Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24-, 26 och 31 regeringsformen m. m

1944-04-14 · 42 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 39 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:246, Med förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24-, 26 och 31 regeringsformen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

1

]Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1

samt §§ 24-, 26 och 31 regeringsformen m. m.; given

Stockholms slott den 14 april 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogade förslag till ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1

samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen ävensom till övergångsstadgande.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 246.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Förslag

till

ändrad lydelse av 8 17 moni. 1, §§ 18 och 20, § 22 morn. 1 samt $§ 2d

26 och 31 regeringsformen.

(Nuvarande lydelse)

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall

uppdragas minst tolv av Honom utnämnda

lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva

dem, som uti domareämbeten må nyttjas,

samt i sådana värv ådagalagt insikt,

erfarenhet och redlighet. De kallas

justitieråd och utgöra Konungens

högsta domstol. Deras antal md ej

ökas utöver tolv, så vida ej Konungen

och riksdagen, i den ordning 87 § 1

mom. stadgar, besluta, att högsta

domstolen skall på avdelningar arbeta;

och varde, i sådant fall, såväl

justitierådens antal med iakttagande

av vad ovan är sagt som ärendenas

fördelning mellan avdelningarna i

samma ordning bestämda.

§ 18.

l:o. Regeringsrätten tillkommer det

även att, i mål av beskaffenhet att

kunna tillhöra dess slutliga prövning,

upptaga och avgöra alla ansökningar,

att Konungen må bryta dom åter,

som vunnit laga kraft, eller återställa

laga tid, som försuten är. Alla övriga

sådana ansökningar skola av högsta

domstolen avgöras.

2:o. Högsta domstolen äger ock prö
-

(Föreslagen lydelse)

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall

uppdragas minst tolv av Honom utnämnda

lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva

dem, som uti domareämbeten må

nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt

insikt, erfarenhet och redlighet. De

kallas justitieråd och utgöra Konungens

högsta domstol.

Närmare bestämmelser örn högsta

domstolens sammansättning och

tjänstgöring meddelas i särskild lag,

stiftad av Konungen och riksdagen

samfällt i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det

även att, i mål av beskaffenhet att

kunna tillhöra dess eller kammarrättens

slutliga prövning, upptaga och

avgöra alla ansökningar, att Konungen

må bryta dom åter, som vunnit

laga kraft, eller återställa laga tid,

som försuten är. Alla övriga sådana

ansökningar skola av högsta domstolen

avgöras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

3

(Nuvarande lydelse)

va och avgöra ansökan om tillstånd

av Konungen att fullfölja talan i mål,

som enligt lag icke utan sådant tillstånd

må dragas under Konungens

prövning.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna

dragas under Konungens prövning,

skola uti högsta domstolen företagas

och avgöras. Tvenne militärpersoner

av högre grad, dem Konungen

härtill utser och förordnar, böra

med domare jäv och ansvar, och

utan särskilt arvode, sådana mål i

högsta domstolen övervara och däröver

rösta, dock må domarenas antal

icke överstiga åtta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna

ringare mål prövas och avgöras av

fem ledamöter, så ock av fyra, där

alla fyra äro örn slutet ense. Över

viktigare saker skola minst sju döma.

Ej må flera än åtta ledamöter på en

gång i prövningen av något mål deltaga,

där ej för vissa fall annorledes

förordnas i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar. I samma ordning bestämmes,

huru många av domstolens ledamöter

skola deltaga i prövning av ansökan,

varom i 18 § 2 mom. förmäles.

(Föreslagen lydelse)

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna

dragas under Konungens prövning,

skola uti högsta domstolen företagas

och avgöras. Konungen utser

och förordnar tre militärpersoner av

högre grad att med domare jäv och

ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas,

sådana mål i högsta domstolen

övervara och däröver rösta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna

mål prövas och avgöras av fem justitieråd.

Då i högsta domstolen till

prövning och avgörande förekommer

mål, varom i 20 § stadgas, böra tilllika

två av de militärpersoner, dem

Konungen härtill utsett, hava såte i

domstolen. Ej må flera än sju domare

på en gång i prövningen av något

mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes

förordnas i den ordning 87

§ 1 mom. stadgar. I samma ordning

bestämmes domarnas antal vid behandling

av fråga, huruvida talan i

mål, som fullföljes till högsta domstolen,

må komma under dess prövning,

där enligt lag särskilt tillstånd

därtill erfordras, så ock av ansökan,

varmed högsta domstolen enligt 26 §

har att taga befattning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 24. § 24.

Uti Konungens nedre justitierevision

skola justitieärendena beredas

till föredragning och avgörande i

högsta domstolen.

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar därom höre Konungen

dock regeringsrätten, beträffande

mål av beskaffenhet att kunna

tillhöra dess slutliga prövning,

men i andra mål högsta domstolen;

och fatte Konungen Sina beslut uti

statsrådet. På den brottslige skall sedermera

ankomma att emottaga den

nåd, Konungen honom förunnat, eller

undergå det straff, vartill han blivit

dömd.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge

där bosatta och i stadens allmänna

angelägenheter röstberättigade män

och kvinnor föreslå tre behörige personer.

Varje röstberättigad äger en

röst. Bland de föreslagne utnämner

Konungen en till borgmästare. På

samma sått förhålles med rådmansoch

magistratssekreteraresysslorna i

Stockholm.

Närmare bestämmelser om val för

5iu sagts, meddelas genom särskild,

stiftad lag.

Uti Konungens nedre justitierevision

skola justitieärendena beredas till

prövning och avgörande i högsta domstolen.

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar därom höre

Konungen dock regeringsrätten, beträffande

mål av beskaffenhet att

kunna tillhöra dess eller kammarrättens

slutliga prövning, men i andra

mål högsta domstolen; och fatte

Konungen Sina beslut uti statsrådet.

På den brottslige skall sedermera ankomma

att emottaga den nåd,

Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit

dömd.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge

där bosatta och i stadens allmänna

angelägenheter röstberättigade män

och kvinnor föreslå tre behörige personer.

Varje röstberättigad äger en

röst. Till tjänst som lagfaren rådman

i stad äge staden föreslå tre behörige

personer. Bland de sålunda föreslagne

utnämner Konungen en till innehavare

av den ifrågavarande tjänsten.

upprättande av förslag till de tjänster,

av Konungen och riksdagen samfällt

Övergångsstadgande.

Bestämmelserna i 18 § 2 mom.

samt 22 § 1 mom. i vad sistnämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

5

(Föreslagen lydelse)

moment avser ansökan, varom i 18 §

2 mom. förmäles, skola i deras äldre

lydelse fortfarande gälla intill dess,

enligt vad därom i allmän lag stadgas,

den nya rättegångsbalken skall

lända till efterrättelse. I fråga örn

mål, som enligt nyssnämnda lag skola

behandlas jämlikt äldre lag, skola

ock därefter 18 § 2 mom. samt, i

nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras

äldre lydelse äga tillämpning.

De nya bestämmelserna i 31 § skola

ej äga tillämpning, där före ikraftträdandet

åtgärd för återbesättande

av rådmanstjänst eller av tjänst såsom

magistratssekreterare i Stockholm

vidtagits.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga örn

grundlagsändringar i anledning av processreformen samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 17 mars 1944 har processlagberedningen överlämnat

betänkande med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken m. m.

jämte tillhörande motiv och bilagor (SOU 1944:9, 10). Därvid har även

framlagts utkast till ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen.

Vid betänkandet har fogats ett yttrande av processlagberedningens

rådgivande nämnd, vari nämndens ledamöter uttala, att de, även örn på enstaka

punkter olika meningar framförts, i allt väsentligt anslöte sig till de

lagförslag, som framlades av beredningen. Ledamöterna av nämnden ledamoten

av riksdagens andra kammare G. Persson i Falla, borgmästaren J.

Laurin och häradshövdingen G. Lindstedt ha på vissa punkter avgivit särskilda

yttranden. Härtill återkommer jag i det följande.

Inledningsvis erinrar beredningen, att den av 1942 års riksdag antagna nya

rättegångsbalken i fråga om ikraftträdandet icke innehåller annan bestämmelse

än att Konungen med riksdagen äger förordna därom. Beredningen

framhåller, att anledningen härtill, såsom framginge av beredningens den

29 november 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk, varit

att för nya rättegångsbalkens införande förutsattes ett omfattande arbete å

olika lagstiftnings- och författningsområden. Sålunda hade olika former av

specialprocess, däribland processen i tryckfrihetsmål, icke upptagits till behandling

i nya rättegångsbalken. I beredningens tidigare betänkande hade

erinrats att, om beredningens förslag till rättegångsbalk bleve antaget, en

närmare undersökning måste ske, vilka ändringar påkallades i de författningar,

som gällde de särskilda processformerna. I det nu framlagda betänkandet

hade en sådan undersökning verkställts.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

7

Beredningen anför vidare, att vid sidan av arbetet på en anpassning till

den ny rättegångsordningen av de processuella regler, som nu gällde för

särskilda rättsområden, beredningen även haft att ingå på vissa mera fristående

lagstiftningsfrågor, som ägde samband med nya rättegångsbalken

eller eljest vore av betydelse för dennas ikraftträdande. Några av dessa

frågor folie, såsom vissa av beredningen förordade ändringar i regeringsformen

och tryckfrihetsförordningen, utom den allmänna lagstiftningens ram.

Beredningen har framhållit, att redan före nya rättegångsbalkens ikraftträdande

för att den nya rättegångsordningen då skulle kunna träda i

funktion erfordrades vidtagande av ett stort antal förberedande åtgärder,

särskilt å domstolsväsendets område. Med hänsyn till den tid, som kunde

beräknas komma att åtgå för förberedande av berörda åtgärder, utginge beredningen

från den uppfattningen, att den nya rättegångsordningen kunde

träda i tillämpning den 1 januari 1947. Stadgande härom har upptagits i det

av beredningen framlagda förslaget till lag örn införande av nya rättegångsbalken.

Jag får till en början lämna en redogörelse för de av beredningen föreslagna

ändringarna i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Det av beredningen

framlagda utkastet till grundlagsändringar torde såsom bilaga

(Bilaga A) få fogas vid statsrådsprotokollet.

Ändringar i regeringsformen.

Bestämmelser, som reglera högsta domstolens organisation och verksamhet,

äro i viss omfattning upptagna i regeringsformen. En erinran om dessa bestämmelser

har upptagits i 3 kap. 1 § nya rättegångsbalken.

Processlagberedningen framhåller, att beredningen i sitt år 1938 avgivna

betänkande med förslag till rättegångsbalk förutsatte, att en översyn av regeringsformens

stadganden i nyssnämnda avseende skulle visa sig påkallad.

I samråd med två ledamöter i högsta domstolen, vilka Kungl. Maj:t förordnat

härtill, har nu en sådan översyn verkställts. Beredningen uttalar, att de

förordade ändringarna övervägande äro av formell natur. I anslutning till

uttalanden i beredningens tidigare betänkande ha de nu gällande domförhetsreglerna

jämkats. De ganska vittgående ändringar i högsta domstolens

arbetssätt, som funnits påkallade särskilt av införandet av muntliga förhandlingar

i högsta domstolen, lia ansetts nödvändiggöra omarbetning av

nu gällande bestämmelser om högsta domstolens tjänstgöring.

Vidare uttalar beredningen, att den ståndpunkt, som statsmakterna intagit

till frågan om rådhusrätternas organisation, föranledde ändringar i vissa

nu gällande föreskrifter. I anslutning till stadgandet i 4 kap. 2 § nya rättegångsbalken,

att rådman, liksom borgmästare, skall utnämnas av Kungl.

Majit eller ett vid val tillkommet förslag, lia bestämmelser utarbetats örn

sådant val, varvid dessa sammanförts med redan tidigare meddelade bestämmelser

örn val av borgmästare. Angående den begränsning av Kungl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Maj:ts utnämningsrätt, som i dessa fall korinne att föreligga, har beredningen

ansett bestämmelser böra upptagas i § 31 regeringsformen.

Högsta domstolens sammansättning.

I § 17 mom. 1 regeringsformen stadgas, att Konungens domsrätt skall uppdragas

minst tolv av honom utnämnda lagkunniga män, vilka fullgjort vad

författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt

i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd

och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöver tolv,

såvida ej Konungen och riksdagen, i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen

stadgar, besluta, att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar;

i sådant fall skall i samma ordning bestämmas såväl justitierådens antal

med iakttagande av vad nyss sagts som ärendenas fördelning mellan avdelningarna.

Nu gällande lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar har utfärdats den 14 maj 1915 (nr 139). Enligt denna är justitierådens

antal tjugofyra.

Enligt den lydelse som § 17 regeringsformen hade i 1809 års regeringsform

skulle högsta domstolen bestå av tolv ledamöter, sex frälse och sex ofrälse.

Orden »sex frälse och sex ofrälse» uteslötos vid 1844—1845 års riksdag. Den

tidigare organisationen bibehölls i övrigt till dess genom en råd 1859—1860

års riksdag antagen grundlagsändring antalet justitieråd fastställdes till lägst

tolv och högst aderton. Med ändringen åsyftades att bereda tillfälle till en

uppdelning av domstolens tjänstgöring på avdelningar. I överensstämmelse

härmed infördes samtidigt i § 17 stadgande om att antalet icke finge ökas

utöver tolv, såvida ej Konungen och ständerna i den i § 87 stadgade ordning

beslutade, att domstolen skulle arbeta på avdelningar; i sådlant fall skulle

justitierådens antal inom de i grundlagen bestämda gränserna bestämmas i

samma ordning. Uti den stadga, som i anslutning till grundlagsändringen utfärdades

den 23 oktober 1860, föreskrevs, att högsta domstolen skulle arbeta

på två avdelningar samt att antalet justitieråd skulle vara sexton. Genom lag

den 26 mars 1897 bestämdes antalet till aderton; i samband härmed utvidgades

högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Enligt en samma

år antagen grundlagsändring höjdes det i § 17 angivna högsta antalet från

aderton till tjugoett.

Frågan örn behovet av förstärkning av högsta domstolens arbetskrafter

upptogs ånyo redan vid 1905 års riksdag. Genom lag den 20 juni 1905 bestämdes,

att högsta domstolen intill 1908 års utgång skulle bestå av tjugoett

justitieråd; därefter skulle antalet, i den mån sådant på grund av inträffade

ledigheter kunde ske, nedbringas till aderton. Så länge det högre antalet bibehölles,

skulle i viss omfattning domstolen arbeta på tre avdelningar.

Redan före tidpunkten för det i 1905 års stadga föreskrivna nedbringandet

av högsta domstolens ledamotsantal till aderton upptogs ånyo, i samband med

frågan örn inrättandet av en högsta förvaltningsdomstol, även frågan örn

högsta domstolens organisation. De bestämmelser, som avse högsta domstolen,

upptogos genom de år 1909 genomförda grundlagsändringarna i ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

9

första moment av § 17 regeringsformen, medan bestämmelserna örn regeringsrätten

erhöllo plats i andra momentet. Vad angår högsta domstolen uteslöts

samtidigt ur grundlagen bestämmelsen om ett högsta antal justitieråd; däremot

bibehölls för en utökning av antalet utöver tolv det redan tidigare gällande

villkoret, att högsta domstolen skulle arbeta på avdelningar. Vidare

intogos i §§ 21 och 87 bestämmelser örn överflyttning av laggranskningen

till lagrådet; enligt § 21 skola i lagrådet tjänstgöra tre justitieråd. I anslutning

till dessa grundlagsändringar utökades genom lagen den 26 maj 1909

antalet justitieråd till tjugofyra.

De sålunda vidtagna åtgärderna visade sig emellertid även de otillräckliga

för att motverka en allt större arbelsbalans i högsta domstolen. Ur synpunkten

av rättsskipningens allmänna intressen framkommo samtidigt starka betänkligheter

mot en ytterligare utökning av högsta domstolens ledamotsantal.

Den begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som visat sig nödvändig,

har sedan dess i huvudsak åvägabragts genom inskränkningar i fullföljdsrätten.

Sålunda infördes genom 1915 års lagstiftning i 30 kap. äldre rättegångsbalken

bestämmelser om summa revisibilis och andra begränsningar av

fullföljdsrätten. Med undantag för en kortare tid, då högsta domstolen utgjordes

av tjugoåtta justitieråd, har det 1909 fastställda antalet kunnat bibehållas.

Även de fullföljdsregler, som upplagas i nya rättegångsbalken, bygga på

väsentligen samma grundsatser som 1915 års lagstiftning. För att ett till

högsta domstolen fullföljt mål skall komma under dess prövning fordras i

allmänhet särskilt tillstånd. Vid den förberedande prövning, som målet sålunda

undergår, består högsta domstolen av tre ledamöter. För ifrågiavarande

bestämmelsers innebörd och närmare motivering må här endast hänvisas

till det av första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag avgivna yttrandet

över propositionen angående nya rättegångsbalken (utlåt, nr 2, s.

81—84).

Beredningen anför följande.

Såsom framgår av beredningens betänkande med förslag till ny rättegångsbalk

har beredningen funnit något behov av ökade arbetskrafter i högsta

domstolen i anledning av det nya rättegångsförfarandet icke vara att emotse

(Mot. s. 94—95). Till samma resultat bär departementschefen kommit vid

den undersökning, som han företagit i samband med framläggande för 1942

års riksdag av proposition rörande rättegångsreformen (Prop. nr 5 s. 476—

480). Även om, såsom särskilda utskottet erinrat i sitt utlåtande i anledning

av propositionen (s. 94—95), en viss osäkerhet är oundviklig vid bedömande

av den blivande arbetsbördan, torde all sannolikhet tala för att domstolen

med sitt nuvarande ledamotsantal skall vara i stånd att fylla även de nya

uppgifter som ett reformerat rättegångsförfarande medför.

Enligt den mening, varåt beredningen givit uttryck redan i sitt betänkande

angående nya rättegångsbalken (Mot. s. 94—95), torde den nuvarande organisationen

av arbetet i högsta domstolen i allt väsentligt böra bibehållas. Ätt

högsta domstolen alltjämt bör vara uppdelad å avdelningar, är uppenbart;

bestämmelse härom har upptagits i 3 kap. 4 § nya rättegångsbalken. Såsom

beredningen i sitt tidigare betänkande även framhållit, förutsätter emellertid

det muntliga förfarandet, som i regel skall komma lill användning också i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

högsta domstolen, delvis nya anordningar, såsom framgår av ett av beredningen

utarbetat förslag till lag örn tjänstgöringen i högsta domstolen. Med

hänsyn till de frågor, som böra behandlas i nämnda lag, synes det i § 17

mom. 1 använda uttrycket för angivande av nämnda lags innehåll alltför

snävt. Beredningen föreslår därför att denna bestämmelse avfattas i överensstämmelse

med motsvarande stadgande örn regeringsrätten i mom. 2. Då det

synes uppenbart, att ett högre ledamotstal än tolv förutsätter uppdelning å

avdelningar, torde bestämmelsen härom kunna utgå; även på denna punkt

bringas därigenom första momentet i närmare överensstämmelse med andra

momentet.

Enligt beredningens förslag skall, i stället för den nuvarande tredje punkten

i § 17 mom. 1 regeringsformen, i ett andra stycke i momentet upptagas

stadgande av innehåll att närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning

och tjänstgöring meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen

och riksdagen samfällt i den ordning § 87 mom. 1 stadgar.

Det av beredningen framlagda förslaget till lag örn Kungl. Majlis högsta

domstols sammansättning och tjänstgöring, genom vilken lagen den 14 maj

1915 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

avses skola upphävas, torde såsom bilaga (Bilaga B) få åtfölja statsrådsprotokollet.

Behandlingen av resningsfrågor m. m.

Enligt § 18 mom. 1 regeringsformen tillkommer det regeringsrätten att, i

mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och

avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga

kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar

skola avgöras av högsta domstolen.

I § 26 regeringsformen föreskrives, att Konungen över ansökningar örn

nåd i brottmål skall höra regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet

att himna tillhöra dess slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen.

Enligt beredningens förslag skall regeringsrättens befogenhet enligt § 18

mom. 1 och § 26 utvidgas till att avse även ansökningar i mål av beskaffenhet

att kunna tillhöra kammarrättens slutliga prövning. Till motivering av

ändringsförslagen anför beredningen följande.

Av de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, har

framhållits att den nuvarande avfattningen av § 18 mom. 1 regeringsformen

föranledde, att vissa frågor av förvaltningsrättslig karaktär, varmed högsta

domstolen eljest ej toge befattning, komme att handläggas av högsta domstolen.

Mål örn fattigvård och mantalsskrivning handlades i sista instans av

kammarrätten och, då de alltså icke tillhörde regeringsrättens slutliga prövning,

tillkomme frågor örn återbrytande av dom och återställande av försuten

tid i dessa mål högsta domstolen, ehuru de otvivelaktigt ägde närmare samband

med vissa i 2 § 2 regeringsrättslagen upptagna mål än med de egentliga

rättegångsmålen. Även eljest är, såsom framgår av den för kammarrätten den

18 december 1942 utfärdade instruktionen, 56 §, kammarrätten sista instans

i åtskilliga förvaltningsmål, såsom anmärknings- och avlöningsmål, mål om

resekostnads- och traktamentsersättning. Med hänsyn till vad sålunda framhållits

torde starka skäl tala för en överflyttning av ifrågavarande ärenden

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2J6.

11

från högsta domstolen till regeringsrätten. Detta syfte torde kunna vinnas

därigenom, att regeringsrättens befogenhet utvidgas att avse även ansökningar

i mål, som tillhöra kammarrättens slutliga avgörande. Den ändrade

lydelse, som förevarande paragraf alltså bör erhålla, torde påkalla motsvarande

ändring i § 26.

Prövning av frågor örn fullföljdstillstånd.

1 samband med den år 1915 genomförda lagstiftningen örn vissa begränsningar

i fullföljdsrätten till högsta domstolen infördes i 30 kap. rättegångsbalken

bestämmelse örn rätt för part att i vissa fall, då fullföljd enbgt de allmänna

reglerna ej var medgiven, hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande.

Då en sådan ansökan utgjorde ett särskilt ärende, vars behandling

icke ingick i handläggningen av det mål, som avsågs med ansökningen, ansågs

erforderligt att i regeringsformen införa bestämmelse om att prövning av

ansökningen tillkom högsta domstolen. Denna bestämmelse upptogs som ett

andra moment i § 18 regeringsformen.

Beredningen framhåller, att även enligt nya rättegångsbalken rätt för part

att draga mål under högsta domstolens prövning vore begränsad; i allmänhet

fordrades härför särskilt tillstånd (54 kap. 9 och 10 §§). Det prövningstillstånd,

varom sålunda vöre fråga, inginge emellertid som ett led i behandlingen

av målet i högsta domstolen, och frågan prövades, sedan fullföljd i vanlig

ordning ägt rum (55 kap. 11 §,56 kap. 11 §). Denna prövning innefattades

alltså i den domsrätt, som redan tillkomme domstolen i själva målet. Beredningen

har därför föreslagit, att andra momentet i § 18 regeringsformen skall

utgå.

lie Militära ledamöterna i högsta domstolen.

I § 20 regeringsformen föreskrives, att de mål, som från krigsdomstolarna

dragas under Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och

avgöras. Tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser

och förordnar, höra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode,

sådana mål i högsta domstolen avgöra och däröver rösta, dock må domarenas

antal icke överstiga åtta.

Beredningen anför beträffande denna paragraf följande.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna, som erhållit sin nu gällande

lydelse i anslutning till 1914 års lagstiftning om krigsdomstolar och rättegången

därstädes, innebära dels att mål, som från krigsdomstolarna fullföljas

hos Konungen, skola avgöras av högsta domstolen och dels att i högsta

domstolen vid handläggning av dessa mål två militärpersoner av högre grad

böra som domare ha säte och rösträtt i domstolen. Vad angår högsta domstolens

domförhet i övrigt vid sådana måls handläggning torde lia förutsatts, att

denna skulle regleras av föreskrifterna i § 22; då emellertid härav kunde

bliva en följd, att domarnas sammanlagda antal komme att överstiga åtta, har

lill paragrafen fogats det tillägget, att detta antal — inräknat de militära ledamöterna

— ej finge överskridas. Av denna begränsning torde emellertid

följa att, då i paragrafen icke gjorts något undantag för de s. k. plenimålen,

vid vilkas handläggning ledamöternas antal överskrider åtta, det ifrågava
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 JO.

rande stadgandet utgör hinder för att de militära ledamöterna deltaga i plenimål.

I 2 g stadgan den 11 juni 1920 örn måls handläggning i vissa fall av

Kungl. Majus högsta domstol i dess helhet ha ock mål från krigsdomstolarna

undantagits från plenibehandling. Att båda de militära ledamöterna samtidigt

skola ha säte i rätten, torde vidare ha föranlett, att ej heller vid den i

§ 18 mom. 2 omnämnda dispensprövningen någon militär ledamot medverkat.

1 denna deltaga nu allenast justitieråd och deras antal är begränsat till tre.

Att detta antal överskrides, synes ej önskvärt; däremot skulle kunna ifrågasättas

att, vad angår mål från krigsdomstolarna, ersätta ett justitieråd med en

militär ledamot. Även örn behovet av militär sakkunskap icke gjort sig

särskilt påmint vid de nuvarande dispensprövningarna, torde dock med de

uppgifter, som tillståndsprövningen enligt nya rättegångsbalken har att tillgodose,

detta behov framträda med större styrka. Utan att i detta sammanhang

fatta ståndpunkt till nu berörda spörsmål om de militära ledamöternas

deltagande i plenimålens behandling eller i tillståndsprövningen, anser beredningen

dock, att grundlagsbestämmelserna icke böra lägga hinder för en

sådan lösning av dessa spörsmål, som ur rättegångssynpunkt kan anses som

den mest lämpliga. I detta sammanhang må framhållas att, såsom framgår

av § 22, dessa frågor principiellt hänvisats till reglering i den för allmän

lagstiftning stadgade ordningen.

Att antalet militära ledamöter i högsta domstolen satts till två sammanhänger

därmed, att därigenom kommo att inom högsta domstolen bliva företrädda

de två huvudgrenarna av försvaret, lantförsvaret och sjöförsvaret. Sedan

numera tillkommit ytterligare en försvarsgren, flygvapnet, har fråga

uppkommit att bereda även denna försvarsgren en representant. Åtgärder i

sådant syfte lia påkallats av överkrigsfiskalsämbetet i framställning till

Kungl. Majit den 22 september 1939. Uti ett lill beredningen avgivet yttrande

har krigshovrätten, vad angår dennas sammansättning, erinrat om, att med

den utveckling flygvapnet underginge det kunde visa sig erforderligt, att denna

vapengren representerades i krigshovrätten. För undanröjande av det

grundlagshinder, som föreligger för en utökning i nämnda syfte av antalet

militära ledamöter i högsta domstolen till tre, torde lagrummets avfattning

böra jämkas.

På grund av det nu anförda finner beredningen sig böra föreslå att, med

bibehållande av första punkten, andra punkten undergår sådan ändring at!

därur uteslutas de bestämmelser, som avse domstolens sammansättning och

domförhet vid behandling av ifrågavarande mål — denna fråga synes boril

regleras i § 22 — samt att denna punkt alltså kommer att innehålla allenast

stadgandet om Konungens förordnande av militära ledamöter och deras antal

samt ställning av domare jämte hänvisning till § 20.

Enligt § 20 i dess nuvarande lydelse äger militär ledamot i högsta domstolen

icke för sin tjänstgöring i högsta domstolen åtnjuta särskilt arvode. Denna bestämmelse

infördes i samband med en år 1815 företagen grundlagsändring;

tidigare deltogo två militära ledamöter av statsrådet uti behandlingen av de

mål från krigsdomstolarna, som skulle upptagas av högsta domstolen. Vid

stadgandets tillkomst torde man ha utgått ifrån, att de militära ledamöterna

uppburo lön från annan befattning å rikets stat. Såsom framhållits av

de ledamöter i högsta domstolen, med vilka beredningen samrått, ha de förhållanden,

som legat till grund för ifrågavarande bestämmelse, numera väsentligt

förändrats. De personer, som förordnas till militära ledamöter, ha i

regel lämnat sin anställning i aktiv tjänst och uppbära i allmänhet ej annan

ersättning av statsmedel än dem tillkommande pension. Under sådana omständigheter

torde anledning ej föreligga att längre upprätthålla grundlagens

förbud i ämnet och detta desto mindre som deras göromål i högsta domstolen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

13

under senare år varit och även kunna väntas bliva av betydande omfattning.

Beredningen förordar därför, att stadgandet uteslutes ur grundlagen.

Enligt beredningens förslag skulle sålunda i § 20 regeringsformen stadgas,

att de mål, som från krigsdomstolarna droges under Konungens prövning,

skulle uti högsta domstolen företagas och avgöras, samt att Konungen skulle

utse och förordna minst två, högst tre militärpersoner av högre grad att

med domare jäv och ansvar, efter ty i § 22 mom. 1 regeringsformen stadgades,

sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta.

Pomförhetsregler för högsta domstolen.

I § 22 mom. 1 regeringsformen stadgas, alt uti högsta domstolen ringare

mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla

fyra äro örn slutet ense. Över viktigare saker skola minst sju döma. Ej må

flera än åtta ledamöter på en gång i prövningen av något mål deltaga, där

ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen

stadgar. I samma ordning bestämmes, huru många av domstolens

ledamöter skola deltaga i prövning av ansökan, varom i § 18 mom. 2 förmäles.

Bestämmelserna i andra momentet av § 22, vilka infördes i samband med

1909 års lagstiftning om regeringsrätten, avse dess domförhet.

Beredningen anför.

Stadgandena örn högsta domstolens domförhet, som upptagas i mom. 1,

äro icke uttömmande. Till reglering i den för allmän lagstiftning stadgade

ordningen ha hänvisats högsta domstolens sammansättning och domförhet

vid behandling av plenimål liksom vid prövning av ansökan, som avses i

§ 18 mom. 2. Bestämmelser i dessa ämnen ha numera, vad angår den allmänna

processen, upptagits uti 3 kap. 4—7 §§ nya rättegångsbalken. Huruvida

och i vilken omfattning dessa bestämmelser avse olika slag av specialprocess,

kommer att bero av de stadganden, som reglera dessa processformer.

Beträffande mål från krigsdomstolarna hänvisar beredningen till vad

förut anförts i denna del under § 20.

Med undantag för de sålunda till allmän lagstiftning hänvisade fallen ha i

förevarande moment föreskrivits såväl visst lägsta antal som ock visst högsta

antal för de i prövningen deltagande justitieråden. Vad angår det lägsta domföra

antalet bygga de nuvarande stadgandena på en uppdelning av målen i

ringare och viktigare; denna uppdelning är emellertid icke närmare reglerad

utan överlämnad åt tillämpningen. Stadgandena överensstämma med den vid

regeringsformens tillkomst ännu gällande, numera sedan länge ändrade domförhetsregeln

för hovrätt i 23 kap. 1 § äldre rättegångsbalken. Såsom beredningen

framhållit i sitt tidigare betänkande (Mot. s. 15) har uppdelningen

i ringare och viktigare mål icke längre samma betydelse som vid bestämmelsernas

tillkomst. Särskilt med hänsyn till högsta domstolens alltmera vidgade

skyldighet att tjänstgöra på mera än två avdelningar, ha förutsättningarna

för en sådan uppdelning starkt förskjutits. Med hänsyn härtill och då

ifrågavarande bestämmelser icke äga någon motsvarighet beträffande andra

domstolar och ej heller ur allmänna processuella synpunkter kunna anses

lämpliga, föreslår beredningen att de även i fråga om högsta domstolen

ersättas med en domförhetsregel, som är gemensam för alla mål. Vid utformande

av en sådan synes ej lämpligt att bibehålla ett så lågt domförhets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

antal som fyra. Det till denna domförhetsregel knutna förbehållet, att alla

fyra äro ense om slutet, gör dess användbarhet beroende av den efter målets

handläggning företagna omröstningen. Såsom beredningen utvecklat i fråga

om hovrätts domförhet — enligt 23 kap. 1 § äldre rättegångsbalken är hovrätt

domför med fyra ledamöter, då tre av dem äro ense örn slutet — torde

det nu tillämpade förfarandet, att en femte ledamot tillkallas för att deltaga

i målets avgörande, icke låta sig förena med rättegångens muntlighet och

omedelbarhet (Mot. s. 13). Vad angår högsta domstolen torde redan nu

denna regel sällan komma till användning. I anslutning till vad beredningen

förordat i sitt tidigare avgivna betänkande (Mot. s. 15) föreslår beredningen,

att det domföra antalet bestämmes till lägst fem.

Att det domföra antalet sålunda sättes till fern, innebär icke, att ej flera

justitieråd äga och, då det finnes påkallat, även böra deltaga i målens handläggning

och avgörande. Huruvida och i vilken utsträckning den uppdelning

av högsta domstolen i tre avdelningar, som nu är genomförd och även

för framtiden torde böra beslå, kommer att möjliggöra, att större antal

samtidigt tjänstgör å varje avdelning, beror uppenbart av den arbetsbörda,

som kommer att åvila högsta domstolen. Lika litet som nu torde dock böra

räknas med att antalet kommer att överstiga sju. Då det även ur processuell

synpunkt är lämpligt, att det nu fastställda högsta antalet göres något mindre,

föreslår beredningen att del fastställes till sju.

Vid den omarbetning, som första momentet enligt vad nu anförts underkastats,

har även reglerats den vid § 20 omnämnda frågan om högsta domstolens

sammansättning vid behandling av mål från krigsdomstolarna. I överensstämmelse

med vad redan nu torde gälla har föreskrivits att, då sådant

mål förekommer till prövning och avgörande, högsta domstolen skall bestå

av fem justitieråd och två av de militära ledamöterna; undantag härifrån

kan emellertid ske för de fall, som angivas i tredje och fjärde punkterna.

Då i dessa punkter införts »domare» i stället för »ledamöter» eller »domstolens

ledamöter», varmed torde åsyftas allenast justitieråd, har syftet därmed

varit att i »domare» innefatta även de militära ledamöterna; dessa benämnas

uti § 20 i dess nu gällande avfattning domare. Genom den förändrade

lydelsen har till allmän lagstiftning överlämnats att i fråga örn mål

från krigsdomstolarna bestämma även angående militära ledamöters deltagande

i plenimål samt i handläggningen av frågor örn prövningstillstånd; i

sistnämnda fall bör uppenbart endast en militär ledamot deltaga. Med hänsyn

till att § 18 mom. 2 uteslutits har sista punkten i förevarande moment

erhållit ny avfattning.

Utöver de till högsta instans fullföljda eller där omedelbart anhängiggjorda

målen äger högsta domstolen även taga befattning med vissa ärenden av

judiciell natur. Uti § 26 regleras högsta domstolens befattning med vissa nådeärenden;

i dessa fall är högsta domstolens medverkan begränsad till yttrandes

avgivande.

I samband med frågan om begränsning av högsta domstolens arbetsbörda

har vid flera tillfällen frågan om nådeärendenas behandling i högsta domstolen

varit föremål för övervägande; därvid har även ifrågasatts, att dessa

ärenden skulle helt eller till någon del avskiljas från högsta domstolen. Mot

ett sådant avskiljande lia dock framförts starka betänkligheter med hänsyn

till dessa ärendens nära samband med rättsskipningen.

Vid granskningen av beredningens förslag till ny rättegångsbalk framhöll

lagrådet — i samband med granskningen av stadgandet i 3 kap. 6 § nya rättegångsbalken

angående högsta domstolens sammansättning vid den tillståndsprövning,

som avses i nämnda lagrum — att en sammansättning av tre leda
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

15

möter syntes lämplig även i vissa andra fall. Lagrådet berörde därvid särskilt

två frågor, nämligen dels den örn beviljande av fri rättegång i högsta

domstolen och dels nådeärendenas behandling. Genom att i allmänhet icke

hel avdelning av domstolen behövde anlitas för dessa avgöranden skulle vinnas

en önskvärd arbetsbesparing. Beredningen kan helt ansluta sig till dessa

uttalanden.

Vad först angår högsta domstolens domförhet vid behandling av fråga

om fri rättegång och andra förberedande åtgärder i mål, som fullföljts til!

högsta domstolen, måste såsom även lagrådet erinrat i befogenheten att verkställa

tillståndsprövning anses inrymd rätt att besluta i sådan fråga, då den

uppkommer i samband med tillståndsprövningen. Utöver det förbehåll örn

högsta domstolens sammansättning i detta fall, som gjorts i fjärde punkten

av mom. 1, torde alltså härom ej erfordras någon ytterligare föreskrift. Angående

behandlingen av frågor av detta slag må även hänvisas till § 24 regeringsformen

örn nedre justitierevisionens befogenhet i fråga om justitieärendenas

beredande och den i anslutning till sistnämnda paragraf i nya rättegångsbalken

upptagna bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket.

Det av lagrådet framförda önskemålet i fråga örn nådeärendenas behandling

torde däremot icke kunna tillgodoses utan ändring i regeringsformens

domförhetsbestämmelser, då dessa böra anses avse alla mål och ärenden, som

skola upptagas av högsta domstolen. Enligt beredningens åsikt torde syftet

med lagrådets anmärkning lämpligen böra tillgodoses på det sättet, att den

i sista punkten intagna hänvisningen till allmän lagstiftning angående högsta

domstolens sammansättning vid tillståndsprövning utsträckes att avse även

nådeärenden. Med den sålunda förordade avfattningen kommer den närmare

regleringen av detta spörsmål att tillhöra den allmänna lagstiftningen;

att vid en sådan reglering icke föreligger hinder för att militär ledamot beredes

säte i domstolen, framgår av vad redan tidigare anförts.

Enligt beredningens förslag skulle § 22 mom. 1 regeringsformen erhålla

följande lydelse:

Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd.

Då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer mål, varom

i 20 § stadgats, böra tillika två av de militärpersoner, dem Konungen härtill

utsett, hava säte i domstolen. Ej må flera än sju domare på en gång i

prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas

i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes domarnas

antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes till

högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag särskilt

tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen enligt

26 § har att taga befattning.

Regeringsformens bestämmelse örn nedre justitierevisionen.

Enligt 24 § regeringsformen skola justitieärendena i nedre justitierevisionen

beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen. Nedre justitierevisionen

har härigenom erhållit befogenhet att handlägga vissa frågor

av förberedande natur, som eljest enligt allmänna processuella regler skulle

handlagts av domstolen. Omfattningen av denna befogenhet bestämmes

närmare i den av Kungl. Majit utfärdade arbetsordningen för nedre justitierevisionen.

Såsom framgår av 3 kap. 6 § andra stycket och 8 § nya rättegångsbalken

samt beredningens motiv till dessa lagrum (s. 96—97) skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-16.

nedre justitierevisionen, om ock med delvis förändrade uppgifter, alltjämt

bibehållas. Med hänsyn till justitierevisionens förändrade ställning och särskilt

det förhållandet, att föredragning i ett flertal fall kommer att enligt

nya rättegångsbalken ersättas genom muntlig förhandling utan föregående

föredragning, har beredningen föreslagit sådan jämkning av § 24 regeringsformen,

att däri stadgas att justitieärendena skola i nedre justitierevisionen

beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen.

Tillsättning av borgmästare oell rådmän.

I § 31 regeringsformen stadgas, att till borgmästaretjänst i stad äga där

bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och

kvinnor föreslå tre behörige personer. Varje röstberättigad äger en röst.

Bland de föreslagne utnämner Konungen en till borgmästare. På samma sätt

förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm. Närmare

bestämmelser om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu

sagts, meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad

lag.

Med stöd av sistnämnda stadgande har den 14 mars 1921 utfärdats lag

(nr 89) örn val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och

magistratssekreterare i Stockholm.

Bestämmelserna i § 31 regeringsformen innefatta en inskränkning i den

utnämningsrätt, som enligt § 28 tillkommer Konungen, i det att vad angår

de i paragrafen omnämnda tjänsterna utnämningsrätten är bunden vid ett

förslag på tre personer. Liknande undantag lia beträffande vissa andra

tjänster gjorts i de båda föregående paragraferna.

Stadgandet avser allenast städer med magistrat. Vad angår övriga städer

utövas magistratens kommunala funktion av drätselkammaren och kommunalborgmästaren.

Enligt lagen den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare

väljes kommunalborgmästaren av stadsfullmäktige eller, där sådana ej

finnas, av allmän rådstuga, varefter länsstyrelsen utfärdar förordnande å

befattningen. I judiciellt hänseende lyder stad utan magistrat under häradsrätt.

Frågan örn organisationen av magistratsstädernas domstolsväsen har vid

flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. Uti det betänkande,

som år 1926 avgavs av processkommissionen, förordades, att städernas

domstolsväsen skulle förstatligas och att härvid de kommunala och

andra uppgifter av icke judiciell natur, som nu tillkomma magistraten, skulle

övertagas av andra organ. Stadsdomstolar skulle bibehållas allenast i de

större städerna; rättsskipningen i övriga städer skulle överflyttas å de allmänna

underrätter, som skulle vara gemensamma för stad och landsbygd.

Som en följd av domstolsväsendets förstatligande och de kommunala uppgifternas

överflyttande å andra organ skulle domarvalen i städerna avskaffas

och beträffande domartjänsternas tillsättande tillämpas samma grunder som

gälla i fråga örn domare i allmänhet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 246.

17

I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform (nr 80) anslöt sig departementschefen väl

principiellt till tanken på ett förstatligande men ansåg dock de brister, som

vidlådde den nuvarande ordningen, icke vara av den beskaffenhet att med

hänsyn till rättsskipningen anledning förelåge till en omedelbar övergång

till den av processkommissionen förordade anordningen; enligt departementschefen

borde härmed anstå till dess frågan härom uppf oges även ur

kommunala synpunkter. Denna ståndpunkt biträddes av det särskilda utskott,

som behandlade propositionen, och godkändes av riksdagen; samma

uppfattning ligger ock till grund för såväl processlagberedningens förslag

till ny rättegångsbalk som ock propositionen angående rättegångsreformen

till 1942 års riksdag (nr 5).

Enligt 4 kap. 2 § nya rättegångsbalken skola borgmästare och rådman utnämnas

av Kungl. Maj:t. Därvid förutsättes, att val dessförinnan skall äga

rum. Några bestämmelser örn valet upptagas icke i rättegångsbalken utan

detta ämne är hänvisat till särskild lagstiftning.

Vid riksdagens behandling år 1942 av förslag till ny rättegångsbalk uppkom

även spörsmålet örn rättsskipningens förstatligande i städerna. Uti en

motion (I: 182) hade yrkats, att bestämmelserna örn val av borgmästare

och rådman borde utgå ur förslaget samt att jämväl dessa domare borde

vara statens domare. Det särskilda utskott, till vilket motionen hänvisades,

framhöll i sitt utlåtande (nr 2 s. 72, 102), att utskottet — i likhet med utskottet

vid 1931 års riksdag — ansåge ett allmänt överförande till staten av

städernas rättsskipning icke vara omedelbart påkallat av rättegångsreformens

genomförande, men att frågan borde upptagas till förnyat övervägande,

så snart en reform av städernas förvaltning bleve aktuell. Så länge den

kommunala rättsskipningen i städerna bibehölles och magistraten sålunda

fyllde den dubbla funktionen av domstol och ett statens förvaltningsorgan

vore enligt utskottets mening nödvändigt, att staden bibehölles vid ett visst

inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Utskottet ansåg sig

därför icke kulma tillstyrka motionen. Riksdagen godkände utskottets yttrande

i denna del.

Frågan om förstatligande av städernas rättsskipning förekom i anledning

av väckt motion (I: 2) till behandling även vid 1943 års riksdag. I motionen

yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa örn slutlig utredning

angående magistrats skiljande från rådhusrätt i anseende till magistratens

såväl kommunala som statliga funktioner. Motionen behandlades av sammansatt

konstitutions- och första lagutskott. Utskottet framhöll i sitt utlåtande,

att en reform av magistratsinstitutionen väl vöre ur olika synpunkter

påkallad men att en utredning av så vidlyftig omfattning som den föreslagna

icke - särskilt med hänsyn till att en slutlig lösning komme att inbegripa

även frågan örn kostnaderna för städernas rättsskipning — borde komma till

stånd under nuvarande statsfinansiella förhållanden. Såsom framhållits senast

vid nya rättegångsbalkens antagande vore rättegångsreformens genomförande

icke beroende av den nu ifrågasatta omorganisationen och någon

Bihang lill riksdagens protokoll Ulli. I sami. Nr 246.

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sammankoppling av dessa båda frågor borde enligt utskottets uppfattning

icke ifrågakomma. Utskottet fann emellertid hinder icke måla att redan nu

söka åvägabringa en partiell lösning av frågan i de delar, där behovet av

reformer framstode som mest aktuellt. Med hänsyn härtill hemställde utskottet

att riksdagen måtte anhålla om utredning av frågan huruvida de av magistratens

funktioner, som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad, kunde

upphöra eller överflyttas å andra organ. Utskottets hemställan bifölls av

riksdagen.

Beredningen anför följande.

Av den ståndpunkt, som statsmakterna intagit, torde följa, att städernas

domstolsväsen även efter rättegångsreformens genomförande kommer att under

en måhända avsevärd tidrymd i huvudsak bibehålla sin nuvarande karaktär.

Beredningen har alltså utgått ifrån, att regeringsformens bestämmelser

örn tillsättande av borgmästartjänst i stad med magistrat komma att tills

vidare bibehållas.

Vad angår rådmanstjänsterna och deras tillsättande har beredningen från

denna utgångspunkt emellertid ansett sig böra förorda vissa ändringar. Enligt

regeringsformen skola beträffande rådmanstjänsterna i Stockholm, med vilka

likställts magistratssekreterarsysslan därstädes, gälla samma regler som örn

borgmästartjänst. I fråga om rådmanstjänsterna i andra städer än Stockholm

gäller med stöd av äldre författningar, att rådman utses av stadsfullmäktige,

varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

Innan beredningen ingår på denna fråga, må framhållas, att rådmanstjänsterna

efter nya rättegångsbalkens genomförande komma att erhålla en

i viss mån annan karaktär än tidigare. I äldre rättegångsordning uppställdes

icke några krav å lagfarenhet hos rådhusrättens bisittare. Genom föreskrift

i arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten i de olika städerna har

dock i allt större omfattning uppställts krav å lagfarenhet även hos rådmännen;

detta förhållande har lagfästs i nya rättegångsbalken. Enligt 1 kap. 10 §

nya rättegångsbalken skola rådmän och assessorer i rådhusrätt alltid vara

lagfarna. Beträffande de städer, som med hänsyn till folkmängd och andra

förhållanden anses ej kunna uppbära en sålunda organiserad rådhusrätt, lia

statsmakterna förutsatt, att de skola förenas med kringliggande domsaga.

Uti en av tillkallade sakkunniga den 8 november 1933 till chefen för justitiedepartementet

avlämnad utredning angående bland annat ordningen för

stadsdomartjänsternas tillsättande (SOU 1933:31) ha de sakkunniga förordat

att även i andra städer än Stockholm det borde tillkomma Kungl.

Majit att, inom ett av de kommunala organen upprättat förslag på tre

personer, utse lagfaren rådman. Beredningen anslöt sig uti förslaget till

ny rättegångsbalk till denna uppfattning och framhöll till stöd härför, att en

sådan anordning syntes så mycket naturligare som det i båda fallen gällde

tjänster med likartade arbetsuppgifter (Mot. s. 100). Med anledning härav

upptogs i 4 kap. 2 § även rådman bland de befattningshavare, som skola

utnämnas av Kungl. Majit, varjämte liksom beträffande borgmästare frågan

örn rådmansval hänvisades till särskild lagstiftning. Beredningens ståndpunkt

godkändes i propositionen och även riksdagen anslöt sig till densamma. Utskottet

framhöll i denna fråga, att utskottet funne det vara en avgjord förbättring,

att Kungl. Majit tillagts rätt att beträffande alla städer utnämna

rådman, då därigenom skapades större garantier för en tillfredsställande rekrytering

av stadsdomartjänsterna.

En överflyttning av utnämningsrätten å Kungl. Majit är, såsom redan

framhållits, betingad av att, såsom i fråga örn borgmästare, utnämningsrät
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

19

ten begränsas inom ett av de kommunala myndigheterna uppgjort förslag.

En sådan begränsning torde särskilt i fråga om tjänster av förevarande

karaktär böra, såsom för motsvarande fall iakttagits beträffande de i §§ 29

och 30 omnämnda tjänsterna, komma till uttryck i regeringsformen. Beredningen

förordar därför, att bestämmelse härom intages i § 31.

Vid denna bestämmelses avfattning har beredningen utgått ifrån, att samma

tillsättningsförfarande bör gälla beträffande alla rådmanstjänster. Övervägande

skäl lia ansetts tala för att, såsom ock för närvarande äger rum i

andra städer än Stockholm, valet förrättas av stadsfullmäktige. En motsvarande

överflyttning av valrätten från allmän rådstuga eller kommunalstämma

till stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige har enligt nya rättegångsbalken

ägt rum även i fråga örn nämndemansval. Vad särskilt angår rådmansval

har erfarenheten från rådimansvalen i Stockholm visat, att dessa

val icke äro ägnade att tilldraga sig något större intresse från allmänhetens

sida. Snarare torde skäl föreligga, att även borgmästarvalen överflyttades å

stadsfullmäktige. Beredningen har emellertid icke ansett sig äga tillräcklig

anledning att på denna punkt föreslå avvikelse från den hävdvunna ordningen.

Vad nu yttrats örn tillsättning av rådman avser, såsom framgår av det föregående,

allenast rådman, som skall vara lagfaren. 1 förarbetena till nya

rättegångsbalken har emellertid förutsatts, att under en övergångstid även icke

lagfarna rådmän kunna lia säte i rätten; beträffande dessas tillsättande böra

äldre stadgande!! alltjämt gälla (Mot. s. 17). Bestämmelse härom har meddelats

i 26 § förslaget till lag örn nya rättegångsbalkens införande.

Med stöd av vad beredningen sålunda anfört lia de nuvarande bestämmelserna

i § 31 regeringsformen örn allmänt val begränsats att avse allenast

borgmästartjänst. Beträffande tillsättning av befattning som lagfaren rådman

har föreskrivits, att valrätten tillkommer staden; av vilket kommunalt organ

valet skall förrättas beror av den särskilda lag, som omförmäles i andra stycket.

Tillräckliga skäl att i grundlagen upptaga särskild bestämmelse om tillsättande

av magistratssekreterare i Stockholm torde icke föreligga. I .sådana

fall, då magistratssekreterare tillika innehar befattning sorn rådman, komma

de för rådman gällande bestämmelserna att bliva omedelbart tillämpliga;

i andra fall synas erforderliga bestämmelser böra upptagas i arbetsordningen

för magistraten och rådhusrätten. De ändringar, som i övrigt ägt rum, äro

av redaktionell natur.

Enligt beredningens förslag skall i g 31 regeringsformen stadgas, att till

borgmästarebefattning i stad där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter

röstberättigade män och kvinnor ägde föreslå tre behöriga personer.

Varje röstberättigad skulle äga en röst. Till befattning som lagfaren rådman

i stad ägde staden föreslå tre behöriga personer. Bland de sålunda föreslagna

skulle Konungen utnämna en till innehavare av den ifrågavarande befattningen.

I paragrafens andra stycke upptogs stadgande, att närmare bestämmelser

örn val för upprättande av förslag till de befattningar nu sagts

skulle meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad

lag.

1 anslutning lill sistnämnda stadgande Ilar beredningen tillika utarbetat

förslag till lag om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad, vilken lag

avses skola ersätta lagen den 14 mars 1921 örn val av borgmästare i stad

nied magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm. Detta

lagförslag torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid statsrådsprotokollet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

1 fråga om ikrafträdandet av de föreslagna ändringarna i regeringsformen

anför beredningen, att hinder icke syntes föreligga, att ändringarna trädde i

kraft omedelbart efter deras grundlagsfästande. Ett undantag härifrån erfordrades

dock i fråga örn den i § 18 moni. 2 och § 22 mom. 1, i deras nuvarande

lydelse, omförmälda dispensprövningen. De i denna del föreslagna ändringarna

borde träda i kralt samtidigt nied nya rättegångsbalken. Da denna

tidpunkt icke kunde nied bestämdhet förutses utan vore beroende av den lagstiftning

örn nya rättegångsbalkens ikraftträdande, varom enligt bestämmelse,

som fogats vid nya rättegångsbalken, Konungen med riksdagen ägde förordna,

borde motsvarande förbehåll göras i övergångsstadgande till ändringarna

i regeringsformen. Enligt det av beredningen framlagda förslaget till

lag örn nya rättegångsbalkens ikraftträdande bomme även efter denna tidpunkt

äldre bestämmelser i vissa fall att gälla beträffande måls behandling i

högsta domstolen. Vad i g 18 morn. 2 och g 22 moni. 1 vore stadgat örn

dispensprövning borde i fråga örn dessa nial fortfarande gälla under denna

övergångstid.

Beredningen uttalar vidare, att därest för återbesättande av befattning, som

avsåges i § 31 regeringsformen, åtgärd vidtagits före den tidpunkt, då denna

paragraf i sin nya lydelse skulle gälla, äldre bestämmelser borde äga tillämpning.

Ett övergångsstadgande härom föreslås av beredningen. Såsom åtgärd

för befattningens återbesättande är enligt beredningens mening att anse

kungörelse örn befattningens ledigförklarande.

Ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Förbud mot offentliggörande av vissa uppgifter från rättegångar m. m.

Beträffande möjligheten att hemlighålla vad som förekommer i rättegång

m. m. anför beredningen följande.

Enligt 5 kap. 4 § nya rättegångsbalken äger rätten förordna, att vad som

förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras. Motsvarande

befogenhet tillkommer enligt 23 kap. 10 § samma balk undersök - ningsledare med avseende å vad som förekommit vid förhör under förundersökning

i brottmål. Undersökningsledare äger även enligt 27 kap. 9 § nya

rättegångsbalken föreskriva, att meddelande örn kvarhållande av post- eller

telegrafförsändelse icke må lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

Handlar någon i strid mot förordnande, som nyss sagts, skall han enligt

9 kap. 6 § nya rättegångsbalken straffas med dagsböter. Utan motsvarande

ändring i tryckfrihetsförordningen bliva emellertid, såsom framhållits i motiven

till nya rättegångsbalken (s. lil), dessa bestämmelser icke tillämpliga å

uppenbarande genom tryckt skrift. Skydd mot offentliggörande i tryck av

vad som förekommit vid domstolsförhandling eller polisförhör förefinnes

endast såtillvida som utgivande i tryck av protokoll och övriga handlingar

i vissa fall är förbjudet. Enligt 36 § lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar äger sålunda domstol

besluta, att protokoll och andra handlingar i mål, som handlagts inom stängda

dörrar, icke må utlämnas, och enligt 10 § samma lag må under vissa förutsättningar

utlämnande ej ske av handlingar, som röra polismyndighets eller

allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott. Handlingar, som

sålunda ej må till envar utlämnas, må enligt § 2 mom. 6 tryckfrihetsförord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ‘Hö
-

ll

ningen ej heller utgivas i tryck. För överträdelse av förbudet häremot är ansvar

stadgat i § 2 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Det synes lämpligt, att

offentliggörande i tryck av vad domstol eller undersökningsledare ansett böra

hemlighållas kan beivras, även om det ej äger rum genom utgivande av protokoll

eller därmed jämförliga handlingar.

Under åberopande av det anförda har beredningen föreslagit, att bestämmelserna

i § 2 mom. 6 tryckfrihetsförordningen kompletterades med föreskrift,

att i tryckt skrift icke finge röjas något, varom domstol eller undersökningsledare

i brottmål förordnat, att det ej finge uppenbaras. Brott häremot

komme då att ingå bland de handlingar, som vöre straffbara enligt § 2

mom. 10 tryckfrihetsförordningen.

Målsägandes åta Is rätt.

I § 4 mom. 3 andra stycket tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser

angående åtalsrätten, då ärekränkning skett genom tryckt skrift. Enligt

första punkten äger målsäganden själv eller genom ombud åtala enskilt

förolämpande. I andra punkten stadgas, att allmän åklagare ej äger tala å

dylikt brott utom i vissa i lagrummet särskilt angivna fall. Sistnämnda stadgande

överensstämmer till innehållet med vad i 16 kap. 15 § strafflagen föreskrives

rörande åtal för ärekränkning, som icke skett genom tryckt skrift.

Beträffande målsägandes befogenhet att åtala brott, som icke hör under

allmänt åtal, står nya rättegångsbalken på samma ståndpunkt som gällande

rätt. Vad angår brott, som hör under allmänt åtal, föreskrives i 20 kap. 8 §

nya rättegångsbalken, att målsägande ej må väcka åtal för sådant brott med

mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagaren väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet; han må ock

fullfölja talan i högre rätt. Detta innebär såtillvida en avvikelse från nu gällande

rätt, att föregående angivelse och beslut av åklagaren att ej åtala för

närvarande ej utgör villkor för målsägandes rätt att själv väcka talan.

Beredningen anför:

Inom beredningen har varit under övervägande, huruvida det i 20 kap.

8 § nya rättegångsbalken upptagna villkoret kan anses stå i överensstämmelse

med tryckfrihetsförordningens föreskrift, att målsägande äger att själv

eller genom ombud åtala enskilt förolämpande. Beredningen här därvid kommit

till den uppfattningen, att ifrågavarande stadganden icke äro oförenliga.

Även enligt nya rättegångsbalken tillkommer åtalsrätt målsäganden; bestämmelserna

i 20 kap. 8 § avse endast en viss processuell förutsättning för åtalsrättens

utövning, då brottet tillika hör under allmänt åtal. Med hänsyn härtill

och då enligt § 5 mom. 12 tryckfrihetsförordningen allmänna processuella

regler, om ej annat stadgats, skola lända till efterrättelse även i tryckfrihetsmål,

lära nu avsedda bestämmelser i nya rättegångsbalken bliva tillämpliga

jämväl beträffande åtal för tryckfrihetsbrott. Detta torde också vara sakligt

berättigat; stadgandena i § 4 mom. 3 torde därför böra kvarstå oförändrade.

Forum t tryckfrihetsmål samt fråga om utvidgning av juryns befogenhet.

I 8 5 mom. 1 tryckfrihetsförordningen stadgas, att mål angående brott

sorn avses i g 6 upptages vid rådhusrätt enligt vad därom är stadgat i särskild

lag, sliftad i den ordning g 87 regeringsformen föreskriver.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunyl. Maj:ts proposition nr 246.

Enligt lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången

i tryckfrihetsmål skall mål angående brott som avses i § 3 tryckfrihetsförordningen

upptagas, om den skrift som föranlett åtalet är tryckt i

stad i vars rådhusrätt enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren finnas

minst två lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten, men i annat fall vid

rådhusrätten i stad som är säte för länsstyrelsen i det län där skriften är

tryckt.

I § 5 mom. 4 tryckfrihetsförordningen föreskrives, att örn någon tilltalas

för brott som avses i § 3, frågan ‘huruvida skriftens innehåll är brottsligt skall

prövas av en jury om nio medlemmar, där ej åtalet avser inbjudning till deltagande

i lotteri eller ock parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan

prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. För den tilltalades

fällande fordras minst två tredjedelar av rösterna; uppnås ej detta röstetal

skall han frikännas.

I mom. 5 av samma paragraf upptagas bestämmelser örn upprättande av

jurymannalista vid rådhusrätt som har att upptaga mål örn brott som avses

i §3.

Beträffande tryckfrihetsprocessen har beredningen inledningsvis gjort följande

allmänna uttalanden.

För tryckfrihetsmålens del gäller som bekant i svensk rätt en ur domstolsorganisatorisk

synpunkt säregen regel. För dessa måls upptagande är

endast rådhusrätt enligt vissa bestämmelser behörig, och rådhusrätten är därvid

sammansatt enligt allmänna grundsatser, men domstolen i denna sammansättning

har icke hela rättsskipningsuppgiften utan åt en jury är anförtrott

att först pröva frågan, huruvida den åtalade skriftens innehåll är

brottsligt, varefter rådhusrätten i sin vanliga sammansättning har att, örn

juryn fällt den tilltalade, utmäta straffet för brottet.

Denna uppdelning av rättsskipningsuppgiften svarar nära mot den, som

äger rum i den vanliga juryprocessen i brottmål i allmänhet i främmande

länder. Såsom processkommissionen i sitt betänkande (I s. 50 och 92) framhållit

bär bland de brister, som denna organisation medfört, också framträtt

den svaghet, som ligger däri, att juryn saknar inflytande å straffmätningen.

Då juryn ej motiverar sitt beslut, svävar domstolen i okunnighet örn juryns

uppfattning rörande brottslighetens grad, liksom juryn, å sin sida, när den

fattar sitt beslut, icke kan veta, vilket straffmått domstolen kommer att utmäta,

om juryn fäller den tilltalade. Att härav kunna uppstå förvecklingar,

visar erfarenheten.

I de reformsträvanden, som i främmande länder gjort sig gällande beträffande

juryn, lia också ingått förslag att åt juryn inrymma inflytande å

straffmätningen. Frånsett de reformer härutinnan, som begränsat sig till att

åt juryn giva befogenhet att yttra sig örn förmildrande eller försvårande omständigheter,

genomfördes först i kantonen Geneve i Schweiz den anordningen,

att sedan juryn besvarat skuldfrågan, den jämte domaren bestämmer

straffmåttet. I andra lagstiftningar har man begränsat sig till partiella ändringar

i denna riktning, såsom att låta juryn välja t. ex. två medlemmar att

deltaga i straffmätningen.

Reformerna i fråga om juryn lia därefter i stor utsträckning antagit den

radikala gestaltningen, att de helt avskaffat jurysystemet. År 1936 genomfördes

emellertid i dansk rätt en ändring av juryns funktioner i här avsedd

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

23

riktning. Sedan juryn fällt den tilltalade för en brottslig gärning, skola dess

medlemmar sammanträda med juristdomarna i domstolen för att besluta,

som det heter, »om en berat folgende i Straffeloven omhandlet Retsvirkning».

Var jurymedlem har därvid en röst, men ett av juristdomarna enhälligt

omfattat beslut anses ha lika många röster som alla jurymedlemmars

sammanlagda röster. Vid lika röstetal gäller den för den tilltalade gynnsammaste

meningen.

Förevarande spörsmål får med beredningens förslag särskild aktualitet

också för juryn i svensk tryckfrihetsprocess. Detta sammanhänger med dels

beredningens förslag att jämväl häradsrätt i vissa fall skall vara behörig för

tryckfrihetsmål och dels den i nya rättegångsbalken genomförda förändrade

organisationen av rådhusrätterna därutinnan, att de i grövre brottmål skola

vara sammansatta med nämnd. Under hänsyn härtill och med beaktande av

de förut anförda allmänna skälen för en utsträckning av tryckfrihetsjuryns

befogenhet till att jämväl innefatta deltagande i straffmätningen framlägger

beredningen förslag härom på sätt närmare anföres i motiven till föreslagen

ändring av tryckfrihetsförordningen och till förslag örn ny lag med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål.

I fråga om de äldre bestämmelserna om forum i tryckfrihetsmål samt

framkomna förslag örn ändring därav må nämnas följande.

Enligt § 1 mom. 5 tryckfrihetsförordningen sådant detta lagrum lydde före

en år 1900 genomförd grundlagsändring fick boktryckeri icke anläggas annorstädes

än i stad eller inom ett avstånd därifrån av högst en halv mil.

Var tryckeri beläget utom stad, skulle det likväl i allt som rörde boktryckningen

lyda under stadens rätt. Om forum i tryckfrihetsmål stadgades i

§ 5 mom. 6, att åtal för innehållet i tryckt skrift skulle upptagas vid den

rådhusrätt, varunder tryckeriet lydde.

Genom nyssnämnda lagändring, som trädde i kraft den 4 april 1900, blev

det medgivet att anlägga tryckeri även i köping. Under förarbetena till lagändringen

hade ursprungligen föreslagits, alt tryckeri, som inrättades i köping,

skulle lyda rinder rådhusrätten i närmaste stad. Med hänsyn bland annat

till svårigheten att i det särskilda fallet avgöra, vilken stad skulle anses

vara närmast belägen, beslöts emellertid, att tryckeri å ort, där rådhusrätt

ej fanns, skulle lyda under rådhusrätten i residensstaden. I enlighet därmed

föreskrevs beträffande forum i tryckfrihetsmål, att sådant mål skulle upptagas

vid rådhusrätten i den stad, där den åtalade skriften blivit tryckt, eller,

om den tryckts å ort, som lydde under landsrätt, vid rådhusrätten i den stad,

där länsstyrelsen hade sitt säte.

Spörsmålet örn forum i tryckfrihetsmål blev sedermera föremål för behandling

i ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet den 14 december

1934 avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning

(SOU 1934: 54). 1 detta betänkande framhölls, att tryckfrihetsmålen med

hänsyn till sin speciella beskaffenhet syntes böra koncentreras lill eli relativt

fåtal av de allmänna domstolarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning

borde länet principiellt vara domkrets i fråga örn egentliga tryckfrihetsmål.

Som huvudregel borde därför uppställas, att allmänna underrätten för den

stad, där länsstyrelsen hade sitt säte, borde såsom första instans upptaga mål

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

rörande innehållet i skrifter, som blivit tryckta inom länet. I denna regel

borde dock enligt de sakkunnigas mening göras den modifikationen, att de

städer, som icke deltoge i landsting, finge behålla sin självständiga rättsskipning

i fråga örn tryckfrihetsmål.

I proposition till 1936 års riksdag (nr 235) fann departementschefen, i likhet

med de sakkunniga, av liera skäl påkallat, att de egentliga tryckfrihetsmålen

koncentrerades till ett mindre antal domstolar. Han ansåg emellertid

en jämkning i sakkunnigförslaget böra vidtagas därhän, att alla städer, i

vilkas rådhusrätt jämte borgmästaren skola finnas minst två lagfarna ledamöter,

finge behålla sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål. Därjämte borde enligt

departementschefens åsikt reglerna om forum i egentliga tryckfrihetsmål

överföras till en särskild lag örn rättegången i dylika mål; i tryckfrihetsförordningen

borde endast ske hänvisning till den särskilda rättegångslagen.

Sedan förslag till lagstiftning i överensstämmelse med det sålunda anförda

framlagts för riksdagen och i huvudsak vunnit riksdagens bifall, erhöll

§ 5 mom. 1 tryckfrihetsförordningen den 9 april 1937 sin nuvarande

lydelse; häri bestämmes endast, att mål rörande innehållet i tryckt skrift

skall upptagas vid rådhusrätt, och i övrigt sker hänvisning till särskild lag.

Förutnämnda sakkunniga, som räknade med möjligheten att även rådhusrätterna

i vissa residensstäder kunde komma alt avskaffas, förordade, att i

sådant fall tryckfrihetsmålen skulle upptagas vid den häradsrätt, varunder

residensstaden lydde. Mot en sådan ordning kunde visserligen — anförde de

sakkunniga — den anmärkningen riktas, att det icke vöre lämpligt att låta

såväl nämnd som jury deltaga i avgörandet av samma mål. Enligt vad de

sakkunniga framhöllo, skidle två olika lekmannaelement, som hade att deltaga

i behandlingen av samma mål, innebära en påtaglig överorganisation,

varjämte gränsdragningen mellan de olika lekmannagruppernas särskilda

uppgifter ej minst för lekmännen själva skulle förefalla egendomlig och

svårförståelig. Den nämnda betänkligheten kunde emellertid enligt de sakkunnigas

mening undanröjas genom en föreskrift, att häradsrätt i jurymål

skulle utgöras av ordföranden ensam.

Förslaget att häradsrätt i vissa fall skulle kunna vara forum i tryckfrihetsmål

avstyrktes i åtskilliga över sakkunnigbetänkandet avgivna yttranden.

Sålunda uttalade Svea hovrätt, att hovrätten icke kunde tillstyrka att,

såsom i betänkandet föreslagits, en ny typ av enmansdomstolar tillskapades

för visst slag av mål. Örn häradsrätten i sin vanliga sammansättning ansåges

olämplig att handlägga tryckfrihetsmål — en ståndpunkt, för vilken hovrätten

funne goda skäl kunna anföras — syntes det utan nämnvärd olägenhet

kunna ordnas så, att vid residensstads förläggande under landsrätt rådhusrätten

i annan stad inom eller utom länet erhölle den behörighet, varom

vore fråga. Departementschefen fann frågan örn mindre residensstäders förenande

i judiciellt avseende med angränsande domsagor böra anstå i avbidan

på den allmänna processreformen; spörsmålet örn laga domstol i

tryckfrihetsmål i dylika fall lämnades därför tillsvidare å sido.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''146.

25

Beredningen anför:

Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt alltid bestå av, förutom

borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter. Detta föranleder, att fråga kan

uppkomma om förläggande även av vissa residensstäder under landsrätt. Enligt

lagen den 17 juni 1932 (nr 263) örn stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende må visserligen förordnande om landsrättsförläggning ej

meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen har sitt säte, men beredningen

föreslår i annat sammanhang, att denna bestämmelse upphäves. På grund

av det anförda måste de gällande forumreglerna för egentliga tryckfrihetsmål

kompletteras med föreskrifter örn laga domstol för det fall, alt både

tryckningsorten och residensstaden komma att lyda under landsrätt.

Mot den av Svea hovrätt förordade lösningen av ifrågavarande spörsmål

kunna starka betänkligheter anföras. Då möjlighet erbjuder sig att i stället

för residensstadens rådhusrätt anlita rådhusrätten i annan stad inom länet,

äro väl olägenheterna icke särskilt framträdande. Skulle däremot för denna

uppgift behöva anlitas rådhusrätt i stad utom länet, yppa sig åtskilliga svårigheter

bland annat i fråga örn juryns sammansättning. Därtill kommer, att

hovrättens förslag efter rättegångsreformens genomförande icke längre är

ägnat att bereda en tillfredsställande utväg. På grund av föreskriften i 1 kap.

11 § nya rättegångsbalken, att rådhusrätt i vissa grövre brottmål skall bestå

av en lagfaren domare och nämnd, har frågan örn rättens sammansättning

i jurymål blivit aktuell även för rådhusrätternas del.

Å andra sidan äro betänkligheterna mot förslaget om enmansdomstolar

uppenbart icke utan grund. Invändningen att den juridiska sakkunskapen

skulle erhålla endast en representant i domstolen, torde visserligen icke väga

allt för tungt. Som framhölls i 1934 års betänkande är behovet av sådan

sakkunskap i tryckfrihetsmål snarast mindre än i många andra mål. Genom

juryns utlåtande blir fastslaget, huruvida den åtalade skriften är brottslig

eller ej; örn den funnits brottslig, har i utlåtandet ytterligare bestämts,

vilka lagrum skola tillämpas. Att inom ramen av straffskalorna i dessa lagrum

utmäta lämpligt straff torde, vad det lagfarna elementet angår, icke

kräva medverkan av mer än en domare; det nu sagda gäller även de spörsmål

örn skadestånd och rättegångskostnader, vilka kunna uppkomma i samband

med åtalet. Emellertid måste redan nu, åtminstone vad angår grövre brott,

anses som en svaghet, att straffmätningen i jurymål regelmässigt sker utan

medverkan av lekmän, och denna svaghet skulle bliva än mer framträdande,

sedan lekmän vid behandlingen av sådana mål erhållit säte även i rådhusrätterna.

I 1934 års betänkande upptogs av närliggande skäl till övervägande

att låta jurymännen intaga ställningen av meddomare, men uppslaget förkastades,

enär de sakkunniga funno en sådan ordning vara oförenlig nied

önskemålet att hemlighålla, hur varje juryman röstat i huvudfrågan. Örn

jurymännens befogenhet vidgades att omfatta även annat än frågan örn den

åtalade skriftens brottslighet, måste nämligen, ansågo de sakkunniga, deras

vota i övriga frågor protokollföras, vilket innebure möjlighet för enskilda

ledamöter att markera vilken ställning de intagit till själva skuldfrågan.

Gentemot det sålunda anförda kan erinras, att enligt en — på gällande praxis

grundad — föreskrift i 6 kap. 3 § nya rättegångsbalken, nämndemans skiljaktiga

mening ej skall antecknas i protokollet annat än då nämnden ensam

bestämt utgången. Örn efter förebild härav stadgas, att jurymans avvikande

mening ej i något fall må protokollföras, bortfaller farhågan, att de enskilda

jurymännens ståndpunkter i skuldfrågan av denna anledning komma till

offentlig kännedom. Som erinran mot den ifrågasatta anordningen kvarstår

då, att jurymännen genom den ståndpunkt de intaga vid omröstningen angå
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

ende straffet komma att röja sin uppfattning även i skuldfrågan; med hänsyn

till den tystnadsplikt, som i lika hög grad åvilar rätten som jurymännen,

torde dock denna erinran icke böra tillmätas större betydelse. Någon avgörande

betänklighet torde alltså icke möta att låta juryn, sedan den ensam

avgjort frågan om den åtalade skriftens brottslighet, åter sammanträda med

rätten för överläggning till dom. Som framhållits i inledningen till betänkandet

tala starka principiella skäl för en sådan ordning. Beredningen förordar,

att den genomföres för alla mål, som handläggas med jury, detta oavsett

huruvida enligt vanliga regler nämnd skulle medverkat eller ej. Som

följer redan av gällande rätt bör överläggningen uppenbart hållas inom

stängda dörrar. Tydligt är vidare, att skuldfrågan icke må komma under

diskussion, då densamma slutligen avgjorts genom juryns svar på de av

rätten framställda frågorna. Vad angår rättens sammansättning torde frågan

därom lämpligen böra lösas enligt samma linjer som följdes vid bestämmandet

av rådhusrätts organisation i mål, vari nämnd skall deltaga. Det torde

alltså böra stadgas, att rätten skall bestå av en lagfaren domare. Vidare torde

föreskrift böra meddelas, att juryn i omröstningshänseende skall intaga samma

ställning som i motsvarande läll skulle tillkommit nämnden, om denna

haft säte i rätten.

Då vad beredningen sålunda föreslagit i fråga örn rättens sammansättning

och juryns medverkan i tryckfrihetsmål möjliggör en enhetlig domstolsorganisation

för jurymål, kunde ifrågasättas att helt upphäva de särskilda reglerna

örn laga domstol i tryckfrihetsmål och således i forumhänseende likställa

dessa mål med brottmål i allmänhet. Häremot talar emellertid den

omständigheten, att en jurymannakår ej lämpligen kan utses vid varje häradsrätt;

på många håll skulle de utsedda kanske aldrig någonsin behöva

träda i tjänstgöring. Vidare må erinras att, som ovan berörts, handläggningen

av tryckfrihetsmål med hänsyn till deras speciella beskaffenhet kräver

en viss vana, som icke kan förvärvas, såframt ej målen sammanföras

till ett mindre antal domstolar. På grund av det anförda har beredningen

ansett sig böra föreslå endast den ändring i de nu gällande forumreglerna,

att i sådana län, där residensstaden lyder under häradsrätt, mål, som eljest

bort upptagas vid rådhusrätten i residensstaden, i stället skola upptagas vid

häradsrätten.

En konsekvens av förslaget, att åtal för tryckfrihetsbrott skall kunna upptagas

även vid häradsrätt, är att lekmän komma att deltaga jämväl i prövningen

av sådana tryckfrihetsmål, som vid häradsrätt handläggas utan jury.

Det sagda gäller ock, som ovan antytts, mål vid rådhusrätt, örn brottet

är sådant, alt rätten enligt 1 kap. 11 § nya rättegångsbalken skall bestå

av en lagfaren domare och nämnd. Goda skäl kunna anföras för den

ståndpunkten, alt lekmän böra som allmän regel deltaga i behandlingen av

tryckfrihetsmål. Som i 1934 års sakkunnigbetänkande framhållits, föreligger

i tryckfrihetsmål ofta en intressekonflikt, varvid det tillkommer rätten att

tillse å ena sidan att missbruk av tryckfriheten beivras och å den andra att

till missbruk ej hänföres allt som efter ett formellt betraktelsesätt kan hänföras

dit. Beredningen förordar därför, att i alla tryckfrihetsmål, som ej prövas

av jury, om rättens domförhet skall gälla vad i nya rättegångsbalken är

stadgat om mål, vari nämnd skall deltaga. Därmed vinnes också, att domstolsorganisationen

i tryckfrihetsmål blir i stort sett enhetlig. Vare sig målet

upptages vid häradsrätt eller vid rådhusrätt, kommer det att handläggas av

en lagfaren domare med biträde antingen av nämnd eller av en jury, vilken

i allt som ej sammanhänger med dess speciella uppgift, har samma funktion

som eljest skulle tillkommit nämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

■11

I enlighet med det anförda har beredningen föreslagit, alt § 5 mom. 1

tryckfrihetsförordningen skulle erhålla sådan lydelse, att däri utsädes, att

mål angående brott som avsåges i § 3 skulle upptagas vid rådhusrätt eller

vid häradsrätt, varunder stad lydde, enligt vad därom vore stadgat i .särskild

lag stiftad i den ordning § 87 regeringsformen föreskreve. Till § 5 moni. 4

skulle enligt beredningens förslag fogas ett nytt stadgande, enligt vilket i den

nyssnämnda särskilda lagen finge bestämmas, att juryn skulle deltaga i målets

prövning även sedan den avgjort frågan, huruvida skriftens innehåll vore

brottsligt. Vidare föreslås vissa ändringar i § 5 inom. 5 tryckfrihetsförordningen,

avseende uppgörande av jurymannalista för häradsrätt.

Beredningen har jämväl framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser

örn rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta den förut nämnda lagen

den 9 april 1937 i samma ämne. Enligt 1 § i den föreslagna lagen skulle mål

angående brott, som avsåges i § 3 tryckfrihetsförordningen, upptagas, om

den skrift sorn föranlett åtalet vore tryckt i stad, i vars rådhusrätt enligt gällande

bestämmelser jämte borgmästaren funnes minst två lagfarna ledamöter,

vid den rådhusrätten men i annat fall vid rådhusrätten i stad som vore

säte för länsstyrelsen i det län där skriften vore tryckt eller, om staden lode

under häradsrätt, vid den häradsrätten.

I fråga om juryns ställning i tryckfrihetsmål lia ledamöterna i beredningens

rådgivande nämnd riksdagsmannen Persson, borgmästaren Laurin och

häradshövdingen Lindstedt i särskilt yttrande anfört följande.

Beredningen föreslår att juryn i tryckfrihetsmål, vilken nu har att pröva

endast frågan örn åtalad skrifts brottslighet, jämväl skulle — sedan denna

prövning skett —- deltaga i rätten jämte en lagfaren domare vid överläggningen

till dom och därvid fungera som nämnd; juryns mening skulle således i

fråga om straffmätningen, skadestånd och rättegångskostnader gälla, därest

minst sju av juryns nio medlemmar äro ense.

Ändringen bär föranletts därav, att rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken

skulle bestå av en lagfaren domare och nämnd i vissa svårare tryckfrihetsmål

(med straffarbete i två år eller mera i straffskalan), att möjlighet ansetts

böra öppnas att upptaga tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, enär vissa residensstäder

kunna bli lagda under landsrätt, samt att det ansetts uteslutet

att låta såväl nämnd som jury deltaga i avgörande av samma mål. I fråga

örn själva huvudförhandlingen inför juryn föreslår beredningen därför, att

rätten —• såväl rådhusrätt som häradsrätt — skulle bestå av en lagfaren domare,

men i fråga örn överläggningen skulle juryn, på sätt ovan angivits,

fungera även som nämnd.

Om man än måste godtagja anordningen med jury i tryckfrihetsmål för

prövning av skuldfrågan, talar enligt vår mening erfarenheten härav och utvecklingen

i övrigt emot, alt man nu skulle utvidga juryns befogenheter, sådana

de bestämts senast vid genomgripande lagstiftningsåtgärder för tryckfrihetsmålen

år 1937. Ytterligare avsteg från den för vårt rättsväsen grundläggande

principen örn fasta domstolar böra undvikas, och stärka betänkligheter

kunna resas mot att domare, valda tillfälligt för visst mål, delvis av

parterna själva, skulle få en sådan befogenhet som nu avses. Förhållandet

kan självfallet icke jämföras med ali domaruppgifter anförtros nämndemän,

valda till domare i allmänhet för en längre tid och med stor möjlighet att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

småningom förvärva den syn på uppgiften, den erfarenhet och den skicklighet,

som man gärna vill se hos en domare.

För rådhusrätternas del synes den närmast till hands liggande lösningen

vara, att rådhusrätten i såväl lindrigare som svårare tryckfrihetsmål — där

lekmannaelementet inträder genom juryn — liksom nu skall bestå av tre lagfarna

domare såväl vid förhandlingen inför juryn som vid överläggningen

till dom.

För den händelse det anses nödvändigt att öppna möjlighet att upptaga

tryckfrihetsmål även vid häradsrätt, nämligen för det fall att residensstad

lägges under landsrätt, synes betänkligheter icke böra möta emot att låta

häradsrätten i dessa fall bli domför med häradshövdingen ensam icke blott

vid förhandlingen inför juryn utan även vid straffmätningen och avgörande

av ersättningsfrågor; detta föreslogs också av 1934 års sakkunniga. Det bör

framhållas att det i varje fall måste bli i ytterst få fall, som tryckfrihetsmål

komma att förekomma vid häradsrätt.

Vi ha med hänsyn härtill ansett oss icke kunna biträda beredningens förslag

i denna del.

Särskild ordförande i juryn.

Enligt § 5 mom. 7 tryckfrihetsförordningen bildas juryn genom alt rätten

bland dem, som äro uppförda å den i mom. 5 omförmälda jurymannalistan,

utlottar sju till ledamöter och fem till suppleanter, varjämte parterna å vardera

sidan välja tre ledamöter och tre suppleanter. Därefter skall vardera

parten utesluta en ledamot och en suppleant bland de av rätten utlottade

samt en ledamot och en suppleant bland de av motparten valda. Angående juryns

arbetssätt äro föreskrifter meddelade i den förutnämnda lagen den 9

april 1937 med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål. Enligt

dessa skall juryn närvara vid huvudförhandlingen i målet; sedan denna slutförts,

skola jurymännen för avgörande av skuldfrågan sammanträda till

överläggning i enrum under en av juryn utsedd ordförande.

I det förut omnämnda, år 1934 avgivna sakkunnigbetänkandet angående

tryckfrihetsprocessens ombildning framhölls som en brist i denna process,

att juryn lämnades utan handledning i fråga örn bedömandet av den strafflagsparagraf,

under vilken en viss artikels brottslighet borde subsumeras.

Det erinrades tillika, att behovet av dylik handledning sedan lång tid tillbaka

gjort sig gällande i utlandet beträffande jurymål i allmänhet. I vissa

främmande länder hade det därför ålagts domaren att före juryns överläggning

offentligen meddela en rättsundervisning, som ibland även innehölle

anvisningar för bevisningens bedömande; på andra håll hade i samma syfte

föreskrivits, att domaren skulle vara närvarande vid juryns överläggning.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore sistnämnda utväg att föredraga.

Den vägledning, som jurymännen behövde, kunde naturligare lämnas under

den enskilda överläggningen än i ett offentligt föredrag; genom frågor och

svar kunde missförstånd lättare uppklaras än genom en i förväg meddelad

instruktion. I anslutning till vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga

ett stadgande att, då juryn överläde, domaren skulle vara närvarande för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246. 29

upplysningars meddelande men avträda, innan ansvarsfrågan upptoges till

slutlig prövning.

I det lagförslag, som nied anledning av betänkandet remitterades till lagrådet,

förordades en lösning av förevarande fråga efter andra linjer än de

sakkunniga anvisat. I stället för det av dem föreslagna stadgandet hade upptagits

en bestämmelse att juryn skulle äga att av domstolen införskaffa erforderliga

upplysningar. I yttrande till statsrådsprotokollet i samband med

remissen anförde departementschefen, att det icke ansetts lämpligt att meddela

bestämda föreskrifter örn ordningen för den sålunda förutsatta kommunikationen

mellan juryn och rätten; tydligt vore dock, att stadgandet ej

finge tillämpas så, att det komme i strid med grundsatsen, att juryns överläggning

skulle hållas i enrum. Lagrådet erinrade, att den föreslagna anordningen

vore föga praktisk och sannolikt komme att väsentligen förfela

sitt ändamål. Ett justitieråd hemställde med hänsyn därtill örn en återgång

till de sakkunnigas förslag. Majoriteten fann däremot även sakkunnigförslaget

otillfredsställande; det syntes ej väl förenligt med juryns uppgift och

ställning i rättegången, att dess överläggning ägde rum under sådana former,

att en viss påverkan från domstolens sida i verkligheten eller åtminstone

till skenet ej kunde anses utesluten. I den sedermera till 1937 års riksdag

avlåtna propositionen angående rättegången i tryckfrihetsmål (nr 2)

anslöt sig departementschefen till de av lagrådets majoritet anförda synpunkterna,

och det slutliga lagförslaget kom därför icke att innehålla några

stadganden i förevarande ämne.

Beredningen anför:

Enligt tryckfrihetsförordningens lydelse före genomförandet av 1937 års

lagstiftning på nu ifrågavarande område skulle samtliga jurymän utses genom

val; sex skulle väljas av parterna och de övriga tre av domstolen. Vid

denna ordning kunde önskemålet, att i juryn funnes någon, som ägde förutsättningar

för att som ordförande leda dess förhandlingar, alltid i viss mån

beaktas vid domstolens val av jurymän. Numera står denna möjlighet ej

längre till buds. Enligt vad som upplysts vid överläggningar med beredningens

rådgivande nämnd lia också de praktiska erfarenheterna givit anledning

till önskemål om bättre garantier för att juryns överläggning skall kunna

äga rum under kompetent och opartisk ledning. På grund härav har beredningen

ansett sig böra upptaga denna fråga till övervägande. Med hänsyn

till vad som tidigare förekommit mot förslaget att låta domaren närvara

vid juryns överläggning har beredningen icke funnit lämpligt att återupptaga

detta förslag. Däremot torde mindre vara att erinra mot att såtillvida

återgå till äldre förhållanden på detta område, att domstolen får utse en

ledamot av juryn genom val bland de å jurymannalistan uppförda i stället

för genom lottning. Mot de förut gällande reglerna angående domstolens

valrätt anmärktes huvudsakligen, att domstolen genom att utse personer,

vilkas inställning vore känd eller ansåges given på förhand, kunde på ett

avgörande sätt inverka på målets utgång. Även örn någon egentlig sannolikhet

för ett sådant förfarande icke förelåge, vore blotta möjligheten ägnad

att i viss mån minska förtroendet till domstolarnas opartiskhet. Erinringar

av sådan innebörd torde icke med fog kunna riktas mot en ordning, som

blott medgiver valrätt beträffande en av de ledamöter rätten skall utse, helst

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

om valrätten begränsas inom kretsen av dem som uppförts å jurymannalistan.

Enligt beredningens uppfattning tala övervägande skäl för en sådan

lösning; den har ock vunnit anslutning inom beredningens rådgivande

nämnd. Av vad förut anförts örn grunden för den förordade ändringen följer,

att den av rätten omedelbart utsedde jurymannen icke bör kunna uteslutas

av parterna; han synes lämpligen böra erhålla ställning av självskriven

ordförande i juryn.

På grund av det anförda föreslår beredningen, att det i § 5 mom. 7 tryckfrihetsförordningen

upptagna stadgandet, att rätten genom lottning bland

de å jurymannalistan uppförda skall uttaga sju till ledamöter och fem till

suppleanter, ersättes med föreskrift, att rätten skall från listan dels nämna

en ordförande jämte suppleant, dels ock utlotta sex till ledamöter och fyra

till suppleanter för dem. Vidare föreslår beredningen en härav betingad formell

jämkning av bestämmelserna i § 5 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

rörande jäv mot jurvman.

I fråga om ikraftträdandet av de förordade ändringarna i tryckfrihetsförordningen

föreslår beredningen vissa särskilda stadganden, innebärande att

ändringarna skola träda i kraft först då nya rättegångsbalken träder i tilllämpning.

Departementschefen.

Enligt bestämmelse, som fogats vid den år 1942 antagna nya rättegångsbalken,

skall dennas ikraftträdande bero av förordnande av Kungl. Maj :t med

riksdagen. Vid rättegångsbalkens antagande förutsattes, att innan dylikt förordnande

meddelades närmare utredning skulle verkställas rörande de ändringar

i andra författningar, som erfordrades för genomförandet av den nya

processordningen. Sådan utredning har nu verkställts av processlagberedningen

bland annat i fråga örn ändringar i rikets grundlagar. I beredningens

den 17 mars 1944 avgivna betänkande har framlagts utkast till ändringar i

regeringsformen och tryckfrihetsförordningen jämte förslag till vissa lagar,

som ansluta sig till ifrågavarande grundlagsstadganden. För att möjliggöra

beslut örn rättegångsreformens ikraftträdande under nästkommande andrakammarperiod

bör förslag till erforderliga grundlagsändringar föreläggas

redan innevarande lagtima riksdag.

Beredningen har till en början föreslagit vissa ändringar i regeringsformens

stadganden om högsta domstolen. Den nya processordningen påkallar en omarbetning

av den med stöd av § 17 mom. 1 regeringsformen utfärdade lagen

örn högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Med hänsyn till att i

nämnda lag funnits böra upptagas bestämmelser jämväl i andra avseenden

än dem, som nu angivas i § 17 mom. 1 regeringsformen, har avfattningen av

detta lagrum jämkats. I särskild lag skola sålunda enligt den föreslagna nya

lydelsen av momentet givas närmare bestämmelser örn högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring. I grundlagsstadgandet kvarstår bland annat

att antalet justitieråd skall vara minst tolv. Däremot har det nuvarande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

31

stadgandet, att antalet må ökas utöver tolv allenast om domstolen skall arbeta

på avdelningar, ansetts ej behöva bibehållas, då det måste anses uppenbart,

att sådan ökning av antalet ej kan ske under annan förutsättning. Särskild

bestämmelse i regeringsformen örn högsta domstolens befogenhet att

pröva frågor örn fullföljdstillstånd, varom nu stadgas i § 18 mom. 2, blir

efter genomförandet av nya rättegångsbalken ej längre erforderlig, då enligt

denna balk avgörandet av frågor, huruvida talan i fullföljt mål må komma

under högsta domstolens prövning, ingår i högsta domstolens befogenhet

att handlägga målet. De av beredningen i nu angivna hänseenden framlagda

förslagen synas lämpliga och torde böra genomföras.

Beträffande frågor om återbrytande av dom som vunnit laga kraft och

återställande av försutten tid har beredningen föreslagit, att befogenheten att

upptaga och avgöra ansökningar härom skall, då målet är av beskaffenhet

att i sista instans skola prövas av kammarrätten, överflyttas från högsta

domstolen till regeringsrätten, som i övrigt har att pröva mål av likartad beskaffenhet.

Motsvarande ändring föreslås i fråga om avgivande av yttranden

över nådeansökningar. Även dessa förslag torde böra genomföras.

Antalet militära ledamöter i högsta domstolen är enligt § 20 regeringsformen

fastställt till två. Beredningen har förordat att Kungl. Majit skall

äga utse minst två, högst tre sådana ledamöter. Därigenom skulle möjlighet

beredas att utse en representant för envar av de tre försvarsgrenarna, således

även för flygvapnet. 1 varje särskilt mål, som från krigsdomstol dragits

under högsta domstolens prövning, skulle dock endast två militära ledamöter

deltaga.

Även enligt min mening bör en ändring av ifrågavarande stadgande i regeringsformen

i den av beredningen föreslagna riktningen vidtagas. Jag anser

emellertid några betänkligheter ej böra möta att i regeringsformen fastställa

att tre militära ledamöter skola utses. Därest det ej skulle finnas erforderligt

att redan vid ändringens ikraftträdande utse en militär ledamot från

flygvapnet, torde ytterligare en militär ledamot kunna utses från armén.

Frågan örn fördelningen av tjänstgöringen i högsta domstolen mellan de tre

militära ledamöterna torde, såsom ock beredningen föreslagit, böra lämnas

öppen i regeringsformen. Uppenbart är emellertid, att militär ledamot, som

av Kungl. Majit utsetts inom viss försvarsgren, i regel bör deltaga i avgörandet

av mål som röra denna försvarsgren. I den mån det skulle finnas erforderligt

att meddela närmare bestämmelser, vilka två av de militära ledamöterna

som skola inkallas i varje .särskilt mål, torde stadgande härom kunna införas

i den lag örn högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, som

omförmäles i § 17 mom. 1 regeringsformen enligt dess föreslagna nya lydelse.

Enligt beredningens förslag skall vidare ur § 20 regeringsformen uteslutas

den nuvarande föreskriften, att de militära ledamöterna icke få åtnjuta .särskilt

arvode. Med hänsyn lill de skäl, som beredningen anfört till stöd för

sitt förslag, finner jag denna ändring böra genomföras.

Bestämmelserna i § 22 inom. 1 regeringsformen örn domfört antal i högsta

domstolen ha i beredningens förslag i olika avseenden jämkats. Den miva
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

rande uppdelningen i ringare och viktigare mål föreslås skola upphävas. Såsom

huvudregel föreslås den nu för ringare mål gällande föreskriften, att

fem justitieråd skola utgöra domfört antal. Stadgandet att fyra justitieråd

skola äga avgöra mål av ringare beskaffenhet, där de äro örn slutet ense,

har ansetts passa mindre väl tillsammans med principerna i den nya rättegångsbalken

örn rättegångens muntlighet och omedelbarhet och har därför

uteslutits. Det nuvarande högsta antalet i ett mål deltagande domare har

sänkts från åtta till sju, vilket dock icke innebär någon ändring av vad

redan nu tillämpas. Till särskild lagstiftning hänvisas, liksom för närvarande,

bestämmandet av när högsta domstolen skall sammanträda i plenum;

föreskrifter i detta hänseende ha upptagits i 3 kap. 4 § nya rättegångsbalken.

I samma ordning skall enligt beredningens förslag bestämmelse meddelas örn

domarnas antal vid behandling av frågor, huruvida talan i fullföljda mål må

komma under högsta domstolens prövning — enligt 3 kap. G § nya rättegångsbalken

skola tre ledamöter deltaga i avgörandet av dylik fråga — ävensom

vid avgivande av yttranden i nådeärenden. Genom formuleringen av

ifrågavarande stadgande!! i § 22 mom. 1 regeringsformen har möjlighet öppnats

att i allmän lag bestämma om militär ledamots deltagande såväl i plenimål

som i frågor örn prövningstillstånd och vid avgivande av yttranden i

nådeärenden.

De av beredningen förordade ändringarna i § 22 mom. 1 regeringsformen

innefatta enligt min mening en lämplig reglering av hithörande spörsmål och

torde böra genomföras. Det må erinras, att förslaget till lag örn högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring skall undergå lagrådsgranskning,

innan det förelägges riksdagen. Härtill torde jag få återkomma i annat sammanhang.

I § 24 regeringsformen, som upptager bestämmelse örn nedre justitierevisionen,

har beredningen föreslagit en formell jämkning, vilken torde böra

vidtagas.

Beredningen har vidare i sitt betänkande upptagit frågan örn stadsdomartjänstemas

tillsättning. Enligt gällande lydelse av § 31 regeringsformen äga

för tillsättning av borgmästartjänst de i stadens allmänna angelägenheter

röstberättigade upprätta ett förslag på tre behöriga personer, varefter Kungl.

Majit utnämner en av de föreslagna till borgmästare. Samma förfaringssätt

är stadgat i fråga om rådmans- och magistratssekreterartjänsterna i Stockholm.

Den närmare regleringen av val för upprättande av förslag hänvisas

till särskild lagstiftning. Tillsättning av rådmanstjänster i andra städer än

Stockholm regleras ej av regeringsformen; i dessa städer utses rådman av

stadsfullmäktige, varefter länsstyrelsen utfärdar fullmakt för den valde.

Beredningen har utgått från att någon ändring ej skall ske beträffande

regeringsformens bestämmelser om borgmästares tillsättande. Beträffande

rådmanstjänstema, vilkas innehavare enligt 1 kap. 10 § nya rättegångsbalken

alltid skola vara lagfarna, har i 4 kap. 2 § samma balk stadgats, att

utnämningsrätten tillkommer Kungl. Majit, varvid tillika angivits att om val

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

33

av rådman funnes särskilt stadgat. I anslutning härtill har beredningen

föreslagit, att till befattning som lagfaren rådman staden skall äga föreslå

tre behöriga personer, inom vilket förslag Kungl. Majit skall utnämna en.

Därvid förutsättes, att förslaget skall upprättas av stadsfullmäktige, varom

närmare stadganden upptagits i ett av beredningen utarbetat förslag till lag

om val av borgmästare och lagfaren rådman i stad. Någon särskild bestämmelse

om tillsättning av magistratssekreterarbefattningen i Stockholm bör enligt

beredningen icke upptagas i regeringsformen; för den händelse magistratssekreteraren

ej tillika skall vara rådman, anses erforderliga bestämmelser

örn tillsättningen böra införas i arbetsordningen för magistraten och rådhusrätten.

I likhet med beredningen finner jag någon ändring av regeringsformens

bestämmelser örn tillsättning av borgmästartjänst ej vara påkallad. I fråga

örn rådmanstjänsterna har, såsom framgår av det förut anförda, redan genom

nya rättegångsbalkens antagande den principen godkänts, att utnämningsrätten

skall tillkomma Kungl. Majit även i andra städer än Stockholm.

Därvid förutsattes, att såsom grund för utnämningen skulle ligga ett genom

val tillkommet förslag på tre personer. Det återstår sålunda att taga ställning

till frågan, i vilken ordning stadens förslag skall upprättas. Då det för

närvarande, i vad gäller andra städer än Stockholm, tillkommer stadsfullmäktige

att utse rådman, ligger det närmast till hands att, såsom ock beredningen

föreslagit, låta stadsfullmäktige uppgöra det förslag, inom vilket

Kungl. Majit skall utnämna rådman. Detta tillvägagångssätt torde också

vara det lämpligaste. Under sådana förhållanden torde det knappast föreligga

tillräckliga skäl att för Stockholms vidkommande bibehålla det nuvarande

systemet med omedelbara val. Jag ansluter mig därför till beredningens

förslag att i § 31 regeringsformen såsom allmän regel för tillsättning av

tjänst såsom lagfaren rådman föreskrives, att staden skall äga uppgöra ett

förslag på tre behöriga personer, inom vilket Kungl. Majit utnämner en

till innehavare av tjänsten. I enlighet med vad beredningen uttalat torde

tillsättning av tjänsten som magistratssekreterare i Stockholm icke böra regleras

i regeringsformen.

Jag är ej beredd att nu taga slutlig ställning till de närmare bestämmelser

örn val för upprättande av förslag till borgmästare och rådrnanstjänst, vilka

beredningen upptagit i förslaget till särskild lag därom.

De i det föregående angivna ändringarna i regeringsformen torde i princip

kunna sättas i tillämpning idan avbidan på rättegångsreformens genomförande.

Förbehåll torde dock, såsom beredningen ultalat, böra göras för de

nya bestämmelserna örn handläggning av frågor örn tillstånd att talan i fullföljt

mål må komma under högsta domstolens prövning. Vidare torde ett

övergångsstadgande beträffande ändringarna i § 31 regeringsformen böra,

efter en redaktionell jämkning, upptagas i överensstämmelse med vad beredningen

föreslagit.

Hillring till riksdagens protokoll 1944. 1 saini. Nr 240.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

De av beredningen förordade ändringarna i tryckfrihetsförordningen avse

huvudsakligen tryckfrihetsprocessen. 1 detta hänseende har beredningen föreslagit,

att häradsrätt i vissa fall skall vara tryckfrihetsdomstol, nämligen

vid landsrättsförläggning av residensstad. Vidare har beredningen föreslagit

bland annat, att juryn skall, sedan den ensam avgjort frågan om skriften är

brottslig, sammanträda med domaren för att slutligt döma j målet beträffande

straffs utmätande, bestämmande av skadestånd m. m. Juryn skulle därvid

fungera som nämnd, och dess mening skulle gälla mot domarens, därest

minst sju av juryns nio medlemmar vore ense. Tre ledamöter av beredningens

rådgivande nämnd ha emellertid icke velat biträda förslaget örn utvidgning

av juryns befogenhet.

Beredningens förslag att juryn skall fungera som nämnd vid målets slutliga

avgörande har föranletts av att även häradsrätt kunde komma att få

handlägga tryckfrihetsmål och att rådhusrätt enligt nya rättegångsbalken

skall i svårare brottmål bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. Beredningen

har icke ansett lämpligt att låta både nämnd och jury deltaga i samma

mål och har ej heller velat förorda, att en lagfaren domare ensam skulle

avgöra målet, sedan juryn prövat skuldfrågan.

Vad först angår frågan, huruvida häradsrätt kan komma att få handlägga

tryckfrihetsmål, föreligger ej anledning räkna med att rådhusrätten i någon

residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande finnes

någon stad med rådhusrätt. Det är därför ej behövligt att låta tryckfrihetsmål

upptagas vid häradsrätt, och från denna synpunkt är det sålunda ej påkallat

att låta juryn fungera jämväl som nämnd.

Beträffande åter handläggningen av tryckfrihetsmål vid rådhusrätt torde

full överensstämmelse med domförhetsreglerna för vanliga svårare brottmål

knappast kunna vinnas på annat sätt än att juryn får fungera jämväl som

nämnd. Då det emellertid mera sällan i tryckfrihetsmål är fråga örn straff,

jämförliga med dem som utdömas i vanliga svårare brottmål, torde detta

skäl dock ej böra tillmätas alltför stor betydelse. Däremot kan mot den föreslagna

anordningen, enligt vilken juryn såsom nämnd jämväl skulle deltaga

i bland annat straffmätningen, invändas, att den innebär en ändring av stor

principiell vikt. Jag har för avsikt att hemställa om bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetsförordningen,

därvid bland annat tryckfrihetsprocessens utformning bör

bliva föremål för undersökning. Beredningens förslag torde böra bliva föremål

för förnyade överväganden i sistnämnda sammanhang; någon olägenhet

av ett uppskov med avgörandet av det speciella spörsmål varom här är fråga

synes icke behöva uppkomma. Rådhusrätten lärer alltså i tryckfrihetsmål,

i vilka jury deltager, tills vidare böra ha samma sammansättning som för

närvarande.

I fråga om juryns sammansättning har beredningen föreslagit, att rätten

skulle utse ordförande i juryn. Detta förslag synes i och för sig lämpligt.

Frågan synes dock ej vara av sådan vikt, att förslaget bör upptagas till ge
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 246.

35

»omförande utan avvaktan på resultatet av nyssnämnda utredning rörande

en allmän revision av tryckfrihetsförordningen.

1 beredningens utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen har även

upptagits ett tillägg till § 2 morn. 6 nämnda förordning. Med detta tillägg avses

att införa förbud mot kungörande i tryck av vad som förekommit vid

måls handläggning inom stängda dörrar m. m. Härvid åsyftas ej offentliggörande

i tryck av de hemliga protokollen från förhandlingarna, vilket redan

är straffbelagt i tryckfrihetsförordningen, utan publicering av uppgifter örn

förhandlingarna i annan form. Emellertid torde samma skäl för en lagändring

i denna riktning kunna anföras även på andra områden, där tystnadsplikt

är stadgad. Delade meningar kunna för övrigt råda örn möjligheten enligt

nu gällande rätt att bestraffa den som obehörigen lämnar uppgifter för

publicering i tryckt skrift. Att söka lösa detta spörsmål endast för ett speciellt

fall synes mig möta vissa betänkligheter. Vid den förut berörda utredningen

angående revision av tryckfrihetsförordningen böra enligt min mening

även behovet och lämpligheten av bestämmelser i det syfte, som avses med

beredningens förevarande förslag, bliva föremål för prövning.

Med hänsyn till det anförda har jag icke ansett mig böra i anledning av

beredningens utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen förorda framläggande

av något förslag till innevarande riksdag. I likhet med beredningen

finner jag icke någon ändring i tryckfrihetsförordningens bestämmelser

om målsägandes åtalsrätt påkallad av den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom justitiedepartementet har på grundval av beredningens utkast till

ändringar i regeringsformen utarbetats förslag till ändrad lydelse av § 11

inom. 1, §§ 18 oell 20, § 22 mom. 1 samt §§ 2i, 26 och 31 regeringsformen

jämte övergångsstvägande.

Föredraganden hemställer, att nyssnämnda inom justitiedepartementet

upprättade förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till prövning

i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Bilaga A.

Processlagberedningens förslag.

Utkast

till ändringar i rikets grundlagar.

Regerin gsformen.

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda

lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti

domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet

och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol.

Närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring

meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt

i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

§ 18.

Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet att kunna

tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, upptaga och avgöra alla

ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller

återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar skola

av högsta domstolen avgöras.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning,

skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Konungen utser och förordnar

minst två, högst tre militärpersoner av högre grad att med domare

jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål i högsta dom

stolen övervara och däröver rösta.

§ 22.

l:o. Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd.

Då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer mål,

varom i 20 § stadgats, böra tillika två av de militärpersoner, dem Konungen

härtill utsett, hava säte i domstolen. Ej må flera än sju domare på en

gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas

i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes

domarnas antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes

till högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag

särskilt tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen

enligt 26 § har att taga befattning.

§ 24.

Uti Konungens nedre justitierevision skola justitieärendena beredas till

prövning och avgörande i högsta domstolen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

37

§ 26.

Konungen äger ali i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar därom höre Konungen

dock regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess

eller kammarrättens slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen;

och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet. På den brottslige skall sedermera

ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit dömd.

8 31.

Till borgmästarebefattning i stad äge där bosatta och i stadens allmänna

angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå tre behörige personer.

Varje röstberättigad äger en röst. Till befattning som lagfaren rådman

i stad äge staden föreslå tre behörige personer. Bland de sålunda föreslagne

utnämner Konungen en till innehavare av den ifrågavarande befattningen.

Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till de befattningar

nu sagts meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt

stiftad lag.

övergångsstadganclen.

Bestämmelserna i 18 § 2 mom. samt 22 § 1 mom. i vad del avser ansökan,

varom i 18 § 2 mom. förmärs, skola i deras äldre lydelse fortfarande gälla

intill dess, enligt vad därom är i allmän lag stadgat, den nya rättegångsbalken

skall lända till efterrättelse. I fråga om mål, som enligt nyssnämnda lag

skola behandlas jämlikt äldre lag, skola ock därefter 18 § 2 mom. samt, i

nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras äldre lydelse äga tillämpning.

Har för återbesättande av befattning, varom i 31 § förmäles, åtgärd vidtagits

före den dag, då sagda lagrum i sin nya lydelse blivit gällande, skola,

vid befattningens tillsättning, äldre bestämmelser tillämpas.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

6:o. Handling, som----tryck utgivas.

Ej må i tryckt skrift röjås något, som enligt förordnande av domstol eller

av undersökningsledare i brottmål jämlikt vad därom är i allmän lag stadgat

ej må uppenbaras.

§ 5.

l:o. Mål angående brott som avses i 3 § upptages vid rådhusrätt eller vid

häradsrätt varunder stad lyder, enligt vad därom är stadgat i särskild lag,

stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

4:o. Tilltalas någon---han frikänd.

Uti den i 1 mom. omförmälda särskilda lagen må bestämmas, ält juryn

skall deltaga i målets prövning liven sedan den avgjort frågan, huruvida

skriftens innehåll är brottsligt.

5:o. Vid allmän underrätt som har att upptaga mål örn brott som i 3 g sägs

skola för en tid av tre kalenderår väljas i Stockholm åttio, i Göteborg sextio

och å annan ort fyrtio personer, vilka skola uppföras å en jurymannalista,

från vilken på sätt nedan sägs skola uttagas jurymän för tjänstgöring

i dylika mål. Vid rådhusrätt förrättas valet av rätten; arbetar rådhusrätten

på avdelningar, skola domstolens samtliga ledamöter deltaga i valet. Vid häradsrätt

utses de av häradshövdingen efter samråd med tingslagets nämn
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

deman. Valet skall förrättas senast två månader före början av det första

året i varje valperiod. Har mer än en fjärdedel av de utsedda avgått före

valperiodens slut, skall ursprungliga antalet fyllas på sätt nu sagts.

Till uppförande —--bliva representerade.

7:o. Då mål däri jury skall deltaga förekommer, skola av rätten bland

deni som äro uppförda å jurymannalistan dels nämnas en till ordförande

i juryn och en till suppleant för honom, dels ock genom lottning uttagas till

ledamöter i juryn sex och till suppleanter för dem fyra, samt av parterna

å vardera sidan bland de å listan uppförda eller andra till uppförande därå

skickade nämnas till ledamöter tre och till suppleanter tre, samtliga, på sätt

allmän lag stadgar om domare, ojäviga personer. Därefter äge vardera parten

utan anförande av skäl utesluta en ledamot och en suppleant bland de

av rätten utlottade samt en ledamot och en suppleant bland de av motparten

nämnda.

9:o. Vill part göra jäv mot någon som utsetts lill juryman, framställe invändningen

innan uteslutning företages. Därefter må vid underrätt fråga örn

jäv av part väckas allenast i det fall att den mot vilken jävet riktas är ledamot

av juryn och den omständighet varå det grundas ej var för handen eller

parten kunnig då uteslutning företogs; och skall invändningen framställas vid

första rättegångstillfället sedan parten erhöll kännedom örn jävet.

I högre---framställa jävet.

Har genom---ej föras.

övergångsstadganden.

Bestämmelserna i 2 § saint 5 § 1, 4, 5, 7 och 9 mom. skola i sin förutvarande

lydelse fortfarande gälla intill dess, enligt vad därom är i allmän lag stadgat,

den nya rättegångsbalken skall lända till efterrättelse.

Jurymannalista som med stöd av 5 § 5 inom., i dess äldre lydelse, upprättats

skall fortfarande gälla till dess den valperiod utgått, för vilken de å

listan upptagna blivit valda, eller eljest på grund av nämnda stadgande nytt

val skall äga rum.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om Kungl. Majrts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring.

Med upphävande av lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.

Majrts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer.

Kungl. Majrts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd, av

vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

2 §.

Ä envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon

av avdelningarna alltid är samlad, arbetet fortgå minst fyrtio veckor

om året.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

39

3 §.

Till tjänstgöring å avdelningarna skola justitieråden indelas för viss tidsperiod;

dock må även därunder sådan jämkning i avdelningarnas sammansättning

äga rum, som påkallas av ledamots avgång, förfall eller annan särskild

omständighet.

4 §.

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta

domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

5 §.

Ordförande å avdelning utses bland högsta domstolens ledamöter av Konungen.

Vid sammanträde med högsta domstolen samfällt föres ordet av den främste

bland ordförandena.

6 §.

Mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart

upptagas, bör i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela

för målets beredande erforderliga anvisningar. Referenten bör deltaga

i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen.

Är avdelning, varå referenten är indelad till tjänstgöring, ej samlad och

angår målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest

skyndsamt avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller

i den särskilda frågan.

7 §■

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla

i något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som

deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, örn domfört

antal ledamöter ändå är att tillgå.

8 §.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika

fråga örn yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de

domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande

i sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd; i mål, som

avgjorts av krigsdomstol, bör dock i stället för ett av justitieråden någon

av de i § 20 regeringsformen nämnda militärpersonerna deltaga i beslutet.

9 §.

Närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning

samt tjänstgöringen i högsta domstolen beslutas av högsta domstolen

samfällt. 1 övrigt tillkommer, såvitt angår viss avdelning, ordföranden och,

i fråga örn avdelningarna inbördes, ordförandena gemensamt att leda arbetet

och fördela tjänstgöringen.

Denna lag skall träda kraft den i januari 1947.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Bilaga C.

F orsing

till

Lag

otti val av borgmästare och lagfaren rådman i stad.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Då befattning som borgmästare eller lagfaren rådman i stad blivit ledig,

skall magistraten ofördröjligen genom kungörelse, som införes i allmänna

tidningarna, och anslag å rådhuset tillkännagiva ledigheten samt meddela

underrättelse, att sökande till tjänsten har att sist innan klockan tolv å trettionde

dagen från det kungörelsen blivit i allmänna tidningarna införd till

magistraten ingiva sin till Konungen ställda av styrkt tjänsteförteckning åtföljda

ansökning. .

Konungen äger förordna örn uppskov med tillsättande av befattning, som

i denna lag avses. Väckes i stad fråga om uppskov och sökes sådant inom en

månad efter det befattningen blev ledig, eller skall efter ty särskilt är stadgat

anmälan om ledigheten göras hos Konungen, skall med åtgärd enligt första

stycket anstå, tills Konungen förordnat, att befattningen skall tillsättas, eller

tiden för meddelat uppskov gått till ända.

2 §•

För val av borgmästare gäde med de undantag, som föranledas av föreskrifterna

i denna lag, i tillämpliga delar vad örn val av stadsfullmäktige är

stadgat. Bestämmelserna örn rätt för väljare att i vissa fall avlämna valsedel

inom riket å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt

konsulat skola ej äga tillämpning. Sammanräkning av valsedlarna skall påbörjas

inom sju dagar efter valdagen.

Val av rådman förrättas av stadsfullmäktige med iakttagande av vad nedan

stadgas.

3 §•

Då borgmästare skall väljas, överlämne magistraten, efter ansökningstidens

utgång, inkomna ansökningshandlingar till hovrätten, som har att avgiva

yttrande rörande sökandena och ordningen mellan de tre, vilka enligt hovrättens

mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet samt lämplighet i

övrigt för befattningen böra främst ifrågakomma vid valet, med anmärkande

tillika om hovrätten finner någon av sökandena icke vara till befattningen

behörig. Sedan handlingarna återställts, utsäde magistraten dag, tider och

ställen för valets förrättande. 0 „ , ,

Kungörelse om valet skall minst fjorton dagar förut anslas a radhuset och

uppläsas i stadens kyrkor samt därjämte inom samma tid införas i de tidningar

där kallelse till allmän rådstuga intages, eller beträffande Stockholm

i den tidning, i vilken överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas. 1

kungörelsen skall meddelas uppgift å sökandena till befattningen och ordningen

mellan de tre i hovrättens yttrande främst upptagna med anmärkande

tillika om någon av sökandena enligt hovrättens mening icke är till befattningen

behörig. I kungörelsen skall noggrant tillkännagivas tider och stallen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

41

för valet samt varest ansökningshandlingarna och hovrättens yttrande under

liden till valet tillhandahållas de röstberättigade.

4 §.

För val, som i 3 § avses, utgör staden en valkrets, vilken dock, där så för

rösternas uppsamlande^ anses nödigt, må av magistraten delas i lämpligt

antal valdistrikt. Vid sådana skilda förrättningar, äger magistraten låta sig

företrädas av deputerade, tre i varje valdistrikt, av vilka en av magistraten

lörordnas till ordförande. Till deputerad må i händelse av behov utses den.

som eljest ej tillhör magistraten. I den mån suppleanter för valförrättarna

eller särskilda protokollförare anses erforderliga, må sådana av magistraten

förordnas.

5 §.

Då rådman skall väljas, överlämne magistraten, efter ansökningstidens utgång,

med eget utlåtande ansökningshandlingarna till hovrätten för avgivande

av yttrande, som sägs i 3 §. Sedan handlingarna återställts, skola de tilllika

med hovrättens yttrande överlämnas till stadsfullmäktige för förrättande

av val.

6 §.

Val skall ske med enkla, slutna och omärkta sedlar.

Valsedel må ej förses med partibeteckning. Valsedel skall innehålla namn

å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer. Namnen skola

å valsedeln uppföras i följd, det ena under det andra. Är något namn å valsedel

överstruket eller upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller

framgår i avseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem

därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel upptagna

namn å flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen

såsom obefintliga.

Vid val av rådman må ej å valsedel upptagas namn å någon, som ej i behörig

ordning anmält sig som sökande till befattningen; sker det, anses hans

namn som obefintligt.

7 §.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild

sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst för det

första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst för det tredje

å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått högsta rösttalet, erhåller

första förslagsrummet.

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager del

namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första sammanräkningen

stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som uppförts

i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första och såsom

tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det namn, som vict

sammanräkningen fatt högsta rösttalet, erhåller andra förslagsrummet.

Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager något av

de redan på förslaget uppförda namnen, på det sätt som för första sammanräkningen

stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa namn, gäller såsom

halv röst för det första och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående

namnen. Valsedel, som upptager båda de uppförda namnen, gäller såsom

tredjedels röst för det återstående namnet. Det namn, som vid tredje sammanräkningen

fått högsta rösttalet, erhåller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.

Bihang lill riksdagens protokoll Wi i. 1 sami. Nr 246.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Därest vid val av borgmästare vid sammanräkningen av rösterna bef i lines

att någon, som ej är sökande till befattningen, skulle jämlikt ovan upptagna

bestämmelser ifrågakomma till ett av förslagsrummen, har magistraten att

inhämta uppgift av honom, huruvida han är villig att emottaga kallelsen.

Förklarar lian sig ej vara villig att emottaga densamma, eller avgiver hail

icke svar å magistratens förfrågan inom fjorton dagar efter det meddelandet

blivit honom, i rekommenderat brev tillsänt, betraktas hans namn såsom obefintligt

och företages med iakttagande härav i nödig utsträckning ny sammanräkning

av rösterna.

8 §.

, De avlämnade valsedlarna skola, sedan de uppräknats och protokollförts,

förvaras under försegling intill dess valet vunnit laga kraft eller i händelse

av besvär dessa blivit avgjorda.

9 §.

Vid val av borgmästare ankommer på magistraten alt, så snart efter slutförd

sammanräkning av rösterna kan ske, med ledning av ovan lämnade

föreskrifter upprätta förslag till besättande av befattningen. Å tid, som nied:

delas genom anslag å rådhuset och medelst införande av kungörelse i de tidningar,

som angivits i 3 §, skall valets utgång offentligen tillkännagivas å rådhuset

genom uppläsning av de vid uppräkningen och sammanräknandet av

rösterna samt förslagets upprättande förda protokoll, och skall därvid jämväl

behörig besvärshänvisning lämnas. Valförrättningen anses härmed avslutad.

Avser valet rådman, skola, så snart rösterna sammanräknats, stadsfullmäktige

omedelbart, med ledning av ovan lämnade föreskrifter, upprätta förslag

till besättande av befattningen. Protokoll över valförrättningen och förslagets

upprättande skall jämte ansökningshandlingarna tillställas magistraten.

10 §.

Över val av borgmästare må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen,

skola inom tjugu dagar efter valförrättningens avslutande hava inkommit

lill Konungens befallningshavande, som efter inhämtande av vederbörandes

underdåniga förklaringar har att med eget yttrande insända besvärshandlingarna

till Konungen. Ej må klagan över något av magistraten på grund av

denna lag meddelat beslut föras annorledes än i sammanhang med klagan

över valet.

Vill någon anföra besvär över val av rådman, gäde därom vad i fråga örn

besvär över stadsfullmäktiges beslut i allmänhet är stadgat.

11 §•

Protokollet över valförrättningen jämte ansökningshandlingarna skall av

magistraten insändas till Konungens befallningshavande, som, efter det valet

vunnit laga kraft, ofördröjligen översänder handlingarna till Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då Konungen låter i riksdagen uppläsa

öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av 31 § regeringsformen.

Genom lagen upphävas lagen den 14 mars 1921 om val av borgmästare

i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i

Stockholm så ock vad i lag eller särskild författning eljest finnes mot denna

lag stridande.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441807

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:291 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. s. 10 i texten
  2. KU 1944:22 Utlåtande i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fö s. 2 i texten