Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
1944-01-08 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:20, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1
Nr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd; given Stockholms slott
den 8 januari 1944.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1912 (nr 206) örn arbetarskydd.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1944.
1 sami. Nr 20.
74» it
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
skall införas en ny paragraf, betecknad 38 a §, av den lydelse nedan sägs,
dels ock att 6 a § och 45 § första stycket samma lag 1 skola erhålla följande
ändrade lydelse.
6 a §.
Tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande, skola
tillse, att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.
38 a §.
Där så prövas nödigt till förebyggande av att maskin, redskap eller annan
teknisk anordning avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare och därefter
kommer till användning inom riket utan att erbjuda betryggande
säkerhet mot olycksfall och ohälsa, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet,
på anmälan av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest
kommer till chefsmyndighetens kännedom, att efter tillverkarens, försäljarens
eller upplåtarens hörande skriftligen förbjuda denne att avliimna föremålet,
innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner
erforderliga.
Örn synnerliga skäl därtill äro, må chefsmyndigheten, utan att avbida
tillverkares, försäljares eller upplåtares yttrande, meddela förbud, som ovan
sagts, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga
nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.
45 §.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
honom med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket, 38 § 2 eller
3 mom. eller 38 a §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
1 Gillande lydelse se SFS 1938: 212.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 december 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vissa ändringar i
lagen om arbetarskydd med avseende å tillverkares och försäljares skyldigheter
att låta maskiner förses nied skyddsanordningar samt anför.
Historik.
Redan på 1890-talet framfördes klagomål över att maskinfabrikanter icke
försågo maskiner med nödiga skyddsanordningar. Förslag örn lagbestämmelser
rörande skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder framlades av yrkesfarekommittén
år 1909. I 1912 års arbetarskyddslag intogs emellertid allenast det
stadgandet (7 §), att, örn det för tillämpning av 3 § — innehållande allmänna
bestämmelser örn skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet — i avseende
å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin, redskap
eller arbetslokal funnes behov av närmare föreskrifter, det skulle ankomma
på Konungen att utfärda sådana föreskrifter. Vid meddelande av dylik föreskrift
ägde Konungen enligt 52 § tillika för förseelse mot föreskriften utsätta
straff intill visst angivet maximum.
Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en
rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å
motordrivna maskiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga
och tillämpa den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera
eller installera motordrivna maskiner, med mindre de vore försedda med
sådana säkerhetsanordningar, som fordrades av den nationella lagstiftningen,
då dessa maskiner vore i bruk.
Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit
riksdagens yttrande angående rekommendationen. Föredragande departementschefen,
statsrådet Lubeck, anförde, att förslag i frågan icke framlagts
med hänsyn framför allt till vissa praktiska olägenheter av förslagets genomförande.
För övrigt hade rekommendationen beaktats i det då föreliggande,
av socialstyrelsen upprättade förslaget till reviderad arbetarskyddslag (statens
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
off. utreda. 1925:34). Jämväl riksdagen förklarade, att åtgärd i anledning av
rekommendationen för det dåvarande icke borde vidtagas.
Vid 1931 års, på socialstyrelsens förutnämnda förslag grundade revision
av arbetarskyddslagen upptogos förutvarande bestämmelser i 7 § med viss
utvidgning av det Konungen i nämnda paragraf givna bemyndigandet såsom ett
första moment i 7 §. I ett andra moment av 7 § stadgades, att örn föreskrift,
som utfärdades med stöd av 1 morn., innefattade förbud mot
användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot
dess användande med eller utan viss anordning, Konungen jämväl skulle
äga föreskriva, att föremål, vars användande sålunda vore förbjudet, icke finge
till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kunde
antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skulle vidtagas med föremålet,
att det därefter ej vidare vore inbegripet under förbudet, eller att föremålet
uteslutande skulle komma till användning, som ej avsåges med förbudet.
Samtidigt intogs i 52 § ett stadgande, varigenom det där intagna bemyndigandet
för Konungen att utsätta straff för av honom med stöd av vissa bestämmelser
i lagen utfärdade föreskrifter gjordes tillämpligt jämväl å föreskrift,
som meddelats med stöd av 7 § 2 mom.
1937 års arbetar skyddskommitté, som tillkallades med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande effektivisering av yrkesinspektionen, framhöll
i sitt den 30 december 1937 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1937:52),
att skyddstekniken beträffande åtskilliga maskintyper syntes hava standardiserats
i sådan grad, att maskinernas utrustning i skyddsavseende kunde i stora
drag regleras genom lagstiftning. Framför allt torde så vara fallet i fråga örn
åtskilliga lantbruksmaskiner och vissa slag av sågar. Även om den Konungen i
7 § givna rätten mera avsevärt foges i bruk, bleve dock kravet på maskinleverantörernas
medverkan till förebyggande av olycksrisker tillgodosett endast
inom vissa specialområden. Såsom yrkesfarekommittén framhållit, vore det
emellertid önskvärt att vinna denna medverkan på teknikens alla områden.
Enligt de sakkunnigas mening borde tillverkare och försäljare av maskiner eller
redskap genom ett allmänt stadgande förpliktas att, i vad på dem ankomme,
medverka till skyddslagstiftningens genomförande i praktiken. De sakkunniga
hemställde därför att, i överensstämmelse med vad yrkesfarekommittén på sin
tid föreslog, i lagen örn arbetarskydd måtte införas en bestämmelse av innehåll,
att det skulle åligga tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller
redskap att tillse, att dessa vid leverans till arbetsplats, där lagen ägde tillämpning,
vore försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjöde
nöjaktig säkerhet mot olycksfall. Åsidosättandet av ett sadant stadgande torde
väl enligt kommittén i motsats till vad som gällde beträffande specialförfattningar
visserligen icke kunna förbindas med ansvar, men dess förekomst i lagen
skulle säkerligen ändock kunna få stor betydelse.
Vad kommittén föreslagit tillstyrktes eller lämnades utan erinran i så gott
som alla remissyttranden, vari uttalanden gjordes i förevarande avseende,
bland annat i yttrande av Sveriges maskinindustriförening, som anförde:
Det stora flertalet maskintillverkare hade i princip ej något att invända
mot att deras fabrikat skulle uppfylla alla rimliga fordringar ur arbetarskydds
-
5
Kungl. Marits proposition nr 20.
synpunkt. Varierande åsikter kunde dock uppstå örn huru uttrycket »nödiga
skyddsanordningar» i det särskilda fallet borde tolkas. Det vore därför av
vikt, att alla detaljbestämmelser härom bleve underkastade sakkunnig granskning
ur olika synpunkter, innan de fastställdes, och att de utarbetades i samråd
med tillverkare och yrkesutövare, så att det praktiska livets erfarenheter
bleve vederbörligen beaktade. En lämplig tidsfrist borde medgivas, innan
bestämmelserna skulle träda i kraft.
I några remissyttranden föreslogs utvidgning av bestämmelserna till att
omfatta alla leveranser, oberoende av örn arbetsplatsen folie under lagen
eller ej.
I proposition (nr 265) till 1938 års riksdag anförde jag såsom föredragande
departementschef följande:
På sätt arbetarskyddskommittén anfört, synes det vara av stor betydelse
ur skyddssynpunkt, att tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eiler
redskap lämna sin medverkan till förebyggande av olycksfall vid dessas
användning. Enligt 7 § 2 mom. arbetarskyddslagen har Kungl. Maj:t visserligen
befogenhet att utfärda bestämmelser rörande förbud mot överlåtelse
eller upplåtelse till begagnande av visst slag av maskin eller redskap, som
icke är i ett ur skyddssynpunkt tillfredsställande skick. Även örn dylika bestämmelser
utfärdas av Kungl. Maj:t, skulle dock därigenom, såsom kommittén
anfört, leverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker hava
vunnits allenast inom vissa specialområden. Ett mera allmänt stadgande örn
förpliktelse för nyss omförmälda tillverkare och försäljare att medverka till
skyddslagstiftningens genomförande i praktiken skulle emellertid säkerligen
hava en uppgift att fylla. I arbetarskyddslagen torde med hänsyn härtill
böra införas ett stadgande — lämpligen såsom en ny 6 a § — av innehåll, att
det skall åligga tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap att tillse,
att dessa äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt
erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Ångpannor torde icke behöva
särskilt omnämnas. Ifrågavarande bestämmelser synas dock icke på sätt
kommittén föreslagit böra inskränkas till att avse endast sådana fall, då
leverans sker till arbetsföretag, varå lagen äger tillämpning. Jag är ense
med kommittén därutinnan, att ett stadgande av angiven innebörd icke lämpligen
bör förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefintlighet
i lagen kan, fastän straffsanktion saknas, förväntas komma att få avsevärd
betydelse. Bestämmelser, vilka på liknande sätt innehålla en förpliktelse
utan att underlåtenhet att fullgöra densamma föranleder straff, ävensom
stadganden, vilka ej ens innefatta någon förpliktelse utan allenast en uppmaning,
förefinnas redan förut i lagen och hava otvivelaktigt medfört resultat
av värde.
Propositionen bifölls av riksdagen. Lag i ämnet utfärdades den 3 juni
1938 (nr 212), enligt vilken lag 6a § har följande lydelse:
Tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap skola tillse, att dessa
vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt
erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.
Framställning av riksförsäkringsanstalton.
I skrivelse den 17 september 1941 till riksförsäkringsanstalen har Sveriges
standardiseringslcommission anfört i huvudsak följande:
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
I skrivelser till tillverkare och försäljare av hydroforer hade riksförsäkringsanstalten,
under hänvisning till 6 a § arbetarskyddslagen, meddelat,
att så länge inga särskilda bestämmelser beträffande hydroforer funnes i
landet tills vidare viss tysk standard skulle få gälla som norm för i Sverige
tillverkade hydroforer. Icke lojala tillverkare kringginge emellertid lagens
bestämmelser och en betydande svensk tillverkning av hydroforer, som icke
vöre av tillfredsställande beskaffenhet, påginge. Standardiseringskommissionen
anhöll därför, att riksförsäkringsanstalten måtte vidtaga lämpliga
åtgärder i syfte att all tillverkning av hydroforer bleve underkastad lagstadgad
kontroll.
Riksförsäkringsanstalten har därefter i skrivelse den 31 oktober 1941 framhållit,
att förekomsten i lagen av 6 a § •— vilket stadgande till skillnad från
övriga bestämmelser i arbetarskyddslagen icke vore beträffande sin tillämpning
begränsat till nämnda lags tillämpningsområde utan ägde allmän giltighet
— otvivelaktigt varit till nytta. Med hänvisning till dess förefintlighet
hade det varit lättare än det säkerligen eljest skulle ha varit att vinna tillverkares
och försäljares förståelse och medverkan för tillgodoseende av skyddsintressena.
En avsevärd brist måste det emellertid anses utgöra, att stadgandet
ej på något sätt vore förbundet med straffansvar. Anstalten har
vidare anfört:
I fråga örn försäljning av oskyddade eller eljest ur skyddssynpunkt på
otillfredsställande sätt utförda maskiner och redskap till arbetsställen, varå
arbetarskyddslagen äger tillämpning, föreligger den risken, att maskinens
eller redskapets användning kan komma att av yrkesinspektör förbjudas med
stöd av 38 § i lagen. Vetskapen härom torde säkerligen verka återhållande på
mindre nogräknade tillverkare och försäljare, och i varje fall äger yrkesinspektionen
möjlighet att på denna väg beivra bristande iakttagande av stadgandet.
Härvid måste emellertid förbudsförfarandet riktas mot de enskilda arbetsgivare
i olika delar av landet, som inköpt maskinen eller redskapet, medan däremot
själva »källan» till försummelserna — tillverkaren eller försäljaren — är rättsligen
oåtkomlig. "Detta kan näppeligen anses tillfredsställande.
Eörsäljes maskin eller redskap, som ej uppfyller erforderliga säkerhetskrav,
för användning under sådana förhållanden, att arbetarskyddslagen icke
är tillämplig därå, äger ej yrkesinspektionen —- och ej heller, såvitt anstalten
kan finna, något annat samhällets organ — någon möjlighet att ingripa till
rättelse härav.
Denna bristande möjlighet att beivra underlåtenhet att efterleva stadgandet
har också utnyttjats av tillverkare och försäljare av maskiner och redskap
på sådant sätt, att maskinen eller redskapet saluförts i två utföranden, varav
endast det ena motsvarat yrkesinspektionens fordringar i skyddshänseende.
Så har en tillverkare av hydroforer fört i marknaden en typ, som i fråga
om utförandet godkänts av yrkesinspektionen, och en annan typ, som
icke kunnat godkännas. Beträffande sistnämnda typ har han å ett tryckt
katalogblad meddelat följande: »Gamla utförandet. Dessa hydroforer få icke
användas å platser, där arbetarskyddslagen äger tillämpning.» Ett annat fall
gäller en försäljare av en vedkapsåg, vilken levererar denna i två olika utföranden
i fråga örn skyddsutrustningen, ett utförande som är godtagbart ur
skyddssynpunkt och ett annat som måste anses mycket otillfredsställande.
Det förstnämnda benämnes av försäljaren »yrkesskydd», det senare »vanligt
skydd». Härom meddelar försäljaren i ett tryckt katalogblad: »Yrkesskydd
är sådant som yrkesinspektionen fordrar där anställd personal arbetar. Detta
7
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 20.
inbegriper utökat skydd runt omkring klingan, se bild 2, samt skydd omkring
spindeln och remskivan och dessutom en spak som fasthåller veden. Vanligt
skydd inbegriper skydd vid klingan som bild 1 visar. Detta är tillräckligt
vid mindre vedgårdar, lantbruk etc. där egen arbetskraft användes.»
Att sådana förhållanden kunna uppstå, som här skildrats, måste anses högst
otillfredsställande. Särskilt måste det te sig så för alla tillverkare och försäljare,
som lojalt ställa sig gällande stadgande till efterrättelse, varom också
den av Sveriges standardiseringskommission gjorda framställningen vittnar.
Riksförsäkringsanstalten förklarar sig anse det vara ett angeläget önskemål
att söka skapa möjlighet för att på ett effektivt sätt genomföra tillämpningen av
6 a §. Efter närmare övervägande av denna fråga har anstalten för sin del
funnit, att spörsmålet lämpligen skulle kunna lösas genom att ett förfarande
motsvarande det, som enligt 38 § 1 mom. kommer till användning gentemot
tredskande arbetsgivare, tillämpades i fråga örn tillverkare och försäljare av
maskiner eller redskap. En tillverkare eller försäljare av viss maskin eller
visst redskap borde sålunda, sedan han blivit hörd, kunna förbjudas att efter
utsatt skälig tid försälja föremålet utan att det vore försett med föreskrivna
skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande säkerhet mot olycksfall.
Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som därvid skulle ha att i detalj angiva vilka åtgärder som erfordrades
för att föremålet skulle kunna godkännas ur skyddssynpunkt. Vore
synnerlig fara för handen borde chefsmyndigheten äga meddela dylikt förbud
att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnades. Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse
skulle medföra straffansvar.
I samband med införandet av detta förfarande borde enligt anstaltens
mening stadgandet i 6 a § erhålla en mera allmän avfattning, så att det bomme
att avse tekniska anordningar över huvud taget och detta vare sig den med
anordningens användande förbundna faran innebure risk för uppkomsten av
olycksfall eller ohälsa, I anslutning till nuvarande lydelsen skulle stadgandet
i detta syfte enligt anstalten förslagsvis kunna givas följande avfattning:
Tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar
äro pliktiga tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga
skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall
och ohälsa.
Riksförsäkringsanstalten framhåller i sin skrivelse tillika, att viss förstärkning
av arbetarskyddsbyråns inom anstalten arbetskrafter vore påkallad, därest
de föreslagna lagändringarna genomfördes. Nämnda spörsmål torde böra behandlas
i samband med anmälan av riksförsäkringsanstaltens anslagsäskanden
för nästkommande budgetår och upptages därför icke i detta sammanhang.
Yttranden.
över riksförsäkringsanstaltens förslag ha yttranden avgivits av kommerskollegium,
Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, statskontoret och 1938 års arbetarskyddskommitté.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Kommerskollegium har i sin tur inhämtat yttrande från Sveriges maskinindustriförening.
Statskontoret yttrar sig endast över den föreslagna förstärkningen av riksförsäkringsanstaltens
arbetskrafter. I samtliga övriga yttranden tillstyrkes den
föreslagna ändringen av arbetarskyddslagens 6 a §. Beträffande detaljutformningen
hava dock vissa erinringar framställts.
Sveriges maskinindustriförening omnämner, att en utredning, som föreningen
företagit bland sina medlemmar, givit belägg för att tillverkare, vilka lojalt
följt gällande bestämmelser, icke kunnat hävda sig i konkurrensen med företag,
som varit mindre nogräknade. Föreningen framhåller vidare önskvärdheten
av att ett intimt samarbete etableras mellan den granskande myndigheten
och industriens representanter.
Kommerskollegium anför:
Stadgandet att maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar
skola vid leverans vara försedda med nödiga skyddsanordningar synes icke
böra avse sådana anordningar som bättre och effektivare kunna anbringas på
arbetsplatsen, där hänsyn ofta måste tagas till särskilda lokala förhållanden.
Detta är t. ex. fallet, örn en maskin icke är direktkopplad till drivmaskinen
utan drivkraften skall överföras medelst rem, kedja, rep etc. Förhållandena
äro enahanda beträffande anordningar för bortförande av damm, spån, gaser
och liknande genom rörledningar. — Vidare bör vid leverans av maskiner efter
ritning av beställaren eller efter beställarens särskilda önskan på beställaren
ankomma att taga ansvar för skyddsanordningarna. I sådana fall synes vid
köpeavtalets ingående tillverkaren eller säljaren böra fästa köparens uppmärksamhet
på att det på den senare ankomme att tillse att erforderliga
skyddsanordningar bliva anbringade. — Ej sällan förekommer det, att använda
maskiner försäljas direkt från en industrianläggning i vad man kallar
»befintligt skick». Uppmärksamheten synes därför även böra riktas på huru
i dylika fall skall förfaras i avseende å skyldighet att anbringa nödiga skyddsanordningar.
— Kommerskollegium förutsätter även, att ett nära samarbete
kommer att äga rum mellan yrkesinspektionens chefsmyndighet och olika tillverkare
av maskiner etc., så att från början innebörden av begreppet »nödiga
skyddsanordningar» blir fullt klarlagt för att förhindra att uttrycket gives
olika tolkning.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anföra i
gemensamt yttrande:
Organisationerna hysa visserligen den principiella uppfattningen, att avgörande
resultat på arbetarskyddets område icke kunna vinnas genom nya
förbudsbestämmelser utan anse, att den väsentligaste förutsättningen för en
effektivisering av arbetarskyddet är en på frivillighetens grund åstadkommen
samverkan på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och arbetare. I föreliggande
fall tala dock onekligen vissa skäl för en lagstiftningsåtgärd. Därigenom
skulle arbetarskyddet måhända i viss mån effektiviseras, samtidigt som lojala
maskintillverkare och maskinförsäljare icke såsom nu skei'' skulle missgynnas
i konkurrensen med mindre nogräknade företagare, vilka underlåta att utföra
föreskrivna skyddsanordningar. — De betänkligheter, som tidigare från vissa
håll uttalats mot förbud för tillverkning och försäljning av maskiner utan
skyddsanordningar, hava huvudsakligen tagit sikte på de olägenheter, som
ett allmänt genomförande av dylika förbud skulle vålla den internationella
maskinhandeln. Organisationerna förutsätta emellertid att från tillverkningsoch
försäljningsförbud undantagas maskiner, som avses för export. Det kan
9
Kungl. Majris proposition nr 20.
nämligen väl hända, att skyddsanordningar, som här i landet föreskrivas för
en viss maskin, icke anses nödvändiga eller ens lämpliga i det land, till vilket
maskinen exporteras. — Vid leverans av maskiner, som utföras efter beställarens
egna ritningar, bör denne rimligtvis vara närmare än tillverkaren att
svara för maskinernas förseende med behöriga skyddsanordningar. Föreläggande
mot tillverkaren bör därför icke ifrågakomma beträffande nu avsedda
maskiner. Ej heller bör tillverkaren bära ansvaret för avsaknaden av
sådana anordningar, som av kostnadsskäl eller eljest lämpligen böra utföras
på den arbetsplats, där maskinen skall användas. — Den befogenhet att meddela
förelägganden, som genom den föreslagna lagändringen skulle komma
att läggas i yrkesinspektionens hand, måste självfallet utövas med varsamhet,
så att icke onödiga svårigheter beredas industrin. I sådant hänseende må
särskilt framhållas vikten av ett gott samarbete mellan yrkesinspektionen och
maskintillverkarna. Förbud mot tillverkning av maskiner, som icke försetts
med skyddsanordningar, bör sålunda icke meddelas utan att den sakkunskap,
som finnes bland tillverkarna, fått tillfälle att göra sin röst hörd. Av största
vikt för maskintillverkarna är även att yrkesinspektionen vid meddelande av
förbud i detalj angiver vilka åtgärder som erfordras för att en maskin skall
kunna godkännas ur skyddssynpunkt. — Organisationerna önska betona betydelsen
av att här ifrågakommande ärenden bliva föremål för en sakkunnig
och snabb handläggning.
Landsorganisationen i Sverige framhåller:
Avsaknaden av straffsanktion för bestämmelsen i arbetarskyddslagens 6 a §
har framstått som en påtaglig brist, särskilt som Kungl. Majlis rätt att med
stöd av 7 och 52 §§ samma lag utfärda med straffpåföljd förbunden speciallagstiftning
icke tagits i bruk i den omfattning, som vore önskvärd och av
1937 års arbetarskyddskommitté förutsattes. — Landsorganisationen vill för
sin del livligt tillstyrka det remitterade förslaget, med vilket man undgår de
tekniska svårigheterna för införande av en direkt till bestämmelsen i 6 a §
knuten straffsanktion men likväl erhåller så långt möjligt tillfredsställande
garantier för bestämmelsens iakttagande. Självfallet blir effektiviteten av
den föreslagna anordningen i väsentlig mån beroende av omfattningen av den
kontroll, som från yrkesinspektionens sida kan utövas över bestämmelsens
efterlevnad. — Landsorganisationen förutsätter, att en kriminalisering av
föreslaget innehåll icke kommer att medföra någon överflyttning på tillverkare
eller försäljare av arbetsgivarnas skadeståndsansvar i förhållande till
arbetarna.
1938 års arbetarskyddskommitté upplyser, att frågan örn maskintillverkares
och -försäljares skyldighet att tillse, att maskiner och redskap före leverans
äro försedda med erforderliga skyddsanordningar, varit föremål för kommitténs
övervägande. Kommittén hade därvid funnit det ur arbetarskyddssynpunkt
angeläget, att en sådan lagstiftningsåtgärd vidtoges, att möjlighet bereddes
att på ett effektivt sätt genomföra stadgandets tillämpning. I likhet
med riksförsäkringsanstalten hade kommittén ansett, att stadgandet borde
omfatta även andra tekniska anordningar än maskiner och redskap samt utsträckas
att gälla jämväl skydd mot ohälsa. Med hänsyn till den stora betydelse,
som stadgandet i 6 a § i lagen hade i skyddstekniskt hänseende, hade
kommittén vidare funnit, att detsamma borde äga tillämpning icke endast å
tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anord
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ningar utan även å uthyrare, installatörer och importörer av dylika anordningar.
En sådan komplettering av stadgandet ansåge kommittén därför böra
komma till stånd. Kommittén säger sig därjämte också ha ifrågasatt, om
icke till stadgandet i 6 a § i lagen borde fogas orden »ångpannor eller andra
kärl under tryck», enär man i allmänhet ej kunde förutsätta, att tillverkare,
försäljare, uthyrare och än mindre beställare av ångpanna eller annat tryckkärl
tolkade uttrycken redskap eller tekniska anordningar på sådant sätt, att
däri inbegrepes även dylika tryckkärl. Under åberopande av det anförda tillstyrker
kommittén riksförsäkringsanstaltens förslag under förutsättning likväl,
att den övervakande myndigheten erhölle erforderlig, väl kvalificerad personal
för fullgörande av det uppdrag, som skulle bliva en följd av förslagets
genomförande, samt hemställer att förslaget måtte med beaktande av vad kommittén
framhållit upptagas till behandling oberoende av kommitténs ställningstagande
till andra ärendet närstående frågor.
Hemställan av 1943 års riksdag.
I två vid 1943 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 184 och II: 77)
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag
örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna
på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts i anstaltens skrivelse den 31 oktober 1941.
Andra lagutskottet, varest motionerna behandlades, framhöll (utlåtande nr
14), att den omständigheten att bestämmelsen i 6 a § arbetarskyddslagen icke
vore förenad med någon påföljd för underlåtenhet att iakttaga densamma
enligt vunnen erfarenhet av illojala företagare avsiktligt utnyttjats så, att
maskiner och redskap med otillräckliga skyddsanordningar tillverkats och
salubjudits. Detta måste enligt utskottet anses vara otillfredsställande icke
blott med hänsyn till arbetstagarnas liv och hälsa utan även ur synpunkten
att företagare, som lojalt ställde sig bestämmelsen till efterrättelse, missgynnades
i konkurrensen med mindre nogräknade företagare. Utskottet
delade därför motionärernas uppfattning, att en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna borde
genomföras. Utskottet framhöll särskilt, att den granskning från yrkesinspektionens
sida, som föranleddes av att tillverkare torde i stor utsträckning på
förhand komma att hänvända sig till yrkesinspektionen för att erhålla besked
i skyddsfrågor och därigenom försäkra sig om att en tilltänkt fabrikation uppfyllde
de krav, som kunde ställas ur skyddssynpunkt, torde med hänsyn bland
annat till intresset av enhetlighet lämpligen böra ske centralt. Vidare framhöll
utskottet vikten av ett intimt fortlöpande samarbete mellan yrkesinspektionen
och representanter för industrien och handeln. Utskottet —- som ansåg
sig sakna befogenhet att upptaga till bedömande, huruvida genomförandet
av lagförslaget skulle medföra behov av förstärkning av riksförsäkringsanstaltens
arbetskrafter och örn en dylik förstärkning borde företagas under nuvarande
statsfinansiella läge — hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit uttala, att behov förelåge av lagstiftning för effektivisering
11
Kungl. May.ts proposition nr 20.
av bestämmelsen i 6a§ lagen örn arbetarskydd, och anhålla, att Kungl. Majit
ville vidtaga på grund därav erforderliga åtgärder.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (skrivelse nr 76).
I samband med den revision av arbetarskyddslagen, som genomfördes år Departement»
1938, infördes i lagen såsom 6 a § en bestämmelse, enligt vilken tillverkare CÄe^en
och försäljare av maskiner eller redskap ålades tillse, att dessa vid leverans
vore försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjöde betryggande
säkerhet mot olycksfall. Samtidigt övervägdes, huruvida nämnda
stadgande borde förbindas med en ansvarsbestämmelse, därvid man emellertid
stannade för att så icke lämpligen borde ske.
Enligt vad erfarenheten givit vid handen har förekomsten av nämnda bestämmelse
i arbetarskyddslagen varit till nytta. Emellertid har avsaknaden
av straffsanktion medfört större olägenhet än man vid stadgandets tillkomst
ansåg sig ha anledning räkna med. Såvitt avser maskiner, som skola komma
till användning å arbetsplatser, vilka äro föremål för yrkesinspektionens tillsyn,
bereda visserligen bestämmelserna i 38 § arbetarskyddslagen indirekt
viss möjlighet att stävja utbjudande i handeln av maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar. Jämlikt nämnda paragraf kan nämligen yrkesinspektör
eller bergmästare vid äventyr av straff förbjuda användningen av dylik
maskin, varigenom tillverkares möjligheter att kunna försälja densamma
bliva relativt begränsade. Såsom av riksförsäkringsanstaltens framställning
och remissyttrandena framgår utnyttjas emellertid den omständigheten att
38 § arbetarskyddslagen icke har lika stor räckvidd som 6 a §, vilken gäller
jämväl vid leverans för användning annorstädes än å arbetsplats, varå
lagen i övrigt äger tillämpning. Då maskiner utan erforderliga skyddsanordningar
kunna hållas i förmånligare prisläge än likartade maskiner
med skyddsanordningar, blir den tillverkare eller försäljare, som ställer
sig stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen till efterrättelse, ogynnsamt ställd
i förhållande till illojala företagare. Vid en av Sveriges maskinindustriförening
företagen utredning har belägg erhållits för att lojala tillverkare icke
kunnat hävda sig i konkurrensen med mindre nogräknade företagare. En
sådan konsekvens av lagen är uppenbarligen otillfredsställande.
Det av riksförsäkringsanstalten framlagda förslaget till ändring härutinnan
går ut på att få till stånd ett förfarande motsvarande nyss omförmälda förbudsförfarande
enligt 38 § arbetarskyddslagen. Enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle en tillverkare eller försäljare av viss maskin eller visst redskap
eller annan teknisk anordning kunna, sedan han blivit i saken hörd, förbjudas
att efter utsatt skälig tid försälja föremålet i fråga utan att det vore försett
med föreskrivna skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande säkerhet
mot olycksfall och ohälsa. Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, som därvid skulle ha att i detalj avgöra, vilka
åtgärder som erfordrades för att föremålet skulle kunna godkännas ur skyddssynpunkt.
Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse skulle
medföra straffansvar.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Rmsförsäkringsanstaltens förslag, mot vilket någon erinran i princip ej
framförts i remissyttrandena, synes mig kunna i huvudsak godtagas. Ett par
spörsmål, på vilka uppmärksamheten fästs i remissyttrandena, böra emellertid
upptagas till närmare skärskådande.
Den nuvarande bestämmelsen i 6 a § arbetarskyddslagen är icke försedd
med några begränsningar och gäller alltså undantagslöst. Skyldighet att utöva
den i lagrummet omförmälda tinnen kan emellertid icke rimligen åvila
tillverkare eller försäljare under alla förhållanden. I ett annat stadgande i
arbetarskyddslagen, nämligen 7 § 2 morn., lämnas möjlighet att, därest användande
av visst slag av maskin eller redskap i särskild ordning förbjudits,
jämväl föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må
till annan överlåtas eller upplåtas till begagnade. Undantagna från sådant
förbud äro emellertid de fall da antingen sådan åtgärd skall vidtagas med
föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller föremålet
uteslutande skall komma till användning, som ej avses med förbudet.
I förarbetena till lagrummet ha såsom exempel på fall där dessa undantagsbestämmelser
kunna bliva tillämpliga framhållits, beträffande det förra av de
båda alternativen att skyddsanordningar lämpligen anbringas på arbetsplatsen
eller att maskinen nedskrotas och beträffande det senare alternativet
att maskin säljes för export eller för demonstration vid undervisning.
I ett par remissyttranden har framhållits, att fall sådana som de nyss angivna
kräva särskilt beaktande. Med dessa fall ha därjämte likställts leveranser
av maskiner i befintligt skick eller tillverkning efter ritning av beställaren
eller eljest efter dennes särskilda önskan.
Vad angår försäljning av maskiner i befintligt skick bör i sådant fall kunna
förutsättas, att maskinerna, vilka redan varit i bruk, äro nöjaktigt utrustade
i skyddshänseende. Skulle emellertid så undantagsvis icke vara fallet, synes
någon anledning till undantag från den allmänna regeln, att försäljaren har att
svara för erforderliga skyddsanordningar, icke föreligga.
Därest undantag från tillverkares och försäljares tillsynsskyldighet stadgades
i fråga örn leveranser efter beställarens önskemål, skulle ett sådant
stadgande lätt kunna tänkas leda till, att tillverkare och försäljare sökte
genomgående så gestalta avtalsförhållandet med beställaren, att de bleve fritagna
från den skyldighet, som eljest åvilade dem. En allmän undantagsregel
av denna karaktär inger därför betänkligheter.
Beträffande övriga här förut omnämnda exempel på fall där undantag från
tillverkares och försäljares tillsynsskyldighet satts i fråga kunna sådana
undantag tänkas åvägabringade antingen på så sätt att det nuvarande stadgandet
i 6 a § begränsas att icke gälla i vissa angivna fall eller så att yrkesftispektionens
chefsmyndighet tager hänsyn till dylika fall, då meddelande
av förbud att leverera maskin eller redskap ifrågasättes. Till förmån för det
förra alternativet talar den omständigheten att stadgandet örn tillverkares och
försäljares tillsynsskyldighet eljest blir mera omfattande än vad som strängt
taget är avsett. Å andra sidan torde den nuvarande generella avfattningen
av 6 a § icke ha medfört någon olägenhet. Därtill kommer risken av att illojala
13
Kungl. May.ts proposition nr 20.
företagare söka med stöd av ett sådant undantagsstadgande vältra över ansvaret
för att skyddsanordningar finnas å arbetsplatsen. Med hänsyn till
att förbud regelmässigt icke är avsett att meddelas annat än efter leverantörens
hörande samt att förbudsförfarandet skall handhavas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet kan förutsättas att förbud icke kommer att meddelas
schablonmässigt utan först efter nogrann prövning av de föreliggande omständigheterna
och med möjlighet till dispens för viss leverans, som eljest
skulle falla under meddelat förbud. Det synes med hänsyn härtill lämpligast,
att chefsmyndigheten får i varje särskilt fall pröva, huruvida omständigheterna
äro sådana, att förbud icke bör träffa tillverkaren eller försäljaren.
Då någon tids erfarenhet av stadgandets tillämpning vunnits, synes yrkesinspektionens
chefsmyndighet böra utarbeta och befordra till trycket en vägledning
för leverantörerna i fråga örn den praktiska tillämpningen i olika avseenden
av ifrågavarande stadgande.
Av 1938 års arbetarskyddskommitté har föreslagits, att stadgandet i 6 a §
och det därtill knutna förbudsförfarandet skola tillämpas icke endast å tillverkare
och försäljare utan även å uthyrare, installatörer och importörer.
Omnämnandet särskilt av importörer synes äga direkt betydelse allenast för de
antagligen sällsynta fall då någon importerar en maskin för användning i egen
rörelse, å vilken arbetarskyddslagen ej är tillämplig. Yad installatörerna angår
torde dessa, där de ej äro anställda hos arbetsgivaren, merendels utgöras
av personal från tillverkaren och i varje fall icke hava sådan självständig ställning,
att ansvar i nu ifrågavarande hänseende skäligen bör avkrävas dem.
Däremot synas personer, vilka upplåta maskiner till begagnande, böra jämställas
med tillverkare och försäljare.
På grundval av riksförsäkringsanstaltens framställning och i anslutning
till vad förut anförts har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag
örn ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.
I departementsförslaget har till en början 6 a § föreslagits erhålla den
ändrade lydelsen att tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan
teknisk anordning ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande,
skola tillse, att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall
och ohälsa. Det torde icke vara erforderligt att, såsom 1938 års arbetarskyddskommitté
ifrågasatt, särskilt omnämna ångpannor och andra kärl under tryck,
vilka uppenbarligen inbegripas under uttrycket tekniska anordningar.
Då det föreslagna förbudsförfarandet systematiskt bör inplaceras bland
stadgandena under rubriken Om tillsyn å lagens efterlevnad m. m. men det
icke lämpligen kan inarbetas i någon nu befintlig paragraf, föreslås införande
efter 38 § i lagen av en ny paragraf, betecknad 38 a §.
För att yrkesinspektionens chefsmyndighet skall äga meddela det avsedda
förbudet kräves enligt den föreslagna 38 a §, att förbudet prövas nödigt till
förebyggande av att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, som av
tillverkare eller försäljare överlåtes eller som upplåtes till begagnande, av
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
lämnas utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.
Förbudet skall vidare avse att förebygga, att maskinen, redskapet eller den
tekniska anordningen kommer till användning inom riket utan att det förefintliga
missförhållandet avhjälpts, varmed från tillämpning av stadgandet
uteslutes exempelvis försäljningen av maskiner för nedskrotning eller export.
Förbudet meddelas på anmälan av yrkesinspektör eller bergmästare eller där
förhållandet eljest kommer till chefsmyndighetens kännedom och efter det
yttrande av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren inhämtats. Innebörden
av förbudet är, att den, mot vilken detsamma riktas, icke äger avlämna maskinen,
redskapet eller den tekniska anordningen innan med nämnda föremål
vidtagits de åtgärder, som chefsmyndigheten finner erforderliga.
Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att interimistiskt förbud, som omedelbart
trädde i kraft, skulle få meddelas, då synnerlig fara vore för handen.
Stadgandet har upptagits i departementsförslaget med den jämkningen, att
orden synnerlig fara utbytts mot synnerliga skäl. Såsom exempel på fall då
anledning att meddela interimsförbud kan föreligga må nämnas, att utländsk
firma försäljer maskiner genom representant här i landet men byter representant
varje gång firmans försäljning träffas av förbud; i sådant fall föreligger,
därest möjlighet ej finnes att meddela interimsförbud, intresse för firman att
genom överklagande draga ut på tiden för förbudets ikraftträdande. Vidare
har, i analogi med vad som gäller enligt 38 § 2 morn., i 38 a § möjliggjorts för
chefsmyndigheten att genom polisens bemedling få förbudets upprätthållande
säkerställt.
Slutligen upptager departementsförslaget en ändring i 45 § första stycket,
enligt vilken underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse medför
samma straffansvar, som är stadgat för överträdelse av övriga i lagrummet
omnämnda förbud.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
15
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.
Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
skall införas en ny paragraf, betecknad 38 a §, dels ock att 6 a § och 45 § första
stycket samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse.
6 a §.
Tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande, skola tillse,
att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.
38 a §.
Där så prövas nödigt till förebyggande av att maskin, redskap eller annan
teknisk anordning, som av tillverkare eller försäljare överlåtes eller som upplåtes
till begagnande, avlämnas utan att erbjuda betryggande säkerhet mot
olycksfall och ohälsa samt därefter kommer till användning inom riket utan att
missförhållandet avhjälpts, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet att, på anmälan
av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer
till chefsmyndighetens kännedom, efter det tillverkarens, försäljarens eller
upplåtarens yttrande inhämtats, skriftligen förbjuda denne att avlämna föremålet,
innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten
finner erforderliga. Örn synnerliga skäl därtill äro, må chefsmyndigheten,
utan att avbida föreskrivet yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft
omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom,
där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på bekostnad
av tillverkare, försäljare eller upplåtare vidtaga nödig anordning till säkerställande
av förbudets upprätthållande.
45 §.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket, 38 § 2 eller 3 mom. eller
38 a §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
1 Gftllaude lydelse se SFS 1938: 212.
16
Kungl. Majlis proposition nr 20.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
den 30 december 1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 23 december 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maji Konungen i statsrådet den 10
december 1943, hade Kungl. Maj:! förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet
J. M. Wahlbäck.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
17
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 januari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö,
Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 30 december
1943 avgivna utlåtande över det den 10 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
om arbetarskydd samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar — jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 20.
749 42 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- SU 1944:150 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m., jämte i ämnet väckta motion s. 13 i texten
- 2LU 1944:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 s. 1 i texten