Med förslag till skogsvårdslag m. in
1948-01-16 · 190 sidor, varav 172 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 172 av 190 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:34, Med förslag till skogsvårdslag m. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
1
Nr 34.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skogsvårdslag
m. in.; given Stockholms slott den 16 januari
1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) skogsvårdslag; samt
2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Sammanfattning.
Förslaget till ny skogsvårdslag innebär följande viktigare nyheter jämfört
med gällande lagstiftning.
Den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde utvidgas att omfatta
även de skogar, som för närvarande lyda under 1932 års lappmarkslag,
samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.
I fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket uttalas, att skogsmark
med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte
vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.
Till skogsmark hänlöres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion
och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Detta
innebär en utvidgning jämfört med den nu gällande skogsvårdslagen den 15
juni 1923.
Betydelsefulla nyheter förekomma i det avsnitt av förslaget, som upptager
regler angående avverkning. Enligt 1923 års lag får yngre skog i regel ej
avverkas annorlunda än genom ändamålsenlig gallring. Detta skydd föreslås
nu utvidgat till att omfatta all utvecklingsbar skog. Skog skall anses så1
Biliang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 34.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste
antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka
den. Beträffande skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning
av sådan skog ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar
i avkastningens jämnhet uppkomma. Sistnämnda bestämmelse har till syfte
att bidraga till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som äro sysselsatta
inom skogsbruk och skogsindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas
behov.
Då avverkning skett eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,
skall liksom för närvarande avverkningsförbud kunna meddelas. För
att minska antalet fall, där detta medel måste tillgripas, föreslås emellertid,
att skogsvårdsstyrelsen i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka
träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten.
Avverkningsförbud skall enligt förslaget i allmänhet gälla för en tid
av högst fem år med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för
ytterligare högst fem år.
Förslaget innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis sakna motsvarighet i 1923
års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark, varå skogstillståndet
är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas vidtaga åtgärder
för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i detta icke bero på underlåtenhet
att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Denna
skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel,
vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet av de träd, vilka böra
fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.
Frågor om åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
skola enligt förslaget prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom enligt 1923
års lag är fallet, av domstol. Detsamma gäller vissa ärenden angående omläggning
av skogsmark.
I förslaget ha införts bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
De innebära, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande av
skogsstyrelsen vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.
Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.
Vad slutligen angår ansvarsbestämmelserna innehåller förslaget bland annat
den nyheten, att straff skall kunna ådömas vid avverkning i uppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, även om avverkningen ej skett i
strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av
skogsvårdslagen. Enligt 1923 års lag har ansvar i dylikt fall kunnat ådömas
endast då avverkningen skett å svårföryngrad skog eller skyddsskog.
Den nya skogsvårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949,
då giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utgår.
Förslaget till skogsvårdslag har föranlett en ändring av huvudsakligen formell
natur i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
3
Förslag
till
Skogsvårdslag
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt
sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.
2 §.
Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig
utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i
huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är
mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda
förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses
såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller
jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed
jämförlig omständighet.
3 §•
I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hemman
eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över avkastningen
av skogen utöver husbehovet.
Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med
äganderättsanspråk innehar marken.
Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.
Om tillsynsmyndigheter.
4 §•
För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat
område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna
lag stadgas.
I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager
i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde
i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.
5 §.
Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt
denna lag.
Om avverkning.
6 §•
Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas
annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.
Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av
lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än
att omedelbart avverka den.
7 §•
Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.
Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.
8 §.
Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres
av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i
fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet.
Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon
som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet förfallet.
9 §.
Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan
med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses
föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger
skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan
avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter
angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena
påkallas.
Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården
å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant
begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
5
står för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan
tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare
meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,
som av förhållandena påkallas.
10 §.
Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,
erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom
utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena
i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.
Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att
anse såsom laglig.
11 §.
1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig
för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan
undersökning av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen
förordnar.
Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning
samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten
ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall
innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,
som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för
vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas
sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen
veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.
12 §.
Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,
varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på
grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser
eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,
söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen
å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen
å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning
verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.
Överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.
13 §.
1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse
av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdssty
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
relsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller
planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet
avverka skog utan skogsvård sstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen
begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu
nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka
vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet
som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest
i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas
eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må
avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse
till stånd. Innan förbud meddelas, skall tillfälle beredas fastighetens ägare
samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne att
yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den
dock, innan ärendet slutligen avgöres, meddela förbud tills vidare och intill
dess annorlunda förordnas.
Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,
där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss
tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,
vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.
Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av
annan, jämväl denne bevisligen underrättas.
Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan
hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det
är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt
förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan
denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet
anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda
meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos
styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i
ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter
delgivningen, skall detsamma vara förfallet.
3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1
mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning
eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.
Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,
som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd
varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
7
Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.
14 §.
Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses
nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig
återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,
sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre
är att räkna som plantskog.
15 §.
Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom
åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga
nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att
skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.
Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta
någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för
återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller
av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,
att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet
av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i
anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda
fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen
på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.
16 §.
Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,
ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,
sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig
skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad
än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas
vidtagande.
17 §.
Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest
skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av
allmänna medel.
Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.
18 §.
För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt
skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna
för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad
han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,
därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,
han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande
till att åtgärderna måst vidtagas.
19 §.
Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt
14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark
är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka
träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma
till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.
Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.
Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen
förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två
ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter
av nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för
förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen
och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna
för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas
nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika
meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.
Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för
undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.
20 §.
Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen
hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder
för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,
samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.
21 §.
Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt
om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför
skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
22 §.
Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt
överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
9
till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å
marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande
av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen
tillkallade sådana gode män som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen
skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent
emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åtgärden,
jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse
över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
vidtagits, erfordras ej besiktning.
Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits
eftersatt.
23 §.
Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,
äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående
besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,
och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.
Vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,
utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att
söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet
eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist
inom en månad från det utmätningen skedde eller betalningen erlades.
24 §.
Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som
i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering
eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen
på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning
antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika
åtgärder, äger skogsvårdstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen
förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att
betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas
medföra.
Ställes ej säkerhet på anlordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud
som i 13 § sägs.
Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller
betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen
gottgjord.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.
25 §.
Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder
eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,
måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet
skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn
och undersökning ägt rum, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt
skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.
Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda
bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt
till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).
Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin
helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må det av Konungen
återkallas.
26 §.
I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte
vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas
1) att, där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom
fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom
visst område tills vidare ej äger rum, styrelsen må meddela föreskrift därom;
och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom
sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning
av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd; samt
2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast
med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd
enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet
mot sand- eller jordflykt icke äventyras.
27 §.
Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,
som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren
eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen
kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses
med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid
brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid
avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å
stubben.
I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,
därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid
tydligt utmärkas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
11
Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd
sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke
äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.
I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet
för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.
28 §.
I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad
skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla
1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika
skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten
skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara
verkställda;
2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat
för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt
3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,
att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag
av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift
därom.
29 §.
Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
30 §.
1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark
omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd
än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.
Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §
meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng
eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas
allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd
till skydd för närliggande marker.
Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast
efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl
bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,
skola vara vidtagna.
3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad
i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
31 §.
Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §
må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom
skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen
erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen
bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.
32 §.
Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer
anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggningsåtgärder
ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §
första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,
erfordras dock ej besiktning.
Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,
så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande
av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga
ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,
eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva
vad därför skall vidtagas.
Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande
skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna
åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för
där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.
33 §.
Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen
blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av
skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om
marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla
mot framtida ägare av marken.
Om åtgärder mot insekishärjning.
34 §.
Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger
överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller
annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,
är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,
vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter
hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.
Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer
anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§
för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
35 §.
Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av
kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Angående sådant bidrag
förordnar Konungen.
Ansvarsbestämmelser.
36 §.
1 mom. Företager den som äger förfoga över skog avverkning därå i uppenbar
strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas,
istraffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd,
må dock ej till straff dömas.
2 mom. Där den som äger förfoga över skog företager avverkning därå i
strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag,
eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse
som i 12 § sägs, straffes med dagsböter.
3 mom. Lika med avverkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare,
med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.
37 §.
Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),
straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
38 §.
Företages i fall, där jämlikt 30 g skogsvård sstyrelsens tillstånd erfordras
för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes
åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.
Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,
vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till
att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.
39 §.
Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida
det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den
tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
Ej må dock virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud
enligt denna lag, förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,
därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats
eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften
eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
40 §.
Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen skola äga lika behörighet att åtala
förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som
kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och
senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.
Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget
vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,
som verkställts av någon dess befattningshavare.
41 §.
Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att
kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor
förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall
i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där
han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom
mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av
två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
42 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke tillfalla
den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.
Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
Om fullföljd av talan.
43 §.
1 mom. År någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats
av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,
dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller
24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
15
besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden
erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.
2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,
så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller
upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.
44 §.
Över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §
sägs, må klagan ej föras.
Om undantag från lagens tillämplighetsområde.
45 §.
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå
växande skog
1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;
2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;
3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt
4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad
åborätt.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog,
som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet
i dess helhet.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Genom lagen upphävas
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av
städernas skogar;
kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen
av nyssnämnda förordning; samt
förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande
skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad
åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke
äro av kyrklig natur.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt
i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya
lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,
vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning
eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.
2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller
24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den
10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav
denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådaii talan, intill
dess den blivit slutligen avgjord.
3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen
den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola
hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen
avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat
medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 §
första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså
skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923
eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av
skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.
4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya
lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för
skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga
förbudet för ytterligare högst fem år.
Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen
finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som meddelats
enligt samma lag.
5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,
å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,
skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första
stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket
nya lagen.
6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämpling,
som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg
eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse
jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning
av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år
förflutit från utsyningen eller utstämplingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
17
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till
jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26 §.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen bestämmer,
vid jakt med snara;
person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl
eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka utan tillstånd;
samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt — — — omförmälda djur.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
2
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 oktober 19A 7.
N är varande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet frågan om ny skogsvårdslagstiftning
m. m. samt anför därvid.
Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att
verkställa en allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.
Med stöd av ett av Kungl. Maj:t i sagda beslut lämnat bemyndigande
förordnade chefen för jordbruksdepartementet genom särskilda beslut den
14 och 15 september 1942 följande personer att såsom särskilda sakkunniga
biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter, nämligen hovrättsrådet,
numera revisionssekreteraren G. H. Bogren, dåvarande statssekreteraren,
numera ledamoten av riksdagens första kammare B. Näsgård, ledamöterna
av samma kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre C. S.
Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten
av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, professorn C. H.
Petterson, länsjägmästaren C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren
A. Jansson.
Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t byråchefen
i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda
skogsstyrelsen vid verkställandet av utredningen.
Den 18 oktober 1943 förordnade chefen för jordbruksdepartementet med
stöd av förenämnda bemyndigande dåvarande tillförordnade statssekreteraren,
numera utnämnde landshövdingen B. A. Fallenius att såsom särskild sakkunnig
biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter.
Skogsstyrelsen har den 27 maj 1946 avgivit betänkande med förslag till
skogsvårdslag m. m. (SOU 1946: 41).
Särskilda yttranden beträffande vissa punkter i förslaget ha avgivits dels
av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och
greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
19
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium,
kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med
undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskommittén,
statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssällkapet,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands
skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktareförbund.
Vid domänstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överjägmästare.
Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från flertalet
handelskammare.
Skrivelse i ärendet har vidare inkommit från Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare.
I samband härmed får jag även anmäla en av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län i skrivelse den 21 januari 1947 gjord framställning om utfärdande
av provisoriska bestämmelser till förebyggande av överavverkning
i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, över vilken framställning
yttranden avgivits av skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk. Vid skogsstyrelsens yttrande ha
fogats utlåtanden från övriga skogsvårdsstyrelser.
Innan jag ingår på skogsstyrelsens förslag och nyssnämnda framställning
torde jag få lämna eu kortfattad redogörelse för innehållet av nu gällande
skogsvårdslagstiftning.
Gällande bestämmelser.
A. Skogar under 1923 års skogsvårdslag.
Skogsvårdslagen den 15 juni 1923, som för närvarande är gällande, är
landets första egentliga skogsvårdslag.
Från tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undantagna:
1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden; 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller
lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar;
4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens
utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom
å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätl)
enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga
förut ej nämnda skogar, å vilka förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som
20
Kunql. Maj:ts proposition nr 34.
avses i § 4 av nämnda förordning. Om skog, som angivits under 5) eller 6),
ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall lagen
äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Äges skog av
förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse,
eller utövas dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn
av sådant skogsvårdssällskap, kan Kungl. Maj:t beträffande sådan skog på
ansökan medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av 1923 års lag.
Beträffande rättigheter och skyldigheter, som enligt 1923 års lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare.
I 1 § av 1923 års lag föreskrives, att skogsmark enligt vad i lagen stadgas
skall användas till skogsbörd. Uppsikt över att detta iakttages skall utövas
av vederbörande skogsvårdsstyrelse. över skogar, som ägas eller stå under
tillsyn av skogsvårdssällskap och som befriats från tillämpningen av skogsvårdslagen,
äger skogsstyrelsen öva tillsyn.
I fråga om avverkning innehåller skogsvårdslagen olika regler beträffande
yngre och äldre skog. Yngre skog får enligt 3 § icke avverkas annorledes än
genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. må
dock avverkning i yngre skog ske, 1) då för tillgodoseende av fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång
från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt,
som uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog
å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; och
2) då avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning
eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Avverkning enligt
2) får dock endast äga rum efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Beträffande
såväl i 1) som i 2) avsedd avverkning äger skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall
lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena
påkallas. Virke, som enligt 1) avverkats för husbehov, får enligt 4 § 2 mom.
ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 4 § 3
mom., vilket tillagts genom lag den 26 juni 1936, meddelas vissa regler för
det fall att fastighet besväras av skogsfångsservitut samt planlagd eller påbörjad
avverkning, som ej avser tillgodoseende av husbehov, kan befaras
medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där
fråga är om servitut som uppkommit före den 1 januari 1923 —- att servitutets
begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i
anspråk utöver vad som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest
överensstämmer med en god skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen äger då, om
servitutshavarens rätt finnes klar, beträffande avverkningen meddela de föreskrifter
eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.
Avverkning av äldre skog får enligt 5 § 1 mom. ej så bedrivas och ej heller
får efter avverkning så förfaras med marken, att skogens återväxt äventyras.
Utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd får icke avverkning av äldre skog
för annat ändamål än tillgodoseende av husbehov äga rum i sådan omfattning,
att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist
Kungl. Maj.ts proposition nr 34-
21
på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Om avverkning, som angives i
4 § 3 mom., kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd utsträckning
begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning
nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten
därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog
efter ortens förhållanden, skall vad i sistnämnda moment är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
Till motverkande av osund spekulation meddelas i 5 § 2 mom. föreskrifter
i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare,
vilken icke är gift med eller arvsberättigad efter den föregående ägaren.
Jämte bestämmelserna i 1 mom. skall sålunda gälla, att intill dess fem år
förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog ej får ske
utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i andra fall än där avverkningen avser
husbehovsändamål eller föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en
god skogsvårds fordringar. Nu angivna bestämmelser skola dock ej utgöra
hinder för avverkning på grund av rätt som upplåtits av föregående ägare
och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ nyttjanderättslagen är gällande emot nye
ägaren.
Enligt 6 § är skogsvårdsstyrelsen skyldig att på ansökan avgiva yttrande,
huruvida viss skog är att anse såsom yngre eller hur avverkning bör företagas
utan att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda. Avverkning,
som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom
laglig.
För prövning av fråga, som avses i 4, 5 eller 6 §, kan skogsvårdsstyrelsen
låta verkställa undersökning å marken genom länsjägmästaren eller på am
nät sätt. Utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person kan också inhämtas.
Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5 eller 6 §
sägs, skall gälla för högst fem år (7 §).
Om avverkning sker eller planeras i strid mot lagens bestämmelser eller
skogsvårdsstyrelsens föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddela
förbud att å fastigheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning,
med rätt för skogsvårdsstyrelsen att på visst sätt inskränka förbudet.
Är saken brådskande, kan avverkningsförbud meddelas tills vidare. Avverkningsförbud
skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen
äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan, som fullgjort
vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att å styrelsens
vägnar meddela provisoriskt avverkningsförbud. Sådant provisoriskt
förbud är dock för sin giltighet beroende av om styrelsen fastställer detsamma
inom tio dagar.
I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt stadgas i 9 §, att då vid
avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma
med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt
en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,
skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt
inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 34-
området. Å området uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma
nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Uppkommer
i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller
annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan,
skall enligt 10 § vad som föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande
av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning.
Då markens ägare ej uppsåtligen eller genom vållande förorsakat skadan, och
denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, kunna återväxtåtgärder
icke fordras för större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen
fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts,
ävensom av de kvarstående träd, som höra fällas, jämte den ersättning
för skadegörelsen, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. I sistnämnda
fall kan vidare skogsvårdsstyrelsen, då markägarens skyldighet skulle
bliva synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav.
För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig.
Har avverkningen företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna
för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Han kan
dock i regel av markägaren söka åter vad han utgivit för sådant ändamål
(11 §). Finner skogsvårdsstyrelsen återväxtåtgärder vara erforderliga, skall
jämlikt 12 § styrelsen söka träffa skriftlig överenskommelse med den eller
dem, som äro ansvariga för återväxtens betryggande, om de åtgärder, som
böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord.
Kan överenskommelse ej träffas, äger skogsvårdsstyrelsen, därest den ej finner
saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla
undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning
härav sakkunnig person att med biträde av gode män verkställa undersökning
å stället. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få
överenskommelse till stånd. Om överenskommelse ändå ej kan uppnås, skall
skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § stämma in saken till domstol. Vad genom
överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt angående återväxtåtgärder
skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken. Då tiden för återväxtåtgärds
vidtagande enligt överenskommelse eller domstols utslag gått till
ända, och det förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall
skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken låta undersöka förhållandet.
Besiktning erfordras dock ej, om vederbörande lämnar skriftligt erkännande,
att åtgärden ej fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att
föranstalta om vidtagande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt. Kostnaderna
härför kunna genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige
(14—16 §§).
Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt
kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller
andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen
fordra säkerhets ställande för kostnaden för åtgärderna. Ställes ej på anfordran
sådan säkerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud
(17 §).
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
23
Särskilda bestämmelser gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar
(18—21 a §§). På framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången
syn och undersökning kan Kungl. Maj:t förordna, att skog i viss trakt skall
anses såsom svårföryngrad. För att en trakt skall räknas som svårföryngrad
fordras, att skogsmarken är belägen i havsbandet eller på höjder eller eljest i
särskilt exponerat läge, där det i allmänhet måste befaras, att i händelse av
ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller återväxt,
som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig.
Kungl. Maj:t äger även efter förutgången syn och undersökning förordna,
att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält
eller fjällgränsens nedgående, skola anses såsom skyddsskogar.
Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan särskilt förordnande
vara underkastade bestämmelserna för svårföryngrade skogar.
I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver
de vanliga avverkningsreglerna gälla: 1) att där skogsvårdsstyrelsen finner
nödigt att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten
avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga
rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom, samt 2) att avverkning för
annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
I sistberörda fall skall ägaren vara berättigad att erhålla tillstånd
till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens
återväxt förenlig. Därvid skall dock iakttagas dels att avverkning i den omfattning,
att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast
må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och
dels att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller
eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må
komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden.
Då tillstånd till avverkning enligt 1) och 2) meddelas, skall i allmänhet
ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen
förordnad person. I stället för utsyning må, då så finnes vara tillräckligt,
allenast anvisning äga rum av viss trakt, varå avverkningen får företagas.
Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill
tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning eller anvisning
ej erforderlig. I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter
i avseende på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga.
Vad angår åtgärder för betryggande av återväxt gäller, utöver vad eljest
är stadgat, beträffande svårföryngrade skogar och skyddsskogar löljande.
Då tillstånd till avverkning i dylika skogar meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen
tillika föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas
vidtagande den i 9 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom
den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.
I fråga om skyddsskog gäller dessutom, alt då för återväxtens främjande
å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält, prövas erforderligt, att rätt
till bete å skogen helt eller i viss mån förbjudes, Kungl. Maj:t därom äger
meddela föreskrift.
24
Kungi. Mai:ts proposition nr 34.
A försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, äger
skogsvårdslagen ej tillämpning (22 §).
Skogsvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser jämväl angående omläggning
av skogsmark (23 och 24 §§). Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör
icke hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt,
väg eller till annat liknande ändamål och ej heller, såframt marken är
därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande
medelst röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt
betesbruk eller äng. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
1) därest marken ingår i område, där skogen enligt Kungl.
Maj:ts förordnande skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog,
eller också marken är belägen inom Gotlands län eller på Öland, i vilken händelse
avverkning och omläggning få medgivas allenast om marken prövas
icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av
angränsande marker, samt 2) därest omläggning av annan skogsmark än
i 1) sägs till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre
skog. Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till omläggning, skall den
bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda
ändamålet.
Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande av åtgärder
för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark till annat här
angivet ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse
att inom viss av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga
åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, skall skogsvårdsstyrelsen
stämma in saken till domstol, och denna äger meddela de föreskrifter, vartill
omständigheterna föranleda. Förbindelse och av domstol meddelad föreskrift
skola gälla mot ny ägare av fastigheten. Om ej inom bestämd tid
fullgöres vad markägaren förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, kan på
talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny
tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna
om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva
vad därför skall vidtagas.
Skogsvårdslagen innehåller även ansvarsbestämmelser (25—29 §§). Om
någon företager avverkning i uppenbar strid mot de särskilda bestämmelser
beträffande avverkning och omläggning av skogsmark, som gälla för svårföryngrade
skogar och skyddsskogar, eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,
som meddelats enligt skogsvårdslagen, eller om någon mot bestämmelsen
i 4 § 2 mom. förfogar över virke, som avverkats till husbehov, blir
straffet dagsböter. Därjämte skall det avverkade virket, om det ligger kvar
i skogen eller, därest det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,
tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår virket beslag, är avverkaren
skyldig utgiva ersättning med ett belopp, som motsvarar värdet av virket.
Straff stadgas vidare för den som i strid mot meddelat förbud låter djur beta
å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält. Därest någon i sådant fall,
Kunyl. Muj:ts proposition nr 34.
25
då skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till
annan användning, företager avverkning men eftersätter åtgärd, för vars vidtagande
tid blivit bestämd, straffas vederbörande med dagsböter. Om i sistnämnda
fall flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, blir dock den,
som ej i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, fri från
ansvar. Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äga lika behörighet att
åtala förseelser mot skogsvårdslagen samt lägga beslag på virke. Beslagsrätt
tillkommer jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare
med skoglig utbildning, varvid dock anmälan om beslaget skall
ske inom 14 dagar. Åtal måste ske inom 45 dagar från beslaget, därest beslaget
ej skall anses förfallet. Förbrutet virke skall säljas på offentlig auktion.
Talan mot skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut fullföljes enligt 30 § genom
besvär hos skogsstyrelsen. Talan mot skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl.
Maj:t.
B. Skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äger
tillämpning.
Skogsmark, som är belägen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, är numera underkastad
bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
(lappmarkslagen). Denna lag erhöll från början giltighet för tiden den 1
januari 1934—den 31 december 1943. Genom lag den 2 april 1943 har giltighetstiden
utsträckts till och med den 31 december 1948.
Från lappmarkslagens tillämpning äro undantagna: 1) skogar lydande under
lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) städernas skogar;
3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord:
samt 4) övriga förut ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning
eller som avses i § 4 av nämnda förordning. Ligger skog, som angives
under 3) eller 4), i samfällighet med skog, som lyder under lappmarkslagen,
skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess
helhet.
Uppsikt över lappmarkslagens efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen.
I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt lagen äro förenade
med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare. Lagen medför ej rubbning
i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.
Avverkning av barrträd samt av lövträd ovan odlingsgränsen må för annat
ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov bedri
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
vas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Sådant tillstånd erfordras
dock icke för verkställande av gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig,
i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans
upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under
planens giltighetstid i behov av gallring. Yngre skog må ej avverkas annorledes
än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre
skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens beskaffenhet
finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning. Till skydd för återväxten
å särskild eller samfälld husbehovsskog äger skogsvårdsstyrelsen, då sådant
finnes vara av nöden, meddela förbud mot avverkning till husbehov
inom visst område av skogen. Sådant område skall tydligt utmärkas på marken,
varefter avverkning inom området ej får ske, förrän skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd.
Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan.
Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog
avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande
avverkningar, kan dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder
av att avverkningsplan ej upprättats. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt
för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som under viss
tid får avverkas. Vid upprättande av avverkningsplan skall tillses dels att
skadad eller överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom
äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, skall
kunna snarast avverkas och dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran
på en såvitt möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning,
som erfordras för att skogen skall inom skälig tid komma i sådant
skick, att skogsmarkens alstringsförmåga blir på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.
Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom
skogsvårdsstyrelsens försorg. Fastighetsägaren äger emellertid själv genom
sakkunnig person ombesörja planens upprättande. Avverkningsplan skall
för att bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen
äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för
vilka avverkningsplaner blivit fastställda, under viss tid vid avverknings
företagande må behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen
brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas, då någon
av fastigheterna, utan att de samlas på en hand, övergår till ny ägare,
som ej förut deltager i gemenskapen.
Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1
april och slutligt beslut i anledning av ansökningen skall meddelas före den
1 påföljande oktober eller i särskilt fall den 1 november. Tillstånd, som
meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej avverkning i mindre omfattning
begäres, avse den avverkning, som belöper på en tid av fem år. När
särskilda skäl föreligga, kan dock skogsvårdsstyrelsen medgiva, att tillståndet
må avse avverkning för ytterligare högst fem år. Frågan om dylikt tillstånd
för längre tid än fem år prövas av Kungl. Maj:t. Om tillstånd till avverkning
ej grundas på avverkningsplan, må, då det icke är fråga om yngre
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
27
skog, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning, som är förenlig
med skogens återväxt, dock med iakttagande att, därest icke avverkningen
föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar,
fastigheten ej genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på
husbehovsskog enligt ortens förhållanden. I avverkningstillstånd skall angivas
den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.
Då tillstånd till avverkning meddelas enligt awerkningsplan, skall i allmänhet
utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare
eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade
träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas
tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan, må, där så
hefinnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen
får företagas. Därvid skola gränserna tydligt utmärkas och närmare
föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningen. Anvisning av
avverkningstrakt kan också ske, då tillstånd enligt awerkningsplan meddelas
till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog förekommande
spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke av barrskog, som
enligt anvisning avverkats annorledes än genom gallring i bestånd av yngre
skog, får, om awerkningsplan fastställts för fastigheten, icke bortföras från
skogen, innan det stämplats genom förrättningsmannens försorg. Vid förrättning
för utsyning eller anvisning av avverkningstrakt böra av fastighetsägaren
gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande
av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer
med god skogsvård. Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd
till avverkning nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äger styrelsen
meddela föreskrift därom. Verkställes avverkning, som ej får ske utan tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen, är avverkaren pliktig ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över
avverkningen.
Om avverkning sker eller planlägges i strid mot visst stadgande i lappmarkslagen
eller mot viss anvisning eller föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,
äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Provisoriskt avverkningsförbud
kan meddelas av länsjägmästare eller annan hos skogsvårdsstyrelsen
anställd tjänsteman med jägmästareutbildning. Dylikt provisoriskt
förbud är giltigt under tjugo dagar.
Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg awerkningsplan upprättas eller i
anledning av lagens bestämmelser utsyning eller stämpling verkställes eller
anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.
Övriga kostnader för sådan förrättning skola, om ej på sökandens
begäran förrättningen verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd
tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.
Bestämmelserna i lappmarkslagen om åtgärder för betryggande av återväxt
överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års
skogsvårdslag. I följande avseenden förekomma dock avvikelser i lappmarkslagen:
1) Skyldigheten att efter avverkning sörja för återväxten är ej ovill
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
korlig, utan skogsvårdsstyrelsen kan på ansökan medgiva skälig begränsning
därav, därest skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande. 2) Då skada
å skogen uppkommit genom betning av hemdjur, föreligger icke skyldighet
att vidtaga återväxtåtgärder. 3) Vad i lappmarkslagen stadgas skall ej utgöra
hinder för skogsvårdsstyrelsen att medgiva den avverkning, som påkallas av
skadegörelse å skogen. Om avverkning av barrträd sker på grund av dylikt
medgivande, skall hänsyn därtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning
meddelas, 4) Något stadgande om skyldighet att ställa säkerhet för kostsamma
kulturåtgärder efter avverkning förekommer icke i lappmarkslagen.
Beträffande omläggning av skogsmark gäller att hinder ej föreligger för
omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål
eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen
den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag
för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av
odling av visst område. Om fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda
åtgärder vill anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng,
skall han söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Därest skogsvårdsstyrelsen
meddelar dylikt tillstånd, skall styrelsen också bestämma tid för fullgörandet
av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Fullgöres ej
inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen
domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande avför
omläggningen erforderliga åtgärder eller ock förordna om markens återförsättande
i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.
Därest i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken avverkningsplan
finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än
fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan
de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd
till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad
sålunda stämplats.
Ansvarsbestämmelserna i lappmarkslagen äro i stort sett av liknande beskaffenhet
som motsvarande bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen.
Reglerna om fullföljd av talan i lappmarkslagen avvika allenast såtillvida
från skogsvårdslagens bestämmelser därutinnan, som talan får fullföljas mot
samtliga beslut av skogsvårdsstyrelse enligt lappmarkslagen.
C. Städernas skogar.
Rörande vården av städernas skogar ha bestämmelser meddelats i förordningen
den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas
skogar (stadsskogsförordningen).
Enligt 1 § i förordningen skola städernas skogar, under domänstyrelsens
överinseende, underkastas ordnad hushållning samt, där så med avseende
på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga
regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Bestäm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
29
melserna äro alltså byggda på principen om plantvång, där skogens omfattning
gör sådant lämpligt. Hushållningsplan uppgöres av skogstjänsteman
efter domänstyrelsens förordnande och fastställes av domänstyrelsen, vilken
därjämte äger meddela de särskilda föreskrifter, vilka i avseende på skogarna
kunna finnas nödiga (2 och 3 §§). Revision av hushållningsplan skall
verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes
eller varder stadgat (4 §). Om förvaltningen av stadsskog ej förut av vederbörande
drätselkammare upp dragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad
person eller om skogens skötsel ej varder nöjaktigt utförd, förordnar Kungl.
Maj:t, på framställning av domänstyrelsen, huruvida skogen må ställas under
vård och förvaltning av skogsstaten (5 §). I dylikt fall skall revirförvaltaren
redovisa för skogens förvaltning och ett exemplar av redogörelsen
tillhandahållas drätselkammaren.
Om skog ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och
kontroll över skogsskötseln. Därest överträdelse av hushållningsplan eller
vanvård av skogen förekommer, äger han anmäla detta hos överjägmästaren.
Denne gör efter undersökning den framställning till domänstyrelsen, som
omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster vederbörande
drätselkammares uppmärksamhet på förhållandet eller ock gör framställning
hos Kungl. Maj:t om skogens ställande under skogsstatens vård och
förvaltning (6 §). Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas
med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande
av hushållningsplan och revision därav samt för avlöning av skogvaktare
ävensom, där skog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten
tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans
förvaltningsåtgärder (7 §).
Vidare ha i förordningen meddelats bestämmelser om skyldighet för vederbörande
stads drätselkammare att inom sex månader från det förordningen
trätt i kraft till domänstyrelsen ingiva uppgift om stadens skogars ytvidd,
beskaffenhet och skötsel (2 §). Sedermera ha genom kungörelse den
20 juni 1924 (nr 272) meddelats vissa bestämmelser angående lämnande av
uppgifter till domänstyrelsen beträffande skogar, förvärvade efter ikraftträdandet
av stadsskogsförordningen.
D, Karesuando skogsallmänning.
Vid den allmänna avvittringen inom Norrbottens län avsattes Karesuando
sockens allmänningsskog. Jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades
emellertid denna allmänningsskog till kronan mot det att visst område av
Muonio kronopark upplåts till Karesuando kommun såsom kommunens samfällda
egendom. Då det sålunda upplåtna området, vilket numera benämnes
Karesuando skogsallmänning, ej uteslutande äges av vederbörande jordägare
inom kommunen, är skogsallmänningen att betrakta såsom en vanlig kommunskog.
30
Kungl. ftlaj.ts proposition nr o4-
Beträffande vården och förvaltningen av Karesuando skogsallmänning har
Kungl. Maj:t meddelat närmare bestämmelser i ett reglemente av den 3
mars 1922.
Allmänningen skall enligt detta reglemente behandlas enligt hushållningsplan
vilken, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas
enligt samma grunder som hushållningsplan för kronopark. Förslag till sådan
hushållningsplan uppgöres efter förordnande av domänstyrelsen, vilken även,
sedan förslaget granskats av vederbörande överjägmästare, bär att fastställa
detsamma. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tilllämpning
meddelas av domänstyrelsen.
Allmänningen står under skogsstatens vård och förvaltning, därvid utsyningsförslag
uppgöres i samråd med allmänningsstyrelsen och omhänderhavda
medel redovisas till länsstyrelsen. All avverkning å allmänningen skall
ske efter utsyning. För utsyning och stämpling skall till statsverket gäldas
gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Sockenmännen
äga med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma om utövandet
av förvaltningsverksamhet beträffande allmänningen utöver den, som åligger
honom på grund av hans tjänst. För den befattning, som skogsstatstjänstemannen
på grund härav kan komma att taga med allmänningens
skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med
belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen. Bevakare
a allmänningen antages av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande
jägmästare och överjägmästare. Alla kostnader för bevakningen bestridas
av allmänningens medel.
Försäljning av i fastställd hushållningsplan bestämd avverkning skall, sedan
försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen fastställda
av länsstyrelsen, ske på offentlig auktion inför länsstyrelsen, vilken
i närvaro av överjägmästaren och ombud för sockenmännen prövar avgivna
anbud. I avseende å försäljning från allmänningen av virke m. m. under
hand äger dock jägmästaren enahanda befogenhet, som för jägmästare är
medgiven beträffande försäljning av virke från kronopark. Uppstår fråga om
annan försäljning, skall länsstyrelsen avgöra frågan efter allmänningsstyrelsens
och jägmästarens hörande. Inom allmänningen befintligt mulbete och
höslåtter, som ej vid avvittringen tilldelats nybyggen och hemman, må utarrenderas,
där så prövas kunna ske utan men för skogsvården, på sätt och
i den ordning, som finnes föreskrivet för dylika lägenheter å kronopark.
Av allmänningens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för
skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning
och bevakning, för underhåll av den för allmänningen särskilt anställda
personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten
ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter
föranledda kostnader. Häri inbegripas såväl statsverket tillkommande
utsyningsavgifter som av länsstyrelsen bestämt arvode till de tjänstemän
därstädes, vilka ha befattning med försäljning av skogsavkastningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj:ts proposition nr 34.
31
Därjämte skola såvitt möjligt av avkastningen bestridas på allmänningen
belöpande utskylder och onera. Vad därefter återstår av årsavkastningen skall
tillgodoföras en skogsmedelsfond, i den mån icke länsstyrelsen, då fonden
överstiger visst minimibelopp, av särskilda skäl medgiver användning för
andra ändamål.
E. Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med
stadgad åborätt.
Rörande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas
med stadgad åborätt, ha bestämmelser meddelats i kap. V förordningen den
26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,
vilket kapitel erhållit sin nuvarande lydelse genom en förordning den 24 juli
1903. I 31 § av 1894 års förordning stadgas, att å skog till kyrko-, akademi-,
hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars hemman och
lägenheter, som icke innehavas med stadgad åborätt, skall införas regelbunden
hushållning såväl å skogen som å hagmarken och skogsindelning äga
rum, där domänstyrelsen med avseende på skogens omfång och beskaffenhet
prövar sådan tjänlig. Där dylik hushållning ej redan införts, skall den styrelse
eller myndighet, som över egendomen har inseende, inom sex månader
från förordningens ikraftträdande inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd,
beskaffenhet och skötsel till domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske,
förordnar skogstjänsteman att mot ersättning enligt taxa, vilken ersättning
utbetalas genom den styrelse eller myndighet, varunder skogen hör, upprätta
hushållningsplan. Denna skall för fastställelse ingivas till domänstyrelsen.
Det ankommer på länsstyrelsen att på anmälan av domänstyrelsen tillhålla
vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra dylik anmälan.
På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Maj:t, huruvida
skog å allmän inrättnings hemman må, där förvaltningen av densamma ej
förut av den styrelse eller myndighet, varunder egendomen lyder, uppdragits
åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel
icke blir nöjaktigt utförd, ställas under vård och förvaltning av skogsstaten.
I dylikt fall skall jägmästaren redovisa för skogens förvaltning samt ett
exemplar av redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas
vederbörande styrelse eller myndighet.
Där skogen ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och
kontroll över skogsskötseln. Om överträdelse av hushållningsplan eller vanvård
av skogen förekommer, äger skogstjänstemannen anmäla delta hos
överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen,
som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen
fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet å förhållandet
eller ock gör underdånig framställning om skogens ställande under
skogsstatens vård och förvaltning. Har skog av nu ifrågavarande slag ställts
32
Kungi. Maj:ts proposition nr 34-
under skogsstatens vård och förvaltning, utgår ersättning till statsverket för
vederbörande skogstjänstemans förvaltningsåtgärder enligt gällande resereglemente.
F. Skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas
med stadgad åborätt.
Rörande skogarna å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som
innehavas med stadgad åborätt, äro föreskrifter meddelade i kap. VI förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket. Genom lag den 12 maj 1939 har nyssnämnda förordning
upphävts, såvitt angår skogar å kronohemman och krononybyggen under
stadgad åborätt inom de sex norra länen. Sistnämnda fastigheter ha i stället
inordnats under 1923 års skogsvårdslag och 1932 års lappmarkslag.
I 34 § 1894 års förordning stadgas, att skog å krono- samt allmänna inrättningars
hemman och lägenheter, som innehavas under stadgad åborätt, i allmänhet
endast må användas till husbehov av åbon, därest icke för något
fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå. Dock äger, när skäl
därtill förefinnas, i avseende på kronohemman länsstyrelsen och i avseende
på övriga ifrågavarande hemman den myndighet, under vilkens vård hemmanet
står, att på ansökning av åbon medgiva honom rätt att under behörigt
iakttagande av den hushållningsplan, som kan bliva fastställd för skogen,
begagna densamma även till avsalu.
Har sådant särskilt tillstånd vunnits, som i 34 § sägs, skall åbon anmäla
sig hos domänstyrelsen för erhållande av hushållningsplan. Domänstyrelsen
förordnar då skogs tjänsteman att mot särskild ersättning, som av åbon betalas
enligt taxa, verkställa undersökning och uppgöra förslag till hushållningsplan,
som därefter ingives till domänstyrelsen för fastställelse. Såväl
skogsstatens tjänstemän som kronobetjäningen åligger det att hålla tillsyn
över den fastställda hushållningsplanens iakttagande och att, där överträdelse
eller försummelse finnes ha ägt rum, göra anmälan därom hos länsstyrelsen
eller annan myndighet, som har inseende över hemmanet. Länsstyrelsen
äger att, där sådant i avseende på kronohemman förekommer, tillsvidare
förbjuda skogens begagnande annorlunda än till husbehov, om så prövas
nödigt.
G. Övriga skogar.
Skogar å kronoparker, flygsandsfält, kronans utarrenderade jordbruksdomäner
samt kronoöverloppsmarker lyda under förordningen den 10 maj
1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Dessa skogar,
som stå under domänstyrelsens förvaltning, skola vårdas efter regler, vilka
med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste
mån jämn avverkning åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar.
Kangl. Maj:ts proposition nr 34. 33
Innan avverkning äger rum, skall utsyning företagas i den ordning domänstyrelsen
bestämmer.
Såsom angives i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket finnas särskilda bestämmelser meddelade
för Djurgården vid Stockholm samt en del kronan tillhöriga skogar,
som äro upplåtna till vissa ändamål, verk eller inrättningar. Sådana bestämmelser
ha meddelats bland annat beträffande renbetesfjällens skogar, skogar
som upplåtits till bergshanteringens understöd, till lotsverket, krigsskolan å
Karlberg, Bona uppfostringsanstalt med flera verk och inrättningar.
Kap. IV i 1894 års förordning är tillämpligt å boställsskogar, civila, militära
och ett mindre antal ecklesiastika. Dylika skogar skola i allmänhet skötas
enligt hushållningsplan, som fastställes av domänstyrelsen. Om boställets
virkesavkastning i betydligare män överstiger dess behov av skogsfång, kan
Kungl. Maj:t förordna, att boställsskogen helt eller delvis skall ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Eljest åligger det boställshavaren
att sköta skogen med iakttagande av den fastställda hushållningsplanen.
För en del kronan tillhöriga skogar saknas bestämmelser rörande skogarnas
skötsel och tillsynen däröver. Så är till exempel förhållandet beträffande
vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt skogar, som innehavas
av egnahemsnämnderna.
De fastigheter, som innehavas med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om
upplåtelse under åborätt av viss jord, äro icke jämställda med fastigheter under
stadgad åborätt. En åbo enligt 1926 års lag äger ej nyttja fastighetens
skog i annan män än från kronans sida medgivits.
Det övervägande flertalet av de ecklesiastika boställsskogarna lyda under
den ecklesiastika boställsordningen av den 30 augusti 1932. Dessa skogar skola
skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg.
Vid uppgörande av sådan plan skall, med beaktande av att såvitt möjligt
jämn avkastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till
skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat. Hos stiftsnämnden skola
finnas anställda en eller flera stiftsjägmästare. Avverkning av boställsskog
må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med stiftsjägmästarens
anvisningar verkställes av ett hos vederbörande pastorat anställt
skogsbiträde.
Skogsstyrelsens förslag.
Skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag innebär i åtskilliga avseenden
viktiga förändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Till en början
föreslås sålunda tillämpningsområdet för den allmänna skogsvårdslagen bliva
avsevärt utvidgat. Enligt förslaget skola nämligen skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i fortsättningen gå in
under den allmänna skogsvårdslagen och den särskilda lappmarkslagen sått
Mlmni/ till riksdagens protokoll 19t8. 1 samt. Nr 34.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
lunda icke förlängas. Vidare föreslås, att skogsvårdslagen i fortsättningen
skall äga tillämpning även å vissa andra skogar, som hittills varit undantagna
från densamma, nämligen städernas skogar, Karesuando skogsallmänning,
skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad
åborätt, samt skogar å krono- och allmänna inrättningars hemman, som innehavas
med stadgad åborätt.
Under det att i 1923 års lag icke lämnats någon särskild definition å begreppet
skogsmark, föreslås nu att till skogsmark skall räknas all mark,
som är lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas
för annat ändamål. Bestämmelsen innebär en utvidgning i förhållande till
1923 års lag i det att åtskillig mark, som tidigare ej torde ha hänförts till
skogsmark, såsom vissa kalnrarker, enligt förslaget skall bliva underkastad
bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget innehåller vidare en allmän bestämmelse
rörande principerna för skogsvården, till vilken motsvarighet saknas
i 1923 års lag. Syftet med denna bestämmelse är att betona, att skogsbruket
i främsta rummet bör bedrivas efter ekonomiska principer men att
man även med hänsyn till bland andra sociala synpunkter bör eftersträva
en såvitt möjligt jämn avkastning av skogen.
Bestämmelserna om tillsynsmyndigheter överensstämma i sak i stort sett
med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag med den ändringen, att enligt
förslaget Kungl. Maj:t skall äga förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet
skall omfatta annat område än landstingsområde, varjämte i lagförslaget intagits
en paragraf angivande skogsstyrelsens allmänna uppgifter i fråga om
tillämpningen av skogsvårdslagen.
De måhända viktigaste nyheterna i förslaget återfinnas i det kapitel, som
reglerar avverkningen. Det särskilda skydd, som i 1923 års lag meddelats
för yngre skog, föreslås nu utvidgat till att gälla all utvecklingsbar skog.
Såsom sådan skall enligt förslaget skogen anses, så länge den med lämplig
skötsel kan väntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mer
lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Vidare föreslås
nya bestämmelser i syfte att skydda skogstillgången å sådana fastigheter,
där skogen är att anse såsom husbehovsskog eller som ett stöd åt jordbruket
(stödskog), ävensom eljest för att tillgodose önskemålet om en såvitt möjligt
jämn avkastning. Bland annat föreslås, att avverkning å husbehovsskog för
annat ändamål än tillgodoseende av husbehovet överhuvud ej skall få ske
utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen. Å fastighet med stödskog skall
avverkning, som ej är att hänföra till en för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring, ej utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen få ske i sådan omfattning,
att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog.
Vad slutligen gäller skog, som ej är att betrakta som vare sig husbehovsskog
eller stödskog, skall enligt förslaget avverkning, som ej är att hänföra till sådan
gallring som nyss nämnts, ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen få så
företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.
Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att förhindra en påbörjad
eller planerad olovlig avverkning, innehåller förslaget bland annat den ny
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
35
heten, att skogsvårdsstyrelsen i regel innan avverkningsförbud tillgripes skall
söka få till stånd överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen
å fastigheten. När avverkning verkställts eller planlagts av annan än
ägaren, skall skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse även
med denne. Avverkningsförbud skall enligt förslaget vara tidsbegränsat och i
regel gälla för en tid av högst fem år.
Även i fråga om skyldigheten att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt
efter avverkning eller i anledning av inträffad skada å skogen innehåller
förslaget vissa nyheter, innebärande i stort sett en utvidgning av denna
skyldighet i förhållande till 1923 års lag.
Förslaget upptager vidare bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder
mot otillfredsställande skogstillstånd, till vilka motsvarighet saknas i
1923 års lag. Bestämmelserna innebära bland annat, att ägaren av skogsmark,
där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall vara
pliktig vidtaga sådana åtgärder, att inom skälig tid nöjaktig skog kommer
att finnas å marken, även om bristerna i skogstillståndet ej bero på underlåtenhet
att efter avverkning vidtaga åtgärder för tryggande av återväxten
eller på skada genom brand med mera eller genom bete av hemdjur eller
åverkan. Beträffande omfattningen av denna skyldighet göres dock i förslaget
den inskränkningen, att åtgärder icke må påfordras för kostnad utöver
värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande,
såvida ej markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna
medel.
I bestämmelserna om svårföryngrade skogar och skyddsskogar har bland
annat den ändringen vidtagits, att från skyddsskog till svårföryngrad skog
överförts sådan skog, vars bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens
nedgående.
I ett särskilt kapitel upptagas i förslaget vissa bestämmelser om åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter, till vilka motsvarighet saknas i 1923 års
lag. Bestämmelserna innebära bland annat, alt skogsstyrelsen skall äga befogenhet
att, då insektshärjning av större omfattning uppkommer eller överhängande
fara för sådan härjning föreligger, föreskriva åtgärder för bekämpande
av insekternas skadegörelse och att ägaren av fastighet, som beröres
av de angivna åtgärderna, skall vara skyldig att ställa sig skogsstyrelsens
föreskrifter till efterrättelse.
Beträffande mera betydelsefulla skiljaktigheter mellan förslaget och nu
gällande skogsvårdslag kan vidare nämnas, att enligt förslaget fråga om
skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt eller andra åtgärder
mot otillfredsställande skogstillstånd ävensom vissa frågor angående omläggning
av skogsmark skola, därest samförstånd mellan skogsvårdsstyrelsen
och markägaren ej kan åvägabringas, prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom
fallet är med de frågor av liitliörande art, som kunna uppkomma enligt 1923
års lag, av domstol.
Vad till slut angår ansvarsbestämmelserna kan framhållas, att förslaget
bland annat innehåller den nyheten, att straff i vissa fall skall kunna ådö
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
mas den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot
lagens bestämmelser, även om avverkningen ej sker i strid mot avverkningsförbud
eller särskild av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. En annan
nyhet är en bestämmelse, enligt vilken en skogsarbetare under vissa omständigheter
skall kunna straffas, därest han i samband med avverkning av träd,
som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas ^stämpling
godkänts av skogsvårdsstyrelsen, fäller andra träd än de utstämplade och detta
sker mot den avverkningsberättigades vilja.
I anslutning till den nu lämnade översikten över de viktigaste av de avvikelser
i förhållande till gällande rätt, som förslaget innebär, må här lämnas
följande närmare redogörelse för innehållet i förslaget.
Liksom i 1923 års lag föreskrives i 1 § i förslaget, att skogsmark, enligt
vad i lagen stadgas, skall användas till skogsbörd. Paragrafen upptager vidare
en definition av begreppet skogsmark. Enligt denna definition förstås
med skogsmark sådan mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och
ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål.
I 2 §, som innehåller ett allmänt program för skogsskötseln, stadgas att
skog bör skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt
utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes
och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. 3 § innehåller föreskrift om
att åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt vid lagens
tillämpning skall likställas med ägare av fast egendom.
4 och 5 §§ upptaga regler angående tillsynsmyndigheter. Enligt 4 § skall
i varje landstingsområde finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha uppsikt
över att skogen skötes i enlighet med vad i lag och författning finnes
stadgat. Konungen kan förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet må omfatta
annat område än landstingsområde. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
enligt skogsvårdslagen skall enligt 5 § övervakas av skogsstyrelsen, som
också skall äga meddela erforderliga råd och anvisningar.
I de närmast följande paragraferna förekomma regler angående avverkning.
Med hänsyn till skogsvårdens krav gälla följande inskränkningar i rätten
till avverkning. Utvecklingsbar skog får enligt 6 § icke utan tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens
utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse som utvecklingsbar, så länge
den med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det
måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart
avverka densamma. Icke utvecklingsbar skog får jämlikt 7 § icke så avverkas,
att skogens återväxt avsevärt försvåras. Begreppen utvecklingsbar och
icke utvecklingsbar skog skola ersätta den nuvarande indelningen i yngre
och äldre skog. Genom det sätt, på vilket begreppet utvecklingsbar skog bestämts,
avses att få till stånd en förskjutning uppåt av skyddsgränsen för den
växtkraftigaste och för framtiden värdefullaste skogen.
8—10 §§ innehålla regler om vissa inskränkningar i rätten till avverkning
med hänsyn till kraven på en god skogshushållning. Å fastighet, där skog ej
Kungi. Maj.ts proposition nr 34.
37
förekommer i större myckenhet än som erfordras för tillgodoseende av fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets husbehov (husbehovsskog), må
avverkning för annat ändamål icke äga rum utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen
(8 §). Om å en fastighet finnes skog utöver husbehovet men med
hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan
drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen (stödskog), må utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd avverkning icke äga rum i sådan omfattning, att
fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog (9 §). Avverkning
av skog, som icke är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller
stödskog, må ej å någon fastighet utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen så företagas,
att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma (10 §).
Utan hinder av bestämmelserna i 9 och 10 §§ må dock utvecklingsbar skog
avverkas genom ändamålsenlig gallring (11 §).
Om två eller flera fastigheter ligga i sambruk, äger skogsvårdsstyrelsen
i viss utsträckning förordna, att fastigheterna vid avverknings företagande
må behandlas såsom en enhet (12 §).
I fråga om fastighet, vilken besväras av skogsfångsservitut, äger skogsvårdsstyrelsen
enligt 13 §, då skäl därtill finnas, efter framställning av fastighetens
ägare eller servitutshavaren föreskriva, att avverkning endast får
ske efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Även utan framställning kan sådan
föreskrift meddelas, om en påbörjad eller planlagd avverkning kan medföra,
att servitutet ej kan begagnas i avsedd utsträckning.
14 och 15 §§ i förslaget överensstämma i stort sett med 6 och 7 §§ i 1923
års skogsvårdslag.
Om avverkning företages eller planlägges på ett sätt, som står i strid mot
lagens avverkningsbestämmelser eller mot föreskrifter, som med stöd av
dessa meddelats av skogsvårdsstyrelsen, skall skogsvårdsstyrelsen i första
hand söka träffa skriftlig överenskommelse med fastighetsägaren —- och i
förekommande fall jämväl med avverkningsrättsinnehavaren — om avverkningen
å fastigheten för en tid av högst fem år (16 §). Kan ej överenskommelse
träffas eller sker avverkning i strid mot träffad överenskommelse
äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud å fastigheten. Då det
kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas eller då skyndsamhet
är av nöden, må avverkningsförbud meddelas utan att försök göres att
få överenskommelse till stånd. Avverkningsförbud skall gälla för en tid av
högst fem år samt äga giltighet mot framtida ägare av skogsmarken (17 §.)
Beträffande åtgärder för betryggande av återväxten stadgas i 18 § att, där
vid avverkning icke kvarlämnats skog av nöjaktig täthet och beskaffenhet,
sådana åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt
inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
området. Skyldigheten att vidtaga åtcrväxtåtgärder må ej upphöra, förrän
återväxten hunnit så långt, att den ej längre är att räkna som plantskog.
Om skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom
åverkan, föreligger jämlikt 19 § också skyldighet att vidtaga återväxtåtgär
-
38
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
der. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande
av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, kunna återväxtåtgärder
ej fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid
skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts,
ävensom av de kvarstående träd, vilka böra fällas, jämte den ersättning
för skadan, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. Nyssnämnda
inskränkning i markägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder
äger ej tillämpning, såvida markägaren har möjlighet att av allmänna medel
erhålla bidrag eller lån till återväxtkostnaderna.
För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för återväxtkostnadema.
Han kan dock i regel söka åter av markägaren vad han utgivit
för sådant ändamål (20 §). Om skogsvårdsstyrelsen finner, att återväxtåtgärder
äro eller kunna förväntas bliva påkallade, har styrelsen jämlikt 21 § att
söka träffa skriftlig överenskommelse med markägaren angående återväxtåtgärderna
och tiden för dessas fullgörande. Kan överenskommelse ej träffas,
äger skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet.
Skogsstyrelsen förordnar i anledning därav om syn å stället.
Sedan syn hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse.
Om överenskommelse enligt 21 § ej kan träffas, skall jämlikt 22 § saken
hänskjutas till skogsstyrelsen, vilken äger föreskriva erforderliga återväxtåtgärder
samt bestämma tid för dessas fullgörande. (I det av friherre BeckFriis
med flera avgivna särskilda yttrandet har i stället framförts den meningen,
att saken i dylikt fall borde hänskjutas till domstols avgörande.)
Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt
om åtgärder för återväxtens tryggande skall gälla mot framtida ägare av
skogsmarken (23 §). Om tiden för dessa åtgärders vidtagande gått till ända
och det förekommer anledning antaga, att åtgärderna icke fullgjorts, skall
skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet,
därest icke vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärderna ej
fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande
av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt (24 §). Kostnaden härför
kan genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (25 §).
Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt
kommer att i mera betydande omfattning krävas sådd, plantering eller andra
jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller om avverkning, som skulle
komma att kräva dylika åtgärder, planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen fordra,
att säkerhet ställes för återväxtkostnaden. Ställes ej på anfordran sådan säkerhet,
äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (26 §).
Om skogstillståndet å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande, är
markägaren enligt 27 § pliktig vidtaga åtgärder, så att nöjaktig skog inom
skälig tid kommer att finnas på marken, ehuru skyldighet därtill ej föreligger
enligt de vanliga återväxtreglerna. Åtgärder som nu sagts kunna dock
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.
39
icke påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som i samband med åtgärdernas
vidtagande böra fällas, med mindre markägaren har möjlighet att
härtill erhålla bidrag eller lån av allmänna medel. Då skogsvårdsstyrelsen
finner anledning antaga, att åtgärder enligt 27 § äro påkallade, skall skogsvårdsstyrelsen
låta undersöka förhållandet å stället (28 §). Äro dylika åtgärder
erforderliga, förfares på samma sätt som vid utkrävande av återväxtåtgärder
efter avverkning eller skadegörelse (28—30 §§). Vad som genom
överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för
marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas
fullgörande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (29 §).
För svårföryngrade skogar och skyddsskogar gälla särskilda bestämmelser
(31—36 §§). Efter syn och undersökning äger Kungl. Maj:t förordna,
att skog skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog. För att
skog inom en viss trakt skall kunna förklaras såsom svårföryngrad kräves,
att skogsmarken är belägen i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt
exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge och att det på grund
härav i allmänhet måste befaras, att genom olämplig avverkning av befintlig
skog återväxten skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras. Till skyddsskogar
äro hänförliga sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till
skydd mot sand- eller jordflykt.
I fråga om avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver
de allmänna avverkningsbestämmelserna gälla dels att skogsvårdsstyrelsen
äger föreskriva, att vissa träd skola överhållas såsom fröträd eller att till
skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare
ej må äga rum, dels att avverkning för annat ändamål än husbehov må,
jämväl å fastigheter med skog utöver husbehovet, allenast äga rum med tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen (32 och 35 §§). Då tillstånd till avverkning
meddelas, skall i allmänhet ske utsyning (33 §). Kostnad för utsyningsförrättning
skall gäldas av skogsvårdsstyrelsens medel, men sökanden är pliktig
utgöra nödig hantlangning (36 §). Beträffande avverkning i skyddsskog
gäller därjämte, att vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd
enligt 32 § jämväl skall beaktas, att skyddet för angränsande marker icke
må äventyras (35 §).
I fråga om återväxtåtgärder å svårföryngrad skog och skyddsskog gäller,
jämte de allmänna bestämmelserna, att då tillstånd till avverkning meddelas,
skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens
tryggande, med vilka den i 18 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord,
ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda (34 §). Om
det för främjande av återväxten å skog, som avsatts till skydd mot flygsand,
är erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller delvis förbjudes, äger
Kungl. Maj:t därom meddela föreskrift (35 §).
Angående omläggning av skogsmark gälla särskilda regler. Lagen utgör
ej hinder för omläggning av skogsmark till trädgård, åker, betesmark för
varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål,
såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
ses skäligt. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
därest marken ingår i område, som förklarats för svårföryngrad skog eller
skyddsskog, och i fråga om annan mark, därest omläggning till betesmark
eller äng ifrågasättes. Då tillstånd till omläggning meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen
meddela anvisning å de åtgärder, som böra vidtagas, och bestämma
tid för dessas fullgörande (37 §). Om erforderliga åtgärder vidtagits för
skogsmarks omläggning till annat ändamål men underhållet av marken därefter
försummas, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas
för sitt ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen efter besiktning förordna, att åtgärder
skola vidtagas för betryggande av skogsåterväxt å området (40 §).
Vad genom förbindelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder
för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande
i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare
av skogsmarken (41 §).
Om skydd mot skadegörelse av skogsinsekter innehåller förslaget bestämmelser,
som helt sakna motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag. Om insektshärjning
av större omfattning uppkommer i skog eller överhängande fara
därför föreligger på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat,
som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,
äger enligt 42 § skogsstyrelsen efter statens skogsforskningsinstituts hörande
föreskriva, att åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse å skogen
skola vidtagas, samt bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara
fullgjorda. Då skogsvårdsstyrelsen erhåller kännedom om dylik insektshärjning
eller händelse som kan medföra fara därför skall skogsvårdsstyrelsen
ofördröjligen underrätta skogsstyrelsen därom. Enligt 43 § är ägare av fastighet,
som beröres av åtgärd jämlikt 42 §, skyldig ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter
därutinnan till efterrättelse. Har föreskrift meddelats om vidtatagande
av dylik åtgärd, skall bidrag till kostnaden för åtgärden utgå av allmänna
medel. Härom äger Konungen förordna (45 §).
Ansvarsbestämmelser förekomma i 46—55 §§. Den, som för egen räkning
företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats
av skogsvårdsstvrelse, eller mot överenskommelse eller avverkningsförbud,
straffas med dagsböter, lägst tjugo (46 §). Den, som för egen räkning
företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot vissa angivna
bestämmelser i lagen, skall, ändå att föreskrift ej meddelats av skogsvårdsstyrelsen,
straffas med dagsböter (47 §). Bötesstraff drabbar vidare den, som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot meddelat betesförbud (48 §). Om
i fall, då skogsvårdsstyrelsens tillstånd fordras för skogsmarks omläggning
till annat ändamål, avverkning företages men åtgärd, för vars vidtagande
tid blivit bestämd, eftersättes, blir straffet dagsböter (49 §). Skall avverkning
ske av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller
vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och fäller därvid den,
som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra
avverkningen, andra träd än de utstämplade, skall huggaren straffas med
böter, där ej avvikelsen från stämplingen kan antagas ha skett med skogs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
41
ägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av ringa
omfattning (50 §). Bland ansvarsbestämmelserna förekomma vidare regler angående
beslag och förverkande av olovligen avverkat virke, om åtalsrätt,
om försäljning av förbrutet virke m. m.
över beslut av skogsvårdsstyrelse må i regel talan fullföljas hos skogsstyrelsen,
och klagan över skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t
(56 §).
Den nya lagen föreslås skola erhålla ett avsevärt vidsträcktare tillämpningsområde
än 1923 års lag. Undantagna från lagens tillämplighetsområde
skola enligt förslaget vara endast: 1) skogar under lagen om häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar
å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; 3) skogar
å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt
(58 §). Om skog under 2) och 3) ligger i samfällighet med skog, som lyder
under skogsvårdslagen, skall lagen dock äga tillämpning å det samfällda
området i dess helhet.
Skogsstyrelsen har i sitt betänkande även behandlat frågan om storleken
av och villkoren för de lån och bidrag av allmänna medel, som skola kunna
utgå för åtgärder som avses i 19, 27 och 42 §§ i förslaget till skogsvårdslag.
Vad beträffar åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör enligt skogsstyrelsen statsbidrag
till kostnaden för dessa — sedan avdrag gjorts för värdet av den skog
som bör avverkas — generellt utgå med femtio procent. Där särskilda skäl
föreligga, exempelvis då markägaren har svag ekonomi eller då det för motverkande
av arbetslöshet är angeläget att åtgärderna komma till stånd, bör
bidraget emellertid kunna höjas till sextio procent. Bidrag bör utgå till såväl
enskilda personer som aktiebolag och andra juridiska personer.
De författningar, enligt vilka under senare år statsbidrag utgått till olika
skogsvårdsåtgärder, böra upphävas och samtliga nu utgående statsanslag
sammanslås till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag.
Statslån till åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör i regel utgöra högst 50 procent
av kostnaden för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd på det ifrågavarande
området. Fastighetsägare, som är villig att utan bidrag sätta sin fastighet i
nöjaktigt skogligt skick, bör dock kunna få lån för hela den kostnad, som
överstiger värdet av avverkade träd. För lånet bör lämnas säkerhet. Denna
bör utgöras av inteckning i vederbörande fastighet eller annan säkerhet, som
Kungl. Maj:t bestämmer. För lånet bör stadgas förhållandevis lång löptid,
dock högst 50 år. Därest lånetiden bestämmes till 50 år, bör till exempel
under de första 10 åren för varje år upplupen ränta läggas till kapitalet. Å
upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under ett följande år. Ä
sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda
10 år gäldas därefter årligen ränta under ytterligare 10 år. Under återstående
30 år av lånetiden förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld
medelst lika årliga annuiteter. Variationsmöjligheter i fråga om lå
-
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
liens löptid och övriga lånevillkor böra finnas alltefter förhållandena i det
särskilda fallet.
Bidrag och lån böra beviljas av skogsstyrelsen på förslag av vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Om den utredning, som bör föregå beslut om bidrag
och lån, samt de villkor bidrags- eller låntagare skall vara underkastad, böra
bestämmelser meddelas i särskilda kungörelser angående statsbidrag och
statslån till förbättring av fastigheter med otillfredsställande skogstillstånd.
Bidrag och lån böra utbetalas genom vederbörande skogsvårdsstyrelse, och
denna bör ha den närmaste tillsynen över att de åtgärder, till vilkas bekostande
bidragen och lånen skola användas, bliva utförda. Inbetalning av amorterings-
och räntebelopp å lånen bör ske direkt till skogsstyrelsen.
I fråga om de bidrag, som skola utgå för sådana åtgärder, som avses i
42 § i förslaget, bör vad gäller bidragets belopp skillnad göras mellan olika
fall. Under inga förhållanden bör dock bidraget understiga 50 procent av
kostnaderna för åtgärderna. Om skadan huvudsakligen är koncentrerad till
vissa fastigheter och genom åtgärdernas vidtagande stora skogsvärden kunna
räddas å dessa fastigheter, böra fastigheternas ägare svara för hälften av
kostnaderna för åtgärderna. Har däremot skogen å en fastighet redan blivit
så svårt skadad, att åtgärderna å fastigheten närmast ha till syfte att rädda
skogen å andra fastigheter, böra åtgärderna helt eller till största delen bekostas
av allmänna medel. En markägare bör principiellt icke svara för
högre kostnad än som kan antagas motsvara den fördel han själv kan ha
av åtgärderna. Vid bestämmande av bidragets storlek bör hänsyn också tagas
till markägarens ekonomiska förhållanden. Storleken å den av åtgärderna
berörda fastigheten kan jämväl vara av betydelse för bestämmande av
bidragsprocenten.
Med hänsyn till att de åtgärder, som böra vidtagas till bekämpande av
insektsangreppen, kunna vara av mycket olika beskaffenhet, beroende på
arten av angreppet och av de insekter som vållat eller kunna förväntas
vålla angreppet, bör Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle besluta angående
det statsbidrag, som skall utgå, och dettas fördelning mellan olika
ägare. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att uppgöra förslag härutinnan.
För att statsbidrag vid behov skall finnas tillgängligt böra medel i form av
förslagsanslag anvisas för ändamålet.
I anslutning till sitt förslag till skogsvårdslag har skogsstyrelsen avgivit
förslag dels till vissa ändringar av formell natur i lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
ävensom i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, dels till vissa ändringar
i ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Sistnämnda
ändringar innebära, att de särskilda bestämmelser om skyddsskog,
som återfinnas i 45 och 52 §§ boställsordningen, skola utgå samt att vad i
sistnämnda paragraf är föreskrivet om svårföryngrad skog jämväl skall gälla
skyddsskog, dock med den ändringen, att föreskrift om att utsyning skall
företagas av person med högre skoglig utbildning skall kunna meddelas av
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
43
Kungl. Maj:t ej blott, såsom nu är fallet, efter framställning av stiftsnämnden
utan även eljest. Vidare har skogsstyrelsen framlagt förslag till sådana
ändringar i nu gällande kungörelser angående bidrag till skogsvårdsåtgärder,
som erfordras för att bringa dessa kungörelser i överensstämmelse med förslaget
till ny skogsvårdslag.
Skogsstyrelsen har även ingått på vissa frågor rörande tillsynen över sådan
skog, som icke avsetts skola lyda under den allmänna skogsvårdslagen,
samt uttalat, att jämväl all sådan skog borde vara underkastad tillsyn av
viss myndighet. Sålunda har skogsstyrelsen ansett, att all kronan tillhörig
skog utom skogarna å kronohemman och kronolägenheter under stadgad
åborätt borde stå under tillsyn av domänstyrelsen samt att för all skog av
ecklesiastik natur vederbörande stiftsnämnd borde vara tillsynsmyndighet.
Skogsstyrelsen har i samband härmed påpekat, att för vissa kronan tillhöriga
skogar, såsom vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt
skogar som innehades av egnahemsnämnderna, för närvarande saknades bestämmelser
rörande tillsynen, ävensom framhållit önskvärdheten av att enhetliga
bestämmelser skulle komma till stånd rörande tillsynen och om möjligt
även förvaltningen av dessa skogar samt övriga kronan tillhöriga skogar,
vilkas avkastning icke tillfördes domänfonden.
Vad beträffar de av egnahemsnämnderna innehavda skogarna har skogsstyrelsen
särskilt berört frågan om behovet av bestämmelser till förhindrande
av olämplig avverkning och till säkrande av återväxten. Styrelsen har
härom uttalat, att särskilda lagbestämmelser rörande avverkning av dylik
skog icke behövdes utan att det i detta hänseende borde vara tillräckligt med
föreskrifter, som meddelats av egnahemsstyrelsen i enlighet med direktiv
från Kungl. Maj:t. Beträffande återväxten har skogsstyrelsen erinrat om att
det beträffande andra av kronan försålda skogar icke förelåge möjlighet att
av köparen utkräva reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningar,
som skett för kronans räkning, samt uttalat, att det med hänsyn till nämnda
förhållande icke syntes föreligga anledning att införa särbestämmelser för
egnahemsnämndernas skogar.
De ecklesiastika skogar, som för närvarande stode under tillsyn av domänstyrelsen,
syntes enligt skogsstyrelsens mening i allmänhet icke kunna inordnas
under den ecklesiastika boställsordningen, och skogsstyrelsen ansåge
därför nödvändigt, att en särskild författning rörande tillsynen över skötseln
av dessa skogar komme till stånd.
Slutligen har skogsstyrelsen upptagit frågan huruvida ett genomförande av
dess förslag krävde ändringar i den skogliga administrationen och dess ekonomiska
förhållanden. Styrelsen har därom, vad skogsvårdsstyrelserna angår,
uttalat bland annat, att de förändringar beträffande tillsynen över skogsvården,
som föranleddes av det av skogsstyrelsen utarbetade förslaget till ny
skogsvårdslag, torde komma att framträda mera i kvalitativt än i kvantitativt
hänseende, samt att man vid en reform av föreslagen art finge räkna
med alt arbetet med övervakandet av skogslagarnas efterlevnad alltjämt
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
komme att utgöra en ganska liten del av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.
Den personalökning, som föreslagits av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning,
torde kunna antagas bliva tillräcklig för att efterlevnaden av bestämmelser
enligt lagförslaget skulle kunna övervakas. Dock kunde en tillfällig
förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personal krävas för utförande
av vissa engångsuppgifter. Arbetet på skogsvårdsstyrelsernas kanslier finge
vidare förutsättas undergå en viss ökning, men enär en betydande förstärkning
av kanslipersonalen föreslagits av skogsvårdsstyrelseutredningen, syntes
någon ytterligare ökning av kanslipersonalen icke bliva nödig. Skogsstyrelsen
har härjämte framhållit vikten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle en
sådan sammansättning att olika kategorier skogsägare bleve företrädda inom
styrelserna, därvid styrelsen påpekat, att det i flera landstingsområden,
där en väsentlig del av de enskilda skogarna ägdes av bolag, icke i skogsvårdsstyrelsen
inginge någon representant för storskogsbruket.
Vad angår skogsstyrelsens eget personalbehov har styrelsen slutligen uttalat,
att den icke ansåge sig för närvarande kunna bedöma, huruvida ett godtagande
av styrelsens lagförslag skulle komma att kräva en förstärkning av
styrelsens personal. Emellertid har styrelsen förutsatt, att en icke obetydlig
ökning av antalet överklagade skogsvårdsstyrelsebeslut skulle inträda med
därav föranledd ökning av de fall, då skogsstyrelsen måste företaga syn på
marken, samt att styrelsen, särskilt under de första åren av lagens giltighetstid,
skulle få åtskilligt arbete med utfärdande av anvisningar och tilllämpningsföreskrifter
till skogsvårdslagen. De nya uppgifterna skulle komma
att belasta såväl styrelsens skogliga som dess administrativa avdelning.
Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.
I förenämnda den 21 januari 1947 dagtecknade framställning från skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län har skogsvårdsstyrelsen —- efter en hänvisning
till att den i sitt yttrande över förslaget till ny skogsvårdslag förordat,
att gällande skogsvårdslags skydd för yngre skog skulle utökas till att omfatta
icke blott all utvecklingsbar skog utan även alla äldre bestånd, som
fortfarande kunde genomhuggas — hemställt, att i avbidan på den nya skogsvårdslagen
skulle för Västerbottens och Norrbottens läns kustland provisoriskt
stadgas att för avverkning skulle — med vissa undantag — erfordras
tillstånd av skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Såsom grundläggande
princip att tjäna till ledning i frågor om meddelande av sådant tillstånd
borde enligt framställningen gälla, att äldre skog, som lämpligen kunde
kvarstå, skulle i möjligaste mån överhållas.
Till motivering för förslaget har i framställningen anförts bland annat
följande.
Överavverkningar ha förekommit i Västerbottens läns kustland under de
senaste decennierna och särskilt under åren 1945 och 1946. överavverkningarna
ha icke varit lokaliserade enbart till lappmarken, där skogarnas
mogenhetsförhållanden i viss mån rättfärdigat stora uttag av övermoget och
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
45
skadat virke, utan även till kustområdet, där skogsbestånden haft mer normal
ålderssammansättning. Då de två senaste årtiondenas avverkning i de
floddalar, som tillsammans utgöra den västerbottniska träindustriens basområde,
omfattat en kvantitet, som motsvarar ca 130 % av tillväxten, så betyder
detta, att råvarufångsten varje år krävt en virkesmassa lika stor som
tillväxten plus ca 3A % av själva skogskapitalet. För att eu ur skoglig synpunkt
tillfredsställande virkesbalans skall kunna uppnås, bör under en 40- årsperiod enligt en av professorn H. Petterson framlagd prognos avverkningsbeloppen
inom den flodområdesgrupp, som i huvudsak omfattar Västerbottens
län, nedskäras med 30 °/o i jämförelse med uttagen under perioden
1925—1940. I medvetande om det ohållbara i en avverkningspolitik, som
förbrukar all tillväxt och dessutom tär på själva det producerande kapitalet,
ha vissa bolag sedan ett par år tillbaka för tillskapande av virkesreserver
sänkt avverkningskvantiteterna på de egna skogarna men samtidigt intensifierat
råvaruköpen från bondeskogarna för att trygga det aktuella virkesbehovet.
Stimulerade av höga virkespriser och stegrad efterfrågan på råvara
ha ägama till dessa skogar anlitat virkeskapitalet allt hårdare. Denna starka
påfrestning på bondeskogarna kan förväntas bliva ytterligare skärpt i och
med den avverkningsminskning, som enligt uppgift är att förutse på allmänna
skogar inom länet. Skogsvårdsstyrelsen måste i detta sammanhang med beklagande
konstatera, att den nuvarande allmänna skogsvårdslagens bestämmelser
icke äro så avfattade, att skogsägarna bibringas tillbörlig respekt för
styrelsens stämpelmärken, och att avverkning av ostämplat virke inom utsyningstrakterna
ostraffat kan ske i mycket stor omfattning. Denna tendens
till irrationell avverkning på lagens gränslinjer ökas i samma mån skogskapitalet
minskar och konkurrensen om det allt knappare virkesförrådet
skärpes. Enligt skogsvårdsstyrelsens statistik visa stämplingssiffrorna för
lappmarken mycket starka uttag under den nya lappmarkslagens fyra första
år för att sedan sjunka och registrera ett förhållandevis jämnt förlopp. Med
kännedom om den överavverkning, som skett mellan de båda riksskogstaxeringarna,
kunde man ha väntat, att en ytterligare minskning i uttagen skulle
ske under periodens senaste år. Så har emellertid icke varit fallet. Stämplingarna
under åren 1945—46 omfatta sålunda kvantiteter, som i det närmaste
uppgå till vad som i medeltal utsynats per år under hela perioden 1934
—46. Förklaringen härtill torde vara, att skogsägare, som tidigare icke helt
uttagit de kvantiteter gammal skog, som avverkningsplanerna medgivit, nu
utnyttjat de förmånliga priskonjunkturerna och låtit utsyna den sparade
behållningen. Uttryckt i absoluta tal bar utsyningen på de enskilda skogarna
i lappmarken under åren 1945—46 uppgått till 1 250 000 kbm inom bark per
år. Ett uttag av denna omfattning motsvarar ca 3,4 % av det virkesförråd,
som senaste riksskogstaxeringen beräknat på ifrågavarande skogar. Om även
husbehovslörbrukningen medräknas, uppgå uttagen till ca 3,7 % av förrådet.
Med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtsiffror och med hänsyn tagen
till s. k. inväxning av klendimensioner i förrådet kan den årliga nettominskningen
av virkeskapitalet uppskattas till drygt 1 %>. De senaste årens stämplingar
skulle alltså innebära, att ett avsevärt kapitaluttag alltjämt sker från
de enskilda skogarna i lappmarken. För kustlandet lämnar skogsvårdsstyrelsens
statistik endast upplysning om de utsyningar, som skogsvårdsstyrelsen
handlägger på bondeskogarna. Statistiken gäller barrskogsvirke över It)
cm vid brösthöjd. Fn del utsynat vedvirke av barrskog ingår icke i kalkylen,
vilket medför, att de utrönta virkesmängderna sannolikt äro beräknade
i underkant. Svårigheter föreligga att beräkna omfattningen av de avverkningar,
som ske helt utan skogsvårdsstyrelsens stämplingsmedverkan. En
svårbedömd faktor är även den kvantitet oslämplat virke, som uttages inom
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
stämplingstrakterna. Man har anledning antaga, att de sålunda okontrollerbara
kvantiteterna öka under tider med stark efterfrågan på virke. När
skogsvårdsstyrelsen på basis av tidigare erfarenhet beräknat, att avverkningarna
i kustlandet till 75 % gälla virke, som skogsvårdsstyrelsen stämplat,
och lägger detta bedömande som grund för en avverkningskalkyl, framgår
härav, att de utrönta siffrorna, apterade på stämplingshaussen 1945 och 1946,
icke giva en överdriven bild utan snarare ett alltför svagt uttryck för den
oroande tendens till ökning i avverkningarna, som föreligger. Denna förmodan
blir än mer styrkt av det faktum, alt åtskillig vedskog icke medtagits
i kalkylen. De senaste årens stämplingar på bondeskogarna inom kustlandet
beräknas motsvara en avverkningsvolym för år 1945 av ca 820 000 kbm och
för år 1946 ca 1 210 000 kbm inom bark. Uttag av denna storleksordning
motsvara resp. 3,1 och 4,5 °/o av det på bondeskogarna enligt riksskogstaxeringen
beräknade förrådet. Då förrådsökningen genom tillväxt och inväxning
uppgår till högst 3 °/o, innebär särskilt den för år 1946 planerade avverkningen
ett mycket väsentligt kapitaluttag. Vid en kvarstående stark efterfrågan
på virke kan man befara, att utvecklingen fortgår i samma riktning
och att den ökning av virkesförrådet uteblir, som ur olika synpunkter
anses vara absolut nödvändig. Vid övervägandet av de åtgärder av provisorisk
art, som kunna vara ägnade att giva upptakten till en återhämtning
i skogsmarkernas bestockning i Västerbottens kustland, måste väljas vägar
och medel, som snabbt verka i åsyftad riktning utan alltför tidsödande förberedelser.
Av denna anledning måste alla planer på upprättande av avverkningsberäkningar
för fastigheterna uteslutas; ett genomförande av ett dylikt
projekt skulle taga åtskilliga år, om nu överhuvud tillräcklig personal skulle
kunna anskaffas för dylikt arbete. Enligt styrelsens mening måste provisoriska
bestämmelser uppbyggas efter linjer, som skogsvårdsstyrelsen angivit
i yttrandet över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag. Häri föreslog styrelsen,
att allmänna skogsvårdslagens skydd för yngre skog borde utökas
att omfatta icke blott, som i skogsstyrelsens utkast till skogslag föreslagits,
all utvecklingsbar skog ulan även alla äldre bestånd, som fortfarande kunde
genomhuggas (fjärde huggningsklassen enligt tillämpningsföreskrifterna till
lappmarkslagen den 10 juni 1932). Skogsvårdsstyrelsen kan i detta sammanhang
konstatera, att Norrlands skogsvårdsförbund i sitt utlåtande över skogsstyrelsens
förslag till skogsvårdslag är inne på en liknande linje. Förbundet
föreslår nämligen, att skyddet skall omfatta äldre skog, som kan kvarstå utan
att taga skada. För att effektuera dessa restriktiva avverkningsnormer och
giva myndigheterna möjlighet till erforderlig kontroll anser emellertid skogsvårdsstyrelsen
— i motsats till förbundet — att tillstånd till avverkning bör
inhämtas från skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Genom införande
av generellt utsyningsförfarande och (i stället för avverkningsplaner)
stämplingsinstruktion baserad på sådana restriktiva bestämmelser, som
skogsvårdsstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund rekommenderat, skulle
stämplingarna i kustlandet bibringas samma legala hävd som i lappmarken.
Frånsett bestämmelsen i 7 § 1 mom. lappmarkslagen, att tillstånd till avverkning
av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan, bör nämnda lags
stadganden i vissa andra avseenden bliva vägledande vid de provisoriska bestämmelsernas
utformande för kustområdet. I analogi härmed böra i laga
tid sökta utsyningar ske kostnadsfritt, husbehovsvirket undandragas stämplingstvånget
o. s. v. En konsekvens av förslagets genomförande blir också,
att särskilda anslag måste ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande för
handläggandet av kostnadsfri utsyning. Nu föreslagna provisoriska bestämmelser
böra även gälla för Norrbottens läns kustland.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
47
Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.
Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och
utformningen av denna.
Skogsstyrelsen.
I förevarande avseende torde få hänvisas till den å s. 16—19 lämnade redogörelsen
för huvuddragen av skogsstyrelsens förslag samt till s. 66—74
i betänkandet.
Yttrandena.
I princip har skogsstyrelsens förslag tillstyrkts av bland andra egnahemsstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Västernorrlands
län, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap,
skogssållskapet, landsorganisationen, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas
samarbet sutskott och Sveriges länsskogvaktareförbund.
Helt eller delvis ha de principiella riktlinjer, som följts i förslaget, avstyrkts
av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län, flertalet skogsvårdsstyrelser,
förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, norrlandskommittén,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund och
länsjågmästare föreningen.
Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget i princip, har egnahemsstyrelsen
anfört följande.
Förslaget synes ägnat att medverka till åstadkommande av ett mera tillfredsställande
skogstillstånd och ett rationellare skogsbruk. Ur det allmännas
synpunkt är det av största vikt, att skogen utnyttjas lika tillfredsställande
som jorden. Det är angeläget, att tillräckliga arealer skog av god beskaffenhet
finnas att tillgå för komplettering av icke bärkraftiga jordbruk. Först sedan
man fått en skogsvårdslagstiftning, som förhindrar att produktionsfaktorn
— skogskapitalet — realiseras eller att skogen vanhävdas, blir stödet av
skogen till det gagn, som är avsett. Då kunna ej heller berättigade invändningar
göras mot att skogen är tillagd de enskilda jordbruksfastigheterna.
Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, har man vid utarbetandet av det föreliggande
lagförslaget sökt att på bästa möjliga sätt åstadkomma en lämplig
avvägning mellan samhällets intresse av att skogsarealerna utnyttjas på ett
sådant sätt, att en på lång sikt jämn och hög avkastning åstadkommes, och
de enskilda skogsägarnas intresse av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte
av skogen i varje särskilt fall skall kunna utvinnas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit såsom angeläget, att frågan
om lagstiftningsåtgärder till tryggande av skogstillgången genom ökat skydd
för den växande skogen och möjliggörande av skogsproduktion å mark, som.
48
Kung], Maj:ts proposition nr 34.
ej nöjaktigt utnyttjades, upptoges till prövning. Förslaget tillgodosåge enligt
länsstyrelsens bedömande på ett tillfredsställande sätt detta syfte. Visserligen
innebure förslagets bestämmelser i åtskilliga fall ganska stora inskränkningar
i den enskilde skogsägarens rätt att fritt disponera över sin skog, men
dessa inskränkningar syntes länsstyrelsen icke vara större än hänsynen till
det allmänna bästa krävde. Då det låge i sakens natur, att en lagstiftning
på förevarande område måste röra sig med allmänna begrepp och endast
kunde uppdraga allmänna riktlinjer, måste det i väsentlig mån komma att
bero på rättstillämpningen, huruvida med den föreslagna lagstiftningen skulle
ernås vad därmed åsyftats.
Även skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län och förvaltningsutskottet hos Kristianstads
läns hushållningssällskap ha understrukit betydelsen av en riktig
tillämpning av förslagets bestämmelser, därvid skogsvårdsstyrelsen särskilt
framhållit, att tillsynen över skogsvården borde utövas på sådant sätt, att
några onödiga eller olämpliga ingrepp i en sund utövning av skogsbruket
icke skedde.
Skogsvårdsstyrelsen i Våsternorrlands län har betonat behovet av tvångsmedel
mot skogsägare, som icke genom upplysning kunde påverkas till ändamålsenliga
skogsvårdsåtgärder, därvid skogsvårdsstyrelsen anfört.
Även om gällande skogsvårdslag i stort sett kan anses ha väl fyllt sitt
syfte, att bereda skydd för skogsbestånd och skogsmark såsom produktionsmedel
i skogsbruket, så har den icke varit tillfyllest för att i nöjaktig omfattning
utlösa sådana åtgärder, som erfordras för det skogliga återuppbyggnadsarbetet.
Det har sålunda icke alltid varit möjligt att bereda den växtliga
skogen erforderligt skydd och än mindre att förhindra överdriven exploatering
av den äldre skogen. Virkesförrådet är alltjämt för ringa å länets skogar,
icke blott å en mångfald enstaka fastigheter utan i vissa fall inom milsvida
sammanhängande komplex. Till följd av bland annat ohämmad betesgång å
skogsmarkerna är skogens föryngring också otillfredsställande och väldiga
arealer hyggen sakna nöjaktig återväxt. Merendels måste man tillskriva detta
förhållande skogsägarnas svaga ekonomi eller, enkannerligen i fråga om
skogsbolagen, den ringa tillgången på arbetskraft. Bristande ansvarskänsla
eller likgiltighet hos skogsägarna synes dock i alltför många fall bära skuld
till det mindre tillfredsställande skogstillstånd, som alltjämt råder inom
länet. Under sådana förhållanden och då det knappast kan förväntas, att enbart
en intensifiering av den skogliga undervisningen och propagandan skall
kunna råda bot för bristerna, har behovet av eu reviderad skogsvårdslag,
som kan förebygga ytterligare överavverkning samt säkra en framtida större
och jämnare skogsavkastning, gjort sig alltmer gällande. Det föreliggande
förslaget synes i allt väsentligt motsvara skogsvårdsstyrelsens förväntningar
och anspråk på en ändamålsenlig skogsvårdslag. Den skärpning av gällande
skogsvårdslag, som förslaget innebär, synes vara tillräcklig för att under alla
omständigheter bereda skogen som produktionsfaktor ett väl avvägt skydd
och förhindra osund spekulation i skogsfastigheter ävensom att bevara en
skälig skogstillgång å jordbruksfastigheterna och att säkerställa en ur såväl
enskild som samhällelig synpunkt eftersträvansvärd jämn avkastning av nöjaktig
storlek. Förslaget innebär även möjlighet att avvärja uppenbar vanvård
av skog och skogsmark och lämnar grundval för återuppbyggnad av
skogskapitalet å fastigheter med raserad skogstillgång. Å andra sidan förutsätter
förslaget, att skogsägaren bevaras vid största möjliga frihet i förfo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
49
gandet över sin skog, så långt nämligen, som detta är förenligt med samhälleliga
anspråk på virkesproduktion och jämnhet i skogsavkastningen. Förslaget
synes även så avfattat, att lagtillämpningen kan smidigt avvägas efter
de lokala förhållandena inom olika landsdelar och medgiver skälig anpassning
av avverkningarna efter växlande konjunkturer.
Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de skärpningar, som förslagets
bestämmelser innebära i förhållande till gällande skogsvårdslag, i
regel icke vara sådana, att den lojale skogsägaren skulle beröras av desamma,
men däremot medgiva ingripande mot den motsatta ägarekategorien. Skogsvårdsstyrelsen
har emellertid påpekat de olikheter i skogligt avseende, som
råda mellan olika landsdelar, samt med hänvisning därtill givit uttryck åt en
viss tveksamhet rörande möjligheten att skapa enhetliga bestämmelser för
hela landet.
Skogsindustriernas samarbetsutskott har uttalat, att en revision av skogsvårdslagen
borde komma till stånd, varigenom klarare än hittills fastsloges
skogsägarnas skyldighet att väl vårda sina skogstillgångar och att på tillbörligt
sätt utnyttja skogsmarkens produktionsmöjligheter. Samtidigt borde
skogsägarna genom lagen tillförsäkras största möjliga frihet vid handhavandet
av skogsvården. Med hänsyn till dessa önskemål borde lagens avfattning
icke möjliggöra oenhetlig tolkning eller orsaka, att en skogsägare av rädsla
för påföljd såge sig föranlåten att överlåta skogsvårdens detaljer åt skogsvårdsstyrelsetjänstemän.
Enligt utskottets uppfattning vore den överarbetning
av gällande bestämmelser, som innefattades i förslaget, på åtskilliga
punkter ägnad att skapa ökad klarhet i terminologien och skänka ökat skydd
åt den växande skogen. De bestämmelser, som avsåge kontroll över förrådshushållning
i stort och jämnhet i avkastningen, syntes däremot innebära för
stora krav på såväl skogsägare som övervakare.
Landsorganisationen har åberopat ett yttrande av Svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet, vari förbundet huvudsakligen från de av förbundet
företrädda intressegruppernas synpunkter anslutit sig till förslaget.
Härjämte har landsorganisationen uttalat, att den skärpning av skogsvårdslagstiftningen,
som förslaget otvivelaktigt innebure, framstode som naturlig
mot bakgrunden av den stigande råvarubristen och skogens ökade betydelse
för folkhushållet. Även om tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen
i flera avseenden redan vore sådan, att den motsvarade förslagets krav på en
rationell skogsvård, syntes det enligt landsorganisationens mening önskvärt,
att den nya lagen skulle innehålla bestämmelser, som kunde vara vägledande
för skogsvårdsstyrelsernas arbete.
Sveriges länsskogvaktareförbund har funnit förslaget innebära en betydande
förbättring av gällande skogsvårdslag.
"1 iH grund för avstyrkandena bär i allmänhet åberopats, att eu skärpning
av skogsvårdslagstiftningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle medföra
eu skadlig byråkratisering av skogsvårdsverksamheten och äventyra det
goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna samt att en
4 Bihang til- riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
för hela riket gemensam skogsvårdslag av föreslaget innehåll icke skulle
medgiva den anpassning till de lokala förhållandena, som olikheterna i skogligt
avseende mellan skilda landsdelar fordrade.
Kammarkollegium har bland annat anfört följande.
Förslaget skulle giva skogsvårdsmyndigheterna rätt att i avsevärt mycket
större utsträckning än vad nu är fallet kontrollera skötseln av och avverkningarna
å de skogar, å vilka lagen avses bliva tillämplig. Bestämmelserna
måste samtidigt enligt sakens natur vara så allmänt hållna, att deras tilllämpning
blir beroende av myndigheternas mer eller mindre subjektiva uppfattning
av vad som är god skogsvård. Följden härav blir, att den skogsägare,
som vill vara säker på att icke överträda lagens bud, blir nödsakad
anlita skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för alla utstämplingar av någon betydelse
samt begära deras råd och anvisningar vid skogsskötseln i övrigt.
Om icke skogsvårdsmyndigheterna visa återhållsamhet och försiktighet vid
lagtillämpningen, komma bestämmelserna att medföra en praktiskt taget
fullständig myndighetskontroll över skogsskötseln. Det kan ifrågasättas, om
en sådan utveckling är enbart lycklig. Under gällande och tidigare skogsvårdslagar
har drivkraften till en förbättrad skogsvård främst sökts i att få
den enskilde skogsägaren ekonomiskt intresserad av en ökad skogsavkastning,
och skogsvårdsstyrelsernas huvudsakliga uppgift har varit — förutom
att hindra flagrant vanvård av skog — att genom propaganda väcka skogsägarnas
intresse för god skogsvård och, sedan intresset väl blivit väckt, vidmakthålla
och stärka detta genom att lämna skogsägarna råd och hjälp för
skogens bästa vård och lämpligaste utnyttjande. Ingen tvekan synes råda om
att icke resultatet av denna politik blivit gott. Lagförslaget går längre än vad
hittills varit avsett och synes, om det realiseras, kunna leda till en omvandling
av skogsvårdsstyrelsema från skogsägarnas rådgivare och hjälpare till kontrollanter
för genomförande av en bestämd, centralt dirigerad skogsvårdspolitik
— låt vara i och för sig inspirerad av de nyaste rönen och uppfattningarna
på skogsvårdens område. En sådan kontroll, driven till sin spets, kan
dock få den återverkan på skogsägarens handlingsfrihet i ekonomiskt hänseende,
att den kan befaras komma att motverka lagstiftningens syfte: en allt
mer förbättrad skogsvård med ökad avkastning från skogen som slutmål.
Kollegiet anser i varje fall, att skogsägarens intresse för skogsvården och
hans egna initiativ icke böra få hämmas genom alltför långt gående kontrollföreskrifter.
I övrigt anser sig kollegiet mot lagförslaget helt allmänt
böra anmärka, att förslagsställarens strävan att under enhetliga bestämmelser
bringa så stora delar av skogsvården som möjligt medfört, att lagens regler
blivit så vaga och allmänt hållna, att de lämna den enskilde skogsägaren
föga ledning och ställa honom helt beroende av den mening, som kommer
att inläggas i lagen genom praxis. Olägenheterna härav ur rättssäkerhetssynpunkt
bliva så mycket större, när lagens kontrollföreskrifter omspänna
praktiskt taget hela skogsvården.
Lantbruksstgrelsen har i sitt yttrande hävdat, att skogsvårdslagstiftningen
borde så långt möjligt vara mer vägledande än återhållande, när det gällde
det enskilda intresset och initiativet, och har därför förordat en uppmjukning
av de tvingande bestämmelserna i lagförslaget. Vidare har styrelsen uttalat,
att skogsvårdsstyrelsernas i princip fria ställning icke borde äventyras och
att en viss lokal anpassning måste äga rum för att ett gott resultat av skogsbruket
skulle erhållas, varför en sträng central dirigering av skogsvårdsverksamheten
ej borde ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
51
De länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som uttalat
sig i avstyrkande riktning, ha i allmänhet ifrågasatt behovet och lämpligheten
av en generell skogsvårdslagstiftning av restriktiv karaktär, under framhållande
av att goda resultat nåtts på frivillighetens väg, samt betonat faran
av en långt driven centralisering och byråkratisering av skogsvårdsverksamheten.
. V,;#, gg Sfi
De synpunkter, som anförts av de skogsvårdsstgrelser, vilka framställt
principiella invändningar mot förslaget, kunna i huvudsak sammanfattas sålunda.
De brister, som finnas på skogsvårdens område, äro icke förorsakade så
mycket av svagheter i gällande skogsvårdslag utan bero mera på otillräcklig
personal för lagens övervakande samt brist på penningmedel och arbetskraft
för erforderliga förbättringsåtgärder. Den omständigheten, att under samma
lag skola hänföras skogar från de kargaste bygderna längst i norr ned till
mellersta och södra Sveriges mera gynnade skogsmarker, innebär en svaghet
i förslaget och medför svårighet att utforma bestämmelserna på ett sätt, som
lämpar sig för skiljaktiga förhållanden i olika landsdelar. I åtskilliga delar
innebär lagförslaget en skärpning, som kanske behöves i vissa delar av Norrland
men som för övriga delar av landet är onödig och till och med olämplig.
Trots önskvärdheten av enhetlig lagstiftning bör övervägas, om icke
särskild skogslagstiftning, åtminstone i vissa punkter, skall gälla för vissa
delar av Norrland. Det alltfort ökade intresset från skogsägarnas sida för
eu förbättrad skogsskötsel har lett till en intensivare skogsvård än tidigare.
Det är ingalunda säkert, att en skärpt övervakning och en ytterligare
inskränkning^ i skogsägarnas rörelsefrihet leda säkrare till målet — förbättrat
tillstånd å de enskildas skogar — än vad 1923 års lag gjort. De framsteg,
som gjorts på skogsvårdens område under de senaste årtiondena, ha väsentligen
berott på direkt produktionsbefrämjande åtgärder såsom upplysning,
propaganda, sakkunnigt biträde och ekonomiskt understöd. Mycket talar för
att lagens utformning haft mindre att betyda. Lagens tvång bör därför inskränkas
till det nödvändigaste för säkerställande av skogsvårdens krav. I
annat fall uppkommer fara för att den främsta drivkraften till en förbättrad
skogsproduktion, nämligen den enskildes skogsvårdsintresse, avtrubbas.
Framförallt böra byråkratisering och centralisering av skogsvårdsfrågornas
handläggning undvikas. Om skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska ställning gentemot
skogsägarna ytterligare skärpes, kan man befara, att detta skall leda
till mindre önskvärda motsättningar mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelsema.
Skogsägarnas självverksamhet och ansvar böra icke motarbetas
genom lagbestämmelser, som hindra skogsägarnas initiativ och i stället överföra
allt ansvar på skogsvårdsstyrelserna. Intresset för skogsvård har hos
jordbrukarungdomen stegrats i mycket hög grad, vilket framgår av del stora
deltagandet i skogsdagar, gallringstävlingar, studiecirklar m. in. Lagförslaget
innehåller en hel del bestämmelser, som komma att förorsaka skogsvårdsstyrelserna
eu myckenhet såväl pappersarbete som annat arbete utan motsvarande
nytta. Enär skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter taga personalens
tid helt i anspråk och densamma ej ens förslår för utförande av vad
som är önskvärt och behövligt, är det av stor vikt, att arbetet i första
hand koncentreras på de viktigaste uppgifterna och ej hindras av onödig
pappersexercis. För att ett bättre skogligt tillstånd skall erhållas, behöva
andra åtgärder vidtagas än de i lagförslaget förordade. Sålunda föreligga i
fråga om skogsbetet ännu stora brister, likaså i fråga om viltskador. Arronderingsproblemet
är också eu viktig fråga, enär alltför splittrade skogs
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
skiften ofta göra ett ekonomisk skogsbruk omöjligt. Inom södra och mellersta
Sverige har under 1923 års lags korta giltighetstid virkesförrådet i allmänhet
ökat avsevärt, vilket åtminstone delvis måste tillskrivas verkningarna
av gällande lag. Detta talar för att något behov av en så restriktiv skogsvårdslag
som skogsstyrelsen föreslagit icke förefinnes för dessa delar av
landet.
Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens lön har vidare erinrat om den rådande
bristen på arbetskraft samt uttalat, att möjligheterna att tillgodose skogsbrukets
arbetskraftsbehov borde utredas, innan en ändring av gällande skogsvårdslagstiftning,
som skulle öka behovet av arbetskraft, komme till stånd.
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ha i gemensamt yttrande anfört följande.
Den nu gällande skogsvårdslagen är i stort sett lämplig och ändamålsenlig.
Samarbetet mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna är numera förtroendefullt
och i hög grad gagneligt för det enskilda skogsbruket. En skärpning
av skogsvårdslagen torde sannolikt leda till motsättningar mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna samt äventyra det goda samarbetet. Efter
tillkomsten av 1923 års lag ha på enskilt initiativ skogsägareföreningarna bildats,
vilkas verksamhet även inriktas på att bland medlemmarna uppmuntra
intresset för en god skogsvård och påvisa värdet av en förbättrad och ökad
skogsproduktion. Under de allra senaste åren har intresset för skogen ökat i
mycket hög grad hos jordbrukarungdomen, och sådana ungdomsorganisationer
som J.U.F., S.L.U. med flera redovisa 100 000-tals intresserade deltagare
i av organisationerna anordnade skogsdagar med mera. Denna ungdomens
»skogsanda» är helt frivillig och har ej skapats genom lagstiftning. Undervisningen
i de skogliga ämnena vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
har ävenledes förbättrats och fått ökat utrymme på schemat. Vad nu
sagts visar, att skogsägarna i dag själva ha förståelse för vad tiden kräver
av dem. Detta frivilliga arbete, med stöd av förståelse från myndigheternas
sida, kommer att mycket smidigare och fortare leda till målet än om skogsägarnas
handlingsfrihet under ansvar skall beskäras och deras egen initiativkraft
lamslås genom stela och svårtydbara lagbestämmelser.
Ett liknande uttalande har gjorts av Riksförbundet landsbygdens folk, som
anfört.
Med hänsyn till den påtagliga förbättringen av skogsvården och det ökade
intresset för skogliga problem inom bondeskogsbruket samt det förtroendefulla
samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna kan det starkt
ifrågasättas, om tiden nu är lämplig för genomförande av en ny skogsvårdslag.
För skogsägarna ha de statliga åläggandena i form av tvångsavverkningar
mångenstädes barskrapat skogstillgångarna mot ägarnas vilja och uppväckt
misstro mot statliga ingripanden. Riksförbundet ser därför med betänksamhet
på införandet av en ny lag, som i mycket stor omfattning skärper
och understryker den enskilde, lojale skogsägarens beroendeställning i
förhållande till skogsvårdsstyrelserna, och förmenar, att just det värdefulla
samarbetet mellan det enskilda jordbruket och skogsvårdsstyrelserna riskeras.
Några lagbestämmelser finnas icke gentemot sådana skogsägare, som
genom underlåtenhet att företaga avverkningar motverka skogsvårdslagens
syfte. Under normala tider finnas otaliga exempel på att underlåtenhet att
verkställa huggning i såväl äldre som yngre skog, gallring, röjning m. m.
lett till obotlig skada på skogen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
53
Även läns jägmästare föreningen har ansett en skärpning av skogsvårdslagstiftningen
icke vara tillrådlig med hänsyn till uppnådda resultat inom
skogsvården och till faran för att en sådan skärpning skall få en oförmånlig
inverkan på den enskildes skogsvårdsintresse. En ökad skogsvårdsupplysning
har av föreningen ansetts vara att anbefalla, därest intensifierat skogsvårdsarbete
vore önskvärt. Föreningen har vidare uttalat, att den ökade centrala
dirigering, som komme att föranledas av förslagets bestämmelser om den
centrala myndighetens i olika sammanhang återkommande ingripanden,
icke vore lycklig.
Departementschefen.
Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än
någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och
de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för
möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget,
att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar
skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av
landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av
skogen för sin råvaruförsörjning.
Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag
ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. Insikten
hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand
ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvården
och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives
planmässigt och på lång sikt.
Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena
på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt.
Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogsproduktion,
ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den befintliga
skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta
är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl
kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom
en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras
även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsförmåga.
De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverkning,
ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av
virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen
uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.
Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke
erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med
erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra
missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat,
alt frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet omprövas.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett
försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av
1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den
framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så,
att den kommer att bliva ett mera tjänstdugligt instrument i det skogsvårdande
arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina huvuddrag
helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter
vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.
Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskilliga
yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogsstyrelsens
förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas
lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa
möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min
uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd
i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å skogen
genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t
begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna
fråga.
Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga,
må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste
bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför framför
allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan
nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade insikter
rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.
För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse
för skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej
kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som
mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör
därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje
särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bör i främsta
rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör
bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas
eller fara föreligger för att så skall ske.
Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya
skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt
1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola
gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k.
lappmarkslagen. Lämpligheten av en dylik utvidgning blir givetvis i hög grad
beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för
avsikt att återkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen
föreslagna ändringar i lagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min
uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emellertid
vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen
utformas på sätt i det följande föreslås, ej bör möta något hinder att låta
densamma gälla även lappmarksskogarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
55
De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.
Skogsstyrelsen.
Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 80—84 i betänkandet.
Yttrandena.
Flertalet skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha tillstyrkt lagfästande av bestämmelser av det innehåll, som skogsstyrelsen
upptagit i 2 § av sitt förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran.
Jämväl statens skogsforskningsinstitut har uttalat sig i tillstyrkande riktning,
därvid institutet utvecklat sin mening på följande sätt.
Lagförslaget innehåller vissa stadganden rörande allmänna riktlinjer för
skogsbruket av huvudsaklig innebörd, att det enskilda skogsbruket i regel
bör bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna ekonomisk
vinst. Denna synpunkt får genom sin förekomst under de allmänna bestämmelserna
karaktären av en för hela skogsvårdslagen gällande huvudprincip.
Enligt institutets mening är denna princip riktig, och dess införande i lagen
torde innebära ett av förslagets viktigaste och följdrikaste ståndpunktstaganden.
I syfte att tillfredsställa viktiga sociala intressen föreskrives även att såvitt
möjligt jämn avkastning skall eftersträvas. Varje strävan till jämnhet i
avkastningen torde dock ofta innebära ett avsteg från den ekonomiska huvudprincipen.
På grund av att tillväxtens kulmination har ett ganska flackt
förlopp kan emellertid till en viss grad en jämnare avkastning erhållas utan
större ekonomiska uppoffringar. Vidare är en jämn avverkning i regel möjlig
att uppnå med mindre eftergifter i ekonomiskt avseende för stora skogar
än för små. Av motiveringen till 2 § synes framgå, att avsikten med ifrågavarande
stadgande är att söka uppnå ett i förhållande till den ekonomiska
uppoffringen skäligt hänsynstagande till det sociala kravet på en någorlunda
jämn avkastning. En sådan bestämmelse bör även enligt institutets uppfattning
inrymmas i skogslagstiftningen.
Sveriges skogsägareförbund har icke haft något att erinra mot intagande
i skogsvårdslagen av ett stadgande av ifrågavarande slag men har framhållit
att förslagets bestämmelser härutinnan erhållit en så svävande formulering,
att de knappast kunde få någon praktisk betydelse.
I några yttranden har uttalats tveksamhet i fråga om lämpligheten av en
allmän bestämmelse, som särskilt framhävde vikten av de ekonomiska synpunkterna
och önskvärdheten av en jämn avkastning. Sålunda har kammarkollegium
anfört.
Genom en bestämmelse av det slag, som innehålles i 2 § i förslaget, skulle
inskrivas ett skogsvårdsprogram, som i och för sig icke giver anledning till
någon erinran och som skogsägare i allmänhet i eget intresse söka att förverkliga.
Huruvida ett sådant program, om det bör ingå i lagtexten, lämpligen
bör uppställas som en undantagslös regel, kan emellertid ifrågasättas.
Därvid må först erinras, att för vissa skogar såsom flygsandsplanteringar
och andra skyddsskogar av olika slag virkesavkastningen icke är det väsent
-
56
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
liga. Intresset av virkesavkastning är också underordnat i fråga om de städernas
skogar, som av befolkningen i stor utsträckning användas för promenader
och annat friluftsliv. Detsamma kan gälla enskilda skogar vid badorter
och andra turistorter. Slutligen bör det icke vara skogsägaren förmenat
att vårda vissa skogsområden utan tanke på avkastningen för att bevara
ett stycke orörd natur eller speciella skönhetsvärden. En generell förpliktelse
att använda skogsmark till högsta möjliga skogsproduktion kan därför icke
vara lämplig. Att inrikta skogsbruket på en jämn avkastning kan i vissa fall
komma i konflikt med den enskilde skogsägarens berättigade ekonomiska
intressen. Vissa industrier med skogsprodukter som råvara och med egna
skogar fylla helt och hållet eller så långt som mö jligt sitt årsbehov genom
uppköp av lämpliga sortiment i den fria marknaden. De egna skogarna anlitas
huvudsakligen som reserv för den händelse råvarubehovet av olika anledningar
icke skulle kunna täckas genom inköp. För dylika industrier kan
en jämn årsavkastning från de egna skogarna icke utgöra något eftersträvansvärt.
För ägare av mindre skogar i förening med jordbruk fyller skogen
ofta en funktion av »sparbössa», som skulle mycket ogynnsamt påverkas av
kravet på jämn avkastning. Ehuru paragrafens efterlevnad icke är sanktionerad
genom någon påföljdsbestämmelse, synes innehållet i paragrafen i
själva verket kunna medföra ett tvång till planhushållning med skogen under
myndighetsövervakning. Då ett sådant tvång icke synes påkallat vare
sig med hänsyn till skogsvårdens eller näringslivets allmänna intressen och
en programförklaring rörande skogsvårdens allmänna syften icke torde ha
sin plats i en lagtext, anser kollegiet, att de föreslagna bestämmelserna i paragrafen
lämpligen böra utgå.
Tveksamhet i fråga om nyttan av bestämmelser angående allmänna riktlinjer
för skogsvården i deras formulering enligt förslaget har uttalats jämväl
av skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Jämtlands län samt
av länsjägmästareföreningen.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt lämpligheten av att i
en skogsvårdslag intaga anvisningar om hur en skog bär skötas, samt därvid
uttalat, att förslagets 2 § under alla förhållanden bleve betydelselös mot de
illojala skogsägarna. Att sträva efter en jämn avkastning syntes ej böra sättas
som en allmängiltig norm. I varje fall funnes enligt skogsvårdsstyrelsens
mening många andra önskemål i fråga om skogsskötseln, som vore minst
lika viktiga som avkastningens jämnhet. Skogsvårdsstyrelsen ansåge, att paragrafen
borde utgå och att i allt fall ordet »ekonomiskt» borde bortfalla.
Även skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs lån liksom ock
skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ha uttalat sig mot ett betonande av
skogsbrukets rent ekonomiska karaktär, och de två förstnämnda skogsvårdsstyrelserna
ha i samband härmed hävdat, att de biologiska fordringarna å
skogsvården borde givas ökat utrymme i lagstiftningen.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett, att
något uttalande om att jämnhet i avkastningen skulle eftersträvas icke borde
göras i skogsvårdslagen.
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har i sitt yttrande, vilket
åberopats jämväl av landsorganisationen, ifrågasatt en skärpning av förslagets
2 § genom införande av ett stadgande om skyldighet för skogsägare att
Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.
57
avverka överårig skog. Såsom skäl härför har anförts att enskilda skogsinnehav
i stor omfattning gradvis förstördes på grund av att avverkning underlätes
samt att de överåriga bestånden samtidigt hindrade skogstillväxten.
Departementschefen.
Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad
man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hänsyn
härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogsvårdslagen
skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser
böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären
av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogsmark
och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av betydelse
såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett underlag
för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande
natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört
rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att
de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande av
skogsvårdens problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed
främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller
bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt
ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett
ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet.
Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedrivas
efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största
möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de produkter,
som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och
det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör
bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmånligt.
Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste
ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen
skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emellertid
i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogsvården
i stor utsträckning sammanfalla och alt sålunda det ur ekonomisk synpunkt
mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes
på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erhålles. Det synes under sådana
förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intressekonflikt
mellan de båda synpunkterna.
Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet
ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogsbruket
bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse
med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom eu tillfredsställande
skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt
måste till en början alllid bliva förenad med en viss grad av osäkerhet.
Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i
regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa
produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas alltför
stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhållanden,
som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.
Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen
av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även
till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella
förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och
göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej
överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle
vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att
skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska
vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad
han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att
såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet
skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt
resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra
ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens
intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.
Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slutligen
vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om
handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den betydelse
skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras
måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av
sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste
emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom sysselsättningsobjekt
för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn
till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogsproduktionen
bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda
jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogsuttagen
måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur
skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som
böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i
nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av
skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här
gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål
knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan
dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.
Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu
angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda
faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna
skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att
utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de enskilda
skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga
det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
59
kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda anmärkningen,
att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erforderligt
utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri
särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.
Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen — vid sidan av bestämmelser,
som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet — även
skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka överårig
skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i praktiken
få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju
■— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att
avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att avverka
dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i allmänhet
torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvarstående
efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i
strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge
skogen ej är rötskadad, kan den nämligen ofta genom att inväxa i grövre
dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka synnerligen
höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är
skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss
angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad
jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kunna
åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillfredsställande
och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstadkommas.
Att härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag
av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.
Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej finnes för den
i ett yttrande uttalade uppfattningen, att ett skogsvårdsprogram av det innehåll
som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder
underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv,
vilken kan användas vid speciella tillfällen.
Innebörden av begreppet skogsmark.
Skogsstyrelsen.
I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 75—80 i betänkandet.
Yttrandena.
Vad skogsstyrelsen föreslagit angående innebörden av begreppet skogsmark
har ansetts ändamålsenligt av hland andra Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund samt därjämte
lämnats ulan erinran i ett stort antal yttranden.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
I några yttranden har emellertid uttalats, att i skogsvårdslagen ej borde
intagas någon särskild definition å begreppet skogsmark, medan i andra yttranden
hävdats att avfattningen av den av skogsstyrelsen föreslagna definitionen
borde ändras.
För uteslutande av bestämmelser av ifrågavarande slag ha bland andra
kammarkollegium samt skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings och Älvsborgs
lön ävensom i Kalmar läns norra landstingsområde uttalat sig. Kammarkollegium
har därvid anfört.
Stadgandet i 1 § andra stycket lagförslaget skulle innebära lagfästande av
ett erkännansvärt skogspolitiskt program. Oavsett att programförklaringar
icke torde böra ha sin plats i en lagtext, synes det visserligen vara önskvärt,
att programmet i stor omfattning realiseras men knappast att det sker i full
utsträckning. Bestämmelsen medför nämligen en förpliktelse till skogsodling
för ägare icke blott av skogsmark enligt vanligt språkbruk utan även för
ägare av kala hedmarker, alvarsmarker, vissa mossar, kärr och myrar. Utom
det att det i många fall kan vara ett naturskydds-, fornminnes-, jaktvårdseller
turist- och friluftsintresse, att ett skogfritt landskap bibehålies oförändrat,
kan markägaren utan att ekonomiskt utnyttja marken ha ett befogat
önskemål att bibehålla ett område fritt från skog. Detta erbjuder t. ex. en
vacker landskapsbild eller öppnar utsikten mot sjö eller hav. Skogsvårdslagen
skulle sålunda komma att inkräkta på ett område, som bör vara förbehållet
en blivande lagstiftning om landskapsplanering. Om skogsmarksbegreppet
bestämmes på sätt föreslagits, kommer det att medföra en plikt till
skogsodling, vilken varken synes nödvändig eller önskvärd. Skogsodling å
de av ålder kala markerna synes liksom hittills lämpligen böra ske på frivillighetens
väg. Där den verkligen är på längre sikt ekonomiskt fördelaktig
och icke kommer i strid med andra berättigade intressen, torde det ej heller
möta någon svårighet att få sådan odling till stånd genom lämpligt anpassade
statsbidrag. Kollegiet anser, att andra stycket i paragrafen lämpligen bör
utgå ur lagtexten.
I ett flertal yttranden har betonats vikten av att bestämmelserna rörande
innebörden av begreppet skogsmark skulle få en lydelse, som gåve stöd för
en effektiv gränsdragning mellan skogsmark, å ena sidan, samt betesmark
och impediment, å den andra.
Åtskilliga skogsvårdsstgrelser ha funnit skogsstyrelsens förslag i förevarande
del ej fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt, då fråga vore om
användning av mark för betesändamål, samt uttalat, att till skogsmark borde
hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som icke i väsentlig utsträckning
utnyttjades på annat ändamålsenligt sätt.
Norrlands skogsvårdsförbund har anfört i huvudsak följande.
Enligt motiveringen till förslagets bestämning av begreppet skogsmark,
jämförd med bestämmelserna i 5 kapitlet, kan en skogsägare tvingas — låt
vara med hjälp av bidrag från staten — att exempelvis genom torrläggningsåtgärd
överföra impediment till produktiv skogsmark. Ett dylikt tvång synes
innebära alltför vittgående ingripanden i den enskildes fria disposition av sin
egendom. Bedömningen av en torrläggningsåtgärds ekonomiska förutsättningar
är ofta en med hänsyn till klimatiska, geologiska och näringsbiologiska
omständigheter vansklig uppgift. Olika meningar kunna råda om en torvmarks
lämplighet för avdikning. I den här åsyftade tillämpningen blir skogsägaren
beroende av en förrättningsmans subjektiva uppfattning. Förbundet
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
61
anser sålunda, att definitionen av skogsmark bör ändras så att den icke innefattar
impediment, sålunda ej heller sådant, som genom torrläggningsåtgärd
kan överföras till skogsmark.
Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll har gjorts av Skogsindustriernas
samarbetsutskott.
Departementschefen.
För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av mycket
stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följaktligen
falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om innebörden
av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas
mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning
utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begreppet
skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen
av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark
bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogsproduktion.
Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning
föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra
skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.
Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag
först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer
det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som
den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt
rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen.
Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom en vanhävdslagstiftning söker
skapa garantier för att jorden skall användas på ett tillfredsställande
sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella
kravet, alt mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller
bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnyttjas
för skogsproduktion. Jag anser därför i likhet med skogsstyrelsen en utvidgning
av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat
med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna en
fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i
skogsvårdslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mellan
skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen
framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt tillfredsställande,
då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter
alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i
förslaget.
En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen
vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller
ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedömningen
därav emellertid ej komma alt erbjuda några större svårigheter.
Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och
beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjän
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
lig för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, därest
marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för
sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.
Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom
skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick
utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås genom
förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis
bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det
bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas
för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna
tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning
torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon
del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om sådana
kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång
produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhetskravet
ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas genom
den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika
kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva
räntabel först på lång sikt.
Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogsproduktion
å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till sådana
synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet av
just den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan
om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa omständigheter
vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det
till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss
mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt
eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att
använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den
betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd
för närliggande marker.
Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på alt mark skall anses
lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfattning,
åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.
Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller
ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämplighet
i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida marken
faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark,
som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller
det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska användningssättet
även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller
att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt.
Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt
lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent ekonomiska
synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid
hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av
Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.
63
mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta
mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip
bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin
mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger
till grund för nu gällande vanhävdslagstiftning — anser jag, att det ur det
allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som
faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion,
ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda
marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användningssätt.
Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen
är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning användes
för annat ändamål.
Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och
ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogsstyrelsens
förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. En dylik bestämning
synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark
en alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland annat
till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för
närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel
rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betesmark.
Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra
synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid
enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska synpunkterna
torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella
intressen. Ur fomminnes-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt
kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för
skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker
och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen inkräkta
på landskapets skönhet.
Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet
skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig
för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller
på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen
mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare
sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträckning
utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträckning
utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestämmelser,
medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre
utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givetvis
att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen
närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes
icke möjligt.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Avverkning av skog.
Skogsstyrelsen.
Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158 i
betänkandet.
Yttrandena.
Vad angår inskränkningarna i rätten att avverka skog ha de allmänna bestämmelser
om avverkning av utvecklingsbar skog, som skogsstyrelsen
föreslagit i 6 § och vilka åsyfta att få till stånd en höjning av skyddsgränsen
för den växtkraftiga skogen, helt eller i huvudsak tillstyrkts i flertalet
yttranden. I tillstyrkande riktning ha sålunda uttalat sig bland andra
egnahemsstyrelsen, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten i en
del hushållningssällskap, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd,
norrlandskommittén, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas
samarbetsutskott, Norrlands skogsvårdsförbund och länsjägmästareföreningen.
Förslaget har i denna del avstyrkts av bland andra kammarkollegium,
länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands
län, Kalmar läns norra landstingsområde, Örebro och Västmanlands
län samt förvaltningsutskotten hos Jönköpings läns, Älvsborgs läns
södra, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap.
Såsom skäl för avstyrkandet har i allmänhet anförts, att det
föreslagna stadgandet icke mer än nu gällande bestämmelser gåve ledning
vid bedömandet av vilken skog som finge fritt avverkas eller att förslaget
innebure en onödig höjning av skyddsgränsen för växande skog.
Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har egnahemsstyrelsen anfört
följande.
Det är befogat med en förskjutning uppåt av skyddsgränsen liksom även
att så långt möjligt ekonomiska synpunkter läggas till grund för avverkningspolitiken.
Emellertid torde den innebörd man lägger i begreppet utvecklingsbar
skog åtminstone till en början komma att bliva ganska svävande. Tilllämpningen
av lagen måste därför komma att bliva olika från fall till fall, beroende
på hur de enskilda skogsägarna och även skogssakkunniga bedöma
skogens fortsatta avkastning. Det synes därför nödvändigt, att gränsen mellan
utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog utforskas och undersökes,
så att ett så fullständigt material som möjligt kommer att föreligga som stöd
för frågans prövning. Särskilt med tanke på de angivna svårigheterna att rätt
bedöma, vad som är utvecklingsbar skog, men även av andra skäl vill egnahemsstyrelsen
framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelsens tillstånd
till avverkning enligt 6 § icke tillmätes alltför snävt, när fråga är om uttagande
av skog för speciella behov samt för ett tillbörligt utnyttjande av konjunkturerna
på området.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att ändringen i förhållande till gällande skogsvårdslag visserligen medförde
en i högre grad begränsad handlingsfrihet för skogsägarna men att den lik
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
65
väl vore att hälsa med tillfredsställelse, då den innebure en ökad garanti för
rationell skötsel av den för framtiden värdefullaste skogen.
Skogs högskolans lärarråd har understrukit behovet av ökat skydd för den
ej avverkningsmogna skogen samt vidare yttrat.
Så vitt man kan bedöma med ledning av nu tillgängliga uppgifter angående
genomsnittliga skogsbestånds utveckling, är förlusten vid slutavverkning av
skog vid en ålder av ca av omloppstiden (växttiden) så pass avsevärd
såväl beträffande skogsbrukets företagsekonomiska lönsamhet som ock beträffande
dess avkastning i massa och värde, att det enligt lärarrådets mening
är synnerligen önskvärt, att en böjning av skyddsåldern kommer till
stånd. Enär möjligheter som regel torde finnas att uttaga en ej obetydlig
virkesavkastning genom rationella genomhuggningar inom de åldersklasser,
till vilka skyddet nu föreslås utsträckt, synes olägenheten för de enskilda
skogsägarna under övergångstiden med dess minskade tillfällen till föryngringshuggning
av dylik skog ej vara allvarligare än att den må tolereras.
I undantagsfall kan skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens. En olägenhet vid
den praktiska tillämpningen är att kunskapen om beståndens utveckling vid
olika behandlingsmetoder alltjämt är ofullständigt känd. Det kan emellertid
förväntas, alt denna brist genom skogsforskningsinstitutets produktionsundersökningar
under den närmaste tiden kommer att åtminstone i viss mån
avhjälpas. Successivt kommer på detta område allt bättre kunskap att stå
till buds. Eu av de viktigaste anledningarna till förluster i fråga om såväl
produktion som räntabilitet hos det svenska skogsbruket ligger i benägenheten
att utglesna bestånden ovan yngreskogsgränsen även i sådana fall, då
föryngring ej skäligen kan förväntas genom denna åtgärd. Det lärer i praktiken
vara svårt att helt komma till rätta härmed, därest man ej skulle kräva
att all skog skulle avverkas enligt principerna för en god skogsvård, något
som lärarrådet, i likhet med skogsstyrelsen, i varje fall ej för närvarande anser
möjligt eller lämpligt att söka genomdriva på lagstiftningsvägen. Under
sådana förhållanden tjänar ett utsträckande av skyddet för den yngre skogen
ej blott ändamålet att uppskjuta tidpunkten för dess slutavverkning utan
även — och detta kan ofta vara viktigare — att hindra ett otillbörligt nedsättande
av produktionen genom utglesning av sålunda skyddade bestånd.
Statens skogsforskningsinstitut har, samtidigt som institutet funnit bestämmelserna
i förslagets 6 § lämpliga såsom allmän norm, uttalat önskemål om
temporära särbestämmelser för vissa delar av Norrland. Institutet har sålunda
anfört.
Genom införande av begreppet utvecklingsbar skog och därvid använd
definition bar erhållits en objektiv skyddsgräns med direkt anknytning till
den ekonomiska grundprincip, varå lagförslaget bygger, nämligen lönsamhetskravet.
Institutet betraktar denna utformning av skyddsgränsen ändamålsenlig
och av största betydelse för en rationell beståndsvård och enhetlig lagtillämpning.
Den vid institutet bedrivna produktionsforskningen torde kunna
lämna vägledning vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan
skog. Institutet vill även hoppas, att de efter hand ökade kunskaperna om
skogens utvecklingsbetingelser skola stimulera och berika den skogliga diskussionen
och därigenom i samverkan med skogsvårdsslyrclsernas upplysningsarbete
och skogsstyrelsens samordnande verksamhet skapa en klar och
allmän uppfattning om skyddsgränsens läge. Ilärtill torde de ideella skogliga
sammanslutningarna också ha stora möjligheter att bidraga. Institutet
får även understryka betydelsen av det i motiveringen till (i § framlagda
5 Itihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
förslaget, att Kungl. Maj:t för ernående av enhetlig praxis meddelar erforderliga
anvisningar rörande grunderna för ifrågakommande skogsekonomiska
kalkyler. Dylika anvisningar torde nämligen enligt institutets förmenande
vara nödvändiga för att under olika förhållanden garantera åsyftat läge av
skyddsgränsen för den växande skogen. Institutet auser således, att bestämmelserna
i 6 § äro väl ägnade att tjäna som en allmän norm för skyddet av
den växande skogen. Dessa stadganden innebära vid jämförelse med den nuvarande
indelningen i yngre och äldre skog eu förskjutning uppåt av skyddsgränsen
och medföra härigenom eu ökad garanti för en rationell beståndsvård.
Med hänsyn till det framtida råvaru- och arbetsbehovet torde dock
för stora delar av Norrland under en övergångstid en kraftigare höjning av
skyddsgränsen kunna bliva erforderlig. Vid institutet utlörda avverkningsberäkningar
ha nämligen visat, att för ifrågavarande delar av Norrland avverkningarna
måste minskas avsevärt under en betydande tid framåt, för
att bottenläget i dessa skogars avkastning därmed skall vara nått och virkesskördarna
sedan skola kunna ökas. Här ifrågasatt reglering av avverkningarna
gäller stora områden och kan enligt institutets förmenande ej ske genom
tillämpning av 10 §. Möjlighet till en sådan reglering torde i stället böra
hållas öppen genom att till 6 § foga ett tillägg, innebärande fullmakt för
Konungen att för visst område och för viss tid förordna att ej utvecklingsbar
skog, som utan större olägenheter kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd avverkas för föryngring. Vid utfärdandet av sådant förordnande
synas även vissa tillämpningsföreskrifter böra meddelas av Konungen.
I dessa bör bland annat angivas det antal år, med vilket en enligt
6 § objektivt bestämd skyddsgräns bör höjas. Detta synes lämpligen kunna
ske i anslutning till av skogsforskningsinstitutet utarbetade typfall. Till grund
för fixerandet av skyddsgränsens höjande torde böra läggas särskilda för
hela området utförda avverkningsprognoser.
Norrlandskommittén har funnit erfarenheten visa, att svårigheter ofta
mött att hindra gallringsuttag utöver vad lagen avsett. Sådana alltför hårda
gallringar ledde till en minskad produktion och ojämnhet i avkastningen,
som ej vore förenlig med god skogshushållning och som motverkade den för
Norrlands vidkommande nödvändiga återuppbyggnaden av virkesförrådet.
Kommittén ansåge därför, att bestämmelserna i 6 § i skogsstyrelsens förslag
borde kompletteras med vissa skyddsföreskrifter, innehållande anvisningar
om de krav på hestockning, som skäligen borde kunna uppställas för bestånd
av olika åldrar och av skilda boniteter.
Sveriges skogsägcireförbund har yttrat.
Det har länge ansetts som ett önskemål, att ett effektivt skydd mot olämpliga
avverkningsformer skall givas åt skogsbestånden, medan de ännu befinna
sig i det skede av sin utveckling, då tillväxt och produktion äro höga.
Det tillhör god ekonomi med hänsyn till såväl det allmännas som skogsägarens
egna intressen, att skogen under denna period av sitt liv endast får göras
till föremål för sådana huggningar som höja dess kvalitet och stimulera tillväxten.
Den av skogsstyrelsen föreslagna formuleringen av skyddsgränsen är
otvivelaktigt fullt riktig ur teoretisk synpunkt. Mot densamma kan möjligen
erinras, att den kan vara svår att fixera ute på marken i det enskilda fallet.
Detta lärer emellertid bliva fallet, huru man än beskriver eller definierar
gränsen. I det praktiska skogsvårdsarbetet torde man säkerligen utan större
svårigheter kunna enas om ett gränsområde, dit skyddsbestämmelsen skall
sträcka sig. Nu ifrågavarande skyddsbestämmelse är enligt förbundets me
-
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 34.
67
ning så värdefull, att det ur nationalekonomisk synpunkt icke är till skada,
om tolkningen av gränsbestämmelsen i 6 § skulle hållas något i överkant.
Flertalet skogsoårdsstyrelser ha, samtidigt som de tillstyrkt en höjning av
skyddsgränsen för den växande skogen i enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit,
ansett, att någon definition å begreppet utvecklingsbar skog ej borde
meddelas i skogsvårdslagen. Därvid har bland annat anförts följande.
Definitionen å utvecklingsbar skog synes vara alltför vagt avfattad. De
biologiska synpunkterna böra beaktas i större utsträckning, så att ej de ekonomiska
synpunkterna bliva helt avgörande. Frågan om det är lönande att låta
en skog kvarstå är beroende av många svårbestämda eller obestämbara faktorer,
såsom räntefot, skogens behandling, tillfälliga avsättningsmöjligheter
med mera. Det torde kunna inträffa, att gränsen för den växtliga skogens
skydd genom definitionen i 6 § andra stycket blir nedflyttad i stället för,
som avsett är, uppflyttad. Ett tillfälligt högt pris på ett virkessortiment skall
icke kunna motivera avverkning av ett biologiskt icke moget bestånd i bästa
växtkraft. Definitionen å utvecklingsbar skog synes ha sin rätta plats i kommentarerna.
I huvudsak samma mening har kommit till uttryck i låns jäg mastar ef öreningens
yttrande, vari även ifrågasatts, om icke räntabilitetskravet blivit för
starkt betonat i motiven och om icke möjligheten att med hjälp av ekonomiska
kalkyler fastställa vad som vore att hänföra till utvecklingsbar skog
överskattats.
Av dem, som avstyrkt förslaget, har kammarkollegium utvecklat sin uppfattning
på följande sätt.
En sådan bestämning av den övre åldersgränsen för skogens skydd, som
föreslagits i motiven, måste anses alltför svävande och godtycklig samt alltför
beroende av bedömarens subjektiva uppfattning för att vara tillfredsställande,
när det gäller så omfattande förpliktelser, som det här är fråga
om. Det kan visserligen göras gällande, att begreppet »yngre skog» i gällande
skogsvårdslag är minst lika obestämt. Emellertid bör observeras, att denna
gräns i varje fall ligger vid en så låg ålder hos beståndet, att ingen tvekan
kan råda om att ändamålsenlig gallring är den lämpliga beståndsvården även
om gränsen utav vederbörande myndigheter skulle förläggas relativt högt.
Förhållandet blir ett helt annat, när gränsen lägges så högt upp i åldersklasserna,
att skogsägaren kan riskera att all skog, som icke är direkt oväxtlig,
av myndigheterna anses såsom skyddad. Eftersom skyddsgränsen icke bestämts
efter biologiska utan skogsekonomiska grunder, kommer härtill, att
gränsen kan komma att variera efter ränteläge, prisläge och konjunkturer.
Med hänsyn till den på inflationsgrund för närvarande pågående prisstegringen,
vilken torde få betraktas som en konjunkturutveckling »på längre
sikt», synas t. ex. alla skogsbestånd, som icke direkt försämras, just nu vara
utvecklingsbara i lagförslagets mening. Konsekvenserna härav äro ej rimliga.
Även om åt begreppet utvecklingsbar skog gives en annan mera biologisk
och mindre ekonomisk bestämning, kan det befaras, att inom skyddsgränsen
komma att ligga så pass gamla bestånd, att skogsägarens rörelsefrihet blir
alltför begränsad utan något större gagn ur skogsvårdssynpunkt. Vidare bör
icke förbises, att virkesproduktionen kan vara inriktad på vissa sortiment
t. ex. massaved eller skidbjörk, allt efter som det kan gälla att säkerställa
ett speciellt råvarubehov. Beståndsutvecklingen bör då få ledas så, att det
68
Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.
önskade virkesutbytet erhålles, och skogen bör få avverkas, när den nått för
ändamålet lämpade dimensioner, även om den fortfarande sknlle vara »utvecklingsbar»
i lagförslagets mening. Det kan visserligen sägas, att i dylika fall
tillstånd kan inhämtas hos skogsvårdstyrelsen, vilket icke torde komma att
vägras. Det förefaller emellertid, som om det vore bättre att konstruera bestämmelserna
så, att ansökning och utredning icke bliva erforderliga i fall,
då tillstånd förnuftigtvis icke bör nekas. Möjligen skulle vid sidan av begreppet
yngre skog kunna i lagtexten införas begreppet medelålders skog, varigenom
skyddet skulle komma att omfatta en större del av omloppstiden.
Med tanke på dylikt skogsbestånd kan »gallring» då måhända vara en alltför
snäv beskrivning på tillåtliga former av genomhuggning. Då skogsägaren
bör ha största möjliga handlingsfrihet skulle fordringarna kunna begränsas
till att han icke finge företaga något, som kunde strida mot en god
skogsvård, vilket skulle innebära att åtgärderna måste kunna försvaras och
motiveras ur synpunkten av skogsproduktionens syften i det särskilda fallet.
Enligt dessa riktlinjer synes det kollegiet, som om åt 6 § skulle kunna givas
följande lydelse: »I yngre skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
avverkning utföras annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring. I medelålders skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
avverkning verkställas annorledes än genom sådan huggning, som ej uppenbarligen
strider mot god skogsvård». Om 6 § skall bibehållas oförändrad,
synes det kollegiet böra uppställas som minimifordran, att bestämmelser
upptagas i lagen motsvarande 4 § 1 och 2 mom. i gällande skogsvårdslag
och innebärande, att regeln må brytas för tillgodoseende av husbehovet eller
när sådant kan anses påkallat i skogsvårdens, skogshushållningens eller den
enskilde skogsägarens intresse.
Skogsvärdsstyrelsen i Örebro lån har funnit begreppen utvecklingsbar skog
och yngre skog i stort sett identiska samt på grund därav ansett anledning
icke föreligga till utbyte av uttrycket yngre skog, som nu vunnit burskap.
Vidare har skogsvärdsstyrelsen uttalat, att det syntes olämpligt att inlägga
en ekonomisk betydelse i begreppet utvecklingsbar skog, då en sådan begreppsbestämning
bleve vanskligare i tillämpningen än en som grundats på
biologiska faktorer. En sådan fundamental ändring, som icke syntes vara
erforderlig för ernående av ökning i virkesförrådet, skulle skapa osäkerhet hos
skogsägare och tjänstepersonal och borde undvikas.
Skogsvärdsstyrelsen i Södermanlands län har anfört.
I praktiken blir bestämmelsen synnerligen vansklig att handhava. Dels
lämna skilda sortiment olika nettovärden, dels måste man ha förmåga att
blicka in i framtiden för utrönande av sortimentens kommande värden och
dels måste man bestämma sig för en konstant räntefot, som lätt blir avvikande
från affärslivets. Frågan är om man ej bör grunda skyddet av ett
skogsbestånd på vad det nu producerar eller med lämplig behandling kan
-väntas producera. Härigenom kommer skogsmarken att drivas till större
massaavkastning. Huvudsaken är att skogsmarken skänker landets invånare
så mycket råvara som möjligt. Om skogen sedan användes till pappersved
eller fanerstock torde nationalekonomiskt vara mera underordnat.
Även förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns södra och Västerbottens
läns hushållningssällskap ha betonat svårigheten att beräkna räntor och
andra på de ekonomiska kalkylerna inverkande faktorer samt härjämte ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
69
talat, att den föreslagna formuleringen i alltför hög grad lämnade plats för
subjektivt omdöme. Sistnämnda synpunkt har även understrukits av länsstyrelsen
i Jämtlands län.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har funnit den
föreslagna ändringen av nu gällande bestämmelser icke vara erforderlig, då
de sistnämnda finge anses skydda även den utvecklingsbara skogen. Jämväl
förvaltningsutskotten hos Jönköpings och Örebro läns hushållningssällskap
ha ansett förslaget i förevarande del innebära en onödig skärpning.
Mot den i 7 § i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen till skydd
för icke utvecklingsbar skog ha i allmänhet icke några erinringar
framställts.
Förslagets principer om inskränkning i rätten att avverka
skog med hänsyn till skogshushållningen, vilka kommit till
uttryck i 8—10 §§ i förslaget, ha helt eller delvis tillstyrkts av bland andra
landsorganisationen samt Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
Landsorganisationen har uttalat, att den funne förslagets bestämmelser i
ifrågavarande del välmotiverade.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att de föreslagna reglerna beträffande avverkning å husbehovsskog och
stödskog förutsatte, att man ägde kännedom om virkesförrådets storlek i
dessa skogar samt om dess sammansättning och tillväxt. Det vore enligt utskottets
mening angeläget, att en uppskattning rörande virkesförrådet företoges,
dock av enklare beskaffenhet än enligt lappmarkslagen, och för skogsägare
med svag ekonomi borde ersättning utgå för upprättande av avverkningsplaner.
De farhågor, som uttalats för att en reglering av avverkningen
från husbehovs- och stödskogar genom avverkningsplaner skulle få karaktär
av tvångshushållning, vore enligt utskottets åsikt överdrivna och det syntes
tvärtom utgöra en allvarlig brist inom svenskt bondeskogsbruk, att avverkningen
i dessa skogar hittills icke bedrivits med tillbörlig planmässighet.
Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit
den kraftiga begränsningen av den enskildes frihet att disponera över sin skog
utgöra en avsevärd styrka i lagen men ifrågasatt, huruvida det med hänsyn
till den på alla områden förekommande bristen på arbetskraft vore möjligt
att tillämpa de föreslagna bestämmelserna utan alltför lång väntetid för sökandena.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat en viss tveksamhet
inför den ökade inskränkning i markägarens befogenheter, som innefattades
i förslagets 8—It) §§, men likväl funnit de skäl, som föranlett förslaget i
denna del, vara av sådan betydelse, att länsstyrelsen icke ville avstyrka bestämmelsernas
upphöjande till lag. Länsstyrelsen har emellertid framhållit
angelägenheten av att bestämmelserna kommc alt tillämpas med varsamhet
och urskillning och med hänsynstagande till markägarens intressen. En för
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
siktig tillämpning vore nödvändig även med hänsyn till den ökning av
skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som bestämmelsernas lagfästande skulle
innebära.
I flertalet yttranden har den skärpning av gällande lagstiftning, som förslaget
i ifrågavarande del innebär, kritiserats, och de föreslagna bestämmelserna
helt eller delvis avstyrkts. Som grund för avstyrkande bar i allmänhet
åberopats dels faran av att allt för starkt inskränka den enskildes förfoganderätt
över sin egendom, dels olägenheterna av den allt för långt drivna
byråkratisering av skogsvården, som bestämmelserna skulle medföra, dels
svårigheterna att verkställa en sådan uppdelning av s k ogsf a s tigh et em a i olika
kategorier, som förslaget förutsatte.
Rörande uppdelningen av skogsfastigheterna i olika kategorier och följderna
av en sådan uppdelning ha flertalet skogsvärdsstyrelser i huvudsak
anfört följande.
Uppdelningen av fastigheterna i olika kategorier skulle möta stora svårigheter,
enär icke blott arealerna utan även virkesförrådens storlek och sammansättning
bliva avgörande för till vilken kategori en fastighet skall räknas.
Särskilt gränsfallen komma att föranleda många tvistigheter. Bestämmelserna
komma också att medföra en alltför starkt utökad administrativ
organisation inom skogsvårdsstyrelsema till men för det rent skogliga arbetet.
Den olikartade dispositionsrätten till den icke utvecklingsbara skogen
å skilda kategorier av fastigheter kommer sannolikt att bland skogsägarna
giva upphov till misstämning och föranleda många lagöverträdelser utan möjlighet
till beivran. Skogsvårdsstyrelsernas arbete skulle bliva mycket betungande
genom de tusentals små utsyningar och otaliga kontrollresor, som
bliva nödvändiga. Ett effektivt tillämpande av bestämmelserna i 8—10 §§
skulle kräva dels att skogsvårdsstyrelsema och deras tjänstemän i detalj
kände till virkesförråden och deras sammansättning på alla fastigheter inom
varje län och dels att hushållningsplaner funnes åtminstone för alla större
skogar. Om detta skall kunna genomföras, kräves en mycket stor ökning av
personalen. Om 8—10 §§ slopas, erfordras emellertid dels bestämmelser till
skydd mot avverkning av icke utvecklingsbar skog i sådan utsträckning att
brist på husbehovsskog uppkommer och dels stadganden för hindrande av
spekulationsköp med skogsfastigheter. I fråga om hushållningen med skog
erfordras i södra och mellersta Sverige icke några andra bestämmelser än de
sålunda föreslagna.
Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar och Jämtlands län, flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsstyrelsen. Sistnämnda myndighet har anfört.
För de enskilda skogsägarna och mången gång även för skogssakkunniga
torde det ställa sig svårt att avgöra, huruvida en viss skogsmark är att hänföra
till skog av det ena eller andra slaget. Särskilt stödskogsbegreppet torde
ännu icke ha vunnit tillräcklig stadga och fått en entydig innebörd. Fastighetsbildningssakkunniga
ha i sitt förslag till lag om ändring i vissa delar av
jorddelningslagen lagt huvudvikten vid skogens betydelse mera allmänt som
inkomstkälla, vars uppgift sålunda skall vara att utfylla bristande inkomst
av jordbruket. I detta lagförslag synes ej heller skillnaden mellan husbehovsskog,
stödskog och annan skog ha givits så pregnant form som i skogsstyrelsens
förslag. 1942 års jordbrukskommitté synes i sitt betänkande ha intagit
i stort sett samma ståndpunkt som fastighetsbildningssakkunniga. Mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
71
bakgrunden härav ställer sig egnahemsstyrelsen tveksam till förslaget att i
avverkningshänseende uppdela skogen i tre olika slag. Denna tveksamhet är
så mycket större som i lagförslagets 47 § direkt straffpåföljd stadgats för
den som bryter mot lagens avverkningsföreskrifter. Egnahemsstyrelsen vill
därför ifrågasätta, huruvida icke 8—10 §§ kunde utformas så, att man skiljer
mellan å ena sidan skog, som efter ortens förhållanden erfordras som
husbehov eller stöd till jordbruket i huvudsaklig anslutning till 16 § i fastighetsbildningssakkunnigas
ovannämnda förslag, samt å andra sidan skog,
som icke är behövlig för sagda behov (»överloppsskog», »större skogsfastigheter»
i ren skogsbygd). Avverkningsbestämmelserna synas då kunna utformas
så, att i skog tillhörande förstnämnda kategori skulle avverkning utan
skogsvårdsstyrelsens medgivande icke få ske i sådan omfattning, att på
grund därav vederbörande jordbruksfastighet (brukningsenhet) uppenbarligen
skulle komma att lida brist i anförda avseenden. I skog tillhörande den
andra kategorien skulle avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd icke
få ske i sådan omfattning, att större rubbningar i avkastningens jämnhet
uppkomme.
Skogsvårdsstrjrelsen i Gävleborgs län har ansett, att bestämmelserna i förslagets
8—10 §§ borde ersättas med ett stadgande, att skogsvårdsstyrelse, om
förhållandena så krävde, kunde utan särskild framställning utfärda viss föreskrift
angående begränsning av avverkningarnas omfattning för viss tid, till
exempel 10 år, å viss fastighet oberoende av skogens storlek, därvid dock
skogsvårdsstyrelsens beslut skulle kunna överklagas. Härigenom skulle enligt
skogsvårdsstyrelsens mening det av skogsstyrelsen i betänkandet angivna
syftet nås på ett smidigt sätt samtidigt som beskärningen av skogsägarnas
frihet och självbestämmanderätt i allmänhet bleve långt mindre än
enligt skogsstyrelsens förslag.
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om
icke skogsvårdsstyrelsens befogenhet enligt 8 § kunde mildras till befogenhet
att inskrida vid missbruk samt huruvida icke 9 och 10 §§ kunde uteslutas
och ersättas av en bestämmelse motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års
skogsvårdslag.
Norrlanclskommittén har uttalat, att det även med de bestämmelser om
avverkning i utvecklingsbar skog, som intagits i skogsstyrelsens förslag, komme
att finnas skogsbestånd, som icke skyddades mot slutavverkning, ehuru
de lämnade en relativt tillfredsställande massaavkastning och vore av sådan
typ, att de kunde bliva föremål för beståndsvårdande huggning och utan att
minska i produktion kunde överhällas. Med hänsyn till behovet av återhållsamhet
vid avverkningen inom skogsbruket i Norrland finge det anses i hög
grad önskvärt att bestånd av nämnda slag skyddades mot exploatering, varigenom
vunnes att den redan nu överväldigande stora föryngringsytan icke
utökades mer än som vore oundgängligen nödvändigt. Efter att ha anfört,
att även en bestämmelse till skydd mot dylik icke önskvärd exploatering
skulle för skogsvårdsstyrelserna medföra ömtåliga avgöranden vid bedömandet
av vilka bestånd, som skulle överhållas, har kommittén fortsatt.
En vägledning härvid hör emellertid kunna erhållas i de bestämmelser som
i nu gällande skogsvårdslag för lappmarken utformats för skogens uppdel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
ning i huggningsklasser. Enligt dessa bestämmelser hänföras till huggningsklass
IV sådan äldre skog, som ej bör föryngringshuggas utan fortfarande
kan genomhuggas. Kommittén förmenar, att om de föreslagna skyddsbestämmelserna
för äldre skog utsträckas att omfatta skog, som enligt reglerna i
lappmarkslagen hänföres till nämnda huggningsklass IV, skulle syftet med
kommitténs förslag i huvudsak ha tillgodosetts. De av norrlandskommittén
föreslagna avverkningsföreskrifterna synas i allmänhet ej behöva bliva mera
betungande för den enskilde skogsägaren än de av skogsstyrelsen i 8—It) §§
föreslagna. Kommittén anser dessutom att dess förslag innebär den fördelen
för skogsägaren, att klarare avverkningsdirektiv lämnas än i den tänjbara
bestämmelse angående avverkningen av stödskog, som skogsstyrelsen föreslagit.
Däremot kan det förutsättas att kontrollen kommer att skärpas för
avverkningarna på de större skogsfastigheterna, av vilka i Norrland ett stort
antal ägas av de s. k. skogsbolagen. Någon anledning att av detta skäl icke
genomföra den ifrågasatta skärpningen synes ej föreligga. Den hittillsvarande
hushållningen på dessa skogar har nämligen i många fall icke drivits
efter principen för ett uthålligt skogsbruk. I fråga om den administrativa
tillämpningen anser kommittén, att dess förslag otvivelaktigt innebär en lättnad.
De svårigheter, som med skogsstyrelsens förslag föreligga att draga
gränsen mellan husbehovsskog och stödskog, bortfalla helt. Skogsvårdsstyrelsen
befrias därigenom från en omständlig registrering av samtliga husbehovsfastigheter,
vilken torde bliva oundviklig för att till förebyggande av
olagliga avverkningar på dessa hålla ägarna underrättade om skogarnas karaktär.
För att vinna en effektiv tillämpning av den tilläggsföreskrift om
avverkning i icke utvecklingsbar skog, som kommittén föreslagit, torde man
få förutsätta att för fastigheter med betydande skogsareal avverkningen måste
regleras efter eu på skogsuppskattning grundad plan. Så torde emellertid
även bliva förhållandet, om skogsstyrelsens förslag i 9 och 10 §§ om regleringen
av avverkningarna på stödskogar och överloppsskogar blir gällande.
Vissa skäl skulle kunna anföras för att den av norrlandskommittén föreslagna
tilläggsbestämmelsen om avverkning i äldre skog skulle givas tillämplighet
för hela landet. Skillnaderna mellan skogsförhållandena å ena sidan i de
fyra norra länen och å andra i landets övriga delar tala emellertid för att bestämmelsen
bör kunna begränsas till att gälla det förstnämnda området.
Norrlandskommittén vill för övrigt ifrågasätta, om bestämmelserna i 8—
10 §§ äro erforderliga för södra och mellersta Sverige. Såvitt kommittén kunnat
finna har med nuvarande skogsvårdslag en stadig föi''bättring i skogstillståndet
skett, varför några bärande skäl att där införa nya bestämmelser ej
synas föreligga. Om dessa föreskrifter ej skulle anses behövliga i södra och
mellersta Sverige, synes man lämpligen böra förfara på så sätt att bestämmelserna
i 8—10 §§ utgå ur förslaget och i stället införes en paragraf av
innehåll att Kungl. Maj:t äger att för område, där så prövas erforderligt
för återuppbyggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke
utvecklingsbar skog, som ej bör ur skogsvårdssynpunkt omedelbart avverkas,
må äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen finner skäl lämna tillstånd härtill.
För avverkning inom område där denna bestämmelse skall vara gällande
bör Kungl. Maj:t ävenledes äga utfärda föreskrift om befogenhet för
skogsvårdsstyrelse att beträffande fastighet med betydande skogsareal bestämma,
att avverkning skall ske enligt plan grundad på skogsuppskattning.
Enligt norrlandskommitténs mening skulle detta innebära att de mindre
skogsägarnas handlingsfrihet ej bundes så hårt som enligt skogsstyrelsens
förslag — särskilt kan kommittén icke finna en sådan kontroll över avverkningen
på husbehovsskogar, som förordats av skogsstyrelsen, vara behövlig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
73
eller lämplig — och att en avsevärd lättnad för skogsvårdsstyrelserna vunnes.
Samtidigt skulle man ernå nöjaktig garanti för att skogskapitalet vårdades
på ändamålsenligt sätt.
Vad särskilt beträffar bestämmelserna till tryggande av fastighets
husbehovsskog, intagna i förslagets 8 §, så ha dessa lämnats utan erinran
av bland andra kammarkollegium, Sveriges skogsägareförbund och
Skogsindustriernas samarbetsutskott samt — i vissa fall med mindre modifikationer
—• tillstyrkts av några skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet
lios Uppsala läns hushållningssällskap samt Norrlands skogsvårdsförbund.
Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat,
att den föreslagna skärpningen beträffande reglerna om avverkning i
småskogarna måste vara till fördel från skogsvårdens och det uthålliga husbehovets
synpunkt.
Jämväl Norrlands skogsvårdsförbund har ansett, att förslagets 8 § på ett
bättre sätt än gällande lag vore ägnad alt lämna skydd för husbehovsskogen,
men har samtidigt understrukit behovet av bestämda föreskrifter om vilka
skogar, som skola hänföras till husbehovsskogar.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har ansett 8 § böra kompletteras
med bestämmelse, att om skogsvårdsstyrelse finner de skogliga förhållandena
å en fastighet vara sådana, att husbehovet kan äventyras, skogsvårdsstyrelsen
må meddela föreskrift rörande inskränkning i rätten att avverka
i annat syfte, samt en däremot korresponderande straffbestämmelse.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har, under hänvisning till att övervakandet
av att de föreslagna föreskrifterna icke överträddes bleve synnerligen
svårt i betraktande av personaltillgången, uttalat, att vid överträdelse
straffpåföljd icke borde drabba annan än den som av skogsvårdsstyrelsen
underrättats om att fastighetens skog endast finge utnyttjas för husbehov.
I den mån skogsvårdsstyrelse icke hunnit meddela vederbörande fastighetsägare
besked i sådant hänseende, borde det åligga fastighetsägaren att införskaffa
besked, innan avverkning till avsalu skedde.
Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.
Uttalanden i avstyrkande riktning ha gjorts av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
egnahemsstyrelsen, åtskilliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogshögskolans lärarråd,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägare föreningars riksförbund och läns jägmästare föreningen.
Egnahemsstyrelsen har anfört.
Avkastningen av en skogsareal, beväxt med normalskog och av sådan storlek,
att den årliga tillväxten teoretiskt är lika med husbehovskvantiteten,
motsvarar icke den sortimentsammansättning, som erfordras för husbehovet.
Det årliga uttaget av en sådan skog innehåller, om det skall utnyttjas mest
ekonomiskt, i regel en större kvantitet gagnvirke och eu mindre kvantitet
ved än som svarar mot husbehovet, försåvitt det ej är fråga om att någon
ny- eller ombyggnad skall utföras på fastigheten. Däi*est en skogsägare med
husbehovsskog icke skulle äga att försälja virke annat än efter skogsvårdsstyrelsens
medgivande, kan man befara, att sådana medgivanden skulle be
-
74
Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.
höva lämnas i ett så stort antal, att det skulle verka i hög grad besvärande
både för skogsägare och skogsvårdsstyrelsen.
Samma uppfattning om sortimentssammansättningen å husbehovsskog har
kommit till uttryck i yttranden av ett flertal skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna
i Jönköpings och Jämtlands län samt lantmäteristyrelsen och skogshögskolans
lärarråd.
Motsatt ståndpunkt i sistberörda fråga har intagits av Jönköpings läns
hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund. Sålunda har i yttrandena
från dessa håll hävdats att husbehovsskogama huvudsakligen utgjordes
av vedskog. Sådan skog ansåges vara i erforderlig grad skyddad genom bestämmelsen
i förslagets 6 §, medan stadgandet i förslagets 8 § syntes medföra
ett orimligt stort personalbehov.
Även de skogsvårdsstyrelser! som avstyrkt förslaget i förevarande del, ha
ansett förslagets 6 § tillfyllest för säkerställande av husbehovsskogen. I yttrandena
från dessa skogsvårdsstyrelser har anförts i huvudsak följande.
Skogsvårdsstyrelsema ha genom sin upplysningsverksamhet lyckats förmå
flertalet ägare av husbehovsskogar att sälja dyrbarare virke och använda det
sämre virket till husbehov eller eventuellt inköpa billigare virke eller annat
material till bränsle med mera. Därest tillstånd skall erfordras för varje saluavverkning,
kommer säkerligen gagnvirke att i onödan användas för husbehovsändamål.
Kontrollen över 8 § blir mycket svår, måhända omöjlig att
genomföra för skogsvårdsstyrelsema, särskilt inom vissa län, där husbehovsskogarnas
antal uppgår till tiotusen och däröver. I praktiken skulle 8 § —■
särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen i 47 § — komma att innebära
utsyningstvång å de småskogar, varom här är fråga. Med de små virkeskvantiteter
det rör sig om på varje fastighet skulle utsyningskostnaden per
kubikmeter räknat bliva oskäligt stor. Det måste anses motbjudande, att en
skogsvårdsstyrelse rent formellt skall lämna tillstånd till ur skoglig synpunkt
önskvärda åtgärder. Dessa skogar komma i regel att vara tillräckligt skyddade
mot olämplig avverkning genom stadgandet i 6 §. Under alla förhållanden
skulle det räcka med en bestämmelse, enligt vilken skogsvårdsstyrelsen,
då så är av behovet påkallat, kan föreskriva, att saluavverkning å en dylik
fastighet ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sydligaste Sverige
är begreppet husbehovsskog ofta helt oegentligt. Här sakna icke blott fastigheter
med ringa skogsareal utan även tusentals större fastigheter husbehovsskog
i vedertagen mening, enär skogsmarken blott rymmer olika slags lövskog
eller ren tallskog, som blott har ringa betydelse för fastighetens husbeliovsförsörjning.
Förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap har ansett
bes tämmelserna i 6 och 7 §§ i förslaget göra stadgandet i 8 § överflödigt.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt,
att det i praktiken ofta vore svårt att avgöra om viss skog skulle hänföras
till husbehovsskog, samt uttalat, att syftet med stadgandet i 8 § borde kunna
tillgodoses genom bestämmelsen i 10 §.
Svårigheten att avgöra omfattningen av begreppet husbehovsskog har påpekats
även av bland andra länsstyrelsen i Kopparbergs lån under hänvisning
till att någon allmängiltig och säker definition av begreppet icke förekomme
i lagtextförslaget.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 34.
75
Lantbruksstyrelsen har förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser,
därvid styrelsen uttalat, att de relativt fåtaliga fall, då visst missbruk av husbehovsskog
kunde äga rum inom gränserna för nu gällande lag, icke torde
spela någon betydande roll vare sig för industriens virkesförsörjning eller
för efterföljande fastighetsägare. Därest den föreslagna strängare övervakningen
skulle äga rum, torde denna enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
komma att medföra en så stark belastning av skogs vårdsstyrelser nas personal,
att bestämmelsen redan från den synpunkten bleve alltför dyrbar och
olämplig.
Riksförbundet landsbygdens folk har anfört följande.
Av såväl skogsägareföreningarna som skogsvårdsstyrelserna bär under
speciellt de senaste 5 å 6 åren drivits en avsevärd propaganda för tillvaratagandet
och försäljningen av även de minsta kvantiteter gagnvirke, som utfalla
vid avverkning av husbehovsskog. Den enskilde »liusbehovsavverkaren»
kan icke i förväg veta huruvida något gagnvirke eller vad slags gagnvirke,
som kan falla ut vid avverkningen. Han kommer därför med största sannolikhet
icke att begära något sådant tillstånd, som 8 § omförmäler, utan antingen
bryta mot paragrafen och sälja de små kvantiteter gagnvirke, som
han genom en klok och riktig aptering lyckats utvinna, eller också återgå
till det tidigare rådande systemet att utan hänsyn hugga upp alltsammans
till ved och härigenom elda upp värdefullt gagnvirke till men för sin egen
ekonomi och alldeles särskilt för den gagnvirkesbehövande industrien. En sådan
utveckling torde vara olycklig och ej i överensstämmelse med lagens
mening. För den händelse han handlar i enlighet med alternativ 1 och försäljer
virket, torde den straffpåföljd, som kan bliva honom alagd, icke av
honom på något sätt anses moraliskt riktig.
Under uttalande att förslaget i denna del innebure en skärpning, som medförde
olägenheter även för skötsamma skogsinnehavare, har i ett stort antal
yttranden förordats en uppmjukning av förslagets 8 §. I denna riktning ha
uttalat sig bland andra länsstyrelsen i Östergötlands län och förvaltningsutskottet
hos samma läns hushållningssällskap — vilka ansett att de skogliga
synpunkterna i alltför hög grad tagits i beaktande på de ekonomiska synpunkternas
bekostnad — samt länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och
Kronobergs län, därvid sistnämnda länsstyrelse uttalat, att det icke torde vara
rimligt, att gallring av husbehovsskog för annat ändamål än husbehov icke
skulle få ske utan tillstånd. Sistnämnda uppfattning har kommit till uttryck
jämväl i yttrande av förvaltningsutskottet hos Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.
Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalat, att strängheten i den föreslagna bestämmelsen komme
att gynna smyghandeln.
Mot stadgandena rörande skogshushållningen a fastigheter
med stödskog och överlopps skog — förslagets 9 och 10 §§ —
vilka stadganden i allmänhet behandlats i ett sammanhang, ha anmärkningar
framställts i flertalet yttranden.
I tillstyrkande riktning ha uttalanden gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län och landsorganisationen. Sålunda har nämnda skogsvårdssty
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
relse förklarat sig oreserverat gilla den princip, som låge till grund för 9 och
10 §§ i förslaget. Emellertid komme tillämpningen av bestämmelserna enligt
skogsvårdsstyrelsens mening att bliva av ömtålig natur, enär en lämplig
reglering av avverkningarna å de ifrågakomna skogarna förutsatte en viss
kännedom om virkesförrådets storlek, sammansättning och tillväxt. Skogsvårdsstyrelsen
utginge därför från att vissa enkla liushållningsplaner i allmänhet
upprättades för dessa fastigheter i sådana fall, där godtagbara dylika
icke redan funnes.
Landsorganisationen har anfört.
Förslagets bestämmelser om inskränkningar i avverkningsrätten äro välmotiverade.
Ur de synpunkter som landsorganisationen främst företräder är
stadgandet i 10 § den viktigaste av de föreslagna avverkningsrestriktionerna.
Det torde vara ogörligt att lagstiftningsvägen åstadkomma en jämn skogsavverkning.
Samhället saknar ju möjligheter att till exempel i ett depressionsläge
framtvinga avverkningar av viss storlek. Som ett komplement till
en målmedveten konjunkturutjämnande politik och som en allmän norm för
ur samhällssynpunkt önskvärd skogsdrift synes dock stadgandet ha sitt värde,
varjämte det kan användas till att motverka osund spekulation. Uppenbarligen
ålägger bestämmelsen skogsvårdsstyrelsema ett mycket stort ansvar vid
bedömningen av vad som i det konkreta fallet är att anse som »större rubbning
i avkastningens jämnhet». Med hänsyn till de betydande olikheter beträffande
skogsförhållandena som äro rådande inom skilda landsdelar är det
icke heller lämpligt att fastställa för hela landet enhetliga riktlinjer. För de
större skogsägarna borde stadgandet innebära, att avverkningsplaner på
längre sikt göras upp i samförstånd med skogsvårdsstyrelsema. Enär bestämmelsens
syfte är av klart arbetsmarknadspolitisk natur, framstår det som angeläget,
att skogsvårdsstyrelsema vid tillämpningen av stadgandet samråda
med de lokala arbetsmarknadsorganen.
Beträffande 10 § ha skogsvårdsstyrelsema i Blekinge, Kristianstads och
Skaraborgs lön uttalat, att paragrafen borde omarbetas till att omfatta all
skog, då en bestämmelse om viss jämnhet i avkastningen vore lämplig av
sociala skäl och därjämte ägnad att motverka skadlig spekulation i skogsfastigheter.
Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av länsstyrelsen i Blekinge län,
samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förvaltningsutskottet
hos Skaraborgs läns hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands
län.
Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att några invändningar mot den
principiella innebörden av stadgandet i 9 § icke torde kunna göras, men likväl,
med tanke särskilt på förhållandena i Norrland, funnit anledning till
allvarliga betänkligheter i fråga om bestämmelsens lämplighet. Härom har
förbundet anfört.
I norra Sverige torde huvudparten av bondeskogarna — i allt omfattande
ca 3 miljoner hektar skogsmark — kunna hänföras till kategorien stödskogar.
De enskilda, fastigheterna äro ofta medelstora till stora och kunna uppgå
till en areal av inemot 400 hektar. Med hänsyn till den svåra tolkningen av
stödskogsbegreppet, torde det i regel vara för mycket begärt, att skogsägarna
själva skola kunna avstämma avverkningen av icke utvecklingsbar skog
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
77
enligt paragrafens föreskrifter. Inför risken av straff lära de se sig nödsakade
att hänskjuta frågan till skogsvårdsstyrelsens avgörande genom utsyning
eller annorledes. En sådan utväg innebär emellertid icke en utveckling
i rätt riktning. Skogsvårdsstyrelsemas kontroll över efterlevnaden av
9 § blir i avsaknad av hushållningsplaner utomordenligt svår för att ej säga
omöjlig att genomföra. Bortsett från under den nuvarande lappmårkslagen
hörande områden torde möjligheten för skogsvårdsstyrelserna att med nuvarande
eller förstärkta resurser förskaffa sig nödig sakkännedom om skogsförhållandena
på varje hushållsenhet vara ytterst begränsad. Det är visserligen
sant, att enligt förslagets 15 § i fall av tvist viss uppskattning kan utföras
på skogsägarens bekostnad, men en sådan utväg ter sig mindre tilltalande,
även om upprättande av enklare hushållningsplaner för skogsfastigheter
över en viss storlek framstår som ett önskemål och skulle komma
skogsägarna själva till nytta. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste förslaget betecknas
såsom motbjudande. Då av stödskogsfastigheterna — bortsett från
vissa delar av Norrland — förhållandevis få torde ha virkesförråd med icke
utvecklingsbar skog i större utsträckning, och då vidare gallringsuttag icke
regleras genom 9 §, vill det synas, som om här brukats större våld än nöden
kräver, då det gällt reglering av en förhållandevis ringa avverkningskvantitet.
Kammarkollegium har ansett förslagets 9 § böra omformuleras, därvid
ämbetsverket anfört.
Den i 9 § utryckta principen synes vara lämplig under förutsättning, att
fastighetsägaren behöver ett årligt tillskott av skogsavkastningen för sin utkomst.
Det synes kunna ifrågasättas, om icke bestämmelsens tillämplighet
bör göras beroende av förhållandet på varje särskild fastighet. Av lagtexten
bör framgå, att avverkning till husbehov må ske utan särskilt medgivande.
Under begreppet stödskog torde falla skogsbeståndet å de fastigheter, där
skogsavkastningen icke erfordras för att lämna årligt tillskott till försörjningen
utan tili täckande av kostnaderna för byggnadsbeståndets förnyande,
erforderliga anläggningar etc. Här kan det vara riktigt att på en gång taga
ut stödskogen, när dylika utgifter förestå. I dessa fall, som torde vara de
flesta, synas de föreslagna bestämmelserna icke vara så lämpliga. Skogsvårdsstyrelsens
prövning skulle bliva av föga värde, då skogsvårdsstyrelsen
icke lärer kunna kontrollera på vad sätt de vid avverkningen influtna medlen
komma att användas.
Liknande synpunkter ha anförts av Skogsindustriernas samarbetsutskott,
som yttrat.
Avstämningen av den skäliga avverkningskvantiteten i den icke utvecklingsbara
skogen på fastigheterna måste ske på helt olika sätt, då bedömningen
gäller, såsom för stödskogen, i vad mån avverkningen är lämpligt
avpassad med hänsyn till skogens förmåga att lämna stöd åt jordbruket eller,
såsom för övriga större skogar, i vad mån avverkningen är överensstämmande
med skogspolitiska linjer för större råvaruanskaffningsområden. Denna
principiella skillnad vid avverkningskvantileternas bestämmande synes
icke berättigad, enär stödskogsfasligheternas sammantagna areal och virkestillgångar
måste bliva så betydande, att från dem stammande avverkningskvantileter
av icke utvecklingsbar skog måste äga betydelse ej blott för de
enskilda ägarna utan även i det större skogspolitiska sammanhanget. För
ägare av fastigheter, vilka komme att anses som stödskogar, ställa bestämmelserna
alltför höga krav på förmågan att kunna avstämma de avverkningskvantiteter,
som avses i 9 §. Skogsägarna torde i stället se sig nödsakade att
78
Kungl. Maj ds proposition nr 34.
helt överlämna avgörandet till skogsvårdsstyrelsen, synnerligast inför risken
av straffpåföljd enligt 47 §. En sådan utväg skulle emellertid innebära en utveckling
i felaktig riktning. För skogsvårdsstyrelserna åter torde kontrollen
av paragrafens efterlevnad, i den mån hushållningsplaner saknas, bliva alltför
betungande, för att ej säga omöjlig att genomföra. Ovan har anförts att de
sammanlagda tillgångarna av icke utvecklingsbar skog på stödskogsfastigheterna
kunde anses betydande. Skogsstyrelsen hyser dock en annan uppfattning
och säger, att av stödskogsfastigheterna förhållandevis få torde vara
försedda med icke utvecklingsbar skog i större utsträckning. Skulle så vara
fallet, vilket veterligen icke är utrett, anser utskottet regleringsbestämmelsen
i 9 § vara ett slag i luften och följaktligen helt överflödig. Enligt 11 § innefattas
nämligen gallringsmässig avverkning av utvecklingsbar skog icke i regleringen,
vilken sålunda skulle beröra endast mindre avverkningskvantiteter.
Som enda motiv för paragrafen kvarstår då syftet att förhindra osund
spekulation. Detta bör emellertid enligt utskottets förmenande uppnås på
andra vägar, varför 9 § anses böra utgå ur förslaget.
Länsstyrelsen i Blekinge lön och förvaltningsutskottet hos länets hushållningssällskap
ha uttalat, att begreppet stödskog icke erhållit någon tillfredsställande
definition samt att det, till dess klar skillnad kunde göras mellan
stödskog och annan skog, vore lämpligast att icke införa begreppet stödskog
i skogsvårdslagstiftningen. Några särbestämmelser för sådan skog vore icke
behövliga, därest förslagets 10 § godtoges.
Länsstyrelsen i Östergötlands län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha även för detta läns vidkommande ansett särskilt skydd för
stödskog obehövligt.
Under framhållande av att förslagets 9 § medförde betydande inskränkningar
i den enskildes rätt att disponera sin skog ha bland andra länsstyrelsen
i Gävleborgs län och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttalat sig mot införande av ett dylikt stadgande.
Kommerskollegium har avstyrkt förslagets 9 och 10 §§ samt vidare anfört.
I avseende å principerna för hushållningen med skogen må erinras om
svårigheterna att avgöra, vilken som är den ekonomiskt och socialt lämpligaste
avverkningspolitiken. I betänkandet framhållas visserligen skogsvårdsstyrelsernas
möjligheter att, i den mån de ej själva se sig i stånd att bedöma
hur på bästa sätt bör hushållas med landets stora skogsinnehav, inhämta
utlåtande från kompetenta personer eller institutioner. Denna erinran förtar
emellertid ingalunda utan snarare ökar betänksamheten mot tanken på en
central dirigering av de enskildas skogsavverkningar. Att avgöra hur avverkningarna
böra rationellt bedrivas på de särskilda fastigheterna lärer för en
central myndighet bliva om möjligt än mer vanskligt. Här förutsatta djupa
ingrepp i den ekonomiska skötseln av de enskilda skogarna komma även
att ställa administrativt synnerligen ökade och vittgående krav på skogsvårdsstyrelserna.
Den starkt utvidgade övervakningen av virkesuttagen på de
enskildas fastigheter torde därför ej kunna undgå att föranleda nyanställning
av en stor personal, något som under rådande förhållanden med brist
på arbetskraft också måste ingiva betänksamhet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att det funnes anledning förmoda,
att 9 och 10 §§ i förslaget snarare komme att minska än öka skogsägarens
intresse för sin skog och dess skötsel, samt framhållit, att det i åt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
79
skilliga fall torde komma att stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrelserna
att tillämpa bestämmelserna på ett sådant sätt, att det nu rådande
goda samarbetet mellan dessa myndigheter och skogsägarna icke äventyrades.
Då paragraferna vidare förutsattes få en ganska begränsad tillämpning,
ansåge länsstyrelsen lämpligast, att de utginge ur förslaget eller i varje fall
att deras tillämpningsområde begränsades till de skogar, som nu reglerades
av lappmarkslagen.
I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som därjämte uttalat, att — därest bestämmelser av nu ifrågavarande
slag intoges i skogsvårdslagen — denna även borde giva den enskilde
möjlighet att få en tvist, som grundade sig på tolkning av 9 eller 10 §,
prövad av domstol.
Skogshögskolans lärarråd har avstyi-kt en generell lagstiftning, avsedd att
begränsa avverkningen av ej utvecklingsbar skog å fastigheter med stödskog,
samt har vidare anfört följande.
Man bör principiellt undvika en generell lagstiftning, när man genom en
lagstiftning av begränsad räckvidd kan eliminera de viktigaste missförhållandena.
Detta gäller alldeles speciellt i ett fall som det förevarande, då
lagens tillämpning blir i hög grad subjektivt betonad och är ägnad att skapa
ett osäkerhetstillstånd även för de lojala skogsägarna, som allvarligt kan påverka
dessas skogsvårdsintresse. Dessa skulle nämligen vid större uttag eller
överhuvudtaget vid fall av tveksamhet nödgas begära skogsvårdsstyrelsens
tillstånd även för avverkning i de mest legitima syften. En generell lagstiftning
torde så mycket mindre vara erforderlig, som vedskogsinventeringarna
i vissa län i södra och mellersta Sverige givit vid handen, att en betydande
ökning av virkesförråden ägt rum efter den första riksskogstaxeringen. Nedgången
i övre Norrland är väsentligen att tillskriva den abnorma åldersklassfördelningen
därstädes. Den av skogsstyrelsen föreslagna höjningen av yngreskogsgränsen
är jämväl ägnad att leda till en generell höjning av virkesförråden.
Lärarrådet vill föreslå att utredning företages angående möjligheten
att göra lagstiftningen om begränsning av rätten till avverkning å nyförvärvade
fastigheter mera effektiv än den för närvarande synes vara. Den
omständigheten, att man har att emotse en jämnare fördelning än den för
närvarande rådande av olika ålders- och mogenhetsklasser, är ett skäl, som
talar mot ett införande av en begränsning av avverkningsrätten enligt 10 §.
Men därutöver har lärarrådet beträffande 10 § samma betänkligheter som
i fråga om 9 § mot införandet av en generell lagstiftning för motverkande
av missförhållanden, som icke ens skogsstyrelsen synes anse ha någon avsevärd
omfattning. Denna betänklighet är dock i detta fall ännu starkare, enär
svårigheten att vid den praktiska tillämpningen angiva, när sådan social
olägenhet uppstår, måste te sig än större än då det gäller bedömning av
stödskogsbehovet å en individuell fastighet.
Länsjägmästareföreningen har uttalat.
Beträffande stödskog skulle i stället för en bestämmelse i skogsvårdslagen
kunna tänkas, att då särskild tilldelning av skog till ofullständigt jordbruk
genom nya jorddelningsbestämmelser tillmätes en fastighet, vissa restriktiva
regler föreskrivas, så att skogen bibehåller sin natur av stödskog. För vissa
delar av Norrland, där en väsentlig del av skogskapitalet utgöres av mogen
skog, som icke skyddas i 6 §, torde bestämmelserna i 10 § vara av viss vikt,
däremot torde de ej få anses ha samma uppgift att fylla för södra och mel
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
iersta Sverige. Det är länsjägmästareföreningens mening, att både 9 och
10 §§ böra utgå och hänföras till ett avsnitt med särbestämmelser för Norrland,
om ett sådant kan anses behövligt. De gällande bestämmelserna mot spekulation
böra kvarstå.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat bibehållande
av nu gällande bestämmelser i stället för lagfästande av förslagets
9 och 10 §§, vilka skulle förutsätta anställande av en stor stab av befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelserna, och liknande synpunkter ha anförts
av bland andra förvaltningsutskottet hos Västmanlands läns hushållningssällskap.
Beträffande förslagets 10 § har kammarkollegium anfört.
I och för sig kan det vara eftersträvansvärt för en skogsägare att erhålla
en jämn värdeavkastning från sin skog, och han bör i allmänhet i eget intresse
tillse, att avverkningarna planläggas så, att icke under en längre följd
av år möjlighet saknas att alls uttaga någon avkastning ur skogen. Att lagfästa
denna princip för en god skogshushållning synes dock vara att gå för
långt. Den kan råka i motsättning till andra, fullt berättigade intressen av
sådan beskaffenhet, att det icke rimligen kan ankomma på skogsvårdsstyrelsen
att pröva om hänsyn till dessa intressen får tagas eller icke. Bestämmelsen
i 10 § har icke motiverats med något skogsvårdens intresse utan med
dels det sociala intresset av en jämn arbetstillgång i orter, som äro beroende
av skogsavverkningen, dels ock det näringspolitiska intresset av en jämn råvarutillgång
för skogsindustrierna. Kollegiet ifrågasätter, huruvida bestämmelser
med sådant syfte böra ha sin plats i en skogsvårdslag.
Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot 10 § i
förslaget såsom medel att motverka osund spekulation men har i andra hänseenden
framställt erinringar mot förevarande paragraf. Sålunda har institutet
anfört.
När det gäller att för större områden reglera avverkningarna i syfte att
motverka de sociala olägenheterna av en för hastig avveckling av den ej utvecklingsbara
skogen, torde rättvisan kräva, att de skogsägare, vilka realiserat
denna skog och därigenom framkallat regleringsbehovet, efter hand
som deras skog uppnår skyddsgränsen få bidraga till denna reglering. Detta
kan endast ske genom att skyddsgränsen höjes på sätt institutet föreslagit i
tilläggsbestämmelser till 6 §. Enligt institutets mening kräver en tillämpning
av 10 § i syfte att reglera avverkningen för ett större område dels att avverkningsprognoser
utarbetas för hela området, dels att tillgång finnes till goda
uppskattningshandlingar för aktuella skogar och dels att regleringsbestämmelsernas
efterlevnad effektivt kontrolleras. I skogsstyrelsens motivering
uppställas inga mera betydelsefulla krav i nämnda avseenden. Härigenom
torde osäkerhet och risk för godtyckliga avgöranden kunna uppstå. Tillämpningen
av stadgandet i 10 § synes därför böra begränsas, så att den endast
kommer att motverka osund spekulation med skogsfastigheter och förhindra
avverkningar av så uppseendeväckande omfattning, att för orten mera vittgående
sociala olägenheter uppenbarligen komma att inträda. Lagförslagets
skärpning av återväxtbestämmelserna synes jämväl komma att motverka en
alltför hastig realisation av den icke utvecklingsbara skogen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att skogsägarens intresse för god
skogsvård och ekonomisk skogsproduktion måste få gå före kravet på en i
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
81
tiden någorlunda jämnt fördelad avkastning, och liknande uttalanden ha
gjorts av bland andra förvaltningsutskotten hos Södermanlands läns, Älvsborgs
läns södra samt Gävleborgs och Jämtlands läns hushållningssällskap.
Jämväl Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ha framhållit, att skogsvården och skogsproduktionen borde vara
det primära, medan den i och för sig viktiga jämnheten i avkastningen borde
komma i andra hand. I de båda sammanslutningarnas gemensamma yttrande
har vidare anförts.
Balansen mellan den möjliga virkesproduktionen i skogarna samt träindustriens
behov av råvara måste åstadkommas på annat sätt — och därvid
synes enda vägen vara den, att avverkningen får anpassas med hänsyn till
kravet på största möjliga uthålliga skogsproduktion. Skogsarbetarnas intresse
för en fortlöpande jämnhet i arbetstillgången bör, utan alt intrång göres
på själva skogsvårdens och skogsproduktionens kontinuitet, kunna tillgodoses
genom jämnhet i åtgärder av skogsvårdande natur. Varje reglering av
skogshushållningen med lagens hjälp måste bliva av mer eller mindre
schablonartad karaktär och kommer att tvinga in skogshushållningen på linjer,
som icke överensstämma med den elasticitet och anpassning i fråga om
arbetskraftens utnyttjande med mera, som nu kännetecknar de sedan gammalt
hopkopplade jordbruken och skogsbruken. För de små skogsbruken
med deras årligen ringa tillväxtkvantum är en viss periodicitet i avsaluavverkningen
ofrånkomlig.
Skogsbruket, liksom varje annan »industri», måste få anpassas efter förhandenvarande
konjunkturer och gällande priser. En framtvingad jämnhet
i avkastningen skulle komma att gripa in i den enskildes näringsutövande på
ett sätt, som är okänt inom all annan råvaruproduktion. Endast skogsägaren
själv kan avgöra när och hur uttagen ur skogen lämpligen böra ske, och i detta
hans ekonomiska handlande skall lagen ej gripa in. Inskränkning i rätten
att avverka icke utvecklingsbar skog kan för skogsägaren och hans ekonomi
få ödesdigra konsekvenser. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän komma att
tvingas till ett ytterst ömtåligt ställningstagande, en klassificering av fastigheterna
eller fastighetsinnehavarna, som utan tvekan i många fall kommer
att leda till en motsättning mellan skogsägare och lagövervakande myndighet.
Att skogsvårdsstyrelsemas tjänstemän i fältet, som i övriga avseenden
sköta sina ofta grannlaga uppdrag på ett utomordentligt sätt, skulle vara kapabla
att avgöra dessa synnerligen svårbedömbara frågor på ett bättre sätt
än skogsägarna själva är uteslutet. Det nya lagförslaget kommer att på ett
markant sätt gripa in i reglerandet av skogsägarens ekonomi och därmed
följer även ett visst ansvar. Men vem skall bära detta ansvar? Numera är
förståelsen för skogens värde hos skogsägaren väl i allmänhet så stor, att det
endast i alldeles speciella undantagsfall blir fråga om någon slags rovdrift.
Möjligen kan detta tänkas förekomma då ett avstyckat jordbruk tillmätes en
alltför ringa skogsareal, knappast annars. Den nya lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet giver här ett visst mått av trygghet.
Bestämmelserna i 10 §, att avverkning av äldre skog icke må göras så »att
större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma» är ytterst oklar och
förslagets kommentarer till paragrafen bidraga icke på något sätt att sprida
klarhet. Förslagets bestämmelser om avverkning komma med nödvändighet
att framtvinga avverkningsplaner och inventeringar, därest objektiva och
rättvisa bedömanden om skogsägarnas rättigheter att avverka skola kunna
erhållas. Det synes uteslutet att så skall kunna ske inom rimlig tid och till
rimliga kostnader.
t> Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr ■’>!.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.
Förbundet hyser av principiella skäl allvarliga betänkligheter mot att i allmänna
skogsvårdslagen införas bestämmelser, som avse att giva det allmänna
möjlighet att ingripa i samt reglera det sätt, varpå skogsägaren vill utnyttja
sin avverkningsmogna skog. Det allmänna bör icke utan mycket tungt
vägande skäl ingripa i skogsägarens rörelsefrihet beträffande de delar av
hans virkeskapital. som utan vådor för skogsvården och skogsproduktionen
kunna avverkas. Även psykologiska motiv kunna åberopas mot en sådan
utvidgning av skogslagstiftningen. Det får befaras, att ingripanden från myndigheterna
rörande hushållningen med den avverkningsmogna skogen kunna
komma att avtrubba de enskildas skogsvårdsintresse. Man måste även fråga
sig, huruvida skogsvårdsstyrelserna verkligen äga kompetens att bedöma,
när en avverkning når den omfattning, att kravet på jämnhet i en orts skogsavkastning
trädes för nära. Beträffande stödskogarna och andra små skogliga
brukningsdelar, som få behandlas var för sig, kan ett riktigt sådant bedömande
kanske vara möjligt. Men beträffande de verkliga storskogsbruken,
som sträcka sig över en mångfald kommuner och kanske ligga inom flera
skilda län, är ett sådant ståndpunktstagande en ytterligt svår och ömtålig
fråga. Ett felaktigt eller illa grundat beslut i ett dylikt ärende kan för skogsägaren
vålla stort ekonomiskt avbräck. Det skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen
att bedöma, om å större skogsfastigheter eller komplex av sådana tilltänkta
avverkningar kunna erhålla den verkan, att tillgången av arbetstillfällen
i resp. orter efter avverkningens genomförande bleve knapp, så att
sociala skadeverkningar för ortsbefolkningen eller kommunen kunde framträda.
Detta bedömande skall även omfatta, huruvida den framtida i-åvaruförsörjningen
för de träindustrier, som helt eller till någon del pläga hämta
sin råvara från den berörda orten, kan påverkas. Enligt förbundets mening
är ett sådant bedömande en utomordentligt svår och komplicerad fråga, i
vilken man näppeligen kan komma till ett rättvisande resultat utan att taga
hänsyn till förändringar i befolkningsförhållandena, jordbrukets och samtliga
andra näringars tillgång på och behov av arbetskraft med mera.
I åtskilliga yttranden har gjorts gällande, att förslagets It) § icke kunde
beräknas äga aktualitet för södra Sverige. Sålunda ha ett flertal skogsvårdsstyrelser
anfört i huvudsak följande.
Av senaste riksskogstaxeringen och utförda vedskogsinventeringar framgår,
att samtliga omtaxerade län i Götaland och Svealand visa avsevärt högre
kubikmassa än tidigare. En skärpning av lagen för erhållande av högre virkesförråd
torde därför icke vara erforderlig för dessa landsdelar. Erfordras
för Norrland en skärpt kontroll över stöd- och överloppsskog, torde särbestämmelser
böra meddelas för denna landsdel. De fastigheter, som ha
större tillgång på icke utvecklingsbar skog, äro i södra Sverige mycket få.
De sociala skäl, som åberopats, äro därför icke av den styrka, att de motivera
införande av särbestämmelser för detta fåtal fastigheter. För de mindre
skogsbruken med deras ringa tillväxtkvantitet är en jämn årlig försäljning
till avsalu ej möjlig, bland annat med hänsyn till avverkningskostnaderna.
En reglering av avkastningens jämnhet skulle komma att ingripa i den enskildes
utövande av sin näring på ett sätt, som icke förekommer inom någon
annan råvaruproduktion. Inskränkning i rätten att avverka kan för skogsägaren
och hans ekonomi få ödesdigra konsekvenser. Om för industriens råvaruförsörjning
eu större jämnhet i produktionen befinnes önskvärd, torde avverkningen
å skogar i allmän ägo kunna regleras i utjämnande syfte. För en
enskild fastighet kan en rubbning i virkesbalansen genom en på en gång
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
83
utförd större avverkning väl motiveras av att eu ersättningsfråga måste lösas
i samband med arvskifte. Eu ransonering av den mogna skogen skulle innebära
ett medvetet förlängande av den tidsperiod, inom vilken det i 2 § uttalade
målet för skogsskötseln, d. v. s. fullt utnyttjande av skogsmarkens produktionsförmåga,
skulle kunna nås.
Norrlands skogsvärdsförbund bär yttrat.
Enligt förbundets mening är en reglering enligt 10 § av den icke utvecklingsbara
skogens tillgodogörande främst ett norrlandsintresse av den anledningen,
att större delen av Norrland under den närmaste framtiden i stort
sett kommer att utgöra ett underskottsområde vad beträffar skogstillgångar.
För landet i övrigt kan icke behov föreligga av en dylik reglering. Här ha
virkesförråden ökat, och bestockningen är i anseende till bl. a. förekomsten
av grövre dimensioner vida bättre än i underskottsområdena. Beträffande
de sistnämnda vill förbundet ansluta sig till syftet att ernå en viss återhållsamhet
vid den icke utvecklingsbara skogens uttagande. Då det däremot
gäller medlen härför, är förbundet av en mot skogsstyrelsen helt avvikande
mening. Bestämmelserna i 10 g ställa uppenbarligen så utomordentligt stora
krav på såväl skogsägare som de administrativa organen, att det måste
starkt ifrågasättas, huruvida tillämpningen i praktiken överhuvud taget är
möjlig på det sätt förslaget förordar. Här åsyftas skogspolitiska överväganden
i stort angående lämpliga avverkningskvantiteter från stora råvarudistrikt,
vilka överväganden ofrånkomligt måste vara grundade på invecklade
och svårbemästrade avverkningsprognoser. Dessa kunna enligt förbundets
mening endast upprättas av statens skogs f o r s k n i ngs i ris t i t u t och uppställas
på kortare eller längre sikt allt efter den politik, som med hänsyn till rådande
utgångsläge hör följas. Dylika prognoser upprättas på grundval av
riksskogs taxeringens material och kunna självfallet gälla endast större områden,
såsom län, ådalar och dylikt. Den uppgift som åvilar skogsvårdsstyrelsen
synes vara att för den enskilda fastigheten avgöra, vilken avverkning,
som — likt en bricka i spelet — passar in i det stora sammanhanget. Det är
uppenbart att härtill fordras en långt mera ingående kännedom om fastigheternas
skogsförhållanden ävensom en långt starkare personell utrustning,
än vad som normalt står till .sk ogs vå r ds s tyr el s em a s förfogande. De största
svårigheterna torde yppa sig beträffande storskogsbruket. I Norrland är ofta
samma skogsägande företag markägare inom ett flertal län, varav följer att
här avsedda viktiga avgöranden för eu och samma driftsenhet komma att
träffas av ett flertal skogsvards.styrelser med måhända olika syn på tillämpningem
Det torde icke heller vara en lätt uppgift för skogsstyrelsen att i
detalj åvägabringa en enhetlig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna.
Sannolikt skulle godtyckliga eller schabloniserade avgöranden efter exempelvis
en fastighetstaxeringismässig uppfattning om skogstillgångar och skogstillstånd
alltför ofta riskeras. Norrlands skogsvärdsförbund får därför bestämt
avstyrka införandet i en ny skogsvårdslag av sådana bestämmelser,
som innehållas i förslagets 9 och It) Stadgandcn, som för underskottsomradena
verka aterhallande pa den icke utvecklingsbara skogens avverkning
ävensom bestämmelser i syfte att förhindra osund spekulation, synas dän
emot vara erforderliga. Det förstnämnda syftet torde kunna nås genom lillläggsbestämmelser
till förslagets 6 § av innebörd att lokalt och temporärt
utsträcka det skydd förslaget bereder utvecklingsbar skog att omfatta även
sådan äldre skog, som kan kvarstå ulan alt taga skada. Förbundet vill sålunda
förorda ett tillägg till (i § av i huvudsak följande lydelse, avsett all tilllämpas
förslagsvis för de fyra nordligaste länen eller delar av dessa: »Prövas
i fråga om visst län eller viss del av län och för viss tid med hänsyn
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
till virkeshushållningen erforderligt föreskriva, att sådan icke utvecklingsbar
skog, som utan större olägenhet kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsen.
s tillstånd avverkas för föryngring, ankommer på Konungen att efter
hörande av skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut därom förordna.
»
Skogsindustriernas samarbetsutskott har framhävt svårigheterna för skogsvårdsstyrelserna
att åstadkomma kontroll över bestämmelsernas efterlevnad
samt fortsatt.
Utskottet anser, att skogsstyrelsen uppenbart underskattat här berörda svårigheter
för skogsvårdsstyrelsepersonalen, så mycket mera som en förstärkning
av denna icke är satt i fråga. En ytterligare svårighet vad beträffar
de större bolagsskogama är, att dessa för ett och samma företag ofta äro
spridda över ett flertal län och därmed också sortera under flera skogsvårdsstyrelser.
Härigenom äventyras självfallet en enhetlig tillämpning. Några
mera fasta direktiv för kontrollverksamhetens ordnande finnas egentligen ej
i vare sig lagtext eller motivering. Det kan därför befaras, att osäkerhet och
godtycke skulle givas ett alltför stort utrymme vid paragrafens tillämpning.
Storskogsbruket, det norrländska ej undantaget, befinner sig icke längre på
exploateringsstadiet. Farhågorna för en överavverkning i en omfattning, som
kunde medföra sociala vådor eller ytterligare försämra industriens råvarubas,
äro enligt utskottets mening betydligt överdrivna och tillhöra en svunnen
tid. Där så erfordras, kommer industrien med all sannolikhet att skära
ned sin produktion till en nivå, som svarar mot framtidens råvarutillgångar,
såvitt de kunna överblickas med hjälp av utarbetade avverkningsprognoser.
Det finnes ej heller för närvarande någon som helst anledning antaga, att
storskogsbruket ej skulle eftersträva ett vidmakthållande eller ett förbättrande
av skogsproduktionen. Tvärtom torde inom områden, där virkeskapitalen
nu uppenbarligen äro för låga, pågå ett målmedvetet återuppbyggnadsarbete,
vilket syftar till virkeskapitalets höjande. En sänkning av awerkningsuttagen
inom underskottsområdena är för framtiden ofrånkomlig och torde
för övrigt rent automatiskt komma till stånd redan på grund av den ökande
bristen på arbetskraft. En motsatt politik skulle icke vara förenlig med företagsekonomiska
principer på längre sikt. Samarbetsutskottet anser sålunda
det långt gående förmynderskap, som genom förslagets 9 och 10 §§ skulle tilldelas
skogsvårdsstyrelsema, vara uppenbart olämpligt och onödigt. Den återhållsamhet,
som med hänsyn till industriens råvarubehov och sociala skäl
av olika art bör iakttagas vid tillgodogörande av icke utvecklingsbar skog
inom underskottsområden, torde kunna vinnas genom ytterligare bestämmelser
i förslagets 6 §. Dessa böra innebära fullmakt för Konungen att för visst
område och för viss tid förordna, att icke utvecklingsbar skog, som kan
kvarstå utan att taga skada, icke må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas
för föryngring.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att 10 § bland annat innebure
att högsta ledningen av skötseln av stora skogskomplex, vilkas rätta handhavande
krävde djupgående ekonomiska insikter, överlämnades till myndigheter
med väsentligen blott skoglig utbildning, vilket vore orimligt.
Den i förslagets 16 § uttryckta principen, att vid verkställd
eller planlagd avverkning i strid mot därom gällande
bestämmelser skogsvårdsstyrelsen i första handbörsöka
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
85
träffa överenskommelse i avverkningsfrågan med fastighetsägaren,
har tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning av bland
andra flertalet skogsvårclsstyreiser, förvaltningsutskotten hos några hushållningssällskap,
länsjägmästareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, dock att i åtskilliga yttranden förordats
att överenskommelses giltighetstid skulle utsträckas till högst tio år.
I yttrandena från några skogsvårdsstyrelser har vidare förordats att överenskommelse
med skogsägare enligt 16 § borde kunna, eventuellt efter särskilt
bemyndigande, träffas av länsjägmästaren eller annan skogsvårdsstyrelsens
tjänsteman med högre skoglig utbildning.
Några skogsvårdsstyrelser ha, jämte det de i princip uttalat sig för en
ändring i den riktning som skogsstyrelsen föreslagit, hävdat att någon ovillkorlig
skyldighet för skogsvårdsstyrelsen att söka träffa överenskommelse
med vederbörande skogsägare ej borde föreskrivas utan att stadgandet borde
ändras såtillvida, att däri endast inrymdes möjlighet för skogsvårdsstyrelse
att ingå sådan överenskommelse, vilken kunde användas vid förefallande
behov.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har anfört följande.
Införandet av begreppet överenskommelse kan vara förmånligt i många
fall, då smärre avverkningar förekommit i god tro. Det kan emellertid ifrågasättas,
om det är lämpligt att införa överenskommelse såsom ett mellanled
till avverkningsförbud, även där avverkning skett i strid mot uttrycklig föreskrift,
som meddelats med stöd av avverkningsbestämmelserna i 3 kapitlet.
Enligt 46 § inträder direkt straffpåföljd vid brott mot sådana föreskrifter.
Det synes mindre tilltalande att, då ett sådant brott skett, först träffa överenskommelse
med skogsägaren om skogsvården på fastigheten och därefter
instämma denne med yrkande om ansvar enligt 46 §. I ett sådant fall borde
markägaren omedelbart drabbas av avverkningsförbud eller också borde ingripandena
enligt 16 respektive 46 § vara alternativa, överhuvud taget synas
brott mot föreskrifter enligt lagen och uppenbart olaglig avverkning, som
företagits i ond tro, vilka brott bägge medföra direkt straffansvar, icke böra
föranleda träffande av överenskommelse utan sådant förfarande bör endast
förekomma vid olovlig avverkning i god tro. Lagförslagets bestämmelser om
föreskrifter, överenskommelser och förbud äro alltför nyanserade för att
lämpa sig för praktiskt handhavande.
Liknande synpunkter ha anförts av skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och
Skaraborgs län samt av Sveriges länsskogvaktareförbund.
Departementschefen.
Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område
i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas synpunkt,
torde liksom hittills i främsta rummet böra beslå i upplysnings- och
rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha
visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare hland annat erhålla
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
de anvisningar och råd varav de kunna vara i behov, bör även i fortsättningen
utgöra det viktigaste medlet för att främja skogsvården.
Ännu har man emellertid ej kommit därhän, att det kan tänkas vara möjligt
att i det skogsvårdande arbetet uteslutande bygga på skogsägarnas skogsvårdsintresse
och insikter om skogsvårdens krav. I viss utsträckning måste
därför, om en utveckling i önskvärd riktning skall kunna tryggas, restriktioner
göras i skogsägarnas frihet att genom avverkning disponera över befintliga
skogstillgångar ävensom skyldighet stadgas för skogsägarna att vidtaga
åtgärder i skogsvårdande syfte.
En av de allvarligaste bristerna i den svenska skogsvården torde, såsom
redan berörts, vara den i stor utsträckning förekommande förtidiga avverkningen
av skog, som ännu är i full växtkraft. Frågan om ett sådant skydd
åt denna skog, att dess tillväxtförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande
sätt, måste därför träda i förgrunden vid utformandet av en ny skogsvårdslag.
I 1923 års lag har skyddet för den växande skogen anknutits till begreppet
yngre skog och givits den formen, att avverkning av yngre skog i regel ej
må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring.
Begreppet yngre skog, vilket språkligt sett hänför sig till skogens ålder men
enligt motiven till 1923 års lag jämväl skall giva utrymme åt de ekonomiska
synpunkterna, har i praktiken fått en ganska växlande tillämpning, beroende
på om huvudvikten lagts vid skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter eller
om skogens ålder ansetts avgörande. Det har emellertid visat sig, att yngreskogsbegreppet
på många håll — särskilt där skogens ålder tillmätes avgörande
betydelse — icke lämnar ett tillräckligt skydd för den växande skogen
med påföljd dels att skogen slutavverkas, innan den kunnat lämna en skälig
värdeavkastning, och dels att virkesförrådet ej hinner uppnå den storlek,
som erfordras för att virkesavkastningen från skogen skall bliva av nöjaktig
omfattning.
En höjning av skyddsgränsen för den växande skogen är därför i hög grad
påkallad och utgör måhända den viktigaste av de åtgärder, som böra vidtagas
för att få till stånd en effektiv skogsvård och trygga ett tillfredsställande
utnyttjande av produktionsförmågan å landets skogsmarker.
Vad angår det sätt, på vilket en dylik höjning av skyddsgränsen bör ske, synes
det naturligt att anknyta till de allmänna riktlinjer för skogsskötseln, som
angivits i det föregående, och att sålunda bestämma gränsen så, att skydd
lämnas så länge det ur ekonomiska synpunkter måste anses förmånligare att
låta skogen tillväxa och befrämja denna tillväxt genom ändamålsenliga gallringar
än att slutavverka densamma. Jag har följaktligen i sak intet att erinra
mot vad skogsstyrelsen föreslagit angående höjningen av skyddsgränsen
för den växtliga skogen. Såsom beteckning för den skog, vilken faller under
den angivna gränsen, synes det av skogsstyrelsen föreslagna uttrycket utvecklingsbar
skog lämpligt.
Det nu sagda innebär att gränsdragningen kommer att ske efter ekonomiska
grunder. Såsom betonats redan på tal om de allmänna riktlinjerna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
87
innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande
av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter
ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen skogens
tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir
emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället
hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande
till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och
placeras på annat sätt.
En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen väntas
komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning
befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat,
då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och
äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall
visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu förordade
principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan
ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som
förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att
begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.
I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska
bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de
allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en bedömning
av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från tillfälliga
konjunkturförhållanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar
från skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogsvårdsstyreisemas
verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårdsstyrelserna
erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande
frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforskningsinstitut,
torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgörandet
av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna
i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag anmärka,
att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t
skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för
skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga
anvisningar i dessa frågor.
I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen
framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som
ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande
slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den enskilde
skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till sådana
fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.
Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogsstyrelsen
föreslagit, bestå däri, alt avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig
för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för
husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
för husbehov avverka yngre skog även annorledes än genom rationell gallring
synes sålunda ej böra finnas. Självklart är emellertid, att vid prövning
av eventuellt uppkommande tillståndsfrågor bör beaktas, i vad mån virket
är avsett för fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter, som böra anläggas
på frågor om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt ansluta mig till
vad skogsstyrelsen anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen givetvis
bör kunna göras mildare, ju närmare skogen ligger den gräns, där den ej
längre är att anse som utvecklingsbar.
Vad angår skyddet för den icke utvecklingsbara skogen, synes det mig uppenbart
— och annat har ej heller från något håll ifrågasatts — att här även
i fortsättningen böra finnas bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som
de bestämmelser i 1923 års lag, vilka avse att förhindra sådan avverkning
av äldre skog, som skulle försvåra skogens återväxt. Den relativt obetydliga
skärpning i förhållande till gällande lag, som förslaget innebär, synes väl
motiverad.
Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna, vilka helt eller i främsta rummet
taga sikte på skogsvårdens krav, har skogsstyrelsen föreslagit vissa ytterligare
inskränkningar i avverkningsrätten med hänsyn till önskemålet om en
god hushållning med befintliga skogstillgångar. Bestämmelserna äro olika
för olika grupper av fastigheter, beroende på om skogen är att anse såsom
husbehovsskog, stödskog eller annan skog. Bestämmelserna rörande husbehovsskogen
och stödskogen taga närmast sikte på att i fastighetsägarens
och blivande ägares intresse förhindra sådana avverkningar, som skulle
medföra att virkesförrådet å fastigheten skulle sjunka under vad som behövs
för att täcka fastighetens virkesbehov respektive för att trygga fastighetens
bärkraft. Bestämmelserna om begränsning av avverkningsrätten å
sådan skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog
(överloppsskog), taga däremot främst sikte på det intresse den arbetande befolkningen
i orten har av en jämn fördelning av tillgängligt arbete. Mot de av
skogsstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelserna har i ett flertal yttranden
riktats en stark kritik. Ehuru de synpunkter, som legat till grund för förslagen,
i och för sig äro beaktansvärda, finner jag denna kritik i vissa delar
befogad. Den uppdelning av fastigheterna i olika kategorier, som enligt skogsstyrelsens
förslag i ett mycket stort antal fall skulle behöva ske för att man
skulle kunna avgöra, om en viss ifrågasatt avverkningsåtgärd vore tillåten
eller ej, skulle i praktiken medföra utomordentligt stora besvärligheter. Bestämmelserna
skulle vidare, särskilt i vad de avse husbehovsskog och stödskog,
skapa en osäkerhetskänsla hos de enskilda skogsägarna, vilken måste
befaras komma att menligt inverka på deras intresse för skogsvården. Härtill
kommer, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden synas gå
längre än som i och för sig kan anses erforderligt eller lämpligt.
Enligt vad skogsstyrelsen anfört i sitt betänkande skulle icke utvecklingsbar
skog, bortsett från vissa delar av övre Norrland, finnas endast å förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
89
landevis få av de jordbruksfastigheter vilkas skogsinnehav är att anse som
stödskog. Å fastigheter, vilka endast ha skog till husbehov, torde för närvarande
icke utvecklingsbar skog förekomma i ännu mindre utsträckning. I
fråga om den utvecklingsbara skog, som finnes eller kommer att finnas å nu
nämnda fastigheter, synes en tillräcklig begränsning av avverkningsrätten ernås
genom den i det föregående förordade huvudregeln, att avverkning av utvecklingsbar
skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske endast genom
gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Att, såsom enligt skogsstyrelsens
förslag skulle bliva fallet, i viss utsträckning göra även rätten att
företaga dylik gallring beroende av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen, synes
icke böra komma i fråga. Ett även ur skogshushållningssynpunkt i stort sett
tillfredsställande skydd beträffande husbehovsskogen och stödskogen torde
sålunda kunna ernås redan genom de begränsningar i avverkningsrätten, vilka
böra föreskrivas med hänsyn till skogsvårdens krav. 1 den mån det å nu
ifrågavarande fastigheter jämväl finnes eller kommer att finnas icke utvecklingsbar
skog, torde för denna böra gälla bestämmelser av samma innehåll,
som jag i det följande kommer att förorda närmast med tanke på överloppsskogen.
Vad härefter angår överloppsskogen delar jag skogsstyrelsens uppfattning,
att vissa ytterligare bestämmelser här äro erforderliga för att trygga en
ändamålsenlig skogshushållning. Såsom tidigare berörts bör vid uppdragandet
av de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln, vid sidan av de rent ekonomiska
synpunkterna, även beaktas önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen
i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den
till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att
på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. De olägenheter, som ur
sistnämnda synpunkter kunna uppkomma, därest avverkningen av den icke
utvecklingsbara skogen ej i någon mån regleras, äro uppenbara. De ha ju
även för de delar av landet, där dylik skog förekommer i den största utsträckningen,
nämligen de, för vilka lappmarkslagen gäller, föranlett särskilda
lagbestämmelser, genom vilka det lagts i skogsvårdsmyndigheternas hand
att reglera uttagen av dylik skog. Behov av att kunna förhindra ur sistberörda
synpunkter olämpliga avverkningar av mogen skog har emellertid framträtt
jämväl i skogsbygderna i övriga delar av landet. Även här ha ej sällan avverkningar
utförts på ett sätt, som inneburit, att så gott som all avverkningsbar
skog i viss trakt uttagits på en gång och att till följd därav sysselsättningsmöjligheterna
för befolkningen i trakten under lång tid framåt väsentligt
försämrats. Risken för en alltför snabb avverkning av den icke utvecklingsbara
skogen i de delar av landet, som ej beröras av lappmarkslagen,
torde för övrigt i fortsättningen bliva än större än hittills. Man torde nämligen
bland annat böra räkna med att efterfrågan på virke i dessa delar av
landet kan komma att öka avsevärt till följd av den reduktion av avverkningarna,
som under de närmaste decennierna måste ske i de nordligaste
länen till följd av virkesbeståndets nedgång därstädes.
Med hänsyn lill nu berörda förhållanden finner jag de! motiverat, atl i
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
skogsvårdslagen skola intagas för riket i dess helhet gällande bestämmelser,
vilka avse att åstadkomma eu viss jämnhet i fråga om uttagen av den icke
utvecklingsbara skogen.
Ett stadgande, som innefattar begränsning av rätten till avverkning av den
icke utvecklingsbara skogen, kan synas i viss mån stå i strid mot den huvudprincip,
som skall gälla för skogsbruket, nämligen lönsamhetsregeln. Denna
motsättning är dock till stor del endast skenbar. Att skog kvarhålles något utöver
gränsen för utvecklingsbar skog behöver ingalunda nödvändigtvis betyda
detsamma som att markägaren tillskyndas en ekonomisk förlust. I många fall
kan en fortsatt genomhuggning av icke utvecklingsbar skog medföra gynnsamma
resultat i form av en betydande värdetillväxt för kvarstående träd
eller en minskning i kostnaden för föryngringen. Mera sällan torde den icke
utvecklingsbara skogen vara sådan, att den tager skada av att stå kvar ett
eller annat tiotal år. Skulle kvarhållandet av skogen befaras medföra påtagliga
olägenheter ur ekonomisk synpunkt, bör skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens
från lagens inskränkningar i avverkningsrätten.
Skogsägarens rätt att förfoga över den icke utvecklingsbara skogen bör
självfallet ej beskäras alltför hårt. En absolut jämnhet i avverkningarna å
varje fastighet är icke vare sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn måste
ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar och till angelägenheten av att
avverkningarna företagas på ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Ett sådant stadgande om begränsning i rätten att avverka icke utvecklingsbar
skog, soin jag nyss förklarat mig anse motiverat, bör därför endast
ha till syfte att förhindra att avverkningar, som skulle medföra en större
rubbning i virkesavkastningens jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten
av avverkningsåtgärden prövats av de skogsvårdande myndigheterna. För
att en större rubbning av avkastningens jämnhet skall anses föreligga, bör
det vara fråga om en avverkning, vilken — i och för sig eller med hänsyn
jämväl till tidigare virkesuttag — mera avsevärt överstiger vad som med
hänsyn till storleken av det å fastigheten förefintliga virkesförrådet och dettas
sammansättning kan anses som ett normalt uttag från fastigheten. De variationer
i virkesuttagens storlek, som — särskilt å fastigheter med relativt begränsad
skogsareal — normalt kunna förekomma på så sätt, att uttag sker
blott med vissa års mellanrum, böra alltså ej föranleda tillämpning av ifrågavarande
regel. En begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog
av den innebörd som nu angivits, synes ej med fog kunna anses medföra
några egentliga olägenheter för skogsägarna men däremot bliva av värde med
hänsyn till de möjligheter den giver att förhindra sådana extraordinära
uttag, som ej äro motiverade av de föreliggande förhållandena och som skulle
vara till skada ur social synpunkt eller försvåra en lösning av trävaruindustriens
råvaruproblem på längre sikt.
Det har i några yttranden gjorts gällande, att en bestämmelse av nu angiven
innebörd, vilken överensstämmer med vad skogsstyrelsen föreslagit
i 10 § av sitt förslag till skogsvårdslag, skulle bliva helt eller i det närmaste
omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom härför skulle krävas ett omfat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
91
tände taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna,
vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för
att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma
att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade
förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag framhålla
följande.
När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkastning
för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med förhållandevis
stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besiktning
kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogsfastigheterna
eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagsskogarna
torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande virkesförrådets
storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd
av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vilken
fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårdsstyrelsemas
uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen baserade
näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så
snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad.
Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de
avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas
vid statens skogsforskningsinstitut.
Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förutsätta,
att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog
som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa
uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverkningsfråga.
En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar
skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fastigheter,
vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl
lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan
skall givas generell giltighet. Där husbehovsskog eller stödskog till viss del
består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara påkallad
för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär
att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det
stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för
måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är
att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter
med skogsinnehav i olika kategorier.
De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt
min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffande
den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig
för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara
skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt
92
Kungi. Mcij:ts proposition nr 34.
avsevärt försvåras, dels ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen må så företagas,
att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Genom
bestämmelser av detta innehåll synes det möjligt att, utan de olägenheter
av administrativ och psykologisk art, som enligt min uppfattning vidlåda
skogsstyrelsens förslag i denna del, lämna ett skydd åt skogen, som i praktiken
blir lika effektivt som det av skogsstyrelsen åsyftade.
Till den i några yttranden berörda frågan, huruvida särskilda avverkningsbestämmelser
böra uppställas för vissa delar av Norrland, återkommer jag
längre fram.
I detta sammanhang torde jag få något beröra frågan om behovet av särskilda
bestämmelser till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter.
Skogsstyrelsen har i sitt betänkande ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet
i 5 § 2 mom. i 1923 års lag, enligt vilket, för att förhindra dylik spekulation,
vissa speciella restriktioner införts i fråga om rätten att avverka
skog å nyförvärvade fastigheter. Som skäl härför har skogsstyrelsen särskilt
hänvisat till att de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande
skydd för stödskog och överloppsskog syntes ägnade att i nödig utsträckning
eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse.
Statsmakterna ha vid sin behandling innevarande år av frågan om de allmänna
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bland annat betonat
den betydelse skogen i stora delar av landet har såsom stöd åt jordbruket.
Enligt dessa allmänna riktlinjer skall även den statliga verksamheten
för yttre rationalisering av jordbruket i stor utsträckning inriktas på
att, där så kan anses behövligt, komplettera jordbruksfastigheter med skogsmark.
Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden anser jag det
synnerligen angeläget, att man så vitt möjligt skall söka förhindra, att ett
osunt
heter ur social synpunkt, särskilt då med hänsyn till deras inverkan på bärkraften
hos den fastighet, varå avverkningen skett. Bestämmelsen i 5 § 2
mom. i 1923 års lag kan emellertid, även om den givetvis haft goda verkningar,
knappast anses ha varit fullt effektiv härvidlag. På sätt skogsstyrelsen
framhållit möter det även stora svårigheter att genom en skärpning
av en dylik bestämmelse åstadkomma en tillfredsställande lösning. Bättre
effekt bör enligt min uppfattning kunna ernås genom bestämmelser av det
innehåll, som jag i det föregående förordat. Särskilt torde härvid införandet
av begreppet utvecklingsbar skog och den därav följande begränsningen av
avverkningsrätten bliva av betydelse för flertalet jordbruksfastigheter med
skog. Vad angår den icke utvecklingsbara skogen vill jag vidare betona, att
tillstånd till sådan avverkning, som skulle medföra större rubbning i avkastningens
jämnhet, såvida särskilda omständigheter icke föreligga, ej synes
böra lämnas, där sökanden förvärvat fastigheten genom köp av spekulativ
karaktär. Med hänsyn till det nu anförda finner jag någon särskild bestämmelse,
motsvarande 5 § 2 inom. i 1923 års lag, icke erforderlig i den nya
lagen. I detta sammanhang må även erinras om att efter tillkomsten av 1945
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
93
års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möjligheterna
till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro relativt
begränsade.
Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogsvårdsstyrelse
skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande bestämmelser
eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot
sagda bestämmelser, innebär bland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall
i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående avverkningen
och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa avverkningsförbud.
Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möjligheterna
att skapa förståelse för betydelsen av eu god skogsvård och att få
till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större,
om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillighetens
väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system,
enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan
sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, riktats
mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager ägarens
skogsvårdsintresse.
Överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående
avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fastighet,
vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör sålunda
kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, ävensom
kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrelsens
godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att
avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må
ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.
Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att
utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hänsyn
härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre
än till den som ingått densamma. Överenskommelse bör sålunda ej vara
bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren
förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogsvårdssynpunkt
torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkningar
knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny
ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller planlagt
avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och
för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva
underkastad avverkningsresfriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna
i allmänhet. Upplåtes avverkningsräft i strid mot överenskommelse, bör vidare
detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet
avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av
planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverkningsrättsinnehavare
visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överenskommelse,
men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en så
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
dan överenskommelse ej skulle hållas, bör skogsvårdsstyrelsen för övrigt äga
rätt att omedelbart meddela avverkningsförbud.
Maximitiden för giltigheten av överenskommelse torde i överensstämmelse
med vad i åtskilliga yttranden anförts böra bestämmas till tio år.
Avverkningsförbud bör som förut nämnts i regel ej meddelas med mindre
försök gjorts att få till stånd en överenskommelse och detta försök misslyckats.
Vissa undantag måste emellertid göras från denna regel. Ett av dessa
har redan berörts, nämligen det fallet att skogsvårdsstyrelsen har anledning
antaga att ingången överenskommelse ej skulle hållas. Vidare bör undantag
kunna göras, då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas
eller då skyndsamhet är av nöden. Att avverkning företagits i uppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser synes i princip ej böra utesluta,
att vägen med överenskommelse i första hand skall beträdas. En sådan avverkning
kan emellertid tydligen ofta giva anledning till antagande, att avverkaren
ej skulle hålla en ingången överenskommelse.
En skogsvårdsstyrelse har anfört, att bestämmelserna om överenskommelse
ej borde gälla då avverkning skett i strid mot meddelade föreskrifter eller i
uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser och avverkaren alltså
gjort sig förfallen till ansvar, utan att i dylika fall avverkningsförbud alltid
borde meddelas. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Vad det här
gäller är ju att finna den väg, som kan väntas giva det bästa resultatet ur
skogsvårdssynpunkt. Framför allt då förseelserna äro av mindre allvarlig
art torde ur denna synpunkt en överenskommelse i regel vara att föredraga
framför avverkningsförbud. Vid grövre överträdelser torde däremot ofta sådana
förhållanden föreligga, att skogsvårdsstyrelsen i enlighet med vad nyss
nämnts bör meddela avverkningsförbud i stället för att försöka få överenskommelse
till stånd. Det synes mig alltså lämpligast att, såsom förslaget
även förutsätter, skogsvårdsstyrelsen får viss möjlighet att anpassa arten av
sitt ingripande efter förhållandena i det särskilda fallet.
I fråga om innebörden av avverkningsförbud överensstämmer förslaget i
stort sett med 1923 års lag. På tvenne mera betydelsefulla punkter föreligga
dock avvikelser, nämligen dels i fråga om förbudets giltighetstid och dels
i fråga om dess verkningar mot ny ägare av fastigheten. Vad giltighetstiden
angår finner jag, med hänsyn hland annat till angelägenheten av att man
även i de fall, där avverkningsförbud måste tillgripas, skall söka att bevara
eller väcka intresset för skogsvården hos den, som drabbas av åtgärden, det
lämpligt, att sådant förbud skall meddelas endast för viss tid. Den av skogsstyrelsen
föreslagna maximitiden av fem år torde dock i en del fall vara allt
för kort. Skogsvårdsstyrelsen torde därför böra äga rätt att, om så anses påkallat,
vid utgången av sagda femårsperiod förlänga förbudet för ytterligare
högst fem år.
För att straff skall kunna ådömas ny ägare, som företagit avverkning i
strid mot ett före hans förvärv av fastigheten meddelat avverkningsförbud,
fordras för närvarande, att den nye ägaren ägt kännedom om förbudet.
Skogsstyrelsen har emellertid föreslagit, att i skogsvårdslagen skall stadgas,
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
95
att sådant förbud skall vara gällande även mot ny ägare. Den reella innebörden
av ett dylikt stadgande blir att den nye ägaren ej kan fria sig från
ansvar genom att åberopa, att han ej känt till avverkningsförbudet, och att
sålunda den nye ägaren blir skyldig att själv göra sig underrättad om de
inskränkningar, som kunna ha gjorts i rätten att avverka skog å fastigheten.
En dylik bestämmelse är uppenbarligen ägnad att skapa ökade garantier för
att avverkningsförbud skall få avsedd verkan och synes ej heller innebära
någon obillighet mot den nye ägaren. Det bör nämligen kunna krävas, att en
spekulant å en fastighet före köpet eller i samband med detta hos skogsvårdsstyrelsen
— på sätt även för närvarande i regel sker — tager reda på
om fastigheten är underkastad några speciella restriktioner i fråga om rätten
att avverka skog. Jag kan därför biträda förslaget i denna del. Erinras
må att motsvarande verkan redan för närvarande tillkommer bland annat
domstolsbeslut om skyldighet att vidtaga åtgärder i anledning av omläggning
av skogsmark. Några särskilda föreskrifter om publicering av meddelat
avverkningsförbud synas icke erforderliga, då det torde få förutsättas
att upplysning härom kommer att sökas hos skogsvårdsstyrelsen.
Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstiilstånd.
Skogsstyrelsen.
Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del torde få hänvisas till s.
158—190 i betänkandet.
Yttrandena.
Principen om skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande
av åt er växt efter avverkning, uttryckt i förslagets 18 §,
har tillstyrkts av bland andra statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans
lärarråd, några hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges
skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt Norrlands
skogsvårdsförbund. Skogsvårdsstgrelserna ha i allmänhet icke haft något att
erinra mot nämnda princip.
Statens skogsforskningsinstitut har anfört.
Det får icke råda något tvivel om att i 18 § föreskrivna åtgärder verkligen
skola utkrävas. Mot lagförslagets formulering finnes i detta avseende ingen
anmärkning, men motiven lämna utrymme för misstolkning. Det bör klart
utsägas, att eu skogsägare skall, utan hänsyn till beräknad lönsamhet, helt
svara för de dyrbarare återväxtåtgärder, som blivit nödvändiga genom avverkning
i strid mot 7 §. Häremot torde ingen berättigad invändning kunna
göras, då enligt 14 § skogsägaren bär möjlighet att före avverkningen säkerställa
sig genom att påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen. Har skogsägaren
däremot följt föreskrifterna i 7 § och alltså ej genom avverkningar avsevärt
försvårat åtcrväxten, bör givetvis lönsambetskravet beaktas vid avvägning
av de återväxtåtgärder, som kunna utkrävas.
96
Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Norrlands skogsvårdsförbund ha
kraftigt understrukit behovet av den i skogsstyrelsens betänkande påyrkade
revisionen av ägofredslagen. Samma mening har kommit till uttryck i Sveriges
skogsägareförbunds yttrande, vari ifrågasatts möjligheten av att upprätthålla
kravet på full reproduktionsplikt inom områden, å vilka gemensamt
mulbete enligt 10 § ägofredslagen ägde rum. Härom har förbundet vidare
anfört.
Betesskadorna framträda under skogens hela liv. En betydande del av de
träd, som måste ingå i bestånden, komma att förete kvalitetsskador, som göra
sig gällande ännu vid den slutliga skörden. Trädslagsblandningen blir förskjuten
på ett sätt, som ofta är mot skogsvårdarens önskan. Markens biologiska
beskaffenhet ändras genom betningen på ett för skogsträdens trivsel
ogynnsamt sätt. Förbundet vill därför beteckna det såsom vårt kanske största
skogliga problem för närvarande, att betningen i skogen må kunna bringas
att upphöra. Vad beträffar de delar av landet, där gemensamt mulbete å
ohägnad mark bedrives, kan detta mål säkerligen icke nås utan en revision av
ägofredslagen. Förbundet får därför biträda skogsstyrelsens yrkande om sådan
revision. Emellertid kan förbundet icke dela skogsstyrelsens optimistiska
åsikt, att inom övriga delar av landet betet skall kunna bringas att upphöra
genom tillämpande av förslagets 18 och 21 §§. Motsvarande möjligheter
ha funnits redan enligt 1923 års lag, men det har visat sig, att de icke haft
någon betesfredande effekt. Då rågångshägnaderna ofta av kostnadsskäl vidmakthållas
illa, försiggår i verkligheten ofta ett maskerat gemensamhetsbete
till skada för skogsvården även å sådana områden, där ägofredslagens 10 §
icke äger tillämpning. Hänsyn till grannsämjan hindrar ofta de skogsägare,
som icke själva begagna sin skogsmark för bete, att utnyttja sitt stängselvitsord
mot grannarna. Förbundet anser därför, att den överarbetning av
ägofredslagen, som skogsstyrelsen påyrkat beträffande bestämmelserna om
gemensamhetsbete, bör avse lagen i dess helhet.
Jämväl i åtskilliga andra yttranden, bland annat i yttrandena från skogsvårdsstgrelsema
i Stockholms och Blekinge län, har starkt betonats vikten
av ett effektivare skydd mot skogsbete. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse har
härjämte påyrkat ändring i gällande jaktlagstiftning samt införande i skogsvårdslagen
av bestämmelser angående skyldighet att verkställa avskjutning
av vilda djur.
En viss tveksamhet i fråga om lämpligheten av att införa ett generellt förbud
mot skogsbete har uttalats av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som vidare förordat, att bestämmelserna om åtgärder för
återväxt skulle lindras i vissa fall. Sålunda har förvaltningsutskottet anfört.
Då åtgärder såsom skogsplantering och sådd åläggas markägaren förutsättes
att betesfred skall ordnas. Tillämpningen av den nya skogsvårdslagen
även på lappmarksskogarna skulle kunna medföra skyldighet att vidtaga
sådana skogliga åtgärder, som nyss berörts. Härigenom skulle även kunna
ifrågasättas en nödvändig inskränkning av rätten till skogsbete. Hushållningssällskapet
vill för sin del dock betona att ett förbud mot utnyttjande av
skogsbete inom lappmarkerna kan komma att medföra synnerligen allvarliga
konsekvenser för områdets befolkning. Vid lagens tillämpning inom dessa
områden böra därför sådana skogsvårdande åtgärder som skogssådd eller
plantering endast i undantagsfall åläggas markägarna. Detta torde för övrigt
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
97
bliva nödvändigt även av den orsaken att de flesta områden inom lappmarken
synas vara av sådan beskaffenhet att sådd och plantering endast i undantagsfall
torde kunna beräknas bliva ekonomiskt lönsamma. Befrielse
från skogliga åtgärders omedelbara vidtagande bör kunna erhållas, under
förutsättning att markägaren annars skulle förorsakas uppenbarligt ekonomiskt
förfång och att det ej från det allmännas synpunkt måste anses vara
av särskild vikt att åtgärderna omedelbart verkställas.
Frågan om lättnader i reproduktionsplikten för vissa trakter av Norrland
bär behandlats även av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lön och norrlandskommittén,
vilka förordat ekonomiskt stöd från statens sida till vissa
skogsägare. Norrlandskommittén har sålunda anfört.
Aterväxtfrågan har icke funnit en tillfredsställande lösning i Norrland genom
de nu gällande reglerna för återväxtskyldigheten. Den sammanlagda
arealen kalmarker, rest- och skräpskogar uppgår till ej mindre än 800 000
hektar eller cirka 10 % av totala arealen produktiv skogsmark inom övre
Norrland. Särskilt anmärkningsvärt är, att den procentuella förekomsten av
outnyttjad skogsmark är mycket hög även i de län, där den allmänna skogsvårdslagens
återväxtbestämmelser varit gällande under mycket lång tid. Man
torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit avpassade
för de inom Norrland rådande förhållandena. Lagen kan sägas hava
krävt mer än skäligt och därför också givit mindre än skäligt. Till det otillfredsställande
resultatet har med all sannolikhet även medverkat den allmänna
underskattningen av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla
fullgod åierväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom
svenskt skogsbruk. Uppfattningen att direkta skogsodlingsåtgärder äro nödvändiga
för vinnande av fullgoda förvngringar på vissa marker har nu stadgats.
Samtidigt har kännedomen om bästa sättet för arbetenas utförande vidgats.
Inom Norrland kommer dock alltid föryngringsarbetet att vara förenat
med stora kostnader och möta stora svårigheter på grund av klimatförhållanden,
jordens beskaffenhet i fråga om humushalt, fröbristen, betesförhållandena
m. m. Därtill kommer att återväxtåtgärderna i många fall ej kunna
utföras, förrän marken efter avverkningen fått ligga och mogna ofta upp till
ett liotal år. Med den långa omloppstid man har att räkna med i Norrland,
är det ofta för den private skogsägaren ej ett omedelbart ekonomiskt intresse
att utföra dyrbara återväxtåtgärder, som först i en mycket avlägsen framtid
lämna resultat i form av en ökad skogsavkastning. Dessa förhållanden göra
att det under alla omständigheter inom stora delar av Norrland i praktiken
kommer att bliva omöjligt att pålägga ekonomiskt svaga skogsägare kostnaderna
för genomförandet av full reproduktionsplikt. De i skogsstyrelsens
lagförslag intagna återväxtbestämmelsema innebära en ovillkorlig skyldighet
för skogsägaren att utföra nödvändiga återväxtåtgärder för att en nöjaktig
återväxt inom rimlig tid skall finnas på det avverkade området. De kostnader,
som för detta ändamål kunna läggas på skogsägaren, begränsas endast
av det ekonomiska utbyte åtgärderna i framtiden kunna beräknas lämna.
Sådana omständigheter som att kostnaderna för återväxtåtgärderna kunna
komma att uppgå till en mycket avsevärd del av del vid avverkningen utvunna
rotnettot eller att skogsägaren för sitt livsuppehälle är starkt beroende
a v inkomsten från skogsbruket få enligt förslaget icke medföra avprutning
på kravet att nödvändiga åtgärder inom den skogsekonomiska ramen
skola utföras. Enligt kommitténs uppfattning komma sådana bestämmelser
att ställa myndigheterna inför situationer, där ett fullt utkrävande av
reproduktionsplikten i praktiken blir omöjligt. A andra sidan bör fordran
7 Pihnntj till riksdagens protokoll 19''iS. 1 sam!. .Yr ol.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
på att ekonomiskt försvarbara återväxtåtgärder skola utföras ej få eftergivas.
Av dessa skäl anser norrlandskommittén möjlighet böra öppnas att
markägare i sådana fall, där utförandet av återväxtåtgärder icke kan utkrävas
med hänsyn till skogsägarens svaga ekonomi, efter särskild prövning av
skogsstyrelsen skall kunna av allmänna medel erhålla bidrag till åtgärders
utförande, i likhet med vad som hittills gällt inom lappmarkerna.
Kammarkollegium har yttrat, att reservationen i 1923 års skogsvårdslag för
naturlig återväxt syntes böra bibehållas för att markera att skogsvårdsstyrelserna
icke skulle äga befogenhet att ålägga markägaren skogsodling med
lövträd, vilket enligt ämbetsverkets mening finge anses vara markägarens
ensak.
I fråga om de i 19 § i förslaget upptagna bestämmelserna om skyldighet
att vidtaga återväxtåtgärder, då skog skadats, har i
några yttranden, bland annat i yttrandena från kammarkollegium, Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats att
en bestämmelse, motsvarande 10 § 2 mom. i 1923 års lag, borde intagas i
den nya lagen, enär eljest garanti saknades för att återväxtåtgärder ej komme
att utkrävas utöver vad som stode i rimlig proportion till skogsbrukets
eller skogsägarens ekonomiska möjligheter.
Vidare har i ett flertal yttranden ifrågasatts lämpligheten av att skogsägaren
i här avsedda fall skulle kunna åläggas att vidtaga återväxtåtgärder
utöver värdet av den skog han kunde tillgodogöra sig, allenast därför att
staten tillhandahölle honom lån. I anslutning härtill har i allmänhet i dessa
yttranden uttalats alt skyldigheten icke borde sträcka sig längre än att kostnaderna
för dess fullgörande kunde täckas av erhållna försäljningsbelopp
och ersättningar jämte vad markägaren kunde utfå i statsbidrag.
Vad beträffar förslagets stadganden rörande skog svårds styrelsernas
tillsyn över att återväxtåtgärder komma till
stånd efter avverkning eller inträffad skada och förfarandet
i samband med denna tillsyn, har i yttrandena utförligare
behandlats allenast den i 22 § upptagna bestämmelsen, att fråga om
skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall avgöras av skogsstyrelsen, därest
överenskommelse med markägaren icke kan träffas.
Av dem som behandlat sagda bestämmelse ha endast länsstyrelsen i Blekinge
län samt Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
tillstyrkt densamma.
Däremot har den mening, som kommit till uttryck i det vid skogsstyrelsens
betänkande fogade särskilda yttrandet av herr Beck-Friis med flera, nämligen
att frågor av förevarande slag böra avgöras av domstol i stället för av
skogsstyrelsen, biträtts av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, åtskilliga länsstyrelsef, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten
hos flertalet hushållningssällskap, skogshögskolans lärarråd,
landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsulskott,
Norrlands skogsvårdsförbund samt länsjägmästareföreningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
99
Kammarkollegium har anfört.
Det synes kunna ifrågasättas, om skogsstyrelsen med sin sammansättning
och sina arbetsuppgifter lämpar sig till opartisk domstol i skogsvårdsfrågor.
Styrelsen skulle dessutom få sätta sig till doms över åtgärder, som den måhända
själv lämnat anvisningar om. Även om skogsstyrelsen skulle visa all
önsklig objektivitet och opartiskhet i sina avgöranden, kan det icke uteslutas.
att dessa skulle kunna mottagas med misstro av skogsägarna. I en allmän
domstol finnes kännedom om förhållandena i orten, sannolikt också personkännedom.
Skogsägaren kan därför påräkna att vid domstolen erhålla
det rättsskydd, på vilket han skäligen kan göra anspråk. Skulle det visa sig,
att de allmänna underrätterna skulle behöva förstärkning med speciell sakkunskap,
torde det icke föreligga någon svårighet att tillföra domstolen sakkunnig
bisittare i dylika mål. För uppgiften lämpliga personer kunna säkerligen
erhållas inom skogsstaten.
Liknande motivering har anförts i ett flertal andra yttranden.
Landsorganisationen har uttalat, att kostnaderna för den enskilde torde
bliva lägre om ett ärende av ifrågavarande art skulle avgöras av domstol än
om det hänskötes till skogsstyrelsens prövning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att skogsvårdsstyrelserna borde
avgöra ifrågavarande ärenden. Härom har länsstyrelsen anfört följande.
Det förefaller länsstyrelsen som om ett avgörande i hithörande frågor i så
hög grad förutsätter ett bedömande av skogliga faktorer och förhållanden, att
det synes naturligt, att prövningen ankommer på en i skogsfrågor sakkunnig
myndighet. Länsstyrelsen är emellertid för sin del icke övertygad om att
avgörandet måste förbehållas den centrala skogsvårdsmyndigheten. Beslut
om tvångsåtgärder för betryggande av återväxt, för marks försättande i nöjaktigt
skogligt skick eller för omläggning av skogsmark äro, såvitt länsstyrelsen
kan finna, icke av väsentligen annan art än de beslut i fråga om avverkning
och avverkningsförbud, som enligt 3 kap. i förslaget skola tillhöra
skogsvårdsstyrelsernas (kompetensområde. Om prövningen överflyttas till
skogsvårdsstyrelserna cn var inom sitt område skulle vinnas större bekvämlighet
för vederbörande och mindre omgång vid förebringande av utredning
och utvecklande av talan i saken. Den kännedom om ortsförhållandena, som
finnes inom skogsvårdsstyrelserna, är jämväl av betydelse vid avgörande av
hithörande frågor. Något hinder föreligger ej heller för att vederbörande part
muntligen inför skogsvårdsstyrelsen framlägger sina synpunkter.
Vad förslaget innehåller om skyldighet att vidtaga vissa åtgärd
er å mark med otillfredsställande skogstillstånd,
vilket återfinnes i 27 §, har tillstyrkts utan förbehåll av länsstyrelsen i Södermanlands
län, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt statens s k o gsf o rs knin g s institut.
Vidare ha skogsvårdsstyrelserna i allmänhet tillstyrkt förslaget i förevarande
del. I en del yttranden har dock framhållits, att det för tillfället icke vore
aktuellt att söka påskynda takten för sådana förbättringsarbeten som avsåges
i förevarande stadgande, enär såväl personal som till förfogande stående medel
vore otillräckliga. Betänkligheter ha även uttalats mot att en markägare
skulle kunna åläggas vidtaga förbättringsåtgärder, om han blott hade möjlighet
att erhålla lån av allmänna medel.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
I huvudsakligen tillstyrkande riktning ha vidare förvaltningsutskotten hos
en del hushållningssällskap, Sveriges skogsägareförbund, Norrlands skogsvårdsförbund
samt läns jäg mastar ef öre ning en uttalat sig, dock med vissa reservationer.
Sålunda ha några hushållningssällskap förordat, att en viss
skillnad skulle göras mellan mark, som på grund av äldre vanvård vore skoglös,
och mark, som till följd av den nuvarande ägarens åtgöranden eller
underlåtenhet att företaga åtgärder vore vanvårdad. I fråga om mark av det
förra slaget borde ett åläggande att företaga åtgärder mot det otillfredsställande
skogstillståndet kombineras med statligt bidrag av högre storleksordning
än i fråga om mark av det senare slaget. Beträffande plantering å
kalmark har föreslagits höjning av nu utgående statsbidrag. Vidare har bland
andra läns jägmästareföreningen förordat uteslutande av orden »eller lån» ur
27 § andra stycket.
Sveriges skogsägareförbund har anfört.
Det har varit en allvarlig brist i svensk skogsvård, att väldiga vidder av
marker i årtionden legat för fäfot. Det kan vara lämpligt, att lagstiftningen
nu sätter medel i myndigheternas hand att få en ändring till stånd. Den
synnerligen välbehövliga höjningen av de svenska skogsmarkernas avkastningsförmåga
skulle härigenom kraftigt befrämjas. Emellertid måste förbundet
samtidigt uttala, att ifrågavarande lagbestämmelser måste tillämpas med
synnerlig varsamhet, detta kanske främst med hänsyn till den knappa tillgången
på arbetskraft. Viktiga skogsvårdsarbeten, exempelvis gallringar, få
ej eftersättas för att arbetskraft skall kunna lösgöras för torrläggning av
sankmarker i skogarna.
Norrlands skogsvårdsförbund har ifrågasatt, huruvida icke försumpade
skogsmarker borde undantagas från tillämpningen av 27 §. Torrläggning av
dylik mark, vilken dock enligt hävdvunnen praxis räknades till skogsmark,
vore ofta särskilt i Norrland tekniskt svårare och mindre lönande än utdikning
av vissa goda kärrmarker. Så länge vården av de vanliga skogsmarkerna
lämnade åtskilligt övrigt att önska ansåge förbundet ett framtvingande av
torrläggningsåtgärder å svaga skogsmarker och impediment icke vara motiverat.
Sådana åtgärder syntes lämpligen kunna överlåtas åt det frivilliga
intresset.
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ha anfört.
Vad speciellt beträffar gamla betesmarker, torde något resultat av tvingande
lagbestämmelser ej vara att vinna, därest icke skogsägaren genom upplysning
och intresseväckande propaganda påverkas. Om ej så sker, kommer
skogsägaren att hävda dessa markers natur såsom betesmark och markerna
komma att förbliva halvdana betesmarker. Även beträffande andra marker
med otillfredsställande skogstillstånd bör tvångsförfarande tillgripas med yttersta
försiktighet och endast då skäligt bidrag, eventuellt i viss mindre utsträckning
lån, härtill kan påräknas. Det bör beaktas, att på grund av otillräcklig
erfarenhet om skogsodlingsmetodiken och dess möjligheter skogsägare
tidigare ofta ha nedlagt kostnader på skogskulturer, som icke lyckats.
I de fall, då skogsvårdsstyrelse anvisat åtgärderna, kan ifrågasättas, om det
icke vore berättigat med en högre bidragsprocent än normalt. Lånetiden bör
Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.
101
i vissa fall — exempelvis för lappmarksskogarna — kunna utsträckas till
75 år. Lagförslagets ordalydelse, »erhålla bidrag eller lån», bör ändras sålunda:
»erhålla skäliga bidrag eller lån».
Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns
södra landstingsområde.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.
Bestämmelsen i 27 § synes vara alltför hård, enär staten eventuellt kan
kräva synnerligen kostsamma åtgärder och för desammas verkställande bevilja
lån i större omfattning än markägaren anser sig kunna amortera. Sådan
låneverksamhet kommer då att resultera i att markägaren, som kanske
ej själv varit vållande till uppkomsten av det otillfredsställande skogstillståndet,
ådrages onormalt stora skuldbördor. I de fall, där markägaren är
jordbrukare, måste man också räkna med att han genom arbetskrävande åtgärder
å skogsarealerna måste eftersätta skötseln av sitt jordbruk, enär lejd
arbetskraft ofta svårligen kan anskaffas. Härigenom kan markägaren ådragas
ytterligare ekonomiska förluster, varför det torde vara berättigat att åtgärder
för skogstillståndets förbättring endast krävas motsvarande värdet av
fällda träd plus det bidrag av allmänna medel, som markägaren kan tillerkännas.
Det bör vara frivilligt för markägaren att genom lån av allmänna
medel därutöver förbättra sina skogsarealer.
Rådande brist på arbetskraft samt den ofördelaktiga psykologiska verkan,
som ett tvång till åtgärder i skogsförbättrande syfte kunde medföra, ha även
i ett flertal yttranden åberopats såsom skäl för en försiktig tillämpning av
27 §. I denna riktning ha bland andra skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län
samt Jönköpings läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttalat sig.
Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vid skogsodling å de marker,
särskilt i västra Sverige, som vore bevuxna med ljung och enbuskar,
skulle vara lämpligt att inrätta skogsvårdsområden, varvid delägarna skulle
förbinda sig att genomföra ett visst skogsvårdsprogram samt betesfred.
Förslaget i denna del har avstyrkts av kammarkollegium, skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län och skogshögskolans lärarråd.
Sålunda har kammarkollegium — som på sätt förut berörts funnit lagförslagets
definition av begreppet skogsmark alltför vid — anfört följande.
Förpliktelserna till skogsodling enligt bestämmelserna i 27 § bliva synnerligen
omfattande med den definition på begreppet skogsmark, som lämnas i
1 § av lagförslaget. Uppgiften att i tillfredsställande skick försätta vad som
enligt vanligt språkbruk är skogsmark synes för överskådlig tid framåt bliva
tillräcklig för skogsvården. Beträffande de av ålder kala markerna torde det
vara lämpligare att, liksom hittills, gå fram på frivillighetens väg, med hjälp
av propaganda och statsbidrag. Eu allmän förpliktelse till skogsodling å dylika
marker lärer ej heller för närvarande kunna göras effektiv. Om begreppet
skogsmark erhåller den snävare omfattning, som kollegiet föredragit,
synes en förpliktelse sådan som här föreslagits giva mindre anledning till
erinran.
Härjämte har kammarkollegium uttalat, att 27 g andra stycket borde utgå
samt att det i vart fall icke borde vara tillräckligt, att markägaren hade
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel, för att hans skyldighet
att vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag skulle vara oinskränkt, utan
att sådan skyldighet borde vara betingad jämväl av att medlen kommit markägaren
tillhanda samt att hans förpliktelser stode i rimlig proportion till de
medel, som det allmänna ställde till hans förfogande.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lön har yttrat.
Även om tillgången på arbetskraft är eller blir tillräcklig, ifrågasättes, om
det är lämpligt och nödvändigt att tvångsvis genomföra förbättringsåtgärder
på de vanhävdade skogsmarkerna i enskild ägo. Enligt styrelsens mening är
det hittills tillämpade förfarandet, där åtgärderna åstadkommas på frivillig
väg och med statsbidrag, vida att föredraga. Skogsvårdsstyrelsen måste ställa
sig helt avvisande till tanken att en skogsägare skall kunna mer eller mindre
tvångsvis föranledas till åtgärder i sådan utsträckning att han skulle kunna
bliva nödsakad att sätta sig i skuld, han må sedan ha aldrig så stora möjligheter
att erhålla fördelaktigt lån av allmänna medel. Om bestämmelser om
tvångsåtgärder likväl intagas i lagen, bör skogsägaren därför ha möjlighet
att erhålla ersättning för hela kostnaden utöver värdet av de träd, som böra
fällas i samband med de skogsvårdande åtgärdernas vidtagande.
Skogshögslcolans lärarråd har anfört följande.
Det hade varit naturligt att diskutera förutsättningarna för att öka tempot
av åtgärderna mot ett otillfredsställande skogstillstånd genom att ytterligare
intensifiera arbetet enligt den frivilliga linjen. Iståndsättandet av ifrågavarande
marker är med hänsyn till sin storleksordning en fråga på relativt lång
sikt. Särskilt för Norrland med dess stora aktuella skogsodlingsproblem och
bristen på arbetskraft är det skäligen meningslöst att genom lagstiftning därutöver
framtvinga åtgärder på över 1 miljon hektar stavaskogar, tätväxande
ungskogar och försumpade marker. Framtvingande av sådana åtgärder snabbare
än på frivillighetens väg skulle i många fall få ske på bekostnad av
andra och viktigare åtgärder ej blott inom skogsbruket utan även på andra
områden av näringslivet. Ej heller för övriga Sverige är det samhällsekonomiskt
riktigt att genom en tvångslagstiftning ställa vissa åtgärder inom
skogsbruket i prioritetsklass beträffande dispositionen av arbetskraft. Kostnaden
för iståndsättande av berörda marker, cirka 2,5 miljoner hektar, uppgår
till cirka 375 miljoner kronor, huvudsakligen arbetslöner. Det kan ej
vara riktigt att en investeringsverksamhet av denna storleksordning helt överlämnas
åt det subjektiva omdömet hos de skogliga myndigheterna. Lärarrådet
motsätter sig dock ej principiellt en tvångslagstiftning för iståndsättande
av ifrågavarande marker. Eu sådan lagstiftning måste emellertid noga
övervägas ej blott med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser utan även
med hänsyn till återverkningarna på det allmänna skogsvårdsintresset. 27 §
avstyrkes därför men i stället föreslås, att frågan förvisas till ny, allsidig utredning.
Departementschefen.
Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för
tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada
å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäller
enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av reproduktionsskyldigheten
i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak ansluta
mig till förslaget i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
103
Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla
mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna
skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923
års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöjaktig
återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet.
Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas
endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det ligger
i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna
ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en
lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande marken. Detta bör givetvis gälla
både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest
och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder,
som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa
åtgärder skola vara vidtagna.
I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa
återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att
skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för avsikt
att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess denna
fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att
skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidtagas
för fullgörande av reprodulctionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårigheter,
som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de avverkade
ytorna mot betande djur.
I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befogenhet
att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga
vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och
rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av
skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det
bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av
lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning
är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en
markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om
valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöjaktigt
skogstiilstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte
erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke
kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sistnämnda
odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild
anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa
omloppstiden för de ädla trädslagen.
I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med
anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduktionsplikt
efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare
grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för
skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras ge
-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
nom en riktig tillämpning av kravet på nöjaktig återväxt. Jag förutsätter vidare
att i de delar av riket, där så kan anses behövligt, skola kunna utgå särskilda
bidrag till återväxtåtgärder i de fall där reproduktionsskyldigheten
eljest skulle bliva särskilt betungande. Frågan om de grunder, efter vilka dylika
bidrag böra utgå, torde få upptagas i samband med framläggandet av
det förslag om att sammanföra olika skogsförbättringsanslag, vilket kommer
att beröras i det följande.
Vad angår omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av inträffad
skada å skogen har skogsstyrelsen i sitt förslag ej upptagit någon motsvarighet
till stadgandet i 10 § 2 mom. 1923 års lag, enligt vilket skogsvårdsstyrelsen,
om fullgörandet av skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande,
vid icke självförvållad skada kan medgiva skälig begränsning av densamma.
Som skäl härför har skogsstyrelsen anfört, att det vid en tillämpning
av grundprincipen, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt, borde vara uteslutet att fordra föryngringsåtgärder, vilka ej
stode i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter, och att
en bestämmelse av nyss angivet innehåll följaktligen icke vore behövlig. Emellertid
är det ej uteslutet, att fall kunna inträffa, då ett fullgörande av reproduktionsskyldigheten
visserligen framstår som rimligt ur allmänt ekonomiska
synpunkter men likväl skulle medföra en avsevärd belastning för den enskilde
skogsägaren, bland annat med hänsyn till att det kapital han får nedlägga å
återväxtåtgärderna ej kan väntas lämna någon avkastning förrän efter lång
tid. Enligt min uppfattning bör därför en bestämmelse av samma innehåll
som nyssnämnda stadgande i 1923 års lag upptagas i den nya lagen. Någon
olägenhet härav ur skogsvårdssynpunkt torde ej vara att befara. Den reella
effekten blir nämligen främst, att skogsägaren i de fall, då bestämmelsen blir
tillämplig, får möjlighet att för utförande av återväxtåtgärderna erhålla sådant
bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som kommer
att behandlas i det följande.
Spörsmålet, hur nu ifrågavarande reproduktionsskyldighet bör påverkas
av möjligheten att erhålla lån eller bidrag, kommer jag att behandla längre
fram på tal om införandet av en allmän skyldighet att vidtaga åtgärder mot
otillfredsställande skogstillstånd.
I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter
avverkning eller efter inträffad skada å skogen icke fullgjorts, avviker förslaget
på en viktig punkt från 1923 års lag. Under det att enligt denna skyldigheten
att vidtaga dylika åtgärder prövas av domstol, skall nämligen enligt
förslaget prövningen ankomma på skogsstyrelsen. På denna punkt har i så
gott samt samtliga de yttranden där frågan berörts —• i överensstämmelse
med ett vid skogsstyrelsens betänkande fogat särskilt yttrande av vissa av de
i utredningen deltagande sakkunniga —- föreslagits ett bibehållande av bestämmelserna
i 1923 års lag. För sistnämnda ståndpunkt kunna även otvivelaktigt
starka skäl anföras. Bland annat torde man sålunda ej böra bortse
Knngl. Maj.ts proposition nr 34.
105
från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen erinran
synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande
slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan
framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fristående
från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara
av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv
har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erforderlig
enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen anförtros
skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda förhållanden
funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.
Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd — till vilka motsvarighet saknas i gällande skogsvårdslag
— vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det
principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de enskilda
markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken
utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda
bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen betonat
i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för
närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskattningsvis
ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste
anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant
skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande
sätt.
För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande
av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skadegörelse
förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare
tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikl icke förelegat,
befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots
statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta
dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.
Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick
måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde
den knapphet på arbetskraft, som torde komina att töreligga även i fortsättningen,
komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av
detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i
en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestämmelser
om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna
medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i
den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag
dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter
nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång
tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garantier
för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna före
-
106
Kunnl. Maj:ts proposition nr 34.
ligga vid varje särskild tid, verkligen utnyttjas. Erfarenheten har visat att
det, om så skall bliva fallet, ej är möjligt att uteslutande bygga på vad som
kan ernås på frivillighetens väg. Jag delar därför den av skogsstyrelsen uttalade
uppfattningen, vilken jämväl biträtts i flertalet av de avgivna yttrandena,
att skyldighet att företaga dylika åtgärder bör föreskrivas åtminstone
i viss utsträckning.
Vid bedömandet av den omfattning nu nämnda skyldighet bör äga torde
till en början böra beaktas de ekonomiska konsekvenser densamma skulle få
för jordägaren. Med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen
måste det i allmänhet beräknas förflyta så lång tid från iståndsättandet
till dess marken lämnar någon avkastning, att den, som utfört förbättringsåtgärderna,
endast i undantagsfall själv torde få tillgodogöra sig denna avkastning.
Visserligen kan fastighetens värde beräknas stiga genom att skogsmarken
försättes i nöjaktigt skick. Det torde emellertid vara mera sällan,
som denna värdestegring uppgår till ett belopp, motsvarande kostnaden för
förbättringsåtgärderna. Nu berörda förhållanden tala för att ifrågavarande
skyldighet bör begränsas, om man vill undvika att den skall verka otillbörligt
betungande för skogsägaren. Det förtjänar i detta sammanhang även erinras
om att, då det otillfredsställande skogstillståndet förorsakats av misskötsel,
denna oftast torde ligga så långt tillbaka i tiden, att det knappast kan
anses rimligt att låta den nuvarande markägaren bära det ekonomiska ansvaret
för densamma. Att lägga detta ansvar på markägaren ter sig än mindre
tilltalande, när markens tillstånd icke är en följd av nuvarande eller föregående
ägares åtgöranden utan beror på naturförhållandena, till exempel då
det gäller försumpade marker.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det rimligt att, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit, skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd i första hand begränsas så att åtgärder icke må påfordras
för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med
åtgärdernas vidtagande.
Skälen för en sådan begränsning bortfalla emellertid helt eller i huvudsak
i den mån det allmänna tillhandahåller skogsägaren medel för bestridande
av kostnaden för förbättringsåtgärderna. Med hänsyn härtill har
skogsstyrelsen även föreslagit, att begränsningen ej skall gälla i den mån
markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.
I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att för ifrågavarande ändamål böra
utgå såväl bidrag som lån av allmänna medel. Till vad skogsstyrelsen föreslagit
angående bidragsbeloppen kan jag även ansluta mig. Bidrag torde
sålunda böra lämnas med 50 procent av den del av kostnaden för åtgärderna,
som ej täckes av värdet av den skog som bör avverkas, samt utgå till samtliga
kategorier av skogsägare. Då särskilda skäl därtill föreligga, exempelvis
då markägaren bär svag ekonomi eller det för motverkande av arbetslöshet
är angeläget, att åtgärderna skola komma till stånd, bör bidragsprocenten
kunna höjas till 60.
Lån bör utgå högst med belopp, motsvarande den del av kostnaden för
107
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För
lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att
fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.
Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som
amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som
förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte
uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträckning
än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa
hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.
Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebådade
förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som
nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis
benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga 1 rågan om anvisande av
medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den närmare
utformningen av bestämmelserna rörande densamma.
Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra
finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa
låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika
åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det
faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet
att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman.
Med hänsyn till den långa tid. som måste beräknas förflyta innan någon
avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyldighet
i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom
denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta ocn amortering
utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I
överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden,
anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas
till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänkligheterna
mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogsägaren
har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits.
Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall
bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke
skall bliva i stånd att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa
skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana förhållanden
icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga
bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.
Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, höra skogsvårdsstyrelserna
emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldigheten
ej utkräves i sådana fall, där detta i betraktande av omständigheterna
skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör salunda bland annat
tagas till arbetskraftstillgången. över huvud böra också beaktas sådana
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
speciella förhållanden hos en viss brukare, som kunna göra det svårt för
denne att fullgöra skyldigheten. Det synes vidare angeläget, att åtgärderna
i främsta rummet inriktas på sådana marker, som äro lättast att omföra
i produktivt skick. I enlighet härmed bör bland annat stor återhållsamhet
iakttagas, därest fråga uppkommer om att ålägga en markägare att vidtaga
dikningsåtgärder beträffande mark, som i sitt nuvarande skick närmast är
att hänföra till impediment.
Skulle åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
bliva erforderligt, torde sådant åläggande böra meddelas av skogsstyrelsen.
Svårföryngrade skogar och skyddsskogar.
Skogsstyrelsen,
I denna del hänvisas till s. 190—204 i betänkandet.
Yttrandena.
Skogsstyrelsens förslag till särskilda bestämmelser angående svårföryngrade
skogar och skyddsskogar har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Departementschefen.
Särskilda bestämmelser torde även i fortsättningen erfordras beträffande
sådan skog, som är att anse såsom svårföryngrad eller som skyddsskog.
I enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit torde till svårföryngrad skog
böra hänföras skogen i de trakter, där på grund av skogsmarkens belägenhet
i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt
hänseende ogynnsamt läge det måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning
av befintlig skog återväxt i allmänhet skulle omöjliggöras eller avsevärt
försvåras, samt till skyddsskog sådana skogar, vilkas bestånd prövas
erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Avgörandet av huruvida viss
skog skall hänföras till någon av nu nämnda båda kategorier torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t. För att möjliggöra enhetliga avgöranden bör initiativrätten
i fråga om att förklara skog för svårföryngrad ej vara förbehållen
skogsvårdsstyrelserna utan dylik fråga bör — liksom redan för närvarande
är fallet med skyddsskog — kunna upptagas även av skogsstyrelsen eller
direkt av Kungl. Maj:t.
I samband med införandet av den nya skogsvårdslagen bör ske en allmän
omprövning av fragan, vilka områden som skola anses som svårföryngrade
eller som böra hänföras till skyddsskog. En dylik omprövning synes nödvändig
både i betraktande av att skogsmarksbegreppet avses bliva i viss mån
utvidgat och framför allt med hänsyn till de nu föreslagna allmänna riktlinjerna
för skogsskötseln. Då enligt dessa skogsbruket i princip skall bedrivas
efter ekonomiska linjer, måste nämligen vid prövning av frågan, huruvida
ett område skall anses såsom svårföryngrat eller ej, räntabiliteten av
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av avgörande
betydelse.
Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning,
kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt
arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträffande
lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt
att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog
eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet
tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skyddsskogen
i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog.
Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar
enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom
svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller.
Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till övervägande
del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersökningsarbetet
fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att
anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restriktionerna.
Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svårföryngrad
skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med
1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag
föreslagit.
Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyldighet
att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trakterna
ovan skyddsskogsgränseri i Jämtlands län bofasta personer. Denna
gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet
jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till
svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed
sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag
få återkomma i specialmotiveringen.
Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
Skogsstyrelsen,
I denna del hänvisas till s. 224—233 i betänkandet.
Yttrandena.
Principen om rätt i vissa fall för skogsstyrelsen att föreskriva åtgärder mot
insektshärjning har tillstyrkts i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats
utan erinran.
En utvidgning av principens giltighetsområde har förordats av Sveriges
lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka anfört.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Även en insektshärjning av mindre omfattning kan vara tillräcklig att i
stor omfattning spoliera skogen å ett litet skifte. Det är därför viktigt att
en härjning kan stoppas eller förutsättningarna för densamma undanröjas
även när en sådan skulle kunna åstadkomma skada på en väsentlig del av
en skogsägares skogsmark. Att inskränka åtgärderna till skog, som står under
skogsvårdsstyrelses uppsikt, är icke riktigt. En insektshärjning å dessa
skogar innebär icke med nödvändighet, att orsaken till härjningen behöver
finnas just å dessa skogar. Denna inskränkning bör därför utgå ur lagförslaget
och åtgärder kunna föreskrivas även för andra skogar, kronoparker,
allmänningar, ecklesiastika skogar etc.
I fråga om kostnaderna för bekämpande av insektshärjningar har i åtskilliga
yttranden uttalats, att dessa borde i sin helhet bestridas av allmänna
medel. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bland andra kammarkollegium,
skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Hallands
och Jämtlands län samt förvaltningsutskotten hos Kronobergs läns och
Kalmar läns norra hushållningssällskap.
Sveriges lantbruk sförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ha ansett kostnaderna för bekämpande av insektshärjning helt böra utgå av
statsmedel, där markägaren själv uppenbarligen ej förorsakat eller skapat
förutsättning för insektshärjningen.
Departementschefen.
En såväl principiellt som praktiskt betydelsefull nyhet utgöra de av skogsstyrelsen
föreslagna bestämmelserna om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
Även jag finner det med hänsyn till den allvarliga risk för vittgående
skadegörelse, som underlåtenhet att vidtaga snabba bekämpningsåtgärder
här kan medföra, påkallat att skogsstyrelsen tillerkännes befogenhet
att föreskriva skyldighet för skogsägarna att vidtaga dylika åtgärder. Då
bekämpningsåtgärdema väl i regel bliva till gagn ej blott för den fastighet, å
vilken de utföras, utan även för omkringliggande skogsmark, synes det skäligt,
att den skogsägare, som ålägges att utföra dylika åtgärder, ej ensam
skall behöva svara för kostnaderna för desamma utan skall kunna erhålla
bidrag av allmänna medel. Däremot kan jag ej finna det rimligt att, såsom
i vissa yttranden hävdats, staten skall bestrida samtliga kostnader för bekämpningsåtgärdema
även där dessa uppenbarligen äro till nytta för den
skogsägare, som ålagts att utföra dem. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,
som här kunna föreligga, synes det icke möjligt att i förväg uppställa
bestämda regler angående bidragsbeloppen, utan denna fråga torde få
prövas från fall till fall. Beslut om bidrag torde böra meddelas av Kungl.
Maj:t. Huvudprincipen synes böra vara att bidrag skall utgå till täckande
av skillnaden mellan kostnaden för åtgärderna och den fördel dessa medfört
för skogsägaren. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda
fallet exakt uppskatta den nytta skogsägaren haft av åtgärderna torde det
dock vara lämpligt, att en viss minimiprocent för bidraget uppställes. Såsom
skogsstyrelsen föreslagit torde därför bidrag under alla förhållanden böra
utgå med lägst 50 procent av kostnaden för åtgärderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
111
Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få
upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åtgärder
mot otillfredsställande skogstillstånd.
I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot
skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkategorier,
vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även
övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart,
att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav uppkommer,
skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som
enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de
övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårdslagen,
kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon formell
skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som
kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna erhålla
bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har
med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning,
som angivits i yttrandena, erforderliga.
Ansvarsbestämmelser.
Skogsstyrelsen.
I förevarande avseende hänvisas till s. 233—245 i betänkandet.
Yttrandena.
Förslagets viktigaste nyhet i fråga om ansvarsbestämmelserna, nämligen
införandet av direkt straffpåföljd vid avverkning i uppenbar
strid in o t skogsvårdslagens bestämmelser, har på många
håll hälsats med tillfredsställelse men har å andra sidan skarpt kritiserats
i ett stort antal yttranden.
I huvudsak tillstyrkande yttranden ha avgivits av bland andra länsstyrelsen
i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, skogshögskolans lärarråd
och Sveriges länsskogvaktareförbund.
Skogsvdrdsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda yttrat.
Genom de föreslagna ansvarsbestämmelserna i denna paragraf har den
mest påtagliga bristen i nuvarande skogsvårdslag eliminerats och man kan
därför räkna med att även de typiska skogsjobbama skola få respekt för
efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser. Så har däremot icke varit
fallet beträffande nuvarande skogsvårdslag. Bestämmelserna i denna hindra
icke att ägaren kan opåtalt skövla såväl den yngre som den äldre skogen,
därest skogsvårdsstyrelsen ej haft anledning att tidigare belägga skogen med
avverkningsförbud. På grand av denna brist i lagen lämnas ett Öppet fält
för alla mindre lojala skogsägare, att vansköta skogen och alstra nya söndertrasade
skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen.
Även om en sådan skogsjobbare blir stoppad genom avverkningsförbud på
en fastighet, medför det ingen straffpåföljd för honom, därest han på en
annan fastighet fortsätter med avverkning på samma mot lagens bestämmel
-
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
ser stridande^ sätt som förut. Någon annan påföljd för en sådan avverkare
kan det icke bliva enligt bestämmelserna i nuvarande lag än att skogsvårdss
tyr elsen meddelar avverkningsförbud för den skog, som eventuellt finnes
kvar, när den lagstridiga avverkningen blir upptäckt. Detta avverkningsförbud
kan förvisso icke betraktas såsom något straff, ty det innebär endast
att blivande avverkningar därefter kunna regleras på sådant sätt, som tilllämpas
av de lojala skogsägarna. Skogsvårdsstyrelsen anser därför sådana
bestämmelser, som nu föreslås i 47 §, nödvändiga, om erforderlig respekt
för skogsvårdslagens efterlevnad skall kunna ernås. Samtidigt som skogsvårdsstyrelsen
räknar med att blotta tillvaron av bestämmelserna i denna
paragraf kommer att eliminera de uppenbara lagöverträdelserna, utgår styrelsen
ifrån att det jämlikt bestämmelserna i 53 § i praktiken endast blir
skogsvårdsstyrelsen inom respektive län, som kommer att avgöra, huruvida
omständigheterna uppenbart äro sådana, att åtal bör anhängiggöras eller påyrkas
mot avverkaren i de särskilda fallen.
Förslaget i denna del bär avstyrkts av bland andra kammarkollegium,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands
län, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten hos åtskilliga
hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Norrlands slcogsvårdsförbund, varjämte egnahemsstyrelsen och
länsjägmästareföreningen tillkännagivit tveksamhet i frågan.
Till stöd för uttalandena har i allmänhet anförts i huvudsak följande.
Avverkningsreglema äro så vagt utformade, att de icke höra läggas till
grund för en direkt straffbestämmelse. Det är svårt för en domstol'' alt avgöra,
huruvida en avverkning företagits i uppenbar strid mot bestämmelserna
i lagen och om avverkningen skett av oförstånd. En skogsägare har svårt
att bedöma, om en avverkning är laglig eller icke, då till exempel avverkmngssättet
kan bliva föremål för olika åsikter till och med bland fackmän.
Den omständigheten att ett straffhot föreligger måste verka deprimerande på
den lojale skogsägaren och tvinga honom att i alla situationer vända sig till
skogsvårdsstyrelsen med begäran om råd. Åtal enligt 47 § torde komma att
bliva mycket sällsynta, enär skogsvårdsstyrelsen har bevisbördan såväl beträffande
frågan om vederbörande handlat i uppenbar strid mot avverkningsbestämmelsema
som rörande frågan om ond tro föreligger. Bestämmelsen i
47 § kommer att motverka det goda förhållandet mellan skogsägare och
skogsvårdsstyrelser.
Sveriges skogsägareförbund har anfört.
Säkerligen kommer man att da och da möta fall, då avverkaren uppenbarligen
handlat i ond avsikt. Men det kommer kanske att inträffa fler fall.
då avverkaren kan ha handlat i oförstånd eller av bristande insikt men har
skenet emot sig. Det är i skogliga frågor ej sällan så, att även fackmännen
kunna ha diametralt motsatta meningar om huru en avverkning bör utföras.
Särskilt beträffande tillämpningen av lagens 10 § kunna säkerligen meningarna
gå mycket isär och bevisningen vara svår. Det saknas ingalunda
exempel på att skogsvårdsstyrelser kunna hysa mycket subjektiva åsikter.
„ ®.n om skogsägaren kan fria sig vid ärendets handläggning inför rätten,
s«l fl°ck redan åtalet en för honom tämligen besvärande sak. Förbundet
far därför avstyrka den föreslagna kriminaliseringen av avverkningar enligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
113
47 §. Föi bundet vill som motiv för detta avstyrkande anföra även en annan
omständighet. Om avverkning, som kan påvisas ha varit illa överensstämmande
med någon av lagens föreskrifter, kan föranleda ådömande av straff
inför domstol, så kommer detta ofelbart att få till följd, att alla skogsägare,
som icke ha fackutbildade tjänstemän, finna sig nödsakade att för varje avverkning
anlita skogsvårdsstyrelsen. Man vågar icke taga risken av att ett
åtal skulle kunna följa, om man tolkat lagen på annat sätt än skogsvårdsstyrelsen.
Skogsvårdsstyrelserna skulle få utföra stämpling i praktiskt taget alla
de fall, då skogsägaren icke har egna fackmän. Förbundet finner icke en sådan
utveckling önskvärd. Utvecklingen har redan gått allt för långt i den riktningen,
att skogsägarna till skogsvårdsstyrelserna skjuta ifrån sig alla omsorger
om sina skogar och endast taga befattning med själva försäljningen
av virket. Härigenom har skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ökats i utomordentligt
hög grad. Det föreligger sedan länge allvarliga svårigheter att skaffa
kvalificerade stämplingsförrättare. En följd härav har blivit, att arbetsprodukten
icke alla gånger är av den kvalitet, som man kan ha rätt att begära,
då offentlig myndighet med stöd av lag övertar den ekonomiska förvaltningen
av enskildas egendom.
Jämväl förslagets andra viktiga nyhet på ansvarsbestämmelsernas område,
nämligen stadgandet av ansvarsskyldighet i vissa fall för arbetare,
som utan den avverkningsberättigades vilja fällt
andra än utstämplade träd, har väckt delade meningar.
I princip har sådan ansvarsskyldighet tillstyrkts av bland andra länsstyrelsen
i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, Kalmar läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och landsorganisationen. I några av de
tillstyrkande yttrandena har härjämte anmärkts, att det föreslagna stadgandet
borde kompletteras med en bestämmelse, varigenom jämväl den avverknmgsberättigade
gjordes ansvarig för dylik avverkning, enär risk eljest förelåge
för att det skulle ingås överenskommelse mellan den avverkningsberättigade
och dennes arbetare om att de senare skulle påtaga sig ansvaret för olovlig
avverkning, ehuru denna i realiteten företagits med den avverkningsberättigades
vilja.
Landsorganisationen har förordat försiktighet och urskillning vid tillämpningen
av stadgandet med hänsyn till att överträdelser av detsamma i stor
utsträckning komme att vara grundade på bristande upplysning och yrkeskunskap.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till svårigheten att leda i
bevis, huruvida en avverkning skett med eller mot den avverkningsberättigades
vilja, och frestelsen att träffa överenskommelse av nyss omförmält slag
ifrågasatt, huruvida icke ansvar av dagsböter borde stadgas för den arbetare,
som verkställde avverkning i strid mot utstämpling av ifrågavarande slagj
oavsett om det skedde med eller mot den avverkningsberättigades vilja.
Åtskilliga skogsvårdsstyrelser ha avstyrkt införande av en ansvarsbestämmelse
av förevarande slag. Därvid har i allmänhet uttalats att ansvaret för
efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsens anvisningar uteslutande borde åvila
skogsägaren och att skogsvårdsstyrelserna icke borde blanda sig i förhållandet
mellan skogsägare och arbetare. En straffbestämmelse för åverkan i straff
s
liihting till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 34.
114
Kungl. Majds proposition nr 34.
lagen vore lämpligare för beivran av handlingar av ifrågakomna slag. Vidare
har uttalats att det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet komme att leda
till att skogsägarna sökte övervältra ansvaret för lagstridiga avverkningar på
de anställda och att skogsägarnas tillsyn över avverkningarna slappnade.
Departementschefen.
Vad angår de av skogsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna torde
jag här få uppehålla mig vid två frågor, där förslaget företer mera betydelsefulla
olikheter mot gällande rätt. Den ena är frågan om ansvar för avverkning
i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen och den andra
är frågan om anisvar i vissa fall för arbetare, som vid avverkning fäller icke
stämplade träd.
Vad den första frågan angår synes det mig uppenbart, att nu gällande bestämmelser,
enligt vilka ansvar inträder först då överträdelse sker av avverkningsförbud
eller av särskilda föreskrifter, som med stöd av skogsvårdslagen
meddelats av skogsvårdsstyrelsen, icke kunna anses tillfredsställande. Avsaknaden
av bestämmelser om direkt straffpåföljd för avverkning, som står i
strid mot lagens avverkningsregler, måste ju — särskilt i betraktande av
svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att öva en effektiv tillsyn över alla pågående
avverkningar — verka lockande för den, som för att snabbt kunna
realisera virkeskapitalet å en fastighet är beredd att åsidosätta skogsvårdens
krav. Då avverkning skett har ju dessutom avverkaren nått sitt syfte, och
risken för ett efterföljande awerkningsförbud torde därför ofta ej verka särdeles
avskräckande.
Nu nämnda olägenheter, vilka framträtt redan vid tillämpningen av 1923
års lag, måste befaras komma att göra sig ännu starkare gällande, därest
i en ny skogsvårdslag upptagas avverkningsbestämmelser av det innehåll, som
jag i det föregående angivit. För att man i full utsträckning skall kunna bereda
det skydd för skogen, som där åsyftas, är det enligt min uppfattning
nödvändigt, att man även genom straffbestämmelser skapar vissa garantier
för att avverkningsreglema skola respekteras.
I det förslag till skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag, hade
upptagits ett stadgande om straff för den, som företoge avverkning i uppenbar
strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget avslogs emellertid
i denna del av riksdagen. De skäl, som härvid anfördes, voro att en dylik
bestämmelse skulle leda till att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd
begångna överträdelser skulle bliva straffade, medan det stora flertalet
förseelser skulle bliva straffria och det ehuru dessa i själva verket begåtts av
sådana, som varit mest förtjänta av straff, samt att intrycket härav skulle
verka oförmånligt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten
för lag och myndigheter.
Såsom skogsstyrelsen påpekat, är emellertid läget nu ett annat än det var
vid införandet av 1923 års lag. Under den tidrymd av mer än två decennier,
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
varunder lagen varit i kraft, har insikten om skogsvårdens krav och skogsvårdslagens
fordringar blivit alltmer allmänt spridd. De ändringar i dessa
fordringar, som kunna komma att göras i den nya lagen, torde vidare, därest
denna utformas enligt de linjer, som jag i det föregående angivit, snabbt
komma att ingå i den allmänna uppfattningen hos skogsägarna. Farhågorna
för att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande slag skulle leda till att de
skogsägare, som ej själva ha fackutbildade tjänstemän, skulle se sig nödsakade
att låta skogsvårdsstyrelsen ombesörja all utstämpling, måste även enligt
min uppfattning med hänsyn bland annat till nyss berörda förhållanden
anses vara överdrivna. Jag finner alltså något vägande skäl icke kunna anföras
mot att man nu skall jämväl genom ett stadgande om direkt straffpåföljd
söka giva lagens bestämmelser full effekt. Begränsas möjligheten att
ådöma straff till de fall, där avverkningen står i uppenbar strid mot lagens
föreskrifter, komma endast flagranta överträdelser att bestraffas och någon
risk torde sålunda knappast föreligga för att den som handlat i överensstämmelse
med en visserligen felaktig uppfattning om det sätt, varpå avverkningsbestämmelsema
böra tillämpas i det speciella fallet, skall träffas av ansvar.
För att man emellertid helt skall undanröja risken för att sådana överträdelser,
som begåtts i oförstånd, skola bliva straffade, synes det, såsom skogsstyrelsen
anfört, lämpligt att särskilt föreskriva, att straffpåföljd ej skall ifrågakomma,
då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd.
Under det att jag salunda beträffande den nyss berörda frågan helt kan
ansluta mig till skogsstyrelsens förslag, synes det mig mera tveksamt huruvida
man, sasom skogsstyrelsen jämväl föreslagit, bör stadga ansvar i vissa
fall för skogshuggare vid avvikelse från utstämpling. Det torde väl vara obestridligt,
att det ur skogsvårdssynpunkt är av intresise, att verkställd utstämpling
följes vid avverkningen, särskilt då stämplingen skett genom skogsvårdsstyrelsens
försorg eller kontrollerats av skogsvårdsstyrelsen och sålunda får
antagas giva ett uttryck för vad som ur skogsvårdssynpunkt är lämpligt.
Emellertid torde det kunna betvivlas, att en dylik bestämmelse, i vart fall
därest den har det innehåll, som föreslagits av skogsstyrelsen, skall få någon
verklig effekt. Om sa skall bliva fallet, torde det bland annat bliva
nödvändigt att höja den föreslagna straffsatsen. En sådan höjning möter emellertid
betänkligheter ur andra synpunkter. Jag vill vidare erinra om att sådant
förfarande som avses i skogsstyrelsens förslag i vart fall under vissa
omständigheter torde vara straffbart enligt allmänna strafflagen. Med hänsyn
tdl det nu anförda har jag funnit övervägande skäl tala för att en dylik
straffbestämmelse ej skall upptagas i skogsvårdslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1L6
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Skogsvårdslagens tillämplighetsoniråde och behovet av speciella bestämmelser
för vissa delar av landet.
Skogsstyrelsen.
1 förevarande fråga torde få hänvisas till s. 326—409 i betänkandet.
Yttrandena.
Vad angår frågan om den nya skogsvårdslagens tillämpningsområde har
skogsstyrelsens förslag om överförande av skogarna i lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar under allmänna skogsvårdslagen
tillstyrkts av skogshögskolans lärarråd, Skogsindustriernas samarbetsutskott
samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ävensom, i fråga om lappmarksskogarna, av skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens
län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt, vad beträffar skogarna i Särna och Idre socknar, av länsstgrelsen i
Kopparbergs län.
Skogshögskolans lärarråd har anfört.
Lärarrådet anser i likhet med skogsstyrelsen, att motiven för en särlagstiftning
för lappmarksskogarna avsevärt försvagats genom virkesförrådets
successiva omlagring från övermogen till utvecklingsbar skog samt genom
den förbättrade kunskapen om betingelserna för dessa skogars skötsel och
föryngringsförhållanden. Svårigheten att åtminstone på nuvarande stadium
draga upp en gräns mellan svårföryngrade marker och andra marker i lappmarkerna
kan även motivera att lappmarksskogarna i deras helhet tills vidare
hänföras till svårföryngrade skogar. Den möjlighet att även fortsättningsvis
övervaka, att avverkningen av ej utvecklingsbar skog icke bedrives i
alltför snabb takt, som skogsstyrelsens förslag angående bestämmelser för avverkningen
av sådan skog för riket i dess helhet är avsett att skänka, kan
dock lärarrådet ej åberopa, enär skogsstyrelsens förslag i dessa delar avstyrkts
av lärarrådet. Lärarrådet delar emellertid ej skogsstyrelsens uppfattning,
att den regleringsmöjlighet, som skogsstyrelsen härvid åberopar, skulle
vara nödvändig för att släppa den starkare kontroll, som nuvarande hushållningsplaner
innebära. Det är nämligen att märka, att redan ett strikt efterföljande
av dessa hushållningsplaner skulle medföra en mycket betydande nedgång
i virkesförråd och tillåtna avverkningsbelopp under tjugoårsperioden
1934—53. Enligt lärarrådets uppfattning är det ingalunda givet och knappast
ens sannolikt, att virkeshushållningen i stort skulle försämras genom ett slopande
av ransoneringen, även om skogsstyrelsens förslag enligt 8, 9 och 10 §§
ej funnes. Det är nämligen att märka, att man även med hjälp av dessa paragrafer
näppeligen lärer kunna framtvinga eu sparsammare avverkningspolitik
än som redan sanktionerats genom gällande hushållningsplaner, i det de föi-enämnda
paragraferna ingalunda i princip innesluta en mera restriktiv hushållning
med skogen än den nuvarande lappmarkslagen, som väl även torde komma
att tjäna som rättesnöre vid tillämpningen av dessa paragrafer, därest de
skulle träda i kraft för lappmarksskogarna. Risken finnes emellertid, att en
fullt fri avverkning skulle leda till starkare avverkningar å vissa fastigheter än
om en reglering i den ena eller andra formen funnes. Det är uppenbarligen
denna möjlighet skogsstyrelsen syftar på, i det ej heller skogsstyrelsen synes
vilja göra gällande, att virkeshushållningen i stort skulle försämras vid
Kungl. Majds proposition nr 34.
117
fullt fri avverkning. Det vore för övrigt ej alldeles osannolikt alt till och med
tänka sig eu sparsammare hushållning med skogen vid fri avverkning, i det
blotta tillvaron av eu reglering av ena eller andra slaget synes innesluta en
böjelse att utnyttja möjligheterna så långt regleringen tillåter. En reglering
torde väl även ingiva en känsla av att det är myndigheterna, som i sista hand
få taga ansvaret för att avverkningen är väl avvägd och även taga hand om
konsekvenserna, om den ej är så. När självansvaret träder i stället för regleringen,
är det fullt rimligt att tänka sig, att hushållningen med skogen
i många fall blir sparsammare, ehuru givetvis också, som tidigare nämnts,
i andra fall mindre sparsam. Det bör enligt lärarrådets mening te sig som en
viktig uppgift för skogsvårdsstyrelserna i berörda områden just att fostra
detta självansvar genom upplysning och propaganda inriktad på en rätt
hushållning med skogen. Detta är i enlighet med lärarrådets allmänna principinställning,
att lagstiftningen ej skall tillgripas, när utvägar synas föreligga
att nå ett mål på frivillighetens väg. Emellertid torde man ej böra räkna
med att en sådan upplysningspropaganda skulle kunna avsevärt ändra det
förhållandet, att avverkningarna å vissa fastigheter likväl torde komma att
bedrivas i snabbare takt vid fri avverkning än när någon form av reglering
finnes. Lärarrådet hyser emellertid den uppfattningen, att det väsentliga i
fråga om lappmarksbefolkningens försörjningsfråga ej är, att hushållningen
med skogstillgångarna regleras å varje enskild fastighet. Även som förhållandena
tidigare varit, lära fastighetsägare med mindre skogstillgång ha sökt
sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket genom arbete på de större skogsbruken.
Givetvis kommer detta även att bliva fallet i fortsättningen. Huvudproblemet
är därför uppenbarligen huru det allmänna virkesförsörjningsläget
utvecklar sig. Detta torde emellertid ej i högre grad kunna påverkas genom
den regleringsmöjlighet, som 8—10 §§ i skogsstyrelsens förslag erbjuda. Till
vad som nu anförts vill emellertid lärarrådet framhålla, att enligt dess uppfattning
skogsstyrelsens förslag att höja skyddsgränsen för den yngre skogen
bör verka i återhållande riktning. Ett utkrävande av återväxtskyldigheten
med större kraft än tidigare varit fallet bör också verka återhållande. Slutligen
kommer skogsvårdsstyrelsernas personal att alltjämt ha god kontakt
med skogsägarna vid avverkningarnas planerande genom att dessa skogar
hänföras till svårföryngrade. Denna kontakt bör utnyttjas för att bland annat
väcka skogsägarna till självansvar i fråga om hushållningen med deras
skogstillgångar.
Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägare föreningars riksförbund
ha yttrat.
Sedan eu avsevärd reducering av de gamla virkesförråden nu skett, synes
det som om eu speciallag för lappmarksskogarna ej längre vore behövlig
och att dessa skogar därför på lämpligt sätt borde kunna inrangeras i den
allmänna skogsvårdslagen. Det har dessutom länge varit en stark önskan hos
skogsägarna i de områden, som beröras av nuvarande lappmarkslagen, att
de i fråga om nyttjanderätten till sina skogar skulle bliva i möjligaste mån
likställda med landets övriga skogsägare. Man har uttalat farhågor för att
skogen i lappmarken, åtminstone i vissa fall, skulle komma att rovhuggas
därest den nuvarande lagens bestämmelser om ransoneringstvång plötsligt
upphävdes. Vi bortse icke helt från denna fara, men vid diskussioner med
skogsägare inom lappmarken har framhållits, att skogsägarna under de senaste
åren mer och mer börjat inse värdet av en frivillig ransonering och
därför själva begränsat omfattningen av de avverkningar, som de enligt lnishållningsplan
varit berättigade till. Faran för eu mera allmän och plötslig
utsugning av skogstillgångarna, därest nuvarande ransoneringstvång skulle
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
hävas, synes därför måhända vara något överdriven. Om speciallagstiftningen
för lappmarksskogarna slopades och skogsägarna där jämställdes
med övriga skogsägare i landet och därmed gåves en större frihet i sin
skogshantering, sknlle detta säkerligen även ha till följd ett mera påtagligt
intresse för skogsvården och skogsproduktionen än om de, såsom hittills,
måste lyda under en särskild lag. Att denna specialbehandling av lappmarksskogsägarna
även är en fråga av psykologisk natur har även tydligt kunnat
konstateras, liksom att problemets nuvarande uppläggning påtagligt inverkar
oförmånligt på deras intresse för skogen. Det torde måhända ej vara
lyckligt att på en gång helt slopa det ransoneringssystem som gäller på grund
av stadgandena i 1932 års lappmarkslag. Ehuru den största delen av de sedan
århundraden hopsparade förråden av gammal skog realiserats under de
sista 50 å 60 åren, finnas fortfarande rätt betydande kvantiteter dylik skog
kvar. Det är icke otänkbart, att ett radikalt slopande av det nuvarande ransoneringsförfarandet
skulle kunna medföra risker för en exploatering av de
återstående förråden gammal skog i sådan takt. att de allmänna intressena
kunde lida men. För de alldeles speciella förhållanden det här gäller är det
icke omotiverat med visst avsteg från den tidigare hävdade linjen, till förmån
sålunda för sociala och andra allmänna intressen. Skogsägarna i de berörda
områdena skulle rätt väl finna sig i att ransoneringsföreskrifter i fråga om
den äldre skogen fortfarande i viss utsträckning bleve kvar, sedan nu gällande
lappmarkslag upphävts. När det gäller att avgöra, vilken form en
eventuell begränsning av rätten att avverka äldre skog skulle få, kunna
bestämmelser av den innebörd som framgår av 8—10 §§ i lagförslaget, förordas.
Kammarkollegium har funnit en avveckling av speciallagstiftningen rörande
skogar inom ifrågakomna områden önskvärd från såväl allmän som
enskild synpunkt. Emellertid har ämbetsverket beträffande utformningen av
bestämmelserna i förevarande hänseende tillkännagivit en från skogsstyrelsens
mening avvikande uppfattning, i det ämbetsverket anfört.
Av den förebragta utredningen synes framgå, att utöver vad skogsvårdslagens
allmänna bestämmelser innehålla en viss kontroll över avverkningen
i lappmarkerna är behövlig icke blott för de svårföryngrade skogarna utan
även i övrigt. Denna kontroll erfordras ej så mycket i skogsvårdens intresse
utan fastmera av ekonomiska och sociala skäl. Utan tillgång till skog till
avverkning å egen skogsmark kan bondebefolkningen i lappmarkerna få
sina existensmöjligheter försämrade eller äventyrade. En avverkningskontroll
erfordras därför över hushållningen med skogstillgångarna, så att dessa
ej förbrukas. Enligt motiven skulle frågan lösas genom att samtliga skogar
i lappmarkerna och i de orter i övrigt, där likartade förhållanden föreligga,
av Kungl. Maj:t förklarades vara svårföryngrade och härigenom komnie under
de strängare reglerna för dessa. Kollegiet får härtill anmärka, att om i
lagen lämnas eu definition på de förhållanden, under vilka skogen i en ort
må av Kungl. Maj:t förordnas vara svårföryngrad, Kungl. Maj:t därför icke
kan av andra, än så behjärtansvärda skäl meddela sådant förordnande. Ej
heller synes det utsyningstvång i skogsåterväxtens intresse, som föreslås i
32 §, vara tillräckligt för tillgodoseende av det .sociala intresset av en avverkningshegränsning.
En utveckling i den riktningen att skogsvårdslagens
vaga bestämmelser utnyttjas för andra syften än som angivas i motiven synes
betänklig. Det synes kollegiet, att om en speciallagstiftning för lappmarksskogarna
skall undgås, det icke kan undvikas, att i lagen lämnas möjlighet
till ett förordnande om avverkningsbegränsning med utsyningstvång av so
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
119
ciala eller ekonomiska skäl. Förordnandet bör kunna meddelas av Kungl.
Maj:t, när det efter undersökning befinnes vara påkallat för befolkningens
försörjning inom en viss ort.
Domunstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda lagbestämmelser
fortfarande borde gälla för ifrågavarande skogar. I motiveringen till sitt
ståndpunktstagande har styrelsen understrukit vikten av att en viss ransonering
skedde i fråga om uttaget å dessa för folkförsörjningen och industrien
betydelsefulla skogar, så att skogsavkastningen icke komme att nedgå starkt
efter en kortare tid, varpå styrelsen fortsatt.
Fn minskning i avverkningen å enskildas skogar kan icke till någon del
motvägas av en ökning i avverkningen å kronoskogarna, å vilka tvärt om
en viss nedsättning i avverkningen under en övergångsperiod måste vidtagas.
Med hänsyn till nämnda förhållande finner styrelsen det tveksamt, huruvida
tidpunkten redan är inne att inordna skogarna under allmänna skogsvårdslagen.
Visserligen innebär förslaget, att skogarna skulle förklaras för svårföryngrade
och därigenom bliva underkastade utsyningstvång, varjämte bestämmelserna
i 9 och 10 §§ äro avsedda att möjliggöra en ransonering av uttaget;
men det torde visa sig omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser utan en
noggrann kännedom om fastigheternas skogstillgångar, varigenom i realiteten
ett plantvång måste bibehållas.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har på i huvudsak samma grunder,
som anförts i skogsvårdsstyrelsens förut nämnda framställning av den
21 januari 1947, uttalat, att det inom Västerbottens län vore ofrånkomligt
att för de närmaste tjugu åren avsevärt inskränka avverkningarna. Den avverkningsbegränsning
som erfordrades kunde enligt skogsvårdsstyrelsens mening
knappast effektueras av en lag, utformad enligt skogsstyrelsens förslag.
Starka skäl förelåge för ännu mer restriktiva bestämmelser beträffande åtminstone
Västerbottens och Norrbottens län, alternativt de fyra nordligaste
länen. För det senare alternativet funne skogsvårdsstyrelsen tala bland annat
den omständigheten, att skogstillgångarna i Jämtlands och Västernorrlands
län kunde befaras inom en nära framtid bliva alltför kraftigt anlitade sedan
råvarukällorna i Västerbottens och Norrbottens län sinat. I första hand
ville skogsvårdsstyrelsen förorda en ytterligare förskjutning uppåt av skyddsgränsen
för utvecklingsbar skog, så att skyddet komme att omfatta icke endast
utvecklingsbar skog enligt lagförslaget utan alla äldre bestånd, som
fortfarande kunde genomhuggas.
Här må vidare erinras om att norrlandskommittén — i enlighet med vad
av det föregående framgår — uttalat, att särbestämmelser i fråga om skogsavverkning
borde gälla för de fyra nordligaste länen och att dessa bestämmelser
borde utformas med viss ledning av stadgandena i nu gällande skogsvårdslag
för lappmarken. Norrlandskommittén har härom ytterligare anfört
bland annat följande.
Enligt kommitténs mening lia i lagförslaget ej i tillräcklig grad beaktats
de väsentliga skiljaktigheter, som under de senaste årtiondena framträtt i
skogsbrukets utveckling inom olika landsändar. Dessa skiljaktigheter ha särskilt
tagit sig uttryck i att virkesförrådets sammansättning undergått förändringar
av helt motsatt art inom å ena sidan övre Norrland, varmed här av
-
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
ses de fyra norra länen, och å andra sidan landets övriga delar. Medan virkesförrådet
i södra och mellersta Sverige efter första riksskogstaxeringen
avsevärt ökats, har under samma tid för de fyra nordligaste länen skett en
nedgång i virkesförrådet med i genomsnitt 3 procent. Även inom de delar
av övre Norrland, där virkesförrådens sammansättning ej rätteligen motiverat
en kapitalförtäring, har en sådan dock ägt rum. Den norrländska trävaruindustriens
koncentration till stora företag har medfört svårigheter att
smidigt anpassa tillverkningsvolymen med hänsyn till råvarutillgångens växlingar.
Kapaciteten hos de norrländska trävaruindustrierna har på grund
härav icke kunnat nedskäras i samma takt som tillgången på råvara minskat.
Situationen försämras ytterligare av den omständigheten, att det norrländska
skogsbruket under de närmaste årtiondena tvnges av kravet på att
mycket omfattande föryngringsarbeten måste utföras. Därest ett sådant återuppbyggande
icke sker, föreligger risk att det allmänna försörjningsläget i
Norrland för en oöverskådlig framtid kommer att allvarligt försämras. För
närvarande är läget i övre Norrland, att virkesförrådet är starkt underhalanserat
såväl med avseende på den totala kubikmassan som på dess sammansättning
i grovleksklasser. En förbättring i dessa avseenden kan icke uppnås
utan en radikal omläggning av skogshushållningen sådan den hittills bedrivits
på de enskilda skogarna. Situationens allvar framgår av den prognos,
som utarbetats inom skogsforskningsinstitutet för virkesbalansen i mellersta
Norrland, d. v. s. Ångermanälvens, Ljungans och Indalsälvens flodområden.
För att den nödvändiga ökningen i virkesförrådet skall kunna äga rum inom
detta område förutsättes enligt den uppställda prognosen att årsavverkningen
under den närmaste 40-årsperiden nedskäres till en kvantitet, som motsvarar
ungefär 60 %> av det årliga uttaget under tiden mellan de båda riksskogstaxeringama.
Endast om en sådan minskning i avverkningarna sker
och under förutsättning att samtidigt föryngringsproblemet angripes omedelbart
och effektivt, är det sannolikt att bottenläget i skogarnas avkastning
är nått. Skall en nöjaktig garanti erhållas för att en ur allmän synpunkt
något så när tillfredsställande hushållning med skogskapitalet kommer till
stånd torde detta ej kunna ske på annat sätt än genom att skogsvårdslagens
avverkningsbestämmelser utformas med hänsyn till ett dylikt krav. En skärpning
i de av skogsstyrelsen föreslagna avverkningsreglema anser kommittén
därför påkallad med hänsyn till förhållandena i övre Norrland, där det gäller
att begränsa avverkningarna för att möjliggöra en återuppbyggnad av
skogskapitalet.
Överförande av städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen
har i princip tillstyrkts av bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro
län, skogsvårdsstyrelsema i Stockholms och Hallands län, övervägande
flertalet städer, skogssällskapet samt Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare.
I åtskilliga yttranden ha emellertid framställts önskemål om kompletterande
bestämmelser. Sålunda har från en del håll yrkats att skötseln av
städernas skogar skulle ske enligt hushållningsplaner eller anförtros personer
med högre skoglig utbildning.
Bland de städer, som tillstyrkt förslaget i princip, ha Stockholm, Göteborg,
Gävle och Skövde påyrkat klarare bestämmelser om att skogsmark, som anskaffats
för bebyggande eller användning som fritidsområde eller dylikt utan
sikte på virkesproduktion, icke skall vara underkastad sådana bestämmelser
i skogsvårdslagen, som försvåra markens utnyttjande för det ändamål, för
vilket den förvärvats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
121
Ett liknande uttalande har gjorts av Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare,
vilken föreslagit, att från skogsvårdslagens tillämplighetsområde
skulle genom uttrycklig bestämmelse i lagen undantagas mark, som vore så
belägen, att den inginge i städernas närmaste omgivningar eller upptoges i
regionplanerna och avsåges att utgöra blivande fritidsområden.
Skogsstyrelsens förslag i förevarande hänseende har avstyrkts av länsstyrelsen
i Västerbottens län, skogsvdrdsstyrelsen i Östergötlands län samt några
städer, varjämte tveksamhet rörande den föreslagna lagstiftningens lämplighet
i avseende å städernas skogar uttalats av kammarkollegium, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt skogsvdrdsstyrelsen i Västmanlands län.
I de yttranden, där skogsstyrelsens förslag avstyrkts eller tveksamhet om
detta uttalats, har i allmänhet förordats bibehållande av nu gällande bestämmelser,
och som grund för ståndpunktstagandet har huvudsakligen åberopats
att städernas skogar i stor omfattning vore avsedda för andra ändamål än
virkesproduktion samt att, där så ej vore fallet, ett starkt behov av hushållningsplaner
förelåge. Som grund för avstyrkande har emellertid även
i några yttranden anförts, att behovet av kontroll vore avsevärt mindre i
fråga om städernas skogar än beträffande skogar i enskild ägo.
Kammarkollegium har anfört.
Det skall icke bestridas, att det är möjligt att inordna städernas skogar under
lagförslaget, men fråga är, om därmed skötseln av dessa skogar skulle
bliva ordnad på bästa sätt. Lagförslagets bestämmelser syfta dock till att
försätta skogarna i det skick, som kräves för en hög och uthållig virkesproduktion.
Åtskilliga stadsskogar förvaltas visserligen uteslutande med tanke
på virkesproduktionen, men för huvudparten av dem torde möjligheten att
tillgodose behovet av rekreation och friluftsliv vara minst lika viktig. Om skogen
skall skötas så, att dylika behov tillgodoses, lär icke den virkesavkastning,
som skulle erhållas vid en rationell skogsvård, kunna uttagas ur skogen.
Ställas städernas skogar under skogsvårdslagen, måste städerna för att
kunna utnyttja skogarna för andra ändamål än virkesproduktion utverka
tillstånd därtill från vederbörande skogsvårdsstyrelse. Sådant tillstånd kommer
väl i regel att lämnas, men ändå kan det bliva svårt att följa skogsvårdslagens
bestämmelser, vilka ej passa för sådana former av skogsskötsel. Enligt
uppgift i betänkandet ha aldrig de kontrollmöjligheter, förordningen den
24 juli 1903 erbjuder, kommit till användning. Domänstyrelsens befattning
med skogarna bär inskränkts till att tillse, att skogshushållningsplaner blivit
upprättade och fastställda. Förmodligen har detta skett i insikt om att några
inskridanden ur allmänna synpunkter icke varit påkallade. De äldre städernas
skogar synas övervägande vara av kronan donerade, medan de nybildade
fögderistäderna själva inköpt sina skogsfastigheter. Dessa senare ha i allmänhet
anskaffats i exploateringssyfte eller för att tillgodose behovet av fritidsområden,
alltså ej med tanke på virkesproduktion. Skogarna på donationsjordarna
torde däremot i rätt stor utsträckning komma att användas för virkesproduktion,
dock under beaktande av rekreationssynpunkterna. Då 1903
års förordning i själva verket synes erbjuda större möjligheter till skogsskötselns
anpassning efter omständigheterna i det särskilda fallet än iörslaget till
skogsvårdslag med dess bestämda inriktning pa hög virkesproduktion, itragasätter
kollegiet, om ej den nuvarande ordningen för stadsskogarnas förvaltning
hör bibehållas.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 34
Trollhättans stad har ansett, att stadsskogsförordningen utan risk för missbruk
kunde upphävas men att det från skogsvårdssynpunkt ej funnes anledning
att inordna städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen.
Överförande av Karesuando skogsallmänning under den
allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Därvid har dock domänstyrelsen förutsatt, att överförandet icke
skulle utgöra hinder för att allmänningen förvaltas enligt särskilt reglemente
med föreskrift om skogshushållningsplan. skogens avkastning med mera.
Skogsvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet ha uttalat, att det, med hänsyn
till de exceptionella förhållanden, under vilka befolkningen i Karesuando
kommun vore hänvisad att leva, borde allvarligen övervägas om icke överförandet
kunde ske utan att allmänningen skulle behöva vidkännas några
kostnader för skogsvårdsstyrelsens biträde med skogens skötsel och vård samt
avverkningsplans upprättande.
Kammarkollegium har ansett bärande skäl för ändring i förvaltningsformerna
icke vara anförda och har vidare yttrat, att allmänningens förvaltning
genom skogsstatens försorg syntes ha varit en förutsättning för upplåtelsen till
kommunen samt att, därest skogsvårdslagen gjordes tillämplig å allmänningen,
den välbehövliga kontrollen bleve svagare och särskilt reglemente ändock
behövligt.
Överförande av skogarna å allmänna inrättningars hemman,
som icke innehavas med stadgad åborätt, under den
allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelsen i
Örebro län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län och skogssällskapet, dock
att domänstyrelsen och nämnda skogsvårdsstyrelse ansett hemman av rent
statlig karaktär böra stå under domänstyrelsens tillsyn, varjämte länsstyrelsen
i Örebro län och skogssällskapet uttalat att, därest de ifrågakomna skogarna
vore av någon betydenhet, förvaltningen av dessa borde ske under
medverkan av person med högre skoglig utbildning.
Kanslern för rikets universitet har ansett lämpligast att universitetsskogarna
stode utanför såväl 1894 års skogsförordning som den nya skogsvårdslagen,
då dessa skogar sköttes av skogsförvaltare enligt hushållningsplaner,
som fastställdes av kanslern, och ytterligare garantier beträffande deras skötsel
vore onödiga.
Kammarkollegium har anfört bland annat följande.
Det synes ligga i sakens natur, att av förvaltningsskäl uppsikten över skogen
å kronofastigheter, som disponeras för allmänna ändamål, icke bör tillkomma
de myndigheter, som ha att tillämpa den allmänna skogsvårdslagen.
I princip synes domänstyrelsen höra ha uppsikten över skog å fastigheter, som
innehavas av allmänna inrättningar med statliga uppgifter, och stiftsnämnderna
över skogarna å fastigheter, som användas för kyrkliga eller närstående
ändamål. Gränsdragningen mellan det ena eller andra slaget av allmänna
inrättningar torde nog bliva rätt godtycklig liksom gränsen mellan allmänna
inrättningar och stiftelser, vilkas skogar böra stå under skogsvårdslagen
och skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn härtill har kollegiet ansett den
bästa lösningen vara om i It kap. kunde föreskrivas, att skogar, som äro
anvisade till statliga, kyrkliga eller andra allmänna ändamål, bleve undan
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
123
tagna från skogsvårdslagens tillämpning, för så vitt särskilda föreskrifter
meddelats rörande uppsikten eller förvaltningen av dessa skogar. Det avgöx-ande
härför torde dock icke böra vara, huruvida särskilda förvaltningsföreskrifter
funnes meddelade vid lagens ikraftträdande, utan Kungl. Maj:t bör
ha befogenhet att i fråga om dylika skogar meddela nya dylika föreskrifter.
Vidare har i kammarkollegii yttrande anmärkts bland annat, att vissa
smärre fastigheter med skogsmark förvaltades av vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien samt av vetenskapsakademien och att det, då dessa
skogar måste vårdas under beaktande främst av vetenskapliga och kulturhistoriska
synpunkter, skulle kunna vara olämpligt att ställa dem under
sk ogs vår ds! agen.
Förslaget att skogar å krono- och allmänna inrättningars
hemman, som innehavas med stadgad åborätt, skola inordnas
under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domånstyrelsen.
Kammarkollegium har däremot icke funnit sig kunna godtaga förslaget i
oförändrat skick. Ämbetsverket har i frågan anfört följande.
Principiellt sett synes en gräns böra dragas mellan å ena sidan de fall, där
åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger fritt förfoga över skogsavkastningen
å fastigheten även till avsalu, och å andra sidan de fall, där hans
frihet är begränsad till husbehovsavverkning. I de förra fallen synes skogsvårdslagen
böra vara tillämplig men icke i de senare. Vad beträffar kronohemman
under enskild disposition finns det åtminstone ett, nämligen förutvarande
hospitalsheinmanet Lalleryd nr 2 i Järstorps socken, vilket icke får
till skatte köpas, där restriktionerna i fråga om skogens användning för andra
ändamål än husbehov synas böra bibehållas. Skogen hör här fortfarande stå
under domänstyrelsens inseende och vård. Vid allmänna inrättningars hemman,
vilka innehavas under åborätt, skall i vissa fall skatteköpeskillingen
bestämmas under beaktande jämväl av värdet å skogen; detta gäller exempelvis
hemman tillhörande Visingsö skolegods, Kungl. Hvitfeldtska stipendieinrättningen
samt Danviks hospital. Icke heller i dessa fall kan abon lämnas
fritt förfogande över skogen. Av det anförda torde framgå, att det icke är
lämpligt att göra skogsvårdslagen generellt tillämplig å skogarna å hemman
av ifrågavarande slag. I stället synes böra införas en regel innehållande, att
skogsvårdslagen skulle vara tillämplig å de krono- eller allmänna inrättningars
fastigheter, vilka innehavas under åborätt eller annan ständig besittningsrätt,
under förutsättning att åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger
fritt förfoga över avkastningen från skogen till såväl husbehov som avsalu.
Vad skogsstyrelsen behandlat under avsnittet om övriga skogar har
i yttrandena berörts endast såvitt gäller skogar under egnahemsnämnds förvaltning
samt vissa ecklesiastika skogar. I fråga om de förstnämnda ha
skogsstyrelsens uttalanden biträtts av egnahemsstyrelsen och Norrlandskommittén.
Lantbruksstyrelsen har däremot ansett, att de av egnahemsnämnderna
innehavda skogarna borde inordnas under skogsvårdslagen, därvid styrelsen
anfört.
Nuvarande ordning beträffande handhavandet av de skogar, som för kortare
eller längre tid förvaltas av egnahemsnämnderna, synes ej vara tillfredsställande.
Då därjämte vid genomförande av en mera omfattande rationalisering
av fastigheterna inom landet betydande skogsarealer åtminstone temporärt
kunna komma att stå under de av 1942 års jordbrukskommitté före
-
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
slagna lantbruksnämndernas eller häremot svarande organs förvaltning, synes
det ur skogsbrukets synpunkt angeläget, att ifrågavarande skogars ställning
i förhållande till den nya skogsvårdslagen prövas. Med hänsyn till att
ifrågavarande skogsområden äro avsedda att övergå till enskild ägo, varifrån
de väl också som oftast förvärvas, synas starka skäl tala för att dessa skogar
skola falla inom skogsvårdslagens tillämpningsområde, varigenom en
kontinuerlig enhetlig behandling av skogsvården å ifrågavarande skogar kan
uppnås.
I fråga om de ecklesiastika skogarna har domänstyrelsen uttalat, att skogar
av i egentlig mening ecklesiastik natur borde inordnas under stiftsnämndema
men att sådana skogar, som syntes i huvudsak tjäna rent statliga ändamål,
borde stå under domänstyrelsens tillsyn.
Ett liknande uttalande har gjorts av kammarkollegium.
Rörande frågan om den inverkan på den skogliga administration
e n, som ett godtagande av skogsstyrelsens lagförslag skulle medföra, har
av bland andra egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs lån samt
skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde och Norrbottens
län uttalats att för handhavande av de ökade arbetsuppgifter, som enligt lagförslaget
komme att åvila skogsvårdsstyrelserna, en väsentlig ökning av dessas
personal vore ofrånkomlig.
I yttrande över den av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län gjorda framställningen
om provisoriska skogsvård sbestämmelser för
Västerbottens och Norrbottens läns kustland har skogsstyrelsen
vitsordat att en jämförelsevis betydande överavverkning förekommit
i övre Norrland, icke endast i lappmarken, där stora förråd av äldre
och oväxtlig skog funnits, utan även i övriga trakter, där skogsbeståndet haft
mera normal sammansättning och där huvudmassan av virkesförrådet nu utgjordes
av ännu icke mogen skog. Skogsstyrelsen har vidare understrukit behovet
av ett avverkningsskydd för den växande skogen jämte en ändamålsenlig
hushållning med tillgångarna å mogen skog i ifrågavarande områden.
I sammanhang härmed har skogsstyrelsen erinrat om att styrelsen i sitt förslag
till skogsvårdslag förordat en höjning av skyddsgränsen för växande
skog genom ersättande av uttrycket »yngre skog» i 1923 års lag med uttrycket
»utvecklingsbar skog», varpå skogsstyrelsen anfört.
Man torde kunna förvänta att i den landsdel, varom här närmast är fråga,
tillämpningen av begreppet utvecklingsbar skog kommer att sträcka avverkningsskyddet
avsevärt mycket längre än vad man nu når med yngre skogsbestämmelsen.
Härvid utgår skogsstyrelsen från att föreskriften om »för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring» garanterar en måttlig, för virkesförrådets
förkovran lämplig gallringsstyrka. I anslutning till skogsvårdsstyrelsens
i Västerbottens län framställning vill skogsstyrelsen tillika uttala, att
den utvecklingsbara skogen torde komma att väsentligen innesluta även sådana
bestånd, vilka (enligt tillämpningsföreskrifterna till lappmarkslagen)
äro att hänföra till 4:e huggningsklassen (»äldre bestånd, som ej böra föryngringshuggas
utan fortfarande kunna genomhuggas»).
Den utsträckning av skyddet för den växande skogen, som skogsstyrelsen
föreslagit, torde sålunda ha förts så långt som kan anses lämpligt. Därigenom
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
125
lär omfattningen av det skogskapital, beträffande vilket avverkning i friare
former må företagas, i särskilt hög grad minskas i de delar av övre Norrland,
som ligga utanför lappmarkerna. För att i någon mån belysa detta kan nämnas,
att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland enligt senaste riksskogstaxeringen
endast omkring 8 °/o av skogsmarksarealen å enskilda skogar
är bevuxen med skog äldre än 120 år. I Västernorrlands och Jämtlands län
representerar sådan skog 6 respektive tö °/o av arealen. Den skog, som ej
lämpligen kan genomhuggas utan bör avvecklas (huggningsklass D:3), upptager
inom kustlanden i Västerbottens och Norrbottens län respektive 4 och
7 °/o av arealen samt inom Västernorrlands och Jämtlands län omkring 5 %.
Några relativt sett större kvantiteter avverkningsmogen skog stå icke här till
förfogande. Enligt skogsstyrelsens förmenande bör därför det första steget
till sanering av de skogliga förhållandena i denna landsdel vara, att föryngringsarbetet
med all kraft igångsättes och att skyddet för den växande skogen
utsträckes till övre gränsen för utvecklingsbar skog.
Av gjorda undersökningar framgår att om man vill motverka en fortsatt
minskning av den redan nu knappa virkestillgången i övre Norrland så måste
en viss ransonering ske även med det icke utvecklingsbara förrådet, i varje
fall på längre sikt. Ett sätt att ernå en sådan ransonering är att införa bestämmelser
om att äldre skog, som icke omfattas av nyssberörda gallringsskydd
och vilken utan att taga skada lämpligen kan kvarstå, icke må utan
särskilt tillstånd slutavverkas. Även om det ur rent skogsvårdande synpunkt
under normala skogliga förhållanden varit viktigare att genomgå avverkningsmogen
skog med rationella föryngringshuggningar, anser skogsstyrelsen,
med hänsyn till eftersläpningen i återväxtarbetet i förevarande delar av landet,
att ett dylikt förfarande under en övergångstid kan anlitas. När som i
detta sammanhang fråga är om mera tillfälliga åtgärder för en kortare period,
kan det dock näppeligen anses nödvändigt att införa någon ytterligare
avverkningsspärr. Behovet därav torde böra beaktas vid den mera definitiva
revision av skogsvårdslagstiftningen, som skogsstyrelsen hoppas skall föreligga
inom en nära framtid.
För att i nuvarande situation, med mycket stark efterfrågan på virke,
snabbt minska riskerna för olämpliga avverkningar i växande skog framför
allt i övre Norrland har skogsstyrelsen emellertid förordat, att genom en tillfällig
lag avverkningsbcstämmclser i huvudsaklig överensstämmelse med
6 § i styrelsens förslag till skogsvårdslag snarast möjligt skulle meddelas för
Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I samband härmed har skogsstyrelsen
uttalat, att dessa provisoriska bestämmelser borde gälla även Västernorrlands
och Jämtlands län, där förhållandena vore likartade med de i
framställningen omnämnda områdena, samt möjligen även landet i övrigt,
enär ökat skydd syntes påkallat mot de starka huggningsuttagen i fråga om
den ädla lövskogen i de sydligare länen.
Riksförbundet landsbygdens folk har under hänvisning till sina i yttrande
över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag uttalade farhågor för en försämring
av det goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna,
därest skärpningarna enligt nämnda förslag genomfördes, bestämt avstyrkt
skogsvårdsstyrelscns i Västerbottens län framställning såsom innebärande
eu ytterligare skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser.
Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har bestämt avstyrkt provisoriska
bestämmelser av föreslaget innehåll. Förbundet bar därvid uttalat,
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
att överavverkningen — om en betydande sådan förekommit, vilket icke syntes
förbundet fullt klarlagt — vore en temporär företeelse som betingades
av vissa med kristiden och prispolitiken sammanhängande faktorer. Härom
har förbundet yttrat följande.
Under krisåren ha vedgallringar företagits i ganska stor omfattning, delvis
på grund av statligt åläggande, och givet är, att ett visst ackumulerat förråd
av gagnvirkesskog efter krisen finnes att tillgå, som skogsägarna velat
tillgodogöra sig, då prisläget de båda sista åren blivit bättre. Köparnas intensiva
kampanj för rotköp har i hög grad drivit fram en ökad avverkning
och omläggningen av skatteuppbördssystemet har givetvis även sin andel i de
ökade avverkningarna. Därtill kommer, att industrien för ej länge sedan
sänkt fordringarna på minimidimensionen, varigenom skapats en möjlighet
att avverka sådana restbestånd och dimensioner, som tidigare icke ha varit
ekonomiskt avsättningsbara. Dessa avverkningar kunna ju icke anses verka
försämrande utan snarare produktionsfrämjande. Beträffande bevarandet av
äldre skogsbestånd, så som skogsvårdsstyrelsen enligt sin framställning önskar,
synes det förbundet, som om skogsvårdsstyrelsen vid utstämplingama
borde ha möjlighet att taga hänsyn till ett sådant önskemål utan att därför
behöva hjälp och stöd av ett lagbestämt utsyningstvång.
Förbundet har härpå uttalat, att de nu förekomna ovanligt omfattande avverkningarna
med all sannolikhet icke komme att fortfara samt att utjämning
och återhållsamhet enligt förbundets uppfattning skulle komma, när
prisläget hunnit stabilisera sig, oavsett på vilken nivå detta komme att ske.
Beträffande de i framställningen föreslagna åtgärdernas ekonomiska verkningar
har förbundet anfört.
När det gäller ett återställande eller eu ökning av skogskapitalet genom
minskad avverkning, så är detta en fråga av stor ekonomisk betydelse för den
del av befolkningen det här gäller. Om ökning av skogskapitalet skall ske
uteslutande genom minskad avverkning, måste ovillkorligen en förskjutning
komma att ske till det sämre beträffande skogsägarnas årliga inkomster med
i sin tur måhända mycket olyckliga följdverkningar för det allmänna. Det
hade varit välbetänkt, om skogsvårdsstyrelsen ägnat denna sida av problemet
någon uppmärksamhet, innan krav på restriktivare åtgärder i fråga om skogskapitalets
användning rests. Vinsten på den ökning av skogskapitalet man
genom dessa åtgärder vill vinna kan bliva mer än tvivelaktig, om folkbeståndet
i de av lagen berörda bygderna därigenom hastigt minskas. Man måste sålunda
försöka göra klart för sig, huruvida och i vad mån minskade inkomster
från skogen, åstadkomna genom en reglering, som i hög grad inverkar på
skogsägarnas möjligheter att under en toppkonjunktur ekonomiskt sanera
sina affärer, skulle komma att ytterligare medverka till landsbygdens avfolkning.
En lagbestämmelse som så ingripande vill dirigera skogsägarnas inkomster
och ekonomi som den som nu föreslagits av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län kommer sannerligen icke att ingiva människorna på landsbygden
ett större hopp för framtiden eller stimulera dem att leva kvar där.
Departementschefen.
Efter det jag angivit min ståndpunkt till huvudfrågorna i det av skogsstyrelsen
framlagda förslaget till ny skogsvårdslag torde jag få återkomma
till spörsmålet om lagens tillämpningsområde ävensom till frågan, huruvida
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nordligaste
länen.
Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogsvårdslagen
skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning
i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närvarande
äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givetvis
lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett detta
undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag
skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt,
att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda område
alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga
delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock en avsevärd
förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden
1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från
25,2 till 13,0 mill. m3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3,
varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. m3. Under de följande
åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man
kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt.
Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att behovet
av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande
är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov
kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare
förordade awerkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av begreppet
utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att utsträckas
och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för
denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför
ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss
ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för
närvarande är.
Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande
speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knappast
anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda bestämmelser
kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olägenheter,
som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske enligt
awerkningsplan visat sig med!öra saväl för den enskilde skogsägaren
som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emellertid,
såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola
finnas tillgängliga, såsom beträffande virkes!örråd, tillväxt med mera. En
handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt
enklare beskaffenhet än eu awerkningsplan enligt lappmarkslagen.
Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den
allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen föreskriver
utsyningstvång vid avverkning enligt awerkningsplan. Föreskriften
härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önske
-
128
Kungl. Mai:ts proposition nr 34.
målet att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna.
Den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna och SärnaIdreområdet
torde, såsom tidigare nämnts, vara att anse såsom svårföryngrad.
Enligt skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag skall i regel utsyningstvång
föreligga vid avverkning av svåriöryngrad skog. En dylik bestämmelse
bör även enligt min uppfattning upptagas i den nya lagen. Jag har vidare
tidigare nämnt, att enligt min uppfattning skogarna i lappmarken och SärnaIdreområdet
i sin helhet tills vidare böra hänföras till svårföryngrad skog.
Därest så sker, kommer alltså utsyningstvång automatiskt att gälla för dessa
skogar, i den mån de ej efter verkställd undersökning finnas icke vara att
anse som svårföryngrade.
Därest på dylikt sätt utsyningstvånget bibehålies inom hela eller i vart fall
största delen av det område, varå 1932 års lappmarkslag är tillämplig, komma
skogsvårdsstyrelserna att få goda möjligheter till kontroll över att bestämmelserna
om avverkning följas. Det må i detta sammanhang erinras om
att det i lappmarkerna, där en jämn arbetstillgång i skogen är av största betydelse
ur ekonomisk och social synpunkt, är särskilt angeläget, att bestämmelsen
om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog iakttages, detta i all
synnerhet som dylik skog här förekommer i större utsträckning än annorstädes.
Ej heller i fråga om föryngringsbestämmelserna synes det nödvändigt att
bibehålla några speciella föreskrifter för lappmarksskogama. Vad föryngringen
beträffar bör man väl här i allmänhet söka få denna till stånd genom
självsådd. Genom den stegring, som rotvärdena å skogen i dessa områden
undergått på senare tid, torde emellertid möjligheterna, att även kulturatgärder
skola bliva ekonomiskt lönande, ha ökat. I varje fall böra sådana
självföryngringen befrämjande åtgärder som markberedning och bränning
kunna utkrävas i långt större utsträckning än hittills varit fallet. Jag förutsätter
att, i likhet med vad för närvarande är fallet, statsbidrag skall kunna
utgå för främjande av skogsåterväxten.
I enlighet med det nu anförda finner jag för min del något hinder ej föreligga
för att en blivande allmän skogsvårdslag göres tillämplig å lappmarksskogama
och något behov ej heller föreligga att i en dylik lag upptaga speciella
bestämmelser beträffande dessa skogar.
^ a<^ härefter angar fragan om behovet av särskilda lagbestämmelser för
skogarna i övre Norrland utom lappmarkerna, har bland andra skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län i sin förenämnda framställning framhållit, att
inom länets kustland under senare tid förekommit överavverkningar, vilka
medfört en successiv minskning av själva skogskapitalet. En liknande utveckling
ehuru måhända ej så markerad — har förekommit även inom andra
delar av övre Norrlands kustland.
Dessa överavverkningar torde i främsta rummet ha möjliggjorts därav att
skyddsgränsen för den mest växtliga skogen i 1923 års lag är satt förhållandevis
lågt ävensom av att sagda lag icke innehåller något hinder i och för
sig mot en hastig realisation av befintliga förråd av äldre skog. De av mig
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
129
förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfattning,
därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd
åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag
visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norrlands
kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, allmänt
utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl
förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen
i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.
I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena
även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynnsamma,
att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra överföras
till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts
utsyningstvång att föreligga å dessa marker.
Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av tilllämpliglietsområdet
för den allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak
ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår städernas
skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den
allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över
skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet--domän
styrelsen
— vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava
förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger däremot
helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare
ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter
vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i allmänhet
böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle
vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städernas
skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella
synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande
i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om
utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där
dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till friluftsreservat,
torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken
i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduktion.
Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i
det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom
lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga
med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde
sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark,
där inom eu nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan
anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra
åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.
Jag vid slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i
vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadsskogama
eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omhänderhavas
av person med högre skoglig utbildning.
9 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Vad angår Karesuando skogsallmänning bär denna, enär dess avkastning
tillfaller samtliga invånare i kommunen och ej enbart fastighetsägarna därstädes,
icke kunnat inordnas under lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna. Allmänningen är i stället ''att anse såsom
en vanlig kommunskog. Enär samtliga övriga skogar, som tillhöra kommuner
på landet, lyda under den allmänna skogsvårdslagen, saknas enligt min
mening anledning att i skogsvårdshänseende bibehålla en undantagsställning
för Karesuando skogsallmänning. Den omständigheten att allmänningen upplåtits
till kommunen av kronan, gör ej heller en särlagstiftning för skogsallmänningen
i sagda hänseende motiverad.
Överförandet av skogsallmänningen under den allmänna skogsvårdslagen
kommer att medföra den fördelen för kommunen, att utsyningen av skog å
skogsallmänningen, som är belägen inom en svårföryngrad trakt, kommer
att ske utan kostnad för kommunen. Eftersom skogen blir underkastad ulsyningstvång,
synes man kunna utgå från att såväl skogsvårdens krav som
fordringarna på ett uthålligt skogsbruk komma att bliva tillgodosedda.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att upptaga frågan om de ändringar
i det för allmänningen gällande reglementet, som påkallas av att allmänningen
föres in under skogsvårdslagen.
I fråga om skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas
med stadgad åborätt, d. v. s. sådana skogar som avses i kap. V förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att dessa skogar i
regel böra gå in under skogsvårdslagen. En sådan anordning synes ändamålsenlig
bland annat med hänsyn till att dessa skogar ofta ligga vitt spridda
och tillsynen över desamma därför lättare kan utövas av skogsvårdsstyrelsemas
personal än av domänverkets personal, vars verksamhet i regel är
förlagd till mera begränsade områden.
Från en dylik överföring torde dock böra undantagas de skogar, som tillhöra
allmänna inrättningar av kyrklig natur. De flesta av de ecklesiastika
skogarna lyda under ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 och
stå under tillsyn av stiftsnämndema, vilka för detta ändamål ha skogligt
utbildad personal till sitt förfogande. Härjämte finnas emellertid vissa
skogar, tillhöriga allmänna inrättningar av kyrklig natur, som gå in under
kap. V nyssnämnda förordning. Då det synes mest ändamålsenligt, att även
sistnämnda skogar skola stå under tillsyn av de organ som ha hand om
skötseln av och tillsynen över de ecklesiastika skogarna i övrigt, torde skogar
å allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur böra undantagas
från skogsvårdslagens tillämplighetsområde. Med fastigheter av kyrklig natur
avser jag i detta sammanhang sådana fastigheter, vilkas avkastning tillkommer
kyrkor, prästerskap, församlingar och dylikt. Däremot böra de allmänna
inrättningars skogar, vilkas avkastning utgår till skoländamål, icke räknas
hit utan i likhet med vad som nyss förordats som huvudregel beträffande
allmänna inrättningars skogar gå in under skogsvårdslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
131
I kanslersämbetets yttrande har uttalats den uppfattningen, att det i fråga
om universitetsskogama borde vara tillräckligt med den tillsyn, som ämbetet
utövar, och att dessa skogar följaktligen ej borde stå under tillsyn vare
sig av domänstyrelsen eller av skogsvårdsstyrelse. Enligt min uppfattning kan
emellertid den tillsyn, som kanslersämbetet här må utöva, ej ersätta tillsynen
av en skogligt utbildad myndighet. Då domänstyrelsen hittills ej utövat
någon kontroll över skötseln av dessa skogar och då en dylik verksamhet
dessutom ligger vid sidan av domänstyrelsens egentliga arbetsuppgifter,
finner jag det icke böra ifrågasättas, att domänstyrelsen i fortsättningen
skulle utöva sådan kontroll. Däremot kunna enligt min uppfattning ifrågavarande
skogar utan olägenhet föras in under den allmänna skogsvårdslagen
och tillsynen över desamma följaktligen uppdragas åt skogsvårdsstyrelsema.
Med anledning av vad kammarkollegium i detta sammanhang anmärkt
angående de marker, som förvaltas av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
samt av vetenskapsakademien, må framhållas, att dessa marker,
därest begreppet skogsmark gives den innebörd som jag i det föregående
förordat, i regel icke torde komma att bliva hänförliga till skogsmark och
följaktligen ej heller komma att falla under skogsvårdslagen.
Vad nu sagts om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas
med stadgad åborätt, torde, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra
gälla även skogarna å sådana allmänna inrättningar tillhöriga hemman, som
innehavas med stadgad åborätt. Den allmänna skogsvårdslagen bör alltså
äga tillämpning även å dessa skogar, såvida hemmanen ej äro av kyrklig
natur. I fråga om övriga i kap. VI nyssnämnda förordning den 26 januari
1894 avsedda skogar, nämligen skogar å sådana kronohemman som innehavas
med stadgad åborätt, ma erinras om att skogarna å kronohemman och
krononybyggen inom de sex nordligaste länen redan genom lag den 12 maj
1939 inordnats under 1923 års skogsvårdslag respektive 1932 års lappmarkslag.
Något hinder synes ej föreligga för att även åborättsfastigheterna i övriga
delar av landet inordnas under den allmänna skogsvårdslagen.
Anmärkas må att ett upphävande av förordningen den 26 januari 1894,
såvitt den gäller de nu berörda åborättsfastigheterna, givetvis icke bör vara
avgörande för frågan om den rätt till avkastningen av skogen, som må tillkomma
åbo.
Skogsvårdslagen och lappmarkslagen äro för närvarande icke tillämpliga
å sådana skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om bäradsallmänningar
samt lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t bar jag emellertid den 30 juni 1947
tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning om ny lagstiftning
angående bäradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
En av utredningens uppgifter är att undersöka möjligheterna att föra
även ifrågavarande skogar in under den allmänna skogsvårdslagen. Intill
dess denna utredning slutförts, torde någon ändring i dessa skogars ställning
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
icke böra övervägas, utan de böra, sasom skogsstyrelsen föreslagit, undantagas
från den allmänna skogsvårdslagens tillämplighetsområde.
Utanför den allmänna skogsvårdslagen böra slutligen liksom hittills falla
förutom skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig
natur dels de skogar, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894, dels
övriga kronan tillhöriga skogar med undantag för sådana som innehavas
med stadgad åborätt. I princip kan jag ansluta mig till vad skogsstyrelsen
anfört om önskvärdheten av att all ifrågavarande skogsmark skall stå under
tillsyn av viss myndighet ävensom om önskvärdheten av att såvitt möjligt
enhetliga bestämmelser meddelas för de kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning
ej tillfaller domänfonden. Jag är emellertid ej beredd att utan närmare
utredning taga ställning till de frågor angaende ändringar i eller komplettering
av gällande bestämmelser om tillsynen över och förvaltningen av
här nämnda skogar, vilka berörts i skogsstyrelsens betänkande. Vad angår
de skogar som innehavas av egnahemsnämnderna eller komma att innehavas
av de blivande lantbruksnämnderna vill jag emellertid redan nu framhålla,
att det givetvis är angeläget att avverkning å dessa skogar, vilka ju äro avsedda
att användas för stärkande av ofullständiga jordbruk, under den tid
nämnden innehar dem ej sker på ett sådant sätt, att skogen vid en blivande
sammanläggning med ett dylikt jordbruk ej kan giva det stöd åt detta, som
varit avsett.
Tillämpningen av en ny skogsvårdslag enligt de grunder som nu angivits,
torde väl för skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen bliva åtskilligt mindre
arbetskrävande än vad fallet skulle ha blivit, därest avverkningsreglerna utformats
i enlighet med skogsstyrelsens förslag. Det oaktat bör man enligt
min uppfattning räkna med att ett genomförande av det nu framlagda förslaget
kommer att medföra någon ökning av skogsvardsstyrelsernas och
skogsstyrelsens arbetsbörda och personalbehov. Hur stor denna ökning kan
bliva torde ej vara möjligt att redan nu bedöma.
Den nya skogsvårdslagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1949, då
den nuvarande lappmarkslagen upphör att gälla.
I anslutning till nu anförda principiella synpunkter bär inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till ny skogsvårdslag ävensom till lag om
ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt. Jag torde härefter få närmare ingå på vissa bestämmelser i dessa förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34
133
Specialmotivering.
A. Skogsvårdslag.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
I paragrafen, vilken motsvarar 2 § i skogsstyrelsens förslag, angivas de allmänna
riktlinjerna för skogsskötseln.
Beträffande innehållet i paragrafen torde jag få hänvisa till den allmänna Departementsmotiveringen.
Därest här föreslagna bestämmelser angående de allmänna rikt- chefen.
linjerna för skogsskötseln intagas i lagen, synes det icke erforderligt att, såsom
skogsstyrelsen föreslagit, jämväl i denna intaga en bestämmelse motsvarande
1 § första stycket i 1923 års lag.
2 §•
I denna paragraf, vilken motsvarar 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag,
angives vilken mark som är att anse såsom skogsmark.
Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 1 § andra stycket i skogsstyrelsens
förslag kan till en början nämnas, att skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands
och Kronobergs län förordat ett förtydligande genom ett tillägg,
vari fastsloges att till skogsmark skulle räknas skogbeväxt hagmark, som ej
genom särskilda åtgärder givits tydlig karaktär av betesmark för varaktigt
behov, samt att länsjägmästareföreningen uttalat att, därest en definition av
begreppet skogsmark ansåges erforderlig, denna definintion borde ha det
innehållet, att mark, som vore lämplig för skogsproduktion, skulle räknas
till skogsmark, om den icke i väsentlig utsträckning utnyttjades för annat
ändamål och detta utnyttjande vore varaktigt.
Sveriges lånsskogvaktareförbund har ansett begreppet skogsmark till sin
innebörd bliva klarare, därest orden »i väsentlig utsträckning» i förslagets
definition ersattes med orden »på ett rationellt sätt».
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att orden »i väsentlig utsträckning» borde utgå, då enligt förvaltningsutskottets
mening mark, som användes för annat ändamål än skogsbörd, oavsett
omfattningen därav icke borde räknas som skogsmark. Förslagets formulering
ledde enligt utskottets uppfattning till olämpligt resultat i de fall, då
hagmark eller gammal igenvuxen åker vore behövlig som betesreserv under
någon kort tid av året men icke i väsentlig utsträckning användes som betesmark.
134
Kungi. Maj.ts proposition nr 34.
Departements
chefen.
Förvaltningsutskottet hos Kronobergs läns hushållningssällskap har mot
formuleringen av 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag invänt, att denna
helt toge sikte på markens nuvarande användning och att de nu rådande förhållandena
således för all framtid skulle bliva avgörande för om viss mark
skulle anses som skogsmark eller icke, vilket icke kunde vara ändamålsenligt.
Härjämte har förvaltningsutskottet anmärkt, att i motiveringen till förslaget
gåves viss sanktion åt betesdrift i skogen, trots att denna brukningsform
dock länge ansetts förkastlig med hänsyn till såväl skogsbruket som
husdjursskötseln.
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett bestämmelser
böra meddelas av innehåll, att vid tvist mellan skogsvårdsstyrelse
och markägare rörande fråga, huruvida viss mark skulle betecknas som
skogsmark eller icke, frågan skulle avgöras av skogsvårdsstyrelsen och vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott gemensamt.
Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak, jämväl beträffande
de frågor som berörts i nu återgivna yttranden, hänvisa till den allmänna
motiveringen. Med anledning av vad Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anfört vill jag emellertid understryka angelägenheten
av att samråd mellan skogsvårdens och jordbrukets lokalorgan
skall äga rum i alla de fall, där en konflikt skulle kunna tänkas uppstå mellan
skogsbruks- och jordbrukssynpunktema, exempelvis vid prövning av
frågor om gränsdragningen mellan skogsmark och betesmark eller då fråga
uppkommer huruvida mark, som för närvarande är outnyttjad, är mest ägnad
att användas för jordbruksändamål eller för skogsbörd.
3 §.
Förevarande paragrafs första stycke, enligt vilket åbo å hemman eller lägenhet
under stadgad åborätt skall i fråga om rättigheter och skyldigheter
enligt skogsvårdslagen vara likställd med ägare av fast egendom, motsvarar
3 § i skogsstyrelsens förslag och 2 a § i 1923 års lag. Paragrafens andra
stycke, vilket reglerar förhållandet, då tvist råder om äganderätt till mark,
har motsvarighet i 20 § första stycket andra punkten i skogsstyrelsens förslag
och 11 § första stycket andra punkten i 1923 års lag. Tredje stycket är likalydande
med 4 § andra stycket lappmarkslagen.
Om tillsynsmyndigheter.
4 §■
I denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i skogsstyrelsens förslag samt 1 §
andra och tredje styckena i 1923 års lag, behandlas frågan om de organ, som
skola utöva den omedelbara uppsikten över efterlevnaden av skogsvårdslagen.
Erinringar mot de av skogsstyrelsen här föreslagna bestämmelserna ha
framställts endast i ett fåtal yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
135
Kammarkollegium har ansett, att en kompetensregel, sådan som den i 4 §
första stycket i skogsstyrelsens förslag intagna, lagtekniskt icke hade sin
plats i skogsvårdslagen utan att skogsvårdsstyrelses befogenheter i vad anginge
andra författningar än skogsvårdslagen borde angivas i dessa författningar.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län och Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha uttalat, att skogsvårdsstyrelsemas verksamhetsområden
utan undantag borde sammanfalla med landstingsområdena, och skogsvårdsstgrelserna
i Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län samt länsjägmästareföreningen
ha anmärkt, att riksdagens samtycke borde inhämtas,
då fråga uppstode om större ändring i skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har uttalat, att bestämmelsen i
paragrafens tredje stycke icke vore tillfredsställande avfattad med hänsyn
till att Göteborgs stad gränsade till såväl Göteborgs och Bohus läns landstingsområde
som Älvsborgs läns landstingsområde utan att omgivas av någotdera.
Då det enligt förslaget kunde bliva möjligt att en skogsvårdsstyrelses
verksamhet komme att omfatta annat område än landstingsområde, syntes
en omredigering av stycket önskvärd.
Paragrafen har avfattats i anslutning till skogsstyrelsens förslag, vilket i Departementssin
tur, med undantag för andra stycket, i huvudsak överensstämmer med chefen.
motsvarande stadganden i 1923 års lag. Vissa avvikelser i förhållande till
skogsstyrelsens förslag föreligga dock. Det har sålunda ej synts påkallat att
här beröra uppsikten över efterlevnaden av andra föreskrifter än sådana, som
meddelas i skogsvårdslagen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anfört bär vidare viss ändring gjorts i stadgandet om tillsynsmyndigheten
för skogsmark i stad, som ej deltager i landsting.
Vad angår den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att besluta om
ändring av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde må påpekas, att det av
praktiska skäl är önskvärt, att skogsvårdslagen ej skall behöva ändras varje
gång en jämkning av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde kan befinnas
påkallad. Med hänsyn till innehållet i 1 § förordningen den 30 maj 1941 angående
skogsvårdsstyrelser kommer emellertid riksdagen ändock, därest
fråga om dylik jämkning skulle uppkomma, att få taga ställning till densamma.
5 §•
Denna paragraf, vilken innehåller en allmän bestämmelse om det centrala
skogsvårdsorganets verksamhet, motsvaras av 5 § i skogsstyrelsens förslag.
Rörande yttrandena över ifrågavarande paragraf i skogsstyrelsens förslag
kan nämnas, att kammarkollegium, länsstyrelsen i Jönköpings län, ett flertal
skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap
och länsjägmästareföreningen ansett bestämmelsen i 5 § i
skogsstyrelsens förslag icke höra hemma i eu skogsvårdslag samt i allmän
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Departements
chefen.
het hänvisat till i ämnet förekommande stadganden i skogsvårdsstyrelseförordningen
och instruktionen för skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands
län har härjämte gjort gällande, att paragrafens innehåll icke överensstämde
med svensk rättsuppfattning med hänsyn till att skogsstyrelsen enligt
förslaget skulle utgöra besvärsinstans i förhållande till skogsvårdsstyrelserna
och samtidigt äga att utfärda för skogsvårdsstyrelserna bindande anvisningar.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har påpekat att, samtidigt som det kunde
vara en fördel med en enhetlig praxis hos skogsvårdsstyrelserna, svårigheter
kunde uppkomma, när det gällde att lämna anvisningar för bemästrandet av
de skilda problem, som otvivelaktigt kunde uppställa sig för skogsvården
inom olika delar av riket, samt att på denna grund en alltför stark bundenhet
av givna direktiv icke skulle bliva till nytta för skogsvårdsstyrelsernas
arbete.
En liknande mening har kommit till uttryck i yttrandena från lantbruksstyrelsen,
förvaltningsutskotten hos Uppsala, Jönköpings och Västmanlands
läns hushållningssällskap samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och Sveriges lantbruksförbund.
Det måste anses naturligt, att den lag, som innehåller de centrala bestämmelserna
rörande vården av de enskilda skogarna i landet, också upptager
föreskrifter angående tillsynen över lagens efterlevnad. Då i 4 § förekommer
en bestämmelse angående skogsvårdsstyrelsernas uppsikt över skogsskötseln,
synes det följdriktigt, att efter skogsstyrelsens inrättande såsom central statlig
myndighet för det enskilda skogsbruket jämväl införes ett stadgande i
skogsvårdslagen om skogsstyrelsens tillsyn över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
enligt samma lag.
Skogsvårdsstyrelsernas ställning i allmänhet i förhållande till skogsstyrelsen
har nyligen reglerats genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 323)
om ändring i 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Enligt förstnämnda förordning
har skogsvårdsstyrelse vid fullgörande av sin uppgift att ställa sig
till efterrättelse vad som finnes föreskrivet i bland annat av skogsstyrelsen
meddelade bestämmelser. Med hänsyn härtill synes det överflödigt att i
skogsvårdslagen intaga någon bestämmelse om att skogsstyrelsen skall meddela
skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar, i all synnerhet som en föreskrift
därutinnan redan förekommer i instruktionen för skogsstyrelsen.
Om avverkning.
6 och 7 §§.
Beträffande dessa paragrafer, vilka innehålla de allmänna bestämmelserna
om inskränkning i rätten att avverka skog, hänvisas till den allmänna motiveringen.
8 §•
Paragrafen, vilken motsvarar 12 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller stadgande
om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende.
Kungl. Alajtts proposition nr 34.
137
Vad beträffar yttrandena över denna del av skogsstyrelsens förslag, har
stadgandet i regel avstyrkts i de yttranden, som innehållit avstyrkande av de
i 9 och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelserna om avverkning
av stödskog och överloppsskog, men i övrigt lämnats utan erinran.
Egnahemsstyrelsen har emellertid ifrågasatt nödvändigheten av att förordnande
enligt förevarande paragraf meddelas i fråga om jordbruks- och skogsfastigheter,
som uppenbarligen äro en brukningsenhet, samt framhållit, att
meddelande av dylika förordnanden skulle komma att svårt belasta skogsvårdsstyrelserna,
eftersom brukningsenheterna på många håll i landet vore
splittrade i flera registerfastigheter. Förordnande borde enligt egnahemsstyrelsens
uppfattning meddelas i huvudsak endast beträffande skog, som icke
vore behövlig för att efter ortens förhållanden förse jordbruket med skog till
husbehov och stöd.
Vid tillämpning av det i 7 § första stycket upptagna stadgandet om in- Departementsskränkning
i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog skall i första hand <>heimhänsyn
tagas till skogsinnehavet å varje särskild fastighet och avkastningen
av detta. Emellertid kan det tydligen ofta föreligga ett legitimt intresse av
att en dylik bedömning skall ske från en något vidare utgångspunkt och att
således skogsinnehavet å flera fastigheter betraktas såsom en enhet. Med
hänsyn härtill har i förevarande paragraf, i huvudsaklig överensstämmelse
med skogsstyrelsens förslag och med 7 § 4 mom. i 1932 års lappmarkslag,
upptagits ett stadgande om sammanförande av flera fastigheter till en enhet
i avverkningshänseende.
Med anledning av vad egnahemsstyrelsen anfört må påpekas, att det, därest
de allmänna avvei''kningsbestämmelserna få det innehåll som jag tidigare
föreslagit, icke kommer att föreligga något behov av att tillämpa här
ifrågavarande stadgande enbart av den anledningen, att den till ett jordbruk
hörande skogen utgör särskild registerenhet, utan att sammanförande kommer
att bliva aktuellt endast beträffande flera fastigheter, vilka var och en
innehålla skog.
Sammanförande bör givetvis ej få äga rum på sådant sätt, att risk uppstår
för att åtgärden skall menligt inverka på de intressen man velat tillgodose
genom stadgandet i 7 § första stycket, särskilt önskemålet att trygga en
jämn sysselsättning för arbetskraften i orten. Den övre gränsen i storlekshänseende
för de enheter, som böra få bildas, torde därför i praktiken tämligen
lätt giva sig själv.
Så länge beslut om sammanförande gäller, bör tydligen hela området betraktas
som en enhet ej blott då detta giver ägaren eller ägarna ökade möjligheter
till avverkning utan även eljest. Skulle avverkning på en i gemenskapen
ingående fastighet ha skett i en omfattning, som överstiger vad som
skulle ha varit tillåtet enbart med hänsyn till förhållandena å sagda fastighet
men däremot ligger inom ramen för vad som må avverkas å hela enheten,
kan detta uttag alltså medföra hinder för avverkning å annan i denna
ingående fastighet, även om avverkningen, om sistnämnda fastighet ses iso
-
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 34
Departements
chefen.
lerad, ej är onormalt stor. Skulle sistnämnda fastighet säljas under det gemenskapen
består, torde skogsvårdsstyrelsen i regel icke böra medgiva hävande
av gemenskapen, om detta kan anses medföra risk för att uttagen å
de olika fastigheterna sammanlagt skulle bliva större än som eljest varit
möjligt.
Det torde ligga i sakens natur, att ansökan om sammanförande må göras
endast av markens ägare.
9 §.
Denna paragraf, vilken motsvarar 13 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller
regler rörande avverkningen å fastigheter, som besväras av skogsfångsservitut.
Bestämmelserna i första stycket ha även motsvarighet i 4 § 3 mom.
samt 5 § 1 mom. tredje stycket 1923 års lag.
I yttrandena över skogsstyrelsens förslag har frågan om dylika regler särskilt
berörts endast i en mindre del av de avgivna yttrandena. Förslaget har
uttryckligen tillstyrkts av landsorganisationen, och åtskilliga skogsvdrdsstyrelser
ha förklarat sig ej ha någon erinran att göra mot detsamma. Sveriges
lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha beträffande
förutsättningarna för ingripande yttrat, att de icke hade något att
erinra mot att paragrafen inrymde möjlighet att ingripa även vid avverkning
till husbehov men att det borde tillses, att vid otillräcklig skogstillgång
å en tjänande fastighet de därav berörda finge vidkännas proportionsvis samma
minskning.
Bestämmelser om reglering av avverkningen med hänsyn till servitutshavares
intressen finnas redan i gällande skogsvårdslag. I likhet med skogsstyrelsen
anser jag, att dylika bestämmelser även i fortsättningen böra upptagas
i skogsvårdslagen. Vissa jämkningar torde dock böra göras såväl i förhållande
till förslaget som i förhållande till gällande lag.
En förutsättning för att skogsvårdsstyrelse skall äga befogenhet att ingripa
för att tillvarataga servitutshavares intresse är enligt 1923 års lag i
regel att planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att servitutet
icke kan begagnas i avsedd utsträckning. Skogsstyrelsen har däremot
föreslagit, att skogsvårdsstyrelse skulle tillerkännas en allmän befogenhet
att ingripa, då skäl därtill förelåge. Beträffande innebörden av en dylik
bestämmelse har skogsstyrelsen anfört, att det föreslagna uttrycket förutsatte,
att en märkbar olägenhet skulle uppstå för servitutshavaren, därest ej
ett ingripande skedde från skogsvårdsstyrelsens sida, och att denna olägenhet
i allmänhet torde bestå antingen däri att servitutshavaren ej kunde få ut
den skog, vartill han vore berättigad, eller däri att utövandet av servitutsrätten
stötte på onödiga svårigheter. Som exempel på fall, där dylika onödiga
svårigheter borde anses föreligga, har skogsstyrelsen anfört det fallet att en
skogsägare fällde all enligt de allmänna avverkningsreglerna uttagbar skog
å den del av fastigheten, som låge lämpligast till för servitutshavaren, utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
139
att detta vore påkallat av skogliga skäl eller skogsägaren hade någon särskild
fördel därav. Ingripande borde alltså enligt skogsstyrelsens uppfattning
i vissa fall kunna ske, även om skogstillgången på den tjänande fastigheten
vore fullt tillräcklig för att tillgodose servitutshavarens rätt.
En sådan utvidgning av möjligheterna till ingripande, som skogsstyrelsens
förslag innebär, finner jag dock ej erforderlig. Det bör vara tillräckligt om servitutshavaren,
såsom även för närvarande är fallet, äger påfordra ingripande
enligt skogsvårdslagen för att förhindra åtgärder, som skulle kunna medföra,
att hans rätt ej skulle kunna begagnas i avsedd utsträckning. En förutsättning
för att skogsvårdsstyrelse skall äga ingripa till förmån för servitutshavare
bör alltså till en början vara, att fara föreligger för att servitutet
ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning. Vid bedömandet av om så är
fallet bör beaktas, att de i det föregående föreslagna avverkningsbestämmelserna
— i motsats till vad som för närvarande gäller — utan inskränkning
äro tillämpliga även å husbehovsavverkning. Något utrymme kommer alltså i
fortsättningen ej att finnas för den specialbestämmelse, som 1923 års lag
innehåller i fråga om servitut, uppkomna före den 1 januari 1923.
För att sådan fara som nyss nämnts skall kunna föranleda ingripande av
skogsvårdsstyrelsen fordras för närvarande, att faran aktualiserats genom
planlagd eller påbörjad avverkning. I regel torde det väl även vara först i
en dylik situation, som det verkligen kan anses ådagalagt, att behov av ingripande
föreligger. Emellertid kunna otvivelaktigt fall föreligga, då det med
hänsyn till den knappa virkestillgången å fastigheten eller andra omständigheter
redan dessförinnan är tydligt, att fara föreligger för att servitutshavarens
rätt skall trädas för när. Det synes vidare angeläget att ingripande
skall kunna ske på ett så tidigt stadium, att det verkligen får någon effekt
för tillvaratagande av servitutshavarens rätt. Om åtgärder från sltogsvårdsstyrelsens
sida ej få vidtagas förrän avverkning planlagts eller påbörjats
torde det emellertid, särskilt å mindre fastigheter, föreligga en viss risk för
att beslut av skogsvårdsstyrelsen ej kan fattas, förrän skadan redan är skedd.
Ingripande bör därför kunna ske ej blott sedan avverkning planlagts eller
påbörjats utan så snart dylik fara över huvud kan anses föreligga. Då de
sakliga förutsättningarna för ingripande föreligga, synes skogsvårdsstyrelsen
vidare, i motsats till vad skogsstyrelsen föreslagit, alltid böra äga ingripa ex
officio. Det skäl, som föranleder att skogsvårdsstyrelse över huvud bör tillerkännas
dylik rätt att ingripa på egen hand, nämligen att det ingalunda är
säkert att en servitutshavare förstår, när risk uppstår för att lians rätt skall
lida intrång, synes nämligen göra sig lika starkt gällande, oberoende av
på vad sätt faran konstateras föreligga.
Även då planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att från
fastigheten upplåtet skogsfångsservilut icke kan i avsedd utsträckning begagnas,
kan enligt 1923 års lag hinder för ingripande föreligga. De där meddelade
bestämmelserna äro nämligen icke tillämpliga, såvida avverkningen
avser fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från
fastigheten upplåten rätt till busbebovsfång. På sätt skogsstyrelsen frambål
-
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
lit synes emellertid, därest de allmänna avverkningsbestämmelserna göras
tillämpliga även å avverkning till husbehov, anledning ej föreligga att i fortsättningen
bibehålla en dylik undantagsbestämmelse.
I 1923 års lag stadgas vidare att en förutsättning för att ingripande skall
få ske är att servitutshavarens rätt finnes klar. En dylik bestämmelse bör
emellertid enligt min uppfattning icke upptagas i den nya lagen. Densamma
synes nämligen innebära en viss risk för att förevarande paragraf icke skulle
kunna giva avsett skydd åt servitutshavama, i det att även ett obefogat bestridande
av servitutsrätten skulle kunna medföra, att denna ansåges icke
vara klar och skogsvårdsstyrelsen följaktligen vara betagen möjligheten att
ingripa. Det torde i stället böra överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen att, även
med hänsyn till de invändningar som eventuellt framställts mot servitutsrättens
existens eller omfattning, pröva huruvida ingripande bör ske. Självfallet
bör emellertid ingripande ej få ske på ett sätt, som skulle lända till förfång
för innehavaren av en avverkningsrätt, vilken enligt vanliga civilrättsliga
regler äger företräde framför den ifrågavarande servitutsrätten. Föreskrift
härom torde böra intagas i lagen.
Skyddet för servitutshavaren motsvaras enligt gällande lag ej av något
skydd för markägaren. På sätt skogsstyrelsen framhållit kan det emellertid
understundom föreligga risk för att effekten av de skogsvårdande åtgärder,
som en markägare vidtager, helt eller delvis spolieras genom de avverkningar,
som en servitutshavare företager i utövandet av sin rätt. Bestämmelserna
i servitutslagen kunna icke anses erbjuda tillräckligt skydd härvidlag.
Det är ju för övrigt här ofta fråga om åtgärder, där det kan vara
svårt att påvisa någon omedelbar ekonomisk skada för den tjänande fastighetens
ägare men där åtgärderna otvivelaktigt kunna vara menliga ur skogsvårdssynpunkt.
Jag finner det med hänsyn härtill rimligt att markägarna
genom skogsvårdslagen skola beredas ett visst skydd i sådana fall som nu
avses. Då fara föreligger för att ett skogsfångsservitut skall utövas på ett
sätt, som länder till men för skogsvården å den tjänande fastigheten, bör
därför skogsvårdsstyrelsen efter framställning av den tjänande fastighetens
ägare kunna meddela sådana föreskrifter angående avverkning å fastigheten
eller del därav, som erfordras för att trygga skogsvården å fastigheten. Något
hinder bör i och för sig ej föreligga att vid meddelandet av dylika föreskrifter
i skogsvårdens intresse gå längre än som följer av de allmänna avverkningsbestämmelserna.
Det skydd, som genom dylika föreskrifter beredes
markägaren, bör emellertid ej gå så långt, att det medför en minskning av
möjligheterna för servitutshavaren eller annan innehavare av rätt till avverkning
å fastigheten att utnyttja sin rätt i avsedd utsträckning, utöver de
inskränkningar som kunna följa redan av de allmänna avverkningsbestämmelserna.
10 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om avverkares rätt att påkalla
yttrande av skogsvårdsstyrelsen rörande en planlagd eller påbörjad avverk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 1^1
nings laglighet. Paragrafen motsvarar 14 § i skogsstyrelsens förslag samt 6 §
i 1923 års lag.
Skogsstyrelsens förslag i denna del liar i yttrandena i allmänhet lämnats
utan erinran. I ett yttrande har emellertid uttalats, att sådant utlåtande av
skogsvårdsstyrelsen, som här avses, borde få överklagas av skogsägaren.
Redan enligt 1923 års lag äger den, som planerat eller påbörjat avverkning, Departementspåkalla
yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida avverkningen står i över- c c enensstämmelse
med gällande föreskrifter. En dylik bestämmelse synes böra
bibehållas i den nya lagen. Genom densamma kan i vart fall till avsevärd
del elimineras den olägenhet det innebär, att lagens bestämmelser måste
vara relativt allmänt avfattade, och en skogsägare kan alltså, genom att
påkalla yttrande från skogsvårdsstyrelsen och sedan företaga avverkningen
inom de gränser som angivits i yttrandet, undvika all risk för att det senare
skall göras gällande att avverkningen stått i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser.
Under det att skogsvårdsstyrelsen bör vara bunden av yttrandet
så att avverkning, som företages i överensstämmelse med detta, är att anse
som laglig, bör yttrandet däremot ej ha bindande verkan gentemot skogsägaren.
Denne bör alltså äga rätt att oberoende av yttrandet företaga avverkningen
på sätt han själv anser lämpligt och överensstämmande med lagens
föreskrifter. Emellertid löper han därvid risken av åtal eller annat ingripande,
därest han vid avverkningen åsidosätter dessa föreskrifter.
Enligt gällande lag kan här avsett yttrande av skogsvårdsstyrelsen ej överklagas.
Någon ändring härvidlag synes, med hänsyn till de synnerligen stora
svårigheter av praktisk art som en klagorätt här skulle framkalla, icke
böra ifrågasättas.
11 §■
Första momentet i denna paragraf, vilken motsvarar 15 § i skogsstyrelsens
förslag samt 7 § i 1923 års lag, innehåller bestämmelser om undersökning
å marken i samband med skogsvårdsstyrelses prövning av vissa avverkningsfrågor
med mera. Andra momentet behandlar skogsvårdsstyrelses beslut i
dylika frågor.
De av skogsstyrelsen under 15 § föreslagna bestämmelserna ha i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I en del yttranden
ha dock erinringar framställts beträffande vissa punkter, särskilt i fråga
om fördelningen av kostnaderna för här avsedda undersökningar.
Kammarkollegium bär — med anmärkande av att enligt paragrafen förutsatts,
att skogsvårdsstyrelserna kunde bliva nödsakade att tillkalla särskilda
sakkunniga för vissa frågors bedömande — uttalat, att det lörelölle som om
åt skogsvårdsstyrelserna lämpligen icke borde givas större befogenheter än
att de själva med den sakkunskap, som stode till buds inom deras egentliga
arbetsområde, skulle kunna behärska sitt kompetensområde.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län, skogsvårdsstyrelserna
i Kalmar läns södra landstingsområde och Gävleborgs län, förvaltningsutskotten
hos Blekinge läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Departements
chefen.
hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund ha ansett, att kostnaden för uppskattning av skogstillgångarna
å en fastighet borde åvila skogsägaren endast då han själv begärt
uppskattningen.
Östergötlands läns och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha uttalat, att uppskattning av skogstillgångarna å en fastighet
enligt förevarande paragraf alltid borde bekostas av medel, som förvaltades
av skogsvårdsstyrelsen.
Sveriges skogsägare förbund har yttrat, alt frågan vem som skall bära kostnaderna
för en skogsuppskatlning enligt ifrågavarande paragraf vore av
mindre betydelse för små skogar, där en någorlunda tillfredsställande uppskattning
kunde ske okulärt eller med obetydliga kostnader, men att beträffande
stora fastigheter, där kostnaderna för en uppskattning av skogstillgångarna
kunde belöpa sig på tiotusentals kronor, det innebure alltför stora krav
på skogsägaren att av honom fordra åtgärder av denna storleksordning för
att underlätta skogsvårdsstyrelsens lagtillämpning.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har beträffande
15 § 2 mom. i skogsstyrelsens förslag anfört.
Det kan ifrågasättas, varför överhuvud taget begreppet föreskrift skall intagas
i samband med yttrande enligt 14 §, enär avvikelse från sådan föreskrift
icke i och för sig medför någon påföljd. En föreskrift, som icke behöver
efterlevas, synes icke vara lämplig. Om en skogsägare med stöd av 14 §
begär ^stämpling av all den skog, han må avverka enligt lag, och skogsvårdsstyrelsen
i samband därmed meddelar den föreskriften, att avverkning
utöver stämplingen är lagstridig, kan skogsägaren i händelse av missnöje icke
anföra besvär över beslutet utan hans enda möjlighet att få klarhet i om
hans uppfattning är riktig är att avverka så långt han själv anser tillåtet, varvid
han utsätter sig för risk att bli straffad enligt 47 §. Det synes med hänsyn
till dessa konsekvenser vara önskvärt, att föreskrift enligt 14 § är bindande
så att beslut därom kan överklagas men även vid överträdelse medföra samma
påföljd som föreskrifter enligt övriga paragrafer i 3 kap.
I första momentet avses sådana ärenden, där ansökan göres om dispens från
de allmänna avverkningsbestämmelserna eller om utfärdande av föreskrifter
för reglering av avverkningen å fastighet som besväras av skogsfångsservitut
eller om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende
eller där yttrande begäres angående lagligheten av planlagd eller
påbörjad avverkning. Däremot avser momentet ej sådana fall, där skogsvårdsstyrelsen
själv utan samband med en av skogsägare gjord ansökan finner
undersökning erforderlig för att pröva, huruvida avverkning skett eller
sker i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Att sökanden i här avsedda fall själv skall bekosta den uppskattning av
skogstillgångarna å hans fastighet, som kan vara erforderlig, synes mig ej
mer än rimligt. Jag kan därför ej dela den i vissa yttranden framförda uppfattningen,
att kostnaderna för dylik uppskattning skulle bestridas av medel,
som förvaltas av skogsvårdsstyrelsen.
Paragrafen är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med skogsstyrelsens
förslag. Vissa jämkningar av väsentligen formell natur ha dock vid
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
143
tagits. Sålunda har det ej synts erforderligt att i 1 mom. första stycket intaga
särskild föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då frågans bedömande
kräver särskild fackkunskap, må inhämta utlåtande från sakkunnig. Det
torde nämligen vara självfallet att skogsvårdsstyrelsen även utan särskild
föreskrift därom vid handläggningen av såväl dessa som andra på skogsvårdsstyrelsen
ankommande ärenden äger införskaffa den utredning från
särskilda sakkunniga utanför skogsvårdsstyrelsens egna led, som i varje särskilt
fall kan befinnas erforderlig. Då det, på sätt påpekats i ett yttrande,
synes olämpligt att för de anvisningar, som kunna meddelas i samband med
yttrande enligt 10 §, använda uttrycket föreskrift, vilket i övrigt i lagen
brukas för stadganden av bindande natur, ha vissa ändringar gjorts i 2 mom.
Bestämmelserna om underrättelseskyldighet i sista punkten av sagda moment
ha slutligen kompletterats med ett stadgande om att föreskrifter angående
utnyttjande av servitut skola delgivas, förutom sökanden, jämväl annan som
skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.
12 och 13 §§.
Dessa paragrafer, vilka motsvara 16 och 17 §§ i skogsstyrelsens förslag
samt 8 § i 1923 års lag, behandla åtgärder med anledning av planerad eller
påbörjad olaga avverkning.
För yttrandena över 16 g i skogsstyrelsens förslag har förut redogjorts.
Stadgandena i 17 § i sagda förslag ha i yttrandena, bortsett från vad nedan
angives, i allmänhet lämnats utan erinran, dock att i en del yttranden
förordats, att giltighetstiden för avverkningsförbud skulle utsträckas till högst
tio år.
Kammarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke uppgift om meddelat avverkningsförbud
borde intagas i fastighetsboken och även angivas i gravationsbevis
rörande fastigheten till skydd för eventuella köpare av denna, och
i huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke det i 2 mom.
stadgade delgivningssättet borde gälla även beträffande avverkningsförbud,
som meddelats enligt 1 mom.
Sveriges länsskogvaktareförbund har yrkat, att befogenhet att meddela provisoriskt
avverkningsförbud skulle tillkomma icke blott de högre tjänstemännen
hos skogsvårdsstyrelserna utan även länsskogvaktarna, därvid förbundet
framhållit, att de lagstridiga avverkningarna nästan alltid upptäcktes av länsskogvaktarna,
vilkas skogliga kunskaper och praktiska erfarenhet finge anses
garantera erforderlig kompetens i nu ifrågavarande hänseende.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förorda!,
alt giltighetstiden för provisoriskt avverkningsförbud, som meddelats av
tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse, skulle inskränkas till tio dagar.
Beträffande ifrågavarande paragrafer kan jag i stort sett hänvisa till den
allmänna motiveringen. Vad angår de frågor, som siirskilt berörts i här återgivna
yttranden, må först beträffande giltighetstiden för avverkningsförbud
Departements
chefen.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
erinras om att jag redan i den allmänna motiveringen förklarat mig anse
den av skogsstyrelsen föreslagna maximitiden, fem år, alltför kort och därför
förordat, att möjlighet skulle finnas att vid utgången av sagda tid förlänga
förbudet för ytterligare högst fem år. I fråga om giltighetstiden för
sådant provisoriskt förbud, som meddelas av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen,
finner jag däremot skogsstyrelsens förslag väl avvägt och kan alltså
icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda uppfattningen, att sagda
tid borde förkortas. Med hänsyn till ingripandets karaktär synes behörigheten
att meddela dylikt provisoriskt förbud, såsom skogsstyrelsen föreslagit,
böra vara begränsad till sådana tjänstemän med högre skoglig utbildning,
som av skogsvårdsstyrelsen erhållit särskilt bemyndigande därtill. Att
tillämpa det för dessa provisoriska avverkningsförbud i vissa fall medgivna
speciella delgivningssättet även beträffande förbud, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,
synes icke lämpligt.
Vad slutligen angår frågan om eventuella åtgärder för offentliggörande av
meddelat avverkningsförbud må erinras om att enligt 1923 års lag överenskommelser
och domstolsbeslut rörande återväxtåtgärder utan något särskilt
publiceringsförfarande gälla mot framtida ägare av skogsmarken. En köpare
av en skogsfastighet har därför redan nu anledning att vända sig till skogsvårdsstyrelsen
för att erhålla uppgifter i detta hänseende. Då nu jämväl avverkningsförbud
avses skola gälla mot ny ägare, torde det bliva regel vid
köp av skogsfastigheter, att köparen före köpeavtalets ingående inhämtar
upplysningar angående fastigheten hos skogsvårdsstyrelsen. Detta förfarande
synes vara att föredraga framför en publicering, vilken skulle kunna
framkalla eller skärpa en motsatsställning mellan skogsvårdsstyrelsen och
markägarna.
Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogsiillstånd.
14—24 §§.
Dessa paragrafer, vilka ha motsvarighet i 18—30 §§ i skogsstyrelsens förslag,
innehålla bestämmelser om åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.
14 § innehåller de allmänna bestämmelserna om skyldighet att
vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning och 15 § motsvarande bestämmelser
om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av skadegörelse
å skogen, medan i 16 § meddelas bestämmelser om skyldigheten att i övrigt
vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd. I 17 § regleras den
inverkan utbetalande av bidrag av allmänna medel har på omfattningen av
skyldigheten enligt 15 och 16 §§. 18 § angiver vem ansvaret för utförande
av åtgärderna åvilar. I 19—23 §§ regleras förfarandet, då åtgärder av här
avsett slag äro eller kunna förväntas bliva påkallade, och 24 § slutligen
innehåller bestämmelser om befogenhet i vissa fall för skogsvårdsstyrelsen
att i samband med avverkning fordra säkerhet för kostnaden för de åter
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
145
växtåtgärder, som kunna föranledas av avverkningen. I 1923 års lag ha bestämmelser
om åtgärder för betryggande av återväxt meddelats i 9—17 §§.
Utöver vad som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena
över huvudlinjerna av skogsstyrelsens förslag ha här ifrågavarande
bestämmelser så gott som helt lämnats utan erinran i yttrandena. På enstaka
punkter ha dock i vissa yttranden gjorts anmärkningar eller erinringar. Beträffande
skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skadegörelse å skogen
(19 § i skogsstyrelsens förslag) ha skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och
Hallands län uttalat, att av vilt förorsakade skador å skog borde upptagas
bland de i paragrafens första stycke uppräknade skadorna, varjämte Kronobergs
låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärkt därpå, att
skada genom betesdjur jämställts med skada genom brand, storm eller dylik
olyckshändelse, ehuru skada av förstnämnda slag i de flesta fall finge
anses självförvållad, och i samband härmed även förordat, att de övervakande
organen skulle få rätt att förbjuda skogsbete, där dylikt bete vore
till uppenbar skada för skogsväxten.
Beträffade befogenheten för skogsvårdsstyrelse att fordra säkerhet för kostnader
för återväxt (26 § i skogsstyrelsens förslag) har skogsvårdsstyrelsen
i Gotlands län förordat, att skogsvårdsstyrelse i sådana fall, då ansökning
om omläggning av skogsmark avsåge produktiv skogsmark av större omfattning
eller spekulationssyfte kunde befaras föreligga, skulle tillerkännas
befogenhet att fordra säkerhet för den kostnad, som kunde uppstå för återplantering,
därest omläggningen av någon anledning icke komme till stånd
men avverkning det oaktat skett. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har
förordat, att orden »i mera betydande omfattning» skulle utgå ur stadgandet,
därvid åberopats, att det icke vore omfattningen i och för sig av kulturåtgärderna,
som vore avgörande för behovet av säkerhet, utan fastmera vederbörande
markägares ekonomi eller kynne. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands
län ävensom länsjägmästareföreningen ha förklarat sig förutsätta,
att uttrycket »i mera betydande omfattning» skulle ställas i relation till ägarens
ekonomiska förhållanden.
I fråga om bestämmelserna angående den undersökning som bör föregå
ingripande från skogsvårdsstyrelsens sida för alt få till stånd åtgärder mot
otillfredsställande skogstillstånd (28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag)
har Sveriges länsskogvaktareförbund anfört, att sådan undersökning
alltid borde företagas av skogsvårdsstyrelsen.
Slutligen kan nämnas, att kammarkollegium uttalat den uppfattningen, att
beslut eller överenskommelse om återväxtåtgärder eller åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd borde beredas publicitet på samma sätt som
kollegiet tidigare förordat beträffande avverkningsförbud, d. v. s. genom att
överenskommelsen eller beslutet skulle intagas i fastighetsboken. Samma
uppfattning har framförts av länsstyrelsen i Jämtlands lån.
Beträffande omfattningen av skyldigheten alt vidtaga åtgärder för erhål- Departemenislande
av nöjaktigt skogstillstånd kan i huvudsak hänvisas till den allmänna che,en''
10 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
motiveringen. Med anledning av vad skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och
Hallands län anfört angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning
av viltskador må framhållas, att det ej torde kunna råda någon tvekan
om att viltskador äro att hänföra till sådana skador, som äro helt jämförliga
med de i paragrafen särskilt angivna, och att nu nämnda skyldighet följaktligen
föreligger även vid viltskada. Med hänsyn härtill och da 15 § icke är
avsedd att innehålla någon uttömmande uppräkning av alla de naturhändelser,
vid vilka dylik skyldighet skall föreligga, har jag ej funnit anledning att
på denna punkt göra någon ändring i stadgandets avfattning. Ej heller synes
vad Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört om
betesskador böra föranleda någon ändring i ifrågavarande stadgande.
I fråga om förfarandet, då den i 16 § stadgade skyldigheten att vidtaga åtgärder
mot otillfredsställande skogstillstånd åsidosatts, avviker det inom departementet
upprättade förslaget i sakligt avseende på en punkt från skogsstyrelsens.
Enligt 28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag skulle nämligen
skogsvårdsstyrelsen, innan den ägde söka få till stånd överenskommelse
med markägaren om de åtgärder som borde vidtagas eller hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av området, själv eller genom särskilt förordnad tjänsteman
hos styrelsen med högre skoglig utbildning företaga en undersökning
av detta. Det synes emellertid icke erforderligt att i skogsvårdslagen upptaga
särskilda bestämmelser om beskaffenheten av den förberedande undersökning,
som bör ha skett innan skogsvårdsstyrelsen vidtager någon av nyssnämnda
åtgärder. Även om dylika bestämmelser ej meddelas, behöver det
nämligen enligt min uppfattning icke befaras, att skogsvårdsstyrelsen skall
företaga dylikt ingripande, med mindre den genom förebragt utredning kommit
till den uppfattningen, att detsamma är motiverat. Skulle överenskommelse
ej kunna åvägabringas, kommer ju vidare särskild undersökning att
hållas genom skogsstyrelsens försorg.
De i ett par yttranden framförda önskemålen om vissa ändringar i bestämmelserna
om skyldighet att ställa säkerhet för kostnad för återväxtåtgärder
med mera har jag icke kunnat biträda. Det synes mig sålunda icke lämpligt
att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit, göra denna skyldighet
helt oberoende av omfattningen av de erforderliga åtgärderna. Ingripande
av ifrågavarande slag bör ej ske i mera bagatellartade fall utan endast
då detta med hänsyn till de värden som stå på spel framstår som en angelägenhet
av någon betydelse ur skogsvårdssynpunkt. I samband härmed må
framhållas att, då förutsättningen för att säkerhet skall få krävas angives
vara, att vissa kulturåtgärder komma att erfordras i mera betydande omfattning,
sistnämnda uttryck hänför sig till åtgärdernas omfång, således närmast
till den markyta, varå åtgärderna skola vidtagas.
Beträffande det i ett par yttranden framförda önskemålet om åtgärder för
offentliggörande av här avsedda överenskommelser och beslut kan jag hänvisa
till vad jag tidigare anfört angående offentliggörande av avverkningsförbud.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
147
Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.
25 §.
I denna paragraf, vilken motsvarar 31 § i skogsstyrelsens förslag samt 18 §
i 1923 års lag, angives, vilka skogar som skola hänföras till svårföryngrade
skogar eller skyddsskogar.
Vad skogsstyrelsen föreslagit härom har föranlett erinringar endast i vissa
detaljfrågor.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat tillfredsställelse över det överförande
av skyddsskogarna inom länet till kategorien svårföryngrad skog,
som förslaget i denna del innebure, och paragrafen har vidare tillstyrkts även
av bland andra Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och länsjägmåstareföreningen.
Jämväl kammarkollegium har tillstyrkt förevarande paragraf i skogsstyrelsens
förslag, därvid ämbetsverket dock ifrågasatt, om icke de undersökningar,
som skulle föregå förordnanden enligt de två första styckena, borde
utföras icke som i betänkandet föreslagits av skogsstyrelsen utan av skogsvårdsstyrelserna,
varigenom erfarenheterna hos dessa och deras tjänstemän
bäst kunde tillgodogöras och kostnaderna nedbringas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län samt förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i sagda län ha uttalat tveksamhet, huruvida samma skogsvårdsbestämmelser
beträffande svårföryngrad skog borde gälla för Norrland
och landet i övrigt, därvid de framhållit att mindre långtgående bestämmelser
kunde vara tillräckliga för landets sydligare delar.
Domänstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund ha, under hänvisning
till att fjällskogen i fråga om vård ställde betydligt större krav på sina utövare
än övrig skog, ansett utsyningen inom fjällskogarna böra anförtros personal
med högre skoglig utbildning.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har förordat bibehållande av regeln
: 1923 års lag, att framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse skall
föreligga, för att skogen inom ett område skall kunna förklaras för svårföryngrad.
Gävle stad har uttalat, att innehavare av skogsmark, beträffande vilken
förordnande enligt 31 § i skogsstyrelsens förslag vore ifrågasatt, såvitt möjligt
borde beredas tillfälle att före frågans avgörande inkomma med yttrande
till Kungl. Maj:t.
Jag har redan tidigare angivit min uppfattning om förutsättningarna för Departementsatt
vissa skogar skola hänföras till svårföryngrade skogar eller skyddssko- chefen.
gar och i samband därmed även uttalat, att en allmän omprövning bör företagas
av de förordnanden, som tidigare meddelats angående sådan skogsmark.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Bland annat för att garanti skall vinnas för enhetliga bedömanden torde
de undersökningar, som erfordras för nyssnämnda omprövning, böra göras
genom skogsstyrelsens försorg. Givetvis bör skogsstyrelsen emellertid i största
möjliga utsträckning vid undersökningarna söka biträde av skogsvårdsstyrelserna
och tillgodogöra sig den erfarenhet och den lokalkännedom, som
dessas befattningshavare besitta. Jag förutsätter också, att de, som beröras
av undersökningarnas resultat, skola erhålla tillfälle att yttra sig däröver
före frågans slutliga avgörande.
Jag torde vidare här få framhålla, att enligt min uppfattning olika bestämmelser
angående ifrågavarande skogar ej böra meddelas för olika delar av
riket. Genom den relativt stora frihet att anpassa sina åtgärder efter förhållandena
i det enskilda fallet, som skogsvårdsstyrelserna avses skola ha även
beträffande nu ifrågavarande skogar, komma skogsvårdsstyrelserna emellertid
ändock att inom ramen för de i lagen stadgade skyddsbestämmelserna
kunna anpassa uppsikten och ingripandena efter vad som finnes erforderligt
med hänsyn till förhållandena i varje särskild landsdel. Slutligen torde
jag även här få nämna, att jag ej heller finner mig kunna biträda det i vissa
yttranden framförda önskemålet, att utsyning och stämpling i fjällskogarna
skulle få verkställas endast av personal med högre skoglig utbildning. Med
hänsyn till de stora skiljaktigheter i fråga om skötseln, som föreligga mellan
fjällskog och annan skog, torde nämligen en långvarig erfarenhet av fjällskogsbruket
ofta vara värdefullare än högre skoglig utbildning utan praktisk
kännedom om fjällskogens skötsel.
26 §.
Förevarande paragraf innehåller regler för avverkning av svårföryngrad
skog. Paragrafen motsvarar de avverkningsbestämmelser, som i skogsstyrelsens
förslag upptagits beträffande svårföryngrad skog i 32 § och beträffande
skyddsskog i 35 § första och andra styckena. Motsvarande bestämmelser i
1923 års lag återfinnas i 19 och 21 a §§.
Nämnda stadganden i skogsstyrelsens förslag ha berörts endast i ett fåtal
yttranden.
Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha anmärkt att, enär bestämmelserna i 32 § andra och tredje
styckena innebure en skärpning jämfört med stadgandena i 3 kap., paragrafens
första stycke borde erhålla följande lydelse: »I fråga om svarföryngrad
skog skall, utöver vad i 3 kap. stadgas, iakttagas följande.»
Länsstyrelsen i Malmöhus lån och länsjägmästareföreningen ha gjort gällande,
att sista punkten i tredje stycket ej stode i överensstämmelse med 2, 9
och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag, och några skogsvårdsstyrelser ha på samma
grund hemställt, att nämnda punkt måtte utgå.
Beträffande samma punkt har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört.
Det torde ligga i sakens natur, att oskäliga kulturkostnader icke skola påfordras
någonstädes, vare sig marken är belägen inom svårföryngrad skog,
skyddsskog eller annan skog. Vidare bör det vara en skogsägare obetaget att
149
Kungl. Alaj:ts proposition nr 34.
bedriva avverkning i större omfattning, för såvitt den ur biologisk synpunkt
är lämplig och han är villig att utöver minimikravet i fråga om återväxtåtgärder
vidtaga dyrbarare sådana, som äro ägnade att snabbare trygga återväxten.
Avverkningens omfattning bör med andra ord endast prövas ur rent
biologiska synpunkter med iakttagande av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser
rörande återväxten.
De bestämmelser angående avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog,
som upptagits i förevarande paragraf, överensstämma, bortsett från
jämkningar av redaktionell natur och sådana jämkningar, som föranledas
av de tidigare angivna avvikelserna i fråga om de allmänna avverkningsbestämmelserna,
med skogsstyrelsens förslag, dock med ett undantag. På sätt
anmärkts i flera yttranden synes nämligen ett stadgande av det innehåll,
som framgår av 32 § tredje stycket sista punkten av skogsstyrelsens förslag,
komma att stå i strid mot de allmänna bestämmelserna om jämnhet i uttagen
av icke utvecklingsbar skog, i det att enligt förstnämnda stadgande all
icke utvecklingsbar skog skulle kunna få uttagas på en gång, blott detta vore
förenligt med skogens återväxt. Ifrågavarande stadgande har därför ansetts
böra utgå och bestämmelserna angående avverkning utöver husbehovet följaktligen
få det innehållet, att dylik avverkning må ske allenast med tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen. Av hänvisningen till de allmänna avverkningsbestämmelserna
följer, att skogsvårdsstyrelsen vid behandling av frågor om dylikt
tillstånd bör iakttaga sagda bestämmelser, så långt detta kan ske utan åsidosättande
av här föreliggande speciella intressen.
27 §.
Paragrafen, vilken motsvarar 33 § i skogsstyrelsens förslag samt 20 § i
1923 års lag, behandlar förfarandet, då skogsvårdsstyrelse meddelar tillstånd
till avverkning av svårföryngrad skog eller skyddsskog.
Mot denna del av skogsstyrelsens förslag ha anmärkningar förekommit
endast i ett fåtal yttranden.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att stadgandet om utsyning
i första styckets första punkt borde ha det innehållet, att utsyning skulle
verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Till motivering härför har
skogsvårdsstyrelsen anfört, att det i praktiken icke vore skogsvårdsstyrelserna,
som förordnade någon viss person att verkställa utsyning inom ifrågavarande
skogar, utan att sådant förordnande meddelades av länsjägmästaren
eller vederbörande distriktschef. Vidare bar skogsvårdsstyrelsen förordat
utbyte av ordet »utmärkas» i andra styckets andra punkt mot ordet »angivas»,
under hänvisning till att gränserna för en trakt av i sistnämnda stycke
avsett slag sällan utmärktes på marken utan i allmänhet endast angåves å en
kartskiss, som bifogades avverkningsplanen.
Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har anfört.
I praktiken tillgår det så att smärre träd under 4", som behöva borttagas,
av praktiska skäl icke förses med rotstämpel och alt vid ungskogsgallringar
de stammar, som borttagas, endast märkas med gallringsrits. Styrelsen före
-
Deparlements
chefen.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Departements
chefen.
slår därför, att orden »såvitt möjligt» ersättas med »om skäl till annat förfaringssätt
ej föreligger». Med denna ändring torde hela andra stycket kunna
utgå. För denna förändring talar det formella skälet att ordet »utsyning»
givetvis icke är synonymt med ordet stämpling, utan måste givas en vidare
tolkning. »Utsyning» kan sålunda ske även genom utmärkning av trakthyggesgränser
eller dylikt.
Liknande uttalande har gjorts av Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att bestämmelserna i 33 § i skogsstyrelsens
förslag ej helt tillgodosåge kravet på speciell vård av de nuvarande
skyddsskogarna och liknande områden i Norrland samt att förbundet
med anledning därav ansåge sig böra föreslå en komplettering av paragrafens
stadganden med en bestämmelse om att handhavandet av utsyningen
inom sådana områden i Norrland finge verkställas endast av personal med
högre skoglig utbildning jämte för ändamålet nödig erfarenhet.
Jämväl ifrågavarande paragraf är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse
med skogsstyrelsens förslag. Vad skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört
angående vem som skall meddela förordnande att verkställa utsyning har jag
ej ansett böra föranleda någon avvikelse från förslaget. Det synes mig nämligen
bland annat såsom en garanti för att utsyningsuppdrag endast skall
lämnas fullt kompetenta personer lämpligt att förordnande skall meddelas
av skogsvårdsstyrelsen. Någon praktisk olägenhet härav torde icke behöva
befaras uppstå. Såsom framhållits redan i annat sammanhang böra enligt
min uppfattning här ifrågavarande uppdrag ej vara förbehållna personal med
högre skoglig utbildning utan det avgörande bör vara vederbörandes förtrogenhet
med här föreliggande speciella problem. Med anledning av vad
sagda skogsvårdsstyrelse i övrigt anfört vill jag vidare framhålla, att det
synes önskvärt att ett bestämmande av viss trakt, där avverkning må äga
rum, såvitt möjligt skall ske genom utmärkande av områdets gränser å
marken.
Vad skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län anfört rörande märkning av utsynade
träd har beaktats. Däremot kan jag ej ansluta mig till vad sagda skogsvårdsstyrelse
i övrigt anfört. Med utsyning avses, att vid förrättning å marken
vissa träd utskiljas till avverkning genom stämpling eller utmärkning i annan
ordning. Då anvisning enligt andra stycket äger rum, sker däremot ej något
utskiljande av vissa träd, utan skogsägaren får själv bestämma över avverkningen
inom den anvisade trakten, varvid dock de allmänna avverkningsreglerna
skola iakttagas.
28 §.
Paragrafen behandlar frågan om åtgärder för återväxtens tryggande å
svårföryngrad skog och skyddsskog. Bestämmelserna motsvaras av 34 § i
skogsstyrelsens förslag och de delar av 35 § i samma förslag, som behandla
skyddsskog, ävensom av 21 och 21 a §§ i 1923 års lag.
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Yttrandena innehålla icke några erinringar mot skogsstyrelsens förslag i
denna del, med undantag av att kammarkollegium uttalat att frågor om betesförbud
å skyddsskog borde kunna avgöras av vederbörande länsstyrelse och
således icke behöva dragas under Kungl. Maj:ts prövning.
Paragrafen överensstämmer i sak med skogsstyrelsens förslag. På sätt kam- Dep^Jitee,™nts''
markollegium anfört synes det emellertid ej erforderligt, att frågor om betesförbud
skola behandlas av Kungl. Maj:t, utan denna befogenhet torde böra
tillkomma länsstyrelserna.
29 §.
I denna paragraf, vilken motsvarar 36 § i skogsstyrelsens förslag, regleras
ansvaret för kostnaderna för förrättning enligt 27 §.
Mot vad skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke framställts annan
anmärkning än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands lön och samma läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett rätten till avgiftsfri förrättning
i enlighet med rådande praxis böra begränsas till de ansökningar, som
inkommit inom av skogsvårdsstyrelsen kungjord tid. Som skäl härför har
anförts, att en rationell organisation av förrättningarna eljest omöjliggjordes,
med påföljd att utsyningama icke medhunnes före avverkningstiden.
Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. Dep<^V^nta''
Att, på sätt i nyssnämnda yttranden förordats, göra rätten till avgiftsfri förrättning
beroende av att ansökningen inkommit inom föreskriven tid, har jag
ej ansett påkallat. Givetvis äger emellertid skogsvårdsstyrelse organisera
sitt arbete på sätt styrelsen finner lämpligt och sålunda i första hand behandla
de ansökningar, som inkommit inom viss av styrelsen angiven tid.
Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
30 §.
Denna paragraf, vilken motsvarar 37 § i skogsstyrelsens förslag samt 23 §
i 1923 års lag, behandlar förutsättningarna och villkoren för omläggning av
skogsmark till annat ändamål än skogsbörd.
Vad skogsstyrelsen här föreslagit har i huvudsak tillstyrkts av flertalet
skogsvårdsstgrelser, statens skogsforskningsinstitut, skogshögslcolans lärarråd,
Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund
och länsjägmästareföreningen.
Norrköpings stad har ifrågasatt om icke ordet »friluftsanläggningar» borde
tilläggas i den uppräkning, som förekomme i paragrafens första stycke.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån har ansett, att skogsvårdsstyrelses
tillstånd alltid borde fordras för omläggning av skogsmark till annat ändamål
än skogsbörd, samt till stöd därför anfört, att det icke vore ovanligt, att
en markägare såsom svepskäl i syfte att kunna tillgodogöra sig skogen uppgåve
sig ämna omlägga skogsmark till åker eller dylikt.
152
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har i likhet med skogsvårdsstyrelsen i
Östergötlands län uttalat tveksamhet, huruvida icke för omläggning av skogsmark
till tomtmark borde erfordras tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen
har härom anfört följande.
Då skogsstyrelsen beträffande omläggning till tomtmark sätter sin lit till
bestämmelserna i det föreliggande förslaget till byggnadslag med mera,
enligt vilka bestämmelser byggnadsplan under inga förhållanden får utläggas
över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående
tid bliva bebyggt, synes densamma överskatta konsekvenserna av den ifrågasatta
lagstiftningen. Med hänsyn till den strävan, som ofta föreligger hos
bebyggelsen att undandraga sig reglerande byggnadsföreskrifter —■ vilka
uppfattas såsom onödiga och i varje fall kostsamma — måste för närvarande
dylika föreskrifter läggas över rätt stora områden. Häri lär det nya förslaget
till byggnadslag, även om villkoren skärpas, icke komma att åstadkomma
någon större ändring, om icke ändamålet med lagstiftningen skall
förfelas. Länsstyrelsen finner sig därför böra ifrågasätta om icke omläggning
till tomtmark jämväl bör underkastas bestämmelserna i 37 § andra stycket
i skogsstyrelsens förslag.
Sagda länsstyrelse har även berört frågan om ställande av säkerhet vid
omläggning av skogsmark och därom anfört.
Därest det konstateras eller förordnas, att marken skall återförsättas i
skogbärande skick, kan säkerheten tilldelas den uppgiften, att vid behov
får ur densamma bestridas kostnaderna för de åtgärder, som erfordras för
återförsättandet. Markägaren är kanske, sedan avverkning ägt rum, ur stånd
att bestrida sagda kostnader eller ock tredskas han att vidtaga erforderliga
åtgärder. Då kan det vara till fördel, att säkerheten finnes tillgänglig. Härtill
kommer att säkerhetens ställande mången gång sannolikt avhåller markägaren
från avverkning i annat fall än då omläggning verkligen skall äga
rum. Givetvis bör säkerhet icke krävas i varje fall ulan endast då skogsvårdsstyrelsen
finner nödigt förordna härom. Ställes icke säkerhet, synes avverkningsförbud
omedelbart höra tillgripas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län samt flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha förordat samarbete mellan skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap
vid bedömande av frågor om tillstånd till omläggning av
skogsmark till betesmark.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att tillstånd till omläggning
av skogsmark till betesmark eller äng icke borde krävas, då marken
vore bevuxen med avverkningsmogen skog.
Norrlands skogsvårdsförbund har ansett tillstånd för omläggning av svårföryngrad
skogsmark till väg icke böra krävas, i varje fall icke inom lappmarkerna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns
norra och Gävleborgs läns hushållningssällskap ha funnit den skärpning av
bestämmelsenia angående omläggning av skogsmark, som skogsstyrelsens förslag
innebure, ej vara erforderlig. Samma ståndpunkt har intagits av Jönköpings
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka därvid hän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
153
visat till den i förslagets 40 § förekommande bestämmelsen om åtgärder för
betryggande av skogsåterväxt å skogsmark, som omlagts till annat ändamål
men vax-å underhållet sedermera försummats.
Västmanlands län hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett nya
lagbestämmelser angående omläggning av skogsmark icke vara erforderliga
men förordat komplettering av gällande bestämmelser med ett stadgande
av innehåll, att fråga om omläggning till betesmark skall prövas av skogsvårdsstyrelsen.
Kammarkollegium bar anfört.
Med förslagets definition på skogsmark skulle exempelvis anordnande av
kulturbete på en av ålder kal hedmark bliva beroende av skogsvårdsstyrelsens
tillstånd, vilket icke synes rimligt. Kollegiet ifrågasätter, om icke det
skulle vara till fyllest att kräva tillstånd enligt 37 § andra stycket endast vid
omläggning av skyddsskog i egentlig mening, icke vid omläggning av svårföryngrad
skog. Därest område av skyddsskog intagits i stadsplan eller byggnadsplan,
bör i varje fall särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelse ej erfordras
som villkor för områdets användning enligt planen. Så bör ej heller vara
fallet, om området avstyckats för att användas såsom väg, byggnadstomt
eller dylikt. Såsom lagförslaget skrivits synes mark, som vunnits genom ett
sjösänknings- eller torrläggningsföretag, icke kunna uppodlas till åker eller
äng utan skogsvårdsstyrelsens särskilda tillstånd, eftersom sådan landvinning
faller under begreppet skogsmark. Detta kan naturligtvis ej ha avsetts.
Med det anförda har kollegiet velat påvisa, att de kollisionsfall, som kunna
inträffa med andra lagstiftningsområden, icke tillräckligt beaktats i paragrafen.
Denna synes därför böra överarbetas.
Bestämmelser, varigenom omläggningen av skogsmark till annat användningssätt
blir underkastad en viss kontroll, torde även i fortsättningen erfordras
till förhindrande av att de skogsvårdande intressena skola obehörigen
åsidosättas genom sådan omläggning. Behovet i och för sig av dylika bestämmelser
har ej heller från något håll bestritts. Däremot ha i olika avseenden
erinringar framställts mot det förslag till dylika bestämmelser, som
skogsstyrelsen framlagt, särskilt på de punkter, där detta innebär skärpningar
i förhållande till gällande lag.
Innan jag ingår på frågan om de regleringsbestämmelser, som enligt mitt
förmenande böra finnas på detta område, må framhållas, att begreppet
skogsmark i det inom departementet upprättade lagförslaget givits en annan
och i vissa avseenden mera inskränkt innebörd än i skogsstyrelsens förslag.
Härigenom begränsas också i viss mån tillämplighetsområdet för ifrågavarande
bestämmelser. Sålunda komma dessa exempelvis icke att beröra sådan
mark, som för närvarande är i huvudsak outnyttjad men är mera lämpad
att användas för annat ändamål än för skogsproduktion.
Jag har tidigare framhållit att såsom skogsmark ej bör räknas sådan
mark, som i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål än skogsbörd,
och detta oberoende av huruvida det faktiska användningssättet i och för sig
kan anses lämpligare än skogsproduktion eller ej.
Då fråga uppkommer att överföra skogsmark till annat användningssätt
synes det däremot befogat, att det allmänna åtminstone i viss utsträckning
Departements
chefen.
154
Kunpl. Maj:ts proposition nr 34.
vid sin prövning, huruvida åtgärden bör tillåtas, även beaktar lämpligheten
av det ifrågasatta användningssättet. Vid en sådan prövning torde dock ej
böra i varje särskilt fall företagas någon detaljerad granskning av de olika
användningssättens relativa lämplighet ur det allmännas synpunkt, utan
prövningen bör endast gå ut på att förhindra sådana omläggningar, som mera
påtagligt skulle skada de skogsvårdande intressena utan att medföra motsvarande
vinst av annan art.
Då omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål ifrågasättes, torde det ytterst sällan ur det allmännas synpunkt
finnas någon anledning att söka motverka omläggningen. Dylik omläggning
synes därför, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, böra
få ske utan hinder av bestämmelserna i lagen, såvida skogen ej utgöres av
svårföryngrad skog eller skyddsskog. I sistnämnda fall torde det nämligen,
med hänsyn till de verkningar även förhållandevis små ingrepp kunna få
på skogsbeståndet, vara nödvändigt att uppställa en fordran på tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen. Denna tillståndsgivning bör emellertid i flertalet fall
kunna ske snabbt och utan någon mer ingående prövning.
Enligt skogsstyrelsens förslag skulle såsom förutsättning för att omläggning
skulle få ske för något av nu nämnda ändamål gälla, att marken vore
lämplig för det avsedda ändamålet och ej av större ytvidd än som kunde
anses skäligt. Att i lagen uppställa en dylik förutsättning är dock enligt min
uppfattning icke erforderligt eller ens lämpligt. En bestämmelse av nu angivet
innehåll kan, eftersom under alla förhållanden eu vid marginal måste
lämnas för den enskilde markägarens egen bedömning, knappast antagas
få någon egentlig betydelse i vidare mån än att den skulle underlätta för
skogsvårdsstyrelsen att ingripa i sådana fall, då omläggningen endast åberopas
såsom förevändning för en avverkning i strid mot skogsvårdslagens
bestämmelser. Mot en sådan bestämmelse talar vidare, att införande av dylika
restriktioner lätt skulle kunna skapa en viss osäkerhetskänsla för dem,
som planerade omläggningar av ifrågavarande slag, och även medföra en
onödig ökning av arbetsbördan för skogsvårdsstyrelserna därigenom att dessa
skulle få mottaga förfrågningar från markägarna angående omläggningarnas
laglighet.
Beträffande omläggning till byggnadstomt må i detta sammanhang anmärkas,
att det här givetvis måste förutsättas, att den ifrågavarande marken
verkligen kan beräknas bliva bebyggd inom en nära framtid. Med anledning
av vad i ett yttrande anförts därom, att friluftsanläggningar borde medtagas i
uppräkningen av de ändamål, för vilka omläggning må ske, vill jag framhålla,
att användning av mark för dylikt ändamål i regel torde få anses
likartad med nyss särskilt angivna användningssätt och att omläggning för
dylikt ändamål därför i allmänhet kommer att kunna företagas utan tillstånd.
Förutom för något av nu nämnda ändamål torde omläggning vidare i princip
böra få ske till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk. Under det
att förut nämnda användningssätt i regel representera ett avsevärt mera
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
155
intensivt utnyttjande av marken än vad som skulle bliva fallet, om marken
även i fortsättningen skulle användas för skogsproduktion, och behovet av
kontroll över omläggningens lämplighet därför i allmänhet torde vara mycket
ringa, är förhållandet i viss mån ett annat, då fråga uppkommer om att
omlägga skogsmark till äng eller betesmark. Här synes det därför befogat
att, i likhet med vad för närvarande gäller, som förutsättning för omläggningens
tillåtlighet uppställa, att marken är lämplig för det avsedda ändamålet och
ej av större ytvidd än som kan anses skäligt. Prövningen av om så är fallet
bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen, vilken härvid givetvis bör samråda med
vederbörande lokalorgan för jordbruket.
Även i andra fall än de nu nämnda kan det tänkas föreligga ett legitimt
intresse av att överföra skogsmark till annat användningssätt. I dylika fall
torde frågan alltid böra prövas av skogsvårdsstyrelsen.
Då skogsvårdsstyrelsen lämnar tillstånd till omläggning av skogsmark,
torde den även böra bestämma den tid, inom vilken de åtgärder, som kunna
erfordras för omläggningen, skola vara vidtagna. Att skogsvårdsstyrelsen
därjämte, såsom skogsstyrelsen föreslagit, alltid skulle lämna anvisning å
vilka åtgärder som skola vidtagas, finner jag däremot icke erforderligt. I
det stora flertalet fall lär detta vara självklart eller utan olägenhet kunna
överlämnas åt vederbörande markägares bedömande. Hinder bör emellertid
icke föreligga för skogsvårdsstyrelsen att, om den så finner påkallat, meddela
anvisningar härom av icke bindande natur.
I likhet med skogsstyrelsen finner jag det icke erforderligt att föreskriva
skyldighet att ställa säkerhet för vidtagande av erforderliga omläggningsåtgärder.
31 §.
I denna paragraf, vilken mGtsvarar 39 § första stycket i skogsstyrelsens
förslag samt 24 § första stycket i 1923 års lag, behandlas tillsynen över genomförandet
av sådan omläggning, som må ske utan särskilt tillstånd.
Skogsstyrelsens förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan annan
erinran än att kammarkollegium anfört följande.
Det förefaller icke rimligt, att skogsvårdsstyrelse skulle vara befogad att
påfordra till exempel att stadsplan eller byggnadsplan skulle genomföras
inom viss tid. Enligt kollegiets uppfattning äro de här uppställda reglerna för
vittgående för att vara lämpliga. Måhända kunde i stället som huvudregel
bibehållas bestämmelserna i 24 § gällande skogsvårdslag, innebärande att en
skogsägare, som till försvar mot påstående om åtgärders vidtagande för skogsåterväxt,
invänder, att han skall omlägga marken till visst ändamål, må
kunna avfordras förbindelse att verkställa omläggningen inom viss tid. Detta
bör dock ej gälla vid omläggning på grund av att marken ingår i stadsplan
eller byggnadsplan. För planlagda områden synes böra gälla, att skogsbestånden
skola skötas enligt skogsvårdslagen, intill dess marken lages i anspråk enligt
planen eller avverkning erfordras för planens genomförande. Bestämmelserna
i paragrafen synas böra omarbetas i här angiven riktning.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Departements*
chefen.
Jag har intet att erinra mot skogsstyrelsens förslag, att skogsvårdsstyrelsen
i fall som här avses skall äga avfordra markägaren förbindelse att inom
viss av skogsvårdsstyrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga
åtgärder. Likaså synes det mig lämpligt att, därest sådan förbindelse ej
avlämnas, skoglig myndighet skall äga fastställa tid, inom vilken dylika
åtgärder skola vara vidtagna. Däremot är det enligt min uppfattning ej erforderligt,
att frågor av sistnämnda slag skola hänskjutas till skogsstyrelsen,
utan beslutanderätten däri synes utan olägenhet kunna anförtros skogsvårdsstyrelserna.
Beslutet torde, liksom förbindelse, endast böra avse den tid, inom
vilken erforderliga omläggningsåtgärder skola vara utförda, skogsvårdsstyrelsen
dock givetvis obetaget att, om den så finner påkallat, i samband med
beslutet lämna markägaren för denne icke bindande anvisningar om de åtgärder,
som skogsvårdsstyrelsen anser böra vidtagas för omläggningen.
Med anledning av vad kammarkollegium anfört vill jag framhålla, att de
omläggningsåtgärder, som här avses, självfallet skola vara rent faktiska åtgärder
för utnyttjande av marken på annat sätt än för skogsbörd.
32 §.
Paragrafen, vilken motsvarar 38 § samt 39 § andra och tredje styckena i
skogsstyrelsens förslag ävensom 24 § andra och fjärde styckena i 1923 års
lag, behandlar förfarandet, då markägare, som företagit avverkning för att
omlägga skogsmark till annat ändamål, underlåtit att inom utsatt tid vidtaga
erforderliga åtgärder för omläggning av skogsmarken.
På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över
huvuddragen av skogsstyrelsens förslag har i flertalet yttranden uttalats den
uppfattningen att frågor som här avses borde avgöras av domstol. Ifrågavarande
bestämmelser i skogsstyrelsens förslag ha i övrigt lämnats utan annan
erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län, med vilken länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda län instämt, anfört
följande.
Främst genom den utpräglade bristen på arbetskraft å landsbygden, men
även genom brist på konstgödning, genom nederbördsbrist, genom markförsämring
på grund av kalavverkningen och icke minst genom fastighetens
övergående till annan ägare, som ej hyser intresse för odlingsföretaget, är det
mycket vanligt, att odlingsföretag bliva eftersatta och att besiktningar måste
företagas. Antalet av de omläggningsföretag i länet, som skulle vara färdiga
den 1 juni 1946, understiger sålunda icke 250. I somliga fall har uppskov
beviljats i över 10 år. Det gäller då för skogsvårdsstyrelsen att på det mest
praktiska sättet ordna frågan. I ett fall beviljas nvtt uppskov, i annat fall
överenskonunes om betesvallshyggets upplöjning till åker, i ett tredje fall
har naturlig återväxt uppkommit och marken får återgå till skogsmark, i ett
fjärde fall sker återplantering etc. Icke i något fall under hela verksamhetstiden
har stämning till domstol behövt äga rum. Ett hänskjutande till skogsstyrelsen
av alla dessa fall är givetvis otänkbart. Det är fullt tillräckligt, om
endast de fall, där överenskommelse ej kan träffas, underställas skogsstyrelsen.
Skogsvårdsstyrelsen föreslår sålunda att efter ordet »eftersatt» inskjutes
satsen »och överenskommelse i ärendet mellan skogsvårdsstyrelsen och
vederbörande ej kan träffas».
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
157
Paragrafen har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med skogssty- Departementsrelsens
förslag. På sätt bland andra skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län an- ch4enmärkt
synes det emellertid önskvärt, att skogsstyrelsen ej skall behöva taga
befattning med alla de ärenden, där erforderliga omläggningsåtgärder ej fullgjorts
inom ursprungligen föreskriven tid, utan att även i dessa fall frågan
såvitt möjligt skall ordnas utan skogsstyrelsens ingripande. I paragrafen har
därför öppnats en möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att bevilja markägaren
anstånd med fullgörandet av åtgärderna.
I detta sammanhang må nämnas, att skogsstyrelsen under 40 § i sitt förslag
upptagit vissa bestämmelser angående vidtagande av återväxtåtgärder å
mark, som vederbörligen omlagts till annat ändamål än skogsbörd men å
vilken underhållet därefter försummats. Enligt dessa bestämmelser skulle
skogsvårdsstyrelsen, därest underhållet efter omläggningen försummades i
sådan utsträckning, att marken ej längre i väsentlig utsträckning kunde utnyttjas
för sitt ändamål, efter verkställd besiktning äga förordna, att åtgärder
för betryggande av skogsåterväxt å området skulle vidtagas i enlighet med
bestämmelserna angående återväxt efter avverkning.
Förslaget i denna del har berörts endast i ett fåtal yttranden och därvid
i allmänhet tillstyrkts. För min del finner jag emellertid en dylik bestämmelse
icke erforderlig, därest skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd införes i enlighet med vad jag tidigare förordat. För
mark, som ligger i huvudsak outnyttjad och som är mera lämpad att användas
för skogsbörd än för annat ändamål, kommer nämligen då redan enligt
de allmänna bestämmelserna att kunna föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder
för ernående av nöjaktigt skogstillstånd. Skulle marken åter vara mera
ägnad att användas för annat ändamål, synes det knappast lämpligt att framtvinga
skogsodling å densamma. I regel lärer det väl för övrigt i dylika fall
vara fråga om mark, som omlagts för jordbruksändamål, och rättelse följaktligen
kunna ernås på så sätt att vederbörande i den ordning, som vanhävdslagstiftningen
anvisar, förelägges att vidtaga åtgärder för avhjälpande
av vanhävden. Jag har därför ansett bestämmelser av det innehåll, som
skogsstyrelsen här föreslagit, ej böra upplagas i skogsvårdslagen.
33 §.
Paragrafen motsvarar 41 § i skogsstyrelsens förslag samt 24 § tredje stycket
i 1923 års lag.
Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
34 och 35 §§.
Dessa paragrafer motsvara 42—45 §§ i skogsstyrelsens förslag.
Utöver den redogörelse, som tidigare lämnats för yttrandena över skogsstyrelsens
förslag i denna del, kan här nämnas, att i några yttranden, bland
andra yttrandena från kammarkollegium, skogsvårdsstgrclsen i Västmanlands
opaginerad Kontrollera mot PDF
158
Kungl. Maj.is proposition nr 34.
län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats, att
beslutanderätten i frågor av förevarande art borde åtminstone i viss utsträckning
tillkomma skogsvårdsstyrelsema, enär den tidsutdräkt, som oundvikligen
måste följa av en tillämpning av de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna,
kunde få ödesdigra följder.
Departements■ I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat min anslutning till vad
chefen. skogsstyrelsen föreslagit om skyldighet att vidtaga åtgärder mot skadegörelse
av skogsinsekter. Angående frågan, vem beslutanderätten i dessa ärenden
skall tillkomma, må påpekas, att det för avgörandet av vilka bekämpningsåtgärder,
som böra vidtagas, i regel torde vara nödvändigt att utnyttja
den sakkunskap, som finnes hos statens skogsforskningsinstitut. Någon tidsvinst
torde under sådana förhållanden knappast kunna göras genom att beslutanderätten
överlämnas till skogsvårdsstyrelsema. Under sådana förhållanden
har jag funnit det lämpligast att beslutanderätten i dessa frågor skall
ligga hos skogsstyrelsen. Även i övrigt ha ifrågavarande paragrafer, frånsett
ändringar av redaktionell art, utformats i anslutning till skogsstyrelsens förslag.
Den i 42 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen
att skogsvårdsstyrelse, som erhållit kännedom om sådan skadegörelse
som här avses eller om förhållanden som innebära fara för sådan skadegörelse,
ofördröjligen skall underrätta skogsstyrelsen härom, har dock synts
överflödig och därför utelämnats.
Ansvarsbestämmelser.
36 §.
Första momentet i denna paragraf, vilket motsvaras av 47 § i skogsstyrelsens
förslag, innehåller stadgande om straff för avverkning i uppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. I andra momentet, vilket motsvarar
46 § i skogsstyrelsens förslag, stadgas straff för avverkning i strid mot avverkningsförbud
eller överenskommelse eller mot föreskrift, som meddelats
enligt skogsvårdslagen. Paragrafen har i 1923 års lag, i den mån här ifrågavarande
förfaranden där äro straffbelagda, sin motsvarighet i 25 § 1 mom.
första stycket.
Beträffande yttrandena över 47 § i skogsstyrelsens förslag hänvisas till den’
tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvudprinciperna i detta.
De i 46 § i sagda förslag intagna bestämmelserna ha i allmänhet lämnats
utan erinran. Skogsvdrdsstgrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har
emellertid ansett en viss oklarhet råda i fråga om paragrafens innebörd.
Skogsvårdsstyrelsen har sålunda anfört.
Något uttalande om vem som skall dömas till straff i det fall att olaglig
avverkning sker av en rotförsåld skogspost finnes icke. Det hade varit önskvärt
att det i motiven förekommit något uttalande härom, då prejudikat i
opaginerad Kontrollera mot PDF
159
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
detta hänseende icke finnes. Domstolarna synas sålunda ibland — sannolikt
beroende på vilken som av skogsvårdsstyrelsen stämmes — döma i ena fallet
markägaren, i andra fallet avverkningsrättsinnehavaren. Enligt styrelsens
mening bör i de fall då avverkningsrätten, såsom i allmänhet är fallet i södra
Sverige, avser rotförsäljning av vissa utstämplade träd, markägaren sta hela
ansvaret för så vitt naturligtvis icke avverkningsrättsinnehavaren avverkat
ostämplade träd. Det kan inte vara annat än rättvist att ägaren till en skog,
där avverkningsförbud finnes, göres ansvarig för upplåtelse av avverkningsrätt
i strid mot förbudet.
Beträffande frågan huruvida straff bör kunna ådömas för avverkning i Departementsuppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser hänvisas till vad som an- c e *"4
förts i den allmänna motiveringen.
Vad angår frågan, vem som skall fällas till ansvar för dylik avverkning
eller för avverkning i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av skogsvårdslagen, må först erinras om att i 1923 års
lag brottssubjektet i motsvarande fall angives vara den, som företager avverkningen.
Detta torde, såsom uttalats i förarbetena till sagda lag, böra
förstås så, att straff kan ådömas endast skogsägaren själv eller den som
med hans goda minne företager avverkning. Skogsstyrelsen har här föreslagit
en omformulering, innebärande att såsom brottssubjekt skulle angivas den,
som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning. Enligt vad i
betänkandet angivits har syftet härmed varit att förebygga, att straff enligt
förevarande paragraf skulle ådömas den, som företagit avverkning i strid
mot skogsägarens vilja, eftersom detta skulle kunna medföra att det avverkade
virket förklarades förbrutet och skogsägaren sålunda ginge förlustig det
mot hans vilja avverkade virket. Med hänsyn till vad nyss sagts om innebörden
av straffbestämmelsen i 1923 års lag synes emellertid en dylik ändring
icke erforderlig. Den av skogsstyrelsen föreslagna avfattningen skulle
vidare leda till att, då med stöd av upplåten avverkningsrätt företagits avverkning
i uppenbar strid mot skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser
eller i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med
stöd av skogsvårdslagen, straff ej skulle kunna ådömas markägaren, vilken
upplåtit avverkningsrätten. En dylik begränsning synes emellertid icke sakligt
motiverad och skulle allvarligt äventyra effektiviteten av bestämmelserna
i skogsvårdslagen. I fall som nu nämnts synes i stället ansvar böra
kunna ådömas både markägaren och avverkningsrättsinnehavaren. Som
brottssubjekt bar därför i ifrågavarande paragraf angivits den som företager
eller låter företaga avverkningen.
Beträffande de avvikelser, som i övrigt — bortsett från sådana som föranledas
av tidigare gjorda ändringar av materiell natur eller äro av rent redaktionell
art — i departementsförslaget gjorts från skogsstyrelsens förslag, må
anmärkas följande. Då i departementsförslaget uttrycket föreskrift använts
endast för sådana av skogsvårdsstyrelsen meddelade bestämmelser, som skola
vara av bindande natur och vilkas åsidosättande bör medföra straffpåföljd,
bar det icke synts nödvändigt att i nu ifrågavarande straffstadgande
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Departementschefen.
hänvisa till de paragrafer, som innehålla bestämmelser om dylika föreskrifter.
Vidare har något stadgande om straffminimum för vissa förseelser ej
ansetts påkallat.
I detta sammanhang torde jag även få anmärka, att jag ej ansett det erforderligt,
att i den nya lagen upptages ett stadgande, motsvarande 52 § i
skogsstyrelsens förslag och 25 § 4 mom. i 1923 års lag.
37 och 38 §§.
Dessa två paragrafer, i vilka stadgas ansvar för överträdelse av betesförbud
samt för eftersättande av omläggningsåtgärd, för vars vidtagande tid blivit
bestämd, motsvara 48 och 49 §§ i skogsstyrelsens förslag samt 25 § 2
och 3 mom. i 1923 års lag.
39 §.
I denna paragraf behandlas frågan om förverkande av samt utgivande av
ersättning för olovligen avverkat virke. Paragrafen motsvarar 51 § i skogsstyrelsens
förslag samt 25 § 1 mom. andra stycket i 1923 års lag.
Skogsstyrelsens förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran.
Vissa skogsvårdsstyrelser ha emellertid uttalat, att här ifrågavarande påföljder
av praktiska skäl borde ersättas med en skärpning av bötesstraffen.
Bestämmelser om påföljd av i huvudsak samma innehåll som de, vilka
finnas i nu gällande lag, äro enligt min uppfattning nödvändiga för att trygga
efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser och böra därför intagas
även i den nya lagen. Ett ovillkorligt utdömande av här avsedd påföljd skulle
emellertid i undantagsfall kunna verka obilligt. Bland annat torde påföljdsbestämmelserna
ej böra tillämpas vid avverkning, som servitutshavare företagit
i strid mot föreskrift enligt 9 § andra stycket, därest förverkandet i realiteten
skulle träffa skogsägaren, till vilkens skydd föreskrifterna meddelats.
I paragrafen har därför gjorts den ändringen i förhållande till skogsstyrelsens
förslag och nu gällande lag, att domstolen beretts möjlighet att, då särskilda
skäl därtill föranleda, underlåta att tillämpa påföljdsbestämmelserna.
40 §.
Denna paragraf, vilken motsvarar 53 § i skogsstyrelsens förslag och 26 §
i 1923 års lag, innehåller stadganden om behörighet att anhängiggöra åtal
för förseelser mot skogsvårdslagen och att lägga beslag å virke, som olovligen
avverkats.
Mot de bestämmelser skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke
gjorts annan erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lön uttalat, att
allmän åklagare borde få väcka åtal för förseelse mot skogsvårdslagen endast
efter anmälan av skogsvårdsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
161
Paragrafen är avfattad i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. DepartementaAtt
begränsa allmän åklagares åtalsrätt på sätt skogsvårdsstyrelsen i Värm- chefen.
lands län förordat, synes icke lämpligt. Det torde kunna förutsättas att allmän
åklagare i sådana fall, där ansvarsfrågan är beroende på en bedömning
av skogliga förhållanden, icke kommer att väcka åtal utan att ha samrått
med skogsvårdsstyrelsen.
41 och 42 §§.
Paragraferna, vilka innefatta bestämmelser om försäljning av beslagtaget
virke samt om skogsvårdskassas rätt till böter och försäljningssumma eller
ersättning för förbrutet virke med mera, motsvara 54 och 55 §§ i skogsstyrelsens
förslag samt 27 och 28 §§ i 1923 års lag.
Om fullföljd av talan.
43 §.
Förevarande paragraf, vilken motsvarar 56 § i skogsstyrelsens förslag och
30 § i 1923 års lag, avhandlar talan mot skogsvårdsstyrelses, länsstyrelses
och skogsstyrelsens beslut.
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
förordat, att skogsägare skall äga klagorätt även mot sådant yttrande,
som avses i 10 § i departementsförslaget. I övrigt ha erinringar förekommit
allenast beträffande tiden för fullföljande av talan. Därvidlag ha ett flertal
skogsvårdsstgrelser ävensom länsjägmästareföreningen hävdat, att klagotiden
i fall, som avses i 13 och 24 §§ i departementsförslaget, borde begränsas till ett
år eller kortare tid. Som skäl härför har anförts, att det kunde vara svårt att
efter denna tid på marken prestera bevis om ett avverkningsförbuds berättigande
ävensom att avverkningsförbudet avsåges skola ha endast begränsad
giltighetstid. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har
yttrat, att en enligt skogsvårdslagen lämnad föreskrift ofta komme att få den
innebörden, att avverkning under viss tid ej finge ske utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd, således samma innebörd som ett avverkningsförbud, samt
att det därför icke förelåge anledning att i fullföljdshänseende fastställa
olika bestämmelser för avverkningsförbud och föreskrift av nämnt slag.
Beträffande frågan om rätt att anföra besvär över sådant yttrande av Departementsskogsvårdsstyrelsen,
som avses i 10 §, har jag redan förut framhållit, att chefen.
klagorätt här icke bör medgivas. Jag finner vidare ej tillräckliga skäl föreligga
för att begränsa klagotiden i fall som avses i 13 och 24 §§. Med anledning
av vad skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde i
detta sammanhang anfört må framhållas, att en av skogsvårdsstyrelsen med
stöd av 3 kap. skogsvårdslagen meddelad föreskrift icke får innehålla, att
avverkning ej må ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, utan skall innehålla
konkreta anvisningar angående vad som skall iakttagas vid eventuell
11 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.
162
Iiungl. Maj:ts proposition nr 34.
avverkning. Ej heller i övrigt har jag beträffande ifrågavarande paragraf
funnit anledning avvika från skogsstyrelsens förslag. Eftersom föreskrift om
betesförbud enligt vad tidigare nämnts bör få meddelas av länsstyrelse, har
emellertid i andra momentet intagits bestämmelse om rätt till klagan över
dylikt beslut.
44 §.
Paragrafen, vilken stadgar förbud mot klagan över överexekutors åtgärd
i visst fall, motsvarar 57 § i skogsstyrelsens förslag samt 31 § andra stycket
i 1923 års lag.
Om undantag från lagens tillämpning.
45
Ifrågavarande paragraf, vilken motsvarar 58 § i skogsstyrelsens förslag
samt 2 § i 1923 års lag, reglerar skogsvårdslagens tillämplighetsområde.
Angående yttrandena över skogsstyrelsens förslag om skogsvårdslagens
tillämplighetsområde kan i huvudsak hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen
för yttrandena över huvuddragen av betänkandet. Utöver vad där
återgivits må emellertid här nämnas, att kammarkollegium i fråga om 58 §
i skogsstyrelsens förslag anfört följande.
Meningen är att skogsvårdslagen skall bliva tillämplig på samtliga skogar,
som icke direkt undantagits i 58 §. Det vill emellertid synas kollegiet, som
om avgränsningen varken blivit lagtekniskt sett fullt klar eller sakligt sett
alldeles lämplig. Kollegiet anser sig böra framställa följande allmänna anmärkning.
Lagförslaget bygger på den uppfattningen, att all skog skall stå under
tillsyn av någon statlig myndighet. De myndigheter, som förutom skogsvårdsstyrelserna
kunna utöva sådan tillsyn, äro domänstyrelsen och stiftsnämndema.
Då avgränsningen av undantagen från skogsvårdslagen kan vålla svårigheter,
ifrågasättes om icke bestämningen i stället borde göras på det sättet,
att skogsvårdslagen bleve tillämplig å all skogsmark, som icke skulle
stå under förvaltning eller inseende av domänstyrelsen eller stiftsnämnd.
Så som lagförslagets bestämmelser utformats synes från lagens tillämpningsområde
böra undantagas icke blott »skog» utan också »skogsmark» å de i
1 mom. 1), 2) och 3) angivna grupperna av fastigheter. Den nya skogsvårdslagen
skulle nämligen eljest bliva tillämplig å kalmark exempelvis å kronans
jordbruksdomäner. I 1 mom. 2) har använts begreppen »ecklesiastika boställen»
och »andra fastigheter av ecklesiastik natur». Intetdera uttrycket synes
väl överensstämma med nuvarande förhållanden. Den lämpligaste definitionen
på de fastigheter, som avses, torde finnas i den kyrkliga försäljningslagens
1 § (SFS 1927 nr 1). Det kan därför ifrågasättas om icke detta lagrums
beskrivning på dessa fastigheter borde användas även här. Därmed
skulle dock en grupp fastigheter, som måhända ansetts inbegripna under
»andra fastigheter av ecklesiastik natur», nämligen skolhemmanen komma
att falla under skogsvårdslagen. Dessa hemman, vilkas skogar förvaltas av
vederbörande innehavare eller av skogsstaten, böra enligt kollegiets mening
undantagas. Till en del äro dessa hemman kronoanslag och falla under 1
mom. 3). I stor omfattning bestå de dock av donationer av enskilda, vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
163
måhända i vissa fall kunna anses inbegripna under kronan tillhöriga fastigheter
av stiftelsekaraktär, men i andra otvivelaktigt utgöras av rena stiftelser,
till vilka kronan icke har någon äganderätt. Enligt 1 mom 3) skulle
skogsvårdslagen icke bliva tillämplig å kronan tillhöriga fastigheter, som icke
innehavas med stadgad åborätt. Det har uppenbarligen avsetts, att alla kronofastigheter,
som äro upplåtna till enskilda under åborätt eller annan ständig
besittningsrätt, skulle falla under skogsvårdslagen. Det finnes emellertid
fortfarande en grupp dylika fastigheter, som icke torde innehavas under
stadgad åborätt. Kollegiet åsyftar smäiTe jordlägenheter av krononatur, som
skola ständigt åtfölja visst hemman. I samband med skiften av allmänningar
ha dessa lägenheter icke sällan erhållit tilldelning av skogsmark. Då lägenheterna
icke utgöra självständiga brukningsdelar utan tillhörigheter till andra
fastigheter, kunna reglerna x 1808 års kungörelse angående besittningsrätt
å kronohemman icke tillämpas å dem. De innehavas följaktligen icke under
stadgad åborätt. Avsikten är vidare, att skogsvårdslagen skall tillämpas å
städernas skogar. I de äldre privilegierade städerna består fastighetsinnehavet
till stor del av kronodonationer, som fortfarande bibehålla sin krononatur,
och därjämte av fastigheter, vilka inköpts såsom ersättning för försåld
donationsjord och iklätt sig donationsjords natur. Så som 1 mom. 3)
formulerats i förslaget bliva skogarna å dessa, kronan alltjämt tillhöriga fastigheter
undantagna.
Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag Departementspå
tal om huvudgrunderna för skogsvårdslagen anfört rörande dennas till- chefenlämplighetsområde.
Att i lagen närmare definiera begreppen ecklesiastika
boställen och andra fastigheter av kyrklig natur synes icke erforderligt. De av
kammarkollegium berörda skolhemmanen synas, såsom redan tidigare
nämnts, böra gå in under skogsvårdslagen, såvida de ej tillhöra kronan. Vad
sagda ämbetsverk anfört angående sådana smärre jordlägenheter av krononatur,
som ständigt åtfölja visst hemman, torde sakna praktisk betydelse,
bland annat med hänsyn till att dessa lägenheter på grund av stadgandet i
paragrafens andra moment i regel torde bliva underkastade skogsvårdslagens
bestämmelser. Vad slutligen angår de i kammarkollegii yttrande omnämnda
donationsjordarna toide ej någon olägenhet uppstå, därest dessa
skogar, i den mån de fortfarande må vara att anse såsom kronan tillhöriga,
ej falla in under den allmänna skogsvårdslagen.
övergångsbestämmelser.
Den nya lagen bör, såsom redan nämnts, träda i kraft den 1 januari 1949,
då lappmarkslagen upphör att gälla.
Av allmänna grundsatser torde följa, att rättsförhållande, som uppkommit
i anledning av avverkning före den nya lagens ikraftträdande, bör bedömas
enligt de bestämmelser, som gällde vid tiden för avverkningen. I enlighet
härmed torde till eu början böra stadgas, alt förut gällande bestämmelser
skola lända till efterrättelse beträffande avverkning, som ägt rum före den 1
januari 1949. Förefintligheten och omfattningen av skyldighet att vidtaga reproduktionsåtgärder
i anledning av dylik avverkning bör alltså bedömas en
-
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
ligt äldre bestämmelser, liksom också före sagda dag begången förseelse bör
straffas enligt äldre lag även efter den nya lagens ikraftträdande.
Ej heller de i 15 § av den nya lagen upptagna bestämmelserna om skyldighet
att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt i anledning av skada å
skogen böra avse skada, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande,
utan därvidlag böra tillämpas de bestämmelser, som gällde vid den tidpunkt
då skadan inträffade. Den allmänna skyldighet att vidtaga åtgärder mot
otillfredsställande skogstillstånd, som föreslagits i 16 §, bör däremot vara
helt oberoende av när eller hur det otillfredsställande skogstillståndet uppkommit.
I fråga om förfarandet, då det gäller att ingripa i anledning av en före den
nya lagens ikraftträdande verkställd avverkning eller att framtvinga fullgörande
av de skyldigheter, som äro förknippade med sådan avverkning,
böra den nya lagens bestämmelser tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen bör alltså,
då en olovlig avverkning påbörjats före den 1 januari 1949 men avverkningsförbud
ej meddelats före sagda dag, i enlighet med den nya lagens bestämmelser
i regel i första hand söka få till stånd överenskommelse och tillgripa
avverkningsförbud endast om överenskommelse ej kan träffas. Även i fråga
om den tid, för vilken ett av dylika förhållanden föranlett avverkningsförbud
skall gälla, samt förbudets verkningar i övrigt bör den nya lagen tilllämpas.
Det i den nya lagen angivna förfarandet bör vidare användas jämväl
då åtgärder måste vidtagas för att få till stånd återväxtåtgärder efter sådan
avverkning eller sådan skadegörelse å skogen, som ägt rum före dess
ikraftträdande. Dylika frågor böra alltså prövas av skogsstyrelsen. Skulle
talan redan enligt äldre lag ha anhängiggjorts vid domstol, bör dock den lag,
på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende
å sådan talan, intill dess densamma blivit slutligen avgjord.
I övergångsbestämmelserna torde vidare böra stadgas, att överenskommelse
angående åtgärder för tryggande av återväxt och förbindelse att vidtaga
åtgärder för omläggning av skogsmark, som ingåtts eller avlämnats enligt
äldre lag, skola ha samma verkan som om överenskommelsen ingåtts
eller förbindelsen avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma bör gälla jämlikt
äldre lag lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet
som sägs i 8 §, 9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 §
i den nya lagen. Likaså bör av domstol jämlikt äldre lag meddelat utslag i
mål angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder eller angående omläggning
av skogsmark äga samma verkan som ett av skogsstyrelsen enligt
den nya lagen meddelat beslut i dylikt ärende.
Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, bör bestå även efter
den nya lagens ikraftträdande. Med hänsyn till den begränsning av giltighetstiden
för avverkningsförbud, som nu föreslagits, torde dylikt avverkningsförbud
emellertid ej böra gälla mer än högst fem år från tiden för der
nya lagens ikraftträdande, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga giltighetstiden
med ytterligare högst fem år. överträdelse av dylikt förbud
torde böra straffas enligt den nya lagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
165
Av praktiska skäl bör utsyning eller utstämpling, som före den nya lagens
ikraftträdande verkställts av skogsvårdsstyrelsen eller godkänts av denna,
ävensom annat av skogsvårdsstyrelsen dessförinnan lämnat tillstånd till avverkning
eller till omläggning av skogsmark gälla även efter sagda tidpunkt.
Avverkning med stöd av sådan utsyning eller utstämpling som nu nämnts
bör dock ej i något fall få verkställas senare än fem år efter utsyningen eller
utstämplingen.
I fråga om de övergångsbestämmelser, som böra meddelas angående svårföryngrade
skogar och skyddsskogar torde jag få hänvisa till vad som anförts
i den allmänna motiveringen.
I anslutning till sitt förslag till ny skogsvårdslag har skogsstyrelsen även
föreslagit vissa ändringar i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, lagen den 2 juni 1933 (nr
269) om ägofred samt ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932
(nr 400). Ändringarna i de två förstnämnda lagarna avse uteslutande att ersätta
vissa däri förekommande hänvisningar till stadganden i 1923 års lag
med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Då, såsom
även skogsstyrelsen föreslagit, bland övergångsbestämmelserna torde böra
upptagas stadgande om att, där i lag eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna
i stället skall tillämpas, synes någon ändring av förenämnda båda lagar icke
erforderlig. Vad angår frågan om de av skogsstyrelsen föreslagna ändringarna
i ecklesiastika boställsordningen finner jag, efter samråd med statsrådet
Quensel, det icke erforderligt att denna fråga upptages i detta sammanhang.
B. Lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt. I 2
I Jämtlands län finnas för närvarande betydande arealer av dels skyddsskog
och dels svårföryngrad skog. Vid ett genomförande av det i det föregående
förordade förslaget till ny skogsvårdslag kommer den nuvarande
skyddsskogsgränsen att bortfalla i skogligt hänseende. I de avseenden, som angivas
i jaktlagen och jaktstadgan, kommer emellertid alltjämt att föreligga behov
av en gränsdragning, vilken ej bör följa den blivande gränsen mellan svårföryngrad
skog och annan mark utan i stället åtminstone tills vidare bör sammanfalla
med den nuvarande skyddsskogsgränsen. Med hänsyn bland annat till
möjligheten av att vissa justeringar av sistnämnda gränsdragning kunna behöva
vidtagas, synes det lämpligt, att sagda gräns ej fastslås i jaktlagen utan
att fastställandet av densamma uppdrages åt Kungl. Maj:t. Här har därför föreslagits
den ändringen i förhållande till den nuvarande avfattningen av 26 §
2 mom. jaktlagen, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa den
gräns i Jämtlands län, som i där ifrågavarande avseende bör ersätta den
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
nuvarande skyddsskogsgränsen. Frågan om erforderliga ändringar i jaktstadgan
torde böra upptagas av Kungl. Maj:t.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslag,
av den lydelse bilaga 1 och 21 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Nils Grass.
1 Bilaga 2, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
167
Bilaga 1.
Förslag
till
Skogsvårdslag.
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt
sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes och, såvitt möjligt, jämn avkastning erhålles.
2 §•
Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig
utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i
huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken
är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av
särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Vid bedömande av marks lämplighet för skogsproduktion skall hänsyn tagas
till den betydelse förekomsten av skog å marken må äga för närliggande
marker.
3 §.
I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, skall åbo å hemman eller lägenhet
under stadgad åborätt likställas med ägare.
Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som
med äganderättsanspråk innehar marken.
Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.
Om tillsynsmyndigheter.
4 §•
För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat
område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över
att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna
lag stadgas.
168
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager
i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde
helt eller till större delen omgiver staden.
5 §•
Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt
denna lag.
Om avverkning.
6 §•
Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas
annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.
Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av
lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än
att omedelbart avverka densamma.
7 §•
Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.
Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.
8 §•
Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att två eller flera fastigheter
skola i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog behandlas
såsom en enhet. Sålunda tillkommen gemenskap må av skogsvårdsstyrelsen
hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår
till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.
9 §•
Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan
med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses
föreligga, att servitutet ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger
skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan
avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter
angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena
påkallas.
Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården
å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant
begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder uppstår
för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan
tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare
meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,
som av förhållandena påkallas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
169
10 §.
Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,
erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom
utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena
i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.
Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är
att anse såsom laglig.
11 §•
1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig
för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan
undersökning av läns jägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen
förordnar.
Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning
samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten
ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Skogsvårdsstyrelses beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall
innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,
som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för
vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas
sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen
veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.
12 §.
Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,
varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på
grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser
eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,
söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen
å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen
å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning
verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.
överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.
13 §.
1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse
av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller
planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet
avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen
begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu
170
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka
vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet
som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest
i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas
eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må
avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse
till stand. Innan förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där avverkning
verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att
yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den
dock meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda förordnas.
Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,
där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss
tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,
vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.
Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av
annan, jämväl denne bevisligen underrättas.
Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan
hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det
är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt
förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan
denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet
anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda
meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos
styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i
ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter
delgivningen, skall detsamma vara förfallet.
3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1
mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning
eller ^stämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.
Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,
som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd
varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.
14 §.
Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses
nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig
återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
171
verkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,
sedan återväxten nått den utveckling, att densamma icke längre är att
räkna som plantskog.
15 §.
Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom
åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga
nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att
skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.
Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta
någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för
återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller
av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,
att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet
av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i
anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda
fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen
på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.
16 §.
Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,
ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,
sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig
skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad
än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas
vidtagande.
17 §.
Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest
skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av
allmänna medel.
Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.
18 §.
För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt
skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av awerkningsrättsinnehavare,
är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna
för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad
han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,
därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,
han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande
till att åtgärderna måst vidtagas.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
19 §.
Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt
14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark
är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka
träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma
till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.
Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.
Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen
förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två
ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter
av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen
skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och
fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna
för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas nödiga
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika meningar,
skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.
Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för
undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.
20 §.
Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen
hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder
för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,
samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.
21 §.
Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt
om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför
skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
22 §.
Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd
enligt överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits,
gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å
marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande
av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen
tillkallade sådana gode män, som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen
skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent
emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
173
gärden, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse
över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
vidtagits, erfordras ej besiktning.
Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits
eftersatt.
23 §.
Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,
äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående
besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,
och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.
Vill den av vilken kostnad sålunda utsökts eller vilken, utan utsökning, erlagt
betalning med förbehåll om rätt att söka återvinning, anställa klander
emot det till betalning fastställda beloppet eller eljest söka återvinning, skall
han väcka talan därom hos domstol sist inom en månad från det beloppet
uttogs eller betalningen skedde.
24 §.
Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som
i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering
eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen
på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning
antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika
åtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen
förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att
betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas
medföra.
Ställes ej säkerhet på anfordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud
som i 13 § sägs.
Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller
betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen
gottgjord.
Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och
skyddsskogar.
25 §.
Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder
eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,
måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet
skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn
och undersökning hållits, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.
Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda
bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt
till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).
Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin
helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma av Konungen
återkallas.
26 §.
I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte
vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas
1) att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom
fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom
visst område tills vidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift
därom; och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom
sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning
av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd; samt
2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast
med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd
enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet
för närliggande marker icke äventyras.
27 §.
Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,
som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren
eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen
kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses
med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid
brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid
avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å
stubben.
I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,
därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid
tydligt utmärkas.
Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd
sökes, skogens återväxt eller skyddet för närliggande marker icke äventyras,
erfordras ej utsyning eller anvisning.
I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet
för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.
28 §.
I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad
skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
175
1) att då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika
skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten
skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara
verkställda;
2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat
för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt
3) att där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,
att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag
av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift
därom.
29 §.
Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
30 g.
1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark
omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd
än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.
Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §
meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng
eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas
allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd
till skydd för närliggande marker.
Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast
efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl
bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,
skola vara vidtagna.
3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad
i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.
31 §.
Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §
må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom
skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen
erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen
bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.
32 §.
Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer
anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggnings
-
176
Kungi. Maj.ts proposition nr 34.
åtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §
första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,
erfordras dock ej besiktning.
Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,
så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande
av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga
ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,
eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva
vad därför skall vidtagas.
Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande
skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna
åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för
där avsedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.
33 §.
Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen
blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av
skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om
marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla
mot framtida ägare av marken.
Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
34 §.
Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger
överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller
annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,
är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,
vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen
efter hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.
Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer
anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§
för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.
35 §.
Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av
kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Härom äger Konungen
förordna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
177
Ansvarsbestämmelser.
36 §.
1 mom. Den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid
mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas, straffes
med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd, må dock
ej till straff dömas.
2 mom. Till enahanda straff som i 1 mom. sägs är den förfallen, som
företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,
som meddelats enligt denna lag, eller mot sådan av honom med
skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse som i 12 § sägs.
37 §.
Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),
straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
38 §.
Företages i fall, där jämlikt 30 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras
för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes
åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.
Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,
vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till
att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.
39 §.
Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida
det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i
den tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess
värde. Virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud
enligt denna lag, må dock icke förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,
därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats
eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften
eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet
förfallit.
40 §.
Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse skola äga lika behörighet att åtala
förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som
kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och
senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.
12 Bi hann till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget
vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,
som verkställts av någon dess befattningshavare.
41 §.
Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att
kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor
förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall
i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där
han bor utom riket men inom riket bär känt ombud, som äger att för honom
mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av
två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
42 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som
undgått förverkande, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda
skogsvårdskassan.
Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
Om fullföljd av talan.
43 §.
1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats
av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,
dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller
24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola
besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden
erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.
2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,
så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan
föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruks
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
179
departementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat
eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.
44 §.
över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §
sägs, må klagan ej föras.
Om undantag från lagens tillämplighetsområde.
45 §.
1 inom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå
växande skog
1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;
2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;
3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt
4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad
åborätt.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.
övergångsbestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Genom lagen upphävas
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av
städernas skogar;
kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen
av nyssnämnda förordning; samt
förordningen den 26 januari 1894 (nr 17, s. 1) angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande
skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med
stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som
icke äro av kyrklig natur.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt
i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya
lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,
vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning
eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av
skogsmark.
2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan anhängiggjorts jämlikt
13 eller 24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund
varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan
talan, intill dess den blivit slutligen avgjord.
3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen
den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923
skola hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen
avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag
lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §,
9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen.
Likaså skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15
juni 1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan
som av skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande
fråga.
4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya
lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för
skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.
Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen
finnes stadgat om ansvar för överträdelse av enligt sagda lag meddelat
avverkningsförbud.
5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,
å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tillämpning,
skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första stycket
eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket
nya lagen.
6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller utstämpling,
som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg
eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse
jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning
av skogsmark; dock skall utsyning eller ^stämpling ej gälla, sedan fem år
förflutit från utsyningen eller utstämplingen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 34.
181
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 januari
1948.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 11 november 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 31 oktober 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) skogsvårdslag, och
2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet G. H. Bogren.
Förslagen föranledde följande yttranden:
1. Förslaget till skogsvårdslag.
1 §•
Lagrådet:
Av remissen framgår att de allmänna riktlinjer för skogsskötseln som
innehållas i förevarande paragraf skola innefatta allenast en principdeklaration,
vilken dock skall tjäna till ledning vid tolkningen av bestämmelser
av tvingande natur. Det är då av vikt att riktlinjerna icke erhålla en
snävare utformning än som är avsett. Beträffande kravet på jämnhet i
avkastningen, vilket upptagits av sociala skäl och som — i den del det icke
sammanfaller med vad som följer av skogsskötselns egna ekonomiska intressen,
sedda på längre sikt — kan komma i en viss motsättning till
kravet på tillfredsställande ekonomiskt utbyte, talas i skogsstyrelsens betänkande
om att man bör kunna lindra de svåraste sociala olägenheterna
av mycket stora rubbningar i skogsavkastningens jämnhet. Och i remissen
angives ifrågavarande sociala krav gå ut på att arbetstillfällena inom skogsproduktionen
bliva såvitt möjligt någorlunda jämnt fördelade över längre
perioder. Då den relativitet, varmed sålunda bär räknats, bör komma till
uttryck i lagtexten, förordas, att framför ordet »jämn» inskjutes »i huvudsak».
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
2 §•
Lagrådet:
Med skogsmark förstås, enligt definitionen i paragrafens första stycke,
för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas
för annat ändamål. I andra stycket tillägges, att vid bedömande av marks
lämplighet för skogsproduktion hänsyn skall tagas till den betydelse förekomsten
av skog å marken må äga för närliggande marker. Innebörden
av detta stadgande torde, såsom av motiven framgår, vara att även vissa
trädbevuxna men lågproducerande områden, som i och för sig knappast
kunna betecknas som lämpliga för skogsproduktion, likväl kunna räknas
som skogsmark, om förekomsten av skog därå har betydelse som skydd för
närliggande marker särskilt mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens
nedträngande. Andra stycket innefattar alltså snarare en utvidgning av
definitionen i första stycket än, som avfattningen närmast ger vid handen,
en förtydligande anvisning om vad som må inrymmas under beteckningen
lämplighet för skogsproduktion. Den avsedda innebörden av andra stycket
torde komma till bättre uttryck om däri stadgas, att, ändå att det ej följer
av bestämmelserna i första stycket, mark skall anses som skogsmark, såframt
skog bör finnas därå till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens
nedgående eller med hänsyn till annan härmed jämförlig omständighet.
3 §•
Lagrådet:
Den i första stycket upptagna regeln om åbos likställighet med ägare
torde åsyfta sådana fall då åbo har i huvudsak samma dispositionsrätt till
skogen som ägare. Emellertid lära alltjämt vissa åborättigheter äga bestånd,
vilka i avseende å skogen innefatta endast husbehovsrätt. Att med
ägare likställa åbo med sådan mera inskränkt rätt till skogen synes icke
befogat. Stadgandet bör begränsas att gälla endast fall där åbo äger förfoga
över avkastningen av skogen utöver husbehovet.
6 §.
Regeringsrådet Kuglenstierna:
För att ernå en noggrann bestämning av begreppet utvecklingsbar skog
skola såväl biologiska som ekonomiska faktorer beaktas. Därest det värde
som erhålles genom att till nuvärde diskontera alla framtida avkastningar
är större än värdet å skogen vid omedelbar avverkning, är denna utvecklingsbar,
eljest ej. De biologiska faktorerna, sammanfattade i begreppet skogens
tillväxtförmåga och reglerade genom den skötsel som tillämpas, äro
avgörande för de framtida avkastningarnas storlek. Nuvärdet av dessa avkastningar
är beroende av den räntefot efter vilken diskonteringen sker.
Med ett förenklat och schematiserat betraktelsesätt kan väl sägas att frågap
om skogen skall anses såsom utvecklingsbar beror på huruvida tillväxtprocenten
— uppfattad ej blott såsom en kvantitativ utan även såsom en kvali
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
183
tativ faktor — är större än diskonteringsprocenten. Diskonteringsvärdet på
den växande skogen röner emellertid betydande inverkan av huruvida för
de närmaste åren förutses höga virkespriser eller om sådana äro att motse
först efter ett större antal år. Snart påräkneliga stora årsavkastningar i penningar
representera nämligen i nuvärde väsentligt högre belopp än senare
påräkneliga sådana avkastningar. Från dylika växlande konjunkturer i fråga
om den allmänna prisnivån lärer enligt sakens natur i förevarande sammanhang
få bortses, då de skulle medföra ständiga förskjutningar i begreppet
utvecklingsbar skog. Såsom skogsstyrelsen framhållit, äro sådana icke avsedda.
Att nämnda begrepp däremot kommer att påverkas av ändrade förhållanden
mellan priserna å olika virkesslag inbördes lärer vara ofrånkomligt,
då sättet för skogens skötsel och takten för virkesuttagen måste bestämmas
med hänsyn därtill.
Enligt den föreslagna lagtexten är skog att anse såsom utvecklingsbar så
länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera
lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma. Denna
definition inrymmer i sig moment av mycket obestämd natur. Svårigheter
kunna möta exempelvis när det gäller att fastslå vad som bör förstås
med en skog. Detta begrepp förekommer redan i gällande lag, och det kan
måhända anses självklart att därmed närmast bör förstås ett visst »bestånd»
med i huvudsak enhetliga karaktärsdrag. Även med en sådan bestämning
av vad som menas med en skog är emellertid fältet öppet för skiftande uppfattningar.
Sådana torde också komma att göras gällande om vilken skötsel
i det särskilda fallet är lämplig. En viss allmän ledning härutinnan lär bliva
att hämta från de skötselprogram som äro att förvänta från statens skogsforskningsinstitut.
Men redan valet av skötselprogram bland ett större arital
sådana torde förutsätta en bedömning bl. a. av skogens avsättningsläge; av
detta kan bero huruvida det med hänsyn till avverknings- och fraktkostnader
m. m. överhuvudtaget lönar sig att uttaga virke förrän detta vuxit till
grövre dimensioner. Då dylika obestämda faktorer finnas, är det uppenbarligen
viktigt att frågan huruvida skog skall anses såsom utvecklingsbar eller
ej såvitt möjligt bedömes i samförstånd mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna. Den omständigheten att en mera allmän bedömning måste
komma till stånd förringar dock knappast betydelsen av att, i den mån det
är möjligt, fasta normer komma att stå till buds. En punkt, rörande vilken
det torde vara möjligt att åstadkomma relativ fasthet, gäller den ovan berörda
räntefot, enligt vilken framtida avkastningar skola diskonteras till
nuvärden. I nu förevarande avseende finnes nämligen icke anledning att
— såsom skett vid fastighetstaxeringen — låta denna räntefot variera från
tid till annan med hänsyn till dagens allmänna ränteläge och den större
eller mindre optimism med vilken framtidsutsikterna må bedömas. Förhållandena
böra i stället betraktas på lång sikt och räntefoten ändras endast
om grundad anledning uppstår till antagande att en varaktig förskjutning
av medelräntenivån är alt förvänta, vilken då också kommer att betyda en
allmän förskjutning av begreppet utvecklingsbar skog. Räntefoten bör också
184
Kungl. Maj:ts proposition, ni 34.
så bestämmas att den grad av försiktighet man vilt anlägga vid bedömande
om en skog skall anses som utvecklingsbar eller ej tillbörligen iakttages.
Med dessa utgångspunkter vore det bäst överensstämmande att låta räntefoten
från början bliva enhetligt fastställd så auktoritativt som möjligt. Det
synes i och för sig rimligt att låta den bestämmas genom särskild lag, som
skulle gälla tills vidare. Eljest bör enligt mitt förmenande, på sätt skogsstyrelsen
föreslagit, räntefoten fastställas av Kungl. Maj :t. En sådan ordning
avvisades i departementschefens motivering. Denne yttrade härom att
han beträffande den räntefot, med vilken man borde räkna i nu ifrågavarande
fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt ville anmärka, att det
enligt hans mening ej borde komma i fråga att Kungl. Maj :t skulle meddela
bestämmelser härom. Däremot syntes hinder ej föreligga för skogsstyrelsen
att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga
anvisningar i dessa frågor. Innebörden av detta uttalande är knappast klar.
Möjligen bör det så förstås att räntefoten skulle fastställas av skogsstyrelsen.
Emellertid kan i särskilda fall frågan huruvida viss skog är att anse
såsom utvecklingsbar eller ej, och därmed även frågan om räntefoten, besvärsvägen
bringas under Kungl. Maj :ts prövning. Det torde vara klart att
Kungl. Maj :t i dylikt fall ej är bunden av skogsstyrelsens anvisningar, som
utfärdas med stöd blott av den allmänna befogenhet som tillerkännes denna
genom 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Skulle Kungl. Maj :t i ett besvärsärende
yttra annan mening än skogsstyrelsen framfört i sina anvisningar,
lärer det bli nödvändigt för styrelsen att ändra dessa och hela det
på viss räntefot baserade tabellmaterial som -—- på grundval av utredning
från statens skogsforskningsinstitut — av styrelsen fastställes att tjäna till
ledning för skogsvårdsstyrelserna. En sådan eventualitet skulle otvivelaktigt
komma att framstå såsom en bristande konsekvens i den allmänna
skogsvårdspolitiken. Risken kan undvikas, om avgörandet beträffande räntefoten
redan från början får ankomma på Kungl. Maj :t.
8 §•
Lagrådet:
Praktiska synpunkter, motsvarande dem som föranlett att i denna paragraf
upptagits stadgande i syfte att möjliggöra sammanförande av flera
fastigheter till en enhet, synas tala för att åt skogsvårdsstyrelsen inrymmes
befogenhet att medgiva jämväl uppdelning av fastighet eller sammanförande
av särskilda delar av två eller flera fastigheter. Lagrådet tillstyrker
därför, att det i förevarande paragraf får heta dels, i ett första stycke, att
skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres
av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall
i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en
fastighet, dels, i ett andra stycke, att om del av sådan mark, utan att marken
samlas å en hand, övergår till någon som förut ej äger del däri, skogsvårdsstyrelsen
må förklara medgivandet förfallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
13 §.
185
Lagrådet:
Varken i gällande lag eller i förslaget är någon tidsbegränsning stadgad
för det interimistiska avverkningsförbud som skogsvårdsstyrelsen i brådskande
fall kan meddela. I skogsstyrelsens betänkande framhålles att i de
fall då dylikt förbud utfärdats saken skall, så snart ägaren eller avverkaren
erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, av skogsvårdsstyrelsen upptagas
till definitiv prövning. Enligt detta uttalande, som icke lärer innefatta
annat än vad som ligger i sakens natur, skall således det interimistiska
förbudet relativt snart ersättas av ett tidsbestämt förbud. Nu gällande bestämmelse,
som är av samma innehåll som förslagets, har emellertid icke
hindrat att interimistiska avverkningsförbud förblivit gällande under många
år (jfr NJA I 1943 s. 605). Visserligen har skogsstyrelsen i ett cirkulär
till skogsvårdsstyrelserna framhållit det oriktiga i en dylik tillämpning,
men det synes dock önskvärt att i lagen lämnas en tydlig anvisning om
huru ifrågavarande bestämmelse skall förstås. Det förordas därför, att i
1 mom. första stycket sista punkten före ordet »meddela» inskjutes »innan
ärendet slutligen avgöres».
17 §.
Regeringsrådet Kuglenstierna:
Att i lag fastställa en så långt gående skyldighet att vidtaga föryngringsåtgärder
å skogsmark, som här föreslagits, utan närmare bestämning av
villkoren synes mindre lämpligt. Dessa villkor synas kunna noggrannare
preciseras, exempelvis på det sätt att så stort bidrag till täckande av kostnaderna
för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel, att skogsmarken
kommer att. genom åtgärderna ökas i värde med minst lika stort belopp som
dess ägare själv får vidkännas för åtgärderna, och att tillika lån kan erhållas
under sådana villkor att räntan å detsamma kan täckas av den avkastning
från området som i framtiden kan påräknas.
23 §.
Lagrådet:
Det stadgande, 16 § andra stycket, i gällande skogsvårdslag som motsvarar
23 § andra stycket i förslaget medger återvinningstalan beträffande
återväxtkostnader, som av överexekutor fastställts till betalning, dels då
beloppet uttagits genom utmätning dels ock i händelse frivillig betalning
skett i enlighet med överexekutors utslag, i sistnämnda fall dock endast
om betalningen ägt rum med förbehåll om rätt att söka återvinning. Enligt
förslaget införes nu rätt att hos domstol föra återvinningstalan även för
det fall att kostnaderna för de av skogsvårdsstyrelsen vidtagna reproduktionsåtgärderna
betalats — under förbehåll som nyss nämnts — utan att
överexekutor beslutat om kostnadernas uttagande. Mot ett tillägg av denna
innebörd torde intet vara att erinra. Emellertid bar vid dess inarbetande
i det äldre stadgandet och dettas överförande till förslaget avfattningen —
186
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
måhända oavsiktligt — jämkats på sådant sätt att rätten till återvinningstalan,
då betalning skett efter det kostnadsbeloppet av överexekutor fastställts
till betalning men innan utmätning ägt rum, icke längre kommer att
vara beroende av att förbehåll gjorts om rätt att söka återvinning. Den
bristande överensstämmelse som härigenom skulle uppstå i förhållande till
vad som enligt 29 § lagsökningslagen gäller i fråga om det allmänna handräckningsförfarandet
synes mindre lämplig.
På grund av det anförda och för vinnande i övrigt av större tydlighet
hemställes, att 23 § andra stycket måtte ändras sålunda att dels den vilken
rätt till återvinningstalan skall tillkomma angives genom orden »vill
den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,
utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att
söka återvinning» dels de sista orden i stycket »beloppet uttogs eller betalningen
skedde» utbytas mot »utmätningen skedde eller betalningen erlades».
26 §.
Lagrådet:
Som enligt 25 § med skyddsskogar förstås vissa skogar, vilkas bestånd
prövats erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, samt alltså det
i förevarande paragrafs sista stycke omtalade skyddet »för närliggande
marker» måste avse enbart sådant skydd som nyss sagts, kunde det citerade
uttrycket — vilket, om den av lagrådet ovan föreslagna avfattningen
av andra stycket i 2 § godtages, där icke kommer att kvarstå — ersättas
med orden »mot sand- eller jordflykt».
27 §.
Lagrådet:
Då i paragrafens tredje stycke talas om skyddet för närliggande marker
avses tydligen det skydd mot sand- eller jordflykt, som förekomsten av
skyddsskogar innebär. Det förordas därför, att avfattningen jämkas på
enahanda sätt som beträffande sista stycket i 26 § föreslagits.
36 §.
Lagrådet:
Enligt 1903 års lag angående vård av enskildes skogar kunde ansvar för
där med straff belagd avverkning endast ådömas den som ägde förfoga över
skogen. Och i det kommittéförslag som ligger till grund för gällande skogsvårdslag
förutsattes att till ansvar för straffbelagd avverkning skulle kunna
dömas endast skogsägaren själv eller den som med hans goda minne företoge
avverkning (se NJA II 1923 s. 446). Genom de ändringar detta förslag undergick
innan det upphöjdes till lag (jfr s. 449) erhöll emellertid lagens 25 § en
sådan avfattning att vad sålunda förutsatts ej kom till uttryck däri. Även
enligt det remitterade förslaget, som på ifrågavarande punkt bibehåller
gällande lags avfattning, är åsyftat att endast skogsägare och den som med
hans samtycke företager i förevarande paragraf avsedd avverkning skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
187
kunna dömas till ansvar enligt densamma. Det synes då önskligt att lagrummet
utformas så att dess här berörda begränsning blir klart angiven.
Ej heller det tillägg till gällande lag som gjorts i det remitterade förslaget
1 syfte att, då avverkning företagits av annan än markägaren, göra straffbudet
tillämpligt även å denne, om han medgivit avverkningen, synes hava
fått en fullt otvetydig avfattning.
På grund av det anförda hemställes, att de i 1 och 2 mom. upptagna
ansvarsbestämmelserna få avse den som äger förfoga över skog, därvid i
2 mom. i tydlighetens intresse upprepas att straffsatsen är dagsböter, samt
att i ett nytt 3 mom. upptages föreskrift om att lika med awerkare som
i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare, med vars samtycke annan företagit
avverkning å marken.
2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
Lagrådet:
Detta förslag lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
188
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 7
januari 1948 avgivna utlåtande över de den 31 oktober 1947 till lagrådet
remitterade förslagen till
1) skogsvårdslag och
2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
De av lagrådet gjorda erinringarna mot förslaget till ny skogsvårdslag
ha beaktats. I sagda förslag ha därjämte vidtagits vissa smärre jämkningar
av redaktionell innebörd. Vad en ledamot av lagrådet anmärkt mot 17 § i
nämnda förslag har däremot ej synts böra föranleda någon ändring i detsamma.
Vad samme ledamot anfört angående fastställandet av den räntefot,
med vilken man bör räkna vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar
och icke utvecklingsbar skog, har ej heller givit mig anledning att frångå
den uppfattning i denna fråga, åt vilken jag givit uttryck vid remissen till
lagrådet.
Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 189
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen....................................................... 1
Sammanfattning..................................................... 1
Lagförslag .......................................................... 3
Förslag till skogsvårdslag............................................. 3
Förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt.......................................... 17
Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 oktober 1947 ................... 18
Inledning.......................................................... 18
Gällande bestämmelser............................................... 19
Skogar under 1923 års skogsvårdslag................................ 19
Skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äga
tillämpning .................................................... 25
Städernas skogar ................................................. 28
Karesuando skogsallmänning ....................................... 29
Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad
åborätt........................................................ 31
Skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas
med stadgad åborätt............................................ 32
Övriga skogar.................................................... 32
Skogsstyrelsens förslag ............................................... 33
Framställningen frän skogsvdrdsstyrelsen i Västerbottens län............... 44
Huvudlinjerna för en ny skogsvdrdslagstiftning.......................... 47
Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och utformningen
av denna ........................................... 47
De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln........................... 55
Innebörden av begreppet skogsmark................................. 59
Avverkning av skog .............................................. 64
Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.................... 95
Svårföryngrade skogar och skyddsskogar............................. 108
Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.......................... 109
Ansvarsbestämmelser.............................................. 111
Skogsvårdslagens tillämplighetsområde och behovet av speciella bestämmelser
för vissa delar av landet ....................................... 116
190
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
Sid.
Specialmoiivering.................................................... 133
A. Skogsvårdslag.
Allmänna bestämmelser........................................ 133
Om tillsynsmyndigheter........................................ 134
Om avverkning............................................... 136
Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd............... 144
Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skydds
skogar.
.................................................... 147
Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark ........ 151
Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter .................. 157
Ansvarsbestämmelser.......................................... 158
Om fullföljd av talan ......................................... 161
Om undantag från lagens tillämpning ........................... 162
Övergångsbestämmelser........................................ 163
B. Lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt ................................... 165
Bilaga till statsrådsprotokollet (förslag till skogsvårdslag).................. 167
Utdrag av lagrådsprotokollet den 7 januari 1948 ...................... 181
Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 januari 1948 .................... 188
478219. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin (1)
- Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal, FT 1979 nr 2 s. 87, på s. 96 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1948:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1948:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1948:153 Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillst s. 99 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 1979 s. 87 Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal s. 96 i texten