Med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen - den 28 september 1928 (nr 370)
1945-02-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:83, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen - den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 83-
1
Nr 83.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
-
den 28 september 1928 (nr 370); given Stockholms
slott den 9 februari 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 83.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 83-
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommimalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 §.
3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.
Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild
tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för
befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt
till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1945.
Senaste Lidelse, se 1940: 876.
Kungl. Maj:ts proposition nr 83
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari
1945.
N ärvarande:
Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,
Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
skattefrihet för löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård samt anför därvid
följande.
Inledning. I skrivelse den 28 juni 1943, nr 417, har riksdagen under
punkt 7 anhållit, att Kungl. Maj:t ville till prövning upptaga frågan örn
skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet
åtnjutna sjukvårdsförmåner.
I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprättats
en den 1 november 1944 dagtecknad promemoria angående skattefrihet för
sjukvårdsförmåner, m. m. I denna promemoria anfördes, att det av olika
skäl syntes önskvärt att sådan lagändring vidtoges, att förmånen av kostnadsfri
sjukvård icke gjordes till föremål för beskattning. Enligt vad i promemorian
vidare uttalades kunde emellertid såsom ett vägande skäl mot en
dylik lagändring åberopas, att skattskyldiga, vilka icke åtnjöte förmånen
av kostnadsfri sjukvård, icke medgåves avdrag vid taxeringen för sina sjukvårdskostnader,
varför den ifrågasatta lagändringen skulle innebära en orättvisa
mot nämnda skattskyldiga. En lagändring av angiven innebörd syntes
därför knappast böra genomföras annat än i samband med sådana ändringar
av skatteförfattningarna, varigenom skattskyldiga i allmänhet medgåves avdrag
för sjukvårdskostnader. Vidare anfördes, att kostnader för tandläkarvård
i förevarande hänseende borde jämställas med kostnader för läkarvård.
I enlighet härmed utmynnade promemorian i förslag örn sådana ändringar
av kommunalskattelagen, att dels förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård
icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett om förmånen åtnjutits på
grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst, dels ock
skattskyldiga i allmänhet skulle berättigas åtnjuta avdrag i närmare angiven
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
omfattning för kostnader för sjukhusvård, för läkar- och tandläkarvård samt
för av läkare föreskrivna läkemedel.
över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet
(med bifogande av yttrande från t. f. taxeringsintendenten
vid skatteverket), länsstyrelserna i samtliga län, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, landsorganisationen i Sverige, Sveriges
läkarförbund, Sveriges tandläkarförbund, svenska sjukkasseförbundet samt
tjänstemännens centralorganisation (TCO).
De i promemorian berörda frågorna ha därefter varit föremål för ytterligare
behandling inom finansdepartementet. Övervägande skäl ha därvid —
såsom i det följande närmare utvecklas — befunnits tala för att med den
slutliga prövningen av förslaget om införandet av avdragsrätt för av skattskyldig
erlagda sjukvårdskostnader borde anstå i avvaktan på resultaten av
socialvårdskommitténs under år 1944 framlagda förslag om allmän sjukförsäkring.
Den andra i promemorian behandlade frågan eller spörsmålet
örn behandlingen i skattehänseende av löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård,
har emellertid ansetts kunna utan hinder därav upptagas till bedömande.
I enlighet härmed kommer den följande framställningen att avse
endast sistberörda fråga.
Gällande författningsbestämmelser. Till intäkt av tjänst hänföras enligt
32 § 1 mom. kommunalskattelagen bl. a. avlöning, arvode, traktamente,
sportler och annan förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för
tjänsten. Något undantagsstadgande i fråga om löntagares förmån av kostnadsfri
sjukvård är icke meddelat.
Enligt 33 § taxeringsförordningen skall arbetsgivare varje år beträffande
person, som hos honom innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som av honom åtnjutit pension, lämna uppgift angående
hans förmåner under nästföregående år i avlöning, arvode eller annan ersättning
för utfört arbete eller i pension. I sådan löneuppgift skola vid angivandet
av de åtnjutna förmånernas belopp däri inräknas skatter, försäkringsavgifter
och dylikt, som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes räkning,
särskilda felräkningspenningar, ersättning för representationskostnad
vid kommunal eller enskild tjänst ävensom gratifikationer i penningar eller
annat; därjämte skall i uppgiften anteckning göras angående de förmåner
i övrigt, som följt med anställning eller uppdrag, såsom fri kost, boställe,
bostad eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, böteseller
beslagsandelar eller andra liknande, ej till beloppet bestämda inkomster.
Framställning av 1943 års riksdag m. m. Riksdagens år 1942 församlade
revisorer ha i sin berättelse (del I s. 110—112) berört frågan örn beskattning
Kungl. Ma\:ts proposition nr 83.
5
av löntagare för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.
Revisorerna ha till en början anfört, att de ersättningar, som
staten utgåve för sjukvård åt civila befattningshavare, uppginge till betydande
belopp; under budgetåret 1941/42 uppgingo de till sammanlagt omkring
2,5 miljoner kronor. Även till militära befattningshavare lämnades
ersättning för sjukvård med högst betydande belopp. Statsbidrag utginge
även till gäldande av sjukvårdskostnader för vissa kommunalt anställda befattningshavare.
Sålunda hade anslagsbehovet enbart för sjukvårdsförmåner
till folk- och småskollärare beräknats till 400 000 kronor för redovisningsår.
Vidare beredde kommunerna samt kommunala företag och verk
ofta sina befattningshavare kostnadsfri sjukvård. Slutligen torde de anställda
inom större privata företag numera i allt större utsträckning åtnjuta sjukvårdsförmåner
i en eller annan form.
Revisorerna anförde vidare att, enligt vad de inhämtat, de av staten utgivna
ersättningarna för sjukvård åt befattningshavare dittills icke upptagits
å de löneuppgifter, som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig
orsak härtill torde vara, att sådana ersättningar icke framginge av
avlöningslistorna, vilka utgjorde grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas
förfrågan hos ett antal verk och inrättningar hade anledningen till
att dessa förmåner för befattningshavarna icke medräknats i löneuppgifterna
i vissa fall angivits vara, att man ej tänkt på saken, i andra fall att man
ansett ersättningarna vara så små att de ej borde inverka på skatten, och i
ett fall — det gällde här en större förvaltning — att man ansett det alltför
tidsödande att redovisa de omfattande sjukvårdskostnaderna i småposter
på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna hade kommit till den uppfattningen
att man på vissa håll ansett ifrågavarande förmån icke utgöra
skattepliktig inkomst. Att man på andra håll helt förbigått frågan sammanhängde
med all sannolikhet med det nyss berörda förhållandet att förmånen
ej komme till synes i avlöningslistan.
Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad hade,
enligt vad revisorerna vidare anförde, upplysts att sjukvårdsförmånerna till
personal i stadens tjänst, vilka för personal med nyreglerad lön ungefär
motsvarade dem som utginge till civila befattningshavare i statens tjänst,
icke heller av dessa institutioner medtagits i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.
Vad beträffade löntagarna själva, uttalade revisorerna, torde dessa så
gott som undantagslöst uppgiva sin inkomst av tjänst i enlighet med de
besked om arbetsgivarens löneuppgift till taxeringsnämnden, som regelmässigt
tillställdes dem. Sjukvårdsförmånerna komme sålunda icke till synes
vare sig i arbetsgivarens eller löntagarens uppgift lill taxeringsmyndigheten.
Då taxeringsmyndigheten vid taxeringen av löntagare i normala fall icke
torde gå vidare än till en jämförelse mellan löntagarens självdeklaration och
arbetsgivarens löneuppgift bleve följden den, att sjukvårdsförmånerna icke
komme ali upptagas till beskattning.
Revisorerna anförde härefter för egen del följande:
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke torde
bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.
Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare
ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder
kanske särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård,
endast bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas
nämligen befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han själv
har att bestrida, medan han för den del av kostnaderna, som övertages av
det allmänna, dessutom erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i
detta sammanhang icke undgå att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga
förhållande. Då det i folkskolans avlöningsreglemente föreskrives,
att folk- och småskollärare själva hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård
intill ett belopp av 100 kronor om året, medför nuvarande ordning den
ojämnheten att dessa befattningshavare, då det gäller beskattningen, komma
i en ogynnsammare ställning än övriga befattningshavare i allmän tjänst.
Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera
uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och
jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller
det revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande
förmåner göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen
ett merarbete, nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna,
men detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga
om redovisningen kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.
Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande
anmanas att i löneuppgifter till taxeringsmyndighet medtaga jämväl
beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.
I den förut omnämnda skrivelsen till Konungen den 28 juni 1943, nr 417,
i anledning av riksdagens revisorers berättelse har riksdagen under punkt 7
anfört:
Såsom revisorerna framhållit torde löntagare i allmänhet icke bliva beskattade
för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.
Anledningen härtill synes vara att ersättningen för sjukvård icke
upptages å de löneuppgifter som avlämnas till taxeringsmyndigheterna vilket
i sin tur, vad närmast statens befattningshavare beträffar, torde bero
på att sjukvårdsförmånerna icke komma till synes i vederbörliga avlöningslistor.
I betraktande av det av revisorerna behandlade spörsmålets vikt och betydelse
ur såväl principiell som finansiell synpunkt har riksdagen ansett sig
böra anhålla att Kungl. Maj:t måtte upptaga denna fråga till närmare prövning.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan
om skattskyldighet för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet
åtnjutna sjukvårdsförmåner.
Efter det riksdagens förenämnda uttalanden gjordes har frågan örn beskattning
av löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård varit föremål för
skattedomstolarnas prövning. Sedan 1943 års prövningsnämnd för Stockholms
stad beträffande viss skattskyldig upptagit till beskattning ett belopp
av 67 kronor, motsvarande värdet av den kostnadsfria sjukvård jämlikt civila
avlöningsreglementet som den skattskyldige åtnjutit, anförde den skatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
7
skyldige besvär hos kammarrätten med yrkande att värdet av den kostnadsfria
sjukvården icke måtte upplagas som skattepliktig intäkt. Klaganden
framhöll, att enligt dittillsvarande rättstillämpning sådan förmån icke ansetts
vara hänförlig till skattepliktig intäkt. Grunden härtill vore enligt klagandens
uppfattning, alt beskattning av nämnda förmån skulle leda till
ojämn skatteläggning och hårdast drabba den, vars skatteförmåga genom
sjukdom blivit nedsatt. Med hänsyn till att riksdagen anhållit att Kungl.
Maj:t ville till prövning upptaga frågan örn skattskyldighet för ifrågavarande
förmåner syntes det, enligt vad klaganden vidare anförde, lämpligast
att, intill dess Kungl. Maj:t tagit ställning till riksdagens berörda skrivelse,
det finge anstå med beskattning av ifrågakomna förmån. — Kammarrätten
fann i utslag den 9 februari 1944, jämlikt grunderna för 19 § kommunalskattelagen,
den ifrågavarande förmånen icke kunna anses hänförlig till
skattepliktig intäkt. Regeringsrätten däremot fann i utslag den 2 juni 1944
skäligt att, med ändring av kammarrättens utslag, fastställa prövningsnämndens
beslut i målet.
I detta sammanhang må omnämnas att tjänstemännens centralorganisation
i en den 2 oktober 1944 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit hemställt,
att Kungl. Majit snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder för genomförande
av de författningsändringar, som erfordrades för att förmånen av
kostnadsfri sjukvård icke skulle göras till föremal för beskattning, TCO har
härvid framhållit att den ökning i skatteintäkterna, som kunde tänkas uppstå
genom att sjukvårdsförmåner beskattades, icke torde bliva särdeles stor.
Däremot komme skilda myndigheter att åläggas ett avsevärt merarbete, som
kunde tänkas bliva så stort att skattestegringen helt uppslukades därav. När
det gällde statens befattningshavare komme myndigheterna enligt TCOis mening
att få ordna särskild bokföring för att tillse, att alla de småposter, i
vilka sjukvårdsersättning utbetalades, påfördes rätt person.
Departementspromemorian. I promemorian har — sedan däri lämnats
en redogörelse för bl. a. nyssnämnda riksdagsskrivelse — anförts att vid
tillkomsten av gällande skatteförfattningar särskild uppmärksamhet icke syntes
ha ägnats åt frågan om den skatterättsliga behandlingen av löntagares
förmån av kostnadsfri sjukvård. Det förtjänade i detta sammanhang anmärkas,
att i den i 33 § taxeringsförordningen lämnade exemplifikationen av
de förmåner, varom anteckning skulle göras i arbetsgivares löneuppgift, icke
medtagits förmånen av kostnadsfri sjukvård, detta ehuru nämnda förmån
utginge i ett vida större antal fall än andra, i exemplifikationen medtagna
förmåner och sålunda vore av större praktisk betydelse än sistnämnda förmåner.
Sedan i promemorian härefter erinrats om att genom regeringsrättens utslag
den 2 juni 1944 fastslagits, att förmånen av kostnadsfri sjukvård enligt
gällande lag vore att hänföra till skattepliktig inkomst, har i promemorian
vidare anförts följande:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
Av olika skäl synes det emellertid önskvärt att sådana lagändringar vidtagas,
att berörda förmån icke göres till föremål för beskattning. Även örn
en löntagare vid fall av sjukdom beredes vissa förmåner från arbetsgivarens
sida, medför sjukdomen likväl regelmässigt kostnader och merutgifter folden
sjuke. Därest förmånen av (helt eller delvis) kostnadsfri sjukvård göres
tili föremål för beskattning, kommer den sjuke sålunda att beskattas hårdare
än de löntagare, vilka uppbära lika stor lön som den till den sjuke utgående
kontanta lönen, detta ehuru den sjukes skatteförmåga är mindre.
Att detta resultat icke är tillfredsställande ligger i öppen dag. Även en jämförelse
med de regler, som gälla i fråga om beskattning av förmåner som utgå
på grund av sjukförsäkring, torde tala för att löntagares förmån av kostnadsfri
sjukvård icke bör bliva föremål för beskattning. I fråga om sjukförsäkringar
gäller nämligen, att premier och andra avgifter, som den skattskyldige
för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn
betalt till vederbörande sjukkassa, äro avdragsgilla vid taxeringen i den
mån avgifterna icke tillsammans med vissa andra premier och avgifter under
beskattningsåret överstiga 200 kronor (kommunalskattelagen 46 § 2 mom.
och statsskatteförordningen 4 §). Vad som i annan form än livränta tillfallit
den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjukförsäkring räknas
icke såsom skattepliktig inkomst (kommunalskattelagen 19 § och statsskatteförordningen
2 §). Vidare må framhållas att, även örn löntagares förmån
av kostnadsfri sjukvård skulle anses böra bliva föremål för beskattning, det
likväl icke kan anses givet att värdet av denna förmån skall upptagas till
ett belopp motsvarande värdet av de faktiskt uppburna sjukvårdsförmånerna.
Med hänsyn till beskaffenheten av ifrågavarande förmån synes nämligen
med visst fog den meningen kunna hävdas, att värdet icke bör upptagas
till högre belopp än det, som löntagaren haft att erlägga i försäkringspremie,
därest han tecknat en sjukförsäkring berättigande till motsvarande
förmåner. Värdet av den kostnadsfria sjukvården kan med andra ord
sägas utgöra det belopp, som löntagaren inbesparat genom att han icke behövt
teckna sjukförsäkring för sig. Även må framhållas att, därest en effektiv
kontroll skulle utövas över att uppburna sjukvårdsförmåner verkligen
bleve föremål för beskattning, mycket arbete skulle krävas av vederbörande
myndigheter, verk och företag utan att det allmänna likväl skulle tillföras
mera betydande skattebelopp. Icke heller bör förbises, att eventuella åtgärder
i syfte att säkerställa beskattning av ifrågavarande förmåner säkerligen
komme att av vederbörande skattskyldiga betraktas med en — i viss mån
förståelig — ovilja, detta så mycket mera som de befolkningsgrupper, vilka
skulle drabbas av åtgärderna, äro tjänstemän och arbetare, d. v. s. de grupper
för vilka taxeringskontrollen i övrigt är mest effektiv.
Det förut sagda synes kunna sammanfattas så, att i de fall, då löntagares
sjukdom varit av någon längre varaktighet, en beskattning av förmånen avfri
sjukvård skulle märkbart strida mot den grundläggande principen om
beskattning efter skatteförmågan samt att i övriga fall, en beskattning av
ifrågavarande förmån skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig
irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande ökning avskatteintäkterna.
Ett flertal skäl torde sålunda tala för en lagändring av den innebörden,
att löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård (fri sjukhus- och läkarvård,
fria läkemedel, fri bad- eller massagebehandling m. m.) förklaras icke utgöra
skattepliktig inkomst.--- —
I förevarande sammanhang uppställer sig även frågan huruvida kostnader
för tandläkarvård böra jämställas med kostnader för läkar- och sjukhusvård.
Åtskilligt synes tala för att nämnda kostnader behandlas efter likartade
grunder. Enligt nutida uppfattning lärer tandvården vara att i huvud
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 83.
9
sak jämställa med hälsovården i övrigt. I varje fall blir vederbörandes skatteförmåga
i lika grad nedsatt vare sig den havda kostnaden avsett tandsjukdom
eller annan sjukdom.
I promemorian har slutligen uttalats, att för genomförande av den nu
ifrågasatta reformen krävdes ändring av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Denna ändring skulle enligt ett vid promemorian fogat författningsförslag
innebära, att till nämnda moment fogades ett nytt stycke av innehåll, att
förmån av fri sjukvård eller fri tandvård icke skulle upptagas såsom intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst.
Remissyttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget om skattefrihet
för löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Ur remissyttrandena
må i övrigt följande bär återgivas.
Kammarrätten — som framställt åtskilliga detaljanmärkningar mot det i
promemorian framförda, här ej till behandling upptagna förslaget örn avdragsrätt
för skattskyldiga i allmänhet för kostnader för sjukvård m. m. —
har inledningsvis gjort följande principuttalande rörande promemorieförslaget
i dess helhet:
Sjukvårdskostnader ha av ålder i skattelagstiftningen betraktats såsom levnadskostnader,
för vilka avdrag vid taxeringen ej är medgivet. Likaså torde
sjukvårdsförmåner — såsom av det i promemorian åberopade utslaget avregeringsrätten
framgår -—- vara underkastade skatteplikt. Det framlagda
förslaget till lagstiftning innebär därför en genomgripande avvikelse från
gällande rättsnormer. Emellertid ligger å andra sidan — såsom i promemorian
också framhållits — förslaget i linje med vårt skattesystems huvudprinciper,
nämligen reglerna om beskattning efter skatteförmåga samt om en
jämlik och rättvis beskattning. Därjämte skulle genom förslaget undanröjas
en del olägenheter, som äro förenade med beskattningen av förenämnda förmåner.
Med hänsyn till dessa och andra omständigheter anser kammarrätten,
ehuru med en viss tvekan, övervägande skäl tala för ifrågavarande förslag
och har fördenskull i princip icke något att erinra mot dess genomförande i
huvudsak.
Socialstyrelsen har funnit de i departementspromemorian anförda skälen
för skattefrihet välgrundade. En icke ringa fördel med förslaget om skattefrihet
för sjukvårdsförmåner vore, att detta befriade de myndigheter och enskilda,
vilka eljest skulle ha att lämna uppgifter om åtnjuten fri sjukvård,
liksom också taxeringsmyndigheterna från ett betydande arbete av föga värde.
Socialstyrelsen tillstyrkte därför förslaget i denna del.
Överståthållarämbetet — som i övrigt på det bestämdaste avstyrkt att promemorieförslaget
lades till grund för lagstiftning i ämnet — har framhållit
att förmånen av fri sjukvård för olika befattningshavare hittills icke tagits
till beskattning, bortsett från ett i promemorian omförmält speciellt fall. Något
hinder alt förklara sagda förmån icke heller i fortsättningen böra vara
underkastad beskattning syntes ämbetet icke förefinnas. Dylika specialregler,
i vart fall för statens befattningshavare, funnes redan i anvisningarna till
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
32 § kommunalskattelagen, t. ex. beträffande anvisad ersättning för vissa
med tjänsten förenade kostnader.
Vidare har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sin anslutning till tanken
att genom författningsändring undanröja de otillfredsställande resultat, som
uppenbarligen måste inträda, därest förmånen av fri sjukvård allmänt beskattades.
Länsstyrelsen i Uppsala län har understrukit, att de skatteintäkter, som
skulle tillföras det allmänna genom en beskattning av förmånen av fri sjukvård,
icke komme att uppgå till några mera betydande belopp, varför beskattningen
ur inkomstsynpunkt saknade större betydelse. För den enskilde däremot
hade frågan desto större betydelse. Den enskilde hade svårt att sätta
sig in i att han skulle betala skatt för en dylik förmån. Förutom själva sjukvårdskostnaden
medförde en sjukdom, särskilt en långvarig sådan, vissa andra
kostnader och merutgifter och ofta även löneavdrag. Det kunde synas hårt
att då den skattskyldiges skatteförmåga till följd av sjukdomen blivit nedsatt,
han dessutom pålades högre beskattning. Starka skäl talade alltså för
att förmånen av fri sjukvård undantoges från beskattning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att den föreslagna skattefriheten
ur synpunkten av rättvisa och billighet syntes vara att förorda i den
mån den icke utsträcktes till förmåner, som motsvarade den skattskyldiges
normala livsföring. Där kostnadsfri sjukvård inginge i en skattskyldigs löneförmåner,
torde emellertid genom gällande reglementen och avtal vara sörjt
för att antydda slag av förmåner icke utginge med undantag i förekommande
fall för kosthåll på sjukhus. Att för dylika fall göra någon inskränkning i
den föreslagna skattefriheten syntes emellertid icke behövligt eller tillrådligt,
enär nämnda förmån vid kortvarig sjukhusvistelse vore av ringa betydelse
och vid långvarig sådan motvägdes av den nedsättning i skatteförmågan, som
sjukdomen trots den fria sjukvården regelmässigt medförde genom minskning
av arbetsförtjänsten etc. Även praktiska skäl syntes tala för att skattefrihet
medgåves för kostnadsfri sjukvård. I motsatt fall borde åtnjutna sjukvårdsförmåner
redovisas på löneuppgifterna, vilket skulle förorsaka arbetsgivarna
ett betydande merarbete utan att i flertalet fall taxeringarna väsentligen
påverkades därav.
Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att den föreslagna skattefriheten
innebure ett lagfästande av en sedan lång tid rådande praxis, som
först på sistone brutits genom det i promemorian åberopade rättsfallet. Förslaget
innebure alltså ingen minskning av skatteunderlaget. Länsstyrelsen
hade icke något att erinra mot förslaget.
Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit vissa svårigheter i fråga örn
värderingen av löntagares förmån av fri sjukvård — därvid länsstyrelsen
bl. a. anfört att kostnaden för vissa besök hos verksläkare icke vore att betrakta
som utgift för läkarvård i vanlig mening utan som en kostnad för
statsverkets kontroll över att sjukledighet icke obehörigen åtnjötes eller att
rätten till fri sjukvård icke missbrukades — och har länsstyrelsen i anslut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 83.
11
ning därtill anfört, att det vore nödvändigt att genomföra en lagändring, varigenom
denna förmån hänfördes till icke skattepliktiga intäkter.
Länsstyrelsen i örebro län har ansett mycket starka skäl tala för det i
promemorian i denna del framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat, att länsstyrelsen intet hade
att erinra mot att löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård i likhet med
ersättning —- i annan form än livränta — på grund av sjuk-, olycksfallseller
arbetslöshetsförsäkring förklarades icke utgöra skattepliktig inkomst.
Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande anfört bl. a. följande:
Förbundet anser de i promemorian anförda skälen mot en beskattning av
sjukvårdsförmåner vara hållbara under nu rådande förhållanden. Till dessa
skäl vill förbundet foga ännu ett, som har särskilt avseende å kommunala
förhållanden. Åtskilliga stadskommuner lia tillförsäkrat åtminstone vissa
grupper av sina arbetstagare fri läkarvård. Denna meddelas emellertid oftast
av en hos staden anställd läkare, vanligen stadsläkaren, vilken icke erhåller
särskild ersättning härför utöver sin avlöning. Om beskattningen och löneuppgifterna
skola avse den faktiska kostnaden för läkarvård, som erhållits
under ett visst år, erfordras ett svårt och tidsödande, ofta nog ofruktbart utredningsarbete
för att i varje särskilt fall söka fastställa det belopp som skall
upptagas till beskattning. Det sagda gäller tydligen alla fall där läkarens ersättning
utgår som ackord och icke per prestation. Även ett försök att i stället
för den faktiska kostnaden beskatta en genomsnittligt, t. ex. i anslutning
till sjukkasseavgifterna beräknad kostnad, skulle för närvarande stöta på
stora svårigheter, därför att så många olika grupper arbetstagare ha sjukvårdsförmåner
och därför att dessa förmåner säkerligen variera för de olika
grupperna.
Ett ytterligare skäl mot alt nu skrida till beskattningsåtgärder synes vara,
att sjukvårdsförmånerna till anställda säkerligen i största utsträckning komma
att försvinna, när den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres. Sociah
vårdskommitténs förslag till allmän sjukförsäkring förutsätter också att så
skall ske. Det kan i detta sammanhang nämnas, att svenska stadsförbundets
lönedelegation i sitt nyligen framlagda preliminära förslag till normaltjänstereglemente
icke upptagit någon sjukvårdsförmån.
När den allmänna sjukförsäkringen införts komma alltså blott få grupper
av anställda, kanske knappast fler än statstjänstemännen, att lia sjukvårdsförmåner
på grund av sin tjänst. Dessa grupper undantagas förmodligen från
försäkringen och slippa därigenom ifrån de eljest obligatoriska sjukkasseavgifterna.
Beskattningsfrågan kommer då i eli annat läge. Det synes nämligen
bli betydligt lättare alt i detta läge beräkna det årliga värdet av sjukvårdsförmånen
med ledning av den inbesparade sjukkassea.vgiften. Något avgörande
skäl mot en beskattning synes då ej längre föreligga. —---
Förbundet får sålunda sammanfattningsvis hemställa, att tills vidare inga
andra författningsändringar vidtagas än sådana som behövas för att löntagares
sjukvårdsförmåner skola bli skattefria.
Landsorganisationen i Sverige har anfört att — alldeles oavsett de praktiska
svårigheter det skulle möta att i löneuppgifterna till taxeringsnämnd
redovisa och värdera de olika förmåner det här gällde och oavsett de kostnader,
som en sådan redovisning och skattemyndigheternas kontroll däröver
skulle medföra — landsorganisationen måste betrakta det som oegentligl
att sjukvårdsförmåner hänfördes lill skattepliktig inkomst. För sådana för
-
12
Kungl. Mai:ts proposition nr 83.
måners undantagande från skatteplikt talade ej endast humanitära skäl och
hänsyn till den nedsättning av skatteförmågan, som sjukdomen betydde. Till
vad i detta hänseende utvecklades i promemorian kunde landsorganisationen
helt ansluta sig. Men därtill kunde såsom motivering för skattefrihet
framhållas att sjukvården ju avsåge att återställa den skattskyldiges arbetsoch
förvärvsförmåga eller att förebygga att denna ytterligare nedsattes och
i så måtto indirekt betydde ett återställande eller vidmakthållande även av
hans skatteförmåga.
De remissinstanser, som avstyrkt förslaget om skattefrihet för löntagares
förmån av kostnadsfri sjukvård eller som uttalat tvekan örn förslagets lämplighet,
ha gjort följande principuttalanden.
Statskontoret har anfört, att olika lösningar av förevarande spörsmål vore
möjliga; antingen borde sjukvårdsförmån icke upptagas till beskattning —
i vilket fall jämväl avdragsrätt för skattskyldiga i allmänhet för sjukvårdskostnader
borde genomföras — eller ock borde förmånen av fri sjukvård i
enlighet med regeringsrättens utslag betraktas såsom skattepliktig intäkt,
varvid förmånen dock borde beräknas till ett för alla ifrågakommande skattskyldiga
lika värde, förslagsvis 50 kronor eller det lägre belopp som kunde
prövas skäligt. Enligt statskontorets mening borde emellertid uppmärksammas,
att sjukvårdsförmånens beläggande med skatt förutsatte alt även andra
därmed jämförliga, förtäckta löneförmåner indroges under beskattningen.
Detta gällde exempelvis järnvägstjänstemännens fria resor och fria varutransporter,
vissa befattningshavare tillkommande förmån av fri telefon
eller nedsatt abonnemangsavgift, vilken förmån nu endast delvis upptoges
till beskattning, förmånen av fri elektrisk ström eller nedsatt taxa för elektrisk
strömförbrukning o. s. v. Vad speciellt anginge här angivna förmåner
borde dock påpekas, att civila avlöningsreglementet innehölle den bestämmelsen
(58 §), att dylik rättighet icke ansåges såsom avlöningsförmån och
icke föranledde avdrag å avlöningen. Utanför statsförvaltningen förekomme
även förtäckta löneförmåner i betydande utsträckning, exempelvis i form
av speciella varurabatter och andra med anställningen följande favörer, som
icke uppgåves till beskattning, bl. a. med hänsyn till svårigheten att göra
någon tillnärmelsevis exakt uppskattning av deras värde, vilket ju växlade
alltefter den omfattning i vilken förmånen utnyttjades. Ej heller kunde spörsmålet
om livsmedelsrabatternas beskattning lämnas å sido. Den i promemorian
väckta frågan läte sig med hänsyn till här angivna förhållanden svårligen
lösas på grundval av nu föreliggande utredning. I stället upprullades
ett helt problemkomplex, som påkallade uppmärksamhet från statens och
enkannerligen skattemyndigheternas sida.
Inom statskontoret har skiljaktig mening uttalats av generaldirektören och
chefen för statskontoret, som hållit före, att det i nuvarande läge tedde sig
mest välbetänkt att lämna bestående ordning i beskattningsavseende helt
orubbad. En annan reservant inom statskontoret har tillstyrkt promemorieförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 83.
13
Länsstyrelsen i Värmlands län Ilar anfört, att länsstyrelsen rent principiellt
icke hade något att erinra mot den föreslagna reformen men likväl
ansåge det synnerligen tveksamt örn förslaget nu borde genomföras. Såsom
skäl härför har länsstyrelsen i första hand anfort, att beskattningsnämnderna
skulle åsamkas ett betydande merarbete genom den i departementspromemorian
föreslagna avdragsrätten för sjukvårdskostnader.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån har vid sitt remissyttrande fogat utdrag
av en hos länsstyrelsen under år 1944 förd liggare över ersättningar för läkarvård
till befattningshavare vid länsstyrelsen m. fl. I anslutning härtill
har länsstyrelsen upplyst, att länsstyrelsen jämväl under år 1943 fört motsvarande
anteckningar, att länsstyrelsen i löneuppgil terna särskilt angivit
uppburen sjukvårdsersättning och att någon irritation i anledning härav
icke förmärkts. Enligt länsstyrelsens mening syntes den ifrågasatta ändringen
endast motiveras av i undantagsfall utbetalta större sjukvårdskostnader.
Det syntes länsstyrelsen ostridigt att en beskattning av ersatta sjukvårdskostnader,
därest dessa uppginge till större belopp, strede mot principen
örn beskattning efter skatteförmåga.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att den av regeringsrätten
fastslagna principen, att löntagares förmån av fri sjukvård vöre
att anse såsom skattepliktig inkomst, borde bibehållas.
I flera remissyttranden har särskilt understrukits sambandet mellan
nu förevarande fråga och frågan örn avdragsrätt för
skattskyldiga i allmänhet för kostnader för sjukvård. Sålunda har
länsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att örn förmånen av fri sjukvård undantoges
från beskattning, detta ovillkorligen måste medföra att skattskyldig,
som av sin arbetsgivare icke erhölle fri sjukvård, i stället medgåves avdrag
för sina sjukvårdskostnader. Länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Örebro
och Kopparbergs län lia gjort liknande uttalanden. Å andra sidan har länsstyrelsen
i Jämtlands län uttalat, att då skattskyldig, som icke åtnjöte förmånen
av fri sjukvård, kunde förskaffa sig därmed likartade förmåner genom
försäkring -— för vilken premien finge avdragas intill 200 kronor —
kravet på jämlikhet och rättvisa i beskattningen icke syntes eftersättas även
om den nu ifrågasatta reformen begränsades till genomförandet av skattefrihet
för löntagares förmån av fri sjukvård.
Landsorganisationen i Sverige har vidare uttalat, att likställighet mellan
löntagare, som åtnjöte förmånen av fri sjukvård, och övriga skattskyldiga
borde åvägabringas genom att de sistnämnda tillerkändes avdragsrätt för
sjukvårdskostnader.
Svenska stadsförbundet har däremot yttrat, att den inkonsekvens, som införandet
av skattefrihet för löntagares sjukvårdsförmåner kunde anses innebära,
faktiskt om ock ej rättsligt funnits hittills och därför syntes ulan olägenhet
kunna bestå ännu några år. I samband med att socialvårdskommitténs
förslag om allmän sjukförsäkring genomfördes, syntes frågan emellertid böra
upptagas till förnyat övervägande.
14
Kungl. Majlis proposition nr 83.
I vissa hänseenden ha detaljanmärkningar gjorts mot promemorieförslaget
i nu förevarande del.
Sålunda har kammarrätten anfört:
Enligt anvisningarna punkt 6 till 32 § kommunalskattelagen och 2 § statsskatteförordningen
utgör familjebidrag skattepliktig intäkt. Till familjebidrag
hör jämlikt 2 § 1942 års krigsfamiljebidragsförordning sådant sjukbidrag,
som under vissa förutsättningar utgår till den värnpliktiges hustru, barn och
andra närstående. I den föreslagna lagstiftningen är sjukbidrag icke undantaget
från skatteplikt. Det lärer emellertid vara uppenbart, att sjukbidrag
lika väl som förmån av fri sjukvård och fri tandvård bör undantagas från
skatteplikt. Därest ifrågavarande förslag skulle upphöjas till lag, torde därför
konsekvensen fordra, att samtidigt i nyssnämnda anvisningspunkt den
ändringen införes, att sjukbidrag förklaras icke utgöra skattepliktig intäkt.
Vidare har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört:
Det synes böra övervägas om ej konsekvensen fordrar, att förmånen av fri
sjukvård upptages till beskattning, i den mån sådan förmån åtnjutes i en
utsträckning, som överstiger vad som enligt departementspromemorian skulle
medföra rätt till avdrag, därest den skattskyldige själv haft att bekosta sjukvården.
De nu föreslagna bestämmelserna kunna eljest måhända befaras leda
till missbruk, särskilt beträffande skattskyldiga, som innehava anställning
hos familjebolag och liknande företag.
Vad slutligen angår tidpunkten för ikraftträdandet av den
föreslagna bestämmelsen om skattefrihet för löntagares förmån av fri sjukvård
må nämnas, att socialstyrelsen liksom länsstyrelsen i Blekinge län framhållit
önskvärdheten av att bestämmelsen bleve tillämplig redan med avseende
å 1945 års taxering.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har
enligt hittills rådande praxis löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård endast
i undantagsfall tagits till beskattning. Sedan riksdagens revisorer fäst
uppmärksamheten på denna praxis och i samband därmed föreslagit, att vederbörande
arbetsgivare skulle anmanas att i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna
medtaga jämväl utgivna sjukvårdsersättningar, har 1943 års
riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt örn prövning av frågan om skattskyldighet
för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet åtnjutna
sjukvårdsförmåner. Sedermera har genom det i departementspromemorian
omnämnda utslaget av regeringsrätten blivit avgjort, att ifrågavarande förmån
enligt gällande lag är att anse såsom skattepliktig inkomst.
Det i promemorian i förevarande hänseende framlagda förslaget har utformats
efter helt annan linje än den av riksdagens revisorer anvisade. I promemorian
har nämligen föreslagits, att löntagares förmån av kostnadsfri
sjukvård skall förklaras vara fri från beskattning. Till motivering av detta
förslag har i huvudsak anförts att i de fall, då löntagares sjukdom varit av
någon längre varaktighet, en beskattning av ifrågavarande förmån skulle
märkbart strida mot den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan
samt att, i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka myc
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
15
ket merarbete och medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon
mera betydande ökning av skatteintäkterna.
Vid remissbehandlingen av promemorian har förslaget örn skattefrihet för
löntagares förmån av fri sjukvård i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av så gott som samtliga hörda myndigheter och organisationer. Emellertid
har i vissa remissyttranden särskilt framhållits att, örn löntagares förmån av
fri sjukvård undantoges från beskattning, detta borde medföra att skattskyldiga,
som ej åtnjöte dylik förmån, i stället berättigades erhålla avdrag
för erlagda sjukvårdskostnader.
För egen del ansluter jag mig till den i promemorian uttalade meningen
angående önskvärdheten av sådan lagändring, att löntagares förmån av fri
sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Såsom i promemorian
framhållits och i flera remissyttranden understrukits borde konsekvensen av
en dylik lagändring rätteligen vara att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande
förmån, berättigades att göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader.
Det synes emellertid i nuvarande läge finnas anledning att uppskjuta ett
ståndpunktstagande i denna fråga. Ä ena sidan är reformen förenad med vissa
svårigheter och å andra sidan är det icke uteslutet, att ett genomförande av
allmän sjukförsäkring kan avsevärt ändra förutsättningarna för ett bedömande
av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader.
Jag förordar sålunda att för närvarande annan ändring icke vidtages än att
löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård förklaras icke utgöra skattepliktig
inkomst. Den inkonsekvens, som detta förslag enligt vad nyss sagts innebär,
torde icke böra tillmätas avgörande betydelse. Genom den föreslagna ändringen
skapas nämligen icke i praktiken ett nytt läge utan lagändringen endast konfirmerar
den praxis, som länge varit rådande och som brutits först genom regeringsrättens
förut omnämnda utslag. Det bör vidare beaktas att skattskyldiga,
som icke åtnjuta förmånen av kostnadsfri sjukvård, kunna genom sjukförsäkring
— mot premier som i viss utsträckning äro avdragsgilla vid taxeringen
— bereda sig en motsvarande förmån. Jag förutsätter emellertid att, därest
en allmän sjukförsäkring genomföres, frågan om storleken av de avdragsgilla
premiebeloppen upptages till omprövning. I samband därmed torde
jämväl reglerna om avdrag för s. k. ömmande omständigheter (långvarig
sjukdom m. m.) böra bliva föremål för översyn.
På sätt i promemorian föreslagits torde med förmånen av fri sjukvård böra
jämställas förmånen av fri tandvård. Då begreppet sjukvård enligt modem
uppfattning lärer innefatta jämväl tandvård, synes anledning icke föreligga
att i förevarande sammanhang behandla nämnda förmåner efter olikartade
regler.
I fråga örn detaljutformningen av den nu förordade lagändringen har i ett
remissyttrande anmärkts, att stadgandet borde kompletteras i syfte att förhindra
missbruk beträffande skattskyldiga, anställda hos s. k. familjebolag
och liknande företag. Denna anmärkning synes befogad och jag förordar i enlighet
härmed ett tillägg till den i promemorian föreslagna lagtexten av inne
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 83.
börd att, om förmånen åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter
väsentligt förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare i statens
tjänst, förmånen skall upptagas såsom intäkt till den del den utgått efter
förmånligare grunder än de för nyssnämnda befattningshavare gällande. Med
hänsyn till att detta tilläggsstadgande närmast är avsett att förhindra missbruk
beträffande anställda hos familjebolag eller eljest beträffande personal
i ledande ställning hos enskilda företag förutsätter jag, att stadgandet endast
i undantagsfall kommer att tillämpas. Särskilda kontrollföreskrifter i syfte
att garantera stadgandets tillämpning synas därför icke behöva ifrågakomma.
Ha emellertid dylika förmåner utgått, skola de redovisas i den av arbetsgivaren
lämnade löneuppgiften.
Kammarrätten har fäst uppmärksamheten på de jämlikt krigsfamiljebidragsförordningen
utgående sjukbidragen och ifrågasatt befrielse från skatteplikt
för nämnda bidrag. Jämlikt anvisningarna punkt 6 till 32 § kommunalskattelagen
torde dessa sjukbidrag — liksom övriga till värnpliktiga utgående
familjebidrag — regelmässigt upptagas till beskattning. Emellertid anser jag
mig icke för närvarande böra föreslå någon ändring i denna del med hänsyn
till att frågan om beskattningen av militära avlöningsförmåner av olika slag
torde komma att i annat sammanhang upptagas till prövning.
Den av mig nu förordade lagändringen torde böra vinna tillämpning redan
med avseende å innevarande års taxering.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sören Lane.
457194. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BevU 1945:26 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn s. 1 i texten
- BevU 1945:18 Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgi fter. a4 i texten
- BevU 1945:19 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten