Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

1947-04-18 · 177 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 84 av 177 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:235, Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

1

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder

till främjande av bostadsförsörjningen; given Stockholms

slott den 18 april 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, löreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ls

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 april 1947.

N ä r varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efler gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 24—28, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,

punkterna 4—6 och 8—11, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna löljande

anslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 235.

A. Driftbudgeten.

Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar, förslagsanslag........ 1 545 000

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader, förslagsanslag...... 300 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslags
ansla9

................................................ 21 000 000

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag

.......................................... 10 000 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ... 10 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barn
-

rika familjer, investeringsanslag ......................... 35 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

investeringsanslag .....................................’ 7 500 000

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ......... 295 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag

.............................

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings
-

anslag ............................................ 8 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag

....................................... 8 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet, investeringsanslag..... 4 000 000

I anslutning till denna anslagsberäkning anförde jag till det vid statsverkspropositionen

fogade protokollet över socialärenden (V ht, p. 24)

följande.

Den 28 december 1945 avgav bostadssociala utredningen första delen av

sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63) innefattande allmänna riktlinjer för den

framtida bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer. Av i

betänkandet framlagda förslag ha endast de som avse långivningen för flerfamiljshus

behandlats i propositionen den 10 maj 1946 (nr 279) angående

vissa åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen. Övriga förslag äro

föremål för övervägande inom socialdepartementet. I dagarna avgiver utredningen

andra delen av sitt slutbetänkande, vari bland annat bostadspolitikens

organisation behandlas. Det är min avsikt att i proposition senare

under riksdagen på grundval av berörda betänkanden avgiva förslag till nya

former för låne- och bidragsgivning till enfamiljshus och för bostadsbidrag

till barnfamiljer.

Anslagen ha i statsverkspropositionen beräknats under förutsättning att

omläggningen av den statliga bidrags- och låneverksamheten till förmån för

bostadsbyggande sker per den 1 januari 1948.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bostadssociala utredningen1 avgiver först i dagarna andra delen av sitt

slutbetänkande, vilket i vanlig ordning skall bli föremål för remissbehandling.

I det följande upptagas därför av utredningens förslag huvudsakligen

endast de, som framförts i slutbetänkandets första del och icke behandlats

i propositionen nr 279/1946.

Över slutbetänkandet, del I, ha efter remiss utlåtanden avgivits av följande

myndigheter m. fl. (för att ernå bättre överskådlighet ha remissinstanserna,

liksom i propositionen nr 279/1946, indelats i 9 grupper):

Grupp 1. Statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen jämte egnahemsnämnderna

samt försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Grupp 2. Svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt följande

kommuner (remissvaren ha avgivits av stadsfullmäktige respektive

kommunalfullmäktige i följande kommuner, nämligen Lidingö, Solna,

Uppsala, Eskilstuna, Nässjö, Mölndal, Göteborg, Sandviken, Skurup,

Ekeby (Malmöhus län), Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Alnö, Åsele,

Västra Tunhem, Urshult, Fårö, Torp och Pajala; beträffande Stockholm

har stadskollegiet avgivit remissvar och i övriga fall har drätselkammaren

eller kommunalnämnden fungerat som remissinstans).

I. Städer med mera än 10 000 invånare.

Stockholm, Lidingö, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,

Katrineholm, Nyköping, Linköping, Norrköping, Huskvarna, Jönköping,

Nässjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Visby, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad,

Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Trelleborg, Ystad, Halmstad,

Varberg, Mölndal, Göteborg, Uddevalla, Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg,

Lidköping, Skövde, Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga,

Örebro, Fagersta, Köping, Västerås, Borlänge, Falun, Gävle, Sandviken,

Härnösand, Sundsvall, Östersund, Skellefteå, Umeå, Boden och Luleå.

II. Övriga s. k. kvotorter, d. v. s. sådana kommuner för vilka i samband

med den allmänna byggnadsregleringen fastställts bostadsbyggnadskvoter.

Nynäshamn, Finspång, Mjölby, Motala, Åtvid, Tranås, Alvesta, Ljungby,

Ronneby, Hässleholm, Ängelholm, Eslöv, Höganäs, Kävlinge, Skurup, Falköping,

Kumla, Arboga, Hallstahammar, Ludvika, Bollnäs, Hudiksvall, Söderhamn,

Sollefteå, Frösö, Degerfors.

III. Landskommuner med municipalsamhällen och landskommuner, som

äro s. k. D-kommuner (med D-kommun förstås kommun vars befolkning är

till minst 2/3 agglomererad, d. v. s. boende i tätort).

Nikolai, Ekeby (Östergötlands län), Slite, Glimåkra, Ekeby (Malmöhus

län), Kville, Kyrkefalla, Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Norberg, Västerlövsta,

Örsa, Hofors, Alnö, Ström, Åsele, Arvidsjaur, Jukkasjärvi.

1 Bostadssociala utredningen, som tillsattes 1933, består av följande ledamöter, nämligen

byråchefen Bertil Nyström (ordförande), byggmästaren Olle Engkvist, arkitekten Sven Wallander,

f. d. stadsarkitekten Sigurd Westholm samt arkitekten Uno Åhrén. Såsom utredningens

huvudsekreterare fungerar byråchefen Alf Johansson.

Professorn G. Myrdal har intill den 9 november 1945 varit ledamot i utredningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

IV. C-ltommuner (—kommuner med mindre än 50 % av befolkningen

tillhörande jordbruk med binäringar; ej agglomererad befolkning).

Algutsboda, Målilla, Bunge, Asarum, Foss, Västra Tunhem, Hällefors,

Stora Kopparberg, Valbo och Själevad.

V. B-kommuner (= kommuner med 50—75 % av befolkningen tillhörande

jordbruk med binäringar).

Värmdö, Vaksala, Urshult, Misterliult, Fårö, Mjällby, Stehag, Tvååker,

Västerfärnebo och Torp.

VI. A-kommuner (= kommuner med minst 75 % av befolkningen tillhörande

jordbruk med binäringar).

Skånela, Vallby, Frändefors, Stora Mellösa, Lit, Arjeplog och Pajala.

Grupp 3. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna jämte länsarkitekterna.

(trupp 4. Socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,

statskontoret, konjunkturinstitutet, byggnadsstyrelsen,

statens nämnd för samlingslokaler.

Grupp 5. Fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1945

års bankkommitté, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, svenska

sparbanksföreningen.

Grupp 6. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund

och svenska arbetsgivareföreningen (förstnämnda tre

remissinstanser ha jämte svenska försäkringsbolags riksförbund tillsalt

en särskild kommitté, kallad näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, vars

yttrande åberopas såsom remissvar; härutöver har fastighetsägareförbundet

avgivit ett eget yttrande).

Grupp 7. Landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens centralorganisation

(TCO), hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB) och hyresgästernas riksförbund.

Grupp 8. 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet

landsbygdens folk (RLF).

Grupp 9. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arkitekters

riksförbund (SAR), industriens bostadsförening och Sveriges husmodersförbund.

Av övriga mera väsentliga framställningar och förslag, vilka komma att

behandlas i denna proposition, torde redan här få nämnas dels av statens

byggnadslanebyrå i skrivelse den 14 mars 1947 avgivna förslag till vissa

ändringar i bestämmelserna angående tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus,

varöver statskontoret avgivit utlåtande, dels av byggnadslånebyrån i

berörda skrivelse och skrivelse den 31 augusti 1946 samt av egnahemsstyrelsen

i skrivelse den 29 augusti 1946 gjorda framställningar om anslag för

ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

I det första avsnittet av denna proposition kommer jag att, med utgångspunkt

från uttalandena i ämnet i propositionen nr 279/1946, lämna en redogörelse

för min inställning till frågan om den allmänna bostadspolitikens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Muj-.ts proposition nr 235.

5

målsättning och metoder. Sedan härefter de principiella synpunkterna på

bostadspolitikens organisation ägnats ett särskilt avsnitt, komma var för sig

att behandlas frågorna angående omläggning av låne- och bidragsgivningen

till enfamiljshus, angående bostadsrabatter och angående vissa jämkningar

i gällande bestämmelser om lån och bidrag till flerfamiljshus. Slutligen torde

vissa särskilda spörsmål samt anslagsfrågorna få föredragas.

Den allmänna bostadspolitikens målsättning och metoder.

Målsättningen.

Departementschefen.

Under de senaste 15 åren har den statliga verksamheten i syfte att stödja

och befrämja bostadsproduktionen och bostadsförsörjningen fått en betydande

omfattning. Olika åtgärder ha vidtagits vid skilda tidpunkter och med

särskilda motiveringar, vilka främst varit betingade av de för tillfället rådande

ekonomiska och sociala förhållandena. De åtgärder som i början av

1930-talet igångsattes för att förbättra bostadsförsörjningen på landsbygden

och stimulera byggnadsverksamheten i stadssamhällena måste sålunda ses

mot bakgrunden av den vid ifrågavarande tidpunkt föreliggande allmänna

arbetslösheten. De delvis befolkningspolitiskt motiverade lån och bidrag för

främjande av de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning,

vilka beträffande hyresbostäder infördes år 1935 och år 1938 utvidgades

till att omfatta jämväl sådana egnahem, som innehades med äganderätt,

utgjorde ett första led i en på successiv höjning av sagda hushållsgrupps

bostadsstandard inriktad bostadspolitik. Särskilda stödåtgärder avseende

en annan ur bostadsförsörjningssynpunkt eftersatt grupp, nämligen

pensionärerna, infördes år 1939. I detta sammanhang må även nämnas, att

åren 1935 och 1936 beslut fattades om förbättring av bostadsinspektionen

och skärpning av hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser.

Nämnda bostadspolitiska åtgärder voro icke tillräckliga för att staten pa

ett avgörande sätt skulle kunnat påverka den allmänna utvecklingen beträffande

bostadsproduktion, hyror och bosladsmarknadsläge. Syftet var också

mera begränsat; statens och kommunernas bostadspolitiska strävanden under

ifrågavarande period — 1930-talet — togo sig ej heller uttryck i ett

bostadsprogram inriktat på en allmän höjning av bostadsstandarden utom

såvitt angick de barnrika familjerna. Till grund för stödet åt dessa familjer

låg sålunda ett konkret program, enligt vilket huvudparten av sagda familjer

skulle få sin bostadsfråga tillfredsställande ordnad under en relativt kort

tidsperiod.

Under krigsåren 1939—1945 fick den statliga bostadspolitiken en utomordentlig

omfattning och betydelse. I anslutning till att byggnadsverksamheten

åren omedelbart efter krigsutbrottet 1939 kraltigt inskränktes utvidgades

det statliga stödet till bostadsbyggandet. Under åren 1941—1946 linan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

sierades omkring 90 procent av bostadsproduktionen i rikets tätorter med

statliga lån och bidrag. Ifrågavarande stödåtgärder medförde icke endast

att bostadsbyggandet efter produktionssammanbrottet åren 1940—1941

snabbt ökade upp till den gräns som sattes av knappheten på vissa viktiga

byggnadsmaterial utan även att de av staten kontrollerade hyrorna i nybyggda

hus kommo att i stort sett överensstämma med hyrorna i hus av

jämförlig beskaffenhet, byggda åren närmast före kriget, trots att byggnadskostnaderna

undergingo en betydande stegring. Låne- och bidragsverksamheten

kom så småningom att innefatta en långtgående granskning från det

allmännas sida av de planerade byggnadsföretagen med avseende på lägenheternas

utformning och husens tekniska utförande.

Samtidigt som det allmänna stödet i form av lån och bidrag till bostadsbyggandet

under krigsåren kraftigt utvidgades, fingo även de särskilda bostadspolitiska

åtgärderna för varaktig förbättring av bostadsförhållandena

för vissa hushållsgrupper växande betydelse; såväl låne- och bidragsverksamheten

till förmån för barnrika familjer, vilken under senare år kommit

att till övervägande delen avse egnahem, som den med statliga bidrag

finansierade pensionärshemsverksamheten har under de senaste åren snabbi

ökat.

Även om de under krigsåren vidtagna bostadspolitiska åtgärderna ur vissa

väsentliga synpunkter böra betraktas som krisåtgärder, vilka i första hand

måste ses som ett led i statsmakternas strävan att så långt tillgången på

arbetskraft och material det medgivit utvidga bostadsbeståndet och begränsa

verkningarna av den i början av krigsperioden uppkomna bostadsbristen,

ha åtgärderna jämväl stor betydelse för uppbyggandet av en långsiktig

bostadspolitik. Genom den under krigsåren bedrivna bostadspolitiska

verksamheten har sålunda dels grunden lagts till en lokal bostadspolitisk

organisation, dels erfarenheter vunnits rörande möjligheterna att genom

stödåtgärder av olika slag från det allmännas sida skapa förutsättningar

för en allmän förbättring av bostadsförhållandena.

Med beaktande bland annat av de erfarenheter som vunnits genom den

under krigsåren bedrivna bostadspolitiska verksamheten föreslog bostadssociala

utredningen i första delen av sitt slutbetänkande, att grundvalen för

den framtida bostadspolitiken skulle utgöras av ett långsiktsprogram, enligt

vilket de bostadspolitiska åtgärderna borde utformas på sådant sätt att de

främjade ett bestämt mål beträffande den framtida bostadsstandarden. Såsom

ett första mål för de närmaste 10 å 15 åren förordade utredningen

dels en höjning av utrynuness tandar den som innebure avskaffande av trångboddheten,

angiven genom normen högst två personer per boningsrum (köket

oräknat), dels en genom rivning och ombyggnad åstadkommen förbättring

av betydande delar av det nuvarande bostadsbeståndets utrustningsstandard

och allmänna byggnadstekniska kvalitet. I det senare hänseendet

ansåg utredningen en successiv utjämning önskvärd under ifråga
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 7

varande tidsperiod av nu föreliggande skillnader mellan egentlig landsbygd

och tätorter.

I propositionen nr 279/1946 har jag anslutit mig till den av utredningen

förordade målsättningen för bostadspolitiken under den närmaste framtiden.

Riksdagen har sedermera uttalat sig för en bostadspolitik, grundad på denna

målsättning.

Möjligheterna alt bedöma frågan huruvida en genomgripande förbättring

av de rådande bostadsförhållandena skall kunna uppnås under de närmaste

10 å 15 åren begränsade. Sålunda kan för det första den framtida tillgången

på arbetskraft och material icke överblickas. Till följd härav kan den önskvärda

bostadsbyggnadsvolymen bestämmas endast för ett år i sänder, vilket

sker i huvudsak genom fastställande av bostadsbvggnadskvoter för ett

stort antal orter men jämväl genom riksdagens medelsanvisningar för bostadsändamål.

För det andra kan den huvudsakligen av befolkningsutvecklingen

bestämda ökningen av antalet hushåll icke förutses med full säkerhet.

Slutligen kunna ej heller de statsfinansiella konsekvenserna av hyressänkande

åtgärder exakt anges. I ett läge som det nuvarande, utmärkt av utpräglad

högkonjunktur, knapphet på arbetskraft och material samt ovisshet

om byggnadskostnadsutvecklingen, kan det synas mindre välbetänkt att planera

en omfattande ny- och ombyggnad av bostäder för förbättring av bostadsförhållandena;

uppgiften att så fort som möjligt avveckla den rådande

bostadsbristen borde vara tillräcklig. Även om åtgärder ägnade att snabbt

förbättra bostadsmarknadsläget för närvarande äro synnerligen angelägna,

kan dock uppgiften att planera en bostadspolitik, som syftar till en avsevärd,

allmän förbättring av bostadsstandarden på lång sikt, icke skjutas åt

sidan. Om under de närmaste åren de bostadspolitiska åtgärderna ensidigt

inriktades på att täcka det nu föreliggande underskottet på bostäder, skulle

vid den tidpunkt då bostadsmarknadsläget åter blir normalt förutsättningarna

för en snabb omläggning av bostadspolitiken till att avse en höjning

av utrymmes- och utrustningsstandarden säkerligen vara utomordentligt

ogynnsamma. De åtgärder som i sistnämnda avseende krävas kunna nämligen

icke improviseras; de kunna nå full effekt först efter en rätt lång förberedelsetid.

Härtill kommer att åtgärder avsedda att utgöra ett led i ett på

lång sikt upplagt bostadsprogram för höjande av bostadsstandarden även

kunna fylla eu viktig uppgift i ett läge, utmärkt av svår bostadsbrist. Åtgärder

av dylikt slag äro nämligen ägnade att förbättra möjligheterna för de

hushållsgrupper — hushåll med begränsade inkomster respektive med stort

barnantal — vilka drabbats särskilt hårt av bostadsbristen, att ordna sin

bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt.

Givet är dock att åtgärder i standardhöjande riktning under nu föreliggande

förhållanden på bostadsmarknaden måste bedömas under hänsynstagande

till alt bostadsbrist råder. Det synes sålunda uppenbart att en mera

omfattande, av staten dirigerad saneringsverksamhet icke kan igångsättas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

under de allra närmaste åren. Planeringen av en sådan verksamhet bör

dock, då den är synnerligen tidskrävande, ägnas stor uppmärksamhet.

Under de senaste åren har det bostadsbyggnadsprogram för rikets tätorter,

som legat till grund för meddelande av byggnadstillstånd för planerade

bostadsbyggnadsföretag i orter med bostadsbyggnadskvot — inom dessa

orter bedrives den avgjort största delen av tätorternas bostadsbyggande —

omfattat färdigställande av 45 000 lägenheter per år, d. v. s. samma lägenhetsantal,

som bostadssociala utredningen beräknat komma att erfordras i

framtiden för att den av utredningen förordade målsättningen skall kunna

förverkligas. Emellertid har det faktiska tillskottet av lägenheter under såväl

år 1945 som år 1946 icke obetydligt understigit 45 000. Anledningen härtill

är främst att söka i det förhållandet att tillgången på vissa viktiga byggnadsmaterial

vid olika tidpunkter varit otillräcklig, varigenom en del av

produktionen blivit försenad. De av särskilda omständigheter betingade malerialsvårigheterna

under de senaste åren behöva icke befaras bestå i framtiden.

Erfarenheterna beträffande byggnads- och byggnadsämnesindustriernas

normala kapacitet ge snarast anledning räkna med att det uppställda

produktionsprogrammet skall kunna genomföras.

Trots att bostadsbyggandet under de senaste åren medfört ett årligt tillskott

av i runt tal 40 000 lägenheter i tätorterna har någon lindring av bostadsbristen

icke inträtt. Med hänsyn härtill skulle man måhända vara benägen

antaga att en framtida årlig produktion av 45 000 lägenheter i tätorterna

icke kommer att räcka till både för att täcka det lägenhetsbehov

som betingas av ökningen av antalet hushåll och för att ersätta de lägenheter

som komma att omfattas av saneringsverksamheten. En säker bedömning

av denna fråga är givetvis vansklig. Två omständigheter synas emellertid

böra särskilt framhållas. För det första ha utförliga beräkningar av

den framtida utvecklingen av antalet hushåll i tätorterna, verkställda inom

statens byggnadslånebyrå och delvis redovisade i bostadssociala utredningens

slutbetänkande, del I, givit vid handen att ökningen av antalet hushåll

till följd av den sannolika framtida befolkningsutvecklingen torde komma

att bli väsentligt mindre än den varit under de senaste tio åren. För det

andra har lägenhetsefterfrågan under de allra senaste åren varit särskilt

uppdriven på grund av förhållanden som sammanhänga med de under sagda

tid rådande, exceptionellt goda ekonomiska konjunkturerna. Huruvida sist

angivna förhållande kommer att bestå, är det omöjligt att med bestämdhet

yttra sig om. Verkställda beräkningar av den framtida hushållsbildningen

tyda dock på att denna kommer att minska i sådan omfattning att härigenom

utrymme skapas för en betydande saneringsverksamhet.

En fråga av betydelse för eu bedömning av den bostadspolitiska målsättningen

är, huru de hushåll som nu inneha ur standardsynpunkt godtagbara

lägenheter komma att förhålla sig, därest den bostadspolitiska verksamheten

— såsom är avsett —- kommer att medföra eu allmän förbättring av

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Kuntjl. Muj:ts proposition nr 235.

betingelserna för höjning av bostadsstandarden. Visserligen böra de bostadspolitiska

åtgärderiia så utformas alt de i första hand befordra en lörbåttring

av bostadsstandarden för de hushall som nu bebo otillfredsställande

lägenheter. Man kan emellertid icke bortse från att ett icke obetydligt antal

hushåll med redan nu godtagbara lägenheter kan komma att efterfråga moderna,

större lägenheter. De av bostadssociala utredningen redovisade beräkningarna

rörande behovet av nyproduktion av lägenheter under perioden

1946—1960 bygga på förutsättningen att samma relativa del av hushållen,

som vid periodens början icke var trångbodd enligt den tillämpade normen

beträffande utrymmesstandarden, skulle komma att lram till år 1960

ha oförändrad utrymmesstandard. Därest dessa hushåll under sagda period

höja sin utrymmesstandard, kommer kravet på nyproduktion av större lägenheter

att överstiga det varmed utredningen räknat.

Hållpunkter för en bedömning av frågan, i vilken utsträckning behov av

nyproduktion av större lägenheter kan framkomma till följd därav att hushåll

som nu bebo tillfredsställande bostäder önska flytta till större lägenheter,

torde komma att erhållas genom de särskilda intervjuundersökningar

rörande hushållens önskemål beträffande bland annat lägenhetens storlek

och utrustning, som på byggnadslånebvråns initiativ företagits i ett femtiotal

kommuner. Av de resultat som redan nu föreligga beträffande vissa av

de i undersökningen ingående kommunerna synes framgå, att en icke

oväsentlig förskjutning av efterfrågan mot större lägenheter kan komma att

inträda i framtiden, därigenom att hushåll som nu bebo tillfredsställande

lägenheter söka skaffa sig ännu bättre.

Om det sålunda finnes anledning räkna med att efterfrågan på moderna,

rymliga bostäder under den närmaste framtiden kan komma att delvis bero

på en strävan från hushåll med tillfredsställande bostadsstandard att ytterligare

förbättra densamma, innebär detta å ena sidan en viss garanti för

att det uppställda nybyggnadsprogrammet icke behöver äventyras till följd

av otillräcklig efterfrågan på nybyggda lägenheter, å andra sidan alt utvecklingen

på bostadsmarknaden måste följas med stor uppmärksamhet. Med

hänsyn till att alltjämt ovisshet råder om det framtida behovet av lägenheter

av olika storlek synes det icke möjligt eller i varje fall icke lämpligt

alt för närvarande försöka närmare ange de sannolika konsekvenserna

med avseende på nybyggnadsverksamhetens inriktning på lägenlietstyper av

att hushåll som redan inneha tillfredsställande lägenheter i framtiden förbättra

sin bostadsstandard.

Vid en bedömning av den bostadspolitiska målsättningens innebörd för

den egentliga landsbygdens del måste hänsyn tagas till att bostadsförhållandena

på landsbygden i flera väsentliga avseenden skilja sig från tat

orternas. Medan inom dessa flertalet av bostadslägenheterna äro inrymda

i flerfamiljshus — i mindre orter är dock i allmänhet enfamiljshuset den

vanligaste hustypen — är bostadsbeståndet på den egentliga landsbygden

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nästan helt av egnahemskaraktär. En annan betydelsefull skillnad består

däri, att bebyggelsen på landsbygden — i motsats tilTvad fallet är i tätorterna

är spridd, vilket sammanhänger med att lokaliseringen av bostäderna

inom jordbruksområdena i huvudsak bestämts av brukningsdelarnas

storlek och belägenhet. Bostäderna på landsbygden utmärkas jämväl

därav, att såväl utrustningsstandarden som den allmänna kvaliteten i allmänhet

är låg. Av betydelse i detta sammanhang är det förhållandet att

befolkningsutvecklingen varit sådan att ökningen av antalet hushåll på

landsbygden under de senaste årtiondena varit jämförelsevis begränsad.

Ökningen torde i början av 1940-talet ha praktiskt taget upphört; inom

vissa delar av den egentliga landsbygden torde dock alltjämt en viss tillväxt

i antalet hushåll äga rum. Av beräkningar, verkställda inom statens

byggnadslanebyra och delvis redovisade i bostadssociala utredningens betänkande,

framgår, att man har anledning räkna med att antalet hushåll

på den egentliga landsbygden kommer att successivt minska.

Byggandet av nya bostäder på landsbygden hade under 1930-talet begränsad

omfattning. Detta förklaras dels därav att, såsom nyss angivits, ökningen

av antalet hushåll var obetydlig, dels därav att den till standardhöjning syftande

ersättningsproduktionen och ombyggnadsverksamheten hämmades av

olika anledningar. Den väsentligaste av dessa torde ha varit, att inkomstnivån

för stora grupper av jordbruksbefolkningen var synnerligen låg i förhållande

till kostnaderna såväl för uppförande av modernt utrustade egnahem

som för genomgripande ombyggnad av äldre egnahem. Den på begränsad

upprustning inriktade förbättringsverksamhet, som sedan början

av 1930-talet bedrivits med stöd av statsmedel, fick däremot stor betydelse.

Under de senaste åren har byggnadsverksamheten på landsbygden — såvitt

framgår av tillgängliga, mycket bristfälliga uppgifter beträffande sagda

verksamhet — kraftigt ökat. Eftersom den av hushållsbeståndets tillväxt

betingade nyproduktionen snarast torde ha minskat, synes angivna förhållande

tyda på att den redan tidigare föreliggande tendensen till standardhöjning

stegrats. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, bör man

med hänsyn till önskvärdheten av en snabb höjning av bostadsstandarden

på den egentliga landsbygden sträva efter att där ytterligare utvidga bostadsbyggandet.

De bostadspolitiska stödåtgärderna i vad de avse landsbygden

torde fördenskull böra dels kraftigt utbyggas, dels utformas på sådant

sätt att nybyggnad av egnahem och genomgripande ombyggnad av

äldre egnahem särskilt främjas. Alltjämt böra dock statliga bidrag utgå till

tillfällig förbättring av äldre egnahem, vilka icke äro så undermåliga att

de omedelbart böra ersättas med nya. Vid beviljande av statliga lån och

bidrag för höjande av landsbygdens bostadsstandard måste i fortsättningen

stor uppmärksamhet ägnas frågan om bebyggelsens lokalisering. Det är

självklart att jordbrukspolitiska synpunkter därvid måste komma att tillmätas

stor betydelse, men man måste också tillse att bebyggelsen, där det

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en hog

utrustningsstandard — främst i fråga om vatten och avlopp kan åstadkommas

till rimliga kostnader.

Metoderna för programmets genomförande.

1 propositionen nr 279 till 1946 års riksdag ha i mycket koncentrerad

form de förslag till statliga och kommunala bostadspolitiska åtgärder redovisats

som bostadssociala utredningen framlagt med utgångspunkt från

den i det föregående angivna målsättningen för bostadspolitiken under de

närmaste 10—15 åren. Vidare har i propositionen redogörelse lämnats för

de allmänna synpunkter på utredningens ifrågavarande förslag som anförts

av remissinstanserna.

Utredningens förslag i denna del torde nu få ägnas en förnyad och mera

ingående behandling, medan hänvisning torde få ske till berörda, förhållandevis

utförliga redogörelse för remissyttrandena.

Bostadssociala utredningen.

Utredningen framhåller, att de åtgärder som erfordras för att uppnå den

eftersträvade avsevärda förbättringen av bostadsförhållandena äro av skilda

slag. De syfta till att säkerställa dels att produktionsinitiativ tagas i tillräcklig

omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen liksom förvaltandet

av dessa blir ändamålsenligt, dels ock att hyrorna hållas på en sådan

nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter att efterfråga de

nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna.

Enligt utredningens förslag böra de insatser från det allmännas sida, som

erfordras för att de två förstnämnda syftena skola kunna uppnås i huvudsak

ankomma på kommunerna. Utredningen föreslår sålunda, att de

organisatoriska, planläggande och initiativtagande insatserna till väsentlig

del skola göras av kommunerna. Genom lagstiftning skulle fastslås dels

skyldighet för kommunerna att sörja för bostadsförhållandenas förbättring

på orten, dels rättighet för kommunerna att för detta ändamål vidtaga

ekonomiska åtgärder. Större kommuner skulle vidare vara skyldiga att

uppgöra eu plan för bostadsförsörjningen. Nödvändigheten att hålla borta

spekulativa vinstintressen från bostadsbyggande och bostadsförvaltning

med offentligt stöd, beredskapen mot krisrisker i samband med bostadsbristens

avveckling, rationalisering av uppförande och förvaltning av bostadshus

och andra omständigheter tala enligt utredningens mening för att

bostadsförvaltningen, i vad den gäller flerfamiljshus, till en huvudpart överföres

till företag, som arbeta utan enskilda vinstsyften och under samverkan

med ocli tillsyn av kommunen. Detta behövde dock icke betyda,

att kommunen uppförde bostäder i egen regi. I fråga om själva byggnadsföretagandet

borde i stället olika företagsformer få fritt konkurrera.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande det tredje syftet med de bostadspolitiska åtgärderna, nämligen

att åstadkomma en i förhållande till inkomstnivån väl avvägd hyresnivå,

äro de av utredningen föreslagna statliga lånen och bidragen

av särskild betydelse. Utredningen förutsätter, att huvudparten av

nytillkommande bostadshus — såsom varit fallet under de senaste åren —

linansieras med hjälp av statliga lån. Med utgångspunkt från en på ett

omfattande statistiskt material grundad bedömning av förhållandet mellan

bostadskostnader och inkomster för olika hushållskategorier föreslår utredningen

vidare, att statliga bidrag för sänkande av bostadskostnaderna

skola utgå i viss, närmare angiven omfattning.

Lhedningen förordar sålunda, att den ekonomiska bördan av subventioner

och risktagande i samband med finansiering av bostadshus i huvudsak

skall bäras av staten. Den bör för kommunernas del begränsas till det

minimum, som är nödvändigt för att säkra god förvaltning av husen, samt

till frivillig komplettering av det statliga stödet.

Det torde i detta sammanhang vara lämpligt att lämna en mera utförlig

redogörelse för de allmänna synpunkter på behovet av bostadssubventioner,

som vid utformandet av förslag om statliga bostadsbidrag

varit bestämmande för bostadssociala utredningen.

En bedömning av subventionsbehovet bör enligt utredningens mening

ske mot bakgrunden av dels uppgifter om det nuvarande förhållandet mellan

bostadskostnader och inkomster för olika hushållsgrupper, dels överväganden

beträffande den sannolika framtida utvecklingen av detta förhållande.

Utredningen har därför lämnat en ingående redogörelse för bostadskostnadernas

storlek i tätorterna samt mera schematiska uppgifter

om kostnadernas storlek på den egentliga landsbygden. Kostnadsuppgifterna

ha sammanställts med uppgifter om inkomstnivån och inkomstfördelningen.

Utredningen har vidare angivit omfattningen av den stegring

av bostadskostnaderna som vid oförändrad hyresnivå skulle äga rum i

framtiden, därest den av utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken

förverkligades. Utredningen har jämväl sökt bedöma den framtida

utvecklingen av hyrorna för lägenheter i nyuppförda bostadshus i förhållande

till inkomstutvecklingen.

Beträffande resultaten av berörda undersökningar och den principiella

inställningen till frågan om subvention för bostadsändamål anför utredningen

i huvudsak följande.

Det torde kunna sägas, att en någorlunda gynnsam allmänekonomisk utveckling,

ostörd av mera varaktiga deflationskriser och präglad av en produktivitetsutveckling,

normal för en från avspärrningens hämningar befriad

hushållning, ger utsikt till en väsentlig förbättring av relationen mellan

inkomster och bostadskostnader under de följande åren. Detta förutsätter

givetvis samtidigt, att utvecklingen av byggnadsmaterialens priser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 1*>

och husbyggandets produktivitet, finansieringsförhållandena för bostadsbyggandet

samt prisbildningen på hyresmarknaden icke kommer att förete

avvikelser i ogynnsam riktning, såsom fallet var etter lörra världskriget.

För olika delar av landets bostadsmarknad är dock den förskjutning mellan

inkomster och bostadskostnader, som måste ske lör att man skall nå en

rimlig balans mellan ordinära hushållsinkomster och bostadskostnaden föi

eu nybyggd familjebostad, av olika grad. På landsbygden och mindre tätorter

i lägre dyrortsgrupper — i senare fallet med avseende på såväl hyresbostäder

som egnahem — är sålunda den väg som måste tillryggaläggas

längre än i den egentliga stadsbygden, de större och medelstora städerna,

även om ett fåtal av de senare ha en situation som icke väsentligt skiljer sig

från småorternas.

Beaktas måste att, även om det allmänna förhållandet mellan inkomster

och bostadskostnader inom ej alltför avlägsen framtid kan bringas i balans,

en huvudpart av bostadspolitikens problem likväl förblir mer eller mindre

olöst, nämligen den som hänför sig till hushall med undernormal betalningsförmåga

till följd av antingen för låg inkomst eller stort bostadsbehov.

Med hänsyn härtill finner utredningen en principiell diskussion beträffande

subventioner för bostadsändamål tämligen onödig.

Principen om sådana subventioner har av statsmakterna accepterats i

och med genomförandet av de bostadspolitiska åtgärderna under 1930-talet

och under krigsåren. Samhällets ansvar för bostadsförsörjningen som ett

led i strävandet att säkra åt medborgarna ett socialt godtagbart minimum

i fråga om de elementära levnadsbetingelserna har blivit självklart. Fråga

är icke om principen utan om hur långt man i ett visst läge kan gå med

hänsyn till reala resurser och till avvägningen inom dessas ram av olika

samhälleliga ändamål samt om den praktiska lämpligheten av den ena eller

den andra formen av åtgärder. Uppställandet av ett socialt godtagbart minimum

för bostadsförsörjningen har som konsekvens offentligt ekonomiskt

stöd, där minimum icke på rimliga villkor kan nås genom de bostadsbehövandes

egna resurser. Det är ett taktum, att i praktiskt taget alla ländei

stora grupper inom befolkningen icke förmå att med egna medel lösa sin

bostadsfråga på sätt som anses socialt godtagbart. Därför har också principen

om offentligt ekonomiskt stöd i största utsträckning deklarerats ellei

de facto accepterats under mellankrigstiden i de europeiska länderna och i

och med Housing Ad av år 1937 även i U. S. A. Att denna princip i ännu

långt högre grad kommer att dominera den nu inledda efterkrigstiden kan

anses säkert.

1 anslutning härtill diskuterar utredningen frågan, huruvida olika nu

förekommande samt av utredningen föreslagna former av subvention böra

uppdelas i tillfälliga och permanenta. Utredningen anser, att anledning till

eu dylik uppdelning icke föreligger. Enligt utredningens mening bör dock

den kapitalsubvention till flerfamiljshus i form av tilläggslån, vilken lämnats

under krigsåren, betraktas som tillfällig och avvecklas så snart som

möjligt. I fråga om andra lormer av subventionsbehov anför utredningen

ur förevarande synpunkt följande.

KU subventionsbehov. som nu beslår och som givetvis alltid måste bedömas

i relation till det mål man sätter sig vid utformningen av bostads
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mnj.ts proposition nr 235.

politiken, kan inom kortare eller längre tid reduceras eller försvinna genom

att realinkomsterna stiga, utjämning av reallöneskillnader sker, byggnadskostnader

eller räntor falla, men det kan också komma att kvarstå

eller öka genom förändringar i den politiska premissen, i målsättningen.

En viss gradering kan dock göras av bostadspolitiska åtgärders presumtiva

varaktighet med hänsyn till möjligheten eller sannolikheten av att den normerande

målsättningen kan inom kortare eller längre tid realiseras utan

fortsatt bostadssubvention. Det ter sig sålunda sannolikt, att direkta subventioner

med syfte att bringa ned hyrorna i städerna skola kunna inom

kortare tid framstå som mindre angelägna eller onödiga än subventioner

för reduktion av bostadskostnaderna på landsbygden. Skälet härtill är, att

disproportionen mellan inkomster och kostnaderna för en fullvärdig bostad

är större på landsbygden än i städerna och att inkomststrukturens förändring

i riktning mot utjämning av realinkomstdifferenserna måste ta tid.

Subventioner av den typ, som nuvarande familjebidrag till flerbarnsfamiljers

bostäder representera, bilda liksom pensionärshemsbidragen i

förevarande hänseende ett kapitel för sig. Det strukturella drag i inkomstbildningen,

bristen på anpassning mellan inkomster och familjeförsörjningsbördor,

som ger motivet för särskilt ekonomiskt stöd åt de barnfostrande

familjernas bostadsförsörjning kan näppeligen — i motsats till realinkomstdifferenserna

mellan stad och land, högre och lägre dyrortsgrupper

tänkas utplånat inom ramen för nuvarande system för produktionen,

arbetsmarknad och inkomstbildning överhuvud, utan (inom detta system)

endast genom socialpolitiska åtgärder för utjämning av barnförsörjningskostnaderna.

Ltredningen övergår härefter till att diskutera olika former av »ren»

subvention, d. v. s. ekonomiskt stöd för nedbringandet av bostadskostnaderna

utöver stöd i form av räntabla lån till ränta, icke understigande statens

egen inlåningsränta, och härmed förbundna risktagande och förvaltningskostnader.

Enligt utredningens mening kan det sägas vara likgiltigt,

vilken form som väljes: en subvention i form av ett engångsbidrag, som

täcker viss del av anskaffningskostnaden för ett bostadshus, kan vara ekonomiskt

likvärdig med en subvention i form av underränta på hela eller en

del av fastighetskapitalet eller med ett löpande bidrag till fastighetsförvaltningen

eller bostadsinnehavaren.

Enligt utredningens uppfattning kan en subvention i form av underränta

ha vissa fördelar ur rent administrativ och måhända även ur psykologisk

synpunkt. Principiellt syntes det emellertid avgjort vara att föredraga att

räntabla lån utan egentlig subventionskaraktär hölles för sig och att subventionen

redovisades som sådan.

Utredningen finner för sin del, att engångssubventionen har vissa uppenbara

fördelar, när det gäller egnahem. Som motivering härför anför utredningen,

dels att enfamiljshusets ekonomi och innehavarens ekonomi äro

normalt oupplösligt förenade, ofta på livstid, dels att man genom ett engångsbidrag

vid husets byggande kan fastställa en lämplig relation mellan

de räntekostnader och den återbetalningsskyldighet, som egnahemsbyggaren

åtager sig, och dennes ekonomiska resurser. I fråga om hyreshus för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

15

ordar utredningen däremot subvention i form av löpande bidrag, emedan

det framdeles kan uppkomma behov av att variera subventionsgraden i vad

det gäller hushåll, boende i hyreslägenheter.

Beträffande frågan om enhetliga eller differentierade bidrag framhåller

utredningen, att denna fråga varit det kanske mest centrala spörsmålet i

det senaste decenniets internationella bostadspolitiska diskussion. Med

denna sammanhängde intimt hela frågan om de bostadspolitiska åtgärdernas

socialpolitiska inriktning, frågan om behovsprövning i samband med

bostadssubventioner och icke minst frågan om bostadspolitiken som instrument

för befolkningspolitiska strävanden. Den vore dessutom av avgörande

betydelse för de statsfinansiella aspekterna på bostadsfrågan.

Utredningen erinrar, att den i sitt år 1935 framlagda betänkande om lån

och bidrag för främjande av bostadsförsörjningen för flerbarnsfamiljer

(SOU 1935: 2), under hänvisning till erfarenheterna från den omfattande

bostadssubventionspolitik som under mellankrigstiden bedrivits i många

främmande länder, förordat, att det föreslagna statsunderstödet skulle fördelas

på lägenheterna och familjerna i differentierad torm. Argumenten härför

hade huvudsakligen varit, att en enhetlig subvention icke gåve tillräcklig

hjälp åt de mest behövande, medan å andra sidan subventionen erfarenhetsmässigt

till stor del komme hushåll tillgodo, som i själva verket icke hade

behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska

hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga

rationellt sätt.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att eftersom den allmänna

relationen mellan bostadskostnader och inkomster nu är väsenligt annorlunda

än för tio år sedan vore det i och för sig icke orimligt, om ståndpunktstagandet

i frågan skulle bli ett annat än vid den tid, då bostadssubventionerna

för flerbarnsfamiljer tillkommo. \id den tiden hade det

allmänna förhållandet mellan bostadskostnader i nybyggda hus och inkomster

varit sådant att eu generell subvention för sänkning av hyresnivån till

ett läge, där den stora massan av bostadshushållen kunde tillgodogöra sig

subventionen, skulle ha inneburit eu statsfinansiell orimlighet. Nu vore pa

grund av förskjutningarna mellan hyror och inkomster, särskilt under

krigsåren, utgångsläget för den fortsatta utvecklingen ett helt annat och det

stötte icke på det helt orimliga att överhuvud diskutera frågeställningen.

Med beaktande av utsikterna till förskjutningar i förhållandet mellan

inkomstnivå och bostadskostnader under löljande ar till fÖljd av utvecklingen

av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och

rationalisering av husbyggandet samt av proportionerna mellan det vid nu

givna förutsättningar beräknade subventionsbeloppet och effekten härav

kommer emellertid utredningen till den uppfattningen, att en subvention,

som syftar till eu generell och likformig hyressänkning, i nuvarande läge

icke är alt förorda såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Beträffande den närmare utformningen av differentierade bostadssubventioner

konstaterar utredningen afl, om det ekonomiska stödet koncentrerades

till de minst betalningskraftiga, delta skulle stå i viss överensstämmelse

med traditionella uppfattningar om socialpolitikens uppgifter. Utredningen

befarar emellertid, att ett ensidigt tillämpande av en sådan princip

skulle få följder som ur bostadspolitisk och även ur allmänt socialpolitisk

synpunkt vore föga önskvärda. I övrigt anför utredningen beträffande

differentieringen huvudsakligen följande.

Sistnämnda princip, konsekvent tillämpad, förutsätter individuell behovsprövning

med hänsyn tagen till inkomst, familjestorlek, förutvarande bostadsförhållanden

o. s. v. Sådan prövning är inom vissa gränser ofrånkomlig

för att överhuvud ett urval skall kunna göras, men det framstår

för utredningen som en angelägenhet av största vikt, att icke subventionsåtgärder,

som avse bostaden, förbindas med rigorös, individualiserad inkomstprövning.

En sådan ger ofrånkomligen en stämpel av nödhjälp, som

icke bör åsättas den bostadssociala verksamheten. Det förhåller sig ju så

att i nuvarande läge ekonomiskt stöd åt bostadsförsörjningen är av behovet

påkallat icke endast för sådana fall, där undernormal förvärvsförmåga föreiigger>

utan även för en stor del av de fall, där förvärvsförmågan är normal

och inkomsterna ordinära. Vidare bör i sammanhanget beaktas att en bostadsupplåtelse

normalt måste förutsättas kunna bli varaktig. Konsekvensen

1 inkomstprövningen går snart till större eller mindre del förlorad, om prövningen

knytes endast till förhållandena vid upplåtelsens början. Å andra

sidan synes det utredningen uppenbart, att en fortlöpande inkomstkontroll

under upplåtelsetiden, med reduktion eller bortfall av tidigare givet stöd

som följd i händelse av inkomstförbättring, allmänt och rigoröst tillämpad,

skulle vara mycket olämplig. Hänsynstagandet till de starkt varierande behoven

av ekonomiskt stöd för bostadsförsörjningsändamål vid utmätandet

av subventionsåtgärder bör i största möjliga mån gälla grupper med på

visst sätt definierade egenskaper (såsom familjer av viss storlek, pensionärer,

egnahemsbyggare på landsbygden o. s. v.), beträffande vilka mera allmän

oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad är känd, och i minsta möjliga

grad ske genom individuell inkomstprövning. En naturlig avgränsning

av bostadssubventionens faktiska giltighetsområde kan också erhållas genom

att som villkor för subventionen sätta icke endast vissa minima (t. ex.

2 rum och kök för familjebostad) utan också vissa maxima (t. ex. 4 rum

och kök för viss familjestorlek). I den mån prövning av inkomsten erfordras,

vilket i praktiken knappast helt kan undvikas, bör denna inskränkas

därtill, alt vissa förhållandevis högt satta inkomststreck fastställas.

Utredningen sammanfattar sin mening i denna fråga sålunda.

Övervägandena i frågan om principen för konstruktionen av en bostadssubvention

med hänsyn till den socialpolitiska fördelningen av stödeffekten

eller till det urval av bostadshushåll, som komma i åtnjutande av subventionen,

leda till den slutsatsen, att å ena sidan generellt kostnadssänkande

subvention enbart för sig är olämplig, därför att den icke når de sämre

ställda grupperna men till en del kommer grupper till godo, som ej behöva

hjälp, och att å andra sidan en enbart till de sämst ställda grupperna

koncentrerad subvention lämnar oönskliga resultat, i det den förutsätter

individuell inkomstprövning, stimulerar till byggande av bostäder av lägre

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

klass och ger en alltför ojämn effekt åt standardförbättringen. De olika i

sammanhanget betydelsefulla synpunkterna måste avvägas mot varandra.

Att resultatet får karaktären av eu kompromiss bör inte förvåna; var och

en av flera icke helt förenliga synpunkter kunna ha sitt speciella berättigande.

Utredningen finner en väsentlig utbyggnad av det ekonomiska stödet

åt familjebostäder för barnfostrande familjer påkallad. I och för sig, anför

utredningen, vore det önskvärt, att eu sådan utbyggnad kunde omfatta alla

familjer med minderåriga barn, alltså även ettbarnsfamiljer. Främsta skälet

härtill vore önskvärdheten av att möjliggöra tidigare förvärv av en bostad

för mera definitiv hembildning, som samtidigt är tillräcklig under en inte

alltför kort period för familjen att växa i; särskilt gäller detta önskemål

vid egnahemsbildning. Utredningen föreslår dock, att bidragen till familjebostäder

skola begränsas till familjer med två eller flera minderåriga barn.

Emedan vid familjebidrag av samma storlek som hittills — 10 procent

av bostadskostnaden per minderårigt barn — ett betydande antal familjer

på grund av begränsade inkomster icke skulle vara i stånd att skaffa sig

en tillfredsställande bostad, upptar utredningen till diskussion frågan huruvida

bidragen böra ökas. Utredningen framhåller härvid, att en ökning

skulle kunna leda till vissa mindre önskvärda konsekvenser. En generell

ökning av bidragsbeloppet skulle vara onödig för en huvudpart av de berörda

familjerna. Ökade bidragsbelopp för endast en del av familjerna

skulle å andra sidan kräva en närmare och fortlöpande inkomstprövning.

En ökning av familjebidragsbeloppen skulle, fortsätter utredningen, än

skarpare markera avgränsningen av bostadssubventionen till en viss grupp

av de bostadsbehövande — visserligen en grupp, vars bostadsbehov utan

tvivel hörde till första angelägenhetsklassen — med uteslutande av andra

grupper, vilkas behov av ekonomiskt stöd för sin bostadsförsörjning också

vore obestridligt. Av dessa skäl har utredningen funnit det vara en lämpligare

väg att kombinera familjebostadsbidragen med en bostadssubvention,

som kan tillgodogöras av alla hushåll, oavsett familjestorlek, men med viss

begränsning med hänsyn till hushållsinkomsten. Innebörden av denna begränsning

skulle i huvudsak icke vara differentiering efter individuella inkomster

utan endast, att åtnjutandet av subventionen genom tillgång till

bostäder, som på grund av subventionen förbilligats, förbehölles hushåll,

vilkas inkomster icke enligt vissa normer vore tillräckliga för att (med eller

utan hjälp av familjebostadsbidrag) skaffa en bostad, som uppfyllde standardkraven.

Dessa för alla hushåll under vissa inkomststreck tillgängliga subventioner,

skulle lämpligen beträffande egnahem ha karaktären av engångsbidrag

för reduktion av anskaffningskostnaden och beträffande lägenheter

i flerfamiljshus innebära löpande bidrag för nedsättning av hyran.

I denna fråga framhåller utredningen ytterligare följande.

Bi haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Då standarden icke samtidigt och omedelbart eller inom de allra närmaste

åren kan höjas för alla grupper på grund av den ofrånkomliga begränsningen

i de fysiska resurserna, tala allmänt bostadssociala och befolkningspolitiska

skäl liksom också hänsynen till produktionsinriktningen för

att de differentierade familjebostadsbidragen och den odifferentierade

subventionen för enhetligt hyresförbilligande avväges så, att företräde beredes

familjer med mer än ett barn. Det enhetliga hyresförbilligandet betyder

vid rådande befolkningsstruktur en stark övervikt i den löpande

efterfrågan för de små hushållen.

Utredningen kommer till den slutsatsen, att en lämplig avvägning_ax_en

statlig bostadssubvention vore en kombination av familjebostadsbidrag, motsvarande

10 procent per barn av bostadskostnaden och utgående till familjer

med två eller flera minderåriga barn, och en enhetlig subvention dels till

vissa lägenheter i hyreshus av 3 kronor per m2 lägenhetsyta, dels till egnahem

i form av engångsbidrag av 2 000—6 000 kronor.

Avslutningsvis anför utredningen, att det förefaller naturligt, att de statliga

stödåtgärderna i många fall kompletteras genom stödåtgärder

från kommunernas och industriföretags sida,

det förra i sådana fall, där hushållets ekonomiska situation faller inom

eller tangerar fattigvårdens verksamhetsområde, det senare i sådana fall,

där bostadsanskaffningssvårigheter ha ett påtagligt sammanhang med låg

lönenivå inom en industri.

Departementschefen.

I det föregående har jag angivit min uppfattning i fråga om den bostadspolitiska

målsättningen och övergår nu till att ur vissa principiella synpunkter

behandla bostadssociala utredningens förslag till bostadspolitiska

åtgärder.

Ifrågavarande förslag avser tre olika slag av åtgärder. För det första

förordar utredningen, att de organisatoriska, planläggande

och initiativtagande insatserna skola göras av kommunerna.

Dessa skulle vara skyldiga att förmedla statliga lån och bidrag och

att sörja för bostadsförhållandenas förbättring på orten samt ha rättighet

att i detta syfte vidtaga ekonomiska åtgärder. Större kommuner skulle

vidare vara skyldiga att uppgöra en plan för bostadsförsörjningen.

I propositionen nr 279/1946 har jag anmält, att jag biträder den av utredningen

hävdade uppfattningen, att en stark aktivisering av kommunernas

bostadspolitik utgör en nödvändig förutsättning för bostadsprograinmets

genomförande. Jag har i nämnda proposition även kunnat konstatera,

att praktiskt taget samtliga de kommuner, som yttrat sig över betänkandet,

anslutit sig till utredningens principer i avseende å fördelningen mellan

staten och kommunerna av ansvaret för bostadsförsörjningen. Då förslag

till lagstiftning rörande skyldighet för kommunerna att vidtaga åtgärder

till bostadsförsörjningens tryggande samt rättighet för dem att för främjande

av bostadsförsörjningen åtaga sig ekonomiska förpliktelser inom kort

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

19

framläggas i särskild proposition, finner jag icke skäl föreligga att liär ingå

på en granskning av detaljerna i denna av utredningen föreslagna lagstiftning.

Frågan om de allmänna principerna för den bostadspolitiska organisationen

kommer jag att upptaga till prövning i det följande.

För det andra förordar utredningen, att i likhet med vad fallet varit

under de senaste åren huvudparten av de i framtiden genom ny- eller ombyggnad

tillkommande bostadsfastigheterna skola finansieras med hjälp

av statliga lån. På skäl som jag närmare utvecklat i förut nämnda

proposition nr 279/1946 har jag förklarat mig dela utredningens uppfattning

på denna punkt. Enligt min mening utgöra statliga lån till såväl

en- som flerfamiljshus en nödvändig förutsättning för att den bostadspolitiska

målsättningen skall kunna förverkligas. Jag kommer att i det följande

framlägga förslag om nya villkor för lån till enfamiljshus.

För det tredje finner sig utredningen böra föreslå en väsentlig utvidgning

av den hittills bedrivna statliga bidragsverksa in heten

till förmån för bostadsförsörjningen.

Enligt utredningens uppfattning är en principiell diskussion av subventioner

för bostadsändamål överhuvud tämligen onödig, emedan principen

accepterats i och med genomförandet av de bostadspolitiska åtgärderna

under 1930-talet och under krigsåren. Härtill får jag anföra följande.

Frågan om bidrag för främjande av bostadsförsörjningen måste liksom

frågan om andra bostadspolitiska åtgärder i första hand bedömas med utgångspunkt

från målsättningen för det allmännas långsiktiga bostadspolitik.

Det förhållandet att i det förflutna bidrag lämnats till bostadsändamål

utgör sålunda i och för sig icke ett tillräckligt skäl för att subventioner

skola utgå även i framtiden. Endast om förutsättningarna för genomförande

av det bostadspolitiska programmet bedömas vara sådana, att insatser

från det allmännas sida av annat slag — lån på förmånliga villkor, åtgärder

i syfte att genom rationalisering av uppförandet och förvaltandet av

bostadshus begränsa bostadskostnaderna — icke utgöra en tillfredsställande

garanti för att den av det allmänna eftersträvade standardförbättringen

kommer till stånd, böra bidrag komma i fråga. Detta innebär å ena

sidan, att den grad i vilken bostadskostnaderna skulle behöva sänkas måste

noga övervägas, varvid prövning måste verkställas dels av den sannolika

framtida utvecklingen av hyresnivån, dels av olika hushållsgruppers hyresbetalningsvillighet

respektive hyresbetalningsförmåga. Ä andra sidan måste

villkoren för bidrag så utformas att effekten av bidragsverksamheten icke

helt eller delvis går förlorad till följd av ogynnsamma verkningar på byggnadskostnader

och hyresnivå.

Jag övergår nu till att behandla frågan om lämpligheten av

olika former av bidrag.

Bidragen för främjande av bostadsförsörjningen kunna med hänsyn till

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

sitt syfte sägas vara av tre principiellt skilda slag, nämligen bidrag för förbättring

dels av förhållandet mellan hyresnivå och inkomstnivå, dels av

bostadsstandarden för familjer med behov av relativt stora lägenheter, dels

av möjligheterna för hushåll med begränsade inkomster att erhålla eu tillfredsställande

bostad.

Beträffande det första slaget av bidrag — vilket avser att åstadkomma

en förbättring av förhållandet mellan hyresnivå och inkomstnivå — har utredningen

intagit den ståndpunkten att sagda förhållande under de senaste

tio åren undergått en så gynnsam förskjutning att det — till skillnad från

vad tidigare varit fallet — icke är helt orimligt att diskutera frågan om

dylika bidrag. Utredningen har emellertid funnit, att starka skäl tala mot

att i nuvarande läge förorda eu subvention åsyftande generell och likformig

hyressänkning såsom en huvudlinje för de följande årens bostadspolitik.

Nackdelarna med bidrag av här ifrågavarande slag äro enligt min mening

uppenbara. Allmänna bidrag kunna — i första hand av statsfinansiella

skäl — icke bli så stora att huvudparten av hushållen med begränsade

inkomster genom dessa kan erhålla effektiv hjälp. Samtidigt skulle många

hushåll, vilka icke äro i behov av det allmännas stöd för att lösa sina bostadsproblem,

få sina bostadskostnader minskade genom en dylik bidragsverksamliet.

Den bostadspolitiska effekten av allmänna bidrag kan med

andra ord förutsättas bli tämligen obetydlig.

Under krigsåren ha allmänna bidrag i form av tilläggslån och räntefri

stående del av statligt lån utgått till nytillkommande bostadshus. Denna

bidragsverksamhet har från början haft karaktären av tillfälligt, av den

kraftiga stegringen av byggnadskostnaderna motiverat stöd. Avsikten har

varit att förhindra, att högre hyror skulle behöva uttagas i nyuppförda än i

tidigare uppförda hus av jämförlig beskaffenhet, och att därigenom neutralisera

verkningarna på den allmänna hyresnivån av en såsom övergående

bedömd kostnadsökning. Jag delar utredningens uppfattning, att starka

skäl tala för att allmänna bostadsbidrag av här ifrågavarande slag icke böra

utgöra ett permanent inslag i en långsiktig, på standardhöjning inriktad

bostadspolitik. Detta innebär emellertid icke, att allmänna bidrag icke böra

utgå under den närmaste framtiden. De nuvarande höga byggnadskostnaderna

göra det sålunda enligt min mening nödvändigt att ännu en tid

bibehålla det allmänna stödet till nyuppförda hus i form av tilläggslån

och räntefri stående del av statligt lån. Såsom utredningen kraftigt understrukit

bör dock en avveckling av detta stöd ske, så snart utvecklingen av

byggnadskostnaderna öppnar en möjlighet härtill.

Vad härefter angår frågan om bidrag för förbättring av möjligheterna

för hushåll med behov av relativt stora lägenheter att erhålla en fullgod bostad

har utredningen givit uttryck åt den uppfattningen, att till de hushåll

som utgöras av familjer med två eller flera minderåriga barn särskilda bi
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 235.

21

drag (1''amiljebosladsbidrag) böra utgå. Utredningens förslag på denna punkt

innebär en utbyggnad av den sedan år 1935 bedrivna låne- och bidragsverksamheten

till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer. Utredningen

anser det i och för sig önskvärt, att alla familjer med minderåriga barn.

alltså även ettbarnsfamiljerna, komma i åtnjutande av särskilda bostadsbidrag.

Av statsfinansiella skäl och med hänsyn till att standardförbättringen

tager tid och således först efter en längre tidsperiod kan uppnås av

det stora flertalet hushåll har utredningen funnit sig böra föreslå, att tills

vidare den angivna begränsningen av ifrågavarande bidragsverksamhet

skall gälla.

Jag delar utredningens uppfattning, alt de barnfostrande familjernas

bostadsfråga är av hög angelägenhetsgrad. Under beaktande av berörda

familjers inkomstförhållanden samt av kostnaderna för en fullvärdigt utrustad,

till dessa familjers bostadsbehov anpassad bostad ansluter jag mig

till den av utredningen förordade utvidgningen av subventionsverksamheten

till förmån för de barnfostrande familjerna. Till detaljerna i utredningens

förslag återkommer jag i det följande.

Vidkommande slutligen frågan om bidrag i syfte att bereda hushåll med

begränsade ekonomiska resurser möjlighet att erhålla eu tillfredsställande

bostad har denna blivit föremål för en ingående prövning av bostadssociala

utredningen. Enligt utredningens uppfattning skulle en enbart till de ekonomiskt

sämst ställda grupperna koncentrerad subvention lämna icke önskvärda

resultat, emedan den förutsätter individuell inkomstprövning, stimulerar

till byggande av bostäder av lägre klass och ger en alltför ojämn

effekt åt standardförbättringen. På grund härav och med hänsyn dels till all

enligt av utredningen verkställda beräkningar ett betydande antal familjer pa

grund av begränsade inkomster icke skulle vara i stånd att skafta sig en tillfredsställande

bostad med familjebostadsbidrag av samma storlek som hittills,

dels till att en generell ökning av bidragsbeloppen skulle kunna leda

till vissa mindre önskvärda konsekvenser, föreslår utredningen, alt familjebostadsbidragen

kombineras med en bostadssubvention, som kan komma

alla hushåll tillgodo, oavsett familjestorlek men med viss begränsning med

hänsyn till inkomsterna.

Jag biträder i princip den av utredningen uttalade uppfattningen, all

familjebostadsbidragen böra kompletteras med bidrag, vilka åro avsedda

för olika familjetyper med begränsade inkomster. Till detaljerna i utredningens

förslag på denna punkt återkommer jag i det följande.

Det är uppenbart att sistberörda bidrag icke kan beräknas medföra att

eu tillfredsställande bostad i eu nära framtid kommer inom räckhåll för

samtliga hushåll med små inkomster. Såsom utvecklats av utredningen kan

eu förbättring av bostadsförhållandena endast åstadkommas successivt. Eu

förutsättning för eu allmän höjning av bostadsstandarden är alt bostadsbeståndet

undergår eu genomgripande omvandling. Denna måste med nöd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

vändighet bli synnerligen tidskrävande på grund av att tillgången på material

och arbetskraft endast medger ett årligt tillskott av nya lägenheter

svarande mot högst 3 å 4 procent av beståndet. Av detta skäl är det omöjligt

att med hjälp av bostadsbidrag av vad slag det vara må på kort sikt

förhjälpa alla hushåll med låg bostadsstandard till en god lägenhet. Enligt

min uppfattning måste emellertid frågan om bostadsbidrag till hushåll med

små inkomster oavlåtligen följas med stor uppmärksamhet. 1 ett framtida

läge, utmärkt av normal tillgång på bostäder och starkt utvidgade möjligheter

till systematisk sanering av undermåliga delar av det gamla bostadsbeståndet,

torde frågan om effektiva åtgärder i syfte att tillförsäkra hushåll

med små inkomster och låg bostadsstandard en fullgod bostad behöva

bli föremål för en ingående och förutsättningslös prövning.

Utredningens uppfattning, att jdet förefaller naturligt att de statliga stödåtgärderna

i många fall kompletteras genom stödåtgärder från

kommunernas och industriföretags sida, delas av mig.

Det ligger i sakens natur att åtgärder från statens sida för främjande av

bostadsförsörjningen måste få en i viss mån schematisk utformning. Det

är icke möjligt att så konstruera de statliga bidragen att stödet i alla fall

blir fullt tillräcklig. De positiva uttalanden, som gjorts av flertalet av de

kommuner, vilka haft att yttra sig över bostadssociala utredningens här

ifrågavarande betänkande, beträffande önskvärdheten av att strävandena

att förbättra bostadsstandarden befordras, tyda på att väsentliga insatser

komma att göras av kommunerna.

Principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens

organisation.

Nuvarande organisation.

Inom den statliga bostadspolitiken råder för närvarande ur organisatorisk

synpunkt en dualism. Vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen

avse bostadsbyggandet i städer och stadsliknande samhällen, handhavas

sålunda av en organisation med statens byggnadslånebyrå som centralorgan.

De former för lån och bidrag däremot som främst ha till syfte

att underlätta bostadsbyggandet på landsbygden handhavas under egnahemsstyrelsen

av egnahemsorganisationen, vars verksamhet till övervägande

del omfattar åtgärder till främjande av jordbrukspolitiska ändamål.

Berörda båda organisationer ha en väsentligt skiljaktig struktur. Den organisation

som står under byggnadslånebyråns ledning utgöres, förutom av

byrån, av kommunala förmedlingsorgan men saknar organ i länsinstansen.

Beslutanderätten beträffande lån och bidrag är koncentrerad till byggnadslånebyrån.

Egnahemsorganisationen däremot har sin tyngdpunkt i läns
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Muj:ts proposition nr 235.

23

instansen, där egnahemsnämnderna äro utrustade med eu mycket vidsträckt

beslutanderätt. I övrigt består egnahemsorganisationen av dels egnahemsstyrelsen

såsom centralorgan, dels egnahemsombud, egnahemskommittéer

och för vissa ärenden hälsovårdsnämnder i kommunerna.

I det följande torde en kortfattad redogörelse få lämnas för ifrågavarande

båda organisationers åligganden och uppbyggnad.

Härvid torde först den under ledning av statens byggnadslånebyrå

stående organisationen få behandlas.

Byggnadslånebyrån har till uppgift att centralt under socialdepartementet

leda bostadsförsörjningsverksamheten i stadssamhällena. På byråns handläggning

ankomma ärenden rörande följande låne- och bidragsformer, nämligen
1)

tertiärlån jämte tilläggslån till flerfamiljshus;

2) tertiärlån till enfamiljshus jämte kapitalsubvention i form av räntefri

stående del av lånet;

3) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån för mindre bemedlade, barnrika

familjer samt familjebidrag;

4) bidrag till anordnande av pensionärshem (ärendena beredas av byrån

och avgöras av Kungl. Maj:t).

Det åligger byrån vidare att fortlöpande följa läget på bostadsmarknaden

i olika orter, materialförsörjningsläget och byggnadskostnadsutvecklingen

samt att taga initiativ i hithörande frågor. Byrån har även vissa arbetsuppgifter,

som sammanhänga med byggnadsmaterialregleringar och byggnadstillståndsgivning.

Beträffande byggnadslånebyråns inre organisation, vilken på senare tid

kraftigt utvecklats i samband med expansionen av den på byrån ankommande

låne- och bidragsverksamheten, torde hänvisning få ske till bostadssociala

utredningens i dagarna avgivna slutbetänkande, del II (SOU 1947:

26) sid. 348—364.

I fråga om de kommunala förmedlingsorganen för den av byggnadslånebyrån

omhänderhavda låne- och bidragsverksamheten föreligger icke skyldighet

för kommun att utse sådant organ. Ett kraftigt incitament härtill ligger

emellertid i att ifrågavarande verksamhet kan förekomma endast i

kommun, som åtagit sig att i enlighet med givna föreskrifter utan kostnad

för statsverket eller låntagaren ombesörja förmedling. I flertalet större och

medelstora kommuner finnas numera förmedlingsorgan. Där icke kommunen

därtill utser annat befintligt kommunalt organ eller inrättar särskilt

organ för ändamålet, utgöres det kommunala förmedlingsorganet i stad av

drätselkammaren och på landet av kommunalnämnden eller municipalnämnden.

Förmedlingsorganets uppgift är att utöva allmän service beträffande låneoch

bidragsverksamheten, mottaga och med eget yttrande till byggnadslåne
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Muj.ls proposition nr 235.

byrån vidarebefordra ansökningar om lån och bidrag samt i olika avseenden

tillse att beviljade låne- och bidragsmedel komma till rätt användning.

Genom deltagande i byggnadsregleringen har förmedlingsorganens verksamhet

på senare tid utvecklats mot en verklig planering från år till år av

bostadsbyggandet på respektive ort.

Vad härefter angår egnahemsorganisationens verksamhet omfattar

den del av verksamheten som enbart avser bostadsförsörjning handhavande

av följande låne- och bidragsformer, nämligen

1) bostadsegnahemslån jämte tilläggslån;

2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;

3) förbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån till bostadsförbättringsverksamhet

på landsbygden;

4) bidrag till fiskarbostäder;

5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.

Egnahemsstyrelsen, beträffande vars organisation hänvisning torde få ske

till bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II, sid. 365—369, utövar

ledningen och kontrollen av denna låne- och bidragsverksamhet.

Handläggningen av de särskilda ärendena däremot ombesörjes i huvudsak

av egnahemsnämnderna. Sådana finnas en i varje län med undanlag för

Kalmar och Älvsborgs län, som ha två egnahemsnämnder. Egnahemsnämnd

består av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t för fyra år, och

den femte är egnahemsdirektören hos nämnden såsom självskriven ledamot.

Av de lokala organen utses ortsombuden, ett för varje kommun, av vederbörande

egnahemsnämnd. Ortsombudet har till uppgift, bland annat, att

tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar angående egnaliemsverksamheten

samt mottaga och till egnahemsnämnden med eget yttrande

översända ansökningar om lån och bidrag.

Kommun må utse två personer att tillsammans med egnahemsombudet

bilda kommunens egnahemskommitté, vilken skall verka rådgivande och

allmänt befordrande för egnahemsverksamheten i kommunen.

Beträffande bostadsförbättringsverksamheten slutligen har den lokala

handläggningen anförtrotts åt hälsovårdsnämnderna.

Organisationsförslag i bostadssociala utredningens slutbetänkande, de! I.

I detta betänkande återfinnas endast allmänna uttalanden om bostadspolitikens

organisation.

Utredningen förutsätter sålunda, att denna organisation skall vara enhetlig

och gemensam för alla slag av bostäder med undantag av bostäder å

jordbruksfastighet. Utredningen motiverar sagda undantag med att kapitalinvestering

i bostäder på jordbruksfastighet har sådant samband med fastighetens

ekonomi i övrigt att ärenden rörande statliga lån och bidrag för detta

ändamål böra prövas av de jordbrukspolitiska organen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 235.

25

I konsekvens med det anförda förordar utredningen, all den centrala

ledningen av statlig låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål i

allmänhet skall koncentreras till ett organ, vilket bör skapas genom omorganisation

av statens byggnadslånebyrå.

Frågan om lokalorganen behandlas av utredningen i samband

med spörsmålet om fördelningen mellan stat och kommun av ansvaret för

ifrågavarande verksamhet. Utredningen finner, att den ekonomiska bördan

av risktagande och subventioner bör i huvudsak bäras av staten och för

kommunernas del begränsas till det minimum, som är nödvändigt för att

säkra god förvaltning, samt till frivillig komplettering av det statliga stödet.

Däremot måste enligt utredningens uppfattning de organisatoriska, planläggande

och initiativtagande insatserna till väsentlig del ankomma på kommunerna.

Med hänsyn till angelägenheten av alt garantier erhållas för att de bostadspolitiska

och sysselsättningspolitiska syften som komma till uttryck i

det bostadspolitiska programmet effektivt fullföljas föreslår utredningen, alt

lagstadgad skyldighet införes för kommun att, i händelse bostadsförsörjningen

inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess

förbättring. Denna skyldighet bör för större stadssamhällen även omfatta

upprättande av bostadsförsörjningsplaner.

Ytterligare föreslår utredningen, att kommunerna skola åläggas all utan

kostnad för statsverket förmedla lån och bidrag för bostadsändamål. I anslutning

härtill betonar utredningen angelägenheten av att bostadsärendena

i största möjliga utsträckning decentraliseras och anför i denna del huvudsakligen

följande.

Även om utvecklingen under de senaste decennierna gått i den riktningen,

att det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen alltmera övertagits av

staten, är dock bostadsfrågan i väsentliga hänseenden till sin egen natur så

lokalt präglad att en lokal handläggning av bostadsärenden i störsla möjliga

män ter sig önskvärd. Men en decentralisering förutsätter givetvis, att kommunerna

äro utrustade med effektiva organ för uppgiften. Så är fallet i ett

under senare år starkt växande antal fall. Men det kan knappast förnekas,

att fortfarande på en del håll, framför allt på landsbygden men även i vissa

stadssamhällen, den kommunala organisationen icke är tillräcklig för att

motsvara de krav, som den framtida bostadspolitiken ställer, i synnerhet som

dessa måste bli större än tidigare. De små kommunernas möjligheter att

själva sörja för sakkunnig teknisk och ekonomisk prövning av ärendena

äro ofta mycket begränsade. Beträffande stadssamhällen med större och

mera differentierad bebyggelse bör utöver den rena förmedlingsverksamheten

med därtill hörande funktioner kunna påräknas eu mera självständig och

aktiv insats i form av dels teknisk och ekonomisk granskning av byggnadsprojekt,

i vilka kommunen själv ej är direkt engagerad, dels en planläggande

verksamhet med slandardhöjande och produktionsstabiliserande syfte. Detta

förutsätter, att den kommunala organisationen för ändamålet i större och

medelstora stadssamhällen allmänt bygges ut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Det enda uttalande som i betänkandet förekommer beträffande länsorgan

för bostadsförsörjningen ansluter sig till vad utredningen sålunda

anfört beträffande småkommunernas begränsade möjligheter till teknisk och

ekonomisk prövning. I detta sammanhang framhåller utredningen, att det

med hänsyn till landsbygd och mindre orter är nödvändigt att upprätta en

länsorganisation, som kan ombesörja ekonomisk granskning och teknisk

rådgivning och kontroll och till vilken jämväl en länsbostadsinspektion kan

knytas.

Beträffande organisationsfrågorna i övrigt hänvisar utredningen till slutbetänkandets

andra del, vilken i dagarna avlämnas.

Av berörda uttalanden i slutbetänkandets första del torde emellertid framgå

att den allmänna bostadspolitiken enligt utredningens uppfattning i princip

bör ha följande organisation, nämligen ett statligt centralorgan, länsorgan

samt kommunala lokalorgan i de särskilda kommunerna.

Yttrandena.

Svenska stadsförbundet och ett flertal kommunala myndigheter förklara

sig dela utredningens uppfattning, att handläggningen av bostadsärendena

bör decentraliseras i så stor omfattning som möjligt.

Utredningens allmänna uttalanden i övrigt beträffande organisationen

ha i stort sett icke föranlett erinran från remissinstansernas sida. Dock

ifrågasätter länsstyrelsen i Jönköpings län, huruvida länsbostadsorgan bli

erforderliga, sedan kommunerna efter en indelningsändring blivit större och

bärkraftigare och härmed erhållit ökade möjligheter att handlägga ärenden

av ifrågavarande slag. Å andra sidan framhålla fullmäktige i riksgäldskontoret

vikten av att erforderlig teknisk och ekonomisk sakkunskap ställes

till förfogande för de mindre kommunerna, särskilt på landsbygden, så att

även dessa bli i stånd att bättre än nu planera och genomföra ett bostadspolitiskt

program. Även byggnadsstyrelsen finner en förutsättning för att

kommunerna skola kunna lösa planläggningsuppgifterna vara att den av

utredningen föreslagna länsorganisationen kommer till stånd. Enligt styrelsens

mening är den av utredningen angivna fördelningen mellan stat och

kommun av ansvaret för den allmänna bostadspolitiken ändamålsenlig.

Svenska stadsförbundet förordar, att det allmännas planläggning och dirigering

av bostadsproduktionen sker genom kommunala lokalorgan under

ledning av ett centralt statligt organ. På det centrala organet borde ankomma

att riksplanera bostadsproduktionen och att stå de lokala organen

till tjänst med speciell sakkunskap samt råd och upplysningar. Liknande

synpunkter anföras av drätselkammaren i Linköping, vilken tillägger, att

den lånebeviljande verksamheten endast beträffande större hyreshus bör ankomma

på centralorganet och i övrigt bör kunna utövas av länsorgan.

Drätselkammaren i Borlänge finner lämpligt, att länsorganen meddela beslut

beträffande lån för mindre bostadsföretag och stå kommunerna till tjänst

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

med råd och anvisningar. Kommunalnämnden i Åtvids kommun anser, att

låneärendena med fordel kunna handläggas av länsorgan.

Vad vtterligare angår länsorganens funktion uttalar drätselkammaren i

Vänersborg, alt städer med minst 10 000 invånare böra, under förutsättning

att de ha egna effektiva bostadsorgan, vara direkt underställda centralorganet

utan länsorganisationen som mellaninstans. Drätselkammaren i Ljungby

gör samma uttalande även beträffande mindre orter, för vilka angivna förutsättning

föreligger. Drätselkammaren i Ronneby däremot finner, att även

samhällen med inemot 10 000 invånare skola kunna få biträde i tekniska

och ekonomiska frågor av den föreslagna länsorganisationen.

Departementschefen.

Först i sitt slutbetänkande, del II, som avgives i dagarna, har bostadssociala

utredningen ägnat frågan om den allmänna bostadspolitikens organisation

en utförligare behandling. Förslagen i detta delbetänkande torde icke

böra föreläggas riksdagen, förrän betänkandet varit föremål för remissbehandling.

Emellertid har jag funnit angeläget att redan nu angiva vissa principiella

svnpunkter på frågan om den bostadspolitiska organisationen. Jag

utgår härvid från de uttalanden i ämnet som förekomma i utredningens slutbetänkande,

del I, och i de häröver avgivna yttrandena. Påpekas må, alt

dessa uttalanden av utredningen överensstämma med utredningens uppläggning

av organisationsförslagen i slutbetänkandets andra del.

Med hänsyn till att den i det följande föreslagna omläggningen av den

statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen

är avsedd att genomföras den 1 juli 1948 bör den nya bostadspolitiska organisationen

nämnda dag vara så utbyggd, att den kan fullgöra sina funktioner.

I enlighet med det förslag, som chefen för jordbruksdepartementet efter

samråd med mig framfört i propositionen den 21 februari 1947, nr 75, angående

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m., torde i samband

med att egnahemsorganisationen den 1 juli 1948 ersättes med andra

organ samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen som ankomma

på egnahemsorganisationen -— alltsa även i vad de avse bostäder

på jordbruksfastighet — överflyttas till den bostadspolitiska organisationen.

Härigenom komma de statliga åtgärderna beträffande bostadsförsörjningen

i dess helhet att åligga en och samma organisation.

Enligt de uttalanden i organisationsfrågan som förekomma i första delen

av bostadssociala utredningens slutbetänkande anser utredningen, att den

bostadspolitiska organisationen bör bestå av ett centralorgan samt av organ

såväl i läns- som i kommuninstansen. Några väsentliga erinringar häremot

förekomma icke i remissyttrandena.

Med hänsyn till den omfattning som den allmänna bostadspolitiska verksamheten

kommer att få vid genomförandet av de i del löljande framlagda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

förslagen torde behovet av ett fristående bostadspolitiskt centralorgan vara

oomtvistligt. Detta organ bör enligt min mening givas formen av ett permanent

statligt verk och skapas genom en omorganisation av statens byggnadslånebyrå.

Såväl bostadssociala utredningen som ett flertal remissinstanser ha påpekat

angelägenheten av största möjliga decentralisering av bostadspolitiken.

Jag delar obetingat denna uppfattning.

I ett senare sammanhang kommer jag att föreslå skyldighet för kommunerna

dels att utan kostnad för statsverket förmedla lån och bidrag för bostadsändamål,

dels att i händelse att bostadsförsörjningen inom kommunen

icke är tillfredsställande vidtaga åtgärder för dess förbättring, dels ock att

upprätta bostadsförsörjningsplaner.

Uppenbart är att behov föreligger av bostadspolitiska organ i kommuninstansen

och att dessa organ böra ingå i den kommunala administrationen.

Jag vill redan nu uttala min anslutning till ett först i andra delen av bostadssociala

utredningens slutbetänkande framfört förslag, att inom kommunen

ansvaret för bostadsförsörjningen skall odelat åligga ett enda organ.

Härvid äro olika alternativ möjliga. Sagda ansvar kan läggas å ett redan

befintligt kommunalt organ, antingen ett bestämt sådant eller det som kommunen

utser. Tänkbart är även, att för ändamålet inrättas ett särskilt organ.

Viss valfrihet för kommunen mellan dessa organisationsformer kommer

sannolikt att befinnas vara mest lämplig. Slutlig ställning till dessa spörsmål

torde böra tagas först sedan utredningens organisationsförslag varit

föremål för remissbehandling. Emellertid vill jag framhålla angelägenheten

av att redan innan ställning tagits till frågan om den kommunala organisationen

det planläggningsarbete beträffande bostadsförsörjningen, som påbörjats

inom vissa kommuner, utbredes och intensifieras.

I betänkandets första del har bostadssociala utredningen endast helt flyktigt

berört länsorganet för bostadsförsörjningen och härvid angivit detta

oigans funktion vara att särskilt beträffande landsbygden och mindre orter

ombesörja ekonomisk granskning och teknisk rådgivning och kontroll. Ett

antal remissinstanser framhåller, att även långivningen i viss utsträckning

skulle kunna ombesörjas av länsorganen.

För egen del är jag av den uppfattningen att dylika länsorgan kunna

komma att få stor betydelse för främjande av bostadsförsörjningen. Del

torde böra åligga dessa organ att på olika sätt verka för en planmässig förbättring

av bostadsförhållandena i vederbörande län. Med sin relativt stora

sakkunskap beträffande olika frågor som beröra bostadsförsörjningen kunna

de sta kommunerna till tjänst med råd och anvisningar i skilda avseenden.

Vissa kontrollerande uppgifter torde även böra ankomma på dessa organ.

Vidare torde beslutanderätten beträffande den statliga låne- och bidragsgivningen

till förmån för bostadsförsörjningen kunna i viss omfattning uppdragas

åt länsorganen. Det torde knappast kunna ifrågasättas annat än att

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

dessa organ, i likhet med de nuvarande egnahemsnämnderna och de föreslagna

lantbruksnämnderna, skola vara statliga.

Med hänsyn till angelägenheten av att länsorganen omedelbart efter omläggningen

den 1 juli 1948 av den statliga stödverksamheten för bostadsförsörjningen

skola kunna fullgöra sina funktioner finner jag nödvändigt

att uppbyggandet av dessa organ påbörjas redan under nästa budgetår.

1 början av 1948 års riksdag torde detaljerat förslag till den allmänna bostadspolitikens

organisation få framläggas och i anslutning härtill torde

eventuellt erforderliga medel för uppbyggandet av organisationen i länsinstansen

få äskas.

Lån och bidrag till enfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser.

Innan redogörelse lämnas för bostadssociala utredningens förslag angående

lån och bidrag till enfamiljshus (egnahem), torde det vara lämpligt att

ge en kortfattad översikt över nu gällande bestämmelser beträffande ifrågavarande

del av det statliga stödet till bostadsförsörjningen.

Den statliga stödverksamhet, som avser att främja nybyggnad, ombyggnad

och förbättring av egnahem, handhaves — såsom av det tidigare anförda

framgår — av två centrala organ, statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen.

Byggnadslånebyrån beviljar

1) tertiärlån till enfamiljshus — varmed i detta sammanhang förstås byggnad,

som är avsedd att innehålla två huvudsakligen mindre, men rymliga

bostadslägenheter eller alt utgöra egethem — jämte kapitalsubvenlion

i form av ränte- och amorteringsfri del av tertiärlånet;

2) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån till egnahem lör mindre bemedlade,

barnrika familjer samt familjebidrag.

Genom egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralorgan

beviljas

1) egnahemslån:

a) bostadslån (bostadsegnahemslån) jämte lilläggslån,

b) jordbrukslån;

2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;

8) till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden:

a. förbättringsbidrag;

b. nybyggnadslån;

c. förbättringslån;

4) statsbidrag till fiskarbostäder;

5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.

Tertiärlån till enfamiljshus. (Kungörelse den 30 juni 1942,

nr 509, om tertiärlån och lilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, änd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

rad genom kungörelser nr 739/1942, 592/1943, 176/1945 och 685/1945 samt,

i vad den avser flerfamiljshus, upphävd genom kungörelse nr 551/1946.)

Tertiärlån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun

eller därmed jämställd företagare, beviljas på något andra villkor än som

gälla annat enfamiljshus. Lån till enfamiljshus av förstnämnda slag ha emellertid

under de senaste åren endast beviljats i ett eller annat undantagsfall.

Den följande redogörelsen har därför begränsats till bestämmelser avseende

lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges i enskild regi.

Lånets storlek och läge: högst 35 (under särskilda omständigheter 45)

procent av det av byggnadslånebyrån godkända fastighetsvärdet eller, då

fråga är om tomträtt, byggnadsvärdet (enligt praxis i regel = den godtagbara

anskaffnings- respektive byggnadskostnaden), säkerställt genom inteckning

inom 85 procent av belåningsvärdet. För ombyggnadsföretag gäller

ytterligare den bestämmelsen, att tertiärlånet ej får överstiga halva ombyggnadskostnaden.

I allmänhet godtages icke högre anskaffningskostnad

för ett egethem än 40 000 kronor.

Tomtkostnad: Enligt nuvarande praxis beviljas tertiärlån till enfamiljshus

endast under förutsättning, att den faktiska tomtkostnaden icke överstiger

den, som i enlighet med vissa direktiv kan godtagas av byggnadslånebyrån.

Räntefri stående del av tertiärlånet: högst 10 procent av belåningsvärdet

under förutsättning av kommunens borgen för sagda del av lånet, vilken är

avsedd att avskrivas efter 10 år, därest icke bostadskostnadsnivåns utveckling

föranleder beslut om återbetalning, helt eller delvis.

Ränta: 3-6 procent.

Amortering svillkor: under de första 10 åren en annuitet å 6 procent, under

de därpå följande 10 åren den högre annuitet som erfordras, för att

lånet efter denna tid skall vara återbetalt.

Räntegaranti: Den som erhållit tertiärlån till enfamiljshus garanteras de

10 första åren under vissa förutsättningar en primärlåneränta å 3-5 procent

och däremot svarande ränta för sekundärkredit.

Lågenhetens storlek: beträffande egethem minst 3 rum och kök (undantagsvis

2 rum och kök) och högst 4 (undantagsvis 5) rum och kök med en

lägenhetsyta av för byggnad i ett plan: 100 m2 (undantagsvis 120 m2), i ett

och ett halvt plan: 90 m2 i det hela våningsplanet och i två plan: 60 m2 per

våningsplan.

Lägenhetens utrustning: fullt modern, badrum eventuellt i källaren, undantagsvis

endast badmöjlighet.

Bostadsanskaffningslån till egnahem för mindre bemedlade,

barnrika familjer jämte tilläggslån och familjebidrag.

(Kungörelse den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag

av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,

barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och

594/1943, samt kungörelse den 30 juni 1942, nr 572, om tilläggslån för be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

redande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom

kungörelse nr 595/1943.)

Bostadsanskaffningslånets storlek: vid nybyggnad 51 och vid ombyggnad

90 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffnings- eller

byggnadskostnaden. 1 städer och köpingar skall kommunen vid nybyggnad

ställa tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande. Belåningsvärdet

skall då överensstämma med den godkända byggnadskostnaden.

Förutsättning för lånet är viss kommunal borgen. Lånet skall vara säkerställt

i fråga om nybyggnad genom (i regel) första inteckning i fastigheten

eller tomträtten och i fråga om ombyggnad genom inteckning, liggande inom

det värde, som av bvggnadslånebyran beräknas kunna asättas fastigheten

eller tomträtten efter förbättringen.

Ränta: 3''25 procent.

Amorteringsvillkor:

a) Där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande,

utgör en tredjedel av lånet en stående del; två tredjedelar av lånet

skola amorteras under 20 år med fast annuitet.

b) Där kommun icke ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till

förfogande, utgöra två niondelar av lånet en räntefri stående del, tva niondelar

en stående del och fem niondelar en amorteringsdel med 20 års amorteringstid.

Den räntebärande stående delen skall efter amorteringstidens utgång

antingen uppsägas till betalning eller amorteras inom ytterligare 10 år.

Den räntefria stående delen är avsedd att avskrivas, sedan övriga delar av

lånet i behörig ordning återbetalats.

Lägenhetens storlek: minst 2 rum och kök.

Lägenhetens utrustning: Bostaden skall, där så kan ordnas inom limlig

kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning

samt även i övrigt så utrustad, att hygienen befordras och det husliga

arbetet underlättas.

Förskott å bostadsanskaffningslånet: kan på vissa villkor beviljas mot

säkerhet, som förmedlingsorganet finner tillfredsställande.

Tilläggslån: 10 procent av den godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden

för nybyggnadsföretag under förutsättning av kommunal borgen. 1 illläggslånet,

som är ränte- och amorteringsfritt, är avsett att avskrivas efter

10 år.

Familjebidrag: utgår med viss procent — uppgående till 30 procent för

familj med tre barn under 10 år och stigande till 70 procent för familj med

åtta eller flera minderåriga barn — av den fastställda normala arliga bostadskostnaden,

vari inräknas en mindre del av bränslckostnadsstegringen

sedan år 1939. Bidraget utgår endast i form av avdrag å de årliga ränte- och

annuitetsbeloppen och kan således högst uppgå till summan av nämnda

belopp.

Bränslebidrag: utgår, när det gäller barnrika familjer i egnahem, såsom

en del av familjebidraget (jämför det nyss sagda) och är avsett att delvis

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

motverka den ökning av bränslekostnaderna, som ägt rum under krigsåren

och därefter.

Bcstadsegnahemslån jämte tilläggslån. (Kungörelse den

7 juni 1940, nr 589, angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad

genom kungörelser nr 578/1942 och 237/1946.)

Bostadsegnahemslånets storlek och läge: högst 18 000 kronor, säkerställt

genom inteckning inom 75 procent av belåningsvärdet (= det inom egnahemsorganisationen

uppskattade marknadsvärdet).

Ränta: 3-6 procent.

Amorteringsvillkor: 50 procent av belåningsvärdet utgör en stående del

och återstoden en amorteringsdel. Denna är amorteringsfri under de tre

första åren. Därefter sker återbetalning under 21 år med en fast annuitet

av 7 procent.

Lägenhetens storlek: lämplig storlek och typ.

Lägenhetens utrustning: där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bör bostaden

förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning

samt även i övrigt inredas och utrustas så, att hygienen befordras

och det husliga arbetet underlättas.

Tilläggslån: högst 10 procent av anskaffningskostnaden; tilläggslånet får

dock icke överstiga skillnaden mellan sagda kostnad och belåningsvärdet.

Tilläggslånet är ränte- och amorteringsfritt samt avsett att avskrivas efter

10 år.

Jordbrukslån, som i första hand avser förvärv av jordbruksfastighet,

kan under vissa omständigheter utnyttjas även för finansiering av nybyggnad

å dylik fastighet.

Arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag. (Kungörelse

den 7 juni 1940, nr 590, angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

ändrad genom kungörelse nr 220/1945.)

Arbetarsmåbrukslån beviljas med belopp, som icke får överstiga vare sig

kostnaderna för lägenhetens förvärv och färdigställande eller 10 000 kronor.

Lånet uppdelas i en stående del — motsvarande kostnaden för jordförvärvet

jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för visst

jordförbättringsarbete — samt en amorteringsdel. Sistnämnda del av lånet,

som är räntefri, amorteras efter 5 år under en tid av 30 år med en trettiondel

årligen. Den stående delen av lånet skall, sedan amorteringsdelen återbetalats,

förräntas enligt bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles meddelar.

Statsbidrag. Lånesökande, som har tre eller flera barn under 16 år och

med hänsyn därtill gör bostaden större än som eljest varit behövligt, kan i

mån av behov utöver lånet erhålla ett bidrag till täckande av kostnadsökningen

på högst 1 000 kronor. Dylikt bidrag kan även beviljas för tillbyggnad

av bostaden.

Bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. (Kun
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

33

görelse den 22 juni 1939, nr 464, om förbättringsbidrag samt nybyggnadsoch

förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad genom

kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och

596/1943.)

Förbättringsbidrag må i regel icke överstiga 80 procent av kostnaden för

nybyggnads- eller förbättringsföretag. För varje bostadslägenhet må bidraget

aldrig överstiga den å lägenheten belöpande andelen av nämnda kostnad

och må uppgå till högst 3 500 kronor, då arbetet avser såväl förbättring av

bostadslägenheter eller uppförande av nya lägenheter (högst 2 500 kronor

för varje lägenhet) som anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller

förbättring av vattentäkt (högst 1 000 kronor för varje lägenhet). Avser arbetet

endast förbättring av äldre eller uppförande av nya lägenheter, får bidraget

uppgå till högst 2 500 kronor per lägenhet, och om arbetet avser enbart

anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av

vattentäkt till högst 1 000 kronor. Härutöver gälla vissa undantagsbestämmelser.

Förbättringsbidraget utgår efter behovsprövning.

Ngbgggnadslån kan beviljas i stället för eller i kombination med förbättringsbidrag.

Beviljande av lånet förutsätter icke behovsprövning. Lånet

jämte eventuellt förbättringsbidrag må icke överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget. Lånet amorteras med fast annuitet under

20 år. Räntan är 3-25 procent.

Förbättringslån kan, likaledes utan behovsprövning, beviljas för samma

ändamål som förbättringsbidrag och nybyggnadslån men kan icke kombineras

med någotdera. Lånet må ej överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget. Lånet är räntefritt under 10 år. Därefter är räntan

3-25 procent. Amortering sker under 20 år, under de första 10 åren med en

tjugondei av lånebeloppet och under återstoden av lånetiden med fast

annuitet.

Gemensamt villkor för beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnads- och

förbättringslån är bland annat, att bostadsutrymmena efter byggnadsföretagets

genomförande komma att uppfylla hälsovårdsstadgans krav.

Efter medgivande av Kungl. Maj:t kan bostadsförbättringsverksamhet med

anlitande av de tre nämnda stödformerna förekomma jämväl inom sådana

samhällen — städer och köpingar m. fl. — eller delar av samhällen, där

hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser tillämpas.

Statsbidrag till fiskarbostäder (kungörelse den 22 juni 1939,

nr 472, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och

614/1942) kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas,

utgå inom de norrländska kustlänen samt Uppland för iordningställande av

fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant bidrag utgår med i regel

högst 80 procent av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är

underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Flögsta

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och

båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart

sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag. (Kungörelse den 22

juni 1939, nr 465, om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag,

ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943.)

Lantarbetarbostadslån får icke överstiga 80 procent av de uppskattade

kostnaderna för företaget, i vilket kan inbegripas förbättring av vattentäkt.

Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren för förbättringslån.

Lägenheten skall bestå av minst 2 rum och kök av lämplig storlek. Lägenheten

bör så utrustas, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Bär så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med

vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.

Lantarbetarbostadsbidrag kan beviljas jämte lån och utgå med 300 kronor

för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt

anordningar för centraluppvärmning eller enbart vatten- och avloppsledningar

eller innehåller minst 3 rum och kök. Om samtliga dessa krav uppfyllas,

utgår bidraget med 600 kronor.

Bostadssociala utredningens förslag.

Egnahemslån.

Till en början må återgivas vissa av utredningen anförda allmänna

synpunkter på egnahemsbyggandet och långivningen härför.

Utredningen förutsätter, att egnahemsbyggandet liksom hittills väsentligen

kommer att äga rum i enskild regi.

Vid utformandet av sitt förslag angående lån till egnahem har utredningen

velat tillgodose två väsentliga önskemål, nämligen att förenhetliga låneformen

så långt detta är möjligt och att skapa förutsättningar för anpassning

av låneformen till förhållandena i det särskilda fallet. Sålunda borde

nu existerande, icke rationellt försvarbara skillnader i lånevillkoren beträffande

egnahem rensas ut och en i vissa hänseenden enhetlig lånetyp bildas

med syfte att övertaga de förutvarande splittrade egnahemslåneformernas

funktioner. Denna lånetyp borde på ett smidigare sätt än som vore möjligt

med hittillsvarande former kunna anpassas efter individuella behov, dels

genom kombinationen med bidrag, dels med hänsyn till sådana från fall

till fall växlande personliga förhållanden för lånesökanden, som inverkade

på hans förmåga att omedelbart eller i framtiden bära de med lånet förbundna

kostnaderna. Utredningen finner uppenbart, att här vissa gränser

måste sättas och att variationen bör åstadkommas genom val bland ett begränsat

antal alternativ.

Det av utredningen föreslagna egnahemslånet är avsett att ersätta samtliga

nu förekommande egnahemslånetyper för rena bostadsändamål, d. v. s.

tertiärlån till enfamiljshus, bostadsanskaffningslån till egnahem för barn
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

35

rika familjer, bostadsegnahemslån samt i samband med bostadsförbättringsverksamhet

på landsbygden utgående nybyggnadslån och förbättringslån.

Frågor rörande bostäder på jordbruksfastighet böra enligt utredningens

uppfattning, såsom sekundära i förhållande till jordbrukels driftsekonomiska

problem, inordnas under de åtgärder och under den administrativa organisation,

som gälla eller komma att gälla för jordbrukspolitiska och jordsociala

angelägenheter. Utredningen har därför icke ägnat de låneformer — jordbruksegnahemslån,

lantarbetarbostadslån och arbetarsmåbrukslån — som

avse bostäder på jordbruksfastighet någon mera ingående behandling. Beträffande

de båda sistnämnda låneformerna har utredningen anfört i huvudsak

följande.

Låneverksamheten till förmån för lantarbetarbostäder har haft ett kraftigt

uppsving under de allra senaste åren. Särskilt med tanke på den stora förebildande

och normsättande betydelse, som de med de statliga lånens hjälp

ny- eller ombyggda lantarbetarbostäderna otvivelaktigt ha, skulle enligt utredningens

mening ett avbrytande av det statliga stödet i nuvarande situation

vara olyckligt. Å andra sidan är utredningen med hänsyn till den speciella

arten av lantarbetarbostadslånen ur behovsbedömningssynpunkt icke

beredd att föreslå att för närvarande lantarbetarbostäderna inordnas under

de för egnahem avsedda låne- och bidragsformerna. Reglerna för behovsprövningen

torde få utformas i sammanhang med de förslag till stödåtgärder

för jordbruket, som väntas från jordbruksutredningen. Hela lantarbetarbostadsfrågans

allmänna läge torde dessutom kunna väntas snabbt förskjutas

som konsekvens av den omläggning av lönesystemet i jordbruket, som

helt nyligen trätt i kraft. Under dessa omständigheter finner utredningen

enda möjligheten vara att föreslå, att de nuvarande stödåtgärderna för lantarbetarbostäder

tillsvidare fortgå såsom ett förlängt provisorium.

Arbetarsmåbrukslånen intaga genom sin form en särställning bland de

statliga stödåtgärderna för bostadsändamål och kunna icke utan fullständig

omkonstruktion läggas in under ett förenhetligat lånesystem. Under senare

år har arbetarsmåbrukslåneverksamheten praktiskt taget upphört. Den höjning

av maximum för belåningsvärdet, som nyligen genomförts, kan måhända

dock medföra en viss uppryckning. Utredningen vill dock ifrågasätta

huruvida något egentligt behov numera föreligger att bibehålla en särskild

stödform för arbetarsmåbruk, som till sin konstruktion är artskild från de

låne- och bidragsformer, som gälla för egnahemsbildningen i övrigt. Denna

kraftigt subventionerade låneform hade ursprungligen sin motivering däri,

att den befolkningsgrupp med mycket låga inkomster, som avsågs, icke hade

möjligheter att förvärva ett egethem med tillhörande mindre jordbruk med

hjälp av då existerande former av statliga lån och bidrag. Sedan arbetarsmåbruksverksamhetens

tillkomst år 1933 ha ju emellertid väsentliga förändringar

i förutsättningarna skett. Å ena sidan ha löneförhållandena för

skogsarbetare, den huvudsakligen ifrågakommande gruppen, kraftigt förbättrats,

särskilt genom utvecklingen under krigsåren, å andra sidan har

steg för steg det statliga stödet för bostadsanskaffning, med eller utan förbindelse

med jordbruk, utvecklats till förmån för de bostadsbehövande. I

detta sammanhang kan erinras om att bostadsanskaffningslån till egnahem

för flerbarnsfamiljer i betydande utsträckning anlitats av skogsarbetare i

den situation, vars krav arbetarsmåbrukslånen skola tillgodose. Genomföras

de förslag, som utredningen framlägger, kan genom kombination av lån till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

statens självkostnadsränta och med efter låntagarens villkor anpassningsbara

amorteringsregler samt subventioner i form av dels byggnadsbidrag,

dels löpande bidrag till familjer med två eller flera barn erhållas en årlig

bostadskostnad som i flertalet fall är jämförlig med de med arbetarsmåbrukslånen

enligt nu gällande regler förenade villkoren och i många fall

lägre. — Med hänsyn till anförda omständigheter anser utredningen, att arbetarsmåbrukslånen

i deras nuvarande form kunna slopas och ersättas av

de allmänna låne- och bidragsformer, som kunna komma att gälla för egnahemsbildningen

överhuvud.

Vad beträffar det föreslagna egnahemslånets storlek och

läge, har utredningen först diskuterat den övre lånegränsen och därvid

anfört följande.

När det gäller egnahem har traditionellt den statliga lånepolitiken baserats

på tilltron till att egnahemsbyggarens personliga intresse för egnahemmets

bevarande och hans förmåga att genom eget arbete förbilliga dels anskaffningskostnaden,

dels de löpande kostnaderna för husets underhåll kan

i betydlig mån förstärka en i och för sig svag realsäkerhet och jämväl rättfärdiga

lån till skötsamma låntagare med begränsade inkomster. Frågan om

den lämpliga placeringen av den övre belåningsgränsen är i detla sammanhang

ur social synpunkt i hög grad en fråga om möjligheterna att förvärva

ett eget hem för personer med små eller inga resurser att prestera en kapitalinsats.

Enligt utredningens mening är den för bostadsegnahemslånen

gällande gränsen, 75 procent, i synnerhet efter det senaste årtiondets byggnadskostnadsstegring

på landsbygden en för låg gräns; såsom i tidigare sammanhang

påpekats sätter den krav på egeninsats av en storlek, som är prohibitiv

för alltför många eller tvingar till en ofta kostsam kortfristig kredit

från leverantörer eller andra. Med hänsyn till de möjligheter att göra insats

i form av eget arbete, som i flertalet fall föreligger för en egnahemsbyggare,

skulle ur denna synpunkt en övre gräns av 90 procent vara lämplig.

Denna gräns är å andra sidan utan tvivel vanskligt hög ur fastighetskreditsynpunkt,

där ingen extra säkerhet för lånet ges. Enligt utredningens mening

bör den övre lånegränsen icke överstiga 85 procent av fastighetens värde,

där icke —- såsom nu gäller beträffande lån till egnahem för barnrika familjer

— ett visst kommunalt ansvarsåtagande föreligger.

Att förena nämnda båda, var för sig beaktansvärda synpunkter genom

uppställande av kravet på att borgenssäkerhet eller kommunalt betalningsansvar

skulle utgöra villkor för lån utöver en viss gräns kan icke komma

i fråga. De hämningar, som visat sig i fråga om exempelvis egnahemsverksamheten

för barnrika familjer på landsbygden, skulle nämligen genom ett

dylikt krav icke blott fortbestå utan också förstärkas och komma att gälla

egnahemsbyggandet över huvud taget.

Utredningen erinrar, att den funnit motiverat att föreslå ett engångsbidrag

till egnahemsbyggare i form av ett räntefritt, stående lån, säkerställt av inteckning

i fastigheten och uppsägbart till återbetalning i händelse av spekulativt

missbruk. Genom kombinationen av lån och ett dylikt bidrag ger

sig lösningen av problemet att förena den sociala synpunkten på önskvärdheten

av lånevillkor av icke alltför hämmande art och synpunkten på statslånets

säkerhet utan ett allmänt krav på betalningsansvar för kommunen

därigenom, att bidraget kan i mån av behov placeras ovanför det räntabla

lånets övre gräns och därmed minska den egeninsats, som behöver presteras

av lånesökande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mcij.ts proposition nr 235. 37

Utredningen föreslår alltså en övre gräns för egnahemslånet av 85 procent

av belåningsvärdet.

Beträffande den nedre lånegränsen och därmed egnahemslånets storlek i

förhållande till belåningsvärdet har utredningen uttalat sig endast i förbigående

genom påpekandet vid diskussionen av amorteringsvillkoren, att på

orter, där stående lån icke kunna erhållas i öppna marknaden, frågan om

till vilken gräns lånet bör amorteras ned enligt den från början fastställda

amorteringsplanen gäller fördelningen av det statliga lånet på amorteringsdel

och stående del. Detta synes innebära, att det av utredningen föreslagna

egnahemslånet under vissa omständigheter förutsätles kunna uppgå till 85

procent av belåningsvärdet och sålunda — liksom det nuvarande bostadsanskaffningslånet

— inbegripa bottenlån.

Det hittills sagda gäller lån till nybyggnad av egnahem. Beträffande lån

till ombyggnad av egnahem finner utredningen, att den för nybyggnadslån

och förbättringslån gällande regeln, att sådant lån skall ligga inom taxeringsvärdet

med tillägg av förbättringens uppskattade värde, respektive regeln,

att bostadsanskaffningslån för förbättring av äldre bostadshus skall ligga

inom det värde som byggnadslånebyrån beräknar kunna efter förbättringar

åsättas fastigheten, vilka regler få anses innebära i stort sett samma sak, får

som undantagsbestämmelse bibehållas med hänsyn till sådana fastigheter,

som belastas av tidigare lån.

Beträffande den ränta, som hittills under olika perioder gällt för egnahemslån

av olika typer har utredningen anfört följande.

Den principiella grund för rån tebestämningen, som gällt vid tillkomsten

av olika lånetyper, har ofta i den fortsatta utvecklingen förskjutits därigenom

att det allmänna ränteläget förändrats utan att räntorna på de statliga

lånen omedelbart anpassats därefter. Först i och med bostadsanskaffningslånen

år 1935 infördes den regeln, att räntan på nya lån skulle årligen fastställas

i anpassning till räntan på statens fasta upplåning. Denna princip

applicerades även på de med bostadsförbättringen på landsbygden förbundna

lånen, nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån, från och

med år 1939. I och med krisen blev det dock av bostadspolitiska skäl omöjligt

att vidhålla regeln; år 1941 nedsattes räntan på dessa lån till ett därefter

vidhållet läge, som fram till räntesänkningen i år innebar underränta. I övrigt

har det vanliga förhållandet varit att en fastställd ränta bevarats i

konstant nivå till dess antingen diskrepansen i förhållandet till den öppna

marknadens räntor blivit mycket påfallande eller en påtaglig bostadspolitisk

anledning till förändring givits. Detta har inneburit att en ursprungligen

efter statens självkostnadsränta satt ränta blivit vissa tider överränta, andra

tider underrätta eller att en viss från början utmätt riskersättning kommit

att förändras. Egnahemslåneräntan bestod i 3-6 procent genom hela första

världskriget och blev därmed så småningom underränta; å andra sidan släpades

den i början av 1920-talet fastställda räntan på bostadsegnahem med

under hela 1930-talet och blev därvid i allt högre grad överränta. Det senare

gällde även nybyggnadslån i samband med bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden fram till år 1939. Först år 1942 korrigerades räntan på

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bostadsegnahemslån till ett läge, som i stort sett motsvarade statens självkostnadsränta

och som överensstämde med den för tertiärlån till egnahem

gällande räntan.

Förhållandet mellan de statliga bostadslånens räntor och de på öppna kreditmarknaden

gällande ha sålunda under utvecklingens gång fluktuerat avsevärt,

men som en slags grundregel till vilken utvecklingen återvänt efter

mer eller mindre varaktiga avvikelser, har gällt statens självkostnadsränta

(med eller utan tillägg för förvaltningskostnader) beträffande lån till egnahemsbildning,

lån i samband med bostadsförbättringsverksamheten på

landsbygden och lån till förmån för de större familjernas bostadsförsörjning,

alltså alla de mera bostadssocialt präglade verksamhetsgrenar, inom

vilka lånegivning ingått som ett led.

Utredningen föreslår, att räntan på det nya egnahemslånet i anslutning

till statens självkostnadsränta — smärre avvikelser från denna på en eller

annan tiondels procent spela en underordnad roll — sättes till 3 procent.

Den räntegaranti beträffande underliggande krediter, som i samband

med tertiärlån till såväl enfamiljs- som flerfamiljshus gällt sedan år

1941 och varigenom stabilitet hos kapitalkostnaderna på hela fastighetskapitalet

skapas under en tid av 10 år, fyller enligt utredningens mening en så

viktig funktion, att den tills vidare bör bibehållas och bland annat i fråga

om lån till egnahem — i den mån staten icke beviljar även bottenlån till

dessa — utsträckas till att gälla under det statliga lånets hela löptid. Utredningen

framhåller, att den fastighetsekonomiska betydelsen av denna

garanti ligger däri, att ingen riskmarginal för framtida räntestegring behöver

medräknas i fastighetskalkylen. Garantin fyller sålunda samma funktion

som en bunden ränta, när det gäller att skapa trygghet mot ökad räntekostnad,

samtidigt som därutöver chansen till sänkt räntekostnad lämnas

öppen.

Amorteringsbestämmelserna utgöra den del av lånevillkoren,

i fråga om vilka enligt utredningens mening en anpassning till lånesökandes

ekonomiska och personliga förhållanden är önskvärd. Utredningen anför

beträffande amorteringsvillkoren följande.

När det gäller egnahem är frågan om amorteringstiden icke enbart, kanske

ej ens främst en fråga om fastighetsekonomi utan även eu fråga om

egnahemsinnehavarens personliga och ekonomiska förhållanden. Egnahemmet

tjänar som sparbössa, som ett medel för självpensionering. Man måste

på amorteringen av lån för egnahem ställa kravet, att den mest betungande

amorteringsskyldigheten fullgöres under den period av egnahemsinnehavarens

liv, då hans förvärvsförmåga kulminerar. Ofta nog sammanfaller denna

period med den då barnen växa upp och då deras konsumtionsbehov begränsa

möjligheterna att bekosta bostaden. Ur denna synvinkel kan bidrag

till familjebostaden i egnahem betraktas som i väsentlig mån ett bidrag till

snabbare amortering än eljest varit möjligt, vilket tjänar det dubbla syftet

att stödja innehavet av en fullvärdig bostad under barnens uppväxttid och

att skaffa en billig bostad på äldre dagar, då förvärvsförmågan gått ned.

Dessa synpunkter ha givetvis mest tillämpning på landsbygden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Nu gällande bestämmelser rörande amortering av lån till egnahem äro enhetliga

med avseende på amorteringstidens längd. Denna är bestämd till

20 år för såväl de av egnahemsstyrelsen förvaltade låneformerna, bostadsegnahemslån,

nybyggnadslån (i samband med bostadsförbättringsbidrag)

och förbättringslån som de av byggnadslånebyrån förvaltade, tertiärlån till

enfamiljshus och bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer.

Endast i fråga om de senast nämnda, använda för ombyggnad, är icke den

20-åriga amorteringstiden utan en efter prövning i varje särskilt fall utmätt

tid föreskriven. Enhetligheten i ifrågavarande låneregel är dock mera av

formell art. Den reella innebörden av amorteringsregeln varierar starkt till

följd därav, att olika stora delar av lånen (räknade inklusive eventuell underliggande

kredit) amorteras: i fråga om bostadsegnahemslån en tredjedel,

bostadsanskaffningslånen på landsbygden omkring hälften, i städerna två

tredjedelar, tertiärlånen i allmänhet omkring två femtedelar. Den återstående

skuldbelastning som vilar på fastigheten efter den för statens lån föreskrivna

amorteringstiden om 20 år, är sålunda mycket olika i de olika fallen:

hälften av det ursprungliga belåningsvärdet vid bostadsegnahemslån och tertiärlån

för enfamiljshus mot endast 20 å 30 procent vid bostadsanskaffningslånen

för barnrika familjer i egnahem, när det är fråga om nybyggnad. Lån

för ombyggnadsändamål torde regelmässigt enligt nu gällande föreskrifter

och praxis kunna antagas helt återbetalda efter 20 år.

Denna starka reella splittring i fråga om den låneregel, som är mest avgörande

för de årliga bostadskostnaderna under de första decennierna av en

egnahemsinnehavares tillvaro som sådan, är väl till en del förklarad av tillfälligheter

vid de olika lånetypernas tillkomst, men till väsentlig del kunna

de sägas ge uttryck åt olika avvägning av synpunkter, som var för sig

kräva beaktande. Dessa äro å ena sidan, att de årliga kostnaderna icke få

för hårt belastas genom snabb amortering av en större del av lånet, å andra

sidan den nyss nämnda att amorteringsbördan bör vara i huvudsak avklarad,

när egnahemsinnehavarens förvärvsförmåga börjar gå ned eller i de

fall, då familjebidrag åtnjutes, när dessa falla bort i och med att barnen

växa upp.

Den i förhållande till övriga former för egnahemsbelåning mycket starka

amortering, som sker i fråga om bostadsanskaffningslån för barnrika familjer

i egnahem har sin naturliga motivering däri, att de i förbindelse med

lånet utgående familjebidragen förstärka familjens betalningsförmåga under

barnens uppväxttid, men att därefter egnahemsägarens möjligheter att bära

kostnaden för bostaden starkt försämras. Ett av de otvivelaktigt mest hämmande

momenten i samband med egnahemsverksamheten för barnrika familjer

har varit farhågan för oförmåga att bekosta en bostad av högre klass

:in den, vartill de egna resurserna räcka, i framtiden när familjebidrag icke

längre utgå. Ur denna synpunkt vore det önskvärt alt lånets amorteringsdel

helt betalts, när familjebidragen upphöra. Att i samtliga individuella fall få

denna önskan uppfylld är dock ogörligt, eftersom den period, då familjebidrag

kan utgå, stundom är alltför kort.

A andra sidan måste det stiillas som ett önskemål, alt familjer kunna

komma i besittning av ett egethem på ett tidigt stadium av familjens utveckling,

då inkomsterna måhända ännu äro begränsade, men den återstående

perioden för full arbetsförmåga hos familjeförsörjaren är lång.

Hänsynen till den lånesökande egnahcmsbyggarens personliga förhållanden

göra det enligt utredningens mening lämpligt att amorteringstiden för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

liungl. Maj:ts proposition nr 235.

lån till nybyggnad och ombyggnad av egnahem icke fixeras stelt utan att

möjligheter hållas öppna för en anpassning efter prövning till sådana omständigheter

som egnahemsbyggarens ålder, storleken av hans familj och

möjligheterna att kortare eller längre tid åtnjuta familjebidrag, inkomstens

storlek och graden av inkomsttrygghet o. s. v. En sådan anpassning har,

såsom förut relaterats, tillämpats beträffande lån för ombyggnad av egnahem

för barnrika familjer och därvid visat sig fylla ett förnuftigt ändamål.

För en ung familj med begränsade inkomster men med utsikter att tillväxa

såväl i inkomst som familjestorlek bör en längre amorteringstid kunna passa

än för en upp i medelåldern hunnen familj, där barnen äro halvvuxna. Enligt

utredningens mening böra möjligheterna att variera amorteringstiden för

lånet vara öppna icke endast vid lån för ombyggnad utan också för lån för

nybyggnad, varvid lånesökandes personliga önskemål väl kunna beaktas

men avgörandet måste ligga hos det organ, som prövar ansökan. Vid fastställandet

av en till det enskilda fallet passande amorteringsplan bör även

kunna tillämpas den nu endast i fråga om bosfadsegnahemslån tillgängliga

möjligheten att medgiva amorteringsfrihet under högst tre år, vilka dock

böra ingå i den högsta medgivna amorteringstiden för det statliga lånet.

Frågan är här först till vilken gräns lånet bör amorteras ned enligt den

från början fastställda amorteringsplanen. På orter, där stående lån kunna

erhållas i öppna marknaden till samma ränta som det statliga lånets, regleras

denna fråga vä! i allmänhet genom lånesökandes egen försorg. Där så ej

är fallet gäller frågan fördelningen av det statliga lånet på amorteringsdel

och stående del. Såsom nyss berörts växlar denna fördelning mycket starkt.

Utredningen är av den uppfattningen att beträffande bostadsanskaffningslånen

till egna hem en onödigt stor del av lånet tillförts amorteringsdelen.

Tanken har därvidlag varit att genom att en stor amortering fullgöres i

början, då familjebidrag utgår, amorteringsbördan senare skall kunna hållas

låg. Denna beräkning slår emellertid i många — kanske de flesta — fall

fej, därför att amorteringsdelen där är så stor och amorteringsbördan så

hård under 20 år och därför att familjebidrag sällan kunna utgå under så

lång tid; en mellanperiod på i normala fall kanske 5 å 10 år, utmärkt av

hög amortering utan hjälp av familjebidrag, uppkommer. Det vore under

vanligen föreliggande förutsättningar lämpligare om amorteringsdelen vore

mindre, men å andra sidan dess avbetalande kunde begränsas till kortare

tid.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att amorteringen

begränsas till den del av lånet som ligger över 40 procent av fastighetsvärdet.

Den sålunda bestämda amorteringsdelen bör enligt utredningens mening

alltefter sådana omständigheter, som i det föregående nämnts —- familjens

ålder och storlek, inkomster och inkomstutsikter o. s. v. — kunna amorteras

enligt alternativa amorteringsplaner, förslagsvis högst 25 år (inklusive

eventuella amorteringsfria år) eller kortare, 20, 15 i särskilda fall möjligen

10 år vid nybyggnad, samt högst 25 och lägst 5 år vid ombyggnad.

Utredningen påpekar vidare, att brist på enhetlighet i fråga om villkoren

för de nuvarande typerna av lån till egnahem föreligger icke endast beträffande

övre lånegräns, räntesats och amorteringsbestämmelser utan även, genom

författningsföreskrifter eller praxis, i ett par andra hänseenden, nämli
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

gen maxi m e r i n g av belaningsvärdet och fastställande

av detta värde. Härom anför utredningen följande.

Maximering av belåningsvärdet föreskrives för bostadsegnahemslånen men

icke för någon annan av de existerande låneformerna, ehuru i praxis en

maximiregel upprätthålles i fråga om bostadsanskaffningslån för barnrika

familjer i egnahem. Enligt utredningens mening ge de praktiska erfarenheterna

av en i författning inskriven maximiregel icke belägg för önskvärdheten

av en sådan. En noggrann prövning av att lånesökandes ekonomi tilllåter

den belastning, som åtagandet av betalningsansvaret för ett lån av

viss storlek innebär samt maximering av storleken av de enfamiljshus som

kunna komma i fråga för statligt lånestöd (såsom nu gäller enligt riksdagens

direktiv beträffande tertiärlån), synes utredningen vara långt smidigare

medel att nå de syften, som maximiregeln vill tillgodose. Utredningen föreslår

sålunda, att ingen maximering av belåningsvärde föreskrives i författning

rörande lån till egnahem.

Vid fastställande av belåningsvärde lägges inom egnahemsorgamsationens

verksamhet ett uppskattat marknadsvärde till grund, under det att i byggnadslånebyråns

verksamhet belåningsvärdet i princip anslutes till de faktiska

anskaffningskostnaderna, vilka dock godtagas endast till den del de

motsvara ett förståndigt byggnadssätt. Det är givet att den senare metoden

innebär större risker, vilka dock enligt utredningens mening^ böra tagas med

hänsyn till egnahemsbyggandets stora sociala betydelse för åstadkommandet

av fullvärdiga familjebostäder. Den kombination mellan lån och bidrag

även för nybyggnad, som utredningen föreslår att gälla i framtiden, minskar

för övrigt de risker, som vila på de räntabla lånen, och reducerar därmed

också spänningen mellan egnahemsstyrelsens och byggnadslånebyråns hittillsvarande

praxis.

Beträffande minimistorleken av de enfamiljshus, till vilka egnahemslån

skulle beviljas, anför utredningen, att det i stadssamhällen med en

differentierad bostadsmarknad, där småhushållens bostadsbehov kan tillgodoses

genom lägenheter i flerfamiljshus, är slöseri med mark, gator och

ledningar att bygga enfamiljshus för sådana hushåll, som kunna antagas

varaktigt vara i tillfredsställande grad tillgodosedda med en bostad om ett

eller två rum och kök. På landsbygden kunde icke anförda skäl åberopas

mot att företrädesvis bygga enfamiljshus. Dessa borde dock lämpligen omfatta

mer än 1 rum och kök. Man hade nämligen här att räkna med att en

enfamiljsbostad, som nybyggdes eller ombyggdes för varaktigt bruk, kunde

komma att bli upplåten åt och måhända vara enda tillgängliga bostad för

en större familj, som på grund av försörjarens arbete vore bunden till viss

plats (t. ex. lantarbetare). Starka skäl tala därför enligt utredningens mening

för den praxis, som byggnadslånebyrån utbildat, att bevilja lån till

enfamiljshus endast under förutsättning att huset innehåller lägenhet om

minst 3 rum och kök i stadssamhällen och minst 2 rum och kök på landsbygden.

Skillnaden vore icke en eftergift åt en uppfattning att landsbygden

kunde klara sig med torftigare villkor utan betingad av hänsynen till att i

stadssamhällena funnes möjligheter att välja lägenhet i flerfamiljshus, vilka

i regel saknades på de delar av landsbygden, där bebyggelsen vore spridd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 2‘15.

Utredningen erinrar, att de nuvarande låne- och bidragsförfattningarna

icke innehålla några minimimått för lägenhetsytan. Mot fastställande av sådana

brukade anföras att minimimått lätt bli normalmått. Det kunde dock

ifrågasättas om man på allvar behövde räkna med något slags suggestiv

verkan av sådan innebörd. Det verkliga skälet mot minimimåttbestämmelser

vore av enahanda innebörd som det nyss nämnda beträffande minimistandards

överhuvud: svårigheterna att förena dem med bostadsförsörjningens

ekonomiska förutsättningar. I praktiken hade under senare år i

den av byggnadslånebyrån bedrivna låneverksamheten tillämpats vissa minimifordringar

för rums- och lägenhetsstorlek, vilka utan tvivel varit av stor

betydelse. Utredningen finner praktiska skäl tala för att även i fortsättningen

minimimått icke inskrivas i författning utan i stället ges uttryck i

administrativ praxis, vilket jämväl innebär, alt de smidigare kunna ändras

i anpassning till förändrade förutsättningar.

Även i fråga om maximis tor leken av egnahemmen förordar utredningen,

såsom framgår av vad redan anförts med avseende på maximering

av belåningsvärdet, att denna fastställes genom administrativ praxis och

icke genom författningsföreskrifter.

Vad angår de krav på lägenhets utrustningen, som böra förbindas

med statliga lån och bidrag och huvudsakligen gälla landsbygden, anför

utredningen bland annat.

Enligt utredningens mening är tiden mogen för en utformning av låne- och

bidragsvillkoren, som innebär krav på att lägenheter, som med statligt stöd

nybyggas eller i sådan grad ombyggas att de bli tillnärmelsevis likställda

med nybyggda, skola vara utrustade med vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning,

som möjliggör hela lägenhetens uppvärmning vintertid.

Vidare skola de vara försedda med tillräckliga biutrymmen, tillfredsställande

köksutrustning samt givetvis i övrigt ha en kvalitet, som minst

uppfyller hälsovårdsstadgans fordringar. Beträffande vissa andra av de i

städernas nyare bostadsområden allmänt förekommande bekvämligheterna

är frågan mera tveksam. Hygienikerna äro icke obetingat överens om att

w. c. är en lämplig inrättning på landsbygden. Inredande av badrum, som

i nybyggen som regel kan erhållas billigt om det förlägges i källaren, kan

bereda svårigheter med hänsyn till planlösningen vid ombyggnader, för vilka

i övrigt goda förutsättningar finnas. I detta sammanhang bör även beaktas,

att förberedelser äro i gång för en mera genomgripande lösning av tvättfrågan

på landsbygden. Det är möjligt att det visar sig praktiskt att i sammanhang

därmed även söka lösa badfrågan efter andra linjer än genom

inredande av badrum i varje särskild lägenhet. Det torde därför vara klokt

att icke uppställa bindande föreskrifter härom.

De här diskuterade kraven på utrustningsstandard överensstämma i

huvudsak med inom bostadsförsörjningsverksamheten för barnrika familjer

nu gällande och ha under senare år i stor utsträckning uppfyllts även inom

övriga verksamhetsgrenar, som avse nybyggnad på landsbygden. Kungörelsen

angående egnahem för barnrika familjer ställer fordran på vattenledning

och centralvärme, »där så kan ordnas inom rimlig kostnad». Detta kan

ju i vart fall inte avse centralvärmen i och för sig, utan måste avse inledande

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av vattenledning, där mycket ogynnsamma yttre betingelser föreligga. Det

torde kunna ifrågasättas om överhuvud nybyggnad eller mera grundlig ombyggnad

bör komma till stånd, där förutsättningarna äro så ogynnsamma

att kostnaderna för vattenledning kunna betraktas som prohibitiva. — Författningens

allmänna kvalitetsbestämning: »varjämte bostaden aven i övrigt

bör utrustas så att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas»

kan ges ett konkret innehåll lämpligen endast genom administrativ praxis,

effektiv rådgivning, granskning av ansökningar och en tillräckligt rustad

bvggnadskontroll. ...

'' De miniminormer för utrustningsstandarden, som har diskuterats, bora

enligt utredningens mening i fortsättningen utsträckas till all nybyggna

och härmed likvärdig ombyggnad, för vilken utgår statliga lån och byggnadsbidrag.

Utredningen förutsätter, att t v åf a m i 1 j s hu s, vars ena lägenhet användes

av ägaren som bostad, skall i lånehänseende behandlas på samma

sätt som enfamiljshus, såsom nu gäller inom tertiärlåneverksamheten. Ett

villkor härför bör dock enligt utredningens mening vara, att den andra lägenheten

i tvåfamilj shuset vid uthyrning icke åsättes högre hyra än som

medgives av det lånebeviljande organet.

Utredningen har slutligen berört ett inom den hittillsvarande bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden konstaterat missförhållande, nämligen

att vissa bostadsinnehavare, såsom kronotorpare med egna hus men på

kronan tillhörig mark och arrendatorer, vilka ofta leva i starkt undermåliga

bostäder och förfoga över ytterst begränsade ekonomiska resurser, likväl

icke kunna jämte förbättringsbidrag erhålla lån, emedan

de icke ha möjlighet att ställa i n t e ck n i n g s s äk e r h e t för

dessa. Härom anför utredningen följande.

Med hänsyn till att ifrågavarande familjer ofta ha stora barnskaror, innebär

detta förhållande en mycket allvarlig begränsning av möjligheterna att ta

familjebostadsbidragssystemet tillämpat i fall, där familjesituationen i hog

grad påkallar det allmännas stöd, men där standardkraven icke uppfyllas

eller kunna komma att uppfyllas med hjälp av enbart bidrag. Till viss grad

har dessa gruppers behov beaktats genom bestämmelsen att vissa kronotorpare

i Norrland kunna erhålla bostadsförbättringsbidrag till ett nagot högre

maximibelopp än det generellt gällande.

Det är emellertid knappast möjligt att enbart på engangsbidragets väg

lämna ifrågavarande grupper ett tillräckligt stöd för förbättring av bostadsförhållandena.

Med hänsyn härtill har utredningen övervägt möjligheterna

att förstärka bidragshjälpen med lån i de fall, sådana behövas, trots att mteckningssäkerhet

icke kan presteras. Att härvid räkna med borgen av enskilda

personer torde vara meningslöst, då förmåga att åstadkomma sadan

som regel torde vara lika obefintlig som inteckningssäkerheten. Att fordra

borgen av kommunen synes utredningen berättigat i sådana fall, där den bostadsbehövande

familjen åtnjutit kommunens ekonomiska stöd genom fattigvården,

men icke eljest. ...

Däremot synes det utredningen möjligt att bygga ett lanestod pa det förhållandet

att en familj i här ifrågavarande situation skulle komma 1 atnJu‘

tande av familjebidrag för bostaden, därest denna vore av godkännbar be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

skaffenhet, varvid familjebidragen s. a. s. skulle utgöra säkerhet i ersättning

för den realsäkerhet, som icke står till förfogande. Härvid måste dock tillses,

att det statliga stödet kommer den bostadsbehövande familjen tillgodo och

icke jordägaren. Att helt säkra detta synes icke möjligt inom ramen för gällande

lagstiftning på området, men detta gäller ju även beträffande stödet åt

lantarbetarbostäder, där ett likartat förhållande gäller. Olägenheter av här

berörd art synas dock vara av mindre betydelse, därest den genom statens

stöd förbättrade bostaden under lång tid kan väntas bli använd av den nuvarande

innehavaren, vars familj stödet avser.

På grundval av dessa överväganden föreslår utredningen, att i fall där inteckningssäkerhet

icke kan ställas för lån till ny- eller ombyggnad av enfamiljshus

på landsbygden, sådant lån ändock skall kunna beviljas, därest

låntagarens familjeförhållanden äro sådana, att familjebidrag för bostad

skulle kunna utgå, under förutsättning att bostadsinnehavet genom avtal är

säkerställt 10 år eller mera samt att familjebidrag till bostad kan antagas

komma att utgå under samma tid, varvid vidare skall fordras att kommun

åtager sig betalningsansvaret för annuitetsbetalningen, för den händelse

familjen åtnjutit fattigvård. Lånebeloppet samt amorteringsplanen för lånet

böra så bestämmas, att amorteringsskyldigheten i huvudsak kan fullgöras

med hjälp av de familjebidrag, som kunna beräknas komma att utgå.

■n,

Bidrag till egnahem. -y-i

Av den redan lämnade redogörelsen för de bostadspolitiska metoderna

framgår, att utredningen dels anser det vara nödvändigt, att de statliga lånen

för bostadsförsörjningsändamål kompletteras med bland annat statliga subventioner

för ytterligare nedbringande av bostadskostnaderna, dels finner

den lämpliga subventionsmetoden vara en kombination av bidrag, som differentieras

med hänsyn till familjernas barnantal — de av utredningen föreslagna

löpande familjebostadsbidragen — och enhetliga bidrag avsedda för

hushåll med begränsade ekonomiska resurser, oavsett familjestorlek.

De enhetliga bidragen, vilka kunna ges formen antingen av engångsbidrag

eller av löpande bidrag, böra enligt utredningens mening för

egnahemmen konstrueras som engångsbiclrag. Utredningen motiverar denna

uppfattning i huvudsak sålunda.

Engångssubventionen har vissa uppenbara fördelar, när det gäller egnahem.

Enfamiljshusets ekonomi och innehavarens ekonomi äro normalt

oupplösligt förenade, ofta på livstid. Genom ett engångsbidrag kan vid

husets byggande fastställas en lämplig relation mellan de räntekostnader

och den återbetalningsskyldighet, som egnahemsbyggaren åtager sig, och

dennes ekonomiska resurser. Dessa kunna visserligen förändras, men det

är en rimlig begäran att en egnahemsbyggare skall kunna från början veta

sina kostnader för ett hus, som han är i hög grad bunden till och vars amortering

kan sägas utgöra en form av självpensionering. Frånsett de motiv,

som föreligga för att variera subventionen med familjens storlek, synes därför

det administrativt enklare engångsbidraget vara att föredraga framför

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

45

löpande bidrag, när det är fråga om ekonomiskt stöd för byggande av egnahem.

I förstärkt grad gäller detta beträffande ekonomiskt stöd för ombyggnads-

och upprustningsarbeten på enfamiljshus på landsbygden, vars innehavare

ofta ha så svaga och osäkra inkomster, att varje åtagande om framtida

återbetalning av lån kan te sig vanskligt, varför omedelbar avskrivning

av tillskjutna offentliga medel, d. v. s. engångsbidrag, bäst passar till

situationen.

Å andra sidan innebära de löpande bidragen, i vart fall beträffande hyreshusen,

såtillvida en fördel i förhållande till engångsbidragen, att de medgiva

en justering periodvis av subventionsgraden med hänsyn till den allmänna

utvecklingen av byggnadskostnader, hyresnivå och inkomster. Ett

löpande bidrag skulle även möjliggöra en anpassning av subventionen till

förändringar i det bostadsbehövande hushållets läge med avseende på inkomster,

familjestorlek o. s. v. Med hänsyn till sistnämnda förändringar

kommer däremot vid en från början fixerad subventionsgrad subventionen

att så småningom automatiskt bli felavvägd. I nu berörda avseende bör emellertid

skillnad göras mellan egnahem och hyreslägenheter. Den större bundenheten

till egnahemmet gör det svårare för dess innehavare att växla bostad

efter förändringar i familjens inkomster och storlek än för innehavaren

av en hyreslägenhet. Man bör därför beträffande egnahemmen söka en lämplig

avvägning mellan synpunkterna att egnahemmet och egnahemsägaren

normalt äro sammanvuxna på livstid, vilken talar för engångsbidragets form,

och synpunkten att en familjs stödbehov förändras i tiden, vilken talar för

löpande bidrag — på erfarenhetens grund har en sådan avvägning redan

gjorts beträffande egnahem för barnrika familjer på landsbygden. Om det

invändes, att detta kan komma att innebära en viss favorisering av egnahemmen

i förhållande till hyreslägenheterna, kan svaras för det första att

för stora delar av landet, främst den egentliga landsbygden, valet icke är

fritt mellan egnahemmet och någon annan möjlighet att skaffa en anständig

bostad, för det andra att en sådan favorisering med hänsyn till egnahemmets

förtjänster som familjebostad i och för sig icke behöver vara olämplig.

För att kunna bedöma storleken av det engångsbidrag, som skulle behövas

till egnahem på landsbygden, har utredningen dels sökt erhålla ett mått på

hushållens betalningsförmåga i förhållande till bostaden, dels undersökt

kostnaderna för såväl nybyggnad som ombyggnad av enfamiljshus på landsbygden.

Vad först angår hushållens »hyresbetalningsförmåga», har utredningen

av lönestatistiska uppgifter dragit den slutsatsen, alt bostadskostnaden

icke bär överstiga 600 å 800 kronor, vilket motsvarar 20 % av årsinkomster

mellan 3 000 och 4 000 kronor. En jämförelse mellan å ena sidan

det fastighetskapital, som efter avdrag för driftskostnaderna skulle kunna

förräntas vid nyssnämnda »hyresbetalningsförmåga», och å andra sidan de

nuvarande nybyggnads- respektive ombyggnadskostnaderna för ett fullvärdigt

enfamiljshus har vidare övertygat utredningen om att ett engångsbidrag,

som vore tillräckligt stort för alt nedbringa de årliga bostadskostnaderna

till ungefär 700 kronor, knappast skulle kunna ifrågasättas. I anslutning

härtill anför utredningen beträffande landsbygdens förhållanden följande.

1 själva bebyggelsestrukturen på landsbygden med enfamiljshus som dominerande

hustyp ligger, att de bostadssociala stödåtgärderna kunna mera

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

helt inriktas på stöd åt tillkomsten av egentliga familjebostäder, beträffande

vilka man kan förutsätta att de normalt bebos av familjer berättigade till familjebostadsbidrag.

Inslaget av småhushåll som ju är mycket starkt i städerna,

spelar på landsbygden en mindre roll. Att nybyggnad eller mera genomgripande

ombyggnad på landsbygden skulle i högre grad inriktas på att

tillgodose de små hushållens behov, synes med existerande förutsättningar

knappast kunna komma i fråga (där det ej är fråga om speciella bostadssociala

stödformer, såsom beträffande pensionärsbostäder). Utredningen är

därför av den uppfattningen att en subvention, avsedd att bringa en fullvärdig

bostad inom räckhåll för landsbygdens familjehushåll med begränsade

ekonomiska resurser bör utmätas så att den tillsammans med

familjebostadsbidrag för bostaden kommer i balans med betalningsförmågan

hos de stora löntagargrupperna i de lägsta dyrorterna.

Med denna motivering föreslår utredningen att ifrågavarande bidrag, vilka

lämpligen kunna betecknas som byggnadsbidrag, beträffande nybyggnad

eller därmed likvärdig ombyggnad av egnahem på landsbygden skola kunna

utgå med normalt högst 4 000 kronor. I städerna behöver engångsbidraget

till egnahem enligt utredningens uppfattning ej vara lika stort. Utredningen

konstaterar, att subventionsgraden i ett byggnadsbidrag på 4 000 kronor är

ungefär dubbelt så hög som i det löpande hyresnedsättningsbidrag på 3 kronor

per kvadratmeter lägenhetsyta, som av utredningen föreslås beträffande

vissa hyreslägenheter. Under hänvisning härtill föreslår utredningen, att

byggnadsbidrag till egnahem i städerna skola kunna utgå med högst 2 000

kronor.

För att icke minska den nuvarande subventionen till de med hänsyn till

ekonomiskt läge och bostadsförsörjningssvårigheter hårdast trängda landsbygdsgrupperna

föreslår utredningen, att byggnadsbidraget på landsbygden

skall kunna höjas till 6 000 kronor dels för barnrika familjer, till vilka subventionen

för närvarande vanligen uppgår till omkring 6 000 kronor, dels

för bidragssökande i arbetarsmåbrukares ställning och dels för sådana bidragssökande,

som icke kunna prestera inteckningssäkerhet för lån. Med

motsvarande motivering — utredningen erinrar i detta sammanhang om att

den nuvarande bestämmelsen om gratis upplåtelse av tomt icke skulle

komma att gälla i fortsättningen —- föreslår utredningen, att byggnadsbidrag

i städerna skall kunna höjas till 4 000 kronor för barnrika familjer.

De nämnda byggnadsbidragsbeloppen äro avsedda att vara maximibelopp.

Utredningen föreslår, att byggnadsbidragens storlek göres beroende av en

särskild inkomstprövning. Härvid skall utrönas, huruvida sökandens ekonomi

är sådan, att han förmår bära kostnaden för en fullvärdig bostad med

uppoffrande av högst 20 procent av sin inkomst. I samtliga fall, där detta

icke vore förhållandet, borde byggnadsbidrag utgå med maximibelopp. Från

den beräknade årliga bostadskostnaden skulle vid nyss nämnda inkomstprövning

göras avdrag för det familjebostadsbidrag, som kunde komma att

åtnjutas. Den som med mindre än 20 procent av inkomsten kunde betala den

sålunda beräknade bostadskostnaden borde erhålla ett mindre byggnads
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

bidrag. Maximibeloppet bör enligt utredningens förslag även underskridas

i sådana undantagsfall, där ombyggnad av ett egelhem till fullvärdigt skick

kan ske till lägre kostnad än genom nybyggnad.

Såsom framhållits redan i samband med redogörelsen för utredningens

förslag beträffande egnahemslånets övre gräns, föreslår utredningen, att

byggnadsbidraget skall intecknas i fastigheten och alltsa ha den formella

karaktären av räntefritt, stående lån, avsett att avskrivas efter en tid, om

vars längd utredningen icke framställt något förslag. Motiveringen för att

byggnadsbidraget bör intecknas såsom ett räntefritt stående lån är dubbel.

Dels bör missbruk av bidraget förhindras, dels kan den situationen uppkomma,

att en person som erhållit byggnadsbidrag senare vid tillväxt i

familjen kommer i åtnjutande av familjebostadsbidrag. I sådant fall bör enligt

utredningens mening byggnadsbidraget efter förnyad inkomstprövning

av nyss angiven innebörd minskas genom att viss del därav överföres till

egnahemslånet för att förräntas och amorteras.

Då enligt vad som redan anförts tvåfamiljshusen av egnahemstyp i lånehänseende

föreslås bli behandlade som enfamiljshus, synes det utredningen

befogat att tillämpa samma princip beträffande byggnadsbidragen. Detta

innebure emellertid icke, att beloppen borde fördubblas. Vissa kostnader för

de båda lägenheterna vore nämligen delvis gemensamma. Utredningen föreslår,

att beträffande tvåfamiljshus byggnadsbidraget fastställes till maximalt

6 000 kronor på landsbygden och 3 000 kronor i stadssamhällen. Förutsättning

för bvggnadsbidrag till tvåfamiljshus borde liksom för egnahemslån

till sådant hus vara, att hyran i uthyrningslägenheten kontrollerades och icke

höjdes utan medgivande av kommunalt organ.

Utredningen framhåller, att de föreslagna byggnadsbidragen till nybyggnad

och ombyggnad av egnahem med hänsyn till landsbygdens bostadsfråga

kunna sägas innebära, att den hittillsvarande bostadsförbättringsverksamheten

med hjälp av ökade bidragsbelopp i högre grad inriktas på större

ombyggnadsarbeten, som lämna resultat i en fullvärdig bostad, samt utvidgas

till att omfatta även nybyggnad. Enligt utredningens uppfattning finnes

emellertid fortfarande ett betydande behov av mindre förbättringsarbeten

på hus, som ännu inom ansenlig tid kunna väntas bli bebodda men för vilka

en mera grundlig ombyggnad icke är ekonomiskt försvarlig. Utredningen

föreslår därför, att de nuvarande förbättringsbidragen bibehållas för att enligt

oförändrade regler utgå till mindre genomgripande upprustning.

Den utvidgning av det nuvarande familjebidragssystemet, vilken

ingår som ett betydelsefullt led i det av utredningen föreslagna bostadssubventionssystemet,

har ur vissa principiella synpunkter redan behandlats

En redogörelse för vad utredningen ytterligare har att anföra beträffande

familjebostadsbidraget torde lämpligen få lämnas i samband med behandlingen

av frågor, som röra bostadsrabatter till familjehushåll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

De föreslagna huvudprinciperna — att bidragen skola utgå till förmån för

familjer med två eller flera barn under 16 år, att bidragen icke skola förutsätta

prövning av familjens inkomst men begränsas till lägenheter av viss

maximistorlek samt att bidragen icke behöva vara knutna till vissa fastigheter

men skola förutsätta godtagbar storlek (2 rum och kök om minst 50

kvadratmeter), utrustning och allmän beskaffenhet hos bostaden — äro avsedda

att gälla familjer som bo i såväl egnahem som hyreslägenheter.

Med hänsyn till att frågan om lån och bidrag till enfamiljshus ej kan behandlas

utan att familjebostadsbidraget beaktas, torde utredningens förslag

rörande sistnämnda bidrag här böra bli föremål för omnämnande i vad det

berör egnahem. Sålunda föreslår utredningen som villkor för familjebostadsbidrag

till familjer i egnahem, att lägenheten ej omfattar mer än 5 rum

och kök.

Beträffande den föreslagna huvudregeln för beräkning av bidragsbeloppet

— 120 kronor per barn — framhåller utredningen, att vissa omständigheter

göra undantag från densamma av behovet påkallade. Utredningen anför

härom följande.

Från den allmänna regeln om att låg kostnadsnivå och låg inkomstnivå i

stort sett följas åt består ett viktigt undantag beträffande Norrland och särskilt

dess övre del, där kostnadsnivån är hög men inkomstnivån för stora

grupper av löntagare, småbrukare o. s. v. låg. För den stora massan av

barnfostrande familjer i egnahem i Norrland skulle den här föreslagna allmänna

regeln betyda en allvarlig försämring i förhållande till nuvarande

förhållanden. Detta kan tänkas avvärjt antingen på så sätt, att bidragsbeloppet

sättes högre för Norrland, exempelvis till 150 kronor per barn, eller

därigenom att för egnahemsbyggare där den nuvarande regeln för beräkning

av bidragsbeloppet bevaras.

Utredningen är tveksam om vilket av dessa förfaringssätt som vore lämpligast

men har stannat för att rekommendera, att tills vidare och till dess

erfarenheter av det nya systemet hunnit samlas bidragsbeloppet för familjebostaden

vid nybyggnad av egethem i Norrland beräknas efter hittills tilllämpade

grunder, dock högst till 150 kronor per barn.

Remissyttrandena.

I ett stort antal remissyttranden ha utredningens förslag rörande lån och

bidrag till egnahem icke berörts. Av de remissinstanser, som direkt yttrat

sig över förslagen, ha åtskilliga begränsat sig till att i allmänna ordalag

förklara, att de antingen icke ha några erinringar att göra eller hälsa

förslagen med tillfredsställelse. Den i det följande lämnade redogörelsen för

remissyttrandena är begränsad till de särskilda synpunkter som häri kommit

till uttryck. Framställningen uppdelas så att yttranden, som avse egnahemslånet

behandlas för sig och yttranden rörande bidragen till egnahem

för sig. Yttranden, som beröra det föreslagna familjebostadsbidraget, vilket

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

i allmänhet ägnats betydligt större uppmärksamhet än förslagen rörande

lån och bidrag till egnahem, redovisas i samband med den särskilda behandlingen

i det följande av de föreslagna bostadsrabatterna.

Egnahemslånet.

Allmänna synpunkter på förslagen ha anförts av ett antal remissinstanser.

Statens byggnadslånebyrå uttalar sin anslutning till vad utredningen anfört

rörande angelägenheten av att ensartade lånebestämmelser ersätta de

nuvarande starkt differentierade föreskrifterna i avseende å lån till egnahem.

Vissa inom byggnadslånebyrån verkställda beräkningar gåve emellertid

vid handen att vid en tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna

vissa kategorier av barnrika bostadssökande skulle komma i ett mindre förmånligt

läge än det nuvarande, medan andra kategorier skulle få skr ställning

förbättrad. Dylika förskjutningar äro visserligen enligt byråns uppfattning

i viss utsträckning ofrånkomliga vid en övergång till nya bestämmelser.

Byrån måste emellertid med bestämdhet hävda den meningen, att nya

låne- (och bidrags-) regler icke böra antagas, förrän det genom utförliga

undersökningar klarlagts, att sagda förskjutningar bli av ringa betydelse.

Upprätthållandet av ett dylikt krav synes byrån medföra behov av vissa

modifikationer i förslagen. — Byggnadslånebyråns utlåtande beträffande de

av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande statsunderstöd för egnahemsproduktionen

utmynnar däri, att byrån icke är beredd att tillstyrka

dessa i föreliggande skick. Byrån förutsätter, att en allmän översyn av det

statliga stödet till egnahemsproduktionen kommer att äga rum.

Även näringslivets bostadsbyggnadsdelegation finner det rationellt, att de

påfallande olikheterna mellan skilda egnahemslånetyper undanröjas och att

villkoren sålunda förenhetligas, så långt detta är praktiskt möjligt, men

framhåller att detta torde kunna ske utan att man binder sig vid den av

utredningen föreslagna räntefoten av 3 procent respektive belåningsgränsen

av 85 procent.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att utredningens strävanden

att ernå enhetlighet på egnahemskreditens område måste anses välbetänkta.

Egnahemsstyrelsen uttalar, att styrelsen icke har något väsentligt att erinra

mot den föreslagna konstruktionen av den nya lånetypen. — I den

mån egnahemsnämnderna yttrat sig beträffande villkoren för det föreslagna

egnahemslånet, ha de i allmänhet funnit dessa lämpliga och tillstyrkt förslagen

eller lämnat förslagen utan erinran.

Byggnadsstyrelsen finner det vara en brist, att utredningen beträffande

enfamiljshus endast föreslår stödåtgärder för bildande av egnahem och ställer

sig avvisande mot av kommunerna eller allmännyttiga löretag upplörda

enfamiljshus, avsedda att uthyras.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Landskommunernas förbund, som i allt väsentligt biträder de reformförslag

rörande bostadshjälpen, som utredningen framlagt, framhåller vad

landsbygden angår nödvändigheten av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen

på ett effektivt sätt samordnas med det stöd, som lämnas eller

är avsett att lämnas för åstadkommande av vatten- och avloppsledningar.

Redan nu vore läget i åtskilliga tätortsbildningar i landsorten på väg att bli

ohållbart i sanitärt avseende. Det går enligt förbundets mening icke att

åstadkomma en hög bostadsstandard utan att först eller i varje fall samtidigt

tillse, att i synnerhet avloppsförhållandena bli tillfredsställande ordnade.

— Liknande uttalanden göras av Stora Kopparbergs och Valbo kommuner.

Nuvarande särskilda låneformer för bostäder på jordbruksfastighet beröras

i ett par yttranden. Sålunda anför egnahemsstyrelsen beträffande lantarbetarbostads-

och arbetarsmåbrukslånen följande.

I likhet med utredningen håller egnahemsstyrelsen före, att den särskilda

långivningen till förmån för lantarbetarbostäder bör tills vidare bibehållas.

Ävenså biträder styrelsen utredningens uppfattning att arbetarsmåbrukslånen

böra kunna avvecklas som en särskild låneform, då det stödbehov för

vilket de äro avsedda bör kunna tillgodoses inom ramen för den vanliga

långivningen för egnahemsändamål.

Lits kommun däremot anser, att arbetarsmåbruksverksamheten även i

fortsättningen bör utgöra en icke oväsentlig detalj i statens bostadspolitik

på landsbygden, men förutsätter härvid dels väsentligt höjda lånebelopp,

dels möjlighet att kombinera lånen med familjebostadsbidrag.

Vad angår det föreslagna egnahemslånets storlek och läge

konstaterar egnahemsstyrelsen, att förslagen till såväl belåningsgränser som

belåningsvärde innebära en väsentlig utvidgning i jämförelse med motsvarande

bestämmelser för de nuvarande bostadsegnahemslånen. Denna utvidgning

anser styrelsen i och för sig befogad. Styrelsen understryker emellertid

angelägenheten av att vid bedömning av ansökan om egnahemslån vederbörligt

beaktande skänkes frågan om egnahemmets belägenhet med hänsyn

till bland annat arbetsmöjligheter på orten och kommunikationsförhållanden.

Halmstads stad uttalar, att övre belåningsgränsen för egnahem bör, med

hänsyn till att dessa måste anses vara i hög grad önskvärda, höjas till

minst 90 procent av fastighetsvärdet. — Åtvids kommun betraktar en sänkning

av lånegränsen — jämfört med vad som gäller beträffande bostadsanskaffningslån

till egnahem för barnrika familjer och därtill knutna tillläggslån

— till 85 procent såsom en olägenhet, då det redan nu torde vara

ytterst sällan som en egen insats på 10 procent kan presteras av vederbörande

sökande, såvida icke kommun eller arbetsgivare lämnar bidrag. Den

föreslagna lånegränsen innebär, framhåller kommunen, risk för att endast

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

51

de något bättre situerade kunna utnyttja förmånerna. — Liknande synpunkter

anföras av Stehags kommun. — Stora Kopparbergs kommun förordar, att

övre lånegränsen för egnahem på landsbygden bestämmes till 90 procent.

— Åsele kommun finner önskvärt, att den lånebeviljande myndigheten skall

kunna, när skäl därtill anses föreligga, bevilja egnahemslån utöver 85 procent

av anskaffningskostnaden.

Egnahemsnämnden i Örebro lån, som understryker betydelsen av att

egnahemsbyggaren får göra en egen insats och som räknar med att lån upp

till 85 procent av kostnaden jämte byggnadsbidrag under vissa förhållanden

skulle göra en dylik insats överflödig, ifrågasätter om icke lånet borde

såsom hittills begränsas till högst 75 procent av fastighetens uppskattade

värde. Härvid har nämnden tydligen bostadsegnahemslånet i tankarna och

synes dessutom förutsätta, att byggnadsbidraget placeras ovanför lånet.

Nämnden säger sig nämligen icke ha något att erinra mot att belåningsgränsen

höjes till 85 procent, om intet särskilt bidrag kommer i fråga.

Malmö stad framhåller betydelsen av att som regel en egen insats i form

av arbete eller kapital kräves av egnahemsbyggaren. Härigenom torde i viss

utsträckning ett naturligt urval ske, vilket vore önskvärt med hänsyn till

sannolikheten av att de föreslagna bidragen till egnahem komma att medföra

en avsevärt ökad egnahemsbyggnadsverksamhet. Egnahemsbyggaren

skulle vidare bindas till det egna hemmet på ett helt annat sätt, än om detta

komme till stånd utan eller med relativt ringa prestation från hans sida.

Staten skulle härigenom erhålla ett gott kriterium på egnahemsbyggarens

förmåga och villighet att vårda egnahemmet. Den egna insatsen synes staden

kunna sättas till 10 procent av fastighetsvärdet; dock bör den centrala

myndigheten, där särskilda skäl äro för handen, på kommunens tillstyrkan

kunna medgiva lägre egen insats.

Utredningens förslag till ränta för det nya egnahemslånet har icke

föranlett erinran i yttrandena.

Vad angår räntegarantin för underliggande krediter tillstyrker

byggnadslånebgrån utredningens förslag, att denna garanti bör utsträckas

till att avse egnahemslånets hela löptid. Byrån framhåller emellertid, att det

ur vissa synpunkter kan vara mera rationellt, att staten tillhandahåller även

bottenlånen. Därest utvecklingen ginge därhän, skulle behovet av räntegaranti

automatiskt bortfalla.

Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot tillråda uppskov med lösningen

av frågan om räntegarantins utsträckning, till dess 1945 års bankkommitté

avgivit sitt betänkande.

Beträffande förslaget, att amorteringstiden skall — med begränsning

till ett fåtal alternativ — bestämmas med hänsyn till egnahemsbyggarens

ekonomiska och personliga förhållanden hänvisar bgggnadslånebyrån

till vissa inom byrån verkställda praktiska försök. Dessa giva vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

handen, att de föreslagna bestämmelserna sannolikt bli mycket tidsödande

och besvärliga att tillämpa. Den serie av behovsprövningar och antaganden,

som erfordras, innan beslut kan meddelas, innebära vidare enligt byråns

uppfattning risk för att subjektiva värderingar av de lånesökandes förhållanden

skola få ett alltför stort inflytande på statsorganets beslut. Denna

risk ökas, om ärendenas behandling — såsom av andra skäl motiveras —

decentraliseras till ett stort antal lokalorgan. — Byrån erinrar om nu gällande,

ur vissa synpunkter otillfredsställande amorteringsbestämmelser för

bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer och tertiärlån till

enfamiljshus och framhåller som sin mening, att nya lånebestämmelser för

egnahem icke böra antagas med mindre amorteringsförhållandena för de

nu existerande, med stöd av statslån tillkomna egnahemmen samtidigt ordnas

på ett godtagbart sätt.

Även egnahemsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av de föreslagna amorteringsbestämmelserna

och anför härom följande.

Egnahemsstyrelsen vill erinra att i stort sett samma effekt uppnås med

den nuvarande konstruktionen av bostadsegnahemslånen där utgångspunkten

är en för normalfallen avpassad tämligen lång amorteringstid — omkring

21 år — med rätt för låntagare som så önska att få en kortare amorteringstid

bestämd ävensom att under lånetiden när som helst göra extra

inbetalningar vilka avskrivas å lånets amorteringsdel. Den huvudsakliga

skillnaden mellan sistnämnda system och det av utredningen förordade synes

vara, att för bostadsegnahemslånen anges en amorteringsplan som normalt

bör gälla försåvitt ej annat i det särskilda fallet överenskommes, medan

enligt utredningens förslag en förhandling om amorteringstidens längd

alltid skall ske i varje särskilt fall. Egnahemsstyrelsen anser det förstnämnda

systemet ge bättre vägledning för allmänheten och i någon mån

förenkla det administrativa handhavandet av lånerörelsen.

Nynäshamns stad anser, att en viss amorteringstid bör fastställas, exempelvis

30 år, för att redan från början göra det möjligt för egnahemsbyggaren

att upprätta en tillförlitlig kalkyl.

HSB anmäler tveksamhet beträffande utredningens förslag, att amorteringstiderna

för egnahemslånen skola varieras med hänsyn tagen till egnahemsinnehavarens

personliga och ekonomiska förhållanden. I varje fall

borde en mycket långtgående schematisering ske, så att exempelvis lånesökandena

klassificerades i några få grupper med en för varje grupp fastställd

amorteringstid.

Svenska stadsförbundet (majoriteten) däremot finner utredningens förslag

angående amorteringstider för lån till egnahem ändamålsenligt. Förbundet

understryker emellertid, att en förutsättning för att den starkt differentierade

amorteringstiden icke skall föranleda onödiga olägenheter synes

vara, att förhandsbesked om amorteringstiden kan ges, innan egnahemsbyggaren

nedlagt några kostnader på att planera sitt bygge. —- Motsvarande

uttalande göres av Lidingö stad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

liungl. Maj:ts proposition nr 235.

Ej heller fullmäktige i riksgäldskontoret ha något att erinra mot utredningens

förslag till amorteringsvillkor för egnahemslånen.

Slutligen ha vissa remissinstanser — främst egnahemsnämnder behandlat

de av utredningen föreslagna standardkraven för erhållande

av egnahemslån.

Sålunda framhåller egnahemsnämnden i Uppsala län, att en egnahemslägenhet

på landsbygden om ett rum och kök i vissa fall skulle kunna försvaras

som övergångsform, under villkor att huset planeras för framtida

utvidgning till önskvärda 50 m2.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område delar utredningens uppfattning,

att högre minimum än 2 rum och kök icke bör uppställas som laneoch

subventionsvillkor. Några villkor i fråga om standarden anser nämnden

dock icke böra inskrivas i författning. Vad man på landsbygden eftersträvar

i fråga om utrymmes- och utrustningsstandard vinnes enligt nämndens

mening sannolikt icke genom generella bestämmelser. Standardkraven

böra fastställas i administrativa tillämpningsföreskrifter, som medge en

praktisk bedömning från fall till fall. Sålunda är enligt nämndens mening

tiden icke mogen att för landsbygdens vidkommande uppställa kravet på

bostädernas utrustning med vatten- och avloppsledning såsom ett obetingat

villkor för lån och bidrag; ett dylikt krav anser sig nämnden icke kunna

biträda. Egnahemsnämnden i Gotlands län är av samma mening och hänvisar

till de särskilda svårigheter, som förefinnas på ön i fråga om anordnande

av vattenledning.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län understryker kravet på att bostäder,

som iordningställas med hjälp av statliga stödåtgärder, förses med vatten

och avlopp men anser däremot, att ett obetingat krav på central värmeanläggning

ej bör resas.

Egnahemsnämnden i Örebro län framhåller som sin mening, att beträffande

bostäder på landsbygden något absolut krav ej bör uppställas på vare

sig w.c. eller badrum. Nämnden, som erinrar om att utredningen ej heller

föreslagit detta, ifrågasätter emellertid om man ens bör kräva centralvärmeanläggning;

i varje fall bör detta krav begränsas till helt nya bostäder. Anordnande

av vatten och avlopp för enskilda bostäder på landet kan bli så

dyrbart, att nämnden är tveksam beträffande lämpligheten av att uppställa

ett absolut krav härpå som villkor för lån till ny- och ombyggnad.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län däremot anser, att de bostäder som

uppföras eller ombyggas med hjälp av statliga lan och bidrag böra utrustas

med vatten och avlopp samt anordning för centraluppvärmning, tillräckliga

biutrymmen samt tillfredsställande köksinredning, även om följden

härav måste bli, att det för många familjer kommer att stöta på stora ekonomiska

svårigheter och i en del fall hlir omöjligt att genomföra den önskvärda

standardförbättringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Asarums kommun finner inga skäl föreligga för frångående av de fordringar

på utrymme och utrustning, som utredningen uppställer som villkor

för statligt stöd. Kommunen ifrågasätter dock lämpligheten av att göra någon

principiell skillnad mellan tätort och landsbygd i fråga om lägenheternas

utrustande med w.c. och badrum. Det bör tillkomma det kommunala

organet eller ett eventuellt länsorgan att bevilja dispens i de fall, där det

kan anses nödvändigt eller önskvärt, att avvikelser göras fi''ån den normala

utrustningsstandarden.

Urshults kommun framhåller, att bostadsinnehavaren själv bör få avgöra,

om han önskar införa centraluppvärmning, enär kostnaderna i många fall

annars bli allt för höga och uppvärmning på annat sätt kan bli lika bra

men avsevärt billigare.

I detta sammanhang torde få anmälas, att domänstyrelsen den 29 november

1946 enligt uppdrag inkommit med utredning och förslag — i anslutning

till bostadssociala utredningens uttalanden i ämnet — beträffande sådana

ärren datorer å kronojord som själva äga de av dem

brukade byggnaderna å den arrenderade jorden.

Domänstyrelsen upplyser bland annat, att enligt från överjägmästarna införskaffade

uppgifter antalet upplåtelser av förevarande slag, som anses böra

bibehållas, uppgår till 356 och att kostnaderna för förbättring eller nybyggnad

av bostadsbeståndet å dessa lägenheter av överjägmästarna beräknats

till 1 611 000 kronor. I anslutning härtill anför domänstyrelsen följande.

Domänstyrelsen biträder bostadssociala utredningens uppfattning beträffande

nu ifrågavarande lägenhetsinnehavares bostäder, begränsade ekonomiska

resurser och lånemöjligheter. Inom de områden, där det med hänsyn

till skogsbrukets och jordbruksnäringens behov prövas lämpligt alt bibehålla

och förstärka den fasta arbetarstammen, böra åtgärder vidtagas, som bereda

möjligheter till egnahemsverksamhet även å mark, som icke äges eller

kan förutsättas bliva förvärvad av vederbörande brukare. Särskilt i de fall,

då berörda husägande arrendatorer utföra arbete inom skogs- eller jordbruket

å den fastighet, varå de arrendera jord, eller å närliggande fastighet

samt deras arrendelott är välbelägen i förhållande till vägar och bebyggelse,

ävensom av den beskaffenhet i övrigt att den bör bibehållas, synes arrendatorn,

när bostadsförbättringsbidrag är otillräckligt i förhållande till förbättringsbehovet,

böra beredas möjlighet att erhålla statliga lån för bostadsändamål

utan hinder därav, att inteckningssäkerhet i fastigheten ej kan ställas.

Därvid böra berättigade anspråk på en tillfredsställande bostadsstandard

bliva tillgodosedda. Vidare bör tillses, att arrendator icke kommer i ett

sämre läge med avseende på statens stöd till förbättring av bostadsbeståndet

än innehavare av hus på egen mark.

I fråga om de lägenheter på kronans mark, vilka anses böra bibehållas

och beträffande vilka husen icke befinnas böra inlösas av kronan, synas de

av bostadssociala utredningen föreslagna stödformerna för bostadsbeståndets

underhåll och förbättring böra komma till användning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bidragen till egnahem.

Allmänna uttalanden beträffande det av utredningen föreslagna

byggnadsbidraget förekomma i vissa yttranden.

Sålunda finner byggnadslånebyrån, att frågan om införande av ett sådant

bidrag bör upptagas till prövning i samband med den allmänna översyn

av det statliga stödet till egnahemsproduktionen, som byrån förutsätter skall

äga rum.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att de hittills vidtagna bostadspolitiska

stödåtgärderna icke verkat under så lång tid, att man skulle kunna

vara berättigad att draga den slutsatsen, att de visat sig vara otillräckliga.

Förbundet anser det därför synnerligen önskvärt, att nya stödåtgärder av

annat slag icke vidtagas, innan resultatet av 1945 års allmänna bostadsräkning

föreligger.

Näringslivets bostadsbgggnadsdelegation finner starka sociala skäl kunna

åberopas till förmån för kapitalsubventionerna till egnahem men framhåller,

att vissa kontrollsvårigheter torde göra sig gällande, särskilt svårigheten

att effektivt övervaka, att icke den, som erhållit kapitalunderstöd,

sedermera till överpris försäljer sin fastighet och därigenom tillgodogör sig

subventionen på ett icke åsyftat sätt. — Vad beträffar frågan om bostadssubventioner

från företagens sida i syfte att stödja den enskilda bostadsförsörjningen,

hänvisar delegationen till en av industriens utredningsinstitut

verkställd Utredning, vari uttalas, att dylika bidrag, som hittills undantagsvis

förekomma, icke böra ytterligare utbyggas. Såsom en åtgärd för att

undgå en fördyring av de anställdas bostadskostnader vid en tillfällig höjning

av byggnadskostnadsnivån skulle emellertid enligt utredningsinstitutets

mening engångsbidrag till de arbetare som ämna skaffa sig egen bostad

eller egethem tills vidare kunna accepteras.

Även svenska stadsförbundet (majoriteten) påpekar nödvändigheten av

att ytterligare uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att hindra spekulation

i fastigheter, som uppförts med hjälp av engångsbidrag till egnahem.

Vad angår de föreslagna maximibeloppen för byggnadsbidragen

finner egnahemsstyrelsen dessa väl avvägda.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands län framhåller som sin mening, att

svårigheterna att anskaffa en fullgod bostad sannolikt komma att bli betydande

för stora delar av åtminstone Norrlands landsbygdsbefolkning, även

om tack vare de föreslagna subventionerna till egnahemsbyggare på landet

ej mer än cirka 20 procent av familjeinkomsten skulle behöva offras på

bostaden. Utredningen hade visserligen själv påpekat, alt det måste vara

mera prövande i låga inkomstlägen än i högre att anslå en viss procent av

inkomsten till bostadsändamål, men syntes icke ha tagit tillräcklig hänsyn

därtill vid förslagens utformande. Nämnden anför ytterligare följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Starka skäl föreligga att ifrågasätta, huruvida genom de av utredningen

föreslagna subventionsåtgärderna landsbygdens familjer kunna bli jämställda

med familjerna i stadssamhällena i fråga om möjligheterna att uppnå

tidsenlig bostadsstandard. I synnerhet gäller detta Norrland. Egnahemsnämnden

får därför föreslå, att de till grund för beräkningen av de föreslagna

subventionerna lagda förutsättningarna grundligt omprövas, varvid

de norrländska förhållandena i inkomst- och kostnadshänseende speciellt

beaktas, samt att en omräkning av familjebostadbidragets och byggnadsbidragets

maximibelopp därefter utföres. Härvid bör enligt egnahemsnämndens

uppfattning stor försiktighet iakttagas vid en eventuell diskontering av förväntningarna

om en fortskridande höjning av realinkomsterna och om en utjämning

av nu bestående reallöneskillnader.

Liknande synpunkter anföras av Torps kommun.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser, att det allmänna näppeligen

kan sträcka sig längre i fråga om byggnadsbidragets storlek än utredningen

föreslagit. Enligt nämndens uppfattning torde likväl fall uppstå, där även

denna kraftiga hjälp befinnes vara för liten och där standardkraven måste

eftersättas, för att vederbörande skall kunna genomföra byggnadsföretaget.

Ströms kommun föreslår, under hänvisning till att byggnadskostnaderna

äro högre och inkomstnivån lägre i Norrland än i riket i övrigt, att byggnadsbidraget

till norrländska egnahem på landsbygden maximeras till 6 000

kronor respektive 7 000 kronor, när fråga är om barnrik arbetarfamilj eller

tvåfamiljshus. — Även Själevads kommun understryker angelägenheten av

att statens stöd till bostäder i Norrland göres större än i övriga delar av

landet.

Algutsboda kommun uttalar under hänvisning till resultatet av en undersökning

av inkomstförhållandena inom kommunen allvarliga farhågor för

att stora grupper av landsbygdens befolkning trots de föreslagna betydande

stödåtgärderna icke skola ha råd att bebo tillfredsställande bostäder. -—- I

anledning av utredningens uppgift, att subventionseffekten av ett engångsbidrag

om 2 000 kronor i städerna i stort sett motsvarar det löpande bidraget

av 3 kronor per m2, framhålla svenska stadsförbundet och Halmstads

stad det angelägna i att det tillses, att egnahemmen icke försättas i

sämre ställning än flerfamiljsfastigheterna.

Borlänge stad ifrågasätter, huruvida med hänsyn till den stegring av tomtoch

byggnadskostnaderna som ägt rum under senare år ett byggnadsbidrag

till egnahem för barnrika familjer på 4 000 kronor kommer att vara tillräckligt,

och anser möjlighet böra beredas för en höjning av engångsbidraget

till enfamiljshus i orter med särskilt låga inkomster, i varje fall till dess

en utjämning i inkomsthänseende skett mellan de olika samhällena. —

Falu stad finner ett byggnadsbidrag på 2 000 kronor i stadssamhällen vara

för lågt och anser, att det bör kunna varieras mellan sagda belopp och

3 000 kronor med hänsyn tagen till den godkända anskaffningskostnaden.

— Vänersborgs stad föreslår, att byggnadsbidragen för stadssamhällena

skola avsevärt höjas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235. *>/

HSB framhåller i anledning av utredningens föreslag, att byggnadsbidraget

skall utgå med olika belopp i städer och på landsbygd, att frågan blir,

var gränsen skall dragas mellan dessa kategorier. Hittills har, när det gällt

bostadsanskaffningslån till egnahem, till »städer» räknats även köpingar,

inunicipalsamhällen och vissa andra tätorter. Här ifrågavarande gränsdragning

synes förbundet böra genomföras under hänsynstagande till dels bjggnadskostnaderna,

dels inkomstförhållandena och hyresbetalningsförmågan

på olika orter.

Den av utredningen föreslagna behovsprövningen i fråga om

byggnadsbidragen finner egnahemsstyrelsen föga ändamålsenlig och

anför härom följande.

Enligt egnahemsstyrelsens mening torde bostadskostnadens relation^ till

årsinkomsten vara ett otillräckligt och alltför osäkert underlag för ifrågavarande

behovsprövning. Styrelsen vill för sin del ifrågasätta om icke ett

mera tillfredsställande resultat nås med hjälp i stort sett av de bedömningsgrunder

för utmätande av understödet som nu tillämpas inom bostadsförbättringsverksamheten.

Det är därvid huvudsakligen tre faktorer, som äro

avgörande, nämligen sökandens inkomstläge, bedömt med hänsyn till sista

årsinkomsten samt medelinkomsten under de tre senaste aren, förmögenhetsställning

och försörjningsbörda.

Enligt utredningens förslag skall vid beräknande av en sökandes bostadskostnad

avdrag göras för de familjebostadsbidrag, som sökanden må vara berättigad

komma i åtnjutande av. Denna regel skulle komma att medföra, att

familjer med barn ofta skulle just på grund av rätten till familjebostadsbidrag

för barnen komma att bli utestängda från rätt till byggnadsbidrag. Da emellertid

familjer med barn — även om bostadskostnaden tack vare familjebostadsbidrag

icke överstiger 20 procent av inkomsten — i regel i minst lika hög

grad som andra familjer äro i stort behov av bidrag till den för bostadsbygget

erforderliga kapitalinsatsen, skulle en dylik bestämmelse ofta komma att

ställa sådana familjer i ett svårt läge, understundom kanske nödvändiggöra

ett uppskjutande tills vidare eller till och med omöjliggöra ett tilltänkt bostadsbygge.

En sådan ordning finner egnahemsstyrelsen icke tillfredsställande.

Framhållas må tillika att familjebidraget ju i allt fall så småningom bortfaller,

varvid det nu påtalade missgynnandet av familjer med barn än tydligare

framträder.

Liknande synpunkter anföras av Stockholms stad.

Linköpings och Borlänge städer anse, att byggnadsbidraget icke bör bli

föremål för omprövning under lånetiden.

Malmö stad ifrågasätter, om icke engångsbidraget till egnahem i stadssamhällen

med en differentierad bostadsmarknad, där småhushållens bostadsbehov

kan tillgodoses genom lägenheter i flerfamiljshus, borde förenas med

fordran på viss familjestorlek. Engångsbidrag borde även kunna utgå till

förvärv av lägenheter med bostadsrätt, enär dylika lägenheter inom ifragavarande

orter ha samma betydelse för självpensionering som egnahemmet

inom mindre orter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kiingl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande slutligen förbättringsbidragen har byggnadslånebyrån

intet att erinra mot att dessa tills vidare utgå i oförändrad form.

Jukkasjårvi och Arvidsjaurs kommuner föreslå, att bidragens maximibelopp

höjes till 5 000 respektive 6 000 kronor. Sistnämnda kommun förordar vidare,

att bidragen alltjämt skola vara förenade med viss lånemöjlighet.

Departementschefen.

Egnahemsbyggandet synes tendera att omfatta en växande del av den

arliga produktionen av nya bostäder. Bortsett från nuvarande svårigheter

beträffande materialförsörjningen är sagda tendens med hänsyn till egnahemmets

förtjänster som familjebostad ägnad att väcka tillfredsställelse.

Vid bifall till de förslag jag i det följande kommer att framlägga beträffande

lan och bidrag till enfamiljshus kommer finansieringen av egnahem

att avsevärt underlättas. Följden härav torde bli att produktionen av egnahem

kommer att ytterligare öka.

Innan jag övergår till en behandling av förslagen vill jag något beröra

nuvarande allvarliga missförhållanden på egnahemsmarkn

a d e n. Sasom byggnadslanebyrån i olika sammanhang påpekat göra sig

nämligen för närvarande rena urartningstendenser gällande med avseende

på såväl tomtpriser och byggnadskostnader som försäljningspriser vid överlåtelse

av enfamiljshus. Dessa missförhållanden, vilka sammanhänga med

bostadsbristen, materialknappheten och inkomstökningen, komma att i nuvarande

läge skärpas i samma mån som egnahemsproduktionen ökar. Jag

har funnit en nödvändig förutsättning för att staten i ökad omfattning skall

ställa medel till förfogande såsom stöd till här ifrågavarande del av bostadsförsörjningen

vara, att åtgärder vidtagas i syfte att komma till rätta med

nämnda missförhållanden. Dessa innebära nämligen en risk för att statsmedel,

avsedda att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i

stället komma att öka materialleverantörers samt tomt- och villaförsäljares

vinster.

Enligt min mening finns det icke någon enkel och säker lösning av detta

problem; en samordning av olika slag av åtgärder torde erfordras. Det synes

mig emellertid uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna

att vidtaga dylika åtgärder, bland annat därför att ifrågavarande missförhållanden

äro mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag erfarit, överväger

statens byggnadslanebyrå att vidtaga vissa åtgärder i syfte att öka

kommunernas möjligheter att bland annat i fråga om tomtanskaffning, materialinköp

och allmän service till egnahemsbyggarna åstadkomma en sanering

av egnahemsmarknaden. Beträffande kontrollen över försäljning av

statligt belånade egnahem har byggnadslånebyrån i skrivelse den 14 mars

1947 framlagt ett förslag, syftande till att genom vitesinteckning begränsa

möjligheterna att vid dylik försäljning uttaga spekulationsvinst. Enligt min

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

59

mening bör denna fråga ytterligare övervägas. Bland annat böra resultaten

av byggnadslånebyråns nyssnämnda initiativ avvaktas.

Vad härefter angår de nya låne- och bidragsformerna

för bostadsförsörjningen genom egnahem torde jag först få

lämna en kortfattad redogörelse för bostadssociala utredningens förslag

i ämnet.

Samtliga nu gällande former av lån till egnahem och tvåfamiljshus utom

lantarbetarbostadslån skola enligt förslaget ersättas av en form av lån till

egnahem och tvåfamiljshus, vars ena lägenhet bebos av ägaren. Säkerheten

skall vid nybyggnad utgöras av inteckning inom 85 procent av belåningsvärdet,

som bör överensstämma med de av det lånebeviljande organet godkända

tomt- och byggnadskostnaderna eller, i fråga om tomträtt, byggnadskostnaderna.

Vid lån till sådan ombyggnad som med avseende på resultatet

kan anses likvärdig med nybyggnad skall säkerheten för lånet utgöras av

inteckning inom det värde, som av det lånebeviljande organet prövas kunna

åsättas fastigheten efter ombyggnadsarbetets färdigställande. Belåningsvärdet

maximeras ej men däremot lägenhetens storlek i enlighet med de direktiv

som för närvarande tillämpas vid beviljande av tertiärlån till enfamiljshus.

I den mån bottenlån icke kan erhållas i öppna marknaden till samma

ränta som föreslås för egnahemslånet, d. v. s. 3 procent, skall detta kunna

utgöra högst 85 procent av belåningsvärdet. Lån skall under vissa förutsättningar

även kunna beviljas den, som icke kan ställa inteckningssäkerhet

för lånet.

Amorteringen enligt den från början fastställda amorteringsplanen föreslås

av utredningen begränsad —• där frågan icke avgöres genom storleken

av det stående lån, som erhålles i öppna marknaden — till den del av lånet

som ligger över 40 procent av belåningsvärdet. Amorteringstiden skall efter

prövning av den lånsökandes personliga och ekonomiska förhallanden

kunna fastställas till beträffande lån till nybyggnad alternativt 10, 15, 20

eller högst 25 år och beträffande lån till ombyggnad lägst fem och högst

25 år. Amorteringsfrihet skall kunna medgivas under högst tre år, vilka

skola inräknas i den högsta medgivna amorteringstiden.

Villkor för lån skall enligt utredningsförslaget vara en lägenhetsstorlek

om minst 3 rum och kök i stadssamhällen och minst 2 rum och kök på

landsbygden. Även på landsbygden böra lägenheterna vara utrustade med

ledningar för vatten och avlopp samt anordning för centraluppvärmning,

som möjliggör hela lägenhetens uppvärmning vintertid. De böra vidare

vara försedda med tillräckliga biutrymmen, tillfredsställande köksutrustning

samt i övrigt ha en kvalitet, som uppfyller hälsovårdsstadgans fordringar.

Utredningen föreslår vidare, att jämte lån till ny- eller genomgripande

ombyggnad av egethem eller tvåfamiljshus av egnahemstyp ett byggnads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

bidrag skall efter särskild inkomstprövning kunna beviljas. Byggnadsbidraget,

vilket skall lämnas i form av räntefritt stående lån för framtida

avskrivning, bör i regel intecknas inom 85 procent av belåningsvärdet, varvid

amorteringslånets övre gräns blir beroende på byggnadsbidragets storlek.

Vid behov av den egna insatsens begränsning till mindre än 15 procent

av belåningsvärdet skall byggnadsbidraget helt eller delvis kunna intecknas

mellan 85 och 100 procent av belåningsvärdet. Byggnadsbidraget skall i

regel utgå med högst 2 000 kronor i stadssamhällen och högst 4 000 kronor

på landsbygden. Till familjer med tre eller flera barn under 16 år skall

byggnadsbidrag kunna utgå med högst 4 000 respektive 6 000 kronor. Med

högst sistnämnda belopp skall byggnadsbidrag även kunna utgå till bidragssökande,

som antingen befinner sig i arbetarsmåbrukares ställning eller

saknar möjlighet att ställa inteckningssäkerhet för det statliga lånet. Till tvåfamiljshus

skall byggnadsbidrag kunna utgå med högst 3 000 kronor i stadssamhällen

och högst 6 000 kronor på landsbygden.

Till mindre genomgripande upprustning av egnahem på landsbygden

böra enligt utredningens mening förbättringsbidrag kunna utgå i enlighet

med nu gällande bestämmelser.

Familjebostadsbidrag skola utgå till familjer med två eller flera barn

under 16 år i nybyggda eller förut uppförda egnahem, som uppfylla vissa

krav på bostadens storlek och beskaffenhet. Utredningen föreslår, att bidragsbeloppet

bestämmes till 120 kronor per barn utom beträffande Norrland,

där familjebostadsbidraget bör beräknas efter hittills tillämpade grunder,

dock högst till 150 kronor per barn.

Endast i ett fåtal av de över utredningens förslag avgivna yttrandena

förekomma principiella erinringar mot förslaget om statligt stöd till egnahemsproduktionen.

Uppmärksammas må emellertid, att statens byggnadslånebyrå

förklarat sig icke beredd att i föreliggande skick tillstyrka förslaget

i denna del utan förutsätter en allmän översyn av detsamma.

Beträffande detaljerna anmälas skiljaktiga meningar i olika avseenden.

Vad angår övre belåningsgränsen för egnahem förordar ett antal kommuner,

att den av utredningen till 85 procent av fastighetsvärdet föreslagna gränsen

skall höjas. Några remissinstanser, bland andra byggnadslånebyrån och

egnahemsstyrelsen, ifrågasätta lämpligheten av de föreslagna amorteringsbestämmelserna.

Även beträffande standardkraven såsom villkor för egnahemslån

ha erinringar framställts i vissa yttranden. — Vad angår bidragen

till egnahem ha särskilt de föreslagna maximibeloppen för byggnadsbidragen

och inkomstprövningen i fråga om dessa bidrag kritiserats.

Bostadssociala utredningens förslag beträffande lån och bidrag till enfamiljshus

har med beaktande av yttrandenas innehåll varit föremål för

överarbetning inom socialdepartementet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Huvudsyftet med de förslag jag i det följande kommer

att framlägga beträffande det statliga stödet till egnahemmen

är att ersätta de nuvarande, vid skilda tidpunkter tillkomna och irrationellt

splittrade låne- och bidragsbestämmelserna med ett förenklat och forenhetligat

låne- och bidragssystem, som är bättre ägnat att läggas till grund för

den fortsatta stödverksamheten på längre sikt. Jag avser här villkoren tor

lån till egnahem och familjebostadsbidrag till barnfamiljerna. Med hansyn

till den stegring av byggnads- och bränslekostnaderna, som agt rum un er

krigsåren och som — i stället för att efter krigets slut, såsom man tidigare

hoppades, omedelbart efterträdas av en viss sänkning — blivit annu mera

markerad under det senaste året, kan jag emellertid icke finna, att det vore

rimligt att nu föreslå ett avskaffande av den krismässiga typ av bidrag,

som sedan år 1942 syftat till att delvis kompensera nämnda kostnadsstegring.

Jag kommer därför att föreslå ett bibehållande tills vidare med vissa

modifikationer av den nu utgående krissubventionen till egnahemsbyggandet

vid sidan av de stödformer, som äro avsedda att få en permanent ka
raktär.

Innan jag upptager utredningens olika förslag till behandling, vill jag

förutskicka, att det icke är möjligt att taga slutlig ståndpunkt till varje

detaljförslag isolerat. Jag har i stället haft att överväga den samlade effekten

av de olika låne- och bidragsförslagen på kapitalkostnaderna respektive

de årliga bostadskostnaderna för modernt utrustade egnahem samt att

jämföra denna med motsvarande effekt av nu gällande bestämmelser, i bada

fallen mot bakgrunden av hushållens inkomstförhållanden.

Utredningens förslag att ersätta de olika nu gällande formerna

av egnahemslån för rena bostadsändamål med

undantag av lantarbetarbostadslånet med en form av statligt

1 å n till nybyggnad eller därmed i fråga om resultatet likvärdig ombyggnad

av egnahem finner jag välmotiverat. Efter samråd med chefen för

jordbruksdepartementet föreslår jag vidare, dels att i samband harmed den

under senare år obetydligt anlitade arbetarsmåbrukslåneformen avskaffas,

dels att den nya låneformen skall komma till användning även vid nybyggnad

och härmed likställd ombyggnad av bostadshus på jordbruksfastighet.

Härvid torde de jämkningar av lånevillkoren i fråga om mteckningssakerhetens

placering få företagas som betingas av att bostadshuset på jordbruksfastighet

ingår endast som en del och regelmässigt som en ram re

del i kreditobjektet.

Utredningen förutsätter, att tvåfamiljshus, vars ena lagenhet bebos av

ägaren, i låneliänseende skall behandlas som enfamiljshus, såsom nu ar

fallet inom tertiärlåneverksamheten. Häremot har jag intet att erinra. Alt

hyran vid uthyrning av lägenhet i tvåfamiljshus skall kontrolleras av det

lånebeviljande organet, anser jag i likhet med utredningen självklart. Emel
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lertid kan det inträffa, att ägaren av ett tvåfamiljshus av någon anledning

nödgas byta bostad utan att samtidigt kunna eller önska försälja fastigheten.

Jag förutsätter, att det lånebeviljande organet skall kunna godtaga

en dylik avvikelse från villkoren för lan till tvåfamiljshus utan uppsägning

av lånet.

Då jag för närvarande icke är beredd att upptaga nu gällande bestämmelser

rörande lån och bidrag till lantarbetarbostäder till omprövning

— denna fråga har uppenbarligen ett nära samband med utformandet av

det planerade statliga stödet till jordbruket — ansluter jag mig till utredningens

förslag, att sagda bestämmelser tills vidare få gälla.

Till utredningens förslag, att belaningsvärdet bör överensstämma med

den av det lånebeviljande organet godkända anskaffnings- eller, med nuvarande

terminologi, produktionskostnaden, d. v. s. summan av tomt- och

by§§nadskostnader, kan jag ansluta mig. Detsamma gäller förslaget, att

detta belåningsvärde icke bör maximeras, såsom för närvarande är fallet

i fråga om belåningsvärdet för bostadsegnahemslån enligt gällande författning

samt för tertiärlån till enfamiljshus och för bostadsanskaffningslån

till egnahem för barnrika familjer enligt byggnadslånebyråns praxis. Utredningen

förutsätter emellertid, att belåningsmöjligheten skall begränsas genom

maximering av lägenhetens storlek, såsom för närvarande enligt riksdagens

direktiv är fallet beträffande tertiärlån till enfamiljshus. I sistnämnda

fråga har jag en annan mening, till vilken jag strax återkommer.

När det gäller den övre lånegränsen för egnahemslånet, har utredningen

ur säkerhetssynpunkt stannat vid 85 procent, ehuru utredningen samtidigt

hävdar, att 90 procent vore en lämplig gräns, om hänsyn endast toges till

egnahemsbyggarnas möjlighet att prestera en egen insats. Gränserna för

denna möjlighet vill utredningen beakta genom utformningen av sitt förslag

om byggnadsbidrag till egnahem, vilket vid behov bör kunna placeras

mellan 85 och 100 procent av belåningsvärdet. Jag delar utredningens uppfattning,

att egnahemsbyggarnas egen insats i regel icke kan beräknas

uPPSa till mer än 10 procent av belåningsvärdet. Enligt min mening bör

detta förhållande tillmätas avgörande betydelse för frågan om var den

övre gränsen för egnahemslånet i regel bör sättas. De större risker för

staten, som följa saväl härav som av att produktionskostnaden och icke.

såsom för närvarande är fallet beträffande bostadsegnahemslånet, ett i förhållande

till produktionskostnaden lägre fastighetsvärde lägges till grund

för belåningen, böra enligt min mening tagas med hänsyn till egnahemsbyggandets

stora betydelse för åstadkommande av fullvärdiga familjebostäder.

Den kapitalsubvention till egnahem, som jag i det följande föreslår i form

av räntefri stående del av egnahemslånet, kommer emellertid i normala

fall att avsevärt sänka det räntabla lånets övre gräns, varigenom sagda

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

63

risker reduceras. Jag vill därför föreslå, att den övre lånegränsen för egnahemslånet

fastställes till 90 procent av belåningsvärdet i de fall där lånet,

enligt vad jag kommer att föreslå, kombineras med kapitalsubvention.

I ett icke obetydligt antal fall torde dock en egeninsats på 10 procent av

produktionskostnaderna komma att överstiga vad egnahemsbyggaren, även

om han gör en del av insatsen i form av eget arbete, kan prestera. I sådana

fall föreligger behov av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen

kompletteras genom åtgärder från kommunernas och industriföretags sida.

Såsom jag i det föregående anfört (sid. 22) finner jag mig ha anledning

förutsätta att sagda behov kommer att tillgodoses.

Enligt min mening bör den statliga långivningen till egnahem icke begränsas

genom att viss maximistorlek för lägenheten fastställes såsom

villkor för lån. Däremot finner jag rimligt, att personer som, under förutsättning

att staten ställer kredit till förfogande, ha råd att bygga större

egnahem än sådana, till vilka jag finner det motiverat att föreslå kapitalsubvention,

även prestera en större egen insats än 10 procent av produktionskostnaden.

Då den kapitalsubvention jag ämnar föreslå i normala fall

torde komma att sänka det räntabla lånets övre gräns med omkring 15 procent

av belåningsvärdet, vill jag därför föreslå, att egnahemslån må kunna

utgå med belopp motsvarande högst 75 procent av belåningsvärdet i sådana

fall, där kapitalsubvention icke kommer att utgå.

Till utredningens förslag, att egnahemslån på vissa närmare angivna villkor

bör kunna beviljas även i fall, där inteckningssäkerhet icke kan ställas

för lån till ny- eller ombyggnad av enfamiljshus på landsbygden, kan jag

ansluta mig.

Sedan 1946 års riksdag på mitt förslag beslutat sänka räntan på tertiärlån

till flerfamiljshus till 3 procent, finner jag motiverat att, i överensstämmelse

med bostadssociala utredningens uppfattning, föreslå, att även räntan

på lån till enfamiljshus fastställes till 3 procent.

I anslutning härtill vill jag upptaga frågan om egnahemslånets nedre gräns

och därmed dess storlek i förhållande till belåningsvärdet. Enligt nu gällande

bestämmelser inbegripa såväl bostadsegnahemslån som bostadsanskaffningslån

till egnahem för barnrika familjer statligt bottenlån, medan

vid beviljandet av tertiärlån till enfamiljshus förutsättes, att primärkredit

upptages i öppna marknaden. Jag finner icke anledning att sparbanker och

andra kreditinstitut skola berövas möjligheten att placera medel i egnahemsfastigheter,

förutsatt att detta icke sker till högre ränta än 3 procent,

och vill därför föreslå, att egnahemslån må kunna utgå med belopp

motsvarande högst 90 respektive 75 procent av belåningsvärdet endast i

sådana fall, där stående lån till 50 procent av sagda värde icke kan erhållas

i öppna marknaden till en ränta av högst 3 procent eller eljest särskilda

skäl föreligga. Jag föreslår vidare, att i dylika fall den del av lånet som

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet får utgöra en stående del

och att alltså amorteringen enligt den från början fastställda amorteringsplanen

begränsas till den del av lånet, som ligger över 50 procent av belåningsvärdet.

Härigenom minskas avsevärt den av utredningen påtalade svårigheten,

som sammanhänger med nuvarande amorteringsbestämmelser för

bostadsanskaffningslån till barnrika familjer i egnahem. Enligt dessa är

den del av lånet, som skall amorteras under de första 20 åren, relativt stor

och på grund härav blir amorteringsbördan mycket tung, sedan barnen passerat

16-årsåldern och familjebostadsbidrag ej vidare åtnjutas.

I fråga om amorteringstiden för egnahemslånet har utredningen föreslagit,

att denna skulle i viss utsträckning kunna anpassas till den lånsökandes

personliga och ekonomiska förhållanden genom ett val mellan ett

begränsat antal alternativa amorteringstider. Till detta förslag kan jag icke

ansluta mig. Enligt min mening har utredningen starkt underskattat de

bedömningssvårigheter och administrativa olägenheter, som skulle bli förbundna

med den i förslaget förutsatta prövningen av de lånsökandes personliga

och ekonomiska förhållanden. Denna prövning skulle vidare icke

— även om detta ej klart framhålles av utredningen — kunna begränsas till

belåningstillfället, emedan nyssnämnda förhållanden senare kunna avsevärt

förändras, varigenom orimliga konsekvenser lätt skulle uppkomma. Ej

heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att, såsom utredningen

föreslår, generalisera den nu beträffande bostadsegnahemslån gällande bestämmelsen

om amorteringsfrihet under de tre första åren av lånets löptid.

Jag vill därför föreslå, att för egnahemslånet fastställes en amorteringstid,

och återkommer strax till frågan om dess längd. Det hittills sagda avser

lån till nybyggnad. Däremot har jag intet att erinra mot att det lånebeviljande

organet erhåller befogenhet att vid lån till ombyggnad av egnahem

under hänsynstagande till såväl ombyggnadskostnadens storlek som det

uppskattade värdet av den ombyggda fastigheten fastställa olika amorteringstider,

dock icke längre än den som gäller för lån till nybyggnad av

egnahem.

Amorteringstiden för lån till nybyggnad av egnahem är för närvarande

20 år eller, i fråga om bostadsegnahemslån, 21 år utöver de tre amorteringsfria

åren. Under den senaste tiden har, bland annat som en följd av den

med den statliga långivningen förbundna kontrollen av byggnadsföretagen,

en påtaglig standardhöjning ägt rum och en sådan pågår alltjämt i fråga

om såväl husens byggnadstekniska kvalitet som lägenheternas planlösning,

storlek och utrustning. Med hänsyn härtill synes det mig motiverat att

såsom ett led i min strävan att förbättra finansieringsvillkoren för egnahem

föreslå, att amorteringstiden för lån till nybyggnad av dylika förlänges till

25 år. I de fall då egnahemslånet består av såväl en amorteringsdel som en

stående del bör motsvarande gälla amorteringsdelen. Däremot anser jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

65

det icke lämpligt, att villkoren för den framtida återbetalningen av den

stående delen av lånet fastställas redan vid lånets beviljande utan först senare,

dock senast vid utgången av den tid, under vilken amorteringsdelen av

lånet skall lia återbetalats. Motsvarande bör gälla beträffande lån till ombyggnad

av egnahem. Familjer med stort barnantal, till vilka familjebostadsbidrag

utgå, böra beredas möjlighet att verkställa viss ytterligare amortering.

Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Såsom villkor för lån till egnahem böra enligt utredningens förslag uppställas

vissa krav med avseende på bostadens såväl storlek som utrustning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att syftet med de föreslagna åtgärderna

till stöd åt bostadsförsörjningen är att främja en successiv förbättring

av bostadsförhållandena både på landsbygden och i stadssamhällena.

Det ligger därför i sakens natur, att beviljandet av egnahemslån måste förbindas

med vissa minimikrav på bostaden. Enligt min mening är det emellertid

angeläget, att dessa krav icke tillämpas alltför rigoröst och utan vederbörligt

hänsynstagande till de i verkligheten föreliggande förutsättningarna

för deras uppfyllande. Undantag från de uppställda fordringarna böra sålunda

kunna medgivas, när särskilda skäl härför kunna anföras.

Vad först angår lägenhetens storlek föreslår utredningen att denna på

landsbygden fastställes till minst 2 rum och kök och i stadssamhällen till

minst 3 rum och kök. Skillnaden betingas av att i stadssamhällen möjlighet

finnes att i flerfamiljshus välja mindre lägenhet än dylik om 3 rum och kök.

Till detta utredningens förslag kan jag ansluta mig. Enligt min mening bör

det lånebeviljande organet endast om särskilda skäl därtill föreligga för belåning

godkänna lägenheter med mindre yta än 60 kvadratmeter för tvårumslägenheten

och 70 kvadratmeter för trerumslägenheten. Såsom jag

redan tidigare antytt, anser jag icke, att möjligheten att erhålla egnahemslån

bör begränsas genom maximering av lägenhetens storlek.

Vad härefter angår lägenhetsutrustningen, torde anordning för centraluppvärmning

av hela lägenheten och badmöjlighet, som dock icke behöver

innebära att särskilt badrum måste inredas, i x-egel böra uppställas som villkor

för egnahemslånet.

Beträffande frågan om vatten och avlopp torde först en åtskillnad böra

göras mellan å ena sidan kravet på anslutning till gemensamhetsanordning

för vattenförsörjning och avlopp och å andra sidan kravet på vatten- och

avloppsledning inom lägenheten. I fråga om sistnämnda krav är utredningen

av den uppfattningen, att detta numera bör ställas på alla med statligt

stöd tillkommande lägenheter i egnahem såväl på landsbygden som

i stadssamhällena. Såsom framgår av vad jag nyss anfört, vill jag till

denna uppfattning, som jag i övrigt delar, foga den reservationen, att

undantag böra kunna medgivas. Jag avser här bland annat sådana fall,

där vattentäkt endast finnes på sådant avstånd från befintliga bostadshus,

Dihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 235.

t)

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

att framdragande av ledningar skulle medföra orimliga kostnader, men där

en genomgripande ombyggnad ändock framstår såsom motiverad och egnahemslån

bör kunna beviljas. Jag vill emellertid samtidigt erinra om att jag

tidigare (sid. 10) framhållit vikten av att, när det gäller landsbygden, frågan

om bebyggelsens lokalisering ägnas erforderlig uppmärksamhet. Den

omständigheten, att undantag från kravet på vatten- och avloppsledning

inom lägenheten i vissa ombyggnadsfall kan framstå som motiverat, utgör

ej tillräckligt skäl att utan särskild prövning godkänna byggandet av nya

egnahem där tillgången på god vattentäkt endast finnes på sådant avstånd,

att vatten- och avloppsledning inom lägenheten icke kan anordnas utan

orimliga kostnader.

Kravet på anslutning till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning

och avlopp gäller icke sådana glest bebyggda delar av den egentliga landsbygden,

där förutsättningar för dylika anordningar saknas och sanitära

olägenheter icke behöva uppkomma av att vatten- och avloppsfrågan löses

individuellt. Däremot gäller det mer eller mindre tättbebyggda samhällen.

I fråga om dessa torde en åtskillnad böra göras mellan befintliga och planerade

nya bostadsområden. De initiativ statsmakterna tagit för att främja

tillkomsten av gemensamhetsanordningar för vattenförsörjning och avlopp

inom redan befintliga bostadsområden i syfte att minska nu rådande eller

vid fortsatt bebyggelse uppkommande sanitära olägenheter synas mig motivera,

att kravet på anslutning till dylik gemensamhetsanordning i princip

göres till villkor för lån till egnahem inom nya bostadsområden. Det måste

nämligen anses synnerligen angeläget, att nya bostadsområden icke tillkomma,

där sanitära olägenheter redan från början uppstå, emedan anläggandet

av vatten- och avloppsledningar icke föregått eller sker samtidigt

med områdets bebyggande. Även inom dylika områden bör dock undantagsvis

dispens från sagda krav tills vidare kunna beviljas, därest detta motiveras

av den akuta bostadsbristen och förutsatt dels att goda betingelser

för vatten- och avloppsfrågans lösning på ett hygieniskt och tekniskt-ekonomiskt

lämpligt sätt äro för handen, dels att icke något annat område för den

erforderliga bebyggelsen finnes tillgängligt, inom vilket här ifrågavarande

krav omedelbart kan tillgodoses.

Vad beträffar en rationell lösning av vatten- och avloppsfrågan inom

redan befintliga bostadsområden, torde denna komma att draga stora kostnader

och taga avsevärd tid i anspråk. Därtill kommer, att den rådande

knappheten på material och arbetskraft gör det omöjligt att för närvarande

utbygga vatten- och avloppsledningar i den takt som svarar mot den av bostadsbristen

betingade omfattningen av bostadsproduktionen. Det torde därför

vara nödvändigt, att det i och för sig motiverade kravet på anslutning

till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp tills vidare

icke upprätfhålles alltför strängt. Då dispens från nämnda krav begäres,

måste hänsyn också tagas till de ekonomiska svårigheterna för skattetyngda

kommuner, särskilt om förhållandena påkalla dyrbara anläggningar.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

67

Under hänvisning till det anförda vill jag föreslå, att anslutning till gemensamhetsanordning

för vattenförsörjning och avlopp i princip skall utgöra

villkor för lån till egnahem i tättbebyggda samhällen men att uppskov må

kunna beviljas med uppfyllandet av nämnda villkor efter prövning av föreliggande

omständigheter.

Jag förutsätter slutligen att även i fråga om byggandet av egnahem inom

befintliga bostadsområden lokaliseringssynpunkten beaktas.

Även på landsbygden bör givetvis behovet av tillfredsställande köksutrustning

och tillräckliga biutrymmen tillgodoses. Att lån icke böra beviljas

till egnahem, som icke uppfylla hälsovårdsstadgans fordringar med avseende

på bostadens allmänna kvalitet finner jag självklart.

Jag förutsätter som villkor för lån till ny- eller ombyggnad av egnahem

en tillämpning av bestämmelser av samma innebörd som de, vilka återfinnas

i gällande tertiärlånekungörelse beträffande det lånebeviljande organets tekniska

och ekonomiska kontroll och tillsyn över att meddelade föreskrifter

rörande utförandet av byggnadsföretaget iakttagas. Jag förutsätter vidare,

att vid överlåtelse på ny ägare av egethem, som finansierats med stöd av det

nya egnahemslånet, frågan om dennes övertagande av lånet skall underställas

det lånebeviljande organets prövning, såsom för närvarande gäller i

fråga om såväl tertiärlån som bostadsanskaffningslån till egnahem. Med

hänsyn till angelägenheten av att osund spekulation i statligt belånade företag

såvitt möjligt förebygges eller motverkas torde vid överlåtelse av egnahem

nuvarande praxis böra tillämpas i fråga om uppsägning av lånet till

betalning och återkrävande av det familjebostadsbidrag, som eventuellt utgått

till säljaren,''därest den vid överlåtelsen överenskomna köpeskillingen

överstiger det belopp, som det lånebeviljande organet med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt. I detta sammanhang vill jag ånyo understryka

betydelsen av det positiva stöd till egnahemsbyggarna från kommunernas

sida, som jag förutsätter skall bli resultatet av det initiativ byggnadslånebyrån,

såsom jag inledningsvis meddelade, tagit i anledning av nu rådande

missförhållanden på egnahemsmarknaden.

Enligt gällande bestämmelser rörande bostadsanskaffningslån till barnrika

familjer i egnahem kunna de kommunala förmedlingsorganen mot säkerhet,

som de själva finna tillfredsställande, utbetala en större eller mindre

del av det beviljade lånet såsom förskott under byggnadstiden. I många fall

torde statens hjälp i form av dylikt byggnadskreditiv alltjämt vara av behovet

påkallad. Det synes mig emellertid uppenbart, att dylik hjälp icke

utan vidare kan erbjudas alla dem, som erhålla egnahemslån. Jag finner

det nämligen rimligt att som villkor för utbetalning förskottsvis av beviljat

lån kräva, att vederbörande kommun dels funnit angeläget att dylikt förskott

utlämnas, dels åtagit sig att under byggnadstiden utöva en därav betingad

särskild kontroll över byggnadsföretaget. När dessa båda förutsätt
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ningar föreligga, bör det lånebeviljande organet kunna bereda kommunen

möjlighet att förskottsvis under byggnadstiden utbetala beviljat egnahemslån.

Bostadssociala utredningen föreslår, att den sedan år 1941 beträffande

tertiärlån för de 10 första åren av dessas löptid gällande räntegarantin för

underliggande krediter, vilken i fråga om enfamiljshus i enskild regi för

närvarande avser en årlig ränta av 3,5 procent för primärkredit och däremot

svarande ränta för sekundärkredit, skall tills vidare bibehållas och

beträffande det nya egnahemslånet utvidgas till att gälla under lånets hela

löptid. Härvid torde utredningen förutsätta, att nämnda garanti skall avse

en årlig ränta av 3 procent för primärkredit och däremot svarande ränta

för sekundärkredit.

Ifrågavarande räntegaranti infördes i en krissituation, då möjligheten att

stabilisera bostadsfastigheternas kapitalkostnader hade stor aktualitet ur

produktionspolitisk synpunkt. Huruvida denna stabiliseringsmetod är den

på längre sikt mest ändamålsenliga, torde bli föremål för övervägande av

1945 års bankkommitté i samband med dess utredning av frågan om fastighetskreditväsendets

framtida organisation.

Räntegarantin har givetvis endast betydelse för de egnahem, till vilka

bottenlån upptagas i öppna marknaden. Det nya egnahemslånet torde i stor

utsträckning särskilt på landsbygden komma att inbegripa bottenlån. I övriga

fall bör enligt min mening någon räntesubvention i nuvarande ränteläge

icke utgå till egnahemsbyggare. Det uppstår lätt, såsom också statskontoret

under hänvisning till hittillsvarande erfarenhet starkt understrukit,

en orimlig proportion mellan å ena sidan mycket obetydliga subventionsbelopp

och å andra sidan den administrativa apparat, som erfordras

för att beräkna och, i form av ränteeftergift å statslånet, utlämna dessa

belopp. Ej heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att staten

beträffande egnahemmen lämnar en allmän räntegaranti. Detta utesluter

givetvis icke, att frågan om tillfällig räntesubvention bör kunna upptagas

till prövning, i den mån den fortsatta ränteutvecklingen skulle ge anledning

därtill. Under hänvisning till det anförda vill jag därför föreslå, att

det nya egnahemslånet icke förbindes med någon räntegaranti för underliggande

krediter.

Jag övergår nu till frågan om bidrag för främjande av bostadsförsörjningen

genom egnahem.

Härvid kommer att till en början behandlas spörsmålet om bibehållandet

tills vidare av en motsvarighet till den l^aprtaDubvention.

som utgått sedan år 1942 och haft till uppgift att delvis kompensera egnahemsbyggarna

7oF~tten under krigsåren inträdda byggnadskostnadsstegringen.

Denna kapitalsubvention har för närvarande formen av antingen

räntefri stående lånedel eller särskilt tilläggslån. I båda fallen utgör subventionen

i regel 10 procent av den godkända produktionskostnaden, vilket

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235. 69

innebär att kompensationsgraden i stort sett icke varierar med egnahemmets

storlek.

Den totala byggnadskostnadsstegringen sedan år 1939 för enfamiljshus

torde för närvarande ha en storleksordning av omkring 50 procent. Föreliggande

uppgifter ge vid handen, att den godkända produktionskostnaden

för flertalet av de egnahem som nu uppföras uppgår till 25 000 å 30 000

kronor. Enligt byggnadslånebyråns praxis godkännes emellertid för närvarande

i regel icke högre produktionskostnad för egnahem avsedda för

barnrika familjer än 22 000 kronor. Enligt av mig i det föregående förordat

förslag däremot skulle någon maximering av produktionskostnaden såsom

villkor för egnahemslån icke tillämpas framdeles. Den enligt nuvarande

bestämmelser utgående kapitalsubventionen till egnahem med en godkänd

produktionskostnad av 25 000 å 30 000 kronor utgör 2 500 å 3 000 kronor,

vilket innebär kompensation för omkring en tredjedel av byggnadskostnadsstegringen.

Även om de av mig föreslagna villkoren för lån till egnahem

innebära, att finansieringen av dessa avsevärt underlättas, finner jag

likväl med hänsyn till den starka ökning av byggnadskostnaderna, som

ägt rum under det senaste året, motiverat, att byggnadskostnadsstegringen

för de typer av egnahem, som företrädesvis uppföras, kompenseras i något

högre grad än för närvarande. Däremot anser jag det icke nödvändigt

att föreslå en större kompensation av byggnadskostnadsstegringen för det

relativt begränsade antal egnahem, som under den närmaste tiden torde

komma att uppföras till en produktionskostnad av omkring 40 000 kronor.

Jag anser vidare, att det liksom hittills bör dragas en gräns beträffande

storleken av de egnahem- till vilka kapitalsubvention som kompensation

-fof^Evggnadskostnadsstegringen bör utgå, ehuru jag icke kunnat finna, att

möjligheten att erhålla egnahemslån bör pa motsvarande sätt begränsas.

EnligFmin mening bör kapitalsubvention icke utgå till större egnahem än

sådana, till vilka tertiär- och bostadsanskaffningslån för närvarande beviljas.

Enligt den praxis, som tillämpas av byggnadslånebyrån vid beviljande

av tertiärlån till enfamiljshus och för vilken jag i det föregående redogjort

(sid. 30), godkännes i regel icke större lägenhetsyta än omkring 120 kvadratmeter

Vid beviljande av bostadsanskaffningslån till familjer med stort barnantal

anpassas den godkännbara lägenhetsytan till familjens behov och kan

understundom uppgå till mer än 120 kvadratmeter. Vid fastställande av villkoren

för det nya egnahemslånet bör sagda förhållande beaktas. Jag vill

därför föreslå, att till nybyggnad såväl på landsbygd som i stadssamhällen

av egnahem med en lägenhetsyta, begränsad i enlighet med byggnadslånebyråns

nuvarande praxis, dock oavsett antalet rum, en kapitalsubvention

med fast belopp må utgå i form av räntefri stående del av egnahemslånet.

I anslutning till det anförda förutsätter jag sålunda, alt lägenhetens

maximlyta icke exakt fixeras oberoende av sådana konkreta förhållanden

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

som valet av hustyp för egnahemmet. Enligt min mening bör det ankomma

P4_det lånebeviljande organet att efter jämförelse mellan enfamiljshus i

ett, ett och ett halvt och två våningsplan med avseende på lägenhetsytornas

bostadsfunktioner närmare specificera och fastställa den största lägenhetsyta,

till vilken under olika förutsättningar lån jämte kapitalsubvention

må kunna beviljas. Jag förutsätter vidare, att det vid denTgranskning av

ett pimjekt, som verkställes i samband med prövningen av ansökan om

lån och bidrag, jämväl tillses, att kapitalsubvention icke beviljas i sådana

fall, där kostnaden för ett eget hem på grund av lvxartad utrustning och

andra omständigheter uppenbart avviker från vad som vid fullgod standard

framstår som rimligt.

Engångsbidragets belopp bör enligt min mening vid nuvarande byggnadskostnadsniva

fastställas till 4 000 kronor. Jag förutsätter, att bidragsbeloppet

göres till föremål för omprövning, när den fortsatta byggnadskostnadsutvecklingen

gör detta påkallat. Då engångsbidraget för närvarande

utgår med cirka 10 procent av produktionskostnaden, innebär det föreslagna

engångsbidraget av 4 000 kronor en ökad kompensation av byggnadskostnadsstegringen

för alla egnahem med en godkänd produktionskostnad

under 40 000 kronor. För det stora flertalet egnahem som nu uppföras

skulle omkring hälften av byggnadskostnadsstegringen kompenseras.

Bestämmelserna rörande det föreslagna engångsbidraget torde böra utformas

i enlighet med vad som nu gäller beträffande räntefri stående del

av tertiärlan till enfamiljshus med avseende på såväl vederbörande kommuns

ansvar för annorledes än genom avskrivning uppkommande förluster

som förutsättningen för framtida avskrivning av bidraget.

Jag vill vidare föreslå, att till nybyggnad av tvåfamiljshus ett motsvarande

engångsbidrag av 6 000 kronor skall kunna tills vidare utgå på enahanda

villkor.

Till ombyggnad av egnahem utgår för närvarande ingen kapitalsubvention

för att kompensera stegringen av byggnadskostnaderna. Denna gör sig

dock icke mindre gällande vid ombyggnad än vid nybyggnad. Jag vill därför

föreslå, att ett engångsbidrag i form av räntefri stående del av egnahemslånet

tills vidare må utgå även till ombyggnad, som resulterar i en med

ett nybyggt egethem likvärdig bostad. Ombyggnadskostnaderna variera

givetvis beroende på hur genomgripande ombyggnadsarbetet med hänsyn

till den gamla byggnadens beskaffenhet måste göras. Det synes därför

uppenbart, att bidraget i detta fall icke kan generellt fastställas till 4 000

kronor. Detta skulle nämligen t. ex. innebära, att vid en ombyggnadskostnad

av 10 000 kronor byggnadskostnadsstegringen bleve kompenserad till

mer än 100 procent. Ä andra sidan måste man för närvarande räkna med

att ombyggnadskostnaderna kunna uppgå till inemot 20 000 kronor. Jag

vill därför föreslå, att engångsbidraget till ombyggnad av egnahem må

kunna utgå med 20 procent av ombyggnadskostnaderna, dock högst 4 000

kronor. För ombyggnad av tvåfamiljshus bör gälla detsamma med den

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

71

skillnaden, att engångsbidraget må kunna utgå med högst 6 000 kronor.

I övrigt böra villkoren för engångsbidrag till ombyggnad vara desamma

som för motsvarande bidrag till nybyggnad.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att ett förbättringsbidrag

skall kunna utgå till förbättringsarbeten, avseende hus, vilka

ännu under ansenlig tid kunna väntas bli bebodda men för vilka en mera

grundlig ombyggnad icke framstår som ekonomiskt försvarlig. Enligt min

mening bör dylikt bidrag alltjämt kunna kombineras med ett lån. Skäl

kunna även tala för en höjning av maximibeloppet för förbättringsbidraget.

Såsom jag anfört i det föregående, böra de bostadspolitiska strävandena

i fråga om landsbygden bland annat inriktas på att i högre

grad än hittills befrämja mera genomgripande ombyggnad av de nuvarande

bostäderna. Med hänsyn härtill föreligga för närvarande svårigheter

att avgöra, hur låne- och bidragsbestämmelser i fråga om dessa

förbättringsarbeten böra utformas. Jag har för avsikt att omedelbart upptaga

denna fråga till närmare utredning för att kunna framlägga förslag

i ämnet i så god tid, att nya bestämmelser rörande bostadsförbättringsverksamheten

kunna träda i kraft samtidigt som de nya bestämmelserna

rörande lån och bidrag till egnahem.

Innebörden av de av mig föreslagna villkoren för

lån och bidrag i form av räntefri stående lånedel till

nybyggnad av egnahem belyses av följande sammanställning av de beräknade

årliga kapitalkostnaderna för egnahem med en produktionskostnad

av 18 000, 22 000, 25 000 och 30 000 kronor under förutsättning av nuvarande

finansieringsvillkor å ena sidan och de av mig föreslagna villkoren

å den andra. De fyra typerna av egnahem ha valts så, att de representera

dels det nuvarande maximala belåningsvärdet för bostadsegnahemslån

respektive bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer, dels

de produktionskostnader, mellan vilka samma kostnader för flertalet egnahem

som nu uppföras äro belägna. Av sammanställningen framgår, att

kapitalkostnaderna vid de av mig föreslagna finansieringsvillkoren bli lägre

än enligt de nu gällande lånevillkoren.

Produktionskostnad (kronor)

18 000

22 000

25 000

30 000

585

656

802

_

_

728

910

__

_

Tertiärlån:

540

060

750

900

055

817

909

1 091

Det föreslagna egnahemslånet jämte kapital- subvention................................

453

604

718

907

1 Härvid har hänsyn tagits till förmänen av fri tomt, vilken värderats till 2 000 kronor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

Jag har redan deklarerat min principiella anslutning till bostadssociala

utredningens förslag rörande en utvidgning av det nuvarande f a m i 1 j ebidragssystemet.

Till de delar av förslaget, som röra bidragssystemet

som sådant, oberoende av om de bidragsberättigade familjerna bo i

egnahem eller hyreslägenheter, kommer jag att taga ställning i det följande

under rubriken Bostadsrabatter.

Vad beträffar storleken av familjebostadsbidraget per barn till familjer

i egnahem har jag funnit mig böra göra en åtskillnad mellan dessa familjer

med hänsyn till om de bo i förut byggda egnahem eller i sådana som uppföras

eller ombyggas med hjälp av det nya egnahemslånet.

Bidraget till familjer i förut byggda egnahem bör enligt min mening liksom

till familjer i hyreslägenheter utgå med ett fast belopp per barn under

16 år. Det fasta bidragsbeloppet bör tills vidare bestämmas till 130 kronor.

Till motiveringen härför återkommer jag i det följande.

Då de nuvarande byggnadskostnaderna och som en följd därav de årliga

kapital- och därmed även bostadskostnaderna variera avsevärt mellan olika

delar av landet, har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av att familjebostadsbidraget

till familjer med två eller flera minderåriga barn i

egnahem, som finansieras med hjälp av det nya egnahemslånet, utgår med

det fasta bidragsbeloppet per barn. Det skulle därför ligga närmast till

hands att beträffande bidraget till familjer i dessa egnahem tillämpa nu

gällande bestämmelser, enligt vilka bidraget utgår med ett belopp motsvarande

10 procent per barn av de beräknade årliga bostadskostnaderna.

Beräkningen av de i dessa ingående driftskostnaderna — d. v. s. bränslekostnader,

fastighetsskatt, försäkringspremier, reparationskostnader samt

avgifter för vatten och sotning m. m. — medföra, såsom erfarenheten givit

vid handen, påtagliga administrativa olägenheter. Därtill kommer, att

icke ens mycket ingående och tidskrävande undersökningar ge någon garanti

för tillförlitliga resultat. Däremot kunna kapitalkostnaderna lätt beräknas.

Jag vill därför föreslå, att familjebostadsbidrag till familjer i här

ifrågavarande egnahem tills vidare fastställas på grundval av de i enlighet

med den från början fastställda amorteringsplanen beräknade årliga kapitalkostnaderna.

Vid övervägande av vilken procentskala som härvid bör

tillämpas har jag kommit till det resultatet, att ett bidragsbelopp med 20

procent per barn skulle innebära i stort sett samma subventionsgrad som

för närvarande. Då kapitalkostnaderna i regel utgöra omkring hälften av

årskostnaderna, motsvara nämligen 10 procent av sistnämnda kostnader

närmast 20 procent av kapitalkostnaderna. Jag föreslår därför, att bidraget

fastställes till 20 procent per barn. Jag finner vidare icke motiverat, att

procenttalet — såsom för närvarande är fallet — skall vara detsamma

för familjer med såväl 6 som 7 respektive såväl 8 som flera minderåriga

barn. Jag föreslår därför följande skala.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

73

Antal bara Familj ebostadsbidrag

under i procent av de årliga

16 år kapitalkostnaderna

2 .................. 40

3 .................. 60

4 .................. 80

5 .................. 100

6 .................. 120

7 .................. 140

8 .................. 160

O. S. V. o. S. V.

Såsom jag redan tidigare framhållit, torde produktionskostnaderna för

flertalet av de egnahem som nu uppföras utgöra 25 000 å 30 000 kronor.

I ett icke obetydligt antal fall, särskilt i de södra delarna av landet, torde

dock produktionskostnaderna för de egnahem som vanligtvis uppföras understiga

25 000 kronor. Enligt den föreslagna grunden för beräkning av

familjebostadsbidraget skulle detta komma att uppgå till cirka 120 kronor

per barn vid en produktionskostnad av 22 000 kronor, till drygt 140 kronor

per barn vid en kostnad av omkring 25 000 kronor och till 175 kronor per

barn vid en kostnad av inemot 30 000 kronor. Då jag icke finner skäl föreligga

för ett högre familjebostadsbidrag än 175 kronor per barn till det

begränsade antal familjer som uppför egnahem till en kostnad av 30 000

kronor och däröver, vill jag föreslå, att bidragets storlek maximeras till

nämnda belopp. Å andra sidan finner jag ej heller rimligt, att familjebostadsbidraget

till familjer i vissa egnahem skulle understiga det fasta bidragsbeloppet

per barn till familjer i förut byggda egnahem. Jag föreslår

därför, att bidraget till familjer i här ifrågavarande egnahem skall utgöra

lägst 130 kronor per barn.

Det är min förhoppning, att strävandena att genom rationalisering och

mekanisering sänka byggnadskostnaderna för egnahem skola krönas med

sådan framgång, att det inom en icke alltför avlägsen framtid även beträffande

familjebostadsbidraget till familjer i egnahem, som då uppföras eller

ombyggas med hjälp av det nya egnahemslånet, blir möjligt att övergå till

det fasta bidragsbeloppet per barn.

Familjebostadsbidraget bör i anslutning till vad som nu gäller komma

familjen till del såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna. Frågan om

formerna för verkställande av dylikt avdrag på kapitalkostnader för lån

upptagna i öppna marknaden torde lämpligen få lösas i administrativ

ordning.

För närvarande är familjebidraget begränsat till högst storleken av de

årliga kapitalkostnaderna. Jag vill emellertid föreslå, att, därest det familjen

enligt angivna beräkningsgrunder tillkommande familjebostadsbidraget

och det av mig i det följande föreslagna bränslebidraget tillsammans

uppgå till högre belopp än de årliga kapitalkostnaderna, skillnaden mellan

sagda bidrag och sistnämnda kostnader må kunna komma låntagaren tillgodo

i form av extra amortering. Denna bör till en början göras å botten
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lånet. Det är emellertid särskilt i fråga om familjer med stort barnantal

angeläget, att de årliga kapitalkostnaderna icke bli för höga, när familjebostadsbidraget

med sjunkande antal minderåriga barn starkt nedgår och

slutligen helt bortfaller, så att låntagaren av egna medel helt eller delvis

måste betala sagda kostnader. Det kunde ligga nära till hands att ifrågasätta,

om icke den extra amorteringen borde få göras å amorteringslånet.

Detta skulle emellertid, förutsatt oförändrad amorteringstid, medföra, att

ny amorteringsplan skulle behöva fastställas vid varje amorteringstillfälle,

vilket ur administrativ synpunkt framstår som olägligt. Något behov av

extra amortering i denna form föreligger ej heller för låntagaren, så länge

denne får tillgodoräkna sig ett familjebostadsbidrag som överstiger de årliga

kapitalkostnaderna, varför den extra amorteringen under denna tid

lämpligen bör göras å bottenlånet. Det är dock uppenbart, att, när förutsättningarna

för extra amortering bortfallit, annuiteten på amorteringslånet

och de sammanlagda årliga kapitalkostnaderna avsevärt skulle kunna

sänkas, därest den extra amorteringen betraktades såsom verkställd på

sagda lån och lades till grund för en ny amorteringsplan för den återstående

delen av den 25-åriga amorteringstiden för amorteringslånet. Jag vill

därför föreslå, att en låntagare, vars familjebostadsbidrag starkt nedgått

eller helt bortfallit, i stället för den ursprungligen fastställda amorteringsplanen

skall kunna begära en ny sådan.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidrag skulle utgå utan inkomstprövning,

kommer jag att upptaga till behandling i det följande. Detsamma

gäller de krav utredningen föreslagit beträffande bostadens utrustning som

villkor för att familjebostadsbidrag skulle kunna utgå. Vad angår motsvarande

krav på bostadens storlek, föreslår utredningen beträffande egnahem

såsom minimum 2 rum och kök om minst 50 kvadratmeter och som maximum

5 rum och kök. Till det föreslagna minimikravet kan jag ansluta mig,

i vad det gäller förut byggda egnahem varvid jag dock förutsätter, att undantag

skall kunna göras, i den mån särskilda skäl därtill föreligga. Då

däremot fråga är om ny- eller genomgripande ombyggnad av egnahem, finner

jag självklart, att minimikravet på bostadens storlek icke kan sättas

lägre än, utan att det bör sammanfalla med motsvarande krav som villkor

för det nya egnahemslånet, d. v. s. 60 kvadratmeter för tvårumslägenhet

och 70 kvadratmeter för trerumslägenhet med de modifikationer, som

undantagsvis må befinnas motiverade. Vad beträffar bostadens maximistorlek,

anser jag en bestämmelse härom nödvändig såsom ett komplement

till de inkomststreck jag i det följande föreslår. Enligt min mening bör

sagda bestämmelse sammanfalla med den av mig i det föregående föreslagna

i fråga om möjligheten att jämte egnahemslån erhålla kapitalsubvention,

nämligen att lägenhetsytan får uppgå till högst omkring 120

kvadratmeter.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

75

Den för närvarande till barnrika familjer i egnahem utgående subventionen

för att minska verkningarna av de sedan år

1939 starkt ökade bränslekostnaderna ingår i familjebidraget.

Detta beräknas nämligen på grundval av de årliga bostadskostnaderna,

vid vilkas fastställande viss hänsyn tagits till nämnda bränslekostnadsstegring.

Behovet av dylik subvention såsom en tillfällig förstärkning

av familjebostadsbidraget finner jag alltjämt motiverat. Däremot synes

mig anledning föreligga att överväga en annan utformning av nämnda

subvention än den hittillsvarande. Denna innebär för det första, att man

vid en av bränslekostnadsutvecklingen motiverad förändring av subventionens

storlek nödgas omräkna de till grund för familjebidraget liggande

årliga bostadskostnaderna, vilket är synnerligen tidskrävande. För det

andra kommer bränslekostnadssubventionen att variera med antalet minderåriga

barn, vilket icke framstår som sakligt grundat. Slutligen synes det

mig olämpligt, att här ifrågavarande subvention ingår i familjebidraget,

varigenom dess tillfälliga karaktär icke tillräckligt klart framträder. Jag

vill därför föreslå, att familjebostadsbidraget tills vidare förstärkes med

ett fristående bränslebidrag.

Vad angår bränslebidragets storlek kan det enligt min mening icke bli

fråga om att kompensera hela den sedan år 1939 inträffade bränslekostnadsstegringen.

Detta skulle nämligen med hänsyn till bidragets avsedda

tillfällighetskaraktär förutsätta, att hela denna stegring inom icke alltför

lång tid komme att gå tillbaka, vilket framstår såsom osannolikt. Bränslekostnadsstegringen,

som gjort sig starkare gällande i nordligare delar av

landet än i sydligare, torde uppskattningsvis uppgå till 200 å 300 kronor.

Det bör emellertid anmärkas, att betydande individuella variationer förekomma.

Enligt min mening skulle i nuvarande bränslekostnadsläge ett

bränslebidrag med omkring 150 kronor per egnahemslägenhet utgöra en

rimlig förstärkning av familjebostadsbidraget. Visserligen måste en fullständigt

rättvis anpassning till i varje särskilt fall föreliggande bränslebehov

avvisas såsom praktiskt ogenomförbar. Men en viss differentiering av

bränslebidraget med hänsyn till de lokala variationerna i bränsleförbrukningen

framstår dock såsom önskvärd.

Till grund för statens byggnadslånebyrås tekniska granskning av de planerade

bostadsbyggnadsföretagen med avseende på behovet av värmeisolering

ligger en indelning av landet i följande fyra zoner:

Zon I: Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län;

Zon II: Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län;

Zon III: Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands,

Örebro, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs, Jönköpings, Kronobergs,

Hallands samt Göteborgs och Bohus län;

Zon IV: Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förutsatt tillfredsställande värmeisolering kan förbrukningen av bränsle

för uppvärmning av egnahem beräknas variera inom olika delar av landet

på ett sådant sätt, att ett bränslebidrag med ett belopp av 175 kronor inom

zon I, 150 kronor inom zon II och 125 kronor inom zonerna III och IV

skulle betyda en kompensation för bränslekostnadsstegringen av ungefär

samma grad inom samtliga zoner. Jag vill därför föreslå, att familjebostadsbidraget

till familjer i egnahem tills vidare förstärkes med ett bränslebidrag,

som med hänsyn till egnahemmets belägenhet i landet differentieras på

nyss angivna sätt.

Innebörden av de av mig föreslagna villkoren för

familjebostads- och bränslebidrag till familjer i egnahem

belyses, i vad det gäller familjer med 2—5 minderåriga barn i egnahem,

som uppföras med hjälp av det nya egnahemslånet jämte kapitalsubvention,

av följande sammanställning av familjebostadsbidrag samt årliga

bostadskostnader utan respektive med avdrag av nämnda bidrag jämte ett

bränslebidrag med ett belopp av 150 kronor. De kursiverade beloppen angiva

de fall, i vilka familjebostadsbidraget överstiger de årliga kapitalkostnaderna

och där skillnaden alltså, enligt vad jag tidigare föreslagit, i tilllämpliga

fall skulle till en början utgöra amortering å den stående delen

av egnahemslånet.

Produktionskostnad (kronor)

18 000

22 000

25 000

30 000

Årliga bostadskostnader......................

1 053

1 254

1 418

1 657

därav kapitalkostnader ....................

453

604

718

907

driftskostnader......................

600

650

700

750

Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag å 150

kronor:

familj med 2 minderåriga barn ............

410

410

437

500

» » 3 » » ............

540

540

581

675

» » 4 » » ............

670

670

724

850

* » 5 » » ............

800

800

868

1 025

Årliga bostadskostnader efter avdrag av familje- bostadsbidrag jämte bränslebidrag å 150 kronor:

familj med 2 minderåriga barn ............

643

844

981

1 157

» » 3 » » ............

600

714

837

982

» i> 4 » it ............

600

650

700

807

» » 5 » » ............

600

650

700

750

De föreslagna bestämmelserna rörande såväl lån och bidrag till egnahem

som familjebostadsbidrag till familjer i ny- eller ombyggda egnahem

böra enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1948. Det synes naturligt,

att alla de egnahemsbyggare, som före angivna tidpunkt i någon av nu

gällande former ansökt om egnahemslån men den 1 juli 1948 ännu icke

fått sina ansökningar slutligt avgjorda, erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna

därför i övrigt äro uppfyllda — få sina ansökningar av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

gjorda enligt de nya bestämmelserna. Undantagsvis synas, om det beslutande

organet anser synnerliga skäl tala därför, även de egnahemsbyggare,

som erhållit slutligt beslut med tillämpning av nu gällande bestämmelser,

kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna,

förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats.

Med hänsyn till tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande

föranleda de icke behov av statsmedel för nästa budgetår. I vad det gäller

medelsbehovet under budgetåret 1948/49 för sagda ändamål under förutsättning

av bifall till de av mig förordade nya villkoren för det statliga

stödet till ifrågavarande verksamhet har följande preliminära beräkning

verkställts.

Förutsatt ett bostadsbyggande av i stort sett samma omfattning som för

närvarande torde behovet av medel för det nya egnahemslånet under sagda

budgetår kunna uppskattas till 200 miljoner kronor, varav 70 miljoner

skulle utgöra kapitalsubvention i form av räntefri stående del av lånet.

Härtill kommer behov av medel till förbättringsbidrag med ett belopp av

cirka 10 miljoner kronor. Den sammanlagda kapitalsubventionen för ett

budgetår uppgår för närvarande till cirka 70 miljoner kronor och skulle

sålunda enligt förslaget vid oförändrad produktion komma att öka med

drygt 10 procent. Till frågan om behovet av medel till familjebostadsbidrag

till familjer i egnahem återkommer jag under rubriken Bostadsrabatter.

Bo stadsrabatter.

De av bostadssociala utredningen föreslagna årliga bostadsbidragen, för

vilka här det sammanfattande uttrycket bostadsrabatter valts, äro till antalet

fyra.

För det första föreslås en efter barnantalet differentierad rabatt till familjer

med minst två barn under 16 år — av utredningen benämnd familjebostadsbidrag.

Det är här fråga om en utvidgning av det nuvarande subventionssystemet

för mindre bemedlade, barnrika familjer. Bostadsrabatter

skola vidare enligt förslaget utgå dels till ensamstående mödrar med minderårigt

barn, dels till familjer med tuberkulos medlem. Slutligen föreslås ett

odifferentierat hyresnedsättningsbidrag — av mig i det följande kallat trekronorsbidraget

— avsett för familjer med begränsade ekonomiska resurser

men utan hänsyn till barnantal, vilka familjer genom kommunens försorg

erhålla lägenhet i flerfamiljshus, uppförda med stöd av tertiärlån och förvaltade

av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag.

Innan en redogörelse lämnas för sagda förslag, torde det vara lämpligt att

angiva huvuddragen av det nuvarande subventionssystemet för flerbarnsfamiljer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Nu gällande bestämmelser rörande familjebidrag till mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Bestämmelserna om iamiljebidrag ingå i gällande författningar rörande

bostadsanskaffningsverksamheten till förmån för mindre bemedlade, barnrika

familjer dels i hyreslägenheter (kungörelsen den 4 september 1935,

nr 512, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt

mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr

628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i egnahem (kungörelsen

den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för beredande

av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer,

ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943).

I nämnda kungörelser anses en familj vara barnrik, om den består av en

eller flera vuxna personer samt tre eller flera, helt eller delvis försörjda

barn, som ej fyllt 16 ar. Till barn räknas även såväl adoptivbarn som, under

vissa förutsättningar, fosterbarn. Även barn, som fyllt 16 år, kunna efter

särskild prövning medräknas, om de erhålla fortsatt utbildning eller av

andra skäl mera stadigvarande äro utan arbetsförtjänst. Huruvida en familj

skall anses sasom mindre bemedlad, avgöres genom en bedömning främst

av dess sammansättning och samlade inkomst.

Familjebidrag till i angiven mening mindre bemedlade, barnrika familjer

utgå i form av avdrag antingen på de av byggnadslånebyrån fastställda, mot

de årliga kostnaderna för fastigheten svarande standardhyrorna för lägenheter

i hyreshus eller på de för lånen till egnahem fastställda årliga ränteoch

annuitetsbeloppen. Förutsättning för familjebidrag är antingen att vederbörande

lägenhet tillkommit med stöd av bostadsanskaffningslån eller, när

fråga är om hyreslägenhet, att denna inrymmes i fastighet, som förvaltas av

allmännyttigt bostadsföretag och är så finansierad, att de mot de årliga

kostnaderna svarande standardhyrorna ej bli högre, än om bostadsanskaffningslan

hade beviljats. I sistnämnda del avses fastighet, som övervägande

innehåller bostäder för barnrika familjer, s. k. barnrikehus.

Familjebidragen utgå med viss procent i fråga om hyreslägenhet av standardhyran

och i fråga om egethem av den av byggnadslånebyrån beräknade

årliga bostadskostnaden, omfattande såväl kapitalkostnader (utom för låntagarens

egen insats) som driftskostnader. I båda fallen tillämpas följande

skala:

Antal barn %

3 .............................. 30

4 .............................. 40

5 .............................. 50

6-7............................ 60

8 eller flera..................... 70

I fråga om egnahem är familjebidraget maximerat till de årliga ränte- och

annuitetsbeloppen och utgår alltså icke kontant.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

79

För alt familjebidrag skall kunna erhållas bör familjens bostad, vare sig

denna utgöres av hyreslägenhet eller av egethem, innehålla minst 2 rum och

kök. Vad beträffar egnahemslägenhetens utrustning föreskrives, att lägenheten

skall vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning,

där så kan ordnas inom rimlig kostnad, och i övrigt vara så utrustad,

att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas. Beträffande

hyresbostäder gäller, att inom det närmaste grannskapet skall finnas tillgång

till lämplig lekplats för barn. Större flerfamiljshus som nybygges skall

inomhus vara försett med lekstuga o. dyl.

När en familjs barnantal minskats så, att familjen icke längre är att anse

som barnrik, skall familjebidraget under en period av högst tre år efter det

antalet minderåriga barn nedgått under tre gradvis sänkas sålunda, att Avdrag

från standardhyran respektive de sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen

göres med 20 procent för familj med två barn och med 10 procent

för familj med ett barn.

Om en familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke

längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra.

Beträffande familjebidrag till barnrika familjer i egnahem gäller, att de

under särskilda förhållanden, som påkalla uppsägning av bostadsanskaffningslånet,

kunna återkrävas.

Från och med den 1 oktober 1941 — Kungl. Maj:ts beslut den 5 september

1941 för tiden 1 oktober 1941—30 juni 1942, senare förnyat för ett år i

sänder — erhålla de barnrika familjerna jämte familjebidrag ett bränslebidrag.

I fråga om familjer i hyresbostäder utgår sistnämnda bidrag till

vederbörande fastighetsägare och är avsett att täcka stegringen av värmekostnaderna

sedan år 1939. Ett bränslebidrag till familjerna i egnahem ingår

i familjebidraget, som jämlikt sagda beslut skall beräknas på grundval

av årliga bostadskostnader, vid vilkas fastställande hänsyn tagits till bränslekostnadsstegringen

sedan år 1939.

Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 22 juni 1944, med vissa ändringar förnyat

den 29 juni 1945 och den 29 juni 1946, kan såväl familjebidrag som

bränslebidrag beviljas jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer,

som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig

kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt

företag eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets

bostadsanskaffningsnämnd. Förutsättning härför är, att bostaden har lägst

den standard och betingar högst den hyra, som skulle gällt, därest familjen

i stället beretts lägenhet i dillills gängse typ av bostäder för mindre bemedlade,

barnrika familjer, »barnrikehus». I fråga om familj, som beretts bostad

i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller den särskilda förutsättningen

för erhållande av familjebidrag, att vederbörande kommun skall

vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift,

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må

komma att uttagas utöver årsavgiften.

Bostadssociala utredningens förslag.

Det av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidraget

innebär en utvidgning av det nu gällande familjebidragssystemet i

flera hänseenden. För det första skall bidraget kunna utgå till familjer med

två eller flera barn under 16 år. För det andra skall det icke såsom nu vara

knutet till vissa fastigheter, i regel sådana som uppföras med stöd av tertiär-

eller bostadsanskaffningslån, utan kunna utgå till familjer i förut

byggda egnahem och i av enskilda ägda och förvaltade hyreshus samt oberoende

av att statliga lån icke anlitats för fastigheternas finansiering. En

förutsättning skall dock vara, att bostäderna uppfylla vissa krav. För det

tredje föreslås bidraget utgå utan någon inkomstprövning.

En nyhet är dessutom, att familjebostadsbidraget föreslås utgå icke med

viss procent av standardhyra eller årlig bostadskostnad för egethem utan

— med det undantag för egnahem i Norrland som angivits i det föregående

(sid. 48) — med ett fast belopp per barn, nämligen 120 kronor. Det hittills

gällande minimikravet beträffande lägenhetens storlek — minst 2, rum och

kök — har skärpis till att innefatta krav på en lägenhetsyta av minst 50

kvadratmeter. Frågan om minimikrav på lägenheternas utrustning och allmänna

kvalitet som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag ägnas av

utredningen särskild uppmärksamhet. Vidare föreslås, att storleken av den

lägenhet, till vilken familjebostadsbidrag skall kunna erhållas, skall maximeras

till 4 rum och kök i flerfamiljshus och till 5 rum och kök i egethem.

Såsom framhållits i den tidigare lämnade redogörelsen för utredningens

allmänna synpunkter på behovet av bostadssubventioner (sid. 17), har utredningen

beträffande familjens storlek såsom förutsättning för familjebostadsbidrag

givit uttryck åt den uppfattningen, att det i och för sig vore

önskvärt, att en utbyggnad av det ekonomiska stödet åt de barnfostrande

familjerna i vad det gäller bostaden kunde omfatta alla familjer med minderåriga

barn och alltså även ettbarnsfamiljer. Att icke dess mindre bostadsrabatten

till barnfamiljerna enligt förslaget begränsas till familjer med

två eller flera minderåriga barn, beror icke endast på hänsynstagande till de

statsfinansiella konsekvenserna av att omedelbart gå ned till ettbarnsfamiljer.

Det viktigaste skälet sammanhänger med det urvalsproblem, som i sin

tur är en följd av den eftersträvade standardhöjningsprocessens tidskrävande

natur. Det är enligt utredningens uppfattning tekniskt omöjligt att

alla hushåll omedelbart kunna få en tillfredsställande bostad, hur starkt än

förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader förskjutes och hur

kraftigt än subventionerna för ändamålet ökas. De redan befintliga bostäderna

räcka icke till härför, och nya bostäder kunna endast tillkomma så

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj ds proposition nr 235.

småningom. Det synes utredningen under sådana omständigheter rikligt,

att de familjer, som redan ha två eller flera barn och för vilka behovet av

en rymlig familjebostad måste anses mera angeläget än lör de minsta familjerna,

få företräde till erhållandet av ekonomiskt stöd för bostadsanskaffning.

Utredningen framhåller, att det föreslagna systemet — vilket ur synpunkten

av bidragsråttens anknytning till sättet för finansiering av vederbörande

lägenheter innebär, att familjebostadsbidrag skola kunna knytas icke endast

till fastigheter, belånade i viss ordning, ulan överhuvud till lägenheter av

sådan beskaffenhet att de enligt vissa standarddefinitioner äro godtagbara

som familjebostad — måste bli väsentligt mera svaradministrerat än det nuvarande.

Härom anför utredningen följande.

Svårigheterna hänföra sig icke i nämnvärd grad till de lägenheter, som

inrymmas i fastigheter, för vilka statligt finansiellt stöd utgått eller kommer

att utgå, eftersom för dessa standarden är i huvudsak känd för saväl vederbörande

kommunala organ som för det centrala lånebeviljande organet, och

utanordningen av bidragen kan ske på hittillsvarande sätt genom nedsättning

av de annuiteter, som åvila fastigheten, under förmedling av det kommunala

organet.

I fråga om lägenheter i fastigheter, som icke ha statliga lån och i synnerhet

sådana i enskild ägo måste en prövning efter ansökan från fall till fall

göras och denna kan givetvis utföras endast genom kommunalt organ med

redogörarskyldighet gentemot det centrala bidragsbeviljande organet. Vid

prövningen skall iakttagas, att lägenheten uppfyller de ställda minimifordringarna

med avseende å storlek, utrustning och allmän kvalitet och att miljön

är lämplig med hänsyn till barnens behov, varigenom äldre stadspartier

i större och medelstora städer i stor utsträckning torde uteslutas. En viss

ojämnhet i tillämpningen i olika kommuner torde vara oundviklig, men ur

de synpunkter som i det föregående framförts rörande betydelsen av kommunernas

självständiga bostadspolitiska aktivitet torde detta kunna betraktas

såsom icke enbart olägligt. Närmare anvisningar om förfarande, standardvillkor

o. s. v. böra utfärdas av det centrala organet enligt statsmakternas

direktiv.

Beträffande lägenheter i av enskilda förvaltade fastigheter måste därutöver

särskilda anordningar vidtagas för alt förhindra att bidragen verka till

hyreshöjning eller till förhindrande av eu möjlig hyressänkning. 1 prövningen

från det kommunala organets sida måste givetvis ingå prövning av

hyrans skälighet. Under nu i och med den allmänna hyresregleringen rådande

förhållanden äro riskerna lör hyresstegrande verkningar av bidragssystemet

praktiskt taget obefintliga, men förutsättningarna härutinnan

kunna ju förändras. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den regeln

införes, alt familjebostadsbidrag lill lägenhet i av enskild förvaltad fastighet

kan utgå endast under förutsättning atl fastighetsägaren förbinder sig att

icke utan medgivande av det kommunala organet höja hyran. Vidare böra

hyrorna omprövas periodiskt eller när förändringar i det allmänna hyresläget

i sjunkande riktning så påkalla.

C,

Hihnng till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 235.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kung!. Maj:ts proposition nr 235.

De skäl utredningen anfört för sill uppfattning, att det är en angelägenhet

av största vikt, att icke subventionsåtgärder, som avse bostaden, förbindas

med rigorös, individualiserad inkomstprövning, ha anförts i ett tidigare avsnitt

(sid. 16). Beträffande den hittillsvarande subventionsverksamheten

till förmån för flerbarnsfamiljer framhåller utredningen, att till grund för

densamma legat den uppfattningen, att en differentiering av subventionen

efter barnantalet i stora drag innebär en anpassning efter betalningsförmågan

i förhållande till en fullvärdig bostad, icke i alla individuella fall men

för de olika familjegrupperna. Enligt utredningens mening kan därför en

sådan differentiering beträffande det inbördes förhållandet mellan olika

familjegrupper ge samma resultat som en differentiering efter inkomst utan

att vidlådas av de socialt oönskliga dragen hos en individuell behovsprövning.

Utredningen föreslår därför, att familjebostadsbidragen skola utgå utan begränsning

med hänsyn till inkomst i annan mån än som följer av föreslagna

maximibestämmelser rörande bostadens storlek, vilka redan anförts.

Vad beträffar familjebostadsbidragets storlek, framhåller utredningen som

sin mening, att någon anledning icke föreligger att föreslå någon ändring

i vad som nu gäller i fråga om den allmänna subventionsgraden, 10 procent

per barn av standardhyra eller årlig bostadskostnad för egethem, vilken i

stort sett synes utredningen lämpligt utmätt. Utredningen konstaterar, att

genomsnittlig standardhyra för närvarande utgör bortåt 1 200 kronor, och

föreslår med hänsyn härtill, att familjebostadsbidraget bestämmes till 120

kronor per barn. Enligt utredningens uppfattning kommer detta att innebära

någon försämring för större lägenheter samt för de dyraste orterna

men någon förbättring för flertalet orter beträffande de nu dominerande

lägenhetskategorierna. Utredningen förutsätter, att de familjer som redan

beretts bostäder i fastigheter med familjebidrag, få behålla de hittills gällande

förmånerna, så länge de enligt förut givna regler äro berättigade till

familjebidrag.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidraget skall fixeras till ett absolut

belopp per barn motiveras med två skäl. För det första torde enligt utredningens

mening den föreslagna utvidgningen av bidragssystemet göra en

förenkling av beräkningen av bidragsbeloppens storlek nödvändig. Men

härtill kommer ett sakskäl, som utredningen finner vara av icke ringa vikt

och varom utredningen anför följande.

Det nu gällande sättet att bestämma bidragsbeloppet gynnar innehavarna

av större lägenheter framför dem med mindre och familjerna på hyresdyrare

orter framför dem på hyresbilligare. Det förra förhållandet är visserligen

fördelaktigt ur rent bostadspolitisk synpunkt, därför att det befordrar

uppflyttningen till högre utrymmes- och utrustningsstandard än den som

minimum satta standarden. Men ur socialpolitisk synpunkt måste en sådan

ordning väcka vissa betänkligheter, när, såsom utredningen föreslår, ingen

prövning av inkomsterna skall ske. Man kan nämligen förutsätta att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 235.

83

större och dyrare lägenheterna bebos av de familjer, som ha bättre inkomster,

och de mindre och billigare lägenheterna närmast över standardminimum

av familjer med svagare resurser. Den föreslagna maximeringen av

lägenhetsstorleken till fyra rum och kök för bostad i flerfamiljshus och till

fem rum och kök i egnahem — variill givetvis i praktiken måste komma en

prövning att lägenheten icke genom lyxartad utrustning och andra omständigheter

överskrider viss gräns, svarande till ordinär storlek, utrustning och

kostnad för en fyra- respektive femrumslägenhet — kommer visserligen att

utesluta de högsta inkomsttagargrupperna, men inom ramen av ett bostadsbestånd,

varierande mellan två och fyra, respektive fem rum och kök,

komma dock att rymmas mycket vida inkomstskillnader. Vad gäller olikheterna

i bostadskostnad och därmed enligt nu tillämpad ordning i bidragsbelopp

på olika orter är i stort sett, såsom tidigare diskuterats, förhållandet

det, att de hyresdyrare orternas befolkning i regel också ha högre inkomster;

det relativa stödbehovet är vanligen större på orter med lägre absolut bostadskostnadsnivå

än på orter med högre sådan nivå.

Familjebostadsbidraget bör enligt utredningens uppfattning så långt ske

kan icke utgå i kontant form. Utredningens förslag förutsättes emellertid

innebära, att bidragsbeloppet kommer att för mycket stora familjer kunna

överstiga hela bostadskostnaden. Då utredningen uppfattar familjebostadsbidraget

såsom en del av ett allmänt barnbidrag, vilket förbundits med innehavet

av en fullvärdig familjebostad, synes utredningen i sådana undantagsfall

icke ha något att erinra mot att en del av bidraget utbetalas kontant. På

samma sätt betraktar utredningen familjebostadsbidrag till bostäder, som i

högre eller lägre grad ha karaktär av lönebostäder.

Utredningen ställer frågan om lämpligheten av att såsom villkor för

familjebostadsbidrag i de enskilda fallen omedelbart fastställa minimistandards

i enlighet med de för den eftersträvade utrymmesstandardhöjningen

diskuterade allmänna normerna och anför härom bland annat.

Hur önskvärt detta i och för sig skulle vara, skulle resultatet vid nuvarande

förhållande mellan byggnadskostnader och inkomster ofrånkomligen

bli antingen att fanhljebostadsbidragen icke kunde utnyttjas av en mycket

stor del av familjerna eller att vid sidan av differentiering efter fainiljestorlek,

behövdes även en differentiering efter individuell inkomst, vilket är

föga lämpligt, eller också att kraven på subvention skulle växa till mycket

höga belopp.

Man bör i detta sammanhang icke bortse från att anpassningen till en

högre utrymmesstandard är en tidskrävande process inte bara från den allmänna

bostadsmarknadssynpunkten utan även från de enskilda hushållens

synpunkt. I den hittillsvarande bostadsanskaffningsverksamheten för barnrika

familjer har man haft vidlyftiga erfarenheter av att en förflyttning av

en familj, som tidigare bott mycket trångt i en liten lägenhet och haft sitt

möbelbestånd, sina liushållsvanor o. s. v. anpassade därefter, till en rymlig

lägenhet ofta mött bestämt motstånd från familjen själv. Ett bidragssystem,

som tvångsmässigt fixerar en minimistandard för t. ex. eu trebarnsfamilj,

som tidigare bott i 1 rum och kök, till 3 eller 4 rum och kök eller för en tväbarnsfamilj

till 3 rum och kök, skulle otvivelaktigt — även bortsett från de

ekonomiska komplikationerna — skapa mycket stor friktion och irritation.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj-.ts proposition ur 235.

Med hänsyn särskilt till landsbygden skulle därtill möjligheterna att genom

ombyggnad uppfylla sådana minimistandards bli starkt begränsade.

Dessa skäl tala för, att man tillsvidare icke fixerar ett högre minimum

än 2 rum och kök för erhållande av familjebostadsbidrag och att man icke

författningsmässigt differentierar minimikraven med hänsyn till familjestorlek.

Man behöver knappast befara, att ett sådant förfaringssätt skall äventyra

målsättningen i produktionsprogrammet. Även om i vissa enskilda fall de

där använda allmänna standardnormerna underskridas kan man räkna med

att de i andra fall komma att överskridas.

Utredningen anser, att minimibestämmelser rörande lägenhetsytans storlek

liksom hittills skola utbildas genom praxis och alltså icke inskrivas i författning.

De kunde härigenom bland annat smidigare anpassas till ändrade

förutsättningar. I ett hänseende finner dock utredningen en måttbestämmelse

vara erforderlig, nämligen beträffande minimum för ytan i lägenhet,

för vilken familjebostadsbidrag kan beviljas. En bestämmelse om 2 rum och

kök som minimum vore otillräckligt, särskilt med tanke på de lägenhetstyper

om rum, kammare och litet kök, som under senare år blivit vanliga

och som enligt i byggnadsordningar och byggnadsstatistik använd nomenklatur

kunde komma under beteckning 2 rum och kök. Utredningen uttalar,

att en lägenhet, för vilken familjebostadsbidrag kan beviljas, icke bör

få understiga 50 kvm i nettovåningsyta. Till undvikande av missförstånd

framhåller utredningen, att detta mått icke kan betraktas som ett lämpligt

normalmått; det skulle endast fylla funktionen att skära bort lägenheter med

uppenbart undermått.

I nuvarande stödsystem för de barnrika familjerna äro —- framhåller utredningen

— lån för byggnad och löpande familjebidrag sammankopplade,

och de minimistandards, som gälla för erhållande av familjebidrag, äro

därigenom bestämda i och med de villkor som äro satta för lånen till finansiering

av byggnadsföretaget. I utredningens förslag ingår, att denna sammankoppling

skall upplösas och att familjebostadsbidrag skola utgå för

innehavet av en godtagbar familjebostad. Det blir då enligt utredningens

mening ett spörsmål av central vikt, hur de minimistandards fastställas, som

skola gälla för erhållande av familjebostadsbidrag. Utredningens synpunkter

på utrymmesstandarden ha redan anförts. Beträffande utrustningsstandarden

anför utredningen bland annat.

Frågan om miniminormer förjdandarden med avseende på utrustning och

allmän kvalitet för erhållande av ”fåmiljeirostsdsbidrag kan betraktas ur

flera, prmcrpiellt skilda synpunkter. Betraktas frågan ur synpunkten av bostadsmarknadens

och byggnadsverksamhetens stabilisering i det kritiska

läge vid avvecklingen av nuvarande bostadsbrist, varom tidigare talats, och

ses i enlighet därmed familjebostadsbidragen som ett instrument att höja

och stadga efterfrågan på den löpande bostadsproduktionen, skulle givetvis

det mest rationella vara att knyta familjebostadsbidragen enbart till i fortsättningen

nybyggda och ombyggda lägenheter.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 2S5.

85

Emellertid kan man utgå ifrån att under nu uppkomna bostadsmarknadsförutsättningar

och främst under förutsättning att i framtiden hyresnivån

kan bevaras under kontroll den standardhöjande och strukturförvandlande

verkan av bidrag, som stödja betalningsförmågan och därmed efterfrågan

på bostadsmarknaden, skall kunna bli i huvudsak densamma som när bidragen

knytas direkt till nybyggda bostäder, därest för bidragen uppställas

minimistandards, som kunna generellt tillgodoses endast genom nyproduktion

av sådana lägenheter, som uppfylla minimikraven. Även om bidragen

kunde utgå till familjer i förut byggda lägenheter av en standard, som

motsvarar nyproduktionens, skulle tydligen den totala efterfrågan på dylika

lägenheter ökas och därmed — förutsatt att hyreshöjning till följd av efterfrågeökningen

effektivt avvärjdes — nyproduktionen till omfattning och inriktning

påverkas på i huvudsak samma sätt som om familjebostadsbidragen

endast gällde nybyggda bostäder.

Om man däremot utgår från principen, att socialpolitiska förmåner i största

möjliga mån böra gälla generellt och graderas endast efter behovet, definierat

medelst inkomsttermer, och att bidrag av offentliga medel skola

komma dem tillgodo, som »bäst behöva det», då blir tydligen varje minimistandard

som villkor för bidrag — utöver den som kan nås under sämsta

tänkbara förutsättningar — en principvidrig diskriminering, men då blir

också åtgärden tämligen meningslös som bostadspolitik betraktad. Bidraget

blir i sådant fall knappast annat än till namnet ett bidrag till bostaden; det

får karaktären av ett allmänt konsumtionsbidrag, vars verkan som instrument

för en höjning av bostadsstandarden blir, om icke obefintlig så dock

starkt reducerad, särskilt för de lägsta inkomsttagarna, för vilka en ökning

av konsumtionsmöjligheterna naturligen först taga sig uttryck i ökad konsumtion

av de mest elementära förnödenheterna, föda och kläder. I själva

verket är det icke möjligt att konsekvent bygga bostadspolitiken på en dylik

princip, som ju inom nutida socialpolitik förhärskar endast inom fattigvården.

Varje »objektivering» av de socialpolitiska förmånerna, varigenom

rätten att få del av förmånerna knytes till bestämda situationer, såsom t. ex.

arbetslöshet, militärinkallelse, barnantal, oavsett individuellt varierande behov

och utan eller endast inom vissa gränser med hänsyn till inkomst, innebär

avvikelse från denna princip. Den moderna socialpolitiska utvecklingen

har ju starkt gått i riktning mot sådan objektivering. Det ligger också i linje

med en allmän strömning inom socialpolitiken att med de sociala förmånerna

förbinda kvalitetsvillkor eller minimistandards, som sålunda i högre

eller lägre grad verka riktande på den verksamhet, som avses. Sådana kvalitetsvillkor

gälla ju sedan gammalt inom sådana områden som skol- och

sjukhusväsendet. Särskilt i samband med de under det senaste årtiondet

genomförda eller diskuterade åtgärderna med befolkningspolitisk, familjevårdande

motivering ha minimistandards varit aktuella även i fråga om sådana

sociala förmåner, som tjäna ett direkt konsumtionsökande syfte.

Det har ofta framhållits att valet av bostad är eu fråga om konsumlionsplanering

på lång sikt och att bostadsvanorna äro mycket trögrörliga. Vidare

bör påpekas det faktum, att bostaden, dess rymlighet och utrustning,

främst är en angelägenhet för den hemarbetandc hustrun och för barnen,

vars arbetsförhållanden och hela dagliga tillvaro bestämmes av bostadens

beskaffenhet på helt annat sätt än som gäller för mannen, som i allmänhet

är familjens huvudförsörjare och därmed också som regel har det största

inflytandet på familjeutgifternas fördelning på olika ändamål. Det gäller

inte endast alt påverka den ekonomiska ramen för det fria konsumlionsvalet

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

utan också att bryta inrotade vanor och hävda de hemarbetande kvinnornas

och barnens intressen.

Ur här anförda synpunkter står det för utredningen klart, att till bostaden

knutna bidrag utgöra en lämplig metod och att minimistandards måste

förbindas med en bidragsverksamhet, som avser att stödja förmågan att bekosta

bostaden. Frågan är hur högt dessa böra sättas. Sättas minimifordringarna

så lågt, att en huvuddel av det nu befintliga bostadsbeståndet i

städer och på landsbygd uppfyller dem, kunna bidragen från början få en

större utbredning, men den standardhöj ande effekten förloras till större eller

mindre del. Sättas minimifordringarna i nivå med dem, som uppfyllas av

nu pågående nybyggnadsverksamhet -—- eller högre -—■ kunna bidragen i början

endast utgå för en mindre del av det existerande beståndet, men verkan

på bostadsstandardens utveckling blir kraftigare. Den omedelbara fördelen

av en från början jämnare utbredning av bidragen måste vägas mot fördelen

av en snabbare och grundligare omdaning av bostadsbeståndet och

den därpå vilande bostadsstandarden. Ur en långsiktig bostadspolitiks synpunkt

kan enligt utredningens mening ingen tvekan råda om att den rätta

vägen är den som snabbare leder till en höjd standard för hela bostadsbeståndet.

Det finns därför enligt utredningens förmenande ingen anledning, att när

nu en väsentlig utvidgning och omläggning av bidragssystemet för familjebostäder

föreslås frångå den princip, som från början gällt för bidragsgivningen

till förmån för flerbarnsfamiljer, nämligen att utrustningsstandarden

hos de lägenheter, för vilka familjebostadsbidrag åtnjutas, skall väl motsvara

en i samtidig nyproduktion vanlig, fullgod standard. Detta betyder för

närvarande i stadssamhällena, att lägenheterna — utöver de »halvmoderna»

bekvämligheterna vatten och avlopp, centralvärme o. s. v. — skola vara försedda

med badrum och varmvattenanläggning. I övrigt bör särskilt tillses,

att köksutrustningen är tillfredsställande. Vissa utrustningsdetaljer, som blivit

vanliga i de senare årens bebyggelse och som väl äro av praktisk betydelse

(kylskåp o. s. v.) men ej så väsentligt påverka bostadens klass och

nyttjandevärde som exempelvis badrummet, torde icke böra införas i minimistandarden.

Däremot är det särskilt för de större städernas del ett

väsentligt krav, vars uppfyllande bör ställas som villkor för beviljande av

familjebostadsbidrag, att inte endast lägenheten i sig själv är av god beskaffenhet

utan också att huset är av lämplig typ för familjer med minderåriga

barn samt att omgivningarnas stadsplanemässiga karaktär är sådan

att möjligheterna för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma; familjebostadsbidrag

till lägenheter i tätbyggda, starkt trafikerade stadsdelar med

sluten bebyggelse böra kunna utgå endast i undantagsfall, där speciella bärande

skäl kunna åberopas. När det gäller landsbygden böra minimistandards

i fråga om lägenhetsutrustning för erhållande av familjebostadsbidrag

motsvara dem, som ifrågasatts för nybyggnad eller grundlig ombyggnad

med statligt stöd och utöver en allmänt försvarlig beskaffenhet främst innebära

krav på vatten- och avloppsledning inom lägenheten samt central uppvärmningsanordning.

Utredningen förutsätter, att de bränslebidrag som nu utgå till hyresbostäder

för barnrika familjer, tills vidare få fortsätta att utgå i avbidan

på en sänkning av bränslepriserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kimgl. Maj:ts proposition nr 235.

Såsom redan nämnts, föreslår utredningen, utöver familjebostadsbidraget,

särskilda bostadsrabatter dels till ensamstående

mödrar med minderårigt barn, dels till familjer med tuberkulos

medle m. Härom anför utredningen följande.

Bostadsfrågan för de ensamstående mödrarna har nyligen belysts i befolkningsutredningens

betänkande i abortfrågan, där betydelsen av förbättrade

bostadsanskaffningsmöjligheter även som abortförebyggande medel betonas.

De ensamstående mödrarnas speciella bostadsproblem bestämmes ju

av svårigheten att förena förvärvsarbetet med värden av barnet. På bostäder

för ensamstående mödrar bör därför ställas kravet, att daghem är lätt tillgängligt,

under det att kraven på utrymme givetvis kunna sättas lägre än i

fråga om bostäder för fullständiga familjer. Utredningen vill föreslå, att

löpande bidrag, motsvarande familjebostadsbidraget till trebarnsfamilj, skall

kunna beviljas för ensamstående mödrar med minderårigt barn (under 16

år) till bekostande av bostad med nära tillgång till daghem och i övrigt av

beskaffenhet, som av vederbörande kommunala organ bedömes som tillfredsställande.

Dessa bidrag böra kunna utgå saväl till lägenheter i fastigheter,

som uppförts med det särskilda syftet att för kortare eller längre period

bereda bostäder för ensamstående mödrar, som till spridda lägenheter,

som uppfylla nyssnämnda krav.

Det speciella bostadsproblemet för hushåll med tuberkulos medlem hänför

sig dels till kraven på särskilt noggrann hygien och möjlighet till avskildhet,

dels till det ofta förekommande behovet av arbetsutrymme inom

hemmet för den partiellt arbetsföre tuberkulöse. Behoven härvidlag torde

vara skiftande på sätt som nödvändiggör bedömning från fall till fall av

kompetent bedömare, d. v. s. läkare. Utredningen vill föreslå, att efter tillstyrkande

av läkare löpande bidrag, motsvarande familjebostadsbidraget till

trebarnsfamilj, skall kunna beviljas hushåll med tuberkulos medlem för bekostande

av bostad, som godkännes för ändamålet av läkare och av vederbörande

kommunala organ.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för utredningens

allmänna synpunkter på behovet av bostadssubvention (sid. 17 f.), har utredningen

funnit lämpligt att såsom en kompromiss mellan två subventionsprinciper

— generell sänkning av bostadskostnaderna och minskning av de

sämst ställda gruppernas bostadskostnader — föreslå en kombination av en

efter antalet minderåriga barn differentierad och en odifferentierad, enhetlig

subvention i form av dels det byggnadsbidrag till egnahem som tidigare

behandlats, dels årliga hyresnedsättningsbidrag till hyresbostäder med 3

kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.

Det primära syftet med sistnämnda bostadsrabatt — trekronor sbidraget

— har av utredningen i skilda sammanhang angivits något

olika. Å ena sidan har utredningen framhållit betydelsen av en kombination

av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag för det betydande antal

familjer, vilkas inkomstnivå är så låg, att de icke enbart med hjälp av familjebostadsbidrag

skulle vara i stånd alt skaffa sig en tillfredsställande bostad.

Då standarden icke samtidigt och omedelbart eller inom de allra när
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

maste åren kan höjas för alla grupper på grund av den ofrånkomliga begränsningen

i de fysiska resurserna, tala enligt utredningens mening allmänt

bostadssociala och befolkningspolitiska skäl för att företräde till erhållande

av trekronorsbidraget beredes familjer med mer än ett barn. Ä

andra sidan har utredningen såsom trekronorsbidragets viktigaste funktion

angivit, att det skulle möjliggöra för unga familjer med högst ett barn att

på ett tidigt stadium i familjens utveckling, eventuellt redan i samband med

den första bosättningen, få tillgång till en fullgod lägenhet. Utredningen anför

härom ytterligare.

Av alldeles speciell betydelse är givetvis detta i ett tillstånd av bostadsbrist,

då tillgången på billigare, tidigare byggda lägenheter är mycket knapp

och många unga familjer tvingas att skaffa bostad i det nybyggda beståndet

och där betala hyror, som kräva en oskälig del av inkomsten. Ur synpunkten

av bostadsmarknadsutvecklingen under den kommande bristavvecklingsperioden

skulle en sådan subvention få den största betydelse genom

att befordra uppflyttningen från lägre til! högre standard, stabilisera efterfrågan

på nyproduktionen och förlägga en framväxande bostadsreserv, där

den bör ligga, nämligen huvudsakligen i det gamla bostadsbestånd, som är

moget eller håller på att mogna för sanering.

Båda de angivna syftena med trekronorsbidraget täckas emellertid av förslaget,

att denna bostadsrabatt skulle kunna tillgodogöras av alla hushåll,

oavsett familjestorlek, men med viss begränsning med hänsyn till hushållsinkomsten.

Även i fråga om trekronorsbidraget har utredningen ställt frågan om

fastställande av minimistandards för utrymmet och härvid anfört.

Såsom nyss antyddes är avsikten med denna subvention speciellt att öka

möjligheterna för nybildade familjer och familjer med endast ett barn att

få tillgång till fullvärdiga lägenheter i nybyggda hus. Bland sådana familjer

finnas många, som lör tillfället kunna klara sig även med en lägenhet

om endast 1 rum och kök utan att vara trångbodda enligt någon av de här

diskuterade allmänna normerna. Trångboddhetskriterier kunna alltså här

icke i och för sig diktera ett minimum på 2 rum och kök.

För fastställande av ett sådant minimum, när det gäller med kök utrustade

lägenheter, som kunna väntas bli använda som familjebostäder, finnas

dock starka skäl. Först givetvis det allmänna skälet, att byggandet av lägenheter

om 1 rum och kök på längre sikt är en felinvestering. Det är vidare

önskvärt, att unga familjer kunna från början få en lägenhet, i vilken familjen

kan växa utan att alltför snart lägenheten blir för trång. Detta talar

för, att lägenheter om 2 och 3 rum och kök få bilda det huvudsakliga inslaget

i fastigheter, som åtnjuta subvention, även där familjebostadsbidrag

tillsvidare icke utgår så länge familjen har mindre än två barn. Så länge

bostadsbristen består och en reserv av försvarliga ettrumslägenheter saknas,

torde det dock av samma skäl, som anförts beträffande minimistandards i

sammanhang med långivning utan egentlig subventionskaraktär, vara praktiskt

nödvändigt att medgiva undantag från en bestämmelse om 2 rum och

kök som minimum, men det är angeläget att en sådan undantagsbestämmelse

tillämpas sparsamt och avvecklas i takt med bostadsbristen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

89

Utredningen framhåller, att enligt alla bostadspolitiska erfarenheter de

med den enhetliga subventionen förbundna nackdelarna äro, att den ej når

de sämst ställda men ger onödigt mycket åt icke alls eller mindre hjälpbehövande.

Den förra olägenheten har utredningen sökt avvärja genom den

föreslagna kombinationen av trekronorsbidraget med familjebostadsbidrag,

som kunna differentieras i stort sett efter behov utan att fordra individuell

behovsprövning. Den senare olägenheten vill utredningen undvika genom

att i två hänseenden föreslå en begränsning av den omfattning, i vilken trekronorsbidraget

skulle beviljas. För det första bör bidraget endast kunna

utgå för att nedbringa de årliga bostadskostnaderna i flerfamiljshus, som

förvaltas av allmännyttiga bostadsföretag. För det andra föreslås bidraget

skola utgå till ett antal lägenheter i dylika hus, motsvarande sammanlagt

endast en mindre del av den årliga lägenhetsproduktionen i tätorterna, förslagsvis

10 000 lägenheter.

Fastställandet av det antal lägenheter på olika orter, till vilka trekronorsbidrag

årligen skall kunna utgå, och den härav betingade fördelningen orterna

emellan av det för ändamålet disponibla totalbeloppet föreslås skola

göras av Kungl. Maj:t på förslag av det centrala bostadspolitiska organet.

Beträffande trekronorsbidraget har utredningen slutligen anfört följande.

Urvalet av bostadssökande hushåll måste givetvis ankomma på kommunalt

organ. Enligt utredningens mening bör som villkor för det statliga bidraget

härvidlag endast uppställas den regeln att tillträde till subventionerad

lägenhet skall förbehållas sådana hushåll, vars inkomster äro otillräckliga

för att i öppna marknaden förhyra en lägenhet av motsvarande standard;

som allmän tumregel torde härvid kunna tillämpas normen att hyran

ej får överstiga 20 procent av inkomsten. Inkomstutvecklingen i fortsättningen

för hushållet bör icke föranleda uppsägning.

Remissyttrandena.

I det följande lämnas en redogörelse för remissinstansernas yttranden

över de av bostadssociala utredningen föreslagna bostadsrabatterna, varvid

först redovisas de yttranden som beröra familjebostadsbidraget, därefter de

som beröra rabatterna till ensamstående mödrar med minderårigt barn och

familjer med tuberkulos medlem och slutligen yttrandena över trekronorsbidraget.

Ett flertal remissinstanser har icke yttrat sig över det föreslagna / a m iljebostadsbidraget

och torde med anledning härav kunna förutsättas

icke ha något att erinra mot detsamma. Några instanser ha uttryckligen

tillstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska fattigvårds-

och barnavårds förbundet (i princip), varjämte länsstyrelsen i

Värmlands län uttalat, att ifrågavarande bostadsrabatter utan tvivel skulle

komma att i icke ringa mån bidraga till förbättring av bostäderna för familjer

med två eller flera barn. Länsstyrelsen i Älvsborgs län däremot finner

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

förslaget olämpligt, framför allt därför att det icke tillgodosåge det inom

socialpolitiken särskilt betydelsefulla kravet på rättvisa.

Eu noggrann omprövning av förslaget förordas av länsstyrelsen

i Gotlands län, och av samma mening är näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län finner önskvärt, att förslaget

rörande familjebostadsbidrag till landsbygdens bostäder underkastas

ytterligare prövning, och egnahemsnämnden i Våsternorrlands län föreslår,

att de förutsättningar som ligga till grund för beräkningen av de föreslagna

subventionerna grundligt omprövas med speciellt beaktande av de norrländska

inkomst- och kostnadsförhållandena.

I några yttranden beröres förhållandet mellan familjebostadsbidragen

och de av befolkningsutredningen föreslagna

allmänna barnbidragen. Sålunda konstaterar egnahemsstyrelsen,

att båda dessa slag av bidrag principiellt vila på samma grund, och

ifrågasätter, om det kan vara påkallat att införa två skilda bidrag av så

påtagligt närbesläktad art. Styrelsen anser sig dock icke ha anledning att

närmare ingå på skälen för och emot familjebostadsbidrag, då frågan om

ekonomiskt stöd åt familjer med barn i sin helhet torde komma att tagas

under övervägande i samband med prövningen av förslaget om allmänna

barnbidrag. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att det bör övervägas

om icke den lättnad, som man genom hyresbidrag vill bereda familjer med

två eller flera barn, kan åstadkommas genom en ökning av barnbidragens

belopp för flerbarnsfamiljerna. Även landsorganisationen, som föreslagit en

hyressubventionering av mera generell familjebidragstyp än familjebostadsbidraget,

anser den närmare utformningen av en sådan subventionering böra

samordnas med den väntade omläggningen av de direkta skatterna och införandet

av allmänna barnbidrag. I avvaktan härpå synes det landsorganisationen

lämpligt, att det hittills tillämpade stödet åt de barnrika familjernas

bostadsförsörjning tills vidare bibehålies. Eventuellt kunde detta stöd

— förutsatt bibehållande av individuell beliovsprövning — utvidgas till

tvåbarnsfamiljer.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av

det nuvarande familjebidragssystemet, anföras skilda synpunkter.

Under hänvisning till den föreliggande bostadsbristen anse socialstyrelsen,

statens hyresråd, statskontoret och näringslivets bostadsbyggnadsdelegation,

att denna utvidgning tills vidare bör uppskjutas. Statskontoret anför

som ytterligare skäl för uppskov, att varken de statsfinansiella konsekvenserna

eller den sociala effekten av utredningens förslag kunna bedömas,

förrän andra delen av dess slutbetänkande med programmet för den

dirigerade saneringen av äldre bostäder blivit tillgänglig. Socialstyrelsen an
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ser, att statsmakternas beslut om allmänna barnbidrag skulle göra en omedelbar

utvidgning av bosladsbidragssystemet mindre behövlig ur familjesocial

synpunkt.

Åtskilliga remissinstanser föreslå å andra sidan en utvidgning av bostadsrabattsystemet

till att avse även ettbarnsfamiljerna, nämligen städerna

Solna, Uppsala, Norrköping och Ludvika, Finspångs köping, länsstyrelsen i

Örebro län och hyresgästernas riksförbund. Härvid föruisättes i regel en

relativt låg inkomstgräns. Så invänder t. ex. länsstyrelsen i Örebro län mot

det av utredningen anförda statsfinansiella skälet mot utvidgning till ettbarnsfamiljerna,

att det skulle varit följdriktigare att företaga differentieringen

med hänsyn till inkomstläge, så att förslagsvis familjer med 8 000

kronors inkomst lämnats utanför och ettbarnsfainiljer med inkomst under

nämnda belopp medtagits. Enligt länsstyrelsens mening skulle kostnadsökningen

vid sådan differentiering bli överkomlig. Finspångs köping däremot

finner, att principiella invändningar icke kunna resas mot utredningens

hänvisning dels till statsfinansiella skäl, dels till bostadsproduktionens

begränsade kapacitet. Utredningen syntes emellertid ha övervärderat familjernas

hyresbetalningsvillighet, även om betalningsförmågan skulle förefinnas.

För de medelstora industriorterna komme sannnolikt ej heller den avutredningen

avsedda betalningsförmågan (20 procent av inkomsten) att motsvara

produktionskapaciteten, varför det borde övervägas att bevilja ettbarnsfamiljerna

familjebostadsbidrag enligt samma grunder som övriga

barnfamiljer.

Förslaget att utvidga bidragssystemet till att avse även hyreslägenheter i

fastigheter ägda av enskilda biträdes i princip av statens byggnadslånebyrå.

Byrån anser emellertid, att en dylik utvidgning saknar aktualitet, intill dess

en normal lägenhetsreserv återställts. Frågan om villkoren för uppiåtelse av

hyreslägenheter under enskild förvaltning med familjebostadsbidrag kunde

därför tills vidare skjutas åt sidan. Hyresgästernas riksförbund befarar, att

de av utredningen föreslagna villkoren —- att fastighetsägaren förbinder sig

att icke utan medgivande av förmedlingsorganet höja hyran ävensom att

underkasta sig en periodisk omprövning av hyrorna — skola avsevärt försvåra

barnfamiljernas tillgång till lämpliga lägenheter. Förbundet anser,

att någon form av hyreskontroll måste finnas även a den »normala» hyresmarknaden,

och motiverar denna uppfattning bland annat med hänsynen

till barnfamiljernas bostadsförsörjning.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län anser, att den av utredningen föreslagna

uppdelningen av förut byggda bostäder i två klasser, varav endast

den ena skulle kvalificera för erhållande av familjebostadsbidrag, torde bil

svår att genomföra i praktiken. Nämnden anför härom bland annat.

Med hänsyn till bostadsbeståndets beskaffenhet inom stora delax- av landsbygden

är det sannolikt, att även mycket måttliga fordringar på bidragsberättigade

bostäder skulle medföra, alt det största antalet familjer inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

en mängd kommuner skulle bli utan bidrag. I många fall bleve det kanske

endast församlingens kyrkoherde, folkskollärare samt några verkligt välsituerade

affärsmän och större jordbrukare, som kunde erhålla familjebostadsbidrag.

De stämningar elt sådant system skulle framkalla böra om

möjligt undvikas.

Med anledning av utredningens förslag, att familjebostadsbidragen skola

utgå utan inkomstprövning, har ett flertal remissinstanser — städerna

Stockholm, Nynäshamn, Uppsala, Linköping, Halmstad, Falun och

Ludvika, Stora Kopparbergs och Lits kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands,

Gotlands, Hallands och Älvsborgs län samt näringslivets bostadsbyggnadsdelcgation

— uttalat, att en behovsprövning av det slag som nu

tillämpas i fråga om de barnrika familjerna är önskvärd eller nödvändig.

Statens byggnadslånebyrå kan icke ansluta sig till utredningens förslag,

att bostadsrabatten skulle utgå utan någon som helst prövning av familjens

inkomst, men är å andra sidan av den uppfattningen, att bestämmelserna

om inkomstprövning böra så utformas, att en verklig behovsprövning blir

erforderlig endast i undantagsfall. Byrån anför härom ytterligare.

Möjligen skulle detta syfte nås, om bestämmelserna rörande rätten till

familjebostadsbidrag utformades negativt, d. v. s. på det sättet att dylikt

bidrag förklarades icke få tillerkännas barnfamilj, som enligt den bidragsbeviljande

myndighetens eller vederbörande kommunala organs beprövande

uppenbarligen saknar behov därav för sin bostadsförsörjning. För sin del

skulle byrån kunna föreställa sig, att inkomststrecket för små familjer kommer

att ligga vid ungefär 8 000 kronor per år samt beträffande stora familjer

vid omkring 12 000 kronor.

Solna stad föreslår ett inkomststreck vid 7 000 kronor för tvåbarnsfamiljer.

Ett inkomststreck förordas även av städerna Nässjö och Falköping samt

— såsom framgår av det föregående — av länsstyrelsen i Örebro län (8 000

kronor) ävensom av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser att detta

streck skulle kunna variera mellan 5 000 och 6 000 kronor för flerbarnsfamiljer,

beroende på familjens storlek och eventuellt andra omständigheter.

Enligt länsstyrelsens mening bör en senare inkomsthöjning i regel ej

medföra förlust av förut utgående bidrag.

Det av utredningen framförda förslaget, att familjebostadsbidraget skall

göras beroende av en m axi in eri n g av bostadens storlek till

4 rum och kök i flerfamiljshus och till 5 rum och kök i egnahem — vilket

förslag innebär en viss modifikation av den förordade friheten från inkomstprövning

— kritiseras av åtskilliga remissinstanser.

Statens byggnadslånebyrå finner en maximering av bostadens storlek

omotiverad med hänsyn till vad byrån föreslår beträffande inkomstprövning.

Stockholms stad ifrågasätter, om det icke vore lämpligare att angiva

maximistorleken i golvyta, och av samma mening är Västerås stad, som dock

skulle föredraga, att maximeringsbestämmelsen slopades. Sistnämnda upp
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

93

fattning delas av Lidingö stad. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner förslaget

i sin inkonsekvens närmast stötande och anför följande.

Det torde vara svårt att förklara, varför den ekonomiskt hårt ansträngde

familjeförsörjaren med många barn i en femrumslägenhet skall bli utan bidrag,

medan den välsituerade grannen i fyrarumslägenheten med två barn

årligen skall uppbära 240 kronor i form av hyresnedsättning. Den förre stimuleras

därigenom till att flytta till en mindre våning, vilket icke torde ha

varit meningen med den föreslagna bidragsformen.

Liknande synpunkter anföras av Linköpings stad, Skellefteå stad och

svenska arkitekters riksförbund. Socialstyrelsen anser, att maximibestämmelsen

bör modifieras med hänsyn till barnantalet. Svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet framhåller, att behov av mera än 4 rum och kök kan

föreligga, om hos familjen innebor en åldrig släkting eller någon av familjens

medlemmar är i behov av en särskild arbetslokal inom hemmet. En

familj kan också ha skaffat sig en större lägenhet för att genom uthyrning

av ett eller flera rum bereda sig en inkomst. Enligt förbundets mening

synes det avgörande vara, hur många rum som användas av föräldrar och

barn som bostad i egentlig mening. Liknande synpunkter anföras av Halmstads

stad, som anser att maximibestämmelsen bör kompletteras med dispensmöjlighet.

Av samma mening är länsstyrelsen i Värmlands län. överst

åthållarämbetet däremot förklarar sig godtaga utredningens principiella

ståndpunkt i denna fråga, vilken ämbetet tolkar så, att utredningen ansett

fördelarna av att slippa en individuell inkomstprövning överväga olägenheterna

av att avgränsningen av bidragen efter lägenheternas rumsantal endast

kan utgöra en grovt schematisk hjälpregel för att från bidrag utestänga

dem som ej äro i direkt behov därav. Ämbetet anser emellertid, att maximigränsen

satts för högt, och anför härom följande.

Sättes maximigränsen en rumsenhet lägre, betyder detta visserligen, att bostaden

för en familj med flera än fyra (i egnahem sex) barn icke uppfyller

den eftersträvade utrymmesstandarden av högst två boende per rum, köket

oberäknat. Då enligt 1939 års bostadsräkning antalet hushåll i tätorterna,

exklusive Stockholm, med fem eller flera barn under 15 år utgjorde endast

4 promille och antalet hushåll med flera än sex hushållsmedlemmar endast

31 promille, kan ej med fog göras gällande, att ur denna synpunkt några

olägenheter skulle vara förenade med eu dylik sänkning av maximigränsen.

Härigenom kommer att från bidrag utestängas ett stort antal i moderna

fyrarumslägenheter eller femrumsvillor boende familjer, vilkas inkomster

till mindre än 20 procent åtgå för täckande av bostadskostnaden. Fördelarna

härav, såväl ekonomiskt som psykologiskt, böra icke underskattas.

Lämpligheten av det av utredningen föreslagna minimikravet på

den godtagbara bostadens storlek — 2 rum och kök med en

lägenhetsyta av minst 50 kvadratmeter —- ifrågasättes i ett antal yttranden.

Statens byggnadslånebyrå anför i denna del följande.

Beträffande lägenhetsytans storlek är byggnadslånebyrån av den uppfattningen,

att några särskilda minimimått icke böra uppställas. Byrån är vis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

serligen ense med utredningen om att bostadsproduktionen för framtiden

bör inriktas på lägenheter med större golvyta än de som tillkommit under

de sista 10 åren, men detta förhållande kan enligt byråns mening icke tagas

till intäkt för en vägran att såsom bostäder berättigade till familjebostadsbidrag

godkänna t. ex. alla de tvårumslägenheter om 45—49 kvadratmeter

som under krigsåren tillkommit med stöd av tertiärlån. I enlighet härmed

anser byrån, att frågan om lägenhetsytan såsom förutsättning för familjebostadsbidrag

bör såsom hittills avgöras av den bidragsbeviljande myndigheten

i samråd med vederbörande kommunala organ.

Samma uppfattning uttalas av städerna Stockholm — som erinrar, att lägenheter

med mindre yta än 50 kvadratmeter i ganska stor omfattning

förekomma i »barnrikehusen» — Linköping — som anser, att en lägenhetsyta

av 45 å 46 kvadratmeter borde kunna godtagas i redan byggda hus

— Landskrona och Borås samt hyresgästernas riksförbund.

Svenska arkitekters riksförbund anser, att den i och för sig alltför låga

minimibestämmelsen om 2 rum och kök bör kunna accepteras för en begränsad

tidsperiod. Förbundet vill dock göra det viktiga tillägget beträffande

enfamiljshus av denna storleksordning, att byggnadssättet är sådant,

att bostaden i framtiden med minsta kostnader kan utökas genom inredande

av rum på vinden eller genom tillbyggnad.

Beträffande utrustningsstandarden i bostäder, till vilka familjebostadsbidrag

skulle kunna utgå, finner statens byggnadslånebyrå inga

skäl för närvarande föreligga att frångå de normer, som givits i gällande

kungörelser om bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Egnahemsstyrelsen föreslår, att en bestämmelse införes om att, såvitt

angår landsbygden, det bidragsbeviljande organet, om särskilda omständigheter

därtill föranleda, skall äga att bevilja dispens från kraven på att bostaden

skall vara försedd med anordningar för dels vatten och avlopp, dels

centraluppvärmning eller från ettdera av dessa krav. Egnahemsnämnden i

Älvsborgs läns södra område föreslår, under hänvisning till att det i tätorterna

torde finnas ett långt större antal bostäder som kunna godtagas som

förutsättning för beviljande av familjebostadsbidrag än på landsbygden, att

kvalitetsfordringarna därstädes sänkas i något hänseende, t. ex. beträffande

införandet av centralvärme, under en kortare övergångstid, förslagsvis

fem år.

Slutligen har Sveriges fastighetsägareförbund anfört följande.

En subvention av den omfattning, som här föreslås och vartill samtliga

skattebetalare skola bidraga, måste bygga på rättvisa grunder och ge hyreshjälp

åt alla familjer, som anskaffa en lägenhet, som är fullt godtagbar med

avseende å utrymme och sanitär utrustning, även om den icke skulle motsvara

vad utredningen avser med helmodern. Man kan icke förbigå det faktum,

att allt fortfarande huvuddelen av städernas bostadsbestånd består av

halvmoderna eller moderniserade lägenheter, på vilka ingen berättigad anmärkning

kan göras vare sig när det gäller rummens storlek eller lägenhetens

sundhet. Att undandraga bidraget hushåll, som från en omodern eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

95

bristfällig lägenhet inflytta i dylika lägenheter och därmed i hög grad höja

sin bostadsstandard, är en uppenbar obillighet. Härtill kommer att hela

detta värdefulla bostadsbestånd klassificeras såsom mindervärdigt.

Såsom en icke önskvärd konsekvens av utredningens

förslag har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit följande.

Flerbarnsfamiljerna, som för närvarande äro mest trångbodda, få möjlighet

att konkurrera på marknaden för nya lägenheter endast under förutsättning

att deras inkomster ligga på en så hög nivå att de med hjälp av de

statliga bidragen och eventuell kommunal subvention ha råd att betala för

dessa lägenheter gällande hyror. De familjer, vilkas inkomster understiga

denna nivå och vilkas bostäder därför kunna antagas vara de allra sämsta,

få tills vidare ej någon direkt hjälp av den statliga bostadspolitiken.

Liknande synpunkter med klarare framhävande av att sagda konsekvens

sammanhänger med de krav, som enligt utredningens förslag böra ställas

på en bostad, för att familjebostadsbidrag skall kunna utgå till densamma,

anföras av ett flertal remissinstanser, nämligen städerna Uppsala, Linköping,

Norrköping, Borlänge och Ludvika, Finspångs köping, Västra Tunhems,

Stora Kopparbergs och Sunne kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands,

Gotlands, Kopparbergs och Uppsala län samt socialstyrelsen och Sveriges

fastighetsägareförbund.

I fråga om det av utredningen föreslagna belopp, med vilket familjebostadsbidraget

per barn skulle utgå, ha skilda synpunkter anförts.

Statens byggnadslånebyrå anför följande.

Beträffande graderingen av familjebostadsbidraget inom den föreslagna

ramen kunna givetvis olika system bli tillämpade. Utredningen har för sin

del utgått från att varje familj med minst två barn under 16 år bör erhålla

en bostadsrabatt motsvarande 10 procent per barn, därvid såsom underlag

för beräkningen använts en tänkt, genomsnittlig bostadskostnad av 1200

kronor per år; detta system innebär — såsom utredningen själv framhållit

— att familjebostadsbidragen konstruerats såsom ett supplement till de av

befolkningsutredningen föreslagna allmänna barnbidragen.

I konsekvens med sin nyss deklarerade uppfattning rörande familjebostadsbidragets

karaktär av bostadspolitiskt till skillnad från befolkningspolitiskt

instrument anser byggnadslånebyrån, att detsamma bör anknyta

till den verkliga bostadskostnaden. Enligt byråns mening skulle utredningens

förslag komma att inrikta familjernas strävan på att skaffa sig en

så billig bostad som möjligt, eftersom därigenom den relativt sett kraftigaste

rabatten erhålles. Då eu dylik effekt kan befaras motverka den standardhöjning,

vartill hela det bostadssociala programmet syftar, borde enligt

byråns mening familjebostadsbidragen snarast graderas enligt en i förhållande

till bostadskostnaden progressiv skala. Med hänsyn till rådande bostadsmarknadsläge

samt svårigheterna alt på längre sikt bedöma de ekonomiska

konsekvenserna av ett dylikt system anser sig emellertid byrån böra

föreslå, att den nuvarande bidragsskalan tills vidare bibehålies, dock utbyggd

så all till tvåbarnsfamiljerna får utgå bidrag med 20 procent av

hyran respektive den normala årliga bostadskostnaden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter, om icke familjebostadsbidraget

per barn skulle kunna fastställas till viss, förslagsvis en, procent

av bostadens taxeringsvärde, dock högst 120 kronor. Nämnden utgår nämligen

från att det i stort sett bör finnas ett utpräglat samband mellan bostadskostnader

och bostadens penningvärde, för vilket taxeringsvärdet är

ett allmänt erkänt uttryck. Sundbybergs stad konstaterar, att 120 kronor

per barn skulle innebära en försämring jämfört med de nuvarande familjebidragen,

och förutsätter, att de till familjebostadsbidrag berättigade

familjerna även skola komma i åtnjutande av trekronorsbidraget. Göteborgs

stad ifrågasätter, huruvida icke, därest det skulle anses nödvändigt

att hålla på fixerade belopp, en sådan differentiering kunde göras, att

familjebostadsbidragen för trerumslägenheter och större lägenheter fastställdes

till ett högre belopp per barn, förslagsvis 150 kronor, än för tvårumslägenheter

(120 kronor per barn), förutsatt att de större lägenheterna

äro erforderliga för att tillfredsställa utrymmesstandarden »högst 2 boende

per bostadsrum». Även Borlänge stad framhåller möjligheten att fastställa

bidragets storlek i förhållande till storleken av den innehavda lägenheten.

En annan utväg vore att efter behovsprövning bevilja förhöjda

bidrag till familjer närmast ovanför det rena fattigvårdsklientelet. Torps

kommun anser, att bidragsbeloppet bör höjas. Länsstyrelsen i Hallands län

finner det vanskligt att göra något bestämt uttalande angående bidragsbeloppets

storlek, då detta förutsätter ett beaktande av de övriga sociala

förmåner, som inom den närmaste tiden torde bli föremål för statsmakternas

beslut. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att ekonomiskt svagt

ställda familjer med flera barn skulle beredas möjlighet att erhålla moderna

och rymliga bostäder genom en rikligare subvention av blandat statlig och

kommunal karaktär, varvid den statliga subventionen skulle göras beroende

av att kommunal subvention utginge i samma proportion.

Utredningens förslag, att familjebostadsbidraget undantagsvis

skulle kunna utgå även kontant, beröres i ett antal yttranden.

Statens byggnadslånebyrå anför härom.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår familjebidrag såsom hyresrabatt

respektive annuitetseftergift å lån till egethem. Byggnadslånebyrån anser,

att denna princip bör vidhållas, och kan följaktligen icke tillstyrka utredningens

förslag, att familjebostadsbidrag supplementärt skall kunna utgå

såsom kontantbidrag. Enligt byråns mening bör familjebostadsbidraget betraktas

främst som ett bostadspolitiskt och icke ett befolkningspolitiskt

instrument, och byrån är i enlighet härmed av den uppfattningen, att

staten skall ha full garanti för att sagda bidrag endast kan utnyttjas till

bestridande av bostadskostnader. Det förhållandet att barnfamilj i egethem

väsentligen genom statens subventioner erhåller äganderätt till en skuldfri

fastighet utgör ett ytterligare skäl för byrån att motsätta sig att familjebostadsbidraget

får överstiga de belopp låntagaren har att till staten erlägga

såsom räntor och annuiteter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

97

En liknande uppfattning hävdas av överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Gotlands län och Fellingsbro kommun. Egnahemsnämnden i Jämtlands län

ifrågasätter, om icke det belopp varmed familjebostadsbidraget överstiger

bostadskostnaderna borde utgöra avbetalning på beviljat lån.

Beträffande de föreslagna rabatterna till ensamstående

mödrar med minderårigt barn och till familjer med

tuberkulos medlem har endast ett fåtal remissorgan yttrat sig.

Statens byggnadslänebyrå har anfört följande.

Bidraget till ensamstående mödrar föreslår byrån så konstruerat, att bidrag

börjar utgå redan då ett barn under 16 år finnes; med hänsyn till

angelägenheten av att kraftigt stödja dessa hushåll förordar byrån, i linje

med utredningen, att bidraget bestämmes till att ligga två trappsteg över

det normala bidraget. Enligt byråns förslag bör således ensamstående moder

med ett barn erhålla en rabatt av 30 procent å bostadskostnaden, moder

med två barn 40 procent o. s. v. Maximum synes, liksom för de barnfamiljer

där både man och hustru finnas, böra ligga vid 70 procent av

bostadskostnaden.

Beträffande hushåll med tuberkulos medlem kan byggnadslånebyrån i

och för sig vitsorda angelägenheten av att familjens hyresbetalningsförmåga

underbygges genom statssubvention. Byrån är dock icke beredd att

utan närmare studium av frågan uttala sig rörande det lämpliga i utredningens

förslag.

Uddevalla stad förklarar sig vid upprepade tillfällen ha stött på svårigheten

att i hyreshus eller s. k. barnrikehus placera familjer med någon

tuberkulos medlem och uttalar, att dessa svårigheter icke torde kunna lösas

på annat sätt än genom att kommunen, antingen själv eller genom ett

kommunalt bolag eller en stiftelse, bygger och till sådana familjer hyr ut

egnahem. Till sådant egethem bör enligt stadens mening det högsta möjliga

statsbidraget utgå, ty i allmänhet gäller det fattiga familjer, även om

de icke äro »barnrika» i den hittills gängse bemärkelsen.

Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Förslagen i båda dessa avseenden -—- vilkas ekonomiska konsekvenser

dock för närvarande synas omöjliga att överblicka — finner styrelsen värda

beaktande ur sanitär synpunkt och förtjänta av en närmare utredning. Styrelsen

vill dock erinra om att liknande krav på tillräckligt bostadsutrymme

även kan resas av familjer, där medlem lider av annan sjukdom av fysisk

eller psykisk art.

Statskontoret anför, att bostadssubvention i en eller annan form åt ensamstående

mödrar skulle utgöra ett värdefullt komplement till de år 1945

beslutade abortförebyggande åtgärderna.

Slutligen har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört följande.

Förbundet vill understryka, att beredandet av lämpliga bostäder för ensamstående

mödrar är synnerligen betydelsefullt. Förbundet tillstyrker där
Bihang

till riksdagens protokoll 7947. 7 samt. Nr 235. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Mcij:ts proposition nr 235.

för i princip utredningens förslag. Emellertid torde det vara nödvändigt,

att en sådan hjälpform i detalj utformas. Sålunda bör fastställas, vad begreppet

ensamboende skall anses innebära. Något slag av behovsprövning

torde ävenledes bliva ofrånkomlig, annars skulle t. ex. frånskilda mödrar

med rikligt underhåll från mannen kunna komma i åtnjutande av en samhällelig

hjälp, som icke kan anses behövlig. Hjälpformen bör slutligen utformas

på sådant sätt, att densamma icke motverkar ingående av äktenskap.

I princip tillstyrker förbundet även den föreslagna subventionen till hushåll

med tuberkulos medlem, varvid förbundet dock vill framhålla, att

behovet av bättre bostäder kan påvisas även för andra sjuka, exempelvis

de reumatiskt sjuka. Förbundet förutsätter, att hjälpen närmare utformas.

Även i detta fall torde en viss behovsprövning vara ofrånkomlig.

Flertalet remissinstanser har lämnat det föreslagna trekronor sbidraget

utan erinran.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, att detta bidrag, skickligt utnyttjat

och i vissa fall utbyggt med kommunala subventioner, torde kunna bli

ett mycket värdefullt instrument för bostadsstandardens höjande, varför byrån

i princip tillstyrker förslaget. Sättet för administrerandet av här ifrågavarande

bidragsverksamhet torde emellertid enligt byråns uppfattning få

i vissa hänseenden modifieras i förhållande till vad utredningen förordat.

Härom anför byrån utan anspråk på att kunna föreslå någon definitiv lösning

följande.

Av praktiska skäl torde det vara omöjligt för det bostadspolitiska centralorganet

att i detalj handlägga den föreslagna bidragsverksamheten. Byggnadslånebyrån

är med hänsyn härtill av den uppfattningen, att de kommunala

förmedlingsorganen inom ramen för givna allmänna direktiv böra

tiliåtas att tämligen självständigt fördela bidragen samt besluta om deras

indragande eller reduktion; givetvis måste dock något centralt organ, eventuellt

Kungl. Maj:t, fixera det belopp, varöver kommun bör under en viss

period få förfoga för ändamålet. Vid bestämmandet av dessa belopps storlek

synes lämpligen så böra tillgå, att en viss tidsfrist utsättes, inom vilken

kommunerna ha att hos det bostadspolitiska centralorganet göra framställning

om att få till utgivande av odifferentierade hyresbidrag under ett

hyresår disponera ett visst belopp; härvid torde det böra krävas, att kommun

kan styrka, att tillräckligt antal nyproducerade godtagbara lägenheter

verkligen kommer att stå till förfogande, så att garanti vinnes, att det

sökta bidragsbeloppet kan tillfullo utnyttjas inom kommunen. Med ledning

av de inkomna uppgifterna bör därefter centralorganet — ungefär

på samma sätt som nu sker beträffande fördelningen av anslagen till

bostadsförbättringsbidrag m. m. — antingen hos Kungl. Maj:t föreslå eller

själv avgöra, att kommunen får under hyresåret disponera ett visst belopp

till bidragsgivningen. Det torde böra föreskrivas, att kommunen under hyresåret

skall förskottera bidragen. Sedan detta gått till ända, har kommunen

att redovisa för användningen av medlen, varvid densamma — under

förutsättning att de allmänna direktiven för bidragsverksamheten följts —

av statsmedel tillerkännes ersättning för vad som förskottsvis utgivits såsom

bidrag.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

99

Såsom utredningen föreslagit böra bidrag endast få knytas till nyproducerade

lägenheter under kornmuns eller allmännyttigt bostadsföretags

förvaltning samt begränsas till sammanlagt 10 000 lägenheter under eit

första år. För den fortsatta utbyggnaden av systemet torde erfarenheterna

under det första året samt den allmänna ekonomiska utvecklingen få ligga

till grund. Då garantier böra uppställas mot att statens bidrag utnyttjas av

kommunerna till att avlasta fattigvårdsbehov, måste det enligt byråns mening

tillses, att statsbidrag utgår endast till sådana bostadsbehövande, som

antingen tidigare ordnat sin bostadsförsörjning utan understöd av fattigvårdskaraktär,

eller — därest sådant utgått — att till den bostadssökande

utgår ett kompletterande kommunalt bidrag motsvarande vad som under

oförändrade förhållanden skulle ha utgivits såsom dylikt understöd.

Några remissinstanser ha avstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelsen i

Älvsborgs län, som finner den föreslagna begränsningen av bidraget till viss

del av årsproduktionen och till lägenheter i allmännyttiga företag orättvis,

samt Sveriges fastighetsägareförbund och näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.

Fastighetsägareförbundet anför följande.

Vad det s. k. hyresbidraget om 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta

beträffar, får förbundet bestämt avstyrka dess införande. Verkan av detta

bidrag torde i början bliva jämförelsevis ringa och måste i stor utsträckning

få ren fattigvårdskaraktär och därigenom avlasta kommunen viss del

av dess underhållsskyldighet. I den mån bidraget år från år växer enligt

av utredningen gjorda beräkningar, kommer detta att innebära införandet

av en utomordentligt osund konkurrensform på bostadsmarknaden och

skapa eu särskilt privilegierad klass, då enligt utredningen bidraget skall

fortsätta att utgå så länge vederbörande familj bor kvar i en på så sätt

subventionerad lägenhet, oavsett inkomstökningen.

Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation anför bland annat.

I stort sett samma invändningar, som utredningen själv anför emot generella

liyressänkande subventioner, kunna på längre sikt riktas emot denna

form av stödåtgärder. Det är ingalunda opraktiskt att antaga, att, sedan

systemet verkat under några år, barnlösa makar i mycket goda ekonomiska

omständigheter komme att inneha subventionerade lägenheter, samtidigt

som barnrika familjer i små omständigheter icke kunna komma i åtnjutande

av någon subventionsförmån.

Utan direkt avstyrkande av förslaget förklarar sig överståthållarämbetet

anse, att det vore att föredraga, att subventionerna koncentrerades till familjer

med två eller flera barn, eventuellt med sådan höjning av familjebostadsbidragens

belopp att de totala verkningarna motsvarade vad som

enligt utredningens förslag skulle åstadkommas medelst kombination av

familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag. Såsom motivering för sin uppfattning

anför ämbetet bland annat.

De hittillsvarande statliga bidragen till nedbringande av hyreskostnaderna

ha huvudsakligen kommit de barnrika familjerna till godo. Att den

orättvisa, som legat däri, att familjer utan barn eller med mindre än tre

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

barn ej kunnat få liknande bidrag, även om deras individuella behov därav

varit oomtvistligt, ämbetet veterligen accepterats utan större invändningar,

kan förmodas bero därpå att bidragen klart framstått såsom ett led i ett

aktivt befolkningspolitiskt program. Förhållandet blir ett annat, om man

i enlighet med utredningens förslag vid sidan av bidragen till familjer med

två eller flera barn ger bidrag utan krav på viss familjestorlek. Erfarenheten

visar, att vårt folk har ett utpräglat sinne för att socialpolitiska förmåner

skola utgå efter rättvisa normer. Ur denna synpunkt är det att befara,

att det av utredningen föreslagna trekronorsbidraget kommer att

giva upphov till irritation.

Uppsala stad anser, att trekronorsbidraget bör slopas, och framlägger ett

alternativt förslag, vars innebörd framgår av följande av staden gjorda

sammanfattning.

Den odifferentierade subventionen, som helt förbehålles kommunala bostadsföretag,

utgår i form av underränta i stället för med visst belopp per

kvadratmeter lägenhetsyta, vilket får anses vara en fördel ur administrativ

synpunkt. Det subventionsbelopp, som därmed skulle bliva disponibelt för

en nedsättning av hyran för de mindre bemedlade familjerna skulle kunna

bliva större än utredningen föreslagit. Den föreslagna sänkningen av räntan

från 3 till 2 procent motsvarar visserligen ej mycket mer än 3 kronor

per kvadratmeter, men i gengäld skulle subventionen, åtminstone tills vidare,

utsträckas så, att den komme samtliga för kommunens räkning nybyggda

fastigheter till godo. En ytterligare olikhet ligger också i den differentiering

av hyrorna i dessa fastigheter efter bärkraft, som avser att ge

de fattiga familjerna en plats i programmet. En viss behovsprövning kan

härigenom visserligen icke undvikas, men svårigheten att företaga en sådan

torde, som tidigare framhållits, ha överskattats av utredningen. Den

ifrågasatta räntesubventionen skulle utgå endast till rent kommunala bostadsföretag,

alltså icke till andra allmännyttiga bostadsföretag eller till

bostadsföretag med spekulativt syfte.

I princip samma förslag framställes av länsstyrelsen i Kronobergs län.

I övriga yttranden över förslaget ha skilda synpunkter på detsamma framställts.

Beträffande den föreslagna behovsprövningen framhåller Halmstads stad,

att denna torde komma alt bereda svårigheter, en uppfattning som delas

av TCO. Sandvikens stad anser, att den föreslagna normen för inkomstprövningen,

20 procent av inkomsten till bostadsutgiften, ligger för högt

och förordar i stället 18 procent. Även Norrköpings stad finner 20 procent

vara för högt. Skövde stad påtalar förslagets oklarhet med hänsyn till frågan,

huruvida vid prövning av inkomsten från denna först bör dragas familjen

eventuellt tillkommande familjebostadsbidrag, såsom utredningen

föreslagit i fråga om motsvarande inkomstprövning vid beviljande av byggnadsbidrag

till egnahem. Ett antal remissinstanser föreslår, till skillnad

från utredningen, att trekronorsbidraget bör bortfalla vid stadigvarande

inkomstförbättring samt att därför familjens inkomst bör omprövas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

101

vissa tidsintervaller. Sagda förslag framställes i något varierande form

av städerna Stockholm och Halmstad samt länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus

och Gävleborgs län. 1 några av dessa yttranden framhålles, att trekronorsbidragets

indragande ej behöver innebära, att familjen måste lämna

lägenheten utan endast att bidraget i stället kan utlämnas till en annan

familj.

I några yttranden föreslås, att hyresnedsättningsbidraget av kommunerna

bör kunna differentieras med såväl lägre som högre belopp än 3

kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Det sagda gäller Norrköpings stad,

Finspångs köping och Frösö kommun. Gävle stad föreslår, att utöver trekronorsbidraget

skall kunna beviljas ett särskilt saneringsbefrämjande bidrag

med 5 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta till 5 000 lägenheter årligen

i orter med låg realinkomstnivå.

Skellefteå stad anser, att trekronorsbidraget borde kunna utgå även till

lägenheter i av enskilda ägda fastigheter, vilken uppfattning delas av länsstyrelsen

i Gotlands lån, som icke anser det ligga i det allmännas intresse

att för framtiden hålla den privata företagsamheten tillbaka. Falköpings

stad framhåller såsom önskvärt, att bidraget icke begränsas endast till nytillkommande

lägenheter. Slutligen förutsätter HSB, att även sådana bostadsrättsföreningar,

som ställa sig under kommunal kontroll, skola för

nybyggda fastigheter kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag.

Förekomsten av låga kontantinsatser bör enligt förbundets mening icke få

verka diskvalificerande för erhållande av bidraget, alldenstund insatserna

uteslutande tjäna syftet att erhålla en billig förvaltning.

Beträffande principerna för det totala bidragsbeloppets fördelning mellan

olika orter framhåller Malmö stad, att därvid vederbörlig hänsyn bör

tagas till behovet inom varje särskild ort och att följaktligen fördelningen

bör ske under beaktande förutom av invånarantal, nettoinflyttning och äktenskapsbildning

även av graden av differentierad bostadsmarknad, förekommande

bostadsstandard och inkomstförhållanden. Städerna Uddevalla

och Kumla samt hyresgästernas riksförbund understryka angelägenheten av

att vid bidragets fördelning särskild hänsyn tages till förhållandet mellan

hyres- och inkomstnivån på de olika orterna.

Departementschefen.

I det följande framförda förslag om bostadsrabatler — den sammanfattande

beteckningen för till familjen knutna statliga subventioner för bostadsändamål

— böra i första hand bedömas såsom ett led i det system av

åtgärder som erfordras för att den av statsmakterna fastställda målsättningen

beträffande den långsiktiga bostadspolitiken skall kunna förverkligas.

Med hänsyn härtill anser jag det lämpligt att i detta sammanhang

erinra om de allmänna synpunkter pa målsättningen och metoderna

för bostadspolitiken, som jag anfört i det föregående.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Målsättningen kan i korthet sägas innebära, att en radikal förbättring av

bostadsförhållandena bör genomföras under de närmaste 10 å 15 åren,

därest tillgången på material och arbetskraft så tillåter. Härvid bör produktionen

till sin huvuddel avse modernt utrustade familjelägenheter om

minst 2 rum och kök och ha en sådan omfattning, att utrymme skapas för

sanering av betydande delar av det äldre bostadsbeståndet.

De åtgärder som erfordras för att det av sagda målsättning betingade

produktionsprogrammet skall kunna genomföras äro av skilda slag. Olika

åtgärder av organisatorisk, planläggande och initiativtagande karaktär äro

nödvändiga; dessa böra i huvudsak ankomma på kommunerna. Vidare bör

huvudparten av de nytillkommande bostadsfastigheterna finansieras med

hjälp av statliga lån. Slutligen kräves från det allmännas sida bidrag i syfte

att främja bostadsförsörjningen; dessa böra i allt väsentligt lämnas av

staten.

Syftet med bostadsrabatterna är i första hand att sänka de årliga bostadskostnaderna

för rymliga, modernt utrustade hyreslägenheter och egnahem

i sådan grad att ett växande antal hushåll skall kunna få råd att flytta in i

de nyuppförda lägenheterna. Bostadsrabatter av det slag varom här är

fråga kunna sålunda icke likställas med en allmän hyreshjälp. Sagda bostadsrabatter

ha ett bestämt bostadspolitiskt syfte, nämligen att befordra

förbättringen av bostadsstandarden genom att till rabatterna knytas vissa

krav i fråga om lägenheternas storlek och utrustning. Avsikten med rabatterna

är nämligen att avsevärt minska skillnaden mellan hyran för en rymlig,

modernt utrustad lägenhet och hyran för en mindre lägenhet, inrymd

i det äldre bostadsbeståndet. Härigenom torde hushållens såväl ekonomiska

möjligheter som allmänna villighet att flytta från en lägenhet av den

senare till en lägenhet av den förra typen komma att öka. En allmän hyreshjälp

kan däremot icke beräknas komma att få någon mera påtaglig bostadspolitisk

effekt. Lämnades dylik hjälp, skulle alltjämt den stora klyftan

mellan hyrorna i hus med fullgod standard och hyrorna i det undermåliga

bostadsbeståndet komma att bestå.

Den åsyftade förbättringen av bostadsförhållandena under de närmaste

10 å 15 åren förutsättes komma till stånd på två vägar, nämligen genom

såväl en jämförelsevis omfattande produktion av rymliga familjebostäder

som en betydande sanering av undermåliga delar av bostadsbeståndet. I vad

det gäller möjligheterna att under de närmaste åren åstadkomma en förbättring

av bostadsstandarden framhålles understundom att den rådande bostadsbristen

utgör ett hinder för att åtgärder i sagda syfte skola bli effektiva.

Med hänsyn härtill synes man på sina håll vara benägen att — samtidigt

som man i princip godtager det bostadspolitiska programmet —- ställa sig

tveksam i fråga om lämpligheten av att i nuvarande bostadsmarknadsläge

vidtaga mera omfattande åtgärder i standardhöjande riktning.

Den rådande bostadsbristen i tätorterna torde visserligen under ännu ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

103

antal år komma att utgöra ett hinder för sanering i större skala men den

kommer däremot icke att begränsa möjligheterna att erhålla ett tillskott av

nya lägenheter. Trots de aktuella materialsvårigheterna för bostadsproduktionen

torde man ha anledning räkna med att tillgången på rymliga, modernt

utrustade familjebostäder kommer att snabbt öka under de närmaste

åren. Enligt produktionsprogrammet bör man för den närmaste tiden eftersträva

ett lägenhetstillskott i tätorterna av 45 000 å 50 000 per år; såvitt

man nu kan bedöma bör en häremot svarande bostadsproduktion kunna

åstadkommas. Beträffande landsbygden synes bostadsproduktionen alltfort

tendera att stiga.

Med utgångspunkt från bostadsbyggandets sammansättning under de senaste

åren torde kunna antagas, att tillskottet av bostäder om minst 2 rum

och kök i tätorterna under de närmaste åren kommer att uppgå till 35 000

å 40 000 per år. Av beräkningar som redovisats i bostadssociala utredningens

slutbetänkande framgår, att i tätorterna antalet familjer med minst 2

minderåriga barn, vilka bebo ur standardsynpunkt otillfredsställande lägenheter,

utgöra 100 000 å 125 000, vilket ungefär motsvarar det antal lägenheter,

lämpliga för dylika familjer, som beräknas komma att tillföras bostadsmarknaden

under de närmaste tre åren. Det är dock uppenbart, att

man härav icke kan draga den slutsatsen, att samtliga familjer med minst

2 minderåriga barn komma att få möjlighet att inom tre år flytta in i en

tillfredsställande bostad. Av vissa stickprovsundersökningar, som verkställts

av byggnadslånebyrån, vill det emellertid synas som om under de senaste

åren cirka 25 procent av de nyproducerade bostäderna efterfrågats av dylika

familjer. Därest bostadsrabatter komma att utgå till familjer med minst 2

minderåriga barn, kan man förutsätta, att ett växande antal av dessa familjer

kommer att efterfråga bostad i nyuppfört hus. Det torde nämligen förhålla

sig så, att jämförelsevis många av de barnfostrande familjer, som bo i

otillfredsställande bostäder, till följd av hyresnivåns höjd icke anse sig för

närvarande kunna efterfråga nybyggda lägenheter.

Såsom jag tidigare framhållit torde familjer med flera barn och härav

betingat behov av relativt stora lägenheter ha kommit att drabbas särskilt

svårt av bostadsbristen; detta gäller främst dylika familjer med begränsade

inkomster. En utvidgning av bostadsrabattsystemet framstår därför som

önskvärd även med hänsyn till verkningarna av bostadsbristen.

Även om man icke kan bortse från att den rådande bostadsbristen för

närvarande utgör ett hinder för nämnvärd rivning och ersättning av undermåliga

bostadshus, bör man med hänsyn till de av mig nyss angivna omständigheterna

icke underlåta att i nuvarande läge utvidga det allmännas

stöd åt bostadsförsörjningen i syfte att befordra en allmän standardhöjning.

Härvid bör enligt min mening de barnfostrande familjernas bostadsfråga

särskilt beaktas.

Frågan om åtgärder från det allmännas sida för att befrämja en sanering

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Mcij.ts proposition nr 235.

av undermåliga delar av bostadsbeståndet, vilken fråga utförligt behandlats

i andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande som i dagarna

avgives, bör sedan yttranden inhämtats över detta delbetänkande bli föremål

för ingående uppmärksamhet från statsmakternas sida. I anslutning

därtill bör, såsom jag framhållit i det föregående, särskilt beaktas på vilket

sätt hushåll med begränsade inkomster skola kunna beredas möjligheter att

flytta från saneringsmogna bostäder till enligt nutida begrepp tillfredsställande

lägenheter.

Jag övergår efter dessa allmänna synpunkter på frågan om lämpligheten

av att i nuvarande bostadsmarknadsläge åtgärder från det allmännas sida

vidtagas för befordrande av standardhöjning till att behandla de konkreta

förslag rörande bostadsrabatter till familjehushåll, vilka framlagts av bostadssociala

utredningen. Jag kommer härvid först att till prövning upptaga

det föreslagna familjebostadsbidraget och i anslutning därtill frågan

om ett särskilt bränslebidrag samt slutligen det föreslagna trekronorsbidraget.

Vad åter angår utredningens förslag, att särskilda bostadsbidrag

skulle beviljas ensamstående mödrar med barn och

familjer med tuberkulos medlem, delar jag visserligen utredningens

uppfattning, att ifrågavarande hushåll i många fall äro i behov av

det allmännas hjälp för att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa sin bostadsfråga.

Jag är dock icke beredd att närmare angiva de förutsättningar

under vilka bidrag böra utgå men har för avsikt att ytterligare överväga

dessa frågor och förutsätter att förslag i ämnet skall kunna framläggas i

så god tid, att den bidragsverksamhet varom här kan bli fråga kan påbörjas

samtidigt med att bestämmelserna om familjebostadsbidrag träda i kraft.

Beträffande villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag

finner jag lämpligt att först behandla dem som avse hushållet. Enligt utredningens

förslag bör det nuvarande familjebidragssystemet utsträckas

jämväl till familjer med två minderåriga barn. Utredningen har övervägt,

huruvida bidraget icke borde utgå även till ettbarnsfamiljer, d. v. s. i princip

kunna komma alla barnfostrande familjer till del. I första hand emedan tillgången

på fullgoda familjebostäder endast kan ökas successivt, bör enligt

utredningens mening bidraget tills vidare begränsas till familjer med minst

två minderåriga barn, vilkas bostadsbehov tillmätes en särskilt hög angelägenhetsgrad.

Flera remissinstanser ha förordat att bidrag beviljas även

ettbarnsfamiljer. varvid i regel förutsatts att antalet bidragsberättigade familjer

skulle begränsas genom viss behovsprövning.

Enligt min mening kommer tillgången på fullgoda familjebostäder ännu

under relativt lång tid att vara otillräcklig i förhållande till den efterfrågan

på dylika bostäder som kan förväntas uppkomma, därest familjebostadsbidrag

skulle utgå till samtliga barnfostrande familjer. Jag finner det därför

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

nödvändigt att ifrågavarande bidragsverksamhet i varje fall tills vidare begränsas.

I likhet med bostadssociala utredningen anser jag fördenskull att

bidraget bör utgå endast till familjer med minst två minderåriga barn.

Till utredningens uppfattning att bidraget icke bör vara förbundet med

inkomstprövning kan jag i princip ansluta mig. Vissa skäl tala emellertid

för att bidraget till en början_icke bör utgå till familjer med jämförelsevis

höga inkomster. Om såsom jag föreslagit alla familjer med högst ett barn

bli uteslutna från bidrag, kan det framstå såsom obilligt, att familjer med

två barn och höga inkomster erhålla bidrag. Den rådande bostadsbristen

innebär vidare, att hushåll, som bo i undermåliga bostäder och som, därest

de erhölle familjebostadsbidrag skulle ha råd att flytta till en ur standardsynpunkt

tillfredsställande bostad, icke kunna komma i åtnjutande av bidrag

till följd av bristen på godkännbara lägenheter. Jag föreslår därför, att vissa

inkomststreck införas. Sålunda bör enligt min mening då fråga är om tvåbarnsfamilj

bidrag beviljas endast om mannens och hustruns sammanlagda

beskattningsbara årsinkomst enligt den i propositionen nr 212/1947 föreslagna

statliga inkomsttaxeringen uppgår till högst 4 000 kronor. Inkomststrecket

bör då fråga är om familjer med ett större antal barn ligga högre.

Sålunda böra bidrag kunna beviljas fembarnsfamiljer med en beskattningsbar

inkomst av högst 7 000 kronor. Familjer med ett ännu större barnantal

böra kunna erhålla bidrag även om den beskattningsbara inkomsten överstiger

sistnänmda belopp. Intill tidpunkten för genomförandet av den nya

statliga inkomsttaxeringen torde motsvarande inkomststreck enligt nu gällande

taxeringsbestämmelser få tillämpas.

I vad det gäller frågan om fortlöpande granskning av inkomsterna för de

familjer som erhålla bidrag finner jag det å ena sidan orimligt att en familj,

vars inkomster kommit att avsevärt överstiga de för bidraget gällande inkomststrecken,

ändock i fortsättningen skulle komma i åtnjutande av bidrag.

Å andra sidan finner jag det av administrativa och psykologiska skäl

icke lämpligt att föreslå en årlig, rigorös inkomstprövning. Jag förordar därför,

att inkomstutvecklingen för familjer med familjebostadsbidra.g prövas

vart femte år. Härvid böra de fem senaste årens inkomster ligga till grund

för beslut i frågan, huruvida bidrag skall utgå även i fortsättningen. Om

inkomsten under ett enstaka år överskridit den fastställda inkomstgränsen

men den genomsnittliga inkomsten för hela femårsperioden understiger

sagda gräns, bör bidraget tills vidare få behållas.

Vad härefter angår de villkor för familjebostadsbidrag som avse bostaden

har bostadssociala utredningen föreslagit följande. Lägenheten skall omfatta

minst 2 rum och kök och ha en yta av minst 50 kvadratmeter; den

bör få omfatta högst 4 rum och kök i flerfamiljshus och 5 rum och kök i

egnahem. Beträffande utrustningen föreslår utredningen såsom villkor för

bidrag i stadssamhällen vatten och avlopp, centralvärme, varmvattenanlägg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ning samt badrum, på landsbygden vatten- och avloppsledning inom lägenheten

samt central uppvärmningsanordning. Vidare framhåller utredningen

att köksutrustningen bör vara tillfredsställande, biutrymmena tillräckliga

samt i fråga om bostäderna i stadssamhällen att dessa böra vara inrymda

i hus av för familjer med barn lämplig typ och belägna inom område, där

möjligheterna för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma.

Vissa remissinstanser ha förordat, att minimimåttet på lägenhetsytan, 50

kvadratmeter, antingen sänkes eller angives på sådant sätt att undantag i

särskilda fall kunna medgivas.

Beträffande de krav på bostaden som böra uppfyllas för erhållande av

familjebostadsbidrag anser jag det lämpligt att en åtskillnad göres mellan

redan befintliga lägenheter och sådana som komma att uppföras sedan nya

bidragsbestämmelser trätt i kraft.

Vad först angår kraven på sistnämnda lägenheter böra de enligt min mening

i fråga om enfamiljshus sammanfalla med de krav jag i det föregående

föreslagit beträffande egnahem, finansierade med stöd av det nya egnahemslånet

jämte kapitalsubvention. I fråga om lägenheter i flerfamiljshus

förordar jag de krav som föreslagits av utredningen, dock med den avvikelsen

att maximistorleken icke såsom utredningen föreslagit bör fastställas till

4 rum och kök utan till en lägenhetsyta av 120 kvadratmeter.

Vad härefter angår redan befintliga lägenheter är jag icke nu beredd att

precisera de krav som böra ställas vare sig i fråga om utrymme eller utrustning.

Enligt min mening böra visserligen i stort sett samma villkor gälla

för här ifrågavarande lägenheter som för sådana som framdeles komma att

uppföras med stöd av statliga lån. Jag kan emellertid tänka mig att det kan

framstå som motiverat att i varje fall tills vidare i vissa hänseenden modifiera

sagda villkor. Beträffande landsbygden torde detta i första hand gälla

utrustningen och i fråga om stadssamhällen lägenhetsytan.

Fördenskull synes mig icke frågan om vare sig tidpunkten för ikraftträdandet

av bestämmelserna om familjebostadsbidrag till redan befintliga

lägenheter eller de närmare villkoren för erhållande av bidraget böra bli

föremål för avgörande vid innevarande års riksdag utan i stället ägnas ytterligare

överväganden under nästföljande budgetår. I syfte att underlätta en

fortsatt prövning av dessa frågor bör enligt min mening under nästa budgetår

genom kommunernas försorg en inventering av vissa delar av det befintliga

bostadsbeståndet verkställas. Ifrågavarande inventering bör jämväl ses

såsom ett led i kommunernas förberedelser för förmedling av familjebostadsbidrag.

Den inventering varom här är fråga och för vilken närmare direktiv torde

få lämnas av Kungl. Maj:t bör i första hand avse lägenheter, som uppfylla

vissa minimikrav. För att underlätta genomförandet av inventeringen böra

vissa uppgifter hämtas ur materialet till 1945 års allmänna bostadsräkning.

Beträffande större städer torde det komma att visa sig ändamålsenligt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

vederbörande kommun erhåller tillgång till sagda material och själv verkställer

de utdrag ur detsamma som erfordras. 1 fråga om övriga städer och

tätorter däremot samt den egentliga landsbygden tala praktiska skäl för att

nämnda utdrag göras centralt, lämpligen av socialstyrelsen, till vilken den

allmänna bostadsräkningen är knuten. En säker uppskattning av kostnaderna

för verkställande av de utdrag ur bostadsräkningen, som skulle ombesörjas

av socialstyrelsen, kan för närvarande icke göras; kostnaderna

torde dock kunna uppskattas till i runt tal 100 000 kronor. Det synes mig

lämpligt att för bestridande av sist angivna kostnader medel få tagas i anspråk

som anvisats eller må komma att anvisas för den allmänna bostadsräkningen.

I vad det gäller familjebostadsbidragets storlek föreslår utredningen, att

bidraget fastställes till 120 kronor per minderårigt barn oavsett hyrans eller

de årliga bostadskostnadernas höjd. Enligt utredningens mening böra sålunda,

i första hand av administrativa skäl, nu gällande principer för beräkning

av familjebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer övergivas.

Undantag göres dock för bidrag till barnfamiljer i norrländska egnahem.

Några remissinstanser anse att det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet

icke är tillräckligt; det skulle enligt deras mening för familjerna på

vederbörande ort komma att medföra en försämring i förhållande till nu

gällande bestämmelser.

Jag delar utredningens uppfattning att bidraget bör utgå med ett fast belopp

per barn. Uppgifter som jag under hand erhållit från byggnadslånebvrån

utvisa att standardhyran för lägenheter i hus, avsedda för mindre

bemedlade, barnrika familjer i genomsnitt uppgå till 1 200 kronor. Eftersom

bidraget per barn utgör 10 procent av sagda hyra, kan bidrag beräknas för

närvarande utgå med i runt tal 120 kronor per barn. I detta sammanhang

måste emellertid beaktas att standardhyrorna äro fastställda under hänsynstagande

till att kostnaderna för tomtmark icke skola förräntas. Familjer i

hyresbostäder för barnrika familjer kunna alltså sägas för närvarande erhålla

viss subvention utöver familjebidraget, till vilken de familjer som enligt

förslaget skulle bli berättigade till familjebostadsbidrag icke skulle

komma att få någon motsvarighet. Det nuvarande bostadsanskaffningslånet

med därtill knutet tilläggslån till hyresbostäder för mindre bemedlade, barnrika

familjer bör nämligen i samband med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

om familjebostadsbidrag bortfalla. Jag finner det därför motiverat,

att bidragsberättigade familjer i hyresbostäder erhålla ett bidrag per

barn som något överstiger 120 kronor. Jag föreslår sålunda, att bidraget

fastställes till 1150 kronor per minderårigt barn. Enligt min mening bör

bidrag till familjer i förut byggda egnahem utgå med samma belopp per barn.

bidraget till familjer i hyresbostäder bör icke överstiga hyran, d. v. s.

bidrag bör icke lämnas i kontant form. Ej heller till familjer i förut byggda

egnahem bör bidraget utgå kontant.

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Till familjebidragsberättigade familjer i hyresbostäder utgår för närvarande

ett särskilt bränslebidrag, vilket täcker hela den stegring av värmekostnaderna

som inträffat sedan år 1939. Utredningen förordar att ifrågavarande

bidrag tills vidare bibehålies men föreslår icke något bränslebidrag

till de familjer som enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag.

Enligt min mening bör emellertid sistnämnda bidrag tillfälligt

förstärkas med ett bränslebidrag. Detta bör i överensstämmelse med

vad jag tidigare föreslagit beträffande bränslebidrag till familjer i egnahem

som erhålla familjebostadsbidrag (sid. 76) utgå med olika belopp i olika

delar av landet, nämligen 125, 150 eller 175 kronor per lägenhet.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, innehålla

gällande författningar rörande det nuvarande bostadsbidraget till barnrika

lamiljer vissa bestämmelser som icke berörts i utredningens förslag. Sålunda

räknas till de barn, vilkas antal skall ligga till grund för bidragets

storlek, även såväl adoptivbarn som, under vissa förutsättningar, fosterbarn.

Vidare kunna även barn som fyllt 16 år efter särskild prövning medräknas,

om de erhålla fortsatt utbildning eller av andra skäl mera stadig\

arande äro utan arbetsförtjänst. Jag förutsätter, att dessa bestämmelser

skola tillämpas även i fråga om det föreslagna familjebostadsbidraget. Vidare

föreskrives i nu gällande författningar att, efter det antalet minderåriga

barn nedgått under tre, familjebidraget under en period av högst tre

år skall gradvis sänkas sålunda att avdrag från standardhyran respektive de

sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen göres med 20 procent för familj

med två barn och med 10 procent för familj med ett barn. I anslutning härtill

föreslår jag att, när antalet minderåriga barn i en familj som åtnjuter

familjebostadsbidrag nedgått till ett, bidraget under en tid av högst två år

må utgå med 130 kronor respektive 20 procent av den årliga kapitalkostnaden

för lån till ny- eller ombyggda egnahem.

Frågan om i vilken form familjebostadsbidrag enligt det av mig förordade

förslaget skall utgå innesluter åtskilliga administrativa problem. Familjer

i förut byggda egnahem, som ej äro finansierade med hjälp av statliga

lån, kunna t. ex. icke komma i åtnjutande av bidraget på samma sätt

som familjer i med stöd av det nya egnahemslånet uppförda egnahem. Och

när det gäller familjer med bostad i av enskilda förvaltade hyreshus få

motsvarande problem ännu en annan innebörd. I sistnämnda fall tillkommer

vidare frågan om formen för kontroll av hyressättningen. Ifrågavarande

problem, varpå här några exempel angivits, torde få lösas i samband

med prövning av frågan om grunderna för den framtida bostadspolitiska

organisationsapparaten. Såsom i det föregående nämnts framlägger bostadssociala

utredningen i dagarna sitt slutbetänkande, del II, vari organisationsfrågor

upptagas till behandling. Jag är därför icke nu beredd att

taga ställning till nyss angivna administrativa problem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

109

Enligt min mening vore det ur administrativ synpunkt önskvärt att familjer

som åtnjuta familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser kunde

erhålla bidrag på de nya villkoren i samband med att bestämmelserna om

dessa träda i kraft. Med hänsyn till att betydande svårigheter föreligga att

på kort tid beträffande samtliga familjer som nu erhålla bidrag övergå till

de nya villkoren, är jag icke beredd att förorda en dylik övergång i samband

med ikraftträdandet av de av mig föreslagna nya bestämmelserna om

familjebostadsbidrag. Jag har för avsikt att låta undersöka möjligheterna

att successivt genomföra den övergång varom här är fråga. Enligt min

mening bör dock det bidragsbeviljande organet, då särskilda skäl därtill

föreligga, redan från och med ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

kunna medgiva att familjer, som då åtnjuta bidrag enligt nu gällande villkor,

må erhålla bidrag i enlighet med de nya bestämmelserna.

Jag övergår nu till att behandla bostadssociala utredningens förslag,

att ett särskilt bidrag, trekronorsbidraget, skulle utgå till vissa

hushåll vid sidan av familjebostadsbidraget.

Utredningen föreslår, att till kommunernas förfogande ställas statsmedel

för beviljande av ett årligt bidrag, motsvarande 3 kronor per kvadratmeter

lägenhetsyta, till vissa hushåll i av allmännyttiga företag uppförda

bostadshus. Utredningen förutsätter viss behovsprövning samt föreslår,

att bidraget skall avse en mindre del av det årliga tillskottet av lägenheter

i tätorter, nämligen 10 000 lägenheter.

Flera remissinstanser ha förordat vissa jämkningar i de av utredningen

föreslagna villkoren för erhållande av trekronorsbidrag, medan några bestämt

avstyrkt förslaget.

Jag har i det föregående understrukit betydelsen av att särskilda stödåtgärder

vidtagas från det allmännas sida i syfte att bereda hushåll med

begränsade ekonomiska resurser möjlighet att förbättra sin bostadsstandard.

Enligt min mening bör denna fråga oavlåtligen följas med uppmärksamhet.

Definitiva förslag till åtgärder i här ifrågavarande syfte kunna

dock enligt min mening icke utarbetas förrän hållpunkter vunnits för en

bedömning av riktlinjerna för en framtida systematisk sanering av undermåliga

delar av bostadsbeståndet. Det föreligger dock redan nu ett starkt

behov av en komplettering av det föreslagna familjebostadsbidraget för att

i ökad utsträckning möjliggöra för hushåll med begränsade inkomster att

efterfråga nyproducerade bostadslägenheter. Jag delar fördenskull utredningens

uppfattning, att familjebostadsbidraget bör kompletteras med eu

bostadsrabatt, som kan komma hushåll med små inkomster till del, oavsett

antalet minderåriga barn.

Till utredningens förslag att ifrågavarande bostadsrabatt bör utgå med

ett belopp motsvarande tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta ansluter

jag mig. Jag delar vidare utredningens uppfattning att kommunerna

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

böra avgöra vilka hushåll som skola erhålla sagda bidrag. Enligt min mening

bör dock bidrag kunna utgå endast till hushåll i nyuppförda bostadshus,

som förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag i den mening

vari detta uttryck tages i 1946 års tertiärlånekungörelse. I anslutning

till framläggande av förslag om nya bestämmelser om lån och bidrag

till flerfamiljshus vid 1946 års riksdag (prop. nr 279, sid. 83—84) framhöll

jag att ifrågavarande bidrag borde få gälla även i avseende å lägenheter,

för vilka lånebeslut dessförinnan meddelats men som färdigställts först

efter den 1 juli 1946. Jag finner icke skäl föreligga att nu frångå denna

min uppfattning.

Omfattningen av ifrågavarande bidragsverksamhet bör icke närmare angivas

än som följer av vad nyss sagts beträffande villkor för dylikt bidrag.

Denna bidragsgivning bör till en början betraktas såsom en i viss mån försöksbetonad

verksamhet. Omfattningen bör sålunda i första hand bestämmas

av de produktionsinitiativ som tagits eller må komma att tagas av

kommunerna. Å andra sidan torde kunna förutsättas att möjligheten att

erhålla statsmedel för ifrågavarande ändamål kommer att stimulera kommunerna

till att i ökad utsträckning bedriva en aktiv bostadspolitik.

För att belysa storleken av det föreslagna bostadsstödet åt familjer med

minst två minderåriga barn lämnas i nedanstående tabell vissa exempel

på bidrag respektive återstående hyra dels enligt nu gällande bestämmelser,

dels enligt förslaget. Exemplen hänföra sig till en hyreslägenhet om

50 kvadratmeter med en antagen hyra av i förra fallet 1 250 kronor, i senare

fallet 1 350 kronor, av vilka belopp 150 kronor beräknas utgöra ersättning

för värmekostnadsstegringen sedan år 1939. Vidare antages att i

båda fallen bränslebidrag utgår med ett belopp av 150 kronor per år.

Förslaget

Nuvarande

villkor

utan trekro-

med trekro-

norsbidrag

norsbidrag

Familjebostadsbidrag inkl. bränslebidrag

— •••••

Familj med 2 barn ........................

_i

410

560

» » 3 » ..................

480

540

690

» » 4 » .............

590

670

820

» » 5 » ...............

700

800

950

Återstående hyra

Familj med 2 barn .......................

1 2501

940

790

» » 3 » ....................

770

810

660

» >> 4 » ...............

660

680

530

» » 5 » ...................

550

550

400

1 Enligt nuvarande bestämmelser utgå familjebidrag endast till familjer med minst tre

minderåriga barn, dock att bidrag under viss tid utgår även sedan antalet minderåriga barn

nedgått under tre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

in

Såsom nyss (sid. 107) anförts fastställas standardhyrorna i hyresbostäder

för mindre bemedlade, barnrika familjer under förutsättning av fri tomt. I

de anförda exemplen har därför antagits att hyran i ifrågavarande hus något

understiger den hyra som eljest gäller för jämförliga lägenheter. Den återstående

hyran blir till följd härav enligt förslaget något högre än som nu

gäller, såvida icke såväl familjebostadsbidrag som trekronorsbidrag förutsättas

utgå.

Som framgår av tabellen skulle den återstående hyran för en ur standardsynpunkt

tillfredsställande lägenhet komma att sänkas högst avsevärt

för familjer med två minderåriga barn. Detta gäller även flerbarnsfamiljer

under förutsättning att jämväl trekronorsbidrag utgår, låt vara

att man här bör räkna med en större lägenhet än i exemplet. Om hänsyn

tages till det förhållandet, att de barnfostrande familjerna vid bifall till de

förslag om allmänna barnbidrag vilka nyligen förelagts riksdagen erhålla

en icke obetydlig förbättring av sin ekonomiska ställning, synes det sannolikt,

att ett betydande antal av de familjer med minst två minderåriga barn

som ha en inkomst understigande maximigränsen för familjebostadsbidrag

skola få möjlighet att betala den rabatterade hyran för en modernt utrustad

lägenhet.

Jag föreslår, att den av mig förordade utvidgningen av familjebostadsbidraget

genomföres från och med den 1 juli 1948, dock med den reservationen,

att i enlighet med vad jag anfört i det föregående, frågan om familjebostadsbidrag

till familjer i redan befintliga lägenheter upptages till

prövning först vid nästa års riksdag. Med hänsyn härtill uppkommer behov

av medel för familjebostadsbidrag först under budgetåret 1948/49. Det föreligger

stora svårigheter att redan nu beräkna detta medelsbehov, främst

därför att frågan om familjebostadsbidrag till familjer i förut byggda hus

föreslås komma att avgöras först vid nästa års riksdag. Medelsbehovet för

bidrag till familjer i nyuppförda hus under budgetåret 1948/49 kan emellertid

uppskattas till 20 miljoner kronor.

Vad härefter angår trekronorsbidraget, föreslår jag, att detta må kunna

utgå redan från och med den 1 juli 1947. Under visst hänsynstagande till

den sannolika tillgången under budgetåret 1947/48 på lägenheter som kunna

ifrågakomma för dylikt bidrag, synes för ändamålet under rubriken Särskilda

bostadsrabatter böra anvisas ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Lån och bidrag till flerfamiljhus.

Nu gällande bestämmelser.

I den tidigare omförmälda propositionen nr 279/1946 framlades i viss anslutning

till bostadssociala utredningens slutbetänkande, del I, förslag beträffande

nya villkor för lån och bidrag (tilläggslån) till flerfamiljshus. Avsikten

med dessa förslag var att ersätta dittills gällande, i vissa hänseenden

av krisförhållandena betingade bestämmelser rörande tertiärlåneverksamheten

för flerfamiljshus med bestämmelser, utformade under beaktande av det

krav på lånestöd till bostadsbyggandet vilket sammanhängde med att till

grund för den framtida bostadspolitiken lades en målsättning som syftade

till snabb standardhöjning.

De i nämnda proposition framlagda förslag, varom här är fråga, accepterades

med vissa smärre ändringar av riksdagen. Statsmakternas beslut i

ämnet innebär i stort sett följande.

Tertiärlåneverksamheten, som såvitt den angår flerfamiljshus

från och med den 1 juli 1946 regleras genom kungörelsen den 29 juni 1946,

nr 551, avser följande tre låntagarkategorier:

1) kommuner samt allmännyttiga bostadsföretag, varmed förstås sådana

som arbeta utan enskilt vinstsyfte samt under medverkan och tillsyn av

vederbörande kommun;

2) kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte

och under betryggande kontroll;

3) övriga företag.

Före den 1 juli 1946 gällde, att tertiärlån kunde beviljas dels kommun

eller därmed jämställd företagare (bolag, förening, stiftelse, som arbetade

under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte), dels

enskilda, ej med kommun jämställda företagare.

Tertiärlån beviljas för såväl ny- som ombyggnad av flerfamiljshus samt

då fråga är om allmännyttigt bostadsföretag även för inköp av flerfamiljshus.

Tertiärlånets högsta belopp respektive övre gräns i procent av belåningsvärdet

enligt tidigare och från och med den 1 juli 1946 gällande bestämmelser

framgår av sammanställningen å sid. 113.

Räntan å tertiärlån till flerfamiljshus är enligt 1946 års kungörelse 3 procent

mot tidigare 4 procent.

Tertiärlån till flerfamiljshus, beviljat enligt 1946 års kungörelse, skall

amorteras med årligen lika stor del av lånets ursprungliga belopp under

40 år då fråga är om nyuppfört stenhus, under 30 år då fråga är om nyuppfört

trähus samt under den tid som byggnadslånebyrån bestämmer, dock

högst 40 år beträffande stenhus och högst 30 år beträffande trähus, då

fråga är om ombyggnad. Enskild företagare skall under de 10 första åren

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 113

Låntagarkategori

Tertiärlånets högsta belopp

i % av fastighetens

avkastningsvärde

Tertiärlånets

övre gräns i %

av fastighetens

i normala

fall

i undantags- fall

avkastnings-

värde

Enligt intill den 1 juli 1946 gällande bestäm- melser:

Kommun eller därmed jämställt bostads-

35

95

företag ..............................

25

Övriga bostadsföretag ..................

Enligt fr. o. m. den 1 juli 1946 gällande be- stämmelser:

20

30

90

Allmännyttigt bostadsföretag............

30

40

100

95

1 85

Kooperativt bostadsföretag..............

25

35

Övriga bostadsföretag ..................

15

25

1 Om synnerliga skäl därtill föreligga, kan tertiärlånet uppgå till högst 20 respektive 30

procent av avkastningsvärdet, varvid lånets övre gräns utgör 90 procent av sagda varde.

Denna undantagsbestämmelse är avsedd att främst tillämpas beträffande sådana icke kapitalstarka

småföretagare, vilka uppföra bostadshus om 4—10 lägenheter och själva skola bo

i huset och förvalta detsamma.

av lånets löplid utöver nyssnämnda amortering verkställa en extra amortering,

utgörande per år 1,5 procent av tertiärlanets ursprungliga beiopp.

Enligt de tidigare gällande tertiärlånebestämmelserna skulle ett årligen

lika stort belopp erläggas i ränta och amortering; amorteringstiden var i

fråga om nyuppfört hus 30 år och beträffande ombyggt hus 25 år.

En viktig förutsättning för erhållande av tertiärlån är, att sökanden förbinder

sig att vid uthyrning av lägenhet i fastigheten ej uttaga högre hyror

än byggnadslånebyrån godkänner. Dylik förbindelse skulle enligt 1942 ars

kungörelse avse en tid av 10 år men skall enligt 1946 års kungörelse avse

hela den tid beviljat statslån icke är till fullo guldet eller avskrivet.

Enligt sistnämnda kungörelse skola hyrorna i nybelanade fastigheter bestämmas

med ledning av självkostnadsprincipen, d. v. s. de fa efter avdrag

av uppskattade normala hyresförluster — ej överstiga de beräknade

årliga utgifterna för dels förräntning och amortering av det i fastigheten

nedlagda kapitalet, dels fastighetens förvaltning. Enligt den äldre kungörelsen

däremot skulle hyrorna med visst undantag bestämmas med ledning

av den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig

beskaffenhet och belägenhet och under hänsynstagande till dels bränslekostnadsstegringen

efter år 1939, dels ökningen av förvaltningskostnaderna

fram till år 1942.

Även villkoren för erhållande av tillägg slån knutna till tertiärlån

äro i vissa hänseenden ändrade. Enligt 1942 års kungörelse gällde, att om

det avkastningsvärde, som byggnadslånebyrån med utgångspunkt från de

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

beräknade högsta godtagbara hyrorna bestämde för ett nybyggnadsförelag,

understeg den godkända anskaffningskostnaden för företaget, kunde ifrågavarande

skillnad till 80 procent täckas av ett ränte- och amorteringsfritt

tilläggslån. Återstående 20 procent skulle regelmässigt utgå såsom subvention

från vederbörande kommun. Tilläggslånet var avsett att avskrivas efter

10 år, därest ej hyresnivån dessförinnan efter vederbörligt medgivande höjts

så att fastighetens avkastning förslog till förräntning och amortering — helt

eller delvis — jämväl av tilläggslånet.

Tilläggslåneverksamheten under budgetåret 1946/47 är att betrakta som

ett förlängt provisorium. Enligt bestämmelserna för verksamheten kan tillläggslån

utgå endast till företag å ort, där hyresläget är lågt och inkomstläget

tillika sådant, att risk föreligger att nyproduktionen av bostäder helt

hämmas, om icke subvention lämnas. Dessa orter, fördelade på fyra grupper,

angivas av Kungl. Maj:t efter förslag av byggnadslånebyrån. Undantagsvis

kan dock, då synnerliga skäl föreligga, byggnadslånebyrån bevilja

tilläggslån för nybyggnadsföretag å annan ort. Tilläggslån utgår med belopp,

motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för företaget beräknat bidrag,

som för de med 1—4 betecknade fyra ortsgrupperna uppgår till respektive

40 öre, 80 öre, en krona 20 öre och en krona 60 öre per m2 bostadslägenhetsyta.

Om byggnaden innehåller butiker eller andra sådana lokaler, som erfarenhetsmässigt

kunna upplåtas mot hyror avsevärt överstigande för bostadslägenheter

utgående hyror, skall dock bidraget minskas med tre kronor för

varje m2 sådan lokalyta. Bidrag kapitaliseras efter en räntefot av i fråga om

byggnad av sten eller därmed likvärdigt material 3,75 procent och eljest

4 procent. Även enligt 1946 års kungörelse förutsättes, att ett belopp motsvarande

en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention

från vederbörande kommun.

Byggnadslånebyråns förslag till vissa ändringar i gällande

bestämmelser.

I skrivelse den 14 mars 1947 har byggnadslånebyrån till komplettering av

de förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48, vilka byrån framlagt

i skrivelse den 31 augusti 1946, redovisat de nya synpunkter på byråns verksamhet

som betingas av utvecklingen.

I det följande lämnas en redogörelse för de delar av byråns ifrågavarande

framställning, som avse tertiär- och tilläggslåneverksamheten till förmån

för flerfamiljshus.

Byggnadslånebyrån uppehåller sig till en början vid byggnadskostnadsutvecklingen

efter år 1939 och anför beträffande det för byrån

tillgängliga materialet i ämnet följande.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

Byggnadskostnaderna för flerfamiljshus stego som bekant kraftigt under

tiden 1940—1942, varemot utvecklingen under de därpå följande tre åren

utmärktes av en betydligt svagare tendens till prisökningar. Socialstyrelsens

och svenska handelsbankens byggnadskostnadsindices utvisa sålunda följande

tal för tiden 1940—1945.

Socialstyrelsen

Handelsbanken

Tid

P/i 1939 = 100)

Tid1

(1935 = 100)

Vio 1940....

........ 117,1

1940...

......... 135,3

Vio 1941....

........ 126,5

1941...

......... 142,8

Vio 1942....

........ 137,4

1942...

......... 157,4

Vio 1943....

1943...

......... 162,1

Vio 1944....

........ 139,5

1944...

......... 160,6

Vi„ 1945....

........ 141,2

1945...

......... 161,3

1 Avser årsmedeltal.

Det torde utan vidare kunna påstås, att den indexmässigt framträdande

byggnadskostnadsstegringen under åren 1943—1945 kompenserades av kostnadssänkningar

till följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder. Detta förhållande

har för övrigt kommenterats av bostadssociala utredningen i första

delen av dess slutbetänkande (s. 219 ff.). Det må i detta sammanhang

framhållas, att byggnadslånebyrån vid sin bedömning av låneärenden under

tiden 1943—1945 utgått från att kostnadsläget då varit stabilt.

Beträffande kostnadsutvecklingen under 1946 divergera uppgifterna.

Socialstyrelsens index visar sålunda från 1/1—31/12 1946 en ökning från

141,3 till 144,2 motsvarande en höjning av cirka 2 procent, medan handelsbankens

index för samma tid redovisar en höjning från 161,8 till 170,0,

d. v. s. med drygt 5 procent. Kostnadsstegringen synes således vara relativt

måttlig, i vart fall enligt socialstyrelsens index. Emellertid har under senare

hälften av 1946 byggnadslånebyrån av sin kostnadsgranskning bibragts den

allmänna föreställningen, att kostnaderna stigit i större omfattning än vad

de redovisade indexsiffrorna tyda på. Jämväl från ett antal förmedlingsorgan

har för byrån uppgivits, att en ganska betydande höjning av byggnadskostnaderna

ägt rum under den senaste tiden.

I syfte att erhålla säkrare uppgifter om byggnadskostnadsutvecklingen

under senare år har byggnadslånebyrån utfört vissa undersökningar i ämnet

beträffande entreprenadanbud under tiden 1943—1947 för byggnadsföretag

bedrivna av H. S. B. i städerna Uppsala och Västerås, där jämförelsematerial

förelegat för dessa år. Byrån har vidare igångsatt en större utredning i

ändamål att upplägga en mera detaljerad byggnadskostnadsindex för ett

flertal orter i landet.

Resultatet av byråns utredning för Uppsala och Västerås framgår av följande

tabell.

Tidpunkt

Uppsala

Västerås

Bygg-

nads-

arbe-

ten

Värme

och

sani-

tet

Elek- triska in- stalla- tioner

Hela

bygg-

nads-

kostna-

dcn

Bygg-

nads-

arbc-

tcn

Värine

och

sani-

tet

Elek- trisk in- stalla- tioner

Hela

bygg-

nads-

kost-

naden

(V i 1943 = 100)

V, 1946 ......

111,2

118,7

102,9

126 fl

117,0

117,0

107.7

114.8

99,0

118,3

111,3

137,1

103,3

126,6

100,8

117,5

Vi 1947 ......

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Knngl. Maj.ts proposition nr 235.

Byggnadslånebyrån anför vidare.

Skillnaden mellan å ena sidan den indexmässiga byggnadskostnadsstegringen

under 1946 och å den andra anbudsgivarnas prishöjning under

samma tid är påfallande. Medan således socialstyrelsen och handelsbanken

redovisa en höjning av kostnaderna med blott 2 respektive 5 procent, ha

entreprenörerna under loppet av föregående år höjt sina priser med 6,6 procent

i Uppsala och 16,6 procent i Västerås. Förklaringen härtill torde främst

vara den, att knappheten på material icke blott förhindrar en fortsatt rationalisering

av byggnadsproduktionen utan även, till följd av förlängda byggnadstider,

förstärker den av pris- och lönestegringar betingade byggnadskostnadsökningen.

Givetvis avspegla entreprenadkostnaderna jämväl anbudsgivarnas

benägenhet att i ett läge, som präglas av materialknapphet och

prisstegringstendenser, öka sina marginaler.

Byggnadslånebyrån finner det icke vara möjligt att på grundval av det

här redovisade materialet uttala något generellt eller exakt omdöme om storleken

av den byggnadskostnadsökning, som ägt rum under 1946. Bedömningen

försvårades därjämte av det förhållandet, att det erfarenhetsmässigt

förelåge betydande skiljaktigheter i kostnadshänseende olika orter emellan.

Såsom en sannolikhetsuppskattning anser sig byrån dock kunna angiva kostnadsökningen

från 1945 års utgång till början av 1947 till 5 å 10 procent.

Ehuru det icke faller inom byggnadslånebyråns kompetensområde att

ställa några prognoser rörande den fortsatta kostnadsutvecklingen, anser sig

dock byrån böra erinra om att anspråk på högre löner redan framställts

från byggnadsarbetarna. Därest dessa skulle helt tillgodoses, torde byggnadskostnaderna

enligt byråns uppfattning komma att stiga med ytterligare

cirka 2 procent.

Vad härefter angår tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus

sedan den 1 juli 1946 konstaterar byggnadslånebyrån inledningsvis

att införandet av de nya, för allmänheten okända lånebestämmelserna

— såsom naturligt är — vållat en stark nedgång i verksamhetens omfattning

under den första tiden efter ikraftträdandet av 1946 års kungörelse.

För att erhålla ett mera tillförlitligt jämförelsematerial rörande utvecklingen

av tertiärlånegivningen för flerfamiljshus har byrån därför redovisat verksamhetens

omfattning och inriktning under en fyramånadersperiod, som börjar

först med ingången av oktober 1946. En jämförelse mellan långivningen

under perioden 1/10 1945—31/1 1946 och under perioden 1/10 1946—31/1

1947 utvisar bland annat

att låneefterfrågan under tiden 1/10 1946—31/1 1947 haft en omfattning,

som är cirka 33 procent lägre än under motsvarande period av budgetåret

1945/46;

att antalet lägenheter, som omfattas av ansökningar gjorda av enskilda

företagare, företer en både absolut och relativt sett betydande nedgång;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

117

att allmännyttiga bostadsföretag endast i mycket begränsad omfattning

uppträtt som lånsökande; samt

att de kooperativa företagen relativt sett ökat sin andel i den statsunderstödda

lägenhetsproduktionen.

Byggnadslånebyrån kommenterar utvecklingen i fråga om de allmännyttiga

bostadsföretagen och de kooperativa företagen sålunda.

Den siffermässigt ringa efterfrågan på iån från de allmännyttiga företagens

sida bör enligt byråns bestämda uppfattning icke betraktas som ett

utslag för bristande kommunalt intresse för denna år 1946 införda företagsform,

utan den bör helt ses såsom ett övergångsfenomen. Allmännyttiga bostadsföretag

bildas och planeras för närvarande på ett stort antal orter i

landet, och all sannolikhet talar för att denna utveckling kommer att fortgå

och påskyndas. Den ovissa frågan är emellertid, i vilken takt de allmännyttiga

företagen kunna öka i antal och omfattning. Byrån är för sin del

av den uppfattningen, att en försiktig bedömning härutinnan är att förorda.

Det är en allmän erfarenhet — bekräftad icke minst vid den av byrån bedrivna

verksamheten —- att viss, ibland ganska lång tid förflyter, innan kommunala

initiativ hinna omsättas i praktiken. Det sagda innebär ingen kritik

mot kommunernas intresse för uppgiften utan endast ett konstaterande av

faktiska förhållanden, som sammanhänga med de allmänna betingelserna

för kommunal verksamhet.

Vad härefter angår det förhållandet, att de kooperativa företagen så väl

hävdat sin ställning, är detta ett faktum värt att uppmärksammas. Den

»bostadsrättshypertrofi», som enligt bostadssociala utredningens omdöme

präglat den statsunderstödda lägenhetsproduktionen under krigsåren, har

icke gått tillbaka. Givet är, att bostadsrättsinstitutet alltid har en mission att

fylla, men den för tiden 1/10 1946—31/1 1947 redovisade produktionsvolymen

är säkerligen större än vad statsmakterna vid antagandet av 1946 års

bostadsprogram räknade med. Uppenbarligen sammanhänger denna fortsatta

starka tillväxt av antalet bostadsrättslägenheter därmed, att de båda

övriga låntagarkategorierna — de allmännyttiga företagen och de enskilda

producenterna — icke sökt lån i den omfattning, som betingas av efterfrågan

på hyreslägenheter producerade under de förutsättningar, som gälla för den

statliga stödverksamheten på området. De bostadssökande måste med andra

ord fortfarande i stor utsträckning anlita föreningsformen för att erhålla

en lägenhet med »1939 års hyresnivå». I det föregående har byrån uttalat

den uppfattningen, att de allmännyttiga företagen skola efter hand starkt

öka sin produktion, vilket måste medföra en förbättrad tillgång på billiga

hyreslägenheter. Det har emellertid ock antytts, att övergångstiden kanske

icke blir så kort, en omständighet som reser krav på att produktionen av

statsbelånade, billiga hyreslägenheter på annat sätt upprätthålles. För byrån

synes det naturligt, att de enskilda byggnadsförétagarna härvid medverka

i större utsträckning än som varit fallet under den hittills gångna

delen av budgetåret.

Beträffande skälen till de enskilda byggnadsföretagarnas minskade intresse

för statslånen, angelägenheten av att dessa företagares medverkan

ökar samt medlen för att åstadkomma en sådan utveckling anför byrån.

Det ligger i sakens natur, alt den övergång till en spekulationsfri produktionsordning

inom bostadsbyggandet, vilken är ett av ändamålen med det

opaginerad Kontrollera mot PDF

118

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 235.

bostadspolitiska programmet, icke utan vidare accepteras av alla enskilda

producenter. Det är uppenbart, att en del av dem få svårt att någonsin hysa

tillfredsställelse med ett system, som visserligen eliminerar de riskmoment,

vilka utgjort bakgrunden till de stora spekulationsvinsterna vid hyreshusproduktionen

men som just på grund därav borttager dessa. Men det är

lika klart, att flertalet byggnadsföretagare efter hand skall finna, att de nya

förutsättningarna för bostadsbyggandet i själva verket erbjuda gott utrymme

för en lönsam verksamhet; självklart är att yrkesmännen lika litet

kunna avstå från att producera bostäder som samhället kan undvara deras

medverkan härtill. Emellertid är det, såsom tidigare antytts, angeläget att

denna byggnadsföretagarnas förväntade anpassning till den nya produktionsordningen

påskyndas.

Bakgrunden till de enskilda företagarnas minskade intresse för statslånen

är ytterst den allmänna bostadsbristen samt de inom vida kretsar rådande

föreställningarna om penningvärdets fortskridande försämring samt om en

i framtiden höjd hyresnivå. Så länge särskilt sistnämnda förhållande icke

ändras, är det möjligt att finna åtskilliga personer, som äro villiga att betala

fastighetspriser, vilka icke äro förenliga med ett ekonomiskt välbetänkt

handlande. Botemedlet häremot är förbättrad upplysning, därvid särskilt

bör tillses, att den stundom skymtande föreställningen om att hyrorna någon

gång i framtiden måste överlag höjas kraftigt bekämpas. Ytterligare är det

av vikt, att hyresnämnderna vid bestämmandet av grundhyror för nya bostadshus

ägna stor uppmärksamhet åt prövningen av byggnadskostnaderna;

det framhålles ej sällan, att hyresnämnderna härutinnan tillämpa för byggnadsföretagarna

mera gynnsamma beräkningsgrunder än byggnadslånebyrån.

Oavsett om så är fallet eller ej, är det alldeles tydligt, att de statliga

organ, som ha att övervaka hyresnivån, böra ha en enhetlig praxis vid sin

uppskattning av byggnadskostnaderna. Det är byråns avsikt att i denna

fråga samråda med statens hyresråd, därvid byrån ämnar hemställa till

hyresrådet, att för hyresnämnderna starkt understryka angelägenheten av

att nämnderna mer än tillförne utnyttja byrån såsom remissinstans i kostnadsfrågor.

Slutligen vill byrån ifrågasätta, om icke under den övergångstid,

som erfordras intill dess de allmännyttiga företagen kunna övertaga

huvudansvaret för hyreshusproduktionen vissa jämkningar i villkoren för

lån till enskilda företagare borde vidtagas i syfte att motverka de tillfälligtvis

förstärkta spekulationstendenserna inom bostadsproduktionen.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att den sedan lång tid

förmärkt, att eu viss del av de enskilda byggnadsföretagarna avstå från att

slutligt fullfölja preliminärt behandlade låneframställningar. Då detta förhållande

icke vore i och för sig anmärkningsvärt och då antalet fall, som

här avses, varit relativt ringa, hade byrån icke fäst något större avseende

vid problemet,

på att ett etter hand växande antal enskilda företagare, som erhållit preliminärt

lånebeslut, avstår från att begära slutligt beslut om lån. Från vissa

förmedlingsorgan hade sålunda framhållits, att många producenter utverkade

preliminärt lånebeslut i avsikt allenast att gratis erhålla en sakkunnig

bedömning och värdering av projektet samt för alt lättare kunna erhålla

byggnadskreditiv. Byrån utnyttjades med andra ord icke såsom ett låne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

organ utan som en värderingsinrättning. Att delta omdöme ägde visst fog

framginge därav, att frekvensen av slutliga beslut om tertiärlån under det

sista halvåret varit förhållandevis mindre än under tiden dessförinnan.

Byggnadslånebyrån konstaterar, att de bestämmelser, som nu gälla i avseende

å tertiärlån till enskilda företagare, i två hänseenden äro mindre

gynnsamma än före den 1 juli 1946 gällande bestämmelser, nämligen i fråga

om den övre lånegränsen samt amorteringsvillkoren.

Beträffande den övre gränsen för tertiärlån till enskilda företagare anför

byrån, att den givetvis icke vill förorda, att denna gräns sättes i paritet med

vad som gäller för någon av de båda övriga företagarkategorierna. Dessa

vore nämligen underkastade en helt annan kontroll än vad som kunde föreskrivas

för enskilda byggnadsföretagare och dessutom uteslutna från möjligheten

att arbeta med eget vinstsyfte. Byrån ville icke heller föreslå eu återgång

i ifrågavarande hänseende till vad som gällde löre den 1 juli 1946.

Det vore sålunda enligt byråns uppfattning icke något samhälleligt intresse,

att exempelvis fastighetsföreningar — vilka erfarenhetsmässigt utnyttjades

såsom en företagsform för renodlat spekulativa intressen -—- erhölle möjligheten

att få tertiärlån upp till 90 procent av fastighetsvärdet. Uppenbarligen

funnes även andra fall där lånet borde ligga inom 85-pi''Ocentsgränsen, vilken

till följd av gällande föreskrifter för närvarande uppehölles i avseende

å samtliga enskilda företagare utom dem, som äro att anse såsom ej kapitalstarka

och som ha för avsikt att bebo en lägenhet i fastigheten. Byrån finner

det icke heller vara möjligt att uttömmande uppräkna de fall där en

förskjutning uppåt av lånegränsen för sådan företagare ter sig motiverad.

Byrån förklarar sig under angivna omständigheter vilja föreslå, att byrån

medgives rätt att, där omständigheterna det påkalla, tills vidare under budgetåret

1947/48 medgiva en höjning från 85 till 90 procent av fastighetsvärdet

i fråga om tertiärlånets övre gräns för enskilda företagare. Byrån

förutsätter vidare, att sådan höjning icke bör medgivas utan tillstyrkande av

vederbörande förmedlingsorgan.

Vad härefter angår den extra amortering, som enskild låntagare har att

erlägga under 10 år, anser byggnadslånebyrån att föreskriften härom bör

uppehållas. Emellertid finner byrån, att syftet med föreskriften — att förhindra

oskäligt stort uttag ur fastigheten under de första åren, då reparationskostnaderna

som regel äro låga — kan tillgodoses, även om under vissa

förhållanden amorteringsskyldigheten tillfälligt upphäves eller redan erlagd

amortering helt eller delvis återbelalas. Härom anför byran följande.

Fall kunna förekomma, där reparationskostnaderna för en fastighet redan

innan 1 O-årsperioden utgått, stiga över det belopp, som kan disponeras tör

detta ändamål med anlitande av inkomsterna från fastigheten. Såsom exempel

kan anföras, att värmepannan till följd av någon olycklig tillfällighet

måste utbytas eller att fasaderna måste putsas om redan efter några år. 1

sådana fall måste fastighetsägaren, i den mån han saknar eget kapital, upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

laga lån för alt kunna förvalta fastigheten. Då det med all säkerhet förhåller

sig så, att angivna förhållande är ägnat att motverka särskilt de

mindre men ur produktionssynpunkt värdefulla företagarnas intresse att

söka statslån, anser byrån att den påtalade olägenheten av extraamorteringen

bör undanröjas. Det enklaste medlet, som härvid kan användas utan

att syftet med ifrågavarande amortering äventyras, torde vara att bereda

fastighetsägaren möjlighet att vid behov bli tillfälligt befriad från amorteringsskyldigheten

samt att, om så erfordras, därutöver helt eller delvis utfå

den extra amortering, som redan erlagts. Sådan amortering borde fördenskull

av det fondförvaltande organet bokföras särskilt och rätt tillerkännas

byggnadslånebyrån alt på ansökan av låntagaren och efter förmedlingsorganets

tillstyrkan medgiva att denne för utförande av reparationer, för

vilka kostnaderna ej kunna täckas av fastighetens inkomster, för viss period

befrias från att erlägga extra amortering respektive att av redan erlagd

sådan amortering få disponera för ändamålet erforderliga medel. Detta återfående

av erlagd amortering medför vissa komplikationer i avseende å ränteberäkningen,

men då antalet fall som här avses torde bli förhållandevis

ringa, bör sagda omständighet icke föranleda att förslaget avvisas.

I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att det system, som

gäller för återbetalning av tertiärlånen enligt 1946 års kungörelse — d. v. s.

lika stora kapitalavbetalningar årligen i stället för amortering med jämna

annuiteter — varit föremål för kritik från vissa håll. Det hade sålunda uppgivits,

att ifrågavarande bestämmelser medförde eu sådan ökning av kapitalkostnaderna

under de första åren efter det fastigheten färdigställts, att hyror

respektive årsavgifter måste höjas, därest risken för likviditetssvårigheter

vid inträdande tillfällig höjning av reparationsutgifterna skulle kunna elimineras.

Då tillräckligt material, som kan styrka det berättigade i dessa

farhågor icke förebragts, anser sig emellertid byrån sakna anledning att för

närvarande, i vidare mån än vad förut redovisats, föreslå någon ändring i

gällande amorteringsbestämmelser.

Byrån behandlar härefter frågan, huruvida icke ombyggnad under vissa

förutsättningar skulle kunna ur lånesynpunkt likställas med nybyggnad.

Byrån anför härom följande.

Enligt de direktiv som gälla må lån för ombyggnad beviljas endast då

fråga är om mera omfattande och ur bostadsförsörjningssynpunkt angeläget

ombyggnadsarbete. Tillämpningen av denna föreskrift torde såtillvida

icke vålla någon olägenhet att tvekan kan uppstå, huruvida lån för ombyggnad

kan beviljas eller ej. Däremot kan svårighet uppstå vid gränsdragning

mellan vad som är att hänföra till ombyggnad respektive nybyggnad

eller — som kungörelsen uttrycker det — uppförande av byggnad. En ombyggnad

kan i vissa fall vara så omfattande, att den naturligen bör jämställas

med nybyggnad, det kan exempelvis vara fråga om att utriva en

byggnad så när som på grundmurar och ytterväggar och därefter bygga

och inreda nya lägenheter. I vissa fall kan en genomgripande ombyggnad

innebära, att tomtmark frigöres: företaget kan t. ex. åsyfta att bland annat

utrusta en äldre byggnad med modern sanitär utrustning, varigenom äldre

uthus kunna rivas och därvid bereda plats för ett nytt bostadshus. För dy
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lika och liknande fall anser byrån det vara rimligt att betrakta företaget

såsom nybyggnad varigenom möjlighet uppstår att i förekommande fall

bevilja tilläggslån. Såsom allmänna villkor för att ombyggnadsföretag skall

få likställas med nybyggnad synes dock böra krävas dels att byggnaden efter

färdigställandet blir fullt jämförlig med ett nyuppfört hus av modern standard,

dels att företaget med hänsyn till behovet av arbetskraft och material

ställer sig mera fördelaktigt än en nybyggnad, dels att företaget ur stadsplanesynpunkt

är väl motiverat, dels ock att företaget är ur bostadssocial

synpunkt utomordentligt angeläget.

Vad angår tilläggslå neverksam heten lämnar byggnadslånebyrån

inledningsvis följande synpunkter på och uppgifter om denna verksamhet

enligt nu gällande bestämmelser.

Bvggnadslånebyrån har utgått från att vid nyproduktion av bostadslägenheter,

som äro ur ekonomisk synpunkt välplanerade, hyresnivån icke bör

få överstiga den högsta hyra, som byrån enligt 1942 års tertiärlånekungörelse

ägt godtaga, d. v. s. byrån har ansett, att till subventionsorter böra hänföras

sådana kommuner, där det trots införandet av de nya bestämmelserna

om tertiärlån icke är möjligt att producera bostäder, som kunna upplåtas

mot hyror i stort sett överensstämmande med »1939 års nivå» på orten. I

enlighet härmed har byggnadslånebyrån beträffande orter, där under senare

år tillkommit subventionerade bostadshus med ur ekonomisk synpunkt relativt

god utformning och normal utrustning samt inrymmande på orten

gängse lägenhetstyper, omräknat låneärendena jämlikt bestämmelserna i den

nya tertiärlånekungörelsen. Därvid har framräknats en hyra, som förutom

de beräknade driftskostnaderna täcker kostnaderna för hela det i fastigheten

nedlagda kapitalet. I de fall, denna hyra överstigit den hyra, som byrån vid

den tidigare behandlingen av låneärendena tillämpat ^— »1939 års hyresnivå»

— föreligger subventionsbehov, om hyresläget på orten skall bli oförändrat.

Vad byrån i enlighet härmed föreslagit beträffande upptagande av

orter i subventionsgrupp har icke föranlett någon erinran från Kungl. Maj:ts

sida. -— Tilläggslån utgår för närvarande å 323 orter, varav 32 tillhöra

grupp 1, 143 grupp 2, 141 grupp 3 och 7 — nämligen landskommunerna

Tåsjö, Bureå, Burträsk, Degerfors, Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk —

grupp 4.

Byrån finner det sist anförda sammanställt med den tidigare redovisade

byggnadskostnadsutvecklingen innebära, att tilläggslåneverksamheten icke

nu kan avvecklas med mindre en utbredd, på sina hall ganska avsevärd stegring

av hyrorna för nyproducerade lägenheter godtages. De skäl, som kunna

åberopas till förhindrande av en sådan utveckling ha så många gånger tidigare

redovisats, att byrån anser det överflödigt att här ånyo upprepa dem.

Byrån vill endast tillägga, att det enligt byråns mening skulle vara ytterst

oklokt, om eu hyresstegring tillätes bryta igenom, då materialprisläget

sannolikt nått sin höjdpunkt. Såvitt byrån kunde förstå talade alltså sakskäl

av överväldigande styrka för att tilläggslåneverksamheten finge under

nästa budgetår fortgå som ett ytterligare förlängt provisorium.

Beträffande frågan om olika orters inplacering i subventionsgrupp framhåller

byrån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Till följd av byggnadskostnadsutvecklingen torde det bliva nödvändigt att

företaga en allmän översyn av subventionsbehovet inom de olika orterna.

Det får antagas, att denna leder till förslag om upptagande i subventionsgrupp

av nya orter samt om uppflyttande av subventionsorter till högre

grupp. Ifrågavarande förslag avses komma att väsentligen grundas på den

särskilda byggnadskostnadsindex för olika orter i landet, vilken för närvarande

håller på att utarbetas inom byrån och som beräknas bli färdig till

budgetårsskiftel.

Inplacering av en ort i subventionsgrupp eller uppflyttning till högre sådan

grupp av eu ort kan föranleda tvekan, huruvida för ett visst byggnadsföretag

frågan om tilläggslån skall bedömas utifrån den förutsättning, som

härutinnan gäller vid tidpunkten för det preliminära eller det slutliga beslutet.

Byggnadslånebyrån är för sin del av den uppfattningen, att vad som

i subventionshänseende gällde för viss ort då ärendet preliminärt avgjordes

bör ligga till grund jämväl för det slutliga beslutet. Byrån bör dock äga rätt

att, på ansökan av låntagaren och efter tillstyrkan av förmedlingsorganet,

bevilja tilläggslån enligt de bestämmelser som vid meddelande av slutligt

beslut i låneärendet gälla för orten i fråga om subvention.

Byrån anmäler slutligen, att behov föreligger av en justering i de bestämmelser

rörande beräknande av tilläggslånet, vilka omförmälas i anmärkningen

till tabellen i 13 § kungörelsen nr 551/1946. Erfarenheten hade nämligen

visat, att den bidragsminskning av 3 kronor/m2 lokalyta, som skall

ske för i byggnaden inrymda butiker och häremot ur hyressynpunkt svarande

lokaler, ibland ledde till otillfredsställande resultat. Hyresskillnaden

uppginge icke alltid till så högt belopp. Med hänsyn härtill föreslår byggnadslånebyrån,

att bidragsminskningen föreskrives skola utgöra 3 kronor/m2

lokalyta, där ej byrån med hänsyn till omständigheterna medgiver

minskning med lägre belopp.

Yttrande över förslaget.

Statskontoret har i anledning av remiss avgivit utlåtande över byggnadslånebyråns

förslag. Härvid har statskontoret beträffande den föreslagna

ändringen av övre gränsen för tertiärlån till enskilda bostadsföretag anfört

följande.

Enligt statskontorets uppfattning är det för alla berörda parter att föredraga,

om den övre belåningsgränsen för skilda slag av låntagare är fixerad

i gällande författning eller givna direktiv och således icke göres till föremål

för prövning i varje särskilt fall. Ämbetsverket anser sig fördenskull icke

kunna biträda byggnadslånebyråns förslag, att byrån medgives rätt att efter

diskretionär prövning i vissa fall höja övre lånegränsen för enskilda låntagare

upp till 90 procent. Skulle det anses nödvändigt att, för vinnande av

de enskilda producenternas medverkan till en utökad kontrollerad byggnadsverksamhet,

höja lånegränsen, torde en dylik höjning därför böra genomföras

generellt. Emellertid torde tillräcklig erfarenhet ännu icke hava

vunnits beträffande verkningarna av de vid 1946 års riksdag beslutade be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

123

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

stämmelserna rörande tertiärlån. Någon ändring av sagda bestämmelser synes

därför icke nu böra ifrågakomma.

Icke heller finner sig statskontoret kunna förorda byggnadslånebyråns

förslag till särskild disposition och redovisning av de extra amorteringar,

som enskilda producenter hava att erlägga enligt 1946 års kungörelse. Dessa

amorteringar utgöra nämligen kapitalmedel, vilka i det fondförvaltande organets

räkenskaper automatiskt måste gottskrivas vederbörande låntagares

kapitalskuld. Någon samtidig redovisning av dessa medel till en särskild

reservfond vore givetvis icke möjlig. Ändring av bestämmelserna om extra

amortering syntes för övrigt av samma skäl som anförts i fråga om reglerna

för belåningsgränsen för tertiärlån icke nu böra genomföras.

Departementschefen.

Det av byggnadslånebyrån framlagda förslaget om jämkning i vissa hänseenden

i nu gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till flerfamiljshus

synes främst vara motiverat av dels att antalet ansökningar om

lån till flerfamiljshus kraftigt minskat under den hittills gångna delen av

innevarande budgetår, dels att byggnadskostnadsnivån sedan ingången av

år 1946 befunnit sig i rörelse uppåt.

Beträffande de omständigheter som medverkat till att lånefrekvens

e n legat på en jämförelsevis låg nivå sedan den 1 juli 1946 finner jag på

grundval av de uppgifter om ifrågavarande utveckling, som lämnats av

byggnadslånebyrån, sannolikt, att minskningen av antalet till byrån inkommande

ansökningar betingats såväl av införandet av nya bestämmelser rörande

tertiärlåneverksamheten från och med den 1 juli 1946 som av vissa

i det följande närmare angivna förändringar i läget på fastighetsmarknaden.

Detta kan även uttryckas så, att den naturliga och sannolikt rent tillfälliga

inskränkning av låneverksamheten som äger samband med ikraftträdandet

av delvis nya lånebestämmelser torde ha förstärkts av de under

den senaste tiden framträdande ogynnsamma tendenserna på fastighetsmarknaden.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag det sannolikt att antalet allmännyttiga

bostadsföretag kommer att successivt öka. Man synes dock icke

kunna räkna med alt dylika företag redan under nästa budgetår komma

till stånd i sådan omfattning att härigenom ett tillräckligt tillskott av hyresbilliga

lägenheter erhålles. Såsom byggnadslånebyrån framhållit ger nämligen

erfarenheten vid handen att viss, ibland ganska lång tid förflyter, innan

kommunala initiativ hinna omsättas i praktiken. Det ligger i sakens

natur att planering och genomförande av allmännyttiga bostadsföretag, vilka

i regel torde komma att avse jämförelsevis stora projekt, är synnerligen tidskrävande.

Nuvarande förhållanden på byggnadsmaterialmarknaden utgöra

opaginerad Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

otvivelaktigt ett hinder för rationellt bedrivande av bostadsproduktion och

materialsvårigheterna torde vara särskilt påtagliga då fråga är om mera

omfattande byggnadsprojekt. Till följd härav torde en viss försening av planerade

företag vara oundviklig. Vidare torde i vissa fall tveksamhet föreligga

beträffande lämpligheten av att i nuvarande ovissa läge på materialmarknaden

planera och igångsätta större byggnadsföretag.

Det är sålunda enligt min mening uppenbart att särskilda omständigheter

föreligga, vilka kunna medföra att de enskilda byggnadsföretagarna

under en jämförelsevis lång tid komma att svara för en icke obetydlig del

av nyproduktionen av hyresbostäder. Det bör dock tilläggas, att det stöter

på stora svårigheter att i nuvarande läge finna stöd för en mera bestämd

uppfattning i denna fråga.

Som jag framhållit vid min behandling av frågan om metoderna för bostadsprogrammets

realiserande utgöra statliga lån till såväl en- som flerfamiljshus

en nödvändig förutsättning för att den bostadspolitiska målsättningen

skall kunna förverkligas. De olägenheter, som varit förbundna med

de tidigare tillämpade ovissa och irreguljära finansieringsmetoderna, äro

alltför påtagliga för att behöva bli föremål för ett utförligt omnämnande

i detta sammanhang. Jag vill dock framhålla att dessa metoder medföra icke

endast stora risker för snabba inskränkningar av bostadsproduktionen vid

försämring av läget på den allmänna kreditmarknaden utan även krav på

hyreshöjningar, som icke äro sakligt motiverade. Med hänsyn härtill är det

angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att förhindra att stora delar av det

nytillskott av lägenheter i flerfamiljshus, för vilket enskilda byggnadsföretagare

svara, finansieras utan hjälp av statliga lån. Dylika åtgärder äro

enligt min mening påkallade även om man — såsom synes vara fallet —

har anledning räkna med att huvudparten av nyproduktionen av hyreslägenheter

inom en relativt snar framtid kommer att ombesörjas av allmännyttiga

bostadsföretag.

I detta sammanhang torde jag få beröra av byggnadslånebyrån lämnade

uppgifter om den utsträckning i vilken enskilda företagare

slutligt fullfölja preliminärt behandlade låneframställningar.

Byrån framhåller, att vissa omständigheter tyda på

att ett efter hand växande antal dylika företagare, som erhållit preliminärt

lanebeslut, avstar från att begära slutligt beslut om lån. Enligt byråns uppfattning

finnes visst fog för antagandet, att byrån utnyttjas icke såsom ett

låneorgan utan som en värderingsinrättning.

De företagare varom här är fråga måste undantagslöst ha erhållit preliminärt

beslut om lån enligt de före den 1 juli 1946 gällande bestämmelserna.

Det av byggnadslånebyrån konstaterade förhållandet torde därför icke kunna

föras tillbaka på innebörden av de ändringar i lånevillkoren, som trädde i

kraft vid nämnda tidpunkt. Även om det icke är möjligt att på grundval av

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

125

de av byrån lämnade uppgifterna om berörda utveckling bilda sig en uppfattning

om den utsträckning i vilken enskilda företagare under den närmaste

tiden kunna komma att avstå från att begära slutligt beslut om lån,

hyser jag dock den uppfattningen att riskerna för att jämförelsevis många

enskilda företagare komma att avstå från statligt lån äro stora. Det är därför

enligt min mening av utomordentlig vikt att hyresnämndernas prövning

av byggnadskostnaderna icke sker på sådant sätt, alt därigenom den eftersträvade

begränsningen av hyrorna i nyuppförda hus äventyras. Jag förutsätter,

att statens hyresråd oavlåtligen följer utvecklingen på detta område

och vidtager de åtgärder som befinnas påkallade, samt att härvid ett nära

samarbete äger rum med byggnadslånebyrån.

De förslag jämte motivering som byggnadslånebyrån framlägger i syfte

att förhindra i det föregående angivna otillfredsställande

utveckling beträffande finansieringen av de bostadsföretag,

som tillkomma på enskilt initiativ, kunna

till sina huvuddrag sammanfattas sålunda.

Enligt byggnadslånebyråns uppfattning är bakgrunden till de enskilda

företagarnas minskade intresse för statslånen ytterst den allmänna bostadsbristen

samt de inom vida kretsar rådande föreställningarna om penningvärdets

fortskridande försämring och om en i framtiden höjd hyresnivå.

Byrån framhåller i anslutning härtill betydelsen av dels att föreställningen

om att hyrorna någon gång i framtiden måste överlag höjas kraftigt bekämpas,

dels att hyresnämnderna vid bestämmandet av grundhyror för nya

bostadshus ägna stor uppmärksamhet åt prövningen av byggnadskostnaderna.

Byrån understryker i detta sammanhang betydelsen av att de statliga

organ, som ha att övervaka hyresnivån, ha en enhetlig praxis vid sin

uppskattning av byggnadskostnaderna. Slutligen ifrågasätter byrån, om icke

under den övergångstid, som erfordras intill dess de allmännyttiga företagen

kunna övertaga huvudansvaret för hyreshusproduktionen, vissa jämkningar

i villkoren för lån till enskilda företagare borde vidtagas i syfte att

motverka de tillfälligtvis förstärkta spekulationstendenserna inom bostadsproduktionen.

I ett läge, utmärkt både av bostadsbrist och av föreställningar om sannolik

framtida höjning av hyresnivån, vilka verksamt bidraga till alt försäljningar

med god vinst kunna ske av hus uppförda till jämförelsevis höga

kostnader, torde det knappast vara möjligt att få ens det övervägande flertalet

enskilda byggnadsföretagare att utnyttja det statliga stödet åt bostadsförsörjningen

med härtill knutna, för hela lånetiden gällande restriktiva villkor

i fråga om hyressättningen. Jag finner det dock vara av utomordentlig

vikt, att frågan om jämkningar i nu gällande lånebestämmelser, såvitt dessa

i något avseende äro så utformade att de på kort sikt måste sägas vara oförenliga

med önskemålet att huvudparten av nytillkommande hyreslägenheter

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 235.

tillföras bostadsmarknaden på de i tertiärlånekungörelsen angivna villkoren,

noggrant överväges.

Byggnadslånebyrån har vid sin prövning av denna fråga stannat inför de

två villkor för lån till enskilda företagare enligt 1946 års kungörelse, vilka

till sin innebörd kunna sägas vara oförmånligare ur låntagarens synpunkt

än motsvarande villkor enligt den äldre kungörelsen. Jag åsyftar här bestämmelserna

om den övre lånegränsen och amorteringsskyldigheten.

Beträffande tertiärlånets övre gräns föreslår byggnadslånebyrån att byrån

medgives rätt att, där omständigheterna det påkalla, tills vidare under budgetåret

1947/48 beträffande enskilda företagare bevilja tertiärlån intill

90 procent av belåningsvärdet. Byrån förutsätter, att sådan höjning icke

bör medgivas utan tillstyrkan av vederbörligt förmedlingsorgan.

Byggnadslånebyråns förslag innebär, att den möjlighet byrån enligt nu

gällande bestämmelser har att, då synnerliga skäl föreligga, beträffande enskilda

företagare höja den övre gränsen för tertiärlånet från 85 till 90 procent

av belåningsvärdet bör utvidgas. I likhet med byggnadslånebyrån anser

jag, att en allmän återgång i fråga om den övre tertiärlånegränsen för

enskilda bostadsföretag till vad som gällde före den 1 juli 1946 icke bör ske.

Otvivelaktigt vore det emellertid, såsom byggnadslånebyrån understrukit,

önskvärt att den övre gränsen för tertiärlånet under en övergångstid kunde

i större utsträckning än som för närvarande är möjligt anpassas till föreliggande

omständigheter i det enskilda fallet. Byrån bör därför enligt min

mening, då särskilda skäl därtill föreligga, kunna till enskilt bostadsföretag

lämna lån intill 90 procent av belåningsvärdet. Jag ansluter mig vidare till

byggnadslånebyråns uppfattning, att det icke är möjligt att uttömmande uppräkna

de fall där en förskjutning uppåt av lånegränsen för enskilda bostadsföretag

ter sig motiverad. Några mera ingående anvisningar för byggnadslånebyråns

prövning i denna del torde därför icke heller kunna meddelas.

Det är dock enligt min mening självklart, att byrån vid denna prövning

måste bestämt fasthålla vid syftet med det statliga stödet åt bostadsförsörjningen,

vilket är att förhindra att oskäliga vinster uppkomma i samband

med bostadsproduktion, att möjliggöra att hyrorna i nyuppförda hus icke

behöva sättas högre än i tidigare byggda, till sin beskaffenhet och belägenhet

jämförliga hus, samt att successivt överföra förvaltningen av nytillkommande

fastigheter till allmännyttiga bostadsföretag. En uppmjukning av

nu gällande undantagsbestämmelse beträffande den övre gränsen för tertiärlån

till enskilda bostadsföretag bör alltså icke betraktas som en anpassning

av det statliga lånestödet till de inom bostadsproduktionen och på fastighetsmarknaden

ökade tendenserna till enskild spekulation.

Vad härefter angår nu gällande amortering sbestämmelser framhåller

byggnadslånebyrån, att det system, som gäller för återbetalning av tertiärlånen

enligt 1946 års kungörelse — d. v. s. lika stora kapitalavbetalningar

årligen i stället för amortering med jämna annuiteter — varit föremål för

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

viss kritik men att byrån i brist på mera omfattande erfarenhet ansett sig

sakna anledning att för närvarande föreslå någon ändring i denna del. Beträffande

den extra amorteringsskyldighet som åvilar enskilda bostadsföretag

föreslår byrån, att fastighetsägaren vid behov bör ha möjlighet att bli

tillfälligt befriad från amorteringsskyldigheten samt att, om så erfordras,

dessutom helt eller delvis utfå den extra amortering, som redan erlagts. Som

motivering för sistnämnda förslag anför byrån, att fall kunna förekomma,

där reparationskostnaderna för en fastighet redan under de tio första aren

överstiga det belopp, som med anlitande av inkomsterna från fastigheten

kan disponeras för detta ändamål. I sådana fall måste fastighetsägaren, i

den mån han saknar eget kapital, upptaga lån för att kunna förvalta fastigheten.

Då det enligt byråns mening med all säkerhet förhåller sig så, att

angivna förhållande är ägnat att motverka särskilt de mindre men ur produktionssynpunkt

värdefulla företagarnas intresse att söka statslån, anser

byrån det önskvärt, att ifrågavarande olägenhet av extraamorteringen undanröjes.

Statskontoret har i yttrande över byggnadslånebyråns ändringsförslag avstyrkt

detta i vad det avser bestämmelserna om extraamorteringen.

Kravet på extra amortering av tertiärlån till enskilt bostadsföretag är

motiverat av alt risk eljest föreligger för att fastighetsägaren under de första

åren, då reparationskostnaderna äro låga, disponerar vid fastighetens förvaltning

uppkommande överskott på sådant sätt att fastighetens ekonomi

på längre sikt äventyras. Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att

den utformning som bestämmelserna om extra amortering fått kan medverka

till en minskning av de enskilda företagarnas intresse för de statliga

lånen och medföra svårigheter i vissa fall för fastighetsägaren att med inkomsterna

från fastigheten bekosta erforderliga reparationer av denna. Enligt

min mening kommer visserligen syftet med bestämmelserna om extra

amortering att tillgodoses även vid genomförandet av byråns förslag, men

risk föreligger för att avsevärda administrativa olägenheter komma att visa

sig förenade med den föreslagna anordningen. Med utgångspunkt från tillgängliga

uppgifter om den takt i vilken reparationskostnaderna för en nybyggd

fastighet kunna beräknas stiga under de tio första åren finner jag

mera ändamålsenligt, att en mindre jämkning göres i fråga om omfattningen

av den extra amortering som bör verkställas av enskilda företagare. Ifrågavarande

amorteringsskyldighet bör sålunda, utan att syttet med densamma

förfelas, kunna begränsas till att avse eu procent av lånets ursprungliga

belopp under en tid av sex år. Jag föreslår diirför, alt nu gällande bestämmelser

om extra amortering ändras i enlighet härmed. Jag förutsätter vidare,

att byggnadslånebyrån kommer att ägna frågan om utvecklingen av reparationskostnaderna

för nyuppförda hus tillbörlig uppmärksamhet.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

1 detta sammanhang finner jag angeläget att lämna några s a m in a nfattande

synpunkter på frågan om principerna för det

statliga lånestödet i vad det avser flerfamiljshus.

Det är enligt min mening icke överraskande, att de år 1946 beslutade ändringarna

av villkoren för tertiärlån till flerfamiljshus, vilka äro ett uttryck

för strävandena att skapa förutsättningar för en genomgripande förbättring

av bostadsstandarden på lång sikt, medföra vissa icke önskvärda konsekvenser

under en kortare övergångstid. Läget på bostads- och fastighetsmarknaderna

-— vilket, såsom i det föregående antytts, utmärkes av dels kvarstående

svår bostadsbrist, dels en av föreställningar om framtida hyreshöjningar

betingad ökning av möjligheterna att med avsevärd vinst försälja

nyuppförda hus -— har sannolikt föranlett att berörda konsekvenser förstärkts.

Omfattningen av den nedgång i antalet ansökningar om tertiärlån

till flerfamiljshus, vilken ägt rum under innevarande budgetår, ger en

ganska bestämd antydan härom. Det är med andra ord sannolikt, att ansökningsfrekvensen

under berörda tid skulle ha i viss mån nedgått, även

om inga ändringar vidtagits i tidigare gällande tertiärlånebestännnelser.

Av mig förordade jämkningar i de från och med den 1 juli 1946 gällande

lånebestämmelserna böra främst betraktas som uttryck för min uppfattning,

att det vid den successiva överflyttningen av ansvaret för bostadsbyggandet

och bostadsförsörjningen på kommunerna och allmännyttiga företag

bör tillses, att tillfälligtvis uppkommande olägenheter i möjligaste mån

begränsas. Dessa jämkningar innebära alltså icke, att jag accepterat de

ökade tendenserna till spekulativ försäljning av fastigheter. Därest under den

närmaste tiden ifrågavarande tendenser skulle ytterligare skärpas, blir det

därför enligt min mening nödvändigt att till prövning upptaga frågan, vilka

möjligheter som föreligga att påskynda kommunernas övertagande av ansvaret

för bostadsförsörjningen. De aktuella tendenserna på bostads- och

fastighetsmarknaderna utgöra nämligen ett tydligt exempel på de tidigare

av mig påtalade risker och olägenheter, som äro förbundna med enskilt

företagande på bostadsförsörjningens område. Att i ett dylikt läge gynna

enskilda bostadsföretag på ett sätt som innebure en utveckling tillbaka till

en ordning, utmärkt av slumpartat bedriven bostadsproduktion, oskäliga

vinster vid produktion och försäljning av bostadshus samt risker för avsevärda

hyreshöjningar, är enligt min mening uteslutet.

Vad härefter angår byggnadslånebyråns förslag att ombyggnad sföretag

under vissa förutsättningar skola ur lånesynpunkt få likställas

med nybyggnadsföretag anser jag mig först böra framhålla, att läget på

såväl bostads- som byggnadsmaterialmarknaderna är sådant, att det framstår

som direkt olämpligt att mera allmänt vidtaga åtgärder i syfte att stimulera

ombyggnadsverksamheten. Byggnadslånebyråns förslag tager emellertid

sikte endast på vissa närmare angivna ombyggnadsfall, vilka framstå

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

129

såsom angelägna bland annat ur materialsynpunkt. Jag föreslår därför, att

byggnadslånebyrån medgives rätt att, då enligt byråns mening synnerligen

stort behov därav föreligger, med nybyggnadsföretag ur lånesynpunkt likställa

ifrågavarande särskilda ombyggnadsfall.

Jag övergår nu till att behandla byggnadslånebyråns framställning beträffande

tilläggslåneverksamheten under nästkommande budgetår.

De ändringar i vissa hänseenden av villkoren för tertiärlån till flerfamiljshus

som trädde i kraft den 1 juli 1946 medförde, att behovet av kapitalsubvention

i form av tilläggslån avsevärt minskades. I fråga om åtskilliga orter

kunde hyrorna för nya bostadslägenheter sättas lägre än vad tidigare varit

fallet och beträffande andra orter bortföll eller nedgick dittills föreliggande

behov av tilläggslån.

I anslutning till framläggande i propositionen nr 279/1946 av förslag om

nya villkor för tilläggslåneverksamheten från och med den 1 juli 1946 framhöll

jag, att det enligt min uppfattning ej förelåg skäl att bevara denna subventionsform

längre än nödvändigt. Jag ansåg det emellertid icke lämpligt

att föreslå ett omedelbart avskaffande av tilläggslåneverksamheten utan förordade,

att denna tills vidare finge fortgå såsom ett förlängt provisorium.

Byggnadslånebyråns i det föregående redovisade uppgifter om byggnadskostnadsutvecklingen

sedan början av år 1946 ge emellertid vid handen att

behovet av tilläggslånemedel — förutsatt att en höjning av hyrorna för

lägenheter i nyuppförda bostadshus bör undvikas — under budgetåret

1947/48 kommer att stiga avsevärt.

I likhet med byggnadslånebyrån anser jag starka skäl tala för att en hyreshöjning

bör hindras komma till stånd. Visserligen ha penninginkomsterna

under de senaste åren stigit högst betydligt och som en följd härav förhållandet

mellan hyror och inkomster kraftigt förbättrats; den relativa hyresnivån

har med andra ord sjunkit. Men detta förhållande, som i och för sig

är ägnat att väcka tillfredsställelse, kan enligt min mening icke tillmätas

avgörande vikt vid en prövning av frågan om riktlinjerna för hyrespolitiken

under den närmaste framtiden. Det är ett faktum, som jag närmare utvecklat

i anslutning till behandlingen av frågan om bostadsrabatter till olika

familjehushåll, att hyrorna för godtagbara lägenheter för det stora flertalet

hushåll alltjämt framstå såsom höga. Härtill kommer att en hyreshöjning

beträffande nyuppförda hus i nuvarande läge på bostads- och fastighetsmarknaderna

skulle kunna få synnerligen ogynnsamma allmänna verkningar.

Föreställningarna om eu framtida höjning av hyresnivån skulle sålunda

få näring, varigenom risk uppstode för en sådan skärpning av urartningstendenserna

på fastighetsmarknaden att grundvalarna för den långsiktiga

bostadspolitiken rubbades. Byggnadslånebyrån framhåller, att materialprisläget

sannolikt nått sin höjdpunkt. För min del vågar jag icke dela

Bihang till riksdagens protokoll 1947. / sand. Nr 235. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

denna optimistiska uppfattning, även om det enligt min mening på längre

sikt, i den mån en förbättring av tillgången på byggnadsmaterial inträder,

torde komma att föreligga möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder

sänka byggnadskostnaderna.

Med ledning av de av byggnadslånebyrån lämnade uppgifterna om byggnadskostnadsutvecklingen

kan beräknas att — om till utgångspunkt för

hyressättningen i nyuppförda hus tages 1939 års hyresnivå med de modifikationer

som hittills gällt — behov av tilläggslån under nästa budgetår kommer

att föreligga på praktiskt taget alla orter i landet. I likhet med byggnadslånebyrån

anser jag på nyss anförda skäl, att ifrågavarande behov bör

täckas av det allmänna på i stort sett samma villkor som för närvarande.

Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att vad som i subventionshänseende

gällde för vederbörande ort då ett låneärende preliminärt avgjordes

bör ligga till grund jämväl för det slutliga beslutet. Byrån bör dock äga

rätt att, på ansökan av låntagaren och efter tillstyrkan av förmedlingsorganet,

bevilja tilläggslån enligt de bestämmelser härom som vid meddelande

av slutligt beslut i låneärendet gälla för orten i fråga.

Enligt nu gällande allmänna föreskrifter för beräkning av tilläggslånet

skall för butiks- och vissa ur hyressynpunkt häremot svarande lokaler en

bidragsminskning ske, motsvarande 3 kronor/m2 lokalyta. Jag ansluter mig

till byggnadslånebyråns förslag, att ifrågavarande föreskrifter ändras därhän,

att bidragsminskningen skall utgöra 3 kronor/m2 lokalyta, där ej byrån

med hänsyn till omständigheterna medgiver minskning med lägre belopp.

Till frågan om behovet av tertiär- och tilläggslånemedel under budgetåret

1947/48 återkommer jag i det följande.

Sammanfattning.

För att underlätta bedömningen av den omläggning beträffande den statliga

bostadspolitiken, som beslutats av 1946 års riksdag och av mig föreslagits

i denna proposition eller kommer att föreslås i särskild proposition

till innevarande års riksdag, torde här få lämnas en sammanfattning av dels

de bestämmelser om lån och bidrag till flerfamiljshus, vilka trädde i kraft

den 1 juli 1946, och nu ifrågavarande förslag till ändringar av dessa bestämmelser,

dels i denna proposition framlagda förslag beträffande lån och

bidrag till enfamiljshus, dels här framlagda förslag beträffande bostadsrabatter,

dels ock de förslag i fråga om kommunernas rättigheter och skyldigheter

med avseende å bostadsförsörjningen som komma att framföras i

särskild proposition.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

131

I. Lån och bidrag till flerfamiljshus.

A. Redan vid 1946 års riksdag fastställda grunder för lån och bidrag till

flerfamiljshus.

1. Tertiärlån.

a. Ränta: 3 procent.

b. Följande lånegränser gälla:

för kommun samt allmännyttiga bostadsföretag, varmed förstås

sådana som arbeta utan enskilt vinstsyfte samt under medverkan och tillsyn

av vederbörande kommun, i normala fall 70—100 och i undantagsfall 60—

100 procent av avkastningsvärdet;

för kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte

och under betryggande kontroll, i normala fall 70—95 och i undantagsfall

60—95 procent av avkastningsvärdet;

för övriga företag, i normala fall 70—85, i undantagsfall 60—85

procent av avkastningsvärdet; då synnerliga skäl därtill föreligga, kan lånets

övre gräns höjas till 90 procent av sagda värde.

c. Amortering skall verkställas med årligen lika stor del av lånets ursprungliga

belopp under en tid av

beträffande nyuppfört stenhus 40 år

» » trähus 30 år

» ombyggt stenhus högst 40 år

» » trähus högst 30 år.

Enskilt företag skall under de 10 första åren av lånets löptid utöver nyssnämnda

amortering verkställa en extra amortering, utgörande per år 1,5 procent

av tertiärlånets ursprungliga belopp.

d. Hyreskontroll. Hyrorna fastställas av det lånebeviljande organet

med ledning av självkostnadsprincipen och få ej höjas utan medgivande av

nämnda organ.

e. Råntegaranti. Låntagaren garanteras under en period av 10 år en

ränta av 3 procent å primärlån och en däremot svarande ränta å sekundärlån

med den inskränkningen att, om räntan å ifrågavarande lån under

garantitiden stiger, eftergift kan medgivas eller redan utgående eftergift

höjas med belopp motsvarande högst en procent av primär- och sekundärlånen.

2. T i 11 ä g g s 1 å n.

Sådant lån — vilket har subventionskaraklär — utgår å orter, där hyresläget

är lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk föreligger att nyproduktionen

av bostäder helt hämmas, om icke subvention lämnas. Dessa

orter, fördelade på fyra grupper, angivas av Kungl. Maj:t efter förslag av

byggnadslånebyrån. Tilläggslån utgår med belopp, motsvarande det kapi
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

taliserade värdet av ett för företaget beräknat bidrag, som för de fyra ortsgruppema

uppgår till respektive 40 öre, 80 öre, en krona 20 öre och en krona

60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta. Avdrag med 3 kronor per kvadratmeter

lokalyta göres då byggnaden innehåller lokaler, vilka kunna upplåtas

mot hyror avsevärt överstigande för bostadslägenheter utgående hyror. Det

förutsättes att ett belopp motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt

utgår som subvention från vederbörande kommun.

B. Ändringsförslag beträffande grunderna för lån och bidrag till flerfamiljshus.

I avseende å nyss angivna bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till

flerfamiljshus förordas i denna proposition beträffande villkoren för tertiärlån

följande ändringar, vilka äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1947.

1. Beträffande lånegränserna förordas att det lånebeviljande organet erhåller

ökade möjligheter att då särskilda skäl därtill föreligga till enskilda

företag bevilja lån intill 90 procent av avkastningsvärdet.

2. I fråga om amorteringsvillkoren förordas att den extra amorteringen

beträffande enskilda företag begränsas till en procent av tertiärlånets ursprungliga

belopp under de sex första åren av lånets löptid.

II. Lån och bidrag till enfamiljshus.

I avseende å lån och bidrag till enfamiljshus, varmed förstås hus innehållande

högst 2 lägenheter, förordas i denna proposition med i det följande

angivna undantag, helt nya bestämmelser, vilka äro avsedda att träda i kraft

den 1 juli 1948.

A. Följande låne- och bidragsformer för enfamiljshus föreslås ersatta med

ett egnahemslån, till vilket knytes en kapitalsubvention i form av en

råntefri stående del av lånet:

1) tertiärlån till enfamiljshus;

2) bostadsanskaffningslån och härtill knutet tilläggslån till egnahem för

mindre bemedlade, barnrika familjer;

3) bostadsegnahemslån och härtill knutet tilläggslån;

4) jordbruksegnahemslån i vad det avser nybyggnad av bostadshus å

jordbruksfastighet;

5) nybyggnadslån;

6) förbättringslån;

7) förbättringsbidrag i vad det avser ombyggnad som i fråga om resultatet

är likvärdig med nybyggnad; samt

8) arbetarsmåbrukslån och härtill knutet bidrag.

Lantarbetarbostadslån och -bidrag förutsättas alltså komma att alltjämt

beviljas i enlighet med nu gällande bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 133

B. Villkor för det nya egnahemslånet och den till detta knutna kapitalsubventionen.

1. Ränta: 3 procent.

2. Följande lånegränser föreslås:

a. då kapitalsubvention utgår, 50—90 procent av belåningsvärdet,

vilket skall överensstämma med den godtagbara produktionskostnaden; om

lån mellan 0 och 50 procent icke kan erhållas i öppna marknaden till 3 procents

ränta eller andra särskilda skäl kunna anföras, bör möjlighet föreligga

att erhålla lån mellan 0 och 90 procent av belåningsvärdet.

b. då kapitalsubvention icke utgår, övre lånegräns 75 procent av belåningsvärdet,

i övrigt samma lånegränser som då kapitalsubvention utgår.

3. Amortering skall verkställas av den del av lånet som ligger över 50

procent av belåningsvärdet under en period av, då fråga är om nybyggnad,

25 år (annuitet = 5,71) och, då fråga är om ombyggnad, högst 25 år. Den

del av lånet som ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet är sålunda

amorteringsfri. Då familjebostadsbidrag för familjer med stort barnantal

tillsammans med bränslebidrag (se under III. Bostadsrabatter) överstiger

kapitalkostnaden, verkställes extraamortering svarande mot det överstigande

beloppet.

4. Kapitalsubvention skall utgå i form av räntefri stående del av egnahemslånet

med ett belopp av, beträffande nybyggnad av egnahem, 4 000

kronor, tvåfamiljshus 6 000 kronor samt, beträffande ombyggnad som i

fråga om resultatet är likvärdig med nybyggnad, 20 procent av den godtagbara

ombyggnadskostnaden, dock högst 4 000 kronor för egnahem och 6 000

kronor för tvåfamiljshus. (Beträffande det särskilda villkor som föreslås

gälla för kapitalsubvention, se under II. B. 5. b.)

5. Villkor beträffande lägenhetens storlek och utrustning.

a. Minimikrav: på landsbygden 2 rum och kök, lägenhetsyta omkring

60 kvadratmeter, i stadssamhällen 3 rum och kök, omkring 70 kvadratmeter;

vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, förutsatt att vatten och

avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader, samt i regel centralvärme och

badmöjlighet.

b. Såsom särskilt villkor för erhållande av kapitalsubvention föreslås

att lägenhetsytan skall utgöra högst omkring 120 kvadratmeter i enlighet

med byggnadslånebyråns nuvarande praxis.

Föreslagna bestämmelser om familjebostadsbidrag och bränslebidrag till

familjer med minst två minderåriga barn i vissa egnahem återfinnas under

den närmast följande rubriken.

III. Bostadsrabatter.

A. Familjebostadsbidrag.

1. Villkor beträffande familjerna:

minst två barn under 16 år,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst

(enligt den i prop. nr 212/1947 föreslagna statliga inkomsttaxeringen) högst

4 000 kronor i fråga om tvåbarnsfamiljer, innan den nya statliga inkomsttaxeringen

genomförts motsvarande inkomststreck enligt nu gällande taxeringsbestämmelser;

högre inkomststreck för familjer med flera barn, sålunda

7 000 kronor för familj med fem minderåriga barn; inkomstprövning

vart femte år.

2. Villkor beträffande lägenhetens storlek:

a. Lägenheter i nyuppförda flerfamiljshus: minst 2 rum och kök

med en lägenhetsyta av minst 50 kvadratmeter.

b. Lägenheter i nyuppförda enfamiljshus: på landsbygden minst

2 rum och kök med en lägenhetsyta av omkring 60 kvadratmeter, i stadssamhällen

minst 3 rum och kök med en lägenhetsyta av omkring 70 kvadratmeter

samt i båda fallen en maximiyta av cirka 120 kvadratmeter i enlighet

med byggnadslånebyråns praxis.

3. Villkor beträffande lägenhetens utrustning:

a. Lägenheter i nyuppförda flerfamiljshus: vatten och avlopp, centralvärme,

w. c., enskilt badrum.

b. Lägenheter i enfamiljshus, uppförda efter den 1 juli 1948: inga

obligatoriska krav men, där vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga

kostnader, vatten- och avloppsledningar inom lägenheten samt i regel centralvärme

och badmöjlighet.

4. Allmänna krav på byggnadernas tekniska standard

samt på miljön:

Köksutrustningen bör vara tillfredsställande, biutrymmena tillräckliga; i

fråga om bostäder i stadssamhällen bör tillses att dessa äro inrymda i hus

av lämplig typ för familjer med barn och belägna inom område, där möjligheterna

för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma.

5. Bidragets storlek:

a. Familjer i nyuppförda flerfamiljshus föreslås erhålla ett årligt

bidrag av 130 kronor per barn.

b. Familjer i ny- eller ombyggda egnahem, finansierade med det nya

egnahemslånet, föreslås erhålla ett årligt bidrag motsvarande 20 procent

av de ursprungliga kapitalkostnaderna, dock lägst 130 kronor och högst

175 kronor per barn.

6. Bidragets form:

I fråga om familjer i egnahem bör bidraget utgå såsom avdrag å de årliga

kapitalkostnaderna, i fråga om familjer i flerfamiljshus såsom avdrag å

hyran. Bidrag kan icke utgå kontant. Familjer i egnahem erhålla, därest

familjebostadsbidraget tillsammans med det särskilda bränslebidraget (se

under III. B) överstiger de årliga kapitalkostnaderna, den överskjutande

delen av bidraget i form av extra amortering å lånet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

135

B. Bränslebidrag.

1. Allmänt villkor är att familjebostadsbidrag utgår.

2. Bidragets storlek:

175 kronor i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län;

150 kronor i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands

län;

125 kronor i Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands,

Örebro, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs,

Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län.

De nya bestämmelserna om familjebostadsbidrag jämte särskilt bränslebidrag

föreslås träda i kraft den 1 juli 1948. Frågan om familjebostadsbidrag

till familjer i tidigare uppförda hus föreslås upptagas till prövning först vid

1948 års riksdag. Huruvida bidrag bör utgå till dylika familjer föreslås göras

beroende av bland annat resultatet av en planerad inventering av vissa

delar av bostadsbeståndet.

C. Trekronorsbidraget.

1. Villkor beträffande familjerna:

Vederbörande kommun skall avgöra vilka hushåll som böra erhålla dylikt

bidrag; det förutsättes emellertid, att det kommer att utgå till hushall

med begränsade inkomster.

2. Villkor beträffande lägenheterna:

Dessa skola vara inrymda i bostadshus, färdigställda efter den 1 juli 1946

och förvaltade av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag i den mening,

vari detta uttryck tages i 1946 års tertiärlånekungörelse.

3. Bidragets storlek:

Tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyla.

Bestämmelserna om trekronorsbidrag föreslås träda i kraft redan den

t juli 1947.

IV. Kommuns skyldigheter och rättigheter i avseende å åtgärder till

främjande av bostadsförsörjningen.

1 proposition till innevarande års riksdag komma förslag att framföras

rörande kommunernas bostadspolitiska uppgifter. Förslagen innebära

å ena sidan att kommunerna få rätt att anslå medel för förbättring av

bostadsförhållandena inom vederbörande kommun,

å andra sidan att kommunerna bli skyldiga dels att förmedla statliga lån

och bidrag för bostadsändamål, dels att, i händelse bostadsförsörjningen

inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

rande; sistnämnda skyldighet bör beträffande kommuner, för vilka behov

därav föreligger, innefatta åliggande att uppgöra plan för bostadsförsörjningen.

Särskilda frågor.

Räntegarantin.

Nu gällande bestämmelser.

Enligt riksdagens beslut år 1946 (skr. nr 369) skall viss räntegaranti lämnas

i samband med den tertiärlåneverksamhet som bedrives under budgetåret

1946/47. Bestämmelserna rörande denna garanti, vilka i stort sett ansluta

sig till de bestämmelser som gällt under budgetåren 1942/43—1945/46,

innebära, att staten under eu period av tio år från en fastighets belåning

utfäster sig att under vissa förutsättningar och inom vissa gränser lämna

bidrag till täckande av räntekostnaderna för lån, liggande under tertiärlånet.

Ifrågavarande bidrag lämnas i form av eftergift å de ränte- och

amorteringsbelopp, som halvårsvis skola erläggas å tertiärlånet. Garanterad

ränta för flerfamiljshus är i fråga om primärlån 3 procent och i fråga om

sekundärlån däremot svarande ränta. Beträffande enfamiljshus är den garanterade

primärlåneräntan 3,5 procent. I avseende å icke räntebundna lån

har ränteeftergiften i visst hänseende begränsats. Om sålunda räntan å sådant

lån under garantitiden stiger, kan eftergift medgivas eller redan utgående

eftergift höjas med belopp motsvarande högst 1 procent av primäroch

sekundärkrediten. Eftersom räntan å icke räntebundna lån för närvarande

uppgår till 3 och 3,5 procent för primär- respektive sekundärlån har

räntegarantin beträffande de lån som för närvarande beviljas enbart karaktären

av garanti. Beträffande bundna lån däremot, vilka betinga en

något högre kostnad, utgår ränteeftergift.

Ändringsförslag.

I skrivelse den 24 oktober 1946 har statskontoret lämnat vissa uppgifter

om ränteeftergifternas storlek och i samband härmed framlagt förslag om

förenklingar i fråga om eftergiftssystemet.

Beträffande ränteeftergifternas storlek framhåller statskontoret bland annat,

att det vid den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser om

räntegaranti visat sig, att de beviljade ränteeftergifterna i stor utsträckning

kommit att uppgå till så obetydliga belopp, att skäl synas föreligga att upptaga

fragan om deras berättigande och hela eftergiftssystemets framtida utformning

och tillämpning till förnyad prövning.

För att belysa eftergiftsbeloppens storlek lämnar statskontoret följande

uppställning beträffande de i ämbetsverkets räkenskaper per den 15 augusti

1946 redovisade hal vårseftergifterna, fördelade efter storlek:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

137

Storleksordning

Antal

%

5 kr. och därunder ....

............ 374

31,0

5—6 kr............

............ 188

15,5

6—10 » ...........

............ 133

11,0

10—20 » ...........

............ 131

11,0

20—50 » ...........

............ 93

7,5

50—100 » ...........

............ 83

7,0

100—500 »

............ 160

13,0

500—1 000 » ...........

............ 33

2,5

Över 1 000 » ...........

............ 20

1,5

Summa 1 215

100,0

Härtill fogar statskontoret följande kommentar.

Av uppställningen framgår, att av hela antalet eftergifter per den 15

augusti 1946 — 1 215 — icke mindre än 562 eller 46,5 procent understiga

6 kronor per halvår. Antalet understigande 10 kronor per halvår uppgår

till icke mindre än 695 eller 57,5 procent av hela antalet. 826 eller 68,5 procent

understiga 20 kronor per halvår. Enligt statskontorets uppfattning

sakna bidragsbelopp av sådan storleksordning praktisk betydelse för låntagarna

i jämförelse med alla övriga med byggnadsföretagen förenade kostnader.

Detta torde bland annat framgå av att samtliga i statskontorets räkenskaper

redovisade eftergifter för budgetåret 1945/46 endast uppgingo till

ungefär 107 700 kronor, medan de till statsverket redovisade tertiärlåneräntorna

för samma tid uppgingo till icke mindre än 4 150 000 kronor, vilket

belopp i sin tur dock endast torde representera en mindre del av berörda

fastigheters årskostnader. Genom rådande variation i exempelvis tomtpriser

och tomternas beskaffenhet, fastigheternas läge, inredning och standard

i övrigt m. m. lärer det för övrigt under alla omständigheter ändock icke

vara möjligt alt ernå den ekonomiska rättvisa olika låntagare emellan, som

genom eftergiftssystemet åsyftas.

Beträffande omfattningen av och kostnaderna för arbetet med handläggning

av frågor som ha samband med eftergiftssystemet framhåller statskontoret.

Bidragsbeloppens storlek synes ej heller stå i rimlig proportion till arbetet

med och kostnaderna för eftergiftssystemets administrering. Detta gäller särskilt

de smärre eftergifterna, för vilka de absoluta kostnaderna torde vara

lika höga som för de större. Varje eftergiftsbelopp skall sålunda på grundval

av insända uppgifter uträknas och fastställas av byggnadslånebyrån

samt besluten protokollföras, registreras samt delgivas vederbörande. Vid

räntefluktuationer å underliggande lån skola vidare redan fastställda eftergifter

omräknas och beslut härom tillställas berörda parter. Byggnadslånebyrån

har även att genom uppgifter infordrade från kreditanstalterna kontrollera

räntan på de underliggande krediterna.

Med ledning av byggnadslånebyråns beslut har statskontoret sedermera

vid aviseringen till förmedlingsorganen att för varje halvår 10 år framåt i

tiden minska tertiärlåneannuiteterna med de i förekommande fall fastställda

eftergiftsbeloppen. Arbetet härmed lynges särskilt genom att eftergifterna

dels uträknas och fastställas jämväl med angivande av ören, dels till belop
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

pet växla för varje halvår för ett och samma lån. Aviseringen försvåras

ytterligare genom omräkningarna, vilka även försena arbetet. I samband

med inbetalningarna har statskontoret vidare att särskilt kreditera lånekorten

med eftergifterna, vilka skola gottskrivas låntagarna, ehuru beloppen

icke inflyta. Samtidigt skola beloppen förtecknas på visst sätt och deras

summa påföras fonden för gemensamma ränteinkomster, vilka finansiera

ifrågavarande räntesubventioner.

Ränteeftergifterna förorsaka även förmedlingsorganen ett betydande

arbete.

Mot bakgrunden av de av statskontoret lämnade uppgifterna om administreringen

av eftergiftssystemet framhåller statskontoret, att det med hänsyn

till den relativt ringa betydelse eftergifterna i praktiken synbarligen kommit

att medföra mest rationella vore att helt avveckla eftergiftssystemet.

I anslutning härtill framlägger statskontoret ett förslag till förenkling

av systemet, vilket borde genomföras, därest en total avveckling av detsamma

icke låter sig göra.

Ifrågavarande förslag innefattar följande åtgärder.

1. Eftergifter understigande ett visst belopp —- exempelvis 10 eller 20

kronor per halvår — avskaffas helt i fråga om framdeles beviljade tertiärlån.

Ifrågavarande smärre eftergifter sammanfalla emellertid i regel med

sådana eftergifter, som fastställas i samband med lån till enfamiljshus.

Samma effekt i fråga om beskärning av eftergifterna, som eftersträvas genom

nyssnämnda gränsdragning i fråga om beloppet, skulle därför kunna

ernås genom att helt och hållet upphäva bestämmelserna om eftergifter för

tertiärlån avseende enfamiljshus. En dylik lösning av frågan skulle medföra

en logisk och naturlig gränsdragning och därigenom förebygga de svårigheter

och orättvisor, som vid fastställandet av ett visst belopp som maximum

skulle framträda vid alla uppkommande gränsfall.

2. Samtliga hittills beviljade eftergifter, jämställda med dem, som skulle

falla inom ramen för ett eventuellt beslut enligt förslag 1, avvecklas omedelbart

efter frivillig överenskommelse med respektive låntagare och med

engångsutbetalning av de redan fastställda eftergifternas beräknade nuvärde.

3. Samtliga kvarstående eftergifter utjämnas genom generell höjning eller

sänkning av beloppen till närmaste hela krontal. Åtgärden torde kunna vidtagas

enbart genom en cirkulärskrivelse till statskontoret, förmedlingsorganen

och låntagarna.

4. Alla framdeles beviljade eller omräknade eftergifter fastställas endast

i hela krontal.

5. Genom utjämning böra eftergifterna framdeles fastställas till ett gemensamt

belopp för varje hel- eller halvår inom hela 10-årsperioden.

Samma regel bör gälla även vid omräkning av beloppen.

6. Samtliga såväl hittillsvarande som framdeles beviljade eftergifter böra

fastställas såsom helårsbelopp och fråndragas annuiteterna endast eu gång

opaginerad Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

årligen. Avdragen böra lämpligen verkställas per den 1 januari varje år.

Härigenom skulle allt löpande arbete med eftergifterna minskas med hälften

och statskontoret befrias från bestyret därmed under tiden för ämbetsverkets

bokslutsarbete.

I skrivelsen den 14 mars 1947 har statens byggnadslånebyrd till behandling

upptagit frågan om behovet av ändringar i gällande bestämmelser om

räntegaranti.

Byggnadslånebyrån konstaterar inledningsvis, att bestämmelserna om

räntegaranti endast gälla för den tertiärlåneverksamhet som bedrives under

innevarande budgetår och att denna begränsning sammanhänger därmed,

att statsmakterna i avbidan på förslag av 1945 års bankkommitté rörande

fastighetskreditväsendets ordnande icke velat taga ställning till fragan, huruvida

den nuvarande räntegarantin är den definitivt bästa metoden att stabilisera

kapitalutgifterna för en fastighet.

I anslutning härtill anmärker byggnadslånebyrån, att byrån med stöd av

uttalanden i 1946 års bostadsproposition (nr 279, sid. 68—69, 81), mot vilka

riksdagen ej haft något att erinra, ansett sig under budgetåret 1946/47 kunna

underlåta att bevilja ränteeftergift i sådana fall, där dylik eftergift skulle

årligen uppgå till belopp motsvarande högst 1 procent av årsutgifterna för

en fastighet. Däremot har byggnadslånebyrån ansett sig skyldig att fortsättningsvis

medgiva före den 1 juli 1946 preliminärt eller slutligt utfästa

eftergifter oavsett beloppets storlek.

Med anledning av statskontorets förutnämnda framställning beträffande

avskaffande eller förenkling av räntegarantisystemet, vilken remitterats till

byggnadslånebyrån, framlägger byrån härefter vissa allmänna synpunkter

på behovet av ett dylikt system även i framtiden.

Systemet med räntegaranti och räntesubvention har, framhåller byggnadslånebyrån,

under de sista åren i allt väsentligt varit utan betydelse för den

faktiska hyressättningen i de statsbelånade fastigheterna, i det att dels eftergift

förekommit blott i ett begränsat antal ärenden, dels utgående eftergifter

i de allra flesta fall haft en rent bagatellartad storlek. Ur dessa synpunkter

och med hänsyn till att eftergifterna vålla en rad tekniska olägenheter såväl

för byggnadslånebyrån som statskontoret kunde det ligga nära till hands

att — såsom statskontoret i den remitterade framställningen gjort — ifrågasätta

det ändamålsenliga i att bevara ifrågavarande system. Byggnadslånebyrån

är dock av den uppfattningen, att en så radikal lösning knappast

ter sig för närvarande berättigad. Därest nyssnämnda olägenheter i stor utsträckning

kunna elimineras genom förenklingar i eftergiftsbestämmelserna,

anser byrån därför, att med det definitiva lösandet av frågan om bibehållandet

av räntegarantin bör kunna anstå, till dess 1945 års bankkommitté

framlagt sina förslag angående fastighetskreditväsendet i framtiden. I enlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

het härmed förordar byrån, att räntegarantin i princip bibehålies jämväl i

avseende å tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår.

Beträffande statskontorets förslag om vissa förenklingar i nu gällande bestämmelser

rörande räntegaranti anför byggnadslånebyrån följande.

o Vad först angår statskontorets under 1. redovisade förslag tillämpar —

såsom i det föregående angivits — byggnadslånebyrån redan från och med

innevarande budgetår den regeln, att eftergifter, som skulle komma att per

år understiga 1 procent av fastighetens avkastning under samma tid, icke

medgivas. Regeln kan dock icke tillämpas beträffande andra ärenden än

sådana som föranleda preliminärt beslut om lån från och med den 1 juli

1946. Enligt byråns mening är den nu tillämpade begränsningsregeln att

föredraga framför den av statskontoret förordade. Det måste nämligen anses

vara mera förenligt med rättvisesynpunkten att fastställa en relativ gräns

för ränteeftergiften än en absolut.

Statskontorets förslag under 2. kan byggnadslånebyrån såtillvida tillstyrka,

att avvecklingen — i konsekvens med vad nyss anförts — bör gälla eftergifter

uppgående till ett årligt belopp av högst 1 procent av fastighetens

årsavkastning. Givetvis kan avvecklingen gälla endast sådana eftergifter,

som hänföra sig till räntebundna lån. Byrån får vidare i detta sammanhang

framhålla, att beräkningen av nuvärdet för eftergiftsbeloppen måste komma

att bli en ganska tidsödande procedur, eftersom det sammanlagt torde röra

sig om inemot 40 000 poster. Då det gemenligen är fråga om småbelopp, har

byrån igångsatt en undersökning för att utröna, huruvida det är möjligt att

finna någon mera summarisk metod för nuvärdesberäkningen, varigenom

arbetet härmed skulle kunna förenklas. Byrån är emellertid av den uppfattningen,

att det knappast är möjligt att medhinna de för avvecklingsförfarandet

nödvändiga förberedelserna före den betalningstermin, som infaller

den 15 februari 1948, varför byrån avser att inkomma med eu ytterligare

framställning i ämnet.

Vad slutligen angår de förslag, som redovisas under 3.—6. i statskontorets

framställning, vill byggnadslånebyrån livligt tillstyrka desamma.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om räntegaranti avse endast den tertiärlåneverksamhet,

som bedrives under budgetåret 1946/47, vilket sammanhänger

med att förevarande spörsmål kan komma i ett nytt läge med anledning av

förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att framlägga beträffande

fastighetskreditväsendets framtida organisation. Eftersom bankkommittén

ännu icke framlagt något förslag i sagda fråga bör enligt min mening även

under nästa budgetår räntegaranti lämnas i anslutning till tertiärlånegivningen.

Några ändringar i fråga om omfattningen av och villkoren för sagda

garanti finner jag ej heller motiverade. Jag anser dock, att vissa administrativa

skäl tala för att gällande regler för fastställande av den räntesubvention

som bör beviljas i rådande ränteläge i vissa hänseenden förenklas.

Såväl statskontoret som byggnadslånebyrån har föreslagit, att i vad det

gäller nytillkommande lån ränteeftergifter, som skulle understiga ett visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ls proposition nr 235.

belopp, icke borde medgivas. Statskontoret föreslår härvid en absolut gräns,

medan byggnadslånebyrån i anslutning till den begränsningsregel som byrån

tillämpar under innevarande budgetår förordar, att ränteeftergift skall

utgå endast under förutsättning att den överstiger 1 procent av fastighetens

avkastning. Jag föreslår, att sistnämnda regel tillämpas jämväl under

nästkommande budgetår.

Statskontoret föreslår vidare, att redan beviljade eftergifter, som understiga

ett visst belopp, böra omedelbart avvecklas efter frivillig överenskommelse

med respektive låntagare och med engångsutbetalning av de redan

fastställda eftergifternas beräknade nuvärde. Enligt min mening bör en dylik

avveckling komma till stånd så fort som möjligt beträffande eftergifter,

som icke överstiga 1 procent av fastighetens avkastning.

Jag har slutligen intet att erinra mot statskontorets förslag i vad dessa

avse dels att kvarstående eftergifter skola utjämnas till närmaste hela krontal,

dels att framdeles beviljade eller omräknade eftergifter skola fastställas

i hela krontal, dels att eftergifterna framdeles fastställas till ett gemensamt

belopp för varje helår inom tioårsperioden, dels ock att såväl hittillsvarande

som framdeles beviljade eftergifter skola fastställas såsom helårsbelopp

och fråndragas annuiteterna endast en gång årligen.

Bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem.

Nu gällande bestämmelser.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 september 1941 (jmfr prop. 251/1941

och riksd. skr. 448/1941), vilket beslut årligen förnyats under liden därefter,

skall då fråga är om egnahem, som innehas av familjebidragsberättigad familj,

byggnadslånebyrån — där en dylik åtgärd är påkallad med hänsyn

till bränsleprisstegringen samt finnes kunna medföra en höjning av familjebidraget

-— företaga omprövning av den för fastigheten beräknade bostadskostnaden.

Härvid har byggnadslånebyrån att tillse, att nämnda kostnad

kommer att innefatta full gottgörelse för fastighetens uppvärmningskostnad,

beräknad efter de vid prövningstillfället för fastigheten gällande bränslepriserna.

Den sålunda fastställda bostadskostnaden skall ligga till grund för

beräkningen av familjebidragets storlek.

Departementschefen.

I vad det gäller barnfamiljer i hyresbostäder som avses i kungörelsen den

5 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande

av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer utgår sedan hösten

1941 vid sidan av den med hänsyn till barnantalet beräknade hyresrabatten

ett särskilt bränsletillägg, vilket i varje enskilt fall motsvarar den faktiska

stegringen av värmekostnaderna i förhållande till sagda kostnader under

tiden 1 oktober 1938—30 juni 1939. Ifrågavarande bestämmelser innebära,

opaginerad Kontrollera mot PDF

142

Kuiiyl. Aluj.ts proposition lir 235.

att barnrika familjer i hyresbostäder erhålla lull kompensation för stegringen

av värmekostnaderna sedan hösten 1939. Beträffande dylika familjer

i egnahem utgår intet särskilt bränslebidrag. Den kompensation för bränslekostnadsstegringen

som i detta fall erhålles ingår i själva familjebidraget.

Detta medför att bränslebidragets storlek varierar med antalet minderåriga

barn. Enligt givna direktiv borde bränslekostnadsstegringen sålunda kompenseras

med 30 procent då fråga är om en trebarnsfamilj, med 40 procent

då fråga är om en fyrabarnsfamilj o. s. v. 1 själva verket innebär den praxis

som utbildats inom byggnadslånebyrån i avseende å beräkningen av den till

grund för fastställandet av familjebidragets storlek liggande årskostnaden

för egnahemmet, att kompensationsgraden blir avsevärt mindre än nyss sagts.

Byggnadslånebyrån har nämligen till grund för ifrågavarande beräkning avårskostnaderna

lagt en bränslekostnad, som uppskattats med utgångspunkt

från ett bränslepris, avsevärt understigande de under de senaste åren gällande

priserna.

Enligt min mening är den praxis som för närvarande tillämpas inom byggnadslånebyrån

vid beräkning av bränslekostnaderna otillfredsställande; den

står ej heller i full överensstämmelse med lämnade direktiv. Uppenbart är

emellertid vidare att det är förbundet med avsevärda olägenheter att vid

beräkningen av de årskostnader som ligga till grund för bestämmande av

familjebidraget utgå från de för tillfället rådande bränslepriserna. Skall full

hänsyn år från år tagas till den sedan år 1939 inträffade bränslekostnadsstegringen,

måste nämligen vid varje förändring av bränslepriserna en omräkning

av årskostnaderna ske. En dylik omräkning är praktiskt så gott

som utesluten. Vidare bör beaktas att vissa skäl tala för att kompensationsgraden

i vad det gäller bränslekostnadsstegringen icke bör variera — såsom

nu är fallet — med antalet barn.

Med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande nu gällande bestämmelser

om bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem

finner jag det angeläget, att det sedan år 1941 tillämpade systemet redan

från och med den 1 juli 1947 ersättes med bestämmelser i ämnet, som ansluta

sig till de i det föregående föreslagna, vilka avses skola träda i kraft

den 1 juli 1948 och omfatta samtliga familjer som då bli berättigade till bostadsrabatt.

Beträffande barnrika familjer i egnahem, till vilka före den

1 juli 1947 familjebidrag börjat utgå, bör enligt min mening beviljas ett

bränslebidrag som något understiger det bidrag, som föreslås utgå från och

med den 1 juli 1948. Ifrågavarande familjer ha nämligen till följd av principerna

för beräkning av familjebidraget redan genom sagda bidrag erhållit

viss ersättning för bränslekostnadsstegringen. Jag föreslår därför, att till

de familjer varom här är fråga såsom förstärkning av familjebidraget lämnas

ett särskilt bränslebidrag, uppgående till 75, 100 eller 125 kronor, beroende

på egnahemmets belägenhet i landet. I enlighet med den indelning

av landet i avseende på behovet av värmeisolering i fyra zoner, för vilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

en redogörelse lämnats å sid. 75, bör bidraget sålunda utgöra 75 kronor

per lägenhet i zonerna III och IV, 100 kronor i zon II och 125 kronor i zon I.

Vad åter angår egnahem beträffande vilka beslut om bostadsanskaffningslån

föreligger eller kommer att fattas under tiden fram till den 30 juni 1948

men där till vederbörande familj familjebidrag den 1 juli 1947 ännu icke

börjal utgå, bör samma bränslebidrag lämnas som i det föregående föreslagits

böra komma vissa barnfamiljer till godo från och med den 1 juli 1948,

d. v. s. 125 kronor i zonerna III och IV, 150 kronor i zon II och 175 kronor

i zon I. Jag förutsätter därvid, att byggnadslånebyrån i sistnämnda fall beräknar

den till grund för familjebidraget liggande årskostnaden med utgångspunkt

från bränslekostnaderna enligt 1939 ars priser.

Det må slutligen nämnas, att antalet familjer i egnahem vilka före den

l juli 1917 kunna beräknas komma i åtnjutande av familjebidrag utgör

drygt 9 000; dessa familjer skulle enligt förslaget såsom förstärkning avfamiljebidraget

från och med den 1 juli 1947 och tills vidare erhålla ett

årligt bränslebidrag av 75—125 kronor. Det antal familjer som uppföra

egnahem med hjälp av bostadsanskaffningslån men som icke kunna beräknas

före den 1 juli 1947 komma i åtnjutande av familjebidrag utgör likaledes

drygt 9 000; dessa familjer skulle enligt förslaget i samband med att

familjebidrag börjar utgå såsom förstärkning av sagda bidrag erhålla ett

årligt bränslebidrag av 125—175 kronor.

Bidrag till anordnande av pensionärshem.

Nu gällande bestämmelser.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939

(nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem (ändrad genom

kungörelser nr 941/1939 och 573/1942).

Statsbidrag till inrättande av pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t och

äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade

åldringar och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund

eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må

utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vai a försedda

med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så

kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas sa, att

trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i

hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,

som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuta pension

enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen

om invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd alt med egna

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

medel skalfa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan antagas,

efter erhållande av bostad i hemmet, bli i stånd att försörja sig utan

annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyrorna, som inkludera kostnaden för vatten och värme, äro maximerade

till belopp, som anpassats efter den nuvarande ortsgraderingen inom folkpensioneringen.

Följande tabell utvisar maximihyrorna.

Dyrortsgrupp

Lägenhet för

1 person

2—3 personer

4 eller flera

personer

i......................

120

180

210

2......................

180

270

315

3......................

240

360

420

Statsbidrag till pensionärshems inrättande utgår med viss, för varje fall

bestämd procent av kostnaderna, exklusive kostnaden för tomt och ledningar.

Bidragsprocenten, som varierar allt efter skattetrycket inom kommunen,

utgör lägst 25 och högst 80 procent av byggnadskostnaden.

Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj:t men ingives till byggnadslånebyrån,

som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande översända

detsamma till socialdepartementet.

Departementschefen.

Med anledning av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

vilken från och med 1948 års ingång ersätter 1935 års lag om folkpensionering,

synas gällande bestämmelser om bidrag till anordnande av pensionärshem

böra bli föremål för översyn. Enligt min mening bör dock en fullständig

omprövning av ifrågavarande bidragsverksamhet icke nu verkställas.

Som skäl för denna min uppfattning får jag anföra följande.

Såsom jag redan vid framläggandet för 1946 års riksdag av förslag till

ny folkpensioneringslag antytt medför folkpensionssystemets ändrade uppbyggnad,

att bestämmelserna om hyrorna i pensionärshemmen under alla

förhållanden måste bli föremål för en översyn. Enligt gällande bestämmelser

äro maximihyrorna för lägenheter i pensionärshem fastställda med hänsyn

till nu gällande dyrortsgruppering inom folkpensioneringen. Därest de

tre dyrorter som nu förekomma ersättas med de nya fem bostadskostnadsgrupperna,

måste bestämmelserna om maximihyrornas belopp anpassas efter

indelningen i bostadskostnadsgrupper. Härvid torde det icke kunna undvikas

att å vissa orter hyrorna komma att sättas högre än vad tidigare gällt

för pensionärshem å orten. Vissa skäl tala emellertid för att omprövningen

av maximihyrorna bör äga rum först per den 1 juli 1948. Det synes sålunda

uppenbart, att planer beträffande uppförande av pensionärshem föreligga

inom många kommuner; dessa planer skulle säkerligen i vissa fall komma

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

145

att rubbas, därest nu gällande maximihyror skulle bli föremål för ändringar

redan per den 1 januari 1948.

Vidare bör enligt min mening en justering av nu gällande maximihyror

föregås av en grundlig undersökning av effekten av gällande bestämmelser

rörande statsbidrag till här ifrågavarande ändamål; uppgifter borde jämväl

införskaffas om kommunernas kostnader för pensionärshemmen. En dylik

undersökning har icke kunnat utföras, då kommunernas inplacering i bostadskostnadsgrupp

enligt den nya folkpensioneringslagen ännu icke verkställts.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att nu gällande bestämmelser

om maximihyror för lägenheter i pensionärshem få äga tillämpning under

hela nästa budgetår. Detta innebär sålunda att den dyrortsgruppering som

vid 1947 års utgång gäller för folkpensionernas storlek, även därefter skall

vara normerande för maximihyrorna i pensionärshemmen. Jag har emellertid

för avsikt att låta företaga en undersökning om vilka minimihyror som

med hänsyn till den nya folkpensioneringslagen lämpligen böra tillämpas

från och med den 1 juli 1948. Ett särskilt spörsmål som därvid också måste

undersökas, är i vad mån förändring skall ske beträffande hyressättningen

i redan uppförda pensionärshem.

Till följd av den nya lagen om folkpensionering bör 3 § kungörelsen den

22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem,

vilken angiver förutsättningarna för att kunna antagas såsom hyresgäst i

sådant hem, bli föremål för vissa ändringar att tillämpas från och med den

1 januari 1948. Härom får jag anföra följande.

I 3 § sagda kungörelse stadgas för närvarande såsom huvudregel, att till

hyresgäst i pensionärshem må antagas endast person, vilken dels antingen

uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter

pension enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen

om invalidunderstöd, dels kan antagas vara ur stånd att med egna medel

förskaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör lämnas person, som kan

antagas efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig

utan annat bidrag från det allmännas sida än pension eller invalidunderstöd.

Där särskilda skäl därtill föranleda må dock till hyresgäst i pensionärshem

antagas även annan mindre bemedlad person än nu sagts. Vidare

gäller, att hyresgäst må kunna erhålla bostad —- förutom för sig själv —

jämväl för person, som tillhör hans hushåll och lämpligen alltjämt bör sammanbo

med honom.

I 10 § lagen angående införande av nya lagen om folkpensionering stadgas,

att vad i lag eller särskild författning är föreskrivet om bland annat

folkpensioner och invalidunderstöd skall efter 1947 års utgång i tillämpliga

delar gälla folkpensioner enligt den nya lagen. Oavsett denna föreskrift

synes det önskvärt, att 3 § i pensionärshemskungörelsen ändras. Enligt min

Iiihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 235.

It)

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

mening bör sålunda fastslås, att icke blott den som är berättigad till ålderseller

invalidpension utan jämväl den som är berättigad till änkepension eller

sjukbidrag bör kunna antagas till hyresgäst i pensionärshem. Anledning att

undantaga sistnämnda kategorier synes nämligen icke föreligga, även om

det beträffande den som åtnjuter sjukbidrag skulle kunna sägas föreligga

mindre starka skäl än i fråga om den som åtnjuter folkpension i annan

form. Vidare bör enligt min mening den nuvarande föreskriften, att företräde

till lägenhet i pensionärshem bör lämnas person, som kan antagas

efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig utan annat

bidrag från det allmänna än pensionen, efter folkpensionsreformens

genomförande utgå ur pensionärshemskungörelsen.

Utbyte av säkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslån m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser rörande lantarbetarbostadslån och -bidrag

(se sid. 34) skall såsom säkerhet för lån och bidrag ställas av egnahemsstyrelsen

godtagbar säkerhet, i första hand inteckning i vederbörande

fastighet. Inteckning må kunna godtagas såsom säkerhet, endast om inteckningen

eller, där inteckning belånas till lägre belopp än det, varå den lyder,

den belånade delen av inteckningen ligger inom fastighetens värde vid tiden

för det ifrågasatta byggnadsföretagets slutförande. Nämnda värde må skattas

till belopp, överstigande fastighetens taxeringsvärde vid tiden för lånets

beviljande högst med vad fastigheten genom byggnadsföretaget kan antagas

komma att öka i värde. Där särskilt taxeringsvärde icke åsatts fastigheten,

gäller det sagda i stället om det värde, som fastigheten enligt intyg av trovärdiga

män kan beräknas ha vid tiden för lånets beviljande.

I skrivelse den 23 oktober 1945 har egnahemsstyrelsen anmält, att hos

styrelsen förelåge ansökningar från lantarbetarbostadslåntagare om medgivande

att utbyta inteckningar, som lämnats såsom säkerhet för lantarbetarbostadslån

m. in., mot inteckningar med sämre förmånsrätt i samma

fastigheter. Sagda ansökningar vore i praktiskt taget samtliga fall föranledda

därav, att det låga ränteläget på allmänna lånemarknaden jämte den

under år 1945 skedda höjningen av fastighetstaxeringsvärdena gjorde det

möjligt för fastighetsägarna att få sin primärkredit ordnad på ett fördelaktigare

sätt än tidigare. Emellertid hade det understundom visat sig, att

den inteckningssäkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslånet, legat

hindrande i vägen. Enligt för hvpoteksinrättning gällande regler ägde nämligen

dylik kreditanstalt icke att utlämna inteckningslån annat än mot inteckningar,

som i förmånsrättshänseende låge intill varandra i löpande

följd.

Styrelsen, som funne tveksamt, hur med ansökningar av förevarande art

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

147

skulle förfaras, och som därför ville underställa Kungl. Maj:t spörsmålet

härom, anförde ytterligare bland annat följande.

Till bedömande uppställer sig först frågan, huruvida staten överhuvudtaget

bör gå in för att i något fall medgiva, att en gång lämnad och godkänd

säkerhet utbytes mot en sämre sådan. Vad särskilt nu förevarande

fall beträffar kan det å ena sidan sägas, att det sociala syftet med det utlämnade

lantarbetarbostadslånet, d. v. s. åstadkommande av viss avsedd

förbättring av lantarbetarbostadsförhållandena å fastigheten i fråga, har

uppnåtts och långivningen sålunda fyllt denna sin funktion och att det

därefter icke finnes anledning för staten att ånyo till prövning upptaga

säkerhetsfrågan till skärskådande. Å andra sidan synes det dock även med

fog kunna göras gällande, att om staten erbjudes en ny säkerhet som, låt

vara att den är sämre än den redan avlämnade, måste bedömas såsom god,

staten icke bör resa hinder för en fastighetsägare att ordna sina kreditförhållanden

på för honom billigaste sätt; därigenom komma ju jordbrukets

produktionskostnader att i någon mån nedbringas.

Besvaras den förutnämnda frågan, huruvida staten överhuvud bör medgiva

utbyte av säkerhet mot sämre sådan, jakande, uppstår spörsmålet hur

långt en sådan utbytesrätt må tillåtas sträcka sig.

Styrelsen framhåller, att en begränsad rätt att medgiva utbyte av inteckning

otvivelaktigt föreligger inom ramen av i ämnet gällande författning,

och anför ytterligare.

Emellertid torde i flertalet fall låntagarna vid utbyte av säkerhet icke

anse sig betjänta med en placering av lantarbetarbostadslånet så lågt på

förmånsrättsskalan. För att det med utbytet avsedda syftet skall ernås ha

flertalet av de sökande begärt godtagande av inteckning, som ligger inom

det nya och i regel avsevärt höjda taxeringsvärde som åsatts vederbörande

fastighet vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. Härvid har framhållits,

att då nu erbjuden utbytessäkerhet dock är av beskaffenhet att författningsenligt

kunna godtagas, därest liknande lån söktes för fastigheten först nu,

så borde säkerheten också kunna godtagas för ett äldre lån. En på dylikt

sätt utvidgad rätt att medgiva utbyte förutsätter tydligen en ändring i 5 §

kungörelsen nr 465/1939.

Även andra skäl än de här antydda lära kunna anföras såväl för som

mot företagande av sådant utbyte av inteckningssäkerhet, varom här är

fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer egnahemsstyrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte förklara hinder principiellt icke möta att medgiva

utbyte av inteckningssäkerhet, som här avses.

Över egnahemsstyrelsens framställning ha utlåtanden avgivits av statskontoret

och fullmäktige i riksbanken. Bankofullmäktige ha i princip anslutit

sig till följande av statskontoret gjorda uttalande.

Beträffande frågan, huruvida ett utbyte av lånesäkerlieten må medgivas

inom ramen för ett vid 1945 års fastighetstaxering fastställt förhöjt taxeringsvärde,

måste statskontoret ställa sig principiellt avvisande gentemot

ett godtagande av en på sådant sätt försämrad säkerhet. Enligt ämbetsver
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

kets mening bör som regel lånesäkerheten bedömas med hänsyn till de

föreskrifter, som äro gällande vid tiden för beviljande av lånet. Enbart den

omständigheten att en fastighets taxeringsvärde undergått förhöjning i förhållande

till tidigare gällande värde bör som regel icke hava till följd att

en omprövning av säkerheten må ske, lika litet som en dylik omprövning

bör ifrågasättas från långivarens sida, därest en sänkning av taxeringsvärdet

ägt rum. För den händelse det högre taxeringsvärdet har en mera

reell bakgrund än den av konjunkturerna betingade allmänna värdestegringen,

d. v. s. är beroende av en verklig förbättring av egendomen, exempelvis

genom nyodlingar och jordförbättringar, byggnadsarbeten eller dylikt,

kan emellertid med hänsyn till lånerörelsens sociala karaktär en dylik

omprövning av säkerheten vara berättigad.

Sedermera ha styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och Örebro

läns hypoteksförening i särskilda skrivelser gjort enahanda hemställan som

egnahemsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom egnahemsstyrelsen framhållit, kan det visserligen sägas, att det

omedelbara bostadspolitiska syftet med ett lantarbetarbostadslån, nämligen

en förbättring av lantarbetarbostadsförhållandena å en jordbruksfastighet,

vunnits i de fall där dylika lån redan utlämnats och att det därefter icke

funnes anledning för staten att ånyo upptaga säkerhetsfrågan till skärskådande.

Starka skäl kunna emellertid anföras för att medgiva ett utbyte avsäkerhet

inom ramen för det nya taxeringsvärdet. I första hand kan det

ur allmänt jordbrukspolitik synpunkt vara olämpligt att genom en vägran

att medgiva utbyte hindra fastighetsägaren att för ett legitimt ändamål

ordna sina kreditförhållanden på ett tillfredsställande sätt. Ett sådant ställningstagande

skulle även kunna skapa ovilja mot lantarbetarbostadslånet

och alltså få bostadspolitiskt ofördelaktiga konsekvenser. Att den säkerhet,

som här ifrågavarande låntagare äro villiga att erbjuda i stället för tidigare

lämnad säkerhet för lånet, är godtagbar, framgår därav att lantarbetarbostadslån

ansetts kunna utlämnas efter 1945 års allmänna fastighetstaxering

utan ändring av tidigare gällande bestämmelser om säkerhet för lånen till

följd av höjningen av taxeringsvärdena.

Under hänvisning till sistnämnda förhållande kan jag icke ansluta mig

till den av statskontoret och bankofullmäktige intagna ståndpunkten, enligt

vilken den av egnahemsstyrelsen ifrågasatta utbytesrätten borde kunna

medgivas endast i sådana fall, där höjningen av taxeringsvärdet har en

mera reell bakgrund, d. v. s. är beroende av en verklig förbättring av egendomen,

exempelvis genom nyodling och jordförbättringar, byggnadsarbeten

eller dylikt. Å andra sidan delar jag statskontorets och bankofullmäktiges

uppfattning, att icke enbart den omständigheten att en fastighets taxeringsvärde

undergått en förhöjning i förhållande till tidigare gällande värde utgör

tillräcklig anledning att medgiva utbyte av förut lämnad säkerhet. En
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

149

ligt min mening bär särskild vikt fästas vid det ändamål, för vilket fastighetsägaren

önskar utnyttja möjligheten — bortsett från det hinder härför

som säkerheten för lantarbetarbostadslånet utgör — att få sin primärkredit

ordnad på ett fördelaktigare sätt. Om syftet härmed är att han skall kunna

finansiera en sådan förbättring av egendomen, som enligt de nämnda remissinstansernas

uppfattning borde uppställas som villkor för den ifrågasatta

omplaceringen av säkerheten för lantarbetarbostadslånet, kan jag

icke finna annat än att det vore obilligt, om staten skulle lägga hinder i

vägen därför på det sätt som nu sker.

Under åberopande av det anförda vill jag därför föreslå, att egnahemsstyrelsen

må efter särskild prövning av därom gjord framställning kunna

medgiva utbyte av inteckningssäkerhet som lämnats för tidigare utlämnat

lantarbetarbostadslån mot annan inteckningssäkerhet i samma fastighet,

liggande inom det vid tidpunkten för utbytet gällande taxeringsvärdet.

Enligt vad jag erfarit från egnahemsstyrelsen utgör hela antalet t. o. m.

utgången av budgetåret 1945/46 utlämnade lantarbetarbostadslån inemot

1 400. Den av mig föreslagna prövningen torde därför icke behöva befaras

bli ur administrativ synpunkt särskilt betungande.

Medelsbehovet under budgetåret 1947/43.

Jag vill förutskicka, att de flesta anslag som äskas i denna proposition

till beloppen väsentligt avvika från de anslag för samma ändamål vilka

beräknats i årets statsverksproposition. Detta förklaras dels av att i statsverkspropositionen

förutsattes, att omläggningen av den statliga låne- och

bidragsverksamheten till förmån för bostadsbyggande skulle ske per den

1 januari 1948, medan anslagsberäkningen i förevarande proposition i huvudsak

sker med utgångspunkt från att gällande grunder för statliga lån

och bidrag för bostadsförsörjningen skola tillämpas under hela nästa budgetår,

dels av att byggnadslånebyrån i mars 1947, med beaktande av då

föreliggande erfarenheter, inkommit med ny medelsframställning beträffande

byråns verksamhetsområde.

Vad angår det till beloppet största av de ifrågavarande anslagen, nämligen

investeringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande, har anslagsbeloppet

i statsverkspropositionen beräknats sålunda att för tertiärlån till

flerfamiljshus avsetts 200 miljoner kronor samt för det nya egnahemslånet

och härtill knuten kapitalsubvention under senare hälften av nästa

budgetår avsetts 65 respektive 30 miljoner kronor. Anslaget äskas i denna

proposition med ett belopp av 100 miljoner kronor, vilket helt avser tertiärlån

till flerfamiljshus. Medelsbehovet för delta ändamål under nästa budgetår

beräknas alltjämt till 200 miljoner kronor men förutsättes komma att

till cirka 100 miljoner kronor täckas av beräknad reservation. Det för det

opaginerad Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nva egnahemslånet jämte kapitalsubvention ursprungligen avsedda belopp

av 95 miljoner kronor, varmed ifrågavarande anslag nu föreslås minskat,

motsvaras av ökningar å främst investeringsanslagen till lånefonden för

bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer och till tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47.

De lån och bidrag som beviljas av statens byggnadslånebyrå äro

1) tertiärlån och därtill knutna tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om

statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Dessa ärenden avgöras av

Kungl. Maj:t i socialdepartementet.

Gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

återfinnas såvitt angår enfamiljshus i kungörelsen nr

569/1942 (ändrad i här förevarande delar genom nr 739/1942, 592/1943 och

176/1945) och såvitt angår flerfamiljshus i kungörelsen nr 551/1946. Vissa

uppgifter om dessa lån ha lämnats i det föregående (sid. 29 f. o. 112 f.).

Gällande bestämmelser om bostadsanskaffningslån och tilläggslån samt

familjebidrag (hyresrabatter) återfinnas såvitt angår egnahem i kungörelsen

nr 247/1938 (ändrad genom nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943), såvitt

angår hyresbostäder i kungörelsen nr 512/1935 (ändrad genom nr 628/1937,

246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943) samt såvitt angår tilläggslån för

såväl hyreshus som egnahem i kungörelsen nr 572/1942 (ändrad genom nr

595/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats tidigare

i denna proposition (sid. 30 f. o. 78 f.).

Gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av pensionärshem

återfinnas i kungörelsen nr 462/1939 (ändrad genom nr 941/1939 och

573/1942). Vissa uppgifter om dessa bidrag ha lämnats i det föregående

(sid. 143 f.).

Till belysning av omfattningen av den av byggnadslånebyrån bedrivna

låne- och bidragsverksamheten lämnas i följande tabell (sid. 151) uppgifter

om anslag, beviljade för sagda verksamhet under budgetåren 1933/34—

1946/47.

I anslutning till de i denna tabell lämnade uppgifterna må följande framhållas.

Till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer

ha såsom tertiärlån hittills anslagits cirka 800 miljoner kronor. Av detta

belopp falla inemot 700 miljoner kronor på tiden från och med den 1 juli

1943. Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas,

att något mer än 700 miljoner kronor komma att ha tagits i anspråk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

151

Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten.

Budgetår samt belopp i mkr

Anslagstitel

Stödform och

ändamål

1933/34—

—1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

1945/46

1946/47

S:a

mkr

1 Lånefonden för

bostadsbyggan- de i städer och

stadsliknande

samhällen

I huvudsak mot- svarande nu- varande tertiär- lån; ny- och

ombyggnad av

bostadshus i

stadssamhällen

12-5

1-5

14-0

Tertiärlån till viss

bostadsbygg- nadsverksam- het

2 Tertiärlån

1-0

0''7 5

21-0

60-0

35''0

80-0

1600

1750

85-0

617-75

Tilläggslån till

viss bostads- byggnadsverk- samhet

Tilläggslån knut- na till tertiär- låneverksam- heten

9-0

ISO

31-3

350

10-0

103-34

Lånefonden för

bostadsbyg- gande

Tertiärlån till

flerfamiljehus

60-0

220-03

220-0

Lånefonden för

bostadsförsörj- ning för mind- re bemedlade,

barnrika fa-

miljer

Bostadsanskaff- ningslån; t.o.m.

budgetåret

1937/38 avsed- da för hyresbo- städer, därefter

jämväl för

egnahem

30o

5-5

20''0

20-0

22-5

30-0

70-0

70-0

328-0

1

Tilläggslån till

viss bostads- byggnadsverk- samhet

Tilläggslån knut- na till bostads- anskaffnings- lånen

6''5

6-5

10-o

9-0

32-04

Hyresrabatter till

mindre bemed- lade, barnrika

familjer

Familjebidrag o.

bränslebidrag

3-65

1-7

2''4

3‘25

4-5

6-0

7-0

8‘5

10-0

47-0

Bidrag till inrät- tande av pen- sionärshem

Framgår av an- slagstiteln

--

1-0

0-5

3-0

3-0

6-0

9-0

10-0

9-05

41-5

Kapitalmedels- förluster och

ränteeftergifter

å tertiärlån för

vissa bostads- byggnadsföre- tag

1 Fonden inrätta

Framgår av an- slagstiteln

d med ingången av

judge

låret

1935/7

6.

0-18

0-18

2 Utgingo under

budgetåren 1937/38

—1939/40 blott för hyreshus (dock ej i

Stockholm, Göteborg

och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41 för bostadshus

och från och med bugetåret 1946/47 i huvudsak för enfamiljshus.

allmänhet

oavsett belägenheten

3 I samband med att utöver ursprungligen beviljade 50 mkr ytterligare 35 mkr a tdlaggsstat I bo-

viljats för Tertiärlån till viss bostadsbvggnadsverksamhet har förutsatts att dispositionsrätten till det

för budgetåret 1946/47 anvisade investeringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande skall in- skränkas med 35 mkr.

4 Hiir har icke beaktats förhållandet, att från medel avsedda för tilläggslån knutna till tertiärlån

överflyttats It mkr till medel för tilläggslån knutna till bostadianskaffningslån.

5 Ytterligare 3,5 mkr äskade å tilläggsstat II.

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

vid utgången av budgetåret 1946/47. Detta innebär dock icke att de sålunda

disponerade medlen komma att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda. Förklaringen

härtill är dels att det normalt råder en viss, ganska avsevärd tidsskillnad

mellan dispositionsbeslutet, d. v. s. byggnadslånebyråns preliminära

lånebeslut, och lånets utanordnande, dels att det måste antagas att ett begränsat

antal låntagare, vilka erhållit preliminärt lånebeslut, avstå från att

slutligt fullfölja sina låneärenden. På grundval av föreliggande uppgifter

synes det emellertid kunna antagas, att bostadsmarknaden genom den statliga

tertiärlåneverksamheten tillförts 135 000 å 140 000 lägenheter, varav

omkring 25 000 i egnahem.

Av de medel som hittills ställts till förfogande för tilläggslån knutna till

tertiärlåneverksamheten torde huvuddelen komma att tagas i anspråk.

De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda

lånemedlen, uppgående till sammanlagt (328 -f 43) 371 miljoner kronor,

synas komma att helt tagas i anspråk för sitt ändamål. Genom utnyttjande

av dessa lånemedel torde omkring 30 000 lägenheter ha tillkommit

respektive upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet,

som förekommer till förmån för barnfamiljer i andra än egnahem och särskilda

hyreshus för dylika familjer, synes det kunna antagas att i runt tal

31 000 familjer, bestående av sammanlagt inemot 200 000 personer, genom

den här ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en modernt utrustad

familjebostad till överkomlig kostnad.

Pensionärsverksamheten har inneburit, att drygt 13 000 lägenheter tillkommit,

varigenom cirka 20 000 åldringar fått sin bodstadsfråga löst.

Byggnadslånebyråns förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48

jämte yttrande häröver,

I skrivelse den 31 augusti 1946 har statens byggnadslånebyrå föreslagit

bland annat, att för nästa budgetår måtte anvisas

till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag

av 11,5 miljoner kronor;

till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 10

miljoner kronor;

till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer

ett investeringsanslag av 70 miljoner kronor;

till lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 200 miljoner

kronor;

till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av 55 miljoner kronor, samt

till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av 16,5 miljoner kronor.

I skrivelse den 14 mars 1947 har byggnadslånebyrån dels föreslagit ändring

i vissa delar av de för tertiärlåneverksamheten gällande bestämmelserna,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

153

dels framlagt vissa nya förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48,

betingade såväl av nyssnämnda förslag till ändrade villkor för tertiärlåneverksamheten

som av erfarenheten rörande byråns låne- och bidragsverksamhet

under den dittills gångna delen av innevarande budgetår.

Beträffande byggnadslånebyråns ändringsförslag i avseende å de för tertiärlåneverksamheten

gällande bestämmelserna får jag hänvisa till redogörelsen

för dessa förslag å sid. 114—122 samt till min behandling av förslagen

å sid. 123—130.

I vad det gäller byggnadslånebyråns i sagda skrivelse framlagda förslag

till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 må i detta sammanhang följande

anföras.

Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis en redogörelse för det aktuella

bostadsförsörjningsläget och anför beträffande bostadsproduktionen

under åren 1946 och 1947 följande.

Bostadsbristen i tätorterna, inklusive uppbyggande av en lägenhetsreserv,

uppskattades i byggnadslånebyråns skrivelse den 31 augusti 1946 till 50 000

lägenheter. Med utgångspunkt härifrån samt under förutsättning att 1946

års lägenhetstillskott för tätorterna skulle komma att uppgå till ca 45 000

— en viss eftersläpning bedömdes dock såsom sannolik — uttalade byggnadslånebyrån

den förmodan, att bostadsbristen vid 1946 års utgång skulle

i viss, ehuru ringa grad ha förminskats.

Utfallet av 1946 års produktion blev endast 41 000 lägenheter, varigenom

eftersläpningen under 1946 steg från 10 000 till 14 000 lägenheter. Bostadsbristen

har således icke kunnat minskas under 1946 utan tvärtom på sina

håll ytterligare skärpts. Det bör vidare erinras om att de nyligen fastställda

planerna för 1947 taga sikte på en nyproduktion av ca 45 000 bostadslägenheter

i tätorterna. Det är dock ännu ej klarlagt, i vilken utsträckning i sagda

antal kan komma att ingå den eftersläpning, som förelåg vid årets ingång.

Då det måste antagas, att högkonjunkturförhållandena komma att i allt

väsentligt fortbestå under innevarande år samt att förty hushållsfrekvensen

alltjämt kommer att ligga på en hög nivå, lärer bostadsbristen i tätorterna

vid årets utgång knappast vara mindre än den var vid slutet av 1945. Det

synes nämligen icke realistiskt att förutsätta, att hela den vid ingången av

detta år förekommande eftersläpningen skall kunna inhämtas före årets

utgång.

Byggnadslånebyrån uttalar i anslutning härtill, att för år 1948 en produktionsvolym

för tätorterna på 50 000 lägenheter ur hostadsmarknadssynpunkt

framstår som av behovet påkallad. Även vid en sådan utökning av

produktionen komme en besvärande bostadsbrist att kvarstå vid ingången

av 1949.

Byggnadslånebyrån framhåller, att de här skisserade programmen bygga

på det antagandet, alt de reella resurserna skola tillåta den ifrågasatta ökningen

av produktionen.

I fråga om materialläget anför byggnadslånebyrån följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Materialläget präglas för närvarande av en fortsatt allmän knapphet på

material samt av brist på vissa byggnadsvaror, särskilt smidda rör, sanitetsgods

och en del elektrisk materiel. Ehuru sålunda situationen på materialmarknaden

alltjämt är i hög grad ansträngd, måste den dock såtillvida anses

vara mera gynnsam än för omkring ett år sedan, att bristen då gällde

flera materialslag och dessutom sådana, utan vilka en bostad icke kunde

tagas i bruk.

Det råder ovisshet om den tid, när läget på materialmarknaden skall så

förbättras, att bostadsproduktionen kan ske utan störningar, och det är naturligtvis

icke säkert, att tillgången på material kommer att ökas så snart,

att den angivna utvidgningen i produktionsprogrammet blir möjlig att genomföra.

Enligt byråns mening bör dock denna ovisshet icke utgöra hinder

för att produktionsplanerna taga sikte på en allmän förbättring i materialläget

under loppet av 1948.

I vad det gäller läget på arbetsmarknaden uttalar byggnadslånebyrån,

att den allmänna knappheten på arbetskraft lärer komma att

bestå, så länge den nuvarande högkonjunkturen råder. Byrån finner emellertid,

att situationen på arbetsmarknaden knappast kommer att utgöra något

verkligt hinder mot en produktion i enlighet med vad i det föregående

föreslagits, förutsatt att investeringsverksamheten i övrigt icke tillätes att

svälla utöver det omfång, som angivits i den som bilaga till årets statsverksproposition

fogade s. k. investeringsbudgeten.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om medels

behovet under nästföljande budgetår.

Vad till en början angår frågan om tertiärlån till enfamiljshus framhåller

byggnadslånebyrån beträffande omfattningen av denna låneverksamhet, att

såväl ansökningsfrekvensen som antalet preliminärt beviljade lån under de

sju första månaderna av innevarande budgetår varit lägre än under tiden

1/7 1945—31/1 1946. Lånebeviljandet har relativt sett nedgått mera än ansökningsfrekvensen.

Rörande förklaringen till sagda förhållande anför byggnadslånebyrån.

I rundskrivelse till förmedlingsorganen den 27 juni 1946 framhöll byggnadslånebyrån,

att rådande knapphet på byggnadsmaterial och arbetskraft

motiverade en strängare angelägenhetsprövning än tillförne av planerade

en- och tvåfamiljshus. Byrån komme således icke att bevilja lån för sådana

byggnader med mindre det vore utrett, att lånsökanden själv ämnade bebo

huset eller en lägenhet däri. Vidare avsåge byrån att avslå ansökningar om

lån i de fall, där tomtpriset vore högre än som med tillämpning av gällande

bestämmelser kunde godkännas, även om lånsökanden förklarade sig beredd

att själv bestrida »överpriset» för tomten. Ytterligare ämnade byrån tillse,

att småhus icke komme till stånd med stöd av tertiärlån, därest möjlighet

saknades att ordna fastighetens vatten- och avloppsförhållanden på ett planmässigt

sätt. Byrån hade slutligen för avsikt att motsätta sig belåning av enfamiljshus

avsedda att uppföras å områden, som ännu ej färdigställts för

exploatering, i händelse för ändamålet iordningställda, icke helt utnyttjade

tomtområden funnes inom annan del av kommunen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Det synes byggnadslånebyrån uppenbart, att ifrågavarande till motverkande

av spekulation och till bättre hushållande med material och arbetskraft

syftande åtgärder utgöra skälet till nedgången i låneverksamheten till

förmån för byggande av en- och tvåfamiljshus.

Byggnadslånebyrån förutsätter emellertid, att ifrågavarande låneverksamhet

snart kommer att öka i omfattning. Enfamiljshuset vore nämligen en

bebvggelseform, som otvivelaktigt — och med rätta -— blir alltmera uppskattad

av den bostadssökande allmänheten. Vidare borde enligt byråns

mening en viss ljusning i materialsituationen kunna påräknas åtminstone

under senare delen av nästa budgetår. Lnder sådana omständigheter och

med beaktande av de prisstegringar som förekommit anser byrån — som

härvid även hänvisar till den fortgående ökningen av egnahemmens genomsnittliga

storlek — att anledning icke finnes att räkna med en lägre efterfrågan

på tertiärlånemedel till egnahemsproduktionen än som förutsatts i

byråns skrivelse den 31 augusti 1946. I enlighet härmed uppskattar byrån

sagda efterfrågan för budgetåret 1947/48 till 64 miljoner kronor. Byrån har

härvid utgått från att de nu gällande lånebestämmelserna i ämnet komma

att tillämpas fram till den 1 juli 1948.

Ifrågavarande medelsbehov tillgodoses från investeringsanslaget till tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilket numera, bortsett från

vissa övergångsvis utgående tertiärlån till flerfamiljshus, uteslutande hai

denna användning.

Byggnadslånebyrån förutsätter, att någon reservation icke kommer att

förefinnas å anslaget vid utgången av innevarande budgetår. Då det vidare

vore mycket vanskligt att bedöma, huruvida och i vad mån anslaget komme

att på grund av övergång från äldre till nya bestämmelser beträffande tertiärlån

till flerfamiljshus tillföras medel under budgetåret 1947/48, i öreslår

byggnadslånebyrån, att för nämnda budgetar till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

äskas ett anslag av 64 miljoner kronor.

I vad det gäller tertiärlån till flerfamiljshus enligt bestämmelserna i kungörelsen

nr 551/1946 har för sådana lån under rubriken lånefonden för bostadsbyggande

för budgetåret 1946/47 anvisats ett investeringsanslag av 220

miljoner kronor. Beträffande låneverksamheten under den hittills gångna

delen av budgetåret ha vissa av byggnadslånebyrån anförda uppgifter redovisats

i det föregående (sid. 116 f.). Byrån tillägger, att av berörda anslag

per den 1 mars 1947 tagits i anspråk tillhopa 15 miljoner kronor, d. v. s.

blott ca 7 procent av det belopp, som ursprungligen ansågs erforderligt för

ändamålet under innevarande budgetår.

Byggnadslånebyrån finner rimligt antaga, att efterfrågan på tertiärlån

från lånefonden för bostadsbyggande skall väsentligt öka inom kort. Härför

talade att inneliggande, ej avgjorda ansökningar om sådant lån representerade

ett totalbelopp av ca 39 miljoner kronor. Det syntes med hänsyn till

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

det anförda ej osannolikt, att medelsåtgången under den återstående delen

av budgetåret skulle komina att uppgå till inemot 100 miljoner kronor. Reservationen

å anslaget per den 30 juni 1946 skulle vid sådant förhållande

utgöra lägst (220— (15 -j- 100) 105 miljoner kronor.

Vad angår behovet av medel för nästa budgetår framhåller byggnadslånebyrån

att den anser sig sakna anledning frångå sina i skrivelsen den

31 augusti 1946 gjorda uppskattningar, d. v. s. ett belopp av 200 miljoner

kronor är enligt byråns mening erforderligt. Det belopp som synes böra för

budgetåret 1947/48 investeras i lånefonden för bostadsbyggande uppskattar

byrån således till (200 — 105) i runt tal 100 miljoner kronor.

Tilläggslön, knutna till tertiårlån utgå från investeringsanslaget till tillläggslån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilket med hänsyn till förefintliga

reservationer icke upptagits på riksstaten för innevarande budgetår.

Beträffande efterfrågan på sådana tilläggslån under innevarande budgetår

anför byggnadslånebyrån följande.

Reservationen av tilläggslånemedel vid utgången av budgetåret 1946/47

uppskattades i byråns skrivelse den 31 augusti 1946 till 3,5 miljoner kronor.

Sagda uppskattning vilade på det antagandet, att av medelsreservationen per

den 1 juli 1946 — ca 27 miljoner kronor — sammanlagt 23,5 miljoner kronor

skulle tagas i anspråk under innevarande budgetår, nämligen 10 miljoner

kronor för tilläggslåneverksamhet i samband med tertiärlånegivningen,

11 miljoner kronor för beviljande av tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslånen

samt 2,5 miljoner kronor för den tilläggslåneverksamhet,

som bedrives av egnahemsorganisationen.

Under hänvisning till vad byggnadslånebyrån anfört rörande tertiärlåneverksamhetens

hittillsvarande och fortsatta utveckling under innevarande

budgetår anser sig byrån kunna antaga, att endast ca 8 miljoner kronor

komma att vid sagda verksamhet tagas i anspråk för beviljande av tilläggslån

fram till den 1 juli 1947. Till följd härav och då, såvitt angår övrig

tilläggslånegivning, anledning för närvarande torde saknas att frångå de

uppskattningar rörande medelsåtgången under innevarande budgetår, vilka

redovisats i byråns skrivelse den 31 augusti 1946, synes det kunna antagas,

att reservationen å tilläggslåneanslaget per den 30 juni 1947 kommer att

utgöra ungefär 5,5 miljoner kronor.

Vid sina överväganden beträffande tilläggslåneverksamhetens omfattning

under nästa budgetår utgår byggnadslånebyrån från vissa uppgifter om

byggnadskostnadsutvecklingen sedan början av år 1946, vilka redovisats i

det föregående (sid. 115 f.). I fråga om medelsbehovet för ändamålet under

budgetåret 1947/48 anför byggnadslånebyrån följande.

Under antagande att tertiärlåneverksamheten under budgetåret 1947/48

skall erhålla den ökade omfattning, som betingas av dels en tioprocentig

stegring i produktionsvolymen, dels en i sådan omfattning ökad låneefterfrågan,

att densamma i stort svarar mot efterfrågan under budgetåren

1943/44—1945/46, samt under den förutsättningen, att tilläggslån fortsättningsvis

skall utgå å de orter och med de belopp, som avses med Kungl.

Maj:ts hittills meddelade beslut härutinnan, uppskattar byggnadslånebyrån

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 10/

medelsbehovet för tilläggslån, knutna till tertiärlån under nästa budgetår

till ca 11 miljoner kronor. Den i det föregående omförmälda byggnadskostnadsökningen

torde emellertid, i händelse en bostadsproduktion vid oförändrad

hyresnivå skall möjliggöras, framtvinga en omfattande revision av

nyssnämnda beslut, vilken i stort sett kan antagas innebära dels att samtliga

i subventionsgrupperna 1 och 2 nu inplacerade orter få uppflyttas till närmast

högre grupp, dels att de flesta orter, å vilka tilläggslån nu ej utgår,

inplaceras i subventionsgrupp 1. En sådan revision torde enligt byggnadslånebyråns

uppskattning öka det under budgetåret 1947/48 framträdande

tilläggslånebehovet till i runt tal 30 miljoner kronor.

För tillgodoseende av ifrågavarande verksamhet skulle alltså en ytterligare

investering av tilläggslånemedel med (30 -—- 5,5) i runt tal 25 miljoner

kronor vara erforderlig.

I avseende å det medelsbehov, som betingas av bestämmelserna om råntegaranti

i anslutning till tertiärlåneverksamheten — fragan om räntegaranti

under nästa budgetår har behandlats i det föregående (sid. 136 f.) — har

byggnadslånebyrån erinrat om att enligt statsmakternas beslut hösten 1946

(prop. nr 311, bil. 4, p. 1; riksd. skr. nr 500, p. 1) kostnaderna för ränteeftergifter

från och med innevarande budgetår bestridas från ett särskilt förslagsanslag

till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för

vissa bostadsbyggnadsföretag. Anslag har för budgetåret 1946/47 anvisats

med 180 000 kronor.

Byggnadslånebyrån föreslår, att motsvarande anslag för nästa budgetar

skall tagas i anspråk även för den av byrån förordade avlösningen av vissa

ränteeftergifter. Med hänsyn härtill och under förutsättning att ränteläget

icke ändras uppskattar byggnadslånebyrån ifrågavarande medelsbehov under

nästa budgetår till 225 000 kronor och föreslår, att för ändamålet ett

anslag av denna storleksordning anvisas.

Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om medelsbehovet

för den låne- och bidragsverksamhet som avser bostadsanskaffningsiån

och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag. Dessa lån och

bidrag utgå från följande anslag, nämligen investeringsanslaget till lånefonden

för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (för

budgetåret 1946/47 anvisat med 70 miljoner kronor), investeringsanslaget

till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet (för budgetåret 1946/47

med hänsyn till förefintlig reservation ingen medelsanvisning) samt förslagsanslaget

till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer (för budgetåret

1946/47 anvisat med 10 miljoner kronor).

Vad till en början angår bostadsanskaffningslånen erinrar byggnadslånebyrån

om att byrån i sin skrivelse den 31 augusti 1946 under framkallande

av därmed förenade vanskligheter uppskattat medelsbehovet för dessa lån

under nästa budgetår till 70 miljoner kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kanyl. Maj:ts proposition nr 235.

Beträffande utvecklingen av denna låneform under den gångna delen av

innevarande budgetår anför byggnadslånebyrån följande. ■

Sagda utveckling berättigar till antagande, att den tidigare konstaterade

ökningen i medelsefterfrågan i stort sett upphört. Till belysning av utvecklingen

under tiden 1 juli 1946—31 januari 1947 må framhållas, att till byrån

under nämnda tid inkommo 1 845 ansökningar om bostadsanskaffningslån

för ny- eller ombyggnad av egnahem, medan siffrorna under motsvarande

tid 1944/45 och 1945/46 utgjorde 1 522 respektive 1 941. Det antal hyreslägenheter,

beträffande vilka lån och/eller bidrag sökts under perioden

juli—januari, utgjorde för budgetåren 1944/45, 1945/46 och 1946/47 respektive

409, 166 och 149.

Byggnadslånebyrån har under tiden 1 juli 1946—31 januari 1947 beviljat

bostadsanskaffningslån med ett sammanlagt belopp av omkring 38,5 miljoner

kronor samt tilläggslån med ca 4,5 miljoner kronor. Det antal lägenheter,

som omfattades av lån- och/eller bidragsgivningen under nämnda tid,

uppgick till 2 398, varav 2 225 utgjorde egnahem. Det totala antalet för

mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda lägenheter, beträffande vilka

lån och/eller familjebidrag beviljats till och med den 31 januari 1947, uppgick

till 27 507, varav 10 322 utgjorde hyreslägenheter och 17 185 egnahem.

Då för innevarande budgetår till bostadsanskaffningslån anvisats ett belopp

av 70 miljoner kronor, vartill kommer vid utgången av budgetåret

1945/46 reserverade medel å ca 1,4 miljoner kronor, och då för tiden februari—juni

1947 av anslaget återstår ett belopp av ca (71,4—38,5) 32,9 miljoner

kronor, torde anslaget komma att förslå. Å andra sidan lärer man ha

anledning räkna med att anslaget i sin helhet kommer att tagas i anspråk

för sitt ändamål, på grund av den säsongmässiga ökning i medelsefterfrågan,

som erfarenhetsmässigt gör sig gällande under vårmånaderna.

I anslutning härtill och då man enligt byggnadslånebyråns bedömande

torde kunna räkna med en i stort sett oförändrad efterfrågan på medel för

bostadsanskaffningslån under nästkommande budgetår finner byrån sig

sakna anledning frångå sitt i skrivelsen den 31 augusti 1946 framlagda förslag

om ett anslag till sagda ändamål för nästkommande budgetår å 70

miljoner kronor.

I nära anslutning till hittillsvarande erfarenheter rörande behovet av tilllägg

slån, knutna till bostadsanskaffningslån, och med beaktande av den i det

föregående omförmälda byggnadskostnadsökningen anser byrån, att det i

berörda skrivelse angivna beloppet av 10 miljoner kronor bör komma att

täcka det behov av tilläggslån som uppkommer under budgetåret 1947/48.

Jämväl såvitt angår anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,

barnrika familjer finner byrån icke anledning frångå sitt tidigare framlagda

äskande om ett anslag för angivna ändamål å 11,5 miljoner kronor för

budgetåret 1947/48.

Vad slutligen beträffar behovet av medel för bidrag till inrättande av pensionärshem

är för innevarande budgetår för ändamålet anvisat ett reservationsanslag

av 9 miljoner kronor, varjämte på tilläggsstat II äskats en anslagsförstärkning

av 3,5 miljoner kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

159

Byggnadslånebyrån upplyser, alt av det för innevarande budgetår anvisade

anslaget eu miljon kronor tagits i anspråk för tillgodoseende av bidragsansökningar,

soin överbalanserats från budgetåret 1945/46, och att

därest anslagsförstärkningen beviljades tillgängliga medel ungefär skulle

motsvara medelsefterfrågan fram till den 1 juli 1947. Behovet av bidragsmedel

hänförligt till ansökningar, som inkommit eller inkomma under innevarande

budgetår skulle sålunda komma att uppgå till (9 — 1 -1-3,5) 11,5

miljoner kronor.

1 anslutning till det anförda och under det, enligt byråns mening, rimliga

antagandet att ytterligare viss ökning av medelsefterfrågan för ändamålet

är att emotse, föreslår byrån, att ifrågavarande anslag för budgetåret

1947/48 upptages till 12 miljoner kronor.

Byggnadslånebyråns hemställan om medelsanvisning för byråns verksamhetsområde

under nästa budgetår avser alltså följande anslag, upptagna i

den ordning vari de förekomma i riksstaten:

A. Driftbudgeten.

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa

bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag................... 225 000

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag

........................................... 11 500 000

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . . 12 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barn
-

rika familjer, investeringsanslag ........................ 70 000 000

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 100 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag

.................. 64 000 000

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag

............................................... 35 000 000

Statskontoret har i utlåtande över byggnadslånebyråns framställning endast

uttalat, att därest eu justering av bestämmelserna om statsbidrag till

inrättande av pensionärshem med hänsyn till de vid 1946 års riksdag beslutade

nya folkpensionerna kommer till stånd anslagsbehovet för detta ändamål

torde nedgå.

Departementschefen.

Den under åren 1940—1942 uppkomna bostadsbristen i rikets tätorter, vilken

enligt inom statens byggnadslånebyrå verkställda beräkningar vid in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

gången av år 1945 i runt tal utgjorde 50 000 lägenheter, förutsattes i första

delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande komma att successivt

avvecklas under en period av 3—5 år med början under år 1945. Av uppgifter

om bostadsbyggandet och bostadsmarknadsläget under de senaste

åren, vilka lämnats av byggnadslånebyrån, synes framgå, att bristen alltjämt

är av samma storleksordning som för två år sedan. Skälen till att bostadsbristen

trots omfattande åtgärder till stöd åt bostadsbyggandet och bostadsförsörjningen

icke minskat torde i första hand vara dels den försämring

i materialläget, som inträdde under år 1945 och alltjämt till väsentlig

del består, dels den osedvanligt stora inflyttning till tätorterna från den

egentliga landsbygden, vilken främst torde förklaras av de rådande goda

konjunkturerna för huvudparten av stadsnäringarna.

I vad det gäller försämringen av materialläget har byggnadslånebyrån

konstaterat, att allt flera av de bostadsbyggnadsföretag som enligt det avstatsmakterna

uppställda programmet för bostadsproduktionen skulle ha

slutförts under ett år kommit att på grund av materialsvårigheter bli så försenade

att de kunnat färdigställas först under påföljande år. Antalet lägenheter

i företag som i denna mening voro försenade vid årsskiftet 1946—1947

har av byggnadslånebyrån beräknats till i runt tal 14 000, motsvarande inemot

en tredjedel av årsproduktionen i tätorterna. Sedd ur bostadsmarknadssynpunkt

motsvarar den av ifrågavarande eftersläpning betingade begränsningen

av bostadstillskottet i tätorterna icke långt ifrån en tredjedel

av den beräknade bostadsbristen.

De av mig här anförda uppgifterna om det aktuella bostadsmarknadsläget

och bostadsproduktionens omfattning under den senaste tiden ge vid handen

att en snabb förbättring av bostadsmarknadsläget icke kan förväntas

inträda med mindre materialläget avsevärt förbättras. Stora svårigheter

möta vid ett försök att bedöma utvecklingen på materialmarknaden under

den närmaste tiden. Även om icke övertygande skäl kunna åberopas för uppfattningen,

att materialsituationen under loppet av år 1948 kommer att i

betydande grad förbättras, synes det mig dock önskvärt att de finansiella

förutsättningarna skapas för en viss utvidgning av bostadsbyggandet i tätorterna

under sagda år. Jag delar därför byggnadslånebyråns uppfattning,

att till grund för bedömningen av medelsbehovet i vad det gäller den låneoch

bidragsverksamhet som bedrives av byggnadslånebyrån bör läggas ett

bostadsbyggnadsprogram avseende ett nytillskott av i runt tal 50 000 lägenheter

under år 1948.

Jag övergår nu till att behandla frågan om medelsbehovet för denna verksamhet

under nästa budgetår.

Vad till en början angår tertiärlåneverksamheten till förmån för enfamiljshus,

vilken tillgodoses från investeringsanslaget till tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet, tala enligt byråns mening

vissa skäl för att låneverksamheten kommer att få ökad omfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

under nästföljande budgetår. Sålunda framhåller byggnadslånebyrån, att

enfamiljshuset är en bebyggelseform som otvivelaktigt blir alltmer uppskattad,

att en viss ljusning i materialsituationen bör kunna påräknas åtminstone

under senare delen av nästa budgetår samt att anskaffningskostnaderna

för egnahem växa till följd av såväl materialprisstegringar som fortgående

ökning av egnahemmens genomsnittliga storlek. Byggnadslånebyrån

uppskattar därför sagda medelsbehov under nästa budgetår till 64 miljoner

kronor. Berörda anslag tages emellertid i anspråk även för tertiärlån till

flerfamiljshus jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 551/1946.

Då det enligt byggnadslånebyråns uppfattning är vanskligt att bedöma på

vad sätt sistnämnda förhållande kan komma att påverka belastningen å anslaget

under nästa budgetår, föreslår byrån, att till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

för nästa budgetår skall äskas ett anslag å 64

miljoner kronor.

De skäl byggnadslånebyrån anfört för uppfattningen att förevarande medelsefterfrågan

under nästa budgetår kommer att stiga finner jag övertygande.

Den ökning av medelsbehovet varmed byggnadslånebyrån räknar

torde i själva verket komma att äga rum nästan enbart till följd av stegringen

beträffande de genomsnittliga kostnaderna för egnahem. Därest antalet

egnahem, för vilka tertiärlån kommer att sökas, stiger under nästa

budgetår, torde därför ökningen av medelsefterfrågan komma att överstiga

den av byggnadslånebyrån beräknade. Verkningarna av den rådande materialknappheten,

bristen på tomtmark för egnahemsbebyggelse inom vissa

kommuner samt prisstegringstendenserna på materialmarknaden torde dock

komma att i viss utsträckning verka återhållande på denna del av bostadsproduktionen,

varför man enligt min mening i vart fall icke har anledning

räkna med en mera påtaglig ökning av antalet nya egnahem. Med hänsyn

till det anförda och då någon reservation å det för ändamålet anvisade

anslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet icke torde föreligga

vid utgången av budgetåret 1946/47, biträder jag byggnadslånebyråns

förslag, att detta anslag skall för nästa budgetår upptagas med 64 miljoner

kronor.

För tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus enligt kungörelsen

nr 551/1946 är för innevarande budgetår anvisat ett investeringsanslag

till lånefonden för bostadsbyggande av 220 miljoner kronor.

I samband med förstärkning av anslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

har emellertid dispositionsrätten till nu ifrågavarande anslag

begränsats med 35 miljoner kronor. Byggnadslånebyrån upplyser, att

av anslaget till lånefonden för bostadsbyggande per den 1 mars 1947 tagits

i anspråk tillhopa 15 miljoner kronor, d. v. s. blott cirka 7 procent av det

belopp, som ursprungligen ansågs erforderligt för ändamålet under innevarande

budgetår. Byggnadslånebyrån antager, att sagda låneverksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 sand. Nr 235.

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

kommer att väsentligt öka under återstoden av innevarande budgetår, men

beräknar ändock, att reservationen å anslaget vid utgången av budgetåret

kommer att uppgå till lägst 105 miljoner kronor.

I det föregående har jag till behandling upptagit frågan om åtgärder i

syfte att stimulera enskilda byggnadsföretagare att söka statliga tertiärlån

för uppförande av hyreshus. Jag har härvid föreslagit vissa ändringar i nu

gällande bestämmelser om tertiärlån till dylika företagare. Huruvida efterfrågan

på tertiärlån för flerfamiljshus kommer att under nästa budgetår

stiga till samma nivå som under budgetåren 1942/43—1945/46, vilket skulle

innebära att huvudparten av nytillkommande flerfamiljshus komme att

finansieras med hjälp av statliga tertiärlån, kan icke för närvarande bedömas.

Enligt min mening böra dock medel finnas tillgängliga i sådan utsträckning

att en låneefterfrågan av angiven omfattning kan mötas.

Byggnadslånebyrån uppskattar behovet av medel för ifrågavarande verksamhet

under nästa budgetår till 200 miljoner kronor, varvid byrån synes

ha räknat med en ökning av lånefrekvensen, svarande mot låneverksamhetens

relativa omfattning under budgetåren 1942/43—1945/46. Under hänsynstagande

till den av byggnadslånebyrån beräknade reservationen å anslaget

vid utgången av innevarande budgetår — 105 miljoner kronor —- föreslår

byrån, att ett belopp av i runt tal 100 miljoner kronor skall för budgetåret

1947/48 investeras i lånefonden för bostadsbyggande. Jag biträder detta

förslag och utgår härvid från att det belopp å 35 miljoner kronor, varmed

dispositionsrätten till ifrågavarande anslag begränsats och vilket ingår i det

av byggnadslånebyrån såsom reservation betecknade beloppet å 105 miljoner

kronor, får under nästa budgetår tagas i anspråk för tertiärlånegivning.

Behovet av tilläggslånemedel i samband med tertiärlåneverksamheten,

vilket tillgodoses från investeringsanslaget till tilläggslån till viss

bostadsbyggnads verksamhet, har av byggnadslånebyrån för budgetåret

1947/48 beräknats till i runt tal 30 miljoner kronor. Då byggnadslånebyrån

antager, att reservationen å anslaget per den 30 juni 1947 kommer

att utgöra ungefär 5,5 miljoner kronor, föreslår byrån en ytterligare

investering av tilläggslånemedel för tillgodoseende av ifrågavarande behov

med i runt tal 25 miljoner kronor.

Jag har i det föregående behandlat frågan om principerna för hyressättningen

under budgetåret 1947/48, varvid jag i likhet med byggnadslånebyrån

hävdat, att hyrorna i nyuppförda hus under sagda budgetår böra bestämmas

enligt nu gällande grunder. I konsekvens härmed bör enligt min

mening den stegring av byggnadskostnaderna som inträtt föranleda utvidgning

av tilläggslånegivningen. Jag ansluter mig därför till den av byggnadslånebyrån

gjorda uppskattningen av medelsbehovet under nästföljande budgetår

för tilläggslån, knutna till tertiärlån. Då berörda anslag avses även för

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

163

tilläggslån, knutna till bostadsanskaffningslån och till bostadsegnahemslån,

återkommer jag till frågan om anslagets belopp.

Mot byggnadslånebyråns förslag att förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster

och ränteeftergifter å tertiärlån för

vissa bostadsbyggnad sföretag, vilket torde få tagas i anspråk

även för den i det föregående förordade avlösningen av vissa ränteeftergifter,

skall för nästa budgetår upptagas med 225 000 kronor har jag intet

att erinra.

I vad det gäller låne- och bidragsverksamheten till förmån för mindre

bemedlade, barnrika familjer föreslår byggnadslånebyrån dels att investeringsanslaget

till lånefonden för bostadsförsörjning för

mindre bemedlade, barnrika familjer skall för budgetåret

1947/48 upptagas till oförändrat belopp eller 70 miljoner kronor, dels att

av de medel som för budgetåret 1947/48 må komma att anvisas å investeringsanslaget

till tilläggslån till viss bostadsbyggnad sverksamhet

10 miljoner kronor skola avses för täckande av det behov

av tilläggslån, knutna till bostadsanskaffningslån, som uppkommer under

sagda budgetår, dels ock att förslagsanslaget till hyresrabatter för

mindre bemedlade, barnrika familjer skall för budgetåret

1947/48 anvisas med ett belopp av 11,5 miljoner kronor.

Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde bränslebidrag till

mindre bemedlade, barnrika familjer i hyresbostäder, vilka bidrag bestridas

från sistnämnda anslag, få enligt gängse grunder utgå jämväl under

nästa budgetår. — I det föregående har jag föreslagit, att mindre bemedlade,

barnrika familjer, som inneha egnahem finansierade med bostadsanskaffningslån,

från och med den 1 juli 1947 skola utöver familjebidrag

erhålla ett särskilt bränslebidrag. Vid bifall till detta förslag torde, utöver

av byggnadslånebyrån beräknade medel, ett belopp av 1,5 miljoner kronor

böra avses för täckande av de med sistnämnda bidrag förbundna kostnaderna.

Härvid bör anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika

familjer lämpligen tagas i anspråk och följaktligen höjas med nyss

nämnda belopp.

Byggnadslånebyråns angivna förslag till medelsanvisning för låne- och

bidragsverksamheten till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer

bygger på förutsättningen, att denna verksamhet under nästa budgetår skall

få i stort sett samma omfattning som för närvarande. Jag biträder ifrågavarande

förslag, dock att med hänsyn till vad nyss sagts beträffande bränslebidrag

till familjer i egnahem anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,

barnrika familjer bör upptagas med ett belopp av (11,5 + 1,5) 13 miljoner

kronor.

Jämlikt tidigare av riksdagen lämnade bemyndiganden får sistnämnda anslag

under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familje
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

bidrag jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer som beretts

bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller

därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt företag eller som

förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Såsom särskild förutsättning för att familjebidrag utgår till

familj, som beredes bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller

att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande av att

familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten

eller som må komma att uttagas utöver årsavgiften.

Enligt min mening bör även under nästa budgetår möjlighet beredas ifrågavarande

familjer att erhålla familjebidrag.

Vad slutligen beträffar behovet av ytterligare medelsanvisning för budgetåret

1947/48 under reservationsanslaget till bidrag till inrättande

av pensionärshem har byggnadslånebyrån uppskattat detta

behov till 12 miljoner kronor. Härigenom skulle en av byggnadslånebyrån

antagen mindre ökning under nästa budgetår av medelsefterfrågan för sagda

ändamål kunna tillgodoses.

I annat sammanhang har jag förordat, att bidragsverksamheten i avseende

å pensionärshem under nästa budgetår får försiggå på samma villkor

som för närvarande. Jag biträder därför byggnadslånebyråns förslag beträffande

anslagsberäkningen för detta ändamål.

Av det anförda framgår, att byggnadslånebyråns förslag till beräkning

för nästa budgetår av anslagen inom byråns verksamhetsområde förordas

av mig till alla delar utom såtillvida, att jag finner anslaget till hyresrabatter

för mindre bemedlade, barnrika familjer böra höjas från av byggnadslånebyrån

föreslagna 11,5 miljoner kronor till 13 miljoner kronor.

I detta sammanhang torde få erinras, att jag i det föregående (sid. 111)

förordat, att för nästa budgetår skall under rubriken Särskilda bostadsrabatter

anvisas ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47.

Egnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan under

jordbruksdepartementet, mtdan frågorna om anslag till organisationens

verksamhet anmälas dels av chefen för jordbruksdepartementet, dels av mig.

Den av egnahemsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamhet,

för vilken medel anvisas över socialdepartementet, avser

1) tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån;

2) nybyggnadslån och förbättringslån samt förbättringsbidrag och statsbidrag

till fiskarbostäder samt

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

165

3) lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag

Gällande bestämmelser om tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,

återfinnas i kungörelsen nr 578/1942 angående ändring av kungörelsen nr

589/1940 (ytterligare ändrad genom nr 237/1946). Vissa uppgifter om dessa

tilläggslån ha lämnats i det föregående, sid. 32.

Gällande bestämmelser om nybyggnadslån, förbättringslån och förbättringsbidrag

återfinnas i kungörelsen nr 464/1939 (ändrad genom nr

673/1939, 670/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943). Vissa uppgifter om

ifrågavarande lån och bidrag återfinnas å sid. 33 i denna proposition.

Gällande bestämmelser om statsbidrag till fiskarbostäder återfinnas i kungörelsen

nr 472/1939 (ändrad genom nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och

614/1942). Vissa uppgifter om denna bidragsform ha lämnats tidigare i

denna proposition, sid. 33.

Vad slutligen angår gäBande bestämmelser om lantarbetarbostadslån och

lantarbetarbostadsbidrag äro dessa meddelade i kungörelsen nr 465/1939

(ändrad genom 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943). Vissa uppgifter

om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats i det föregående, sid. 34.

Beträffande de anslag, som beviljats för angivna av egnahemsorganisationen

bedrivna stödverksamhet torde jag få hänvisa till sammanställningen

å sid. 166.

I vad det gäller omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på

landsbygden kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av

budgetåret 1945/46 hade beviljats i runt tal 143 000 förbättringsbidrag å

sammanlagt något över 116 miljoner kronor, inemot 33 000 nybyggnadslån

avseende ett sammanlagt belopp av närmare 52 miljoner kronor samt cirka

8 000 förbättringslån å tillhopa över 22 miljoner kronor. Vidare hade egnahemsstyrelsen

vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till

ett antal av närmare 1 400, representerande en summa av inemot 21 miljoner

kronor, ävensom cirka 1 300 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär

1,2 miljoner kronor.

Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden cirka 15 procent av det totala antalet

bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring

eller ombyggnad; i åtskilliga fall är dock, särskilt före år 1940, den upprustning,

som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär.

Egnahemsstyrelsens förslag till anslagsiiskandcn för budgetåret 1947/48.

I skrivelse den 29 augusti 1946 har egnahemsstyrelsen gjort framställning

rörande anvisande av anslag för budgetåret 1947/48 till bostadsförbättringsverksamhelen

på landsbygden.

Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att för ifrågavarande verksamhet

å riksstaten för innevarande budgetår anvisats följande anslag, nämligen till

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Över socialdepartementet anvisade anslag för den av egnahemsorgamsationen

bedrivna verksamheten.

Budgetår samt belopp

i mkr

a

Anslagstitel

Stödform och

ändamål

1933/34-!

-1938/39!

1939/40

lH

T*

o~

C5

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

CO

ioT

1946/47

Sutnm

mkr

Bidrag till främjan- de av bostads- byggande på

landsbygden

Bostadsförbätt- ringsbidrag, lant- arbetarbostads- bidrag samt bi- drag till vissa

fiskarbostäder

m. m.

*46-0

4-75

3-75

20-0

5-0

10-0

19-5

20-0

20-0

149-0

Lånefonden för

främjande av bo- stadsbyggande på

landsbygden

Nybyggnadslån

10-0

1-0

3-5

11-0

10-7

12-0

15-0

63-2

Lån till bostads- förbättringsverk- samhet

Förbättringslån

2-0

2-5

11-0

5-7

8-0

8-0

37-2

2 Lån till uppföran- de och förbätt- ring av lantarbe- tarbostäder

Lantarbetarbo-

stadslån

21-45

3-0

3-0

6-5

7-0

6-0

26-95

Tilläggslån till viss

bostadsbyggnads- verksamhet

Tilläggslån, knutna

till bostadsegna- hemslån

1-0

0-5

1-2

2-0

2-0

6-7

1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl

nybyggnadslån; vidare bör framhållas att av de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade

anslagen sammanlagt 3-5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder.

2 Medlen anvisades under budgetåren 1935/36—-1938/39 till en fond benämnd lånefonden

för lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till

anslaget Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder.

bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag

av 20 miljoner kronor, till lånefonden för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden ett investeringsanslag av 15 miljoner kronor, till lån

till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor

samt till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett

investeringsanslag av 6 miljoner kronor. Härutöver har av de reservationer

som vid ingången av budgetåret 1946/47 förefunnits å investeringsanslaget

till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett belopp av 2,5 miljoner

kronor avsetts för utgivande av tilläggslån till bostadsegnahemslån.

Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas, att de medel,

som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och bidragsgivning, komma

att i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen kunna — framhåller

styrelsen — viss reservation komma att föreligga å anslaget till lån till

bostadsförbättringsverksamhet.

Beträffande medelsbehovet under budgetåret 1947/48 anför styrelsen

väsentligen följande.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 235.

167

Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar bör erhålla under

budgetåret 1947/48 blir helt naturligt till stor del beroende av läget på

arbetsmarknaden samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag. Styrelsen

har såsom en arbetshypotes förutsatt, att varken läget på arbetsmarknaden

eller tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör en inskränkning

av verksamheten och att å andra sidan arbetsmarknadsläget icke heller motiverar

en utvidgning av verksamheten i produktionsbefrämjande syfte.

Med sålunda angiven utgångspunkt anser styrelsen sig böra beräkna medelsbehovet

till samma belopp som för innevarande år, dock med någon

höjning i fråga om medlen till lantarbetarbostadslån. Styrelsen vill i enlighet

härmed föreslå, att följande belopp ställas till förfogande, nämligen för

bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 20 miljoner kronor,

för lån till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 15 miljoner

kronor, för lån till bostadsförbättringsverksamhet 8 miljoner kronor och

för lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder 8 miljoner

kronor.

Vad sistnämnda långivning beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen

i andra sammanhang anmält tagit en betydande omfattning. Under budgetåret

1945/46 togs hela det för utlåningen till detta ändamål anvisade beloppet,

7 miljoner kronor, i anspråk. Utlåningen fortgår alltjämt i ungefär

samma omfattning med någon tendens till ytterligare ökning.

Från anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

torde även under budgetåret 1947/48 böra få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag,

för bidrag till fiskarbostäder samt för administrering

av bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag, inköp av

brunnsborrningsattiraljer och anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare.

Något belopp torde även liksom hittills böra beräknas utgå för bostadsförbättringsbidrag

till innehavare av vissa kronolägenheter.

Beträffande behovet av tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån, torde

för tillgodoseende av detta behov under anslaget till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet,

avses samma belopp som för innevarande budgetår

eller 2,5 miljoner kronor.

Depar tementscheien.

Egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförsörjningen på

landsbygden, i den mån dessa anslag anvisas över socialdepartementet, innebära,

att medelsanvisningen skulle förbli oförändrad i förhållande till vad

som gäller för innevarande budgetår, dock att anslaget till lantarbetarbostadslån

skulle höjas från 6 miljoner kronor till 8 miljoner kronor.

I det föregående har jag uttalat som min uppfattning, att man med utgångspunkt

från målsättningen för den långsiktiga bostadspolitiken bör

räkna med en successiv utvidgning av ny- och ombyggnadsverksamheten på

den egentliga landsbygden. En omedelbar, mera påtaglig ökning av sagda

verksamhet torde emellertid med hänsyn till knappheten på olika slag av

byggnadsmaterial för närvarande icke kunna åvägabringas. Jag biträder

därför egnahemsstyrelsens förslag att för nästa budgetår följande anslag

äskas för ändamålet, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden ett reservationsanslag av 20 miljoner kronor, till lånefon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

den för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag

av 15 miljoner kronor, till lån till uppförande och förbättring av

lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor samt till lån

till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner

kronor.

I likhet med egnahemsstyrelsen uppskattar jag behovet under nästa budgetår

av medel för beviljande av tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,

till oförändrat 2,5 miljoner kronor. Med hänsyn härtill och då jag i det

föregående räknat med ett ytterligare medelsbehov under budgetåret 1947/48

för tilläggslån under byggnadslånebyråns verksamhetsområde av 35 miljoner

kronor, torde till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet böra

äskas ett investeringsanslag av 37,5 miljoner kronor.

I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att

räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljas under

nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,25 procent.

Anslagen till avlöningar och omkostnader för statens

byggnadslånebyrå.

Avlöningsanslaget torde först få upptagas till behandling.

För byggnadslånebyrån gäller Kungl. Maj:ts instruktion den 4 december

1942 (nr 931) (ändrad genom nr 717/1943 och 406/1944).

Enligt sagda instruktion består byggnadslånebyrån av en ordförande och

chef samt högst sex ledamöter, samtliga för viss tid förordnade av Kungl.

Maj:t. Arbetet inom byrån är fördelat på tre avdelningar, nämligen sociala

avdelningen (ärenden avseende bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer samt för pensionärer), tertiärlåneavdelningen (ärenden rörande

tertiärlån och tilläggslån) och kansliavdelningen (övriga ärenden).

Varje avdelning förestås av en av Kungl. Maj:t förordnad chef.

Vissa av de till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha av organisatoriska

skäl sammanförts till fyra grupper, som handläggas inom särskilda

sektioner av kansliavdelningen, benämnda arkitektavdelningen (ärenden

rörande granskning av ritningar), tekniska avdelningen (ärenden avseende

byggnadstekniska frågor samt rörande remisser å ansökningar om

byggnadstillstånd), utredningsavdelningen (bostadsbehovsundersökningar,

statistiska utredningar i allmänhet m. m.) samt ombudsmannaexpeditionen

(ärenden avseende säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk

m. m.). Återstående till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter (framställningar

till Kungl. Maj:t, remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor,

personalärenden m. m.) handläggas å den egentliga kansliavdelningen.

Hos byggnadslånebyrån äro för närvarande anställda omkring 275 befattningshavare

och särskilda sakkunniga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Till statens byggnadslånebyrå: avlöningar har för innevarande budgetår

anvisats ett förslagsanslag av 1 545 000 kronor. Den 29 juni 1946 har Kungl.

Maj:t fastställt följande avlöningsstat för byrån, att tillämpas tills vidare

från och med budgetåret 1946/47:

Avlöningsstat.

1. Arvoden åt ordförande och ledamöter, högst ...... kronor 12 000

2. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsför
måner

samt ersättningar till avdelningscheferna, förslagsvis

........................................ * 60 000

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst.............. » 1 365 000

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst..... » 105 000

5. Årsarvoden å 1 500 kronor vardera till två revisorer

för granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper . . » 3 000

Summa kronor 1 545 000.

Under hänvisning till att betänkande med förslag rörande bland annat

den blivande bostadspolitiska organisationen kunde förväntas inom kort bli

framlagt, uttalade statens byggnadslånebyrå i skrivelse den 31 augusti 1946,

att frågan om byråns avlöningsanslag kunde komma i ett helt nytt läge

till 1947 års riksdag. På grund härav och då ingen omständighet inträffat,

som tydde på att till byråns avlöningar under budgetåret 1947/48 skulle erfordras

ett lägre belopp än som anvisats för det innevarande budgetåret,

föreslog byrån, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår skulle upptagas

oförändrat med 1 545 000 kronor.

I sin skrivelse den 14 mars 1947 återkommer byggnadslånebyrån till frågan

om byråns avlöningsanslag för nästa budgetår. Byrån utgår härvid från

att den skall komma att i sin nuvarande form fungera under hela nästa

budgetår.

Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis vissa uppgifter om belastningen

på avlöningsanslaget under de åtta första månaderna av innevarande budgetår,

varav bland annat framgår att belastningen under ifrågavarande period

utgjort sammanlagt cirka 1 047 000 kronor.

Byggnadslånebyrån behandlar härefter frågan om behovet av medel för

bestridande av byråns utgifter för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår.

Härvid finner byrån, att anslagsposten till arvoden åt ordförande och

ledamöter bör upptagas till oförändrat belopp, 12 000 kronor.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt

ersättningar till avdelningscheferna bör enligt byråns mening undergå någon

ökning, beroende på att arvodet till chefen för tertiärlåneavdelningen i samband

med personbyte höjts från 1 400 till 1 750 kronor i månaden samt att

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

statsmakternas beslut angående allmän lönereglering per den 1 juli 1947

får antagas medföra ökning av de till ordföranden och chefen för kansliavdelningen

utgående arvodena. I enlighet härmed beräknar byrån, att

posten hör upptagas till 67 000 kronor.

I fråga om posten till ersättningar till kanslipersonal anför byggnadslånebyrån

följande.

Belastningen å denna post har under de åtta första månaderna av detta

budgetår uppgått till genomsnittligen ca 116 500 kronor; en tendens till ökning

föreligger för de sista månaderna.

Det är enligt byggnadslånebyråns mening icke realistiskt att räkna med

att byråns personal skall komma att minska i antal under nästa budgetår.

Det finnes tvärtom anledning att, i varje fall såvitt angår ombudsmannaexpeditionen

och sociala avdelningen, räkna med en ytterligare ökning av

antalet befattningshavare. Anledningen härtill är, att den ständigt växande

låneportföljen respektive ökningen av antalet familjebidragsärenden automatiskt

framkalla behov av ytterligare arbetskraft. Anslagsposten torde sålunda

under inga omständigheter kunna nedsättas i förhållande till vad som

nu gäller. Däremot synes det ofrånkomligt, att posten i icke ringa grad höjes.

Med hänsyn till nuvarande betydande svårigheter att rekrytera den erforderliga

biträdespersonalen — vilkas innebörd byrån utförligt angiver —

anser sig byrån böra framlägga förslag, som syfta till att per den 1 juli 1947

i vissa hänseenden åstadkomma paritet beträffande biträdespersonalens anställningsförhållanden

mellan byrån och de reglerade verken.

I första hand anser sig sålunda byggnadslånebyrån böra tillse, att den

befordringsgång för biträdespersonal, varom nyligen beslut fattats, blir från

och med ingången av nästa budgetår tillämplig å byråns personal såvitt angår

arvodesförmåner. Ytterligare anser sig byrån kunna förutsätta, att byråns

personal bör från den 1 juli 1947 i princip komma i åtnjutande av en

arvodesförhöjning motsvarande vad i sådant hänseende kommer att gälla

för befattningshavare i reglerade verk. Vad angår framställda anspråk på

förbättring av juristernas anställningsförhållanden böra dessa åtminstone

såtillvida tillgodoses, att statsmakternas nyligen meddelade beslut i avseende

å befordringsgången för amanuenspersonal i reglerade verk tillämpas

inom byrån.

Byggnadslånebyrån får i detta sammanhang avslutningsvis framhålla, att

den — icke minst med hänsyn till det personalbehov, som måste uppstå vid

den förväntade uppbyggnaden av länsorgan för bostadspolitiken — anser

det synnerligen angeläget att behålla sin personal.

Med hänsyn till det anförda anser sig byggnadslånebyrån böra föreslå en

uppräkning av anslagsposten till ersättning till kanslipersonal. Då byrån

förklarar sig icke ha kunnat utföra några närmare beräkningar i denna del,

finner byrån riktigt, att beräkningarna nu hållas i underkant. Med beaktande

härav och under det antagandet, att belastningen å ifrågavarande anslagspost

under innevarande budgetår skall uppgå till (12 X 117 000) cirka

1 405 000 kronor, uppskattar byrån förevarande medelsbehov för nästa budgetår

till 1 550 000 kronor.

Vad härefter angår posten till ersättningar till experter och sakkunniga

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

171

torde enligt byggnadslånebyråns bedömning det belopp som för innevarande

budgetår avsetts för ändamålet komma att nätt och jämnt vara tillräckligt.

I viss anslutning till vad i det föregående anförts rörande kanslipersonalen

anser byggnadslånebyrån, att jämväl sakkunnigposten bör för nästa budgetår

något höjas, förslagsvis med 5 000 kronor eller således till 110 000

kronor.

Posten till årsarvoden till revisorer torde enligt vad byggnadslånebyrån

under hand erfarit eventuellt behöva justeras uppåt till följd av en ifrågasatt

förstärkning av revisionen. Då denna fråga ännu ej är avgjord, finner

emellertid byrån, att posten för nästa budgetår kan upptagas med oförändrat

belopp, 3 000 kronor.

Enligt byggnadslånebyråns mening bör således till byråns avlöningar under

nästa budgetår avses sammanlagt (12 000 + 67 000 + 1 550 000

+ 110 000 + 3 000) 1 742 000 kronor.

Vad härefter angår förslagsanslaget till statens byggnadslånebyrå:

omkostnader har detta för innevarande budgetår anvisats med

ett belopp av 300 000 kronor. För anslagets användning har Kungl. Maj:t

den 29 juni 1946 fastställt följande stat:

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ............

2. Expenser, förslagsvis ...................

3. Publikationstryck, förslagsvis............

....... kronor 35 000

....... » 255 000

....... » 10 000

Summa kronor 300 000.

I sin skrivelse den 31 augusti 1946 med förslag till anslagsäskanden för

budgetåret 1947/48 beräknade statens bgggnadslånebgrå medelsbehovet för

ifrågavarande ändamål oförändrat till 300 000 kronor.

Denna anslagsfråga upptages av byggnadslånebyrån även i dess skrivelse

den 14 mars 1947. Härvid upplyser byrån, att byråns omkostnader under

tiden 1/7 1946—28/2 1947 uppgått till 175 000 kronor.

Byrån hemställer vidare ånyo, att byråns personal skall beredas förmånen

av fri sjukvård m. m. Rörande skälen härtill hänvisar byrån till sina

tidigare framställningar i ämnet, redovisade i proposition nr 279/1946

(sid. 99). Dröjsmålet med den slutgiltiga lösningen av byråns organisationsfråga

gör det enligt byråns mening synnerligen angeläget, att fri sjukvård

m. m. från och med den 1 juli 1947 tillerkännes byråns personal. För ändamålet

torde böra avses ett belopp av förslagsvis 10 000 kronor.

Enligt byggnadslånebyråns uppfattning torde posten till reseersättningar

komma att för innevarande budgetår väl förslå för sitt ändamål. Byrån

förutser emellertid en viss utgiftsstegring under nästa budgetår, sammanhängande

med att antalet femårsbesiktningar av statsbelånade fastigheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

då kommer att avsevärt öka. Byrån föreslår därför, att posten för budgetåret

1947/48 beräknas till 30 000 kronor.

Beträffande expensposten framhåller byggnadslånebyrån, alt denna för

innevarande budgetår torde komma att visa sig ungefär anpassad efter behovet.

Byrån föreslår, att posten för nästa budgetår beräknas till 250 000

kronor.

Vad slutligen angår posten till publikationstryck anför byrån, att denna

för innevarande budgetår torde komma att helt tagas i anspråk. Byrån föreslår,

att posten jämväl för nästa budgetår upptages till 10 000 kronor.

Enligt byråns beräkningar bör alltså omkostnadsanslaget för nästa budgetår

upptagas till (10 000 + 30 000 + 250 000 + 10 000) 300 000 kronor.

I yttrande över byggnads!ånebyråns framställning den 14 mars 1947 anför

statskontoret i denna del följande.

I anledning av vad byggnadslånebyrån nu anfört rörande dess personals

anställningsförhållanden vill statskontoret erinra, att ämbetsverket redan

tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att det kunde ifrågasättas, huruvida

anledning alltjämt förelåge att å byggnadslånebyråns personal tillämpa

kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med vissa avlöningsbestämmelser åt

befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt ämbetsverkens mening vore

det önskvärt, att ifrågavarande personal erhölle en sådan reglering av sina

löne- och anställningsförhållanden, att de för civilförvaltningen i allmänhet

gällande avlöningsreglementena bleve tillämpliga å densamma. Under förutsättning

att en dylik reglering komme till stånd, hade statskontoret icke

något att erinra mot att å omkostnadsstaten anvisades medel till sjukvård

m. m. (prop. nr 279/1946, sid. 100—101). Statskontoret vidhåller alltjämt

sin sålunda uttalade ståndpunkt.

Departementschefen.

Vad till en början angår anslaget till byggnadslånebyråns avlöningar

under nästa budgetår böra följande allmänna synpunkter beaktas.

Därest statsmakterna biträda de av mig i det föregående framlagda förslagen

beträffande dels nya villkor från den 1 juli 1948 för lån och bidrag

till egnahem, dels utbyggnad från samma tidpunkt av bostadsrabatterna till

familjehushåll, torde det komma att visa sig nödvändigt, att byggnadslånebyrån

under nästa budgetår vidtager vissa åtgärder i syfte att förbereda

den nya låne- och bidragsverksamheten. Även de planer beträffande den

bostadspolitiska organisationsapparaten, vilka av mig angivits i det föregående,

torde under nästa budgetår medföra vidgade arbetsuppgifter för byggnadslånebyråns

del. Det är enligt min mening av utomordentlig vikt att vid

den omläggning och utbyggnad av den statliga bostadspolitiken, som sålunda

är avsedd att äga rum den 1 juli 1948, svårigheter icke uppkomma

till följd av brist på personal inom byggnadslånebyrån. Det synes emellertid

icke vara möjligt att redan nu verkställa en mera noggrann beräkning

opaginerad Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av den ökning av byråns personalbehov, som till följd av nyss nämnda

omständigheter kan uppkomma under nästa budgetår.

I vad det gäller de olika posterna å avlöningsstaten finner jag mig i likhet

med byggnadslånebyrån böra föreslå, att posten till arvoden åt ordförande

och ledamöter upptages till oförändrat belopp, 12 000 kronor.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt

ersättningar till avdelningscheferna torde i enlighet med byråns förslag böra

höjas från 60 000 till 67 000 kronor.

Beträffande posten till ersättningar till kanslipersonal föreslår byggnadslånebyrån,

att densamma höjes från 1 365 000 till 1 550 000 kronor. Byrån

motiverar sitt förslag i denna del väsentligen med nödvändigheten av att per

den 1 juli 1947 vidtaga lönejusteringar i syfte att i vissa hänseenden åstadkomma

paritet mellan byrån och de reglerade verken. En dylik lönejustering

torde enligt min mening vara ofrånkomlig. Till följd härav och med hänsyn

till vad jag nyss framhållit beträffande byggnadslånebyråns arbetsuppgifter

under nästa budgetår har jag intet att erinra mot byråns beräkning

av medelsbehovet för ifrågavarande ändamål.

Posten till ersättningar till experter och sakkunniga föreslås av byggnadslånebyrån

höjd från 105 000 till 110 000 kronor. De nya arbetsuppgifter som

under nästa budgetår komma att åvila byrån vid förberedandet av den förutnämnda

utbyggnaden av bostadspolitiken nödvändiggöra enligt min mening

en mera väsentlig höjning av denna anslagspost. Jag anser salunda, att under

nästa budgetår behovet av medel för ifrågavarande ändamål icke kan

beräknas komma att understiga 150 000 kronor.

Vad slutligen angår posten till årsarvoden till revisorer torde det, med

hänsyn till den väsentliga utvidgning av byggnadslånebyråns verksamhet

som skett under de senaste åren, kunna ifrågasättas, huruvida icke en förstärkning

av revisionen bör ske antingen genom en ökning av revisorernas

antal eller genom en utsträckning av de nuvarande revisorernas arbetstid,

vilket torde förutsätta en förstärkning av de till dem utgående arvodena.

Denna fråga torde få avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det anförda

förordar jag, att ifrågavarande anslagspost höjes med 2 000 kronor till

5 000 kronor.

I enlighet med det anförda finner jag, att byggnadslånebyråns avlöningsanslag

för nästa budgetår bör upptagas med (12 000 + 67 000 + 1 550 000

+ 150 000 + 5 000) 1 784 000 kronor.

Vad härefter angår byggnadslånebyråns omlcostnadsanslag

för nästa budgetår, anser jag mig först böra till behandling upptaga

byråns framställning rörande fri sjukvård m. m. för befattningshavarna

hos byrån. Enligt min mening innebär avsaknaden av fri sjukvård då fråga

är om en organisation av byråns storlek uppenbara nackdelar icke endast

för berörda personal utan även med hänsyn till arbetseffekliviteten. Det lär

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

sålunda icke kunna bestridas, att i dylikt fall det relativa antalet sjukdagar

tenderar att stiga till följd därav att vid sjukdomsfall vederbörande av kostnadsskäl

avhållas från att söka läkar- eller sjukhusvård. På grund härav

och med tanke på föreliggande planer beträffande slutlig reglering per den

1 juli 1948 av anställnings- och avlöningsförhållandena för byråns befattningshavare

finner jag mig böra förorda, att från och med den 1 juli 1947

tills vidare de för statliga befattningshavare i allmänhet gällande bestämmelserna

i fråga om sjukvård skola äga tillämpning även för byggnadslånebyråns

befattningshavare. I likhet med byggnadslånebyrån anser jag, att

för ändamålet bör avses ett belopp av 10 000 kronor.

Mot byggnadslånebyråns förslag, att posten till reseersättningar skall sänkas

från 35 000 till 30 000 kronor, har jag intet att erinra.

Vad angår posten till expenser har denna för innevarande budgetår upptagits

till 255 000 kronor. Byggnadslånebyrån, som konstaterar att detta

belopp torde komma att visa sig ungefär anpassat efter behovet, föreslår

för nästa budgetår en mindre jämkning nedåt, nämligen till 250 000 kronor.

Härtill kan jag ansluta mig.

Posten till publikationstryck synes böra upptagas till oförändrat belopp,

10 000 kronor.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att byggnadslånebyråns omkostnadsanslag

för nästa budgetår upptages med (10 000 + 30 000 -f- 250 000 +

10 000) 300 000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade grunder för omläggning

av den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån

för bostadsförsörjningen, beträffande särskilda bostadsrabatter

(trekronorsbidrag) den 1 juli 1947 och i övrigt den

1 juli 1948;

II. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden

från och med tidpunkt under budgetåret 1947/48 av

gällande bestämmelser för den statliga låne- och bidragsverksamheten

till förmån för bostadsförsörjningen;

III. medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,

vilka må komma att beviljas under budgetåret

1947/48, bestämmes till 3,25 procent;

IV. för budgetåret 1947/48 anvisa

a) å driftbudgeten under V huvudtiteln,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

175

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag

av............................kronor 1 784 000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag

av .........................kronor 300 000;

3) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån

för vissa bostadsbyggnadsföretag ett

förslagsanslag av ...................... kronor 225 000;

4) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer

ett förslagsanslag av.......... kronor 13 000 000;

5) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag

av ....................... kronor 500 000;

6) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av ...... kronor 20 000 000;

7) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av ...................... kronor 12 000 000;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer ett investe
ringsanslag

av ...................... kronor 70 000 000;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på

landsbygden ett investeringsanslag av . . kronor 15 000 000;

3) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag

av ......................... kronor 100 000 000;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

investeringsanslag av ................ kronor 64 000 000;

2) till Tilläggslån. till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

investeringsanslag av ................ kronor 37 500 000;

3) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

ett investeringsanslag av ......kronor 8 000 000;

4) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag

av ....................... kronor 8 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Den allmänna bostadspolitikens målsättning och metoder.

Målsättningen ....................................................... 5

Departementschefen, s. 5—-It.

Metoderna för programmets genomförande.............................. 11

Bostadssociala utredningen, s. 11—18. — Departementschefen, s. 18—22.

Principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens organisation.

Nuvarande organisation .............................................. 22

Organisationsförslag i bostadssociala utredningens slutbetänkande, del I . . . . 24

Yttranden ........................................................... 26

Departementschefen .................................................. 27

Lån och bidrag till enfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser ............................................ 29

Bostadssociala utredningens förslag .................................... 34

Egnahemslån, s. 34—44. —• Bidrag till egnahem, s. 44—48.

Remissyttrandena .................................................... 48

Egnahemslånet, s. 49—54. —■ Bidragen till egnahem, s. 55—58.

Departementschefen .................................................. 58

Bostadsrabatter.

Nu gällande bestämmelser rörande familjebidrag till mindre bemedlade, barn
rika

familjer .............................. 78

Bostadssociala utredningens förslag .................................... 80

Remissyttrandena .................................................... 89

Departementschefen ..................................................101

Lån och bidrag till flerfamiljshus.

Nu gällande bestämmelser ............................................ 112

Byggnadslånebyråns förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser . . 114

Yttrande över förslaget .............................................. 122

Departementschefen .................................................. 123

Sammanfattning.

I. Lån och bidrag till enfamiljshus .................................. 131

II. Lån och bidrag till flerfamiljshus.................................132

III. Bostadsrabatter ................................................. 133

IV. Kommuns skyldigheter och rättigheter i avseende å åtgärder till främjande

av bostadsförsörjningen .................................... 135

Särskilda frågor.

Räntegarantin .......................................................136

Nu gällande bestämmelser, s. 136. — Ändringsförslag, s. 136—140. — Departementschefen,

s. 140—141.

Bränslebidrag till mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem ........141

Nu gällande bestämmelser, s. 141. — Departementschefen, s. 141—143.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 235. 177

Sid.

Bidrag till anordnande av pensionärshem .............................. 143

Nu gällande bestämmelser, s. 143—144. — Departementschefen, s. 144—146.

Utbyte av säkerhet, som lämnats för lantarbetarbostadslån m. m...........146

Departementschefen, s. 148—149.

Medelsbehovet under budgetåret 1947/48.

Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde .......................... 150

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47, s. 150—151. —- Byggnadslånebyråns

förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 jämte yttrande

häröver, s. 151—159. —- Departementschefen, s. 159—164.

Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde ........ 164

Verksamheten under budgetåren 1933/34—1946/47, s. 164—165. ■—- Egnahemsstyrelsens

förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48, s. 165—167. —

Departementschefen, s. 167—168.

Anslagen till avlöningar och omkostnader för statens byggnadslånebyrå .... 168

Departementschefen, s. 172—174.

Hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sund. Nr 235. 12

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:493 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning a1 i texten
  2. SU 1947:254 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. s. 1 i texten
  3. SU 1947:244 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
  4. Rskr. 1947:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete. s. 14 i texten
  5. SU 1947:231 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts framställningar om anslag för budgetåret 1917/j-8 till statens bijggnadslånebyrå. s. 1 i texten

Visa alla 7