Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen - den 28 september 1928 (nr 370)

1945-02-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:83, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen - den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83-

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen

-

den 28 september 1928 (nr 370); given Stockholms

slott den 9 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 83.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83-

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommimalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,

oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal

eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild

tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för

befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt

till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare

gällande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga

tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1945.

Senaste Lidelse, se 1940: 876.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari

1945.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,

Danielson, Andrén.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

skattefrihet för löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård samt anför därvid

följande.

Inledning. I skrivelse den 28 juni 1943, nr 417, har riksdagen under

punkt 7 anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan örn

skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet

åtnjutna sjukvårdsförmåner.

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprättats

en den 1 november 1944 dagtecknad promemoria angående skattefrihet för

sjukvårdsförmåner, m. m. I denna promemoria anfördes, att det av olika

skäl syntes önskvärt att sådan lagändring vidtoges, att förmånen av kostnadsfri

sjukvård icke gjordes till föremål för beskattning. Enligt vad i promemorian

vidare uttalades kunde emellertid såsom ett vägande skäl mot en

dylik lagändring åberopas, att skattskyldiga, vilka icke åtnjöte förmånen

av kostnadsfri sjukvård, icke medgåves avdrag vid taxeringen för sina sjukvårdskostnader,

varför den ifrågasatta lagändringen skulle innebära en orättvisa

mot nämnda skattskyldiga. En lagändring av angiven innebörd syntes

därför knappast böra genomföras annat än i samband med sådana ändringar

av skatteförfattningarna, varigenom skattskyldiga i allmänhet medgåves avdrag

för sjukvårdskostnader. Vidare anfördes, att kostnader för tandläkarvård

i förevarande hänseende borde jämställas med kostnader för läkarvård.

I enlighet härmed utmynnade promemorian i förslag örn sådana ändringar

av kommunalskattelagen, att dels förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård

icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett om förmånen åtnjutits på

grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst, dels ock

skattskyldiga i allmänhet skulle berättigas åtnjuta avdrag i närmare angiven

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

omfattning för kostnader för sjukhusvård, för läkar- och tandläkarvård samt

för av läkare föreskrivna läkemedel.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet

(med bifogande av yttrande från t. f. taxeringsintendenten

vid skatteverket), länsstyrelserna i samtliga län, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, landsorganisationen i Sverige, Sveriges

läkarförbund, Sveriges tandläkarförbund, svenska sjukkasseförbundet samt

tjänstemännens centralorganisation (TCO).

De i promemorian berörda frågorna ha därefter varit föremål för ytterligare

behandling inom finansdepartementet. Övervägande skäl ha därvid —

såsom i det följande närmare utvecklas — befunnits tala för att med den

slutliga prövningen av förslaget om införandet av avdragsrätt för av skattskyldig

erlagda sjukvårdskostnader borde anstå i avvaktan på resultaten av

socialvårdskommitténs under år 1944 framlagda förslag om allmän sjukförsäkring.

Den andra i promemorian behandlade frågan eller spörsmålet

örn behandlingen i skattehänseende av löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård,

har emellertid ansetts kunna utan hinder därav upptagas till bedömande.

I enlighet härmed kommer den följande framställningen att avse

endast sistberörda fråga.

Gällande författningsbestämmelser. Till intäkt av tjänst hänföras enligt

32 § 1 mom. kommunalskattelagen bl. a. avlöning, arvode, traktamente,

sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för

tjänsten. Något undantagsstadgande i fråga om löntagares förmån av kostnadsfri

sjukvård är icke meddelat.

Enligt 33 § taxeringsförordningen skall arbetsgivare varje år beträffande

person, som hos honom innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt

arbete eller som av honom åtnjutit pension, lämna uppgift angående

hans förmåner under nästföregående år i avlöning, arvode eller annan ersättning

för utfört arbete eller i pension. I sådan löneuppgift skola vid angivandet

av de åtnjutna förmånernas belopp däri inräknas skatter, försäkringsavgifter

och dylikt, som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes räkning,

särskilda felräkningspenningar, ersättning för representationskostnad

vid kommunal eller enskild tjänst ävensom gratifikationer i penningar eller

annat; därjämte skall i uppgiften anteckning göras angående de förmåner

i övrigt, som följt med anställning eller uppdrag, såsom fri kost, boställe,

bostad eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, böteseller

beslagsandelar eller andra liknande, ej till beloppet bestämda inkomster.

Framställning av 1943 års riksdag m. m. Riksdagens år 1942 församlade

revisorer ha i sin berättelse (del I s. 110—112) berört frågan örn beskattning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma\:ts proposition nr 83.

5

av löntagare för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Revisorerna ha till en början anfört, att de ersättningar, som

staten utgåve för sjukvård åt civila befattningshavare, uppginge till betydande

belopp; under budgetåret 1941/42 uppgingo de till sammanlagt omkring

2,5 miljoner kronor. Även till militära befattningshavare lämnades

ersättning för sjukvård med högst betydande belopp. Statsbidrag utginge

även till gäldande av sjukvårdskostnader för vissa kommunalt anställda befattningshavare.

Sålunda hade anslagsbehovet enbart för sjukvårdsförmåner

till folk- och småskollärare beräknats till 400 000 kronor för redovisningsår.

Vidare beredde kommunerna samt kommunala företag och verk

ofta sina befattningshavare kostnadsfri sjukvård. Slutligen torde de anställda

inom större privata företag numera i allt större utsträckning åtnjuta sjukvårdsförmåner

i en eller annan form.

Revisorerna anförde vidare att, enligt vad de inhämtat, de av staten utgivna

ersättningarna för sjukvård åt befattningshavare dittills icke upptagits

å de löneuppgifter, som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig

orsak härtill torde vara, att sådana ersättningar icke framginge av

avlöningslistorna, vilka utgjorde grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas

förfrågan hos ett antal verk och inrättningar hade anledningen till

att dessa förmåner för befattningshavarna icke medräknats i löneuppgifterna

i vissa fall angivits vara, att man ej tänkt på saken, i andra fall att man

ansett ersättningarna vara så små att de ej borde inverka på skatten, och i

ett fall — det gällde här en större förvaltning — att man ansett det alltför

tidsödande att redovisa de omfattande sjukvårdskostnaderna i småposter

på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna hade kommit till den uppfattningen

att man på vissa håll ansett ifrågavarande förmån icke utgöra

skattepliktig inkomst. Att man på andra håll helt förbigått frågan sammanhängde

med all sannolikhet med det nyss berörda förhållandet att förmånen

ej komme till synes i avlöningslistan.

Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad hade,

enligt vad revisorerna vidare anförde, upplysts att sjukvårdsförmånerna till

personal i stadens tjänst, vilka för personal med nyreglerad lön ungefär

motsvarade dem som utginge till civila befattningshavare i statens tjänst,

icke heller av dessa institutioner medtagits i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Vad beträffade löntagarna själva, uttalade revisorerna, torde dessa så

gott som undantagslöst uppgiva sin inkomst av tjänst i enlighet med de

besked om arbetsgivarens löneuppgift till taxeringsnämnden, som regelmässigt

tillställdes dem. Sjukvårdsförmånerna komme sålunda icke till synes

vare sig i arbetsgivarens eller löntagarens uppgift lill taxeringsmyndigheten.

Då taxeringsmyndigheten vid taxeringen av löntagare i normala fall icke

torde gå vidare än till en jämförelse mellan löntagarens självdeklaration och

arbetsgivarens löneuppgift bleve följden den, att sjukvårdsförmånerna icke

komme ali upptagas till beskattning.

Revisorerna anförde härefter för egen del följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke torde

bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare

ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder

kanske särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård,

endast bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas

nämligen befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han själv

har att bestrida, medan han för den del av kostnaderna, som övertages av

det allmänna, dessutom erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i

detta sammanhang icke undgå att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga

förhållande. Då det i folkskolans avlöningsreglemente föreskrives,

att folk- och småskollärare själva hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård

intill ett belopp av 100 kronor om året, medför nuvarande ordning den

ojämnheten att dessa befattningshavare, då det gäller beskattningen, komma

i en ogynnsammare ställning än övriga befattningshavare i allmän tjänst.

Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera

uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och

jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller

det revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande

förmåner göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen

ett merarbete, nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna,

men detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga

om redovisningen kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.

Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande

anmanas att i löneuppgifter till taxeringsmyndighet medtaga jämväl

beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.

I den förut omnämnda skrivelsen till Konungen den 28 juni 1943, nr 417,

i anledning av riksdagens revisorers berättelse har riksdagen under punkt 7

anfört:

Såsom revisorerna framhållit torde löntagare i allmänhet icke bliva beskattade

för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Anledningen härtill synes vara att ersättningen för sjukvård icke

upptages å de löneuppgifter som avlämnas till taxeringsmyndigheterna vilket

i sin tur, vad närmast statens befattningshavare beträffar, torde bero

på att sjukvårdsförmånerna icke komma till synes i vederbörliga avlöningslistor.

I betraktande av det av revisorerna behandlade spörsmålets vikt och betydelse

ur såväl principiell som finansiell synpunkt har riksdagen ansett sig

böra anhålla att Kungl. Maj:t måtte upptaga denna fråga till närmare prövning.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan

om skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet

åtnjutna sjukvårdsförmåner.

Efter det riksdagens förenämnda uttalanden gjordes har frågan örn beskattning

av löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård varit föremål för

skattedomstolarnas prövning. Sedan 1943 års prövningsnämnd för Stockholms

stad beträffande viss skattskyldig upptagit till beskattning ett belopp

av 67 kronor, motsvarande värdet av den kostnadsfria sjukvård jämlikt civila

avlöningsreglementet som den skattskyldige åtnjutit, anförde den skatt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

7

skyldige besvär hos kammarrätten med yrkande att värdet av den kostnadsfria

sjukvården icke måtte upplagas som skattepliktig intäkt. Klaganden

framhöll, att enligt dittillsvarande rättstillämpning sådan förmån icke ansetts

vara hänförlig till skattepliktig intäkt. Grunden härtill vore enligt klagandens

uppfattning, alt beskattning av nämnda förmån skulle leda till

ojämn skatteläggning och hårdast drabba den, vars skatteförmåga genom

sjukdom blivit nedsatt. Med hänsyn till att riksdagen anhållit att Kungl.

Maj:t ville till prövning upptaga frågan örn skattskyldighet för ifrågavarande

förmåner syntes det, enligt vad klaganden vidare anförde, lämpligast

att, intill dess Kungl. Maj:t tagit ställning till riksdagens berörda skrivelse,

det finge anstå med beskattning av ifrågakomna förmån. — Kammarrätten

fann i utslag den 9 februari 1944, jämlikt grunderna för 19 § kommunalskattelagen,

den ifrågavarande förmånen icke kunna anses hänförlig till

skattepliktig intäkt. Regeringsrätten däremot fann i utslag den 2 juni 1944

skäligt att, med ändring av kammarrättens utslag, fastställa prövningsnämndens

beslut i målet.

I detta sammanhang må omnämnas att tjänstemännens centralorganisation

i en den 2 oktober 1944 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit hemställt,

att Kungl. Majit snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder för genomförande

av de författningsändringar, som erfordrades för att förmånen av

kostnadsfri sjukvård icke skulle göras till föremal för beskattning, TCO har

härvid framhållit att den ökning i skatteintäkterna, som kunde tänkas uppstå

genom att sjukvårdsförmåner beskattades, icke torde bliva särdeles stor.

Däremot komme skilda myndigheter att åläggas ett avsevärt merarbete, som

kunde tänkas bliva så stort att skattestegringen helt uppslukades därav. När

det gällde statens befattningshavare komme myndigheterna enligt TCOis mening

att få ordna särskild bokföring för att tillse, att alla de småposter, i

vilka sjukvårdsersättning utbetalades, påfördes rätt person.

Departementspromemorian. I promemorian har — sedan däri lämnats

en redogörelse för bl. a. nyssnämnda riksdagsskrivelse — anförts att vid

tillkomsten av gällande skatteförfattningar särskild uppmärksamhet icke syntes

ha ägnats åt frågan om den skatterättsliga behandlingen av löntagares

förmån av kostnadsfri sjukvård. Det förtjänade i detta sammanhang anmärkas,

att i den i 33 § taxeringsförordningen lämnade exemplifikationen av

de förmåner, varom anteckning skulle göras i arbetsgivares löneuppgift, icke

medtagits förmånen av kostnadsfri sjukvård, detta ehuru nämnda förmån

utginge i ett vida större antal fall än andra, i exemplifikationen medtagna

förmåner och sålunda vore av större praktisk betydelse än sistnämnda förmåner.

Sedan i promemorian härefter erinrats om att genom regeringsrättens utslag

den 2 juni 1944 fastslagits, att förmånen av kostnadsfri sjukvård enligt

gällande lag vore att hänföra till skattepliktig inkomst, har i promemorian

vidare anförts följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Av olika skäl synes det emellertid önskvärt att sådana lagändringar vidtagas,

att berörda förmån icke göres till föremål för beskattning. Även örn

en löntagare vid fall av sjukdom beredes vissa förmåner från arbetsgivarens

sida, medför sjukdomen likväl regelmässigt kostnader och merutgifter folden

sjuke. Därest förmånen av (helt eller delvis) kostnadsfri sjukvård göres

tili föremål för beskattning, kommer den sjuke sålunda att beskattas hårdare

än de löntagare, vilka uppbära lika stor lön som den till den sjuke utgående

kontanta lönen, detta ehuru den sjukes skatteförmåga är mindre.

Att detta resultat icke är tillfredsställande ligger i öppen dag. Även en jämförelse

med de regler, som gälla i fråga om beskattning av förmåner som utgå

på grund av sjukförsäkring, torde tala för att löntagares förmån av kostnadsfri

sjukvård icke bör bliva föremål för beskattning. I fråga om sjukförsäkringar

gäller nämligen, att premier och andra avgifter, som den skattskyldige

för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn

betalt till vederbörande sjukkassa, äro avdragsgilla vid taxeringen i den

mån avgifterna icke tillsammans med vissa andra premier och avgifter under

beskattningsåret överstiga 200 kronor (kommunalskattelagen 46 § 2 mom.

och statsskatteförordningen 4 §). Vad som i annan form än livränta tillfallit

den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjukförsäkring räknas

icke såsom skattepliktig inkomst (kommunalskattelagen 19 § och statsskatteförordningen

2 §). Vidare må framhållas att, även örn löntagares förmån

av kostnadsfri sjukvård skulle anses böra bliva föremål för beskattning, det

likväl icke kan anses givet att värdet av denna förmån skall upptagas till

ett belopp motsvarande värdet av de faktiskt uppburna sjukvårdsförmånerna.

Med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande förmån synes nämligen

med visst fog den meningen kunna hävdas, att värdet icke bör upptagas

till högre belopp än det, som löntagaren haft att erlägga i försäkringspremie,

därest han tecknat en sjukförsäkring berättigande till motsvarande

förmåner. Värdet av den kostnadsfria sjukvården kan med andra ord

sägas utgöra det belopp, som löntagaren inbesparat genom att han icke behövt

teckna sjukförsäkring för sig. Även må framhållas att, därest en effektiv

kontroll skulle utövas över att uppburna sjukvårdsförmåner verkligen

bleve föremål för beskattning, mycket arbete skulle krävas av vederbörande

myndigheter, verk och företag utan att det allmänna likväl skulle tillföras

mera betydande skattebelopp. Icke heller bör förbises, att eventuella åtgärder

i syfte att säkerställa beskattning av ifrågavarande förmåner säkerligen

komme att av vederbörande skattskyldiga betraktas med en — i viss mån

förståelig — ovilja, detta så mycket mera som de befolkningsgrupper, vilka

skulle drabbas av åtgärderna, äro tjänstemän och arbetare, d. v. s. de grupper

för vilka taxeringskontrollen i övrigt är mest effektiv.

Det förut sagda synes kunna sammanfattas så, att i de fall, då löntagares

sjukdom varit av någon längre varaktighet, en beskattning av förmånen avfri

sjukvård skulle märkbart strida mot den grundläggande principen om

beskattning efter skatteförmågan samt att i övriga fall, en beskattning av

ifrågavarande förmån skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig

irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande ökning avskatteintäkterna.

Ett flertal skäl torde sålunda tala för en lagändring av den innebörden,

att löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård (fri sjukhus- och läkarvård,

fria läkemedel, fri bad- eller massagebehandling m. m.) förklaras icke utgöra

skattepliktig inkomst.--- —

I förevarande sammanhang uppställer sig även frågan huruvida kostnader

för tandläkarvård böra jämställas med kostnader för läkar- och sjukhusvård.

Åtskilligt synes tala för att nämnda kostnader behandlas efter likartade

grunder. Enligt nutida uppfattning lärer tandvården vara att i huvud
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

9

sak jämställa med hälsovården i övrigt. I varje fall blir vederbörandes skatteförmåga

i lika grad nedsatt vare sig den havda kostnaden avsett tandsjukdom

eller annan sjukdom.

I promemorian har slutligen uttalats, att för genomförande av den nu

ifrågasatta reformen krävdes ändring av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Denna ändring skulle enligt ett vid promemorian fogat författningsförslag

innebära, att till nämnda moment fogades ett nytt stycke av innehåll, att

förmån av fri sjukvård eller fri tandvård icke skulle upptagas såsom intäkt,

oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal

eller enskild tjänst.

Remissyttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget om skattefrihet

för löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Ur remissyttrandena

må i övrigt följande bär återgivas.

Kammarrätten — som framställt åtskilliga detaljanmärkningar mot det i

promemorian framförda, här ej till behandling upptagna förslaget örn avdragsrätt

för skattskyldiga i allmänhet för kostnader för sjukvård m. m. —

har inledningsvis gjort följande principuttalande rörande promemorieförslaget

i dess helhet:

Sjukvårdskostnader ha av ålder i skattelagstiftningen betraktats såsom levnadskostnader,

för vilka avdrag vid taxeringen ej är medgivet. Likaså torde

sjukvårdsförmåner — såsom av det i promemorian åberopade utslaget avregeringsrätten

framgår -—- vara underkastade skatteplikt. Det framlagda

förslaget till lagstiftning innebär därför en genomgripande avvikelse från

gällande rättsnormer. Emellertid ligger å andra sidan — såsom i promemorian

också framhållits — förslaget i linje med vårt skattesystems huvudprinciper,

nämligen reglerna om beskattning efter skatteförmåga samt om en

jämlik och rättvis beskattning. Därjämte skulle genom förslaget undanröjas

en del olägenheter, som äro förenade med beskattningen av förenämnda förmåner.

Med hänsyn till dessa och andra omständigheter anser kammarrätten,

ehuru med en viss tvekan, övervägande skäl tala för ifrågavarande förslag

och har fördenskull i princip icke något att erinra mot dess genomförande i

huvudsak.

Socialstyrelsen har funnit de i departementspromemorian anförda skälen

för skattefrihet välgrundade. En icke ringa fördel med förslaget om skattefrihet

för sjukvårdsförmåner vore, att detta befriade de myndigheter och enskilda,

vilka eljest skulle ha att lämna uppgifter om åtnjuten fri sjukvård,

liksom också taxeringsmyndigheterna från ett betydande arbete av föga värde.

Socialstyrelsen tillstyrkte därför förslaget i denna del.

Överståthållarämbetet — som i övrigt på det bestämdaste avstyrkt att promemorieförslaget

lades till grund för lagstiftning i ämnet — har framhållit

att förmånen av fri sjukvård för olika befattningshavare hittills icke tagits

till beskattning, bortsett från ett i promemorian omförmält speciellt fall. Något

hinder alt förklara sagda förmån icke heller i fortsättningen böra vara

underkastad beskattning syntes ämbetet icke förefinnas. Dylika specialregler,

i vart fall för statens befattningshavare, funnes redan i anvisningarna till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

32 § kommunalskattelagen, t. ex. beträffande anvisad ersättning för vissa

med tjänsten förenade kostnader.

Vidare har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sin anslutning till tanken

att genom författningsändring undanröja de otillfredsställande resultat, som

uppenbarligen måste inträda, därest förmånen av fri sjukvård allmänt beskattades.

Länsstyrelsen i Uppsala län har understrukit, att de skatteintäkter, som

skulle tillföras det allmänna genom en beskattning av förmånen av fri sjukvård,

icke komme att uppgå till några mera betydande belopp, varför beskattningen

ur inkomstsynpunkt saknade större betydelse. För den enskilde däremot

hade frågan desto större betydelse. Den enskilde hade svårt att sätta

sig in i att han skulle betala skatt för en dylik förmån. Förutom själva sjukvårdskostnaden

medförde en sjukdom, särskilt en långvarig sådan, vissa andra

kostnader och merutgifter och ofta även löneavdrag. Det kunde synas hårt

att då den skattskyldiges skatteförmåga till följd av sjukdomen blivit nedsatt,

han dessutom pålades högre beskattning. Starka skäl talade alltså för

att förmånen av fri sjukvård undantoges från beskattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att den föreslagna skattefriheten

ur synpunkten av rättvisa och billighet syntes vara att förorda i den

mån den icke utsträcktes till förmåner, som motsvarade den skattskyldiges

normala livsföring. Där kostnadsfri sjukvård inginge i en skattskyldigs löneförmåner,

torde emellertid genom gällande reglementen och avtal vara sörjt

för att antydda slag av förmåner icke utginge med undantag i förekommande

fall för kosthåll på sjukhus. Att för dylika fall göra någon inskränkning i

den föreslagna skattefriheten syntes emellertid icke behövligt eller tillrådligt,

enär nämnda förmån vid kortvarig sjukhusvistelse vore av ringa betydelse

och vid långvarig sådan motvägdes av den nedsättning i skatteförmågan, som

sjukdomen trots den fria sjukvården regelmässigt medförde genom minskning

av arbetsförtjänsten etc. Även praktiska skäl syntes tala för att skattefrihet

medgåves för kostnadsfri sjukvård. I motsatt fall borde åtnjutna sjukvårdsförmåner

redovisas på löneuppgifterna, vilket skulle förorsaka arbetsgivarna

ett betydande merarbete utan att i flertalet fall taxeringarna väsentligen

påverkades därav.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att den föreslagna skattefriheten

innebure ett lagfästande av en sedan lång tid rådande praxis, som

först på sistone brutits genom det i promemorian åberopade rättsfallet. Förslaget

innebure alltså ingen minskning av skatteunderlaget. Länsstyrelsen

hade icke något att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit vissa svårigheter i fråga örn

värderingen av löntagares förmån av fri sjukvård — därvid länsstyrelsen

bl. a. anfört att kostnaden för vissa besök hos verksläkare icke vore att betrakta

som utgift för läkarvård i vanlig mening utan som en kostnad för

statsverkets kontroll över att sjukledighet icke obehörigen åtnjötes eller att

rätten till fri sjukvård icke missbrukades — och har länsstyrelsen i anslut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

11

ning därtill anfört, att det vore nödvändigt att genomföra en lagändring, varigenom

denna förmån hänfördes till icke skattepliktiga intäkter.

Länsstyrelsen i örebro län har ansett mycket starka skäl tala för det i

promemorian i denna del framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat, att länsstyrelsen intet hade

att erinra mot att löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård i likhet med

ersättning —- i annan form än livränta — på grund av sjuk-, olycksfallseller

arbetslöshetsförsäkring förklarades icke utgöra skattepliktig inkomst.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande anfört bl. a. följande:

Förbundet anser de i promemorian anförda skälen mot en beskattning av

sjukvårdsförmåner vara hållbara under nu rådande förhållanden. Till dessa

skäl vill förbundet foga ännu ett, som har särskilt avseende å kommunala

förhållanden. Åtskilliga stadskommuner lia tillförsäkrat åtminstone vissa

grupper av sina arbetstagare fri läkarvård. Denna meddelas emellertid oftast

av en hos staden anställd läkare, vanligen stadsläkaren, vilken icke erhåller

särskild ersättning härför utöver sin avlöning. Om beskattningen och löneuppgifterna

skola avse den faktiska kostnaden för läkarvård, som erhållits

under ett visst år, erfordras ett svårt och tidsödande, ofta nog ofruktbart utredningsarbete

för att i varje särskilt fall söka fastställa det belopp som skall

upptagas till beskattning. Det sagda gäller tydligen alla fall där läkarens ersättning

utgår som ackord och icke per prestation. Även ett försök att i stället

för den faktiska kostnaden beskatta en genomsnittligt, t. ex. i anslutning

till sjukkasseavgifterna beräknad kostnad, skulle för närvarande stöta på

stora svårigheter, därför att så många olika grupper arbetstagare ha sjukvårdsförmåner

och därför att dessa förmåner säkerligen variera för de olika

grupperna.

Ett ytterligare skäl mot alt nu skrida till beskattningsåtgärder synes vara,

att sjukvårdsförmånerna till anställda säkerligen i största utsträckning komma

att försvinna, när den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres. Sociah

vårdskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring förutsätter också att så

skall ske. Det kan i detta sammanhang nämnas, att svenska stadsförbundets

lönedelegation i sitt nyligen framlagda preliminära förslag till normaltjänstereglemente

icke upptagit någon sjukvårdsförmån.

När den allmänna sjukförsäkringen införts komma alltså blott få grupper

av anställda, kanske knappast fler än statstjänstemännen, att lia sjukvårdsförmåner

på grund av sin tjänst. Dessa grupper undantagas förmodligen från

försäkringen och slippa därigenom ifrån de eljest obligatoriska sjukkasseavgifterna.

Beskattningsfrågan kommer då i eli annat läge. Det synes nämligen

bli betydligt lättare alt i detta läge beräkna det årliga värdet av sjukvårdsförmånen

med ledning av den inbesparade sjukkassea.vgiften. Något avgörande

skäl mot en beskattning synes då ej längre föreligga. —---

Förbundet får sålunda sammanfattningsvis hemställa, att tills vidare inga

andra författningsändringar vidtagas än sådana som behövas för att löntagares

sjukvårdsförmåner skola bli skattefria.

Landsorganisationen i Sverige har anfört att — alldeles oavsett de praktiska

svårigheter det skulle möta att i löneuppgifterna till taxeringsnämnd

redovisa och värdera de olika förmåner det här gällde och oavsett de kostnader,

som en sådan redovisning och skattemyndigheternas kontroll däröver

skulle medföra — landsorganisationen måste betrakta det som oegentligl

att sjukvårdsförmåner hänfördes lill skattepliktig inkomst. För sådana för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mai:ts proposition nr 83.

måners undantagande från skatteplikt talade ej endast humanitära skäl och

hänsyn till den nedsättning av skatteförmågan, som sjukdomen betydde. Till

vad i detta hänseende utvecklades i promemorian kunde landsorganisationen

helt ansluta sig. Men därtill kunde såsom motivering för skattefrihet

framhållas att sjukvården ju avsåge att återställa den skattskyldiges arbetsoch

förvärvsförmåga eller att förebygga att denna ytterligare nedsattes och

i så måtto indirekt betydde ett återställande eller vidmakthållande även av

hans skatteförmåga.

De remissinstanser, som avstyrkt förslaget om skattefrihet för löntagares

förmån av kostnadsfri sjukvård eller som uttalat tvekan örn förslagets lämplighet,

ha gjort följande principuttalanden.

Statskontoret har anfört, att olika lösningar av förevarande spörsmål vore

möjliga; antingen borde sjukvårdsförmån icke upptagas till beskattning —

i vilket fall jämväl avdragsrätt för skattskyldiga i allmänhet för sjukvårdskostnader

borde genomföras — eller ock borde förmånen av fri sjukvård i

enlighet med regeringsrättens utslag betraktas såsom skattepliktig intäkt,

varvid förmånen dock borde beräknas till ett för alla ifrågakommande skattskyldiga

lika värde, förslagsvis 50 kronor eller det lägre belopp som kunde

prövas skäligt. Enligt statskontorets mening borde emellertid uppmärksammas,

att sjukvårdsförmånens beläggande med skatt förutsatte alt även andra

därmed jämförliga, förtäckta löneförmåner indroges under beskattningen.

Detta gällde exempelvis järnvägstjänstemännens fria resor och fria varutransporter,

vissa befattningshavare tillkommande förmån av fri telefon

eller nedsatt abonnemangsavgift, vilken förmån nu endast delvis upptoges

till beskattning, förmånen av fri elektrisk ström eller nedsatt taxa för elektrisk

strömförbrukning o. s. v. Vad speciellt anginge här angivna förmåner

borde dock påpekas, att civila avlöningsreglementet innehölle den bestämmelsen

(58 §), att dylik rättighet icke ansåges såsom avlöningsförmån och

icke föranledde avdrag å avlöningen. Utanför statsförvaltningen förekomme

även förtäckta löneförmåner i betydande utsträckning, exempelvis i form

av speciella varurabatter och andra med anställningen följande favörer, som

icke uppgåves till beskattning, bl. a. med hänsyn till svårigheten att göra

någon tillnärmelsevis exakt uppskattning av deras värde, vilket ju växlade

alltefter den omfattning i vilken förmånen utnyttjades. Ej heller kunde spörsmålet

om livsmedelsrabatternas beskattning lämnas å sido. Den i promemorian

väckta frågan läte sig med hänsyn till här angivna förhållanden svårligen

lösas på grundval av nu föreliggande utredning. I stället upprullades

ett helt problemkomplex, som påkallade uppmärksamhet från statens och

enkannerligen skattemyndigheternas sida.

Inom statskontoret har skiljaktig mening uttalats av generaldirektören och

chefen för statskontoret, som hållit före, att det i nuvarande läge tedde sig

mest välbetänkt att lämna bestående ordning i beskattningsavseende helt

orubbad. En annan reservant inom statskontoret har tillstyrkt promemorieförslaget.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

13

Länsstyrelsen i Värmlands län Ilar anfört, att länsstyrelsen rent principiellt

icke hade något att erinra mot den föreslagna reformen men likväl

ansåge det synnerligen tveksamt örn förslaget nu borde genomföras. Såsom

skäl härför har länsstyrelsen i första hand anfort, att beskattningsnämnderna

skulle åsamkas ett betydande merarbete genom den i departementspromemorian

föreslagna avdragsrätten för sjukvårdskostnader.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån har vid sitt remissyttrande fogat utdrag

av en hos länsstyrelsen under år 1944 förd liggare över ersättningar för läkarvård

till befattningshavare vid länsstyrelsen m. fl. I anslutning härtill

har länsstyrelsen upplyst, att länsstyrelsen jämväl under år 1943 fört motsvarande

anteckningar, att länsstyrelsen i löneuppgil terna särskilt angivit

uppburen sjukvårdsersättning och att någon irritation i anledning härav

icke förmärkts. Enligt länsstyrelsens mening syntes den ifrågasatta ändringen

endast motiveras av i undantagsfall utbetalta större sjukvårdskostnader.

Det syntes länsstyrelsen ostridigt att en beskattning av ersatta sjukvårdskostnader,

därest dessa uppginge till större belopp, strede mot principen

örn beskattning efter skatteförmåga.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att den av regeringsrätten

fastslagna principen, att löntagares förmån av fri sjukvård vöre

att anse såsom skattepliktig inkomst, borde bibehållas.

I flera remissyttranden har särskilt understrukits sambandet mellan

nu förevarande fråga och frågan örn avdragsrätt för

skattskyldiga i allmänhet för kostnader för sjukvård. Sålunda har

länsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att örn förmånen av fri sjukvård undantoges

från beskattning, detta ovillkorligen måste medföra att skattskyldig,

som av sin arbetsgivare icke erhölle fri sjukvård, i stället medgåves avdrag

för sina sjukvårdskostnader. Länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Örebro

och Kopparbergs län lia gjort liknande uttalanden. Å andra sidan har länsstyrelsen

i Jämtlands län uttalat, att då skattskyldig, som icke åtnjöte förmånen

av fri sjukvård, kunde förskaffa sig därmed likartade förmåner genom

försäkring -— för vilken premien finge avdragas intill 200 kronor —

kravet på jämlikhet och rättvisa i beskattningen icke syntes eftersättas även

om den nu ifrågasatta reformen begränsades till genomförandet av skattefrihet

för löntagares förmån av fri sjukvård.

Landsorganisationen i Sverige har vidare uttalat, att likställighet mellan

löntagare, som åtnjöte förmånen av fri sjukvård, och övriga skattskyldiga

borde åvägabringas genom att de sistnämnda tillerkändes avdragsrätt för

sjukvårdskostnader.

Svenska stadsförbundet har däremot yttrat, att den inkonsekvens, som införandet

av skattefrihet för löntagares sjukvårdsförmåner kunde anses innebära,

faktiskt om ock ej rättsligt funnits hittills och därför syntes ulan olägenhet

kunna bestå ännu några år. I samband med att socialvårdskommitténs

förslag om allmän sjukförsäkring genomfördes, syntes frågan emellertid böra

upptagas till förnyat övervägande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 83.

I vissa hänseenden ha detaljanmärkningar gjorts mot promemorieförslaget

i nu förevarande del.

Sålunda har kammarrätten anfört:

Enligt anvisningarna punkt 6 till 32 § kommunalskattelagen och 2 § statsskatteförordningen

utgör familjebidrag skattepliktig intäkt. Till familjebidrag

hör jämlikt 2 § 1942 års krigsfamiljebidragsförordning sådant sjukbidrag,

som under vissa förutsättningar utgår till den värnpliktiges hustru, barn och

andra närstående. I den föreslagna lagstiftningen är sjukbidrag icke undantaget

från skatteplikt. Det lärer emellertid vara uppenbart, att sjukbidrag

lika väl som förmån av fri sjukvård och fri tandvård bör undantagas från

skatteplikt. Därest ifrågavarande förslag skulle upphöjas till lag, torde därför

konsekvensen fordra, att samtidigt i nyssnämnda anvisningspunkt den

ändringen införes, att sjukbidrag förklaras icke utgöra skattepliktig intäkt.

Vidare har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört:

Det synes böra övervägas om ej konsekvensen fordrar, att förmånen av fri

sjukvård upptages till beskattning, i den mån sådan förmån åtnjutes i en

utsträckning, som överstiger vad som enligt departementspromemorian skulle

medföra rätt till avdrag, därest den skattskyldige själv haft att bekosta sjukvården.

De nu föreslagna bestämmelserna kunna eljest måhända befaras leda

till missbruk, särskilt beträffande skattskyldiga, som innehava anställning

hos familjebolag och liknande företag.

Vad slutligen angår tidpunkten för ikraftträdandet av den

föreslagna bestämmelsen om skattefrihet för löntagares förmån av fri sjukvård

må nämnas, att socialstyrelsen liksom länsstyrelsen i Blekinge län framhållit

önskvärdheten av att bestämmelsen bleve tillämplig redan med avseende

å 1945 års taxering.

Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har

enligt hittills rådande praxis löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård endast

i undantagsfall tagits till beskattning. Sedan riksdagens revisorer fäst

uppmärksamheten på denna praxis och i samband därmed föreslagit, att vederbörande

arbetsgivare skulle anmanas att i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna

medtaga jämväl utgivna sjukvårdsersättningar, har 1943 års

riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt örn prövning av frågan om skattskyldighet

för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet åtnjutna

sjukvårdsförmåner. Sedermera har genom det i departementspromemorian

omnämnda utslaget av regeringsrätten blivit avgjort, att ifrågavarande förmån

enligt gällande lag är att anse såsom skattepliktig inkomst.

Det i promemorian i förevarande hänseende framlagda förslaget har utformats

efter helt annan linje än den av riksdagens revisorer anvisade. I promemorian

har nämligen föreslagits, att löntagares förmån av kostnadsfri

sjukvård skall förklaras vara fri från beskattning. Till motivering av detta

förslag har i huvudsak anförts att i de fall, då löntagares sjukdom varit av

någon längre varaktighet, en beskattning av ifrågavarande förmån skulle

märkbart strida mot den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan

samt att, i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka myc
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

15

ket merarbete och medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon

mera betydande ökning av skatteintäkterna.

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslaget örn skattefrihet för

löntagares förmån av fri sjukvård i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av så gott som samtliga hörda myndigheter och organisationer. Emellertid

har i vissa remissyttranden särskilt framhållits att, örn löntagares förmån av

fri sjukvård undantoges från beskattning, detta borde medföra att skattskyldiga,

som ej åtnjöte dylik förmån, i stället berättigades erhålla avdrag

för erlagda sjukvårdskostnader.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian uttalade meningen

angående önskvärdheten av sådan lagändring, att löntagares förmån av fri

sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Såsom i promemorian

framhållits och i flera remissyttranden understrukits borde konsekvensen av

en dylik lagändring rätteligen vara att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande

förmån, berättigades att göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader.

Det synes emellertid i nuvarande läge finnas anledning att uppskjuta ett

ståndpunktstagande i denna fråga. Ä ena sidan är reformen förenad med vissa

svårigheter och å andra sidan är det icke uteslutet, att ett genomförande av

allmän sjukförsäkring kan avsevärt ändra förutsättningarna för ett bedömande

av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader.

Jag förordar sålunda att för närvarande annan ändring icke vidtages än att

löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig

inkomst. Den inkonsekvens, som detta förslag enligt vad nyss sagts innebär,

torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Genom den föreslagna ändringen

skapas nämligen icke i praktiken ett nytt läge utan lagändringen endast konfirmerar

den praxis, som länge varit rådande och som brutits först genom regeringsrättens

förut omnämnda utslag. Det bör vidare beaktas att skattskyldiga,

som icke åtnjuta förmånen av kostnadsfri sjukvård, kunna genom sjukförsäkring

— mot premier som i viss utsträckning äro avdragsgilla vid taxeringen

— bereda sig en motsvarande förmån. Jag förutsätter emellertid att, därest

en allmän sjukförsäkring genomföres, frågan om storleken av de avdragsgilla

premiebeloppen upptages till omprövning. I samband därmed torde

jämväl reglerna om avdrag för s. k. ömmande omständigheter (långvarig

sjukdom m. m.) böra bliva föremål för översyn.

På sätt i promemorian föreslagits torde med förmånen av fri sjukvård böra

jämställas förmånen av fri tandvård. Då begreppet sjukvård enligt modem

uppfattning lärer innefatta jämväl tandvård, synes anledning icke föreligga

att i förevarande sammanhang behandla nämnda förmåner efter olikartade

regler.

I fråga örn detaljutformningen av den nu förordade lagändringen har i ett

remissyttrande anmärkts, att stadgandet borde kompletteras i syfte att förhindra

missbruk beträffande skattskyldiga, anställda hos s. k. familjebolag

och liknande företag. Denna anmärkning synes befogad och jag förordar i enlighet

härmed ett tillägg till den i promemorian föreslagna lagtexten av inne
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

börd att, om förmånen åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter

väsentligt förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare i statens

tjänst, förmånen skall upptagas såsom intäkt till den del den utgått efter

förmånligare grunder än de för nyssnämnda befattningshavare gällande. Med

hänsyn till att detta tilläggsstadgande närmast är avsett att förhindra missbruk

beträffande anställda hos familjebolag eller eljest beträffande personal

i ledande ställning hos enskilda företag förutsätter jag, att stadgandet endast

i undantagsfall kommer att tillämpas. Särskilda kontrollföreskrifter i syfte

att garantera stadgandets tillämpning synas därför icke behöva ifrågakomma.

Ha emellertid dylika förmåner utgått, skola de redovisas i den av arbetsgivaren

lämnade löneuppgiften.

Kammarrätten har fäst uppmärksamheten på de jämlikt krigsfamiljebidragsförordningen

utgående sjukbidragen och ifrågasatt befrielse från skatteplikt

för nämnda bidrag. Jämlikt anvisningarna punkt 6 till 32 § kommunalskattelagen

torde dessa sjukbidrag — liksom övriga till värnpliktiga utgående

familjebidrag — regelmässigt upptagas till beskattning. Emellertid anser jag

mig icke för närvarande böra föreslå någon ändring i denna del med hänsyn

till att frågan om beskattningen av militära avlöningsförmåner av olika slag

torde komma att i annat sammanhang upptagas till prövning.

Den av mig nu förordade lagändringen torde böra vinna tillämpning redan

med avseende å innevarande års taxering.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sören Lane.

457194. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1945:26 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn s. 1 i texten
  2. BevU 1945:18 Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgi fter. a4 i texten
  3. BevU 1945:19 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten