Sök i Ratio Lex

Angående omskolning av i militärtjänst skadade

1945-02-23 · 12 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:120, Angående omskolning av i militärtjänst skadade

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 120.

1

Nr 120.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående omskolning

av i militärtjänst skadade; given Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och finansdepartementen

anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld,

fråga om omskolning av i militärtjänst skadade samt anför härutinnan följande.

I en av chefen för armén den 17 juni 1944 till Kungl. Majit överlämnad

skrivelse föreslog försvå rsområdesbefälhavaren i Kristianstads försvarsområde,

att personal, som drabbats av olycksfall under militärtjänstgöring, varav

viss invaliditet följt, måtte under förutsättning av kompetens och lämplighet

beredas företräde vid antagandet av civil arbetskraft inom krigsmakten. I anBihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 120.

418 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 120.

ledning härav uppdrog Kungl. Majit den 7 juli 1944 åt kommittén för partiellt

arbetsföra att inkomma med utredning och förslag i ämnet. Med skrivelse den

10 februari 1945 har kommittén framlagt förslag om vidtagande av provisoriska

åtgärder för omskolning av beredskapsinvalider.

Av kommitténs skrivelse framgår, att kommittén föranstaltat örn inventering

av de för invalider lämpliga arbetsuppgifter, som erbjudas inom krigsmakten.

Rapporten rörande denna inventering vilade hos kommittén i avvaktan

på resultatet av en inom riksförsäkringsanstalten på kommitténs begäran

påbörjad utredning i syfte att beträffande dem som åtnjuta livränta i

anledning av invaliditet efter olycksfall under beredskapstjänstgöring klarlägga

vissa förhållanden, främst invalidernas antal, skadornas art och svårighetsgrad,

tidigare och nuvarande arbetsförhållanden. Denna utredning krävde

viss tid och kommittén såge sig för närvarande ej i stånd att på grundval av

densamma och berörda inventering framlägga några förslag.

Tidigare hade kommittén i yttrande till chefen för socialdepartementet

över ett av särskilt tillkallade sakkunniga i maj 1944 avgivet betänkande an

gående arbetsvärd åt krigsskadade såsom sin uppfattning framhållit, att ur

arbetsvårdssynpunkt ingen anledning finnes att göra skillnad mellan krigsskadade

och andra invalider. Med krigsskadade borde givetvis likställas personer,

som skadats under fullgörande av värnplikts- och beredskapstjänstgöring.

Samhället hade intresse av att partiellt arbetsföra i största möjliga

utsträckning utnyttjades inom produktionen, oavsett vilka omständigheter,

som vållat arbetshindret. Under den övergångstid, som komme att förflyta,

innan en effektiv arbetsvärd för alla grupper av partiellt arbetsföra organiserades,

vore det emellertid naturligt, att man beaktade de särskilda förpliktelser

gentemot här ifrågavarande grupper, som måste anses åvila samhället.

Detta kunde föranleda, att provisoriska åtgärder för arbetsberedning för beredskapsinvalider

vidtoges, liksom att inom vissa arbetsområden inom statsförvaltningen

dessa partiellt arbetsföra gåves ökade konkurrensmöjligheter.

Det syntes sålunda kommittén önskvärt, att vissa åtgärder skyndsamt vidtoges

för att förbereda beredskapsinvalidernas återinpassning i arbetslivet, och då

dessa åtgärder vore av den natur, att de för sitt genomförande krävde statlig

medelsanvisning, ville kommittén redan nu framlägga ett första förslag

i ämnet.

I enlighet med sedan den 1 juli 1944 gällande bestämmelser åtnjöte den,

som drabbats av kroppsskada till följd av militärtjänstgöring och på vilken

allmänna tjänstepensionsreglementet ej vore tillämpligt, ersättning enligt

1927 års militärersättningsförordning med däri gjorda ändringar, eller —

där fråga vore örn liemvärnsman —- ersättning enligt särskild förordning, som

nära överensstämde med militärersättningsförordningen. Ersättningen utginge

i form av sjukpenning eller livränta. Storleken av såväl sjukpenning

som livränta fastställdes efter en 4-gradig skala och berodde av den skadades

militära utbildning och tjänstgöringstid samt ålder. Yid fullständig förlust

av arbetsförmågan utginge sjukpenning med högst 5 kronor och lägst

3 kronor 50 öre per dag samt livränta med högst 1 800 och lägst 1176 kronor

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

per år1). Jämlikt förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) med däri gjorda ändringar

om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,

kunde därjämte familjebidrag i vissa fall utgå till den, som vore berättigad

till livränta eller sjukpenning.

Dessa fräd det allmänna utgående ersättningar kunde, yttrar kommittén,

emellanåt anses tillfredsställande. Detta torde i allmänhet vara förhållandet,

när ersättningarna överstege eller svarade mot vad den skadade genom arbete

i eget yrke förtjänade före skadans inträffande. I det stora flertalet fall torde

dock en ofta avsevärd inkomstminskning inträda och den skadade och hans

familj komma i ekonomiska svårigheter, särskilt under en övergångsperiod,

innan anpassning till det nya läget ägt rum. Detta gällde i första hand alla

dem, som på grund av skadans art ej hade möjlighet att återgå till sitt förra

arbete utan måste söka sin utkomst inom yrken, där de saknade erfarenhet

och utbildning.

Vidare yttrar kommittén följande rörande den enskilda hjälpverksamheten

på området:

Närmast med anledning av ubåten »Ulvens» förolyckande i maj 1943 igångsattes

under Hans Majit Konungens beskydd en insamling för bildande av

en stiftelse, »Kungafonden Med folket för fosterlandet», med huvudsyfte att

vid sidan av den av staten beviljade ersättningen i mån av behov i varje särskilt

fall bereda ekonomiskt stöd åt efterlevande till personer, som omkommit

under beredskapstjänstgöring, men även att bereda ekonomisk hjälp åt arbetsoförmögna

samt partiellt arbetsföra beredskapsinvalider. Den 1 januari 1945

till Kungafonden influtna bidrag uppgingo sammanlagt till 3,5 miljoner

kronor. Insamlingen fortsattes alltjämt men avsåges skola avslutas, när kapitalbehållningen

nått 4 miljoner kronor under förutsättning dock att den förstärkta

försvarsberedskapen då upphört. Räntemedlen beräknades därefter

kunna täcka de delvis fleråriga understödsförpliktelser, som Kungafonden

vid ifrågavarande tidpunkt iklätt sig, och även kostnaderna för utgivandet

av nya bidrag för de skadefall i militärtjänst, som kunde inträffa efter beredskapens

upphävande. Från Kungafonden hade intill den 1 januari 1945 beviljats

bidrag i 717 olika fall med sammanlagt 537 000 kronor. I närmare 200

av dessa fall hade hjälpen lämnats till efterlevande, övriga bidrag hade utgått

till beredskapsinvalider och deras familjer samt i 29 fall avsett hjälp till

uppehälle m. m. under omskolning av beredskapsskadad vid någon av de kurser,

som anordnats av Hjälpkommittén för Finlands invalider.

Hjälpkommittén för Finlands invalider, som erhölle medel för sin verksamhet

genom den s. k. blå-vita tippningen och genom gåvor från organisationer

och enskilda, avsåg, då den bildades i mars 1942 — som namnet angåve

—• att ge hjälp åt Finlands krigsinvalider. Emellertid kom verksamheten

snart att omfatta invalider från samtliga nordiska länder, och sedan september

1942 hade 165 svenska beredskapsinvalider erhållit hjälp genom kommittén.

Den hade tagit till uppgift att genom omskolning bereda möjlighet för

invalider, som ej kunde återgå till sitt gamla arbete, att lära nya och med hänsyn

till skadornas art lämpliga yrken. I valet mellan att ge ett fåtal invalider

en fullständig och kostsam utbildning och att möjliggöra för ett större antal

att erhålla en kortare och mera förberedande utbildning hade man valt det

senare alternativet i förhoppning att en sådan kortare kurs skulle vara tillräcklig

för att invaliden skulle kunna få en anställning med möjlighet till

arbetsträning i det nya yrket. Det stora flertalet av de sålunda omskolade

hade kunnat placeras på arbetsmarknaden.

») Till de angivna beloppen kommer dyrtidstillägg med f. n. 40 %.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

Genom dessa på privat initiativ tillkomna hjälpaktioner hade, framhåller

kommittén, under de sista åren i många fall en värdefull hjälp kunnat lämnas

beredskapsinvalider. Antalet beredskapsskadade hade emellertid numera

nått sådan storleksordning — enligt från riksförsäkringsanstalten inhämtade

upplysningar utginge för närvarande livränta i något över 2 000 fall — att

uppgiften att hjälpa beredskapsinvalider till återinpassning i arbete blivit

alltför omfattande för att på ett fullt effektivt sätt kunna handhavas av privata

krafter. Kommittén ville därför föreslå, att vissa förberedande statliga

åtgärder i syfte att lösa beredskapsinvalidernas arbetsproblem vidtoges.

Vid framläggandet av detta förslag hade kommittén funnit sig böra gå utöver

det givna uppdraget, som avsåge utredning av lämpligheten att under

beredskapstjänstgöring skadade bereddes företräde vid antagandet av civil

arbetskraft inom krigsmakten. För ett flertal arbetsuppgifter av avsedd art

torde visserligen beredskapsinvalider, eventuellt efter viss omskolning, med

fördel kunna användas. Vid en kommande omställning av försvaret till fredsberedskap

måste man dock förvänta en på vissa områden betydande personalinskränkning,

och antalet nyanställningar torde därför under en kanske långvarig

övergångsperiod nedgå. Hänsyn borde jämväl tagas till att vid en

arbetsberedning enbart syftande på försvarets anställningsmöjligheter invalidens

anlag och tidigare yrkeskunskap ej alltid kunde utnyttjas. Kommittén

föresloge därför åtgärder, avsedda att främja sysselsättning av beredskapsinvaliderna

inom såväl statsförvaltningen överhuvudtaget som det fria näringslivet.

Dessa åtgärder borde, anför kommittén vidare, huvudsakligen avse dem,

som på grund av skadans art ej hade möjlighet att återtaga tidigare yrke eller

anställning. Det måste anses vara ur alla synpunkter önskvärt, att dessa, i

den mån de ej vore helt arbetsoförmögna, så snart ske kunde bereddes möjlighet

att på ett annat område göra en arbetsinsats och därmed bidraga till

sin egen och sin familjs försörjning. För många torde redan nu förefintliga

arbetsförmedlingsorgan vara tillfyllest. Särskilt kunde man vänta, att de vid

ett flertal länsarbetsnämnder tillsatta assistenterna för partiellt arbetsföra

skulle komma att göra en insats för detta klientel.

Fjmellertid hade det ofta visat sig omöjligt för invaliden att finna arbete

utan föregående omskolning till annat yrke. Hur många fall detta gällde,

kunde ännu icke uppgivas. Nämnda inom riksförsäkringsanstalten påbörjade

statistiska undersökning komme att ge en uppfattning örn antalet beredskapsinvalider,

som nu befunne sig i detta läge. Härtill måste läggas de

som kunde väntas ytterligare bli skadade, innan den nuvarande försvarsberedskapen

kunde avvecklas. Hedan nu kunde man med visshet påstå, att det

rörde sig örn ett avsevärt antal. Sålunda kunde man utgå från att de flesta

invalider, som tidigare haft tungt arbete, såsom jordbruks- och skogsarbetare,

sjömän m. fl., behövde genomgå omskolning, innan de kunde finna annat

arbete.

Kommittén ville därför understryka, att av kommittén enligt det följande

föreslagna åtgärder ej kunde anses tillfyllest utan borde betraktas som en

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

inledning till en mera omfattande omskolningsverksamhet. Det syntes kommittén

värdefullt, att verksamheten till en början gåves en begränsad omfattning,

så att samlade erfarenheter i fortsättningen kunde utnyttjas.

Kommittén ansåge, att kostnaden för omskolning i princip borde åvila

staten. Kostnaden borde omfatta ej blott utgifter för utbildningen utan även

uppehälle för invaliden under utbildningstiden, då i annat fall ekonomiska

svårigheter skulle hindra många utav dem, som bäst behövde hjälpen, att

utnyttja densamma.

Vid arméns verkstäder hade redan kurser för beredskapsinvalider anordnats,

dels i avsikt att giva dem specialutbildning med möjlighet till anställning

vid försvarsväsendet, dels med inriktning på att öka deras möjligheter

att söka arbete inom verkstadsindustrien. Denna verksamhet borde fortsätta

och örn möjligt utvidgas. Behovet av utbildning torde emellertid icke kunna

tillgodoses härmed, utan ytterligare kursverksamhet borde enligt kommitténs

förmenande komma till stånd. I viss utsträckning torde sådan kunna anordnas

vid redan befintliga yrkesskolor, varigenom mera omfattande och kostnadskrävande

anordningar kunde undvikas. Möjligen kunde dock särskild

utrustning i vissa fall behöva anskaffas. Vidare torde Hjälpkommittén för

Finlands invalider även framgent kunna ställa platser vid sina omskolningskurser

till förfogande för svenska beredskapsinvalider.

För att nå syftet att bereda framtida försörjningsmöjligheter kunde i en

del fall grundligare utbildning, exempelvis i ett hantverksyrke, böra meddelas.

Möjligheten att med användande av anslagna medel för omskolningsverksamheten

bereda sådan mera omfattande utbildning borde hållas öppen. I

den mån så kunde ske torde i dylika fall vederbörande böra placeras som elev

i ordinarie kurs vid verkstadsskola. Även utplacering hos enskild näringsidkare

borde kunna övervägas.

Utsikter torde emellertid i många fall föreligga att genom kortare utbildning

nå försörjningsmöjlighet, varvid kurstiden i likhet med vad redan skett

vid liknande kurser torde kunna begränsas till sex å åtta månader. Vid dylika

kortare kurser borde varje kursdeltagare erhålla en timpenning för varje närvarotimme

enligt de grunder, som för närvarande gällde vid av överstyrelsen

för yrkesutbildning anordnade beredskapskurser. Det syntes vara fördelaktigt

att använda denna fonn såsom bidrag till uppehället, då den samtidigt stimulerade

till utnyttjande av kurstiden. Därutöver erforderligt bidrag till kursdeltagares

uppehälle under kurstiden borde utgå i form av stipendium för att

möjliggöra en avvägning med hänsyn till hjälpbehovet. Kursdeltagare borde

även erhålla ersättning för eventuella resekostnader till och från kursorten.

Kommittén beräknade med ledning av kostnadskalkyler, som uppgjorts av

överstyrelsen för yrkesutbildning för planerade kurser för arbetslösa (SOU

1944:25), samt erfarenheter från omskolningskurserna vid arméns verkstäder

den årliga kurskostnaden per elevplats vid dylika kortare kurser till omkring

1 300 kronor, i vilket belopp dock icke inginge kostnader för eventuellt erforderlig

nyanskaffning av maskiner eller dylikt. Härtill komine kostnader för

timpenning och stipendier, inklusive resekostnader, vilka per elevplats och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

år torde kunna beräknas till respektive 900 kronor och 700 kronor. Vid beräkning

av sistnämnda belopp hade hänsyn tagits till att kursdeltagarna uppbure

livränta, ehuru denna dock i regel endast örn kursdeltagaren icke vöre familjeförsörjare

eller örn han erhölle utbildning i hemorten torde kunna tagas i

beaktande vid stipendiets utmätande. För att underlätta för kursdeltagare,

som åtnjöte för viss begränsad tid fastställd livränta, att överblicka sin ekonomiska

ställning under hela kurstiden vore det enligt kommitténs uppfattning

av betydelse, att riksförsäkringsanstalten bemyndigades att låta livränta, som

utginge då utbildningen påbörjades, utgå med oförändrat belopp —- därest

ej skäl till förhöjd ersättning uppkomme — under hela den tid som kursen

varade. Det undandroge sig kommitténs bedömande, huruvida behov av

ändrade bestämmelser i militärersättningsförordningen påkallades till följd

härav.

Handhavandet av utbildningsverksamheten borde ankomma på en central

myndighet. I det tidigare berörda betänkandet angående arbetsvärd åt krigsskadade

hade föreslagits inrättandet av en särskild arbetsvårdsnämnd med ett

till denna nämnd knutet kansli. Enligt sakkunnigförslaget skulle detta organ

omhänderhava bland annat omskolning av krigsinvalider. Vissa myndigheter

hade i yttrande över betänkandet förordat sagda organs inrättande redan nu

för att omhänderhava motsvarande uppgifter i fråga örn beredskapsinvalider. I

avvaktan på beslut i anledning av detta betänkande och däröver angivna yttranden

föresloge kommittén, att åt statens arbetsmarknadskommission uppdroges

att tills vidare fungera som arbetsvårdsorgan för beredskapsskadade. För handläggande

av dessa ärenden borde kommissionen beredas tillgång till nödig sakkunskap.

Då dessutom särskilda arbetskrafter torde erfordras för denna uppgift,

borde kommissionens avlöningsanslag för nästa budgetår beräknas med

hänsyn tagen jämväl till detta behov. För organiserande och ledning av utbildningen,

utarbetande av undervisningsplaner, inspektion av kursverksamheten

och dylikt borde emellertid kommissionen anlita den myndighet, som

handhade överinseendet över utbildningen inom motsvarande yrkesområde.

Enligt förut angivna beräkningar skulle de årliga kostnaderna för en omskolningsverksamhet

för beredskapsinvalider, som avsåge kortare kurser och

omfattade 100 ständigt belagda utbildningsplatser, uppgå till ett belopp av

290 000 kronor. Därtill komme kostnader för beredande av uppehälle m. m.

för beredskapsinvalider, som befunnes böra erhålla en mera grundlig utbildning.

För nämnda ändamål ävensom för anskaffning av eventuellt erforderlig

nyuppsättning av maskinell eller annan utrustning torde böra beräknas

ett belopp av förslagsvis 35 000 kronor. Sammanlagt borde således ett anslag

av förslagsvis 325 000 kronor ställas till arbetsmarknadskommissionens förfogande.

Detta anslag syntes böra anvisas under riksstatens fjärde huvudtitel,

som ju redan hade att bära kostnader för ersättningar enligt militärersättningsförordningen.

Det borde få ankomma på arbetsmarknadskommissionen

att träffa överenskommelse rörande omskolningskurser för beredskapsinvalider

med de myndigheter och institutioner, som funnes kunna anordna

sådana, samt att meddela beslut i fråga örn stipendier, som skulle utgå ur

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

det föreslagna anslaget. På arbetsmarknadskommissionen borde även ankomma

att efter prövning ur medicinsk och yrkesteknisk synpunkt uttaga

elever till sålunda anordnade kurser samt vidtaga erforderliga åtgärder för

beredande av grundligare utbildning i de fall sådan ansåges böra ifrågakomma.

Örn här föreslagna åtgärder genomfördes och den skadade själv därmed

bereddes underhåll under omskolningstiden, kvarstode likväl för mången

ekonomiska bekymmer för familjen, då enligt militärersättningsförordningen

utgående ersättning jämte i vissa fall därmed förbundet familjebidrag kunde

visa sig otillräcklig. Här torde tills vidare en stor insats kunna göras av

Kungafonden och annan privat hjälpverksamhet, som genom en friare prövning

hade möjlighet att anpassa hjälpen efter behovet i det enskilda fallet.

Sedan omskolningen avslutats, återstode arbetsanskaffningen för invaliderna.

Denna borde i vanlig ordning handhavas av arbetsmarknadskommissionen

genom arbetsförmedlingarna. Erfarenheten visade dock, att stora

svårigheter mötte vid arbetsanskaffning för partiellt arbetsföra. Kommittén

hade prövat den uppkomna frågan om beredande av företräde vid i övrigt lika

lämplighet åt beredskapsinvalider vid antagande av civil arbetskraft inom försvaret

och funne en sådan anordning i viss utsträckning vara lämplig. Kommittén

funne dock för sin del, att ett dylikt företräde borde i likhet med

vad som redan gällde beträffande f. d. fast anställt manskap (SFS 1936: 505),

utsträckas att omfatta samtliga grenar av statsförvaltningen. Kommittén föresloge,

att cirkulär utfärdades av innehåll, att vid antagande av arbetskraft

inom statsförvaltningen sökande, som skadats i militärtjänst, vid lika lämplighet

i övrigt och då kroppsskadan prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder

i det ifrågavarande arbetet, skulle beviljas företräde framför varje annan

sökande, även företrädesberättigad f. d. fast anställd av manskapet. Därjämte

borde vid förhandlingar örn kollektivavtal, som avsåge i statlig tjänst

anställda, en klausul intagas, i syfte att tillförsäkra beredskapsinvalider

nödigt hänsynstagande vid avskedanden.

Kommittén har hemställt,

att Kungl. Majit måtte åt statens arbetsmarknadskommission uppdraga

att tills vidare fungera såsom arbetsvårdsnämnd för under militärtjänstgöring

skadade samt vid framläggande för riksdagen av beräkning av kommissionens

avlöningsanslag för nästa budgetår taga hänsyn till det behov av ytterligare

arbetskraft hos kommissionen, som kunde föranledas av dess nya arbetsuppgift,

att för anordnande av omskolningskurser och beredande av utbildning för

under militärtjänstgöring skadade, som prövades vara i behov därav, ett anslag

av 325 000 kronor måtte äskas av riksdagen för budgetåret 1945/46 och

ställas till arbetsmarknadskommissionens förfogande att av kommissionen

disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i det föregående

angivits,

att riksförsäkringsanstalten måtte bemyndigas att låta livränta, som utginge

till deltagare i dylik kurs eller utbildning, utgå med oförändrat belopp

under hela kurstiden, samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds proposition nr 120.

att cirkulär måtte utfärdas till statsmyndigheterna av innehåll att vid

antagande av arbetskraft inom statsförvaltningen vid i övrigt lika lämplighet

— och då kroppsskadan prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder i det ifrågavarande

arbetet — företräde skulle givas den, som skadats i militärtjänst.

Samråd i ärendet hade ägt rum med statens arbetsmarknadskommission,

överstyrelsen för yrkesutbildning samt stiftelsen Kungafonden, vilka förklarat

sig icke ha något att invända gentemot de sålunda framförda förslagen.

I utlåtande den 14 februari 1945 har riksförsäkrmgsanstalten tillstyrkt, att

beredskapsinvalider tillförsäkras livränta med oförändrat belopp under tid

för avsedd omskolning. Av bestämmelserna i 6 § 2), 9 och 20 §§ i militärersättningsförordningen

framginge, att vid bedömande i vad mån kroppsskada

eller sjukdom åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn skulle tagas

ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades eller sjukes

förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan även till skadans eller

sjukdomens inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den

skadades eller sjukes yrke vore erforderliga, samt till vederbörandes ålder

m. m. Vid bedömningen toges emellertid enligt praxis i första hand hänsyn

till olycksfallets eller sjukdomens inverkan på vederbörandes förmåga i allmänhet

att försörja sig genom arbete och först i andra hand till övriga omständigheter.

Av anförda bestämmelser följde, att förordningens nuvarande

lydelse icke medgåve, att livränta under tid för omskolning regelmässigt utgåves

med oförändrat belopp. Därest den föreslagna anordningen med utgivande

av oförändrad livränta skulle avses bliva permanent, läge närmast till

hands att för dess genomförande vidtaga en ändring i militärersättningsförordningen.

Då emellertid av den remitterade skrivelsen syntes framgå, att

anordningen vore avsedd att utgöra en provisorisk åtgärd i avvaktan på införandet

av en effektiv arbetsvärd för olika grupper av partiellt arbetsföra,

torde densamma böra förverkligas genom utgivande av statsmedel av en i

särskild ordning fastställd tilläggsersättning till de enligt förordningen utgående

livräntorna.

I detta sammanhang finge jämväl, yttrar riksförsäkrmgsanstalten, beaktas

den i samband med omskolning uppkommande frågan i vad män invaliditetsgraden

påverkas av att invalidens arbetsförmåga på grund av förvärvad yrkesskicklighet

eller allmän kunnighet kunde med bättre resultat utnyttjas i den

efter omskolningen erhållna nya verksamheten. Såsom förut angivits toges

vid invaliditetsbedömningen hänsyn i första hand till skadans eller sjukdomens

inverkan på vederbörandes allmänna försörjningsförmåga genom arbete

och i andra hand till inflytandet på de särskilda färdigheter, som erfordrades

för hans yrke m. m. I många fall fastställdes invaliditeten endast för viss

tid, varför en möjlighet till omprövning av densamma i sådana fall förelåge.

Enligt hittills tillämpad praxis torde emellertid en förbättring av invalidens

förvärvsförmåga genom omskolningen i regel icke eller i varje fall endast i mycket

begränsad omfattning medföra någon förändring i invaliditetsbedömningen.

Detta vore emellertid en fråga, vars avgörande bleve beroende av försäkringsrådets

ställningstagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

Ur allmän synpunkt är det ett betydande intresse, att den som genom Departementsolycksfall

eller av annan orsak blivit satt ur stånd att tillfredsställande sköta

sitt tidigare arbete får möjlighet att övergå till annat yrkesområde, där skadan

icke är till lika stor olägenhet. Otvivelaktigt förhåller det sig också så, att kronan

i detta hänseende har ett alldeles speciellt ansvar såvitt angår dem, som fått

sin skada under värnpliktstjänstgöring. De ersättningar, som utgå till värnpliktiga

jämlikt militärersättningsförordningen och motsvarande författningar,

utgöra ofta en otillräcklig grund att bygga upp en framtida försörjning på.

Visserligen ha dessa ersättningar under de senaste åren höjts vid olika

tillfällen, varvid sikte särskilt tagits på familjeförsörjare och efterlevande.

På uppdrag av Kungl. Maj:t är socialvårdskommittén sysselsatt med fortsatt

revision av bestämmelserna på området, som torde leda till förslag örn en

ytterligare förbättring av ersättningsförmånerna. Men även örn en sådan förbättring

kommer till stånd, synes det angeläget, att åtgärder vidtagas till

underlättande av de skadades möjligheter att övergå till annat arbetsområde

för att på så sätt trygga sin försörjning. Ett av de viktigaste leden i dessa

åtgärder måste bli att genom omskolning utbilda de skadade för nya arbetsuppgifter.

Det synes mig riktigt, att statsverket bör anordna och bekosta

dylik omskolning.

Såsom av det föregående framgår har denna fråga på uppdrag av Kungl.

Majit upptagits av kommittén för partiellt arbetsföra. Kommittén har funnit

behov föreligga av en mera djupgående undersökning rörande den slutliga

omfattningen av den verksamhet, som erfordras på området. I avbidan härpå

har kommittén framlagt förslag till vissa provisoriska åtgärder till komplettering

av dem som vidtagits dels genom armémyndigheternas försorg i form

av omskolningskurser för beredskapsinvalider vid försvarets verkstäder,

dels av enskilda hjälpsammanslutningar. Såvitt nu kan bedömas torde det

mer definitiva förslag, som kommittén efter slutförd ytterligare utredning

kommer att framlägga, icke kunna till sina huvuddrag mera väsentligt avvika

från de riktlinjer, som uppdragits i kommitténs nu föreliggande förslag till

provisoriska åtgärder. Närmast synes frågan för närvarande gälla i vilken omfattning

verksamheten under den närmaste tiden bör bedrivas och vilka anslagsmedel

som för ändamålet böra ställas till förfogande. Såsom av kommitténs

utredning inhämtas utgå från riksförsäkringsanstalten icke mindre

än omkring 2 000 livräntor till beredskapsskadade. Denna siffra ger vid

handen, att ganska stora krav kunna komma att ställas på verksamhetens omfattning.

I likhet med kommittén håller jag före, att omskolningen icke bör begränsas

till att sätta vederbörande i stånd att inneha anställning vid försvarets

egna institutioner utan överhuvudtaget avse att göra invaliderna skickade att

tagas i anspråk för nya och med hänsyn till skadorna lämpligare arbetsuppgifter

i det allmännas tjänst och inom näringslivet. I detta sammanhang vill jag

dock uttala, att det ur många synpunkter är i och för sig önskvärt, att de omskolade

kunna sysselsättas inom statliga institutioner. Statsverket torde nämligen

ofta kunna i högre grad än enskilda lämpa arbetsuppgifterna efter den

skadades möjligheter och även anpassa arbetsförhållandena därefter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 120.

418 45

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

Mot de av de sakkunniga föreslagna, grunderna för omskolningens anordnande

och bedrivande har jag i huvudsak icke funnit anledning till erinran. Utbildningen

bör sålunda självfallet i möjligaste mån anpassas efter förhållandena

i de särskilda fallen och inriktas i vissa fall på en grundligare utbildning vid

ordinarie skolor och utbildningsanstalter, i andra fall på kortare kurser, anordnade

antingen fristående eller i anknytning till befintliga läroanstalter

eller med utnyttjande av andra till buds stående utbildningsmöjligheter. Jag

delar de sakkunnigas mening, att mera omfattande och kostnadskrävande

extra anordningar örn möjligt böra undvikas. Utbildningsverksamheten synes

böra i huvudsak omfatta de personalkategorier, som avses i 1 § militärersättningsförordningen,

och närmast sådana invalider, vilkas skador uppstått till

följd av tjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap.

Endast undantagsvis torde kunna antagas, att utgående statliga olycksfallsersättningar

lämna tillgång till bestridande av kostnaderna för uppehället

under utbildningen och av andra med densamma sammanhängande utgifter.

Till kursdeltagarna — vare sig fråga är örn utbildning vid ordinarie läroanstalter

eller vid kortare kurser — böra därför i enlighet med föreliggande förslag

utgå statliga utbildningsstipendier — i den mån så är lämpligt i form

av timpenning för närvarotimme — samt ersättning för eventuella resekostnader

till och från kursorten. Då det individuella stipendiebehovet säkerligen

är mycket varierande, möta svårigheter att i detta sammanhang fastställa

generella stipendiegrunder. Det synes få ankomma på Kungl. Majit att i

ämnet meddela närmare bestämmelser på grundval av det av kommittén för

partiellt arbetsföra framlagda förslaget.

I likhet med kommittén och riksförsäkringsanstalten utgår jag från att

invaliderna skola under utbildningstiden — vare sig de av statsverket vidtagna

anordningarna anlitas eller de själva sörja för sin utbildning — åtnjuta

livränta med oförändrat belopp. Att av denna anledning anvisa särskilda

anslagsmedel för bestridande av kostnaderna för erforderlig tilläggsersättning,

på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit, kan jag icke finna erforderligt.

I stället synes av riksdagen böra utverkas medgivande av innebörd,

att avsedda livräntor må, utan hinder av eljest gällande bestämmelser, under

ifrågavarande utbildning utgå med minst det belopp, vartill livräntetagaren

varit berättigad vid omskolnings- eller utbildningstidens början.

Vid utarbetandet av sitt förslag ha de sakkunniga utgått från att- utbildningsstipendierna

skola avse endast den skadade själv, alltså icke hans hemmavarande

familj. Med hänsyn till de konsekvenser ett annat ställningstagande

skulle leda till på jämförbara områden måste jag godtaga de sakkunnigas

ifrågavarande uppfattning. Detta bör dock icke få hindra, att ytterligare

stöd lämnas från statsverkets sida i omskolningssyfte eller eljest för övergång

till annan verksamhet i den mån så kan ske utan följder på andra områden.

Vid bestämmande av familjebidrag jämlikt förenämnda förordning den

28 juni 1941 örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av

kroppsskada, bör sålunda hänsyn icke tagas till utbildningsstipendium eller

timpenning, som tilldelas i omskolningskurs deltagande. Härom torde föreskrift

böra meddelas av Kungl. Majit, som äger utfärda tillämpningsbestämmelser

till nyssnämnda förordning. I viss utsträckning torde rätt till räntefria

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 120.

värnpliktslån även böra medgivas i enlighet med de bestämmelser som innefattas

i förordningen den 31 augusti 1940 örn värnpliktslån (SFS nr 824, ändring

genom SFS 1942:522). Till denna fråga avser jag i annat sammanhang återkomma.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande omskolningsverksamhetens handhavande

har icke givit mig anledning till erinran. Jag utgår sålunda från att

statens arbetsmarknadskommission tills vidare skall fungera som arbetsvårdsorgan

på detta område — frågan om erforderlig förstärkning av kommissionens

arbetskrafter torde komma att i annat sammanhang anmälas av chefen för

socialdepartementet — och att för den närmaste ledningen av utbildningen

skola tagas i anspråk överstyrelsen för yrkesutbildning och de övriga organ,

som handhava överinseendet över utbildningen inom respektive yrkesområden.

De sakkunniga ha, såsom av det föregående framgår, beräknat, att de kortare

omskolningskurserna skola omfatta 100 ständigt belagda utbildningsplatser.

Ehuru jag med hänsyn till invalidernas antal finner detta förslag innefatta

en verksamhet i väl liten skala, torde det knappast vara möjligt att under

första året giva verksamheten större omfattning. Skulle det å andra sidan

vara möjligt att utvidga verksamheten, synes den omständigheten att anslagsberäkningarna

grundas på ifrågavarande uppskattning av antalet platser icke

få utgöra hinder för en dylik utvidgning. De sakkunniga ha uppskattat kostnaderna

för förutnämnda kurser till 290 000 kronor samt kostnaderna för

beredande av uppehälle m. m. för invalider, som erhålla mer grundlig

utbildning, och för anskaffning av maskinell och annan utrustning till

förslagsvis 35 000 kronor. För egen del kan jag från de utgångspunkter

rörande verksamhetens omfattning, som de sakkunniga valt, godtaga det

första beloppet. Däremot förefaller det som örn det senare beloppet,

35 000 kronor, icke kommer att alls vara tillräckligt för avsedda ändamål.

En ökning av detta belopp till 100 000 kronor synes vara att förorda.

Det sammanlagt erforderliga medelsbehovet skulle i så fall uppgå till

(290 000 + 100 000 =) 390 000 kronor. Emellertid synes det med hänsyn till

svårigheterna att bedöma den på kortare kurser inriktade verksamhetens omfattning

icke möjligt att maximera medelsanvisningen i denna del. Jag föreslår

därför, att det anslag, som bör anvisas för ändamålet, betecknas såsom

förslagsanslag, vilket anslag tills vidare synes böra i enlighet med kommitténs

förslag upptagas under riksstatens fjärde huvudtitel. Ett överskridande av

den del av anslaget, som avser beredande av mer grundlig utbildning ävensom

maskinanskaffning m. m., synes med hänsyn till utgiftsändamålets karaktär

icke böra utan riksdagens medgivande ske. Jag förutsätter, att för detta ändamål

icke må under nästa budgetår användas mer än det förut angivna beloppet,

100 000 kronor.

Då utbildningsverksamheten om möjligt bör igångsättas redan under innevarande

budgetår, föreslår jag, att å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 för

ändamålet anvisas ett förslagsanslag av 75 000 kronor, varav högst 15 000 kronor

för senast berörda ändamål. Härtill återkommer jag i annat sammanhang.

För nästa budgetår synes böra anvisas det förut för helt budgetår beräknade

beloppet, lämpligen avrundat till 400 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 120.

Såsom kommittén anfört, bör det i vanlig ordning ankomma på de ordinarie

arbetsförmedlingsorganen att biträda vid arbetsanskaffning för invalidernas

räkning. I syfte att minska de svårigheter som enligt all erfarenhet kunna

möta för partiellt arbetsföra vid konkurrensen på arbetsmarknaden har kommittén

föreslagit, att i militärtjänst skadade skola vid antagande av arbetskraft

inom statsförvaltningen, vid lika lämplighet i övrigt och då kroppsskadan

prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder i det ifrågavarande arbetet, äga

företräde framför varje annan sökande, även framför företrädesberättigat f. d.

fast anställt manskap. Vidare har förutsatts, att i vederbörliga kollektivavtal,

avseende statlig tjänst, skall införas föreskrift av innebörd, att ifrågavarande

invalider skall tillförsäkras nödigt hänsynstagande vid avskedanden. I princip

har jag för egen del intet att erinra mot dessa förslag. Frågan synes emellertid

tarva ytterligare överväganden och torde få i sinom tid anmälas av

chefen för finansdepartementet.

I annat sammanhang har — i samband med behandlingen av fråga örn

ersättningar till krigsskadade — dryftats, huruvida livräntor, som tillerkänts

sådana skadade och som utmätts från förutsättningen att vederbörande icke

kan effektivt utöva sitt tidigare arbete, skola reduceras efter omskolning av

den skadade till annat yrkesområde, där samma grad av invaliditet icke kan

anses föreligga. Såsom av det föregående framgår har riksförsäkringsanstalten

berört denna fråga i sitt föreliggande remissutlåtande. Av utlåtandet framgår,

att ifrågavarande spörsmål icke i detta fall, såvitt nu kan bedömas, får

särskild aktualitet. Självfallet bör emellertid frågan uppmärksammas vid

den fortsatta utredningen i ärendet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att omskolning av i militärtjänst skadade må

anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det

föregående anförts,

dels medgiva, att till sådana skadade utgående livräntor må,

utan hinder av vad i ämnet eljest må vara stadgat, undertiden för

ifrågavarande omskolning eller däremot svarande utbildning utgå

med minst det belopp, vartill livräntetagaren varit berättigad

vid omskolnings- eller utbildningstidens början,

dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel till Omskolning

av i militärtjänst skadade för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag

av 400 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta av Sandeberg.

Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. 2LU 1945:75 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om speciallagstiftning i syfte att effektivt hjälpa personer, som skadats under militär beredskapstj s. 5 i texten
  2. 2LU 1945:71 Andra lagutskottets utlåtande nr 71 s. 10 i texten
  3. Rskr. 1945:156 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i militärtjänst skadade. s. 13 i texten
  4. Rskr. 1945:157 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstat en för budgetåret 1944/45, i vad s. 2 i texten
  5. SU 1945:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående omskolning av i militärtjänst skadade. s. 1 i texten

Visa alla 6