkes möjlig inom det första utbyggnadsskedet.

Ehuru den sociala hemhjälpen i första hand måste reserveras för medellösa,

finner utredningen hinder dock icke böra möta att, i den mån arbetskraften

och anslagna medel räcka till, utsträcka denna hjälpverksamhet till

att omfatta även icke-medellösa eller till och med välsituerade. Förutsättningen

därför måste dock alltid vara, att ett nödläge av ovan antytt slag verkligen

är för handen och att arbetshjälp på annat sätt ej står att erhålla. Så snart

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

man sålunda utvidgar området för verksamheten, uppkommer frågan, efter

vilka grunder ersättning bör uttagas av icke-medellösa för lämnad hemhjälp.

Under alla förhållanden måste man också närmare definiera den medellöshet,

som berättigar till kostnadsfri hemhjälp. I bägge fallen förutsättes alltså en

gradering av hushållens ekonomiska bärkraft, som svårligen kan bliva föremål

för enhetliga regler utan måste från fall till fall bedömas av verksamhetens

lokala ledning. Betalningsförmågan är nämligen beroende av en

mängd skiftande faktorer, som icke kunna pressas in under schematiska bestämmelser.

Principiellt föreligga här samma bedömningsfrågor, som dagligen

möta vid prövningen av olika sociala understödsbehov. Skillnaden är endast

den, att medellösheten respektive betalningsförmågan bör bedömas efter

mindre stränga principer i fråga örn social hemhjälp än vad fallet är inom den

egentliga socialvården. En sådan mera liberal uppfattning av medellöshetsbegreppet

torde stå i överensstämmelse med den praxis, som i allmänhet

redan nu tillämpas inom hemhjälpsverksamheten.

Även örn prövningen av medellöshet och betalningsförmåga alltid måste

i sista hand överlämnas åt den lokala ledningen, synes det likväl vara lämpligt

att fastställa vissa normer för denna prövning, som kunna vara ägnade

att vägleda ortsmyndigheterna och skapa största möjliga enhetlighet i verksamhetens

utövande. Sådana normer böra utarbetas kommun- eller länsvis

eller eljest för distrikt, som med hänsyn till allmänna levnadskostnader och

andra omständigheter kunna följa gemensamma föreskrifter. Normerna kunna

lämpligen givas formen av avgiftstaxor av det slag, som redan nu tillämpas på

vissa orter.

Former för hemvårdarinnornas anställning.

Enligt utredningens mening bör hemhjälpsverksamheten även framdeles

i princip baseras på heltidsanställd arbetskraft. Detta torde utgöra en förutsättning

för att man skall kunna av yrkets utövare kräva en genomgången

specialutbildning av den omfattning, som normalt är önskvärd.

Emellertid kan hemhjälpsverksamheten icke enbart grundas på heltidsanställd

arbetskraft. Behovet av hemhjälp är till sin natur av mycket skiftande

styrka. Vid större sjuklighet ökas behovet, men under vissa tider av året

inträder vanligen en säsongbetonad minskning av behovet under det normala

o. s. v. Den anställda arbetskraften måste därför göras till omfånget elastisk,

örn verksamheten över huvud taget skall kunna ordnas ekonomiskt. Här

öppnar sig alltså ett naturligt arbetsfält för den deltidsanställda arbetskraften,

vars fördel just ligger i elasticiteten. Ur denna synpunkt synes den idealiska

organisationsformen, åtminstone i större kommuner, vara att minimibehovet

av hemhjälp tillgodoses med heltidsanställd arbetskraft, medan det överskjutande

behovet täckes med deltidsanställd.

Denna sistnämnda arbetskraft kan dock stundom även ha andra uppgifter

att fylla än att vara ett komplement till den heltidsanställda arbetskraften.

Sålunda kan den fylla en självständig uppgift inom smärre eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

eljest mindre bärkraftiga kommuner, som ej erbjuda full sysselsättning för

eller anslå medel till en heltidsarbetande hemvårdarinna. Det kan ofta för en

sådan kommun vara ett vanskligt företag att engagera en dylik permanent

arbetskraft.

Men även inom större samhällen kunna självständiga arbetsuppgifter yppa

sig för deltidsarbetskraften. Ofta finnes inom dessa samhällen tillgång till

kvinnor med särskild utbildning och fallenhet för viss specialitet inom hemvården,

vilka ha lust och möjlighet att i begränsad utsträckning ställa sin

arbetskraft till förfogande för social hemhjälp. Med sådan partiell arbetskraft

kan man lättare åstadkomma en önskvärd differentiering av arbetsuppgifterna,

än örn verksamheten uteslutande är baserad på heltidsanställd

arbetskraft. Även heltidsarbetande hemvårdarinnor kunna självfallet besitta

specialfärdigheter, men det är sällan möjligt att utnyttja dessa lika väl som

vid den smidigare arbetsorganisationen, som deltidsanställningen möjliggör.

Deltidsanställningen har hittills praktiserats i tämligen ringa utsträckning

och huvudsakligen i de större städerna. Däremot är denna anställningsform

över huvud taget mindre använd på landsbygden, där den likväl kanske har

de största förutsättningarna att fylla en uppgift. På landet förefinns utan

tvivel ett visst överskott av kvinnlig partiell arbetskraft, som dock mera

sällan ger sig direkt till känna och som i varje fall har svårt att finna lämplig

sysselsättning. Detta gäller bl. a. en del hemmadöttrar vid ofullständiga

jordbruk, som ej kunna giva dem rimlig kontant inkomst, och även kvinnor

ur andra yrkesgrupper som visserligen vore benägna för att skaffa sig någon

egen arbetsförtjänst men förhindras av olika skäl att åtaga sig arbete i andras

hem under gängse anställningsform. Det synes troligt, att dessa kategorier av

landsbygdens kvinnor skulle kunna lockas till den sociala hemhjälpens arbetsfält.

Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens.

När det gäller att bedöma på vilket sätt hemvårdarinneyrket i framtiden bör

rekryteras förmodar utredningen, att en utbildning genom skolor kommer att

visa sig vara den lämpliga. Sedan de förändrade förhållandena på hemarbetets

område medfört, att de unga flickorna mera sällan ha tillfälle att, såsom förr

varit vanligt, under en kunnig husmoders ledning förvärva en allsidig huslig

yrkeskunskap, torde för alla husligt arbetande genomgång av en skola bli den

normala grundvalen för deras yrkeskunskap. Detta kommer att gälla såväl

husmödrar som hembiträden och givetvis även en sådan kår som hemvårdarinnorna.

Då det i nuvarande läge gäller att skaffa lämplig arbetskraft till en utökad

hemvårdarinnekår vill utredningen dock icke förorda, att ett absolut villkor

för erhållande av hemvårdarinnekompetens skall vara genomgång av skola.

Det finns otvivelaktigt kvinnor, som genom långvarig praktisk träning i

hemarbete, parad med naturlig lämplighet för detta arbetsområde, ha förvärvat

en mycket tillfredsställande huslig yrkeskunnighet och därför böra kunna an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majits proposition nr 332.

vändas inom det sociala hemhjälpsarbetet. Om efterfrågan på arbetskraft för

denna verksamhet hastigt växer i och med statens medverkan, blir det säkerligen

svårt att få fram tillräckligt med skolutbildad arbetskraft. Möjligheterna

att skapa nya skolor äro i nuvarande läge begränsade. Av dessa skäl

finner utredningen det lämpligt att föreslå, att för erhållande av hemvårdarinnekompetens

skall fordras antingen genomgång av hemvårdarinneutbildning

vid särskilda skolor eller praktisk kunnighet och personlig lämplighet. ådagalagd

på det sätt som utredningen i fortsättningen närmare anger.

Den skolutbildning, som bör fordras för erhållande av hemvårdarinnekompetens,

kan enligt utredningens mening vara av ungefär sådan omfattning

som den som gives vid de nuvarande hemsysterskolorna.

Utredningen föreslår att elever, som utexamineras från de för närvarande

till centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor anslutna skolorna och från

skolor, som anordna utbildning i huvudsak efter hemsysterskolornas riktlinjer,

må av tillsynsmyndigheten för den sociala hemhjälpen förklaras kompetenta

som hemvårdarinnor. Beträffande inträdesfordringarna synes ett

önskemål vara, att den sökande skall ha fyllt 20 år och under minst ett år ha

arbetat i familj med minderåriga barn. Yad utbildningstidens längd beträffar

anser utredningen, att minimikraven för kursen i husligt arbete böra kunna

fastställas till 10 månader och minimitiden för praktiken till 5 månader.

Kursen bör helst förläggas till internatskola. Praktiken önskar utredningen

helst delad mellan tjänstgöring som biträde åt eller vikarie för hemvårdarinna

och tjänstgöring på barnhem, ålderdomshem eller sjukvårdsinrättning (helst

sjukstuga).

Fastställandet i detalj av omfattningen och beskaffenheten av den praktiska

tjänstgöring, som skall anses lia givit sådan huslig yrkeskunskap, att den

bör berättiga till hemvårdarinnekompetens, bör ankomma på tillsynsmyndigheten.

Utredningen är väl medveten örn att svårigheter komma att yppa sig, när

det gäller att göra jämförelser mellan den arbetskraft, som utbildats i skolor,

och den, som förvärvat sina kunskaper på annat sätt. För att undanröja de största

svårigheterna vid bedömandet av de sökandes kunskaper och lämplighet och därtill

försäkra sig örn att samtliga blivande hemvårdarinnor besitta ett visst likformigt

kunskapsmått föreslår utredningen, att de som önska förvärva hemvårdarinnekompetens

utan att ha fått utbildning i härför avsedd skola genomgå

en särskild kompletterings- och provkurs på 2 månader. Denna kurs bör dels

bibringa de blivande hemvårdarinnorna vissa kunskaper i näringslära, teoretisk

barnavård, sjukvård och hälsolära, hemekonomi och socialvård. Vidare bör under

kursen prövning ske av elevernas praktiska färdighet i matlagning, sömnad,

barnavård och övriga grenar av husligt arbete samt mjölkning (för jordbruksområden)

. Arbetet under kursen bör anordnas så, att elevernas lämplighet för hemvårdarinneyrket

prövas ur olika synpunkter. För inträde till kursen bör fordras

en grundlig och allsidig praktik i hemarbete och i skötsel av barn under en tid

av minst 5 år, varunder förvärvats insikter och färdigheter i samtliga de göromål,

som komma att ingå i en hemvårdarinnas arbetsuppgifter. Bland dem,

som anmäla sig till genomgång av dylik kurs, torde komma att finnas personer

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

som genom olika slag av yrkesutbildning eller kurser skaffat sig omfattande

kunskaper och erfarenheter. En förkortning av praktiktiden bör i sådana fall

kunna medgivas. Tillsynsmyndigheten, som granskar ansökningarna till provkurs,

har att väga värdet av olika utbildningsvägar gentemot praktisk tjänstgöring

av olika omfattning och sålunda åstadkomma en gradering av de sökande.

Örn hemvårdarinneyrket får den ställning, som det föreliggande förslaget

avser, torde tillströmningen av sökande till ifrågavarande kurser komma

att bliva stor, varför de som antagas till provkurserna torde komma att vara

väl meriterade. Den som utan anmärkning genomgått provkursen gives hemvårdarinnekompetens

och anses jämställd med de vid skolor utbildade hemvårdarinnorna.

Vad beträffar det antal hemvårdarinnor, som under de närmaste åren kunna

komma att behövas och förutsättningarna för deras utbildning har utredningen

beräknat, att vid nuvarande hemsysterskolor jämte för sådan utbildning efter

vissa omläggningar lämpade yrkesskolor skulle kunna utbildas sammanlagt

cirka 225 hemvårdarinnor per år.

Utbildningen av hemvårdarinnor under själva skoltiden kommer automatiskt

att ske med stöd av statsbidrag och statsstipendier enligt de grunder,

som gälla för yrkesundervisning i allmänhet. Emellertid synes det vara nödvändigt

att bevilja både hemsysterskolor och andra skolor, som engagera

sig för hemvårdarinneutbildningen, ett extra statsbidrag till de kostnader,

som föranledas av speciella organisationsfrågor, anlitandet av speciallärare,

ordnandet av praktikantverksamheten etc. Detta bidrag föreslås till 100 kronor

per hemvårdarinneelev. Den sammanlagda kostnaden skulle alitsa bli 22 500

kronor.

Under den s. k. praktikanttiden erhålla hemsysterskolornas elever för närvarande

ej några stipendier. De kostnader som praktikanttiden för med sig få i

allmänhet betalas av eleverna själva på så sätt, att skolorna förskottera de erforderliga

beloppen, för vilka eleven blir betalningskyldig efter erhållen anställning.

Detta arrangemang förefaller mindre tillfredsställande och kan verka återhållande

på dem, som överväga att söka sig till utbildningen, varför utredningen

föreslår, att praktikanttiden måtte betraktas som en del av hemvårdarinneutbildningen,

och att eleverna under denna tid kunna tilldelas statsstipendier

efter samma grunder som under den egentliga kurstiden. Dylika stipendier

skulle dock endast behöva utgå till en del av eleverna, enär vissa praktikanter

få ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen. Om för samtliga 225 elever beräknas

att högsta stipendiebelopp (45 kronor per månad) skulle utgå under

hela praktikanttiden, skulle kostnaden härför bli 50 625 kronor.

Omfattningen av de föreslagna provkurserna blir beroende av efterfrågan

på hemvårdarinnor från kommunernas sida. Utredningen har preliminärt beräknat

att 100 personer per år skulle under de första åren beredas tillfälle att

förvärva hemvårdarinnekompetens på denna väg. Kostnaden för en dylik provkurs

för 12 elever skulle enligt preliminära beräkningar bli 2 400 kronor,

för 100 elever cirka 20,000 kronor. Dessutom böra statsstipendier för deltagarna

i dessa kurser utgå i vanlig ordning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Organisationen av hemvårdarinneutbildningen, vare sig det gäller reguljär

utbildning i särskilda skolor eller kurser eller den sist angivna utbildningen

genom kortare provkurser, kräver ett mycket omfattande arbete, som

lämpligen bör anförtros åt ett centralt statsorgan. Utredningen föreslår,

att det skall ankomma på socialstyrelsen att utöva högsta tillsynen av den

statsunderstödda hemhjälpsverksamheten och bland annat att närmare

fastställa kompetensvillkoren för hemvårdarinnor. Naturligt synes därför

vara, att socialstyrelsen även anförtros uppdraget att tillgodose behovet av

tillräckliga utbildningsmöjligheter för blivande hemvårdarinnor. Socialstyrelsen

bör alltså först och främst utreda behovet av utbildningsanstalter inom

olika delar av landet samt vidare i intimt samarbete med skolöverstyrelsen

och lantbruksstyrelsen utarbeta lämpliga undervisningsplaner och fastställa

de anspråk, som måste ställas på undervisningens art och omfattning, samt

slutligen vidtaga åtgärder för att det konstaterade behovet av utbildningsmöjligheter

skall bliva fyllt. Självfallet skola skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen

alltjämt handhava den uppsikt över undervisningen, som

tillkommer dem såsom tillsynsorgan för den statsunderstödda yrkesundervisningen.

Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor.

Utredningen framhåller, att ett statligt understöd åt kommunernas verksamhet

för social hemhjälp förutsätter, att vissa minimikrav uppställas i fråga örn

avlöningsvillkoren för den i verksamheten sysselsatta arbetskraften. Med hänsyn

till yrkets krävande natur och de relativt höga kompetenskraven måste hemvårdarinnornas

avlöning ligga högre än den allmänna lönenivån för exempelvis

hembiträden och även hushållerskor i privat tjänst. Självfallet bör dock avlöningskravet

ej ställas så högt, att därav kan föranledas en omotiverad stegring

av den nuvarande lönenivån inom hemvårdarinneyrket. Dessutom måste tillses,

att avlöningsvillkoren på ett lämpligt sätt ansluta sig till gällande villkor för

befattningshavare inom annan statsunderstödd verksamhet av liknande karaktär.

I sistnämnda hänseende torde avvägningen lämpligen kunna ske under

jämförelse med distriktssköterskornas avlöning.

Ett mycket stort antal av hemvårdarinnorna avlönas för närvarande enligt

Uppsala hemskolas anställningskontrakt. Begynnelselönen enligt detta utgör

i runt tal 1 500 kronor, vartill kommer fri bostad med möbler, värme och

lyse samt tvätt. Den totala begynnelseavlöningen torde alltså kunna i medeltal

värderas till 2 100 kronor. Under nu rådande kristid utgår på de flesta

håll ett dyrtidstillägg örn 15—25 % på den kontanta lönen. Den faktiska

löneinkomsten för hemvårdarinnor, som avlönas enligt ifrågavarande kontrakt,

kan sålunda i medeltal angivas till omkring 2 400 kronor.

De kommunalt anställda hemvårdarinnorna ha i allmänhet högre avlöning.

Uppgifter, som av utredningen inhämtats från ett tiotal medelstora städer, utvisa

sålunda begynnelselöner varierande mellan lägst 2 495 och högst 3 947

kronor. Medeltalet för dessa städer ligger vid ungefär 3 000 kronor, inberäknat

dyrtidstillägg och naturaförmåner.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.

Distriktssköterskornas minimilön utgör 1 800 kronor jämte tre ålderstilllägg

örn 100 kronor, vartill kommer fri möblerad bostad jämte värme och

lyse. I verkligheten äro dock avlöningsvillkoren väsentligt bättre. Den normala

begynnelselönen är 2 280 kronor, och ålderstilläggens belopp är höjt till

180 kronor; därtill kommer dyrtidstillägg enligt särskilda bestämmelser,

för närvarande uppgående till 19''6 %. Distriktssköterskornas faktiska

begynnelselön utgör alltså i allmänhet 2 727 kronor jämte bostadsförmån.

Örn den sistnämnda liksom för hemvårdarinnorna värderas till 600 kronor,

blir den totala begynnelselönen 3 327 kronor.

Utredningen har övervägt lämpligheten av att tillämpa en dyrortsgradering

av hemvårdarinnornas avlöning men har av flera skäl ansett sig böra

avstå härifrån, när det gäller fastställandet av minimilönen. Enhetliga lönebestämmelser

tillämpas även inom andra områden av statsunderstödd verksamhet,

bl. a. för distriktssköterskorna. Likaså har övervägts en uppdelning

av den kontanta lönen i ett fast grundbelopp och ett dyrtidstillägg, men även

detta förslag har övergivits av lönetekniska skäl.

Utredningen har stannat för att föreslå, att den kontanta årslönen för heltidsanställd

hemvårdarinna fastställes till 1 800 kronor jämte tre ålderstillägg

å 100 kronor efter tre, sex och nio års tjänstgöring. Därtill skulle komma hyresersättning

motsvarande ortens pris för en möblerad bostad örn ett rum med

kök eller kokvrå jämte värme och lyse, eller ock samma förmåner in natura. Örn

bostadsförmånen liksom ovan värderas till 600 kronor, skulle begynnelseavlöningen

alltså totalt uppgå till 2 400 kronor.

De föreslagna avlöningsbeloppen äro minimibelopp, som ansetts tillämpliga

på de billigaste orterna. Det kan förutsättas, att dessa belopp komma

att överskridas på orter med högre levnadskostnader. Eftersom avlöningsbeloppen

vidare äro fasta, kan det framdeles bliva nödvändigt att justera beloppen

uppåt eller nedåt i den mån levnadskostnadsindex undergår mera väsentlig

förändring i den ena eller andra riktningen. Dylika justeringar torde i allmänhet

ej behöva medföra ändring i hemvårdarinnornas avlöningsvillkor,

eftersom dessa kunna förutsättas som regel bliva anslutna till kommunala

avlöningssystem med indexreglerade lönebelopp.

Den årliga semestern för hemvårdarinnor, som äro anställda enligt Uppsala

hemsysterskolas kontrakt, omfattar en månad. Minimikravet i fråga örn semesterrätt

bör dock lämpligen ansluta sig till de bestämmelser, som enligt

civila avlöningsreglementet gälla för ordinarie statstjänstemän i motsvarande

löneställning. Med hänsyn till den föreslagna minimiavlöningen för hemvårdarinnor

torde jämförelse närmast böra ske med lönegrad 4 inom löneplanen

A. Detta innebär, att hemvårdarinna skall hava rätt till minst 20

dagars semester intill det år, under vilket hon fyller 40 år, och 30 dagars

semester för tiden därefter.

Hemv år dar imnäs rätt till avlöning under tjänstledighet till följd av sjukdom

föreslår utredningen reglerad i anslutning till bestämmelserna för nyssnämnda

kategori av statstjänstemän. Sålunda bör hemvårdarinna äga rätt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Marits proposition nr 332.

att uppbära lönen oavkortad intill 25 dagar men vid längre tjänstledighet vara

skyldig avstå kr. 1:10 per dag av sin avlöning.

Utöver de nu angivna förmånerna bör hemvårdarinna självfallet äga rätt

till ersättning för resekostnader i tjänsten. Såvitt möjligt bör hon även tillhandahållas

fri telefon.

Hemvårdarinnornas pensionsfråga bör enligt utredningens mening lämpligen

ordnas genom kårens anslutning till statens pensionsanstalt. Pensioneringsbestämmelserna

synas böra anpassas efter bestämmelserna för de befattningshavaregrupper,

som avses i kap. VI av anstaltens reglemente och som bland

andra omfatta sjuksköterskor, distriktstandsköterskor och distriktsbarnmorskor.

Tjänstepensionsunderlaget, vilket utgör 1 560 kronor för sjuksköterskor,

1460 kronor för distriktstandsköterskor och 1000 kronor för

distriktsbarnmorskor, föreslås för hemvårdarinnornas vidkommande till 1 400

kronor. I fråga örn pensionsålder och tjänstetid för hel pension föreslås

samma bestämmelser som för sjuksköterskor och barnmorskor, nämligen 55

levnadsår och 25 tjänsteår (för distriktstandsköterskor gäller 60 levnadsår

och 30 tjänsteår). Pensionsavgifterna förutsättas kunna beräknas enligt samma

grunder som för distriktssköterskor och distriktstandsköterskor. Detta innebär,

att hem vårdarinnan själv betalar en årlig avgift av 6 % av pensionsunderlaget

eller 84 kronor, medan huvudmannen betalar 5 % eller 70 kronor.

Minimiavlöningen för deltidsanställd hemvårdarinna föreslår utredningen

fastställd till 5 kronor för full arbetsdag, vilket belopp står i lämplig relation

till den heltidsanställda arbetskraftens årsavlöning. Det skulle kunna invändas,

att den föreslagna daglönen på vissa håll kommer att överstiga gängse

lön för tillfällig arbetskraft i den öppna marknaden. Örn man anställer en

dylik jämförelse, måste man dock beakta den icke oväsentliga skillnaden

mellan vanligt »hjälphusarbete» och det sociala hemhjälpsarbetet. Även den

deltidsanställda hemvårdarinnan måste fylla ganska höga krav på kompetens

och lämplighet. Hennes arbete kommer också att som regel försiggå under

mer än vanligt svåra och primitiva förhållanden, som ställa stora anspråk på

förnöjsamhet och tålamod. Därtill kommer, att daglönen för hjälphusarbete i

allmänhet utfylles med fri kost på arbetsplatsen, medan däremot hemvårdarinnan,

som i stor utsträckning hänvisas till tjänstgöring i hem med små

resurser, oftast nödgas att själv sörja för sitt kosthåll.

Som villkor för statsbidrag till deltidsanställd hemvårdarinnas avlöning bör

föreskrivas, att anställningen skall avse minst 80 arbetsdagar (motsvarande ett

kvartal) per år och följaktligen garantera en minimiavlöning av 400 kronor per

år. Genom en sådan bestämmelse markeras, att deltidsanställningen icke får

betraktas som ett engagemang av arbetskraft för ett visst tillfälle eller ett

visst uppdrag utun förutsätter en uppgörelse en gång för alla, att hemvårdarinnan

ställer sin arbetskraft till förfogande i bestämd utsträckning vid

förefallande behov.

Herahjälpsverksamhetens organisation.

Vid övervägandet av den lämpligaste organisationsformen för en statsunderstödd

hemhjälpsverksamhet upptager utredningen i första hand frågan,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

vilket samhällsorgan som bör vara huvudman för verksamheten. Den omedelbara

ledningen av verksamheten kan av naturliga skäl icke vara en uppgift

för den centrala statsförvaltningen utan måste anförtros åt lokala organ.

Valet måste då komma att stå mellan landstingen och kommunerna. För

det förra alternativet tala onekligen flera skäl, främst landstingens större

ekonomiska bärkraft, deras möjlighet att åstadkomma en lämplig distriktsindelning

för verksamheten och vidare den lättnad för statens ledning och

kontroll, som skulle följa med en mera centraliserad organisation. Men även

örn landstingen skulle göras till huvudmän för verksamheten, måste tydligen

den omedelbara ledningen av verksamheten dock decentraliseras till lokala ortsorgan

med begränsade verksamhetsområden. Detta skulle då naturligen leda

fram till en distriktsindelning av samma slag, som förekommer inom distriktssköterskevården.

Distrikten skulle därvid kunna givas den storlek och avgränsning,

som vore mest lämplig ur organisationssynpunkt, och behövde icke

anslutas till den ofta mindre lämpliga kommunala indelningen. Emellertid

skulle en sådan distriktsindelning utan tvivel stöta på större svårigheter vid

det praktiska genomförandet än vad fallet varit i fråga örn sköterskevården.

I det sistnämnda fallet har distriktsindelningen i stor utsträckning kunnat

ordnas efter objektiva grunder, men i fråga om hemhjälpsverksamheten vore

detta knappast möjligt att åstadkomma för ett centralt landstingsorgan utan

tillräcklig kännedom örn de skiftande förhållanden och behov, som föreligga

inom olika delar av området. Endast kommunala organ torde äga möjlighet

att rätt bedöma dessa frågor för den egna kommunens vidkommande. Utan

tvivel skulle därför såväl själva distriktsindelningen som den praktiska utövningen

av verksamheten framkalla missnöje hos kommuner och samhällen,

som med rätt eller orätt ansåge sina speciella intressen tillbakasätta. Över

huvud taget skulle systemet sannolikt bliva ägnat att framkalla slitningar

mellan hemhjälpsverksamhetens ledning och kommunerna, som icke vore till

gagn för verksamheten.

För kommunerna som huvudmän för den sociala hemhjälpen finner utredningen

främst den omständigheten tala, att de för närvarande undantagslöst

handhava denna uppgift, i den mån hemhjäfpsverksamhet finnes anordnad av

offentlig myndighet, låt vara att landstingen i allmänhet lämna ett ekonomiskt

och organisatoriskt stöd åt kommunernas verksamhet. På grund härav och med

hänsyn till de antydda svårigheterna för en till landstingen centraliserad ledning

av verksamheten har utredningen funnit övervägande skäl tala för att bygga

den framtida organisationen på redan utbildad praxis och har därför stannat

vid att förorda kommunerna som huvudmän för den statsunderstödda hemhjälpverksamheten.

Den kommunala ledningen av hemhjälpsverksamheten förutsätter så speciella

kvalifikationer hos det ledande organet, att utredningen finner påkallat

föreslå inrättande av en särskild hemhjälpsnämnd inom varje kommun. Där

så lämpligen kan ske bör kommunen dock vara oförhindrad att uppdraga åt

någon befintlig kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd. Särskild

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.

hemhjälpsnämnd skall enligt förslaget bestå av tre eller fem ledamöter, av

vilka en eller flera kunna utses att utöva den närmaste ledningen av verksamheten.

Inom hemiljälpsnämnden bör givetvis den husmoderliga sakkunskapen

vara väl representerad.

Hemhjälpsnämndens huvudsakliga uppgifter skola vara att anställa hemvårdarinnor

och leda deras arbete, att uppgöra förslag till instruktion för

hemvårdarinna samt grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp

(avgiftstaxor) ävensom att bevaka kommunens anspråk på statsbidrag till

verksamheten. Hemhjälpsnämnden bör självfallet samarbeta med barnavårdsnämnd,

fattigvårdsstyrelse och andra organ inom offentlig och enskild socialvård

samt icke minst med arbetsförmedling, där sådan finnes inom orten.

Samarbetet med arbetsförmedlingen bör i första hand avse anskaffande av

arbetskraft, som kan befinnas villig och lämplig att taga hemvårdarinneanställning

eller att utbilda sig därtill. Men det kan också möjligen visa sig

lämpligt, att överenskommelse träffas med arbetsförmedlingen örn viss medverkan

även vid den dagliga förmedlingen av hemvårdarinnor till hjälpbehövande

hem. Detta förutsätter dock, att tjänstemännen i fråga om social

behovsprövning få en skolning, vilken de för närvarande i allmänhet ej torde

besitta. För närvarande måste man därför räkna med att deras medverkan på

detta område endast kan få en begränsad omfattning.

Förmedlingen av social hemhjälp kan uppdragas åt någon befintlig

kommunal expedition, såsom socialvårdsbyrå, kommunalkontor e. d., såvitt

till expeditionen finnes knuten någon tjänsteman med nödiga kvalifikationer

för uppgiften. Kan ingen av de antydda utvägarna med fördel anlitas,

återstår för hemhjälpsnämnden att begagna sig av möjligheten att utse

någon eller några av sina ledamöter att som jourhavande ombesörja den

närmaste ledningen av verksamheten och de löpande expeditionsgöromålen.

Självfallet får det icke överlåtas åt hemvårdarinnoma att själva bestämma,

örn och för hur lång tid begärd hemhjälp skall lämnas samt örn storleken av

eventuell ersättning. Ej heller bör det i regel ankomma på hemvårdarinnorna

att mottaga eller inkassera fastställd ersättning för hemhjälp.

Ett flertal landsting ha ådagalagt intresse för verksamheten genom att

bevilja anslag till densamma i en eller annan form eller genom att föranstalta

örn utredning i sådant syfte. Utredningen finner ej något skäl, varför man

skulle för framtiden avstå från landstingens medverkan till hemhjälpsfrågans

lösning, utan vill fastmer förorda en reglerad och än mer positiv insats från

deras sida. Denna insats skall enligt förslaget bestå dels i beviljande av visst

anslag till verksamheten, dels i utseende av visst antal ledamöter i ett sammanhållande

och kontrollerande organ för verksamheten inom landstingsområdet.

Yad först angår landstingens ekonomiska bidrag till kommunernas hemhjälpsverksamhet

skall detta enligt förslaget stå i ett bestämt förhållande till

det statsbidrag, som tillerkännes varje särskild kommun. Landstingsbidraget

skall nämligen utgöra minst hälften av det bidrag, staten kommer att lämna,

exklusive statens bidrag till ålderstillägg åt hemvårdarinnoma. I enlighet

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

med det förslag rörande statsbidragets storlek, för vilket redogörelse längre

fram skall lämnas, innebär nyssnämnda regel, att landstingsbidragets minimibelopp

sättes till 500 kronor om året för varje heltidsanställd hemvårdarinna

och 1 krona för varje arbetsdag, som fullgöres av deltidsanställd hemvårdarinna.

Emellertid äro kommunerna icke berättigade till bidrag för ett obegränsat

antal hemvårdarinnor utan är detta på visst sätt begränsat.

Yad angår ledningen och kontrollen av hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet

har utredningen övervägt olika möjligheter att skapa ett lämpligt

organ för dessa uppgifter. Sålunda har utredningen från en vidare synpunkt

diskuterat lämpligheten av att inrätta läns- eller landstingsnämnder

med uppgift att överhuvudtaget sammanhålla och leda all inom länet

(eller landstingsområdet) förekommande verksamhet av hemekonomisk och

familjesocial natur. En sådan nämnd skulle följaktligen kunna tänkas med

fördel övertaga handläggningen av frågor rörande mödrahjälp, hemhjälpsverksamhet,

husmoderssemester, daghem, lekskolor och sommarkolonier, andelstvättstugor

och samlingslokaler m. m. Förslag örn en länssocialnämnd

har även framlagts av socialvårdskommittén, som åt en dylik nämnd vill

uppdraga att i länsstyrelsernas ställe handlägga huvudparten av socialhjälps-,

barnavårds- och alkoholistärendena. Möjligen kan man under den fortsatta

diskussionen finna en framkomlig väg att förena dessa olika synpunkter. Då

emellertid varken frågan örn en länsnämnd för familjesociala frågor eller förslaget

om en länssocialnämnd ännu äro tillräckligt utredda, måste hemhjälpsfrågan

i varje fall provisoriskt lösas utifrån nu rådande förhållanden.

Landstingens förvaltningsutskott torde av flera skäl icke kunna anses

lämpade att övertaga en så speciell uppgift som att leda och kontrollera den

sociala hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet. Utredningen vill i

stället anförtro denna uppgift åt ett särskilt organ, förslagsvis benämnt hemhjälpsstyrelse.

Denna styrelse skall enligt förslaget bestå av ordförande och

fyra ledamöter jämte suppleanter för dem. Ordföranden och en ledamot jämte

suppleanter för dem skola utses av Kungl. Maj:t, de övriga ledamöterna jämte

suppleanter av landstinget. Liksom inom hemiljälpsnämnden bör inom hemhjälpsstyrelsen

den husmoderliga sakkunskapen vara väl representerad.

Hemhjälpsstyrelsen kommer att å ena sidan ha till uppgift att, såsom redan

nämnts, leda och övervaka hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet

och därvid fastställa instruktioner för kommunernas hemvårdarinnor samt

taxor för de avgifter, som skola utgå för hemhjälpen, ävensom i övrigt verka för

hemhjälpsverksamhetens ändamålsenliga utveckling och största möjliga enhetlighet

vid dess utövande. I sistnämnda hänseende finner utredningen det

särskilt böra ankomma på hemhjälpsstyrelsen att stimulera kommunernas intresse

för verksamheten och att vid behov taga initiativ till kommuners sammanslutande

till kommunalförbund för verksamhetens handhavande. Å andra

sidan kräves hemhjälpsstyrelsens medverkan även vid fördelning och beviljande

av stats- och landstingsbidragen, i det styrelsen skall yttra sig över inkomna

ansökningar örn bidrag såväl till landstinget i vad rör landstingsbidraget som

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332.

lill 4» 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 332.

till socialstyrelsen i vad rör statsbidraget. Hemhjälpsstyrelsen skulle även

kunna tänkas utbetala de olika bidragsmedlen till vederbörande kommuner.

Enligt utredningens förslag skall nu angivna ekonomiska medverkan från

landstingens sida utgöra ett obligatoriskt villkor för att kommunerna skola

kunna erhålla statsbidrag till sin hendijälpsverksamhet. Utredningen säger sig

vara väl medveten om att denna anordning lider av en svaghet så till vida, som

den helt avstänger en kommun från statsbidrag, för den händelse vederbörande

landsting icke är villigt att lämna föreskriven medverkan. Emellertid synes

denna vara av så stor betydelse för verksamhetens finansiering och ledning,

att något avkall på detta villkor icke är tillrådligt. Med kännedom örn landstingens

redan nu dokumenterade intresse för denna verksamhet hyser utredningen

för övrigt ringa farhåga för att hemhjälpsfrågans lösning på något

håll skall stranda på bristande intresse från landstingets sida.

Utredningen framhåller, att frågan ligger annorlunda till i de städer, som

icke tillhöra landsting. För dessas del faller hela den del av kostnaden, som icke

skall bestridas med statsbidrag, på primärkommunen. Behovet av en särskild

verksamheten samordnande och i ansökningsförfarandet deltagande styrelse

bortfaller, och en hemiljälpsnämnd torde vara till fyllest för ledningen av verksamheten

i dessa städer. Den övervakande uppgift, som tilldelats hemhjälpsstyrelsen

beträffande primärkommunernas hemhjälpsverksamhet, får i dessa

städer fullgöras direkt av den centrala statliga tillsynsmyndigheten. Då dessa

städer vanligen befinna sig i ett gott ekonomiskt läge, kunna de, enligt vad

utredningen framhåller, knappast för närvarande påräkna statsbidrag för detta

ändamål, enär detta är avsett i första hand för landskommunerna och utgår

efter behovsprövning mellan kommunerna.

Handläggningen av dessa frågor påkallar enligt utredningens mening inrättande

av ett särskilt statsorgan, särskilt som deras lösande i allmänhet förutsätter-

ett mer eller mindre omfattande statsbidrag. Emellertid har utredningen

icke varit beredd att definitivt framställa förslag därom, förrän arbetet fortskridit

så långt, att det är möjligt att få en bestämdare överblick av det verksamhetsområde,

som skulle tillkomma ett sådant statsorgan. Som ett provisorium

föreslår utredningen, att den statliga tillsynen över den sociala hemhjälpsverksamheten

uppdrages åt socialstyrelsen. På denna tillsynsmyndighet

skall det ankomma att bestämma, i vilken omfattning hemvårdarinna

skall hava genomgått teoretisk och praktisk utbildning, att vidtaga

åtgärder för tillgodoseende av utbildningsbehovet, att fastställa ålderstillägg

för hemvårdarinnor, att avgöra uppkommande tvister örn hemvårdarinnas

naturaförmåner eller ersättning för sådana samt att fördela

statsanslaget mellan de bidragssökande kommunerna. I övrigt skall socialstyrelsen

meddela erforderliga råd och anvisningar åt hemhjälpsnämnder

och hemhjälpsstyrelser. Hit hör bland annat att fastställa normalinstruktion

för hemvårdarinnor och att lämna vägledning för utarbetande av avgiftstaxor.

Slutligen skall det ankomma på socialstyrelsen att pröva frågor om

tillstånd för hemvårdarinna att kvarstå i tjänst efter uppnående av fastställd

pensionsålder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Omhändertagandet av den sociala hemhjälpen innebär, att socialstyrelsen

får sig anförtrott ett arbetsområde, inom vilket styrelsen hittills icke torde

ha förvärvat erfarenhet. Då sådan erfarenhet finnes representerad på andra

håll, särskilt inom vissa organisationer, torde det vara av vikt att bereda styrelsen

tillfälle att tillgodogöra sig densamma, åtminstone under den period då

ifrågavarande verksamhet är under utbyggnad. Detta synes lämpligen kunna

ske genom inrättande av en rådgivande nämnd för social hemhjälp med uppgift

att biträda socialstyrelsen vid verksamhetens organisation. En sådan

nämnd bör omfatta representanter för centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor,

svenska röda korset och husmödrarnas samarbetskommitté.1

Dessutom bör i nämnden beredas plats för experter inom den husliga undervisningens

och sjukvårdens områden.

Utredningen finner det även vara nödvändigt, att socialstyrelsens egna

arbetskrafter förstärkas med en särskild befattningshavare för biträde vid

handläggningen av de nya arbetsuppgifterna. Förslagsvis torde denna befattningshavare

benämnas konsulent för social hemhjälp och placeras i 21:a lönegraden.

Statsbidragets storlek.

Utredningen föreslår, att i de fall statsbidrag erhålles detta skall utgå

med 1 000 kronor örn året för varje heltidsanställd hemvårdarinna, varjämte

fastställda ålderstillägg helt skola bestridas av statsmedel i överjpisstämmelse

med gällande regler för statsbidrag till distriktssköterskors avlöning. För deltidsanställd

hemvårdarinna skall statsbidraget i motsvarande fall utgå med 2

kronor per fullgjord arbetsdag, örn hon uppbär avlöning för minst 80 arbetsdagar

per år.

Med tillämpning av dessa bestämmelser skulle kostnaden för hemvårdarinnornas

avlöning, bortsett från ålderstillägg, komma att bestridas med statsmedel

till c:a 40 % i fall, då statsbidrag utgår. Enligt den föreslagna normen

för landstingsbidragets beräknande skulle följaktligen omkring 20 % av lönekostnaden

falla på landstinget, medan resterande 40 % skulle slutgiltigt bäras

av vederbörande kommun. Av sistnämnda belopp skulle enligt förslaget den

del, som motsvarar bostadsförmånen och som kan uppskattas till i medeltal

600 kronor eller omkring 25 % av det totala avlöningsbeloppet, kunna utgå

in natura. Om så sker, skulle alltså kommunens kontanta andel i lönekostnaden

begränsa sig till i medeltal 15 %. Härtill komma emellertid kostnaderna

för tjänsteresor och telefon, vilka skola helt bestridas av kommunen.

I avvaktan på vidare erfarenhet örn kommunernas och landstingens intresse

för saken torde till en början lämpligen kunna uppställas den regeln, att statsbidrag

ej må utgå för större antal hemvårdarinnor, än som motsvarar en heltidsanställd

hemvårdarinna eller däremot svarande deltidsanställd arbetskraft

på 4,000 invånare i städerna och joå 2,000 invånare på landsbygden. Motivet för

1 Representerande Sveriges husmodersföreningars riksförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

den strängare regeln för städerna än för landsbygden är dels att avståndet

mellan hemmen på landsbygden är relativt större dels att stadsbefolkningen i

allmänhet torde hava större möjlighet att anskaffa erforderlig hemhjälp än lantbefolkningen.

I syfte att göra bestämmelserna i någon mån elastiska föreslås

dock befogenhet för socialstyrelsen att undantagsvis medgiva statsbidrag för

en hemvårdarinna per 2 500 invånare i städer och 1 333 invånare på landsbygden.

Den angivna regeln föreslås så utformad att statsbidraget ej må

till någon kommun utgå med högre sammanlagt belopp än som motsvarar,

vad angår stad 25 kronor för varje påbörjat 100-tal av kommunens folkmängd

och vad angår annan kommun 50 kronor för varje påbörjat 100- tal, dock med rätt för socialstyrelsen att, örn synnerliga skäl därtill äro,

medgiva förhöjning av sagda belopp till högst 40 kronor för stad och

högst 75 kronor för annan kommun varvid genomgående skall bortses

från eventuella bidrag till ålderstillägg. Under alla förhållanden får statsbidraget

självfallet ej överskrida de förut angivna maximibeloppen av 1 000

kronor per hemvårdarinna respektive 2 kronor per arbetsdag. Begränsningen

av statsbidraget kommer automatiskt att medföra samma begränsning av

landstingsbidraget.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget torde emellertid icke statsbidrag

kunna utgå till kommuner i samtliga fall, då de av utredningen föreslagna

villkoren äro uppfyllda. En ytterligare begränsning låter sig lämpligen

anordnas på|p, sätt, att riksdagen varje år bestämmer det antal hemvårdarinnor,

till vilka den vill bevilja statsbidrag för följande kalenderår. Socialstyrelsen

skall sedan ha till uppgift att fördela statsbidraget mellan de bidragssökande

kommuner, som visat sig ha störst behov av hemhjälp, varvid de kommuner,

som prövas skola erhålla statsbidrag, alltid skola få sådant med i förslaget

angivet fullt belopp. Vid denna fördelning skall landsbygdskommunerna äga

företräde framför städerna. De senare ha större möjligheter att själva ordna

hemhjälpsfrågan genom utbyggande av delvis redan befintlig organisation. De

böra sålunda få stå tillbaka i avvaktan på att landsbygdens minimibehov enligt

de föreslagna bidragsbestämmelserna fyllts och de statliga tillgångarna medgiva

en utbyggnad av statsbidraget därutöver.

Med den generella regeln örn en hemvårdarinna för 4,000 invånare

i stad, respektive 2,000 invånare på landsbygden skulle ungefär 2,800 heltidsanställda

eller däremot svarande deltidsanställda hemvårdarinnor komma

att anställas. För det första verksamhetsåret räknar utredningen med hänsyn

till den befintliga utbildade arbetskraftens storlek och möjligheterna för utbildning

av ytterligare arbetskraft ej med en statsunderstödd bernhjälpsverksamhet

av större omfattning, än att den kommer att sysselsätta högst 500

hemvårdarinnor.

Av utredningen gjorda beräkningar rörande statens kostnader för den sociala

hemiljälpsverksamheten, i vad dessa avse statsbidrag till hemvårdarinnelöner,

ha givit följande resultat.

De totala årliga avlöningskostnaderna för ovannämnda 2 800 hemvårdarinnor

kunna med tillämpning av utredningens minimiavlöningsbestämmelser be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts "proposition nr 332.

räknas komma att uppgå till inemot 7 miljoner kronor exklusive ålderstillägg

eller ungefärligt fördelade på de olika intressenterna:

Kommunerna ................................................ 40 % eller 2 800 000 kronor

Landstingen ................................................ 20 % » 1400 000 »

Staten ......................................................... 40% » 2 800 000 »

Motsvarande siffra för de 500 hemvårdarinnor, utredningen ansett verksamheten

kunna komma att maximalt omfatta första verksamhetsåret, är'' 1/2 miljoner

kronor, vilka fördela sig på följande vis:

Kommunerna ................................................... 40 % eller 480 000 kronor

Landstingen ................................................... 20 % » 240 000 »

Staten ............................................................ 40 % » 480 000 »

Vid dessa kostnadsberäkningar har hänsyn icke tagits till den inkomst,

som kan tillföras verksamheten genom avgifter för lämnad hemhjälp.

En viss inkomst av avgifter kan givetvis under alla omständigheter påräknas,

men med hänsyn till dess sannolikt ringa belopp och omöjligheten av att göra

en uppskattning av densamma har utredningen för närvarande helt bortsett

härifrån vid kostnadsberäkningen.

Vidkommande frågan örn anslagsbehov för budgetåret 1943/44 framhåller utredningen

följande. Enär statsbidrag enligt utredningens förslag skall utgå först

för verksamhet under kalenderåret 1944 och då utbetalningen under första året

måste ske i efterskott, kommer icke något statsbidrag till hemvårdarinnelön

att utanordnas under nyssnämnda budgetår. Däremot måste redan 1943 års

riksdag till ledning för socialstyrelsens prövning av ansökningarna i slutet av år

1943 angiva det antal hemvårdarinnebefattningar, till vilka statsbidrag kommer

att utbetalas för verksamhet under kalenderåret 1944. Detta antal har

av utredningen föreslagits till 500 heltidsanställda eller ett däremot svarande

antal deltidsanställda.

Vidare bör redan under nästa budgetår inrättas den tidigare föreslagna

konsulentbefattningen i socialstyrelsen, som skall omhänderhava den centrala

ledningen av hemhjälpsverksamheten, samt tillsättas socialstyrelsens rådgivande

nämnd, varför anslag bör beviljas till härmed förbundna kostnader.

Beträffande kostnaderna för utbildning av hemvårdarinnor hemställer utredningen

slutligen örn ett sammanlagt anslag av 42,500 kronor.

Sammanfattning av förslagen.

De av utredningen framställda förslagen kunna i korthet sammanfattas i

följande huvudpunkter:

1. Statsbidrag må utgå till avlöning åt hemvårdarinnor, som anställas hos

kommuner i och för social hemhjälpsverksamhet, varmed förstås tillfälligt

biträde med barnavård och andra hemsysslor i enskilda, företrädesvis medellösa

hem, som på grund av sjukdom, barnsbörd eller andra därmed jämförbara

omständigheter äro i behov därav.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Marits proposition nr 332.

2. Som villkor för statsbidraget föreskrives bland annat, att viss minimiavlöning

tillerkännes hemvårdarinna. För heltidsanställd vårdarinna utgör

denna 1 800 kronor med tre ålderstillägg örn 100 kronor jämte fri bostad

eller hyresersättning samt rätt till semester och sjukavlöning lika med ordinarie

statstjänstemän i motsvarande löneställning ävensom pensionsrätt i

statens pensionsanstalt. För s. k. deltidsanställd hemvårdarinna utgör minimilönen

5 kronor per arbetsdag dock minst 400 kronor per år.

3. Ståtsbidraget utgör högst 1 000 kronor örn året jämte förekommande

ålderstillägg för varje hemvårdarinnebefattning och 2 kronor för varje fullgjord

arbetsdag av deltidsanställd hemvårdarinna. Bidraget är dock normalt

begränsat till en hemvårdarinna per 4 000 invånare i städerna och en per 2 000

invånare i landskommunerna. Obligatoriskt villkor för statsbidrag är, att

vederbörande landsting bidrager med halva statsbidragets belopp. Enligt

dessa regler komma totalkostnaderna för verksamheten att bestridas till cirka

40 % av staten, 20 % av landstingen och återstoden eller cirka 40 % av kommunen,

såvida lönerna utgå med föreslagna minimibelopp.

4. Hemvårdarinnekompetens kan förvärvas antingen genom utbildning

vid särskilda skolor eller genom långvarigt praktiskt arbete, kompletterat med

en kortare provkurs. För skolor, som bedriva fullständig hemvårdarinneutbildning,

föreslås utöver det sedvanliga statsbidraget, som utgår till yrkesskolor,

ett extra statsbidrag av 100 kronor för varje utbildad hemvårdarinneelev.

Vidare föreslås, att de statsstipendier om högst 45 kronor per

månad, som kunna tilldelas skolornas elever, även må utgå under den

praktikanttjänstgöring, varmed utbildningen avslutas. Slutligen föreslås,

att kostnaden för provkurserna må bestridas av statsmedel.

5. Verksamhetens omedelbara ledning skall enligt förslaget handhas av

en hemhjälpsnämnd inom varje kommun. Inom landstingsområdet verkar en

hemhjälpsstyrelse. Som central statlig tillsynsmyndighet föreslås socialstyrelsen,

förstärkt med en konsulent för social hemhjälp och en rådgivande

nämnd.

Yttranden.

Över befolkningsutredningens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, landstingens förvaltningsutskott,

socialvårdskommittén, svenska landstingsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, överstyrelsen för svenska röda korset, centralnämnden

för Sveriges hemsysterskolor, svensk sjuksköterskeförenings centralstyrelse,

svenska lanthushållslärarinnornas förening, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, yrkeskvinnors riksförbund, Fredrika Bremer-förbundet, Vita

bandets centralstyrelse, kooperativa kvinnogillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala

kvinnoråd samt hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm. Länsstyrel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 23

serna hava före avgivandet av sina utlåtanden berett vissa kommuner tillfälle

att yttra sig.

Allmänna principer.

Yad först beträffar frågan huruvida statligt stöd bör lämnas den sociala

bernhjälpsverksamheten tillstyrkes i alla de avgivna yttrandena med undantag

av statskontorets, lantbruksstyrelsen och länsstyrelsens i Jönköpings län att

statliga stödåtgärder till förmån för nämnda verksamhet nu vidtagas.

Det föreliggande förslaget har tillstyrkts av det övervägande antalet remissinstanser,

även örn erinringar framställts mot förslagets detaljer.

Avstyrkande yttranden — i huvudsak motiverade av organisatoriska skäl —

föreligga från styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för landskommunernas

förbund och förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands

och Gävleborgs läns landsting.

Medicinalstyrelsen understryker kraftigt behovet av en organisation för tillhandahållande

av hjälp i hemmen och betonar särskilt, att tillkomsten av en

ordnad hemhjälpsverksamhet ej minst för hälsovården måste bli av synnerligt

värde. Styrelsen anför vidare.

Men även för sjukvårdens del innebär inrättandet av organisationen en

fördel, i det att distriktssköterskorna genom hemvårdens utövare få en välbehövlig

hjälp, då hemvårdarinnan övertager det dagliga husmodersarbetet i en

nödställd familj. Den bland distriktssköterskorna verkställda i betänkandet

framlagda enquéten lämnar också härom otvetydigt besked. "V ad befolkningsutredningen

anfört i betänkandet om behovet av hemhjälp, kan styrelsen

biträda.

Socialstyrelsen yttrar:

Betydelsen av en systematisk och effektiv hemhjälpsverksamhet för socialvårdens

klientel och särskilt för de talrika dit hörande barnen kan illustreras

med några upplysningar från fattigvårdens verksamhet. År 1940 lämnades fattigvård

till makar med minderåriga barn till 80 procent — d. v. s. 45,000 dylika

familjer — i form av pengar eller varor såsom understöd i hemmet. Behovet av

en sådan hemhjälp åt familjer med flera minderåriga barn är mycket trängande

och omfattande. Enligt beräkningar rörande fattigvårdsklientelet år 1939 vörö

familjer med fem eller fler barn på landsbygden tre eller fyra gånger och i

städerna nära fem gånger så vanliga bland de fattigvårdsunderstödda familjerna

som bland äktenskapen i allmänhet. Nära nog samma förhållande föreligger

beträffande familjer med tre eller fler barn.

Trots fattigvårdsunderstöd eller annan materiell samhällshjälp vilar en

tung börda av arbete och omsorger på husmödrarna i dessa barnrika fattiga

hem, vilka ofta äro inrymda i dåliga bostäder. Att hemarbetet för mathållning,

rengöring och klädvård av allehanda orsaker är tungt, är lätt att inse, och

ingen borde därför klandra, om det brister i det ena eller andra avseendet.

Det är en i själva verket beundransvärd gärning som utföres av husmödrarna

i dessa fattiga barnrika hem. Att slitet och släpet med att hålla ihop dessa

hem och vårda deras talrika barnskaror ej sällan leder till kroppslig och psykisk

överansträngning av husmödrarna är naturligt. I en dylik situation, då husmodern

är utsläpad och sjuk och kanske måste lämna hemmet för vård å sjukhus,

måste samhället ingripa med hjälp eller utvidga redan utgående hjälp.

Ofta sker detta i den formen, att modern beredes sjukhusvård och barnen örn
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

händertagas å barnhem. Att förebygga så långt gående oell omfattande hjälpåtgärder

genom att på ett tidigt stadium sätta in en god hemhjälp åt modern

utgör ett starkt önskemål både för husmödrarnas del och för socialvårdens och

samhällets.

Man har länge inom socialvården, i synnerhet inom fattigvården, känt ett

starkt behov att kunna bereda en personlig hemhjälp, särskilt åt hjälpbehövande

familjer med barn. I flera kommuner lia också fattigvårdsstyrelserna

ordnat hemvårdarinneverksamhet. Men det har på detta sociala område

som på flera andra framför allt varit förbehållet enskilda personer och föreningar

att såsom pionjärer göra stora och uppoffrande insatser, drivna av

entusiasm för saken, vilja att hjälpa och tro på uppgiftens sociala värde. Numera

är det uppenbart, att det här föreligger en synnerligen viktig uppgift

för det allmänna, och utvecklingen har nu tack vare enskildas insatser kommit

så långt, att tiden är inne för att samhället, såsom utredningen föreslår, skall

i full utsträckning övertaga huvudmannaskapet för hendijälpsverksamheten.

Ur socialvårdens synpunkt, som socialstyrelsen särskilt har att företräda,

och även med hänsyn till de talrika mindre bemedlade barnfostrancle hemmen

i vårt land vill socialstyrelsen alltså helt allmänt uttala, att de föreliggande

förslagen till statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet äro att hälsa med den

största tillfredsställelse.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att de stora svårigheterna

att erhålla arbetskraft till hemmen alltmer aktualiserat behovet av statsunderstödd

hemhjälpsverksamhet såväl på landsbygden som i städerna. Det framstår

därvid som ett socialt och humanitärt krav, att det allmänna bidrager till

att stödja framförallt de barnrika familjerna, för vilka bristande hjälp i kritiska

situationer kan medföra stora svårigheter och allvarliga vådor för hemmets

skötsel och barnens omvårdnad.

Socialvårdskommittén ansluter sig till befolkningsutredningens uppfattning,

att samhället har ett direkt intresse av en välorganiserad hemhjälpsverksamhet

såsom ett komplement till socialvården. Kommittén anför vidare:

För att få till stånd erforderligt ekonomiskt underlag för ifrågavarande

verksamhet bör, såsom utredningen föreslår, det allmänna lämna bidrag till

verksamheten och densamma handhavas av ett lämpligt samhällsorgan. Med

hänsyn till den utveckling på området, som redan ägt rum, finner kommittén

i likhet med befolkningsutredningen, att kommunerna böra vara huvudmän

för verksamheten.

I särskilt yttrande uttalar ledamoten Österström följande.

Socialvårdskommittén delar befolkningsutredningens uppfattning att med

statsmedel understödd hemhjälpsverksamhet bör organiseras. De skäl härför,

som av utredningen angivits, äro alltigenom bindande. Erfarenheten från de

kommuner, vilka på eget initiativ eller genom socialt arbetande lokala organisationers

åtgöranden redan bedrivit dylik hemhjälpsverksamhet, tala ovedersägligen

för att stat, landsting och kommuner gemensamt i samverkan böra

trygga en rationell utveckling på detta område. De allt starkare kraven på

med allmänna bidrag ordnad hemhjälp enligt de i förslaget angivna riktlinjerna

tillstyrka likaledes att det härvidlag gäller en angelägenhet av stor vikt.

Lantbruksstyrelsen vitsordar, att stort behov föreligger av social hemhjälpsverksamhet

och att den hittills bedrivna verksamheten varit till ovärderlig

hjälp i många hem. Lantbruksstyrelsen anför vidare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

25

Då staten redan nu understöder utbildningen av hemsystrar, vilket stöd

vid behov torde kunna ytterligare ökas, och vidare genom mödrahjälpen lämnar

avsevärt bidrag till ersättning för anlitad hemhjälp åt blivande och nyblivna

mödrar, torde det kunna ifrågasättas, örn staten —- även örn skäl kunna

tala härför — bör under nu rådande statsfinansiella läge ytterligare engageras

i den verksamhet varom här är fråga, och som helt utbyggd skulle komma att

medföra avsevärda kostnader för staten. Enligt lantbruksstyrelsens mening

synes det därför böra övervägas, örn den föreslagna hemhjälpsverksamheten

icke borde kunna ordnas genom samverkan mellan landstingen och kommunerna.

Därest det emellertid anses, att statsbidrag bör utgå för ifrågavarande hemil

jälpsverksamhet har lantbruksstyrelsen i huvudsak intet att erinra mot att

verksamheten utformas på sätt utredningen föreslagit, med det ekonomiska

stöd av staten utredningen förordat.

I sitt utlåtande har statskontoret anfört väsentligen följande.

Föreliggande spörsmål kan, såvitt statskontoret kan finna, icke vara av

större befolkningspolitiskt intresse utan är närmast att hänföra till allmän

socialvård. En komplettering av hittills vidtagna åtgärder på detta område

med en effektiv hemhjälpsverksamhet synes jämväl statskontoret i och för sig

vara önskvärd. Ämbetsverket kan emellertid icke finna behovet härav så

trängande, att det kan vara påkallat att i rådande statsfinansiella läge vidtaga

för det allmänna så kostnadskrävande anordningar som befolkningsutredningen

föreslagit, helst som enligt vad i betänkandet upplysts hemhjälpsverksamheten

i allt fall är stadd i snabb utveckling. Härtill kommer att statskontoret — i

likhet med de motionärer, vilka vid 1939 års riksdag väckte frågan örn utredning

av förevarande spörsmål — håller före, att hemhjälpsverksamheten är av

den karaktär, att den direkt bör påvila kommunens socialvårdande organ och

utövas utan statsbidrag till driften. Såsom av betänkandet framgår medför

statens deltagande i verksamhetens finansiering en administration, vilken

måste tynga och standardisera verksamheten på ett sätt, som knappast kan

tjäna dess ändamål och i varje fall icke torde vara erforderligt för åstadkommande

av en tillfredsställande hemhjälpsorganisation.

Samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Jönköpings län hava gett

sin anslutning till de allmänna synpunkter, som präglat befolkningsutredningens

förslag. Som exempel på länsstyrelsernas motivering härutinnan må

anföras.

Överståthållarämbetet:

Den tilltagande bristen på arbetskraft för hemh jälpsverksamhet nödvändiggör

enligt ämbetets mening ett ingripande från det allmännas sida för att

arbetskraftsbehovet skall kunna tillgodoses i sådana fall, då på grund av

sjukdom, barnsbörd eller liknande förhållanden familjer kommit i ett rent

nödläge. Örn i dylika situationer lämplig hemhjälp kan tillhandahållas, besparas

på sätt befolkningsutredningen framhållit, de drabbade familjerna,

särskilt husmödrarna, mycket lidande och oro, samtidigt som man i viss

mån lärer kunna nedbringa kostnaderna för socialvården genom att man kan

undgå att tillgripa mera långtgående anordningar som husmoderns intagande

på sjukhus, barnens omhänderhavande på barnhem etc. Genom de åtgärder,

som befolkningsutredningen föreslagit i det remitterade betänkandet, synes

den föreliggande frågan kunna på ett ändamålsenligt och effektivt sätt vinna

sin lösning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det klart ådagalagt, att den sociala

hemhjälpsverksamhet, som på skilda håll kommit till stånd tack vare

privat initiativ samt stödåtgärder från primärkommuner oell landsting, bottnar

i ett starkt behov. Likaså finner länsstyrelsen påtagligt, att nämnda

behov endast ofullständigt blivit tillgodosett genom den verksamhet, som

redan anordnats, ävensom att frågan örn verksamhetens utveckling får anses

vara av så stor allmän betydelse, att det föreligger anledning för statsmakterna

att inskrida för åstadkommande av en nöjaktig lösning av densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att behov av en organiserad hemhjälpsverksamhet

på många håll visat sig föreligga. Länsstyrelsen anför

vidare.

Icke minst i samband med behandlingen av mödrahjälpsärenden förekommer

det, att den vanliga understödsformen hemhjälp är svår att tillämpa

eller drager påfallande höga kostnader, därför att erforderliga arbetskrafter

saknas. Framför allt gäller detta landsbygden. Länsstyrelsen anser sålunda

förslaget innefatta en av de mera betydelsefulla grenarna av den sociala verksamheten.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att ett behov av statligt ingripande

föreligger icke blott i form av ekonomiskt stöd utan även genom åtgärder

för att pa ett tillfredsställande sätt ordna och organisera verksamheten. Härom

anföres vidare.

Icke minst för lantbefolkningen torde det vara av största betydelse att i

fall, då hushållets normala funktioner t. ex. i fall av barnsbörd eller sjukdom

rubbas, hava tillgång till en arbetskraft, som kan ersätta husmodern i hennes

krävande uppgifter såväl inomhus som med mjölkning, djurskötsel och dylikt,

som i mindre jordbrukarhem brukar tillkomma henne. En sådan hjälp av

verkligt goda krafter kunde tänkas så småningom bidraga till att motverka

den kvinnliga arbetskraftens flykt från landsbygden genom att stärka modet

hos landsbygdens hårt arbetande kvinnor, vilka av omständigheterna ej sällan

tvingas till fullgörande av sina sysslor, även örn de ej äro vid full hälsa, samt

härigenom bidraga till att de ej förtröttas utan stanna kvar vid torvan.

Särskilt har även framhållits betydelsen av en effektiv hemhjälp ur samhällsekonomisk

synpunkt, i det att vård på sjukhus eller konvalescenthem i

mångå fall väntas kunna undvikas, örn förutsättningar skapas för en god vård

i hemmet. Under läkares ledning torde ofta nöjaktig sådan vård kunna beredas

av hemvårdarinnan i fall, där eljest anstaltsvård vore enda utvägen.

Särskilt för Gotland, där länslasarettet oftast är överbelagt, är denna synpunkt

värd beaktande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför beträffande behovet av social

hemhjälp.

I likhet med 1941 års befolkningsutredning synes det länsstyrelsen, att

utvecklingen kommit därhän, att det får anses påkallat, att det allmänna med

sitt stöd träder in för åvägabringande av en effektiv social hemhjälpsverksamhet.

Behovet av dylik verksamhet får anses hava blivit starkare allteftersom

den kvinnliga arbetskraften i större utsträckning tagits i anspråk

för industriella behov och inom andra verksamhetsfält utanför hemmets, varigenom

stora svårigheter ofta yppa sig för att vid sjukdomsfall, barnsbörd

eller under andra jämförbara omständigheter få kompetent, tillfällig arbetskraft

i ersättning för den som blivit urståndsatt att fullgöra sin dagliga, så

betydelsefulla gärning för skötseln av hemmet och allt vad därtill hör. Även

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

för ensamboende föreligger ofta behov av viss hjälp vid sjukdomsfall och

dylikt, som det nu kan vara svårt att fylla. Behovet av tillgång till för ifrågavarande

ändamål avsedd arbetskraft ställer sig givetvis olika på olika platser

och i viss mån olika i stad och på land, allt eftersom möjlighet finnes att utan

särskilda åtgärder lösa frågan genom medverkan av närboende eller på annat

sätt. Det får också anses vara fullt i överensstämmelse med den uppfattningen,

som numera kan sägas vara rotfäst och allmän, att det ankommer

på det allmänna att vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av en i varje

fall viss grad av social trygghet vid oförvållad, egen oförmåga för den enskilde

att själv reda sig, när befolkningsutredningen i föreliggande betänkande

för hemiljälpsverksamhetens ordnande framlägger ett förslag, som förutsätter

bidrag från stat och landsting till kostnaderna till högst avsevärd del.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vitsordar det stora behov av tillgång

till hemvårdarinnor, som förefinnes, samt anför vidare.

Genom denna relativt billiga hjälpform kan socialvården erhålla ett såväl

smidigt som effektivt instrument för avhjälpande av de svårigheter som

kunna drabba en familj, särskilt i det fall att husmodern drabbas av sjukdom.

Behovet av hemhjälps verksamheten har också föranlett, att ett flertal kommuner

inom länet under de senare åren kompletterat sin socialvård genom

anställande av hemvårdarinnor. Då kommunerna emellertid för närvarande

själva få bekosta hemhjälpsverksamheten, medför detta, att endast de ekonomiskt

bäst lottade och socialt mest förutseende kommunerna låta anställa

hemvårdarinnor. Det nu framlagda förslaget till statsbidrag till den sociala

hemhjälpsverksamheten måste därför hälsas med tillfredsställelse. Därigenom

kan forväntas att även de mindre kommunerna komma att till sin socialvård

knyta en eller flera hemvårdarinnor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län beklagar, örn realiserandet av förslaget skulle

innebära, att den genom enskilda organisationer bedrivna hemhjälpsverksamheten

försvunne. Länsstyrelsen anför härutinnan.

Den genom enskilda organisationer — röda korset, husmodersföreningar

m. fl. — bedrivna hemhjälpsverksamheten har visat sig vara av stor betydelse,

grundad som den varit på ett starkt behov. Den offervillighet, som

härvid visats från många håll, inte minst från vårdarinnornas sida, är väl

värd allt erkännande, och när nu är fråga örn ett system, som i längden måste

innebära, att de enskilda krafterna mer och mer förlora sin betydelse och

kanske helt ersättas med kommunal-statlig organisation, är det i varje fall

med ett visst beklagande som man ser denna enskilda verksamhet upphöra.

Den frågan uppställer sig också, huruvida icke verksamheten sådan den för

närvarande bedrives, bort få fortsätta åtminstone ännu någon tid, med ett

kraftigare stöd från det allmännas sida än det hittills erhållna.

Mot det av utredningen framställda förslaget har länsstyrelsen eljest i

huvudsak icke något att erinra.

I sitt avstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svårigheterna att anskaffa hembiträdeshjälp äro numera såsom känt av

olika anledningar betydande. I betraktande härav kunna hjalpåtgärder med

det i utredningen omförmälda syftet anses önskvärda. Hittills torde åtgärder

i sådant hänseende ha ordnats av vederbörande hjälpbehö vande såsom

en dennes enskilda angelägenhet, eventuellt med biträde av enskilda föreningar

eller sammanslutningar med syfte att bistå hjälpbehövande. Det synes

länsstyrelsen, som örn åtgärder att anskaffa sådan hjälp —■ till den del det

icke galler att reglera ett direkt fattigvårdsfall — allt fortfarande borde anses

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 382.

såsom en typisk enskild angelägenhet, vilken -— huru behövlig hjälpen härutinnan

än må vara — det knappast bör tillkomma stat eller kommun att

avhjälpa. Kent principiellt synes lagförslaget därför knappast kunna tillstyrkas,

i varje fall ej i föreliggande skick.

Därest det allmänna överhuvudtaget skall medverka till utövande av sådan

hjälpverksamhet, synes den bästa formen för sådan medverkan vara direkt

understöd till föreningar och sammanslutningar med sådan hjälpverksamhet

på sitt program. Härigenom undgås även den vidlyftiga statliga kontrollapparat,

som för ett relativt obetydligt antal anställda synes komma att följa

den föreslagna anställningsformen i spåren. Någon risk att kvaliteten på

hjälpen — den statliga kontrollen förutan — skulle försämras torde vid det

förhållande att sådan hjälp hittills i stor utsträckning lämnats genom röda

korset, knappast förefinnas.

Mot förslaget att det allmänna skall medverka till anställande av den

avsedda hjälpen talar även det förhållandet att — särskilt i större kommuner

•—. anställande av en föreslagen hemvårdarinna icke torde komma att — särskilt

under påfrestande förhållanden, såsom vid mera allmänt utbredd sjukdom

eller dylikt — bereda åsyftad hjälp, då avstånden torde komma att

utgöra ett bestämt hinder häremot. Örn principen skall godtagas, synes därför

tanken att anställa ett större antal halvtidssysselsatta bättre tillgodose

ändamålet.

Beträffande behovet av en social hendijälpsverksamhet säger sig styrelsen

för svenska landstingsförbundet kunna i stort sett instämma med utredningen.

Styrelsen anför vidare.

Även enligt styrelsens mening är det starkt påkallat, att snara åtgärder

vidtagas för att bereda arbetshjälp åt husmoder, som på grund av barnsbörd

eller sjukdom är urståndsatt att sköta sitt arbete, eller under hennes semester.

Kommunerna och landstingen samt enskilda organisationer hava sedan länge

ägnat förevarande fråga sitt intresse och genom ekonomiska uppoffringar

lyckats få till stånd en rätt betydande hemhjälpsverksamhet. Skall denna

få den omfattning och stadga, som är önskvärd, torde det emellertid vara

ofrånkomligt, att även staten giver densamma sitt stöd.

Beträffande formerna för detta statliga bidrag kunna olika alternativ ifrågasättas.

Med hänsyn till det betydelsefulla arbete, som på frivillighetens väg

utförts på detta område, ligger det nära till hands, att staten genom ett mindre

bidrag stimulerar denna verksamhet och i övrigt underlåter att i någon större

utsträckning reglerande ingripa i densamma. Därigenom skulle de frivilliga

insatserna bibehållas och samhällets kostnader kunna hållas inom relativt

snäva gränser. Emellertid skulle en dylik organisation vara förbunden med

påtagliga svagheter. Fara för verksamhetens stabilitet och ändamålsenliga

utveckling skulle onekligen föreligga. Det kan också ifrågasättas, örn de

frivilliga, krafter, som tagit sig an denna verksamhet, i fortsättningen skola

vara villiga att bringa densamma tillräckligt ekonomiskt stöd, varför utvecklingen

sannolikt komme att gå därhän, att det allmänna så småningom finge

påtaga sig en växande andel av kostnaderna. Det torde därför vara nödvändigt

att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, redan från början låta

det allmänna helt taga hand örn denna uppgift. Man har då garantier för

verksamhetens stadga och utveckling, och en planmässig organisation kan

genomföras.^ Styrelsen anser sig därför kunna giva sin anslutning till de

principer, på vilka befolkningsutredningens förslag bygger.

I det av landstingsförbundet avgivna yttrandet instämma landstingens förvaltningsutskott

i Stockholm, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Köp
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

parbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Även samtliga

övriga landstingsmyndigheter som yttrat sig hava tillstyrkt förslaget med

undantag av förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs

läns landsting. Bland de tillstyrkande motiveringarna må anföras.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att behovet av en

vidgad social hemhjälpsverksamhet för i första rummet landsbygdens befolkning

torde vara styrkt av den verkställda utredningen, och finner, att snara

åtgärder på området böra vidtagas. Utskottet anför vidare.

Det stora intresse, som av enskilda organisationer, kommuner och landsting

visats frågan, torde med det alltmer ökade kravet på verksamhetens utbyggnad

i längden icke vara tillräckligt för åstadkommande av en fullt effektiv

organisation med möjligheter att tillförsäkra även i ekonomiskt hänseende

sämre ställda kommuner tillgång till för ändamålet utbildad arbetskraft.

Statens övertagande av en väsentlig del av av de med verksamheten förenade

kostnaderna torde vara ofrånkomlig och härmed följer givetvis, att viss enhetlighet

måste åstadkommas beträffande organisationen, dess utbyggnad m. m.

Det torde dock enligt utskottets mening vara av stor betydelse, att stadgandena

rörande verksamheten icke göras så snäva, att det enskilda initiativet

eller det kommunala intresset förkväves.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som säger sig med stort

intresse avvaktat och tagit del av befolkningsutredningens förslag, finner det

— under beaktande såväl av ifrågavarande verksamhets allmänna och sociala

betydelse som av den bristande förmågan hos kanske just de kommuner, där

behovet av hemvårdarinnor är störst, att själva helt bära kostnaderna för den

sociala hjälpverksamheten — påkallat, att staten lämnar icke blott ett ökat

understöd åt hemvårdarinneutbildningen utan även effektivt bidrager till

gäldandet av kommunernas kostnader för avlöning åt de i kommunens tjänst

anställda hemvårdarinnorna. Utskottet anför vidare härom.

Genom sålunda förordade direkta statsbidrag till själva verksamheten kan

man otvivelaktigt räkna med en större förståelse från primärkommunernas

sida för en önskvärd avsedd utbyggnad av verksamheten samtidigt som erforderlig

enhetlighet i verksamhetens organisation och ledning därigenom möjliggöres.

Förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs läns

landsting avstyrka närmast av organisatoriska skäl och anföra i huvudsak

följande.

Södermanlands läns landstings förvaltningutskott kan visserligen ansluta

sig till vad utredningen med sitt förslag åsyftat,, men anser att delade meningar

kunna råda huruvida det kan vara nödvändigt att det allmänna omedelbart

träder till ekonomiskt i den utsträckning som föreslagits. Utskottet

tillägger.

Fråga kan vara örn icke ett utnyttjande av de krafter, som redan nu äro

i verksamhet på detta område, bättre kunde ske genom måttligare bidrag

från statens sida till de organisationer och företag, som bedriver sådan verksamhet

varom nu är fråga. Antalet hemvårdarinnor i länet har dock ökat år

från år, huvudsakligen genom initiativ och ekonomiska uppoffringar från

kvinnoföreningar och andra, understödda med kommunala bidrag men utan

anslag från vare sig stat eller landsting. Härtill kommer att tillgången på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

val kvalificerade hemvårdarinnor är så begränsad, att den kraftiga stimulation

till organisatorisk uppbyggnad, som bidrag enligt beredningens förslag

måste utgöra - 1,500 kronor per år — med visshet skulle leda till samma

svårigheter, som folktandvården för närvarande har att kämpa med på grund

av brist på arbetskraft. En sådan start skulle icke vara lycklig.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott finner det vara ett samhällsintresse,

att en hjälpverksamhet av antydd art kommer till stånd och att

det allmänna påtager sig ansvaret för de därmed förenade uppgifterna. Dock

kan utskottet ej tillstyrka, att utredningens förslag angående statsbidrag till

social hemhjälpsverksamhet antages i föreliggande skick. Härom anför utskottet

sammanfattningsvis följande.

Enligt detsamma tillskapas en mycket stor tjänstemannakår med statsgaranterad

lön av jämförelsevis högt belopp, en åtgärd som i och för sig är

betänklig ur ekonomisk synpunkt. Befattningshavarnas verksamhet kommer

delvis att falla inom hemsjukvårdens ram utan att garanti lämnas för erforderligt

^samarbete med dess organ. Man får ett bestämt intryck av att förslaget

örn hemhjälpsverksamhet kunnat givas en avsevärt enklare lösning än vad nu

är fallet. Hemvårdarinnornas yrkesuppgift är ej av den vikt, att organisationen

behövt givas halvstatlig karaktär med en fristående tjänstemannakår, som förslaget

faktiskt innebär, i synnerhet då socialvårdens organisation ligger i

stopsleven och den mycket aktuella frågan örn hemsjukvårdens ordnande ej

fått sm lösning. Verksamheten är i stället av den art, att primärkommuner och

landsting kunna på ett tillfredsställande sätt ordna densamma utan att den

msnöres i de stela och byråkratiska former, som utformats i förslaget. Förslaget

bör därför omarbetas, därvid representanter för primärkommuner och

landsting böra beredas tillfälle deltaga.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har ingenting att invända

mot det syfte, som utredningens förslag avser att befrämja, men anser den

föreslagna organisationsformen olämplig. Härutinnan anför utskottet:

Förvaltningsutskottet delar befolkningsutredningens mening, att den hemhjälpsverksamhet,

som under olika former bedrives av kommuner och enskilda

organisationer, fyller ett mycket stort behov och att starka skäl tala för dess

effektivisering och stöd genom statliga åtgärder. Sådant stöd synes emellertid

kunna uppnås utan den omfattande, arbetskrävande och i sin utveckling säkert

ganska kostsamma organisation, som utredningen föreslår. Några olägenheter av

den nu i allmänhet tillämpade ordningen med kommuner eller enskilda organisationer

med kommunala bidrag såsom huvudmän för hemhjälpsverksamheten

lia icke försports, och det torde ej behöva innebära några risker eller svårigheter

att med bibehållande av denna såsom grund lämna verksamheten det

ekonomiska stöd från statens sida, som kan vara påkallat. Den vidlyftiga och

kostsamma apparat, för verksamhetens handhavande och kontrollen över densamma,

som utredningen föreslår genom bernhjälpsnämnd ernås och hemhjälpsstyrelsernas

inrättande, skulle därmed säkerligen bli obehövlig. Enligt förvaltningsutskottets

mening är det av vikt att söka begränsa i stället för utvidga

den sociala administrationen, som redan nu tungt belastar socialvårdens

ekonomi. Förvaltningsutskottet vill dessutom framhålla, att landstingens

ekonomiska medverkan, om sådan överhuvud anses påkallad, bör ges full frivillighet

och ej som utredningen föreslår göras till en förutsättning för att

för verksamheten intresserade kommuner skola erhålla statsbidrag. Förvaltningsutskottet

anser det överhuvud taget vara anledning till tveksamhet, huruvida

landstingen böra mer eller mindre tvingande belastas med nya sociala ut
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

gifter, samtidigt som man på andra vägar söker åstadkomma en rimligare fördelning

av dessa mellan staten och de olika kommunala myndigheterna.

Städerna utanför landstingen ha samtliga tillstyrkt det föreliggande förslaget.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför i sitt yttrande, efter att ha uttalat

önskemålet, att befolkningsutredningens olika förslag kunde bli föremål

för en samtidig avvägning, att vad föreliggande förslaget beträffar själva

tanken vore behjärtansvärd ur humanitär synpunkt. Vidare uttalas.

Även samhällsekonomiskt är en sådan verksamhet säkerligen av största

betydelse, då den kan förhindra, att klena och sjuka personers hälsa ytterligare

försämras och behov- uppstå av vård å sjukhus, understöd av olika

slag etc.

Såsom framgår av betänkandet ha för stadssamhällenas del också på senare

åren betydande arbete och kostnader nedlagts på att få en hemhjälpsverksamhet

igångsatt och utvecklad. I icke mindre än 97 av rikets 121 städer ha

åtgärder vidtagits i sådant syfte och verksamheten är icke begränsad till storstäderna.

Till och med av de 33 städerna med mindre än 5,000 invånare ha 19

hemvårdarinnor i verksamhet och det konstateras, att i större köpingar och

municipalsamhällen hemvårdarinnor förekomma i ungefär samma utsträckning

som i ifrågavarande mindre städer. Erfarenheterna från stadsförbundets

konsultationsverksamhet ge också vid handen, att just nu i städerna finnes

intresse för denna verksamhet.

Önskvärt vore därför, att statsbidrag till ytterligare stimulerande av detta

intresse kunde påräknas. Med de begränsningar av möjligheterna till bidrag,

som uppställas i betänkandet, skulle städerna emellertid för de närmaste åren

bli undanskjutna för landsbygdskommunernas del. — Här upprepas den gamla

erfarenheten att föregångskommunerna bli lidande. — På kortare sikt sett blir

det föreliggande förslaget därför av föga intresse för städerna och de framtida

möjligheterna äro svårbedömbara. Bland annat förutsätter det kommunala

bidraget ett landstingsbidrag. Här liksom i fråga om daghem och lekskolor

torde ett endast i utsikt ställt »fredsprogram» knappast vara ägnat att öka

intresset för verksamheten. Däremot skulle säkerligen ett stöd redan nu åtminstone

åt de städer, som icke upptagit verksamheten, vara av stort värde.

Gränsskillnaden mellan stad och land kan väl i detta fall tillmätas en viss

betydelse, men knappast en avgörande sådan. Förhållandena i en landskommun

med gles befolkning kunna vålla stort behov av hemvårdarinnor, men i

åtskilliga fall torde förhållandena te sig tämligen likartade i en tätt bebyggd

landskommun och stad. Att ställa städer under 4,000 invånare i en oförmånligare

ställning, även där de i en framtid skulle bli socialvårdskommuner, synes

icke heller motiverat. Man har här knappast funnit en rationell grund, när det

gällt att dela begränsade medel på olika samhällsgrupper. Den »ledning» av

verksamheten, som utredningen väl avsett med sin organisation, skulle då till

en början ej heller komma att tillämpas för städernas vidkommande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner, att den från

början i huvudsak på enskilt initiativ tillskapade hemhjälpsverksamlieten med

hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden visat sig vara av så stor betydelse

i den sociala omvårdnaden, att den på olika sätt måste anses vara värd

det allmännas stöd. Vidare finner styrelsen, att det, med hänsyn till de betydande

uppgifter, som de borgerliga kommunerna hava för sina socialvårdande

uppgifter och behovet av verksamhetens införande i ett ytterligare antal kom
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majda proposition nr 332.

muner, torde vara påkallat, att primärkommunerna icke ensamma eller blott

med bidrag av provisorisk karaktär från landsting eller enskilt håll få bära

kostnaderna för hemiljälpsverksamheten. Styrelsen anför vidare.

Men det allmännas stöd bör enligt styrelsens mening örn möjligt icke

lämnas i en form, som med ens gör de värdefulla privata insatserna på detta

område överflödiga. Visserligen kunna de socialt verksamma föreningar, som

hittills bedrivit social hemhjälpsverksamhet, söka sig nya viktiga arbetsområden,

men skall samhället just under det nuvarande finansiella läget avsäga

sig en värdefull frivillig ekonomisk insats? Då verksamheten med tillhjälp av

statsbidrag tydligen ändå icke omedelbart kan helt utbyggas, borde enligt

styrelsens mening statsbidraget helt utnyttjas dels för utbildning av hemvårdarinnor,

dels till understödjande av hemhjälps verksamheten oberoende av

om denna bedrives i kommunal eller enskild regi.

Emellertid anser styrelsen — av skäl som framgå genom i fortsättningen

återgivna utdrag ur styrelsens yttranden beträffande utredningens förslag i

olika avsnitt — att utredningens förslag i ämnet icke bör läggas till grund för

lagstiftning. Örn emellertid en helt ny utredning icke anses böra ifrågasättas,

anhåller styrelsen, att den blivande lagstiftningen i största möjliga utsträckning

tager hänsyn till styrelsens synpunkter i olika avseenden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhimdet framhåller, att erfarenheterna

av den hittills bedrivna hemhjälpsverksamheten varit de allra bästa

och att förbundet i princip är av den uppfattningen, att staten på lämpligt sätt

och i lämplig omfattning bör främja hemhjälpsorganisationens uppbyggnad.

Dock anser förbundet, att man tills vidare bör inskränka sig till åtgärder

i fråga örn hemhjälpsverksamheten, som visserligen främja dess fortsatta utveckling

men ej försvåra dess inpassning i ett större och enhetligare socialvårdssystem.

I vad avser det kommunala handhavandet av verksamheten bör

man enligt förbundets mening tills vidare låta kommunerna få fria händer att

administrera verksamheten och undvika att tillskapa nya organ, vilkas nödvändighet

i framtiden måste ifragasättas. Hemhjälpsverksamhetens framtida

organisation bör emellertid lämpligen komma under övervägande i samband

med socialvårdskommitténs verksamhet. Detta torde emellertid icke böra

hindra, att staten redan nu börjar understödja verksamheten. Detta synes böra

ske främst därigenom att staten — utan landstingens förmedling — lämnar bidrag

till kommunerna, som själva eller genom enskilda föreningar anordna social

hemhjälpsverksamhet. Redan nu bör också utbildningen av hemvårdarinnor

främjas i synnerhet som hemhjälpsverksamheten, där den helt utbyggts, kommer

att kräva ett betydande antal anställda.

Hjälpbyrån för barn och hem i Stockholm vitsordar med stöd av sin mångåriga

erfarenhet såväl det sociala bernhjälpsarbetets utomordentliga behövlighet

som de välsignelsebringande resultat, som kunna vinnas genom detsamma

och hälsar därför med stor tillfredsställelse befolkningsutredningens

förslag, att hemhjälpsverksamheten skall stödjas och utvecklas med hjälp av

allmänna medel.

Överstyrelsen för svenska röda korset anför beträffande behovet av hemhjälps

verksamhet och erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Redan i slutet av 1910-talet upptogs hemvårdarinneverksamhet på svenska

röda korsets arbetsprogram. Intresset för denna humanitära och socialhygieniska

uppgift har under årens lopp stadigt ökats; den stora nytta och

välsignelse, som denna verksamhet medfört framför allt i barnrika och fattiga

hem, har allmänt insetts och uppskattats. Därför ha allt flera rödakorskretsar

ägnat sig häråt och redan nu finnas över 200 hemvårdarinnor anställda i röda

korsets tjänst. Denna snabba utveckling ådagalägger verksamhetens betydelse

och lämpliga organiserande i röda korsets regi. Framgången är så mycket mera

beaktansvärd som det i stort sett ankommit på röda korset ensamt att med

vanligtvis endast tillfälliga bidrag från kommuner och andra håll finansiera

den omfattande rörelsen, varjämte det lyckats röda korset att bemästra rekryteringsfrågans

svårigheter.

Emellertid synes det uppenbart, att röda korset icke vid sidan av sina

många andra krävande uppgifter har möjlighet att utan bidrag från det allmänna

kunna fortsätta hemvårdarinneverksamheten ens i nuvarande omfattning, i

synnerhet örn de betydande förmåner, som de kommunalanställda hemvårdarinnorna

enligt befolkningsutredningens föreliggande förslag böra åtnjuta,

skola tillämpas även beträffande röda korsets hemvårdarinnor. Än svårare blir

förhållandet då det såsom utredningen avser gäller att utbygga verksamheten

och inrätta ett successivt till 2,800 ökat antal hemvårdarinnebefattningar.

Organisatoriska spörsmål.

Frågan örn hemhjälpsverksamhetens organisation har berörts i de flesta

av de avgivna yttrandena. I främsta rummet har därvid diskuterats frågorna örn

vem som skall handhava huvudmannaskapet (landstingen eller kommunerna),

frågan örn landstingens medverkan och landstingsbidraget som villkor för

statsbidrag, hemhjälpens förhållande till distriktsvården, huruvida jämväl

enskilda organisationer böra inkopplas i den föreslagna organisationen och

härigenom bliva delaktiga av statsbidrag samt sättet för verksamhetens utbyggande

inom landsbygdens småkommuner. Jämväl spörsmålen huruvida

särskilda hemiljälpsstyrelser i länen respektive hemhjälpsnämnder i kommunerna

skola inrättas ha berörts i många av de avgivna yttrandena. Ytterligare

har berörts frågan örn arbetsförmedlingens medverkan, den statliga

tillsynsmyndigheten samt vissa detaljspörsmål, såsom vem som skall handhava

fördelningen av statsbidragen till hemvårdarinnornas avlöning samt den

ifrågasatta förstärkningen av socialstyrelsens arbetskrafter. Dessa spörsmål

skola i det följande behandlas vart för sig.

Utredningens förslag örn huvudmannaskapets överlämnande till

kommunerna tillstyrkes av socialstyrelsen.

Att kommunerna göras till huvudmän för den statsunderstödda liemhjälpsverksamheten,

finner styrelsen i likhet med utredningen riktigt, därvid styrelsen

särskilt fäster avseende vid verksamhetens socialvårdskaraktär. Den

föreslagna ordningen ligger såtillvida i den framtida utvecklingen på det

kommunala området som just socialvårdsuppgifterna särskilt torde komma

att åvila primärkommunerna.

Även styrelsen för svenska landstingsförbundet finner det lämpligast, att

primärkommunerna bli huvudmän för hemhjälpsverksamheten, även örn vissa

skäl, särskilt önskvärdheten av att åstadkomma en rationell distriktsindelning,

tala för att huvudmannaskapet anförtros landstingen.

Bihang till riksdagens protokoll 19d3. 1 sami. Nr 332.

lill 43 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

I detta yttrande ha instämmanden gjorts av förvaltningsutskotten i Stockholms,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens läns landsting.

Jämväl Kalmar läns södra och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

ha förklarat sig intet ha att erinra mot att kommunerna bli huvudmän

för verksamheten, det sistnämnda under förutsättning att samarbete kan förväntas

komma till stånd mellan närliggande kommuner.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det icke torde

vara praktiskt utförbart att anförtro ledningen av hemhjälpsverksamheten

till annan än primärkommunerna, samt tillägger.

De svårigheter, som skulle kunna uppstå att ordna en effektiv hemhjälp i

mindre kommuner, torde kunna bemästras genom deltidsanställda hemvårdannnor

eller sammanslutningar av kommuner, och kunna icke tillmätas sådan

betydelse, att de skulle motivera att bärkraftigare kommuner såsom landstingen

böra anses lämpligare såsom huvudmän för verksamheten.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför:

Landstingets förvaltningsutskott är ense med de sakkunniga att kommunerna

böra stå som huvudmän för hemvårdarinnorna. Vidare att hemhjälpsverksamheten

inom kommunen bör stå under särskild ledning, kommunen

dock obetaget att bestämma åt vem eller vilka ledningen skall uppdragas.

Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Västmanlands län ha intet att

erinra emot att kommunerna bli huvudmän för verksamheten.

Svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet finner det vara välbetänkt,

att den sociala hemhjälpsverksamheten göres till gren i den kommunala socialvården.

Förbundet anför vidare:

Erfarenheterna från den verksamhet, som redan kommit till stånd, synas

ha visat, att en sammankoppling med socialvården är lämplig. Den omständigheten,

att större kommunala enheter för socialvården eller för den kommunala

verksamheten i dess helhet torde komma till stånd inom en icke alltför

avlägsen framtid, synes i högre grad än vad nu är fallet göra kommunen lämplig

som huvudman för verksamheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län däremot framhåller, att skilda meningar kunna

göra sig gällande, örn landstinget eller kommunerna böra stå som huvudmän.

Härom anför länsstyrelsen:

I valet dem emellan har utredningen förordat kommunerna. Starka skäl

tala likväl for landstingen som huvudmän, bland andra de av utredningen

själv antydda svårigheterna att ordna en effektiv hemhjälp inom smärre kommuner

och att vinna erforderlig stadga och enhetlighet i organisationen. Länsstyrelsen

känner sig fördenskull icke övertygad örn att utredningens förslag

i denna del är det lyckligaste.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att huvudmannaskapet anförtros

landstingen, därest statsmakterna godtaga utredningens ståndpunkt, att den

statsunderstödda hemhjälpsverksamheten kan ifrågakomma endast därest samhället

självt inträder som huvudman för verksamheten. Härutinnan anför länsstyrelsen:
Utredningen

har visserligen framfört vissa synpunkter, som i och för sig

peka på primärkommunerna som det lämpligaste organet, men länsstyrelsen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

kan icke finna annat än att starkare skäl tala för att uppdraget lämnas landstingen.

Länsstyrelsen vill — utöver de av utredningen själv andragna skälen

till förmån för landstingen — framhålla vikten av att arbetskraften blir

effektivt utnyttjad. Detta kan endast ske, örn hemvårdarinnorna knytas till

större verksamhetsområden än vad de enskilda kommunerna i allmänhet utgöra.

Därest länen indelas i för ändamålet lämpliga distrikt, kan den lokala

sakkunskapen ändock komma till sin rätt, om ledningen av verksamheten

inom varje distrikt anförtros en särskild nämnd eller styrelse, utsedd av den

eller de kommuner, som ingå i distriktet.

Frågan örn landstingens medverkan och bestämmelsen om

att landstingsbidrag skall utgöra villkor för statsbidrag har

berörts i ett fåtal av de avgivna yttrandena; i de allra flesta betonas det

naturliga i att landstingen lämna sin medverkan.

Sålunda anför styrelsen för svenska landstingsförbundet, i vars yttrande

instämmanden gjorts av förvaltningsutskotten i Stockholms, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens läns landsting, att det utan landstingens medverkan knappast

går att åstadkomma en fullgod organisation av hemil jälpsverksamheten. Styrelsen

tillägger.

Med hänsyn härtill samt till det stora intresse, landstingen redan ådagalagt

för denna verksamhet, anser sig styrelsen icke böra motsätta sig, att landstingen

lämna sin medverkan på föreslaget sätt. Styrelsen förutsätter emellertid

härvid, att reglerna för landstingens medverkan bliva så utformade, att

någon överflyttning av kostnader från staten till landstingen för denna verksamhet

ej framdeles kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att tillräckliga skäl under nuvarande

förhållanden icke tala för ändring i utredningens förslag örn att landstingsbidrag

skall utgöra villkor för statsbidrag, detta med hänsyn till de begränsningar,

som på grund av det statsfinansiella läget måste göras i hemhjälpsverksamhetens

omfång.

I vissa yttranden hava kritiska erinringar mot landstingens medverkan eller

mot att landstingsbidrag skall utgöra villkor för statsbidrag anförts.

Sålunda anför arbetsmarknadskommissionen, att förslaget att bygga hemil

jälpsanordningen på en samtidig ekonomisk medverkan från stat, landsting

och kommuner innebär en mindre smidig lösning av frågans ekonomiska sida.

Härutinnan anför kommissionen vidare.

En sammankoppling av denna art, såsom förutsättning för att över huvud

taget en social hemiljälpsinstitution skall komma till stånd, synes kunna bli

ett svårt hinder för verksamheten. Speciellt synes kravet på ett ovillkorligt

landstingsbidrag komma att onödigt komplicera det hela.

Genom att frångå kravet på landstingsbidrag som villkor för statsbidrag

till hemil jälpsverksamheten skulle enligt kommissionens mening möjligheterna

vidgas att anordna sådan verksamhet ute i kommunerna. Det framgår av

utredningen bland annat, att organisationer av olika slag visat stort intresse

för den sociala henihjälpsverksamheten, och det synes i hög grad angeläget,

att dylik medverkan i fortsättningen uppmuntras. Statsbidragsbestämmelserna

synas därför böra formuleras så, att kommun, som anordnar social hemhjälps
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.

verksamhet efter vissa angivna grunder, kan erhålla bidrag till hemvårdarinnas

avlöning, därest av andra medel än statsmedel tillskjutas 60 procent av

kostnaderna. Frågan om inrättande av en social hemhjälpsverksamhet i en

kommun bleve då beroende av de lokala initiativ av olika slag, som kunde

komma till stånd, men statsbidraget till verksamheten skulle ej vara förknippat

med några stela villkor rörande proportionerna mellan de bidrag, som

skulle kunna komma att utgå från exempelvis landsting och kommun.

Socialvår dskommitténs majoritet anser, att det icke kan vara lämpligt att

såsom förutsättning för statsbidrag uppställa kravet, att landstinget lämnat

ekonomiskt bidrag. Härom anför kommittén.

Kommittén bortser från den omgång, som härigenom måste ske i själva

ansökningsförfarandet, niell vill uttala sina betänkligheter mot att en kommun

skall vara helt avstängd från möjligheten att erhålla statsbidrag, därest landstinget

icke är villigt att ekonomiskt stödja kommunens hemhjälpsverksamhet.

Det synes kommittén icke heller vara av ekonomiska skäl nödvändigt, att

landstinget uppträder som bidragsgivare vid statens sida. Redan genom ett

statsbidrag av ungefärligen den omfattning, som befolkningsutredningen föreslagit,

torde i allmänhet erforderliga förutsättningar skapas för kommunerna

att bära upp den sociala hemhjälpsverksamheten. Detta blir i ännu högre

grad följden örn, såsom kommittén föreslår, statsbidraget utgår med högre

belopp än befolkningsutredningen förordat. Kommittén vill vidare i detta

sammanhang framhålla, att den vid sina överväganden angående landstingens

funktioner i ett reformerat socialvårdssystem kommit till den uppfattningen,

att landstingens verksamhet icke bör splittras i ett stort antal

skilda grenar med mer eller mindre inbördes beröringspunkter utan i stället

koncentreras på ett mindre antal uppgifter av större betydelse. Hemhjälpsverksamheten

är enligt kommitténs mening icke av den natur att den naturligt

låter sig infoga inom ramen för vad som det bör åligga landstingen att

understödja. På dessa grunder finner sig kommittén böra avstyrka befolkningsutredningens

förslag, att statsbidrag skall utgå till social hemhjälpsverksamhet

allenast såvitt landstinget lämnat ekonomiskt bidrag till densamma.

Ledamoten herr Österström har i ett särskilt yttrande framhållit, att de

av utredningen föreslagna grunderna med avseende å statens och kommunernas

ekonomiska bidrag till verksamheten icke giva anledning till erinran.

Ledamoten fru Olivia Nordgren uttalar i särskilt yttrande, att hon, i motsats

till kommitténs majoritet, delar befolkningsutredningens uppfattning,

att landstingen böra ekonomiskt stödja den sociala bernhjälpsverksaipheten.

Härom anföres. *

Denna får anses ingå som ett naturligt led i landstingens verksamhet i

övrigt, och jag kan i likhet med befolkningsutredningen icke finna något skäl,

varför man skulle avstå från landstingens positiva medverkan, vilken redan

nu på åtskilliga håll är en realitet. Den sociala hemhjälpen äger nära samband

med landstingens sjukvårdande verksamhet särskilt distriktssjukvården,

och enligt min mening är det naturligt, att ett visst samarbete äger rum mellan

distriktssköterskan och hemvårdarinnan. Därest detta arbete vinner fastare

former — vilket torde förutsätta att landstingen medverka såväl ekonomiskt

som organisatoriskt — kan man hoppas, att en ur åtskilliga synpunkter önskvärd

avlastning av den slutna sjukvården skall kunna åstadkommas, genom

att en hemvårdarinna givetvis bör, utöver skötseln av själva hemmet, kunna

ge viss vård vid lindriga sjukdomsfall.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att bestämmelsen örn att landstingsbidrag

skall utgöra villkor för statsbidrag bör utgå, särskilt med

hänsyn till önskemålet om anknytning jämväl i fortsättningen till enskilda

sammanslutningar.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet kan ej finna det befogat att

indraga landstingen i verksamheten. Härutinnan anföres.

Samarbete nied distriktsvården lärer kunna komma till stånd, utan att därför

landstingen svara för en del av kostnaderna. I detta sammanhang bör erinras

örn, att man alltmera synes vilja övergiva systemet, att landstingen skola

svara för en del av kostnaderna för kommunal socialvårdsverksamhet. Landstingens

medverkan, som enligt befolkningsutredningens förslag vore en förutsättning

för att kommun skulle komma i åtnjutande av understöd, kunde

också möjligen lägga en hämsko på utvecklingen, då det ej är alldeles otänkbart,

att en del landsting tyngda som de äro av ett flertal andra uppgifter

såsom byggandet av vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt utvecklingen av

den förebyggande mödra- och barnavården och folktandvården tills vidare

skulle skjuta hemhjälpsverksamheten på framtiden och därmed också förhindra

kommuner inom landstingsområdet, som hade särskilt starkt behov av

hemhjälpsverksamhet, att komma i åtnjutande av bidrag.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, utan att vilja

ifrågasätta den goda viljan hos landstingen att lämna bidrag, att förslaget

om landstingsbidrag såsom villkor för statsbidrag kan komma att förhindra

verksamhetens utbyggande. Härom anföres.

Örn ett landsting nämligen icke beviljar bidrag till verksamheten, bli

kommunerna inom landstingsområdet helt avstängda från möjligheten till bidrag

från det allmännas sida. En sådan konsekvens skulle i högsta grad

verka obillig för de kommuner inom landstingsområdet, som redan infört

verksamheten; de skulle komma i en undantagsställning, som icke på något

sätt vore motiverad. Det kan också förväntas, att de mest skattetyngda landstingen

skola hesitera inför nya frivilliga åtaganden. De i allmänhet hårt

skattetyngda kommunerna inom dessa landstingsområden skulle därmed bliva

särskilt missgynnade. Förbundsstyrelsen vill därför föreslå, att vederbörande

landsting bör vara skyldigt att lämna fastställt bidrag till kommun inom landstingsområdet,

som erhållit vederbörligt godkännande av plan för verksamheten

och instruktion för hemvårdarinna, under förutsättning att medel för

statsbidrag finnas tillgängliga.

Förbundsstyrelsen är vidare icke övertygad örn nödvändigheten med landsting

som mellanled mellan primärkommunerna och den föreslagna tillsynsmyndigheten.

De uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma en av landstingen

tillsatt hemiljälpsstyrelse, torde kunna anförtros tillsynsmyndigheten,

enär denna enligt förslaget skall hava en konsulent för verksamheten och

hemhjälpsverksamheten successivt skall införas i kommunerna. Visserligen

skulle landstingen genom en sådan anordning icke erhålla något direkt inflytande

på hemhjälps verksamhetens organisation och skötsel inom primärkommunerna

fastän de lämnade bidrag till verksamheten, men en sådan anordning

komme icke att framstå såsom unik. Förbundsstyrelsen kan exempelvis

framhålla, att landstingen hava viss ersättningsskyldighet till primärkommunerna

enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen utan att denna förpliktelse alltid

medför rätt till kontroll av de anordningar, som föranleda förpliktelsen.

Skulle emellertid ett mellanled mellan primärkommunerna och tillsynsmyndigheten

anses vara behövligt, torde detta kunna utgöras av länsstyrelserna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Om landstinget icke är nödvändigt som mellanled, kunde mycket val tänkas,

att landstingets rätt eller skyldighet att ekonomiskt understödja verksamheten

skall bortfalla, varvid i stället statsbidragets storlek skulle höjas från

40 till 50 procent.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott ställer sig avvisande till

tanken på ekonomiskt bidrag från landstingens sida till avlönande av hemvårdarinnor,

detta dels på grund av att sådant bidrag icke torde vara erforderligt

sedan staten föreslagits skola bevilja bidrag med 1,000 kronor per år,

dels på grund av de stora ekonomiska bördor, som redan åvila landstingen och

dels slutligen på grund av de kostnader, som kunna följa av behovet av att

landstingen ägna uppmärksamhet åt och vidtaga åtgärder för utbildning av

hemvårdarinnor.

På tal örn att försiktighet bör iakttagas vid påläggande av nya ekonomiska

bördor på landstingen framhåller utskottet.

Dessa äro redan så hårt belastade, att de bland annat av ekonomiska skäl

icke ansett sig kunna lösa uppgifter, vilka sedan länge vänta på sin lösning.

Utskottet vill i detta avseende endast erinra örn landstingens skyldighet att

anskaffa specialavdelningar för barnsjukvården, hem för kroniskt sjuka och

vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Enbart den sistnämnda uppgiften beräknas

kräva över 6,000 vårdplatser i riket, medan landstingen hittills endast

anskaffat något över 2,000. Den omständigheten, att landstingen föreslås välja

ledamöter i hemhjälpsstyrelsen, mot vilket utskottet icke har något att erinra,

kan heller icke göra det nödvändigt, att landstingen ekonomiskt engageras i

liemhjälpsverksamheten i annan mån än som kommer att krävas för utbildningen

av hemvårdarinnor.

Medicinalstyrelsen framhåller, att bernhjälpsverksamhetens nära

samband med distriktsvården blir uppenbart örn man betraktar hemhjälpsfrågan

som en delföreteelse i sitt större socialmedicinska sammanhang.

Härom anför styrelsen.

Vid distriktsvårdens nyorganisation har man nödgats frångå kommungränserna

vid distriktsvårdens utformning. Man har skapat sjuksköterskedistrikt

av lämplig storlek i vilka distriktssköterskorna anförtrotts en mångfald

sociala och socialmedicinska uppgifter, genom vilkas fullgörande sjuksköterskorna

bliva i tillfälle att bättre än någon annan inom distriktet överblicka

behov av hemhjälp. För sjuksköterskornas arbete har bristen på hjälpkrafter

flerstädes varit kännbar. Under sådana omständigheter synes det

naturligt a,tt på något sätt anknyta hemvårdsverksamheten till distriktsvården

t. ex. därigenom att i den kommunala nämnden för hemhjälpen distriktssköterskan

är ledamot. Landstingen skulle fastställa plan för verksamheten

och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka verksamheten.

I det fåll att landstinget icke vill åtaga sig huvudmannaskap skulle

statsbidrag tills vidare likväl utgå till kommun eller enskild organisation,

som utövar kvalificerad hemhjälpsverksamhet enligt planen.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför.

Landstingens medverkan torde vara ofrånkomlig för en organisation av

hemhjälpen. Landstingen ansvara för sjukhusvården och även sjukvården

utom sjukhus, i den mån distriktssköterskorna medhinna detta. Vidare äro

landstingen huvudmän för den förebyggande mödra- och barnavården, dispen
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

särverksamheten m. m., alltså stora arbetsfält som hemvårdarinnan får daglig

kontakt med i sitt arbete. Därest landstingen skola ekonomiskt medverka

till hemhjälps verksamhetens organisation, finner förvaltningsutskottet självklart,

att förutsättningar böra skapas för ett nära samarbete mellan distriktsvården

och hemhjälpsverksamheten.

Ledamoten av socialvårdskommittén herr Österström anför.

Man skaffar antagligen de bästa garantierna för en sund utveckling genom

att från början tänka sig ett nära samarbete mellan distriktsvården och hemhjälpsverksamheten.

I mycket hög grad, ja, väsentligen under lång tid framåt,

torde hemhjälpen komma att behöva dirigeras till familjer, där husmodern

genom egen eller övriga hemmavarande familjemedlemmars sjukdom, barnsbörd

och andra liknande omständigheter blir urståndsatt att själv svara för

arbetsbördans fyllande. Behovet av hemhjälp och hjälpens riktigaste placering

i varje särskilt fall kan ingen bedöma bättre än distriktssköterskorna,

vilka givetvis ha de ojämförligt största möjligheterna att vinna snabb och genom

personliga besök erfarenhetsmässigt grundad uppfattning örn situationen.

Frågan huruvida jämväl enskilda organisationer, som bedriva

bernhjälpsverksamhet, skola infogas i organisationen och erhålla

statsbidrag har berörts i några av de avgivna yttrandena.

Medicinalstyrelsen anför.

Styrelsen finner det mycket angeläget och ur det allmännas synpunkt fördelaktigt,

att hittillsvarande verksamhet genom statligt stöd och kontroll inordnas

i den blivande organisationen. Detta synes väl kunna ske såsom

fallet varit t. ex. med mjölkdropparnas inordning i den förebyggande mödraoch

barnavården.

Socialvårdskommittén anser, att dess ståndpunkt, att ledningen av verksamheten

bör handhavas av något av de nuvarande kommunala organen icke

innebär, att detta organ städse skall omhänderhava den direkta ledningen av

verksamheten. Härutinnan anföres.

Tvärtom synes det vara lämpligt, att man i den män förhållandena så medgiva

härför anlitar medverkan från sådana enskilda organisationer, som redan

nu deltaga i hemhjälpsverksamheten.

Överståthållarämbetet påpekar, att den sociala hemhjälpsverksamheten

flerstädes, bland annat i Stockholm, handhaves av enskilda organisationer,

som i regel erhålla avsevärt ekonomiskt understöd från kommunerna och stå

under tillsyn av dessa, samt tillägger.

Därest befolkningsutredningens förslag vinner statsmakternas godkännande

i förevarande hänseende, skulle det emellertid bliva nödvändigt för erhållande

av statsbidrag till den hemhj älpsverksamhet, som bedrives av dessa

organisationer, att avveckla deras verksamhet och inordna densamma i den

kommunala förvaltningen. Överståthållarämbetet kan för sin del icke finna

några skäl, varför man på detta sätt skall framtvinga en avveckling av den

halvprivata hemhjälpsverksamheten, helst som därigenom kostnaderna för

verksamheten sannolikt skulle komma att avsevärt ökas. Enligt ämbetets

mening bör statsbidrag kunna utgå även till avlöning till hemvårdarinna, som

icke är anställd i kommunens tjänst, blott övriga förutsättningar för statsbidrag,

såsom minimilön, kompetens m. lii. äro uppfyllda.

Stockholms stadsfullmäktige, Norrköpings stadsfullmäktige, länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Värmlands

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition nr 332.

läns landstings förvaltningsutskott anse, att sådana organisationer, exempelvis

röda korset, som hittills bedrivit social hemhjälps verksamhet, böra kunna

erhålla statsbidrag, sistnämnda remissinstans under betonande att så bör

kunna ske åtminstone under viss övergångstid.

Ur dessa yttranden må följande återgivas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Där kommun åt enskild institution uppdragit att med kommunalt anslag

handhava dylik verksamhet, torde i varje fall organisationsformen vara tillräckligt

betryggande för att statsbidragsrätt icke skall behöva vara utesluten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Då andra berättigade anmärkningar icke kunnat resas mot den privata hemhjälpsverksamhet,

som hittills bedrivits, än att det ekonomiska underlaget

för verksamheten på sina håll varit svagt, bör man ej såsom här skett vraka

densamma. Länsstyrelsen vill i stället förorda, att man tillvaratager de möjligheter,

som redan finnas, och låter verksamheten med bidrag från samhällets

sida alltjämt utvecklas under fria och efter olika förhållanden anpassade

former.

Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Att hemvårdarinnor anställda i enskild tjänst skulle komma att, såsom i

utredningen befaras, intaga någon i prestigehänseende sämre ställning än de

kommunalanställda, synes länsstyrelsen föga troligt, och detta så mycket

mindre som utbildningen för yrket väl kommer att bliva densamma för dessa

båda kategorier.

Förord för statsbidrag jämväl till enskilda organisationer, som bedriva hemil

jälpsverksamhet, har lämnats jämväl i andra yttranden.

Hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm, svenska fattigvårds- och barnavårds

förbundet, överstyrelsen för svenska röda korset samt styrelsen för

svenska stadsförbundet uttala sig sålunda i denna riktning.

Hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm anför.

I stor utsträckning och med obestridlig framgång har hemhjälpsverksamheten

hittills pa manga platser handhafts av enskilda föreningar med socialvård

på sitt program. Säkert har betydelsen härav varit stor, när det gällt

att giva hemhjälpsarbetet dess rätta prägel, och icke minst har den kvinnliga

ledningens förståelse för arbetets art varit hemvårdarinnorna till stöd och

hjälp. Det vore till stor skada, örn i den tilltänkta organisationen plats icke

skulle finnas för det värdefulla frivilliga arbete, som — t. ex. av röda korset

—• nu nedlägges för hemhjälpsverksamheten, och örn de erfarenheter som

samlats icke skulle tillgodogöras. Detta gäller i alldeles särskild grad sådana

redan befintliga enskilda organisationer, vilkas fortsatta medverkan

under övergångstiden icke kan undvaras, men hjälpbyrån håller före, att även

för framtiden det enskilda intresset och initiativet inom denna verksamhet

är en stor tillgång. Främst avses då verksamhetens inre karaktär, vilken är

av en så stor betydelse för andan och trevnaden inom de familjer som erhålla

hjälpen. Men även ekonomiskt är den frivilliga verksamheten av betydelse.

Man bör icke bortse därifrån att det ur ekonomisk synpunkt ofta visat sig

fördelaktigare för en kommun att låta en enskild institution med kommunalt

anslag sköta social verksamhet än att göra det själv.

överstyrelsen för svenska röda korset yttrar.

Då hemvårdarinneverksamhet i övervägande antal fall bedrivits och fortfarande

bedrives av röda korset, som också är initiativtagare härtill, samt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

densamma ostridigt ordnats på ett tillfredsställande sätt oell lett till mycket

goda resultat, torde enligt överstyrelsens uppfattning allt tala för att det allmänna

drager fördel av röda korsets erfarenhet och organisationsförmåga

och att röda korset därför till gagn för vår tids strävanden efter förbättrad

folkhälsa, barnavård och hemvård i allmänhet beredes tillfälle att fortsatta

sitt välsignelsebringande arbete i nu förevarande avseende. Härtill kommer

att även i föreliggande utredning konstaterats en ganska stor tveksamhet i

fråga om kommunalisering av hemvårdarinneverksamhet, som tidigare handhafts

av enskild förening; det framhålles bland annat att kommuner ofta funne

det lämpligt att de krafter, som tagit initiativ till verksamheten och som vöre

inne i arbetet finge bibehålla ledningen också i de fall, där kommunalt anslag

vore så stort, att detta helt eller till största delen täckte kostnaderna.

Överstyrelsen anser sålunda det ur olika synpunkter fördelaktigt, att man

bygger vidare på den redan lagda grunden och alltså låter röda korset jämsides

med andra lämpliga föreningar och primärkommunema även i fortsättningen

fungera såsom huvudmän för verksamheten. Överstyrelsen anför

ytterligare. .....

Då utredningen emellertid framhåller, att det måste anses nödvändigt, att

samhället självt träder in som huvudman för verksamheten, så kan överstyrelsen

ej obetingat dela denna åsikt. I många fall åtnjuter röda korset redan

bidrag från landsting och primärkommuner, som genom beviljande av anslag

önska stödja av röda korset igångsatta viktiga socialhyjnemska verksamhetsgrenar.

Beträffande såväl röda korset som kommunerna galler emellertid

under alla förhållanden, att det ej kan bli tal örn annat än att inrättandet av

hemhjälpsverksamhet förutsätter ett frivilligt åtagande, vare sig roda korset

eller kommun står för denna verksamhet.

Frågan om hur verksamheten skall kunna ordnas inom landsbygdens

småkommuner beröres i några av de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att inom Gotlands län endast 5 kommuner

äro av den folkmängdsstorlek, att de med fördel kunna var för sig anställa

heltidsanställd hemvårdarinna; av länets 91 landskommuner ha 15

400—500, likaledes 15 300—400 samt 25 kommuner mindre än 300 invånare.

Länsstyrelsen anför vidare.

För länet synes enda utvägen sålunda vara att få till stånd för ändamålet

lämpade sammanslutningar av kommuner. Befolkningsutredningen har erinrat

örn, att betydelsen av utvägen med sammanslutningar i kommunalförbund

icke får överskattas. Örn emellertid såsom villkor för erhållande av statsbidrag

sättes en anslutning till kommunalförbund efter av länsstyrelsen godkänd

indelning, tror länsstyrelsen det ej vara omöjligt att på denna väg nå en

tillfredsställande lösning.

De enheter, vilka genom en sådan indelning bildas, böra emellertid icke få

alltför stor omfattning. Enligt länsstyrelsens mening böra sammanslutningarna

icke omfatta större folkmängd än omkring 2,000 invånare. Även enligt denna

regel blir det, med hänsyn till vad ovan sagts örn flertalet kommuners obetydliga

folkmängd, ofta nödvändigt, att ett jämförelsevis stort antal kommuner

komma att ingå i varje enhet. Givetvis vilja dessa kommuner helst var for sig

vara representerade i det organ, som för sammanslutningen skall handhava

ledningen av verksamheten. Utredningens förslag till sammansättning av

hemhjälpsnämnd torde därför möjligen behöva jämkas för här avsedda fall.

Därvid bör emellertid nämndens egen omedelbara verksamhet inskränka sig

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

till mera allmänna uppgifter såsom anställande av personal, uppgörande av

instruktionsförslag och avgiftstaxor samt bevakande av bidragsanspråk, varemot

den närmaste arbetsledningen bör lämnas åt nämndens särskilda ledamöter,

därvid dessa lämpligen kunna turvis tjänstgöra såsom jourhavande,

t. ex. en månad åt gången. Örn de olika i förbundet deltagande kommunerna

j)å detta sätt omväxlande komma att bliva representerade av jourhavande ledamot

i nämnden, skulle förutsättningarna för ett gott samarbete mellan kommunerna

vid verksamhetens bedrivande komma att ökas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker på den svårighet, som uppkommer

i länet med dess många små kommuner därigenom, att endast ett fåtal skulle

kunna bli huvudmän för hemvårdarinna, samt anför vidare.

Man finge alltså räkna med att de flesta kommunerna skulle få sammanslutas

till kommunalförbund för verksamhetens handhavande. Länsstyrelsen

har erfarenhet av vilka betydande svårigheter det erbjuder att få till stånd

överenskommelse mellan kommunerna och anser därför, att det skulle vara

lämpligare att landstinget stöde för hemhjälpsverksamheten samt att landstingets

hälsovårdsberedning handhade verksamheten, såvitt angår landsbygden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför — under erinran om att enligt utredningens

förslag för kommuner med mindre invånarantal än 2,000 endast beräknats

deltidsanställd hemvårdarinna och att socknar med ett invånarantal av

under 2,000 säkerligen i många fall ha behov av heltidsanställd hemvårdarinna

— följande.

Där sådant behov föreligger, bör även statsbidrag, efter prövning av socialstyrelsen

på sätt jämväl förutsatts, få utgå, örn frågan på ett tillfredsställande

sätt praktiskt ordnas.

Liksom på så många andra områden av den kommunala verksamheten möter

oss även i fråga örn hemhjälpen det s. k. småkommunproblemet. Länsstyrelsen

vill därför i detta sammanhang erinra örn vikten av att detta problem med det

snaraste upptages till allvarlig behandling, med en rationell kommunal indelning

som utgångspunkt.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att inom Älvsborgs

län finnas 188 kommuner med mindre än 2,000 invånare och framhåller i anslutning

härtill.

Många av dessa kommuner ha en folkmängd, som uppgår till högst 300—

400 personer — en del till högst 100—200. För att dessa småkommuner

skola erhålla fullt statsbidrag, måste en sammanslutning av ett flertal

kommuner ske. Härigenom blir emellertid hemvårdarinnans verksamhetsområde

i många fall allt för stort i förhållande till behovet av hemhjälp. Med

den föreslagna beräkningsgrunden för erhållande av statsbidrag missgynnas

de kommuner, som ha liten folkmängd och på grund av de ekonomiska förhållandena

icke ha råd att utan fullt statsbidrag anställa en hemvårdarinna,

även örn behovet av en sådan är mycket stort. Förutsättningen för att småkommunerna

skola kunna bliva delaktiga av statsbidrag är därför dels att

kommunerna få rätt att gemensamt anställa hemvårdarinna, dels ock att om

gemensam anställning icke visar sig lämplig kommunerna erhålla möjlighet till

större statsbidrag, vilket bör kunna uppgå till mera än 75 kronor för varje

påbörjat 100-tal av kommuns eller kommunsammanslutnings folkmängd

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 332.

43

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att med den av utredningen

föreslagna huvudregeln, att på varje hemvårdarinna i vart fall till

en början icke bör, i vad gäller rikets landsbygd, belöpa sig mindre än cirka

2,000 invånare, av Skaraborgs läns 258 landsbygdskommuner inklusive köpingar

och municipalsamhällen endast 12 äro tillräckligt folkrika för att de

skola vara berättigade anställa en egen hemvårdarinna. Utskottet anför vidare.

Sträcker man sig åter ned till 1,333 invånare, som utredningen ansett i

undantagsfall vara tillräckligt befolkningsunderlag för en hemvårdarinna på

landsbygden, ökas det antal landsbygdskommuner i Skaraborgs län, som

skulle vara berättigade ensamma anställa hemvårdarinna med 14. Kvar står

dock sålunda alltjämt ej mindre än 232 eller cirka 90 procent av länets landsbygdskommuner,

vilka icke utan samgående nied annan kommun kunna anställa

egen hemvårdarinna. Med kännedom örn den obenägenhet till frivillig

sammanslutning av en eller flera kommuner, som obestridligen föreligger, vore

det enligt utskottets uppfattning sålunda jämväl för en ändamålsenlig lösning

av den sociala hemhjälpsverksamhetsfrågan av betydelse och värde, därest

genom en sammanslagning av vissa landsbygdskommuner något större och

bärkraftigare primärkommuner med i genomsnitt ett invånarantal av lägst 2,000

kunde tillskapas.

Frågan huruvida i kommunerna särskild hemhjälpsnämnd

skall tillsättas eller den verksamhet, som avses tillkomma denna, skall

uppdragas åt redan befintligt kommunalt organ har gjorts till föremål för

diskussion i åtskilliga av de avgivna yttrandena.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening anser, att hemhjälpsnämnd bör

organisera arbetet inom kommunen. Föreningen tillägger.

Bästa möjliga säkerhet bör skapas för att den husmoderliga sakkunskapen

blir väl representerad i denna nämnd samt att den blir så sammansatt att den

kan effektivt samarbeta med andra kommunens sociala nämnder.

Länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för svenska landstingsförbundet

•anse sig med hänsyn till den valfrihet från kommunernas sida, som utredningen

föreslagit, kunna godtaga utredningens förslag, ehuru de ställa sig tveksamma

mot tillskapandet av nya kommunala organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig intet ha att erinra mot utredningens

förslag, ej heller länsstyrelsen i Östergötlands, som emellertid tillägger.

Där särskild nämnd kommer att utses — vilket länsstyrelsen förutsätter

åtminstone för landsbygdens vidkommande endast mera undantagsvis komma

i fråga —- kan det emellertid ifrågasättas, huruvida det icke med hänsyn

till verksamhetens sociala karaktär borde stadgas, att av nämndens ledamöter

en tillika bör vara ledamot av fattigvårdsstyrelse och en av barnavårdsnämnd.

Det föreskrivna samarbetet med sistnämnda kommunala organ skulle

därigenom väsentligt underlättas.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida det

icke borde tillkomma landstingen att utse en ledamot i hemhjälpsnämnd.

Överståthållarämbetet finner — oaktat kommun medgivits rätt att uppdraga

åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd — föreskriften örn inrättande

av hemhjälpsnämnd mindre välbetänkt med hänsyn till de allmänna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.

strävandena att åstadkomma en samordning inom socialvården. Ämbetet tilllägger.

Föreskriften härom synes ämbetet böra utgå och ersättas med en bestämmelse

av innebörd, att kommunerna äga efter gottfinnande avgöra, vilken av

de redan nu existerande kommunala nämnderna, som skall handhava hemhjälpsverksamheten.

Samma synpunkter framföras av socialstyrelsen.

Arbetsmarknadskommissionen uttalar allvarliga betänkligheter mot att på

detta område liksom på andra områden av social verksamhet nya organ skapas

för nya sociala uppgifter. Kommissionen anför härom vidare.

Den tendens i motsatt riktning, som nyligen fått ett uttryck i socialvårdskommitténs

betänkande, synes kommissionen principiellt riktigare. Enligt

kommissionens uppfattning kan det i förevarande fall icke vara behövligt att,

på sätt befolkningsutredningen föreslagit, skapa en särskild organisation.

Socialvårdskommittén anför beträffande förslaget örn inrättande av särskild

hemhjälpsnämnd följande.

o Kommittén, som i sitt i december 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens

organisation nr. m. i princip förordat en centralisering av den lokala

socialvårdsförvaltningen, måste givetvis känna stark tveksamhet inför förslaget

i denna^ del. Därest den av kommittén föreslagna socialnämnden nu varit en

realitet, hade ledningen av hemil] älpsverksamheten utan tvivel bort förläggas

elit. Genom att nu inrätta särskilda hemhjälpsnämnder ökar man splittringen

inom den^ kommunala administrationen, och hemhjälpsverksamheten kommer

icke att fa den administrativa anknytning till den allmänna socialvården som

av många skäl är önskvärd. Såvitt kommittén finner, kunna icke några avgörande

skäl anföras för inrättande av särskilda hemhjälpsnämnder. Kommittén

anser därför, att hemhjälpsverksamheten bör handhavas av något av

de nuvarande kommunala organen.

Ledamoten frii Nordgren uttalar i ett särskilt yttrande, att hon visserligen

är ense med kommitténs majoritet i dess principiella uppfattning att nya

sociala förvaltningsgrenar icke böra inrättas med mindre starka skäl tala härför,

men finner att så är förhållandet i ifrågavarande fall. Även örn socialnämnder

i en framtid inrättas och dessa äro lämpliga organ för verksamhetens

handhavande finner hon det dock vara av betydelse för verksamhetens utveckling

att i avbidan härpå, låt vara som ett provisorium, skapas en organisation,

som lämnar utrymme för erforderlig husmoderlig sakkunskap och erfarenhet

på de områden, som beröras av den sociala hemhjälpen. Hon ansluter sig därför

till utredningens förslag angående inrättandet av hemhjälpsnämnder.

Under hänvisning till det olämpliga i att tillskapa nya kommunal organ samt

vidare till socialvårdskommitténs förslag örn en centralisering av förvaltningen

på socialvårdens område uttalas betänkligheter mot inrättandet av särskilda hemhjälpsnämnder

även i ett flertal andra av de avgivna yttrandena. Så sker sålunda i

de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, av

förvaltningsutskotten i Kristianstads och Jämtlands läns landsting, av stadsfullmäktige

i Stockholm, barnavårdsnämnden i Stockholm, drätselkammaren

i Malmö, Norrköpings stadsfullmäktige, av svenska fatttigvårds- och harna
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majlis proposition nr 332.

vårdsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och överstyrelsen

för svenska röda korset. I allmänhet gå dessa yttranden ut på att

de för nämnden avsedda arbetsuppgifterna böra kunna överlåtas åt redan befintligt

kommunalt organ. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att utredningens

förslag må accepteras allenast som ett provisorium i avvaktan på behandlingen

av socialvårdskommitténs förslag.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

Utredningen föreslår, att inom varje kommun skall ledningen av kommunens

hemiljälpsverksamhet utgöras av en hemhjälpsnämnd. Kommunen må

inrätta särskild sådan nämnd eller också uppdraga åt annan kommunal myndighet

att vara hemhjälpsnämnd. Inrättande av särskilt organ för hemhjälpsverksamheten

skall alltså enligt förslaget vara fakultativt. Det är med mycket

stor tvekan förbundsstyrelsen vill godkänna detta förslag. Med hänsyn till

att en intern decentralisation av de kommunala uppgifterna ej torde stå i samklang

med tidens krav på en utveckling i motsatt riktning, ställer sig förbundsstyrelsen

mycket tveksam inför lämpligheten att för en så speciell uppgift tillskapa

ett nytt kommunalt organ. Något av de ordinarie förvaltningsorganen,

t. ex. fattigvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd, torde utan olägenhet kunna

handhava hemhjälpsverksamheten. Denna blir ju icke av särskilt omfattande

slag. Sedan befattningshavare för hemhjälpsverksamheten tillsatts, blir den

väsentligaste uppgiften att anordna och sköta en lämplig förmedlning av befattningshavarens

tjänstgöring i hemmen samt att bestämma den ersättning

som eventuellt skall lämnas för vården. För allt detta torde framför allt fattigvårdsstyrelsen

vara särskilt skickad med hänsyn till sin organisation och

kännedom örn kommunens befolkning. Enligt förbundsstyrelsens uppfattning

torde det icke ligga något stötande i att hemhjälpsverksamheten omhänderhaves

av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsen handhar ju redan uppgifter

av icke fattigvårds natur, t. ex. den kommunala pensionstillskottsverksamheten.

Överstyrelsen för svenska röda korset säger sig vara tveksam huruvida ordnandet

av ifrågavarande jämförelsevis okomplicerade verksamhet nödvändigtvis

fordrar tillskapandet av en så omständlig och vittförgrenad organisation,

som förslaget innehåller. Överstyrelsen anför vad angår hemhjälpsnämnd

följande.

Därest emellertid huvudmannaskapet för verksamheten även anförtros åt

vederbörande rödakorskretsar, medför en dylik anordning jämväl den fördelen,

att kommunala hendijälpsnämnder icke behöva tillsättas i kommun eller

komplex av kommuner, som ingå i en rödakorskrets. De uppgifter, som enligt

förslaget skulle tillkomma berörda nämnd, utövas redan nu av kretsstyrelsen

eller en eller flera medlemmar av densamma i egenskap av s. k. hemvårdsledare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att förslagets bestämmelser örn hemhjälpsnämnd

till synes endast blivit utformade med tanke på det fall, att vederbörande

kommun ensam driver verksamheten. Länsstyrelsen tillägger.

Fegler lia däremot icke givits för det av utredningen eljest rekommenderade

systemet, att flera kommuner gemensamt anställa hemvårdarinna. Enbart bestämmelserna

i lagen om kommunalförbund torde i sådant avseende icke vara

tillfyllest.

I fråga örn den för värjo landstingsområde föreslagna hemhjälpsstyrelsen

lia delade meningar gjort sig gällande, i det att vissa

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

remissinstanser tillstyrkt utredningens förslag, medan andra föreslagit annat

länsorgan för omhänderhavande av de för hemhjälpsstyrelserna avsedda uppgifterna.

Till den förra gruppen äro att hänföra länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands

län, socialstyrelsen, förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landsting,

Malmöhus läns hälsovårdsberedning och svenska lanthushåll slärarinnornas

förening.

Till stöd för sin ståndpunkt yttrar Malmöhus läns hälsovårdsberedning:

Landstingens förvaltningsutskott äro nämligen för närvarande synnerligen

arbetstyngda, varför en så speciell arbetsuppgift som ifrågavarande lämpligen

bör, som utredningen föreslagit, anförtros särskilt organ eller s. k.

hemhjälpsstyrelse. Beredningen förutsätter då jämväl, att kostnaderna för den

föreslagna styrelsen bestridas av statsmedel.

k redrika Ur emer-förbundet uttalar, att den föreslagna organisationsformen

med hemhjälpsnämnd, hemhjälpsstyrelse samt den rådgivande nämnden inom

socialstyrelsen kan förefalla som en alltför tung apparat, men tillägger.

Förbundet lägger emellertid märke till att utredningen särskilt kursiverat

dess provisoriska karaktär i väntan på inrättande av ett statligt organ, som får

sig anförtrott organisationen av ett flertal hem- och familjevårdande uppgifter,

vilket organ även sannolikt skulle komma att få sin motsvarighet i länen. Förbundet

finner det därför klokt att hemvårdarinneverksamheten icke nu föreslås

inkopplad mera definitivt i något annat sammanhang.

Medicinalstyrelsen anför:

Örn man betraktar hemhjälpsfrågan som en delföreteelse i sitt större socialmedicinska

sammanhang blir verksamhetens nära samband med distriktsvården

uppenbar. Vid distriktsvårdens nyorganisation har man nödgats frångå

kommungränserna vid distriktens utformning. Man har skapat sjuksköterskedistrikt

av lämplig storlek i vilka distriktssköterskorna anförtrotts

en mångfald sociala och socialmedicinska uppgifter, genom vilkas fullgörande

sjuksköterskorna bliva i tillfälle att bättre än någon annan inom distriktet

överblicka behovet av hemhjälp. För sjuksköterskornas arbete har bristen på

hjälpkrafter flerstädes varit kännbar. Under sådana omständigheter synes det

naturligt att på något sätt anknyta hemvårdsverksamheten till distriktsvården

t. ex. därigenom att i den kommunala nämnden för hemhjälpen distriktssköterskan

är ledamot. Landstingen skulle fastställa plan för verksamheten

och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka

verksamheten. I det fall att landstinget icke vill åtaga sig huvudmanskapet

skulle statsbidrag tills vidare likväl kunna utgå till kommun eller enskild

organisation, som utövar kvalificerad hemhjälpsverksamhet enligt planen.

En annan möjlighet, som synes böra övervägas, därest icke landstingsvägen

är framkomlig är att låta mödrahjälpsnämnderna bli -organ för hemlijälpsv§rksamheten.

Dennas centrala ledning bleve då utan vidare inordnad

i socialstyrelsen och de perifera organen bleve barnavårdsnämnderna.

Jämväl socialstyrelsen har varit inne på tanken, att uppdraga de arbetsuppgifter,

som anses skola tillkomma hemhjälpsstyrelserna, åt mödrahjälpsnämnderna,

men av vissa skäl ansett sig som ett provisorium i avvaktan på ett

genomförande av socialvårdskommitténs förslag om inrättande av länssocialnämnder

böra förorda utredningens förslag. Härom anför ämbetsverket.

En sådan mellaninstans inom landstingsområdena som hemhjälpsstyrelsen

finner styrelsen nödvändig för verksamhetens effektiva ledning och övervakning

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.

i avvaktan på att det av socialvårdskommittén framlagda förslaget om länssocialnämnd

i en eller annan form må kunna förverkligas. Då sålunda en mellaninstans

är nödvändig, ligger det nära till hands att undersöka, huruvida något

redan bestående organ, såsom mödrahjälpsnämnden, kunde fullgöra de uppgifter,

som skulle åvila hemhjälpsstyrelse. Socialstyrelsen har allvarligt övervägt

detta. Emellertid äro mödrahjälpsnämnderna starkt anlitade för sina

uppgifter. De sakna tjänstemän. Redan nu är det med hänsyn till mödrahjälpsverksamhetens

omfattning ett önskemål att få till stånd tätare sammanträden.

Ledamöterna få då sin tid ytterligare upptagen på ett sätt, som för de

flesta betyder en allvarlig uppoffring. Att till de mycket tidskrävande mödrahjälpsuppgifterna

foga andra och nya arbetsuppgifter anser styrelsen icke vara

försvarligt. Resultatet skulle lätt kunna bli att man tvingas bygga ut mödrahjälpsnämndernas

verksamhet med byråorganisationer, något som bland annat

skulle försvåra omorganisationen vid en socialvårdsreform på området.

Länsstyrelsen i örebro län och socialvårdskommitténs majoritet förorda

direkt mödrahjälpsnämnden såsom länsorgan i stället för hemhjälpsstyrelsen

under tiden till dess den av socialvårdskommittén i dess principbetänkande

föreslagna länssocialnämnden kommit till stånd. Socialvårdskommittén yttrar

i detta sammanhang:

Enligt kommitténs mening bör den sociala förvaltningen så långt det är

lämpligt centraliseras, och nya förvaltningsorgan böra därför icke inrättas

med mindre starka skäl tala härför. Såvitt kommittén kan finna är detta icke

förhållandet beträffande den sociala hemhjälpen. Under den övergångstid,

som förflyter innan en reform av den lokala och länsvis betingade socialvårdsorganisationen

kommer till stånd, böra de ekonomiska anordningarna i samband

med den sociala hemhjälpen betraktas som provisoriska. Enligt kommitténs

mening, kunna de uppgifter, som föreslås skola tillkomma hemhjälpsstyrelsen,

som ett provisorium lämpligen handhavas av mödrahjälpsnämnden,

vilken i sin egentliga funktion kommer i kontakt med en stor del av det klientel,

som omfattas av hemkjälpsverksamheten. Kommittén hyser intet tvivel

om att mödrahjälpsnämnderna under sagda tid skola tillfredsställande omhänderhava

jämväl hemhjälpsverksamheten, vilken för övrigt icke torde kunna

bliva fullt utbyggd förrän om åtskilliga år. Därest den av kommittén i dess

principbetänkande skisserade länssocialnämnden kommer till stånd, bör dit

överflyttas ledningen av hemhjälpsverksamheten inom länen.

Från kommittén avvikande meningar anföras emellertid dels av herr Österström,

som anser att verksamheten har anknytningspunkter till distriktsvården

samt att ett försök bör göras att tills vidare låta de organ, som leda landstingens

socialhygieniska verksamhet, bli ansvariga också för hemhjälpsarbetets

organisation, dels ock av fru Olivia Nordgren, som i anslutning till sitt principiella

biträdande av utredningens förslag örn landstingens ekonomiska medverkan

biträder även utredningens förslag angående inrättandet av hemiljälpsstyrelser

med starkt inslag av representanter för landstinget.

Jämväl medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län föreslå — dock

endast som ett alternativ till en annan av dessa myndigheter föreslagen lösning

av frågan -— mödrahjälpsnämnden som länsorgan.

4 några remissyttranden föreslås, att hemiljälpsstyrelsens arbetsuppgifter

skola övertagas av hälsovårdsberedningen, förvaltningsutskottet, landstinget,

länsstyrelsen, länsarbetsnämnden eller den i fritidsutredningens förslag

rörande semester för husmödrar föreslagna husmoderssemesternämnden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Förespråkare för hälsovårdsberedningen såsom länsorgan för hemhjälpen

äro länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs

och Västerbottens län, styrelsen för svenska landstingsförbundet, i vars

yttrande, såsom förut nämnts, landstingens förvaltningsutskott i Stockholms,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län instämt, ävensom förvaltningsutskotten i Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar södra, Kristianstads,

Älvsborgs och Värmlands läns landsting. Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

förordar, att hemhjälpsstyrelsens uppgifter må, i den mån vederbörande

landsting så finner lämpligt, kunna överlåtas på landstingets hälsovårdsberedning

med eventuell skyldighet för beredningen att vid handläggning

av hithörande frågor med sig adjungera särskild representant för den husmoderliga

sakkunskapen, därest sådan sakkunskap icke redan är representerad

i beredningen. Frågan örn behovet av kvinnlig sakkunskap viel behandlingen

av hithörande frågor har beaktats jämväl i nyss omförmälda yttranden av länsstyrelsen

i Kristianstads län och samma läns landstings förvaltningsutskott.

Samma ståndpunkt som nu angivna remissmyndigheter torde de myndigheter

få anses intaga, som i sina remisser föreslagit förvaltningsutskottet såsom

länsorgan utan att särskilt angiva örn förslaget syftar endast på sådana

fall där hälsovårdsberedningen utgöres av förvaltningsutskottet. Nu åsyftade

remissmyndigheter äro länsstyrelsen i Kronobergs län, som alternativt

även föreslår länsstyrelsen, samt överstyrelsen för svenska röda korset.

Till belysning av de skäl, som åberopats till stöd för att hemhjälpsstyrelsens

uppgifter skola omhändertagas av hälsovårdsberedningarna, må ur remissyttrandena

anföras följande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

De centrala organ, som redan nu leda landstingens socialhygieniska verksamhet,

och motsvarande organ inom städer, som icke tillhöra landsting, böra

äga de största förutsättningar för att även ordna hemiljälpsverksamheten på

ett tillfredsställande sätt, utan att särskilt organ för detta ändamål behöver

tillskapas. Därigenom skulle större möjlighet yppa sig för den samordning

av distriktsvården och hemlijälpsverksamheten, som ovan angivits såsom

önskvärd, och särskilt landstingens lanthushållsskolor, sjukvårdsinrättningar

och barnavårdsinstitutioner skulle otvivelaktigt på ett mera rationellt sätt

kunna utnyttjas för hemvårdarinnornas utbildning.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar:

Då dessa beredningar handhava den närmaste ledningen av de socialhygieniska

arbetarna i bygderna, såsom distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,

äro de väl skickade att omhänderhava den ortscentrala ledningen

även av nu ifrågavarande verksamhet. I allt fall bör i analogi med vad som

föreslagits på det primärkommunala området möjlighet lämnas öppen att anförtro

landstingens hälsovårdsberedningar de för hemhjälpsstyrelsen skisserade

arbetsuppgifterna. För det fall att ledningen för hemhjälpsverksamheten

inom länet uppdrages åt annat organ än landstingens hälsovårdsberedningar,

förutsätter styrelsen, att kostnaderna för nämnda organ helt bestridas av

statsmedel.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott gör följande uttalande:

Nyligen har ledningen av landstingets socialhygieniska verksamhet sammanförts

till ett centralt organ, landstingets hälso vårdsberedning. För så vitt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

49

hemsjukvården skall intaga en del av hemvårdarinnans verksamhet, finner utskottet

riktigt att detta organ bör leda och kontrollera hemhjälpsverksamheten

inom landstingsområdet. Utskottet vill bestämt avråda från ett stadgande

att inom varje landstingsområde obligatoriskt skall finnas en särskild fristående

hemiljälpsstyrelse med vissa ledamöter tillsatta av Kungl. Majit. Nyligen

vidtagna förähdringar i landstingslagen innebärande att landstingen

lämnas frihet att ordna den centrala ledningen av dess verksamhet på lämpligaste

sätt bör även kunna tillämpas ifråga örn ledningen av hemhjälpsverksamheten,

varför denna ledning bör kunna enligt landstingets bestämmande

lämnas till förvaltningsutskottet eller någon av dess beredningar.

Kalmar lä?is södra landstings förvaltningsutskott anför:

Gentemot utredningens påstående, att landstingets förvaltningsutskott av

flera skäl icke kunna anses lämpade att övertaga en så speciell uppgift som

att leda och kontrollera den sociala hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet

torde väl kunna invändas, att knappast någon institution kan ha

större förutsättningar beträffande förmågan att bemästra en dylik uppgift än

just våra dagars landstings förvaltningsutskott. Förslaget att anförtro den

centrala ledningen åt en särskild hemhjälpsstyrelse förefaller därför vara

ägnat att dels förorsaka onödiga utgifter, dels även utgöra en återgång till det

system med en mångfald styrelser och nämnder för olika hälso- och sjukvårdsfrågor,

som man velat avskaffa genom att utse landstingens förvaltningsutskott

till enhetliga berednings- och förvaltningsorgan för distriktsvård, barnmorskeväsende,

förebyggande vård i allmänhet m. m.

Såsom förut nämnts innehåller medicinalstyrelsens yttrande två alternativa

förslag till länsorgan, därav det ena utgöres av mödrahjälpsnämnden. Enligt

det andra alternativa förslaget skulle landstinget fastställa plan för verksamheten

och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka

verksamheten. Genom vilket organ landstinget skulle utöva dessa befogenheter

nämnes ej i yttrandet.

Statens arbetsmarknadskommission ansluter sig till en av dess sakkunniga

i frågor rörande kvinnlig arbetskraft uttalad uppfattning, att inrättandet av

särskilda styrelser inom länen för en så relativt enkel uppgift som den att

utöva tillsyn över den sociala hemhjälpen knappast är att tillråda, och att uppgiften

synes böra kunna omhänderhavas av länsarbetsnämnderna. Föreskrift

borde dock lämnas, att dessa vid sin handläggning av frågor örn den sociala

hemhjälpsverksamheten skulle med sig adjungera representanter, utsedda av

landsting eller organisationer med intressen inom hemmets arbetsfält.

I det föregående har omnämnts, att i samband med frågan om lämpligt länsorgan

för hemhjälpsverksamheten hänvisning även skett till den i fritidsutredningens

förslag rörande semester för husmödrar föreslagna liusmodersseinesternämnden.

Hänvisningen har gjorts av länsstyrelsen i Hallands län,

som yttrar:

Planläggningen i stort påminner mycket örn vad som av fritidsutredningen

föreslagits beträffande husmoderssemestern. Fritidsutredningen föreslår för

husmoderssemesterns organisation inom varje landstingsområde en länsnämnd,

förslagsvis benämnd liusmoderssemestcrnämnd, vilken sålunda motsvarar (leii

i här förevarande fall föreslagna heinhjälpsstyrelsen. Då hemhjälps och hus
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. lin 13 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

moderssemesterverksamheten lia inånga beröringspunkter, synes det under

sådana förhållanden värt undersöka om icke dessa båda verksamheter kunde

inordnas under en och samma nämnd eller styrelse. Det vore givetvis i så fall

lägligt då båda hjälpformerna kunde förverkligas samtidigt, i varje fall synes

den organisatoriska utformningen av den ena icke böra ske utan hänsynstagande

till den andra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att någon redan befintlig myndighet

utan att närmare angiva vilken — bör kunna utses till länsorgan.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott yttrar:

Inom utredningen synes man för övrigt mer eller mindre allvarligt hava

övervägt, att det skulle uppdragas till en av socialvårdskommittén i dess betänkande

angående socialvårdens organisation m. m. för handläggning av vissa

socialhjälps- och barnavårdsärenden föreslagen länssocialnämnd — bestående

förutom av landshövdingen av tre ledamöter, av vilka två skulle utses av

Kungl. Majit och en av vederbörande landsting — att handhava jämväl här

ifrågavarande hemhjälpsverksamhet. Med anledning härav tillåter sig förvaltningsutskottet

framhålla, att utskottet, med hänsyn till den sammansättning

berörda nämnd enligt socialvårdskommitténs förslag erhållit, finner densamma

mindre lämpad att handhava här ifrågavarande uppgifter. Med beaktande av

den sociala hemhjälps verksamhetens många beröringspunkter med de under

ledning av landstingets hälsovårdsberedning stående socialhygieniska verksamhetsgrenarna

och behovet av viss samordning mellan i dessa verksamhetsgrenar

anställda sköterskor och barnmorskor, å ena, samt hemhjälpsverksamhetens

hemvårdarinnor, å andra sidan, vill förvaltningsutskottet i stället för

sin del förorda, att de uppgifter, som föreslagits skola påvila den av utredningen

föreslagna hemil jälpsstyrelsen, må, i den mån vederbörande landsting

så finner lämpligt, kunna överlåtas på landstingets hälsovårdsberedning med

eventuell skyldighet för beredningen att vid handläggningen av hithörande

frågor med sig adjungera särskild representant för den husmoderliga sakkun - skapen, därest sådan sakkunskap icke redan är representerad i beredningen.

Ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt torde en dylik anordning i allmänhet

vara att förorda och undvikes därigenom tillskapandet av ännu ett nytt

länsorgan med sitt snart framväxande behov av särskilt sekretariat. Med beaktande

av den befogenhet ifråga örn och det inflytande på verksamhetens utveckling,

som avses bliva i egenskap av tillsyningsmyndighet tilldelad socialstyrelsen

förstärkt med en konsulent för social hemhjälp och en rådgivande

nämnd, förefaller i anslutning till den ordning, som råder ifråga örn bland

annat det st-atsbidragsberättigade distriktssköterskeväsendet, knappast från

statens sida kunna resas någon befogad principiell erinran mot en dylik i viss

mån förenklad och tillsynes ändamålsenligare organisation.

Beträffande uppgifterna för hemhjälpens länsorgan anser styrelsen

för svenska landstingsförbundet att socialstyrelsen, vad angår ansökningsförfarandet

ifråga örn statsbidrag, bör inskränka sig till att fördela statsbidraget

med hänsyn till de olika länens behov, medan fördelningen av bidraget

till de särskilda kommunerna inom länet anförtros åt länsorganet, som bäst

känner det lokala behovet.

Förutom av de landstings förvaltningsutskott, som instämt i detta yttrande,

göres liknande uttalande av förvaltningsutskotten i Östergötlands och Kristianstads

läns landsting samt länsstyrelsen i Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Värmlands län är av den uppfattningen, att länsstyrelserna

på grund av sin personal- och ortskännedom äga större förutsättningar än

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 51

socialstyrelsen att bevilja statsbidrag till verksamheten. Länsstyrelsen tilllägger.

Därest verksamheten anförtros åt länsstyrelserna, kommer en fördelaktig,

personlig kontakt att uppstå mellan kommunerna och den beslutande myndigheten,

varjämte en snabbare handläggning av bidragsärendena är att förvänta.

Frågan örn arbetsförmedlingens medverkan i den blivande

organisationen beröres i arbetsmarknadskommissionens yttrande. Kommissionen

anser att det bör undersökas, örn icke uppgiften med själva utplaceringen

av hemvårdarinnorna kan omhändertagas av den offentliga arbetsförmedlingen.

Härutinnan anför kommissionen följande synpunkter.

Såsom redan anförts ha arbetsförmedlingarna på några platser även haft

i uppdrag att förmedla social hemhjälp. En sådan sammankoppling synes

kommissionen vara ägnad att dels underlätta ett tillgodoseende av det sociala

hemhjälpsbehovet, dels möjliggöra ett effektivt utnyttjande av hemvårdarinnornas

arbetskraft. Beträffande den förstnämnda synpunkten vill det synas

ofrånkomligt, att behovet av social hemhjälp i en kommun tidvis kan vara

så stort, att detsamma icke kan tillgodoses enbart genom ianspråktagande

av hemsystrar eller hemvårdarinnor. I ett sådant läge kan det vara möjligt

för arbetsförmedlingen att bland för arbetsmarknadens mera fortlöpande

behov tillgängliga och i vissa fall speciellt utbildade personer inom det husliga

arbetsområdet uppbringa estra personal för social hemhjälp. Man vinner

sålunda större smidighet i åtgärderna för att tillgodose speciella hems arbetskraftsbehov.

Å andra sidan kan man vinna, att de i en kommun förefintliga hemvårdarinnorna

alltid bli helt sysselsatta. Arbetsförmedlingen kan sålunda —- vid

de tider, hemvårdarinnorna icke äro bundna i den sociala hemhjälpen —

taga deras tjänster i anspråk i hem, som kunna vara i behov av deras bistånd

men som äro i tillfälle själva helt bekosta hjälpen.

Den utbyggnad och effektivisering, som arbetsförmedlingen undergått icke

minst under de senare åren, speciellt i städer och större industri- och stationssamhällen,

möjliggör också för denna att redan nu på ett stort antal

orter ombesörja själva utplaceringen av hemvårdarinnorna. Den av befolkningsutredningen

föreslagna utbyggnaden av hemhjälpsverksamheten över

större delen av landet kan emellertid knappast tänkas bli genomförd i ett

sammanhang utan måste med all säkerhet tillskapas successivt. Arbetsförmedlingsorganisationen

kan därför, allt eftersom behovet av social hemhjälp

växer, anpassa sin utbyggnad och förstärkning jämväl med beaktande av

detta behov.

I likhet med befolkningsutredningen anser kommissionen emellertid särskilt

angeläget, att social hemhjälpsverksamhet kommer till stånd på den

rena landsbygden. Men där är arbetsförmedlingen i en hel del fall icke

ännu så utbyggd, att den kan omhändertaga utplaceringen av hemvårdarinnan.

Därest i dylikt fall social hemhjälpsverksamhet ordnas i kommunen, bör det

ankomma på länsarbetsnämnden att utse lämplig person att i nu nämnda avseende

vara arbetsförmedlingsombud. Kommissionen vill här särskilt peka

på möjligheten att för närvarande uppdraga åt de biträdande kvinnliga överblockledare,

som finnas i jordbrukskommunerna, att fullgöra nämnda uppdrag

i fråga om hemhjälpsverksamheten.

Jämväl socialstyrelsen har i sitt yttrande ägnat detta spörsmål uppmärksamhet.

Ämbetsverket anför.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetsförmedlingens

roll i hemhjälpsverksamheten. Socialstyrelsen finner det naturligt, att arbetsförmedlingen

anlitas för anskaffande av tillfällig hemhjälp, men anser med

bestämdhet, att verksamheten i övrigt bör omhänderhavas av kommunala

socialvårdsorgan. Såsom skäl härför må bland annat nämnas den hittillsvarande

erfarenheten — de av utredningen åberopade exemplen äro icke

övertygande — verksamhetens nära sammanhang med socialvården, bristen

på arbetsförmedlingskontor särskilt i landskommunerna och socialstyrelsens

— tillsynsmyndighetens — sedan gammalt bestående samarbete med socialvårdsorganen

i kommunerna. Styrelsen har dock intet emot att en möjlighet

lämnas öppen för anlitande av arbetsförmedlingen å orter, där förhållandena

äro särskilt gynnsamma därför.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att uppgiften att placera hemvårdarinnorna

mellan olika hem på landsbygden bör fyllas av hemhjälpsnämnden

eller någon av dess ledamöter, som därtill utses. Härom anför länsstyrelsen.

På landsbygden torde icke vara möjligt att anlita arbetsförmedlingen för

sådant ändamål. Ej heller är det sannolikt att arbetsförmedlingen kan lämna

något biträde, då det gäller rekryteringen av hemvårdarinnor. Däremot har

det inom vissa städer visat sig, enligt vad länsstyrelsen inhämtat, att arbetsförmedlingen

kunnat på ett mycket tillfredsställande sätt tjänstgöra såsom

förmedlingsorgan för rekvisitioner av hemvårdarinna. Härför har dock fordrats

att på arbetsförmedlingskontoret finnes en för uppgiften särskilt intresserad

och i hemhjälpsverksamheten särskilt initierad person.

I fråga om den statliga tillsynen över den sociala hemhjälpsverksamheten

erinrar socialstyrelsen om utredningens förslag, att det vid

en definitiv organisation på det sociala området, som omfattar hem- och familjefrågor,

för ändamålet bör nyinrättas ett särskilt statsorgan. Tills vidare borde

socialstyrelsen enligt utredningens mening provisoriskt fungera såsom tillsyningsmyndighet.

Ämbetsverket anför vidare.

Socialstyrelsen, som inledningsvis understrukit utredningens egen mening

örn att hemhjälpsverksamheten utgör ett nödvändigt komplement till socialvården,

vill bestämt varna för tillskapande av ett sådant särskilt statsorgan,

varom utredningen talar. Hem- och familj ef rågor måste av såväl familj eekonomiska

som familj esociala skäl i första hand lösas eller mildras för de talrika

fattiga familjer med barn, vilka förekomma inom eller på gränsen till

socialvården. Även örn verksamheten, såsom i det föregående framhållits,

bör utsträckas till att omfatta även andra skikt av befolkningen, kommer

verksamheten allt fortfarande att i mycket hög grad vara av socialvårdsnatur.

Denna är alltså icke övergående. Inom socialvården strävar man — såsom

genom socialvårdskommittens förslag till en centraliserad socialnämnd i varje

kommun —- efter att göra familjesynpunkten dominerande. I socialstyrelsen

kunna de olika socialvårdssynpunkterna sammanhållas och avvägas mot varandra,

och socialstyrelsen håller före att ett bärna- och familjevårdande organ

har sin naturliga plats i socialstyrelsens organisation. Ett särskilt statsorgan

för dessa grundläggande socialvårdsfrågor skulle leda till en splittring, som

både administrativt och sakligt vore skadlig.

Mot den föreslagna rådgivande nämnden har socialstyrelsen intet att

erinra.

Kontrollen och tillsynen av den sociala hemhjälpsverksamheten bör enligt

arbetsmarknadskommissionen ankomma på kommissionen i stället för på

socialstyrelsen. Härom anföres.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.

Kommissionen har redan tidigare haft sin uppmärksamhet fäst på de sociala

problem, varom här är fråga, och står icke främmande för de förmedlingsoch

utbildningsuppgifter, som sålunda skulle komma att åvila kommissionen

och dess organ. Kommissionen vill även understryka, att ifrågavarande

verksamhet utgör ett arbetsmarknadsproblem, som icke lämpligen bör isoleras

från övriga närliggande arbetsmarknadsfrågor, till vilka kommissionen har

att taga ställning. Kommissionen förfogar dessutom redan över befattningshavare,

som skulle kunna anförtros de arbetsuppgifter, vilka utredningen

föreslagit skulle handläggas av en inom socialstyrelsen nyinrättad konsulent

för social hemhjälp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till den av länets landstings

förvaltningsutskott uttalade uppfattningen, att en särskild central statlig överledning

av hendijälpsverksamheten ej synes erforderlig. Varje landsting och

stad utanför landsting torde äga förutsättning att själva ordna verksamheten

på ändamålsenligt sätt. Staten kan utöva kontroll dels genom att uppställa

vissa fordringar på utbildningen av hemvårdarinnor dels genom den konsulent

för hemhjälp de sakkunniga förorda bliva anställd under socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig böra starkt ifrågasätta, huruvida

någon särskild för socialstyrelsens övervakning tillsatt rådgivande nämnd

i socialstyrelsen kan vara av behovet påkallad, då nämnda uppgifter väl torde

kunna fullgöras på annat sätt.

Ijänsstyrélsen i Gävleborgs län anser sig i fråga om den centrala ledningen

böra uttala, i anslutning till en i förslagets motivering framförd tanke,

att detta förslag aktualiserar frågan om att skapa ett från socialstyrelsen skilt

centralt organ för samhällsuppgifter inom hemfrågornas område.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet säger sig kunna ansluta sig till

förslaget att socialstyrelsen såsom ett provisorium skall fungera som statlig

ledning för verksamheten. Styrelsen tillägger.

Därest en rådgivande nämnd på sätt föreslagits ställes till socialstyrelsens

förfogande, synes det lämpligt, att även en representant för landstingsförbundet

beredes plats i denna.

Centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor konstaterar med tillfredsställelse,

att den närmaste tillsynen av hemhjälpsverksamheten inom socialstyrelsen

skulle anförtros en rådgivande nämnd, i vilken även centralnämnden

skulle bliva representerad. Därigenom, säger nämnden, kommer centralnämnden

att beredas ett högt skattat tillfälle att följa denna viktiga angelägenhet

i dess vidare utveckling.

Slutligen omnämner centralnämnden, att den inrättat en befattning såsom

konsulent för hemsysterverksamheten. Nämnden anför härom.

Den utveckling, hemsystersaken företer, har gjort en sådan tjänst nödvändig

för upplysningsverksamhet, regelbundna besök vid skolorna, rådgivning

vid upprättande av nya skolor, besvarande av ett ständigt ökat antal

förfrågningar från myndigheter, press, sammanslutningar och enskilda samt

sist men ej minst för hemsysterkårens sammanhållning.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner det lämpligt, att inspektionen

under föreslagna förhållanden skall handhavas av skolöverstyrelsen

och lantbruksstyrelsen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Högerns centrala kvinnoråd uttalar beträffande förslaget om en rådgivande

nämnd som biträde åt socialstyrelsen.

Utredningen har föreslagit, att socialstyrelsen skall biträdas av en rådgivande

nämnd, i vilken skall sitta representanter för svenska röda korset,

centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor och husmödrarnas samarbetskommitté.

Den senare omfattar Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

kooperativa kvinnogillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Örn en sådan nämnd kommer

till stånd är det fullt riktigt, att husmodersföreningarnas riksförbund blir representerat

däri, men att vissa politiska kvinnoorganisationer ha större förutsättningar

än andra att lösa hemhjälpsfrågor ha vi mycket svårt att förstå.

Frågan om förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter beröres

i socialstyrelsens yttrande. Härom anför ämbetsverket.

I likhet med utredningen finner socialstyrelsen nödvändigt, att styrelsens

arbetskrafter förstärkas med en ny befattningshavare, förslagsvis en hemhjälpskonsulent

i lönegraden Eo 21. Socialstyrelsen har nyligen — i utlåtande

den 30 mars 1943 över befolkningsutredningens förslag angående statsbidrag

till daghem och lekskolor m. m. — ingående utvecklat frågan om betydelsen

för socialvårdens effektiva utövande av att tillräcklig och kunnig

personal finnes till förfogande hos socialstyrelsen. Därutöver vill styrelsen

inför de nya familje- och barnavårdsuppgifter, vilka skulle läggas på styrelsen,

upplysa örn att styrelsens andra byrå — den s. k. fattigvårdsbyrån —

numera helt organiserats på avdelningar, bland vilka en för barnavårds- och

familj evårdsfrågor. Alla dylika uppgifter, som åläggas socialstyrelsen, tilldelas

nämnda avdelning, som alltså bildar en enhet med gemensam personal.

Såväl byråchefen som den barnavårdsinspektris, som anförtrotts den närmaste

ledningen av arbetet å avdelningen, utöva givetvis inspektion etc. av

de olika verksamhetsgrenar av harna- och familjevård, som avdelningen har

att följa. I nyssnämnda utlåtande hemställde styrelsen om komplettering av

avdelningens personal med minst en assistent, lämpligen till att börja med i

lönegrad Ex 15 och avsedd att biträda såväl barnavårdsinspektrisen som den

föreslagna konsulenten för daghemsfrågor. Styrelsen måste nu ytterligare

starkt understryka behovet av nämnda assistent, vilken kräves såsom biträde

åt den nu föreslagna hemhjälpskonsulenten. Det synes tveksamt, örn denna

anordning är tillräcklig för att säkerställa en effektiv tillämpning i vad på

styrelsen ankommer av föreskrifterna örn henilljälpsverksamheten. Styrelsen

har dock för närvarande ansett sig böra begränsa sig härtill. Därjämte erfordras

givetvis förstärkning av kontorspersonalen och ökade lokalutrymmen.

Till sist må anföras, att styrelsen för svenska stadsförbundet, som yttrat

sig örn alla här berörda organisationsspörsmål i ett sammanhang, med skärpa

reser invändningar mot den föreslagna organisationen. Styrelsen anför.

Även i ett land, där överorganisation av den offentliga förvaltningen icke

torde höra till ovanligheterna, måste utredningens förslag i förevarande avseende

vara ägnat att väcka en särskild uppmärksamhet. Avgörande för frågan

om statsbidragets omfattning blir ytterst ett riksdagsbeslut, som för det

kommande året fixerar antalet hemvårdarinnor. Sedermera skola med skilda

grenar av verksamheten enligt förslaget — uppifrån räknat — vara sysselsatta:

socialstyrelsen, socialstyrelsens rådgivande nämnd, samma styrelses

speciella konsulent för verksamheten, bernhjälpsstyrelser i länen, hemhjälpsnämnder

i kommunerna och sist de socialvårdsbyråer, kommunalkontor eller

»jourhavande» ledamöter av hemhjälpsnämnden, som få med det dagliga

arbetet att göra. Denna apparat skulle tills vidare handha ledningen av 500

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

hemvårdarinnor. Räknar man med hemhjälpsnämnder på tre till fem personer,

hemhjälpsstyrelser på feni ledamöter och förtroendenämnd hos socialstyrelsen

på tre ledamöter och minst lika många experter samt tjänstemän i

socialstyrelsen, torde man svårligen kunna anse det föreligga någon som helstrimlig

proportion mellan »ledningen» och dem som arbeta ute på fältet.

Något rimligare blir det väl, örn antalet hemvårdarinnor stiger till 2,800, men

även då är apparaten för vidlyftig.

Tendensen att mellan kommunerna och de centrala statsmyndigheterna inskjuta

länsmyndigheter är icke av i dag. Styrelsen har tidigare haft anledning

till invändningar mot den. I föreliggande fall är behovet av hemhjälpsstyrelse

knappast styrkt. En hänvisning enbart till socialvårdskommitténs

förslag torde icke utan vidare kunna godtagas. Det rör sig för socialvårdens

del om ett stort förvaltningsområde, här örn en jämförelsevis bagatellartad

förvaltningsdetalj. För övrigt har ställning ännu icke tagits till socialvården.

Den beskrivning, som på sid. 72 lämnas örn statsbidragsansökningarnas

gång fram och åter, verkar avskräckande. Det aktuella i vår allmänna förvaltning

just nu är väl att dämma upp pappersflöden, icke att göra den stridare.

Situationen är i nu förevarande avseende för stadssamhällena denna. De

ha redan börjat göra sina icke oväsentliga insatser inom hemhjälpsverksamheten

och de ha vad organisationen beträffar lagat efter lägligheten. Nu

skulle de under avvaktan på ett kommande »fredsprogram» ställas i viss mån

utanför nyöppnade statsbidragsmöjligheter och dessas stimulerande verkan.

När senare större statsbidragsmöjligheter yppas, skulle de vara tvungna att

inlemmas i tunga och intresset slappnande organisationsformer.

Styrelse kan icke finna detta nödvändigt. Statsbidrag borde kunna påräknas

även för frivilliga organisationer, som av kommunen anlitas under

dess kontroll. Frågor örn heltids- och deltidstjänst, avlöning, pension, semester

m. m. synes icke böra lösas schematiskt utan kunna bedömas med

hänsyn till lokala förhållanden, om en prövning sker av skäligheten i samband

med statsbidragfrågans lösning i det enskilda fallet. Det måste för en

stad te sig särdeles otillfredsställande att för hemvårdarinnorna tvingas tilllämpa

tjänste- och lönebestämmelser av helt annan innebörd än för dess

övriga tjänstemän gällande. Det synes också önskvärt att undersöka möjligheterna

att samordna verksamheten med andra grenar av den av det allmänna

bedrivna socialvården, t. ex. den ännu icke fullt utbyggda distriktssköterskeorganisationen,

eller med exempelvis av husmodersföreningar bedriven verksamhet.

Styrelsen, som livligt behjärtar vikten av hemhjälpsverksamheten, vill föreslå,

att förnyad uppmärksamhet ägnas organisationsfrågan i syfte att finna

förenklade former. Utan dylika förenklingar och utan att städernas statsbidragsmöjligheter

under de första åren ökas, kan det befaras, att det under

verksamhetens försöksstadium i städerna visade starka intresset kommer att

minskas i stället för att ökas.

Hemvårdarinnornas arbetsuppgifter.

I fråga örn hem vårdarinnas arbetsuppgifter i de hem, där hon placerats,

d. v. s. hennes kunnighet och egenskaper, beröres i några av de avgivna

yttrandena frågan örn de anspråk man bör ställa på en hemvårdarinna

ifråga om utövande av sjukvård.

Överstyrelsen för svenska röda korset understryker vikten av att hemvårdarinna,

som ej erhållit sjuksköterskeutbildning, icke betraktas eller

själv betraktar sig som sjuksköterska. Överstyrelsen anför vidare.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majda proposition nr 332.

Därjämte vill överstyrelsen endast framhålla, att en god liemvårdarinna

bör utöver för ändamålet anpassade insikter och färdigheter även besitta

en del värdefulla personliga egenskaper. Sitt yrke skall hon utföra med

kärlek och tålamod, städse iakttaga omtanke örn hemmets ekonomi samt

strängt hålla på hygienens krav. Aven bör hon förstå att iakttaga diskretion

beträffande de personliga förhållanden, med vilka hon under arbetet

kommer i beröring.

Barnavårdsnämnden i Stockholm finner det tveksamt, örn hemvårdarinnan

vid sidan av sin naturligaste uppgift — att i särskilda fall vara i mors

ställe — bör tilldelas en väsentlig uppgift inom hemsjukvården såsom komplement

till den egentliga sköterskevården, då denna uppgift möjligen kan

verka förryckande på den huvudsakliga uppgiften. Nämnden menar, att en

uppgift för hemvårdarinnorna i hemsjukvården torde vara svår att avgränsa

från sjuksköterskans arbete och att fara föreligger att vederbörande ej vill

åtaga sig att utföra de grövre sysslorna i ett hem.

Ostergötlands läns landstings förvaltningsutskott säger sig — med hänsyn

till att utredningen synes hava accepterat den nuvarande hemsysterverksamheten,

som till stor del blivit ett organ för hemsjukvård och på vissa platser

arbetar parallellt med distriktsvården — hava väntat sig att utredningen

skulle hava tagit upp frågan örn hemsjukvårdens organisation till närmare

övervägande, i varje fall i den del, som avser omfattningen av hemvårdarinnans

sjukvårdande verksamhet och hennes inpassande i de samhällsorgan

(sjukhus, polikliniker, läkare, sjuksköterskor), som skola ansvara för hemsjukvården.

Härom anför utskottet vidare.

Trots att i den av de sakkunniga verkställda enquéten bland distriktssköterskorna,

dessa uttalat som ett önskemål att de skulle medtagas i liemvårdarinnestyrelse

respektive -nämnd, har vid utformningen av de sakkunnigas

förslag ingen som helst kontakt skapats mellan distriktsvården (distriktssköterskorna)

och hemhjälpsverksamheten (hemvårdarinnorna). Förvaltningsutskottet

finner detta anmärkningsvärt, då redan vunnen erfarenhet

giver vid handen att dessa bägge befattningshavaregruppers verksamhet i

ej obetydlig utsträckning flyter ihop.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i stort sett till

vad utredningen i nu ifrågavarande hänseende uttalat med särskilt understrykande

av bland annat att en risk för hemvårdsarbetets snedvridning

förefinnes däri, att hemvårdarinnan främst kan komma att bliva endast ett

biträde åt distriktssköterskan i dennas sjukvårdande verksamhet och därigenom

avledas från sin egentliga uppgift. Utskottet fortsätter.

Gränsdragningen är här svår att åstadkomma, men det synes utskottet,

att det i kungörelsen på något sätt borde utsägas, att en sammanblandning

av distriktsvården och hemvården ej icke får ske.

I den mån i övrigt frågan örn hemvårdarinnas uppgifter berörts i de avgivna

yttrandena understrykes dels vikten av att hemvårdarinnorna äro

lämpliga för sitt kall, dels att hemvårdarinna skall vara beredd att deltaga

i alla i ett hem förekommande göromål, även de tyngsta, såsom på lands
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

bygden även mjölkning och djurskötsel m. m., samt att hon bör ha stora

förutsättningar att kunna utöva ett gott inflytande på personlig hygien och

levnadsvanor i hemmen och därigenom i sin mån bidraga till en bättre allmän

hälsovård och barnavård.

Klientelets avgränsning m. m.

I samband med den sociala hemhjälpsverksamhetens uppgifter har i yttrandena

vidare berörts frågan om klientelets avgränsning samt storleken

av den ersättning, som anses böra ifrågakomma i fall

då hjälpen lämnas till andra än obemedlade.

Medicinalstyrelsen anser, att med nuvarande svårigheter att erhålla hjälp

i hemmen genom hembiträden kan behovet av tillfällig hemhjälp för ickemedellösa

eller till och med välsituerade ofta vara lika uttalat som för de

medellösa. Förutsättningen för erhållande av social hemhjälp bör därför

vara, att hemmet genom moderns bortovaro till följd av sjukdom eller annan

orsak råkat i ett verkligt nödläge, och den ekonomiska synpunkten bör

komma i andra rummet. Styrelsen anför vidare.

Skall den sociala hemhjälpen jämväl komma till användning för möjliggörande

av husmoderssemester framstår prövningen av det sociala understödsbehovet

som betydelsefullare. Styrelsen finner med hänsyn härtill för

vinnande av något så när tillfredsställande enhetlighet i denna bedömning

vara ofrånkomligt att normer för behovsprövningen och storleken av ersättning

utarbetas, som utredningen också tänkt sig.

Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att en statsunderstödd hemhjälpsverksamhet

av naturliga skäl endast kan få en relativt begränsad omfattning,

och den måste därför, som befolkningsutredningen anför, i första

hand avse dem, som mest äro i behov av hjälp. Härom anför kommissionen

vidare.

Även örn social hemhjälp skall kunna komma ensamstående person,

som drabbas av sjukdom eller arbetsoförmåga, till del, står det sålunda

klart, att mindre bemedlade familjer med minderåriga barn i första hand

böra få åtnjuta sådan hemhjälp. Arbetsbördan i sådana hem kan stundom

vara så tung, att husmodern är i fara att bli överansträngd och kan tvingas

att eftersätta viktiga göromål. Det är arbetsmarknadskommissionens uppfattning,

att social hemhjälp bör kunna utgå jämväl till sådana arbetstyngda

husmödrar, även då hjälpen icke påkallas av sjukdomsfall eller dylikt.

Socialvårdskommittén anser i fråga örn det klientel, som skall omfattas av

den sociala hemhjälpen, att företräde bör givas åt icke blott medellösa, såsom

befolkningsutredningen föreslår i kungörelsens 2 §, utan även åt mindre

bemedlade.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke bestämmelserna örn att hemhjälpen

i första hand är avsedd för de mindre bemedlade och att endast i

mån av tillgång på arbetskraft hemhjälp därjämte skall lämnas åt andra

kunna medföra, att i vissa fall hemhjälp kan komma att förvägras dem, som

mest äro i behov därav. Ämbetet anför vidare.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Om exempelvis begäran örn hemhjälp framställes samtidigt från en obemedlad

och en bemedlad familj, vilka båda äro ur stånd att själva anskaffa

erforderligt biträde för hemmets skötsel, skulle vid en bokstavlig tillämpning

av nämnda föreskrifter den obemedlade familjen alltid hava företräde

framför den bemedlade, även örn den senare familjen befinner sig i ett avsevärt

mycket svårare nödläge än den förra. För att undvika dylika konsekvenser

synas föreskrifterna böra omredigeras så, att hjälpbehovet i första

hand blir avgörande för frågan om vem hjälp skall lämnas, men att örn

hjälpbehovet i två konkurrerande fall anses ungefär lika stort, företräde

skall lämnas den obemedlade.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att den vid utredning i barnavårdsärenden

icke så sällan påträffat sådana missförhållanden i avseende å

hemmets vård, att ett ingripande i form av hemhjälp är av behovet påkallat.

Aven i dylika fall bör, anser nämnden, hemhjälp kunna ifrågakomma,

under förutsättning att vederbörande lämnar sitt samtycke.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar beträffande hemhjälpsverksamhetens

uppgifter, att i kungörelsen bör särskilt upptagas dödsfall såsom anledning

till hemhjälpens lämnande såsom för närvarande sker i stadgarna för hemsysters

verksamhet under Uppsala hemsysterskolas ledning. Vidare anför

länsstyrelsen.

Då i 2 § användes uttrycket »andra hemsysslor» förefaller det åtminstone

ovisst örn under detta uttryck kan innefattas jämväl skötsel av kreatur,

mjölkning och dylikt. Såsom framhålles i motiveringen är det emellertid

nödvändigt, att hem vårdarinnan biträder jämväl med sådana uppgifter, då

det är fråga örn biträde åt mindre lantbrukarhem.

I andra stycket av 2 § föreskrives, att företräde skall givas åt medellösa

samt att hemhjälp åt andra fall skall lämnas i mån av tillgång på arbetskraft.

Sannolikt kommer detta stadgande att i regel utesluta andra hem

från biträde av hemvårdarinnan än de medellösa. Enligt vad länsstyrelsen

inhämtat Ilar det emellertid visat sig, att även i andra hem mycket starkt

behov av biträde från hemsyster kan föreligga utan att detta behov kunnat

fyllas med vanlig avlönad arbetskraft. Då syftet med organisationen uppenbarligen

icke är att utgöra en ny form av fattigvård utan att lämna hjälp

till husmödrarna i ett genom sjukdom eller liknande omständigheter uppkommet

nödläge, synes den i Uppsalaskolans stadgar använda formuleringen

»i första hand — — — sådana hem där de mest ömmande omständigheterna

föreligga» bättre angiva syftet med hemhjälpsverksamlieten. Med

sistnämnda formulering kan givetvis full hänsyn tagas till hemmets ekonomiska

nödläge.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att hemhjälpsverksamlieten icke

för närvarande måtte utnyttjas till att bereda husmödrarna semester. Härom

anför länsstyrelsen.

o Det kan nämligen antagas, att en sådan tillämpning skulle medföra ett

påskyndande av utbyggnaden av hemhjälpsverksamlieten, som komme att

framkalla mycket stora ekonomiska krav på det allmänna. Länsstyrelsen

anser för sin del, att det föreligger skäl att framgå med en viss varsamhet

med hänsyn till kostnaderna och att tills vidare begränsa verksamheten till

de mest ömmande fallen, där medellöshet och sjukdom eller barnsbörd göra

hjälp i särskilt hög grad påkallad.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot en sådan fördelning

av den sociala hemhjälpen, att densamma i första hand reserveras

för medellösa men att, i den mån arbetskraften och anslagna medel räcka

till, även sådan hjälp mot viss ersättning skulle kunna komma i fråga för

icke medellösa, men vill ändock erinra örn, att i det nyligen avgivna betänkandet

örn statsbidrag till daghem och lekskolor framhållits angelägenheten

av att som kompensation för dessa, huvudsakligen för städer och

större samhällen avsedda institutioner, landsbygdens behov av hemhjälp

borde tillgodoses. Länsstyrelsen tillägger.

Enligt länsstyrelsens förmenande torde lättandet av arbetsbördan för

landsbygdens husmödrar i allmänhet vara en fråga av särskilt vittutseende

art och detta särskilt med tanke på att av flera skäl anskaffandet av hemhjälp

torde ställa sig väsentligt svårare på landsbygden än i städerna. Utredningens

förslag till differentiering av reglerna för beviljandet av statsbidrag

till städer, å ena, och landsbygden, å andra sidan, torde därför vara

väl motiverat.

Mot de av utredningen för den sociala hemhjälpsverksamheten skisserade

uppgifterna säger sig Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott intet hava

att erinra. Ej heller har utskottet något att erinra mot förslaget att de

ekonomiskt bättre ställda familjerna i viss utsträckning böra bidraga till

kostnaderna för hemhjälpen.

Yrkeskvinnors riksförbund, som säger sig betrakta utredningens förslag

endast såsom ett litet steg i riktning mot att lösa det stora samhälleliga

problemet örn ett underlättande av barnfamiljernas arbetsbörda, framhåller

följande.

Det synes i själva verket yrkeskvinnors riksförbund vara möjligt att

hävda en principiell uppfattning, att samhället bör effektivt stödja alla de

familjer, som under barnens minderårighet lia en övernormal arbetsbörda.

En moder som i vanliga fall ensam utför det arbete, som en familjs vårdande

innebär, borde som en belöning för denna sin tålmodiga, sam hällsnyttiga

gärning kunna påräkna att staten under hennes barnsängstid och rentav en

god tid därefter kostnadsfritt ställde kompetent hemvårdarinna till disposition

för hemmet. Yi vilja erinra örn att en liknande hjälp föreslås i den

nu aktuella Beveridgeplanen. Eftersom vi väl inse, att ett sådant förslag

i dessa tider av finansiellt betryck ej kan tänkas bli genomfört i fullt tillräcklig

omfattning, vilja vi i samband med det av befolkningsutredningen

framförda förslaget endast framföra önskemålet, att det i kungörelsen understrykes

dels att den sociala hemhjälpen i första hand skall komma barnfamiljer

till godo, dels att den ekonomiska behovssyupunkten inte måtte bli

utslagsgivande, då det gäller att bistå hem i samband med barnafödande.

Även hem, som icke kan kallas obemedlade men där husmodern regelmässigt

på egen hand ombesörjer hemarbetet, böra kostnadsfritt komma i åtnjutande

av hemhjälpen, givetvis dock med företräde för de minst bemedlade,

om hemvårdarinnans tid är knapp.

Högerns centrala kvinnoråd framhåller beträffande hemhjälpsverksamhetens

uppgifter följande.

Utredningen föreslår, att »vid lämnande av hemhjälp företräde skall givas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.

åt medellösa oell hjälpen i sådant fall skall vara kostnadsfri». Enligt vår

åsikt bör denna hjälp dock i icke alltför ringa utsträckning kunna lämnas

även till andra familjer. Det är uppenbart, att en familj, som har ekonomiska

möjligheter till annan hjälp, dock kan bli i stort behov av en liemvårdarinna,

som verkligen kan ersätta husmodern på ett sätt, som exempelvis

ett hembiträde i regel icke kan. Naturligtvis bör ersättning för den

erhållna hjälpen lämnas i sådana fall.

I fråga örn ersättningen i de fall hemhjälpen lämnas till andra än obemedlade

framhåller statskontoret, att det synes självfallet att dylik avgift, då

hemhjälp lämnas person, vilken icke kan anses såsom mindre bemedlad,

bör uttagas med belopp, som täcker samtliga kostnader för hemvårdarinnornas

avlönande. Denna synpunkt har, säger statskontoret, icke beaktats

i berörda förslag.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att som grund för bestämmande av ersättning

i de fall då hemvårdarinnorna hjälpa till jämväl i icke-medellösa hem

torde böra läggas hjälpemottagarens beskattningsbara belopp till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt i stället för såsom utredningen föreslagit vederbörandes

årsinkomst. Härigenom skulle vårdavgiften på ett bättre och

enklare sätt komma att graderas med hänsyn till vederbörande hjälpsökandes

ekonomiska förmåga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att vid bestämmandet av taxan

för anlitande av hemvårdarinnor denna i första hand bör inrymma gottgörelse

i form av fri kost, vilken gottgörelse väl torde vara den, hemmen

lättast kunna komma ut med.

Former för hemvärdariiinornas anställning.

Utredningens förslag att statsbidrag skulle utgå till såväl heltids-

som deltidsanställda hemvårdarinnor har i regel tillstyrkts.

Sålunda anför medicinalstyrelseyl, att utredningens ifrågavarande förslag

synes lämpligt för verksamhetens anpassning efter de mycket olika förhållanden,

som föreligga på detta område.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den föreslagna

formen för halvtidsanställda hemvårdarinnor synes bereda möjlighet att på ett

smidigt sätt anpassa organisationen efter de lokala förhållandena.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott vill varmt tillstyrka förslaget

örn anskaffande av deltidsanställda hemvårdarinnor. Utskottet fortsätter.

Det har nämligen i praktiken visat sig, att efterfrågan på hemvårdarinnor

under vissa tider, t. ex. vid epidemier och dylikt, kan vara så stor, att antalet

heltidsanställda vårdarinnor icke på långt när förslår.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller följande.

Utredningen räknar med att både heltidsanställda och halvtidsanställda

hemvårdarinnor skola anställas. Detta spörsmål sammanhänger intimt med,

huru hemvårdarinnas verksamhetsområde utformas. Skall, såsom föreslagits,

denna inskränkas till primärkommun, blir det särskilt med hänsyn till de

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

mindre kommunerna nödvändigt, att även deltidsanställda hemvårdarinnor

anställas. Genomför man däremot en distriktsindelning — vilket skulle nödvändiggöra,

att landstingen bli huvudmän för verksamheten —- torde man i

huvudsak endast behöva räkna med heltidsanställda hemvårdarinnor. Då styrelsen

anser sig böra förorda, att primärkommunerna bli huvudmän för verksamheten,

kan styrelsen godtaga de sakkunnigas förslag i denna del.

överstyrelsen för svenska röda korset säger sig intet lia att erinra mot de

av utredningen föreslagna formerna för hemvårdarinnornas anställande.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner det värdefullt att utredningen

föreslagit två anställningsformer: heltidsanställd och deltidsanställd.

Föreningen tillägger.

Den senare formen bör vara lämplig för småkommuner. Av skäl som utredningen

angivit synes det oss lämpligt med deltidsanställning av bland annat

en del hemmadöttrar vid ofullständiga jordbruk. Dock synes oss heltidsanställd

kraft vara att föredraga där möjligheter till sådan finnes.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner den föreslagna organisationen

med såväl heltids- som deltidsanställda hemvårdarinnor lycklig, då den

sociala hemhjälpen därigenom vid behov kan utvidgas genom korttidsanställda

hemvårdarinnor.

Fredrika Bremer-förbundet uttalar sin fulla anslutning till utredningens förslag

beträffande anställningsformen för hemvårdarinnor, och finner det tydligt,

att användning finnes för icke blott heltidsanställda utan även deltidsanställda.

Härom anföres vidare.

Även örn heltidsanställningen är att betrakta som den normala formen,

finnes -vid sidan därom behov av deltidsanställda hemvårdarinnor. Utnyttjandet

av deri sociala hemhjälpen kan icke under alla tider av året eller under

alla förhållanden vara konstant. Vid ökad sjuklighet behövs exempelvis mera

tillfällig hjälp i hemmen än under normala förhållanden och därför bör också

tillgången på social hemhjälp kunna i görlig män anpassas efter föreliggande

behov. Förekomsten av även deltidsanställning för hemvårdarinnor skapar den

erforderliga elasticiteten och genom denna anordning torde samtidigt mycken

god arbetskraft, som icke har tillfälle erbjuda sig till ett heltidsarbete, kunna

utnyttjas.

Malmö stads drätselkammare vill att hemhjälps verksamheten i större utsträckning

än utredningen föreslagit skall baseras på deltidsanställd arbetskraft.

Härom anföres.

Även av det som minimum för en kommun ansedda antalet hemvårdarinnor

bör sålunda viss del kunna utgöras av deltidsanställda. Det kan knappast antagas

att städerna vilja fast anställa ens minimiantalet hemvårdarinnor med

hänsyn till den osäkerhet ifråga örn erhållande av statsbidrag, som kommer att

förefinnas, därest den tänkta anordningen genomföres, att riksdagen för varje

år skall bestämma det antal hemvårdarinnor, till vilka statsbidrag skall utgå,

och att statsbidraget sedan skall fördelas mellan de bidragssökande kommunerna

med företräde för landskommuner framför städerna.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott är i princip av den uppfattningen,

att hemvårdarinnorna skola vara heltidsanställda, enär det i annat fall

skulle uppstå stora svårigheter såväl att kontrollera att de besitta den kom
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

petens, söm ansetts erforderlig, som att på ändamålsenligt sätt reglera deras

verksamhet. Utskottet finner sig emellertid på skäl, som befolkningsutredningen

anfört, dock kunna tillstyrka, att hendijälpsverksamheten i undantagsfall

får tillgodoses med deltidsanställd arbetskraft för att därigenom åstadkomma

att hemhjälpsorganisationen blir mera elastisk och lättare kan anpassa

sig efter det ofta varierande behovet. Utskottet anför vidare.

En förutsättning härför är emellertid, att nödiga garantier skapas för att

den deltidsanställda arbetskraften får erforderlig kompetens och lämplighet.

Den deltidsanställda hemvårdarinna, som en gång befunnits kompetent för befattningen,

bör sålunda icke blott vara skyldig att tjänstgöra visst antal dagar

per år utan verksamheten bör även planläggas så, att hon årligen erhåller

arbete minst detta antal dagar, varigenom hennes yrkeskunskap vidmakthålles.

Befolknmgsutredningens förslag till avlöningsvillkor synes också förutsätta

detta.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott säger sig vara ense med

de sakkunniga om att hjälpverksamheten i princip baseras på heltidsanställd

arbetskraft, dock att deltidsanställning under vissa förhållanden bör godtagas.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att ehuru utskottet

anser att heltidsanställning bör bliva regel, finnes det dock goda skäl för att

systemet med deltidsanställda jämsides prövas. Utskottet fortsätter.

Särskilt torde det sistnämnda vara mest lämpligt för de mindre kommunerna,

vars folkmängd ej tillåter anslag för heltidsanställda vårdarinnor. Härvidlag

torde också personkännedomen inom kommunerna kunna bidraga till

att de personliga förutsättningarna, som understrukits böra besittas av vederbörande,

också äro tillfinnandes. •

Ett direkt uttalande mot tanken på hemiljälpsverksamhetens ordnande på

landsbygden genom deltidsanställd arbetskraft göres av länsstyrelsen i Uppsala

län, som förklarar, att den icke kan dela utredningens uppfattning att ett visst

överskott av kvinnlig partiell arbetskraft skulle finnas på landsbygden; tvärtom

hyser länsstyrelsen den uppfattningen, att just på landsbygden föreligger en

påtaglig brist på kvinnlig arbetskraft. Länsstyrelsen anför vidare.

Någon sannolikhet att i större omfattning en sådan tillgång skall kunna användas

för deltidsanställda hemvårdarinnor torde således icke föreligga. Att

kySS3, organisationen i småkommuner på deltidsanställda hemvårdarinnor

synes i regel icke kunna leda till något resultat. Beträffande kommuner, där

invanarantalet eller den ekonomiska bärkraften är för ringa för att en heltidsanställd

hemvårdarinna lämpligen skall kunna anställas, torde det vara

bättre att flera småkommuner förena sig örn en heltidsanställd hemvårdarinna.

En sådan ordning har inom Uppsala län visat sig fungera tillfredsställande''

visserligen kunna avstånden för hemvårdarinnan bli något dryga, men dessa

svårigheter ha dock genom användning av cykel eller i händelse av brådskande

behov av bil kunnat övervinnas.

, .. nmot har det, enligt vad länsstyrelsen från Uppsala hemsysterskola inhämtat,

visat sig lämpligt att i städer eller större samhällen, där tillfälliga behov

uppstå, som icke kunna omhändertagas av de heltidsanställda hemvardarinnorna,

äga deltidsanställda hemvardannnor under de förstnämndas

ledning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens.

Utredningens förslag att hemvårdarinnekompetens må kunna förvärvas

dels genom genomgång av hemsysterskola och dels genom praktisk tjänstgöring

kompletterad med kortare provkurs har i allmänhet i princip accepterats

av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen betraktar dock den sistnämnda utbildningslinjen endast

såsom en nödfallsutväg. Härom anför överstyrelsen:

För alla, som syssla med hemarbete och barnavård, är det av synnerlig vikt

att äga en gedigen yrkeskunskap. För hemvårdarinnan, som skall övertaga

skötseln av andras hem och barn, ofta under svåra förhållanden, är det av

minst lika stor vikt att ha förvärvat en allsidig yrkeskunskap, som ger henne

de bästa förutsättningar att fullfölja sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.

En sådan kunskap torde vara svår att förvärva genom enbart praktik. Örn,

som utredningen förutsätter, efterfrågan på arbetskraft för det sociala hemhjälpsarbetet

hastigt kommer att växa i och med statens medverkan och det

blir svårt att få tillräckligt med skolutbildad arbetskraft, torde den andra utbildningslinjen

kunna anlitas. Den bör dock enligt överstyrelsens mening

anses som en nödfallsutväg.

Kooperativa kvinno gillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

folkpartiets kvinnoförbund och yrkeskvinnors riksförbund ha uttalat sitt

gillande av förslaget.

Yrkeskvinnors riksförbund gör följande uttalande.

Tanken att skapa dubbla möjligheter att förvärva hemvårdarinnekompetens

synes vara mycket lycklig. Särskilt är det tacknämligt, att kvinnor, som förvärvat

en längre tids praktik i hemarbete, genom bevistande av en provkurs

skola få möjlighet att erhålla hemvårdarinnekompetens. Detta kommer att

vara till stor hjälp för mångå kvinnor, som inte längre äro alldeles unga och

som efter någon tids arbete i eget hem åter vilja söka sig ut till förvärvsarbete.

Dock yrkar förbundet, att hemvårdarinnekompetensen icke formellt meddelas

omedelbart efter godkänd genomgången provkurs, utan att därtill bör fogas

väl vitsordad tjänstgöring under förslagsvis tre månader såsom vikarie för

hemvårdarinna och extra hemvårdarinna.

Mot utredningens förslag i denna punkt framföras invändningar framför

allt av centralnämnden för Sveriges hemsyster skolor, som anser den föreslagna

linjen med praktisk tjänstgöring samt provkurs otillfredsställande.

Centralnämnden anför följande.

Med hänsyn till den erfarenhet i frågan örn utbildningen, som vunnits vid

hemsysterskolorna, måste centralnämnden ställa sig i hög grad tveksam inför

den av utredningen föreslagna utbildningsform, enligt vilken hemvårdarinnekompetens

skulle kunna förvärvas genom minst 5 års kvalificerad praktik

jämte en kompletterings- och provkurs på endast 2 månader. Det måste anses

uteslutet, att en elev på denna korta tid skulle kunna tillägna sig erforderliga

insikter för att i kompetenshänseende bliva någorlunda likställd med den,

som genomgått den fullständiga kursen.

Centralnämnden önskar i stället att utbildningen av hemvårdarinnor helt

förlägges till de nuvarande hemsysterskolorna eller andra liknande undervisningsanstalter.

För att möjliggöra utbildande av största möjliga antal hemvårdarinnor

anser centralnämnden att såsom ett provisorium elever, som

genomgått tidigare praktisk tjänstgöring och förvärvat erforderlig yrkeskunskap

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

skulle kunna befrias från vissa delar av kursen och därigenom utexamineras på

kortare tid än den normala.

Centralnämndens uppfattning i detta avseende delas av länsstyrelsen i

Uppsala län.

Övriga remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, ha i allmänhet hävdat

uppfattningar, som gå i motsatt riktning till centralnämndens. De lägga sålunda

mindre vikt vid skolutbildning och betona i stället vikten av att hemvårdarinna

är praktiskt kunnig.

Sådana synpunkter framföras av bland annat länsstyrelserna i Jönköpings,

Kalmar och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och

Skaraborgs läns landsting, barnavårdsnämnden och fattigvårdsdiréktören i

Stockholm, samt överstyrelsen för svenska röda korset.

Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Det är icke säkert, att en hemvårdarinna, som fått den av utredningen

åsyftade utbildningen, alltid är lämpligast. De erfarenheter, som på sina håll

härvidlag vunnits, ge tvärtom vid handen, att ett vanligt hembiträde understundom

varit bättre skickad handha uppgiften än den skolutbildade hemsystern.

Man har all anledning befara, att de enligt utredningens förslag utbildade

hemvårdarinnorna i många fall komma att vara för »fina», då det

gäller att gripa in och lämna hjälp. Praktisk duglighet och ett gott handlag

äro här tillfyllest.

Mot vissa detaljer i utredningens förslag rörande skolutbildningen av hemvårdarinnor

framföres erinringar i vissa av de avgivna yttrandena.

Sålunda påpekar skolöverstyrelsen, att örn samma minimiålder stadgades

som för inträde i hemsysterskolorna eller 20 år, möjlighet skulle föreligga att

fordra två års praktik i husligt arbete såsom villkor för inträde i stället för

som utredningen föreslagit ett års praktik i hem med minderåriga barn.

Medicinalstyrelsen anser i stället, att minimiåldern för inträde borde kunna

sättas lägre än 20 år för att ej fördröja inträdet på banan och därigenom riskera

rekryteringen. Ett läkarintyg om fysisk och psykisk lämplighet för yrket anser

styrelsen böra fordras för utbildningens början.

Statskontoret ifrågasätter örn för de arbetsuppgifter, om vilka här är fråga,

en skolutbildning av den omfattning, som i betänkandet angivits, kan vara

påkallad.

Yad beträffar längden av den föreslagna kompletterings- och provkursen

anses denna av svenska lanthushållslärarinnornas förening lämplig, medan

tiden anses vara för kort i de yttranden, som avgivits av Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Fredrika Bremer-förbundet. Hjälpbyrån för barn

och hem i Stockholm finner däremot kursen onödigt omfattande för dem, som

ha en lång föredömlig tjänstgöring som fast anställda hemvårdarinnor bakom

sig- Byrån vill därför ifrågasätta, att den föreslagna prov- och kompletteringskursen

omlägges så, att den kommer att omfatta endast ett fåtal lektioner och

demonstrationer i praktiska ämnen, varvid eleverna jämväl bibringas uppfattning

örn yrkets etiska krav, samt att lämpligheten för yrket hos dem, som icke

förut tjänstgjort som hemvårdarinnor, kommer att prövas under verklig prövtjänstgöring

under två å tre månader hos någon hemhjälpsinstitution, med

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

vilken överenskommelse därom kan träffas. Praktiken bör förläggas dels till

någon storstad, dels till något mindre samhälle. — Lämplighet eller olämplighet

för hemvårdarinnans yrke prövas långt bättre under sådan praktik än

genom några provlektioner.

Länsstyrelsen i Gotlands län vill utbyta ifrågavarande kurs mot en utbildning

liknande den som uppgivits förekomma i Jönköpings län. Härom

anföres.

Sålunda skulle exempelvis flickor, som genomgått härvarande folkhögskola

och som äro intresserade och lämpliga för hemvårdstjänst, lämpligen kunna

beredas möjlighet att på härvarande sjukvårdsanstalter få genomgå t. ex. fyra

månaders kurs med tjänstgöring på vanlig sjukavdelning, barnbördsavdelning

och i sjukhuskök. Tyngdpunkten torde ej härigenom kunna anses för mycket

lagd på sjukvårdens område, enär folkhögskolans elever i regel komma från

hem, där de bibragts praktisk övning i hushållsarbete, vilken blivit i folkhögskolan

i erforderlig grad kompletterad med teoretiska kunskaper i dessa ting.

I motsatt riktning yttra sig länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns

södra landstings förvaltningsutskott. Den förra remissinstansen anför.

Då hemvårdarinnans viktigaste uppgift är att i husmoderns ställe sköta de

vanliga hemsysslorna och hennes befattning med sjukvård skall inskränkas till

den enklare vård, som varje god husmor måste kunna ombesörja, bör utbildningen

icke tyngas alltför mycket med sjukvårdsundervisning. De teoretiska

kunskapskraven torde ej heller böra göras så stora, att man därigenom avskräcker

annars lämpliga kvinnor från att giva sig in på hemvårdarinnebanan.

Med hänsyn till de olikartade kunskaper, som erfordras vid skötande av ett

lantbrukarhem, där även husdjursskötsel måste ingå i hemvårdarinnans

arbetsuppgifter, och vid arbetet i andra hem, torde frågan örn differentierad

utbildning böra övervägas.

Betydelsen av att kunnighet förvärvas i de enklaste hushållssysslor samt på

landsbygden även i ladugårdsarbete framhålles även av länsstyrelserna i Gävleborgs

och Jämtlands län samt av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott.

Av de bägge förstnämnda remissinstanserna påpekas, att i glest befolkade

trakter på landsbygden det ofta kan vara lämpligt att anställa som hemvårdarinna

en kvinna, som är förtrogen med ortens arbetsliv och förhållanden,

även örn hon icke har den formella kompetensen. Möjlighet till befrielse från

genomgång av provkurs förordas därför.

Liknande synpunkter framföras även av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

I ett särskilt yttrande har ledamoten av socialvårdskommittén herr Österström

understrukit vikten av att hemhjälpen verkligen blir arbetshjälp åt

husmödrarna och icke bara en rådgivande verksamhet. Han anför vidare.

I förevarande fall borde man som ideal uppställa kravet att hemhjälpskårens

medlemmar skola motsvara de fordringar man rimligen kan uppställa för ett

verkligt bra hembiträde. Detta bör träcka.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att kravet på att den

personal, som användes i hemhjälpsverksamheten är kompetent och lämplig

för sin uppgift, i möjligaste mån bör upprätthållas, men anser det vanskligt att

på förhand i detta avseende fastställa vissa bestämda fordringar, varför det

Bihang till rilcsdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. lin is 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

statsbidragsbeviljande organet — lämpligen socialstyrelsen — självt bör få

pröva saken med hänsyn till förhållandena i varje särskild kommun.

I samband med frågan örn utbildning av hemvårdarinnor fäster Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott uppmärksamheten på att örn utbildningen

huvudsakligen skall ske vid lanthushållsskolor, vilket synes utskottet

lämpligt, de kvinnor, som för närvarande utgå från dessa skolor, redan absorberas

för andra samhällsuppgifter. Något nämnvärt överskott, som kunde beräknas

uppträda som sökande till hemvårdarinnetjänster, finnes icke. Utskottet

anför vidare.

Redan nu torde antalet lanthushållsskolor i landet för övrigt vara för litet.

Flera skolor äro därför behövliga och bliva det än mer, örn behovet av väl utbildade

hemvårdarinnor skall kunna tillgodoses. Det synes därför vara av

utomordentlig vikt för genomförandet av hemhjälpsorganisationen, att antalet

lanthushållsskolor i landet ökas. Då det icke torde kunna förväntas, att hushållningssällskapen

skola kunna åstadkomma den utbyggnad av lanthushållsundervisningen,

som blir behövlig, och staten ej heller torde få förväntas bidraga

härtill på annat sätt än som redan sker genom rikliga bidrag till skolornas

anskaffning och underhåll, återstår det att förlita sig på att landstingen

skola mer än hittills gå in för denna uppgift. Men eftersträvar man detta, torde

det vara mindre lämpligt att belasta landstingen med kostnader även för hemvårdarinnornas

avlöning.

Svenska lantliushållslärarinnornas förening önskar skärpa utredningens förslag

till att utbildning alltid bör ske vid internatskolor samt tillägger.

Lanthushållsskolorna torde vara synnerligen lämpliga härför då de alltid

äro internatskolor samt deras kursplan upptager just de ämnen som äro aktuella

för en hemvårdarinna på landsbygden. Lanthushållsskolornas kursplaner synas

oss mycket nära överensstämma med de nu förefintliga kursplanerna för hemvårdarinneutbildning.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, örn icke särskilda

repetitionskurser för såväl heltidsanställda som deltidsanställda hemvårdarinnor

borde bliva obligatoriska. Vid dessa kurser borde meddelas teoretisk undervisning

framförallt i socialvård samt i övrigt i sådana, ämnen, där nya erfarenheter

och rön vunnits sedan hemvårdarinnan genomgått sin grundläggande utbildning.

I fråga örn elev stipendier hyser visserligen skolöverstyrelsen intet

tvivel örn nyttan av att elevstipendier utgå jämväl under praktikanttiden,

men framhåller, att detta skulle innebära ett klart avsteg från de principer,

som ligga till grund för elevstipendier av statsmedel vid skolor för yrkesundervisning,

i det att stipendier kunna utgå endast under förutsättning bland annat

att stipendietiden faller inom ramen för statsunderstödd undervisningstid.

Överstyrelsen säger sig intet lia att erinra mot att stipendier av statsmedel utgå

under praktikanttiden, örn medel därtill kunna göras tillgängliga från annan

huvudtitel än den åttonde. Beträffande storleken av stipendiekostnaderna anför

överstyrelsen.

I de fall då eleverna erhålla ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen, bör

enligt förslaget stipendier ej utgå. I sin beräkning av sammanlagda beloppet

för stipendierna under denna tid har utredningen ej tagit hänsyn till nämnda

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

förhållande eller det förhållandet, att endast en del av eleverna kunna beräknas

erhålla högsta stipendiebelopp. Slutsumman torde därför komma att

stanna vid ett avsevärt lägre belopp, än det av utredningen nämnda, nämligen

50,625 kronor.

Överstyrelsen, som finner förslaget örn statsstipendier till deltagare i provoch

kompletteringskurser behjärtansvärt, påpekar, att en författningsändring

måste komma till stånd för att så skall kunna ske eller ock måste dessa stipendier

utgå av särskilda medel, vilka i så fall handhavas av socialstyrelsen eller

den myndighet, som får sig anförtrott anordnandet av kurserna; enligt nuvarande

bestämmelser får stipendium beviljas endast för deltagare i kurs av

minst 5 månaders längd. Vid stipendietilldelning av 45 kronor per elev och

månad skulle beloppet för 100 elever bliva 9,000 kronor.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker utredningens förslag örn stipendier

under erinran, att en förbättring i detta avseende torde vara i hög grad önskvärd

för att lämpliga men mindre bemedlade unga kvinnor skola kunna ägna sig åt

hemvårdarinnans uppgift.

Frågan örn statens bidrag till utbildning av hemvårdarinnor

såväl i vad avser själva statsbidraget till skolor och provkurser som elevstipendier

har berörts i några av de avgivna yttrandena.

I fråga örn statsbidraget till hemsysterskolor framhåller skolöverstyrelsen.

Utredningen framhåller, att statsbidrag automatiskt skulle komma att utgå

till utbildningen för hemvårdarinnor enligt de grunder, som gälla för

yrkesundervisning i allmänhet. Så är också förhållandet, vad kommunalt

drivna skolor beträffar, men för de enskilda skolorna ligger saken annorlunda

till. De två nu existerande hemsysterskolorna erhålla statsunderstöd

ur anslaget för enskilda skolor för yrkesundervisning. Som detta anslag är

ganska knappt tilltaget, ha de enskilda skolorna hittills erhållit proportionsvis

mindre understöd än de kommunala. För möjliggörande av höjning av

understödet till de nämnda hemsysterskolorna i nivå med kommunala skolor

för yrkesundervisning i husligt arbete skulle erfordras 14,000 kronor, med

vilket belopp anslaget till understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning

skulle behöva höjas. För att bereda nya skolor möjlighet att erhålla

understöd ur anslaget ifråga måste detta höjas ytterligare, såvida ej medel

skall tagas från befintliga redan förut svagt under-stödda skolor. För de två

nu planerade enskilda hemsysterskolorna i Göteborg och Härnösand, beträffande

vilka ansökningar om statsunderstöd för budgetåret 1943/44 redan inkommit

till överstyrelsen, synes ett understödsbelopp å tillhopa omkring

11,800 kronor vara erforderligt, om understödet till dem skall beräknas efter

samma grunder, som gälla för de kommunala skolorna. I allt skulle alltså

ifrågavarande anslag behöva höjas med 25,800 kronor.

Utredningen föreslår, att skolor, som utbilda hemvårdarinnor (hemsystrar),

skola erhålla ett extra statsbidrag om 100 kronor per elev till kostnader, som

föranledas av speciella organisationsfrågor, ordnande av praktikantverksamheten

och anlitande av speciallärare under denna etc. överstyrelsen finner

det skäligt, att nämnda bidrag skall utgå, helst som annat statsbidrag ej utgår

för praktikanttiden, överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn att

till centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag till administrationskostnader

ni. m. med belopp beräknat efter 100 kronor för elev och år. I nämnda fall

är dock föreskrivet, att statsbidraget sammanlagt ej må uppgå till högre

belopp än som svarar mot huvudmannens verkliga kostnad för ändamålet

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

under den tid bidraget avser. Givetvis torde liknande bestämmelser böra

utfärdas också i föreliggande fall.

Den av utredningen beräknade kostnaden för ovanberörda 2-månaders kompletterings-

och provkurs för hemvårdarinnor synes väl avvägd. Hur många

dylika kurser, som böra beräknas, undandrager sig överstyrelsens bedömande.

Enligt utredningen skola dessa kurser helt bekostas av staten. Genom en

sådan anordning kommer den centrala myndigheten att lättare kunna ordna

av behovet påkallad hastigare utökning av hemvårdarinnekåren, än örn ordnandet

av dylika kurser anförtros åt t. ex. kommunala skolor för yrkesundervisning.

Statskontoret kan ej finna övertygande skäl anförda för att statsstipendier

eller statsbidraget till här ifrågavarande kurser liksom till kompletteringsoch

provkurserna skall utgå efter förmånligare grunder än som i allmänhet

tillämpas beträffande lärlingskurser i husligt arbete.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner stipendiebeloppet 45

kronor per månad lågt beräknat och anser att det bör höjas samtidigt som

andra liknande elevunderstöd enligt redan föreliggande förslag höjas

Hemvårdariimornas avlöningsvillkor.

De sakkunnigas förslag att lönen till heltidsanställd hemvårdarinna

skulle utgå med 1,800 kronor utan dyrtidstillägg har varit

föremål för diskussion i flertalet avgivna yttranden.

I direkt tillstyrkande riktning ha yttrat sig: Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,

överstyrelsen för svenska röda korset, svenska lanthushållslärarinnornas

förening och kooperativa kvinno gillesförbundet.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har intet att erinra mot utredningens förslag

mer än vad beträffar bostaden. Härom anför länsstyrelsen.

Såvitt landsbygden angår torde det på många håll vara nödvändigt att liksom

hittills hemvårdarinnan får sig tillförsäkrad en möblerad bostad jämte

värme och lyse, eftersom hyresmarknaden på landsbygden ofta är synnerligen

begränsad och hemvårdarinnan, örn hon skulle vara hänvisad att själv sörja

för sin bostad, kan få nöja sig med en otillfredsställande lägenhet. I detta

sammanhang torde också böra påpekas, att i åtskilliga hem, där hemvårdarinnan

har att lämna hjälp, t. ex. fattiga lantarbetarhem eller skogsarbetarhem,

hemvårdarinnan kan vara nödsakad att själv medföra matsäck. I vanliga jordbrukarfamiljer

och därmed jämförliga torde det däremot vara självfallet, att

hon delar familjens kost. I förstnämnda fall uppstår en särskild utgift för hemvårdarinnan.

Denna utgift torde emellertid kunna täckas genom de för hemvårdarinnan

beräknade avlöningsförmånerna.

I avseende å hemvårdarinnans anställning synes förslaget innebära, att

hemvårdarinnan omedelbart kan uppsägas från sin anställning. En hemsyster

från en av de hittillsvarande skolorna har alltid haft sin skola att falla tillbaka

på. Enligt förslaget bortfaller detta stöd. Det torde därför vara nödvändigt

att tillförsäkra hemvårdarinnan viss tids uppsägning.

I ett betydande antal fall ha lönevillkoren i och för sig accepterats men

remissinstansen föreslagit, att lönen måtte uppdelas i grundlön och dyrtidstillägg.

Sålunda anför styrelsen för svenska landstingsförbundet.

Att i dessa tider författningsmässigt fastslå en minimilön, som omfattar dyrtidstillägg,

synes emellertid knappast riktigt. Örn index sjunker, skulle möj
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

ligket icke föreligga att smidigt anpassa lönen efter de ändrade förhållandena.

Lämpligare synes därför vara, att utgå från ett lägre grundbelopp, förslagsvis

högst 1,500 kronor, vartill skulle komma dyrtidstillägg, t. ex. enligt

de för landstingens befattningshavare gällande grunderna, d. v. s. för närvarande

19.6 procent.

Kristianstads läns förvaltningsutskott anser, att grundavlöningens fixerande

till belopp, som jämväl inkluderar dyrtidstillägg, innebär ett avsteg från den

i allmänhet tillämpade regeln för befattningshavare i offentlig tjänst, nämligen

att minimiavlöningen fastställes med hänsyn till levnadskostnaderna under

normala förhållanden och att procentuellt tillägg utgår vid kostnadernas stegring

utöver visst index. Utskottet tillägger.

Enligt utskottets förmenande bör liknande bestämmelser stipuleras för här

ifrågavarande personalgrupp, varigenom undvikes ett allt för snart aktualiserande

av lönefrågan vid större variationer av levnadskostnadsindex.

I åtskilliga yttanden hava betänkligheter framförts mot att bestämma så

pass höga avlöningar som de föreslagna.

Sålunda anför statskontoret.

Såvitt ämbetsverket kan finna, har utredningen vid bestämmandet av lönebeloppet

utgått från den i Uppsala hemsysterskolas kontrakt fastställda lönen,

900 kronor för år, och till denna lagt dels värdet av fri kost, beräknat till 600

kronor, dels ock ett belopp av 300 kronor, motsvarande i allmänhet utgående

dyrtidstillägg. Att i minimilönen på detta sätt inräkna, dyrtidstillägg bör självfallet

av lönetekniska skäl icke förekomma. Och vad angår kostersättningen

torde det ligga i sakens natur, att hemvårdarinnorna, åtminstone i stor utsträckning,

erhålla sina måltider utan kostnad på arbetsstället. Statskontoret

anser för den skull att från angivna utgångspunkt den kontanta begynnelselönen

icke kan sättas högre än 1,200 kronor. Därvid har såsom kostnadsersättning

inräknats ett belopp av 300 kronor eller halva det belopp, vartill utredningen

synes hava uppskattat förmånen av fri kost för helt år. Tillsammans

med naturaförmånerna och dyrtidstillägg enligt de grunder, som tillämpas beträffande

distriktssköterskorna, torde den sålunda beräknade lönen kunna betraktas

såsom skälig ersättning, i varje fall å billigaste ort. Även örn statsbidrag

till hemvårdarinnornas avlönande i enlighet med den uppfattning, åt

vilken statskontoret ovan gfvit uttryck, icke skulle komma att utgå, lärer det

bliva erforderligt att fastställa minimilön såsom villkor för dessa befattningshavares

delaktighet i statens pensionsanstalt. Tjänstepensionsunderlaget bör

givetvis bestämmas i förhållande till minimilönen efter de regler, som i allmänhet

tillämpas i liknande fall, således med beaktande av att å pension från

pensionsanstalten utgår reglerat dyrtidstillägg och kristillägg.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Ifråga om de föreslagna hemvårdarinnornas avlöningsvillkor har utredningen

utgått ifrån att villkoren å ena sidan ej böra alltför mycket avvika från

den nuvarande lönenivån inom hemvårdarinneyrket och å andra sidan på lämpligt

sätt ansluta sig till gällande villkor för befattningshavare inom annan

statsunderstödd verksamhet av liknande karaktär, varvid man som jämförelseobjekt

valt distriktssköterskornas avlöning. Det må då erinras örn den stora

skillnad ifråga om utbildningstid, som föreligger mellan dessa och hemvårdarinnorna

— för de förstnämnda i regel omkring 4 år och för de senare som regel

15 månader eller också efter »grundlig och allsidig praktik i hemarbete och

skötsel av barn under en tid av minst 5 år» endast en »kompletterings- och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

provkurs på 2 månader». Den skillnad ifråga om avlöniugsvillkoren för

distriktssköterskor och hemvårdarinnor, som utredningen kommit till har

uppkommit därigenom att de senares lön beräknats utgå utan dyrtidstillägg —

ett förslag, som motiveras med »lönetekniska skM». En jämförelse med

distriktsbarnmorskorna, med en utbildningstid, som också mycket överskrider

hemvårdarinnornas, utvisar klart att hemvårdarinnorna äro förhållandevis högt

placerade. Enahanda är förhållandet med det föreslagna pensionsunderlaget,

som är 1,400 kronor för hemvårdarinnor och endast 1,000 kronor för barnmorskorna.

Medicinalstyrelsen, som för sin del icke kan finna, att några lönetekniska

svårigheter just för detta fall skulle föreligga för att uppdela avlöningen på

lön och dyrtidstillägg, får med utgångspunkt från avlöningen för distriktsbarnmorskorna,

som måste anses hava en mera kvalificerad och ansvarsfull

tjänst, föreslå, att grundlönen för hemvårdare sättes till minst 1,200 kronor.

Då härtill skulle enligt ramavtalet komma cirka 20 procent rörligt tillägg och

beräknade 600 kronor i bostadsersättning, bleve begynnelsebruttolönen 2,040

kronor, vartill komma åldertillägg. Även pensionen synes böra ställas i relation

till distriktsbarnmorskornas. Om pensionsåldern sättes i enlighet med

förslaget, torde dock ett pensionsunderlag av 1,400 kronor få anses skäligt.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför.

Avlöningsbeloppen ha låsts fast vid de belopp, som utgå under nuvarande

krisförhållanden. Visserligen hava de sakkunniga antytt möjligheten, att det kan

framdeles bliva nödvändigt att justera beloppen även nedåt i den mån levnads

kostnadsindex motiverar detta, men en dylik åtgärd lär nog icke kunna genomföras.

De sakkunniga hava värderat bostadsförmånen till 600 kronor per år

(möblerad bostad örn ett rum och kök jämte värme och lyse). Denna beräkning

är uppenbart för låg även på billigare orter. De sakkunniga ha vid lönesättningen

framhållit att hemvårdarinnans avlöningsvillkor på ett lämpligt

sätt bör avvägas i jämförelse med distriktssköterskornas avlöning. För dessa

senare utgår en möbelersättning med minst 100 kronor per år. Man har alla

skäl att antaga, att denna ersättning kommer att bliva densamma för hemvårdarinna.

Att för återstående 500 kronor kunna förhyra en bostad örn ett

rum och kök inklusive värme och lyse är otänkbart. Av författningsförslagets

5 § framgår vidare att hyresersättning skall utgå efter ortens pris, ävensom

att ersättningen skall gå före bostad in natura. Förvaltningsutskottet måste

bestämt avråda från att för hemvårdarinnornas del. ingå på bruttolönesystemet.

De flesta hemvårdarinnorna komma att bliva anställda på landsbygden. Då

kommunerna få förutsättas bliva deras huvudmän, hava kommunerna möjlighet

att på ett billigare sätt ordna vederbörandes bostadsfråga än örn hon själv

anskaffar bostad.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ger uttryck åt den meningen,

att en löneställning för hemvårdarinnorna, som skiljer sig alltför väsentligt

mot vad hemanställd i privat tjänst kan erhålla, kail medföra icke önskvärda

verkningar ifråga örn hemvårdarinnornas uppfattning om anställningens innebörd.

Härom anför utskottet.

Att från början skapa ett löneläge för hemvårdarinnorna, vilket är högre

än exempelvis det som barnmorskorna vid omorganisationen 1937 tillerkändes,

synes utskottet mindre välbetänkt, och kommer dessutom att medföra konsekvenser

med anspråk på höjning av lönen för de sistnämndas del och även

av löneförhållandena på de privatanställda hembiträdenas område. Utskottet

finner för sin del, att en kontant begynnelselön av 1,500 kronor bör vara fullt

tillräcklig för närvarande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Malmöhus läns landstings hälsovårdsberedning finner det av flera orsaker

felaktigt att i fråga om avlöning åt hemvårdarinnor närmast likställa dem med

distriktssköterska. Beredningen anför härom.

Även örn beredningen erkänner riktigheten av vad utredningen framhållit

därom, att hemvårdarinnornas avlöning på grund av yrkets krävande natur och

de relativt höga kompetenskraven måste ligga högre än den allmänna lönenivån

för exempelvis hembiträden och hushållerskor i privat tjänst, så torde

dock utredningens avlöningsförslag, örn det genomföres, komma att föranleda

just det, som utredningen påpekat böra undvikas, nämligen att åstadkomma

en omotiverad stegring av nuvarande lönenivå inom hithörande arbetsområden.

Det synes beredningen därför välbetänkt, att något reducera de föreslagna

löneförmånerna.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller vådan av att fastställa

de heltidsanställda hemvårdarinnornas minimilön till 1,800 kronor med

angivna ålderstillägg örn 100 kronor. Utskottet tillägger.

Denna minimilön är även fastställd för distriktssköterskor och lägre minimilöner

gälla för barnmorskor. För såväl distriktssköterskor som barnmorskor

och även givetvis för sjuksköterskor i allmänhet erfordas emellertid en betydligt

högre kompetens än den, som kan vara erforderlig för hemvårdarinna.

Förvaltningsutskottet kan för den skull icke tro annat än att örn hemvårdarinnornas

minimilön bestämmes på nyss angivet sätt, måste detta utlösa ett

anspråk från i första hand sjuksköterske- och barnmorskekårerna på väsentligt

stegrade löner och för övrigt, då hemvårdarinnorna i princip skola ersätta

annars tillgänglig hemhjälp, draga löneläget för all husligt verksam

arbetskraft i höjden. Det synes knappast lämpligt att genom dylika statliga

åtgärder bringa lönestabiliteten ur jämvikt och detta allra minst under nuvarande

förhållanden.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser den kontanta minimilönen

för heltidsanställd hemvårdarinna för högt tilltagen.

Konkurrensen mellan kommunerna örn det fåtal hemvårdarinnor, som

under de första åren komma att stå till förfogande, kan dock tänkas medföra,

att de verkliga lönerna komma att fastlåsas på en för framtiden, med bättre

tillgång till utbildad arbetskraft, alltför hög nivå.

Malmö stads drätselkammare anser den föreslagna begynnelseavlöningen

till heltidsanställda hemvårdarinnor väl hög, samt tillägger.

Någon svårighet att i Malmö anskaffa hemvårdarinnor med här utgående

begynnelseavlöning — för närvarande uppgående till 2,635 kronor 20 öre,

inklusive rörligt tillägg, jämte kristillägg — har icke förelegat.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför — efter att ha

refererat utredningens förslag i lönefrågan — följande.

Det förutsättes alltså, att hem vårdarinnan själv skall bekosta sin mathållning

även under tid, då hon i hemmen lämnar vård. Enligt styrelsens

uppfattning torde hemvårdarinnorna vid sådana tillfällen i stor utsträckning

ej behöva erlägga betalning för sin kost, vilket givetvis skulle medföra, att

hennes avlöningsförmåner skulle bliva, avsevärt större än de ovannämnda.

Med hänsyn härtill och även i betraktande av det löneläge, vari t. ex. föreståndarinnor

för åtminstone landsbygdens ålderdomshem befinna sig, vill

styrelsen ifrågasätta, om icke de föreslagna löneförmånerna för heltidsanställd

hemvårdarinna äro väl höga. Detta torde framstå även vid en jämförelse

med distriktssjuksköterskornas avlöningsförhållanden, om man tager

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

hänsyn till dessa befattningshavares kompetensfordringar. En distriktssköterskas

faktiska begynnelseavlöning, inklusive dyrtidstillägg, uppgår till 2,727

kronor, men hennes utbildningstid omfattar i regel fyra år. Styrelsen vill

även framhålla, att distriktsbarnmorskornas kontanta begynnelselön är 1,500

kronor, vartill komma tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter tre, sex

och nio års tjänstgöring. Hennes naturaförmåner äro desamma, som enligt

förslaget skola tillkomma hemvårdarinna. Därjämte åtnjuter distriktsbarnmorska

dyrtidstillägg.

Styrelsen, som ovan redan uttalat sin principiella erinran mot en standardiserad

lönesättning för hemvårdarinnekåren, vill därjämte erinra örn sambandet

mellan lönerna för olika slag av hemhjälpsarbete. Givetvis kommer

lönesättningen ifråga örn det genom samhällets försorg organiserade hemhjälpsarbetet

att direkt påverka lönesättningen för motsvarande arbete i

öppna marknaden.

Centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening anser, att de av utredningen

uppdragna riktlinjerna för avlöning av hemvårdarinna strider emot hittillsvarande

principer för lönesättning, varvid hänsyn tages till erforderliga

kvalifikationer och arbetets art. Härutinnan anför centralstyrelsen vidare.

Att föreslå i stort sett samma minimilöner och förmåner, på vissa punkter

till och med avsevärt bättre, t. ex. lön under sjukdom, för en grupp, vars

kvalifikationer och arbetsuppgifter ej äro jämförbara med den föreslagna

gruppens, förefaller oss orimligt. Skall man verkligen uppnå, att en ej omotiverad

stegring av den nuvarande lönenivån sker, bör här jämförelse göras

mellan befattningshavare i liknande arbetsuppgift. Möjligen kan man av förslaget

utläsa, att utredningen anser distriktssköterskornas löneförmåner för

lågt satta. Detta borde dock i sådant fall ha klart uttalats.

Socialvårdskommittén ställer sig synnerligen tveksam inför förslaget, att

i författningsväg skall fastställas en minimilön för hemvårdarinna av 1,800

kronor jämte ålderstillägg och hyresersättning. Härom anför kommittén.

En sådan anordning kan icke frånkännas en viss stelhet. Förhållandena

inom landets olika kommuner äro enligt kommitténs mening alltför skiftande

för att en enhetlig minimilön bör fastställas. Kommittén föreslår därför,

att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet att i varje särskilt fall fastställa

den minimilön, som skall utgå för att statsbidrag skall erhållas. Motsvarande

bör enligt kommitténs mening gälla för deltidsanställd hemvårdarinna.

Mot att en enhetlig minimilön fastställes reses invändningar även av länsstyrelserna

i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands län, hjälpbyrån för barn

och hem i Stockholm, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Vissa detaljspörsmål hava upptagits till behandling i några av de avgivna

yttrandena.

Statskontoret anser, att bestämmelserna örn rätt till ålderstillägg böra utbyggas

i närmare överensstämmelse med vad som i detta avseende gäller

beträffande distriktssköterskor.

I fråga örn de föreslagna reglerna för lön under sjukdom anser

medicinalstyrelsen olämpligt att anknyta till civila avlöningsreglementets —

mycket omdiskuterade -— bestämmelser. Härutinnan anföres vidare.

Enligt styrelsens mening bör i stället hemvårdare vara genom huvud
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

mannen försäkrad i erkänd sjukkassa, varigenom såväl läkarvårdsersättning

som sjukpenning ordnas på tillfredsställande sätt under förutsättning att

huvudmannen åtager sig de extra förpliktelser, som krävas för att pensionsrätt

enligt reglementet för statens pensionsanstalt 18 § skall fortbestå. Självfallet

skall jämväl bostadsförmånen eller mostvarande ersättning kvarstå

under sjukdomen.

Statskontoret anser, att föreskriften örn avlöningsförmånerna vid tjänstledighet

till följd av sjukdom bör utgå samt anför härom:

Någon motsvarande bestämmelse finnes icke för exempelvis distriktssköterskorna

och torde ej heller vara behövlig, då hemvårdarinnorna såsom

kommunalanställda härutinnan böra följa de regler, vilka gälla enligt förekommande

kommunala avlöningsreglementen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför att de föreslagna reglerna

för lön under sjukdom väsentligen avvika från de inom landstingen tillämpade

grunderna, enligt vilka exempelvis distriktssköterskorna äga rätt att

under en månad uppbära full lön, under följande två månader 2/s lön, under

därpå följande fyra månader V* lön. För sjuktid därutöver bestämmer landstingets

förvaltningsutskott, huruvida och i vilken utsträckning lön skall utgå.

Styrelsen anför vidare.

De föreslagna grunderna för hemvårdarinnornas sjuklön innebära, när det

är fråga örn längre sjukdomsfall, väsentligt fördelaktigare villkor än för landstingens

befattningshavare i allmänhet. Då distriktssköterskor och hemvårdarinnor

komma att arbeta sida vid sida ute i bygderna, är det önskvärt, att

likartade grunder i nu berörda hänseende införas.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar ifråga örn bestämmelserna

rörande avlöning under sjukdom sådan ändring, att de sammanfalla

med motsvarande bestämmelser för de landstingsanställda distriktssköterskorna.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som finner de föreslagna

löneförmånerna i vad gäller riket i allmänhet relativt tillfredsställande, uttalar

dock tveksamhet beträffande förslaget att hemvårdarinna skall erhålla lön

under sjukdom i likhet med vad gäller för ordinarie statliga befattningshavare

i motsvarande ställning. Utskottet anför härom.

Vid sådant förhållande skulle hemvårdarinna, särskilt när fråga är örn

längre sjukdomsfall, erhålla sjuklön efter förmånligare grunder, än vad i

allmänhet gäller för i landstingets tjänst anställda befattningshavare. Då

distriktssköterskor och hemvårdarinnor måste komma att arbeta sida vid sida

ute i bygderna, synes det önskvärt, att likartade grunder för sjukavlöning

införes för berörda båda kategorier befattningshavare.

Socialstyrelsen finner det påkallat, att föreskrifter komma till stånd rörande

den kostersättning, vilken hemvårdarinna skall vara skyldigattutgiva

för mat till det hem, där hon tjänstgör. Härom anför ämbetsverket.

I hennes uppgift ingår nämligen som regel att även laga mat, och det är

då naturligt, att hon äter sina måltider i det hem, där hon tjänstgör. Därtill

kommer det praktiska skälet, att hemvårdarinnor på landsbygden ofta icke

ha möjlighet att intaga måltider på andra ställen än där de arbeta. Men då

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

ett hem på så sätt kommer att få hålla hemvårdarinnan med mat, blir hemhjälpen

icke kostnadsfri. Somliga mera finkänsliga hemvårdarinnor betala

måhända för sina måltider, men andra tillgodogöra sig kosten utan att betala

någon ersättning.

Mot § 5 i utkastet till kungörelse, som stadgar att hemvårdarinnas lön

skall helt utgå i kontanter, har invändning rests av barnavårdsnämnden i

Tidaholm. Nämnden anför.

För en distriktssköterska är detta bra, men ej för en hemvårdarinna, som

skall ägna hela dagarna åt det hjälpbehövande hemmets vård och även sköta

matlagningen där. Det torde vara mindre lämpligt, att hon lagar mat i

hemmet, men ej äter den själv utan skaffar sig egen mat eller betalar för den.

I praktiken blir det väl så, att en hel del hem lämna kost gratis, andra

ej och det kan vara frestande för tjänstens innehavare -— hon är ju människa

och måste i många fall röra sig med en viss frihet — att ej, som meningen

är, arbeta i de sämst lottade hemmen, där hon ej kan få påräkna fri kost.

Bäst vore om den kontanta lönen sänktes med kostvärdet och det överlämnades

åt lokalkommittén (hemhjälpsnämnden) att ordna med kostfrågan som

det bäst lämpade sig på varje plats eller såsom Uppsala hemsysterskola nu

har det ordnat.

Utan att direkt vilja motsätta sig förslaget i vad det avser att giva de inom

hemhjälpsverksamheten engagerade befattningshavarna en av statsmakterna

reglerad pensionsberättigad anställning i det allmännas

tjänst har Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott ansett sig böra påpeka,

att en sådan anordning kan giva anledning till vissa betänkligheter.

Härom anföres:

Sin största samhälleliga insats torde de blivande hemvårdarinnorna med

beaktande av arbetsuppgifternas karaktär och art hava möjlighet att göra

medan de ännu besitta ungdomens spänstighet och vitalitet. Då man torde

hava rätt att utgå ifrån och jämväl anse det önskvärt, att dessa för skötseln

av ett eget hem särskilt väl utbildade kvinnor i ganska stor utsträckning

komma att efter kortare eller längre tids tjänstgöring såsom hemvårdarinnor

ingå äktenskap, kan det enligt utskottets uppfattning anses tveksamt, huruvida

det ur samhällets synpunkt är lämpligt att de jämväl efter eventuellt

äktenskaps ingående skola tillåtas till uppnådd pensionsålder av 55 år stå

kvar i sina befattningar såsom heltidsanställda hemvårdarinnor.

Det för hemvårdarinnorna föreslagna pensionsu lider lage t, 1,400 kronor,

finner styrelsen för svenska landstingsförbundet för högt i jämförelse

med sjuksköterskornas och särskilt i förhållande till pensionsunderlaget för

distriktsbarnmorskorna, vilket nu endast är 1,000 kronor. Det heter vidare.

Förutsättningen för att styrelsen skall kunna godtaga ett högre pensionsunderlag

för hemvårdarinnorna är därför, att barnmorskornas pensionsförhållanden

omedelbart förbättras i enlighet med det förslag, som 1941 års

barnmorskeutredning framlade.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att länsstyrelsen i Gotlands län

ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke beträffande hemvårdarinnornas anställningsvillkor

i författningsförslaget bör intagas närmare bestämmelser om

befattningshavarnas tillsättande och entledigande, t. ex. örn tillkännagivande

av ledig tjänst och uppsägningstider m. m.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Statsbidragets storlek m. m.

Frågan örn statsbidragets storlek har i allmänhet icke föranlett några

erinringar i de avgivna yttrandena. I några av dessa beröres dock frågan

såväl i princip som beträffande vissa detaljer.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner, att utredningen beaktat

det förhållandet, att statens bidrag till hemhjälpsverksamheten ej blir för

snävt tillmätt, varför styrelsen för sin del intet har att erinra mot det föreslagna

statsbidragets storlek.

T detta yttrande har, såsom nämnts, ett flertal landstings förvaltningsutskott

instämt.

Såsom tidigare nämnts motsätter sig statskontoret, i enlighet med sin

principiella inställning att hemhjälpen är en kommunal angelägenhet, att

statsbidrag skall utgå till hemvårdarinnornas avlönande, varemot ämbetsverket

intet har att erinra mot statsbidrag och statsstipendier till utbildningsverksamheten

jämte kostnader för statsverket vid en eventuell pensionering

av hemvårdarinnorna i statens pensionsanstalt.

Socialvårdskommittén, som ansett landstingsbidrag överflödigt, föreslår

i konsekvens med sitt yrkande att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet

att i varje särskilt fall fastställa den minimilön, som skall utgå för att

statsbidrag skall erhållas — att statsbidraget skall utgå med två tredjedelar

av det av socialstyrelsen för heltidsanställd hemvårdarinna fastställda avlöningsbeloppet,

dock med högst tolvhundra kronor.

Ledamoten fru Oiivia Nordgren, som i princip är ense med kommitténs

majoritet örn att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet att i varje särskilt

fall fastställa den minimilön, som skall utgå till hemvårdarinna, för att

statsbidrag skall erhållas, har heller ingen erinran att framställa mot att statsbidraget

i princip skall utgå med två tredjedelar av det av socialstyrelsen för

heltidsanställd hemvårdarinna fastställda avlöningsbeloppet, men med hänsyn

till att hon — till skillnad mot kommitténs majoritet — ansett att jämväl landstingsbidrag

bör utgå, anser hon att statsbidragets maximibelopp bör fastställas

till ettusen i stället för av kommitténs majoritet föreslagna ettusentvåhundra

kronor samt att landstingsbidraget bör utgå med minst hälften av statsbidraget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig synnerligen betänksam vad

angår frågan örn statens ekonomiska medverkan till förslagets genomförande

och anför härutinnan.

Med hänsyn till den mångfald sociala uppgifter, som under rådande förhållanden

ankomma på staten, bör man enligt länsstyrelsens mening endast

med största försiktighet engagera staten i sådana angelägenheter, som äro

så kommunalt betonade som de här ifrågavarande. Även med beaktande av

syftet att genom statens medverkan stimulera kommunernas intresse for

saken, vill det synas länsstyrelsen som om statsbidraget för nu ifrågavarande

ändamål borde kunna avsevärt beskäras.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser vad beträffar statsbidragets

och därmed landstingsbidragets storlek att en större del av utgifterna

bör falla på kommunen än vad de sakkunniga föreslagit.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter bortfallande

av landstingens rätt och skyldighet att ekonomiskt understödja hemhjälpsverksamheten,

varvid i stället statsbidraget skulle höjas från 40 till 50

procent.

Stockholms stadsfullmäktige anse en dyrortsgradering av statsbidraget vara

påkallad på sätt föreslagits i fråga om den halvöppna barnavården.

Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke hava något väsentligt att

erinra mot det föreslagna statsbidragets storlek, men ifrågasätter örn icke

bidraget skulle kunna sättas något lägre, förslagsvis 900 kronor, och detta särskilt

med hänsyn till den omständigheten, att i de flesta fall hemmen torde bidraga

till hemvårdarinnornas avlönande genom lämnande av fri kost.

Länsstyrelsen anser sig vidare vilja ifrågasätta, huruvida, på sätt i utredningen

föreslagits, extra statsbidrag bör utgå till yrkesskolor för hemvårdarinneutbildningen,

enär denna liksom all annan yrkesundervisning torde

bliva i erforderlig grad tillgodosedd med de vanliga statsbidragen och stats

stipendierna.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter — såsom i annat sammanhang

återgiven motivering givit vid handen -— örn icke för statsbidrags erhållande

borde för småkommuner sättas det villkoret, att de ansluta sig till kommunalförbund

efter en av länsstyrelsen godkänd indelning.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser att statsbidragets storlek

bör bestämmas under hänsynstagande bland annat dels till det antal

arbetsdagar, som inom kommunen använts för hemhjälp, och dels till antalet

invånare i kommunen. Förbundet tillägger.

Då det statsfinansiella läget torde lägga hinder i vägen för understödjande

av hemhjälpsverksamheten i alla kommuner, som vilja anordna sådan, böra

skattetyngda kommuner främst komma ifråga för bidrag. Någon möjlighet

att uppställa en objektiv norm för bedömande av behovet torde annars icke

förefinnas.

Norrköpings stadsfullmäktige anse att statsbidraget bör utgå oavkortat

och alltså ej minskas med delar av de belopp, som influtit i avgifter för lämnad

hemhjälp.

Frågan huruvida landsbygden skall ges företrädesrätt framför

städerna vid beviljande av statsbidrag till hemvårdarinnas avlönande

ävensom övriga föreslagna begränsningar i rätten till

statsbidrag har berörts i åtskilliga av de angivna yttrandena. Olika uppfattningar

göra sig härvid gällande.

Yad länsstyrelserna beträffar uttalas i yttranden från länsstyrelserna i

Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län anslutning till utredningens förslag örn

företräde för landsbygden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län.

Möjligheterna att erhålla kvinnlig arbetskraft har å landsbygden kraftigt

minskats. Fördenskull bör i första hand de åtgärder vidtagas, som kunna

lindra husmödrarnas å landet svåra läge beträffande hushållsarbetet. I detta

sammanhang torde även böra erinras örn att befolkningsutredningens förslag

örn statsbidrag till daghem och lekskolor kommer att gvnna tätorterna och

särskilt större industristäder.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Det är helt naturligt att sociala hjälpt Örmer av olika slag äro lättare att

genomföra i städer och andra orter med tät bebyggelse än å den rena landsbygden

och då i synnerhet i skogs- och ödemarksbygder.

Det är fara värt, att hjälpformer som sommarkoloniverksamheten, halvöppen

barnavård och husmoderssemesterverksamheten på grund av rent praktiska

svårigheter i alltför ringa utsträckning komma landsbygden till godo.

Det kan framhållas, att i ett nyligen framlagt betänkande beräknats, att cirka

60 procent av ifrågasatt sammanlagt statsbidrag till halvöppen fattigvård

skulle komma städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping till

godo. Under sådana förhållanden är det av största betydelse, att förevarande

hjälpform utarbetas på ett för landsbygden och i synnerhet skogs- och ödebygden

tillfredsställande sätt. Behovet därav å sist omförmälda trakter är

säkerligen större än å tätorterna, ehuru det mindre låter tala örn sig, men å

andra sidan för närvarande svårare att tillgodose, beroende ej endast på

mindre ekonomiska resurser utan även på brist på lämplig kvinnlig arbetskraft.

Länsstyrelsen finner det föreliggande förslaget mindre tillfredsställande

för detta läns landsbygd samt för småkommuner i länet.

S-tyrelsen för svenska landstingsförbundet — i vars yttrande såsom tidigare

nämnts flera landstings förvaltningsutskott instämt — finner, att statsfinansiella

skäl och den bristande tillgången på utbildad personal nödvändiggöra,

att hemhjälpsverksamheten utbygges successivt och att det är angeläget,

att landsbygdens behov av hemvårdarinnor tillgodoses, då tillgången till

annan arbetskraft där torde vara minst. Utredningens förslag till begränsning

av verksamheten finner styrelsen motiverade.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anför.

De första uppslagen till denna hemhjälp inom Jönköpings län härledde sig

främst från tanken på landsbygdens — jordbrukets — husmödrar och behovet

för dessa att få någon avspänning i sitt ofta strävsamma och tunga arbete

genom några dagars hjälp under året i hemmets skötsel för välbehövlig vila

och semester. Utskottet, som alltjämt finner denna kategori av husmödrar

mest i behov av hemvårdshjälp, vill alltså understryka sin tillfredsställelse

över att kommitterade ansett, att vid utbyggandet av hemvårdshjälpen landsbygdskommunerna

främst böra komma ifråga vid anslagstilldelningen, så

länge denna hålles inom relativt snäva gränser.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott uttalar tillfredsställelse

'' över förslaget örn företrädesrätt för landsbygdskommunerna framför städerna.

Utskottet anför.

Åtgärder för hjälp till i synnerhet landsbygdens ekonomiskt svagt ställda

hem äro i nuvarande läge så starkt av behovet påkallade, att förvaltningsutskottet

anser sig böra tillstyrka, att även under nuvarande krisläge ett mindre

anslag av stat respektive landsting bör för ändamålet anvisas.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som förklarat sig finna de

föreslagna löneförmånerna, vad gäller riket i allmänhet, relativt tillfredsställande,

gör följande uttalande.

Enär den föreslagna löneställningen emellertid icke torde visa sig tillräcklig

i de större städerna och dessa städer med sina större ekonomiska resurser,

till skillnad från flertalet landsbygdskommuner, kunna förutsättas

komma att visa sig villiga att väsentligt öka de sålunda föreslagna minimibeloppen,

kan man med en förmodad relativt begränsad tillgång i vart fall

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

till en början på kompetenta hemvårdarinnor befara, att vid fri konkurrens

mellan städerna och landsbygden örn de tillgängliga krafterna dessa helt

komma att uppslukas av städerna, under det att landsbygden, där behovet

av denna sociala hjälpverksamhet för närvarande är allra störst, bliver helt

utan hemvårdarinnor. Med hänsyn härtill synes det, intill erforderligt antal

hemvårdarinnor utbildats, nödvändigt, att landsbygdens behov av hemvårdarinnor

fylles, innan den statsbidragsberättigade hemhjälpsverksamheten i de

större städerna får utbyggas. För en sådan begränsning talar jämväl det av

utredningen åberopade förhållandet, att under rådande statsfinansiella läge

statsbidrag ändock icke torde kunna komma att beviljas till alla de kommuner,

beträffande vilka de föreslagna villkoren för statsbidragsberättigad hemhjälp

kan förmodas komma att bliva uppfyllda.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott påyrkar för städernas vidkommande

ännu snävare regler än de av utredningen föreslagna i det att antalet

hemvårdarinnor i städerna enligt utskottets mening bör kunna minskas

till en per 5,000 invånare. Härom anför utskottet.

Det torde nämligen vara lättare att anskaffa extra hemhjälp i städerna med

deras små avstånd till grannar än på landsbygden.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening anser, att den av utredningen

föreslagna fördelningen av kostnaderna emellan stat, landsting och kommun

bör underlätta och möjliggöra anordnandet av social hemhjälpsverksamhet i

landskommuner och att vid fördelningen av statsbidrag landskommun skall

äga företräde.

Å andra sidan har, såsom nämnts, invändningar från en del remissinstansers

sida rests mot landsbygdens företrädesrätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län betecknar det såsom en principiellt

mindre önskvärd lösning, att för erhållande av statsbidrag i första hand

skulle ifrågakomma ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner, medan andra,

särskilt städer, förutsättas själva komma att ordna sådan verksamhet. Länsstyrelsen

anför härom vidare.

Visserligen skulle måhända uppgiften för dessa större kommuner icke

kännas så betungande som för de mindre, men å andra sidan torde hjälpbehovet

där vara åtminstone lika stort som på landsbygden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

I fråga om storleken av det föreslagna statsbidraget till avlönande av heltidsanställda

hemvårdarinnor och i följd därav i avseende å stipulerat bidrag

av vederbörande landsting hava olika bestämmelser upptagits för stad och

för annan kommun. Särskilt vid jämförelse mellan köpingar och mindre städer

med sins emellan lika folkmängd, kan det med fog ifrågasättas, huruvida

tillräckligt starka skäl kunna andragas för att de skola i förevarande avseende

vara olika ställda och att sålunda en mindre stad endast skall komma i åtnjutande

av statsbidrag med hälften så stort belopp som en köping med samma

invånarantal.

Stockholms stadsfullmäktige, som därvid stöda sig på de i ärendet avgivna

yttrandena av barnavårdsnämnden, sjukhusdirektionen och kammarkontoret

i Stockholm, framhålla, att hemhjälpsfrågan måste anses vara minst

lika trängande för städernas vidkommande som för landsbygden och att

skäligheten av de beträffande städerna restriktiva bestämmelserna med avseende

å statsbidrag kan ifrågasättas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 79

Enahanda mening utvecklas av hjälpbyrån för barn och hem i Stochholm.

som anför.

Även i städerna torde intresset för hemhjälpsverksamheten behöva det

stöd och den stimulans, som statsbidraget innebär, och det förefaller icke

lyckligt att göra sådan åtskillnad i en socialvårdsfråga, där städernas och

landsbygdens behov verkligen sammanfalla.

Stadsfullmäktige i Göteborg förklara sig tillstyrka, att det föreliggande

förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet, dock under den förutsättningen,

att städerna i praktiken tillerkännas samma rätt till statsbidrag som

landsbygden.

Norrköpings stadsfullmäktige understryka med skärpa de av stadens fattigvårdsnämnd,

barnavårdsnämnd och drätselkammare gjorda gensagorna mot

befolkningsutredningens uttalande beträffande de städer, som icke tillhöra

landsting, att desamma, »som vanligtvis befinna sig i ett gott ekonomiskt läge,

knappast för närvarande kunna påräkna statsbidrag för detta ändamål, enär

detta är avsett i första hand för landskommunerna och utgår efter behovsprövning

mellan kommunerna».

Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som i övrigt ansluter sig till

det av svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet, kan icke dela förbundets

uppfattning, att landsbygdens behov av hemvårdarinnor i första hand

bör tillgodoses. Utskottet anför vidare.

Utskottet förmenar nämligen, att påståendet att tillgången till annan kvinnlig

arbetskraft torde vara minst på landsbygden icke är odiskutabelt och att

därför enligt utskottets mening hemvårdarinnor i första hand bör tilldelas

de kommuner, där behovet av sådan arbetskraft är störst, oavsett örn kommunen

är belägen på landsbygden eller tillhör städerna. Förvaltningsutskottets

beslut örn detta uttalande har dock träffats efter votering med 4 röster

mot 4 och där alltså ordförandens utslagsröst varit avgörande.

Centralstyrelsen för svensk sjukshötersheförening kan icke dela den uppfattningen,

att behovet av hemvårdarinnor skulle vara mera framträdande på

landsbygden i förhållande till städerna men kan dock acceptera tanken på

viss företrädesrätt för landsbygden, därest detta motiveras med städernas

större möjligheter att själva ordna frågan samt med önskemålet att åt landsbygden

bevara värdefull arbetskraft. Centralstyrelsen anför härutinnan.

Det är fullt riktigt, att bemedlade och välsituerade som regel ha större

möjlighet att erhålla hemhjälp i städer än på landsbygden, men de samhällsklasser

det här närmast gäller: de obemedlade och mindre bemedlade, ha

enligt vårt förmenande snarare mindre möjligheter i städer än på landsbygd

att erhålla hemhjälp. Till belysning av denna fråga få vi hänvisa till utredningens

uttalande å sid. 58 om att på landet utan tvivel förefinnes ett visst

överskott av kvinnlig partiell arbetskraft, som dock numera sällan ger sig

direkt tillkänna och som i varje fall har svårt att finna lämplig sysselsättning.

Utredningen har funnit frågan av så stor betydelse, att en undersökning

företagits i 2 län för att finna belägg för ovan nämnd uppfattning. Man

har därvid funnit, att i Stockholms län 35 och i Malmöhus län 198 kvinnor

befunnits villiga och lämpliga att åtaga sig deltidstjänst som hemvårdarinnor

på av utredningen föreslagna villkor. Denna faktor, att latent kvinnlig arbetskraft

finnes på landsbygden, är dock för denna befolkning en mer real tillgång

än t. ex. motsvarande arbetskraft i en stad. Alltjämt finnes å lands
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

bygden något kvar av den gammaldags hjälpsamhet i nödens stund familjer

emellan, medan denna praktiskt taget försvunnit i städerna, helt enkelt på

grund av att familjer — även boende i samma hus — ha så föga reda på

varandras förhållanden.

Örn som det förefaller, utredningen grundar förslaget om företräde för

landsbygden att erhålla statsbidrag framför städerna på det förhållandet, att

städernas befolkning skulle ha större möjlighet att skaffa hemhjälp, få vi

med stöd av ovanstående meddela avvikande mening. Örn däremot förslaget

grundas på, att städerna ha större ekonomisk möjlighet att själva ordna denna

fråga, vilket även i utredningen framskymtat, samt på önskemålet att för

landsbygdens räkning bibehålla värdefull arbetskraft, ha vi intet att erinra

häremot.

Jämväl övriga bestämmelser, som syfta till att begränsa rätten till statsbidrag,

ha såsom nämnts berörts i några av de avgivna yttrandena.

Sålunda anför Överståthållarämbetet — under erinran örn att utredningen

av statsfinansiella skäl föreslagit att statsbidrag till hemhjälpsverksamheten

tills vidare skall utgå med mindre än 20 procent av vad som anses erforderligt

vid full utbyggnad av organisationen — följande.

Med hänsyn till de betydande fördelar, som hemhjälpsorganisationen skulle

medföra såväl ur humanitär som socialekonomisk synpunkt, finner Överståthållarämbetet

beklagligt, örn organisationens genomförande i full utsträckning

skulle behöva anstå under längre tid. Särskilt örn man beaktar de besparingar,

som en effektiv hemiljälpsorganisation kan leda till med avseende å det allmännas

utgifter för sjukvård och barnavård, vill det synas, som örn kostnaderna

för den fullt genomförda organisationen icke skulle behöva väcka allvarligare

betänkligheter av ekonomisk art.

Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Blekinge län, som anför.

Enligt 16 § i utkastet till statsbidragskungörelse i ämnet stadgas, att socialstyrelsen

skall besluta, till vilket antal hemvårdarinnor statsbidrag skall utgå

i varje kommun, som finnes böra erhålla sådant. Härav liksom av motiven till

kungörelseförslaget framgår, att statsbidrag icke skulle utgå till kommuner i

samtliga fall, då de för statsbidrags erhållande föreskrivna villkoren äro uppfyllda.

Med allt beaktande av de hänsyn, som böra tagas till det rådande statsfinansiella

läget, kan länsstyrelsen dock icke finna annat, än att en sådan begränsning,

som skulle helt utesluta åtskilliga kommuner, verkar mindre tilltalande

och, såvitt möjligt, bör undvikas.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott finner det vara en svaghet

i förslaget, att ej alla kommuner med säkerhet kunna påräkna statsbidraget

och därmed landstingsbidrag till hemvårdarinnans avlöning. Härom

anför utskottet vidare.

Enligt förslaget skall riksdagen för varje år bestämma det antal hemvårdarinnor,

till vilka den vill bevilja statsbidrag för följande år. Socialstyrelsen

skall sedan lia till uppgift att fördela statsbidraget mellan de bidragssökande

kommunerna, som visat sig ha störst behov av hemhjälp, varvid de kommuner,

som prövas skola erhålla statsbidrag, alltid skola få sådant med i förslaget

angivet belopp. Vid denna fördelning skola landsbygdskommunerna äga företräde

framför städerna. Detta förhållande innebär ett osäkerhetsmoment för

kommunerna, som kommer att verka restriktivt på deras villighet att anordna

hemiljälpsverksamhet, särskilt när man ser frågan ur synpunkten örn kommuns

(huvudmannens) skyldighet gentemot av densamma anställda befattnings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

havare. Med föreliggande förslag kan det alltså hända att kommun, som anställt

hemvårdarinna, senare kan mista stats- och landstingsbidraget till

hennes avlöning. Kommunen får enligt författningsförslaget statsbidrag

endast för tid under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare

eller kompetent vikarie. Örn sålunda hemvårdarinnan blir sjuk

längre tid, blir kommunen ansvarig för sjuklönen (= för statstjänstemän).

Kommer därtill att kommunen förlorar statsbidraget och därmed landstingsbidraget

blir den ekonomiska risken för de smärre kommunerna att anställa

hemvårdarinna anmärkningsvärt stor.

Mot förslaget att riksdagen varje år skall bestämma det antal hemvårdarinnor,

till vilket den vill bevilja statsbidrag för efterföljande kalenderår, samt

att det sedan skulle tillkomma socialstyrelsen att fördela statsbidraget mellan

de bidragssökande kommunerna resas av Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

dessa erinringar.

Enligt förvaltningsutskottets uppfattning synes det — med beaktande av

den kännedom om landstingsområdet och dess olika förhållanden, som kan förmodas

bliva representerad i hemhjälpsstyrelsen, icke minst örn denna utgöres

av landstingets hälsovårdsberedning med dess ledning av den hela länet omfattande

socialhygieniska verksamheten — lämpligare och mera praktiskt, att

det tillkommer socialstyrelsen att i anslutning till föreliggande ansökningar

fördela antalet statsbidragsberättigade hemvårdarinnor mellan de olika landstingsområdena

samt vederbörande hemhjälpsstyrelse att fördela bidraget

mellan de inom respektive landstingsområden anslagssökande primärkommunerna.

Man synes för övrigt böra undvika att ett av kommunala förtroendemän

sammansatt länsorgan i anslutning till en mindre lycklig tendens, som

under senare år börjat göra sig gällande, förutsättes i huvudsak bliva endast

ett verkställande organ för den statliga tillsyningsmyndigheten.

Såsom av redogörelsen för remissyttrandena angående hemhjälpsstyrelsernas

arbetsuppgifter framgått ha liknande synpunkter framförts av styrelsen

för svenska landstingsförbundet och förvaltningsutskotten i Ostergötlands och

Kristianstads län samt länsstyrelsen i öster götlands län, varjämte länsstyrelsen

i Värmlands län påyrkat, att denna uppgift skall ankomma på länsstyrelserna.

Departementschefen.

För ett samhälles sunda växt är familjens trygghet, sammanhållning och

ekonomiska stabilitet av utslagsgivande betydelse. Genom bostads- och mödrahjälp

i olika former, genom skattedifferentieringar samt nu under kristiden

genom familjebidrag till de inkallade och livsmedelsrabatter ger staten ett

stöd, som syftar till att familjernas svårigheter skola kunna bemästras. En

för familjehushållet och dess sammanhållning central faktor är den arbetskraft,

som husmodern nedlägger inom hemmet. Blir husmodern av sjukdom

eller andra orsaker urståndsatt att sköta sina uppgifter, förlamas vissa av

familjelivets viktigaste funktioner. Särskilt i sådana fall, där man har minderåriga

barn, kan detta äventyra familjens trygghet och leda till dess upplösning.

Behovet av hjälp från utomstående åt familjer, där husmodern blivit urståndsatt

att arbeta, har man på åtskilliga håll sökt tillgodose genom att

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 832. nu 48 6

Allmänna

principer.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

organisera och finansiera social hemhjälp. Kommuner och landsting ha redan

i viss utsträckning lämnat bidrag härtill.

Den översikt, som lämnats av befolkningsutredningen, över vad som hittills

åtgjorts på ifrågavarande område, visar emellertid, att den sociala hemhjälpsverksamhet,

som hittills bedrivits, varit av ringa omfattning i jämförelse

med det behov, som förefinnes. I regel har det varit allenast inom ekonomiskt

mera bärkraftiga kommuner, som dylik verksamhet kunnat komma till stånd.

Jag delar befolkningsutredningens och flertalet remissinstansers uppfattning,

att staten bör lämna sin medverkan till den sociala hemhjälpens utbyggnad.

Skapandet av en effektiv social hemhjälp torde vara en av de viktigaste

åtgärder, som kan vidtagas för att stödja familjen. Hemmen ha för

närvarande stora svårigheter att anskaffa lejd arbetskraft. Uttryck för missmod

inför de hopade arbetsuppgifterna och inför det allmännas bristande förmåga

att komma hemmen till hjälp ha från åtskilliga håll gjort sig hörda. På grund

av de allt större svårigheter som i detta hänseende möta husmödrarna, måste

en snar lösning av nu berörda fråga eftersträvas.

Därigenom att staten utan dröjsmål ingriper stödjande och reglerande på

den sociala hemhjälpens område kunna garantier erhållas för att hemhjälps verksamheten

i fortsättningen först utbygges i de delar av landet, där behovet ter

sig mest trängande. I konkurrensen örn den i förhållande till behovet fåtaliga

arbetskraften kommer i annat fall landsbygden att sättas i efterhand. Utbyggnaden

skulle nämligen såsom hittills ske snabbare i städerna och tätorterna

än på den egentliga landsbygden. Bristen på arbetskraft vållar säkerligen större

svårigheter för landsbygdens än för städernas husmödrar. Enligt min

mening bör därför statsbidraget till den sociala hemhjälpen tills vidare i första

hand komma landsbygden till godo. Först sedan efterfrågan där något så när

tillfredsställande tillgodosetts, bör statsbidrag till städerna komma ifråga. Det

förslag, som jag i det följande förordar, omfattar visserligen statsbidrag såväl

till landsbygds- som till stadskommuner, men det torde uttryckligen böra

föreskrivas företrädesrätt för landsbygden vid prövning av ansökningar om

statsbidrag. Särskilt under första tiden torde försiktighet böra iakttagas vid

beviljandet av statsbidrag till hemhjälp i städerna. Man kan nämligen förutsätta,

att en viss tid kommer att förflyta, innan landsbygden skapat organisationsformer

för att tillgodose hemhjälpsbehovet.

Yäl tvingar det nuvarande statsfinansiella läget till stor varsamhet, när

det gäller att engagera staten för nya utgiftsändamål. Ett genomförande av

utredningens förslag innebär emellertid icke allenast en kostnadsökning för

det allmänna. Betydande vinster på andra områden kunna förväntas bli

följden av en väl arbetande hemhjälpsorganisation. Ett ingripande med hemhjälp

i tid i ett hem, där husmodern är klen, kan inhibera en långvarig sjukhusvård

av för det allmänna kostsamt slag. För närvarande lämnar staten

genom mödrahjälpsverksamheten ungefär en miljon kronor årligen till bekostande

av hemhjälp i samband med barnsbörd. Med nu rådande brist på

arbetskraft för ifrågavarande arbetsuppgifter kan denna hjälp icke alltid utnyttjas

på mest ändamålsenliga och rationella sätt. Med en rätt utbyggd hem
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts ''proposition nr 332.

hjälp bör man i detta avseende kunna räkna med en bättre användning av

medlen. Allt som allt torde man kunna våga det omdömet, att ett införande

av statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet låter sig väl försvara

icke blott ur sociala utan jämväl ur samhällsekonomiska synpunkter.

Mot de av utredningen skisserade arbetsuppgifterna för hemhjälpen

har jag intet att erinra. I hem, där på grund av sjukdom, barnsbörd

eller andra därmed jämförbara omständigheter behov av biträde med

hemmets skötsel tillfälligt uppstår, skall enligt utredningens mening hemhjälpen

träda till. Förslagets grundtanke är, att hemhjälpen skall lämnas då

ett hushåll blivit tillfälligtvis strandsatt på arbetskraft genom tvingande omständigheter,

som innebära en desorganisation av familjelivet. Intet hinder

torde enligt dessa definitioner i och för sig föreligga att lämna hemhjälp vid

husmoders dödsfall. Jag finner det jämväl berättigat, att hemhjälp skall

kunna lämnas icke blott obemedlade utan även andra, därest omständigheterna

i övrigt göra sådan hjälp påkallad. I mån av tillgång på arbetskraft

skall hemhjälp mot ersättning lämnas även åt sådana, som icke kunna anses

vara mindre bemedlade. Vid bedömande av ekonomiska förutsättningar samt

behovet av hjälp torde de lokala organen böra tillerkännas en tämligen vid

prövningsrätt.

Ett realiserande av förslaget innebär alltså icke en lösning av hemmens

alltmer trängande arbetskraftsproblem i den meningen, att deras normala

behov av arbetskraft kommer att tillgodoses. Samhällets medverkan vid lösandet

av denna fråga synes böra ske genom insatser från den offentliga arbetsförmedlingen.

Det förefaller emellertid icke uteslutet, att goda resultat skulle

kunna uppnås genom en samverkan mellan den sociala hemhjälpen och arbetsförmedlingens

organ. På befolkningsutredningens initiativ kommer, enligt

vad jag inhämtat, arbetsmarknadskommissionen att innevarande höst påbörja

viss försöksverksamhet i detta hänseende. Resultatet av dessa experiment

torde bli vägledande för den framtida organisationen av såväl den sociala

hemhjälpen som förmedlingen av huslig arbetskraft.

Organisatoriskt innebär befolkningsutredningens förslag i korthet följande.

Statsbidrag skall kunna utgå till i kommuns tjänst anställda hemvårdarinnor.

Anställningen skall antingen avse heltid eller deltid. En heltidsanställd hemvårdarinna

skall åtnjuta en begynnelselön å lägst 1,800 kronor jämte fri bostad.

Utredningen har förutsatt, att dyrtidstillägg icke skulle utgå härå. Deltidsanställd

skall åtnjuta en minimiinkomst av 5 kronor per arbetsdag, dock minst 400

kronor per år. Statsbidraget har föreslagits till 1,000 kronor per heltidsanställd

och 2 kronor per arbetsdag för deltidsanställd hemvårdarinna. Landstingens

medverkan är obligatorisk och landstingsbidraget skall utgå med

minst hälften av statsbidraget. I varje landstingsområde skall finnas en hemhjälpsstyrelse.

I likhet med utredningen finner jag de övervägande skälen tala för att

den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten baseras på kommunerna

Sammanfattning

av

organisations

för slag et.

Kommunerna

huvudmän för

verksamheten''

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

som huvudmän. Svagheten i en så uppbyggd organisation ligger i svårigheterna

att ordna hemhjälpen inom sådana kommuner, som äro av så ringa

storleksordning, att förutsättningar för och ekonomiska möjligheter till anställande

av antingen heltidsanställd eller deltidsanställd hemvårdarinna saknas.

Med kännedom örn småkommunernas ådagalagda mindre beredvillighet

till sammanslutningar i kommunalförbund torde inga större förhoppningar

kunna byggas på en frivilligt uppbyggd samordning av två eller flera mindre

kommuner. I längden måste det dock te sig som ett samhälleligt intresse,

att en utveckling fram emot större kommunala enheter eller samverkan mellan

vissa kommuner för lösande av uppgifter, som endast på sådan väg kunna

lösas till rimliga kostnader, befrämjas. Den tanken ligger nära till hands, att

såsom villkor för erhållande av statsbidrag för smärre kommuner sättes kommunalt

samarbete efter en indelning, som uppgjorts av länsorganet för den

sociala hemhjälpen. Länsorganet bör äga goda förutsättningar att upprätta

en sådan indelning i distrikt med nödigt hänsynstagande till folkmängd och

avstånd etc. Från regeln att kommunerna böra stå som huvudmän för verksamheten

torde, som jag senare kommer att framhålla, undantag kunna ske,

örn vederbörande landsting finner, att för visst område en enskild sammanslutning

lämpligen bör anförtros ledningen av verksamheten.

Lmedvllkan * Men även om de övervägande skälen tala för att huvudmannaskapet för

den sociala hemiljälpsverksamheten anförtros primärkommunerna, finner jag i

likhet med utredningen det önskvärt och befogat, att jämväl landstingen lämna

medverkan såväl i form av bidrag till hemvårdarinnas avlöning som för hjälpens

utformning inom respektive landstingsområde. För denna landstingens

medverkan talar dels dessas hittills ådagalagda intresse för verksamheten, dels

landstingens direkta nytta av en väl utbyggd social hemhjälp, enär — såsom

redan betonats — kostnader för sjukhusvård å slutna anstalter, vilka till

väsentlig del falla på landstingen, i vissa fall kunna undvikas, om den sociala

hemhjälps verksamheten fungerar på åsyftat sätt.

Ett samband med frågan om landstingens medverkan och frågan örn

hemhjälpens länsorgan har den av vissa remissinstanser berörda frågan örn

hemhjälpens förhållande till distriktsvården. I detta sammanhang torde jag

böra anmäla, att besparingsberedningen den 11 februari 1943 inlämnat

en av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetad promemoria rörande

vissa grenar av hälso- och sjukvården, i vilken jämväl frågan örn hemvårdens

samband med distriktsvården beröres. I nämnda promemoria betonas, att

hemvårdarinnor kunna i viss utsträckning tjänstgöra som kompletterande

arbetskrafter inom hemsjukvården, under förutsättning dock, att hemvårdarinnorna

icke finge arbeta på egen hand i fråga örn sjukvården utan att de

därvid skulle stå under vederbörande distriktssköterskors och tjänsteläkares

förmanskap. Mot vad besparingsberedningens sakkunniga anfört finns från

min sida intet att invända. Det förefaller naturligt, att en hemvårdarinna,

som utövar sitt kall i ett hem, där husmodern insjuknat men vårdas i hemmet

under distriktssköterskas tillsyn, måste — i vad hennes tjänster

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

avse biträde med sjukvård — komma att vara underordnad hem- eller

distriktssköterskan. Här förefinnes sålunda en direkt anknytning till

distriktsvården. Något ytterligare inordnande av den sociala hemhjälpen

under distriktsvården är enligt min mening icke påkallat. Försök att

i detta hänseende gå längre skulle kunna förrycka de skisserade uppgifterna

för hemhjälpen. Erforderlig samverkan mellan hemhjälp och distriktsvård

forde tryggas, örn landstingen medverka vid uppbyggandet av den sociala hemhjälpens

organisation.

Åtskilliga remissinstanser ha förordat, att statsbidrag skall kunna

utgå jämväl till enskild organisation, som anordnar social hemhjälp

enligt de i författningsutkastet uppställda villkoren. Även enligt min mening

torde möjlighet böra beredas enskilda och sammanslutningar, som hittills helt

eller delvis finansierat hemhjälpsverksamhet att komma i åtnjutande av det

allmännas stöd. Så torde framför allt böra bli fallet då kommun lämnat bidrag

men överlåtit verksamheten åt beprövat frivilligt organ inom socialvården,

såsom skett exempelvis i Stockholm och Göteborg. Lämpligast torde vara,

att statsbidraget som sådant utgår till kommun och att denna får fritt pröva

och avgöra, huruvida hemhjälps verksamheten skall kunna överlåtas på enskild

sammanslutning. Förutsättningen härför skall dock vara, att samtliga övriga

föreskrivna bestämmelser rörande rätten till statsbidrag — såsom minimilön,

kompetens m. m. — äro uppfyllda.

Det kan vidare tänkas fall, då ett landsting skulle anse det vara ändamålsenligt,

om huvudmannaskapet anförtroddes åt en enskild sammanslutning för

vissa områden, där kommunerna av ekonomiska eller andra skäl icke förmå uppbygga

en hemhjälpsorganisation. I sådana fall torde möjlighet böra förefinnas

för den anslagsbeviljande myndigheten att under förutsättning av landstingets

medverkan lämna stöd även örn kommunerna icke stå som huvudmän.

Enligt utredningens förslag skall i varje landstingsområde finnas en hemil

jälpsstyrelse och i envar kommun, som ordnar hemhjälpsverksamhet enligt

de för statsunderstödsrätt uppställda villkoren, en hemhjälpsnämnd, dock att

i senare fallet möjligheten lämnas öppen att uppdraga de nämnden tillämnade

uppgifterna åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse.

Den sistnämnda bestämmelsen tillförsäkrar kommunerna full valfrihet. Kommunerna

lämnas härigenom rätten att uppdraga de arbetsuppgifter, som hemhjälpsnämnd

förutsatts skola handhava, antingen åt exempelvis fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd eller annat kommunalt organ eller ock åt tillsatt

särskild hemhjälpsnämnd, därest sammansättningen av redan befintliga

kommunala organ eller dessas arbetsbörda skulle tala emot att uppdraget

lämnas redan befintlig kommunal instans. Vad hemhjälpsstyrelserna angår

finner jag, i likhet med ett flertal länsstyrelser och landstingsförvaltningsutskott,

överflödigt föreskriva tillsättandet av särskild hemhjälpsstyrelse i

varje landstingsområde. Samma valfrihet, som föreslagits beträffande det rent

lokala organet, bör också hår tillåtas. Landstingen böra alltså äga att

De enskilda

hemhjälpsorg

anis ationerna.

Lokala organ.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Den statliga

tillsynen m.m.

Hemvård

ar innas

anställningsform

och

kompetens

m m.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

antingen utse en särskild hemhjälpsstyrelse, vars samtliga ledamöter i så

fall utses av landstingen, eller också överlåta arbetsuppgifterna på något

av landstingens nuvarande organ. I första hand torde hälsovårdsberedningarna

komma i fråga. Härigenom skulle för övrigt det önskvärda samarbetet med

distriktsvården kunna tryggas.

Från åtskilliga håll har ifrågasatts sådan ändring i utredningens förslag,

att statsbidraget till avlönande av hemvårdarinnor ställes till landstingens

förfogande, varefter det skulle ankomma på länsorganet för hemhjälpsverksamheten

att fördela bidraget mellan ansökande kommuner. Ehuru onekligen

vissa skäl tala för en sådan ordning, anser jag mig likväl böra förorda,

att ett centralt organ får handhava fördelningen av statsbidraget för att undvika,

att en kommun inom ett län skulle kunna erhålla statsbidrag, medan en

kommun i ett annat län med större behov av hemhjälp skulle kunna bli utan.

Som ett provisorium har utredningen föreslagit, att den statliga tillsynen

över den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten uppdrages åt socialstyrelsen,

som till sitt förfogande skulle få dels en hemiljälpskonsulent och

dels ett rådgivande organ, sammansatt på sätt utredningen närmare angivit.

Till denna mening kan jag giva min anslutning.

Utredningens förslag om formerna för hemvårdarinnornas anställning

synes mig välgrundat. Genom att möjligheterna till såväl heltids- som deltidsanställda

hemvårdarinnor förefinnas torde hemhjälpen kunna anpassas efter

olika skiftande behov. Endast erfarenheterna torde härutinnan i längden

kunna fälla utslaget örn vad som på olika orter kan vara mest ändamålsenligt.

Ej heller i fråga örn utredningens grundlinjer för förvärvande av hemvårdarinnekompetens

finner jag mig föranlåten att framföra några

väsentliga erinringar.

Det synes klart ådagalagt att det å ena sidan förefinnes ett behov av en

yrkesskola, som ger möjlighet för unga flickor att från början utbilda sig till

hemvårdarinnans yrke, men att å andra sidan praktiskt dugliga kvinnor med

personlig lämplighet för uppgiften och erfarenhet från det husliga området,

böra kunna användas inom den sociala hemhjälpsverksamheten även örn de

icke genomgått yrkesskola.

Vad beträffar utredningens förslag örn skolutbildning finner jag det lämpligt

att, som utredningen föreslagit, de nuvarande hemsysterskolorna få fortsätta

och utvidga sin verksamhet, men att samtidigt hemvårdarinneutbildning

kan upptagas av andra skolor såsom lanthushållskolor och husmodersskolor.

Det önskemål, som framförts örn anordnandet av en hemvårdarinneskola

i Norrland, anser jag i första hand böra förverkligas genom att lanthushållskolorna

därstädes taga emot hemvårdarinneelever.

Beträffande inträdesf or dringarna vid hemvårdarinneskolorna anser jag i

likhet med medicinalstyrelsen den av befolkningsutredningen föreslagna minimiåldern

(20 år) vara för hög. Det torde vara lämpligast att icke stipulera

någon viss minimiålder utan låta skolorna tillse att eleverna ha den mognad,

att de kunna tillägna sig utbildningen.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

Jag förordar i likhet med befolkningsutredningen, att hemvårdarinnekompetens

skall kunna förvärvas genom en 2-månaders kompletterings- och provkurs.

Dessa kurser böra anordnas på ett sådant sätt, att de lämpa sig för

personer med övervägande praktisk skolning. Jag förutsätter, att man försäkrar

sig örn att hemvårdarinnor för landsbygden besitta tillräcklig kunnighet

i mjölkning. För personer med långvarig, väl vitsordad praktisk tjänstgöring

torde dispens böra kunna givas även från genomgång av ifrågavarande

2-månaderskurs.

Mot de av utredningen föreslagna lönevillkoren för heltidsanställda hemvårdarinnor

ha under remissbehandlingen erinringar framställts. Såväl statskontoret

som medicinalstyrelsen ha förordat ett grundlönebelopp av 1,200

kronor jämte dyrtidstillägg enligt för distriktssköterska gällande grunder.

Av förvaltningsutskotten i vissa landsting har framhållits, att de av befolkningsutredningen

föreslagna lönebeloppen i allt för hög grad överstiga vad

som på åtskilliga orter i vårt land anses såsom skälig ersättning för den husliga

arbetskraften. Med hänsyn till att i regel fri kost torde komma att ingå

i avlöningsförmånerna de dagar, då hemvårdarinna tjänstgör torde grundlönebeioppet

kunna nedsättas under av utredningen föreslagna 1,800 kronor.

Likaledes torde lönen böra konstrueras så, att ett dyrtidstillägg efter samma

grunder som för distriktssköterskorna utgår på lönen. Med stöd av vad jag

nu anfört, anser jag mig, om ock med tvekan, kunna förorda att grundlönebeloppet

sättes till 1,200 kronor för år jämte fri bostad eller ersättning för densamma.

Härjämte böra tre ålderstillägg å vardera 100 kronor utgå på sätt befolkningsutredningen

föreslagit. Skäligt synes vara, att hemvårdarinna tillhandahålles

fri telefon samt beredes ersättning för resekostnader i tjänsten enligt

taxa, som det torde ankomma på det kommunala organet att i samråd med

det för ledning av hemhjälpsarbetet tillsatta länsorganet fastställa. De föreslagna

semesterförmånerna synas mig också, med hänsyn särskilt till hemvårdarinnearbetets

krävande natur, skäligt avvägda. Däremot torde rätten till av;

löning under sjukdom böra regleras i anslutning till bestämmelserna härutinnan

för distriktssköterskor. Frågan örn hemvårdarinnornas pensionering

torde komma att i annat sammanhang anmälas av statsrådet och chefen för

finansdepartementet.

De för deltidsanställda hemvårdarinnor föreslagna lönevillkoren synas

skäliga.

Mot den av utredningen föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan Stallstat,

landsting och kommuner — innebärande att staten bidrager med ungefär sior[efc m

40 procent av kostnaderna till hemvårdarinnas avlönande, landstingen med

cirka 20 procent och kommunerna med cirka 40 procent — har jag intet att

erinra. Likaledes finner jag förslaget örn att landstingets bidrag skall utgöra

obligatoriskt villkor för att kommunerna skola erhålla statsbidrag väl motiverat.

Utredningen har föreslagit att statsbidraget i förekommande fall skall utgå

med 1,000 kronor om året för varje heltidsanställd hemvårdarinna, varjämte

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

fastställda ålderstillägg helt skulle bestridas av statsmedel i överensstämmelse

med gäldande regler för statsbidrag till distriktssköterskors avlöning. För deltidsanställd

hemvårdarinna skall statsbidraget i motsvarande fall utgå med

2 kronor per fullgjord arbetsdag, örn hon uppbär avlöning för minst 80 arbetsdagar

per år.

I anslutning till vad jag förordat beträffande lönerna, torde statsbidraget

bora reduceras till 800''kronor per år för varje hemvårdarinna. Skulle dyrtidstillagget

sjunka till hälften av nu utgående belopp, torde statsbidraget böra

sankas med 50 kronor. Skulle dyrtidstillägget helt försvinna, bör statsbidraget

utgå med 700 kronor per år. Jag förordar vidare, att den för*

slagna huvudregeln skall till följd av denna ändring modifieras tills vidare

sålunda, att statsbidrag ej må utgå med högre sammanlagt belopp än

vad angår stad, 20 kronor för varje påbörjat 100-tal av folkmängden!

ocn, vad angår annan kommun, 40 kronor för varje påbörjat 100-tal av

ommunens folkmängd. I praktiken innebära dessa bidragsgrunder, att statsbidrag

kan utgå till en heltidsanställd hemvårdarinna eller däremot svarande

deltidsanställd arbetskraft på 4,000 invånare i städerna och 2,000 invånare på

landsbygden. Örn särskilda skäl såsom svag ekonomi hos kommun föreligga,

bor socialstyrelsen kunna medgiva, att statsbidrag per 100-tal invånare utgår

med högst 40 kronor för stad och högst 75 kronor för annan kommun. Denna

möjlighet att höja bidragsbeloppen bör även kunna användas för att stimulera

småkommuner till samarbete vid ordnandet av den sociala hemhjälpsfrågan. I

särskilt fattiga landsbygdsområden, där behoven kunna te sig särskilt anslagna,

torde socialstyrelsen böra kunna medgiva bidrag upp till 75 kronor per

100 invånare även då enskilda sammanslutningar, enligt var jag tidigare anfört

stå som huvudmän för verksamheten.

För undanröjande av viss osäkerhet torde böra stadgas, att kommun, som

en gang tillerkänts statsbidrag till hemvårdarinnas avlönande, icke behöver

riskera att få detta indraget enbart på den grund, att senare av annan kommun

gjord ansökan befmnes vara angelägnare ur behovssynpunkt

Kostnads
beräkning.

Utredningen har räknat med att organisationen fullt utbyggd kommer att

leda till att 2,800 heltidsanställda hemvårdarinnor bliva anställda De totala

kostnaderna härför skulle med bibehållande av de av utredningen föreslagna

lönerna Miva cirka 6.7 miljoner exklusive ålderstillägg, som helt skola bekostas

av statsmedel. Med den av mig förordade reduktionen skulle det sammanlagda

lönebeloppet utgå med cirka 5.6 miljoner kronor, härav faller på staten något

över 2.2, på landstingen icke fullt 1.2 och på kommunerna något över 2.2 miljoner

kronor. Med de 500 hemvårdarinnor, utredningen ansett verksamheten

kunna komma att maximalt omfatta första verksamhetsåret komma statens

kostnader att belöpa sig till 400,000 kronor, landstingens till 200 000 kronor

och kommunernas till 400,000 kronor. Därvid har bortsetts från dén inkomst,

som kan komma att tillföras verksamheten genom avgifter för lämnad hemhjälp

vilken — med hänsyn till företrädesrätten för de obemedlade och de

anställda hemvårdarinnornas fåtal i förhållande till föreliggande hjälpbehov

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 332.

— åtminstone till en början blott torde bliva ringa. Enär statsbidraget skall

utgå först för verksamheten under kalenderåret 1944 och då utbetalningen

under första året måste ske i efterskott, kommer icke något statsbidrag till

hemvårdarinnelön att utanordnas under budgetåret 1943/44. Däremot måste

redan 1943 års riksdag till ledning för socialstyrelsens prövning av ansökningarna

i slutet av år 1943 angiva det antal hemvårdarinnebefat.tningar, till

vilket statsbidrag må utbetalas för verksamheten under kalenderåret 1944. I

likhet med utredningen förordar jag detta antal till 500 eller ett däremot svarande

antal deltidsanställda.

Organisationskostnaderna för landstingens befattning med den sociala hemhjälpen

torde helt få bestridas av landstingen.

Utredningen har förordat, att hemsysterskolor och andra läroanstalter, som

engagera sig för utbildning av hemvårdarinnor, skola erhålla ett extra bidrag

utöver vad som eljest tillkommer dem, i form av ett statsunderstöd av 100

kronor för varje elev. Då man beräknat, att skolorna skulle komma att utbilda

225 elever för år, skulle kostnaderna för detta extra bidrag komma att uppgå

till 22,500 kronor för år. Bidraget skulle avse kostnader, som föranledas av

speciella organisationsfrågor, ordnande av praktikantverksamheten, anlitande

av speciallärare etc. Skolöverstyrelsen har tillstyrkt förslaget, dock med den

begränsningen, att statsbidraget ej skulle få sammanlagt uppgå till högre belopp

än som svarade mot huvudmannens verkliga kostnad för ändamålet. Statskontoret

har däremot icke funnit övertygande skäl förebragta för att statsbidraget

skulle utgå efter förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpades

beträffande lärlingskurser i husligt arbete. För egen del finner jag icke

anledning att, innan närmare erfarenhet vunnits beträffande behovet av extra

statsunderstöd till ifrågavarande utbildningsverksamhet, för närvarande ifrågasätta

sådant statsunderstöd. I likhet med utredningen förutsätter jag emellertid,

att de skolor, som ägna sig åt utbildning av hemvårdarinnor, skola kunna

erhålla statsunderstöd enligt de grunder, som gälla för yrkesutbildning i allmänhet.

—- Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att två hemsysterskolor

(i Uppsala och Lund) för närvarande åtnjuta statsunderstöd ur

det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till understöd åt enskilda

anstalter för yrkesundervisning. Som detta anslag vore ganska knappt tilltaget,

hade de enskilda skolorna hittills erhållit proportionsvis mindre understöd

än de kommunala. För att möjliggöra höjning av statsunderstödet till

dessa två hemsysterskolor till samma nivå som för kommunala skolor för yrkesundervisning

i husligt arbete skulle, framhåller överstyrelsen vidare, erfordras

14,000 kronor, med vilket belopp nämnda anslag alltså skulle behöva höjas.

Skolöverstyrelsen har vidare upplyst, att ansökningar inkommit till överstyrelsen

om statsunderstöd för budgetåret 1943/44 till två nya hemsysterskolor

i Göteborg respektive Härnösand; om understöd till dem skulle beräknas

efter samma grunder som gälla för kommunala skolor, syntes ett belopp av

ytterligare 11,800 kronor vara erforderligt. Då det är angeläget, att utbildning

av hemvårdarinnor äger rum i tillräcklig omfattning, får jag efter samråd med

chefen för ecklesiastikdepartementet förorda, att Kungl. Majit beredes möj
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. nu 43 7

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

lighet att tilldela ökat statsunderstöd i enlighet med skolöverstyrelsens förslag

åt de nuvarande hemsysterskolorna i Uppsala och Lund ävensom att tilldela

statsunderstöd åt de planerade hemsysterskolorna i Göteborg och Härnösand.

Kungl. Majit torde alltså böra utverka medgivande av riksdagen, att Kungl.

Majit må under budgetåret 1943/44 bevilja understöd åt enskilda anstalter för

yrkesundervisning med — utöver förut medgivet belopp, 425,000 kronor —

(14,000 + 11,800) 25,800 kronor. Då anslaget i fråga är betecknat såsom förslagsanslag,

torde detsamma likväl icke för innevarande budgetår behöva

höjas.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, avses utbildningen av

hemvårdarinnor skola bestå av — förutom en kurs i husligt arbete — en 5

månaders praktikanttjänstgöring. Enligt gällande stipendiegrunder kunna stipendier

ej utgå under praktiktiden. Utredningen har förordat, att stipendier

skulle kunna utgå även under detta moment av utbildningen i de fall, då

eleverna ej erhålla ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen. Skolöverstyrelsen,

som med visst förbehåll icke haft något att erinra mot förslaget, har

dock framhållit, att ett genomförande av detta skulle innebära ett klart avsteg

från de principer, som ligga till grund för elevstipendier vid skolor för yrkesundervisning.

Statskontoret säger sig icke ha funnit övertygande skäl anförda

för att stipendier i ifrågavarande fall böra utgå efter förmånligare grunder än

som i allmänhet tillämpas beträffande lärlingskurser i husligt arbete. För egen

del har jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet ansett mig

icke böra för närvarande förorda, att stipendiegrunderna jämkas på sätt utredningen

ifrågasatt. Jag förutsätter emellertid härvid i stället, att eleverna under

praktiktiden som regel skola erhålla skälig ersättning för sitt arbete, exempelvis

i form av fri bostad och fri kost.

Kostnaderna för de planerade prov- och kompletteringskursema torde böra

bestridas från ett särskilt reservationsanslag under femte huvudtiteln, att

ställas till socialstyrelsens förfogande. Räknar man med att vid tillgängliga

skolor ungefär 225—250 hemvårdarinnor kunna utbildas, torde man — för att

uppnå det för första verksamhetsåret beräknade antalet av 500 hemvårdarinnor

— böra räkna med en utbildning vid prov- och kompletteringskursema av cirka

250 hemvårdarinnor. Kostnaderna för kurserna torde i enlighet med utredningens

kalkyler böra beräknas till 200 kronor per elev d. v. s. till 50,000

kronor, vartill komma kostnader för stipendier åt eleverna, vilka torde böra

uppskattas till (250 X 2 x 45) 22,500 kronor. Ifrågavarande reservationsanslag

torde alltså böra uppföras med (50,000 + 22,500) 72,500 kronor.

Hemställan.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att av statsmedel må beviljas bidrag till social

hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av

mig i det föregående förordade grunder;

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 332.

dels föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag må

utgå för högst 500 heltidsanställda eller däremot svarande antal

deltidsanställda hemvårdarinnor;

dels medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understödjes

med statsbidrag på det sätt som jag i det föregående förordat;

dels medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1943/44

från det under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till

Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd

åt enskilda anstalter för yrkesundervisning bevilja understöd

med ytterligare högst 25,800 kronor utöver tidigare medgivet

belopp, 425,000 kronor;

dels ock å tilläggstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44

under femte huvudtiteln till Prov- och kompletteringskurser för

hemvårdarinnor anvisa ett reservationsanslag av... kronor 72,500.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 332

INNEHÅLLFÖKTECKNING.

sid.

Inledning.............,........................................................... 1

Befolkningsutredningens förslag rörande den sociala hemhjälpsverksamheten...... 4

Behovet av en statsunderstödd hemhjälpsverksamhet.................... 4

Heinhjälpsverksamhetens uppgifter ........................................ 6

Former för hemvårdarinnornas anställning................................ 8

Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens................................ 9

Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor ...................................... 12

Heinhjälpsverksamhetens organisation .................................... 14

Statsbidragets storlek ...................................................... 19

Sammanfattning av förslagen.............................................. 21

Yttranden ...................................................................... 22

Allmänna principer ....................................................... 23

Organisatoriska spörsmål .................................................. 33

Hemvårdarinnornas arbetsuppgifter........................................ 55

Klientelets avgränsning m. m............................................. 57

Former för hemvårdarinnornas anställning................................ 60

Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens................................ 63

Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor ...................................... 68

Statsbidragets storlek m. m............................................... 75

Departementschefen.............................................................. 81

Hemställan...................................................................... 90

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:512 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner. s. 10 i texten
  2. SU 1943:263 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten