Sök i Ratio Lex

Angående utbyggnad av reumatikervården

1946-03-29 · 43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:224, Angående utbyggnad av reumatikervården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbyggnad av

reumatikervården; given Stockholms slott den 29 mars

1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars

1946.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- oell ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Inledning.

Genom beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom

nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens

utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumaBihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

tiska sjukdomarnas bekämpande. På grund av detta bemyndigande tillkallades

såsom sakkunniga generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen

J. Axel Höjer, tillika ordförande, docenten i reumatologi och fysikalisk

terapi vid Lunds universitet Gunnar Edström, dåvarande ledamoten av riksdagens

andra kammare, numera landshövdingen Elof Lindberg, Umeå, dåvarande

ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. domänintendenten

Bernhard Nilsson, Landeryd, ordföranden i Uppsala läns landstings hälsooch

sjukvårdsberedning, medicine doktorn Axel Petterson och professorn i

medicin vid karolinska institutet Nanna Svartz. De sakkunniga antogo benämningen

1941 års reumatikervårdssakkunniga.

I enlighet med de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för utredningen,

borde denna i första hand undersöka lämpligheten av att anordna

en eller två, med erforderlig utrustning försedda specialavdelningar för reumatiskt

sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat lämpligt

sjukhus. Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24 februari 1942

framlagt betänkande, del I, med förslag om inrättande av kliniska reumatologiska

avdelningar i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk avdelning

i Uppsala, avsedda att tjäna utom sjukvården även undervisning och forskning.

Nämnda förslag är för närvarande föremål för beredning inom ecklesiastikdepartementet.

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat om

utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och det totala

behovet av sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken främst

syftat till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser för

kvalificerad vård av reumatiker, s. k. A-platser, kunna komma att krävas

utöver de föreslagna nya kliniska avdelningarna, och den lämpligaste formen

för en sådan utbyggnad, har numera slutförts och förslag i ämnet framlagts

i ett den 26 september 1945 dagtecknat betänkande (SOU 1945: 41).

Samtidigt med igångsättande av nu nämnda utredning upptogo de sakkunniga

till prövning frågan örn inrättande av enklare och billigare vårdplatser

för sådana reumatiskt sjuka, som utan att vara i behov av vård å

A-platser erfordra sluten vård. På framställning av de sakkunniga — som

ansågo det vara mindre lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att

tillgodose behovet av efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt

sjuka såsom ett från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt

problem — medgav Kungl. Maj:t den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag

finge utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av

och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård

i allmänhet (den s. k. B-vården). I detta ämne ha de sakkunniga

framlagt ett den 10 juni 1944 dagtecknat betänkande (SOU 1944:28).

Sistnämnda betänkande — som utmynnade i förslag örn dels ökade statsbidrag

till utbyggande och drift av hem för kroniskt sjuka, dels ock statligt

stöd till anordnande och drift av särskilda s. k. efterbehandlingsavdelningar

(E-avdelningar) för uppegående sjuka vid lasaretten och därmed jämförliga

sjuka — har i vad det avser vården för kroniskt sjuka upptagits till behand
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

3

ling i Kungl. Majlis proposition nr 113 till 1945 års riksdag och föranlett

ändrade grunder för statens bidrag till denna vårdgren. Frågan om statsunderstöd

till efterbehandlingsavdelningar vid lasaretten ansågs med hänsyn

till de skiljaktiga uppfattningar, som vid betänkandets remissbehandling i

denna del kommit till uttryck, böra göras till föremål för fortsatt beredning

under beaktande av vissa utredningsresultat, som kunde förväntas bli framlagda,

bl. a. av statens sjukhusutredning.

I förevarande sammanhang avser jag närmast att till behandling anmäla

frågan om reumatikervårdens tillgodoseende med platser för kvalificerad

vård. Med prövning av frågan om statsbidrag till utbyggande av efterbehandlingsavdelningar

vid lasaretten och därmed jämförliga sjukhus torde

i anslutning till den ståndpunkt, som jag i det följande in.ager beträffande

A-vården, böra anstå ännu någon tid.

Reumatikervårdens nuvarande organisation och omfattning.

Reumatiskt sjuka vårdas för närvarande i stor utsträckning på lasarettens

och sjukstugornas allmänna avdelningar samt å vanföreanstalterna. Vid sidan

härav har genom pensionsstyrelsens försorg i anslutning till centrallasaretten

i Lund, Norrköping, Lidköping, Västerås och Umeå samt garnisonssjukhuset

i Boden inrättats särskilda avdelningar för vård av reumatiskt

sjuka, omfattande sammanlagt 344 vårdplatser. Å dessa avdelningar mottagas

endast patienter, som ditremitterats av pensionsstyrelsen. I Malmö och

Vänersborg finnas avdelningar av motsvarande typ, ehuru de närmast tillkommit

för vård av neurospatienter. Pensionsstyrelsen disponerar för sitt

reumatikerklientel även sammanlagt ett 60-tal vårdplatser å den ortopediska

avdelningen vid Lunds lasarett samt å vanf öreanstalt en och Broströmslca

vårdanstalten för barn i Göteborg. Ett relativt stort antal reumatiskt sjuka

mottages jämväl å pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn,

Åre och Tranås, vilka anstalter inrymma omkring 550 vårdplatser. Dessa

äro dock till väsentlig del avsedda för neurospatienter samt vissa andra sjuka,

för vilka tillfredsställande vårdmöjligheter icke kunna på annat sätt ordnas.

Slutligen vårdas åtskilliga fall av reumatiskt sjuka å hem för kroniskt

sjuka och enskilda sjukhem samt under sommarmånaderna å brunns- och

badanstalter.

Till belysande av den slutna reumatikervårdens omfattning och fördelning

å olika anstaltstyper må åberopas följande i de sakkunnigas betänkande intagna

sammanställning, vilken grundar sig på uppgifter i den officiella statistiken.

Klientelet har därvid indelats i fyra grupper, avseende grupp I

fall av akut ledgångsreumatism (akut artrit eller polyartrit), grupp II

fall av kronisk ledgångsreumatism (kronisk artrit eller polyartrit), grupp

III fall av s. k. degenerativ ledsjukdom (artros) samt g r u p p I V fall av

ischias, ryggskott, rygginsufficiens, muskelreumatism och liknande sjukdomstillstånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Antal intagna civila reumatikerfall å olika slag av sjukvårdsanstalter

åren 1936—1941 oell år 1943.

Sjukvårdsanstalter

Grupp-

diag-

Antal intagna civila reumatikerfall

under nedanstående år

noser

1936

1937

1938

1939

1940

1941

1943®

Lasarett, sjukstugor och vanföre-

anstalter1......................

i

4 075

4 367

4 550

4 574

4 707

4 204

4 047

ii

3 626

3 681

3 843

3 601

3 878

4 218

4 152

ni

4168

4 564

5 028

4 526

4 216

4 795

3 872

IV

3 287

3 383

3 895

4 038

4 302

4 229

7 039

Tillhopa

15 156

15 995

17 316

16 739

17103

17 446! 19 110

Pensionsstyrelsens lasarettsavdel-

ningar och kuranstalter........

I

150

124

168

238

198

241

411

II

1592

1575

1783

1959

2155

2 327

2 580

III

258

315

356

280

304

340

216

IV

316

252

436

479

715

679

455

Tillhopa

2 316

2 266

2 743

2 956

3 372

3 587

3 662

| Brunns- och badanstalter ........

I

337

436

518

420

221

236

_

II

2 221

2 410

2 261

2 266

1642

1732

- 1

III

1172

1207

1332

1307

914

1 073

—

IV

1872

1623

1785

1839

1303

1 245

—

Tillhopa

5 602

5 676

5 896

5 832

4 080

4 286

— !

Enskilda sjukhem och hem för

kroniskt sjuka ................

I

156

172

194

114

222

230

— !

II

1051

1026

1033

930

1087

980

—

III

486

529

447

451

582

518

—

IV

252

240

243

203

212

219

—

Tillhopa

1 945

1967

1917

1698

2103

1947

—

Samtliga sjukvårdsanstalter ......

I

4 718

5 099

5 430

5 346

5 348

4 911

_

II

8 490

8 692

8 920

8 756

8 762

9 257

III

6 084

6 615

7163

6 564

6 016

6 726

—

IV

5 727j

5 498

6 359!

6 559

6 532

6 372

_ 1

Tillhopa

25 019j 25 904

27 872 27 225

26 658

27 266

—

1 I denna grupp ingå även militärsjukhus.

2 År 1943 har även medräknats reumatiska fall bland militärpersonalen å garnisonssjukhus.

Detta år avser vidare antalet utskrivna reumatikerfall i stället för antalet intagna, vilket dock

torde föga inverka på jämförbarheten med siffrorna från föregående år.

Av tabellen framgår bland annat, att de akuta fallen av ledgångsreumatism

i huvudsak vårdas å lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar, medan

pensionsstyrelsens lasarettsavdelningar och fristående kuranstalter koncentrerat

sig på vården av den kroniska ledgångsreumatismen. Sistnämnda

förhållande gäller, såsom väntat är, även de enskilda sjukhemmen och hemmen

för kroniskt sjuka. Åtskilliga fall av kronisk ledgångsreumatism emottagas

dock, som synes, på lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar,

där även större delen av det till grupperna III och IV hörande klientelet

erhåller vård. Att märka är emellertid, att den genomsnittliga vårdtiden per

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

fall och år varit betydligt längre å pensionsstyrelsens anstalter och avdelningar

än å lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar (för ledgångsfallen

64—67 dagar mot respektive 42—43 dagar samt för övriga fall

51—54 dagar mot respektive 22—24 dagar).

Till grund för de speciella reumatikeravdelningarna vid centrallasaretten,

vilka tillkommo under åren 1927—31, ligga särskilda avtal mellan pensionsstyrelsen

och vederbörande huvudman, vilka innehålla i huvudsak följande.

1. Landstinget förbinder sig att uppföra och med erforderlig apparatur

utrusta kuranstalten samt där intill det antal, som anstalten normalt rymmer,

till undersökning, observation och vård emottaga patienter, vilka ditsändas

enligt pensionsstyrelsens beslut eller i enlighet med av styrelsen lämnade

föreskrifter. Lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den

22 juni 1928 samt Kungl. Maj:ts stadga samma dag angående lasarett m. m.

skola därvid vara gällande i tillämpliga delar såväl beträffande sjukvård som

ekonomisk förvaltning, försåvitt icke annan överenskommelse träffas mellan

styrelsen och lasarettsdirektionen.

2. Läkarvården å kuranstalten bestrides, därest ej annan överenskommelse

träffas, av överläkaren å lasarettets medicinska avdelning med hjälp

av en biträdande läkare i underläkares tjänsteställning. Före nytillsättning av

någon av dessa befattningar skall styrelsen beredas tillfälle att yttra sig.

3. Pensionsstyrelsen förbinder sig att från pensionsförsäkringsfonden

söka utverka, att landstinget beviljas två amorteringslån, det ena till belopp

motsvarande kostnaderna för anstaltens uppförande samt dess beräknade

andel i lasarettets gemensamma undersöknings-, behandlings-, bad- och ekonomilokaler

jämte erforderliga personalbostäder, och det andra avsett för bestridande

av kostnaderna för anstaltens möblering och utrustning. Båda lånen

löpa i regel med 4,3 procent årlig ränta.

4. Pensionsstyrelsen betalar för vården av sina patienter dels en fastighetsavgift

och dels en dagavgift.

Fastighetsavgiften utgår för år med den annuitet, som erfordras för att

med tillämpning av i punkt 3 angivna räntefot under 50 år förränta och

amortera nyssnämnda fastighetskostnad.

Dagavgiften avser i första hand ersättning för undersökning, observation,

behandling och annan vård, kost, värme, tvätt, belysning, betjäning, viss

transport av patienterna och deras effekter samt andel i lasarettets centrala

administrationskostnader. I dagavgiften inberäknas även kostnaden för underhåll

av gård, parker och vägar. Till grund för dagavgiftens beräknande

skall i princip läggas lasarettets självkostnad för styrelsens patienter. Som

sådan självkostnad skall —• örn och i den mån icke annorledes överenskommes

— anses lasarettets dagkostnad för lasarettets egna avdelningar och kuranstalten

gemensamt, däri dock icke inbegripet kostnaderna för lasarettets,

inklusive kuranstaltens, uppförande, underhåll och första uppsättning inventarier.

Under vart och ett av de femton första åren betalar pensionsstyrelsen därjämte

ränta och amortering å den engångskostnad, landstinget iklätt sig för

den första uppsättningen inventarier å kuranstalten. Denna kostnad lägges

vanligen som en del till dagavgiften. Vid kontraktets upphörande skall värdering

äga rum av samtliga då befintliga inventarier i kuranstalten, varefter

det beiopp, som därvid fastställes, skatt till styrelsen inbetalas.

5. Pensionsstyrelsen är berättigad alt laga kännedom örn förhållandena å

kuranstalten oell genom ombud taga del av lasarettets räkenskaper, när styrelsen

så finner erforderligt. En av styrelsen utsedd representant skall ock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

äga rätt närvara vid lasarettsdirektionens sammanträden, då''ärenden förekomma,

som angå styrelsens patienter, och därvid deltaga i överläggningarna,

men icke i besluten. Kallelse angående dylikt sammanträde skall delgivas

styrelsen.

6. Avtalen gälla för en tid av femtio år. Pensionsstyrelsen är dock, örn

statsmakterna icke skulle bevilja densamma erforderliga medel för bedrivande

av individuell sjukvårdsverksamhet, berättigad att tidigare uppsäga avtalet.

Skulle avtalet till följd härav upphöra före avtalstidens utgång, skall räntan

å fastighetslånet för den då återstående delen nedsättas till 3 procent. Styrelsen

är ock berättigad att överlåta avtalet på annan statlig myndighet.

Landstinget äger rätt alt efter tjugufem år uppsäga avtalet, i vilket fall då

återstående belopp av fastighetslånet skall vara till betalning förfallet, därest

pensionsstyrelsen så påfordrar.

7. Skulle mellan kontrahenterna uppstå meningsskiljaktighet rörande den

vård och behandling, som styrelsens patienter erhålla, skall tvistefrågan hänskjutas

till medicinalstyrelsens avgörande. Vid annan tvist rörande tolkningen

eller tillämpningen av avtalen eller rörande förhållanden, som äga sammanhang

med avtalen, hänskjutes frågan till en särskild nämnd, av vilken

pensionsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott utse var sin ledamot

och chefen för justitiedepartementet ordföranden. Beslut av denna nämnd

är ovillkorligen bindande.

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn och Åre förvaltas

av aktiebolaget Kurortsverksamhet, i vilket aktiemajoriteten äges av folkpensioneringsfonden.

Anstalten i Tranås förvaltas av aktiebolaget Tranås

kuranstalt, vars aktiekapital till större delen innehaves av aktiebolaget Kurortsverksamhet.

Den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten tager närmast

sikte på att i folkpensioneringens intresse förebygga eller häva invaliditet

och sålunda förhindra eller uppskjuta den tidpunkt, då rätt till invalidpension

inträder. Med hänsyn härtill emottagas främst kroniskt sjuka, vilka

eljest kunna befaras inom en nära framtid bliva invalider. Akut sjuka omhändertagas

mera sällan, likaså sjuka, vilka överskridit 60 års ålder eller

vilkas sjukdom är svårartad eller långt framskriden, enär möjligheterna att

förebygga eller häva arbetsförmågan vanligen icke äro stora i dessa fall.

Personer, som befinna sig i god ekonomisk ställning, kunna i allmänhet icke

heller bliva föremål för .sjukvårdande åtgärder i förevarande ordning, även

örn alltför snäva gränser härvid icke tillämpats.

Beslut örn sjukvårdande åtgärder i de individuella fallen fattas i regel efter

ansökan, som vederbörande pensionsnämndsordförande insänt till pensionsstyrelsen.

Emellertid förekommer i viss omfattning, att styrelsen i anledning

av ingiven pensionsansökan själv tager initiativ till sådana åtgärder. Innan

beslut om hjälp fattas, har styrelsen att taga under omprövning, huruvida

icke bidrag bör kunna påräknas av kommun, sjukkassa eller enskild person

och göras till villkor för pensionsstyrelsens ingripande. I regel påkallas

bidrag med viss del av kostnaden för sökandens uppehåll och behandling å

anstalten, motsvarande lägst en avgift av kronor 2: 30 per dag. Alltefter patientens

ekonomiska ställning kan avgiften höjas upp till kronor 7:30 per

dag. Återstående vårdkostnader bestridas av pensionsstyrelsen. I de fall då

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

sökandens ekonomiska ställning är så god, att pensionsstyrelsen nied hänsyn

härtill icke anser sig kunna bestrida någon del av vårdkostnaden, kan sökanden

i vissa fall beredas vård å styrelsens anstalter till självkostnadspris, för

närvarande varierande mellan kronor 9 och 14: 50 per dag och patient.

Dessutom finnes för bemedlad patient möjlighet att erhålla vård å särskild

avdelning vid kuranstalten i Tranås.

Reumatikervårdssakkunuigas utredning och förslag.

Riktlinjer för vårdens utbyggande.

Inledningsvis ha de sakkunniga sökt belysa de reumatiska sjukdomarnas

betydelse ur social synpunkt. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle samhällets

årliga förlust på grund av tillfällig arbetsoförmåga genom reumatiska

sjukdomar kunna uppskattas till minst 50 miljoner kronor och den årliga

förlusten till följd av den bestående reumatiska invaliditeten till ungefär 90

miljoner kronor. Samhällets ekonomiska förluster till följd av de reumatiska

sjukdomarna uppskattas således, dödstallen oräknade, till nära 150 miljoner

kronor örn året. De sakkunniga fästa särskilt uppmärksamheten vid att den

reumatiska invaliditeten i arbetsföra åldrar i det stora flertalet fall betingas

av följdtillstånden efter akut och kronisk ledgångsinflammation. Övriga reumatiska

sjukdomstillstånd spela en ringa roll tor uppkomsten av invaliditet i

dessa åldrar och äro dessutom svåra alt avgränsa från ett flertal andra sjukdomstillstånd.

De sakkunniga lia därför vid sina undersökningar inriktat sitt

huvudsakliga intresse på ledgångsfallen (artriterna).

De sakkunniga ha i fortsättningen lämnat en utförlig redogörelse för sina

undersökningar i syfte att få ett i möjligaste mån tillförlitligt grepp örn

platsbehovet för de reumatiskt sjuka (bet. s. 19—60). Med utgångspunkt

från en erforderlig vårdtid av i genomsnitt 60 dagar för de akuta artriterna,

90 dagar för de kroniska artriterna samt 40 dagar för övriga reumatiska

fall ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att för artriterna skulle

behövas ungefär 2 000 nya platser och för övriga fall ytterligare cirka 850

platser. Därvid ha de sakkunniga räknat med att av redan befintliga vårdplatser

omkring 2 100 platser alltjämt skulle stå till förfogande för vård av

reumatiker. De sakkunniga framhålla, att något mindre än hälften av de nya

vårdplatserna skulle krävas för dem, som år 1943 icke erhöllo någon vård

alls på anstalt, medan något mer än hälften av platserna skulle åtgå för att

de, som under detta år intogos på anstalt, skulle lia kunnat beredas vård

under den lid, som de sakkunniga funnit såsom medelvårdtid vara den

minsta godtagbara.

Sedan de sakkunniga sålunda beräknat utbyggnadsbehovet till nära 3 000

vårdplatser, anföra de olika skäl för att för närvarande icke söka anskaffa

hela detta platsantal utan i första hand koncentrera ansträngningen på de

2 000 platser, som erfordras för de akuta och kroniska artriterna. Såsom

sådana skäl åberopas bland annat artriternas större betydelse för dödlighet

och invaliditet samt ovissheten örn möjligheten att behålla patienterna på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

sjukhus så länge deras tillstånd det fordrar. De sakkunniga framhålla tillika,

att ett genomförande av deras förut framlagda förslag angående utbyggnad

av eftervården och vården av kroniskt sjuka kunde väntas medföra, att upp

mot 1 000-talet nya vårdplatser för reumatiskt sjuka bleve tillgängliga. De

sakkunniga komma därmed fram till att antalet A-platser för reumatiskt

sjuka, som nu borde nyanskaffas, uppgår till minst 1 000. Enligt de sakkunnigas

beräkningar erfordrades av dessa platser omkring 200 för akuta artriter

och 800 för kroniska artriter.

Betiäffande sättet för utbyggandet av reumatikervården erinra

de sakkunniga till en början om att denna fråga tidigare varit föremål för

behandling av såväl statens sjukvårdsutredning i dess år 1934 avgivna betänkande

(SOU 1934: 22) som särskilda därefter tillkallade sakkunniga i ett

år 1937 avgivet betänkande (1937:23). De sakkunniga konstatera, att inom

dessa utredningar och vid den därtill anslutna remissbehandlingen enighet

i stort sett rått om att de reumatiska ledfallen principiellt böra vårdas å

avdelningar inom större sjukvårdsinrättningar, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten

att för konsultation lia tillgång till olika specialister. I fråga örn

vårdens utbyggande i övrigt hade åter olika meningar gjort sig gällande, i

det att somliga ansett vardén av de reumatiska sjukdomarna principiellt

böra ankomma på de allmänna medicinska och kirurgiska (ortopediska) avdelningarna,

medan andra förordat inrättande av särskilda avdelningar för

ändamålet i anslutning till den praxis, som pensionsstyrelsen inlett, dock

med den jämkningen att sådana avdelningar i större utsträckning än dittills

borde förestås av egna överläkare eller av biträdande överläkare. Sedan de

sakkunniga vidare framhållit, att nyssnämnda båda utredningar, vilka närmast

tagit sikte på vården av de kroniska fallen, anslutit sig till speciallinjen,

yttra de för egen del i huvudsak följande.

De sakkunniga anse det vara en primär angelägenhet att tillse, att de

a.„ ^.a ledsjukdomarna och de initiala stadierna av de kroniska artriterna få

tillräckligt tidig och tillräckligt långvarig vård. Denna vård bör företrädesvis

äga rum pa invärtesmedicinska avdelningar. Det är ytterst

sällan endast lederna, som äro angripna. Det rör sig om en invärtes allmänsjukdom,

där även hjärtat och kärlsystemet, digestionsapparalen och de blodbildande

organen förete rubbningar. Väl utbildade invärtesmedicinska läkare

böra lia ansvaret för vården av dylika fall. Instrumentariema samt undersökningsmetoderna

vid ifrågavarande sjukdomstillstånd skilja sig icke metodologiskt

från dem, som användas vid andra invärtes sjukdomar. För vården

är ingen annan utrustning behövlig än den, som bör finnas på varje väl

utrustad invärtesmedicinsk avdelning.

De invärtesmedicinska avdelningarnas möjligheter att mottaga ett större

antal av dessa patienter äro emellertid för närvarande mycket begränsade.

Detta sammanhänger med att utvecklingen inom invärtesmedicinen, som

under de senaste årtiondena och särskild under det allra senaste varit utomordentligt

livlig, ännu icke följts av en utbyggnad av antalet invärtesmedicinska

platser i en utsträckning, som motsvarar behovet. En mångfald olikartade

sjukdomstillstånd, som tidigare endast kunde obetydligt eller ej alls påverkas

av tillgängliga metoder, kunna nu tack vare framstegen på olika grundlag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

9

gande områden från första insjuknandet erhålla en kausal invärtesmedicinsk

behandling. Denna behandling med nyupptäckta medel är emellertid av sådan

natur, att den åtminstone i allvarliga fall icke hör ske annat än på

sjukhus. Detta tarvar ökat antal sjukhusplatser. Vidare ha förbättrade undersökningsmöjligheter

genom nya kemiska, fysiologiska och serobakteriologiska

metoder givit den nutida medicinen väsentligt ökade möjligheter till

tidig diagnos samt möjlighet att bedöma och följa resultatet av använda

behandlingsmetoder. Även dessa framsteg lia medfört behov av ett väsentligt

större antal invärtesmedicinska vårdplatser.

Genom av de sakkunniga föreslagen utbyggnad av E-vården (efterbehandlingsavdelningar)

skulle åvägabringas en viss avlastning av de invärtesmedicinska

avdelningarna, men behovet av ökat antal vårdplatser å dessa

måste likväl till väsentlig del täckas genom nybyggnad. För närvarande bör

man enligt de sakkunnigas mening huvudsakligen inrikta sig på att söka

erhålla det behövliga antalet nya invärtesmedicinska vårdplatser genom delning

av de odelade lasaretten, en åtgärd som även av allmänt medicinska

skäl är högeligen påkallad. Redan lia nio landsting fattat principbeslut om

uppdelning av tolv odelade lasarett. På flera andra håll är en liknande uppdelning

under allvarlig diskussion.

Även örn en så väsentlig utbyggnad av den invärtesmedicinska vården

skulle äga mim under de närmaste åren, att ett par tusen platser och kanske

flera skulle tillföras denna, men samtidigt beläggningsprincipema bli oförändrade,

så att liksom för närvarande ett mindretal (enligt statistikerns

beräkning ca 8 °/o) av totala platsantalet bleve belagt med artriter, skulle

hela den omtalade utbyggnaden icke komma att betyda mer än några

hundra vårdplatser för artritvården. Härigenom skulle de akuta artriterna

tillgodoses, men icke några vårdplatser erhållas för de kroniska.

För att ifrågasatt utvidgning av den invärtesmedicinska vården i större

utsträckning skall komma reumatikervården till godo, föreslå de sakkunniga,

att särskilda delar av de utbyggda eller nybyggda invärtesmedicinska avdelningarna

reserveras för reumatikervård, huvudsakligen för artriter, och

att för byggande av sådana reserverade vårdplatser utgå statsbidrag enligt

grunder, vartill de sakkunniga återkomma senare. Dylika artritavdelningar

kunna enligt de sakkunnigas mening förläggas även till andra invärtesmedicinska

avdelningar än dem vid centrallasaretten.

Mot tidigare förslag att ansluta reumatikeravdelningar till invärtesmedicinska

avdelningar under en gemensam överläkare har riktats den anmärkningen,

att denne överläkare skulle erhålla en alltför stor arbetsbörda. För

att undvika denna svårighet och även av andra skäl För man begränsa

en sådan ansluten reumatikeravdelnings storlek till 30, möjligen i något fall

högst 40 vårdplatser och hela den gemensamma avdelningen under den

gemensamme överläkaren till 120. Under sådana förhållanden kan man icke

upprätthålla en fordran på reumatikeravdelningens förläggande i en särskild

byggnad. Reumatikeravdelningens huvudsakliga särkaraktär kommer

att betingas därav, att vårdplatserna å densamma äro reserverade för reumatikervård,

d. v. s. att garantier finnas för att de komma denna till godo,

vilket naturligtvis icke alltid är fallet i fråga örn de platser å invärtesmedjcinsk

avdelning, som endast med statistisk sannolikhet äro upplåtna åt

reumatikerpatienterna. Detta är en mycket viktig synpunkt i fråga örn vården

av de kroniskt sjuka, som enligt erfarenhet lätt bli undanträngda av

andra patienter.

Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle cirka 550 vårdplatser

på detta sätt kunna vinnas för reumatikerfallen. Därigenom skulle våi''d
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

platsbehovet för alla akuta fall samt upp mot hälften av de kroniska artritfallen

bli tillgodosett.

Återstående platsbehov bör enligt de sakkunniga tillgodoses genom utbyggande

av specialavdelningar. Till stöd härför anföra de sakkunniga

bl. a. följande.

När de sakkunniga gå att för egen del fatta ståndpunkt till dessa s. k.

specialavdelningar för reumatikervård, vilja de betona, att de icke därigenom

att de använda detta vedertagna ord taga ställning till frågan om reumatologien

bör anses såsom en från invärtesmedicinen avskild självständig

specialitet. Ej heller anse de sakkunniga lämpligt att nu närmare söka fixera

vissa speciella kompetenskrav såsom villkor för anställning såsom överläkare

på en sådan avdelning. Det må ankomma på medicinalstyrelsen att

som hittills med hjälp av sina vetenskapliga råd under hänsynstagande till

alla de ganska olikartade meriter, som hos de sökande kunna förekomma

och böra skänkas hänsyn, upprätta sitt förslag, varvid givetvis fordran på

den grundläggande utbildningen i invärtesmedicin måste upprätthållas.

Med specialavdelning avse de sakkunniga särskild sjukhusavdelning, helt

avsedd för vardén av reumatiska fall och i främsta rummet för långvariga

och ur ledsynpunkt komplicerade fall av kroniska artriter, för vilkas behandling

utom invärtesmedicinsk även viss ortopedisk utrustning och sakkunskap

erfordras. Denna mellangrupp mellan sådana fall, som fordra en

rent intern, och dem, som behöva en rent ortopedisk behandling, är den

grupp, som med nuvarande vårdmöjligheter har svårast att erhålla en tillfredsställande

vard. Härför fordras nämligen utom goda invärtesmedicinska

anordningar för undersökning och behandling även specialutrustning för

konservativ ortopedi med gipsningssal, bandageverkstad, korrektionsapparater

m. m. och därjämte en tillfredsställande utrustning inom den fysikaliska

terapin — för rörelse, bad, värmebehandling m. m. Om sådana avdelningar

äro helt avsedda för reumatiska fall, kunna de även. såsom i de båda

föregående, utredningarna rörande reumatikervården framhållits, i fråga örn

sjukavdelningarna planläggas enklare än invärtesmedicinska avdelningar. Å

andra sidan behöva de större utrymmen för arbetsterapi, och då patienterna

i större utsträckning än a en invärtesmedicinsk avdelning äro uppegående,

större dagrum och matsalar.

Det är uppenbart, att koncentrationen på ett större material av enbart

hållnings- och rörelseorganens invärtes sjukdomar bör kunna ge vederbörande

läkare en större erfarenhet inom detta speciella område samt även

göra vårdpersonalen mera tränad, vilket kan vara av särskild betydelse vid

medicinsk rörelse- och badbehandling. Det torde även få betraktas som en

fördel för reumatikervården, att ett antal läkare helt ägnar sig åt densamma.

Såsom framgår av det föregående bedömas de s. k. specialavdelningarna

för reumatikervård på mycket olika sätt. Somliga anse dem vara överflödiga,

då deras uppgifter kunna fördelas på invärtesmedicinska och ortopediska

avdelningar, andra betrakta dem som viktiga organ inom reumatikervården

med uppgift att utöva en kombinerad intern och ortopedisk

terapi. De sakkunniga betrakta dem av olika skäl såsom nödvändiga. Utbyggandet

av såväl efterbehandlingsavdelningar och nya invärtesmedicinska

avdelningar som ock av ortopediska avdelningar, när frågan om dem blir

aktuell, äro omfattande företag, vilkas genomförande i full utsträckning

måste ta avsevärd tid och vilkas resultat endast delvis komma reumatikervården

till godo. Vill man inom överskådlig lid uppnå ett mera avsevärt resultat

i fråga om förbättrade vårdmöjligheter för de kroniskt reumatiskt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

11

sjuka, måste därför i organisationsplanen ingå specialavdelningar, som helt

tjäna reumatikervården.

De sakkunniga framlägga härefter en plan för special vårdens utbyggande,

innefattande åtta specialavdelningar med var sitt upptagningsområde. Planens

innebörd framgår närmare av följande tabell:

Ifrågasatta specialavdelningar för renmatikervården.

pia

Vård-

Vard

t s e i

plats

per

100 000

Inv.

S:a

Tidi-

Räjong Län

1000

1000

Avdelningar

Be-

Nu

S:a

S:a

invå-

t.

t.

fint-

gare

före-

slagna

disku-

avdel-

för

nare

liga

terade

ning

räjong

för

räjong

I. Norrbottens ......

226

Boden

48

60

48

Västerbottens......

226

Umeå

60

120

Jämtlands ........

143

168

19

Västernorrlands____

276

871

II. Gävleborgs........

274

Kopparbergs......

252

Västerås

56

56

Västmanlands.....

175

130

Uppsala1 2..........

141

842

Uppsala

74

74

15

III. Stockholms stad1 ..

634

Karolinska

sjukhuset

2

69

69

Södersjukh.

64

64

Stockholms län ....

30 L

133

14

Gotlands..........

59

994

IV. Södermanlands ....

196

56

56

112

Östergötlands......

326

Norrköping

112

14

232

754

V. Jönköpings........

248

Jönköping

100

100

Kronobergs........

153

Värnamo

eller Växjö

100

16

229

630

VI. Blekinge..........

147

68

136

Malmöhus1........

539

Lund

68

136

15

251

937

153

Göteborgs1 och

495

Göteborg

120

120

120

15

Älvsborgs södra del

167

815

VIII. Älvsborgs norra del

167

56

44

100

Skaraborgs........

243

270

6S0

Lidköping

100

15

Hela riket ........

6 523

40S

143

448

999

15

1 För undervisningssjukhus kommer räjongens platsantal att något minskas, då där kan behöva

intagas patient från annan räjong av betydelse för undervisningen.

2 Av dessa äro 48 ordinarie.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Såsom kommentar till denna plan yttra de sakkunniga följande.

Vid full utbyggnad skulle inom varje räjong komma att finnas en specialavdelning,

varvid man för områdena n:ris II och III räknat med de två i

de sakkunnigas betänkande del I tidigare föreslagna avdelningarna vid undervisningssjukhusen,

akademiska sjukhuset i Uppsala och karolinska sjukhuset

i Stockholm, samt en delvis såsom reumatologisk disponerad invärtesmedicinsk

avdelning å södersjukhuset i Stockholm^ Vidare upptar förslaget

utökning av de nuvarande reumatikeravdelningarna i Lidköping, Lund, Norrköping

och Umeå till ungefär dubbla storleken, givetvis med anställandet av

egna överläkare, samt nyanläggning av en avdelning inom vardera av räjongerna

n:ris V och VII om respektive 100 och 120 patienter, eventuellt förlagda

i Jönköping, Värnamo eller Växjö respektive Göteborg.

Det är tveksamt, örn i denna översikt avdelningarna i Boden och Västerås

bort medtagas, då de mera överensstämma med typen reserverad del av invärtesmedicinsk

avdelning.

Uppförandet av de ifrågasatta specialavdelningarna måste föregås av undersökningar

örn de lokala betingelserna. De sakkunniga ha under hand inhämtat,

att sådana möjligheter och intresse för frågan från huvudmännens

sida flerstädes föreligger. Givetvis äro i fråga örn räjonguppdelning och specialavdelningars

placering alternativ tänkbara.

Det antal platser, som skulle vinnas genom realiserandet av ovannämnda

eller likvärdig plan, utgör 448 eller tillsammans med de tidigare föreslagna

platserna vid undervisningssjukhusen (74 + 69) 591. Härifrån torde dock

möjligen böra avräknas 30 platser vid vanlöreanstalten i Göteborg och 24

platser vid ortopediska avdelningen i Lund, som varit upplåtna till reumatikervård

och vid en nyorganisation eventuellt återfordras av sjukhusförvaltningama.

Nettovinsten skulle i sådant fall utgöra 537 platser.

Rörande behovet av ortopedisk sakkunskap vid reumatikerfallens

behandling råder enligt de sakkunniga full enighet om att mera

svårbedömda och tekniskt mera krävande fall fordra konsultation med en

fackman på området samt att operativa ingrepp och framställningar av

mera komplicerade bandage böra överlämnas åt denne. Efter att ha upplyst

att för närvarande ett icke ringa antal reumatiker vårdas å ortopediska

anstalter (omkring 600) samt att väntetiden vid dessa anstalter under år 1943

varierat mellan 1—5 månader, anföra de sakkunniga.

En fullständig utredning av platsbehovet på de ortopediska avdelningarna

och uppgörandet av en plan för organisationen av denna vård i dess

helhet faller utanför reumatikervården och det uppdrag, som lämnats 1941

års reumatikervårdssakkunniga. Ortopedvården omfattar stora delar av ryggradens

och extremiteternas kirurgi och berör utom hållnings- och rörelseorganens

defekter och deformiteter många olika sjukdomar, olycksfall m. fl., som

ej heller ha något att göra med reumatikervården. Ortopedvårdens sammankoppling

med den sociala vanförevården är ett komplicerande moment.

Reumatikervardens ortopediska sida utgör därför endast en bråkdel av ortopedvården

i dess helhet och bör därför icke bli beroende av ett fullständigt

ordnande av denna senare. Ortopedvården står inför ett utbyggande, som

ännu icke funnit sina former. Det skulle i hög grad fördröja den lösning av

reumatikervårdens problem, vilken icke bör få undanskjutas, örn den skulle

göras beroende av ett slutgiltigt ståndpunktstagande till ortopediens utbyggnad,

dess förhållande till extremitetskirurgi, vanförevård m. m. Detta bör ej

heller vara nödvändigt, då man bör kunna finna formen att tillgodose

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

reumatikervårdens behov av ortopedisk sakkunskap genom relativt enkla

åtgärder, som icke behöva i väsentlig mån inverka på utvecklingen av ortopedvården

för övrigt. De sakkunniga vilja här endast beröra sådana frågor,

som lia direkt sammanhang med det förslag till reumatikervårdens organisation,

som i detta betänkande framlägges.

Samtliga ortopeder, som uttalat sig inför de sakkunniga, ha framhållit att

sådana specialavdelningar, som avses för vården av de svåraste reumatikerfallen,

böra vara samorganiserade med ortopediska avdelningar, d. v. s. utgöra

del av sådana centrallasarett, där ortopedisk avdelning finnes inrättad

eller där ortopedisk anstalt finnes i samma stad. Detta villkor är uppfyllt

vad beträffar Stockholm, Göteborg och Lund (samt Borås). Det redan avlämnade

förslaget till uppförande av en reumatologisk klinik i Uppsala upptar

jämväl förslag till en därmed sammanbyggd ortopedisk klinik.

I Umeå, Norrköping, Lidköping och för den planerade Smålandsanstalten

saknas ortopediska avdelninger. De sakkunniga förutsätta, att behovet av

fackortoped på dessa ställen i varje fall tills vidare tillgodoses därigenom,

att en sådan anställes vid lasarettet med rätt att disponera över ett. visst antal

sängar å dess vårdavdelningar. För att möjliggöra hans arbete inom den

konservativa ortopedien måste lasarettets utrustning kompletteras med en

bandageverkstad samt eventuellt bättre möjligheter för fysikalisk terapi

(flera sjukgymnaster etc.). Härjämte böra tillräckliga mottagnings- och

operationslokaler ställas till ortopedens disposition.

Även för den enkla ortopediska behandling, som kräves vid de medicinska

avdelningarna, där akuta och tidiga kroniska reumatikerfall vårdas, bör,

såsom framhållits i svenska läkaresällskapets yttrande över 1937 års betänkande,

möjlighet finnas till erforderlig konsultation med ortoped eller

kirurg, helst ortopediskt utbildad. Närmast lill hands är här läkaren vid

lasarettets kirurgiska avdelning. I övrigt har det föreslagits, att behovet av

ortopedisk sakkunskap vid dessa lasarett skulle tillgodoses genom anställandet

vid centrallasarettet av en ortopedisk konsult, som ett pär gånger i

månaden skulle besöka de nämnda lasaretten i och för konsultation. I sådana

fall, där komplicerad ortopedisk behandling är nödvändig, bör denna utföras

å ortopedisk anstalt.

De sakkunniga finna för sin del, att denna tankes genomförbarhet i praktiken

sammanhänger med den utformning, som den ortopediska sjukvården

kan komma att erhålla i utbyggt skick, och föreslå, att en översyn av ortopedvården

snarast verkställes genom en särskild utredning.

I fortsättningen framhålla de sakkunniga, att landstingen och städerna

utanför landsting böra lämnas frihet alt inom vissa gränser verkställa utbyggnaden

i den ordning, de finna lämpligast. Detta synes de sakkunniga

vara den enda möjligheten att på kort tid komma upp till det antal vårdplatser

för reumatici, som de finna nödvändigt. Vidare skulle genom en

uppdelning av platser belägna å invärtesmedicinska avdelningar och å specialavdelningar

vårdkraven hos de olika stadierna av artriter tillgodoses.

Slutligen skulle en lösning efter sådana linjer få en väsentlig betydelse för

deli efterföljande kontrollen och den öppna vården. Till grund för utbyggnaden

förutsättes dock ligga en av medicinalstyrelsen godkänd

plan.

De sakkunniga lia även berört vissa spörsmål angående förebyggande

oell öppen vård av reumatiskt sjuka men ansett tiden ännu icke vara

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunni. Maj:ts proposition nr 224.

inne för framläggande av konkreta förslag till denna vårds ordnande (bet

s. 90—97).

I anslutning härtill betona de sakkunniga, att det för den fortsatta utbyggnaden

av reumatikervården är av intresse att statistiskt kunna följa

sjukdomsfrekvensen. Anmälningsplikt föreslås därför införd för alla

läkare beträffande fall av akut artrit samt pågående förut icke anmälda fall

av kronisk artrit. Ehuru de reumatiska sjukdomarna icke äro i egentlig mening

smittsamma, anses denna anmälan kunna ske på de rapportkort över

smittsamma sjukdomar, som ingivas till tjänsteläkare och av dem var fjortonde

dag via förste provinsialläkarna insändas till medicinalstyrelsen.

Huvudmannaskap och finansiering.

De sakkunniga erinra om att pensionsstvrelsens nuvarande lasarettsavdelningar

formellt stå under vederbörande landstings respektive stads utanför

landsting huvudmannaskap, ehuru huvudmännen icke fritt förfoga

över vardplatserna, vilka beläggas enligt direktiv från pensionsstyrelsen. De

sakkunniga ansluta sig i detta hänseende till de förslag, som framlagts av de

båda föregående utredningarna och innebära, att pensionsstvrelsens reumatikeravdelningar

vid lasaretten böra överlåtas till landstingen respektive Norrköpings

stad, varvid dessa avdelningar även framgent skulle behålla sin

karaktär av avdelningar med räjongplatser. De sakkunniga förutsätta, att

samma principer rörande beläggningen komma att tillämpas jämväl för nytillkommande

speciella reumatikeravdelningar. Denna begränsning i huvudmännens

dispositionsrätt över vårdplatserna finna de sakkunniga lämplig

dels för att förhindra, att de län, där specialavdelningarna äro förlagda, bli

otillbörligt gynnade, och dels för att pensionsstyrelsen skall få till hemorten

närliggande placeringsmöjlighet för de pensionssökande, som av styrelsen

befinnas vara i behov av anstaltsvistelse för observation eller behandling.

I fråga örn reumatikervårdens finansiering lämna de sakkunniga

först en redogörelse för de förslag härutinnan, som framlagts av de båda

föregående utredningarna (bet. s. 102—104). Härefter yttra de sakkunniga

för egen del följande.

De sakkunniga lia under sina överväganden av fråsan örn hur reumatikervarden

skall finansieras icke kunnat undgå att taga starkt intryck av att

landstingen hittills icke behövt bära någon kostnad för den reumatikervård

som i ratt stor omfattning lämnats vid de särskilda reumatikeravdelningama.

Det har stått klart för de sakkunniga, att landstingens villighet att

taga vard om det klientel, åt vilket pensionsstyrelsen hittills ägnat sina

omsorger, blir beroende av att staten verksamt bidrager lill täckande av

kostnaderna för reumalikervården i allmänhet. Då statens sjukvårdskommitté

föreslog, att staten skulle bära hela byggnadskostnaden och hela driftkostnaden

för de av denna kommitté föreslagna speciella reumatikeravdelnmgarna,

låg däri ett medgivande att det var ett statsintresse av mycket stor

vikt, att de reumatiskt sjuka erhölle bättre vårdmöjligheter. När sedermera

1936 ars sakkunniga framlade förslag örn en fördelning av kostnaderna för

reumatikervården mellan stat och landsting med den större delen lagd på

landstingen, mötte detta som redan framhållits en stark kritik. 1941 års

sakkunniga ha försökt att finna en linje, som skulle kunna förena de motsatta

intressena, och lia därvid intagit den ståndpunkten, att staten borde på
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 224.

15

taga sig hela kostnaden för inrättande av vårdplatser för ledgångsreumatiskt

sjuka, medan driftkostnaderna borde bäras gemensamt av staten och landstingen.

I konsekvens med denna ståndpunkt föreslogo de sakkunniga i sitt första

betänkande (del I), att staten skulle ikläda sig hela kostnaden för inrättandet

av kliniska reumatologiska avdelningar vid undervisningssjukhusen i Stockholm

och Uppsala samt en ortopedisk avdelning i sistnämnda stad. I sitt

andra betänkande (del II), lia de sakkunniga vidare föreslagit, att byggnadskostnadema

för inrättande av reumatikervårdplatser å efterbehandlingsavdelningar

skulle i princip bäras helt av staten, varvid kostnaden för sådan

plats uppskattats till högst 5 000 kronor. Såsom en annan konsekvens av förenämnda

ståndpunkt föreslå de sakkunniga nu, att de genom pensionsstyrelsens

ingripande uppförda reumatikeravdelningama i Lidköping, Lund,

Norrköping, Umeå och Västerås ej blott formellt utan även reellt överlåtas

på vederbörande landsting respektive stad genom att nu gällande kontrakt

mellan pensionsstyrelsen och vederbörande landsting respektive stad uppsägas

till viss tidpunkt och byggnadslånen hos folkpensioneringsfonden annulleras

utan något ekonomiskt vederlag från landstingen respektive Norrköpings

stad men under förbehåll, att vederbörande huvudman förklarar

sig villig att medverka till den utvidgning av avdelningen, som kan befinnas

önskvärd för tillgodoseende av reumatikervårdens behov. Kostnaderna för

dessa avdelningars utvidgande till specialavdelningar liksom för nyanläggning

av dylika föreslå de sakkunniga i enlighet med sin principiella ståndpunkt,

att staten skall bära, likväl med viss begränsning, som närmare behandlas

i anslutning till de sakkunnigas förslag örn statsbidragens storlek. I

samtliga dessa fall är det fråga örn så kallade räjongplatser, det vill säga

vårdpatser, till vilka patienter komma från ett visst område, större än ett

län, och eventuellt även från andra delar av riket.

De sakkunniga ha funnit det varken önskvärt eller möjligt, att alla ledgångsreumatiker

bli vårdade å för dem särskilt reserverade vårdplatser.

De invärtesmedicinska avdelningarna ha mycket stor betydelse för vården

av de för behandling mest tillgängliga akuta och subakuta stadierna av

ledgångsreumatism. A dessa avdelningar böra därför fortsättningsvis som

hittills mottagas reumatiker. Någon form för byggnadsbidrag till inrättande

av vanliga invärtesmedicinska avdelningar ha de sakkunniga dock

icke funnit vara möjlig. Om sådant bidrag lämnades skulle detta innebära

en favorisering av landsting, som kommit efter med tillgodoseende av invärtesmedicinens

behov av vårdplatser och uppkalla berättigad kritik från

andra landsting. Däremot synes intet vara att invända mot att ett landsting

erhåller statens ekonomiska stöd enligt samma princip, som gäller för

specialavdelning, örn landstinget vid nybyggnad av invärtesmedicinsk avdelning,

utöver behövligt antal andra invärtesmedicinska vårdplatser, inrättar

en för vård av artritfall avsedd särskild mindre avdelning. Dessa

mindre avdelningar erbjuda jämförelsepunkter med dem av pensionsstyrelsens

reumatikeravdelningar, som icke förutsättas utbyggda till specialavdelningar,

således avdelningarna i Boden och Västerås, därigenom att de

skulle erbjuda samma garantier sorn dessa, att vårdplatserna vore reserverade

för reumatiskt sjuka. För statsbidrag bör emellertid uppställas det

villkoret, att avdelningen ingår såsom en del i en av medicinalstyrelsen

fastställd plan för reumatikervårdens ordnande, uppgjord med hänsyn till

behovet av reumatikervårdplatser för länet och angränsande områden. För

intagningen, som skötes av vederbörande överläkare, bör gälla samma

praxis som hittills för andra landstingsplatser, alt i mån av platstillgång

även utomlänspatienter emollagas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

De sakkunniga förbise icke, alt detta förslag innebär en viss risk, att på

sina håll nu ifrågasatt utbyggnad av odelade lasarett med invärtesmedicinska

avdelningar kan komma att fördröjas under avvaktan på statsmakternas

ställningstagande till förslaget. Förutsättningen för att denna olägenhet

blir så liten som möjligt är därför, att de sakkunnigas förslag bli

föremål för en snabb behandling och ett snart avgörande.

De sakkunniga övergå så till frågan om hur driftkostnaden för reumatikervården

skall täckas. Som redan framhållits anse de sakkunniga, att

denna kostnad skall bäras gemensamt av staten och landstingen. Det förslag

de sakkunniga framlägga avviker väsentligt från tidigare förslag. Medan

statens sjuk vå r dskomm i t té och 1936 års sakkunniga tänkte sig, att staten

skulle bära vårdkostnad endast för reumatiker, som erhålla vård å särskild

reumatikeravdelning, och att övrig vårdkostnad skulle bäras helt av landstingen,

anse 1941 års sakkunniga, att statligt driftbidrag bör utgå till vårdkostnaden

för ledgångsreumatiskt sjuka, oberoende av om vården lämnas å

reumatikeravdelning eller å invärtesmedicinsk avdelning, odelat lasarett eller

sjukstuga.

De sakkunniga ha tidigare i detta betänkande utvecklat, att de anse det

vara en primär angelägenhet att tillse, att de akuta ledsjukdomarna och de

iniliala stadierna av de kroniska artriterna få tillräckligt tidig och tillräckligt

långvarig vård och att denna med största fördel lämnas å de invärtesmedicinska

avdelningarna och andra för invärtesmedicinska fall avsedda vårdplatser.

Det kan då icke vara rimligt att begränsa driftbidraget för vård av

reumatiker lill de speciella reumatikeravdelningarna. En sådan begränsning

skulle medföra risk för att reumatikerna sattes i efterhand vid ansökan om

plats å de vanliga sjukvårdsinrättningarna och hänvisades att i första hand

söka plats å reumatikeravdelningarna. Vidare är att märka, att landstingen

skola pålaga sig vårdkostnad för det klientel, vars vård pensionsstyrelsen

nu bekostar. Det är ett fullt rättmätigt anspråk, att landstingen på något

sätt bli kompenserade, och en god form härför vore, att de finge åtnjuta

statsbidrag till driften även för vårdplatser, som de ställa till förfogande

utanför reumatikeravdelningarna. Den av de sakkunniga således uppställda

principen ligger till grund såväl för förslaget i de sakkunnigas betänkande,

del II, örn statsbidrag till reumatikervården å efterbehandlingsavdelningar

som för det förslag de sakkunniga bär framlägga.

I anslutning till vad sålunda och i övrigt anförts föreslå de sakkunniga,

att de genom pensionsstyrelsens ingripande uppförda reumatikeravdelningarna

i Lidköping, Lund, Norrköping, Umeå och Västerås ej blott formellt

utan också reellt skola överföras på vederbörande landsting respektive

stad genom att nu gällande kontrakt mellan pensionsstyrelsen och vederbörande

landsting respektive stad uppsägas till viss tidpunkt och byggnadslånen

Iros folkpensioneringsfonden annulleras under förbehåll, att vederbörandc

huvudman förklarar sig villig medverka till den utvidgning av avdelningen,

som kan befinnas önskvärd för tillgodoseende av reumatikervårdens

behov,

att till dessa avdelningars utvidgande liksom till nyanläggning av specialavdelning

ävensom till vårdplatser, som inretts i direkt anslutning till

invärtesmedicinska avdelningar och helt ställas till reumatikervårdens disposition,

skall utgå statligt byggnadsbolag, som principiellt omfattar hela

kostnaden, dock att statens kostnad i allmänhet icke skall beräknas överstiga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

17

för plats å specialavdelning 15 000 kronor och för plats å reumatikeravdelning,

ansluten till invärtesmedicinsk avdelning, 10 000 kronor, Kungl. Maj :t

obetaget att efter särskild prövning, där kostnaderna väsentligt överstiga

dessa belopp, medgiva högre bidrag,

att statligt driftbidrag skall utgå till vård av reumatikerpatient, som

vårdas på specialavdelning eller reserverad del av invärtesmedicinsk avdelning

ävensom till patient med reumatisk artrit, som vårdas å övrig del av

invärtesmedicinsk avdelning eller vid odelat lasarett eller sjukstuga, med

ett belopp, som i allmänhet utgör 3 kronor för vårddag, men för utomlänspatient,

som vårdas å specialavdelning eller reserverad del av invärtesmedicinsk

avdelning, med 4 kronor, allt under förutsättning att högre vårdavgilt

icke avkräves patienten än 2 kronor; för utomlänspatient skall det landsting

patienten tillhör bidraga med lika stort belopp som statsbidraget, samt

att såsom förutsättning för byggnads- och driftbidrag till reumatikervården

skall fordras, att huvudmannen uppgjort plan för reumatikervårdens

ordnande, som blivit av medicinalstyrelsen godkänd.

De sakkunniga framhålla vidare, att den tidpunkt, vid vilken pensionsstyrelsens

reumatikeravdelningar vid lasaretten reellt överlämnas till landstingen

bör av praktiska skäl vara densamma för hela riket och sammanfalla med

tidpunkten, då de statliga driftbidragen till vården av reumatiska artriter å

såväl A-plats som E-plats enligt de sakkunnigas förslag börja utgå. Vid samma

tidpunkt bör regleringen av byggnadslånen från folkpensioneringsfonden

ske med erforderliga belopp (c:a 2 000 000 kronor). Innan denna tidpunkt

böra länsplaner för reumatikervårdens utbyggande lia hunnit utarbetas

och av medicinalstyrelsen behandlas. De sakkunniga föreslå för sin del

den 1 juli 1 94 7 såsom lämplig sådan tidpunkt. Från denna tidpunkt

skulle då även pensionsstyrelsens ekonomiska understöd till reumatikervården

upphöra.

Rörande formen för reumati k eranstalter nas beläggande

efter den 1 juli 1947 anföra de sakkunniga bland annat.

I och med att pensionsstyrelsens ekonomiska understöd av reumatikervården

upphör, förfaller även främsta motivet till att ansökningar om sjukvård

på grund av reumatisk sjukdom vid de speciella reumatikervårdsanstalterna

centralt handläggas av denna myndighet. Skulle central handläggning

av dessa sjukvårdsärenden anses lämplig även i fortsättningen, bör den

i så fall uppdragas åt statens ordinarie sjukvårdande myndighet, medicinalstyrelsen,

genom vilken statsbidragen till reumatikervården framdeles

komma att utgå.

I detta sammanhang bör dock ifrågasättas, huruvida central prövning av

dessa sjukvårdsansökningar överhuvudtaget bör i fortsättningen utövas. Vid

central handläggning av patientens intagning kunna vissa olägenheter

knappast undvikas. Bedömandet av sjukdomstillstånd endast ifrån pappersgranskning

utan kontakt med patienten eller den inremitterande läkaren

medför risk för felbedömning av fallets karaktär och vårdbehovets grad.

Vidare medför en central granskning förlängning av tiden mellan läkarens

konstaterande av vårdbehovet och patientens intagande på anstalten, en

förlängning, som alltid är olämplig och många gånger kan vara direkt farlig

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

för möjligheten att förebygga invaliditeten. Hittills har dock denna tidsutdräkt

delvis förorsakats av de fordringar på ekonomiska garantier i fråga

örn patientavgifternas erläggande, som pensionsstyrelsen ansett sig böra uppställa.

Sedan landstingen övertagit anstalterna, böra dessa fordringar givetvis

mildras i likhet med de villkor, som tillämpas vid lasarett och sjukstugor.

Ett viktigt motiv för den centrala prövning av dessa sjukvårdsfrågor inom

^>?ns*?nss^re^sen’ som ägt rum alltsedan år 1915, har varit den stora bristen

på vårdplatser, i här föreliggande fall för reumatikervården. Då alla reumatiskt

sjuka med de sjukvårdsresurser, som funnits, ej kunnat beredas

anstaltsvård, har pensionsstyrelsen ansett, att man ur försäkringsteknisk

synpunkt på sådana patienter, som i främsta rummet borde intagas, borde

uppställa vissa fordringar rörande ålder, ekonomi och läkningsutsikter, varför

enhetlig handläggning genom central prövning ansågs förmånlig. Ifrågavarande

fordringar kunna självfallet efter anvisningar från medicinalstyrelsen

tillämpas även vid perifer beläggning av anstalterna, till dess att en

mera väsentlig utökning av vårdplatsernas antal för reumatiskt sjuka hinner

komma till stånd. I viss utsträckning tillämpas de redan.

o Enligt de sakkunnigas mening föreligger sålunda icke ens under övergångsskedet,

innan reumatikervården hunnit utbyggas, något hinder att tilllämpa

en decentraliserad intagning av det klientel, som nu vårdas genom

pensionsstyrelsens försorg, dock med ett undantag, till vilket de sakkunniga

återkomma.

Sedan reumatikervården utbyggts med tillräckligt antal vårdplatser bör

den perifera beläggningen av vårdsplatserna, som ur sakliga synpunkter är

att föredraga, kunna tillämpas utan inskränkande direktiv. Härigenom komme

huvuddelen av pensionsstyrelsens nuvarande klientel att bli jämställd

med den större delen av det reumatiska klientel, som i fråga örn vårdbehov

icke skiljer sig från detta men icke sökt eller kunnat erhålla vård genom

pensionsstyrelsens försorg.

biyssberörda undantag avser det reumatikerklientel, som söker pension

och av denna anledning blir föremål för centralt bedömande men som enligt

pensionsstyrelsens uppfattning bör beredas anstaltsvistelse för observation

eller behandling. Da hela den nuvarande speciella reumatikervården

tillkommit genom pensionsstyrelsens initiativ och ekonomiska understöd,

synes det vara berättigat, att pensionsstyrelsen för detta till antalet jämförelsevis

obetydliga klientel herodes förtursrätt, så länge Kungl. Majit finner

en sådan ordning behövlig, ej blott vid pensionsstyrelsens fristående kuranstalter

utan även vid de av de sakkunniga föreslagna avdelningarna med

räjongpiatser. Förbehåll beträffande dessa patienters förtursrätt bör göras,

när förenämnda reumatikeravdelningar överlämnas till vederbörande landsting

respektive stad.

De sakkunniga sammanfatta sin ståndpunkt härutinnan sålunda,

att beläggningen av pensionsstyrelsens fristående anstalter och, där så

av topografiska skäl anses önskvärt, av övriga räjongplatser bör ske centralt

endast för sådana fall, som söka pension hos pensionsstyrelsen och av denna

befinnas för observation eller vård böra intagas på anstalt, dock ej under

längre tid än Kungl. Majit finner en sådan ordning behövlig, samt

a f t under en övergångstid, innan reumatikervården hunnit utbyggas och

särskilt de kroniska artriterna kunna finna vard i tillräcklig utsträckning,

de av pensionsstyrelsen tillämpade synpunkterna i fråga örn företräde vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 224.

19

konkurrens om plats för personer, som synas ha större utsikter att genom

behandlingen återvinna arbetsförmåga, böra tillämpas vid perifer beläggning

genom vederbörande överläkare för de med statligt understöd uppförda

räjongplatserna efter av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar.

Pensionsstyrelsens fristående kuranstalter beröras av de sakkunnigas

förslag, allenast i vad de mottaga reumatiskt sjuka. Med hänsyn till att

dessa anstalter fortfarande till största delen komma att vara belagda med annat

klientel än reumatiskt sjuka, anse de sakkunniga, att någon ändring i

dessa anstalters administrativa ställning i övrigt ej nu bör göras. Frågan örn

en fullständig avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

bör enligt de sakkunniga göras till föremål för fortsatt utredning, eventuellt i

samband med neurosvårdens ordnande i riket. Då rättigheten att belägga en

sjukvårdsanstalt ej nödvändigtvis behöver vara förenad med skyldigheten att

driva densamma, anses dock frågan örn samtliga pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalters

administrativa ställning kunna redan nu, örn så anses lämpligt,

göras till föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Nämnas må vidare, att sommarkuranstalter, som av pensionsstyrelsen anlitats

förf vård av dess klientel, föreslås i fortsättningen skola efter prövning

av medicinalstyrelsen erhålla statsbidrag efter vissa grunder. Frågan om statligt

understöd till den öppna reumatikervården anse de sakkunniga böra hänskjutas

till den inom medicinalstyrelsen pågående utredningen rörande den

öppna sjukvårdens organisation i allmänhet.

Slutligen betona de sakkunniga vikten av att parallellt med förbättrade

vårdåtgärder en intensiv folkupplysning om de reumatiska sjukdomarna,

deras förlopp och behandling igångsättes. Liksom på andra hälsovårdsområden

borde medicinalstyrelsen ha ansvaret för denna upplysningsverksamhet.

De sakkunniga föreslå, att till styrelsens förfogande ställes ett

årligt belopp av förslagsvis 30 000 kronor att användas för sådan upplysning.

Kostnaderna för genomförande av nu föreliggande förslag ha de sakkunniga

uppskattat sålunda.

Statens utgifter för byggnadsbidragen beräknas komma att uppgå till (550

X 10 000) 5 500 000 kronor för platser å invärtesmedicinsk avdelning samt

till (448 X 15 000) 6 720 000 kronor för platser å specialavdelning, frånsett undervisningssjukhusen,

eller alltså sammanlagt omkring 12 200 000 kronor.

Denna summa tänkes fördelad på en utbyggnadsperiod av 6 år.

Statens årliga utgifter för driftbidragen beräknas vid full utbyggnad uppgå

till omkring 1 525 000 kronor för platser å specialavdelningar utom undervisningssjukhusen

samt 1 400 000 kronor för övriga platser av A-karaktär samt

200 000 kronor för platser å sommarkurorter eller alltså sammanlagt i runt

tal 3 100 000 kronor.

Härifrån bör enligt de sakkunniga frånräknas ett belopp av inemot

2 000 000 kronor, motsvarande pensionsstyrelsens nuvarande kostnad för

driften av cirka 700 reumatikerplatser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

För landstingens och icke-landstingsstädemas del beräknas den årliga utgiftsökningen

stanna vid omkring 320 000 kronor.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle staten och de lokala huvudmännen

komma att i stort sett svara för hälften vardera av den kostnad för reumatikervården,

som icke bäres av den enskilde patienten. I sak skulle detta

innebära, att en icke oväsentlig del av nuvarande kostnader för vård av reumatiskt

sjuka skulle överflyttas från de lokala huvudmännen till staten.

Särskilda yttranden.

Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ett flertal ledamöter.

Ledamöterna Edström och Lindberg lia sålunda anfört bland annat.

Den primära uppgiften för de för sjukvården ansvariga myndigheterna

måste vara att se till att antalet vårdplatser för reumatiskt sjuka utan

dröjsmål ökas. Örn dessa platser i främsta rummet skola inrättas å invärtesmedicinska

avdelningar eller å specialavdelningar, är en fråga av

mindre vikt. Å båda typerna kunna reumatiskt sjuka erhålla en kvalificerad

vård. När vi haft att bedöma på vilket sätt man snabbast och tillika till rimligaste

kostnad kan åstadkomma ett väsentligt ökat antal vårdplatser, lia vi

funnit det uppenbart, att detta bäst sker genom att dels öka kapaciteten å

redan befintliga lasarettsavdelningar genom inrättande av efterbehandlingsavdelningar

— varom utredningen framlagt enhälligt förslag — och att dels

— vid sidan av föreslagna undervisningskliniker — öka kapaciteten å flertalet

av redan befintliga, av pensionsstyrelsen inrättade reumatikeravdelningar

vid lasaretten genom att utvidga desamma. Då det största behovet av nya

vårdplatser enligt utredningens resultat förefinnes för de kroniska artriterna,

sorn till alldeles övervägande delen utgör dessa avdelningars klientel, synes

det för det föreliggande vårdbehovet vara mest rationellt att utvidga just

dessa. Genom en sådan utvidgning vinner man dessutom, att dessa reuinatikeravdelningar

uppnå en storlek, som ännu mer än nu motiverar, att de

ställas under särskilda överläkare, varigenom man får ett antal läkare i

landet med speciellt intresse för reumatikervården, vilket otvivelaktigt blir

till gagn för denna vårds intensifiering i olika avseenden.

Genom vår anslutning till de i detta betänkande framlagda förslagen ha

vi markerat, att vi icke äro motståndare till att reumatikervårdplatser inrättas

genom tillbyggnad vid redan befintliga invärtesmedicinska avdelningar

eller vid nyinrättande av sådana genom delning av odelade lasarett. Vi

finna det emellertid föga välbetänkt att ställa frågan örn reumatikervårdens

utbyggnad i beroende av landstingens villighet att påtaga sig de mycket stora

kostnaderna för en utbyggnad av den invärtesmedicinska sjukvården. De beräkningar,

som göras i betänkandet om det antal vårdplatser för reumatiker,

som skulle kunna vinnas i anslutning till de invärtesmedicinska avdelningarna

— nuvarande och nya — anse vi mycket problematiska och till dem

knutna förväntningar svagt grundade.

Örn statsmakterna besluta enligt de sakkunnigas förslag att lämna statsbidrag

till utvidgning av nuvarande reumatikeravdelningar, kan däremot

redan inom ett eller annat år ett så betydande tillskott av vårdplatser för

reumatiker, främst kroniska artriter, påräknas, att en märkbar förbättring

av nuvarande förhållanden beträffande vänte- och vårdtider kan förväntas

inträda.

Det blir sedan beroende på landstingens initiativ, i vilken omfattning ytterligare

vårdplatser skola inrättas. De av de sakkunniga föreslagna stätsbi
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

21

dragen ha så tillmätts, att landstingen säkert ej skola undandraga sig att

vid en ur allmänna sjukvårdssynpunkter motiverad utbyggnad av sin invärtesmedicinska

sjukvård även i tillbörlig grad tillgodose vårdplatsbehovet

för reumatikerna.

Ledamoten Edström har härutöver för egen del framfört vissa medicinska

synpunkter till belysande av frågan om reumatikervårdens utbyggande,

varvid han särskilt betonat sin tveksamhet ur vårdsynpunkt gentemot förslaget

att i samband med utbyggande av invärtesmedicinska avdelningar reservera

vissa smärre delar därav för vård av reumatiker. På vilket område

av medicinen det än gällde bleve nämligen sådana avdelningar lätt en sekunda

vårdform.

Ledamoten Svartz åter rekommenderar i första hand en snabb utbyggnad

av invärtesmedicinska avdelningar genom delning av odelade lasarett och

sammanfattar sin ståndpunkt i följande punkter.

1. En snabb ökning av antalet invärtesmedicinska avdelningar i landet är

av största betydelse för reumatikervården liksom även för andra invärtesmedicinska

sjukdomstillstånd.

2. På grund av den höga procent, i vilken ledgångsreumatism leder till

invaliditet, bör denna sjukdomsgrupp lämnas ett visst företräde vid inrättandet

av nya invärtesmedicinska avdelningar. Detta kan lämpligen ske

genom att, såsom reumatikervårdssakkunniga föreslagit, på nyuppförda avdelningar

reservera ett antal platser, t. ex. 20—40 stycken, för reumatikerklientelet.

Redan förefintliga medicinska avdelningar, vilkas sängantal avsevärt

understiger 120, kunna dessutom på de platser, där detta visar sig vara

praktiskt genomförbart, utökas med en mindre reumatikeravdelning.

3. Som de sakkunniga anfört i del I av sitt betänkande, är det önskvärt,

att reumatologiska specialavdelningar snarast uppföras i Stockholm och

Uppsala, vilka avdelningar utom sjukvård även skola tjäna undervisning

och forskning. Avdelningen i Stockholm får sin särskilda betydelse genom

att den är avsedd att uppföras i anslutning till Konung Gustaf V:s forskningsinstitut

för invalidiserande sjukdomar. I planerna för avdelningen i

Uppsala ingå särskilda anordningar för såväl undervisning som forskning.

En specialavdelning bör dessutom uppföras i Göteborg. Också denna avdelning

skulle få till uppgift att utom sjukvården bereda goda möjligheter

för undervisning och forskning.

4. I föreliggande betänkande framlägges förslag örn utbyggnad av fem

självständiga reumatologiska specialavdelningar utöver de tre nyssnämnda.

På anförda skäl bör det enligt min åsikt anstå med inrättandet av dessa avdelningar

tills erfarenhet vunnits angående effekten av övrig utbyggnad.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

över betänkandet ha efter remiss yttranden inkommit från medicinalstyrelsen,

pensionsstyrelsen efter hörande av styrelsens överläkare samt överläkarna

vid styrelsens fristående kuranstalter och lasarettsavdelningar, universitetskanslern

efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund samt karolinska institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statskontoret,

samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare

och därmed jämställd stadsläkare, vidare landstingens förvaltnings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

utskott och stadsfullmäktige i städerna utanför landsting, svenska landstingsförbundet,

stadsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet

och sjukkasseförbundet, läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,

svenska lasarettsläkarföreningen, provinsialläkarföreningen och

stadsläkarföreningen ävensom statens sjukhusutredning av år 1943 och socialvårdskommittén.

Härjämte har den nybildade riksföreningen för bekämpande av de reumatiska

sjukdomarna inlämnat en skrift i ämnet.

Praktiskt taget alla nu nämnda myndigheter och sammanslutningar vitsorda,

att behov föreligger av vidgade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka,

och åtskilliga hava även betonat angelägenheten av att snara åtgärder vidtagas

för tillgodoseende av detta behov. De sakkunnigas platsbehovsberäkningar

ha jämväl i allmänhet godtagits; ett flertal remissinstanser har dock

funnit desamma ligga i underkant eller vara osäkra. Beträffande sättet för

vårdens utbyggande och finansiering ha däremot — frånsett de i planen upptagna

specialavdelningarna i Stockholm, Uppsala och Göteborg, vilka främst

avses tjäna undervisnings- och forskningsändamål — betydande meningsskiljaktigheter

gjort sig gällande, såsom framgår av följande översiktliga sammanställning.

Reumatikervårdens utbyggande.

I denna fråga ha remissyttranden, såvitt angår den slutna vårdens

utbyggande, i allmänhet anknutit antingen till sakkunnigmajoritetens ståndpunkt

eller till de särskilda yttranden, som avgivits av ledamöterna Edström

och Lindberg (speciallinjen) eller av ledamoten Svartz (internlinjen).

Medicinalstyrelsen förordar i princip ett utbyggande efter internlinjen.

Styrelsen yttrar.

Styrelsen finner för sin del den av professorn Svartz framförda åsikten

ha så starkt fog för sig, att styrelsen anser sig böra förorda, att tills vidare

icke några självständiga reumatikeravdelningar utom de i Stockholm, Uppsala

och Göteborg föreslagna inrättas, förrän tillräcklig erfarenhet därifrån

vunnits. Därvid förutsätter emellertid styrelsen, att särskilt svårbedömda och

elakartade fall av reumatiska sjukdomar skola kunna remitteras till dessa

specialavdelningar från hela landet, varigenom man efter några års verksamhet

synes kunna bättre än nu överblicka det ytterligare behov av dylika

specialplatser, som kan förefinnas. Även de sakkunniga synas för övrigt ha

ansett, att många fall av reumatiska sjukdomar kunna vårdas av läkare utan

mera omfattande specialutbildning inom detta fackområde, eftersom de föreslå

statsbidrag till samma belopp för reumatikerpatienter, som vårdas såväl

på sjukstugor och odelade lasarett som på invärtesmedicinska avdelningar,

något som enligt styrelsens mening stöder uppfattningen att tre specialavdelningar

inom den närmaste framtiden borde vara tillräckliga. Förhållandet

är ju nämligen det, att vissa sjukstuguläkare sakna invärtesmedicinsk utbildning,

medan för behörighet till befattning såsom lasarettsläkare vid odelat

lasarett endast erfordras atta manaders tjänstgöring vid medicinsk avdelning

efter vunnen legitimation. De sakkunniga hysa vidare den åsikten, att läkarna

vid de ifrågasatta specialavdelningarna böra äga tillgång till konsultation

med ortoped. Även detta talar för att med inrättande av specialavdel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

23

ningar utöver de i Stockholm, Uppsala och Göteborg föreslagna, dar ortopediska

avdelningar antingen finnas eller beslutats, lämpligen bör anstå

till dess sådana avdelningar samtidigt bliva inrättande eller eljest tillgången

på ortopedisk specialvård för landet i dess helhet organisatoriskt tryggats.

Pensionsstyrelsen ansluter sig jämväl till internlinjen och anför bland

annat.

En effektiv utbyggnad av reumatikervården är av synnerligen stor betydelse

icke minst ur de synpunkter, som företrädas av pensionsstyrelsen. Efter

vilka principer en sådan utbyggnad bör ske är emellertid mycket svårbedömt,

vilket även framgår av de olika meningar, som yppats såväl bland de sakkunniga

som bland de läkare vid styrelsens kuranstalter, vilka yttrat sig i

frågan. Pensionsstyrelsen vill redan nu framhålla, att man vid ett utbyggande

av reumatikervården icke utan tvingande skal bör genombryta den nuvarande

organisationen av landstingens sjukhusväsen. Principiellt bör enligt

styrelsens uppfattning sjuka i behov av lasarettsvård i möjligaste mån beredas

sådan vård så nära hemorten som möjligt. Särskilt beträffande personer, lidande

av reumatiska sjukdomar, är det av betydelse att så sker, då vårdtiden

för dessa sjuka som regel blir lång. En av de sakkunniga, professor Nanna

Svartz, har i sitt särskilda yttrande närmare motiverat betydelsen härav.

Enligt styrelsens erfarenhet är en ökning såväl av antalet medicinska lasarettsavdelningar

som av antalet vårdplatser å redan befintliga sådana avdelningar

mycket önskvärd. Styrelsen har kunnat konstatera, att pensionssökande, vilka

för undersökning eller vård hänvisats till närmaste liemortslasarett med

medicinsk avdelning, ofta fått vänta mycket lång tid, mången gång ända

upp till ett halvt år. innan undersökningen eller vården kommit till stånd.

Det har även ej sällan förekommit att personer med ledgångsreumatism i

tidigt skede av vederbörande lasarettsläkare remitterats till någon av styrelsens

kuranstalter, innan behandlingen å lasarettet kunnat anses avslutad,

under motivering att den sjuke på grund av platsbrist icke längre kunnat

vårdas å lasarettet. Behovet av ökat antal vårdplatser framgår även av det

förhållandet, att väntetiderna för intagning av reumatiker å styrelsens kuranstalter

numera äro jämförelsevis långa. Styrelsen anser således att ett

snabbt och tillräckligt omfattande utbyggande och nybyggande av medicinska

lasarettsavdelningar, vilket för närvarande är en landstingens angelägenhet,

i första hand bör ifrågakomma för att tillgodose behovet av vårdplatser för

akuta och tidiga kroniska fall av ledgångsreumatism liksom för övriga invärtesmedicinska

fall. En sådan ny- och tillbyggnad torde också av de sakkunnigas

uttalande att döma kunna beräknas komma till utförande genom

landstingens försorg i tämligen stor omfattning under de närmaste åren.

Styrelsen har i ett den 28 april 1942 avgivit utlåtande angående inrättande

av de förut omförmälda avdelningarna vid karolinska sjukhuset i Stockholm

och akademiska sjukhuset i Uppsala anfört, bland annat, att med hänsyn till

tidsläget och å pensionsstyrelsens kuranstalter då rådande platstillgång förslaget

om uppförande av avdelningarna i fråga för det dåvarande icke måtte

föranleda någon åtgärd. Styrelsen finner numera, sedan antalet vårdsökande

till styrelsens kuranstalter kraftigt ökats och efter världskrigets upphörande

mera normala förhållanden börjat inträda, skäl tala för att ifrågavarande

avdelningar uppföras. Likaledes synas skäl kunna anföras för att ytterligare

någon specialavdelning uppföres, till exempel i Göteborg.

Vad beträffar de övriga fem av de sakkunniga föreslagna självständiga

reumatologiska specialavdelningarna synas såväl bland de sakkunniga själva

som bland de kuranstaltsläkare, som yttrat sig i ärendet, delade meningar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 224.

racin angående det lämpliga i att dessa anstalter för närvarande komma till

stånd. Mot styrelsens befattning med reumatikervården har under årens lopp

den kritiken riktats, att räjongerna för denna vård icke varit desamma som

för den invärtesmedicinska vården i övrigt i landet. Enligt styrelsens mening

bör man, då man nu försöker omorganisera reumatikervården, gå fram efter

sådana linjer att denna vård i en framtid kan på ett smidigt sätt inordnas

i respektive landstings sjukvårdsorganisation. Det synes styrelsen därför

synnerligen välbetänkt, att man, såsom professor Svartz i sitt förutnämnda

särskilda yttrande framhållit, avvaktar resultatet av den erfarenhet, som

vinnes genom utbyggnad av de medicinska lasarettsavdelningarna och av förberörda

tre specialanstalter. Genom att ställa frågan om inrättande av de av

de sakkunniga ytterligare föreslagna fem specialavdelningarna på framtiden

har man även möjlighet att vid bedömandet av det framtida vårdbehovet

för reumatiskt sjuka taga hänsyn till att nya behandlingsmetoder kunna

komma att minska platsbehovet. Det nu antörda synes enligt styrelsens

mening utgöra vägande skäl för att uppskjuta inrättandet av dessa fem specialavdelningar.

Redan nybyggandet av medicinska lasarettsavdelningar, utökningen

av antalet vårdplatser vid nu befintliga sådana samt inrättandet

av de sist berörda tre specialanstalterna innebär en betydande utbyggnad av

reumatikervården. Därest vidare de i de sakkunnigas betänkande, del 11, å

hem för kroniskt sjuka samt efterbehandlingsavdelningar föreslagna platserna,

vilkas inrättande och drift beräknas medföra betydligt lägre kostnader

för det allmänna än A-platser, komma till stånd, torde i varje fall det

för närvarande mest trängande behovet av platser för den slutna reumatikervården

bliva tillgodosett.

I anslutning härtill framhåller styrelsen, att hela frågan om utökning av

antalet vårdplatser överhuvudtaget är i hög grad beroende av att tillgången

på arbetskraft, framför allt sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, säkras.

Styrelsen varnar för att påskynda utökandet av antalet vårdplatser i snabbare

takt än att personalbehovet samtidigt kan tillgodoses, så att de nya

platserna därefter också kunna till fullo beläggas och icke stå outnyttjade på

grund av personalbrist.

Frågan om reumatikervårdens behov av ortopedisk sakkunskap bör enligt

styrelsens mening, i avvaktan på den förordade översynen av ortopedvården

i dess helhet, lösas från fall till fall till dess erfarenhet vunnits angående

lämpligheten av olika tillvägagångssätt. I södra och mellersta Sverige kan

måhända en anordning med konsulterande ortopeder visa sig lämplig, men

om ett sådant förfaringssätt är tillräckligt även för Norrland med dess långa

avstånd synes styrelsen tvivelaktigt. Anordningen med konsulterande ortopeder

har hittills använts vid styrelsens kuranstalt i Nynäshamn, som erhållit

ortopedisk konsultation i tillräcklig utsträckning genom samarbete med vanföreanstalten

i Stockholm.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar för sin del, att reumatikervården

i första hand utbygges efter speciallinjen. Fakulteten yttrar sålunda.

Det synes fakulteten självklart, att vissa reumatiskt sjuka alltfort kunna

och böra vårdas å invärtesavdelning. Det gäller framför allt de mera akuta

formerna av ledgångsreumatism och fall med komplikationer. Men när sjukhommer

över i ett mera kroniciterande stadium, synas de bästa vårdmöjligheterna

kunna skapas å specialavdelningar. Det måste sålunda för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

25

utsättas ett samarbete även i fortsättningen mellan invärtesavdelningar och

reumatologiska specialavdelningar.

Som tidigare framhållits, böra åtgärder snarast vidtagas för att förbättra

vårdmöjligheterna för de reumatiskt sjuka. På grund av den stora osäkerhet,

som vidlåder utredningens bedömande av de reumatiska sjukdomarnas frekvens

och det föreliggande behovet av sjukhusvård, synes det fakulteten vara

lämpligt att i första hand de av de sakkunniga föreslagna nya reumatikeravdelningarna

i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Småland komma till

stånd, samt att de redan förefintliga avdelningarna i Lidköping, Lund, Norrköping

och Umeå utvidgas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Betydelsefullt

synes det vara, att dessa självständiga reumatikeravdelningar placeras

i anslutning till centrallasarett. Härigenom vinnes den stora fördelen, att andra

specialavdelningar lätt kunna konsulteras. Framför allt kan man här peka

på betydelsen av att ha ortopedisk sakkunskap lätt tillgänglig. Ortopediska

specialavdelningar böra därför särskilt förläggas till de centrallasarett, till

vilka reumatikeravdelningar äro anslutna.

De åtta specialavdelningarna böra enligt fakultetens mening skötas av

självständiga överläkare, vilket även föreslagits av de sakkunniga. Skulle

såsom fakulteten håller för sannolikt behovet av A-platser för reumatiskt

sjuka ej bli fyllt genom dessa avdelningar, bör räjongerna minskas och nya

specialavdelningar upprättas. Det på mångå håll synnerligen trängande behovet

av sjukhusplatser för invärtesmedicinsk vård vid landstingslasaretten

bör enligt fakultetens mening tillgodoses utan att på sätt de sakkunniga föreslagit

sammankopplas med frågan örn reumatikervårdens utbyggande.

Medicinska fakulteten i Lund anser, att fall av akut ledgångsreumatism

böra vårdas på invärtesmedicinsk avdelning och en stor del av de kroniska

fallen på ortopedisk avdelning. Det viktigaste vore därför enligt fakultetens

mening, att snarast möjligt utbygga den invärtesmedicinska och den ortopediska

vården samt att inrätta efterbehandlingssjukhus och vårdhem för kroniskt

sjuka. Med inrättandet av speciella reumatikeravdelningar borde anstå,

till dess erfarenhet vunnits angående effekten av övrig utbyggnad på sjukvårdsområdet.

För den medicinska undervisningen och sannolikt även för

forskningen vore det dock en fördel, örn särskilda avdelningar för reumatiskt

sjuka inrättades vid de tre medicinska läroanstalterna.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att vårdplatsbehovet, frånsett

forskningsklinikerna, i första band borde tillgodoses genom beredande av

erforderligt antal invärtesmedicinska och pediatriska platser. I detta .sammanhang

har kollegiet understrukit, att den akuta reumatiska infektionen till

väsentlig del vore ett problem, som folie inom pediatriken. Kollegiet har jämväl

förordat, att det ortopediska vårdplatsbehovet göres till föremål för allsidig

statlig utredning.

Universitetskanslern förordar — under hänvisning till de skiljaktiga meningar,

som bland den medicinska sakkunskapens företrädare göra sig gällande

i föreliggande fråga — att samtliga utvägar, som de sakkunniga föreslagit,

anlitas.

Stfdens sjukhusutredning yttrar bland annat.

I betänkandet har från de sakkunnigas sida starkt understrukils^vikten av

att de reumatiskt sjuka för förebyggande av framtida invaliditet på ett tidigt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

stadium omhändertagas för vård. Den kanske säkraste garantien för att så

skall kunna ske, torde skapas, om inom varje sjukvårdsområde anskaffas det

för ändamålet erforderliga antalet vårdplatser. En centralisering av reumatikervården

i den utsträckning, de sakkunnigas majoritet föreslagit, till vissa

lör tre eller fyra sjukvårdsområden avsedda specialavdelningar anser utredningen

redan av denna anledning vara mindre lycklig. En dylik indelning av

hela landet i räjonger, var och en med sin för vård av reumatiskt sjuka avsedda

specialavdelning under särskilda invärtesläkares ledning, synes utredningen

jämväl i övrigt vara mindre lämplig av den anledning, att den i onödan

bryter sönder det eljest landstingsområdesvis uppbyggda sjukvårdssystemet.

Det torde enligt sjukhusutredningens uppfattning kunna ifrågasättas,

huruvida det icke ur såväl den slutna kroppssjukvårdens i dess helhet synpunkt

som jämväl för reumatikervårdens del vore lyckligare och ändamålserrligare,

att det ökade platsbehovet för reumatiskt sjuka i stället tillgodosåges

dels genom anordnandet av särskilda ortopedkliniker, varav för närvarande

uppenbarligen föreligger ett akut behov inom flertalet sjukvårdsområden,

dels ock genom ytterligare utbyggnad av de invärtesmedicinska vårdplatserna.

Säkerligen skulle sjukvården inom de flesta landstingsområden

vara mer betjänt av att ha tillgång på såväl invärtesmedicinsk som ortopedisk

sakkunskap än av att till dess förfogande ställes tvenne representanter

för invärtesmedicinen, den ene överläkare vid en medicinsk klinik, den

andre vid en reumatologisk specialavdelning.

Sjukhusutredningen understryker i anslutning härtill vikten av att frågan

örn platsbehovet för ortopedvården samt övriga med denna vårds organisation

sammanhängande spörsmål snarast klarläggas.

Svenska läkarsällskapet ansluter sig i princip till internlinjen men betonar

tillika nödvändigheten av en snar utbyggnad av specialavdelningar för såväl

barn som ortopediska fall.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar för sin del.

Enligt läkarförbundets mening framhålla de sakkunniga med rätta, att det

är en primär angelägenhet att tillse, att de akuta ledsjukdomarna och de initiala

stadierna av de kroniska artriterna få tillräckligt tidig och tillräckligt

långvarig vård. Denna vård bör enligt förbundets mening i första hand meddelas

på invärtesavdelningar i likhet nied alla andra invärtesmedicinska sjukdomsfall.

Därvid böra emellertid de reumatiska fallen icke vårdas på särskilda

små avdelningar, anslutna till de medicinska avdelningarna, ty erfarenheten

har klart visat risken för att dylika annexavdelningar kunna komma

i efterhand för intresset från medicinöverläkarens sida. Denne tvingas nämligen

alltid att i första hand ägna sig åt den krävande vården av akuta sjukdomsfall

och hinner många gånger först i sista hand ägna sig åt de mera kroniska

fall, som finnas sammanförda i en särskild avdelning av sjukhuset.

Detta är omvittnat även av mycket samvetsgranna och skickliga överläkare

på medicinska avdelningar med reumatiska annexavdelningar. Målet är därför,

att de niedicinska avdelningarna utbyggas i så stor utsträckning, att

reumatiskt sjuka kunna utan omgång beredas vanlig vårdplats jämsides med

andra sjuka. Då detta av ekonomiska skäl icke torde gå att genomföra inom

överskådlig tid, synes det — i avvaktan på en nödvändig allmän utbyggnad

av de medicinska^ avdelningarna — vara ofrånkomligt, att de reumatiskt sjuka

beredas andra vårdmöjligheter. Och detta bör lämpligen kunna ske genom

att de av de sakkunniga föreslagna åtta specialavdelningarna för reumatiskt

sjuka snarast möjligt komma till utförande. Att man härvid i första hand företar

en utvidgning av redan befintliga reumatiska annexavdelningar vid läsa
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27

rehen till sådan storlek, lämpligen 120 platser vardera, att de kunna ledas av

självständiga överläkare med speciell kompetens i invärtesmedicin och reumatologi

synes tämligen självklart. Ett dylikt utbyggande skulle nämligen:

1) vara den ojämförligt snabbaste och billigaste utvägen att få nya A-platser

för fall av kronisk polyartrit,

2) det säkraste sättet att förskaffa de sjuka en kvalificerad och förstklassig

vård,

3) medföra att ett större antal läkare genom underläkartjänst på dylika

avdelningar få klinisk utbildning i reumatologi, vilket för närvarande endast

kan ske på några få ställen i landet, samt

4) tillföra lasaretten specialutrustade sjukvårdsavdelningar, vilka, om så

framdeles skulle visa sig nödvändigt, utan vidare kostnad eller svårigheter

kunna tagas i anspråk som medicinska eller andra avdelningar.

Slutligen tillstyrker centralstyrelsen, att frågan om ortopedvårdens framtida

organisation snarast göres till föremål för fortsatt utredning.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen anser, att en fullt tillfredsställande

vård av de reumatiska artriterna kan ordnas såväl vid specialavdelningar

som vid smärre artritavdelningar inom invärtesmedicinska avdelningar.

En förutsättning för att sistnämnda alternativ skall kunna godtagas

anser styrelsen emellertid vara, att internavdelningen ingår i ett centrallasarett

med ortopedisk avdelning samt att artritavdelningen förestås av en biträdande

lasarettsläkare.

Av de två återstående hörda läkarsammanslutningarna uttala sig svenska

provinsiallåkarföreningens styrelse för speciallinjen och svenska stadsläkarföreningens

styrelse för internlinjen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar.

I betänkande har starkt understrukits vikten av att de reumatiskt sjuka på

ett tidigt stadium omhändertagas för vård. Detta kan ske, endast om reumatikervården

är starkt decentraliserad. Flertalet av de reumatiska åkommor,

som erfordra sjukhusvård, vårdas redan nu å lasarett och sjukstugor.

Det förefaller då naturligt, att gå vidare på denna väg och att alltså varje

sjukvårdsområde ombesörjer vården av sina reumatiskt sjuka på sätt, som

med hänsyn till de lokala förhållandena kan befinnas lämpligast. Styrelsen

håller sålunda före, att anordnande av vårdplatser för reumatiskt sjuka bör

ingå som ett led i den allmänna kroppssjukvårdens utbyggnad inom respektive

sjukvårdsområden.

Då de otillfredsställande vårdmöjligheterna för de reumatiskt sjuka i första

hand torde bero på bristen på allmän-medicinska vårdplatser, är det angeläget,

att dylika vårdplatser utan dröjsmål i ökad omfattning komma till

stånd. Förslag föreligga redan örn delning av ett stort antal odelade lasarett,

och tendensen går för närvarande .starkt mot en ökning av antalet medicinska

vårdplatser. Det är sålunda att vänta, att man på denna väg relativt

snabbt skall nå fram till ökade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka, samtidigt

som man erhåller en smidig, efter olika förhållanden lätt anpassbar

vårdorganisation. Självfallet bör det dock stå varje huvudman fritt, örn han

i stället vill samla de reumatiskt sjuka till en särskild avdelning under specialistutbildad

läkare, därest så är motiverat av lokala förhållanden eller andra

skäl.

Under sådana omständigheter förefaller något större behov av de av sakkunniga

för flera sjukvårdsområden avsedda specialavdelningarna knappast

föreligga. Att indela hela landet i räjonger, var och en med sin specialavdel
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 224.

ning, är ägnat att bryta sönder det nuvarande sjukvårdssystemet, och styrelsen

har svårt att inse, att beträffande de reumatiskt sjuka sådana speciella

förhållanden föreligga, att deras sjukvårdsbehov icke kan tillgodoses efter

samma linjer som övrig specialvård, som landstingen har sig anförtrodd.

Dock böra dylika specialavdelningar under alla förhållanden komma till

stånd vid universitetssjukhusen för tillgodoseende i första hand av den medicinska

undervisningens krav, och platserna å dessa böra i viss utsträckning

hava rikskaraktär.

Styrelsen finner tillika uppenbart, att behov föreligger av viss decentralisering

av ortopedvården.

Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation

avgivet yttrande, vari huvudsakligen anläggas samma synpunkter

som i landstingsförbundets yttrande.

Av landstingens förvaltningsutskott har inemot hälften tillstyrkt ett utbyggande

av reumatikervården i huvudsaklig överensstämmelse med majoritetsförslaget.

Tre förvaltningsutskott ha icke tagit ställning till de allmänna principerna

för reumatikervårdens utbyggande. Av återstående förvaltningsutskott

ha sex närmast uttalat sig för en utbyggnad efter internlinjen, medan

ett (Kalmar läns norra) förordat speciallinjen.

Härjämte har landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län framhållit,

att ortopedvården utgör en så betydande del av reumatikervården, att densammas

organisation måste utredas, innan ställning tages till de reumatologiska

specialavdelningarnas utbyggande. Enahanda uppfattning har framförts

av landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län.

Landstingets förvaltningsutskott i Västernorrlands län slutligen påyrkar

omprövning av de sakkunnigas förslag, i vad detsamma avser de fyra nordligaste

länen. Förvaltningsutskottet erinrar om att de sakkunniga upprepade

gånger betona, att reumatikervården och ortopedvården intimt sammanhänga

med varandra och att det är för vården av de reumatiskt sjuka nödvändigt

att ha tillgång till i ortopedi utbildade läkare. Det vore därför ägnat att förvåna,

att de sakkunniga icke närmare beaktat de möjligheter härutinnan,

som vanföreanstalten i Härnösand erbjöde. Enligt utskottets mening borde

de sakkunnigas uppfattning om sambandet mellan reumatikervård och ortopedi

givit till resultat ett förslag örn inrättande av en reumatikeravdelning

i Härnösand i anknytning till vanföreanstalten eller landstingets lasarett därstädes.

Förvaltningsutskottet framhåller i detta sammanhang, att frågan om

en delning av lasarettet i Härnösand vore aktuell och att utredning ävenledes

påginge örn att förlägga vanföreanstaltens ortopediska avdelning till lasarettet.

De sakkunnigas förslag örn inrättande av en reumatikeravdelning i Umeå,

avsedd för de fyra nordligaste länen med undantag för viss del av Norrbottens

län, finner förvaltningsutskottet kunna ifrågasättas även ur kommunikationssynpunkt.

Utskottet påpekar, att förbindelserna mellan Västernorrlands

och Västerbottens län vore de sämsta tänkbara. Inom Västernorrlands län

ginge samtliga järnvägs- och landsvägsförbindelser mot Härnösand och

Sundsvall; från Jämtland komme man likaledes utan större svårigheter till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

29

Sundsvall och Härnösand. Ur kommunikationssynpunkt vore sålunda den

föreslagna anstalten i Umeå för Västernorrlands och Jämtlands befolkning

föga lämplig.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Gävle ha tillstyrkt

majoritetsförslaget eller lämnat detsamma utan väsentlig erinran, medan

stadsfullmäktige i Stockholm ej tagit ställning till förslaget beträffande

formen för vårdens utbyggande.

Stadsfullmäktige i Malmö ha åberopat ett av stadens sjukhusdirektion avgivet

yttrande, vari bestämt avrådes från ytterligare ny- och tillbyggnader av

reumatologiska specialavdelningar. I stället för en organisation, som bygger

på reumatikervårdens fördelning på invärtesmedicinska kliniker, reumatologiska

specialavdelningar och B-avdelningar, anser direktionen, att man bör

välja en sådan, som bygger på vårdens fördelning mellan invärtesmedicinska

kliniker, ortopediska kliniker och B-avdelningar.

Flertalet länsstyrelser har i allt väsentligt tillstyrkt majoritetsförslaget.

Från några håll har dock påkallats omprövning av förläggningen eller

räjongindelningen för vissa specialavdelningar. Sålunda har länsstyrelsen

i Blekinge län, vilket län enligt förslaget skulle tillhöra Lundaanstaltens

räjong, ansett kommunikationsförhållandena tala för att länet i stället hänfördes

till den planerade småländska anstalten, därest denna förlädes till

Växjö, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalat sig för en utbyggnad

av pensionsstyrelsens lasarettsavdelning i Vänersborg, vilken närmast är avsedd

för vård av neurosfall. Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands

län anse vägande skäl föreligga för inrättande av specialavdelningar

i Karlstad respektive Härnösand i stället för utbyggnad av pensionsstyrelsens

nuvarande reumatikeravdelningar i Lidköping respektive Umeå.

Av övriga länsstyrelser förorda fem närmast internlinjen och två speciallinjen,

medan några förklarat sig icke kunna taga ställning till utbyggnadsfrågan.

Ett flertal av länsstyrelserna har samtidigt givit uttryck åt den uppfattningen,

att rådande meningsskiljaktigheter beträffande sättet för vårdens

utbyggande icke längre böra få stå hindrande i vägen för ett tillgodoseende

av föreliggande oavvisliga platsbehov.

Det övervägande antalet förste provinsialläkare och därmed jämställda

stadsläkare uttalar ävenledes sin anslutning till majoritetsförslaget. Av de

återstående förordar flertalet internlinjen med en eller annan modifikation.

I några yttranden uttalas tveksamhet mot förslaget att reservera smärre

delar av invärtesmedicinska avdelningar för vård av reumatiker.

Slutligen må nämnas, att socialvårdskommittén — utan att för egen del

taga bestämd ställning till föreliggande spörsmål —- understrukit nödvändigheten

av att åtminstone en viss utbyggnad omedelbart kommer till stånd.

Kommittén yttrar bland annat.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att åtgärder skyndsamt

vidtagas för utökning av antalet vårdplatser för reumatiskt vårdbehövande.

Kommittén vill med skärpa framhålla, att vårdbehovet på detta

sjukvårdsområde är så trängande och så betydelsefullt, alt de olika uppfatt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

ningar, soln göra sig gällande om huru frågan slutgiltigt bör ordnas, icke längre

bör få stå hindrande för oundgängligen erforderliga åtgärders vidtagande.

Såvitt kommittén kan finna, föreligga bland de sakkunniga icke några delade

meningar om behovet av särskilda specialanstalter i Stockholm, Uppsala

och Göteborg. De sakkunniga synas även i stort sett vara ense om utvidgning

av reumatikervården vid länslasaretten. Den fråga, där meningarna

bryta sig, är spörsmålet örn behovet av en utvidgning av pensionsstyreisens

lasarettsavdelningar till särskilda specialvårdsanstalter. Det synes

därför kommittén, som om ett omedelbart beslut örn uppförande av specialanstalter

i Stockholm, Uppsala och Göteborg, samt uppförande av särskilda

för reumatiskt sjuka avsedda vårdplatser vid länslasaretten icke för nämnda

frågas slutliga lösning skulle bli av prejudicerande betydelse. Kommittén

föreslår sålunda, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för utökning på nämnda

sätt av antalet reumatikervårdplatser.

I åtskilliga yttranden har betonats angelägenheten av att profylaktiska

åtgärder vidtagas och att den öppna vården för reumatikerna

effektiviseras.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund förmenar, att inrättandet av

ett organ för den öppna vården av de reumatiskt sjuka är av så stor betydelse,

att frågan om de reumatiska dispensärerna bör lösas i samband

med utbyggandet av den slutna vården. Erfarenheten visade att de resultat,

som uppnåddes vid vård av de reumatiskt sjuka å pensionsstyrelsens kuranstalter,

i stor utsträckning äventyrades genom att de sjuka under tiden

mellan två vårdperioder, som kunde sträcka sig över en tidrymd av upp

till ett år eller mera, ofta helt lämnades åt sig själva utan råd eller tillsyn.

Genom en dispensärverksamhet, som toge vid där en period av sluten

vård upphörde, skulle vårdresultaten på ett effektivt sätt kunna bibehållas

och ytterligare förbättras.

Pensionsstyreisen framhåller, att styrelsen i sin invaliditetsförebyggande

verksamhet i möjligaste mån sökt att genom olika åtgärder befästa ett genom

kurortsvård vunnet resultat. Sålunda utövade styrelsen i stor utsträckning

kontroll över å kuranstalterna vårdade reumatikersjuka i avsikt att

bereda förnyad kurortsvård, där detta visade sig nödvändigt för att uppnå

en varaktig förbättring. Då arbetsförhållandena många gånger hade en avgörande

inverkan på de reumatiska sjukdomarna, vidtoge styrelsen i samverkan

med kommunala myndigheter åtgärder för att bereda reumatikersjuka

lämpligt arbete, eventuellt efter omskolning. Enligt styrelsens uppfattning

kunde syftet med en utökning av antalet sjukvårdsplatser icke

vinnas, örn man icke samtidigt, i den mån det vore möjligt, vidtoge åtgärder

för att förhindra att patientens tillstånd försämrades genom olämpligt arbete

och dylikt.

Socialvårdskommittén anför liknande synpunkter och betonar särskilt vikten

av att ökad uppmärksamhet ägnas åt de reumatiskt sjukas bostadsförhållanden.

Stadsförbundets sjukvårdsdelegation finner en utbyggnad av den öppna

och profylaktiska vården nödvändig icke minst med hänsyn till den demo
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

31

grafiska förskjutningen i vårt land. Delegationen upplyser, att enligt gjorda

kalkyler komme om ett tiotal år de produktiva åldrarna att reduceras så,

att var 25 :e flicka i åldern 20—21 år måste söka inträde i sjuksköterskeskola

för att möjliggöra ett bibehållande av nuvarande sjukvårdsstandard

mot för närvarande var 40:e flicka. Man riskerade att framdeles komma att

stå med sjukvårdsplatser, som helt enkelt ej kunde tagas i anspråk på grund

av brist på personal.

Ett stort antal länsstyrelser och förste provinsialläkare understryker också

nödvändigheten av profylaktiska åtgärder och ökade resurser för omhändertagande

av de reumatiskt sjuka utanför sjukhusen i form av dispensärvård,

kuratorsverksamhet m. m. I en del yttranden framhålles tillika angelägenheten

av fortsatt forskning samt allmän upplysningsverksamhet på området.

Mot den föreslagna anmälningsplikten för läkarna ha framställts

erinringar från olika håll.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund avstyrker förslaget i denna del,

enär det endast skulle innebära en onödig belastning av läkarkrafterna till

men för sjukvården. Sjukvårdsinrättningarnas årsrapporter utgöra enligt

centralstyrelsens mening ett fullt tillräckligt statistiskt material för följande

av de reumatiska artriternas frekvens.

Enahanda ståndpunkt intages av styrelsen för svenska lasar ett slåkar förening

en.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser det tämligen meningslöst att rapportera

de många fallen med kronisk ledgångsreumatism, som förefinnes

hos personer över 60 år. Sjukhusvårdsbehov torde varken från social eller

individuell synpunkt föreligga för ett stort antal av dem. På grund av dessa

och andra skäl anser sig fakulteten ej kunna helt biträda förslaget om införande

av anmälningsplikt för de reumatiska sjukdomarna. Endast de sjukhusvårdbehövande

borde rapporteras. Denna anmälan borde åter omfatta

icke blott artriterna utan även artroserna.

Tveksamhet mot förslaget i denna del har även uttalats av styrelserna för

svenska landstings- och stadsförbunden ävensom av statens sjukhusutredning.

Å andra sidan har ett flertal förste provinsialläkare bestämt hävdat nödvändigheten

av en dylik anmälningsplikt, låt vara med vissa modifikationer.

Styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och svenska stadsläkarföreningen

lia förklarat sig intet ha att erinra mot förslaget i detta hänseende.

Huvudmannaskap och finansiering.

De sakkunnigas förslag att anförtro huvudmannaskapet för reumatikervården

åt landstingen och stiiderna utanför landsting har icke mött

någon gensaga vid remissbehandlingen.

Däremot lia de sakkunnigas förslag till reumatikervårdens finansiering

föranlett åtskilliga erinringar, varav en del är av betydelsefull princi
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

piell innebörd. Den följande redogörelsen begränsas huvudsakligen till de

principiella invändningarna; beträffande övriga erinringar hänvisas till handlingarna.

Statskontoret är tveksamt om huruvida statsbidrag överhuvud hör utgå

till reumatikervården. Ämbetsverket yttrar bland annat.

Vårdbehovet för reumatiker är enligt utredningens uppskattningar tydligen

så omfattande, att vården bör ordnas länsvis. Undersökningsmetoder och instrumentarier

synas icke heller skilja sig från dem, som användas vid andra

invärtesmedicinska sjukdomar. Det skulle därför innebära ett betydande avsteg

från hittills tillämpad ordning, örn staten beträffande reumatikerna bekostade

anordnande av specialavdelningar samt lämnade driftbidrag ej endast

för å specialavdelningar intagna sjuka utan även för reumatikerfall å

— reserverade eller icke reserverade — platser å vanliga invärtesmedicinska

avdelningar. Dessa avvikelser äro ägnade att ingiva särskilda betänkligheter,

då dessa skulle kunna komma att leda till att vid intagningen av patienter å

sjukhus för vård å invärtesmedicinsk avdelning reumatikerna erhölle företräde

framför övriga inträdessökande, för vilka senare några statsbidrag icke

skulle utgå. Härigenom skulle regeln, att intagning å sjukhus bör grundas

uteslutande på läkarens uppfattning angående vårdbehovet, bliva åsidosatt.

Ett förebyggande av icke önskvärda konsekvenser av de sakkunnigas förslag

torde förutsätta, att bidragsrätten utsträckes till samtliga invärtesmedicinska

platser.

Redan med hänsyn till det nu anförda synes det statskontoret synnerligen

tveksamt, huruvida statsbidrag bör utgå till reumatikervården. Ämbetsverket

hyser emellertid vidare den uppfattningen, att en allmän översyn av de bestämmelser,

som gälla beträffande statsunderstöden på kroppssjukvårdens

område, bör komma till stånd. Hithörande bestämmelser hava tillkommit

vid vitt skilda tillfällen och hava på grund därav kommit att brista i enhetlighet.

Ur skatteutjämningssynpunkt torde systemet icke kunna anses tillfredsställande.

Av kommunalskatteberedningen föreslogs ock i dess år 1943

avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen

m. m., att åt sakkunnig myndighet skulle uppdragas att verkställa en

revision av statsbidragen till hälso- och sjukvården. Reumatikervårdssakkunnigas

förslag synas i sin mån ägnade att understryka framkomna tvivelsmål

rörande lämpligheten av nuvarande system. Vid en översyn av detsamma

synes böra tagas i övervägande, huruvida icke i stället för nuvarande

bidrag till olika speciella sjukvårdsändamål ett allmänt sjukvårdsbidrag —

måhända differentierat efter landstingens bärkraft — borde utgå. I avbidan

på resultatet av denna översyn bör enligt statskontorets mening statsunderstöd

för nya ändamål icke införas.

För den händelse emellertid de sakkunnigas förslag skulle finnas påkalla

omedelbara åtgärder från statens sida, vill statskontoret uttala, att statsbidraget

synes böra inskränkas till de för reumatikerna avsedda specialavdelningarna.

Vidare böra landstingen själva bidraga till byggnadskostnadema.

Ämbetsverket vill erinra örn att enligt gällande bestämmelser angående understöd

åt tuberkulos-, epidemi- och förlossningsvården byggnadsbolag utgår

med högst hälften av den verkliga kostnaden.

Pensionsstyrelsen finner det för sin del principiellt icke riktigt, att, så

länge nuvarande ordning för sjukhuskostnadernas bestridande i allmänhet

gälla, staten skall bära hela kostnaden för inrättande vid lasaretten av vårdplatser

för personer, lidande av akut eller kronisk ledgångsreumatism. Då

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224

33

emellertid reumatikervårdens snara utbyggande i erforderlig omfattning

skulle i hög grad främjas genom statsbidrag, har styrelsen ej något att erinra

emot ett sådant bidrag av lämplig storlek.

Det synes pensionsstyrelsen jämväl tveksamt, huruvida staten för närvarande

bör lämna driftbidrag till vården av de ledgångsreumatiskt sjuka,

vilka äro intagna å landstingens respektive städernas sjukhus, helst som dessa

sjuka icke utgöra någon klart avgränsbar grupp från övriga invärtesmedicinska

fall. Därest statsmakterna likväl skulle anse att driftbidrag bör utgå,

bör man enligt pensionsstyrelsens uppfattning eftersträva en enklare form

för bidraget än den av de sakkunniga föreslagna.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar.

För att stimulera till en snabb utbyggnad av erforderliga reumatikerplatser

lia de sakkunniga föreslagit, att, i förhållande till tidigare statsbidrag, relativt

rikligt tillmätta dylika bidrag skola utgå till såväl byggande som drift av

reumatikerplatser. Emellertid är den stimulerande effekten av statsbidrag

beroende på, till huru många vårdgrenar dylikt bidrag utgår. Med den utbyggnad

av det statliga bidragssystemet, som redan skett eller är ifrågasatt,

kan befaras, att betydelsen av ett statsbidrag icke blir densamma som tidigare.

Bättre än alt med olika belopp och under skiftande villkor i övrigt understödja

en rad vårdgrenar är, att staten lämnar ett effektivt stöd åt den

av landstingen bedrivna sjukvårdande verksamheten överhuvud. Man har

då möjlighet att komma fram till enkla och rationella bidragsgrunder.

Sakkunniga föreslå, att staten i princip bör bekosta inrättandet av vårdplatser

för reumatiskt sjuka vare sig dessa platser förläggas till specialavdelning,

vanlig invärtesavdelning eller efterbehandlingsavdelning, varvid

beloppen maximerats till resp. 15 000 kr., 10 000 kr., och 5 000 kr. Med hänsyn

till de för närvarande synnerligen dryga byggnadskostnaderna kommer

med denna maximering en ej obetydlig del av dessa att stanna på vederbörande

huvudmän. Det är enligt styrelsens mening naturligt, att staten helt,

utan någon maximering, bekostar inrättandet av de lill universitetssjukhusen

förlagda avdelningarna liksom även att så sker, därest för större områden

avsedda ytterligare specialavdelningar komma till stånd. Tveksamt är däremot,

örn statsbidrag i den form sakkunniga föreslagit skal! utgå till inrättande

av vissa för reumatiskt sjuka särskilt avsedda platser å vanliga invärtesavdelningar.

Frånsett att svårigheter kunna förväntas uppkomma att beräkna,

vad kostnaderna för en dylik vårdplats i verkligheten uppgå till, ligger

det onekligen något främmande i att statliga byggnadsbidrag skola utgå till

dylika platser, sorn äro insprängda i en vanlig medicinsk klinik. Med samma

skäl kan göras gällande, att statsbidrag bör utgå till anordnande av vårdplatser

även för andra sjuka å dylika avdelningar. Härtill kommer, att, örn statsbidrag

utgått för I. ex. 20 platser för reumatiskt sjuka, det kan visa sig,

alt alla dessa platser, åtminstone vissa tider, icke kunna beläggas med dylika

sjuka. Att låta platserna stå tomma, medan i övrigt ett stort platsbehov

föreligger, kan icke vara försvarligt. Skola de beläggas med andra patienter,

uppkomma lätt konfliktanledningar, och risker för att en rationell vårdorganisation

ej skall kunna upprätthållas torde föreligga.

Även i fråga örn driftbidragens utformning ställer sig styrelsen tveksam.

Dylika bidrag skulle nämligen utgå icke blott för dem, som intagits å specialavdelning,

utan liven för reumatiskt sjuka, sorn vårdas å invärlesavdelning,

odelat lasarett eller sjukstuga. Medan statsbidragen tidigare varit knutna

till en viss avdelning, blir enligt förslaget sjukdomens natur avgörande.

Bihang lill riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 224. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Att detta i betydande grad måste ytterligare komplicera de redan förut invecklade

statsbidragsbestämmelserna, ligger i öppen dag, då läkarintyg sannolikt

kommer att krävas för varje reumatiskt sjuk, för att statsbidrag skall

kunna utgå. Vidare torde i praktiken svårigheter komma att föreligga att

avgöra, huruvida och under vilka tider en reumatiskt sjuk hör till de kategorier,

för vilka statsbidrag skall utgå o. s. v.

Det är emellertid icke endast de nu föreslagna statsbidragsgrunderna, som

giva anledning till betänkligheter. Erinringar kunna fastmera riktas mot den

utformning det nuvarande statsbidragssystemet överhuvud fått. Allteftersom

detta system blir alltmera utbyggt, framträda olägenheterna av detsamma

med ökad styrka, och det framstår nu som ett trängande önskemål att få

till stånd en omläggning av grunderna för statens stöd åt landstingens sjukvårdande

verksamhet. Denna fråga var föremål för behandling vid förbundets

nyligen hållna åttonde ordinarie möte, och styrelsen kommer att i särskild

skrivelse framlägga sina synpunkter i detta ärende. I avvaktan på att en dylik

rationell omläggning av statsbidragssystemet kommer till stånd, anser sig

styrelsen emellertid såsom ett provisorium kunna acceptera de sakkunnigas

förslag, varvid styrelsen emellertid förutsätter, att alla möjligheter till förenklingar

av statsbidragsbestämmelserna komma att tillvaratagas.

Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som ävenledes är betänksam mot en

utvidgning av nuvarande statsbidragssystem, har sammanfattat sin ståndpunkt

till finansieringsfrågan sålunda.

Enligt sjukvårdsdelegationens uppfattning kunna åtskilliga invändningar

göras mot reumatikervårdssakkunnigas föreliggande förslag. Delegationen är

för sin del icke benägen tillstyrka den förordade utvidgningen av statsbidragssystemet

med därav följande ytterligare bundenhet. Med hänsyn till

mängden av statsbidragskungörelser för sjukvårdens del med sinsemellan

olikartade utformningar och villkor, torde en allmän översyn av statsbidragssystemet

vara av behovet påkallad. Därvid bör beaktas icke blott själva utformningen

av statsbidragsförfattningarna utan framför allt syftemålet med

de olika bestämmelserna — stimulans till nya anläggningar, skatteutjämning

eller kontroll av huvudmännen — och i vad mån den åstundade effekten

uppnåtts. En dylik översyn torde vara särskilt motiverad med hänsyn till

föreliggande planer örn generella statsbidrag till all sluten sjukvård i samband

med avskaffandet av sjukhusavgifterna och införandet av en fri sjukvård.

Skulle de nu anförda synpunkterna till trots ett statsbidragssystem för reumatikervården

komma att genomföras, förutsätter sjukvårdsdelegationen, att

dess huvudmän ej sättes i sämre läge än andra huvudmän. Därvid torde så

vitt möjligt de av delegationen anförda synpunkterna böra beaktas.

Statens sjukhusutredning framför i stort sett samma principiella betänkligheter

som landstingsförbundets styrelse gentemot statsbidrag till reumatikerplatser

å invärtesmedicinska avdelningar och ansluter sig till kravet

på en allmän översyn av statsbidragssystemet. Utredningen tillägger, att därest

beslut fattas örn bidrag till reumatikerplatser å invärtesmedicinska avdelningar,

synes det naturligt och i princip riktigt, att jämväl en utbyggnad

av ortopedvården stimuleras med statliga byggnads- och driftbidrag efter

i stort sett motsvarande grunder, som kunna komma att gälla beträffande

övriga vårdplatser, vilka tillgodose reumatikervårdens trängande behov.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

35

Sjukhusutredningen ifrågasätter vidare lämpligheten av att till statens bidrag

knyta villkor om att länsplaner för vården skola uppgöras och fastställas

av medicinalstyrelsen. I detta hänseende anför utredningen:

Med beaktande icke minst av den oklarhet, som alltjämt vidlåder frågan

om de riktlinjer, efter vilka en slutlig utbyggnad av reumatikervården bör

ske och det intima inbördes samband, som präglar lasarettsvårdens olika

grenar, synes icke lämpligen kunna eller böra krävas, att man från de olika

huvudmännens sida för att erhålla statsbidrag överhuvudtaget skall behöva

upprätta en plan för reumatikervårdens framtida tillgodoseende inom området.

Dylika på lång sikt upprättade planer synas utredningen mindre lämpliga

bl. a. av den anledningen, att de snarare understundom kunna befaras

komma att på ett mindre lyckligt sätt binda utvecklingen och försvåra en

av inträdd befolkningsförskjutning eller andra orsaker eljest påkallad jämkning

av planen. Med hänsyn till de många svårbedömliga faktorer en huvudman

har att räkna med vid upprättande av en plan av den omfattning, som

i de sakkunnigas förslag förutsättes, finner sig sjukhusutredningen böra

förorda, att ifrågavarande planeringsförslag inskränkes till en redogörelse för

föreliggande behov och vederbörande huvudmans synpunkter på utvecklingen

i fråga örn reumatikervården inom sjukvårdsområdet. Några detaljuppgifter

utöver dem, som erfordras för att kunna bedöma det närmast aktuella

byggnadsbehovet, skulle förslaget icke behöva innehålla.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen anser likaledes, att statens

bidrag bör begränsas till specialvården, samt utvecklar sina synpunkter härutinnan

sålunda.

Att omhändertaga de akuta artriterna och de tidiga eller akutiserade kroniska

artritfallen å lasarettens interna avdelningar är en landstingens uppgift

redan förelagd i sjukhuslagen. Att i fråga örn intagning genom en ekonomisk

åtgärd särskilt premiera de reumatiska artriterna bland de medicinska

avdelningarnas klientel synes icke vare sig ur medicinsk eller humanitär

synpunkt riktigt. Styrelsen kan vidare ej dela de sakkunnigas uppfattning,

att en begränsning av statsbidraget till driften av den egentliga specialvården

skulle medföra att de akuta reumatiska fallen sattes i efterhand

vid ansökan örn plats å lasarettsavdelningarna och hänvisades att i första

hand söka vård å »reumatikervårdavdelningarna». Om detta med nuvarande

otillräckliga tillgång på interna platser kunde befaras, torde den av så

mångå landsting redan beslutade utbyggnaden av invärtesvården undanröja

alla farhågor av berörda art. Utredningen anmärker vidare att landstingen

skulle behöva påtaga sig vårdkostnader för ett klientel, vars vård pensionsstyrelsen

nu bekostar, örn icke statsbidrag till vården å medicinska avdelningar

utginge för dessa fall. Detta synes styrelsen icke riktigt. Fall ined

de akuta intagningsindikationer, örn vilka här är fråga, förekomma nämligen

knappast på pensionsstyrelsens avdelningar. När de sakkunniga utvidga

driftbidraget till att gälla även odelat lasarett eller^ sjukstuga, är styrelsen

ännu mera bestämt avvisande och anser, att en sådan åtgärd är direkt

ägnad att motverka en förbättrad, det väll säga mera kvalificeiad reumatikervård.

Socialvårdskommittén medgiver för sin del, alt olika meningar kunna råda

i fråga örn spörsmålet, huruvida .staten skall lämna byggnads- och driftbidrag

till lasarettsvården. I detta fall anser kommittén likväl sådana särskilda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

omständigheter föreligga, att statsbidrag är motiverat. Därest den föreslagna

lösningen av kostnadsbidragsfrågan skulle möta statsfinansiella svårigheter,

synes det kommittén kunna ifrågasättas, att hithörande byggnadskostnader

bestridas av folkpensioneringsfonden. Med hänsyn till de reumatiska

sjukdomarnas, särskilt ledgångsreumatismens, invalidiserande verkningar,

kan det nämligen enligt kommitténs mening anses motiverat, att av

fondmedel täckes en engångskostnad för en verksamhet, som har så stor betydelse

för folkpensioneringen.

Driftbidragen böra enligt kommitténs mening begränsas till specialavdelningar

och reserverade platser å invärtesmedicinska avdelningar.

Landstingens förvaltningsutskott lia i allmänhet tillstyrkt sakkunnigförslaget

med större eller mindre jämkningar. Från ett flertal håll har sålunda

framförts krav på högre maximibelopp för statsbidragen till såväl byggande

som drift. Ett flertal förvaltningsutskott har vidare ställt sig tveksamma till

förslaget, såvitt angår statsbidrag till platser å invärtesmedicinska avdelningar

och instämt i önskemålet om en översyn av gällande statsbidragssystem.

Ett förvaltningsutskott har härvid framhållit önskvärdheten av att statsbidragen

anpassades efter sjukvårdsområdenas folkmängd och skattekraft. Från

olika håll har även betonats, att kravet på ett centralt fastställande av planer

för skilda vårdgrenar visat sig medföra en icke önskvärd bundenhet och stelhet

beträffande sjukvårdens vidare utveckling i landstingsområdena samt

att tillräckliga motiv för upprätthållande av en sådan fordran knappast förelåge.

Beträffande städerna utanför landsting lia stadsfullmäktige i Stockholm

ansett, att en allmän översyn av statsbidragssystemet bör ske, innan slutlig

ställning till de sakkunnigas utbyggnadsförslag tages. Stadsfullmäktige i Göteborg

och Norrköping ha ävenledes funnit en omarbetning av förslagets finansiella

grunder erforderlig, bl. a. i syfte att eliminera vissa för ifrågavarande

städer ogynnsamma konsekvenser vid vård av patienter från andra sjukvårdsområden.

Stadsfullmäktige i övriga städer utanför landsting lia för sin

del godtagit förslaget, varvid dock från ett håll framförts önskemål om statsbidrag

även till reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar.

Länsstyrelserna ha i allmänhet lämnat förslaget i förevarande del utan erinran.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län anse dock

vissa jämkningar erfor delji ga.

I fråga om formen för de räjongbestämda platsernas

beläggande samt de fristående kuranstalternas framtida

administration ha jämväl delade meningar framträtt.

Pensionsstyrelsen anför sålunda bland annat.

Vad beträffar frågan om ett centralt eller perifert beläggningssystem för

reumatikeravdelningarna, vill styrelsen framhålla, att denna fråga enligt styrelsens

mening icke bör avgöras enbart på medicinska grunder. Jämväl sociala

skäl böra i detta fall tillmätas stor betydelse. Då de sakkunniga föreslagit, att,

därest central handläggning av sådana sjukvårdsärenden, som nu behandlas

i pensionsstyrelsen, ansåges fortfarande böra äga rum, denna skulle handhavas

av medicinalstyrelsen, synas de sakkunniga icke hava tagit tillräcklig

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

hänsyn till den centrala beläggningens och registreringens stora betydelse för

folkpensioneringen. Genom det nuvarande centrala beläggningssystemet har

hos pensionsstyrelsen samlats handlingar rörande de personer, som vid något

tillfälle vårdats å någon av styrelsens kuranstalter. Dessa handlingar äro av

stort värde för ett snabbt och riktigt avgörande av ansökningar om folkpension

eller förnyad sjukvård, då sådana ärenden många gånger kunna avgöras

på grund av redan befintlig utredning, varigenom man slipper det ökade arbete

och den tidsspillan, som en särskild utredning alltid medför. Ju mera

pensionsstyrelsens uppgifter öka, vilket torde vara att vänta, desto större blir

också betydelsen för styrelsen att äga tillgång till handlingar rörande de a

kuranstalterna vårdade. Härtill kommer att pensionsstyrelsen, där så befinnes

erforderligt, håller den vårdade under viss observation, vilket när det gäller

kroniskt sjuka är särskilt betydelsefullt. Styrelsen får därför såsom sin

mening framhålla, att central beläggning jämte en i samband därmed verkställd

registrering fortfarande bör äga rum, åtminstone till dess reumatikervården

blivit till fullo utbyggd, samt att den centrala beläggningen och registreringen

bör handhavas av pensionsstyrelsen. Styrelsen vill vidare framhålla,

att ansökningar örn kurortsvård inom styrelsen handläggas med förtur. Såsom

regel erfordras därför för handläggning och beslut så kort tid, att densamma

praktiskt taget saknar betydelse.

I anslutning till det nu sagda och med anledning av vad de sakkunniga anfört

beträffande av pensionsstyrelsen uppställda villkor för vård å styrelsens

kuranstalter vill styrelsen framhålla, att styrelsen numera vid fall av ledgångsreumatism

föranstaltar örn vard även örn vederbörande patient skulle

vara något äldre än 60 år.

Beträffande pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Åre, Nynäshamn

och Tranås framhåller pensionsstyrelsen, att förslaget icke synes avse någon

ändring av den centrala beläggningen för neurospatienterna. Dessa skulle

alltså såsom hittills ansöka om vård hos pensionsstyrelsen, som skulle hänvisa

dem till vård vid lämplig anstalt. De reumatiskt sjuka däremot, som

önskade vård vid nu ifrågavarande anstalter, skulle vända sig direkt till

vederbörande anstalt. Sålunda skulle på samma anstalt ett perifert beläggningsförfarande

tillämpas för reumatiska och ett centralt för övriga patienter.

Styrelsen tinner uppenbart, att ett sådant förfaringssätt är synnerligen

olämpligt för alt inte säga oanvändbart. Styrelsen fortsätter härefter.

Därest socialvårdskommitténs förslag beträffande invalidpensioner och

sjukbidrag genomföres samt allmän obligatorisk sjukförsäkring kommer

till stånd, komma ökade krav alt ställas på pensionsstyrelsen i dess egenskap

av beslutande myndighet i frågor rörande folkpension samt såsom tillsynsmyndighet

för sjukkassorna. Redan nu är det för styrelsens invahditetsprövande

verksamhet av utomordentligt värde, att styrelsen äger tillgång till

ett tillräckligt antal lämpligt belägna kuranstalter, till vilka pensionssökande

kunna hänvisas för undersökning, vård och eventuellt tillvänjning

till arbete. Å kuranstalterna i Nynäshamn, Tranås och Åre hava hittills

för undersökning eller vård mottagits huvudsakligen patienter med reumatiska

och nervösa sjukdomar samt astma och vissa former av ögon- och

magsjukdomar. Läkarna vid dessa kuranstalter måste hava en ingående

kännedom om pensionsstyrelsens praxis samt stor erfarenhet i socialmedicinska

frågor. Det torde därför vara lämpligt alt dessa anstalter stå under

styrelsens direkta överinseende och ledning. Styrelsen får därjämte hänvisa

till vad som anförts av överläkarna vid kuranstalterna i Tranås, Nynäshamn

och Åre.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Medicinalstyrelsen anför följande.

De sakkunniga behandla ävenledes den framtida ställningen för pensionsstyrelsens

fristående anstalter och förorda därvid, att vårdplatserna

för de reumatiskt sjuka skulle beläggas från den räjong, inom vilken

vederbörande anstalt vore belägen, dock att pensionsstyrelsen skulle äga

rätt att fortfarande disponera de för neuroser avsedda platserna intill dess

neurosvården i riket blivit ordnad. Denna sammanblandning av intagningsrätten

dels för pensionsstyrelsen dels ock för läkaren måste enligt styrelsens

förmenande giva anledning till ständigt återkommande tvister. Sannolikt

komma jämväl i fortsättningen väntelistor att behöva finnas både för reumatiskt

sjuka och för neuroser. Avvägningen av de fall, som då höra intagas

före de andra, blir säkerligen mycket besvärlig. Medicinalstyrelsen vill därför

för sin del ifrågasätta, om icke den lyckligaste lösningen vore, att hela

beläggningsrätten i ifrågavarande fall liksom hittills tillkomme pensionsstyrelsen

till dess neurosvården ordnats. För detta talar även det förhållandet,

att de sakkunniga föreslagit förtursrätt för det reumatikerklientel, som

söker pension och anses böra beredas anstaltsvistelse, ej blott vid pensionsstyrelsens

fristående anstalter utan jämväl vid de av de sakkunniga föreslagna

avdelningarna med räjongplatser. Detta bleve ej nödvändigt, om

pensionsstyrelsen finge helt belägga sina fristående anstalter. I varje fall är

det erforderligt, att i en blivande kungörelse i ämnet bestämt angives, huru

stor del av vederbörande anstalt pensionsstyrelsen äger disponera för neurosklientel.

Socialvårdskommittén ställer sig jämväl mycket betänksam mot att pensionsstyrelsen

avkopplas från ledningen av styrelsens reumatikeranstalter,

innan reumatikervården blivit i erforderlig omfattning utbyggd. Kommittén

yttrar till stöd härför bland annat.

Ålderssammansättningen hos de reumatiskt sjuka, som vårdas på pensionsstyrelsens

lasarettsavdelningar och kuranstalter, är helt annorlunda än

beträffande samtliga reumatiskt sjuka. Pensionsstyrelsens vårdplatser, som

tillkommit i pensionsförsäkringens intresse, beläggas i första hand med

personer, som efter vården beräknas återvända till produktivt arbete. Därest

pensionsstyrelsens verksamhet för vård av reumatiskt sjuka avvecklas och

patienttilldelningen till sjukvårdsanstalterna lokaliseras till vissa räjonger,

innan ännu vårdplatser i tillräckligt antal anordnats, kan detta leda till att

vård icke inom rimlig tid skulle kunna beredas de patienter, som enligt den

nuvarande ordningen omhändertagas av pensionsstyrelsen. De sakkunniga

ha visserligen föreslagit, att de av pensionsstyrelsen nu tillämpade grunderna

i fråga om företräde för anstaltsvård åt personer, som synas lia större utsikter

att genom behandling återvinna arbetsförmåga, skulle tillämpas även

vid den perifera beläggningen. Såvitt kommittén kan bedöma, kommer det

emellertid att möta synnerligen stora svårigheter att, innan tillräckligt antal

vårdplatser finnas, verkställa ett urval enligt sådana synpunkter. Utan

central prövning av intagningen kan det knappast vara möjligt att i önskvärd

omfattning bereda vård åt patienter inom en räjong, som har brist på

vårdplatser, genom hänvisning till en annan räjong med bättre tillgång på

sådana platser. Såvitt kommittén kan finna, bär först sedan reumatikervården

i tillräcklig omfattning blivit utbyggd och det blivit möjligt att erhålla

vård utan allt för avsevärda väntetider, tiden vara inne att inordna

pensionsstyrelsens reumatikeranstalter i den allmänna sjukvården.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

39

I fråga om den framtida administrationen av de fristående kuranstaltema

framhåller kommittén liknande synpunkter som pensionsstyrelsen och betonar,

att, därest kommitténs förslag rörande invalidpensionerna och sjukbidrag

samt allmän sjukförsäkring genomföres, pensionsstyrelsen mäste ha

möjlighet att kunna ta hand om vissa personer, som ansöka om invalidpension,

antingen för undersökning av vissa svårdiagnostiserade neuroser och

kroniska sjukdomar eller för vård i sådana fall, där lämplig vård icke kan

beredas på landstingens sjukvårdsanstalter. Kommittén kan icke inse vilka

fördelar, som skulle vinnas genom att ifrågavarande anstalters administration

överflyttas till annan myndighet. Såvitt kommittén kan finna, är det

däremot av särskild betydelse, att de kuranstalter, som skola tjäna förut angivna

ändamål, direkt handhavas av pensionsstyrelsen.

Beträffande frågan om tidpunkten för pensionsstyrelsens reumatikeravdelningars

överflyttande till vederbörande landsting lia tre ledamöter (Bexelius,

Hagård och Höjer) reserverat sig för ett genomförande av de sakkunnigas

förslag i detta avseende.

Två ledamöter (Bexelius och Höjer) kunna icke heller ansluta sig till

kommittémajoritetens uttalande om att pensionsstyrelsens fristående anstalter

av principen skäl böra kvarhållas under pensionsstyrelsen. De önskemåk

som pensionsstyrelsen kan ha beträffande urvalet av patienter och vård,,

bör enligt deras uppfattning lika väl kunna tillgodoses om huvudmannaskapet

för dessa anstalter överflyttas till medicinalstyrelsen. De praktiska synpunkterna

borde bli avgörande i denna fråga, som borde bli föremål för

närmare utredning på sätt de sakkunniga föreslagit.

Departementschefen.

Såsom av den föreliggande utredningen närmare belyses har på grund av

de reumatiska ledgångssjukdomarnas invalidiserande verkan frågan örn reumatikervårdens

tillgodoseende en vittgående betydelse icke blott ur humanitär

utan även ur social och nationalekonomisk synpunkt. Det har emellertid

visat sig vara förenat med avsevärda svårigheter att finna en lösning av denna

fråga, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska sakkunskapen

och tillika befunnits acceptabel i administrativt-ekonomiskt hänseende.

Icke mindre än tre sakkunnigutredningar lia sålunda haft spörsmålet

under ingående övervägande utan att enighet i väsentliga delar kunnat uppnås.

Med hänsyn till frågans vikt har jag emellertid ansett mig icke längre

kunna underlåta att anmäla densamma och förorda vissa åtgärder i syfte att

befrämja en snabb, om ock begränsad förbättring av vårdmöjligheterna för

de kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov är mest trängande.

Jag vill då till en början konstatera, att enighet bland sakkunskapen och

sjukvårdens huvudmän synes råda om att behov föreligger av en relativt betydande

utbyggnad av platstillgången för sådana reumatiskt sjuka, som kräva

kvalificerad vård, framför allt för fall av akut och kronisk ledgångs
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

reumatism, att detta behov såvitt angår de akut sjuka i regel bör tillgodoses

å invärtesmedicinska lasareltsavdelningar samt att vid undervisningssjukhusen

i Stockholm och Uppsala samt eventuellt vid Sahlgrenska sjukhuset

i Göteborg böra inrättas särskilda reumatologavdelningar, avsedda för

såväl sjukvård som undervisning och forskning. I övrigt göra sig rent principiellt

olika meningar gällande, i det att vissa anse vården av de kroniska

fallen, allt efter deras beskaffenhet, böra ankomma på antingen invärtesmedicinska

eller ortopediska lasarettsavdelningar, medan andra förorda anordnande

av speciella reumatilceravdelningar under ledning av egna, för ändamålet utbildade

överläkare. Det förslag, som 1941 års reumatikervårdssakkunniga

framlagt, utgör närmast en kompromiss mellan dessa båda ståndpunkter. De

sakkunniga föreslå nämligen en utbyggnad av dels invärtesmedicinska avdelningar,

varvid i viss utsträckning smärre delar av desamma skulle reserveras

för reumatiker, dels ock självständiga reumatikeravdelningar under egna läkare

och med garanterad tillgång till ortopedisk specialist för konsultation

och behandling. Samtidigt förordas, att frågan om ortopedvårdens utbyggnad

och organisation göres till föremål för särskild utredning under beaktande av

det behov av ortopedisk konsultation, som föreligger även beträffande vissa

reumatikerfall å de invärtesmedicinska avdelningarna.

Enighet har dock icke kunnat ernås om detta kompromissförslagens inom de

sakkunnigas krets och än mindre vid remissbehandlingen. Sålunda ha, bland

andra, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinska fakulteten i Lund,

karolinska institutets lärarkollegium, statens sjukhusutredning, svenska läkaresällskapet,

landstings- och stadsförbunden samt sex av landstingens förvaltningsutskott

i huvudsak anslutit sig till en inom de sakkunniga reservationsvis

framförd uppfattning, att utbyggnaden av invärtesmedicinska avdelningar

bör komma i första hand och att med anordnande av specialavdelningar,

utom för undervisnings- och forskningsändamål, bör tills vidare anstå.

En del av dessa remissinstanser har samtidigt betonat nödvändigheten

av en snar utbyggnad av ortopedvården. Flera andra remissinstanser, såsom

medicinska fakulteten i Uppsala, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

samt styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och svenska

provinsialläkarföreningen, vilja i likhet med två reservanter inom de sakkunniga

giva företräde åt utbyggandet av självständiga specialavdelningar

för reumatikerfallen under framhållande, att detta vöre den snabbaste

och billigaste vägen att få till stånd nya plaiser för kvalificerad vård av de

kroniskt ledgångssjuka. Anmärkningsvärt är, att centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund uttryckligen varnar för förslaget att för reumatiker reservera

smärre delar av invärtesmedicinska avdelningar, enär erfarenheten

klart visar risken av att dylika annexavdelningar kunna komma i efterhand

för intresset från den medicinske läkarens sida. Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen

synes även vara av samma uppfattning. Framhållas bör

också, att medicinska fakulteten i Uppsala anser behovet av invärtesmedicinska

vårdplatser böra tillgodoses utan sammankoppling med frågan om

reumatikervårdens utbyggande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Starka meningsskiljaktigheter råda även beträffande sättet för reumatiker - vårdens finansiering. Särskilt gäller detta de sakkunnigas förslag örn byggnads-

och driftbidrag till särskilda reumatikerplatser å invärtesmedicinska

avdelningar, vilket ansetts betänkligt ur såväl principiella som praktiska synpunkter.

Ett genomförande av förslaget i denna del anses nämligen dels

motivera liknande bidrag till andra sjuka å invärtesmedicinska avdelningar

och lill reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar, dels ock innebära risk

för ett mindre rationellt utnyttjande av platstillgången å de invärtesmedicinska

avdelningarna och ett obehörigt gynnande av reumatikerna vid konkurrens

med andra invärtesfall. Åtskilliga remissinstanser, såsom statskontoret,

pensionsstyrelsen, statens sjukhusutredning samt styrelserna för landstings-

och stadsförbunden, ställa sig överhuvud mycket tveksamma emot en

utvidgning av nuvarande statsbidragssystem till nya vårdgrenar och påyrka

en omprövning snarast möjligt av detta system. Begränsas statsbidragen till

de självständiga specialavdelningarna, anses dock konsekvenserna bliva mindre

betänkliga.

Vid övervägande av vad sålunda framkommit är jag för egen del icke beredd

att nu taga ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i vidare mån än att jag

ansluter mig till uppfattningen, att de akuta fallen och vissa andra därför

lämpade fall böra framdeles, liksom hittills, i största möjliga utsträckning

emottagas för vård å vanliga invärtesmedicinska lasarettsavdelningar. Däremot

finner jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, det ur skilda synpunkter

kunna starkt ifrågasättas, huruvida man genom statsunderstöd bör stimulera

till att vissa delar av de invärtesmedicinska avdelningarna reserveras för reumatiker,

däribland vissa fall av kronisk ledgångsreumatism. Innan ställning

till denna fråga tages, torde det nuvarande statsbidragssystemet böra underkastas

en översyn i syfte att åvägabringa enklare och mera rationella grunder

för statens bidrag till kroppssjukvården, varvid även spörsmålet örn bidragsverksamhetens

totala omfattning bör uppmärksammas. För ett uppskov med

prövningen av de sakkunnigas förslag talar även den omständigheten, att

formerna för reumatikervårdens utbyggande, såvitt angår de kroniska fallen,

nära sammanhänger med den även i övrigt aktuella fragan örn ortopedvardens

framtida organisation.

Det är min avsikt att, så snart lämpligen kan ske, utverka Kungl. Maj:ts

medgivande till igångsättande av utredningar i nu berörda hänseenden. Erfarenheten

bär emellertid visat vanskligheten av att pa förhand beräkna tidpunkten

för sakkunnigutredningars slutförande och omsättning i praktiken.

Det synes mig därför angeläget att redan nu framhålla, att direktiven för utredningen

rörande statsbidragsverksamheten böra så utformas, att den successivt

pågående planläggningen och utbyggnaden av den allmänna lasarettsvården

i länen icke hämmas i avbidan på statsbidragsfrågans lösning. Härjämte

torde åtgärder böra vidtagas för att tillgodose det mest trängande

platsbehovet inom reumatikervården, varvid givetvis bör beaktas, att ett föregripande

av det slutliga ställningstagandet till vårdens allmänna utbyggnad

i görligaste mån undvikes. .lag vill i detta sammanhang nämna, att enligt upp
Bihang

lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 224. 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

lysningar som lämnats av pensionsstyrelsen väntetiden vid styrelsens reurnatikeravdelningar

för närvarande varierar mellan 7—14 veckor för män samt

9—20 veckor för kvinnor.

I första hand synes böra ifrågakomma att inrätta självständiga specialavdelningar

vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala, en åtgärd,

varom full enighet råder inom sakkunskapen. Enligt vad jag inhämtat pågå

för närvarande undersökningar härom inom ecklesiastikdepartementet på

grundval av de sakkunnigas tidigare förslag i ämnet. Jämsides härmed torde

böra undersökas möjligheterna av att genom avtal mellan staten och vederbörande

lokala huvudmän få till stånd ett mindre antal självständiga reumatikeravdelningar

i anslutning till den plan, som framlagts i nu föreliggande

betänkande, varvid av remissinstanserna framförda erinringar rörande planens

närmare utformning torde böra skänkas skäligt beaktande. Antalet dylika

avdelningar torde tills vidare böra begränsas till 2 ä 3 med ett sammanlagt

platsantal av högst 250. Ifrågavarande avdelningar torde ekonomiskt sett

böra i huvudsak baseras på de principer, som tillämpats för gällande avtal

angående pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar. Detta innebär, att vederbörande

huvudman erhåller lån från folkpensioneringsfonden för avdelningens

inrättande och utrustning, vilka lån sedan återbetalas genom avgifter, som

staten erlägger för vården av reumatikerpatienterna. Jag utgår härvid från

att avdelningarnas storlek så tillmätes, att anställande av en särskild överläkare

blir motiverat. Vidare förutsätter jag, att lånen så avvägas, att statens

ansvar för avdelningarnas inrättande, inklusive deras andel i sjukhusens gemensamma

lokaler, begränsas till det av de sakkunniga föreslagna maximibeloppet,

15 000 kronor per plats. Möjligen torde härjämte avtalstiden, som

för nuvarande avdelningar utgör 50 år, böra med hänsyn till omständigheterna

förkortas, förslagsvis till 25 å 30 år, med rätt för vardera parten att

dessförinnan uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet från statens sida till följd av

omläggning av reumatikervårdens organisation eller finansiering, bör huvudmannen

givetvis icke försättas i sämre situation än huvudmän, som icke

slutit liknande avtal. Avtalen böra ock, i likhet med de gällande, kunna överlåtas

på annan statlig myndighet än den avtalsslutande.

I sak innebär den sålunda skisserade lösningen allenast en fortsättning på

den väg, som redan beträtts av pensionsstyrelsen. Såvitt nu kan bedömas

utgör den intet hinder för ett inordnande vid lämplig tidpunkt av reumatikervården

i den allmänna lasarettsvården, därest detta sedermera skulle bli statsmakternas

beslut. Skulle därvid de reumatologiska specialavdelningarna som

sådana komma att upphöra, torde deras lokaler och inventarier utan större

omändringar kunna användas för annat sjuk vårdsändamål.

I princip delar jag de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning

med reumatikeravdelningama vid lasaretten bör avvecklas. Tills

vidare torde emellertid undersökningarna örn reumatikervårdens utbyggande

avtalsvägen böra anförtros åt pensionsstyrelsen, som dock därvid bör samråda

med medicinalstyrelsen. Nya avtal böra underställas Kungl. Majit för

Provning och godkännande. Samtliga avtal kunna sedermera vid önskad tid
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

punkt överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattas om deras

annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills,

böra ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer beläggning

av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med det

slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggande.

Med prövningen av frågan örn anslag till särskild upplysningsverksamhet

på området torde ävenledes böra tills vidare ansta.

Vad slutligen angår den föreslagna anmälningsplikten rörande vissa fall

av reumatisk sjukdom synes denna böra underkastas en förnyad prövning

genom medicinalstyrelsens försorg under beaktande av vad vid remissbehandlingen

framkommit.

En utbyggnad av reumatikervården enligt av mig nu förordade grunder

kommer att i sinom tid medföra en stegrad årlig belastning av det under femte

huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till åtgärder till förebyggande och

hävande av invaliditet. Det är svårt att på förhand beräkna omfattningen av

denna merbelastning, men enligt verkställd approximativ uppskattning kommer

den med nuvarande prisläge sannolikt att uppgå till inemot 1 000 000

kronor, om alla 250 platserna inrättas. Med hänsyn till nu nämnda förhållande

torde ärendet böra underställas riksdagens prövning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag i det föregående anfört låta träffa avtal

angående inrättande vid därför lämpade sjukhus av ytterligare

högst 250 vårdplatser för reumatiskt sjuka, dock att

statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande och

andel i vederbörande sjukhus’ gemensamma lokaler icke må

överstiga 15 000 kronor per plats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1946:243 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta motione s. 84 i texten
  2. Rskr. 1946:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården. s. 14 i texten
  3. SU 1946:182 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner. s. 23 i texten