Sök i Ratio Lex

Angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag

1944-11-24 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:305, Angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

1

Nr 305.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående aktieteckning i

Norrbottens Järnverk Aktiebolag; given Stockholms

slott den 24 november 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Bertil Ohlin.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

24 november 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet,

statsrådet Danielson:

Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r. skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag

av 10 000 000 kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverk

Aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tackjärn

till en beräknad myckenhet av omkring 90 000 ton per år. I sin skrivelse

i ärendet framhöll riksdagen, att det näppeligen kunde vara lämpligt eller ens

möjligt att redan då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna eller företagets

storleksordning, utan att detta vore en sak, som i första hand finge

prövas av den blivande, för företagets framtid närmast ansvariga ledningen.

Emellertid fästes uppmärksamheten på vissa med användningen av elektriska

ugnar — i stället för, såsom förutsatts i propositionen, blästermasugnar —

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 305.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

förenade fördelar. Därjämte omnämndes ett uppslag, avseende anläggning i

anslutning till tackjärnverket av ett järnsvampverk, en kombination, vartill

enligt omdömen av experter stora förhoppningar kunde knytas.

Sedan styrelse tillsatts för bolaget, inkom densamma till Kungl. Maj:t med

detaljerade anläggningsplaner och kostnadsberäkningar samt anhållan örn

ytterligare medelsanvisning. 1941 års riksdag beviljade också (skr. nr 521)

med anledning av proposition (nr 322) i ämnet ett nytt reservationsanslag

å 7 000 000 kronor för ytterligare aktieteckning i bolaget samt beslöt, att

staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt bolaget

i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor. Enligt den därvid godkända

planen skulle anläggningarna bestå av —■ förutom allmänna anläggningar

— tackjärnverk, innefattande två elektriska tackjärnsugnar med en

sammanlagd produktionskapacitet av cirka 60 000 ton tackjärn per år, sinterverk,

thomasverk samt elektrostålverk. Riksdagen framhöll att, såvitt riksdagen

kunnat bedöma saken, planläggningen av företaget såväl ekonomiskt

som tekniskt skett med all tillbörlig omsorg. Järnets framställning på elektroteknisk

väg och med tillgodogörande av den inhemska vattenkraften i stället

för utländskt kolbränsle stöde även i överensstämmelse med de önskemål

1939 års urtima riksdag uttryckt, och den valda thomasmetoden vöre särskilt

väl lämpad för Norrbottens fosforrika malmer.

I skrivelse den 18 januari 1944 hemställde sedermera bolagets styrelse om

anvisande av ytterligare 6 000 000 kronor för färdigställande av anläggningarna

i enlighet med den godkända planen. Styrelsen anförde därvid, bland

annat, att det till bolagets förfogande tidigare ställda kapitalet på grund av

uppkommen prisfördyring, arbetets forcering och utförande i opåräknat stor

omfattning vintertid, oförutsedda mark- och grundsvårigheter samt konstruktionsändringar

till följd av brist på viss materiel icke givit möjlighet till utbyggnad

av alla de beslutade anläggningarna. De anvisade medlen hade i

främsta rummet använts till färdigställande av tackjärnverket och därmed

sammanhängande anläggningar, medan arbetena å thomasverket fått anstå

och icke påbörjats. Båda elektrotackjärnsugnarna vore färdiga och tagna i

bruk. Sinterverket och elektrostålverket beräknades vara i drift under våren

eller försommaren 1944. För färdigställande av de under arbete varande anläggningarna,

främst elektrostålverket, erfordrades ett belopp av 1 500 000

kronor samt för uppförande av thomasverket — vilket tidigare kostnadsberäknats

till 2 600 000 kronor — ett belopp av 4 500 000 kronor på grund av

inträffade prisstegringar. — Mot styrelsens hemställan hade styrelseledamoten

direktören Joel Larsson reserverat sig och på anförda skäl uttalat, att

hemställan endast bort avse ett belopp av cirka 1 500 000 kronor för byggande

av en ugn för tillverkning av järnsvamp, under det att frågan örn thomasverkets

byggande bort bordläggas för ytterligare utredning.

Vidare hemställde bolagets styrelse i skrivelse den 8 maj 1944 — under erinran

örn 1939 års urtima riksdags uttalande rörande en eventuell kombination

av järnverket med ett järnsvampverk -—- att 1 500 000 kronor måtte ställas

till bolagets förfogande för täckande av kostnaderna för såväl förreduk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

tionsförsök som den slutliga utformningen av en för järnverket lämplig förreduktionsanläggning

för utnyttjande av den från eltackjärnsugnarna avgående

gasen, varmed avsåges att uppnå en ökad produktion i såväl tackjärnsugnarna

som elektrostålugnen och därmed också en förbättring av driftsekonomien.

Anläggningen föreslogs skola utföras i eventuellt två etapper, därav

0,6 miljon kronor beräknades belöpa på den första etappen.

Vid anmälan för Kungl. Majit den 19 maj 1944 av bolagets förenämnda båda

framställningar uttalade min företrädare i ämbetet, bland annat, att han beträffande

frågan om ytterligare utbyggnad av järnverket delade den av industrikommissionen

i yttrande över framställningarna uttalade uppfattningen,

att den angelägnaste uppgiften därutinnan vore att vid verket uppföra en

förreduktionsanläggning. Han tillstyrkte därför, att för ändamålet av riksdagen

äskades medel till det av bolagets styrelse angivna beloppet 1,5 miljoner

kronor. Detta belopp syntes lämpligen böra anvisas såsom lån till bolaget

att utbetalas i den mån medel för anläggningens utförande erfordrades.

I sammanhang med denna medelsanvisning borde även, på sätt bolagets

styrelse hemställt, ett belopp av likaledes 1,5 miljoner kronor ställas till bolagets

förfogande för ytterligare täckning av kostnaderna för de redan utförda

eller under utförande varande anläggningarna. Sistnämnda summa borde

tillföras bolaget såsom aktiekapital. Vad beträffade frågan om byggandet

av ett thomasverk ansåge han, att den redan godkända byggnadsplanen för

järnverket borde fullföljas även i denna del. Då emellertid ett igångsättande

av arbetena för thomasverket icke syntes lika brådskande som uppförandet

av en förreduktionsanläggning, vore han icke beredd att förorda att förslag

därom for det dåvarande framlades för riksdagen. Mot ett omedelbart igångsättande

talade enligt hans mening bland annat den omständigheten, att bolagets

ledning i första hand borde koncentrera sina ansträngningar på att

söka i möjligaste mån fullkomna driften vid de färdiga eller snart fullbordade

anläggningarna samt bringa frågan om förreduktionsförfarandet till en

lycklig lösning. Därest situationen beträffande landets järnförsörjning skulle

bliva sådan att en utökning av järnverkets produktion befunnes påkallad,

kunde frågan örn byggande av thomasverket komma i ett nytt läge.

Kungl. Maj lis i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat till

riksdagen avlåtna förslag örn medelsanvisning (prop. nr 283) bifölls av riksdagen

(r. skr. nr 40(3).

Sedan bolagets styrelse med skrivelse den 10 maj 1944 överlämnat en av

bolagets verkställande direktör avfattad redogörelse för de erfarenheter, som

vunnits under dittillsvarande tackjärnstillverkning vid järnverket och vilka

styrelsen funnit vara av betydelse för bedömandet av frågan örn den lämpliga

tidpunkten alt vid järnverket uppföra ett thomasverk, uppdrog Kungl

Majit genom beslut den 20 maj 1944 åt statens industrikommission att i samråd

med bolagets styrelse skyndsamt verkställa utredning av frågan örn uppförande

av ytterligare en tackjärnsugn vid järnverket samt inkomma med

av kostnadsberäkningar åtföljt förslag härutinnan, varjämte kommissionen

anbefalldes att i samband med fullgörandet av berörda uppdrag samt under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

beaktande av vad som anförts i bolagets förenämnda skrivelse den 10 maj

1944 jämte därvid fogade handlingar avgiva förnyat yttrande beträffande

frågan om uppförande vid järnverket av ett thomasverk.

I skrivelse den 26 oktober 1944 har statens industrikommission framlagt

resultatet av sin utredning rörande förenämnda båda ämnen. Vid kommissionens

skrivelse äro fogade till kommissionen av styrelsen för Noubottens

Järnverk Aktiebolag och vattenfallsstyrelsen avgivna yttranden jämte därtill

hörande bilagor.

Bolagets styrelse har beräknat kostnaderna för uppförandet av en tredje

eltackjärnsugn av system Tysland-Hole med en årsproduktion av 30 000 ton

tackjärn till sammanlagt 3 493 500 kronor, därav för byggnaden 812 000

kronor, för ugnens mekaniska utrustning 1 363 000 kronor, för ugnens elektriska

utrustning 277 500 kronor, för vatten- och avloppsledningar 106 000

kronor, för licensarvode till Det norske A/S för Elektrokemisk Industrie

60 000 kronor, för oförutsedda utgifter 350 000 kronor och för en transformator

på 45 MVA 525 000 kronor. Styrelsen har beträffande transformatorn

framhållit, att denna vore tillräcklig för drift av tre eltackjärnsugnar. Detta

möjliggjorde, att den nuvarande transformatorn på 30 MVA, som vore installerad

för drift av järnverkets nuvarande två ugnar, skulle kunna avställas

för reservändamål.

I själva sakfrågan har styrelsen anfört följande:

Enligt meddelande från vattenfallsstyrelsen kan erforderlig elektrisk

energi för driften av en tredje eltackjärnsugn erhållas.

Enligt det så kallade malmavtalet står till järnverkets förfogande 200 000

ton malm per år till självkostnadspris. Härigenom hör malmbehovet aven

för en tredje tackjärnsugn anses säkrat. ...

Nödiga förutsättningar för anläggandet av en tredje tackjärnsugn vid järnverket

föreligga således. ,

Tillkomsten av en tredje tackjärnsugn skulle för bolaget medföra, att de

fasta omkostnaderna per ton producerad vara avsevärt skulle nedbringas,

vilket skulle möjliggöra bättre räntabilitet för företaget.

Örn en tredje tackjärnsugn nu uppföres, torde på grund av tidslaget den

möjligheten böra beaktas, att då den tredje tackjärnsugnen färdigställts, priserna

på produkterna kunna vara lägre än nu. Med hänsyn härtill vöre. det

för bolaget önskvärt, att bolaget, örn möjligt, för en tredje tackjärnsugn icke

belastas med skyldighet att förränta och amortera större belopp än som kan

anses motsvara 1938 års prisläge.

Statens industrikommission, som för egen del ansett sig i nuvarande

läge icke böra tillstyrka vare sig uppförandet av en tredje tackjärnsugn vid

järnverket eller att åtgärder vidtagas för anvisande av medel för uppförande

därstädes av ett thomasverk, har beträffande frågan om ytterligare en eltackjärnsugn

till en början meddelat, att den av bolaget upprättade kostnadsberäkningen

genom kommissionens försorg underkastats granskning av ingenjören

Harald Almqvist, som av Tackjärnsutredningen på sin tid anlitats för

utförande av de utredningens betänkande bifogade kostnadsförslagen. Det

förefölle som örn man för själva byggnaden borde räkna med något högre

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 305.

5

kostnader, även om hänsyn toges till att de till 350 000 kronor upptagna

oförutsedda utgifterna delvis kunde täcka en eventuell ökning beträffande

byggnaden. Sålunda torde slutbeloppet böra ökas med cirka 150 000 kronor.

Då i kostnaden inräknats en för tre eltackjärnsugnar avsedd transformator,

efter vars insättande lämpligen den nu befintliga, för två ugnar avsedda

transformatorn borde ställas som reserv, torde man icke böra belasta den

tredje eltackjärnsugnen med hela transformatorkostnaden av 525 000 kronor

utan med förslagsvis endast cirka 250 000 kronor. Skillnaden, 275 000 kronor,

borde belasta de två andra ugnarna. Med nämnda justeringar bleve kostnaderna

för den tredje tackjärnsugnen cirka (3 493 000 + 150 000 — 275 000

=) 3,35 miljoner kronor.

Kommissionen bär därefter redogjort dels för möjligheterna till erhållande

av elektrisk kraft för driften av en tredje tackjärnsugn, därvid kommissionen

funnit konstaterat att kraft i nuvarande läge kunde disponeras för

ytterligare en ugn av samma storlek som de redan uppförda, dels ock för den

malmförsörjning, som står till buds för järnverket, i vilket sistnämnda

hänseende kommissionen yttrat i huvudsak följande.

För malmförsörjningen står till buds dels malm, som enligt särskilda avtal

kan disponeras till billigt pris, dels malm, som kan köpas i öppna marknaden

på samma villkor som kunna erhållas av andra malmförbrukare. Sistnämnda

möjlighet torde väl tills vidare knappast komma att nyttjas, annat

än möjligen i vissa fall för komplettering i fråga om speciella malmkvaliteter.

Jämlikt 1927 års malmavtal mellan svenska staten å ena samt LuossavaaraKiirunavaara

aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund å

andra sidan har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag åtagit sig, därest staten

så påfordrar, att utöver den kvantitet, som normalt får bortfraktas, årligen

bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden ökad med 10 procent,

tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka staten överlåter sin

rättighet, intill 100 000 ton malm från Luossavaara av olika malmsorter i

samma proportion som faller vid årets brytning i dess helhet. Genom 1938

ärs malmavtal har beträffande nyssnämnda 100 000 ton malm bestämts, att

i den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län må,

utan höjning av priset, uteslutas malm med högre fosforhalt och leveransen

begränsas till malm med lägre fosforhalt, varvid maximikvantiteten 100 000

ton minskas med den uteslutna kvantiteten. Vid malmens användning för

nyss angivet ändamål bortfaller därjämte pristillägget av 10 procent å självkostnaden.

Jämlikt samma avtal har vidare Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

åtagit sig att, därest staten så påfordrar, årligen bryta och till ett pris

motsvarande självkostnaden tillhandahålla intill 100 000 ton fosformalm

från Gellivare och/eller Kiirunavaara. Med fosformalm förstås härvid malm

med en genomsnittlig fosforhalt, vad Gellivare angår, av 0,7—1,0 procent,

vad Kiirunavaara angår, av 1,5—2,0 procent. Vid praktiskt taget lika användbarhet

skall malm eller malmmull från Gellivare i lörsta rummet ifrågakomma.

Norrbottens järnverk har erhållit dispositionsrätt till malm, som enligt

malmavtalen på särskilda villkor kan disponeras för inhemsk förädling.

I den mån det gäller fosforlåg malm till självkostnadspris jämlikt malmavtalens

bestämmelser kan man endast räkna med leveranser från Luossavaara

jämlikt 1927 års avtal. Enligt av malmbolaget lämnad uppgift har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj is proposition nr 305.

brytningens i Luossavaara procentuella fördelning på olika malmkvaliteter

och dessas konstaterade medelhalt av fosfor varit följande under de fem

senaste bokföringsåren:

A-malm

B-malm

C-malm

D-malm

Alla kvaliteter

Kvant.

P-halt

Kvant.

P-halt

Kvant.

P-halt

Kvant.

P-halt

Kvant.

P-halt

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

1938/39 ........

31*4

0-016

41-2

0''059

23-7

0-163

3-7

0353

100-0

0*082

1939/40 ........

38-9

0016

280

0 060

17-0

0-172

16-1

0-84

100-0

0-188

1940/41 ........

31-4

0*013

9-6

0-057

39-3

0-281

19-7

1-30

1000

0-377

1941/42........

51-7

0-016

24-2

0-060

22-4

0-226

1-7

l-oi

loo-o

0*093

1942/43 ........

36-9

0-018

28-7

0-OGi

31-2

0-207

3-2

1-33

100-0

0132

Medeltal

37-2

27-6

25 7

9-6

tOO-0

För att järnverket i förväg skall kunna räkna med bestämda kvantiteter

av olika malmkvaliteter i stället för med vad som successivt faller under

året, såsom förutsättes i 1927 års malmavtal, har mellan järnverket och

malmbolaget överenskommits, att sortimentet luossavaaramalm under ett kalenderår

skall bestämmas med hänsyn till utfallet av brytningen i Luossavaara

under malmbolagets näst föregående bokslutsår. På grund härav har

järnverket rätt att under år 1944 från Luossavaara erhålla 37 000 ton Amalm,

28 700 ton B-malm, 31 100 ton C-malm och 3 200 ton D-malm.

Med de kvantiteter och kvaliteter billig luossavaaramalm, som sålunda under

år 1944 stöde till förfogande, och med en järnhalt hos malmen av cirka

64 procent borde enligt kommissionens uppskattning i järnverket kunna framställas

omkring 30 000 ton tackjärn, lämpligt för användning vid den basiska

martintillverkningen i södra delarna av landet, eller således i runt tal järnverkets

halva nuvarande årsproduktion. Efnellertid hade från järnverksbolagets

sida framhållits, att A-malmen under transporten och hanteringen delvis sönderfölle

till en tämligen finkornig mull med en avsevärt högre fosforhalt än

styckemalmen, samt att på grund härav den möjliga tillverkningskvantiteten

martintackjärn endast uppginge till 20 000 å 25 000 ton. När det under byggnad

varande sintringsverket toges i bruk torde dock enligt kommissionens

uppfattning frånsiktning av mull icke vidare bliva nödvändig och möjligheterna

att framställa martintackjärn ligga vid den övre gränsen. Tillverkning

av tackjärn för framställning av kvalitetsstål i stålverk i södra delarna av

landet finge med nuvarande malmbas anses vara utesluten. Ej heller kunde

tillverkas så kallat exporttackjärn, d. v. s. ett fosforlågt träkolstackjärn, men

däremot givetvis för export avsedda fosforrikare tackjärnssorter, exempelvis

gjuteritackjärn, varvid dock konkurrens vore att vänta med billigt utländskt

kokstackjärn. Möjligheterna att tillverka martintackjärn för den inhemska

marknaden ökades, örn fosforfattig malm köptes till det i allmänhet gällande

priset. Malmkostnaden per ton tackjärn torde dock härigenom bliva avsevärt

ökad. Enär totalkvantiteten 200 000 ton malm per år, som till billigt pris

stöde till förfogande för järnverket, motsvarade en årlig tillverkningsmängd

tackjärn av cirka 125 000 ton, vore således malmbasen tillräcklig för en fördubbling

av den nuvarande tillverkningskapaciteten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

7

Kommissionen har vidare som sin mening uttalat, att frågan örn uppförande

av en tredje tackjärnsugn borde på längre s i k t ses i samband med

utfallet av de försök med en förreduktionsanläggning för malm som vore avsedda

att verkställas, samt har härom tillika anfört bland annat följande.

Jämlikt beslut den 30 juni 1944 bar Kungl Majit för utförande i en första

etapp av en kombinerad förreduktions- och kalkugnsanläggning ställt till bolagets

förfogande ett belopp av 600 000 kronor av ett av 1944 års riksdag

anvisat investeringsanslag av 1 500 000 kronor. Ifrågavarande anläggning har

börjat uppföras. Genom densamma kan malmen före smältningen i eltackjärnsugnarna

behandlas därhän, att dessas tillverkningskapacitet högst avsevärt

utökas. Samtidigt tillgodogöres den från ugnarna bortgående gasen, som

för närvarande icke i nämnvärd utsträckning kan nyttjas, varigenom en förbättring

av värmeekonomien uppnås.

Enligt de planer, som uppgjorts, beräknas en komplett utbyggnad av en

förreduktionsanläggning, som kan fylla behovet av förreducerat gods för en

elektrisk tackjärnsugn, kosta cirka 1 500 000 kronor. I bästa fall kan räknas

med att kapaciteten hos en tackjärnsugn med förreduktionsanläggning

ställer sig 50 procent högre än kapaciteten hos en tackjärnsugn utan förreduktionsanläggning.

Även örn kapacitetsökningen icke blir så stor som

nyss angivits bör man dock kunna räkna med en ökning av betydande mått.

Utfalla de försök, som nu börjat förberedas, på ett tillfredsställande sätt,

torde man kunna förutse alt anläggningen utvidgas till att kunna fylla behovet

av förreducerat gods för båda tackjärnsugnarna. Örn man räknar med

att en anläggning med dubbla kapaciteten skulle komma att kosta dubbelt

så mycket som den nu planerade, vilket synes vara ett jämförelsevis ofördelaktigt

antagande, skulle man sålunda genom att investera cirka 3 miljoner

kronor i en förreduktionsanläggning i bästa fall vinna 50 procents ökning av

nuvarande tackjärnskapaciteten, d. v. s. 30 000 ton per år eller lika mycket

som kapaciteten bos en tredje eltackjärnsugn, med avsevärt mindre kraftåtgång

än i en sådan. Samtidigt ernås, som nämnt, en bättre värmeekonomi.

Det torde av vad ovan anförts framgå, att enligt kommissionens mening

och givetvis under förutsättning att de beslutade försöken, som borde kunna

giva resultat under år 1945, giva tillfredsställande resultat, de elektriska tackjärnsugnarna,

såväl de nu förefintliga som de som kunna tillkomma, böra

kombineras med förreduklionsanläggningar. Kommissionen anser sig därför

böra betrakta frågan om anläggning av en tredje eltackjärnsugn från

bland annat denna utgångspunkt.

Det är tydligt, att för den händelse en tredje tackjärnsugn skulle uppföras,

blir smältningskapaciteten utan lörreduktion 90 000 ton tackjärn per år och

med förreduktion i blista fall 135 000 ton eller, örn kapacitetsökningen .skulle

bliva 25 procent i stället för 50 procent, cirka 113 000 ton. Härav kunna med

nuvarande malmbas, som nämnt, 20 000 å 30 000 ton framställas i basisk

martinkvalitet och resten i gjuteri- eller thomastackjärnskvalitet. Eventuellt

kan hela tillverkningen inriktas på sistnämnda kvalitet. Såsom i det följande

närmare utvecklas erbjuder tillverkningen därav vissa tekniska fördelar.

Tackjärnsimporten, som omfattade kokstackjärn av gjuteri- och basisk

martinkvalitet, uppgick under tioårsperioden 1929—1938 i medeltal till 93 600

ton lier år och under femårsperioden 1934—1938 lill i medeltal 122 500 ton.

Vid en utbyggnad av Norrbottens järnverk till nämnd omfattning skulle sålunda

kapaciteten komma alt ej obetydligt överstiga importbehovet under

nämnda tioårsperiod före kriget. Enär martinkvalitet kan framställas endast

i begränsad omfattning, måste huvuddelen av produktionen avsättas i form

av gjuteritackjärn i konkurrens med det utländska. Även örn detta i viss

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

utsträckning skulle kunna slås ut av norrbottenstackjärnet, skulle detta troligen

ej kunna fullständigt bliva fallet, då dels kokstackjärn utomlands

torde kunna framställas till mycket billigt pris dels ock järnverket i Luleå

har ofördelaktigt fraktläge vad beträffar gjuterierna i de sydligare delarna

av landet. Gjuterierna fordra dessutom i stor utsträckning speciella tackjämskvaliteter,

beträffande vilka en ny tackjärnstillverkare har svårt att

arbeta in sig.

Det förefaller därför rätt tveksamt, örn avsättning för hela tackjämsproduktionen

från ett utbyggt tackjämsverk normalt skall kunna finnas, i varje

fall torde den skarpa konkurrensen medföra pressade priser. x\tt ernå full

avsättning under en depressionsperiod torde bliva omöjligt. Rån däremot

järnverket självt förbruka hela eller en del av sin tackjärnsproduktion för

tillverkning av stål, kommer avsättningsfrågan i ett annat läge.

Det är i nuvarande situation mycket svårt att bedöma den framtida idvecklingen.

Som dock av det nyss anförda framgår måste det enligt kommissionens

mening med ledning av tidigare förhållanden anses vara ganska

klart, att det kommer att möta svårigheter att på marknaden avsätta hela

produktionen i form av tackjärn, om tack järns verket utbygges med ytterligare

en ugn och med förreduktionsverk i full omfattning. I den mån järnverket

kompletteras med Ihomasverk, vinnes i detta användning för hela

eller en del av tackjärnstillverkningen. På längre sikt kan därför en utbyggnad

av tackjärnsverket tills vidare anses väl motiverad endast om järnverket

kompletteras med thomasverk eller eventuellt annan anläggning för tackjärnsförädling.

I sistnämnda hänseende vill kommissionen, utan att närmare

ingå på frågan, hänvisa till de möjligheter, som erbjudas av den så kallade

RK-processen, vilken liksom thomasprocessen kan drivas utan eller i varje

fall med endast obetydlig bränsletillförsel.

En anläggning för tackjärnsförädling av jämförelsevis begränsad kapacitet,

nämligen en elektrisk stålugn, är nu i det närmaste färdigställd i enlighet

med den ursprungliga planen. Avsikten torde vara att däri till elektroslålgöt,

respektive omsmältningsmaterial, smälta tackjärn och material för

thomasverket, framförallt rusor, skrot och ur analys- eller annan synpunkt

på marknaden mindre gångbart material. Står icke thomasstålskrot till förfogande

kan annat, köpt, smidesjärnskrot komma till användning eller eventuellt

— när, såsom för närvarande, tillgången på köpskrot är dålig — kan

uteslutande tackjärn användas. Det senare ställer sig ur tillverkningssynpunkt

dyrt. En på köpskrot och eget tackjärn baserad tillverkning är tänkbar,

när tillgången på billigt köpskrot förbättras, d. v. s. skrotimport kan

förekomma, men kan icke anses vara en rationell utväg, i den mån man med

Norrbottens järnverk avser ett tillgodogörande av landets malmtillgångar,

och erbjuder heller näppeligen några fördelar framför motsvarande, på

köpskrot baserade ståltillverkning i andra delar av landet.

Kommissionen övergår härefter till att behandla frågan om uppförande

av en tredje eltackjärnsugn ur de synpunkter, som kommissionen säger sig

närmast hava att anlägga, nämligen försörjningen under den nu

rådande krisen. Härutinnan anför kommissionen bland annat följande:

Uppförandet av en tredje tackjärnsugn torde icke draga kortare tid än ett

år och med hänsyn till de långa leveranstiderna för exempelvis elektriska

transformatorer troligen längre tid. Det torde vara uteslutet att i densamma

skulle kunna tillverkas tackjärn förrän i början av år 1946. Tack järnsugnarna

å Svartön hava hittills drivits uteslutande med koks såsom bränsle, frånsett

vissa försökssmältningar med tillsats av träkol.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

I nuvarande avspärrningsläge beträffande fossila bränslen är det icke tillfredsställande

alt basera en eventuell utökning av tillverkningskapaciteten

för tackjärn på en anläggning, som är beroende av importerat bränsle. Det

kan invändas, att koksåtgången i en tackjämsugn med en kapacitet av 30 Ulli)

ton per år uppgår till endast cirka 6 000 ton per år, örn 50 procent träkol användas,

och därav kan en del utgöras av koksgrus, som har begränsad användning

för andra ändamål. Den principiella invändningen kvaistar likväl.

I ett verkligt nödläge måste den sista återstoden koks i varje tall reserveras

för sådan förbrukning, där den icke kan ersättas med annat bränsle,

t. ex. i gjuteriernas kupolugnar och i kokshyttoma vid Domnaryets Jämverk.

Om ökning av tillverkningskapaciteten för tackjärn genomföres nied

hjälp av förreduktionsprocessen, torde detta kunna ske utan nämnvärd ökning

av totala koksåtgången. o

Kan import av koks, respektive koksande stenkol, ej paraknas tor användning

under år 1946, måste den inhemska kokstackjärnstillverkningen

minskas, varigenom totala tackjämstillgången minskas, och eventuellt tillgänglig

koks måste reserveras tor särskilt angelägna behov, exempelvis som

nämnt Domnarvets järnverk, vars valsjämsproduktion, som tor närvarande

i runt tal uppgår till en fjärdedel av landets totala och till cirka en

tredjedel av handels järnstillverkningen, nästan helt skulle bortfalla, örn

driften måste inställas i dess koksmasugnar. Det blir osäkert om köks i så

fall kan reserveras för de elektriska tackjärnsugnama i Luleå och på andra

håll. Det gäller då att söka uppdriva tillverkningen av tackjärn med enbart

träkol som bränsle, varvid dock den vid Norrbottens järnverk använda ugnstypen

icke synes kunna komma i fråga. I samtliga fall, där elektriska ugnar

med elektroder användas, kan vid en fortsatt total avspärrning elektrodförsörjningen

bliva prekär. Visserligen finnes tillräcklig inhemsk tillverkningskapacitet,

men man är bland annat beroende av stenkolstjära och därav

framställt beck. Det har på senaste tiden visat sig erbjuda stora svårigheter

för att icke säga vara omöjligt att av stenkolstjära tillverka beck, på grund

av kvalitetsförsämring hos tjäran, sedan numera endast stenkol av mycket

låg kvalitet kunna tillföras koksverken. Förhållandet är föremål för kommissionens

uppmärksamhet, men del är ännu omöjligt att avgöra, i vad mån

svårigheterna kunna övervinnas.

Skulle forserjningsläget beträffande fossila bränslen bättras under 1946

genom möjlighet till import, så att kokstillgången ökar, torde man kunna

räkna med att motsvarande importmöjligheter beträffande tackjärn och/eller

valsjäm uppstå, varigenom mera långt gående åtgärder för säkrande av

jämförsörjningen torde bliva onödiga.

Kommissionen framhåller härefter, att de synpunkter, som sålunda framlagts

rörande frågan örn en tredje tackjämsugn, föranledde stor tveksamhet,

huruvida kommissionen, ur de synpunkter kommissionen hade att anlägga,

för närvarande borde medverka till tillkomsten av deri ifrågavarande ugnen.

Om man vid Norrbottens järnverk ville åstadkomma en kapacitetsökning

för tackjärn, syntes enligt kommissionens mening den naturliga vägen vara

all avvakta resultatet av försöken med förreduktionsanläggningen. Enda motivet

för att omedelbart besluta uppförandet av en tredje tackjämsugn syntes

vara, att därigenom skulle påräknas en ny tillverkningskapacitet av

tackjärn på 30 000 ton per år eller mera — örn förreduktionsanläggning

lillkomme — som eventuellt kunde vara värdefull att disponera. Med hänsyn

lill de betänkligheter i vissa hänseenden, som av kommissionen anförts,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

funne sig dock kommissionen i nuvarande läge icke böra tillstyrka uppförandet

av en tredje tackjämsugn vid järnverket.

I detta sammanhang har kommissionen även yttrat sig över det av bolagets

styrelse uttalade önskemålet, att bolaget på grund av befarat prisfall

icke skulle för den tredje tack järnsugnen belastas med skyldighet att förränta

och amortera större belopp än som kunde anses motsvara kostnaderna

för anläggningen vid 1938 års prisläge. Kommissionen framhåller, att man

förslagsvis kunde tänka sig att den önskade nedskrivningen av anläggningskostnaden

skedde till hälften av koslnaden vid nuvarande prisnivå eller cirka

1,6 miljoner kronor. Fortsatte krisläget år 1946, och belastades detta års

tillverkning i den nya ugnen med nämnda belopp, erfordrades en extra avskrivning

av cirka 53 kronor per ton. Möjlighet till en sådan avskrivning

kunde eventuellt beredas på samma sätt som skett i andra liknande fall i

nuvarande krisläge, nämligen genom ett produktionsavtal mellan staten och

järnverket.

Beträffande därefter spörsmålet örn uppförande vid järnverket av ett tliomasverk

erinrar kommissionen till en början, hurusom kommissionen i yttrande

den 10 september 1941 funnit, att ur försörjningssynpunkt övervägande

skäl talade för bifall till av bolagets styrelse då framlagt förslag rörande

bland annat anläggande av ett dylikt verk. Såsom en av förutsättningarna för

sitt ståndpunktstagande hade kommissionen framhållit, att omsmältningsmaterial

skulle även under fredsförhållanden kunna levereras till kommersiella

priser i enlighet med vad bolagets direktör uppgivit. Genom beslut vid

1941 ars riksdag hade även medel anvisats, avsedda att täcka jämväl kostnaden

för ett thomasverk. I sitt utlåtande den 23 februari 1944 — i huvudsak

återgivet i propositionen nr 283 till 1944 års riksdag — i anledning av då

föreliggande framställning från bolagets styrelse örn anvisande av ytterligare

medel för thomasverkets uppförande hade emellertid kommissionen på anförda

skäl ansett sig icke för det dåvarande böra tillstyrka bifall till samma

framställning.

Kommissionen anför härefter, att i den av bolagets styrelse med skrivelse

den 10 maj 1944 överlämnade, av bolagets verkställande direktör avfattade

redogörelsen för de under dittillsvarande tackjärnstillverkning vid järnverket

vunna erfarenheterna även framhållits följande skäl för att tillverkningen

borde inriktas på tackjärn av thoma skvalitet:

1. De svenska basiska martinverkens fordringar med avseende på tackjärnets

fosforhalt, som angivas till maximum 0,060 procent, kunna under

normala tider icke fyllas på grund av allt för hög fosforhalt hos malmen. Därav

följer att även tillverkning av tackjärn med maximum 0,030 procent fosfor

för den sura martintillverkningen är helt utesluten. Återstår således tillverkning

av gjuteritackjärn, för vilket fordringarna med avseende på fosforhalten

kunna fyllas. Man skulle emelleitid då få konkurrera med billigt utländskt

tackjärn, som visserligen är av lägre kvalitet men dock användbart till de

enklare fabrikat, där prisbilligheten är av större betydelse än kvaliteten.

2. I järnverkets elektriska tack järnsugnar uppnås med utgående från den

tillgängliga malmbasen högsta produktion och bästa driftsekonomi vid till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 305-

11

verkning av tackjärn, vars kiselhalt ligger ungefär vid den för thomastackjärn

bäst lämpade. För basiskt martintackjärn föreskrives i regel högre kiselhalt,

som kan uppnås endast genom tillsättning av kiseljärn i tackjärnet efter

dettas tappning från tackjärnsugnen. Härvid uppstår på tackjärnets yta en

biåsbildning, som visserligen icke kan anses hava något med kvaliteten att

göra men måste betraktas som ett skönhetsfel vid eventuell export. Då samtidigt

fosforhalten, såsom under 1. anförts, är för hög för svenskt basiskt

martintackjärn, är följaktligen thomastackjärn den för tillverkning bäst passande

tackjärnskvaliteten.

3. Till följd av malmernas å-priser ställer sig beskickningskostnaden gynnsammast

för tillverkning av thomastackjärn.

4. Järnverket har förvärvat option på och nedlagt betydande belopp på

exploatering av en manganmalmsfyndighet i Stora Uttervik i Östergötland.

Ifrågavarande manganmalm har hög fosfor- och svavelhalt och kan därför

endast i ringa omfattning komma till användning för tillverkning av annat

än thomastackjärn.

5. Från Tyskland föreligger offert på två färdigställda thomaskonvertrar

liksom även erbjudande att för övriga delar av thomasverket ställa erforderliga

ritningar till förfogande, varför hinder icke föreligger för omedelbart

igångsättande av arbetet på thomasverket.

Efter att ha erinrat, att även dr-ingeniör Leif Lyche, Oslo, i ett nyssnämnda

skrivelse bifogat utlåtande förordat tillverkningens inriktande på tackjärn

av thomaskvalitet, såväl med hänsyn till malmbasen som till vad som

bäst lämpade sig för den typ av elektrisk tackjämsugn, som vid verket funnes

installerad, fortsätter kommissionen:

Kommissionen finner åtskilliga av de anförda skälen för tackjärnstillverkningens

inriktande uteslutande på thomaskvalitet vara värda beaktande, så

till vida som detta ur tekniska och ekonomiska synpunkter kanske är mest

önskvärt, om hänsyn endast tages till tackjärnets produktionspris och kvantitet.

Tillverkning av thomastackjärn kan emellertid förekomma endast under

förutsättning att det i samma anläggning omedelbart i flytande tillstånd förarbetas

till thomasstål, d. v. s. att vid Norrbottens järnverk uppföres ett thomasverk.

I fråga om möjligheterna att med nuvarande malmbas tillverka för basisk

inartinmetod lämpat tackjärn har kommissionen i samband med sin redogörelse

för malmförsörjningen anfört, att högst cirka 30 000 och minst cirka

20 000 ton sådant tackjärn bör kunna framställas med hänsyn till de år 1944

till förfogande stående malinkvalitetema. Resten av tackjärnet måste sålunda

tillverkas i gjuterikvalitet, så länge användning för tackjärn av thomaskvalitet

ej finnes. Gjuteritackjärnet ställer sig i tillverkning dyrare än de båda

andra tackjärnssorterna, vartill även statens priskontrollnämnd tagit hänsyn

vid nu gällande reglering av tackjärnsprisen, varför det tills vidare synes vara

för järnverket ur ekonomisk synpunkt likgiltigt, vilken kvalitet som tillverkas.

Förhållandet kan givetvis bliva ett annat, när prisbildningen blir fri,

men kommissionen vill framhålla, att man knappast bör utgå från att gjuteritackjärn

genomgående kommer att ligga illa till i prishänseende. Tekniskt

sett torde det vara möjligt för Norrbottens järnverk att i kvalitetshänseende

tävla med de bättre och högre prissatta sorterna.

Kommissionen anför härefter, att kommissionen för att i den mån så vore

möjligt få en uppfattning örn utsikterna till avsättning för thomasgöt och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl Maj:ts proposition nr 305.

vissa produkter av thomasstål låtit genom rundfråga till samtliga ifrågakommande

järnverk (23 stycken) införskaffa uppgifter rörande det eventuella

inköpsbehovet. Frågorna i detta sammanhang hade avsett dels thomasstålgöt,

dels elektrostålgöt, dels ock i elstålugn på basis av thomasmetall och

tackjärn framställt, för martinugnsprocessen avsett omsmältningsmaterial,

såväl av prima kvalitet för tillverkning av kvalitetsstål som av ordinär kvalitet

för tillverkning av handelsjärn. Beträffande prima omsmältningsmaterial, som

angivits hålla maximum 0,020 procent fosfor och maximum 0,010 procent svavel,

hade i rundfrågan nämnts tre alternativ beträffande priset, nämligen 90,

100 och 110 procent av priset för prima träkolstackjärn. I fråga örn sekunda

omsmältningsmaterial med maximum 0,050 procent fosfor och 0,040 procent

svavel hade angivits prisalternativen 100, 110 och 120 procent av priset för

prima kokstackjärn.

Undersökningen hade givit följande resultat:

Antal

Ton

köpare

per år

Thomasstålgöt ......

.......... 3

28000 a)

Elstålgöt............

24 000 b)

Omsmältningsmaterial

, prima,

pris

90 %..........

.......... 6

13 250 c)

d:o

d:o

d:o

100 %..........

.......... 2

2 500

d:o

d:o

d:o

110 %..........

.......... 2

1 500

d:o

ordinärt

d:o

100 %..........

.......... 4

4 700 d)

d:o

d:o

d:o

110 %..........

.......... 2

600

d:o

d:o

d:o

120 %..........

.......... 2

550

a) Av totalkvantiteten 28 000 ton härröra 20 000 ton från ett mindre

järnverksföretag, som först efter avsevärda utbyggnader torde bliva i stånd

att förbruka så stor kvantitet köpta göt. Ett verk, som icke uppgivit någon

kvantitet, angiver sig eventuellt vara köpare, örn kvaliteten blir tillfredsställande,

vilket dock t. v. ifrågasättes.

b) Ett verk, som icke angivit någon kvantitet, deklarerar eventuellt intresse

för höglegerat material.

c) Från ett verk, som anmält en kvantitet av 2 000 ton, göres reservation

för att priset bör motsvara tillverkningskostnaden för egen järnsvamp.

Ett annat verk, som anmält 2 000 ton, angiver en kvantitet av 10 000 ton,

om priset fritt verket är 80 %> av tackjärnspriset.

d) Ett verk, som icke anmält någon kvantitet, uppgiver sig eventuellt

vara köpare, om priset motsvarar priset för prima varvsskrot. Ett annat

verk, som icke heller anmält någon kvantitet, angiver att köp av materialet

ifråga är teoretiskt tänkbart om priset ligger mycket under kokstackjämspriset.

De inkomna svaren hade givit kommissionen anledning till följande kommentarer:
I

fråga om thomasgöt torde det uppgivna köpebehovet avse råvara för

plåt- och viss manufakturtillverkning. I betraktande av att thomasstål icke

i alla hänseenden kan kvalitativt jämställas med martinstål är det naturligt,

att endast vissa järnverk vilja uppträda som köpare av thomasgöt, även

örn andra än de nu anmälda eventuellt skulle med hänsyn till valsverkskapaciteten

kunna utvalsa köpta göt, i händelse av tillräcklig avsättning för

färdigprodukterna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

Vad anaår omsmältningsmaterial visa de inkomna svaren intresse för

prima kvalitet, dock endast under förutsättning att priset ligger under det

för prima träkolstackjärn. För de mest fordrande tillverkningarna av kvalitetsstål

torde böra räknas med att vederbörande icke dro köpare till irammande

råvara. För ordinär kvalitet visas tämligen obetydligt intresse aven

vid det i rundfrågan angivna lägsta priset (lika med prima kokstackjarnj.

Såsom av ett par verk angivits föreligger ökat intresse vid lägre pris. Överhuvud

laget torde det böra fastslås, att sekunda omsmältningsmaterial visserligen

bör vara något mera värt än prima köpskrot eller i varje tall i prishänseende

ligga i paritet med bästa skrotkvaliteten men dock har att konkurrera

nied köpskrot och eventuellt med järnsvamp. Avsättningsmöjligheterna

borde under en god järnkonjunktur vara stora, örn priset kan hallas

lågt då kvalitetsfordringarna knappast komma att erbjuda något problem.

Under en nedgång i järnkonjunkturen torde däremot konkurrens till lö
-

nande priser få anses utesluten. .

Att grunda rörelsen på ordinärt omsmältningsmaterial torde darior ta anses

mindre lämpligt, och även att i huvudsak inrikta den på prima omsmältningsmaterial

torde vara vanskligt.

Avsättningsmöjligheterna för thomasgöt och elstalgöt kunna under mycket

gynnsamma omständigheter kanske förväntas bliva tämligen tillfredsställande,

örn man får döma av resultatet av ovannämnda rundfraga. Dock

bör härvid hållas i minnet, att den angivna kvantiteten av 28 000 ton till

stor del icke är ett aktuellt behov utan är beroende av den framtida utvecklingen

vid ett mindre mellansvenskt järnverk. Vid sämre konjunkturer

minskas götbehovet, och man måste då räkna med att verk, som hava egen

götproduktion, i första hand hålla denna uppe och inskränka eller inställa

götinköpen. Götförbrukande verk utan egen götproduktion äro fåtaliga, för

närvarande har man endast att räkna med ett enda, vilket av kvalitetsskäl

torde kunna använda thomasstålgöt endast för en del av sitt götbehov.

Under en sämre järnkonjunktur torde likaså avsättningen av ur thomasstål

tillverkat omsmältningsmaterial bliva svår örn icke priserna kunna hål
-

las mycket låga.

Det nu planerade thomasverket är avsett för en kapacitet motsvarande

tackjärnsproduktionen i två eltackjärnsugnar. Om tackjärnstillverkningen

ökas genom uppförande av förreduktionsanläggningar och/eller en tredje

tackjärnsugn samt thomasverket gives en däremot svarande större kapacitet

torde, såvitt nu kan förutses, motsvarande kvantitet thomasgöt icke kunna

avsättas. Vid bristande avsättning för tillverkningen av thomasgöt aktualiseras

frågan örn utbyggande av järnverket med valsverk för utvalsning av

de egna göten, en konsekvens, som icke bör förbises.

Vad angår själva huvudfrågan, huruvida det fattade beslutet om thomasverkets

uppförande snarast bör genomföras eller denna utvidgning av järnverket

tills vidare bör anstå, hänvisar kommissionen lill sitt förenämnda,

den 23 februari 1944 avgivna yttrande. Kommissionen uttalar i anslutning

härtill, att kommissionen i vad anginge de förisörjningssynpunkter, från

vilka kommissionen närmast hade alt utgå, icke tunne skäl i l ångå den

tidigare intagna ståndpunkten och således ansåge sig icke för närvarande

böra tillstyrka, att åtgärder vidtoges för alt ställa medel lill bolagets förfogande

för uppförande av ett thomasverk.

över industrikommissionens förevarande skrivelse hava kommissionen för

ekonomisk efterkrigsplanering den 14 och norrlandskommittén den 20 no
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

ernber 1944 avgivit infordrade utlåtanden. Vid planeringskommissionens utlåtande

äro fogade dels två av järnverkets verkställande direktör avgivna

promemorior — varav den ena innefattar vissa kommentarer i anledning av

industrikommissionens föreliggande utredning samt den andra behandlar vissa

frågor i samband med en utvidgning av järnverket — dels ock en promemoria

från arbetsmarknadskommissionen angående arbetsmarknadsförförhållandena

i Norrbotten.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering framhåller, att den föreliggande

frågan om en utbyggnad av järnverket kunde ses ur två synpunkter.

Dels gällde det den tredje eltackjärnsugnens betydelse för försörjningen med

tackjärn under år 1946, för den händelse importspärren då icke skulle vara

hävd, dels ock det långsiktiga problemet örn hur verket borde utbyggas för

att uppnå basta räntabilitet. Härtill komme betydelsen av järnhanteringen i

Norrbotten för sysselsättning och inkomster i länet.

Med avseende å förstnämnda spörsmål — av planeringskommissionen betecknat

korttidsproblemet — har kommissionen till en början erinrat,

hurusom kommissionen alltid understrukit vikten av att vårt land

stöde väl rustat i fråga örn råvaror. Mot bakgrunden härav hade kommissionen

upptagit diskussioner med industri- och bränslekommissionerna rörande

en utökning av produktionen av handelsfärdigt järn och stål. De nu pågående

underhandlingarna mellan industrikommissionen och järnindustrin haj

™1, att kaPacitet förefunnes för en utökning av denna produktion med

150 000 ton till drygt 1 miljon ton. Det vöre visserligen av flera skäl ovisst,

örn man kunde nå upp till denna maximisiffra, men man torde dock få räkna

med en väsentlig höjning av produktionen över 1944 års nivå. En av de viktigaste

förutsättningarna för att en dylik produktionssiffra skulle kunna

uppnäs vore att tillgången på tackjärn säkrades.

Härom anför planeringskommissionen vidare följande:

I en till mdustrikommissionen den 20 juni 1944 överlämnad P M framhöll

planeringskommissionen betydelsen av att alla ansträngningar inriktaFM

a °^ning ,.a.y. tackjärnsproduktionen, och planeringskommissionen

uppskattade den möjliga produktionsökningen till cirka 100 000 ton Senare

80 000SOtonmtftH ''''fö16'' a“ byttorna hade en överskottskapacitet på cirka

80 000 ton Industrikommissionen träffade sedermera avtal med hyttorna

ton eO?sakendhStnindaStrtk0m f gälla.®a begränsad produktion av 33 000

valof • , härtill var den, att som villkor sattes dagens pris på tackjärn

vilket icke tackte merkostnaderna för vissa äldre hyttor Då det ansågs önsk ’

vart att komma upp i en bättre lagerställning, har industrikommissionen

emellertid vidtagit åtgärder för att få fram ett tillskott av tackjärn och har

aven meddelats tillstånd att företaga ytterligare inköp. Även om detta till

skott medtages i kalkylerna, torde vid den högre produktionsnivå av handels

färdigt jarn, som nu planeras, tack järnslagren komma att under år 1945 ned

finni611 mVa’ j°m *CAe säkerställer en produktion under år 1946 av samma

tinlia S?m II!- Med hänsyn till osäkerheten i fråga om de intina

fahning Sväl!^ ärf-det e,n?igt Planeringskommissionens upp
eka!^

onskvart> att kapaciteten for tackjärnsproduktionen såvitt möjligt ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

15

Det vore mot denna bakgrund, framhåller planeringskommissionen, som

man måste undersöka förutsättningarna för en ökad tackjärnsproduktion vid

Norrbottens järnverk. Det framginge av föreliggande handlingar, att en ökning

av järnverkets kapacitet kunde åstadkommas på två vägar. Industrikommissionen

hade i sin skrivelse fäst stor vikt vid de försök, som nu påginge

att genom förreduktion öka elugnarnas kapacitet, och hade angivit,

att produktionen genom förreduktionsanläggningen i bästa fall skulle kunna

gå upp till 50 procent av en ugns kapacitet, d. v. s. 15 000 ton. Såsom framginge

av järnverkets verkställande direktörs kommentarer till industrikommissionens

utlåtande ansåge denne, att industrikommissionen varit för optimistisk

i sina beräkningar. Själv vågade han icke förutsätta en större produktionsökning

än med 20 ä 25 procent, vilket skulle innebära ett tillskott

av tackjärn med 6 000—7 500 ton. Även om tillskottet skulle uppgå till

15 000 ton, ansåge planeringskommissionen, att man därjämte borde undersöka

möjligheten av att genom uppförande av en tredje elugn ytterligare

stärka landets position i fråga om råvaruförsörjningen. Med en tredje ugn

skulle man få ett ytterligare tillskott på 30 000 ton. Med tre ugnar och den

redan beslutade förreduktionsanläggningen skulle man sålunda kunna räkna

med en produktion av upp till 105 000 ton. Denna kalkyl hade emellertid

gjorts under förutsättning att förreduktionen gåve det maximala resultat

industrikommissionen räknat med och att den maximala produktionskapaciteten

kunde fullt utnyttjas. Med hänsyn till de driftsavbrott, som av olika

tekniska anledningar temporärt kunde uppstå, måste detta betraktas som en

maximisiffra. Planeringskommissionen ville i detta sammanhang påpeka,

att en utvidgning av förreduktionsanläggningen i paritet med ugnskapaciteten

kunde bliva aktuell på grund av de erfarenheter man komme att göra av försöksanläggningen,

men att en sådan utbyggnad icke torde kunna genomföras

i så god tid, att den påverkade kalkylerna för år 1946.

Kommissionen, som härefter övergått till att undersöka förutsättningarna

för uppförandet av en tredje ugn, har i fråga härom anfört:

Vad tillgången på malm och elkraft beträffar torde, enligt vad som framgår

såväl av bolagets utredning som industrikommissionens utlåtande, inga

svårigheter föreligga. Dock torde härtill få anmärkas, att, i den händelse försörjningssituationen

skulle kräva en överflyttning av produktionen från gjuteritackjärn

till basiskt martintackjärn utöver nu producerade cirka 20 000

lon, detta tekniskt sett är möjligt men att det kommer att medföra en mycket

stor kostnadsökning, enär bolaget, vars anläggningar icke äro planerade

för utnyttjande av fosforfattiga malmer, då måste köpa dessa i öppna marknaden.

eventuellt från mellansvenska gruvor. Däremot är situationen i fråga

örn det fossila bränslet väsentligt mera svårbedömbar. Vid användning av

enbart grov koks räknar man med en åtgång av cirka 400 kg per ton tackjärn.

Men då för närvarande en tredjedel måste ersättas med koksstybb, blir

åtgången (inkl. stybb) cirka 450 kg. Enligt uppgift från verket har man

igångsatt försök med en inblandning av 25 procent träkol, och på grund av

erfarenheter från annat håll anser man det icke vara otänkbart, alt man utan

större olägenheter skulle kunna gå upp till en inblandning av 50 procent

träkol. I den mån koks ersättes med träkol, nedgår emellertid tillverkningskapaciteten.

Rörande tillgången på träkol vill kommissionen framhålla, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij.ts proposition nr 305.

denna fråga måste ses i sitt stora sammanhang och att vissa svårigheter att

täcka landets behov av träkol kunna uppstå under år 1946. Kommissionen

vill understryka den synnerliga angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtagas

i syfte att stimulera bränsleanskaffningen. Sett ur Luleå-verkets egen

synpunkt befinner sig verket i den gynnsamma omständigheten, att det tiar

nära tillgång till produktionsplatserna och därför icke behöver räkna med

längre frakter.

Ett förhållande av stor betydelse i detta sammanhang är, att koksåtgången

i Luleåverkets elugnar är väsentligt lägre än i blästermasugnar. Vid användning

av enbart grov koks beräknas åtgången i de senare ugnarna vara cirka

1,75—2,25 gånger så stor. Då elektriska masugnar dessutom ha större möjligheter

än blästermasugnar att använda koksstybb, ökas denna differens ytterligare.

I en nödsituation kan detta vara av betydelse för det bästa utnyttjandet

av våra starkt begränsade kokstillgångar. De extra krav på dessa tillgångar,

som en ny elugn skulle medföra, under förutsättning av 50 procent

inblandning med träkol samt samma proportion koksstybb som för närvarande,

äro dessutom obetydliga i förhållande till hela den kokskvantitet, som

är avsedd att tilldelas samtliga masugnar.

Kommissionen anför härefter, under erinran att kostnaderna för uppförandet

av en ny ugn beräknades uppgå till cirka 3,5 miljoner kronor, att då

tillkomsten av en tredje ugn medförde 50 procents ökning av kapaciteten,

borde en väsentlig förbättring av verkets räntabilitet ernås genom denna investering.

Med hänsyn härtill ansåge sig kommissionen icke kunna tillstyrka

bolagets begäran, att på grund av ett befarat prisfall bolaget för den tredje

tackjämsugnen icke skulle belastas med skyldighet att förränta och amortera

större belopp än som kunde anses motsvara kostnaderna för anläggningen i

1938 års priser. Ovissheten i fråga om prisutvecklingen gjorde, att man enligt

kommissionens uppfattning icke hade anledning att nu taga ställning till frågan

om storleken av det kapital, som bolaget skulle vara skyldigt att förränta

och amortera. För det första kunde icke vid räntabilitetsbedömningen den nya

ugnen behandlas särskilt, utan verket måste betraktas som en enhet. För det

andra berodde avskrivningsbehovet på, hur länge avspärrningen och nuvarande

höga tackjämspriser, vilka medgåve en hög avskrivning, komme att bestå.

Det funnes ingen orsak varför just 1938 års anläggningskostnader skulle vara

avgörande för denna fråga. Beslut om, att en avskrivning på anläggningskapitalet

skulle göras, borde icke företagas förrän prisläget klarnat och man även

kunde överblicka de förändringar i tillverkningskostnaderna som verkets utbyggnad

kunde komma att medföra. Då uppförandet av en tredje ugn icke

vore att anse som enbart en krisåtgärd, ansåge kommissionen ej heller, att skäl

förelåge för den av industrikommissionen, i analogi med under kriget avslutade

produktionsavtal, framförda möjligheten att verkställa avskrivningen av

halva den faktiska anläggningskostnaden under första året.

Planeringskommissionen bär förklarat sig, med hänsyn till vad kommissionen

sålunda anfört, tillstyrka bolagets hemställan örn anslag för utbyggande

av ytterligare en eltackjärnsugn, vilken enligt uppgift av bolagets

verkställande direktör skulle kunna bli färdig inom 8 å 10 månader, försåvitt

bolaget erhölle förtursrätt i fråga örn vissa leveranser. Med hänsyn till ange
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

17

lägenheten ur forser jningssynp urik t av att ugnen komme till stånd snarast

möjligt ville kommissionen uttala önskvärdheten av att, i den händelse anslag

beviljades till uppförandet av en tredje ugn, nödigt bistånd lämnades

bolaget i detta hänseende.

Kommissionen anför härefter, att frågan om uppförandet av den tredje

elugnen också måste ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Därvid

kunde man dock, framhåller kommissionen, icke behandla elugnen separat

utan måste insätta den i det program, som ursprungligen framlagts av bolagets

styrelse och som godtagits av statsmakterna. Av handlingarna framginge,

att Norrbottens järnverk med hänsyn till malmens kvalitet och anläggningens

karaktär vöre mest lämpat för en förädling av den fosforrika malmen till

thomastackjärn. Det föreliggande utbyggnadsprogrammet byggde helt på

detta förhållande. Härom anför kommissionen bland annat följande:

Med nuvarande sammansättning av malmen enligt malmavtalet kail verket

komma upp i en produktion av 20 000—25 000 ton basiskt martintackjärn.

Återstoden av tackjärnsproduktionen måste, så länge ett thomasverk saknas

eller bolaget icke övergår till att köpa malm i öppna marknaden, helt inriktas

på gjuteritackjärn.

Det av verket framställda gjuteritackjärnet är av hög kvalitet, men det

konkurrerar med ett billigt importerat gjuteritackjärn, som är användbart för

mångå ändamål, där priset tillmätes större betydelse än kvaliteten. Särskilt

uppges konkurrensen i södra Sverige på grund av de relativt höga fraktkostnaderna

vara hård. Planeringskommissionen anser det dock berättigat att

antaga, att med den sänkning av produktionskostnaderna, som förreduktionsanläggningen

och den tredje elugnen skulle medföra, verket med sin moderna

utrustning skulle kunna åstadkomma ett tackjärn, som kunde finna avsättning

på den inhemska marknaden även i konkurrens med det importerade

gjuteritackjärnet. Så länge thomasverket ej kommit till stånd kan man dock

icke utnyttja de fördelar bolaget har genom tillgången på hillig fosforrik

malm, varpå anläggningen ursprungligen planerats.

När industrikommissionen i sin skrivelse den 23 februari 1944 och i nu

föreliggande skrivelse avstyrkt byggandet av thomasverket vid nuvarande tidpunkt,

har den därigenom icke tagit ställning till frågan på längre sikt. I nu

föreliggande skrivelse har industrikommissionen emellertid redovisat en undersökning

,av avsättningsmöjligheterna för thomasgöt, ur vilken den drar den

slutsatsen, att dessa skulle kunna ''under mycket gynnsamma omständigheter

kanske förväntas bliva tämligen tillfredsställande’. Detta omdöme baserar sig

på en kapacitet för thomasverket enligt den år 1941 godkända planen, d. v. s.

motsvarande 60 000 ton tackjärn. Den utökning av produktionen, som skulle

åstadkommas genom en kapacitet för thomasverket motsvarande tre elugnar,

anser man icke kunna få avsättning på marknaden. Planeringskommissionen

vill i detta sammanhang påpeka, att det planerade thomasverket enligt uppgift

från bolagets verkställande direktör har en kapacitet motsvarande minst

90 000 ton tackjärn och att någon investering utöver begärda 4,5 miljoner kronor

icke är nödvändig för utnyttjande av de tre ugnarnas produktionsförmåga.

Då industrikommissionen sålunda gjort vissa reflexioner rörande det mera

långsiktiga problemet, vill planeringskommissionen icke underlåta att påpeka,

att industrikommissionen i sin diskussion av avsättningsmöjligheterna,

såväl vad beträffar gjuteritackjärn som thomastackjärn och omsmältningsmaterial,

i alltför stor utsträckning synes utgå från avsättningsmöjligheterna

niliang tilt riksdagens protokoll 19H. 1 sand. Nr 305. 52

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 305.

under depressionsperioder. Men i den sysselsättningspolitik, som planeringskommissionen

i sina utlåtanden och betänkanden förordat, ingår som en huvudbeståndsdel

att det allmänna skall vidtaga åtgärder, vilka upprätthålla

privat och offentlig investering samt stabilisera bostadsproduktionen på en

hög och .jämn nivå. Följas dessa riktlinjer och den tillämpade politiken vinner

framgång, torde man kunna räkna med en avsättning av järn och stål under

lågkonjunkturen, som, om den icke fullt uppgår till högkonjunkturförbrukningen,

dock icke torde komma att ligga så mycket under densamma som

man av erfarenheter från tidigare depressionsperioder skulle kunna förvänta.

Vidare torde det knappast vara brukligt, att man dimensionerar en industris

kapacitet för en lågkonjunkturs ogynnsamma avsättningsförhållanden, lika

litet som man gör upp sina kalkyler på basis av högkonjunkturens priser

och avsättning. Därtill kommer att den ekonomiska politiken bör inriktas

på en fortsatt stegring av nationalinkomsten och därmed även på investeringsverksamheten,

vilket innebär en stigande trend för efterfrågan på järn

och stål.

Hänsyn måste också tagas till att vid en fortsatt utvidgning av det inhemska

järnbehovet den frågan måste uppstå, huruvida vid utbyggandet

av de mellansvenska järnverken det verkligen är mera lönande att öka götkapaciteten

för förädling av inköpt tackjärn än att köpa göt. Vidare måste

samma frågeställning bli aktuell, så snart ett järnverk står inför nödvändigheten

att avgöra, huruvida den gamla anläggningen för götproduktionen

skall ersättas med en ny och modernare eller nedläggas.

Det får vidare icke från början anses uteslutet, att järnverket, åtminstone

under rekonstruktionsperioden i Europa, kan uppträda som leverantör på

exportmarknaderna. Enligt uppgift skulle nämligen thomasverket, örn beslut

i denna fråga icke fördröjes, kunna stå färdigt under senare delen av

år 1946. Redan i sin skrivelse av den 15 augusti 1941 med förslag till bl. a.

thomasverket förutsatte bolagets styrelse, att tillverkningen vid det blivande

järnverket i första hand borde tillgodose landets egna behov men att den

därjämte borde vara av sådan beskaffenhet, att den i den mån så befunnes

möjligt och lämpligt även kunde exporteras.

På grund av det anförda anser planeringskommissionen sig kunna se mera

optimistiskt på den framtida utvecklingen, i vad den avser järnverkets avsättning,

än vad industrikommissionen gjort, och förklarar sig bestyrkas däri

av bolagets verkställande direktörs uttalanden rörande den förväntade avsättningen.

Planeringskommissionen erinrar vidare, att statsmakterna redan tagit ställning

till uppförandet av thomasverket och att frågan sålunda endast gällde

tidpunkten för byggets igångsättande. Vad industrikommissionens huvudmotiv

för avstyrkandet, nämligen kostnadsfrågan, beträffade, så vore det sannolikt,

att ett uppskjutande av anläggningen på några år skulle komma att

medföra lägre byggnadskostnader än nu beräknade 4,5 miljoner kronor. Men

enbart en av bolaget uppgiven produktionskostnadssänkning på en halv miljon

kronor per år, som bleve en följd av att man kunde använda billig fosforrik

malm, talade för att det ur räntabilitetssynpunkt ändock skulle vara fördelaktigt

för bolaget, om anläggningen komme till stånd snarast möjligt.

Därtill komme, att thomasmetoden gåve vissa värdefulla biprodukter, främst

thomasfosfat. Vidare kunde den redan uppförda elstålugnen utnyttjas, så

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

19

som varit avsett från början, först då thomasverket kommit till stånd. Samma

förhållande gällde det färdigställda sinterverket. Elstålugnen kunde i nuvarande

situation visserligen användas för olika tillverkningar, men dessa

ställde sig mycket dyra. Först när thomasverket tillkommit, finge detta elstålverk

sin fulla slagkraft genom tillämpning av det s. k. duplexförfarandet,

innebärande raffinering av thomasmetall till elektrostål. Denna process

uppgåves vara den mest ekonomiska och smidiga tillverkningsprocess som

funnes för tillverkning av handelsjärn och enklare stålkvaliteter. Detta talade

ytterligare för att ur räntabilitetssynpunkt det ursprungliga programmet

snarast borde fullföljas.

Den föreliggande frågan, framhåller kommissionen, måste också ses ur

synpunkten av arbetsmarknadsförhållandena i Norrbotten. Enligt upplysningar,

som kommissionen inhämtat från arbetsmarknadskommissionen och

som framginge av denna kommissions promemoria, måste man före kriget

även under högkonjunktur räkna med en permanent arbetslöshet, som icke

kunde absorberas i skogsbruket. Storleksordningen för arbetskraftsöverskotlet

framginge av att under år 1937 antalet hjälpsökande arbetslösa under

sommaren uppgick till 7—800 och under vintermånaderna till 2 000 och något

däröver. På grund av den på längre sikt inträdande stagnationen inom

skogsbruket kunde man befara, att liknande förhållanden skulle uppstå

även i framtiden. Detta tydde på, att en differentiering av länets näringsliv,

som medförde en ökning av sysselsättningsmöjligheterna, vore önskvärd. På

lång sikt kunde den ifrågasatta utbyggnaden av järnverket i Luleå därför

tillstyrkas som ett första steg i denna riktning.

På grund av vad planeringskommissionen sålunda anfört har kommissionen

tillstyrkt, att anslag beviljas bolaget för uppförande av ett thomasverk

enligt den urspungliga planen.

I detta sammanhang erinrar kommissionen slutligen om industrikommissionens

uttalande att, i den händelse järnverkets produktion av thomasgöt

icke skulle finna full avsättning, frågan om utbyggandet av järnverket med

ett valsverk för utvalsning av de egna göten bleve aktuell. Planeringskommissionen

säger sig icke vara övertygad om, att detta bleve en oundgänglig

konsekvens av tliomasverkets uppförande, men framför därutöver som sin

mening, att om utvecklingen skulle visa, att behov och förutsättningar för

kyssandet av ett valsverk förelage, denna konsekvens icke kunde betraktas

som olycklig. Härom anför kommissionen vidare följande:

Som ledan antytts äro även under normala tider och vid goda konjunkturer

utsikterna att vinna arbete och försörjning relativt oförmånliga för

Norrbottens befolkning. Trots en nästan oavbrutet pågående och rätt avsevärd

utflyttning till rikets södra delar tenderar arbetslösheten, särskilt under

vinterhalvåret, att i detta län hålla sig hög. Huvudorsakerna härtill äro den

sedan länge radande och alltjämt bestående relativt höga fruktsamheten i

länet samt skogsbrukets och trävaruindustriens stagnation, sedan urskogsbestandet

nu uthuggits.

Länet är därför i trängande behov av ny företagsamhet. Då staten i Norrbottens

län mer än i någon annan del av riket behärskar naturtillgångarna,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ls proposition nr 305.

synes det vara en förpliktelse för staten att icke tveka att göra sådana botteninvesteringar

för naturtillgångarnas utnyttjande, som kunna väntas vara i

rimlig grad räntabla och vilka dels i sig själva innebära tillkomsten av ny

industriell verksamhet och ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen

i Norrbottens län, dels ock därstädes kunna bilda den ekonomiska basen för

vidgat enskilt företagande. Med hänsyn till de mycket stora belopp, som

under årens lopp uttagits från skogsbruk och malmbrytning i länet, bör staten

finna det desto naturligare att nu i stället göra vissa investeringar för att

öka sysselsättningsmöjligheterna för länets befolkning.

Kommissionen vill i detta sammanhang även erinra om detta läns belägenhet

såsom gränslän och utpost längst upp i norr för den svenska ekonomien

och kulturen. De stora och för landets hela ekonomi mycket betydelsefulla

malmfälten i länet ge denna synpunkt en ökad vikt. Dessa fakta böra enligt

kommissionens mening göra statsmakterna intresserade ej blott för det militära

försvaret av denna viktiga landsända utan även för dess ekonomiska,

befolkningspolitiska och kulturella förkovran och försvar åt riket.

Skall i Norrbottens län en bredare ekonomisk bas för befolkningens försörjning

skapas, måste detta i första hand ske genom tillvaratagande av möjligheterna

att bygga upp en förädlingsindustri på järnmalmstillgångarna i

länet. Tillgången på billig elektrisk kraft från vattenfallen och möjligheten

att hämta hem kol i ieturfrakt med malmångarna utgör vid sidan av närheten

till malmen väsentliga fördelar, som tala för att en järnindustri förlägges

till Norrbotten. Kommissionen förbiser icke, att det hårda klimatet

och andra härmed sammanhängande förhållanden innebära vissa olägenheter,

men förmenar, att dessa knappast väga tyngre än vad ovan anförts

till förmån för en dylik förädlingsindustri. Som ofta påpekats, är det först

genom tillkomsten av ett valsverk i direkt anslutning till de nu uppförda

eller framdeles tillkommande anläggningarna för tackjärns- och göttillverkning,

som järnverket kan få en mera betydande inverkan på sysselsättningsmöjligheterna

i Norrbottens län,

I anslutning härtill framhåller kommissionen önskvärdheten av, att frågan

om den vidare utbyggnaden av järnverket med valsverk för utvalsning av

de egna göten närmast till byggnads- och annat grövre handelsjärn samt i

samband därmed frågan om järnverkets utbyggnad även på bredden genom

tillfogandet av ytterligare hyttugnar upptagas till utredning. Enligt kommissionens

mening borde en ledande princip därvid vara, att järnverket, med

de förutsättningar som antytts, även på längre sikt skulle på samma villkor

som övriga järnverk i landet vara i stånd att utan statlig subvention uppträda

på såväl hemma- som exportmarknad. En sådan utredning, vari även

järnverkets ställning och förhållande till den mellansvenska järnindustrien

borde upptagas till förutsättningslös undersökning, hörde enligt kommissionens

mening till de angelägna planeringsuppgifterna för efterkrigstidens mötande,

och kommissionen finge föreslå, att utredningen skyndsamt upptoges

antingen inom norrlandskommittén eller i särskild ordning. Kommissionen

ville emellertid med styrka framhålla, att de nu närmast föreslagna utbyggnaderna

av järnverket med en tredje tackjärnsugn och ett thomasverk icke

borde uppskjutas i avvaktan på en sådan utrednings resultat utan snarast

sättas i verket.

Mot kommissionens tillstyrkan om utbyggnad av järnverket med ett thomasverk

har reservation anförts av kommissionsledamöterna herrar Lied
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

berg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius. Reservanterna hava därvid

anfört följande:

Det föreslagna thomasverket kan icke betraktas som ett led i vår järnförsörjning

under nuvarande exceptionella förhållanden eller omställningstiden

efter kriget. Då emellertid kommissionens majoritet tillstyi-kt byggandet av

ett thomasverk, ha vi ansett oss böra deklarera vårt ställningstagande och

ange skälen därför.

kommissionens beslut att nu tillstyrka byggandet av ett thomasverk kunna

vi icke biträda. Till den synpunkten, att thomasverket i motsats till tackjärnsugnen

ej kan bidraga till en ökning av landets järnförsörjning, kommer

det förhållandet, att en granskning av avsättningsmöjligheterna likaledes ger

ett negativt resultat. De slutprodukter, som vid järnverket efter tillkomsten

av thomasverket skulle tillverkas, s. k. thomasgöt och elektrogöt, lia — i

motsats till tackjärnet — en alltför begränsad marknad för att man skulle

kunna räkna med möjligheten att placera den relativt stora produktionen.

Under normala förhållanden går här i landet 250 000—300 000 ton tackjärn

årligen i handeln, under det att den årliga omsättningen av mjuka göt av

sådan kvalitet, som skulle komma att tillverkas vid järnverket, utgör endast

cirka 20 000 ton. Skulle Norrbottens järnverk försälja hela sin produktion

på den svenska marknaden, innebär detta, att även sådana järnverk, som

själva äro göttillverkare och lia tillräcklig götkapacitet för sina egna färdigverk,

skulle köpa göt från Norrbottens järnverk. Innan järnverken äro villiga

därtill, måste priset på sådana göt bliva så lågt att det, fritt det förbrukande

järnverket, motsvarar allenast de rörliga kostnaderna för dess egen

götframställning. Det torde nämligen vara självklart, att en göttillverkare

icke slår igen sina egna ugnar och permitterar därav berörda arbetare för

att köpa göt från ett främmande verk — såvida icke en dylik åtgärd kan

motiveras av starka ekonomiska skäl. Man har därför grundad anledning

förutse, att priseilla på götprodukter från Norrbottens järnverk skulle bliva

hårt pressade och att mycket stora svårigheter skulle uppstå för järnverket

att avsätta sin götproduktion.

Under dessa förhållanden torde ledningen för Norrbottens järnverk framdeles

komma att begära anslag till utbyggnad av verket till ett fullständigt

järnverk. En sådan utbyggnad skulle komma att kräva ett mångdubbelt

större anläggningskapital än thomasverket. Därtill kommer, att järnverket

av ovan angivna orsaker skulle bliva nödsakat att under mellantiden låta

thomasverket stå .stilla och i stället koncentrera sin produktion på tackjärnsframställning.

Det är anmärkningsvärt, att järnverkets ledning icke redan i

samband med sin framställning om uppförandet av ett thomasverk ombesörjt

en utredning örn kostnaderna för byggandet av valsverk, så att man

blir i stånd att överblicka de ekonomiska konsekvenser, som kunna uppstå

av ett beslut örn byggandet av thomasverket. En förutsättningslös och fullständig

dylik utredning bör verkställas, innan det enligt vår mening är möjligt

att på sakliga grunder taga ställning till frågan om byggandet av ett

thomasverk. Utredningen bör utgå från den förutsättningen, alt järnverket

med avseende å råvaror, bränsle, transporter etc. ej erhåller någon preferens

framför den övriga järnhanteringen genom beviljandet av statliga subventioner.

Det bör konkurrera på samma villkor som övriga järnverk både på

hemmamarknaden och på export.

Norrb,ndskommiltén framhåller lill en början, bland annat, alt behovet

av eli mera differentierat näringsliv i Norrland av statsmakterna tidigare underslrukits

vid upprepade tillfällen. Bristen på differentiering av näringslivet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

vöre särskilt påfallande i Norrbottens län. Bortsett från gruvindustrien samt

några skogsindustriella företag och kraftverk funnes där icke något industriföretag

av större omfattning. Även småföretagarverksamheten vore föga utvecklad

därstädes. Berörda förhållande vore ur olika synpunkter ägnat att

ingiva bekymmer. Svårigheter mötte att under normala tider bereda tillräckliga

arbetstillfällen åt befolkningen i länet, så mycket mer som detta uppvisade

det största födelseöverskottet i landet räknat i promille av folkmängden.

Man torde böra utgå från att, därest befolkningsöverskottet skulle kunna

beredas utkomst inom Norrbottens län, en väsentlig utökning av industrien

därstädes vöre erforderlig.

Kommittén funne det naturligt och önskvärt, att den utvidgning av den

industriella verksamheten i Norrbottens län, som genom statens medverkan

kunde komma till stånd, skedde på sådant sätt att icke industrien i landet

i övrigt därigenom lede obehörigt intrång. Detta önskemål tillgodosåges genom

främjandet av en ökad industriell produktion av sådana varor, som landet

eljest måste importera. Hit hörde bland annat tackjärn av vissa slag samt

valsverksprodukter. Kommittén vore fullt medveten örn importens betydelse

för vårt land i olika hänseenden och icke minst ur synpunkten att importen

vore en förutsättning för vår export, varav ju Norrland vore i så hög grad

beroende. Ehuru det vore uppenbart, att sistnämnda synpunkt borde tillmätas

stor vikt vid utformandet av landets handelspolitik i stort, borde den

likväl icke få vara avgörande vid bedömandet av näringslivets utbyggnad

i särskilda områden av vårt land. Det syntes vidare önskvärt, att statens

medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet örn möjligt inriktade

sig på företag, som vore bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd.

Ihågkommas borde likväl, att en betydande del av storindustrien i södra och

mellersta Sverige tillkommit med kraftigt bistånd från statens sida. Mångå

för vårt land viktiga industrier åtnjöte även alltjämt statens stöd i form av

tullskydd eller liknande anordningar. I detta sammanhang syntes man ej

heller böra bortse från, att staten såsom ägare av stora delar av Norrlands

naturtillgångar kunde anses ha förpliktelse att ej undandraga sig ett visst

risktagande, i den mån det betingades av en exploatering och förädling av

dessa naturtillgångar. Man torde kunna utgå från att, om motsvarande tillgångar

läge i enskild ägo, på dem skulle i icke ringa omfattning baseras en

utvecklad förädlingsverksamhet.

Här anförda synpunkter syntes, framhåller kommittén, allmänt sett utgöra

skäl för statliga åtgärder i Norrbottens län av det slag, varpå en utbyggnad

av Norrbottens järnverk skulle utgöra ett exempel. Genom en sådan

åtgärd skulle icke blott beredas sysselsättning för en i viss mån utökad

arbetarstam vid järnverket utan av allt att döma ökade förutsättningar även

skapas för en utveckling av hemmamarknadsindustrierna i länet, särskilt i

den mån järnverket framdeles också komme att kompletteras med anläggningar

för vidare förädling. Därest överhuvud taget en utveckling av den på

hemmamarknaden inriktade industrien i Norrbotten skulle eftersträvas, läge

det närmast till hands att tänka på en utökad järnindustri, som borde kun
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcijds proposition nr 305.

23

na räkna med förmånliga villkor för anskaffningen av råvara och kraft liksom

även med relativt billigt bränsle.

Efter dessa allmänna överväganden framför kommittén även vissa särskilda

synpunkter på de nu föreliggande förslagen samt uttalar härutinnan

till en början följande:

Beträffande förslaget örn byggandet av en tredje ugn vill kommittén^ särskilt

understryka den betydelse förslagets genomförande kommer att få för

rikets tackjärnsförsörjning. Den svenska importen av tackjärn utgjorde enligt

industrikommissionens uppgift i genomsnitt 93 600 ton under tioårsperioden

1929—1938 och 122 500 ton under femårsperioden 1934—1938.

Knappheten på billigt inhemskt tackjärn har ock under innevarande kris

medfört kännbara olägenheter. I nuvarande läge synes därför varje tillskott

av billigt tackjärn synnerligen välkommet. Detta gäller även örn tillskottet

kommer först under 1946, enär vissheten örn ett dylikt tillskott möjliggör

en förtäring av nuvarande tackjärnslager i större utsträckning än eljest skulle

ha varit fallet.

Mot förslaget, att järnverket skulle utbyggas med en ytterligare ugn, kan

visserligen anföras, att verket härigenom skulle kunna komma upp i en

högre årsproduktion än importen under ovannämnda tioårsperiod. Med hänsyn

till den ökning av verksamheten, som emellertid efter krigets slut är att

emotse inom bland annat byggnadsindustrien och varvsindustrien, synes nian

rimligen icke böra som utgångspunkt för en bedömning i denna sak taga

de för 1929—1938 gällande siffrorna. Även örn man sålunda ej bör räkna med

att byggandet av en tredje tackjärnsugn vid Norrbottens järnverk skall leda

till någon överproduktion, kunna givetvis förhållandena bliva sådana, att

tidvis avsättningssvårigheter uppkomma för svenskt tackjärn. I en sådan

situation föreligger naturligtvis den möjligheten att produktionen vid verket

inskränkes. Detta är ett förfarande, som allmänt användes av de privatägda

verken. För övrigt torde järnverkets möjligheter att anpassa sin drift efter

avsättningsförhållandena komma att ökas i och med att utbyggnad sker med

ett thomasverk.

Beträffande frågan örn järnverkets utbyggande med ett thomasverk anför

kommittén vidare följande:

Enligt gällande avtal mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

åligger det detta bolag att på vissa för staten förmånliga villkor leverera

malm i bestämda mängder av bestämda kvaliteter. Statens rätt härutinnan

är numera överlåten till Norrbottens järnverk. Så som järnverket utan thomasverk

måste drivas, blir det mycket beroende av tillgången till malm av

fosforfattig kvalitet. Den mängd fosforfattig malm, som enligt avtalet skall

levereras, täcker icke verkets behov, utan sådan malm måste i stor utsträckning

inköpas till den öppna marknadens pris, d. v. s. avsevärt högre än det

genom avtalet reglerade. Tillkomsten av thomasverket skulle däremot innebära,

att verket skulle kunna arbeta med enbart fosforrik malm. Man kan

utgå från att verket i stället för att uttaga den avtalsenligt reglerade mängden

av fosforfattig malm skulle kunna erhålla malm med större fosforhalt.

På den i Norrbottens malmfält brutna, fosforfattiga malmen kan anses

råda en viss knapphet. Denna malm är en mycket eftertraktad och i allmänhet

välbetald exportvara. I den mån järnverket erhåller fosforfattig malm

— såsom nu är fallet — till ett pris motsvarande malmbolagets självkostnader,

innebär detta tydligen en subventionering av järnverket. Vid nu gällande

prisläge anses denna subventionering kunna uppskattas till inemot en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

miljon kronor årligen. Under det att tillgången på fosforfattig malm är relativt

begränsad, kunna malmtillgångarna i övrigt praktiskt taget anses obegränsade.

En försäljning av fosforrik malm till självkostnadspris torde därför

ej innebära någon uppoffring för malmbolaget, och tillkomsten av thomasverket

skulle följaktligen medföra, att malmbolagets inkomst av malmbrytningen

skulle stiga, varvid en mycket betydande del av inkomstökningen

skulle komma staten till godo.

Utan att- kunna närmare ingå på den betydelse, som järnverkets komplettering

med ett thomasverk skulle få för företagets ekonomi, vill kommittén

inskränka sig till en erinran om att en sådan utbyggnad synes resultera i att,

enligt vad som upplysts av järnverkets ledning, en avsevärd besparing skulle

ernås vid tack järnsframställningen genom den ändrade malmbasen, den

minskade åtgången av kalksten samt den likaledes reducerade kraft- och

kolelektrodförbrukningen. Vidare skulle såsom biprodukt erhållas s. k. thomasslagg,

i pulveriserad form benämnd thomasfosfat. Detta utgör ett värdefullt

gödselmedel. Det har vid försök och i praktik visat sig att thomasfosfat

är väl lämpat som gödselmedel till flertalet grödor, som odlas i Norrland.

Då därjämte de norrländska jordbruksjordarna äro i stort behov av fosfor - syregödsling för höjande av skördarnas såväl kvantitet som kvalitet, måste

rikligare användning av fosforsyregödselmedel ingå som ett viktigt led i

rationaliseringen av det norrländska jordbruket. Thomasfosfatet får därför

en lämplig användning inom detta jordbruk.

Av det anförda, framhåller kommittén, torde framgå alt anläggandet vid

järnverket av en tredje ugn och ett thomasverk hade mycket starka skäl för

sig. Ehuru kommittén icke haft möjlighet att ingå på ett bedömande ur vidare

synpunkter av räntabiliteten för järnverket — därom hade i viss mån

delade meningar gjort sig gällande — syntes det emellertid kommittén som

örn det skulle vara svårt att bestrida, att den åsyftade utbyggnaden skulle

få förmånliga verkningar på järnverkets räntabilitet. Visserligen vore det

vanskligt att bedöma, på vad sätt förhållandena i framtiden komme att inverka

på avsättningsmöjligheterna, prisförhållandena och förutsättningarna

i övrigt för ifrågavarande industri. Men enligt kommitténs mening torde man

knappast med skäl kunna göra gällande, att en utbyggnad av järnverket i

enlighet med vad som föreslagits skulle innebära större risker än som en

företagare ofta måste vara beredd att taga. Som ett argument mot järnverkets

utvidgning med ett thomasverk hade anförts, att en sådan utbyggnad

med hänsyn till framtida avsättningssvårigheter för thomasgöt skulle i framtiden

draga med sig fortsatt utbyggnad med ett valsverk. Kommittén kunde

ej för närvarande bedöma, i vad mån detta antagande vore riktigt, men

ansåge en sådan konsekvens av anläggandet av ett thomasverk ej utgöra

ett för kommittén bärande argument mot detsamma, under förutsänning

att en dylik utbyggnad vid verkställd utredning skulle befinnas lämplig.

Visserligen skulle tillskapandet av ett valsverk innebära, att staten finge

investera ytterligare betydande belopp. Enligt vad kommittén tidigare anfört

måste emellertid staten, så länge den framträdde som den störste innehavaren

av naturtillgångar i Norrland med därav härflytande stora inkomster,

vara beredd att inom denna landsända i betydligt större omfattning

än hittills skett åtaga sig företagarriskerna för industriens utvidgning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Nöjds proposition nr 305.

25

Kommittén anför slutligen följande:

Med hänsyn till försörjningsläget för järn och stål, sådant detta kan befaras

komma att gestalta sig under de närmaste åren, torde arbetet med

iordningställande av den ifrågasatta tredje tackjärnsugnen böra påbörjas

snarast möjligt. Försörjningsskäl synas däremot ej med samma styrka tala

för att thomasverkets byggande omedelbart igångsättes. Att så sker är däremot

önskvärt med hänsyn till angelägenheten av att järnverket skall stå

berett att med utbyggd prestationsförmåga uppträda på marknaden efter

krigets slut, då behov av järn gör sig gällande för återuppbyggnadsåtgärder,

samtidigt som de utländska industrierna insätta all kraft på att genom

utbyggnad och modernisering tillförsäkra sig största möjliga konkurrenskraft.

Vid bestämmandet av tidpunkten för igångsättande av den föreslagna utbyggnaden

av järnverket bör vidare läget å arbetsmarknaden i Norrbotten

tillmätas stor vikt. För ifrågavarande anläggningsarbeten beräknas, enligt

uppgift av järnverkets ledning, 250 å 300 arbetare tagas i anspråk. Kommittén

är ej i stånd att bedöma, huru sysselsättningsmöjligheterna i Norrbotten

komma att gestalta sig under de närmaste åren. Kommittén anser det emellertid

även ur sistnämnda synpunkt med hänsyn till det labila läget å arbetsmarknaden

i övre Norrland önskvärt, att medel utan dröjsmål ställas

till Kungl. Maj:ts förfogande för utförande av den ifrågasatta utbyggnaden

i dess helhet.

Kommitténs utlåtande utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville

hos innevarande års riksdag äska ett anslag av 8 miljoner kronor för utbyggnad

av Norrbottens järnverk med en tredje tackjärnsugn och ett thomasverk

i enlighet med vad järnverkets styrelse föreslagit.

Nyss refererade och i utdrag återgivna yttranden giva en så god belysning Departementsav

det föreliggande spörsmålet, alt endast en kort överblick över de huvud- cAe/e».

sakliga synpunkterna torde ytterligare erfordras. Att nu utbygga Norrbottens

järnverk med en tredje elektrisk tackjärnsugn och ett thomasverk överensstämmer

med vad riksdagen åren 1939 och 1941 härutinnan redan beslutat.

Vad den ifrågasatta tackjärnsugnen beträffar skulle denna medföra en

utvidgning av kapaciteten med cirka 50 °/o — från 60 000 till 90 000 ton per

år — utan att kostnaderna ökades i motsvarande mån. Räntabiliteten skulle

alltså förbättras. Ifrågavarande anläggning skulle dessutom öka den inhemska

tackjärnstillgången. Starka skäl tala alltså för att den kommer till

utförande. Vad angår frågan om tidpunkten därför synas följande synpunkter

förtjäna beaktande.

Under vanliga förhållanden tillgodoses vårt behov av järn till ganska betydande

del genom import. För närvarande är emellertid järnimporten av

mycket ringa omfattning, och det är ovisst när förhållandena härutinnan

skola ändras till det bättre. Man måste alltså vid oförändrad förbrukning av

järn förutse en fortgående minskning av lagerhållningen, därest icke åtgärder

vidtagas för ökning av järnproduktionen inom landet. Vissa åtgärder

för sådant ändamål hava redovisats i den till innevarande års riksdag avlåtna

propositionen nr 302, men dessa äro enligt min mening icke av den omfattningen,

att de göra andra ingripanden i samma syfte överflödiga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

Den nu föreslagna eltackjärnsugnen vid Norrbottens järnverk kan icke

bliva färdig förrän i början av år 1946. Våra möjligheter till import av tackjärn

under nämnda år äro ytterst ovissa, varför tillgång till en ökad kvantitet

inhemskt tackjärn framstår som en fördel. Härtill kommer att ett beslut örn

ugnens byggande möjliggör en större förbrukning under år 1945 av nu befintliga

lager än som eljest vore försvarbar. Ett sådant beslut skulle således

indirekt medföra en viss omedelbar förbättring av vårt försörjningsläge i

fråga om järn.

Den tillgång på malm, varå järnverket grundar sin rörelse, anses vara

fullt tillräcklig för en produktion av 120 000 ton tackjärn om året. För

en ökning av järnverkets produktionskapacitet genom byggandet av den ifrågasatta

nya eltackjärnsugnen möter ej heller ur kraftförsörjningssynpunkt

numera något hinder, i det att vattenfallsstyrelsen förklarat sig beredd att

för denna ugn ställa elektrisk kraft till förfogande på samma villkor som

gälla för den ena av de båda nu i gång varande tackjärnsugnarna. Tillgången

på bränsle, särskilt i form av koks, är visserligen för närvarande knapp,

och man måste räkna med att den kommer att ytterligare försämras. Emellertid

innebära under sådana förhållanden elektriska tackjärnsugnar den fördelen

framför de vanligen förekommande blästermasugnarna, att de för sin

drift kräva avsevärt mindre bränsle. Såvitt nu kan överblickas torde, enligt

vad jag inhämtat, några mera betydande svårigheter ur materielsynpunkt

icke föreligga att omedelbart igångsätta och fullfölja den nu ifrågasatta utbyggnaden

av järnverket. Som en olägenhet måste emellertid betraktas att

för anläggningens slutförande under år 1945 en viss prioritet i fråga örn

leverans av en större transformator erfordras. Ingen av de hörda myndigheterna

har emellertid fäst avgörande vikt vid denna omständighet. Vissa

möjligheter torde för övrigt, enligt vad jag inhämtat, finnas att tillfälligtvis

på annat sätt tillgodose behovet av elektrisk kraft för den tredje tackjärnsugnen.

Emot tanken på en omedelbar utbyggnad av järnverket kan invändas, att

man kan räkna med att byggnadskostnaderna framdeles bliva lägre än de

för närvarande äro. Med full visshet kan detta dock icke sägas, men även

örn så skulle bliva fallet, synes likväl den besparing som ett uppskov kan

medföra mer än väl uppvägas av de fördelar ur såväl företagsekonomisk som

folkförsörjningssynpunkt, vilka enligt vad jag förut anfört äro att påräkna

genom en omedelbar utbyggnad av den nya ugnen.

På sätt kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering och Norrlandskommittén

enhälligt tillstyrkt vill jag därför förorda, att medel snarast möjligt

ställas till förfogande för byggande av ytterligare en eltackjärnsugn vid

järnverket. Kostnaderna härför torde i enlighet med de av järnverkets ledning

verkställda beräkningarna böra uppskattas till 3.5 miljoner kronor. Då

denna utbyggnad, även om dess utförande snarast möjligt främst kan motiveras

med önskvärdheten av att trygga vår försörjning med järn under

slutskedet av den nu rådande krisen, måste anses väl motiverad såsom ett

led i järnverkets normala utveckling, och då det för närvarande är svårt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

27

att bedöma prisutvecklingen efter kriget och därmed storleken av anläggningens

av krigsförhållandena förorsakade fördyring, synes anledning icke

föreligga att beträffande den nya ugnen uppställa andra förräntnings- och

amorteringsprinciper än som tillämpas i fråga om de båda redan färdiga

ugnarna. I varje fall bör, som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering

uttalar, ett eventuellt beslut i annan riktning icke fattas förrän prisläget

klarnat och man kan överblicka de förändringar i tillverkningskostnaderna

för järn, som utbyggnaden medfört.

Jag övergår nu till frågan om det föreslagna tliomasverket samt behandlar

därvid till en början en dylik anläggnings lämplighet överhuvud och

först därefter spörsmålet, om den bör komma till stånd omedelbart eller

ställas på framtiden.

Den malm som står till järnverkets förfogande är relativt fosforrik. Redan

denna omständighet talar bestämt för att thomasprocessen bör komma

till användning. Därigenom skulle en ändring av malmbasen bliva möjlig

som avsevärt reducerade kostnaderna för malm, kalksten, elektrisk

energi och kolelektroder. Besparingen uppskattas till cirka V2 miljon kronor

per år vid en produktion av 90 000 ton tackjärn. Dessutom skulle en icke

oväsentlig inkomst kunna erhållas genom försäljning av thomasfosfat -—

cirka 18 000 ton — och genom tillvaratagande av den i tackjärnet förefintliga

mängden av vanadin. Bolagsledningen beräknar med utgångspunkt

från nuvarande förhållanden att inkomsten av dessa båda biprodukter skulle

kunna närma sig en miljon kronor årligen. Även om man av försiktighetsskäl

för framtiden räknar med endast en bråkdel av denna siffra, framstår

ett användande av thomasprocessen som naturligt betingat av föreliggande

produktionsförutsättningar. Detta synes så mycket mera vara fallet, som

därigenom en väsentlig fördel skulle uppstå för malmleverantören Luossavaara-Kiirunavaarabolaget,

i vilket bolag svenska staten äger ett huvudintresse.

Som Norrlandskommittén påpekar, innebär försäljningen av den

mindre fosforrika malmen — en i allmänhet eftertraktad och väl betald

exportvara — till självkostnadspris en subventionering av järnverket, vilken

vid nu gällande prisläge kan uppskattas till inemot en miljon kronor årligen.

Övergång till framställning av thomastackjärn skulle minska behovet

av dylik malm till en tredjedel. Därmed skulle visserligen följa en ökad användning

av fosforrik malm, men detta innebär knappast någon uppoffring

för malmbolaget, då tillgången på dylik malm är praktiskt taget obegränsad.

Omläggningen av järnverkets malmförsörjning skulle alltså medföra

stora ekonomiska fördelar för malmbolaget, och dessa skulle till en avsevärd

del tillfalla svenska staten.

Industrikommissionen tillstyrkte år 1941 uppförandet av ett tliomasverk,

med hänvisning till omständigheter av förut anfört slag. När kommissionen

nu ändrat mening och i likhet med reservanterna i kommissionen för ekonomisk

efterkrigsplanering lills vidare avstyrker denna åtgärd, motiveras

detta framför allt med hänsyn lill en väntad svårighet att finna avsättning

för tliomasgöt under de närmaste åren, i varje fall lill annat än mycket låga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

priser. Till denna fråga om avsättningsmöjligheterna under tiden närmast

efter kriget återkommer jag längre fram. Vad förutsättningarna på längre

sikt beträffar uttalar industrikommissionen i sitt senaste yttrande: »På längre

sikt kan därför en utbyggnad av tackjärnsverket tills vidare anses väl

motiverad endast örn järnverket kompletteras med thomasverk eller eventuellt

annan anläggning för tackjärnsförädling.»

Vid bedömandet av det framtida behovet av göt torde man enligt min mening

ha anledning räkna med att det senaste århundradets tendens till stegring

av järn- och stålförbrukningen skall åter framträda efter kriget. En

helt annan fråga är att vid en lågkonjunktur en tillfällig inskränkning av

produktionen kan bliva nödvändig vid ett i Luleå uppfört thomasverk. Detta

är, som Norrlandskommittén påpekar, ett förfarande som allmänt användes

av de privatägda verken. Kommittén tillägger på tal härom, att »järnverkets

möjligheter att anpassa sin drift efter avsättningsmöjligheterna komma

att ökas i och med att utbyggnad sker med ett thomasverk».

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala, att de ekonomiska

skälen för att anläggningarna i Luleå kompletteras med ett thomasverk förefalla

vida starkare än skälen däremot. Statsmakterna ha för övrigt redan tagit

ställning till denna fråga genom tidigare beslut.

Härmed är emellertid icke sagt att uppförandet av ett dylikt verk bör ske

omedelbart, utan man kan mycket väl tänka sig att ett visst uppskov vore

att föredraga. Delta spörsmål tarvar ett närmare övervägande. Uppmärksammas

bör därvid, att viss lisk finnes för en otillräcklig tillgång på importerat

bränsle och skrot under en period efter kriget, som mycket väl kan komma

att omfatta år 1946. Det vore oförsiktigt att icke räkna med möjligheten härav.

Skulle en sådan knapphet på bränsle och skrot uppkomma, blir det synnerligen

fördelaktigt om järnverket i Luleå kan framställa thomasgöt fr. o. m. sommaren

1946. För det första åtgår härför endast en relativt ringa kvantitet bränsle,

och för det andra kan vid beskickningen av elektrostålugnen i Luleå skrot

ersättas av thomasgöt. Bägge de två under nyssnämnda förutsättning trånga

sektionerna i järnhanteringen bleve alltså indirekt i viss mån utvidgade.

Dessutom skulle, om man räknar med nuvarande skrotpriser, ett förbilligande

av stålproduktionen uppkomma. Fördelar skulle alltså framträda av att

ett thomasverk funnes tillgängligt under senare hälften av år 1946, även om

det förhåller sig så som industrikommissionen hävdar, nämligen att detta

järnverks thomasgöt till en del finge ersätta göt från andra verk.

Industrikommissionen skrev i sitt yttrande den 10 september 1941 bland annat,

att det torde vara ostridigt att den mellansvenska järnhanteringen hade

behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens järnverk

avsåge att framställa i de då föreslagna thomas- och elstålverken. Nu däremot

räknar kommissionen — liksom reservanterna i kommissionen för ekonomisk

efterkrigsplanering — vid sin pessimistiska bedömning av avsättningsmöjligheterna

för thomasgöt uppenbarligen med att valsverken i landet

ej skulle kunna bearbeta en nämnvärt ökad kvantitet göt och därvid använda

thomasgöt från Luleåverket. Det förefaller icke säkert att detta an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 305.

tagande kommer att motsvara verkligheten. Möjligt är nämligen att en viss

införsel från utlandet av tackjärn kan komma till stånd, medan däremot införseln

av valsade produkter möter svårigheter. Om då behovet av sådana

produkter för byggnadsverksamhet och andra ändamål är stort, torde t. ex.

genom ett mera allmänt användande av tre skift i valsverken produktionen

kunna utvidgas och förbrukningen av göt alltså stiga. Därmed skulle avsättningsmöjligheter

beredas för de vid ett thomasverk i Lulea framställda

göten.

Bolagets ledning har givit uttryck åt den uppfattningen, att avsättningsmöjligheterna

för thomasgöt komma att bli väsentligt gynnsammare än industrikommissionen

antager, och hänvisar därvidlag till en under hand gjord

undersökning, som givit andra resultat än den av kommissionen utförda.

Dessutom torde en del av thomasgöten lämpligen förvandlas till elektrostål

eller omsmältningsmaterial och avsättas i denna form. Möjligheten av export

av elektrostål bör icke uteslutas.

Med hänsyn till dessa omständigheter förefaller det på nuvarande stadium

icke nödvändigt att sammankoppla frågan örn thomasverket med spörsmålet

om ett eventuellt senare utbyggande av ett valsverk för framställning t. ex. av

billets, en produkt för vilken avsättningsmöjligheterna i in- och utlandet sedan

gammalt varit betydande. Även om man räknar med möjligheten att en

dylik utbyggnad kan befinnas lämplig i framtiden, utgör detta knappast någon

anledning att nu uppskjuta thomasverket och så gå miste om de fördelar,

som kunna följa av att detta blir produktionsdugligt redan under år

1946.

Som ytterligare skäl för alt omedelbart bygga thomasverket kan vidare

åberopas vad såväl kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering som

Norrlandskommittén anfört rörande fördelarna för det norrländska jordbruket

av att erhålla ökad tillgång till thomasfosfat samt behovet av arbetstillfällen

i Norrbotten. Man har sedan någon tid att räkna med en betydande

nedgång i sysselsättningen vid gruvorna, och det vore alltför optimistiskt att

förvänta någon avgörande förbättring härvidlag under de närmaste tolv månaderna.

Vad jag nyss anförde gent emot invändningen, att kostnaderna för byggandet

av en ny tackjärnsugn framdeles kunna komma att sjunka, äger också

i fråga om thomasverket sin fulla giltighet. Även här bör man kunna påräkna

sådana betydande ekonomiska fördelar i driften att den eventuella fördyringen

av verket uppväges.

Då min företrädare i ämbetet den 19 maj i år förklarade sig icke beredd

alt förorda elt omedelbart igångsättande av arbetena med uppförandet av

ett thomasverk, motiverade han denna sin ståndpunkt därmed, att bolagets

ledning i första hand borde koncentrera sina ansträngningar på att söka fullkomna

driften vid de färdiga anläggningarna och bringa frågan örn förreduktionsförfarandet

till en lycklig lösning. Sedan järnverket nu varit i gång under

ytterligare ett halvt år samt förreduktionsanläggningen börjat uppföras,

synes tiden vara inne att ål järnverkets ledning anförtro uppdraget att påbörja

en ny utbyggnadsetapp.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

Det kan naturligtvis icke förnekas att en investering av ytterligare ett antal

miljoner kronor i Norrbottens järnverk innebär vissa risker. Ingen kan

med säkerhet garantera att produktionen blir räntabel. Men å andra

sidan tala, som av det förut sagda framgår, övervägande skäl för att produktionen

blir ekonomiskt starkare örn anläggningarna kompletteras, varjämte

det kan medföra bestämda fördelar för landets järnförsörjning redan

år 1946 och i någon mån dessförinnan, om den nu förslagna utbyggnaden

kommer till utförande snarast möjligt.

\ id en bedömning av fragan, örn staten bör taga de med den ifrågasatta

investeringen förbundna riskerna, kunna för övrigt vissa allmänna hänsyn

till det norrländska näringslivet och den norrländska befolkningens försörjning

ej lämnas ur sikte. Även under goda tider ha svårigheter funnits för

denna befolkning att finna lönande sysselsättning, trots en avsevärd utflyttning

till andra delar av landet. Levnadsstandarden har också för stora skikt

av Norrbottens befolkning varit relativt låg. En huvudorsak till dessa ogynnsamma

förhållanden är näringslivets ensidiga inriktning. Därför framstår

en utveckling av näringslivet i Norrbotten till större mångsidighet som ett

viktigt önskemål ur allmänna synpunkter. Som ett ytterligare skäl härför

kan man, såsom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering gjort, peka

på Norrbottens egenskap av »gränslän och utpost längst uppe i norr för den

svenska ekonomin och kulturen».

En bredare bas för försörjningen i denna landsdel förutsätter framför allt

en utbyggnad av förädlingsindustrien, varvid utnyttjandet av befintliga naturtillgångar

såsom järnmalm och vattenfall i första rummet ifrågakommer.

Erfarenheten visar att inom områden där »primära» industrier av denna

typ utvecklas, där framväxa sedan också lättare »sekundära» industrier, som

till stor del arbeta för den lokala marknaden, och i samband därmed uppkommer

en livligare handel och samfärdsel.

Med hänsyn härtill få statliga åtgärder till främjande av Norrbottens näringsliv

anses som berättigade och önskvärda, och ett försök att utveckla en

järnindustri därstädes framstår trots de i någon mån ovissa utsikterna för dess

räntabilitet som väl motiverat. Självklart bör, som planeringskommissionen

och Norrlandskommittén påpeka, statens medverkan inriktas på företasom

aga naturliga förutsättningar att bestå i konkurrensen och som man har

anledning hoppas skola bli bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Vid

bedömningen av sådana frågor som malmens leverans till självkostnadspris

at Norrbottens järnverk eller de risker, som statliga investeringar i detta förete

!™nna medföra, bör emellertid viss hänsyn tagas till det förhållandet at

åtskilliga till andra landsdelar förlagda produktionsgrenar genom ett väsentligt

tullskydd åtnjuta ett betydande stöd. Ser man som sig bör nu föreliggande

spörsmål mot bakgrunden av detta förhållande, synes mig ingen tvekan

unna rada om det valbetankta i att nu utan uppskov skrida till förverkhgandet

av den redan tidigare i princip godkända planen för en utbyggnad

ränta^nT-T ^rmndustn- Väl är det mycket möjligt, att detta företags

räntabilitet icke blir sa god, som dess tillskyndare hoppas, men de nu ifråga
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 305.

satta investeringarna medföra så betydande fördelar att de kunna förväntas i

längden förbättra räntabiliteten, denna må sedan för verket i dess helhet bliva

hög eller låg.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i sitt yttrande förordat

en omedelbar undersökning av frågan om den vidare utbyggnaden

av Norrbottens järnverk med valsverk för utvalsning av de egna göten, närmast

till byggnads- och annat grövre handels järn, och i samband därmed

frågan om järnverkets utbyggnad även på bredden genom tillfogandet av

ytterligare hyttugnar. Enligt min mening vore det förhastat att nu, innan

den föreslagna utbyggnaden kommit till stånd samt verket en tid varit i

normal drift och erfarenheter därunder vunnits, låta utföra en så omfattande

undersökning, för vilken i väsentliga hänseenden fakta och material

ej skulle föreligga. Jag utgår ifrån att järnverkets styrelse, när den anser

tiden inne, själv kommer att framlägga förslag örn en undersökning med

ett mera begränsat syfte. I längden tjänas nog det med järnverket åsyftade

ändamålet bäst genom att dess utveckling icke forceras.

Enligt av styrelsen för järnverksbolaget verkställa beräkningar, vilka under

ärendets remissbehandling lämnats utan erinran, kommer uppförandet

av thomasverket att i nuvarande prisläge draga en kostnad av 4,5 miljoner

kronor. Den av mig nu förordade utbyggnaden av järnverket med en ny

el tack järnsugn och ett thomasverk skulle alltså draga en kostnad av sammanlagt

8 miljoner kronor, vilket belopp torde böra tillföras bolaget såsom

aktiekapital.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å

tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden

för statens aktier anvisa ett investeringsanslag

av ...................... kronor 8 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:503 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet Häckt motion. s. 2 i texten
  2. SU 1944:247 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten