Angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m
1943-10-08 · 67 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 65 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:339, Angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m
Dokumentets text
Kungl. Majda proposition nr 339.
1
Nr 339.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m.; given Stockholms
slott den S oktober 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Hajd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 oktober 1943.
Närvarande:
{statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorf, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga
om statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. samt anför.
I. Inledning.
Den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla fem
sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredningar rörande vissa
befolkningspolitiska spörsmål. Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 339. 1062 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
jag samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare,
statssekreteraren Tage Erlander, docenten Curt Gyllensvärd, kanslichefen
Alf Johansson, och professorn Sten Wahlund, varjämte jag uppdrog åt Erlander
att vara de sakkunnigas ordförande.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1941 års befolkningsutredning,
hava nyssnämnda 12 september beslutat tillsätta en särskild delegation för
hem- och familjefrågor, bestående av fröken Karin Collin, fru Signe Höjer,
inspektrisen fröken Ingrid Osvald, ledamoten av riksdagens andra kammare,
filosofie doktorn fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld, fru Annie Wallentheim
samt fru Gertrud Wiklund.
De sakkunniga hava under sitt utredningsarbete rörande de med en positiv
lösning av befolkningsfrågan sammanhängande mångskiftande spörsmålen till
behandling upptagit jämväl frågan örn statsbidrag till institutioner för halvöppen
barnavård.
I ett i februari 1943 avgivet betänkande (statens off. utredn. 1943:9)
har befolkningsutredningen framlagt utredning och förslag angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m. Sedan nämnda betänkande varit föremål
för sedvanlig remissbehandling, anhåller jag att till närmare prövning
få upptaga frågan om anslag till hithörande ändamål.
II. Nu förefintliga institutioner för halvöppen barnavård.
Beteckningen halvöppen barnavård har bildats i analogi med beteckningarna
sluten och öppen barnavård. Halvöppen barnavård är den barnavård,
där barnen endast under en del av dygnet mottagas i institution för vård,
fostran eller eftersyn, varemot de under den övriga delen av dygnet vistas i
sina hem.
De nu förefintliga institutionerna för halvöppen barnavård ha tillkommit
på skilda tider, med olika program och för att tillgodose olika behov, vilket
förklarar den variation av namn som förekommer. Likartade institutioner
kunna ha olika namn i olika delar av landet. De vanligaste hithörande beteckningarna
äro småbarnsskolor, barnkrubbor, lekstugor, barnträdgårdar,
arbetsstugor och barnavärns-skolbarnshem.
Man kan skilja på två principiellt skilda syften med dessa inrättningar.
Det ena är att tillgodose det behov av vård åt barn, som föreligger, då modern
har förvärvsarbete och inte har möjlighet att på egen hand ordna tillsyn av
barnen under den tid hon arbetar borta; med detta behov sammanfaller behovet
för hemmavarande mödrar att vid tillfälle ha möjlighet att lämna bort barnet
några timmar under dagen. Det andra syftet är att åstadkomma en metodisk
fostran och undervisning i enkla färdigheter redan före skolåldern. Det
första syftet är betingat av moderns eller familjens sociala förhållanden; det
andra av skäl, som anföras från pedagogiskt håll och vars betydelse ökas i
i den mån som hemmen på grund av trångboddhet eller fåbarnssystem ickelämna
en ur uppfostringssynpunkt tillfredsställande miljö för barn i förskoleåldern.
Kungl. Maj:ts proposition nr 339. 3
Dessa syften kunna sammanfalla, men allteftersom tyngdpunkten lagts på
det ena eller andra av dessa ha institutionerna fått olika utformning.
Huvudtypen för institutioner, som tillgodose moderns hjälpbehov, har av gammalt
benämnts barnkrubbor. Huvudtypen för institutioner, som tillgodose
det pedagogiska syftet, har hittills i regel benämnts barnträdgårdar. Dessa
leda sitt ursprung till vissa pedagogiska reformströmningar. I praktiken
förekomma ofta kombinationer av dessa båda typer.
Socialstyrelsen har i samråd med 1941 års befolkningsutredning företagit
en statistisk utredning rörande den halvöppna barnavården, syftande till en
inventering av nu tillgängliga institutioner för dylik barnavård. Undersökningen,
som avser 1941, är publicerad som bilaga till befolkningsutredningens
betänkande och torde endast i korthet behöva återgivas här.
Bland de olika formerna av förefintliga institutioner för halvöppen barnavård
skiljer socialstyrelsen mellan tre huvudtyper, som representera var sin
verksamhetstyp och som av socialstyrelsen betecknas daghem, barnträdgårdar
och eftermiddagshem.
Som daghem har betecknats de olika typerna av hem för heldagsvård åt
barn, främst barnkrubbor och spädbarnskrubbor. Barnträdgårdar äro pedagogiska
institutioner för barn i förskoleåldern och mottaga barnet endast
några timmar dagligen. Eftermiddagshem äro avsedda för barn i skolåldern,
vilka på grund av moderns förvärvsarbete eller annan anledning behöva tillsyn
och vård efter slutat skolarbete.
I socialstyrelsens undersökning ingå cirka 350 institutioner, d. v. s. praktiskt
taget samtliga förefintliga, omfattande 13,732 barn. Detta institutionsväsen
är helt knutet till städer och andra tättbebyggda orter. Det är bäst utvecklat
i de större städerna, över hälften av barnantalet kommer på städerna
Stockholm, Göteborg oell Malmö.
Institutioner för heldagsvård förekommo i slutet av år 1941 i samtliga län
utom Västerbottens. Denna vårdform var emellertid i hög grad koncentrerad
till i första hand Stockholm, där över en tredjedel av samtliga 156 daghem i
landet funnos. Göteborg hade drygt en sjättedel, under det att antalet dylika
institutioner i Malmö icke på långt när stod i proportion till siffrorna för de
båda största städerna. De tre största städerna hade emellertid tillsammans
det övervägande flertalet av dessa anstalter. I samtliga medelstora städer
med 30,000—100,000 invånare funnos daghem; Borås hade det största antalet
eller 5, därest kommo Norrköping och Uppsala med 4 vardera. Bland städer
med 20,000—30,000 invånare saknade endast Karlskoga daghem; bland de
27 städerna med 10,000 20,000 invånare hade 15 och bland övriga städer 4
anstalt av detta slag. Bland övriga orter hade Sandviken och Kiruna, 3 förorter
till Stockholm, 2 industrisamhällen i Malmöhus län, 3 i Älvsborgs län
och 1 i Gävleborgs län daghem.
Av de 70 spädbarnskrubborna funnos 34 i Stockholm och 11 i Göteborg;
därnäst kom Borås med 3. Av de 12 daghem, som funnos på landsbygden,
mottogo 7 även spädbarn.
Barnträdgårdsverksamheten hade don största utbredningen av de här be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
handlade formerna för barnavård. Av samtliga redovisade 212 institutioner, vid
vilka enbart barnträdgårdsverksamhet eller sådan verksamhet i förening med
andra former av barnavård bedrevs, kommo inom denna grupp icke fullt
hälften på de större städerna och icke fullt en tredjedel på Stockholm. De
landsortsstäder, i vilka utbildningsanstalter för barnträdgårdslärarinnor
finnas, hade ett relativt sett mycket stort antal institutioner av hithörande
art. Sålunda hade Norrköping och Uppsala vardera 9 och Örebro 5 barnträdgårdar,
under det att övriga städer med jämförlig storlek hade 2 eller 3. Barnträdgårdsverksamhet
fanns i samtliga städer med över 15,000 invånare, i 11
av de 20 städerna med 10,000—15,000 invånare, i 15 av de 38 städerna med
5,000—10,000 invånare samt i 4 övriga städer och 14 andra samhällen.
Av de 83 eftermiddagshem och andra institutioner, som omhändertogo
skolbarn, redovisades 36 från Stockholm, 12 från Göteborg, 6 från Norrköping
och 4 från Uppsala. Från Malmö inkom endast uppgift från ett eftermiddagshem,
och bland de medelstora städerna saknade Eskilstuna institution
av denna art.
Behovet av daghem och eftermiddagshem, vilka speciellt ha till syfte att
tillgodose barnens vård, när mödrarna ha verksamhet i näringslivet, har främst
gjort sig gällande i städer och orter med lättindustri, som sysselsätter kvinnlig
arbetskraft. Bland mindre städer och orter med dylika institutioner intaga
textilindustriorterna en framträdande plats. Så länge det funnits industri
med kvinnlig arbetskraft, har detta behov framträtt, och en betydande del
av förefintliga daghem stamma från 1800-talet. Cirka 70 procent av nu bestående
daghem och eftermiddagshem ha inrättats före år 1920.
Av de barn, som anlitade den halvöppna barnavården, kommo 6,281 på barnträdgårdarna
och 7,451 på daghemmen och eftermiddagshemmen, varav 4,080
på daghemmen. Närvarande hela dagen voro 3,662 barn eller cirka en fjärdedel
av hela barnantalet. Av dessa voro cirka 53 procent i åldern 4—6 år,
cirka 37 procent i åldern 1—3 år och cirka 10 procent under 1 år. I barnträdgårdarna
voro barnen huvudsakligen i åldern 4—6 år.
Nu förefintliga institutioner drivas huvudsakligen av stiftelser och organisationer
av olika slag samt av enskilda. Endast i obetydlig utsträckning
förekommer det, att kommuner ha inrättat och driva dylika institutioner.
Barnträdgårdarna drivas i stor utsträckning av enskilda.
Den egentliga vårdpersonalen vid dessa institutioner utgöres av föreståndarinna,
barnträdgårdslärarinna, assistenter och barnsköterskor samt vid eftermiddagshem
dessutom av slöjdlärare och slöjdlärarinnor. Det sammanlagda
antalet personer, som sysselsättas i denna verksamhet, uppskattas av socialstyrelsen
till över 1,000. Till övervägande delen består personalen av personer
under 40-årsåldern med särskild utbildning på området.
På uppdrag av befolkningsutredningen har legitimerade läkaren Lars-Gösta
Sterner företagit en inspektionsresa till ett stort antal institutioner för halvöppen
barnavård och har däröver avgivit en promemoria som är som bilaga
fogad till befolkningsutredningens nyssnämnda betänkande.
Han framhåller, att mångenstädes lokalernas belägenhet, lämplighet, in
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
redning m. m. ger anledning till allvarliga anmärkningar. Det brast ifråga
om utrymmen och hygienisk standard. Detta gällde främst gamla lokaler,
som varit i bruk under lång tid, men även nybyggnader visade brister i detta
avseende. På flera ställen, där nybyggnadsplaner förelågo, framhölls, att
man ej visste, vart man skulle vända sig för att få sakkunniga råd. Personalens
kvalifikationer befunnos vara ytterst växlande; mångenstädes var den
för fåtalig. En tendens till förbättring i detta avseende kunde dock iakttagas.
En bidragande orsak till svårigheten att få lämplig personal var, att avlöningsvillkoren
voro växlande och ofta mycket dåliga. I flera fall saknade institutionerna
läkare. Detta gällde även spädbarnskrubbor. Personalen omvittnade
de svårigheter, som bristen på läkare medförde. I regel upptogs avgift för
barnen. Dagavgifterna voro synnerligen växlande. Vid en del institutioner
betalade barnen samma avgift, oberoende av föräldrarnas inkomster. Vid
andra förekom en viss gradering efter inkomst utan att självdeklaration
fordrades. Vid ytterligare andra (t. ex. i Stockholm) fanns en noggrann
tabell med angivande av avgiften efter föräldrarnas inkomst och barnantal.
Vid daghemmen tillhörande centralföreningen för barnkrubbor m. m. i Stockholm
betalade föräldrarna år 1941 i genomsnitt 62 öre per barn och dag. Gränserna
för avgifterna i Stockholm voro dock 25 öre och 2 kronor 85 öre per barn
och dag. Beträffande kostnaderna för spädbarn i daghem hade i Stockholm beräkningar
gjorts vid två daghem, nämligen Maria församlings barnkrubba och
Högalids församlings barnkrubba. Vid den förra, där 18 spädbarn mottagas,
beräknades 1941 bruttokostnaden till 4 kronor 87 öre per barn och dag. Sedan
barnens dagavgifter fråndragits var kostnaden 3 kronor 87 öre per barn. Detta
daghem var modernt och hade en årshyra av 10,000 kronor. Då detta barnhem
förutom spädbarnen mottog barn även i övriga åldrar, blevo kostnaderna delvis
gemensamma, särskilt vad beträffade hyra och personal. Vid Högalids barnkrubba,
som hade plats för 12 spädbarn, beräknades bruttokostnaden till 4
kronor per barn och dag samt efter avdrag av barnens dagavgifter till 3 kronor
10 öre. Detta daghem var omodernt och hade en årshyra av 2,000 kronor.
I Hälsingborg fanns en nybyggd institution, Tornérhjelmska stiftelsen.
Denna var avsedd dels för dagvård, dels för heldygnsvård och hade plats för
cirka 100 barn. Byggnaden har kostat cirka 350,000 kronor att uppföra. Driftskostnaderna
för år 1941 uppgingo till drygt 50,000 kronor och bruttokostnaden
kunde beräknas till 3 kronor 22 öre per barn och dag. Fråndrogos
barn- och elevavgifter bleve kostnaden 2 kronor 20 öre per barn och dag.
Utgiften för kosthållet per barn uppgick till 71 öre per dag. Någon möjlighet
att uppdela kostnaderna för dygnsvärd och dagvård förelåg ej.
Genomsnittskostnaden för barn i åldern upp till 7 år vid samtliga till Centralföreningen
för barnkrubbor m. m. i Stockholm anslutna daghem var 1941
2 kronor 98 öre per barn och dag; efter avdrag av personalens avgifter för
bostad och kost samt barnens vårdavgifter var kostnaden 1 krona 93 öre per
barn och dag.
Vid Gustav Vasa, Adolf Fredriks daghem, som var anslutet till centralföreningen
och beläget i en modern tämligen nybyggd fastighet, voro kost
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o Kungl. Majda proposition nr 339.
naderna högre än genomsnittet eller 3 kronor 23 öre per barn och dag; efter
avdrag av barnens avgifter 2 kronor 59 öre per dag. Årshyran vid detta daghem
uppgick till drygt 14,000 kronor.
De faktorer, som överallt starkast inverkade på dagskostnaderna, voro personallönerna
och lokalhyran.
III. Tidigare förslag till statligt stöd åt och statlig inspektion av den
halvöppna barnavården.
Befolknmgskommissionen överlämnade 1938 betänkande angående barnkrubbor,
sommarkolonier m. m. (statens off. utredn. 1938:20), vari kommissionen
framlade förslag till statliga stödåtgärder för att åstadkomma en förbättrad
vård och fostran av barn, i vad denna vård och fostran kunde tillgodoses
jämsides med och såsom ett stöd för hem och skola. Kommissionen
ansåg sig kunna fastställa ett behov av gemensam dagvård av småbarn i större
utsträckning och under mera garanterade former än dittills förekommit. Härför
åberopades av befolkningskommissionen pedagogiska, sociala och befolkningspolitiska
skäl. Kommissionen ansag sig kunna fastslå, att verksamheten
icke nått en tillräcklig omfattning och ofta icke heller kunnat upprätthållas på
en kvalitativt tillfredsställande nivå. Kommissionen fann att i samma mån
som institutionernas allmännyttiga karaktär erkändes, måste det anses som
en samhällets plikt att bereda dem en fastare och tryggare ställning. För att
garantera en viss kvalitet pa inrättningarna borde en statlig inspektion för
desamma inrättas. Örn staten på detta sätt iklädde sig garanti för att institutionerna
icke tillätes underskrida en viss standard, fann kommissionen det
rimligt, att staten även ställde ekonomiska resurser till förfogande för upprätthållande
av kvalitetskraven. Kommissionen föreslog därför, att statsunderstöd
borde utgå till driften av institutioner för halvöppen barnavård, för vilka
kommissionen förordade beteckningarna daghem, lekskolor och eftermiddagshem.
Kommissionen stannade för att detta borde utgå med en procentuell
del av driftkostnaderna, dock med högst 50 öre per barn och dag. Av de remissinstanser,
som befolkningskommissionens förslag underställdes, avstyrkte endast
två helt statligt stöd till ifrågavarande verksamhet. Vissa erinringar
anfördes visserligen, men i allmänhet funno remissinstanserna intet att invända
mot principen att statlig inspektion av och ett statligt stöd åt institutionerna
för halvöppen barnavård infördes.
Den 30 juni 1939 uppdrog chefen för socialdepartementet åt undervisningsrådet
Josef J. E. Weijne att såsom sakkunnig biträda vid utredning
inom departementet rörande statsbidrag till barnkrubbor och sommarkolonier
m. m. Till grund för utredningsuppdraget låg befolkningskommissionens
betänkande. Då emellertid, innan utredningsuppdraget slutförts,
världskriget utbrutit och de därav föranledda påfrestningarna på det
statfinansiella läget beskurit förutsättningarna för nya penningkrävande förslag
av den art, som utredningen avsåg, kom utredningsmannen till den uppfattningen,
att med åtgärder i huvudfrågan borde anstå till dess mera normala
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
förhållanden inträtt. På grund härav föreslog han endast dels att en konsulent
för den halvöppna barnavården borde anställas inom socialstyrelsens byrå för
fattigvård och barnavård, dels att seminarierna för utbildning av småbarnsfostrarinnor
i mån av styrkt behov skulle erhålla tillfällig hjälp genom bidrag
från allmänna arvsfonden. Utredningsmannen ansåg, att konsulentbefattningen
tills vidare borde anordnas mera provisoriskt samt upprätthållas mot
arvode.
IV. Befolkiiingsutredmugens förslag.
I 1941 års befolkningsutrednings direktiv ingick att granska och genomarbeta
av befolkningskommissionen framlagda förslag i syfte att möjliggöra
en snabb behandling av de förslag, som syntes praktiskt genomförbara. Med
anledning härav har 1941 års befolkningsutredning upptagit till behandling
frågan örn statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård.
Utredningen har godtagit den av befolkningskommissionen gjorda indelningen
av hithörande institutioner och de för dessa begagnade beteckningarna.
Med daghem menas sålunda inrättningar för den huvudsakligen socialt betonade
heldagsvården, av vilka barnkrubborna äro den vanligaste typen, med
lekskolor inrättningar för den mera pedagogiskt motiverade halvdagsvården
för barn i de senare förskolåren fram till skolåldern. De senare benämnas
med en från tyskan översatt term även »barnträdgårdar». I valet mellan dessa
båda benämningar har utredningen stannat för namnet »lekskola», vilket utredningen
på av befolkningskommissionen anförda skäl finner mest ändamålsenligt
och adekvat, örn också beteckningen »barnträdgård» alltjämt skulle
vara den vanligast förekommande. Med eftermiddagshem avses slutligen inrättningar
för omhändertagande av skolbarn efter för dagen avslutad skolgång.
Liksom tidigare befolkningskommissionen finner utredningen, att det
ur olika synpunkter är av vikt, att det föreliggande institutionsväsendet
på detta område utbygges. Härför tala enligt utredningen pedagogiska,
sociala och befolkningspolitiska skäl. Av pedagogiska skäl anses det
angeläget, i synnerhet när barnen nått upp till 4-årsåldern, att uppfostran i
hemmet kompletteras med den metodiska och pedagogiska lekverksamhet, som
står på lekskolornas program. På landsbygden löser sig sysselsättningsproblemet
någorlunda tillfredsställande för barnen. I städerna åter tvinga bostadsoch
trafikförhållandena många familjer att låta småbarnens verksamhet huvudsakligen
utvecklas på gårdar och bakgator, där barnen under okontrollerat inflytande
av äldre kamrater ofta lära odygd och grundlägga mindre goda vanor.
De sociala motiv, som tala för institutioner för halvöppen barnavård, framträda
enligt utredningen starkast i fråga om förvärvsarbetande mödrars barn. I
första hand gör sig behovet av dagvård gällande i fråga om förvärvsarbetande
mödrars barn i familjer, vars inkomster icke äro så stora, att de tillåta anställandet
av lämplig ersättare för modern i hemmet. Yad beträffar ogifta mödrar,
änkor och gifta kvinnor, som ej sammanbo med mannen, är tillgången till dagvård
för barnen rent av en förutsättning för att modern över huvud taget skall
kunna behålla barnet hos sig. Även när det gäller hem, där modern vistas
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
hemma större delen av dagen, kan det, i synnerhet när det gäller utarbetade
mödrar, föreligga ett socialt intresse av att dessa under någon tid dagligen lia
möjlighet att lämna småbarnen ifrån sig under betryggande vård.
Ur befolkningspolitisk synpunkt måste det anses önskvärt, att sådana åtgärder
vidtagas, som för den enskilde lindrar de bekymmer och det besvär,
som barnens ankomst och uppfostran föra med sig. Medvetandet örn att barnen
öka moderns bundenhet och omöjliggöra för henne att i fortsättningen ha
förvärvsarbete kan vara ett i nativitetshänseende återhållande motiv.
Man kan även med tanke pa andra tidsförhållanden än den nuvarande krisen
icke bortse fran den kvinnliga arbetskraftens roll på den allmänna arbetsmarknaden.
De ogifta kvinnornas antal kommer att inom mindre än ett decennium
väsentligt sjunka och de giftas att stiga. Den härav förorsakade minskningen
av tillgänglig ogift kvinnlig arbetskraft kommer säkerligen att medföra ett
ökat behov av att även de gifta kvinnorna i ökad utsträckning bli tillgängliga
för arbetsmarknaden. Den stegrade bristen på hembiträden och ökningen av
antalet gifta kvinnor i förvärvsarbete komma att resultera i en ökad efterfrågan
på halvöppen barnavård.
Av anförda skäl anser utredningen, att behovet av institutioner för halvöppen
barnavård är av sådan angelägenhetsgrad, att utvecklingen av dessa inrättningar
bör stimuleras genom att staten lämnar ett icke alltför knappt stöd
åt desamma. Härigenom skulle vinnas icke allenast ekonomiska förutsättningar
för en kvantitativ utveckling utan även möjlighet till samordning och
kontroll över verksamheten.
De institutioner, som här kunna komma ifråga, föreslås få olika utformning
allt efter det ändamål de skola fylla. Då modern har förvärvsarbete, som tvingar
henne att vara borta fran hemmet hela dagen, föreligger behov av heldagsvård.
För barn i förskoleåldern ifrågakommer härvid daghem. Dessa kräva en hög
hygienisk standard, för vilken befolkningsutredningen uppdragit vissa minimikrav.
De kräva också relativt gott utrymme, då det är nödvändigt att skilja på
barn i olika åldrar och att ha isoleringsmöjligheter för sjuka barn.
Särskilt göra sig dessa hygieniska krav gällande, då det gäller daghemsvård
för spädbarn. Utredningen är visserligen av den uppfattningen, att principiellt
sett daghemsvard för spädbarn är olämplig. Den finner det önskvärt, att det
ekonomiska stödet till mödrarna kunde bliva så stort, att det gjorde det möjligt
för fattiga mödrar att avstå från förvärvsarbete under barnets första
levnadsmånader och att även en ensamstående moder kunde frikopplas från
förvärvsarbete under större delen av amningsperioden. Då emellertid en efter
dessa linjer utbyggd mödrahjälp knappast torde kunna bliva förverkligad inom
närmaste tiden, ser sig utredningen nödgad konstatera, att behov av spädbarnskrubbor
föreligger. Då modern har förvärvsarbete hela dagen eller på
eftermiddagen föreligger likaledes för barn i skolåldern behov av dagvård på
eftermiddagshem.
Lekskolorna tillgodose behovet av pedagogiskt inriktad lekverksamhet för
barn i den högre förskoleåldern. Utredningen är av den uppfattningen, att det
är motiverat, att barnen deltaga i denna, oberoende av örn modern arbetar i
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
förvärvslivet eller icke. Allteftersom förståelsen för lekskoleundervisningen
tränger igenom hos en större allmänhet, kommer behovet av lekskolor att
ytterligare växa. Denna form av halvöppen barnavård har en speciell funktion
att fylla, när modern har förvärvsarbete av mindre omfattning, s. k. deltidsoch
halvtidsarbete; likaledes när en hemmavarande moder har behov att under
en del av dagen vara fri från småbarnen.
Enligt utredningens mening äro för de olika vårdbehoven följande institutioner
erforderliga:
Daghem, utrustade att omhändertaga barn under skolåldern för heldagsvård,
varvid lekskoleundervisning meddelas de barn, som uppnått tillräcklig
mognad.
Lekskolor, utrustade för att meddela lekskoleundervisning huvudsakligen
åt barn i åldern 4—6 år och eventuellt åt något yngre barn i särskilda avdelningar.
Eftermiddagshem, utrustade för att mottaga barn i skolåldern, ge dem ro
till läxläsning och att eljest sysselsätta dem.
Utredningen förutsätter, att kombinationer av dessa olika institutioner
kunna förekomma. Daghemmen äro vanligen kombinerade med lekskolor för
barn i de högre förskoleåldrarna, som vistas där, och kunna även tänkas vara
kombinerade med eftermiddagshem för skolbarn. Härvid ställas givetvis krav
på att lokalerna äro sådana,, att nödig isolation mellan de olika grupperna kan
upprätthållas. Likaledes tänker sig utredningen möjligheten, att daghem, som
ej ha resurser att utbygga lokaler för lekskoleundervisning för alla eller en del
av barnen, utnyttja förefintliga fristående lekskolor i orten på så sätt, att daghemsbarnen
deltaga i undervisning i dessa.
Staten bör, enligt utredningen, under normala förhållanden ej understödja
andra institutioner för halvöppen barnavård än sådana, som lämna en fullt tillfredsställande
vård. Av hänsyn till barnens sunda psykiska utveckling måste
man uppställa krav på att personalen har en fullvärdig utbildning, och av
hänsyn till barnens sunda fysiska utveckling måste man fordra, att verksamheten
utövas i goda lokaler och under i övrigt ur hälsosynpunkt betryggande
förhållanden. Under det att man beträffande personalen måste ställa lika stora
krav antingen det gäller hel- eller halvdagsvård, blir förbållandet däremot
något annorlunda i fråga om lokalernas beskaffenhet.
Heldagsvården i daghem kräver som ovan anförts en hög hygienisk standard,
då barnen vistas där hela dagen, intaga sina måltider där och beredas
nödig vila. Beträffande lekskolorna, där barnen endast vistas några timmar,
kunna kraven på lokalernas utrymme och hygieniska utrustning ställas lägre.
Efter övervägande av de pedagogiska, sociala, allmänt befolkningspolitiska
och andra skäl, som kunna tala för inrättandet av institutioner för halvöppen
barnavård, har befolkningsutredningen kommit till det resultatet, att ifrågavarande
verksamhet bör understödjas genom statsbidrag. Det statsfinansiella
läget har emellertid gjort utredningen tveksam rörande lämpligheten att under
nuvarande förhållanden föreslå statsbidrag till ett nytt örn än belijärtansvärt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
ändamål. Utredningen hade helst sett, att förslaget om statsbidrag till den
halvöppna barnavården hade kunnat framföras av utredningen i det sammanhang,
där det enligt utredningens mening hör hemma. Utredningen anför nämligen
att den har för avsikt att framlägga förslag örn olika åtgärder avsedda att
lätta hemmens arbetsbörda. Det hade tett sig naturligt att betrakta stödåtgärder
för den halvöppna barnavården som ett led i utredningens strävanden att
underlätta hemarbetet. När utredningen likväl ansett sig böra bryta ut förslaget
örn stöd till den halvöppna barnavården ur sitt sammanhang, har detta
skett på grund av senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden. Denna har
nämligen visat en stark tendens att öka kravet på kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet.
Den minskade tillgången på manlig arbetskraft på grund av de militära
inkallelserna, utvidgningen av de för militära ändamål arbetande industrierna
och av vissa andra krisindustrier jämte andra omständigheter ha medfört, att
behovet av kvinnlig arbetskraft inom industrien stegrats, och att kvinnornas
arbetskraft efterfrågas även på sådana områden av näringslivet, där man tidigare
ej brukat sysselsätta kvinnor. Problemet att i tillräcklig utsträckning
skaffa fram kvinnlig arbetskraft har sålunda komplicerats av behovet av att
kunna flytta den erhållna arbetskraften till för densamma tidigare främmande
verksamhetsgrenar och industriorter.
För att kunna bilda sig en föreställning örn i vad mån rena krisåtgärder för
närvarande äro erforderliga för barnens omhändertagande har utredningen
vänt sig till länsarbetsnämnderna, enskilda personer å orter, där krisen kan
antagas ha ökat kravet på institutioner för halvöppen barnavård på grund av
mödrarnas anställning i krisindustrien, samt till arbetsmarknadskommissionen.
Härvid har i huvudsak framkommit följande.
Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Hallands, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län ha uttalat, att om man skall kunna anskaffa och utbilda kvinnlig
reservarbetskraft i tillräcklig utsträckning, det säkerligen blir nödvändigt att även
anställa mödrar med barn under skolåldern. Detta kommer självklart att medföra
behov av institutioner för barnens omhändertagande under moderns förvärvsarbete.
Hittills har krisen emellertid ej medfört sådan efterfrågan på kvinnlig
arbetskraft, att den ej kunnat fyllas av ungdomar eller kvinnor med större barn.
Det behov av barnkrubbor o. d., som nu finnes, torde därför ej vara större än det
behov som fanns redan vid krigets utbrott. Liknande synpunkter lia uttalats av
länsarbetsnämnden i Östergötlands län. Förhållandena inom Värmlands län överensstämma
enligt uppgift härmed.
Andra länsarbetsnämnder ha givit uttryck för i huvudsak samma uppfattning
dock med vissa modifikationer. Sålunda har länsarbetsnämnden i Gotlands län
uttalat, att inom länet i allmänhet icke märkts någon efterfrågan på kvinnlig
arbetskraft till industrien. Däremot hade i stor utsträckning uppstått svårighet
att tillgodose behovet av tillfällig hjälp i hushållen. Denna svårighet kunde dock
ej antagas bliva avhjälpt genom barnkrubbor utan torde bero på att de gifta
kvinnorna ej vore i behov av att skaffa sig förvärvsarbete. Barnkrubban i Visby
hade under krisen ej varit fullbelagd. Kvinnlig reservarbetskraft behövdes inom
länet huvudsakligen för jordbruksarbete. Även örn gifta kvinnor skulle behöva
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
anlitas härför, torde detta ej medföra behov av särskilda institutioner för halvöppen
barnavård, enär det kunde antagas att mödrarna i största utsträckning
kunde taga barnen med sig till arbetsplatsen. Länsarbetsnämnden i Kronobergs
län har anfört, att en bidragande orsak till att Strömsnäsbruk baft dåligt resultat
i sina försök att inregistrera kvinnlig reservarbetskraft torde vara att inga institutioner
för barnens omhändertagande under moderns förvärvsarbete funnes på
orten. Behovet av kvinnlig arbetskraft under krisen hade i länet huvudsakligen
gjort sig gällande säsongvis, särskilt beträffande torvindustrien. Denna bade under
sommarmånaderna dragit till sig såväl ungdomar som gifta kvinnor med barn. I
intet fall hade dock iakttagits, att de gifta kvinnorna haft större svårighet att själva
ordna med vårdnaden av barnen hos släktingar eller grannar under den relativt
korta tid deras arbete varat.
Av vissa länsarbetsnämnders yttrande framgår, att krisen redan föranlett ett
mer eller mindre utpräglat ökat behov av institutioner av nu ifrågavarande slag.
Sålunda har länsarbetsnämnden i Uppsala län framhållit, att de befintliga barnkrubborna
utnyttjats i allt större utsträckning sedan krigets början. Länsarbetsnämnden
i Blekinge län bar uppgivit, att vid barnkrubban i Karlskrona under
kriget skett en betydlig ökning av antalet platssökande, varför åtskilliga måst avvisas:
Enligt länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län förelåge redan nu behov
av ökat platsutrymme vid barnkrubborna, även örn bristen icke kunde anses
särskilt stor. Det vore däremot särskilt angeläget att få frågan örn ökade
möjligheter att placera barn i förskolåldern i lekskola ordnad snarast möjligt,
då f. n. inom Göteborg en brist på omkring 200 sådana platser rådde.
Arbetsnämnden i Stockholms stad har anfört, att behovet av kvinnlig reservarbetskraft
till krigsindustrien hittills ej medfört ett ökat behov av barnkrubbor
och liknande institutioner, men att krisförhållandena i allmänhet torde ha medfört,
att husmödrarna i allt större utsträckning arbetade även utom hemmet, varigenom
behovet av institutioner för övervakning av de minderåriga barnen otvivelaktigt
ökat. Länsarbetsnämnden i Kristianstads län har uttalat, att de företag,
som blivit bemyndigade utbilda och registrera reservarbetskraft, sannolikt finge
räkna med att på ett eller annat sätt sörja för att barnen omhändertoges under
den tid mödrarna vore sysselsatta inom företaget. Nämnden upplyste därjämte,
att Aktiebolaget skånska yllefabriken i Kristianstad ansett det behövligt att gå
i författning örn att uppföra en barnkrubba för fabrikens personal och att man
torde kunna utgå från att tidsläget örn också ej framtvingat så dock påskyndat
utvecklingen. Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län har framhållit, att kvinnornas
arbetskraft redan före kriget torde ha tagits i anspråk inom textil- och skoindustrierna
i så stor utsträckning som ansetts möjlig. Trots detta hade förmärkts,
att kvinnor fått ersätta männen vid inkallelser o. d. Därmed hade behovet av
barnkrubbor och lekskolor ökat i någon grad, och under senaste året hade
vissa barnkrubbor utvidgat sin verksamhet. Därjämte hade behov av barnkrubbor
yppats, när det gällt att anvisa korttidsarbetande mödrar, vilka i egenskap av
medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa verkställde arbetsansökan, tillfälliga arbetsanställningar.
Då problemet om barnens omvårdnad och tillsyn under arbetstiden
ej alltid kunde lösas, bleve detta orsaken till att erbjudna arbetstillfällen måste
avböjas. Länsarbetsnämnden i Malmöhus län har uttalat, att redan nu förelåge
en kännbar platsbrist vid barnkrubborna. Många husmödrar, vilka hade behov av att
söka sig ut i förvärvsarbetet, måste avstå från erbjudna arbetstillfällen på grund
av denna platsbrist vid barnkrubborna. I Malmö vore det ej ovanligt, att mödrarna
finge »stå i kö» för att erhålla denna hjälp. Då det gällt att skaffa kvinnor till
säsongbetonade jordbruksarbeten, hade länsarbetsnämnden vid vissa tillfällen i
samråd med husmodersförening anordnat tillfälliga daghem för barnen.
Länsarbetsnämnden i Jönköpings län har anfört, att behovet av barnkrubbor
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
för barn, vilkas mödrar sysselsättas i krisindustrien, redan visat sig i mindre utsträckning
inom länet. När sålunda en fabrik i Jönköping delvis omlades för
krigsindustri och drog till sig många hustrur med minderåriga barn, hade en
stark överbeläggning på stadens institutioner för halvöppen barnavård uppstått.
Denna överbeläggning hade omedelbart sjunkit, när inskränkningar i fabrikens
drift vidtagits. Ingen tvekan torde råda örn att kvinnlig reservarbetskraft ej
kunde erhållas i tillräcklig utsträckning, örn icke åtgärder för barnens omhändertagande
vidtoges. Länsarbetsnämnden i örebro län har uppgivit, att i Karlskoga
behovet av åtgärder för omhändertagande av barnen vore mycket stort. Rekryteringen
av kvinnlig reservarbetskraft hade gått mycket dåligt, säkerligen till en
del beroende på att mödrarna ej kunnat ordna med vården av småbarnen. En
lekskoleform, där barnen kunde få mat, skulle säkerligen vara en god hjälp men
innebure ej en fullständig lösning. Behovet av barnkrubba hade i Karlskoga
uppstått långt före krisen. Sedan denna inträtt, hade situationen givetvis
förvärrats.
Av svaren från länsarbetsnämnderna ävensom av de till utredningen inkomna
uttalandena från vissa enskilda personer framgår, att man även i många
fall på de orter, där krisindustrien redan sysselsätter ett osedvanligt stort antal
kvinnor, hittills ej förmärkt ett större behov av institutioner för halvöppen
barnavård än det, som förelegat redan före krisens inträdande. Undantag härifrån
utgöra främst Karlskoga och Jönköping. En utredningen tillställd skrivelse
från arbetsutskottet för Göteborgs centralråd för halvöppen barnavård
vittnar örn att även på andra håll ett påtagligt aktuellt betingat behov föreligger.
Nyssnämnda svar och uttalanden utvisa, att alla äro ense örn att, ifall
kravet på utbildning av kvinnlig reservarbetskraft skall kunna tillgodoses i
planerad omfattning, dylika institutioner måste inrättas. Eftersom Karlskoga
torde vara en av de få orter i landet, där man försökt sätta planerna på uttagning
av den kvinnliga reservarbetskraften i verket, är det naturligt, att man
där starkast känt bristen på institutioner för halvöppen barnavård.
Arbetsmarknadskommissionen har i skrivelse av 22 december 1942 till utredningen
anfört följande.
Under rådande förhållanden med brist på arbetskraft är det av stor betydelse,
att tillgängliga arbetskraftsreserver kunna tagas i anspråk. Då kvinnorna utgöra
den reserv, som allt mer måste fylla luckorna inom arbetslivet, framstår det som
synnerligen angeläget, att de hinder, som kunna försvåra för kvinnorna att gå i
produktionslivet, i möjligaste mån undanröjas. Kommissionen har i olika sammanhang
erfarit, att svårigheterna för mödrarna att placera sina barn många
gånger gör det omöjligt för dem att antaga arbete.
Här berörda förhållanden ha även bestyrkts av flera arbetsförmedlingar, som
påpekat betydelsen av att genom lämpliga anordningar beträffande daghem för
barn tillföra bl. a. det husliga arbetsområdet tillfällig arbetskraft i ökad omfattning.
Med hänsyn till den sedan länge rådande bristen på huslig arbetskraft, måste
det betraktas som i hög grad önskvärt, att hemmen erhålla det tillskott av tillfällig
hjälp, som kan frigöras genom att barnen omhändertagas, medan mödrarna
äro i arbete.
Då fråga är örn rekrytering av kvinnlig arbetskraft till krigsindustrien, har kommissionen
haft att uppmärksamma behovet av utbildning av reservarbetskraft och
därvid konstaterat, att på en del orter, där denna fråga varit av stor betydelse,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
hinder stundom mött för hemmens kvinnor att underkasta sig önskad utbildning
med hänsyn till svårigheterna att ordna tillsynen av barnen.
Situationen på arbetsmarknaden påkallar uppenbarligen åtgärder för en utökning
av daghems- och barnträdgårdsverksamheten, och utvecklingen kommer med all
sannolikhet att ytterligare markera behovet därav genom att medföra skärpta krav
på kvinnornas arbetsinsatser inom produktionslivet. Genom att stimulera och
understödja ifrågavarande verksamhet skulle staten befrämja ett ianspråktagande
av latent kvinnlig arbetskraft, vilket enligt arbetsmarknadskommissionens mening
är ett samhällsintresse av största betydelse.
Vid kommissionens skrivelse fanns fogat ett av dennas sakkunniga rörande
kvinnlig arbetskraft avgivet yttrande, vari bl. a. sägs följande:
Enligt arbetsförmedlingarnas uppgifter har behovet av barnkrubbor av olika
anledningar ökat under de sista åren. I större städer och mera industribetonade
samhällen medför bristen på barnkrubbor stora olägenheter även under normala
förhållanden. I nuvarande läge med ökad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft
men även beroende på att kvinnorna av ekonomiska skäl i större utsträckning
söka sig ut i arbetslivet, bli dessa svårigheter ännu mera kännbara. Det påpekas,
att kristiden icke framkallat utan endast ytterligare markerat den ohållbara
situationen och med önskvärd tydlighet påvisat nödvändigheten av snabba
och effektiva åtgärder.
Det har framkommit, att då problemet barnens omvårdnad och tillsyn under
arbetstiden icke alltid kan lösas, blir detta ofta orsaken till att erbjudna arbetstillfällen
måste avböjas. Detta gäller alla yrkeskategorier. Det uppgives bl. a., att
medlemmar av erkända arbetslöshetskassor fått avstå arbete av nämnda skäl och
därigenom avstängts från understöd, varefter de blivit tvungna att söka socialhjälp.
Då barnkrubbornas platsantal är mycket begränsat, komma svårigheterna för
de mödrar, som bruka åtaga sig tillfälligt arbete, att bli särskilt stora. De, som
kunna försäkra sig örn en plats mera kontinuerligt, äro otvivelaktigt mera gynnade.
Arbetsförmedlingarna rapportera sålunda, att exempelvis de kvinnor, som anmäla
sig som tillfällig hemhjälp, skulle kunna tagas i anspråk i väsentligt större omfattning,
örn de utan svårigheter och tidsspillan kunde placera sina barn, medan
de själva äro i arbete. Verkningarna av dessa förhållanden få icke underskattas.
Med hänsyn till att den sedan lång tid rådande bristen på hembiträden under
de senaste åren ytterligare skärpts, framstår det som ett oeftergivligt krav, att
hemmen få i möjligaste mån tillgång till den tillfälliga hemhjälpen, vilken synes
allt mer få ersätta hembiträdena. Härigenom vinnes icke endast, att det husliga
arbetsområdet tillföres arbetskraft utan även att hemmens kvinnor i större utsträckning
frigöras för arbetsmarknaden.
Det förtjänar även erinras örn en annan relativt stor grupp av kvinnliga tillfällighetsarbetare,
nämligen inom restaurangbranschen. För dessa —- men även
för andra liknande grupper — uppstår dessutom behovet av att få barnen omhändertagna
på kvällar och nätter. Det bör i detta sammanhang även påpekas, att
detta behov blir allt mera aktuellt även för industriens kvinnor, som mer och mer
tagas i anspråk för skiftarbete och i viss mån för närvarande också för nattarbete.
För att frågan örn den halvöppna barnavården skall få en tillfredsställande lösning,
fordras därför, icke endast att barnkrubbornas antal utökas utan även att de få
tillräckligt med personal och utrustning, så att de vid behov kunna mottaga barn
dygnet örn.
Det framgår vidare av arbetsförmedlingarnas rapporter, att då man skall anskaffa
och utbilda kvinnlig reservarbetskraft för industrien, ett ökat behov av
institutioner för barnens omhändertagande uppstår, enär stora grupper hemkvinnor
måste påräknas för denna beredskapsuppgift.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Sakkunniga vilja med några uppgifter och exempel, som lämnats av arbetsförmedlingarna,
belysa här berörda förhållanden.
Enligt beräkningarna föreligger en brist på omkring 200 platser vid barnkrubborna
i Göteborg. I Stockholm torde platsbristen vara väsentligt större.
En arbetsförmedling meddelar, att behovet av tillfällig kvinnlig arbetskraft i
det närmaste är omöjligt att tillgodose på grund av svårigheterna med barnens
placering.
Platsbristen förorsakar även, att det ofta blir alltför lång väg till den krubba,
där barnet äntligen blir mottaget. En sökande, som av denna anledning ej hann
att själv hämta barnet, måste anställa särskild person härför.
Förutom platsbristen gälla de framförda klagomålen även tiderna för daghemmens
öppethållande, vilka äro föga lämpade för bl. a. de husliga yrkena.
Ett ännu större antal arbetssökande kvinnor skulle enligt tjänstemännen på
affärs-, industri- och restaurangavdelningarna kunna taga erbjudna arbetstillfällen,
örn överhuvud möjlighet att lämna barnen på något daghem förelåge. Men
så gott som dagligen klagas det över nekande svar, som lämnas från stadens
samtliga krubbor vid förfrågan, örn de kunna mottaga barn. Resultatet blir, att
mödrar, som önska söka tillfälligt arbete, se sig nödsakade att i stället söka hjälp
från det allmänna, med andra ord taga understöd från fattigvården. Dylika fall
kunna inspektörerna från samtliga fattigvårdsdistrikt exemplifiera och även från
detta håll understrykes kraftigt behovet av åtskilligt flera daghem i alla delar av
staden.
Från ungdomsförmedlingen kan en iakttagelse av särskilt intresse framföras.
På grund av den stora svårigheten för yrkesarbetande mödrar att få in sitt eller
sina barn på någon krubba, efterfrågas arbetskraft från ungdomsförmedlingen i de
fall, där man inte kan betala ett äldre och mera kvalificerat hembiträde. Denna
press på de yrkesarbetande mödrarna har gjort, dels att vården av småbarnen
lagts i händerna på helt oerfarna och outbildade ungdomar och dels att lönerna
för denna okvalificerade arbetskraft trissats upp till onormal nivå.
En utbyggnad av barnkrubbe- och barnträdgårdsverksamheten synes enligt sakkunnigas
mening starkt motiverad. Redan i nuvarande läge utgöra de bristande
möjligheterna för mödrarna att placera sina barn allvarliga olägenheter, och då
det finnes anledning förmoda, att utvecklingen kommer att medföra ytterligare
behov av institutioner för halvöppen barnavård, vilja sakkunniga understryka betydelsen
av att erforderliga åtgärder till frågans lösning vidtagas så snart som
möjligt.
Utredningen finner det framgå av arbetsmarknadskommissionens skrivelse
och det därvid fogade sakkunnigutlåtandet, att särskilt i de större städerna och
på orter med krigsindustri föreligger ett akut behov av ökat antal inrättningar
för halvöppen barnavård. Då från ett flertal andra platser rapporterats relativt
mindre behov av daghem och barnkrubbor, bör denna omständighet icke tillmätas
en alltför stor betydelse redan med hänsyn till problemet örn den kvinnliga
reservarbetskraftens rekrytering. Men läget kan även betraktas i ett mera
allmänt perspektiv.
Som framgår av flera uttalanden torde det i realiteten vara så, att kvinnor
med barn underlåta att konkurrera med de barnlösa, därför att icke tillräckliga
möjligheter föreligga för barnens vård utom hemmet. I yrken, som
fordra en mer kvalificerad arbetskraft och som i många fall ställa större anspråk
på den enskildes energiinsats och som därför också äro bättre betalda,
är det med hänsyn till mödrarnas faktiska situation helt naturligt, att det i
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
övervägande grad äro de barnlösa kvinnorna, som konkurrera örn anställningarna.
Ett enskilt uttalande från Nynäshamn, varest telegrafverkets verkstäder
sysselsätta den övervägande delen av samhällets kvinnliga industriella
arbetskraft, förtjänar att i detta sammanhang citeras. Man planerar där att
bilda en förening med syfte att inrätta ett daghem: »För närvarande ha cirka
300 personer antecknat sig som medlemmar i denna förening, varibland 100
mödrar med småbarn. Av dessa mödrar har ett 40-tal sagt ifrån, att de önska
få sina barn omhändertagna alla vardagar under moderns förvärvsarbete. En
mängd av dessa mödrar äro städerskor och affärsanställda. Fem ha anställning
vid telegrafverkets verkstäder.»
Erfarenheten ger enligt utredningen vid handen, att fysiskt påfrestande
och ringa avlönat deltidsarbete som tvättning och städning i allmänhet
utföres av kvinnor med barn, något som hänger samman med att mödrar
på grund av bundenheten genom barnen icke ha möjlighet att antaga mera
välavlönat industriarbete utan för att bidraga till familjens utkomst se sig
hänvisade till dylikt tungt deltidsarbete. Redan ur rättvisesynpunkt är
detta olyckligt; därtill kommer, att detta förhållande kan få psykologiska verkningar,
som ur befolkningspolitisk synpunkt äro allt annat än önskvärda. X
synnerhet föreligger det risk härför nu, då på flera orter, där förut icke kvinnorsysselsatts
i industriarbete, industrierna taga in kvinnlig arbetskraft. Då
sannolikt på dessa orter inga eller blott otillräckliga institutioner för halvöppen
barnavård finnas, blir följden, att just mödrarna ställas utanför möjligheten
att genom att gripa den erbjudna chansen till industriarbete höja familjens
ekonomiska standard. De få se sig utkonkurrerade av de barnlösa kvinnorna,
ogifta och gifta. De nya förtjänstmöjligheterna gå sålunda de familjer
förbi, som kanske bäst behövde dem, nämligen familjer med barn. Att en
önskvärd positiv inställning till barn och familj främjas genom denna situation
är uteslutet. Inte enbart av arbetsmarknadspolitiska utan även av befolkningspolitiska
skäl är det sålunda av vikt, att en utvidgning nu sker av
samhällets halvöppna barnavård.
De förfrågningar och överväganden som gjorts ha övertygat befolknmgsutredningen
örn nödvändigheten av att statsmakterna redan nu under krisen
— trots det ansträngda statsfinansiella läget — vidtaga åtgärder, som kunna
tjäna att lösa frågan örn småbarnens omhändertagande under tiden för
mödrarnas förvärvsverksamhet, men utredningen har utgått ifrån att man
härvid bör taga sikte på de orter, där krisen gjort denna fråga särskilt aktuell
och där man kan antaga, att arbetsmarknadens behov av kvinnlig arbetskraft
ej kan tillfredsställas i önskvärd utsträckning, med mindre dylika åtgärder
komma till stånd. Sålunda begränsade kunna dessa åtgärder skapa förutsättningarna
för utbildandet av kvinnlig reservarbetskraft; de räcka däremot icke
till att bemästra det läge, som inträder i händelse av krigssituation, då rent
provisoriska anstalter måste vidtagas, ehuru det icke bör förbises, att den
erfarenhet och det organisatoriska kunnande, som nu utvinnes, kunna bli värdefulla
i en dylik kritisk situation. Även om det av utredningen framlagda
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
förslaget närmast avser att lösa av krissituationen starkt aktualiserade förhållanden,
så visa dock de utredningar som gjorts, att de åtgärder, som utredningen
föreslår, måste anses påkallade redan på grund av det normala
fred sbehovet av halvöppen barnavård; åtgärderna ha vidare utformats så,
att de låta sig påbyggas med hänsyn till de ytterligare krav, som befolkningspolitiska
överväganden kunna ställa.
Utredningen har funnit det ändamålsenligt och önskvärt, att kommunerna
intresseras för lösandet av dessa problem, som framträda med varierande
styrka på olika orter. Hittills har emellertid erfarenheten visat, att endast
ett fåtal kommuner i tillräcklig utsträckning sörjt för tillgodoseendet av
ifrågavarande behov. En orsak härtill har måhända varit, att den halvöppna
barnavården saknat stadga och fasthet och att de spridda initiativen, vars
värde i flera fall utredningen är angelägen understryka, dock icke fått den
samordning, som en statlig översyn kan skänka. Principerna för en samhällelig
barnavård av detta slag ha inte heller haft en så klar och auktoriserad
utformning, att de utan vidare kunnat läggas till grund för kommunala beslut.
Befolkningsutredningen finner det av denna anledning påkallat, att
statsmakternas inställning till den halvöppna barnavården klarlägges genom
ett principbeslut i frågan.
Befolkningsutredningens förslag innebär dels att statsmakterna i princip
skola taga ställning till frågan örn ett statligt stöd åt den halvöppna barnavården,
dels att under budgetåret 1943/44 statligt stöd skall utgå till nyinrättade
institutioner eller nyinrättade avdelningar inom äldre institutioner,
endast i sådana fall då inrättandet är angeläget av arbetsmarknadspolitiska
skäl. I samband härmed föreslår utredningen åtgärder för en statlig inspektionsverksamhet
samt för utbildning av personal för den halvöppna barnavården.
Förslaget innehåller sålunda dels ett aktuellt program, avseende budgetåret
1943/44, dels ett »fredsprogram», i vilket principerna för den statliga
stödverksamheten uppdragas
Yad först angår de av utredningen föreslagna principerna för statsbidrag
till halvöppen barnavård föreslås att statsbidraget utgår dels
som lönebidrag till personal, dels som kostbidrag till institutioner, där barnen
intaga minst ett av dagens huvudmål, dels som bidrag till anläggningskostnaderna
för daghem.
Lönebidrag skall principiellt endast utgå till personal med viss minimiutbildning,
s. k. lekskolelärarinnor, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium
för småbarnsfostrarinnor. Det förutsättes, att denna utbildning efter
hand blir det normala kompetenskravet både vid daghem och lekskolor.
Utredningen finner det även skäligt, att detta bidrag ej alltför strängt
begränsas till lekskolelärarinnans lön. Den daghemsinstitution, som till föreståndarinna
har anställt en person, t. ex. en barnsköterska, som saknar lekskolelärarinnekompetens
men vars utbildning och personliga egenskaper av andra
skäl kunna anses göra henne särskilt lämpad därtill, bör kunna erhålla bidrag
jämväl till en sådan föreståndarinnas lön. Man bör ej heller förbise, att vid
vissa daghem redan finnes anställd en föreståndarinna utan lekskolelärarinne
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
kompetens, som det oaktat kan vara utomordentligt lämplig för sin uppgift.
Det måste anses mindre lyckligt, örn en kommun, som önskar kommunalisera
den halvöppna barnavårdande verksamheten, avhålles härifrån av farhågan
att ej få statsbidrag till lönen för en föreståndarinna, som man varken vill
eller anser sig kunna avskeda. Däremot torde man vid nyanställning av föreståndarinnor
böra tillse, att endast utbildade personer tillsättas. Det är önskvärt,
att reglerna för statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård utformas
på ett så enhetligt sätt som möjligt. I spädbarnskrubban kan en lekskolelärarinna
ersättas av en föreståndarinna med utbildning i spädbarnsvård
och barnsjukvård; en utbildning, som drager ungefär samma kostnader och
erfordrar samma tid som den förras. Under sådana förhållanden bör statsbidrag
utgå jämväl till dylik föreståndarinnas lön.
I princip bör statsbidraget sålunda anknytas till lekskolelärarinnornas
lön, men det bör föreligga möjlighet för tillsynsmyndigheten att förordna,
att dylikt bidrag jämväl skall kunna utgå till avlönande av person med
annan utbildning, som anses göra henne lämpad att förestå ifrågavarande inrättning
för halvöppen barnavård.
Statsbidraget skall utgå med Va av lönen. Lönen torde i likhet med övriga
lärarelöner böra graderas efter dyrort. Det skulle visserligen med hänsyn till
utbildningstidens längd och de krav, som lekskoleundervisningen ställer på
lärarinnan, kunna vara skäligt att för lekskolelärarinna beräkna samma lön som
för småskollärarinna, men med hänsyn till de ekonomiska svårigheter, som
kunna antagas komma att råda under och efter den nuvarande krisen, finner
utredningen det lämpligt att utgå från en något lägre lön. Utredningen framlägger
följande till civila avlöningsreglementets indelning i ortsgrupper anknutna
lönesystem:
Ortsgrupper
A—C D—F G—I
Statsbidrag ............ 1 000 1 150 1 300
Minimilön ............... 3 000 3 450 3 900
Hinder bör enligt utredningen ej möta att låta en begränsad del av lönen
utgå in natura på samma sätt, som redan sker vid flertalet institutioner för
halvöppen barnavård. Naturaförmånerna böra därvid uppskattas till ett i förhållande
till ortens dyrortsgruppering skäligt pris och statsbidraget utgå med
en tredjedel av de samlade löneförmånernas penningvärde.
Utredningen föreslår, att å lönen skola utgå ålderstillägg efter viss tids
tjänstgöring i likhet med vad som tillämpas beträffande andra tjänstemän, såväl
inom statliga som kommunala lönesystem. Med hänsyn till den synnerligen
låga avlöning, som de flesta huvudmän för den halvöppna barnavården, antingen
de utgöras av kommuner eller enskilda sammanslutningar, hittills bjudit
den utbildade personalen, befarar utredningen, att ålderstilläggen ej komma
att utgå eller i varje fall komma att bestämmas till oskäligt låga belopp, därest
statsbidraget begränsas till grundlönen. Statsbidrag bör därför utgå även beBihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 339. 106243 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
träffande ålderstillägg. Ålderstilläggen synas böra bestämmas till vartdera
150 kronor i ortsgrupperna A—G, 180 kronor i ortsgrupperna D—F och 210
i ortsgrupperna G—I samt utgå efter respektive 3, 6, 9 och 12 års väl vitsordad
tjänstgöring.
Vid övervägande av frågan, huruvida statsbidraget å ålderstilläggen bör beräknas
på samma sätt som i fråga örn grundlönen framhåller utredningen, att
det vore lämpligt att ha möjlighet flytta en anställd från en inrättning
till en annan. Möjligheterna härtill skulle emellertid minskas, därest huvudmannen
för en inrättning skulle behöva bära ökade kostnader för en befattningshavare,
som blivit berättigad till ålderstillägg. Uppenbart är att ålderstillägg
bör utgå oberoende av örn befattningshavarens tidigare tjänstgöring utövats
vid inrättning med annan huvudman. Utredningen anser därför, att statsbidraget
— i likhet med vad som är fallet exempelvis beträffande distriktssköterskorna
— bör utgå för hela kostnaden för ålderstillägg.
Utredningen finner det principiellt önskvärt, att statsbidraget förknippas med
villkoret att ovan angivna minimilön utgår, då man endast härigenom i längden
kan uppfylla kravet på att fostran av förskolebarnen ej anförtros åt andra än
kvalificerade krafter. Denna lön innebär en högst väsentlig ökning av den f. n.
till lekskolelärarinnor vanligen utgående avlöningen. På sina håll kan denna
ökning vara så stor, att den trots statsbidraget skulle medföra en stegring av
huvudmännens hittillsvarande utgifter för den halvöppna barnavården. Statsbidraget
skulle då måhända förlora sin verkan att uppmuntra kommuner eller
sammanslutningar till att i större utsträckning utöka den halvöppna barnavårdande
verksamheten. Det torde därför vara motiverat att visserligen som
villkor för erhållande av statsbidrag uppställa krav på att vederbörande erhåller
ovan angivna minimilön, men att dessutom stipulera att under en viss
övergångstid, förslagsvis 3 år, medgiva, att sådant bidrag må kunna utgå även
till lägre avlönade befattningar.
Edler vad erfarenheten visat lämnar ett icke ringa antal utbildade lekskolelärarinnor
ganska snart sitt yrke — i stor utsträckning för att ingå
äktenskap. Många av dessa skulle kunna tänkas vara villiga fortsätta sitt arbete
såsom deltidsanställda. Statsbidraget skulle för dessa utgå efter samma grund
som för lön till heltidsanställd, d. v. s. med en tredjedel av det belopp, som
med hänsyn till tjänstgöringstid och övriga omständigheter av den bidragsbeviljande
myndigheten bedömes vara en skälig minimilön i förhållande till
de heltidsanställdas minimilöner.
Befolkningsutredningen föreslår, att kostbidraget utgår med fixt belopp per
måltid. Det synes uppenbart, att de måltider, för vilka statsbidrag skall utgå,
skola utgöras av lagad mat, då icke barnens näringsbehov lämpligen kan tillfredsställas
enbart med smörgåsmat. Detta statsbidrag bör fastställas utgå
med visst belopp per barn och dag, förslagsvis 30 öre till daghem eller annan
institution, där barnen erhålla två mål lagad mat per dag, och 15 öre till lekskola,
eftermiddagshem eller annan anstalt, där barnen få ett mål lagad mat.
För spädbarnens del är en dylik uppdelning icke möjlig. Utredningen föreslår
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
därför ett kostbidrag om 15 öre per dag för heldagsvårdat spädbarn. För att
förhindra att statsbidrag för kost åtnjutes av anstalter med icke kvalificerad
ledning, bör föreskrivas, att sådant bidrag endast får utgå i förening med
bidrag till personalens löner.
Befolkningsutredningen finner, att det torde vara relativt lätt att kontrollera,
att det föreslagna bidragssystemet ej leder till missbruk. Den omständigheten,
att en barnavardande institution genom tillskott från huvudmannen
eller avgifter från barnens föräldrar eller på annat sätt själv måste svara för
huvuddelen av kostnaderna, innebär i och för sig garanti för att dessa ej hållas
oskäligt höga.
Befolkningsutredningen räknar med att föräldrarna i allmänhet böra
betala avgifter för den halvöppna barnavården. Det torde vara lämpligt
att principiellt skilja på avgifter för lekskoleundervisningen och avgifter
för övrig vård. En vanlig form av avgift i lekskolan är en månadsavgift
på 3, 5 eller 8 kronor, varierande efter föräldrarnas inkomster,
med möjlighet till friplatser för barn till föräldrar, som ej anses
kunna betala någon som helst avgift. Så länge den uppfattningen ej allmänt
slagit igenom, att lekskoleundervisningens betydelse för barnens uppfostran är
så stor, att denna undervisning bör vara obligatorisk och följaktligen helt avgiftsfri,
torde invändning ej kunna göras mot ett sådant eller liknande avgiftssystem.
Då man kan förutsätta, att fattiga föräldrars barn befrias från
lekskoleavgiften och de mindre bemedlades i största utsträckning högst få
betala 3 kr., kan en sådan avgift knappast anses olämplig ur den synpunkten,
att det skulle vara besvärligt för föräldrarna att på en gång betala för
hela månaden. Psykologiskt sett torde det vara fördelaktigt, att lekskoleavgiften
betalas på en gång för något längre tid än en eller ett par dagar
i sänder, då både föräldrar och barn härigenom lättare inställas på att lekskolan
är en institution, som barnet bör kontinuerligt besöka. Utöver avgiften
för lekskoleundervisningen, som kan meddelas även i daghemmet, skulle
för de barn, som åtnjuta heldagsvård, erläggas en dagavgift, likaledes varierad
efter föräldrarnas inkomster. På liknande sätt skulle utgå en särskild dagavgift
för de barn, som i lekskolan finge ett eller flera mål mat, varvid avgiften
givetvis borde vara olika för ett och två mål o. s. v. För skolbarn i eftermiddagshem
blir principen för avgifterna densamma, även om man skulle
anse, att månadsavgiften här bör sättas något lägre, då dessa barn ej åtnjuta
undervisning på samma sätt som lekskolebarnen. I gengäld kan man
ifrågasätta, om dagavgifterna ej böra något höjas med hänsyn till att matkostnaderna
för dessa barn bli större än för de mindre barnen. Från föräldrarnas
synpunkt bör intet kunna invändas mot att avgiften uppdelas på
lekskoleundervisningen och den övriga vården.
För dem, som reagera mot statsbidrag till heldagsvården med hänvisning
till att man därigenom huvudsakligen skulle gynna förvärvsarbetande
mödrar, vars familjer genom dessas inkomst få ett ekonomiskt tillskott, måste
den nu föreslagna uppdelningen vara tilltalande. De pedagogiska skäl, som
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
tala för att lekskoleundervisningen bör vara tillgänglig för alla barn, kunna
då tillgodoses genom att lekskoleavgifterna aldrig böjas utöver en viss lägre
gräns, under det att dagavgifterna för beldagsvården i daghemmet eller måltiden
i lekskolan kunna differentieras så starkt i förhållande till föräldrarnas
inkomster, att en familj, som har så goda inkomster, att man anser, att den
själv bör kunna bekosta barnens vård, ej finner det ur ekonomisk synpunkt
lönande att sända barn till daghemmet eller begära en måltid för dem i lekskolan.
Som generella villkor för att statsbidrag till driftkostnaderna vid halvöppen
barnavård överhuvudtaget skall kunna utgå, föreslås av utredningen skola gälla,
att institutionen är inrymd i för ändamålet godkända lokaler,
att institutionen för vård emottager ett av den bidragsbeslutande myndigheten
godkänt antal barn,
att för institutionen finnes uppgjort reglemente, som av den bidragsbeslutande
myndigheten godkänts,
att årligen för verksamheten uppgjorts en av den bidragsbeslutande
myndigheten godkänd plan,
att institutionen ledes av och har anställd kompetent personal i enlighet
med den av den bidragsbeviljande myndigheten godkända planen,
att nämnda personal företer friskbetyg,
att de avgifter, som skola erläggas för vården, utgå efter en av den bidragsbeslutande
myndigheten fastställd taxa,
samt att daghem står under kontinuerlig läkarkontroll.
Utredningen framhåller, att ett statsbidrag till institutioner för halvöppen
barnavård sannolikt kommer att medföra en ökning av antalet daghem och
lekskolor. Särskilt önskvärt vore, att kommunerna i större utsträckning än
hittills ville uppmuntra och ägna sig åt denna verksamhet, vars sociala natur
borde väcka ett starkt kommunalt intresse. En kommunalisering av dylika institutioner
skulle sannolikt även medföra, att den önskvärda standarden lättare
kunde nås och upprätthållas. Då kommunerna emellertid hittills visat ett ganska
ringa intresse för dylik verksamhet — av hösten 1941 inventerade 347
institutioner hade endast 23 kommun som huvudman — måste man räkna
med att statsbidrag kan komma att i stor utsträckning sökas av andra än
kommunala institutioner. Utredningen har därför ej ansett sig böra ifrågasätta,
att statsbidraget skall begränsas till institution med kommun som
huvudman. Däremot torde man för att lättare kunna uppehålla kravet på
standarden vid daghem och lekskola samt för att underlätta kontrollen över
att missbruk ej sker, från rätt till statsbidrag böra utesluta institutioner,
drivna av enskild person.
Utredningen föreslår därför, att statsbidrag endast bör kunna utgå till
institution för halvöppen barnavård, som till huvudman har kommun,
stiftelse, förening eller industriföretag.
Beträffande frågan örn„ bidrag till anläggningskostnaderna framhåller
utredningen, att lekskoleverksamheten, som på grund av lokalernas enklare
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
beskaffenhet ej ovillkorligen fordrar större kapitalinvesteringar, möjligen
kan stimuleras i tillräcklig grad enbart genom beviljande av statligt
driftsbidrag. Med heldagsvården förhåller det sig säkerligen annorlunda.
Inrättandet av ett daghem av den standard, som måste fordras för erhållande
av statsbidrag till driftskostnaderna, innebär en ekonomisk uppoffring,
som många kommuner, särskilt de mindre och skattetyngda, säkerligen
ej anse sig kunna orka med utan statlig subvention. Symptomatiskt
är att av 156 år 1941 befintliga institutioner för heldagsvård ej mindre än
113 funnos i städer med mer än 30,000 invånare. Säkerligen föreligger ett
stort behov av dylika institutioner även på andra håll, men det förefaller
osannolikt, att det kan tillgodoses i större utsträckning utan direkt hjälp
till anläggningskostnaderna, åtminstone i samhällen med dåligt skatteunderlag
och hög utskyldsbörda. Mot ett statsbidrag till anläggningskostnaderna
kan visserligen riktas den invändningen, att gamla och nytillkommande institutioner
därigenom orättvist skulle bli avsevärt olika ställda i ekonomiskt
avseende, men med hänsyn till att de nu befintliga institutionerna huvudsakligen
tillkommit i kommuner, som äga bättre förutsättningar än de flesta
andra att bära den ekonomiska börda, som inrättandet av en förstklassig
institution för halvöppen barnavård för med sig, förlorar denna invändning
väsentligt i betydelse.
Befolkningsutredningen anser det därför motiverat, att statsbidrag skall
kunna utgå till anordnande av institutioner för halvöppen barnavård.
För att dylikt bidrag skall kunna utgå, bör först inför den bidragsbeviljande
myndigheten styrkas, att behov av ifrågavarande institution föreligger.
Härvid bör angivas invånarantal i orten, redogöras för redan där befintliga
dylika inrättningar och det antal barn, som i dessa kunna erhålla vård, uppgivas
örn inom kommunen eller i dess omedelbara närhet finns industri eller annan
anläggning, som kan tänkas påverka detta behov o. d. Ritningar och beskrivning
över den föreslagna institutionen, specificerad kostnadsberäkning
och finansieringsplan för uppförandet ävensom kostnadsberäkning över
driftskostnaderna per år böra företes. Av dessa uppgifter skall framgå,
att institutionen är planlagd på sådant sätt, att den inte endast bör kunna
godkännas med hänsyn till sin allmänna standard utan också så, att kostnaderna
för densammas uppförande och de beräknade driftskostnaderna kunna
anses stå i rimlig proportion till det antal barn, som skall mottagas där.
För att få fram så ändamålsenliga och förbilligade byggnadsformer som
möjligt, böra olika förslag med typritningar för dylika institutioner utarbetas
och tillhandahållas av den bidragsbeviljande myndigheten.
Innan beslut i ärendet fattas, skall nyssnämnda myndighet inhämta yttrande
över ansökningen från barnavårdsnämnden i den kommun, där institutionen
skall inrättas.
Statsbidraget bör utgå med viss, för varje fall bestämd procentsats av de
verkliga anläggningskostnaderna. Kommunen bör i regel kunna bidraga med
tomt samt med anordnande av väg till densamma och framdragande till tomtgränsen
av vatten-, avlopps-, gas- och kraftledningar, varför kostnaderna därför
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
ej böra medräknas i det belopp, för vilket statsbidrag kan utgå. Statsbidrag
bör i vart fall icke beräknas å högre belopp än det, till vilket kostnaderna
skäligen kunna skattas vid den tidpunkt, då beslut om statsbidrag fattas.
Beträffande procentsatsen för statsbidraget har inom utredningen övervägts
olika linjer. Procentsatsen kunde göras beroende av skattetrycket i den kommun,
där institutionen skall uppföras. I sådant fall torde statsbidragsgrunderna
böra utformas efter de i kungörelsen rörande statsbidrag till anordnande
av pensionärshem fastställda reglerna. I det fall, då huvudman för inrättning
ej är kommunen själv, kan det emellertid synas godtyckligt att låta
skattesatsen i kommunen bliva avgörande för statsbidragets storlek. Med
hänsyn härtill finner utredningen det vara lämpligare, att statsbidraget utgår
generellt utan direkt anknytning till skattetrycket i vederbörande kommun. Bidraget
kunde då bestämmas till förslagsvis högst 50 % av de verkliga kostnaderna
med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall lämna bidrag utöver
denna gräns.
Statsbidrag enligt nyssnämnda grunder bör kunna utgå inte endast till
uppförande av ny institution för halvöppen barnavård utan även till inköp
av redan för annat ändamål uppförd byggnad samt till örn- och tillbyggnad
av sådan fastighet. Statsbidrag bör även kunna utgå till örn- och tillbyggnad
av i huvudmannens ägo redan befintlig fastighet, vare sig den tidigare använts
för dylikt ändamål eller ej. För att förhindra missbruk torde statsbidrag
däremot ej utom i undantagsfall böra utgå till inköp eller ombyggnad
av fastighet, som redan av annan ägare användes till institution för halvöppen
barnavård.
Statsbidrag skall sökas av den huvudman, som skall driva institutionen
ifråga. Beträffande huvudmannen böra gälla samma regler, som ovan angivits
angående driftbidraget. Det kan emellertid ifrågasättas, örn det är skäligt
bevilja direkt understöd till annan huvudman än kommun. Staten bör givetvis
ha garanti för att en stiftelse eller förening, som med statsbidrag uppfört
en dyrbar institution för halvöppen barnavård, ej nedlägger sin verksamhet
eller avhänder sig fastigheten ifråga. Utredningen anser därför, att direkt
statsbidrag till anläggningskostnaderna bör kunna utgå till kommun, som
önskar driva verksamhet för halvöppen barnavård, men att stiftelser och
föreningar endast skola kunna erhålla sådant understöd i form av räntefritt
lån, för vilket som säkerhet skall lämnas inteckning i fastigheten ifråga.
Som villkor för erhållande av statsbidrag till halvöppen barnavård har
uppställts, att såväl lokaler som lekskoleundervisning och övrig vård hålla
en viss standard. Härav följer, att beviljande av statsbidrag måste förknippas
med kontinuerlig kontroll över verksamheten från statens sida.
Kontrollen måste omfatta institutionens lämplighet både ur hygienisk,
social och pedagogisk synpunkt. Lekskolans lokaler skola vara godkända
av tjänsteläkare och daghemmets av den bidragsbeviljande centrala myndigheten.
Sedan sådant godkännande givits, torde den årliga inspektionen av
lokalerna kunna ingå i förste provinsialläkarnas och förste stadsläkarnas
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
allmänna inspektionsskyldighet. Även den bidragsbeviljande myndigheten
bör med viss tids mellanrum och eljest, när den anser orsak föreligga, själv
inspektera anstalternas lokaler och övriga anordningar.
Sistnämnda inspektion bör inte endast vara en kontroll av att vissa minimikrav
äro uppfyllda, utan även ha till syfte att stimulera till uppnående av en
allmänt önskvärd standard. Det är f. n. en stor brist, att det ej finnes något officiellt
organ, som organisationer och kommuner kunna vända sig till för att få
hjälp med ordnandet av lekskolor och daghem. Den ledning och tillsyn av
hela verksamheten, som är önskvärd, förutsätter, att det finnes ett organ,
som har tillfälle att kontinuerligt följa dennas utveckling.
Så länge det saknas ett särskilt organ för hemvårds- och därmed sammanhängande
frågor, torde det vara lämpligast att anförtro denna uppgift åt
socialstyrelsen.
Inspektion av lekskoleundervisningen måste emellertid även vara av pedagogisk
natur. Man kunde ifrågasätta att anförtro denna åt skolöverstyrelsen.
Detta skulle emellertid innebära, att man finge två inspekterande myndigheter.
Lekskoleverksamheten, som avser barn i förskolåren, har dock i flera avseenden
en annan karaktär än skolundervisningen, varför icke starkare principiella
invändningar torde kunna resas mot att även den pedagogiska sidan
av den halvöppna barnavårdande verksamheten inspekteras av socialstyrelsen,
därest man förutsätter, att inom styrelsen finns tillgänglig tillräcklig sakkunskap
på detta pedagogiska område.
Utredningen föreslår därför att inom socialstyrelsens byrå för barnavårdsfrågor
inrättas en konsulent- eller inspektörsbefatfcning för den halvöppna
barnavården. Det bör åligga socialstyrelsen att fastställa de kompetenskrav,
som skola ställas på befattningshavaren samt att utfärda instruktion
för denna. Tillräcklig pedagogisk kompetens och förutsättningar att
kunna bedöma mathushållningen måste fordras. Befattningen torde i lönehänseende
böra jämställas med befattningen såsom barnavårdsinspektris i
socialstyrelsen och sålunda placeras i lönegraden Bo 21.
Utredningen förutsätter, att örn socialstyrelsen får dessa ärenden örn hand,
den erhåller tillgång till barnläkarexpertis.
Härutöver bör enligt utredningen även beaktas den lokala tillsyn av ifrågavarande
anstalter, vilken är av mera allmän karaktär. Redan enligt barnavårdslagen
åligger det barnavårdsnämnd att söka främja uppkomsten och utvecklingen
av anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder till
barns välfärd samt att i övrigt följa de inom kommunen rådande förhållandena
i avseende å barns vård och uppfostran. Tillsynen över den halvöppna barnavården
går sålunda in som ett naturligt led i nämndens övriga verksamhet. Det
kan vidare anmärkas, att i kommuner, som beviljat anslag åt därvarande anstalter
för halvöppen barnavård, detsamma ofta förknippats med viss ytterligare
inspektionsrätt för kommunens barnavårdsnämnd. Denna bör sålunda
i samråd med den föreslagna statliga befattningshavaren utöva en kontinuerlig
kontroll i alla avseenden av inom kommunen belägna anstalter för halvöppen
barnavård.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Barnavårdsnämnden bör ha möjlighet att redan på ett tidigt stadium uttala
sin mening örn en anstalts lämplighet. På den grund skola ansökningarna örn
statsbidrag, ställda till socialstyrelsen, inlämnas hos den lokala barnavårds
nämnden, som efter att ha yttrat sig däröver vidarebefordrar ansökningshandlingarna
till socialstyrelsen.
Utredningen har gjort vissa beräkningar av kostnaderna för staten vid
genomförande av det föreslagna »fredsprogrammet». Örn man utgår från
de nu bestående institutionerna och förutsätter, att de, som nu drivas
av enskilda personer, överlåtas på stiftelser för att härigenom kunna
beredas statsbidrag, skulle enligt utredningens beräkningar det årliga
statsbidraget till driftskostnaderna utgå med ett lönebidrag på cirka
540,000 kronor och ett kostbidrag på 450,000 kronor, tillhopa 990,000
kronor. Beräkningarna över kostnaderna vid en fullt utbyggd halvöppen
barnavård måste av lätt insedda skäl bli synnerligen osäkra. Detta sammanhänger
med svårigheten att uppskatta vilken expansion denna barnavård
kan nå samt svårigheten att beräkna antalet behövliga tjänster, då detta
varierar inte enbart med barnens antal utan även med ålderssammansättningen
hos de vårdade barnen och barnens fördelning på olika vårdformer. Vid en
uppskattning av barnantalet till 50,000 och under antagande av en fördelning
på heldags- och korttidsvårdade motsvarande nu förekommande proportioner,
har utredningen kommit till att lönebidraget skulle uppgå till 4 miljoner
kronor och kostbidraget till 2.1 miljoner kronor, tillhopa 6.1 miljoner kronor,
allt för år.
I dessa beräkningar inbegripas icke de centrala administrationskostnader,
som en utvidgning av denna verksamhet så småningom torde komma att draga
med sig, till en början i form av en inspektör inom tillsynsmyndigheten.
Ännu osäkrare bli beräkningarna av vad statsbidraget till anläggningskostnader
kan komma att uppgå till. Anläggningskostnaderna ställa sig mycket
olika alltefter anstaltens art. Inrättningar för spädbarnsvård draga relativt höga
anläggningskostnader och även daghem avsevärda sådana, medan lekskolor
kunna inrättas betydligt billigare. Väsentliga besparingar äro emellertid möjliga,
örn byggnaderna kunna inrättas så, att en och samma anläggning rymmer
avdelningar för såväl heldags- som korttidsvård.
Vid en jämförelse mellan anläggningskostnaderna för på dylikt vis kombinerade
anstalter och antalet där omhändertagna barn, inberäknat skolbarn, befinnes,
att anläggningskostnaden uppgår till drygt 1 000 kr. per barn med
hänsyn tagen till prisnivån kring den 1 januari 1940. Kostnaderna ställa sig
kanske beträffande de undersökta anstalterna, som voro tämligen stora, något
lägre än för mindre sådana. Det bör emellertid observeras, att dessa anstalter
även kunna kombineras med barnavårdscentral samt att vissa delar av lokalerna
under kvällstimmarna kunna användas för ungdomsvård eller utnyttjas
såsom samlingslokaler överhuvud.
Antalet förskolbarn, som vid den halvöppna barnavårdens fulla utbyggnad
skulle anlita dessa institutioner, har tidigare uppskattats till 50 000. Då
något över 10 000 barn i denna ålder hösten 1941 omhändertogos på då be
-
25
Kungl. May.ts proposition nr 339.
fintliga anstalter, skulle ett vårdbehov för ytterligare 40 000 barn komma att
föreligga. Många av dessa barn kunna emellertid antagas behöva endast korttidsvård,
som helt visst kunde lämnas av relativt billigt anordnade lekskolor.
Örn det likväl fasthålles vid att anläggningskostnaden för varje vårdplats
eller del av vårdplats, som täcker ett barns behov av halvöppen vård, uppgår
till 1 000 kr., skulle sålunda anläggningskostnaderna för det beräknade
ytterligare erforderliga antalet platser — av fullgod kvalitet — belöpa sig
på 40 milj. kr. Med ett tilltänkt statsbidrag med hälften av anläggningskostnaden
skulle summan av för detta ändamål behövliga bidrag uppgå till ungefär
20 milj. kr.
Utredningen har dessutom velat göra en beräkning, vilka kostnader driftsbidrag
till 1,000 nyinrättade platser för närvarande skulle medföra för staten,
örn utredningens bidragsgrunder tillämpas.
För 1,000 platser förutser utredningen, örn man beräknar en utbildad kraft
för 20 barn, ett behov av 50 föreståndarinnor och lekskolelärarinnor. Det
statsbidrag, som vid nuvarande löneläge skulle utgå, komme att utgöra högst
1.000 kronor per person (efter en beräknad årlig genomsnittlig reallön av
3.000 kronor). Hänsyn till ålderstillägg behöver vid nyinrättade platser av
naturliga skäl icke tagas. Kostnaden för lönebidraget stiger sålunda till
50.000 kronor.
Utredningen har vid beräkning av kostbidraget förutsatt, att de 1 000 nya
platserna huvudsakligen komme att inrättas i form av daghemsplatser. Denna
vårdform förefaller utredningen vara den, som närmast avses, då från arbetsmarknadshåll
kräves en utvidgning av den halvöppna barnavården. 1 000 daghemsplatser
göra 280 000 årliga kostdagar. För varje kostdag utgår ett statsbidrag
om 30 öre eller för 280 000 kostdagar 84 000 kr. Kostnaden för statsbidrag
till de årliga driftskostnaderna för 1 000 nya daghemsplatser uppskattar
sålunda utredningen till sammanlagt i runt tal 135 000 kr.
Utöver de beräknade kostnaderna, som belöpa sig på statsbidragen direkt
till den halvöppna barnavården, komma de kostnader för statsverket, som
kunna vara nödvändiga för en effektivisering av utbildningen av den för
denna barnavård behövliga personal. Ett realiserande av »fredsprogrammet»
kommer att så starkt öka behovet av utbildad personal, att en ökning av de
nuvarande läroanstalternas kapacitet torde bli nödvändig. Utredningen har
emellertid ansett, att härmed sammanhängande frågor torde böra göras till
föremål för en särskild utredning.
Med hänsyn till den statsfinansiella situationen avstår utredningen från
att förorda, att dess förslag till statsbidrag till den halvöppna barnavården
vinner omedelbart tillämpning i sin fulla omfattning. Utredningen har emellertid
utarbetat ett utkast till kungörelse angående statsbidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård, vilket som bilaga torde få fogas till
statsrådsprotokollet.
Örn frågan sålunda icke för närvarande kan lösas definitivt, finner utredningen
det likväl vara av vikt, att grunderna för erhållande av statsbidrag till
den halvöppna barnavården nu fastställas genom ett principbeslut.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Det är enligt utredningens mening av icke ringa betydelse att redan nu
få statsmakternas ståndpunkt fastslagen. Det torde icke råda tvivel örn att
blotta tillvaron av vissa normerande bestämmelser skulle medverka till att
bringa ordning i den tämligen vildvuxna flora av inrättningar för halvöppen
barnavård av skilda slag, vårt land för närvarande kan uppvisa. Ett principbeslut
skulle för de redan existerande institutionernas del klarlägga,
vilka minimikrav statsmakterna ställa på dem. Nämnda institutioner skulle
helt visst sträva att uppfylla dessa fordringar för att framdeles bliva i stånd
erhålla statsbidrag. Vidare skulle dessa bestämmelser vara till ledning för
alla dem, som hysa planer på att inrätta nya institutioner av detta slag. Utvecklingen
kan på så vis föras in på mera enhetliga banor, och en framtida
u^byggnad av daghems- och lekskoleverksamheten i hög grad underlättas.
Slutligen måste det i stundens läge vara ett incitament icke utan betydelse
för de kommuner, vilkas behov av daghem m. m. aktualiserats av de nu rådande
förhållandena men som kanske draga sig för att nedlägga kostnader på dylika
inrättningar av motvillighet att för framtiden binda sig vid utgifter för dessa
behov, att veta, att så snart det finansiella läget så tillåter, en väsentlig del
av kostnaderna kommer att övertagas av staten.
Utredningen föreslår sålunda, att genom ett principbeslut utredningens
grunder för statsbidrag till den halvöppna barnavården antagas såsom ett
fredsprogram att verkställas, när statens ekonomiska tillgångar det möjliggöra.
Utredningen har emellertid ansett sig icke kunna stanna härvid. Med
hänsyn särskilt till vad från arbetsmarknadskommissionen anförts måste
anses, att det aktuella läget på arbetsmarknaden påfordrar ett ökat antal
platser inom den halvöppna barnavården och att utvecklingen kan påskyndas
i erforderlig grad endast under förutsättning, att statsbidrag snarast kommer
att utgå i någon form.
På denna grund föreslår utredningen, att under budgetåret 1943/44 statsbidrag
skall utgå för driftkostnaderna till nyinrättad anstalt, örn arbetsr
marknadskommissionen med hänsyn till ifrågavarande orts behov av kvinnlig
arbetskraft tillstyrkt dess inrättande. Statsbidraget bör i övrigt utgå med
tillämpning av i utredningens kungörelseutkast angivna grunder, därvid särskilt
bör märkas, att övergångsbestämmelsen örn eftergift under tre år av
kravet, att grundlönen skall uppgå till visst minimibelopp, gäller även dessa
nyinrättade anstalter.
Det torde dock knappast låta sig göras att anordna samtliga de av arbetsmarknadsbehov
påkallade nya platserna vid nyinrättade anstalter. Även en
äldre institution, som inrättar en ny avdelning på grund av ökad tillströmning,
beroende av arbetsmarknadens stegrade krav på mödrarnas arbetskraft,
bör därför kunna påräkna statsbidrag till driftskostnaderna för sådan
avdelning.
Det måste vid tilldelningen av statsbidrag tillses, att bidrag icke lämnas
för ett större antal platser, än som kan anses motsvara kommunens normala
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
27
behov. Den bidragsbeviljande myndigheten måste därför låta utarbeta och
vid bidragens utdelning följa en plan, som anger omfattningen av den halvöppna
barnavården i riket sådan den kan väntas te sig i fullt utbyggt skick.
Planen bör sålunda bl. a. innehålla uppgift örn antalet platser, som får anses
vara det för resp. kommun normala med hänsyn till folkmängd och åldersfördelning.
Utredningen har av ekonomiska hänsyn funnit sig böra avstå från att
för närvarande föreslå statsbidrag till anläggningskostnader. Utredningen
anser sig så mycket hellre kunna göra detta, som ett anläggningsbidrag
utgående efter ovannämnda arbetsmarknadspolitiska grunder i
huvudsak skulle tillfalla inrättningar i sådana kommuner, där det på grund av
på krisen beroende gynnsamma arbetsmarknadsförhållanden vanligen råder
god tillgång på medel och finnes ett tillfredsställande skatteunderlag. Utredningen
finner det önskvärt, att kommuner i detta läge själva eller i samverkan
med ortens industrier påtaga sig nödiga anläggningskostnader. De
kommuner, som befinna sig i sämre ekonomiskt läge och för vilka hjälp med
anläggningskostnaderna är en nödvändig förutsättning för verksamhetens
upptagande, liksom också föreningar o. d. måste även under budgetåret
1943/1944 hänvisas till att söka bidrag ur allmänna arvsfonden, som hittills
blott i mindre utsträckning varit anlitad för detta ändamål. Ansökningar
av detta slag ha så gott som alltid kunnat beviljas. Skulle en alltför stor
ökning av ansökningar för detta ändamål uppstå, torde dock på grund av
fondens begränsade tillgångar en strängare gallring bliva nödvändig.
Utredningen anser, att anläggningskostnaderna för närvarande kunna hållas
inom ep begränsad ram, örn man i så stor utsträckning som möjligt inrymmer
institutionerna i äldre hus och i övrigt något sänkte fordringarna på standarden.
Med hänsyn härtill bör bidrag utgå, även då de i fredsprogrammet uppställda
minimikraven icke äro helt uppfyllda. Därvid är det emellertid av
vikt, att när man med hänsyn till den rådande situationen gör avsteg från normalfordringar,
man icke onödigtvis uppmuntrar anläggning av icke fullgoda
institutioner. Därigenom skulle man kunna förorsaka en länge bestående
standardsänkning. Inspektionsmyndigheten får för ett år i sänder från fall
till fall avgöra, örn dispens från de föreskrifter, myndigheten förutsättes
fastställa, kan medges.
Utredningen betraktar till en viss grad det nu ur arbetsmarknadshänsyn
föreslagna omedelbara igångsättandet av den statliga bidragsverksamheten
till den halvöppna barnavården såsom ett försök, varav kunna vinnas erfarenheter,
vilka vid det framtida realiserandet av fredsprogrammet måhända föranleda
vissa ändringar i utredningens nu framlagda principförslag.
En utbyggnad av den halvöppna barnavården om 1 500 platser under nästa
budgetår kan anses tänkbar. Med tillämpning av utredningens bidragsgrunder
och förutsatt, att samtliga platser komma att utgöra daghemsplatser, skulle
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
för årligt statsbidrag till driftskostnaderna vara erforderligt ett anslag av
200 000 kronor. Då statsbidraget förutsattes utgå halvårsvis i efterskott, komma
av nämnda summa på budgetåret 1943/1944 endast att belöpa sig de 100 000
kr., som skola utbetalas efter den 1 januari 1944, förutsatt att bidrag börjar
utgå för tiden från den 1 juli 1943.
En omedelbart förestående utvidgning av den halvöppna barnavårdande
verksamheten om 1 500 platser skulle även framkalla ett akut behov av enligt
utredningens beräkningar cirka 75 nya lekskolelärarinnor. Det finnes anledning
antaga, att man för därpå följande budgetår måste räkna med en ännu
större siffra.
En del av detta nytillkommande behov torde kunna tillgodoses genom
att man utnyttjar lekskolelärarinnor, som efter ingånget äktenskap slutat
sitt yrkesarbete. Förmodligen kommer dock icke behovet att kunna fyllas
härigenom. Då det icke kan beräknas, att seminarierna under den närmaste
tiden kunna utexaminera ett ökat antal lekskolelärarinnor, föreslår utredningen,
att det akuta behovet tillgodoses därigenom, att biträdande personal på nu
förefintliga institutioner, vilken icke äger erforderlig utbildning men har
personliga förutsättningar för ifrågavarande tjänster, får tillfälle att genom
en kompletteringskurs förvärva nödig kompetens. Uppläggningen och organisationen
av denna kurs torde lämpligen kunna handhavas av socialstyrelsen
i samråd med ledningen för de olika seminarierna. Innan behovet av en dylik
kurs och omfattningen av dess nödvändiga elevantal ha fastställts, har utredningen
icke ansett sig kunna göra någon kostnadskalkyl för en sådan kurs. Utredningen
har emellertid tänkt sig, att bidrag till kostnaderna för denna skulle
kunna av Kungl. Majit utanordnas ur reservationsanslaget till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. Härvid bör enligt utredningen även beaktas
lämpligheten av att utdela stipendier till behövande elever.
Med hänsyn till den begynnande statliga bidragsverksamheten finner utredningen
vidare nödvändigt, att inom socialstyrelsen den föreslagna konsulent-
eller inspektörsbefattningen redan nu inrättas. Innehavaren av denna
befattning skulle biträda även icke statsunderstödda anstalter med rådgivning
och även äga viss tillsynsrätt över dessa.
IV. Yttranden.
Befolkningsutredningens betänkande angående statsbidrag till daghem och
lekskolor m. m. har remitterats för utlåtande till socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,
socialvårdskommittén och statens arbetsmarknadskommission.
Överståthållarämbetet skulle därvid höra förste stadsläkaren i Stockholm
och länsstyrelserna förste provinsialläkaren i länet. Vidare skulle de kommuner,
vilkas yttrande över betänkandet länsstyrelserna funne vara av intresse,
få tillfälle att avge yttrande.
Dessutom ha följande sammanslutningar och institutioner beretts tillfälle
att avge yttrande: svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stads
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
förbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkareföreningen, centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening, styrelsen för Södra K. F.
U. K:s pedagogiska institut, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
överstyrelsen för svenska röda korset, svenska pedagogiska föreningen för
förskoleåldern, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns centrala
kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund,
yrkeskvinnors riksförbund, styrelsen för socialpedagogiska seminariet, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, svenska barnavårdslärarinnors
förening samt Fröbelinstitutet.
Allmänna principer.
Såväl behovet av halvöppen barnavård som behovet av ett statligt stöd åt
densamma har i allmänhet livligt intygats i yttrandena. Den uppfattningen
har allmänt kommit till uttryck, att den halvöppna barnavården av sociala
pedagogiska och befolkningspolitiska skäl är en verksamhet, som i hog grad
förtjänar det allmännas stöd. Det har i flera yttranden, som ägnat den principiella
sidan uppmärksamhet, framhållits att verksamheten såsom varande av
betydelse för såväl det nya släktets väl som för en gynnsam befolkningstillväxt
behöver både det stöd och den reglering som ett statens engagement i verksamheten
kommer att medföra. Härvid har understrukits att verksamheten med
sin nuvarande organisation icke kunnat nå den omfattning och standard, som
ur olika synpunkter skulle vara önskvärd.
Socialstyrelsen framhåller, att det är hög tid, att statsmakterna taga principiell
ställning till frågan örn den halvöppna barnavårdens ställning i framtiden
och lämna ekonomiskt stöd åt densamma, så långt detta under nuvarande
omständigheter är möjligt. Ett motsatt förhållande kan lätt tolkas som ett
underkännande från det offentligas sida av den halvöppna barnavårdens betydelse
och därigenom leda till dess tillbakagång.
Medicinalstyrelsen instämmer i de allmänna synpunkter rörande den halvöppna
barnavårdens betydelse, som anförts av befolkningsutredningen.
Skolöverstyrelsen hyser den uppfattningen, att en god tillgång till institutioner
för halvöppen barnavård måste anses önskvärd. Dylika institutioner
torde i första hand kunna motiveras av pedagogiska skäl. Om barn i förskoleåldern
komma i tillfälle att under några timmar varje dag ägna sig åt ur pedagogisk
synpunkt lämplig verksamhet, skulle detta vara av stor betydelse för
deras utveckling och fostran. En lämpligt anordnad och ledd lekskola kompletterar
på ett lyckligt sätt hemmets fostrande verksamhet.
Socialvårdslcommi t ten anför, att på grund av den betydelse den halvöppna
barnavården har som ett komplement till och stöd för den vård och fostran, som
hemmet ger, bör det allmänna ägna uppmärksamhet at de institutioner, som
utöva sådan verksamhet. Dagvårdsanstalterna äro för närvarande av vitt
skilda typer och från statens sida saknas ett ståndpunktstagande till de olika
vårdformerna. Det allmännas kontroll över dagvården kan ej heller sägas vara
tillfredsställande. Redan ur dessa synpunkter är det angeläget, att frågan örn
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
daghemsv år dens plats i deri offentliga barnavården saint statsmakternas inställning
till de skilda vårdformerna upptages till övervägande. Kommittén
säger sig dela befolkningsutredningens uppfattning, att en sund utveckling av
den halvöppna barnavården bör främjas genom att staten lämnar sitt stöd åt
densamma. Härigenom vinnes jämväl möjlighet till samordning och kontroll
över verksamheten.
Arbetsmarknadskommissionen hänvisar till sin skrivelse den 22 december
1942 till befolkningsutredningen och framhåller, att de synpunkter, som däri
framfördes, äro av avgörande betydelse vid kommissionens ställningstagande
till utredningens förslag. Kommissionen finner, att utredningen i allt väsenthgt
synes ha beaktat dessa synpunkter. Arbetsmarknadskommissionen har
anmodat kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft att
avgiva yttrande. De sakkunniga framhålla, att det förtjänar understrykas, att
krisläget endast ytterligare markerat kraven på en utbyggnad av institutionerna
för halvöppen barnavård. Vissa förhållanden av betydelse hade redan
före krisen påkallat åtgärder i detta avseende. Sålunda har den sedan länge
rådande bristen på hembiträden medfört, att kvinnor, som redan ha förvärvsarbete,
många gånger icke utan stora svårigheter kunnat tvärstanna i förvärvslivet,
samtidigt som ifrågavarande brist gjort det omöjligt för många att antaga
arbete utom hemmet. Genom de på de flesta platser mycket begränsade möjligheterna
till dagvård åt barnen, ha på detta sätt stora grupper av kvinnlig
arbetskraft blivit bunden och förhindrad att antaga arbete utom hemmet.
Detta har medfört en reflexverkan även på den husliga arbetsmarknaden, enär
mångå av de hemkvinnor, som annars skulle ha sökt tillfälligt arbete inom det
husliga området, icke kunnat göra detta på grund av svårigheterna att placera
barnen.
Överståthållarämbetet anför, att den halvöppna barnavården utgör en gren
av social verksamhet, som bör av staten understödjas. Det heter vidare:
Även om förhållandena för närvarande icke medgiva, att statsbidrag lämnas
annat än i särskilda undantagsfall, är, på sätt befolkningsutredningen framhållit,
redan fastställandet av allmänna normer för statsunderstödet ägnat att
främja tillkomsten av nya anstalter för halvöppen barnavård och att bidraga
till en höjning av redan befintliga anstalters allmänna standard. Ämbetet
biträder därför utredningens uppfattning, att kungörelse bör utfärdas angående
statsbidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:
Genom det föreliggande förslaget synes en social angelägenhet av vikt omsider
hava blivit tillbörligt uppmärksammad. För ogifta mödrar, frånskilda
mödrar och änkor i obemedlad ställning har det sedan gammalt varit ett
mycket allvarligt problem, huru vården om de minderåriga barnen skall kunna
förenas med arbetet för uppehället. Den halvöppna barnavårdsverksamheten,
sådan den för närvarande fungerar, har visat sig vara till stor hjälp för mödrar
i förvärvsarbete, ehuru förenad med vissa kostnader för mödrarna. Enligt de
nu föreslagna riktlinjerna för verksamheten skulle fattiga förvärvsarbetande
mödrar kunna under arbetstiden erhålla kostnadsfri övervakning och vård av
de minderåriga barnen, vilket länsstyrelsen anser synnerligen behjärtansvärt.
Jämväl med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden synes förslaget
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
fylla ett icke oväsentligt behov. Krisförhållandena i allmänhet hava ju medfört,
att husmödrarna i allt större utsträckning arbeta även utom hemmen.
Trots detta erbjuder det på många orter stor svårighet att erhålla tillräcklig
kvinnlig arbetskraft. En bidragande orsak till dessa svårigheter torde vara,
att icke någon institution för de minderåriga barnens omhändertagande
under moderns arbete utom hemmet finnes på orten i fråga. Slutligen håller
länsstyrelsen icke för osannolikt, att den rädsla för inskränkningen i familjens
rörelsefrihet, som den ständiga vården av småbarn medför, kan vara ett kraftigt
bidragande motiv till ett eller två-barnssystemet. Detta ur befolkningskvantitativ
synpunkt allvarliga spörsmål torde möjligen delvis kunna lösas
genom åtgärder i den riktning, förslaget angiver.
Svenska provinsialläkarföreningen framhåller:
Befolkningsutredningens allmänna motivering för behovet av daghem och
lekskolor kan icke motsägas. Det föreligger otvivelaktigt ett stort och till och
med trängande behov av dylika institutioner särskilt i städer och industrisamhällen.
I utredningen skärskådas behovet dels ur barnens och dels ur mödrarnas
synpunkt samt ur pedagogiska, sociala och befolkningspolitiska synpunkter.
Styrelsen instämmer i stort sett i det som därom anföres. Av särskild
vikt är den uppfostrande betydelsen av att barn från trångbodda hem
och syskonlösa och svåruppfostrade barn få tillfälle att några timmar dagligen
vistas i en tillfredsställande och lämplig miljö och där även få intaga sina
måltider samt att barnen ständigt komma att stå under läkarkontroll och även
kunna få skyddsläkemedel, när behov därav föreligger.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det synnerligen betydelsefullt,
att principen örn samhällets ansvar för barnen i förskoleåldern och
för mödrarna till dessa barn blir fastslagen och erkänd. Icke minst av uppfostringsskäl
måste det anses viktigt, att barn i förskoleåldern få komma i
åtnjutande av den vård, fostran och omhändertagande, som lekskolor och liknande
institutioner under kvalificerad ledning kunna erbjuda.
Överstyrelsen för svenska röda korset hänvisar till sitt yttrande över befolkningskommissionens
förslag i ämnet, där den fann anledning framhålla,
att denna verksamhet hittills fått växa alltför fritt och utan stöd eller inspektion
från det allmännas sida samt att stöd och kontroll i någon form vore av
nöden.
Pedagogiska föreningen för förskoleåldern ansluter sig i allt väsentligt
till de i utredningens förslag framförda åsikterna. Fröbelinstitutet i Norrköping
anser, att utredningens s. k. fredsprogram är avgjort överlägset tidigare
framlagda förslag till halvöppna barnavårdens befrämjande.
Högerns centrala kvinnoråd framhåller, att det, trots det önskvärda i att
barnen i största möjliga utsträckning uppfostras i hemmen, är alldeles klart,
att det finns ett stort behov — icke endast för förvärvsarbetande utan också
för enbart hemarbetande mödrar — att under någon tid av dygnet få överlämna
sina barn i daghem, barnkrubbor eller lekskolor, där de kunna erhålla
sakkunnig och betryggande vård. Någon principiell invändning mot förslaget
vill icke heller kvinnorådet göra utan noterar med tillfredsställelse åtskilliga
av utredningen framförda synpunkter. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
önskar uttala sin livliga tillfredsställelse över att denna fråga åter
göres till föremål för statsmakternas prövning. Folkpartiets kvinnoförbund
har med tillfredsställelse tagit del av det föreliggande förslaget. Varje åtgärd
från statsmakternas sida till befrämjande av tillkomsten och utvecklingen
av anstalter till stöd för hemmen i fråga om barnens fostran är utomordentligt
värdefull. Utredningens fredsprogram är av den innebörd, att den halvöppna
barnavården i vårt land, därest programmet kunde realiseras, skulle
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
komma att lyftas på ett högre plan, ej minst i kvalitativt hänseende, vilket
säkerligen komme att bliva av väsentlig betydelse för hela den förebyggande
barnavården.
Yrkeskvinnornas riksförbund konstaterar med tillfredsställelse, att förslag
till statligt understöd ånyo framlagts och vill instämma i utredningens allmänna
synpunkter och förslag.
I de lokala myndigheternas yttranden framskymtar ofta, särskilt i yttranden
från städer och andra tättbebyggda samhällen, att ett stort behov av utvidgning
och normering av den halvöppna barnavården föreligger. Som exempel
härpå kan anföras ur yttrandet av Finspångs barnavårdsnämnd följande:
Inom Finspångs köping finnes för närvarande en lekskola, som varit i
verksamhet sedan 1937 och drivits av en för ändamålet bildad förening. Den
har varit mycket uppskattad av mödrarna i samhället, och antalet barn i skolan
skulle ha kunnat flerdubblas, örn tillgång funnits till lokaler och personal
samt ekonomiska förutsättningar. Ledningen för skolan betygar, att skolan
varit till gagn framför allt för nervösa, svårfostrade barn samt barn, som i
hemmet sakna lekkamrater. För mödrama har det varit enligt deras samstämmiga
utlåtande en fördel att någon tid på dagen få lämna barnen till lekskolan
och veta, att de stodo under uppsikt och god ledning.
På grund av de erfarenheter, som alltså gjorts vid lekskolan inom köpingen,
är det självklart, att kommitterades förslag måste varmt förordas i
princip. Det är att hoppas, att förslaget snarast i sin helhet kan genomföras
och icke bara i den begränsade utsträckning, som kommitterade förutsätta
under nuvarande förhållanden. Dess förverkligande skulle medföra betydande
sociala och pedagogiska fördelar.
MunicipalfullmäJctiges ordförande och sekreterare i Kinna ansluta sig till
befolkningsutredningens förslag under påpekande av att daghemmet i Kinna
för barn i åldern upp till två år icke tillnärmelsevis fyller de anspråk på
platser, som från allmänhetens sida ställes.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län meddelar i sitt yttrande, att
daghemmet i Västerås har plats för 25 barn och att efterfrågan på plats tidvis
är så stor, att ytterligare 25 platser skulle erfordras. Även vid stadens
3 lekskolor är ett utökat antal platser önskvärt.
Kommunalfullmäktige i Sura, som av länsstyrelsen i Västmanlands län
beretts tillfälle yttra sig, anföra:
Inom Sura kommun liksom inom många andra kommuner föreligger det
ett synnerligen stort behov av denna form av halvöppen barnavård. Genom
den förstärkta beredskapen har behovet på kvinnlig arbetskraft inom industrin
stegrats, ävenså råder det stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft på sådana
områden, där man tidigare ej sysselsatte kvinnor. Detta har medfört, att det
för närvarande finnes många kvinnor inom kommunen, som ha förvärvsarbete.
Den stora bostadsbristen, som är rådande inom kommunen, medför även det
svåra förhållandet, att stora familjer få bo i trånga bostäder, där mannen
eller kvinnan i många fall utför tre skift arbete. I båda dessa fall blir frågan
örn hushållets skötsel och framförallt frågan örn barnens omhänderhavande
särskilt svår att lösa. Stor lättnad skulle givetvis ernås, om barnen till ovan
berörda familjer några timmar dagligen bereddes möjlighet att få vistas i
lekskola under sakkunnig vård.
Förste stadsläkaren i Göteborg anför:
Sedan rätt lång tid tillbaka har enskild företagsamhet upprättat olika
slags daghem för vård av barn. Man har koncentrerat sitt intresse på sär
-
33
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
skilda åldrar och sökt tillgodose rätt växlande behov. Så småningom ha
dessa spridda försök fört fram till vissa typer av vårdhem, som numera äro
rätt väl utprövade och som anses fylla en viktig socialhygienisk uppgift i
samhället. Den allmänna meningen bland dem, som representera denna vårdform,
är nog, att rörelsen är mogen för en mer genomförd organisation. Enär
vårdbehovet synes vara av sådan storleksordning, att det enskilda initiativet
ej räcker till, torde nog enda utvägen vara, att staten delvis eller helt träder in.
Endast i ett fåtal yttranden ha anmälts betänkligheter mot den halvöppna
barnavården som sådan. Dessa principiella betänkligheter hämta sin näring
ur förmodandet, att den halvöppna barnavården är ägnad att rubba hemmets
centrala plats i barnets liv och att den halvöppna barnavårdens uppfostringsformer
rentav kunna vara skadliga för barnets utveckling. Betänkligheterna
synas i första hand gälla daghemmen och endast i andra hand lekskolorna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller:
Man synes icke kunna bortse från att förslaget, såsom utredningen tänkt
sig detsamma skall verka under mer normala tider, innebär en viss fara för
upplösning av hemmen och familjebanden. De värden, som härigenom gå
förlorade, äro omistliga för hela vårt samhälle. Det skall villigt erkännas,
att de fall äro många, där modern av en eller annan orsak måste vara ute i
förvärvsarbete. Så torde väl vara förhållandet bland annat för det stora flertalet
ensamstående mödrar. Men härifrån och till alla de fall, där befolkningsutredningen
avsett, att institutionerna för halvöppen barnavård skola
stå till förfogande, är steget långt.
Kommunalfullmäktige i Bondkyrko socken framföra starka principiella betänkligheter.
När utredningen gör gällande, att även i de fall modern vistas hemma
hela dagen, det kan föreligga sociala skäl för att modern skulle hava möjlighet
att lämna barnen till barnavårdsinstitutioner, måste det sägas, att
utredarna sväva bort från de fundamentalaste livsprinciperna och överlämna
för stort ansvar för barnens vård åt samhället. Enligt kommunalfullmäktiges
förmenande förbise utredarna till väsentliga delar hemmens betydelse för
barnens fostran och vård. I hemmen ges en djup samhörighetskänsla mellan
föräldrar och barn och mellan syskon. Faderns inflytande blir större, det
kommer ett manligt inslag i fostran, som barnhem och institutioner som
regel ej kunna ge.
Svenska provinsialläkarföreningen, vilken som anförts ansluter sig till
befolkningsutredningens allmänna motivering, anser det dock lämpligt att
diskutera de eventuella negativa resultat, som kunna tänkas uppkomma av
den halvöppna barnavården. Föreningen anför:
Genom att barnen dagligen komma att vara skilda från hemmet, kan bandet
mellan barnen och föräldrarna i någon mån komma att uppluckras och det
är icke uteslutet, att detta kan medföra vissa menliga följder. Föräldrarnas
intresse för barnet kan slappna, då ansvaret för dess vård delvis överföres
på institutionen, och barnet kail på grund av den nya miljöns inverkan i alltför
hög grad förlora sin tro på föräldrarnas auktoritet.
Vid sluten vård av äldre barn och ungdom har det visat sig, att inverkan
av miljön icke alltid varit till fördel utan tvärtom. Grava anmärkningar ha
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 339. 1082 is 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
riktats mot vissa anstalter, där dåliga element otvivelaktigt haft ett ogynnsamt
inflytande på sina kamrater. Vid sammanförandet av barn under och
i skolåldern äro riskerna för att barnen skulle kunna taga skada genom olämpliga
element i miljön givetvis avsevärt mindre men de böra likväl beaktas.
Från redan nu befintliga daghem och lekskolor torde erfarenhetsrön föreligga
örn dessa förhållanden.
Örn barn på ett eller annat sätt synes ha lidit men av att bandet med föräldrarna
slappnat, bör vid vården hänsyn tagas härtill och örn det skulle visa
sig, att vissa svåruppfostrade barn och psykopater såsom moraliskt abnorma,
snattande och lögnaktiga ha ett menligt inflytande på kamraterna, så böra
redan från första stund dessa kategorier avskiljas från verksamheten och
deras vård ordnas på annat sätt.
Den halvöppna barnavården en lokal angelägenhet. I de fall,
då avstyrkande skett beträffande principen örn statligt stöd åt den halvöppna
barnavården, ha dock i allmänhet dessa principiella betänkligheter icke i första
hand spelat in. Den synpunkt, som då anförts, har varit, att den halvöppna
barnavården så gott som uteslutande är en angelägenhet för städer och andra
tättbebyggda områden, medan landsbygden däremot icke har behov härav.
Ett statsanslag skulle ensidigt gynna de större städerna och industriorterna,
som i allmänhet anses ha resurser att ge kommunalt stöd åt ifrågavarande
verksamhet; landsbygdens och de mindre städernas och orternas befolkning
skulle genom statsanslaget få bidraga att bekosta en verksamhet, som den
ej har fördel av, och att subventionera befolkningen i orter, som i allmänhet
ha god skattekraft. I den mån daghemmen äro en angelägenhet för industri
med behov av kvinnlig arbetskraft, har det också ansetts, att industrin själv
borde bära kostnaderna för de institutioner, som skola ge den möjlighet att
tillgodose detta behov.
Synpunkter av nu antydd art förekomma i yttranden, som avgivits av länsstyrelserna
i Hallands och Västerbottens län, barnavårdsnämnden i Falkenberg
samt av ett antal landskommuner.
Länsstyrelsen i Hallands län anför härvidlag följande:
Ehuru institutioner för den halvöppna barnavården av den typ, som utredningen
föreslår, förvisso hava en stor uppgift att fylla och länsstyrelsen
därför anser förslaget örn statsbidrag till dylika inrättningar behjärtansvärt,
åtminstone såvitt rör de s. k. daghemmen, kan länsstyrelsen icke finna annat
än att invändningen mot förslaget, att detta ensidigt skulle gynna de större
städerna, har mycket starkt fog för sig. I själva verket torde väl inrättandet
av daghem och lekskolor m. m. få anses vara en rent kommunal angelägenhet,
som mycket väl utan statsbidrag torde kunna ordnas av de större samhällen,
som kunna hava behov därav. Med hänsyn härtill och till det nuvarande statsfinansiella
läget synes det länsstyrelsen, som örn frågan torde kunna vila i
avbidan på bättre tider och i varje fall böra tagas upp till definitiv behandling
först i samband med den i annat sammanhang framlagda frågan örn
statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet.
Det är dock ingalunda så att flertalet landskommuner av här redovisade skäl
eller andra principiellt avstyrkt förslaget örn statsbidrag till den halvöppna
barnavården. Däremot har under beaktande av de förmåner, som den halv
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
öppna barnavården ger tätorternas mödrar, och utan att erinringar framförts
mot principen att staten stöder den, framhållits, att det är önskvärt, att staten
ävenledes främjar åtgärderna för lindring av landsbygshustrurnas arbete
genom stöd och reglering av den sociala hemhjälpen samt genom stöd åt sommarkoloniverksamheten
ökar möjligheterna för landsbygdens och de mindre
orternas barn att få klimat- och miljöombyte.
I detta sammanhang anför länsstyrelsen i Västernorrlands län följande:
Kommunalnämnden i Torps socken har avstyrkt det föreliggande förslaget,
då det skulle bliva utan betydelse för landsbygdens befolkning samt under
framhållande tillika, att städerna och de större industrisamhällena, där behov
av ifrågavarande anstalter funnes, själva borde kunna bestrida kostnaderna
för dessa. Detta uttalande synes värt att uppmärksamma. Det torde nämligen
finnas en ganska utbredd uppfattning hos de kommunala myndigheterna i
landskommunerna, att den av staten understödda sociala hjälpverksamheten
främst kommer städerna och i synnerhet de större städerna till godo. Länsstyrelsen
har i sitt tidigare avgivna yttrande över befolkningsutredningens
förslag till understödjande av barns sommarvistelse på landet haft anledning
beröra angelägenheten av att landsbygdens barn icke ställas utanför den statliga
hjälp, som av befolkningsutredningen ifrågasatts för olika ändamål. Länsstyrelsen
får även i detta sammanhang framhålla, att landsbygdens berättigade
krav på statligt bidrag till den barnavårdande verksamheten i kommunerna —
givetvis under hänsynstagande till för landsbygden bäst anpassade hjälpformer
— snarast böra bliva tillgodosedda.
Befolkningsutredningens fredsprogram. Åtskilliga remissinstanser
ha visserligen i princip anslutit sig till förslaget örn statligt stöd åt den
halvöppna barnavården och därför kunnat i huvudsak tillstyrka befolkningsutredningens
förslag till åtgärder under budgetåret 1943/44 men ha däremot
ställt sig tveksamma inför utredningens fredsprogram. Den motivering, som
anförts för detta ställningstagande, är i huvudsak följande. Man finner arbetsmarknadspolitiska
skäl tala för en utvidgning av den halvöppna barnavården
på vissa orter, och då man principiellt ansluter sig till tanken på statsbidrag
åt den halvöppna barnavården, tillstyrker man därför i princip utredningens förslag
på denna punkt. Däremot finner man det olämpligt, att statsmakterna
redan nu binda sig för ett så noga i detalj utformat förslag, som utredningens
fredsprogram utgör. Nya omständigheter kunna tillstöta, som kunna kräva en
förnyad behandling av denna fråga, då tiden är mogen för ett genomförande
av statsbidragsprogrammet i hela dess vidd.
Socialstyrelsen anför:
Utredningen har gått för långt i fråga örn detaljerat angivande av
den framtida verksamhetens utformning. När man nu i alla fall måste
nöja sig med en begränsad verksamhet under den närmaste tiden, kan
det vara skäl att avvakta erfarenheterna från denna bidragsverksamhet, innan
man för framtiden fastslår grunderna för den mera vidsträckta bidragsverksamheten.
Vad som erfordras beträffande denna senare är endast, att statsmakterna
göra en bestämd utfästelse, att statsbidrag till lekskolor, daghem
och eftermiddagshem, så snart förhållandena det medgiva, skall utgå i huvudsak
i den omfattning, som utredningen föreslagit. De närmare grunderna för
bidraget få bero på framtida överväganden. Denna fråga är för närvarande icke
tillräckligt utredd, och det finnes för närvarande icke möjlighet att taga någon
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
slutlig ståndpunkt till densamma. Att ett uttalande av angiven innebörd göres,
finner socialstyrelsen däremot verkligt angeläget.
Skolöverstyrelsen anser med hänsyn till nuvarande tidsförhållanden ett
principbeslut rörande det mera omfattande förslaget icke lämpligt och avstår
därför från att i sitt yttrande närmare beröra detta förslag. Förslaget till åtgärder
under budgetåret 1943/44 anser sig däremot överstyrelsen icke ha något
att invända mot. Överstyrelsen anför vidare:
Med denna begränsning får förslaget en rent provisorisk och av krisförhållanden
betonad karaktär. Det blir fråga örn en försöksverksamhet, som
givetvis kan medföra värdefulla erfarenheter för en vidgad statsunderstödsverksamhet
på detta område.
Statskontoret hänvisar till sitt utlåtande den 1 november 1938 över befolkningskommissionens
förslag rörande statsbidrag till barnkrubbor och sommarkolonier
och anför:
Statskontoret framförde i sitt utlåtande den 1 november 1938 den meningen,
att förslag rörande olika åtgärder av befolkningspolitisk natur
borde upptagas till prövning i ett sammanhang och därvid under beaktande av
statsekonomiska synpunkter vägas mot varandra. Ämbetsverket vidhåller alltjämt
denna uppfattning och anser densamma i nu rådande läge vara starkare
motiverad än år 1938. Uppmärksammas bör i detta sammanhang icke endast,
att budgeten för närvarande är hårt ansträngd och att de statsfinansiella svårigheterna
torde komma att fortbestå även efter det att nu pågående världskrig
vid en ännu oviss tidpunkt avslutats, utan även att man svårligen nu kan förutse,
vilket läge som kommer att råda på arbetsmarknaden åren närmast efter
ett fredsslut. Härav följer, att åtminstone i fråga örn daghem det framtida
behovet av här berörda anordningar ännu icke låter sig överblickas. Under
angivna förhållanden anser sig statskontoret alldeles icke kunna tillråda, att
statsmakterna, såsom utredningen föreslagit, skulle i princip binda sig för det
av utredningen framlagda synnerligen kostnadskrävande fredsprogrammet för
daghems- och lekskoleverksamhet.
Vad åter angår de i betänkandet för budgetåret 1943/44 förordade åtgärderna
synes av utredningen framgå, att på vissa orter en utbyggnad av framförallt
daghemmen är erforderlig för att möta det behov av sådana anstalter,
som framkallats av det ökade anlitandet av kvinnlig arbetskraft inom såväl
krigsindustrin som annan näringsverksamhet, och att en sådan utbyggnad icke
kan förväntas komma till stånd utan ingripande från statens sida. På grund
härav vill statskontoret icke motsätta sig, att statsbidrag må utgå till driftkostnaderna
för sådana platser inom den halvöppna barnavården, som inrättas
efter den 30 juni 1943. Statskontoret vill emellertid kraftigt understryka, att
i betraktande av de skäl, som sålunda föranlett statskontoret att i princip biträda
befolkningsutredningens förslag på denna punkt, ämbetsverket i likhet
med utredningen anser statsbidrag böra beviljas endast då så finnes nödvändigt
med hänsyn till arbetsmarknadspolitiska förhållanden. Ämbetsverket
förutsätter ock, att, för den händelse förhandsbeslut beträffande rätten till
statsbidrag för nya vårdplatser skulle ifrågakomma, sådana beslut meddelas
endast för viss kortare tid, högst ett halvt år i sänder. Då de åtgärder, som
må komma att vidtagas under nästa budgetår, äro betingade av för tillfället
rådande förhållanden, anser sig statskontoret vidare kunna utgå ifrån att desamma
icke senare komma att åberopas såsom prejudicerande.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 339.
Socialvårdskommittén anser det icke vara ändamålsenligt att för närvarande
uppdraga några riktlinjer för framtida statsbidragsgrunder. Kommittén anför
för sin ståndpunkt följande motivering:
Det möter uppenbarligen stora svårigheter att på teoretiska grunder göra
en värdering av de skilda vårdformernas betydelse; kommittén vill i detta
sammanhang endast anföra, att samtliga tre huvudtyper av dagvårdsinstitutioner,
nämligen daghem, lekskolor och eftermiddagshem, enligt kommitténs
mening fullgöra ur samhällelig synpunkt betydelsefulla funktioner samt att
det i sista hand måste bliva beroende av det aktuella behovet, vilken eller vilka
anstaltstyper som framför allt böra främjas. Från dessa utgångspunkter synes
det kommittén mycket tveksamt, örn det nu kan vara lämpligt att fastställa ett
fredsprogram för den halvöppna barnavården, varigenom statsmakterna göra utfästelser,
vilkas framtida lämplighet icke nu kan bedömas. Det är ju för närvarande
omöjligt att förutse, vilka behov som i förevarande hänseende komma
att uppstå efter kriget, särskilt som behoven till stor del sammanhänga med
förhållandena på arbetsmarknaden. Såsom av betänkandet framgår föreligger
för närvarande otvivelaktigt ett särskilt behov av flera daghem, i synnerhet å
orter, där för militära ändamål arbetande industrier inrättats eller utvidgats.
Den framtida omfattningen av ett sådant behov kan icke nu överblickas.
Att befolkningsutredningen ansett sig böra bryta ut förslaget om stöd till
den halvöppna barnavården ur sitt sammanhang har motiverats med den
senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden, innebärande en stark tendens
att öka kravet på kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet. Enligt kommitténs
mening bör detta skäl icke leda till att man nu binder sig för ett helt utformat
fredsprogram för den halvöppna barnavården. Kommittén anser således för
sin del, att statsmakterna redan nu böra giva klart tillkänna uppfattningen,
att de dagvårdande institutionerna böra åtnjuta det allmännas ekonomiska
stöd även under normala tider, utan att i samband härmed några riktlinjer
uppdragas för framtida statsbidragsgrunder.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig visserligen i princip till förslaget
men anser det knappast tillrådligt att nu binda sig vid dessa bestämmelser,
i vad de taga sikte på ett i ovisshet inhöljt framtidsläge. Liknande synpunkter
anföra länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller, att även örn principerna kunna synas
ändamålsenliga, må det dock betraktas som i viss män betänkligt att nu definitivt
fastslå riktlinjerna annat än för omedelbara åtgärder, då programmets förverkligande
i så väsentlig grad, som här torde bliva fallet, måste ställas på
framtiden. På samma grunder anmäles tveksamhet av länsstyrelsen i Älvsborgs
län, som även framhåller, att då frågan om det slutliga organiserandet
av den statliga tillsynen över socialvården för närvarande är svävande, bör
även av den anledningen ett definitivt ställningstagande till lagstiftningen örn
den halvöppna barnavården tills vidare anstå.
Svenska fattigvårds- och. barnavårdsförbundet anför följande:
Förbundet tillstyrker, att staten förklarar sig beredd att i framtiden genom
bidrag understödja den halvöppna barnavården. Detta innebär emellertid
icke att förbundet utan vidare kan förorda ett antagande under nuvarande
förhållanden i sin helhet av det fredsprogram, som utredningen
framlagt. Även med erkännande av den nytta, som tillvaron av vissa normerande
bestämmelser skulle medföra, och möjligheten av det framtida statsbidragets
stimulerande inverkan för inrättandet redan nu av behövliga institu
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
tioner, anser förbundet det ur flera synpunkter icke lyckligt att nu i sin helhet
godkänna de riktlinjer, sona fredsprogrammet uppdrager.
Tveksamhet rörande lämpligheten av principbeslut beträffande fredsprogrammet
har vidare anmälts av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, överstyrelsen för svenska röda korset, högerns centrala
kvinnoråd och folkpartiets kvinnoförbund.
Åtgärder för budgetåret 1943/44. Medan sålunda tveksamhet uttalats
rörande lämpligheten av att redan nu draga upp riktlinjerna för en
statlig stödverksamhet beträffande den halvöppna barnavården under normala
tider — även av remissinstanser som eljest givit sin fulla anslutning till själva
principen att ifrågavarande verksamhet blir föremål för statlig normering och
hjälp — har däremot endast undantagsvis erinringar i princip rests mot befolkningsutredningens
förslag, att under budgetåret 1943/44 statligt stöd skall utgå
till nyinrättade institutioner på sådana orter, där på grund av arbetsmarknadsförhållanden
behov av dylika föreligger. I de fall, då även principiellt ett sålunda
begränsat program avstyrkes, utgår vederbörande från ståndpunkten,
att ett stöd åt ifrågavarande verksamhet är en kommunal eller rentav industriell
angelägenhet, och hävdar, att detta även får anses vara fallet under nu
rådande arbetsmarknadspolitiska förhållanden. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anför sålunda:
Beträffande befolkningsutredningens förslag till åtgärder under budgetåret
1943/44 vill länsstyrelsen förorda, att vederbörande kommuner i första hand
intresseras att själva vidtaga erforderliga anstalter. Befolkningsutredningen
anser sig icke kunna föreslå statsbidrag till anläggningskostnader, enär bidragen
i huvudsak skulle tillfalla »inrättningar i sådana kommuner, där det på
grund av på krisen beroende gynnsamma arbetsmarknadsförhållanden, vanligen
råder god tillgång på medel och finnes ett tillfredsställande skatteunderlag».
Länsstyrelsen anser samma skäl föreligga mot beviljande av driftbidrag
för den halvöppna barnavården inom sådana kommuner.
Förslagets detaljutformning.
Jag övergår härefter till en redovisning av yttrandena i den mån de beröra
detaljerna i utredningens förslag. Först upptagas härvid utlåtanden, som
gälla den uppläggning, som utredningen givit verksamheten i dess helhet, därefter
de erinringar, som riktats mot den del av programmet, som enligt utredningens
förslag skulle träda i kraft under budgetåret 1943/44.
Institutionernas huvudmän. Statsbidragsberättigade huvudmän äro
enligt utredningens förslag kommun, stiftelse, förening eller industriföretag.
Häremot har den erinringen gjorts, att även av enskilda personer drivna anstalter
böra få rätt till statsanslag.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:
Länsstyrelsen kan icke dela utredningens betänkligheter beträffande de
privata anstalterna. Det torde vara få sociala uppgifter, där det enskilda intresset
och initiativet haft större betydelse än just på den halvöppna barnavårdens
område. Det vöre synnerligen olyckligt, om detta enskilda intresse
finge förlorat. Statsbidraget, sådant det av utredningen förordats, synes vara
ringgärdat av så effektiva kontrollbestämmelser, att hinder ur denna synpunkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 339. 39
åtminstone ej borde möta mot att statsbidrag skulle lämnas även rent enskilda
institutioner.
I motsats till utredningen, som finner det önskvärt, att kommunerna i så
stor utsträckning som möjligt själva övertaga den halvöppna barnavården gör
drätselkammarens i Malmö första avdelning gällande att kommunalisering bör
undvikas. Avdelningen yttrar:
Det har hittills här ansetts av största betydelse, att det enskilda intresset,
av vars insatser man enbart haft goda erfarenheter, bibehölles och väl tillvaratoges
för denna form av barnavård, vars kommunalisering man enligt avdelningens
mening bör söka undvika. Såvitt man kan förstå, innebär befolkningsutredningens
i vissa avseenden invecklade förslag sådana ingrepp i institutionernas
verksamhet och sådana besvärligheter för dem, att man icke
kan räkna med fortsatt enskilt initiativ på området. En dylik följd vore enligt
avdelningens mening att beklaga. Uteslutet är för övrigt icke att, örn kommunalisering
sker, kommunerna hellre avstå från de jämförelsevis ringa statliga
bidragen än de avhända sig sitt inflytande och underordna sig normer och
föreskrifter, vilka kunna befaras bliva stela och i många fall irriterande samt
därigenom till men för verksamheten som sådan.
Statsbidragsberättigade institutionsfÖrmer. Yad beträffar de
institutioner inom den halvöppna barnavården, som utredningen finner böra''
stödjas och regleras av staten, ansluter sig de remissinstanser, som ansett sig
böra ingå på en diskussion av denna fråga, i stort sett till utredningens synpunkter.
Socialstyrelsen anför:
Att barnen i förskoleåldern få tillfälle att t. ex. tre timmar på dagen vistas
i en lekskola är såväl ur barnets som ur moderns synpunkt till den största
nytta. Barnets harmoniska utveckling främjas. Bristfälligheter i barnets
uppfostran kunna läggas till rätta. Egendomligheter i barnets psyke kunna i
tid* upptäckas och göras till föremål för specialbehandling. För moderns del
erbjuder sig tillfälle till avspänning från den ständiga omtanken örn barnet
och möjlighet att ostörd kunna ägna sig åt arbete inom eller utom hemmet.
Utredningen har understrukit, att tillgången på den ogifta kvinnliga arbetskraften
kommer att starkt minskas. Det är därför nödvändigt, att man skapar
möjlighet att utnyttja även den gifta kvinnliga arbetskraften i förvärvsarbetet.
Ur familj esynpunkter är det självfallet angeläget, att detta så mycket som
möjligt begränsas på så sätt, att kvinnorna icke få hel tjänstgöring utan endast
deltidsarbete. En sådan anordning, vilken alltså ur alla synpunkter är fördelaktig,
kräver emellertid god tillgång på institutioner för vård endast en del
av dagen, varvid tiden får anpassas efter mödrarnas arbetstid.
När befolkningsutredningen betecknar halvdagsvården såsom önskvärd, vill
socialstyrelsen helt ansluta sig till detta uttalande och ytterligare kraftigt
understryka, att halvdagsvården innebär en mycket lycklig komplettering av
samhällets anordningar till främjande av en lycklig utveckling för barn och
deras föräldrar.
En annan väg att lösa det arbetsmarknadspolitiska problemet erbjuda
daghemmen. Man ger genom dessa hem mödrarna tillfälle till att ägna hela
arbetsdagen åt sitt förvärvsarbete och går sålunda förbi problemet örn organiserandet
av deltidsarbetet. Likväl vill styrelsen i likhet med utredningen
beteckna lieldagsvården som en nödfallsutväg. Starka betänkligheter kunna
anföras mot densamma.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Anhopning av barn på en oell samma plats medför alltid stor risk för
spridandet av smitta. Såsom utredningen själv påpekar, äro dessa risker
störst i fråga örn daghemmen, som måste taga hand örn barnen ända till
kvällen, även om de vasa symptom på infektion. Halvdagsvårdande institutioner
ha i likhet med skolan åtminstone större möjligheter att kunna sända
hem ett sådant barn. Den allvarliga invändning emot den halvöppna barnavården,
som detta innebär, träffar sålunda framför allt daghemmen.
Yad särskilt beträffar spädbarnen äro självfallet riskerna för barnens hälsa
synnerligen stora både på grund av infektion och på grund av deras känslighet
för transporterna. Självfallet är barnet under den första tiden i alldeles särskilt
stort behov av modern. Betydelsen av att modern själv ammar barnet
Ilar numera blivit allmänt erkänt. Inrättandet av daghem för spädbarn måste
under dessa omständigheter väcka än större betänkligheter än de som gälla daghemmen
i allmänhet.
Även örn styrelsen sålunda finner, att starka principiella erinringar kunna
riktas mot daghemmen, måste styrelsen likväl erkänna, att dylika tillsvidare
äro ofrånkomliga. Det är obestridligt, att särskilt ensamstående mödrar men
även i många fall gifta kvinnor äro för sin eller familjens utkomst hänvisade
till att ha arbete utom hemmet. Det vore önskvärt, örn samhället kunde undanröja
detta förhållande. Särskilt angeläget vore detta av förut antydda skäl
beträffande spädbarnen, och här skulle det sålunda närmast gälla en omformning
och utbyggnad av mödrahjälpen. Inte ens i denna begränsade form
torde tanken emellertid för närvarande kunna realiseras, då därigenom i varje
fall skulle vållas högst betydande kostnader. Samhället är därför nödsakat
att i stället möjliggöra mödrarnas förvärvsarbete genom att medverka till att
daghem komma till stånd.
Som en sammanfattning vill styrelsen uttala, att statsmakterna i överensstämmelse
med befolkningsutredningens förslag böra främja såväl heldagssom
halvdagsvården, men att den förra vårdformen bör betraktas som en nödfallsutväg,
vilken man snarast möjligt bör söka utvägar att kunna komma ifrån.
Vid bedömningen av de olika institutionernas värde ur sociala, pedagogiska
och befolkningspolitiska synpunkter ha framförts omdömen, som förete
nyanseringar gentemot befolkningsutredningens.
Socialvårdskommittén understryker visserligen daghemmens betydelsefulla
uppgifter men tillägger:
Huru nödvändiga daghemmen än äro även under normala förhållanden,
ligger det enligt kommitténs mening en fara uti att allt för mycket
främja en sådan vårdform på bekostnad av andra åtgärder till stöd för förvärvsarbetande
mödrar. Det kan icke bestridas, att daghemsvården är relativt
kostsam, särskilt med hänsyn till de hygieniska krav, som måste ställas
på densamma. Mot daghemsvården kan också, såsom erfarenheten visat, erinras,
att en dylik vård, meddelad under längre tidrymd, kan inverka menligt
på såväl moder som barn. När fråga är örn ett betydande ekonomiskt stöd
från det allmännas sida åt institutioner för heldagsvård, måste man fråga sig,
huruvida icke en del av medlen kunde komma till större nytta, örn de i någon
form lämnades som bidrag till mödrar för att sätta dem i stånd att vårda
barnen i hemmet. Det hade således varit önskvärt, att man kunnat företaga
en avvägning mellan å ena sidan behovet av åtgärder för dagvårdsanstalternas
och särskilt daghemmens utveckling samt å andra sidan åtgärder, som skulle
möjliggöra för en moder med barn att för längre eller kortare tid med samhällets
bistånd draga sig tillbaka från förvärvsarbete.
I detta sammanhang vill kommittén framhålla betydelsen av att sådan
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 331).
halvdagsvård främjas, som icke endast är motiverad av pedagogiska skäl utan
även syftar till att lämna kvinnor med barn möjlighet att antaga deltidsarbete
eller bereda dem lättnad i deras hemarbete. Denna vårdform synes för såväl
moder som barn erbjuda fördelar, som icke äro förenade med heldagsvården.
Liknande synpunkter på daghemsvården framföras av länsstyrelsen i Kristianstads
län.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet utvecklar utförligt de nackdelar,
som synas förbundet vara förenade med heldagsvården i daghem, och
kommer härvid till den ståndpunkten att frågan om omfattningen av statens
bidrag till heldagsvård bör upptagas till prövning under normalare förhållanden
än nu rådande, därvid förbundet även åberopar, att kravet på kvinnornas
ökade deltagande i näringslivet grundar sig huvudsakligen på rena krisförhållanden.
Förbundet yttrar fortsättningsvis.
Även om ett behov av daghemsinstitutioner säkerligen kommer att förefinnas
även under mera normala förhållanden, synas de ofrånkomliga nackdelarna
för barnen av daghemsvård göra det angeläget, att densamma icke
från det allmännas sida stimuleras till en kraftigare utveckling än den som
oundgängligen påkallas.
Medan förbundet sålunda förordar, att staten redan nu i princip förklarar
sig villig att i framtiden understödja halvdagsvården i stort sett i överensstämmelse
med utredningens förslag, anser förbundet, att frågan örn omfattningen
av statens bidrag till heldagsvård under normalare förhållanden bör
upptagas till prövning först sedan sådana förhållanden inträtt.
överstyrelsen för svenska röda korset anför:
Överstyrelsen vill framhålla, att stödet åt daghemmen icke får hindra
möjliga åtgärder för att underlätta mödrarnas kvarstannande i hemmen.
Örn denna synpunkt för närvarande icke kan tillmätas allt för stor praktisk
betydelse i allmänhet, måste den dock eftertryckligt framhållas i ett särskilt
avseende, nämligen när det gäller spädbarns vistelse på daghem. De betänkligheter,
som överstyrelsen tidigare givit uttryck åt, kvarstå oförminskade.
Heldagsvård för spädbarn på daghem är en ur medicinsk synpunkt mindre
önskvärd form av barnavård, ty, som befolkningsutredningen själv framhåller,
utsättas spädbarnen vid de dagliga transporterna för allvarliga
risker, bland annat genom smitta. Enligt doktor Sterners i förslaget medtagna
beräkning skulle spädbarns vård på daghem kosta 4 kronor 87 öre
per barn och dag. Med motsvarande kostnad skulle säkerligen i stor utsträckning
mödrar kunna beredas tillfälle att amma och i hemmet själv vårda sitt barn
i spädbarnsåldern. I varje fall vidhåller överstyrelsen sin tidigare framförda
mening, att örn också daghem för spädbarn särskilt i större samhällen
icke kunna undvaras, denna hjälpform hellre bör bekostas av kommunen
än av staten.
Vad daghemmen beträffar har anförts, bland annat av arbetsmarknadskommissionen,
att det föreligger behov av institutioner, som kunna mottaga barn
dygnet örn. Kommissionen understryker, att det under nuvarande förhållanden,
då den kvinnliga arbetskraften framför allt i industrin ofta tages i anspråk
även för kvälls- och nattskift, synes önskvärt, att de föreslagna anordningarna
givas sådan utformning, att barn i förekommande fall kunna omhändertagas
dygnet örn. Kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
arbetskraft påpeka att utom vid industriellt skiftarbete föreligger samma
behov, då mödrarna lia arbete i restaurantbranschen.
Institutionernas standard. I flera yttranden ha framhållits, att
kraven på institutionernas utrymmen och hygieniska standard måste ställas
höga. Beträffande de normer, som härvidlag uppställts av befolkningsutredningen,
ha vissa erinringar gjorts.
Svenska provinsialläkareföreningen. De i utredningens betänkande föreslagna
minimimåtten för utrymme per barn i daghem ligga något i underkant
med hänsyn till de fordringar, som finnas angivna i medicinalstyrelsens kommentarer
till hälsovårdsstadgan § 43 mom. 5. Den finner tvivelaktigt, att tillfredsställande
sov- och lekmöjligheter kunna beredas barnen med dessa
utrymmen.
Socialpedagogiska seminariet framhåller, att örn, såsom utredningen förutsätter,
2—3-åringar medtagas i lekskola, böra lokalerna där i fråga örn de
hygieniska kraven tillgodoses så, att den stora smittorisken för barn i 2—3
års åldern avsevärt minskas. Här torde läkaren ha den största sakkunskapen.
Lokalutrymmena måste bli så stora, att dessa små barn kunna få tillräcklig
plats att röra sig på, vilket det utvecklingsstadium de befinna sig i fordrar.
I denna fråga torde pedagogisk sakkunskap få anlitas. Det är nödvändigt,
att 2—3-åringarna bilda en avdelning för sig med särskild ledarinna, enär
dessa småbarn inte komma till sin rätt i fysiskt och psykiskt avseende insnärjda
i en större grupp med 4—6-åringar. Även pedagogiska föreningen
för förskoleåldern, som med tillfredsställelse hälsar förslaget örn statsbidrag
även till lekskoleavdelningar för 2—3-åringar, framhåller nödvändigheten av
pedagogisk expertis vid godkännandet av dylika avdelningar.
Beträffande lekskolorna ifrågasätter medicinalstyrelsen, huruvida det icke
vore en vinst örn isoleringsrum för barn med misstänkta infektionssymptom
finnas även på dessa institutioner. Visserligen kan man i allmänhet här
sända hem smittosamt sjuka barn, men detta kan redan nu vara svårt. Skulle
därtill deltidsarbete för gifta kvinnor komma att införas, torde situationen här
avsevärt försvåras. Liknande problem och svårigheter, som ur infektionssynpunkt
nu föreligga vid daghemmen, komma då att uppstå vid lekskolorna.
Socialpedagogiska seminariet och Stockholms stads barnavårdsnämnd påpeka,
att personalen, där den icke bor inom institutionen, behöver omklädningsrum,
matrum och fullgoda sanitära inrättningar.
Barnens ålder i lekskolan har av befolkningsutredningen föreslagits
till 4—6 år och under vissa omständigheter även 2—3 år. Den övre åldersgränsen,
6 år, anser icke folkskoledirektionen i Stockholm lycklig. Följande
motivering härför anföres:
Enligt bestämmelse i folkskolestadgan kan tiden för skolgångens början
för ett barn under vissa förhållanden uppskjutas, dock icke längre än till
det kalenderår, under vilket barnet fyller 8 år. I icke få fall erhålla barn
sådant uppskov, stundom på grund av kroppslig klenhet men oftare med
hänsyn därtill, att barnet visar sig själsligen outvecklat och icke nått skolmognadsåldern.
Anledningen härtill kan vara den, att barnet växt upp i en
andligen torftig miljö. Alldeles särskilt för dessa barn skulle vistelsen i en
lekskola kunna bliva av betydelse. Från småskolans lärare har ofta framhållits
önskvärdheten av att dessa barn kunde hänvisas till en sådan skola.
Direktionen vill därför förorda, att den ifrågavarande bestämmelsen erhåller
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
en sådan avfattning, att statsbidrag kan utgå till lekskola, som mottager barn,
vilka ännu ej påbörjat skolgången, och att åldersbegränsningen sålunda uteslutes.
De regler och anvisningar för institutionernas drift, som utredningen
uppställer och som i vissa delar sättas som villkor för statsbidrag,
ha i allmänhet vunnit erkännande. På det hela taget är remissinstanserna
ense med utredningen örn att kraven på tillsynen av barnen i hygieniskt avseende
och på den pedagogiska standarden böra ställas högt och att föreskrifter
i detta avseende äro till gagn för verksamhetens vidare utveckling i sunda
banor. De anvisningar, som utredningen givit, hava på vissa punkter utbyggts
och kompletterats. Det gäller särskilt den löpande hälsokontrollen av barnen.
Medicinalstyrelsen framhåller:
Pörandet av journaler över sjuka barn kan icke anses vara tillräckligt i
fråga örn institutionerna för heldagsvård. Barnen äro här omhändertagna
under hela dagarna, ofta för långa tider, och undandragas därigenom den
hälsokontroll, som genom den förebyggande barnavården vid våra barnavårdscentraler
och -stationer stå barnen till buds ute i samhället. Samma läkarkontroll
bör enligt styrelsens mening vara anordnad för barnen i våra heldagsinstitutioner
som vid våra centraler. Barnen böra alltså underkastas regelbundna
undersökningar av läkaren, och detta gäller icke endast spädbarnen i daghemmen,
utan även de äldre barnen i daghemmen. När daghemsbarn åter
kunna vårdas i hemmen skola de automatiskt överföras till kontrollen vid
centralerna.
Svenska provinsialläkareföreningen anför:
En kontinuerlig läkarkontroll är nödvändig. Det får icke bliva sådana
missförhållanden, som framgår av doktor Sterners P. M. och ej så sällan
förekommer vid nuvarande institutioner och sommarkolonier för barn, att
allehanda huskurer etc. tillgripas, innan läkare konsulteras, utan bör detta
ske vid minsta misstanke örn sjukdom hos något av barnen, så att läkaren
får tillfälle att på ett så tidigt stadium som möjligt ordna med den sjukes
vård och eventuella isolering.
Samtliga barn böra undersökas av läkare, innan de första gången mottagas
för vård, och institutionerna sedan regelbundet besökas av läkare för
kontroll av såväl barnens som personalens hälsotillstånd.
Beträffande personalen framhåller svenska provinsialläkareföreningen:
Även på personalen måste ställas stora fordringar. För friskbetyg bör bland
annat fordras tuberkulinundersökning och röntgenundersökning av lungorna
samt sanerad munhåla och frihet från kronisk tonsillit. Endast personer med
särskild fallenhet för barnavård och med förmåga att ta barn på rätt sätt böra
utbildas till lekskolelärarinnor.
Utredningen har räknat med att i ett spädbarnshem en barnsköterska bör
anställas per 8—10 barn. Pedagogiska föreningen för förskoleåldern anser att
detta barnantal är för stort. Enligt dess erfarenhet är 4—5 barn det högsta
antal, som en barnsköterska kan ha hand örn.
Mot de av utredningen föreslagna reglerna för statsbidrag,
ha vissa invändningar rests. Vad först driftbidraget beträffar kan socialstyrelsen
icke finna de skäl, som anförts för en differentiering av detta på löne
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 33!).
bidrag och kostbidrag bärande. Styrelsen finner, att den enklaste statsbidragsgrunden
är statsbidrag till lönekostnaderna. Den anför:
Såsom motivering för att driftbidraget bör byggas även på matkontot anför
utredningen endast, att daghemmen böra erhålla bidrag med högre belopp än
lekskolorna samt att daghemmens drygaste utgiftspost är matkontot. Denna
motivering synes bygga på antagandet, att relationen mellan matkostnaderna
på daghemmen och matkostnaderna på lekskolorna är större än samma relation
för lönekostnaderna. Huruvida så är förhållandet framgår icke av det material,
som återfinnes i betänkandet. Det är möjligt, att så är förhållandet, men styrelsen
har dock svårt att föreställa sig, att skillnaden mellan dessa relationer
är alltför framträdande. Redan de relativt höga lönekostnaderna på ett daghem
ge ju ett dylikt högre bidrag än en lekskola, och det förefaller styrelsen
som örn det sålunda erhållna absolut sett kraftigare stödet åt daghemmen
skulle vara tillräckligt. Såsom en fördel med bidrag till matkontot anför utredningen,
att ett sådant bidrag bör förenas med matkontroll. Emellertid får ju
driftbidraget, vilka grunder för dess beräknande som än väljas, såsom utredningen
själv även uttalat, karaktären av ett allmänt stöd åt institutionen, och
vissa krav måste alltid ställas även i fråga örn sådana sidor av verksamheten,
vilkas omkostnader icke utöva något inflytande på statsbidragets storlek.
Därest ett daghem söker endast lönebidrag, ehuru särskilt matbidrag finnes,
måste tillsynsmyndigheten likafullt kräva, att mathållningen är tillfredsställande,
alldeles som den enligt utredningens förslag måste ställa vissa krav på
lokalerna och på läkarkontroll, ehuru kostnaderna för dessa utgifter icke inverka
på bidraget. Till sist må påpekas, att matkostnaderna kunna skifta betydligt
vid inskränkning av verksamheten i samband med t. ex. epidemier.
Institutionen förlorar då en kanske betydande del av statsbidraget, ehuru dess
övriga av inskränkningen oberörda kostnader äro lika betungande.
Vad beträffar storleken av driftbidraget kan man självfallet för var och en
av de tre slagen av institutioner (lekskolor, daghem och eftermiddagshem)
genom lämplig variation av relationen mellan bidrag och lönekostnader komma
fram till samma bidrag som enligt utredningens dubbla beräkningsgrund. Av
förut berörda skäl är det möjligt, att denna relation icke skulle bli densamma
för alla tre slagen. Någon större olägenhet borde knappast följa härav, men
håller styrelsen, såsom redan nämnts, före, att skillnaderna skola visa sig vara
så pass små, att driftbidraget kan fastställas till en och samma andel av lönekostnaderna
för alla slagen av institutioner.
Utan att styrelsen nu vill uttala sig örn den bidragsgrund, som bör tillämpas
i framtiden, vill styrelsen tillstyrka, att det driftbidrag, som tills vidare skall
utgå, bestämmes enbart i relation till lönekostnaderna. Mot storleken av driftbidraget
har styrelsen ingenting att erinra. Lägges enligt styrelsens förslag
hela driftbidraget på lönekostnaderna, anser styrelsen, att bidraget lämpligen
kan bestämmas till hälften av dessa.
Nära sammanhängande med reglerna för statsbidrag är dels utredningens
förslag till minimilöner för sådana befattningshavare, på vars lön statsbidrag
utgår.
De minimilöner, som utredningen föreslår, lia av vissa remissinstanser ansetts
vara för höga. Vidare har anförts, att utredningens förslag icke innebär
en lämplig avvägning av lönen olika befattningshavare emellan.
Enligt statskontoret synes det föreslagna lönebidraget väl högt. Starka betänkligheter
möta mot att under nu rådande förhållanden fastställa av ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 339. 45
redningen angivna minimilöner för personalen. Det heter vidare i statskontorets
yttrande:
Yad som i betänkandet alif öres till stöd för förslaget i denna del finner
statskontoret icke bärande. Redan den av utredningen uppdragna jämförelsen
med småskollärarinnornas löner synes ämbetsverket mindre träffande, då för
småskollärarinneexamen fordras genomgång av två-årigt seminarium, under
det att befattningshavarna inom den halvöppna barnavården besitta mycket
växlande kvalifikationer och för ett tillfredsställande handhavande av sina
uppgifter näppeligen kunna vara i behov av två-årig teoretisk utbildning. Det
torde vidare vara att befara, att ett godtagande av utredningens förslag skulle
kunna medföra en mer eller mindre utpräglad höjning av den allmänna lönenivån
för hithörande befattningshavare, ett resultat, som skulle stå i bestämd
strid med den av statsmakterna numera accepterade löne- och prisstoppspolitiken.
Då det av statskontoret förordade ingripandet till underlättande av tillkomsten
av nya platser inom den halvöppna barnavården endast skulle vara ett
provisorium, kan det slutligen knappast anses motiverat, att statsbidrag skulle
utgå även å ålderstillägg. Ämbetsverket föreslår fördenskull, att lönebidraget i
varje särskilt fall beräknas å den verkliga lönen utan inräknande av ålderstilllägg
och att bidraget maximeras till förslagsvis samma belopp, som av staten
utgives i bidrag till distriktssköterskornas löner eller 1,000 kronor örn året.
Att de föreslagna årslönebeloppen ärö för högt tilltagna framhålles ävenledes
av länsstyrelsen i Malmöhus län och Malmö stads drätselkammare.
Det påpekas av Göteborgs stads barnavårdsdirektör och stadskamreraren i
Göteborg, att även örn den avsevärda lönehöjning som minimilönerna medföra,
i synnerhet för lekledarinnorna, för anstaltens del kompenseras av statsbidraget,
komma dock minimilönerna att ingiva vissa betänkligheter beroende på att,
sedan föreståndarinnor och vid seminarier utbildade leklärarinnor erhållit
högre lön, framställningar örn löneförhöjningar äro att förvänta från den
övriga personalen. Örn institutionens ägare ej kan motstå dylika anspråk,
skulle konsekvensen bliva att löneförhöjningarna tillhopa överstiga statsbidragen.
Socialvårdskommittén finner, att det saknas anledning att vid lönebidragets
bestämmande tillämpa ortsgruppering. Levnadskostnaderna å de orter, där
dagvårdsinstitutioner äro belägna, torde icke variera i sådan utsträckning att
en dyrortsgruppering är nödvändig. Kommittén anför ytterligare:
I likhet med befolkningsutredningen anser kommittén, att lönebidraget
skall vara förknippat med vissa villkor beträffande avlöningsförmånernas belopp.
Dock är kommittén tveksam, huruvida den anslagsbeviljande myndigheten
skall vara bunden av så snäva bestämmelser, som föreslås av utredningen.
Härtill kommer, att de föreslagna lönerna torde avsevärt överstiga de förmåner,
som för närvarande utgå till ifrågavarande personal. Även örn en höjning
av lönerna är befogad, kan ifrågasättas, huruvida icke de föreslagna
minimilönerna äro så höga, att kostnaderna för driften av vissa dagvårdsinstitutioner
skulle stegras, även örn statsbidrag utginge. Den föreslagna anordningen,
att lönerna under viss övergångstid skulle kunna understiga de i
kungörelsen angivna minimibeloppen, minskar icke kommitténs betänkligheter
i denna del. Kommittén vill därför förorda, att socialstyrelsen i varje särskilt
fall skall godkänna grundlönen för sådan personal, till vars lön lönebidrag
utgår.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Överståthållarämbetet förordar en lönedifferentiering mellan föreståndarinnor
och lekskolelärarinnor i underordnad ställning. Härom anföres,
Stockholms stads barnavårdsnämnd har i sitt yttrande till Stockholms
stadsfullmäktige framhållit, att i Stockholm föreståndarinnornas nu utgående
löner i stort sett uppgå till de minimibelopp, som av utredningen föreslagits
för kommuner i den ortsgrupp Stockholm tillhör, medan däremot lärarinnelönerna
äro icke oväsentligt lägre. Enligt ämbetets mening torde en sådan
differentiering mellan föreståndarinne- och lärarinnelönerna, som gäller i
Stockholm, vara motiverad. Föreståndarinnornas göromål måste nämligen
anses väsentligt mer krävande än lärarinnornas, eftersom föreståndarinnorna,
förutom sin befattning med barnens uppfostran och vård, även skola handhava
anstalternas ekonomiska angelägenheter. Man skulle kunna tänka sig att
genom kungörelsen fastställdes skilda minimilöner för föreståndarinnorna
och lärarinnorna, Att lärarinnelönerna fastlåsas vid en lägre lönenivå kan
emellertid komma att visa sig olägligt ur rekryteringssynpunkt. Enklast synes
önskemålet örn en lönedifferentiering kunna tillgodoses i praktiken genom
att till Kungl. Majit överlämnas att bevilja statsbidrag, även om lönerna
för vissa fall skulle understiga de fastställda minimilönerna.
Liknande synpunkter framföras av Uppsala stads drätselkammare.
Stockholms stads barnavårdsnämnd föreslår, att, i den mån spädbarnskrubba
utgör en avdelning av daghem och ej en självständig anstalt med särskild
föreståndarinna, till en där anställd utbildad barnsköterska även borde
utgå lönebidrag, i synnerhet som driftskostnaderna för spädbarnskrubborna
äro avsevärt högre än för andra former av halvöppen barnavård. Jämväl till
andra utbildade barnsköterskor och vårdarinnor borde enligt nämndens, uppfattning
lönebidrag kunna påräknas.
Göteborgs stads barnavårdsdirektör anför liknande synpunkter och föreslår
statsbidrag jämväl till barnsköterskeutbildad personal.
Norrköpings barnavårdsnämnd anför:
Vad beträffar bidraget till lönerna för personal skall detta utgöra en tredjedel
av en viss minimilön. Denna är dock så beräknad, att den med ungefär
just en tredjedel överstiger vad som nu •— och blott med svårighet — kan
betalas till sådan personal. Det blir således personalen, som direkt får
statsbidraget tillgodo, medan institutionernas ekonomi i allmänhet ej härvidlag
förbättras i nämnvärd män. Då det är fråga örn »lekskolor» och personalens
löner avpassas efter jämförelse med till småskollärarinna utgående löneförmåner,
skulle detta kunna motivera ett statsbidrag efter enahanda normer,
som gälla folkskolans lärarpersonal. I varje fall borde statsbidraget till lönerna
bestämmas till mera än en tredjedel för att bliva till någon verklig nytta för
flertalet av nuvarande huvudmän för ifrågavarande uppfostrande, undervisande
och karaktärsdanamie verksamhet, vilken tillika har en stor social betydelse.
Pedagogiska föreningen för förskoleåldern anser det vara riktigare, att lönen
för ifrågavarande befattningshavare principiellt jämställdes med en småskollärarinnas
i stället för som i förslaget bestämmes till omkring SU av denna. Föreningen
anför vidare, att statsbidrag med V3 av lönen synes för knappt för att
medföra någon ekonomisk lättnad för institutionernas huvudmän, vilka i många
fall dock göra stora ansträngningar för att även med detta bidrag kunna utbetala
den föreslagna minimilönen. Föreningen hemställer därför, att statsbidraget
måtte fastställas till 3U av lönen. Det anföres till jämförelse, att i Finland
statsbidrag till motsvarande institutioner utgår med Vs av »skäliga utgifter»,
vari ingå löner, hyra, värme, lyse och renhållning, inköp och underhåll av in
-
Kungl. Marits proposition nr 339.
47
ventarier, arbetsmaterial och redskap samt utgifter för bespisning och beklädnad
av obemedlade barn. I Danmark är beloppet ej fixerat men kan uppgå
till hälften av samtliga utgifter.
Mot principen att det statliga driftbidraget delvis utgår i form av kostbidrag
har den invändningen riktats, att samhället härigenom kommer att
bidraga till ifrågavarande barns matkostnader. Socialvårdskommittén känner,
vad beträffar daghemsvården, av denna anledning en stark tveksamhet inför
förslaget. Vårdformen omfattar nämligen barn till förvärvsarbetande mödrar,
vars familjer genom deras inkomst få ett ekonomiskt tillskott. Samhället
skulle under sådana omständigheter icke ha anledning bidraga till deras barns
matkostnader.
Med hänsyn till att kostnaderna för spädbarnskrubborna överhuvudtaget
ligga högre än för andra daghem anse barnavårdsdirektören i Göteborg, pedagogiska
föreningen för förskoleåldern och socialpedagogiska seminariet att
kostbidraget för spädbarnskrubbor bör utgå med samma belopp som för
övriga barnhem, d. v. s. 30 öre per dag och barn.
Statsbidrag även till läkarvården anse pedagogiska föreningen för
förskoleåldern och socialpedagogiska seminariet vara en förutsättning för en
önskvärd ständig läkarkontroll vid institutioner för halvöppen barnavård, varigenom
en verklig effektiv kontinuitet mellan hälsovården i barnavårdscentralerna,
förskoleålderns anstalter och i skolan skulle kunna åstadkommas. Även
socialstyrelsen, som starkt understryker utredningens krav på kontinuerlig
läkarkontroll vid daghemmen, ifrågasätter huruvida icke daghemmen böra få
inräkna läkarens arvode i de lönekostnader, för vilka statsbidrag utgår. Sannolikt
fordras därvid en viss maximering av det arvode, som må tagas med i beräkningen.
Örn de i utredningens förslag utformade statsbidragens tillräcklighet
för åstadkommande av ett effektivt stöd åt den halvöppna barnavården
och en stimulans till dess utvidgande har ett antal kommunala myndigheter
uttalat sin tvekan. Dessa myndigheter anse, att med hänsyn till de uppställda
fordringarna på lokaler och löner en höjning av de föreslagna bidragen är av
nöden. Denna uppfattning har framförts av stadsfullmäktige i Alingsås, Trollhättan,
Sundbyberg, Mölndal, Norrköping, stadsfullmäktiges för ärendet kommitterade
i Kumla, barnavårdsnämnderna i Karlskrona och Finspång samt
drätselkammaren i Linköping.
I samband med diskussionen örn statsbidragen ha av vissa remissinstanser
anförts synpunkter på de avgifter, som kunna uttagas av målsmännen
till de barn, som anlita den halvöppna barnavården. Länsstyrelsen i Norrbottens
län finner, att egentliga vård- och matkostnader böra bestrida av föräldrarna
och, då dessa ej ha möjlighet därtill, av kommunen. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser, att bestämmelserna örn kostbidraget böra utformas så att
föräldrar, vilkas till statlig inkomst och förmögenhetsskatt beskattningsbara
belopp uppgår till eller överstiger ett visst belopp, bliva skyldiga att erlägga
full ersättning för vårdkostnaden. Socialstyrelsen framhåller, att de avgifter,
som må kunna uttagas, aldrig böra överstiga anstaltens självkostnader. I mot
-
48
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
satt fall skulle det kunna inträffa, att kostnaderna för de platser, vilka tillhandahållas
de obemedlade, täckas genom avgifter från de mera välsituerade, en
ordning, som styrelsen icke finner lämplig.
Tillsynsmyndigheten. Förslaget att socialstyrelsen skall bliva den
myndighet, som utövar tillsyn över den halvöppna barnavården och beslutar
örn statsbidrag, tillstyrkes av socialstyrelsen. Styrelsen framhåller, att frågor
rörande daghems- och lekskolevården, sommarkoloniverksamheten, hemhjälpen,
barnhemsvården och barnavården överhuvud taget höra nära samman
och icke få ur den centrala ledningens synpunkt behandlas isolerade utan
för de olika orterna ses i det sakliga sammanhang, som förefinnes dem
emellan. Styrelsen fortsätter:
Behovet av personal för rådgivande och kontrollerande uppgifter på barnavårdens
område har alltid varit långt större än tillgängliga krafter. När barnavårdslagen
utarbetades, var avsikten, att länsstyrelserna skulle biträdas av
särskilda barnavårdskonsulenter. Dylika befattningar inrättades emellertid
icke, utan det uppdrogs endast åt de fåtaliga och av sina förutvarande uppgifter
helt upptagna fattigvårdskonsulenterna att samtidigt vara barnavårdskonsulenter.
Socialstyrelsen anser det obestridligt, att de påtagliga brister i
den offentliga barnavården, vilka — trots att barnavårdslagen varit i kraft i
över 17 år ■— ännu kunna konstateras, till icke oväsentlig del äro att hänföra
till frånvaron av en tillräckligt effektiv rådgivning och inspektion på detta
område.
Den bristande tillgången på arbetskrafter ute i länen har lagt en ökad börda
på det centrala organet. Särskilt betungande har socialstyrelsen känt denna
börda sedan den befolkningspolitiska diskussionen och den alltmera växande
insikten om barnavårdens betydelse för socialvården i dess helhet och för
folkvården över huvud taget skapat ett ständigt växande behov av rådgivning
och upplysning på detta område.
Dessa omständigheter ha föranlett styrelsen att i olika sammanhang begära
förstärkning av sin personal. Dessa framställningar ha emellertid endast i
mycket begränsad utsträckning bifallits av statsmakterna. Härigenom har
bristen på personal inom den byrå, på vilken barnavårdsärendena sortera
(fattigvårdsbyrån), blivit kännbar. Trots den förstärkning, som inrättandet av
en befattning som barnavårdsinspektör innebar, är personalbehovet långt ifrån
fyllt. Förslaget örn främjande av sommarvistelse på landet för barn från
städer och andra tätorter ställer ytterligare arbetsbelastning i sikte liksom
befolkningsutredningens förslag om statsbidrag till social hemhjälp. Föreliggande
förslag rörande den halvöppna barnavården tillför ytterligare byrån
stora arbetsuppgifter. På grund av den redan tidigare hårda belastningen
anser styrelsen det icke tillfyllest att personalen endast enligt utredningens
förslag förstärkes med en konsulent- och inspektörsbefattning på fattigvårdsbyrån
i lönegraden Eo 21 för ärenden rörande den halvöppna barnavården.
På grund härav måste styrelsen bestämt hemställa, att icke ett så tungt ansvar
som här är föreslaget, lastas på styrelsen utan att styrelsen samtidigt får
möjlighet att bära detsamma. Därest statsmakterna skulle anse, att för själva
bidragsverksamheten kunna och böra utan tillsyn och kontroll från statligt
organs sida disponeras de betydande belopp, varom här är fråga, under det
att de relativt ringa belopp, som erfordras för själva tillsynen och kontrollen,
ej kunna beviljas, så bör det icke heller förordnas örn en tillsyn, som i det
väsentliga måste komma att stanna på papperet.
Därest det skall finnas någon möjlighet för styrelsen att nödtorftigt fylla
här ifrågavarande uppgifter, erfordras, att fattigvårdsbyråns barnavårdsavdel
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
ning kompletteras — förutom med den föreslagna konsulenttjänsten —- minst
med en assistent, lämpligen till att börja med i Ex 15 och avsedd att biträda
såväl barnavårdsinspektrisen som den nya konsulenten. Styrelsen anser det
tveksamt, huruvida detta är tillräckligt, men anser, att man för närvarande bör
inskränka sig härtill. Därjämte erfordras självfallet förstärkning av kontorspersonalen
och ökade lokalutrymmen.
Beträffande kompetensfordringarna på konsulenttjänstens innehavare anser
utredningen, att det erfordras såväl pedagogisk kompetens som förutsättningar
för att kunna bedöma mathållningen. Styrelsen finner detta vara att gå för
långt och anser, att fordran på kunnighet i mathållning måste eftergivas, örn
man vill få några möjligheter att välja mellan pedagogiskt skickliga krafter.
Utredningen förutsätter, att om socialstyrelsen får dessa ärenden örn hand
den erhåller tillgång till barnläkarexpertis. Att detta är nödvändigt är ju
uppenbart. Men styrelsen vill på denna punkt erinra örn att för hela avdelningen
för barnavård föreligger behov av tillgång till barnläkarexpertis. För
alkoholistvårdsärenden och för skyddshemsvård äger socialstyrelsen tillgång
till läkarexpertis, men för de viktiga socialvårdsärenden, som handläggas på
andra byråns övriga avdelningar, nämligen för mödrahjälp, barnavård, ungdomsvård
och fattigvård, finnes icke någon läkare att rådfråga, Att här föreligger
en allvarlig brist är uppenbart, och socialstyrelsen hemställer, att ett
belopp av förslagsvis 3,000 kronor ställes till socialstyrelsens förfogande för
ändamålet.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter visserligen, örn det inte vore mest rationellt
att administrativt anknyta verksamheten till medicinalstyrelsens förebyggande
mödra- och barnavård men finner det dock av rent organisatoriska skäl lämpligt
att förlägga den till socialstyrelsen. Medicinalstyrelsen understryker
starkt nödvändigheten av att barnläkare beredes väsentligt inflytande på
detaljutformningen och ledningen av denna verksamhet. En så nära anknytning
som möjligt borde åvägabringas mellan läkarledningen för den förebyggande
mödra- och barnavården och ledningen av den halvöppna barnavården.
Dessa arbetsuppgifter torde bereda heltidssysselsättning åt en barnläkare.
Hänsyn härtill borde tagas vid beräkning av läkarens ersättning och utformningen
av hans instruktion, i vilken borde som skyldighet fastställas intimt
samarbete med medicinalstyrelsen, därest barnläkaren komme att placeras i
socialstyrelsen.
Beträffande den kommunala tillsynen finner skolöverstyrelsen det
naturligt att den rent sociala verksamheten i daghemmen ställes under barnavårdsnämndens
inseende. Däremot finner överstyrelsen det betänkligt, att
den mera pedagogiskt betonade verksamheten i lekskolor, särskilt beträffande
barn i 5 å 6-årsåldern samt i eftermiddagshem, helt undandroges den kommunala
skolledningens inflytande.
Socialvårdskommittén påpekar, att då, såsom utredningen föreslår, tillsynen
över dagvårdsanstalterna göres beroende av att vederbörande anstalt
erhåller statligt stöd, får man räkna mod att ett antal dagvårdsanstalter även
i framtiden kommer att stå utanför en dylik tillsyn. Kommittén säger sig lia
anledning att behandla detta spörsmål i samband med pågående utredning örn
barnhemmen och torde därvid komma att föreslå, att även dessa barnavårdsanstalter
ställas under offentlig tillsyn.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 339.
1002 43 4
50
Kungl. Majlis proposition nr 339.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att den lokala tillsynen tills
vidare lämpligen kan under socialstyrelsens överinseende utövas av de hos
länens barnavårdsförbund anställda barnavårdsombuden, vilka redan nu i
visst avseende äro underställda socialstyrelsen. Länsstyrelsen anser nämligen
icke den tillsyn, som enligt barnavårdslagen tillkommer barnavårdsnämnden,
tillfyllest.
Länsstyrelsernas ställning. Tre länsstyrelser ha anmärkt på att länsstyrelserna
enligt förslaget helt ställts utanför den kontrollerande verksamheten.
Enligt länsstyrelsens i Gotlands län uppfattning böra ansökningshandlingarna
om statsbidrag av barnavårdsnämnden inlämnas till vederbörande
länsstyrelse, som har att efter förste provinsialläkarens hörande med eget
yttrande översända desamma till socialstyrelsen. Länsstyrelsen i Värmlands
län finner med stöd av 20 § lagen örn samhällets barnavård m. m., enligt vilken
länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att barnavårdsverksamheten
ändamålsenligt ordnas och handhaves, lämpligt att länsstyrelserna beredas
tillfälle avgiva yttranden i ärenden angående statsbidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner en medverkan
från länsstyrelsernas sida naturlig med hänsyn till de befogenheter
som tillkomma dessa på barnavårdens område.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län anför:
Den förebyggande mödra- och barnavården, distriktsvården, hälsovården i
övrigt och sjukvården ha i länsstyrelserna ett för länen centralt övervakande
organ. Inom landstingsområdena, vilka oftast sammanfalla med länsgränserna,
utöva landstingen en till synes ständigt utökad, delvis statsunderstödd hälsooch
sjukvård av stor omfattning, på skilda områden. Det är synnerligen angeläget,
att den halvöppna barnavårdens organisation icke brytes loss från sitt
länssammanhang. Detta skulle ske i väsentliga delar örn befolkningsutredningens
förslag med kungörelse angående statsbidrag till drift av anstalter för
halvöppen barnavård antoges i oförändrat skick. Enligt befolkningsutredningens
förslag skulle det i stort sett endast bli två myndigheter för föreslagna
verksamheten, lokalt barnavårdsnämnden och centralt socialstyrelsen.
Anstalternas lokaler skulle godkännas av vederbörande förste provinsialläkare
eller förste stadsläkare. Jag har i det läge frågan nu kommit icke något att
erinra mot socialstyrelsen som centralmyndighet för den halvöppna barnavården,
men det vore mycket olyckligt, örn länens administrativa organ och
organisationer för hälso- och sjukvården ställdes utanför densamma. Den
nu föreslagna verksamheten bör anknytas till länsstyrelserna. Några olägenheter
— särskilt som fördröjande faktor för ärendenas behandling — synas
icke behöva befaras därigenom. Vid första granskningen för godkännande
av nya anstalter kan man icke undvara att höra länsstyrelserna, som då
inhämta yttrande från vederbörande landsfiskal, barnavårdsnämnd, tjänsteläkare
och länsarkitekt. En dylik utredning av ärendet behöver icke taga
många veckor och värdet därav är säkerligen mycket stort. Aven ansökningar
för fortsatt statsbidrag till halvöppna barnavården böra granskas av
länsstyrelserna.
Detaljutformningen av åtgärderna under budgetåret 1943/44.
Erinringar ha anförts beträffande principerna för statsbidraget. Främst har
därvid påpekats att det''förhållandet, att statsbidrag endast skulle utgå till
nyinrättade institutioner eller nyinrättad avdelning innebure orättvisa gentemot
de redan förefintliga anstalterna och mot de kommuner, där det redan
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
på ett föredömligt sätt är sörjt för den halvöppna barnavården. Inrättandet
av ett antal nya statsunderstödda institutioner kan komma att skapa svårigheter
av ekonomiskt slag för äldre anstalter. Denna uppfattning har
framförts av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, som dock trots dessa erinringar
icke anser sig böra avstyrka förslaget i denna del, socialvårdslcommittén,
svenska fattigvårds- och harnavårdsförhundet, pedagogiska föreningen för förskoleåldern,
, länsstyrelsen i Uppsala län.
Utöver den ovan anförda synpunkten framhåller socialstyrelsen att enligt
dess erfarenheter de arbetsmarknadspolitiska skälen tala för bidrag även till
redan förefintliga anstalter. Rådande dyrtid kan nämligen lätt komma att
leda till ett nedläggande av dessa kanske i en utsträckning, som ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt kan bliva bekymmersam. Vidare bör det ej förbigås,
att då dessa institutioner arbeta under betryckta förhållanden den
föreslagna ordningen måste komma att innebära en svår frestelse för dem
att lägga ned sin verksamhet för att sedan — med statsbidrag — börja på
nytt i en annan gestalt. Den bidragsbeviljande myndigheten kan här komma
att ställas i en mycket svår situation. Styrelsen finner det därför angeläget
att alla möjligheter prövas för att åtminstone något bidrag skall kunna utgå
till redan existerande institutioner.
Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt utgör behovet av tillsyn över
den halvöppna dagvården. För närvarande står denna helt och hållet utanför
all offentlig kontroll. Detta förhållande finner styrelsen med hänsyn till
verksamhetens art och betydelse och styrelsens erfarenheter från den sociala
barnavården i övrigt icke kunna försvaras. Enligt utredningens förslag skulle
emellertid detta förhållande tills vidare komma att bestå, eftersom tillsynen
skulle komma att gälla endast de nytillkommande institutionerna. Vad utredningen
uttalat örn viss tillsynsrätt över icke statsunderstödda anstalter
finner socialstyrelsen sakna stöd i lagstiftningen. Örn däremot bidrag lämnas
även till redan existerande institutioner, dragas även dessa därigenom in
under tillsynen.
. Styrelsen, vilken som redan anförts, är av den uppfattningen att statsbidraget
principiellt bör utgå för lönekostnaderna, finner det därför angeläget,
att alla möjligheter prövas för att åtminstone något statsbidrag må
kunna utgå under budgetåret 1943/44 till alla existerande, godkända institutioner
i form av ett begränsat lönebidrag. Styrelsen är medveten örn att
statsfinansiella svårigheter utgöra hinder för att dylikt bidrag får utgå av
samma storlek som erfordras för att främja tillkomsten av nya institutioner.
Med utgångspunkt i utredningens beräkningar finner styrelsen, att ett statsbidrag
till redan existerande institutionerna begränsat till 10 procent av
lönekostnaderna skulle uppgå till 165,000 kronor för ett år.
Aven örn detta bidrag är mycket lågt, torde det icke bliva betydelselöst.
Örn möjligt borde det dock sättas högre, t. ex. till varvid årskostnaden
skulle bliva 275,000 kronor. Därigenom skulle bättre tillgodoses det
angelägna önskemålet att icke göra klyftan mellan äldre och yngre institutioner
för stor. Därest bidrag icke anses kunna efter dylika allmänna grunder
tillerkännas _ redan existerande institutioner, vill styrelsen ifrågasätta, huruvida
dock icke ett visst belopp kunde ställas till styrelsens förfogande för
bistånd åt mera beträngda institutioner efter prövning från fall till fall.
Hellre än att detta önskemål helt avvisas, bör bidraget till nya institutioner
sänkas b ex. så att den andel av lönekostnaderna (''/s), som utredningen
tänkt sig, bibeliålles, ehuru det föreslagna matkostnadsbidraget bortfaller.
Beträffande statsbidragsvillkoren för ny anstalt eller nyinrättad avdel.
ning finner socialstyrelsen, att utredningen i fråga örn begränsning sträckt
52
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
sig längre än vad som kan vara nödvändigt. Enligt förslaget skulle det för
driftbidrag till ny anstalt eller nyinrättad avdelning gälla som ofrånkomlig
förutsättning, att arbetsmarknadskommissionen ur sina synpunkter ansett sig
kunna tillstyrka dess inrättande. Aven örn denna synpunkt bör vara den
huvudsakliga, kan det dock tänkas fall, där visserligen förefintliga men dock
mindre starkt accentuerade arbetsmarknadsskäl i förening med sociala och
andra synpunkter böra föranleda bifall till en ansökan. Styrelsen finner det
olämpligt, att den bidragsbeviljande myndigheten då icke skulle äga någon
möjlighet att lämna bidrag och vill därför föreslå en uppmjukning av ifrågavarande
bestämmelse, lämpligen på så sätt, att arbetsmarknadskommissionens
yttrande alltid skall inhämtas.
Socialvår dskommittén anför:
Enligt förslaget skola bidragen under budgetåret 1943/44 endast avse
nyinrättade hem. Även örn fråga endast är örn det närmaste budgetåret,
kan enligt kommitténs förmenande menliga följder uppstå genom en dylik
begränsning av statsbidragen. Dessutom synes det kommittén varå betänkligt
ur principiell synpunkt att lämna nyupprättade daghem bidrag till verksamheten
under det att äldre hem, vilka kunna lia stora ekonomiska svårigheter
att uppehålla verksamheten, icke erhålla det allmännas stöd. Därest
kostbidragen slopades, skulle också inom den av befolkningsutredningen
föreslagna kostnadsramen finnas mölighet att lämna bidrag till åtminstone
vissa äldre hem. En annan fråga är, att det måhända av arbetsmarknadsskäl
kan vara påkallat att de nya hemmen få ett visst företräde. Ytterligare
ett skäl att utsträcka bidragen till äldre hem torde ligga däri, att det måste
starkt ifrågasättas, huruvida nya hem verkligen skola kunna inrättas under
nästföljande budgetår till det antal, som befolkningsutredningen förutsatt.
Häremot talar framförallt svårigheten att erhålla kvalificerad personal till
nya hem i erforderlig utsträckning. Enligt kommitténs mening har befolkningsutredningen
underskattat personalsvårigheterna. De vägar, på vilka
dessa enligt utredningens förslag skola lösas, torde icke vara framkomliga
i den utsträckning befolkningsutredningen antagit.
Kommittén finner det icke erforderligt, att statsbidragsgrunderna angivas
i en kungörelse. Lämpligare torde vara att ett visst belopp, exempelvis
det som befolkningsutredningen föreslagit, ställes till socialstyrelsens förfogande
att fördelas såsom bidrag till den halvöppna barnavården, varvid
de i utkastet till kungörelse angivna grunderna med vissa jämkningar kunna
tillämpas.
Pedagogiska föreningen för förskoleåldern anför:
I sitt förslag till åtgärder under budgetåret 1943/44 föreslår utredningen,
att statsbidrag under sagda budgetår skall utgå endast till nyinrättade institutioner
eller avdelningar; detta avses som ett provisorium intill dess det
s. k. fredsprogrammet kan genomföras. Yi vilja framhålla, att örn det kan
anses skäligt att för barnträdgårdsledarinnorna i allmänhet beräkna samma
lön som för småskollärarinnorna, så torde det kunna anses som än mer berättigat
att i första hand de, som i åratal lidit under på många håll upprörande
löne- och arbetsförhållanden, nu omedelbart borde tillerkännas åtminstone
den föreslagna minimilönen. Skulle nya institutioner, men ej
redan existerande, med hjälp av statsbidraget kunna erbjuda denna minimilön,
föreligger risk för att arbetskraften droges till de förra. Med den brist
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
på utbildad personal, som redan nu gör sig starkt gällande, skulle detta
sannolikt innebära, att en del äldre institutioner tvingades inskränka eller
kanske helt nedlägga sin verksamhet, varför den åsyftade ökningen av småbarnsinstitutionernas
antal ej kunde nås. Pedagogiska föreningen för förskoleåldern
hemställer därför, att utredningens fredsprogram i detta hänseende
genomfötes redan under budgetåret 1943/44.
Stockholms stads borgarrådsheredning påyrkar, att statsbidrag även måtte
komma till del i drift varande daghem och lekskolor under förutsättning att
arbetsmarknadskommissionen anser dessa institutioner vara ur arbetsmarknadssynpunkt
motiverade å orten i fråga. Som skäl härför anföras synpunkter,
som framlagts av stadens kammarkontor:
Utbetalande av statsbidrag i vad det avser redan befintliga anstalter
skulle emellertid icke i och för sig innebära någon sådan utökning av
barnavårdsorganisationen, som i nuvarande ekonomiska läge anses böra
undvikas, utan endast giva ett konkret uttryck åt uppfattningen örn statens
skäliga intresse i verksamheten med dess nuvarande omfattning. Någon
anledning synes därför icke föreligga att med hänvisning till finansiella
förhållanden hellre låta kommunerna än staten svara för att detta samhällsintresse
tillgodoses. Det må vidare framhållas, att avsikten med den föreslagna
konsulent- eller inspektörsbefattningen vid socialstyrelsen för den
halvöppna barnavården icke torde kunna uppnås, därest icke med innehavarens
ämbetsutövning förbindes den kontroll och den direktivgivning,
som skulle följa av statsbidragssystemets tillämpning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att statsbidrag till nyinrättad anstalt
eller avdelning företrädesvis böra komma av kommun inrättad eller
utvidgad anstalt till del.
En del av remissinstanserna, som ansluter sig till utredningens förslag
örn provisoriska stödåtgärder under budgetåret 1943/44 men som avstyrkt
fredsprogrammet eller uttalat sin tveksamhet örn lämpligheten att redan nu
uppdraga riktlinjer för en kommande verksamhet, har med denna utgångspunkt
ifrågasatt nödvändigheten av att för närvarande inrätta en till socialstyrelsen
knuten konsulent- och inspektörsbefattning.
Statskontoret anför:
Enligt vad som i betänkandet upplyses, förekomma emellertid icke vid
nu befintliga anstalter några missförhållanden, för vilkas rättande inspektion
eller rådgivning skulle vara erforderlig. Uppgiften att öva tillsyn över nytillkommande
anstalter och avdelningar, för vilka statsbidrag skall utgå,
lärer icke bliva så tidskrävande, att därav motiveras inrättandet av en särskild
befattning. Då slutligen tillskapandet av en sådan befattning måste
anses innefatta ett föregripande av den prövning, som fredsprogrammet i
sinom tid kommer att underkastas, finner sig statskontoret icke kunna tillstyrka
förslaget i denna del.
Liknande synpunkter anföras av svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelserna
i Stockholms län och Västmanlands län föreslå, att ifrågavarande
uppgifter provisoriskt anförtros åt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om icke tills vidare uppgifterna
kunde anförtros barnavårdsinspektrisen. Liknande uppfattning anföres av
länsstyrelserna i Kristianstads och Alvsborgs län.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Beträffande den i förslaget framförda tanken att en ettårig kompletteringskurs
skulle anordnas, anför statskontoret, att det enligt dess mening
icke föreligger anledning att uppställa skärpta krav beträffande den här avsedda
vårdpersonalens kvalifikationer. Därutöver framhåller statskontoret,
att då denna kurs knappast skulle kunna avslutas förr än den 1 juli 1944, densamma
icke skulle kunna upphjälpa kvalifikationerna hos den personal, som
på grund av den förordade utbyggnaden av vårdverksamheten måste nyanställas
för budgetåret 1943/44. Huruvida och i vad mån personalutökning
kan bliva behövlig efter utgången av sistnämnda budgetår, lärer icke kunna
bedömas. Att under sådana omständigheter anordna en ettårig kompletteringskurs
synes knappast försvarligt. Statskontoret avstyrker alltså förslaget
härom.
V. Departementschefen.
Den Behovet av institutioner för s. k. halvöppen barnavård har framträtt med
barliavårdens större styrka i det moderna samhället. Detta är bakgrunden till att enbetydelse.
skilda, sammanslutningar och kommuner sedan länge funnit det angeläget
att söka tillgodose de mest trängande behoven. Härvid har ett berömvärt
och ofta uppoffrande arbete nedlagts, och man har på detta område
kommit fram till ett institutionsväsen, som nu visar en viss stadga. De
undersökningar, som verkställts, ådagalägga emellertid, att de anstalter, som
för närvarande finnas, icke räcka till för det föreliggande behovet, och att
på flera håll de ekonomiska resurser och den erfarenhet fattas, som kunna
möjliggöra tillgodoseendet av den standard, som vore önskvärd. Jag finner
det därför naturligt, att statsmakterna genom inspektions- och stödverksamhet
främjar utvecklingen av den halvöppna barnavården, så att den i
standardavseende kommer i nivå med samhällets övriga institutioner för de
ungas vård och fostran.
De skäl för att det allmänna må främja en utveckling av den halvöppna
barnavården, vilka framlagts av 1941 års befolkningsutredning, kan jag ansluta
mig till. Jag vill understryka den betydelse som denna vårdform har
för underlättandet av familjebildningen och som hjälp åt mödrarna i många
familjer. I de inkomstklasser, där icke möjlighet finnes för anställande av
hembiträde eller där sådant av andra orsaker icke kan erhållas, törde den
bundenhet, som barnen innebära för modern, ha verkat i nativitetshämmande
riktning. Denna bundenhet har ökat i och med att i den moderna tätbebyggelsen
trafikförhållandena och även i övrigt mera komplicerade levnadsförhållanden
göra en ökad tillsyn över barnen erforderlig. Det bör ligga i
samhällets intresse att skapa institutioner, som underlätta för familjerna att
ge barnen den bästa möjliga tillsyn och vård. Den halvöppa barnavården
ersätter sålunda icke fostran och vård i familjen utan är ett komplement
till denna. Örn den till viss del underlättar mödrarnas arbete, kan man
förvänta sig, att mödrarna och familjerna därigenom med större energi och
glädje kunna ägna sig åt omvårdnaden av de små. Påståendet att den halvöppna
barnavården är ägnad att upplösa familjebanden, finner jag icke tillräckligt
genomtänkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 339. 55
Den diskussion, som förts beträffande lämpligheten av att mödrar lia förvärvsarbete,
Ilar i stort sett en akademisk karaktär. Det faktum man kan
utgå från är att kvinnlig arbetskraft i ökad utsträckning användes inom näringslivet.
Samhällets uppgift blir närmast att tillse, att förvärvsarbetet icke
försvårar deras möjlighet att skaffa sig barn och att det icke inverkar menligt
på barnens fysiska och psykiska hälsa. När lagstiftning införts om
förbud mot avskedande i samband med äktenskap och havandeskap, har
samhället principiellt slagit in på denna linje. En statlig verksamhet, som
tar sikte på att underlätta barnens skötsel och vård, då modern har förvärvsarbete,
innebär närmast en fortsättning av denna linje. Härvidlag gäller
det för samhället att medverka till att erforderliga institutioner komma till
stånd och att tillse att dessa tillgodose de krav på vård av barnen, som
kunna anses önskvärda.
Diskussionen örn vilka institutioner, som te sig lämpliga och ändamålsenliga
för barnen, har i betydande utsträckning kommit att röra daghemmen
för småbarnen, de s. k. spädbarnskrubborna. Det har framhållits att
lämpligare än att inrätta spädbarnskrubbor vore att lämna sådant stöd åt
mödrarna, att de under lämplig tid kunde helt frikopplas från arbete efter
barnets ankomst. Erfarenheten vittnar emellertid om, att ett stort antal
mödrar för närvarande av ekonomiska skäl har behov av att så snart
som möjligt åter komma i arbete efter barnsbörden. Örn familjens ekonomi
är uppbyggd på att båda makarna lia inkomst, kan, i synnerhet
då inkomsterna äro låga, en längre bortovaro från arbete med åtföljande
inkomstbortfall medföra rubbningar i familjens ekonomi. Då för närvarande
icke ett statligt bidrag till mödrarna av den storlek att det kan
kompensera inkomstminskningen kan övervägas, torde tills vidare ingen
annan utväg finnas än att tillgodose förevarande behov av barnavård genom
spädbarnskrubbor. Att en lösning efter andra linjer bör kunna ligga
inom möjlighetens ram kan jag icke underlåta att erinra örn. Överstyrelsen
för röda korset har pekat på att enligt undersökningar, som befolkningsutredningen
låtit verkställa, kostnaderna per barn och dag i en angiven
spädbarnskrubba i Stockholm uppgingo till 4 kronor 87 öre. En krona
av dessa täcktes av föräldrarnas avgifter. Det ligger här nära till hands att
tänka sig, att ett direkt utbetalande till modern av ett belopp, som kanske
icke behövde överstiga de kostnader, som kommuner, sammanslutningar
och staten bära för ett spädbarn vid halvöppen vård, skulle göra det möjligt
för henne att under behövlig tid stanna hemma från arbetet.
Trots de vanskligheter, som äro förenade med spädbarnsvård i krubba,
kan jag icke finna, att särskild restriktivitet bör vara påkallad beträffande
utvecklingen av spädbarnskrubborna, så länge icke andra åtgärder vidtagits
för att stödja förvärvsarbetande mödrar rinder den tid, då de ägna sig åt
spädbarnens vård. Det är icke sannolikt, att mödrarna i de fall, då familjerna
äro beroende av deras inkomster, skulle komma att avstå från förvärvsarbete
under barnens första levnadsår endast på grund därav att späd
-
Spädbarns
krubbor.
Daghem för
äldre barn.
Eftermiddags
hem.
Lekskolor.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
barnskrubba saknas i orten. Bristen på barnkrubbor går istället ut över
barnens vård.
Yad daghemsvården för äldre barn beträffar lia icke de farhågor, som
yppats, varit så starka som beträffande daghemsvård för spädbarn. Dock
har fran flera håll i likhet med vad befolkningsutredningen gjort, understrukits,
att även denna vård måste betraktas som en nödfallsutväg, för det
fall då förvärvsarbete är en nödvändighet för en moder. Det har dels framhållits,
att det ur barnens synpunkt icke kan vara lyckligt, att dessa icke
äro under moderns vård, dels att förvärvsarbete för mödrarna är synnerligen
ansträngande, då barnen äro små. Då emellertid näringslivet tar de gifta
kvinnornas arbetskraft i anspråk i allt större utsträckning, får detta faktum
bilda utgångspunkten vid bedömandet av det sociala värdet av daghem.
Daghemmet blir då den hjälp samhället erbjuder dessa kvinnor för att sätta
dem i stånd att skaffa och uppfostra barn.
Skapas icke dylika institutioner, kan följden bli antingen att familjen
uraktlåter att skaffa barn eller uppskjuter detta så länge som möjligt eller
att, i de fall då familjen skaffar barn, dess ekonomiska standard sjunker,
vilket i regel medför psykologiska reaktioner av icke önskvärd art. I de
icke få fall, då modern ändock av ekonomiska skäl pressas till arbete, blir
detta vanligen hjälparbete, och barnet blir utan tillsyn eller under tillsyn
av grannar och släktingar, då modern är i arbete. Jag finner, att, trots de
betänkligheter som anförts beträffande daghemsvården, situationen är sådan
att denna vårdform för ett stort antal föräldrar och barn icke är en nödlösning
utan den bästa till buds stående lösningen i deras speciella fall.
Eftermiddagshemmen äro ett naturligt komplement till daghemmen i och
för omhändertagande av barn i skolåldern, vars mödrar arbeta i näringslivet.
De ha därtill uppgiften att kunna ge barn i trångbodda hem möjlighet
till sysselsättning på fritiden efter skolarbetets slut. Ur båda dessa
synpunkter finner jag, att denna institution bör lämnas ett stöd och en
tillsyn, som kunna främja dess utveckling.
Lekskolornas verksamhet, av utredningen även benämnd lialvdagsvård,
innebär en gruppvis ordnad pedagogisk lekverksamhet, som framförts av
reformpedagogiska riktningar och vars värde för barnens utveckling nått ett
allt vidare erkännande. Att det här är fråga örn en verksamhetsform, som
icke i första hand har att lösa en social tvångssituation, framgår redan
därav att nu existerande privata lekskolor i stor utsträckning bygga sin
verksamhet på barn ur välsituerade kretsar. Det ligger i sakens natur att
skolorna borde kunna få än större betydelse för barn i trångbodda familjer.
Men även ur mödrarnas synpunkt finner jag verksamheten betydelsefull.
Erfarenheten vittnar om att barnens skolgång innebär en lättnad för mödrarna
i deras arbete. Några timmars lekskoleverksamhet för barn i förskoleåldern
skulle på samma sätt innebära en lindring i moderns arbete. Det
57
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
synes vidare finnas möjligheter att så utveckla lekskoleverksamlieten, att
barnens vistelse på lekskola möjliggör för mödrarna att taga deltidsarbete.
I allmänhet pågår visserligen lekskoleverksamlieten endast 2—3 timmar per
dag, men på vissa orter (Stockholm, Göteborg, Norrköping) har verksamheten
utsträckts till 6 timmar. Om lekskolorna även skola kunna få en
■ funktion i detta avseende, böra emellertid anstalter vidtagas för möjlighet
till isolering av infekterade barn, som icke kunna hemsändas, när modern
är borta från hemmet.
Det framgår av det anförda att jag icke funnit de erinringar, som framförts
mot den halvöppna barnavården eller mot statsbidrag åt densamma,
vara vägande. De institutionstyper, som framkommit efter hand, motsvara
ett föreliggande behov av vårdformer, och jag kan ansluta mig till de allmänna
riktlinjer, som uppdragits av befolkningsutredningen i dess fredsprogram.
I likhet med befolkningsutredningen finner jag, att anstalt för halvöppen
barnavård, som erhåller statsbidrag, bör stå under statlig översyn och inspektion.
Denna tillsyn bör omfatta institutionens lämplighet ur social,
hygienisk och pedagogisk synpunkt. Av skäl som anförts av befolkningsutredningen
framstår det som lämpligt, att tillsynen åtminstone tills vidare
centralt handhaves av socialstyrelsen, som tillika föreslås bli bidragsbeviljande
myndighet. Behovet av en offentlig översyn har omvittnats i flera
remissyttranden, men det har även framhållits, att en statlig kontroll vore
ägnad att hämma de lokala initiativen på detta område. Utan att underskatta
de värdefulla och uppoffrande initiativ, som tagits av enskilda, sammanslutningar
och kommuner på detta område, delar jag deras mening, som
framhålla, att denna för barnen och familjen betydelsefulla verksamhet nu
nått en sådan omfattning att för skapandet av en fullt tillfredsställande
standard över hela fältet en statlig konsulentverksamhet bör bli av betydelse.
Vid sidan av de sociala synpunkter, som måste läggas på verksamheten,
träda de pedagogiska i förgrunden. De ökade insikterna örn förskoleålderns
betydelse för individens karaktärsdaning och livsinriktning tala för att samhället
bör tillse, att det institutionsväsen varom här är fråga ej blott i hygieniskt
avseende utan även i pedagogiskt håller jämna steg med utvecklingen
och att det kan tillgodogöras de erfarenheter, som föreligga på detta område
av barnavård. Befolkningsutredningen har ifrågasatt, örn icke inspektionen
av den pedagogiska sidan av den halvöppna barnavården borde anförtros
åt skolöverstyrelsen, men har stannat vid att förorda, att även denna sida av
verksamheten inspekteras av socialstyrelsen. Emellertid förhåller det sig
otvivelaktigt så, att de pedagogiska frågor, som möta på förskolestadiet,
icke kunna anses vara mindre betydelsefulla än de motsvarande problem,
som erbjuda sig under de första åren i den egentliga barnaskolan. De förra
stå ock i sådant samband med de senare, att det ej kan anses befogat, att
överinseendet i pedagogiskt hänseende av lekskoleverksamlieten anförtros
Tillsyns
myndighet.
Statsbidragets
utformning.
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
åt annan myndighet ån inspektionen av det allmänna skolväsendet. Med
hänsyn härtill förordar jag, efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet,
att på skolöverstyrelsen skall ankomma att ha inseendet ur pedagogisk
synpunkt över verksamheten vid lekskolor och daghem.
Den lokala tillsynen av ifrågavarande anstalter torde böra, såsom befolkningsutredningen
föreslår, handhavas av barnavårdsnämnderna. Utom
nämndens befattning med ansökningarna örn statsbidrag, varvid nämnden
bär att yttra sig i ärendet, tillkommer det den på grund av dess uppgifter
enligt barnavårdslagen att öva en allmän tillsyn över anstalterna för halvöppen
barnavård, även örn dessa icke skulle åtnjuta statsbidrag. Då barnavårdsnämnden
har att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande
förhållandena i avseende å barns vård och fostran och då den därtill bör
främja tillkomsten och utvecklingen av anstalter till stöd för hemuppfostran,
följer härav, att nämnden bör lia möjlighet att skaffa sig kännedom örn under
vilka förhållanden barnen handhavas i anstalterna för halvöppen barnavård.
Däremot torde nämnden enligt gällande författningar sakna befogenheter
att begära förändringar i anstalternas utrustning och drift, för så vitt icke
förhållandena vid anstalt äro sådana att det enligt barnavårdslagen ankommer
på nämnden att ingripa. I de fall, då kommun beviljar anslag
till anstalt för halvöppen barnavård, böra därmed förknippas ytterligare
befogenheter för barnavårdsnämnden, varvid denna i samråd med den föreslagna
statliga konsulenten bör utöva en kontinuerlig kontroll över ifrågavarande
anstalt.
Med hänvisning till den halvöppna barnavårdens pedagogiska betydelse
har det framhållits, att det vore önskvärt, att även de lokala skolmyndigheterna
ägde viss tillsynsrätt över denna verksamhet. Jag finner denna
synpunkt värd beaktande, men anser mig ej under det stadium av delvis
försökskaraktär, som de föreslagna anordningarna representera, kunna avge
förslag till lösning av denna fråga.
Befolkningsutredningen förutsätter, att ett statligt stöd åt den halvöppna
barnavården i den utsträckning, som kan anses önskvärd och ändamålsenlig,
för närvarande icke kan åstadkommas på grund av det statsfinansiella läget.
Utredningen anser det ändock önskvärt, att genom ett principbeslut riktlinjer
uppdragas för statens framtida bidragsverksamhet. Härigenom skulle
de kommuner, sammanslutningar och bolag, som driva eller ha för avsikt
att driva dylika institutioner, få en norm att gå efter. Ehuru jag anser, att
staten bör ekonomiskt stödja barnkrubbeverksamheten i allmänhet och icke
förbiser betydelsen av att ett principbeslut nu fattades, finner jag dock
den tveksamhet, som uttalats av ett flertal remissinstanser rörande lämpligheten
att i nuvarande läge så att säga låsa fast statsmakterna vid ett
detaljerat program, som icke kan realiseras förrän i en framtid, vara befogad.
Något principbeslut rörande det framtida ordnandet av den halvöppna barnavården
bör därför nu ej fattas.
För befolkningsutredningens förslag att en begränsad stödverksamhet bör
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
genomföras redan under budgetåret 1943/44 finner jag starka skäl tala. De
arbetsmarknadspolitiska motiveringar som anförts finner jag bärande. En
sålunda begränsad verksamhet bör få karaktären av en försöksverksamhet,
vid vilken värdefulla erfarenheter kunna utvinnas. Man bör räkna med att
dessa erfarenheter kunna föranleda ändringar i de riktlinjer som uppdragits
av befolkningsutredningen. Den synpunkten att det är angeläget, att institutionernas
huvudmän och föreståndare ha vissa normer att gå efter beträffande
den allmänna standard, som är önskvärd och som av statsmakterna betraktas
som ett villkor för statsbidrag, bör kunna tillgodoses därigenom, att den
bidragsbeviljande och inspekterande myndigheten upprätthåller en konsulentverksamhet,
varvid de grunder, som av befolkningsutredningen uppdragits
för statsbidrag och som innehållas i dess förslag till kungörelse, eventuellt
med vissa jämkningar beaktas.
I anslutning till det ovan anförda föreslår jag, att statsbidrag under
budgetåret 1943/44 skall utgå till nyinrättad institution för halvöppen barnavård
eller nyinrättad avdelning vid redan existerande institution, örn med
hänsyn till ifrågavarande orts behov av kvinnlig arbetskraft dess inrättande
befinnes påkallat. Statsbidrag må under samma förutsättning utgå även till
äldre institution, därest den anslagsbeviljande myndigheten så prövar skäligt
med hänsyn till institutionens svaga ekonomi och med hänsyn till det
ekonomiska läget i den kommun, där institutionen är belägen. Vid tilldelningen
av statsbidrag bör tillses, att bidrag icke lämnas för ett större
antal platser än som kan anses motsvara kommunens normala behov.
Enligt min uppfattning bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan att
skapa institutioner på landsbygden, vilka kunna mottaga barn i olika åldrar
under tidsperioder, då skördearbetet kräver särskilt riklig tillgång på kvinnlig
arbetskraft. Det torde komma att visa sig lämpligt, att dessa mer eller
mindre provisoriska anstalter få möjligheter att omhänderhava barnen icke
allenast under dagen utan även under natten. Härigenom komma visserligen
dessa institutioner att falla utanför vad som i vanliga fall menas med halvöppen
barnavård, men det samhälleliga värdet av att barnen bliva föremål
för omvårdnad under ifrågavarande tidsperioder synes mig vara så betydande,
att medel till en experimentverksamhet för att finna de lämpliga
formerna för statsstöd böra utgå från nu ifrågavarande anslag. Självfallet
böra garantier skapas för att barnen erhålla erforderlig tillsyn och omvårdnad
samt att näringsstandarden, i den mån mat erhålles å anstalterna, är
tillfredsställande. Detta torde kunna uppnås även örn de personer, som anförtros
ledningen av institutionerna, icke fylla de kompetenskrav, som uppställas
för skötseln av andra institutioner för halvöppen barnavård.
Beslut om statsbidrag bör meddelas av socialstyrelsen, om statens arbetsmarknadskommission
med hänsyn till ortens behov av kvinnlig arbetskraft
finner behov av ifrågavarande inrättning eller avdelning föreligga.
Det torde kunna förekomma fall, då förefintliga men dock mindre starkt
accentuerade arbetsmarknadsskäl i förening med sociala och andra synpunkter
kunna tala för att statsbidrag bör utgå. Jag finner, att socialstyrel
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
sen bör ha möjlighet att i dylika fall, även om arbetsmarknadskommissionen
från sina synpunkter icke tillstyrkt ansökan örn statsbidrag, efter noggrann
prövning och under hänsynstagande till ortens ekonomiska förhållanden
medgiva statsbidrag. Härvid har jag i första hand haft lekskoleväsendet i
tankarna. Aven örn den arbetsmarknadspolitiska effekten av en lekskola
blir begränsad, torde sociala omständigheter i förening med en kommuns
ekonomiska förhållanden kunna väga så starkt, att statsbidrag bör kunna
ifrågakomma.
I likhet med befolkningsutredningen föreslår jag, att statsbidrag må kunna
utgå till institution, som till huvudman har kommun, stiftelse, förening eller
industriföretag. Ehuru jag liksom utredningen å ena sidan finner det önskvärt,
att kommunerna i större utsträckning än som hittills varit fallet ville
uppmuntra och ägna sig åt den halvöppna barnavården, finner jag å andra
sidan icke ändamålsenligt, att statsbidrag allenast lämnas åt av kommun
nyinrättad anstalt eller avdelning, då det icke kan förutsättas, att det kommunala
intresset ännu är tillräckligt starkt för att det föreliggande behovet
i huvudsak skulle kunna tillgodoses genom kommunala initiativ. Det har
anförts, att även av enskild person drivna institutioner borde kunna komma
i åtnjutande av statsbidrag. Såsom befolkningsutredningen framhållit torde
den standard, som det är önskvärt att den halvöppna barnavården uppnår,
bättre kunna tillgodoses, örn från rätt till statsbidrag uteslötes institutioner,
drivna av enskild person. Den stadga och kontinuitet, som är önskvärd
för en institution, torde endast kunna uppnås, örn bakom densamma står
kommun, stiftelse, förening eller industriföretag.
Jag ansluter mig till befolkningsutredningens förslag, att statsbidrag
under budgetåret 1943/44 endast bör utgå till driftkostnaderna. Med hänsyn
till att anläggningskostnaderna för en institution av tillfredsställande standard
för närvarande ställa sig höga och statsbidrag härför icke kan utgå
annat än i den mån allmänna arvsfonden kan ställa medel till förfogande,
vill jag likaledes ansluta mig till utredningens förslag, att socialstyrelsen
bör kunna för ett år i sänder lämna anstalt dispens från de föreskrifter
beträffande institutionernas utrustning, som den kan komma att fastställa.
Yad de allmänna villkoren beträffar, bör socialstyrelsen kunna utfärda
föreskrifter i huvudsaklig anslutning till befolkningsutredningens förslag. Då
socialstyrelsens tillsynsverksamhet tills vidare kommer att ha försökskaraktär,
anser jag mig icke ha anledning att upptaga till diskussion de erinringar,
som gjorts rörande vissa av befolkningsutredningens närmare anvisningar
örn anstalternas utrustning och drift. Den erfarenhet, som vinnes, torde
ge vid händen, i vilken utsträckning dessa böra beaktas vid uppställandet
av föreskrifter och anvisningar. Föreskrifter rörande anstalternas hygieniska
förhållanden böra av socialstyrelsen lämnas i samråd med medicinalstyrelsen.
Jag föreslår, att statsbidraget utgår dels som lönebidrag och dels som
kostbidrag. Emot de erinringar, som framförts gentemot denna av befolkningsutredningen
föreslagna uppdelning, må anföras, att, ehuru kostbidraget
61
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
torde komplicera beräkningarna av statsbidragets storlek, det dock är av
stort värde för barnen, därigenom att det kan stimulera vederbörande institution
att införa bespisning eller att utöka sin bespisning.
I anslutning till befolkningsutredningen föreslår jag, att kostbidraget utgår
med 15 öre per barn och dag i anstalt, där en måltid lagad mat utspisas,
samt med 30 öre per barn och dag, där minst två måltider lagad
mat utspisas. Med hänsyn till vad som anförts gentemot befolkningsutredningens
förslag att för barn under ett år, mottaget för lieldagsvård, kostbidraget
endast skulle utgå med 15 öre och under beaktande av de höga
kostnader, som äro förbundna med spädbarnsvård av tillfredsställande standard,
finner jag, att även för barn under ett år kostbidraget bör utgå med
30 öre per barn och dag, förutsatt att barnen äro omhändertagna för lieldagsvård,
d. v. s. mer än 6 timmar. Då anstalt omfattar skilda vårdformer,
skall vid beräkningen av kostbidraget, avdelningarna för olika vårdformer
anses som skilda anstalter.
Jag föreslår, att bidrag utgår till avlönande av vid anstalten anställd föreståndarinna,
som genomgått utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor
eller av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten, samt till
avlönande av vid anstalten anställd personal, som uppfyller de villkor, sorn
gälla för föreståndarinna. Härvid bör vid spädbarnskrubbor personal med
barnavårdslärarinneexamen i kompetenshänseende vara likställd med personal
med ovan angiven utbildning.
Som villkor för statsbidrag föreslår befolkningsutredningen, att lönestandarden
vid en anstalt skall fylla vissa minimikrav, som icke oväsentligt
överstiga den nuvarande lönenivån vid många anstalter. I anledning av vad
befolkningsutredningen anfört örn en treårig övergångstid, under vilken statsbidrag
till lön må utgå, även örn lönestandarden vid en anstalt icke fyller
dessa minimikrav, finner jag det böra tillsvidare anstå med fastställandet av
minimilönen.
Jag föreslår därför, att statsbidrag utgår med Vs av de lönebelopp som
institutionens huvudman fastställt såvida icke dessa av socialstyrelsen betecknas
som oskäligt låga. Statsbidraget får dock icke överstiga 7* av de
grundlönebelopp, som i befolkningsutredningens förslag angivas som minimilöner
i respektive dyrortsgrupper. Jag anser mig böra understryka, att
vid fastställande av lönebeloppet för de nyinrättade tjänsterna som riktpunkt
böra tagas lönerna vid anstalter, där en i förhållande till utbildning
och ansvar rimlig lönenivå förekommer.
Jag föreslår, att lönebidrag med Vs av lönebeloppet jämväl skall utgå för
deltidsanställd personal, som uppfyller ovan angivna kompetenskrav eller
av socialstyrelsen förklarats skickad för sin tjänst.
I yttranden över befolkningsutredningens förslag har föreslagits, att statsbidrag
även borde utgå till kostnaderna för den fortlöpande läkarkontroll,
som befolkningsutredningen finner önskvärd vid daghemmen. Det framhålles,
att kostnaderna för denna kunna bliva betungande. Jag finner denna
synpunkt värd beaktande, men anser mig icke, innan ytterligare erfarenhet
62
Vissa
personal
frågor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
vunnits beträffande den halvöppna barnavården och beträffande verkningarna
av statsbidragen, kunna framlägga förslag i detta avseende.
Beträffande förfarandet vid ansökan om statsbidrag ansluter jag mig till
befolkningsutredningens förslag, att ansökningarna skola ställas till socialstyrelsen
samt ingivas till barnavårdsnämnden. Ben erinringen Ilar riktats mot
utredningens förslag pa denna punkt att genom deli föreslagna anordningen
länsorganen förbigås. Då de för budgetåret 1943/44 föreslagna åtgärderna
endast lia en begränsad räckvidd och då länsorganens ställning i socialvården
för närvarande befinner sig under utredning, finner jag, att denna
erinran tills vidare bör lämnas åsido, helst som man torde kunna förutsätta
att, då socialstyrelsen inhämtar arbetsmarknadskommissionens yttrande, denna
i sin tur hör länsarbetsnämnden, varvid ett organ, som företräder länet,
kommer att träda i funktion.
Ehuru socialstyrelsen redan har expertis på barnavårdens område, möta
vid tillsynen av denna verksamhet speciella problem, vilka kräva en fackman,
som odelat eller huvudsakligen kan ägna sig häråt.
Emot befolkningsutredningens förslag, att inom socialstyrelsens byrå för
barnavårdsfrågor inrättas en konsulent- eller inspektörsbefattning för den
halvöppna barnavården, har framförts den uppfattningen, att en dylik konsulentverksamhet
icke skulle vara av behovet påkallad, så länge den
statliga understödsverksamheten inskränker sig till blott ur arbetsmarknadssynpunkt
nyinrättade anstalter eller avdelningar. Denna uppfattning
kan jag icke dela. Även örn anspråk på en kontinuerlig statlig inspektion
och kontroll endast kan ställas gentemot statsunderstödda anstalter,
torde erfarenheten vittna örn behovet av en konsulentverksamhet på området.
För närvarande lia de av kommuner, sammanslutningar och enskilda
drivna anstalterna ingen auktoriserad rådgivningsmyndighet, till
vilken de kunna vända sig i frågor beträffande anstalternas utrustning och
drift. Bedan anordnandet av en statlig konsulentverksamhet skulle mot
en förhållandevis ringa kostnad för statsverket för dem innebära ett tillmötesgående
från statsmakternas sida, som skulle vara av betydelse för
deras verksamhet. Örn vidare den föreslagna bidragsverksamheten även
som avsett skall innebära en försöksverksamhet, där erfarenheter samlas för
en framtida utbyggnad av den statliga verksamheten på detta område, torde
det vara av betydelse att redan nu en befattningshavare tillsättes, som har
möjlighet att tillgodogöra sig dessa erfarenheter.
Pa grund av anförda skäl ansluter jag mig till befolkningsutredningens
förslag att socialstyrelsens byrå för barnavård förstärkes med en konsulent
eller inspektör för den halvöppna barnavården. I avvaktan på att erfarenhet
vinnes av verksamhetens omfattning och av den arbetsbörda, som kommer
att åvila denne befattningshavare, föreslår jag, att tjänsten blir en arvodestjänst
med ett årligt arvode av 10,000 kronor. Arvodet torde böra bestridas
från den i socialstyrelsens stat upptagna anslagsposten till avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal, vilken post för budgetåret 1943/44 beräknats
63
Kungl. Maj-.ts proposition nr 339.
till 671,000 kronor. Då vid denna beräkning hänsyn icke tagits till sagda
arvode, är det möjligt, att vid ett bifall till förslaget posten kan behöva
överskridas. Därest så skulle bliva nödvändigt, torde frågan om dylikt överskridande
få underställas 1944 års riksdag.
De önskemål, som av socialstyrelsen framförts örn ytterligare en tjänsteman
för fullgörandet av de uppgifter, som styrelsens befattning med den
halvöppna barnavården medföra, har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå.
Befolkningsutredningen föreslår, att, för den händelse kompetent personal
i erforderlig utsträckning ej står att uppbringa vid den utökning av den
halvöppna barnavården, som de föreslagna åtgärderna kunna föranleda, det
skall medgivas socialstyrelsen att i samråd med ledningen för seminarierna
för lekskolelärarinnor anordna en kompletteringskurs för personer, som
redan nu arbeta inom den halvöppna barnavården men med bristfällig utbildning,
varigenom dessa skulle kunna erhålla kompetens som lekskolelärarinnor.
Enligt utredningens förslag skulle bidrag till kostnaderna för denna kurs
kunna av Kungl. Majit utanordnas ur reservationsanslaget till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m.
Jag anser mig kunna förorda en sådan anordning. En förutsättning för
att en dylik kurs kommer till stånd, är att det visar sig, att erforderlig
kompetent arbetskraft icke finnes att tillgå. Örn kursen göres ettårig, skulle
de genom kursen utbildade kunna träda i tjänst under år 1945.
Det har visserligen anförts, att denna kompletterande utbildning skulle
vara onödig, men denna uppfattning synes mig vara grundad på bristande
insikt örn de krav, som lämpligen böra ställas på den personal, som i den
halvöppna barnavården handhar barn i förskoleåldern. En utvidgning av
den halvöppna barnavården bör icke få föranleda, att på grund av ett tillfälligt
nödläge beträffande personaltillgången otillräckligt utbildad personal
i större utsträckning dispensvägen erhåller kompetensförklaring.
Beträffande kostnadsberäkningarna för de åtgärder, som föreslås för
budgetåret 1943/44, stöder jag mig på de kalkyler, som gjorts av befolkningsutredningen.
Utredningen räknar med att en utvidgning av den halvöppna
barnavården med 1,500 platser under nästa budgetår kan anses tänkbar.
Under förutsättning att samtliga platser komma att utgöra daghemsplatser,
skulle enligt befolkningsutredningen för årligt statsbidrag vara erforderligt
ett anslag av 200,000 kronor. I den här angivna förutsättningen bör enligt
min mening icke den betydelsen inläggas, att socialstyrelsen under nästa
budgetår endast skulle lämna statsbidrag till daghem. Yisserligen komma,
då utvidgningen lägges efter arbetsmarknadspolitiska linjer, i första hand
daghem och eftermiddagshem i fråga, enär främst dessa vårdformer fylla
de barnavårdsbehov, som inställa sig för mödrar, sysselsatta i näringslivet.
I den mån inrättandet av lekskola skulle kunna tillgodose samma behov
eller beräknas frigöra arbetskraft för hemarbete och dylikt eller eljest sociala
Utbildnings
frågor.
Kostnads
beräkningar.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
skäl tala härför, bör även statsbidrag till nyinrättade lekskolor eller lekskoleavdelningar
kunna utgå.
Då statsbidraget förutsättes utgå halvårsvis i efterskott, komma, förutsatt
att bidrag börjar utgå för tiden från den 1 januari 1944, de 100,000 kronor,
som belöpa sig på budgetåret 1943/44, att utbetalas efter 1 juli 1944.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
medgiva, att under budgetåret 1943/44 må till ett belopp
av högst 100,000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
65
Bilaga.
1941 års befolknlngsutrednings utkast
till
Kungörelse
angående statsbidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Statsbidrag enligt bestämmelserna i denna kungörelse skall utgå till kommun,
stiftelse, förening eller industriföretag för driften av anstalt för halvöppen
barnavård, som prövas fylla ett inom orten befintligt behov.
2§-
Anstalt för halvöppen barnavård skall för att komma i åtnjutande av statsbidrag
stå under tillsyn av socialstyrelsen samt vara anordnad enligt någon
av följande former:
a) daghem för beredande åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern, av
heldags vistelse;
b) lekskola för beredande åt barn i åldern 4—6 år eller åt yngre barn,
vilka äro så utvecklade, att de lämpligen kunna fostras tillsammans med barn
i nyssnämnda ålder, av vistelse och fostran under begränsad tid av dagen;
samt
c) eftermiddagshem för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn
efter skolarbetets slut för dagen.
Har vid lekskola inrättats avdelning för barn i åldern 2—3 år och finner
socialstyrelsen, efter hörande av förste provinsialläkare eller förste stadsläkare,
de hygieniska och pedagogiska krav, som böra ställas på dylik avdelning, vara
tillgodosedda, må statsbidrag utgå till driften jämväl av nämnda avdelning.
3§-
Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:
a) att anstaltens lokaler godkänts såvitt avser daghem av socialstyrelsen
och beträffande annan anstalt av förste provinsialläkare eller förste stadsläkare;
b)
att anstalten står under ledning av person, som genomgått tvåårig utbildning
vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller av socialstyrelsen förklarats
skickad förestå anstalten;
c) att för anstalten gäller reglemente, som av socialstyrelsen godkänts;
samt
d) att verksamheten bedrives enligt en för minst ett år i sänder uppgjord
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 339. io68 <s 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
och av socialstyrelsen godkänd plan, upptagande högsta och lägsta tillåtna
antalet barn, antalet anställda med ovan under b) angiven kompetens samt,
därest avgifter skola utgå för vården, storleken av dessa avgifter.
4§-
Statsbidrag utgår dels såsom bidrag till avlönande av vid anstalten anställd
föreståndarinna samt till avlönande av vid anstalten anställd personal
med i 3 § b) angiven utbildning (lönebidrag), dels ock såsom bidrag till
kostnaderna för bespisning av de vid anstalten mottagna barnen (kostbidrag).
Kostbidrag må utgå allenast jämsides med lönebidrag.
5 §•
Lönebidrag utgår för föreståndarinna samt för personal med i 3 § b)
angiven utbildning, vilka åtnjuta dels årlig grundlön med följande minimibelopp,
nämligen i ortsgrupperna A, B och C 3 000 kronor, i ortsgrupperna
D, E och F 3 450 kronor samt i övriga ortsgrupper 3 900 kronor, allt inberäknat
värdet av utgående naturaförmåner, dels ock ålderstillägg efter tre,
sex, nio och tolv års väl vitsordad tjänstgöring, utgående vartdera med följande
årliga minimibelopp, nämligen i ortsgrupperna A, B och C 150 kronor,
i ortsgrupperna D, E och F 180 kronor samt i övriga ortsgrupper 210 kronor.
Lönebidrag utgår jämväl för personal, som i första stycket sägs, vilken
innehar deltidsanställning vid anstalt. Minimibeloppet av den sådan personal
tillkommande grundlönen bestämmes av socialstyrelsen efter vad med
hänsyn till tjänstgöringstid och andra omständigheter kan anses skäligen
motsvara enligt första stycket bestämd grundlön.
I fråga örn kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den av
Kungl. Majit jämlikt 6 § tredje stycket civila avlöningsreglementet fastställda
fördelningen.
Socialstyrelsen bestämmer för varje anstalt antalet befattningshavare, för
vilka lönebidrag utgår.
Lönebidrag utgår med en tredjedel av grundlönens minimibelopp ävensom
med hela minimibeloppet av utgående ålderstillägg.
6§-
Kostbidrag utgår med 15 öre för barn och dag i anstalt, där en måltid lagad
mat utspisas, samt med 30 öre för barn och dag i anstalt, där minst två måltider
lagad mat utspisas.
För barn under ett år, mottaget för heldagsvård, utgår kostbidrag med
15 öre för barn och dag.
Anstalt, som omfattar olika vårdformer, skall vid tillämpning av denna
paragraf anses såsom skilda anstalter, en för varje vårdform.
7 §•
Ansökning örn statsbidrag skall ställas till socialstyrelsen samt ingivas till
barnavårdsnämnden.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
Ansökning skall innehålla uppgift om de lokaler, i vilka verksamheten är
avsedd att bedrivas, samt de personer, vilka skola förestå anstalten.
Ansökningen skall tillika vara åtföljd av sådant reglemente och sådan plan
som i 3 § sägs ävensom, därest anstalten drives av stiftelse, förening eller
bolag, ett exemplar av sammanslutningens stadgar.
8 §•
Barnavårdsnämnden skall insända ansökningshandlingarna jämte eget yttrande
till socialstyrelsen, som meddelar beslut örn statsbidrag.
Statsbidrag må, allenast örn synnerliga skäl därtill äro, beviljas på grund
av ansökning, som ingivits senare än tre månader före ingången av det verksamhetsår,
för vilket statsbidrag sökes.
Statsbidrag utbetalas halvårsvis i efterskott.
9 §•
Socialstyrelsen äger utfärda de ytterligare föreskrifter, som kunna erfordras
för tillämpningen av denna kungörelse samt för övervakningen av verksamheten
vid anstalt, för vilken statsbidrag utgår.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:506 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1943:260 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten