Angående omskolning av i militärtjänst skadade
1945-02-23 · 12 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:120, Angående omskolning av i militärtjänst skadade
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 120.
1
Nr 120.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående omskolning
av i militärtjänst skadade; given Stockholms
slott den 23 februari 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1945.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad,
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och finansdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld,
fråga om omskolning av i militärtjänst skadade samt anför härutinnan följande.
I en av chefen för armén den 17 juni 1944 till Kungl. Majit överlämnad
skrivelse föreslog försvå rsområdesbefälhavaren i Kristianstads försvarsområde,
att personal, som drabbats av olycksfall under militärtjänstgöring, varav
viss invaliditet följt, måtte under förutsättning av kompetens och lämplighet
beredas företräde vid antagandet av civil arbetskraft inom krigsmakten. I anBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 120.
418 48
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
ledning härav uppdrog Kungl. Majit den 7 juli 1944 åt kommittén för partiellt
arbetsföra att inkomma med utredning och förslag i ämnet. Med skrivelse den
10 februari 1945 har kommittén framlagt förslag om vidtagande av provisoriska
åtgärder för omskolning av beredskapsinvalider.
Av kommitténs skrivelse framgår, att kommittén föranstaltat örn inventering
av de för invalider lämpliga arbetsuppgifter, som erbjudas inom krigsmakten.
Rapporten rörande denna inventering vilade hos kommittén i avvaktan
på resultatet av en inom riksförsäkringsanstalten på kommitténs begäran
påbörjad utredning i syfte att beträffande dem som åtnjuta livränta i
anledning av invaliditet efter olycksfall under beredskapstjänstgöring klarlägga
vissa förhållanden, främst invalidernas antal, skadornas art och svårighetsgrad,
tidigare och nuvarande arbetsförhållanden. Denna utredning krävde
viss tid och kommittén såge sig för närvarande ej i stånd att på grundval av
densamma och berörda inventering framlägga några förslag.
Tidigare hade kommittén i yttrande till chefen för socialdepartementet
över ett av särskilt tillkallade sakkunniga i maj 1944 avgivet betänkande an
gående arbetsvärd åt krigsskadade såsom sin uppfattning framhållit, att ur
arbetsvårdssynpunkt ingen anledning finnes att göra skillnad mellan krigsskadade
och andra invalider. Med krigsskadade borde givetvis likställas personer,
som skadats under fullgörande av värnplikts- och beredskapstjänstgöring.
Samhället hade intresse av att partiellt arbetsföra i största möjliga
utsträckning utnyttjades inom produktionen, oavsett vilka omständigheter,
som vållat arbetshindret. Under den övergångstid, som komme att förflyta,
innan en effektiv arbetsvärd för alla grupper av partiellt arbetsföra organiserades,
vore det emellertid naturligt, att man beaktade de särskilda förpliktelser
gentemot här ifrågavarande grupper, som måste anses åvila samhället.
Detta kunde föranleda, att provisoriska åtgärder för arbetsberedning för beredskapsinvalider
vidtoges, liksom att inom vissa arbetsområden inom statsförvaltningen
dessa partiellt arbetsföra gåves ökade konkurrensmöjligheter.
Det syntes sålunda kommittén önskvärt, att vissa åtgärder skyndsamt vidtoges
för att förbereda beredskapsinvalidernas återinpassning i arbetslivet, och då
dessa åtgärder vore av den natur, att de för sitt genomförande krävde statlig
medelsanvisning, ville kommittén redan nu framlägga ett första förslag
i ämnet.
I enlighet med sedan den 1 juli 1944 gällande bestämmelser åtnjöte den,
som drabbats av kroppsskada till följd av militärtjänstgöring och på vilken
allmänna tjänstepensionsreglementet ej vore tillämpligt, ersättning enligt
1927 års militärersättningsförordning med däri gjorda ändringar, eller —
där fråga vore örn liemvärnsman —- ersättning enligt särskild förordning, som
nära överensstämde med militärersättningsförordningen. Ersättningen utginge
i form av sjukpenning eller livränta. Storleken av såväl sjukpenning
som livränta fastställdes efter en 4-gradig skala och berodde av den skadades
militära utbildning och tjänstgöringstid samt ålder. Yid fullständig förlust
av arbetsförmågan utginge sjukpenning med högst 5 kronor och lägst
3 kronor 50 öre per dag samt livränta med högst 1 800 och lägst 1176 kronor
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
per år1). Jämlikt förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) med däri gjorda ändringar
om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,
kunde därjämte familjebidrag i vissa fall utgå till den, som vore berättigad
till livränta eller sjukpenning.
Dessa fräd det allmänna utgående ersättningar kunde, yttrar kommittén,
emellanåt anses tillfredsställande. Detta torde i allmänhet vara förhållandet,
när ersättningarna överstege eller svarade mot vad den skadade genom arbete
i eget yrke förtjänade före skadans inträffande. I det stora flertalet fall torde
dock en ofta avsevärd inkomstminskning inträda och den skadade och hans
familj komma i ekonomiska svårigheter, särskilt under en övergångsperiod,
innan anpassning till det nya läget ägt rum. Detta gällde i första hand alla
dem, som på grund av skadans art ej hade möjlighet att återgå till sitt förra
arbete utan måste söka sin utkomst inom yrken, där de saknade erfarenhet
och utbildning.
Vidare yttrar kommittén följande rörande den enskilda hjälpverksamheten
på området:
Närmast med anledning av ubåten »Ulvens» förolyckande i maj 1943 igångsattes
under Hans Majit Konungens beskydd en insamling för bildande av
en stiftelse, »Kungafonden Med folket för fosterlandet», med huvudsyfte att
vid sidan av den av staten beviljade ersättningen i mån av behov i varje särskilt
fall bereda ekonomiskt stöd åt efterlevande till personer, som omkommit
under beredskapstjänstgöring, men även att bereda ekonomisk hjälp åt arbetsoförmögna
samt partiellt arbetsföra beredskapsinvalider. Den 1 januari 1945
till Kungafonden influtna bidrag uppgingo sammanlagt till 3,5 miljoner
kronor. Insamlingen fortsattes alltjämt men avsåges skola avslutas, när kapitalbehållningen
nått 4 miljoner kronor under förutsättning dock att den förstärkta
försvarsberedskapen då upphört. Räntemedlen beräknades därefter
kunna täcka de delvis fleråriga understödsförpliktelser, som Kungafonden
vid ifrågavarande tidpunkt iklätt sig, och även kostnaderna för utgivandet
av nya bidrag för de skadefall i militärtjänst, som kunde inträffa efter beredskapens
upphävande. Från Kungafonden hade intill den 1 januari 1945 beviljats
bidrag i 717 olika fall med sammanlagt 537 000 kronor. I närmare 200
av dessa fall hade hjälpen lämnats till efterlevande, övriga bidrag hade utgått
till beredskapsinvalider och deras familjer samt i 29 fall avsett hjälp till
uppehälle m. m. under omskolning av beredskapsskadad vid någon av de kurser,
som anordnats av Hjälpkommittén för Finlands invalider.
Hjälpkommittén för Finlands invalider, som erhölle medel för sin verksamhet
genom den s. k. blå-vita tippningen och genom gåvor från organisationer
och enskilda, avsåg, då den bildades i mars 1942 — som namnet angåve
—• att ge hjälp åt Finlands krigsinvalider. Emellertid kom verksamheten
snart att omfatta invalider från samtliga nordiska länder, och sedan september
1942 hade 165 svenska beredskapsinvalider erhållit hjälp genom kommittén.
Den hade tagit till uppgift att genom omskolning bereda möjlighet för
invalider, som ej kunde återgå till sitt gamla arbete, att lära nya och med hänsyn
till skadornas art lämpliga yrken. I valet mellan att ge ett fåtal invalider
en fullständig och kostsam utbildning och att möjliggöra för ett större antal
att erhålla en kortare och mera förberedande utbildning hade man valt det
senare alternativet i förhoppning att en sådan kortare kurs skulle vara tillräcklig
för att invaliden skulle kunna få en anställning med möjlighet till
arbetsträning i det nya yrket. Det stora flertalet av de sålunda omskolade
hade kunnat placeras på arbetsmarknaden.
») Till de angivna beloppen kommer dyrtidstillägg med f. n. 40 %.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
Genom dessa på privat initiativ tillkomna hjälpaktioner hade, framhåller
kommittén, under de sista åren i många fall en värdefull hjälp kunnat lämnas
beredskapsinvalider. Antalet beredskapsskadade hade emellertid numera
nått sådan storleksordning — enligt från riksförsäkringsanstalten inhämtade
upplysningar utginge för närvarande livränta i något över 2 000 fall — att
uppgiften att hjälpa beredskapsinvalider till återinpassning i arbete blivit
alltför omfattande för att på ett fullt effektivt sätt kunna handhavas av privata
krafter. Kommittén ville därför föreslå, att vissa förberedande statliga
åtgärder i syfte att lösa beredskapsinvalidernas arbetsproblem vidtoges.
Vid framläggandet av detta förslag hade kommittén funnit sig böra gå utöver
det givna uppdraget, som avsåge utredning av lämpligheten att under
beredskapstjänstgöring skadade bereddes företräde vid antagandet av civil
arbetskraft inom krigsmakten. För ett flertal arbetsuppgifter av avsedd art
torde visserligen beredskapsinvalider, eventuellt efter viss omskolning, med
fördel kunna användas. Vid en kommande omställning av försvaret till fredsberedskap
måste man dock förvänta en på vissa områden betydande personalinskränkning,
och antalet nyanställningar torde därför under en kanske långvarig
övergångsperiod nedgå. Hänsyn borde jämväl tagas till att vid en
arbetsberedning enbart syftande på försvarets anställningsmöjligheter invalidens
anlag och tidigare yrkeskunskap ej alltid kunde utnyttjas. Kommittén
föresloge därför åtgärder, avsedda att främja sysselsättning av beredskapsinvaliderna
inom såväl statsförvaltningen överhuvudtaget som det fria näringslivet.
Dessa åtgärder borde, anför kommittén vidare, huvudsakligen avse dem,
som på grund av skadans art ej hade möjlighet att återtaga tidigare yrke eller
anställning. Det måste anses vara ur alla synpunkter önskvärt, att dessa, i
den mån de ej vore helt arbetsoförmögna, så snart ske kunde bereddes möjlighet
att på ett annat område göra en arbetsinsats och därmed bidraga till
sin egen och sin familjs försörjning. För många torde redan nu förefintliga
arbetsförmedlingsorgan vara tillfyllest. Särskilt kunde man vänta, att de vid
ett flertal länsarbetsnämnder tillsatta assistenterna för partiellt arbetsföra
skulle komma att göra en insats för detta klientel.
Fjmellertid hade det ofta visat sig omöjligt för invaliden att finna arbete
utan föregående omskolning till annat yrke. Hur många fall detta gällde,
kunde ännu icke uppgivas. Nämnda inom riksförsäkringsanstalten påbörjade
statistiska undersökning komme att ge en uppfattning örn antalet beredskapsinvalider,
som nu befunne sig i detta läge. Härtill måste läggas de
som kunde väntas ytterligare bli skadade, innan den nuvarande försvarsberedskapen
kunde avvecklas. Hedan nu kunde man med visshet påstå, att det
rörde sig örn ett avsevärt antal. Sålunda kunde man utgå från att de flesta
invalider, som tidigare haft tungt arbete, såsom jordbruks- och skogsarbetare,
sjömän m. fl., behövde genomgå omskolning, innan de kunde finna annat
arbete.
Kommittén ville därför understryka, att av kommittén enligt det följande
föreslagna åtgärder ej kunde anses tillfyllest utan borde betraktas som en
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
inledning till en mera omfattande omskolningsverksamhet. Det syntes kommittén
värdefullt, att verksamheten till en början gåves en begränsad omfattning,
så att samlade erfarenheter i fortsättningen kunde utnyttjas.
Kommittén ansåge, att kostnaden för omskolning i princip borde åvila
staten. Kostnaden borde omfatta ej blott utgifter för utbildningen utan även
uppehälle för invaliden under utbildningstiden, då i annat fall ekonomiska
svårigheter skulle hindra många utav dem, som bäst behövde hjälpen, att
utnyttja densamma.
Vid arméns verkstäder hade redan kurser för beredskapsinvalider anordnats,
dels i avsikt att giva dem specialutbildning med möjlighet till anställning
vid försvarsväsendet, dels med inriktning på att öka deras möjligheter
att söka arbete inom verkstadsindustrien. Denna verksamhet borde fortsätta
och örn möjligt utvidgas. Behovet av utbildning torde emellertid icke kunna
tillgodoses härmed, utan ytterligare kursverksamhet borde enligt kommitténs
förmenande komma till stånd. I viss utsträckning torde sådan kunna anordnas
vid redan befintliga yrkesskolor, varigenom mera omfattande och kostnadskrävande
anordningar kunde undvikas. Möjligen kunde dock särskild
utrustning i vissa fall behöva anskaffas. Vidare torde Hjälpkommittén för
Finlands invalider även framgent kunna ställa platser vid sina omskolningskurser
till förfogande för svenska beredskapsinvalider.
För att nå syftet att bereda framtida försörjningsmöjligheter kunde i en
del fall grundligare utbildning, exempelvis i ett hantverksyrke, böra meddelas.
Möjligheten att med användande av anslagna medel för omskolningsverksamheten
bereda sådan mera omfattande utbildning borde hållas öppen. I
den mån så kunde ske torde i dylika fall vederbörande böra placeras som elev
i ordinarie kurs vid verkstadsskola. Även utplacering hos enskild näringsidkare
borde kunna övervägas.
Utsikter torde emellertid i många fall föreligga att genom kortare utbildning
nå försörjningsmöjlighet, varvid kurstiden i likhet med vad redan skett
vid liknande kurser torde kunna begränsas till sex å åtta månader. Vid dylika
kortare kurser borde varje kursdeltagare erhålla en timpenning för varje närvarotimme
enligt de grunder, som för närvarande gällde vid av överstyrelsen
för yrkesutbildning anordnade beredskapskurser. Det syntes vara fördelaktigt
att använda denna fonn såsom bidrag till uppehället, då den samtidigt stimulerade
till utnyttjande av kurstiden. Därutöver erforderligt bidrag till kursdeltagares
uppehälle under kurstiden borde utgå i form av stipendium för att
möjliggöra en avvägning med hänsyn till hjälpbehovet. Kursdeltagare borde
även erhålla ersättning för eventuella resekostnader till och från kursorten.
Kommittén beräknade med ledning av kostnadskalkyler, som uppgjorts av
överstyrelsen för yrkesutbildning för planerade kurser för arbetslösa (SOU
1944:25), samt erfarenheter från omskolningskurserna vid arméns verkstäder
den årliga kurskostnaden per elevplats vid dylika kortare kurser till omkring
1 300 kronor, i vilket belopp dock icke inginge kostnader för eventuellt erforderlig
nyanskaffning av maskiner eller dylikt. Härtill komine kostnader för
timpenning och stipendier, inklusive resekostnader, vilka per elevplats och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
år torde kunna beräknas till respektive 900 kronor och 700 kronor. Vid beräkning
av sistnämnda belopp hade hänsyn tagits till att kursdeltagarna uppbure
livränta, ehuru denna dock i regel endast örn kursdeltagaren icke vöre familjeförsörjare
eller örn han erhölle utbildning i hemorten torde kunna tagas i
beaktande vid stipendiets utmätande. För att underlätta för kursdeltagare,
som åtnjöte för viss begränsad tid fastställd livränta, att överblicka sin ekonomiska
ställning under hela kurstiden vore det enligt kommitténs uppfattning
av betydelse, att riksförsäkringsanstalten bemyndigades att låta livränta, som
utginge då utbildningen påbörjades, utgå med oförändrat belopp —- därest
ej skäl till förhöjd ersättning uppkomme — under hela den tid som kursen
varade. Det undandroge sig kommitténs bedömande, huruvida behov av
ändrade bestämmelser i militärersättningsförordningen påkallades till följd
härav.
Handhavandet av utbildningsverksamheten borde ankomma på en central
myndighet. I det tidigare berörda betänkandet angående arbetsvärd åt krigsskadade
hade föreslagits inrättandet av en särskild arbetsvårdsnämnd med ett
till denna nämnd knutet kansli. Enligt sakkunnigförslaget skulle detta organ
omhänderhava bland annat omskolning av krigsinvalider. Vissa myndigheter
hade i yttrande över betänkandet förordat sagda organs inrättande redan nu
för att omhänderhava motsvarande uppgifter i fråga örn beredskapsinvalider. I
avvaktan på beslut i anledning av detta betänkande och däröver angivna yttranden
föresloge kommittén, att åt statens arbetsmarknadskommission uppdroges
att tills vidare fungera som arbetsvårdsorgan för beredskapsskadade. För handläggande
av dessa ärenden borde kommissionen beredas tillgång till nödig sakkunskap.
Då dessutom särskilda arbetskrafter torde erfordras för denna uppgift,
borde kommissionens avlöningsanslag för nästa budgetår beräknas med
hänsyn tagen jämväl till detta behov. För organiserande och ledning av utbildningen,
utarbetande av undervisningsplaner, inspektion av kursverksamheten
och dylikt borde emellertid kommissionen anlita den myndighet, som
handhade överinseendet över utbildningen inom motsvarande yrkesområde.
Enligt förut angivna beräkningar skulle de årliga kostnaderna för en omskolningsverksamhet
för beredskapsinvalider, som avsåge kortare kurser och
omfattade 100 ständigt belagda utbildningsplatser, uppgå till ett belopp av
290 000 kronor. Därtill komme kostnader för beredande av uppehälle m. m.
för beredskapsinvalider, som befunnes böra erhålla en mera grundlig utbildning.
För nämnda ändamål ävensom för anskaffning av eventuellt erforderlig
nyuppsättning av maskinell eller annan utrustning torde böra beräknas
ett belopp av förslagsvis 35 000 kronor. Sammanlagt borde således ett anslag
av förslagsvis 325 000 kronor ställas till arbetsmarknadskommissionens förfogande.
Detta anslag syntes böra anvisas under riksstatens fjärde huvudtitel,
som ju redan hade att bära kostnader för ersättningar enligt militärersättningsförordningen.
Det borde få ankomma på arbetsmarknadskommissionen
att träffa överenskommelse rörande omskolningskurser för beredskapsinvalider
med de myndigheter och institutioner, som funnes kunna anordna
sådana, samt att meddela beslut i fråga örn stipendier, som skulle utgå ur
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
det föreslagna anslaget. På arbetsmarknadskommissionen borde även ankomma
att efter prövning ur medicinsk och yrkesteknisk synpunkt uttaga
elever till sålunda anordnade kurser samt vidtaga erforderliga åtgärder för
beredande av grundligare utbildning i de fall sådan ansåges böra ifrågakomma.
Örn här föreslagna åtgärder genomfördes och den skadade själv därmed
bereddes underhåll under omskolningstiden, kvarstode likväl för mången
ekonomiska bekymmer för familjen, då enligt militärersättningsförordningen
utgående ersättning jämte i vissa fall därmed förbundet familjebidrag kunde
visa sig otillräcklig. Här torde tills vidare en stor insats kunna göras av
Kungafonden och annan privat hjälpverksamhet, som genom en friare prövning
hade möjlighet att anpassa hjälpen efter behovet i det enskilda fallet.
Sedan omskolningen avslutats, återstode arbetsanskaffningen för invaliderna.
Denna borde i vanlig ordning handhavas av arbetsmarknadskommissionen
genom arbetsförmedlingarna. Erfarenheten visade dock, att stora
svårigheter mötte vid arbetsanskaffning för partiellt arbetsföra. Kommittén
hade prövat den uppkomna frågan om beredande av företräde vid i övrigt lika
lämplighet åt beredskapsinvalider vid antagande av civil arbetskraft inom försvaret
och funne en sådan anordning i viss utsträckning vara lämplig. Kommittén
funne dock för sin del, att ett dylikt företräde borde i likhet med
vad som redan gällde beträffande f. d. fast anställt manskap (SFS 1936: 505),
utsträckas att omfatta samtliga grenar av statsförvaltningen. Kommittén föresloge,
att cirkulär utfärdades av innehåll, att vid antagande av arbetskraft
inom statsförvaltningen sökande, som skadats i militärtjänst, vid lika lämplighet
i övrigt och då kroppsskadan prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder
i det ifrågavarande arbetet, skulle beviljas företräde framför varje annan
sökande, även företrädesberättigad f. d. fast anställd av manskapet. Därjämte
borde vid förhandlingar örn kollektivavtal, som avsåge i statlig tjänst
anställda, en klausul intagas, i syfte att tillförsäkra beredskapsinvalider
nödigt hänsynstagande vid avskedanden.
Kommittén har hemställt,
att Kungl. Majit måtte åt statens arbetsmarknadskommission uppdraga
att tills vidare fungera såsom arbetsvårdsnämnd för under militärtjänstgöring
skadade samt vid framläggande för riksdagen av beräkning av kommissionens
avlöningsanslag för nästa budgetår taga hänsyn till det behov av ytterligare
arbetskraft hos kommissionen, som kunde föranledas av dess nya arbetsuppgift,
att för anordnande av omskolningskurser och beredande av utbildning för
under militärtjänstgöring skadade, som prövades vara i behov därav, ett anslag
av 325 000 kronor måtte äskas av riksdagen för budgetåret 1945/46 och
ställas till arbetsmarknadskommissionens förfogande att av kommissionen
disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i det föregående
angivits,
att riksförsäkringsanstalten måtte bemyndigas att låta livränta, som utginge
till deltagare i dylik kurs eller utbildning, utgå med oförändrat belopp
under hela kurstiden, samt
8
Kungl. Majds proposition nr 120.
att cirkulär måtte utfärdas till statsmyndigheterna av innehåll att vid
antagande av arbetskraft inom statsförvaltningen vid i övrigt lika lämplighet
— och då kroppsskadan prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder i det ifrågavarande
arbetet — företräde skulle givas den, som skadats i militärtjänst.
Samråd i ärendet hade ägt rum med statens arbetsmarknadskommission,
överstyrelsen för yrkesutbildning samt stiftelsen Kungafonden, vilka förklarat
sig icke ha något att invända gentemot de sålunda framförda förslagen.
I utlåtande den 14 februari 1945 har riksförsäkrmgsanstalten tillstyrkt, att
beredskapsinvalider tillförsäkras livränta med oförändrat belopp under tid
för avsedd omskolning. Av bestämmelserna i 6 § 2), 9 och 20 §§ i militärersättningsförordningen
framginge, att vid bedömande i vad mån kroppsskada
eller sjukdom åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn skulle tagas
ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades eller sjukes
förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete utan även till skadans eller
sjukdomens inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den
skadades eller sjukes yrke vore erforderliga, samt till vederbörandes ålder
m. m. Vid bedömningen toges emellertid enligt praxis i första hand hänsyn
till olycksfallets eller sjukdomens inverkan på vederbörandes förmåga i allmänhet
att försörja sig genom arbete och först i andra hand till övriga omständigheter.
Av anförda bestämmelser följde, att förordningens nuvarande
lydelse icke medgåve, att livränta under tid för omskolning regelmässigt utgåves
med oförändrat belopp. Därest den föreslagna anordningen med utgivande
av oförändrad livränta skulle avses bliva permanent, läge närmast till
hands att för dess genomförande vidtaga en ändring i militärersättningsförordningen.
Då emellertid av den remitterade skrivelsen syntes framgå, att
anordningen vore avsedd att utgöra en provisorisk åtgärd i avvaktan på införandet
av en effektiv arbetsvärd för olika grupper av partiellt arbetsföra,
torde densamma böra förverkligas genom utgivande av statsmedel av en i
särskild ordning fastställd tilläggsersättning till de enligt förordningen utgående
livräntorna.
I detta sammanhang finge jämväl, yttrar riksförsäkrmgsanstalten, beaktas
den i samband med omskolning uppkommande frågan i vad män invaliditetsgraden
påverkas av att invalidens arbetsförmåga på grund av förvärvad yrkesskicklighet
eller allmän kunnighet kunde med bättre resultat utnyttjas i den
efter omskolningen erhållna nya verksamheten. Såsom förut angivits toges
vid invaliditetsbedömningen hänsyn i första hand till skadans eller sjukdomens
inverkan på vederbörandes allmänna försörjningsförmåga genom arbete
och i andra hand till inflytandet på de särskilda färdigheter, som erfordrades
för hans yrke m. m. I många fall fastställdes invaliditeten endast för viss
tid, varför en möjlighet till omprövning av densamma i sådana fall förelåge.
Enligt hittills tillämpad praxis torde emellertid en förbättring av invalidens
förvärvsförmåga genom omskolningen i regel icke eller i varje fall endast i mycket
begränsad omfattning medföra någon förändring i invaliditetsbedömningen.
Detta vore emellertid en fråga, vars avgörande bleve beroende av försäkringsrådets
ställningstagande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
Ur allmän synpunkt är det ett betydande intresse, att den som genom Departementsolycksfall
eller av annan orsak blivit satt ur stånd att tillfredsställande sköta
sitt tidigare arbete får möjlighet att övergå till annat yrkesområde, där skadan
icke är till lika stor olägenhet. Otvivelaktigt förhåller det sig också så, att kronan
i detta hänseende har ett alldeles speciellt ansvar såvitt angår dem, som fått
sin skada under värnpliktstjänstgöring. De ersättningar, som utgå till värnpliktiga
jämlikt militärersättningsförordningen och motsvarande författningar,
utgöra ofta en otillräcklig grund att bygga upp en framtida försörjning på.
Visserligen ha dessa ersättningar under de senaste åren höjts vid olika
tillfällen, varvid sikte särskilt tagits på familjeförsörjare och efterlevande.
På uppdrag av Kungl. Maj:t är socialvårdskommittén sysselsatt med fortsatt
revision av bestämmelserna på området, som torde leda till förslag örn en
ytterligare förbättring av ersättningsförmånerna. Men även örn en sådan förbättring
kommer till stånd, synes det angeläget, att åtgärder vidtagas till
underlättande av de skadades möjligheter att övergå till annat arbetsområde
för att på så sätt trygga sin försörjning. Ett av de viktigaste leden i dessa
åtgärder måste bli att genom omskolning utbilda de skadade för nya arbetsuppgifter.
Det synes mig riktigt, att statsverket bör anordna och bekosta
dylik omskolning.
Såsom av det föregående framgår har denna fråga på uppdrag av Kungl.
Majit upptagits av kommittén för partiellt arbetsföra. Kommittén har funnit
behov föreligga av en mera djupgående undersökning rörande den slutliga
omfattningen av den verksamhet, som erfordras på området. I avbidan härpå
har kommittén framlagt förslag till vissa provisoriska åtgärder till komplettering
av dem som vidtagits dels genom armémyndigheternas försorg i form
av omskolningskurser för beredskapsinvalider vid försvarets verkstäder,
dels av enskilda hjälpsammanslutningar. Såvitt nu kan bedömas torde det
mer definitiva förslag, som kommittén efter slutförd ytterligare utredning
kommer att framlägga, icke kunna till sina huvuddrag mera väsentligt avvika
från de riktlinjer, som uppdragits i kommitténs nu föreliggande förslag till
provisoriska åtgärder. Närmast synes frågan för närvarande gälla i vilken omfattning
verksamheten under den närmaste tiden bör bedrivas och vilka anslagsmedel
som för ändamålet böra ställas till förfogande. Såsom av kommitténs
utredning inhämtas utgå från riksförsäkringsanstalten icke mindre
än omkring 2 000 livräntor till beredskapsskadade. Denna siffra ger vid
handen, att ganska stora krav kunna komma att ställas på verksamhetens omfattning.
I likhet med kommittén håller jag före, att omskolningen icke bör begränsas
till att sätta vederbörande i stånd att inneha anställning vid försvarets
egna institutioner utan överhuvudtaget avse att göra invaliderna skickade att
tagas i anspråk för nya och med hänsyn till skadorna lämpligare arbetsuppgifter
i det allmännas tjänst och inom näringslivet. I detta sammanhang vill jag
dock uttala, att det ur många synpunkter är i och för sig önskvärt, att de omskolade
kunna sysselsättas inom statliga institutioner. Statsverket torde nämligen
ofta kunna i högre grad än enskilda lämpa arbetsuppgifterna efter den
skadades möjligheter och även anpassa arbetsförhållandena därefter.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 120.
418 45
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
Mot de av de sakkunniga föreslagna, grunderna för omskolningens anordnande
och bedrivande har jag i huvudsak icke funnit anledning till erinran. Utbildningen
bör sålunda självfallet i möjligaste mån anpassas efter förhållandena
i de särskilda fallen och inriktas i vissa fall på en grundligare utbildning vid
ordinarie skolor och utbildningsanstalter, i andra fall på kortare kurser, anordnade
antingen fristående eller i anknytning till befintliga läroanstalter
eller med utnyttjande av andra till buds stående utbildningsmöjligheter. Jag
delar de sakkunnigas mening, att mera omfattande och kostnadskrävande
extra anordningar örn möjligt böra undvikas. Utbildningsverksamheten synes
böra i huvudsak omfatta de personalkategorier, som avses i 1 § militärersättningsförordningen,
och närmast sådana invalider, vilkas skador uppstått till
följd av tjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap.
Endast undantagsvis torde kunna antagas, att utgående statliga olycksfallsersättningar
lämna tillgång till bestridande av kostnaderna för uppehället
under utbildningen och av andra med densamma sammanhängande utgifter.
Till kursdeltagarna — vare sig fråga är örn utbildning vid ordinarie läroanstalter
eller vid kortare kurser — böra därför i enlighet med föreliggande förslag
utgå statliga utbildningsstipendier — i den mån så är lämpligt i form
av timpenning för närvarotimme — samt ersättning för eventuella resekostnader
till och från kursorten. Då det individuella stipendiebehovet säkerligen
är mycket varierande, möta svårigheter att i detta sammanhang fastställa
generella stipendiegrunder. Det synes få ankomma på Kungl. Majit att i
ämnet meddela närmare bestämmelser på grundval av det av kommittén för
partiellt arbetsföra framlagda förslaget.
I likhet med kommittén och riksförsäkringsanstalten utgår jag från att
invaliderna skola under utbildningstiden — vare sig de av statsverket vidtagna
anordningarna anlitas eller de själva sörja för sin utbildning — åtnjuta
livränta med oförändrat belopp. Att av denna anledning anvisa särskilda
anslagsmedel för bestridande av kostnaderna för erforderlig tilläggsersättning,
på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit, kan jag icke finna erforderligt.
I stället synes av riksdagen böra utverkas medgivande av innebörd,
att avsedda livräntor må, utan hinder av eljest gällande bestämmelser, under
ifrågavarande utbildning utgå med minst det belopp, vartill livräntetagaren
varit berättigad vid omskolnings- eller utbildningstidens början.
Vid utarbetandet av sitt förslag ha de sakkunniga utgått från att- utbildningsstipendierna
skola avse endast den skadade själv, alltså icke hans hemmavarande
familj. Med hänsyn till de konsekvenser ett annat ställningstagande
skulle leda till på jämförbara områden måste jag godtaga de sakkunnigas
ifrågavarande uppfattning. Detta bör dock icke få hindra, att ytterligare
stöd lämnas från statsverkets sida i omskolningssyfte eller eljest för övergång
till annan verksamhet i den mån så kan ske utan följder på andra områden.
Vid bestämmande av familjebidrag jämlikt förenämnda förordning den
28 juni 1941 örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av
kroppsskada, bör sålunda hänsyn icke tagas till utbildningsstipendium eller
timpenning, som tilldelas i omskolningskurs deltagande. Härom torde föreskrift
böra meddelas av Kungl. Majit, som äger utfärda tillämpningsbestämmelser
till nyssnämnda förordning. I viss utsträckning torde rätt till räntefria
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
värnpliktslån även böra medgivas i enlighet med de bestämmelser som innefattas
i förordningen den 31 augusti 1940 örn värnpliktslån (SFS nr 824, ändring
genom SFS 1942:522). Till denna fråga avser jag i annat sammanhang återkomma.
Vad de sakkunniga föreslagit rörande omskolningsverksamhetens handhavande
har icke givit mig anledning till erinran. Jag utgår sålunda från att
statens arbetsmarknadskommission tills vidare skall fungera som arbetsvårdsorgan
på detta område — frågan om erforderlig förstärkning av kommissionens
arbetskrafter torde komma att i annat sammanhang anmälas av chefen för
socialdepartementet — och att för den närmaste ledningen av utbildningen
skola tagas i anspråk överstyrelsen för yrkesutbildning och de övriga organ,
som handhava överinseendet över utbildningen inom respektive yrkesområden.
De sakkunniga ha, såsom av det föregående framgår, beräknat, att de kortare
omskolningskurserna skola omfatta 100 ständigt belagda utbildningsplatser.
Ehuru jag med hänsyn till invalidernas antal finner detta förslag innefatta
en verksamhet i väl liten skala, torde det knappast vara möjligt att under
första året giva verksamheten större omfattning. Skulle det å andra sidan
vara möjligt att utvidga verksamheten, synes den omständigheten att anslagsberäkningarna
grundas på ifrågavarande uppskattning av antalet platser icke
få utgöra hinder för en dylik utvidgning. De sakkunniga ha uppskattat kostnaderna
för förutnämnda kurser till 290 000 kronor samt kostnaderna för
beredande av uppehälle m. m. för invalider, som erhålla mer grundlig
utbildning, och för anskaffning av maskinell och annan utrustning till
förslagsvis 35 000 kronor. För egen del kan jag från de utgångspunkter
rörande verksamhetens omfattning, som de sakkunniga valt, godtaga det
första beloppet. Däremot förefaller det som örn det senare beloppet,
35 000 kronor, icke kommer att alls vara tillräckligt för avsedda ändamål.
En ökning av detta belopp till 100 000 kronor synes vara att förorda.
Det sammanlagt erforderliga medelsbehovet skulle i så fall uppgå till
(290 000 + 100 000 =) 390 000 kronor. Emellertid synes det med hänsyn till
svårigheterna att bedöma den på kortare kurser inriktade verksamhetens omfattning
icke möjligt att maximera medelsanvisningen i denna del. Jag föreslår
därför, att det anslag, som bör anvisas för ändamålet, betecknas såsom
förslagsanslag, vilket anslag tills vidare synes böra i enlighet med kommitténs
förslag upptagas under riksstatens fjärde huvudtitel. Ett överskridande av
den del av anslaget, som avser beredande av mer grundlig utbildning ävensom
maskinanskaffning m. m., synes med hänsyn till utgiftsändamålets karaktär
icke böra utan riksdagens medgivande ske. Jag förutsätter, att för detta ändamål
icke må under nästa budgetår användas mer än det förut angivna beloppet,
100 000 kronor.
Då utbildningsverksamheten om möjligt bör igångsättas redan under innevarande
budgetår, föreslår jag, att å tilläggsstat för budgetåret 1944/45 för
ändamålet anvisas ett förslagsanslag av 75 000 kronor, varav högst 15 000 kronor
för senast berörda ändamål. Härtill återkommer jag i annat sammanhang.
För nästa budgetår synes böra anvisas det förut för helt budgetår beräknade
beloppet, lämpligen avrundat till 400 000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
Såsom kommittén anfört, bör det i vanlig ordning ankomma på de ordinarie
arbetsförmedlingsorganen att biträda vid arbetsanskaffning för invalidernas
räkning. I syfte att minska de svårigheter som enligt all erfarenhet kunna
möta för partiellt arbetsföra vid konkurrensen på arbetsmarknaden har kommittén
föreslagit, att i militärtjänst skadade skola vid antagande av arbetskraft
inom statsförvaltningen, vid lika lämplighet i övrigt och då kroppsskadan
prövats icke kunna utgöra avsevärt hinder i det ifrågavarande arbetet, äga
företräde framför varje annan sökande, även framför företrädesberättigat f. d.
fast anställt manskap. Vidare har förutsatts, att i vederbörliga kollektivavtal,
avseende statlig tjänst, skall införas föreskrift av innebörd, att ifrågavarande
invalider skall tillförsäkras nödigt hänsynstagande vid avskedanden. I princip
har jag för egen del intet att erinra mot dessa förslag. Frågan synes emellertid
tarva ytterligare överväganden och torde få i sinom tid anmälas av
chefen för finansdepartementet.
I annat sammanhang har — i samband med behandlingen av fråga örn
ersättningar till krigsskadade — dryftats, huruvida livräntor, som tillerkänts
sådana skadade och som utmätts från förutsättningen att vederbörande icke
kan effektivt utöva sitt tidigare arbete, skola reduceras efter omskolning av
den skadade till annat yrkesområde, där samma grad av invaliditet icke kan
anses föreligga. Såsom av det föregående framgår har riksförsäkringsanstalten
berört denna fråga i sitt föreliggande remissutlåtande. Av utlåtandet framgår,
att ifrågavarande spörsmål icke i detta fall, såvitt nu kan bedömas, får
särskild aktualitet. Självfallet bör emellertid frågan uppmärksammas vid
den fortsatta utredningen i ärendet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att omskolning av i militärtjänst skadade må
anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det
föregående anförts,
dels medgiva, att till sådana skadade utgående livräntor må,
utan hinder av vad i ämnet eljest må vara stadgat, undertiden för
ifrågavarande omskolning eller däremot svarande utbildning utgå
med minst det belopp, vartill livräntetagaren varit berättigad
vid omskolnings- eller utbildningstidens början,
dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel till Omskolning
av i militärtjänst skadade för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta av Sandeberg.
Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- 2LU 1945:75 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om speciallagstiftning i syfte att effektivt hjälpa personer, som skadats under militär beredskapstj s. 5 i texten
- 2LU 1945:71 Andra lagutskottets utlåtande nr 71 s. 10 i texten
- Rskr. 1945:156 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i militärtjänst skadade. s. 13 i texten
- Rskr. 1945:157 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstat en för budgetåret 1944/45, i vad s. 2 i texten
- SU 1945:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående omskolning av i militärtjänst skadade. s. 1 i texten