Sök i Ratio Lex

Angående vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos (stendammslunga)

1948-05-08 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:238, Angående vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos (stendammslunga)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

1

Nr 238.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ersättningar

av statsmedel till arbetstagare som drabbats av

silikos (stendammslunga); given Stockholms slott den

8 maj 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande.

I skrivelse den 2 juni 1947 har landsorganisationen i Sverige hemställt

om skyndsamt övervägande av möjligheten att bereda silikossjuka och vissa

andra av yrkessjukdom drabbade arbetare större ersättning än gällande

olycksfallsförsäkringslag medger. Sedan nämnda skrivelse remissbehandlats

har ärendet varit föremål för övervägande inom socialdepartementet

och jag anhåller nu att få anmäla detsamma.

1—Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 238.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

skall den som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillika anses försäkrad för vissa yrkessjukdomar, däribland sådan som uteslutande

eller till övervägande del framkallats genom inverkan av stendamm

(»stendammslunga» eller silikos). Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen

äga motsvarande tillämpning å försäkringen enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

därvid vad enligt förstnämnda lag gäller angående

dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen

för sjukdomens yppande. Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgår

icke med mindre arbetare inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som

framkallats genom inverkan av bl. a. stendamm, inom tio år före sjukdomens

yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger

för sjukdomen. Vidare stadgas i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen

att om försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande

av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under

någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, arbetaren skall, därest icke

omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig

från detta arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Ersättning för yrkessjukdom utgår enligt i huvudsak samma grunder

som för olycksfall i arbetet. Till arbetare, som ådragit sig yrkessjukdom,

skall sålunda, om yrkessjukdomen medfört under längre eller kortare tid

bestående invaliditet, utgivas livränta med ett årligt belopp, motsvarande

vid förlust av arbetsförmågan — som regel — två tredjedelar av den sjukes

årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp

som svarar mot nedsättningen; dock att livränta icke utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel (olycksfallsförsäkringslagen

6 § 1 stycket 2). Beträffande den årliga arbetsförtjänsten gäller, bl. a.,

att, om denna överstiger 4 800 kronor, det överskjutande beloppet icke skall

tagas i beräkning (9 § 4 stycket).

Sistnämnda maximibelopp fastställdes år 1946. Tidigare var maximibeloppet

enligt en år 1941 genomförd lagändring 3 900 kronor; dessförinnan

var det fastställt till 3 000 kronor. Sistnämnda lägre belopp gälla alltjämt

i fråga om dem som skadats före det resp. höjningar av maximibeloppet

trätt i kraft. Å vissa livräntor utgår dock statligt dyrtidstillägg med

20 procent.

I en tidigare denna dag beslutad proposition har Kungl. Maj :t framlagt

förslag om väsentliga förbättringar av ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

Sålunda har föreslagits att maximibeloppet av den årliga

arbetsförtjänsten skall höjas till 7 200 kronor. Vid invaliditet, som inne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

fattar en nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar, skall vidare

enligt förslaget livräntans beräkning ske efter förmånligare grunder

än f. n. För tiden från 18 till 67 års ålder skall nämligen livräntan enligt

vissa regler förhöjas, så att den kommer att motsvara en högre andel av

den årliga arbetsförtjänsten än två tredjedelar. Vid helinvaliditet kommer,

om detta förslag genomföres, livräntan att uppgå till elva tolftedelar av den

årliga arbetsförtjänsten. I likhet med vad eljest skett vid ändringar i

olycksfallsförsäkringslagen komma dock dessa förbättrade ersättningsgrunder

icke att bli tillämpliga å arbetare, som skadats före ändringarnas

ikraftträdande.

Vad angår bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan stadgas i 8 § olycksfallsförsäkringslagen, att

hänsyn skall tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den

skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till

skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den

skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyst tages vid tillämpning av förenämnda

bestämmelser i 8 § i övervägande grad hänsyn till skadans beskaffenhet

sådan den angives i invaliditetsintyg, utlåtanden över röntgenundersökningar

in. m. Man söker härvid i första hand att bilda sig en uppfattning

om i vilken grad olycksfallet påverkat den skadades förmåga i allmänhet

att utföra arbete, men viss hänsyn tages jämväl till, bl. a., den skadades

yrke, vilket kan medföra avvikelse från i allmänhet tillämpade invaliditetsgrader

i höjande eller sänkande riktning. Där tveksamhet råder om

vilken invaliditetsgrad som motsvarar det medicinskt fastställbara menet

tages jämväl viss hänsyn till vederbörandes faktiska arbetsprestation och

arbetsinkomst. I vissa fall, t. ex. vid en del skallskador och förgiftningsfall,

är det men som kvarstår efter sjukdomstillståndets upphörande av medicinskt

sett så obestämd art, att den faktiska arbetsprestationen och arbetsinkomsten

måste tillmätas avsevärt större betydelse än som eljest sker.

Vad särskilt beträffar yrkessjukdomen stendammslunga har riksförsäkringsanstalten

framhållit, att denna sjukdom vanligen har en karakteristisk

röntgenbild, vilken lagts till grund för en allmänt vedertagen indelning

av sjukdomen i tre stadier. Den omständigheten, att sjukdomen konstaterats

röntgenologiskt hos eu person, behöver icke betyda, att han är

sjuk i vanlig mening. Hos en person med sjukdomen i första eller andra

stadiet hör det sålunda till regeln, att lungfunktionen är normal. I tredje

stadiet kunna symtomen vara mycket växlande, från normal lungfunktion

och subjektiv hälsa till väsentlig funktionsförlust och betydande invaliditet.

Stendammslunga inlager i viss mån en särställning bland yrkessjukdomarna.

Sålunda torde man icke i nämnvärd grad behöva räkna med

några väsentliga variationer i de individuella anlagen vid denna sjukdom.

Vidare förhåller det sig så alt sjukdomen, sedan den eu gång debuterat,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

i regel utvecklar sig i ogynnsam riktning även om ytterligare tillförsel av

stendamm till lungorna avbrytes. Något effektivt botemedel mot sjukdomen

är icke känt. Fortskridandet kan emellertid avsevärt fördröjas, om sjukdomen

upptäckes på ett tidigt stadium och den sjuke övergår till ofarligt

arbete.

Landsorganisationens framställning.

I landsorganisationens inledningsvis omnämnda skrivelse har anförts,

att silikosen vore den yrkessjukdom som i vårt land gåve upphov till de

flesta invaliditets- och dödsfallen. Därtill konnne, att sjukdomen i motsats

till andra yrkessjukdomar till sin natur vore sådan, att även om den sjuke

överflyttades till ett icke hälsofarligt arbete någon förbättring i sjukdomstillståndet

icke vore att påräkna. Man hade i stället att räkna med en fortgående

försämring av tillståndet dels på grund av sjukdomens egen progress,

dels till följd av med silikosen ofta förenade följdsjukdomar. Det

skydd, som genom lagen om försäkring mot yrkessjukdomar bereddes de

av silikos drabbade, måste i flertalet fall betecknas såsom mycket otillfredsställande.

Eventuell livränta svarade nämligen i flertalet fall icke mot

den minskning i arbetsförtjänsten som sjukdomen medförde.

Beträffande de gällande ersättningsbestämmelserna och dessas tillämpning

har landsorganisationen anfört följande:

Ersättningens (livräntans) storlek bestämmes av två faktorer: nedsättningen

i arbetsförmågan (invaliditetsgraden) och den årliga arbetsförtjänsten.

Invaliditetsgraden bestämmes enligt försäkringsmedicinska grunder

med ledning av bl. a. röntgenfynd och övriga objektiva fynd, den sjukes

uppgifter om sina besvär och den faktiska arbetsförmågan. Den till grund

för livränteberäkningen liggande arbetsförtjänsten är maximerad på det

sätt att, där den faktiska årsinkomsten överstiger visst belopp (f. n. 4 800

kronor), överskjutande belopp icke medräknas. Vid 100 %-ig invaliditet, då

livränta utgår med a/s av årliga arbetsförtjänsten, utgör sålunda högsta livräntan

3 200 kronor om året. Då i ett stort antal fall de silikossjuka äro

att söka bland de högst avlönade arbetarna, medför redan arbetsförtjänstens

maximering att tillerkänd livränta endast ofullständigt kan kompensera den

sjuke. Att reduktionen till Va ytterligare bidrager att öka skillnaden mellan

faktisk inkomstminskning och tillerkänd livränta ligger i öppen dag.

Vid invaliditetsbedömningen tillgår i regel så att viss invaliditetsgrad

föreslås av försäkringsinrättningens läkare eller — vid handläggning hos

försäkringsrådet — rådets läkare; föi-slagen följas i regel av inrättningen

resp. rådet. Allmänna uppfattningen bland dem, som beröras av ifrågavarande

ersättningar, torde vara att graderna äro för låga — framför allt

i de fall där sjukdomen i realiteten medfört förlust eller nära nog förlust

av arbetsförmågan. I sådana fall saknas ingalunda exempel på fastställda

invaliditetsgrader om ända ned till 20—30 %.

En ur den sjukes synpunkt särskilt otillfredsställande invaliditetsbedömning

kan iakttagas vid de fall av relativt lindrig silikos, där vederbörande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

på läkares inrådan överflyttas till annat icke silikoshotat arbete. Så gott

som undantagslöst medför sådan förändring i arbetet en avsevärd inkomstminskning.

I dessa fall kan emellertid den silikosbehäftade arbetaren medicinskt

anses fullt arbetsför eller i varje fall till mindre än 10 % invalid,

varför ingen livränta utgår. I något fall kanske den sjuke tillerkännes en

livränta om 10 %. En inom Gjutareförbundet på sin tid (1940) verkställd

utredning visade att beträffande 87 silikosfall från 17 stålgjuterier vederbörande

i 35 fall överflyttats till annat arbete med lägre inkomst. Inkomstminskningen

varierade mellan 5 och 105 öre i timmen. 1 medeltal utgjorde

minskningen 29 öre per timme eller sålunda för helt år om 2 400 timmar

696 kronor. I dessa fall utgick på ett undantag när icke någon livränta.

En under 1947 gjord stickprovsundersökning avseende 56 fall visar ett

medeltal av 29 öre per timme, som den silikosbehäftade fått vidkännas i

inkomstminskning vid överflyttning till annat arbete. 1 3 av dessa fall utgick

livräntor efter 10 till 25 % invaliditet.

Till jämförelse må erinras om det kända förhållandet att vid skador till

följd av olycksfall den skadade vid en invaliditet på upp till 10 % i flertalet

fall icke behöver vidkännas någon inkomstminskning. (Ex. flertalet

fingeramputationer å enstaka fingrar.)

I fortsättningen har landsorganisationen erinrat om att andra lagutskottet

vid 1946 års riksdag — i utlåtande (nr 39) i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. och en i

ämnet väckt motion — uttalat att utskottet i princip delade den i motionen

uttryckta uppfattningen att man borde eftersträva en sådan ordning, att

den som råkade ut för olycksfall erhölle full ersättning för förlorad arbetsförtjänst,

men att detta enligt utskottets mening kunde ske endast i samband

med den förebådade genomgripande revisionen av lagstiftningen på

förevarande område. Landsorganisationen ansåge, att i den mån sådana

förhållanden förelåge beträffande viss grupp av skadade eller visst slag av

skador, att ett ökat tillgodoseende av de skadade framstode som särskilt

befogat, möjlighet borde finnas till partiella reformer. Exempel på ökade

förmåner till vissa kategorier saknades icke inom sociallagstiftningen. Sålunda

kunde nämnas bestämmelserna angående ersättning åt sjöfolk vid

olycksfall till följd av krigsåtgärd samt angående ersättning vid olycksfall

under fullgörande av flygtjänst vid krigsmakten.

Härefter har landsorganisationen anfört följande:

Det torde böra undersökas i vad mån beträffande silikosen omständigheter

kunna åberopas för högre ersättning än vad som i allmänhet gäller

för i arbetet orsakade skador. Silikosen uppkommer och fortskrider under

sysselsättning på vissa relativt skarpt avgränsade arbetsområden, s. k. farligt

arbete. Den silikoshotade arbetaren kan själv bidraga ytterst obetydligt

om ens något för att undvika sjukdomen eller hindra dess utveckling.

Såväl beträffande de nämnda olycksfallen på grund av krigsåtgärd och vid

flygning som vid silikos är fråga om skador, som inträffat under yrkesutövning

med större typiska risker än som kan sägas vara normalt för

arbete i allmänhet. Därtill kommer silikosens förut nämnda egenskap att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

ofta draga med sig följdsjukdomar som ytterligare nedsätta arbetsförmågan.

Det torde få anses vara arbetsgivarens sak att, i den mån det är praktiskt

och tekniskt genomförbart, vidtaga åtgärder för silikosriskens avvärjande

eller minskande. I de fall där det oaktat silikos uppträder synes

det icke obefogat att den, som bedriver den farliga verksamheten, får bära

kostnaden för en såvitt möjligt full kompensation till de arbetare som ådragit

sig sjukdomen. Hela ersättningen till de silikosskadade bör med andra

ord ingå i produktionskostnaden och icke delvis bäras av den enskilde arbetaren

eller av samhället.

Angående formerna för beredande av ökad ersättning åt de silikosskadade

har landsorganisationen anfört, att man vid övervägande av olika möjligheter

av praktiska skäl torde få stanna vid att föreslå införande av årliga

tillägg utöver eljest utgående ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Ersättning utöver livränta skulle utgå till silikosbehäftade arbetare,

som antingen på grund av sjukdomen blivit oförmögna till arbete

eller på läkares inrådan överflyttats till annat arbete och i detta fått vidkännas

inkomstminskning. Ersättningens storlek syntes böra i princip motsvara

inkomstminskningen med viss maximering. Såsom tidigare nämnts

hade denna minskning beträffande viss arbetarekategori vid silikos uppskattats

till i genomsnitt 29 öre i timmen, motsvarande vid full sysselsättning

ca 700 kronor om året. Med hänsyn härtill kunde den ifrågasatta tillläggsersättningen

lämpligen maximeras till 700 kronor om året. Om sjukdomen,

utan att medföra sådan nedsättning av arbetsförmågan att livränta

enligt lag skall utgå, dock föranlett att arbetaren efter läkares inrådan

övergått till annan verksamhet och i denna fått vidkännas inkomstminskning,

syntes motsvarande skäl, som anförts beträffande livräntetagare, motivera

att till den sjuke utgåves ersättning för inkomstminskningen, beräknad

enligt nyss angivna grunder.

Härutöver har landsorganisationen uttalat, att nu nämnd ersättning eller

livräntetillägg icke vidare syntes böra utgå därest arbetaren återtoge sin

förutvarande sysselsättning. Vid sådan icke allenast tillfällig ändring av

de förhållanden, som legat till grund för livräntetilläggets eller ersättningens

bestämmande borde därav föranledd jämkning ske. Då grunden för de

föreslagna ersättningarna vore det faktiska inkomstbortfallet syntes det

knappast befogat att föreslå regleringens utsträckning till att omfatta även

efterlevandelivräntor.

Landsorganisationen har förutsatt att ersättningarna skulle bestämmas

och utgivas av den försäkringsinrättning, som hade att besluta angående

arbetarens rätt till ersättning i övrigt för yrkessjukdomen. Av betydelse

vore vidare spörsmålet om eventuell retroaktiv giltighet för den ifrågasatta

ersättningsrätten. Starka sociala skäl kunde tydligen åberopas för en dylik

utvidgning.

I landsorganisationens skrivelse har vidare ifrågasatts att de särskilda

ersättningsförbättringar, som sålunda föreslagits för silikossjuka, borde ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

givas även till vissa andra av yrkessjukdom drabbade. I denna del har i

skrivelsen anförts följande:

Bestämmelser om förbättrade ersättningar äro i första hand aktuella vid

silikos. Behov av högre ersättning framträder dock även vid åtskilliga andra

yrkessjukdomar. Såsom exempel kunna nämnas vissa metallförgiftningar,

koloxid- och trikloretylenförgiftning samt eksematösa sjukdomar. Då man

önskar så att säga privilegiera vissa sjukdomar, är det emellertid angeläget

att endast sådana sjukdomar ifrågakomma, som med hänsyn till uppkomst

och utveckling samt verkningar kunna anses kvalificerade. Ett gynnande

skulle annars te sig orättvist för andra enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen

ersättningsberättigade arbetare. Vid en begränsning

till sjukdomar som framkallats genom inverkan av de ämnen, som

upptagas i första paragrafen första stycket yrkessjukdomslagen, torde det

stora flertalet sjuka, vilkas ersättningsbehov synes mest ömmande, bliva

tillgodosedda. Det bör i detta sammanhang framhållas, att frånsett de

silikosbehäftade endast ett fåtal sjuka torde komma att uppfylla villkoren

för nu ifrågasatta högre ersättningar.

I fråga om ersättningsbeloppets storlek i sist avsedda fall har landsorganisationen

uttalat, att man torde kunna utgå från att inkomstminskningen

genomsnittligt icke överstege det belopp, som av landsorganisationen lagts

till grund för beräkning av ersättningen åt silikosbehäftade arbetare. Ersättningen

borde alltså maximeras efter samma grunder som för silikossjuka.

Yttrandena.

Över landsorganisationens skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av

riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, statens institut för folkhälsan,

socialvårdskommittén, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

och svenska arbetsgivareföreningen.

Riksförsäkringsanstalten har lämnat en redogörelse för praxis vid invaliditetsprövningen

i fråga om stendammslunga och meddelat vissa statistiska

uppgifter rörande ersättningsfallens frekvens. Anstalten har vidare

anfört bl. a. följande:

I likhet med landsorganisationen är riksförsäkringsanstalten av den åsikten,

att nuvarande ersättningsbestämmelser vid yrkessjukdomar som avses

i 1 § 1 stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen äro otillfredsställande.

Detsamma torde emellertid enligt anstaltens mening även gälla i fråga om

övriga yrkessjukdomar samt om skador till följd av olycksfall i arbetet

ävensom skador och sjukdomar enligt militärersättningsförordningen. Bland

annat torde det få anses som en brist, att möjlighet för närvarande saknas

för försäkringsinrättningarna att tillerkänna arbetare skälig kompensation

för mera bestående inkomstminskning, som föranledes av överflyttning till

annat arbete i sådana fall, då överflyttningen ägt rum oaktat arbetsförmågan

icke är nedsatt eller endast obetydlig nedsättning föreligger. Detta

har i särskild grad betydelse i fråga om yrkessjukdomen stendammslunga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

Emellertid lär vid det arbete med revision av olycksfallsförsäkringslagen,

som pågår inom socialvårdskommittén, övervägas ändring av lagen, medförande

generella bestämmelser angående höjda ersättningar.

Därest dessa överväganden inom socialvårdskommittén skulle komma att

föranleda ändringar i angiven riktning av den allmänna lagstiftningen på

hithörande områden och bestämmelserna om skadebedömningen utformas

så att möjlighet beredes försäkringsinrättningarna att därvid i skälig utsträckning

beakta även inkomstminskning till följd av överflyttning till

annat arbete i förebyggande syfte, torde önskvärda förbättringar beträffande

ersättningsförmånerna kunna uppnås.

Riksförsäkringsanstalten vill även framhålla, att särbestämmelser, åsyftande

ökad ersättning vid någon eller några av de i yrkessjukdomsförsäkringslagen

avsedda sjukdomarna, lätt kunna komma att framstå såsom

godtyckliga eller orättvisa. Det kan även förmodas, att privilegierandet av

en eller några av dessa sjukdomar skulle följas av framställningar om ökad

ersättning vid än den ena än den andra av de övriga i yrkessjultdomsförsäkringslagen

avsedda sjukdomarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes enligt riksförsäkringsanstaltens

mening en lösning av den av landsorganisationen väckta frågan böra

sökas i första hand icke genom en speciallagstiftning utan inom ramen

av de ändrade allmänna bestämmelser om ersättning vid olycksfall och

yrkessjukdom, varom utredning påginge inom socialvårdskommittén. Därest

det emellertid skulle anses, att behovet av förbättrade förmåner vore så

trängande, att socialvårdskommitténs utredning icke borde avvaktas utan

att åtgärder redan nu måste vidtagas, borde dessa enligt anstaltens mening

vara av provisorisk karaktär och begränsas till att avse allenast stendammslunga,

vilken sjukdom finge anses intaga en särställning. I så fall syntes

närmast komma i fråga att till 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen foga ett

andra stycke av innebörd att skälig kompensation skulle utgå till arbetare,

som på grund av överflyttning till annat arbete åsamkats inkomstminskning

i fall där första stycket i paragrafen icke vore tillämpligt. Det syntes

böra ankomma på socialvårdskommittén att efter närmare övervägande utforma

en dylik bestämmelse.

De i yttrandet lämnade statistiska uppgifterna utvisa bl. a., att av 82

under tiden den 1 januari 1945—den 30 september 1947 slutligt avgjorda

fall, vilka godkänts såsom förorsakade av stendamm, hade 25 föranlett utgivande

av livränta, under det att 57 fall icke ansetts medföra nedsättning

av arbetsförmågan med minst 10 procent. I 8 av de sistnämnda fallen förelåge

uppgift om att arbetaren av profylaktiska skäl överflyttats till annat

arbete och därigenom fått vidkännas inkomstminskning, medan i 13 andra

fall, då överflyttning skett, någon inkomstminskning ej ägt rum.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har i likhet med riksförsäkringsanstalten

redogjort för den praxis som tillämpats vid bestämmande

av ersättning vid stendammslunga och omfattningen av sådana ersättningsfall.

Föreningen har ifrågasatt huruvida icke det vore möjligt att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

kompensation för inkomstbortfall reglerades i löneavtalsbestäinmelser, då

arbetsgivarna ändock finge bära kostnaderna i form av förhöjda premier.

Som skäl härför har anförts följande:

Storleken av den avlöning, som den sjuke erhåller efter förflyttning från

det farliga arbetet, kan påverkas av en sådan mångfald olika omständigheter,

att inkomstminskningen, enligt föreningens mening, icke gärna bör

vara avgörande för ersättningens storlek. Samma problem möter även vid

bedömning av invaliditetsersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen,

där det enligt erfarenhet icke är möjligt att grunda invaliditetsbedömningen

på den inkomstminskning som blivit en följd av att den skadade icke kunnat

fortsätta sitt förutvarande arbete. Ofta torde även den inkomst, som

den sjuke åtnjuter efter förflyttningen, ingalunda vara representativ för

den arbetsinkomst, han i fortsättningen kommer att åtnjuta. Man torde

ofta få räkna med förändringar i inkomstförhållandena måhända under

flera år framåt. Särskilda svårigheter torde uppkomma vid bedömandet av

ersättningen, då den sjuke uppnått så hög ålder, att en stark minskning

eller ett helt bortfall av inkomsten får anses vara normalt. En direkt olycklig

verkan torde en livsvarig tilläggsersättning av det ifrågasatta slaget ha

i visst avseende. För närvarande förefinnes ett intresse för såväl den sjuke

själv som för hans arbetsgivare — i regel blir ju den sjuke kvar i sin forne

arbetsgivares tjänst även efter förflyttningen — att den sjuke beredes så

kvalificerat arbete som möjligt, där avlöningen sålunda är relativt god. Enligt

vad föreningen har sig bekant har på senaste tid ett intresse vuxit fram

bland arbetsgivarna att låta arbetare, som äro sysselsatta i farligt arbete,

undergå utbildning i annan yrkesgren inom företaget i syfte att arbetaren

skall kunna behållas i kvalificerat arbete och större minskning i avlöning

icke skall behöva ifrågakomma. Om ersättningsbestämmelserna finge den

utformning, som ifrågasatts, skulle detta intresse hos båda parter bortfalla,

vilket enligt föreningens mening vore beklagligt.

Om frågan icke kunde lösas avtalsvägen, borde enligt föreningens mening

stadgande i ämnet införas i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Föreningen har vidare anfört följande:

Då nedsättning av arbetsförmågan ej föreligger, synes gottgörelse i form

av livränta på grund av invaliditet icke böra ifrågakomma. Den ersättning,

som skulle utgå vid fall av silikos med inkomstförlust utan rätt till livränta,

borde ges sådan form, att intresse för ernående av bättre inkomst inom

annat område ej motverkas och torde över huvud taget böra ges karaktären

av en anpassningsersättning. Man kan härvid jämföra nu gällande praxis

i fråga om hjälplöshetslivränta vid blindhet. Dylik livränta utgår under anpassningstiden

2 å 3 år men därefter ej. Det synes lämpligt att då silikos

yppats men arbetsförmågan ej är nedsatt i sådan grad, som för rätt till

livränta förutsättes, den sjuke tillerkännes en kompensation med högst 700

kronor för år under 3 år, varigenom vederbörande beredes tillfälle och även

torde stimuleras till att skaffa sig en sysselsättning med bättre inkomst.

Någon anledning att utsträcka rätten till kompensation för inkomstbortfall

av denna art till andra i 1 § 1 stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen omförmälda

sjukdomar torde icke föreligga. Med silikosen jämförliga förhållanden

torde icke vara för handen i fråga om annan här upptagen sjukdom,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

vartill kommer, att i vissa fall menliga inverkningar av motsvarande lagstiftning

skulle kunna befaras.

Slutligen har föreningen motsatt sig retroaktiva ersättningar, under åberopande

av att försäkringsföretagen icke haft tillfälle uppbära premier för

den ökade risken.

I yttrandet lämnade uppgifter rörande de till arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag under tiden den 1 januari 1945—den 15 december

1947 anmälda silikosfallen utvisa, att av 114 godkända fall 65 hade

föranlett utgivande av livränta, under det att 49 fall icke ansetts medföra

nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 procent.

Försäkringsrådet (majoriteten) har i fråga om de grunder, efter vilka

den enligt förslaget förhöjda ersättningen skulle utgå, framhållit följande:

Ersättningen har föreslagits skola utgå med ett belopp motsvarande inkomstminskningen,

dock högst 700 kronor om året. Detta innebär, att den,

som fått vidkännas relativt liten inkomstminskning, kan erhålla full kompensation,

medan den, som lidit större inkomstminskning, icke kan uppnå

sådan kompensation. Det må även uppmärksammas, att storleken av den

arbetsinkomst, vederbörande kan förskaffa sig i annat arbete än det farliga,

kan vara beroende på många andra faktorer än sjukdomens inverkan

på arbetsförmågan. Sålunda kan vid valet av annat arbete sådana faktorer

ha varit avgörande, såsom att den sjuke innehar fastighet å sin hittillsvarande

bosättningsort eller där har andra ekonomiska intressen att bevaka,

eller att hans hustru har arbete på orten, vilket icke skulle stå henne till

buds på annan ort, där den sjuke däremot skulle kunna erhålla arbete med

samma arbetsinkomst som i det farliga o. s. v. Ett siffermässigt beräknande

av minskningen i arbetsförtjänst skulle i det fall, att vederbörande

övergår till självständig verksamhet, stöta på mycket stora svårigheter. —

Såsom förslaget utformats, skulle den föreslagna ersättningen komma att

utgå även i sådana fall, då den genom ombyte av sysselsättning föranledda

inkomstminskningen täcks redan genom tillerkänd livränta. — I förslaget

har icke diskuterats frågan, huruvida den ifrågasatta ersättningen för lägre

arbetsförtjänst vid ombyte av arbete av profylaktiska skäl även skall utgå,

sedan vederbörande uppnått den ålder, då han oberoende av sjukdomen

ändock måste sluta det arbete, vartill han övergått.

Emellertid har försäkringsrådet i likhet med landsorganisationen ansett

ett behov av ökat försäkringsskydd föreligga. Rådet har anfört följande:

I fråga om ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen för stendammslunga,

då den sjukes arbetsförmåga icke ens med avseende å det

farliga arbetet varit nedsatt, har ersättning icke ansetts kunna utgå allenast

på grund av inkomstminskning i annat arbete. Det synes därför försäkringsrådet

föreligga ett behov av beredande av möjlighet till kompensation

även i angivna fall ävensom av att över huvud taget få klarlagt frågan,

huruvida ersättning i anledning av försäkringen må kunna utgå av rent

profylaktiska skäl i fall, då konstaterbar skada ådragits i arbetet. I viss

mån kan yrkessjukdomen stendammslunga anses stå i undantagsställning,

nämligen med hänsyn därtill, att anlaget vid denna sjukdom icke torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

spela samma roll som vid andra yrkessjukdomar. Även om så är fallet

kunna dock rent profylaktiska eller därmed fullt jämförbara synpunkter

anläggas även i fråga om andra yrkessjukdomar än de i 1 § första stycket

yrkessjukdomsförsäkringslagen omnämnda ävensom vid olycksfallsskadoi

och sjukdomar enligt militärersättningsförordningen.

Försäkringsrådet har vidare anfört, att det syntes principiellt riktigast,

att förevarande spörsmål löstes likformigt inom olycksfallsförsäkringslagen,

militärersättningsförordningen och yrkessjukdomsförsäkringslagen och i

samband med den åt socialvårdskommittén anförtrodda revideringen av

nämnda författningar. Enligt försäkringsrådets mening borde vid bedömandet

av frågan, huruvida i arbetet ådragen skada eller sjukdom orsakat

nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn även tagas till rent profylaktiska

synpunkter. I detta sammanhang borde jämväl övervägas, om ändrade bestämmelser

om jämkning kunde finnas påkallade, därest arbetsvärd genomfördes.

Skulle frågan anses vara av den angelägenhetsgrad, att den borde

avgöras utan att avvakta revideringens slutförande, syntes — efter ytterligare

utredning genom socialvårdskommitténs försorg — införande av

en bestämmelse i ämnet i olycksfallsförsäkringslagen vara att föredraga

framför en särlagstiftning som den av landsorganisationen föreslagna.

Denna bestämmelse kunde införas i 8 § olycksfallsförsäkringslagen såsom

ett tillägg till detta stadgande av innebörd, att vid skadereglering hänsyn

jämväl skulle tagas till inkomstminskning föranledd enbart av profylaktiska

åtgärder i anledning av ådragen skada. Enahanda tillägg borde då

även göras till 9 § militärersättningsförordningen.

Försäkringsrådet anser, att en lagändring icke borde givas retroaktiv

verkan. Eventuell ersättning för dem, som ej komme att omfattas av lagändringen,

borde ankomma på statsverket.

Försäkringsrådet Blomguist förmenade, att behov visserligen funnes av

bestämmelser om bättre kompensation åt dem som på grund av silikos övergått

till lägre betalt arbete men att frågan icke borde upptagas till avgörande

innan socialvårdskommitténs översyn av lagstiftningen slutförts.

Försäkringsråden Rörmij, Löfmark och Aae, vilka avgivit gemensamt

yttrande, ansågo att provisoriska åtgärder borde vidtagas i avbidan på

socialvårdskommitténs utredning. I yttrandet förordades, att viss ändring

skulle vidtagas i 4 $ yrkessjukdomsförsäkringslagen och att Kungl. Maj :t

skulle utverka riksdagens bemyndigande att utgiva ersättning av statsmedel

i sådana fall, då sjukdomen yppats före lagändringens ikraftträdande. Genom

dessa provisoriska åtgärder skulle syftet med landsorganisationens

framställning tillgodoses i den omfattning som syntes skälig.

Försäkringsrådet Gei jer förordade att silikossjuka som nödgades lämna

det farliga arbetet tillerkändes eu tilläggsersättning av statsmedel, antingen

i form av ett kapitalbelopp för en gång eller genom ett belopp, fördelat på

de närmaste åren efter arbetsbytet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 238.

Ledamöterna Lindahl och Berg förordade ett i anslutning till landsorganisationens

framställning upprättat utkast till bestämmelser om särskild

ersättning i vissa fall vid yrkessjukdom.

Socialvårdskommittén, som tagit del av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

utlåtanden, har för egen del anfört följande:

Frågan om lämpligheten av en provisorisk särlagstiftning till förmån för

silikosbehäftade är, såsom framgår av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

utlåtanden, i hög grad tveksam. Å ena sidan kan ej bestridas,

att silikosen intager en viss särställning bland yrkesskadorna, å andra

sidan kunna principiella och praktiska betänkligheter anföras mot ett provisorium,

som skulle medföra att skaderegleringen i de berörda fallen allt

framgent finge ske efter dubbla linjer. Närmast torde ifrågakomma en

specialbestämmelse i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, avsedd att gälla

i avvaktan på den förestående revisionen av lagstiftningen. En dylik bestämmelse

kan ej lämpligen ges återverkande kraft. Härav torde följa, att

bestämmelsen i fråga skulle bli av praktisk betydelse endast i ett relativt

ringa antal fall. Ersättningsförbättringar i de före bestämmelsens tillkomst

inträffade fallen torde få bestridas av statsmedel. På grund härav och då

vägande skäl tala emot en provisorielagstiftning av ifrågasatt slag är enligt

kommitténs mening lämpligast, att Kungl. Maj:t tills vidare utverkar

riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1948/49 besluta om tillfälliga

ersättningar av statsmedel — förslagsvis å högst 700 kronor — åt arbetare,

som på grund av ådragen silikos ändrat sysselsättning och därigenom

fått vidkännas väsentlig inkomstminskning. En sådan anordning

har bl. a. den fördelen, att statsverket icke behöver påtaga sig några mera

betydande förpliktelser för ändamålet, innan praktiska erfarenheter vunnits

om behovet av tilläggsersättningar och om den lämpliga utformningen

av regler för dylika ersättningar.

Statens institut för folkhälsan har funnit landsorganisationens förslag

utgöra ett försök att i en formel lösa två skilda problem, nämligen frågan

om rimlig ersättningsnivå vid definitiv invalidisering och frågan om rimliga

ekonomiska stödåtgärder vid ur yrkesmedicinska synpunkter önskvärd

yrkesomplacering. Ehuru dessa båda problemkomplex hade påtaglig anknytning

sinsemellan borde de behandlas mer differentierat än som skett

i förslaget.

Institutet ville hävda, att det icke funnes bärande yrkesmedicinska skäl

för att ur ersättningssynpunkt placera silikosen i någon slags särklass

bland de ersättningsberättigande yrkessjukdomarna. Den av landsorganisationen

föreslagna premieringen av silikosen och andra sådana yrkessjukdomar,

som framkallades genom de i 1 § första stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen

upptagna ämnena, syntes ur yrkesmedicinsk synpunkt sakna

all motivering.

Utformningen av den tilltänkta ersättningsförbättringen syntes enligt institutets

mening något improviserad. Det hade icke visats, att de åberopade

uppgifterna rörande inkomstminskningar i samband med ändring av

sysselsättningen vore representativa ens för silikosbehäftade arbetare, och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

vidare kunde ifrågasättas om det i sådant fall vore riktigt att använda det

erhållna medeltalet som maximum för ersättningsförbättring.

Frågan om ekonomiska stödåtgärder vid av yrkesmedicinska skäl påkallat

yrkesbyte vore enligt institutets erfarenhet i hög grad brännande. Här

komme i fråga förutom arbetare med silikos bl. a. sådana med koloxidförgiftning,

bensolförgiftning, yrkeshudsjukdomar av överkänslighetskaraktär

in. fl. Det funnes f. n. knappast några möjligheter att förhjälpa dessa

vrkessjuka till effektiv omplacering i lämpligare yrke. Yrkessjukdomslagens

§ 4 stadgade visserligen möjlighet för försäkringsinrättning att anbefalla

försäkrad att avhålla sig från skadligt arbete, mot att inrättningen

under motsvarande tid utbetalade upp till hel sjukpenning, och den teoretiska

möjligheten syntes då kunna stå öppen att sådan sjukpenning utgåves

under så lång tid, att en effektiv omskolning kunde hinna ske. Enligt

vad institutet inhämtat, hade en sådan tolkning av § 4 dock icke kommit

till stånd. Vad vidare pensionsstyrelsens verksamhet beträffade, hade

denna icke kunnat tagas i anspråk för yrkessjuka. Under sådana förhållanden

syntes det i hög grad angeläget att ekonomiska stödåtgärder till

möjliggörande av de avsedda yrkesomplaceringarna toges under övervägande.

En viss anknytning till de åtgärder, som planerades för partiellt

arbetsföra, förefölle naturlig. Den avsedda kategorien yrkessjuka och sådana

partiellt arbetsföra, som ej kunde återvända till sitt gamla yrke, befunne

sig ju ur vissa synpunkter i en likartad situation. Det kunde erinras

om att kommittén för partiellt arbetsföra i sitt betänkande II (SOU

1947: 18) framlagt förslag om stipendier, utbildningsbidrag och familjebidrag

vid yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra. Huruvida

som ett provisorium eller eventuellt som ett alternativ en ändrad praxis vid

tolkningen av yrkessjukdomslagens § 4 skulle kunna i viss grad tillgodose

de angivna önskemålen, undandroge sig institutets bedömande.

Med hänvisning till vad sålunda anförts har institutet förklarat sig avstyrka

landsorganisationens förslag men samtidigt förordat dels att en

översyn av yrkessjukdomslagen verkställdes med hänsyn till omfattning

och utgående ersättningsbelopp, dels att ekonomiska stödåtgärder till

underlättande av ur yrkesmedicinska synpunkter påkallade yrkesomplaceringar

toges under närmare övervägande.

Svenska arbetsgivareföreningen slutligen har helt avstyrkt landsorganisationens

framställning och därvid anfört bl. a. att det knappast torde förefinnas

något rimligt skäl, varför ersättningarna skulle vara olika vid

olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom. Den av landsorganisationen åberopade

omständigheten, att särskilda bestämmelser utfärdats rörande ersättning

åt sjöfolk vid olycksfall till följd av krigsåtgärd samt angående

ersättning vid olycksfall under fullgörande av flygtjänst vid krigsmakten,

hänförde sig till sådana specialfall, som knappast kunde hava prejudicerande

betydelse. Vad landsorganisationen anfört om att de silikoshotade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

arbetarna ytterst obetydligt om ens något kunde undvika sjukdomen eller

hindra dess utveckling, kunde icke av föreningen vitsordas. Tvärtom förelåge

inom industrien stora möjligheter för de enskilda arbetarna att förebygga

yrkessjukdom genom att alltid begagna de skyddsanordningar, som

stode till förfogande och följa givna skyddsföreskrifter.

Föreningen har vidare anfört, att det redan nu vore vanligt, att arbetare

sysselsatta med tungt arbete, t. ex. sandblästring inom granitindustrien,

efter överenskommelse tillfälligt eller definitivt fingo övergå till lättare

uppgifter, även om detta ej påkallades på grund av medicinsk indikation.

Man torde ha anledning vänta, att överflyttning efter läkarinrådan skulle

bliva synnerligen vanlig, om extra ersättning skulle kunna komma i fråga

i dylika fall. Föreningen ansåge över huvud taget ur principiella synpunkter

betänkligt att utgiva särskild kompensation för löneminskning, då en

arbetare överflyttades från ett arbete till ett annat.

Föreningen har slutligen förklarat, att den ansåge frågan om åtgärder

till förebyggande av silikos och ersättning till individer, som drabbats av

sjukdomen, vara ett synnerligen betydelsefullt problem. De faktorer, som

hörde samman med detta problem, vore emellertid ej tillräckligt kända.

Det torde därför vara nödvändigt att, innan diskussionen överfördes på det

ekonomiska planet, låta verkställa en allsidig, objektiv utredning rörande

silikosen och likartade sjukdomar. Bl. a. torde det finnas anledning att

noga undersöka, huruvida det vore vanligt, att silikos medför följdsjukdomar.

Föreningen vore av den uppfattningen, att landsorganisationens

påstående härom vore väsentligt överdrivet.

Departementschefen.

Yrkessjukdomen silikos intager i viss män en särställning bland yrkessjukdomarna.

Den uppträder endast hos personer som varit sysselsatta

med det farliga arbetet under lång tid och några medel att bota sjukdomen

äro tills vidare icke kända. Dess fortskridande kan dock avsevärt fördröjas

om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och den sjuke övergår till

ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär emellertid icke

sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete, som krävt

mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra avsevärd inkomstminskning

och detta även om sjukdomen blivit upptäckt så tidigt att någon

egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga icke föreligger.

Någon tvekan kan enligt min mening icke råda därom att möjligheterna

till ersättning i dylika fall nu äro alltför begränsade. Frågan om beredande

av särskild ersättning för inkomstminskningen sammanhänger

med spörsmålet i vad mån man vid invaliditetsbedömningen enligt olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i större utsträckning än f. n.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

är fallet skall taga hänsyn till den faktiska inkomstminskningen. Denna

fråga har en betydande räckvidd och jag är icke beredd att i detta sammanhang

taga ställning därtill, synnerligast som socialvårdskommittén i

samband med den pågående revisionen av olycksfallsförsäkringslagen torde

komma att verkställa den ytterligare utredning i detta ämne som synes erforderlig.

Då behovet av en kompensation för inkomstminskningen emellertid

måste anses vara särskilt framträdande i fråga om silikosfallen och

införandet av en sådan kompensation för dessa fall icke synes kunna på

något sätt föregripa socialvårdskommitténs utredningsarbete, synes det

mig rimligt att, i avvaktan på den allmänna revisionen av lagstiftningen,

provisoriska åtgärder vidtagas i syfte att bereda silikosskadade kompensasation

för inkomstminskning vid en av profylaktiska synpunkter föranledd

överflyttning till annat arbete. Till landsorganisationens förslag att

införa motsvarande regler även i fråga om andra yrkessjukdomar kan jag

däremot icke nu taga ställning.

Landsorganisationen har föreslagit att en särlagstiftning skulle tillskapas

av innehåll att silikosskadad arbetare, som blivit helt arbetsoförmögen eller

på läkares inrådan överflyttats till annat arbete och däri fått vidkännas

inkomstminskning, skulle tillerkännas livräntetillägg eller, om livränta

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen ej utgår, särskild ersättning för inkomstminskningen

med belopp motsvarande denna, dock högst 700 kronor.

Sådan kompensation för inkomstminskning synes landsorganisationen ha

avsett skola utgå även till den, som tidigare drabbats av silikos och på

grund därav fått vidkännas inkomstminskning.

Som motiv för en dylik särlagstiftning har landsorganisationen åberopat

dels att gällande grunder för beräkning av livräntas storlek vore otillfredsställande,

då nödig hänsyn ej toges till den tidigare arbetsinkomsten, och

dels att vid invaliditetsbedömningen den faktiska inkomstminskningen icke

tillräckligt beaktades.

Vad det första av dessa båda skäl angår vill jag erinra om det förslag

till ändring i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder som tidigare

denna dag anmälts av mig. Genomföres detta förslag, komma i åtskilliga

fall livräntorna i framdeles yppade fall av silikos att stå i bättre relation

till den minskade arbetsinkomsten. I fråga om invaliditetsbedömningen ha

de sakkunniga myndigheterna — försäkringsrådet och riksförsäkringsanstaiten

— vitsordat att vägande skäl finnas för ändring av de gällande bestämmelserna

i sådan riktning att hänsyn kommer att mer än hittills tagas

till de faktiska inkomstminskningarna. Bägge myndigheterna ha dock ansett,

att detta spörsmål borde upptagas till prövning i samband med den

inom socialvårdskommittén pågående översynen av lagstiftningen på området

och att en lösning borde åvägabringas snarare genom ändring i de

allmänna bestämmelserna rörande invaliditetsbedömningen än genom speciella

föreskrifter i fråga om silikos och andra särskilda yrkessjukdomar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kiingl. Maj.ts proposition nr 238.

Vissa reservanter inom försäkringsrådet ha för sin del ansett, att i fråga

om silikos en provisorisk ändring borde vidtagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

och ha vidare föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle utverka riksdagens

bemyndigande att av statsmedel utgiva särskilda ersättningar i de

före lagändringen inträffade fallen. Socialvårdskommittén — som upplyst

att kommittén ämnade utreda frågan om ändrade grunder för invaliditetsbedömningen

— har däremot uttalat sig emot en provisorisk lagstiftning

och förordat bemyndigande för Kungl. Maj:t att under nästa budgetår utge

tillfälliga ersättningar i vissa fall åt silikosbehäftade arbetare. De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening har ifrågasatt om icke en lösning

av frågan kunde åvägabringas genom löneavtalsbestämmelser om kompensation

för inkomstbortfall. Statens institut för folkhälsan har med avstyrkande

av landsorganisationens förslag förordat utredning rörande ekonomiska

stödåtgärder till underlättande av de ur yrkesmedicinska synpunkter

påkallade yrkesomplaceringarna.

Av vad som anförts i yttrandena framgår, att ett behov av särskild kompensation

för inkomstminskningen föreligger i de här avsedda fallen men

att delade meningar råda om bästa sättet att tillgodose detta behov. Särskild

hänsyn torde böra tagas därtill att ändrade bestämmelser beträffande i lag

utfästa försäkringsförmåner enligt vedertagna principer icke böra givas

återverkande kraft. En i yrkessjukdomsförsäkringslagen införd provisorisk

bestämmelse om särskilda förmåner till silikossjuka bör därför icke göras

tillämplig å de före ikraftträdandet inträffade fallen, och en senare definitiv

bestämmelse bör icke göras tillämplig vare sig å dessa äldre fall eller å

de under provisorietiden inträffade fallen. Det är emellertid angeläget att

även äldre silikosfall bli delaktiga av de ifrågasatta ersättningsförbättringarna

och då tilläggsersättningar i dessa äldre fall under alla förhållanden

torde få bekostas av statsmedel, finner jag övervägande skäl tala för den

av socialvårdskommittén föreslagna anordningen med tillfälliga ersättningar

av statsmedel i avvaktan på definitiva bestämmelser i ämnet. En

sådan tillfällig anordning har, såsom kommittén framhållit, den fördelen,

att statsverket icke behöver påtaga sig några mera betydande förpliktelser

för ändamålet, innan praktiska erfarenheter vunnits om behovet av tilläggsersättningar

och om den lämpliga utformningen av regler för sådana.

Vad angår de grunder efter vilka tilläggsersättningarna skola bestämmas

har jag intet att erinra mot det av landsorganisationen föreslagna maximibeloppet

för ersättningarnas storlek eller 700 kronor om året. Av vad redan

anförts framgår, att jag anser att ersättning skall kunna utgå vare sig

sjukdomen yppas först framdeles eller den redan tidigare yppats. Ersättningen

bör dock även i dessa äldre fall avse den inkomstminskning som

sjukdomen numera medför. Naturligtvis kan det vålla vissa svårigheter att

avgöra i vad mån en inkomstminskning, som för lång tid sedan drabbat en

arbetare till följd av att han på läkares inrådan övergått till annan syssel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

sättning, kan anses vara alltjämt bestående och till vilket belopp den skall

beräknas. I görligaste män bör emellertid tillses, att sådana fall bedömas

efter vad som med hänsyn till omständigheterna befinnes rimligt och skäligt,

varvid som riktpunkt bör gälla, att vederbörande erhåller full ersättning

för inkomstminskningen, dock högst 700 kronor. I fråga om den som

icke åtnjuter livränta på grund av sjukdomen synes dock en överflyttning

till annat arbete som ägt rum för mera än tio år sedan icke böra komma i

betraktande.

I övrigt synas i allt väsentligt de grunder för ersättningarnas bestämmande,

som landsorganisationen angivit, kunna vinna tillämpning. Utgår

livränta, bör ersättningen utgå i form av tillägg till denna, motsvarande den

inkomstminskning — dock högst 700 kronor — vederbörande fått vidkännas

till följd därav att han blivit helt arbetsoförmögen eller övergått till annan

sysselsättning. Däremot bör tilläggsersättning icke utgå, om arbetaren kvarstannar

i det farliga arbetet, liksom tilläggsersättningen synes böra indragas,

om han återtager detta arbete. Vid bedömande av inkomstminskningen

bör hänsyn tagas även till den utgående livräntan. Beträffande dem som på

grund av helinvaliditet åtnjuta ful i livränta är att märka att vid ett genomförande

av det förslag til! ändring i olycksfallsförsäkringslagen, som jag

tidigare i dag anmält, livräntan kommer att uppgå till 11/12 av arbetsinkomsten,

om denna ej överstiger 7 200 kronor. Det synes rimligt att i ett

sådant fall någon tilläggsersättning ej utgår liksom att även eljest tilläggsersättning

icke får uppgå till så högt belopp, att den sjukes totala inkomst

kommer att överstiga vad sålunda högst kan utgå i livränta.

Om sjukdomen ej ansetts medföra sådan nedsättning i arbetsförmågan,

att livränta tillerkänts arbetaren, men denne på läkares inrådan övergått

till annan sysselsättning synes vad i det föregående anförts böra äga motsvarande

tillämpning.

I enlighet med det anförda förordar jag att Kungl. Maj :t utverkar riksdagens

bemyndigande att förordna om utgivande under budgetåret 1948/49

av tillfälliga ersättningar åt arbetare, vilka på grund av ådragen silikos

blivit oförmögna till arbete eller på grund av sjukdomen övergått till annan

sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning. Beslutanderätten

i de enskilda fallen torde kunna överlämnas till riksförsäkringsanstalten.

I den mån livränta utbetalas av annan försäkringsinrättning synes

det dock lämpligt att denna efter överenskommelse med riksförsäkringsanstalten

verkställer utbetalning av ersättningsbeloppen.

Ersättningarna torde få belasta det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete, i årets statsverksproposition

upptaget till 3 350 000 kronor. Med ledning av de i försäkringsinrältningarnas

yttranden lämnade uppgifterna om silikosfallens frekvens in. in. kan

2 liiluing till riksdagens protokoll 1U''i 8. 1 samt. Nr 238.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

förutses att kostnaden blir av ringa storleksordning, varför någon uppräkning

av anslaget icke torde vara erforderlig.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att medgiva, att av anslaget till Statsverket åliggande, av

andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete må

under budgetåret 1948/49 utgivas tillfälliga ersättningar till av silikos drabbade

arbetare i enlighet med de grunder som i det föregående angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

816654

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos a1 i texten
  2. 2LU 1948:53 Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökad ersättning åt silikossjuka arbetare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riks s. 1 i texten
  3. SU 1948:172 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ersättningar av statsmedel till arbetstagare som drabbats av silikos s. 20 i texten