Sök i Ratio Lex

Med förslag till skogsvårdslag m. in

1948-01-16 · 190 sidor, varav 172 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 172 av 190 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:34, Med förslag till skogsvårdslag m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

1

Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skogsvårdslag

m. in.; given Stockholms slott den 16 januari

1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) skogsvårdslag; samt

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Sammanfattning.

Förslaget till ny skogsvårdslag innebär följande viktigare nyheter jämfört

med gällande lagstiftning.

Den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde utvidgas att omfatta

även de skogar, som för närvarande lyda under 1932 års lappmarkslag,

samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.

I fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket uttalas, att skogsmark

med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte

vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

Till skogsmark hänlöres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion

och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Detta

innebär en utvidgning jämfört med den nu gällande skogsvårdslagen den 15

juni 1923.

Betydelsefulla nyheter förekomma i det avsnitt av förslaget, som upptager

regler angående avverkning. Enligt 1923 års lag får yngre skog i regel ej

avverkas annorlunda än genom ändamålsenlig gallring. Detta skydd föreslås

nu utvidgat till att omfatta all utvecklingsbar skog. Skog skall anses så1

Biliang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 34.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste

antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka

den. Beträffande skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning

av sådan skog ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar

i avkastningens jämnhet uppkomma. Sistnämnda bestämmelse har till syfte

att bidraga till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som äro sysselsatta

inom skogsbruk och skogsindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas

behov.

Då avverkning skett eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,

skall liksom för närvarande avverkningsförbud kunna meddelas. För

att minska antalet fall, där detta medel måste tillgripas, föreslås emellertid,

att skogsvårdsstyrelsen i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka

träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten.

Avverkningsförbud skall enligt förslaget i allmänhet gälla för en tid

av högst fem år med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för

ytterligare högst fem år.

Förslaget innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis sakna motsvarighet i 1923

års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark, varå skogstillståndet

är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas vidtaga åtgärder

för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i detta icke bero på underlåtenhet

att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Denna

skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel,

vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet av de träd, vilka böra

fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

Frågor om åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

skola enligt förslaget prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom enligt 1923

års lag är fallet, av domstol. Detsamma gäller vissa ärenden angående omläggning

av skogsmark.

I förslaget ha införts bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

De innebära, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande av

skogsstyrelsen vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.

Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.

Vad slutligen angår ansvarsbestämmelserna innehåller förslaget bland annat

den nyheten, att straff skall kunna ådömas vid avverkning i uppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, även om avverkningen ej skett i

strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av

skogsvårdslagen. Enligt 1923 års lag har ansvar i dylikt fall kunnat ådömas

endast då avverkningen skett å svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Den nya skogsvårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949,

då giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utgår.

Förslaget till skogsvårdslag har föranlett en ändring av huvudsakligen formell

natur i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

3

Förslag

till

Skogsvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt

sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt

utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

2 §.

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig

utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i

huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är

mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda

förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses

såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller

jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed

jämförlig omständighet.

3 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hemman

eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över avkastningen

av skogen utöver husbehovet.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med

äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat

område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna

lag stadgas.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager

i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde

i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.

5 §.

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt

denna lag.

Om avverkning.

6 §•

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas

annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av

lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än

att omedelbart avverka den.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens

jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens

återväxt avsevärt försvåras.

8 §.

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres

av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i

fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet.

Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon

som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet förfallet.

9 §.

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan

med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses

föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger

skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan

avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter

angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena

påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården

å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant

begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

5

står för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan

tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare

meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,

som av förhållandena påkallas.

10 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,

erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom

utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena

i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att

anse såsom laglig.

11 §.

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig

för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan

undersökning av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen

förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning

samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten

ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall

innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,

som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för

vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas

sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen

veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,

varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på

grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning

planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser

eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,

söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen

å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen

å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning

verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

Överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse

av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdssty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

relsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller

planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet

avverka skog utan skogsvård sstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen

begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu

nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka

vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet

som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest

i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas

eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må

avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse

till stånd. Innan förbud meddelas, skall tillfälle beredas fastighetens ägare

samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne att

yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den

dock, innan ärendet slutligen avgöres, meddela förbud tills vidare och intill

dess annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,

där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss

tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,

vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av

annan, jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det

är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt

förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan

denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet

anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda

meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos

styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i

ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter

delgivningen, skall detsamma vara förfallet.

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1

mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning

eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.

Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,

som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd

varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

7

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses

nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,

sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre

är att räkna som plantskog.

15 §.

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga

nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att

skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för

återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,

att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet

av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i

anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda

fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen

på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,

ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,

sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig

skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad

än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas

vidtagande.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest

skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av

allmänna medel.

Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §.

För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt

skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad

han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,

därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,

han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande

till att åtgärderna måst vidtagas.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt

14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark

är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka

träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma

till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.

Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen

förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två

ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter

av nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för

förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen

och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna

för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas

nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika

meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för

undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen

hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder

för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,

samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

21 §.

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför

skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

22 §.

Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt

överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

9

till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å

marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande

av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen

tillkallade sådana gode män som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen

skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent

emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åtgärden,

jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse

över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits

eftersatt.

23 §.

Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,

äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,

och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.

Vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,

utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att

söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet

eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist

inom en månad från det utmätningen skedde eller betalningen erlades.

24 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som

i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering

eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen

på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning

antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika

åtgärder, äger skogsvårdstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen

förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att

betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas

medföra.

Ställes ej säkerhet på anlordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud

som i 13 § sägs.

Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller

betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen

gottgjord.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder

eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,

måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet

skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn

och undersökning ägt rum, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt

skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.

Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda

bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt

till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin

helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må det av Konungen

återkallas.

26 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte

vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas

1) att, där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom

fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom

visst område tills vidare ej äger rum, styrelsen må meddela föreskrift därom;

och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom

sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning

av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd; samt

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast

med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd

enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet

mot sand- eller jordflykt icke äventyras.

27 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,

som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren

eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen

kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses

med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid

brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid

avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å

stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,

därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid

tydligt utmärkas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

11

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd

sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke

äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet

för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad

skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika

skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten

skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara

verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat

för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,

att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag

av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift

därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark

omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd

än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §

meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng

eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas

allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd

till skydd för närliggande marker.

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast

efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl

bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,

skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad

i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

31 §.

Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §

må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom

skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen

erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen

bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer

anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggningsåtgärder

ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §

första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,

erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,

så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande

av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga

ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,

eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva

vad därför skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande

skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna

åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för

där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen

blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av

skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om

marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla

mot framtida ägare av marken.

Om åtgärder mot insekishärjning.

34 §.

Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger

överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller

annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,

är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,

vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter

hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.

Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer

anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§

för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

35 §.

Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av

kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Angående sådant bidrag

förordnar Konungen.

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

1 mom. Företager den som äger förfoga över skog avverkning därå i uppenbar

strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas,

istraffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd,

må dock ej till straff dömas.

2 mom. Där den som äger förfoga över skog företager avverkning därå i

strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag,

eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse

som i 12 § sägs, straffes med dagsböter.

3 mom. Lika med avverkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare,

med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.

37 §.

Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),

straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

38 §.

Företages i fall, där jämlikt 30 g skogsvård sstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes

åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.

Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,

vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till

att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.

39 §.

Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida

det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den

tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Ej må dock virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud

enligt denna lag, förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,

därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats

eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften

eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

40 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen skola äga lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som

kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare

eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig

utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och

senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget

vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,

som verkställts av någon dess befattningshavare.

41 §.

Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,

virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av

åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att

kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor

förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall

i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom

mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av

två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

42 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke tillfalla

den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Om fullföljd av talan.

43 §.

1 mom. År någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats

av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,

dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller

24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

15

besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden

erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,

så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller

upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

Över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §

sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå

växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad

åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog,

som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet

i dess helhet.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av

städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen

av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad

åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke

äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt

i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya

lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,

vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning

eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller

24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den

10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav

denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådaii talan, intill

dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola

hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen

avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat

medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 §

första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså

skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923

eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av

skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya

lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för

skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga

förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen

finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som meddelats

enligt samma lag.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,

å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,

skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första

stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket

nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämpling,

som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg

eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse

jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning

av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år

förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen bestämmer,

vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl

eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka utan tillstånd;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt — — — omförmälda djur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 oktober 19A 7.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet frågan om ny skogsvårdslagstiftning

m. m. samt anför därvid.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att

verkställa en allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.

Med stöd av ett av Kungl. Maj:t i sagda beslut lämnat bemyndigande

förordnade chefen för jordbruksdepartementet genom särskilda beslut den

14 och 15 september 1942 följande personer att såsom särskilda sakkunniga

biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter, nämligen hovrättsrådet,

numera revisionssekreteraren G. H. Bogren, dåvarande statssekreteraren,

numera ledamoten av riksdagens första kammare B. Näsgård, ledamöterna

av samma kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre C. S.

Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten

av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, professorn C. H.

Petterson, länsjägmästaren C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren

A. Jansson.

Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t byråchefen

i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda

skogsstyrelsen vid verkställandet av utredningen.

Den 18 oktober 1943 förordnade chefen för jordbruksdepartementet med

stöd av förenämnda bemyndigande dåvarande tillförordnade statssekreteraren,

numera utnämnde landshövdingen B. A. Fallenius att såsom särskild sakkunnig

biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter.

Skogsstyrelsen har den 27 maj 1946 avgivit betänkande med förslag till

skogsvårdslag m. m. (SOU 1946: 41).

Särskilda yttranden beträffande vissa punkter i förslaget ha avgivits dels

av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och

greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

19

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium,

kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med

undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskommittén,

statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssällkapet,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisationen

i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands

skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Vid domänstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överjägmästare.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från flertalet

handelskammare.

Skrivelse i ärendet har vidare inkommit från Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare.

I samband härmed får jag även anmäla en av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län i skrivelse den 21 januari 1947 gjord framställning om utfärdande

av provisoriska bestämmelser till förebyggande av överavverkning

i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, över vilken framställning

yttranden avgivits av skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk. Vid skogsstyrelsens yttrande ha

fogats utlåtanden från övriga skogsvårdsstyrelser.

Innan jag ingår på skogsstyrelsens förslag och nyssnämnda framställning

torde jag få lämna eu kortfattad redogörelse för innehållet av nu gällande

skogsvårdslagstiftning.

Gällande bestämmelser.

A. Skogar under 1923 års skogsvårdslag.

Skogsvårdslagen den 15 juni 1923, som för närvarande är gällande, är

landets första egentliga skogsvårdslag.

Från tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undantagna:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård

av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden; 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller

lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens

utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom

å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätl)

enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga

förut ej nämnda skogar, å vilka förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunql. Maj:ts proposition nr 34.

avses i § 4 av nämnda förordning. Om skog, som angivits under 5) eller 6),

ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall lagen

äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Äges skog av

förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse,

eller utövas dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn

av sådant skogsvårdssällskap, kan Kungl. Maj:t beträffande sådan skog på

ansökan medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av 1923 års lag.

Beträffande rättigheter och skyldigheter, som enligt 1923 års lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge

under stadgad åborätt likställd med ägare.

I 1 § av 1923 års lag föreskrives, att skogsmark enligt vad i lagen stadgas

skall användas till skogsbörd. Uppsikt över att detta iakttages skall utövas

av vederbörande skogsvårdsstyrelse. över skogar, som ägas eller stå under

tillsyn av skogsvårdssällskap och som befriats från tillämpningen av skogsvårdslagen,

äger skogsstyrelsen öva tillsyn.

I fråga om avverkning innehåller skogsvårdslagen olika regler beträffande

yngre och äldre skog. Yngre skog får enligt 3 § icke avverkas annorledes än

genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. må

dock avverkning i yngre skog ske, 1) då för tillgodoseende av fastighetens

eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång

från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt,

som uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog

å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; och

2) då avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning

eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Avverkning enligt

2) får dock endast äga rum efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Beträffande

såväl i 1) som i 2) avsedd avverkning äger skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall

lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena

påkallas. Virke, som enligt 1) avverkats för husbehov, får enligt 4 § 2 mom.

ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 4 § 3

mom., vilket tillagts genom lag den 26 juni 1936, meddelas vissa regler för

det fall att fastighet besväras av skogsfångsservitut samt planlagd eller påbörjad

avverkning, som ej avser tillgodoseende av husbehov, kan befaras

medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där

fråga är om servitut som uppkommit före den 1 januari 1923 —- att servitutets

begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i

anspråk utöver vad som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest

överensstämmer med en god skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen äger då, om

servitutshavarens rätt finnes klar, beträffande avverkningen meddela de föreskrifter

eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

Avverkning av äldre skog får enligt 5 § 1 mom. ej så bedrivas och ej heller

får efter avverkning så förfaras med marken, att skogens återväxt äventyras.

Utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd får icke avverkning av äldre skog

för annat ändamål än tillgodoseende av husbehov äga rum i sådan omfattning,

att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34-

21

på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Om avverkning, som angives i

4 § 3 mom., kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd utsträckning

begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning

nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten

därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog

efter ortens förhållanden, skall vad i sistnämnda moment är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Till motverkande av osund spekulation meddelas i 5 § 2 mom. föreskrifter

i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare,

vilken icke är gift med eller arvsberättigad efter den föregående ägaren.

Jämte bestämmelserna i 1 mom. skall sålunda gälla, att intill dess fem år

förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog ej får ske

utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i andra fall än där avverkningen avser

husbehovsändamål eller föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en

god skogsvårds fordringar. Nu angivna bestämmelser skola dock ej utgöra

hinder för avverkning på grund av rätt som upplåtits av föregående ägare

och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ nyttjanderättslagen är gällande emot nye

ägaren.

Enligt 6 § är skogsvårdsstyrelsen skyldig att på ansökan avgiva yttrande,

huruvida viss skog är att anse såsom yngre eller hur avverkning bör företagas

utan att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda. Avverkning,

som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom

laglig.

För prövning av fråga, som avses i 4, 5 eller 6 §, kan skogsvårdsstyrelsen

låta verkställa undersökning å marken genom länsjägmästaren eller på am

nät sätt. Utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person kan också inhämtas.

Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5 eller 6 §

sägs, skall gälla för högst fem år (7 §).

Om avverkning sker eller planeras i strid mot lagens bestämmelser eller

skogsvårdsstyrelsens föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddela

förbud att å fastigheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning,

med rätt för skogsvårdsstyrelsen att på visst sätt inskränka förbudet.

Är saken brådskande, kan avverkningsförbud meddelas tills vidare. Avverkningsförbud

skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen

äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan, som fullgjort

vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att å styrelsens

vägnar meddela provisoriskt avverkningsförbud. Sådant provisoriskt

förbud är dock för sin giltighet beroende av om styrelsen fastställer detsamma

inom tio dagar.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt stadgas i 9 §, att då vid

avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma

med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt

inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 34-

området. Å området uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma

nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Uppkommer

i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller

annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan,

skall enligt 10 § vad som föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande

av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning.

Då markens ägare ej uppsåtligen eller genom vållande förorsakat skadan, och

denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, kunna återväxtåtgärder

icke fordras för större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen

fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts,

ävensom av de kvarstående träd, som höra fällas, jämte den ersättning

för skadegörelsen, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. I sistnämnda

fall kan vidare skogsvårdsstyrelsen, då markägarens skyldighet skulle

bliva synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav.

För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig.

Har avverkningen företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Han kan

dock i regel av markägaren söka åter vad han utgivit för sådant ändamål

(11 §). Finner skogsvårdsstyrelsen återväxtåtgärder vara erforderliga, skall

jämlikt 12 § styrelsen söka träffa skriftlig överenskommelse med den eller

dem, som äro ansvariga för återväxtens betryggande, om de åtgärder, som

böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord.

Kan överenskommelse ej träffas, äger skogsvårdsstyrelsen, därest den ej finner

saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla

undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning

härav sakkunnig person att med biträde av gode män verkställa undersökning

å stället. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få

överenskommelse till stånd. Om överenskommelse ändå ej kan uppnås, skall

skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § stämma in saken till domstol. Vad genom

överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt angående återväxtåtgärder

skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken. Då tiden för återväxtåtgärds

vidtagande enligt överenskommelse eller domstols utslag gått till

ända, och det förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall

skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken låta undersöka förhållandet.

Besiktning erfordras dock ej, om vederbörande lämnar skriftligt erkännande,

att åtgärden ej fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att

föranstalta om vidtagande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt. Kostnaderna

härför kunna genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige

(14—16 §§).

Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt

kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller

andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen

fordra säkerhets ställande för kostnaden för åtgärderna. Ställes ej på anfordran

sådan säkerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud

(17 §).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

23

Särskilda bestämmelser gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar

(18—21 a §§). På framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången

syn och undersökning kan Kungl. Maj:t förordna, att skog i viss trakt skall

anses såsom svårföryngrad. För att en trakt skall räknas som svårföryngrad

fordras, att skogsmarken är belägen i havsbandet eller på höjder eller eljest i

särskilt exponerat läge, där det i allmänhet måste befaras, att i händelse av

ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller återväxt,

som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig.

Kungl. Maj:t äger även efter förutgången syn och undersökning förordna,

att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält

eller fjällgränsens nedgående, skola anses såsom skyddsskogar.

Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan särskilt förordnande

vara underkastade bestämmelserna för svårföryngrade skogar.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver

de vanliga avverkningsreglerna gälla: 1) att där skogsvårdsstyrelsen finner

nödigt att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten

avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga

rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom, samt 2) att avverkning för

annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

I sistberörda fall skall ägaren vara berättigad att erhålla tillstånd

till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens

återväxt förenlig. Därvid skall dock iakttagas dels att avverkning i den omfattning,

att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast

må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och

dels att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller

eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må

komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden.

Då tillstånd till avverkning enligt 1) och 2) meddelas, skall i allmänhet

ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen

förordnad person. I stället för utsyning må, då så finnes vara tillräckligt,

allenast anvisning äga rum av viss trakt, varå avverkningen får företagas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill

tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning eller anvisning

ej erforderlig. I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter

i avseende på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga.

Vad angår åtgärder för betryggande av återväxt gäller, utöver vad eljest

är stadgat, beträffande svårföryngrade skogar och skyddsskogar löljande.

Då tillstånd till avverkning i dylika skogar meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen

tillika föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas

vidtagande den i 9 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom

den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.

I fråga om skyddsskog gäller dessutom, alt då för återväxtens främjande

å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält, prövas erforderligt, att rätt

till bete å skogen helt eller i viss mån förbjudes, Kungl. Maj:t därom äger

meddela föreskrift.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Mai:ts proposition nr 34.

A försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen

ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, äger

skogsvårdslagen ej tillämpning (22 §).

Skogsvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser jämväl angående omläggning

av skogsmark (23 och 24 §§). Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör

icke hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt,

väg eller till annat liknande ändamål och ej heller, såframt marken är

därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande

medelst röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt

betesbruk eller äng. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

1) därest marken ingår i område, där skogen enligt Kungl.

Maj:ts förordnande skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog,

eller också marken är belägen inom Gotlands län eller på Öland, i vilken händelse

avverkning och omläggning få medgivas allenast om marken prövas

icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av

angränsande marker, samt 2) därest omläggning av annan skogsmark än

i 1) sägs till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre

skog. Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till omläggning, skall den

bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda

ändamålet.

Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande av åtgärder

för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark till annat här

angivet ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse

att inom viss av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga

åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, skall skogsvårdsstyrelsen

stämma in saken till domstol, och denna äger meddela de föreskrifter, vartill

omständigheterna föranleda. Förbindelse och av domstol meddelad föreskrift

skola gälla mot ny ägare av fastigheten. Om ej inom bestämd tid

fullgöres vad markägaren förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, kan på

talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny

tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna

om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva

vad därför skall vidtagas.

Skogsvårdslagen innehåller även ansvarsbestämmelser (25—29 §§). Om

någon företager avverkning i uppenbar strid mot de särskilda bestämmelser

beträffande avverkning och omläggning av skogsmark, som gälla för svårföryngrade

skogar och skyddsskogar, eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,

som meddelats enligt skogsvårdslagen, eller om någon mot bestämmelsen

i 4 § 2 mom. förfogar över virke, som avverkats till husbehov, blir

straffet dagsböter. Därjämte skall det avverkade virket, om det ligger kvar

i skogen eller, därest det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,

tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår virket beslag, är avverkaren

skyldig utgiva ersättning med ett belopp, som motsvarar värdet av virket.

Straff stadgas vidare för den som i strid mot meddelat förbud låter djur beta

å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält. Därest någon i sådant fall,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Muj:ts proposition nr 34.

25

då skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till

annan användning, företager avverkning men eftersätter åtgärd, för vars vidtagande

tid blivit bestämd, straffas vederbörande med dagsböter. Om i sistnämnda

fall flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, blir dock den,

som ej i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, fri från

ansvar. Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äga lika behörighet att

åtala förseelser mot skogsvårdslagen samt lägga beslag på virke. Beslagsrätt

tillkommer jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare

med skoglig utbildning, varvid dock anmälan om beslaget skall

ske inom 14 dagar. Åtal måste ske inom 45 dagar från beslaget, därest beslaget

ej skall anses förfallet. Förbrutet virke skall säljas på offentlig auktion.

Talan mot skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut fullföljes enligt 30 § genom

besvär hos skogsstyrelsen. Talan mot skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl.

Maj:t.

B. Skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äger

tillämpning.

Skogsmark, som är belägen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, är numera underkastad

bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

(lappmarkslagen). Denna lag erhöll från början giltighet för tiden den 1

januari 1934—den 31 december 1943. Genom lag den 2 april 1943 har giltighetstiden

utsträckts till och med den 31 december 1948.

Från lappmarkslagens tillämpning äro undantagna: 1) skogar lydande under

lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) städernas skogar;

3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord:

samt 4) övriga förut ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning

eller som avses i § 4 av nämnda förordning. Ligger skog, som angives

under 3) eller 4), i samfällighet med skog, som lyder under lappmarkslagen,

skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess

helhet.

Uppsikt över lappmarkslagens efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt lagen äro förenade

med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge

under stadgad åborätt likställd med ägare. Lagen medför ej rubbning

i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

Avverkning av barrträd samt av lövträd ovan odlingsgränsen må för annat

ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov bedri
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

vas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Sådant tillstånd erfordras

dock icke för verkställande av gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig,

i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans

upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under

planens giltighetstid i behov av gallring. Yngre skog må ej avverkas annorledes

än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre

skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens beskaffenhet

finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning. Till skydd för återväxten

å särskild eller samfälld husbehovsskog äger skogsvårdsstyrelsen, då sådant

finnes vara av nöden, meddela förbud mot avverkning till husbehov

inom visst område av skogen. Sådant område skall tydligt utmärkas på marken,

varefter avverkning inom området ej får ske, förrän skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd.

Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan.

Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog

avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande

avverkningar, kan dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder

av att avverkningsplan ej upprättats. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt

för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som under viss

tid får avverkas. Vid upprättande av avverkningsplan skall tillses dels att

skadad eller överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom

äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, skall

kunna snarast avverkas och dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran

på en såvitt möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning,

som erfordras för att skogen skall inom skälig tid komma i sådant

skick, att skogsmarkens alstringsförmåga blir på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom

skogsvårdsstyrelsens försorg. Fastighetsägaren äger emellertid själv genom

sakkunnig person ombesörja planens upprättande. Avverkningsplan skall

för att bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen

äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för

vilka avverkningsplaner blivit fastställda, under viss tid vid avverknings

företagande må behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen

brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas, då någon

av fastigheterna, utan att de samlas på en hand, övergår till ny ägare,

som ej förut deltager i gemenskapen.

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1

april och slutligt beslut i anledning av ansökningen skall meddelas före den

1 påföljande oktober eller i särskilt fall den 1 november. Tillstånd, som

meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej avverkning i mindre omfattning

begäres, avse den avverkning, som belöper på en tid av fem år. När

särskilda skäl föreligga, kan dock skogsvårdsstyrelsen medgiva, att tillståndet

må avse avverkning för ytterligare högst fem år. Frågan om dylikt tillstånd

för längre tid än fem år prövas av Kungl. Maj:t. Om tillstånd till avverkning

ej grundas på avverkningsplan, må, då det icke är fråga om yngre

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

27

skog, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning, som är förenlig

med skogens återväxt, dock med iakttagande att, därest icke avverkningen

föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar,

fastigheten ej genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på

husbehovsskog enligt ortens förhållanden. I avverkningstillstånd skall angivas

den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

Då tillstånd till avverkning meddelas enligt awerkningsplan, skall i allmänhet

utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare

eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade

träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas

tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan, må, där så

hefinnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen

får företagas. Därvid skola gränserna tydligt utmärkas och närmare

föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningen. Anvisning av

avverkningstrakt kan också ske, då tillstånd enligt awerkningsplan meddelas

till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog förekommande

spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke av barrskog, som

enligt anvisning avverkats annorledes än genom gallring i bestånd av yngre

skog, får, om awerkningsplan fastställts för fastigheten, icke bortföras från

skogen, innan det stämplats genom förrättningsmannens försorg. Vid förrättning

för utsyning eller anvisning av avverkningstrakt böra av fastighetsägaren

gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande

av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer

med god skogsvård. Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd

till avverkning nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äger styrelsen

meddela föreskrift därom. Verkställes avverkning, som ej får ske utan tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen, är avverkaren pliktig ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över

avverkningen.

Om avverkning sker eller planlägges i strid mot visst stadgande i lappmarkslagen

eller mot viss anvisning eller föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,

äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Provisoriskt avverkningsförbud

kan meddelas av länsjägmästare eller annan hos skogsvårdsstyrelsen

anställd tjänsteman med jägmästareutbildning. Dylikt provisoriskt

förbud är giltigt under tjugo dagar.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg awerkningsplan upprättas eller i

anledning av lagens bestämmelser utsyning eller stämpling verkställes eller

anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

Övriga kostnader för sådan förrättning skola, om ej på sökandens

begäran förrättningen verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd

tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

Bestämmelserna i lappmarkslagen om åtgärder för betryggande av återväxt

överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års

skogsvårdslag. I följande avseenden förekomma dock avvikelser i lappmarkslagen:

1) Skyldigheten att efter avverkning sörja för återväxten är ej ovill
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

korlig, utan skogsvårdsstyrelsen kan på ansökan medgiva skälig begränsning

därav, därest skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande. 2) Då skada

å skogen uppkommit genom betning av hemdjur, föreligger icke skyldighet

att vidtaga återväxtåtgärder. 3) Vad i lappmarkslagen stadgas skall ej utgöra

hinder för skogsvårdsstyrelsen att medgiva den avverkning, som påkallas av

skadegörelse å skogen. Om avverkning av barrträd sker på grund av dylikt

medgivande, skall hänsyn därtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning

meddelas, 4) Något stadgande om skyldighet att ställa säkerhet för kostsamma

kulturåtgärder efter avverkning förekommer icke i lappmarkslagen.

Beträffande omläggning av skogsmark gäller att hinder ej föreligger för

omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål

eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen

den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag

för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av

odling av visst område. Om fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda

åtgärder vill anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng,

skall han söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Därest skogsvårdsstyrelsen

meddelar dylikt tillstånd, skall styrelsen också bestämma tid för fullgörandet

av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Fullgöres ej

inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen

domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande avför

omläggningen erforderliga åtgärder eller ock förordna om markens återförsättande

i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.

Därest i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken avverkningsplan

finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än

fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan

de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd

till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad

sålunda stämplats.

Ansvarsbestämmelserna i lappmarkslagen äro i stort sett av liknande beskaffenhet

som motsvarande bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen.

Reglerna om fullföljd av talan i lappmarkslagen avvika allenast såtillvida

från skogsvårdslagens bestämmelser därutinnan, som talan får fullföljas mot

samtliga beslut av skogsvårdsstyrelse enligt lappmarkslagen.

C. Städernas skogar.

Rörande vården av städernas skogar ha bestämmelser meddelats i förordningen

den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas

skogar (stadsskogsförordningen).

Enligt 1 § i förordningen skola städernas skogar, under domänstyrelsens

överinseende, underkastas ordnad hushållning samt, där så med avseende

på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga

regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner,

som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

29

melserna äro alltså byggda på principen om plantvång, där skogens omfattning

gör sådant lämpligt. Hushållningsplan uppgöres av skogstjänsteman

efter domänstyrelsens förordnande och fastställes av domänstyrelsen, vilken

därjämte äger meddela de särskilda föreskrifter, vilka i avseende på skogarna

kunna finnas nödiga (2 och 3 §§). Revision av hushållningsplan skall

verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes

eller varder stadgat (4 §). Om förvaltningen av stadsskog ej förut av vederbörande

drätselkammare upp dragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad

person eller om skogens skötsel ej varder nöjaktigt utförd, förordnar Kungl.

Maj:t, på framställning av domänstyrelsen, huruvida skogen må ställas under

vård och förvaltning av skogsstaten (5 §). I dylikt fall skall revirförvaltaren

redovisa för skogens förvaltning och ett exemplar av redogörelsen

tillhandahållas drätselkammaren.

Om skog ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och

kontroll över skogsskötseln. Därest överträdelse av hushållningsplan eller

vanvård av skogen förekommer, äger han anmäla detta hos överjägmästaren.

Denne gör efter undersökning den framställning till domänstyrelsen, som

omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster vederbörande

drätselkammares uppmärksamhet på förhållandet eller ock gör framställning

hos Kungl. Maj:t om skogens ställande under skogsstatens vård och

förvaltning (6 §). Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas

med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande

av hushållningsplan och revision därav samt för avlöning av skogvaktare

ävensom, där skog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten

tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder (7 §).

Vidare ha i förordningen meddelats bestämmelser om skyldighet för vederbörande

stads drätselkammare att inom sex månader från det förordningen

trätt i kraft till domänstyrelsen ingiva uppgift om stadens skogars ytvidd,

beskaffenhet och skötsel (2 §). Sedermera ha genom kungörelse den

20 juni 1924 (nr 272) meddelats vissa bestämmelser angående lämnande av

uppgifter till domänstyrelsen beträffande skogar, förvärvade efter ikraftträdandet

av stadsskogsförordningen.

D, Karesuando skogsallmänning.

Vid den allmänna avvittringen inom Norrbottens län avsattes Karesuando

sockens allmänningsskog. Jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades

emellertid denna allmänningsskog till kronan mot det att visst område av

Muonio kronopark upplåts till Karesuando kommun såsom kommunens samfällda

egendom. Då det sålunda upplåtna området, vilket numera benämnes

Karesuando skogsallmänning, ej uteslutande äges av vederbörande jordägare

inom kommunen, är skogsallmänningen att betrakta såsom en vanlig kommunskog.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. ftlaj.ts proposition nr o4-

Beträffande vården och förvaltningen av Karesuando skogsallmänning har

Kungl. Maj:t meddelat närmare bestämmelser i ett reglemente av den 3

mars 1922.

Allmänningen skall enligt detta reglemente behandlas enligt hushållningsplan

vilken, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas

enligt samma grunder som hushållningsplan för kronopark. Förslag till sådan

hushållningsplan uppgöres efter förordnande av domänstyrelsen, vilken även,

sedan förslaget granskats av vederbörande överjägmästare, bär att fastställa

detsamma. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tilllämpning

meddelas av domänstyrelsen.

Allmänningen står under skogsstatens vård och förvaltning, därvid utsyningsförslag

uppgöres i samråd med allmänningsstyrelsen och omhänderhavda

medel redovisas till länsstyrelsen. All avverkning å allmänningen skall

ske efter utsyning. För utsyning och stämpling skall till statsverket gäldas

gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Sockenmännen

äga med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma om utövandet

av förvaltningsverksamhet beträffande allmänningen utöver den, som åligger

honom på grund av hans tjänst. För den befattning, som skogsstatstjänstemannen

på grund härav kan komma att taga med allmänningens

skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med

belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen. Bevakare

a allmänningen antages av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande

jägmästare och överjägmästare. Alla kostnader för bevakningen bestridas

av allmänningens medel.

Försäljning av i fastställd hushållningsplan bestämd avverkning skall, sedan

försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen fastställda

av länsstyrelsen, ske på offentlig auktion inför länsstyrelsen, vilken

i närvaro av överjägmästaren och ombud för sockenmännen prövar avgivna

anbud. I avseende å försäljning från allmänningen av virke m. m. under

hand äger dock jägmästaren enahanda befogenhet, som för jägmästare är

medgiven beträffande försäljning av virke från kronopark. Uppstår fråga om

annan försäljning, skall länsstyrelsen avgöra frågan efter allmänningsstyrelsens

och jägmästarens hörande. Inom allmänningen befintligt mulbete och

höslåtter, som ej vid avvittringen tilldelats nybyggen och hemman, må utarrenderas,

där så prövas kunna ske utan men för skogsvården, på sätt och

i den ordning, som finnes föreskrivet för dylika lägenheter å kronopark.

Av allmänningens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för

skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning

och bevakning, för underhåll av den för allmänningen särskilt anställda

personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten

ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter

föranledda kostnader. Häri inbegripas såväl statsverket tillkommande

utsyningsavgifter som av länsstyrelsen bestämt arvode till de tjänstemän

därstädes, vilka ha befattning med försäljning av skogsavkastningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 34.

31

Därjämte skola såvitt möjligt av avkastningen bestridas på allmänningen

belöpande utskylder och onera. Vad därefter återstår av årsavkastningen skall

tillgodoföras en skogsmedelsfond, i den mån icke länsstyrelsen, då fonden

överstiger visst minimibelopp, av särskilda skäl medgiver användning för

andra ändamål.

E. Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med

stadgad åborätt.

Rörande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, ha bestämmelser meddelats i kap. V förordningen den

26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,

vilket kapitel erhållit sin nuvarande lydelse genom en förordning den 24 juli

1903. I 31 § av 1894 års förordning stadgas, att å skog till kyrko-, akademi-,

hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars hemman och

lägenheter, som icke innehavas med stadgad åborätt, skall införas regelbunden

hushållning såväl å skogen som å hagmarken och skogsindelning äga

rum, där domänstyrelsen med avseende på skogens omfång och beskaffenhet

prövar sådan tjänlig. Där dylik hushållning ej redan införts, skall den styrelse

eller myndighet, som över egendomen har inseende, inom sex månader

från förordningens ikraftträdande inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd,

beskaffenhet och skötsel till domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske,

förordnar skogstjänsteman att mot ersättning enligt taxa, vilken ersättning

utbetalas genom den styrelse eller myndighet, varunder skogen hör, upprätta

hushållningsplan. Denna skall för fastställelse ingivas till domänstyrelsen.

Det ankommer på länsstyrelsen att på anmälan av domänstyrelsen tillhålla

vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra dylik anmälan.

På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Maj:t, huruvida

skog å allmän inrättnings hemman må, där förvaltningen av densamma ej

förut av den styrelse eller myndighet, varunder egendomen lyder, uppdragits

åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel

icke blir nöjaktigt utförd, ställas under vård och förvaltning av skogsstaten.

I dylikt fall skall jägmästaren redovisa för skogens förvaltning samt ett

exemplar av redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas

vederbörande styrelse eller myndighet.

Där skogen ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och

kontroll över skogsskötseln. Om överträdelse av hushållningsplan eller vanvård

av skogen förekommer, äger skogstjänstemannen anmäla delta hos

överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen,

som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen

fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet å förhållandet

eller ock gör underdånig framställning om skogens ställande under

skogsstatens vård och förvaltning. Har skog av nu ifrågavarande slag ställts

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 34-

under skogsstatens vård och förvaltning, utgår ersättning till statsverket för

vederbörande skogstjänstemans förvaltningsåtgärder enligt gällande resereglemente.

F. Skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas

med stadgad åborätt.

Rörande skogarna å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som

innehavas med stadgad åborätt, äro föreskrifter meddelade i kap. VI förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket. Genom lag den 12 maj 1939 har nyssnämnda förordning

upphävts, såvitt angår skogar å kronohemman och krononybyggen under

stadgad åborätt inom de sex norra länen. Sistnämnda fastigheter ha i stället

inordnats under 1923 års skogsvårdslag och 1932 års lappmarkslag.

I 34 § 1894 års förordning stadgas, att skog å krono- samt allmänna inrättningars

hemman och lägenheter, som innehavas under stadgad åborätt, i allmänhet

endast må användas till husbehov av åbon, därest icke för något

fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå. Dock äger, när skäl

därtill förefinnas, i avseende på kronohemman länsstyrelsen och i avseende

på övriga ifrågavarande hemman den myndighet, under vilkens vård hemmanet

står, att på ansökning av åbon medgiva honom rätt att under behörigt

iakttagande av den hushållningsplan, som kan bliva fastställd för skogen,

begagna densamma även till avsalu.

Har sådant särskilt tillstånd vunnits, som i 34 § sägs, skall åbon anmäla

sig hos domänstyrelsen för erhållande av hushållningsplan. Domänstyrelsen

förordnar då skogs tjänsteman att mot särskild ersättning, som av åbon betalas

enligt taxa, verkställa undersökning och uppgöra förslag till hushållningsplan,

som därefter ingives till domänstyrelsen för fastställelse. Såväl

skogsstatens tjänstemän som kronobetjäningen åligger det att hålla tillsyn

över den fastställda hushållningsplanens iakttagande och att, där överträdelse

eller försummelse finnes ha ägt rum, göra anmälan därom hos länsstyrelsen

eller annan myndighet, som har inseende över hemmanet. Länsstyrelsen

äger att, där sådant i avseende på kronohemman förekommer, tillsvidare

förbjuda skogens begagnande annorlunda än till husbehov, om så prövas

nödigt.

G. Övriga skogar.

Skogar å kronoparker, flygsandsfält, kronans utarrenderade jordbruksdomäner

samt kronoöverloppsmarker lyda under förordningen den 10 maj

1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Dessa skogar,

som stå under domänstyrelsens förvaltning, skola vårdas efter regler, vilka

med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste

mån jämn avverkning åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 34. 33

Innan avverkning äger rum, skall utsyning företagas i den ordning domänstyrelsen

bestämmer.

Såsom angives i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket finnas särskilda bestämmelser meddelade

för Djurgården vid Stockholm samt en del kronan tillhöriga skogar,

som äro upplåtna till vissa ändamål, verk eller inrättningar. Sådana bestämmelser

ha meddelats bland annat beträffande renbetesfjällens skogar, skogar

som upplåtits till bergshanteringens understöd, till lotsverket, krigsskolan å

Karlberg, Bona uppfostringsanstalt med flera verk och inrättningar.

Kap. IV i 1894 års förordning är tillämpligt å boställsskogar, civila, militära

och ett mindre antal ecklesiastika. Dylika skogar skola i allmänhet skötas

enligt hushållningsplan, som fastställes av domänstyrelsen. Om boställets

virkesavkastning i betydligare män överstiger dess behov av skogsfång, kan

Kungl. Maj:t förordna, att boställsskogen helt eller delvis skall ställas under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Eljest åligger det boställshavaren

att sköta skogen med iakttagande av den fastställda hushållningsplanen.

För en del kronan tillhöriga skogar saknas bestämmelser rörande skogarnas

skötsel och tillsynen däröver. Så är till exempel förhållandet beträffande

vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt skogar, som innehavas

av egnahemsnämnderna.

De fastigheter, som innehavas med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om

upplåtelse under åborätt av viss jord, äro icke jämställda med fastigheter under

stadgad åborätt. En åbo enligt 1926 års lag äger ej nyttja fastighetens

skog i annan män än från kronans sida medgivits.

Det övervägande flertalet av de ecklesiastika boställsskogarna lyda under

den ecklesiastika boställsordningen av den 30 augusti 1932. Dessa skogar skola

skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg.

Vid uppgörande av sådan plan skall, med beaktande av att såvitt möjligt

jämn avkastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till

skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat. Hos stiftsnämnden skola

finnas anställda en eller flera stiftsjägmästare. Avverkning av boställsskog

må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med stiftsjägmästarens

anvisningar verkställes av ett hos vederbörande pastorat anställt

skogsbiträde.

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag innebär i åtskilliga avseenden

viktiga förändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Till en början

föreslås sålunda tillämpningsområdet för den allmänna skogsvårdslagen bliva

avsevärt utvidgat. Enligt förslaget skola nämligen skogar, som äro underkastade

bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i fortsättningen gå in

under den allmänna skogsvårdslagen och den särskilda lappmarkslagen sått

Mlmni/ till riksdagens protokoll 19t8. 1 samt. Nr 34.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lunda icke förlängas. Vidare föreslås, att skogsvårdslagen i fortsättningen

skall äga tillämpning även å vissa andra skogar, som hittills varit undantagna

från densamma, nämligen städernas skogar, Karesuando skogsallmänning,

skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad

åborätt, samt skogar å krono- och allmänna inrättningars hemman, som innehavas

med stadgad åborätt.

Under det att i 1923 års lag icke lämnats någon särskild definition å begreppet

skogsmark, föreslås nu att till skogsmark skall räknas all mark,

som är lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas

för annat ändamål. Bestämmelsen innebär en utvidgning i förhållande till

1923 års lag i det att åtskillig mark, som tidigare ej torde ha hänförts till

skogsmark, såsom vissa kalnrarker, enligt förslaget skall bliva underkastad

bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget innehåller vidare en allmän bestämmelse

rörande principerna för skogsvården, till vilken motsvarighet saknas

i 1923 års lag. Syftet med denna bestämmelse är att betona, att skogsbruket

i främsta rummet bör bedrivas efter ekonomiska principer men att

man även med hänsyn till bland andra sociala synpunkter bör eftersträva

en såvitt möjligt jämn avkastning av skogen.

Bestämmelserna om tillsynsmyndigheter överensstämma i sak i stort sett

med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag med den ändringen, att enligt

förslaget Kungl. Maj:t skall äga förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet

skall omfatta annat område än landstingsområde, varjämte i lagförslaget intagits

en paragraf angivande skogsstyrelsens allmänna uppgifter i fråga om

tillämpningen av skogsvårdslagen.

De måhända viktigaste nyheterna i förslaget återfinnas i det kapitel, som

reglerar avverkningen. Det särskilda skydd, som i 1923 års lag meddelats

för yngre skog, föreslås nu utvidgat till att gälla all utvecklingsbar skog.

Såsom sådan skall enligt förslaget skogen anses, så länge den med lämplig

skötsel kan väntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mer

lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Vidare föreslås

nya bestämmelser i syfte att skydda skogstillgången å sådana fastigheter,

där skogen är att anse såsom husbehovsskog eller som ett stöd åt jordbruket

(stödskog), ävensom eljest för att tillgodose önskemålet om en såvitt möjligt

jämn avkastning. Bland annat föreslås, att avverkning å husbehovsskog för

annat ändamål än tillgodoseende av husbehovet överhuvud ej skall få ske

utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen. Å fastighet med stödskog skall

avverkning, som ej är att hänföra till en för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring, ej utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen få ske i sådan omfattning,

att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog.

Vad slutligen gäller skog, som ej är att betrakta som vare sig husbehovsskog

eller stödskog, skall enligt förslaget avverkning, som ej är att hänföra till sådan

gallring som nyss nämnts, ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen få så

företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att förhindra en påbörjad

eller planerad olovlig avverkning, innehåller förslaget bland annat den ny
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

35

heten, att skogsvårdsstyrelsen i regel innan avverkningsförbud tillgripes skall

söka få till stånd överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen

å fastigheten. När avverkning verkställts eller planlagts av annan än

ägaren, skall skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse även

med denne. Avverkningsförbud skall enligt förslaget vara tidsbegränsat och i

regel gälla för en tid av högst fem år.

Även i fråga om skyldigheten att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt

efter avverkning eller i anledning av inträffad skada å skogen innehåller

förslaget vissa nyheter, innebärande i stort sett en utvidgning av denna

skyldighet i förhållande till 1923 års lag.

Förslaget upptager vidare bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder

mot otillfredsställande skogstillstånd, till vilka motsvarighet saknas i

1923 års lag. Bestämmelserna innebära bland annat, att ägaren av skogsmark,

där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall vara

pliktig vidtaga sådana åtgärder, att inom skälig tid nöjaktig skog kommer

att finnas å marken, även om bristerna i skogstillståndet ej bero på underlåtenhet

att efter avverkning vidtaga åtgärder för tryggande av återväxten

eller på skada genom brand med mera eller genom bete av hemdjur eller

åverkan. Beträffande omfattningen av denna skyldighet göres dock i förslaget

den inskränkningen, att åtgärder icke må påfordras för kostnad utöver

värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande,

såvida ej markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna

medel.

I bestämmelserna om svårföryngrade skogar och skyddsskogar har bland

annat den ändringen vidtagits, att från skyddsskog till svårföryngrad skog

överförts sådan skog, vars bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens

nedgående.

I ett särskilt kapitel upptagas i förslaget vissa bestämmelser om åtgärder

mot skadegörelse av skogsinsekter, till vilka motsvarighet saknas i 1923 års

lag. Bestämmelserna innebära bland annat, alt skogsstyrelsen skall äga befogenhet

att, då insektshärjning av större omfattning uppkommer eller överhängande

fara för sådan härjning föreligger, föreskriva åtgärder för bekämpande

av insekternas skadegörelse och att ägaren av fastighet, som beröres

av de angivna åtgärderna, skall vara skyldig att ställa sig skogsstyrelsens

föreskrifter till efterrättelse.

Beträffande mera betydelsefulla skiljaktigheter mellan förslaget och nu

gällande skogsvårdslag kan vidare nämnas, att enligt förslaget fråga om

skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt eller andra åtgärder

mot otillfredsställande skogstillstånd ävensom vissa frågor angående omläggning

av skogsmark skola, därest samförstånd mellan skogsvårdsstyrelsen

och markägaren ej kan åvägabringas, prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom

fallet är med de frågor av liitliörande art, som kunna uppkomma enligt 1923

års lag, av domstol.

Vad till slut angår ansvarsbestämmelserna kan framhållas, att förslaget

bland annat innehåller den nyheten, att straff i vissa fall skall kunna ådö
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

mas den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot

lagens bestämmelser, även om avverkningen ej sker i strid mot avverkningsförbud

eller särskild av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. En annan

nyhet är en bestämmelse, enligt vilken en skogsarbetare under vissa omständigheter

skall kunna straffas, därest han i samband med avverkning av träd,

som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas ^stämpling

godkänts av skogsvårdsstyrelsen, fäller andra träd än de utstämplade och detta

sker mot den avverkningsberättigades vilja.

I anslutning till den nu lämnade översikten över de viktigaste av de avvikelser

i förhållande till gällande rätt, som förslaget innebär, må här lämnas

följande närmare redogörelse för innehållet i förslaget.

Liksom i 1923 års lag föreskrives i 1 § i förslaget, att skogsmark, enligt

vad i lagen stadgas, skall användas till skogsbörd. Paragrafen upptager vidare

en definition av begreppet skogsmark. Enligt denna definition förstås

med skogsmark sådan mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och

ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål.

I 2 §, som innehåller ett allmänt program för skogsskötseln, stadgas att

skog bör skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt

utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes

och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. 3 § innehåller föreskrift om

att åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt vid lagens

tillämpning skall likställas med ägare av fast egendom.

4 och 5 §§ upptaga regler angående tillsynsmyndigheter. Enligt 4 § skall

i varje landstingsområde finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha uppsikt

över att skogen skötes i enlighet med vad i lag och författning finnes

stadgat. Konungen kan förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet må omfatta

annat område än landstingsområde. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

enligt skogsvårdslagen skall enligt 5 § övervakas av skogsstyrelsen, som

också skall äga meddela erforderliga råd och anvisningar.

I de närmast följande paragraferna förekomma regler angående avverkning.

Med hänsyn till skogsvårdens krav gälla följande inskränkningar i rätten

till avverkning. Utvecklingsbar skog får enligt 6 § icke utan tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens

utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse som utvecklingsbar, så länge

den med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det

måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart

avverka densamma. Icke utvecklingsbar skog får jämlikt 7 § icke så avverkas,

att skogens återväxt avsevärt försvåras. Begreppen utvecklingsbar och

icke utvecklingsbar skog skola ersätta den nuvarande indelningen i yngre

och äldre skog. Genom det sätt, på vilket begreppet utvecklingsbar skog bestämts,

avses att få till stånd en förskjutning uppåt av skyddsgränsen för den

växtkraftigaste och för framtiden värdefullaste skogen.

8—10 §§ innehålla regler om vissa inskränkningar i rätten till avverkning

med hänsyn till kraven på en god skogshushållning. Å fastighet, där skog ej

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

37

förekommer i större myckenhet än som erfordras för tillgodoseende av fastighetens

eller därmed sambrukad fastighets husbehov (husbehovsskog), må

avverkning för annat ändamål icke äga rum utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen

(8 §). Om å en fastighet finnes skog utöver husbehovet men med

hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan

drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen (stödskog), må utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd avverkning icke äga rum i sådan omfattning, att

fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog (9 §). Avverkning

av skog, som icke är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller

stödskog, må ej å någon fastighet utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen så företagas,

att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma (10 §).

Utan hinder av bestämmelserna i 9 och 10 §§ må dock utvecklingsbar skog

avverkas genom ändamålsenlig gallring (11 §).

Om två eller flera fastigheter ligga i sambruk, äger skogsvårdsstyrelsen

i viss utsträckning förordna, att fastigheterna vid avverknings företagande

må behandlas såsom en enhet (12 §).

I fråga om fastighet, vilken besväras av skogsfångsservitut, äger skogsvårdsstyrelsen

enligt 13 §, då skäl därtill finnas, efter framställning av fastighetens

ägare eller servitutshavaren föreskriva, att avverkning endast får

ske efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Även utan framställning kan sådan

föreskrift meddelas, om en påbörjad eller planlagd avverkning kan medföra,

att servitutet ej kan begagnas i avsedd utsträckning.

14 och 15 §§ i förslaget överensstämma i stort sett med 6 och 7 §§ i 1923

års skogsvårdslag.

Om avverkning företages eller planlägges på ett sätt, som står i strid mot

lagens avverkningsbestämmelser eller mot föreskrifter, som med stöd av

dessa meddelats av skogsvårdsstyrelsen, skall skogsvårdsstyrelsen i första

hand söka träffa skriftlig överenskommelse med fastighetsägaren —- och i

förekommande fall jämväl med avverkningsrättsinnehavaren — om avverkningen

å fastigheten för en tid av högst fem år (16 §). Kan ej överenskommelse

träffas eller sker avverkning i strid mot träffad överenskommelse

äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud å fastigheten. Då det

kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas eller då skyndsamhet

är av nöden, må avverkningsförbud meddelas utan att försök göres att

få överenskommelse till stånd. Avverkningsförbud skall gälla för en tid av

högst fem år samt äga giltighet mot framtida ägare av skogsmarken (17 §.)

Beträffande åtgärder för betryggande av återväxten stadgas i 18 § att, där

vid avverkning icke kvarlämnats skog av nöjaktig täthet och beskaffenhet,

sådana åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt

inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Skyldigheten att vidtaga åtcrväxtåtgärder må ej upphöra, förrän

återväxten hunnit så långt, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Om skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, föreligger jämlikt 19 § också skyldighet att vidtaga återväxtåtgär
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

der. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, kunna återväxtåtgärder

ej fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid

skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts,

ävensom av de kvarstående träd, vilka böra fällas, jämte den ersättning

för skadan, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. Nyssnämnda

inskränkning i markägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder

äger ej tillämpning, såvida markägaren har möjlighet att av allmänna medel

erhålla bidrag eller lån till återväxtkostnaderna.

För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för återväxtkostnadema.

Han kan dock i regel söka åter av markägaren vad han utgivit

för sådant ändamål (20 §). Om skogsvårdsstyrelsen finner, att återväxtåtgärder

äro eller kunna förväntas bliva påkallade, har styrelsen jämlikt 21 § att

söka träffa skriftlig överenskommelse med markägaren angående återväxtåtgärderna

och tiden för dessas fullgörande. Kan överenskommelse ej träffas,

äger skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet.

Skogsstyrelsen förordnar i anledning därav om syn å stället.

Sedan syn hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse.

Om överenskommelse enligt 21 § ej kan träffas, skall jämlikt 22 § saken

hänskjutas till skogsstyrelsen, vilken äger föreskriva erforderliga återväxtåtgärder

samt bestämma tid för dessas fullgörande. (I det av friherre BeckFriis

med flera avgivna särskilda yttrandet har i stället framförts den meningen,

att saken i dylikt fall borde hänskjutas till domstols avgörande.)

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för återväxtens tryggande skall gälla mot framtida ägare av

skogsmarken (23 §). Om tiden för dessa åtgärders vidtagande gått till ända

och det förekommer anledning antaga, att åtgärderna icke fullgjorts, skall

skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet,

därest icke vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärderna ej

fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande

av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt (24 §). Kostnaden härför

kan genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (25 §).

Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt

kommer att i mera betydande omfattning krävas sådd, plantering eller andra

jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller om avverkning, som skulle

komma att kräva dylika åtgärder, planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen fordra,

att säkerhet ställes för återväxtkostnaden. Ställes ej på anfordran sådan säkerhet,

äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (26 §).

Om skogstillståndet å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande, är

markägaren enligt 27 § pliktig vidtaga åtgärder, så att nöjaktig skog inom

skälig tid kommer att finnas på marken, ehuru skyldighet därtill ej föreligger

enligt de vanliga återväxtreglerna. Åtgärder som nu sagts kunna dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.

39

icke påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som i samband med åtgärdernas

vidtagande böra fällas, med mindre markägaren har möjlighet att

härtill erhålla bidrag eller lån av allmänna medel. Då skogsvårdsstyrelsen

finner anledning antaga, att åtgärder enligt 27 § äro påkallade, skall skogsvårdsstyrelsen

låta undersöka förhållandet å stället (28 §). Äro dylika åtgärder

erforderliga, förfares på samma sätt som vid utkrävande av återväxtåtgärder

efter avverkning eller skadegörelse (28—30 §§). Vad som genom

överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för

marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas

fullgörande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (29 §).

För svårföryngrade skogar och skyddsskogar gälla särskilda bestämmelser

(31—36 §§). Efter syn och undersökning äger Kungl. Maj:t förordna,

att skog skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog. För att

skog inom en viss trakt skall kunna förklaras såsom svårföryngrad kräves,

att skogsmarken är belägen i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt

exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge och att det på grund

härav i allmänhet måste befaras, att genom olämplig avverkning av befintlig

skog återväxten skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras. Till skyddsskogar

äro hänförliga sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till

skydd mot sand- eller jordflykt.

I fråga om avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver

de allmänna avverkningsbestämmelserna gälla dels att skogsvårdsstyrelsen

äger föreskriva, att vissa träd skola överhållas såsom fröträd eller att till

skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare

ej må äga rum, dels att avverkning för annat ändamål än husbehov må,

jämväl å fastigheter med skog utöver husbehovet, allenast äga rum med tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen (32 och 35 §§). Då tillstånd till avverkning

meddelas, skall i allmänhet ske utsyning (33 §). Kostnad för utsyningsförrättning

skall gäldas av skogsvårdsstyrelsens medel, men sökanden är pliktig

utgöra nödig hantlangning (36 §). Beträffande avverkning i skyddsskog

gäller därjämte, att vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd

enligt 32 § jämväl skall beaktas, att skyddet för angränsande marker icke

må äventyras (35 §).

I fråga om återväxtåtgärder å svårföryngrad skog och skyddsskog gäller,

jämte de allmänna bestämmelserna, att då tillstånd till avverkning meddelas,

skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens

tryggande, med vilka den i 18 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord,

ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda (34 §). Om

det för främjande av återväxten å skog, som avsatts till skydd mot flygsand,

är erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller delvis förbjudes, äger

Kungl. Maj:t därom meddela föreskrift (35 §).

Angående omläggning av skogsmark gälla särskilda regler. Lagen utgör

ej hinder för omläggning av skogsmark till trädgård, åker, betesmark för

varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål,

såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ses skäligt. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

därest marken ingår i område, som förklarats för svårföryngrad skog eller

skyddsskog, och i fråga om annan mark, därest omläggning till betesmark

eller äng ifrågasättes. Då tillstånd till omläggning meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen

meddela anvisning å de åtgärder, som böra vidtagas, och bestämma

tid för dessas fullgörande (37 §). Om erforderliga åtgärder vidtagits för

skogsmarks omläggning till annat ändamål men underhållet av marken därefter

försummas, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas

för sitt ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen efter besiktning förordna, att åtgärder

skola vidtagas för betryggande av skogsåterväxt å området (40 §).

Vad genom förbindelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder

för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande

i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare

av skogsmarken (41 §).

Om skydd mot skadegörelse av skogsinsekter innehåller förslaget bestämmelser,

som helt sakna motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag. Om insektshärjning

av större omfattning uppkommer i skog eller överhängande fara

därför föreligger på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat,

som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,

äger enligt 42 § skogsstyrelsen efter statens skogsforskningsinstituts hörande

föreskriva, att åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse å skogen

skola vidtagas, samt bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara

fullgjorda. Då skogsvårdsstyrelsen erhåller kännedom om dylik insektshärjning

eller händelse som kan medföra fara därför skall skogsvårdsstyrelsen

ofördröjligen underrätta skogsstyrelsen därom. Enligt 43 § är ägare av fastighet,

som beröres av åtgärd jämlikt 42 §, skyldig ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter

därutinnan till efterrättelse. Har föreskrift meddelats om vidtatagande

av dylik åtgärd, skall bidrag till kostnaden för åtgärden utgå av allmänna

medel. Härom äger Konungen förordna (45 §).

Ansvarsbestämmelser förekomma i 46—55 §§. Den, som för egen räkning

företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats

av skogsvårdsstvrelse, eller mot överenskommelse eller avverkningsförbud,

straffas med dagsböter, lägst tjugo (46 §). Den, som för egen räkning

företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot vissa angivna

bestämmelser i lagen, skall, ändå att föreskrift ej meddelats av skogsvårdsstyrelsen,

straffas med dagsböter (47 §). Bötesstraff drabbar vidare den, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot meddelat betesförbud (48 §). Om

i fall, då skogsvårdsstyrelsens tillstånd fordras för skogsmarks omläggning

till annat ändamål, avverkning företages men åtgärd, för vars vidtagande

tid blivit bestämd, eftersättes, blir straffet dagsböter (49 §). Skall avverkning

ske av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller

vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och fäller därvid den,

som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra

avverkningen, andra träd än de utstämplade, skall huggaren straffas med

böter, där ej avvikelsen från stämplingen kan antagas ha skett med skogs
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

41

ägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av ringa

omfattning (50 §). Bland ansvarsbestämmelserna förekomma vidare regler angående

beslag och förverkande av olovligen avverkat virke, om åtalsrätt,

om försäljning av förbrutet virke m. m.

över beslut av skogsvårdsstyrelse må i regel talan fullföljas hos skogsstyrelsen,

och klagan över skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t

(56 §).

Den nya lagen föreslås skola erhålla ett avsevärt vidsträcktare tillämpningsområde

än 1923 års lag. Undantagna från lagens tillämplighetsområde

skola enligt förslaget vara endast: 1) skogar under lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar

å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; 3) skogar

å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt

(58 §). Om skog under 2) och 3) ligger i samfällighet med skog, som lyder

under skogsvårdslagen, skall lagen dock äga tillämpning å det samfällda

området i dess helhet.

Skogsstyrelsen har i sitt betänkande även behandlat frågan om storleken

av och villkoren för de lån och bidrag av allmänna medel, som skola kunna

utgå för åtgärder som avses i 19, 27 och 42 §§ i förslaget till skogsvårdslag.

Vad beträffar åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör enligt skogsstyrelsen statsbidrag

till kostnaden för dessa — sedan avdrag gjorts för värdet av den skog

som bör avverkas — generellt utgå med femtio procent. Där särskilda skäl

föreligga, exempelvis då markägaren har svag ekonomi eller då det för motverkande

av arbetslöshet är angeläget att åtgärderna komma till stånd, bör

bidraget emellertid kunna höjas till sextio procent. Bidrag bör utgå till såväl

enskilda personer som aktiebolag och andra juridiska personer.

De författningar, enligt vilka under senare år statsbidrag utgått till olika

skogsvårdsåtgärder, böra upphävas och samtliga nu utgående statsanslag

sammanslås till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag.

Statslån till åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör i regel utgöra högst 50 procent

av kostnaden för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd på det ifrågavarande

området. Fastighetsägare, som är villig att utan bidrag sätta sin fastighet i

nöjaktigt skogligt skick, bör dock kunna få lån för hela den kostnad, som

överstiger värdet av avverkade träd. För lånet bör lämnas säkerhet. Denna

bör utgöras av inteckning i vederbörande fastighet eller annan säkerhet, som

Kungl. Maj:t bestämmer. För lånet bör stadgas förhållandevis lång löptid,

dock högst 50 år. Därest lånetiden bestämmes till 50 år, bör till exempel

under de första 10 åren för varje år upplupen ränta läggas till kapitalet. Å

upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under ett följande år. Ä

sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda

10 år gäldas därefter årligen ränta under ytterligare 10 år. Under återstående

30 år av lånetiden förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld

medelst lika årliga annuiteter. Variationsmöjligheter i fråga om lå
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

liens löptid och övriga lånevillkor böra finnas alltefter förhållandena i det

särskilda fallet.

Bidrag och lån böra beviljas av skogsstyrelsen på förslag av vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Om den utredning, som bör föregå beslut om bidrag

och lån, samt de villkor bidrags- eller låntagare skall vara underkastad, böra

bestämmelser meddelas i särskilda kungörelser angående statsbidrag och

statslån till förbättring av fastigheter med otillfredsställande skogstillstånd.

Bidrag och lån böra utbetalas genom vederbörande skogsvårdsstyrelse, och

denna bör ha den närmaste tillsynen över att de åtgärder, till vilkas bekostande

bidragen och lånen skola användas, bliva utförda. Inbetalning av amorterings-

och räntebelopp å lånen bör ske direkt till skogsstyrelsen.

I fråga om de bidrag, som skola utgå för sådana åtgärder, som avses i

42 § i förslaget, bör vad gäller bidragets belopp skillnad göras mellan olika

fall. Under inga förhållanden bör dock bidraget understiga 50 procent av

kostnaderna för åtgärderna. Om skadan huvudsakligen är koncentrerad till

vissa fastigheter och genom åtgärdernas vidtagande stora skogsvärden kunna

räddas å dessa fastigheter, böra fastigheternas ägare svara för hälften av

kostnaderna för åtgärderna. Har däremot skogen å en fastighet redan blivit

så svårt skadad, att åtgärderna å fastigheten närmast ha till syfte att rädda

skogen å andra fastigheter, böra åtgärderna helt eller till största delen bekostas

av allmänna medel. En markägare bör principiellt icke svara för

högre kostnad än som kan antagas motsvara den fördel han själv kan ha

av åtgärderna. Vid bestämmande av bidragets storlek bör hänsyn också tagas

till markägarens ekonomiska förhållanden. Storleken å den av åtgärderna

berörda fastigheten kan jämväl vara av betydelse för bestämmande av

bidragsprocenten.

Med hänsyn till att de åtgärder, som böra vidtagas till bekämpande av

insektsangreppen, kunna vara av mycket olika beskaffenhet, beroende på

arten av angreppet och av de insekter som vållat eller kunna förväntas

vålla angreppet, bör Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle besluta angående

det statsbidrag, som skall utgå, och dettas fördelning mellan olika

ägare. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att uppgöra förslag härutinnan.

För att statsbidrag vid behov skall finnas tillgängligt böra medel i form av

förslagsanslag anvisas för ändamålet.

I anslutning till sitt förslag till skogsvårdslag har skogsstyrelsen avgivit

förslag dels till vissa ändringar av formell natur i lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet

ävensom i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, dels till vissa ändringar

i ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Sistnämnda

ändringar innebära, att de särskilda bestämmelser om skyddsskog,

som återfinnas i 45 och 52 §§ boställsordningen, skola utgå samt att vad i

sistnämnda paragraf är föreskrivet om svårföryngrad skog jämväl skall gälla

skyddsskog, dock med den ändringen, att föreskrift om att utsyning skall

företagas av person med högre skoglig utbildning skall kunna meddelas av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

43

Kungl. Maj:t ej blott, såsom nu är fallet, efter framställning av stiftsnämnden

utan även eljest. Vidare har skogsstyrelsen framlagt förslag till sådana

ändringar i nu gällande kungörelser angående bidrag till skogsvårdsåtgärder,

som erfordras för att bringa dessa kungörelser i överensstämmelse med förslaget

till ny skogsvårdslag.

Skogsstyrelsen har även ingått på vissa frågor rörande tillsynen över sådan

skog, som icke avsetts skola lyda under den allmänna skogsvårdslagen,

samt uttalat, att jämväl all sådan skog borde vara underkastad tillsyn av

viss myndighet. Sålunda har skogsstyrelsen ansett, att all kronan tillhörig

skog utom skogarna å kronohemman och kronolägenheter under stadgad

åborätt borde stå under tillsyn av domänstyrelsen samt att för all skog av

ecklesiastik natur vederbörande stiftsnämnd borde vara tillsynsmyndighet.

Skogsstyrelsen har i samband härmed påpekat, att för vissa kronan tillhöriga

skogar, såsom vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt

skogar som innehades av egnahemsnämnderna, för närvarande saknades bestämmelser

rörande tillsynen, ävensom framhållit önskvärdheten av att enhetliga

bestämmelser skulle komma till stånd rörande tillsynen och om möjligt

även förvaltningen av dessa skogar samt övriga kronan tillhöriga skogar,

vilkas avkastning icke tillfördes domänfonden.

Vad beträffar de av egnahemsnämnderna innehavda skogarna har skogsstyrelsen

särskilt berört frågan om behovet av bestämmelser till förhindrande

av olämplig avverkning och till säkrande av återväxten. Styrelsen har

härom uttalat, att särskilda lagbestämmelser rörande avverkning av dylik

skog icke behövdes utan att det i detta hänseende borde vara tillräckligt med

föreskrifter, som meddelats av egnahemsstyrelsen i enlighet med direktiv

från Kungl. Maj:t. Beträffande återväxten har skogsstyrelsen erinrat om att

det beträffande andra av kronan försålda skogar icke förelåge möjlighet att

av köparen utkräva reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningar,

som skett för kronans räkning, samt uttalat, att det med hänsyn till nämnda

förhållande icke syntes föreligga anledning att införa särbestämmelser för

egnahemsnämndernas skogar.

De ecklesiastika skogar, som för närvarande stode under tillsyn av domänstyrelsen,

syntes enligt skogsstyrelsens mening i allmänhet icke kunna inordnas

under den ecklesiastika boställsordningen, och skogsstyrelsen ansåge

därför nödvändigt, att en särskild författning rörande tillsynen över skötseln

av dessa skogar komme till stånd.

Slutligen har skogsstyrelsen upptagit frågan huruvida ett genomförande av

dess förslag krävde ändringar i den skogliga administrationen och dess ekonomiska

förhållanden. Styrelsen har därom, vad skogsvårdsstyrelserna angår,

uttalat bland annat, att de förändringar beträffande tillsynen över skogsvården,

som föranleddes av det av skogsstyrelsen utarbetade förslaget till ny

skogsvårdslag, torde komma att framträda mera i kvalitativt än i kvantitativt

hänseende, samt att man vid en reform av föreslagen art finge räkna

med alt arbetet med övervakandet av skogslagarnas efterlevnad alltjämt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

komme att utgöra en ganska liten del av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.

Den personalökning, som föreslagits av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning,

torde kunna antagas bliva tillräcklig för att efterlevnaden av bestämmelser

enligt lagförslaget skulle kunna övervakas. Dock kunde en tillfällig

förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personal krävas för utförande

av vissa engångsuppgifter. Arbetet på skogsvårdsstyrelsernas kanslier finge

vidare förutsättas undergå en viss ökning, men enär en betydande förstärkning

av kanslipersonalen föreslagits av skogsvårdsstyrelseutredningen, syntes

någon ytterligare ökning av kanslipersonalen icke bliva nödig. Skogsstyrelsen

har härjämte framhållit vikten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle en

sådan sammansättning att olika kategorier skogsägare bleve företrädda inom

styrelserna, därvid styrelsen påpekat, att det i flera landstingsområden,

där en väsentlig del av de enskilda skogarna ägdes av bolag, icke i skogsvårdsstyrelsen

inginge någon representant för storskogsbruket.

Vad angår skogsstyrelsens eget personalbehov har styrelsen slutligen uttalat,

att den icke ansåge sig för närvarande kunna bedöma, huruvida ett godtagande

av styrelsens lagförslag skulle komma att kräva en förstärkning av

styrelsens personal. Emellertid har styrelsen förutsatt, att en icke obetydlig

ökning av antalet överklagade skogsvårdsstyrelsebeslut skulle inträda med

därav föranledd ökning av de fall, då skogsstyrelsen måste företaga syn på

marken, samt att styrelsen, särskilt under de första åren av lagens giltighetstid,

skulle få åtskilligt arbete med utfärdande av anvisningar och tilllämpningsföreskrifter

till skogsvårdslagen. De nya uppgifterna skulle komma

att belasta såväl styrelsens skogliga som dess administrativa avdelning.

Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.

I förenämnda den 21 januari 1947 dagtecknade framställning från skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens län har skogsvårdsstyrelsen —- efter en hänvisning

till att den i sitt yttrande över förslaget till ny skogsvårdslag förordat,

att gällande skogsvårdslags skydd för yngre skog skulle utökas till att omfatta

icke blott all utvecklingsbar skog utan även alla äldre bestånd, som

fortfarande kunde genomhuggas — hemställt, att i avbidan på den nya skogsvårdslagen

skulle för Västerbottens och Norrbottens läns kustland provisoriskt

stadgas att för avverkning skulle — med vissa undantag — erfordras

tillstånd av skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Såsom grundläggande

princip att tjäna till ledning i frågor om meddelande av sådant tillstånd

borde enligt framställningen gälla, att äldre skog, som lämpligen kunde

kvarstå, skulle i möjligaste mån överhållas.

Till motivering för förslaget har i framställningen anförts bland annat

följande.

Överavverkningar ha förekommit i Västerbottens läns kustland under de

senaste decennierna och särskilt under åren 1945 och 1946. överavverkningarna

ha icke varit lokaliserade enbart till lappmarken, där skogarnas

mogenhetsförhållanden i viss mån rättfärdigat stora uttag av övermoget och

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

45

skadat virke, utan även till kustområdet, där skogsbestånden haft mer normal

ålderssammansättning. Då de två senaste årtiondenas avverkning i de

floddalar, som tillsammans utgöra den västerbottniska träindustriens basområde,

omfattat en kvantitet, som motsvarar ca 130 % av tillväxten, så betyder

detta, att råvarufångsten varje år krävt en virkesmassa lika stor som

tillväxten plus ca 3A % av själva skogskapitalet. För att eu ur skoglig synpunkt

tillfredsställande virkesbalans skall kunna uppnås, bör under en 40- årsperiod enligt en av professorn H. Petterson framlagd prognos avverkningsbeloppen

inom den flodområdesgrupp, som i huvudsak omfattar Västerbottens

län, nedskäras med 30 °/o i jämförelse med uttagen under perioden

1925—1940. I medvetande om det ohållbara i en avverkningspolitik, som

förbrukar all tillväxt och dessutom tär på själva det producerande kapitalet,

ha vissa bolag sedan ett par år tillbaka för tillskapande av virkesreserver

sänkt avverkningskvantiteterna på de egna skogarna men samtidigt intensifierat

råvaruköpen från bondeskogarna för att trygga det aktuella virkesbehovet.

Stimulerade av höga virkespriser och stegrad efterfrågan på råvara

ha ägama till dessa skogar anlitat virkeskapitalet allt hårdare. Denna starka

påfrestning på bondeskogarna kan förväntas bliva ytterligare skärpt i och

med den avverkningsminskning, som enligt uppgift är att förutse på allmänna

skogar inom länet. Skogsvårdsstyrelsen måste i detta sammanhang med beklagande

konstatera, att den nuvarande allmänna skogsvårdslagens bestämmelser

icke äro så avfattade, att skogsägarna bibringas tillbörlig respekt för

styrelsens stämpelmärken, och att avverkning av ostämplat virke inom utsyningstrakterna

ostraffat kan ske i mycket stor omfattning. Denna tendens

till irrationell avverkning på lagens gränslinjer ökas i samma mån skogskapitalet

minskar och konkurrensen om det allt knappare virkesförrådet

skärpes. Enligt skogsvårdsstyrelsens statistik visa stämplingssiffrorna för

lappmarken mycket starka uttag under den nya lappmarkslagens fyra första

år för att sedan sjunka och registrera ett förhållandevis jämnt förlopp. Med

kännedom om den överavverkning, som skett mellan de båda riksskogstaxeringarna,

kunde man ha väntat, att en ytterligare minskning i uttagen skulle

ske under periodens senaste år. Så har emellertid icke varit fallet. Stämplingarna

under åren 1945—46 omfatta sålunda kvantiteter, som i det närmaste

uppgå till vad som i medeltal utsynats per år under hela perioden 1934

—46. Förklaringen härtill torde vara, att skogsägare, som tidigare icke helt

uttagit de kvantiteter gammal skog, som avverkningsplanerna medgivit, nu

utnyttjat de förmånliga priskonjunkturerna och låtit utsyna den sparade

behållningen. Uttryckt i absoluta tal bar utsyningen på de enskilda skogarna

i lappmarken under åren 1945—46 uppgått till 1 250 000 kbm inom bark per

år. Ett uttag av denna omfattning motsvarar ca 3,4 % av det virkesförråd,

som senaste riksskogstaxeringen beräknat på ifrågavarande skogar. Om även

husbehovslörbrukningen medräknas, uppgå uttagen till ca 3,7 % av förrådet.

Med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtsiffror och med hänsyn tagen

till s. k. inväxning av klendimensioner i förrådet kan den årliga nettominskningen

av virkeskapitalet uppskattas till drygt 1 %>. De senaste årens stämplingar

skulle alltså innebära, att ett avsevärt kapitaluttag alltjämt sker från

de enskilda skogarna i lappmarken. För kustlandet lämnar skogsvårdsstyrelsens

statistik endast upplysning om de utsyningar, som skogsvårdsstyrelsen

handlägger på bondeskogarna. Statistiken gäller barrskogsvirke över It)

cm vid brösthöjd. Fn del utsynat vedvirke av barrskog ingår icke i kalkylen,

vilket medför, att de utrönta virkesmängderna sannolikt äro beräknade

i underkant. Svårigheter föreligga att beräkna omfattningen av de avverkningar,

som ske helt utan skogsvårdsstyrelsens stämplingsmedverkan. En

svårbedömd faktor är även den kvantitet oslämplat virke, som uttages inom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

stämplingstrakterna. Man har anledning antaga, att de sålunda okontrollerbara

kvantiteterna öka under tider med stark efterfrågan på virke. När

skogsvårdsstyrelsen på basis av tidigare erfarenhet beräknat, att avverkningarna

i kustlandet till 75 % gälla virke, som skogsvårdsstyrelsen stämplat,

och lägger detta bedömande som grund för en avverkningskalkyl, framgår

härav, att de utrönta siffrorna, apterade på stämplingshaussen 1945 och 1946,

icke giva en överdriven bild utan snarare ett alltför svagt uttryck för den

oroande tendens till ökning i avverkningarna, som föreligger. Denna förmodan

blir än mer styrkt av det faktum, alt åtskillig vedskog icke medtagits

i kalkylen. De senaste årens stämplingar på bondeskogarna inom kustlandet

beräknas motsvara en avverkningsvolym för år 1945 av ca 820 000 kbm och

för år 1946 ca 1 210 000 kbm inom bark. Uttag av denna storleksordning

motsvara resp. 3,1 och 4,5 °/o av det på bondeskogarna enligt riksskogstaxeringen

beräknade förrådet. Då förrådsökningen genom tillväxt och inväxning

uppgår till högst 3 °/o, innebär särskilt den för år 1946 planerade avverkningen

ett mycket väsentligt kapitaluttag. Vid en kvarstående stark efterfrågan

på virke kan man befara, att utvecklingen fortgår i samma riktning

och att den ökning av virkesförrådet uteblir, som ur olika synpunkter

anses vara absolut nödvändig. Vid övervägandet av de åtgärder av provisorisk

art, som kunna vara ägnade att giva upptakten till en återhämtning

i skogsmarkernas bestockning i Västerbottens kustland, måste väljas vägar

och medel, som snabbt verka i åsyftad riktning utan alltför tidsödande förberedelser.

Av denna anledning måste alla planer på upprättande av avverkningsberäkningar

för fastigheterna uteslutas; ett genomförande av ett dylikt

projekt skulle taga åtskilliga år, om nu överhuvud tillräcklig personal skulle

kunna anskaffas för dylikt arbete. Enligt styrelsens mening måste provisoriska

bestämmelser uppbyggas efter linjer, som skogsvårdsstyrelsen angivit

i yttrandet över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag. Häri föreslog styrelsen,

att allmänna skogsvårdslagens skydd för yngre skog borde utökas

att omfatta icke blott, som i skogsstyrelsens utkast till skogslag föreslagits,

all utvecklingsbar skog ulan även alla äldre bestånd, som fortfarande kunde

genomhuggas (fjärde huggningsklassen enligt tillämpningsföreskrifterna till

lappmarkslagen den 10 juni 1932). Skogsvårdsstyrelsen kan i detta sammanhang

konstatera, att Norrlands skogsvårdsförbund i sitt utlåtande över skogsstyrelsens

förslag till skogsvårdslag är inne på en liknande linje. Förbundet

föreslår nämligen, att skyddet skall omfatta äldre skog, som kan kvarstå utan

att taga skada. För att effektuera dessa restriktiva avverkningsnormer och

giva myndigheterna möjlighet till erforderlig kontroll anser emellertid skogsvårdsstyrelsen

— i motsats till förbundet — att tillstånd till avverkning bör

inhämtas från skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Genom införande

av generellt utsyningsförfarande och (i stället för avverkningsplaner)

stämplingsinstruktion baserad på sådana restriktiva bestämmelser, som

skogsvårdsstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund rekommenderat, skulle

stämplingarna i kustlandet bibringas samma legala hävd som i lappmarken.

Frånsett bestämmelsen i 7 § 1 mom. lappmarkslagen, att tillstånd till avverkning

av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan, bör nämnda lags

stadganden i vissa andra avseenden bliva vägledande vid de provisoriska bestämmelsernas

utformande för kustområdet. I analogi härmed böra i laga

tid sökta utsyningar ske kostnadsfritt, husbehovsvirket undandragas stämplingstvånget

o. s. v. En konsekvens av förslagets genomförande blir också,

att särskilda anslag måste ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande för

handläggandet av kostnadsfri utsyning. Nu föreslagna provisoriska bestämmelser

böra även gälla för Norrbottens läns kustland.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

47

Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.

Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och

utformningen av denna.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende torde få hänvisas till den å s. 16—19 lämnade redogörelsen

för huvuddragen av skogsstyrelsens förslag samt till s. 66—74

i betänkandet.

Yttrandena.

I princip har skogsstyrelsens förslag tillstyrkts av bland andra egnahemsstyrelsen,

länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands

och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Västernorrlands

län, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap,

skogssållskapet, landsorganisationen, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas

samarbet sutskott och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Helt eller delvis ha de principiella riktlinjer, som följts i förslaget, avstyrkts

av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län, flertalet skogsvårdsstyrelser,

förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, norrlandskommittén,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund och

länsjågmästare föreningen.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget i princip, har egnahemsstyrelsen

anfört följande.

Förslaget synes ägnat att medverka till åstadkommande av ett mera tillfredsställande

skogstillstånd och ett rationellare skogsbruk. Ur det allmännas

synpunkt är det av största vikt, att skogen utnyttjas lika tillfredsställande

som jorden. Det är angeläget, att tillräckliga arealer skog av god beskaffenhet

finnas att tillgå för komplettering av icke bärkraftiga jordbruk. Först sedan

man fått en skogsvårdslagstiftning, som förhindrar att produktionsfaktorn

— skogskapitalet — realiseras eller att skogen vanhävdas, blir stödet av

skogen till det gagn, som är avsett. Då kunna ej heller berättigade invändningar

göras mot att skogen är tillagd de enskilda jordbruksfastigheterna.

Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, har man vid utarbetandet av det föreliggande

lagförslaget sökt att på bästa möjliga sätt åstadkomma en lämplig

avvägning mellan samhällets intresse av att skogsarealerna utnyttjas på ett

sådant sätt, att en på lång sikt jämn och hög avkastning åstadkommes, och

de enskilda skogsägarnas intresse av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte

av skogen i varje särskilt fall skall kunna utvinnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit såsom angeläget, att frågan

om lagstiftningsåtgärder till tryggande av skogstillgången genom ökat skydd

för den växande skogen och möjliggörande av skogsproduktion å mark, som.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung], Maj:ts proposition nr 34.

ej nöjaktigt utnyttjades, upptoges till prövning. Förslaget tillgodosåge enligt

länsstyrelsens bedömande på ett tillfredsställande sätt detta syfte. Visserligen

innebure förslagets bestämmelser i åtskilliga fall ganska stora inskränkningar

i den enskilde skogsägarens rätt att fritt disponera över sin skog, men

dessa inskränkningar syntes länsstyrelsen icke vara större än hänsynen till

det allmänna bästa krävde. Då det låge i sakens natur, att en lagstiftning

på förevarande område måste röra sig med allmänna begrepp och endast

kunde uppdraga allmänna riktlinjer, måste det i väsentlig mån komma att

bero på rättstillämpningen, huruvida med den föreslagna lagstiftningen skulle

ernås vad därmed åsyftats.

Även skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län och förvaltningsutskottet hos Kristianstads

läns hushållningssällskap ha understrukit betydelsen av en riktig

tillämpning av förslagets bestämmelser, därvid skogsvårdsstyrelsen särskilt

framhållit, att tillsynen över skogsvården borde utövas på sådant sätt, att

några onödiga eller olämpliga ingrepp i en sund utövning av skogsbruket

icke skedde.

Skogsvårdsstyrelsen i Våsternorrlands län har betonat behovet av tvångsmedel

mot skogsägare, som icke genom upplysning kunde påverkas till ändamålsenliga

skogsvårdsåtgärder, därvid skogsvårdsstyrelsen anfört.

Även om gällande skogsvårdslag i stort sett kan anses ha väl fyllt sitt

syfte, att bereda skydd för skogsbestånd och skogsmark såsom produktionsmedel

i skogsbruket, så har den icke varit tillfyllest för att i nöjaktig omfattning

utlösa sådana åtgärder, som erfordras för det skogliga återuppbyggnadsarbetet.

Det har sålunda icke alltid varit möjligt att bereda den växtliga

skogen erforderligt skydd och än mindre att förhindra överdriven exploatering

av den äldre skogen. Virkesförrådet är alltjämt för ringa å länets skogar,

icke blott å en mångfald enstaka fastigheter utan i vissa fall inom milsvida

sammanhängande komplex. Till följd av bland annat ohämmad betesgång å

skogsmarkerna är skogens föryngring också otillfredsställande och väldiga

arealer hyggen sakna nöjaktig återväxt. Merendels måste man tillskriva detta

förhållande skogsägarnas svaga ekonomi eller, enkannerligen i fråga om

skogsbolagen, den ringa tillgången på arbetskraft. Bristande ansvarskänsla

eller likgiltighet hos skogsägarna synes dock i alltför många fall bära skuld

till det mindre tillfredsställande skogstillstånd, som alltjämt råder inom

länet. Under sådana förhållanden och då det knappast kan förväntas, att enbart

en intensifiering av den skogliga undervisningen och propagandan skall

kunna råda bot för bristerna, har behovet av eu reviderad skogsvårdslag,

som kan förebygga ytterligare överavverkning samt säkra en framtida större

och jämnare skogsavkastning, gjort sig alltmer gällande. Det föreliggande

förslaget synes i allt väsentligt motsvara skogsvårdsstyrelsens förväntningar

och anspråk på en ändamålsenlig skogsvårdslag. Den skärpning av gällande

skogsvårdslag, som förslaget innebär, synes vara tillräcklig för att under alla

omständigheter bereda skogen som produktionsfaktor ett väl avvägt skydd

och förhindra osund spekulation i skogsfastigheter ävensom att bevara en

skälig skogstillgång å jordbruksfastigheterna och att säkerställa en ur såväl

enskild som samhällelig synpunkt eftersträvansvärd jämn avkastning av nöjaktig

storlek. Förslaget innebär även möjlighet att avvärja uppenbar vanvård

av skog och skogsmark och lämnar grundval för återuppbyggnad av

skogskapitalet å fastigheter med raserad skogstillgång. Å andra sidan förutsätter

förslaget, att skogsägaren bevaras vid största möjliga frihet i förfo
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

49

gandet över sin skog, så långt nämligen, som detta är förenligt med samhälleliga

anspråk på virkesproduktion och jämnhet i skogsavkastningen. Förslaget

synes även så avfattat, att lagtillämpningen kan smidigt avvägas efter

de lokala förhållandena inom olika landsdelar och medgiver skälig anpassning

av avverkningarna efter växlande konjunkturer.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de skärpningar, som förslagets

bestämmelser innebära i förhållande till gällande skogsvårdslag, i

regel icke vara sådana, att den lojale skogsägaren skulle beröras av desamma,

men däremot medgiva ingripande mot den motsatta ägarekategorien. Skogsvårdsstyrelsen

har emellertid påpekat de olikheter i skogligt avseende, som

råda mellan olika landsdelar, samt med hänvisning därtill givit uttryck åt en

viss tveksamhet rörande möjligheten att skapa enhetliga bestämmelser för

hela landet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har uttalat, att en revision av skogsvårdslagen

borde komma till stånd, varigenom klarare än hittills fastsloges

skogsägarnas skyldighet att väl vårda sina skogstillgångar och att på tillbörligt

sätt utnyttja skogsmarkens produktionsmöjligheter. Samtidigt borde

skogsägarna genom lagen tillförsäkras största möjliga frihet vid handhavandet

av skogsvården. Med hänsyn till dessa önskemål borde lagens avfattning

icke möjliggöra oenhetlig tolkning eller orsaka, att en skogsägare av rädsla

för påföljd såge sig föranlåten att överlåta skogsvårdens detaljer åt skogsvårdsstyrelsetjänstemän.

Enligt utskottets uppfattning vore den överarbetning

av gällande bestämmelser, som innefattades i förslaget, på åtskilliga

punkter ägnad att skapa ökad klarhet i terminologien och skänka ökat skydd

åt den växande skogen. De bestämmelser, som avsåge kontroll över förrådshushållning

i stort och jämnhet i avkastningen, syntes däremot innebära för

stora krav på såväl skogsägare som övervakare.

Landsorganisationen har åberopat ett yttrande av Svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet, vari förbundet huvudsakligen från de av förbundet

företrädda intressegruppernas synpunkter anslutit sig till förslaget.

Härjämte har landsorganisationen uttalat, att den skärpning av skogsvårdslagstiftningen,

som förslaget otvivelaktigt innebure, framstode som naturlig

mot bakgrunden av den stigande råvarubristen och skogens ökade betydelse

för folkhushållet. Även om tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen

i flera avseenden redan vore sådan, att den motsvarade förslagets krav på en

rationell skogsvård, syntes det enligt landsorganisationens mening önskvärt,

att den nya lagen skulle innehålla bestämmelser, som kunde vara vägledande

för skogsvårdsstyrelsernas arbete.

Sveriges länsskogvaktareförbund har funnit förslaget innebära en betydande

förbättring av gällande skogsvårdslag.

"1 iH grund för avstyrkandena bär i allmänhet åberopats, att eu skärpning

av skogsvårdslagstiftningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle medföra

eu skadlig byråkratisering av skogsvårdsverksamheten och äventyra det

goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna samt att en

4 Bihang til- riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

för hela riket gemensam skogsvårdslag av föreslaget innehåll icke skulle

medgiva den anpassning till de lokala förhållandena, som olikheterna i skogligt

avseende mellan skilda landsdelar fordrade.

Kammarkollegium har bland annat anfört följande.

Förslaget skulle giva skogsvårdsmyndigheterna rätt att i avsevärt mycket

större utsträckning än vad nu är fallet kontrollera skötseln av och avverkningarna

å de skogar, å vilka lagen avses bliva tillämplig. Bestämmelserna

måste samtidigt enligt sakens natur vara så allmänt hållna, att deras tilllämpning

blir beroende av myndigheternas mer eller mindre subjektiva uppfattning

av vad som är god skogsvård. Följden härav blir, att den skogsägare,

som vill vara säker på att icke överträda lagens bud, blir nödsakad

anlita skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för alla utstämplingar av någon betydelse

samt begära deras råd och anvisningar vid skogsskötseln i övrigt.

Om icke skogsvårdsmyndigheterna visa återhållsamhet och försiktighet vid

lagtillämpningen, komma bestämmelserna att medföra en praktiskt taget

fullständig myndighetskontroll över skogsskötseln. Det kan ifrågasättas, om

en sådan utveckling är enbart lycklig. Under gällande och tidigare skogsvårdslagar

har drivkraften till en förbättrad skogsvård främst sökts i att få

den enskilde skogsägaren ekonomiskt intresserad av en ökad skogsavkastning,

och skogsvårdsstyrelsernas huvudsakliga uppgift har varit — förutom

att hindra flagrant vanvård av skog — att genom propaganda väcka skogsägarnas

intresse för god skogsvård och, sedan intresset väl blivit väckt, vidmakthålla

och stärka detta genom att lämna skogsägarna råd och hjälp för

skogens bästa vård och lämpligaste utnyttjande. Ingen tvekan synes råda om

att icke resultatet av denna politik blivit gott. Lagförslaget går längre än vad

hittills varit avsett och synes, om det realiseras, kunna leda till en omvandling

av skogsvårdsstyrelsema från skogsägarnas rådgivare och hjälpare till kontrollanter

för genomförande av en bestämd, centralt dirigerad skogsvårdspolitik

— låt vara i och för sig inspirerad av de nyaste rönen och uppfattningarna

på skogsvårdens område. En sådan kontroll, driven till sin spets, kan

dock få den återverkan på skogsägarens handlingsfrihet i ekonomiskt hänseende,

att den kan befaras komma att motverka lagstiftningens syfte: en allt

mer förbättrad skogsvård med ökad avkastning från skogen som slutmål.

Kollegiet anser i varje fall, att skogsägarens intresse för skogsvården och

hans egna initiativ icke böra få hämmas genom alltför långt gående kontrollföreskrifter.

I övrigt anser sig kollegiet mot lagförslaget helt allmänt

böra anmärka, att förslagsställarens strävan att under enhetliga bestämmelser

bringa så stora delar av skogsvården som möjligt medfört, att lagens regler

blivit så vaga och allmänt hållna, att de lämna den enskilde skogsägaren

föga ledning och ställa honom helt beroende av den mening, som kommer

att inläggas i lagen genom praxis. Olägenheterna härav ur rättssäkerhetssynpunkt

bliva så mycket större, när lagens kontrollföreskrifter omspänna

praktiskt taget hela skogsvården.

Lantbruksstgrelsen har i sitt yttrande hävdat, att skogsvårdslagstiftningen

borde så långt möjligt vara mer vägledande än återhållande, när det gällde

det enskilda intresset och initiativet, och har därför förordat en uppmjukning

av de tvingande bestämmelserna i lagförslaget. Vidare har styrelsen uttalat,

att skogsvårdsstyrelsernas i princip fria ställning icke borde äventyras och

att en viss lokal anpassning måste äga rum för att ett gott resultat av skogsbruket

skulle erhållas, varför en sträng central dirigering av skogsvårdsverksamheten

ej borde ifrågakomma.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

51

De länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som uttalat

sig i avstyrkande riktning, ha i allmänhet ifrågasatt behovet och lämpligheten

av en generell skogsvårdslagstiftning av restriktiv karaktär, under framhållande

av att goda resultat nåtts på frivillighetens väg, samt betonat faran

av en långt driven centralisering och byråkratisering av skogsvårdsverksamheten.

. V,;#, gg Sfi

De synpunkter, som anförts av de skogsvårdsstgrelser, vilka framställt

principiella invändningar mot förslaget, kunna i huvudsak sammanfattas sålunda.

De brister, som finnas på skogsvårdens område, äro icke förorsakade så

mycket av svagheter i gällande skogsvårdslag utan bero mera på otillräcklig

personal för lagens övervakande samt brist på penningmedel och arbetskraft

för erforderliga förbättringsåtgärder. Den omständigheten, att under samma

lag skola hänföras skogar från de kargaste bygderna längst i norr ned till

mellersta och södra Sveriges mera gynnade skogsmarker, innebär en svaghet

i förslaget och medför svårighet att utforma bestämmelserna på ett sätt, som

lämpar sig för skiljaktiga förhållanden i olika landsdelar. I åtskilliga delar

innebär lagförslaget en skärpning, som kanske behöves i vissa delar av Norrland

men som för övriga delar av landet är onödig och till och med olämplig.

Trots önskvärdheten av enhetlig lagstiftning bör övervägas, om icke

särskild skogslagstiftning, åtminstone i vissa punkter, skall gälla för vissa

delar av Norrland. Det alltfort ökade intresset från skogsägarnas sida för

eu förbättrad skogsskötsel har lett till en intensivare skogsvård än tidigare.

Det är ingalunda säkert, att en skärpt övervakning och en ytterligare

inskränkning^ i skogsägarnas rörelsefrihet leda säkrare till målet — förbättrat

tillstånd å de enskildas skogar — än vad 1923 års lag gjort. De framsteg,

som gjorts på skogsvårdens område under de senaste årtiondena, ha väsentligen

berott på direkt produktionsbefrämjande åtgärder såsom upplysning,

propaganda, sakkunnigt biträde och ekonomiskt understöd. Mycket talar för

att lagens utformning haft mindre att betyda. Lagens tvång bör därför inskränkas

till det nödvändigaste för säkerställande av skogsvårdens krav. I

annat fall uppkommer fara för att den främsta drivkraften till en förbättrad

skogsproduktion, nämligen den enskildes skogsvårdsintresse, avtrubbas.

Framförallt böra byråkratisering och centralisering av skogsvårdsfrågornas

handläggning undvikas. Om skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska ställning gentemot

skogsägarna ytterligare skärpes, kan man befara, att detta skall leda

till mindre önskvärda motsättningar mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelsema.

Skogsägarnas självverksamhet och ansvar böra icke motarbetas

genom lagbestämmelser, som hindra skogsägarnas initiativ och i stället överföra

allt ansvar på skogsvårdsstyrelserna. Intresset för skogsvård har hos

jordbrukarungdomen stegrats i mycket hög grad, vilket framgår av del stora

deltagandet i skogsdagar, gallringstävlingar, studiecirklar m. in. Lagförslaget

innehåller en hel del bestämmelser, som komma att förorsaka skogsvårdsstyrelserna

eu myckenhet såväl pappersarbete som annat arbete utan motsvarande

nytta. Enär skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter taga personalens

tid helt i anspråk och densamma ej ens förslår för utförande av vad

som är önskvärt och behövligt, är det av stor vikt, att arbetet i första

hand koncentreras på de viktigaste uppgifterna och ej hindras av onödig

pappersexercis. För att ett bättre skogligt tillstånd skall erhållas, behöva

andra åtgärder vidtagas än de i lagförslaget förordade. Sålunda föreligga i

fråga om skogsbetet ännu stora brister, likaså i fråga om viltskador. Arronderingsproblemet

är också eu viktig fråga, enär alltför splittrade skogs
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

skiften ofta göra ett ekonomisk skogsbruk omöjligt. Inom södra och mellersta

Sverige har under 1923 års lags korta giltighetstid virkesförrådet i allmänhet

ökat avsevärt, vilket åtminstone delvis måste tillskrivas verkningarna

av gällande lag. Detta talar för att något behov av en så restriktiv skogsvårdslag

som skogsstyrelsen föreslagit icke förefinnes för dessa delar av

landet.

Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens lön har vidare erinrat om den rådande

bristen på arbetskraft samt uttalat, att möjligheterna att tillgodose skogsbrukets

arbetskraftsbehov borde utredas, innan en ändring av gällande skogsvårdslagstiftning,

som skulle öka behovet av arbetskraft, komme till stånd.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ha i gemensamt yttrande anfört följande.

Den nu gällande skogsvårdslagen är i stort sett lämplig och ändamålsenlig.

Samarbetet mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna är numera förtroendefullt

och i hög grad gagneligt för det enskilda skogsbruket. En skärpning

av skogsvårdslagen torde sannolikt leda till motsättningar mellan skogsvårdsstyrelserna

och skogsägarna samt äventyra det goda samarbetet. Efter

tillkomsten av 1923 års lag ha på enskilt initiativ skogsägareföreningarna bildats,

vilkas verksamhet även inriktas på att bland medlemmarna uppmuntra

intresset för en god skogsvård och påvisa värdet av en förbättrad och ökad

skogsproduktion. Under de allra senaste åren har intresset för skogen ökat i

mycket hög grad hos jordbrukarungdomen, och sådana ungdomsorganisationer

som J.U.F., S.L.U. med flera redovisa 100 000-tals intresserade deltagare

i av organisationerna anordnade skogsdagar med mera. Denna ungdomens

»skogsanda» är helt frivillig och har ej skapats genom lagstiftning. Undervisningen

i de skogliga ämnena vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna

har ävenledes förbättrats och fått ökat utrymme på schemat. Vad nu

sagts visar, att skogsägarna i dag själva ha förståelse för vad tiden kräver

av dem. Detta frivilliga arbete, med stöd av förståelse från myndigheternas

sida, kommer att mycket smidigare och fortare leda till målet än om skogsägarnas

handlingsfrihet under ansvar skall beskäras och deras egen initiativkraft

lamslås genom stela och svårtydbara lagbestämmelser.

Ett liknande uttalande har gjorts av Riksförbundet landsbygdens folk, som

anfört.

Med hänsyn till den påtagliga förbättringen av skogsvården och det ökade

intresset för skogliga problem inom bondeskogsbruket samt det förtroendefulla

samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna kan det starkt

ifrågasättas, om tiden nu är lämplig för genomförande av en ny skogsvårdslag.

För skogsägarna ha de statliga åläggandena i form av tvångsavverkningar

mångenstädes barskrapat skogstillgångarna mot ägarnas vilja och uppväckt

misstro mot statliga ingripanden. Riksförbundet ser därför med betänksamhet

på införandet av en ny lag, som i mycket stor omfattning skärper

och understryker den enskilde, lojale skogsägarens beroendeställning i

förhållande till skogsvårdsstyrelserna, och förmenar, att just det värdefulla

samarbetet mellan det enskilda jordbruket och skogsvårdsstyrelserna riskeras.

Några lagbestämmelser finnas icke gentemot sådana skogsägare, som

genom underlåtenhet att företaga avverkningar motverka skogsvårdslagens

syfte. Under normala tider finnas otaliga exempel på att underlåtenhet att

verkställa huggning i såväl äldre som yngre skog, gallring, röjning m. m.

lett till obotlig skada på skogen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

53

Även läns jägmästare föreningen har ansett en skärpning av skogsvårdslagstiftningen

icke vara tillrådlig med hänsyn till uppnådda resultat inom

skogsvården och till faran för att en sådan skärpning skall få en oförmånlig

inverkan på den enskildes skogsvårdsintresse. En ökad skogsvårdsupplysning

har av föreningen ansetts vara att anbefalla, därest intensifierat skogsvårdsarbete

vore önskvärt. Föreningen har vidare uttalat, att den ökade centrala

dirigering, som komme att föranledas av förslagets bestämmelser om den

centrala myndighetens i olika sammanhang återkommande ingripanden,

icke vore lycklig.

Departementschefen.

Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än

någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och

de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för

möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget,

att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar

skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av

landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av

skogen för sin råvaruförsörjning.

Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag

ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. Insikten

hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand

ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvården

och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives

planmässigt och på lång sikt.

Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena

på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt.

Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogsproduktion,

ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den befintliga

skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta

är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl

kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom

en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras

även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsförmåga.

De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverkning,

ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av

virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen

uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.

Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke

erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med

erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra

missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat,

alt frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet omprövas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett

försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av

1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den

framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så,

att den kommer att bliva ett mera tjänstdugligt instrument i det skogsvårdande

arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina huvuddrag

helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter

vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskilliga

yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogsstyrelsens

förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas

lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa

möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min

uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd

i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å skogen

genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t

begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna

fråga.

Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga,

må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste

bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför framför

allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan

nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade insikter

rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.

För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse

för skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej

kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som

mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör

därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje

särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bör i främsta

rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör

bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas

eller fara föreligger för att så skall ske.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya

skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt

1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola

gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k.

lappmarkslagen. Lämpligheten av en dylik utvidgning blir givetvis i hög grad

beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för

avsikt att återkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen

föreslagna ändringar i lagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min

uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emellertid

vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen

utformas på sätt i det följande föreslås, ej bör möta något hinder att låta

densamma gälla även lappmarksskogarna.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

55

De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 80—84 i betänkandet.

Yttrandena.

Flertalet skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha tillstyrkt lagfästande av bestämmelser av det innehåll, som skogsstyrelsen

upptagit i 2 § av sitt förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Jämväl statens skogsforskningsinstitut har uttalat sig i tillstyrkande riktning,

därvid institutet utvecklat sin mening på följande sätt.

Lagförslaget innehåller vissa stadganden rörande allmänna riktlinjer för

skogsbruket av huvudsaklig innebörd, att det enskilda skogsbruket i regel

bör bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna ekonomisk

vinst. Denna synpunkt får genom sin förekomst under de allmänna bestämmelserna

karaktären av en för hela skogsvårdslagen gällande huvudprincip.

Enligt institutets mening är denna princip riktig, och dess införande i lagen

torde innebära ett av förslagets viktigaste och följdrikaste ståndpunktstaganden.

I syfte att tillfredsställa viktiga sociala intressen föreskrives även att såvitt

möjligt jämn avkastning skall eftersträvas. Varje strävan till jämnhet i

avkastningen torde dock ofta innebära ett avsteg från den ekonomiska huvudprincipen.

På grund av att tillväxtens kulmination har ett ganska flackt

förlopp kan emellertid till en viss grad en jämnare avkastning erhållas utan

större ekonomiska uppoffringar. Vidare är en jämn avverkning i regel möjlig

att uppnå med mindre eftergifter i ekonomiskt avseende för stora skogar

än för små. Av motiveringen till 2 § synes framgå, att avsikten med ifrågavarande

stadgande är att söka uppnå ett i förhållande till den ekonomiska

uppoffringen skäligt hänsynstagande till det sociala kravet på en någorlunda

jämn avkastning. En sådan bestämmelse bör även enligt institutets uppfattning

inrymmas i skogslagstiftningen.

Sveriges skogsägareförbund har icke haft något att erinra mot intagande

i skogsvårdslagen av ett stadgande av ifrågavarande slag men har framhållit

att förslagets bestämmelser härutinnan erhållit en så svävande formulering,

att de knappast kunde få någon praktisk betydelse.

I några yttranden har uttalats tveksamhet i fråga om lämpligheten av en

allmän bestämmelse, som särskilt framhävde vikten av de ekonomiska synpunkterna

och önskvärdheten av en jämn avkastning. Sålunda har kammarkollegium

anfört.

Genom en bestämmelse av det slag, som innehålles i 2 § i förslaget, skulle

inskrivas ett skogsvårdsprogram, som i och för sig icke giver anledning till

någon erinran och som skogsägare i allmänhet i eget intresse söka att förverkliga.

Huruvida ett sådant program, om det bör ingå i lagtexten, lämpligen

bör uppställas som en undantagslös regel, kan emellertid ifrågasättas.

Därvid må först erinras, att för vissa skogar såsom flygsandsplanteringar

och andra skyddsskogar av olika slag virkesavkastningen icke är det väsent
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

liga. Intresset av virkesavkastning är också underordnat i fråga om de städernas

skogar, som av befolkningen i stor utsträckning användas för promenader

och annat friluftsliv. Detsamma kan gälla enskilda skogar vid badorter

och andra turistorter. Slutligen bör det icke vara skogsägaren förmenat

att vårda vissa skogsområden utan tanke på avkastningen för att bevara

ett stycke orörd natur eller speciella skönhetsvärden. En generell förpliktelse

att använda skogsmark till högsta möjliga skogsproduktion kan därför icke

vara lämplig. Att inrikta skogsbruket på en jämn avkastning kan i vissa fall

komma i konflikt med den enskilde skogsägarens berättigade ekonomiska

intressen. Vissa industrier med skogsprodukter som råvara och med egna

skogar fylla helt och hållet eller så långt som mö jligt sitt årsbehov genom

uppköp av lämpliga sortiment i den fria marknaden. De egna skogarna anlitas

huvudsakligen som reserv för den händelse råvarubehovet av olika anledningar

icke skulle kunna täckas genom inköp. För dylika industrier kan

en jämn årsavkastning från de egna skogarna icke utgöra något eftersträvansvärt.

För ägare av mindre skogar i förening med jordbruk fyller skogen

ofta en funktion av »sparbössa», som skulle mycket ogynnsamt påverkas av

kravet på jämn avkastning. Ehuru paragrafens efterlevnad icke är sanktionerad

genom någon påföljdsbestämmelse, synes innehållet i paragrafen i

själva verket kunna medföra ett tvång till planhushållning med skogen under

myndighetsövervakning. Då ett sådant tvång icke synes påkallat vare

sig med hänsyn till skogsvårdens eller näringslivets allmänna intressen och

en programförklaring rörande skogsvårdens allmänna syften icke torde ha

sin plats i en lagtext, anser kollegiet, att de föreslagna bestämmelserna i paragrafen

lämpligen böra utgå.

Tveksamhet i fråga om nyttan av bestämmelser angående allmänna riktlinjer

för skogsvården i deras formulering enligt förslaget har uttalats jämväl

av skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Jämtlands län samt

av länsjägmästareföreningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt lämpligheten av att i

en skogsvårdslag intaga anvisningar om hur en skog bär skötas, samt därvid

uttalat, att förslagets 2 § under alla förhållanden bleve betydelselös mot de

illojala skogsägarna. Att sträva efter en jämn avkastning syntes ej böra sättas

som en allmängiltig norm. I varje fall funnes enligt skogsvårdsstyrelsens

mening många andra önskemål i fråga om skogsskötseln, som vore minst

lika viktiga som avkastningens jämnhet. Skogsvårdsstyrelsen ansåge, att paragrafen

borde utgå och att i allt fall ordet »ekonomiskt» borde bortfalla.

Även skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs lån liksom ock

skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ha uttalat sig mot ett betonande av

skogsbrukets rent ekonomiska karaktär, och de två förstnämnda skogsvårdsstyrelserna

ha i samband härmed hävdat, att de biologiska fordringarna å

skogsvården borde givas ökat utrymme i lagstiftningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett, att

något uttalande om att jämnhet i avkastningen skulle eftersträvas icke borde

göras i skogsvårdslagen.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har i sitt yttrande, vilket

åberopats jämväl av landsorganisationen, ifrågasatt en skärpning av förslagets

2 § genom införande av ett stadgande om skyldighet för skogsägare att

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

57

avverka överårig skog. Såsom skäl härför har anförts att enskilda skogsinnehav

i stor omfattning gradvis förstördes på grund av att avverkning underlätes

samt att de överåriga bestånden samtidigt hindrade skogstillväxten.

Departementschefen.

Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad

man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hänsyn

härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogsvårdslagen

skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser

böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären

av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogsmark

och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av betydelse

såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett underlag

för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande

natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört

rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att

de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande av

skogsvårdens problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed

främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller

bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt

ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett

ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet.

Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedrivas

efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största

möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de produkter,

som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och

det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör

bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmånligt.

Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste

ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen

skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emellertid

i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogsvården

i stor utsträckning sammanfalla och alt sålunda det ur ekonomisk synpunkt

mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes

på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erhålles. Det synes under sådana

förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intressekonflikt

mellan de båda synpunkterna.

Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet

ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogsbruket

bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse

med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom eu tillfredsställande

skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt

måste till en början alllid bliva förenad med en viss grad av osäkerhet.

Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i

regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa

produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas alltför

stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhållanden,

som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.

Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen

av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även

till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella

förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och

göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej

överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle

vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att

skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska

vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad

han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att

såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet

skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt

resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra

ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens

intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.

Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slutligen

vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om

handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den betydelse

skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras

måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av

sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste

emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom sysselsättningsobjekt

för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn

till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogsproduktionen

bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda

jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogsuttagen

måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur

skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som

böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i

nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av

skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här

gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål

knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan

dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.

Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu

angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda

faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna

skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de enskilda

skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga

det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

59

kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda anmärkningen,

att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erforderligt

utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri

särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.

Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen — vid sidan av bestämmelser,

som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet — även

skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka överårig

skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i praktiken

få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju

■— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att

avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att avverka

dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i allmänhet

torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvarstående

efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i

strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge

skogen ej är rötskadad, kan den nämligen ofta genom att inväxa i grövre

dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka synnerligen

höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är

skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss

angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad

jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kunna

åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillfredsställande

och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstadkommas.

Att härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag

av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.

Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej finnes för den

i ett yttrande uttalade uppfattningen, att ett skogsvårdsprogram av det innehåll

som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder

underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv,

vilken kan användas vid speciella tillfällen.

Innebörden av begreppet skogsmark.

Skogsstyrelsen.

I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 75—80 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående innebörden av begreppet skogsmark

har ansetts ändamålsenligt av hland andra Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund samt därjämte

lämnats ulan erinran i ett stort antal yttranden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I några yttranden har emellertid uttalats, att i skogsvårdslagen ej borde

intagas någon särskild definition å begreppet skogsmark, medan i andra yttranden

hävdats att avfattningen av den av skogsstyrelsen föreslagna definitionen

borde ändras.

För uteslutande av bestämmelser av ifrågavarande slag ha bland andra

kammarkollegium samt skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings och Älvsborgs

lön ävensom i Kalmar läns norra landstingsområde uttalat sig. Kammarkollegium

har därvid anfört.

Stadgandet i 1 § andra stycket lagförslaget skulle innebära lagfästande av

ett erkännansvärt skogspolitiskt program. Oavsett att programförklaringar

icke torde böra ha sin plats i en lagtext, synes det visserligen vara önskvärt,

att programmet i stor omfattning realiseras men knappast att det sker i full

utsträckning. Bestämmelsen medför nämligen en förpliktelse till skogsodling

för ägare icke blott av skogsmark enligt vanligt språkbruk utan även för

ägare av kala hedmarker, alvarsmarker, vissa mossar, kärr och myrar. Utom

det att det i många fall kan vara ett naturskydds-, fornminnes-, jaktvårdseller

turist- och friluftsintresse, att ett skogfritt landskap bibehålies oförändrat,

kan markägaren utan att ekonomiskt utnyttja marken ha ett befogat

önskemål att bibehålla ett område fritt från skog. Detta erbjuder t. ex. en

vacker landskapsbild eller öppnar utsikten mot sjö eller hav. Skogsvårdslagen

skulle sålunda komma att inkräkta på ett område, som bör vara förbehållet

en blivande lagstiftning om landskapsplanering. Om skogsmarksbegreppet

bestämmes på sätt föreslagits, kommer det att medföra en plikt till

skogsodling, vilken varken synes nödvändig eller önskvärd. Skogsodling å

de av ålder kala markerna synes liksom hittills lämpligen böra ske på frivillighetens

väg. Där den verkligen är på längre sikt ekonomiskt fördelaktig

och icke kommer i strid med andra berättigade intressen, torde det ej heller

möta någon svårighet att få sådan odling till stånd genom lämpligt anpassade

statsbidrag. Kollegiet anser, att andra stycket i paragrafen lämpligen bör

utgå ur lagtexten.

I ett flertal yttranden har betonats vikten av att bestämmelserna rörande

innebörden av begreppet skogsmark skulle få en lydelse, som gåve stöd för

en effektiv gränsdragning mellan skogsmark, å ena sidan, samt betesmark

och impediment, å den andra.

Åtskilliga skogsvårdsstgrelser ha funnit skogsstyrelsens förslag i förevarande

del ej fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt, då fråga vore om

användning av mark för betesändamål, samt uttalat, att till skogsmark borde

hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som icke i väsentlig utsträckning

utnyttjades på annat ändamålsenligt sätt.

Norrlands skogsvårdsförbund har anfört i huvudsak följande.

Enligt motiveringen till förslagets bestämning av begreppet skogsmark,

jämförd med bestämmelserna i 5 kapitlet, kan en skogsägare tvingas — låt

vara med hjälp av bidrag från staten — att exempelvis genom torrläggningsåtgärd

överföra impediment till produktiv skogsmark. Ett dylikt tvång synes

innebära alltför vittgående ingripanden i den enskildes fria disposition av sin

egendom. Bedömningen av en torrläggningsåtgärds ekonomiska förutsättningar

är ofta en med hänsyn till klimatiska, geologiska och näringsbiologiska

omständigheter vansklig uppgift. Olika meningar kunna råda om en torvmarks

lämplighet för avdikning. I den här åsyftade tillämpningen blir skogsägaren

beroende av en förrättningsmans subjektiva uppfattning. Förbundet

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

61

anser sålunda, att definitionen av skogsmark bör ändras så att den icke innefattar

impediment, sålunda ej heller sådant, som genom torrläggningsåtgärd

kan överföras till skogsmark.

Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll har gjorts av Skogsindustriernas

samarbetsutskott.

Departementschefen.

För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av mycket

stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följaktligen

falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om innebörden

av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas

mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning

utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begreppet

skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen

av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark

bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogsproduktion.

Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt

skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning

föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra

skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.

Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag

först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer

det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som

den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt

rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen.

Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom en vanhävdslagstiftning söker

skapa garantier för att jorden skall användas på ett tillfredsställande

sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella

kravet, alt mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller

bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnyttjas

för skogsproduktion. Jag anser därför i likhet med skogsstyrelsen en utvidgning

av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat

med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna en

fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i

skogsvårdslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mellan

skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen

framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt tillfredsställande,

då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter

alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i

förslaget.

En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen

vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller

ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedömningen

därav emellertid ej komma alt erbjuda några större svårigheter.

Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och

beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjän
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lig för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, därest

marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för

sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.

Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom

skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick

utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås genom

förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis

bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det

bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas

för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna

tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning

torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon

del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om sådana

kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång

produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhetskravet

ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas genom

den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika

kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva

räntabel först på lång sikt.

Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogsproduktion

å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till sådana

synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet av

just den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan

om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa omständigheter

vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det

till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss

mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt

eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att

använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den

betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd

för närliggande marker.

Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på alt mark skall anses

lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfattning,

åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.

Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller

ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämplighet

i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida marken

faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark,

som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller

det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska användningssättet

även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller

att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt.

Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt

lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent ekonomiska

synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid

hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.

63

mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta

mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip

bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin

mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger

till grund för nu gällande vanhävdslagstiftning — anser jag, att det ur det

allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som

faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion,

ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda

marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användningssätt.

Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen

är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning användes

för annat ändamål.

Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och

ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogsstyrelsens

förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. En dylik bestämning

synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark

en alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland annat

till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för

närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel

rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betesmark.

Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra

synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid

enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska synpunkterna

torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella

intressen. Ur fomminnes-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt

kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för

skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker

och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen inkräkta

på landskapets skönhet.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet

skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig

för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller

på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen

mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare

sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträckning

utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträckning

utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestämmelser,

medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre

utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givetvis

att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen

närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes

icke möjligt.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Avverkning av skog.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158 i

betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår inskränkningarna i rätten att avverka skog ha de allmänna bestämmelser

om avverkning av utvecklingsbar skog, som skogsstyrelsen

föreslagit i 6 § och vilka åsyfta att få till stånd en höjning av skyddsgränsen

för den växtkraftiga skogen, helt eller i huvudsak tillstyrkts i flertalet

yttranden. I tillstyrkande riktning ha sålunda uttalat sig bland andra

egnahemsstyrelsen, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten i en

del hushållningssällskap, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd,

norrlandskommittén, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas

samarbetsutskott, Norrlands skogsvårdsförbund och länsjägmästareföreningen.

Förslaget har i denna del avstyrkts av bland andra kammarkollegium,

länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands

län, Kalmar läns norra landstingsområde, Örebro och Västmanlands

län samt förvaltningsutskotten hos Jönköpings läns, Älvsborgs läns

södra, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap.

Såsom skäl för avstyrkandet har i allmänhet anförts, att det

föreslagna stadgandet icke mer än nu gällande bestämmelser gåve ledning

vid bedömandet av vilken skog som finge fritt avverkas eller att förslaget

innebure en onödig höjning av skyddsgränsen för växande skog.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har egnahemsstyrelsen anfört

följande.

Det är befogat med en förskjutning uppåt av skyddsgränsen liksom även

att så långt möjligt ekonomiska synpunkter läggas till grund för avverkningspolitiken.

Emellertid torde den innebörd man lägger i begreppet utvecklingsbar

skog åtminstone till en början komma att bliva ganska svävande. Tilllämpningen

av lagen måste därför komma att bliva olika från fall till fall, beroende

på hur de enskilda skogsägarna och även skogssakkunniga bedöma

skogens fortsatta avkastning. Det synes därför nödvändigt, att gränsen mellan

utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog utforskas och undersökes,

så att ett så fullständigt material som möjligt kommer att föreligga som stöd

för frågans prövning. Särskilt med tanke på de angivna svårigheterna att rätt

bedöma, vad som är utvecklingsbar skog, men även av andra skäl vill egnahemsstyrelsen

framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelsens tillstånd

till avverkning enligt 6 § icke tillmätes alltför snävt, när fråga är om uttagande

av skog för speciella behov samt för ett tillbörligt utnyttjande av konjunkturerna

på området.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att ändringen i förhållande till gällande skogsvårdslag visserligen medförde

en i högre grad begränsad handlingsfrihet för skogsägarna men att den lik
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

65

väl vore att hälsa med tillfredsställelse, då den innebure en ökad garanti för

rationell skötsel av den för framtiden värdefullaste skogen.

Skogs högskolans lärarråd har understrukit behovet av ökat skydd för den

ej avverkningsmogna skogen samt vidare yttrat.

Så vitt man kan bedöma med ledning av nu tillgängliga uppgifter angående

genomsnittliga skogsbestånds utveckling, är förlusten vid slutavverkning av

skog vid en ålder av ca av omloppstiden (växttiden) så pass avsevärd

såväl beträffande skogsbrukets företagsekonomiska lönsamhet som ock beträffande

dess avkastning i massa och värde, att det enligt lärarrådets mening

är synnerligen önskvärt, att en böjning av skyddsåldern kommer till

stånd. Enär möjligheter som regel torde finnas att uttaga en ej obetydlig

virkesavkastning genom rationella genomhuggningar inom de åldersklasser,

till vilka skyddet nu föreslås utsträckt, synes olägenheten för de enskilda

skogsägarna under övergångstiden med dess minskade tillfällen till föryngringshuggning

av dylik skog ej vara allvarligare än att den må tolereras.

I undantagsfall kan skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens. En olägenhet vid

den praktiska tillämpningen är att kunskapen om beståndens utveckling vid

olika behandlingsmetoder alltjämt är ofullständigt känd. Det kan emellertid

förväntas, alt denna brist genom skogsforskningsinstitutets produktionsundersökningar

under den närmaste tiden kommer att åtminstone i viss mån

avhjälpas. Successivt kommer på detta område allt bättre kunskap att stå

till buds. Eu av de viktigaste anledningarna till förluster i fråga om såväl

produktion som räntabilitet hos det svenska skogsbruket ligger i benägenheten

att utglesna bestånden ovan yngreskogsgränsen även i sådana fall, då

föryngring ej skäligen kan förväntas genom denna åtgärd. Det lärer i praktiken

vara svårt att helt komma till rätta härmed, därest man ej skulle kräva

att all skog skulle avverkas enligt principerna för en god skogsvård, något

som lärarrådet, i likhet med skogsstyrelsen, i varje fall ej för närvarande anser

möjligt eller lämpligt att söka genomdriva på lagstiftningsvägen. Under

sådana förhållanden tjänar ett utsträckande av skyddet för den yngre skogen

ej blott ändamålet att uppskjuta tidpunkten för dess slutavverkning utan

även — och detta kan ofta vara viktigare — att hindra ett otillbörligt nedsättande

av produktionen genom utglesning av sålunda skyddade bestånd.

Statens skogsforskningsinstitut har, samtidigt som institutet funnit bestämmelserna

i förslagets 6 § lämpliga såsom allmän norm, uttalat önskemål om

temporära särbestämmelser för vissa delar av Norrland. Institutet har sålunda

anfört.

Genom införande av begreppet utvecklingsbar skog och därvid använd

definition bar erhållits en objektiv skyddsgräns med direkt anknytning till

den ekonomiska grundprincip, varå lagförslaget bygger, nämligen lönsamhetskravet.

Institutet betraktar denna utformning av skyddsgränsen ändamålsenlig

och av största betydelse för en rationell beståndsvård och enhetlig lagtillämpning.

Den vid institutet bedrivna produktionsforskningen torde kunna

lämna vägledning vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan

skog. Institutet vill även hoppas, att de efter hand ökade kunskaperna om

skogens utvecklingsbetingelser skola stimulera och berika den skogliga diskussionen

och därigenom i samverkan med skogsvårdsslyrclsernas upplysningsarbete

och skogsstyrelsens samordnande verksamhet skapa en klar och

allmän uppfattning om skyddsgränsens läge. Ilärtill torde de ideella skogliga

sammanslutningarna också ha stora möjligheter att bidraga. Institutet

får även understryka betydelsen av det i motiveringen till (i § framlagda

5 Itihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

förslaget, att Kungl. Maj:t för ernående av enhetlig praxis meddelar erforderliga

anvisningar rörande grunderna för ifrågakommande skogsekonomiska

kalkyler. Dylika anvisningar torde nämligen enligt institutets förmenande

vara nödvändiga för att under olika förhållanden garantera åsyftat läge av

skyddsgränsen för den växande skogen. Institutet auser således, att bestämmelserna

i 6 § äro väl ägnade att tjäna som en allmän norm för skyddet av

den växande skogen. Dessa stadganden innebära vid jämförelse med den nuvarande

indelningen i yngre och äldre skog eu förskjutning uppåt av skyddsgränsen

och medföra härigenom eu ökad garanti för en rationell beståndsvård.

Med hänsyn till det framtida råvaru- och arbetsbehovet torde dock

för stora delar av Norrland under en övergångstid en kraftigare höjning av

skyddsgränsen kunna bliva erforderlig. Vid institutet utlörda avverkningsberäkningar

ha nämligen visat, att för ifrågavarande delar av Norrland avverkningarna

måste minskas avsevärt under en betydande tid framåt, för

att bottenläget i dessa skogars avkastning därmed skall vara nått och virkesskördarna

sedan skola kunna ökas. Här ifrågasatt reglering av avverkningarna

gäller stora områden och kan enligt institutets förmenande ej ske genom

tillämpning av 10 §. Möjlighet till en sådan reglering torde i stället böra

hållas öppen genom att till 6 § foga ett tillägg, innebärande fullmakt för

Konungen att för visst område och för viss tid förordna att ej utvecklingsbar

skog, som utan större olägenheter kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd avverkas för föryngring. Vid utfärdandet av sådant förordnande

synas även vissa tillämpningsföreskrifter böra meddelas av Konungen.

I dessa bör bland annat angivas det antal år, med vilket en enligt

6 § objektivt bestämd skyddsgräns bör höjas. Detta synes lämpligen kunna

ske i anslutning till av skogsforskningsinstitutet utarbetade typfall. Till grund

för fixerandet av skyddsgränsens höjande torde böra läggas särskilda för

hela området utförda avverkningsprognoser.

Norrlandskommittén har funnit erfarenheten visa, att svårigheter ofta

mött att hindra gallringsuttag utöver vad lagen avsett. Sådana alltför hårda

gallringar ledde till en minskad produktion och ojämnhet i avkastningen,

som ej vore förenlig med god skogshushållning och som motverkade den för

Norrlands vidkommande nödvändiga återuppbyggnaden av virkesförrådet.

Kommittén ansåge därför, att bestämmelserna i 6 § i skogsstyrelsens förslag

borde kompletteras med vissa skyddsföreskrifter, innehållande anvisningar

om de krav på hestockning, som skäligen borde kunna uppställas för bestånd

av olika åldrar och av skilda boniteter.

Sveriges skogsägcireförbund har yttrat.

Det har länge ansetts som ett önskemål, att ett effektivt skydd mot olämpliga

avverkningsformer skall givas åt skogsbestånden, medan de ännu befinna

sig i det skede av sin utveckling, då tillväxt och produktion äro höga.

Det tillhör god ekonomi med hänsyn till såväl det allmännas som skogsägarens

egna intressen, att skogen under denna period av sitt liv endast får göras

till föremål för sådana huggningar som höja dess kvalitet och stimulera tillväxten.

Den av skogsstyrelsen föreslagna formuleringen av skyddsgränsen är

otvivelaktigt fullt riktig ur teoretisk synpunkt. Mot densamma kan möjligen

erinras, att den kan vara svår att fixera ute på marken i det enskilda fallet.

Detta lärer emellertid bliva fallet, huru man än beskriver eller definierar

gränsen. I det praktiska skogsvårdsarbetet torde man säkerligen utan större

svårigheter kunna enas om ett gränsområde, dit skyddsbestämmelsen skall

sträcka sig. Nu ifrågavarande skyddsbestämmelse är enligt förbundets me
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 34.

67

ning så värdefull, att det ur nationalekonomisk synpunkt icke är till skada,

om tolkningen av gränsbestämmelsen i 6 § skulle hållas något i överkant.

Flertalet skogsoårdsstyrelser ha, samtidigt som de tillstyrkt en höjning av

skyddsgränsen för den växande skogen i enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit,

ansett, att någon definition å begreppet utvecklingsbar skog ej borde

meddelas i skogsvårdslagen. Därvid har bland annat anförts följande.

Definitionen å utvecklingsbar skog synes vara alltför vagt avfattad. De

biologiska synpunkterna böra beaktas i större utsträckning, så att ej de ekonomiska

synpunkterna bliva helt avgörande. Frågan om det är lönande att låta

en skog kvarstå är beroende av många svårbestämda eller obestämbara faktorer,

såsom räntefot, skogens behandling, tillfälliga avsättningsmöjligheter

med mera. Det torde kunna inträffa, att gränsen för den växtliga skogens

skydd genom definitionen i 6 § andra stycket blir nedflyttad i stället för,

som avsett är, uppflyttad. Ett tillfälligt högt pris på ett virkessortiment skall

icke kunna motivera avverkning av ett biologiskt icke moget bestånd i bästa

växtkraft. Definitionen å utvecklingsbar skog synes ha sin rätta plats i kommentarerna.

I huvudsak samma mening har kommit till uttryck i låns jäg mastar ef öreningens

yttrande, vari även ifrågasatts, om icke räntabilitetskravet blivit för

starkt betonat i motiven och om icke möjligheten att med hjälp av ekonomiska

kalkyler fastställa vad som vore att hänföra till utvecklingsbar skog

överskattats.

Av dem, som avstyrkt förslaget, har kammarkollegium utvecklat sin uppfattning

på följande sätt.

En sådan bestämning av den övre åldersgränsen för skogens skydd, som

föreslagits i motiven, måste anses alltför svävande och godtycklig samt alltför

beroende av bedömarens subjektiva uppfattning för att vara tillfredsställande,

när det gäller så omfattande förpliktelser, som det här är fråga

om. Det kan visserligen göras gällande, att begreppet »yngre skog» i gällande

skogsvårdslag är minst lika obestämt. Emellertid bör observeras, att denna

gräns i varje fall ligger vid en så låg ålder hos beståndet, att ingen tvekan

kan råda om att ändamålsenlig gallring är den lämpliga beståndsvården även

om gränsen utav vederbörande myndigheter skulle förläggas relativt högt.

Förhållandet blir ett helt annat, när gränsen lägges så högt upp i åldersklasserna,

att skogsägaren kan riskera att all skog, som icke är direkt oväxtlig,

av myndigheterna anses såsom skyddad. Eftersom skyddsgränsen icke bestämts

efter biologiska utan skogsekonomiska grunder, kommer härtill, att

gränsen kan komma att variera efter ränteläge, prisläge och konjunkturer.

Med hänsyn till den på inflationsgrund för närvarande pågående prisstegringen,

vilken torde få betraktas som en konjunkturutveckling »på längre

sikt», synas t. ex. alla skogsbestånd, som icke direkt försämras, just nu vara

utvecklingsbara i lagförslagets mening. Konsekvenserna härav äro ej rimliga.

Även om åt begreppet utvecklingsbar skog gives en annan mera biologisk

och mindre ekonomisk bestämning, kan det befaras, att inom skyddsgränsen

komma att ligga så pass gamla bestånd, att skogsägarens rörelsefrihet blir

alltför begränsad utan något större gagn ur skogsvårdssynpunkt. Vidare bör

icke förbises, att virkesproduktionen kan vara inriktad på vissa sortiment

t. ex. massaved eller skidbjörk, allt efter som det kan gälla att säkerställa

ett speciellt råvarubehov. Beståndsutvecklingen bör då få ledas så, att det

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.

önskade virkesutbytet erhålles, och skogen bör få avverkas, när den nått för

ändamålet lämpade dimensioner, även om den fortfarande sknlle vara »utvecklingsbar»

i lagförslagets mening. Det kan visserligen sägas, att i dylika fall

tillstånd kan inhämtas hos skogsvårdstyrelsen, vilket icke torde komma att

vägras. Det förefaller emellertid, som om det vore bättre att konstruera bestämmelserna

så, att ansökning och utredning icke bliva erforderliga i fall,

då tillstånd förnuftigtvis icke bör nekas. Möjligen skulle vid sidan av begreppet

yngre skog kunna i lagtexten införas begreppet medelålders skog, varigenom

skyddet skulle komma att omfatta en större del av omloppstiden.

Med tanke på dylikt skogsbestånd kan »gallring» då måhända vara en alltför

snäv beskrivning på tillåtliga former av genomhuggning. Då skogsägaren

bör ha största möjliga handlingsfrihet skulle fordringarna kunna begränsas

till att han icke finge företaga något, som kunde strida mot en god

skogsvård, vilket skulle innebära att åtgärderna måste kunna försvaras och

motiveras ur synpunkten av skogsproduktionens syften i det särskilda fallet.

Enligt dessa riktlinjer synes det kollegiet, som om åt 6 § skulle kunna givas

följande lydelse: »I yngre skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

avverkning utföras annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring. I medelålders skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

avverkning verkställas annorledes än genom sådan huggning, som ej uppenbarligen

strider mot god skogsvård». Om 6 § skall bibehållas oförändrad,

synes det kollegiet böra uppställas som minimifordran, att bestämmelser

upptagas i lagen motsvarande 4 § 1 och 2 mom. i gällande skogsvårdslag

och innebärande, att regeln må brytas för tillgodoseende av husbehovet eller

när sådant kan anses påkallat i skogsvårdens, skogshushållningens eller den

enskilde skogsägarens intresse.

Skogsvärdsstyrelsen i Örebro lån har funnit begreppen utvecklingsbar skog

och yngre skog i stort sett identiska samt på grund därav ansett anledning

icke föreligga till utbyte av uttrycket yngre skog, som nu vunnit burskap.

Vidare har skogsvärdsstyrelsen uttalat, att det syntes olämpligt att inlägga

en ekonomisk betydelse i begreppet utvecklingsbar skog, då en sådan begreppsbestämning

bleve vanskligare i tillämpningen än en som grundats på

biologiska faktorer. En sådan fundamental ändring, som icke syntes vara

erforderlig för ernående av ökning i virkesförrådet, skulle skapa osäkerhet hos

skogsägare och tjänstepersonal och borde undvikas.

Skogsvärdsstyrelsen i Södermanlands län har anfört.

I praktiken blir bestämmelsen synnerligen vansklig att handhava. Dels

lämna skilda sortiment olika nettovärden, dels måste man ha förmåga att

blicka in i framtiden för utrönande av sortimentens kommande värden och

dels måste man bestämma sig för en konstant räntefot, som lätt blir avvikande

från affärslivets. Frågan är om man ej bör grunda skyddet av ett

skogsbestånd på vad det nu producerar eller med lämplig behandling kan

-väntas producera. Härigenom kommer skogsmarken att drivas till större

massaavkastning. Huvudsaken är att skogsmarken skänker landets invånare

så mycket råvara som möjligt. Om skogen sedan användes till pappersved

eller fanerstock torde nationalekonomiskt vara mera underordnat.

Även förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns södra och Västerbottens

läns hushållningssällskap ha betonat svårigheten att beräkna räntor och

andra på de ekonomiska kalkylerna inverkande faktorer samt härjämte ut
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

69

talat, att den föreslagna formuleringen i alltför hög grad lämnade plats för

subjektivt omdöme. Sistnämnda synpunkt har även understrukits av länsstyrelsen

i Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har funnit den

föreslagna ändringen av nu gällande bestämmelser icke vara erforderlig, då

de sistnämnda finge anses skydda även den utvecklingsbara skogen. Jämväl

förvaltningsutskotten hos Jönköpings och Örebro läns hushållningssällskap

ha ansett förslaget i förevarande del innebära en onödig skärpning.

Mot den i 7 § i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen till skydd

för icke utvecklingsbar skog ha i allmänhet icke några erinringar

framställts.

Förslagets principer om inskränkning i rätten att avverka

skog med hänsyn till skogshushållningen, vilka kommit till

uttryck i 8—10 §§ i förslaget, ha helt eller delvis tillstyrkts av bland andra

landsorganisationen samt Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Landsorganisationen har uttalat, att den funne förslagets bestämmelser i

ifrågavarande del välmotiverade.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,

att de föreslagna reglerna beträffande avverkning å husbehovsskog och

stödskog förutsatte, att man ägde kännedom om virkesförrådets storlek i

dessa skogar samt om dess sammansättning och tillväxt. Det vore enligt utskottets

mening angeläget, att en uppskattning rörande virkesförrådet företoges,

dock av enklare beskaffenhet än enligt lappmarkslagen, och för skogsägare

med svag ekonomi borde ersättning utgå för upprättande av avverkningsplaner.

De farhågor, som uttalats för att en reglering av avverkningen

från husbehovs- och stödskogar genom avverkningsplaner skulle få karaktär

av tvångshushållning, vore enligt utskottets åsikt överdrivna och det syntes

tvärtom utgöra en allvarlig brist inom svenskt bondeskogsbruk, att avverkningen

i dessa skogar hittills icke bedrivits med tillbörlig planmässighet.

Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit

den kraftiga begränsningen av den enskildes frihet att disponera över sin skog

utgöra en avsevärd styrka i lagen men ifrågasatt, huruvida det med hänsyn

till den på alla områden förekommande bristen på arbetskraft vore möjligt

att tillämpa de föreslagna bestämmelserna utan alltför lång väntetid för sökandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat en viss tveksamhet

inför den ökade inskränkning i markägarens befogenheter, som innefattades

i förslagets 8—It) §§, men likväl funnit de skäl, som föranlett förslaget i

denna del, vara av sådan betydelse, att länsstyrelsen icke ville avstyrka bestämmelsernas

upphöjande till lag. Länsstyrelsen har emellertid framhållit

angelägenheten av att bestämmelserna kommc alt tillämpas med varsamhet

och urskillning och med hänsynstagande till markägarens intressen. En för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

siktig tillämpning vore nödvändig även med hänsyn till den ökning av

skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som bestämmelsernas lagfästande skulle

innebära.

I flertalet yttranden har den skärpning av gällande lagstiftning, som förslaget

i ifrågavarande del innebär, kritiserats, och de föreslagna bestämmelserna

helt eller delvis avstyrkts. Som grund för avstyrkande bar i allmänhet

åberopats dels faran av att allt för starkt inskränka den enskildes förfoganderätt

över sin egendom, dels olägenheterna av den allt för långt drivna

byråkratisering av skogsvården, som bestämmelserna skulle medföra, dels

svårigheterna att verkställa en sådan uppdelning av s k ogsf a s tigh et em a i olika

kategorier, som förslaget förutsatte.

Rörande uppdelningen av skogsfastigheterna i olika kategorier och följderna

av en sådan uppdelning ha flertalet skogsvärdsstyrelser i huvudsak

anfört följande.

Uppdelningen av fastigheterna i olika kategorier skulle möta stora svårigheter,

enär icke blott arealerna utan även virkesförrådens storlek och sammansättning

bliva avgörande för till vilken kategori en fastighet skall räknas.

Särskilt gränsfallen komma att föranleda många tvistigheter. Bestämmelserna

komma också att medföra en alltför starkt utökad administrativ

organisation inom skogsvårdsstyrelsema till men för det rent skogliga arbetet.

Den olikartade dispositionsrätten till den icke utvecklingsbara skogen

å skilda kategorier av fastigheter kommer sannolikt att bland skogsägarna

giva upphov till misstämning och föranleda många lagöverträdelser utan möjlighet

till beivran. Skogsvårdsstyrelsernas arbete skulle bliva mycket betungande

genom de tusentals små utsyningar och otaliga kontrollresor, som

bliva nödvändiga. Ett effektivt tillämpande av bestämmelserna i 8—10 §§

skulle kräva dels att skogsvårdsstyrelsema och deras tjänstemän i detalj

kände till virkesförråden och deras sammansättning på alla fastigheter inom

varje län och dels att hushållningsplaner funnes åtminstone för alla större

skogar. Om detta skall kunna genomföras, kräves en mycket stor ökning av

personalen. Om 8—10 §§ slopas, erfordras emellertid dels bestämmelser till

skydd mot avverkning av icke utvecklingsbar skog i sådan utsträckning att

brist på husbehovsskog uppkommer och dels stadganden för hindrande av

spekulationsköp med skogsfastigheter. I fråga om hushållningen med skog

erfordras i södra och mellersta Sverige icke några andra bestämmelser än de

sålunda föreslagna.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar och Jämtlands län, flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsstyrelsen. Sistnämnda myndighet har anfört.

För de enskilda skogsägarna och mången gång även för skogssakkunniga

torde det ställa sig svårt att avgöra, huruvida en viss skogsmark är att hänföra

till skog av det ena eller andra slaget. Särskilt stödskogsbegreppet torde

ännu icke ha vunnit tillräcklig stadga och fått en entydig innebörd. Fastighetsbildningssakkunniga

ha i sitt förslag till lag om ändring i vissa delar av

jorddelningslagen lagt huvudvikten vid skogens betydelse mera allmänt som

inkomstkälla, vars uppgift sålunda skall vara att utfylla bristande inkomst

av jordbruket. I detta lagförslag synes ej heller skillnaden mellan husbehovsskog,

stödskog och annan skog ha givits så pregnant form som i skogsstyrelsens

förslag. 1942 års jordbrukskommitté synes i sitt betänkande ha intagit

i stort sett samma ståndpunkt som fastighetsbildningssakkunniga. Mot

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

71

bakgrunden härav ställer sig egnahemsstyrelsen tveksam till förslaget att i

avverkningshänseende uppdela skogen i tre olika slag. Denna tveksamhet är

så mycket större som i lagförslagets 47 § direkt straffpåföljd stadgats för

den som bryter mot lagens avverkningsföreskrifter. Egnahemsstyrelsen vill

därför ifrågasätta, huruvida icke 8—10 §§ kunde utformas så, att man skiljer

mellan å ena sidan skog, som efter ortens förhållanden erfordras som

husbehov eller stöd till jordbruket i huvudsaklig anslutning till 16 § i fastighetsbildningssakkunnigas

ovannämnda förslag, samt å andra sidan skog,

som icke är behövlig för sagda behov (»överloppsskog», »större skogsfastigheter»

i ren skogsbygd). Avverkningsbestämmelserna synas då kunna utformas

så, att i skog tillhörande förstnämnda kategori skulle avverkning utan

skogsvårdsstyrelsens medgivande icke få ske i sådan omfattning, att på

grund därav vederbörande jordbruksfastighet (brukningsenhet) uppenbarligen

skulle komma att lida brist i anförda avseenden. I skog tillhörande den

andra kategorien skulle avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd icke

få ske i sådan omfattning, att större rubbningar i avkastningens jämnhet

uppkomme.

Skogsvårdsstrjrelsen i Gävleborgs län har ansett, att bestämmelserna i förslagets

8—10 §§ borde ersättas med ett stadgande, att skogsvårdsstyrelse, om

förhållandena så krävde, kunde utan särskild framställning utfärda viss föreskrift

angående begränsning av avverkningarnas omfattning för viss tid, till

exempel 10 år, å viss fastighet oberoende av skogens storlek, därvid dock

skogsvårdsstyrelsens beslut skulle kunna överklagas. Härigenom skulle enligt

skogsvårdsstyrelsens mening det av skogsstyrelsen i betänkandet angivna

syftet nås på ett smidigt sätt samtidigt som beskärningen av skogsägarnas

frihet och självbestämmanderätt i allmänhet bleve långt mindre än

enligt skogsstyrelsens förslag.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om

icke skogsvårdsstyrelsens befogenhet enligt 8 § kunde mildras till befogenhet

att inskrida vid missbruk samt huruvida icke 9 och 10 §§ kunde uteslutas

och ersättas av en bestämmelse motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års

skogsvårdslag.

Norrlanclskommittén har uttalat, att det även med de bestämmelser om

avverkning i utvecklingsbar skog, som intagits i skogsstyrelsens förslag, komme

att finnas skogsbestånd, som icke skyddades mot slutavverkning, ehuru

de lämnade en relativt tillfredsställande massaavkastning och vore av sådan

typ, att de kunde bliva föremål för beståndsvårdande huggning och utan att

minska i produktion kunde överhällas. Med hänsyn till behovet av återhållsamhet

vid avverkningen inom skogsbruket i Norrland finge det anses i hög

grad önskvärt att bestånd av nämnda slag skyddades mot exploatering, varigenom

vunnes att den redan nu överväldigande stora föryngringsytan icke

utökades mer än som vore oundgängligen nödvändigt. Efter att ha anfört,

att även en bestämmelse till skydd mot dylik icke önskvärd exploatering

skulle för skogsvårdsstyrelserna medföra ömtåliga avgöranden vid bedömandet

av vilka bestånd, som skulle överhållas, har kommittén fortsatt.

En vägledning härvid hör emellertid kunna erhållas i de bestämmelser som

i nu gällande skogsvårdslag för lappmarken utformats för skogens uppdel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ning i huggningsklasser. Enligt dessa bestämmelser hänföras till huggningsklass

IV sådan äldre skog, som ej bör föryngringshuggas utan fortfarande

kan genomhuggas. Kommittén förmenar, att om de föreslagna skyddsbestämmelserna

för äldre skog utsträckas att omfatta skog, som enligt reglerna i

lappmarkslagen hänföres till nämnda huggningsklass IV, skulle syftet med

kommitténs förslag i huvudsak ha tillgodosetts. De av norrlandskommittén

föreslagna avverkningsföreskrifterna synas i allmänhet ej behöva bliva mera

betungande för den enskilde skogsägaren än de av skogsstyrelsen i 8—It) §§

föreslagna. Kommittén anser dessutom att dess förslag innebär den fördelen

för skogsägaren, att klarare avverkningsdirektiv lämnas än i den tänjbara

bestämmelse angående avverkningen av stödskog, som skogsstyrelsen föreslagit.

Däremot kan det förutsättas att kontrollen kommer att skärpas för

avverkningarna på de större skogsfastigheterna, av vilka i Norrland ett stort

antal ägas av de s. k. skogsbolagen. Någon anledning att av detta skäl icke

genomföra den ifrågasatta skärpningen synes ej föreligga. Den hittillsvarande

hushållningen på dessa skogar har nämligen i många fall icke drivits

efter principen för ett uthålligt skogsbruk. I fråga om den administrativa

tillämpningen anser kommittén, att dess förslag otvivelaktigt innebär en lättnad.

De svårigheter, som med skogsstyrelsens förslag föreligga att draga

gränsen mellan husbehovsskog och stödskog, bortfalla helt. Skogsvårdsstyrelsen

befrias därigenom från en omständlig registrering av samtliga husbehovsfastigheter,

vilken torde bliva oundviklig för att till förebyggande av

olagliga avverkningar på dessa hålla ägarna underrättade om skogarnas karaktär.

För att vinna en effektiv tillämpning av den tilläggsföreskrift om

avverkning i icke utvecklingsbar skog, som kommittén föreslagit, torde man

få förutsätta att för fastigheter med betydande skogsareal avverkningen måste

regleras efter eu på skogsuppskattning grundad plan. Så torde emellertid

även bliva förhållandet, om skogsstyrelsens förslag i 9 och 10 §§ om regleringen

av avverkningarna på stödskogar och överloppsskogar blir gällande.

Vissa skäl skulle kunna anföras för att den av norrlandskommittén föreslagna

tilläggsbestämmelsen om avverkning i äldre skog skulle givas tillämplighet

för hela landet. Skillnaderna mellan skogsförhållandena å ena sidan i de

fyra norra länen och å andra i landets övriga delar tala emellertid för att bestämmelsen

bör kunna begränsas till att gälla det förstnämnda området.

Norrlandskommittén vill för övrigt ifrågasätta, om bestämmelserna i 8—

10 §§ äro erforderliga för södra och mellersta Sverige. Såvitt kommittén kunnat

finna har med nuvarande skogsvårdslag en stadig föi''bättring i skogstillståndet

skett, varför några bärande skäl att där införa nya bestämmelser ej

synas föreligga. Om dessa föreskrifter ej skulle anses behövliga i södra och

mellersta Sverige, synes man lämpligen böra förfara på så sätt att bestämmelserna

i 8—10 §§ utgå ur förslaget och i stället införes en paragraf av

innehåll att Kungl. Maj:t äger att för område, där så prövas erforderligt

för återuppbyggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke

utvecklingsbar skog, som ej bör ur skogsvårdssynpunkt omedelbart avverkas,

må äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen finner skäl lämna tillstånd härtill.

För avverkning inom område där denna bestämmelse skall vara gällande

bör Kungl. Maj:t ävenledes äga utfärda föreskrift om befogenhet för

skogsvårdsstyrelse att beträffande fastighet med betydande skogsareal bestämma,

att avverkning skall ske enligt plan grundad på skogsuppskattning.

Enligt norrlandskommitténs mening skulle detta innebära att de mindre

skogsägarnas handlingsfrihet ej bundes så hårt som enligt skogsstyrelsens

förslag — särskilt kan kommittén icke finna en sådan kontroll över avverkningen

på husbehovsskogar, som förordats av skogsstyrelsen, vara behövlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

73

eller lämplig — och att en avsevärd lättnad för skogsvårdsstyrelserna vunnes.

Samtidigt skulle man ernå nöjaktig garanti för att skogskapitalet vårdades

på ändamålsenligt sätt.

Vad särskilt beträffar bestämmelserna till tryggande av fastighets

husbehovsskog, intagna i förslagets 8 §, så ha dessa lämnats utan erinran

av bland andra kammarkollegium, Sveriges skogsägareförbund och

Skogsindustriernas samarbetsutskott samt — i vissa fall med mindre modifikationer

—• tillstyrkts av några skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet

lios Uppsala läns hushållningssällskap samt Norrlands skogsvårdsförbund.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat,

att den föreslagna skärpningen beträffande reglerna om avverkning i

småskogarna måste vara till fördel från skogsvårdens och det uthålliga husbehovets

synpunkt.

Jämväl Norrlands skogsvårdsförbund har ansett, att förslagets 8 § på ett

bättre sätt än gällande lag vore ägnad alt lämna skydd för husbehovsskogen,

men har samtidigt understrukit behovet av bestämda föreskrifter om vilka

skogar, som skola hänföras till husbehovsskogar.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har ansett 8 § böra kompletteras

med bestämmelse, att om skogsvårdsstyrelse finner de skogliga förhållandena

å en fastighet vara sådana, att husbehovet kan äventyras, skogsvårdsstyrelsen

må meddela föreskrift rörande inskränkning i rätten att avverka

i annat syfte, samt en däremot korresponderande straffbestämmelse.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har, under hänvisning till att övervakandet

av att de föreslagna föreskrifterna icke överträddes bleve synnerligen

svårt i betraktande av personaltillgången, uttalat, att vid överträdelse

straffpåföljd icke borde drabba annan än den som av skogsvårdsstyrelsen

underrättats om att fastighetens skog endast finge utnyttjas för husbehov.

I den mån skogsvårdsstyrelse icke hunnit meddela vederbörande fastighetsägare

besked i sådant hänseende, borde det åligga fastighetsägaren att införskaffa

besked, innan avverkning till avsalu skedde.

Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.

Uttalanden i avstyrkande riktning ha gjorts av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

egnahemsstyrelsen, åtskilliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser

och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogshögskolans lärarråd,

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägare föreningars riksförbund och läns jägmästare föreningen.

Egnahemsstyrelsen har anfört.

Avkastningen av en skogsareal, beväxt med normalskog och av sådan storlek,

att den årliga tillväxten teoretiskt är lika med husbehovskvantiteten,

motsvarar icke den sortimentsammansättning, som erfordras för husbehovet.

Det årliga uttaget av en sådan skog innehåller, om det skall utnyttjas mest

ekonomiskt, i regel en större kvantitet gagnvirke och eu mindre kvantitet

ved än som svarar mot husbehovet, försåvitt det ej är fråga om att någon

ny- eller ombyggnad skall utföras på fastigheten. Däi*est en skogsägare med

husbehovsskog icke skulle äga att försälja virke annat än efter skogsvårdsstyrelsens

medgivande, kan man befara, att sådana medgivanden skulle be
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

höva lämnas i ett så stort antal, att det skulle verka i hög grad besvärande

både för skogsägare och skogsvårdsstyrelsen.

Samma uppfattning om sortimentssammansättningen å husbehovsskog har

kommit till uttryck i yttranden av ett flertal skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna

i Jönköpings och Jämtlands län samt lantmäteristyrelsen och skogshögskolans

lärarråd.

Motsatt ståndpunkt i sistberörda fråga har intagits av Jönköpings läns

hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund. Sålunda har i yttrandena

från dessa håll hävdats att husbehovsskogama huvudsakligen utgjordes

av vedskog. Sådan skog ansåges vara i erforderlig grad skyddad genom bestämmelsen

i förslagets 6 §, medan stadgandet i förslagets 8 § syntes medföra

ett orimligt stort personalbehov.

Även de skogsvårdsstyrelser! som avstyrkt förslaget i förevarande del, ha

ansett förslagets 6 § tillfyllest för säkerställande av husbehovsskogen. I yttrandena

från dessa skogsvårdsstyrelser har anförts i huvudsak följande.

Skogsvårdsstyrelsema ha genom sin upplysningsverksamhet lyckats förmå

flertalet ägare av husbehovsskogar att sälja dyrbarare virke och använda det

sämre virket till husbehov eller eventuellt inköpa billigare virke eller annat

material till bränsle med mera. Därest tillstånd skall erfordras för varje saluavverkning,

kommer säkerligen gagnvirke att i onödan användas för husbehovsändamål.

Kontrollen över 8 § blir mycket svår, måhända omöjlig att

genomföra för skogsvårdsstyrelsema, särskilt inom vissa län, där husbehovsskogarnas

antal uppgår till tiotusen och däröver. I praktiken skulle 8 § —■

särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen i 47 § — komma att innebära

utsyningstvång å de småskogar, varom här är fråga. Med de små virkeskvantiteter

det rör sig om på varje fastighet skulle utsyningskostnaden per

kubikmeter räknat bliva oskäligt stor. Det måste anses motbjudande, att en

skogsvårdsstyrelse rent formellt skall lämna tillstånd till ur skoglig synpunkt

önskvärda åtgärder. Dessa skogar komma i regel att vara tillräckligt skyddade

mot olämplig avverkning genom stadgandet i 6 §. Under alla förhållanden

skulle det räcka med en bestämmelse, enligt vilken skogsvårdsstyrelsen,

då så är av behovet påkallat, kan föreskriva, att saluavverkning å en dylik

fastighet ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sydligaste Sverige

är begreppet husbehovsskog ofta helt oegentligt. Här sakna icke blott fastigheter

med ringa skogsareal utan även tusentals större fastigheter husbehovsskog

i vedertagen mening, enär skogsmarken blott rymmer olika slags lövskog

eller ren tallskog, som blott har ringa betydelse för fastighetens husbeliovsförsörjning.

Förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap har ansett

bes tämmelserna i 6 och 7 §§ i förslaget göra stadgandet i 8 § överflödigt.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt,

att det i praktiken ofta vore svårt att avgöra om viss skog skulle hänföras

till husbehovsskog, samt uttalat, att syftet med stadgandet i 8 § borde kunna

tillgodoses genom bestämmelsen i 10 §.

Svårigheten att avgöra omfattningen av begreppet husbehovsskog har påpekats

även av bland andra länsstyrelsen i Kopparbergs lån under hänvisning

till att någon allmängiltig och säker definition av begreppet icke förekomme

i lagtextförslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 34.

75

Lantbruksstyrelsen har förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser,

därvid styrelsen uttalat, att de relativt fåtaliga fall, då visst missbruk av husbehovsskog

kunde äga rum inom gränserna för nu gällande lag, icke torde

spela någon betydande roll vare sig för industriens virkesförsörjning eller

för efterföljande fastighetsägare. Därest den föreslagna strängare övervakningen

skulle äga rum, torde denna enligt lantbruksstyrelsens uppfattning

komma att medföra en så stark belastning av skogs vårdsstyrelser nas personal,

att bestämmelsen redan från den synpunkten bleve alltför dyrbar och

olämplig.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört följande.

Av såväl skogsägareföreningarna som skogsvårdsstyrelserna bär under

speciellt de senaste 5 å 6 åren drivits en avsevärd propaganda för tillvaratagandet

och försäljningen av även de minsta kvantiteter gagnvirke, som utfalla

vid avverkning av husbehovsskog. Den enskilde »liusbehovsavverkaren»

kan icke i förväg veta huruvida något gagnvirke eller vad slags gagnvirke,

som kan falla ut vid avverkningen. Han kommer därför med största sannolikhet

icke att begära något sådant tillstånd, som 8 § omförmäler, utan antingen

bryta mot paragrafen och sälja de små kvantiteter gagnvirke, som

han genom en klok och riktig aptering lyckats utvinna, eller också återgå

till det tidigare rådande systemet att utan hänsyn hugga upp alltsammans

till ved och härigenom elda upp värdefullt gagnvirke till men för sin egen

ekonomi och alldeles särskilt för den gagnvirkesbehövande industrien. En sådan

utveckling torde vara olycklig och ej i överensstämmelse med lagens

mening. För den händelse han handlar i enlighet med alternativ 1 och försäljer

virket, torde den straffpåföljd, som kan bliva honom alagd, icke av

honom på något sätt anses moraliskt riktig.

Under uttalande att förslaget i denna del innebure en skärpning, som medförde

olägenheter även för skötsamma skogsinnehavare, har i ett stort antal

yttranden förordats en uppmjukning av förslagets 8 §. I denna riktning ha

uttalat sig bland andra länsstyrelsen i Östergötlands län och förvaltningsutskottet

hos samma läns hushållningssällskap — vilka ansett att de skogliga

synpunkterna i alltför hög grad tagits i beaktande på de ekonomiska synpunkternas

bekostnad — samt länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och

Kronobergs län, därvid sistnämnda länsstyrelse uttalat, att det icke torde vara

rimligt, att gallring av husbehovsskog för annat ändamål än husbehov icke

skulle få ske utan tillstånd. Sistnämnda uppfattning har kommit till uttryck

jämväl i yttrande av förvaltningsutskottet hos Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.

Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttalat, att strängheten i den föreslagna bestämmelsen komme

att gynna smyghandeln.

Mot stadgandena rörande skogshushållningen a fastigheter

med stödskog och överlopps skog — förslagets 9 och 10 §§ —

vilka stadganden i allmänhet behandlats i ett sammanhang, ha anmärkningar

framställts i flertalet yttranden.

I tillstyrkande riktning ha uttalanden gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län och landsorganisationen. Sålunda har nämnda skogsvårdssty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

relse förklarat sig oreserverat gilla den princip, som låge till grund för 9 och

10 §§ i förslaget. Emellertid komme tillämpningen av bestämmelserna enligt

skogsvårdsstyrelsens mening att bliva av ömtålig natur, enär en lämplig

reglering av avverkningarna å de ifrågakomna skogarna förutsatte en viss

kännedom om virkesförrådets storlek, sammansättning och tillväxt. Skogsvårdsstyrelsen

utginge därför från att vissa enkla liushållningsplaner i allmänhet

upprättades för dessa fastigheter i sådana fall, där godtagbara dylika

icke redan funnes.

Landsorganisationen har anfört.

Förslagets bestämmelser om inskränkningar i avverkningsrätten äro välmotiverade.

Ur de synpunkter som landsorganisationen främst företräder är

stadgandet i 10 § den viktigaste av de föreslagna avverkningsrestriktionerna.

Det torde vara ogörligt att lagstiftningsvägen åstadkomma en jämn skogsavverkning.

Samhället saknar ju möjligheter att till exempel i ett depressionsläge

framtvinga avverkningar av viss storlek. Som ett komplement till

en målmedveten konjunkturutjämnande politik och som en allmän norm för

ur samhällssynpunkt önskvärd skogsdrift synes dock stadgandet ha sitt värde,

varjämte det kan användas till att motverka osund spekulation. Uppenbarligen

ålägger bestämmelsen skogsvårdsstyrelsema ett mycket stort ansvar vid

bedömningen av vad som i det konkreta fallet är att anse som »större rubbning

i avkastningens jämnhet». Med hänsyn till de betydande olikheter beträffande

skogsförhållandena som äro rådande inom skilda landsdelar är det

icke heller lämpligt att fastställa för hela landet enhetliga riktlinjer. För de

större skogsägarna borde stadgandet innebära, att avverkningsplaner på

längre sikt göras upp i samförstånd med skogsvårdsstyrelsema. Enär bestämmelsens

syfte är av klart arbetsmarknadspolitisk natur, framstår det som angeläget,

att skogsvårdsstyrelsema vid tillämpningen av stadgandet samråda

med de lokala arbetsmarknadsorganen.

Beträffande 10 § ha skogsvårdsstyrelsema i Blekinge, Kristianstads och

Skaraborgs lön uttalat, att paragrafen borde omarbetas till att omfatta all

skog, då en bestämmelse om viss jämnhet i avkastningen vore lämplig av

sociala skäl och därjämte ägnad att motverka skadlig spekulation i skogsfastigheter.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av länsstyrelsen i Blekinge län,

samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förvaltningsutskottet

hos Skaraborgs läns hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands

län.

Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att några invändningar mot den

principiella innebörden av stadgandet i 9 § icke torde kunna göras, men likväl,

med tanke särskilt på förhållandena i Norrland, funnit anledning till

allvarliga betänkligheter i fråga om bestämmelsens lämplighet. Härom har

förbundet anfört.

I norra Sverige torde huvudparten av bondeskogarna — i allt omfattande

ca 3 miljoner hektar skogsmark — kunna hänföras till kategorien stödskogar.

De enskilda, fastigheterna äro ofta medelstora till stora och kunna uppgå

till en areal av inemot 400 hektar. Med hänsyn till den svåra tolkningen av

stödskogsbegreppet, torde det i regel vara för mycket begärt, att skogsägarna

själva skola kunna avstämma avverkningen av icke utvecklingsbar skog

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

77

enligt paragrafens föreskrifter. Inför risken av straff lära de se sig nödsakade

att hänskjuta frågan till skogsvårdsstyrelsens avgörande genom utsyning

eller annorledes. En sådan utväg innebär emellertid icke en utveckling

i rätt riktning. Skogsvårdsstyrelsemas kontroll över efterlevnaden av

9 § blir i avsaknad av hushållningsplaner utomordenligt svår för att ej säga

omöjlig att genomföra. Bortsett från under den nuvarande lappmårkslagen

hörande områden torde möjligheten för skogsvårdsstyrelserna att med nuvarande

eller förstärkta resurser förskaffa sig nödig sakkännedom om skogsförhållandena

på varje hushållsenhet vara ytterst begränsad. Det är visserligen

sant, att enligt förslagets 15 § i fall av tvist viss uppskattning kan utföras

på skogsägarens bekostnad, men en sådan utväg ter sig mindre tilltalande,

även om upprättande av enklare hushållningsplaner för skogsfastigheter

över en viss storlek framstår som ett önskemål och skulle komma

skogsägarna själva till nytta. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste förslaget betecknas

såsom motbjudande. Då av stödskogsfastigheterna — bortsett från

vissa delar av Norrland — förhållandevis få torde ha virkesförråd med icke

utvecklingsbar skog i större utsträckning, och då vidare gallringsuttag icke

regleras genom 9 §, vill det synas, som om här brukats större våld än nöden

kräver, då det gällt reglering av en förhållandevis ringa avverkningskvantitet.

Kammarkollegium har ansett förslagets 9 § böra omformuleras, därvid

ämbetsverket anfört.

Den i 9 § utryckta principen synes vara lämplig under förutsättning, att

fastighetsägaren behöver ett årligt tillskott av skogsavkastningen för sin utkomst.

Det synes kunna ifrågasättas, om icke bestämmelsens tillämplighet

bör göras beroende av förhållandet på varje särskild fastighet. Av lagtexten

bör framgå, att avverkning till husbehov må ske utan särskilt medgivande.

Under begreppet stödskog torde falla skogsbeståndet å de fastigheter, där

skogsavkastningen icke erfordras för att lämna årligt tillskott till försörjningen

utan tili täckande av kostnaderna för byggnadsbeståndets förnyande,

erforderliga anläggningar etc. Här kan det vara riktigt att på en gång taga

ut stödskogen, när dylika utgifter förestå. I dessa fall, som torde vara de

flesta, synas de föreslagna bestämmelserna icke vara så lämpliga. Skogsvårdsstyrelsens

prövning skulle bliva av föga värde, då skogsvårdsstyrelsen

icke lärer kunna kontrollera på vad sätt de vid avverkningen influtna medlen

komma att användas.

Liknande synpunkter ha anförts av Skogsindustriernas samarbetsutskott,

som yttrat.

Avstämningen av den skäliga avverkningskvantiteten i den icke utvecklingsbara

skogen på fastigheterna måste ske på helt olika sätt, då bedömningen

gäller, såsom för stödskogen, i vad mån avverkningen är lämpligt

avpassad med hänsyn till skogens förmåga att lämna stöd åt jordbruket eller,

såsom för övriga större skogar, i vad mån avverkningen är överensstämmande

med skogspolitiska linjer för större råvaruanskaffningsområden. Denna

principiella skillnad vid avverkningskvantileternas bestämmande synes

icke berättigad, enär stödskogsfasligheternas sammantagna areal och virkestillgångar

måste bliva så betydande, att från dem stammande avverkningskvantileter

av icke utvecklingsbar skog måste äga betydelse ej blott för de

enskilda ägarna utan även i det större skogspolitiska sammanhanget. För

ägare av fastigheter, vilka komme att anses som stödskogar, ställa bestämmelserna

alltför höga krav på förmågan att kunna avstämma de avverkningskvantiteter,

som avses i 9 §. Skogsägarna torde i stället se sig nödsakade att

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj ds proposition nr 34.

helt överlämna avgörandet till skogsvårdsstyrelsen, synnerligast inför risken

av straffpåföljd enligt 47 §. En sådan utväg skulle emellertid innebära en utveckling

i felaktig riktning. För skogsvårdsstyrelserna åter torde kontrollen

av paragrafens efterlevnad, i den mån hushållningsplaner saknas, bliva alltför

betungande, för att ej säga omöjlig att genomföra. Ovan har anförts att de

sammanlagda tillgångarna av icke utvecklingsbar skog på stödskogsfastigheterna

kunde anses betydande. Skogsstyrelsen hyser dock en annan uppfattning

och säger, att av stödskogsfastigheterna förhållandevis få torde vara

försedda med icke utvecklingsbar skog i större utsträckning. Skulle så vara

fallet, vilket veterligen icke är utrett, anser utskottet regleringsbestämmelsen

i 9 § vara ett slag i luften och följaktligen helt överflödig. Enligt 11 § innefattas

nämligen gallringsmässig avverkning av utvecklingsbar skog icke i regleringen,

vilken sålunda skulle beröra endast mindre avverkningskvantiteter.

Som enda motiv för paragrafen kvarstår då syftet att förhindra osund

spekulation. Detta bör emellertid enligt utskottets förmenande uppnås på

andra vägar, varför 9 § anses böra utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge lön och förvaltningsutskottet hos länets hushållningssällskap

ha uttalat, att begreppet stödskog icke erhållit någon tillfredsställande

definition samt att det, till dess klar skillnad kunde göras mellan

stödskog och annan skog, vore lämpligast att icke införa begreppet stödskog

i skogsvårdslagstiftningen. Några särbestämmelser för sådan skog vore icke

behövliga, därest förslagets 10 § godtoges.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha även för detta läns vidkommande ansett särskilt skydd för

stödskog obehövligt.

Under framhållande av att förslagets 9 § medförde betydande inskränkningar

i den enskildes rätt att disponera sin skog ha bland andra länsstyrelsen

i Gävleborgs län och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttalat sig mot införande av ett dylikt stadgande.

Kommerskollegium har avstyrkt förslagets 9 och 10 §§ samt vidare anfört.

I avseende å principerna för hushållningen med skogen må erinras om

svårigheterna att avgöra, vilken som är den ekonomiskt och socialt lämpligaste

avverkningspolitiken. I betänkandet framhållas visserligen skogsvårdsstyrelsernas

möjligheter att, i den mån de ej själva se sig i stånd att bedöma

hur på bästa sätt bör hushållas med landets stora skogsinnehav, inhämta

utlåtande från kompetenta personer eller institutioner. Denna erinran förtar

emellertid ingalunda utan snarare ökar betänksamheten mot tanken på en

central dirigering av de enskildas skogsavverkningar. Att avgöra hur avverkningarna

böra rationellt bedrivas på de särskilda fastigheterna lärer för en

central myndighet bliva om möjligt än mer vanskligt. Här förutsatta djupa

ingrepp i den ekonomiska skötseln av de enskilda skogarna komma även

att ställa administrativt synnerligen ökade och vittgående krav på skogsvårdsstyrelserna.

Den starkt utvidgade övervakningen av virkesuttagen på de

enskildas fastigheter torde därför ej kunna undgå att föranleda nyanställning

av en stor personal, något som under rådande förhållanden med brist

på arbetskraft också måste ingiva betänksamhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att det funnes anledning förmoda,

att 9 och 10 §§ i förslaget snarare komme att minska än öka skogsägarens

intresse för sin skog och dess skötsel, samt framhållit, att det i åt
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

79

skilliga fall torde komma att stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrelserna

att tillämpa bestämmelserna på ett sådant sätt, att det nu rådande

goda samarbetet mellan dessa myndigheter och skogsägarna icke äventyrades.

Då paragraferna vidare förutsattes få en ganska begränsad tillämpning,

ansåge länsstyrelsen lämpligast, att de utginge ur förslaget eller i varje fall

att deras tillämpningsområde begränsades till de skogar, som nu reglerades

av lappmarkslagen.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västmanlands

län, som därjämte uttalat, att — därest bestämmelser av nu ifrågavarande

slag intoges i skogsvårdslagen — denna även borde giva den enskilde

möjlighet att få en tvist, som grundade sig på tolkning av 9 eller 10 §,

prövad av domstol.

Skogshögskolans lärarråd har avstyi-kt en generell lagstiftning, avsedd att

begränsa avverkningen av ej utvecklingsbar skog å fastigheter med stödskog,

samt har vidare anfört följande.

Man bör principiellt undvika en generell lagstiftning, när man genom en

lagstiftning av begränsad räckvidd kan eliminera de viktigaste missförhållandena.

Detta gäller alldeles speciellt i ett fall som det förevarande, då

lagens tillämpning blir i hög grad subjektivt betonad och är ägnad att skapa

ett osäkerhetstillstånd även för de lojala skogsägarna, som allvarligt kan påverka

dessas skogsvårdsintresse. Dessa skulle nämligen vid större uttag eller

överhuvudtaget vid fall av tveksamhet nödgas begära skogsvårdsstyrelsens

tillstånd även för avverkning i de mest legitima syften. En generell lagstiftning

torde så mycket mindre vara erforderlig, som vedskogsinventeringarna

i vissa län i södra och mellersta Sverige givit vid handen, att en betydande

ökning av virkesförråden ägt rum efter den första riksskogstaxeringen. Nedgången

i övre Norrland är väsentligen att tillskriva den abnorma åldersklassfördelningen

därstädes. Den av skogsstyrelsen föreslagna höjningen av yngreskogsgränsen

är jämväl ägnad att leda till en generell höjning av virkesförråden.

Lärarrådet vill föreslå att utredning företages angående möjligheten

att göra lagstiftningen om begränsning av rätten till avverkning å nyförvärvade

fastigheter mera effektiv än den för närvarande synes vara. Den

omständigheten, att man har att emotse en jämnare fördelning än den för

närvarande rådande av olika ålders- och mogenhetsklasser, är ett skäl, som

talar mot ett införande av en begränsning av avverkningsrätten enligt 10 §.

Men därutöver har lärarrådet beträffande 10 § samma betänkligheter som

i fråga om 9 § mot införandet av en generell lagstiftning för motverkande

av missförhållanden, som icke ens skogsstyrelsen synes anse ha någon avsevärd

omfattning. Denna betänklighet är dock i detta fall ännu starkare, enär

svårigheten att vid den praktiska tillämpningen angiva, när sådan social

olägenhet uppstår, måste te sig än större än då det gäller bedömning av

stödskogsbehovet å en individuell fastighet.

Länsjägmästareföreningen har uttalat.

Beträffande stödskog skulle i stället för en bestämmelse i skogsvårdslagen

kunna tänkas, att då särskild tilldelning av skog till ofullständigt jordbruk

genom nya jorddelningsbestämmelser tillmätes en fastighet, vissa restriktiva

regler föreskrivas, så att skogen bibehåller sin natur av stödskog. För vissa

delar av Norrland, där en väsentlig del av skogskapitalet utgöres av mogen

skog, som icke skyddas i 6 §, torde bestämmelserna i 10 § vara av viss vikt,

däremot torde de ej få anses ha samma uppgift att fylla för södra och mel
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

iersta Sverige. Det är länsjägmästareföreningens mening, att både 9 och

10 §§ böra utgå och hänföras till ett avsnitt med särbestämmelser för Norrland,

om ett sådant kan anses behövligt. De gällande bestämmelserna mot spekulation

böra kvarstå.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat bibehållande

av nu gällande bestämmelser i stället för lagfästande av förslagets

9 och 10 §§, vilka skulle förutsätta anställande av en stor stab av befattningshavare

hos skogsvårdsstyrelserna, och liknande synpunkter ha anförts

av bland andra förvaltningsutskottet hos Västmanlands läns hushållningssällskap.

Beträffande förslagets 10 § har kammarkollegium anfört.

I och för sig kan det vara eftersträvansvärt för en skogsägare att erhålla

en jämn värdeavkastning från sin skog, och han bör i allmänhet i eget intresse

tillse, att avverkningarna planläggas så, att icke under en längre följd

av år möjlighet saknas att alls uttaga någon avkastning ur skogen. Att lagfästa

denna princip för en god skogshushållning synes dock vara att gå för

långt. Den kan råka i motsättning till andra, fullt berättigade intressen av

sådan beskaffenhet, att det icke rimligen kan ankomma på skogsvårdsstyrelsen

att pröva om hänsyn till dessa intressen får tagas eller icke. Bestämmelsen

i 10 § har icke motiverats med något skogsvårdens intresse utan med

dels det sociala intresset av en jämn arbetstillgång i orter, som äro beroende

av skogsavverkningen, dels ock det näringspolitiska intresset av en jämn råvarutillgång

för skogsindustrierna. Kollegiet ifrågasätter, huruvida bestämmelser

med sådant syfte böra ha sin plats i en skogsvårdslag.

Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot 10 § i

förslaget såsom medel att motverka osund spekulation men har i andra hänseenden

framställt erinringar mot förevarande paragraf. Sålunda har institutet

anfört.

När det gäller att för större områden reglera avverkningarna i syfte att

motverka de sociala olägenheterna av en för hastig avveckling av den ej utvecklingsbara

skogen, torde rättvisan kräva, att de skogsägare, vilka realiserat

denna skog och därigenom framkallat regleringsbehovet, efter hand

som deras skog uppnår skyddsgränsen få bidraga till denna reglering. Detta

kan endast ske genom att skyddsgränsen höjes på sätt institutet föreslagit i

tilläggsbestämmelser till 6 §. Enligt institutets mening kräver en tillämpning

av 10 § i syfte att reglera avverkningen för ett större område dels att avverkningsprognoser

utarbetas för hela området, dels att tillgång finnes till goda

uppskattningshandlingar för aktuella skogar och dels att regleringsbestämmelsernas

efterlevnad effektivt kontrolleras. I skogsstyrelsens motivering

uppställas inga mera betydelsefulla krav i nämnda avseenden. Härigenom

torde osäkerhet och risk för godtyckliga avgöranden kunna uppstå. Tillämpningen

av stadgandet i 10 § synes därför böra begränsas, så att den endast

kommer att motverka osund spekulation med skogsfastigheter och förhindra

avverkningar av så uppseendeväckande omfattning, att för orten mera vittgående

sociala olägenheter uppenbarligen komma att inträda. Lagförslagets

skärpning av återväxtbestämmelserna synes jämväl komma att motverka en

alltför hastig realisation av den icke utvecklingsbara skogen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att skogsägarens intresse för god

skogsvård och ekonomisk skogsproduktion måste få gå före kravet på en i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

81

tiden någorlunda jämnt fördelad avkastning, och liknande uttalanden ha

gjorts av bland andra förvaltningsutskotten hos Södermanlands läns, Älvsborgs

läns södra samt Gävleborgs och Jämtlands läns hushållningssällskap.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ha framhållit, att skogsvården och skogsproduktionen borde vara

det primära, medan den i och för sig viktiga jämnheten i avkastningen borde

komma i andra hand. I de båda sammanslutningarnas gemensamma yttrande

har vidare anförts.

Balansen mellan den möjliga virkesproduktionen i skogarna samt träindustriens

behov av råvara måste åstadkommas på annat sätt — och därvid

synes enda vägen vara den, att avverkningen får anpassas med hänsyn till

kravet på största möjliga uthålliga skogsproduktion. Skogsarbetarnas intresse

för en fortlöpande jämnhet i arbetstillgången bör, utan alt intrång göres

på själva skogsvårdens och skogsproduktionens kontinuitet, kunna tillgodoses

genom jämnhet i åtgärder av skogsvårdande natur. Varje reglering av

skogshushållningen med lagens hjälp måste bliva av mer eller mindre

schablonartad karaktär och kommer att tvinga in skogshushållningen på linjer,

som icke överensstämma med den elasticitet och anpassning i fråga om

arbetskraftens utnyttjande med mera, som nu kännetecknar de sedan gammalt

hopkopplade jordbruken och skogsbruken. För de små skogsbruken

med deras årligen ringa tillväxtkvantum är en viss periodicitet i avsaluavverkningen

ofrånkomlig.

Skogsbruket, liksom varje annan »industri», måste få anpassas efter förhandenvarande

konjunkturer och gällande priser. En framtvingad jämnhet

i avkastningen skulle komma att gripa in i den enskildes näringsutövande på

ett sätt, som är okänt inom all annan råvaruproduktion. Endast skogsägaren

själv kan avgöra när och hur uttagen ur skogen lämpligen böra ske, och i detta

hans ekonomiska handlande skall lagen ej gripa in. Inskränkning i rätten

att avverka icke utvecklingsbar skog kan för skogsägaren och hans ekonomi

få ödesdigra konsekvenser. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän komma att

tvingas till ett ytterst ömtåligt ställningstagande, en klassificering av fastigheterna

eller fastighetsinnehavarna, som utan tvekan i många fall kommer

att leda till en motsättning mellan skogsägare och lagövervakande myndighet.

Att skogsvårdsstyrelsemas tjänstemän i fältet, som i övriga avseenden

sköta sina ofta grannlaga uppdrag på ett utomordentligt sätt, skulle vara kapabla

att avgöra dessa synnerligen svårbedömbara frågor på ett bättre sätt

än skogsägarna själva är uteslutet. Det nya lagförslaget kommer att på ett

markant sätt gripa in i reglerandet av skogsägarens ekonomi och därmed

följer även ett visst ansvar. Men vem skall bära detta ansvar? Numera är

förståelsen för skogens värde hos skogsägaren väl i allmänhet så stor, att det

endast i alldeles speciella undantagsfall blir fråga om någon slags rovdrift.

Möjligen kan detta tänkas förekomma då ett avstyckat jordbruk tillmätes en

alltför ringa skogsareal, knappast annars. Den nya lagen om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet giver här ett visst mått av trygghet.

Bestämmelserna i 10 §, att avverkning av äldre skog icke må göras så »att

större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma» är ytterst oklar och

förslagets kommentarer till paragrafen bidraga icke på något sätt att sprida

klarhet. Förslagets bestämmelser om avverkning komma med nödvändighet

att framtvinga avverkningsplaner och inventeringar, därest objektiva och

rättvisa bedömanden om skogsägarnas rättigheter att avverka skola kunna

erhållas. Det synes uteslutet att så skall kunna ske inom rimlig tid och till

rimliga kostnader.

t> Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr ■’>!.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.

Förbundet hyser av principiella skäl allvarliga betänkligheter mot att i allmänna

skogsvårdslagen införas bestämmelser, som avse att giva det allmänna

möjlighet att ingripa i samt reglera det sätt, varpå skogsägaren vill utnyttja

sin avverkningsmogna skog. Det allmänna bör icke utan mycket tungt

vägande skäl ingripa i skogsägarens rörelsefrihet beträffande de delar av

hans virkeskapital. som utan vådor för skogsvården och skogsproduktionen

kunna avverkas. Även psykologiska motiv kunna åberopas mot en sådan

utvidgning av skogslagstiftningen. Det får befaras, att ingripanden från myndigheterna

rörande hushållningen med den avverkningsmogna skogen kunna

komma att avtrubba de enskildas skogsvårdsintresse. Man måste även fråga

sig, huruvida skogsvårdsstyrelserna verkligen äga kompetens att bedöma,

när en avverkning når den omfattning, att kravet på jämnhet i en orts skogsavkastning

trädes för nära. Beträffande stödskogarna och andra små skogliga

brukningsdelar, som få behandlas var för sig, kan ett riktigt sådant bedömande

kanske vara möjligt. Men beträffande de verkliga storskogsbruken,

som sträcka sig över en mångfald kommuner och kanske ligga inom flera

skilda län, är ett sådant ståndpunktstagande en ytterligt svår och ömtålig

fråga. Ett felaktigt eller illa grundat beslut i ett dylikt ärende kan för skogsägaren

vålla stort ekonomiskt avbräck. Det skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen

att bedöma, om å större skogsfastigheter eller komplex av sådana tilltänkta

avverkningar kunna erhålla den verkan, att tillgången av arbetstillfällen

i resp. orter efter avverkningens genomförande bleve knapp, så att

sociala skadeverkningar för ortsbefolkningen eller kommunen kunde framträda.

Detta bedömande skall även omfatta, huruvida den framtida i-åvaruförsörjningen

för de träindustrier, som helt eller till någon del pläga hämta

sin råvara från den berörda orten, kan påverkas. Enligt förbundets mening

är ett sådant bedömande en utomordentligt svår och komplicerad fråga, i

vilken man näppeligen kan komma till ett rättvisande resultat utan att taga

hänsyn till förändringar i befolkningsförhållandena, jordbrukets och samtliga

andra näringars tillgång på och behov av arbetskraft med mera.

I åtskilliga yttranden har gjorts gällande, att förslagets It) § icke kunde

beräknas äga aktualitet för södra Sverige. Sålunda ha ett flertal skogsvårdsstyrelser

anfört i huvudsak följande.

Av senaste riksskogstaxeringen och utförda vedskogsinventeringar framgår,

att samtliga omtaxerade län i Götaland och Svealand visa avsevärt högre

kubikmassa än tidigare. En skärpning av lagen för erhållande av högre virkesförråd

torde därför icke vara erforderlig för dessa landsdelar. Erfordras

för Norrland en skärpt kontroll över stöd- och överloppsskog, torde särbestämmelser

böra meddelas för denna landsdel. De fastigheter, som ha

större tillgång på icke utvecklingsbar skog, äro i södra Sverige mycket få.

De sociala skäl, som åberopats, äro därför icke av den styrka, att de motivera

införande av särbestämmelser för detta fåtal fastigheter. För de mindre

skogsbruken med deras ringa tillväxtkvantitet är en jämn årlig försäljning

till avsalu ej möjlig, bland annat med hänsyn till avverkningskostnaderna.

En reglering av avkastningens jämnhet skulle komma att ingripa i den enskildes

utövande av sin näring på ett sätt, som icke förekommer inom någon

annan råvaruproduktion. Inskränkning i rätten att avverka kan för skogsägaren

och hans ekonomi få ödesdigra konsekvenser. Om för industriens råvaruförsörjning

eu större jämnhet i produktionen befinnes önskvärd, torde avverkningen

å skogar i allmän ägo kunna regleras i utjämnande syfte. För en

enskild fastighet kan en rubbning i virkesbalansen genom en på en gång

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

83

utförd större avverkning väl motiveras av att eu ersättningsfråga måste lösas

i samband med arvskifte. Eu ransonering av den mogna skogen skulle innebära

ett medvetet förlängande av den tidsperiod, inom vilken det i 2 § uttalade

målet för skogsskötseln, d. v. s. fullt utnyttjande av skogsmarkens produktionsförmåga,

skulle kunna nås.

Norrlands skogsvärdsförbund bär yttrat.

Enligt förbundets mening är en reglering enligt 10 § av den icke utvecklingsbara

skogens tillgodogörande främst ett norrlandsintresse av den anledningen,

att större delen av Norrland under den närmaste framtiden i stort

sett kommer att utgöra ett underskottsområde vad beträffar skogstillgångar.

För landet i övrigt kan icke behov föreligga av en dylik reglering. Här ha

virkesförråden ökat, och bestockningen är i anseende till bl. a. förekomsten

av grövre dimensioner vida bättre än i underskottsområdena. Beträffande

de sistnämnda vill förbundet ansluta sig till syftet att ernå en viss återhållsamhet

vid den icke utvecklingsbara skogens uttagande. Då det däremot

gäller medlen härför, är förbundet av en mot skogsstyrelsen helt avvikande

mening. Bestämmelserna i 10 g ställa uppenbarligen så utomordentligt stora

krav på såväl skogsägare som de administrativa organen, att det måste

starkt ifrågasättas, huruvida tillämpningen i praktiken överhuvud taget är

möjlig på det sätt förslaget förordar. Här åsyftas skogspolitiska överväganden

i stort angående lämpliga avverkningskvantiteter från stora råvarudistrikt,

vilka överväganden ofrånkomligt måste vara grundade på invecklade

och svårbemästrade avverkningsprognoser. Dessa kunna enligt förbundets

mening endast upprättas av statens skogs f o r s k n i ngs i ris t i t u t och uppställas

på kortare eller längre sikt allt efter den politik, som med hänsyn till rådande

utgångsläge hör följas. Dylika prognoser upprättas på grundval av

riksskogs taxeringens material och kunna självfallet gälla endast större områden,

såsom län, ådalar och dylikt. Den uppgift som åvilar skogsvårdsstyrelsen

synes vara att för den enskilda fastigheten avgöra, vilken avverkning,

som — likt en bricka i spelet — passar in i det stora sammanhanget. Det är

uppenbart att härtill fordras en långt mera ingående kännedom om fastigheternas

skogsförhållanden ävensom en långt starkare personell utrustning,

än vad som normalt står till .sk ogs vå r ds s tyr el s em a s förfogande. De största

svårigheterna torde yppa sig beträffande storskogsbruket. I Norrland är ofta

samma skogsägande företag markägare inom ett flertal län, varav följer att

här avsedda viktiga avgöranden för eu och samma driftsenhet komma att

träffas av ett flertal skogsvards.styrelser med måhända olika syn på tillämpningem

Det torde icke heller vara en lätt uppgift för skogsstyrelsen att i

detalj åvägabringa en enhetlig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna.

Sannolikt skulle godtyckliga eller schabloniserade avgöranden efter exempelvis

en fastighetstaxeringismässig uppfattning om skogstillgångar och skogstillstånd

alltför ofta riskeras. Norrlands skogsvärdsförbund får därför bestämt

avstyrka införandet i en ny skogsvårdslag av sådana bestämmelser,

som innehållas i förslagets 9 och It) Stadgandcn, som för underskottsomradena

verka aterhallande pa den icke utvecklingsbara skogens avverkning

ävensom bestämmelser i syfte att förhindra osund spekulation, synas dän

emot vara erforderliga. Det förstnämnda syftet torde kunna nås genom lillläggsbestämmelser

till förslagets 6 § av innebörd att lokalt och temporärt

utsträcka det skydd förslaget bereder utvecklingsbar skog att omfatta även

sådan äldre skog, som kan kvarstå ulan alt taga skada. Förbundet vill sålunda

förorda ett tillägg till (i § av i huvudsak följande lydelse, avsett all tilllämpas

förslagsvis för de fyra nordligaste länen eller delar av dessa: »Prövas

i fråga om visst län eller viss del av län och för viss tid med hänsyn

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

till virkeshushållningen erforderligt föreskriva, att sådan icke utvecklingsbar

skog, som utan större olägenhet kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsen.

s tillstånd avverkas för föryngring, ankommer på Konungen att efter

hörande av skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut därom förordna.

»

Skogsindustriernas samarbetsutskott har framhävt svårigheterna för skogsvårdsstyrelserna

att åstadkomma kontroll över bestämmelsernas efterlevnad

samt fortsatt.

Utskottet anser, att skogsstyrelsen uppenbart underskattat här berörda svårigheter

för skogsvårdsstyrelsepersonalen, så mycket mera som en förstärkning

av denna icke är satt i fråga. En ytterligare svårighet vad beträffar

de större bolagsskogama är, att dessa för ett och samma företag ofta äro

spridda över ett flertal län och därmed också sortera under flera skogsvårdsstyrelser.

Härigenom äventyras självfallet en enhetlig tillämpning. Några

mera fasta direktiv för kontrollverksamhetens ordnande finnas egentligen ej

i vare sig lagtext eller motivering. Det kan därför befaras, att osäkerhet och

godtycke skulle givas ett alltför stort utrymme vid paragrafens tillämpning.

Storskogsbruket, det norrländska ej undantaget, befinner sig icke längre på

exploateringsstadiet. Farhågorna för en överavverkning i en omfattning, som

kunde medföra sociala vådor eller ytterligare försämra industriens råvarubas,

äro enligt utskottets mening betydligt överdrivna och tillhöra en svunnen

tid. Där så erfordras, kommer industrien med all sannolikhet att skära

ned sin produktion till en nivå, som svarar mot framtidens råvarutillgångar,

såvitt de kunna överblickas med hjälp av utarbetade avverkningsprognoser.

Det finnes ej heller för närvarande någon som helst anledning antaga, att

storskogsbruket ej skulle eftersträva ett vidmakthållande eller ett förbättrande

av skogsproduktionen. Tvärtom torde inom områden, där virkeskapitalen

nu uppenbarligen äro för låga, pågå ett målmedvetet återuppbyggnadsarbete,

vilket syftar till virkeskapitalets höjande. En sänkning av awerkningsuttagen

inom underskottsområdena är för framtiden ofrånkomlig och torde

för övrigt rent automatiskt komma till stånd redan på grund av den ökande

bristen på arbetskraft. En motsatt politik skulle icke vara förenlig med företagsekonomiska

principer på längre sikt. Samarbetsutskottet anser sålunda

det långt gående förmynderskap, som genom förslagets 9 och 10 §§ skulle tilldelas

skogsvårdsstyrelsema, vara uppenbart olämpligt och onödigt. Den återhållsamhet,

som med hänsyn till industriens råvarubehov och sociala skäl

av olika art bör iakttagas vid tillgodogörande av icke utvecklingsbar skog

inom underskottsområden, torde kunna vinnas genom ytterligare bestämmelser

i förslagets 6 §. Dessa böra innebära fullmakt för Konungen att för visst

område och för viss tid förordna, att icke utvecklingsbar skog, som kan

kvarstå utan att taga skada, icke må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas

för föryngring.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att 10 § bland annat innebure

att högsta ledningen av skötseln av stora skogskomplex, vilkas rätta handhavande

krävde djupgående ekonomiska insikter, överlämnades till myndigheter

med väsentligen blott skoglig utbildning, vilket vore orimligt.

Den i förslagets 16 § uttryckta principen, att vid verkställd

eller planlagd avverkning i strid mot därom gällande

bestämmelser skogsvårdsstyrelsen i första handbörsöka

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

85

träffa överenskommelse i avverkningsfrågan med fastighetsägaren,

har tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning av bland

andra flertalet skogsvårclsstyreiser, förvaltningsutskotten hos några hushållningssällskap,

länsjägmästareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, dock att i åtskilliga yttranden förordats

att överenskommelses giltighetstid skulle utsträckas till högst tio år.

I yttrandena från några skogsvårdsstyrelser har vidare förordats att överenskommelse

med skogsägare enligt 16 § borde kunna, eventuellt efter särskilt

bemyndigande, träffas av länsjägmästaren eller annan skogsvårdsstyrelsens

tjänsteman med högre skoglig utbildning.

Några skogsvårdsstyrelser ha, jämte det de i princip uttalat sig för en

ändring i den riktning som skogsstyrelsen föreslagit, hävdat att någon ovillkorlig

skyldighet för skogsvårdsstyrelsen att söka träffa överenskommelse

med vederbörande skogsägare ej borde föreskrivas utan att stadgandet borde

ändras såtillvida, att däri endast inrymdes möjlighet för skogsvårdsstyrelse

att ingå sådan överenskommelse, vilken kunde användas vid förefallande

behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har anfört följande.

Införandet av begreppet överenskommelse kan vara förmånligt i många

fall, då smärre avverkningar förekommit i god tro. Det kan emellertid ifrågasättas,

om det är lämpligt att införa överenskommelse såsom ett mellanled

till avverkningsförbud, även där avverkning skett i strid mot uttrycklig föreskrift,

som meddelats med stöd av avverkningsbestämmelserna i 3 kapitlet.

Enligt 46 § inträder direkt straffpåföljd vid brott mot sådana föreskrifter.

Det synes mindre tilltalande att, då ett sådant brott skett, först träffa överenskommelse

med skogsägaren om skogsvården på fastigheten och därefter

instämma denne med yrkande om ansvar enligt 46 §. I ett sådant fall borde

markägaren omedelbart drabbas av avverkningsförbud eller också borde ingripandena

enligt 16 respektive 46 § vara alternativa, överhuvud taget synas

brott mot föreskrifter enligt lagen och uppenbart olaglig avverkning, som

företagits i ond tro, vilka brott bägge medföra direkt straffansvar, icke böra

föranleda träffande av överenskommelse utan sådant förfarande bör endast

förekomma vid olovlig avverkning i god tro. Lagförslagets bestämmelser om

föreskrifter, överenskommelser och förbud äro alltför nyanserade för att

lämpa sig för praktiskt handhavande.

Liknande synpunkter ha anförts av skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och

Skaraborgs län samt av Sveriges länsskogvaktareförbund.

Departementschefen.

Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område

i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas synpunkt,

torde liksom hittills i främsta rummet böra beslå i upplysnings- och

rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha

visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan

skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare hland annat erhålla

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

de anvisningar och råd varav de kunna vara i behov, bör även i fortsättningen

utgöra det viktigaste medlet för att främja skogsvården.

Ännu har man emellertid ej kommit därhän, att det kan tänkas vara möjligt

att i det skogsvårdande arbetet uteslutande bygga på skogsägarnas skogsvårdsintresse

och insikter om skogsvårdens krav. I viss utsträckning måste

därför, om en utveckling i önskvärd riktning skall kunna tryggas, restriktioner

göras i skogsägarnas frihet att genom avverkning disponera över befintliga

skogstillgångar ävensom skyldighet stadgas för skogsägarna att vidtaga

åtgärder i skogsvårdande syfte.

En av de allvarligaste bristerna i den svenska skogsvården torde, såsom

redan berörts, vara den i stor utsträckning förekommande förtidiga avverkningen

av skog, som ännu är i full växtkraft. Frågan om ett sådant skydd

åt denna skog, att dess tillväxtförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande

sätt, måste därför träda i förgrunden vid utformandet av en ny skogsvårdslag.

I 1923 års lag har skyddet för den växande skogen anknutits till begreppet

yngre skog och givits den formen, att avverkning av yngre skog i regel ej

må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring.

Begreppet yngre skog, vilket språkligt sett hänför sig till skogens ålder men

enligt motiven till 1923 års lag jämväl skall giva utrymme åt de ekonomiska

synpunkterna, har i praktiken fått en ganska växlande tillämpning, beroende

på om huvudvikten lagts vid skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter eller

om skogens ålder ansetts avgörande. Det har emellertid visat sig, att yngreskogsbegreppet

på många håll — särskilt där skogens ålder tillmätes avgörande

betydelse — icke lämnar ett tillräckligt skydd för den växande skogen

med påföljd dels att skogen slutavverkas, innan den kunnat lämna en skälig

värdeavkastning, och dels att virkesförrådet ej hinner uppnå den storlek,

som erfordras för att virkesavkastningen från skogen skall bliva av nöjaktig

omfattning.

En höjning av skyddsgränsen för den växande skogen är därför i hög grad

påkallad och utgör måhända den viktigaste av de åtgärder, som böra vidtagas

för att få till stånd en effektiv skogsvård och trygga ett tillfredsställande

utnyttjande av produktionsförmågan å landets skogsmarker.

Vad angår det sätt, på vilket en dylik höjning av skyddsgränsen bör ske, synes

det naturligt att anknyta till de allmänna riktlinjer för skogsskötseln, som

angivits i det föregående, och att sålunda bestämma gränsen så, att skydd

lämnas så länge det ur ekonomiska synpunkter måste anses förmånligare att

låta skogen tillväxa och befrämja denna tillväxt genom ändamålsenliga gallringar

än att slutavverka densamma. Jag har följaktligen i sak intet att erinra

mot vad skogsstyrelsen föreslagit angående höjningen av skyddsgränsen

för den växtliga skogen. Såsom beteckning för den skog, vilken faller under

den angivna gränsen, synes det av skogsstyrelsen föreslagna uttrycket utvecklingsbar

skog lämpligt.

Det nu sagda innebär att gränsdragningen kommer att ske efter ekonomiska

grunder. Såsom betonats redan på tal om de allmänna riktlinjerna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

87

innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande

av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter

ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen skogens

tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir

emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället

hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande

till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och

placeras på annat sätt.

En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen väntas

komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning

befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat,

då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och

äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall

visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu förordade

principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan

ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som

förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att

begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.

I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska

bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de

allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en bedömning

av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från tillfälliga

konjunkturförhållanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar

från skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogsvårdsstyreisemas

verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårdsstyrelserna

erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande

frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforskningsinstitut,

torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgörandet

av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna

i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag anmärka,

att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t

skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för

skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga

anvisningar i dessa frågor.

I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen

framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som

ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande

slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den enskilde

skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till sådana

fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.

Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogsstyrelsen

föreslagit, bestå däri, alt avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig

för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för

husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

för husbehov avverka yngre skog även annorledes än genom rationell gallring

synes sålunda ej böra finnas. Självklart är emellertid, att vid prövning

av eventuellt uppkommande tillståndsfrågor bör beaktas, i vad mån virket

är avsett för fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter, som böra anläggas

på frågor om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt ansluta mig till

vad skogsstyrelsen anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen givetvis

bör kunna göras mildare, ju närmare skogen ligger den gräns, där den ej

längre är att anse som utvecklingsbar.

Vad angår skyddet för den icke utvecklingsbara skogen, synes det mig uppenbart

— och annat har ej heller från något håll ifrågasatts — att här även

i fortsättningen böra finnas bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som

de bestämmelser i 1923 års lag, vilka avse att förhindra sådan avverkning

av äldre skog, som skulle försvåra skogens återväxt. Den relativt obetydliga

skärpning i förhållande till gällande lag, som förslaget innebär, synes väl

motiverad.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna, vilka helt eller i främsta rummet

taga sikte på skogsvårdens krav, har skogsstyrelsen föreslagit vissa ytterligare

inskränkningar i avverkningsrätten med hänsyn till önskemålet om en

god hushållning med befintliga skogstillgångar. Bestämmelserna äro olika

för olika grupper av fastigheter, beroende på om skogen är att anse såsom

husbehovsskog, stödskog eller annan skog. Bestämmelserna rörande husbehovsskogen

och stödskogen taga närmast sikte på att i fastighetsägarens

och blivande ägares intresse förhindra sådana avverkningar, som skulle

medföra att virkesförrådet å fastigheten skulle sjunka under vad som behövs

för att täcka fastighetens virkesbehov respektive för att trygga fastighetens

bärkraft. Bestämmelserna om begränsning av avverkningsrätten å

sådan skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog

(överloppsskog), taga däremot främst sikte på det intresse den arbetande befolkningen

i orten har av en jämn fördelning av tillgängligt arbete. Mot de av

skogsstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelserna har i ett flertal yttranden

riktats en stark kritik. Ehuru de synpunkter, som legat till grund för förslagen,

i och för sig äro beaktansvärda, finner jag denna kritik i vissa delar

befogad. Den uppdelning av fastigheterna i olika kategorier, som enligt skogsstyrelsens

förslag i ett mycket stort antal fall skulle behöva ske för att man

skulle kunna avgöra, om en viss ifrågasatt avverkningsåtgärd vore tillåten

eller ej, skulle i praktiken medföra utomordentligt stora besvärligheter. Bestämmelserna

skulle vidare, särskilt i vad de avse husbehovsskog och stödskog,

skapa en osäkerhetskänsla hos de enskilda skogsägarna, vilken måste

befaras komma att menligt inverka på deras intresse för skogsvården. Härtill

kommer, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden synas gå

längre än som i och för sig kan anses erforderligt eller lämpligt.

Enligt vad skogsstyrelsen anfört i sitt betänkande skulle icke utvecklingsbar

skog, bortsett från vissa delar av övre Norrland, finnas endast å förhål
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

89

landevis få av de jordbruksfastigheter vilkas skogsinnehav är att anse som

stödskog. Å fastigheter, vilka endast ha skog till husbehov, torde för närvarande

icke utvecklingsbar skog förekomma i ännu mindre utsträckning. I

fråga om den utvecklingsbara skog, som finnes eller kommer att finnas å nu

nämnda fastigheter, synes en tillräcklig begränsning av avverkningsrätten ernås

genom den i det föregående förordade huvudregeln, att avverkning av utvecklingsbar

skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske endast genom

gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Att, såsom enligt skogsstyrelsens

förslag skulle bliva fallet, i viss utsträckning göra även rätten att

företaga dylik gallring beroende av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen, synes

icke böra komma i fråga. Ett även ur skogshushållningssynpunkt i stort sett

tillfredsställande skydd beträffande husbehovsskogen och stödskogen torde

sålunda kunna ernås redan genom de begränsningar i avverkningsrätten, vilka

böra föreskrivas med hänsyn till skogsvårdens krav. 1 den mån det å nu

ifrågavarande fastigheter jämväl finnes eller kommer att finnas icke utvecklingsbar

skog, torde för denna böra gälla bestämmelser av samma innehåll,

som jag i det följande kommer att förorda närmast med tanke på överloppsskogen.

Vad härefter angår överloppsskogen delar jag skogsstyrelsens uppfattning,

att vissa ytterligare bestämmelser här äro erforderliga för att trygga en

ändamålsenlig skogshushållning. Såsom tidigare berörts bör vid uppdragandet

av de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln, vid sidan av de rent ekonomiska

synpunkterna, även beaktas önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen

i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den

till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att

på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. De olägenheter, som ur

sistnämnda synpunkter kunna uppkomma, därest avverkningen av den icke

utvecklingsbara skogen ej i någon mån regleras, äro uppenbara. De ha ju

även för de delar av landet, där dylik skog förekommer i den största utsträckningen,

nämligen de, för vilka lappmarkslagen gäller, föranlett särskilda

lagbestämmelser, genom vilka det lagts i skogsvårdsmyndigheternas hand

att reglera uttagen av dylik skog. Behov av att kunna förhindra ur sistberörda

synpunkter olämpliga avverkningar av mogen skog har emellertid framträtt

jämväl i skogsbygderna i övriga delar av landet. Även här ha ej sällan avverkningar

utförts på ett sätt, som inneburit, att så gott som all avverkningsbar

skog i viss trakt uttagits på en gång och att till följd därav sysselsättningsmöjligheterna

för befolkningen i trakten under lång tid framåt väsentligt

försämrats. Risken för en alltför snabb avverkning av den icke utvecklingsbara

skogen i de delar av landet, som ej beröras av lappmarkslagen,

torde för övrigt i fortsättningen bliva än större än hittills. Man torde nämligen

bland annat böra räkna med att efterfrågan på virke i dessa delar av

landet kan komma att öka avsevärt till följd av den reduktion av avverkningarna,

som under de närmaste decennierna måste ske i de nordligaste

länen till följd av virkesbeståndets nedgång därstädes.

Med hänsyn lill nu berörda förhållanden finner jag de! motiverat, atl i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

skogsvårdslagen skola intagas för riket i dess helhet gällande bestämmelser,

vilka avse att åstadkomma eu viss jämnhet i fråga om uttagen av den icke

utvecklingsbara skogen.

Ett stadgande, som innefattar begränsning av rätten till avverkning av den

icke utvecklingsbara skogen, kan synas i viss mån stå i strid mot den huvudprincip,

som skall gälla för skogsbruket, nämligen lönsamhetsregeln. Denna

motsättning är dock till stor del endast skenbar. Att skog kvarhålles något utöver

gränsen för utvecklingsbar skog behöver ingalunda nödvändigtvis betyda

detsamma som att markägaren tillskyndas en ekonomisk förlust. I många fall

kan en fortsatt genomhuggning av icke utvecklingsbar skog medföra gynnsamma

resultat i form av en betydande värdetillväxt för kvarstående träd

eller en minskning i kostnaden för föryngringen. Mera sällan torde den icke

utvecklingsbara skogen vara sådan, att den tager skada av att stå kvar ett

eller annat tiotal år. Skulle kvarhållandet av skogen befaras medföra påtagliga

olägenheter ur ekonomisk synpunkt, bör skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens

från lagens inskränkningar i avverkningsrätten.

Skogsägarens rätt att förfoga över den icke utvecklingsbara skogen bör

självfallet ej beskäras alltför hårt. En absolut jämnhet i avverkningarna å

varje fastighet är icke vare sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn måste

ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar och till angelägenheten av att

avverkningarna företagas på ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande

sätt. Ett sådant stadgande om begränsning i rätten att avverka icke utvecklingsbar

skog, soin jag nyss förklarat mig anse motiverat, bör därför endast

ha till syfte att förhindra att avverkningar, som skulle medföra en större

rubbning i virkesavkastningens jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten

av avverkningsåtgärden prövats av de skogsvårdande myndigheterna. För

att en större rubbning av avkastningens jämnhet skall anses föreligga, bör

det vara fråga om en avverkning, vilken — i och för sig eller med hänsyn

jämväl till tidigare virkesuttag — mera avsevärt överstiger vad som med

hänsyn till storleken av det å fastigheten förefintliga virkesförrådet och dettas

sammansättning kan anses som ett normalt uttag från fastigheten. De variationer

i virkesuttagens storlek, som — särskilt å fastigheter med relativt begränsad

skogsareal — normalt kunna förekomma på så sätt, att uttag sker

blott med vissa års mellanrum, böra alltså ej föranleda tillämpning av ifrågavarande

regel. En begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog

av den innebörd som nu angivits, synes ej med fog kunna anses medföra

några egentliga olägenheter för skogsägarna men däremot bliva av värde med

hänsyn till de möjligheter den giver att förhindra sådana extraordinära

uttag, som ej äro motiverade av de föreliggande förhållandena och som skulle

vara till skada ur social synpunkt eller försvåra en lösning av trävaruindustriens

råvaruproblem på längre sikt.

Det har i några yttranden gjorts gällande, att en bestämmelse av nu angiven

innebörd, vilken överensstämmer med vad skogsstyrelsen föreslagit

i 10 § av sitt förslag till skogsvårdslag, skulle bliva helt eller i det närmaste

omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom härför skulle krävas ett omfat
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

91

tände taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna,

vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för

att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma

att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade

förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag framhålla

följande.

När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkastning

för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med förhållandevis

stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besiktning

kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogsfastigheterna

eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagsskogarna

torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande virkesförrådets

storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd

av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vilken

fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårdsstyrelsemas

uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen baserade

näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så

snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad.

Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de

avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas

vid statens skogsforskningsinstitut.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förutsätta,

att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog

som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa

uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverkningsfråga.

En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar

skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fastigheter,

vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl

lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan

skall givas generell giltighet. Där husbehovsskog eller stödskog till viss del

består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara påkallad

för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär

att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det

stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för

måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är

att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter

med skogsinnehav i olika kategorier.

De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt

min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffande

den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig

för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara

skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Mcij:ts proposition nr 34.

avsevärt försvåras, dels ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen må så företagas,

att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Genom

bestämmelser av detta innehåll synes det möjligt att, utan de olägenheter

av administrativ och psykologisk art, som enligt min uppfattning vidlåda

skogsstyrelsens förslag i denna del, lämna ett skydd åt skogen, som i praktiken

blir lika effektivt som det av skogsstyrelsen åsyftade.

Till den i några yttranden berörda frågan, huruvida särskilda avverkningsbestämmelser

böra uppställas för vissa delar av Norrland, återkommer jag

längre fram.

I detta sammanhang torde jag få något beröra frågan om behovet av särskilda

bestämmelser till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter.

Skogsstyrelsen har i sitt betänkande ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet

i 5 § 2 mom. i 1923 års lag, enligt vilket, för att förhindra dylik spekulation,

vissa speciella restriktioner införts i fråga om rätten att avverka

skog å nyförvärvade fastigheter. Som skäl härför har skogsstyrelsen särskilt

hänvisat till att de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande

skydd för stödskog och överloppsskog syntes ägnade att i nödig utsträckning

eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse.

Statsmakterna ha vid sin behandling innevarande år av frågan om de allmänna

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bland annat betonat

den betydelse skogen i stora delar av landet har såsom stöd åt jordbruket.

Enligt dessa allmänna riktlinjer skall även den statliga verksamheten

för yttre rationalisering av jordbruket i stor utsträckning inriktas på

att, där så kan anses behövligt, komplettera jordbruksfastigheter med skogsmark.

Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden anser jag det

synnerligen angeläget, att man så vitt möjligt skall söka förhindra, att ett

osunt

heter ur social synpunkt, särskilt då med hänsyn till deras inverkan på bärkraften

hos den fastighet, varå avverkningen skett. Bestämmelsen i 5 § 2

mom. i 1923 års lag kan emellertid, även om den givetvis haft goda verkningar,

knappast anses ha varit fullt effektiv härvidlag. På sätt skogsstyrelsen

framhållit möter det även stora svårigheter att genom en skärpning

av en dylik bestämmelse åstadkomma en tillfredsställande lösning. Bättre

effekt bör enligt min uppfattning kunna ernås genom bestämmelser av det

innehåll, som jag i det föregående förordat. Särskilt torde härvid införandet

av begreppet utvecklingsbar skog och den därav följande begränsningen av

avverkningsrätten bliva av betydelse för flertalet jordbruksfastigheter med

skog. Vad angår den icke utvecklingsbara skogen vill jag vidare betona, att

tillstånd till sådan avverkning, som skulle medföra större rubbning i avkastningens

jämnhet, såvida särskilda omständigheter icke föreligga, ej synes

böra lämnas, där sökanden förvärvat fastigheten genom köp av spekulativ

karaktär. Med hänsyn till det nu anförda finner jag någon särskild bestämmelse,

motsvarande 5 § 2 inom. i 1923 års lag, icke erforderlig i den nya

lagen. I detta sammanhang må även erinras om att efter tillkomsten av 1945

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

93

års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möjligheterna

till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro relativt

begränsade.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogsvårdsstyrelse

skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande bestämmelser

eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot

sagda bestämmelser, innebär bland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall

i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående avverkningen

och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa avverkningsförbud.

Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möjligheterna

att skapa förståelse för betydelsen av eu god skogsvård och att få

till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större,

om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillighetens

väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system,

enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan

sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, riktats

mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager ägarens

skogsvårdsintresse.

Överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående

avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fastighet,

vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör sålunda

kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, ävensom

kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrelsens

godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att

avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må

ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.

Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hänsyn

härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre

än till den som ingått densamma. Överenskommelse bör sålunda ej vara

bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren

förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogsvårdssynpunkt

torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkningar

knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny

ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller planlagt

avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och

för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva

underkastad avverkningsresfriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna

i allmänhet. Upplåtes avverkningsräft i strid mot överenskommelse, bör vidare

detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet

avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av

planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverkningsrättsinnehavare

visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överenskommelse,

men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

dan överenskommelse ej skulle hållas, bör skogsvårdsstyrelsen för övrigt äga

rätt att omedelbart meddela avverkningsförbud.

Maximitiden för giltigheten av överenskommelse torde i överensstämmelse

med vad i åtskilliga yttranden anförts böra bestämmas till tio år.

Avverkningsförbud bör som förut nämnts i regel ej meddelas med mindre

försök gjorts att få till stånd en överenskommelse och detta försök misslyckats.

Vissa undantag måste emellertid göras från denna regel. Ett av dessa

har redan berörts, nämligen det fallet att skogsvårdsstyrelsen har anledning

antaga att ingången överenskommelse ej skulle hållas. Vidare bör undantag

kunna göras, då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas

eller då skyndsamhet är av nöden. Att avverkning företagits i uppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser synes i princip ej böra utesluta,

att vägen med överenskommelse i första hand skall beträdas. En sådan avverkning

kan emellertid tydligen ofta giva anledning till antagande, att avverkaren

ej skulle hålla en ingången överenskommelse.

En skogsvårdsstyrelse har anfört, att bestämmelserna om överenskommelse

ej borde gälla då avverkning skett i strid mot meddelade föreskrifter eller i

uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser och avverkaren alltså

gjort sig förfallen till ansvar, utan att i dylika fall avverkningsförbud alltid

borde meddelas. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Vad det här

gäller är ju att finna den väg, som kan väntas giva det bästa resultatet ur

skogsvårdssynpunkt. Framför allt då förseelserna äro av mindre allvarlig

art torde ur denna synpunkt en överenskommelse i regel vara att föredraga

framför avverkningsförbud. Vid grövre överträdelser torde däremot ofta sådana

förhållanden föreligga, att skogsvårdsstyrelsen i enlighet med vad nyss

nämnts bör meddela avverkningsförbud i stället för att försöka få överenskommelse

till stånd. Det synes mig alltså lämpligast att, såsom förslaget

även förutsätter, skogsvårdsstyrelsen får viss möjlighet att anpassa arten av

sitt ingripande efter förhållandena i det särskilda fallet.

I fråga om innebörden av avverkningsförbud överensstämmer förslaget i

stort sett med 1923 års lag. På tvenne mera betydelsefulla punkter föreligga

dock avvikelser, nämligen dels i fråga om förbudets giltighetstid och dels

i fråga om dess verkningar mot ny ägare av fastigheten. Vad giltighetstiden

angår finner jag, med hänsyn hland annat till angelägenheten av att man

även i de fall, där avverkningsförbud måste tillgripas, skall söka att bevara

eller väcka intresset för skogsvården hos den, som drabbas av åtgärden, det

lämpligt, att sådant förbud skall meddelas endast för viss tid. Den av skogsstyrelsen

föreslagna maximitiden av fem år torde dock i en del fall vara allt

för kort. Skogsvårdsstyrelsen torde därför böra äga rätt att, om så anses påkallat,

vid utgången av sagda femårsperiod förlänga förbudet för ytterligare

högst fem år.

För att straff skall kunna ådömas ny ägare, som företagit avverkning i

strid mot ett före hans förvärv av fastigheten meddelat avverkningsförbud,

fordras för närvarande, att den nye ägaren ägt kännedom om förbudet.

Skogsstyrelsen har emellertid föreslagit, att i skogsvårdslagen skall stadgas,

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

95

att sådant förbud skall vara gällande även mot ny ägare. Den reella innebörden

av ett dylikt stadgande blir att den nye ägaren ej kan fria sig från

ansvar genom att åberopa, att han ej känt till avverkningsförbudet, och att

sålunda den nye ägaren blir skyldig att själv göra sig underrättad om de

inskränkningar, som kunna ha gjorts i rätten att avverka skog å fastigheten.

En dylik bestämmelse är uppenbarligen ägnad att skapa ökade garantier för

att avverkningsförbud skall få avsedd verkan och synes ej heller innebära

någon obillighet mot den nye ägaren. Det bör nämligen kunna krävas, att en

spekulant å en fastighet före köpet eller i samband med detta hos skogsvårdsstyrelsen

— på sätt även för närvarande i regel sker — tager reda på

om fastigheten är underkastad några speciella restriktioner i fråga om rätten

att avverka skog. Jag kan därför biträda förslaget i denna del. Erinras

må att motsvarande verkan redan för närvarande tillkommer bland annat

domstolsbeslut om skyldighet att vidtaga åtgärder i anledning av omläggning

av skogsmark. Några särskilda föreskrifter om publicering av meddelat

avverkningsförbud synas icke erforderliga, då det torde få förutsättas

att upplysning härom kommer att sökas hos skogsvårdsstyrelsen.

Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstiilstånd.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del torde få hänvisas till s.

158—190 i betänkandet.

Yttrandena.

Principen om skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande

av åt er växt efter avverkning, uttryckt i förslagets 18 §,

har tillstyrkts av bland andra statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans

lärarråd, några hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges

skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt Norrlands

skogsvårdsförbund. Skogsvårdsstgrelserna ha i allmänhet icke haft något att

erinra mot nämnda princip.

Statens skogsforskningsinstitut har anfört.

Det får icke råda något tvivel om att i 18 § föreskrivna åtgärder verkligen

skola utkrävas. Mot lagförslagets formulering finnes i detta avseende ingen

anmärkning, men motiven lämna utrymme för misstolkning. Det bör klart

utsägas, att eu skogsägare skall, utan hänsyn till beräknad lönsamhet, helt

svara för de dyrbarare återväxtåtgärder, som blivit nödvändiga genom avverkning

i strid mot 7 §. Häremot torde ingen berättigad invändning kunna

göras, då enligt 14 § skogsägaren bär möjlighet att före avverkningen säkerställa

sig genom att påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen. Har skogsägaren

däremot följt föreskrifterna i 7 § och alltså ej genom avverkningar avsevärt

försvårat åtcrväxten, bör givetvis lönsambetskravet beaktas vid avvägning

av de återväxtåtgärder, som kunna utkrävas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Norrlands skogsvårdsförbund ha

kraftigt understrukit behovet av den i skogsstyrelsens betänkande påyrkade

revisionen av ägofredslagen. Samma mening har kommit till uttryck i Sveriges

skogsägareförbunds yttrande, vari ifrågasatts möjligheten av att upprätthålla

kravet på full reproduktionsplikt inom områden, å vilka gemensamt

mulbete enligt 10 § ägofredslagen ägde rum. Härom har förbundet vidare

anfört.

Betesskadorna framträda under skogens hela liv. En betydande del av de

träd, som måste ingå i bestånden, komma att förete kvalitetsskador, som göra

sig gällande ännu vid den slutliga skörden. Trädslagsblandningen blir förskjuten

på ett sätt, som ofta är mot skogsvårdarens önskan. Markens biologiska

beskaffenhet ändras genom betningen på ett för skogsträdens trivsel

ogynnsamt sätt. Förbundet vill därför beteckna det såsom vårt kanske största

skogliga problem för närvarande, att betningen i skogen må kunna bringas

att upphöra. Vad beträffar de delar av landet, där gemensamt mulbete å

ohägnad mark bedrives, kan detta mål säkerligen icke nås utan en revision av

ägofredslagen. Förbundet får därför biträda skogsstyrelsens yrkande om sådan

revision. Emellertid kan förbundet icke dela skogsstyrelsens optimistiska

åsikt, att inom övriga delar av landet betet skall kunna bringas att upphöra

genom tillämpande av förslagets 18 och 21 §§. Motsvarande möjligheter

ha funnits redan enligt 1923 års lag, men det har visat sig, att de icke haft

någon betesfredande effekt. Då rågångshägnaderna ofta av kostnadsskäl vidmakthållas

illa, försiggår i verkligheten ofta ett maskerat gemensamhetsbete

till skada för skogsvården även å sådana områden, där ägofredslagens 10 §

icke äger tillämpning. Hänsyn till grannsämjan hindrar ofta de skogsägare,

som icke själva begagna sin skogsmark för bete, att utnyttja sitt stängselvitsord

mot grannarna. Förbundet anser därför, att den överarbetning av

ägofredslagen, som skogsstyrelsen påyrkat beträffande bestämmelserna om

gemensamhetsbete, bör avse lagen i dess helhet.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden, bland annat i yttrandena från skogsvårdsstgrelsema

i Stockholms och Blekinge län, har starkt betonats vikten

av ett effektivare skydd mot skogsbete. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse har

härjämte påyrkat ändring i gällande jaktlagstiftning samt införande i skogsvårdslagen

av bestämmelser angående skyldighet att verkställa avskjutning

av vilda djur.

En viss tveksamhet i fråga om lämpligheten av att införa ett generellt förbud

mot skogsbete har uttalats av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

som vidare förordat, att bestämmelserna om åtgärder för

återväxt skulle lindras i vissa fall. Sålunda har förvaltningsutskottet anfört.

Då åtgärder såsom skogsplantering och sådd åläggas markägaren förutsättes

att betesfred skall ordnas. Tillämpningen av den nya skogsvårdslagen

även på lappmarksskogarna skulle kunna medföra skyldighet att vidtaga

sådana skogliga åtgärder, som nyss berörts. Härigenom skulle även kunna

ifrågasättas en nödvändig inskränkning av rätten till skogsbete. Hushållningssällskapet

vill för sin del dock betona att ett förbud mot utnyttjande av

skogsbete inom lappmarkerna kan komma att medföra synnerligen allvarliga

konsekvenser för områdets befolkning. Vid lagens tillämpning inom dessa

områden böra därför sådana skogsvårdande åtgärder som skogssådd eller

plantering endast i undantagsfall åläggas markägarna. Detta torde för övrigt

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

97

bliva nödvändigt även av den orsaken att de flesta områden inom lappmarken

synas vara av sådan beskaffenhet att sådd och plantering endast i undantagsfall

torde kunna beräknas bliva ekonomiskt lönsamma. Befrielse

från skogliga åtgärders omedelbara vidtagande bör kunna erhållas, under

förutsättning att markägaren annars skulle förorsakas uppenbarligt ekonomiskt

förfång och att det ej från det allmännas synpunkt måste anses vara

av särskild vikt att åtgärderna omedelbart verkställas.

Frågan om lättnader i reproduktionsplikten för vissa trakter av Norrland

bär behandlats även av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lön och norrlandskommittén,

vilka förordat ekonomiskt stöd från statens sida till vissa

skogsägare. Norrlandskommittén har sålunda anfört.

Aterväxtfrågan har icke funnit en tillfredsställande lösning i Norrland genom

de nu gällande reglerna för återväxtskyldigheten. Den sammanlagda

arealen kalmarker, rest- och skräpskogar uppgår till ej mindre än 800 000

hektar eller cirka 10 % av totala arealen produktiv skogsmark inom övre

Norrland. Särskilt anmärkningsvärt är, att den procentuella förekomsten av

outnyttjad skogsmark är mycket hög även i de län, där den allmänna skogsvårdslagens

återväxtbestämmelser varit gällande under mycket lång tid. Man

torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit avpassade

för de inom Norrland rådande förhållandena. Lagen kan sägas hava

krävt mer än skäligt och därför också givit mindre än skäligt. Till det otillfredsställande

resultatet har med all sannolikhet även medverkat den allmänna

underskattningen av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla

fullgod åierväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom

svenskt skogsbruk. Uppfattningen att direkta skogsodlingsåtgärder äro nödvändiga

för vinnande av fullgoda förvngringar på vissa marker har nu stadgats.

Samtidigt har kännedomen om bästa sättet för arbetenas utförande vidgats.

Inom Norrland kommer dock alltid föryngringsarbetet att vara förenat

med stora kostnader och möta stora svårigheter på grund av klimatförhållanden,

jordens beskaffenhet i fråga om humushalt, fröbristen, betesförhållandena

m. m. Därtill kommer att återväxtåtgärderna i många fall ej kunna

utföras, förrän marken efter avverkningen fått ligga och mogna ofta upp till

ett liotal år. Med den långa omloppstid man har att räkna med i Norrland,

är det ofta för den private skogsägaren ej ett omedelbart ekonomiskt intresse

att utföra dyrbara återväxtåtgärder, som först i en mycket avlägsen framtid

lämna resultat i form av en ökad skogsavkastning. Dessa förhållanden göra

att det under alla omständigheter inom stora delar av Norrland i praktiken

kommer att bliva omöjligt att pålägga ekonomiskt svaga skogsägare kostnaderna

för genomförandet av full reproduktionsplikt. De i skogsstyrelsens

lagförslag intagna återväxtbestämmelsema innebära en ovillkorlig skyldighet

för skogsägaren att utföra nödvändiga återväxtåtgärder för att en nöjaktig

återväxt inom rimlig tid skall finnas på det avverkade området. De kostnader,

som för detta ändamål kunna läggas på skogsägaren, begränsas endast

av det ekonomiska utbyte åtgärderna i framtiden kunna beräknas lämna.

Sådana omständigheter som att kostnaderna för återväxtåtgärderna kunna

komma att uppgå till en mycket avsevärd del av del vid avverkningen utvunna

rotnettot eller att skogsägaren för sitt livsuppehälle är starkt beroende

a v inkomsten från skogsbruket få enligt förslaget icke medföra avprutning

på kravet att nödvändiga åtgärder inom den skogsekonomiska ramen

skola utföras. Enligt kommitténs uppfattning komma sådana bestämmelser

att ställa myndigheterna inför situationer, där ett fullt utkrävande av

reproduktionsplikten i praktiken blir omöjligt. A andra sidan bör fordran

7 Pihnntj till riksdagens protokoll 19''iS. 1 sam!. .Yr ol.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

på att ekonomiskt försvarbara återväxtåtgärder skola utföras ej få eftergivas.

Av dessa skäl anser norrlandskommittén möjlighet böra öppnas att

markägare i sådana fall, där utförandet av återväxtåtgärder icke kan utkrävas

med hänsyn till skogsägarens svaga ekonomi, efter särskild prövning av

skogsstyrelsen skall kunna av allmänna medel erhålla bidrag till åtgärders

utförande, i likhet med vad som hittills gällt inom lappmarkerna.

Kammarkollegium har yttrat, att reservationen i 1923 års skogsvårdslag för

naturlig återväxt syntes böra bibehållas för att markera att skogsvårdsstyrelserna

icke skulle äga befogenhet att ålägga markägaren skogsodling med

lövträd, vilket enligt ämbetsverkets mening finge anses vara markägarens

ensak.

I fråga om de i 19 § i förslaget upptagna bestämmelserna om skyldighet

att vidtaga återväxtåtgärder, då skog skadats, har i

några yttranden, bland annat i yttrandena från kammarkollegium, Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats att

en bestämmelse, motsvarande 10 § 2 mom. i 1923 års lag, borde intagas i

den nya lagen, enär eljest garanti saknades för att återväxtåtgärder ej komme

att utkrävas utöver vad som stode i rimlig proportion till skogsbrukets

eller skogsägarens ekonomiska möjligheter.

Vidare har i ett flertal yttranden ifrågasatts lämpligheten av att skogsägaren

i här avsedda fall skulle kunna åläggas att vidtaga återväxtåtgärder

utöver värdet av den skog han kunde tillgodogöra sig, allenast därför att

staten tillhandahölle honom lån. I anslutning härtill har i allmänhet i dessa

yttranden uttalats alt skyldigheten icke borde sträcka sig längre än att kostnaderna

för dess fullgörande kunde täckas av erhållna försäljningsbelopp

och ersättningar jämte vad markägaren kunde utfå i statsbidrag.

Vad beträffar förslagets stadganden rörande skog svårds styrelsernas

tillsyn över att återväxtåtgärder komma till

stånd efter avverkning eller inträffad skada och förfarandet

i samband med denna tillsyn, har i yttrandena utförligare

behandlats allenast den i 22 § upptagna bestämmelsen, att fråga om

skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall avgöras av skogsstyrelsen, därest

överenskommelse med markägaren icke kan träffas.

Av dem som behandlat sagda bestämmelse ha endast länsstyrelsen i Blekinge

län samt Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

tillstyrkt densamma.

Däremot har den mening, som kommit till uttryck i det vid skogsstyrelsens

betänkande fogade särskilda yttrandet av herr Beck-Friis med flera, nämligen

att frågor av förevarande slag böra avgöras av domstol i stället för av

skogsstyrelsen, biträtts av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium, åtskilliga länsstyrelsef, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten

hos flertalet hushållningssällskap, skogshögskolans lärarråd,

landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsulskott,

Norrlands skogsvårdsförbund samt länsjägmästareföreningen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

99

Kammarkollegium har anfört.

Det synes kunna ifrågasättas, om skogsstyrelsen med sin sammansättning

och sina arbetsuppgifter lämpar sig till opartisk domstol i skogsvårdsfrågor.

Styrelsen skulle dessutom få sätta sig till doms över åtgärder, som den måhända

själv lämnat anvisningar om. Även om skogsstyrelsen skulle visa all

önsklig objektivitet och opartiskhet i sina avgöranden, kan det icke uteslutas.

att dessa skulle kunna mottagas med misstro av skogsägarna. I en allmän

domstol finnes kännedom om förhållandena i orten, sannolikt också personkännedom.

Skogsägaren kan därför påräkna att vid domstolen erhålla

det rättsskydd, på vilket han skäligen kan göra anspråk. Skulle det visa sig,

att de allmänna underrätterna skulle behöva förstärkning med speciell sakkunskap,

torde det icke föreligga någon svårighet att tillföra domstolen sakkunnig

bisittare i dylika mål. För uppgiften lämpliga personer kunna säkerligen

erhållas inom skogsstaten.

Liknande motivering har anförts i ett flertal andra yttranden.

Landsorganisationen har uttalat, att kostnaderna för den enskilde torde

bliva lägre om ett ärende av ifrågavarande art skulle avgöras av domstol än

om det hänskötes till skogsstyrelsens prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att skogsvårdsstyrelserna borde

avgöra ifrågavarande ärenden. Härom har länsstyrelsen anfört följande.

Det förefaller länsstyrelsen som om ett avgörande i hithörande frågor i så

hög grad förutsätter ett bedömande av skogliga faktorer och förhållanden, att

det synes naturligt, att prövningen ankommer på en i skogsfrågor sakkunnig

myndighet. Länsstyrelsen är emellertid för sin del icke övertygad om att

avgörandet måste förbehållas den centrala skogsvårdsmyndigheten. Beslut

om tvångsåtgärder för betryggande av återväxt, för marks försättande i nöjaktigt

skogligt skick eller för omläggning av skogsmark äro, såvitt länsstyrelsen

kan finna, icke av väsentligen annan art än de beslut i fråga om avverkning

och avverkningsförbud, som enligt 3 kap. i förslaget skola tillhöra

skogsvårdsstyrelsernas (kompetensområde. Om prövningen överflyttas till

skogsvårdsstyrelserna cn var inom sitt område skulle vinnas större bekvämlighet

för vederbörande och mindre omgång vid förebringande av utredning

och utvecklande av talan i saken. Den kännedom om ortsförhållandena, som

finnes inom skogsvårdsstyrelserna, är jämväl av betydelse vid avgörande av

hithörande frågor. Något hinder föreligger ej heller för att vederbörande part

muntligen inför skogsvårdsstyrelsen framlägger sina synpunkter.

Vad förslaget innehåller om skyldighet att vidtaga vissa åtgärd

er å mark med otillfredsställande skogstillstånd,

vilket återfinnes i 27 §, har tillstyrkts utan förbehåll av länsstyrelsen i Södermanlands

län, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt statens s k o gsf o rs knin g s institut.

Vidare ha skogsvårdsstyrelserna i allmänhet tillstyrkt förslaget i förevarande

del. I en del yttranden har dock framhållits, att det för tillfället icke vore

aktuellt att söka påskynda takten för sådana förbättringsarbeten som avsåges

i förevarande stadgande, enär såväl personal som till förfogande stående medel

vore otillräckliga. Betänkligheter ha även uttalats mot att en markägare

skulle kunna åläggas vidtaga förbättringsåtgärder, om han blott hade möjlighet

att erhålla lån av allmänna medel.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

I huvudsakligen tillstyrkande riktning ha vidare förvaltningsutskotten hos

en del hushållningssällskap, Sveriges skogsägareförbund, Norrlands skogsvårdsförbund

samt läns jäg mastar ef öre ning en uttalat sig, dock med vissa reservationer.

Sålunda ha några hushållningssällskap förordat, att en viss

skillnad skulle göras mellan mark, som på grund av äldre vanvård vore skoglös,

och mark, som till följd av den nuvarande ägarens åtgöranden eller

underlåtenhet att företaga åtgärder vore vanvårdad. I fråga om mark av det

förra slaget borde ett åläggande att företaga åtgärder mot det otillfredsställande

skogstillståndet kombineras med statligt bidrag av högre storleksordning

än i fråga om mark av det senare slaget. Beträffande plantering å

kalmark har föreslagits höjning av nu utgående statsbidrag. Vidare har bland

andra läns jägmästareföreningen förordat uteslutande av orden »eller lån» ur

27 § andra stycket.

Sveriges skogsägareförbund har anfört.

Det har varit en allvarlig brist i svensk skogsvård, att väldiga vidder av

marker i årtionden legat för fäfot. Det kan vara lämpligt, att lagstiftningen

nu sätter medel i myndigheternas hand att få en ändring till stånd. Den

synnerligen välbehövliga höjningen av de svenska skogsmarkernas avkastningsförmåga

skulle härigenom kraftigt befrämjas. Emellertid måste förbundet

samtidigt uttala, att ifrågavarande lagbestämmelser måste tillämpas med

synnerlig varsamhet, detta kanske främst med hänsyn till den knappa tillgången

på arbetskraft. Viktiga skogsvårdsarbeten, exempelvis gallringar, få

ej eftersättas för att arbetskraft skall kunna lösgöras för torrläggning av

sankmarker i skogarna.

Norrlands skogsvårdsförbund har ifrågasatt, huruvida icke försumpade

skogsmarker borde undantagas från tillämpningen av 27 §. Torrläggning av

dylik mark, vilken dock enligt hävdvunnen praxis räknades till skogsmark,

vore ofta särskilt i Norrland tekniskt svårare och mindre lönande än utdikning

av vissa goda kärrmarker. Så länge vården av de vanliga skogsmarkerna

lämnade åtskilligt övrigt att önska ansåge förbundet ett framtvingande av

torrläggningsåtgärder å svaga skogsmarker och impediment icke vara motiverat.

Sådana åtgärder syntes lämpligen kunna överlåtas åt det frivilliga

intresset.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ha anfört.

Vad speciellt beträffar gamla betesmarker, torde något resultat av tvingande

lagbestämmelser ej vara att vinna, därest icke skogsägaren genom upplysning

och intresseväckande propaganda påverkas. Om ej så sker, kommer

skogsägaren att hävda dessa markers natur såsom betesmark och markerna

komma att förbliva halvdana betesmarker. Även beträffande andra marker

med otillfredsställande skogstillstånd bör tvångsförfarande tillgripas med yttersta

försiktighet och endast då skäligt bidrag, eventuellt i viss mindre utsträckning

lån, härtill kan påräknas. Det bör beaktas, att på grund av otillräcklig

erfarenhet om skogsodlingsmetodiken och dess möjligheter skogsägare

tidigare ofta ha nedlagt kostnader på skogskulturer, som icke lyckats.

I de fall, då skogsvårdsstyrelse anvisat åtgärderna, kan ifrågasättas, om det

icke vore berättigat med en högre bidragsprocent än normalt. Lånetiden bör

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

101

i vissa fall — exempelvis för lappmarksskogarna — kunna utsträckas till

75 år. Lagförslagets ordalydelse, »erhålla bidrag eller lån», bör ändras sålunda:

»erhålla skäliga bidrag eller lån».

Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns

södra landstingsområde.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

Bestämmelsen i 27 § synes vara alltför hård, enär staten eventuellt kan

kräva synnerligen kostsamma åtgärder och för desammas verkställande bevilja

lån i större omfattning än markägaren anser sig kunna amortera. Sådan

låneverksamhet kommer då att resultera i att markägaren, som kanske

ej själv varit vållande till uppkomsten av det otillfredsställande skogstillståndet,

ådrages onormalt stora skuldbördor. I de fall, där markägaren är

jordbrukare, måste man också räkna med att han genom arbetskrävande åtgärder

å skogsarealerna måste eftersätta skötseln av sitt jordbruk, enär lejd

arbetskraft ofta svårligen kan anskaffas. Härigenom kan markägaren ådragas

ytterligare ekonomiska förluster, varför det torde vara berättigat att åtgärder

för skogstillståndets förbättring endast krävas motsvarande värdet av

fällda träd plus det bidrag av allmänna medel, som markägaren kan tillerkännas.

Det bör vara frivilligt för markägaren att genom lån av allmänna

medel därutöver förbättra sina skogsarealer.

Rådande brist på arbetskraft samt den ofördelaktiga psykologiska verkan,

som ett tvång till åtgärder i skogsförbättrande syfte kunde medföra, ha även

i ett flertal yttranden åberopats såsom skäl för en försiktig tillämpning av

27 §. I denna riktning ha bland andra skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län

samt Jönköpings läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott uttalat sig.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vid skogsodling å de marker,

särskilt i västra Sverige, som vore bevuxna med ljung och enbuskar,

skulle vara lämpligt att inrätta skogsvårdsområden, varvid delägarna skulle

förbinda sig att genomföra ett visst skogsvårdsprogram samt betesfred.

Förslaget i denna del har avstyrkts av kammarkollegium, skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län och skogshögskolans lärarråd.

Sålunda har kammarkollegium — som på sätt förut berörts funnit lagförslagets

definition av begreppet skogsmark alltför vid — anfört följande.

Förpliktelserna till skogsodling enligt bestämmelserna i 27 § bliva synnerligen

omfattande med den definition på begreppet skogsmark, som lämnas i

1 § av lagförslaget. Uppgiften att i tillfredsställande skick försätta vad som

enligt vanligt språkbruk är skogsmark synes för överskådlig tid framåt bliva

tillräcklig för skogsvården. Beträffande de av ålder kala markerna torde det

vara lämpligare att, liksom hittills, gå fram på frivillighetens väg, med hjälp

av propaganda och statsbidrag. Eu allmän förpliktelse till skogsodling å dylika

marker lärer ej heller för närvarande kunna göras effektiv. Om begreppet

skogsmark erhåller den snävare omfattning, som kollegiet föredragit,

synes en förpliktelse sådan som här föreslagits giva mindre anledning till

erinran.

Härjämte har kammarkollegium uttalat, att 27 g andra stycket borde utgå

samt att det i vart fall icke borde vara tillräckligt, att markägaren hade

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel, för att hans skyldighet

att vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag skulle vara oinskränkt, utan

att sådan skyldighet borde vara betingad jämväl av att medlen kommit markägaren

tillhanda samt att hans förpliktelser stode i rimlig proportion till de

medel, som det allmänna ställde till hans förfogande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lön har yttrat.

Även om tillgången på arbetskraft är eller blir tillräcklig, ifrågasättes, om

det är lämpligt och nödvändigt att tvångsvis genomföra förbättringsåtgärder

på de vanhävdade skogsmarkerna i enskild ägo. Enligt styrelsens mening är

det hittills tillämpade förfarandet, där åtgärderna åstadkommas på frivillig

väg och med statsbidrag, vida att föredraga. Skogsvårdsstyrelsen måste ställa

sig helt avvisande till tanken att en skogsägare skall kunna mer eller mindre

tvångsvis föranledas till åtgärder i sådan utsträckning att han skulle kunna

bliva nödsakad att sätta sig i skuld, han må sedan ha aldrig så stora möjligheter

att erhålla fördelaktigt lån av allmänna medel. Om bestämmelser om

tvångsåtgärder likväl intagas i lagen, bör skogsägaren därför ha möjlighet

att erhålla ersättning för hela kostnaden utöver värdet av de träd, som böra

fällas i samband med de skogsvårdande åtgärdernas vidtagande.

Skogshögslcolans lärarråd har anfört följande.

Det hade varit naturligt att diskutera förutsättningarna för att öka tempot

av åtgärderna mot ett otillfredsställande skogstillstånd genom att ytterligare

intensifiera arbetet enligt den frivilliga linjen. Iståndsättandet av ifrågavarande

marker är med hänsyn till sin storleksordning en fråga på relativt lång

sikt. Särskilt för Norrland med dess stora aktuella skogsodlingsproblem och

bristen på arbetskraft är det skäligen meningslöst att genom lagstiftning därutöver

framtvinga åtgärder på över 1 miljon hektar stavaskogar, tätväxande

ungskogar och försumpade marker. Framtvingande av sådana åtgärder snabbare

än på frivillighetens väg skulle i många fall få ske på bekostnad av

andra och viktigare åtgärder ej blott inom skogsbruket utan även på andra

områden av näringslivet. Ej heller för övriga Sverige är det samhällsekonomiskt

riktigt att genom en tvångslagstiftning ställa vissa åtgärder inom

skogsbruket i prioritetsklass beträffande dispositionen av arbetskraft. Kostnaden

för iståndsättande av berörda marker, cirka 2,5 miljoner hektar, uppgår

till cirka 375 miljoner kronor, huvudsakligen arbetslöner. Det kan ej

vara riktigt att en investeringsverksamhet av denna storleksordning helt överlämnas

åt det subjektiva omdömet hos de skogliga myndigheterna. Lärarrådet

motsätter sig dock ej principiellt en tvångslagstiftning för iståndsättande

av ifrågavarande marker. Eu sådan lagstiftning måste emellertid noga

övervägas ej blott med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser utan även

med hänsyn till återverkningarna på det allmänna skogsvårdsintresset. 27 §

avstyrkes därför men i stället föreslås, att frågan förvisas till ny, allsidig utredning.

Departementschefen.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för

tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada

å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäller

enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av reproduktionsskyldigheten

i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak ansluta

mig till förslaget i denna del.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

103

Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla

mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna

skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923

års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet.

Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas

endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det ligger

i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna

ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en

lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande marken. Detta bör givetvis gälla

både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest

och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder,

som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa

åtgärder skola vara vidtagna.

I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa

återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att

skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för avsikt

att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess denna

fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att

skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidtagas

för fullgörande av reprodulctionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårigheter,

som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de avverkade

ytorna mot betande djur.

I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befogenhet

att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga

vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och

rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av

skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det

bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av

lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning

är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en

markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om

valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöjaktigt

skogstiilstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte

erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke

kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sistnämnda

odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild

anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa

omloppstiden för de ädla trädslagen.

I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med

anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduktionsplikt

efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare

grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för

skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras ge
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

nom en riktig tillämpning av kravet på nöjaktig återväxt. Jag förutsätter vidare

att i de delar av riket, där så kan anses behövligt, skola kunna utgå särskilda

bidrag till återväxtåtgärder i de fall där reproduktionsskyldigheten

eljest skulle bliva särskilt betungande. Frågan om de grunder, efter vilka dylika

bidrag böra utgå, torde få upptagas i samband med framläggandet av

det förslag om att sammanföra olika skogsförbättringsanslag, vilket kommer

att beröras i det följande.

Vad angår omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av inträffad

skada å skogen har skogsstyrelsen i sitt förslag ej upptagit någon motsvarighet

till stadgandet i 10 § 2 mom. 1923 års lag, enligt vilket skogsvårdsstyrelsen,

om fullgörandet av skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande,

vid icke självförvållad skada kan medgiva skälig begränsning av densamma.

Som skäl härför har skogsstyrelsen anfört, att det vid en tillämpning

av grundprincipen, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt, borde vara uteslutet att fordra föryngringsåtgärder, vilka ej

stode i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter, och att

en bestämmelse av nyss angivet innehåll följaktligen icke vore behövlig. Emellertid

är det ej uteslutet, att fall kunna inträffa, då ett fullgörande av reproduktionsskyldigheten

visserligen framstår som rimligt ur allmänt ekonomiska

synpunkter men likväl skulle medföra en avsevärd belastning för den enskilde

skogsägaren, bland annat med hänsyn till att det kapital han får nedlägga å

återväxtåtgärderna ej kan väntas lämna någon avkastning förrän efter lång

tid. Enligt min uppfattning bör därför en bestämmelse av samma innehåll

som nyssnämnda stadgande i 1923 års lag upptagas i den nya lagen. Någon

olägenhet härav ur skogsvårdssynpunkt torde ej vara att befara. Den reella

effekten blir nämligen främst, att skogsägaren i de fall, då bestämmelsen blir

tillämplig, får möjlighet att för utförande av återväxtåtgärderna erhålla sådant

bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som kommer

att behandlas i det följande.

Spörsmålet, hur nu ifrågavarande reproduktionsskyldighet bör påverkas

av möjligheten att erhålla lån eller bidrag, kommer jag att behandla längre

fram på tal om införandet av en allmän skyldighet att vidtaga åtgärder mot

otillfredsställande skogstillstånd.

I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter

avverkning eller efter inträffad skada å skogen icke fullgjorts, avviker förslaget

på en viktig punkt från 1923 års lag. Under det att enligt denna skyldigheten

att vidtaga dylika åtgärder prövas av domstol, skall nämligen enligt

förslaget prövningen ankomma på skogsstyrelsen. På denna punkt har i så

gott samt samtliga de yttranden där frågan berörts —• i överensstämmelse

med ett vid skogsstyrelsens betänkande fogat särskilt yttrande av vissa av de

i utredningen deltagande sakkunniga —- föreslagits ett bibehållande av bestämmelserna

i 1923 års lag. För sistnämnda ståndpunkt kunna även otvivelaktigt

starka skäl anföras. Bland annat torde man sålunda ej böra bortse

s. 105 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 34.

105

från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen erinran

synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande

slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan

framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fristående

från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara

av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv

har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erforderlig

enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen anförtros

skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda förhållanden

funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd — till vilka motsvarighet saknas i gällande skogsvårdslag

— vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det

principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de enskilda

markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken

utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda

bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen betonat

i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för

närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskattningsvis

ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste

anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant

skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande

sätt.

För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande

av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skadegörelse

förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare

tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikl icke förelegat,

befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots

statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta

dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.

Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick

måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde

den knapphet på arbetskraft, som torde komina att töreligga även i fortsättningen,

komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av

detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i

en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestämmelser

om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna

medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i

den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag

dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter

nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång

tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garantier

för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna före
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kunnl. Maj:ts proposition nr 34.

ligga vid varje särskild tid, verkligen utnyttjas. Erfarenheten har visat att

det, om så skall bliva fallet, ej är möjligt att uteslutande bygga på vad som

kan ernås på frivillighetens väg. Jag delar därför den av skogsstyrelsen uttalade

uppfattningen, vilken jämväl biträtts i flertalet av de avgivna yttrandena,

att skyldighet att företaga dylika åtgärder bör föreskrivas åtminstone

i viss utsträckning.

Vid bedömandet av den omfattning nu nämnda skyldighet bör äga torde

till en början böra beaktas de ekonomiska konsekvenser densamma skulle få

för jordägaren. Med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen

måste det i allmänhet beräknas förflyta så lång tid från iståndsättandet

till dess marken lämnar någon avkastning, att den, som utfört förbättringsåtgärderna,

endast i undantagsfall själv torde få tillgodogöra sig denna avkastning.

Visserligen kan fastighetens värde beräknas stiga genom att skogsmarken

försättes i nöjaktigt skick. Det torde emellertid vara mera sällan,

som denna värdestegring uppgår till ett belopp, motsvarande kostnaden för

förbättringsåtgärderna. Nu berörda förhållanden tala för att ifrågavarande

skyldighet bör begränsas, om man vill undvika att den skall verka otillbörligt

betungande för skogsägaren. Det förtjänar i detta sammanhang även erinras

om att, då det otillfredsställande skogstillståndet förorsakats av misskötsel,

denna oftast torde ligga så långt tillbaka i tiden, att det knappast kan

anses rimligt att låta den nuvarande markägaren bära det ekonomiska ansvaret

för densamma. Att lägga detta ansvar på markägaren ter sig än mindre

tilltalande, när markens tillstånd icke är en följd av nuvarande eller föregående

ägares åtgöranden utan beror på naturförhållandena, till exempel då

det gäller försumpade marker.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det rimligt att, på sätt

skogsstyrelsen föreslagit, skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd i första hand begränsas så att åtgärder icke må påfordras

för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med

åtgärdernas vidtagande.

Skälen för en sådan begränsning bortfalla emellertid helt eller i huvudsak

i den mån det allmänna tillhandahåller skogsägaren medel för bestridande

av kostnaden för förbättringsåtgärderna. Med hänsyn härtill har

skogsstyrelsen även föreslagit, att begränsningen ej skall gälla i den mån

markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.

I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att för ifrågavarande ändamål böra

utgå såväl bidrag som lån av allmänna medel. Till vad skogsstyrelsen föreslagit

angående bidragsbeloppen kan jag även ansluta mig. Bidrag torde

sålunda böra lämnas med 50 procent av den del av kostnaden för åtgärderna,

som ej täckes av värdet av den skog som bör avverkas, samt utgå till samtliga

kategorier av skogsägare. Då särskilda skäl därtill föreligga, exempelvis

då markägaren bär svag ekonomi eller det för motverkande av arbetslöshet

är angeläget, att åtgärderna skola komma till stånd, bör bidragsprocenten

kunna höjas till 60.

Lån bör utgå högst med belopp, motsvarande den del av kostnaden för

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För

lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att

fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.

Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som

amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som

förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte

uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträckning

än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa

hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.

Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebådade

förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som

nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis

benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga 1 rågan om anvisande av

medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den närmare

utformningen av bestämmelserna rörande densamma.

Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra

finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa

låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika

åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det

faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet

att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman.

Med hänsyn till den långa tid. som måste beräknas förflyta innan någon

avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyldighet

i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom

denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta ocn amortering

utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I

överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden,

anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas

till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänkligheterna

mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogsägaren

har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits.

Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall

bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke

skall bliva i stånd att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa

skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana förhållanden

icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga

bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.

Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, höra skogsvårdsstyrelserna

emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldigheten

ej utkräves i sådana fall, där detta i betraktande av omständigheterna

skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör salunda bland annat

tagas till arbetskraftstillgången. över huvud böra också beaktas sådana

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

speciella förhållanden hos en viss brukare, som kunna göra det svårt för

denne att fullgöra skyldigheten. Det synes vidare angeläget, att åtgärderna

i främsta rummet inriktas på sådana marker, som äro lättast att omföra

i produktivt skick. I enlighet härmed bör bland annat stor återhållsamhet

iakttagas, därest fråga uppkommer om att ålägga en markägare att vidtaga

dikningsåtgärder beträffande mark, som i sitt nuvarande skick närmast är

att hänföra till impediment.

Skulle åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

bliva erforderligt, torde sådant åläggande böra meddelas av skogsstyrelsen.

Svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

Skogsstyrelsen,

I denna del hänvisas till s. 190—204 i betänkandet.

Yttrandena.

Skogsstyrelsens förslag till särskilda bestämmelser angående svårföryngrade

skogar och skyddsskogar har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Departementschefen.

Särskilda bestämmelser torde även i fortsättningen erfordras beträffande

sådan skog, som är att anse såsom svårföryngrad eller som skyddsskog.

I enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit torde till svårföryngrad skog

böra hänföras skogen i de trakter, där på grund av skogsmarkens belägenhet

i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt

hänseende ogynnsamt läge det måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning

av befintlig skog återväxt i allmänhet skulle omöjliggöras eller avsevärt

försvåras, samt till skyddsskog sådana skogar, vilkas bestånd prövas

erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Avgörandet av huruvida viss

skog skall hänföras till någon av nu nämnda båda kategorier torde böra ankomma

på Kungl. Maj:t. För att möjliggöra enhetliga avgöranden bör initiativrätten

i fråga om att förklara skog för svårföryngrad ej vara förbehållen

skogsvårdsstyrelserna utan dylik fråga bör — liksom redan för närvarande

är fallet med skyddsskog — kunna upptagas även av skogsstyrelsen eller

direkt av Kungl. Maj:t.

I samband med införandet av den nya skogsvårdslagen bör ske en allmän

omprövning av fragan, vilka områden som skola anses som svårföryngrade

eller som böra hänföras till skyddsskog. En dylik omprövning synes nödvändig

både i betraktande av att skogsmarksbegreppet avses bliva i viss mån

utvidgat och framför allt med hänsyn till de nu föreslagna allmänna riktlinjerna

för skogsskötseln. Då enligt dessa skogsbruket i princip skall bedrivas

efter ekonomiska linjer, måste nämligen vid prövning av frågan, huruvida

ett område skall anses såsom svårföryngrat eller ej, räntabiliteten av

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av avgörande

betydelse.

Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning,

kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt

arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträffande

lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt

att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog

eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet

tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skyddsskogen

i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog.

Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar

enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom

svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller.

Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till övervägande

del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersökningsarbetet

fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att

anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restriktionerna.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svårföryngrad

skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med

1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag

föreslagit.

Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyldighet

att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trakterna

ovan skyddsskogsgränseri i Jämtlands län bofasta personer. Denna

gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet

jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till

svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed

sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag

få återkomma i specialmotiveringen.

Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Skogsstyrelsen,

I denna del hänvisas till s. 224—233 i betänkandet.

Yttrandena.

Principen om rätt i vissa fall för skogsstyrelsen att föreskriva åtgärder mot

insektshärjning har tillstyrkts i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats

utan erinran.

En utvidgning av principens giltighetsområde har förordats av Sveriges

lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Även en insektshärjning av mindre omfattning kan vara tillräcklig att i

stor omfattning spoliera skogen å ett litet skifte. Det är därför viktigt att

en härjning kan stoppas eller förutsättningarna för densamma undanröjas

även när en sådan skulle kunna åstadkomma skada på en väsentlig del av

en skogsägares skogsmark. Att inskränka åtgärderna till skog, som står under

skogsvårdsstyrelses uppsikt, är icke riktigt. En insektshärjning å dessa

skogar innebär icke med nödvändighet, att orsaken till härjningen behöver

finnas just å dessa skogar. Denna inskränkning bör därför utgå ur lagförslaget

och åtgärder kunna föreskrivas även för andra skogar, kronoparker,

allmänningar, ecklesiastika skogar etc.

I fråga om kostnaderna för bekämpande av insektshärjningar har i åtskilliga

yttranden uttalats, att dessa borde i sin helhet bestridas av allmänna

medel. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bland andra kammarkollegium,

skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Hallands

och Jämtlands län samt förvaltningsutskotten hos Kronobergs läns och

Kalmar läns norra hushållningssällskap.

Sveriges lantbruk sförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ha ansett kostnaderna för bekämpande av insektshärjning helt böra utgå av

statsmedel, där markägaren själv uppenbarligen ej förorsakat eller skapat

förutsättning för insektshärjningen.

Departementschefen.

En såväl principiellt som praktiskt betydelsefull nyhet utgöra de av skogsstyrelsen

föreslagna bestämmelserna om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Även jag finner det med hänsyn till den allvarliga risk för vittgående

skadegörelse, som underlåtenhet att vidtaga snabba bekämpningsåtgärder

här kan medföra, påkallat att skogsstyrelsen tillerkännes befogenhet

att föreskriva skyldighet för skogsägarna att vidtaga dylika åtgärder. Då

bekämpningsåtgärdema väl i regel bliva till gagn ej blott för den fastighet, å

vilken de utföras, utan även för omkringliggande skogsmark, synes det skäligt,

att den skogsägare, som ålägges att utföra dylika åtgärder, ej ensam

skall behöva svara för kostnaderna för desamma utan skall kunna erhålla

bidrag av allmänna medel. Däremot kan jag ej finna det rimligt att, såsom

i vissa yttranden hävdats, staten skall bestrida samtliga kostnader för bekämpningsåtgärdema

även där dessa uppenbarligen äro till nytta för den

skogsägare, som ålagts att utföra dem. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,

som här kunna föreligga, synes det icke möjligt att i förväg uppställa

bestämda regler angående bidragsbeloppen, utan denna fråga torde få

prövas från fall till fall. Beslut om bidrag torde böra meddelas av Kungl.

Maj:t. Huvudprincipen synes böra vara att bidrag skall utgå till täckande

av skillnaden mellan kostnaden för åtgärderna och den fördel dessa medfört

för skogsägaren. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda

fallet exakt uppskatta den nytta skogsägaren haft av åtgärderna torde det

dock vara lämpligt, att en viss minimiprocent för bidraget uppställes. Såsom

skogsstyrelsen föreslagit torde därför bidrag under alla förhållanden böra

utgå med lägst 50 procent av kostnaden för åtgärderna.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

111

Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få

upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åtgärder

mot otillfredsställande skogstillstånd.

I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot

skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkategorier,

vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även

övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart,

att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav uppkommer,

skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som

enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de

övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårdslagen,

kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon formell

skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som

kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna erhålla

bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har

med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning,

som angivits i yttrandena, erforderliga.

Ansvarsbestämmelser.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende hänvisas till s. 233—245 i betänkandet.

Yttrandena.

Förslagets viktigaste nyhet i fråga om ansvarsbestämmelserna, nämligen

införandet av direkt straffpåföljd vid avverkning i uppenbar

strid in o t skogsvårdslagens bestämmelser, har på många

håll hälsats med tillfredsställelse men har å andra sidan skarpt kritiserats

i ett stort antal yttranden.

I huvudsak tillstyrkande yttranden ha avgivits av bland andra länsstyrelsen

i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, skogshögskolans lärarråd

och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Skogsvdrdsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda yttrat.

Genom de föreslagna ansvarsbestämmelserna i denna paragraf har den

mest påtagliga bristen i nuvarande skogsvårdslag eliminerats och man kan

därför räkna med att även de typiska skogsjobbama skola få respekt för

efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser. Så har däremot icke varit

fallet beträffande nuvarande skogsvårdslag. Bestämmelserna i denna hindra

icke att ägaren kan opåtalt skövla såväl den yngre som den äldre skogen,

därest skogsvårdsstyrelsen ej haft anledning att tidigare belägga skogen med

avverkningsförbud. På grand av denna brist i lagen lämnas ett Öppet fält

för alla mindre lojala skogsägare, att vansköta skogen och alstra nya söndertrasade

skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen.

Även om en sådan skogsjobbare blir stoppad genom avverkningsförbud på

en fastighet, medför det ingen straffpåföljd för honom, därest han på en

annan fastighet fortsätter med avverkning på samma mot lagens bestämmel
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ser stridande^ sätt som förut. Någon annan påföljd för en sådan avverkare

kan det icke bliva enligt bestämmelserna i nuvarande lag än att skogsvårdss

tyr elsen meddelar avverkningsförbud för den skog, som eventuellt finnes

kvar, när den lagstridiga avverkningen blir upptäckt. Detta avverkningsförbud

kan förvisso icke betraktas såsom något straff, ty det innebär endast

att blivande avverkningar därefter kunna regleras på sådant sätt, som tilllämpas

av de lojala skogsägarna. Skogsvårdsstyrelsen anser därför sådana

bestämmelser, som nu föreslås i 47 §, nödvändiga, om erforderlig respekt

för skogsvårdslagens efterlevnad skall kunna ernås. Samtidigt som skogsvårdsstyrelsen

räknar med att blotta tillvaron av bestämmelserna i denna

paragraf kommer att eliminera de uppenbara lagöverträdelserna, utgår styrelsen

ifrån att det jämlikt bestämmelserna i 53 § i praktiken endast blir

skogsvårdsstyrelsen inom respektive län, som kommer att avgöra, huruvida

omständigheterna uppenbart äro sådana, att åtal bör anhängiggöras eller påyrkas

mot avverkaren i de särskilda fallen.

Förslaget i denna del bär avstyrkts av bland andra kammarkollegium,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands

län, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten hos åtskilliga

hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott

och Norrlands slcogsvårdsförbund, varjämte egnahemsstyrelsen och

länsjägmästareföreningen tillkännagivit tveksamhet i frågan.

Till stöd för uttalandena har i allmänhet anförts i huvudsak följande.

Avverkningsreglema äro så vagt utformade, att de icke höra läggas till

grund för en direkt straffbestämmelse. Det är svårt för en domstol'' alt avgöra,

huruvida en avverkning företagits i uppenbar strid mot bestämmelserna

i lagen och om avverkningen skett av oförstånd. En skogsägare har svårt

att bedöma, om en avverkning är laglig eller icke, då till exempel avverkmngssättet

kan bliva föremål för olika åsikter till och med bland fackmän.

Den omständigheten att ett straffhot föreligger måste verka deprimerande på

den lojale skogsägaren och tvinga honom att i alla situationer vända sig till

skogsvårdsstyrelsen med begäran om råd. Åtal enligt 47 § torde komma att

bliva mycket sällsynta, enär skogsvårdsstyrelsen har bevisbördan såväl beträffande

frågan om vederbörande handlat i uppenbar strid mot avverkningsbestämmelsema

som rörande frågan om ond tro föreligger. Bestämmelsen i

47 § kommer att motverka det goda förhållandet mellan skogsägare och

skogsvårdsstyrelser.

Sveriges skogsägareförbund har anfört.

Säkerligen kommer man att da och da möta fall, då avverkaren uppenbarligen

handlat i ond avsikt. Men det kommer kanske att inträffa fler fall.

då avverkaren kan ha handlat i oförstånd eller av bristande insikt men har

skenet emot sig. Det är i skogliga frågor ej sällan så, att även fackmännen

kunna ha diametralt motsatta meningar om huru en avverkning bör utföras.

Särskilt beträffande tillämpningen av lagens 10 § kunna säkerligen meningarna

gå mycket isär och bevisningen vara svår. Det saknas ingalunda

exempel på att skogsvårdsstyrelser kunna hysa mycket subjektiva åsikter.

„ ®.n om skogsägaren kan fria sig vid ärendets handläggning inför rätten,

s«l fl°ck redan åtalet en för honom tämligen besvärande sak. Förbundet

far därför avstyrka den föreslagna kriminaliseringen av avverkningar enligt

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

113

47 §. Föi bundet vill som motiv för detta avstyrkande anföra även en annan

omständighet. Om avverkning, som kan påvisas ha varit illa överensstämmande

med någon av lagens föreskrifter, kan föranleda ådömande av straff

inför domstol, så kommer detta ofelbart att få till följd, att alla skogsägare,

som icke ha fackutbildade tjänstemän, finna sig nödsakade att för varje avverkning

anlita skogsvårdsstyrelsen. Man vågar icke taga risken av att ett

åtal skulle kunna följa, om man tolkat lagen på annat sätt än skogsvårdsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelserna skulle få utföra stämpling i praktiskt taget alla

de fall, då skogsägaren icke har egna fackmän. Förbundet finner icke en sådan

utveckling önskvärd. Utvecklingen har redan gått allt för långt i den riktningen,

att skogsägarna till skogsvårdsstyrelserna skjuta ifrån sig alla omsorger

om sina skogar och endast taga befattning med själva försäljningen

av virket. Härigenom har skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ökats i utomordentligt

hög grad. Det föreligger sedan länge allvarliga svårigheter att skaffa

kvalificerade stämplingsförrättare. En följd härav har blivit, att arbetsprodukten

icke alla gånger är av den kvalitet, som man kan ha rätt att begära,

då offentlig myndighet med stöd av lag övertar den ekonomiska förvaltningen

av enskildas egendom.

Jämväl förslagets andra viktiga nyhet på ansvarsbestämmelsernas område,

nämligen stadgandet av ansvarsskyldighet i vissa fall för arbetare,

som utan den avverkningsberättigades vilja fällt

andra än utstämplade träd, har väckt delade meningar.

I princip har sådan ansvarsskyldighet tillstyrkts av bland andra länsstyrelsen

i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, Kalmar läns norra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och landsorganisationen. I några av de

tillstyrkande yttrandena har härjämte anmärkts, att det föreslagna stadgandet

borde kompletteras med en bestämmelse, varigenom jämväl den avverknmgsberättigade

gjordes ansvarig för dylik avverkning, enär risk eljest förelåge

för att det skulle ingås överenskommelse mellan den avverkningsberättigade

och dennes arbetare om att de senare skulle påtaga sig ansvaret för olovlig

avverkning, ehuru denna i realiteten företagits med den avverkningsberättigades

vilja.

Landsorganisationen har förordat försiktighet och urskillning vid tillämpningen

av stadgandet med hänsyn till att överträdelser av detsamma i stor

utsträckning komme att vara grundade på bristande upplysning och yrkeskunskap.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till svårigheten att leda i

bevis, huruvida en avverkning skett med eller mot den avverkningsberättigades

vilja, och frestelsen att träffa överenskommelse av nyss omförmält slag

ifrågasatt, huruvida icke ansvar av dagsböter borde stadgas för den arbetare,

som verkställde avverkning i strid mot utstämpling av ifrågavarande slagj

oavsett om det skedde med eller mot den avverkningsberättigades vilja.

Åtskilliga skogsvårdsstyrelser ha avstyrkt införande av en ansvarsbestämmelse

av förevarande slag. Därvid har i allmänhet uttalats att ansvaret för

efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsens anvisningar uteslutande borde åvila

skogsägaren och att skogsvårdsstyrelserna icke borde blanda sig i förhållandet

mellan skogsägare och arbetare. En straffbestämmelse för åverkan i straff
s

liihting till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 34.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majds proposition nr 34.

lagen vore lämpligare för beivran av handlingar av ifrågakomna slag. Vidare

har uttalats att det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet komme att leda

till att skogsägarna sökte övervältra ansvaret för lagstridiga avverkningar på

de anställda och att skogsägarnas tillsyn över avverkningarna slappnade.

Departementschefen.

Vad angår de av skogsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna torde

jag här få uppehålla mig vid två frågor, där förslaget företer mera betydelsefulla

olikheter mot gällande rätt. Den ena är frågan om ansvar för avverkning

i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen och den andra

är frågan om anisvar i vissa fall för arbetare, som vid avverkning fäller icke

stämplade träd.

Vad den första frågan angår synes det mig uppenbart, att nu gällande bestämmelser,

enligt vilka ansvar inträder först då överträdelse sker av avverkningsförbud

eller av särskilda föreskrifter, som med stöd av skogsvårdslagen

meddelats av skogsvårdsstyrelsen, icke kunna anses tillfredsställande. Avsaknaden

av bestämmelser om direkt straffpåföljd för avverkning, som står i

strid mot lagens avverkningsregler, måste ju — särskilt i betraktande av

svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att öva en effektiv tillsyn över alla pågående

avverkningar — verka lockande för den, som för att snabbt kunna

realisera virkeskapitalet å en fastighet är beredd att åsidosätta skogsvårdens

krav. Då avverkning skett har ju dessutom avverkaren nått sitt syfte, och

risken för ett efterföljande awerkningsförbud torde därför ofta ej verka särdeles

avskräckande.

Nu nämnda olägenheter, vilka framträtt redan vid tillämpningen av 1923

års lag, måste befaras komma att göra sig ännu starkare gällande, därest

i en ny skogsvårdslag upptagas avverkningsbestämmelser av det innehåll, som

jag i det föregående angivit. För att man i full utsträckning skall kunna bereda

det skydd för skogen, som där åsyftas, är det enligt min uppfattning

nödvändigt, att man även genom straffbestämmelser skapar vissa garantier

för att avverkningsreglema skola respekteras.

I det förslag till skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag, hade

upptagits ett stadgande om straff för den, som företoge avverkning i uppenbar

strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget avslogs emellertid

i denna del av riksdagen. De skäl, som härvid anfördes, voro att en dylik

bestämmelse skulle leda till att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd

begångna överträdelser skulle bliva straffade, medan det stora flertalet

förseelser skulle bliva straffria och det ehuru dessa i själva verket begåtts av

sådana, som varit mest förtjänta av straff, samt att intrycket härav skulle

verka oförmånligt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten

för lag och myndigheter.

Såsom skogsstyrelsen påpekat, är emellertid läget nu ett annat än det var

vid införandet av 1923 års lag. Under den tidrymd av mer än två decennier,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

varunder lagen varit i kraft, har insikten om skogsvårdens krav och skogsvårdslagens

fordringar blivit alltmer allmänt spridd. De ändringar i dessa

fordringar, som kunna komma att göras i den nya lagen, torde vidare, därest

denna utformas enligt de linjer, som jag i det föregående angivit, snabbt

komma att ingå i den allmänna uppfattningen hos skogsägarna. Farhågorna

för att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande slag skulle leda till att de

skogsägare, som ej själva ha fackutbildade tjänstemän, skulle se sig nödsakade

att låta skogsvårdsstyrelsen ombesörja all utstämpling, måste även enligt

min uppfattning med hänsyn bland annat till nyss berörda förhållanden

anses vara överdrivna. Jag finner alltså något vägande skäl icke kunna anföras

mot att man nu skall jämväl genom ett stadgande om direkt straffpåföljd

söka giva lagens bestämmelser full effekt. Begränsas möjligheten att

ådöma straff till de fall, där avverkningen står i uppenbar strid mot lagens

föreskrifter, komma endast flagranta överträdelser att bestraffas och någon

risk torde sålunda knappast föreligga för att den som handlat i överensstämmelse

med en visserligen felaktig uppfattning om det sätt, varpå avverkningsbestämmelsema

böra tillämpas i det speciella fallet, skall träffas av ansvar.

För att man emellertid helt skall undanröja risken för att sådana överträdelser,

som begåtts i oförstånd, skola bliva straffade, synes det, såsom skogsstyrelsen

anfört, lämpligt att särskilt föreskriva, att straffpåföljd ej skall ifrågakomma,

då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd.

Under det att jag salunda beträffande den nyss berörda frågan helt kan

ansluta mig till skogsstyrelsens förslag, synes det mig mera tveksamt huruvida

man, sasom skogsstyrelsen jämväl föreslagit, bör stadga ansvar i vissa

fall för skogshuggare vid avvikelse från utstämpling. Det torde väl vara obestridligt,

att det ur skogsvårdssynpunkt är av intresise, att verkställd utstämpling

följes vid avverkningen, särskilt då stämplingen skett genom skogsvårdsstyrelsens

försorg eller kontrollerats av skogsvårdsstyrelsen och sålunda får

antagas giva ett uttryck för vad som ur skogsvårdssynpunkt är lämpligt.

Emellertid torde det kunna betvivlas, att en dylik bestämmelse, i vart fall

därest den har det innehåll, som föreslagits av skogsstyrelsen, skall få någon

verklig effekt. Om sa skall bliva fallet, torde det bland annat bliva

nödvändigt att höja den föreslagna straffsatsen. En sådan höjning möter emellertid

betänkligheter ur andra synpunkter. Jag vill vidare erinra om att sådant

förfarande som avses i skogsstyrelsens förslag i vart fall under vissa

omständigheter torde vara straffbart enligt allmänna strafflagen. Med hänsyn

tdl det nu anförda har jag funnit övervägande skäl tala för att en dylik

straffbestämmelse ej skall upptagas i skogsvårdslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1L6

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Skogsvårdslagens tillämplighetsoniråde och behovet av speciella bestämmelser

för vissa delar av landet.

Skogsstyrelsen.

1 förevarande fråga torde få hänvisas till s. 326—409 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår frågan om den nya skogsvårdslagens tillämpningsområde har

skogsstyrelsens förslag om överförande av skogarna i lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar under allmänna skogsvårdslagen

tillstyrkts av skogshögskolans lärarråd, Skogsindustriernas samarbetsutskott

samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ävensom, i fråga om lappmarksskogarna, av skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens

län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt, vad beträffar skogarna i Särna och Idre socknar, av länsstgrelsen i

Kopparbergs län.

Skogshögskolans lärarråd har anfört.

Lärarrådet anser i likhet med skogsstyrelsen, att motiven för en särlagstiftning

för lappmarksskogarna avsevärt försvagats genom virkesförrådets

successiva omlagring från övermogen till utvecklingsbar skog samt genom

den förbättrade kunskapen om betingelserna för dessa skogars skötsel och

föryngringsförhållanden. Svårigheten att åtminstone på nuvarande stadium

draga upp en gräns mellan svårföryngrade marker och andra marker i lappmarkerna

kan även motivera att lappmarksskogarna i deras helhet tills vidare

hänföras till svårföryngrade skogar. Den möjlighet att även fortsättningsvis

övervaka, att avverkningen av ej utvecklingsbar skog icke bedrives i

alltför snabb takt, som skogsstyrelsens förslag angående bestämmelser för avverkningen

av sådan skog för riket i dess helhet är avsett att skänka, kan

dock lärarrådet ej åberopa, enär skogsstyrelsens förslag i dessa delar avstyrkts

av lärarrådet. Lärarrådet delar emellertid ej skogsstyrelsens uppfattning,

att den regleringsmöjlighet, som skogsstyrelsen härvid åberopar, skulle

vara nödvändig för att släppa den starkare kontroll, som nuvarande hushållningsplaner

innebära. Det är nämligen att märka, att redan ett strikt efterföljande

av dessa hushållningsplaner skulle medföra en mycket betydande nedgång

i virkesförråd och tillåtna avverkningsbelopp under tjugoårsperioden

1934—53. Enligt lärarrådets uppfattning är det ingalunda givet och knappast

ens sannolikt, att virkeshushållningen i stort skulle försämras genom ett slopande

av ransoneringen, även om skogsstyrelsens förslag enligt 8, 9 och 10 §§

ej funnes. Det är nämligen att märka, att man även med hjälp av dessa paragrafer

näppeligen lärer kunna framtvinga eu sparsammare avverkningspolitik

än som redan sanktionerats genom gällande hushållningsplaner, i det de föi-enämnda

paragraferna ingalunda i princip innesluta en mera restriktiv hushållning

med skogen än den nuvarande lappmarkslagen, som väl även torde komma

att tjäna som rättesnöre vid tillämpningen av dessa paragrafer, därest de

skulle träda i kraft för lappmarksskogarna. Risken finnes emellertid, att en

fullt fri avverkning skulle leda till starkare avverkningar å vissa fastigheter än

om en reglering i den ena eller andra formen funnes. Det är uppenbarligen

denna möjlighet skogsstyrelsen syftar på, i det ej heller skogsstyrelsen synes

vilja göra gällande, att virkeshushållningen i stort skulle försämras vid

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 34.

117

fullt fri avverkning. Det vore för övrigt ej alldeles osannolikt alt till och med

tänka sig eu sparsammare hushållning med skogen vid fri avverkning, i det

blotta tillvaron av eu reglering av ena eller andra slaget synes innesluta en

böjelse att utnyttja möjligheterna så långt regleringen tillåter. En reglering

torde väl även ingiva en känsla av att det är myndigheterna, som i sista hand

få taga ansvaret för att avverkningen är väl avvägd och även taga hand om

konsekvenserna, om den ej är så. När självansvaret träder i stället för regleringen,

är det fullt rimligt att tänka sig, att hushållningen med skogen

i många fall blir sparsammare, ehuru givetvis också, som tidigare nämnts,

i andra fall mindre sparsam. Det bör enligt lärarrådets mening te sig som en

viktig uppgift för skogsvårdsstyrelserna i berörda områden just att fostra

detta självansvar genom upplysning och propaganda inriktad på en rätt

hushållning med skogen. Detta är i enlighet med lärarrådets allmänna principinställning,

att lagstiftningen ej skall tillgripas, när utvägar synas föreligga

att nå ett mål på frivillighetens väg. Emellertid torde man ej böra räkna

med att en sådan upplysningspropaganda skulle kunna avsevärt ändra det

förhållandet, att avverkningarna å vissa fastigheter likväl torde komma att

bedrivas i snabbare takt vid fri avverkning än när någon form av reglering

finnes. Lärarrådet hyser emellertid den uppfattningen, att det väsentliga i

fråga om lappmarksbefolkningens försörjningsfråga ej är, att hushållningen

med skogstillgångarna regleras å varje enskild fastighet. Även som förhållandena

tidigare varit, lära fastighetsägare med mindre skogstillgång ha sökt

sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket genom arbete på de större skogsbruken.

Givetvis kommer detta även att bliva fallet i fortsättningen. Huvudproblemet

är därför uppenbarligen huru det allmänna virkesförsörjningsläget

utvecklar sig. Detta torde emellertid ej i högre grad kunna påverkas genom

den regleringsmöjlighet, som 8—10 §§ i skogsstyrelsens förslag erbjuda. Till

vad som nu anförts vill emellertid lärarrådet framhålla, att enligt dess uppfattning

skogsstyrelsens förslag att höja skyddsgränsen för den yngre skogen

bör verka i återhållande riktning. Ett utkrävande av återväxtskyldigheten

med större kraft än tidigare varit fallet bör också verka återhållande. Slutligen

kommer skogsvårdsstyrelsernas personal att alltjämt ha god kontakt

med skogsägarna vid avverkningarnas planerande genom att dessa skogar

hänföras till svårföryngrade. Denna kontakt bör utnyttjas för att bland annat

väcka skogsägarna till självansvar i fråga om hushållningen med deras

skogstillgångar.

Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägare föreningars riksförbund

ha yttrat.

Sedan eu avsevärd reducering av de gamla virkesförråden nu skett, synes

det som om eu speciallag för lappmarksskogarna ej längre vore behövlig

och att dessa skogar därför på lämpligt sätt borde kunna inrangeras i den

allmänna skogsvårdslagen. Det har dessutom länge varit en stark önskan hos

skogsägarna i de områden, som beröras av nuvarande lappmarkslagen, att

de i fråga om nyttjanderätten till sina skogar skulle bliva i möjligaste mån

likställda med landets övriga skogsägare. Man har uttalat farhågor för att

skogen i lappmarken, åtminstone i vissa fall, skulle komma att rovhuggas

därest den nuvarande lagens bestämmelser om ransoneringstvång plötsligt

upphävdes. Vi bortse icke helt från denna fara, men vid diskussioner med

skogsägare inom lappmarken har framhållits, att skogsägarna under de senaste

åren mer och mer börjat inse värdet av en frivillig ransonering och

därför själva begränsat omfattningen av de avverkningar, som de enligt lnishållningsplan

varit berättigade till. Faran för eu mera allmän och plötslig

utsugning av skogstillgångarna, därest nuvarande ransoneringstvång skulle

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

hävas, synes därför måhända vara något överdriven. Om speciallagstiftningen

för lappmarksskogarna slopades och skogsägarna där jämställdes

med övriga skogsägare i landet och därmed gåves en större frihet i sin

skogshantering, sknlle detta säkerligen även ha till följd ett mera påtagligt

intresse för skogsvården och skogsproduktionen än om de, såsom hittills,

måste lyda under en särskild lag. Att denna specialbehandling av lappmarksskogsägarna

även är en fråga av psykologisk natur har även tydligt kunnat

konstateras, liksom att problemets nuvarande uppläggning påtagligt inverkar

oförmånligt på deras intresse för skogen. Det torde måhända ej vara

lyckligt att på en gång helt slopa det ransoneringssystem som gäller på grund

av stadgandena i 1932 års lappmarkslag. Ehuru den största delen av de sedan

århundraden hopsparade förråden av gammal skog realiserats under de

sista 50 å 60 åren, finnas fortfarande rätt betydande kvantiteter dylik skog

kvar. Det är icke otänkbart, att ett radikalt slopande av det nuvarande ransoneringsförfarandet

skulle kunna medföra risker för en exploatering av de

återstående förråden gammal skog i sådan takt. att de allmänna intressena

kunde lida men. För de alldeles speciella förhållanden det här gäller är det

icke omotiverat med visst avsteg från den tidigare hävdade linjen, till förmån

sålunda för sociala och andra allmänna intressen. Skogsägarna i de berörda

områdena skulle rätt väl finna sig i att ransoneringsföreskrifter i fråga om

den äldre skogen fortfarande i viss utsträckning bleve kvar, sedan nu gällande

lappmarkslag upphävts. När det gäller att avgöra, vilken form en

eventuell begränsning av rätten att avverka äldre skog skulle få, kunna

bestämmelser av den innebörd som framgår av 8—10 §§ i lagförslaget, förordas.

Kammarkollegium har funnit en avveckling av speciallagstiftningen rörande

skogar inom ifrågakomna områden önskvärd från såväl allmän som

enskild synpunkt. Emellertid har ämbetsverket beträffande utformningen av

bestämmelserna i förevarande hänseende tillkännagivit en från skogsstyrelsens

mening avvikande uppfattning, i det ämbetsverket anfört.

Av den förebragta utredningen synes framgå, att utöver vad skogsvårdslagens

allmänna bestämmelser innehålla en viss kontroll över avverkningen

i lappmarkerna är behövlig icke blott för de svårföryngrade skogarna utan

även i övrigt. Denna kontroll erfordras ej så mycket i skogsvårdens intresse

utan fastmera av ekonomiska och sociala skäl. Utan tillgång till skog till

avverkning å egen skogsmark kan bondebefolkningen i lappmarkerna få

sina existensmöjligheter försämrade eller äventyrade. En avverkningskontroll

erfordras därför över hushållningen med skogstillgångarna, så att dessa

ej förbrukas. Enligt motiven skulle frågan lösas genom att samtliga skogar

i lappmarkerna och i de orter i övrigt, där likartade förhållanden föreligga,

av Kungl. Maj:t förklarades vara svårföryngrade och härigenom komnie under

de strängare reglerna för dessa. Kollegiet får härtill anmärka, att om i

lagen lämnas eu definition på de förhållanden, under vilka skogen i en ort

må av Kungl. Maj:t förordnas vara svårföryngrad, Kungl. Maj:t därför icke

kan av andra, än så behjärtansvärda skäl meddela sådant förordnande. Ej

heller synes det utsyningstvång i skogsåterväxtens intresse, som föreslås i

32 §, vara tillräckligt för tillgodoseende av det .sociala intresset av en avverkningshegränsning.

En utveckling i den riktningen att skogsvårdslagens

vaga bestämmelser utnyttjas för andra syften än som angivas i motiven synes

betänklig. Det synes kollegiet, att om en speciallagstiftning för lappmarksskogarna

skall undgås, det icke kan undvikas, att i lagen lämnas möjlighet

till ett förordnande om avverkningsbegränsning med utsyningstvång av so
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

119

ciala eller ekonomiska skäl. Förordnandet bör kunna meddelas av Kungl.

Maj:t, när det efter undersökning befinnes vara påkallat för befolkningens

försörjning inom en viss ort.

Domunstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda lagbestämmelser

fortfarande borde gälla för ifrågavarande skogar. I motiveringen till sitt

ståndpunktstagande har styrelsen understrukit vikten av att en viss ransonering

skedde i fråga om uttaget å dessa för folkförsörjningen och industrien

betydelsefulla skogar, så att skogsavkastningen icke komme att nedgå starkt

efter en kortare tid, varpå styrelsen fortsatt.

Fn minskning i avverkningen å enskildas skogar kan icke till någon del

motvägas av en ökning i avverkningen å kronoskogarna, å vilka tvärt om

en viss nedsättning i avverkningen under en övergångsperiod måste vidtagas.

Med hänsyn till nämnda förhållande finner styrelsen det tveksamt, huruvida

tidpunkten redan är inne att inordna skogarna under allmänna skogsvårdslagen.

Visserligen innebär förslaget, att skogarna skulle förklaras för svårföryngrade

och därigenom bliva underkastade utsyningstvång, varjämte bestämmelserna

i 9 och 10 §§ äro avsedda att möjliggöra en ransonering av uttaget;

men det torde visa sig omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser utan en

noggrann kännedom om fastigheternas skogstillgångar, varigenom i realiteten

ett plantvång måste bibehållas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har på i huvudsak samma grunder,

som anförts i skogsvårdsstyrelsens förut nämnda framställning av den

21 januari 1947, uttalat, att det inom Västerbottens län vore ofrånkomligt

att för de närmaste tjugu åren avsevärt inskränka avverkningarna. Den avverkningsbegränsning

som erfordrades kunde enligt skogsvårdsstyrelsens mening

knappast effektueras av en lag, utformad enligt skogsstyrelsens förslag.

Starka skäl förelåge för ännu mer restriktiva bestämmelser beträffande åtminstone

Västerbottens och Norrbottens län, alternativt de fyra nordligaste

länen. För det senare alternativet funne skogsvårdsstyrelsen tala bland annat

den omständigheten, att skogstillgångarna i Jämtlands och Västernorrlands

län kunde befaras inom en nära framtid bliva alltför kraftigt anlitade sedan

råvarukällorna i Västerbottens och Norrbottens län sinat. I första hand

ville skogsvårdsstyrelsen förorda en ytterligare förskjutning uppåt av skyddsgränsen

för utvecklingsbar skog, så att skyddet komme att omfatta icke endast

utvecklingsbar skog enligt lagförslaget utan alla äldre bestånd, som

fortfarande kunde genomhuggas.

Här må vidare erinras om att norrlandskommittén — i enlighet med vad

av det föregående framgår — uttalat, att särbestämmelser i fråga om skogsavverkning

borde gälla för de fyra nordligaste länen och att dessa bestämmelser

borde utformas med viss ledning av stadgandena i nu gällande skogsvårdslag

för lappmarken. Norrlandskommittén har härom ytterligare anfört

bland annat följande.

Enligt kommitténs mening lia i lagförslaget ej i tillräcklig grad beaktats

de väsentliga skiljaktigheter, som under de senaste årtiondena framträtt i

skogsbrukets utveckling inom olika landsändar. Dessa skiljaktigheter ha särskilt

tagit sig uttryck i att virkesförrådets sammansättning undergått förändringar

av helt motsatt art inom å ena sidan övre Norrland, varmed här av
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ses de fyra norra länen, och å andra sidan landets övriga delar. Medan virkesförrådet

i södra och mellersta Sverige efter första riksskogstaxeringen

avsevärt ökats, har under samma tid för de fyra nordligaste länen skett en

nedgång i virkesförrådet med i genomsnitt 3 procent. Även inom de delar

av övre Norrland, där virkesförrådens sammansättning ej rätteligen motiverat

en kapitalförtäring, har en sådan dock ägt rum. Den norrländska trävaruindustriens

koncentration till stora företag har medfört svårigheter att

smidigt anpassa tillverkningsvolymen med hänsyn till råvarutillgångens växlingar.

Kapaciteten hos de norrländska trävaruindustrierna har på grund

härav icke kunnat nedskäras i samma takt som tillgången på råvara minskat.

Situationen försämras ytterligare av den omständigheten, att det norrländska

skogsbruket under de närmaste årtiondena tvnges av kravet på att

mycket omfattande föryngringsarbeten måste utföras. Därest ett sådant återuppbyggande

icke sker, föreligger risk att det allmänna försörjningsläget i

Norrland för en oöverskådlig framtid kommer att allvarligt försämras. För

närvarande är läget i övre Norrland, att virkesförrådet är starkt underhalanserat

såväl med avseende på den totala kubikmassan som på dess sammansättning

i grovleksklasser. En förbättring i dessa avseenden kan icke uppnås

utan en radikal omläggning av skogshushållningen sådan den hittills bedrivits

på de enskilda skogarna. Situationens allvar framgår av den prognos,

som utarbetats inom skogsforskningsinstitutet för virkesbalansen i mellersta

Norrland, d. v. s. Ångermanälvens, Ljungans och Indalsälvens flodområden.

För att den nödvändiga ökningen i virkesförrådet skall kunna äga rum inom

detta område förutsättes enligt den uppställda prognosen att årsavverkningen

under den närmaste 40-årsperiden nedskäres till en kvantitet, som motsvarar

ungefär 60 %> av det årliga uttaget under tiden mellan de båda riksskogstaxeringama.

Endast om en sådan minskning i avverkningarna sker

och under förutsättning att samtidigt föryngringsproblemet angripes omedelbart

och effektivt, är det sannolikt att bottenläget i skogarnas avkastning

är nått. Skall en nöjaktig garanti erhållas för att en ur allmän synpunkt

något så när tillfredsställande hushållning med skogskapitalet kommer till

stånd torde detta ej kunna ske på annat sätt än genom att skogsvårdslagens

avverkningsbestämmelser utformas med hänsyn till ett dylikt krav. En skärpning

i de av skogsstyrelsen föreslagna avverkningsreglema anser kommittén

därför påkallad med hänsyn till förhållandena i övre Norrland, där det gäller

att begränsa avverkningarna för att möjliggöra en återuppbyggnad av

skogskapitalet.

Överförande av städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen

har i princip tillstyrkts av bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro

län, skogsvårdsstyrelsema i Stockholms och Hallands län, övervägande

flertalet städer, skogssällskapet samt Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare.

I åtskilliga yttranden ha emellertid framställts önskemål om kompletterande

bestämmelser. Sålunda har från en del håll yrkats att skötseln av

städernas skogar skulle ske enligt hushållningsplaner eller anförtros personer

med högre skoglig utbildning.

Bland de städer, som tillstyrkt förslaget i princip, ha Stockholm, Göteborg,

Gävle och Skövde påyrkat klarare bestämmelser om att skogsmark, som anskaffats

för bebyggande eller användning som fritidsområde eller dylikt utan

sikte på virkesproduktion, icke skall vara underkastad sådana bestämmelser

i skogsvårdslagen, som försvåra markens utnyttjande för det ändamål, för

vilket den förvärvats.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

121

Ett liknande uttalande har gjorts av Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare,

vilken föreslagit, att från skogsvårdslagens tillämplighetsområde

skulle genom uttrycklig bestämmelse i lagen undantagas mark, som vore så

belägen, att den inginge i städernas närmaste omgivningar eller upptoges i

regionplanerna och avsåges att utgöra blivande fritidsområden.

Skogsstyrelsens förslag i förevarande hänseende har avstyrkts av länsstyrelsen

i Västerbottens län, skogsvdrdsstyrelsen i Östergötlands län samt några

städer, varjämte tveksamhet rörande den föreslagna lagstiftningens lämplighet

i avseende å städernas skogar uttalats av kammarkollegium, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt skogsvdrdsstyrelsen i Västmanlands län.

I de yttranden, där skogsstyrelsens förslag avstyrkts eller tveksamhet om

detta uttalats, har i allmänhet förordats bibehållande av nu gällande bestämmelser,

och som grund för ståndpunktstagandet har huvudsakligen åberopats

att städernas skogar i stor omfattning vore avsedda för andra ändamål än

virkesproduktion samt att, där så ej vore fallet, ett starkt behov av hushållningsplaner

förelåge. Som grund för avstyrkande har emellertid även

i några yttranden anförts, att behovet av kontroll vore avsevärt mindre i

fråga om städernas skogar än beträffande skogar i enskild ägo.

Kammarkollegium har anfört.

Det skall icke bestridas, att det är möjligt att inordna städernas skogar under

lagförslaget, men fråga är, om därmed skötseln av dessa skogar skulle

bliva ordnad på bästa sätt. Lagförslagets bestämmelser syfta dock till att

försätta skogarna i det skick, som kräves för en hög och uthållig virkesproduktion.

Åtskilliga stadsskogar förvaltas visserligen uteslutande med tanke

på virkesproduktionen, men för huvudparten av dem torde möjligheten att

tillgodose behovet av rekreation och friluftsliv vara minst lika viktig. Om skogen

skall skötas så, att dylika behov tillgodoses, lär icke den virkesavkastning,

som skulle erhållas vid en rationell skogsvård, kunna uttagas ur skogen.

Ställas städernas skogar under skogsvårdslagen, måste städerna för att

kunna utnyttja skogarna för andra ändamål än virkesproduktion utverka

tillstånd därtill från vederbörande skogsvårdsstyrelse. Sådant tillstånd kommer

väl i regel att lämnas, men ändå kan det bliva svårt att följa skogsvårdslagens

bestämmelser, vilka ej passa för sådana former av skogsskötsel. Enligt

uppgift i betänkandet ha aldrig de kontrollmöjligheter, förordningen den

24 juli 1903 erbjuder, kommit till användning. Domänstyrelsens befattning

med skogarna bär inskränkts till att tillse, att skogshushållningsplaner blivit

upprättade och fastställda. Förmodligen har detta skett i insikt om att några

inskridanden ur allmänna synpunkter icke varit påkallade. De äldre städernas

skogar synas övervägande vara av kronan donerade, medan de nybildade

fögderistäderna själva inköpt sina skogsfastigheter. Dessa senare ha i allmänhet

anskaffats i exploateringssyfte eller för att tillgodose behovet av fritidsområden,

alltså ej med tanke på virkesproduktion. Skogarna på donationsjordarna

torde däremot i rätt stor utsträckning komma att användas för virkesproduktion,

dock under beaktande av rekreationssynpunkterna. Då 1903

års förordning i själva verket synes erbjuda större möjligheter till skogsskötselns

anpassning efter omständigheterna i det särskilda fallet än iörslaget till

skogsvårdslag med dess bestämda inriktning pa hög virkesproduktion, itragasätter

kollegiet, om ej den nuvarande ordningen för stadsskogarnas förvaltning

hör bibehållas.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

Trollhättans stad har ansett, att stadsskogsförordningen utan risk för missbruk

kunde upphävas men att det från skogsvårdssynpunkt ej funnes anledning

att inordna städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen.

Överförande av Karesuando skogsallmänning under den

allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Därvid har dock domänstyrelsen förutsatt, att överförandet icke

skulle utgöra hinder för att allmänningen förvaltas enligt särskilt reglemente

med föreskrift om skogshushållningsplan. skogens avkastning med mera.

Skogsvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet ha uttalat, att det, med hänsyn

till de exceptionella förhållanden, under vilka befolkningen i Karesuando

kommun vore hänvisad att leva, borde allvarligen övervägas om icke överförandet

kunde ske utan att allmänningen skulle behöva vidkännas några

kostnader för skogsvårdsstyrelsens biträde med skogens skötsel och vård samt

avverkningsplans upprättande.

Kammarkollegium har ansett bärande skäl för ändring i förvaltningsformerna

icke vara anförda och har vidare yttrat, att allmänningens förvaltning

genom skogsstatens försorg syntes ha varit en förutsättning för upplåtelsen till

kommunen samt att, därest skogsvårdslagen gjordes tillämplig å allmänningen,

den välbehövliga kontrollen bleve svagare och särskilt reglemente ändock

behövligt.

Överförande av skogarna å allmänna inrättningars hemman,

som icke innehavas med stadgad åborätt, under den

allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelsen i

Örebro län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län och skogssällskapet, dock

att domänstyrelsen och nämnda skogsvårdsstyrelse ansett hemman av rent

statlig karaktär böra stå under domänstyrelsens tillsyn, varjämte länsstyrelsen

i Örebro län och skogssällskapet uttalat att, därest de ifrågakomna skogarna

vore av någon betydenhet, förvaltningen av dessa borde ske under

medverkan av person med högre skoglig utbildning.

Kanslern för rikets universitet har ansett lämpligast att universitetsskogarna

stode utanför såväl 1894 års skogsförordning som den nya skogsvårdslagen,

då dessa skogar sköttes av skogsförvaltare enligt hushållningsplaner,

som fastställdes av kanslern, och ytterligare garantier beträffande deras skötsel

vore onödiga.

Kammarkollegium har anfört bland annat följande.

Det synes ligga i sakens natur, att av förvaltningsskäl uppsikten över skogen

å kronofastigheter, som disponeras för allmänna ändamål, icke bör tillkomma

de myndigheter, som ha att tillämpa den allmänna skogsvårdslagen.

I princip synes domänstyrelsen höra ha uppsikten över skog å fastigheter, som

innehavas av allmänna inrättningar med statliga uppgifter, och stiftsnämnderna

över skogarna å fastigheter, som användas för kyrkliga eller närstående

ändamål. Gränsdragningen mellan det ena eller andra slaget av allmänna

inrättningar torde nog bliva rätt godtycklig liksom gränsen mellan allmänna

inrättningar och stiftelser, vilkas skogar böra stå under skogsvårdslagen

och skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn härtill har kollegiet ansett den

bästa lösningen vara om i It kap. kunde föreskrivas, att skogar, som äro

anvisade till statliga, kyrkliga eller andra allmänna ändamål, bleve undan
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

123

tagna från skogsvårdslagens tillämpning, för så vitt särskilda föreskrifter

meddelats rörande uppsikten eller förvaltningen av dessa skogar. Det avgöx-ande

härför torde dock icke böra vara, huruvida särskilda förvaltningsföreskrifter

funnes meddelade vid lagens ikraftträdande, utan Kungl. Maj:t bör

ha befogenhet att i fråga om dylika skogar meddela nya dylika föreskrifter.

Vidare har i kammarkollegii yttrande anmärkts bland annat, att vissa

smärre fastigheter med skogsmark förvaltades av vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien samt av vetenskapsakademien och att det, då dessa

skogar måste vårdas under beaktande främst av vetenskapliga och kulturhistoriska

synpunkter, skulle kunna vara olämpligt att ställa dem under

sk ogs vår ds! agen.

Förslaget att skogar å krono- och allmänna inrättningars

hemman, som innehavas med stadgad åborätt, skola inordnas

under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domånstyrelsen.

Kammarkollegium har däremot icke funnit sig kunna godtaga förslaget i

oförändrat skick. Ämbetsverket har i frågan anfört följande.

Principiellt sett synes en gräns böra dragas mellan å ena sidan de fall, där

åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger fritt förfoga över skogsavkastningen

å fastigheten även till avsalu, och å andra sidan de fall, där hans

frihet är begränsad till husbehovsavverkning. I de förra fallen synes skogsvårdslagen

böra vara tillämplig men icke i de senare. Vad beträffar kronohemman

under enskild disposition finns det åtminstone ett, nämligen förutvarande

hospitalsheinmanet Lalleryd nr 2 i Järstorps socken, vilket icke får

till skatte köpas, där restriktionerna i fråga om skogens användning för andra

ändamål än husbehov synas böra bibehållas. Skogen hör här fortfarande stå

under domänstyrelsens inseende och vård. Vid allmänna inrättningars hemman,

vilka innehavas under åborätt, skall i vissa fall skatteköpeskillingen

bestämmas under beaktande jämväl av värdet å skogen; detta gäller exempelvis

hemman tillhörande Visingsö skolegods, Kungl. Hvitfeldtska stipendieinrättningen

samt Danviks hospital. Icke heller i dessa fall kan abon lämnas

fritt förfogande över skogen. Av det anförda torde framgå, att det icke är

lämpligt att göra skogsvårdslagen generellt tillämplig å skogarna å hemman

av ifrågavarande slag. I stället synes böra införas en regel innehållande, att

skogsvårdslagen skulle vara tillämplig å de krono- eller allmänna inrättningars

fastigheter, vilka innehavas under åborätt eller annan ständig besittningsrätt,

under förutsättning att åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger

fritt förfoga över avkastningen från skogen till såväl husbehov som avsalu.

Vad skogsstyrelsen behandlat under avsnittet om övriga skogar har

i yttrandena berörts endast såvitt gäller skogar under egnahemsnämnds förvaltning

samt vissa ecklesiastika skogar. I fråga om de förstnämnda ha

skogsstyrelsens uttalanden biträtts av egnahemsstyrelsen och Norrlandskommittén.

Lantbruksstyrelsen har däremot ansett, att de av egnahemsnämnderna

innehavda skogarna borde inordnas under skogsvårdslagen, därvid styrelsen

anfört.

Nuvarande ordning beträffande handhavandet av de skogar, som för kortare

eller längre tid förvaltas av egnahemsnämnderna, synes ej vara tillfredsställande.

Då därjämte vid genomförande av en mera omfattande rationalisering

av fastigheterna inom landet betydande skogsarealer åtminstone temporärt

kunna komma att stå under de av 1942 års jordbrukskommitté före
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

slagna lantbruksnämndernas eller häremot svarande organs förvaltning, synes

det ur skogsbrukets synpunkt angeläget, att ifrågavarande skogars ställning

i förhållande till den nya skogsvårdslagen prövas. Med hänsyn till att

ifrågavarande skogsområden äro avsedda att övergå till enskild ägo, varifrån

de väl också som oftast förvärvas, synas starka skäl tala för att dessa skogar

skola falla inom skogsvårdslagens tillämpningsområde, varigenom en

kontinuerlig enhetlig behandling av skogsvården å ifrågavarande skogar kan

uppnås.

I fråga om de ecklesiastika skogarna har domänstyrelsen uttalat, att skogar

av i egentlig mening ecklesiastik natur borde inordnas under stiftsnämndema

men att sådana skogar, som syntes i huvudsak tjäna rent statliga ändamål,

borde stå under domänstyrelsens tillsyn.

Ett liknande uttalande har gjorts av kammarkollegium.

Rörande frågan om den inverkan på den skogliga administration

e n, som ett godtagande av skogsstyrelsens lagförslag skulle medföra, har

av bland andra egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs lån samt

skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde och Norrbottens

län uttalats att för handhavande av de ökade arbetsuppgifter, som enligt lagförslaget

komme att åvila skogsvårdsstyrelserna, en väsentlig ökning av dessas

personal vore ofrånkomlig.

I yttrande över den av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län gjorda framställningen

om provisoriska skogsvård sbestämmelser för

Västerbottens och Norrbottens läns kustland har skogsstyrelsen

vitsordat att en jämförelsevis betydande överavverkning förekommit

i övre Norrland, icke endast i lappmarken, där stora förråd av äldre

och oväxtlig skog funnits, utan även i övriga trakter, där skogsbeståndet haft

mera normal sammansättning och där huvudmassan av virkesförrådet nu utgjordes

av ännu icke mogen skog. Skogsstyrelsen har vidare understrukit behovet

av ett avverkningsskydd för den växande skogen jämte en ändamålsenlig

hushållning med tillgångarna å mogen skog i ifrågavarande områden.

I sammanhang härmed har skogsstyrelsen erinrat om att styrelsen i sitt förslag

till skogsvårdslag förordat en höjning av skyddsgränsen för växande

skog genom ersättande av uttrycket »yngre skog» i 1923 års lag med uttrycket

»utvecklingsbar skog», varpå skogsstyrelsen anfört.

Man torde kunna förvänta att i den landsdel, varom här närmast är fråga,

tillämpningen av begreppet utvecklingsbar skog kommer att sträcka avverkningsskyddet

avsevärt mycket längre än vad man nu når med yngre skogsbestämmelsen.

Härvid utgår skogsstyrelsen från att föreskriften om »för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring» garanterar en måttlig, för virkesförrådets

förkovran lämplig gallringsstyrka. I anslutning till skogsvårdsstyrelsens

i Västerbottens län framställning vill skogsstyrelsen tillika uttala, att

den utvecklingsbara skogen torde komma att väsentligen innesluta även sådana

bestånd, vilka (enligt tillämpningsföreskrifterna till lappmarkslagen)

äro att hänföra till 4:e huggningsklassen (»äldre bestånd, som ej böra föryngringshuggas

utan fortfarande kunna genomhuggas»).

Den utsträckning av skyddet för den växande skogen, som skogsstyrelsen

föreslagit, torde sålunda ha förts så långt som kan anses lämpligt. Därigenom

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

125

lär omfattningen av det skogskapital, beträffande vilket avverkning i friare

former må företagas, i särskilt hög grad minskas i de delar av övre Norrland,

som ligga utanför lappmarkerna. För att i någon mån belysa detta kan nämnas,

att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland enligt senaste riksskogstaxeringen

endast omkring 8 °/o av skogsmarksarealen å enskilda skogar

är bevuxen med skog äldre än 120 år. I Västernorrlands och Jämtlands län

representerar sådan skog 6 respektive tö °/o av arealen. Den skog, som ej

lämpligen kan genomhuggas utan bör avvecklas (huggningsklass D:3), upptager

inom kustlanden i Västerbottens och Norrbottens län respektive 4 och

7 °/o av arealen samt inom Västernorrlands och Jämtlands län omkring 5 %.

Några relativt sett större kvantiteter avverkningsmogen skog stå icke här till

förfogande. Enligt skogsstyrelsens förmenande bör därför det första steget

till sanering av de skogliga förhållandena i denna landsdel vara, att föryngringsarbetet

med all kraft igångsättes och att skyddet för den växande skogen

utsträckes till övre gränsen för utvecklingsbar skog.

Av gjorda undersökningar framgår att om man vill motverka en fortsatt

minskning av den redan nu knappa virkestillgången i övre Norrland så måste

en viss ransonering ske även med det icke utvecklingsbara förrådet, i varje

fall på längre sikt. Ett sätt att ernå en sådan ransonering är att införa bestämmelser

om att äldre skog, som icke omfattas av nyssberörda gallringsskydd

och vilken utan att taga skada lämpligen kan kvarstå, icke må utan

särskilt tillstånd slutavverkas. Även om det ur rent skogsvårdande synpunkt

under normala skogliga förhållanden varit viktigare att genomgå avverkningsmogen

skog med rationella föryngringshuggningar, anser skogsstyrelsen,

med hänsyn till eftersläpningen i återväxtarbetet i förevarande delar av landet,

att ett dylikt förfarande under en övergångstid kan anlitas. När som i

detta sammanhang fråga är om mera tillfälliga åtgärder för en kortare period,

kan det dock näppeligen anses nödvändigt att införa någon ytterligare

avverkningsspärr. Behovet därav torde böra beaktas vid den mera definitiva

revision av skogsvårdslagstiftningen, som skogsstyrelsen hoppas skall föreligga

inom en nära framtid.

För att i nuvarande situation, med mycket stark efterfrågan på virke,

snabbt minska riskerna för olämpliga avverkningar i växande skog framför

allt i övre Norrland har skogsstyrelsen emellertid förordat, att genom en tillfällig

lag avverkningsbcstämmclser i huvudsaklig överensstämmelse med

6 § i styrelsens förslag till skogsvårdslag snarast möjligt skulle meddelas för

Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I samband härmed har skogsstyrelsen

uttalat, att dessa provisoriska bestämmelser borde gälla även Västernorrlands

och Jämtlands län, där förhållandena vore likartade med de i

framställningen omnämnda områdena, samt möjligen även landet i övrigt,

enär ökat skydd syntes påkallat mot de starka huggningsuttagen i fråga om

den ädla lövskogen i de sydligare länen.

Riksförbundet landsbygdens folk har under hänvisning till sina i yttrande

över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag uttalade farhågor för en försämring

av det goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna,

därest skärpningarna enligt nämnda förslag genomfördes, bestämt avstyrkt

skogsvårdsstyrelscns i Västerbottens län framställning såsom innebärande

eu ytterligare skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har bestämt avstyrkt provisoriska

bestämmelser av föreslaget innehåll. Förbundet bar därvid uttalat,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

att överavverkningen — om en betydande sådan förekommit, vilket icke syntes

förbundet fullt klarlagt — vore en temporär företeelse som betingades

av vissa med kristiden och prispolitiken sammanhängande faktorer. Härom

har förbundet yttrat följande.

Under krisåren ha vedgallringar företagits i ganska stor omfattning, delvis

på grund av statligt åläggande, och givet är, att ett visst ackumulerat förråd

av gagnvirkesskog efter krisen finnes att tillgå, som skogsägarna velat

tillgodogöra sig, då prisläget de båda sista åren blivit bättre. Köparnas intensiva

kampanj för rotköp har i hög grad drivit fram en ökad avverkning

och omläggningen av skatteuppbördssystemet har givetvis även sin andel i de

ökade avverkningarna. Därtill kommer, att industrien för ej länge sedan

sänkt fordringarna på minimidimensionen, varigenom skapats en möjlighet

att avverka sådana restbestånd och dimensioner, som tidigare icke ha varit

ekonomiskt avsättningsbara. Dessa avverkningar kunna ju icke anses verka

försämrande utan snarare produktionsfrämjande. Beträffande bevarandet av

äldre skogsbestånd, så som skogsvårdsstyrelsen enligt sin framställning önskar,

synes det förbundet, som om skogsvårdsstyrelsen vid utstämplingama

borde ha möjlighet att taga hänsyn till ett sådant önskemål utan att därför

behöva hjälp och stöd av ett lagbestämt utsyningstvång.

Förbundet har härpå uttalat, att de nu förekomna ovanligt omfattande avverkningarna

med all sannolikhet icke komme att fortfara samt att utjämning

och återhållsamhet enligt förbundets uppfattning skulle komma, när

prisläget hunnit stabilisera sig, oavsett på vilken nivå detta komme att ske.

Beträffande de i framställningen föreslagna åtgärdernas ekonomiska verkningar

har förbundet anfört.

När det gäller ett återställande eller eu ökning av skogskapitalet genom

minskad avverkning, så är detta en fråga av stor ekonomisk betydelse för den

del av befolkningen det här gäller. Om ökning av skogskapitalet skall ske

uteslutande genom minskad avverkning, måste ovillkorligen en förskjutning

komma att ske till det sämre beträffande skogsägarnas årliga inkomster med

i sin tur måhända mycket olyckliga följdverkningar för det allmänna. Det

hade varit välbetänkt, om skogsvårdsstyrelsen ägnat denna sida av problemet

någon uppmärksamhet, innan krav på restriktivare åtgärder i fråga om skogskapitalets

användning rests. Vinsten på den ökning av skogskapitalet man

genom dessa åtgärder vill vinna kan bliva mer än tvivelaktig, om folkbeståndet

i de av lagen berörda bygderna därigenom hastigt minskas. Man måste sålunda

försöka göra klart för sig, huruvida och i vad mån minskade inkomster

från skogen, åstadkomna genom en reglering, som i hög grad inverkar på

skogsägarnas möjligheter att under en toppkonjunktur ekonomiskt sanera

sina affärer, skulle komma att ytterligare medverka till landsbygdens avfolkning.

En lagbestämmelse som så ingripande vill dirigera skogsägarnas inkomster

och ekonomi som den som nu föreslagits av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län kommer sannerligen icke att ingiva människorna på landsbygden

ett större hopp för framtiden eller stimulera dem att leva kvar där.

Departementschefen.

Efter det jag angivit min ståndpunkt till huvudfrågorna i det av skogsstyrelsen

framlagda förslaget till ny skogsvårdslag torde jag få återkomma

till spörsmålet om lagens tillämpningsområde ävensom till frågan, huruvida

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nordligaste

länen.

Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogsvårdslagen

skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning

i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närvarande

äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givetvis

lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett detta

undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag

skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt,

att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda område

alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga

delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock en avsevärd

förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden

1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från

25,2 till 13,0 mill. m3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3,

varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. m3. Under de följande

åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man

kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt.

Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att behovet

av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande

är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov

kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare

förordade awerkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av begreppet

utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att utsträckas

och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för

denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför

ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss

ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för

närvarande är.

Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande

speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knappast

anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda bestämmelser

kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olägenheter,

som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske enligt

awerkningsplan visat sig med!öra saväl för den enskilde skogsägaren

som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emellertid,

såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola

finnas tillgängliga, såsom beträffande virkes!örråd, tillväxt med mera. En

handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt

enklare beskaffenhet än eu awerkningsplan enligt lappmarkslagen.

Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den

allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen föreskriver

utsyningstvång vid avverkning enligt awerkningsplan. Föreskriften

härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önske
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Mai:ts proposition nr 34.

målet att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna.

Den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna och SärnaIdreområdet

torde, såsom tidigare nämnts, vara att anse såsom svårföryngrad.

Enligt skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag skall i regel utsyningstvång

föreligga vid avverkning av svåriöryngrad skog. En dylik bestämmelse

bör även enligt min uppfattning upptagas i den nya lagen. Jag har vidare

tidigare nämnt, att enligt min uppfattning skogarna i lappmarken och SärnaIdreområdet

i sin helhet tills vidare böra hänföras till svårföryngrad skog.

Därest så sker, kommer alltså utsyningstvång automatiskt att gälla för dessa

skogar, i den mån de ej efter verkställd undersökning finnas icke vara att

anse som svårföryngrade.

Därest på dylikt sätt utsyningstvånget bibehålies inom hela eller i vart fall

största delen av det område, varå 1932 års lappmarkslag är tillämplig, komma

skogsvårdsstyrelserna att få goda möjligheter till kontroll över att bestämmelserna

om avverkning följas. Det må i detta sammanhang erinras om

att det i lappmarkerna, där en jämn arbetstillgång i skogen är av största betydelse

ur ekonomisk och social synpunkt, är särskilt angeläget, att bestämmelsen

om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog iakttages, detta i all

synnerhet som dylik skog här förekommer i större utsträckning än annorstädes.

Ej heller i fråga om föryngringsbestämmelserna synes det nödvändigt att

bibehålla några speciella föreskrifter för lappmarksskogama. Vad föryngringen

beträffar bör man väl här i allmänhet söka få denna till stånd genom

självsådd. Genom den stegring, som rotvärdena å skogen i dessa områden

undergått på senare tid, torde emellertid möjligheterna, att även kulturatgärder

skola bliva ekonomiskt lönande, ha ökat. I varje fall böra sådana

självföryngringen befrämjande åtgärder som markberedning och bränning

kunna utkrävas i långt större utsträckning än hittills varit fallet. Jag förutsätter

att, i likhet med vad för närvarande är fallet, statsbidrag skall kunna

utgå för främjande av skogsåterväxten.

I enlighet med det nu anförda finner jag för min del något hinder ej föreligga

för att en blivande allmän skogsvårdslag göres tillämplig å lappmarksskogama

och något behov ej heller föreligga att i en dylik lag upptaga speciella

bestämmelser beträffande dessa skogar.

^ a<^ härefter angar fragan om behovet av särskilda lagbestämmelser för

skogarna i övre Norrland utom lappmarkerna, har bland andra skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens län i sin förenämnda framställning framhållit, att

inom länets kustland under senare tid förekommit överavverkningar, vilka

medfört en successiv minskning av själva skogskapitalet. En liknande utveckling

ehuru måhända ej så markerad — har förekommit även inom andra

delar av övre Norrlands kustland.

Dessa överavverkningar torde i främsta rummet ha möjliggjorts därav att

skyddsgränsen för den mest växtliga skogen i 1923 års lag är satt förhållandevis

lågt ävensom av att sagda lag icke innehåller något hinder i och för

sig mot en hastig realisation av befintliga förråd av äldre skog. De av mig

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

129

förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfattning,

därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd

åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag

visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norrlands

kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, allmänt

utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl

förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen

i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.

I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena

även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynnsamma,

att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra överföras

till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts

utsyningstvång att föreligga å dessa marker.

Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av tilllämpliglietsområdet

för den allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak

ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår städernas

skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den

allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över

skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet--domän
styrelsen

— vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava

förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger däremot

helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare

ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter

vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i allmänhet

böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle

vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städernas

skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella

synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande

i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om

utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där

dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till friluftsreservat,

torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken

i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduktion.

Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i

det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom

lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga

med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde

sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark,

där inom eu nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan

anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra

åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.

Jag vid slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i

vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadsskogama

eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omhänderhavas

av person med högre skoglig utbildning.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Vad angår Karesuando skogsallmänning bär denna, enär dess avkastning

tillfaller samtliga invånare i kommunen och ej enbart fastighetsägarna därstädes,

icke kunnat inordnas under lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna. Allmänningen är i stället ''att anse såsom

en vanlig kommunskog. Enär samtliga övriga skogar, som tillhöra kommuner

på landet, lyda under den allmänna skogsvårdslagen, saknas enligt min

mening anledning att i skogsvårdshänseende bibehålla en undantagsställning

för Karesuando skogsallmänning. Den omständigheten att allmänningen upplåtits

till kommunen av kronan, gör ej heller en särlagstiftning för skogsallmänningen

i sagda hänseende motiverad.

Överförandet av skogsallmänningen under den allmänna skogsvårdslagen

kommer att medföra den fördelen för kommunen, att utsyningen av skog å

skogsallmänningen, som är belägen inom en svårföryngrad trakt, kommer

att ske utan kostnad för kommunen. Eftersom skogen blir underkastad ulsyningstvång,

synes man kunna utgå från att såväl skogsvårdens krav som

fordringarna på ett uthålligt skogsbruk komma att bliva tillgodosedda.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att upptaga frågan om de ändringar

i det för allmänningen gällande reglementet, som påkallas av att allmänningen

föres in under skogsvårdslagen.

I fråga om skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, d. v. s. sådana skogar som avses i kap. V förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket, delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att dessa skogar i

regel böra gå in under skogsvårdslagen. En sådan anordning synes ändamålsenlig

bland annat med hänsyn till att dessa skogar ofta ligga vitt spridda

och tillsynen över desamma därför lättare kan utövas av skogsvårdsstyrelsemas

personal än av domänverkets personal, vars verksamhet i regel är

förlagd till mera begränsade områden.

Från en dylik överföring torde dock böra undantagas de skogar, som tillhöra

allmänna inrättningar av kyrklig natur. De flesta av de ecklesiastika

skogarna lyda under ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 och

stå under tillsyn av stiftsnämndema, vilka för detta ändamål ha skogligt

utbildad personal till sitt förfogande. Härjämte finnas emellertid vissa

skogar, tillhöriga allmänna inrättningar av kyrklig natur, som gå in under

kap. V nyssnämnda förordning. Då det synes mest ändamålsenligt, att även

sistnämnda skogar skola stå under tillsyn av de organ som ha hand om

skötseln av och tillsynen över de ecklesiastika skogarna i övrigt, torde skogar

å allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur böra undantagas

från skogsvårdslagens tillämplighetsområde. Med fastigheter av kyrklig natur

avser jag i detta sammanhang sådana fastigheter, vilkas avkastning tillkommer

kyrkor, prästerskap, församlingar och dylikt. Däremot böra de allmänna

inrättningars skogar, vilkas avkastning utgår till skoländamål, icke räknas

hit utan i likhet med vad som nyss förordats som huvudregel beträffande

allmänna inrättningars skogar gå in under skogsvårdslagen.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

131

I kanslersämbetets yttrande har uttalats den uppfattningen, att det i fråga

om universitetsskogama borde vara tillräckligt med den tillsyn, som ämbetet

utövar, och att dessa skogar följaktligen ej borde stå under tillsyn vare

sig av domänstyrelsen eller av skogsvårdsstyrelse. Enligt min uppfattning kan

emellertid den tillsyn, som kanslersämbetet här må utöva, ej ersätta tillsynen

av en skogligt utbildad myndighet. Då domänstyrelsen hittills ej utövat

någon kontroll över skötseln av dessa skogar och då en dylik verksamhet

dessutom ligger vid sidan av domänstyrelsens egentliga arbetsuppgifter,

finner jag det icke böra ifrågasättas, att domänstyrelsen i fortsättningen

skulle utöva sådan kontroll. Däremot kunna enligt min uppfattning ifrågavarande

skogar utan olägenhet föras in under den allmänna skogsvårdslagen

och tillsynen över desamma följaktligen uppdragas åt skogsvårdsstyrelsema.

Med anledning av vad kammarkollegium i detta sammanhang anmärkt

angående de marker, som förvaltas av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

samt av vetenskapsakademien, må framhållas, att dessa marker,

därest begreppet skogsmark gives den innebörd som jag i det föregående

förordat, i regel icke torde komma att bliva hänförliga till skogsmark och

följaktligen ej heller komma att falla under skogsvårdslagen.

Vad nu sagts om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, torde, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra

gälla även skogarna å sådana allmänna inrättningar tillhöriga hemman, som

innehavas med stadgad åborätt. Den allmänna skogsvårdslagen bör alltså

äga tillämpning även å dessa skogar, såvida hemmanen ej äro av kyrklig

natur. I fråga om övriga i kap. VI nyssnämnda förordning den 26 januari

1894 avsedda skogar, nämligen skogar å sådana kronohemman som innehavas

med stadgad åborätt, ma erinras om att skogarna å kronohemman och

krononybyggen inom de sex nordligaste länen redan genom lag den 12 maj

1939 inordnats under 1923 års skogsvårdslag respektive 1932 års lappmarkslag.

Något hinder synes ej föreligga för att även åborättsfastigheterna i övriga

delar av landet inordnas under den allmänna skogsvårdslagen.

Anmärkas må att ett upphävande av förordningen den 26 januari 1894,

såvitt den gäller de nu berörda åborättsfastigheterna, givetvis icke bör vara

avgörande för frågan om den rätt till avkastningen av skogen, som må tillkomma

åbo.

Skogsvårdslagen och lappmarkslagen äro för närvarande icke tillämpliga

å sådana skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om bäradsallmänningar

samt lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t bar jag emellertid den 30 juni 1947

tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning om ny lagstiftning

angående bäradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

En av utredningens uppgifter är att undersöka möjligheterna att föra

även ifrågavarande skogar in under den allmänna skogsvårdslagen. Intill

dess denna utredning slutförts, torde någon ändring i dessa skogars ställning

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

icke böra övervägas, utan de böra, sasom skogsstyrelsen föreslagit, undantagas

från den allmänna skogsvårdslagens tillämplighetsområde.

Utanför den allmänna skogsvårdslagen böra slutligen liksom hittills falla

förutom skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig

natur dels de skogar, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894, dels

övriga kronan tillhöriga skogar med undantag för sådana som innehavas

med stadgad åborätt. I princip kan jag ansluta mig till vad skogsstyrelsen

anfört om önskvärdheten av att all ifrågavarande skogsmark skall stå under

tillsyn av viss myndighet ävensom om önskvärdheten av att såvitt möjligt

enhetliga bestämmelser meddelas för de kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning

ej tillfaller domänfonden. Jag är emellertid ej beredd att utan närmare

utredning taga ställning till de frågor angaende ändringar i eller komplettering

av gällande bestämmelser om tillsynen över och förvaltningen av

här nämnda skogar, vilka berörts i skogsstyrelsens betänkande. Vad angår

de skogar som innehavas av egnahemsnämnderna eller komma att innehavas

av de blivande lantbruksnämnderna vill jag emellertid redan nu framhålla,

att det givetvis är angeläget att avverkning å dessa skogar, vilka ju äro avsedda

att användas för stärkande av ofullständiga jordbruk, under den tid

nämnden innehar dem ej sker på ett sådant sätt, att skogen vid en blivande

sammanläggning med ett dylikt jordbruk ej kan giva det stöd åt detta, som

varit avsett.

Tillämpningen av en ny skogsvårdslag enligt de grunder som nu angivits,

torde väl för skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen bliva åtskilligt mindre

arbetskrävande än vad fallet skulle ha blivit, därest avverkningsreglerna utformats

i enlighet med skogsstyrelsens förslag. Det oaktat bör man enligt

min uppfattning räkna med att ett genomförande av det nu framlagda förslaget

kommer att medföra någon ökning av skogsvardsstyrelsernas och

skogsstyrelsens arbetsbörda och personalbehov. Hur stor denna ökning kan

bliva torde ej vara möjligt att redan nu bedöma.

Den nya skogsvårdslagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1949, då

den nuvarande lappmarkslagen upphör att gälla.

I anslutning till nu anförda principiella synpunkter bär inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till ny skogsvårdslag ävensom till lag om

ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till

jakt. Jag torde härefter få närmare ingå på vissa bestämmelser i dessa förslag.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

133

Specialmotivering.

A. Skogsvårdslag.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I paragrafen, vilken motsvarar 2 § i skogsstyrelsens förslag, angivas de allmänna

riktlinjerna för skogsskötseln.

Beträffande innehållet i paragrafen torde jag få hänvisa till den allmänna Departementsmotiveringen.

Därest här föreslagna bestämmelser angående de allmänna rikt- chefen.

linjerna för skogsskötseln intagas i lagen, synes det icke erforderligt att, såsom

skogsstyrelsen föreslagit, jämväl i denna intaga en bestämmelse motsvarande

1 § första stycket i 1923 års lag.

2 §•

I denna paragraf, vilken motsvarar 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag,

angives vilken mark som är att anse såsom skogsmark.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 1 § andra stycket i skogsstyrelsens

förslag kan till en början nämnas, att skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands

och Kronobergs län förordat ett förtydligande genom ett tillägg,

vari fastsloges att till skogsmark skulle räknas skogbeväxt hagmark, som ej

genom särskilda åtgärder givits tydlig karaktär av betesmark för varaktigt

behov, samt att länsjägmästareföreningen uttalat att, därest en definition av

begreppet skogsmark ansåges erforderlig, denna definintion borde ha det

innehållet, att mark, som vore lämplig för skogsproduktion, skulle räknas

till skogsmark, om den icke i väsentlig utsträckning utnyttjades för annat

ändamål och detta utnyttjande vore varaktigt.

Sveriges lånsskogvaktareförbund har ansett begreppet skogsmark till sin

innebörd bliva klarare, därest orden »i väsentlig utsträckning» i förslagets

definition ersattes med orden »på ett rationellt sätt».

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att orden »i väsentlig utsträckning» borde utgå, då enligt förvaltningsutskottets

mening mark, som användes för annat ändamål än skogsbörd, oavsett

omfattningen därav icke borde räknas som skogsmark. Förslagets formulering

ledde enligt utskottets uppfattning till olämpligt resultat i de fall, då

hagmark eller gammal igenvuxen åker vore behövlig som betesreserv under

någon kort tid av året men icke i väsentlig utsträckning användes som betesmark.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

Departements
chefen.

Förvaltningsutskottet hos Kronobergs läns hushållningssällskap har mot

formuleringen av 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag invänt, att denna

helt toge sikte på markens nuvarande användning och att de nu rådande förhållandena

således för all framtid skulle bliva avgörande för om viss mark

skulle anses som skogsmark eller icke, vilket icke kunde vara ändamålsenligt.

Härjämte har förvaltningsutskottet anmärkt, att i motiveringen till förslaget

gåves viss sanktion åt betesdrift i skogen, trots att denna brukningsform

dock länge ansetts förkastlig med hänsyn till såväl skogsbruket som

husdjursskötseln.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett bestämmelser

böra meddelas av innehåll, att vid tvist mellan skogsvårdsstyrelse

och markägare rörande fråga, huruvida viss mark skulle betecknas som

skogsmark eller icke, frågan skulle avgöras av skogsvårdsstyrelsen och vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott gemensamt.

Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak, jämväl beträffande

de frågor som berörts i nu återgivna yttranden, hänvisa till den allmänna

motiveringen. Med anledning av vad Kristianstads läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anfört vill jag emellertid understryka angelägenheten

av att samråd mellan skogsvårdens och jordbrukets lokalorgan

skall äga rum i alla de fall, där en konflikt skulle kunna tänkas uppstå mellan

skogsbruks- och jordbrukssynpunktema, exempelvis vid prövning av

frågor om gränsdragningen mellan skogsmark och betesmark eller då fråga

uppkommer huruvida mark, som för närvarande är outnyttjad, är mest ägnad

att användas för jordbruksändamål eller för skogsbörd.

3 §.

Förevarande paragrafs första stycke, enligt vilket åbo å hemman eller lägenhet

under stadgad åborätt skall i fråga om rättigheter och skyldigheter

enligt skogsvårdslagen vara likställd med ägare av fast egendom, motsvarar

3 § i skogsstyrelsens förslag och 2 a § i 1923 års lag. Paragrafens andra

stycke, vilket reglerar förhållandet, då tvist råder om äganderätt till mark,

har motsvarighet i 20 § första stycket andra punkten i skogsstyrelsens förslag

och 11 § första stycket andra punkten i 1923 års lag. Tredje stycket är likalydande

med 4 § andra stycket lappmarkslagen.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §■

I denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i skogsstyrelsens förslag samt 1 §

andra och tredje styckena i 1923 års lag, behandlas frågan om de organ, som

skola utöva den omedelbara uppsikten över efterlevnaden av skogsvårdslagen.

Erinringar mot de av skogsstyrelsen här föreslagna bestämmelserna ha

framställts endast i ett fåtal yttranden.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

135

Kammarkollegium har ansett, att en kompetensregel, sådan som den i 4 §

första stycket i skogsstyrelsens förslag intagna, lagtekniskt icke hade sin

plats i skogsvårdslagen utan att skogsvårdsstyrelses befogenheter i vad anginge

andra författningar än skogsvårdslagen borde angivas i dessa författningar.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län och Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ha uttalat, att skogsvårdsstyrelsemas verksamhetsområden

utan undantag borde sammanfalla med landstingsområdena, och skogsvårdsstgrelserna

i Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län samt länsjägmästareföreningen

ha anmärkt, att riksdagens samtycke borde inhämtas,

då fråga uppstode om större ändring i skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har uttalat, att bestämmelsen i

paragrafens tredje stycke icke vore tillfredsställande avfattad med hänsyn

till att Göteborgs stad gränsade till såväl Göteborgs och Bohus läns landstingsområde

som Älvsborgs läns landstingsområde utan att omgivas av någotdera.

Då det enligt förslaget kunde bliva möjligt att en skogsvårdsstyrelses

verksamhet komme att omfatta annat område än landstingsområde, syntes

en omredigering av stycket önskvärd.

Paragrafen har avfattats i anslutning till skogsstyrelsens förslag, vilket i Departementssin

tur, med undantag för andra stycket, i huvudsak överensstämmer med chefen.

motsvarande stadganden i 1923 års lag. Vissa avvikelser i förhållande till

skogsstyrelsens förslag föreligga dock. Det har sålunda ej synts påkallat att

här beröra uppsikten över efterlevnaden av andra föreskrifter än sådana, som

meddelas i skogsvårdslagen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anfört bär vidare viss ändring gjorts i stadgandet om tillsynsmyndigheten

för skogsmark i stad, som ej deltager i landsting.

Vad angår den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att besluta om

ändring av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde må påpekas, att det av

praktiska skäl är önskvärt, att skogsvårdslagen ej skall behöva ändras varje

gång en jämkning av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde kan befinnas

påkallad. Med hänsyn till innehållet i 1 § förordningen den 30 maj 1941 angående

skogsvårdsstyrelser kommer emellertid riksdagen ändock, därest

fråga om dylik jämkning skulle uppkomma, att få taga ställning till densamma.

5 §•

Denna paragraf, vilken innehåller en allmän bestämmelse om det centrala

skogsvårdsorganets verksamhet, motsvaras av 5 § i skogsstyrelsens förslag.

Rörande yttrandena över ifrågavarande paragraf i skogsstyrelsens förslag

kan nämnas, att kammarkollegium, länsstyrelsen i Jönköpings län, ett flertal

skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap

och länsjägmästareföreningen ansett bestämmelsen i 5 § i

skogsstyrelsens förslag icke höra hemma i eu skogsvårdslag samt i allmän
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Departements
chefen.

het hänvisat till i ämnet förekommande stadganden i skogsvårdsstyrelseförordningen

och instruktionen för skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands

län har härjämte gjort gällande, att paragrafens innehåll icke överensstämde

med svensk rättsuppfattning med hänsyn till att skogsstyrelsen enligt

förslaget skulle utgöra besvärsinstans i förhållande till skogsvårdsstyrelserna

och samtidigt äga att utfärda för skogsvårdsstyrelserna bindande anvisningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har påpekat att, samtidigt som det kunde

vara en fördel med en enhetlig praxis hos skogsvårdsstyrelserna, svårigheter

kunde uppkomma, när det gällde att lämna anvisningar för bemästrandet av

de skilda problem, som otvivelaktigt kunde uppställa sig för skogsvården

inom olika delar av riket, samt att på denna grund en alltför stark bundenhet

av givna direktiv icke skulle bliva till nytta för skogsvårdsstyrelsernas

arbete.

En liknande mening har kommit till uttryck i yttrandena från lantbruksstyrelsen,

förvaltningsutskotten hos Uppsala, Jönköpings och Västmanlands

läns hushållningssällskap samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

och Sveriges lantbruksförbund.

Det måste anses naturligt, att den lag, som innehåller de centrala bestämmelserna

rörande vården av de enskilda skogarna i landet, också upptager

föreskrifter angående tillsynen över lagens efterlevnad. Då i 4 § förekommer

en bestämmelse angående skogsvårdsstyrelsernas uppsikt över skogsskötseln,

synes det följdriktigt, att efter skogsstyrelsens inrättande såsom central statlig

myndighet för det enskilda skogsbruket jämväl införes ett stadgande i

skogsvårdslagen om skogsstyrelsens tillsyn över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

enligt samma lag.

Skogsvårdsstyrelsernas ställning i allmänhet i förhållande till skogsstyrelsen

har nyligen reglerats genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 323)

om ändring i 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Enligt förstnämnda förordning

har skogsvårdsstyrelse vid fullgörande av sin uppgift att ställa sig

till efterrättelse vad som finnes föreskrivet i bland annat av skogsstyrelsen

meddelade bestämmelser. Med hänsyn härtill synes det överflödigt att i

skogsvårdslagen intaga någon bestämmelse om att skogsstyrelsen skall meddela

skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar, i all synnerhet som en föreskrift

därutinnan redan förekommer i instruktionen för skogsstyrelsen.

Om avverkning.

6 och 7 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka innehålla de allmänna bestämmelserna

om inskränkning i rätten att avverka skog, hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §•

Paragrafen, vilken motsvarar 12 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller stadgande

om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alajtts proposition nr 34.

137

Vad beträffar yttrandena över denna del av skogsstyrelsens förslag, har

stadgandet i regel avstyrkts i de yttranden, som innehållit avstyrkande av de

i 9 och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelserna om avverkning

av stödskog och överloppsskog, men i övrigt lämnats utan erinran.

Egnahemsstyrelsen har emellertid ifrågasatt nödvändigheten av att förordnande

enligt förevarande paragraf meddelas i fråga om jordbruks- och skogsfastigheter,

som uppenbarligen äro en brukningsenhet, samt framhållit, att

meddelande av dylika förordnanden skulle komma att svårt belasta skogsvårdsstyrelserna,

eftersom brukningsenheterna på många håll i landet vore

splittrade i flera registerfastigheter. Förordnande borde enligt egnahemsstyrelsens

uppfattning meddelas i huvudsak endast beträffande skog, som icke

vore behövlig för att efter ortens förhållanden förse jordbruket med skog till

husbehov och stöd.

Vid tillämpning av det i 7 § första stycket upptagna stadgandet om in- Departementsskränkning

i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog skall i första hand <>heimhänsyn

tagas till skogsinnehavet å varje särskild fastighet och avkastningen

av detta. Emellertid kan det tydligen ofta föreligga ett legitimt intresse av

att en dylik bedömning skall ske från en något vidare utgångspunkt och att

således skogsinnehavet å flera fastigheter betraktas såsom en enhet. Med

hänsyn härtill har i förevarande paragraf, i huvudsaklig överensstämmelse

med skogsstyrelsens förslag och med 7 § 4 mom. i 1932 års lappmarkslag,

upptagits ett stadgande om sammanförande av flera fastigheter till en enhet

i avverkningshänseende.

Med anledning av vad egnahemsstyrelsen anfört må påpekas, att det, därest

de allmänna avvei''kningsbestämmelserna få det innehåll som jag tidigare

föreslagit, icke kommer att föreligga något behov av att tillämpa här

ifrågavarande stadgande enbart av den anledningen, att den till ett jordbruk

hörande skogen utgör särskild registerenhet, utan att sammanförande kommer

att bliva aktuellt endast beträffande flera fastigheter, vilka var och en

innehålla skog.

Sammanförande bör givetvis ej få äga rum på sådant sätt, att risk uppstår

för att åtgärden skall menligt inverka på de intressen man velat tillgodose

genom stadgandet i 7 § första stycket, särskilt önskemålet att trygga en

jämn sysselsättning för arbetskraften i orten. Den övre gränsen i storlekshänseende

för de enheter, som böra få bildas, torde därför i praktiken tämligen

lätt giva sig själv.

Så länge beslut om sammanförande gäller, bör tydligen hela området betraktas

som en enhet ej blott då detta giver ägaren eller ägarna ökade möjligheter

till avverkning utan även eljest. Skulle avverkning på en i gemenskapen

ingående fastighet ha skett i en omfattning, som överstiger vad som

skulle ha varit tillåtet enbart med hänsyn till förhållandena å sagda fastighet

men däremot ligger inom ramen för vad som må avverkas å hela enheten,

kan detta uttag alltså medföra hinder för avverkning å annan i denna

ingående fastighet, även om avverkningen, om sistnämnda fastighet ses iso
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

Departements
chefen.

lerad, ej är onormalt stor. Skulle sistnämnda fastighet säljas under det gemenskapen

består, torde skogsvårdsstyrelsen i regel icke böra medgiva hävande

av gemenskapen, om detta kan anses medföra risk för att uttagen å

de olika fastigheterna sammanlagt skulle bliva större än som eljest varit

möjligt.

Det torde ligga i sakens natur, att ansökan om sammanförande må göras

endast av markens ägare.

9 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 13 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller

regler rörande avverkningen å fastigheter, som besväras av skogsfångsservitut.

Bestämmelserna i första stycket ha även motsvarighet i 4 § 3 mom.

samt 5 § 1 mom. tredje stycket 1923 års lag.

I yttrandena över skogsstyrelsens förslag har frågan om dylika regler särskilt

berörts endast i en mindre del av de avgivna yttrandena. Förslaget har

uttryckligen tillstyrkts av landsorganisationen, och åtskilliga skogsvdrdsstyrelser

ha förklarat sig ej ha någon erinran att göra mot detsamma. Sveriges

lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha beträffande

förutsättningarna för ingripande yttrat, att de icke hade något att

erinra mot att paragrafen inrymde möjlighet att ingripa även vid avverkning

till husbehov men att det borde tillses, att vid otillräcklig skogstillgång

å en tjänande fastighet de därav berörda finge vidkännas proportionsvis samma

minskning.

Bestämmelser om reglering av avverkningen med hänsyn till servitutshavares

intressen finnas redan i gällande skogsvårdslag. I likhet med skogsstyrelsen

anser jag, att dylika bestämmelser även i fortsättningen böra upptagas

i skogsvårdslagen. Vissa jämkningar torde dock böra göras såväl i förhållande

till förslaget som i förhållande till gällande lag.

En förutsättning för att skogsvårdsstyrelse skall äga befogenhet att ingripa

för att tillvarataga servitutshavares intresse är enligt 1923 års lag i

regel att planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att servitutet

icke kan begagnas i avsedd utsträckning. Skogsstyrelsen har däremot

föreslagit, att skogsvårdsstyrelse skulle tillerkännas en allmän befogenhet

att ingripa, då skäl därtill förelåge. Beträffande innebörden av en dylik

bestämmelse har skogsstyrelsen anfört, att det föreslagna uttrycket förutsatte,

att en märkbar olägenhet skulle uppstå för servitutshavaren, därest ej

ett ingripande skedde från skogsvårdsstyrelsens sida, och att denna olägenhet

i allmänhet torde bestå antingen däri att servitutshavaren ej kunde få ut

den skog, vartill han vore berättigad, eller däri att utövandet av servitutsrätten

stötte på onödiga svårigheter. Som exempel på fall, där dylika onödiga

svårigheter borde anses föreligga, har skogsstyrelsen anfört det fallet att en

skogsägare fällde all enligt de allmänna avverkningsreglerna uttagbar skog

å den del av fastigheten, som låge lämpligast till för servitutshavaren, utan

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

139

att detta vore påkallat av skogliga skäl eller skogsägaren hade någon särskild

fördel därav. Ingripande borde alltså enligt skogsstyrelsens uppfattning

i vissa fall kunna ske, även om skogstillgången på den tjänande fastigheten

vore fullt tillräcklig för att tillgodose servitutshavarens rätt.

En sådan utvidgning av möjligheterna till ingripande, som skogsstyrelsens

förslag innebär, finner jag dock ej erforderlig. Det bör vara tillräckligt om servitutshavaren,

såsom även för närvarande är fallet, äger påfordra ingripande

enligt skogsvårdslagen för att förhindra åtgärder, som skulle kunna medföra,

att hans rätt ej skulle kunna begagnas i avsedd utsträckning. En förutsättning

för att skogsvårdsstyrelse skall äga ingripa till förmån för servitutshavare

bör alltså till en början vara, att fara föreligger för att servitutet

ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning. Vid bedömandet av om så är

fallet bör beaktas, att de i det föregående föreslagna avverkningsbestämmelserna

— i motsats till vad som för närvarande gäller — utan inskränkning

äro tillämpliga även å husbehovsavverkning. Något utrymme kommer alltså i

fortsättningen ej att finnas för den specialbestämmelse, som 1923 års lag

innehåller i fråga om servitut, uppkomna före den 1 januari 1923.

För att sådan fara som nyss nämnts skall kunna föranleda ingripande av

skogsvårdsstyrelsen fordras för närvarande, att faran aktualiserats genom

planlagd eller påbörjad avverkning. I regel torde det väl även vara först i

en dylik situation, som det verkligen kan anses ådagalagt, att behov av ingripande

föreligger. Emellertid kunna otvivelaktigt fall föreligga, då det med

hänsyn till den knappa virkestillgången å fastigheten eller andra omständigheter

redan dessförinnan är tydligt, att fara föreligger för att servitutshavarens

rätt skall trädas för när. Det synes vidare angeläget att ingripande

skall kunna ske på ett så tidigt stadium, att det verkligen får någon effekt

för tillvaratagande av servitutshavarens rätt. Om åtgärder från sltogsvårdsstyrelsens

sida ej få vidtagas förrän avverkning planlagts eller påbörjats

torde det emellertid, särskilt å mindre fastigheter, föreligga en viss risk för

att beslut av skogsvårdsstyrelsen ej kan fattas, förrän skadan redan är skedd.

Ingripande bör därför kunna ske ej blott sedan avverkning planlagts eller

påbörjats utan så snart dylik fara över huvud kan anses föreligga. Då de

sakliga förutsättningarna för ingripande föreligga, synes skogsvårdsstyrelsen

vidare, i motsats till vad skogsstyrelsen föreslagit, alltid böra äga ingripa ex

officio. Det skäl, som föranleder att skogsvårdsstyrelse över huvud bör tillerkännas

dylik rätt att ingripa på egen hand, nämligen att det ingalunda är

säkert att en servitutshavare förstår, när risk uppstår för att lians rätt skall

lida intrång, synes nämligen göra sig lika starkt gällande, oberoende av

på vad sätt faran konstateras föreligga.

Även då planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att från

fastigheten upplåtet skogsfångsservilut icke kan i avsedd utsträckning begagnas,

kan enligt 1923 års lag hinder för ingripande föreligga. De där meddelade

bestämmelserna äro nämligen icke tillämpliga, såvida avverkningen

avser fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från

fastigheten upplåten rätt till busbebovsfång. På sätt skogsstyrelsen frambål
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

lit synes emellertid, därest de allmänna avverkningsbestämmelserna göras

tillämpliga även å avverkning till husbehov, anledning ej föreligga att i fortsättningen

bibehålla en dylik undantagsbestämmelse.

I 1923 års lag stadgas vidare att en förutsättning för att ingripande skall

få ske är att servitutshavarens rätt finnes klar. En dylik bestämmelse bör

emellertid enligt min uppfattning icke upptagas i den nya lagen. Densamma

synes nämligen innebära en viss risk för att förevarande paragraf icke skulle

kunna giva avsett skydd åt servitutshavama, i det att även ett obefogat bestridande

av servitutsrätten skulle kunna medföra, att denna ansåges icke

vara klar och skogsvårdsstyrelsen följaktligen vara betagen möjligheten att

ingripa. Det torde i stället böra överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen att, även

med hänsyn till de invändningar som eventuellt framställts mot servitutsrättens

existens eller omfattning, pröva huruvida ingripande bör ske. Självfallet

bör emellertid ingripande ej få ske på ett sätt, som skulle lända till förfång

för innehavaren av en avverkningsrätt, vilken enligt vanliga civilrättsliga

regler äger företräde framför den ifrågavarande servitutsrätten. Föreskrift

härom torde böra intagas i lagen.

Skyddet för servitutshavaren motsvaras enligt gällande lag ej av något

skydd för markägaren. På sätt skogsstyrelsen framhållit kan det emellertid

understundom föreligga risk för att effekten av de skogsvårdande åtgärder,

som en markägare vidtager, helt eller delvis spolieras genom de avverkningar,

som en servitutshavare företager i utövandet av sin rätt. Bestämmelserna

i servitutslagen kunna icke anses erbjuda tillräckligt skydd härvidlag.

Det är ju för övrigt här ofta fråga om åtgärder, där det kan vara

svårt att påvisa någon omedelbar ekonomisk skada för den tjänande fastighetens

ägare men där åtgärderna otvivelaktigt kunna vara menliga ur skogsvårdssynpunkt.

Jag finner det med hänsyn härtill rimligt att markägarna

genom skogsvårdslagen skola beredas ett visst skydd i sådana fall som nu

avses. Då fara föreligger för att ett skogsfångsservitut skall utövas på ett

sätt, som länder till men för skogsvården å den tjänande fastigheten, bör

därför skogsvårdsstyrelsen efter framställning av den tjänande fastighetens

ägare kunna meddela sådana föreskrifter angående avverkning å fastigheten

eller del därav, som erfordras för att trygga skogsvården å fastigheten. Något

hinder bör i och för sig ej föreligga att vid meddelandet av dylika föreskrifter

i skogsvårdens intresse gå längre än som följer av de allmänna avverkningsbestämmelserna.

Det skydd, som genom dylika föreskrifter beredes

markägaren, bör emellertid ej gå så långt, att det medför en minskning av

möjligheterna för servitutshavaren eller annan innehavare av rätt till avverkning

å fastigheten att utnyttja sin rätt i avsedd utsträckning, utöver de

inskränkningar som kunna följa redan av de allmänna avverkningsbestämmelserna.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avverkares rätt att påkalla

yttrande av skogsvårdsstyrelsen rörande en planlagd eller påbörjad avverk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 1^1

nings laglighet. Paragrafen motsvarar 14 § i skogsstyrelsens förslag samt 6 §

i 1923 års lag.

Skogsstyrelsens förslag i denna del liar i yttrandena i allmänhet lämnats

utan erinran. I ett yttrande har emellertid uttalats, att sådant utlåtande av

skogsvårdsstyrelsen, som här avses, borde få överklagas av skogsägaren.

Redan enligt 1923 års lag äger den, som planerat eller påbörjat avverkning, Departementspåkalla

yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida avverkningen står i över- c c enensstämmelse

med gällande föreskrifter. En dylik bestämmelse synes böra

bibehållas i den nya lagen. Genom densamma kan i vart fall till avsevärd

del elimineras den olägenhet det innebär, att lagens bestämmelser måste

vara relativt allmänt avfattade, och en skogsägare kan alltså, genom att

påkalla yttrande från skogsvårdsstyrelsen och sedan företaga avverkningen

inom de gränser som angivits i yttrandet, undvika all risk för att det senare

skall göras gällande att avverkningen stått i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser.

Under det att skogsvårdsstyrelsen bör vara bunden av yttrandet

så att avverkning, som företages i överensstämmelse med detta, är att anse

som laglig, bör yttrandet däremot ej ha bindande verkan gentemot skogsägaren.

Denne bör alltså äga rätt att oberoende av yttrandet företaga avverkningen

på sätt han själv anser lämpligt och överensstämmande med lagens

föreskrifter. Emellertid löper han därvid risken av åtal eller annat ingripande,

därest han vid avverkningen åsidosätter dessa föreskrifter.

Enligt gällande lag kan här avsett yttrande av skogsvårdsstyrelsen ej överklagas.

Någon ändring härvidlag synes, med hänsyn till de synnerligen stora

svårigheter av praktisk art som en klagorätt här skulle framkalla, icke

böra ifrågasättas.

11 §■

Första momentet i denna paragraf, vilken motsvarar 15 § i skogsstyrelsens

förslag samt 7 § i 1923 års lag, innehåller bestämmelser om undersökning

å marken i samband med skogsvårdsstyrelses prövning av vissa avverkningsfrågor

med mera. Andra momentet behandlar skogsvårdsstyrelses beslut i

dylika frågor.

De av skogsstyrelsen under 15 § föreslagna bestämmelserna ha i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I en del yttranden

ha dock erinringar framställts beträffande vissa punkter, särskilt i fråga

om fördelningen av kostnaderna för här avsedda undersökningar.

Kammarkollegium bär — med anmärkande av att enligt paragrafen förutsatts,

att skogsvårdsstyrelserna kunde bliva nödsakade att tillkalla särskilda

sakkunniga för vissa frågors bedömande — uttalat, att det lörelölle som om

åt skogsvårdsstyrelserna lämpligen icke borde givas större befogenheter än

att de själva med den sakkunskap, som stode till buds inom deras egentliga

arbetsområde, skulle kunna behärska sitt kompetensområde.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län, skogsvårdsstyrelserna

i Kalmar läns södra landstingsområde och Gävleborgs län, förvaltningsutskotten

hos Blekinge läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Departements
chefen.

hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund ha ansett, att kostnaden för uppskattning av skogstillgångarna

å en fastighet borde åvila skogsägaren endast då han själv begärt

uppskattningen.

Östergötlands läns och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha uttalat, att uppskattning av skogstillgångarna å en fastighet

enligt förevarande paragraf alltid borde bekostas av medel, som förvaltades

av skogsvårdsstyrelsen.

Sveriges skogsägare förbund har yttrat, alt frågan vem som skall bära kostnaderna

för en skogsuppskatlning enligt ifrågavarande paragraf vore av

mindre betydelse för små skogar, där en någorlunda tillfredsställande uppskattning

kunde ske okulärt eller med obetydliga kostnader, men att beträffande

stora fastigheter, där kostnaderna för en uppskattning av skogstillgångarna

kunde belöpa sig på tiotusentals kronor, det innebure alltför stora krav

på skogsägaren att av honom fordra åtgärder av denna storleksordning för

att underlätta skogsvårdsstyrelsens lagtillämpning.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har beträffande

15 § 2 mom. i skogsstyrelsens förslag anfört.

Det kan ifrågasättas, varför överhuvud taget begreppet föreskrift skall intagas

i samband med yttrande enligt 14 §, enär avvikelse från sådan föreskrift

icke i och för sig medför någon påföljd. En föreskrift, som icke behöver

efterlevas, synes icke vara lämplig. Om en skogsägare med stöd av 14 §

begär ^stämpling av all den skog, han må avverka enligt lag, och skogsvårdsstyrelsen

i samband därmed meddelar den föreskriften, att avverkning

utöver stämplingen är lagstridig, kan skogsägaren i händelse av missnöje icke

anföra besvär över beslutet utan hans enda möjlighet att få klarhet i om

hans uppfattning är riktig är att avverka så långt han själv anser tillåtet, varvid

han utsätter sig för risk att bli straffad enligt 47 §. Det synes med hänsyn

till dessa konsekvenser vara önskvärt, att föreskrift enligt 14 § är bindande

så att beslut därom kan överklagas men även vid överträdelse medföra samma

påföljd som föreskrifter enligt övriga paragrafer i 3 kap.

I första momentet avses sådana ärenden, där ansökan göres om dispens från

de allmänna avverkningsbestämmelserna eller om utfärdande av föreskrifter

för reglering av avverkningen å fastighet som besväras av skogsfångsservitut

eller om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende

eller där yttrande begäres angående lagligheten av planlagd eller

påbörjad avverkning. Däremot avser momentet ej sådana fall, där skogsvårdsstyrelsen

själv utan samband med en av skogsägare gjord ansökan finner

undersökning erforderlig för att pröva, huruvida avverkning skett eller

sker i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Att sökanden i här avsedda fall själv skall bekosta den uppskattning av

skogstillgångarna å hans fastighet, som kan vara erforderlig, synes mig ej

mer än rimligt. Jag kan därför ej dela den i vissa yttranden framförda uppfattningen,

att kostnaderna för dylik uppskattning skulle bestridas av medel,

som förvaltas av skogsvårdsstyrelsen.

Paragrafen är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med skogsstyrelsens

förslag. Vissa jämkningar av väsentligen formell natur ha dock vid
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

143

tagits. Sålunda har det ej synts erforderligt att i 1 mom. första stycket intaga

särskild föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då frågans bedömande

kräver särskild fackkunskap, må inhämta utlåtande från sakkunnig. Det

torde nämligen vara självfallet att skogsvårdsstyrelsen även utan särskild

föreskrift därom vid handläggningen av såväl dessa som andra på skogsvårdsstyrelsen

ankommande ärenden äger införskaffa den utredning från

särskilda sakkunniga utanför skogsvårdsstyrelsens egna led, som i varje särskilt

fall kan befinnas erforderlig. Då det, på sätt påpekats i ett yttrande,

synes olämpligt att för de anvisningar, som kunna meddelas i samband med

yttrande enligt 10 §, använda uttrycket föreskrift, vilket i övrigt i lagen

brukas för stadganden av bindande natur, ha vissa ändringar gjorts i 2 mom.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet i sista punkten av sagda moment

ha slutligen kompletterats med ett stadgande om att föreskrifter angående

utnyttjande av servitut skola delgivas, förutom sökanden, jämväl annan som

skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 16 och 17 §§ i skogsstyrelsens förslag

samt 8 § i 1923 års lag, behandla åtgärder med anledning av planerad eller

påbörjad olaga avverkning.

För yttrandena över 16 g i skogsstyrelsens förslag har förut redogjorts.

Stadgandena i 17 § i sagda förslag ha i yttrandena, bortsett från vad nedan

angives, i allmänhet lämnats utan erinran, dock att i en del yttranden

förordats, att giltighetstiden för avverkningsförbud skulle utsträckas till högst

tio år.

Kammarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke uppgift om meddelat avverkningsförbud

borde intagas i fastighetsboken och även angivas i gravationsbevis

rörande fastigheten till skydd för eventuella köpare av denna, och

i huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke det i 2 mom.

stadgade delgivningssättet borde gälla även beträffande avverkningsförbud,

som meddelats enligt 1 mom.

Sveriges länsskogvaktareförbund har yrkat, att befogenhet att meddela provisoriskt

avverkningsförbud skulle tillkomma icke blott de högre tjänstemännen

hos skogsvårdsstyrelserna utan även länsskogvaktarna, därvid förbundet

framhållit, att de lagstridiga avverkningarna nästan alltid upptäcktes av länsskogvaktarna,

vilkas skogliga kunskaper och praktiska erfarenhet finge anses

garantera erforderlig kompetens i nu ifrågavarande hänseende.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förorda!,

alt giltighetstiden för provisoriskt avverkningsförbud, som meddelats av

tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse, skulle inskränkas till tio dagar.

Beträffande ifrågavarande paragrafer kan jag i stort sett hänvisa till den

allmänna motiveringen. Vad angår de frågor, som siirskilt berörts i här återgivna

yttranden, må först beträffande giltighetstiden för avverkningsförbud

Departements
chefen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

erinras om att jag redan i den allmänna motiveringen förklarat mig anse

den av skogsstyrelsen föreslagna maximitiden, fem år, alltför kort och därför

förordat, att möjlighet skulle finnas att vid utgången av sagda tid förlänga

förbudet för ytterligare högst fem år. I fråga om giltighetstiden för

sådant provisoriskt förbud, som meddelas av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen,

finner jag däremot skogsstyrelsens förslag väl avvägt och kan alltså

icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda uppfattningen, att sagda

tid borde förkortas. Med hänsyn till ingripandets karaktär synes behörigheten

att meddela dylikt provisoriskt förbud, såsom skogsstyrelsen föreslagit,

böra vara begränsad till sådana tjänstemän med högre skoglig utbildning,

som av skogsvårdsstyrelsen erhållit särskilt bemyndigande därtill. Att

tillämpa det för dessa provisoriska avverkningsförbud i vissa fall medgivna

speciella delgivningssättet även beträffande förbud, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,

synes icke lämpligt.

Vad slutligen angår frågan om eventuella åtgärder för offentliggörande av

meddelat avverkningsförbud må erinras om att enligt 1923 års lag överenskommelser

och domstolsbeslut rörande återväxtåtgärder utan något särskilt

publiceringsförfarande gälla mot framtida ägare av skogsmarken. En köpare

av en skogsfastighet har därför redan nu anledning att vända sig till skogsvårdsstyrelsen

för att erhålla uppgifter i detta hänseende. Då nu jämväl avverkningsförbud

avses skola gälla mot ny ägare, torde det bliva regel vid

köp av skogsfastigheter, att köparen före köpeavtalets ingående inhämtar

upplysningar angående fastigheten hos skogsvårdsstyrelsen. Detta förfarande

synes vara att föredraga framför en publicering, vilken skulle kunna

framkalla eller skärpa en motsatsställning mellan skogsvårdsstyrelsen och

markägarna.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogsiillstånd.

14—24 §§.

Dessa paragrafer, vilka ha motsvarighet i 18—30 §§ i skogsstyrelsens förslag,

innehålla bestämmelser om åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.

14 § innehåller de allmänna bestämmelserna om skyldighet att

vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning och 15 § motsvarande bestämmelser

om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av skadegörelse

å skogen, medan i 16 § meddelas bestämmelser om skyldigheten att i övrigt

vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd. I 17 § regleras den

inverkan utbetalande av bidrag av allmänna medel har på omfattningen av

skyldigheten enligt 15 och 16 §§. 18 § angiver vem ansvaret för utförande

av åtgärderna åvilar. I 19—23 §§ regleras förfarandet, då åtgärder av här

avsett slag äro eller kunna förväntas bliva påkallade, och 24 § slutligen

innehåller bestämmelser om befogenhet i vissa fall för skogsvårdsstyrelsen

att i samband med avverkning fordra säkerhet för kostnaden för de åter
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

145

växtåtgärder, som kunna föranledas av avverkningen. I 1923 års lag ha bestämmelser

om åtgärder för betryggande av återväxt meddelats i 9—17 §§.

Utöver vad som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena

över huvudlinjerna av skogsstyrelsens förslag ha här ifrågavarande

bestämmelser så gott som helt lämnats utan erinran i yttrandena. På enstaka

punkter ha dock i vissa yttranden gjorts anmärkningar eller erinringar. Beträffande

skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skadegörelse å skogen

(19 § i skogsstyrelsens förslag) ha skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och

Hallands län uttalat, att av vilt förorsakade skador å skog borde upptagas

bland de i paragrafens första stycke uppräknade skadorna, varjämte Kronobergs

låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärkt därpå, att

skada genom betesdjur jämställts med skada genom brand, storm eller dylik

olyckshändelse, ehuru skada av förstnämnda slag i de flesta fall finge

anses självförvållad, och i samband härmed även förordat, att de övervakande

organen skulle få rätt att förbjuda skogsbete, där dylikt bete vore

till uppenbar skada för skogsväxten.

Beträffade befogenheten för skogsvårdsstyrelse att fordra säkerhet för kostnader

för återväxt (26 § i skogsstyrelsens förslag) har skogsvårdsstyrelsen

i Gotlands län förordat, att skogsvårdsstyrelse i sådana fall, då ansökning

om omläggning av skogsmark avsåge produktiv skogsmark av större omfattning

eller spekulationssyfte kunde befaras föreligga, skulle tillerkännas

befogenhet att fordra säkerhet för den kostnad, som kunde uppstå för återplantering,

därest omläggningen av någon anledning icke komme till stånd

men avverkning det oaktat skett. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har

förordat, att orden »i mera betydande omfattning» skulle utgå ur stadgandet,

därvid åberopats, att det icke vore omfattningen i och för sig av kulturåtgärderna,

som vore avgörande för behovet av säkerhet, utan fastmera vederbörande

markägares ekonomi eller kynne. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands

län ävensom länsjägmästareföreningen ha förklarat sig förutsätta,

att uttrycket »i mera betydande omfattning» skulle ställas i relation till ägarens

ekonomiska förhållanden.

I fråga om bestämmelserna angående den undersökning som bör föregå

ingripande från skogsvårdsstyrelsens sida för alt få till stånd åtgärder mot

otillfredsställande skogstillstånd (28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag)

har Sveriges länsskogvaktareförbund anfört, att sådan undersökning

alltid borde företagas av skogsvårdsstyrelsen.

Slutligen kan nämnas, att kammarkollegium uttalat den uppfattningen, att

beslut eller överenskommelse om återväxtåtgärder eller åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd borde beredas publicitet på samma sätt som

kollegiet tidigare förordat beträffande avverkningsförbud, d. v. s. genom att

överenskommelsen eller beslutet skulle intagas i fastighetsboken. Samma

uppfattning har framförts av länsstyrelsen i Jämtlands lån.

Beträffande omfattningen av skyldigheten alt vidtaga åtgärder för erhål- Departemenislande

av nöjaktigt skogstillstånd kan i huvudsak hänvisas till den allmänna che,en''

10 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

motiveringen. Med anledning av vad skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och

Hallands län anfört angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning

av viltskador må framhållas, att det ej torde kunna råda någon tvekan

om att viltskador äro att hänföra till sådana skador, som äro helt jämförliga

med de i paragrafen särskilt angivna, och att nu nämnda skyldighet följaktligen

föreligger även vid viltskada. Med hänsyn härtill och da 15 § icke är

avsedd att innehålla någon uttömmande uppräkning av alla de naturhändelser,

vid vilka dylik skyldighet skall föreligga, har jag ej funnit anledning att

på denna punkt göra någon ändring i stadgandets avfattning. Ej heller synes

vad Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört om

betesskador böra föranleda någon ändring i ifrågavarande stadgande.

I fråga om förfarandet, då den i 16 § stadgade skyldigheten att vidtaga åtgärder

mot otillfredsställande skogstillstånd åsidosatts, avviker det inom departementet

upprättade förslaget i sakligt avseende på en punkt från skogsstyrelsens.

Enligt 28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag skulle nämligen

skogsvårdsstyrelsen, innan den ägde söka få till stånd överenskommelse

med markägaren om de åtgärder som borde vidtagas eller hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av området, själv eller genom särskilt förordnad tjänsteman

hos styrelsen med högre skoglig utbildning företaga en undersökning

av detta. Det synes emellertid icke erforderligt att i skogsvårdslagen upptaga

särskilda bestämmelser om beskaffenheten av den förberedande undersökning,

som bör ha skett innan skogsvårdsstyrelsen vidtager någon av nyssnämnda

åtgärder. Även om dylika bestämmelser ej meddelas, behöver det

nämligen enligt min uppfattning icke befaras, att skogsvårdsstyrelsen skall

företaga dylikt ingripande, med mindre den genom förebragt utredning kommit

till den uppfattningen, att detsamma är motiverat. Skulle överenskommelse

ej kunna åvägabringas, kommer ju vidare särskild undersökning att

hållas genom skogsstyrelsens försorg.

De i ett par yttranden framförda önskemålen om vissa ändringar i bestämmelserna

om skyldighet att ställa säkerhet för kostnad för återväxtåtgärder

med mera har jag icke kunnat biträda. Det synes mig sålunda icke lämpligt

att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit, göra denna skyldighet

helt oberoende av omfattningen av de erforderliga åtgärderna. Ingripande

av ifrågavarande slag bör ej ske i mera bagatellartade fall utan endast

då detta med hänsyn till de värden som stå på spel framstår som en angelägenhet

av någon betydelse ur skogsvårdssynpunkt. I samband härmed må

framhållas att, då förutsättningen för att säkerhet skall få krävas angives

vara, att vissa kulturåtgärder komma att erfordras i mera betydande omfattning,

sistnämnda uttryck hänför sig till åtgärdernas omfång, således närmast

till den markyta, varå åtgärderna skola vidtagas.

Beträffande det i ett par yttranden framförda önskemålet om åtgärder för

offentliggörande av här avsedda överenskommelser och beslut kan jag hänvisa

till vad jag tidigare anfört angående offentliggörande av avverkningsförbud.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

147

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 31 § i skogsstyrelsens förslag samt 18 §

i 1923 års lag, angives, vilka skogar som skola hänföras till svårföryngrade

skogar eller skyddsskogar.

Vad skogsstyrelsen föreslagit härom har föranlett erinringar endast i vissa

detaljfrågor.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat tillfredsställelse över det överförande

av skyddsskogarna inom länet till kategorien svårföryngrad skog,

som förslaget i denna del innebure, och paragrafen har vidare tillstyrkts även

av bland andra Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

och länsjägmåstareföreningen.

Jämväl kammarkollegium har tillstyrkt förevarande paragraf i skogsstyrelsens

förslag, därvid ämbetsverket dock ifrågasatt, om icke de undersökningar,

som skulle föregå förordnanden enligt de två första styckena, borde

utföras icke som i betänkandet föreslagits av skogsstyrelsen utan av skogsvårdsstyrelserna,

varigenom erfarenheterna hos dessa och deras tjänstemän

bäst kunde tillgodogöras och kostnaderna nedbringas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet

i sagda län ha uttalat tveksamhet, huruvida samma skogsvårdsbestämmelser

beträffande svårföryngrad skog borde gälla för Norrland

och landet i övrigt, därvid de framhållit att mindre långtgående bestämmelser

kunde vara tillräckliga för landets sydligare delar.

Domänstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund ha, under hänvisning

till att fjällskogen i fråga om vård ställde betydligt större krav på sina utövare

än övrig skog, ansett utsyningen inom fjällskogarna böra anförtros personal

med högre skoglig utbildning.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har förordat bibehållande av regeln

: 1923 års lag, att framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse skall

föreligga, för att skogen inom ett område skall kunna förklaras för svårföryngrad.

Gävle stad har uttalat, att innehavare av skogsmark, beträffande vilken

förordnande enligt 31 § i skogsstyrelsens förslag vore ifrågasatt, såvitt möjligt

borde beredas tillfälle att före frågans avgörande inkomma med yttrande

till Kungl. Maj:t.

Jag har redan tidigare angivit min uppfattning om förutsättningarna för Departementsatt

vissa skogar skola hänföras till svårföryngrade skogar eller skyddssko- chefen.

gar och i samband därmed även uttalat, att en allmän omprövning bör företagas

av de förordnanden, som tidigare meddelats angående sådan skogsmark.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Bland annat för att garanti skall vinnas för enhetliga bedömanden torde

de undersökningar, som erfordras för nyssnämnda omprövning, böra göras

genom skogsstyrelsens försorg. Givetvis bör skogsstyrelsen emellertid i största

möjliga utsträckning vid undersökningarna söka biträde av skogsvårdsstyrelserna

och tillgodogöra sig den erfarenhet och den lokalkännedom, som

dessas befattningshavare besitta. Jag förutsätter också, att de, som beröras

av undersökningarnas resultat, skola erhålla tillfälle att yttra sig däröver

före frågans slutliga avgörande.

Jag torde vidare här få framhålla, att enligt min uppfattning olika bestämmelser

angående ifrågavarande skogar ej böra meddelas för olika delar av

riket. Genom den relativt stora frihet att anpassa sina åtgärder efter förhållandena

i det enskilda fallet, som skogsvårdsstyrelserna avses skola ha även

beträffande nu ifrågavarande skogar, komma skogsvårdsstyrelserna emellertid

ändock att inom ramen för de i lagen stadgade skyddsbestämmelserna

kunna anpassa uppsikten och ingripandena efter vad som finnes erforderligt

med hänsyn till förhållandena i varje särskild landsdel. Slutligen torde

jag även här få nämna, att jag ej heller finner mig kunna biträda det i vissa

yttranden framförda önskemålet, att utsyning och stämpling i fjällskogarna

skulle få verkställas endast av personal med högre skoglig utbildning. Med

hänsyn till de stora skiljaktigheter i fråga om skötseln, som föreligga mellan

fjällskog och annan skog, torde nämligen en långvarig erfarenhet av fjällskogsbruket

ofta vara värdefullare än högre skoglig utbildning utan praktisk

kännedom om fjällskogens skötsel.

26 §.

Förevarande paragraf innehåller regler för avverkning av svårföryngrad

skog. Paragrafen motsvarar de avverkningsbestämmelser, som i skogsstyrelsens

förslag upptagits beträffande svårföryngrad skog i 32 § och beträffande

skyddsskog i 35 § första och andra styckena. Motsvarande bestämmelser i

1923 års lag återfinnas i 19 och 21 a §§.

Nämnda stadganden i skogsstyrelsens förslag ha berörts endast i ett fåtal

yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha anmärkt att, enär bestämmelserna i 32 § andra och tredje

styckena innebure en skärpning jämfört med stadgandena i 3 kap., paragrafens

första stycke borde erhålla följande lydelse: »I fråga om svarföryngrad

skog skall, utöver vad i 3 kap. stadgas, iakttagas följande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus lån och länsjägmästareföreningen ha gjort gällande,

att sista punkten i tredje stycket ej stode i överensstämmelse med 2, 9

och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag, och några skogsvårdsstyrelser ha på samma

grund hemställt, att nämnda punkt måtte utgå.

Beträffande samma punkt har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört.

Det torde ligga i sakens natur, att oskäliga kulturkostnader icke skola påfordras

någonstädes, vare sig marken är belägen inom svårföryngrad skog,

skyddsskog eller annan skog. Vidare bör det vara en skogsägare obetaget att

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Alaj:ts proposition nr 34.

bedriva avverkning i större omfattning, för såvitt den ur biologisk synpunkt

är lämplig och han är villig att utöver minimikravet i fråga om återväxtåtgärder

vidtaga dyrbarare sådana, som äro ägnade att snabbare trygga återväxten.

Avverkningens omfattning bör med andra ord endast prövas ur rent

biologiska synpunkter med iakttagande av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser

rörande återväxten.

De bestämmelser angående avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog,

som upptagits i förevarande paragraf, överensstämma, bortsett från

jämkningar av redaktionell natur och sådana jämkningar, som föranledas

av de tidigare angivna avvikelserna i fråga om de allmänna avverkningsbestämmelserna,

med skogsstyrelsens förslag, dock med ett undantag. På sätt

anmärkts i flera yttranden synes nämligen ett stadgande av det innehåll,

som framgår av 32 § tredje stycket sista punkten av skogsstyrelsens förslag,

komma att stå i strid mot de allmänna bestämmelserna om jämnhet i uttagen

av icke utvecklingsbar skog, i det att enligt förstnämnda stadgande all

icke utvecklingsbar skog skulle kunna få uttagas på en gång, blott detta vore

förenligt med skogens återväxt. Ifrågavarande stadgande har därför ansetts

böra utgå och bestämmelserna angående avverkning utöver husbehovet följaktligen

få det innehållet, att dylik avverkning må ske allenast med tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen. Av hänvisningen till de allmänna avverkningsbestämmelserna

följer, att skogsvårdsstyrelsen vid behandling av frågor om dylikt

tillstånd bör iakttaga sagda bestämmelser, så långt detta kan ske utan åsidosättande

av här föreliggande speciella intressen.

27 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 33 § i skogsstyrelsens förslag samt 20 § i

1923 års lag, behandlar förfarandet, då skogsvårdsstyrelse meddelar tillstånd

till avverkning av svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Mot denna del av skogsstyrelsens förslag ha anmärkningar förekommit

endast i ett fåtal yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att stadgandet om utsyning

i första styckets första punkt borde ha det innehållet, att utsyning skulle

verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Till motivering härför har

skogsvårdsstyrelsen anfört, att det i praktiken icke vore skogsvårdsstyrelserna,

som förordnade någon viss person att verkställa utsyning inom ifrågavarande

skogar, utan att sådant förordnande meddelades av länsjägmästaren

eller vederbörande distriktschef. Vidare bar skogsvårdsstyrelsen förordat

utbyte av ordet »utmärkas» i andra styckets andra punkt mot ordet »angivas»,

under hänvisning till att gränserna för en trakt av i sistnämnda stycke

avsett slag sällan utmärktes på marken utan i allmänhet endast angåves å en

kartskiss, som bifogades avverkningsplanen.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har anfört.

I praktiken tillgår det så att smärre träd under 4", som behöva borttagas,

av praktiska skäl icke förses med rotstämpel och alt vid ungskogsgallringar

de stammar, som borttagas, endast märkas med gallringsrits. Styrelsen före
-

Deparlements
chefen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Departements
chefen.

slår därför, att orden »såvitt möjligt» ersättas med »om skäl till annat förfaringssätt

ej föreligger». Med denna ändring torde hela andra stycket kunna

utgå. För denna förändring talar det formella skälet att ordet »utsyning»

givetvis icke är synonymt med ordet stämpling, utan måste givas en vidare

tolkning. »Utsyning» kan sålunda ske även genom utmärkning av trakthyggesgränser

eller dylikt.

Liknande uttalande har gjorts av Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att bestämmelserna i 33 § i skogsstyrelsens

förslag ej helt tillgodosåge kravet på speciell vård av de nuvarande

skyddsskogarna och liknande områden i Norrland samt att förbundet

med anledning därav ansåge sig böra föreslå en komplettering av paragrafens

stadganden med en bestämmelse om att handhavandet av utsyningen

inom sådana områden i Norrland finge verkställas endast av personal med

högre skoglig utbildning jämte för ändamålet nödig erfarenhet.

Jämväl ifrågavarande paragraf är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse

med skogsstyrelsens förslag. Vad skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört

angående vem som skall meddela förordnande att verkställa utsyning har jag

ej ansett böra föranleda någon avvikelse från förslaget. Det synes mig nämligen

bland annat såsom en garanti för att utsyningsuppdrag endast skall

lämnas fullt kompetenta personer lämpligt att förordnande skall meddelas

av skogsvårdsstyrelsen. Någon praktisk olägenhet härav torde icke behöva

befaras uppstå. Såsom framhållits redan i annat sammanhang böra enligt

min uppfattning här ifrågavarande uppdrag ej vara förbehållna personal med

högre skoglig utbildning utan det avgörande bör vara vederbörandes förtrogenhet

med här föreliggande speciella problem. Med anledning av vad

sagda skogsvårdsstyrelse i övrigt anfört vill jag vidare framhålla, att det

synes önskvärt att ett bestämmande av viss trakt, där avverkning må äga

rum, såvitt möjligt skall ske genom utmärkande av områdets gränser å

marken.

Vad skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län anfört rörande märkning av utsynade

träd har beaktats. Däremot kan jag ej ansluta mig till vad sagda skogsvårdsstyrelse

i övrigt anfört. Med utsyning avses, att vid förrättning å marken

vissa träd utskiljas till avverkning genom stämpling eller utmärkning i annan

ordning. Då anvisning enligt andra stycket äger rum, sker däremot ej något

utskiljande av vissa träd, utan skogsägaren får själv bestämma över avverkningen

inom den anvisade trakten, varvid dock de allmänna avverkningsreglerna

skola iakttagas.

28 §.

Paragrafen behandlar frågan om åtgärder för återväxtens tryggande å

svårföryngrad skog och skyddsskog. Bestämmelserna motsvaras av 34 § i

skogsstyrelsens förslag och de delar av 35 § i samma förslag, som behandla

skyddsskog, ävensom av 21 och 21 a §§ i 1923 års lag.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Yttrandena innehålla icke några erinringar mot skogsstyrelsens förslag i

denna del, med undantag av att kammarkollegium uttalat att frågor om betesförbud

å skyddsskog borde kunna avgöras av vederbörande länsstyrelse och

således icke behöva dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

Paragrafen överensstämmer i sak med skogsstyrelsens förslag. På sätt kam- Dep^Jitee,™nts''

markollegium anfört synes det emellertid ej erforderligt, att frågor om betesförbud

skola behandlas av Kungl. Maj:t, utan denna befogenhet torde böra

tillkomma länsstyrelserna.

29 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 36 § i skogsstyrelsens förslag, regleras

ansvaret för kostnaderna för förrättning enligt 27 §.

Mot vad skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke framställts annan

anmärkning än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands lön och samma läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett rätten till avgiftsfri förrättning

i enlighet med rådande praxis böra begränsas till de ansökningar, som

inkommit inom av skogsvårdsstyrelsen kungjord tid. Som skäl härför har

anförts, att en rationell organisation av förrättningarna eljest omöjliggjordes,

med påföljd att utsyningama icke medhunnes före avverkningstiden.

Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. Dep<^V^nta''

Att, på sätt i nyssnämnda yttranden förordats, göra rätten till avgiftsfri förrättning

beroende av att ansökningen inkommit inom föreskriven tid, har jag

ej ansett påkallat. Givetvis äger emellertid skogsvårdsstyrelse organisera

sitt arbete på sätt styrelsen finner lämpligt och sålunda i första hand behandla

de ansökningar, som inkommit inom viss av styrelsen angiven tid.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 37 § i skogsstyrelsens förslag samt 23 §

i 1923 års lag, behandlar förutsättningarna och villkoren för omläggning av

skogsmark till annat ändamål än skogsbörd.

Vad skogsstyrelsen här föreslagit har i huvudsak tillstyrkts av flertalet

skogsvårdsstgrelser, statens skogsforskningsinstitut, skogshögslcolans lärarråd,

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund

och länsjägmästareföreningen.

Norrköpings stad har ifrågasatt om icke ordet »friluftsanläggningar» borde

tilläggas i den uppräkning, som förekomme i paragrafens första stycke.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån har ansett, att skogsvårdsstyrelses

tillstånd alltid borde fordras för omläggning av skogsmark till annat ändamål

än skogsbörd, samt till stöd därför anfört, att det icke vore ovanligt, att

en markägare såsom svepskäl i syfte att kunna tillgodogöra sig skogen uppgåve

sig ämna omlägga skogsmark till åker eller dylikt.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har i likhet med skogsvårdsstyrelsen i

Östergötlands län uttalat tveksamhet, huruvida icke för omläggning av skogsmark

till tomtmark borde erfordras tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen

har härom anfört följande.

Då skogsstyrelsen beträffande omläggning till tomtmark sätter sin lit till

bestämmelserna i det föreliggande förslaget till byggnadslag med mera,

enligt vilka bestämmelser byggnadsplan under inga förhållanden får utläggas

över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående

tid bliva bebyggt, synes densamma överskatta konsekvenserna av den ifrågasatta

lagstiftningen. Med hänsyn till den strävan, som ofta föreligger hos

bebyggelsen att undandraga sig reglerande byggnadsföreskrifter —■ vilka

uppfattas såsom onödiga och i varje fall kostsamma — måste för närvarande

dylika föreskrifter läggas över rätt stora områden. Häri lär det nya förslaget

till byggnadslag, även om villkoren skärpas, icke komma att åstadkomma

någon större ändring, om icke ändamålet med lagstiftningen skall

förfelas. Länsstyrelsen finner sig därför böra ifrågasätta om icke omläggning

till tomtmark jämväl bör underkastas bestämmelserna i 37 § andra stycket

i skogsstyrelsens förslag.

Sagda länsstyrelse har även berört frågan om ställande av säkerhet vid

omläggning av skogsmark och därom anfört.

Därest det konstateras eller förordnas, att marken skall återförsättas i

skogbärande skick, kan säkerheten tilldelas den uppgiften, att vid behov

får ur densamma bestridas kostnaderna för de åtgärder, som erfordras för

återförsättandet. Markägaren är kanske, sedan avverkning ägt rum, ur stånd

att bestrida sagda kostnader eller ock tredskas han att vidtaga erforderliga

åtgärder. Då kan det vara till fördel, att säkerheten finnes tillgänglig. Härtill

kommer att säkerhetens ställande mången gång sannolikt avhåller markägaren

från avverkning i annat fall än då omläggning verkligen skall äga

rum. Givetvis bör säkerhet icke krävas i varje fall ulan endast då skogsvårdsstyrelsen

finner nödigt förordna härom. Ställes icke säkerhet, synes avverkningsförbud

omedelbart höra tillgripas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha förordat samarbete mellan skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap

vid bedömande av frågor om tillstånd till omläggning av

skogsmark till betesmark.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att tillstånd till omläggning

av skogsmark till betesmark eller äng icke borde krävas, då marken

vore bevuxen med avverkningsmogen skog.

Norrlands skogsvårdsförbund har ansett tillstånd för omläggning av svårföryngrad

skogsmark till väg icke böra krävas, i varje fall icke inom lappmarkerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns

norra och Gävleborgs läns hushållningssällskap ha funnit den skärpning av

bestämmelsenia angående omläggning av skogsmark, som skogsstyrelsens förslag

innebure, ej vara erforderlig. Samma ståndpunkt har intagits av Jönköpings

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka därvid hän
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

153

visat till den i förslagets 40 § förekommande bestämmelsen om åtgärder för

betryggande av skogsåterväxt å skogsmark, som omlagts till annat ändamål

men vax-å underhållet sedermera försummats.

Västmanlands län hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett nya

lagbestämmelser angående omläggning av skogsmark icke vara erforderliga

men förordat komplettering av gällande bestämmelser med ett stadgande

av innehåll, att fråga om omläggning till betesmark skall prövas av skogsvårdsstyrelsen.

Kammarkollegium bar anfört.

Med förslagets definition på skogsmark skulle exempelvis anordnande av

kulturbete på en av ålder kal hedmark bliva beroende av skogsvårdsstyrelsens

tillstånd, vilket icke synes rimligt. Kollegiet ifrågasätter, om icke det

skulle vara till fyllest att kräva tillstånd enligt 37 § andra stycket endast vid

omläggning av skyddsskog i egentlig mening, icke vid omläggning av svårföryngrad

skog. Därest område av skyddsskog intagits i stadsplan eller byggnadsplan,

bör i varje fall särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelse ej erfordras

som villkor för områdets användning enligt planen. Så bör ej heller vara

fallet, om området avstyckats för att användas såsom väg, byggnadstomt

eller dylikt. Såsom lagförslaget skrivits synes mark, som vunnits genom ett

sjösänknings- eller torrläggningsföretag, icke kunna uppodlas till åker eller

äng utan skogsvårdsstyrelsens särskilda tillstånd, eftersom sådan landvinning

faller under begreppet skogsmark. Detta kan naturligtvis ej ha avsetts.

Med det anförda har kollegiet velat påvisa, att de kollisionsfall, som kunna

inträffa med andra lagstiftningsområden, icke tillräckligt beaktats i paragrafen.

Denna synes därför böra överarbetas.

Bestämmelser, varigenom omläggningen av skogsmark till annat användningssätt

blir underkastad en viss kontroll, torde även i fortsättningen erfordras

till förhindrande av att de skogsvårdande intressena skola obehörigen

åsidosättas genom sådan omläggning. Behovet i och för sig av dylika bestämmelser

har ej heller från något håll bestritts. Däremot ha i olika avseenden

erinringar framställts mot det förslag till dylika bestämmelser, som

skogsstyrelsen framlagt, särskilt på de punkter, där detta innebär skärpningar

i förhållande till gällande lag.

Innan jag ingår på frågan om de regleringsbestämmelser, som enligt mitt

förmenande böra finnas på detta område, må framhållas, att begreppet

skogsmark i det inom departementet upprättade lagförslaget givits en annan

och i vissa avseenden mera inskränkt innebörd än i skogsstyrelsens förslag.

Härigenom begränsas också i viss mån tillämplighetsområdet för ifrågavarande

bestämmelser. Sålunda komma dessa exempelvis icke att beröra sådan

mark, som för närvarande är i huvudsak outnyttjad men är mera lämpad

att användas för annat ändamål än för skogsproduktion.

Jag har tidigare framhållit att såsom skogsmark ej bör räknas sådan

mark, som i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål än skogsbörd,

och detta oberoende av huruvida det faktiska användningssättet i och för sig

kan anses lämpligare än skogsproduktion eller ej.

Då fråga uppkommer att överföra skogsmark till annat användningssätt

synes det däremot befogat, att det allmänna åtminstone i viss utsträckning

Departements
chefen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kunpl. Maj:ts proposition nr 34.

vid sin prövning, huruvida åtgärden bör tillåtas, även beaktar lämpligheten

av det ifrågasatta användningssättet. Vid en sådan prövning torde dock ej

böra i varje särskilt fall företagas någon detaljerad granskning av de olika

användningssättens relativa lämplighet ur det allmännas synpunkt, utan

prövningen bör endast gå ut på att förhindra sådana omläggningar, som mera

påtagligt skulle skada de skogsvårdande intressena utan att medföra motsvarande

vinst av annan art.

Då omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål ifrågasättes, torde det ytterst sällan ur det allmännas synpunkt

finnas någon anledning att söka motverka omläggningen. Dylik omläggning

synes därför, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, böra

få ske utan hinder av bestämmelserna i lagen, såvida skogen ej utgöres av

svårföryngrad skog eller skyddsskog. I sistnämnda fall torde det nämligen,

med hänsyn till de verkningar även förhållandevis små ingrepp kunna få

på skogsbeståndet, vara nödvändigt att uppställa en fordran på tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen. Denna tillståndsgivning bör emellertid i flertalet fall

kunna ske snabbt och utan någon mer ingående prövning.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle såsom förutsättning för att omläggning

skulle få ske för något av nu nämnda ändamål gälla, att marken vore

lämplig för det avsedda ändamålet och ej av större ytvidd än som kunde

anses skäligt. Att i lagen uppställa en dylik förutsättning är dock enligt min

uppfattning icke erforderligt eller ens lämpligt. En bestämmelse av nu angivet

innehåll kan, eftersom under alla förhållanden eu vid marginal måste

lämnas för den enskilde markägarens egen bedömning, knappast antagas

få någon egentlig betydelse i vidare mån än att den skulle underlätta för

skogsvårdsstyrelsen att ingripa i sådana fall, då omläggningen endast åberopas

såsom förevändning för en avverkning i strid mot skogsvårdslagens

bestämmelser. Mot en sådan bestämmelse talar vidare, att införande av dylika

restriktioner lätt skulle kunna skapa en viss osäkerhetskänsla för dem,

som planerade omläggningar av ifrågavarande slag, och även medföra en

onödig ökning av arbetsbördan för skogsvårdsstyrelserna därigenom att dessa

skulle få mottaga förfrågningar från markägarna angående omläggningarnas

laglighet.

Beträffande omläggning till byggnadstomt må i detta sammanhang anmärkas,

att det här givetvis måste förutsättas, att den ifrågavarande marken

verkligen kan beräknas bliva bebyggd inom en nära framtid. Med anledning

av vad i ett yttrande anförts därom, att friluftsanläggningar borde medtagas i

uppräkningen av de ändamål, för vilka omläggning må ske, vill jag framhålla,

att användning av mark för dylikt ändamål i regel torde få anses

likartad med nyss särskilt angivna användningssätt och att omläggning för

dylikt ändamål därför i allmänhet kommer att kunna företagas utan tillstånd.

Förutom för något av nu nämnda ändamål torde omläggning vidare i princip

böra få ske till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk. Under det

att förut nämnda användningssätt i regel representera ett avsevärt mera

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

155

intensivt utnyttjande av marken än vad som skulle bliva fallet, om marken

även i fortsättningen skulle användas för skogsproduktion, och behovet av

kontroll över omläggningens lämplighet därför i allmänhet torde vara mycket

ringa, är förhållandet i viss mån ett annat, då fråga uppkommer om att

omlägga skogsmark till äng eller betesmark. Här synes det därför befogat

att, i likhet med vad för närvarande gäller, som förutsättning för omläggningens

tillåtlighet uppställa, att marken är lämplig för det avsedda ändamålet och

ej av större ytvidd än som kan anses skäligt. Prövningen av om så är fallet

bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen, vilken härvid givetvis bör samråda med

vederbörande lokalorgan för jordbruket.

Även i andra fall än de nu nämnda kan det tänkas föreligga ett legitimt

intresse av att överföra skogsmark till annat användningssätt. I dylika fall

torde frågan alltid böra prövas av skogsvårdsstyrelsen.

Då skogsvårdsstyrelsen lämnar tillstånd till omläggning av skogsmark,

torde den även böra bestämma den tid, inom vilken de åtgärder, som kunna

erfordras för omläggningen, skola vara vidtagna. Att skogsvårdsstyrelsen

därjämte, såsom skogsstyrelsen föreslagit, alltid skulle lämna anvisning å

vilka åtgärder som skola vidtagas, finner jag däremot icke erforderligt. I

det stora flertalet fall lär detta vara självklart eller utan olägenhet kunna

överlämnas åt vederbörande markägares bedömande. Hinder bör emellertid

icke föreligga för skogsvårdsstyrelsen att, om den så finner påkallat, meddela

anvisningar härom av icke bindande natur.

I likhet med skogsstyrelsen finner jag det icke erforderligt att föreskriva

skyldighet att ställa säkerhet för vidtagande av erforderliga omläggningsåtgärder.

31 §.

I denna paragraf, vilken mGtsvarar 39 § första stycket i skogsstyrelsens

förslag samt 24 § första stycket i 1923 års lag, behandlas tillsynen över genomförandet

av sådan omläggning, som må ske utan särskilt tillstånd.

Skogsstyrelsens förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan annan

erinran än att kammarkollegium anfört följande.

Det förefaller icke rimligt, att skogsvårdsstyrelse skulle vara befogad att

påfordra till exempel att stadsplan eller byggnadsplan skulle genomföras

inom viss tid. Enligt kollegiets uppfattning äro de här uppställda reglerna för

vittgående för att vara lämpliga. Måhända kunde i stället som huvudregel

bibehållas bestämmelserna i 24 § gällande skogsvårdslag, innebärande att en

skogsägare, som till försvar mot påstående om åtgärders vidtagande för skogsåterväxt,

invänder, att han skall omlägga marken till visst ändamål, må

kunna avfordras förbindelse att verkställa omläggningen inom viss tid. Detta

bör dock ej gälla vid omläggning på grund av att marken ingår i stadsplan

eller byggnadsplan. För planlagda områden synes böra gälla, att skogsbestånden

skola skötas enligt skogsvårdslagen, intill dess marken lages i anspråk enligt

planen eller avverkning erfordras för planens genomförande. Bestämmelserna

i paragrafen synas böra omarbetas i här angiven riktning.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Departements*

chefen.

Jag har intet att erinra mot skogsstyrelsens förslag, att skogsvårdsstyrelsen

i fall som här avses skall äga avfordra markägaren förbindelse att inom

viss av skogsvårdsstyrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga

åtgärder. Likaså synes det mig lämpligt att, därest sådan förbindelse ej

avlämnas, skoglig myndighet skall äga fastställa tid, inom vilken dylika

åtgärder skola vara vidtagna. Däremot är det enligt min uppfattning ej erforderligt,

att frågor av sistnämnda slag skola hänskjutas till skogsstyrelsen,

utan beslutanderätten däri synes utan olägenhet kunna anförtros skogsvårdsstyrelserna.

Beslutet torde, liksom förbindelse, endast böra avse den tid, inom

vilken erforderliga omläggningsåtgärder skola vara utförda, skogsvårdsstyrelsen

dock givetvis obetaget att, om den så finner påkallat, i samband med

beslutet lämna markägaren för denne icke bindande anvisningar om de åtgärder,

som skogsvårdsstyrelsen anser böra vidtagas för omläggningen.

Med anledning av vad kammarkollegium anfört vill jag framhålla, att de

omläggningsåtgärder, som här avses, självfallet skola vara rent faktiska åtgärder

för utnyttjande av marken på annat sätt än för skogsbörd.

32 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 38 § samt 39 § andra och tredje styckena i

skogsstyrelsens förslag ävensom 24 § andra och fjärde styckena i 1923 års

lag, behandlar förfarandet, då markägare, som företagit avverkning för att

omlägga skogsmark till annat ändamål, underlåtit att inom utsatt tid vidtaga

erforderliga åtgärder för omläggning av skogsmarken.

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över

huvuddragen av skogsstyrelsens förslag har i flertalet yttranden uttalats den

uppfattningen att frågor som här avses borde avgöras av domstol. Ifrågavarande

bestämmelser i skogsstyrelsens förslag ha i övrigt lämnats utan annan

erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län, med vilken länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda län instämt, anfört

följande.

Främst genom den utpräglade bristen på arbetskraft å landsbygden, men

även genom brist på konstgödning, genom nederbördsbrist, genom markförsämring

på grund av kalavverkningen och icke minst genom fastighetens

övergående till annan ägare, som ej hyser intresse för odlingsföretaget, är det

mycket vanligt, att odlingsföretag bliva eftersatta och att besiktningar måste

företagas. Antalet av de omläggningsföretag i länet, som skulle vara färdiga

den 1 juni 1946, understiger sålunda icke 250. I somliga fall har uppskov

beviljats i över 10 år. Det gäller då för skogsvårdsstyrelsen att på det mest

praktiska sättet ordna frågan. I ett fall beviljas nvtt uppskov, i annat fall

överenskonunes om betesvallshyggets upplöjning till åker, i ett tredje fall

har naturlig återväxt uppkommit och marken får återgå till skogsmark, i ett

fjärde fall sker återplantering etc. Icke i något fall under hela verksamhetstiden

har stämning till domstol behövt äga rum. Ett hänskjutande till skogsstyrelsen

av alla dessa fall är givetvis otänkbart. Det är fullt tillräckligt, om

endast de fall, där överenskommelse ej kan träffas, underställas skogsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen föreslår sålunda att efter ordet »eftersatt» inskjutes

satsen »och överenskommelse i ärendet mellan skogsvårdsstyrelsen och

vederbörande ej kan träffas».

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

157

Paragrafen har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med skogssty- Departementsrelsens

förslag. På sätt bland andra skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län an- ch4enmärkt

synes det emellertid önskvärt, att skogsstyrelsen ej skall behöva taga

befattning med alla de ärenden, där erforderliga omläggningsåtgärder ej fullgjorts

inom ursprungligen föreskriven tid, utan att även i dessa fall frågan

såvitt möjligt skall ordnas utan skogsstyrelsens ingripande. I paragrafen har

därför öppnats en möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att bevilja markägaren

anstånd med fullgörandet av åtgärderna.

I detta sammanhang må nämnas, att skogsstyrelsen under 40 § i sitt förslag

upptagit vissa bestämmelser angående vidtagande av återväxtåtgärder å

mark, som vederbörligen omlagts till annat ändamål än skogsbörd men å

vilken underhållet därefter försummats. Enligt dessa bestämmelser skulle

skogsvårdsstyrelsen, därest underhållet efter omläggningen försummades i

sådan utsträckning, att marken ej längre i väsentlig utsträckning kunde utnyttjas

för sitt ändamål, efter verkställd besiktning äga förordna, att åtgärder

för betryggande av skogsåterväxt å området skulle vidtagas i enlighet med

bestämmelserna angående återväxt efter avverkning.

Förslaget i denna del har berörts endast i ett fåtal yttranden och därvid

i allmänhet tillstyrkts. För min del finner jag emellertid en dylik bestämmelse

icke erforderlig, därest skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd införes i enlighet med vad jag tidigare förordat. För

mark, som ligger i huvudsak outnyttjad och som är mera lämpad att användas

för skogsbörd än för annat ändamål, kommer nämligen då redan enligt

de allmänna bestämmelserna att kunna föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder

för ernående av nöjaktigt skogstillstånd. Skulle marken åter vara mera

ägnad att användas för annat ändamål, synes det knappast lämpligt att framtvinga

skogsodling å densamma. I regel lärer det väl för övrigt i dylika fall

vara fråga om mark, som omlagts för jordbruksändamål, och rättelse följaktligen

kunna ernås på så sätt att vederbörande i den ordning, som vanhävdslagstiftningen

anvisar, förelägges att vidtaga åtgärder för avhjälpande

av vanhävden. Jag har därför ansett bestämmelser av det innehåll, som

skogsstyrelsen här föreslagit, ej böra upplagas i skogsvårdslagen.

33 §.

Paragrafen motsvarar 41 § i skogsstyrelsens förslag samt 24 § tredje stycket

i 1923 års lag.

Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

34 och 35 §§.

Dessa paragrafer motsvara 42—45 §§ i skogsstyrelsens förslag.

Utöver den redogörelse, som tidigare lämnats för yttrandena över skogsstyrelsens

förslag i denna del, kan här nämnas, att i några yttranden, bland

andra yttrandena från kammarkollegium, skogsvårdsstgrclsen i Västmanlands

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.is proposition nr 34.

län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats, att

beslutanderätten i frågor av förevarande art borde åtminstone i viss utsträckning

tillkomma skogsvårdsstyrelsema, enär den tidsutdräkt, som oundvikligen

måste följa av en tillämpning av de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna,

kunde få ödesdigra följder.

Departements■ I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat min anslutning till vad

chefen. skogsstyrelsen föreslagit om skyldighet att vidtaga åtgärder mot skadegörelse

av skogsinsekter. Angående frågan, vem beslutanderätten i dessa ärenden

skall tillkomma, må påpekas, att det för avgörandet av vilka bekämpningsåtgärder,

som böra vidtagas, i regel torde vara nödvändigt att utnyttja

den sakkunskap, som finnes hos statens skogsforskningsinstitut. Någon tidsvinst

torde under sådana förhållanden knappast kunna göras genom att beslutanderätten

överlämnas till skogsvårdsstyrelsema. Under sådana förhållanden

har jag funnit det lämpligast att beslutanderätten i dessa frågor skall

ligga hos skogsstyrelsen. Även i övrigt ha ifrågavarande paragrafer, frånsett

ändringar av redaktionell art, utformats i anslutning till skogsstyrelsens förslag.

Den i 42 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen

att skogsvårdsstyrelse, som erhållit kännedom om sådan skadegörelse

som här avses eller om förhållanden som innebära fara för sådan skadegörelse,

ofördröjligen skall underrätta skogsstyrelsen härom, har dock synts

överflödig och därför utelämnats.

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

Första momentet i denna paragraf, vilket motsvaras av 47 § i skogsstyrelsens

förslag, innehåller stadgande om straff för avverkning i uppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. I andra momentet, vilket motsvarar

46 § i skogsstyrelsens förslag, stadgas straff för avverkning i strid mot avverkningsförbud

eller överenskommelse eller mot föreskrift, som meddelats

enligt skogsvårdslagen. Paragrafen har i 1923 års lag, i den mån här ifrågavarande

förfaranden där äro straffbelagda, sin motsvarighet i 25 § 1 mom.

första stycket.

Beträffande yttrandena över 47 § i skogsstyrelsens förslag hänvisas till den’

tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvudprinciperna i detta.

De i 46 § i sagda förslag intagna bestämmelserna ha i allmänhet lämnats

utan erinran. Skogsvdrdsstgrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har

emellertid ansett en viss oklarhet råda i fråga om paragrafens innebörd.

Skogsvårdsstyrelsen har sålunda anfört.

Något uttalande om vem som skall dömas till straff i det fall att olaglig

avverkning sker av en rotförsåld skogspost finnes icke. Det hade varit önskvärt

att det i motiven förekommit något uttalande härom, då prejudikat i

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

detta hänseende icke finnes. Domstolarna synas sålunda ibland — sannolikt

beroende på vilken som av skogsvårdsstyrelsen stämmes — döma i ena fallet

markägaren, i andra fallet avverkningsrättsinnehavaren. Enligt styrelsens

mening bör i de fall då avverkningsrätten, såsom i allmänhet är fallet i södra

Sverige, avser rotförsäljning av vissa utstämplade träd, markägaren sta hela

ansvaret för så vitt naturligtvis icke avverkningsrättsinnehavaren avverkat

ostämplade träd. Det kan inte vara annat än rättvist att ägaren till en skog,

där avverkningsförbud finnes, göres ansvarig för upplåtelse av avverkningsrätt

i strid mot förbudet.

Beträffande frågan huruvida straff bör kunna ådömas för avverkning i Departementsuppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser hänvisas till vad som an- c e *"4

förts i den allmänna motiveringen.

Vad angår frågan, vem som skall fällas till ansvar för dylik avverkning

eller för avverkning i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av skogsvårdslagen, må först erinras om att i 1923 års

lag brottssubjektet i motsvarande fall angives vara den, som företager avverkningen.

Detta torde, såsom uttalats i förarbetena till sagda lag, böra

förstås så, att straff kan ådömas endast skogsägaren själv eller den som

med hans goda minne företager avverkning. Skogsstyrelsen har här föreslagit

en omformulering, innebärande att såsom brottssubjekt skulle angivas den,

som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning. Enligt vad i

betänkandet angivits har syftet härmed varit att förebygga, att straff enligt

förevarande paragraf skulle ådömas den, som företagit avverkning i strid

mot skogsägarens vilja, eftersom detta skulle kunna medföra att det avverkade

virket förklarades förbrutet och skogsägaren sålunda ginge förlustig det

mot hans vilja avverkade virket. Med hänsyn till vad nyss sagts om innebörden

av straffbestämmelsen i 1923 års lag synes emellertid en dylik ändring

icke erforderlig. Den av skogsstyrelsen föreslagna avfattningen skulle

vidare leda till att, då med stöd av upplåten avverkningsrätt företagits avverkning

i uppenbar strid mot skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser

eller i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med

stöd av skogsvårdslagen, straff ej skulle kunna ådömas markägaren, vilken

upplåtit avverkningsrätten. En dylik begränsning synes emellertid icke sakligt

motiverad och skulle allvarligt äventyra effektiviteten av bestämmelserna

i skogsvårdslagen. I fall som nu nämnts synes i stället ansvar böra

kunna ådömas både markägaren och avverkningsrättsinnehavaren. Som

brottssubjekt bar därför i ifrågavarande paragraf angivits den som företager

eller låter företaga avverkningen.

Beträffande de avvikelser, som i övrigt — bortsett från sådana som föranledas

av tidigare gjorda ändringar av materiell natur eller äro av rent redaktionell

art — i departementsförslaget gjorts från skogsstyrelsens förslag, må

anmärkas följande. Då i departementsförslaget uttrycket föreskrift använts

endast för sådana av skogsvårdsstyrelsen meddelade bestämmelser, som skola

vara av bindande natur och vilkas åsidosättande bör medföra straffpåföljd,

bar det icke synts nödvändigt att i nu ifrågavarande straffstadgande

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Departementschefen.

hänvisa till de paragrafer, som innehålla bestämmelser om dylika föreskrifter.

Vidare har något stadgande om straffminimum för vissa förseelser ej

ansetts påkallat.

I detta sammanhang torde jag även få anmärka, att jag ej ansett det erforderligt,

att i den nya lagen upptages ett stadgande, motsvarande 52 § i

skogsstyrelsens förslag och 25 § 4 mom. i 1923 års lag.

37 och 38 §§.

Dessa två paragrafer, i vilka stadgas ansvar för överträdelse av betesförbud

samt för eftersättande av omläggningsåtgärd, för vars vidtagande tid blivit

bestämd, motsvara 48 och 49 §§ i skogsstyrelsens förslag samt 25 § 2

och 3 mom. i 1923 års lag.

39 §.

I denna paragraf behandlas frågan om förverkande av samt utgivande av

ersättning för olovligen avverkat virke. Paragrafen motsvarar 51 § i skogsstyrelsens

förslag samt 25 § 1 mom. andra stycket i 1923 års lag.

Skogsstyrelsens förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran.

Vissa skogsvårdsstyrelser ha emellertid uttalat, att här ifrågavarande påföljder

av praktiska skäl borde ersättas med en skärpning av bötesstraffen.

Bestämmelser om påföljd av i huvudsak samma innehåll som de, vilka

finnas i nu gällande lag, äro enligt min uppfattning nödvändiga för att trygga

efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser och böra därför intagas

även i den nya lagen. Ett ovillkorligt utdömande av här avsedd påföljd skulle

emellertid i undantagsfall kunna verka obilligt. Bland annat torde påföljdsbestämmelserna

ej böra tillämpas vid avverkning, som servitutshavare företagit

i strid mot föreskrift enligt 9 § andra stycket, därest förverkandet i realiteten

skulle träffa skogsägaren, till vilkens skydd föreskrifterna meddelats.

I paragrafen har därför gjorts den ändringen i förhållande till skogsstyrelsens

förslag och nu gällande lag, att domstolen beretts möjlighet att, då särskilda

skäl därtill föranleda, underlåta att tillämpa påföljdsbestämmelserna.

40 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 53 § i skogsstyrelsens förslag och 26 §

i 1923 års lag, innehåller stadganden om behörighet att anhängiggöra åtal

för förseelser mot skogsvårdslagen och att lägga beslag å virke, som olovligen

avverkats.

Mot de bestämmelser skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke

gjorts annan erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lön uttalat, att

allmän åklagare borde få väcka åtal för förseelse mot skogsvårdslagen endast

efter anmälan av skogsvårdsstyrelsen.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

161

Paragrafen är avfattad i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. DepartementaAtt

begränsa allmän åklagares åtalsrätt på sätt skogsvårdsstyrelsen i Värm- chefen.

lands län förordat, synes icke lämpligt. Det torde kunna förutsättas att allmän

åklagare i sådana fall, där ansvarsfrågan är beroende på en bedömning

av skogliga förhållanden, icke kommer att väcka åtal utan att ha samrått

med skogsvårdsstyrelsen.

41 och 42 §§.

Paragraferna, vilka innefatta bestämmelser om försäljning av beslagtaget

virke samt om skogsvårdskassas rätt till böter och försäljningssumma eller

ersättning för förbrutet virke med mera, motsvara 54 och 55 §§ i skogsstyrelsens

förslag samt 27 och 28 §§ i 1923 års lag.

Om fullföljd av talan.

43 §.

Förevarande paragraf, vilken motsvarar 56 § i skogsstyrelsens förslag och

30 § i 1923 års lag, avhandlar talan mot skogsvårdsstyrelses, länsstyrelses

och skogsstyrelsens beslut.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande

förordat, att skogsägare skall äga klagorätt även mot sådant yttrande,

som avses i 10 § i departementsförslaget. I övrigt ha erinringar förekommit

allenast beträffande tiden för fullföljande av talan. Därvidlag ha ett flertal

skogsvårdsstgrelser ävensom länsjägmästareföreningen hävdat, att klagotiden

i fall, som avses i 13 och 24 §§ i departementsförslaget, borde begränsas till ett

år eller kortare tid. Som skäl härför har anförts, att det kunde vara svårt att

efter denna tid på marken prestera bevis om ett avverkningsförbuds berättigande

ävensom att avverkningsförbudet avsåges skola ha endast begränsad

giltighetstid. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har

yttrat, att en enligt skogsvårdslagen lämnad föreskrift ofta komme att få den

innebörden, att avverkning under viss tid ej finge ske utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd, således samma innebörd som ett avverkningsförbud, samt

att det därför icke förelåge anledning att i fullföljdshänseende fastställa

olika bestämmelser för avverkningsförbud och föreskrift av nämnt slag.

Beträffande frågan om rätt att anföra besvär över sådant yttrande av Departementsskogsvårdsstyrelsen,

som avses i 10 §, har jag redan förut framhållit, att chefen.

klagorätt här icke bör medgivas. Jag finner vidare ej tillräckliga skäl föreligga

för att begränsa klagotiden i fall som avses i 13 och 24 §§. Med anledning

av vad skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde i

detta sammanhang anfört må framhållas, att en av skogsvårdsstyrelsen med

stöd av 3 kap. skogsvårdslagen meddelad föreskrift icke får innehålla, att

avverkning ej må ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, utan skall innehålla

konkreta anvisningar angående vad som skall iakttagas vid eventuell

11 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Iiungl. Maj:ts proposition nr 34.

avverkning. Ej heller i övrigt har jag beträffande ifrågavarande paragraf

funnit anledning avvika från skogsstyrelsens förslag. Eftersom föreskrift om

betesförbud enligt vad tidigare nämnts bör få meddelas av länsstyrelse, har

emellertid i andra momentet intagits bestämmelse om rätt till klagan över

dylikt beslut.

44 §.

Paragrafen, vilken stadgar förbud mot klagan över överexekutors åtgärd

i visst fall, motsvarar 57 § i skogsstyrelsens förslag samt 31 § andra stycket

i 1923 års lag.

Om undantag från lagens tillämpning.

45

Ifrågavarande paragraf, vilken motsvarar 58 § i skogsstyrelsens förslag

samt 2 § i 1923 års lag, reglerar skogsvårdslagens tillämplighetsområde.

Angående yttrandena över skogsstyrelsens förslag om skogsvårdslagens

tillämplighetsområde kan i huvudsak hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen

för yttrandena över huvuddragen av betänkandet. Utöver vad där

återgivits må emellertid här nämnas, att kammarkollegium i fråga om 58 §

i skogsstyrelsens förslag anfört följande.

Meningen är att skogsvårdslagen skall bliva tillämplig på samtliga skogar,

som icke direkt undantagits i 58 §. Det vill emellertid synas kollegiet, som

om avgränsningen varken blivit lagtekniskt sett fullt klar eller sakligt sett

alldeles lämplig. Kollegiet anser sig böra framställa följande allmänna anmärkning.

Lagförslaget bygger på den uppfattningen, att all skog skall stå under

tillsyn av någon statlig myndighet. De myndigheter, som förutom skogsvårdsstyrelserna

kunna utöva sådan tillsyn, äro domänstyrelsen och stiftsnämndema.

Då avgränsningen av undantagen från skogsvårdslagen kan vålla svårigheter,

ifrågasättes om icke bestämningen i stället borde göras på det sättet,

att skogsvårdslagen bleve tillämplig å all skogsmark, som icke skulle

stå under förvaltning eller inseende av domänstyrelsen eller stiftsnämnd.

Så som lagförslagets bestämmelser utformats synes från lagens tillämpningsområde

böra undantagas icke blott »skog» utan också »skogsmark» å de i

1 mom. 1), 2) och 3) angivna grupperna av fastigheter. Den nya skogsvårdslagen

skulle nämligen eljest bliva tillämplig å kalmark exempelvis å kronans

jordbruksdomäner. I 1 mom. 2) har använts begreppen »ecklesiastika boställen»

och »andra fastigheter av ecklesiastik natur». Intetdera uttrycket synes

väl överensstämma med nuvarande förhållanden. Den lämpligaste definitionen

på de fastigheter, som avses, torde finnas i den kyrkliga försäljningslagens

1 § (SFS 1927 nr 1). Det kan därför ifrågasättas om icke detta lagrums

beskrivning på dessa fastigheter borde användas även här. Därmed

skulle dock en grupp fastigheter, som måhända ansetts inbegripna under

»andra fastigheter av ecklesiastik natur», nämligen skolhemmanen komma

att falla under skogsvårdslagen. Dessa hemman, vilkas skogar förvaltas av

vederbörande innehavare eller av skogsstaten, böra enligt kollegiets mening

undantagas. Till en del äro dessa hemman kronoanslag och falla under 1

mom. 3). I stor omfattning bestå de dock av donationer av enskilda, vilka

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

163

måhända i vissa fall kunna anses inbegripna under kronan tillhöriga fastigheter

av stiftelsekaraktär, men i andra otvivelaktigt utgöras av rena stiftelser,

till vilka kronan icke har någon äganderätt. Enligt 1 mom 3) skulle

skogsvårdslagen icke bliva tillämplig å kronan tillhöriga fastigheter, som icke

innehavas med stadgad åborätt. Det har uppenbarligen avsetts, att alla kronofastigheter,

som äro upplåtna till enskilda under åborätt eller annan ständig

besittningsrätt, skulle falla under skogsvårdslagen. Det finnes emellertid

fortfarande en grupp dylika fastigheter, som icke torde innehavas under

stadgad åborätt. Kollegiet åsyftar smäiTe jordlägenheter av krononatur, som

skola ständigt åtfölja visst hemman. I samband med skiften av allmänningar

ha dessa lägenheter icke sällan erhållit tilldelning av skogsmark. Då lägenheterna

icke utgöra självständiga brukningsdelar utan tillhörigheter till andra

fastigheter, kunna reglerna x 1808 års kungörelse angående besittningsrätt

å kronohemman icke tillämpas å dem. De innehavas följaktligen icke under

stadgad åborätt. Avsikten är vidare, att skogsvårdslagen skall tillämpas å

städernas skogar. I de äldre privilegierade städerna består fastighetsinnehavet

till stor del av kronodonationer, som fortfarande bibehålla sin krononatur,

och därjämte av fastigheter, vilka inköpts såsom ersättning för försåld

donationsjord och iklätt sig donationsjords natur. Så som 1 mom. 3)

formulerats i förslaget bliva skogarna å dessa, kronan alltjämt tillhöriga fastigheter

undantagna.

Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag Departementspå

tal om huvudgrunderna för skogsvårdslagen anfört rörande dennas till- chefenlämplighetsområde.

Att i lagen närmare definiera begreppen ecklesiastika

boställen och andra fastigheter av kyrklig natur synes icke erforderligt. De av

kammarkollegium berörda skolhemmanen synas, såsom redan tidigare

nämnts, böra gå in under skogsvårdslagen, såvida de ej tillhöra kronan. Vad

sagda ämbetsverk anfört angående sådana smärre jordlägenheter av krononatur,

som ständigt åtfölja visst hemman, torde sakna praktisk betydelse,

bland annat med hänsyn till att dessa lägenheter på grund av stadgandet i

paragrafens andra moment i regel torde bliva underkastade skogsvårdslagens

bestämmelser. Vad slutligen angår de i kammarkollegii yttrande omnämnda

donationsjordarna toide ej någon olägenhet uppstå, därest dessa

skogar, i den mån de fortfarande må vara att anse såsom kronan tillhöriga,

ej falla in under den allmänna skogsvårdslagen.

övergångsbestämmelser.

Den nya lagen bör, såsom redan nämnts, träda i kraft den 1 januari 1949,

då lappmarkslagen upphör att gälla.

Av allmänna grundsatser torde följa, att rättsförhållande, som uppkommit

i anledning av avverkning före den nya lagens ikraftträdande, bör bedömas

enligt de bestämmelser, som gällde vid tiden för avverkningen. I enlighet

härmed torde till eu början böra stadgas, alt förut gällande bestämmelser

skola lända till efterrättelse beträffande avverkning, som ägt rum före den 1

januari 1949. Förefintligheten och omfattningen av skyldighet att vidtaga reproduktionsåtgärder

i anledning av dylik avverkning bör alltså bedömas en
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ligt äldre bestämmelser, liksom också före sagda dag begången förseelse bör

straffas enligt äldre lag även efter den nya lagens ikraftträdande.

Ej heller de i 15 § av den nya lagen upptagna bestämmelserna om skyldighet

att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt i anledning av skada å

skogen böra avse skada, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande,

utan därvidlag böra tillämpas de bestämmelser, som gällde vid den tidpunkt

då skadan inträffade. Den allmänna skyldighet att vidtaga åtgärder mot

otillfredsställande skogstillstånd, som föreslagits i 16 §, bör däremot vara

helt oberoende av när eller hur det otillfredsställande skogstillståndet uppkommit.

I fråga om förfarandet, då det gäller att ingripa i anledning av en före den

nya lagens ikraftträdande verkställd avverkning eller att framtvinga fullgörande

av de skyldigheter, som äro förknippade med sådan avverkning,

böra den nya lagens bestämmelser tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen bör alltså,

då en olovlig avverkning påbörjats före den 1 januari 1949 men avverkningsförbud

ej meddelats före sagda dag, i enlighet med den nya lagens bestämmelser

i regel i första hand söka få till stånd överenskommelse och tillgripa

avverkningsförbud endast om överenskommelse ej kan träffas. Även i fråga

om den tid, för vilken ett av dylika förhållanden föranlett avverkningsförbud

skall gälla, samt förbudets verkningar i övrigt bör den nya lagen tilllämpas.

Det i den nya lagen angivna förfarandet bör vidare användas jämväl

då åtgärder måste vidtagas för att få till stånd återväxtåtgärder efter sådan

avverkning eller sådan skadegörelse å skogen, som ägt rum före dess

ikraftträdande. Dylika frågor böra alltså prövas av skogsstyrelsen. Skulle

talan redan enligt äldre lag ha anhängiggjorts vid domstol, bör dock den lag,

på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende

å sådan talan, intill dess densamma blivit slutligen avgjord.

I övergångsbestämmelserna torde vidare böra stadgas, att överenskommelse

angående åtgärder för tryggande av återväxt och förbindelse att vidtaga

åtgärder för omläggning av skogsmark, som ingåtts eller avlämnats enligt

äldre lag, skola ha samma verkan som om överenskommelsen ingåtts

eller förbindelsen avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma bör gälla jämlikt

äldre lag lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet

som sägs i 8 §, 9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 §

i den nya lagen. Likaså bör av domstol jämlikt äldre lag meddelat utslag i

mål angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder eller angående omläggning

av skogsmark äga samma verkan som ett av skogsstyrelsen enligt

den nya lagen meddelat beslut i dylikt ärende.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, bör bestå även efter

den nya lagens ikraftträdande. Med hänsyn till den begränsning av giltighetstiden

för avverkningsförbud, som nu föreslagits, torde dylikt avverkningsförbud

emellertid ej böra gälla mer än högst fem år från tiden för der

nya lagens ikraftträdande, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga giltighetstiden

med ytterligare högst fem år. överträdelse av dylikt förbud

torde böra straffas enligt den nya lagen.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

165

Av praktiska skäl bör utsyning eller utstämpling, som före den nya lagens

ikraftträdande verkställts av skogsvårdsstyrelsen eller godkänts av denna,

ävensom annat av skogsvårdsstyrelsen dessförinnan lämnat tillstånd till avverkning

eller till omläggning av skogsmark gälla även efter sagda tidpunkt.

Avverkning med stöd av sådan utsyning eller utstämpling som nu nämnts

bör dock ej i något fall få verkställas senare än fem år efter utsyningen eller

utstämplingen.

I fråga om de övergångsbestämmelser, som böra meddelas angående svårföryngrade

skogar och skyddsskogar torde jag få hänvisa till vad som anförts

i den allmänna motiveringen.

I anslutning till sitt förslag till ny skogsvårdslag har skogsstyrelsen även

föreslagit vissa ändringar i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, lagen den 2 juni 1933 (nr

269) om ägofred samt ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932

(nr 400). Ändringarna i de två förstnämnda lagarna avse uteslutande att ersätta

vissa däri förekommande hänvisningar till stadganden i 1923 års lag

med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Då, såsom

även skogsstyrelsen föreslagit, bland övergångsbestämmelserna torde böra

upptagas stadgande om att, där i lag eller särskild författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna

i stället skall tillämpas, synes någon ändring av förenämnda båda lagar icke

erforderlig. Vad angår frågan om de av skogsstyrelsen föreslagna ändringarna

i ecklesiastika boställsordningen finner jag, efter samråd med statsrådet

Quensel, det icke erforderligt att denna fråga upptages i detta sammanhang.

B. Lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt. I 2

I Jämtlands län finnas för närvarande betydande arealer av dels skyddsskog

och dels svårföryngrad skog. Vid ett genomförande av det i det föregående

förordade förslaget till ny skogsvårdslag kommer den nuvarande

skyddsskogsgränsen att bortfalla i skogligt hänseende. I de avseenden, som angivas

i jaktlagen och jaktstadgan, kommer emellertid alltjämt att föreligga behov

av en gränsdragning, vilken ej bör följa den blivande gränsen mellan svårföryngrad

skog och annan mark utan i stället åtminstone tills vidare bör sammanfalla

med den nuvarande skyddsskogsgränsen. Med hänsyn bland annat till

möjligheten av att vissa justeringar av sistnämnda gränsdragning kunna behöva

vidtagas, synes det lämpligt, att sagda gräns ej fastslås i jaktlagen utan

att fastställandet av densamma uppdrages åt Kungl. Maj:t. Här har därför föreslagits

den ändringen i förhållande till den nuvarande avfattningen av 26 §

2 mom. jaktlagen, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa den

gräns i Jämtlands län, som i där ifrågavarande avseende bör ersätta den

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

nuvarande skyddsskogsgränsen. Frågan om erforderliga ändringar i jaktstadgan

torde böra upptagas av Kungl. Maj:t.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslag,

av den lydelse bilaga 1 och 21 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Grass.

1 Bilaga 2, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, har här uteslutits.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

167

Bilaga 1.

Förslag

till

Skogsvårdslag.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt

sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt

utbyte vinnes och, såvitt möjligt, jämn avkastning erhålles.

2 §•

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig

utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i

huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken

är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av

särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Vid bedömande av marks lämplighet för skogsproduktion skall hänsyn tagas

till den betydelse förekomsten av skog å marken må äga för närliggande

marker.

3 §.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, skall åbo å hemman eller lägenhet

under stadgad åborätt likställas med ägare.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som

med äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat

område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över

att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna

lag stadgas.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager

i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde

helt eller till större delen omgiver staden.

5 §•

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt

denna lag.

Om avverkning.

6 §•

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas

annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av

lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än

att omedelbart avverka densamma.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens

jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens

återväxt avsevärt försvåras.

8 §•

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att två eller flera fastigheter

skola i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog behandlas

såsom en enhet. Sålunda tillkommen gemenskap må av skogsvårdsstyrelsen

hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår

till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

9 §•

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan

med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses

föreligga, att servitutet ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger

skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan

avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter

angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena

påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården

å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant

begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder uppstår

för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan

tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare

meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,

som av förhållandena påkallas.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

169

10 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,

erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom

utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena

i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är

att anse såsom laglig.

11 §•

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig

för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan

undersökning av läns jägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen

förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning

samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten

ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall

innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,

som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för

vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas

sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen

veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,

varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på

grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning

planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser

eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,

söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen

å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen

å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning

verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse

av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller

planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet

avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen

begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka

vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet

som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest

i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas

eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må

avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse

till stand. Innan förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där avverkning

verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att

yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den

dock meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,

där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss

tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,

vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av

annan, jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det

är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt

förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan

denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet

anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda

meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos

styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i

ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter

delgivningen, skall detsamma vara förfallet.

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1

mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning

eller ^stämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.

Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,

som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd

varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses

nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det av
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

171

verkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,

sedan återväxten nått den utveckling, att densamma icke längre är att

räkna som plantskog.

15 §.

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga

nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att

skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för

återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,

att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet

av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i

anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda

fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen

på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,

ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,

sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig

skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad

än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas

vidtagande.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest

skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av

allmänna medel.

Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §.

För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt

skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av awerkningsrättsinnehavare,

är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad

han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,

därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,

han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande

till att åtgärderna måst vidtagas.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt

14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark

är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka

träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma

till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.

Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen

förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två

ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter

av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen

skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och

fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna

för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas nödiga

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika meningar,

skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för

undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen

hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder

för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,

samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

21 §.

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför

skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

22 §.

Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd

enligt överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits,

gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å

marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande

av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen

tillkallade sådana gode män, som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen

skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent

emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åt
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

173

gärden, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse

över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits

eftersatt.

23 §.

Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,

äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,

och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.

Vill den av vilken kostnad sålunda utsökts eller vilken, utan utsökning, erlagt

betalning med förbehåll om rätt att söka återvinning, anställa klander

emot det till betalning fastställda beloppet eller eljest söka återvinning, skall

han väcka talan därom hos domstol sist inom en månad från det beloppet

uttogs eller betalningen skedde.

24 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som

i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering

eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen

på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning

antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika

åtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen

förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att

betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas

medföra.

Ställes ej säkerhet på anfordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud

som i 13 § sägs.

Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller

betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen

gottgjord.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och

skyddsskogar.

25 §.

Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder

eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,

måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet

skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn

och undersökning hållits, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.

Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda

bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt

till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin

helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma av Konungen

återkallas.

26 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte

vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas

1) att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom

fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom

visst område tills vidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift

därom; och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom

sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning

av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd; samt

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast

med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd

enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet

för närliggande marker icke äventyras.

27 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,

som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren

eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen

kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses

med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid

brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid

avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å

stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,

därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid

tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd

sökes, skogens återväxt eller skyddet för närliggande marker icke äventyras,

erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet

för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad

skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

175

1) att då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika

skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten

skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara

verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat

för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,

att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag

av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift

därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 g.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark

omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd

än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §

meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng

eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas

allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd

till skydd för närliggande marker.

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast

efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl

bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,

skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad

i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

31 §.

Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §

må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom

skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen

erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen

bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer

anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggnings
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

åtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §

första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,

erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,

så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande

av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga

ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,

eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva

vad därför skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande

skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna

åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för

där avsedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen

blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av

skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om

marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla

mot framtida ägare av marken.

Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

34 §.

Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger

överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller

annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,

är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,

vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen

efter hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.

Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer

anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§

för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

35 §.

Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av

kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Härom äger Konungen

förordna.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

177

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

1 mom. Den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid

mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas, straffes

med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd, må dock

ej till straff dömas.

2 mom. Till enahanda straff som i 1 mom. sägs är den förfallen, som

företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,

som meddelats enligt denna lag, eller mot sådan av honom med

skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse som i 12 § sägs.

37 §.

Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),

straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

38 §.

Företages i fall, där jämlikt 30 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes

åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.

Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,

vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till

att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.

39 §.

Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida

det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i

den tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess

värde. Virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud

enligt denna lag, må dock icke förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,

därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats

eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften

eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet

förfallit.

40 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse skola äga lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som

kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare

eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig

utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och

senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

12 Bi hann till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget

vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,

som verkställts av någon dess befattningshavare.

41 §.

Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,

virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av

åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att

kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor

förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall

i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

han bor utom riket men inom riket bär känt ombud, som äger att för honom

mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av

två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

42 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som

undgått förverkande, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda

skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Om fullföljd av talan.

43 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats

av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,

dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller

24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola

besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden

erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,

så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan

föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruks
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

179

departementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat

eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §

sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 inom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå

växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad

åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av

städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen

av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17, s. 1) angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med

stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som

icke äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt

i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya

lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,

vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning

eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av

skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan anhängiggjorts jämlikt

13 eller 24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen

den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund

varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan

talan, intill dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923

skola hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen

avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag

lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §,

9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen.

Likaså skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15

juni 1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan

som av skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande

fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya

lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för

skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen

finnes stadgat om ansvar för överträdelse av enligt sagda lag meddelat

avverkningsförbud.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,

å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tillämpning,

skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första stycket

eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket

nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller utstämpling,

som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg

eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse

jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning

av skogsmark; dock skall utsyning eller ^stämpling ej gälla, sedan fem år

förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

181

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 januari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 11 november 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 31 oktober 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) skogsvårdslag, och

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet G. H. Bogren.

Förslagen föranledde följande yttranden:

1. Förslaget till skogsvårdslag.

1 §•

Lagrådet:

Av remissen framgår att de allmänna riktlinjer för skogsskötseln som

innehållas i förevarande paragraf skola innefatta allenast en principdeklaration,

vilken dock skall tjäna till ledning vid tolkningen av bestämmelser

av tvingande natur. Det är då av vikt att riktlinjerna icke erhålla en

snävare utformning än som är avsett. Beträffande kravet på jämnhet i

avkastningen, vilket upptagits av sociala skäl och som — i den del det icke

sammanfaller med vad som följer av skogsskötselns egna ekonomiska intressen,

sedda på längre sikt — kan komma i en viss motsättning till

kravet på tillfredsställande ekonomiskt utbyte, talas i skogsstyrelsens betänkande

om att man bör kunna lindra de svåraste sociala olägenheterna

av mycket stora rubbningar i skogsavkastningens jämnhet. Och i remissen

angives ifrågavarande sociala krav gå ut på att arbetstillfällena inom skogsproduktionen

bliva såvitt möjligt någorlunda jämnt fördelade över längre

perioder. Då den relativitet, varmed sålunda bär räknats, bör komma till

uttryck i lagtexten, förordas, att framför ordet »jämn» inskjutes »i huvudsak».

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

2 §•

Lagrådet:

Med skogsmark förstås, enligt definitionen i paragrafens första stycke,

för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas

för annat ändamål. I andra stycket tillägges, att vid bedömande av marks

lämplighet för skogsproduktion hänsyn skall tagas till den betydelse förekomsten

av skog å marken må äga för närliggande marker. Innebörden

av detta stadgande torde, såsom av motiven framgår, vara att även vissa

trädbevuxna men lågproducerande områden, som i och för sig knappast

kunna betecknas som lämpliga för skogsproduktion, likväl kunna räknas

som skogsmark, om förekomsten av skog därå har betydelse som skydd för

närliggande marker särskilt mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens

nedträngande. Andra stycket innefattar alltså snarare en utvidgning av

definitionen i första stycket än, som avfattningen närmast ger vid handen,

en förtydligande anvisning om vad som må inrymmas under beteckningen

lämplighet för skogsproduktion. Den avsedda innebörden av andra stycket

torde komma till bättre uttryck om däri stadgas, att, ändå att det ej följer

av bestämmelserna i första stycket, mark skall anses som skogsmark, såframt

skog bör finnas därå till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens

nedgående eller med hänsyn till annan härmed jämförlig omständighet.

3 §•

Lagrådet:

Den i första stycket upptagna regeln om åbos likställighet med ägare

torde åsyfta sådana fall då åbo har i huvudsak samma dispositionsrätt till

skogen som ägare. Emellertid lära alltjämt vissa åborättigheter äga bestånd,

vilka i avseende å skogen innefatta endast husbehovsrätt. Att med

ägare likställa åbo med sådan mera inskränkt rätt till skogen synes icke

befogat. Stadgandet bör begränsas att gälla endast fall där åbo äger förfoga

över avkastningen av skogen utöver husbehovet.

6 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

För att ernå en noggrann bestämning av begreppet utvecklingsbar skog

skola såväl biologiska som ekonomiska faktorer beaktas. Därest det värde

som erhålles genom att till nuvärde diskontera alla framtida avkastningar

är större än värdet å skogen vid omedelbar avverkning, är denna utvecklingsbar,

eljest ej. De biologiska faktorerna, sammanfattade i begreppet skogens

tillväxtförmåga och reglerade genom den skötsel som tillämpas, äro

avgörande för de framtida avkastningarnas storlek. Nuvärdet av dessa avkastningar

är beroende av den räntefot efter vilken diskonteringen sker.

Med ett förenklat och schematiserat betraktelsesätt kan väl sägas att frågap

om skogen skall anses såsom utvecklingsbar beror på huruvida tillväxtprocenten

— uppfattad ej blott såsom en kvantitativ utan även såsom en kvali
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

183

tativ faktor — är större än diskonteringsprocenten. Diskonteringsvärdet på

den växande skogen röner emellertid betydande inverkan av huruvida för

de närmaste åren förutses höga virkespriser eller om sådana äro att motse

först efter ett större antal år. Snart påräkneliga stora årsavkastningar i penningar

representera nämligen i nuvärde väsentligt högre belopp än senare

påräkneliga sådana avkastningar. Från dylika växlande konjunkturer i fråga

om den allmänna prisnivån lärer enligt sakens natur i förevarande sammanhang

få bortses, då de skulle medföra ständiga förskjutningar i begreppet

utvecklingsbar skog. Såsom skogsstyrelsen framhållit, äro sådana icke avsedda.

Att nämnda begrepp däremot kommer att påverkas av ändrade förhållanden

mellan priserna å olika virkesslag inbördes lärer vara ofrånkomligt,

då sättet för skogens skötsel och takten för virkesuttagen måste bestämmas

med hänsyn därtill.

Enligt den föreslagna lagtexten är skog att anse såsom utvecklingsbar så

länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera

lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma. Denna

definition inrymmer i sig moment av mycket obestämd natur. Svårigheter

kunna möta exempelvis när det gäller att fastslå vad som bör förstås

med en skog. Detta begrepp förekommer redan i gällande lag, och det kan

måhända anses självklart att därmed närmast bör förstås ett visst »bestånd»

med i huvudsak enhetliga karaktärsdrag. Även med en sådan bestämning

av vad som menas med en skog är emellertid fältet öppet för skiftande uppfattningar.

Sådana torde också komma att göras gällande om vilken skötsel

i det särskilda fallet är lämplig. En viss allmän ledning härutinnan lär bliva

att hämta från de skötselprogram som äro att förvänta från statens skogsforskningsinstitut.

Men redan valet av skötselprogram bland ett större arital

sådana torde förutsätta en bedömning bl. a. av skogens avsättningsläge; av

detta kan bero huruvida det med hänsyn till avverknings- och fraktkostnader

m. m. överhuvudtaget lönar sig att uttaga virke förrän detta vuxit till

grövre dimensioner. Då dylika obestämda faktorer finnas, är det uppenbarligen

viktigt att frågan huruvida skog skall anses såsom utvecklingsbar eller

ej såvitt möjligt bedömes i samförstånd mellan skogsvårdsstyrelserna

och skogsägarna. Den omständigheten att en mera allmän bedömning måste

komma till stånd förringar dock knappast betydelsen av att, i den mån det

är möjligt, fasta normer komma att stå till buds. En punkt, rörande vilken

det torde vara möjligt att åstadkomma relativ fasthet, gäller den ovan berörda

räntefot, enligt vilken framtida avkastningar skola diskonteras till

nuvärden. I nu förevarande avseende finnes nämligen icke anledning att

— såsom skett vid fastighetstaxeringen — låta denna räntefot variera från

tid till annan med hänsyn till dagens allmänna ränteläge och den större

eller mindre optimism med vilken framtidsutsikterna må bedömas. Förhållandena

böra i stället betraktas på lång sikt och räntefoten ändras endast

om grundad anledning uppstår till antagande att en varaktig förskjutning

av medelräntenivån är alt förvänta, vilken då också kommer att betyda en

allmän förskjutning av begreppet utvecklingsbar skog. Räntefoten bör också

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition, ni 34.

så bestämmas att den grad av försiktighet man vilt anlägga vid bedömande

om en skog skall anses som utvecklingsbar eller ej tillbörligen iakttages.

Med dessa utgångspunkter vore det bäst överensstämmande att låta räntefoten

från början bliva enhetligt fastställd så auktoritativt som möjligt. Det

synes i och för sig rimligt att låta den bestämmas genom särskild lag, som

skulle gälla tills vidare. Eljest bör enligt mitt förmenande, på sätt skogsstyrelsen

föreslagit, räntefoten fastställas av Kungl. Maj :t. En sådan ordning

avvisades i departementschefens motivering. Denne yttrade härom att

han beträffande den räntefot, med vilken man borde räkna i nu ifrågavarande

fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt ville anmärka, att det

enligt hans mening ej borde komma i fråga att Kungl. Maj :t skulle meddela

bestämmelser härom. Däremot syntes hinder ej föreligga för skogsstyrelsen

att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga

anvisningar i dessa frågor. Innebörden av detta uttalande är knappast klar.

Möjligen bör det så förstås att räntefoten skulle fastställas av skogsstyrelsen.

Emellertid kan i särskilda fall frågan huruvida viss skog är att anse

såsom utvecklingsbar eller ej, och därmed även frågan om räntefoten, besvärsvägen

bringas under Kungl. Maj :ts prövning. Det torde vara klart att

Kungl. Maj :t i dylikt fall ej är bunden av skogsstyrelsens anvisningar, som

utfärdas med stöd blott av den allmänna befogenhet som tillerkännes denna

genom 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Skulle Kungl. Maj :t i ett besvärsärende

yttra annan mening än skogsstyrelsen framfört i sina anvisningar,

lärer det bli nödvändigt för styrelsen att ändra dessa och hela det

på viss räntefot baserade tabellmaterial som -—- på grundval av utredning

från statens skogsforskningsinstitut — av styrelsen fastställes att tjäna till

ledning för skogsvårdsstyrelserna. En sådan eventualitet skulle otvivelaktigt

komma att framstå såsom en bristande konsekvens i den allmänna

skogsvårdspolitiken. Risken kan undvikas, om avgörandet beträffande räntefoten

redan från början får ankomma på Kungl. Maj :t.

8 §•

Lagrådet:

Praktiska synpunkter, motsvarande dem som föranlett att i denna paragraf

upptagits stadgande i syfte att möjliggöra sammanförande av flera

fastigheter till en enhet, synas tala för att åt skogsvårdsstyrelsen inrymmes

befogenhet att medgiva jämväl uppdelning av fastighet eller sammanförande

av särskilda delar av två eller flera fastigheter. Lagrådet tillstyrker

därför, att det i förevarande paragraf får heta dels, i ett första stycke, att

skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres

av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall

i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en

fastighet, dels, i ett andra stycke, att om del av sådan mark, utan att marken

samlas å en hand, övergår till någon som förut ej äger del däri, skogsvårdsstyrelsen

må förklara medgivandet förfallet.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

13 §.

185

Lagrådet:

Varken i gällande lag eller i förslaget är någon tidsbegränsning stadgad

för det interimistiska avverkningsförbud som skogsvårdsstyrelsen i brådskande

fall kan meddela. I skogsstyrelsens betänkande framhålles att i de

fall då dylikt förbud utfärdats saken skall, så snart ägaren eller avverkaren

erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, av skogsvårdsstyrelsen upptagas

till definitiv prövning. Enligt detta uttalande, som icke lärer innefatta

annat än vad som ligger i sakens natur, skall således det interimistiska

förbudet relativt snart ersättas av ett tidsbestämt förbud. Nu gällande bestämmelse,

som är av samma innehåll som förslagets, har emellertid icke

hindrat att interimistiska avverkningsförbud förblivit gällande under många

år (jfr NJA I 1943 s. 605). Visserligen har skogsstyrelsen i ett cirkulär

till skogsvårdsstyrelserna framhållit det oriktiga i en dylik tillämpning,

men det synes dock önskvärt att i lagen lämnas en tydlig anvisning om

huru ifrågavarande bestämmelse skall förstås. Det förordas därför, att i

1 mom. första stycket sista punkten före ordet »meddela» inskjutes »innan

ärendet slutligen avgöres».

17 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Att i lag fastställa en så långt gående skyldighet att vidtaga föryngringsåtgärder

å skogsmark, som här föreslagits, utan närmare bestämning av

villkoren synes mindre lämpligt. Dessa villkor synas kunna noggrannare

preciseras, exempelvis på det sätt att så stort bidrag till täckande av kostnaderna

för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel, att skogsmarken

kommer att. genom åtgärderna ökas i värde med minst lika stort belopp som

dess ägare själv får vidkännas för åtgärderna, och att tillika lån kan erhållas

under sådana villkor att räntan å detsamma kan täckas av den avkastning

från området som i framtiden kan påräknas.

23 §.

Lagrådet:

Det stadgande, 16 § andra stycket, i gällande skogsvårdslag som motsvarar

23 § andra stycket i förslaget medger återvinningstalan beträffande

återväxtkostnader, som av överexekutor fastställts till betalning, dels då

beloppet uttagits genom utmätning dels ock i händelse frivillig betalning

skett i enlighet med överexekutors utslag, i sistnämnda fall dock endast

om betalningen ägt rum med förbehåll om rätt att söka återvinning. Enligt

förslaget införes nu rätt att hos domstol föra återvinningstalan även för

det fall att kostnaderna för de av skogsvårdsstyrelsen vidtagna reproduktionsåtgärderna

betalats — under förbehåll som nyss nämnts — utan att

överexekutor beslutat om kostnadernas uttagande. Mot ett tillägg av denna

innebörd torde intet vara att erinra. Emellertid bar vid dess inarbetande

i det äldre stadgandet och dettas överförande till förslaget avfattningen —

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

måhända oavsiktligt — jämkats på sådant sätt att rätten till återvinningstalan,

då betalning skett efter det kostnadsbeloppet av överexekutor fastställts

till betalning men innan utmätning ägt rum, icke längre kommer att

vara beroende av att förbehåll gjorts om rätt att söka återvinning. Den

bristande överensstämmelse som härigenom skulle uppstå i förhållande till

vad som enligt 29 § lagsökningslagen gäller i fråga om det allmänna handräckningsförfarandet

synes mindre lämplig.

På grund av det anförda och för vinnande i övrigt av större tydlighet

hemställes, att 23 § andra stycket måtte ändras sålunda att dels den vilken

rätt till återvinningstalan skall tillkomma angives genom orden »vill

den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,

utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att

söka återvinning» dels de sista orden i stycket »beloppet uttogs eller betalningen

skedde» utbytas mot »utmätningen skedde eller betalningen erlades».

26 §.

Lagrådet:

Som enligt 25 § med skyddsskogar förstås vissa skogar, vilkas bestånd

prövats erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, samt alltså det

i förevarande paragrafs sista stycke omtalade skyddet »för närliggande

marker» måste avse enbart sådant skydd som nyss sagts, kunde det citerade

uttrycket — vilket, om den av lagrådet ovan föreslagna avfattningen

av andra stycket i 2 § godtages, där icke kommer att kvarstå — ersättas

med orden »mot sand- eller jordflykt».

27 §.

Lagrådet:

Då i paragrafens tredje stycke talas om skyddet för närliggande marker

avses tydligen det skydd mot sand- eller jordflykt, som förekomsten av

skyddsskogar innebär. Det förordas därför, att avfattningen jämkas på

enahanda sätt som beträffande sista stycket i 26 § föreslagits.

36 §.

Lagrådet:

Enligt 1903 års lag angående vård av enskildes skogar kunde ansvar för

där med straff belagd avverkning endast ådömas den som ägde förfoga över

skogen. Och i det kommittéförslag som ligger till grund för gällande skogsvårdslag

förutsattes att till ansvar för straffbelagd avverkning skulle kunna

dömas endast skogsägaren själv eller den som med hans goda minne företoge

avverkning (se NJA II 1923 s. 446). Genom de ändringar detta förslag undergick

innan det upphöjdes till lag (jfr s. 449) erhöll emellertid lagens 25 § en

sådan avfattning att vad sålunda förutsatts ej kom till uttryck däri. Även

enligt det remitterade förslaget, som på ifrågavarande punkt bibehåller

gällande lags avfattning, är åsyftat att endast skogsägare och den som med

hans samtycke företager i förevarande paragraf avsedd avverkning skall

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

187

kunna dömas till ansvar enligt densamma. Det synes då önskligt att lagrummet

utformas så att dess här berörda begränsning blir klart angiven.

Ej heller det tillägg till gällande lag som gjorts i det remitterade förslaget

1 syfte att, då avverkning företagits av annan än markägaren, göra straffbudet

tillämpligt även å denne, om han medgivit avverkningen, synes hava

fått en fullt otvetydig avfattning.

På grund av det anförda hemställes, att de i 1 och 2 mom. upptagna

ansvarsbestämmelserna få avse den som äger förfoga över skog, därvid i

2 mom. i tydlighetens intresse upprepas att straffsatsen är dagsböter, samt

att i ett nytt 3 mom. upptages föreskrift om att lika med awerkare som

i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare, med vars samtycke annan företagit

avverkning å marken.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Lagrådet:

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 7

januari 1948 avgivna utlåtande över de den 31 oktober 1947 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) skogsvårdslag och

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

De av lagrådet gjorda erinringarna mot förslaget till ny skogsvårdslag

ha beaktats. I sagda förslag ha därjämte vidtagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell innebörd. Vad en ledamot av lagrådet anmärkt mot 17 § i

nämnda förslag har däremot ej synts böra föranleda någon ändring i detsamma.

Vad samme ledamot anfört angående fastställandet av den räntefot,

med vilken man bör räkna vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar

och icke utvecklingsbar skog, har ej heller givit mig anledning att frångå

den uppfattning i denna fråga, åt vilken jag givit uttryck vid remissen till

lagrådet.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 189

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen....................................................... 1

Sammanfattning..................................................... 1

Lagförslag .......................................................... 3

Förslag till skogsvårdslag............................................. 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt.......................................... 17

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 oktober 1947 ................... 18

Inledning.......................................................... 18

Gällande bestämmelser............................................... 19

Skogar under 1923 års skogsvårdslag................................ 19

Skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äga

tillämpning .................................................... 25

Städernas skogar ................................................. 28

Karesuando skogsallmänning ....................................... 29

Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad

åborätt........................................................ 31

Skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas

med stadgad åborätt............................................ 32

Övriga skogar.................................................... 32

Skogsstyrelsens förslag ............................................... 33

Framställningen frän skogsvdrdsstyrelsen i Västerbottens län............... 44

Huvudlinjerna för en ny skogsvdrdslagstiftning.......................... 47

Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och utformningen

av denna ........................................... 47

De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln........................... 55

Innebörden av begreppet skogsmark................................. 59

Avverkning av skog .............................................. 64

Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.................... 95

Svårföryngrade skogar och skyddsskogar............................. 108

Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.......................... 109

Ansvarsbestämmelser.............................................. 111

Skogsvårdslagens tillämplighetsområde och behovet av speciella bestämmelser

för vissa delar av landet ....................................... 116

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Sid.

Specialmoiivering.................................................... 133

A. Skogsvårdslag.

Allmänna bestämmelser........................................ 133

Om tillsynsmyndigheter........................................ 134

Om avverkning............................................... 136

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd............... 144

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skydds
skogar.

.................................................... 147

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark ........ 151

Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter .................. 157

Ansvarsbestämmelser.......................................... 158

Om fullföljd av talan ......................................... 161

Om undantag från lagens tillämpning ........................... 162

Övergångsbestämmelser........................................ 163

B. Lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt ................................... 165

Bilaga till statsrådsprotokollet (förslag till skogsvårdslag).................. 167

Utdrag av lagrådsprotokollet den 7 januari 1948 ...................... 181

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 januari 1948 .................... 188

478219. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin (1)

  1. Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal, FT 1979 nr 2 s. 87, på s. 96 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1948:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1948:153 Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillst s. 99 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1979 s. 87 Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal s. 96 i texten