Sök i Ratio Lex

Angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet

1946-10-18 · 53 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 53 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:353, Angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.

1

Nr 353.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande

av avgångsstat för befattningshavare vid

polis- och åklagarväsendet; given Stockholms slott

den 18 oktober 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av

52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 353.

1939 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Avlöning till

tjänsteman på

avg&ngsstat.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse ar 52 § civila avlöningsreglementet den 4: januari

1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari

1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a morn.,

av den lydelse nedan angives.

52 §.

12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.

Tjänsteman är pliktig att, där så finnes påkallat med hänsyn till statens

intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av

tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt

grunder, som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.

Henna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid

ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna

avses.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 353.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 oktober 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, "Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Mossberg fråga angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet samt anför därvid följande.

Inledning.

Under de senaste åren har vid flera tillfällen fråga väckts örn införande

av ökade möjligheter att från tjänsten skilja polispersonal, vars lämplighet

eller pålitlighet ansetts kunna sättas i fråga.

1942 års poliskommission, vilken tillsatts med uppdrag att verkställa utredning

rörande förekomsten inom polisväsendet av polismän, som vore knutna

till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja politiska

ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under alla förhållanden

fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, avgav den 15 februari 1943 betänkande

i anledning av undersökningen (SOU 1943: 5). I detta betänkande föreslog

kommissionen dels utfärdande av lagbestämmelser örn förbud för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar

eller att främja deras verksamhet, dels ock såsom en ytterligare skyddsåtgärd

inrättandet av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.

Sedan poliskommissionens betänkande varit föremål för remissbehandling,

upprättades inom socialdepartementet en promemoria, vari förslaget örn inrättande

av en avgångsstat närmare behandlades. Över promemorian inhämtades

genom remiss utlåtanden från samtliga länsstyrelser, vilka därvid i allmänhet

bifogade yttrande av vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet,

statskontoret, statspolisintendenten och svenska polisförbundet.

Promemorian föranledde för det dåvarande icke någon Kungl. Maj:ts

åtgärd.

I skrivelse den 12 maj 1944 väckte Överståthållarämbetet fråga örn vidtagande

av åtgärder för att bereda ökade möjligheter att entlediga sådana

polismän, som visat sig olämpliga för fortsatt polistjänst, över denna skrivelse,

som närmast avsåg införande av möjlighet att i administrativ ordning

entlediga ordinarie polisman, som begått brott och befunnes uppenbart

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

olämplig till fortsatt polistjänst, inhämtades utlåtande av sträf frättskommittén,

varefter yttranden infordrades från samtliga länsstyrelser efter

hörande av landsfogden i länet. I skrivelse den 18 december 1945 upprepade

Överståthållarämbetet sin tidigare framställning och hemställde nu att till

övervägande måtte upptagas även frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna

att entlediga ordinarie polisman till att undantagsvis omfatta även

fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott. I yttrande, som

Överståthållarämbetet den 8 mars 1946 avgivit över en av tillkallad sakkunnig

upprättad promemoria angående den allmänna säkerhetstjänstens fortsatta

avveckling, har ämbetet vidare påyrkat att spörsmålet örn inrättande av

en avgångsstat måtte skyndsamt bringas till lösning.

De spörsmål som föranlett nu nämnda utredningar och framställningar lia

nyligen berörts jämväl i annat sammanhang. Den 3 maj 1946 har sålunda

Kungl. Majit på hemställan av chefen för justitiedepartementet tillsatt en

särskild nämnd för att biträda med bedömning av uppkommande frågor

rörande tjänstemän, som befaras brista i lojalitet mot samhället. I sitt anförande

till statsrådsprotokollet i detta ärende erinrade chefen för justitiedepartementet

bland annat örn att för försvarsväsendets personal gällde särskilda

regler angående prövning av vederbörandes lämplighet för anställning

eller befordran inom försvarsväsendet och att vissa militära beställningshavare

efter beslut av Kungl. Majit vore skyldiga att avgå, där så befunnes

påkallat av hänsyn till statens intresse. Denna särskilda kontroll vore motiverad

av att de militära befattningshavarna intoge en särställning. Beträffande

befattningshavare inom polisväsendet förelåge likartade skäl att på dem

ställa särskilda krav i fråga om pålitlighet. För båda dessa yrkesgrupper,

som tillsammans hade att svara för rikets yttre och inre säkerhet, gällde att

det vore av synnerlig vikt att de icke bruste i lojalitet mot det samhälle

som de vore satta att tjäna. Det vore vidare i hög grad önskvärt, att allmänheten

hyste förtroende för dem. Förekomsten av nazistiska element i deras

krets kunde äventyra detta förtroende. Ehuru någon mera allmän undersökning

av de militära och polisiära tjänstemännens lojalitet mot samhället icke

kunde anses påkallad syntes det dock lämpligt, att en särskild nämnd tillsattes,

som kunde verkställa en allsidig och objektiv utredning i fall då en

sådan syntes påkallad.

I anledning av vad sålunda förekommit har frågan örn beredande av ökad

möjlighet att från tjänsteutövning skilja polismän, vilkas pålitlighet eller

lämplighet kan sättas i fråga, upptagits till förnyat övervägande inom socialdepartementet.

Dessa överväganden ha resulterat i ett förslag till inrättande

av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. Enligt

förslaget skola sådana befattningshavare under vissa närmare angivna förutsättningar

genom beslut av Kungl. Majit kunna överföras å avgångsstat.

Ett dylikt beslut innebär icke att vederbörande skiljes från tjänsten utan endast

att han försättes ur tjänstgöring. Han bibehålies vid de med tjänsten

följande avlönings- och andra förmåner, som kunna anses rättsligen tillförsäkrade

honom, och är under vissa förutsättningar skyldig att återinträda i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis proposition nr 353.

tjänstgöring. Beträffande framdeles utnämnda befattningshavare förutsättes

dock att vederbörande skall vara skyldig att vidkännas minskning i honom

tillkommande avlöningsförmåner.

Jag anhåller nu att få redogöra för detta ärende.

Gällande bestämmelser angående förflyttning, avsättning och entledigande

i administrativ ordning av befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet.

Till en början må lämnas en redogörelse för de nuvarande möjligheterna

att förflytta eller från tjänsten skilja befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.

Därvid torde dessa med avseende å anställningsformen och den

rättsliga ställningen i övrigt kunna fördelas på tre huvudgrupper. Såsom en

första grupp upptagas de i statens tjänst anställda befattningshavarna vid

polis- och åklagarväsendet: landsfogdar, landsfiskaler, landsfogdeassistenter,

landsfiskalsassistenter och övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna ävensom

befattningshavare vid den statliga poliskåren i Boden. Dessa befattningshavare

äro underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet

eller civila icke-ordinariereglementet, varjämte för dem gälla särskilda

av Kungl. Majit utfärdade instruktioner, tjänstgöringsreglementen eller

liknande föreskrifter. En andra huvudgrupp utgöres av de lägre befattningshavare

vid polisväsendet — fjärdingsmän och andra polismän —

vilka tillsättas i den ordning, som föreskrives i 11 § 1—4 mom. lagen

örn polisväsendet i riket. Dessa befattningshavares rättsliga ställning regleras

dels av 1925 års polisreglemente för riket, vari meddelas närmare bestämmelser

örn befattningshavarnas tillsättande och entledigande m. m., och

dels av kommunala avlöningsreglementen och dylikt. Vissa minimibestämmelser

rörande befattningshavarnas villkor i fråga örn lön och pension äro meddelade

i 1925 års polislöneförordning, vilken utfärdats av Kungl. Majit med

riksdagen. Den tredje gruppen av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

utgöres av de högre polisfunktionärerna i städerna, Hit höra polismästare,

polisintendenter, statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare

och polisnotarier. Jämväl stadsfiskalerna, vilka i stor utsträckning

äro polischefer, torde få räknas till denna grupp. Dessa befattningshavares

anställningsvillkor och rättsliga ställning i övrigt regleras i huvudsak

av de kommunala avlöningsbestämmelser som kunna finnas antagna. I stor

utsträckning tillsättas emellertid befattningshavarna av Kungl. Majit eller av

vederbörande länsstyrelse. Stadsfiskalerna tillsättas genom förordnande av

justitiekanslern utom i Stockholm, där stadsfiskalerna tillsättas av Kungl.

Majit genom fullmakt; extra stadsfiskal förordnas dock av justitiekanslern

efter förslag av Överståthållarämbetet. Instruktioner och liknande föreskrifter

ha beträffande åtskilliga här ifrågavarande befattningshavare fastställts av

Kungl. Majit. För stadsfiskalerna finnes en av Kungl. Majit utfärdad instruktion,

vilken dock icke avser stadsfiskalerna i Stockholm, för vilka särskild

instruktion är gällande, och ej heller den helt statligt anställde stadsfiskalen

i Boden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

I fråga om skyldigheten för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

att låta förflytta sig till annan tjänst gälla för de i statens tjänst anställda

ordinarie befattningshavarna bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.

Sådan befattningshavare är enligt 3 § 3 mom. nämnda reglemente

pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan befattning

vid det verk han tillhör liksom ock, därest Kungl. Maj:t så prövar lämpligt,

till befattning vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. För

icke-ordinarie tjänsteman finnas inga motsvarande bestämmelser; sådan tjänsteman

kan däremot i motsats till ordinarie tjänsteman entledigas efter skriftlig

uppsägning.

Beträffande övriga befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet saknas

generella bestämmelser örn förflyttningsskyldigheten. I åtskilliga fall

torde dock på grund av förbehåll i kommunala avlöningsreglementen eller

vid tillsättande av den befattning, varom är fråga, befattningshavare vara

skyldig att, med bibehållen lön, övergå å annan befattning i vederbörande

kommuns tjänst eller till ordinarie befattning i statens tjänst. Polisväsendets

kommunala natur medför emellertid att utan befattningshavarens frivilliga

medverkan förflyttning i regel icke kan ifrågakomma från ett polisdistrikt till

ett annat. I de större poliskårerna torde dock finnas icke obetydliga möjligheter

att överflytta i vart fall den lägre polispersonalen till annan tjänstgöring.

Yad härefter angår frågan örn befattningshavares skiljande från tjänsten

må först erinras, att såväl högre som lägre polispersonal i judiciell ordning

kan dömas till avsättning från tjänsten på grund av begånget tjänstefel. Domstol

har härvid att tillämpa de allmänna bestämmelserna örn ämbetsbrott i

25 kap. strafflagen. Särskilt må här erinras örn att enligt 17 § i nämnda

kapitel vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten är

att betrakta som tjänstefel. Straffet är böter eller mistning av tjänsten på

viss tid, men vid synnerligen försvårande omständigheter må dömas till avsättning.

Vidare äro stadgandena i 2 kap. 18 § strafflagen tillämpliga å befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet liksom å andra ämbets- och

tjänstemän. Enligt nämnda lagrum skall befattningshavare i regel dömas förlustig

sin befattning, därest han begår brott och därför dömes till straffarbete

eller svårare straff. Samma påföljd inträder, örn befattningshavaren

förbryter sig i annan allmän befattning än polis- eller åklagartjänsten och för

detta brott förskyller avsättning från sådan befattning Skulle omständigheterna

det föranleda, kan han emellertid bibehållas vid befattningen och eventuellt

i stället dömas till mistning av densamma på viss tid. Beträffande vissa

slags brott — spioneri och därmed jämförliga brott — gälla vidare särskilda

bestämmelser, enligt vilka sådan påföljd, som i 2 kap. 18 § strafflagen sägs,

skall inträda även örn vederbörande tjänsteman endast dömes till fängelse.

Medan möjligheterna att i judiciell ordning avsätta befattningshavare vid

polis- och åklagarväsendet äro enhetligt reglerade, gälla för olika slag av befattningshavare

vitt skilda bestämmelser i fråga örn entledigande i administrativ

ordning. Vad först angår de statliga befattningshavarna saknas dylik

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 353.

möjlighet såvitt angår landsfogdar och landsfiskaler, vilka innehava fullmaktstjänster.

Finnes landsfogde eller landsfiskal icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter,

äger enligt gällande instruktioner justitiekanslersämbetet meddela

landsfogde föreställning, respektive länsstyrelsen meddela landsfiskal varning.

Vid upprepad eller svårare tjänsteförseelse skall åtal ske. Motsvarande

bestämmelser gälla för landsfiskalsassistent ävensom annat tjänstebiträde åt

landsfiskal som är ordinarie tjänsteman. Icke-ordinarie sådan tjänsteman, som

finnes icke behörigen iakttaga sina tjänsteplikter, må däremot av länsstyrelsen

entledigas från tjänsten. Landsfogdeassistent, som i sin tjänstgöring visat sig

oskicklig, vårdslös eller försumlig, kan av justitiekanslern skiljas från förordnandet.

Erinras må dock, att för närvarande samtliga landsfogdeassistenter

— och landsfiskalsassistenter — äro icke-ordinarie tjänstemän och i följd

därav torde kunna när som helst uppsägas från sina befattningar. För befattningshavare

vid poliskåren i Boden gälla i här förevarande avseende icke

några särbestämmelser i fråga örn entledigande på annan grund än tjänstefel;

härutinnan äro emellertid befattningshavarna vid nämnda poliskår — med

undantag av stadsfiskalen — underkastade de bestämmelser örn disciplinär bestraffning

som gälla för kommunalt anställda polismän, vilka avses i 11 §

1-—4 mom. polislagen.

I fråga örn de sistnämnda gälla enligt 1925 års polisreglemente särskilda

föreskrifter örn entledigande i administrativ ordning och örn disciplinär bestraffning.

Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,

må, örn man bortser från pensioneringsbestämmelser, icke i administrativ ordning

skiljas från tjänsten annat än som påföljd av upprepad eller svår tjänsteförseelse.

Annan ordinarie befattningshavare kan därjämte skiljas från

tjänsten örn han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning

finnes för tjänsten olämplig. Befattningshavaren är emellertid i sistnämnda

fall berättigad att erhålla avlöning under två månader från entledigandet.

I fråga örn extra befattningshavare med minst två års sammanhängande

anställningstid gälla samma regler för entledigande som för ordinarie

polisman, som ej innehar ständigt förordnande, varjämte sådan befattningshavare

kan entledigas i anledning av indragning eller ändring av befattning.

Befattningshavaren äger rätt till två månaders lön från entledigandet

utom då skiljandet skett på grund av tjänstefel eller enligt pensioneringsbestämmelserna.

Extra befattningshavare med mindre än två års anställningstid

kan däremot entledigas när helst tjänsten det kräver. Befattningshavaren

äger dock rätt till en månads avlöning utom i det fall att avskedandet skett

på grund av tjänsteförseelse eller med stöd av eventuellt förefintliga pensioneringsbestämmelser

för tjänstemannen. Befogenheten att i fall som nu

nämnts pröva fråga örn entledigande tillkommer länsstyrelsen och i fråga örn

vissa befattningshavare polischefen.

Beträffande bestraffning i disciplinär ordning gäller att befattningshavare

vid polisväsendet enligt 17 § polisreglementet kan ådömas disciplinstraff i

form av varning, förlust av löneförmåner under högst en månad, mistning av

tjänsten under högst tre månader samt avsättning. Avsättning kan ådömas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

endast om den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta

sig rätta eller om tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Såsom tjänstefel har i

samma stadgande upptagits, att befattningshavare överskrider sin befogenhet

eller åsidosätter vad honom åligger eller eljest visar oförstånd eller oskicklighet

i tjänsten eller i sin enskilda vandel förhåller sig på sådant sätt, att aktningen

för polistjänsten sättes i fara. Med avseende å tjänstefel av sistnämnda

ari korresponderar 17 § polisreglementet med 11 § i samma reglemente, som

bland annat föreskriver, att befattningshavare i sin enskilda vandel skall så

förhålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara. Den disciplinära

bestraffningsrätten utövas av poliskollegium och i ringare fall av polischefen.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts äro, såsom nämnts, tillämpliga endast

å befattningshavare, som tillsättas i den ordning 11 § 1—4 mom. polislagen

föreskriver. Beträffande de i 11 § 5 mom. polislagen omnämnda högre

polisfunktionärer, vilka ej äro statstjänstemän, finnas några motsvarande generella

bestämmelser ej meddelade. I regel torde beträffande dessa befattningshavare

icke finnas möjlighet att annorledes än till följd av gällande pensioneringsbestämmelser

i administrativ ordning skilja befattningshavaren från

tjänsten. Såvitt angår stadsfiskalerna äger enligt för dem gällande instruktion

justitiekanslern i vissa fall skilja stadsfiskal från tjänsten i anledning av

begånget tjänstefel. Detta gäller dock icke stadsfiskalerna i Stockholm; extra

stadsfiskal kan dock entledigas av justitiekanslern såväl på grund av tjänstefel

som vid ådagalagd olämplighet för tjänsten i andra fall.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att frågan örn bestraffning

för ämbetsbrott upptagits till behandling i ett av straffrättskommittén i

november 1944 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot

staten och allmänheten (SOU 1944:69). På grundval av nämnda betänkande

har inom justitiedepartementet upprättats förslag till vissa sträfflagsändringar,

berörande bland annat ämbetsbrotten, vilket förslag remitterats till

lagrådet för yttrande. I nämnda förslag har i 25 kap. 4 § strafflagen upptagits

ett stadgande örn straff för ämbetsbrott, som nära ansluter till det

nuvarande stadgandet i 25 kap. 17 §. De nuvarande bestämmelserna i 2 kap.

18 § strafflagen örn avsättning såsom påföljd av annat brott ha däremot i

förslaget undergått en avsevärd utvidgning. Enligt förslagets 25 kap. 7 §

skall sålunda gälla, att ämbetsman som dömes till straffarbete för brott för

vilket han ej förskyllt ämbetsstraff, tillika skall avsättas; örn särskilda skäl

föranleda därtill må han dock bibehållas i tjänsten, i vilket fall suspension

kan ådömas honom. Förskyller ämbetsmannen fängelse eller böter, skall

dömas till avsättning, örn han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara

skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, örn han eljest i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga.

Börande förhållandet mellan den judiciella och den disciplinära bestraffningen

innefattar nyssnämnda till lagrådet remitterade förslag, i likhet med

straffrättskommitténs förslag, icke någon ändring i principiellt hänseende.

Alltjämt skall, såsom för närvarande, ett tjänstefel principiellt medföra an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

svar allenast av ettdera slaget. Garantierna härför äro uteslutande av processuell

natur. Därest åtal vid domstol anhängiggjörts först och frågan örn

ådömande av ämbetsansvar avgjorts i detta förfarande, anses förvaltningsmyndighet

förhindrad att ingå i prövning, huruvida samma gärning skall

medföra disciplinärt ansvar. Detta hinder föreligger vare sig domstolens avgörande

gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff eller såsom påföljd i samband

med ådömande av allmänt straff för brottet. Däremot kan disciplinär

bestraffning ådömas då domstol väl ådömt allmänt straff men icke ingått i

prövning av fråga örn tillämpning av ämbetsstraff. Denna princip har såvitt

angår polismän kommit till uttryck i 17 § 3 mom. polisreglementet, däri föreskrivits

att örn befattningshavare vid domstol tilltalats för annan brottslig

gärning än tjänstefel, han må utan hinder därav på grund av samma gärning

bestraffas disciplinärt. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2 kap. 18 §

strafflagen föreligger sålunda beträffande brott i allmänhet möjlighet till

efterföljande disciplinär bestraffning dels då brottet icke förskyllt straffarbete

och därför överhuvud icke kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då

straffarbete ådömts men yrkande örn ämbetsstraff icke blivit framställt och

prövat av domstolen.

Avgängs- och disponibilitetsstater för personal vid försvars
väsendet

m. m.

Såsom inledningsvis omnämnts kunna vissa militära beställningshavare

genom beslut av Kungl. Maj:t förklaras skyldiga att avgå där så befinnes

påkallat av hänsyn till statens intresse. Bestämmelserna härom återfinnas

i kungörelserna den 30 juni 1942 (nr 684 och 686) örn avgångsstat respektive

disponibilitetsstat för personal vid försvarsväsendet. Då dessa bestämmelser

varit vägledande vid de överväganden örn inrättande av en avgångsstat för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet som ägt rum inom socialdepartementet

torde det här vara lämpligt att lämna en sammanfattande redogörelse

för berörda institut.

Avgångs- och disponibilitetsstaterna inom försvarsväsendet ha tillskapats

för att göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja sådana innehavare av officersbeställningar,

som icke äro för sina uppgifter lämpliga. Föredragande

departementschefen framhöll vid framläggandet av proposition i ämnet,

att skillnad måste göras mellan de åtgärder, som kunde få omedelbar effekt,

och de åtgärder, som på längre sikt vore möjliga att genomföra. Någon större

principiell skillnad mellan de olika slag av åtgärder, som avsåges, borde

visserligen icke föreligga. Av formella skäl förelåge emellertid den olikheten,

att en anordning, som kunde få omedelbar effekt beträffande redan

utnämnda beställningshavare, icke kunde genomföras med mindre de i vederbörligt

avlöningsreglemente bestämda avlöningsförmånerna i princip bibehölles

för beställningshavare, som avskilts från aktiv stat, medan statsmakterna

vid genomförande av en mera bestående anordning för avskiljande av

efter anordningens genomförande utnämnd beställningshavare från aktiv stat

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

hade möjlighet att besluta om minskning i avlöningsförmånerna. Denna olikhet

betingades därav, att — bortsett från förtroendeämbetsmännen — avgångsskyldigheten

principiellt icke kunde göras gällande gentemot redan utnämnda

utan först gentemot beställningshavare, som nyutnämnts eller befordrats till

högre beställning efter anordningens genomförande.

Ett omedelbart tillgodoseende av behovet av att från aktiv stat avskilja

mindre dugliga befattningshavare, som ej vore förtroendeämbetsmän, kunde

sålunda åstadkommas allenast på en väg, som i princip bevarade beställningshavarna

vid dem tillkommande rättsligt bundna förmåner. För ändamålet

föreslogs i propositionen inrättande av en avgångsstat.

För genomförande av en mera bestående anordning föreslogs införlivande

med gällande lönebestämmelser av ett disponibilitetsinstitut inom försvarsväsendet,

vilket skulle bliva tillämpligt å beställningshavare, som utnämndes

efter det erforderliga ändringar i gällande avlöningsreglemente trätt i kraft.

Enligt de för avgångsstaten meddelade bestämmelserna (kungörelsen 1942:

684) må med fullmakt tillsatt beställningshavare i vissa angivna lönegrader

kunna överföras på avgångsstat, där så finnes påkallat med hänsyn till statens

intresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande

försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives, skola yttranden

hava inhämtats från övriga beställningshavaren överordnade myndigheter eller

chefer. Beställningshavare må jämväl på egen ansökan av Kungl. Majit överföras

på avgångsstat, där avgången från aktiv stat finnes icke vara mot statens

intressen stridande.

Beträffande avlöningsförmåner m. m. för beställningshavare å avgångsstat

gäller, att lön utgår efter ortsgrupp A enligt den löneklass, beställningshavaren

tidigare tillhört. Löneklassuppflyttning kan dock ske, i den mån beställningshavaren

fullgör tjänstgöring. Utöver lön enligt löneklass utgå rörligt

tillägg och kristillägg enligt för personal å aktiv stat vanliga grunder.

Ifrågavarande beställningshavare äro tjänstgöringsskyldiga allenast i den omfattning,

som stadgas för i reserven kvarstående pensionsavgången personal.

Där så prövas lämpligt, må beställningshavare på avgångsstat, vilken förklarar

sig därtill villig, uppehålla befattning, som är avsedd att bestridas av

pensionerad militär personal, eller eljest tagas i anspråk för tjänstgöring

inom försvarsväsendet. Vissa bestämmelser hava meddelats örn ersättning

under dylik tjänstgöring. Därest beställningshavare erhåller civil statsanställning

eller avlönat statligt uppdrag, skall han avstå två tredjedelar av den

honom eljest tillkommande lönen å avgångsstaten. Örn den sammanlagda avlöningen

härigenom skulle understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna

äger beställningshavare utfå skillnaden. Till beställningshavares

dödsbo utgår begravningshjälp enligt de för personal på aktiv stat

gällande grunderna. I fråga örn rätt till tjänste- och familjepension samt

skyldighet att vidkännas pensionsavdrag ävensom att avgå från beställningen

på avgångsstaten och att därefter under viss tid tillhöra vederbörlig reserv

skola de för motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelserna äga

tillämpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Yad härefter angår beställningshavare å disponibilitetsstat, har rättsgrundvalen

för själva institutet skapats genom införande av bestämmelser i militära

avlöningsreglementet. I reglementets 3 § har införts ett nytt moment (kungörelsen

1942:683), vari stadgas skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare

i vissa angivna högre lönegrader att avgå från beställningen,

där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Beslut härom meddelas

av Kungl. Majit efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef. Innan

sådant förslag avgives skola yttranden ha inhämtats från övriga beställningshavaren

överordnade myndigheter eller chefer. Vidare stadgas att entledigad

beställningshavare, som ej är förtroendeämbetsman, är berättigad att bliva

försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode enligt grunder,

som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen. Beträffande förtroendeämbetsmän

ankommer det på Kungl. Majis prövning i varje särskilt fall,

huruvida sådan beställningshavare må bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande

av vederbörligt disponibilitetsarvode. Beställningshavare må jämväl

på egen ansökan av Kungl. Majit försättas i disponibilitet mot åtnjutande

av disponibilitetsarvode, där avgången från aktiv Stat finnes icke vara stridande

mot statens intressen.

Till beställningshavare å disponibilitetsstat utgår disponibilitetsarvode med

visst belopp för varje lönegrad (kungörelsen 1942:686). Såsom utgångspunkt

vid fastställandet av dessa arvoden har tagits för beställningen gällande pensionsunderlag,

ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Å arvodena utgå rörligt

tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal å aktiv

stat. I fråga örn tjänstgöringsskyldighet gälla samma bestämmelser som för

beställningshavare å avgångsstat. Även beställningshavare å disponibilitetsstat

må förordnas att uppehålla befattning, som är avsedd att bestridas av

pensionerad militär personal, eller eljest tagas i anspråk för tjänstgöring inom

försvarsväsendet. Närmare bestämmelser örn ersättning under dylik tjänstgöring

hava lämnats. Erhåller i disponibilitet överförd beställningshavare

civil statsanställning eller avlönat statligt uppdrag, skall disponibilitetsarvodet

bortfalla för den tid anställningen eller uppdraget varar, därest ersättningen

härför uppgår till eller överstiger lönen i den förra beställningen.

Örn ersättningen understiger denna lön, får disponibilitetsarvodet bibehållas

i den mån förmånerna sammanlagt icke överstiga den förra lönen. För den

händelse beställningshavare på disponibilitetsstat erhåller ordinarie befattning

i statens tjänst, har han därmed avgått från disponibilitetsstaten. I detta

hänseende föreligger en olikhet med beställningshavare å avgångsstat, vilka

med sin beställning kunna förena ordinarie befattning i statens tjänst (kungörelsen

1942:685). I fråga örn rätt för beställningshavare å disponibilitetsstat

till tjänste- och familjepension samt skyldighet att vidkännas pensionsavdrag

ävensom att vid inträde i pensionsåldern avgå från disponibilitetsstaten

och att därefter under viss tid tillhöra vederbörlig reserv skola de för

motsvarande personal på aktiv stat gällande bestämmelserna äga tillämpning.

Avlöningar till personal å avgångsstat samt disponibilitetsarvoden bestridas

från särskilda anslagsposter i respektive avlöningsstater. Rörligt till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

lägg utgår dock från särskild anslagspost och kristillägg gäldas från särskilt

riksstatsanslag.

I detta sammanhang må även erinras örn det morn utrikesförvaltningen

förekommande disponibilitetsinstitutet. Av den redogörelse härför, som lämnas

i propositionen 1942: 74, framgår, att Kungl. Majit sedan gammalt äger

försätta diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet och sålunda

avföra vederbörande från hans ordinarie tjänst. Någon närmare reglering av

förutsättningarna härför finnes icke meddelad i författning eller eljest genom

beslut av statsmakterna, utan Kungl. Majit äger i detta hänseende fria händer.

Rättsgrunden för anordningen är numera regeringsformens § 35, som till förtroendeämbetsmän

hänför samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän.

Någon rätt till ekonomisk gottgörelse är icke tillförsäkrad tjänsteman, vilken

försättes i disponibilitet, men Kungl. Majit äger befogenhet att tilldela sådan

tjänsteman expektansarvode med belopp, som inom viss maximigräns fastställes

efter Kungl. Majits fria skön. Sättes arvodet ej lägre än till pensionsunderlagets

belopp, bibehåller vederbörande sin pensionsrätt och äger alltså

tillträda pension efter samma regler, som gälla för tjänstemän å aktiv stat.

Fall ha förekommit, då expektansarvode tillerkänts befattningshavare, som

ej återinträtt i tjänst eller vars inträde i ny beställning icke torde varit avsett.

Stundom har Kungl. Majit i disponibilitet försatt tjänstemän utan att

tilldela dem expektansarvode. Den huvudsakliga grunden för disponibilitetsinstitutet

med däri innefattade regler örn expektansarvode m. m. har emellertid

ansetts vara, att den entledigade tjänstemannen skall kunna bibehållas i

karriären och vid tillfälle kunna tilldelas en ny post.

Det må här framhållas, att disponibilitetsinstitutet inom utrikesförvaltningen

sålunda skiljer sig från motsvarande institut inom försvarsväsendet,

enär i det senare fallet är fråga örn ett definitivt avskiljande av personal från

den aktiva staten.

Poliskommissionens förslag om inrättande av en avgångsstat för

befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.

Det utredningsuppdrag, som lämnades 1942 års poliskommission, avsåg, såsom

inledningsvis nämnts, förekomsten inom polisväsendet av polismän, som

vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja

politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under

alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Åt kommissionen

uppdrogs tillika att till Kungl. Majit inkomma med förslag, som kunde

anses erforderliga för att inom polisväsendet skapa betryggande förhållanden

i berörda hänseende.

Beträffande den verkställda undersökningen har kommissionen gjort följande

sammanfattande uttalande.

Det är uppenbarligen ett samhällsintresse av stor vikt, att befattningshavarna

inom polisväsendet under alla förhållanden lojalt fullgöra sina tjänsteåligganden.

Polismännen utgöra en yrkesgrupp, på vilken det allmänna måste

ställa särskilda krav i fråga örn pålitlighet. Örn de engagera sig för en verk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

samhet, som kan antagas ha till syfte att med våldsamma eller eljest olagliga

medel omstörta den bestående samhällsordningen, kan effektiviteten hos ordningsmakten

äventyras. I polisens uppgifter ingår bland annat att övervaka

ytterlighetsriktningarna och deras verksamhet inom landet. Man har uppenbarligen

anledning betvivla effektiviteten av en sådan kontroll, i den mån

den omhänderhaves av sympatisörer till dessa riktningar. Särskilt i händelse

av krig eller krigsfara kan förekomsten av ytterlighetselement inom poliskårerna

utgöra en allvarlig fara. Erfarenheterna från åtskilliga ockuperade

stater ge vid handen, att sådana personer kunna svika sina plikter mot det

egna landet och medverka till att dess motståndskraft förlamas eller åtminstone

minskas. För att förebygga dylika risker är det av vikt att redan i fredstid

i görligaste mån sörja för att icke inom ordningsmakten bedrives en verksamhet,

som är ägnad att undergräva disciplinen och uppluckra lojaliteten.

Kommissionen vill vidare framhålla, att det är av stor betydelse, att allmänheten

hyser obetingat förtroende för polisen. Förekomsten av ytterlighetsmän

inom polisväsendet är ägnad att äventyra detta förtroende och polisens

anseende över huvud taget. Härigenom kunna svårigheter uppstå för

polismännen att särskilt i ömtåliga situationer på ett tillfredsställande sätt

fullgöra sina åligganden.

Den av kommissionen verkställda undersökningen har, såsom redan i förväg

kunnat antagas, givit vid handen, att den övervägande delen av polispersonalen

är lojal mot den nuvarande samhällsordningen samt förtjänt av

allmänhetens fulla förtroende.

Med hänsyn till polispersonalens stora numerär är det ett ganska ringa antal

polismän, som anslutit sig till nationalsocialistiska eller närstående organisationer.

Den fara, som denna anslutning kan innebära, torde i varje fall

icke i nuvarande läge kunna anses vara synnerligen stor. Flertalet av de här

avsedda polismännen torde knappast på grund av någon djupare övertygelse

ha kommit i förbindelse med de nationalsocialistiska strömningarna och åtskilliga

av dem som anslutit sig ha, sedan de fått närmare kännedom örn

organisationernas verksamhet och syften, lämnat dessa sammanslutningar.

Det finnes enligt kommissionens mening anledning antaga, att de flesta av

de polismän, som visat sig hysa sympatier för ytterlighetsriktningarna i vårt

land, i en kritisk situation skulle vara fullt lojala. Å andra sidan har kommissionen

vid sina undersökningar träffat på några polismän, vilkas pålitlighet

i ett dylikt läge med fog kan ifrågasättas.

Det kan emellertid knappast förnekas, att den mentalitet och allmänna inställning

till svenska förhållanden, som kännetecknar ett icke obetydligt antal

polismän, måste anses utgöra en ganska tacksam jordmån för nazistisk

propaganda. Man får enligt kommissionens mening icke bortse från möjligheten,

att de tendenser, som framträtt inom polisväsendet, i ett förändrat

politiskt läge kunna avsevärt vinna i styrka och förhållandena bliva mera

elakartade.

Det är därför enligt kommissionens uppfattning nödvändigt, särskilt i förebyggande

syfte, att med kraft reagera mot varje ytterlighetstendens inom polisväsendet.

En demokratisk statsledning bör icke finna sig i att inom ordningsmakten

bedrives en verksamhet, som är ägnad att rubba lojaliteten mot

landet. Det måste stå klart för varje polisman, att han skall vara lojal mot

det samhälle, som han åtagit sig att tjäna. Anser han sig icke kunna respektera

denna grundläggande förutsättning för polistjänst, bör han lämna polisväsendet.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har poliskommissionen i sitt

betänkande till behandling upptagit frågan, huruvida den nuvarande polislag
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 353.

stiftningen erbjuder tillräckliga möjligheter att hålla polisväsendet fritt från inflytande

av politiska ytterlighetsriktningar samt örn förbättrade möjligheter

kunna erhållas genom författningsändringar inom polislagstiftningens ram.

Kommissionen har därvid övervägt, huruvida inskränkningar borde stadgas i

rätten att överklaga polischefs beslut om förflyttning av polisman till annan

tjänstgöring, enär dylik klagorätt av olika skäl, ej minst sekretesshänsyn, försvårar

möjligheterna att effektivt utnyttja förflyttningsinstitutet. Emellertid

har kommissionen för sin del ansett, att vad man skulle kunna vinna genom

inskränkningar i besvärsrätten knappast skulle uppväga värdet av de garantier

för saklighet och oväld vid personalfrågors behandling, som besvärsrätten

innebär.

Vidare har poliskommissionen ingått på frågan, huruvida icke möjligheten

att entlediga polismän på grund av olämplighet borde utsträckas till att avse

även ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. Härom har

kommissionen anfört följande.

Att renodla sådan olämplighet, som har sin grund i samröre med politiska

ytterlighetsriktningar eller dylikt, skulle knappast vara möjligt, utan det bleve

nödvändigt att låta den ifrågasatta bestämmelsen få en mera allmän avfattning.

Bestämmelsen skulle därigenom komma att i huvudsak innebära en återgång

till den ordning, som rådde före den nu gällande polislagstiftningens tillkomst.

Då kunde nämligen en ordinarie befattningshavare — enligt den särskilt i

städernas polisreglementen allmänt förekommande s. k. olämplighetsparagrafen

— avskedas, närhelst vederbörande polischef funnit honom olämplig för

tjänsten eller mist förtroendet för honom. Detta tillstånd var uppenbarligen

mycket otillfredsställande för polispersonalen, som med hänsyn till sitt

många gånger ömtåliga arbete har behov av att känna trygghet i anställningsförhållandet.

Å andra sidan gjordes det från åtskilliga håll gällande, att

olämplighetsparagrafen vore nödvändig ur disciplinsynpunkt och för vidmakthållande

av polisens anseende. Det torde icke heller kunna förnekas,

att det med nuvarande lagstiftning kan vara svårt att i den utsträckning,

polistjänstens intressen kräva, få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade

från sina befattningar. Här föreligger tydligen ett mycket svårlöst avvägningsproblem.

Kommissionen är emellertid av den uppfattningen, att det

med hänsyn till polispersonalens behov av trygghet knappast kan komma i

fråga att återinföra en allmän olämplighetsparagraf, som skulle vara tillämplig

även å ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. En sådan

åtgärd skulle utan tvivel utlösa en stark reaktion även hos den stora massan

lojala polismän. Då det i varje fall måste anses uteslutet att låta det ifrågasatta

stadgandet få verkan mot polismän, som redan erhållit ständigt förordnande

å ordinarie befattning, skulle stadgandet för övrigt i det aktuella

läget få mycket ringa praktisk betydelse ur den synpunkt varom här är

fråga.

Kommissionen har även behandlat möjligheterna av bestraffning för anslutning

till eller verksamhet för politisk ytterlighetsriktning samt i detta

hänseende gjort följande uttalanden.

Om en polisman i tjänsten bedriver politisk agitation eller eljest verkar

för politiska syften, kan denna verksamhet ej sällan vara att anse såsom

tjänstefel och följaktligen föranleda bestraffning i judiciell eller disciplinär

väg. Detta kan bliva fallet antingen verksamheten avser en ytterlighetsrikt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

ning eller annan politisk meningsriktning. Förutsättningen för att tjänstefelet,

örn det bedömes disciplinärt, skall kunna föranleda avsättning är, att

den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning utan att låta rätta

sig eller att tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Det sistnämnda torde väl

mera sällan kunna anses vara förhållandet med ett tjänstefel, som består

däri, att befattningshavaren i tjänsten bedrivit politisk agitation. Vid

judiciell prövning av tjänstefel blir 25 kap. strafflagen att tillämpa. Möjligheterna

att döma till avsättning på grund av politisk agitation i tjänsten torde

icke heller vid sådan prövning vara av någon större praktisk betydelse. I

regel torde nämligen endast tillämpning av 25 kap. 17 § kunna ifrågakomma,

och enligt detta lagrum kan den felande dömas till avsättning endast viel

synnerligen försvårande omständigheter.

Av särskilt intresse är givetvis frågan, huruvida en polismans anslutning

till eller verksamhet för en politisk ytterlighetsriktning kan vara att anse

såsom sådant förhållande i polismannens enskilda vandel, varigenom aktningen

för polistjänsten sättes i fara, och sålunda bliva föremål för disciplinär

bestraffning. Att över huvud vissa yttringar i polismannens enskilda

vandel upptagits såsom tjänstefel sammanhänger med polistjänstens särskilda

beskaffenhet och de speciella krav, den ställer på sina utövare. Med

förhållande, som sätter aktningen för polistjänsten i fara, torde i främsta

rummet åsyftas onykterhet, förargelseväckande beteende på offentliga platser

och dylikt eller ett oordentligt levnadssätt i allmänhet. Att såsom tjänstefel

bestraffa blotta anslutningen till en ytterlighetsriktning måste med nuvarande

rättsregler anses uteslutet. Däremot torde agitation för en sådan

riktning kunna bestraffas, därest den sker under anstötliga och utmanande

former. Uppenbarligen kan en polisman genom ett dylikt beteende endast i

mycket grova fall anses göra sig skyldig till ett så svårt tjänstefel, att det kan

förskylla avsättning.

Med hänsyn till de gällande bestämmelsernas begränsade räckvidd kan

det ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna i polislagstiftningen såsom

en särskild tjänsteplikt, vars åsidosättande kunde föranleda disciplinär bestraffning,

ålägga befattningshavare vid polisväsendet att avhålla sig från

medlemskap i, respektive verksamhet för politiska organisationer av ytterlighetskaraktär.

Därvid skulle man antingen överlämna åt den enskilde polismannen

att bedöma, huruvida en viss organisation hade sådan karaktär, eller

också låta förpliktelsen avse endast organisationer, som i detta hänseende

blivit utpekade genom särskilt beslut av Kungl. Majit. Kommissionen

kan emellertid för sin del icke förorda en sådan anordning i vare sig den

ena eller den andra utformningen. Oavsett andra betänkligheter bestämmes

denna kommissionens ståndpunkt redan därav, att anordningen skulle med

föra, att disciplinära myndigheter — polischefer och poliskollegier — komme

att pröva mål, som i själva verket icke hade karaktären av disciplinmål.

Ett förbud för en viss kategori tjänstemän att tillhöra eller verka för vissa

politiska organisationer skulle innebära ett så allvarligt ingrepp i den frihet

i politiskt avseende, som av ålder tillkommer ämbets- och tjänstemän i

Sverige, att prövningen av frågor om brott mot ett sådant förbud ovillkorligen

bör förbehållas allmän domstol. Om ett förbud i sagda avseende

befinnes påkallat, synas bestämmelserna härom över huvud icke böra inarbetas

i polisförfattningarna utan erhålla formen av en särskild lag.

Den betydelse, bestämmelserna örn bestraffning av tjänstefel äga för möjligheten

att hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,

är i väsentlig mån beroende av i vilken utsträckning man kan

döma till avsättning på grund av verksamhet för dylika riktningar. Av det

föregående framgår, att detta med de nuvarande bestämmelserna endast un
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

dantagsvis torde låta sig göra. Såsom en tänkbar utväg att inom polislagstiftningens

ram effektivisera strävandena att förhindra ytterlighetsriktningarnas

utbredning inom polisväsendet må därför i fullständighetens

intresse även framhållas införande av vidgade möjligheter att döma till

avsättning för tjänstefel. Härvid avses allenast den disciplinära bestraffningen;

det lärer nämligen knappast kunna komma i fråga att i detta sammanhang

ändra straffbestämmelserna i 25 kap. strafflagen, vilka tillämpas vid

åtal inför domstol. Såsom förut nämnts kan avsättning tillgripas såsom

disciplinstraff endast örn den felande tidigare undergått disciplinär bestraffning

eller örn tjänstefelet är av svår beskaffenhet. Det synes kommissionen

icke rimligen kunna ifrågasättas, att man skulle uppgiva denna begränsning.

Kommissionen anser sig sålunda icke kunna förorda någon ökad möjlighet

att i disciplinär väg döma till avsättning.

Sammanfattningsvis har 1942 års poliskommission uttalat, att den nuvarande

polislagstiftningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det

gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,

samt att det knappast heller låter sig göra att genom författningsändringar

inom polislagstiftningens ram skapa några väsentligt förbättrade

möjligheter i detta hänseende. Andra utvägar måste således sökas.

Kommissionen har för sin del föreslagit införandet genom särskild lagstiftning

av förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet.

Såsom en ytterligare skyddsåtgärd — utöver förbudslagen — har poliskommissionen

under framhållande av de ringa möjligheterna att från tjänsten

skilja polismän, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, föreslagit inrättandet

av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet,

till vilken det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att överföra

befattningshavare, som eljest icke lagligen kunna skiljas från sin tjänst.

Kommissionen, som allenast uppdragit vissa huvudprinciper för ett avgångsinstitut,

har i detta hänseende anfört bland annat följande.

Vid utformningen av närmare bestämmelser örn den föreslagna avgångsstaten

torde åtskilliga spörsmål av löne- och pensionsteknisk natur möta,

för vilkas bedömande särskild sakkunskap erfordras. Därtill kommer, att

det möjligen kan finnas skäl att överväga frågan örn inrättande av en avgångsstat,

till vilken befattningshavare vid polisväsendet skulle kunna överföras

icke blott på grund av misstanke örn opålitlighet i nu förevarande hänseende

utan på grund av olämplighet för tjänsten över huvud. Kommissionen

får i detta sammanhang erinra örn att den tryggade ställning, de ordinarie

befattningshavarna erhållit genom den nuvarande polislagstiftningen,

stundom kan bereda svårigheter, då det gäller att få uppenbart olämpliga

polismän avlägsnade från sina befattningar. Örn en avgångsstat med den antydda

större räckvidden anses böra övervägas, synes det ligga närmast till

hands, att denna fråga behandlas av 1939 års polisutredning. Kommissionen

inskränker sig därför i det följande till att angiva de huvudprinciper, efter

vilka en avgångsstat synes böra anordnas, varvid kommissionen icke avser

en sådan generell avgångsstat, som senast berörts, utan blott en avgångsstat,

som direkt tager sikte på behovet att från utövningen av tjänsten skilja polismän,

vilkas lojalitet mot landet med fog kan sättas i fråga.

I det föregående har önskvärdheten av en avgångsstat motiverats med en

hänvisning till den tjänsteställning, som tillkommer ordinarie polismän med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

ständigt förordnande. »Polismän» är i detta sammanhang liktydigt med befattningshavare

vid polisväsendet, vilkas tjänsteställning regleras av de allmänna

polisförfattningarna. Bestämmelserna om överförande å avgångsstat

böra emellertid göras tillämpliga å alla sådana befattningshavare vid polisväsendet,

som endast genom avsättning i judiciell eller disciplinär väg kunna

skiljas från tjänsten. Möjlighet bör med andra ord finnas att å avgångsstat

överföra även de i 11 § 5 mom. polislagen omförmälda högre polisfunktionärerna

i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial.

Förutsättningen för att en befattningshavare skall kunna överföras å avgångsstat

bör i anslutning till vad nyss anförts vara, att han på grund av sitt

uppträdande eller av annan anledning icke kan väntas under alla förhållanden

fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Under en sådan formulering

rymmas tydligen alla fall, då en polisman visat sig så opålitlig, att det med

hänsyn till statens intressen måste anses påkallat att skilja honom från utövningen

av hans tjänst.

Kommissionen vill härvid understryka, att överförande å avgångsstat

självfallet endast bör tillgripas i fall, då det icke är möjligt eller tillräckligt

att förflytta befattningshavaren till annan tjänstgöring. Givet är också, att

en befattningshavare icke bör överföras å avgångsstat, då omständigheterna

äro sådana att han kan dömas till avsättning. Avgångsstaten är alltså avsedd

endast såsom en sista utväg. Det torde kunna antagas, att den skulle komma

till användning endast i undantagsfall, särskilt då förflyttningsmöjlighetema

äro små.

Uppenbarligen är det av stor vikt, att hithörande frågor underkastas en

omsorgsfull och strängt saklig prövning. Med hänsyn härtill torde det vara

lämpligt att föreskriva, att beslut örn överförande å avgångsstat skall fattas

av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande länsstyrelse.

Då kommissionen förordat inrättandet av en »avgångsstat» för befattningshavare

vid polisväsendet, har den icke därmed avsett en avgångsstat i

den begränsade betydelse ordet numera har för försvarsväsendets del — alltså

i motsats till disponibilitetsstat — utan över huvud en anordning, som gör

det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur

tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja dem från tjänsten.

Tydligen bör befattningshavare som överförts å avgångsstat vara skyldig

att åter träda i tjänst, om det befinnes kunna ske utan olägenhet ur det allmännas

synpunkt. Som en följd härav måste han givetvis alltjämt anses tillhöra

polisväsendet.

Befattningshavares överförande å avgångsstat medför givetvis en ökad

kostnad för polisväsendet. Med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten

bör denna kostnad enligt kommissionens mening stanna å statsverket. Skulle

det, så länge polisväsendet icke förstatligats, befinnas lämpligt att i första

hand låta vederbörande polisdistrikt bestrida kostnaden, bör sålunda polisdistriktet

av statsverket erhålla ersättning härför. Även detta är ett skäl för

att låta Kungl. Maj:t avgöra, huruvida en befattningshavare bör överföras å

avgångsstat.

över poliskommissionens betänkande införskaffades utlåtanden från samtliga

länsstyrelser, efter hörande av polismästaren i Stockholm respektive

vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten,

styrelsen för svenska polisförbundet samt styrelserna för föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges landsfiskaler

och Sveriges stadsfiskal^''. Det framlagda förslaget örn inrättande av en avgångsstat

lämnades tämligen genomgående utan erinran, ehuru i några utlå
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 353.

1989 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

tanden gavs uttryck åt tveksamhet såväl av principiell natur som i fråga örn

själva behovet av en avgångsstat. Endast styrelsen för svenska polisförbundet

avstyrkte uttryckligen förslaget örn avgångsstaten.

Deli inom socialdepartementet upprättade promemorian.

I den inom socialdepartementet upprättade promemorian angående ifrågasatt

inrättande av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

ha behandlats vissa frågor av i första hand löne- och pensionsteknisk

natur, som kunna uppkomma vid ett genomförande av poliskommissionens

förslag i detta hänseende, ävensom spörsmålet örn de rättsliga

förutsättningarna för införande av ett avgångsinstitut.

Inledningsvis redogöres i promemorian för de avgångs- och disponibilitetsstater

för personal vid försvarsväsendet, för vilka en redogörelse lämnats i det

föregående. Vidare behandlas i promemorian frågan örn de allmänna grunderna

för ett avgångsinstitut med utgångspunkt från poliskommissionens uttalanden

i ämnet. Vad angår spörsmålet, vilka befattningshavare, som skulle kunna

bliva föremål för ett överförande å avgångsstat, borde enligt promemorian anordningen

i princip gälla såväl statligt som kommunalt anställda befattningshavare,

vilka äro underkastade bestämmelserna i de allmänna polisförfattningarna.

Genom sistnämnda avgränsning frånskildes polispersonalen vid försvarsväsendet,

vilken icke borde inordnas under de tilltänkta föreskrifterna.

Med befattningshavare vid polisväsendet syntes i förevarande sammanhang i

första hand böra avses befattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som

i 11 § 1—4 mom. i 1925 års lag örn polisväsendet i riket finnes föreskriven.

Emellertid borde även medräknas de i 11 § 5 mom. omförmälda befattningshavarna,

i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial eller eljest

erhållit en lika fast anställning. Borgmästare (kommunalborgmästare) eller

ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef, borde ej underkastas

de ifrågasatta bestämmelserna, enär vederbörandes befattning med polisväsendet

genom beslut av Kungl. Maj:t kunde i annan ordning bringas att upphöra.

Undantag syntes även böra göras för polisdomare, vilkas åligganden icke vore

av den beskaffenhet att ett avgångsförfarande för deras vidkommande kunde

anses påkallat. Däremot talade skäl för att stadsfiskal skulle vara underkastad

bestämmelserna, även örn han icke vore polischef. Bestämmelserna borde givetvis

icke gälla sådana befattningshavare, som när som helst kunna entledigas,

exempelvis icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst eller extra befattningshavare

vid polisväsendet med mindre än två års sammanhängande anställningstid.

Beträffande härefter själva innebörden av ett överförande å avgångsstat

erinras i promemorian, att poliskommissionen åsyftat en anordning, som gjorde

det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur

tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja honom från tjänsten. Befattningshavaren

skulle sålunda vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes

kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt. I promemorian

göres i detta hänseende följande uttalande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Med denna utgångspunkt skulle överförandet å avgångsstat innebära, att

befattningshavaren alltjämt innehar sin tjänst vid polisväsendet, ehuru han

är försatt ur tjänstgöring. Med hänsyn till syftet med den nu ifrågasatta

åtgärden synas vissa skäl tala för att denna erhåller en dylik innebörd.

I fråga örn befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster, torde för

övrigt icke vara möjligt att i förevarande ordning skilja dem från sina

tjänster. För befattningshavare, som framdeles utnämnas, torde knappast vara

påkallat att i nu förevarande hänseende ge överförandet en annan innebörd,

helst som det ur olika synpunkter torde vara önskvärt, att befattningshavaren

under den tid han tillhör avgångsstaten alltjämt är underkastad polisförfattningarnas

bestämmelser i fråga om bostadsort, befattningshavarens enskilda

vandel, tillstånd för innehav av tjänst eller uppdrag eller för att själv eller

genom ombud driva rörelse etc.

Det må i detta sammanhang framhållas, att disponibilitetsinstitutet vid

försvarsväsendet innefattar en skyldighet för beställningshavare att »avgå»

från sin beställning, varvid han -— frånsett förtroendeämbetsmännen — är

berättigad att bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode.

En liknande konstruktion skulle kunna tänkas för polisväsendets vidkommande.

Emellertid föreligger så tillvida en skillnad mellan det nu föreslagna

institutet och motsvarande anordning vid försvarsväsendet som den

sistnämnda uttryckligen åsyftade ett definitivt avskiljande från den aktiva

staten. Den av poliskommissionen föreslagna avgångsstaten synes mera ansluta

sig till syftet med disponibilitetsinstitutet inom utrikesförvaltningen,

där avsikten är att vederbörande framdeles skall återinträda i tjänstgöring.

I fråga örn de allmänna grunderna i övrigt för avgångsinstitutet delar promemorian

vidare poliskommissionens uppfattning, att beslut örn försättande

å avgångsstat skall meddelas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande

länsstyrelse samt att med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten

den därmed förenade kostnadsökningen för polisväsendet skall stanna å statsverket.

Beträffande frågan örn de rättsliga förutsättningarna för införande av ett

avgångsinstitut enligt angivna grunder, har i promemorian lämnats en kortfattad

redogörelse för de bestämmelser i polisförfattningarna, som reglera

anställnings- och avlöningsvillkoren för befattningshavarna vid polisväsendet.

I promemorian anföres därefter följande.

Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att i polisförfattningama

eller vederbörande avlöningsbestämmelser icke finnas några stadganden, som

kunna anses utgöra hinder för inrättande av en avgångsstat av den karaktär,

som i det föregående förordats. Befattningshavare, som före de tilltänkta

bestämmelsernas ikraftträdande erhållit fullmakt eller konstitutorial eller

ständigt förordnande å ordinarie befattning, torde emellertid såsom poliskommissionen

framhållit i princip vara berättigade att oaktat överförandet å avgångsstat

bibehållas vid sina ekonomiska förmåner av tjänsten. Däremot föreligger

ur rättslig synpunkt icke något hinder mot att meddela bestämmelser,

enligt vilka de, som i framtiden erhålla dylika befattningar, skola vara skyldiga

att övergå å avgångsstat mot åtnjutande av reducerade avlöningsförmåner.

Yad nu sagts står jämväl i överensstämmelse med den uppfattning, som

kommit till uttryck vid överförande å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet,

som i olika sammanhang vidtagits med ordinarie befattningshavare i

statens tjänst. Därvid har ansetts ligga i sakens natur, att en dylik åtgärd

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

kan vidtagas under förutsättning, att tjänstemannen bibehålles vid de löneförmåner,

som blivit honom tillförsäkrade. Anställningens ordinarie natur

har sålunda icke ansetts innefatta någon rätt för tjänstemannen till tjänstens

utövning. Samma betraktelsesätt torde hava anlagts vid bedömande av motsvarande

spörsmål i fråga örn tvångsvis överförande på övergångsstat av personal

vid försvarsväsendet, som blivit övertalig i samband med genomförande

av 1925 års härordning, ävensom beträffande inrättandet av avgångs- och

disponibilitetsstater inom försvarsväsendet. Erinras må jämväl, att kommunalt

anställda befattningshavare kunna försättas ur tjänst vid tillämpning av

bestämmelserna i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Med denna uppfattning beträffande de rättsliga möjligheterna skulle

alltså enligt promemorian statsmakterna kunna besluta införande av ett avgångsinstitut,

som möjliggör, att, där så befinnes påkallat med hänsyn till

statens intresse, försätta befattningshavare vid polisväsendet ur tjänstgöring.

Härvid böra — fortsätter promemorian — redan befintliga befattningshavare

med fullmakt, konstitutorial eller ständigt förordnande bibehållas vid dem tillkommande

rättsligt bundna förmåner. I fråga örn dem, som först efter tillkomsten

av de nya bestämmelserna tillträda befattningar vid polisväsendet, torde

enligt promemorian böra stadgas skyldighet att vid försättande ur tjänstgöring

vidkännas viss löneminskning. Om en dylik åtskillnad upprätthölles, syntes

det lämpligt att på samma sätt som vid försvarsväsendet inrätta två särskilda

stater, mellan vilka emellertid icke skulle föreligga någon principiell skillnad.

Vad benämningen å dessa stater angår anser promemorian praktiska skäl tala

för att man liksom vid försvarsväsendet låter benämningen avgångsstat avse

den anordning, som i princip bevarar nuvarande befattningshavare vid dem

tillförsäkrade förmåner. För befattningshavare, som framdeles tillträda sina

tjänster med skyldighet att vidkännas löneminskning, skulle benämningen

disponibilitetsstat kunna tänkas. Emellertid hade vid utformningen av bestämmelserna

i 3 § allmänna tjänstepensionsreglementet förutsatts, att försättande

i disponibilitet innebär avgång från innehavande befattning. I betraktande

härav syntes övervägande skäl tala för en annan benämning i förevarande

fall, i vilket hänseende i promemorian föreslagits uttrycket indragningsstat.

Örn avgångs- och indragningsstaterna erhölle den innebörd, som sålunda

förordats, skulle de befattningar, vilkas innehavare överföras å dylik stat, icke

kunna i vanlig ordning återbesättas med ordinarie innehavare. I betraktande

härav borde enligt promemorian Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att besluta

om den tillfälliga ökning av antalet ordinarie statliga tjänster, som därav kunde

bliva påkallad. Beträffande övriga befattningar syntes motsvarande ökning

kunna genomföras genom beslut av vederbörande kommunala organ, ökningen

skulle icke medföra någon merkostnad för polisdistriktet. I promemorian förutsattes

nämligen, i enlighet med vad poliskommissionen uttalat, att den med

de nya anordningarna förenade kostnadsökningen borde stanna å statsverket,

därvid det förefölle ändamålsenligt att i första hand låta vederbörande polisdistrikt

bestrida kostnaden, varefter polisdistriktet borde erhålla ersättning

härför av statsmedel.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

I de yttranden, som avgivits över promemorian Ilar, vad till en början angår

frågan örn lämpligheten eller behovet av att inrätta avgångs- och indragningsstater

för personal vid polisväsendet, förslaget i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan principiell erinran, varvid från flera håll uttryckligen framhållits,

att behov av dylika anordningar finge anses ådagalagt. I några fall ha emellertid

betänkligheter framförts mot förslaget, vilket främst synes bero på att

förutsättningarna för överförande till dylik stat icke närmare preciserats.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i sitt utlåtande över poliskommissionens

betänkande fann uppslaget örn inrättande av en avgångsstat värt att

göras till föremål för närmare utredning, anförde i sitt yttrande, att innan

bestämd ståndpunkt kunde tagas till lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna,

bättre än i promemorian skett borde klarläggas, under vilka förutsättningar

vederbörande befattningshavare skulle vara skyldig underkasta sig överflyttning

till avgångsstat. Länsstyrelsen hade emellertid av promemorian funnit

framgå, att anordnande av en avgångsstat å förevarande område icke mötte

hinder ur rättslig synpunkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrade örn att länsstyrelsen i sitt utlåtande

över poliskommissionens betänkande förklarade sig allenast på det sätt tillstyrka

förslaget örn avgångsstat, att detsamma finge giltighet blott under

samma tid som den ifrågasatta förbudslagen samt att polismannen därefter

hade rättighet att inträda i sin förutvarande lönegrad. Denna uppfattning

vidhöll länsstyrelsen, som därjämte ytterligare underströk, att polispersonalens

trygghet i dess anställning vore så viktig för rättssäkerheten, att densamma

borde lida inskränkning endast i den mån rikets intresse på grund av krig

eller krigsfara eller därav föranledda förhållanden det krävde. I fortsättningen

uttalade länsstyrelsen, att den grundläggande frågan under

vilka förutsättningar överförande till avgångsstat må förekomma icke blivit

fullt klarlagd. Enligt kommissionens förslag skulle förutsättningen vara,

att befattningshavaren på grund av sitt uppträdande eller av annan anledning

icke kunde väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin

tjänsteplikt. Länsstyrelsen anförde i detta hänseende följande.

Den sålunda använda formuleringen synes emellertid innefatta en serie

av jämförelsevis obetydliga tjänsteförsummelser, vilka icke påkalla en så

ingripande åtgärd som överföring på avgångsstat. Poliskommissionen framhåller

dessutom, att en dylik åtgärd icke bör tillgripas, då vederbörande kan

dömas till avsättning liksom ej heller då risken av hans otillförlitlighet kan

avlägsnas genom hans förflyttning. Jämväl dessa fall inbegripas emellertid

under nyssnämnda formulering.

Beträffande avgångsstaten för personalen vid försvarsväsendet stadgas

såsom förutsättning allenast att »så finnes påkallat med hänsyn till statens

intresse». En så vid formulering inbjuder till överföring på avgångsstat på

grund av olämplighet i allmänhet. Den strider således mot ett av poliskommissionen

gjort uttalande och tillgodoser icke det intresse av polispersonalens

trygghet i sin anställning, vilket länsstyrelsen förut framhållit

såsom viktigt ur allmän synpunkt. Måhända kan det också tänkas, att en så

vagt avfattad och därför bekvämt användbar bestämmelse, intagen i en kungörelse

örn avgångsstat, skulle få ersätta den av poliskommissionen före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

slagna förbudslagen, vilken dock torde vara kärnpunkten i den tillämnade

reaktionen mot ytterlighetstendenser bland polispersonalen.

Om man utgår från att åtgärderna icke böra gå längre än att det egentliga

syftet därmed blir tillgodosett, nämligen att hålla polisväsendet fritt från

befattningshavare, vilka på grund av påvisbara sympatier för politiska

ytterlighetsriktningar anses opålitliga men icke straffbara enligt förbudslagen,

synes i stadgandet angående förutsättningen böra uttryckligt angivas,

att befattningshavaren kan befaras under särskilda förhållanden åsidosätta

sin tjänsteplikt i vad den avser rikets säkerhet eller skydd mot allvarliga

störningar av ordningen inom landet. (Jämför lagen örn upplösning av vissa

sammanslutningar den 14 juni 1940, § 1).

Slutligen framhöll länsstyrelsen, att örn man som länsstyrelsen ansåge

avgångsstat för polisväsendet böra begränsas till att skapa trygghet för

staten mot ytterlighetsriktningar inom polisväsendet, anledning torde saknas

att införa skyldighet för framdeles utnämnd befattningshavare att i administrativ

ordning försättas ur tjänstgöring med minskning av löneförmånerna. Länsstyrelsen

avstyrkte sålunda inrättande av den ifrågasatta indragningsstaten.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län framhöll, att förslag saknades till bestämmelser,

under vilka förutsättningar en befattningshavare skulle kunna avstängas

från sin tjänst. På grund härav och då behovet av de ifrågasatta

åtgärderna beträffande polisen finge anses synnerligen ringa, ansåge sig länsstyrelsen

förhindrad tillstyrka förslaget.

Såväl länsstyrelsen som landsfogden i Kristianstads län uttalade att de tilltänkta

bestämmelserna borde erhålla provisorisk karaktär. Ytterligare påpekades,

att ett överförande å indragningsstat torde komma att äga rum i mycket

begränsad omfattning, enär vid framdeles skeende tjänstetillsättningar en

noggrann prövning av vederbörandes pålitlighet kunde antagas komma

att. ske just ur de synpunkter, som berörts i poliskommissionens betänkande.

På grund härav ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida man icke

med bibehållande av möjligheterna att från tjänstgöring avstänga såväl nuvarande

som blivande befattningshavare kunde nöja sig med ett enda avgångsinstitut,

varigenom vissa förenklingar med avseende å detaljbestämmelserna

skulle kunna ernås.

Av principiella skäl och då det förefölle tveksamt, huruvida behov kunde anses

föreligga av de tilltänkta anordningarna, förklarade sig landsfogden i

Gävleborgs län icke kunna biträda förslaget.

Även landsfogden i Västernorrlands län fann det tveksamt, huruvida något

verkligt behov förelåge att inrätta en avgångsstat.

Under förutsättning att förslaget betraktades såsom en av utomordentliga

förhållanden föranledd provisorisk nödfallsåtgärd ville länsstyrelsen i Jämtlands

län ej avstyrka detsamma.

Justitiekansler sämbetet framhöll, att ämbetet i sitt utlåtande över poliskommissionens

betänkande uttalat sina betänkligheter mot förslagen. Ämbetet

hade därvid framställt erinran mot att förutsättningen för en befattningshavares

överförande på avgångsstat vore mycket vagt angiven samt vidare

yttrat, att det icke syntes vara klart, huruvida det vore rättsligen möjligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

a/tt förordna om befattningshavares överförande å avgångsstat mot hans

bestridande. De sålunda antydda betänkligheterna hade enligt ämbetets

mening icke undanröjts genom innehållet i promemorian. Efter att närmare

ha redogjort för behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan örn avgångsoch

disponibilitetsstater vid försvarsväsendet framhöll ämbetet, att förutsättningen

för en tillämpning av de i promemorian åsyftade bestämmelserna

erhållit en alltför vidsträckt formulering. Vidare syntes det tveksamt, om man

ägde försätta befattningshavare ur tjänstgöring under de avsedda förhållandena

samt örn ej tjänstemannen med framgång kunde göra anspråk på samtliga de

med tjänsten förenade förmånerna, oavsett örn de vore formligen tillförsäkrade

honom eller icke. Sammanfattningsvis anfördes i utlåtandet följande.

Självfallet är det av den största betydelse att samhällsfientliga element i

möjligaste mån förhindras i sin skadebringande verksamhet. Och särskilt motbjudande

är det, om inom samhällets egna skyddsorgan finnas funktionärer,

som icke äro pålitliga utan kanske i ett kritiskt ögonblick göra det som är

rakt motsatt deras tjänsteplikt. Det är emellertid av synnerlig vikt att även

— och kanske icke minst — vid bekämpandet av samhällsfarliga företeelser

inga åtgärder vidtagas, vilkas laglighet med fog kan dragas i tvivelsmål. Enligt

justitiekanslersämbetets mening böra sådana åtgärder som de här föreslagna

anstå i avbidan på den utredning av frågan örn revision av de i §§ 35 och 36

regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemännens rättsliga

ställning, som konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag föreslagit

och samma riksdag hos Kungl. Majit begärt. Först sedan en sådan

utredning klarlagt, huru den för förvaltningen så betydelsefulla frågan

örn tjänstemäns oavsättlighet bör regleras, samt nödiga förutsättningar

i grundlag skapats för åtgärder av föreslagen art, torde dylika åtgärder böra

bliva föremål för ytterligare övervägande.

Även om laga hinder icke skulle anses möta för ett genomförande av förslagen

till avgångs- och indragningsstater för befattningshavare vid polisväsendet,

vill dock justitiekanslersämbetet ifrågasätta, huruvida förslagen icke innebära

en onödigt hård behandling. Ett försättande ur tjänstgöring av sådana

skäl, varom här är fråga, kan lätt drabba oskyldiga. Och rimligt vore möjligen

att, därest det anses nödvändigt att taga denna risk, åtminstone full ekonomisk

kompensation lämnades i samtliga de antagligen ej alltför talrika fall, i vilka

tillämpning av föreslagna bestämmelser skall behöva ifrågakomma.

Statskontoret framhöll inledningsvis, att örn och i den mån förhållandena

inom polisväsendet påkallade särskilda åtgärder för att hålla polisväsendet

fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar — vilket statskontoret

för sin del emellertid icke kunde finna tillfyllest ådagalagt —■ syftet med den av

1942 års poliskommission ifrågasatta avgångsstaten för polisväsendet enligt

ämbetsverkets mening borde kunna vinnas genom mera närliggande åtgärder.

Därest ökade möjligheter att tillgodose samhällets behov av skydd mot

opålitlig polispersonal vore erforderliga, syntes det statskontoret vara den

naturliga vägen att komma tillrätta med här avsedda förhållanden att taga

steget fullt ut och införa en bestämmelse, som beredde möjlighet att avskeda

polisman, som icke ansåges pålitlig.

Från beslutet var generaldirektören Björck skiljaktig och yttrade bland

annat:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Marits proposition nr 353.

Deli av 1942 års poliskommission verkställda utredningen synes mig till

fullo ådagalägga, att behov av särbestämmelser för polispersonalen föreligger.

Det framstår, för mig uppenbart, att det för ett demokratiskt samhälle måste

utgöra en ovillkorlig plikt att tillse, att den lagbundna ordningen under alla

omständigheter effektivt tryggas. För framtiden bör en tillfredsställande ordning

kunna uppnås enligt den av statskontoret anvisade utvägen att återgå till

tidigare diskvalifikationsgrunder ur synpunkten av olämplighet för tjänsten,

därvid enligt min mening dock beslutanderätten lärer böra centraliseras i

Kungl. Maj:ts hand. Beträffande tidigare anställda polismän i kommunal

tjänst, vilka må befinnas olämpliga, synes man vara hänvisad att lita till det

ifrågasatta avgångsinstitutet.

Styrelsen för svenska polisförbundet erinrade, att förbundsstyrelsen i sitt

tidigare utlåtande över poliskommissionens betänkande bestämt avstyrkt inrättandet

av en avgångsstat, vilken enligt styrelsens mening icke skulle skänka

tillräcklig trygghet mot kränkningen av rättssäkerheten. I utlåtandet över

promemorian anfördes vidare.

Styrelsen finner, att nu upprättade promemoria icke heller innehåller något

förslag till skydd för rättssäkerheten utan endast avhandlar de ekonomiska

förmåner, som böra tillerkännas å avgångs- eller indragningsstat överförda befattningshavare.

Förslag saknas nämligen angående de betingelser, under vilka

en befattningshavare skall kunna avstängas från tjänst. Styrelsen anser sig

därför icke kunna frångå sin tidigare angivna ståndpunkt.

Skall trots detta avgångsinstitutet införas, måste betryggande bestämmelser

utarbetas, så avfattade, att riskerna för att oskyldiga personer drabbas därav

så långt möjligt undanröjas. Den utredning, på vilken Kungl. Majit skall

grunda sitt beslut örn överförandet till avgångs- eller indragningsstat, får icke

vara byggd på berättelser, som fått avgivas utan ansvar eller edsförpliktelse.

Beträffande härefter de allmänna grunderna i övrigt för de ifrågasatta anordningarna

anfördes i utlåtandena bland annat följande synpunkter.

Statskontoret uttalade rörande frågan örn vilka befattningshavare, som

skulle kunna överföras å avgångs- eller indragningsstat, att de statligt anställda

befattningshavarna syntes på grund av för dem stadgad förflyttningsskyldighet

kunna undantagas, då möjlighet alltid torde finnas att placera sådan befattningshavare

vid polisväsendet i annan statlig befattning.

Vidare uttalade sig Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings och Kalmar län samt landsfogdarna i Kalmar och Gävleborgs län

emot promemorians förslag, att bestämmelserna skulle gälla jämväl stadsfiskal,

som icke är polischef, varvid i allmänhet framhölls, att sådan stadsfiskal icke

tillhör polisväsendet utan är att betrakta såsom funktionär inom rättsväsendet.

Från ett par håll — länsstyrelsen och landsfogden i Kalmar län samt landsfogden

i Uppsala län — ifrågasattes en utvidgning av bestämmelserna till

att gälla även andra befattningshavargrupper än polispersonalen.

Frågan om prövningsmyndigheten berördes i några utlåtanden. Sålunda

förklarade länsstyrelsen i Uppsala län sig ha övervägt, huruvida prövningen

borde överlämnas åt domstol. Länsstyrelsen fortsatte:

Då emellertid det här kan gälla att bedöma en allmänpolitisk situation,

vilken kanske ligger utanför domstolarnas kännedom eller varom bevisning

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

icke kan eller bör framläggas, synes domstolsprövning icke vara lämplig. Enligt

poliskommissionens förslag till förbudslag är det Kungl. Majit, som utfärdar

förbud för befattningshavare att tillhöra viss sammanslutning eller att

främja dess verksamhet och i lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar

m. m. har upplösningsbeslutet jämväl överlämnats åt politiskt organ,

Kungl. Majit och riksdagen eller, då riksdagen ej är samlad, Kungl. Majit.

Först efter det upplösningsbeslut meddelats, ankommer det på domstol att

pröva talan örn påföljd för fortsättning av den upplösta, sammanslutningens

verksamhet. Poliskommissionens förslag att beslut örn överförande å avgångsstat

skall meddelas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande länsstyrelse

torde således böra godtagas.

Landsfogden i Gävleborgs län ansåg ett oeftergivligt villkor för förslagets

genomförande vara, att betingelserna för ett ingripande mot en tjänsteman konstaterats

föreligga av något för ändamålet särskilt tillsatt organ eller kollegium.

Justitiekanslersämbetet ifrågasatte likaledes, örn icke möjligen ett domstolsbetonat

organ i någon form borde få medverka vid prövningen av fråga

örn åtgärds vidtagande.

Även styrelsen för svenska polisförbundet synes ha åsyftat något liknande,

då i utlåtandet anfördes, att beslut örn överförande å avgångs- eller indragningsstat

icke borde få grundas på berättelser, som fått avgivas utan ansvar

eller edsförpliktelse.

Det i promemorian behandlade spörsmålet örn tillfällig ökning av antalet

tjänster vid överförande av befattningshavare å avgångs- eller indragningsstat

berördes i några utlåtanden, varvid även framfördes tanken att i stället för

dylik ökning uppehålla befattningen med vikarie. Statskontoret, som förordade

vikariatsförordnande, ansåg, att därest det sedermera skulle visa sig, att den

överförde icke lämpligen borde få återgå till sin tjänst och icke heller kunde

förflyttas till annan tjänst, riksdagens medgivande borde inhämtas till hans

överförande till allmänna indragningsstaten. I samband därmed skulle framställning

få göras hos riksdagen örn återbesättande av hans tidigare befattning

med ny ordinarie innehavare. Något sådant bemyndigande för Kungl. Majit

att öka antalet ordinarie statliga tjänster, som förutsatts i promemorian, skulle

alltså icke vara erforderligt.

Även länsstyrelsen i Hallands län uttalade sig för vikariatsförordnande.

För den händelse emellertid ny tjänst inrättades, borde enligt länsstyrelsens

mening föreskrivas, att den av de två tjänsterna, vilkens innehavare först avginge,

icke skulle återbesättas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhöll, att vid ökning av antalet tjänster

på grund av överförande å avgångs- eller indragningsstat borde stadgas skyldighet

för den nye befattningshavaren att åtaga sig annan tjänstgöring inom

polisväsendet, för den händelse den överförde återginge i tjänst.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att länsstyrelsen i Örebro län och

statskontoret ansågo benämningen indragningsstat mindre lämplig, då detta

uttryck gåve anledning antaga, att en befattning indragits, vilket emellertid

icke vore fallet. Om benämningen disponibilitetsstat av i promemorian anförda

skäl ej kunde användas, ifrågasattes om man ej kunde skilja på de båda arterna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

av avgångsstat genom att benämna den ena avgångsstat med full lön och den

andra avgångsstat med avkortad lön.

Ö ve r stålh ål 1 ar ami» edets framställningar.

Överståthållarämbetets inledningsvis omnämnda skrivelse den 12 maj 1944

avsåg, såsom tidigare nämnts, frågan örn införande av ökade möjligheter att

entlediga sådana polismän, som på grund av begånget brott finge anses olämpliga

för fortsatt polistjänst. I skrivelsen anförde ämbetet, att det vore av

utomordentlig vikt icke blott att ordningsmakten, såsom här i landet vore fallet,

förtjänade allmänhetens förtroende, utan även att den åtnjöte detsamma. Härför

måste emellertid särskilda anspråk uppställas på den enskilde polismannens

karaktär och vandel. Att brott beginges av en befattningshavare vid polisväsendet

behövde icke i och för sig medföra, att allmänhetens förtroende för

ordningsmakten rubbades. Fara härför uppkomme dock, örn allmänheten finge

det intrycket, att samhällets reaktion mot de felande icke vore tillräckligt stark.

För det allmänna rättsmedvetandet framstode därvid som det väsentligaste, att

en polisman, vilken begått brott av beskaffenhet att dokumentera hans olämplighet

för polistjänsten, icke bleve i tillfälle att efter utståndet straff fortsätta sin

verksamhet i polisens tjänst. I motsatt fall skapades lätt en misstro bland allmänheten,

som drabbade icke blott den felande utan ordningsmakten i dess helhet

och minskade dennas möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra

sina betydelsefulla uppgifter i samhällets tjänst.

I skrivelsen har vidare framhållits, bland annat, att möjligheten att i

administrativ ordning avsätta befattningshavare som begått brott vore inskränkt

till de fall då domstolen icke haft att pröva den brottsliga gärningen

som ämbetsbrott. Sedan härefter i skrivelsen återgivits vissa uttalanden från

förarbetena till polislagstiftningen på här ifrågavarande punkt, har i skrivelsen

anförts följande.

Genom att betrakta klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel

såsom ett tjänstefel, vilket i likhet med i tjänsten begångna förseelser kan

medföra avsättning såsom en av poliskollegiet ådömd disciplinär bestraffning

— i svårare fall omedelbart men eljest vid återfall — har man velat skapa

garantier för att befattningshavare, som visat sig olämpliga för polistjänsten,

skola kunna skiljas därifrån. Det åsyftade resultatet har emellertid icke uppnåtts.

Detta beror i främsta rummet därpå att de svårare fallen av förseelser

i tjänsten som regel icke bliva bestraffade i diciplinär ordning utan åtalas

vid domstol. Då domstolarna därvid ansett sig ha att tillämpa samma bestämmelser

som gälla för tjänstemän i allmänhet, bliva de särskilda krav, som

polistjänsten ställer på sina utövare, icke i tillräcklig grad beaktade. Följden

härav blir att en vid domstol åtalad polisman många gånger icke dömes

till avsättning, ehuru beskaffenheten av den begångna förseelsen tydligt angiver,

att han är olämplig för fortsatt polistjänst. Den praxis beträffande

straffmätningen, som utbildats vid domstolarna i de mera allvarliga fall av

tjänsteförseelser, vilka hänskjutas till deras prövning, kan givetvis icke heller

undgå att utöva inflytande på tillämpningen av de disciplinära straffbestämmelserna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Beträffande en av ämbetet i här förevarande avseende verkställd undersökning

rörande förhållandena inom Stockholms poliskår under tiden från

1930 års ingång har ämbetet anfört, att i ett antal fall polismän, som begått

brott, för vilka de åtalats inför domstol, icke blivit dömda eller lagligen

kunnat dömas till avsättning, oaktat brotten varit av den beskaffenhet att de

skyldiga lämpligen icke borde bibehållas i polistjänst. Sålunda hade i ett

av dessa fall polisman dömts till böter för misshandel av anhållen, medan i

två fall polisman dömts till böter för misshandel och tjänstefel. En polisman

hade dömts till böter för delaktighet i fosterfördrivning och en annan likaledes

till böter för snatteri. I ett fall hade en polisman för sedlighetsbrott

dömts till en månads fängelse. För misshandel av tjänsteman i tjänsteutövning

hade en befattningshavare dömts till mistning av tjänsten under fyra

månader. I ett fall hade polisman för bedrägeri dömts till fängelse i fyra

månader. I ett annat fall hade en polisman av underrätt dömts till avsättning

för det han underlåtit att efter order anhålla och till straffanstalt införa

efterlyst person utan i stället underrättat personen ifråga, att han vore eftersökt

av polisen. Högsta domstolen fastställde visserligen underrättens beslut,

men av nåd nedsattes dock straffet till mistning av tjänsten under sex

månader. I ett fall slutligen dömdes en befattningshavare till böter och avsättning

för misshandel av anhållen, överrätt upphävde emellertid underrättens

beslut och ådömde honom i stället för avsättning mistning av tjänsten

under viss tid.

Överståthållarämbetet har härefter anfört följande.

Enligt överståthållarämbetets mening skulle de nu angivna förhållandena

kunna åberopas som skäl för en sådan skärpning av allmänna strafflagens bestämmelser,

att polisman, som gjort sig skyldig till brott av allvarligare beskaffenhet

alltid skulle avsättas. Då lagbestämmelser av sådan innebörd, örn

än icke främmande för svenskt rättssystem, dock äro sparsamt förekommande,

skulle de med fog kunna av polispersonalen betraktas som en klasslagstiftning

och Överståthållarämbetet har därför icke ansett sig böra föreslå en sådan

åtgärd. En skärpning av de disciplinära straffbestämmelserna skulle icke

innebära någon lösning av föreliggande fråga, eftersom man därigenom icke

skulle erhålla någon ökad möjlighet att från tjänsten skilja sådana befattningshavare

som av domstol blivit dömda för tjänstefel. Någon ytterligare prövning

av det begångna tjänstefelet med utgångspunkt från polisreglementets

bestämmelser kan nämligen såsom ovan framhållits enligt nu gällande lagstiftning

icke förekomma och en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten

till att omfatta jämväl de fall, då domstol redan prövat, huruvida den

brottsliga gärningen innefattat tjänstefel, synes av principiella skäl icke heller

vara lämplig.

Mot en skärpning av straffbestämmelserna talar även det förhållandet, att

det här icke är fråga om att åstadkomma en strängare bestraffning av den

enskilde polismannen utan syftet endast är att skapa bättre förutsättningar

för ordningsmakten att fullgöra sina uppgifter i det allmännas tjänst genom

att möjliggöra en utgallring av sådana polismän, som genom sin vandel satt

förtroende;! för ordningsmakten i fara.

Den enda framkomliga vägen att nå en tillfredsställande lösning av denna

fråga torde vara att öka möjligheterna att i administrativ ordning skilja en

olämplig polisman från tjänsten utan att detta entledigande dock har karak
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

tarén av en bestraffning. En sådan lösning av frågan skulle också skapa förutsättningar

för bestämmelser i syfte att för vederbörande befattningshavare

mildra de ekonomiska konsekvenserna av ett entledigande bland annat därigenom

att lön skulle utgå under en viss kortare tid samt rätten till intjänad

pension bibehålies.

I skrivelsen har vidare anförts, att en möjlighet att på grund av visad

olämplighet entlediga även ordinarie polisman med ständigt förordnande med

hänsyn till polismännens trygghet och självständighet måste starkt begränsas.

Såsom en första förutsättning borde sålunda fordras att befattningshavaren

blivit av domstol genom lagakraftägande utslag dömd för brott av

sådan beskaffenhet, att det framstode som uppenbart, att han vore olämplig

till fortsatt polistjänst. Vidare borde prövningen av frågan örn entledigande

ankomma icke å polismyndighet utan å länsstyrelsen, vilkens beslut örn befattningshavarens

entledigande kunde genom besvär underställas Kungl.

Maj:ts prövning. Genom bestämmelser av nu antytt innehåll skulle emellertid

vinnas erforderlig möjlighet att utgallra sådana polismän, vilka genom sin

vandel satt förtroendet för ordningsmakten - i fara samtidigt som de enskilda

befattningshavarnas anspråk på trygghet och säkerhet tillgodosåges.

Överståthållarämbetet har slutligen anfört, att bevarandet av allmänhetens

förtroende för polismakten vore icke blott ett allmänt intresse utan i lika

hög grad av betydelse för landets lojala och plikttrogna polismän, vilka såge

sitt arbete försvårat och sin arbetsglädje förminskad av den misstro, som

några få olämpliga polismän ansvarslöst uppväckt mot den dugande tjänstemannakår,

som de aldrig bort fått tillhöra. Stockholms stads polisnämnd med

vilken ämbetet samrått, hade förklarat sig tillfullo dela de synpunkter, ämbetet

anfört. Från polisnämndens sida hade även framhållits, att ett genomförande

av ämbetets förslag icke skulle ställa polismännen i sämre ställning än de

befattningshavare, som vore underkastade bestämmelserna i allmänna tjänstereglementet

för Stockholms kommunalstyrelse. Enligt dessa bestämmelser

kunde nämligen en befattningshavare, som gjort sig skyldig till fel eller försummelse

i tjänsten, av vederbörande kommunala nämnd uppsägas från sin

befattning, örn omständigheterna vore sådana, att befattningshavaren genom

felet eller försummelsen måste anses hava ådagalagt uppenbar olämplighet

för befattningen. Dessutom skulle entledigande ske, örn befattningshavaren

ådömts frihetsstraff för brott av sådan beskaffenhet, att han icke kunde anses

lämplig att bibehållas i sin befattning.

På grundval av det anförda har Överståthållarämbetet hemställt örn sådan

ändring i gällande polisreglemente, att ordinarie befattningshavare, som erhållit

ständigt förordnande, kunde av länsstyrelsen skiljas från tjänsten, örn

han blivit av domstol dömd för brott av sådan beskaffenhet att det vore uppenbart

att befattningshavaren vore olämplig för fortsatt polistjänst.

Över överståthållarämbetets skrivelse infordrades yttranden från samtliga

länsstyrelser i samband med att dessa anmodades yttra sig över straffrättskommitténs

förut omnämnda betänkande med förslag till lagstiftning örn

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition nr 353.

brott mot staten och allmänheten. Av länsstyrelserna uttalade sig flertalet

i den riktningen, att straffrättskommitténs förslag till ändrade regler örn avsättning

såsom påföljd av annat brott syntes, därest det genomfördes, vara

tillräckligt för att tillgodose de synpunkter Överståthållarämbetet framfört.

Ett flertal länsstyrelser (i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gotlands och Blekinge län) tillstyrkte dock den av Överståthållarämbetet

ifrågasatta anordningen. Av sistnämnda länsstyrelser påpekade länsstyrelsen

i Kronobergs län, att ett genomförande av sitraffrättskommitténs

förslag komme att medföra, att sedan en polisman varit föremål för åtal vid

domstol, det vore uteslutet att med stöd av polisreglementet ådöma avsättning

såsom en disciplinär bestraffning vid sidan av det av domstolen utmätta

straffet. De olägenheter, Överståthållarämbetet påpekat, komme sålunda

att förvärras och behovet av den ifrågasatta ändringen i polisreglementet

bleve större. Mot densamma kunde emellertid anföras principiella betänkligheter.

Länsstyrelsen förordade för sin del skärpning av villkoren för

antagning till ordinarie polisman. Då detta kunde verka först i framtiden

tillstyrkte länsstyrelsen överståthållarämbetets framställning, dock med tilllägg,

att dylikt entledigande i administrativ ordning borde ifrågakomma endast

i enstaka fall, när särskilda omständigheter förelåge. Landsfogden i länet

hade emellertid, i likhet med flertalet övriga landsfogdar, ansett straffrättskommitténs

förslag vara tillfyllest.

I skrivelse den 18 december 1945 framhöll Överståthållarämbetet, att även

örn straffrättskommitténs förslag bleve upphöjt till lag, man därmed dock

icke nådde syftet med ämbetets tidigare framställning, nämligen ökade möjligheter

att skilja olämpliga polismän från tjänsten utan att dessa dock skulle

behöva dömas till avsättning såsom en bestraffning. Örn entledigandet skedde

i administrativ ordning i form av uppsägning, kunde lättare tillskapas förutsättningar

för att i tid från polismakten avlägsna olämpliga befattningshavare

samtidigt som åtgärder kunde vidtagas för att för vederbörande lindra följderna

i ekonomiskt hänseende av ett entledigande. Detta vore påkallat icke

blott av skyldig hänsyn till vederbörande polisman utan även för att icke, till

skada för polisverkets effektivitet och anseende, den bestraffande myndigheten

skulle visa sig obenägen att tillämpa bestämmelserna om uppsägning.

Överståthållarämbetet anförde därefter följande.

De erfarenheter som gjorts inom Stockholms poliskår, sedan överståthållarämbetets

förut berörda framställning avläts, hava icke blott understrukit

behovet av bestämmelser av det innehåll, som av ämbetet föreslagits,

utan snarare givit vid handen, att möjligheter böra finnas att på grund av

olämplighet entlediga ordinarie polismän med ständigt förordnande redan på

ett tidigare stadium, än som i framställningen förutsattes, eller således redan

innan deras olämplighet blivit konstaterad genom ett begånget brott, för

vilket de av domstol blivit dömda till ansvar. Ett entledigande utan att

vederbörande blivit dömd för brott bör givetvis endast kunna ifrågakomma,

då särskilda skäl därtill föreligga, och synes lämpligen böra ske i form av

förtidspensionering eller med annan skälig gottgörelse enligt grunder, som

böra fastslås i allmän författning. Därest sådana möjligheter redan nu före
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

funnits, skulle man säkerligen i flera fall kunnat undvika händelser, som

kastat sin skugga över poliskåren och minskat allmänhetens förtroende för

densamma, något som givetvis kommer att försvåra polisens fortsatta arbete

och förminska arbetsglädjen för landets lojala plikttrogna polismän, vilka

oförskyllt få lida för vad ett mindretal olämpliga polismän låtit komma sig

till last.

Under åberopande av det anförda har ämbetet hemställt örn förnyat övervägande

av ämbetets tidigare framställning samt att därvid även måtte övervägas

frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna att entlediga

ordinarie polismän med ständigt förordnande till att undantagsvis omfatta

även fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott.

Såsom inledningsvis nämnts, har Överståthållarämbetet vidare i yttrande

den 8 mars 1946 över en av särskilt tillkallad sakkunnig avgiven promemoria

angående den fortsatta avvecklingen av allmänna säkerhetstjänsten och därmed

sammanhängande frågor ånyo påyrkat en lösning av här förevarande

spörsmål. Ämbetet har därvid anfört att den omständigheten att denna fråga

fått vila otvivelaktigt bidragit till den förtroendekris gent emot ordningsmakten,

som framkallats bland annat därav att det inom landets poliskår funnits

ett antal befattningshavare som anslutit sig till viss politisk ytterlighetsriktning.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att 1939 års polisutredning i sitt

betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket m. m.

(SOU 1944: 53) icke ifrågasatt någon ändring i nu gällande principer rörande

polispersonalens entledigande i administrativ ordning. Utredningen har härvid

framhållit, att det borde beaktas att såsom tjänstefel av polisman ansåges,

förutom vad därmed i allmänhet förstås, jämväl örn han i sin enskilda vandel

förhölle sig på sådant sätt, att aktningen för polistjänsten sättes i fara. Vidare

borde uppmärksammas, att genom det av utredningen föreslagna förstatligandet

av polisväsendet ökade möjligheter till förflyttning av personalen uppkomme.

För befattningshavarna komme att gälla en allmän skyldighet att

låta sig förflytta till annan stationeringsort eller annan befattning vid polisverket

liksom också, därest Kungl. Majit prövade lämpligt, till befattning vid

annat verk, å vilket civila avlöningsreglementet ägde tillämpning. Härigenom

borde enligt utredningens mening erforderliga möjligheter föreligga till sådana

omplaceringar av polispersonalen som kunde av förhållandena påkallas.

Föredraganden,

Med den ställning ordningsmakten intager inom samhället är det av

utomordentlig vikt att dess lojalitet och pålitlighet icke behöver sättas

i fråga. Erfarenheterna från de gångna krigsåren visa, att förekomsten

inom ordningsmakten av element, som kunna antagas vara beredda att

i en kritisk situation svika sin tjänsteplikt, kan medföra allvarliga konsekvenser.

Det måste därför vara angeläget att sörja för att dylika element

icke vinna inträde i ordningsmakten ävensom att inom ordningsmakten redan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353. 31

anställda befattningshavare, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, avkopplas

från tjänsten.

De undersökningar som verkställdes av 1942 års poliskommission gåvo vid

handen, att den övervägande delen av polispersonalen var lojal mot den nuvarande

samhällsordningen och förtjänt av allmänhetens fulla förtroende samt att

av de befattningshavare, som på ett eller annat sätt haft anknytning till nazistiska

eller närstående organisationer, de flesta kunde förväntas komma att i en

kritisk situation visa sig fullt lojala. Kommissionen påträffade emellertid

vid sina undersökningar ett mindre antal polismän, vilkas pålitlighet i ett

dylikt läge kunde med fog ifrågasättas.

Det politiska läget är numera ett annat än vid den tidpunkt, då poliskommissionens

undersökningar verkställdes, och den fara, som förekomsten av

polismän med nazistisk anknytning vid nämnda tid kunde innebära, lärer

numera få anses väsentligt mindre. Denna omständighet rubbar emellertid icke

riktigheten av kommissionens uppfattning, att det i förebyggande syfte är

nödvändigt att ingripa mot förekomsten av opålitliga element inom polisväsendet.

Man kan icke bortse från möjligheten att under givna omständigheter

även enstaka opålitliga element kunna genom att direkt eller indirekt

påverka sina kolleger åstadkomma farliga splittringstendenser inom polisväsendet.

Jag är därför ense med poliskommissionen om att befattningshavare

vid polisväsendet, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, böra skiljas

från tjänsten eller i varje fall från utövning av tjänsten. Då gällande polislagstiftning

icke erbjuder tillräckliga möjligheter härutinnan, måste sådana

skapas. Av skäl som närmare utvecklats av poliskommissionen och i den i

anledning av kommissionens betänkande inom socialdepartementet upprättade

promemorian synes man därvid böra realisera kommissionens förslag örn inrättande

av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.

Frågan örn inrättande av en dylik avgångsstat synes emellertid böra övervägas

icke endast med hänsynstagande till nödvändigheten att förhindra ett

eventuellt illojalt handlande från vissa befattningshavares sida. Enligt

min uppfattning bör frågan ses ur en vidare synvinkel. Att ordningsmakten

åtnjuter obestridd auktoritet är en nödvändig förutsättning för att den skall

kunna fullgöra sin uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet. Uppenbarligen

måste auktoriteten menligt påverkas av att inom ordningsmaktens led

finnas befattningshavare som med fog kunna antagas hysa en mot vår demokratiska

samhällsordning fientlig inställning. Härigenom kunna, särskilt

i ömtåliga situationer, svårigheter uppstå för polisen att på ett tillfredsställande

sätt fullfölja sina uppgifter. Ordningsmaktens effektivitet kan

såsom en följd härav avsevärt försvagas. Ur denna synvinkel måste sådana

befattningshavare, varom här är fråga, från samhällelig synpunkt anses

olämpliga för fortsatt polistjänst och det måste anses ligga i samhällets intresse

att möjligheter finnas att avkoppla dem från polistjänstens utövning.

Yad sålunda anförts leder över till den av 1942 års poliskommission i

förbigående berörda frågan örn inrättande av en avgångsstat, till vilken be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

fattningshavare vid polisväsendet skulle kunna överföras icke blott på grund

av misstanke om bristande lojalitet utan på grund av olämplighet för polistjänsten

överhuvud. Lika väl som en polisman kan ha förverkat allmänhetens

förtroende av förstnämnda skäl, kan han ha förverkat detta förtroende på

grund av andra omständigheter. Det kan erinras, att denna synpunkt var föremål

för beaktande i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning.

Under förarbetena till denna lagstiftning framhölls, att polistjänsten ställde

alldeles särskilda krav på sina utövare och att brister i levernet, vilka icke för en

annan tjänsteman skulle behöva föranleda avsked örn de icke framträdde under

tjänsteutövningen, kunde göra det rent av stötande för rättsmedvetandet att

låta befattningshavaren fortsätta med sin verksamhet som ordningens och

säkerhetens upprätthållare. Med hänsyn härtill infördes föreskriften att

klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel skulle betraktas såsom

tjänstefel. Härigenom ville man skapa garantier för att befattningshavare

som visat sig olämpliga för polistjänsten skulle kunna skiljas därifrån.

Det sålunda åsyftade resultatet synes emellertid icke ha nåtts. I sitt betänkande

framhöll 1942 års poliskommission, att det med nuvarande regler

örn polismans entledigande kunde vara svårt att i den utsträckning polistjänstens

intresse det krävde få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från

sina befattningar. Vad Överståthållarämbetet anfört i sin framställning den

12 maj 1944 örn vidgade möjligheter att i administrativ ordning från tjänsten

skilja polisman som begått brott synes mig vidare på ett övertygande sätt

ådagalägga, att den nuvarande ordningen på detta område icke är tillfredsställande.

Såvitt angår polismän som begått brott synes detta till en del

sammanhänga därmed att, sedan domstol haft att pröva frågan huruvida viss

gärning är att betrakta som tjänstefel, någon disciplinär bestraffning av befattningshavaren

på grund av samma gärning anses icke kunna komma i fråga

samt att till följd härav den särskilda bestämmelsen att brister i polismans

enskilda vandel skola anses såsom tjänstefel icke kommit att bliva tillämpad

i den omfattning lagstiftaren torde ha avsett. Det synes också troligt, att

domstolarna mången gång, då fråga uppkommit att döma en polisman till

avsättning, påverkats av de för den tilltalade mycket allvarliga verkningar

som en avsättning enligt gällande bestämmelser innebär, och att fördenskull

understundom icke dömts till avsättning i fall då polismannens skiljande från

tjänsten ur allmän synpunkt varit önskvärt.

I flertalet av de yttranden, som avgivits över överståthållarämbetets nyssnämnda

framställning, har behovet av de av Överståthållarämbetet förordade

åtgärderna ifrågasatts under hänvisning till väntad ny lagstiftning angående

bestraffning av ämbetsbrott. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår är

ett förslag härutinnan för närvarande föremål för lagrådets granskning. Därest

detta förslag genomföres, kommer det i större utsträckning än för närvarande

att ankomma på domstol att pröva huruvida polisman som begått brott, vilket

icke är att anse som tjänstefel, tillika skall avsättas. Samtidigt minskas utrymmet

för den administrativa prövningen av frågan huruvida brottet skall

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

kungl. Maj:ts proposition nr 353.

anses utgöra en sådan brist i polismannens enskilda vandel att disciplinärt

ingripande på grund därav är påkallat. Alltjämt kommer emellertid — vare

sig domstol eller administrativ myndighet skall pröva frågan örn polismannens

eventuella skiljande från tjänsten — intressemotsättningen mellan det

allmännas krav på de polisiära befattningshavarnas oförvitlighet och hänsynen

till den enskildes utkomst- och försörjningsmöjligheter att bestå. För min

del kan jag icke antaga annat än att vid den avvägning som här måste

göras samhällets intresse i åtskilliga fall kommer att få vika för hänsynen till

den enskilde. Detta är emellertid otillfredsställande. En anordning, som

fullt ut tillgodoser samhällets intresse utan att samtidigt åsidosätta den enskildes,

synes mig fördenskull vara påkallad.

Såsom Överståthållarämbetet anfört i sin skrivelse den 18 december 1945

kunna vidare fall förekomma, då en polisman som icke begått brott är —

exempelvis på grund av ådagalagd grov omdömeslöshet eller av liknande anledning

— så olämplig för fortsatt polistjänst, att det ur allmän synpunkt är

önskvärt att han avstänges från fortsatt utövande av polistjänsten. Även för

detta fall synes det befogat att möjligheter stå till buds att tillgodose det

allmännas intresse av att en sådan åtgärd kommer till stånd.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag finner ett behov föreligga av

ändrade bestämmelser i här förevarande avseende. I likhet med 1942 års

poliskommission anser jag det emellertid icke böra ifrågakomma att -—- med

återgång till vad som vanligen gällde före tillkomsten av 1925 års polislagstiftning

införa någon bestämmelse örn allmän olämplighet såsom grund för

polismans skiljande från tjänsten i administrativ ordning. Det måste ligga

även i statens intresse att polispersonalen åtnjuter all den trygghet i anställningen

som är förenlig med hänsynen till de särskilda krav som måste ställas

på polistjänstens utövare. På grund härav böra eventuella föreskrifter örn befattningshavares

avstängning från tjänsteutövningen på grund av olämplighet

förenas med rättighet för honom att, åtminstone i viss utsträckning, bibehålla

sina löne- och pensionsförmåner. Såvitt angår ordinarie befattningsliavaie

som ledan tillträtt sin tjänst torde det för övrigt icke låta sig göra

att på grund av olämplighet beröva honom sådana med tjänsten följande förmåner,

som kunna anses vara honom rättsligen tillförsäkrade. Inrättandet av

en avgångsstat efter de riktlinjer, som uppdragits av 1942 års poliskommission,

synes med hänsyn till det anförda även i här förevarande avseende vara en

framkomlig väg. Det torde icke med fog kunna göras gällande, att polispersonalens

behov av trygghet i anställningen genom en dylik avgångsstat åsidosattes

i sådan grad att man fördenskull bör tveka örn åtgärdens vidtagande.

Givetvis utgår jag härvid från att ett överförande på avgångsstat icke tillgnpes

annat än i fall då så finnes oundgängligen påkallat samt att en omsorgsfull

och objektiv prövning kommer att föregå beslut örn viss befattningshavares

överförande på avgångsstat. Beslutanderätten torde böra linga hos

Kungl. Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Kr 353.

1939 43 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

På grund av det anförda förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse

med poliskommissionens förslag en avgångsstat för personal vid polisväsendet

inrättas, till vilken det skall vara möjligt att överföra befattningshavare,

vilka på grund av olämplighet böra skiljas från polistjänstens utövning. Jag

vill anmärka, att det sålunda föreslagna avgångsinstitutet nära anknyter till

de avgångs- och disponibilitetsstater, som efter beslut av 1942 års riksdag

inrättats inom försvarsväsendet. Mellan militära och polisiära befattningshavare

råder också i det hänseende varom här är fråga en viss likställighet.

Såsom chefen för justitiedepartementet framhållit i samband med den s. k.

bedömningsnämndens tillsättande är det i fråga örn båda dessa yrkesgrupper,

som tillsammans ha att svara för rikets yttre och inre säkerhet, av synnerlig

vikt att de icke brista i lojalitet mot det samhälle som de äro satta att tjäna

och det är vidare i hög grad önskvärt att de åtnjuta allmänhetens förtroende.

1942 års poliskommission uttalade, att därest en avgångsstat inrättades

denna borde omfatta icke blott befattningshavare vid polisväsendet, vilkas

tjänsteställning regleras av de allmänna polisförfattningarna, utan jämväl de

polisfunktionärer, som omnämnas i 11 § 5 mom. polislagen, eller alltså de

vid polisväsendet anställda statstjänstemannen ävensom polismästare och

andra högre polisfunktionärer i städerna i den mån dessa tillsatts genom fullmakt

eller konstitutorial. I den inom socialdepartementet i anledning av poliskommissionens

betänkande upprättade promemorian har frågan vilka befattningshavare

som skola kunna bliva föremål för en överföring på avgångsstat

närmare behandlats och jag kan i det väsentliga ansluta mig till vad

däri anförts. Det är tydligt att de synpunkter, som motivera införandet av en

avgångsstat, i minst lika hög grad äga sin tillämpning i fråga örn här avsedda

högre polisfunktionärer som beträffande polismän i egentlig mening. Att, på

sätt statskontoret ifrågasatt, undantaga de statligt anställda befattningshavarna

vid polisväsendet anser jag mig icke kunna förorda. Även örn för deras

vidkommande förflyttningsmöjligheterna äro större än beträffande de kommunala

befattningshavarna, kunna likväl fall förekomma, där dessa möjligheter

icke kunna anses tillfyllest. Ej heller kan jag ansluta mig till den från

några håll framförda åsikten, att en avgångsstat icke borde omfatta stadsfiskal,

som icke är polischef. En sådan stadsfiskals allmänna åligganden stå

den rena polisverksamheten så nära, att han i de avseenden varom här är

fråga bör jämställas med befattningshavare vid polisväsendet. Däremot torde,

av skäl som i promemorian anmärkts, polisdomare ävensom borgmästare, kommunalborgmästare

eller ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef,

icke böra underkastas de ifrågasatta bestämmelserna. Detsamma synes böra

gälla i det fåtal återstående fall, då befattningen såsom polismästare i viss stad

är förenad med rådmanstjänst i staden. Jag vill ytterligare anmärka,

att om en befattningshavare vid polisväsendet tillika innehar annan befattning,

överföringen på avgångsstat givetvis endast bör avse förstnämnda befattning.

En stadsfiskal, som tillika är stadsfogde, bör följaktligen oaktat överföringen

på avgångsstat bibehållas vid sin stadsfogdetjänst. I anslutning till vad i

promemorian uttalats anser jag den föreslagna avgångsstaten icke böra örn

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

fatta sådana befattningshavare, vilka kunna entledigas från tjänsten på grund

av visad olämplighet. Bestämmelserna böra alltså ej avse icke-ordinarie statliga

befattningshavare och ej heller polismän, vilka icke erhållit ständigt förordnande,

eller sådana i 11 § 5 mom. polislagen avsedda högre polisfunktionärer

i stad, vilka genom beslut av vederbörande kommunala myndigheter

kunna när som helst skiljas från tjänsten och sålunda icke äro att anse som

ordinarie.

Beträffande de rättsliga förutsättningarna för inrättandet av den här ifrågasatta

avgångsstaten vill jag till en början erinra att åtgärden skall avse att

försätta befattningshavaren ur tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja

honom från tjänsten. Befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster vid

avgångsstatens inrättande, skola vidare vid ett överförande på avgångsstat

bibehållas vid med tjänsten följande, rättsligt bundna förmåner. Nytiilträdande

befattningshavare förutsättas däremot skola bliva skyldiga att vidkännas

viss minskning av dem tillförsäkrade löneförmåner. Med dessa utgångspunkter

står den ifrågasatta avgångsstaten i överensstämmelse med den

uppfattning som kommit till uttryck i samband med av statsmakterna tidigare

genomförda åtgärder av liknande art. Med hänsyn härtill synas några

betänkligheter av rättslig natur icke kunna anföras mot inrättandet av den

föreslagna avgångsstaten. Yad särskilt angår de befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro kommunalt

reglerade, vill jag erinra att statsmakterna med hänsyn till tjänstefunktionernas

statliga beskaffenhet torde äga befogenhet att på sätt här ifrågasatts

ingripa i det mellan vederbörande kommun och befattningshavaren bestående

anställningsförhållandet.

I den inom socialdepartementet upprättade promemorian har föreslagits

att, då väsentligt olika bestämmelser skulle gälla för befattningshavare som

redan tillträtt sin tjänst vid de ifrågasatta anordningarnas genomförande och

nytillträdande befattningshavare, två särskilda avgångsinstitut skulle inrättas,

det ena benämnt avgångsstat och det andra indragningsstat. Benämningen

indragningsstat för de framdeles utnämnda är emellertid, såsom även påpekats

av ett par myndigheter, mindre tillfredsställande. Då uttrycket disponibilitetsstat

av skäl som i promemorian anförts icke synes böra användas i

förevarande fall, har jag stannat för att använda den gemensamma benämningen

avgångsstat för båda instituten. Att innebörden av ett beslut om

överförande på avgångsstat blir olika för olika befattningshavare, beroende

på vid vilken tidpunkt de tillträtt sina tjänster, synes mig i detta avseende

icke spela någon större roll.

De kostnader som äro förenade med inrättandet av en avgångsstat böra,

såsom 1942 års poliskommission anfört, bestridas av statsmedel. Därvid synes

det i fråga örn kommunalt anställda befattningshavare mest praktiskt att

polisdistriktet får förskottera kostnaderna och sedermera erhålla gottgörelse

därför av statsverket.

Innan jag går att närmare redogöra för de bestämmelser örn avlöningsförmåner

och tjänstgöringsskyldighet m. m., som jag finner böra gälla för be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr j353.

fattningshavare vilka överförts å avgångsstat, återstår att beröra det viktiga

spörsmålet vilka förutsättningar som skola kunna utgöra grund för ett sådant

överförande. Poliskommissionen anförde utifrån sina utgångspunkter

att i sådant hänseende borde föreskrivas att tjänstemannen på grund av sitt

uppträdande eller av annan anledning icke kunde väntas under alla förhållanden

fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Den inom socialdepartementet

upprättade promemorian i ämnet innehöll däremot icke något utformat förslag

i detta hänseende, utan däri uttalades endast mera allmänt, att överföring

till avgångsstat skulle kunna ske när statens intresse det påkallade.

I remissutlåtandena framställdes erinringar såväl mot denna vaga formulering

som mot poliskommissionens förslag till formulering och påyrkades

ett närmare preciserande av förutsättningarna för en befattningshavares överförande

på avgångsstat. I princip vill jag instämma i önskvärdheten av att

förutsättningarna för åtgärden noga angivas. Jag utgår nämligen — i likhet

med poliskommissionen —- från att ett överförande å avgångsstat endast

skall förekomma när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista

utväg, då önskat resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas

till annan lämplig befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten. Å

andra sidan har jag i det föregående förordat att avgångsstaten skall erhålla

ett vidsträcktare tillämpningsområde än poliskommissionen med sitt begränsade

uppdrag föreslagit. Härav följer också, att ett preciserat angivande av

förutsättningarna skulle kunna motverka syftet med anordningen. Det synes

mig därför ofrånkomligt att vid förutsättningarnas angivande tonvikten lägges

på ändamålet med anordningen och att i övrigt själva förfarandet utformas

så, att garantier skapas för en objektiv och insiktsfull prövning av de särskilda

fallen. I enlighet med vad som gäller för överförande till försvars

väsendets avgångs- och disponibilitetsstater vill jag därför föreslå att såsom

förutsättning för att befattningshavare vid polisväsendet skall kunna överföras

till avgångsstat skall gälla att åtgärden finnes påkallad med hänsyn

till statens intresse. Prövningen förutsätter jag skola ankomma på Kungl.

Majit, på initiativ av eller efter hörande av vederbörande länsstyrelse. Där

fråga är örn kommunalt anställd befattningshavare, synes jämväl vederbörande

kommunala myndighet böra höras. När ett ifrågasatt överförande på avgångsstat

sammanhänger med befattningshavarens nazistiska inställning, torde

Kungl. Majit tillsvidare komma att inhämta jämväl bedömningsnämndens

yttrande. Någon föreskrift i sistnämnda hänseende synes mig dock ej böra

meddelas. Att befattningshavaren själv skall beredas tillfälle att yttra sig i

ärendet är självfallet.

I enlighet med poliskommissionens uppfattning har jag ansett att en befattningshavares

överförande till avgångsstat icke skall innebära något

skiljande från tjänsten. Beträffande uppehållandet av ordinarie befattning, vars

innehavare överförts på avgångsstat, utgick den inom socialdepartementet

upprättade promemorian från att befattningen skulle i vanlig ordning återbesättas

med ordinarie innehavare. Kungl. Majit skulle för ändamålet av

riksdagen utverka bemyndigande att besluta om den tillfälliga ökning av an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts •proposition nr 353.

talet ordinarie statliga tjänster, som därav kunde bliva påkallad. Beträffande

övriga befattningar borde det enligt promemorian ankomma på vederbörande

kommunala organ att besluta om motsvarande ökning. I några remissyttranden

har i stället förordats att befattning, vars innehavare försättes ur tjänstgöring,

skulle uppehållas medelst vikarie. Enligt min mening kan en sådan

anordning icke vara lämplig, bland annat med hänsyn till rekryteringsförhållandena.

Jag ansluter mig därför till den i promemorian framförda uppfattningen.

Örn i enlighet därmed en tillfällig ökning av antalet tjänster skett,

bör denna ökning äga bestånd endast så länge den äldre tjänstens innehavare

kvarstår på avgångsstat. I anslutning till vad som anförts i ett remissyttrande

vill jag framhålla det önskvärda i att vid tillsättande av den nyinrättade

tjänsten för dess innehavare stadgas skyldighet att, därest den överförde tilllåtes

återinträda i utövningen av sin tjänst, låta förflytta sig till annan tjänst

inom polisväsendet.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för de avlöningsförmåner och

den tjänstgöringsskyldighet m. m., som böra föreskrivas för befattningshavare

som överförts till avgångsstat.

Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet ni. m. för personal, som

överföres på avgångsstat.

1942 års poliskommission. I poliskommissionens betänkande har icke framlagts

något förslag beträffande avlöningsförmånerna till personal, som överföres

å avgångsstat. Kommissionen har allenast framhållit, att vid utarbetande

av bestämmelser härutinnan i främsta rummet måste tillses, att befattningshavarnas

rättsligen grundade anspråk ej trädas för nära.

Vidare har kommissionen anfört, att befattningshavare, som överförts å

avgångsstat, borde vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes kunna

ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt. Örn man utginge från att polisväsendets

kommunala karaktär bibehölles samt i detta sammanhang bortsåge

från de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen, skulle såsom allmän

regel kunna föreskrivas, att den som överförts å avgångsstat skulle vai-a skyldig

att, närhelst så befunnes lämpligt, återinträda i tjänst inom samma polisdistrikt.

I fråga örn tjänstgöringsskyldigheten har kommissionen med avseende å

befattningshavare, som först efter ikraftträdandet av nya bestämmelser erhålla

ständigt förordnande å ordinarie befattning (respektive fullmakt eller konstitutorial),

ifrågasatt, om ej tjänstgöringsskyldigheten borde utsträckas även

till kommunal befattning i annan tjänst än polistjänst, förutsatt att befattningen

kunde anses likvärdig med den vederbörande innehade vid överförandet

till avgångsstaten. Givetvis åsyftades härmed endast befattning i kommun,

som bildade eller — helt eller delvis — inginge i det polisdistrikt, där

vederbörande haft sin tjänst. Bleve polisväsendet förstatligat komme tydligen

frågan örn tjänstgöringsskyldigheten i ett helt annat läge, i det att sådan skyldighet

kunde föreskrivas utan begränsning till visst polisdistrikt. De med ett

förstatligande följande vidsträcktare förflyttningsmöjligheterna beträffande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

personal i aktiv tjänst skulle otvivelaktigt minska indragningsstatens praktiska

betydelse.

Promemorian. I socialdepartementets promemoria Ilar beträffande befattningshavare,

som överförts till den i promemorian förordade avgångsstaten -—

d. v. s. befattningshavare som tillträtt sin tjänst före de nya bestämmelsernas

utfärdande — framhållits, att i fråga örn själva lönen en viss skillnad borde

göras mellan befattningshavare i statens tjänst och kommunernas tjänstemän.

De statliga befattningshavare, som i förevarande sammanhang komme i fråga,

vore samtliga underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet.

Med hänsyn till den allmänna förflyttningsskyldighet, som stadgas i nämnda

reglemente, samt i betraktande av omständigheterna i övrigt borde liksom vid

fösvarsväsendet befattningshavare på avgångsstat erhålla lön efter ortsgrupp

A. Å nämnda lön syntes han vara berättigad att erhålla rörligt tillägg. Däremot

syntes anledning saknas att låta honom komma i åtnjutande av kallortstillägg

eller kristillägg.

För de kommunalt anställda befattningshavarna torde enligt promemorian

något liknande förhållande icke föreligga, varför en motsvarande omräkning

av lönen som för statstjänstemännen icke kunde vidtagas. Å andra sidan

syntes den regeln böra upprätthållas, att befattningshavare endast skulle

komma i åtnjutande av löneförmån, som blivit honom tillförsäkrad under

sådana förhållanden, att han icke vore skyldig vidkännas minskning i densamma.

Med hänsyn till att kommunerna hade sinsemellan mycket skiftande

avlöningsbestämmelser, förefölle det mest ändamålsenligt, att man i nu berörda

avseende allenast införde ett allmänt stadgande, som möjliggjorde en

fri prövning av vilka avlöningsförmåner — såväl kontanta som naturaförmåner

— som i det enskilda fallet finge anses vara tjänstemannen rättsligen

tillförsäkrade. Det borde enligt promemorian ankomma på länsstyrelsen i det

län, vars polisdistrikt befattningshavaren tillhörde, att fastställa vilka avlöningsförmåner,

som tillkomme honom.

Enligt promemorian syntes anledning saknas att på sätt som skett i fråga

örn avgångsstaten vid försvarsväsendet medgiva statliga befattningshavare

rätt att under viss kortare övergångstid uppbära lön enligt tidigare innehavd

ortsgrupp. Tjänstebostad borde, såvitt annat icke avtalats, avträdas sist

å fardag, som infölle näst efter tre månader från överförandet.

Befattningshavare å sådan indragningsstat som föreslås i promemorian

-— d. v. s. befattningshavare som efter de nya bestämmelsernas införande tillträda

sin tjänst — skulle enligt promemorian erhålla ersättning enligt grunder,

som av Kungl. Majit och riksdagen bestämmas. I promemorian erinrades

därvid, att disponibilitetsarvodena vid försvarsväsendet bestämts med utgångspunkt

från det för vederbörande beställning gällande pensionsunderlaget,

ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Yad angår de statligt anställda befattningshavarna

vid polisväsendet borde enligt promemorian för deras vidkommande

fastställas särskilda ersättningsbelopp för de olika förekommande lönegraderna

efter i stort sett samma grunder som vid försvarsväsendet. En sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

manställning beträffande beräkningsgrunderna jämte förslag till ersättnings

belopp lämnas i följande ur promemorian hämtade tabell.

Lönegrad

Slutlön

å C-ort

Kronor

Slutlön å

C-ort med

A-avdrag

för 365 dagar

Kronor

Tjänste-

pensions-

underlag

Kronor

Pensions-

avdrag

Kronor

Tjänsto- pensionsunder- lag, ökat nied

pensionsavdrag

Kronor

Föreslagen

ersättning

Kronor

A 7

8,567

2,910

2,376

177

2,553

2,580

A 10

4434

3.367

50

2,760

225

2,985

3,000

A 12

4,614

3,738

_

3.072

'' 261

3,333

3,360

A 15

5.646

4,551

—

3,768

327

4.095

4,140

A 18

6,750

5.436

—

4,500

408

4,908

4,920

A 22

8,175

6,532

50

5.436

516

5.952

6,000

A 23

8,670

6,845

_

5,736

558

6,294

6,3u0

A 24

9465

7,157

50

6,036

600

6,636

6,660

A 28

11,145

8,407

50

7,356

789

8,145

8,160

A 29

11,640

8,720

-

7,680

837

8,517

8,520

I fråga örn kommunalt anställda befattningshavare vore det enligt vad som

anförts i promemorian icke möjligt att för här ifrågavarande befattningshavare

fastställa särskilda ersättningsbelopp med hänsyn till de stora olikheter i avlönings-

och pensionshänseende, som förefinnas mellan olika kommuner. För dy

lika befattningshavare förefölle mest ändamålsenligt att föreskriva, att ersättningen

skulle utgå med viss procent av för befattningen gällande grundlön

jämte ålderstillägg. I grundlönen borde icke inräknas särskilda ersättningar

eller naturaförmåner av något slag. Med utgångspunkt från att tjänstepensionsunderlaget

i allmänhet torde utgöra två tredjedelar av vederbörandes

slutlön och pensionsavgiften exempelvis för befattningshavare vid polisväsendet

med delaktighet i statens pensionsanstalt utgjorde fyra procent av tjänstepensionsunderlaget

syntes ersättningen kunna fastställas förslagsvis till sjuttiofem

procent av den för befattningen fastställda slutlönen d. v. s. grundlön

jämte ålderstillägg. Å ersättning av nu förevarande slag syntes böra utgå rörligt

tillägg enligt de för statens tjänstemän i allmänhet gällande grunderna.

Däremot borde kristillägg icke utgå. Möjligen borde föreskrivas, att ersättningen

jämte därå belöpande rörligt tillägg icke finge understiga vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära, därest han i stället för att överföras å indragningsstat

blivit pensionerad enligt för honom vid överförandet gällande

bestämmelser.

Även i fråga örn befattningshavare varom nu är fråga syntes enligt promemorian

skäl tala för att vederbörande länsstyrelse skulle fastställa den ersättning,

som skulle tillkomma befattningshavaren. Anledning torde icke föreligga

att på sätt som skett i fråga om disponibilitetsstaten vid försvarsväsendet

låta befattningshavaren under viss kortare övergångstid uppbära lön enligt

de grunder, som gällt före överförandet. Tjänstebostad borde avträdas

under samma förutsättning som förordats beträffande befattningshavare å

avgångsstat.

I fråga om tjänstgöringsskyldighetens omfattning för befattningshavare,

sorn överförts på avgångs- oller indragningsstat, har i promemorian anförts.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

att sådan befattningshavare uppenbarligen borde vara skyldig att återinträda

i tjänst, sa snart det funnes kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt.

Ifrågavarande skyldighet finge anses gälla jämväl annan befattning,

till vilken befattningshavaren vore skyldig att låta sig förflyttas. I fråga om

befattningshavare som tillträtt sin tjänst efter de nya bestämmelsernas utfärdande

ifrågasattes i promemorian därjämte viss utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten.

Härutinnan erinrades i promemorian, att poliskommissionen

ifrågasatt örn icke för detta fall tjänstgöringsskyldigheten borde utsträckas

även till kommunal befattning i annan tjänst än polistjänst, förutsatt att befattningen

kunde anses likvärdig med den vederbörande innehade. Kommissionen

hade därvid åsyftat endast befattning i kommun, som bildade eller —

helt eller delvis — inginge i det polisdistrikt där vederbörande haft sin tjänst.

En dylik utvidgning syntes enligt promemorian lämplig, men det kunde förtjäna

övervägas örn icke kravet på likvärdighet, vilket spörsmål för övrigt

alltid bleve svårt att bedöma, skulle kunna eftersättas. Det förefölle sålunda

rimligt att en fjärdingsman eller ordningspolisman skulle kunna åläggas att

tjänstgöra exempelvis såsom exekutionsbetjänt eller expeditionsvakt. I sist

avsedda fall borde befattningshavaren i stället för ersättningen å indragningsstaten

erhålla avlöningen å den befattning i vilken han tjänstgjorde, varvid

kostnaden borde bestridas med hälften vardera av kommunen och statsverket.

Vore nämnda avlöning lägre än vad som skulle tillkommit honom örn han icke

uppförts å indragningsstat, borde han från indragningsstaten utfå skillnaden.

I promemorian har vidare anförts:

Hinder bör givetvis icke föreligga, att där så prövas lämpligt för annan

statlig eller kommunal tjänstgöring taga i anspråk befattningshavare å avgångsstat,

som förklarar sig därtill villig. Därvid erfordras vissa reglerande

föreskrifter beträffande befattningshavarens löneförmåner. Därest befattningshavaren

erhåller annan statsanställning eller avlönat statligt eller kommunalt

uppdrag, synes han lämpligen böra avstå två tredjedelar av den honom

eljest tillkommande lönen å avgångsstaten. Skulle härigenom den sammanlagda

avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,

bör han äga utfå skillnaden. Med hänsyn till avgångsstatens karaktär

synes icke påkallat att på sätt som skett i fråga örn avgångsstaten inom försvarsväsendet

föreskriva rätt att förena befattning å avgångsstat med ordinarie

befattning i statens tjänst.

I fråga örn ^tillträdande befattningshavare har i promemorian i ifrågavarande

avseende anförts, att befattningshavaren i fall som här avsåges borde

avstå från ersättningen å indragningsstaten och i stället avlönas å den befattning,

i vilken han tjänstgjorde. Befattningshavaren borde dock från indragningsstaten

utfå eventuell skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle

erhållit örn han ej uppförts å indragningsstaten. Ej heller befattning å indragningsstat

borde få förenas med ordinarie befattning i statens tjänst. Erhölles

dylik befattning, skulle vederbörande därmed anses lia avgått från indragningsstaten.

I fråga om befattningshavares rätt till tjänste- och familjepension samt skyldighet

att vidkännas pensionsavdrag eller att erlägga pensionsavgift ävensom

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.

att avgå från befattningen på avgångs- eller indragningsstat borde enligt promemorian

tillämpas motsvarande bestämmelser, som i dessa hänseenden varit

för honom gällande omedelbart före överförandet å avgångsstaten. Dock borde,

för den händelse särskild pensionsålder för befattningen icke funnes fastställd,

befattning å indragningsstat icke få innehas efter fyllda 60 år.

I detta sammanhang har i promemorian framhållits, att bland de kostnader,

som borde övertagas av statsverket i anledning av en kommunalt anställd befattningshavares

överförande å avgångs- eller indragningsstat, inginge — förutom

själva lönekostnaden — vissa utgifter för vederbörandes pensionering.

Nu berörda befattningshavare hade som regel sin tjänste- och familj epensionering

ordnad antingen hos statens pensionsanstalt eller i en av vederbörande

kommun anordnad pensionering eller i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,

Under den tid en dylik befattningshavare vore överförd å avgångseller

indragningsstat, borde staten inträda i de skyldigheter, som tidigare

ålegat kommunen i egenskap av huvudman. Därvid borde givetvis gälla, att

statens kostnader endast skulle avse den del av pensioneringskostnaderna, som

belöpte å den tid befattningshavaren tillhörde avgångs- eller indragningsstaten.

För tiden dessförinnan liksom även för tjänstgöringstid efter befattningshavarens

återinträde i tjänst borde någon ändring icke ske i huvudmannens förpliktelser.

Yttranden över promemorian. I flera yttranden över promemorian framställdes

erinran mot förslaget, att lönen till de statligt anställda befattnings

havare vid polisväsendet som överfördes på avgångsstat skulle utgå efter ortsgrupp

A, och i stället förordades, att befattningshavarna genomgående skulle

bibehållas vid sina avlöningsförmåner vid tidpunkten för beslutet om överföringen.

Uttalanden i dylik riktning gjordes av länsstyrelserna i Uppsala,

Gotlands, Kristianstads och Västmanlands län, landsfogdarna i Gotlands,

Kristianstads och Gävleborgs län samt justitiekanslersämbetet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands och Örebro

län ävensom landsfogdarna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar och Värmlands

län samt statspolisintendenten ansågo att, i anslutning till vad som gäller vid

motsvarande anordningar inom försvarsväsendet, utöver rörligt tillägg jämväl

kristillägg och i förekommande fall kallortstillägg borde utgå till befattningshavare,

som överfördes på avgångs- eller indragningsstat. Däremot framhöll

länsstyrelsen i Värmlands län uttryckligen, att befattningshavare, vilken ansåges

icke kunna kvarhållas i tjänstgöring, ej borde erhålla den förmån, som

kristillägget innebär.

I fråga om do kommunalt anställda polismännens rätt till ersättning vid

överföring på indragningsstat fann länsstyrelsen i Gävleborgs län ändamålsenligt

och lönnligt, att för bestämmandet av avlöningarna stadgades vissa

allmänna riktlinjer. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarade däremot, att en

standardisering av förmånerna för de kommunala befattningshavarna knappast

kunde genomföras med hänsyn till de växlande förmånerna inom olika kommuner,

och styrelsen för svenska polisförbundet framhöll, att förslaget örn

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 353.

rörligt tillägg enligt statliga grunder å sjuttiofem procent av slutlönen förutsatte,

att de kommunala grundlönerna skulle vara likartade och varierade på

samma utgångsläge i hela riket. Så vore dock ingalunda fallet, varför den

föreslagna bestämmelsen komme att verka orättvist.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att befattningshavare å avgångs- eller

indragningsstat skulle äga rätt att intjäna ålderstillägg.

Vissa myndigheter framställde erinran mot förslaget, att befattningshavare

som överförts på avgångsstat skulle få behålla en tredjedel av lönen å denna

stat, därest han erhölle annan statsanställning eller avlönat statligt eller kommunalt

uppdrag. Sålunda ansågo länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län

samt landsfogden i sistnämnda län, att lönen å avgångsstat borde helt avstås,

om den nya lönen vore högre. Länsstyrelsen i örebro län anförde:

Såvitt av promemorian kan utläsas, skulle en till avgångsstat med full lön

överförd polisman, sorn är villig taga annan statlig eller kommunal befattning,

få behålla en tredjedel av avlöningen å avgångsstaten även örn den

nya befattningens lön uppgår till eller överstiger vad han äger uppbära å

avgångsstaten. Detta synes länsstyrelsen vara onödigt förmånligt. Väl är

det riktigt att avlöningsbestämmelserna böra så utformas, att det verkar

lockande för till avgångsstat överförd att söka annan befattning, varigenom

statsverket befrias från utbetalande av lön utan erhållande av arbetsprestation

därför. Det må emellertid icke förbises, att en till avgångsstat avförd är

underkastad skyldighet att när som helst återinkallas i tjänst. Han kan således

icke åtaga sig andra än rent tillfälliga uppdrag. Att bliva befriad från

återgångsskyldigheten i samband med erhållande av annan befattning bör

därför anses vara av sådan förmån att ett bibehållande under alla förhållanden

av en tredjedel av lönen å avgångsstat ej behöver utfästas. Man må

ock betänka att det för de i tjänst kvarstående polismännen måste te sig

stötande örn en för opålitlighet till avgångsstat avförd kamrat skall för antagande

av annan tjänst avsevärt gynnas ekonomiskt. Det avsedda syftet

torde kunna uppnås även örn i de i promemorian föreslagna bestämmelserna

göras de modifikationer att dels den andel av lön å indragningsstat, som i

regel får behållas, bestämmes till en femtedel, dels ock, därest den nya

lönen överstiger lönen å indragningsstaten, därav må behållas allenast så

mvcket att den sammanlagda nya lönen nied en femtedel överstiger lönen

å indragningsstaten. Örn således den nya lönen redan i sig själv överstiger

lönen å indragningsstaten med en femtedel får intet av denna lön behållas.

Statskontoret gjorde beträffande förevarande spörsmål följande uttalande.

Då statstjänsteman, å vilken civila avlöningsreglementet är tillämpligt, är

skyldig underkasta sig förflyttning till annan statlig befattning, varvid hans

avlöningsförhållanden efter förflyttningen regleras efter i avlöningsreglementet

angivna grunder, bör det vara uteslutet att låta den föreslagna bestämmelsen

få avseende å statlig befattningshavare, som erhåller ny statlig tjänst.

Icke heller i andra fall bör det ifrågakomma att till avgångsstat överförd

befattningshavare, som erhåller annan befattning vare sig i statens eller kommuns

tjänst, under alla förhållanden skall få bibehålla en tredjedel av lönen

å avgångsstat. Såsom länsstyrelsen i Örebro län framhållit måste det nämligen

för de i tjänst kvarstående polismännen te sig stötande om en för opålitlighet

till avgångsstat avförd kamrat skulle för antagande av annan tjänst avsevärt

gynnas ekonomiskt. Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, att

för landsfiskal, som vid omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna år

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majlis proposition nr 353.

1941 överförts å indragningsstat, föreskrivits skyldighet att, i den händelse

han efter förflyttning till indragningsstaten erhöll e annan ordinarie eller

extra ordinarie statstjänst eller därmed jämförlig kommunal befattning, helt

frånträda avlöningsförmånerna å allmänna indragningsstaten jämte dyrtidsoch

kristillägg, såvida samma förmåner och tillägg tillhopa understego eller

vore lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna

å allmänna indragningsstaten överstego berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas

mot de senare svarande avdrag. På motsvarande sätt synas avlöningsförhållandena

för befattningshavare å avgångsstat för polisväsendet i här avsedda

fall böra regleras.

Länsstyrelsen och landsfogden i Kalmar län samt statspolisintendenten

vände sig mot förslaget, att staten skulle betala halva kostnaden, för det fall

att en befattningshavare som överförts å indragningsstat förflyttades till annan

tjänstgöring hos vederbörande kommun. Även länsstyrelsen i Örebro län

gjorde gällande, att förslaget i nämnda hänseende innebure en alltför stor

fördel för kommunerna. Att statsverket utfäste sig att betala någon del av kostnaden

torde vara klokt för att därigenom intressera kommunerna för att i annan

tjänst använda till indragningsstat överförd polisman, men för ändamålet

kunde vara tillräckligt med en utfästelse från statsverket att betala en tredjedel

av kostnaden.

Beträffande frågan om likvärdighetskravet borde eftersättas vid den föreslagna

utvidgningen av tjänstgöringsskyldigheten ansåg länsstyrelsen i örebro

län, att nämnda krav näppeligen kunde helt uppgivas. Mot det i promemorian

andragna exemplet framhölls, att man icke rimligen kunde sätta i fråga, att

exempelvis en poliskommissarie skulle tjänstgöra som expeditionsvakt. Statskontoret

och landsfogden i Hallands län /örmenade emellertid, att likvärdighetskravet

borde kunna eftersättas, medan statspolisintendenten var av motsatt

uppfattning.

Slutligen ifrågasatte statskontoret, örn icke, därest befattningshavare å avgångsstat

skulle bibehållas vid rätt till avlöning under sjukdom, lönen å avgångsstat

borde minskas vid sjukdom, som föranledde sjukhusvård.

Föredraganden. Beträffande avlöningsförhållandena för befattningshavare

som överförts på avgångsstat kan jag såvitt angår de statligt anställda befattningshavarna

i allt väsentligt ansluta mig till de förslag, som framlagts i den

inom socialdepartementet upprättade promemorian. Jag kan sålunda icke dela

den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att befattningshavare, som tillträtt

sin tjänst redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skulle bibehållas

vid sina avlöningsförmåner omedelbart före överföringen. En dylik

uppfattning anser jag icke riktig, då densamma strängt taget skulle innebära

att opålitliga eller olämpliga befattningshavare skulle utan att fullgöra någon

tjänstgöring bliva bättre ställda än deras i tjänst bibehållna kamrater, för

vilka alltjämt förflyttning till billigare ortsgrupp kan ifrågakomma. Med denna

utgångspunkt finner jag det fullt befogat att de här ifrågavarande befattningshavarna

i anslutning till vad som genomfördes vid försvarsväsendet få åtnöjas

med lön efter ortsgrupp A. Av enahanda skäl finner jag riktigt att icke medgiva

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 353.

bibehållande av tidigare åtnjuten förmån av kallortstillägg. Rätten till kristillägg

synes mig däremot i likhet med vad som gäller i fråga örn avgångsoch

disponibilitetsstaterna vid försvarsväsendet rimligen böra bibehållas.

Befattningshavare, som utnämnas eller befordras till ny tjänst efter avgångsstatens

införande, torde i enlighet med vad i promemorian föreslås böra, därest

de överföras på avgångsstat, i stället för lön erhålla visst fixerat arvode. Detta

synes kunna benämnas avgångsarvode. Mot de i promemorian föreslagna beloppen

för dessa arvoden har jag ingen erinran att göra, liksom jag gillar förslaget

att å arvodena skall utgå rörligt tillägg enligt vanliga grunder. Befattninshavaren

bör enligt min mening därjämte komma i åtnjutande av kristilllägg

å avgångsarvodet.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att den skyldighet att vid överföring

å avgångsstat vidkännas minskning av löneförmåner, som förutsatts skola införas

för nytillträdande statliga befattningshavare, i viss omfattning torde

kunna komma att bliva gällande även för befattningshavare som redan tillträtt

sin tjänst vid avgångsstatens införande. Därest nytt avlöningsreglemente kommer

till stånd, torde nämligen för sådana befattningshavare örn vilka här är

fråga kunna såsom villkor för rätt att övergå å det nya reglementet föreskrivas

skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning

i löneförmånerna, som är eller kan bliva bestämd. Detta spörsmål synes

böra beaktas av 1945 års lönekommitté vid dess fortsatta arbete, liksom det

på kommittén torde ankomma att överväga de eventuella ändringar av avlöningsförmånerna

till befattningshavare på avgångsstat, som kunna finnas erforderliga

i anledning av ett nytt avlöningsreglementes införande.

I fråga örn avlöningsförmånerna till de kommunalt anställda befattningshavarna

vid polisväsendet har i promemorian föreslagits, att det skulle ankomma

på vederbörande länsstyrelse att fastställa vilka förmåner som skola

tillkomma befattningshavaren. Såvitt angår befattningshavare, vilka tillträtt

sin tjänst före avgångsstatens inrättande, skulle det vid denna prövning ankomma

på länsstyrelsen att fastställa vilka avlöningsförmåner, som äro tjänstemannen

rättsligen tillförsäkrade. Det synes mig önskvärt att ett administrativt

avgörande av denna fråga kommer till stånd i samband med beslutet örn

befattningshavarens överförande å avgångsstat. För min del vill jag emellertid

föreslå, att detta avgörande, bland annat för att vinna garanti för att enhetliga

synpunkter komma att anläggas i olika fall, skall ankomma på Kungl.

Majit. I den mån så är möjligt bör avgörandet ske redan i samband med beslutet

örn befattningshavarens överförande på avgångsstat. Därest så ej kan

ske, torde befattningshavaren böra intill dess beslutet meddelats äga uppbära

oavkortade löneförmåner.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att i vissa fall svårigheter kunna uppkomma

att fastställa vilka förmåner som skola anses rättsligen tillförsäkrade

befattningshavare som överföres på avgångsstat och att fördenskull

mången gång någon form av skälighetsprövning icke kan undvikas. Såsom

exempel må nämnas att, såsom är fallet beträffande en del stadsfiskal, befattningen

är förenad med rätt till sportler. Om befattningshavare, som över
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

föres på avgångsstat, tillika innehar annan befattning, som icke omfattas av

överföringen — en stadsfiskal är exempelvis tillika stadsfogde — torde det

icke heller alltid låta sig göra att fastställa vilka förmåner som skola anses

tillkomma befattningshavaren från den ena eller den andra tjänsten. Uppkommande

spörsmål av dylik art torde få lösas från fall till fall under beaktande

av de föreliggande omständigheterna. Uppkomma merkostnader för kommunen

genom den lösning som väljes, böra dessa i enlighet med vad tidigare

anförts bäras av statsverket.

Yad härefter angår avlöningsförmånerna till sådana kommunalt anställda

befattningshavare, vilka tillträda sina befattningar först efter avgångsstatens

inrättande, har i promemorian uppdragits vissa riktlinjer för ersättningsbeloppens

bestämmande. I detta spörsmål vill jag till en början erinra, att en

förutsättning för att minskning i befattningshavaren tillkommande förmåner

skall kunna ske är att han är skyldig därtill på grund av förbehåll i de för

honom gällande avlöningsbestämmelserna eller eljest. För min del är jag

icke benägen att meddela generella bestämmelser örn sådan skyldighet och

följaktligen icke heller att utfärda för kommunerna bindande regler efter vilka

grunder minskningen skall ske. Det bör enligt min uppfattning anförtros

vederbörande polisdistrikt att, sedan en avgångsstat inrättats, sörja för att

genom införande av förbehåll i avlöningsreglementen eller på annat sätt förutsättningar

skapas för att en minskning skall kunna ske av löneförmånerna

till befattningshavare, som överföres på avgångsstat. Erforderlig kontroll

över att förmånerna fastställas till lämpliga belopp synes kunna vinnas genom

den granskning, som länsstyrelserna enligt polislagen ha att utöva beträffande

avlöningsbestämmelser till kommunala befattningshavare vid polisväsendet.

Vid detta granskningsförfarande torde de i promemorian uppdragna

riktlinjerna kunna i allt väsentligt följas. Med hänsyn till de väsentligt olika

utgångspunkter, som kunna föreligga i fråga örn bestämmandet av grundlönerna

till de kommunalt anställda befattningshavarna, vill jag dock förorda,

att rörligt tillägg icke beräknas enligt statliga grunder utan enligt de

grunder för motsvarande lönetillägg, som gällde för vederbörande befattning

omedelbart före överförandet till avgångsstat samt att därvid hänsyn

tages till sådant tillägg som kan anses motsvara det statliga kristillägget.

Jag finner det vidare rimligt, att, såsom i promemorian ifrågasatts, ersättningen

jämte därå belöpande tillägg icke fastställes till lägre belopp än vad

tjänstemannen skulle lia ägt uppbära därest han i stället för att överföras på

avgångsstat vid tidpunkten för överförandet avgått med ålderspension enligt

för honom i sådant hänseende gällande grunder.

Nu nämnda principer för ersättningarnas bestämmande torde böra vara

normerande även för statsverkets bidrag till avlöningen av sådan befattningshavare

å avgångsstat, som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst

först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Sådant bidrag synes sålunda

böra maximeras till tro fjärdedelar av slutlönen å vederbörande befattning

jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller motsvarande

lönetillägg. Örn ersättningen härigenom skulle bli mindre än vad befattnings
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

liavaren ägt uppbära örn han i stället för att överföras på avgångsstat blivit

pensionerad, skall dock statsbidrag kunna utgå nied detta högre belopp.

Genom vad sålunda föreslagits torde statsverkets intresse av att kommunerna

införa bestämmelser av ifrågavarande slag bliva tillgodosett. För att bereda

kommunerna nödigt rådrum i ifrågavarande hänseende synes dock maximeringen

av statsbidraget icke böra tillämpas i fråga örn befattningshavare, som

utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst under de närmaste tre

månaderna efter avgångsstatens inrättande.

Vad i promemorian anförts angående tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare

som överförts å avgångsstat kan jag i stort sett biträda. Befattningshavare

som överförts på avgångsstat bör sålunda städse vara skyldig

att, när Kungl. Majit funnit hinder däremot ej möta, återinträda i tjänstgöring

å egen befattning eller annan befattning till vilken han är skyldig att

låta sig förflytta, I dylikt fall torde befattningshavaren genom återinträdet

få anses ha lämnat avgångsstaten och han bör därefter erhålla avlöning enligt

de för vederbörande befattning gällande bestämmelserna. Yad angår den

i promemorian föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten för nytillträdande

befattningshavare vill jag anmärka, att en dylik utvidgning står i nära

överensstämmelse med vad som enligt 2 § 2 mom. polisreglementet gäller

för det fall att där avsedd ordinarie befattning indrages eller ändras. Såvitt

angår av polisreglementet omfattade befattningshavare synes lämpligt

att genom en ändring i nämnda stadgande införa en dylik utvidgad tjänstgöringsskyldighet.

Denna bör därvid utsträckas att gälla varje kommun som

helt eller delvis ingår i det polisdistrikt varom är fråga. För övriga kommunalt

anställda befattningshavare synes liksom i fråga örn skyldigheten att

vid överföring på avgångsstat vidkännas minskning i löneförmånerna det böra

ankomma på vederbörande kommun att i vederbörliga avlöningsreglementen

eller andra kommunala föreskrifter införa bestämmelser örn förflyttningsskyldighet

i här avsedda fall.

Enligt promemorian skulle befattningshavare å avgångsstat få behålla en

tredjedel av lönen, därest han erhölle annan statsanställning än sådan befattning,

till vilken han är skyldig låta sig förflytta, eller därest han erhölle avlönat

statligt eller kommunalt uppdrag. Skulle härigenom den sammanlagda

avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,

borde han äga utfå skillnaden. I fråga örn befattningshavare som överförts

till den i promemorian föreslagna indragningsstaten har däremot i detta

avseende uttalats att befattningshavaren, örn han åtoge sig dylik tjänstgöring,

borde avlönas å den nya befattningen men från indragningsstaten utfå eventuell

skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle ha erhållit örn

han ej uppförts å indragningsstaten.

I vissa av utlåtandena över promemorian ha erinringar framställts mot

nyssnämnda förslag örn bibehållande av en tredjedel av lönen under framhållande

av att befattningshavare som överförts å avgångsstat därigenom

skulle kunna komma i ett gynnsammare ekonomiskt läge än örn han fått tvärstanna

i sin tjänst. Även örn, såsom länsstyrelsen i örebro län framhållit,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö3.

bestämmelserna i förevarande hänseende böra så utformas, att de innebära

en viss lockelse att söka annan befattning, synes mig de gjorda erinringarna

icke kunna frånkännas fog. Den ordning som i promemorian föreslagits för

befattningshavare som överförts på indragningsstat torde vara tillfyllest för

att nyssnämnda syfte skall uppnås. Då anledning icke föreligger att på denna

punkt göra skillnad mellan olika befattningshavare, vill jag förorda att sistnämnda

anordning genomföres för alla befattningshavare som överförts på

avgångsstat. I här förevarande fall bör alltså befattningshavaren vara pliktig

att avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten i den mån den sammanlagda

avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära, örn han icke överförts på avgångsstat. För denna lönefyllnad

bör statsverket svara.

Då befattningshavare å avgångsstat är skyldig att när som helst återinträda

i tjänst, torde han i andra fall än i det föregående nämnts i allmänhet

icke kunna åtaga sig annat än mera tillfälliga uppdrag. Någon befrielse

från skyldigheten att återgå i tjänst kan icke vinnas av den som är överförd

å avgångsstat på annat sätt än därigenom att han erhåller avsked från sin

befattning vid polisväsendet. Det må även, såvitt angår polismän, vilka äro

underkastade polisreglementets bestämmelser, påpekas, att då befattningshavare

å avgångsstat alltjämt skall vara underkastad de allmänna bestämmelserna

i reglementet, tillstånd att innehava annan avlönad tjänst eller därmed

jämförligt avlönat uppdrag eller att själv eller genom annan driva näring jämlikt

12 § reglementet måste sökas hos polischefen. Sådant tillstånd bör givetvis

icke lämnas, örn befattningshavaren skulle bliva förhindrad att fullgöra

sin skyldighet att återinträda i tjänst. Vill befattningshavaren likväl tillträda

tjänsten eller uppdraget eller bedriva den ifrågavarande verksamheten, har

han att söka avsked från polistjänsten.

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan örn rätt för befattningshavare

å avgångsstat att intjäna ålderstillägg synes mig böra bedömas

i enlighet med vad härom kan finnas stadgat i vederbörande avlöningsbestämmelser.

I fråga örn statstjänstemännen stadgas i 7 § 3 mom. civila avlöningsreglementet

såsom förutsättning för löneklassuppflyttning, bland

annat, att vederbörande under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras

för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande

annan statens tjänst. Någon anledning att dispensera från denna eller

liknande föreskrifter synes mig icke föreligga.

I anledning av statskontorets uttalanden angående befattningshavarnas avlöningsförhållanden

under sjukdom vill jag framhålla, att jag i likhet med

promemorian utgår från att någon reduktion av lönen under sjukdom av

praktiska skäl svårligen kan genomföras. Med den principiella inställning jag

i det föregående givit uttryck åt anser jag emellertid, att de statliga befattningshavarna

å avgångsstat icke skola äga behålla någon av de i 66 § 2 mom.

civila avlöningsreglementet omförmälda avlöningsförmåner, beträffande vilka

stadgats generell möjlighet till indragning. Bland nämnda förmåner ingår

även den av statskontoret berörda rätten till ersättning för sjukhusvård.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 383.

Vad slutligen angår frågan om befattningshavares på av gångsstat rätt till

pension m. m. biträder jag uttalandena i promemorian, dock med det undantag,

att behov icke synes mig föreligga att införa någon särbestämmelse örn

skyldighet att avgå från tjänsten vid viss ålder.

Författnings- och anslagsfrågor.

I fråga örn det författningsmässiga genomförandet av den föreslagna avgångsstaten

har poliskommissionen icke gjort några uttalanden. I socialdepartementets

promemoria i ämnet har i denna del endast framhållits, att

rättsgrunden för det föreslagna indragningsinstitutet syntes böra skapas

genom införande av en allmän skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet

att, där så befunnes påkallat med hänsyn till statens intresse, övergå

på indragningsstat mot åtnjutande av ersättning enligt grunder, som bestämmas

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Beträffande frågan var en dylik materiell

skyldighet borde stadgas erinrades att de materiella rättsreglerna angående

polismännens rättsliga ställning funnes intagna i polisreglementet såvitt anginge

befattningshavare, vilka tillsättas i den ordning som föreskrives i 11 §

1—4 mom. polislagen. För dessa befattningshavare borde förslagsvis såsom

ett nytt stycke i 2 § 2 mom. polisreglementet intagas en allmän föreskrift av nyss

angivna innebörd. Motsvarande bestämmelse för statstjänstemannen syntes

kunna införas såsom ett nytt moment i 3 § civila avlöningsreglementet, under

det att för övriga i 11 § 5 mom. polislagen angivna befattningshavare borde

utfärdas en särskild författning. I detta sammanhang påpekades i promemorian,

att för den händelse ett överförande på indragningsstat ansåges böra

innebära ett skiljande från befattningen, en ändring i 11 § polislagen torde

bliva ofrånkomlig.

Nu förevarande spörsmål blevo icke föremål för uttalanden i de avgivna

yttrandena i vidare mån än att statskontoret förklarade, att örn den föreslagna

indragningsstaten skulle erhålla avseende även å statstjänstemännen

inom polisväsendet, de stadganden, varigenom rättsgrunderna för institutet

skapades, icke borde intagas bland civila avlöningsreglementets allmänna bestämmelser

utan i stället införas bland reglementets särskilda bestämmelser

för femte huvudtiteln.

Föredraganden. Därest i enlighet nied det föregående en avgångsstat inrättas

för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, erfordras författningsbestämmelser

främst i fråga om befattningshavares skyldighet att övergå

på avgångssat och örn de förmåner som skola tillkomma honom å sådan

stat, samt därjämte angående befattningshavares skyldighet att tjänstgöra å

egen eller annan befattning och örn statsverkets skyldighet att gottgöra polisdistriktet

kostnaderna för befattningshavare som överföras på avgångsstat.

De sålunda erforderliga bestämmelserna torde icke i något hänseende behöva

erhålla karaktär av allmän lag. Lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet

i riket reglerar icke de enskilda befattningshavarnas vid polisväsendet rättsställning

utan allenast omfånget av polisdistriktens skyldigheter i förhål
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 353. 49

lande till staten i fråga om polisväsendet. I det föregående har jag förutsatt,

att det skall ankomma på de kommunala myndigheterna själva att —

låt vara under det överinseende som enligt polislagen utövas av statliga

myndigheter — reglera sina befattningshavares rättsliga ställning i händelse

av överföring på avgångsstat. Då statsverket skall svara för kostnaderna för

de nya anordningarna medföra dessa icke några nya ekonomiska förpliktelser

för kommunerna med avseende å polisväsendet. Att statsverkets bidragsskyldighet

i viss mån maximerats såvitt angår befattningshavare som utnämnos

till eller erhåller förordnande å sin tjänst efter de nya bestämmelsernas

ikraftträdande synes härvidlag icke böra göra någon skillnad, eftersom det står

de kommunala myndigheterna fritt att införa motsvarande bestämmelser i

vederbörligt avlöningsreglemente eller annan kommunal föreskrift och nödigt

rådrum i denna del förutsättes skola lämnas de kommunala myndigheterna.

Polisdistriktets skyldighet att sedan innehavare av viss befattning överförts

å avgångsstat sörja för att de med befattningen förenade göroinålen

bliva utförda lärer följa av det i polislagen upptagna allmänna

stadgandet att i polisdistrikt polismän skola finnas anställda i den omfattning

det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom polisdistriktet. Med

hänsyn till det anförda lärer någon ändring av polislagen icke vara erforderlig

i förevarande sammanhang.

Såsom jag tidigare anfört torde några allmänna föreskrifter örn kommunalt

anställda befattningshavares skyldighet att vid övergång på den föreslagna avgångsstaten

vidkännas minskning av dem tillkommande löneförmåner icke

böra utfärdas. Däremot lärer, såsom förut nämnts, i polisreglementet böta

införas vissa föreskrifter örn utvidgad tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare,

som överförts på avgångsstat. Såvitt angår de statligt anställda

befattningshavarna torde skyldigheten att vidkännas viss löneminskning i

händelse av överföring på avgångsstat böra upptagas i civila avlöningsreglementet.

Med biträdande av statskontorets förslag i ifrågavarande hänseende

får jag förorda, att ett dylikt stadgande införes i de under 8 kap. nämnda

reglemente intagna särskilda bestämmelserna för femte huvudtiteln. Förslag

till kungörelse i ämnet framlägges i det följande. Jag vill här ånyo erinra örn

att för den händelse nytt avlöningsreglemente skulle komma att utfärdas torde

böra övervägas huruvida icke för befattningshavare vid polisväsendet borde

såsom förutsättning för rätten att övergå på det nya reglementet föreskrivas

skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning i honom

tillkommande löneförmåner som vid tiden för reglementets ikraftträdande är

eller kan bliva föreskriven.

De författningsföreskrifter som utöver vad i det föregående nämnts äro

erforderliga för avgångsstatens inrättande torde kunna sammanföras i en kungörelse

att utfärdas av Kungl. Majit, sedan riksdagens beslut i frågan anmälts.

Ett utkast till sådan kungörelse torde få såsom bilaga fogas vid protokollet

i detta ärende (Bilaga A).

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 853.

1939 43 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Marits proposition nr 353.

I fråga om de statligt anställda befattningshavarna vid polisväsendet torde

kostnaderna i anledning av avgångsstatens inrättande få bestridas från de å

vederbörande avlöningsstat upptagna anslagsposterna till avlöningar till ordinarie

tjänstemän och till rörligt tillägg ävensom vederbörliga anslag till kristillägg.

Någon uppräkning av ifrågavarande, förslagsvis betecknade anslagsposter

synes icke nu vara erforderlig.

För bestridande av hithörande kostnader för de kommunalt anställda befattningshavarna

torde lämpligen böra uppföras ett nytt anslag under femte

huvudtiteln, vilket synes kunna benämnas: Ersättningar åt befattningshavare

på avgångsstat vid polis- och åklagarväsendet. Beträffande anslagsbehovet

för nästa budgetår torde vid ett inrättande av den ifrågasatta avgångsstaten

förslag få framläggas i statsverkspropositionen till nästa års riksdag. För

innevarande budgetår torde å tilläggsstat få äskas ett förslagsanslag, vars

belopp med hänsyn till den uppenbara svårigheten att beräkna de kostnader,

som kunna uppstå, torde kunna nominellt upptagas till 10 000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

skall inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som

angivits i det föregående,

dels godkänna inom socialdepartementet upprättat förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8),

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad av mig förordats utfärda erforderliga bestämmelser

angående avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet

m. m. för statliga befattningshavare som överföras å avgångsstaten,

dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig

ökning av antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet,

som kan föranledas av befattningshavares överföring

på avgångsstat,

dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat

vid polis- och åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för

budgetåret 1946/47 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av .............................. kronor 10 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

51

Bilaga A.

Utkast

till

Kungörelse

om avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.t

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Med befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet avses i denna kungörelse
1.

landsfogdar, landsfiskaler och sådana ordinarie tjänstebiträden åt dem,

vilka åtnjuta polismans skydd och befogenhet, ävensom ordinarie befattningshavare

vid poliskåren i Boden;

2. polismästare, vilka ej tillika innehava rådmanstjänst, polisintendenter,

statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare och polisnotarier ävensom

stadsfiskaler, i den mån sådana befattningshavare äro att anse såsom

ordinarie, samt

3. i polisreglementet för riket den 6 juni 1925 avsedda ordinarie befattningshavare

med ständigt förordnande.

2 §-

Befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet vare skyldig att, där så

finnes påkallat nied hänsyn till statens intresse, med frånträdande av tjänsteutövningen

övergå på avgångsstat i enlighet med vad nedan sägs. Beslut härom

meddelas av Kungl. Maj :t efter hörande av vederbörande länsstyrelse ävensom,

där fråga är örn befattningshavare som avses i 1 § 2. och 3., vederbörande

polisdistrikt. Befattningshavaren skall jämväl beredas tillfälle att yttra sig i

ärendet.

För uppehållande av de göromål som äro förenade med befattning, vars

innehavare överförts på avgångsstat, skall en ny motsvarande befattning inrättas.

Lämnar förstnämnda befattnings innehavare avgångsstaten må hans

befattning ej återbesättas.

3 §•

Därest befattningshavare, som är underkastad bestämmelserna i civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8), överföres på avgångsstat, skola

i fråga örn honom tillkommande avlöningsförmåner följande särskilda bestämmelser

gälla.

1. Befattningshavare som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin

tjänst före denna kungörelses ikraftträdande äger, såframt han icke underkastat

sig skyldighet att vid övergång på avgångsstat vidkännas minskning i

honom tillkommande löneförmåner, åtnjuta avlöning enligt de närmast före

överförandet till avgångsstat för honom gällande grunderna, varvid emellertid

skall iakttagas dels att inom vederbörlig löneklass lönen skall utgå med det

belopp som fastställts för ortsgruppen A, dels att kallortstillägg icke må utgå,

dels ock att kristillägg må utgå endast i den mån sådan förmån jämlikt statsmakternas

beslut tillkommer befattningshavare med rätt till rörligt tillägg.

2. Annan befattningshavare än under 1. avses äger i stället för lön åtnjuta

avgångsarvode med följande belopp:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 353.

Lönegrad

Avgångsarvode

kronor

A 7 ...............

............... 2 580

A 10 ...............

............... 3 000

A 12 ...............

............... 3 360

A 15 ...............

............... 4140

A 18 ...............

............... 4 920

A 22 ...............

............... 6 000

A 23 ...............

............... 6 300

A 24 ...............

............... 6 660

A 28 ...............

............... 8160

A 29 ...............

............... 8 520

Å avgångsarvode utgå rörligt tillägg och kristillägg under de förutsättningar

och enligt de grunder, som gälla för befattningshavare, vilka icke överförts på

avgångsstat.

3. Befattningshavare, som vid överförandet på avgångsstat innehar tjänstebostad

i av statsverket disponerad lägenhet skall, såvida annat icke avtalats,

avträda bostaden sist å fardag som infaller näst efter tre månader från överförandet.

Under tid då befattningshavaren kvarbor i tjänstebostaden skola i

fråga örn ersättning för tjänstebostadens begagnande samt för bränsle och belysning

ävensom beträffande skyldighet att upplåta utrymme i bostaden bestämmelserna

i 6 kap. civila avlöningsreglementet i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

4. I 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet omförmälda förmåner skola

icke tillkomma befattningshavaren.

4 §‘

Annan befattningshavare än i 3 § sägs vare ej skyldig att vid överföring

på avgångsstat vidkännas minskning i med tjänsten följande förmåner i vidare

mån än han underkastat sig skyldighet därtill. På Kungl. Maj:t ankommer

att i enlighet med vad nu sagts fastställa vilka förmåner som på avgångsstaten

skola tillkomma befattningshavaren. Intill dess sådant beslut meddelats

äger befattningshavaren uppbära oavkortade löneförmåner.

5 §•

Befattningshavare på avgångsstat är skyldig att, där Kungl. Maj:t funnit

hinder därför ej föreligga, återinträda i tjänstgöring å egen eller annan befattning

i statens eller vederbörande polisdistrikts eller i polisdistriktet helt eller

delvis ingående kommuns tjänst, till vilken han enligt för honom gällande bestämmelser

är skyldig att låta sig förflytta.

Befattningshavare, som i enlighet med vad nu sagts återinträtt i tjänstgöring,

skall därigenom anses hava lämnat avgångsstaten.

6 §.

Tages befattningshavare, som överförts på avgångsstat, efter eget medgivande

i anspråk för annan tjänstgöring i statens eller vederbörande polisdistrikts

eller i polisdistriktet helt eller delvis ingående kommuns tjänst än

sådan, till vilken han är skyldig att låta sig förflytta, vare han pliktig att

avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten, i den mån den sammanlagda

avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära örn han icke överförts på avgångsstat.

?§•

överföring på avgångsstat inverkar ej på befattningshavarens rätt till

tjänste- och familjepension samt hans skyldighet att vidkännas pensionsavdrag

ävensom att med pension avgå från befattningen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

53

8 §■

Polisdistrikts kostnader för avlöning av befattningshavare som är överförd

på avgångsstat och för bidrag till pensionering av honom och hans

familj gottgöres polisdistriktet av statsmedel. I fråga örn befattningshavare

som utnämnes till eller erhåller förordnande å sin tjänst mera än tre månader

efter det denna kungörelse trätt i kraft må sådan gottgörelse dock ej utgå

med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den för befattningen

fastställda slutlönen jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller

motsvarande kommunala lönetillägg. Understiger nämnda belopp vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära därest han i stället för att överföras till avgångsstat

avgått med ålderspension enligt för honom gällande bestämmelser,

må dock statsbidraget utgå med belopp motsvarande vad befattningshavaren

för sådant fall skulle ägt uppbära.

Uppkomma i anledning av befattningshavares överförande på avgångsstat

för polisdistrikt andra kostnader än i första stycket avses, skola dessa kostnader

i sin helhet gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:564 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet. s. 10 i texten
  2. SU 1946:304 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten