Sök i Ratio Lex

Angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m

1944-02-18 · 102 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 102 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:132, Angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

1

Nr 132.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anskaffande av

ytterligare en statsisbrytare m. m.; given Stockholms

slott den 18 februari 1944.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen atl bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikations-,

finans- och jordbruksdepartementen anför chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Eriksson:

Inledning.

Genom beslut den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet

att tillkalla högst nio utredningsmän för utredning av frågan

om den statliga isbrytarberedskapen. I anledning härav tillkallade jag

den 12 juli 1941 generallotsdirektören T. P. J. Petersson, dåvarande kommendören

vid flottan, numera konteramiralen i marinen M. E. Giron, direkliihanu

till riksdagens protokoll 19ii. 1 sorni. Nr 132.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

tören G. J. Göransson, försäkringsdirektören N. E. T. Kihlbom, f. d. vicekonsul

C. W. Norenberg, sjökaptenerna O. A. Nordborg och G. S. Osvald

samt kommerserådet K. II. Sjöholm att verkställa ifrågavarande utredning,

därvid tillika uppdrogs åt generallotsdirektören Petersson att i egenskap av

ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan sjökaptenen Nordborg i

augusti 1942 avlidit, tillkallades den 26 september samma år skeppsredaren

generalkonsuln G. F. Carlson att i Nordborgs ställe vara utredningsman.

Den närmare innebörden av det utredningen lämnade uppdraget framgår

av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 28 juni 1941. Jag vill

erinra om att jag i denna fråga anförde följande:

Chefen för marinen har i skrivelse den 21 december 1940 hemställt, dels att

frågan om en ökning av landets statliga isbrytarberedskap måtte bliva föremål

för utredning enligt vissa i skrivelsen angivna riktlinjer, därvid såväl

militära som handelstekniska och kommunikationstekniska synpunkter borde

beaktas, dels ock att åt marinförvaltningen måtte uppdragas att efter samråd

med chefen för marinen inkomma med kostnadsuppgift å isbrytare av

vissa i skrivelsen skisserade typer.

Över ifrågavarande framställning hava efter remisser utlåtanden avgivits

av kommerskollegium, lotsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Vid kommerskollegii

utlåtande hava fogats yttranden från Sveriges allmänna sjöfartsförening,

Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Sveriges segelfartygsförening,

skärgårds- och mälarflottornas rederiförening, kanalflottans rederiförening,

föreningen Sveriges inrikes sjöfart, Sveriges fartygsbefälsförening,

ångfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm, Vänerns seglationsstyrelse,

Skånska hamnförbundet, Sveriges allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen,

svenska cellulosaföreningen, ångfartygsaktiebolaget

Gotland samt handelskamrarna i riket. Vidare har länsstyrelsen i Gävleborgs

län inkommit med en skrivelse i ärendet.

I samtliga yttranden med undantag av det från Sveriges fartygsbefälsförening

har tillstyrkts att en utredning i det av chefen för marinen angivna

hänseendet bomme till stånd. Nämnda förening uttalar för sin del, att den

icke kunde förorda en ökning av en statlig isbrytarberedskap, som redan nu

vöre av den storlek och beskaffenhet att den frestade till trafik med fartyg,

som ur säkerhetssynpunkt borde uppläggas så snart någon kraftigare isbeläggning

började. Däremot har föreningen ansett det värdefullt, örn det uppdroges

åt exempelvis isbrytarnämnden att göra en inventering av den nuvarande

tillgången inom landet på isbrytande fartyg med stor maskinstyrka.

Samtidigt borde utrönas möjligheterna till och kostnaderna för förhyrning

från statens sida av tillgänglig isbrytarmateriel.

Den svenska vintersjöfarten och därmed sammanhängande spörsmål har

tidigare varit föremål för utredning genom statsmakternas åtgöranden, nämligen

dels av den s. k. vintersjöfartskommittén för Norrland, som i två betänkanden

den 19 mars 1918 och den 28 maj 1919 behandlade särskilt Norrlands

sjötrafik vintertid, dels ock av de s. k. isbrytarsakkunniga, vilka i betänkande

den 5 februari 1930 belyst frågan örn vårt lands isbrytarberedskap.

Berörda utredningar hava resulterat i byggandet av de två statliga isbrytarfartygen,

som för närvarande finnas, nämligen »Atle», vilken levererats 1926,

och »Ymer», levererad 1933. Under de år som förflutit efter tillkomsten av

dessa fartyg hava åtskilliga nya erfarenheter beträffande isbrytarverksamheten

vunnits. En förnyad utredning i ämnet, grundad på dessa erfarenheter,

synes motiverad. Förslaget örn en dylik utredning har också praktiskt taget

enhälligt tillstyrkts av i ärendet hörda myndigheter och organisationer på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

3

sjöfartens område. Jag ansluter mig för egen del till den mening, som på

detta sätt tagit sig uttryck.

Vid den utredning, som jag sålunda nu förordar, torde frågan örn landets

isbrytarberedskap böra i hela dess vidd upptagas till behandling. Såväl civila

sorn militära synpunkter böra härvid beaktas. Den första fråga, vilken måste

uppställas till besvarande, gäller givetvis behovet och omfattningen av isbrytarverksamhet

för sjöfartens uppehållande vintertiden. Frågan bör ses i belysning

av dels möjligheten och lämpligheten att uppehålla erforderliga kommunikationer

annan väg än sjöledes, dels ock det svenska fartygsbeståndets

förutsättningar för gång i is. Det är uppenbarligen av vikt att tillse, att icke

genom ökad isbrytarverksamhet en sjöfart uppmuntras som ej ekonomiskt

eller eljest är försvarbar eller som icke fyller de säkerhetskrav, vilka rimligen

böra uppställas å vintersjöfart. I samband härmed bör göras en inventering

av den isbrytarmateriel, som redan finnes i landet. Ifrågavarande materiels

lämplighet för sitt ändamål bör undersökas. Härvid bör tillika utredas,

hur denna materiel på bästa sätt skall kunna utnyttjas. Möjligheterna till samverkan

mellan staten samt kommuner och enskilda böra i detta syfte prövas.

I förevarande sammanhang bör även övervägas frågan örn statens övertagande

av något eller några av de isbrytarfartyg, som nu finnas i kommunal

tjänst. Sistberörda fråga blir beroende av de allmänna riktlinjer, vilka skola

gälla för statens isbrytande verksamhet. Den nuvarande principen, att staten

väsentligen bör begränsa denna verksamhet till havsisbrytning, torde härvidlag

böra tagas till utgångspunkt. I den mån avvikelser härutinnan kunna finnas

påkallade, bör det emellertid ankomma på utredningen att framlägga de

förslag, som i sådant hänseende visa sig lämpliga. Särskilt torde frågan örn

isbrytning i Mälaren och Vänern samt i Trollhätte kanal böra i detta sammanhang

närmare utredas. Vid den avvägning av den statliga isbrytarverksamhetens

omfattning och den utredning i övrigt i fråga örn statens medverkan

vid isbredning av mera lokalt betonad natur, som sålunda bör äga rum,

torde ett i ärendet framfört förslag om statsbidrag för anskaffning av lokala

isbrytarfartyg få upptagas till granskning.

I samband med andra den statliga isbrytarverksamheten berörande spörsmål

har även frågan om sagda verksamhets organisation tidigare varit föremål

för statsmakternas prövning, senast vid behandlingen av anslagsäskandena

för verksamheten för budgetåret 1938/39. (X. H. T. 1938, punkt 52.) Jämväl

vid den här förordade utredningen torde organisationsspörsmålet böra uppmärksammas.

Reglementariska och andra föreskrifter på området böra i detta

sammanhang underkastas översyn. Närmare bestämmelser för tillgodoseende

av de säkerhetssynpunkter, vilka böra anläggas på isbrytarverksamheten,

samt beträffande förutsättningarna för erhållande av isbrytarhjälp böra härvid

övervägas.

Visar utredningen, att behov av ökad statlig isbrytarverksamhet föreligger,

och finnes detta behov böra tillgodoses genom nybyggnad, bör fullständig

byggnadsplan utarbetas. De av chefen för marinen i den inledningsvis omnämnda

skrivelsen föreslagna fartygstyperna böra härvid bliva föremål för

närmare granskning. Ingående utredning bör verkställas angående storlek,

maskinstyrka, utrustning m. m. beträffande det eller de fartyg, som finnas

böra nyanskaffas. Förslag i ämnet bör åtföljas av kostnadsberäkningar avseende

ej blott anskaffningskostnaden utan även de årliga driftskostnaderna

och beräknade utgifter för underhåll.

Frågan om sjöfartens bidrag lill bestridande av de med denna verksamhet

förbundna kostnaderna har vid upprepade tillfällen varit under diskussion.

Del förefaller nödvändigt, att vid den allmänna översyn av de förevarande

spörsmålen, som nu förordas, även ersättningsfrågan kommer linder över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

vägande, lag tillstyrker sålunda, att i belysning av de åtgärder, vilka i övrigt

må komma att föreslås, utredning verkställes rörande lämpligheten av det nuvarande

avgiftssystemets bibehållande samt huruvida någon omläggning i

sagda system eller i grunderna för nu utgående avgiftsbelopp kan anses påkallad.

Med anledning av en av Svenska västkustfiskarnas centralförbund gjord

framställning örn utredning av frågan om ökad isbrytarhjälp åt västkustfisket

anbefallde Kungl. Majit genom beslut den 17 april 1942 utredningen att verkställa

utredning jämväl av denna fråga.

I ett den 8 december 1942 dagtecknat betänkande har utredningen — som

antagit benämningen 1941 års isbrytarutredning — framlagt resultaten av

sitt arbete (statens off. utredn. 1942: 53).

Över detta betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av överbefälhavaren

för rikets försvarskrafter, chefen för marinen, marinförvaltningen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, kommerskollegium,

lotsstyrelsen och statens industrikommission samt länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Vid kommerskollegii utlåtande

äro fogade av rikets handelskamrar och av åtskilliga andra av statens isbrytningsverksamhet

intresserade sammanslutningar avgivna yttranden.

Innan jag ingår på en redogörelse för utredningens förslag och de däröver

avgivna utlåtandena, torde jag med ledning av vad betänkandet därutinnan

innehåller få lämna en översikt över av staten hittills vidtagna åtgärder

till främjande av vintersjöfart samt för gällande allmänna bestämmelser

rörande statens isbrytningsverksamhet.

Av staten vidtagna åtgärder till främjande av vintersjöfart.

Innan fråga uppkom om att staten skulle engagera sig för isbrytningsverksamhet,

hade staten i form av smärre årliga bidrag uppmuntrat och understött

den isbrytning, som av vissa större städer igångsatts till främjande

av vintersjöfarten på deras hamnar.

Med den allt livligare utvecklingen av de norrländska industrierna, framför

allt på trävaruhanteringens område, och den samtidigt alltmera skärpta konkurrensen

om avsättningen av trävaruindustriens och även andra norrländska

industriers produkter på världsmarknaden framstod starkt önskvärdheten av

en förlängning av skeppningssäsongen på Norrland. En förutsättning härför

var att få till stånd erforderlig havsisbrytning å sjöfartsvägama till de norrländska

hamnarna Frågan om åstadkommande av sådan havsisbrytning

genom statens försorg underställdes första gången riksdagen genom en vid

1913 års riksdag väckt motion, i vilken hemställdes om utredning angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

o

lämpligaste sättet att åstadkomma isbrytning utmed Norrlandskusten i dess

hamnar och vid dess kustorter, så att sjöfarten kunde fortgå under längre

del av året. Motionen vann icke riksdagens bifall. Samma års riksdag hade

emellertid att jämväl i annan ordning taga ställning till vintersjöfartsfrågan.

Kungl. Maj:t föreslog nämligen, efter framställning i ämnet av Stockholms

hamnstyrelse, riksdagen att under vissa villkor såsom bidrag till Stockholms

stad för anskaffande av en för genombrytande av packis byggd isbrytare

av storlek och beskaffenhet i övrigt, som av marinförvaltningen prövades

vara för marinens behov tillfredsställande, bevilja ett anslag av 350 000

kronor. Såsom villkor för bidragets åtnjutande föreslogs, att viss dispositionsrätt

till fartyget skulle förbehållas kronan. Under uttalande att riksdagen

funne ett samarbete i förevarande angelägenhet mellan staten och Stockholms

stad vara önskvärt framförallt i sjöförsvarets intresse och att riksdagen ej

heller förbisåge betydelsen för landet i dess helhet av att huvudstaden utan

avbrott hölles tillgänglig för handelsflottans fartyg, beviljade riksdagen ett

bidrag för ändamålet av 175 000 kronor. Därvid uttalade riksdagen emellertid,

att riksdagen föreställde sig att, därest Kungl. Majit skulle finna handelns

intressen fordra, att från det allmännas sida vidtoges ytterligare åtgärder

för främjande av sagda ändamål, Kungl. Majit icke saknade tillfälle

att från handels- och sjöfartsfonden anvisa de medel, som i detta hänseende

kunde finnas erforderliga. Redan i mars samma år ställde Kungl. Majit

till Stockholms stads förfogande för anskaffande av ifrågavarande isbrytare,

förutom de av riksdagen beviljade medlen, ett lika stort belopp, 175 000

kronor, att bestridas av handels- och sjöfartsfonden. Hela statsbidraget utgjorde

alltså 350 000 kronor.

Nu berörda isbrytarfartyg, Isbrytaren II, blev färdigt år 1915. Fartyget

var den första svenska isbrytare av sådan kapacitet att den kunde användas

jämväl för havsisbrytning.

Vid 1916 års riksdag framfördes ånyo motionsledes frågan om förbättring

av vintertrafiken på Norrland. Därvid hemställdes om föranstaltande av utredning

angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken utmed Norrlandskusten

och på de norrländska hamnarna. Med bifall till motionen anhöll

riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i ämnet och för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning

härav beslöt Kungl. Majit den 13 februari 1917 att tillsätta en kommitté

med uppdrag att verkställa den sålunda begärda utredningen. Denna kommitté,

den s. k. vintersjöfartskommittén för Norrland, framlade resultaten av

sin utredning i två särskilda, den 19 mars 1918 och den 28 maj 1919 dagtecknade

betänkanden.

I det förstnämnda betänkandet, som närmast gällde isbrytarfrågan, föreslog

kommittén anskaffandet för statens räkning av en havsisbrytare. Kommittén

framhöll, att frågan örn åstadkommande av förbättrade förbindelser

över havet genom utsträckning av seglationsliden på de norrländska hamnarna

vore av största intresse. Därigenom .skulle för industrien vinnas åtskilliga

fördelar, främst förbättrade såväl inköps- som försäljningspriser, minskning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

i lagringskostnader och därmed sammanhängande ränteförluster samt förbättrade

möjligheter till konkurrens med utlandet. Även ur social synpunkt

skulle gynnsamma verkningar uppnås; sålunda kunde påräknas jämnare förhållanden

å den norrländska arbetsmarknaden och minskad omfattning av

säsongbetonade arbeten. På nu antytt sätt förbättrade trafikmöjligheter vid

Norrlandskusten skulle slutligen medföra tillgodoseendet av rent militära synpunkter,

i det möjligheter skulle skapas för flottan att mot eventuella fientliga

angrepp bereda skydd åt de få järnvägsförbindelser, som funnes mellan

norra och södra delarna av Norrland. Rörande omfattningen av den utsträckning

av vintersjöfarten, som borde kunna ernås, uttalade kommittén, att med

en havsisbrytare i samarbete med lokala isbrytare tidsvinsten borde kunna

uppgå till omkring en månad i Bottenviken och till omkring en och en halv

månad i Bottenhavet. Under erinran att statens ianspråktagande av Stockholms

stads Isbrytaren II förutsatte särskild assuransöverenskommelse och

i övrigt vore förknippat med så stora formella svårigheter och därav följande

tidsutdräkt, att sådant nyttjande endast i utomordentliga fall kunde ifrågasättas,

yttrade kommittén vidare, att det utgjorde ett viktigt intresse för staten

att anskaffa ett eget isbrytarfartyg, som kunde komma till användning

utanför Stockholms skärgård. Under sådana vintrar som de då sistförflutna

tre årens vore en statens isbrytare otvivelaktigt väl behövlig även för sjöfarten

i Östersjön. — Det andra, av vintersjöfartskommittén avgivna betänkandet

avsåg huvudsakligen isunderrättelseväsendet och vissa åtgärder beträffande

säkerhetsanstalterna för sjöfarten med hänsyn särskilt till vintertrafiken

på Norrland. Kommittén framförde i detta betänkande ånyo

förslaget örn anskaffande för statens räkning av en havsisbrytare. Vad kommittén

sålunda föreslagit i fråga om anskaffande av en havsisbrytare föranledde

dock icke några omedelbara åtgärder från Kungl. Maj:ts sida.

Isbry tarf rågan bragtes emellertid genom motioner under riksdagens prövning

åren 1919 och 1920. Dessa motioner vunno dock icke riksdagens bifall.

Vid 1922 och 1923 års riksdagar framförda interpellationer i isbrytarfrågan

föranledde det svar av dåvarande chefen för handelsdepartementet, att på

grund av det statsfinansiella läget borde tillsvidare anstå med anskaffandet

av en statens havsisbrytare.

Vintrarna 1921/22 och 1923/24 förde med sig för sjöfarten synnerligen besvärliga

isförhållanden och föranledde framställningar från vissa sjöfartens

organisationer örn omedelbart anskaffande för statens räkning av ett kraftigt

isbrytarfartyg till stöd åt vintersjöfarten. Vid 1924 års riksdag väcktes vidare

två motioner i ämnet. Till sistnämnda års riksdag hade emellertid frågan

jämväl förberetts av Kungl. Majit. Genom sakkunniga hade Kungl. Majit

låtit verkställa fortsatt utredningsarbete rörande anskaffande av en statsisbrytare.

I skrivelse den 31 januari 1924 till chefen för handelsdepartementet

avgåvo de sakkunniga yttrande med förslag i fråga örn typ, storlek och beskaffenhet

i övrigt av ett sådant statens isbrytarfartyg.

Den 19 mars 1924 avlät Kungl. Majit till riksdagen proposition (nr 156)

örn anskaffande för statens räkning av en havsisbrytare för en beräknad

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

7

kostnad av 2 100 000 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet nied Kungl. Maj:ts

förslag, att en statsisbrytare för nyssnämnda beräknade kostnad skulle byggas.

Det sålunda beslutade isbrytarfartyget byggdes vid Aktiebolaget Lindholmen-Motala

Verkstad i Göteborg och levererades till kronan den 4 februari

1926. Fartyget benämndes Statsisbrytarén men erhöll efter tillkomsten

1933 av ännu en statsisbrytare namnet Atle. Därmed förfogade staten över

ett eget havsisbrytarfartyg. Kronan ägde emellertid tillika alltjämt viss dispositionsrätt

till Stockholms stads isbrytarfartyg Isbrytaren II.

I avseende å kronans rätt att nyttja sistberörda fartyg träffades efter förhandlingar

med staden ett nytt, av Kungl. Majit den 16 maj 1924 godkänt

avtal. Enligt detta avtal, som gäller intill utgången av år 1944, är kronan

berättigad att i fredstid, under den tid fartyget är av staden utrustat och bemannat

för isbrytning och såvitt ej öppenhållandet av för handelssjöfarten

på Stockholm erforderlig ränna härigenom äventyras, mot bestridande av

kostnader för förbrukade materialier disponera fartyget efter för varje gång

mellan Kungl. Maj :t i kommandoväg samt stadens hamnstyrelse träffad överenskommelse.

För vad staden enligt avtalet åtagit sig äger staden av kronan

uppbära ett årligt ersättningsbelopp av 26 500 kronor, vilken ersättning bestrides

av medel ur handeis- och sjöfartsfonden. Å andra sidan har staden

enligt förbindelse i avtalet bidragit till anskaffandet av statsisbrytaren Atle

med ett belopp av 350 000 kronor, utgörande återbetalning av det för anskaffandet

av Isbrytaren II beviljade statsbidraget.

Vintern 1928/29 blev en för sjöfarten synnerligen svår isvinter, särskilt i

de södra farvattnen. Stora delar av den svenska kusten blevo under längre

eller kortare tid blockerade av is och betydande förluster och skador uppkommo.

Från närings- och sjöfartshåll framfördes i anledning härav krav

på vidtagande av åtgärder till förstärkande av landets isbrytarberedskap.

Dåvarande chefen för handelsdepartementet upptog frågan till behandling

och utverkade Kungl. Majlis bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning

i ärendet. Dessa sakkunniga — isbrytarsakkunniga — framlade resultatet

av sin utredning i ett den 5 februari 1930 avgivet betänkande. I

detta betänkande konstaterade de sakkunniga, att det särskilt i belysning av

händelserna under de närmast föregående isvintrarna vore uppenbart, att

den allmänna sjöfarten icke kunde tryggas med mindre landets isbrytarberedskap

förstärktes, så att staten vid förefallande behov kunde med säkerhet

och utan uppskov disponera ytterligare ett för havsisbrytning lämpat

kraftigt isbrytarfartyg. De sakkunniga föreslogo byggande av ett sådant

till en beräknad kostnad av 3 400 000 kronor.

Kungl. Majit upptog ärendet i en till 1930 års riksdag den 14 mars samma

år avlåten proposition (nr 234), vari Kungl. Majit föreslog riksdagen att besluta

anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg för en beräknad

kostnad av 3 400 000 kronor. Propositionen bifölls av riksdagen. Det sålunda

beslutade fartyget, som byggdes hos Kockums mekaniska verkstads aktiebolag

i Malmö och erhöll namnet Ymer, levererades i februari 1933.

Den isbrytarmateriel för havsisbrytning, som därefter stått till statens för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

fogande, utgöres alltså av de båda statsisbrytarna Atle och Ymer. Därjämte

äger staten enligt avtal viss dispositionsrätt till det Stockholms stad tillhöriga

isbrytarfartyget Isbrytaren II.

Gällande allmänna bestämmelser rörande statens isbrytnings
verksamhet.

Den statliga isbrytningsverksamheten lyder så till vida under handelsdepartementet,

att ärenden angående anslag till och meddelande av administrativa

föreskrifter för verksamheten ankomma på detta departements handläggning.

På föredragning av chefen för handelsdepartementet har Kungl.

Maj:t sålunda fastställt reglemente för statens isbrytarfartyg och i övrigt meddelat

allmänna föreskrifter beträffande verksamheten. Den första instruktionen

för statens isbrytningsverksamhet meddelades genom reglementet den

29 januari 1926. Nu gällande reglemente för statens isbrytarfartyg är av

Kungl. Maj :t utfärdat den 22 november 1935 (nr 573) och innehåller bland

annat följande.

Statens isbrytarfartyg ha till uppgift att i den utsträckning, som må finnas

av omständigheterna påkallad, med isbrytning och därmed sammanhängande

verksamhet bispringa sjöfarten vid rikets kuster under tid, då farvattnen vid

nämnda kuster äro belagda med eller eljest äro uppfyllda av is (§ 1).

Ledningen av statens isbrytarfartygs verksamhet utövas av Kungl. Majit

i kommandoväg (§ 2).

Framställning örn hjälp av statens isbrytarfartyg skall göras, då isbrytarfartyg

befinner sig i de farvatten, där hjälpen erfordras, hos isbrytarfartygets

chef eller hos statsisbrytarombud samt eljest hos chefen för sjöförsvarets

kommandoexpedition (§ 3).

Chef å statens isbrytarfartyg må, där hjälp åt fartyg icke erfordras för

räddande av ombordvarandes liv, med hänsyn tagen till issituationen och övriga

påverkande omständigheter, vägra hjälp åt fartyg, som icke uppfylla

vissa närmare angivna kvalifikationer eller som i avseende å konstruktion

och utrustning äro så beskaffade, att de anses icke utan risker kunna gå i

isfarvatten (§4).

Befinner sig fartyg, då det förvägras hjälp, på resa i isfarvatten, kan fartyget,

efter överenskommelse med isbrytarfartygets chef och på tid, som denne

med hänsyn till verksamheten och omständigheterna i övrigt bestämmer,

av isbrytarfartyget förhjälpas till hamn eller annan skyddad plats eller farbar!

vatten. För tid, då sådant bistånd lämnas, skall erläggas viss avgift (§ 5).

Befälhavare å fartyg, som vid gång i isfarvatten bispringes av statens isbrytarfartyg

eller eljest uppehåller sig i ränna, som öppnats av isbrytarfartyget,

har att ställa sig till efterrättelse från isbrytarfartyget givna anvisningar

samt att iakttaga vissa förhållningsregler (§6).

För vissa meddelanden mellan statens isbrytarfartyg och fartyg, som bispringes

av detta, skola användas signaler, upptagna i signaltabell, som för

ändamålet av Kungl. Majit i kommandoväg fastställes (§ 7).

I samband med utfärdandet av reglementet av den 29 januari 1926 meddelade

Kungl. Majit tillika vissa allmänna föreskrifter beträffande verksamheten.

Dessa alltjämt för statens isbrytarfartyg gällande föreskrifter innefatta

bland annat

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

9

att marinförval Intagen samt vederbörande myndigheter vid flottans station

i Stockholm skola taga enahanda befattning med statens isbrytarfartyg

som enligt gällande bestämmelser åligger dem i fråga om flottans fartyg,

att statens isbrytarfartyg skola bemannas med personal från flottan,

att beträffande den ekonomiska förvaltningen i övrigt i tillämpliga delar''

skall gälla vad i reglemente för marinen är föreskrivet, och

att personal från flottan, som tjänstgör ombord å statens isbrytarfartyg,

för denna tjänstgöring skall åtnjuta enahanda förmåner som enligt gällande

avlöningsbestämmelser tillkomma dylik personal ombord å flottans fartyg.

Ledningen av den av statens isbrytarfartyg bedrivna verksamheten har

sålunda hittills under fredstid utövats av Kungl. Maj :t i kommandoväg. Handläggningen

av ärenden angående isbrytarfartygens rustning, avrustning, bemanning

och förläggande i beredskap samt meddelandet av direktiv för dessa

fartygs verksamhet har till följd härav ankommit på försvarsdepartementet.

Föredragande i dessa ärenden har varit chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition.

Ärendena lia å sagda expedition handlagts å en särskild

avdelning, den s. k. isbrytardetaljen. En särskild officer har där funnits avdelad

för dessa arbetsuppgifter.

Under den förstärkta försvarsberedskap, som rått sedan hösten 1939, har

den statliga isbrytningsverksamheten varit underställd chefen för marinen.

För handläggning av ärenden rörande denna verksamhet har från och med

vintern 1939/40 i marinstaben funnits inrättad en isbrytardetalj.

På grund av de i förenämnda allmänna föreskrifter meddelade stadgandena

har förvaltningen av de till den statliga isbrytningsverksamheten anslagna

medlen samt underhållet av statens isbrytarfartyg ankommit på marinförvaltningen

med underlydande organ.

I förenämnda allmänna föreskrifter har Kungl. Maj:t tillika meddelat bestämmelser

örn ett särskilt rådgivande organ, statsisbrytarnämnden. Det stadgas

nämligen, att chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition skall äga i

den utsträckning, som må befinnas erforderlig, vid beredningen av frågor rörande

statens isbrytarfartygs verksamhet inhämta yttrande av en nämnd,

statsisbrytarnämnden; och skall nämnden tillika äga till denne i dylika frågor

ingiva de framställningar, som nämnden kan finna lämpliga. Nämnden

skall utgöras av högst fyra ledamöter, sakkunniga på olika av statens isbrytarfartygs

verksamhet berörda områden. Ledamöterna jämte suppleanter för

dem utses av chefen för handelsdepartementet.

För att tjänstgöra såsom förmedlare mellan ledningen av den statliga isbrytningsverksamheten

och cheferna å statsisbrytarna, å ena sidan, samt å

andra sidan en var som kan från sagda ledning mottaga eller till densamma

framföra önskemål eller annat meddelande ävensom för alt i allmänhet tillhandagå

med upplysningar m. m. beträffande den statliga isbrytningsverksamheten

ha ett antal länsstyrelser förordnat särskilda s. k. isbrytarombud.

Dylika ombud, för vilka instruktion fastställes av vederbörande länsstyrelse,

finnas i Luleå, Skeleftehamn, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand,

Sundsvall och Gävle.

Med stöd av det stadgande i reglementet för statens isbrytarfartyg, enligt vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 132-

ket ledningen av dessa fartygs verksamhet utövas av Kungl. Majit i kommandoväg,

har Kungl. Majit i sagda ordning fastställt allmän plan för statsisbrytarnas

verksamhet. Den senast fastställda planen är meddelad genom

generalorder den 15 oktober 1937 och lyder sålunda:

1. Såsom allmängiltig grundsats för den statliga isbrytningsverksamlieten

skall gälla, att vid samtidigt inträffande behov av ingripande å skilda delar

av rikets kuster — fall av nödläge för fartyg och besättningar undantagna —

sjöfarten å rikets västra kust, såsom den för riket viktigaste, i främsta rummet

skall erhålla hjälp, därnäst sjöfartsförbindelserna med kontinenten och

slutligen Norrlandssjöfarten.

I fråga om ingripande vid issvårigheter i farvattnen vid rikets mellersta och

södra kuster bedömer ledningen behovet därav från fall till fall och utfärdar

därefter de föreskrifter, som för tillfället erfordras. Beträffande med Danmark

överenskommen gemensam isbrytningsverksamhet i Öresund och vissa angränsande

farvatten är särskilt stadgat (Sveriges överenskommelser med

främmande makter nr 53/1930).

2. Isbrytarfartygen Ymer och Atle, vilka äro förlagda till Stockholm, då

de icke äro på isbrytningsexpedition, skola vara klargjorda för sådan expedition

i mitten av oktober.

3. För den statliga isbrytningsverksamlieten i de norrländska farvattnen

skall under normala förhållanden nedanstående allmänna plan gälla, med

beaktande likväl av att densammas tillämpande måste göras beroende av vid

olika tillfällen rådande is- och andra förhållanden och att sådana avsteg från

planen därför kunna komma att företagas, som med hänsyn härtill befinnas

nyttiga och nödvändiga.

Ymer utsändes till ifrågavarande farvatten, då för sjöfarten hinderlig isbildning

uppstår.

Sjöfarten på Luleå och norr därom belägna hamnar beräknas kunna upprätthållas

till omkring början av december.

I farvattnen söder örn Luleå till och med Nordmalingsfjärden beräknas

isbrytningsverksamheten i samband med successiv förflyttning söderöver pågå

till omkring mitten eller slutet av december.

Under den därpå följande tiden till slutet av mars beräknas isbrytningsverksamheten

vara förlagd till Bottenhavet i övrigt •— i de nordligare delarna i

allmänhet högst till omkring mitten av februari. Under tiden från omkring

mitten av februari till slutet av mars bliver isbrytningsverksamheten i särskilt

hög grad beroende av isförekomsten och kan eventuellt komma att helt

upphöra.

Från slutet av mars och under april (islossningstiden i Bottenhavet) bedrives

isbrytningsverksamheten jämväl i Bottenhavet och lämpas huvudsakligen

efter drivisens förflyttningar och föreliggande allmännare assistansbehov.

I Bottenviken beräknas isbrytningsverksamheten kunna återupptagas under

första hälften av maj och avslutas med utgången av maj eller början av juni.

Utöver de nu återgivna allmänna föreskrifterna finnas vissa specialbestämmelser

meddelade för verksamheten. Vanligen har för varje isbrytningsexpedition

utfärdats särskild instruktion för fartygschefen. Slutligen fullständigas

de allmänna och speciella föreskrifterna av särskilda generalorder och beslut,

avsedda att mera i detalj reglera verksamheten. Sålunda har i generalorder

den 27 september 1935 föreskrivits, att i avseende å statens isbrytarfartyg

i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de för flottans fartyg fast
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

11

ställda beredskapsbestämmelserna. Beträffande isbry tarf artygen skall dock i

avseende å deras förläggning i beredskap gälla bl. a. följande. Fartygen kunna

förläggas i första eller andra beredskap. Förläggning i första beredskap

innebär, att vederbörande fartyg skall kunna utgå på expedition inom 24

timmar efter det order om utrustning ankommit till förläggningsstationen;

dock att sön- och helgdagar icke skola inräknas. Vid förläggning i andra

beredskap skola isbrytarfartygen kunna utgå på expedition, Ymer 3 dagar

och Atle 5 å 6 dagar efter det order om utrustning ankommit till stationen.

Jag övergår nu till en redogörelse för utredningens betänkande och däruti

innefattade förslag ävensom för de över betänkandet avgivna yttrandena.

Redogörelsen kommer dock icke att omfatta vissa å sid. 17—51 i betänkandet

lämnade uppgifter rörande dels den av staten bedrivna isbrytningsverksamheten

1926—19A2 dels ock isförhållandena vid Sveriges kuster samt i Målaren

och Vänern jämte Trollhätte kanal, utan tillåter jag mig att härutinnan

endast hänvisa till betänkandet. Ej heller anser jag erforderligt att här återgiva

de å sid. 52—118 och 138—142 i betänkandet redovisade resultaten av

vissa undersökningar för bedömandet av behovet av statlig isbrytning i vissa

farvatten samt rörande den statliga isbrytningsverksamlietens betydelse för

varutrafiken. Dessa resultat återspegla sig nämligen i motiveringen till utredningens

på grundval härav uppgjorda förslag till plan för ordnande av den

statliga isbrytningsverksamheten, och denna motivering ämnar jag utförligt

återgiva. Jag vill vidare omnämna, att jag ej avser att nu till prövning upptaga

vissa av utredningen å sid. 219—235 och 250—260 i betänkandet motiverade

förslag till motverkande av sådan vintersjöfart, som ej fyller rimliga

säkerhetskrav, ävensom rörande tillgodogörande av issignaltjänsten vid ledandet

av statens isbrytningsverksamhet samt sjöfartens och varuågarnas

bidrag till driftkostnaderna för statens isbrytningsverksamhet. Ej heller har

jag ansett lämpligt att i nuvarande läge till behandling upptaga de frågor

angående ledningen av statens isbrytningsverksamhet och isbrytarnas bemanning,

som avhandlas å sid. 182—218 i betänkandet.

Olika slag av isbrytning.

Utredningen framhåller, att en svårighet vid de försök, som gjorts att ordna

frågan örn förutsättningarna för utövandet av vintersjöfart utefter våra

kuster, hade varit att åstadkomma en gränsdragning mellan den del av isbrytningsverksamheten,

som borde ankomma på staten, och den del av samma

verksamhet, som borde åvila kommuner och enskilda. Några klara gränslinjer

hade hittills ej uppdragits. Man hade utgått från att havsisbrytningen

skulle åvila staten, men hur långt havsisbrytningen borde sträcka sig in mot

kusten, därom funnes knappast tydliga regler givna.

I reglementet för statens isbrytarfartyg funnes sålunda icke någon definition

på begreppen havsisbrytning och lokalisbrytning. I reglementet angåves

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

allenast, att statens isbrytarfartyg hade till uppgift »att i den utsträckning,

som må finnas av omständigheterna påkallad, med isbrytning och därmed

sammanhängande verksamhet bispringa sjöfarten vid rikets kuster under tid,

då farvattnen vid nämnda kuster äro belagda med eller eljest uppfyllda avis».

I den av Kungl. Maj:t i kommandoväg fastställda instxnktionen för fartygschef

å statens isbrytarfartyg funnes vissa allmänna anvisningar, som

skulle lända till efterrättelse för isbrytarfartygens verksamhet. Det stadgades

sålunda, att isbrytarfartygens huvudsakliga uppgifter skulle vara att »assistera

fartyg från öppna sjön till för isskruvning, drivis och dylikt skyddat farvatten

samt från sådant farvatten till öppen sjö». Ytterligare föreskreves i

denna instruktion, att »i den mån förhållandena det medgiva må i fall, då

de lokala isbrytarresursema ej äro till fyllest och isbry tarf artygets huvudsakliga

uppgift icke därigenom åsidosättes, fartyget användas för lokalisbrvtning,

vilken dock som regel bör utföras i samband med dess ankomst till

eller avgång från hamn». I praktiken kunde man skilja på tre olika slag av

isbrytningsverksamhet, som utövades av statens isbrytarfartyg. Härom anför

utredningen.

I öppna havet ha såväl isbrytare som andra fartyg stor rörelsefrihet; råkar

och förekommande lättare is angiva där den för fartygen lättast framkomliga

vägen. Till sin huvudsträckning bestämmes denna väg av de lättare

isförhållanden, som kunna ha alstrats av under närmast föregående tid rådande

vind och ström. Den blir därför merendels en från dag till dag skiftande

kroklinje. Såsom exempel belysande det nu sagda kan anföras, att

under vintrarna 1939/40 och 1940/41 i farvattnet mellan Gotland och fastlandet

legat ett centralt, grovt packisbälte. Detta bälte har vid vissa tillfällen

kunnat passeras i lättare is i trakten av Ölands norra grund och därifrån

nordvart utefter fastlandskusten; vid andra tillfällen åter har det varit mera

fördelaktigt att söka sig fram utefter gotländska västkusten upp till trakten

av Hallshuk och därifrån mot Landsort. Den verksamhet med isbrytare, som

sålunda beskrivits, innebär ej, att man undgår den grova havs- och packisen,

men man söker, där så kan ske, att undvika den. Isbrytarfartyget åtnjuter

full rörelsefrihet, och viss valfrihet i fråga örn fartygets kurs är för

handen. Sagda verksamhet, som sålunda innefattar dels forcering av havsoch

packis dels framträngande genom råkar och lättare is, torde böra betecknas

såsom hav sisbrytning i egentlig mening.

I själva kustbandet vidtager ofta ett betydelsefullt avsnitt av isbrytningsverksamheten.

Detta kan beskrivas sålunda: När ett fartyg från öppna havet

närmar sig kusten för angöring av denna och för inpassering till viss plats

eller viss skärgård, når man vanligen vid våra kuster ett område, där befintliga

grund, holmar och skär göra det erforderligt att anlita förefintlig angöringsled.

I sådant farvatten har isbrytarens rörelsefrihet och dess möjlighet

att välja väg upphört; den tvingas av hänsyn till såväl eget som eventuellt

konvojerade fartygs djupgående att oavsett isens grovlek och konsistens framgå

i farleden enligt sjökortet. Råder pålandsvind eller sätter ström mot

land, kilar havsisen, som för dylikt fall befinner sig i ständig rörelse, ofta in

sig i de strutformiga öppningar, där farled leder in mot land, och bildar där

mäktiga packisvallar. Isen vållar då de största svårigheterna just i själva

farleden. Brytning av sådan svårare is i kustbandet torde, för att skiljas från

havsisbrytningen i egentlig mening, lämpligen kunna betecknas såsom kustisbrytning.

Denna senare verksamhet kan ej sällan innefatta mycket maktpåliggande

och svårlösta moment av isbrytning. Fartyget har nämligen, då det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

13

sålunda skall navigera in mot kusten, vanligen ej tillgång till flytande sjömärken,

är mången gång jämväl i avsaknad av ensmärken och är i övriga

fall hänvisat att söka sig fram under betydande orienteringssvårigheter. Snö

och uppskjutande anhopningar av is utplåna eller förändra kustlandskapets

vanliga konturer; ej sällan råder dis, tjocka eller snöyra; stundom framkalla

ock isbark och snö på fyrarnas lanterniner oklarhet beträffande gränserna

mellan olika fyrsektorer. Vid pålandsvind eller pålandsström inträffar ofta

ispressning eller isskruvning, vilket kan leda till utomordentligt kritiska lägen

för handelstonnaget. Dessa lägen försvåras ytterligare därav att vid inträffande

ispressning eller isskruvning det i allmänhet ej är möjligt för en

isbrytare att samtidigt lämna assistens åt mer än ett fartyg.

Har man från kustbandet kommit inomskärs, vidtager den fasta skärgårdsisen.

Denna är ur isbrytningssynpunkt av mindre svårighetsgrad. Isbrytarens

rörelsefrihet är visserligen "begränsad till de leder, som äro tillåtna eller

som kunna nyttjas. Isen är emellertid av övervägande jämn beskaffenhet och

den förflyttar sig ej. Medan en i havsis uppbruten ränna ofta utplånas på

grund av isens rörelse, är delta ej fallet i skärgårds^. En i skärgårds^ upptagen

ränna kan väl frysa igen, men den kan vanligen även vid inträffande

förhållandevis låg temperatur hållas öppen genom kontinuerlig trafik med

mindre isbrytare. I inomskärsisen föreligger ej heller till skillnad från förhållandena

i havs- och kustisen risk för att påträffa packisvallar. Den isbrytning,

som bedrives inomskärs, är vad som benämnes lokalisbrytning.

Utredningen anför i anslutning härtill, att örn man med ledning av den

sålunda givna beskrivningen av isbrytningsverksamheten sökte uppdraga

geografiska gränser mellan de olika slagen av isbrytning, så visade det sig,

att mellan havsisbrytning i egentlig mening och kustisbrytning någon sådan

gräns icke kunde fixeras och att gränsen mellan kustisbrytning och lokalisbrytning

vöre så variabel, att den enda gräns i sagda avseende, som med

visshet kunde fastställas, vore den linje inomskärs, innanför vilken packis

över huvud icke förekomme. Till havsisbrytarens uppgifter måste enligt utredningens

mening städse hänföras att utföra det slag av kustisbrytning, som

innefattade att bryta packisen så långt in mot land som denna sträckte sig,

föi-utsatt att vattendjup och betingelser i övrigt förelåge för passage av havsisbrytare

utan att denna därigenom toge större än normala risker.

Frågar man sig härefter, anför utredningen vidare, huru i praktiken uppdelningen

av isbrytningsverksamheten hittills skett mellan staten, å ena sidan,

samt kommuner och enskilda, å andra sidan, kunde härtill givas det

svaret, att hittills havsisbrytning i egentlig mening praktiskt taget helt och

kustisbrytning åtminstone å Norrlandskusten i betydande omfattning utförts

genom statens försorg. Enligt ett mellan staten och Stockholms stad träffat

avtal av den 18 juni 1924 innefattande rätt för staten att nyttja den Stockholms

stad tillhöriga Isbrytaren II hade emellertid fartygets ordinarie tjänstgöring

angivits omfatta eli arbetsfält begränsat i norr av Simpnäsklubb och

i söder av Landsort samt sträckande sig 15 engelska mil utanför de yttersta

grunden. Detta stadgande gåve sålunda uttryck åt den regeln, att Stockholms

stad svarade för all isbrytning i Stockholms skärgård intill 15 engelska mil

utanför yttersta grunden.

Utredningen framhåller härefter, ali staten i viss omfattning verkställer

jämväl lokal isbrytning. I fråga härom anför utredningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Detta är sålunda fallet vid farledernas öppnande på våren. Isen har då

vanligen — så är i allt fall händelsen å Norrlandskusten — nått den tjocklek,

att lokala isbrytare ej förmå bryta den. Det är därför regel, att statsisbrytaren,

i samband med att den öppnar farled i havsisen, tillika öppnar

sådana farleder in till hamnar och lastageplatsen vilkas djup medgiva passage

av statsisbrytarna.

Ytterligare förekommer det, att statsisbrytare verkställer lokalisbrytning

till sådana hamnar, som tjänstgöra såsom baser för statsisbrytarna vid dessas

verksamhet utefter kusten. Detta är fallet med ett flertal mera livligt trafikerade

hamnar, som ligga vid eller i närheten av öppen kust såsom Gävle,

Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå uthamn, Skeleftehamn och

Luleå.

Under statsisbrytarnas verksamhet utefter Norrlandskusten inträffar del

icke sällan, även under annan tid än vid farledernas öppnande på våren,

och jämväl i andra fall än då statsisbrytaren för egen räkning har behovav

att angöra hamn, att statsisbrytaren bryter inre farleder och rännor in

till hamnar. Taget som helhet utföra statsisbrytarna utefter Norrlandskusten

ej allenast havs- och kustisbrytning utan i icke obetydlig omfattning jämväl

ren lokalisbrytning.

Än vidare förekommer det, att statsisbrytare verkställer lokalisbrytning i

farleder belägna inom större skärgårdsområden såsom Stockholms skärgård.

Bråviken innanför Hävringe och Göteborgs skärgård. Det blir under fredsförhållanden

endast i undantagsfall som statsisbrytning utföres i nu angivna

skärgårdsområden. — Under de tre senaste vintrarna har staten i förhållandevis

betydande omfattning brutit is i Stockholms skärgård. Att så

skett äger åtminstone till en del samband med att under nu rådande utomordentliga

förhållanden sjöfarten till och från ej allenast svenska hamnar

norr om Stockholm utan jämväl finska hamnar anlitat farlederna genom

Stockholms skärgård. — De nu angivna skärgårdarna äro dessutom av den

omfattning, att de erfordra lokalisbrytare av större deplacement och maskinstyrka

än övriga områden utefter våra kuster. Sådana fartyg hållas ock av

Stockholm, Norrköping och Göteborg.

Av det anförda torde framgå, säger utredningen, att någon mera distinkt

gränsdragning mellan vad som borde i avseende å isbrytningsverksamheten

åvila staten och vad som borde åvila kommuner och enskilda än den huvudregeln,

att havsisbrytningen borde åvila staten, icke torde kunna åstadkommas.

Uppdelningen i övrigt borde få överlämnas åt praxis att i varje särskilt

fall lösa med hänsyn till förekommande omständigheter. Härvid skulle iakttagas,

att lokalisbrytning aldrig åvilade staten såsom en skyldighet. Vad särskilt

anginge kustisbrytningen kunde enligt utredningens uppfattning ej fastställas

någon för alla förhållanden giltig regel örn vem bestyret därmed borde

åvila. Härvid vore emellertid att beakta, att utförandet av den för sjöfarten

erforderliga isbrytningen väsentligen underlättades, därest ett samarbete etablerades

mellan den för havsisbrytningen begagnade materielen och mindre

isbrytare. Arbetsfördelningen borde därvid i huvudsak bliva den, att havsisbrytaren

ombesörjde erforderlig assistens till havs samt därjämte öppnade

väg genom de packisbälten, som kunde förefinnas in emot kusten. På mindre

isbrytarfartyg borde det ankomma att, sedan fartygen passerat packisen, assistera

dessa in till område, som vore skyddat för havsisen; mindre isbrytare

borde också biträda med assistens genom packisen. Ej heller den mindre

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 132.

15

isbrytarens arbetsområde kunde geografiskt bestämmas; detta komme att variera

alltefter packisens läge. Understundom torde en dylik mindre isbrytare

vid gynnsamma förhållanden vara i stånd att själv ombesörja erforderlig

kustisbrytning.

På grund av de skiljaktiga förhållanden, som å olika områden av vår kust

förelåge med hänsyn till huruvida det kunde anses vara av övervägande allmänt

eller övervägande lokalt intresse, att kustisbrytning bleve verkställd,

borde det enligt utredningens mening överlämnas åt praxis att inom respektive

kustområden åstadkomma en efter föreliggande förhållanden ändamålsenlig

fördelning av ansvaret och kostnaderna för bestyret med kustisbrytningen.

Vissa riktlinjer i fråga om ansvarsfördelningen komme utredningen

att angiva i det följande. Utredningen hade icke förbisett att den omständigheten,

att frågan vem bestyret med kustisbrytningen i varje särskilt fall

skulle åligga sålunda lämnades olöst, kunde komma att föranleda tvistigheter

mellan staten och de av isbrytningen berörda lokala intressena. I den mån

tvistigheter rörande denna ansvarsfördelning uppkomme, bleve det en uppgift

för statens isbrytarledning att under hänsynstagande till föreliggande

omständigheter och med tillämpning av billighetens grundsatser söka för

varje särskilt fall finna en lösning. Utredningen ansåge sig för sin del böra

uttala, att en förutsättning för att staten över huvud inom sådant kustområde,

där till kustisbrytning användbar lokal isbrytare funnes tillgänglig, skulle

befatta sig med det slag av kustisbrytning, för vars utförande ej erfordrades

tillgång till havsisbrytare, borde vara att inom området sådan isbrytare, så

vitt ej därigenom behovet av lokalisbrytning äventyrades, tillhandahölles statens

isbrytarledning på rimliga villkor och utan egen ekonomisk vinning.

Befintlig fartygsmateriel för isbrytning.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågan vilket fartygsbestånd

som står till förfogande för utförande av de olika slag av isbrytning, som

komma i fråga utefter rikets kuster. Härom anför utredningen:

Någon allmän regel för bedömande av isbrytarfartygs lämplighet och användbarhet

för det ena eller andra slaget av isbrytning kan icke uppställas.

En med hänsyn till behovet av olika slag av isbrytning gjord uppskattning

av i vårt land befintlig isbrytarmateriel användbar för isbrytning giver

vid handen, att av fartyg hänförbara till egentliga liavsisbrgtare finnas allenast

statsisbrytaren Atle, färdigställd år 1926, längd 59 30 m, bredd 16 20 m,

djupgående 6 m, deplacement 2 740 ton, maskinstyrka 6 000 indikerade hästkrafter,

statsisbrytaren Ymer, färdigställd år 1933, längd 75 00 m, bredd

1860 m, djupgående 6''40 m, deplacement 4 330 ton, maskinstyrka 9 000

indikerade hästkrafter, och Göteborgs stad tillhörande isbrytaren Göta Lejon,

färdigställd år 1932, längd 53 00 m, bredd 14 30 m, djupgående 6 0 m, deplace^- ment 1 900 ton, maskinstyrka 4 000 indikerade hästkrafter.

Till kategorien havsisbrytare har ock plägat hänföras Stockholms stad tillhöriga

Isbrytaren II, färdigställd år 1915, längd 5810 m, bredd 16 20 m, djupgående

6.00 m, deplacement 2 350 ton, maskinstyrka 3 700 indikerade hästkrafter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 132.

Till kategorien lokalisbrytare, användbara jämväl för viss kustisbrytning,

torde kunna hänföras exempelvis Rederiaktiebolaget Victoria i Luleå tillhöriga

Valkyria, längd 3000 m, bruttodräktighet 252 ton, maskinstyrka 942 indikerade

hästkrafter, Gävle stad tillhöriga Pehr Ennes, längd 3185 m, bruttodräktighet

240 ton, maskinstyrka 660 indikerade hästkrafter, Stockholms

stad tillhöriga Isbrytaren I, längd 4344 m, bruttodräktighet 442 ton, maskinstyrka

1 200 indikerade hästkrafter, Norrköpings stad tillhöriga Isbrytaren

I, längd 3452 m, bruttodräkighet 277 ton, maskinstyrka 900 indikerade

hästkrafter, och Isbrytaren II, längd 30 92 m, bruttodräktighet 220 ton,

maskinstyrka 700 indikerade hästkrafter, Holmens Bruk i Norrköping tillhöriga

Holmen VIII, längd 39''25 m, bruttodräktighet 506 ton, maskinstyrka

1 100 indikerade hästkrafter, Malmö stad tillhöriga isbrytaren Bore, längd

39 81 m, bruttodräktighet 374 ton, maskinstyrka 600 indikerade hästkrafter,

samt Göteborgs stad tillhöriga Isbrytaren II, längd 42 36 m, bnittodräktighet

567 ton, maskinstyrka 1 315 indikerade hästkrafter.

Utöver nu nämnda för havs-, kust- eller lokalisbrytning användbara fartyg

finnes ett icke oväsentligt antal isbrytande bogserbåtar. Här nedan angivas

med fördelning å olika kustområden samt med uppgift tillika om hemort

de isbrytande bogserbåtar, som lia en maskinstyrka av minst 300 indikerade

hästkrafter:

Kustområde Namn och hemort Antal

Bottenviken och N. Hvarken

(Haparanda—Nordmaling)

Norra Bottenhavet (Husum—

Stocka)

Södra Bottenhavet och S. Hvarken

(Hudiksvall—Svartklubben)
Stockholms

skärgård och Mälaren
Norra

Östersjön, inkl. Gotland

(Landsort—Oskarshamn)

Kalmarsund

Blekingekusten

Skånes ost- och sydkust

Öresund

Hallandskusten

Göteborg

Bohuskusten

Vänern och Trollhätte kanal

Victoria, Luleå, Faxe, Port Stanley och

Prins Gustaf, Holmsund, samt Frans

Michael och Sandvik, Norrby skär .... 6

O. A. Melin, Örnsköldsvik, Backe och Kolbjörn,

Kramfors, Wäija, Väja, Strömsnäs

1, Strömsnäs, Galtström, Sund, Ankarsvik

och Lervik, Sundsvall, samt Prins

Bernadotte och Starkotter, Alne ...... 10

Herräng, Herräng...................... 1

Ajax, Balder, Frej, Hero, Hugin, Mercur,

Munin, Oaxen VI, Oaxen VII, Starkgrogg,

Storgrogg och Thor, Stockholm 12

Simson, Oxelösund och Norden, Västervik 2

Trelleborg S J, Trelleborg................ 1

Flintrännan, Malmö, Ven, Landskrona, och

Björn, Hälsingborg.................... 3

Rån, Halmstad.......................... 1

Balder, Birger, Dan, Filip, Harald, Harry,

Herkules, Ragnar, Tor och Victor Camp 10

Tingvalla, Karlstad, och Trollhätte kanal,

Trollhättan .......................... 2

Summa 48.

övervägande antalet dylika isbrytande bogserbåtar är alltså tillfinnandes

dels utmed Norrlandskusten och dels i Stockholms skärgård och Mälaren, vilket

endast är naturligt med hänsyn till förekommande reguljära issvårisheter

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

17

i dessa farvatten. I fråga om isbrytande förmåga äro de uppräknade fartygen

av växlande värde.

Slutligen är jämväl ett antal passagerar- och lastfartyg användbara för

viss isbrytning. Dylika fartyg, som kunna komma i fråga för kust- och lokalisbrytning,

utgöras dels av de kraftigt isförstärkta Stockholms Rederiaktiebolag

Svea tillhöriga s. k. W-båtarna (Wiril, Werna m. fl.), tillhopa sju stycken,

och vissa likaledes med goda isförstärkningar försedda båtar, som gå i

trafik mellan Gotland och fastlandet (Drotten och Visby), dels vissa andra

fartyg i Gotlandstrafik, dels ett flertal skärgårdsångare (t. ex. Vaxholmsbolagets

passagerarfartyg), dels vissa andra kustångare än W-båtarna, t. ex.

Heimdall, och dels statens järnvägars ångfärjor å linjerna Trelleborg—Sassnitz

och Malmö—Köpenhamn. Här avsedda passagerar- och lastfartyg torde

sammanlagt uppgå till inemot ett 60-tal.

Då nu berörda passagerar- och lastfartyg byggts med helt andra synpunkter

för ögonen än användning såsom isbrytarfartyg, äro de i avseende å skrovform,

konstruktion, maskinstyrka och utrustning i övrigt blott i ringa grad

lämpade för isbrytning. Flertalet är knappast användbart för annat biträde

vid lokal isbrytning än vidmakthållande av en gång brutna rännor i isen.

Undantag måste dock göras för W-båtarna, som besitta en icke obetydlig isbrytande

förmåga och med sina kraftiga isförstärkningar äga god motståndskraft

mot ispressning. Också ha vid några tillfällen, då de till statens förfogande

stående isbrytarna varit upptagna med viktigare uppgifter, vissa av

dessa W-båtar tagits i anspråk i den statliga isbrytningsverksamheten.

Det svenska fartygsbeståndets förutsättningar för gång i

isfarvatten.

För vinnande av överblick i vilken utsträckning det svenska fartygsbeståndet

är försett med isförstärkningar och med hänsyn till maskinstyrka

lämpat för gång i is, har genom utredningens försorg företagits en undersökning

härutinnan. Utredningen anför bland annat:

Fartyg, som framföres i isfarvatten, utsättes genom isen för särskilda påfrestningar.

Alltefter isförhållandenas beskaffenhet varierar styrkan av dessa

påfrestningar i hög grad. Kan fartyget för egen maskinkraft och utan att taga

ansats (stötforcering) förås fram genom isen, är risken för isskador å fartyget

merendels ej stor. Annorlunda ställer det sig vid färd i is av svårare

beskaffenhet, d. v. s. då isförhållandena äro av den art, att fartyget icke kan

föras fram vare sig för egen maskin utan att taga ansats eller ulan att bogseras.

Påfrestningen på fartyget blir då kraftig, och därmed följer ökad fara

för uppkomsten av skador å fartyget.

Till motverkande av uppkomsten av isskador förses understundom fartygen

med särskilda s. k. isförstärkningar. Sådana finnas av skilda slag. De

vanligast förekommande äro följande: Förstärkning av skrovet genom insättande

av mellanspant mellan huvudspanten samt ökning av bordläggningens

tjocklek. Anbringande av starka sidovägare å fartygssidorna. Förstärkning av

vissa andra särskilt utsatta fartygsdelar, exempelvis genom alt giva grövre

dimensioner åt och använda liållfastare material i propellrar, stävar, roder

och rörledningar. Jämväl förstärkningar av annan beskaffenhet förekomma.

Graden av förstärkningar kan självfallet växla; värdet av de vidtagna åtgärderna

bliva ock i motsvarande mån större eller mindre.

En betydelsefull detalj vid besvarande av frågan i vilken grad ett fartyg

Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 132. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 132-

kan anses lämpat för gång i is utgör dess maskinstyrka. Förmågan att övervinna

isens motstånd ökar med fartygets maskinstyrka, varvid emellertid är

att beakta, att samtidigt påfrestningarna å fartyget vid gång i is öka. Angivandet

av maskinstyrkan, då fråga är örn bedömande av fartygets förmåga

att taga sig fram i isfarvatten, uttryckes ofta som ett maskinstyrkeförhållande,

bestämt genom att hästkraftantalet divideras med längden X bredden av

fartyget. ....

Vid undersökningen, som omfattar i september 1941 befintligt maskindrivet

tonnage, har medtagits tonnage i storleken 500—5 000 bruttoton. Fartygen

lia fördelats på följande sex grupper:

Grupp I omfattar fartyg, vilka äro utefter hela sin längd på visst sätt isförstärkta

medelst mellanspant och ökad bordläggningstjocklek, dessutom

försedda med vissa andra förstärkningar för gång i is av svårare beskaffenhet

och ha ett maskinstyrkeförhållande av minst 1''75. Denna grupp uppfyller

i stort sett finska sjöfartsstyrelsens specialfordringar för isavgiftsklass

»1A1» ävensom British Corporations fordringar beträffande isförstärkningar

å fartyg med klassbeteckningen »lee dass A».

Grupp II omfattar fartyg, vilka äro på visst sätt isförstärkta medelst ökad

bordläggningstjocklek utefter hela sin längd och mellanspant längst förut,

dessutom äro försedda med vissa andra förstärkningar och ha ett maskinstyrkeförhållande

av minst 13. Denna grupp uppfyller i stort sett finska

sjöfartsstyrelsens specialfordringar för isavgiftsklass »I B» ävensom British

Corporations fordringar beträffande isförstärkningar a fartyg med klassbeteckningen

»lee dass B».

Grupp lil omfattar fartyg, vilka försetts med isförstärkningar av viss styrka

i förskeppet och ha ett maskinstyrkeförhållande av minst 1. Denna grupp

uppfyller i stort sett finska sjöfartsstyrelsens specialfordringar för isavgiftsklass

»I C», fordringar beträffande isförstärkningar i British Corporation for

fartyg med klassbeteckningen »lee dass C», i Germanischer Lloyd för fartyg

med klassbeteckningen »(E + )» samt i Lloyd’s Register för fartyg med

klassbeteckningen »Strengthened for navigation in ice».

Grupp IV omfattar fartyg med isförstärkningar enligt British Corporations

klassbeteckning »lee strengthening» eller Bureau Veritas’ klassbeteckning

»P. R.» eller Germanischer Lloyd’s klassbeteckning »(E)» eller slutligen Det

norske Veritas’ klassbeteckning »is». . .

Grupp V omfattar fartyg, vilka inneha högsta klass (utan isförstärkningar)

i någon av klassificeringsanstalterna Lloyd’s Register, Bureau Veritas, Germanischer

Lloyd, Det norske Veritas och British Corporation.

Grupp VI omfattar fartyg, vilka icke äro hänförliga till någon av grupperna

I—V.

I fråga om det värde, som kan tillmätas de för de olika grupperna angivna

isförstärkningarna, må framhållas: Med hänsyn till de uppställda normerna

intaga grupperna I och II en särställning. För bada dessa grupper gäller

nämligen, att ökad tjocklek hos bordläggningen finnes ej blott i bogen utan

utefter hela fartygssidorna. Detta förhållande är av stor betydelse. Erfarenheten

har nämligen visat, att å fartyg, som blott äro förstärkta i bogen, isskador

lätt erhållas akter om det ställe, där förstärkningen av bordläggningen

upphör. Av denna anledning äro därför de isförstärkningar, som

gälla för grupperna III och IV, av jämförelsevis ringa värde. Vad nu framhållits

bestyrkes av en utav utredningen föranstaltad undersökning rörande

förekomsten av isskador å fartyg under åren 1926—1942. Till denna undersökning

återkommer utredningen i det följande.

Till grupperna I och II höra 10 respektive 5 svenska fartyg. I grupp I ingå

sju lastfartyg, tillhörande Stockholms Rederiaktiebolag Svea, de s. k. W
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

19

båtarna, vilka äro försedda med extra kraftiga isförstärkningar. Dessa fartyg,

som på grund av nämnda förstärkningar ställa sig relativt dyra i anskaffning

och drift — isförstärkningarna inkräkta på lastförmågan och nedsätta

hastigheten — äro byggda för att kunna bedriva sjöfart på norrländska

hamnar längre in på vintern än som är möjligt med annat tonnage. Wbåtarnas

framkomstmöjligheter i isfarvatten äro så goda, att de ej sällan

tagits i anspråk — av såväl staten som kommuner och enskilda — för utförande

av viss isbrytning. Till grupp I höra vidare Gotlandsbåtarna Gotland

och Fårösund samt det i Göteborg hemmahörande ångfartyget Bottinia. Till

grupp II höra Gotlandsbåtarna Drotten och Visby, Göteborgsångaren Kastelholm

samt de i Stockholm hemmahörande ångfartygen Heimdall och Urd.

Till grupperna III och IV, där de särskilda anordningarna för gång i is huvudsakligen

inskränka sig till vissa förstärkningar i förskeppet, höra 69 respektive

104 svenska fartyg. Grupperna V och VI slutligen, dit fartyg som

sakna särskilda isförstärkningar äro hänförda, omfatta 361 respektive 14

svenska fartyg.

I samband med spörsmålet örn det svenska fartygsbeståndets förutsättningar

för gång i isfarvatten har utredningen vidare verkställt en undersökning

rörande omfattningen av de skador, som genom is tillfogats svenska fartyg

och deras laster under senare år. I sådant syfte har utredningen vänt sig till

samtliga svenska företag, som meddela försäkringar å fartyg, med begäran

om uppgift å totalbeloppet av de isskador, som under åren 1926—1940 drabbat

i företagen försäkrade fartyg och — för sjöförsäkringsaktiebolagens vidkommande

— varor, som med fartyg varit på väg till eller från Sverige. Vidare

har utredningen sökt att med fartygsinspektöremas bistånd införskaffa

uppgifter å reparationskostnader i anledning av skador, som under vintern

1941/42 genom is drabbat svenska fartyg, vilka med isbrytarassistens nyttjats

till sjöfart under sagda vintersäsong. Rörande resultatet av dessa undersökningar

lämnar utredningen följande redogörelse.

En sammanställning av de isskador, som åren 1926—1940 uppkommit å

svenska fartyg, försäkrade hos svenska ömsesidiga sjöförsäkringsföreningar,

giver vid handen, att dessa skador uppgått till sammanlagt i runt tal 8 92 miljoner

kronor. Uppgifterna äro att betrakta såsom exakta med en felgräns av

10 procent. De isskador, som under samma tidsperiod drabbat i de svenska

sjöförsäkringsaktiebolagen försäkrade svenska fartyg ävensom i samma bolag

försäkrade varor, vilka varit på väg till eller från Sverige, fördela sig på följande

sätt:

Kasko .................... kronor 6 041 320

Gemensamt haveri ........ » 141006

Varor .................... » 1 278 050

Summa kronor 7 460 376.

Tillhopa lia under nämnda 15-årsperiod isskadoma å fartyg och deras laster

uppgått till i runt tal 16 38 miljoner kronor. Osäkerhetsgraden hos de sålunda

erhållna slutsiffrorna kan beräknas icke överstiga XU miljon kronor

plus eller minus. Det bör emellertid beaktas, alf i angivna beloppet endast

sådana skador inräknats, vilka med visshet direkt förorsakats av is. Sålunda

ha t. ex. i sådant fall, då fartyg av isen förts på grund, de av grundstötningen

orsakade skadorna i allmänhet icke medräknats såsom isskador.

Till förut angivna skadebelopp å sammanlagt omkring 16 38 miljoner kronor

bör emellertid läggas de isskador, som under samma tid drabbat i ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcijrfs proposition nr 132.

landet försäkrade svenska fartyg. Omfattningen av isskador, hänförliga till

sistnämnda grupp, är icke närmare känd, men förlusterna till följd av dylika

skador torde åren 1926—1940 lia uppgått till minst 2 miljoner kronor.

De åren 1926—1940 av is orsakade skadorna å det svenska tonnaget och

å varor, som med fartyg utförts från och införts till Sverige, torde alltså kunna

beräknas uppgå till minst 18 miljoner kronor. Av sistnämnda skadebelopp

hänför sig som väntat en jämförelsevis stor del till de i den undersökta perioden

ingående svåra isvintrarna, nämligen

till vintern 1925/26: 2"24 miljoner kronor = 14# av totalbeloppet.

> > 1926/27: 2’76 » » =17# » »

» > 1939/40: 4^47_»___> = 27 % >_»__

Summa 9-47 miljoner kronor = 58 % av totalbeloppet.

Under envar av de svåra vintrarna inom sagda 15-årsperiod ha sålunda de

skador, som genom is tillfogats det svenska tonnaget och därmed fraktade

varor, i medeltal uppgått till något över 3 miljoner kronor.

I de Sverige omgivande farvattnen har isen under samma tid förorsakat ett

antal fall av totalförlust av fartyg. Såvitt utredningen kunnat utröna är antalet

dylika fall åtta, varav fyra avse svenska och fyra utländska fartyg. Av

de förlorade svenska fartygen voro två å respektive 1 367 och 1 428 brutto

registerton, medan de båda övriga voro av liten storleksordning. Vidare ha

skador drabbat fartyg därigenom att de av is förts på grund. Enligt vad utredningen

inhämtat har åtminstone ett 10-tal sådana fall inträffat åren 1924

—1941; sju av dessa uppgivas ha föranlett kostnader å tillhopa nära 12 miljon

kronor.

Vid sidan av nu angivna direkta kostnader uppstå avsevärda indirekta förluster

för fartygsägare genom uteblivna fraktintäkter under tiden för avhjälpandet

av isskadorna. Indirekta förluster uppstå jämväl, då fartyg bliver

fastsittande i isen eller eljest får sin resa fördröjd därav.

Vad härefter beträffar undersökningen rörande isskador å svenskt tonnage

vintern 19tltt2 avser denna samtliga fartyg med en bruttodräktighet överstigande

500 ton, inalles 173 stycken, som med isbrytarassistens nyttjats till

sjöfart under sagda vinter.

Fördelas de i undersökningen ingående fartygen å de fem grupper, varl

fartyg enligt vad förut nämnts kunna uppdelas med hänsyn till förekomsten

å dem av isförstärkningar, erhålles följande sammanställning över undersökningsresultatet:

______

Fartyg

å vilka isskador konstaterats

Fartyg

som ej

erhållit

isska- dor

Summa

Skador besiktigade och

reparationskostnader

fastställda

Reparations- kostnader ännu

ej fastställda

antal

fartyg

reparations- kostnader i

kronor

antal fartyg

antal

fartyg

antal

fartyg

Grupp I...............

2

93 150

—

2

4

Grupp II..............

2

150000

—

1

3

Grupp III.............

11

109 710

1

10

22

Grupp IV..............

32

712 142

6

8

46

Grupp V..............

62

1 513 428

6

30

98

Summa

109

2 578 430

13

51

173

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

21

Undersökningen visar, att av de 173 fartyg, som vintern 1941/42 med isbrytarassistens

nyttjats till sjöfart, ej mindre än 122 — däribland även fartyg

inom de särskilt isförstärkta grupperna I och II — erhållit isskador av

större eller mindre omfattning. För 109 av de skadade fartygen äro skadorna

besiktigade och reparationskostnaderna fastställda. Det sammanlagda

beloppet av dessa reparationskostnader, som för de olika fartygen variera

från några 100-tal kronor upp till i ett par fall över 200 000 kronor, utgör

2 578 430 kronor. För de återstående fartygen, 13 till antalet, voro vid tiden

för undersökningens företagande reparationskostnaderna ännu icke fastställda.

Jämväl sistberörda kostnader kunna antagas komma att uppgå till

avsevärt belopp.

Plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet.

Allmänna synpunkter m. m.

Utredningen har å sid. 144—181 i betänkandet framlagt förslag till plan

för ordnande av den statliga isbrytningsverksamheten.

Inledningsvis erinrar utredningen hurusom utredningen — vid redogörelsen

för de olika förekommande huvudslagen av isbrytning, nämligen havsisbrytning,

kustisbrytning och lokalisbrytning — uttalat, att någon mera

distinkt gränsdragning mellan vad som skulle i avseende å isbrytningsverksamhet

åvila staten och vad som skulle åvila kommuner och enskilda än

den i praktiken redan nu tillämpade huvudregeln, att havsisbrytning skulle

ankomma på staten, icke torde kunna åstadkommas. Uppdelningen i fråga

om utförande av kustisbrytning och lokalisbrytning borde få överlämnas åt

praxis att i varje särskilt fall lösa med hänsyn till förekommande omständigheter,

därvid skulle iakttagas, att lokalisbrytning aldrig åvilade staten

såsom en skyldighet. Utredningen hade vidare anfört, att i praktiken uppdelningen

kommit att ställa sig så, att havsisbrytning i egentlig mening praktiskt

taget helt och kustisbrytning åtminstone å Norrlandskusten i betydande omfattning

ombesörjts av staten. Jämväl viss lokalisbrytning hade utförts av

statsisbrytare, bl. a. dels för öppnande på våren av farleder in till hamnar,

dels i farleder in till vissa hamnar, som tjänstgjorde såsom baser för statsisbrytarna

vid deras verksamhet utefter kusten, dels ock i farleder inom

större skärgårdsområden.

Utöver nu omförmälda slag av isbrytning säger utredningen sig finna rimligt,

att staten, i den mån så kunde ske utan inkräktande på fullgörandet

av huvuduppgiften, tillika biträdde med viss isbrytning på Mälaren och

Vänei-n, nämligen i sådan omfattning att isbrytare i statens tjänst efter isläggningen

å sjöarna verkställde viss isbrytning i de större farlederna därstädes

samt likaledes på våren biträdde med farledernas öppnande. Såväl med

hänsyn till storleken av de vatten det här vore fråga om — isbrytningen å

dessa sjöar torde icke i sin helhet kunna rubriceras såsom lokalisbrytning —

som ock därtill, att varutrafiken till och från de största hamnarna vid dessa

sjöar till sin natur vore jämförbar med den varutrafik, som försigginge över

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132-

de större hamnstäderna utmed Norrlandskusten, syntes det utredningen motiverat,

att staten här trädde hjälpande emellan. Självfallet skulle dock en

sådan utsträckning av statens isbrytningsverksamhet att gälla jämväl farlederna

till de största hamnarna vid Mälaren och Vänern lika litet som för

t. ex. hamnarna vid Norrlandskusten innebära, att staten lämnade någon

garanti för farledernas öppenhållande.

Innan utredningen härefter ingår på frågan om den närmare omfattningen

av den isbrytning, för vilken staten sålunda syntes böra ikläda sig beredskap,

framhåller utredningen följande allmänna synpunkter på havsisbrytningen

och dess förutsättningar.

Erfarenheten har tydligt ådagalagt, att havsisbrytningen såtillvida måste

tillmätas begränsad betydelse som sjöfart ej ens med hjälp av mycket starka

isbrytare kan fortgå vid öppen kust och i havet därutanför, då isförhållandena

nått en viss svårighetsgrad. Isförhållandena till havs äro av annan och

för sjöfarten mera vansklig art än inomskärsisarna. De senare äro oftast

stillaliggande, bildande jämna fasta istäcken, vilkas tjocklek växer allteftersom

kylan tilltager. Havsisen däremot kommer lätt i rörelse med vind

eller ström och hrytes sönder i oregelbundna stycken, som ofta pressas ihop

till vallar; ej sällan erhålla dessa vallar sådan mäktighet, att de icke äro möjliga

att forcera med de kraftigaste isbrytare. I sådan rörlig is utsättas fartygen

lätt för ispressning och isskruvning. Om ock under svåra isvintrar

understundom bildas mer eller mindre vidsträckta istäcken även till havs,

kan dock ett sådant täcke med tilltagande vind hastigt brytas upp och situationen

därmed plötsligt förändras på ett för sjöfarten hotande sätt. Nu antydda

förhållanden innebära vad själva isbrytningsarbetet beträffar, att

medan isbrytarnas arbete inomskärs och å inre farvatten i regel består i att

bryta upp ränna i ett isbälte av viss tjocklek, vilken ränna sedan under

längre eller kortare tid håller sig öppen för sjöfarten, så har isbrytaren till

havs att taga sig fram genom merendels rörlig is av högst växlande beskaffenhet,

än ett bälte av fast is, än kringflytande ismassor av varierande storlek,

än packisvallar m. m. Isens rörlighet gör därvid, att den av isbrytaren

åstadkomna rännan endast sällan kvarstår någon längre tid och ofta t. o. m.

genast går igen efter isbrytaren. Olikheten mellan inomskärsisen och havsisen

medför emellertid ej blott, att arbetet bland havsisarna ställer mycket

större krav på isbrytarnas isbrytande förmåga, utan innebär framförallt,

såsom nämnts, att tonnaget vid framförande i havsis i regel utsättes

för vida svårare påfrestningar än vid gång i inomskärsis. Omfattningen

av de skador, som vid gång i isfarvatten till havs åsamkats i svenska sjöförsäkringsföretag

försäkrade fartyg, talar här sitt tydliga språk. Det synes

utredningen därför uppenbart, att försiktighet bör iakttagas i avseende å vidtagandet

av anstalter till uppmuntrande av vintersjöfart i farvatten till havs,

där svårare isförhållanden råda eller hastigt kunna uppkomma. Det förhållandet,

att det över huvud är möjligt för en havsisbrytare att taga sig fram

i visst farvatten till havs, är icke tillräcklig anledning att där söka hålla

vintersjöfart igång; det gäller i stället att med utnyttjande av den kännedom

om isläget i farvattnet ifråga eller i avseende å förestående förändringar

i isläget, som kan vinnas genom is- och väderleksrapporter samt meteorologiska

instansers förutsägelser rörande den påräkneliga utvecklingen i

samma hänseenden, noggrant överväga förutsättningarna för fortsatt tillhandahållande

av isbrytarhjälp för sjöfartens uppehållande i farvattnet. När

enligt sådant övervägande isförhållandena i visst farvatten utvecklat sig där
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

23

hän, att isbrytare icke längre synes kunna genom tillhandahållande av ränna

i isen för efterföljande fartyg säkra fartygens framförande utan att dessa

samtidigt utsättas för risken att erhålla isskador av ej blott obetydligt slag

eller för måhända än större faror, bör den statliga isbrytningsverksamheten i

farvattnet ifråga inställas tills för sjöfarten gynnsammare isförhållanden åter

inträda. Beslut härom bör på tjänligt sätt göras bekant för de sjöfarande.

Enligt utredningens uppfattning är det en angelägenhet av största vikt, att

den statliga isbrytningsledningen på nu antytt sätt noga följer isförhållandenas

utveckling i olika farvatten och i sådan tid inställer isbrytningsverksamheten

i farvatten, där för sjöfarten tilltagande issvårigheter göra sig gällande,

att verksamheten icke bidrager till uppehållandet av en sjöfart, som

utsätter tonnaget för allvarliga risker. För möjligörande av en sådan anpassning

av isbrytningsverksamheten alltefter de rådande isförhållandena

och den förestående närmaste utvecklingen av dessa är, såsom utredningen i

annat sammanhang kommer att ytterligare framhålla, ett intimt samarbete

mellan isbrytningsmyndigheten och statens metorologisk-liydrografiska anstalt

erforderligt. Så snabbt som isförhållandena kunna skifta i havet, lärer

det ändock icke kunna undvikas, att understundom fartyg råka in i av isen

skapade kritiska situationer. Befinner sig ett fartyg, som rekvirerat assistens

av en statens isbrytare, i is där det har svårighet att även med isbrytarhjälp

taga sig fram utan att riskera att åsamkas skador, bör som regel fartyget i

första hand förhjälpas till närmaste hamn eller närmaste skyddade vatten;

det bör sålunda icke utsättas för de större faror, som kunna vara förenade

med ett försök att föra fartyget lill dess destinationsort.

Vad nu anförts rörande den av staten bedrivna havsisbrytningen bör i regel

äga tillämpning på all sådan isbrytning utanför rikets kuster. Läget ställer

sig dock i viss mån annorlunda, då fråga är örn sådan trafik, vars uppehållande

i möjligaste mån är av särskilt stort allmänt intresse, t. ex. den kontinentala

färjetrafiken och i viss grad trafiken mellan Gotland och fastlandet.

Det kan för uppehållandet av sådan trafik befinnas ofrånkomligt att

taga större risker än vad som eljest normalt bör ifrågakomma.

Av den förut lämnade redogörelsen för omfattningen av den av staten bedrivna

isbrytningen utanför rikets kuster framgår, att behovet av sådan isbrytning

starkt växlar under olika vintrar. Särskilt är skillnaden i behovet

av isbrytarhjälp stor å ena sidan under normalt stränga och milda vintrar

och å andra sidan under vintrar av mer än normal stränghet. Under vintrar,

som äro att hänföra till någondera av kategorierna milda eller normalt

stränga, uppgående för övervägande del av kustfarvattnen till omkring 25

respektive 50 procent av vintrarna under 72-årsperioden 1870/71—1941/42,

har statlig isbrytning i regel visat sig påkallad endast utanför Norrlandskusten.

Dess uppgift har då varit att söka åstadkomma viss förlängning av seglationssäsongen

på heisten samt alt lämna biträde för öppnande av sjöfarten på

våren något tidigare än vad eljest skulle kunnat ske. Under vintrar av mer

än normal stränghet, sådana som voro rådande t. ex. 1928/29, 1939/40, 1940/

41 och 1941/42, har läget visat sig bliva ett helt annat, i det all då ej blott

Norrlandssjöfarten utsatts för ishinder utan samtidigt även stora issvårigheter

ofta gjort sig gällande såväl i Östersjön som vid sydkusten, i Öresund

och vid västkusten.

Då sålunda kraven på isbrytarhjälp ställa sig helt olika under berörda

olika typer av vintrar, är det tydligt, att det vid övervägandet av frågan örn

den statliga isbrytningsberedskapens omfattning skulle vara av stort värde,

därest den meteorologiska vetenskapen kunde tillhandahålla någon förutsägelse

om, i vilken omfattning svåra isförhållanden framdeles äro att förvänta.

Vid förfrågan härom hos statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

emellertid utredningen erhållit det besked att, ehuru sedan lång tid tillbaka

forskningar pågått rörande möjligheten att åstadkomma s. k. långtidsprognoser

i avseende å väderleksförhållandena, några praktiskt betydelsefulla framsteg

i sådant avseende ännu icke gjorts. Man har inom meteorologien jämväl

haft uppmärksamheten riktad på frågan, huruvida någon slags periodicitet

i avseende å klimatiska förändringar skulle kunna tänkas förekomma. Mest

känd är väl i detta hänseende professor Nils Ekholms för omkring 25 år

sedan framförda teori om 212-årsperioder, inom vilka väderleksförhållandena

skulle i stort sett upprepa sig. Bristen på tillräckligt långa och noggranna

iakttagelseserier omöjliggör emellertid fällandet av något omdöme rörande

värdet av denna och liknande teorier.

Då sålunda meteorologien åtminstone ännu så länge icke är i stånd att

tillhandagå med tillförlitlig förutsägelse rörande väderleksförhållandena under

kommande vintrar, synes det utredningen icke möjligt att finna annan

grundval för bedömandet av det sannolika inträffandet av svåra isvintrar än

den hittillsvarande förekomsten av dylika för sjöfarten besvärliga vintrar.

Under den tid regelbundna isobservationer hittills pågått i vårt land, eller

72-årsperioden 1870/71—1941/42, har antalet för övervägande del av kustfarvattnen

svåra isvintrar uppgått till omkring 25 procent. Man torde alltså

i fortsättningen tillsvidare böra räkna med ungefär samma frekvens av sådana

vintrar.

Efter framhållande av dessa allmänna synpunkter övergår utredningen till

frågan om de uppgifter, som i olika farvatten utmed rikets kuster samt i Målaren

och Vänern lämpligen böra ankomma på den statliga isbrytningsverksamheten,

samt anför:

Skillnaden mellan omfattningen av issvårigheterna under å ena sidan milda

vintrar och vintrar av normal stränghet samt å andra sidan vintrar av mer

än normal stränghet försvårar avvägningen av den beredskap staten å förevarande

område bör ikläda sig. Läget är dess bättre ej sådant att beskaffenheten

av isförhållandena under samtliga stränga vintrar bereder sjöfarten

svårigheter av den storleksordning att dessa ej kunna med tillgängliga isbrytarresurser

bemästras. Under ej allenast milda vintrar utan jämväl under sådana

stränga vintrar, vilka erfarenhetsmässigt kunna betecknas såsom vintrar

av normal stränghet — och dessa utgöra, såsom redan nämnts, de milda

vintrarna omkring 25 procent och de normalt stränga vintrarna omkring 50

procent av de i 72-årsperioden 1870/71—1941/42 ingående vintrarna — äro

isförhållandena ej av större svårighetsgrad än att behov av havsisbrytning i

regel ifrågakommer allenast utefter Norrlandskusten. Den havsisbrytning, som

under sådana isvintrar verkställts i Bottenviken och Bottenhavet, har i regel

motsvarat det behov av assistens, som förelegat för den sjöfart, vilken över

huvud kunnat då förekomma.

Annorledes gestalta sig emellertid isförhållandena och behovet av isbrytare

under det mindretal år, då vintern antar större svårighetsgrad än vad som

kan betecknas såsom erfarenhetsmässigt normalt sträng vinter. Under sådana

vintrar — hit kunna hänföras de tre senast förflutna, vintern 1928/29, såvitt

angår Östersjön och västkusten, och vidare vintern 1923/24 —• beläggas farvattnen

runt hela eller i varje fall större sträckor av rikets kust med tjock is.

Behov av havsisbrytning gör sig då i allmänhet gällande ej allenast utefter

Norrlandskusten utan uppträder med förhållandevis kort tidsfrist nära nog

samtidigt jämväl å Östersjökusten, i Öresund samt i Kattegatt och Skagerack.

Redan av kostnadsskäl kunde det enligt utredningens uppfattning icke ifrågasättas,

att staten skulle hålla en för dylika svåra isförhållanden fullständig

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

25

isbrytningsberedskap. En så avpassad beredskap skulle erfordra ett betydligt

större antal isbrytande fartyg och till en del fartyg av större isbrytande förmåga

samt följaktligen bliva flerfaldigt mera kostsam än den beredskap förutsatte,

som kunde erfordras för att i lämplig, efter föreliggande behov avpassad

omfattning hålla sjöfarten i gång under normalt stränga vintrar. Vad

som rimligen kunde begäras vöre, att den beredskap, staten å förevarande område

borde upprätthålla, gåves den storleksordning, att staten kunde jämväl

under särskilt stränga vintrar ombesörja den havsisbrytning, som kunde påkallas

för uppehållande i erforderlig omfattning av trafiken å vissa för landets

kommunikationsväsen särskilt betydelsefulla sjöfartsvägar.

Till ledning för bedömande av behovet av isbrytning under sådana särskilt

stränga isvintrar, säger utredningen vidare, förelåge numera erfarenheter från

vintrarna 1939/40, 1940/41 och 1941/42 ävensom, vad beträffade de södra farvattnen,

från vintern 1928/29. Enligt dessa erfarenheter framstode det såsom

i första hand angeläget, att sjöfarten på västkusten och enkannerligen på

Göteborgs hamn såsom den för landets transoceana trafik såväl under vanliga

förhållanden som än mer under svåra isvintrar mest betydelsefulla hamnen

måtte kunna fortgå i möjligaste mån oberoende av isförhållandena, att

sjöförbindelserna med kontinenten å färjeledema mellan Sverige, å ena sidan,

samt Tyskland och Danmark, å andra sidan, ävensom den för sjöfarten på

ostkusthamnarna betydelsefulla genomgångstrafiken genom Öresund måtte

kunna uppehållas utan andra avbrott än sådana som vid särskilt svåra isförhållanden

bleve ofrånkomliga samt att avspärrning av Gotland genom

is såvitt möjligt kunde undvikas. Av vikt vore vidare, att sådan havsisbrytning

utfördes som under svåra isvintrar erfordrades i Östersjön för uppehållande

av sjöfarten på Stockholm och andra större Östersjöhamnar.

Varje vinter syntes i övrigt enligt utredningens uppfattning i regel den

havsisbrytning böra genom statens försorg komma till utförande, som erfordrades

för åstadkommande av en med hänsyn till näringslivets behov och

isförhållandenas beskaffenhet rimlig förlängning av sjötrafiken på norrländska

hamnar. Slutligen syntes, såsom utredningen förut nämnt, visst

biträde från statens sida ock böra lämnas till stöd åt vintersjöfarten på

Mälaren och Vänern.

Yttranden.

Med anledning av de av utredningen sålunda framförda allmänna synpunkterna

på den statliga isbrytningsverksamheten och utredningens principuttalande

rörande denna verksamhets arbetsuppgifter hava i de avgivna

yttrandena anförts i huvudsak följande.

Lotsstyrelsen: Av redogörelsen för isförhållandena utmed våra kuster

och för den hittills bedrivna statliga isbrytningsverksamheten framginge,

att under vintrar, som kunde betecknas såsom milda eller normalt stränga

— omkring 75 procent av vintrarna enligt den av utredningen verkställda

undersökningen •—- havsisbrytning i regel vore påkallad endast utanför Norrlandskusten.

Under det till ett antal av omkring 25 procent uppgående mer

än normalt stränga vintrarna utsträcktes issvårigheterna att omfatta större

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majis proposition nr 132.

eller mindre områden även av de mellersta och sydliga delarna av våra kustfarvatten.

Styrelsen delade utredningens uppfattning att det icke kunde

ifrågasättas, att staten skulle hålla en för bemästrande av isförhållandena

under mycket stränga vintrar fullständig isbrytarberedskap. Man finge nöja

sig med att söka tillhandahålla den havsisbrytning, som kunde vara erforderlig

för uppehållande i görligaste mån av trafiken å vissa särskilt betydelsefulla

sjöfartsvägar, främst sjöfarten till Göteborg, färjelederna till kontinenten,

genomfartslederna i Öresund samt huvudfarleden mellan Gotland och

fastlandet.

Statskontoret: Ämbetsverket funne angeläget, att den principen klarare

fastsloges, att statens skyldigheter med avseende å isbrytningen inskränkte

sig till s. k. havsisbrytning. Självklart vore emellertid, att de statliga isbrytarfartygen

borde kunna utnyttjas även för kustisbrytning ■—- i enstaka

fall även lokalisbrytning -— i de farvatten, där de för sin huvudsakliga verksamhet

vore sysselsatta, dock mera subsidiärt och endast i den mån huvuduppgifterna

icke därigenom eftersattes. Att utvidga statens skyldigheter på

förevarande område till annan kustisbrytning funne ämbetsverket icke motiverat

och torde för övrigt kunna leda till att ansvaret för dylik isbrytning

så småningom övervältrades på statsverket. Det måste enligt statskontorets

mening vara förbundet med vissa risker i ekonomiskt avseende, om man

underläte att bestämt fixera gränserna för den statliga isbrytningsverksamheten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: En till allenast havsisbrytning avgränsad

uppgift för statens isbrytningsverksamhet kunde uppenbarligen icke

innebära en godtagbar lösning av det särskilt för vintersjöfarten på Norrland

så betydelsefulla isbrytningsproblemet. Statens medverkan måste enligt

länsstyrelsens uppfattning ofrånkomligt omfatta även kustisbrytning och

isbrytning av åtminstone huvudlederna inomskärs.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen hade intet att erinra mot

utredningens gränsdragning mellan den isbrytningsverksamhet som borde

åvila staten och den som borde ankomma på kommuner och enskilda. Regeln

borde alltså vara, att havsisbrytning åvilade staten och övrig isbrytning

kommuner och enskilda. På Norrlandskusten hade emellertid den praxis

utbildat sig, att staten jämväl ombesörjt kustisbrytningen, åtminstone tili

de större hamnarna. En fortsättning av denna praxis syntes i hög grad

önskvärd. Utredningen syntes ej heller hava avsett, att någon ändring därutinnan

skulle ske.

Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämassef öreningen och Svenska

trävaruexportföreningen: Mot de allmänna synpunkterna att havsisbrytningen

jämväl under stränga vintrar skulle ombesörjas i erforderlig omfattning

för trafiken å vissa för landets kommunikationsväsende särskilt betydelsefulla

sjöfartsvägar hade föreningarna intet att erinra. Föreningarna trodde

emellertid icke, att deras intressen i fråga örn isbrytning verkligen bleve tillgodosedda,

därest verksamheten skulle begränsas till den beredskap och omfattning,

som utredningen i detalj föresloge.

Sveriges allmänna exportförening: Föreningen funne de allmänna synpunkterna

på isbrytningsverksamhetens fördelning vara väl motiverade och

hade i stort sett icke heller några invändningar emot förslaget angående isbrytningsverksamhetens

omfattning.

Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Göteborgs handelskammare, Sveriges allmänna

sjöfartsförening, Svenska hamnförbundet, Stockholms rederiföreniny

och Sveriges fartygsbefälsförening ha anslutit sig till de allmänna principer

för den statliga isbrytningen, som utredningen angivit.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

27

Föreningen Sveriges inrikessjöfart: Föreningen ansåge sig icke kunna

godtaga utredningens allmänna isynpunkter i vad avsåges isbrytarberedskapens

omfattning. Föreningen hävdade att, med hänsyn till förhållandena

sådana de redan normalt gestaltade sig och i all synnerhet som de måste gestalta

sig efter krigets slut, den avgörande faktorn för omfattningen av vår

isbrytarberedskap måste vara den utsträckning, som denna beredskap krävde

för mötande av den ogynnsammaste issituation, som kunde uppstå.

Vid den beskrivning av olika slag av isbrytning för vintersjöfarten utefter Departements
chef

En

våra kuster, som utredningen lämnat, har utredningen skilt mellan havsisbrytning

eller brytning av is under ett fartygs färd å havet samt därifrån

in mot kusten, kustisbrytning eller iforcering av den is som, ofta i form av

mäktiga packisvallar, samlats i den i kustbandet befintliga farleden in mot

land samt lokalisbrytning eller brytning av ränna i det inomskärs bildade

fasta istäcket. Beträffande uppdelningen av isbrytningsverksamheten mellan

å ena sidan staten samt å andra sidan kommuner och enskilda har

utredningen, med utgångspunkt från redan nu tillämpad praxis, ansett staten

böra svara för all förekommande havsisbrytning, medan kustisbrytningen

borde allt efter omständigheterna — å vilka utredningen lämnar vissa

belysande exempel — fördelas mellan de större statliga isbrytarna och

mindre lokala isbrytare samt på sistnämnda slag av isbrytare borde i princip

ankomma att ombesörja all lokalisbrytning, ledningen för den statliga

isbrytningen dock obetaget att i särskilda fall låta statsisbrytare utföra

jämväl lokalisbrytning.

Klart synes vara, att havsisbrytningen framdeles liksom hittills bör helt

åvila staten.

Vad kustisbrytningen beträffar torde böra beaktas, att någon bestämd skiljelinje

mellan denna och havsisbrytningen icke går att uppdraga samt att

kustisbrytningen ofta ställer sådana krav på isbrytarmaterielen som man icke

rimligen kan begära att en allenast för vederbörande hamn med intilliggande

kustområde anskaffad, i kommunal eller enskild regi driven isbrytare

skall kunna uppfylla. Vid sådant förhållande, och då å andra sidan staten

icke lärer böra åtaga sig att utföra all erforderlig kustisbrytning, biträder

jag den mening utredningen i nu förevarande fråga uttalat. Det torde alltså

få ankomma på statens isbrytarledning och, i den mån av denna givna direktiv

lämna statsisbrytarnas befälhavare befogenhet härtill, på dessa att, med beaktande

av vad utredningen härutinnan anfört, allt efter omständigheterna i de

särskilda fallen avgöra, om och i vilken omfattning staten skall befatta sig

med kustisbrytning.

Ehuru, såsom utredningen framhållit, lokalisbrytning aldrig åvilar staten

såsom en skyldighet, framgår dock av utredningens redogörelse för olika

slag av isbrytning att staten i ej ringa omfattning verkställer lokalisbrytning,

särskilt vid farledernas öppnande på våren samt till sådana hamnar, som

tjänstgöra såsom baser för statsisbrytarna vid dessas verksamhet utefter kusten.

Enligt min mening finnes ej anledning att bryta mot denna för de lokala

intressena förmånliga praxis. Undantagsvis kan det även i andra fall än de

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

nyss nämnda vara naturligt att statsisbrytare i samband med sin ordinarie

verksamhet biträder med lokalisbrytning.

Utöver den isbrytning utefter rikets kuster, som sålunda kunde komma

att verkställas genom statens försorg, har utredningen funnit rimligt att staten,

i den mån så kunde ske utan inkräktande på fullgörandet av huvuduppgiften,

tillika biträdde med isbrytning på Mälaren och Vänern i sådan

omfattning att isbrytare i statens tjänst efter isläggningen å sjöarna verkställde

viss isbrytning i de större farlederna därstädes samt likaledes på våren

biträdde med farledernas öppnande. Då utredningen anfört övertygande

skäl till stöd för sin sålunda uttalade uppfattning, biträder jag densamma.

Erinras må, att isbrytning enligt den av utredningen föreslagna ordningen

redan i viss omfattning kommit till utförande under de senaste vintrarna.

Omfattningen av statens isbrytarberedskap kan emellertid icke göras beroende

av enbart de olika slag av isbrytning, med vilka staten har att taga

befattning. Av betydelse för frågans bedömande är tillika, vilka krav man

ställer på denna beredskap under de skiftande isförhållanden som erfarenhetsmässigt

råda under olika vintrar. Härutinnan torde till en början kunna

fastslås, att beredskapen bör vara tillräcklig för att motsvara sjöfartens behov

av isbrytarhjälp under milda vintrar och vintrar av normal stränghet.

Dessa vintrar, vilka under de senaste 72 åren tillhopa utgjort omkring 75 °/o

av samtliga, pläga karakteriseras bland annat därav att behov av havsisbrytning

föreligger allenast för Norrlandskustens vidkommande. För dylika vintrar

har vår nuvarande isbrytarberedskap visat sig vara tillfyllest. Mera

tveksamt synes vara, i vad mån staten bör hålla en isbrytarberedskap för

bemästrande av issvårigheterna även under särskilt stränga vintrar, då behov

av isbrytarhjälp kan föreligga nära nog samtidigt längs rikets alla kuster. I

likhet med utredningen finner jag det av kostnadsskäl uteslutet, att staten

skall hålla en för dylika svåra isförhållanden fullständig isbrytarberedskap.

För den avvägning av arbetsuppgifterna gent emot varandra, som då måste

vidtagas, synas nu gällande regler härutinnan även framdeles kunna i huvudsak

tjäna till ledning. Enligt den genom generalorder den 15 oktober 1937

fastställda allmänna planen för statsisbrytarnas verksamhet skall såsom allmängiltig

grundsats för denna verksamhet gälla, att vid samtidigt inträffande

behov av ingripande å skilda delar av rikets kuster — fall av nödläge för

fartyg och besättningar undantagna — sjöfarten å rikets västra kust såsom

den för riket viktigaste i främsta rummet skall erhålla hjälp, därnäst sjöfartsförbindelserna

med kontinenten och slutligen Norrlandssjöfarten. Denna

grundsats överensstämmer i väsentliga stycken med vad utredningen framhållit

mot slutet av sitt av mig sist återgivna anförande, dock att utredningen

med sjöfartsförbindelserna med kontinenten jämställt den för sjöfarten på ostkusten

betydelsefulla genomgångstrafiken genom Öresund samt tillika framhållit

betydelsen av att Gotland icke avspärras genom is och att sådan havsisbrytning

utföres som under svåra isvintrar erfordras i Östersjön för uppehållande

av sjöfarten på Stockholm och andra större östersjöhamnar. Erinras

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

29

må slutligen att enligt vad utredningen förutsatt i regel varje vinter bör genom

statens försorg utföras den havsisbrytning, som erfordras för åstadkommande

av en med hänsyn till näringslivets behov och isförhållandenas beskaffenhet

rimlig förlängning av sjötrafiken på norrländska hamnar, samt att därjämte

visst biträde från statens sida lämnas till stöd åt vintersjöfarten på Mälaren

och Vänern. Det av utredningen sålunda för den statliga isbrytarverksamheten

föreslagna arbetsprogrammet, vilket torde i huvudsak överensstämma

nied under senaste svåra isvintrar tillämpad praxis, synes även mig kunna

tjäna till utgångspunkt vid övervägandena rörande denna verksamhets ordnande

för framtiden. Framhållas må dock, att programmet genom sin elasticitet

lämnar ganska vida marginaler för omfattningen av beredskapen på

detta område. Det erfordras därför en mera i detalj gående prövning av de

krav, som rimligen kunna ställas på denna beredskap, för att man skall

bliva i stånd att bilda sig en bestämd uppfattning örn den lämpliga storleken

och beskaffenheten av statens isbrytarmateriel samt andra med organisationen

av den statliga isbrytningsverksamheten sammanhängande spörsmål.

Havsisbrytning utefter Norrlandskusten.

Till närmare utveckling av innebörden av det program för statens isbrytningsverksamhet,

som utredningen uppställt, har utredningen först till behandling

upptagit frågan om isbrytning till stöd för Norrlandssjöfarten.

Utredningen anför i huvudsak följande.

Otvivelaktigt har statens isbrytningsverksamliet utmed Norrlandskusten bidragit

till den förlängning av sjöfarten på Norrland, som kan konstateras vid

jämförelse med förhållandena, innan nämnda verksamhet tog sin början.

Den frågan uppställer sig emellertid, huruvida den astadkomna förlängningen

är tillfredsställande eller om en ytterligare utsträckt vintersjöfart

kan vara önskvärd och lämplig.

De varugrupper, för vilka statens isbrytningsverksamliet a Norrlandskusten

varit av större betydelse, äro å utförselsidan järnmalm, trävaror, cellulosa

och trämassa samt å införselsidan stenkol och koks jämte vissa skogsindustriens

särkilda förbrukningsartiklar såsom kalksten, svavelkis och svavel

samt oljor.

Vad malmskeppningarna över Luleå beträffar visar den företagna undersökningen,

att för dessas vidkommande, såvitt avser normala förhållanden,

icke föreligger behov av utsträckning av skeppningstiden utöver den, som

ernås med del biträde av statsisbrytare, som hittills lämnats. Under normala

förhållanden pågå malmskeppningarna till utgången av november eller en

vecka in i december; detta innebär, att skeppningstiden på hösten förlanges

2 å 3 veckor med hjälp av statsisbrytare. På våren öppnas; skeppningssäsongen

en vecka tidigare, tack vare att statsisbrytare öppnar ränna i isen

till Luleå. . .......

Vad trävarorna beträffar lia dessa tidigare till overvagande del torkats i

det fria; de lia då icke kunnat bliva skeppningsklara förrän fram på våren

och sommaren Häri har dock inträtt en ändring så till vida att trävaror numera

i förhållandevis stor omfattning ångtorkas. Skeppning av sålunda tor
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

kat gods är icke av varans beskaffenhet bunden vid viss årstid. Emellertid

inverkar här en annan omständighet. Trävaror lastas ofta genom läktring eller

pråmning, och detta förfaringssätt möter hinder redan på grund av förhållandevis

svag is. Skeppningssäsongen för trävaror bestämmes följaktligen,

så länge nu nämnda sätt för lastning av trävaror tillämpas, av andra faktorer

än möjligheten att hålla farleden öppen med hjälp av isbrytare. För

trävarornas del kan därför i allt fall för närvarande icke anses föreligga

något större behov av förlängning av skeppningstiden. Skulle emellertid hamnarna

utefter Norrlandskusten så förbättras att lastning av trävaror kan i

större omfattning försiggå från kaj, kommer däremot att förefinnas ett behov

av förlängd skeppningstid för denna artikel.

Den tredje större utförselartikeln, nämligen cellulosa och trämassa, är föremål

för såväl tillverkning som efterfrågan hela året. Det mest önskvärda

för cellulosa- och trämasseindustrien vore sålunda, att skeppling av dess tillverkning

kunde fortgå året örn. Enahanda intresse av möjligast lång skeppningstid

föreligger jämväl för andra skogsindustriprodukter, såsom papper

och papp, wallboard och plywood, samt vad införseln angår för skeppning

av stenkol och koks ävensom råvaror för skogsindustrien såsom kalksten,

svavelkis och svavel.

Visserligen har det sålunda förefintliga behovet av förlängd skeppningssäsong

för ett betydande antal och till omfattningen dominerande varugrupper

icke annat än undantagsvis tagit sig uttryck i omledning av godstransporter

från sjö- till landtransport. Att så ej skett har sin förklaring i

att transport landledes i regel ställer sig ej oväsentligt dyrare än sjötransport

och att de varugrupper, varom här är fråga, för att kunna göra sig gällande

i konkurrensen å världsmarknaden, i allt fall under normala förhållanden

visat sig ej tåla den fördyring, som skulle bliva en följd av att varan transporterades

landledes till sydligare belägen isfri utskeppningshamn.

Det är emellertid uppenbart, att en förlängning av skeppningssäsongen

särskilt för cellulosa- och trämasseindustriens vidkommande skulle vara av

stor betydelse. Då fabrikerna helt naturligt äro angelägna att uppehålla kontinuerlig

drift året om, äro dessa för närvarande hänvisade att upplägga

lager såväl av bränsle och erforderliga råvaror för tillverkningen som ock

av den tillverkade varan. Tillverkningen bliver följaktligen belastad med utgifter

för räntor och lagringskostnader. Härtill kommer den måhända mest

betydelsefulla olägenheten. Tillverkaren kan på grund av ishinder ej tillgodose

förbrukarnas önskan att erhålla året örn fortgående leveranser. Följden

har blivit, att den svenska cellulosa- och trämasseindustrien fått ett

ogynnsamt utgångsläge i konkurrensen med motsvarande industrier i våra

grannländer. Det kan alltså fastställas, att särskilt cellulosa- och trämasseindustrien

i Norrland får vidkännas avsevärda olägenheter av de avbrott

i sjöfartsförbindelserna med Norrland, som under kortare eller längre tid

av vintern regelbundet uppträda å större eller mera begränsade områden av

de norrländska kustfarvattnen. Fråga är då. huruvida dessa olägenheter

kunna helt eller delvis avhjälpas genom åstadkommande av ytterligare förstärkt

isbrytningsberedskap. Härvid bör beaktas, att cellulosa- och trämasseindustrien

visserligen är förlagd till praktiskt taget hela Norrland men att

en väsentlig del därav dock är koncentrerad till Västernorrlands och Gävleborgs

län. Ungefär hälften av hela utförseln från Norrland av cellulosa- och

trämassa härrör sålunda från Västernorrlands län. I syfte att ytterligare

giva en föreställning örn vilken dominerande betydelse sjöfarten på hamnar

och lastageplatser inom dessa två län intager må nämnas, att för ett normalår

som 1937 storleken och värdet av de varor, som under isbrytnings
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

31

perioden eller tiden den 1 februari—30 april lastats och lossats vid hamnar

och lastageplatser, å ena sidan inom hela Norrland, och å andra sidan inom

de sistnämnda två länen, ter sig sålunda:

inom samtliga tulldistrikt i Norrland 561415 ton; värde........ 101 milj. kr.

inom Gävle, Söderhamns, Hudiksvalls, Sundsvalls, Härnösands

och Örnsköldsviks tulldistrikt 534 465 ton; värde ............ 97 milj. kr.

Här meddelade uppgifter visa, att ifrågan om tillgodoseende av den norrländska

industriens behov av förlängd skeppningstid visserligen ej helt men

till väsentlig del är ett problem om åstadkommande av förlängd skeppningstid

på hamnar och lastageplatser inom Gävleborgs och Västernorrlands län.

I varje fall skulle så mycket vara vunnet, därest skeppningssäsongen kunde

utsträckas å sist angivna kustområden, att spörsmålet förtjänar en undersökning

från nu angivna, begränsade synvinkel.

Med avseende å isförhållandena föreligga i dessa farledsområden, sålunda å

sträckor upp till Örnsköldsvik, så till vida en viss överensstämmelse, att under

milda vintrar sjöfart i allmänhet varit möjlig utan avbrott i de större hamnar,

som äro belägna inom området, alltså ej allenast å Gävle utan jämväl å

Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik, låt vara att assistens i allmänhet

torde ha lämnats av lokala isbrytare.

Beträffande möjligheten att hålla inom området belägna mindre hamnar

och lastageplatser öppna —• cellulosan och trämassan lastas i avsevärd omfattning

från dylika platser — skifta emellertid förhållandena rätt väsentligt.

Att så är fallet synes ha sin förklaring däri, att dylika mindre lastningsplatser

ej sällan äro belägna inne i vikar eller eljest vid kustområden med

mindre vattendjup. En annan omständighet att i detta sammanhang beakta

är, att vid flera platser saknas erforderliga anordningar, som möjliggöra lastning

från kaj. Vid sådana platser kan lastning av cellulosa och trämassa därför

ej pågå längre än lastning av trävaror, d. v. s. endast så lång tid isen ej

utgör hinder för läktring eller pråmning.

I den mån vid flera eller färre hamnar kan åstadkommas förlängd skeppningssäsong,

kan detta enligt utredningens uppfattning i varje fall icke i någon

avsevärd mån tillskrivas underlåtenhet från statens sida att bedriva den

havsisbrytning utefter Norrlandskusten, som skäligen kunnat och bort ifrågakomma.

Efter tillkomsten av statsisbrytaren Ymer har havsisbrytningen å

Norrlandskusten regelmässigt bedrivits sålunda, att en av de två statsisbrytarna

i god tid på hösten, vanligen i november månad, avgått norröver till

Luleå och till en början i mån av behov assisterat sjöfarten till och från denna

hamn, så länge sjöfart över huvud av statens isbrytarledning bedömts

kunna där uppehållas. Därefter har statsisbrytaren, allteftersom isbildningen

fortskridit, successivt förflyttat sig söderöver utefter Norrlandskusten med

uppgift att assistera sjöfarten, så länge isförhållandena av isbrytarledningen

bedömts icke vara av högre svårighetsgrad än att sjöfart med hjälp av statsisbrytare

varit möjlig.

Det har gjorts gällande, att statsisbrytare icke i erforderlig omfattning

stått till förfogande för assistens av det tonnage, som vore på nordgående,

alltså på väg till hamnar och lastageplatser i Norrland för intagande av last.

Utredningen vill med anledning härav framhålla att, därest det i enstaka fall

inträffat, att sjöfarten å Norrland ej erhållit den assistens av statens isbrytare,

som skäligen bort ifrågakomma, delta i allt fall, såvitt avser tiden från

Ymers tillkomst i februari år 1933 och fram till vintern 1939/40, icke kan ha

berott på bristande tillgång på isbrytarmateriel. Under intet av dessa år lia

båda stalsisbrytarna varit helt tågna i anspråk. Under hela denna tidsperiod

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts proposition nr 132.

ha Ymer och Atle samtidigt varit i verksamhet sammanlagt 35 dagar, nämligen

den 1 april—den 5 maj 1937. Ytterligare får utredningen upplysa, att av

isbrytarnämndens protokoll framgår att, såvitt avser tiden från år 1930,

till nämnden inkomna framställningar örn assistens av statens isbrytare utom

i två fall av nämnden tillstyrkts.

Det bör härjämte beaktas, att den statliga isbrytarledningen vid träffande

av sina dispositioner med avseende å isbrytningsverksamheten måste taga

hänsyn till de kostnader, som denna verksamhet orsakar staten. Under samtliga

vintrar under 1930-talet intill hösten 1939 har isbrytarledningen bedömt

issvårigheterna och behovet av assistens icke vara större än att detta med

det nyss angivna undantaget för april—maj 1937 ansetts kunna nöjaktigt tillgodoses

av allenast en statsisbrytare. Att under sådana förhållanden, då sålunda

allenast en statsisbrytare varit i verksamhet utefter Norrlandskusten,

enskilda fartyg eller t. o. m. flera fartyg i samma och angränsande hamnar

kunnat få vänta viss tid på assistens, ligger i sakens natur. En beredskap, som

skulle avse att vid anmälan av behov lämna omedelbar assistens överallt utefter

vår långsträckta kust, kan icke för rimlig kostnad upprätthållas.

Vad angår de tre sist förflutna vintrarna ha dessa varit av den svårighetsgrad

att det ej kunnat ifrågakomma att under sagda år hålla en fullständig

isbrytarberedskap. Isvintern har än vidare dessa tre år satt in med sådan

hastighet och styrka, att vid den tidpunkt, då fartygen ej kunnat taga sig

fram ute på havet utan hjälp av havsisbrytare, fartygen ej längre bort begiva

sig till norrländska hamnar för intagande av last.

Till stöd för behovet av ökad tillgång till havsisbrytare för sjöfarten på

Norrland har vidare anförts, att man hade att räkna med tillkomsten inom

en nära framtid av en betydande tung industri i Norrland. En sådan omläggning

av produktionslivet framtvingades av behovet att bereda sysselsättning

för den arbetskraft, som till följd av skogsindustriens övergång till

tillverkning av mera förädlade varor icke kunde påräkna sysselsättning inom

denna industri. Början vore redan gjord genom tillkomsten av ett järnverk

vid Luleå samt vissa nya industrier i Sundsvallsdistriktet. Samtliga dessa i

Norrland nya industrier fordrade längsta möjliga skeppningssäsong såväl

för tillförsel av särskilt bränsle som för avsättning av sin tillverkning.

Utredningen vill härtill genmäla, att tillkomsten av nya industrier i Norrland

självfallet är att hälsa med tillfredsställelse. Det lärer dock ej kunna

ådagaläggas, att vare sig nu berörda nya industrier eller äldre industriföretag

i Norrland verkligen varit hindrade i sina skeppningar av den anledning, att

staten skulle ha underlåtit att i de norrländska farvattnen verkställa erforderlig

havsisbrytning, när isförhållandena över huvud varit sådana, att sjöfart

kunnat och skäligen bort uppehållas.

Förutsättningarna för att få till stånd förlängd vintersjöfart hänföra sig

nämligen ej allenast till tillgången på isbrytare av tillräcklig styrka för att

bryta isen, det fordras ock tillgång till handelstonnage av sådan konstruktion

och beskaffenhet i övrigt att det kan, utan att ådraga sig alltför betydande

skador, taga sig fram i de rännor, som isbrytarna iordningställa. Här möter

emellertid det avgörande hindret för åstadkommande med hjälp av ökad

havsisbrytning av någon mera väsentlig förlängning av vintersjöfarten på

Norrland. De undersökningar, utredningen låtit verkställa angående beskaffenheten

av såväl vårt lands som Finlands, Danmarks, Norges och Tyska rikets

handelstonnage, utvisa, att av dessa länder endast Sverige och Finland,

och i båda fallen allenast till mycket begränsat antal, förfoga över tonnage

användbart för gång i is av svårare beskaffenhet. I den svenska handelsflottan

finnas högst 15, i Finland ej ens så stort antal fartyg av dylik beskaffenhet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

33

Att läget i fråga om handelstonnagets beskaffenhet är det nu angivna har

sin förklaring däri, att anbringandet av isförstärkning av tillräcklig omfattning

ej allenast i och för sig är förhållandevis kostsamt utan tillika så väsentligt

och varaktigt nedsätter fartygets lastförmåga, att ett på angivet sätt isförstärkt

tonnage icke kan med fördel nyttjas i vanlig fraktfart. Såsom betecknande

för utvecklingen må nämnas, att Stockholms Rederiaktiebolag

Svea, som i de så kallade W-båtarna förfogar över ett antal, tillhopa 7 stycken,

isförstärkta lastfartyg, vid sina förestående nyanskaffningar, enligt vad

utredningen erfarit, kommer att minska omfattningen av de isförstärkningar,

varmed fartyg av sagda typ utrustas.

De erfarenheter, som under de tre senaste vintrarna gjorts rörande bedrivande

av vintersjöfart med vårt svenska tonnage, äro ock av den beskaffenhet,

att de, såsom i det följande skall närmare utvecklas, bestämt hänvisa till

en viss återhållsamhet.

Vad nu sagts utesluter emellertid ej, att å ett antal hamnar och lastageplatser

i mellersta och södra Norrland en viss förlängning av skeppningssäsongen

kan utvinnas. Detta förutsätter i vissa fall anskaffandet av tidsenliga

anordningar för lastning och lossning, i andra fall tillgång till lokal isbrytare

med större isbryitande förmåga än de inneha, som hittills för sagda ändamål

stått till förfogande. Det är, såsom redan framhållits, icke statens uppgift

att bryta isen i farlederna in till och i hamnarna. Staten håller de stora sjöfartsvägarna

på havet öppna och bryter packisen så långt denna sträcker

sig in mot land, förutsatt att vattendjup och betingelser i övrigt föreligga för

passage av havsisbrytare utan att denna därigenom tager större än normala

risker. Därefter måste det bliva de lokala intressenas uppgift att taga vid.

På flera områden utefter Norrlandskusten sträcka sig emellertid grunden

förhållandevis långt ut från kusten. Så är särskilt fallet i Gävlebukten, i

skärgårdsområdena utanför Söderhamn och Hudiksvall, vidare i Norra

Hvarken och utanför Luleå. Inom dessa områden kan statsisbrytare på grund

av sitt djupgående icke gå lika nära land som å sträckor med öppen kust.

Följden blir, att de innanför dessa områden belägna hamnarna icke i samma

omfattning kunna tillgodogöra sig havsisbrytarnas verksamhet. Men det

bör bemärkas, att där grunden möta, där ändrar ock isen karaktär och där

vidtager den form av isbrytning, som i det föregående benämnts kustisbrytning.

Denna måste utefter vår långsträckta och av djupa bukter sönderskurna

kust bliva av betydande omfattning. I det föregående är redan omförmält,

att det bör åvila staten att sörja för brytandet av de packisbälten,

som kunna finnas i kustbandet, så långt havsisbrytarens djupgående och betingelserna

i övrigt för fartygets navigering sådant medgiva. Härutöver kan

dock staten med visst undantag, till vilket utredningen återkommer i det

följande, icke göta något generellt åtagande i fråga om kustisbrytningen.

Däremot kan tänkas, att staten på det sätt främjar tillkomsten av isbrytare

lämpade för sådana uppgifter, att staten lämnar bidrag till deras anskaffande.

Särskilt på södra Norrlandskusten föreligga otvivelaktigt betydelsefulla

uppgifter för lokalisbrylare av förslagsvis finska isbrytaren Otsos typ. Därest

ett sådant fartyg funnes tillgängligt för att arbeta i samverkan med statens

havsisbrytare, skulle säkerligen utan ökning av den omfattning, i vilken havsisbrytningen

bedrivits, en viss förlängning av skeppningstiderna kunna vinnas

för ett ej obetydligt antal hamnar och lastageplatsen i första hand inom

Gävleborgs och Västernorrlands län.

Utredningen framhåller att den granskning, utredningen sålunda företagit

av förutsättningarna för oell behovet av ökad vintersjöfart på Norrland, icke

Hiliana lill riksdagens protokoll Wik. 1 sami. Nr 132. ,‘i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

gåve vid handen, att förutsättningar förelåge för sådan ökning av denna

vintersjöfart, att den skulle erfordra bedrivande av havsisbrytning under

längre tid och i väsentligt större omfattning än hittills varit brukligt. Däremot

ansåge utredningen både förutsättningar för och behov av sådan isbrytning

föreligga, som, i anslutning till i hittills vanlig omfattning bedriven

havsisbrytning, vore ägnad att under längre tid av vintern än hittills låtit

sig göra öppenhålla farlederna in till hamnar och lastageplatsen utefter Norrlandskusten,

särskilt sådana belägna inom Gävleborgs och Västernorrlands

län. Till detta spörsmål ämnade utredningen senare återkomma.

Mot vad utredningen sålunda uttalat hava inom utredningen herrar Göranson,

Norenberg och Giron anfort avvikande mening.

Herr Göranson framhåller, att från det norrländska näringslivets sida med

fog kunde begäras, att vintertrafiken på de norrländska hamnarna intensifierades

och örn möjligt även till tidsomfattningen utsträcktes. Den för Norrlandskusten

avsedda havsisbrytaren, vars funktion vore att vid isperiodens

inträde med början längst norrut förhjälpa det lastade eller lastande tonnaget

ut, vore icke tillräcklig för att assistera även det uppgående tomma tonnaget

in till lastningshamnarna. Med hänsyn därtill och då den andra nu

befintliga havsisbrytaren måste stå till förfogande i Södra hvarken och Östersjön,

borde enligt hans åsikt minst två havsisbrytare samtidigt vara disponibla

för enbart Norrlandskusten. Därtill komme, att haverier självfallet

måste drabba isbrytarmaterielen, och att därför en reserv måste finnas, synnerligast

som »Atle» vöre så pass gammal att fråga om ersättning för densamma

ändock snart måste bliva aktuell. Han ansåge därför, att — oavsett

övriga eventuella behov av en förstärkning av isbrytarmaterielen — ännu

en havsisbrytare av »Ymers» typ snarast möjligt borde byggas.

Herr Norenberg har biträtt herr Göransons förslag särskilt med hänsyn

till det trängande behovet av förstärkning av den statliga isbrytarberedskapen

för de industrier, som betjänade sig av skeppning över hamnar i södra

Norrland.

Herr Giron har anslutit sig till vad herrar Göranson och Norenberg anfört

samt har tillika framhållit, att byggandet av ytterligare en havsisbrytare

av »Ymers» typ vore en angelägenhet av väsentlig betydelse för vårt försvar.

Förefintligheten av ett tillräckligt antal kraftiga isbrytare bidroge i hög

grad till säkerställande av sjöstridskrafternas rörlighet vintertid samt till

upprätthållande av nödvändiga förbindelser, särskilt mellan Gotland och

fastlandet. Trenne starka havsisbrytare för Bottniska viken och Östersjön

kunde därvid icke anses vara tilltaget i överkant, snarare tvärtom med hänsyn

till de vidsträckta farvatten, varom här vöre fråga.

Yttranden.

Lotsstyrelsen: Styrelsen funné reservanternas förslag, att för tillgodoseende

av havsisbrytning för norrlandssjöfartens behov två havsisbrytare borde vara

samtidigt disponibla, icke vara tillräckligt motiverat. Den i betänkandet förebragta

utredningen rörande de viktigaste Norrlandsindustriernas behov av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

35

vintersjöfart liksom ock den obetydliga utsträckning, vari det hittills förekommit

att båda de statliga havsisbrytarna samtidigt tagits i anspråk för

isbrytning till stöd åt Norrlandssjöfarten, syntes närmast giva belägg för att

den för tillgodoseende av denna sjöfart tillhandahållna havsisbrytningen icke

varit otillräcklig. Härtill komme, att genom tillkomsten av deni Öresundsisbrytare,

varom utredningen senare i sitt betänkande framlagt förslag, det i

större utsträckning än iför närvarande vore fallet torde bliva möjligt att vid

uppkommande behov samtidigt disponera två havsisbrytare för de norrländska

farvattnen. Vid inträffande issvårigheter utefter kusterna i södra Sverige

skulle det nämligen icke såsom för närvarande vore fallet bliva påkallat

att dit omedelbart dirigera endera av de båda nuvarande statsisbrytarna,

utan man kunde åtminstone i första hand där insätta den föreslagna Öresundsisbry

tarén.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån: Överhuvud syntes utredningen ha betydligt

underskattat betydelsen för näringslivet och befolkningen i Norrland av

en förlängd skeppningssäsong. Under vissa av de senaste åren skulle sjöfarten

ha kunnat öppnas tidigare än som skett, om tillgång funnits till ytterligare

isbrvtarhjälp. Norrlands malm och trävaror representerade en så betydande

del av hela landets export, att hänsynen därtill mer än väl motiverade

extra åtgärder av ifrågavarande art. Statens isbrytarberedskap borde därför

givas en sådan omfattning, att de norrländska hamnarna ända upp till

Luleå kunde hållas tillgängliga för sjöfart, så länge det över huvud taget

vore möjligt. Enligt länsstyrelsens mening borde minst två havsisbrytare samtidigt

vara disponibla för enbart Norrlandskusten. För detta ändamål behövdes

ytterligare en isbrytare av »Ymers» typ.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Isbrytarverksamheten borde utbyggas

utöver vad utredningen föreslagit. Betydelsen av en förlängning av skeppningssäsongen

för Norrlandshamnarna torde knappast kunna överskattas. Det

vore uppenbart, att anordningar kunde vidtagas för att på ett mera rationellt

sätt ombesörja varuutförseln vintertid, därest industriföretagen kunde räkna

med en sådan utvidgning av den statliga isbrytarhjälpen, att en förlängning

av vintersjöfarten bleve säkerställd.

Med den isbrytarmateriel, som utredningen föreslagit för Norrlandskusten,

torde icke någon förlängning av skeppningssäsongen kunna åstadkommas.

Länsstyrelsen instämde helt i reservanternas förslag örn byggande av ännu en

havsisbrytare av »Ymers» typ för användning huvudsakligen vid Norrlandskusten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: För Norrlands vidkommande krävdes

en ytterligare förstärkt isbrytningsberedskap. Den av reservanterna uttalade

meningen att, förutom den av utredningen i övrigt föreslagna förstärkningen

av isbrytarmaterielen, en ytterligare isbrytare av »Ymers» typ snarast

möjligt borde byggas, måste tillerkännas ett avgörande inflytande på

frågan om ordnande av isbrytningsproblemet för Norrland. Länsstyrelsen

finge framhålla Norrlands synnerliga betydelse för landets hela ekonomiska

liv, en betydelse som genom ökat intresse från statsmakternas sida för de

s. k. Norrlandsfrågorna otvivelaktigt skulle til! fördel för hela landet kunna

än ytterligare okas. Då möjliggörandet av en så vitt möjligt kontinuerlig sjöfart

året örn på åtminstone de större norrländska hamnarna och lastageplatscrna

måste anses vara en viktig faktor för det norrländska näringslivet

i allmänhet och särskilt för den norrländska industrien, syntes det för

statens vidkommande även vara en förutseende och klok politik att lämna

sin fulla medverkan till den utvidgade i sbrytnings verksamhet av staten, som

vore av nöden för en kontinuerlig vintersjöfart på Norrland.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Förutom den av utredningen föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

o6 Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Öresundsisbrytaren tarvades ytterligare en havsisbrytare av »Ymers» storlek

och kapacitet.

Sveriges industriförbund: Det av utredningen framlagda materialet lämnade

tiiiräckliga belägg för att en ytterligare förlängning av seglationsperioden

skulle vara till gagn för den norrländska industrien. För skogsindustriernas

vidkommande förelåge ett klart behov av ytterligare förlängd sjöfartsperiod.

Det räckte icke med att skapa tekniska förutsättningar för norrländska

träindustrier, man måste också se till att förutsättningar funnes för

produkternas regelbundna avsättning på exportmarknaden. Ishindrens övervinnande

i största möjliga utsträckning vore en förutsättning för alt Norrlands

förädlingsindustrier skulle kunna utvecklas fritt och ohämmat. Man

hade numera även att räkna med tillkomsten av en tung industri i Norrland.

Vad som sagts örn träförädlingsindustriens transportbehov gällde även örn

den tyngre industriens transportbehov. För Norrlandskusten, Södra Kvarnen

och Östersjön vore två havsisbrytare för litet med hänsyn till de synnerligen

långa och svåra kuststräckorna. Hänsyn måste i detta sammanhang

jämväl tågås till, att »Atle» började bli gammal och omodern. Det

vöre därför nödvändigt, att den av utredningen senare i betänkandet föreslagna

öresundsisbryiaren finge tagas i anspråk för Norrlandskusten, i den

mån »Atle» ej vöre tillgänglig. Detta borde låta sig göra någorlunda väl,

eftersom issvårigheterna i Öresund som regel inträffade först i februari månad.

Dessa synpunkter borde komma till uttryck i den allmänna planen för

statsisbrytarnas verksamhet. Men dock erfordrades ytterligare en havsisbrytare

för Norrlandskustens räkning. Särskild utredning borde emellertid igångsättas

rörande typ, kostnader m. m. för en dylik isbrytare och frågan om dess

byggande upptagas till behandling, så snart nu rådande extraordinära förhållanden

upphört.

Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämassef öreningen och Svenska

trävaruexportföreningen: För utvecklingen av den norrländska träförädlingsindustrien

måste man tillskapa möjligheter för kontinuerliga varuleveranser

från Norrland. Den viktigaste förutsättningen härför vore att vintersjöfarten

kunde upprätthållas i tillfredsställande utsträckning. Den norrländska

skogsindustriens ytterligare utveckling vore ett allmänt intresse med

hänsyn till denna industris betydelse för folkhushållningen. Utredningen

hade lagt de ekonomiska förhållandena under gångna år såsom underlag för

sina beräkningar av isbrytningsbehovet. Dessa förhållanden kunde emellertid

icke tjäna som underlag för bedömandet av behovet av ökad vintertrafik.

Såsom underlag därtill måste man i stället lägga industriens sannolika utvecklingsmöjligheter,

vilka icke kunde siffermässigt bedömas utan måste

bedömas på närmare kännedom örn vad som vore i vardande. Därom ansåge

sig föreningarna äga bättre kännedom än utredningens majoritet. Utredningen

hade åberopat bristen på isförstärkt tonnage såsom skäl för att

i sbrytnings verksamheten skulle begränsas till ett visst genomsnitt. Fråga vore

emellertid, örn icke bristen på isförstärkt tonnage berodde på att isbrytningsverksamheten

varit så bristfällig, att dylikt tonnage ej kunnat med

säkerhet användas för sådant ändamål. Under det att utredningen menade

att ett viss exportbehov måste påvisas, innan utökning av isbrylningsmaterielen

borde ske, ansåge de tre föreningarna, att isbryiningsverksamheten först

borde utsträckas till det mesta möjliga, varefter såväl exportbehov som isförstärkt

tonnage i erforderlig omfattning komme att ge sig till känna. Föreningarna

anslöte sig därför till reservanternas uppfattning att behov av ytterligare

isbrytningsmateriel förelåge. Föreningarna tillstyrkte livligt byggande''

ov ytterligare en isbrytare av »Ymers» typ. Ritningar borde omedelbart

anskaffas, så att byggandet icke bleve fördröjt. Föreningarna finge slutligen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

37

erinra om att praxis under senare år inneburit, att staten ombesörjde jämväl

kustisbrytningen vid Norrlandskusten.

Sveriges allmänna exportförening: Kravet på ytterligare förstärkning av

isbrytarberedskapen för Norrland vore värt det största beaktande. Det vore

nödvändigt att underlätta den framtida utvecklingen av Norrlandsindustrien,

som befunne sig i stark utveckling och som arbetade kontinuerligt hela året

runt. Därför krävde denna industri skeppningsmöjligheter under så lång tid

av året som möjligt för att bli konkurrenskraftig på utländska marknader.

Örn de norrländska industriföretagen kunde räkna med att sjöfarten genom

effektiv isbrytning skulle kunna under normalt stränga vintrar upprätthållas

i större utsträckning än hittills, skulle betänkligheterna mot nya investeringar

för utrustning av lastageplatser och hamnar med ändamålsenliga lastnings-

och lossningsanordningar samt med kollektiv lokal isbrytarassistens

helt säkert bortfalla.

Kooperativa förbundet.- I betraktande av det avsevärda behov av ytterligare

isbrytning som utredningen själv fastställt liksom även av de kostnadsbesparingar,

som kunde vinnas vid en mera kontinuerlig norrlandssjöfart.

hade det varit naturligt, att betänkandet föreslagit en utökning av antalet

speciellt för norrlandstrafiken avpassade statsisbrytare för havsisbrytning.

Detta hade utredningen emellertid icke gjort och såsom skäl häremot hade

den åberopat bristen på isförsSärkt tonnage. Det syntes förbundet, som örn

detta hinder icke vore i egentlig mening avgörande utan i stället borde komma

att i väsentlig mån avlägsnas av sig självt under den förutsättningen, att

beslut örn en utsträckning av havsisbrytningen först bomme till stånd. En

garanterad utsträckning av seglationstiden skulle stimulera rederierna att

investera kapital i nytt, för norrlandsförhållandena avsett isförstärkt tonnage.

På samma grund torde man kunna antaga, att de lastningsmetoder,

vilka nu enligt utredningens mening gjorde vinterskeppning av trävaror från

sågverken omöjlig (läkning och pråmning), skulle kunna kompletteras av

sådana, som vore mera lämpade för vinterlastning. Sågverken måste blott

ha säkerhet för att anordningarna därför bomme att betala sig genom att

utsträckt vintersjöfart möjliggjordes med hjälp av bättre isbrytarberedskap.

Under alla förhållanden funnes möjligheter att transportera exportgods —

förutom cellulosa även trävaror — från de lastningsplatser, beträffande vilka det

yppade sig svårigheter att vid isbeläggning upprätthålla sjötrafik (såsom

exempelvis Vivstavarv, Fagervik, Östrand, Svartvik, Kramfors och VäjaDynäs

etc.) till näraliggande större hamnar per järnväg, utan alltför stora

extrakostnader under förutsättning, att trafikrännorna till dessa hamnar hölles

regelbundet uppbrutna. I svaren på vissa av utredningsnämnden framställda

rundfrågor beträffande möjligheten och önskvärdheten av en förlängning

av vinterseglationen på Norrland i dess helhet hade flera av de tillfrågade

företagen framhållit icke blott de företagsekonomiska utan även fördelarna

ur social synpunkt av en jämnare säsongfördelning av arbetet. I betraktande

av den stora befolkningskoncentrafion, som hade skett vid Norrlandskusten

kring industriplatserna —- särskilt i Västernorrlands län — syntes

det obestridligen vara ett samhällsintresse av stor betydelse, att säsongarbetslösheten

på orter beroende av sådana företag, vilka måste minska eller

temporärt nedlägga driften vid skeppningarnas inställande, minskades eller

eventuellt helt försvunne. För uppkomsten av företag inom skilda industrier,

vilka skulle kunna ge arbete åt den genom sågverksrationaliseringen och

andra jämförliga utvecklingsförlopp frigjorda arbetskraften i Norrland, vore

den jämnare ordertillgången och de lägre kostnaderna i samband med en

utsträckt skeppningssäsong i många fall en avgörande förutsättning. Härvid

torde följande böra uppmärksammas. För sågverks-, trämasse- och celin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

losaprodukter, som utgjorde lågvärdig produktion, kunde icke den dyrbarare

järnvägstransporten ifrågakomma till isfria hamnar söderut för omlastning

för export. En förlängd skeppningssäsong borde även innebära ökade möjligheter

för pappersindustrien att utvecklas inom södra Norrland och Västernorrlands

län i konkurrens med den mellansvenska pappersindustrien med

tillgång till isfria hamnar under hela året. Samtidigt måste den innebära

ett direkt stöd åt framväxten av kemiska industrier i Norrland och annan

träförädling, byggd på skogen som ursprungsråmaterial. Statsåtgärder, som

underlättade en förlängning av den norrländska seglationen, komme därför

från bägge de här anförda utgångspunkterna att bli av betydelse för en välbehövlig

förbättring av den norrländska industribefolkningens levnadsförhållanden.

Förbundet finge i anslutning till det anförda tillstyrka, alt ännu en havsisbrytare

av »Ymers» typ byggdes.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: På grund av de

osäkra skeppningsmöjligheterna under senare år hade industrierna i viss omfattning

fått vidkännas annullationer av ingångna kontrakt. Redan ovissheten

huruvida skeppningssäsongen kunde upprätthållas intill en viss tidpunkt

brukade föranleda återhållsamhet hos den utländske köparen vid beställningar

i övre Norrland. Förelåge möjligheter att erhålla motsvarande varor

på annat håll, syntes köparen föredraga detta. Ur handelskammarens synpunkt

erfordrades därför mera utsträckt isbrytning inom handelskammarens

distrikt än utredningen föreslagit. Skeppningssäsongen kunde mycket väl

ökas om det blott skaffades isbrytarmateriel. Under de senaste rekordsvåra

isåren hade det upprepade gånger hänt, att Sveabolagets W-båtar inkommit

flera dagar före isbrytaren. Våren 1938 hade s/s »Warjo» ankommit till

Skeleftehamn som första fartyg den 23 mars, varefter 7 andra fartyg, därav

ett utan särskild isbrytande förmåga, hunnit anlända, innan statsisbrytaren

den 6 april kommit direkt från Härnösand, där svår lokal isbrytning förekommit.

Ytterligare en isbrytare av typen »Ymer» vore önskvärd utöver vad

utredningen föreslagit. Det funnes för varje ort en tidsgräns, efter vilken vintersjöfart

varken vore möjlig eller tillrådlig. Var denna gräns ginge under

normala år, hade man på varje ort väl reda på. Denna gräns kunde ej garanteras,

med mindre två havsisbrytare samtidigt vore i arbete. Om isbrytning

under våren bedreves med större intensitet än förut skett, skulle sjöfarten

som i’egel kunna öppnas omkring tre veckor tidigare än vad hittills

skett. På våren 1941 hade »Ymer» legat i aktion utanför Gävle tre veckor.

Under tiden hade isen gått i upplösningstillstånd norrut. En andra isbrytare

skulle kunnat hjälpa hela Norrlandskusten, medan »Ymer» låg upptagen

vid Gävle. Därefter skulle emellertid två isbrytare behövts för att skydda

sjöfarten mot den rörliga isen. I princip funnes visserligen två isbrytare till

disposition men i praktiken vore de ej i samtidig funktion. »Atle» vore gammal

och dyr i drift samt »Ymer» ofta utsatt för haverier. Kunde genom isbrytning

förlängd skeppningssäsong garanteras, skulle det nog icke dröja

länge förrän isförstärkta fartyg tillkomme i erforderlig omfattning.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare: Kammaren anslöte

sig till herr Göransons reservation i fråga om behovet av ytterligare isbrytning

på Norrlandskusten. Bristen på isförstärkt tonnage komme säkert att

avhjälpas, örn blott isbrytningen utvidgades. Isbrytarmaterielen vore i detta

sammanhang det primära.

Handelskammaren i Gävle: De åtgärder utredningen föresloge motsvarade

inte vad näringslivet kunde fordra i fråga om vintersjöfartens upprätthållande.

Allt sedan 1937 hade den oitlning, i vilken isbrytningen vid sammanfallande

behov skulle upprätthållas, inneburit att Norrlandskusten komme

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

39

i sista hand. Denna ordning hade emellertid icke tillkommit med hänsyn

till Norrlandskustens behov utan nied hänsyn till isbrytarbeståndets otillräcklighet.

Praktiska förutsättningar för ytterligare isbrytning funnes emellertid,

och skulle därigenom betydande värden vinnas. Efter krigets slut

torde man lia anledning räkna med ökad efterfrågan på svenska färdigprodukter.

Konkurrensen bleve emellertid hård, och längsta möjliga uppehållande

av vintersjöfarten på Norrland skulle bli en mycket viktig faktor i detta

sammanhang. Åtagna leveransförpliktelser måste nämligen fyllas även vid

inträffande ogynnsamma klimatiska förhållanden. Utredningen hade baserat

sitt antagande om att en isbrytare skulle räcka för Norrlandskusten på

isbrytarnämndens bristande kännedom om ytterligare behov. I praktiken hade

emellertid hjälp begärts direkt hos isbrytardetaljen, isbrytarombuden eller

fartygsbefälhavarna med förbigående av isbrytarnämnden, som icke kunnat

arbeta med tillräcklig smidighet. Tillräcklig isbrytarberedslcap för Norrland

krävde tillgång till två havsisbrytare samt med hänsyn till haverierna en

tredje havsisbrytare i reserv.

Stockholms handelskammare: Frågan om anskaffande av ytterligare en

isbrytare för Norrlandstrafikens behov syntes böra utredas för att kunna i

sinom tid definitivt föreslås eventuellt såsom beredskapsarbete.

Svenska hamnförbundet: Förbundet ansåge, att det säkerligen vore av stor

betydelse för de norrländska hamnarna att erhålla ytterligare isbrytarmateriel,

men ville av kostnadsskäl och innan erfarenhet vunnits angående verkan

av den i utredningen föreslagna beredskapsförstärkningen i övrigt icke

påyrka anskaffning av flera isbrytare.

Norrländska hamnförbundet: Två isbrytare måste samtidigt dirigeras till

den långa Norrlandskusten, örn förlängd vintersjöfart skulle kunna påräknas.

Sådan dirigering hade ytterst sällan förekommit, till stor del beroende

på otillräcklig isbrytarmateriel och inträffade haverier. Då issvårigheter inträffat

samtidigt på flera platser efter Norrlandskusten hade detta haft till

följd att en ensam isbrytare måst förlägga sin assistens till de södra delarna

av kusten, ehuru isförhållandena på de norra delarna varit sådana, att sjöfarten

mycket väl kunnat försiggå med statsisbrytarassistens.

Sveriges grossistförbund: Förbundet ansåge sig icke kunna reservationslöst

godtaga utredningens slutsatser beträffande förutsättningarna för och

behovet av ökad vintersjöfart på Norrland. Förbundet ansåge, att även örn

någon underlåtenhet icke kunde läggas den av staten bedrivna isbrytarverksamheten

till last, förhållandena dock inom en rätt snar framtid torde bliva

sådana, att ett ytterligare behov av havsisbrytning bomme att föreligga utefter

Norrlandskusten. Jämväl hänsyn till isförhållandena i mellersta Norrland

och södra K varken motiverade tillgång till mer än en statsisbrytare. Utredningsmännen

hade anfört, att bristen på isförstärkt tonnage skulle vara det

avgörande hindret för åstadkommande av en mera väsentlig förlängning av

vintersjöfarten på Norrland genom ökad havsisbrytning. Utan att vilja förringa

utredningens grundlighet ifrågasatte förbundet, huruvida icke frågan

örn nyanskaffning av isförstärkt handelstonnage borde bliva föremål för

noggrannare övervägande. Ökad isbrytningsverksamhet från statens sida,

sedd mot bakgrunden av den fortgående utvecklingen av Norrlands näringsliv,

skulle stimulera rederierna lill anskaffning av isförstärkta fartyg. Förbundet

funne det önskvärt, alt frågan örn byggandet av ännu en havsisbrytare

för tillgodoseende av sjöförbindelserna med Norrland gjordes till föremål

för ytterligare utredning.

Stockholms rederiförening: Statens isbrytarberedslcap borde så snart tillfälle

gåves kompletteras med en större och kraftigare havsisbrytare, förslagsvis

av typen »Ymer», för det isbrytningsbehov, som förelåge utefter Norrlandskusten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Departementschefen.

Sveriges fartygsbefälsförening: Kravet på (förstärkning av isbrytarmaterielen,

främst (för Norrlandskustens behov, härstammade från personer, som

varit bristfälligt orienterade och som icke grundat sina förslag på någon

riktig bedömning av behovet. För att utvinna en längre skeppningssäsong

i mellersta och södra Norrland erfordrades tidsenliga anordningar för lossning

och lastning samt tillgång till lokala isbrytare med större isbrytande

förmåga än som för närvarande funnes. Det vore bristen på initiativ i dessa

avseenden hos lokala och enskilda intressenter, som hittills föranlett att den

av staten bedrivna havsisbrytningen utefter Norrlandskusten icke kunnat till

fullo utnyttjas.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande till en början sammanfattat vad

som sålunda i de yttranden, som till kollegium ingivits från industriella och

kommersiella företag och organisationer vilka arbetade i Norrland eller eljest

hade kommersiella intressen därstädes, framhållits rörande önskvärdheten

av en förlängd isbrytning för vintersjöfarten på Norrland. Kollegium har därefter

för egen del uttalat, att kollegium, med hänsyn till det allmänna intresset,

särskilt pa längre sikt, av att de norrländska exportindustrierna utvecklades

mot kontinuerlig drift — detta också av sociala skäl — och att deras

produkter kunde vinna regelbunden avsättning på världsmarknaden,

funne frågan örn förbättrad isberedskap på Norrlandskusten förtjänt av särskild

uppmärksamhet. Emellertid torde vid ett genomförande av den rationalisering

av isbrytningsverksamheten och utökning av isbrytarmaterielen,

som i annat syfte föreslagits av utredningen, en avsevärd förbättring kunna

förväntas. I avvaktan på resultatet därav syntes därför frågan örn anskaffande

av en havsisbrytare — utöver den föreslagna öresundsisbrytaren —

kunna tillsvidare anstå.

Klimatförhållandena i vårt land äro sådana, att hållandet av en isbrytarberedskap

är av särskild betydelse för Norrlands vidkommande. Medan det i

södra Östersjön och på västkusten förekommer för sjöfarten besvärande isbildning

blott enstaka år —- för den av utredningen undersökta tidsperioden

i medeltal endast omkring vart fjärde år — äro åtminstone de flesta norrländska

hamnar så gott som årligen under någon tid stängda av is. Säkerligen

ligger det icke heller inom de praktiska möjligheternas gränser att under

stränga eller ens under normalt kalla vintrar för rimliga kostnader låta

sjöfarten längs hela Norrlandskusten fortgå utan avbrott. Bemödandena att

vintertiden hålla denna sjöfart i gång kunna därför knappast syfta längre än

till att förkorta dessa avbrott genom isbrytning i början och slutet av isperioderna.

Statens verksamhet på detta område bedrives också för närvarande i

regel så, att en av de båda statsisbrytarna vid början av isläggningen uppe

i Bottenviken biträder sjöfarten i dessa farvatten och därefter så småningom

allteftersom isbildningen fortskrider dirigeras söderut för assistens åt fartyg

på resa till eller från hamnar i mellersta och södra Norrland. På motsvarande

sätt ehuru i omvänd ordning plägar en av statsisbrytarna på våren så snart

förhållandena det medgiva bryta rännor i isen längs hela Norrlandskusten

och in till hamnarna därstädes. Under särskilt stränga isvintrar, då det ofta

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

41

uppstår stark isbildning ungefär samtidigt på olika delar av kusten, bruka

båda statsisbrytarna anlitas till hjälp åt sjöfarten på Norrland, medan eljest

i regel den ena statsisbrytaren ligger overksam under den tid den andra är

ute på expedition i Bottniska viken.

Utredningen bar nu till närmare granskning upptagit frågan, huruvida en

intensifiering bör ske av den av staten bedrivna havsisbrytningen utefter Norrlandskusten.

De fördelar ur såväl företags- och nationalekonomisk som handels-

och socialpolitisk synpunkt, vilka skulle vinnas genom en förkortning

av det vintertid nödtvungna avbrottet i varutrafiken sjöledes till och från de

norrländska hamnarna och lastageplatserna, hava utförligt redovisats både

i utredningens betänkande och i de däröver avgivna yttrandena. Härutinnan

må allenast hänvisas till den av mig förut lämnade redogörelsen.

Emellertid har utredningen fäst uppmärksamheten på, att en utvidgad statlig

isbrytningsverksamhet icke är den enda betingelsen för en ökning av den

under vintern sjöledes bedrivna trafiken på Norrland. Därjämte bör enligt

utredningens mening åstadkommas en väsentlig ökning av det för gång i is

av svårare beskaffenhet användbara handelstonnaget, i vilket hänseende utredningen

beaktat, att anbringande av nöjaktig isförstärkning är kostsam

och att densamma väsentligt nedsätter fartygens lastningsförmåga. Utredningen

har tillika framhållit, att så länge vid åtskilliga platser utefter

Norrlandskusten lastningen i brist på lämpliga kajanordningar måste ske

genom läktring eller pråmning, behovet av intensifierad isbrytning för åvägabringande

av förlängd skeppningssäsong för vissa av de viktigaste norrländska

exportvarorna, såsom trä, trämassa och cellulosa, kan anses vara

mindre framträdande. Enligt utredningens mening visar också erfarenheten,

att de isbrytarresurser, som staten hittills under normala förhållanden ställt

till Norrlandstrafikens förfogande, fullt motsvarat det då föreliggande behovet.

Av betänkandet framgår vidare, att den omständigheten att den statliga

isbrytarberedskapen ej räckt till för att bemästra isförhållandena under

de tre synnerligen stränga vintrarna 1939/40—1941/42 enligt utredningens

uppfattning icke bör tagas till intäkt för att enbart med hänsyn till

vintersjöfarten på Norrland öka beståndet av statliga havsisbrytare.

Gent emot vad utredningen sålunda anfört har — enligt min mening med

visst fog —- gjorts gällande, bland annat, att en genom ökning av statens

isbryfarmateriel garanterad utsträckning av seglationstiden vore ägnad att stimulera

dels rederierna att investera kapital i nytt, isförstärkt tonnage och

dels industriföretag och kommuner att komplettera lastningsanordningarna,

så att de bleve mera lämpade för lastning under vinterförhållanden. Jag är

också med kommerskollegium ense därom, att frågan om förbättrad isberedskap

på Norrlandskusten genom anskaffande av ytterligare en statlig havsisbrytare

är förtjänt av uppmärksamhet. Såsom kollegium tillika framhållit

torde man emellertid, innan slutlig ståndpunkt tages till denna fråga,

böra avvakta resultatet av den rationalisering av isbrytningsverksamheten

och utökning av isbrytarmaterielen, som utredningen i övrigt föreslagit och

som jag ämnar senare under ärendets behandling i huvudsak förorda. Härför

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

talar vidare ej mindre den statsfinansiella situationen än även den omständigheten

att det till följd av rådande knapphet på bland annat fartygsplåt

och -profiler säkerligen under nuvarande förhållanden skulle möta stora svårigheter

ej endast för staten att väsentligt öka det av utredningen i annat sammanhang

föreslagna byggnadsprogrammet utan även för rederierna att anskaffa

nya fartyg med erforderlig isförstärkning. Jag anser mig alltså icke nu

böra förorda det i åtskilliga remissyttranden framförda förslaget örn vidtagande

av åtgärder för byggandet av en speciellt för sjöfarten på Norrland

avsedd havsisbrytare.

Till den av ledamoten av utredningen konter amiralen Giron reservationsvis

berörda frågan örn behovet av ytterligare en havsisbrytare med hänsyn

till rikets försvar torde jag senare få anledning att återkomma.

Havsisbrytning i Södra Kvarken och Östersjön.

Beträffande behovet av havsisbrytning inom de vattenområden, som utgöras

av Södra Kvarken och Östersjön, uttalar utredningen, att jämväl för detta

avsnitt gällde, att svårigheten att tillgodose behovet av havsisbrytning givit

sig till känna allenast under vintrar av mer än normal stränghet. Såsom ytterligare

utgångspunkt för bedömande av läget å detta område kunde fastställas,

att vid det stadium av isbildningen, då behov av havsisbrytning därstädes

gjorde sig gällande, sjöfarten å Norrland som regel kunde anses avslutad;

detta kunde i varje fall anses vara händelsen, vad beträffade hamnar

vid Bottenviken och norra Bottenhavet. För bemästrande av issituationen

i Södra Kvarken och Östersjön hade man alltså att räkna med att i allmänhet

vid issvårigheternas början äga tillgång till åtminstone en av statens

havsisbrytare och att ytterligare en, om den ej omedelbart vore, i allt fall

inom kort tid bleve tillgänglig för sagda uppgifter. Här förelåge emellertid

en av statens isbrytarlednings svåraste uppgifter, nämligen att å sådan tid

avsluta assistensverksamheten å Norrlandskusten, att dels handelstonnaget

icke utsattes för isskador, vilkas avhjälpande droge i förhållande till fartygens

och lasternas värde oproportionerligt höga kostnader, dels statens isbrytarledning

bleve i stånd att med tillgängliga isbrytarresurser behärska den

issituation, som kunde uppstå i de sydliga farvattnen.

Med fog torde kunna göras gällande, framhåller utredningen, att statens

isbrytarledning icke i något av nu nämnda avseenden helt lyckats med sin

uppgift under de tre svåra isvintrarna 1939/40—1941/42. Isbildningen hade

emellertid samtliga dessa år satt in, man kunde säga utan föregående varning,

och på kort tid fortgått utefter hela kusten. Varken statens isbrytarledning

eller sjöfartens utövare hade tidigare haft erfarenhet av isvintrar

av sådan exceptionell stränghet. Särskilt under vintern 1939/40, då ett stort

antal fartyg, runt hela kusten tillhopa 331 stycken, blivit längre eller kortare

tid instängda i isen, finge isvintern sägas ha överraskat sjöfarten.

Härtill komme att sjöfarten i våra kustfarvatten på grund av det av krigs
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

43

förhållandena orsakade ökade behovet att få samhällsviktiga transporter

verkställda säkerligen dessa år, särskilt vintern 1939/40, hållits i gång under

förhållandevis längre tid än som skett, därest motsvarande isvintrar inträffat

under fredsförhållanden.

Utredningen har vidare erinrat, att den största och mest effektiva statsisbrytaren,

Ymer, under vintrarna 1940/41 och 1941/42 ej kunnat till fullo

utnyttjas på grund av driftsstörningar, orsakade dels av grundstötning dels

ock av skador å fartygets dieselmotorer.

Efter att hava framhållit, att man på grund av dessa omständigheter enligt

utredningens uppfattning icke utan vidare för bedömandet av behovet

av havsisbrytare kunde lägga till grund de förhållanden, som förelegat vintrarna

1939/40—1941/42, anför utredningen i huvudsak följande.

Erfarenheten visar emellertid ytterligare att, när en vinter av mer än normal

stränghet sätter in, isförhållandena jämväl å Södra Kvarken och Östersjön

inom förhållandevis kort tid antaga den svårighetsgrad, att reguljär sjöfart

ej heller i dessa farvatten kan upprätthållas. Den uppgift, som vid inträffandet

av en sådan särskilt svår isvinter i första hand föreligger för den

av staten utövade isbrytningsverksamheten, bliver därför att medverka till

att det handelstonnage, som befinner sig till sjöss, så hastigt sig göra låter

förhjälpes i hamn eller i allt fall till sådant område, som är skyddat mot

havsisen. Detta kan ställa mycket stora krav på havsisbrytarnas prestationsförmåga.

För fullgörande av denna uppgift inom det avsnitt av vår kust, varom

nu är fråga, kan dock icke rimligen påfordras och har veterligen ej heller

från något håll ifrågasatts avdelandet av mer än två havsisbrytare, låt

vara att dessa i sin tur böra i viss omfattning biträdas av mindre isbrytare,

lämpliga för det slag av isbrytning, som i det föregående benämnts kustisbrytning,

där denna icke innefattar brytning av packis. Utredningen förutsätter,

att för fullgörande av dessa i början av en svår isvinter i Södra Kvarken

och Östersjön inträffande uppgifter skola stå till förfogande två havsisbrytare.

Sedan det till sjöss befintliga handelstonnaget bragts i säkerhet, kan för

återstoden av den tid, isvintern är av mer än normal stränghet, ej försiggå

sjöfart å Södra Kvarken och Östersjön med andra fartyg än sådana, som

äro byggda för gång i is av svårare beskaffenhet, alltså tonnage, varav förekommer

tillhopa ett trettiotal svenska och finska men däremot icke något

tyskt, danskt eller norskt fartyg. Vad det under högvintem bliver fråga örn,

är uppehållande i den omfattning, som med hänsyn till tonnagets beskaffenhet

visar sig möjlig, av förbindelserna mellan Stockholm och Åbo samt mellan

Stockholm och Visby. Vidare gäller det att söka öppenhålla färjeförbindelsen

å Trelleborg—Sassnitzleden, i den mån isförhållandena ej äro svårare

än att färjorna kunna trafikera leden. Ytterligare kan ifrågakomma att eskortera

kollaster från tyska till svenska hamnar.

Den isbrytning, som å svensk sida tarvas för uppehållande av sjöförbindelsen

med Åho, bör emellertid framdeles, såsom hittills ansetts vara fallet,

i regel bliva en Stockholms stads angelägenhet. Det är här i allt väsentligt fråga

om kustisbrytning. Och det är ur ekonomisk synpunkt icke rimligt, att

staten, för de begränsade fall av havsisbrytning som kunna ifrågakomma

å denna led, skall vara förpliktad att hålla avdelad en särskild havsisbrytare.

Svårigheter att uppehålla förbindelsen mellan Gotland och fastlandet ha

givit sig tillkänna först under de senaste tre vintrarna. Dessförinnan har

hjälp av statens isbrytare åt denna trafik ej ifrågakommit. Issvårigheterna lia

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

verkat hindrande på trafiken under vintrarna 1939/40 och 1941/42 från senare

hälften av februari till mitten respektive slutet av april. Under vintern

1940/41 vidtogo issvårigheter redan vid månadsskiftet januari—februari och

fortgingo till första veckan i april. För att giva en uppfattning örn i vad mån

ishinder här verkat hindrande å trafiken kan i anslutning till i det föregående

lämnade uppgifter nämnas, att på linjen Visby—Nynäshamn kunde

utföras vintern 1939/40 under tiden 19 februari—13 april 16 dubbelturer mot

normalt 55, vintern 1940/41 under tiden 1 februari—5 april 42 dubbelturer

mot normalt 64 och vintern 1941/42 under tiden 23 januari—28 april 9 dubbelturer

mot normalt 96.

Det är förklarligt, att man på Gotland ej stått rustad att möta följderna av

ett dylikt, under tidigare årtionden icke förekommande avbrott i de reguljära

förbindelserna med fastlandet. De besvärligheter, som till följd härav givit

sig till känna, äro att hänföra till dels vara- dels persontrafiken. Enligt

vad utredningen inhämtat har emellertid under hösten 1942 färdigställts en

fryshusanläggning i Visby. Denna kommer att bliva i stånd att emottaga det

överskott av kött, fläsk och ägg, som under en tremånadersperiod vintertid

kan beräknas uppkomma å Gotland i och för avsalu till fastlandet. Vad beträffar

Gotlands behov under en sådan tidsperiod av införsel av livsviktiga

varor, torde detta behov för framtiden genom uppläggande av erforderliga

lager kunna i allt väsentligt tillgodoses. Större svårigheter möta måhända

att vid ishinder av den karaktär, som inträffat under de senaste tre vintrarna,

tillgodose behovet av persontrafik mellan Gotland och fastlandet. Befordran

luftledes har hittills ställt sig förhållandevis kostsam, och en flyglinje har ej

kunnat fylla hela det behov av reselägenhet, som förefunnits. Att, särskilt

under vintern 1941/42, civilbefolkningens å Gotland behov i sistnämnda avseende

under isavspärrningen ej kunnat helt tillgodoses, finner sin förklaring

jämväl däri, att de turer, som sjöledes uppehållits, i stor omfattning tagits i

anspråk för transport av personal och materiel för försvarsväsendets räkning.

Vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning sjöfartsförbindelserna

mellan Gotland och fastlandet under en svår isvinter kunna och böra upprätthållas,

måste emellertid beaktas, att issvårigheterna i Östersjön under en

sådan vinter kunna bliva av den storleksordning, att sjöfart å dessa farvatten

icke kan bedrivas annat än vid särskilt gynnsamma vindförhållanden. Såsom

stöd för denna uppfattning kan utredningen hänvisa täll de svårigheter

och risker, som vintern 1941/42 mött Ängfartygsaktiebolaget Gotland tillhöriga

ångfartygen Hansa och Drotten vid skilda resor mellan Visby och Nynäshamn.

Hansa fastnade i isen OSO Sandsänkan den 29 januari. Hansa

åtnjöt därefter assistens av Atle, tidvis ock av Isbrytaren II. Den 1 februari

lyckades Atle föra Hansa till Oxelösund. Hansa hade under dagarna i fråga

upprepade gånger varit fast i svår skruvis; jämväl Isbrytaren II och Atle hade

fastnat i skruvisen. På natten den 1 februari hade Hansa varit i stor fara

för nedskruvning av isen. Fartygets 130 passagerare hade stått redo att över

isen begiva sig till Atle. Ångfartyget Drotten var utsatt för tillbud till haveri,

då fartyget den 5 mars med assistens av Ymer befann sig cirka 18

distansminuter SSO Landsort på resa från Visby till Nynäshamn. Fartyget

råkade då ut för svår isskruvning, och endast den omständigheten att gynnsam

omkastning av vindförhållandena inträdde torde lia räddat fartyget från

att skruvas ned av isen. Kostnaderna för reparation av Hansa och Drotten

under vintern 1941/42 ågångna skador ha uppgått för Hansa till 50 000 och

för Drotten till 30 000 kronor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

45

Dessa fall visade, framhåller utredningen, vilka utomordentliga risker,

som vore förenade med sjöfart under isförhållanden sådana som rått de tre

vintrarna 1939/40—1941/42. Det kunde icke begäras, att under dylika omständigheter

regelbundna förbindelser sjöledes skulle vidmakthållas mellan

Gotland och fastlandet. Man finge under en sådan isperiod åtnöja sig med

ett mindre antal turer, insatta vid tidpunkt, då temperatur- och vindförhållanden

kunde vara som mest gynnsamma för att en överresa skulle kunna

genomföras utan fara för fartyg och människoliv. Utredningen ansåge följaktligen

sådana omständigheter icke föreligga, att utredningen funne sig

böra särskilt för tillgodoseende av civila transportbehov mellan Gotland och

fastlandet föreslå förstärkning av staten tillhörig materiel för havsisbrytning.

Utredningen erinrar vidare om, att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter

efter samråd med chefen för marinen i skrivelse till Konungen den

22 april 1942 framhållit, att för säkerställande av försvarsväsendets transportbehov

till och från Gotland en statsisbrytare av minst Ymers kapacitet

borde anskaffas. Sedermera hade emellertid chefen för marinen i skrivelse

till utredningen den 30 juli 1942 meddelat, att för säkerställande av

vissa militära transporter erfordrades ett på särskilt sätt utrustat örlogsfartyg,

större än Ymer, och att chefen för marinen hade för avsikt att efter samråd

med överbefälhavaren göra framställning om anskaffande av minst ett

sådant fartyg för marinens räkning. Utredningen funne vid nu angivna förhållanden

icke anledning att ingå på frågan, huruvida skäl förelåge att för

tryggande av försvarsväsendets transportbehov mellan fastlandet och Gotland

nu vidtaga åtgärder för nyanskaffning av havsisbrytare av Ymers storlek

eller däröver.

Utredningen uttalar slutligen, att den av utredningen angivna planen för

havsisbrytningens ombesörjande i Östersjön leiru Isatte, att under det första

skedet av en inträdande svår isvinter erforderlig assistens å färjeleden Trelleborg—Sassnitz

i allmänhet skulle kunna tillhandahållas av en i första hand

för Öresund avsedd, staten tillhörig havsisbrytare. Angående de uppgifter,

som i övrigt företrädesvis borde tillkomma denna havsisbrytare, ävensom

angående dess storlek och beskaffenhet komme utredningen att utlåta sig i

det följande. Issvårigheterna å färjeleden Trelleborg—Sassnitz plägade nå sin

högsta svårighetsgrad tidigast i mitten av februari. Utredningen ansåge sig

kunna utgå från att, när issvårigheterna nått detta stadium, den allmänna sjöfarten

på Östersjön i huvudsak upphört. Därest behov då förelåge av att

antingen Ymer eller Atle detacherades till Trelleborg—Sassnitzleden, borde

detta vid en sådan tidpunkt låta sig göra. Att i större utsträckning än som

föranleddes av vad utredningen nu antytt tillhandahålla havsisbrytare för

denna trafikled syntes vid nuvarande bestånd av färjemateriel icke vara påkallat.

De nuvarande färjorna vore nämligen icke så isförstärkta, att de

kunde under assistens av isbrytare utan alt utsättas för allvarliga skador

taga sig fram genom isen, när denna nådde en viss svårighetsgrad. De svenska

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

färjorna hade samtliga vintrar 1939/40—1941/42 ådragit sig betydande haveriskador.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har ledamoten av utredningen

Giron i avgiven reservation förordat byggandet av ytterligare en havsisbrytare

av »Ymers» typ samt såsom motivering härför bland annat åberopat

angelägenheten av att sjöstridskrafternas rörlighet under vintertid säkerställes

och att nödvändiga förbindelser upprätthållas särskilt mellan Gotland och

fastlandet.

Yttranden.

Överbefälhavaren: Utöver vad utredningen föreslagit erfordrades ur försvarssynpunkt

oundgängligen ytterligare en havsisbrytare i Östersjöområdet.

Detta fartyg erfordrades bland annat för att säkerställa trafiken på Gotland.

Erfarenheterna hade visat svårigheterna att under hårda vintrar överföra

trupp och tyngre materiel från fastlandet till Gotland. Under de stränga

vintrarna 1940—1942 hade trafiken på Gotland icke kunnat tillfredställande

uppehållas. För anskaffning av ännu en större havsisbrytare talade även

behovet av att under stränga vintrar kunna effektivisera isbrytningen på

Norrlandskusten, vilket vore av största betydelse icke blott ur militär synpunkt

utan även för handelssjöfarten. Slutligen finge framhållas, hurusom

den krigstekniska utvecklingen -— bland annat innebärande ökade möjligheter

för luftlandsättning av trupper och materiel inom isbelagda farvatten

— i hög grad skärpt betydelsen av att äga ett tillräckligt antal kraftiga isbrytare

inom de vidsträckta farvatten, varom här vore fråga.

Chefen för marinen: I chefens för marinen den 21 december 1940 avgivna förslag

örn utredning av vårt lands isbrytarberedskap hade med stöd av vunna erfarenheter

landets behov av havsisbrytare under stränga vintrar angivits till 5,

varvid intet reservfartyg beräknats. Utredningen hade däremot kommit till

den slutsatsen att behovet inskränkte sig till 4 fartyg, nämligen två för norra

Östersjön, ett för Öresund och sydkusten samt ett för västkusten, vilket

senare (Göta Lejon) dessutom kontinuerligt skulle garantera sjöfarten till

och från Göteborgs hamn.

Utredningens pessimistiska bedömande av sjöfartsmöjligheterna i norra

Östersjön och dess starka framhävande av de skador på isbrytarfartygen,

som orsakat vissa avbrott i dessas arbete, borde logiskt ha lett till ett ökat

behov av isbrytare och ett framhållande av vikten av att lämpligt reservfartyg

anskaffades. Den i fredstid högst väsentligt stegrade trafiken på Göteborgs

hamn komme med all sannolikhet att i /farvattnen där utanför helt

binda Göta Lejon. Den stegrade fredstrafiken genom det mäktiga trafikstråket

Öresund komme säkerligen att i södra Öresund helt binda den huvudsakligen

för detta ändamål konstruerade, av utredningen föreslagna isbrytaren.

Man måste därför beräkna, att redan vid ganska lindriga issvårigheter

intet isbrytarfartyg stöde till förfogande för Kattegatt och norra inloppet

till Öresund, ej heller för den ost- västgående trafiken syd Skåne eller för

bistånd åt färjetrafiken Sverige—Tyskland, därest utredningens tankegång

godkändes. Då Stockholms stads »Isbrytaren II» numera icke kunde anses

vara lämplig för liavsisbrytning, måste »Isbrytaren II» snarast möjligt ersättas

av ett nytt fartyg, vilket torde böra bliva av Ymers typ och storleksordning.

Det av utredningen icke prövade behovet av ett reservfartyg för de

fem erforderliga havsisbrytarna syntes kunna i framtiden täckas av ett isbrytande

fartyg för försvarsväsendets räkning, därest statsmakternas bifall

till en kommande framställning härom i sinom tid kunde utverkas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

linny!. Maj:ts proposition nr 132.

47

Marinförvaltningen: Det syntes ämbetsverket erforderligt, att ytterligare

utredning verkställdes för att klarlägga om icke erfarenheterna under de

senaste vintrarna starkt visat behovet av ytterligare en havsisbrytare för att

säkerställa trafiken bland annat på Gotland. En dylik utredning borde jämväl

klarlägga, om en sådan havsisbrytare skulle vara av typ »Ymer» eller om den

skulle specialkonstrueras. Samtidigt ville ämbetsverket framhålla, att Stockholms

stads »Isbrytaren II» icke kunnat fylla en sådan funktion, som utredningen

förutsatte med avseende å sjöförbindelsen å Abo m. m. Den ytterligare

ifrågasatta havsisbrytaren kunde därför i viss mån betraktas som en

ersättare för »Isbrytaren II».

Länsstyrelsen i Gotlands län har understrukit behovet av ytterligare en havsisbrytare,

huvudsakligen avsedd för Norrlandskusten och Östersjön.

Gotlands handelskammare: Efter vad utredningen uttalat rörande den statliga

isbrytningens arbetsuppgifter hade man väntat sig ett positivt förslag

för säkerställande av de gotländska intressena, men därav hade blivit intet.

Ett mera allmänt behov av en ny havsisbrytare förefunnes i Östersjön, och

de av utredningen uttalade synpunkterna på öppethållandet av sjöförbindelserna

mellan Gotland och fastlandet borde bredvid de andra intressena

väga synnerligen tungt till förmån för denna sak. De två oiyckstillbud, som

under isvintern 1941/42 drabbade Ångfartygsaktiebolaget Gotlands fartyg,

skulle icke hava inträffat örn tillräcklig isbrytarmateriel stått till buds.

Frågan om uppläggning av tre månaders reservlager i en fryshusanläggning

i Visby till säkerställande av de gotländska handelsintressena förefölle vara

illa genomtänkt och förenad med betydande ekonomiska svårigheter, vilka

icke uppmärksammats. Med avseende å isbrytarberedskapen syntes man ej

heller hava tillräckligt beaktat behovet av reserver vid maskinhaverier. Det

erfordrades ännu en isbrytare av »Ymers» typ.

Ångfartygsaktiebolaget Gotland: örn ytterligare en havsisbrytare anskaffades

för övre Östersjön och Bottenhavet skulle så långa avbrott i Gotlands

sjöförbindelser, som tidvis rått under de senaste vintrarna, kunna undvikas.

Vad utredningen anfört om skador på »Ymer» talade starkt för isbrytarmaterielens

förstärkande. Uppläggande av vinterberedskapslager på Gotland

torde ej kunna praktiskt genomföras i erforderlig utsträckning.

Stockholms rederiförening: Utredningens förslag skulle medföra att till

den för landet så viktiga trafiken på ostkusten och till Gotland endast skulle

stå till förfogande en statsisbrytare, vilket föreningen funne alltför knappt.

Kommerskollegium: Enligt kollegii mening vore det visserligen önskvärt,

att vintersjöfarten på Gotland erhölle ökad trygghet, men frågan örn vidtagande

av ytterligare åtgärder därför syntes dock kunna anstå till dess den av

utredningen avsedda rationaliseringen av isbryiningsverksamheten och förstärkningen

av isbrytarmaterielen blivit prövad.

Under milda vintrar och vintrar med normal kyla föreligger i regel icke Departementsbehov

av havsisbrytning i Södra Kvarken och Östersjön. Det är alltså med chefenhänsyn

till behovet under de stränga vintrarna som frågan om statens möjligheter

att för rimliga kostnader med isbrytning understödja sjöfarten i dessa

farvatten bör bedömas.

Såsom av utredningens i sådant syfte verkställda undersökning framgår

kan det icke sättas i fråga att under dylika vintrar sjöfarten skall kunna

upprätthållas i eljest vanlig omfattning. Redan det tillgängliga handelstonnagets

begränsade förmåga att, även med isbrytarassistens, taga sig fram i den

då grova pack- och drivisen omöjliggör detta. Man nödgas därför inskränka

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

sig till att, sedan av isbildningen eventuellt överraskade fartyg förhjälpts i

hamn, med isbrytare och lämpligt handelstonnage så gott sig göra låter vidmakthålla

förbindelserna på de viktigaste lederna. Enär vid den tidpunkt,

dä svårare isförhållanden inträda i Östersjön, sjöfarten i Bottniska viken vanligen

upphört eller står inför sitt slut. bör man kunna räkna med att för

nu ifrågavarande uppgifter båda de nu befintliga statsisbrytarna skola vara

disponibla. Härtill kommer den Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»,

med vilket fartyg ombesörjes den staden enligt nu tillämpad ordning åliggande

isbrytningen i Stockholms skärgård intill 15 engelska mil utanför yttersta

grunden. Man har slutligen anledning förutsätta, att efter ett genomförande

av det förslag rörande byggandet av en särskilt för Öresund avsedd

isbrytare, som utredningen framfört och jag senare under detta ärendes behandling

ämnar förorda, denna isbrytare åtminstone under isbildningens

första skede skall kunna biträda sjöfarten jämväl i södra Östersjön.

Efter nu angivna förutsättningar har utredningen uppgjort en plan för

havsisbrytningens ombesörjande i Östersjön under stränga vintrar. De sjöfartsleder,

som enligt planen såvitt möjligt skola hållas öppna, äro lederna

Stockholm—Åbo, Stockholm—Visby och Trelleborg—Sassnitz. Isbrytningen

från svensk sida å leden Stockholm—Åbo anses av utredningen vara i huvudsak

en Stockholms stads angelägenhet. För leden Stockholm—Visby skulle

allt efter omständigheterna disponeras den ena av eller båda de nu befintliga

statsisbrytarna. En av dessa skulle vidare i mån av behov vara verksam å

leden Trelleborg—Sassnitz, varest isbrytning i någon omfattning även borde

kunna utföras av den av utredningen föreslagna Öresundsisbrytaren. Utredningen

har slutligen räknat med, att de nu omnämnda isbrytarna jämväl

skulle biträda med eskort av kollaster från tyska till svenska hamnar.

Enligt min uppfattning innefattar den sålunda angivna planen i allt väsentligt

de arbetsuppgifter som i nu förevarande hänseende skäligen böra

åvila staten. Vad angår frågan huruvida den avsedda isbrytarmaterielen

är tillräcklig för ändamålet, giva erfarenheterna från de tre vintrarna 1939/40

—1941/42 vid handen att den otvivelaktigt icke skulle förslå att helt bemästra

så ovanligt svårartade isförhållanden som de då rådande. Även örn det skulle

vara tekniskt möjligt att hålla en för dylika vintrar fullt tillräcklig isbrytarberedskap,

skulle dock kostnaderna härför bliva oskäligt höga i förhållande

till de korta och sällan inträffande isperioder för vilka beredskapen vore avsedd.

Det kan ur ekonomiska synpunkter icke vara försvarligt att överdimensionera

isbrytarmaterielen. Var sedan den rätta medelvägen är att

finna, därom är det givetvis omöjligt att på förhand bestämt uttala sig.

Enligt min mening har emellertid utredningen anfört så starka skäl för sin

uppfattning härutinnan, att jag icke anser mig böra tillstyrka det i vissa

remissyttranden framförda förslaget örn byggande av ytterligare en särskilt

för farvattnen i Östersjön avsedd havsisbrytare.

De överväganden, vilka jag sålunda i detta och tidigare sammanhang ägnat

frågan om förstärkning av den särskilt för sjöfarten i Östersjön och Bottniska

viken avsedda isbrytarmaterielen, hava gällt förhållandena under den

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 132.

49

tid vårt land åtnjuter fred. Såväl av en reservant inom utredningen som från

de i ärendet hörda militära myndigheternas sida har emellertid hävdats den

meningen, att därest Sverige skulle råka i krig de enligt utredningens plan

tillgängliga havsisbrytarna icke vore tillräckliga att fylla det då föreliggande

behovet. Jag vill i anledning härav redan nu framhålla, att genomförandet

av det program för nyanskaffning av isbrytare, som utredningen föreslagit

och som jag senare ämnar förorda, innebär ej endast en avsevärd och enligt

min mening åtminstone under nuvarande förhållanden tillräcklig förstärkning

av vår för fredstid avsedda isbrytarberedskap utan samtidigt även ett

värdefullt tillskott till vår försvarsberedskap. Efter samråd med chefen för

försvarsdepartementet har jag ansett mig icke böra till behandling upptaga

frågan huruvida nyanskaffningen enbart av försvarspolitiska skäl bör få en

än vidare omfattning.

Havsisbrytning i Öresund.

Utredningen framhåller, att beträffande farvattnen i Öresund är att taga

hänsyn till dels trafiken mellan Sverige och Danmark å färjeledama Malmö

—Köpenhamn och Hälsingborg—Helsingör dels ock den i sundets längdriktning

gående trafiken. I avseende å trafikförhållandena i sundet under stränga

vintrar samt isbrytningen därstädes anför utredningen:

Isförhållandena i Öresund kunna under stränga vintrar bliva av synnerligen

besvärande och för trafiken i sundet hindersam beskaffenhet. Ej sällan

bildas skruvis, ofta hopar isen sig till packis och stundom kunna uppstå

väldiga isbarriärer. På grund av den i sundet rådande starka strömsättningen

kommer isen här lätt i drift och kan då taga fartygen med sig med risk

för dessa att bliva förda ur de flerstädes trånga farlederna och grundstöta.

Strömsättningen orsakar, att av isbrytare bruten ränna merendels snabbt

går igen.

Issvårigheterna ha ock under stränga vintrar vållat avbrott å de över sundet

gående trafiklinjerna. Särskilt har detta varit fallet i fråga om färjeförbindelsen

Malmö—Köpenhamn, där trafiken under samtliga tre senast förflutna

vintrar vissa tider varit helt inställd: vintern 1939/40 under 40 dagar,

vintern 1940/41 under 20 dagar och vintern 1941/42 under 47 dagar. Jämväl

å färjelinjen Hälsingborg—Helsingör uppträda under stränga vintrar

trafikhinder på grund av is örn ock i mindre omfattning än i den förutnämnda

leden; endast en dag, i mars 1940, har trafiken å denna led varit helt

inställd.

Förutom trafiken å färjelederna förekommer emellertid en omfattande och

betydelsefull trafik i sundets längdriktning. En föreställning om storleken

av denna senare trafik giva tillgängliga uppgifter angående vid Hälsingborgs

internationella signalstaiion antecknade, under dager passerande fartyg. Siffrorna

härå förete en betydande successiv stegring, sålunda från 5 180 år

1928 till 13 566 år 1938, 16 124 år 1939, 15 922 år 1940 och 19 461 år 1941.

Jämväl trafiken under vintermånaderna januari—mars uppvisar kraftig stegring

fram till och med år 1939, från 580 år 1928 till 1 771 år 1938 och 1958

år 1939; därefter sjönk antalet — delvis på grund av inträffade ishinder —

till 1 636 år 1940, 1 256 år 1941 och 710 år 1942.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 132.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 132-

Öresund är otvivelaktigt det område utefter kusten, där under de senaste

tre isvintrarna bristande tillgång å lämplig havsisbrytare gjort sig starkast

gällande. Statens isbrytare lia båda varit helt tagna i anspråk på andra håll.

De äro dessutom på grund av sitt djupgående ej lämpade för operationer i

dessa farvatten. Den enda havsisbrytare, sorn, örn ock i allt för begränsad

omfattning, stått till förfogande för assistans i Öresund, har varit Göta Lejon.

Detta fartyg har emellertid måst ägna huvudparten av sitt arbete åt isarna i

Kattegatt och Skagerack. Endast under kortare perioder, företrädesvis i början

av isvintrarna, har Göta Lejon kunnat göra tjänst i Öresund. I övrigt har

staten för isbrytning i Öresund kunnat tillhandahålla allenast en av Sveabolagets

W-båtar jämte den i Luleå hemmahörande Valkyria, båda av allt för

otillräcklig isbrytande förmåga för de isförhållanden, som rått i sundet.

Jämväl Göta Lejon har emellertid visat sig icke fullt lämpad för den isbrytningsverksamhet,

som ifrågakommer i Öresund. Detta sammanhänger med

fartygets djupgående, 6 m, och med de i det föregående vidrörda särskilda

förhållanden, som råda i Öresund. Farlederna äro flerstädes förhållandevis

smala med grund å ömse sidor. Detta i förening med den merendels förekommande

strömsättningen alstrar avsevärda risker för grundstötning såväl

för handelstonnaget som för där arbetande isbrytare. Dessa senare böra

ej vara av större djupgående än att de, särskilt i södra delen av sundet, åtminstone

i viss utsträckning kunna navigera vid sidan örn de stora farlederna.

Detta innebär, att en havsisbrytare bör med hjälp av trimningsanordningar

kunna vid förefallande behov minska sitt djupgående till 5 m. Det tyngst vägande

skälet för ett sådant krav är den omständigheten att från Trindeln

utanför Limhamn till Söndre Flint vid Saltholm på danska sidan sträcker sig

ett grundområde, den så kallade Tröskeln. A detta grundområde, som i nordsydlig

riktning har en bredd av 3 km, är vid medelvattenstånd minsta vattendjupet

5V2 m. Under viss tid av vintern, vanligen under januari—april, har,

enligt vad mångårig vattenståndsregistrering utvisar, vattenståndet i medeltal

varit 2 dm lägre än vanligt medelvattenstånd. Navigeringen i dessa farvatten

är ytterligare försvårad av den strömsättning, som här oftast är rådande.

Verkställda undersökningar lia sålunda givit vid handen, att strömsättningens

kurslinje avviker från Fiintrännans kurslinje vid Oskarsgrundets fyrskepp

13° och vid Kalkgrundets fyrskepp 20°. En isbrytare kan följaktligen i dessa

avsnitt icke navigera med erforderlig trygghet — den skall därvid ock vara

i stånd att assistera fartyg, som råkat ur kurs och hamnat på grund — därest

den icke vid behov kan på kort lid minska sitt djupgående till 5 m. Detta

utgör, enligt av utredningen inhämtade samstämmiga utsagor av ett stort antal

med isförhållandena i Öresund väl förtrogna personer, en huvudbetingelse

beträffande en havsisbrytare fullt användbar för Öresunds farvatten. Detta

krav uppfyller såsom nämnts icke någon av våra nuvarande havsisbrytare.

Enligt utredningens uppfattning förelåge här den mest kännbara bristen

i statens nuvarande isbry tar beredskap. Öresund jämte det därintill gränsande

västliga avsnittet av södra Östersjön vore av utomordentlig betydelse dels

av den anledningen, att Sveriges förbindelseleder med kontinenten ginge

över dessa farvatten dels ock med hänsyn därtill, att de jämväl innefattade de

mest betydelsefulla tillfartsledema för den oceangående trafiken till och från

Östersjön. I den allmänna plan för statens isbrytningsverksamhet, som fastställts

senast genom generalorder den 15 oktober 1937, hade ock angivits, att

vid samtidigt behov av ingripande å skilda delar av rikets kuster sjöfarten

å rikets västra kust skulle såsom den för riket viktigaste i främsta rummet er
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132-

51

hålla hjälp, därnäst sjötartsförbindelserna med kontinenten och, tillädes det,

slutligen norrlandssjöfarten.

Utredningen säger sig för sin del helt kunna ansluta sig till den ordningsföljd,

som i denna plan uppställts för lämnande av hjälp genom statens

isbrytningsverksamhet. I anslutning härtill hade utredningen kommit till den

slutsatsen, att vad i första hand borde vidtagas för förstärkning av statens

isbrytarberedskap vöre anskaffandet av en havsisbrytare lämpad för de uppgifter,

som ifrågakomma i Öresund. Att verkligt behov förelåge av ett dylikt

tillskott till den statliga beredskapen å förevarande område ansåge utredningen

vara till fullo ådagalagt.

En sådan isbrytare borde enligt utredningens mening givas ungefär samma

deplacement som Göta Lejon. Utrustat såsom motorfartyg bleve den ej obetydligt

billigare i drift än Ymer och Atle. I den mån en dylik ny isbrytare icke

erfordrades för sina primära uppgifter i Öresund och å Trelleborg—Sassnitzleden,

syntes det därför i sin ordning att den före Ymer och Atle toges i anspråk

för andra, för ett fartyg av dess storlek och isbrytande förmåga lämpade uppgifter.

Av isalmanackan framginge, att isläggningen vanligen inträffade cirka

3 månader tidigare i Bottenviken än vid Skånes sydkust samt att tidpunkten

för sjöfartens stängning på grund av is inträffade omkring två månader tidigare

i Bottenviken än i södra Östersjön. Vissa möjligheter syntes därför föreligga

att utnyttja en sådan isbrytare dels i stället för, dels ock såsom komplement

till Ymer och Atle å dessa två fartygs ordinarie arbetsområden utefter

Norrlandskusten, i södra Kvarken och norra Östersjön.

I anslutning till den uppfattning, till vilken utredningen sålunda kommit

i fråga om nyanskaffning av en havsisbrytare, har på utredningens uppdrag

f. d. överingenjören vid Götaverken, konsulterande fartygskonstruktören F.

Seldén i Göteborg uppgjort ritningar och kostnadsförslag till en ny havsisbrytare

av följande huvuddimensioner:

Längd överallt................................................ 58''5 m

? i konstruktionsvattenlinjen.............................. 53 0 »

Bredd mallad ................................................ 16''20 »

» i vattenlinjen .......................................... 15‘20 »

Djup mallat till huvuddäck.................................... 8 50 »

» » » inredningsdäck................................ 6-50 »

Djupgående med c:a 300 ton olja och vatten .................. 5-00 >

» » » 900 » » ■» > .................. 6‘00 »

Konstruktionsdeplacement på spant till vattenlinjen c:a.......... 1 850 kbm

Rymd av samtliga tankar för vatten och olja » .......... 1 200 »

Maskineffekt fördelad å tre propellrar » .......... 4 500 AHK.

Normgivande för den uppgift, som i konstruktivt hänseende förelegat, har

enligt vad utredningen meddelar varit att hos ett fartyg med ungefär Göta Lejons

deplacement och vars djupgående vid behov kunde genom åtgärder för

snabb trimning minskas till 5 m utvinna högsta möjliga isbrytande förmåga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Enligt utredningens uppfattning hade denna uppgift i det av ingenjör Seldén

utarbetade förslaget vunnit en tillfredsställande lösning.

Utredningen förordar för sin del, att den förstärkning av statens bestånd

av havsisbrytare, som utredningen anser böra komma till stånd, måtte ske

i den form att staten nyanskaffar ett fartyg enligt det av ingenjör Seldén uppgjorda

förslaget. Tillkomsten av en isbrytare av den typ och storleksordning

utredningen sålunda förordar innefattar enligt utredningens uppfattning en

väsentlig förstärkning av vår beredskap å förevarande område. Till frågorna

om maskinell utrustning samt anskaffnings-, drift- och underhållskostnader

för ett sådant fartyg återkomne utredningen i det följande.

Yttranden.

Marinförvaltningen: Mot utredningens förslag om anskaffning av en isbrytare,

avsedd för Öresund och färjetrafiken på Tyskland, vore endast att erinra

att denna isbrytare vid hårda isvintrar knappast torde vara tillräcklig

för att assistera på två så långt från varandra belägna, i ishänseende kritiska

platser. Även ur denna synpunkt vore det fördelaktigt att såsom reserv

på sträckan Trelleborg—Sassnitz insätta den av marinförvaltningen ytterligare

föreslagna havsisbrytaren.

Jårnvägsstyrelsen: Vad beträffade de båda färjeledema Hälsingborg—Helsingör

och Malmö—Köpenhamn torde med den nya havsisbrytaren och med

en i Malmö stationerad, av staden anskaffad kustisbrytare seglationen kunna

säkerställas i den omfattning, som utredningen förutsatte, önskvärt vore

dock, att man vid havsisbrytarens användning i Öresund kunde komma ned

till endast 4 8 meters djupgående.

Mot anordningen beträffande Trelleborg—Sassnitz att isbrytningen skulle

ombesörjas dels med den för Öresund och Skånekusten avsedda mindre havsisbrytaren

och dels, sedan isförhållandena i Östersjön blivit svårare, med isbrytarna

»Ymer» och »Atle», vore från styrelsens sida intet att erinra. Därvid

förutsatte styrelsen likväl, att ett sådant program verkligen kunde genomföras.

Från de senaste svåra isvintrarna hade styrelsen nämligen den erfarenheten,

att de stora isbrytarna ej fått fullfölja en påbörjad assistens åt Sassnitzfärjoma

utan dirigerats till hjälp åt handelssjöfarten med dess för gång

i is mindre väl lämpade fartyg. Skulle ej med säkerhet kunna påräknas isbrytarhjälp

av öresundsisbrytaren samt av »Ymer» oell »Atle» i önskvärd omfattning,

syntes det styrelsen nödvändigt eller åtminstone i hög grad önskvärt

att, såsom av tre reservanter inom utredningen föreslagits, en ny havsisbrytare

av »Ymers» storlek anskaffades för arbete i södra Östersjön. Med

hjälp av en sådan isbrytare borde även under svåra vintrar trafiken på Trelleborg—Sassnitz

kunna upprätthållas.

Statskontoret: Vad anginge förslaget om utökning av statens bestånd av

havsisbrytare funne ämbetsverket vad utredningen anfört utgöra bärande

skäl för den ifrågasatta förstärkningen. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas,

om det i nuvarande situation med bland annat materialsvårigheter vore

lämpligt och möjligt att verkställa nybyggnad av isbrytare. Innan beslut

därom fattades, torde i varje fall finnas anledning beakta en synpunkt, som

icke berörts av utredningen, nämligen spörsmålet huruvida icke för bekämpandet

av issvårigheterna i Öresund ett reglerat samarbete skulle kunna åvägabringas

mellan Sverige och Danmark. Ämbetsverket föreställde sig, att en

kontakt med vederbörande danska myndigheter kunde vara fördelaktig för

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132. 53

vinnande av bästa ekonomiska planläggning av isbrytningsverksamheten i

Öresund.

Lotsstyrelsen: Styrelsen kunde av erfarenhet vitsorda, att under en svår isvinter

bristen på lämplig havsisbrytare särskilt starkt gjort sig gällande i

Öresund. Såsom förhållandena hittills varit hade den statliga isbrytarhjälp,

som där tillhandahållits, ej sällan kommit allt för sent och lämnats i otillräcklig

omfattning, varjämte den begagnade i s b ryta rm a t erielen visat sig mindre

lämplig. Den havsisbrytare, som under senare år där i främsta rummet

kommit till användning — den av staten för ändamålet förhyrda Göteborgsisbrytaren

»Göta Lejon» —- hade med sitt djupgående av 6 meter haft betydande

svårigheter att operera i sundets trånga och oroliga farvatten. Härtill

komme att denna isbrytare, medan den ännu alltjämt varit behövlig i sundet,

ej sällan måst dirigeras bort till farvatten vid västkusten för att där tagas i

anspråk för sin huvuduppgift att öppethålla farlederna för den framför allt

betydelsefulla trafiken å Göteborgs hamn. Styrelsen funne därför utredningens

åtgärd att såsom främsta punkt i sitt förslag uppsätta kravet på en förbättring

av isbrytarberedskapen i Öresund synnerligen befogad. Den för ändamålet

till nybyggnad föreslagna isbrytaren av i huvudsak samma typ som

»Göta Lejon» men med möjlighet till ett väsentligt mindre djupgående än

denna funne styrelsen lämplig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Med tillfredsställelse hade länsstyrelsen tagit

del av utredningens förslag beträffande isbrytartjänstens anordnande för

betjänande av trafiken i Öresund och färjeförbindelserna Trelleborg—Sassnitz.

Länsstyrelsen anslöte sig helt till vad utredningen därom uttalat. Det vore

önskligt, att en kommande instruktion tydligt angåve, att den föreslagna isbrytarens

viktigaste arbetsområde skulle vara i Öresund och på leden Trelleborg

—Sassnitz.

Stockholms handelskammare: Kammaren finge understryka den avgörande

betydelsen för sjöfarten i hela Östersjön, som öppethållandet av Öresund

innebure.

Skånes handelskammare: Kammaren finge med synnerlig glädje konstatera,

att utredningen funnit den mest kända bristen i statens nuvarande isbrytarberedskap

ligga ,i avsaknaden av lämpligt isbrytarmateriel för Öresund och

att utredningen såsom konsekvens därav förordat anskaffandet av en havsisbrytare

särskilt lämpad för Öresund. Kammaren ville understryka vikten av

att denna isbrytare verkligen komme att disponeras för Skånekusten och alltså

ej bundes för uppgifter på andra håll.

Stockholms rederi!örening och Sveriges fartygsbefälsförening: Föreningarna

hälsade med tillfredsställelse utredningens förslag om anskaffande av en

ny statsisbrytare av väsentligen »Göta Lejons» typ, avsedd för den viktiga

farleden genom Öresund.

Kommerskollegium: Ämbetsverket ville livligt tillstyrka anskaffandet av

det föreslagna isbrytarfartyget och hade intet att erinra mot förslaget, i vad

det avsåge typ och storleksordning för fartyget.

Det framgår av utredningens redogörelse rörande isförhållandena i öre- Departemeut»- sund och den materiel, som hittills under stränga vintrar kunnat ställas till c4e^eB"

förfogande för isbrytning därstädes, att behov föreligger av en för dessa

svårnavigabla farvatten lämplig havsisbrytare. lin sådan isbrytare skulle

även — med hänsyn till att isläggningen regelmässigt inträffar .senare i Öresund

än längre norrut — bliva ett värdefullt komplement till den närmast

för andra sjöfartsleder avsedda isbrytarmaterielen. I likhet med samtliga de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga, vill jag

därför förorda utredningens förslag om anskaffandet av en särskilt för Öresund

lämpad havsisbrytare. Jämväl beträffande isbrytarens huvuddimensioner

och maskineffekt ansluter jag mig till det av utredningen härutinnan

framförda förslaget, vars lämplighet likaledes vitsordats under ärendets remissbehandling.

Genomförandet av detsamma skulle innebära, att beståndet

av statliga isbrytare tillfördes ett fartyg med ungefär samma deplacement

sorn den Göteborgs stad tillhöriga isbrytaren Göta Lejon samt med den egenskapen

att kunna vid behov hastigt nedbringas till ett djupgående av allenast

5 meter. Ehuru det måhända vore önskvärt att djupgåendet kunde minskas

med ytterligare en eller annan decimeter, finner jag, då frågan härom i allt

fall lärer sakna större betydelse, icke skäl att i anledning av vad järnvägsstyrelsen

härutinnan uttalat förorda någon jämkning i de uppgjorda konstruktionsritningarna.

Jag ämnar senare till behandling upptaga visst spörsmål om öresrindsisbrytarens

maskineri ävensom frågorna örn anskaffnings-, drift- och underhållskostnaderna

för fartyget samt om möjligheterna att med hänsyn till rådande

materialsvårigheter verkställa detta fartygsbygge.

Beträffande isbrytningen i Öresund och vissa angränsande farvatten har

den 3 september 1930 mellan svenska och danska regeringarna träffats en

överenskommelse, enligt vilken regeringarna uttalat sin avsikt att vid inträdande

issvårigheter därstädes upprätta en gemensam isbrytningstjänst med

vissa i överenskommelsen närmare angivna uppgifter samt förklarat sig skola

eftersträva att i någorlunda lika omfattning ställa till förfogande för fullgörande

av dessa uppgifter erforderlig isbrytar- och flygmateriel m. m. Även

i den mån anskaffandet av den av mig nu förordade isbrytaren skulle innebära

en förstärkning av nyssnämnda materiel och ej allenast ett frigörande

av övriga svenska isbrytare för angelägna uppgifter vid andra delar av rikets

kust, torde icke därigenom någon väsentlig förändring inträffa med avseende

å förutsättningarna för den gemensamma svensk-danska isbrytningstjänsten.

Havsisbrytning i Kattegatt och Skagerack.

Utredningen framhåller, att Kattegatt, Skagerack och de därinvid liggande

hamnarna helt naturligt hörde till de farvatten utefter vår långa kust, som

vore minst besvärade av is. Vintrar kunde emellertid förekomma, om ock

i allenast sällsynta fall, då isförhållandena på vår västra kust kunde i vissa

avseenden bliva till och med mera besvärande än på motsvarande breddgrad

å Östersjökusten. Under hela 1930-talet hade visserligen behov av havsisbrytning

icke förefunnits i dessa farvatten. Erfarenheterna från vintrarna 1939/40

—1941/42 ådagalade emellertid otvetydigt, att för säkerställande av vår mest

betydelsefulla sjöfartsförbindelse borde å västkusten finnas stationerad en

havsisbrytare. Under dessa tre år hade Göteborgs stad tillhöriga Göta Lejon

under större delen av isbrytningskampanjerna tagits i anspråk för dessa upp
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132. 55

gifter. Fartyget hade visat sig väl lämpat för de isförhållanden, som här förekomme.

Av utredningen företagen undersökning hade givit vid handen, att med utförandet

av de uppgifter för en isbrytare av Göta Lejons storlek, som borde

åvila Göteborgs stad, torde låta sig väl förena utförandet av den havsisbrytning

i Kattegatt och Skagerack, som borde tillkomma staten.

I anslutning till de utredningen givna direktiven hade utredningen trätt i

förbindelse med Göteborgs stad i syfte att åvägabringa ett avtal med staden

innefattande befogenhet för kronan att under tio år framåt förvärva viss rätt

att för utförande av staten åvilande havsisbrytning företrädesvis i Kattegatt

och Skagerack få mot skälig ersättning nyttja Göta Lejon. De förhandlingar

utredningen i sagda syfte fört med hamnstyrelsen i Göteborg hade

lett till, att hamnstyrelsen å stadens vägnar förklarat sig villig att under

förutsättning av Kungl. Maj:ts och kronans godkännande för en tid av tio

år från den 1 juli 1943 medgiva kronan rätt att på vissa närmare angivna

villkor nyttja Göta Lejon för isbrytning i Skagerack och Kattegatt samt,

därest isförhållandena så oundgängligen påfordrade, jämväl i Öresund och

Östersjön intill 16° ostlig longitud, d. v. s. till och med farvattnen vid Utklippan

och Torhamns udde i östlig riktning. Därvid hade fästs det förbehållet

att handelssjöfarten å Göteborg icke finge äventyras vare sig inom ett

område, som begränsades av en bruten linje dragen i norr från Stora Pölsan,

till 5 nautiska mil rättvisande sydväst därom, vidare i sydlig riktning till 5

nautiska mil rättvisande sydväst från Tistlarnas fyr samt slutligen fram till

denna fyr, eller i de farleder, som utgjordes av de 10 första nautiska milen

å kurslinjerna från Vinga fyr respektive Vinga fyrskepp till Skagens

revs fyrskepp. Det vöre sålunda förutsatt, att å nu angivna vattenområden

och farleder erforderlig isbrytning skulle ombesörjas av Göteborgs stad. Enligt

avlalsförslaget i övrigt skulle staden, som hade att ombesörja själva isbrytningen

samt alla i samband med fartygets utrustning förekommande

anskaffningar, utbetalningar och andra åtgärder, hålla fartyget väl utrustat

och underhållet, i tillfredsställande beredskap, i erforderlig omfattning bemannat

samt, för tiden från fartygets utlöpande för isbrytning till dess återkomst

till uppläggningsplatsen, försäkrat till elt värde motsvarande anskaffningskostnaden

av ett fartyg av motsvarande beskaffenhet vid varje vinterperiods

början. Kronan skulle med hälften deltaga i stadens följande årliga

kostnader för fartyget, som icke direkt påkallades av att fartyget toges i anspråk

för isbrytning, nämligen för bemanning och bevakning under stillaliggande,

fartygets hållande i beredskap, ordinärt underhåll, försäkring för

hamnrisk samt avgifter för radio och telefon. Dessa årliga kostnader hade

av hamnstyrelsen uppskattats till 35 000 kronor. Härutöver skulle kronan

för rätten att disponera fartyget enligt avtalet erlägga eli belopp av 50 000

kronor per år. Då fartyget nyttjades för isbrytning, skulle den av parterna,

som använde fartyget, ensam svara för alla kostnader tor färden. När kronan

önskade nyttja fartyget, skulle framställning härom ingivas till hamnstyrelsen.

Under förutsättning av kronans godkännande trädde avtalet i krall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

dea 1 juli 1943 och gällde till utgången av juni 1953 samt därefter två år i

sänder. Uppsägning skulle ske två år före avtalstidens utgång. Göteborgs

stadsfullmäktige hade dels godkänt avtalsförslaget dels ock bemyndigat

hamnstyrelsen att å stadens vägnar träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse

med sagda förslag ävensom vidtaga övriga av stadsfullmäktiges ifrågavarande

beslut betingade åtgärder.

Utredningen, som anser överenskommelsen fördelaktig för både kronan

och staden, förordar för sin del, att avtalet varder av kronan godkänt.

Yttranden.

Chefen för marinen: Den livliga sjöfart på Göteborg, som man finge hoppas

efter ett fredsslut åter bleve verklighet, komme vid issvårigheter sannolikt

att praktiskt taget helt binda Göta Lejon i eller i närheten av det område

utanför inloppet till Göteborg, där enligt avtalsförslaget stadens hamnstyrelse

själv skulle svara för isbrytning. Föga tillfälle komme därför att erbjuda sig

för fartygets nyttjande för statlig isbrytning i annan mån än att fartyget vid

nyss nämnt arbete understundom torde få komma att utsträcka isbrytningen

utanför förutnämnda område. Att kronan för ett sådant nyttjande av ett redan

rustat och i gång varande fartyg skulle behöva betala såväl driftkostnaderna

som en årssumma å 67 500 kronor syntes knappast skäligt.

Marinförvaltningen: Under stränga vintrar torde Göta Lejon icke medhinna

såväl trafiken på Göteborg som sjöfarten i Kattegatt och Skagerack ned

mot Öresund. Ej heller torde då assistens från den föreslagna Öresundsisbrytaren

vara att påräkna å västkusten. Aven här vore en ytterligare havsisbrytare

av stort värde som reserv.

Kontraktsförslaget avseende förhyrning av Göta Lejon syntes för kronan

vara ofördelaktigt. Sålunda förefölle ett belopp å 50 000 kronor per år vara

tilltaget i överkant, såvida man icke ansåge det utgående beloppet utgöra ett

senkommet statsbidrag för isbrytarens anskaffande. I kontraktet borde införas

en bestämmelse beträffande omedelbar övergång från isbrytning för den

ena till isbrytning för den andra partens räkning.

Statskontoret: Självfallet måste tidvis sådana situationer inträffa som nödvändiggjorde

förhyrande för statens räkning av kommunala eller enskilda

isbrytare. Frånsett utnyttjandet av Stockholms stads isbrytare hade emellertid,

sedan staten anskaffat egna isbrytare, sådan förhyrning förekommit

allenast under budgetåren 1928/29 samt 1939/40—1941/42. En ökning av antalet

statliga isbrytare borde kunna förutsättas ytterligare minska behovet

av dylika förhyrningar. Det måste i betraktande av dessa omständigheter te

sig anmärkningsvärt, att utredningen förordat tioårigt avtal med staden Göteborg

om förhyrande av isbrytare, enligt vilket avtal staten skulle i fasta

kostnader erlägga icke mindre än (17 500 + 50 000 =) 67 500 kronor årligen,

vare sig behov av isbrytning förelåge eller ej. Statskontoret måste bestämt

motsätta sig träffandet av ett dylikt avtal. Det borde utan flerårsavtal

med fasta årsersättningar kunna förutsättas, att staten vid påfallande behov

skulle kunna för rimliga kostnader förhyra i kommunal eller enskild ägo varande

isbrytarfartyg. En väsentlig besparing för statsverket torde härigenom

kunna vinnas beträffande isbrytningen i Kattegatt och Skagerack, där under

hela 1930-talet något behov av havsisbrytning icke förefunnits.

Göteborgs handelskammare: Utredningens förslag innebure en tillfredsställande

lösning av västkustens isbrytarfråga.

Göteborgs hamnstyrelse: Den staten åvilande havsisbrytningen i Kattegatt

och Skagerack torde normalt kunna genomföras med hjälp av »Göta Lejon».

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132

57

Kommerskollegium: Enär genom ifrågavarande förslag såväl det lokala isbrytningsbehovet

som statens intressen syntes bliva väl tillgodosedda, funne

kollegium förslaget örn förhyrning av »Göta Lejon» för statlig havsisbrytning

innebära en god lösning. Kollegium hade intet att erinra mot utredningens

förslag till avtal i berörda hänseende.

Då jag nyss angav vissa allmänna synpunkter på frågan om ordnandetDepartementeav

den statliga isbrytningsverksamhelen, framhöll jag bland annat, att denna cA^en''

verksamhet vid samtidigt inträffande behov av ingripande å skilda delar

av rikets kuster i främsta rummet bör avse hjälp åt sjöfarten på västkusten

såsom den för riket viktigaste. Visserligen förhåller det sig erfarenhetsmässigt

så, att västkusten är den av våra kuster, där behovet av isbrytning är

minst framträdande. Under milda och normalt kalla vintrar förekommer

därstädes knappast någon för sjöfarten besvärande is. Emellertid ha de synnerligen

stränga vintrarna 1939/40—1941/42 ådagalagt behovet av att en

kraftig isbrytare står till förfogande för västkusten. Under sådana vintrar

råda regelmässigt svåra isförhållanden även i våra övriga farvatten, och

det är därför önskvärt att de för dem speciellt avsedda statsisbrytarna icke

då avdelas för isbrytning i Kattegatt och Skagerack.

Med beaktande härav har utredningen efter förhandlingar med Göteborgs

stad träffat ett preliminärt avtal örn samarbete mellan staden och staten

i fråga om isbrytning framför allt på västkusten. Innan jag går närmare

in på avtalets bestämmelser vill jag erinra om att, såsom framgår av den

tidigare redogörelsen för befintlig fartygsmateriel för isbrytning, staden äger

den år 1932 färdigställda isbrytaren Göta Lejon, som i storlek och maskinstyrka

ungefär, om än icke fullt, motsvarar den av utredningen föreslagna

öresundsisbrytaren.

Enligt avtalet medgives kronan rätt att för en lid av tio år från och med

den 1 juli 1943 — dock allenast i den mån icke därigenom handelssjöfarten

å Göteborg äventyras inom vissa staden närbelägna områden — nyttja

Göta Lejon för isbrytning i Kattegatt och Skagerack samt, därest isförhållandena

så oundgängligen erfordra, jämväl i Öresund och Östersjön till och

med farvattnen vid Utlängan och Torhamns udde. Inom nu angivna vattenområden

med tillhörande farleder skall erforderlig isbrytning ombesörjas av

staden. Då fartyget nyttjas för isbrytning skall den av parterna, som använder

fartyget, ensam svara för alla kostnader för färden. Kronan skall

med hälften deltaga i de stadens årliga kostnader för fartyget, som icke direkt

påkallas av att fartyget tages i anspråk för isbrytning, nämligen för bemanning

och bevakning under stillaliggande, fartygets hållande i beredskap,

ordinärt underhåll, försäkring för hamnrisk samt avgifter för radio och telefon.

Dessa årliga kostnader i deras helhet hava uppskattats till cirka 35 000

kronor. För rätten att disponera fartyget skall kronan vidare erlägga ett

belopp av 50 000 kronor per år.

Även jag finner det i och för sig önskvärt, att möjlighet beredes kronan att

disponera Göta Lejon för verkställande av erforderlig havsisbrytning i de far
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majda proposition nr 132

vatten, varom nu är fråga. Såsom utredningen framhållit har detta fartyg redan

tidigare, nämligen under större delen av isbrytningskampanjerna under

de senaste årens stränga vintrar, tagits i anspråk för ändamålet, därvid fartyget

visat sig väl lämpat för de då förekommande isförhållandena. Vad angår

de av chefen för marinen och marinförvaltningen uttalade tvivlen rörande

möjligheten för fartyget att under strängare vintrar kunna medhinna isbrytningsverksamhet

i angivna farvatten synes man vara berättigad till antagandet,

att med tillkomsten av den nya havsisbrydaren nödigt samarbete

mellan de båda fartygen skall kunna åstadkomma erforderlig effekt.

Emellertid hava erinringar framställts av chefen för marinen, marinförvaltningen

och statskontoret i fråga om de ersättningar som staten enligt avtalsförslaget

skulle hava att utgiva enbart för rätten att disponera fartyget.

Även örn jag icke delar statskontorets uppfattning, att dylika ersättningar

över huvud taget ej böra komina i fråga, så finner likväl även jag de av staden

betingade ersättningarna vara så höga, att jag icke anser mig böra tillstyrka

avtalets godkännande av Kungl. Maj:t. I de antagligen tämligen sällsynta

fall, då det på västkusten uppstår issvårigheter och isbrytare i statens

ägo ej lämpligen kan insättas för deras bemästrande, torde man därför liksom

hittills få söka träffa tilli älliga dispositioner i syfte att för ändamålet

förfoga över Göta Lejon.

Statens medverkan vid kustisbrytning.

Utredningen har härefter till behandling upptagit frågan i vad mån utöver

den statliga beredskapen i avseende å havsisbrytningen erfordras åtgärder

från statens sida för stärkande av isbrytarberedskapen utefter våra

kuster.

I fråga härom anför utredningen inledningsvis följande.

_ Utredningen har i det föregående i samband med avhandlandet av vintersjöfarten

på Norrland framhållit, att på flera områden vid Bottenhavet och

Bottenviken sträckte sig grunden förhållandevis långt ut från kusten, och

att inom dessa områden kunde våra havsisbrytare med hänsyn till sitt

djupgående ej gå lika nära land som å sträckor med öppen kust. Sådana

områden utgöra kustbanden utanför Luleå, utanför Umeå uthamn eller

Holmsund, utanför Hudiksvall och Söderhamn samt i särskilt hög grad Gävlebukten

och Öregrundsgrepen; nämnas kan ock Skellefteåbukten och Sundsvallsbukten

samt området utanför Örnsköldsvik. På dessa utanför hamnområdena

belägna farvatten kunna, särskilt vid vissa vindförhållanden, förekomma

issvårigheter, för vilkas bemästrande erfordras tillgång till isbrytare med

större brytningsförmåga än de inom respektive områden f. n. tillgängliga

lokala isbrytarna besitta. Motsvarande förhållanden kunna ock föreligga utanför

inloppen vid Arholma, Söderarm och Landsort, vidare i Hävringebukten

och utanför Oskarshamn. Kalmarsund har hittills varit för grunt för våra

havsisbrytare. Sedan de nu pågående arbetena med fördjupande av Kalmarsunds

djupränna till 8 m slutförts och efter det de fasta fyrar blivit uppförda,

till vilka medel dels redan beviljats dels ock av lotsstyrelsen begärts,

komma statens havsisbrytare att vid behov kunna bryta ränna genom sun
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 132.

59

det. För grunt för statsisbrytarna är däremot inloppet till Visby. Vid assistans

av Gotlandstrafiken måste sålunda statsisbrytarna stanna utanför vågbrytaren,

ett förhållande, som vid uppkomsten av nordliga vindar kail vara

förenat med verklig fara. Ytterligare kommer för betjänande av sjöfarten i

Öresund samt utanför Trelleborg och Ystad att, jämväl efter tillkomsten av

en havsisbrytare av den typ, utredningen i det föregående förordat, finnas

användning för en isbrytare av kraftigare dimensioner än de för vanlig

hamnisbrytning erforderliga.

Svårigheter möta att i de enskilda fallen avgöra vem, staten eller förefintliga

lokala intressen, de olika former av isbrytning, varom här är fråga,

böra åvila. Är fråga om att bryta is i farled för fartyg, som från öppna

havet närma sig kustbandet för angöring och för inpassering till viss plats,

måste verkställandet av erforderlig kustisbrytning vara en lokal angelägenhet.

Detta är otvivelaktigt förhållandet i flertalet fall av kustisbrytning.

Härvid måste dock iakttagas, att den form av kustisbrytning, som innefattar

brytande av packisen, måste ankomma på staten så långt in mot

land, som vattendjupet medgiver och betingelser i övrigt föreligga för passage

av havsisbrytare utan att denna därigenom tager större än normala risker.

Därest emellertid fråga ej är örn angöring av viss hamn eller utpassera^ från

viss hamn, utan den allmänna sjöfartsvägen längs kusten har sin sträckning

så nära inpå kustbandet, att kustisen där vidtager, såsom är fallet till exempel

i farleden genom öregrundsgrepen och i Kalmarsund, då lärer ej allenast brytandet

av förekommande packis utan jämväl övrig där erforderlig isbrytning

böra anses såsom en staten åliggande uppgift. Likaledes torde man

böra utgå från en viss staten tillkommande skyldighet att bryta kustis för

tryggande av genomfarten i Öresund. I detta sammanhang kan ock nämnas,

att öppenhållandet av Falsterbokanalen måste ankomma på staten.

Ytterligare en betydelsefull form av kustisbrytning, där skyldighet kan

föreligga för staten att ingripa, utgöres av de vid plötsligt insättande sträng

isvinter inträffande fall, då fartyg, ofta till stort antal, frysa fast till sjöss

och måste assisteras in till skyddat område. Här är en samverkan mellan

till havs arbetande havsisbrytare och mindre isbrytare, som möta, där grunden

vidtaga, och fortsätta eskorten till skyddad ankarplats, av utomordentligt

stort värde.

Arbetsfördelningen mellan havsisbrytare och i kustbandet opererande större

lokalisbrytare skulle i anslutning till vad nu anförts i huvudsak bliva den,

att havsisbrytare ombesörjer erforderlig assistens till havs jämte öppnande

av väg genom de packisbälten, som kunna förefinnas inemot kusten. På lokal

isbrytare bör det ankomma dels att, sedan fartygen passerat packisen,

assistera dessa in till område, som är skyddat för havsisen, dels ock att biträda

med assistens genom packisen.

Enligt utredningens bedömande skulle, för tryggande av skälig beredskap

i avseende å fullgörandet av de isbrytningsuppgifter, utredningen nu berört,

erfordras en isbrytare för Norrlandskusten till och med öregrundsgrepen, en

isbrytare för Södra Kvarkens och Östersjöns farvatten och en isbrytare för

Öresund och Skånes sydkust. Dessa arbetsuppgifter ansåge utredningen företrädesvis

vara av den natur, att deras utförande borde ankomma på de till

sjöfarten knutna lokala intressena. Särskilt de större hamnstäderna hade

starkt ekonomiskt intresse av att sjöfarten kunde fortgå så vitt möjligt utan

avbrott. Så vore fallet såväl av hänsyn till näringslivet i staden och dess örn
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

nejd som ock för att stadens hamnanläggningar skulle i största möjliga omfattning

utnyttjas.

Visserligen hade vintersjöfartskommittén uttalat att de olika orterna i

Norrland sannolikt komme att finna det med sina intressen förenligt att söka

tillgodogöra sig de ökade möjligheter till vintersjöfart, vilka inträdde i och

med anskaffande av en havsisbrytare. Av svar, som inkommit till kommittén

på dess förfrågningar, syntes enligt vad kommittén anförde framgå, att de

olika ortsintressena, främst städerna, vore beredda att skaffa sig lokala isbrytare

i erforderlig utsträckning, så snart kostnaderna härför bleve överkomliga.

Ej ens tillkomsten av två havsisbrytare hade emellertid förmått

sporra till en tillräcklig förstärkning av beståndet av lokala isbrytare i

Norrland. För utförande av erforderlig kustisbrytning funnes såsom redan

omnämnts icke någonstädes fullt lämplig materiel. Stockholm och Göteborg

ägde båda isbrytarfartyg av tillräckligt kraftig typ för brytning av is

i kustbandet. För Stockholms vidkommande gällde detta omdöme under

förutsättning att de förstärkningar med avseende å förpropeller och styranordning

å Isbrytaren II gåve nöjaktigt resultat, vilka staden utfäst sig att

vidtaga enligt ett förslag till avtal med kronan, för vilket utredningen komme

att redogöra i det följande. Flera hamnstäder i storleksordning närmast

efter de båda nu nämnda vore emellertid i behov av förstärkt isbrytarberedskap.

Så vore fallet med Gävle och Malmö. Utredningen hade därför

i skrivelse till hamnstyrelserna i dessa båda städer anhållit om yttrande,

huruvida och under vilka betingelser vederbörande stad kunde påräknas

villig gå i författning om anskaffande av en isbrytare, förslagsvis av storleksordning

motsvarande finska isbrytaren Otso. Huvuddimensionema för

detta fartyg vore:

Största längd.............................. 43-9 m

» bredd.............................. 11*4 >

Normalt djupgående....................... 4-25 »

Deplacement i rustat skick................. 890 ton

Maskinstyrka.............................. 1 600 AHK.

Resultatet av denna hänvändelse utvisade följande.

Hamnstyrelsen i Gävle hade meddelat, att styrelsen vid sammanträde den

18 november 1942 enhälligt beslutat att hos stadsfullmäktige tillstyrka anskaffande

av och nyttjande gemensamt med staten av ny isbrytare för

Gävle. Det syntes dock styrelsen med skälighet och billighet överensstämmande,

att staten deltoge i beredskapskostnaderna för fartyget; dessa borde

lämpligast fördelas lika mellan kronan och staden.

Hamndirektionen i Malmö hade förklarat sig beredd att hos stadsfullmäktige

hemställa om anslag till anskaffande av ny isbrytare användbar jämväl

för isbrytning i Öresund, under förutsättning att statsbidrag erhölles

till kostnader för isbrytarens anskaffande och hållande i beredskap ävensom

till driftkostnader m. m. under tid, då kronan använde fartyget. I anslutning

till förhandlingar mellan utredningen och direktionen hade utredningen

sedermera funnit sig kunna för isbrytning i infartsledema till Malmö

hamn och för kustisbrytning i Öresund godtaga en isbrytare av följande

dimensioner, nämligen största längd 38 m, största bredd 11 m, normalt

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

61

djupgående 4 m, deplacement 600 ton samt maskinstyrka 1 500 effektiva

hästkrafter. Härefter hade direktionen i skrivelse till stadsfullmäktige den

21 november 1942 hemställt, att fullmäktige måtte förklara sig beredda att

på tid, som staden funne lämplig, anskaffa en isbrytare av ungefärligen sist

angivna dimensioner m. m. under förutsättning bl. a. att statsbidrag utan

återbetalningsskyldighet erhölles med minst en tredjedel av anskaffningskostnaden

och att staten åtoge sig att hålla de allmänna farlederna i Öresund

och angränsande vatten öppna för trafik vintertid. Drätselkammarens

första avdelning hade i avgivet yttrande hemställt örn bifall till framställningen.

Utredningen har funnit vad sålunda förekommit utvisa, att i Gävle och

Malmö ett positivt intresse förefunnes för nyanskaffning av lokal isbrytare

av tillräcklig styrka. Dylika isbrytare förutsattes emellertid tillika kunna

komma till god användning för utförande av sådan kustisbrytning, som i

det föregående angivits böra tillkomma staten. Det syntes på grund härav

i sin ordning, att staten på ett eller annat sätt deltoge i kostnaderna för

det antal isbrytare av denna typ, som kunde finnas för fullgörande av statens

isbrytningsuppgifter erforderligt. Detta behov hade i det föregående

angivits utgöra en isbrytare för Norrlandskusten till och med öregrundsgrepen,

en isbrytare för Södra Kvarken och Östersjön samt en isbrytare för

Öresund och Skånes sydkust.

Den för Norrlandskusten avsedda isbrytaren borde icke göras mindre

än den finska isbrytaren Otso. Den isbrytare, som utredningen tänkt sig för

Öresund och Skånes sydkust, syntes kunna givas något mindre dimensioner.

Vad slutligen anginge behovet av kustisbrytare för Östersjön och Södra

Kvarken har utredningen ansett, att detta behov tillsvidare borde kunna fyllas

av den Stockholms stad tillhöriga Isbrytaren II, oaktat detta fartyg med

hänsyn till sitt djupgående, 6 m, icke vore särskilt lämpligt för sagda ändamål

samt anmärkningar från marinens sida framförts mot fartygets isbrytande

förmåga.

Utredningen erinrar örn, att enligt avtal den 18 juni 1924 mellan Kungl.

Maj:t och kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra sidan, kronan ägde

rätt att på i avtalet närmare angivna villkor, innefattande bl. a. att kronan

till staden erlade en årlig ersättning av 26 500 kronor, disponera Isbrytaren

II. Avtalet gällde till utgången av år 1944 samt därefter ett år i sänder,

såvida det icke från någondera sidan uppsades att utlöpa sedan ett

fullt kalenderår förflutit efter uppsägningen. Utredningen hade förvissat sig

örn att staden icke vore villig att på oförändrade villkor förlänga detta avtal

att gälla efter 1944 års utgång. Efter förhandlingar med Stockholms hamnstyrelse

hade styrelsen biträtt ett förslag till nytt avtal mellan kronan och

staden. Enligt detta förslag skulle kronan vara berättigad att, i den mån

Isbrytaren II icke erfordrades för uppehållande av handelssjöfarten på Stockholm

i dess skärgård inom ett område beläget inom 15 nautiska mil utanför

yttersta grunden vid Simpnäsklubb, Arholma, Söderarm och Landsort,

efter rekvisition använda fartyget för isbrytning i Östersjön i övrigt samt

i Bottenhavet och Bottenviken. Staden skulle hålla fartyget väl utrustat och

opaginerad Kontrollera mot PDF

G 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

underhållet, i ständig beredskap samt försäkrat såväl för tiden för stillaliggande

i hamnen som för tiden från fartygets utlöpande för isbrytning

till dess återkomst till uppläggningsplatsen, och skulle sagda försäkring avse

ett värde å fartyget, som motsvarade anskaffningskostnaden för ett isbrytarfarlyg

av samma beskaffenhet vid början av varje vinterperiod. Kronan

skulle med hälften deltaga i de årliga kostnader för fartyget, som icke

påkallades av att fartyget toges i anspråk för isbrytning, nämligen för bemanning

och bevakning under stillaliggande, hyra för tilläggsplats, fartygets

hållande i beredskap, ordinärt underhåll, försäkring för hamnrisk samt avgifter

för radio och telefon. Dessa kostnader hade av hamnstyrelsen beräknats

uppgå till i Tunt tal 30 000 kronor per år. — Härutöver skulle kronan

för rätt att nyttja fartyget enligt avtalet erlägga ett belopp av 40 000 kronor

per år. Då fartyget nyttjades för isbrytning, skulle den av parterna, som använde

fartyget, ensam svara för alla kostnader för färden. Avtalet skulle,

därest det av Kungl. Maj:t godkändes, träda i kraft den 1 januari 1945, från

och med vilken dag avtalet av den 18 juni 1924 upphörde att gälla, och

skulle lända till efterrättelse till utgången av december 1949 samt därefter

två år i sänder. Uppsägning skulle verkställas två år före avtalstidens utgång.

För den händelse Isbrytaren II skulle visa sig icke uppfylla de anspråk,

som kronan med hänsyn till de uppgifter, för vilka kronan avsåge

att använda fartyget, funne skäligen böra uppställas, skulle dock kronan

äga rätt att inom en månad efter iskampanjs slut uppsäga avtalet till upphörande

från och med nästföljande januari. Slutligen torde nämnas, att

staden enligt avtalet utfäst sig dels att, innan avtalet trädde i kraft, å fartyget

utan kostnad för kronan anbringa en ny förpropeller jämte grövre

axel, en ny styranordning, en maskindriven bogserwinsch och en radiopejlingsapparat,

dels ock att, örn på grund av fartygets användning för havsisbrytning

så befunnes erforderligt, senare vidtaga de ytterligare åtgärder beträffande

installation av kraftigare maskineri och anstalter för ökning av

krängningshastigheten, varom överenskommelse kunde träffas. Kostnaderna

för dessa senare åtgärder skulle då fördelas lika mellan parterna.

Beträffande det årliga ersättningsbeloppet, 40,000 kronor, hade utredningen

under förhandlingarnas gång meddelat hamnstyrelsen, att utredningen

funne beloppet högt, och anhållit att frågan om lägsta ersättningsbelopp

mätte tagas under ytterligare prövning. Hamnstyrelsen hade emellertid funnit

sig för sin del icke kunna tillstyrka lägre belopp. Stadsfullmäktige hade,

efter hemställan av stadskollegiet och borgarrådsberedningen, genom beslut

den 16 november 1942 bemyndigat hamnstyrelsen att å stadens vägnar underteckna

avtal i ärendet i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Utredningen funne för sin del det av Stockholms stad betingade priset för

rätten enligt förenämnda avtalsförslag för kronan att nyttja Isbrytaren II

högt. Fartyget vore byggt 1915 och dess isbrytande förmåga hade de senaste

vintrarna varit väsentligt nedsatt. Emellertid hade staden enligt avtalsförslaget

utfäst sig att, innan avtalet trädde i kraft, vidtaga vissa betydelsefulla

förstärkningar av fartygets maskinella utrustning. Med hänsyn härtill och

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

63

då för ernående av en nöjaktig isbrytarberedskap enligt det program utredningen

i det föregående framlagt måste anses erforderligt, att kronan jämväl

hade viss rätt att disponera Isbrytaren II, finge utredningen förorda, att

avtalet bleve av Kungl. Maj:t godkänt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att 1924 års avtal mellan kronan

och Stockholms stad angående rätt för kronan att disponera Isbrytaren II

enligt av staden numera verkställd uppsägning upphör att gälla med utgången

av innevarande kalenderår.

Utredningen framhåller vidare, att den nyanskaffning av isbrytare av lokal

typ, varav staten kunde vara på det sätt intresserad, att den kunde tänkas

villig därtill lämna bidrag, alltså för närvarande inskränkte sig till två,

en för Norrlandskusten samt en för Öresund och Skånes sydkust, samt att

det stöd staten kunde finnas villig lämna för att befordra tillkomsten avtvå

dylika isbrytare borde givas formen av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

De större kommunerna kunde numera upptaga lån på i stort sett

lika förmånliga villkor som staten. Beviljande av lån av statsmedel syntes

därför i förevarande fall knappast fylla något nyttigt ändamål. Enligt för

närvarande gällande priser å materialier och arbetslöner torde byggnadskostnaderna

för ett fartyg av typ Olsö belöpa sig till 2-2 miljoner kronor.

För att stimulera till byggandet av ett fartyg, som droge sagda anskaffningskostnad,

torde erfordras ett förhållandevis kraftigt bidrag av statsmedel.

Utredningen, som säger sig i sagda fråga haft vissa överläggningar med

representanter för hamnstyrelserna i Gävle och Malmö, hade bibragts den

övertygelsen, att ett lägre statsbidrag än Vs av anskaffningskostnaden icke

skulle förmå främja det syfte man ville nå. Utredningen föreslår på grund

härav, att till bestridandet av de med anskaffning av omförmälda två isbrytare

förenade kostnaderna statsbidrag måtte utgå med 33 procent av

samma kostnader.

Ett så kraftigt understödjande från statens sida av anskaffandet av större

lokala isbrytare måste självfallet, anför utredningen, förbindas med sådana

villkor att staten jämväl kunde få de intressen tillgodosedda, som

staten ansåge sig ha av att dessa isbrytare komme till stånd. Såsom allmänna

villkor för erhållande av statsbidrag borde sålunda föreskrivas:

1. Staten skall äga befogenhet att, med företrädesrätt framför en var annan

än fartygets ägare, där så kan ske utan att fartygets huvuduppgift att

stödja vintersjöfarten på fartygets hemort därigenom äventyras, nyttja fartyget

för utförande av den isbrytning statens isbrylarledning finner lämpligen

kunna ombesörjas av fartyget.

2. Fartygets ägare skall hålla fartyget väl utrustat och underhållet, i tillfredsställande

beredskap, i erforderlig omfattning bemannat samt försäkrat

dels för hamnrisk under tiden för fartygets stillaliggande i hamn, dels ock

för sjörisk under tiden från fartygets utlöpande ur hamn till dess återkomst

till uppläggningsplatsen. Försäkringen skall avse ett värde, som motsvarar

fartygets verkliga värde.

3. Kronan skall för den tid kronan nyttjar fartyget svara för alla kostnader

för nyttjandet, såsom kompletterande utrustning, bemanning, kost
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

håll, drift, försäkring samt avrustning, avhjälpande av fartyget under nyttjandet

ågångna skador och ersättning av försvunna eller eljest förstörda inventarier

eller materialier.

4. Kronan är berättigad att under tid, då kronan nyttjar fartyget, hålla

representant å fartyget, vilken har att giva anvisningar om de arbeten, som

böra utföras med fartyget.

5. Fartygets ägare skall till statens isbrytarledning redovisa kostnaderna

för fartyget.

6. Byggnadsförslag och ritningar avseende såväl nyanskaffning som mera

omfattande förändringar skola vara av statens isbrytarledning granskade och

godkända.

Utredningen uttalar den uppfattningen, att därest utredningens förslag till

förstärkning av statens isbrytarberedskap i de vårt land omgivande farvattnen

förverkligades, borde den beredskap, som sålunda komme att föreligga,

bliva tillfyllest för att motsvara de krav som skäligen kunde uppställas att

gälla jämväl för isvintrar av mer än normal stränghet. I varje fall borde

värdet av en beredskap av nu angiven storleksordning prövas, innan man

skrede till anskaffande av ny isbrytarmateriel av större deplacement, maskinstyrka

och isbrytande förmåga än den till anskaffning förordade havsisbrytaren.

Ledamoten av utredningen herr Norenberg har uttalat, att, för det fall

Gävle stad anskaffade en större lokalisbrytare mot bidrag av statsmedel

med en tredjedel av byggnadskostnaderna samt enligt av utredningens majoritet

angivna bestämmelser och villkor i övrigt, staden därutöver borde

tillerkännas statligt bidrag motsvarande hälften av beredskapskostnaderna.

Yttranden.

Chefen för marinen: Ett av chefen för marinen tidigare framlagt förslag

om byggandet av en statlig lokalisbrytare av typ »Otso» för samarbete med

utevarande havsisbrytare m. m. hade av utredningen ersatts med ett förslag

att lämna vissa bidrag till städerna Malmö och Gävle för byggande av var

sin isbrytare, vilka, då så ej erfordrades för hemortens behov, av staten

skulle kunna disponeras även för isbrytning vid andra platser. Chefen för

marinen ville icke direkt motsätta sig att denna fråga, om så visade sig

möjligt, i framtiden löstes på av utredningen antytt sätt. Det vöre dock sannolikt,

att därigenom skapades ett prejudikat i fråga örn statsbidrag vid byggandet

av lokala isbrytare, som snart komme att leda till liknande krav

från ett flertal andra kustområden. Det vore icke omöjligt, att den av chefen

för marinen förfäktade tankegången att landet i sin helhet vore mera

betjänt av en eller två mindre statliga isbrytare i direkt samarbete med

statliga havsisbrytare kunde komma att visa sig mera förmånligt såväl för

staten som för hamnarna. Denna fråga borde därför ytterligare utredas.

Med hänsyn till att Isbrytaren II, även sedan den blivit försedd med de

smärre förbättringar, vilka förutsattes i avtalsförslaget, endast under lindriga

förhållanden torde kunna nyttjas för annan statlig isbrytning än i Mälaren

och inomskärs i Stockholms skärgård samt icke kunde anses duglig

under svårare isförhållanden för den havsisbrytning intill 15 distansminuter

till sjöss, varom talades i avtalsförslaget, syntes en höjning av nu utgående

årsersättning, 26 500 kronor, till cirka 55 000 kronor näppeligen påkallad.

Det syntes snarare lämpligt att ej förnya kontraktet, enär fartyget under

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

65

stränga vintrar mer än väl erfordrades för Stockholms skärgård och således

ej kunde bliva tillgängligt för förhyrning under annan förutsättning än att

staten övertoge ansvaret för isbrytning till och från Stockholm.

Marinförvaltningen: Kontraktet med Stockholms stad rörande Isbrytaren

II syntes oförmånligt. En ökning av det nuvarande årliga anslaget å 26 500

kronor till omkring »40 000» kronor syntes omotiverad, särskilt i betraktande

av fartygets ringa användbarhet i kustvatten, även då hänsyn toges till

de förbättringar å fartyget, som Stockholms stad skulle åtaga sig att genomföra.

Det borde beaktas, att statsbidrag örn 350 000 kronor erhållits för fartygets

byggande. Det kunde ifrågasättas, om de förbättringar, som eventuellt

skulle genomföras och gemensamt bekostas av kronan och staden, kunde

förväntas giva valuta för nedlagt kapital.

Vad anginge statsbidrag till lokala kustisbrytare skulle enligt utredningens

förslag ägare av sådan isbrytare som vederlag för statsbidraget hava skyldighet

ställa fartyget till förfogande för isbrytning även å annan plats än

hemorten, där så kunde ske utan att fartygets huvuduppgift att stödja vintersjöfarten

på fartygets hemort därigenom äventyrades. En bestämmelse

av denna art vöre icke ägnad att låta isbrytaren utan omgång användas på

den plats isbrytarledningen bedömde att fartyget bäst behövdes. Chefen för

marinen hade i skrivelse den 21 december 1940 till chefen för försvarsdepartementet

väckt förslag om lokala kustisbrytare av typ »Otso», vilka skulle

avses för direkt samarbete med utevarande havsisbrytare. En dylik anordning

syntes på ett betydligt effektivare sätt tillgodose isbrytarledningens behov

än lokala statsunderstödda isbrytare, vilkas ägare självfallet i första

hand önskade tillgodose hemmahamnens intressen.

Statskontoret: Ämbetsverket funne icke lämpligt, att staten genom bidrag

till byggandet av lokal- och kustisbrytare iklädde sig mer eller mindre vittgående

förpliktelser även med avseende å annan isbrytning än liavsisbrytning.

Det borde kunna från statsmakternas sida förutsättas, att de lokala intressena

av sjöfartens upprätthållande vintertid vore så starka, att dylika bidrag icke

skulle erfordras. Även örn statskontoret således i princip intoge en avvisande

ställning till det av utredningen framförda förslaget om statsbidrag till

byggande av kommunala isbrytarfartyg, vöre ämbetsverket dock icke främmande

för tanken att bidrag för ändamålet måhända borde upptagas å beredskapsstat

för en kommande fredskris. För sådan händelse torde avtal

böra träffas rörande villkoren för bidragets åtnjutande, därvid klara gränser

borde uppdragas för fartygets verksamhetsområde ävensom fastslås rätt

för kronan att i erforderlig utsträckning utnyttja fartyget.

Den föreslagna överenskommelsen med Stockholms stad grundade sig

på den förutsättningen, att erforderlig slaten åvilande liavsisbrytning icke

kunde ombesörjas med tillgängliga statliga isbrytarfartyg. Det torde vara

självfallet, att sådana situationer tidvis måste inträffa och nödvändiggöra

förhyrande för statens räkning av kommunala eller enskilda isbrytare. En

ökning av antalet statliga isbrytare borde dock kunna förutsättas minska

behovet av dylika förhyrningar. Det måste i betraktande av dessa omständigheter

te sig anmärkningsvärt, att utredningen förordat flerårigt avtal med

Stockholms stad örn förhyrande av isbrytare, enligt vincet avtal staten skulle

erlägga icke mindre än (15 000 + 40 000 =) 55 000 kronor årligen vare

sig behov av isbrytning förckomme eller icke. Statskontoret måste bestämt

motsätta sig träffande av dylikt avtal. Enligt ämbetsverkets mening borde

det utan flerårsavtal med fasta årsersättningar kunna förutsättas, att staten

vid påfallande behov skulle kunna för rimliga kostnader förhyra i kommunal

eller enskild ägo varande isbrytarfartyg. En väsentlig besparing för

nilian!) till riksdageni protokoll i / sand. Nr 1.12.

5

opaginerad Kontrollera mot PDF

G6

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

statsverket skulle därigenom kunna vinnas. Beaktas borde i detta sammanhang,

att staten bidragit till byggnadskostnaderna för Isbrytaren II med

ett icke obetydligt belopp.

Järnvägsstyrelsen: Det vore önskvärt, att den av Malmö stad planerade

kustisbrytarens maskinstyrka ökades från 1 500 till 1 800 AHK för att densamma

skulle kunna vara till avsedd hjälp.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Mot utredningens förslag att behovet av

isbrytning i länets skärgård skulle såsom hittills tillgodoses genom den isbrytningsverksamhet,

som Stockholms stad utövade i och för handelssjöfarten

på Stockholm och som hittills visat sig nöjaktig, hade länsstyrelsen icke

någon erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget om statsbidrag till Malmö stad

till byggande av en isbrytare tillstyrktes. Skulle genom sådan isbrytare även

behovet av isbrytning i infartslederna till länets fiskehamnar kunna tillgodoses,

syntes detta böra beaktas vid de kommande avtalsförhandlingarna örn

isbrytaren mellan staten och staden.

Skånes handelskammare: Handelskammaren finge uttala sin tillfredsställelse

över uppgörelsen med Malmö stad angående anskaffandet av en lokal

isbrytare, enär erfarenheten visat, att isbrytningen bleve mest effektiv, örn

den utfördes av två isbrytare samtidigt.

Kommerskollegium: Mot utredningens synpunkter på statens medverkan

vid kustisbrytning ävensom på arbetsfördelningen mellan havsisbrytare och

i kustbandet opererande större lokalisbrytare hade kollegium ingen erinran

att framställa. Den förstärkning av isbrytarberedskapen för i huvudsak

kust- och lokalisbrytning, som avtalen med Malmö och Gävle avsåge att

åvägabringa, funne kollegium vara mycket erforderlig. Med avseende å den

dispositionsrätt över fartygen, som därvid avsåges skola tillkomma staten,

syntes det väl motiverat att lämna dessa städer statsbidrag, motsvarande

33 procent av anskaffningskostnaden för ifrågavarande fartyg. Det hade

av handelskammaren i Gävle ifrågasatts, att staten därutöver skulle deltaga

i beredskaps- och driftskostnaderna för Gävles planerade isbrytare enligt

samma grunder som föresloges beträffande förhyrning av Göta Lejon. Denna

handelskammare hade därjämte föreslagit, att avtalet med Gävle skulle kompletteras

nied bestämmelser om rätt för Gävle att uthyra isbrytaren jämväl

till angränsande hamnar och lastageplatser för lokal isbrytning. Vidare

hade Svenska hamnförbundet påpekat, att de kommunala hamnarnas isbrytare

avsåges skola tillgodose intressen, som vore svåra att särskilja från

de statliga intressena av isbrytningsverksamheten och som i vissa fall kunde

vara mycket främmande för den fartygsägande hamnens egna intressen, varför

ersättningarna till kommunerna i regel syntes vara mycket oförmånliga

för dem. Hamnförbundet hade vidare antytt, att staten borde taga hänsyn

därtill vid utnyttjandet av dessa isbrytare för isbrytning, som icke jämväl

tjänade den fartygsägande hamnens intressen, och i detta sammanhang

framhållit önskvärdheten av att statlig isbrylarhjälp för havsisbrytning, så

långt det vore möjligt, företrädesvis lämnades de hamnar, vilka själva ombesörjde

kustisbrytning, ävensom att de hamnar, vilka ställde sina isbrytare

till statens förfogande, vid tillfälligt behov av hjälp med kustisbrytning

måtte kunna påräkna sådan hjälp i möjligaste mån från statens isbrytare.

Kollegium kunde icke finna, att några vägande skäl förebragts till avvikelse

från det föreslagna avtalet med Gävle, men hade å andra sidan icke

något att erinra mot att de synpunkter, som Svenska hamnförbundet framfört,

tillgodosåges i den utsträckning, som läte sig förena med en rationell

ordning av isbrytningsverksamheten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

67

Redan tidigare har jag uttalat, att kustisbrytningen ofta ställer sådana krav Departement*- på isbrytarmaterielen, som en i kommunal eller enskild regi driven isbrytare ckefennäppeligen

kan uppfylla, samt att någon bestämd skiljelinje mellan havsisbrytning

och kustisbrytning icke går att uppdraga, varför det borde få ankomma

på statens isbrytarledning och måhända även i viss män på statsisbrytarnas

befälhavare att allt efter omständigheterna i de särskilda fallen

avgöra, örn och i vilken omfattning staten skall utföra kustisbrytning. Att

någon för alla förhållanden giltig regel örn, vem bestyret med kustisbrytning

bör åvila, icke lärer kunna uppställas synes mig ytterligare bestyrkt av

vad utredningen under nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet uttalat. För

de i anslutning härtill framförda förslagen har utredningen därför heller

knappast kunnat lämna en på principiella grunder vilande motivering. Detta

bör dock icke föranleda, att förslagen lämnas obeaktade, utan torde de få

prövas med hänsyn till vad som kan anses skäligt och lämpligt.

Vad då först beträffar det av utredningen med Stockholms stad preliminärt

träffade avtalet örn utnyttjande för statens räkning av den staden tillhöriga

Isbrytaren II, så avser detta allenast en fortsättning, örn än på delvis

ändrade villkor, av nu gällande ordning. Enär erfarenheten visar, att staten

under svåra isvintrar haft behov av denna isbrytare, lärer en prolongation

av statens rätt att nyttja fartyget i och för sig vara önskvärd. Med hänsyn till

de avsevärt höjda ersättningar som staden betingat sig för en sådan prolongation

anser jag dock, i anslutning till vad i några yttranden därutinnan anförts,

densamma icke böra komma till stånd på nu föreslagna villkor. Ett

ståndpunktstagande i enlighet härmed utesluter givetvis icke att staten vid

behov söker att, på sätt jag tidigare anfört beträffande den Göteborgs stad

tillhöriga isbrytaren Göta Lejon, få disponera över Isbrytaren II.

Vad härefter angår den av envar av städerna Malmö och Gävle planerade

anskaffningen av en lokalisbrytare, tillräckligt kraftig för att även kunna

utföra viss kustisbrytning, finner jag det i likhet med utredningen önskvärt

att staten får viss dispositionsrätt till dessa båda isbrytare. En förutsättning

härför bör dock rimligen vara, att staten deltager i kostnaderna

för fartygens anskaffande och helt bestrider kostnaderna för driften under

den tid staten nyttjar fartygen. Då av vad utredningen i ärendet

anfört synes framgå, att ett lägre statsbidrag än omkring V3 av anskaffningskostnaden

icke skulle möjliggöra att dessa fartygsbyggen komme till stånd,

tillstyrker jag att statens bidrag må utgå med 33 procent av samma kostnad.

Enär byggnadskostnaderna för vartdera fartyget enligt nu gällande priser å

materialier och arbetslöner beräknats till omkring 2 2 miljoner kronor, skulle

det sammanlagda statsbidraget utgöra i runt tal 1 450 000 kronor. För statsbidragets

åtnjutande torde de av utredningen föreslagna villkoren böra i huvudsak

gälla. Enligt dessa villkor skall staten äga befogenhet alt, där så kan

ske utan att fartygets huvuduppgift att stödja vintersjöfarten å fartygets hemort

äventyras, nyttja fartyget för utförande av den isbrytning statens isbrytarledning

finner lämpligen kunna ombesörjas av detsamma. Härmed toi''de

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

åtminstone viss kompensation kunna påräknas för bortfallet av statens dispositionsrätt

till Stockholms stads Isbrytaren II.

I anledning av i vissa remissyttranden gjorda uttalanden vill jag slutligen

framhålla, att man med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter knappast torde

behöva hysa farhågor för att i nu förevarande fall samarbetet mellan statens

isbrytarledning och vederbörande kommunala myndigheter icke skall

ske på ett för staten tillfredsställande sätt samt att de av mig nu förordade

uppgörelserna med städerna Malmö och Gävle icke få tagas till intäkt för en

liknande överenskommelse med varje annan hamnstad som tilläventyrs skulle

vilja ingå en sådan. En förutsättning för att staten skall lämna bidrag till

byggandet av lokalisbrytare bör nämligen i första hand vara, att även staten

har visst behov av densamma.

Statens medverkan vid isbrytning i Mälaren.

Utredningen anför:

I Mälaren lägger sig isen i allmänhet fast och jämn och utgöres till övervägande

del av kärnis; understundom bildas dock på enstaka ställen packis,

s. k. kravbankar. Vanligen stänges sjöfarten i Mälarens djupled av is i januari

eller februari till någon gång i mars eller april. Allenast under fyra vintrar

från och med 1926/27 har sjöfarten å denna led varit öppen hela vintern.

Varutrafiken å Mälaren går till helt övervägande del på Västerås och Köping.

Övriga hamnar spela så ringa roll, att de kunna här lämnas å sido. De

godsslag, som dominera trafiken, äro malm, kol och metaller. Av betydelse är

emellertid jämväl den skeppning av styckegods, som förekommer från och till

företag särskilt tillhörande maskinindustrien och belägna inom det industriområde,

som ligger vid och norr om Mälaren, i Västmanland och södra Dalarna.

Det framgår av den verkställda undersökningen, att uppehållande av

vintersjöfart i Mälaren i största möjliga utsträckning är av betydelse för

vidmakthållande av malmexporten från de mellansvenska malmfälten och för

de förut omnämnda industriernas möjlighet att utan omlastning kunna skeppa

sina produkter direkt till utlandet. Vintersjöfartens uppehållande är ock

av värde för den icke obetydliga import av kol och metaller, som går över

dessa hamnar. Här som för de norrländska industriernas vidkommande bestå

fördelarna i möjligheterna att uppehålla kontinuerliga leveranser, av särskild

betydelse för dels malmexporten dels ock maskinindustrien, samt i inbesparade

frakt-, ränte- och lagringskostnader.

Varutrafiken på Västerås och Köping företer under senare år en förhållandevis

stark stegring. Anledning finnes icke antaga, att det uppsving, som sålunda

ägt rum under 1930-talet, skall avstanna. Att verkligt behov föreligger

av uppehållande av vintersjöfart på dessa hamnar finner utredningen

bestyrkt därav, att vintrarna 1937/38 och 1938/39 isbrytning i sagda syfte

företagits på bekostnad av de företag och myndigheter, rederi-, järnvägs- och

industriföretag samt vederbörande hamnstyrelser, som haft ekonomiskt intresse

av att sjötrafiken kunnat upprätthållas. Under de tre senaste vintrarna

har staten lämnat visst biträde med isbrytning i Mälaren. Den isbrytning, som

här ifrågakommer, kan emellertid icke likställas med havsisbrytning, knappast

heller med kustisbrytning. Jämförelse med den vid kusterna förekommande

isbrytningen bliver i viss mån haltande, enär isen här har annan karaktär.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Aluj:ts proposition nr 132.

69

Utredningen säger sig vid övervägande av detta spörsmål lia kommit till

den uppfattningen, att uppehållande av vintersjöfart på Mälaren innefattade

ett sakligt grundat intresse för handel och industri lokaliserad till Västerås

och Köping samt i det industriella uppland, som vore beläget ovan dessa städer.

Då staten kraftigt stödde möjligheterna att uppehålla vintersjöfart på

Norrland, hade det avgörande skälet härtill varit de stora allmänna intressen,

som vore knutna vid möjligheterna att befordra det norrländska näringslivets,

enkannerligen den till Norrland förlagda industriens, fortbestånd och

utveckling. Av enahanda skäl måste staten ha vissa förpliktelser mot den

industri och handel, som för sin växt och sitt fortbestånd vore beroende av

sjötransporter över Mälaren. Utredningen kunde följaktligen ej komma till

annan slutsats än att det måste anses på grund av issvårigheternas beskaffenhet

påkallat samt med hänsyn till näringslivets behov och den ståndpunkt

staten intagit till motsvarande behov i Norrland följdriktigt, att staten jämväl

till en viss grad främjade möjliggörandet av för vintersjöfart i Mälaren

erforderlig isbrytning.

Härvid kunde det dock enligt utredningens mening ej ifrågakomma, att

staten skulle åtaga sig alt under hela den tid av vintern, då Mälaren läge tillfrusen,

hålla ränna öppen till Västerås och Köping. Emellertid skulle ett

kraftigt stöd givas åt vintersjöfarten där, för den händelse staten ombesörjde

brytande av ränna från öppet vatten utanför Södertälje till de nämnda två

mälarstäderna dels vid den tidpunkt av isläggningen, då befintliga egna hjälpmedel

ej längre försloge att hålla ränna öppen, dels ock, därest, såsom man

under stränga vintrar måste räkna med, ränna ej kunde hållas öppen vintern

igenom, vid lämplig tidpunkt på våren. En dylik expedition med tillräckligt

kraftig isbrytare insatt vid rätt tidpunkt på förvintern skulle göra

det möjligt för en relativt liten lokalisbrytare att därefter hålla rännan öppen

även vid förhållandevis svår isbildning. Likaledes kunde motsvarande expedition

på vårvintern öppna sjöfarten betydligt tidigare än om man härför

skulle avvakta, att isen bröte upp under inverkan av sol och vind.

Utredningen finge alltså förorda, att staten skulle i den begränsade omfattning

svara för isbrytning i Mälaren, att när isbildningen i Mälaren nått den

svårighetsgrad att befintlig lokalisbrytare ej längre förmådde hålla öppen

ränna i Mälarens djupled, staten skulle, därest isförhållandena icke antoge

den svårartade karaktär, att statens isbrytarledning bedömde sjöfarten å

Mälaren icke kunna upprätthållas, låta bryta ränna i djupleden, vilken ränna

därefter skulle öppenhållas med hjälp av lokal isbrytare. Vidare skulle

staten på våren bryta ränna i sagda djupled, när behov av sådan brytning

förelåge. En förutsättning för ett sådant åtagande från statens sida vore

emellertid, att kommuner och eventuellt enskilda företag, som hade intresse

av att vintersjöfart å Mälaren kunde fortgå, holle en lokal isbrytare av sådan

isbrytande förmåga, att den kunde för sagda uppgift godkännas av statens

isbrytarledning.

För den isbrytning genom statens försorg, som enligt vad utredningen sålunda

förordat kunde ifrågakomma å Mälaren, avser utredningen att tills

vidare skulle tagas i anspråk Stockholms stad tillhöriga Isbrytaren II.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majds proposition nr 132.

Yttranden.

Chefen för marinen: För erforderlig isbrytning i Mälaren hade utredningen

ansett, att »Isbrytaren II» tillsvidare skulle kunna komma till användning,

vilket måhända kunde anses tillfyllest. Det borde dock observeras, att utredningens

förslag till kontrakt med Stockholms stad icke upptagit verksamheten

inom detta område.

Marinförvaltningen och lotsstyrelsen lia ej haft något att erinra mot utredningens

förslag i denna del.

Vattenfallsstyrelsen: Styrelsen, i egenskap av förvaltare av Södertälje kanal,

hade icke något att erinra mot det program för upprätthållande av

vintertrafik å Mälaren, som uppställts av utredningen. Styrelsen ville dock

tillägga, att i samband med isbrytning, som av staten ombesörjdes i Mälaren,

även led genom Södertälje kanal ut till kusten alltid borde uppbrytas,

då så vore erforderligt. Vidare vore det önskvärt att snarast möjligt genom

statens isbrytarledning träffades överenskommelse med de kommuner och

eventuellt även enskilda företag, som hade intresse av vintersjöfart å Mälaren,

att det villkor som utredningen förutsatt för statens åtagande rörande

isbrytning i Mälaren bleve uppfyllt, nämligen att för Mälaren funnes tillgänglig

en lokal isbrytare med sådan isbrytande förmåga, att den för sagda

uppgift godkändes av statens isbrytarledning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Även om sjöfarten å Södertälje för närvarande

vöre betydligt mindre än sjöfarten å såväl Västerås som Köping,

så hade den dock före kriget visat en tydlig tendens till stegring. Staden hade

också sedan ett par år tillbaka umgåtts med tanken att ganska avsevärt

utvidga sin uthamn. Särskilt med tanke på denna utvecklingstendens vore

det betydelsefullt, att stadens behov av isbrytningshjälp bleve tillgodosett.

Länsstyrelsen förutsatte därvid, att vederbörande isbrytare även finge till

uppgift att bryta isen fram till förtöjningsplatserna i stadens uthamn.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån: Det vore ej tillräckligt med uppbrytande

genom statens försorg av en ränna i Mälarens djupled från Södertälje

till Västerås och Köping en gång på förvintern och en gång på våren,

vilken ränna sedermera skulle öppenhållas av städernas egna mindre isbrytare.

Den enda utvägen för åstadkommande av en ändamålsenlig isbrytning

i Mälaren vore, att staten åtoge sig att ombesörja isbrytningen så länge

rännans öppenhållande kunde vara för sjöfarten erforderligt. Den kompletterande

isbrytningen inom städernas hamnområden skulle ombesörjas av

respektive städer med anlitande av befintliga egna mindre isbrytande fartyg.

Kooperativa förbundet: En utvidgad skeppningssäsong torde vara av stor

vikt såväl för de planerade tunga industrierna i Köping som för åtskilliga

andra vid Mälaren lokaliserade industrier. Staten syntes böra taga initiativ

till avtal med Västerås och Köping enligt de riktlinjer, som varit vägledande

för avtalen med Gävle och Malmö beträffande den lokala isbrytningen.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Utredningens principiella

ståndpunkt, att vintersjöfarten på Mälaren vore lika förtjänt avstatens

stöd och uppmuntran som sjöfarten på Norrland, vore riktig, men

utredningen hade icke därav dragit de riktiga slutsatserna. En såvitt möjligt

oavbruten sjöförbindelse över Västerås och Köping vore lika betydelsefull

för det därav beroende mellansvenska industriområdet som vintersjöfarten

på Gävle och andra tulldistrikt för det norrländska näringslivet. Utredningen

hade förutsatt, att uppbrytning med statlig hjälp av en ränna i

Mälarens djupled vid viss tidpunkt på förvintern skulle ge erforderligt stöd

åt sjöfarten inom detta område. Utredningens synpunkt vöre i så måtto fel
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

71

aktig, som det för rännans öppenliållande till Södertälje alltför ofta skulle

krävas en i det närmaste lika kraftig isbrytare som för själva uppbrytningen

och betydligt kraftigare, än vad hamnmyndigheterna nu förfogade över eller

med rimliga uppoffringar skulle kunna anskaffa. Staten borde hålla djupleden

öppen så länge sjöfarten kunde vara betjänt därav och isförhållandena

det medgåve. Hamnarnas medverkan borde inskränkas till den lokala

isbrytningen, vartill hamnmyndigheterna torde vara villiga att göra erforderliga

nyanskaffningar.

Hamnstyrelsen i Västerås: Hamnstyrelsen antecknade med tillfredsställelse

de sakkunnigas principiella uttalanden rörande isbrytningen i Mälaren

men beklagade samtidigt, att icke ett mera positivt förslag i denna del framlagts.

Hamnstyrelsen kunde icke finna att någon större fördel vunnes med

uppbrytandet av en ränna i djupleden under förvintern, med mindre densamma

hölles öppen genom statens bistånd. Isbildningen ginge nämligen så

fort, att isen redan efter 2 å 3 dagar nått en tjocklek, som stoppade de trafikerande

fartygen. Vore isen svagare kunde de bryta rännan själva. Brytning

av en ränna på våren vore ur alla synpunkter mera tillfredsställande.

Utredningen hade utgått ifrån att lokala isbrytare skulle hålla rännan öppen,

men varken Västerås eller Köping förfogade över tillräckligt kraftiga isbrytare

för detta ändamål. Därjämte måste beaktas, att de förefintliga hamnisbrytarna

på grund av den långa gångtiden i djupleden icke kunde frigöras

för sådana uppgifter. Om staten ville åtaga sig att hålla ränna till hamnarnas

hamnområden under den tid av året, då ränna kunde hållas i Östersjön

fram till Södertälje, vore hamnstyrelsen beredd att diskutera anskaffandet

av en kommunal isbrytare mot statsbidrag till en tredjedel av

anskaffningskostnaderna.

Hamnstyrelsen i Köping: Hamnstyrelsen instämde i uttalandet från hamnstyrelsen

i Västerås men kunde för närvarande icke taga ställning till frågan

örn kostnaderna för anskaffande av lokal isbrytare i Köping.

Kommerskollegium: Med hänsyn till den intresseavvägning av den statliga

isbrytningsverksamhetens omfattning, som måste ske vid planläggningen

härav, vore kollegium icke för närvarande berett föreslå ytterligare åtgärder

för effektiviseringen av isbrytartjänsten i Mälaren utöver vad utredningen

föreslagit.

Av den i betänkandet återgivna utredningen angående isförhållandena och Departtmtnoförutsättningarna

för vintersjöfart i Mälaren framgår bland annat, att sjöfarten

i Mälarens djupled i regel är stängd av is från januari eller februari

till någon gång i mars eller april. Med hänsyn till den betydande industri och

handel, som för sitt fortbestånd och sin utveckling äro beroende av så vitt

möjligt oavbrutna sjötransporter över Mälaren, har utredningen ansett påkallat,

att staten främjar en för vintersjöfart därstädes erforderlig isbrytning.

Enligt utredningens förslag skall dylik isbrytning bestå i brytande av ränna

från öppet vatten utanför Södertälje till städerna Västerås och Köping — till

dessa båda städer går varutrafiken å Mälaren till övervägande del — dels vid

den tidpunkt då isbildningen nått sådan svårhetsgrad, att befintlig lokal isbrytare

ej längre förmår hålla ränna öppen, dels ock vid lämplig tidpunkt före

islossningen. Utredningen har därvid förutsatt, att av vintersjöfarten å Mälaren

intresserade kommuner och enskilda företag hålla lokal isbrytare av

sådan styrka, alt fartyget, sedan ränna brutits, därefter kan åtminstone en tid

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

hålla denna öppen även vid förhållandevis svår isbildning. För den isbrytning,

som sålunda skulle anordnas av staten, avser utredningen att den Stockholms

stad tillhöriga Isbrytaren II tillsvidare skall tagas i anspråk.

Vid ställningstagandet till detta förslag torde få framhållas, att även om

hänsyn tages till den ökade statliga eller av staten disponerade isbrytarmateriel,

som efter tillkomsten av den nya havsisbrytaren och de båda med

statsbidrag byggda lokalisbrytarna skulle stå till förfogande för tillgodoseende

av de olika, omfattande behoven av isbrytning vid landets kuster, det

icke lärer kunna ifrågakomma att staten skall åtaga sig att uppehålla regelbunden

vintersjöfart på Mälaren. Å andra sidan är jag med utredningen

ense därom, att sjöfarten på Mälaren såväl till sin karaktär som till sin allmänna

betydelse är i viss mån jämförbar med sjöfarten längs Norrlandskusten.

Med hänsyn härtill, och då ett realiserande av utredningens förslag

torde innebära tillgodoseende i avsevärd grad av vederbörande ortsintressen,

tillstyrker jag, att statens stöd lämnas i enlighet med sagda förslag. Med anledning

av vattenfallsstyrelsens yttrande må framhållas, att brytande av

ränna från öppet vatten utanför Södertälje till Västerås och Köping också

bör innefatta erforderlig isbrytning i Södertälje kanal.

Vad angår frågan om den materiel, som kan stå till förfogande för nu ifrågavarande

isbrytning, må framhållas, att i det av utredningen framlagda, av

Stockholms stadsfullmäktige godkända förslaget till avtal om utnyttjande för

statens räkning av Isbrytaren II icke finnes angivet, att fartyget skulle få av

staten användas för isbrytning jämväl i Mälaren. Vid sådant förhållande lärer

det icke inverka på frågans bedömande att, såsom jag tidigare förordat, avtalsförslaget

får förfalla. Detta bör dock icke hindra att staten, då så finnes

lämpligt och överenskommelse därom kan träffas, utnyttjar denna isbrytare

för ändamålet. Emellertid lära även andra möjligheter stå till buds. Jag vill

sålunda erinra om att under de tre stränga vintrarna 1939/40—1941/42 för

ändamålet anlitats, förutom Isbrytaren II, även den finska isbrytaren Otso

och den Holmens Bruk i Norrköping tillhöriga isbrytaren Holmen VIII.

Statens medverkan vid isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal.

Utredningen anför:

Under en normalt sträng vinter förekomma i allmänhet å Vänern sådana

issvårigheter, att de utgöra hinder för sjöfarten allenast i Vänersborgsviken

och passagen vid Lurd. Där uppstå jämväl under vintrar med normala köldgrader

packisbälten, som kunna få den storlek och omfattning, att de orsaka

sjöfartens inställande. Ishinder av sådan betydenhet kunna uppstå redan under

senare hälften av november eller början av december. Dessa packisbälten

försvinna emellertid vid vanligen därefter inträffande sydlig eller västlig

vind.

Under svåra isvintrar beläggas Vänersborgsviken och Mariestadsviken med

fast is redan under isvinterns början. Vid fortsatt låg temperatur, snöfall och

nordlig vind bildas snömos, som tillsammans med lösa isflak pressas ned i

Vänersborgsviken och här bildar mäktiga packisbälten, vilka i inre delar av

viken kunna gå ända till bottnen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

73

Den isbildning, som förekommer i norra och östra delarna av Vänern, är i

regel fast. Under tjuguettårsperioden 1921—41 bär det endast två år förekommit,

att hela norra och östra Vänern varit belagd med fast is.

Beträffande möjligheten att uppehålla vintersjöfart å Vänern utvisar den

företagna undersökningen att, därest hinder icke förelegat i Trollhätte kanal,

sjöfart sannolikt kunnat obehindrat fortgå under 2 vintrar av tjuguettårsperioden

1921—41. Med hjälp av tillräckligt stark isbrytare skulle sjöfart

under samma förutsättning kunnat fortgå hela vintern under ytterligare

10 år av samma period; under återstående 9 vintrar skulle sjöfart däremot

även med tillgång till kraftig isbrytare varit utesluten.

Möjligheten att uppehålla vintersjöfart på Vänern heror emellertid ej enbart

av isförhållandena å denna sjö. Trollhätte kanal, som utgör tillfartsled

för Vänerntrafiken, måste nämligen för översyn avstängas varje vinter under

minst sex veckor. Under denna tid försiggår sålunda oberoende av isförhållandena

ej någon trafik på kanalen och följaktligen ej heller annat än rent

lokal sådan på Vänern. Kanalstängningen har under tjuguettårsperioden

1921—41 icke inträffat tidigare än den 31 december; medelstängningsdalum

har under denna period varit den 16 januari.

Emellertid kan det inträffa, att trafiken långt dessförinnan örn ej helt avstannar

dock väsentligt nedgår. Så blir i regel fallet sådana år, då redan i

början av vintern trafiken hindrande packisbälten bildas i Vänersborgsviken.

Detta har till följd, att befraktning av tonnage i utrikes fart upphör. Den

nedgång i trafiken, som av sådan anledning kan inträffa, Ilar enligt verkställda

beräkningar uppskattats till mellan 40 och 50 procent av den dessförinnan

förefintliga trafikmängden.

Vad angår behovet av vintersjöfart i Trollhätte kanal och Vänern föreligga

i detta avseende förhållanden i mycket likartade med dem, som tala för vintersjöfart

å Norrlandskusten. De mest betydande hamnarna vid Vänern såsom

Karlstad, Kristinehamn, Skoghall, Otterbäcken och Hönsäter utgöra utoch

införselhamnar för flera av landets största och mest betydelsefulla industrier.

Över dessa hamnar utskeppas trävaror, cellulosa och trämassa, papper,

maskin- och järnvaror, samt införas kol jämte andra industriernas förbrukningsartiklar

och råmaterial. Enahanda skäl, som för Norrlandsindustriernas

del tala för bingsta möjliga skeppningssäsong på Norrland, äga

därför tillämpning jämväl beträffande vintersjöfart på Trollhätte kanal och

Vänern. Den verkställda utredningen visar, att efter 1926 varutrafiken å de

större hamnarna vid Vänern avsevärt ökat.

Därest tillräckligt kraftig isbrytare ställes till sjöfartens å Vänern och kanalen

förfogande, anses seglationstiden kunna förlängas upp till tio månader,

dock självklart icke under vintrar av den stränghet som de tre sistförflutna.

Det har förekommit, ali trafiken fortgått under allenast sju månader.

Genomsnittligt skulle en skeppningstid av tio månader betyda en ökning med

omkring två månader. Såsom den minsta förlängning av seglationstiden, som

skulle inträda, örn isbrytare tillhandahölles, har Vänerns Seglationsstyrelse

uppgivit en månad. Vid sammanträde med representanter för näringsidkare,

hamnstyrelser och rederier inom handelskamrarnas i Karlstad, Örebro och

Borås verksamhetsområden den 21 augusti 1942 har emellertid gjorts gällande,

att seglationsstyrelscns sagda uttalande vore för försiktigt Hållet.

Utredningen har för sin del funnit kravet på statligt ingripande för uppehållande

av viss isbrytningsverksamhet på Trollhätte kanal och Vänern icke

skäligen böra avvisas. Att staten skulle genom isbrytning medverka till uppehållande

av vintersjöfart å Trollhätte kanal vore för övrigt en princip, åt

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kiuml. Maj.ts proposition nr 132.

vilken Kungl. Majit och riksdagen redan givit sin anslutning. Efter därom

av Kungl. Majit hos 1939 års riksdag gjord framställning hade nämligen

riksdagen å beredskapsstat anvisat 600 000 kronor till byggande av en isbrytare

för sagda ändamål. Då anledning emellertid icke förelegat att sätta

beredskapsstaten i kraft, hade denna medelsanvisning hittills icke föranlett

någon åtgärd. En särskild anledning för staten att icke undandraga sig medverkan

till uppehållandet av vintersjöfart å Vänern vore det förhållandet,

att statsverket icke å Vänern holle några säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Dessa bekostades helt av intressenterna i Vänerntrafiken. Uppgiften ombesörjdes

för deras räkning av en särskild institution, Vänerns Seglationsstyrelse,

vilken icke åtnjöte något bidrag av staten.

Den uppgift staten med avseende å denna sjöfartsväg borde ikläda sig

borde enligt utredningens uppfattning vara att sörja för att under vintrar,

som ej vore av större stränghet än att sjöfart med hjälp av isbrytare kunde

upprätthållas, under den del av vintern, då Trollhätte kanal ej vore stängd

för reparation och översyn, genom isbrytning hålla farbar ränna öppen i

Trollhätte kanal och Vänersborgs viken jämte passagen vid Lurd. En förutsättning

för ett sådant åtagande från statens sida borde vara, att de lokala

intressen, som vore knutna till uppehållandet av vintersjöfart å Vänern, ombesörjde

övrig där under sådan tid erforderlig isbrytning.

För den isbrytarhjälp, som det enligt nu utvecklade grunder skulle åligga

staten att lämna, borde det enligt utredningens uppfattning icke vara erforderligt

att hålla en särskild staten tillhörig isbrytare. De isbrvtningsuppgifter,

varom här vore fråga, borde kunna fyllas av ett fartyg användbart även för

andra ändamål än isbrytning. Ett sådant fartyg måste kunna upplåtas för

fullgörande av erforderlig isbrytning å Vänern och Trollhätte kanal till lägre

kostnad för statsverket än som uppkomme, därest staten för sagda uppgifter

holle särskild isbrytare. I anslutning till denna uppfattning hade utredningen

trätt i förbindelse med det företag, Göteborgs Bogserings- och

Bärgnings Aktiebolag, som under ett flertal år enligt avtal med Trollhätte

kanalverk ombesörjt isbrytning i kanalen och som sålunda ägde en betydande

erfarenhet om isförhållandena därstädes. De förhandlingar utredningen

fört med bolaget hade lett till, att bolaget enligt ett förslag till avtal åtagit

sig att på närmare angivna villkor ställa fartyg till förfogande för utförande

av ifrågavarande isbrytningsarbeten. För sagda ändamål planerade bolaget

nybyggnad av ett isbrytande bogserfartyg enligt följande dimensioner, nämligen

längd över allt 27 4 m, längd i konstruktionsvattenlinjen 260 m, mallad

bredd 81 m, mallat djup 4 5 m, djupgående till konstruktionsvattenlinjen

36 m, samt med en maskinstyrka av omkring 950 indikerade, motsvarande

omkring 800 effektiva hästkrafter.

Enligt det av bolaget godkända förslaget till avtal och till detta fogad

skriftlig förklaring hade bolaget åtagit sig att vid anfordran ställa ett isbrytande

bogserfartyg av nyss angivna dimensioner och maskinstyrka väl rustat

och bemannat till kronans förfogande för isbrytning i Väner sborgs viken

jämte passagen vid Euro samt i Trollhätte kanal. Isbrytningsarbetet skulle

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ls proposition nr 132.

75

bedrivas genom bolagets försorg enligt anvisningar, som lämnades av kronan.

Därest fartyget till följd av haveri bleve stillaliggandc, skulle bolaget

så vitt möjligt ställa annat fartyg till kronans förfogande. Försäkringar för

fartyg och besättning skulle täckas av bolaget. För vad bolaget sålunda

åtagit sig skulle kronan erlägga, under tid fartyget stöde lill kronans förfogande,

90 kronor per timme under tid fartyget vore i gång samt 45 kronor

per timme under tid fartyget läge stilla. Sagda priser avsåge tiden mellan

klockan 7 och 17. För återstående del av dygnet skulle utgå förhöjning

i timpriset med 30 procent. För tid mellan klockan 12 dag före sön- och

helgdag och klockan 0 dag efter sön- och helgdag skulle förhöjningen av

priset per gångtimme utgå med 50 procent. Å timprisen under gång skulle

utgå rörligt konjunkturtillägg enligt de grunder, som vore eller kunde bliva

fastställda genom överenskommelse mellan bogserbåtsföretagen i Göteborg,

för närvarande 50 procent. Å timpriset under stillaliggandc skulle utgå rörligt

konjunkturtillägg motsvarande hälften av det under gång utgående konjunkturtillägget.

Kronan skulle vidare gälda enligt gällande kollektivavtal

utgående dagtraktamenten till besättningen, för närvarande utgörande 3:50

kronor per nian och dag. Grundpriserna per timme under såväl gång som

stillaliggandc kunde efter framställning av endera parten bliva föremål för

justering i anslutning till eventuellt ändrad pris- och lönenivå för bogserbåtstjänsten

i Göteborgs hamn.

Kostnaderna för statens nyttjande av sagda fartyg uppginge enligt angivna

villkor vid gångtid hela dygnet och under förutsättning av 8 mans besättning

till följande belopp, nämligen 900 + 1 638 + 1 269 + 28 = 3 835

kronor per dygn.

Enligt utredningens bedömande borde ett fartyg av den storlek och maskinstyrka,

som bolaget utfäst sig att tillhandahålla, bliva tillfyllest för de

isbrytningsuppgifter, vilka i värjo fall under milda och normalt stränga

vintrar kunde ifrågakomma. Därest ledningen av statens isbrytningsverksamhet

skulle finna, att med den isbrytarmateriel bolaget kunde tillhandahålla

nöjaktig isbrytning ej kunde uppehållas i angivna områden av Vänern

och i Trollhätte kanal, borde sagda ledning ej sakna möjlighet att dit dirigera

annan isbrytarmateriel.

Utredningen upplyser, att ett alternativt förslag, som för utredningen förelegat,

hade varit, att staten skulle nyanskaffa en isbrytare för Vänern och

Trollhätte kanal. En sådan isbrytare skulle tillika lia att biträda med den

isbrytning till stöd åt fisket å västkusten, varom utredningen i det följande

komme att framlägga förslag. Ingenjör Seldén hade på utredningens uppdrag

utarbetat förslag till en isbrytare för sagda uppgifter. Denna skulle

givas följande huvuddimensioner, nämligen längd överallt 31.6 m, mallad

bredd 91 m, mallat djup 5 m samt maskinstyrka 1 050 effektiva hästkrafter.

Seldén hade beräknat anskaffningskostnaden vid nu rådande prisläge

för en dylik isbrytare till 1 100 000 å 1 200 000 kronor. Det torde vara uppenbart,

säger utredningen, att en enligt detta senare alternativ ordnad beredskap

komme att ådraga kronan väsentligt större kostnad än som kunde

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

uppkomma vid ordnandet av sagda beredskap enligt avtal med enskilt företag.

I anslutning till det anförda förordar utredningen, att det anbud, som

innefattades i det av bolaget godkända förslaget till avtal, bleve av Kungl.

Majit antaget.

Avtalsförslaget torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende. Framhållas må, att bolaget enligt § 5 i avtalet jämväl åtager sig viss

isbrytning till hjälp åt västkustfisket. Frågan härom ämnar jag behandla under

ett senare avsnitt av föredragningen.

Yttranden.

Chefen för marinen: För bistånd åt sjöfarten på Vänern torde den föreslagna

bogserbåten vara av alltför ringa storlek med hänsyn till det trafikerande

tonnagets storleksordning, varjämte avsaknaden av förpropeller

väsentligt minskade fartygets användbarhet i packis, som ofta förekomme i

södra Vänern. Denna fråga syntes därför böra närmare övervägas.

Marinförvaltningen: Även ämbetsverket finge ifrågasätta om den föreslagna

isbrytaren, vilken icke vore försedd med förpropeller, vore tillräckligt

kraftig för den is som kunde förekomma i södra Vänern.

Vattenfallsstyrelsen: Såsom förvaltare av Trollhätte kanal hade styrelsen

med tillfredsställelse konstaterat utredningens uttalande rörande det berättigade

i att från statens sida lämnades verksamt stöd åt vintersjöfarten på

Vänern. Detta vore en riktig konsekvens av att betydande belopp nedlagts

på modernisering av ifrågavarande kanal och att därmed Vänern gjorts tillgänglig

för havsgående fartyg. I avseende å isförhållandena och vintertrafiken

å Vänern och Trollhätte kanal kunde styrelsen dock icke i allo biträda

den uppfattning, som gjorts gällande av utredningen. Det önskemål,

som uppställts av olika för frågan örn vintersjöfart på kanalen och Vänern

intresserade sammanslutningar och företag, vore att trafiken på Vänern

under år, då isförhållandena icke vore alltför svåra, skulle kunna uppehållas

under 10 månader. Härför erfordrades en isbrytare med högst betydande

maskinstyrka. Sedan 1939 års riksdag anvisat 600 000 kronor å beredskapsstat

till byggande av en isbrytare för Trollhätte kanal och Vänern, hade

styrelsen anmodat viss sakkunnig person att upprätta förslag till en dylik

isbrytare. Kostnaden för ifrågavarande isbrytare, om den jämväl användes

för fisket å västkusten, bleve praktiskt taget densamma som vid förhyrning,

men man skulle erhålla en specialbyggd isbrytare med 125 procent

större maskineffekt än vad utredningens förslag innebure, varjämte fartyget

skulle vara försett med förpropeller. Styrelsen ansåge därför, att frågan

om nyanskaffning av isbrytare, avsedd för Vänern och Trollhätte kanal

samt för fisket å västkusten, borde upptagas till förnyad prövning, varvid

föreliggande utarbetade förslag till isbrytare lämpligen kunde läggas

till grund för en förnyad utredning.

Statskontoret: Med den ståndpunkt statskontoret förut intagit beträffande

statens skyldigheter i fråga örn isbrytningsverksamheten vore det uppenbart,

att ämbetsverket icke kunde tillstyrka statligt ingripande för uppehållande

av isbrytning i Trollhätte kanal och å Vänern.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen finge livligt tillstyrka utredningens

förslag. Enär emellertid i länet endast staden Lidköping hade

fartyg (bogserbåt), som torde kulma nyttjas för lättare isbrytning, borde

avtalet jämkas så, att i detsamma inrymdes möjlighet att vid behov anlita

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

77

det i Göteborg stationerade ^brytande fartyget även i andra delar av Vänern

än Vänersborgsviken jämte passagen vid Lurö.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen kunde icke ansluta sig till utredningens

förslag. Omständigheterna syntes kräva, att isbrytningen på

ifrågavarande farvatten tryggades genom en av staten för ändamålet anskaffad

isbrytare av erforderlig maskinstyrka. Då ett beslut i denna riktning

torde komma att medföra ytterligare utredning rörande isbrytarens konstruktion

och storlek samt byggandet av isbrytaren torde draga åtskillig tid,

torde en provisorisk lösning böra sökas. Det av utredningen föreslagna avtalet

med Göteborgs bogserings- och bärgningsaktiebolag torde kunna betraktas

såsom en lämplig sådan lösning av förevarande fråga. Avtalstiden

torde emellertid böra förkortas till 5 år.

Isbrytningen syntes — i motsats till vad utredningen föreslagit — böra

omfatta icke endast Trollhätte kanal och Vänersborgsviken jämte passagen

till Lurö utan även brytande av isbarriärer i norra delen av Vänern samt

brytning av rännor in till de större hamnarna. Uppbrytningen av dessa rännor

torde nämligen utgöra en oeftergivlig förutsättning för att trafiken över

huvud taget skulle kunna komma i gång. Genom att vidga isbrytarens

uppgifter syntes också skälen för anskaffande av en statlig isbrytare vinna

i styrka.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands lån: På Vänern likaväl

som på Mälaren borde den statliga isbrytningen i konsekvens med utredningens

principiella inställning utsträckas till att omfatta jämväl kustisbrytningen

utanför hamnarna, emedan dessas egna resurser icke alltid försloge

till att öppna passage in till hamnarna. Beträffande avtalet med Göteborgs

bogserings- och bärgningsaktiebolag angående förhyrande av isbrytarfartyg

kunde det ifrågasättas, dels huruvida den föreslagna isbrytande bogserbåten,

som ej vore utrustad med stävpropeller, hade för föreliggande förhållanden

tillräcklig brytförmåga, dels ock huruvida icke fartyget, vilket tidvis

komme att användas som bogserbåt, därigenom lättare utsattes för haveri,

varvid bolagets förpliktelser skulle inskränkas till att såvitt möjligt ställa

annat fartyg till förfogande.

Vänerns seglationsstyreise: Styrelsen finge framhålla nödvändigheten av

förlängd vintersjöfart på Trollhätte kanal och Vänern. Enda medlet för att

uppnå detta vore anskaffande av en kraftig isbrytare med stävpropeller. En

isbrytare utan sådan propeller skulle icke kunna avhjälpa de speciella issvårighetema

i Vänersborgsviken. Det framlagda förslaget understege väsentligt

intressenternas i ärendet framlagda önskemål. Vid sydliga vindar uppkomme

emellanåt kraftiga isbarriärer i norra delen av Vänern, vilka blockerade infarterna

till Kristinehamn, Karlstad, Skoghall och Gruvön. För genombrytning

av dessa barriärer erfordrades starkare isbrytare än Göteborgs bogserings-

och bärgningsaldiebolag förfogade över. Styrelsen tillstyrkte allenast

med tvekan förslaget till avtal under förutsättning tillika, att avtalet betraktades

såsom ett provisorium tills erfarenhet vunnits, och atl kronan förskaffade

sig uppsägningsrätt under avtalstiden eller begränsade densamma till

högst 5 år. Därjämte önskade styrelsen, att den statliga isbrytningen utvidgades

till att avse jämväl norra Vänern.

Kristinehamns hamnstyrelse har framfört liknande synpunkter som Vänerns

seglationsstyrelse.

Kommerskollegium: Enligt kollegii mening gjorde sig motsvarande synpunkter

gällande i fråga örn begränsningen av den statliga isbrytningsverksamheten

beträffande Vänern som i fråga örn Mälaren. Kollegium ville därför

förorda genomförande av utredningens förslag. Vad utredningen föreslagit

i fråga örn isbrytarlvp föranledde ingen erinran från kollegii sida.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

DePch*fimntS ^ad angår varutrafiken i Trollhätte kanal och å Vänern är att märka, att

vissa vid nämnda sjö belägna hamnar utgöra ut- och införselhamnar för

några av landets större och mera betydelsefulla industrier. Beträffande möjligheten

att uppehålla vintersjöfart å Vänern framgår av betänkandet, att

dylik sjöfart anses under normala vintrar kunna med hjälp av tillräckligt

kraftig isbrytare fortgå utan annat avbrott än som föranledes av att Trollhätte

kanal varje vinter för en tid av minst omkring sex veckor måste på

grund av reparation eller översyn avstängas för trafik. Genomsnittligt anses

alltså under angivna förhållanden seglationstiden kunna fortgå upp till tio

månader, vilket skulle innebära en ökning med omkring två månader av seglationstiden

under nuvarande förhållanden.

Såsom utredningen erinrat har riksdagen tidigare funnit statens medverkan

till uppehållande av vintersjöfart å Trollhätte kanal befogad, i det riksdagen

å beredskapsstat anvisat ett anslag å 600 000 kronor till byggande av

en isbrytare för sagda ändamål. Enär anledning emellertid icke förelegat att

sätta beredskapsstaten i kraft, har denna medelsanvisning hittills icke tagits

i bruk. Jag finner i likhet med utredningen skäligt, att det nu vidtages åtgärder

för förverkligandet av tanken på statligt stöd åt isbrytningsverksamheten

i Trollhätte kanal och Vänern, samt har intet att erinra mot att stödet lämnas

i den form och omfattning som utredningen föreslagit. Att staten skulle, såsom

i några av de avgivna yttrandena påyrkats, ytterligare utsträcka sin insats

med avseende å denna verksamhet kan jag däremot icke förorda. Den

uppgift, staten alltså skulle åtaga sig, vöre att sörja för att genom isbrytning

hålla farbar ränna öppen i Trollhätte kanal och Väner sborgs viken jämte passagen

vid Lurd. De lokala intressen, som äro knutna till uppehållandet av

vintersjöfart å Vänern, skulle således hava att ombesörja övrig där erforderlig

isbrytning.

Enligt ett av utredningen efter förhandlingar med Göteborgs Bogseringsoch

Bärgnings Aktiebolag uppgjort förslag till avtal har bolaget åtagit sig att

för en tid av tio år ställa visst fartyg till förfogande för utförande av den

isbrytning, som sålunda skall åligga staten. Några av de myndigheter, som

yttrat sig i denna del av ärendet, hava ifrågasatt fartygets lämplighet för uppgiften.

I anledning härav må framhållas, att det icke enligt avtalet skulle

föreligga någon skyldighet för staten att nyttja fartyget och att alltså, därest

detsamma skulle befinnas mindre tjänligt för ändamålet, staten vore oförhindrad

att i annan ordning lämna sitt biträde till förevarande isbrytningsverksamhet.

Jag vill vid sådant förhållande, och enär den av bolaget betingade

ersättningen för statens nyttjande av fartyget icke synes oskälig, föreslå

att Kungl. Maj:t hos riksdagen hemställer om bemyndigande att med bolaget

träffa avtal om isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal i huvudsaklig

överensstämmelse med vad det föreliggande avtalsförslaget därom innehåller.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\luj:ts proposition nr 132.

79

Statens medverkan vid isbrytning till stöd åt fisket å västkusten.

Utredningen framhåller, att den i fråga om ordnande av erforderlig isbrytarberedskap

för fisket å västkusten verkställda undersökningen utvisade, att

under åren 1920—39 på grund av ishinder längre avbrott i fisket med större

båtar inträffat vid allenast två eller tre tillfällen. Däremot hade under vintrarna

1939/40—1941/42 särskilt under februari månad varje vinter fisket lidit stort

avbräck på grund av ishinder; minskning i fisktillförseln till Göteborgs fiskhamn

hade dessa vintrar inträffat jämväl, ehuru i mindre omfattning, under

januari månad samt åren 1940 och 1942 under mars månad.

Såsom en åtgärd ägnad att underlätta bemästrandet av issvårigheterna hade

framförts det förslaget, att fiskeflottan på Bohus- och Hallandskusten skulle

vid inträffande svåra isvintrar sammanföras till ett mindre antal platser, där

isbrytande fartyg skulle bringa hjälp. Det hade anförts, att för sagda ändamål

skulle erfordras en isbrytare för Kungshamns distrikt, två för Marstrands och

Göteborgs distrikt och en för Hallandskusten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som verkställt undersökning rörande med

hänsyn till djupförhållanden och läge lämpliga vinterhamnar för fisket, hade

funnit Strömstad, Gravarne, Lysekil, Marstrand, Hönöklova, Hönö röd och

Varberg kunna i befintligt skick fylla sagda uppgift. Vad anginge Glommen,

beläget mellan Varberg och Falkenberg, vore djupförhållandena där för närvarande

ej tillräckliga för att ett för isbrytning användbart fartyg skulle kunna

där angöra. Emellertid borde större delen av fisket på Hallandskusten tills

vidare kunna vara någorlunda väl betjänat, därest vid fall av behov isbrytarhjälp

tillhandahölles i Varberg.

Vad anginge förhållandena å Bohuskusten visade erfarenheten från vintrarna

1939/40—1941/42, att medan packisbälten av betydande mäktighet samlade

sig utanför södra Bohuskusten upp till Hållö, tidvis upp till Väderöarna,

vore området utanför Strömstad jämförelsevis fritt från is. Strömstad hade en

rymlig hamn med väl skyddat läge. Den kunde i befintligt skick mottaga ett

betydande antal fiskebåtar och ytterligare utbyggas. Ett sätt att ordna betingelserna

för bedrivande av fiske med den del av fiskeflottan, som hade

sina hemorter å södra Bohuskusten, borde enligt utredningens uppfattning

vara att, när isförhållandena å denna del av kusten nådde den svårighetsgrad,

att fiskeflottan ej kunde erhålla nödig hjälp av tillgänglig isbrytarmateriel

för gång ut och in genom packisbältena, denna flotta i stället av havsisbrytare

assisterades upp mot norra Bohuskusten och där stationerades företrädesvis

i Strömstad. Å denna hamn kunde erforderlig assistens lämnas av

mindre isbrytare.

I anslutning till vad sålunda anförts skulle vid svåra isvintrar genom statens

försorg tillhandahållas viss isbrytarhjälp åt fisket vid följande platser,

nämligen å Bohuskusten vid Hönöklova och Hönö röd, vid Marstrand, vid

Lysekil eller Gravarne och vid Strömstad samt å Hallandskusten vid Varberg.

Till fullgörande av vad sålunda skulle åvila kronan hade Göteborgs Bogse
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

rings- och Bärgnings Aktiebolag enligt det tidigare omnämnda, såsom bilaga

till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade förslaget till avtal med kronan

rörande isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal även åtagit sig att efter

anmodan av kronan med efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträda

fisket vid Hönöklova och Hönö röd samt, i den mån så läte sig göra med hänsyn

till bolagets andra åtaganden, jämväl vid Marstrand och Varberg. För

dessa fartyg skulle kronan betala ersättning enligt den för sådant arbete vid

den tidpunkt, då assistensen ifrågakomme, i Göteborg allmänt tillämpade

taxan. Utredningen förordade, att detta förslag till överenskommelse bleve av

Kungl. Maj:t godkänt.

Den hjälp, som erfordrades för fisket å norra Bohuskusten, företrädesvis

vid Gravarne eller Lysekil och Strömstad, förutsätter utredningen skola lämnas

av fiskeriadministrationens undersöknings- och bevakningsfartyg Skagerak,

vilket står under inseende av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt under vintermånaderna skall användas för lämnande åt fiskarena av

hjälp med isbrytning och bogsering genom isen jämte annan erforderlig

assistens.

Yttranden.

Chefen för marinen: En överarbetning av spörsmålet örn isbrytning för fisket

under beaktande av marinens behov av en större isbrytande bogserbåt

(användbar även som vattenbåt) för Västkustens marindistrikt och möjligen

även för isbrytning i Vänern syntes påkallad.

Marinförvaltningen: Utredningen avsåge för denna isbrytning — utom bevakningsfartyget

Skagerak — bogserbåt från Göteborgs Bogserings- och

Bärgnings Aktiebolag, i den mån så läte sig göra med hänsyn till bolagets

andra åtaganden. En sådan lösning av frågan kunde icke betraktas som tillfredsställande.

Även i detta fall leddes man till tanken på statlig kustisbrytare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Erfarenheterna från isvintrarna

1939/40—1941/42 utvisade klart, att örn havsfisket å västkusten under vintrar

med svår isbildning skulle kunna tillfredsställande upprätthållas, mer omfattande

åtgärder krävdes än de som hittills kunnat åstadkommas. Med ledning

av vissa av länsstyrelsen verkställda undersökningar kunde, särskilt sedan

genom lantbruksstyrelsen försorg ett anslag å 150 000 kronor utverkats för

förstärkt isbrytarhjälp åt fiskarebefolkningen i Göteborgs och Bohus samt Hallands

län, en till synes relativt god planläggning göras för isbrytning åt fisket

vintern 1942/43. Enligt planen, vilken på grund av den blida vintern icke behövt

komma till utförande, skulle stå till förfogande fartyget Skagerak och kanonbåten

Svensksund samt minst två förhyrda bogserbåtar, varjämte bort kunna

påräknas hjälp vid enstaka tillfällen utomskärs av Göta Lejon och såtillvida

av Göteborgs stads Isbrytaren II, att fiskebåtarna kunde för sina färder till Göteborgs

fiskhamn begagna av sistnämnda isbrytare brutna rännor. Utredningens

nu föreliggande förslag syntes nära likartat med denna plan. Emellertid beaktade

förslaget icke tillräckligt behovet för fiskets del av en större isbrytare,

som ute till sjöss kunde bispringa fartygen och ingripa vid isskruvningar, varjämte

enligt förslaget till avtal med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings

Aktiebolag bolagets åtaganden gent emot kronan i betydelsefulla delar gjorts

beroende av bolagets andra åtaganden.

De ifrågasatta koncentrationshamnarna borde för Göteborgs och Bohus

läns vidkommande vara Hönöklova, Marstrand och Gravarne, vilket för lä
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

81

nets del förutsatte, förutom viss havsisbrytning, användande av fartyget Skagerak

och ytterligare två isbrytare. Strömstads hamn bade visserligen gynnsamma

isförhållanden, men för fiskefartygen vore närheten till fiskeplatserna

av den väsentliga betydelse att en allmän koncentration till en från de viktigaste

av dessa så avlägsen plats som Strömstad framstode som verklighetsfrämmande.

Länsstyrelsen i Hallands län: Enligt det föreslagna avtalet nied Göteborgs

Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag skulle bolaget förbinda sig att med

efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträda fisket vid bland annat

Varberg, dock endast i den mån så läte sig göra med hänsyn till bolagets

andra åtaganden. En med dylik reservation förknippad överenskommelse vore

icke tillfyllest. Då endast ett isbrvtande fartyg funnes utmed Hallandskusten,

nämligen den Halmstads hamn tillhöriga bogserbåten Rån, kunde ej isbrytningsfrågan

för det halländska fisket anses ordnad med mindre under isvintrar

en isbrytare kunde stationeras å Hallandskustens norra del, där flertalet

halländska fiskefartyg hörde hemma. Genom statens försorg borde därför ett

tillräckligt starkt isbrytarfartyg ställas till förfogande för ändamålet. Fartyget

borde även vid behov detacheras till Halmstad för forcering av sådana

isbälten utanför hamnen som Rån icke förmådde genombryta.

Lantbruksstyrelsen: Under de ovanligt kalla vintrarna 1939/40—1941/42

hade ett starkt behov av utvidgad isbrytarhjälp till stöd åt västkustfisket gjort

sig gällande. Det vore ur fiskerinäringens synpunkt att beklaga, att utredningen

icke ansett sig kunna tillstyrka förvärv av ett fartyg med uppgift att

även lämna hjälp till västkustfisket. Genom ett dylikt förvärv skulle säkerligen

betydligt större trygghet kunna erhållas än med den anordning, som nu

föreslagits. Genom det föreslagna avtalet med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings

Aktiebolag skulle isbrytning för fiskets räkning med full säkerhet kunna

påräknas, förutom vid det uti ifrågavarande hänseende mindre viktiga

fiskeläget Hönö röd, endast vid Hönöklova utanför Göteborg. Detta vore givetvis

alldeles otillräckligt. Det måste därför framstå såsom i hög grad ömkligt

att, innan definitiv uppgörelse träffades med bolaget, underhandlingar

inleddes i syfte att garantera fisket isbrytarhjälp inom större område och vid

flera platser än vad i avtalsförslaget avsåges. Även örn detta syfte skulle nås,

vore det dock troligt, att man åtminstone under vintrar med särskilt svåra

isförhållanden måste förhyra ytterligare fartyg för ait kunna lämna fiskerinäringen

erforderlig isbrytarhjälp. Särskilt torde detta bliva behövligt vid

södra och mellersta delen av Hallands läns kust.

Utredningen hade tydligen icke ifrågasatt annat än att den statliga isbrytarhjälpen

till fiskerinäringen skulle lämnas utan särskilda kostnader för fiskarena.

Även styrelsen funne, att denna verksamhet liksom hittills helt borde

bekostas med statsmedel.

Medan den till stöd åt liandelssjöfarten bedrivna statliga isbrylningsverk- <>• isnumnu»- sa nille len tillhör handelsdepartementets verksamhetsområde, gäller i fråga rh‘''"nom

de åtgärder, som från statens sida vidtagas för att åt fisket vid våra

kuster lämna hjälp med isbrytning, alt desamma finansieras genom anslag

a nionde huvudtiteln och handhavas av lantbruksstyrelsen med biträde av

vederbörande länsstyrelser eller andra lokala organ. Vid sådant förhållande

linner jag icke anledning att till prövning upptaga vad utredningen under

förevarande avsnitt av betänkandet föreslagit i vidare mån än som kan föranledas

av sambandet med övriga av utredningen väckta förslag.

Hiliana till riksdagens protokoll 1!) ''t i I sami. .Yr 132. Ii

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Härutinnan är då att märka, att enligt det av utredningen med Göteborgs

Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag preliminärt träffade avtalet, vilket av

mig tidigare tillstyrkts såvitt avser isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal,

bolaget även åtagit sig att mot viss ersättning efter anmodan av statens isbrytarledning

med efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträda fisket vid

Hönöklova och Hönö röd samt, i den mån så låter sig göra med hänsyn till

bolagets andra åtaganden, jämväl vid Marstrand och Varberg. Avtalet i denna

del innebär alltså ett åtagande från bolagets sida att mot ersättning utföra viss

isbrytning men icke någon förpliktelse för staten vare sig att taga bolagets

tjänster i anspråk eller att eljest ersätta bolaget för detta dess åtagande.

Redan vid sådant förhållande lärer anledning icke föreligga att avstyrka förslaget.

Då därtill kommer, att detsamma synes innebära en ingalunda betydelselös

förstärkning av isbrytarberedskapen för västkustfisket, vill jag efter

samråd med chefen för jordbruksdepartementet tillstyrka att förslaget även i

denna del i huvudsak biträdes av Kungl. Maj:t. Emellertid pågår för närvarande,

enligt vad jag inhämtat, en utredning rörande ordnandet av nyssnämnda

beredskap. Skulle utredningen giva till resultat, att bolagets biträde lämpligen

bör lämnas å andra platser än de i avtalet angivna, bör Kungl. Majit

söka att med bolaget träffa överenskommelse om sådana jämkningar i avtalet

som härav kunna föranledas. Därjämte synas i avtalstexten orden »Statens

isbrytarledning» böra utbytas mot orden »länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus eller i Hallands län eller annan myndighet som Kungl. Majit förordnar».

Kostnadsberäkningar m. m.

Utredningen har framlagt beräkningar av de engångskostnader och av de

årliga reguljära kostnader som en isbrytarberedskap av den omfattning utredningen

förordat kan antagas föranleda. Utredningen har därvid förutskickat,

att ifrågavarande beräkningar måste bliva osäkra med hänsyn till

dels den onormala prisnivå som för närvarande rådde, dels ovissheten örn

det prisläge med vilket man borde räkna för framtiden, dels ock omöjligheten

att verkställa några förhandskalkyler med avseende å frågan huru isförhållandena

kunde komma att gestalta sig.

Engångskostnader m. ni.

Utredningen framhåller, att man för en beräkning av kostnaderna för den

till nganskaffning föreslagna statsisbrytaren måste taga ståndpunkt till frågan

med vilket propellermaskineri fartyget borde utrustas. För lösning av

detta spörsmål hade utredningens sakkunnige, ingenjören Seldén, framlagt

fyra olika förslag. I fråga härom anför utredningen:

Alt. 1 innefattar dieselelektriskt maskineri anordnat i huvudsaklig överensstämmelse

med närmare utarbetade, till utredningen överlämnade ritningar

och bestående av tre stycken dieselmotorer örn vardera cirka 1 650 effektiva

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132. 83

hästkrafter vid cirka 325 varv per minut. Dieselmotorerna äro direktkopplade

till elektriska generatorer tor 440 volts likström. Generatorerna driva

genom Leonardkoppling var sin propellermotor örn cirka 1 450 effektiva hästkiafter

vid cirka 145 varv per minut. Propellrarna utrustas med fasta blad.

Keglermg av varvtal och omkastning sker på elektrisk väg, i princip enligt

samma metod som på Ymer.

Alt. I a innefattar dieselelektriskt maskineri bestående av sex stycken dieselmotorer,

vardera örn cirka 825 effektiva hästkrafter vid cirka 325 varv per

minut. Dieselmotorerna äro direktkopplade lill elektriska generatorer på 220

'' o ts likström. Generatorerna driva genom Leonardkoppling parvis tre stycken

propellermotorer för 400 volt, vardera örn cirka 1 450 effektiva hästkraftei

vid cirka 145 varv per minut, och omkastning sker enligt samma princip

som tillämpas enligt all. I.

Alt. II innefattar tre direktkopplade dieselmotorer, eventuellt med slirkopphng,

vardera örn cirka 1 500 effektiva hästkrafter vid cirka 145 varv per

minut. Motorerna uppställas i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetade,

till utredningen överlämnade ritningar. Propellrarna utrustas med vridbara

blad. Omställning av propellrarna samt reglering av varvtal sker genom

hydraulisk eller elektrisk telemotor eller genom helt mekaniska ledningar.

<•/1 • m innefattar sex stycken utväxlade dieselmotorer, en var om cirka 800

elfektiva hästkrafter vid cirka 325 varv per minut. Dieselmotorerna driva

parvis propelleraxlarna genom elektriska slirkopplingar och kuggväxiar med

cirka 145 varv per minut. De förliga motorerna kunna genom elektriska slirkopplingar

användas till att öka effekten på var sin av de aktia propellrarna.

Motorerna uppställas i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetade,

till utredningen överlämnade ritningar. Propellrarna utrustas med vridbara

blad. Omställning av propellrar samt reglering av varvtal sker enligt samma

princip som angivits under alt. II.

För samtliga fyra alternativen gäller, att omkastning och reglering av propellrarnas

varvtal skall kunna verkställas från tre platser på förliga bryggan

fran en plats på aktra bryggan samt från lämpligaste plats i maskinrummet’

Lrforderliga kontrollinstrument placeras å samma ställen, rör maskineriets

diift erforderliga separata, elektromotordrivna pumpar, kompressorer, behållare,

ljuddämpare etc. installeras kompletta. Den erforderliga energin för

samtliga hjälpmaskiner i fartyget alstras av två eller tre dieselgeneratorcr,

sa beräknade att den ena alltid kan vara reserv. Maskiner, axelledningar etc!

överdimensioneras såsom vanligt a isbrytare. Två oljeeldade ångpannor, en

var tillräcklig för normal uppvärmning, installeras.

''''v Seldén verkställda kostnadsberäkningar skulle med tillämpning

av tor närvarande gällande priser anskaffningskostnaden för en isbrytare av

förslagen typ och storlek belöpa sig till med propellermaskineri enligt

alt. I 5 3 miljoner, enligt alt. I a 5''65 miljoner, enligt alt. II 5 5 miljoner och

enligt ali. lil 5 2 miljoner kronor.

Seldén lim meddela!, att han med alt. I a avsett, alt vid tillämpning a.v

dieselelektriskt propellermaskineri så långt möjligt bringa den mekaniska

driftsäkerheten beträffande primärmotorna till samma nivå som vid begagnande

av utväxlade dieselmotorer med elektriska slirkopplingar.

Seldén har förordat, att fartygets propellermaskineri anordnas enligt alt

III såsom det, som vore de övriga alternativen överlägset.

Ledamoten av utredningen, kommerserådet Sjöholm har med anledning av

de av Seldén sålunda utarbetade förslagen till propellermaskineri avgivit elt

å sid. 237—242 i utredningens betänkande återgivet utlåtande, vari han lör
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

klarat sig utan tvekan förorda, att isbrytarens framdrivningsmaskineri måtte

anordnas enligt alt. III.

Utredningen anför för egen del, att utredningen funne vissa skäl tala för

såväl alt. I a som alt. III. Med hänsyn till alt alt. III ställde sig ej oväsentligt

mindre dyrbart i anskaffning, drift och underhåll, förordade utredningen, att

fartyget utrustades med propellermaskineri enligt alt. III. Med iakttagande härav

kunde anskaffningskostnaden för fartyget vid nuvarande materialpris och

löle nivå beräknas uppgå till 5 2 miljoner kronor.

Utredningen nämner i detta sammanhang, att utredningen jämväl halt

frågan om ångmaskinen under övervägande men att utredningen kommit till

den slutsats, att för den uppgift, som i förevarande fall förelegat — att i ett

fartyg av ungefär Göta Lejons storlek och vars djupgående måste genom

trimning kunna bringas ned till 5 meter utvinna högsta möjliga effektiva

maskinstyrka — motormaskineri bleve avgjort överlägset. Därest för ett sådant

fartyg valdes ångmaskineri, kunde under förutsättning att två ångmaskiner

installerades icke utvinnas högre effektiv maskinstyrka än cirka 3 300

hästkrafter mot 4 800 effektiva hästkrafter vid motormaskineri enligt ali. lil.

Valdes ett maskineri med tre ångmaskiner, bleve den utvunna effektiva maskinstyrkan

ännu mindre. Härtill komme, att man vid ångdrift finge räkna

med betydligt tyngre maskineri än vid motordrift. Följden härav bleve, att

djupgåendet ökades.

Till nyss angivna anskaffningskostnad för en ny havsisbrytare komme,

erinrar utredningen, såsom ytterligare engångskostnader statens bidrag till de

två större isbrytare, som enligt utredningens förslag tänkts skola anskaffas

av de lokala intressena i Gävle och Malmö. Kostnaderna för en isbrytare av

den typ och storleksordning, som utredningen för sagda ändamål rekommenderat,

hade av Seldén beräknats vid nuvarande prisläge uppgå till 2 2 miljoner

kronor, eller för två fartyg 4 4 miljoner kronor. Härav skulle Vs eller

1 466 666 kronor gäldas medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.

De sammanlagda engångskostnader, ett ordnande av statens isbrytningsberedskap

enligt utredningens förslag föranledde, uppginge sålunda till 6 666 666

kronor.

Mot utredningens förslag att den nya statsisbrytaren skulle förses med

propellermaskineri baserat på direktkopplade dieselmotorer med slirkoppling,

kuggväxlar och vridbara propellerblad (alt. III) ha herrar Giron och

Kihlbom reserverat sig i ett å sid. 342 f. i utredningens betänkande återgivet

yttrande. Reservanterna, som säga sig lia konsulterat sakkunniga a

marin förvaltningens ingen jörsavdelning samt olika på området erfarna maskinteknici,

skeppsbyggare och isbrytarbefälhavare, förorda i stället utredningens

alt. I, d. v. s. dieselelektriskt maskineri med fasta propellerblad.

Yttranden.

Statens industrikommission: Försörjningsläget beträffande fartygsmaterial

vore ansträngt, landets tillverkningskapacitet vore helt tagen i anspråk och

importen vöre icke tillräcklig för att tillsammans med den inhemska till
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

85

verkningen tillfredsställa varvens oell rederinäringens önskemål. Färdigställandet

av de tre nya isbrytarna innebure sålunda, att material i motsvarande

grad undandroges byggandet av andra fartyg. I den mån isbrytarnas färdigställande

finge anses representera ett större intresse ur det allmännas synpunkt

ville emellertid kommissionen tillstyrka, att material för isbrytarna

gåves prioritet före material för andra byggen, som icke skedde för försvarsväsendets

räkning. —- Vad anginge i isbrytarna ingående elektriskt och

diesel-maskineri m. m. torde tillräcklig kapacitet för tillverkningen finnas,

ehuru man särskilt i fråga örn elektriska maskiner finge räkna med långa

leveranstider. I fråga örn särskilt bly och tenn borde med hänsyn till försörjningsläget

den största sparsamhet iakttagas. — Kommissionen funne sålunda

icke anledning att ur materialsynpunkt motsätta sig anskaffning av de

ifrågasatta tre isbrytarna.

Chefen för marinen har anslutit sig lill det reservationsvis framställda

yrkandet, att den föreslagna nya statsisbrytaren skulle förses med dieselelektriskt

maskineri enligt utredningens alternativ I, d. v. s. av samma typ

som »Ymers» maskineri, vilket visat sig synnerligen väl lämpat för en havsisbrytare.

Utredningens förslag om dieselmaskineri med ställbara propellerblad

måste bestämt avstyrkas, enär sådant maskineri vore oprövat i havsis

och sannolikheten talade för att propellrar med ställbara blad icke komine

att tåla havsisens våldsamma påfrestningar.

Marinförvaltningen: Med avseende å de alternativt framförda förslagen örn

utförandet av den nya isbrytarens maskineri hyste handelsflottans män fullt

förtroende till driftsäkerheten hos den moderna dieselmotorn. Ämbetsverket,

som även hade goda erfarenheter av tillförlitligheten hos nutida dieselmotorer,

kunde utan tvekan med hänsyn till driftsäkerheten förorda alternativ

I, som innefattade tre stycken dieselmotorer och kostade 5 3 miljoner

kronor samt alltså betingade praktiskt taget samma pris som alternativ

III. Det dieselelektriska systemets lämplighet på isbrytare vore väl känt,

medan man beträffande alternativ III saknade driftserfarenhet av ett utförande

av den storleksordning, varom här vore fråga.

Smålands och Blekinge handelskammare: Handelskammaren anslöte sig till

herrar Kihlboms och (arons reservationer i fråga örn maskineri- och propellerutrustning.

Sveriges allmänna sjö/artsförening: Två representanter inom föreningens

styrelse för gruppen »fartygsteknici» förordade bestämt, att det nya fartyget

försåges med maskineri enligt alternativ III, medan den tredje representanten

för samma grupp ansåge både alternativ 1 och III lämpliga, dock

med förord för det sistnämnda. Omställning av propellerbladen borde ske genom

hydraulisk och elektrisk telemotor. En representant avrådde från propellrar

med vridbara blad linder hänvisning till fartygets .storlek och arbetsuppgifter.

Sveriges redareförening: Föreningen önskade på sakens nuvarande ståndpunkt

icke göra något uttalande angående maskineriet.

Svenska maskinbefäls} örbundet: Majoriteten av utredningsmännen hade

förordat betänkandets alt. III. Detta vore emellertid en för havsisbrytare

hittills oprövad typ av framdrivningsmaskineri, innebärande (i dieselmotorer,

s. k. elektrisk slirkoppling samt 3 propellrar med vridbara blad. Ueservanterna

hade förordat en förenklad typ av »Ymers» maskineri eller 3 dieselmotorer,

drivande elektriska generatorer för alstrande av ström lill 3 elektromotorer

nied var sin propeller med fasta blad. Maskineriet i »Ymer» hade

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

emellertid varit otillförlitligt ur driftsynpunkt samt förefölle att ha dragit

oskäliga reparations- och underhållskostnader. Eftersom utredningen

icke angivit i vad mån kostnaderna för reparation av »Ymers» maskineri

fördelat sig på förbränningsteknisk respektive elektroteknisk del av

maskineriet, vore det omöjligt att bilda sig ett begrepp örn vari svagheterna

hos »Ymer» bestode. Av utredningen framginge emellertid, att

utredningsmannen Sjöholm vore på det klara med att felkonstruktion

varit en bidragande orsak till dieselmotorernas besvär, och man hade

alltså enligt förbundets uppfattning endast att draga nytta av de tyvärr

alltför dyrköpta erfarenheterna, därest samma fabrikat ånyo skulle

ifrågakomma. Förbundet hade sig väl bekant, att av utredningen förordat

kraftöverföringsorgan, s. k. elektrisk slirkoppling jämte kuggväxel,

hade stora fördelar och under vissa förutsättningar kunde tävla med

»Ymers» något modifierade Leonardkoppling, dock enligt förbundets åsikt

näppeligen å större isbrytare. Detsamma torde knappast kunna användas,

där maskinmanövern förlädes till plats utanför maskinrummet, i varje fall

icke å fartyg med ständigt återkommande manövrer. Förbundet ifrågasatte

lämpligheten av alt begagna propellrar med vridbara blad för möjliggörande

av maskinmanöver från däck. Vid besinnande av vad som stöde på spel

vid haveri å en havsisbrytare ansåge förbundet varsamheten bjuda att såväl

i fråga om propellerkonstruktion som i fråga örn konstruktioner i övrigt

icke ge sig in på vad som inom fackmannakretsar knappast ansåges ännu

ha passerat experimentstadiet vid användande å andra fartyg än isbrytare.

Det förefölle som örn utredningen låtit kostnadsfrågan vara nära nog ensam

avgörande. I den mellan driftsäkerhet och ekonomi ständigt rådande

striden borde företräde givas åt säkerheten, i synnerhet när prisskillnaden

vore så måttlig som i förevarande fall. Vad reservanterna inom utredningen

anfört i fråga örn maskinanläggningen funne förbundet vara i väsentliga

delar riktigt.

Föreningen Sveriges Inrikessjöfurt: Föreningen instämde i vad reservanterna

anfört beträffande vanskligheten av att på den föreslagna statsisbrytaren

använda en icke tillräckligt prövad konstruktion av propellern.

Sveriges fartyg sbefäls förening: Den nya isbrytarens storlek och maskinstyrka

borde sätta den i stånd att bemästra de svåraste isförhållanden.

Såsom känt är föreligga för närvarande betydande materialsvårigheter på

varvsindustriens område. Detta har också utgjort en av anledningarna till

att jag icke ansett mig böra förorda en från skilda håll påyrkad utvidgning

av utredningens program för nybyggnad av isbrytarfartyg. Då jag å andra

sidan funnit mig nu kunna biträda utredningens förslag i denna del, vill jag

till stöd härför åberopa, förutom tidigare av mig anförda skäl, jämväl den

omständigheten att, enligt vad som framgår av statens industrikommissions

yttrande i detta ärende, materialsvårigheterna dock inte äro så stora att de

utgöra ett oöverkomligt hinder mot byggnadsprogrammets genomförande.

Jag förordar alltså, att medel härför redan nu äskas av riksdagen. Emellertid

torde det få ankomma på Kungl. Majit att bedöma vid vilken tidpunkt

dessa fartygsbyggen lämpligen böra igångsättas.

Vad angår engångskostnaderna för programmets genomförande äro dessa

i viss mån beroende av vilket framdrivningsmaskineri som väljes för den

föreslagna öresundsisbrytaren. Härutinnan hava olika meningar yppats cå
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

87

väl inom utredningen sorn i de i ärendet avgivna yttrandena. Jag är icke beredd

att nu taga ställning till denna fråga utan förordar, att avgörandet rörande

den konstruktion som väljes för framdrivningsmaskineriet må träffas

först i samband med beslutet örn fartygsbyggets igångsättande. Ett dylikt

uppskov med frågans lösning kan såtillvida medföra en fördel, att under

tiden ytterligare erfarenheter eller upplysningar möjligen kunna vinnas rörande

lämpligheten för ändamålet av det som alternativ III betecknade maskineriet,

vilket utgör en tämligen ny konstruktion och därför i den storleksordning,

varom här är fråga, hittills knappast prövats under svårare isförhållanden.

Utredningen har beräknat anskaffningskostnaden för Öresundsishrytaren,

därest denna förses med det sistnämnda, av utredningens majoritet förordade

maskineriet, till 5 2 miljoner kronor, övriga tre av utredningen angivna alternativ

har utredningen kostnadsberäknat till respektive 5 3, 5 65 och 5 5 miljoner

kronor. Dessa kostnadskalkyler, mot vilka ingen erinran riktats i de i ärendet

avgivna yttrandena, synas i nuvarande läge kulina läggas till grund för anslagsberäkningen,

därvid med hänsyn till vad jag nyss förordat det högsta

av beloppen tills vidare bör bliva bestämmande för densamma. Då emellertid

färdigställandet av isbrytaren måste taga avsevärd tid, torde ett belopp av

2 5 miljoner kronor vara tillräckligt för att täcka den på nästkommande budgetår

fallande delen av anskaffningskostnaden.

Enär av mig förordat statsbidrag till en var av städerna Malmö och Gävle

för byggandet av en isbrytare lärer böra utbetalas först sedan isbrytaren färdigställts,

samt detta icke i någotdcra fallet kan beräknas ske under nästkommande

budgetår, erfordras härutinnan för närvarande allenast inhämtande

av riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att på i huvudsak de

villkor som förut av mig angivits bevilja dylika statsbidrag.

Årligen återkommande kostnader.

Innan jag ingår på en redogörelse för utredningens beräkningar rörande

de årliga kostnaderna efter ett genomförande av utredningens förslag, torde

jag få lämna följande, i huvudsak ur betänkandet hämtade sammanställning

över kostnaderna för statens isbrytarverksamhet under budgetåren 1925/

26—1942/43.

Budgetår

Drift- och

underhålls- kostnader

Kostnader för

reparationer och

större ändrings- arbeten samt

bärgning

Kostnader för

förhyrning

av isbrytare

m. in.

Förränlnings- och amorterings- kostnad

Summa

1925/26

190 717: 42

—

26 500

—

60 728

—

277 945: 42

1926/27

274 661:44

26 500

—

121457

—

422 618: 44

1927/28

188 783: 84

38 671:03

26 500

—

121457

—

375 411:87

1928/29

178115: 36

201 000: —

798 667

51

121457

—

1 299 239:87

1929/30

52 513:42

—

26 500

—

121 457

—

200 470: 42

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

11)30/31

142 260: 61

33 864: 46

26 500

—

121 457

—

324 082: 07

1931/32

151 422:15

—

26 500

—

121 457

—

299 379:15

1932/33

193 392: 63

24 358:14

26 500

—

219 779

—

464 029: 77

1933/34

197 073: 45

15 548: 93

26 500

—

318 101

—

557 223:38

1934/35

168 424: 05

—

26 500

—

O

CO

CO

—

513 025: 05

1935/36

207 482:35

—

26 500

—

318 101

—

552 083: 35

1936 37

290 354: 29

—

26 500

—

318 101

—

634 955:29

1937/38

227 236: 47

—

26 500

—

318 101

—

571 837: 47

1938/39

231 597:19

—

26 500

—

318101

—

576 198:19

1939/40

633 064: 15

—

1 289 582

67

318 101

—

2 240 747: 82

1940/41

762 425:11

365 000: —

888 495

96

318 101

—

2 334 022:07

1941/42

967 276: —

1 091182: 48

802 834

05

318101

—

3 179 393: 53

1942/43

672 818: 67

—

26 500

—

318 101

—

1017 419: 67

Summa

5 729 618: 60

1 769 625:04

4150 580

19

4190 259

—

15 840082: 83

Drift- och underhållskostnaderna lia bestritts från de härför anvisade årliga

anslagen under tionde huvudtiteln. Av verkställd undersökning rörande

dessa kostnaders fördelning å olika ändamål framgår, att utgifterna för

bemanning och bränsle utöva huvudsakligt inflytande å driftkostnadernas

storlek. Utgifterna för bemanning ha — bortsett från den ökning, som följde

med tillkomsten från februari 1933 av ett nytt statens isbrytarfartyg, och

den minskning, som föranletts av att statsisbrytarna alltsedan budgetåret

1939/40 tillhört flottans mobiliserade förband, därvid huvudparten av avlöningskostnaderna

bestritts från anslag under fjärde huvudtiteln — undan

för undan stegrats. Detta förhållande sammanhänger därmed, att så småningom

allt större del av bemanningskostnaderna överflyttats från försvarets

huvudtitel till alt belasta de för isbrytningsverksamhetens bedrivande beviljade

särskilda anslagen. Att drift- och underhållskostnaderna under de fyra

sista budgetåren varit betydligt större än tidigare, trots de därunder minskade

bemanningskostnaderna, har berott på, förutom den intensiva isbrytningsverksamheten

under de stränga vintrarna 1939/40—1941/42, de avsevärda

höjningarna av priserna på särskilt bränn- och smörjolja.

Kostnaderna för reparationer, som ej äro att hänföra till ordinärt underhåll,

för större ändringsarbeten och för bärgning ha bestritts dels från det å

riksstaten uppförda anslaget till oförutsedda utgifter dels ock från särskilda

för respektive ändamål beviljade anslag.

Vad angår kostnaderna för förhyrning av isbrytare m. m. har det årliga

hyresbeloppet för Stockholms stads Isbrytaren II å 26 500 kronor utgått

från handels- och sjöfartsfonden samt dessa kostnader i övrigt bestritts vad

beträffar budgetåret 1928/29 från anslaget till oförutsedda utgifter och vad

angår budgetåren 1939/40—1941/42 från anslag under fjärde huvudtiteln.

Utredningen har, för erhållande av en fullständig bild av vad isbrytningsverksamheten

kostat statsverket, till de i det föregående angivna direkta

utgifterna för verksamheten lagt visst belopp för förräntning och amortering

av det i statsisbrytarna nedlagda kapitalet. Därvid har utredningen utgått

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 132.

89

från en livslängd för fartygen av 30 år och en förräntningskostnad av 4

procent å anskaffningskostnaden, som för Atle är 2 100 000 kronor och lör

Ymer 3 400 000 kronor. Enligt dessa grunder blir den årliga förräntningsoch

amorteringskostnaden för Atle 121 457 kronor och för Ymer 196 644

kronor.

Utredningen framhåller, att de årliga kostnaderna lör statens isbrytningsverksamhet

enligt utredningens förslag skulle innefatta utgifter för 1) drift

och underhåll av statens isbrytarfartyg, 2) bemanning av statens isbrytarfartyg,

3) förhyrning av kommuner och enskilda tillhöriga isbrytare, 4) den

centrala ledningen av statens isbrytningsverksamhet, 5) statsisbrytarnämnden

samt 6) statsisbrytarombuden.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört avser jag icke att nu till behandling

upptaga utredningens förslag rörande ledningen av statens isbrytningsverksamhet,

innefattande såväl den centrala ledningen som isbrytarnämnden

och isbrytarombuden, samt rörande statsisbrytarnas bemanning. Då

genomförandet av det av mig förordade programmet för anskaffande av isbrytare

icke lärer komma att nämnvärt inverka på kostnaderna för ledningen

av den statliga isbrytningsverksamheten, saknar jag anledning att

nu beröra de av utredningen under 4)—6) angivna utgifterna. Tillkomsten

av en ny statsisbrytare kan däremot givetvis föranleda ökade utgifter för såväl

drift och underhåll som bemanning av statens isbrytarfartyg, varjämte

den av mig föroi''dade planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet motiverar

att frågan örn kostnaderna för förhyrning av isbrytare och om anvisande

av medel för ändamålet i detta sammanhang upptages till behandling.

Drift- och underhållskostnader.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Två utgiftsposter dominera dessa kostnader, nämligen dels utgifter för

bränn- och smörjolja för driften av statens isbrytarfartyg, dels ock utgifter

för ordinärt underhåll av fartygen.

Såsom utgångspunkt för beräkningen av bränn- och smörjoljeåtgångcn

antages, att de tre isbrytarfartygen Isbrytaren C (den till anskaffning föreslagna

isbrytaren), Ymer och Atle komma att årligen vara ute på isbrytningsexpedition

under i medeltal respektive 150, 120 och 60 dygn. Med ledning av

företagna undersökningar rörande genomsnittlig gångtid per dygn under isbry

tningsexpedition synes vidare kunna antagas en gångtid för ett vart av de

tre fartygen av i medeltal 10 timmar per dygn. Enligt av kommerserådet Sjöholm

verkställd utredning kan brännoljeförbrukningen för framdrivningsmaskineriet

under gång med uttagande, såsom vanligen är fallet, av 50 procent

av motorernas maskineffekt beräknas uppgå, för Isbrytaren C — utrustad

med framdrivningsmaskineri enligt alt. III — till 043 ton/tim., för Ymer till

067 ton/tim. och för Atle till 1''46 ton/tim. Med begagnande av nu angivna

siffror kan brännoljeförbrukningen under gång i vad avser framdrivningsmaskineriet

för hel isbrytningssäsong uppskattas till

för Isbrytaren C. .......... 10 x 150 x Orts = 645 ton

» Ymer ................ 10x 120x0-67 = 804 »

» Atle .................. 10 x 60x 1-46 = 876 »

Summa 2325 lon

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Härtill kominer förbrukningen av brännolja för värme och belysning under

beredskap, stillaliggande och gångdygn. Denna förbrukning kan beräknas,

för Isbrytaren C till c:a 1 ton, för Ymer till c:a 15 ton samt för Atle till c:a

3 ton per dygn. Med antagen tid för full bemanning av fartygen av 210 dagar

för isbrytaren C, 120 dagar för Ymer och 60 dagar för Atle kan förbrukningen

av brännolja för värme och belysning under beredskap, stillaliggande och

gångdygn uppskattas till, för Isbrytaren C 210 ton, för Ymer 180 ton och för

Atle likaledes 180 ton eller tillhopa 570 ton.

I sin helhet torde sålunda brännoljeförbrukningen för de nämnda tre isbrytarfartygen

kunna beräknas till i avrundat tal 2 900 ton per år. Med utgångspunkt

från ett förkrigspris å brännolja av 72 kr. per 1 000 kg samt

med tillägg av 50 procent för prisstegring skulle årskostnaden för brännolja

för de tre isbrytarfartygens behov kunna beräknas till i runt tal 315 000 kr.

Vad därefter smörjoljeförbrukningen beträffar synes denna kunna beräknas

per hel isbrytningssäsong uppgå till, för Isbrytaren C 20 ton, för

Ymer 30 ton och för Atle 6 ton eller tillhopa 56 ton. Enligt införskaffade

uppgifter synes priset på smörjolja av medelkvalitet (för dieselmotorer) lia

under 1939 utgjort c:a 65 kr. per 100 kg. De tre statsisbrytarnas årsförbrukning

av smörjolja torde sålunda, om en prisstegring av 50 procent förutsättes,

kunna beräknas draga en kostnad av i runt tal 55 000 kr.

De sammanlagda årliga kostnaderna för brännolja och smörjolja skulle

alltså kunna antagas uppgå till (315 000 + 55 000 =) 370 000 kr.

Under de sex åren 1933/34—1938/39 lia dc ordinära underhållskostnaderna

för Ymer och Atle uppgått till i medeltal omkring 75 000 kr. per år. Under

de tre svåra isåren 1939/40, 1940/41 och 1941/42 lia motsvarande kostnader

uppgått till respektive 124 700, 113 200 oell 361 000 kr. Medeltalet för kostnadsbeloppen

under samtliga nu berörda nio år bliver 116 555 kr. Med ledning

av dessa kostnadsuppgifter synes underhållet av Ymer och Atle kunna

med före krigsutbrottet gällande priser antagas lia uppgått till i runt tal

115 000 kr. per år. Med en antagen prisstegring av 50 procent och med utgångspunkt

från att den nytillkommande Isbrytaren C drar en underhållskostnad

uppgående till hälften av motsvarande sammanlagda kostnader för

Ymer och Atle skulle de blivande underhållskostnaderna böra upptagas med

i avrundat tal 260 000 kr.

Övriga utgifter för drift och underhåll av statens isbrytarfartyg äro i jämförelse

med de nu avhandlade av ringa storleksordning. Dessa utgifter, som

lia avsett exempelvis viss materialutredning, sjukvård och telefonabonnemang,

lia under de senaste tio åren uppgått till i medeltal omkring 5 000 kr.

per år. Efter tillkomsten av ytterligare en statsisbrytare samt med hänsynstagande

till en beräknad prisstegring av 50 procent synes för nu berörda ändamål

kunna avses ett årsbelopp av 10 000 kr.

Enligt nu gjorda beräkningar skulle de sammanlagda utgifterna för drift

och underhåll av statens isbrytarfartyg komma att uppgå till (370 000 +

260 000 + 10 000 =) 640 000 kr. per år.

Bemanningskostnader.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för gällande bestämmelser rörande

statens isbrytningsverksamhet bemannas statsisbrytarna med personal

från flottan, vilken personal för denna tjänstgöring åtnjuter enahanda förmåner

som tillkomma densamma vid tjänstgöring ombord å flottans fartyg.

Samtliga avlöningsförmåner till isbrytarnas besättningar med undantag för

värnpliktigas landavlöningar, vilka sistnämnda förmåner ej äro beroende av

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

91

isbrytartjänsten, bestridas under vanliga förhållanden från de under tionde

huvudtiteln uppförda anslagen till statens isbrytarverksamhet. Enär fartygen

under det nu pågående kriget tillhört flottans mobiliserade förband, ha emellertid

avlöningskostnadema, bortsett från vissa arvoden till fartygschefer,

under de senaste budgetåren bestritts från anslag under fjärde huvudtiteln.

Utredningen har i den del av betänkandet, vari frågan om bemanningen

behandlas, verkställt en på ett omfattande siffermaterial grundad jämförelse

av årskostnaderna för lön och kost vid militär och vid civil bemanning samt

har därvid kommit till det resultatet att, sedan Isbrytaren C trätt i tjänst,

dessa kostnader skulle bliva 280 690 kronor 55 öre respektive 233 384 kronor

90 öre. Bland annat på den grund, att kostnaderna ifråga alltså skulle bliva

47 305 kronor 65 öre lägre vid civil än vid militär bemanning, har utredningen

förordat övergång till civil bemanning.

Då jag, såsom förut nämnts, icke nu ämnar till behandling upptaga utredningens

förslag i denna del, torde för belysning av frågan om bemanningskostnaderna

efter genomförandet av utredningens av mig förordade byggnadsprogram

allenast en redogörelse för utredningens beräkning av kostnaderna

vid militär bemanning vara erforderlig.

Utredningen har härutinnan till en början i följande tabell beräknat kostnaderna

per månad för lön och kost med nuvarande besättningsstyrkor för

Ymer och Atle samt med en beräknad besättning å Isbrytaren C av 39 man.

Tjänstegrad

Löne-

Löne-

Ymer

Atle

Isbrytaren C

grad

klass

An-

tal

Avlöning

An-

tal

Avlöning

An-

tal

Avlöning

Kapten ......................

Oa 4

10

i

1471:35

i

1 471: 35

i

1471:35

Kapten ......................

Oa 3

8

i

1214:20

i

1 214: 20

i

1 214: 20

Löjtnant......................

Oa 2

5

2

1 846:50

i

923: 25

2

1 846: 50

UO 2 gr., styrman............

Uo 1

3

2

1324:80

2

1 324: 80

1

662: 40

UO 2 gr., sjukvårdskonstapel ..

Uo 1

3

1

662: 40

1

662: 40

1

662:40

Flagg UO, uppbördsmaskinist..

Uo 2

7

2

1 810: 20

1

905:10

2

1 810: 20

UO 2 gr., maskinist ..........

Uo 1

3

3

2 099: 70

2

1 399:80

2

1 399: 80

Flaggkorpral, maskinist........

Mb 2

5

5

3 067: —

4

2 453:60

2

1 226: 80

Högbåtsman..................

Mb 1

5

. 7

4 268: 60

6

3 658: 80

6

3 658: 80

Furir ........................

Ma 3

10

7

2 455: 95

7

2 455:95

5

1 754: 25

2. kl. sjöman..................

Ma 1

3

9

2 093:85

9

2 093; 85

7

1 628: 55

Värnpliktiga..................

6

788: 40

9

1 182: 60

9

1 182: 60

Uppbördspcngar för 4 uppbörds-

46

23 102: 95

00: —

44

19 745: 70

60: —

39

18517:85

60: —

23 162:95

19 805: 70

18 577: 85

Anm. I avlöningsbeloppen äro inräknade såväl rörligt tillägg (15 %) och kristillägg (16 %)

som vid sjöexpedition utgående särskilda löneförmåner såsom sjötillägg, mässpenningar m. m.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen verkställt en beräkning av de

årliga kostnaderna och därvid erinrat, att enligt de i generalorder den 14 maj

1938 meddelade bestämmelserna rörande bemanningen av statens isbrytar-,

fartyg under annan tid än den, under vilken fartyg är rustat eller förlagt i

första bei-edskap, skall finnas å Ymer 1 flaggunderofficer, maskinist, 2 underofficerare

av 2. graden, maskinister, 2 korpraler av maskinavdelningen och 1

korpral av däcksavdelningen, tillhopa 6 man, samt å Atle 1 flaggunderofficer,

maskinist. Utredningen har vidare sagt sig hava, med stöd av hittills vunnen

erfarenhet om den tid Ymer och Atle i medeltal per år varit rustade och varit

på expedition, i sina kalkyler räknat med: för Isbrytaren C uppläggning 5

månader, beredskap 2 månader och expedition 5 månader, för Ymer uppläggning

7 månader, beredskap 1 månad och expedition 4 månader samt för

Atle uppläggning 9 månader, beredskap 1 månad och expedition 2 månader.

Med iakttagande av nu angivna grunder har utredningen erhållit följande

årskostnader för lön och kost, nämligen

I. För isbrytaren C (bemanning 39 man):

Lönekostnader under uppläggning (5 mån.) och beredskap

(2 mån.).............................. 19 446: 10

Lönekostnader under isbrytningsexpedition (5 mån.) 92 889:25 112 335:35

II. För Ymer (bemanning 46 man):

Lönekostnader under uppläggning (7 mån.) och beredskap

(l mån.).............................. 16331: —

Lönekostnader under isbrytningsexpedition (4 mån.) 92 651: 80 1Q8 932: 80

III. För Atle (bemanning 44 man):

Lönekostnader under uppläggning (9 mån.) och beredskap

(1 mån.).............................. 19 761: —

Lönekostnader under isbrytningsexpedition (2 mån.) 39 611:40 59 372:40

Summa 280 690: 55

Utredningen anför slutligen:

I den till 1942 års riksdag avlåtna propositionen angående den fortsatta

utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter uttalade chefen

för försvarsdepartementet beträffande organisationen av och personalbehovet

i marinstaben, att jämkningar kunde bliva erforderliga i samband nied

den pågående översynen av isbrytningsverksamheten. Utredningen förutsätter,

att vid förverkligande av utredningens förslag i fråga örn civil bemanning av

statens isbrytarfartyg därav föranledda jämkningar av marinens personalorganisation

likaledes komma att företagas.

I en vid utredningens betänkande fogad reservation har herr Giron beräknat

de årliga bemanningskostnaderna vid militär och vid civil bemanning till

95 896 kronor 80 öre respektive 283 775 kronor samt bland annat på den

grund att vid övergång lill civil bemanning alltså skulle uppstå merkostnader

för statsverket av 187 878 kronor 20 öre föreslagit, att militär bemanning bibehölles.

Rörande sin beräkning av kostnaderna vid militär bemanning har Giron anfört

följande.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

93

I den av 1942 års riksdag beslutade försvarsordningen äro flottans personalkadrer

beräknade efter krigsorganisationens krav. Av 1941 års försvarsutredning

gjorda beräkningar visa, att de på så sätt fastställda personalkadrerna

äro tillräckliga för flottans fredsorganisation, d. v. s. för bemanning av

anstalterna i land, för skolor och kurser samt för bemanning av de fartyg,

som för beredskap och övningar måste hållas rustade även i fredstid, ävensom

för bemanning av statens isbrytarfartyg Ymer och Atle. Verkställd undersökning

har givit vid handen att personalen även räcker till för bemanning

av den av utredningen föreslagna isbrytaren C. Personal från flottan

finnes alltså utan vidare tillgänglig för bemanning av de statliga isbrytarfartygen.

De fasta löneförmånerna för denna bemanning bestridas sålunda av

flottans avlöningsanslag, varför de ej belasta isbrytaranslagen. Endast de ombord

utgående särskilda förmånerna, såsom sjötillägg och mässpenningar

m. m., måste inräknas i kostnaderna för den statliga isbrytningsverksamheten.

De sålunda på de verkliga förhållandena baserade kostnadsberäkningarna

giva följande resultat:

I. Kostnader pr månad för ombord utgående förmåner.

Ymer

Atle

Isbrytaren C

Kapten, fartygschef..........

1

382: 50

1

382: 50

1

382: 50

Löjtnanter..................

3

738: —

2

492: —

3

738: —

UO 2. gr, styrman ..........

2

357: —

2

357: —

1

178: 50

» , redogörare........

i

178: 50

1

178: 50

1

178: 50

FlaggUO, uppbördsmaskinist..

i

247: 50

1

247: 50

1

247: 50

UO 2. gr, maskinister........

3

648: —

2

432: —

3

648: —

Fik, » ........

6

945: —

4

630: -

2

315: —

Högbåtsmän, eldare m. fl.....

1

161:40

—

—

—

—

Furirer, matroser ..........

5

642: —

5

642: —

5

642: —

» , eldare m. fl.........

5

694: 50

5

694: 50

4

555: 60

2 kl sjömän, matroser ......

3

353: 70

-—

—

2

235: 80

» » , eldare m. fl.....

9

1 155: 60

7

898: 80

6

770: 40

Värnpliktiga ................

6

788: 40

14

1 708: 20

8

1 051:20

Summa 46

7 292: 10

44

6 663: —

37

5 943: —

Uppbördspengar för 4 uppb.män

60: —

60: —

60: —

Arvode för fartygschef ......

600: —

600: —

600: —

Summa

Kr.

7 952: 10

Kr.

7 323: —

Kr

6 603: —

II. Kostnader under isbrytningsexpedition.

Isbrytaren C (5 mån.) .......

Kr.

33 015: —

Yinpr (4 mån 3 .......

»

31 808: 40

Atle (2 mån.).......

14 646: —

Summa

Kr.

79 469: 40

lil. Kostnader för inkallelse av reservofficerare under

beredskap och isbrytningsexpedition.

För isbrytaren C — 2 res.off. under 7 mån. |

» Ymer —2 » » 5 » J.................. Kr. 16 427:40

» Atle — 2 » » 3 > J

Summa årliga totalkostnader................................ Kr. 95 896: 80

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 132.

Kostnader för f örhyrning av i s b r y lare.

Beträffande dessa kostnader tiar utredningen erinrat om, att enligt den

av utredningen förordade planen för statens isbrytningsberedskap bl. a. inginge,

att staten skulle dels äga viss nyttjanderätt till Stockholms stads Isbrytaren

II och Göteborgs stads Göta Lejon dels ock med Göteborgs Bogseringsoch

Bärgnings Aktiebolag träffa avtal, enligt vilket bolaget skulle åtaga sig

att för statens räkning utföra viss isbrytning i Trollhätte kanal och å Vänern

samt till stöd åt västkustfisket. På grund härav har utredningen verkställt

beräkningar rörande de årliga kostnader, som i medeltal skulle åsamkas

staten vid genomförande av utredningens förslag i denna del.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som jag härutinnan intagit, inskränker

jag mig emellertid till att nu allenast redogöra för utredningens beräkningar

av kostnaderna i anledning av avtalet med nämnda bolag.

Utredningen anför:

Enligt föreliggande förslag till avtal med bolaget skall kronan för den isbrytning,

som bolaget åtager sig, erlägga ersättning med visst belopp per

timme. Härför har närmare redogjorts i förslaget till plan för den statliga

isbrytningsverksamhetens ordnande. Vid en gångtid av 12 timmar per dygn

med det för isbrytningen avsedda fartyget skulle kostnaden för statens nyttjande

av fartyget komma att uppgå till omkring 2 400 kr. per dygn.

Vanskligt är att bedöma hur många dygn per år kronan kan förväntas

ha behov ar att nyttja berörda fartyg. Det synes kunna antagas, att fartyget

för isbrytning i Trollhätte kanal och å Vänern kan komma att behöva tagas

i anspråk i medeltal omkring 20 dagar per år. Till stöd åt västkustfisket

torde isbrytning utöver den, som kan lämnas av fiskeriundersökningsfartyget

Skagerak, enligt vad erfarenheten visat mera sällan behöva ifrågakomma.

För sistberörda ändamål synes det vara tillräckligt att räkna med användning

av fartyget under i medeltal 10 dygn per år.

Kronans utgifter för förhyrning av ifrågavarande, Göteborgs Bogseringsoch

Bärgnings Aktiebolag tillhöriga isbrytarfartyg synes sålunda kunna beräknas

tili omkring (30 X 2 400 ~) 72 000 kr. per år.

Yttranden.

Av det av chefen för marinen avgivna yttrandet framgår, att denne ansett

de av reservanten Giron beträffande bemanningskostnaderna verkställda beräkningarna

riktiga.

Lotsstyrelsen å andra sidan har funnit att, därest statsisbrytarna erhölle

civil bemanning, därmed självklart borde följa att flottans för krigsorganisationen

beräknade personalbehov kunde minskas med den personal som däri

inräknats för bemanning av dessa fartyg. Utredningens beräkningar av bemanningskostnaderna

måste därför enligt styrelsens mening vara hållbara.

Kommerskollegium, som förklarat sig dela utredningens uppfattning, att

kostnadsberäkningarna av naturliga skäl måste vara mycket osäkra, har

därför ansett sig sakna anledning att närmare pröva desamma. Beträffande

bemanningskostnaderna har kollegium uttalat, att ett bedömande av den förefintliga

meningsskiljaktigheten härutinnan icke syntes kunna ske på det

av utredningen framlagda materialet. Härför krävdes en närmare undersök
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

95

ning av marinens möjligheter att, utan eftersättande av andra uppgifter, bemanna

isbrytarfartygen från den personal som normalt avsåges skola ingå

i marinens fredsorganisation.

Lantbruksstyrelsen har funnit det av utredningen uppskattade årsbeloppet

för isbrytning till stöd åt västkustfisket väl lågt tilltaget. Enligt styrelsens

mening borde härför beräknas en genomsnittlig årskostnad av mellan 40 000

och 50 000 kronor. För isbrytning till stöd åt fisket på ostkusten borde såsom

hittills årligen avses ett belopp av 5 000 kronor. Ett anslag för dessa

båda ändamål å förslagsvis 50 000 kronor syntes — jämte medel för den

med undersöknings- och bevakningsfartyget Skagerak bedrivna verksamheten

— böra anvisas att utgå från nionde huvudtiteln.

Såsom utredningen själv framhållit, måste de av densamma verkställda Dep%£j£f*ts''

kostnadsberäkningarna vara osäkra med hänsyn såväl till den nuvarande

onormala prisnivån som till ovissheten örn det framtida prisläget och omöjligheten

att förutse hur isförhållandena komma att gestalta sig i framtiden.

Detta gäller beträffande kostnaderna både för drift, underhåll och

bemanning av statens isbrytarfartyg och för förhyrning av isbrytare. Genom

utredningens beräkningar torde man dock lia erhållit en ungefärlig

uppfattning om de årliga kostnader, som en isbrytarberedskap i enlighet

med den av mig förordade planen skulle draga. Då dessa beräkningar

emellertid icke giva direkt ledning för besvarande av frågan, vilken ökning

av kostnaderna för statens isbrytarverksamhet som skulle föranledas av

planens genomförande, men denna fråga är av särskilt intresse i detta sammanhang,

torde jag nu få upptaga densamma till behandling. Dessförinnan

vill jag dock understryka, att då jag härvid kommer att stöda mig på utredningens

kalkyler, även mina uppskattningar givetvis äro förenade med stor

osäkerhet.

Vid beräkningen av drift- och underhållskostnaderna för de tre isbrytarfartygen

Isbrytaren C, Ymer och Atle har utredningen antagit, att tiden för

isbrytningsexpeditioner kommer att vara i medeltal årligen för Isbrytaren C

150 dygn, för Ymer 120 dygn och för Atle 60 dygn, varjämte Isbrytaren C

skulle ha full bemanning under ytterligare 60 dygn och därunder förbruka

brännolja för uppvärmning och belysning. Då nämligen Isbrytaren C skulle

bliva den i driften billigaste, och Atle på grund av sitt maskineri är mer än

dubbelt så dyr i drift som Ymer, skulle i regel Ymer endast användas samtidigt

med Isbrytaren G samt Atle endast samtidigt med Isbrytaren C och

Ymer. Eller med andra ord: Isbrytaren C skulle i första hand utsändas på

expedition, därnäst Ymer och i sista hand Atle.

Om nu Isbrytaren C icke skulle anskaffas, bleve alltså följden den att —

förutsatt att utredningens antaganden äro riktiga — Ymer komme att användas

i medeltal 150 dygn och Atle 120 dygn per år samt att Ymer komme

att lia full bemanning under ytterligare 60 dygn. Detta skulle på grund av

de högre driftkostnaderna per dygn för Ymer och Atle än för Isbrytaren G

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

föranleda en ökning av kostnaderna för bränn- och smörjolja från av utredningen

beräknade 370 000 kronor till omkring 420 000 kronor eller således

med cirka 50 000 kronor.

Utredningen bär uppskatiat de ordinära underhållskostnaderna för de tre

isbrytarna till i medeltal 260 000 kronor örn året. Ehuru dessa kostnader

för varje fartyg i viss mån måste bero av huru lång tid fartyget använts

under året, samt utredningen härutinnan antagit en tjänstgöringstid för Isbrytaren

C av 150 dygn, för Ymer av 120 dygn och för Atle av 60 dygn, har

utredningen ansett allenast 1U av de sammanlagda kostnaderna böra belöpa

på Isbrytaren C, medan återstoden eller omkring 175 000 kronor skulle belöpa

på Ymer och Atle. Denna kostnadsfördelning torde med hänsyn till

sistnämnda båda fartygs ålder kunna godtagas. Skulle emellertid dessa fartyg

ensamma få svara för isbrytningen, böra underhållskostnaderna för dem

beräknas stiga, förslagsvis till åtminstone 200 000 kronor. Ett bortfall av Isbrytaren

C ur kostnadskalkylen skulle följaktligen medföra en minskning

av utgifterna för ordinärt underhåll med högst 60 000 kronor örn året.

Bortsett från de jämförelsevis obetydliga övriga utgifterna för drift och

underhäll av statsisbrytarna, vilka utgifter utredningen beräknat efter tillkomsten

av Isbrytaren C uppgå till 10 000 kronor örn året, skulle således

anskaffandet av denna isbrytare medföra en ökning av driftkostnaderna och

de ordinära underhållskostnaderna för statens isbrytarfartyg med allenast

högst (60 000 — 50 000 =) 10 000 kronor per år.

Vilken inverkan den ifrågasatta nyanskaffningen skulle hava på de mera

sporadiskt förekommande, i den tidigare återgivna sammanställningen över

kostnaderna för statens isbrytarverksamhet under budgetåren 1925/26—

1942/43 redovisade kostnaderna för reparation och större ändringsarbeten å

samt bärgning av statsisbrytarna är givetvis icke möjligt att ens tillnärmelsevis

riktigt bedöma. Utredningen har icke heller upptagit frågan härom till

behandling. Sannolikheten synes dock tala för att, åtminstone under de närmaste

åren efter det den nya isbrytaren trätt i tjänst och därmed avlastat

de äldre fartygen en väsentlig del av bördan av den slitande verksamheten,

ifrågavarande kostnader snarare skulle komma att sjunka än stiga.

I 1942 års försvarsordning har i flottans personalstater upptagits personal

även för statens båda isbrytarfartyg, Ymer och Atle, i såväl krigs- som fredsorganisationen.

Fredsbeståndet av personal är tillräckligt att — frånsett ett

mindre antal till fredstjänstgöring inkallade värnpliktiga -— bemanna de

nämnda fartygen med enbart stampersonal, vilken då isbrytning icke pågår

är avsedd för annan tjänst. Verkställda beräkningar visa, att den i personalstaterna

upptagna ersättningspersonalen är tillfyllest att bemanna även

den till anskaffning föreslagna Isbrytaren C. Vid nu angivna förhållanden

och då jag, såsom tidigare framhållits, icke funnit lämpligt att nu upptaga

frågan om övergång från militär till civil bemanning av statsisbrytarna, bör

enligt min mening icke den av utredningens majoritet utan den av reservanten

Giron verkställda beräkningen av kostnaderna för bemanning av statsisbry
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

97

tarna läggas till grund för uppskattningen av huru mycket dessa kostnader

skulle ökas genom tillkomsten av Isbrytaren C. Ej heller mot detaljerna i

Girons beräkning, vars riktighet vitsordats av chefen för marinen, har jag

någon erinran att framställa. Jag bortser därvid från den jämförelsevis obetydliga

skillnaden i Isbrytaren C:s bemanning enligt utredningsmajoritetens och

enligt Girons beräkning.

Därest i Girons kostnadsuppställning Isbrytaren C uteslutes, kostnaderna

under isbrytningsexpedition ändras för Ymer från 4 till 5 månader och för

Atle från 2 till 4 månader samt kostnaderna för inkallelse av reservofficerare

under beredskap och isbrytningsexpedition ändras för Ymer från 5 till 7 månader

och för Atle från 3 till 5 månader, komma de årliga totalkostnaderna

att minskas från av Giron uppskattade 95 896 kronor 80 öre till (39 760:50 +

29 292 + 13 141:92=) 82 194 kronor 42 öre eller således med omkring

14 000 kronor. Sistnämnda belopp ger alltså en åtminstone ungefärlig bild

av huru mycket personalkostnaderna skulle öka efter tillkomsten av Isbrytaren

C.

Utredningen har i sin sammanställning över de hittillsvarande årskostnaderna

för statens isbrytarverksamhet även medtagit förräntnings- och amorteringskostnaderna

för det i de statliga isbrytarfartygen nedlagda kapitalet å

55 miljoner kronor. Efter anskaffandet av ytterligare en statsisbrytare för

52 miljoner kronor samt utbetalandet av statsbidrag för byggandet av två

lokalisbrytare med omkring 1 450 000 kronor skulle enligt denna i och för sig

riktiga tankegång statens årliga förräntnings- och amorteringskostnader för

isbrytarmateriel, vilka kostnader under de senaste budgetåren enligt utredningens

beräkningsgrunder uppgått till cirka 320 000 kronor, komma att mer

än fördubblas och enligt samma grunder utgöra nära 700 000 kronor.

Vad slutligen angår den inverkan, som genomförandet av de av mig tidigare

förordade nybyggnads- och verksamhetsprogrammen skulle öva å statens

kostnader för förhyrning av isbrytare, så måste densamma antagas vara

av delvis förbilligande men delvis även fördyrande karaktär.

Sålunda bör tillkomsten av tre nya av staten ägda eller disponerade isbrytare

vara ägnad att nedbringa de kostnader av angivet slag, som enligt vad erfarenheten

utvisar staten under stränga isvintrar nödgas åsamka sig. Ehuru

storleken av denna utgiftsbesparing undandrar sig varje någotsånär tillförlitliga

beräkning, bör hänsyn lill denna besparing tagas vid bedömandet av

byggnadsprogrammets värde. Vidare kommer, sedan Stockholms stad i december

1943 uppsagt avtalet med Kronan angående den staden tillhöriga Isbrytaren

II att upphöra med utgången av innevarande kalenderår, de hittills

från handels- och sjöfartsfonden utgående årliga avgifterna örn 26 500

kronor för statens dispositionsrätt till detta fartyg att därmed bortfalla.

Å andra sidan kan följden av denna uppsägning givetvis bliva den, att staten

för förhyrning av Isbrytaren II eller något annat isbrytarfartyg vid enstaka

tillfällen blir nödsakad utgiva belopp, som mångdubbelt överstiga det

sist angivna. Därjämte skulle ett godtagande från riksdagens sida av den av mig

Bihang till riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr 132. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

förordade planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet antagligen medföra,

att isbrytare komme att förhyras oftare än tidigare varit fallet. Jag

syftar då särskilt på isbrytningsplanen i vad den avser Mälaren samt Trollhätte

kanal och Vänern. Man lärer alltså böra räkna med, att även framdeles

vissa förhyrningskostnader skola uppkomma. Sålunda har utredningen

i sina kalkyler för förhyrning av Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag

tillhörig isbrytare enligt det av mig tillstyrkta avtalsförslaget upptagit

en årskostnad av i medeltal 72 000 kronor, därav 48 000 kronor skulle belöpa

på isbrytning i Trollhätte kanal och å Vänern samt 24 000 kronor skulle

avse isbrytning till stöd åt västkustfisket. Då underlag saknas för en

härifrån avvikande kostnadsberäkning, torde dessa belopp böra godtagas.

Erinras må emellertid, att samtliga utgifter för isbrytning till stöd åt västkustfisket

framdeles liksom hittills lära böra bestridas från anslag å nionde

huvudtiteln.

Enligt vad jag tidigare förordat skall staten vidare i samband med beviljande

av statsbidrag till byggandet av två lokalisbrytare tillförsäkra sig rätt

att under vissa förutsättningar nyttja dessa fartyg mot det att staten svarar

för alla kostnader för nyttjandet. Utredning saknas rörande storleken av

dessa kostnader. Frågan härom blir dock verkligt aktuell först sedan fartygen

färdigställts.

Allenast under 4 av de 18 senaste budgetåren har förhyrning för kronans

räkning av isbrytare ägt rum. Under ett av åren ha utgifterna för förhyrningen

bestritts från anslaget till oförutsedda utgifter, medan de under övriga

tre år på grund av särskilda omständigheter kunnat täckas med medel från

fjärde huvudtiteln. Godkänner riksdagen det av mig tillstyrkta avtalet med

Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag angående förhyrning av isbrytare

för statens räkning, bör därav tillika följa att riksdagen ställer medel

för ändamålet till Kungl. Maj:ts förfogande. Dessa medel böra emellertid

lämpligen beräknas så, att de kunna antagas komma att förslå jämväl för förhyrning

av isbrytare i de övriga fall, då statsisbrytarna icke räcka till eller

lämpligen kunna användas för den å staten ankommande isbrytarverksamheten.

Medelsanvisningen, som bör erhålla förslagsanslags natur, synes för

nästkommande budgetår kunna fastställas till 100 000 kronor.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna den av mig förordade planen för ordnande

av statens isbrytarverksamhet,

dels besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg

av i huvudsak de dimensioner, som av mig förordats,

för en beräknad kostnad av högst 5 650 000 kronor,

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

99

dels bemyndiga Kungl. Majit

att på av mig förordade villkor bevilja envar av städerna

Malmö och Gävle statsbidrag med 33 procent av kostnaderna

för anskaffande av en lokalisbrytare av i huvudsak de dimensioner

och med den maskinstyrka som i det föregående angivits
samt

att med Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag

träffa avtal angående förhyrande av bolaget tillhörande

isbrytande bogserbåtar i huvudsaklig överensstämmelse

med föreliggande förslag,

dels ock för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln

anvisa

till Statens isbrytarverksumhet: Anskaffande av ytterligare

ett statens isbrytarfartyg ett reservationsanslag

av ............................ kronor 2 500 000,

samt till Statens isbrytarverksamliet: Förhyrning av isbrytarfartyg

eli förslagsanslag av............ kronor 100 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Bilaga.

Förslag

till

avtal mellan Kungl. Maj:t och Kronan, här nedan kallad Kronan,

å ena sidan, samt Göteborgs Bogserings- och Bärgnings Aktiebolag,

här nedan kallat bolaget, å andra sidan, angående förhyrande av

bolaget tillhörande isbrytande bogserbåtar.

§ 1.

Bolaget åtager sig att vid anfordran ställa ett isbrytande bogserfartyg avföljande

dimensioner och maskinstyrka — längd överallt 27 4 m, längd i

konstruktionsvattenlinjen 26 m, ovallad bredd 81 m, malla! djup 4''5 m, djupgående

till konstruktionsvattenlinjen 3 6 m samt maskinstyrka cirka 950 indikerade

hästkrafter — väl rustat och bemannat till Kronans förfogande för

isbrytning i Väner sborgsviken jämte passagen vid Lurö och i Trollhätte kanal.

Isbrytningsarbetet bedrives genom bolagets försorg enligt anvisning, som

lämnas av Statens isbrytarledning eller dess representant.

§ 2.

Därest fartyget till följd av haveri — maskinskador eller dylikt — bliver

stillaliggande skall bolaget så vitt möjligt ställa annat fartyg till Kronans

förfogande, därvid ersättning skall utgå enligt enahanda grunder som här

nedan angivas i fråga om det enligt detta kontrakt upplåtna fartyget.

§ 3.

Försäkringar för fartyg och besättning täckas av bolaget. Kronan ikläder

sig ej något som helst ansvar för båt eller besättning.

§ 4.

För vad bolaget enligt detta avtal åtager sig erlägger Kronan under tid fartyget

står till Kronans förfogande 90 kronor per timme under tid fartyget är

i gång, såväl under förflyttning som under verkställande av isbrytning, samt

45 kronor per timme under tid fartyget ligger stilla.

Priset per gångtimme avser tiden mellan klockan 7 och 17. För återstående

del av dygnet utgår förhöjning å timpriset med 30 procent. För tid mellan

klockan 12 dag före sön- och helgdag och klockan 0 dag efter sön- och helgdag

utgår förhöjning å priset per gångtimme med 50 procent.

Å ovan angivna timpris under gång utgår rörligt konjunkturtillägg enligt

de grunder, som äro eller kunna bliva fastställda genom överenskommelse

mellan bogserbåtsföretagen i Göteborg, för närvarande utgörande 50 procent.

Å ovan angivna timpris under stillaliggande utgår ett rörligt konjunkturtillägg

motsvarande hälften av det under gång utgående konjunkturtillägget.

Kronan skall vidare gälda enligt gällande kollektivavtal till besättningen

utgående dagtraktamenten för närvarande utgörande 3:50 kronor per man

och dag.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

101

Förut angivna grundpriser per timme, såväl under gångtid som under

stillaliggande, må efter framställning av endera parten kunna bliva föremål

för justering i anslutning till eventuellt inträffad ändring i pris- och lönenivå

för bogsertjänsten i Göteborgs hamn.

§ 5.

Bolaget ålager sig vidare att efter anmodan från Statens isbrytarledning

med efter isförhållandena lämpade bogserbåtar biträda fisket vid Hönöklova

och Hönöröd samt, i den mån så låter sig göra med hänsyn till bolagets andra

åtaganden, jämväl vid Marstrand och Varberg. För dessa fartyg betalar Kronan

ersättning enligt den för sådant arbete vid den tidpunkt, då assistensen

ifrågakommer, i Göteborg allmänt tillämpade taxan för sådant arbete.

Krigspremie för fartyg och besättning samt krigsriskersättning till besättningen

skall, i den mån sådana premier och ersättningar utgå, gäldas av

Kronan.

§ 6.

Detta avtal träder i kraft den och gäller för en tid av tio

år samt därefter två år i sänder. Uppsägning skall verkställas två år före

avtalstidens utgång.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 1

Av staten vidtagna åtgärder för främjande av vintersjöfart............ 1

Gällande bestämmelser rörande statens isbrytningsverksamhet......... 8

Olika slag av isbrytning............................................. 11

Befintlig fartygsmateriel för isbrytning.............................. ■ 15

Det svenska fartygsbeståndets förutsättningar för gång i isfarvatten.... 17

Plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet..................... 21

Allmänna synpunkter m. m........................................... 21

Havsisbrytning utefter Norrlandskusten................................ 29

Havsisbrytning i Södra Kvarken och Östersjön.......................... 42

Havsisbrytning i Öresund............................................ 49

Havsisbrytning i Kattegatt och Skagerack.............................. 54

Statens medverkan vid kustisbrytning................................. 58

Statens medverkan vid isbrytning i Mälaren............................ 68

Statens medverkan vid isbrytning i Vänern och Trollhätte kanal.......... 72

Statens medverkan vid isbrytning till stöd åt fisket på västkusten........ 79

Kostnadsberäkningar m. m........................................... 82

Engångskostnader m. m............................................. 82

Årligen återkommande kostnader ..................................... 87

Departementschefens hemställan...................................... 98

Bilaga.............................................................. 100

438606. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anskaffande av ytterligare en stalsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 5 i texten
  2. SU 1944:204 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten