Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angågående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

1946-03-29 · 62 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 62 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:221, Med förslag till lag angågående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angågående

ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars

1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester;

samt

2) lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 221.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §■

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst

sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest

arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen

av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast

högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn

annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,

och är rätten till sådan längre semester grundad på att arbetstagaren

vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton år, må dock semestern förläggas

till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits skall, i vad avser semestertid utöver sex

dagar, icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande

binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,

såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton

år.

Semester för---svensk hamn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

3

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal

eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av

arbetsinkomsten för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej

fyllt aderton år.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket

och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra punkten nya lagen är stadgat skall icke

tillämpas med avseende å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre

semester än tolv dagar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

2 §•

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare

för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett

arbete, utgår semestern med en och en halv dag örn arbetet är sådant, som

omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar örn arbetet är sådant,

som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd

brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till

godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart

före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar honom

till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke

må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,

därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,

uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet

att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen filmer det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

4 §•

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad

i lagen om semester är stadgat. Utan hinder av vad i 12 § nämnda lag är

föreskrivet om att semestern skall utgå i ett sammanhang må dock, såframt

arbetsrådet så medgivit på grund av att sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift, semestern förläggas till två

skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

februari 19U6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Mossberg fråga angående lagstiftning om längre semester för vissa arbetstagare

samt anför därvid följande.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1942 särskilda

sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn

av 1938 års semesterlagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 17 mars

1944 åt de sakkunniga —- vilka antagit benämningen 1942 års semesterkommitté

— att företaga en omprövning av frågan om differentiering av den

lagstadgade semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn

till deras semesterbehov. Sedermera uppdrog Kungl. Majit den 6 april 1945

åt kommittén att verkställa utredning av frågan örn utvidgning av ungdomens

semestertid och dess förläggande till den därför lämpligaste tidpunkten

samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag vartill utredningen

kunde föranleda. Till fullgörande av de sålunda erhållna uppdragen har

kommittén — som den 30 november 1944 avlämnade det betänkande angående

ändrad semesterlagstiftning, vilket ligger till grund för den under sistlidet

år genomförda nya semesterlagen — med skrivelse den 15 december

1945 överlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn längre semester

för vissa arbetstagare (statens offentl. utredn. 1945:59). Förslaget innebär

utsträckning av den lagstadgade semesterns längd dels för arbetstagare, vilka

utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten, och dels för ungdom

under aderton år.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, kommerskollegium — som

bifogat utlåtanden av samtliga handelskammare i riket utom Gotlands handelskammare

samt av fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges segelfartygisförening

u. p. a. och svenska sjöfolksförbundet — lantbruksstyrelsen, statskontoret,

riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, arbetsmarknadskommissionen,

skolöverstyrelsen, fritidsnämnden och försvarets

avtalsnämnd ävensom av svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

kooperationens förhandlingsorganisation, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening,

svenska lantarbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten,

Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,

landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningamas centralkommitté,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges läkarförbund.

Sedan ärendet härefter varit föremål för ytterligare övervägande inom

socialdepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma, därvid jag till

en början torde få lämna en kort redogörelse för innehållet i gällande semesterlagstiftning.

Huvuddragen av 1945 års semesterlagstiftning.

Lagen den 29 juni 1945 om semester, vilken trätt i kraft den 1 januari

1946, har — liksom den tidigare semesterlagen av 1938 — karaktären av

en minimilagstiftning med lika förmåner för alla arbetstagare. Lagen är tilllämplig

å alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av

sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter örn

semester. Från lagens tillämpning är vidare undantagen arbetstagare, som är

medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel

i vinst.

Semesterns längd bestämmes enligt semesterlagen i princip blott av den

tid arbetstagaren arbetat under det s. k. kvalifikationsåret, d. v. s. i regel

kalenderåret näst före det varunder semestern åtnjutes. Semester utgår sålunda

med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, skall i viss omfattning jämställas dag, varunder

arbetstagaren icke deltagit i arbete. I syfte att ge arbetstagarna minst

två veckors ledighet har föreskrivits att i semestern icke skola inräknas söndagar.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart

efter semeslem, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagaren

berättigad till ledighet från arbetet a annan veckodag än söndag och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den inräknas i denna. I

enlighet med den grundtanke, varpå lagen bygger, äro bestämmelserna om

viss tids semester av tvingande natur. En arbetstagare kan således icke med

laga verkan avstå från rätt till semester eller gå med på mindre förmåner

än lagen ger honom. Däremot kan en arbetsgivare självfallet genom avtal

tillförsäkra sina arbetstagare längre semester än den i lagen såsom minimum

föreskrivna. Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra

sådana omständigheter längre semester än den lagstadgade i allmänhet utgår,

skall dylik sedvänja i fråga om semesterns längd också lända till efterrättelse

för arbetstagarna i yrkesgruppen.

I fråga örn tidpunkten för semestern gäller, att arbetsgivaren äger bestämma

när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas, att semestern skall utgå

i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffas

med arbetstagaren. Semestern bör, om arbetstagaren icke annat begär,

såvitt möjligt förläggas till sommartid. Beträffande arbetstagare vid jordbruket

jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande

hembiträde i lanthushåll skall dock vad nu sagts om att semestern

skall utgå i ett sammanhang icke gälla, i vad avser semestertid utöver sex

dagar.

Vissa arbetstagare äro icke berättigade till semester utan äga i stället uppbära

särskild semesterlön. Detta gäller s. k. okontrollerade arbetstagare,

d. v. s. arbetstagare som utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande. Såsom exempel å dylikt arbete må nämnas skogsarbete,

betskötsel och hemarbete. Semesterlön till okontrollerad arbetstagare skall

utgå för varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder arbetstagarens

arbetsinkomst hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande

minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjönsten å orten för arbete

av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar. Börjar kvalifikationsåret

vid annan tidpunkt än kvarlalsskifte, skall beräkningen grunda

sig å envar av de perioder örn 3 månader som, räknade från början av kvalifikationsaret,

falla inom detta. Semesterlönen utgör 4 procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal

eller däremot svarande perioder av kvalifikationsåret, för vilka rätt

till semesterlön föreligger. Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren

senast den 30 juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, örn kvalifikationsåret

utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

Upphör arbetstagarens anställning innan han åtnjutit semester eller semesterlön,

vartill han förvärvat rätt, skall han erhålla ersättning därför (semesterersättning)

enligt i lagen närmare angivna grunder.

Mål som avse tillämpningen av semeslerlagen skola upptagas och avgöras

av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

9

Tidigare behandling av frågan om differentiering av semesterns längd.

Frågan om differentiering av semesterns längd har vid olika tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt det av kommittén angående privatanställda år 1935 avgivna förslaget

till lag örn arbetsavtal (SOU 1935: 18) borde arbetstagarna i fråga örn

bland annat semesterns längd uppdelas i tre grupper allt efter arten av den

befattning, som vederbörande arbetstagare innehade, och det arbete han

hade att utföra.

1936 års semestersaklciinniga avstyrkte däremot i sitt betänkande (SOU

1937:49) införandet i lagstiftningen av bestämmelser, som kunde innebära

en uppdelning av arbetstagarna i särskilda grupper med olika semesterförmåner.

De sakkunniga framhöllo emellertid, att behovet av semester otvivelaktigt

vöre växlande, beroende på det slags arbete vederbörande hade, och

att det ur sådana synpunkter skulle vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings

karaktär att införa en gradering av semesterns längd för olika grupper

av arbetstagare.

I fråga om ungdom under 18 eller 20 års ålder uttalade de sakkunniga, att

starkare skäl än eljest talade för längre semester, exempelvis tre veckor.

Vid övergång från skolan till förvärvslivet finge ungdomen annars åtnöja sig

med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden,

tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra

en bestämmelse angående förlängning av semester oberoende av anställningens

art, utan att därför en alltför stark belastning komme att läggas

på arbetsgivarna. De sakkunniga hade emellertid icke ansett sig kunna förorda

en bestämmelse om förlängning av semestertiden för ungdomen med

hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem

vid sökande av anställning. I en reservation till de sakkunnigas förslag

yrkades emellertid, bland annat, att i lagen måtte upptagas bestämmelser

örn längre semester för ungdomen.

Tanken på en differentiering av den lagstadgade semestern avvisades i den

proposition (nr 286) till 1938 års riksdag, som ledde till antagandet av 1938

års semesterlag.

Departementschefen fann, att frågan örn en kategoriklyvning kunde anses

avförd från dagordningen samt anförde vidare bland annat:

Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategoriklyvning

icke kunna göras gällande, då det är fråga örn att utmäta olika

semesterförmåner för .skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad

skillnad i l>ehovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana

praktiska svårigheter, att problemet icke kan lösas, med mindre man under

många år i följd verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov

med en semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan

icke gärna ifrågasättas. Det låter sig måhända göra att beträffande en och

annan skarpt avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstatera

behov av längre semester jin för andra löntagare. Beträffande det stora flertalet

yrkesgrupper komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande

det faktiska behovet av semester.----

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,

som lyckats kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid

ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga om semesterförmånen.

Den verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna

nu förklara, att varje arbetstagare bör ha minst två veckors semester, om

han arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning i samhället.

Den enda framkomliga vägen vid en social skyddslagstiftning av den

förevarandes natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär.

Det står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning

fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med motparten

förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter fastställandet

av en allmän miniminivå torde det också komma att visa sig vara

möjligt att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på

ett långt smidigare sätt än som vore tänkbart i en lag tillgodose vissa gruppers

objektivt påvisbara behov av en ökad semester i förhållande till den fastställda

miniminivån.

Frågan om en differentiering av semesterns längd blev icke föremål för

närmare diskussion i samband med lagens antagande.

Vid 19M års riksdag framställdes yrkanden om en utsträckning av semesterns

längd för vissa arbetstagargrupper. I ett par motioner (I: 75 och II: 120)

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

skyndsam utredning och förslag till tre veckors semester för samtliga gruvarbetare

i Norrbotten och Västerbotten samt för gruvarbetare under jord i

övriga delar av landet. I en annan motion (II: 77) yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att 1942 års semesterkommitté

måtte erhålla i uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till

lagstadgad semester om minst tre veckor för samtliga gruvarbetare i Lappland

samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt utlåtande

(nr 7) bland annat:

»Vid lagens tillkomst behandlades spörsmålet om differentiering av semesterns

längd i stort. Övervägandena gingo ut på huruvida det var möjligt

att åstadkomma en rättvis gradering över hela linjen. Utskottet inser, att

frågan med en sådan utgångspunkt måste vara praktiskt olösbar. Enligt utskottets

åsikt torde det emellertid kunna övervägas att giva frågeställningen

en mera begränsad innebörd. Utskottet kan icke helt frigöra sig från tanken,

att det skulle vara möjligt att urskilja ett begränsat antal grupper av arbetstagare,

vilkas arbete är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt

måste framstå som avsevärt större än alla andra arbetstagares. Här synes i

främsta rummet böra nämnas gruvarbetare under jord. örn en sådan avgränsning

kunde åstadkommas, synes det icke kunna anses oförenligt med

semesterlagstiftningens karaktär, att vissa grupper privilegierades med avseende

å semesterns längd, medan alla övriga trots variationer i semesterbehovet

behandlades lika. Då de förväntningar som vid lagens tillkomst hystes beträffande

möjligheten för arbetargrupper med pressande arbete att avtalsvägen

uppnå förbättring av semestervillkoren icke torde ha uppfyllts i någon

större utsträckning, anser utskottet det angeläget, att en omprövning kommer

till stånd beträffande möjligheten och lämpligheten av en differentiering av

den lagstadgade semesterns längd med hänsyn till behovet därav. En undersökning

härutinnan torde emellertid kunna begränsas på sätt utskottet antytt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kunni. Maj.ts proposition nr 221.

här ovan. Undersökningen synes lämpligen böra anförtros åt 1942 års semesterkommitté.

»

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att 1942 års semesterkommitté erhölle uppdrag att verkställa omprövning

av frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd

för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras semester behov.

Härutöver har i skrivelse till Kungl. Majit eller till kommittén gjorts åtskilliga

framställningar om en differentiering av semestern. Bland annat lia

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds verkställande utskott och

Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt i skrivelse den 27 februari

1945 gjort framställning örn utvidgning av ungdomens semestertid och dess

förläggning till den därför lämpligaste tidpunkten. För de inkomna skrivelserna

och deras innehåll har närmare redogörelse lämnats i semesterkommitténs

betänkande.

Semesterkommitte''ns betänkande.

Till utredning av frågan örn en differentiering av semestern efter behovssynpunkt

har kommittén föranstaltat örn vissa undersökningar.

Genom medverkan av riksförsäkringsanstalten har kommittén från vrkesinspektörer

och andra tillsynsorgan inom arbetarskyddet införskaffat uppgifter

om vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbetsförhållanden enligt uppgiftslämnarnas

mening vore så pressande, att deras rekreationsbehov framstode

såsom avsevärt större än flertalet andra arbetstagargruppers. På grundval

av denna undersökning (yrkesinspektionens undersökning) har därefter

beträffande vissa arbetstagargrupper kommittén låtit undersöka, huruvida arbetets

pressande karaktär återspeglade sig i större sjuklighet för dessa grupper

än för andra arbetargrupper. Denna undersökning (sjuklighetsundersökningen)

omfattade bland andra gruvarbetare, sprängämnesarbetare, treskiftsarbetare,

typografer med nattarbete och sjuksköterskor. Vidare har kommittén

låtit medicine doktorn Axel Ahlmark, vilken såsom expert biträtt kommittén,

utföra en undersökning rörande arbetstagares rekreationsbehov ur

medicinska synpunkter. I denna undersökning (den medicinska undersökningen),

som avser både arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete och ungdomen, ingår en rundfråga till ett stort antal av landets

läkare — huvudsakligen tjänsteläkare — med begäran örn deras uttalanden

i vissa hithörande spörsmål. Slutligen Ilar kommittén genom en rundfråga

till olika arbetsgivarorganisationer sökt vinna utredning om de olägenheter

för näringslivet, som skulle kunna uppkomma vid en förlängd semester för

vissa grupper av arbetstagare, över de fran arbetsgivarorganisationerna inkomna

svaren har kommittén inhämtat yttrande från motsvarande arbetstagarsammanslutningar.

Under erinran, att den semester av två veckors längd, som den gällande

semesterlagen tillförsäkrat arbetstagare med arbete hela året, utmätts efter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

kungl. Majlis proposition nr 221.

elt antaget allmänt minimibehov, bär semesterkommittén förklarat, att de

undersökningar kommittén verkställt gåve vid handen, att arbetstagarna i

stor utsträckning hade behov av längre semester. Mot en generell höjning

av den lagstadgade semestern har kommittén emellertid

funnit starka betänkligheter av ekonomisk art möta. Dessa betänkliglieler

syntes däremot icke kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga

örn förlängning av semestertiden sikte blott toges på ett begränsat antal grupper

av arbetstagare. Spörsmålet torde härmed närmast gälla, huruvida det

bunde anses lämpligt att i avbidan på den tidpunkt, då en allmän förbättring

av semesterförmånerna bleve möjlig, tillförsäkra vissa arbetstagargrupper

en mot deras verkliga rekreationsbehov bättre anpassad semester, medan

däremot övriga grupper trots att vissa av dem jämväl hade ett ökat semesterbehov

lamnades åsido. Den omständigheten, att samtliga arbetstagare icke

nu kunde beredas bättre semesterförmåner, borde icke utgöra hinder mot

att sådana arbetstagare, vilkas semesterbehov uppenbarligen i avsevärd

grad överstege flertalets behov av semester, i lag tillförsäkrades en förlängd

semester. Att en dylik begränsad differentiering av semesterns längd skulle

förrycka semesterlagens karaktär av minimilagstiftning syntes icke med fog

kunna göras gällande.

I fråga om de omständigheter kommittén funnit böra vara vägledande för

en differentiering av semestern ur behovssvnpunkf har

kommittén anfört följande.

beh°V. aT semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet

i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kropPen!

funktmnsformaga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis

inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet är,

bortta"a011^ b 1F den trotthetsrest’ som semestern avser att så vitt möjligt

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta med

i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga sig

mer eller mindre framtradande men, som yppa sig i allmän fysisk eller psysk

trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss kroppsdel

eller visst organ Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas av

den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagnng

av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller ohälsa.

j kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av arbe
tarskyddet

eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga

sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra vidtagas.

Åtgärder som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste siälvfallet

vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva eller

mara toljderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man blott

i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.

issa arbeten aro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande skyddsanordningar

icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för att taga ett exemo

’ anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen, att det försiggår

a instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta förhållande kan man

tydligen icke komma till rätta med genom några skyddsåtgärder. I fråga om

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

13

vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls

eller blott delvis förhindra skadliga verkningar av arbetsförhållandena; även

med användande av de mest moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade

trötthetssymtom eller kvarstå i organismen verkningar av giftiga eller eljest

farliga ämnen. Den radikala utvägen att förbjuda arbete, som genom sin

särskilt pressande eller hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis

tillgripas, enär andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir

utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen

att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika men

genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller

i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.

Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet

i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador över huvud

icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids avbrott i arbetet.

Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon verkan å de

sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet

stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre semester

kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening

skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren

till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott

i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig del, av

menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

Beträffande frågan vilka grupper av arbetstagare, som borde komma i

åtnjutande av förlängd semester, har kommittén ansett, att man tills vidare

borde begränsa sig till ett mindre antal av dessa grupper. Kommittén har

framhållit, att ju flera arbetstagargrupper som foges med, desto större bleve

gränsskiktet till de grupper som folie utanför, varjämte i motsvarande grad de

oundvikliga svårigheterna vid lagstiftningens tillämpning i praktiken ökades.

Olägenheterna för näringslivet bleve också större allt efter som antalet

grupper utökades.

Med denna utgångspunkt och nied beaktande av de allmänna synpunkterna

har kommittén funnit följande arbetstagare böra tillförsäkras rätt till

förlängd minimisemester, nämligen arbetstagare som utföra 1) arbete under

jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete, 4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes

för röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. Kommittén

har till diskussion upptagit frågan om beredande av längre semester även

för åtskilliga andra arbetstagargrupper — däribland jämväl treskiftsarbetare

_men på anförda skäl funnit dessa icke böra för närvarande medtagas vid

införandet av bestämmelser örn längre semester för vissa arbetstagare.

I fråga örn längden av den semester som borde tillförsäkras de av förslaget

omfattade arbetstagargrupperna bär kommittén för sin del funnit att

en förlängning av semestern till tre veckor i allmänhet borde ske. För arbetstagare,

som vöre sysselsatta med radiologiskt arbete, syntes dock en

ännu längre semester vara motiverad. Den medicinska erfarenheten utvisade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

nämligen, att den strålning, som dessa arbetstagare vore utsatta för, hade så

djupgående verkningar, att det mått av ledighet, som erfordrades för att

återställa organismen, måste sättas väsentligt högre än för de övriga grupperna.

En semester om sex veckor vore här påkallad.

I fråga örn behovet av en förlängd semester för ungdomen

har semesterkommittén anfört följande.

Ungdomen befinner sig i ett utvecklingsstadium, då kroppen ej nått full

styrka och mognad, vilket gör att ungdomen ej har samma motståndskraft

mot ansträngningarna i arbetet som vuxna arbetstagare utan lättare röner

inverkan av de skadliga momenten i arbetet. De unga ha ej heller samma

vana som vuxna vid ihållande arbete; de tröttna fortare och fordra oftare

vila och omväxling. Detta gäller dock icke undantagslöst. Det finnes unga

arbetstagare, som äro tidigt utvecklade och tåla arbetets påfrestningar lika

bra som vuxna, liksom det förekommer arbetsförhållanden av så lindrig

beskaffenhet, att de knappast kunna utöva någon skadlig verkan på ungdomen.

Allmänt sett torde det emellertid förhålla sig så, att ungdomen är

mera känslig och mottaglig för arbetets skadliga inflytelser än de äldre och

att ungdomen pa grund härav har behov av längre tids årlig avkoppling frän

arbetet än de vuxna. Av betydelse i förevarande hänseende är också, att

övergången från skolan med dess långa ferier till förvärvslivet med dess korta

ledigheter icke göres alltför tvär. Deri omställning av levnadsvanor, som

denna övergång medför, bör göras sa mjuk som möjligt utan att åsidosätta

andra intressen och hänsyn. Ett annat skäl till längre semester för ungdomen

är att unga arbetstagare ej sällan vid sidan av sitt yrkesarbete bedriva

studier för sin utbildning och härigenom få större behov av rekreation. Av

sociala skäl kan det vidare vara motiverat, att ungdomar, som för sin försörjmng

tidigt mäste söka sig förvärvsarbete, i fråga om ledighet i icke alltför

hog glad försättas i sämre ställning än sådana av sina tidigare skolkamrater,

som äro i tillfälle att fortsätta sina studier. Åtskilliga omständigheter

tala sålunda bestämt för att unga arbetstagare böra beredas längre

semester än som för närvarande tillmätts för arbetstagare i allmänhet.

Kommittén har härefter anfört följande.

Liksom längre semester för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsoi

ärligt arbete ar en utökad semester för ungdomen att betrakta som en

komplettenng av arbetarskyddet. Gällande arbetarskyddslag innehåller i åtskdhga

avseenden skärpta bestämmelser för minderåriga (arbetstagare under

18 arj. 1 lagen stadgas sålunda bland annat förbud mot att använda minderåriga

i vissa farliga arbeten och i nattarbete samt obligatorisk årlig läkarbesiktnmg

av minderåriga i viss sysselsättning. Även arbetstidslagstiftningen

täger ur skyddssynpunkt särskild hänsyn till ungdomen. Visserligen göres i

fråga om den ordinarie arbetstiden ingen skillnad mellan olika åldersgrupper

men arbetsgivarens möjligheter att uttaga Övertid äro inom de flesta yrkesområden

avsevärt mera begränsade i fråga om minderåriga än beträffande

Genom en effektivisering av arbetarskyddet skulle man säkerligen kunna

uppnå vissa resultat, när det gäller att genom förebyggande åtgärder förmdra,

att ungdomen adrager sig ohälsa eller skada på grund av arbetsför
rnnT''

tP-6 resultat> som därmed skulle vinnas, kunna dock icke bli

till fyllest. Däremot synes det icke uteslutet, att större verkan i förevarande

avseende skulle kunna nås genom en sänkning av den ordinarie arbetstiden

för ungdomen. Da ungdomen är sysselsatt inom de flesta näringsgrenarna,

skulle emellertid en åtgärd av detta slag med all sannolikhet komma

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att för näringslivet medföra betydande svårigheter av driftsteknisk natur.

Härtill kommer att en begränsning av ungdomens arbetstid skulle bli oförmånlig

för ungdomen själv. En sänkning av arbetsinkomsten bleve ofrånkomlig,

och arbetsgivarna skulle bli obenägna alt använda ungdomlig arbetskraft.

Nämnas må, att enligt vad kommittén under hand inhämtat 1938

års arbetarskyddskommitté, som till behandling baft frågan om en sänkning

av arbetstiden för minderåriga, icke anser sig böra förorda en sådan sänkning.

I detta läge ter sig en förlängning av ungdomens semester som en

rationell komplettering av andra åtgärder till ungdomens skyddande. Vad

som icke står att vinna genom skyddsåtgärder i arbetet och begränsning av

arbetstiden torde kunna ernås genom en förlängning av ungdomens semester.

Såsom förut framhållits är en dylik förlängning motiverad jämväl av skäl

som icke omedelbart sammanhänga med arbetsförhållandena. Någon fara

för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen skulle använda

yngre arbetskraft i minskad omfattning torde ej föreligga.

Beträffande åldersgränsen för den förlängda ungdomssemestern har kommittén

anfört, att det uppenbarligen icke kunde sättas i fråga att låta gränsen

bli beroende av det individuella semesterbehovet utan att i stället en

enhetlig gräns måste sättas efter vad som genomsnittligt sett kunde anses

riktigt. Med ledning av svaren på den rundfråga till olika läkare som ingått

i den av kommittén föranstaltade medicinska undersökningen har kommittén

ansett ett ökat semesterbehov för ungdomen föreligga åtminstone till

dess 18-årsåldem uppnåtts.

I anslutning till resultatet av den medicinska undersökningen har kommittén

i fråga om längden av ungdomssemestern föreslagit att ungdomar

för arbete, som de utföra till dess de fyllt 16 år, skola erhålla rätt till en

årlig semester av fyra veckor samt för arbete, som de därefter utföra till dess

de fyllt 18 år, skola erhålla rätt till en årlig semester av tre veckor. Härmed

har kommittén jämväl velat tillgodose önskemålet att göra övergången från

skolarbetet till förvärvsarbetet så mjuk som möjlig.

De skäl som åberopats för en förlängd semester åt ungdom har kommittén

funnit även tala för att ungdomarna i okontrollerat arbete erhålla rätt till

förhöjd semesterlön i motsvarande proportion.

I fråga om verkningarna för näringslivet av en förlängning

av semestertiden för vissa grupper av arbetstagare har kommittén sökt vinna

utredning genom den i det föregående omnämnda rundfrågan till olika arbetsgivarorganisationer.

Örn resultatet av denna undersökning — som avsett ett

stort antal arbetstagargrupper -— har kommittén anfört följande.

Av rundfrågan framgår, att utökad semester för de däri förtecknade arbetstagargrupperna

enligt arbetsgivarnas mening kommer att medföra ej obetydliga

svårigheter för näringslivet. Detta synes främst vara fallet, därest treskiftsarbetare

erhålla rätt till förlängd semester. Det har sålunda i fråga om

massaindustrien anförts, att en treveckorssemester för dessa arbetare skulle

medföra totalt driftsstopp under motsvarande tid. Från andra håll har påpekats,

att olägenheterna skulle bestå i driftsinställelse i de avdelningar, som

arn direkt berörda av den ifrågasatta utökningen av semestern, och driftsminskning

i övriga avdelningar under den utökade semestertiden. De ekonomiska

konsekvenserna av semesterförlängningen skulle bli av den storleks
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ordning, att företagens konkurrensförmåga avsevärt försämrades. I fråga örn

andra arbetstagargrupper än treskiftsarbetare synas enligt svaren svårigheterna

för näringslivet med förlängd semester icke vara lika uttalade. _ I

åtskilliga fall har angivits, att det nuvarande läget på arbetsmarknaden förhindrar

insättandet av reserver, en åtgärd, sorn, om den stöde till buds

skulle minska olägenheterna. Det påpekas från andra håll, att de arbetstagare,

varom här är fråga, ofta ha speciell utbildning och att därför särskilda

svårigheter föreligga att anskaffa kompetenta ersättare. — De flesta

arbetsgivarorganisationerna lia uppgivit, att en uppdelning av den utökade

semestern på olika årstider .skulle medföra en minskning av olägenheterna

Vissa organisationer göra dock gällande, att en uppdelning icke skulle få

sadan verkan.

Åtskilliga av de hörda arbetstagarorganisationerna vitsorda, att en differentiering

av semestern skulle medföra svårigheter av den art, som angivits

av arbetsgivarorganisationerna, men göra gällande, att olägenheterna överdrivits

samt att desamma genom åtgärder av olika slag i större eller mindre

omfattning kunna övervinnas. Svenska metallindustriarbetareförbundet finner

en differentiering av semestern vara möjlig att genomföra men uttalar

dock, att densamma — hur den än företages — kommer att ge anledning

till missnöje och motsättningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förbundet^

anser därför, att sådan differentiering, som kommittén ifrågasatt

icke bor genomföras samt att förändring av semesterns längd i stället bölske

pa sa satt att den lagstadgade semestern ökas för samtliga arbetstagare

tran nuvarande 12 till 18 dagar.

Kommittén har på grundval härav ansett det otvivelaktigt att en utökad

semester för alla de grupper av arbetstagare, som framkommit vid kommitténs

undersökningar, skulle medföra betydande ekonomiska och tekniska

svårigheter för näringslivet. Om emellertid räckvidden av den förlängda semestern

begränsades på sätt kommittén föreslagit och bestämmelserna erhölle

en utformning, som medgåve en smidig tillämpning, syntes de olägenheter

som kunde uppkomma för näringslivet icke behöva tillmätas avgörande

betydelse.

Beträffande verkningarna för näringslivet av en utökad ungdomssemester

har kommittén anfört följande.

Av arbetsgivarorganisationernas svar på rundfrågan framgår, att de olägenheter

för näringslivet, som en utökad semester för ungdomen skulle

medföra, i stort sett äro av samma natur som de, vilka ansetts skola

uppkomma vid införandet av längre semester för arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete. Från flera håll påpekas, att de unga ofta

ha sådan sysselsättning, att äldre arbetstagare äro direkt beroende av de

unga i sitt arbete. Längre semester för de unga arbetstagarna skulle därför

kunna verka störande på driften i sådana avdelningar, där båda kategorierna

av arbetstagare äro sysselsatta. I vissa fall skulle dylika störningar kunna leda

till stockningar i produktionen och fördyring av densamma. Av åtskilliga

arbetsgivarorganisationer framhålles, att svårigheterna skulle minska i avsevärd

grad, örn ersättare funnes, som kunde rycka in under tiden för ungdomens

utökade semester. Med nuvarande läge på arbetsmarknaden vore

denna utväg emellertid i det närmaste stängd. Enligt de gjorda uttalandena

pa denna punkt skulle det beträffande svårigheterna att få ersättare för arbetstagare

med förlängd semester föreligga en viss skillnad mellan å ena

sidan arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete och å

andra sidan unga arbetstagare. För förstnämnda arbetstagares del vöre frå
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

gan närmast av kvalitativ natur, i det dessa arbetstagare ej sällan vöre specialutbildade

och ur den synpunkten svårare att ersätta även vid en viss tillgång

på ledig arbetskraft. För ungdomens del däremot vöre problemet att

anskaffa ersättare mera av kvantitativ natur, i det att det här gällde att anskaffa

ett relativt stort antal okvalificerade arbetstagare.

Det må framhållas, att svaren å rundfrågan i första hand äro avgivna under

den förutsättningen att ungdomen skulle intill 20 års ålder erhålla en semester

av fyra veckor, såsom regel sammanhängande och förlagd till sommartiden.

Skulle däremot åldersgränsen sättas till 18 år, semesterns längd bestämmas

till tre veckor och en uppdelning av densamma på olika årstider

medgivas, komme enligt vad som framgår av svaren olägenheterna för näringslivet

att minska i ej oväsentlig omfattning.

I yttrandena över svaren å rundfrågan vitsordas från arbetstagarhåll, att

utökad semester för ungdomen skulle medföra vissa svårigheter för näringslivet.

Det göres emellertid gällande av åtskilliga organisationer, att svårigheterna

av arbetsgivarna överdrivits. Det påpekas bland annat, att äldre arbetstagare

ej äro beroende av unga arbetstagare i så stor utsträckning som

arbetsgivarna påstått. Vidare antydes, att svårigheterna kunna minskas genom

vidtagande av lämpliga åtgärder.

För egen del har kommittén funnit det icke kunna förnekas, att en förlängning

av ungdomens semestertid skulle komma att för näringslivet medföra

olägenheter av driftsteknisk natur. Dessa olägenheter syntes i viss mån

vara likartade med dem som kunde uppkomma vid en förlängning av semestern

för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

Olägenheterna vid en förlängd ungdomssemester syntes dock i vissa avseenden

vara mindre. Unga arbetstagare vore sålunda — åtminstone vad beträffade

arbetstagare under 18 år — i ej oväsentlig utsträckning sysselsatta

med okomplicerat arbete, vars utförande kunde överlämnas åt andra utan

att dessa behövde lia särskild utbildning eller erfarenhet. Möjligheterna att

erhålla ersättare för unga arbetstagare vore med hänsyn härtill i allmänhet

större än när det gällde att ersätta äldre arbetstagare. Å andra sidan finge

förlängd semester för ungdomen i kvantitativt avseende relativt stor betydelse,

då antalet arbetstagare under 18 år torde uppgå till minst 100 000.

Att uppskatta de merkostnader för näringslivet, som kunde vållas av en

förlängd semester för ungdomen har kommittén icke ansett möjligt. Kostnadsökningen

för näringslivet liksom även arten och omfattningen av olägenheterna

för produktionen vore emellertid väsentligen beroende av åldersgränsen

för ungdomssemestern och längden av denna. Såsom kommittén

tänkt sig avgörandet härutinnan syntes nämnda kostnadsökning och olägenheter

icke kunna vara av sådan storleksordning, att man fördenskull borde

avstå från en förlängd semester för ungdomen.

Inom kommittén lia två ledamöter, herrar Elfström och Ödholm, förklarat

sig icke kunna ansluta sig till majoritetens förslag örn en differentiering av

semesterns längd samt därvid anfört följande.

Frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd var föremål

för prövning redan vid tillkomsten av 1938 års semesterlag. ''lanken på en

dylik differentiering avvisades då praktiskt taget enhälligt. Frågan bär nu

inom semesterkommittén tagits upp från delvis nya synpunkter. Vi lia emel
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 221. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lertid funnit, alt en differentiering även efter de linjer, som majoriteten föreslagit,

är ägnad att väcka starka betänkligheter.

Det är nära nog omöjligt att göra en differentiering så rättvis, som måste

fordras av en lagstiftning. Vilka grupper som skola utväljas, blir en svår bedömningsfråga,

örn vilken man kan lia olika meningar. En lagstiftning av

denna art kan därför komma att vålla stor oro på arbetsmarknaden, vilket

också, såsom av betänkandet framgår, vitsordats på arbetarhåll.

Allmänt sett är det dessutom ur en annan synpunkt ytterligt vanskligt att

i tider av stark utveckling och stora förändringar inom det industriella livet i

lag låsa fast, att vissa grupper skola ha längre semester än andra. Man är ju

nu såsom aldrig förr inriktad på att genom arbetarskyddsåtgärder och rationaliseringsåtgärder

minska påfrestningarna på den mänskliga faktorn i produktionslivet.

Om ett arbete vid en tidpunkt ter sig särskilt pressande och till

följd därav får kvalificera till längre semester, kan det örn någon tid mycket

väl ha förändrat karaktär på sådant sätt, att detta icke längre ter sig motiverat.

På det sättet kan en lagstiftning på detta område snart komma att te

sig som föga svarande mot verkligheten.

I de nämnda reservanternas yttrande har därjämte framhållits, att det

komme att vålla praktiska svårigheter på arbetsmarknaden att lia grupper

av arbetstagare med lagstadgad rätt till semester av olika längd, särskilt då

sådana arbetstagare inom ett och samma företag utförde arbetsuppgifter, som

stöde i beroende av varandra. Dylika svårigheter komme att framträda inom

åtskilliga betydande verksamhetsområden, särskilt med hänsyn till den längre

semestern för ungdom över 16 år, men dessutom speciellt inom gruvindustrien

nied hänsyn till den längre semestern för gruvarbetare under jord. I

yttrandet har vidare anförts följande.

Vad ungdomssemestern beträffar, är särskilt att märka, att densamma på

grund av semesterns eftersläpning kommer att avse ungdomar upp till cirka

19 år. Ungdomar mellan 16 och 19 år intaga synnerligen ofta en sådan

ställning i produktionen, att andra arbetare äro beroende av dem i sitt arbete.

Med hänsyn härtill blir det ej sällan även med den bästa arbetsplanering

tyvärr omöjligt undgå, att äldre arbetstagare permitteras för att de

yngre skola erhålla sin semester. Det får icke heller förbises, att produktionsminskningen

på detta sätt blir större än som skulle betingas av enbart ungdomssemestern

i och för sig. Detta kan icke sägas vara en rationell ordning.

Beträffande frågan örn en uppdelning av semestern har kommittén

i fråga om arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete

anfört följande.

När det gäller en semester, som går utöver det vanliga måttet av 12 dagar,

synes det kommittén, att kravet på att semestern skall utgå i ett sammanhang

icke gör sig lika starkt gällande som vid en semester örn blott 12 dagar.

Ett stöd för denna mening kan även hämtas av den medicinska undersökningen.

Vidare måste det antagas, att i åtskilliga fall besvärligheter skulle

uppstå för arbetsgivarna, om de nödgades bereda vissa av sina arbetstagare

en sammanhängande ledighet, som sträcker sig utöver den vanliga semestertiden.

Kommittén har därför ansett, att i de fall, där semestern utgår med

mer än 12 dagar, arbetsgivaren bör äga rätt att uppdela semestern även utan

att överenskommelse därom träffats. För att syftet med semestern ej skall

förfelas bör dock viss begränsning göras i fråga om sättet för semesterns upp
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

19

delning. Sålunda torde semestern endast få uppdelas i två perioder, av vilka

den ena städse skall uppgå till minst 12 dagar. Under vardera av perioderna

måste semesterdagarna givetvis utläggas i en följd. Förslaget innebär alltså,

att arbetsgivare mot arbetstagarens vilja kan uppdela en semester örn

exempelvis 18 dagar i en period örn två veckor och en period örn en vecka.

Detta kan synas mindre tillfredsställande beträffande gruvarbetare i övre

Norrland, vilka — för att bli i stånd att på bästa sätt utnyttja semestern —

kunna vara i behov av att få denna sammanhängande. Kommittén anser sig

emellertid med fog kunna förvänta, att arbetsgivare icke skall begagna sig

av sin rätt enligt förslaget att uppdela arbetstagares semester i andra fall

än där så kan anses vara av driftsförhållandena oundgängligen påkallat eller

ock erforderligt för att så stor del som möjligt av arbetstagarna vid ett företag

skola kunna få åtminstone två veckors semester sommartid.

I fråga örn den längre ungdomssemestem har kommittén i här förevarande

avseende anfört följande.

Att ungdomen framför andra åldersgrupper bar behov av semester under

sommaren torde vara en allmänt gängse uppfattning. Denna uppfattning får

också stöd av svaren från läkarna. Kommittén har haft under övervägande,

huruvida icke av medicinska skäl skyldighet — eventuellt med möjlighet

till dispens — borde införas för arbetsgivarna att förlägga ungdomssemestem

eller åtminstone en del därav till sommaren. Med hänsyn till produktionens

intresse har kommittén dock ansett, att man borde avvakta verkan av rekommendationen

om semesterns förläggning till sommartid, innan ett dylikt

steg tages.

Frågan, huruvida ungdomens längre semester bör utgå i ett sammanhang

har icke direkt besvarats av läkarna. Åtskilliga av dessa ha emellertid ansett,

att värdet för ungdomen av en förlängd semester icke skulle minskas utan

snarare ökas, om huvuddelen av semestern förlädes till sommaren och en

mindre del därav till vintern eller vårvintern. Den eljest sammanhängande

arbetsperioden på omkring 11 månader skulle då på ett särskilt för den

växande individen lämpligt sätt bli uppdelad, och den rekreation, som kunde

inhämtas under vintern genom sport och idrott, hade minst samma värde

som sommarsemestern. Den förvärvsarbetande ungdomen har visserligen för

närvarande icke i någon större utsträckning möjlighet att använda en vintersemester

till sport å annan ort. Men då det ur medicinsk synpunkt icke synes

vara något att erinra mot en uppdelning av en längre semester för ungdomen

och då en sådan uppdelning är ägnad att väsentligt minska näringslivets olägenheter

av den längre semestern, föreslår kommittén, att en uppdelning av

ungdomssemestem skall få äga rum under samma villkor som föreslagits beträffande

den längre semestern för arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete. Detta innebär, alt en ungdomssemester örn mer än 12

dagar får även utan överenskommelse uppdelas i två skilda perioder, av vilka

den ena skall uppgå till minst 12 dagar.

Vad som sålunda ansetts böra gälla örn rätt för ungdomen att få sin

semester i ett sammanhang finner kommittén böra lia avseende å ungdom x

varje slag av verksamhet. Den särskilda begränsning i rätten att få semestern

i eif sammanhang, som gäller för arbetstagare i jordbruket och därmed likställda

näringsgrenar, anser kommittén således icke böra upprätthållas för

ungdomens del. Gränsen har därvid ansetts böra sättas till den tidpunkt, då

18-årsåldern uppnås. Den nu gällande begränsningen i rätten att få semestern

i eli sammanhang skulle således i fortsättningen endast avse arbetstagare,

som vid den lid, då semestern erhålles, lylli 18 är.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Inom kommittén ha dess ledamöter Adamsson, Jansson och Sölvén på denna

punkt varit av skiljaktig mening samt anfört följande.

Med undantag för minderåriga under 16 år samt för arbetstagare i radiologiskt

arbete kommer — vid full kvalifikation -—• för de arbetstagare, som

omfattas av kommitténs förslag, den årliga semestern att utgå med 18 dagar.

Från synpunkten av arbetstagarens behov av och möjlighet till rekreation

synes det oss icke kunna bestridas, att en semester, som icke överstiger denna

tid, för det övervägande flertalet hithörande arbetstagare är av större värde,

om den utgår i ett sammanhang än om den uppdelas å tvenne perioder. Med

den begränsade räckvidd förslaget om semesterns längd för arbetstagare i

pressande eller hälsofarligt arbete erhållit i fråga örn av detsamma omfattade

arbetsområden och yrkesgrupper torde från produktionens synpunkt några

avgörande skäl ej kunna åberopas mot en regel att semestern för dessa arbetstagare

skall vara sammanhängande. Beträffande arbetstagare i åldern 16

—17 år skulle visserligen en sammanhängande treveckorssemester medföra

större olägenheter av driftsteknisk natur. Det är emellertid att märka, att

sammanhangsregeln är dispositiv och sålunda icke utgör hinder för avtal örn

semesterns uppdelning. För sådana fall, då regelns tillämpning kunde leda till

driftstekniska svårigheter och föranleda tvångspermittering eller dylikt, torde

man kunna utgå från att arbetstagarparten icke motsätter sig en uppdelning,

ägnad att förebygga avbrott eller stagnation i driften. Möjligen kan

man som ett ytterligare korrektiv stadga rätt för arbetsrådet att beträffande

visst företag eller viss arbetstagargrupp medgiva en uppdelning av semestern

i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag.

Majoritetens förslag innebär, att även sådan längre semester, som utgår

på grund av avtal, skall kunna av arbetsgivaren uppdelas utan arbetstagarens

medgivande. Detta finna vi oegentligt. Uppdelning av dylik semester bör

icke kunna ske med mindre rätt därtill kan grundas antingen på anställningsavtalet

eller på särskild överenskommelse.

I enlighet med vad sålunda anförts lia nämnda ledamöter ansett, att endast

om semestertiden överstege aderton dagar, och rätten till sådan längre

semester ej vore grundad på avtal, arbetsgivaren skulle vara berättigad att

förlägga semestern till två skilda perioder, varav den ena dock skulle utgöra

minst aderton dagar.

I syfte att säkerställa att ungdomen vid tiden för semestern har medel att

bekosta en lämplig rekreation har .semesterkommittén slutligen föreslagit bestämmelser

örn skyldighet att insätta semesterersättning åt ungdom å särskilt

postgirokonto (semesterersättningskonto). Till motivering för detta

förslag har kommittén anfört följande.

Ungdomar, som sluta sin anställning innan de åtnjutit den semester eller,

beträffande okontrollerade arbetstagare, den semesterlön, vartill de förvärvat

rätt enligt förslaget, böra uppenbarligen vara berättigade till semesterersättning

enligt de allmänna bestämmelserna om dylik ersättning. Då den yngre

arbetskraften, enligt vad kommitténs undersökningar utvisa, är mera rörlig

än den äldre, erhålla de unga arbetstagarna jämförelsevis ofta semesterersättning

i stället för semester eller semesterlön. Enligt semesterlagen skall semesterersättningen

utbetalas i samband med anställningens upphörande. Härvid

möter det problem, som var aktuellt vid behandlingen av 1945 års semesterlagstiftning,

nämligen huruvida de skilda semesterersättningarna böra utbetalas

direkt till arbetstagaren eller hopsparas för att användas vid framtida

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 221.

21

semester. Kommitténs förslag om att inrätta ett särskilt postgirokonto för hopsparande

av skilda semesterersättningar vann icke statsmakternas bifall.

Kommittén är alltjämt av den meningen, att i en semesterlagstiftnings uppgift

även ingår att sörja för att de medel, som utbetalas till arbetstagarna för hållande

av semester, tillhandahållas dem i sådan ordning, att största möjliga

sannolikhet talar för att medlen komma till användning för sitt ändamål.

Betydelsen av denna omsorg, som ingalunda kan betraktas som ett förmynderskap,

framträder särskilt starkt när det gäller ersättning för semester,

som utmätts till ungdomar ur behovssynpunkt. Sådan semesterersättning kan,

åtminstone till den del den överstiger ersättningen för nu utgående minimisemester,

icke vare sig maskerat eller omaskerat anses som en ren lönefyllnad.

Principiellt sett har den berättigande endast örn den användes till avsett

ändamål. Vidare kan det icke utan vidare förutsättas, att ungdomar verkligen

spara de från olika håll intjänade semesterersättningarna. Tvärtom lär man

kunna utgå från att så i allmänhet icke är fallet. Finner man ungdomen med

hänsyn till dess större behov av rekreation böra erhålla rätt till förlängd

semester, måste man även sörja för att ungdomen i görligaste mån kommer

i åtnjutande av verklig semesterledighet. Enligt kommitténs bestämda mening

är en ovillkorlig förutsättning härför, att en anordning tillskapas, varigenom

av yngre arbetstagare i skilda anställningar intjänade semesterersättningar

kunna hopsparas för att på en gång hållas tillgängliga för dem, när de skola

hålla semester. Då det gäller att tillskapa en dylik anordning, stå skilda system

till buds. I Danmark — där man i överensstämmelse med såväl arbetstagarnas

som arbetsgivarnas bestämda uppfattning träffat anordningar för hopsparande

av all lön eller ersättning i samband med semester — tillämpas olika system

jämsides. Angående dessa system kan hänvisas till kommitténs tidigare betänkande

(SOU 1944: 59) s. 271—277. Då det gällt att efter förhållandena i

vårt land och med sikte enbart på ungdomen finna den bästa lösningen på

förevarande problem, har kommittén efter ingående överväganden stannat

för ett anlitande av postgirorörelsen efter i huvudsak de linjer, som innefattades

i kommitténs tidigare förslag gällande semesterersättning åt arbetstagare

i allmänhet.

Förslaget innebär, att semesterersättning, som tillkommer arbetstagare

under 20 år, skall av arbetsgivaren insättas å ett särskilt postgirokonto (»semesterersättningskontot»)

för att kvarstå där, till dess arbetstagaren får tillfälle

att taga semester. Att gränsen satts vid 20 år beror på att man eftersträvat

en enkel regel, som i görligaste mån ansluter sig till den tidpunkt,

då en förlängd ungdomssemester senast kan komma att utgå.

Regeln om insättande av semesterersättning å postgiro skall enligt förslaget

ej vara ovillkorlig i det att dispens skall kunna medgivas av Kungl. Majit i

fråga örn viss grupp av arbetstagare. Härmed har kommittén avsett att öppna

möjlighet att beträffande sådan yrkesgrupp, som tillämpar ett efter den allmänna

semesterlagstiftningens regler anpassat semesterkassesystem, begagna

det sätt för semesterersättnings gäldande, som följer av bestämmelserna för

kassan. I andra fall än där dispens meddelats skall arbetsgivaren ha ovillkorlig

skyldighet att å postgirot insätta sådan semesterersättning, varom här är

fråga. Åsidosättande av nämnda skyldighet bör enligt kommittén betraktas

som en ordningsförseelse och som sådan beläggas med påföljd av böter, högst

100 kronor. Att på liknande sätt bestraffa arbetstagare, som direkt av arbetsgivaren

mottager semesterersättning, har kommittén icke linnut riktigt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Yttrandena.

En differentiering av den lagstadgade semesterns längd i huvudsaklig överensstämmelse

med de av semesterkommittén angivna riktlinjerna tillstyrkes i

princip av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

statskontoret, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionens majoritet,

arbetsrådets majoritet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av

landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa förbundet

och kooperationens förhandlingsorganisation samt, såvitt angår den utökade

ungdomssemestern, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i princip ej ha något att

invända mot att semestertiden anpassas efter behovet, men håller före att det

lyckligaste vore, om denna angelägenhet kunde ordnas på annat sätt än genom

partiella ändringar i semesterlagen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ej

haft något att erinra mot förslaget, i vad det avser längre semester för vissa

arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, men har uttryckt

starka betänkligheter inför förslaget örn utökad semester för ungdom.

Under åberopande av principella betänkligheter avstyrkes förslaget i dess

helhet eller i allt väsentligt av kommerskollegium och samtliga i ärendet

hörda handelskamrar -— med det undantag att Stockholms handelskammare

ej velat motsätta sig förslaget om förlängd semester för ungdom — samt av

fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges redareförening.

Sveriges segelfartygsförening, svenska lantarbetsgivareföreningen — i vars

yttrande Värmlands och västra Bergslagens skogarbetsgivareförening instämt

- - och svenska trafikbilägares riksorganisation. Även länsstyrelsen i Jönköpings

län har anfört principiella betänkligheter mot förslaget.

I övriga yttranden har i allmänhet några uttalanden av principiell innebörd

om förslaget i dess helhet icke gjorts. Byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och

försvarets avtalsnämnd ha i allt väsentligt lämnat förslaget utan erinran, såvitt

detsamma berör vederbörande remissmyndighets arbetsområde. Däremot ha

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen — vilka myndigheters

yttranden närmast avse den längre ungdomssemestern -— med avseende

å sina verksamhetsområden avstyrkt förslaget. Förslaget örn förlängd semester

för ungdomen avstyrkes jämväl av Sveriges skogsugarförbund och föreningen

skogsarbeten, medan däremot lantbruksstyrelsen och riksförbundet landsbygdens

folk, trots stora betänkligheter, ej velat motsätta sig förslaget i denna

del. Utökad semester för ungdom tillstyrkes jämväl av Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och hembitrådesföreningarnas centralkommitté. Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation har däremot för försäkringsbranschens

vidkommande avstyrkt förslaget i denna del liksom förslaget om för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

23

längd semester för nattarbete. I sistnämnda hänseende har enahanda ståndpunkt

intagits av bankernas förhandlingsorganisation, som emellertid ej velat

motsätta sig en förlängd semester för ungdom. Beträffande kommunalt anställda

har svenska stadsförbundets styrelse motsatt sig en utökad semesterrätt

för ungdom.

I vissa av de yttranden, i vilka förslaget i princip tillstyrkes, har förklarats

att detta skett nied tvekan. Socialstyrelsen har ansett, att man ur flera synpunkter

kunde hysa betänkligheter mot att semesterlagens karaktär av en

odifferentierad skyddslagstiftning ändrades. Därigenom lämnades fältet fritt

för yrkanden om förlängd semester från yrkesgrupper, vilka förmenade att

rekreationsbehovet för dem vore minst lika stort som för de kategorier lagstiftningen

omfattade. Med varje gruppindelning följde vissa svårigheter att

avgränsa de olika grupperna. En gruppindelning hade vidare den konsekvensen,

att alla arbetstagare som tillhörde samma kategori behandlades

lika, oberoende av om de betingelser, under vilka arbetet utfördes, varierade.

Med hänsyn till vanskligheten att åstadkomma en tillfredsställande och

rättvis gränsdragning mellan olika arbetstagargrupper har länsstyrelsen i

Stockholms län ansett, att det lyckligaste vore, örn angelägenheten av att

bereda dem som arbeta under fysiskt eller psykiskt pressande förhållanden

den möjlighet till vila och rekreation, varav de vore i behov, kunde ordnas

på annat sätt än genom partiella ändringar i semesterlagen. Statskontoret synes

omfatta en liknande mening; bland annat har ämbetsverket anmärkt,

att en utredning av frågan huruvida efter tillkomsten av 1938 års semesterlag

försök gjorts från arbetarhåll att få till stånd överenskommelser med

arbetsgivarparten om bättre semesterförmåner skulle ha varit av stort värde

vid bedömandet huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder vore behövliga för

att tillförsäkra arbetstagare med särskilt pressande och ohälsosamt arbete semester

utöver minimimåttet.

Svårigheterna att verkställa en tillfredsställande gränsdragning i fråga om

de arbetstagargrupper, vilka kunna anses ha större behov av semester åberopas

allmänt i de yttranden, i vilka förslaget om en differentiering av semesterns

längd överhuvud avstyrkes. I detta som i andra hänseenden åberopas

i nämnda yttranden de synpunkter, som inom kommittén anförts av

de skiljaktiga ledamöterna Elfström och Ödholm ävensom de svar, som från

arbetsgivarorganisationer inkommit på kommitténs rundfråga. Genomgående

har i de här ifrågavarande yttrandena uttalats, att en rättvis avvägning av

semesterförmånerna olika arbetstagargrupper emellan vore omöjlig att genomföra

samt att man till följd härav kunde befara missnöje och irritation

på arbetsplatserna örn vissa arbetstagargrupper erhölle längre semester. Ytterligare

har anförts, att ett genomförande av semesterkommitténs förslag

komme att medföra krav på längre semester även från andra arbetstagargrupper

samt att svårigheterna att göra cn tillfredsställande gränsdragning

varje gång komme att öka. Det vore därför att föredraga att frågan löstes

förhandlingsvägen. Även andra synpunkter av principiell natur ha anförts.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Kommerskollegium har anmärkt, att förslaget till sin karaktär närmade sig

en social skyddslagstiftning av liknande art som arbetarskyddslagen med dess

bestämmelser exempelvis örn den dagliga arbetstiden för minderåriga. Hela

frågan örn arbetarskyddslagstiftningen vore emellertid under utredning inom

1938 års arbetarskyddskommitté och dess arbete torde kunna bli av sådant

intresse för bedömningen av frågan om utsträckning av semesterns längd för

vissa i arbetarskyddshänseende ogynnsamt ställda grupper, att resultatet därav

borde avvaktas. Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om kommittén

fullt beaktat de möjligheter som kunde föreligga att genom andra åtgärder

än en legal förlängning av semestern åstadkomma sådana förhållanden,

att de hygieniska och humanitära krav varom här vore fråga ändock

bleve rimligen tillgodosedda. Sveriges industriförbund har gjort ett liknande

uttalande.

Behovet av förlängd semester för de av förslaget omfattade

arbetstagargrupperna ifrågasättes i en del yttranden. Till den del dessa uttalanden

angå arbetstagare med pressande eller hälsofarligt arbete kommer

redogörelse därför att lämnas i ett senare sammanhang. Med avseende å semesterbehovet

för ungdom har Sveriges läkarförbund förklarat sig livligt tillstyrka

förslaget örn en förlängd ungdomssemester såsom det värdefullaste i

betänkandet. Svenska arbetsgivareföreningen har däremot anfört följande.

I vad förslaget avser förlängd semester för ungdom har i betänkandet

skilts mellan ungdom under 16 år och ungdom mellan 16 och 18 år. Vad

beträffar den senare gruppen, föreligger i varje fall enligt föreningens mening

icke skäl till förlängning av semestern. Man måste därvid betänka, att

arbetarskyddslagstiftningen och arbetstidslagstiftningen taga en alldeles särskild

hänsyn till skyddsbehovet för minderåriga, d. v. s. arbetstagare under

18 år. An mera framträdande kommer detta att bliva efter genomförandet

av den nya arbetarskyddslag, vartill 1938 års arbetarskyddskommitté inom

kort kommer att framlägga förslag. Den jämförelse, som i betänkandet gjorts

med skolungdomens ferieförhållanden, torde numera till stor del sakna grund

i verkligheten. Skolungdomen tar numera i stor utsträckning arbete under

termina, varför skillnaden mellan skolungdomens ferieförhållanden och den

i produktionslivet verksammas semesterförhållanden icke blir densamma

som tidigare. Föreningen anser, att ansträngningarna i första hand böra inriktas

pa att få ungdomen att rationellt utnyttja den fritid, som den redan

har.

Föreningen bär vidare beträffande ungdom under 16 år anfört:

F°reidngen T''11 medge’ att förhållandena kunna ligga annorlunda till beträffande

ungdom i denna ålder. Skyddsbehovet är för dessa ungdomar

större, och de utföra ofta enklare arbeten än de, som äro över 16 år. Att

blott för denna kategoris del företaga en semesterdifferentiering med hänsyn

till åldern torde emellertid icke vara erforderligt. I 1938 års arbetarskyddskommittés

förslag till ny arbetarskyddslag kommer, enligt vad som är föreningen

bekant, att upptagas ett förslag om, att ungdom under 15 år i princip

icke får sysselsättas i industriellt arbete. Örn en arbetstagare vid 15 års

alder börjar i industriellt arbete, blir han först följande år, alltså då han

fyller 16 ar, berättigad till semester. Han har emellertid då uppnått en så
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

25

dan ålder, att behov av längre semester knappast torde förefinnas, i synnerhet

i betraktande av att, såsom ovan nämnts, arbetarskyddslagsstiftningen

tar särskild hänsyn till den minderåriga arbetskraften.

Även i andra yttranden ifrågasättes, örn ur medicinsk synpunkt behov föreligger

av en förlängd semester för ungdomen eller för vissa grupper av

ungdomliga arbetstagare. Generalpoststyrelsen har salunda anfört, att de

minderåriga arbetstagare inom postverket som skulle beröras av den föreslagna

lagändringen huvudsakligen utgjordes av post- och brevbärarbiträden,

vilka fullgjorde enklare kontorsarbete, brevbäring, posttransporter och

uppassningsgöromål. För ett stort antal av dem vöre postarbetet att anse såsom

en ren bisyssla. Med hänsyn till arbetets art och ringa omfattning torde

därför behovet av en ökad rekreation icke göra sig gällande i samma utsträckning

som beträffande inom industrien sysselsatta minderåriga. Någon

större kostnadsökning skulle emellertid förslagets förverkligande beträffande

post- och brevbärarbiträden icke innebära, varför styrelsen saknade

anledning att motsätta sig detsamma.

Sveriges köpmannaförbund har beträffande den inom handeln sysselsatta

ungdomen yttrat, att dess arbete där vöre omväxlande, rörligt och av lättare

och enklare slag samt vidare stärkande och sunt, då det till stor del förrättades

utomhus. Något behov av längre semester förelåge därför icke. Handelns

arbetsgivarorganisation har anfört liknande synpunkter. Även försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation har med hänsyn till arten av det arbete

yngre arbetstagare hade att utföra inom försäkringsbranschen (budskickning

och enklare kontorsarbete) samt arbetsförhållandena i övrigt funnit

något behov av förlängd semester för den yngre arbetskraften icke föreligga.

Bankernas förhandlingsorganisation har med avseende å bankrörelsen

anfört liknande synpunkter, men ej velat motsätta sig genomförande av en

längre semester för yngre arbetstagare. Beträffande restaurangfacket har

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter förklarat, att anställda

under 18 år huvudsakligen förekomme bland kökselever, smörgåsnissar

(-nissor) och springpojkar. Erfarenheten hade icke visat vare sig att

det arbete som dessa anställda utförde vöre av den natur, att det skulle motivera

ökad semester, eller att gällande arbetarskyddslagstiftning icke skulle

vara tillfyllest.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat, att den motivering som

kommittén anfört för förslaget om utökad semester för ungdom icke ägde

tillämpning på ungdom, som vore sysselsatt i jordbruksarbete. Detta arbete

vöre omväxlande till sin natur och utfördes under sommarhalvåret huvudsakligen

i det fria. Några särskilda skäl för förlängd semester för ungdom

i jordbruksarbete förelåge således icke. Förbundet ville dock icke förorda

att ungdomar, anställda i jordbruksarbete, undantoges från bestämmelserna

om förlängd semester, då detta skulle kunna medföra, att ungdomen sökte

sig från ur hälso- och utvecklingssynpunkt mindre påfrestande arbeten till

i fysiskt och psykiskt hänseende mera hämmande och nedbrytande sysselsättningar.

Lantbruksstyrelsen har anfört enahanda synpunkter. Svenska

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lantarbetsgivareföreningen har för sin del förklarat, att den med jordbrukson11

skogsarbete sysselsatta minderåriga arbetskraften icke för sin hälsas

vårdande vore i behov av förlängd semester. Såväl jordbruks- som skogsarbetet

vore visserligen till en del hårt, men likväl sunt och stärkande. Belysande

vore att ungdom från andra arbetsområden rekommenderades jordbruks-

eller skogsarbete som rekreation. Ungdomar under 16 år användes i

skogsarbetet praktiskt taget endast till skogsodlingsarbeten och dylikt under

högst några veckor örn aret, ofta under ledning av lärare eller lärarinnor.

Den föreslagna lagändringen komme att för dem sakna all betydelse ur rekreationssynpunkt

och blott ge dem en obefogad lönehöjning, som minskade

arbetsgivarnas benägenhet att anlita sådan arbetskraft. I betydande utsträckning

bleve förhållandet detsamma beträffande ungdom i 16—17-årsåldern.

Även i jordbruket gjorde sig i stort sett samma synpunkter gällande. Det

vore obegripligt varför en 15-års flicka som gallrat ett stycke betor skulle

ha 4 procent högre lön för sitt arbete än exempelvis en familjeförsörjare som

gallrat lika stort stycke.

Enahanda synpunkter ha anförts av do mäns ty reisen samt av Sveriges

skog sågare förbund, föreningen skogsarbeten och Värmlands och västra

Bergslagens skog sarbetsgivareförening. Även länsstgrelsen i Kopparbergs lån

har ansett, att beträffande i jordbruk anställda skäl saknades att införa en

utökad semester för ungdomen. Därest särbestämmelser i förslagets syfte

skulle införas, borde i varje fall anställda i jordbruk och hemarbete undantagas.

I fråga om verkningarna för näringslivet av förslagets genomförande

bär svenska arbetsgivareföreningen anfört, att på grund av den

rådande arbetskraftsbristen en produktionsminskning måste bliva följden,

örn man nu genomförde en lagstiftning av ifrågavarande slag. Detta vore

betänkligt i en tid, då av olika anledningar särskilt stora krav ställdes på

omfattningen av vår produktion. Det kunde vidare icke vara lämpligt att

blott ett halvår efter ikraftträdandet av en helt ny semesterlagstiftning genomföra

väsentliga ändringar i densamma. Dessa snabba omställningar föranledde

svårigheter för företagen ur organisatorisk och kameral synpunkt.

Liknande uttalanden har gjorts av bland annat Skånes handelskammare,

som tillika till belysande av varthän förslagets genomförande i det enskilda

fallet kunde komma att leda anfört följande rörande förhållandena vid

Höganäs—Billesholms AB.

Inom sagda företag är gruvdriften på ett helt annat och mera direkt sätt

än inom gruvhanteringen i övrigt sammankopplad med den industriella

verksamheten ovan jord. Den föreslagna förlängningen av semestern skulle

medföra förutom kostnadsökningen för semesterlön åt gruvarbetarna -—•

icke blott en omedelbar sänkning av årsproduktionen med 10 000 ton stenkol

och 2 000 ton leror utan därtill skulle komma återverkningar å produktionen

ovan jord. Det skulle vidare bli nödvändigt att under gruvarbetarnas tredje

semestervecka permittera den betydande arbetsstyrka ovan jord, som handha1-

emottagande! och transporten av produkter från gruvorna. Samma torde

förhållandet komma att bli i övriga svenska gruvor. Det är att märka, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

kolbrytningen i bolagets gruvor under normala förhållanden bedrives i stark

konkurrens med utlandet och med knapp marginal. Att vidga denna marginal

genom en fortsatt rationalisering av gruvdriften är med nuvarande tekniska

resurser knappast möjligt.

Vad särskilt angår förslaget örn förlängd semester för ungdomen har i

åtskilliga yttranden framhållits, att de yngre arbetstagarna i stor utsträckning

utförde sådant arbete, att de äldres arbete vore beroende därav. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare har i denna del anfört följande.

Differentieringen av semestern på så sätt att ungdomar upp till 16 års

ålder skola vara berättigade erhålla fyra veckors semester, ungdomar mellan

16 och 18 år tre veckor och övriga två veckor skulle kunna tänkas sakna

betydelse som driftstörande moment, därest varje arbetare arbetade individuellt,

men så är inom flertalet industrier icke fallet. Arbetet utföres oftast

gruppvis och gruppens arbete är ett led i en serie av prestationer i en kontinuerlig

drift. Bortavaro av en eller flera arbetare inom en arbetsgrupp

kan äventyra dess arbetsresultat. Driftstopp hos en dylik grupp kan medföra

allmänt driftstopp hos ett företag, där arbetets fortlöpande är beroende av

att varje led i produktionsserien fungerar normalt. Ett genomförande avförslaget

kan därför befaras få till följd att, där ungdomsarbetskraften är

mera talrikt företrädd, driftstoppet för semester icke som för närvarande blir

inskränkt till två veckor utan utvidgas till tre eller i vidrigt fall fyra veckor

för samtliga arbetare, varvid de äldre arbetarna få vara utan semesterersättning

under en å två veckor. Risk föreligger även att vissa industrier, som

för närvarande sysselsätta ungdomsarbetskraft, bliva nödsakade anställa

enbart arbetstagare över 18 år.

Svenska arbetsgivareföreningen har i förevarande hänseende förklarat sig

vilja starkt understryka, att det vore ägnat att vålla stora svårigheter att

bereda yngre arbetstagare längre semester än de äldre arbetstagare, med

vilka de arbeta i lag, samt därutinnan hänvisat till de yttranden från olika

arbetsgivarorganisationer som avgivits till semesterkommittén (s. 174—182

i betänkandet). Föreningen bär därutöver anfört:

Inom många stora industrigrenar, exempelvis den mekaniska verkstadsindustrien

och textilindustrien, är man redan nu tvungen att stänga fabrikerna

14 dagar på sommaren i syfte att bereda arbetarna semester. Detta bär

man gjort, därför att man funnit, att det skulle bereda alltför stora driftstekniska

svårigheter att successivt giva arbetarna ledighet. De svårigheter,

som man på delta sätt velat undgå, skulle nu komma tillbaka beträffande

de minderåriga arbetstagarna. Följden komme säkerligen att bli produktionsminskning

i rätt stor omfattning. Tillgången på minderårig arbetskraft

är nämligen så knapp, att detta problem icke kan avfärdas med en hänvisning

till att reservarbetskraft kan anställas. Sådan finnes för närvarande icke

att få. Beklagligt är givetvis, att produktionsminskningen kan få den formen,

att äldre arbetstagare permitteras, för att de minderåriga skola utfå sin semester.

Föreningen har tillagt, att även rent kvantitativt svårigheterna vore betydande,

enär det inom många branscher rörde sig örn ett stort antal arbetstagare.

I den mekaniska verkstadsindustrien exempelvis vore 8,7 procent av

arbetstagarna under 18 år och förslaget skulle i själva verket, beroende på

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 221.

den längre semesterns efterverkningar för 19-åringarnas del, beröra ett ännu

större antal arbetstagare. Sveriges industriförbund, liksom flertalet handelskamrar,

ha framfört enahanda uppfattning. Smålands och Blekinges handelskammare

har särskilt framhållit, att olägenheter för exportindustrien

kunde komma att uppstå genom den koslnadsfördyring som bleve följden av

en längre semester.

I fråga om handeln har handelns arbetsgivarorganisation, med instämmande

av Sveriges köpmannaförbund, anfört följande.

Det förekommer ofta att yngre biträden hjälpa de äldre — med påfyllning

av lagret, ordnandet av diskarna etc. — och att den vuxna arbetskraften

sålunda är beroende av de yngre arbetarna i sitt arbete. Örn dessa senare

erhålla längre semester, finns för ett rationellt ordnande av den nödvändiga

kundtjänsten ingen annan möjlighet än att under semesterperioden, vilken

kan sträcka sig över ett par månader, söka intaga tillfällig arbetskraft. Detta

måste givetvis redan nu ske i viss utsträckning, ehuru förhållandena på arbetsmarknaden

-—• såsom känt är — äro sådana, att stora svårigheter föreligga

härvidlag. Att erhålla ytterligare arbetskraft för att kompensera den genom

ungdomens semester förlorade arbetstiden torde vara i det närmaste

omöjligt.

Att situationen på arbetsmarknaden i här berörda avseende skulle ändras

inom den närmaste tiden synes icke sannolikt och skulle i varje fall icke

rimma med statsmakternas önskan att upprätthålla full sysselsättning. Härtill

kommer att, oberoende av sysselsättningsgraden, genom årskullarnas

minskning under de närmaste åren kommer att inträda en markerad sänkning

av den arbetskraft, som står till näringslivets förfogande.

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation har uttalat att inom försäkringsbranschen

det stora flertalet yngre arbetstagare hade ett sådant

arbete, att övriga arbetstagare vore direkt beroende av dem för sitt arbete.

För att under semestertiden en stockning eller rubbning i arbetet i möjligaste

mån skulle kunna undvikas måste sålunda extra arbetskraft tillfälligt

anställas. Med nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden vore det i det

närmaste omöjligt att erhålla sådan kompenserande arbetskraft. Liknande

synpunkter ha anförts av bankernas förhandlingsorganisation med avseende

å förhållandena inom bankfacket.

Även i fråga örn förhållandena inom jordbruket har framhållits, att de

yngre arbetstagarna ofta utförde sådant arbete att de äldres arbete vore beroende

därav. Svenska lantarbetsgivareföreningen har på grund härav ansett

en förlängd ungdomssemester kunna inverka oförmånligt på driftsförhållandena

inom jordbruket, särskilt å mindre gårdar. Föreningen har därjämte

framhållit, att vid betskötsel, som viss arbetstagare utförde med hjälp

av sina familjemedlemmar, stora svårigheter komme att uppstå vid beräknandet

av semesterlönen, om olika procentsatser skulle tillämpas för äldre

och för minderårig arbetskraft. Domänstgrelsen har med avseende å okontrollerade

arbetstagare inom skogsbruket anfört att, åtminstone i Norrland

och Dalarna, de vid skogsavverkning sysselsatta minderåriga arbetarna i

regel icke arbetade självständigt, utan det vanliga vöre, att de åtföljde någon

äldre anförvant som hjälp med vissa lättare arbetsmoment. De gemen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majda proposition nr 221.

samma prestationerna påfördes i sådana fall den äldre arbetai en, enär det

i regel vore omöjligt att verkställa en riktig uppdelning. Skulle förslaget om

högre semesterlön för minderåriga okontrollerade arbetare bliva antaget,

kunde detta tänkas medföra, att av den gemensamma arbetsprestationen en

större del än som i verkligheten utförts av den yngre arbetstagaren uppgåves

vara utförd av denne, varigenom orättmätigt för hög semesterlön skulle erhållas.

Ett sådant förfaringssätt torde knappast kunna kontrolleras. Sveriges

skogsägareförbund har givit uttryck åt liknande farhågor. Med hänsyn till

skogsarbetets speciella organisation har föreningen skogsarbeten ansett redan

gällande semesterlag giva upphov till stora praktiska svårigheter. Att under

sådana förhållanden införa nya komplicerade bestämmelser måste enligt föreningens

mening inge starka betänkligheter.

I några yttranden har särskilt berörts verkningarna för sjöfartsnäringen

av de föreslagna ändringarna i semesterlagstiftningen. Kommerskollegium

har härutinnan anfört:

Vad speciellt sjöfolket beträffar måste frågan örn dess semesterförhållanden

även betraktas som ett internationellt spörsmål. Såsom sådant har fragan

nyligen upptagits till behandling av internationella arbetsorganisationen och

efter förberedande handläggning å en maritim arbetskonferens förliden höst

upptagits å dagordningen för en till instundande sommar av internationella

arbetsorganisationen utlyst ordinarie sjöfartskonferens. I detta sammanhang

torde även få erinras om den i dagarna tillsatta kommittén för behandlmgen

av sjöfolkets arbets- och levnadsförhållanden, inom vars arbetsområde

även frågor rörande sjöfolkets semesterförhållanden lära falla.

Stockholms handelskammare och Göteborgs handelskammare ha erinrat,

att nattarbetes hänförande till de arbeten som skulle kvalificera för längre

semester komme att för rederinäringen medföra ekonomiska konsekvenser,

som kunde bliva mycket betungande i konkurrensen med den utländska

sjöfarten. Sveriges redareförening har — utöver allmänna principiella invändningar

mot en differentiering av semesterns längd — anfört, att semesterspörsmålet

läge helt annorlunda till för sjöfolk än för i land anställda,

främst med hänsyn därtill att semester i egentlig mening icke kunde förekomma

för det övervägande antalet sjömän, d. v. s. manskapet, utan att

det här uteslutande rörde sig örn en förhöjning av lönen. Föreningen har

ytterligare anfört, att när det gällde kontor och affärer och även vissa industrier,

de anställda vanligen beviljades semester i viss ordning, därvid den

för tillfället lediga personalens arbete uppdelades på de kvarvarande. Ett

dylikt förfaringssätt kunde emellertid icke komma till användning inom sjöfarten,

där på grund av arbetstids- och bemanningsföreskrifter städse erfordrades

ett visst antal ombordanställda. Redaren finge därför anställa ny

personal och sålunda utbetala lön till dubbelt antal anställda.

Föreningen har vidare i likhet med kommerskollegium påpekat sjöfartsnäringens

internationella karaktär.

Sveriges segclfartggsförcning har anfört liknande synpunkter beträffande

den mindre sjöfartens förhållanden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I några avstyrkande yttranden tiar, såsom framgår av det anförda, uttalats

farhågor för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen

skulle använda yngre arbetskraft i minskad omfattning. I anledning härav

har socialstyrelsen anfört, att vid en av styrelsen verkställd genomgång av

11 intill utgången av år 1945 för vissa omfattande industrigrenar gällande

kollektivavtal befunnits, att skillnaden mellan 15-åringarnas och 16-åringarnas

timpenningar i genomsnitt utgjort 17,5 procent (variationer mellanå

och 34 procent) och mellan 17-åringarnas och 18-åringarnas timpenning i

genomsnitt 23 procent (variationer mellan 9 och 35 procent). Även om

dessa uppgifter icke kunde göra anspråk på att vara representativa, torde

de dock kunna tjäna till en viss ledning vid frågans bedömande. I jämförelse

med de angivna differenserna vore den kostnadsökning för arbetsgivaren,

som följde med en utökning av semestern från två till tre veckor, eller

cirka 2 procent av årslönen, uppenbarligen av underordnad betydelse. Den

föreslagna längre semestern syntes sålunda icke behöva minska på ungdomens

anställningsmöjligheter.

I fråga örn åldersgränsen för den förlängda semestern för ungdomen

ha fullmäktige i jernkontoret, Skånes handelskammare och handelns

arbetsgivareorganisation anfört, att rätten till längre semester, därest den

skulle införas, borde begränsas till ungdom under 16 år. Svenska arbetsgivareföreningen

har i denna del, såsom tidigare angivits, uttalat, att för

ungdom under 16 år en längre semester kunde vara motiverad, men att

särskild lagstiftning härom icke syntes erforderlig. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har för sin del ifrågasatt om man icke tillsvidare borde begränsa

den utvidgade semesterrätten till ungdomar under 16 år.

Å andra sidan har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund förordat

en åldersgräns av 21 år för den förlängda ungdomssemestern samt därvid

anfört, att 21-årsgränsen vore en förutsättning för att man i önskvärd grad

skulle kunna reducera den hårda press på ungdomen, som övergången från

skolan till arbetslivet innebure. Vinsten av en sådan ungdomssemester vore

så stor, att man icke borde rygga tillbaka inför de betänkligheter, som rests.

Förbundet har vidare påpekat, att enligt kommitténs undersökningar icke

mindre än 252 av 520 tillfrågade läkare uttalat sig för önskvärdheten av,

att åldersgränsen sattes högre än 18 år. I enlighet med sin ståndpunkt har

förbundet hemställt att ungdom upp till fyllda 18 år erhölle fyra veckors

semester och att för tiden därefter till fyllda 21 år tre veckors semester

finge utgå.

Frågan örn semesterns uppdelning har föranlett uttalanden endast

i ett fåtal yttranden. Medicinalstyrelsen har i denna del anfört, att det ur

hälsosynpunkt säkerligen ofta vore en stor fördel, att semestern för ungdomen

kunde uppdelas i en något kortare vintersemester och en längre sommarsemester.

Även bankernas förhandlingsorganisation har uttryckligen tillstyrkt förslaget

i denna del.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det på grund av jordbrukets säsongbetonade

karaktär med särskilt brådskande arbete under sommarhalvåret i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 221.

31

allmänhet torde komina att visa sig omöjligt att förlägga en ungdomssemester

på tolv dagar i följd till sommartid. Den utsträckta semesterrätten för ungdomen

torde sålunda kunna motverka möjligheterna för ungdomen att utfå

sin semester under sommaren. Möjligt vore dock att denna olägenhet i praktiken

icke komme att få någon större betydelse, då det kunde antagas att

arbetarna inom jordbruket i stor utsträckning vore korttidsanställda, varför

semesterrätten komme att åtnjutas i form av semesterersättning. — Styrelsen

har vidare förklarat sig hålla före, att antalet arbetare under 18 år snarare

uppginge till 10 å 12 procent av hela arbetarantalet än den av kommittén

uppgivna siffran 4 procent. Svenska lantarbetsgivareförbundet har

likaledes ansett, att bestämmelsen att 12 dagars semester skulle förläggas

i ett sammanhang icke borde gälla för jordbrukets vidkommande; i varje fall

borde semesterdagarna kunna utgå i flera perioder än två, varigenom en av

perioderna skulle kunna förläggas till sommaren, en till vintern och en till

förvåren.

Landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation ha,

liksom arbetsmarknadskommissionen, förklarat sig instämma i det särskilda

yttrande, som inom kommittén avgivits av dess ledamöter Adamsson, Jansson

och Sölvén. Landsorganisationen har därvid i anledning av reservanternas

förslag, att undantag från huvudregeln skulle kunna medges av arbetsrådet

i den mån regelns tillämpning hotade att medföra driftstekniska svårigheter,

anfört följande.

En dylik uppdelning borde tillåtas endast under förutsättning att de dagar,

som skulle utgå utöver tolv, ökades till det dubbla om de icke förlädes i

anslutning till de ordinarie tolv dagarna. Det synes vara lämpligt att arbetsgivaren

på detta sätt själv nödgas överväga, huruvida nackdelarna med ett

obrutet semesteruttag verkligen äro så stora, att han hellre vill åta sig de

ökade kostnaderna för en förlängd semester, förlagd till en ur driftsteknisk

synpunkt mindre ansträngd period. Löntagaren skulle på detta sätt också

erhålla kompensation för de olägenheter som semesterns uppdelning kunde

förorsaka honom.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har jämväl motsatt sig förslaget

örn rätt för arbetsgivaren att uppdela semestern och därutinnan anfört

följande.

Om semestern för ungdom skall få sitt rätta värde, bör den förläggas till

sommaren. Kommande lagstiftning bör innehålla klara föreskrifter härom.

Vår uppfattning understrykes kraftigt genom resultatet av den rundfråga

bland vissa läkare, som kommittén på denna punkt vidtagit. Inte mindre

än 74 procent av de tillfrågade läkarna bär förklarat sig anse, att ungdomen

har ett större behov av att få sin semester förlagd till sommaren än andra

åldersgrupper.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att i många yttranden framhållits

önskvärdheten av att åtgärder vidtoges i syfte att skapa garantier för att

den förlängda ungdomssemestern verkligen bleve utnyttjad såsom semester.

Bland annat lia medicinalst gr elsen och statens institut för folkhälsan understrukit

detta. Statens fritidsnämnd och Sveriges socialdemokratiska ungdoms
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

förbund ha uttalat önskemål om tillhandahållande av medel för främjande

av olika anordningar för semesterändamål bland annat för förbilligande av

semesterresor.

Statskontoret, kommerskollegium, försvarets avtalsnämnd m. fl. remissinstanser

ha likaledes framhållit vikten av att åtgärder vidtoges för att semestern

på lämpligt sätt tillvaratoges. Överståthållarämbetet har för sin del ifrågasatt

om det icke överhuvudtaget vore möjligt att åstadkomma en uppdelning

av arbetarsemestrama över större del av sommaren, exempelvis så att

av varandra oberoende grupper inom industri och näringsliv gåve sina anställda

semester å skilda tider. Härigenom skulle redan befintliga vandrarhem,

pensionat och andra semesteranläggningar kunna effektivt utnyttjas

och även i övrigt bättre förutsättningar uppstå för uppfyllande av de ändamål

som de föreslagna semesterreglerna avse att tjäna.

Kommitténs förslag örn insättande av semesterersättning åt ungdom å särskilt

postgirokonto har uttryckligen tillstyrkts av socialstyrelsen, som

ansett det kunna vara av ett visst värde att systemet på detta sätt prövades

inom ett begränsat område, så att erfarenhet vunnes till ledning vid bedömande

av frågan, huruvida systemet borde komma till allmännare användning.

I övrigt har förslaget i denna del uttryckligen tillstyrkts endast av kooperativa

förbundet och bankernas förhandlingsorganisation. Avstyrkande yttranden

föreligga från telegrafstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Jönköpings

och Kopparbergs län, svenska lantarbetsgivaref öreningen, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges redareförening, flera handelskammare, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation, svenska stadsförbundet och Stockholms

stadskollegium ävensom från landsorganisationen i Sverige och Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund. De båda sistnämnda organisationerna ha

anfört, att då statsmakterna avvisat införandet av generella bestämmelser i

detta hänseende, det syntes mindre välbetänkt att införa en sannolikt irriterande

särbestämmelse för yngre arbetstagare.

Föredraganden.

Frågan om en differentiering av semesterns längd efter skilda arbetstagargruppers

olika rekreationsbehov var föremål för övervägande redan i

samband med tillkomsten av 1938 års semesterlag. Spörsmålet gällde då

närmast i vad mån möjlighet fanns att över hela linjen genomföra en dylik

differentiering. De praktiska svårigheterna att åstadkomma en sådan differentiering

ledde till att 1938 års lag utformades som en odifferentierad

minimilagstiftning. Därvid förutsattes, att i den mån för särskilda grupper

av arbetstagare förelåge ett större behov av semester än lagen medgav, frågan

skulle lösas genom överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.

Någon tvekan synes sålunda icke ha rått därom, att arbetstagare

funnes, som hade ett behov av längre semester än den i lagen fastslagna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

33

minimisemestern. Vid sådant förhållande torde det, såsom också semesterkommittén

uttalat, icke kunna anses stå i strid med semesterlagens innebörd,

att sådana arbetstagare, vilkas behov av semester avsevärt överstiger

det lagstadgade minimibehovet, erhåller förlängd semester.

Eli differentiering av semesterns längd efter behovssynpunkt har semesterkommittén

funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.

Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma

sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att

limma avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids

avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester

har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt

eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen

kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.

Jag är således ense med kommittén därom att, i den mån det genom medverkan

av arbetarskyddet eller genom ändring av arbetsförhållandena är

möjligt att förebygga skadliga verkningar av arbetet, sådana åtgärder i första

hand böra vidtagas. Varken den nuvarande arbetarskyddslagstif bringen

eller den reviderade lagstiftning på detta område, som kan bliva resultatet

av 1938 års arbetarskyddskommittés arbete, torde emellertid kunna i allo

avhjälpa de olägenheter, som i en del fall medföra ett ökat semesterbehov.

Såsom semesterkommittén framhållit förhåller det sig otvivelaktigt så, att i

vissa fall arbetet i sig självt medför en sådan påfrestning, att det åstadkommer

en nedsättning av kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes

av de dagligen och veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Den trötthetsrest

som kvarstår kräver i dessa fall en längre semester än två veckor för

att arbetarens rekreationsbehov skall bliva behörigen tillgodosett.

Det är givet, att vid en differentiering av semesterns längd efter de nu

angivna linjerna betydande svårigheter möta att verkställa en gränsdragning,

som åstadkommer full rättvisa olika arbetstagargrupper emellan. Såsom

framhållits i yttrandena torde man knappast kunna undvika, att vissa arbetstagare,

som icke bli delaktiga av rätten till förlängd semester, komma

att anse sig missgynnade. Svårigheten att verkställa differentieringen är

dock enligt min mening icke av den storleksordning, att man fördenskull

bör avstå från att förlänga semestern för sådana arbetare som på grund av

pressande eller hälsofarligt arbete äro i särskilt behov av utökad ledighet.

Vad angår ungdomens semesterbehov har i åtskilliga yttranden ifrågasatts,

huruvida det för ungdomen förelåge behov av en längre semester än

två veckor. Att så är fallet synes mig dock uppenbart. Såsom kommittén

anfört torde ungdomen i regel ej Ira samma motståndskraft mot ansträngningarna

i arbetet som vuxna arbetstagare och därför hatare påverkas av de

skadliga momenten i arbetet. Jämväl i övrigt finner jag de skäl kommittén

anfört för en längre ungdomssemester vara bärande. Jag vill särskilt understryka,

alt övergången från skollivet med dess ofta återkommande raster,

långa ferier och omväxling i arbetet till förvärvsarbetet med dess längre ar
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 221. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

betsperioder och mera monotona och ensidiga arbete medför en omställning

av levnadsvanorna, vars ogynnsamma verkningar böra i görligaste mån motverkas.

En längre semester för ungdomen än två veckor synes mig med

hänsyn till det anförda vara väl motiverad. Till stöd härför kan ytterligare

åberopas, att vid kommitténs undersökningar icke mindre än 517 av 746

tillfrågade läkare ansett att ungdom i förvärvsarbete vore i behov av längre

semester än den för närvarande lagstadgade. Av 23 tillfrågade förste provinsialläkare

— dessa läkare kunna antagas ha särskilt god inblick i frågor

rörande minderårigas användning i förvärvsarbete -—- hyses nämnda åsikt

av 21.

De skäl som i enlighet med det anförda kunna åberopas för en förlängd

ungdomssemester äga i första hand tillämplighet i fråga örn industriellt och

därmed jämförligt arbete. I andra fall, exempelvis beträffande jordbruksoch

skogsarbete, äro skälen i vissa avseenden icke lika starka, men i det

väsentliga torde de tala för att även ungdomen i dessa näringsgrenar erhåller

längre semester än de vuxna arbetstagarna. Vad i yttrandena anförts

i motsatt riktning har alltså icke föranlett mig att i detta hänseende intaga

annan ståndpunkt än kommittén.

Från näringslivets håll har mot en differentering av semesterns längd

främst åberopats, att härav skulle kunna uppkomma driftstekniska störningar

av olika slag samt att en produktionsminskning måste bliva följden

av ett genomförande av längre semester för vissa arbetstagargrupper. I detta

hänseende har bland annat anförts, att olika arbetstagargrupper i stor utsträckning

äro beroende av varandra i arbetet, så att en längre semester för

vissa grupper måste leda till en omläggning av arbetsförhållandena. Inom

vissa branscher skulle den förlängda semestern till och med kunna befaras

leda till ett nedläggande av driften i dess helhet under semestertiden.

De sålunda åberopade olägenheterna av en förlängd semester för vissa

arbetstagare måste givetvis beaktas i nuvarande läge, då det är angeläget

att uppehålla en hög produktionsnivå. Emellertid är jag av den uppfattningen,

att de svårigheter för näringslivet, som en utökning av semesterns

längd för vissa arbetargrupper kan medföra, i viss mån överdrivits från arbetsgivarhåll.

Kommittén har såtillvida beaktat näringslivets önskemål, att

kommittén föreslagit en möjlighet att uppdela den förlängda semestern på två

perioder. Vid de undersökningar kommittén verkställt lia åtskilliga arbetsgivarorganisationer

vitsordat, att en dylik uppdelning skulle i icke ringa mån

förminska de olägenheter och kostnader som en differentiering av semesterns

längd kunde väntas medföra. Särskilt synes en uppdelning av den längre semestern

kunna vara betydelsefull för näringslivet när det gäller de ungdomliga

arbetstagarna. Dessa utgöra nämligen numerärt sett en mycket betydande

grupp, varjämte de återfinnas på så gott som alla arbetsområden.

Jag vill fördenskull av hänsyn till näringslivets intressen förorda att en

dylik uppdelning av den förlängda semestern medgives såvitt angår ungdomen.

Från medicinsk synpunkt synes någon erinran icke vara att göra

mot en dylik uppdelning; av utredningen framgår, att det till och med kan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

35

vara en fördel, att ungdomen beredes tillfälle att exempelvis under vintern

erhålla en veckas semester, medan sommarsemestern begränsas till två veckor.

De övriga arbetstagargrupper, varom här är fråga, äro så begänsade

och deras arbetsuppgifter av den art, att en generell rätt för arbetsgivaren

att uppdela semestern ur nu ifrågakommande synpunkter icke synes vara lika

betydelsefull. För arbetstagarna själva torde däremot i vissa fall —- exempelvis

i fråga örn gruvarbetare i Norrland — en uppdelning av semestern avsevärt

minska värdet av densamma. Med avseende å dessa arbetstagargrupper

vill jag fördenskull ansluta mig till de ledamöter inom kommittén, som ansett

att den förlängda semestern bör utgå i ett sammanhang. I enlighet med ett

uttalande av nämnda ledamöter föreslår jag emellertid, att arbetsrådet skall

äga att, då särskilda driftstekniska skäl föranleda därtill, medgiva att i visst

företag den längre semestern må uppdelas i två perioder, av vilka den ena

utgör minst tolv dagar.

I likhet med kommittén har jag funnit reglerna om ungdomssemestems

uppdelning böra omfatta även ungdomliga arbetstagare inom jordbruket och

närstående näringsgrenar, vilka vid tiden för semesterns början ej fyllt

aderton år.

I fråga om semesterns längd för arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete har jag ej funnit anledning till erinran mot vad kommittén

föreslagit. Vad angår ungdomssemestem är jag likaledes ense med

kommittén därom, att åldersgränsen för den förlängda semestern bör sättas

vid 18 år. Beträffande längden av ungdomssemestem synes mig däremot till

undvikande av onödig komplicering av semesterrätten en enhetlig semester

av tre veckors längd böra fastställas för all ungdom under 18 år. Det övervägande

antalet unga personer i vårt land torde inträda i förvärvsarbetet så

pass sent, att rätten till ytterligare förlängd semester före 16 års ålder icke

spelar någon mera avsevärd roll. Enligt vad jag under hand erfarit torde

1938 års arbetarskyddskommitté komma att framlägga förslag att ungdom

under 15 års ålder i princip icke får sysselsättas i industriellt arbete. Med

hänsyn härtill synes behovet att ytterligare differentiera semesterns längd

för ungdomen efter olika åldersgrupper icke vara särskilt framträdande.

Därest ändamålet med den längre semestern skall vinnas är det givetvis

ett önskemål, att arbetstagaren vid tiden för semestera också har sådana

ekonomiska resurser att han kan utnyttja semestern för rekreation. I syfte

att tillgodose detta önskemål har semesterkommittén föreslagit, att beträffande

arbetstagare, som ej fyllt 20 år, semesterersättning skall insättas å särskilt

semesterersättningskonto. Motsvarande förslag beträffande semesterersättning

i allmänhet var föremål för övervägande i samband med tillkomsten

av den nya semesterlagen men vann då ej statsmakternas gillande. I de

avgivna yttrandena har förslaget örn införandet av dylika bestämmelser enbart

för ungdomen rent ringa anslutning. Även örn starkare skäl tala för

isystemets genomförande då fråga är örn ungdomliga arbetstagare synes mig

med hänsyn till vad sålunda förekommit kommitténs förslag på denna punkt

icke nu böra genomföras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Föredra
ganden.

I enlighet med det anförda lia de av kommittén framlagda lagförslagen

blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag anhåller nu

att få närmare redogöra för de inom departementet upprättade författningsförslagen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om semester.

Ingressen.

Semesterkommittén har beträffande utformningen i lagtext av de föreslagna

ändringarna i semesterlagstiftningen anfört, att de olika bestämmelser

som reglera arbetstagarnas semesterrätt borde så långt läte sig lämpligen

göra upptagas i en och samma lag. En reglering vid sidan av den allmänna

lagen borde enligt kommitténs mening ske endast när särskilda omständigheter

föranledde därtill. Sådana omständigheter har kommittén ansett föreligga

i fråga örn regleringen av semesterns längd för de grupper av arbetstagare

som lia ett särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Dessa grupper

kunde nämligen icke anses slutgiltigt bestämda, varjämte lagtekniska skäl

talade för att de särskilda bestämmelser om semesterns längd, som skulle

gälla för dessa grupper av arbetstagare, upptoges i en från den allmänna semesterlagen

fristående lag. Den allmänna semesterlagen borde emellertid bliva

tillämplig i de avseenden, som icke reglerades i den särskilda lagen.

I enlighet med vad kommittén sålunda anfört har kommittén utarbetat

förslag till dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1945 (nr

420) om semester och dels lag om semesterns längd för arbetstagare, som utföra

vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten. Lagförslagen torde få

såsom bilaga fogas vid detta protokoll (bilaga A).

De skäl kommittén anfört för att utbryta bestämmelserna örn semesterns

längd för vissa arbetstagargrupper med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete ur den allmänna semesterlagen men att däremot i denna upptaga bestämmelserna

om längre semester för ungdom synas mig böra godtagas. De

av kommittén utarbetade lagförslagen ha, såsom tidigare nämnts, överarbetats

inom socialdepartementet och jag övergår nu att redogöra för de närmare

bestämmelserna i departementsförslagen.

7 §•

Enligt semesterkommitténs förslag skall arbetstagare för tiden till och med

den månad, varunder han fyller sexton år, förvärva rätt till två semesterdagar

för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, varunder han utfört

arbete för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar, samt för tiden därefter

till och med den månad, varunder han fyller aderton år, förvärva rätt

till en och en halv semesterdag för varje sådan månad.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna har i yttrandena i ganska stor

omfattning invänts, att ungdomen finge ut den förlängda semestern alltför

sent för att det avsedda syftet med densamma skulle vinnas. Sålunda har

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

37

socialstyrelsen yttrat, att då semestern utginge i efterskott per kalenderår,

semesterförmånerna icke kunde åtnjutas förrän en avsevärd tid efter inträdet

i förvärvslivet gått till ända. Denna konsekvens läge icke i linje med semesterkommitténs

önskan att icke göra övergången från skolan med dess långa

ferier till förvärvslivet med dess korta ledigheter alltför tvär. Med den konstruktion

semesterlagen hade borde större avseende fästas vid arbetstagarens

ålder under det år, semesterförmånen åtnjötes, än under det år, då förmånen

förvärvades. Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit den ändring i

förslaget, att arbetstagare skall förvärva rätt till en och en halv semesterdag

för varje semesterkvalificerande månad till och med det år, varunder han

uppnår sjutton års ålder. Styrelsen har tillagt, att förslaget härigenom bringades

i bättre överensstämmelse med gränsdragningen för minderåriga i arbetarskyddslagen,

till vilken ungdomssemestem finge anses som en komplettering.

Vidare vunnes större enhetlighet samtidigt som uträkningen av semestertiden

förenklades.

Angående den av socialstyrelsen påtalade eftersläpningen av semestern har

statens institut för folkhälsan anfört, att detta uppenbara missförhållande

borde undanröjas genom en föreskrift av den innebörden, att kvalifikationstiden

för minderåriga, såsom fallet redan nu vore vid vissa arbetsavtal, räknades

från anställningstidens början. Även örn detta i vissa fall skulle medföra

olägenheter ur praktisk synpunkt, borde dessa icke få förhindra en ur

hygienisk synpunkt önskvärd anpassning av semestrarnas längd efter det

föreliggande behovet. Överståthållarämbetet har likaledes uttalat, att för ungdomssemestern

kvalifikationsåret borde löpa från anställningens början oberoende

av kalenderåret.

Även statskontoret och riksförsälcringsanstalten lia påtalat semesterns eftersläpning,

utan att dock påyrka ändring i förslaget. Vissa näringsorganisationer

ha vid sina uttalanden om de ekonomiska verkningarna av en förlängd

ungdomssemester framhållit, att eftersläpningen av semestern förstorade

dessa verkningar.

Semesterkommittén har icke ifrågasatt någon ändring i allmänna semesterlagens

bestämmelser om kvalifikationsårets beräknande med avseende å de

unga arbetstagare som enligt förslaget skola åtnjuta förlängd semester. Såsom

i vissa yttranden påpekats medför detta en eftersläpning av semestern,

som gör att det syfte man vill tillgodose genom bestämmelserna om förlängd

semester för ungdom icke till fullo vinnes. Socialstyrelsen har med

hänsyn härtill föreslagit en sådan utformning av bestämmelserna, att arbetstagaren

skulle förvärva rätt lill en och en halv semesterdag för varje semesterkvalificerande

månad till och med det år, varunder arbetstagaren uppnådde

sjutton års ålder. Även en dylik regel torde emellertid lör vissa fall

lämna otillfredsställande resultat. Exempelvis skulle, örn löpande år räknas

som kvalifikationsår, en arbetstagare som under året — kanske först i december

månad — fyller aderton år endast erhålla två veckors semester,

vilket icke överensstämmer med den föreslagna reformens syfte. Att, såsom

Föredra
ganden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 221

Föredra
ganden.

statens institut för folkhälsan och Överståthållarämbetet ifrågasatt, föreskriva

att kvalifikationsåret för ungdomen städse skall räknas från anställningens

början, synes mig icke heller lämpligt. Ehuru jag är medveten om att eftersläpningen

av semestern för ungdomen medför vissa nackdelar, har jag stannat

för att på denna punkt godtaga vad kommittén föreslagit.

12 §.

Rörande innehållet i denna paragraf hänvisas i huvudsak till vad tidigare

anförts. Inom semesterkommittén ha de på denna punkt skiljaktiga ledamöterna

uttalat bland annat, att regeln om rätt för arbetsgivaren att uppdela

semestern ej borde äga tillämpning, då rätten till längre semester vore grundad

på avtal. Denna ståndpunkt finner jag i princip riktig. Såvitt angår ungdomssemestern

torde emellertid frågan sakna större praktisk betydelse. Då

enhetliga regler för ungdomssemestern synas böra gälla, har jag därför i denna

del anslutit mig till majoritetens förslag. Stadgandet har emellertid givits

sådan lydelse att det endast avser yngre arbetstagare. Genom en särskild övergångsbestämmelse

har vidare föreskrivits, att de nya reglerna icke skola tilllämpas

med avseende å sådana arbetstagare, vilka redan nu på grund av

avtal äro tillerkända längre semester än två veckor. För deras del skulle

nämligen den föreslagna regeln innebära en försämring i förhållande till vad

nu gäller.

18 §.

Såsom tidigare anförts har semesterkommittén funnit de skäl som tala för

längre ungdomssemester böra äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan

särskild semesterlön som avses i denna paragraf. Kommittén har i enlighet

härmed föreslagit, att för okontrollerade arbetstagare semesterlönen skall utgöra

åtta procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller däremot

svarande period av kvalifikationsåret, varunder arbetstagaren fyller sexton

år, och sex procent av arbetsinkomsten för tiden därefter till och med det

kvartal eller den period, varunder han fyller aderton år.

I yttrandena har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, bland

andra invändningar mot en utvidgad semesterrätt för ungdom, anförts, att

de av kommittén sålunda föreslagna reglerna om semesterlön vore ägnade

att leda till olägenheter. Bland annat har förklarats, att svårigheter komme

att uppstå att beräkna semesterlönen då yngre arbetstagare jämte äldre deltagit

i okontrollerat arbete, och farhågor lia uttalats för att i dylika fall en

större del av den gemensamma arbetsprestationen komme att uppgivas vara

utförd av de yngre arbetstagarna än dessa verkligen utfört.

De invändningar, som framförts i yttrandena i här ifrågavarande hänseende

kunna icke frånkännas visst fog. Jag vill emellertid erinra, att under

förarbetena till den nya semesterlagen klart underströks skyldigheten för

arbetarparten att i fall av förevarande art tillhandahålla arbetsgivaren erforderliga

uppgifter till ledning för bedömandet av frågan örn semesterlönens

storlek och fördelning. Medvetet oriktiga uppgifter i detta hänseende kunna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

39

enligt vanliga grunder medföra straffansvar. Såväl på grand härav som

med hänsyn därtill att bestämmelserna örn semesterlön för okontrollerat arbete

utgöra en direkt motsvarighet till semesterrätten i övrigt, ansluter jag

mig i princip till kommitténs förslag i denna del. De avvikelser från kommitténs

förslag i fråga örn rätten till förlängd semester för ungdom jag

i det föregående förordat ha föranlett att i departementsförslaget endast föreslagits

den ändring i förevarande paragraf, att semesterlönen skall utgå med

sex procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller den period,

varunder arbetstagaren uppnår aderton års ålder.

Lagens ikraftträdande.

Semesterkommittén har föreslagit, att de nya reglerna örn beräkning av

semesterns längd för vissa arbetstagare skola träda i kraft den 1 juli 1946.

I anledning härav har arbetsdomstolens ordförande förklarat sig vilja bestämt

avstyrka, att lagen trädde i kraft före den 1 januari 1947, samt härom

anfört följande.

Att semesterrätten får olika innebörd allt eftersom den intjänats under

olika delar av ett och samma kvalifikationsår skulle vara synnerligen olyckligt

såsom endast ägnat att föranleda osäkerhet, misstag och tvister. Visserligen

trädde 1938 års semesterlag i kraft den 1 juli, men detta visade sig

vara ganska olyckligt ur de anförda synpunkterna. Med hänsyn just till

samma synpunkter fick 1945 års semesterlag träda i kraft vid årsskiftet.

Kommittén har icke anfört något som helst skäl, varför sådan brådska

skulle föreligga 1946, att den kan motivera ett annat förfaringssätt än det

som ansågs riktigt 1945.

Därest den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1946, synes den omständigheten,

att de nya bestämmelserna lia en begränsad räckvidd, icke

utgöra en bindande motivering för ett avsteg från den riktiga principen,

att gällande avtal icke skola rubbas genom ny lagstiftning. Under angiven

förutsättning förordar jag därför, att samma övergångsbestämmelse som i

1938 års semesterlag tillföres den nya lagen.

Jämväl handelns arbetsgivarorganisation och Skånes handelskammare ha

av enahanda skäl hemställt, att lagstiftningen, örn den genomfördes, finge

träda i kraft först den 1 januari 1947.

I likhet med kommittén finner jag den nya lagstiftningen böra träda i

kraft den 1 juli 1946. Jag finner det nämligen angeläget, att de nya bestämmelserna

kunna vinna tillämpning snarast möjligt, särskilt med hänsyn till

den eftersläpning av semestern som i det föregående berörts. Med hänsyn

härtill och då den utökning av semesterrätten som nu föreslås är betingad

av medicinska synpunkter, finner jag icke skäl föreligga att till lagen foga

någon övergångsbestämmelse av det innehåll arbetsdomstolens ordförande

ifrågasatt. Såsom vid 12 § anförts har jag ansett en särskild övergångsbestämmelse

erforderlig till förhindrande av alt ungdomar, som redan nu äga

rätt lill längre semester än den lagstadgade, skola komma i ett sämre läge

genom den nya lagstiftningen.

Föredragauden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslaget till lag om semesterns längd för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

1 §•

I denna paragraf uppräknas de skilda grupper av arbete, som på grund

av arbetets pressande eller hälsofarliga art skola berättiga till förlängd semester.

Semesterkommittén har, såsom tidigare nämnts, till diskussion upptagit

frågan om beredande av längre semester även för vissa andra arbetstagaregrupper.

Därvid har kommittén beträffande arbetare i treskift

eller i tvåskift med dag- och nattgång funnit arbetsförhållandena

innebära missförhållanden, som borde snarast avhjälpas så långt

detta läte sig göra. I det frågekomplex som härvid mötte, intoge emellertid

frågan om förlängd semester en andrahandsställning. Kommittén har i nuvarande

läge funnit sig icke böra avge förslag om längre semester för ifrågavarande

skiftarbetare, men förordat att den av 1945 års riksdag begärda utredningen

rörande skiftarbetarnas arbetsförhållanden snarast bomme till

stånd. På grundval härav syntes det sedan vara möjligt att ta slutlig ståndpunkt

till frågan i vad mån skidarbetare borde beredas längre semester. Att

från skiftarbetarna utbryta vissa grupper, vilka även frånsett de med själva

skiftgången förenade besvärligheterna hade ett särskilt pressande och hälsofarligt

arbete — såsom arbetstagare i hyttor och martinverk m. fl. — och

behandla semesterfrågan för dem utan beaktande av att de vore skiftarbetare

har kommittén ej heller funnit lämpligt.

Jämväl beträffande andra arbetstagargrupper än skiftarbetarna har kommittén

uttalat tvekan, huruvida icke längre semestertid borde tillkomma

dem. Så är fallet i fråga om sprängämnesarbetare, arbetstagare

utsatta för koloxidförgiftning, telefonister och

sjuksköterskor. På anförda skäl har emellertid kommittén funnit

sig icke böra nu framlägga förslag om förlängd semester för dessa arbetstagargrupper.

Beträffande andra grupper av arbetstagare, i fråga om vilka

yrkanden framställts om utökad semester, har kommittén funnit en förlängd

semester icke ur medicinsk synpunkt vara tillräckligt motiverad.

Den av semesterkommittén gjorda gruppindelningen har i yttrandena föranlett

åtskilliga uttalanden. Landsorganisationen i Sverige har anfört följande.

Kommittén har i sitt förslag gått efter starkt restriktiva linjer då det gällt

att avgränsa de arbetargrupper, som med hänsyn till speciellt hälsovådligt

eller pressande arbete borde erhålla förlängd semester. Rätten härtill har sålunda

begränsats endast till gruvarbete, natt- och mörkrumsarbete samt arbete

med röntgen- eller radiumstrålning. I yttranden över förslaget, avgivna

av vissa fackförbund, ha önskemål framförts örn utsträckning av den ökade

semesterrätten även till andra grupper. I vissa fall har därvid åberopats om
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ständigheter, vilka icke synes ha till fullo uppmärksammats av kommittén.

Landsorganisationen hyser visserligen all förståelse för svårigheten att göra

en gränsdragning på ett sådant sätt att orättvisor icke uppsta. Det skulle

vara en ogenomförbar uppgift att genom hela näringslivet gradera semesterns

längd efter arbetets grad av hälsovådlighet. Men även om detta erkännes,

måste man ifrågasätta, örn det icke, exempelvis beträffande sprängämnesarbetare,

fryshusarbetare och arbetare i verkstäder, insprängda i berg eller

eljest utan dagsljusbelysning, vore motiverat att företaga en ytterligare undersökning

av förhållandena. Även dessa arbetargrupper synas vara så klart

markerade, att en gränsdragning, som hänför dem till den ur semestersynpunkt

förmånligare ställda gruppen, icke skulle behöva föranleda alltför stora

betänkligheter.

Beträffande skiftarbetarna har landsorganisationen förklarat sig kunna

tills vidare acceptera deras uteslutande från den förlängda semesterrätten

under den förutsättningen, att deras förhållanden skyndsamt komme upp till

ny prövning i samband med en allmän utredning örn skiftarbetets skadliga

inverkan på den mänskliga organismen och örn åtgärder däremot.

Vid landsorganisationens utlåtande har fogats ett utdrag av yttranden från

vissa fackförbund. De förenade förbunden lia i sitt yttrande hemställt, att

arbetare sysselsatta med tillverkning och bearbetning av nitroglycerinhaltiga

ämnen samt trotyl och tetryl måtte medtagas bland de arbetstagare som vore

berättigade till längre semester. Förbunden lia härvid åberopat, att bland

dessa arbetare i stor utsträckning förekomme sjukdomsfall, eller rättare uttryckt

yrkesbesvär, vilka i regel icke komme under läkarbehandling och därför

icke blivit tillräckligt beaktade vid kommitténs undersökningar. Sammanställde

man explosionsrisken vid arbetet med de obestridliga, starkt påfrestande

obehag, som detta medförde, måste nian ur rättvisesynpunkt komma

till att utökad semester vore befogad för dessa arbetstagargrupper. Svenska

gruvindustriarbetareförbundet har likaledes förordat, att sprängämnesarbetarna

bleve delaktiga av den förlängda semestern. Svenska gjutareförbundet

har ansett, att den föreslagna gränsdragningen troligen komme att

medföra missnöje hos andra arbetstagare, som ansåge sig lia lika pressande

eller hälsofarliga arbeten, varför det vore motiverat att taga steget fullt ut

och fastställa semestern till tre veckor för alla arbetstagare.

I fråga örn fryshusarbetare har svenska livsmedclsarbetareförbundet påyrkat

en allsidig utredning av deras arbetsförhållanden i sylte att göra dem

delaktiga av den längre semestern och att, därest en sådan utredning icke

kunde företagas, de omedelbart berättigades till längre semester. Förbundet

vore i besittning av material, som utvisade att kyl- oell fryshusarbetarna genom

sitt arbete hade en avsevärt högre sjuklighet än andra. Svenska metallindustriarbetareförbundet

— som redan i ett till semesterkommittén avgivet

yttrande ansett en generell förlängning av semestern lill tre veckor böra komma

till stånd -—- har framfört önskemålet, att arbetare vid verkstäder, insprängda

i berg, jämställas med gruvarbetare under jord i fråga örn semesterns

längd.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Tjänstemännens centralorganisation bär anfört följande.

Det torde vara otvivelaktigt, att för ett flertal arbetstagare, framför allt inom

tjänstemannaområdet, den psykiska ansträngningsgraden är så framträdande,

att ett behov av längre semester även föreligger. TCO är för närvarande

icke berett taga ställning, till vilka yrken, som inom tjänstemannaområdet

i första hand skulle kunna ifrågakomma för en dylik lagstiftning.

Enligt TCO:s uppfattning vore det önskvärt, örn man snarast möjligt kunde

åstadkomma en generell höjning av den lagstadgade semestern. Den nu ifrågasatta

partiella förlängningen av semestern för vissa arbetstagargrupper kan

otvivelaktigt leda till en del irritation och komplikationer. TCO har emellertid

förståelse för att en generell semesterförlängning kan möta vissa betänkligheter

av ekonomisk art men betraktar såsom ett angeläget socialt önskemål

att snarast möjligt en förlängning kommer till stånd.

Centralorganisationen har vidare gjort vissa uttalanden angående semesterbehovet

för telefonister och sjuksköterskor, varjämte centralorganisationen

anmärkt, att frågan örn en utökning av skiftarbetarnas semestertid, som vore

av betydelse även för vissa tjänstemannagrupper, vore värd det största beaktande.

Medicinalstyrelsen har i anledning av kommitténs förslag uttalat att, sedan

behövlig erfarenhet vunnits, lagen borde kompletteras i avsikt att omfatta

de övriga arbetstagargrupper, som borde komma i åtnjutande av längre

semester. Statens institut för folkhälsan har uttalat sig i samma riktning.

Vad angår gruvarbetare under jord har kommittén till närmare

motivering för förslaget anfört följande.

Åtskilliga faktorer samverka till att göra rekreationsbehovet för gruvarbetare

under jord väsentligt större än för arbetstagare i allmänhet. Gruvarbetarnas

arbetsplats är ur många synpunkter ohygienisk. Den saknar

dagsljus och i regel tillfredsställande annan belysning, luften är ofta fuktig

och bemängd med damm, varjämte risk för förgiftning genom bland annat

koloxid föreligger. Arbetet är i många fall tungt och förenat med relativt

hög olycksfallsrisk. Härtill komma de psykiska obehag, som äro förknippade

med att arbeta under jord. Yrkesinspektionens undersökning visar, att

underjordsarbetama i gruvor anses ha ett särskilt pressande arbete. Sjuklighetsundersökningen

och den medicinska undersökningen tala båda för att

gruvarbetarnas rekreationsbehov är större än för arbetstagare i allmänhet.

Rörande den närmare avgränsningen av här ifrågavarade kategori har

kommittén anfört följande.

Till arbetstagare, som utföra arbete under jord i gruva, äro i första hand

att räkna arbetare, vilka på grund av arbetets natur regelbundet äro sysselsatta

i själva gruvan. Hit höra exempelvis skrotare och skjutare, borrare,

lastare, skivbrytare, tappare, lokpersonal, vissa spelstyrare och gruvbyggare

samt ortdrivare och schaktsänkare. En del gruvarbetare, framför allt reparatörer,

utföra sitt arbete än under jord och än ovan jord. Reparatörer kunna

salunda vissa dagar vara sysselsatta med reparationsarbete i gruvan och

andra dagar lia sitt arbete förlagt till reparationsverkstad eller annorstädes

ovan jord. Det är ej heller ovanligt, att reparatörer samma dag utföra arbete

både i gruvan och ovan jord. I sådana fall bör arbetstagarens huvudsakliga

sysselsättning bli avgörande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även arbetstagare under jord i stenbrott.

Till arbete i stenbrott är att räkna alla slags botning av berg, t. ex.

granit, marmor, skiffer eller kalksten.

Förslaget bar i denna del i allmänhet lämnats utan erinran i yttrandena,

i den mån principiella betänkligheter mot en differentiering av semesterns

längd ej anförts. Socialstyrelsen har sålunda förklarat sig kunna utan tvekan

tillstyrka förslaget örn förlängd semester för denna arbetstagargrupp. Svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och fullmäktige i jernkontoret

lia däremot ifrågasatt behovet av förlängd semester för underjordsarbetare.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört.

De undersökningar, som kommittén låtit verkställa, visa icke med bestämdhet

att dessa arbetares semesterbehov i avsevärd grad överstiger flertalet

andra arbetargruppers. Obestridligt är, att det arbete, som dessa arbetare

utföra, är förenat med vissa olägenheter ur hälsosynpunkt. De äro emellertid

å andra sidan befriade från de klimatiska påfrestningar, för vilka utearbetarna

äro utsatta och få arbeta under en relativt jämn temperatur. Frånvaron

av ljus och sol under arbetstiden kan man numera kompensera

genom anordnande av kvartslampsbestrålning efter arbetets slut. Det får

heller icke förbises, att gruvarbetarna under jord ha en betydligt kortare

effektiv arbetstid än andra arbetare. I kollektivavtalen har i allmänhet fastställts

en genomsnittlig arbetstid av 45 timmar i veckan för underjordsarbetare.

I denna tid inräknas färd ned i gruvan samt till arbetsplatsen och

tillbaka. På åtskilliga platser, exempelvis Grängesberg och Boliden, tillämpas

en sådan anordning för tvåskiftsarbetarna, att de ha varannan lördag helt

fri alltså 44 timmar i genomsnitt per vecka. De erhålla en sammanhängande

ledighet från fredag kl. 22 till måndag kl. 6 resp. från lördag kl. 14 till måndag

kl. 14 beroende på att tiden för skiftväxlingen förlägges tdl veckoskiftena.

Från läkarhåll har framhållits, att detta torde vara den lämpligaste

formen för rekreation för underjordsarbetare.

Enahanda synpunkter ha anförts av Sveriges industriförbund och fullmäktige

i jernkontoret.

Med avseende å tolkningen av uttrycket »arbete under jord i gruva eller

stenbrott» har vattenfallsstyrelsen ansett det böra klargöras, att dit icke vore

att hänföra tunnelbyggen och därmed jämförliga anläggningsarbeten, vilka

vore relativt kortvariga, varjämte anläggningsarbetarna förde ett betydligt

rörligare liv än andra underjordsarbetare.

Semesterkommitténs förslag att jämväl gruvarbetare ovan jord i

Norrbottens län skola erhålla förlängd semester har kommittén motiverat

med att dessa arbetare utförde sitt arbete under särskilt ogynnsamma

klimatiska förhållanden, därvid framför allt köld och hård blåst vöre

besvärande, varjämte vissa av deni dessutom hade ett synnerligen ansträngande

arbete. Av sjuklighetsundersökningen framginge, att ifrågavarande

gruvarbetare företedde större sjuklighet än arbetstagare i allmänhet. Den

medicinska undersökningen gåve vid handen, att i varje fall gruvarbete

utomhus ovan trädgränsen utfördes under synnerligen påfrestande förhållanden.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 221

I den närmare motiveringen för vilka slag av gruvarbetare som avses med

förslaget på denna punkt har kommittén anfört följande.

Att i fråga om gruvorna i Norrbottens län draga gränsen mellan gruvarbete

ovan jord och annat härtill ej liänförligt arbete i ett gruvföretag stöter på

vissa svårigheter. Tänkbart vore att till ovanjordsarbetare räkna endast arbetstagare,

som ha sitt arbete förlagt i det fria vid själva gruvan. Härigenom

skulle emellertid uteslutas arbetstagare i krossnings- och anrikningsverk vid

gruvan, vilka på grund av att de sysselsättas i dammbemängda och ofta ej

uppvärmda lokaler arbeta under lika svåra förhållanden som arbetstagare i

det fria. Kommittén har vidare haft under övervägande, huruvida som ovanjordsarbetare

borde anses arbetstagare, som ha sin arbetsplats förlagd till

gruvan. Genom en sådan gränsdragning skulle de förutnämnda arbetstagarna

i krossnings- och anrikningsverk falla under begreppet ovanjordsarbetare.

Däremot skulle, åtminstone såsom förhållandena gestalta sig vid de lappländska

gruvfälten, bland annat arbetstagare i vissa till gruvdriften hörande verkstäder

ej komma att omfattas av den nya lagstiftningen. Kommittén har

emellertid stannat för att med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda

vid ifrågavarande malmfält, gränsen bör dragas så vidsträckt, att till ovanjordsarbetare

hänföras alla i gruvdriften sysselsatta arbetstagare, som ej utföra

kontorsarbete eller lia därmed jämförlig sysselsättning. För en sådan

lösning talar även, att de praktiska svårigheterna i tillämpningen torde bli

avsevärt mindre än örn någon av de förut omnämnda lösningarna väljes.

Kommitténs nu återgivna uttalanden lia i många yttranden givit anledning

till kritik. Socialstyrelsen, som förklarat sig hysa stor tvekan beträffande

lämpligheten av förslaget i denna del, har anfört.

I. den i betänkandet refererade undersökning, som verkställts genom yrkesinspektionens

försorg, framhåller bergmästaren i norra distriktet, att de

klimatologiska svårigheterna för ovanjordsarbetarna inom Norrbottens län

delas av alla arbetstagare med utearbete, varför klimatet ej bör inverka på

semesterlängden för denna arbetargrupp. Bergmästaren i östra distriktet

anför, att det icke är riktigt att jämställa överjordsarbetarna vid norrlandsgruvorna

med underjordsarbetarna längre söderut. Av den så kallade sjuklighetsundersökningen

framgår, att gruvarbetare —• såväl ovan- som underjordsarbetare

— anslutna till 13 erkända sjukkassor på skilda orter haft

högre sjukdomsfrekvens än övriga manliga medlemmar i samma sjukkassor.

Det framhålles emellertid i den sammanfattande redogörelsen för undersökningen,

att undersökningen icke synes kunna givas någon högre

grad av allmängiltighet. Av de svar, som inkommit under den medicinska

undersökningen, framgår icke. att någon väsentlig översjuklighet föreligger

bland ovanjordsarbetare. Ej heller anses, att gruvarbetare ovan jord

ha ett i förhållande till andra arbetargrupper avsevärt mera pressande

arbete eller att ovanjordsarbetarna ha behov av längre semester än arbetare

i allmänhet.

Det synes egendomligt, att kommittén vid avgivande av sitt förslag icke

tagit hänsyn till angivna uttalanden, vid vilka enligt styrelsens mening bör

fästas stort avseende. Däremot har man mycket starkt betonat de ogynnsamma

klimatiska förhållanden, under vilka arbetet utföres, samt framhållit,

att vissa av arbetarna dessutom ha ett synnerligen ansträngande arbete. Styrelsen

kan icke bestrida detta. Emellertid måste framhållas, att arbetet utföres

i det fria och icke — såsom underjordsarbete — under ständig artificiell

belysning, att andra arbeten kunna vara minst lika tunga som gruv
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl Maj.ts proposition nr 221.

arbete av detta slag och att de olägenheter, som klimatet medför, drabba

även andra utomhusarbetare i dessa trakter. Skogsarbetare och byggnadsarbetare

skulle sålunda ur nu angivna synpunkter med lika stort berättigande

kunna göra gällande samma semes ter lychov som gruvornas ovan jordsarbetare.

Örn denna arbetstagargrupp, skulle bli så omfattande sorn kommittén

ifrågasatt komme de större semesterförmånema att gälla även för andra

arbetare än sådana, för vilka dessa förmåner ursprungligen varit avsedda,

d. v. s. egentliga gruvarbetare ovan jord. I förhållande till andra arbetstagare

än gruvdriftens skulle en dylik konsekvens framsta såsom en synnerligen

stor orättvisa.

Enligt socialstyrelsens mening har kommittén icke styrkt, att gruvarbetarna

ovan jord i Norrbottens län skulle vara i behov av längre semester än

vissa andra kategorier arbetstagare med utomhusarbete i de nordligaste

delarna av landet. Spörsmålet har bedömts allt för ensidigt och isolerat. Det

torde därför kunna ifrågasättas, om icke ovanjordsarbetarnas semesterbehov

borde prövas i ett större sammanhang. En utredning av semesterbehovet för

ett antal yrkesgrupper med utomhusarbete i dessa trakter synes befogad.

Därigenom skulle en jämförelse kunna göras mellan de olika grupperna och

en säkrare grund för frågans bedömande erhållas.

Jämväl statskontoret har ansett, att kommitténs slutsatser på denna punkt

icke vore motiverade av det föreliggande utredningsmaterialet.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört.

Förslaget torde vara framkommet med tanke på de speciella förhållandena

vid de lappländska, långt norr örn polcirkeln belägna gruvfälten^ och hyser

ämbetet full förståelse för önskemålet att bereda dessa arbetare något längre

semester. Men skall så ske under motivering av gruvfältens geografiska belägenhet

måste även uppmärksammas frågan örn semesterrätten för andra

arbetargrupper i övre Norrland, för vilka behovet av längre tids^ rekreation

kan vara lika motiverat. Huruvida det skulle vara möjligt att låta även

dessa sistnämnda arbetarkategorier omfattas av den föreslagna lagstiftningen

anser sig Överståthållarämbetet icke kulma upptaga till bedömande.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit det tveksamt, huruvida

bärande skäl förelåge att utöka semestern för samtliga gruvarbetare i Norrbottens

län.

Bergmästaren i norra distriktet har i här förevarande avseende anfört följande.

Kommittén synes vid sin bedömning hava utgått fran förliallandena vid

de ovan trädgränsen belägna dagbrotten i Kiruna, den enda arbetsplats i

Norrbotten, där dagbrytning nu förekommer i nämnvärd skala. Att arbetet

i dessa dagbrott kan vara synnerligen påfrestande vid storm i förening med

stark kyla, torde icke kunna förnekas, men vådorna äro knappast av den

art, att de kunna avhjälpas med förlängd sommarsemester. Med de synpunkter

på semesterbehovets bedömning, som kommittén anlagt, skulle därför

en förlängning av semestern överhuvud taget icke komma i fråga för här

nämnda arbetarkategori. Vill man det oaktat göra ett undantag med hänsyn

till de i viss mån exceptionella förhållanden, som här föreligga, synes en

eventuell lagstiftning böra utformas så, att den ökade ledigheten kan förläggas

till de dagar, då väderleksförhållandena göra arbetet i dagbrotten särskilt

riskabelt. I praktiken skulle detta innebära, att arbetet kunde vid behov

helt inställas utan inkomstbortfall för därav berörda arbetare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I yttrandet har vidare upplysts, att antalet i dagbrott sysselsatta årsarbetare

år 1944 uppgick till 529. Av övriga 1 682 ovanjordsarbetare voro ungefär

hälften sysselsatta i sovrings- och anrikningsverk och hälften med andra

arbeten, huvudsakligen verkstads-, transport- och reparationsarbeten. Då

saväl anrikningsvei ken som verkstäderna i allmänhet torde vara uppvärmda

och sovringsverken, även örn de saknade uppvärmning, dock gåve ett fullgott

skydd mot blåst, finge här sysselsatta arbetare utan tvivel anses arbeta

under avsevärt gynnsammare förhållanden med hänsyn till klimatet än stora

grupper av arbetare, som icke ansetts vara i behov av särskilda semesterförmåner.

Bergmästaren i västra distriktet har anfört liknande synpunkter samt

därjämte framhållit att klimatets menliga inverkan gjorde sig gällande i

fråga örn samtliga arbetargrupper, som hade sitt arbete förlagt utomhus ovan

trädgränsen, såsom exempelvis sten- och mineralbrottsarhetare vid täljstensbrottet

i Handöl och glimmerbrotten i Frostviken.

Riksförsäkringsanstalten har i anledning av vad sålunda anförts hemställt

att ifrågavarande sten- och mineralbrottsarhetare måtte inrymmas under

den föreslagna lagstiftningen. I anledning av bergmästarnas yttranden

i övrigt har anstalten uttalat, att det icke borde komma i fråga alt vid en

lagstiftning i förevarande syfte utesluta samtliga ovanjordsarbetare vid gruvföretag

inom Norrbottens län. Beträffande arbetstagare, sysselsatta i krossnings-

och anrikningsverk vid gruvan samt i vissa verkstäder hörande till

gruvdriften, syntes vad bergmästarna anfört närmast tala för att endast arbetstagare,

som hade sitt arbete förlagt i det fria vid själva gruvan, skulle

ifrågakomma i förevarande sammanhang. Anstalten vill dock för sin del icke

påyrka en sådan begränsning av semesterrätten för gruvarbetare ovan jord.

Kommerskollegium samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

ha framfört i huvudsak samma synpunkter som bergmästarna. Svenska

arbetsgivareföreningen har anfört.

Föreningen vill erinra örn att svaren a den av kommittén företagna enquéten

bland läkarna icke givit vid handen, att någon översjuklighet skulle

föreligga bland ovanjordsarbetare. Såsom framhålles å s. 140 i betänkandet,

ha sex av nio läkare, stationerade i Norrland, icke ansett, att gruvarbetare

ovan jord lia ett i förhållande till andra arbetargrupper avsevärt mera pressande

arbete eller att ovanjordsarbetarna ha behov av längre semester än

arbetare i allmänhet. Vissa arbetare utföra ett relativt tungt arbete utomhus

exempelvis borrare, brytare och lastare. Deras arbete är dock icke svårare

an<^ra utomhusarbetares. Andra arbetare, exempelvis reparatörer,

utföra an utomhus- än inomhusarbete. Lokförare och växlare utföra ett

relativt lätt arbete utomhus. Vidare förekommer inomhusarbete av olika

s ag i verkstäder och sovrings-, krossnings- och anrikningsverk samt maskin,

samtliga nu nämnda ovanjordsarbetare vill kommittén bereda

förlängd semester. Detta är emellertid en uppenbar orättvisa i förhållande

till manga andra arbetargrupper såväl i Norrland som i övriga delar av landet,

sorn i manga fall utföra tyngre och även i övrigt mera pressande arbete

an dessa arbetargrupper. Föreningen får därför bestämt avstyrka förlängning

av semestern for gruvarbetare ovan jord i Norrbottens län.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Sveriges industriförbund och jernkontoret lia givit uttryck åt samma uppfattning.

Semesterkommitténs förslag örn längre semester för arbetstagare med

nattarbete, varmed enligt förslaget skall avses arbete förlagt så, att minst

4 timmar av arbetstiden infalla mellan klockan 22 och klockan 5, har kommittén

motiverat därmed att det av den medicinska undersökningen framginge,

att dessa arbetstagare hade behov av att få komma i åtnjutande av

en relativt lång semester. Även sjuklighetsundersökningen antydde att för

vissa nattarbetare förelåge en tendens till höjd sjuklighet. Kommittén har

ytterligare anfört att i fråga örn nattarbete borde - i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gällde enligt arbetstidslagstiftningen såsom arbetstid

betraktas även tid, under vilken arbetstagaren, ehuru han ej utförde

arbete i egentlig mening, likväl stöde till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen

och ej fritt disponerade sin tid.

Förslaget har även i denna del blivit föremål för vissa erinringar i yttrandena.

Socialstyrelsen har sålunda i fråga örn såväl denna arbetstagargrupp

som beträffande mörkrumsarbetare och arbetare, utsatta för röntgeneller

radiumstrålning, förklarat sig vara tveksam om förslagets lämplighet

med hänsyn till att dessa kategorier genom en i viss mån formell gränsdragning

utskilts från vissa närstående kategorier av arbetstagare. Även

statskontoret har framhållit, att de föreslagna kategorierna icke vore skarpt

avgränsade. Beträffande de arbetstagare, som utförde nattarbete, har statskontoret

ifrågasatt, huruvida ett verkligt behov av semester förelåge, då dessa

arbetstagare sannolikt hade möjligheter att bättre än andra utnyttja den

ljusa delen av dygnet till rekreation.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att nattarbetets verkningar liksom

skiftarbetets icke ännu vore tillräckligt utredda. Inom kommittén_hade

på grund av utredningsarbetets starka forcering icke heller gjorts någon utredning

vilka grupper som egentligen skulle beröras av den föreslagna bestämmelsen.

Troligt vöre, att en närmare undersökning skulle visa, att för

åtskilliga av dessa grupper en förlängning av semestern icke vore motiverad.

Föreningen har vidare anfört följande.

Inom svenska arbetsgivareföreningens verksamhetsområde torde en förlängning

av semestern för nattarbetare, sådant förslaget i denna del utformats,

komma att gälla huvudsakligen vissa arbetare med vakthållnings- och

annat passningsarbete, alltså arbetare som ha ett relativt latt arbete. Mot

bestämmelsen kunna därför göras vägande invändningar ur rättvisesynpunkt.

Från de till föreningen anslutna nattvaktsbolagens sida bär salunda exempelvis

framhållits, att i varje fall nattvaktsarbetet icke är av sadan art, att

det bör berättiga till förlängd semester. Det är här fråga örn ett arbete, som

i och för sig medför synnerligen ringa ansträngning. Klart är, att åtskilliga

personer icke lia förmåga att omställa sin livsföring för nattligt arbete. Det

visar sig emellertid i praktiken mycket snart, vilka sorn aro lampade for

arbetet. På grund av nämnda förhållande har i de större nattvaktsbolagen

utvecklingen gått därhän, alt man skapat en tämligen fast arbetarstam, som

väl anpassat sig efter de egenartade arbetsförhållandena. Hälsotillståndet

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

hos nattvakterna har varit mycket gott, och sjukledigheten har enligt bolagens

statistik varit mycket ringa. Det är också rätt naturligt, attros en

nattvakt på grund av arbetets regelbundenhet kroppens funktioner med

tiden anpassa sig efter arbetsförhållandena. Nattvakten får i allmänhet under

arbete god motion och frisk luft, vilket i sin tur återverkar på hans

förmåga att effektivt tillgodogöra sig sömnen under dagen. Man måste taga

i betraktande även vilka rekreationsmöjligheter som stå nattvakten till

buds jämfört med vad förhållandet är för andra arbetstagare. Nattvakten

har stora möjligheter särskilt under sommaren att finna rekreation i sol och

luft utomhus under dagen utan att behöva eftersätta sitt behov av sömn.

Erfarenheten bär även visat, att det nödvändiga antalet timmar sömn utan

hälsorisk kan uppdelas i två omgångar. När nattvakten erhåller sin lagstadgade

semester, beredes honom vanligen möjlighet att med semestern kombinera

sina regelbundet återkommande frinätter, varigenom den effektiva

semestern utökas med ytterligare två dagar.

Bankernas förhandlingsorganisation har förklarat, att vid en del _ hu
vudsakligen

större — banker funnes anställd vaktpersonal med nattjänstgöring

samt att arbetet för denna vaktpersonal endast omfattade vakttjänst

inomhus och knappast i och för sig syntes kunna betraktas som särskilt

pressande. Det förekomme vidare, att vaktpersonalen hade omväxlande dagoch

nattvakt pa sa sätt, att varje befattningshavare hade dagpass under

4 veckor, därefter nattpass under 4 veckor o. s. v. Denna tjänstgöring finge

anses betydligt fördelaktigare än uteslutande nattjänstgöring, liksom den

också vore mindre krävande än treskiftsarbete eller tvåskiftsarbete med dagoch

nattgång, som icke medtagits i lagen. Arbetstagare med sådan tjänstgöring

syntes icke böra omfattas av lagen, som endast borde avse permanent

nattarbete.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har anfört, att

månget nattarbete icke vore alls pressande utan tvärtom mycket lindrigt.

Detta vore fallet exempelvis med arbete såsom nattvaktmästare å hotell, vilket

utgjordes av enbart vakttjänstgöring för passning av gäster under natten.

Vaktmästarna finge vid det stora flertalet hotell ligga ostörda och sova under

många timmar av natten, vid många hotell i bäddad säng. Föreningen

skogsarbeten nar ansett nattarbete i samband med flottning böra undantagas

från de föreslagna bestämmelserna och har härom anfört, att vid flottningen

arbetet mäste rättas efter vind- och väderleksbetingelserna och att

skiftbetingat nattarbete som regel icke ifrågakomme. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen skulle komma

att beröm bland annat färjvaktspersonal, som nattetid ligger i beredskap

ombord på färjorna eller i vaktstugorna, samt ifrågasatt, huruvida arbetstidsbegreppet

borde givas en sa vidsträckt tolkning, att jämväl passningstjänst

komme att falla under begreppet.

Beträffande nattarbete ombord a fartyg har kommerskollegium anfört följande.

Bestämmelsen om att arbete fyra timmar i nattskift minst 16 dygn per

kalendermanad berättigar till förlängd semester kommer att beröra sjöfarten,

lat vara meia slumpartat alltefter resornas längd och anordningen av vak
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

tema. Mer eller mindre tillfälligt kan det beträffande vaktindelad personal

i enstaka fall inträffa att nattskift infaller under 16 eller någon gång möjligen

flera dygn under en månad. Detta kan dock endast mera sällan förekomma

och lärer för övrigt, om befälet har sin uppmärksamhet riktad därå,

lätt kunna undvikas genom tillfällig ändring i vakttjänstgöringen. Med de

skiftande tjänstgöringsförhållanden, som råda på sjön, måste en sådan lagstiftning

för sjöfartens del betraktas som mindre rationell. Det är att befara

att den utan att bli till egentligt gagn kan giva anledning till irritation rörande

vakternas anordning och tjänstgöringen i övrigt.

Sveriges redareförening har anfört följande.

Förslaget därom, att längre semester skall utgå till bland annat envar arbetstagare,

som har sitt arbete förlagt så, att minst 4 timmar av arbetstiden

för dygn infaller mellan klockan 22 och klockan 5, skulle komma att beröra

bland annat samtlig däcks- och maskinpersonal å fartyg, som befinna sig

till sjöss minst 16 dygn av månaden, vilka fartyg uppgå till ett mycket stort

antal. Att omlägga arbetet till sjöss, så att detsamma icke bedrives i skift

är av förklarliga skäl omöjligt. Det må i detta sammanhang framhållas, att

den tjänstgöring nattetid ombord å fartyg, vilken såsom ovan nämnts förekommer

under den tid dessa befinna sig till sjöss, utgöres av för fartygets

framdrivande, manövrering eller navigering erforderliga sysslor på däck och

i maskin. Vid hamnliggande däremot kan nattarbete i huvudsak endast förekomma,

när det är fråga örn vakthållning, och rör det sig här icke om arbete

i egentlig mening.

Sveriges segelfartggsförening har anfört liknande synpunkter.

I fråga om den föreslagna bestämmelsens utformning har landsorganisationen

i Sverige, under åberopande av till landsorganisationen avgivna yttranden

från svenska gjutareförbundet och svenska typografförbundet, förordat

att den tid, som skall räknas som nattarbete, bestämmes till klockan

21—6. Förstnämnda förbund har i detta hänseende anfört att i många gjuterier

vissa arbetare hade sin arbetstid förlagd med minst 4 timmar mellan

klockan 22 och 5, medan i andra gjuterier motsvarande arbetare hade sin

arbetstid förlagd mellan klockan 17 och 1.30 eller mellan klockan 2 och 11.

Dessa senare grupper, som hade samma obekväma och olämpliga arbetstid

som den förra, komme att få svårt att förstå att de endast kunde påräkna

två veckors semester i motsats till sistnämnda grupp. Svenska typografförbundet

har ansett den längre semestern böra utgå för arbete förlagt mellan

klockan 21 och 5, varjämte förbundet påyrkat att jämväl skiftarbetare borde

komma i åtnjutande av den längre semestern.

Beträffande sistnämnda spörsmål har arbetsdomstolens ordförande anmärkt,

att under den föreslagna lagtexten komme att inbegripas skiftarbete

nattetid, därest det undantagsvis skulle inträffa att arbetstagare under sexton

dagar av en kalendermånad utfört dylikt nattligt skiftarbete. Då detta tydligen

icke vore avsett, syntes ett uttryckligt påpekande härom vara påkallat.

I fråga örn mörkrum sarbetare ha några särskilda erinringar mot

den föreslagna förlängda semestern icke anförts i yttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen

har beträffande såväl denna grupp som arbeta r e, u tsatta

för röntgen- eller radiumstrålning, förklarat, att

Bihang lill riksdagens protokoll tylia. 1 sami. Alr 221.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 221.

Föredraganden.

i och för sig intet vore att erinra mot en förlängd semester, men att en lagstiftning

för enbart dessa grupper saknade betydelse. Vad angår sistnämnda

arbetstagargrupp har arbetsgivareföreningen i likhet med statskontoret påpekat,

att flertalet redan avtalsmässigt fått sina semesterförhållanden ordnade

pa tillfredsställande sätt. I detta hänseende har svenska landstingsförbundet

upplyst, att läkare och sjuksköterskor med arbete av ifrågavarande

art redan nu av landstingen vore tillförsäkrade 42 dagars semester, under

det att biträdespersonalen ägde rätt till semester under 32 kalenderdagar.

Man hade vid denna avvägning utgått från att läkare och sjuksköterskor

mera direkt hade att taga befattning med sådana moment i arbetet, varigenom

de utsattes för strålning, än den i övrigt endast biträdande personalen.

Förbundet har vidare anfört, att hänsyn borde tagas till omfattningen

av det hälsovådliga arbetet; i annat fall skulle exempelvis en tandsköterska,

som under sexton dagar under en kalendermånad medverkat för tagandet

varje dag av endast en röntgenplat, bliva berättigad till den längre semestern.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har liksom stadskollegiet i Stockholm

förklarat sig ej ha något att erinra mot förslaget i denna del.

Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för

vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta

utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,

att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt

arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka

förlängd semester nu föreslås. Kommittén har under sitt utredningsarbete

ägnat särskild uppmärksamhet at skiftarbetarna. De skäl kommittén anfört

för att icke för närvarande föreslå längre semester för denna arbetstagargrupp

kan jag godtaga, då det är min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskyddskommitté

slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning,

upptaga frågan om verkställande av utredning rörande skiftarbetamas

arbetsförhållanden och de möjligheter som kunna föreligga att avhjälpa de

olägenheter skiftarbetet i fysiskt och psykiskt hänseende ger upphov till. Såsom

semesterkommittén antytt torde resultatet av en dylik utredning böra avvaktas,

innan slutlig ståndpunkt tages till frågan om en förlängd semester

för skiftarbetare.

Jämväl i övrigt kan jag i allt väsentligt godtaga den av semesterkommittén

föreslagna gränsdragningen. Beträffande vissa arbetstagargrupper, för vilka

kommittén endast med tvekan underlåtit att föreslå förlängd semester, hyser

jag i likhet med kommittén den uppfattningen, att det föreliggande materialet

icke till fullo klarlagt i vad mån en längre semester är påkallad. För den

händelse det beträffande dessa liksom vissa andra arbetstagargrupper framdeles

skulle ådagaläggas, att behov av förlängd semester föreligger ■—- medverkan

till undersökningar härom borde kunna påräknas från såväl arbetsgivar-

som arbetarsidan - synes en lösning i många fall kunna åstadkommas

avtalsvägen.

I fråga om de grupper av arbetstagare kommittén funnit redan nu böra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 221.

51

genom ändrad lagstiftning tillerkännas en förlängd minimisemester, synes

mig någon tvekan icke råda om att gruvarbetare under jord

böra omfattas av lagstiftningen. Gentemot resultatet av de undersökningar

kommittén verkställt torde de invändningar rörande semesterbehovet för

dessa arbetstagare som gjorts i vissa yttranden icke kunna tillmätas någon

avgörande vikt.

Vad åter angår gruvarbetare ovan jord i Norrbottens

1 ä n äga otvivelaktigt de erinringar som anförts i yttrandena en viss tyngd.

Det torde icke kunna bestridas, att vad kommittén anfört till stöd för att

denna arbetstagargrupp skulle ha ett avsevärt större behov av semester än

flertalet andra arbetstagargrupper icke obetingat gäller med avseende å alla

arbetstagare inom gruppen. De svåra klimatiska förhållandena för dem, vilka

arbeta i det fria, kunna uppenbarligen icke åberopas i fråga om dem, vilkas

arbete är förlagt inomhus i sovrings- och anrikningsverk eller i verkstäder.

Å andra sidan är det tydligt, att klimatförhållandena kunna vara lika besvärande

för vissa andra arbetstagargrupper. Beträffande dessa senare saknas

emellertid för närvarande närmare utredning örn semesterbehovet, varför

frågan om en utökad semester för dem icke synes böra lösas i detta sammanhang.

Då därjämte praktiska skäl synas tala för att någon differentiering

inom gruppen ovanjordsarbetare icke göres, har jag, om än med viss tvekan,

funnit mig böra godtaga kommitténs förslag på denna punkt.

I fråga om nattarbetare har svenska arbetsgivareföreningen ansett

de av kommittén gjorda undersökningarna ofullständiga och olägenheterna av

nattarbetet ej vara tillräckligt utredda. Även i andra yttranden bär beträffande

särskilda grupper av nattarbetare ifrågasatts, huruvida ett verkligt

behov förelåge av förlängd semester. Den av kommittén verkställda medicinska

undersökningen ger dock vid handen såväl att en högre sjuklighet

torde föreligga hos åtminstone vissa nattarbetare som att arbetet till sin

natur är sådant, att särskilda skadeverkningar därav kunna befaras. Med

hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka en förlängd semester för nattarbetare.

Såsom nattarbete skall enligt kommitténs förslag anses arbete, förlagt så

att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla mellan klockan 22 och

klockan 5. Denna gränsdragning torde, såsom landsorganisationen påpekat,

vara något för snäv. I vart fall torde den tid på morgonen, varom här är

fråga, böra framflyttas till klockan 6. Jag vill alltså förorda, att såsom nattarbete

skall anses arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infalla

mellan klockan 22 och klockan 6.

I ett yttrande har ifrågasatts, att nattarbete icke skulle medföra förlängd

semester i den mån det utfördes såsom skiftarbete. Därest emellertid skiften

skulle vara så anordnade, att arbetstagaren måste arbeta nattetid i den utsträckning

som eljest skulle berättiga honom till förlängd semester, torde

den omständigheten att arbetet utförts såsom skiftarbete icke böra medföra

att andra regler skola tillämpas än de för annat nattarbete föreskrivna.

Vad slutligen angår mörkrumsarbetare och arbetare, vilka

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktiva ämnen, har jag icke något att invända mot kommitténs

förslag. I fråga om sistnämnda grupp torde, såsom svenska landstingsförbundet

erinrat, viss hänsyn böra tagas till omfattningen av det hälsovådliga

arbetet. Kommittén har härutinnan anfört, att det städse borde

förutsättas att arbetstagaren hade sådan befattning med röntgenapparat

eller med radioaktivt ämne, att fara för inverkan vore för handen. Vad

kommittén sålunda anfört bör enligt min mening läggas till grund för

tolkningen av lagstiftningen på denna punkt.

2 §■

I denna paragraf, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag, ha upptagits

de särskilda föreskrifter om semesterns längd som skola gälla för de i lagen

avsedda arbetstagargrupperna. För att arbetstagare skall kvalificera sig till

den längre semestern fordras, att han under den kalendermånad, varom är

fråga, utfört sådant arbete, som medför dylik rätt, å minst sexton dagar.

Vad angår nattarbete torde härvid, i enlighet med förutsättningarna för att

dylikt arbete skall anses såsom kvalificerande för längre semester, såsom

arbetsdag böra räknas tid från klockan 22 till klockan 6. Räknades tiden

efter kalenderdygn, skulle ett arbetspass, som slutade klockan 2, anses som

två arbetsdagar, å vilka nattarbete utförts, vilket icke kan anses rimligt.

Paragrafens andra stycke upptager i enlighet med semesterkommitténs

förslag vissa modifikationer i allmänna semesterlagens bestämmelser örn att

i viss utsträckning dag, då arbetstagaren under pågående anställning varit

borta från arbetet, skall jämställas med dag, å vilken arbete utförts. I enlighet

med vad semesterkommittén i sin motivering till här förevarande

paragraf anfört, må anmärkas, att örn arbetstagare under samma månad utför

skilda arbeten, som enligt 1 § kunna kvalificera honom till förhöjt antal

semesterdagar, utan att han dock i något av dem kommer upp till 16 dagar,

han givetvis bör, därest det sammanlagda dagantalet uppgår till 16, bli berättigad

till förlängd semester. Å andra sidan bör, örn i dylikt fall för något

av arbetena gäller högre antal semesterdagar — såsom sysselsättning med

röntgen — än för det eller de andra arbetena, semestern utgå endast efter

det lägre dagantalet.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i kommitténs förslag.

Kommittén bär ansett, att tvist huruvida visst arbete vore sådant som skulle

berättiga arbetstagaren till förlängd semester borde kunna hänskjutas till

avgörande av en myndighet, i vars beslut deltoge representanter för såväl

arbetsgivare som arbetstagare och som hade tillgång till teknisk sakkunskap.

Såsom sådan myndighet har kommittén — med hänsyn jämväl till att

tvister av förevarande natur lämpligen borde kunna lösas i enklare administrativ

väg än genom ett domstolsförfarande —- ansett arbetsrådet lämpligt.

Bestämmelsen i ämnet har kommittén funnit böra utformas i nära

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

53

överensstämmelse med motsvarande stadganden i arbetstidslagarna och butikstängningslagen.

Det borde alltså ankomma på arbetsrådet att på begäran

av domstol eller den, vars rätt därav berördes, träffa avgörande i här

avsedda spörsmål. Arbetsrådets beslut borde med hänsyn till rådets sammansättning

och den särskilda sakkunskap, som stöde till rådets förfogande,

vara bindande för domstol. I de fall där fråga vore örn radiologiskt arbete

borde medicinalstyrelsens yttrande inhämtas.

I anledning av kommitténs sålunda gjorda uttalanden har arbetsdomstolens

ordförande anfört följande.

I fråga örn den processuella behandlingen av semestermål har det alltid

betraktats såsom en stor olägenhet, att man av tekniska skäl mast införa

en dualism i förfarandet, så att mål under vissa förutsättningar upptagas

av arbetsdomstolen och under andra av allmän domstol. Nu har kommittén

genom förslagets 2 § för prövning av semesterfrågor inlört en tredje myndighet

nämligen arbetsrådet, vilket i och för sig synes olämpligt såsom

ägnat att ytterligare öka splittringen i den processuella behandlingen. Jag

anser emellertid förslaget i denna del olämpligt även ur en annan synpunkt.

Enligt vunna erfarenheter kan man vänta, att i manga tall fragan, huruvida

arbetet faller under lagen, kommer att vara kombinerad med andra

tvistefrågor, särskilt rörande tillämpningen av 7 § semesterlagen och de avvikelser

därifrån, som stadgats i detta särskilda lagförslag. Därvid kan det

lätteligen inträffa, att frågorna äro så pass sammanvävda med varandra,

att deras avgörande bör ske i ett sammanhang. Ej heller kan jag se, att särskilda

praktiska skäl tala för att lägga frågorna örn lagens tillämplighet

under administrativ myndighet. Snarare tvärt örn. Dessa frågor skilja sig

icke i princip från andra semesterspörsmål. Aven här gäller det slitande av

en tvist mellan enskilda parter, där domstolsprövning är påkallad med hänsyn

till behovet av kontradiktorisk förhandling och bevisnings framläggande.

Uppmärksamheten må också fästas vid följande förhållande. Enligt de

eljest tillämpliga forumreglerna skulle frågan örn lagens tillämplighet med

hänsyn till arbetets beskaffenhet, statistiskt sett, i de ojämförligt flesta fallen

komma under arbetsdomstolens bedömande. Sålunda torde nästan undantagslöst

detta bliva händelsen i fall enligt punkterna 1)—3). Endast i

fall enligt punkterna 4) och 5), vilka avse arbeten av mycket begränsad omfattning,

torde något egentligt utrymme finnas för prövning av allmän domstol.

Vad arbetsdomstolen angår är ju denna i likhet med arbetsrådet sammansatt

med representanter för arbetsgivare och arbetare. En prövning där

ligger fullständigt i linje med domstolens verksamhet i övrigt: liknande gränsdragningar

av mycket svårare beskaffenhet förekomma talrikt i samband

med tolkning av kollektivavtal. Proceduren vid arbetsdomstolen är visserligen

en helt annan än lios arbetsrådet eller annan administrativ myndighet,

men sakligt sett är den icke nämnvärt mera invecklad. På grund av sålunda

anförda skäl hemställer jag, att § 2 i förslaget får utgå. Därmed är icke

sagt, att icke arbetsrådets sakkunskap liksom andra administrativa myndigheters

kan vara till stort gagn för domstolarna, och jag utgår från att det

står domstolarna fritt att begära icke bindande yttrande från arbetsrådet

lika väl som från andra myndigheter.

Semesterkommitténs förslag att arbetsrådet på begäran skall avgöra huruvida

visst arbete är sådant som avses i förevarande lag linner jag mig böra

tillstyrka. Det torde visserligen, såsom arbetsdomstolens ordförande anmärkt,

Föredra
ganden.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i många fall komma att inträffa, att tvist i ifrågavarande hänseende uppkommer

i samband med andra tvistefrågor, vilkas lösande ankommer på domstol.

Det är emellertid icke uteslutet att i åtskilliga fall — exempelvis i samband

med avtalsförhandlingar — någon aktuell tvistefråga av beskaffenhet att

böra hänskjutas till domstol icke föreligger mellan dem, vilkas rätt beröres

av frågan, huruvida visst arbete är sådant, att det kan medföra rätt till förhöjt

antal semesterdagar. I dylikt fall bör enligt min mening arbetsrådet äga

befogenhet att på ett för parterna bindande sätt avgöra tvistefrågan. Uppkommer

frågan i samband med rättegång mellan parterna, skall den enligt

kommitténs förslag hänskjutas till arbetsrådet endast under förutsättning att

part begär det eller domstolen finner det nödigt. Föreligger ingendera av

dessa förutsättningar är domstolen oförhindrad att självständigt avgöra frågan;

inhämtas arbetsrådets utlåtande blir däremot domstolen bunden därav.

Med hänsyn till arbetsdomstolens sammansättning och arbetsuppgifter kunde

det i och för sig tänkas, att det av semesterkommittén föreslagna stadgandet

icke gjordes tillämpligt, då fråga huruvida visst arbete är sådant, att det berättigar

till förlängd semester, föreligger till bedömande i ett vid arbetsdomstolen

anhängigt mål. Enhetlighet i förfarandet i här ifrågavarande avseende

synes mig emellertid önskvärd, varför jag ej funnit anledning föreslå någon

ändring i kommittéförslaget på denna punkt.

4 §•

Förevarande lag avser endast att reglera semesterns längd för däri avsedda

arbetstagare. I övriga hänseenden skall allmänna semesterlagen gälla i fråga

örn den förlängda semestern med det undantag att, såsom jag förut anfört,

någon uppdelning av semestern icke skall kunna äga rum mot arbetstagarens

bestridande med mindre arbetsrådet lämnat tillstånd därtill. Föreskrift härom

har upptagits i denna paragraf.

Lagens ikraftträdande.

I likhet med de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen torde

förevarande lag böra träda i kraft den 1 juli 1946.

I enlighet med det förut sagda lia inom socialdepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket frånsett rubrikens lydelse och några smärre

redaktionella jämkningar är lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag,

har här uteslutits.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag
till
Lag
angående

ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §■

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst

sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest

arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen

av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast

högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under--— sådan dag.

Om semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan tid

för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—-d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffas med arbetstagaren. Vad sålunda föreskrivits skall

dock, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll, såframt arbetstagaren vid tiden

för semesterns början fyllt aderton år.

överstiger semestertiden tolv dagar, och är rätten till sådan längre semester

grundad på att arbetstagaren vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton

år, må utan hinder av vad i andra stycket är stadgat semestern förläggas

till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för--— svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalen
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

57

derkvartal eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av arbetsinkomsten

för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej fyllt

aderton år.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket

och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sadan

utökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Vad i 12 § tredje stycket nya lagen är stadgat skall icke tillämpas med avseende

å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid lagens ikraftträdande

ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre semester än

tolv dagar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Bilaga A.

Semesterkommitténs lagförslag.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12, 18, 22, 23 och 26 §§ lagen den 29 juni

1945 om semester skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande

framgår.

7 §•

Semester utgår för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar.

För varje sådan månad till och med den, varunder arbetstagaren fyller sexton

år, förvärvar han rätt till två semesterdagar, för tiden därefter till och med

den månad, varunder han fyller aderton år, en och en halv semesterdag

samt för tiden därefter en semesterdag. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal

dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Beträffande arbetstagare, vilka avses i lagen den om semesterns

längd för arbetstagare, som utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga

arbeten, skall i de avseenden, varom i denna paragraf är fråga, gälla vad i

nämnda lag är särskilt stadgat.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan tid

för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje

stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om

annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,

är arbetsgivaren dock berättigad att förlägga semestern till två skilda perioder,

varav den ena utgör minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande

arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll, såframt arbetstagaren

vid tiden för semestern fyllt aderton år.

Semester för---svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, beräknas å arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvar
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

59

tal eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret, för

vilka rätt till semesterlön föreligger. Härvid skall semesterlönen utgöra åtta

procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller den period, varunder

arbetstagaren fyller sexton år, sex procent av arbetsinkomsten för

tiden därefter till och med det kvartal eller den period, varunder han fyller

aderton år, samt fyra procent av arbetsinkomsten för tiden därefter.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket

och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall--— dess utgång.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången av

det kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest

arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, senast

inom en vecka efter anställningens upphörande. Möter hinder mot att inom

nu angiven tid beräkna semesterersättningens storlek, må ersättningen utbetalas

senare; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast

inom en vecka sedan hindret upphört.

Har arbetstagare, som är berättigad till semesterersättning, vid tiden för

dess gäldande ännu ej fyllt tjugo år, åligger det arbetsgivaren att å särskilt

postgirokonto insätta det belopp, vartill ersättningen uppgår, för att beloppet

skall där innestå till dess arbetstagaren får tillfälle att hålla semester.

Närmare föreskrifter om insättning å och utbetalning från postgirokontot

meddelas av Konungen.

Konungen äger att i vad avser viss grupp av arbetstagare befria arbetsgivare

från den i andra stycket stadgade skyldigheten att anlita postgirorörelsen.

Begär arbetstagare, som är berättigad att från postgirokontot utbekomma

semesterersättning, av arbetsgivaren ledighet för hållande av semester, bör

sådan ledighet icke utan synnerliga skäl förvägras honom.

23 §.

Utgiver arbetsgivare, som enligt 22 § är skyldig att å särskilt postgirokonto

insätta arbetstagare tillkommande semesterersättning, sådan ersättning i annan

ordning än där sägs, straffes han med böter, högst etthundra kronor,

vilka böter tillfalla kronan.

Åsidosätter arbetsgivare eljest sina förpliktelser enligt denna lag, skall

han gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada.

Vid bedömande---ekonomisk betydelse.

Örn det---äga rum.

26 §.

Förseelse, varom förinäles i 23 § första stycket, skall åtalas vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men i annat fall vid allmän domstol.

Mål, som eljest avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras

av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga —--lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag om semesterns längd för arbetstagare, som utföra vissa särskilt

pressande eller hälsofarliga arbeten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Denna lag avser

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete förlagt så, att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla

mellan klockan 22 och klockan 5,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsättes i mörkrum, samt

5) arbete, däri arbetstagaren utsättes för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktiva ämnen.

2 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet

att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant

äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

3 §.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilket arbetstagare

för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett

arbete, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som

omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar om arbetet är sådant,

som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena lagen örn semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall dock iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, icke må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar, därest han icke

omedelbart före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar

honom till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anlednmg,

varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke

må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,

därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,

uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

4 §•

Vad i 3 § stadgas skall icke gälla, där tillämpning av bestämmelserna i

7 § första stycket lagen örn semester skulle bliva för arbetstagaren förmånligare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946. I den mån arbete, som avses i

lagen, utföres efter dennas ikraftträdande, kan å arbetet grundas rätt till

semester av sådan längd, som föreskrives i lagen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

j ustitieråden'' Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 22 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 22

februari 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester;

samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren

L. G. Ohlsson.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelsen i 12 § tredje stycket lagen angående ändring i semesterlagen

är avsedd att utgöra ett undantag från det i andra stycket första punkten

givna stadgandet. Avfattningen av nämnda bestämmelse kan emellertid föranleda

det missförståndet, att densamma innebär en avvikelse även från den

i andra stycket andra punkten upptagna regeln. Lagrummets innebörd skulle

framgå tydligare, därest innehållet i tredje stycket införes omedelbart efter

andra stycket första punkten samt andra punkten i samma stycke upptages

såsom ett nytt tredje stycke. Iakttages detta, erfordras ändring jämväl av

övergångsbestämmelsen till förevarande lag.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Mossberg lagrådets den 28 mars 1946 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 22 februari 1946 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester;

samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Med förmälan, att de erinringar av formell natur lagrådet framställt syntes

böra beaktas samt att jämväl i övrigt vissa redaktionella jämkningar torde

böra vidtagas i lagförslagen, hemställer föredraganden, att dessa i sålunda

ändrat skick — det under 2) anmärkta med rubriken lag örn förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete

— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461061

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 10 i texten
  2. 2LU 1946:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 s. 1 i texten
  3. 2LU 1946:30 Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semester förmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbet s. 19 i texten