Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd

1944-01-08 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:20, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912

(nr 206) om arbetarskydd; given Stockholms slott

den 8 januari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni

1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944.

1 sami. Nr 20.

74» it

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd

skall införas en ny paragraf, betecknad 38 a §, av den lydelse nedan sägs,

dels ock att 6 a § och 45 § första stycket samma lag 1 skola erhålla följande

ändrade lydelse.

6 a §.

Tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning

ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande, skola

tillse, att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.

38 a §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att maskin, redskap eller annan

teknisk anordning avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare och därefter

kommer till användning inom riket utan att erbjuda betryggande

säkerhet mot olycksfall och ohälsa, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet,

på anmälan av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest

kommer till chefsmyndighetens kännedom, att efter tillverkarens, försäljarens

eller upplåtarens hörande skriftligen förbjuda denne att avliimna föremålet,

innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner

erforderliga.

Örn synnerliga skäl därtill äro, må chefsmyndigheten, utan att avbida

tillverkares, försäljares eller upplåtares yttrande, meddela förbud, som ovan

sagts, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda

förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens

försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga

nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

45 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats

honom med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket, 38 § 2 eller

3 mom. eller 38 a §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

1 Gillande lydelse se SFS 1938: 212.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vissa ändringar i

lagen om arbetarskydd med avseende å tillverkares och försäljares skyldigheter

att låta maskiner förses nied skyddsanordningar samt anför.

Historik.

Redan på 1890-talet framfördes klagomål över att maskinfabrikanter icke

försågo maskiner med nödiga skyddsanordningar. Förslag örn lagbestämmelser

rörande skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder framlades av yrkesfarekommittén

år 1909. I 1912 års arbetarskyddslag intogs emellertid allenast det

stadgandet (7 §), att, örn det för tillämpning av 3 § — innehållande allmänna

bestämmelser örn skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet — i avseende

å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin, redskap

eller arbetslokal funnes behov av närmare föreskrifter, det skulle ankomma

på Konungen att utfärda sådana föreskrifter. Vid meddelande av dylik föreskrift

ägde Konungen enligt 52 § tillika för förseelse mot föreskriften utsätta

straff intill visst angivet maximum.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en

rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å

motordrivna maskiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga

och tillämpa den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera

eller installera motordrivna maskiner, med mindre de vore försedda med

sådana säkerhetsanordningar, som fordrades av den nationella lagstiftningen,

då dessa maskiner vore i bruk.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit

riksdagens yttrande angående rekommendationen. Föredragande departementschefen,

statsrådet Lubeck, anförde, att förslag i frågan icke framlagts

med hänsyn framför allt till vissa praktiska olägenheter av förslagets genomförande.

För övrigt hade rekommendationen beaktats i det då föreliggande,

av socialstyrelsen upprättade förslaget till reviderad arbetarskyddslag (statens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

off. utreda. 1925:34). Jämväl riksdagen förklarade, att åtgärd i anledning av

rekommendationen för det dåvarande icke borde vidtagas.

Vid 1931 års, på socialstyrelsens förutnämnda förslag grundade revision

av arbetarskyddslagen upptogos förutvarande bestämmelser i 7 § med viss

utvidgning av det Konungen i nämnda paragraf givna bemyndigandet såsom ett

första moment i 7 §. I ett andra moment av 7 § stadgades, att örn föreskrift,

som utfärdades med stöd av 1 morn., innefattade förbud mot

användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot

dess användande med eller utan viss anordning, Konungen jämväl skulle

äga föreskriva, att föremål, vars användande sålunda vore förbjudet, icke finge

till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kunde

antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skulle vidtagas med föremålet,

att det därefter ej vidare vore inbegripet under förbudet, eller att föremålet

uteslutande skulle komma till användning, som ej avsåges med förbudet.

Samtidigt intogs i 52 § ett stadgande, varigenom det där intagna bemyndigandet

för Konungen att utsätta straff för av honom med stöd av vissa bestämmelser

i lagen utfärdade föreskrifter gjordes tillämpligt jämväl å föreskrift,

som meddelats med stöd av 7 § 2 mom.

1937 års arbetar skyddskommitté, som tillkallades med uppdrag att verkställa

utredning och avgiva förslag rörande effektivisering av yrkesinspektionen, framhöll

i sitt den 30 december 1937 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1937:52),

att skyddstekniken beträffande åtskilliga maskintyper syntes hava standardiserats

i sådan grad, att maskinernas utrustning i skyddsavseende kunde i stora

drag regleras genom lagstiftning. Framför allt torde så vara fallet i fråga örn

åtskilliga lantbruksmaskiner och vissa slag av sågar. Även om den Konungen i

7 § givna rätten mera avsevärt foges i bruk, bleve dock kravet på maskinleverantörernas

medverkan till förebyggande av olycksrisker tillgodosett endast

inom vissa specialområden. Såsom yrkesfarekommittén framhållit, vore det

emellertid önskvärt att vinna denna medverkan på teknikens alla områden.

Enligt de sakkunnigas mening borde tillverkare och försäljare av maskiner eller

redskap genom ett allmänt stadgande förpliktas att, i vad på dem ankomme,

medverka till skyddslagstiftningens genomförande i praktiken. De sakkunniga

hemställde därför att, i överensstämmelse med vad yrkesfarekommittén på sin

tid föreslog, i lagen örn arbetarskydd måtte införas en bestämmelse av innehåll,

att det skulle åligga tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller

redskap att tillse, att dessa vid leverans till arbetsplats, där lagen ägde tillämpning,

vore försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjöde

nöjaktig säkerhet mot olycksfall. Åsidosättandet av ett sadant stadgande torde

väl enligt kommittén i motsats till vad som gällde beträffande specialförfattningar

visserligen icke kunna förbindas med ansvar, men dess förekomst i lagen

skulle säkerligen ändock kunna få stor betydelse.

Vad kommittén föreslagit tillstyrktes eller lämnades utan erinran i så gott

som alla remissyttranden, vari uttalanden gjordes i förevarande avseende,

bland annat i yttrande av Sveriges maskinindustriförening, som anförde:

Det stora flertalet maskintillverkare hade i princip ej något att invända

mot att deras fabrikat skulle uppfylla alla rimliga fordringar ur arbetarskydds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Marits proposition nr 20.

synpunkt. Varierande åsikter kunde dock uppstå örn huru uttrycket »nödiga

skyddsanordningar» i det särskilda fallet borde tolkas. Det vore därför av

vikt, att alla detaljbestämmelser härom bleve underkastade sakkunnig granskning

ur olika synpunkter, innan de fastställdes, och att de utarbetades i samråd

med tillverkare och yrkesutövare, så att det praktiska livets erfarenheter

bleve vederbörligen beaktade. En lämplig tidsfrist borde medgivas, innan

bestämmelserna skulle träda i kraft.

I några remissyttranden föreslogs utvidgning av bestämmelserna till att

omfatta alla leveranser, oberoende av örn arbetsplatsen folie under lagen

eller ej.

I proposition (nr 265) till 1938 års riksdag anförde jag såsom föredragande

departementschef följande:

På sätt arbetarskyddskommittén anfört, synes det vara av stor betydelse

ur skyddssynpunkt, att tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eiler

redskap lämna sin medverkan till förebyggande av olycksfall vid dessas

användning. Enligt 7 § 2 mom. arbetarskyddslagen har Kungl. Maj:t visserligen

befogenhet att utfärda bestämmelser rörande förbud mot överlåtelse

eller upplåtelse till begagnande av visst slag av maskin eller redskap, som

icke är i ett ur skyddssynpunkt tillfredsställande skick. Även örn dylika bestämmelser

utfärdas av Kungl. Maj:t, skulle dock därigenom, såsom kommittén

anfört, leverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker hava

vunnits allenast inom vissa specialområden. Ett mera allmänt stadgande örn

förpliktelse för nyss omförmälda tillverkare och försäljare att medverka till

skyddslagstiftningens genomförande i praktiken skulle emellertid säkerligen

hava en uppgift att fylla. I arbetarskyddslagen torde med hänsyn härtill

böra införas ett stadgande — lämpligen såsom en ny 6 a § — av innehåll, att

det skall åligga tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap att tillse,

att dessa äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt

erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Ångpannor torde icke behöva

särskilt omnämnas. Ifrågavarande bestämmelser synas dock icke på sätt

kommittén föreslagit böra inskränkas till att avse endast sådana fall, då

leverans sker till arbetsföretag, varå lagen äger tillämpning. Jag är ense

med kommittén därutinnan, att ett stadgande av angiven innebörd icke lämpligen

bör förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefintlighet

i lagen kan, fastän straffsanktion saknas, förväntas komma att få avsevärd

betydelse. Bestämmelser, vilka på liknande sätt innehålla en förpliktelse

utan att underlåtenhet att fullgöra densamma föranleder straff, ävensom

stadganden, vilka ej ens innefatta någon förpliktelse utan allenast en uppmaning,

förefinnas redan förut i lagen och hava otvivelaktigt medfört resultat

av värde.

Propositionen bifölls av riksdagen. Lag i ämnet utfärdades den 3 juni

1938 (nr 212), enligt vilken lag 6a § har följande lydelse:

Tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap skola tillse, att dessa

vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt

erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.

Framställning av riksförsäkringsanstalton.

I skrivelse den 17 september 1941 till riksförsäkringsanstalen har Sveriges

standardiseringslcommission anfört i huvudsak följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

I skrivelser till tillverkare och försäljare av hydroforer hade riksförsäkringsanstalten,

under hänvisning till 6 a § arbetarskyddslagen, meddelat,

att så länge inga särskilda bestämmelser beträffande hydroforer funnes i

landet tills vidare viss tysk standard skulle få gälla som norm för i Sverige

tillverkade hydroforer. Icke lojala tillverkare kringginge emellertid lagens

bestämmelser och en betydande svensk tillverkning av hydroforer, som icke

vöre av tillfredsställande beskaffenhet, påginge. Standardiseringskommissionen

anhöll därför, att riksförsäkringsanstalten måtte vidtaga lämpliga

åtgärder i syfte att all tillverkning av hydroforer bleve underkastad lagstadgad

kontroll.

Riksförsäkringsanstalten har därefter i skrivelse den 31 oktober 1941 framhållit,

att förekomsten i lagen av 6 a § •— vilket stadgande till skillnad från

övriga bestämmelser i arbetarskyddslagen icke vore beträffande sin tillämpning

begränsat till nämnda lags tillämpningsområde utan ägde allmän giltighet

— otvivelaktigt varit till nytta. Med hänvisning till dess förefintlighet

hade det varit lättare än det säkerligen eljest skulle ha varit att vinna tillverkares

och försäljares förståelse och medverkan för tillgodoseende av skyddsintressena.

En avsevärd brist måste det emellertid anses utgöra, att stadgandet

ej på något sätt vore förbundet med straffansvar. Anstalten har

vidare anfört:

I fråga örn försäljning av oskyddade eller eljest ur skyddssynpunkt på

otillfredsställande sätt utförda maskiner och redskap till arbetsställen, varå

arbetarskyddslagen äger tillämpning, föreligger den risken, att maskinens

eller redskapets användning kan komma att av yrkesinspektör förbjudas med

stöd av 38 § i lagen. Vetskapen härom torde säkerligen verka återhållande på

mindre nogräknade tillverkare och försäljare, och i varje fall äger yrkesinspektionen

möjlighet att på denna väg beivra bristande iakttagande av stadgandet.

Härvid måste emellertid förbudsförfarandet riktas mot de enskilda arbetsgivare

i olika delar av landet, som inköpt maskinen eller redskapet, medan däremot

själva »källan» till försummelserna — tillverkaren eller försäljaren — är rättsligen

oåtkomlig. "Detta kan näppeligen anses tillfredsställande.

Eörsäljes maskin eller redskap, som ej uppfyller erforderliga säkerhetskrav,

för användning under sådana förhållanden, att arbetarskyddslagen icke

är tillämplig därå, äger ej yrkesinspektionen —- och ej heller, såvitt anstalten

kan finna, något annat samhällets organ — någon möjlighet att ingripa till

rättelse härav.

Denna bristande möjlighet att beivra underlåtenhet att efterleva stadgandet

har också utnyttjats av tillverkare och försäljare av maskiner och redskap

på sådant sätt, att maskinen eller redskapet saluförts i två utföranden, varav

endast det ena motsvarat yrkesinspektionens fordringar i skyddshänseende.

Så har en tillverkare av hydroforer fört i marknaden en typ, som i fråga

om utförandet godkänts av yrkesinspektionen, och en annan typ, som

icke kunnat godkännas. Beträffande sistnämnda typ har han å ett tryckt

katalogblad meddelat följande: »Gamla utförandet. Dessa hydroforer få icke

användas å platser, där arbetarskyddslagen äger tillämpning.» Ett annat fall

gäller en försäljare av en vedkapsåg, vilken levererar denna i två olika utföranden

i fråga örn skyddsutrustningen, ett utförande som är godtagbart ur

skyddssynpunkt och ett annat som måste anses mycket otillfredsställande.

Det förstnämnda benämnes av försäljaren »yrkesskydd», det senare »vanligt

skydd». Härom meddelar försäljaren i ett tryckt katalogblad: »Yrkesskydd

är sådant som yrkesinspektionen fordrar där anställd personal arbetar. Detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 20.

inbegriper utökat skydd runt omkring klingan, se bild 2, samt skydd omkring

spindeln och remskivan och dessutom en spak som fasthåller veden. Vanligt

skydd inbegriper skydd vid klingan som bild 1 visar. Detta är tillräckligt

vid mindre vedgårdar, lantbruk etc. där egen arbetskraft användes.»

Att sådana förhållanden kunna uppstå, som här skildrats, måste anses högst

otillfredsställande. Särskilt måste det te sig så för alla tillverkare och försäljare,

som lojalt ställa sig gällande stadgande till efterrättelse, varom också

den av Sveriges standardiseringskommission gjorda framställningen vittnar.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig anse det vara ett angeläget önskemål

att söka skapa möjlighet för att på ett effektivt sätt genomföra tillämpningen av

6 a §. Efter närmare övervägande av denna fråga har anstalten för sin del

funnit, att spörsmålet lämpligen skulle kunna lösas genom att ett förfarande

motsvarande det, som enligt 38 § 1 mom. kommer till användning gentemot

tredskande arbetsgivare, tillämpades i fråga örn tillverkare och försäljare av

maskiner eller redskap. En tillverkare eller försäljare av viss maskin eller

visst redskap borde sålunda, sedan han blivit hörd, kunna förbjudas att efter

utsatt skälig tid försälja föremålet utan att det vore försett med föreskrivna

skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande säkerhet mot olycksfall.

Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens chefsmyndighet,

som därvid skulle ha att i detalj angiva vilka åtgärder som erfordrades

för att föremålet skulle kunna godkännas ur skyddssynpunkt. Vore

synnerlig fara för handen borde chefsmyndigheten äga meddela dylikt förbud

att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda

förordnades. Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse

skulle medföra straffansvar.

I samband med införandet av detta förfarande borde enligt anstaltens

mening stadgandet i 6 a § erhålla en mera allmän avfattning, så att det bomme

att avse tekniska anordningar över huvud taget och detta vare sig den med

anordningens användande förbundna faran innebure risk för uppkomsten av

olycksfall eller ohälsa, I anslutning till nuvarande lydelsen skulle stadgandet

i detta syfte enligt anstalten förslagsvis kunna givas följande avfattning:

Tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar

äro pliktiga tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga

skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall

och ohälsa.

Riksförsäkringsanstalten framhåller i sin skrivelse tillika, att viss förstärkning

av arbetarskyddsbyråns inom anstalten arbetskrafter vore påkallad, därest

de föreslagna lagändringarna genomfördes. Nämnda spörsmål torde böra behandlas

i samband med anmälan av riksförsäkringsanstaltens anslagsäskanden

för nästkommande budgetår och upptages därför icke i detta sammanhang.

Yttranden.

över riksförsäkringsanstaltens förslag ha yttranden avgivits av kommerskollegium,

Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige, statskontoret och 1938 års arbetarskyddskommitté.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kommerskollegium har i sin tur inhämtat yttrande från Sveriges maskinindustriförening.

Statskontoret yttrar sig endast över den föreslagna förstärkningen av riksförsäkringsanstaltens

arbetskrafter. I samtliga övriga yttranden tillstyrkes den

föreslagna ändringen av arbetarskyddslagens 6 a §. Beträffande detaljutformningen

hava dock vissa erinringar framställts.

Sveriges maskinindustriförening omnämner, att en utredning, som föreningen

företagit bland sina medlemmar, givit belägg för att tillverkare, vilka lojalt

följt gällande bestämmelser, icke kunnat hävda sig i konkurrensen med företag,

som varit mindre nogräknade. Föreningen framhåller vidare önskvärdheten

av att ett intimt samarbete etableras mellan den granskande myndigheten

och industriens representanter.

Kommerskollegium anför:

Stadgandet att maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar

skola vid leverans vara försedda med nödiga skyddsanordningar synes icke

böra avse sådana anordningar som bättre och effektivare kunna anbringas på

arbetsplatsen, där hänsyn ofta måste tagas till särskilda lokala förhållanden.

Detta är t. ex. fallet, örn en maskin icke är direktkopplad till drivmaskinen

utan drivkraften skall överföras medelst rem, kedja, rep etc. Förhållandena

äro enahanda beträffande anordningar för bortförande av damm, spån, gaser

och liknande genom rörledningar. — Vidare bör vid leverans av maskiner efter

ritning av beställaren eller efter beställarens särskilda önskan på beställaren

ankomma att taga ansvar för skyddsanordningarna. I sådana fall synes vid

köpeavtalets ingående tillverkaren eller säljaren böra fästa köparens uppmärksamhet

på att det på den senare ankomme att tillse att erforderliga

skyddsanordningar bliva anbringade. — Ej sällan förekommer det, att använda

maskiner försäljas direkt från en industrianläggning i vad man kallar

»befintligt skick». Uppmärksamheten synes därför även böra riktas på huru

i dylika fall skall förfaras i avseende å skyldighet att anbringa nödiga skyddsanordningar.

— Kommerskollegium förutsätter även, att ett nära samarbete

kommer att äga rum mellan yrkesinspektionens chefsmyndighet och olika tillverkare

av maskiner etc., så att från början innebörden av begreppet »nödiga

skyddsanordningar» blir fullt klarlagt för att förhindra att uttrycket gives

olika tolkning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anföra i

gemensamt yttrande:

Organisationerna hysa visserligen den principiella uppfattningen, att avgörande

resultat på arbetarskyddets område icke kunna vinnas genom nya

förbudsbestämmelser utan anse, att den väsentligaste förutsättningen för en

effektivisering av arbetarskyddet är en på frivillighetens grund åstadkommen

samverkan på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och arbetare. I föreliggande

fall tala dock onekligen vissa skäl för en lagstiftningsåtgärd. Därigenom

skulle arbetarskyddet måhända i viss mån effektiviseras, samtidigt som lojala

maskintillverkare och maskinförsäljare icke såsom nu skei'' skulle missgynnas

i konkurrensen med mindre nogräknade företagare, vilka underlåta att utföra

föreskrivna skyddsanordningar. — De betänkligheter, som tidigare från vissa

håll uttalats mot förbud för tillverkning och försäljning av maskiner utan

skyddsanordningar, hava huvudsakligen tagit sikte på de olägenheter, som

ett allmänt genomförande av dylika förbud skulle vålla den internationella

maskinhandeln. Organisationerna förutsätta emellertid att från tillverkningsoch

försäljningsförbud undantagas maskiner, som avses för export. Det kan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majris proposition nr 20.

nämligen väl hända, att skyddsanordningar, som här i landet föreskrivas för

en viss maskin, icke anses nödvändiga eller ens lämpliga i det land, till vilket

maskinen exporteras. — Vid leverans av maskiner, som utföras efter beställarens

egna ritningar, bör denne rimligtvis vara närmare än tillverkaren att

svara för maskinernas förseende med behöriga skyddsanordningar. Föreläggande

mot tillverkaren bör därför icke ifrågakomma beträffande nu avsedda

maskiner. Ej heller bör tillverkaren bära ansvaret för avsaknaden av

sådana anordningar, som av kostnadsskäl eller eljest lämpligen böra utföras

på den arbetsplats, där maskinen skall användas. — Den befogenhet att meddela

förelägganden, som genom den föreslagna lagändringen skulle komma

att läggas i yrkesinspektionens hand, måste självfallet utövas med varsamhet,

så att icke onödiga svårigheter beredas industrin. I sådant hänseende må

särskilt framhållas vikten av ett gott samarbete mellan yrkesinspektionen och

maskintillverkarna. Förbud mot tillverkning av maskiner, som icke försetts

med skyddsanordningar, bör sålunda icke meddelas utan att den sakkunskap,

som finnes bland tillverkarna, fått tillfälle att göra sin röst hörd. Av största

vikt för maskintillverkarna är även att yrkesinspektionen vid meddelande av

förbud i detalj angiver vilka åtgärder som erfordras för att en maskin skall

kunna godkännas ur skyddssynpunkt. — Organisationerna önska betona betydelsen

av att här ifrågakommande ärenden bliva föremål för en sakkunnig

och snabb handläggning.

Landsorganisationen i Sverige framhåller:

Avsaknaden av straffsanktion för bestämmelsen i arbetarskyddslagens 6 a §

har framstått som en påtaglig brist, särskilt som Kungl. Majlis rätt att med

stöd av 7 och 52 §§ samma lag utfärda med straffpåföljd förbunden speciallagstiftning

icke tagits i bruk i den omfattning, som vore önskvärd och av

1937 års arbetarskyddskommitté förutsattes. — Landsorganisationen vill för

sin del livligt tillstyrka det remitterade förslaget, med vilket man undgår de

tekniska svårigheterna för införande av en direkt till bestämmelsen i 6 a §

knuten straffsanktion men likväl erhåller så långt möjligt tillfredsställande

garantier för bestämmelsens iakttagande. Självfallet blir effektiviteten av

den föreslagna anordningen i väsentlig mån beroende av omfattningen av den

kontroll, som från yrkesinspektionens sida kan utövas över bestämmelsens

efterlevnad. — Landsorganisationen förutsätter, att en kriminalisering av

föreslaget innehåll icke kommer att medföra någon överflyttning på tillverkare

eller försäljare av arbetsgivarnas skadeståndsansvar i förhållande till

arbetarna.

1938 års arbetarskyddskommitté upplyser, att frågan örn maskintillverkares

och -försäljares skyldighet att tillse, att maskiner och redskap före leverans

äro försedda med erforderliga skyddsanordningar, varit föremål för kommitténs

övervägande. Kommittén hade därvid funnit det ur arbetarskyddssynpunkt

angeläget, att en sådan lagstiftningsåtgärd vidtoges, att möjlighet bereddes

att på ett effektivt sätt genomföra stadgandets tillämpning. I likhet

med riksförsäkringsanstalten hade kommittén ansett, att stadgandet borde

omfatta även andra tekniska anordningar än maskiner och redskap samt utsträckas

att gälla jämväl skydd mot ohälsa. Med hänsyn till den stora betydelse,

som stadgandet i 6 a § i lagen hade i skyddstekniskt hänseende, hade

kommittén vidare funnit, att detsamma borde äga tillämpning icke endast å

tillverkare och försäljare av maskiner, redskap eller andra tekniska anord
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningar utan även å uthyrare, installatörer och importörer av dylika anordningar.

En sådan komplettering av stadgandet ansåge kommittén därför böra

komma till stånd. Kommittén säger sig därjämte också ha ifrågasatt, om

icke till stadgandet i 6 a § i lagen borde fogas orden »ångpannor eller andra

kärl under tryck», enär man i allmänhet ej kunde förutsätta, att tillverkare,

försäljare, uthyrare och än mindre beställare av ångpanna eller annat tryckkärl

tolkade uttrycken redskap eller tekniska anordningar på sådant sätt, att

däri inbegrepes även dylika tryckkärl. Under åberopande av det anförda tillstyrker

kommittén riksförsäkringsanstaltens förslag under förutsättning likväl,

att den övervakande myndigheten erhölle erforderlig, väl kvalificerad personal

för fullgörande av det uppdrag, som skulle bliva en följd av förslagets

genomförande, samt hemställer att förslaget måtte med beaktande av vad kommittén

framhållit upptagas till behandling oberoende av kommitténs ställningstagande

till andra ärendet närstående frågor.

Hemställan av 1943 års riksdag.

I två vid 1943 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 184 och II: 77)

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag

örn ändring av arbetarskyddslagen och förstärkning av arbetskrafterna

på riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som framlagts i anstaltens skrivelse den 31 oktober 1941.

Andra lagutskottet, varest motionerna behandlades, framhöll (utlåtande nr

14), att den omständigheten att bestämmelsen i 6 a § arbetarskyddslagen icke

vore förenad med någon påföljd för underlåtenhet att iakttaga densamma

enligt vunnen erfarenhet av illojala företagare avsiktligt utnyttjats så, att

maskiner och redskap med otillräckliga skyddsanordningar tillverkats och

salubjudits. Detta måste enligt utskottet anses vara otillfredsställande icke

blott med hänsyn till arbetstagarnas liv och hälsa utan även ur synpunkten

att företagare, som lojalt ställde sig bestämmelsen till efterrättelse, missgynnades

i konkurrensen med mindre nogräknade företagare. Utskottet

delade därför motionärernas uppfattning, att en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna borde

genomföras. Utskottet framhöll särskilt, att den granskning från yrkesinspektionens

sida, som föranleddes av att tillverkare torde i stor utsträckning på

förhand komma att hänvända sig till yrkesinspektionen för att erhålla besked

i skyddsfrågor och därigenom försäkra sig om att en tilltänkt fabrikation uppfyllde

de krav, som kunde ställas ur skyddssynpunkt, torde med hänsyn bland

annat till intresset av enhetlighet lämpligen böra ske centralt. Vidare framhöll

utskottet vikten av ett intimt fortlöpande samarbete mellan yrkesinspektionen

och representanter för industrien och handeln. Utskottet —- som ansåg

sig sakna befogenhet att upptaga till bedömande, huruvida genomförandet

av lagförslaget skulle medföra behov av förstärkning av riksförsäkringsanstaltens

arbetskrafter och örn en dylik förstärkning borde företagas under nuvarande

statsfinansiella läge — hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit uttala, att behov förelåge av lagstiftning för effektivisering

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 20.

av bestämmelsen i 6a§ lagen örn arbetarskydd, och anhålla, att Kungl. Majit

ville vidtaga på grund därav erforderliga åtgärder.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (skrivelse nr 76).

I samband med den revision av arbetarskyddslagen, som genomfördes år Departement»

1938, infördes i lagen såsom 6 a § en bestämmelse, enligt vilken tillverkare CÄe^en

och försäljare av maskiner eller redskap ålades tillse, att dessa vid leverans

vore försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjöde betryggande

säkerhet mot olycksfall. Samtidigt övervägdes, huruvida nämnda

stadgande borde förbindas med en ansvarsbestämmelse, därvid man emellertid

stannade för att så icke lämpligen borde ske.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen har förekomsten av nämnda bestämmelse

i arbetarskyddslagen varit till nytta. Emellertid har avsaknaden

av straffsanktion medfört större olägenhet än man vid stadgandets tillkomst

ansåg sig ha anledning räkna med. Såvitt avser maskiner, som skola komma

till användning å arbetsplatser, vilka äro föremål för yrkesinspektionens tillsyn,

bereda visserligen bestämmelserna i 38 § arbetarskyddslagen indirekt

viss möjlighet att stävja utbjudande i handeln av maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar. Jämlikt nämnda paragraf kan nämligen yrkesinspektör

eller bergmästare vid äventyr av straff förbjuda användningen av dylik

maskin, varigenom tillverkares möjligheter att kunna försälja densamma

bliva relativt begränsade. Såsom av riksförsäkringsanstaltens framställning

och remissyttrandena framgår utnyttjas emellertid den omständigheten att

38 § arbetarskyddslagen icke har lika stor räckvidd som 6 a §, vilken gäller

jämväl vid leverans för användning annorstädes än å arbetsplats, varå

lagen i övrigt äger tillämpning. Då maskiner utan erforderliga skyddsanordningar

kunna hållas i förmånligare prisläge än likartade maskiner

med skyddsanordningar, blir den tillverkare eller försäljare, som ställer

sig stadgandet i 6 a § arbetarskyddslagen till efterrättelse, ogynnsamt ställd

i förhållande till illojala företagare. Vid en av Sveriges maskinindustriförening

företagen utredning har belägg erhållits för att lojala tillverkare icke

kunnat hävda sig i konkurrensen med mindre nogräknade företagare. En

sådan konsekvens av lagen är uppenbarligen otillfredsställande.

Det av riksförsäkringsanstalten framlagda förslaget till ändring härutinnan

går ut på att få till stånd ett förfarande motsvarande nyss omförmälda förbudsförfarande

enligt 38 § arbetarskyddslagen. Enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle en tillverkare eller försäljare av viss maskin eller visst redskap

eller annan teknisk anordning kunna, sedan han blivit i saken hörd, förbjudas

att efter utsatt skälig tid försälja föremålet i fråga utan att det vore försett

med föreskrivna skyddsanordningar eller eljest erbjöde betryggande säkerhet

mot olycksfall och ohälsa. Sådant förbud skulle få meddelas allenast av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, som därvid skulle ha att i detalj avgöra, vilka

åtgärder som erfordrades för att föremålet skulle kunna godkännas ur skyddssynpunkt.

Underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse skulle

medföra straffansvar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Rmsförsäkringsanstaltens förslag, mot vilket någon erinran i princip ej

framförts i remissyttrandena, synes mig kunna i huvudsak godtagas. Ett par

spörsmål, på vilka uppmärksamheten fästs i remissyttrandena, böra emellertid

upptagas till närmare skärskådande.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 a § arbetarskyddslagen är icke försedd

med några begränsningar och gäller alltså undantagslöst. Skyldighet att utöva

den i lagrummet omförmälda tinnen kan emellertid icke rimligen åvila

tillverkare eller försäljare under alla förhållanden. I ett annat stadgande i

arbetarskyddslagen, nämligen 7 § 2 morn., lämnas möjlighet att, därest användande

av visst slag av maskin eller redskap i särskild ordning förbjudits,

jämväl föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må

till annan överlåtas eller upplåtas till begagnade. Undantagna från sådant

förbud äro emellertid de fall da antingen sådan åtgärd skall vidtagas med

föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller föremålet

uteslutande skall komma till användning, som ej avses med förbudet.

I förarbetena till lagrummet ha såsom exempel på fall där dessa undantagsbestämmelser

kunna bliva tillämpliga framhållits, beträffande det förra av de

båda alternativen att skyddsanordningar lämpligen anbringas på arbetsplatsen

eller att maskinen nedskrotas och beträffande det senare alternativet

att maskin säljes för export eller för demonstration vid undervisning.

I ett par remissyttranden har framhållits, att fall sådana som de nyss angivna

kräva särskilt beaktande. Med dessa fall ha därjämte likställts leveranser

av maskiner i befintligt skick eller tillverkning efter ritning av beställaren

eller eljest efter dennes särskilda önskan.

Vad angår försäljning av maskiner i befintligt skick bör i sådant fall kunna

förutsättas, att maskinerna, vilka redan varit i bruk, äro nöjaktigt utrustade

i skyddshänseende. Skulle emellertid så undantagsvis icke vara fallet, synes

någon anledning till undantag från den allmänna regeln, att försäljaren har att

svara för erforderliga skyddsanordningar, icke föreligga.

Därest undantag från tillverkares och försäljares tillsynsskyldighet stadgades

i fråga örn leveranser efter beställarens önskemål, skulle ett sådant

stadgande lätt kunna tänkas leda till, att tillverkare och försäljare sökte

genomgående så gestalta avtalsförhållandet med beställaren, att de bleve fritagna

från den skyldighet, som eljest åvilade dem. En allmän undantagsregel

av denna karaktär inger därför betänkligheter.

Beträffande övriga här förut omnämnda exempel på fall där undantag från

tillverkares och försäljares tillsynsskyldighet satts i fråga kunna sådana

undantag tänkas åvägabringade antingen på så sätt att det nuvarande stadgandet

i 6 a § begränsas att icke gälla i vissa angivna fall eller så att yrkesftispektionens

chefsmyndighet tager hänsyn till dylika fall, då meddelande

av förbud att leverera maskin eller redskap ifrågasättes. Till förmån för det

förra alternativet talar den omständigheten att stadgandet örn tillverkares och

försäljares tillsynsskyldighet eljest blir mera omfattande än vad som strängt

taget är avsett. Å andra sidan torde den nuvarande generella avfattningen

av 6 a § icke ha medfört någon olägenhet. Därtill kommer risken av att illojala

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 20.

företagare söka med stöd av ett sådant undantagsstadgande vältra över ansvaret

för att skyddsanordningar finnas å arbetsplatsen. Med hänsyn till

att förbud regelmässigt icke är avsett att meddelas annat än efter leverantörens

hörande samt att förbudsförfarandet skall handhavas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet kan förutsättas att förbud icke kommer att meddelas

schablonmässigt utan först efter nogrann prövning av de föreliggande omständigheterna

och med möjlighet till dispens för viss leverans, som eljest

skulle falla under meddelat förbud. Det synes med hänsyn härtill lämpligast,

att chefsmyndigheten får i varje särskilt fall pröva, huruvida omständigheterna

äro sådana, att förbud icke bör träffa tillverkaren eller försäljaren.

Då någon tids erfarenhet av stadgandets tillämpning vunnits, synes yrkesinspektionens

chefsmyndighet böra utarbeta och befordra till trycket en vägledning

för leverantörerna i fråga örn den praktiska tillämpningen i olika avseenden

av ifrågavarande stadgande.

Av 1938 års arbetarskyddskommitté har föreslagits, att stadgandet i 6 a §

och det därtill knutna förbudsförfarandet skola tillämpas icke endast å tillverkare

och försäljare utan även å uthyrare, installatörer och importörer.

Omnämnandet särskilt av importörer synes äga direkt betydelse allenast för de

antagligen sällsynta fall då någon importerar en maskin för användning i egen

rörelse, å vilken arbetarskyddslagen ej är tillämplig. Yad installatörerna angår

torde dessa, där de ej äro anställda hos arbetsgivaren, merendels utgöras

av personal från tillverkaren och i varje fall icke hava sådan självständig ställning,

att ansvar i nu ifrågavarande hänseende skäligen bör avkrävas dem.

Däremot synas personer, vilka upplåta maskiner till begagnande, böra jämställas

med tillverkare och försäljare.

På grundval av riksförsäkringsanstaltens framställning och i anslutning

till vad förut anförts har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag

örn ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

I departementsförslaget har till en början 6 a § föreslagits erhålla den

ändrade lydelsen att tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan

teknisk anordning ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande,

skola tillse, att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall

och ohälsa. Det torde icke vara erforderligt att, såsom 1938 års arbetarskyddskommitté

ifrågasatt, särskilt omnämna ångpannor och andra kärl under tryck,

vilka uppenbarligen inbegripas under uttrycket tekniska anordningar.

Då det föreslagna förbudsförfarandet systematiskt bör inplaceras bland

stadgandena under rubriken Om tillsyn å lagens efterlevnad m. m. men det

icke lämpligen kan inarbetas i någon nu befintlig paragraf, föreslås införande

efter 38 § i lagen av en ny paragraf, betecknad 38 a §.

För att yrkesinspektionens chefsmyndighet skall äga meddela det avsedda

förbudet kräves enligt den föreslagna 38 a §, att förbudet prövas nödigt till

förebyggande av att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, som av

tillverkare eller försäljare överlåtes eller som upplåtes till begagnande, av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lämnas utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.

Förbudet skall vidare avse att förebygga, att maskinen, redskapet eller den

tekniska anordningen kommer till användning inom riket utan att det förefintliga

missförhållandet avhjälpts, varmed från tillämpning av stadgandet

uteslutes exempelvis försäljningen av maskiner för nedskrotning eller export.

Förbudet meddelas på anmälan av yrkesinspektör eller bergmästare eller där

förhållandet eljest kommer till chefsmyndighetens kännedom och efter det

yttrande av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren inhämtats. Innebörden

av förbudet är, att den, mot vilken detsamma riktas, icke äger avlämna maskinen,

redskapet eller den tekniska anordningen innan med nämnda föremål

vidtagits de åtgärder, som chefsmyndigheten finner erforderliga.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att interimistiskt förbud, som omedelbart

trädde i kraft, skulle få meddelas, då synnerlig fara vore för handen.

Stadgandet har upptagits i departementsförslaget med den jämkningen, att

orden synnerlig fara utbytts mot synnerliga skäl. Såsom exempel på fall då

anledning att meddela interimsförbud kan föreligga må nämnas, att utländsk

firma försäljer maskiner genom representant här i landet men byter representant

varje gång firmans försäljning träffas av förbud; i sådant fall föreligger,

därest möjlighet ej finnes att meddela interimsförbud, intresse för firman att

genom överklagande draga ut på tiden för förbudets ikraftträdande. Vidare

har, i analogi med vad som gäller enligt 38 § 2 morn., i 38 a § möjliggjorts för

chefsmyndigheten att genom polisens bemedling få förbudets upprätthållande

säkerställt.

Slutligen upptager departementsförslaget en ändring i 45 § första stycket,

enligt vilken underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud till efterrättelse medför

samma straffansvar, som är stadgat för överträdelse av övriga i lagrummet

omnämnda förbud.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd

skall införas en ny paragraf, betecknad 38 a §, dels ock att 6 a § och 45 § första

stycket samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

6 a §.

Tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning

ävensom den, vilken upplåter sådant föremål till begagnande, skola tillse,

att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa.

38 a §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att maskin, redskap eller annan

teknisk anordning, som av tillverkare eller försäljare överlåtes eller som upplåtes

till begagnande, avlämnas utan att erbjuda betryggande säkerhet mot

olycksfall och ohälsa samt därefter kommer till användning inom riket utan att

missförhållandet avhjälpts, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet att, på anmälan

av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer

till chefsmyndighetens kännedom, efter det tillverkarens, försäljarens eller

upplåtarens yttrande inhämtats, skriftligen förbjuda denne att avlämna föremålet,

innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten

finner erforderliga. Örn synnerliga skäl därtill äro, må chefsmyndigheten,

utan att avbida föreskrivet yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft

omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom,

där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på bekostnad

av tillverkare, försäljare eller upplåtare vidtaga nödig anordning till säkerställande

av förbudets upprätthållande.

45 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats

med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket, 38 § 2 eller 3 mom. eller

38 a §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Gftllaude lydelse se SFS 1938: 212.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

den 30 december 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 23 december 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maji Konungen i statsrådet den 10

december 1943, hade Kungl. Maj:! förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet

J. M. Wahlbäck.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 30 december

1943 avgivna utlåtande över det den 10 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar — jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 20.

749 42 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1944:150 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m., jämte i ämnet väckta motion s. 13 i texten
  2. 2LU 1944:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1912 s. 1 i texten