Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m

482 sidor, varav 402 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 402 av 482 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:80, Med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

1

Nr SO.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott

den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

5) Jag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr

ios),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred, samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

1 Uihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 samt. Nr 80.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av

1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagna

nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt av reformarbetet

ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha i

huvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelats

sålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott,

10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12

kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann

utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande

av olovlig väg samt 25 kap. ämbetsbrott.

Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givit

anledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1—6

kap. strafflagen.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först framhållas,

att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egendom,

som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i

detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,

ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. föreslås

bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.

De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan

gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall

ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller

dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.

I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits

allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestämmelser

skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, ha

till en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brotten,

av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de under

krigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetning

med särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara

området. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhet

återfinnes i propositionen endast i så måtto, att där upptages ett stadgande

om straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivits

sålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter

åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffa uppgifter

som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig

natur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även i

fråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomna stadgandet

om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3

här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka den

allmänna meningen om rikets styrelseskick in. in., har däremot i huvudsak

oförändrat upptagits i propositionen.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre

säkerhet in. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära till

motsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissa förenklingar

och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelse

om olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag om förbud

mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits en

bestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller

vapen.

Det därefter följande JO kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet

först bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld

och missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentlig

förrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att den nuvarande

differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning

skall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en rad

stadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet.

Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott mot rösthemligheten.

Ill kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, som

i gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med

en paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhet

mot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena må

framhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att

ersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfrid

bestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt.

Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalslcningsbrotten innebär förslaget

en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilka

kännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag av förfalskningsobjekt.

Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrott

genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och

alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta fall

även fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Bland

speciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse mot signaturförfalskning

på konstverk.

Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samt annan

osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är

att de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Bestämmelserna

om mened ha i olika hänseenden reformerats. 1 anslutning till dessa bestämmelser

har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådan

sanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. En förändring

i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan för

brottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsatligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid lämnandet

av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniska

utvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara i bevishänseende,

för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig

kopia av viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit en enhetligare

och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällande

lag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har även

upptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd att ersätta

1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ett allmänt

stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmitta

framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagande

av olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott, varmed

förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd eller

vissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kan anses

som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande

stadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmänna

straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om

brotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagits

endast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta,

brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingå

såväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraff

eller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott i inskränkt

mening har i fråga om allmänna brott, som begås under tjänsteutövning,

upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet med

hänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skilja honom

från tjänsten.

Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts, innefattar

propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel.

En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § — vilken paragraf nu endast avser

sedlighetssårande gärningar — gjorts tillämplig även på utspridande och utbjudande

av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde

är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissa

former av rashets att kunna bestraffas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

5

Förslag

till

Lag

om lindring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20

och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften

till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,.5 kap.

13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§,

överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §,

19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och

25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels

ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en

paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26

31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §•

Inländsk man---åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, sa ock dar

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats.

3 §-

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han

utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss

tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller

skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. * * * 5 * * * * * * * * * * *

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942:378 och 15 18 §§ 1936:244,

beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945: 873 och 14 § 1942:378, beträffande 5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.

5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,

beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356, beträffande 10 kap.

1887:82 s. 1, 1906:19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:288, 1931: 327, 1933:185, 1936:327, 1938:

251 1940:356, 1942:378, 1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:

199,’ 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap. 1890:33 s. 1, 1906:

19 s 8, 1931: 327, 1937:242 och 1942:378, beträffande 13 kap. 1937: 242, 1938:251, 1942:

378 och 1947:627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:277,

beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande 18 kap. 13 § 1938:566, beträffande 19

kap 1890:33 s. 1, 1900:49 s. 5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:327, 1936:244,

1937:242 och 1942:378, beträffande 20—22 kap. 1942:378, beträffande 24 kap. 1875:46

s. 1, 1931: 327, 1938:274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915: 438, 1931: 327,

1933:185, 1936: 244, 1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:167.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag Mömas må; så ock om förverkande.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet

och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och

med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där. e^li8t ]agen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed

ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad

eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och

förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan

den dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat

dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med

straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan:

utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den

som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt

förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. 17

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är

belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är

påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och

det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon

tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.

Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller

särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras

förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll

därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §

av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen

finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,

såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,

dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt

utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar

eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet

eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar

eller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk, forfalskningsverktyg

eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter

straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för

fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling

anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att nagon i samrad med

annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager

eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade

gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två ar, med

mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller

däröver.

3 §■

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den som frivilligt,

genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel

må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den

brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som

utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller

dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått

annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär

eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom

medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda

fall är stadgat.

5 §•

Har nagon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av

hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast

i mindre män, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å

gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga

är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å

annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning

som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av

hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre

straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare

eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står

under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva

eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet

att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock må

straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,

med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa

därå.

7 §-

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktligen

bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

2 §.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag

stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten

höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen

sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse

eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två

år. Böter sasom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter

eder femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat

för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av

de lägsta straffen.

6 §•

Vid tillämpning----räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa

fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid

böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma

straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i

penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med

en dagsbot.

Uppkommer vid--—- dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar

gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från

samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas

högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt

straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt

avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för

brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett

brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt

eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta

svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre

svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som

mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen.

Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till

sådan straff höj ning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid,

ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även

under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,

skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas

utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med

svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den

misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan

å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,

gälle vad där stadgas. 19

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket

sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet

begicks.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

6 KAP.

3 §•

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande

gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning

givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,

efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän

eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §•

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till

skadestånd.

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

1 §‘

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller

eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket

skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets

förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran

ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi

som i första stycket sägs.

2 §•

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande

makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes

för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livstid

eller från och med två till och med tio år.

3 §•

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat

låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet

som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt

ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som

företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhandling

med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga

förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett

till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

11

4 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,

befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri

till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma

lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller

tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar

sådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och

med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller

rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som

på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning

som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes

för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år

eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i

4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med

hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till

straffarbete i två år.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som

röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dömes

för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i

två år.

8 §■

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig

gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande

makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.

9 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande

krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva

sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till

fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse

mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om

statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för

tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller

5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete

på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Såsom''förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämpling.

12 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning

eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde, medverkar

till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i

krig, högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §

är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan

ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses

i 7—9 §§.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,

företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,

där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var

faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år

dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt

i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes

för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till

straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och

med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig

gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes

för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,

eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot

riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets

höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller

fängelse.

6 §''

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning

till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara

avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka

och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,

eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller. mark för

sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med

penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med

straffarbete i två år.

8 §•

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten

eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst

annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, domes

för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om

riket var i krig, högst till straffarbete i fyra ar.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott

som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes

efter tv i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,

där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

10 §•

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs>

med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej

heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott.

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne ar i tjanste
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

utövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån

eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag

vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan

befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri snort

eller låtit. J

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock

gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat.

2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som

åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller

hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,

skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse

mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 § § stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda

paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda

där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom

att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen

av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller

böter.

5 §•

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon,

som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,

dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §‘

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning

för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes

för bestickning högst med straffarbete i två år.

7 §‘

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt

i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång

eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande

vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det

innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall

till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att

rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller

fängelse.

8 §:

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående

utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott

mot rösthemlighet till böter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

15

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol

eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,

straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma

lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller

eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt

vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att

hindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att

undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar

hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes

för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,

straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till

straff efter denna paragraf.

11 §•

Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för

annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjar annorledes

hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom med hänsyn

till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig

beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter

eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,

skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen

öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets

förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller

f on (Jpjg0

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter. 13 14

13 §•

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong

vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i liogst fyra ar

eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, ulan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig

ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän

ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehorigen bär

unifonn eller tjänsteteckcn för att giva sig sken av att tillhora krigsmakten

eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser all
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

män samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med

förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller

hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för

upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare

och anförare högst med straffarbete i två år.

2 §•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person

eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt

upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma

för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på

område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp

föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel

eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig

eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning,

undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning

eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar

eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig

skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till

böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,

må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående

som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen

eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet

eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes

för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

17

7 §•

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,

grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot

griftefrid till fängelse eller böter.

9 §•

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad

så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter,

högst femhundra kronor.

10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän

plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse

hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,

högst femhundra kronor.

11 §•

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde

eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,

straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats

för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,

dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen

förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk

urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där

åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §•

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är

att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse

eller böter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,

om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller

dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon

till hans rätt.

3 §•

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att

anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete

från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,

om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är

särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev

eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig

art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej

äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande

av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet

grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet

fängelse eller böter.

5 §•

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller

annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt

verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till

verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt

eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning

till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från

och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse

eller böter.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt

eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller

ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen

äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,

straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning

med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall

till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare

straffet fängelse eller böter.

8 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas

för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för planeller

höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant

märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning

av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,

vare straffet fängelse eller böter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

19

9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt

värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk

av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han

själv gjort förfalskningen.

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som

lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,

dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende

som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort

följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff

än fängelse, vare fri från straff.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs

så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,

må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. År brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyldig

må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,

skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet

att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffarbete

i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet

böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall

ej till straff dömas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann uppgift

eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra

sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5 §•

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för

falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete

i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6 §.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för

obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,

dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I

ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som) i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet

eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver

besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,

straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan

sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket

sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning

såsom i 5 § sägs.

9 §■

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel

är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan

skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och

underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande

göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under

edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,

lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter

eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,

dömes till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är

eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull

urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21

till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som

grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första

stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande

av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom

att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att sålunda

missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för

riktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat

sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest

bort följa å gärningen. Yar faran ringa och är brottet ej belagt med svårare

straff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,

där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika

med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till

gärningen. • , . ,

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.

2 §•

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant

brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete

på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en

var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig

själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i

förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom

åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den; som å den

döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre

straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

10 §.

Har någon---sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

Med svår--— livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon---år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver eller det blivit

förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av

allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm,

förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott--— till åtal.

Har brott — --åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §

1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott

som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök

till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete

på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal--— 19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,

till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader. 28

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,

eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;

vare staffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld

därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,

varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

3° §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är,

dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör

eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort

våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara

tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade

lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade^ varde

den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras

människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligt

förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom

annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara

för andras förförelse därav kommer.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott. 1

1 §‘

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller

för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till

straffarbete från och med två till och med åtta år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

2 §•

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden

anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest

innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller

tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,

dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och

med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

4 §•

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,

som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning

därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,

dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma

lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss

sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av

anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med

två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är

grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,

för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne

eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller

framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §•

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på

annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och

framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes

för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om

många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom

att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur

eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med

straffarbete i två år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för

fara.

8 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till

fängelse eller böter.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel

är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes

framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän

fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till

insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes

till fängelse eller böter.

10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligt

avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straffet

nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre

straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straffarbete

i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med

svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock

underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom

förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon---det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen

anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet

eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller

självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel,

som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock

stämpling.

Gör vid---livstid dömas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,

straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,

eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare

straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig

vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,

överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter

ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök

till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för

att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig

eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt

som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan

inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma

lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans

rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur

beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.

1 §•

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §•

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstänrigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda

eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till

bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde

och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den

förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om

skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §•

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller over annan aga

som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §.

Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmar

enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i

Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

År tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete

i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär .muta. eller

annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stadgas.

Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, domes

till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §• . ,

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd

med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om

skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet

allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff

som i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift

eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§

belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad

vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,

ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst ej längre sannna tjänst, men har han i dess

ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas

till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjänstens

ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff

som i 1-—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej

förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskyllt

avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst innehar

annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,

varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån

skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till

suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket

och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs

dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill,

må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension.

Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, om

han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava

tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende

som innehavaren av befattningen bör äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat

straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,

har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma

brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla.

Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller

delvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §•

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där

han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen

utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

29

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att

därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs

efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §

sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §•

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare

som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin

tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga

honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta

att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade

kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om

de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock

vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension

ej ådömas. ..

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt

Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,

åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle

vad i 5 och 7 §§ stadgas.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under

allmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter

men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befattning

och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension

därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension

från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen

vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå

iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande

förbud att sprida efterhildning av penningsedel och lagen den 15 juni

1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligt

till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors

och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å

deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet

högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt

eljest användes, övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civil
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

myndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,

att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något

fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för

upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde

samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på

stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndigheten

är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten

upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot

lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad

någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige

innehavare.

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebär icke ändring i bestämmelse

i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagares

åtal srätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs och

som är särskilt belagd med straff.

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §

och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives. 19 * * * * * * * * * * *

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den miss
tänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppe
håller

sig, behörig.

Är, då---uppehåller sig.

Åtal för —---det lämpligt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

31

3 §•

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,

må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot

den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för

brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen

upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse

eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där

brottet åtalats.

20 KAP.

8 §•

Målsäganden må --—- äga rum.

Har åklagare---fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan om ansvar

för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse

angående brott.

31 KAP.

6 §•

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga

samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och

målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av

honom ensam.

År någon ----för en. 47

47 KAP.

1 §■

Vill målsägande -—- -—- ■— till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka

talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför

rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del

därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under

sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma

kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket

förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945:468.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 313) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfängelse

skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas

i stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke avsättning

eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes

stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må

användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning

eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes

stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.

3 Bihang till riksdagens protokoll 10A8. 1 samt. Nr 80.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.

åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt

3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller

ställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.

eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma---2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser

straffes med dagsböter.

Dömes någon---vara förverkad.

Innefattar förseelsen---tillfaller kronan.

Avskrift av---till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

35

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall

införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom

stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för

olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst

sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med

dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmar enskilds

rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande angives

till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 37

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till

visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat

slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om

ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom---av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 inom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs

i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten

av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare — —- -—• med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning

av bysamfälligketer och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse. 15

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag

träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda

blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som

är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon---med dagsböter.

Lag samma —- -—• — omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet

eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen

är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den It) maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven

lydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §

strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning

i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan utslaget

vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av

fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ej

företes.

1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:226.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Knngl. Maj:ts proposition nr 80.

29 §.

Då utmätning---boken antecknat.

Har vid---laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i

19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren.

Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angaende ändrad

lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Föredraganden anför följande.

Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med förslag

till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning

rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid

fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, tilllika

ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, byråchefen

för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika

sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till

lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69).

Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för överarbetning

i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma

samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Tidigare reformarbete.

Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag övergivits,

inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 antagna

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av

strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas

professorn Johan C. W. Thyréns förarbeten till en allmän strafflagsreform.

Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande utkast

till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytterligare

avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, nämligen

brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och

brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen

i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot

brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns

utkast V—XI.

Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brotten

mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke

att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse likväl

kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober

1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av

strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet

Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka

ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrotten.

Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling,

anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och förfalskningsbrotten

i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen

icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av

brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systematisk

natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision

som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbetet

skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning,

borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför

de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt

med dessa.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första band

haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skadegörelse

äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För

andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rummet

utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara

som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott synas

därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommittén

sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direktiven

efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro

att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom bestraffningen

av förfalskningsbrotten i första band vill skydda är nämligen

samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss

släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell

förfalskning, d. v. s. förfarandet att giva äkta handling oriktigt innehåll,

begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet.

Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas samman

med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom

mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling

såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd avdel
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

41

ning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten mot staten,

i det exempelvis grövre sabotagehandlingar kunna bliva att betrakta

som brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandling

upptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott mo;

rikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott mot

allmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten.

De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke i förslaget

kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget ansluter

sig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse:

8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot allmän

verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott,

13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. allmänfarliga

brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg och

olovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivit föremål

för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena undergått

upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade bestämmelser

om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland

annat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för

att snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje särskild

tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X)

har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken över

det hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av en

bättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver har kommittén

även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vissa

av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de

gärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överfört

till andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla om

brott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande

8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse

och medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän

befattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas med

allmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,

vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territoriella

integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.

Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i

krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsamhetsbrott.

Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. I fortsättningen

bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig

underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till

främmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan anses

utgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande av

utländsk sold.

Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseen
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

den, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepade partiella

reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angår

straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledning

till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funnit

en sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckvidd

genom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetens

bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandet

lindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte att

märka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet,

vilken för närvarande i viss utsträckning är belagd med straff,

icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmän åklagares

åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligt förslaget

bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längre

skall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätt

har förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt och olovlig värvning.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens

inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda organ

kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklig

nyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har -— vid

sidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen

— upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlet

har vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till att

omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas beslut,

varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till

9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen samlande

av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot allmän

säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra handlingar,

genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även

hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt

i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen

har i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande

av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmän verksamhet,

ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena

om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt motstånd

vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att den

nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning

skall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gälla jämväl

mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelse

är, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheter

och allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld och missfirmelse

kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot

tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

43

genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet om

straff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att med

handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter ämbetsskydd

i utövning av hans syssla. För att samla de allmänna bestämmelserna

om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skick

flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning. Efter

de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller

10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän

verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvid

gjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommit

om brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse för

övergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarande

skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivrande

av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning, döljande

av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjorts fullständigare

än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissa

former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot ingrepp

i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser

om obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genom

vilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom

1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot föregivande

av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba även

den som obehörigen ger sig ut för advokat.

I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ett

flertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet

inledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straffbestämmelserna

mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror

har av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre

säkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ett stadgande

om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat

ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrättningsfrid,

vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst

eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling

eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vid sammankomst

för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Ilemfridsbrotten

och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslaget flyttas

från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidare uppmaning

till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra

brott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte bar upptagits en helt ny

bestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någon

offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss

härstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mot

trosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar den

heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt. Denna paragraf

är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas.

Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid,

fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus. Beträffande

fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet framhållas,

att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller

det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen

kunnat iakttagas av utomstående.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag

behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast

förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna

stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med

gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från

1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa innebuio främst, att från 22

kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å

bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap.

bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestämmelserna

om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilseledande

uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda handlingar.

Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde

hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s.

framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, medan

däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med

andi-a brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa utgångspunkter

har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för urkundsförfalskning,

därvid med urkund skall förstås varje handling, som upprättats

till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, ävensom

biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis

och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet

mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större

eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering

av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda

handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med urkundsförfalskning

jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa bestämmelser

om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt förfalskning

av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i kapitlet

inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av penningsedel

i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men

efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin

motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta

även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild

straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen

återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmärken

och andra liknande fasta märken.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

45

betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet

inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet,

alt det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart.

Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium.

Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget

genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså

ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika

fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brottslige,

innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emellertid

straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla.

Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jämväl

på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som

följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.

I 13 kap., som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan

falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsentliga

är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda

först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov

oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rättegångsbalken

öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsförsäkran,

har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett

straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är avsett

att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget

upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vilket

sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet

eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till

ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande

omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhållande

till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i

16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området,

såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens

sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han

själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mått och steg

för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena

i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda

för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena

ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara

för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt

förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan

begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell

förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än

de för närvarande gällande. Straff bar sålunda föreslagits för att någon i

skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse

eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straffas

den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är.

Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig

rättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkund upptages

därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osann

urkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att

vara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik

för viss person utställd urkund genom alt giva sig eller annan ut för denne

eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skall

vidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats

till bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildring

eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i

kapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller

eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom

eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och

åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av

att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en

yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.

Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vid utformningen

av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott -— med

uteslutande av vanlig skadegörelse — sammanfört bestämmelser om straffskydd

mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom

i gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har

därvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annan

till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att sålunda

egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär

en utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränkning

har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det särskilda

fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vidare

innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverk betecknat

brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras,

skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom

framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straff

för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock ej allenast undanhållande

av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan beskaffenhet

att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktiga samhällsfunktioner.

Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december

1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarlig

förgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten

eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider

sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller

hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha fått en

betydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagits stadgande

om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

47

smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff

för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra honom

själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukomssmitta

eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott, som

betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller

växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon — utan

att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk — likväl genom

att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara

för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis

den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explosion

ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda

gärningarna ha gjorts straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan

även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågavarande

brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i

kapitlet även det fall, att någon genom liandhavande av eld eller spridande

av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för

omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brottsligt

uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av

de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra

vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget.

Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt

gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller

kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för

försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden

straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat

fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt

sådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegörelse,

som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av

väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader,

benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse

och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark

olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning

att brottet kan anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma

som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24

kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande

av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägandeeller

nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen

till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt

eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra

kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse

gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget väsentligt

från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden

mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning

av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ock

om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redan

genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande förskingring

och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt

förslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt

brott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utom

tjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utöva befattningen.

Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistning

av tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 §

om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämnda lagrum

stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget,

att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att

han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke

skickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser

om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom allmänt

brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25

kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänstemissbruk,

tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna

medföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet

till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning

till gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsamhet,

oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller,

om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kommittén,

att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande felaktigt

men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare den

nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt

stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som

icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straffbestämmelsen

för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt

egen tjänsteplikt.

Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilka

personkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmed

enligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseende

föreslår kommittén, att ämbetsansvar -— utom för domare, annan statens

tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från

sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må

entlediga honom — skall gälla även för den som eljest, för stat eller kommun,

handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende,

varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller

ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet

eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller

delgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller av Konungen

godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av

dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

49

deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande

av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar,

nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt

skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befattningshavare

vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna

bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträckning

skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen

godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med

hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållandet

mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och

arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den It september 1936

reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga tilllämpning

å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro

underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera

restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelse

den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den

17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets-

och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats

nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i

tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats,

att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet

begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga

sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort

mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det

hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro underkastade

ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattningen,

att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt

kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten

har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses

utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om

antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke

syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren.

Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt

och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom

kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret.

Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått

en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i

speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från It kap. till 15 kap.

samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1—6 §§,

om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—21 §§ och om hållande av

spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14—16 §§ överförts

till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen

av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.

Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av strafflagens

speciella del bär kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed

4 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagens allmänna

del.

I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna om

ämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmänna bestämmelser

om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt.

Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén en väsentlig

omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, i samband

varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar för förberedelse

till vissa brott.

Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap

och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas som

gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara

straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelserna

om straff för förberedelse till brott avse bl. a. alt ersätta åtskilliga stadganden

om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i speciella

delen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande av

brott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlag

för utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för att förbereda,

möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som

för närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, föreslås

skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff för

försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Förberedelse

som består i att någon träder i förbindelse med annan —- något som

hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet —

skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffarbete

i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grova

brott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i

4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.

Yttranden.

Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen (såvitt

angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

(envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden som beröra

dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angår ämnen

som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvitt

angår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen), akademien

för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förste

stadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrätts fjärde—

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

51

sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, de

båda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samt polismästaren,

kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm.

Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden

i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden av poliskammaren

i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalema i

Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av

poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av magistraterna

i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalema i Mariestad, Lidköping,

Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs läns

landsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i

Örebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankens

fullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande av efterbildning

av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen

i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avser

ämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandet

avser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samt

Sveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Från

samtliga ha yttranden inkommit.

Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något

helhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning.

Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelar

framför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslaget utformats

och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfullt

sätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för ny lagstiftning

på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrätten

såvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden som av.

såges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnan föreslagit.

Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, att kommittén

föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll.

Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föresloges beträffande

förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten.

Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovet påkallade,

och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar. Hovrätten

ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag i förevarande

hänseenden. När hovrätten npptoge ett antal av förslagets bestämmelser

till särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av de grundläggande

principerna utan endast eif bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hänseenden

byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya

lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en

lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lagstiftningen.

Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin

granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största

förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok

måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i

stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten

endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten

i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lagstiftningsarbete,

mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att

erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syntes

ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en omarbetning

av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynnsamma

helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt

sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och

vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punkter

innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera avseenden

innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, varigenom

åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst

gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.

I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt

att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt

nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall

uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén

föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att

den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare

omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för domstolarna,

om förelaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken.

I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört följande.

Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske

utan olägenheter. 1 motiven till nu föreliggande förslag mötes man understundom

av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang.

Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande

ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang.

Å andra sidan har omarbetandet av 14—18 kap. — tredje etappen — måst

i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar ändringar

i vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen förutskickar

kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva

erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande

en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas.

Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för dom
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

stolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt

är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu

föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes

om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot

person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först

därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en

gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella

del.

I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening anfört,

att de arbetsuppgifter som konnne att åläggas underdomstolarna i samband

med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och omfattning

att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå

till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya rättegångsordningen

hunnit bemästras.

Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och

Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.

I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt alt omdaningen

av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över

den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt

lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har med avseende å samma kapitel framhållit, att i fråga om brott mot rikets

säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsykos,

borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständigheten,

att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifikationer

under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore inne

att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framtiden

avsedd lagstiftning.

I fråga om syste matike n i förslaget ha erinringar framställts i några

yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida

tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmelserna

om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den

andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott

syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge närmare

till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelserna

om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten

över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts

alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang

kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten anfört,

att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik

gärning i form av ryktesspridning ill kap., att fautionsbrotten förts till 10

kap., medan underlåtenhet alt avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att

skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap.,

medan förefintligheten av allmän fara gjorde It) kap. tillämpligt. Å andra sidan

bär Göta hovrätt uttalat, alt kommittén syntes ha väl tillvaratagit de

möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

yppat sig. Detta gällde ej blod den allmänna gränsdragningen mellan brott

mot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomförda

uppdelningen av dessa brott i olika undergrupper.

De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremål

för mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. I några

yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunkt

från att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av det

straffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts mot

brotts beskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltför svävande.

Justitiekansler sämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området för

människors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Även

om detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen som

framträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslaget

likväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan att

ett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpå erbjöde

i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse mot

ämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymning

i 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap. Ämbetet

har vidare funnit, att brottsbeskrivningama i förslaget understundom

vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samt

har såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri och

vårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman,

övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En del brottsbeskrivningar

hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att i

de nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sätt

exempelvis skett med krigsförräderibrottet.

Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar,

som anfört:

Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med få undantag

återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med icke oväsentligt

ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebörd

än nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antal

förut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysande

av den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbara utvidgats,

må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerande paragrafer

icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarande

straffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitlets

fjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledes

alla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än

100 straff bud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper äro

helt eller i huvudsak nya.

I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av därom

av riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fall

måste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Det sammanlagda

resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väcka betänkligheter.

Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning sknlle komma att

medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är

härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vidgats,

som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas särskilt

ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kretsen

av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för

våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman

i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för

brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada,

som drabbar föremålets affektionsvärde in. fl. Av betydelse är även den utsträckning,

i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle

enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamlietsbrotten torde innebära ett avsevärt

tillskott till området för straffbara gärningar.

Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget

använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att straffbarheten

ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt

fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken »kan medföra men» i

fråga om spioneribrottet och »oförenlig med rikets vänskapliga förhållande

till främmande makt» i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt »fara

i bevishänseende» i fråga om de flesta av lörfalskningsbrotten.

Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara

förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna

komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart

någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika

domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fält kommer

att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste komma

att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för

sig bort föranleda.

Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad

ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den

medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som

de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts

för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapitlen.

—

Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett

straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straffbara

och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet

vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning a 1864 års strafflag,

där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under

senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även

i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett

av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt framkallat

ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och

samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt

föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande

i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän stratflag, särskilt

icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, all största varsamhet uppenbarligen

måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och alt det sär
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

skilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge

för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och

särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i

fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt

svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas

med straff.

Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäkerhet

som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av

8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åtskilliga

andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess förtjänster

i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt

tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar.

Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig

risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det länsstyrelsen

anfört:

Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i

förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upptaga

mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje

brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt

rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekommande

gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip

har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängiltigt

hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svårigheten

att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser

det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna

avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller särskilt

de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande

lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikespolitiska

läget.

Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strävan

till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utformningen

av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kommittén

i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med

kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara

området och a andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning.

1 några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda uttryckssätten.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms

rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara

uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.

Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle

ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdragningen

mellan uppsåtliga brott och oaktsam hetsbrott.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskrivningen

på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående

brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

57

fara i bevishänseende och alt detla enligt motiven finge förstås så, att i

subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfattat

de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huruvida

han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i

själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott

och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vidare

anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den oindömesprövning,

som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene

mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till

användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning

fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår

kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande

som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är effekten

fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets ordalag

avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärningsmannens

uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag,

som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma konstruktion

som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin

verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende

felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v.

kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende framställt

erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12

och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört

följande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att

åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle

ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan

han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av domstolen

sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man anses

ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ser anledning

till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma

gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste innebära,

att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de

av lionom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för

straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes

däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i

verkligheten blott innefattar eulpa, nämligen en eulpös felbedömning av faran.

Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vilt man i eu

strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt

rekvisit som »fara», lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt

hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständigheter,

varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Ilar gärningsmannen

själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brotlsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare

Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott,

vid vilka för straffbarhet krävdes all alla för brottet utmärkande objektiva

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit särskilt

uttryck i lagtexten. I den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i detta

avseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras. Gärningsbeskrivningarna

i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet av

kommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan.

De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionen

av strafflagens speciella del avslutats.

Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit,

att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan att åstadkomma

enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagna

ändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet med

beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler hade

redan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från den

tid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att denna

större frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjliga

rättvisa vid straffmätningen.

Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandet

av straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.

Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att även

om åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningamas

antal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statens

reaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandet

av bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som även

i förslaget kommit till användning, att med angivande allenast av straffmaximum

under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra alla

de gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av om

inom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanske

ensamma framkalla behovet av högt maximum. »Dömes högst till straffarbete

i två år» är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffet

även för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giver

riktigt resultat, da brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämnt

iördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud med

relativt högt maximum medför även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas

tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbara

brottsligheten.

Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud, under

vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbete

i två år. Rådhusrätten har härom anfört:

EU flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock flera

av förmögenhetsbrotten bestraffas »högst med straffarbete i två år». En dylik

straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dock

beträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Om exempelvis

en person stjäl 2o kronor och en annan person av beloppet såsom gåva

mottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes den

torre xegelmässigt för snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse,

™.e o ^ ^en.. senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbete

i tva ar. För bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkens

ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr SO
tjuven

dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för hälaren

fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes

han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dagsböter,

skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom lämnas

till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under aderton

år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst

(>0 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under

övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola bestraffas

högst med straffarbete i två år.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa paragrafer

sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.

Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål

för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot förslaget

anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar,

ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och

10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess

helhet.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i tillfälle

följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste

åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma

eu radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rättsosäkerhet

och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser

som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst

sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt

präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste

erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits.

På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhetsmoment.

Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i

detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.

Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från

rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.

Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och bär därunder

överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll betecknats

som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet.

Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryckning

från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde

i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt

framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i

hög grad befogat.

Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lyckosamt.

Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet för

den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den

osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln

nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott,

som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas

enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den

osäkerhet för den enskilde, som därjämte i delta sammanhang bör beaktas,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kommer

att föras. Den blir väl i regel, även under fredslid, hemlig. Man måste

därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i

sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så

tycks här ej alls ha varit fallet.

Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som ultalat att det nuvarande

8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp

visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämpningen,

ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets

olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den

olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl

beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.

Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena

må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämningen

av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda

tunnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare

som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår avlöningsförhållanden

men däremot icke beträffande villkoren för antagande,

entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor

vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt

som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis anföres

i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende anknutits

till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den

grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslagstiftningen

vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde

avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid

samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nödvändig,

eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre

än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom arbetsfredslagstiftningen.

Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom

arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan

de fall, där med hänsjn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke

finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon hållbar

gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore

uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska

stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt

icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det

partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas

innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder,

och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slutande

av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att

han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grundad

i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis.

isserhgen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att komma

tdl ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

rigl och eu fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana omständigheter

syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullständiga

ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan

erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om

man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den

nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde

frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i

så fall omedelbart lösas geom lagstiftningen.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbetstagare,

vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området

för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva — förutom det

strängare straffansvaret —- förlust av strejkrätten, inskränkning av förhandlingsrätten

och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I

anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför

förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av

subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta likväl

knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle

kunna anstå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemannarätten,

vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisation

har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve

föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i

25 kap. strafflagen.

Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till betänkliga

konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till

att omfatta personal med kollektivavtal. I stället borde stadgandet avse endast

personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfärdats

av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt

haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfattning

om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal

avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obetingat

hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande,

entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorganisationen

givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbetsbrotten

straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och

iimbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara

obligatoriskt.

I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna

d e 1 ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestämmelserna

om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg

och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många

nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i

yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till användning

i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar

för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika synpunkter

vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva adekvata

namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefaller

metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss

benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sinsemellan

rätt olikartade^ gärningar och som på grund därav knappast eller

endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda bar ämbetet vidare uttalat, att

även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubricering,

som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de

mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna

undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän

regel kunna ifrågasättas av innebörd dels alt brottsbenämningen skulle användas,

där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omständigheterna

så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan

att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande

svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna anmärkas,

att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse

än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbenämningar

kunde anses ntgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla

därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera

hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verklig

betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas,

om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lagtexten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott bar kommittén

även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde

icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att

giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna

medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna

därför fullgöra en både pedagogisk och alimänprevenliv funktion. Det erbjuder

emellertid ofta avsevärda svårigheter att finna en väl avpassad benämning,

särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till

sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hänseende

hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för

sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla

såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning

men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke adekvata.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

63

Stockholms rådhusrätt har uttalat, alt de föreslagna beteckningarna vore

ibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måste

anses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslå

några brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funnit

en översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt

att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott med

beteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagna beteckningarna

icke i allo kunde lämnas utan erinran.

Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåne

och Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allo tillfredsställande

ur språklig synpunkt, i det eu del paragrafer innehölle brottsbeskrivningar

vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten även eljest

på sina ställen syntes något tung.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit,

att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelse

med gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering,

som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn för

klarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes det

nämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utan

tillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktär

av kommentarer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd för

sitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt och

kärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt att vårdas.

Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utforma

vår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall

— särskilt beträffande kristidsförfattningama — icke medgiver en omsorgsfull

utarbetning av lagtexten. På eu lag av så bestående värde och av så

stor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskilt

stora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.

Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en hög

nivå i stilistiskt avseende.

Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kunde

framställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas i stilistiskt

hänseende.

Departementschefen.

Sedan 1864 års strafflag tillkom, bär den i flera omgångar varit föremål

för partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmänna uppställning

bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden och

även det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsak

utan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starkt föråldrad,

och det har sedan länge stått klart alt den i sin helhet måste bliva föremål

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomförande

av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflagberedningen

och straffrättskommitlén; den förras arbetsuppgift hänför sig

till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det

att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestämmelserna

för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger

samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall

genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prövas,

huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och

behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens allmänna

del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro

intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utformningen

av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga ändringar

jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moderniserad.

Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brottsbeskrivningarna

utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.

Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstiftning

om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrättskommitténs

försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande.

De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och

ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av

denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas avslutat

omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den

del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den

redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många

utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena

däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit

oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska anmärkningar.

De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra

dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående

anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets säkerhet

i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsansvaret

i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar

huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden

gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej

blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen

och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erinringar

äro ett uttryck.

Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén enligt

min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats

sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett

systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att

vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt erkännande.

Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som utmärker

gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn till

olika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den i

fråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalor

för medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden för

domstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även från

en vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt att

strafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetet inriktad

mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller att bekämpa.

Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från dem

som känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna och

befara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelserna

bliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefulla

rättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jag

funnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslag

från denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna till ingående

övervägande.

Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslag

såvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot rikets säkerhet.

Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehuru

med en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fall kriminalisera

handlingar vilka — även om de kunna vålla staten olägenheter

särskilt under kritiska tider — icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanske

framför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat som vårdslöshet

med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jag

har här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området. Beträffande

olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt utesluta

straffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i viss

utsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket,

även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansett

mig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandets tillämpningsområde

begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage mot främmande

makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden. Ytterligare

begränsningar ha uppställts, vilka jag far tillfälle att redovisa i samband

med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Även

kommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget land

riktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen vill

jag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställda omarbetningen

det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissa

brott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till

främmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att helt undvika

sådana uttryck som »till men för rikets säkerhet» o. dyl. Dår de förekomma,

torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda relcvisiten

någon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppslå.

Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffande ämb c t sansva

rot givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att

"> Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Sr SO.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som

skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i

yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke

kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner

begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktioner

för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta graderna

skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och

det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra personalgrupper

är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget måhända

kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i behov

av närmare utredning i samråd med representanter för personalsammanslutningarna,

vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den undersökning

av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll

aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet1 förutsatt,

att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.

Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär förslaget

vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga utsträckning

skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsansvar.

Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas

eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet.

Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet

saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbetsbrott

med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom denna

ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor utsträckning

icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i

eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kommitténs

förslag.

Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speciella

del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar

i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsområde.

I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett

för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må framhållas,

att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra omarbetas

och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst

karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot

myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag

även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åtlyder

myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare,

skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterligare

må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget

rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra

begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har såväl

i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning an
-

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande vid 1945 års riksdag, nr 26.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

67

fört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid

synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man naturliga

handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straffbara

området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslagna

stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emellertid

böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågående

utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat

frågan i vad mån oaktsamhets handlingar böra straffbeläggas.

Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hänseende

och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser

kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra begränsas

till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden

har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och

oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss

mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit

omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid

sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda

paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i

regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetstypen,

att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola

citera tillämpliga lagrum.

Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort

gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat

gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,

samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva

att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis

för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett särskilt

rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär »fara i bevishänseende».

Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseende,

att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt

sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han insett

detta eller ej.

Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen

och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen

skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett

visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla

de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet

straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju särskilt

stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning bar

begreppet eventuellt uppsåt anlitats såsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det

man såsom för uppsålligt brott istraffar även den som ej överbevisats om att

ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skulle

ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén

med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet »fara i bevishänseende»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnit allmänt

burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening bör emellertid

tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit som

att handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpning

av det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså böra

pröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göra

att en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrider

att han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medveten

om faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som här

äro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelserna

ej erfordras.

I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse att straffbelägga

uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke i

allmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligt handlande.

I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola vara straffbara.

Obestridligen är det ej helit lyckligt, att strafflagen någon tid kommer

att förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen sker

etappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara.

Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, i

ett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om att subjektivt

skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endast

angivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräver

försiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall men

har även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer.

De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts mig

välbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit en uppdelning

i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brott

vill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Härav kommer

bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser om strafffrihet

med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna av

vissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blir preskriptionstiden

kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer av

dessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténs brottsbeteckningar.

Då en del av dessa har synts mig mindre lämpliga, har jag

sökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtit straffbestämmelserna

stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunna

använda en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej synts

större än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådan

beteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.

Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommittén

i samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rör

brott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföra

vissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhet

som kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

69

bär sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan

till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna

skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad

straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar.

I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är delaktig

i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall

kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv

intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas

efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget medger

dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka

till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom

för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i

allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora

fördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff

för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestämmelser

härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det

nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan

är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt

allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till

brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt

betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid

kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i

förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull

har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskrivningen

av sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig

natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av

mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminaliseringen

av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på

detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden

att — såsom skett i fråga om försök — i varje särskilt kapitel direkt angiva,

huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall

vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I

samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför

vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande

från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén

föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att

uppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, alt jag beträffande de av kommittén

i It kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet

att avslöja brott låtit vidtaga eu liknande omarbetning av förslaget

som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsättningarna

för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats

till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har angivits,

huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycket begränsad

omfattning.

Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min mening

innebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissa ändringar

och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Med

tanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag mig

emellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ej föranlett

mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsom kommittén

förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i stället förordats

att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, så

att reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang.

Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna syntes

komma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börja tillämpa

nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kunde föranleda.

Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringar

i strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes under

lång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens speciella

del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhålla

att, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning av

strafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej böra

få träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflyta

en viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken,

vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de lagförslag som inom departementet

upprättats på grundval av kommitténs betänkande.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslag till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.

1 §•

Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott, begångna

i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvarar emellertid

icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget.

Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna fråga samtidigt

med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan till

brott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll,

att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingen företagits

eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan inträffat

eller, vid försök, skulle ha inträffat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr SO
I

likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptaga

en uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inom

riket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita till rättegångsbalkens

processuella regler om domstols behörighet att upptaga brottmål

med hänsyn till platsen för brottets begående synes icke tillfredsställande,

enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svensk strafflag

skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter som

ligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera den

föreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligare utmärkas,

att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighet

lösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.

3 §.

Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL

1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och

det fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, under

det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder

för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkt

har erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt,

att ingen som helst hänsyn finge tagas till utomlands undergången bestraffning

för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes vara

riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid

skulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följd

av den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätt

torde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av den

som redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att

3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens förordnande

får åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraffning,

samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna om avräkning

för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.

Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generella

befogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där den brottslige

redan utomlands undergått bestraffning för brottet, förefölle att medföra

en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes icke

böra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset på

grund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än i

det främmande landet.

Vad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungens provning

av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upptaga

ett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommittén

föreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, i anslutning

till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

m. m., uttrycket »straff eller skyddsåtgärd» använts i stället för bestraffning,

varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med

4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böter

ådömas.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlet handlar

om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslag bibehållits

oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt ha emellertid

ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagas bestämmelser

om förverkande, detta också borde komma till uttryck i kapitelrubriken.

Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att den angiver

att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.

En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, som angivas

under 4 kap., utgått.

8 §•

I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas den

ändringen att de här förekommande uttrycken »riksdaler» och »riksdaler

riksmynt» utbytas mot »kronor». Då de sista bötessatser i strafflagens speciella

del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträffas i 11: 15 och

18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarna

i speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i detta sammanhang

inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nu

gällande.

15 §.

I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arter

av ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senare benämningen

har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattning

på viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff för

vissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff för

andra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen har kommittén

föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av de

personer, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen av sistnämnda

fråga har i förslaget fått sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget

25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse som

ämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.

I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmänt

stadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning,

varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och suspen
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sion. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts en latitud

från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer med

utvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligt

stadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.

Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar

invänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvida

ämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller för befattningshavare

i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit,

att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ett

ådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.

I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats på

det missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunala

förtroendeuppdrag, omedelbart efter domen atervalts till sadana befattningar.

Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämt förordat,

att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en till avsättning

dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför kort

tid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagts

av föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulle införas

för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom en

dom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, den suspenderades

plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilket

skulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företrädde

någon viss intressegrupp eller politisk riktning.

Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrelsen

och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län och tjänstemännens

centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhang uttalat

sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts till avsättning,

i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevaras

vid intjänade pensionsförmåner.

I likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättning Departementseller

suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domen chelen
bekläda

allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någon

ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärkta

missförhållandet, alt den som dömts till avsättning från kommunalt förtroendeuppdrag

kan omedelbart återväljas till sadan befattning, kan otvivelaktigt

verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke bryta

mot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.

Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skulle

kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Denna

fråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kan

emellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastade ämbetsansvar

har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jag

återkommer emellertid till frågan vid 25: It i departementsförslaget. Där

vill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömas

kommunala förtroendemän.

I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslaget

ersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller

18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av

25: 7.

16 §.

I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att muta

och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt,

vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinning

av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om

skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således förpliktas

att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.

I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt

25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbar ämbetsman

olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande av penningar

eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel

eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning för slavhandel

eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycket förverkande

även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap.

för brottet mottagit eller dess värde.

Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen i

förslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att en

brottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning av

vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att så

långt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet utgjorde.

I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också det fortsatta

innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott, innebära

fara för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kunde knappast

någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, att

man fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill

med få undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas som

en brist.

Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att muta

och för brott avsett vederlag städse borde vara underkastade förverkandepåföljd,

vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig.

Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skall

ske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnit önskvärt,

att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den som utlovat

eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha åter

ansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppet

överlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om det sedermera

icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sveriges

advokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på

sätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafen

även skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidare

ansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endast

nettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skulle kunna

förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandet

av koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för det

fall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll, möjlighet

skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomens

värde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommits

i vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenom betydande

fördelar vinnas.

Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelser Departementsom

förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande av hjälp- cheten.

medel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott.

Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måste

hänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara fallet

beträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att med ändring

av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet om förverkande

av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, och sladgandena

om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.

I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala för

att förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, på

sätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med att

muta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänsteman

för vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsett

för främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synes förverkandepåföljd

böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta är

straffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även här

vara obligatorisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag eller vederlag

ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse till

brott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som består

i lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig höra utgöra

grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar.

Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synas nämligen

svåra alt överblicka. Det är icke heller avsett, att belöning för eit redan

fullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse vara förverkad,

med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning är särskilt

straffbelagt.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergått

till tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synes

emellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någon förvärvat

i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheter komma

i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras till

sakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i den

ursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmänna rättsgrundsatser

som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit för annans

räkning, förvandlats.

Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning genom brott i andra

fält än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid böra uttryckligen

angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning med

hänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvida förverkande

överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaring

bör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.

Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nu anförts.

17 §.

I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser om förverkande

av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådant

hänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, att

vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd

med straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallat

till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkat

till kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe uppsåtligen

förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagits

skola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär

i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutits

föreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkat endast

där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga

att omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock att förverkandeförklaring

må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i stället

för föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke av paragrafen

upptagits ett stadgande att — ändå att fall varom i första stycket sägs

icke är för handen — dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund

av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till

brottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje stycke

inrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande äger föreskriva

åtgärd till förebyggande av missbruk.

I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande

av hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan eller liknande

påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12:20 samt 15:1 och 4. I

12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning

tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin laddning,

och enligt 15:4 skola penningar eller deras varde, som någon använt

eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars förande

eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under

de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ införts

för ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott

upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för

stöld kan förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande bestämmelse

beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19:21. Slutligen

kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lagändringar,

föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller

som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras förverkat,

evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.

Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt,

frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad alt

efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av

hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Beträffande

sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom

särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde förklaras

förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad

som frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förverkat.

I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt

brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore angeläget

alt undanröja genom förverkandebestämmelser.

Med avseende å första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena

erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid

brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan

endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller medverkat

därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att uttrycket

»var i hans ställe» vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk

omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å andra

sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle

uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens

egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot

att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i fråga,

anförts det fallet alt ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbehåll

sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga

försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har

funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsåges

och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall

borde fordras, alt ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet

skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har

uttalat sig mot alt i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna

inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda förbehål
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

let, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått,

vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och innebure

påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl

till erinringar emot att i motiven under det nu ifrågavarande stadgandet

hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål,

tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att

en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen rådde

över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även

i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning för förverkandeförklaring

vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav.

Ä andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsställande,

att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit

eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen

skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott

eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, särskilt

i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och

därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att

förklara föremålen förverkade.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges

advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på

sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkandeförklaringen

avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.

Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den

här upptagna förverkandebestämmelsen enligt motiven avsåge endast föremål

med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lagtexten

syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som

sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmelsen

kunna hänföras även det faliet att en person innehade ett vanligt gevär

under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle komma

till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av föreningen

Sveriges häradshövdingar.

Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne

och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen

till förebyggande av missbruk av föremal, om vilka här vore fråga, ägde

föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur.

En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verkningar.

Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att genomdriva

verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att föreskriva

rättsliga åtgärder borde borttagas.

Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk

signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av

sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konstföremål

tdl förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med påteckning

om att det varit åsatt falsk signatur.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

79

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges häradshövdingar

och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommittén

föreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltför

vidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skall

kunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan även

hos »den som var i hans ställe». Sistnämnda uttryck har därför ersatts med

»någon som han satt i sitt ställe». Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, att

det är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har från stadgandets

tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndare

begår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål som

hjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, att

säljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat en

självständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljest avbetalningsgodset

på sådant sätt att han i förevarande sammanhang bör anses

vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genom

att låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning

kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat

genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits som

föremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Under bestämmelsen

böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sin

man förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts till verkställande

direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Även

inom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kan

emellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Det

har därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skall

få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg av orden

»helt eller delvis» uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaring

skall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen. Vidare

bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehåll

om den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Något uttryckligt

stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis en avbetalningssäljares

rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan bliva förverkad

genom köparens brottsliga förfarande med godset torde ulan vidare

framgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande.

För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit en bestämmelse

till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit en definition

av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes böra

meddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommittén föreslagna

skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som i

god tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 § avses

med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsom

sakrätt.

För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnit beslagtagas,

har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värde skulle

kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, alt han

Departements
chefen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får

dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka

talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyldighet.

I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som undanskaffat

eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsättning

för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförslaget

upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.

I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt

och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom

tillägg av ordet »särskilda» framför »beskaffenhet» utmärkts, att här endast

är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg.

Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst

slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så

är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en

stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan

antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsamlingen

ses som en enhet.

Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erforderligt

att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien

för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål.

Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lagtexten

domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förutsättningarna

förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om föremålets

förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan

signatur.

De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga missbruk

av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva

egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande

ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara

lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.

18 §.

Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i

18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är

straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i

Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en

tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke

borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken föremålet

i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stadgandet

i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. landsfogden

i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan

våda kunde anförtros distriktsåklagare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag>Dep°^nents''

att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan av åklagare.

Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att,

så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officio pröva

även frågor om förverkande (SOU 1938:44 s. 23). För det fall att fråga

om förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § av

det förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts

riksdagen innevarande år. En särskild regel om sättet för förverkandetalans

anställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väcka

talan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har icke

synts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff är

förfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende av överåklagares

beslut.

(20 och 21 §§).

Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligt

särskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna.

Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kan

efter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.

I nuvarande 2:21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brott

och förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efter

strafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträda

däri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtill

dömas.

Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1:3 i kommittéförslaget

öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagfora en utrikes

bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle att

döma honom till avsättning eller suspension.

Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömde

brottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning eller suspension,

icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnar

om åtal och även frågan, om vilket allmänt straff som borde följa å brottet,

blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efter

att ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av den

utomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår att

avtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någon specialbestämmelse

för detta sällsynta undantagsfall.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1—3 §§•

Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarande bestämmelserna

om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftning

i ämnet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff för förberedelse

till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens första

stycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar som

skola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, med uppsåt

att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottager penningar

eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller

lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med

gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel.

Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljest

träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta

att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligt

förslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott,

vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i

fyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar har föreslagits

skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened eller

brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, att

stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal

detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke ha före

slagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, när

faran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej heller

skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den

brottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits en

regel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regel

skall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å den fullbordade

gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med

mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för

förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott

äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i

strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts förövande

är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18

och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller anskaffar

verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehörigen

innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den som

tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21

stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid skadegörelse

tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skall enligt

20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest

tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel

straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen

att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24

—26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämpling

till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i

samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition, nr 80.

83

bereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket

framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den

som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet

eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt

mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan

makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag.

Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott.

I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkringsgivare

eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person

eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att påverka

marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags ekonomi.

Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap.

kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelsehandlingars

straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens speciella

del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål

som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten

otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 behandlade

formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämpligen

kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna

om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt

utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en

brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföljande

fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt

kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka

med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin

typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminaliseringen

av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar

innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök,

icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället angivas

genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade

som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förberedelsehandlingar

en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av

gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena

utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar

eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på närmare

bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utförande

av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbindelse

med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kunde

emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det

slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde

sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma

till stånd och dels brottets svårlietsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervägande

av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan

de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att liim
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med

hjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat att

kräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att på

det fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någon

träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta

brott syntes icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid

denna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarheten

böra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligt

att ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för att

förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott,

varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler om

straff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. Föreningen Sveriges

häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelse

till brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rätt

och syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion mot

brottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskt rättsmedvetande

att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och planer

på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens

bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och

då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt

mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens

förverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandet

de fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstituerats

som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade, bortsett

från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i

allmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet

och den förberedande åtgärden i och för sig innefattat eu fara för skada.

Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sveriges

advokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslaget

innebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckning

straff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännu

ej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme att bestämmas.

Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även i

fall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov av

en utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktiken

icke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas, huruvida

icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skulle kunna

inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas,

att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök.

På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmän bestämmelse

om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, att

bestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff för förberedelse

till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel,

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

85

där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare och

rådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför den utsträckning,

i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätt

bar däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fylla

framträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.

I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupper förberedelsehandlingar

som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjorts erinringar

mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedel

till brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning av

straffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11

i nu gällande strafflag. Justitielcanslersämbetet har sålunda ifrågasatt, huruvida

straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hade motiverats

med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas en

åtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna innefattade

fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin del

före att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne med uppsåt

att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd.

Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde vara

sådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annat sådant

hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna förfarandena

innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ett straffingripande

kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes

motsatt sig, alt innehav av brottsverktyg utan insikt vid mottagandet om

avsedd brottslig användning därav skulle lämnas straffritt. Hovrätten har

hänvisat till att under oroliga tider blotta innehavet i brottsligt syfte av vapen

och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott.

1 synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslaget

omförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordning

ansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om han

först efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsliga användningen.

Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvar

efter 11:5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egen

brottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragraf avsåges.

Eu tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som en nödfallsutväg.

T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande av kriminalpolisintendenten

i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenom sådana

förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med straff

lämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detla stadgande erhållit genom

den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till god

hjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det för närvarande

möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en

»dynamitard», som med skäl misstänktes för att ha tagit del i en inbrottsstöld

och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes inneha

dynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligt bärande

motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén icke

ha förebragt.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här

är fråga, har hovrätten över Skdne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den

föreslagna lagtexten efter orden »lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar»

följde »eller tager dylik befattning» ordet »dylik» icke syntes tillfredsställande,

eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidgning

i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda betydelsen

skulle erhållas syntes därför »annan» böra inskjutas framför »dylik»

eller ock sistnämnda ord utbytas mot »liknande». Hovrätten ansåge vidare,

att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nuvarande

20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna vanliga

form av förberedelse torde icke — särskilt där anskaffandet skedde genom

tillgrepp — kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna

Jagtexten angivna typfallen.

I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka

såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen,

dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vilken

anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne

och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de

i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas.

Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk

sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga,

samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom

medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt

angivna hjälpmedlen.

Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning

med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning

till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid

vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i

fyra år eller däröver, samt att enligt 8:3, 8 och 10 i förslaget även vissa

ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att

lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rörande

dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott

vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oaktsamhet.

Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som

kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt

att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda

i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen

skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag

icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela

en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att förhindra

ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen

sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksamhet

för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har

särskilt vänt sig mot uttrycket »eljest träder i förbindelse med annan», vilket

föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingar

föreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle anses försvårande

har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten borde upptagas

den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen att

flera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställts

av Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämpling

trots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den stora

allmänheten.

Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse till olovlig

underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givit anledning

till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett

att redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt en

för underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapa allvarlig

risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas att

organisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit till

uttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm

och vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande har

även hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brott

torde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig till något

så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brott

skulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.

I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningen Sveriges

häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådana förberedelsehandlingar

som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat en utsträckning

av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sveriges advokatsamfund

har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligt

förslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode i befattning

med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skulle

kunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode i

trädande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen i

Hallands län uttalat sig.

Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagit Departementsvissa

allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissa förberedelse- c/ie/em.

handlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessa

bestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden som

i gällande lag finnas upptagna i 8:24—26, 12:18 och 19, 14:18, 19:21

samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuru

även kommittén avsett att straffbelägga föidteredelse till brott allenast i begränsad

omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivna förberedelsehandlingar,

som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel

för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt på försöksstadiet

eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den som

har för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage,

mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i annat

än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.

I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse

till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är förhållandet.

Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av

straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall erhålla

möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt

tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är

den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vilket

motsvarande fråga löstes vid 1942 års lagstiftning om straffbeläggande

av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras

vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott

under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas

de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter ansetts

vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas.

Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar

vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden

vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök,

bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff

för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i

detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshövdingföreningens

önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn

till de subjektiva omständigheterna synes det vara önskvärt att vid straffbeläggandet

av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan

att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid

ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse.

Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och

för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och särskild

straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig

eller olämplig.

Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse

om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott,

påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat,

att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.

Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelsehandlingar

som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel

till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner

det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av

de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälpmedlen

falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utförande

torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som innefatta

förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som anförts

i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen att någon anskaffar eller

förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den av hovrätten över Skåne

och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde — ehuru kom
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

mitténs lydelse strängt taget är oantastlig — även böra beaktas. Vidare har

uttrycket »med uppsåt att han själv eller annan skall bega» gärningen i fråga

ändrats till »med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd

gärning». Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följdriktigt

i förhållande till medverkansbestämmelsema, enär »främjar» där omfattar

bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller

försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har

i uttrycket »förlag eller vederlag för utförande av brottet» orden »utförande

av» uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra

brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.

Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehandlingen

»trädande i förbindelse med annan» har såväl häradshövdingföreningen

som stadsdomarföreningen framställt anmärkning mot straffbeläggandet

av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av lörberedelsehandlingen

begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i

samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen.

Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i

departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre

brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid

icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling

straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling

vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen

angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts föreligga.

I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämpling,

har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till anstiftan

straffbelagts men ej stämpling i övrigt.

Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har

synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sakens

natur bör sättas lägre än för försök.

Enligt 1 § i kommitténs förslag skall — liksom enligt gällande rätt

straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som

frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att

till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för

befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört

hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon

regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av förberedelse

än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i kommittéförslaget.

I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att tillbakaträdande

från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större omfattning

än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,

att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det

hjälpmedel varmed han tagit befattning — av honom lämnat förlag i pen
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ningar är t. ex. redan förbrukat — bör kunna vinna straffrihet, om han på

annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara påkallat

att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än

genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han

förhindrar att brott kommer till stånd.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt

från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas

av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med

vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av tillbakaträdande

från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för

försök skulle följa straff för förberedelse.

På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt

stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet

torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från

försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra innehålla,

att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall — utom i

fall då annat är stadgat — ådömas den som frivilligt, genom att avbryta

gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.

Genom inskjutandet av orden »till visst brott» har härvid klargjorts, att

straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inriktad

enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syftning,

såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller

sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på

sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska

strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare,

i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs förslag,

böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med

hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av

hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna strafffrihet

i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill särskilt

nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till

eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om förberedelse

som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kommittéförslaget

anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas,

om faran var ringa.

I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträder

från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför strafffrihet,

det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga medverkande.

Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt

vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens

brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emellertid

frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självständigt.

En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall

få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra

medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket hänse
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 80

ende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande som

avses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medföra strafffrihet

för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsliga användningen

av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertid framhållas

att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkande föranlett

att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligt avstått

från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses ha tillbakaträtt.

I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast icke utrymme

för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligt avstående

från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök eller

förberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutit

handlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övriga

medverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.

Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök till

viss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagna ytterligare

försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet från förstnämnda

försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handla

om fleras medverkan till brott.

I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om flera

medverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas om

straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl

å annan som främjat denna med råd eller dåd. Härtill har anslutits en föreskrift

att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om han förmått

annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp

därtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar för

olika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av om gärningsmannen

är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke av paragrafen

ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkande

skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till

last, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär

eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom medverkat

till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen föreslagits

en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annat

följer av vad för särskilda fall är stadgat.

Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någon

medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom

tvång, svek eller missbruk av lians ungdom, oförstånd eller beroende ställning

eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens

fullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vad

eljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff.

Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på

annan medverkande.

Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande

delaktighetsreglerna i 3:1—6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straffbestämmelserna

i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å

den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar

annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt

3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. 13:2

föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständigheter

skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott.

Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd

så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gärningsman,

medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i

mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 §

straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han

varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling

till brott.

Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses

vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar

skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gärningsman

ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén

uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen

främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.

Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har

kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att

delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott

och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betraktas

såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång

ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.

Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott

som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella synpunkter.

Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode

i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtagliga

brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs förslag

enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de

mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott.

Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavarande

avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förklarat

att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den genomgripande

nydaning, som kommittén här förslagit.

I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd

med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med »lag» avsåges

strafflagen, ordet borde utbytas mot »lagen», men att, om icke endast

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med »lag eller författning».

Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stads fiskalen

i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget

efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrätten.

Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde

stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott

enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till

300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattningen

av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg

ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma

i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otvetydig

formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det

kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om

straff minskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den allmänna

räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om

straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänkligt,

att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot

att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp

från annans sida ^»rekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än

varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämpning,

förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore

lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras samverkan

till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt

gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19

kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivilligt

tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en

allmän bestämmelse om verkan av »i handling visad ånger» endast torde

kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet.

Enahanda synpunkt borde enligt hovrättens mening åtminstone leda

till, alt straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifrågakomma

för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den

föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmannaskap

och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs motiv

uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på

grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har

rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas

i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas

en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat

till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt

vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om

den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den medverkande

blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan

fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Mctj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å medverkansfallen

av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sveriges

advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket »någon i särskild ställning»

icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde

antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i

strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde uppkomma,

angivas i vad mån straffbestämmelsen för brottet vore tillämplig

jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda specialsubjekten.

Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag

ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort samma

anmärkning som mot 3 §.

Till den av kommittén föreslagna omläggningen av delaktighetsbestämmelserna,

mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i yttrandena,

kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget avlägsnas

sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en väsentlig

förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya

reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda paragraferna,

den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget undergått

annat än jämkningar av redaktionell natur. ^

Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i

strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna

och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom specialstraffrätten,

må framhållas att svaret på denna fråga är att söka icke i strafflagen

utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste

ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet undantag.

Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som

särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksammade

spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva föremål

för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflindring

och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sammanhang

böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning

eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller nämligen

ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för

fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit

ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbakaträdande

från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid

dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför

kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här

föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straffnedsättning

för den som — vare sig han är gärningsman eller annan medverkande

— förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt

missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar straffri
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

95

het, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av flera

medverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens

fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan så

att han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kan paragrafen,

även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende å tillbakaträdande,

åberopas för nedsättning av straffet.

Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då fråga

är att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i

särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes mig lämpligt.

6 §•

Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas för

närvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar,

adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare,

vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra den

som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse till

åtal. 13:8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3:7

nämnda vetat brott, därav någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i synnerlig

fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kunde avvärjas,

upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämte

behandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskilt

brott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi,

spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däribland olovlig

underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid.

Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts med bestämmelser,

som sammanförts i 11:5. I första stycket av denna paragraf har kommittén

upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi, spioneri,

uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan

följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid anmäla

eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom

själv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högst

straffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hade skälig

anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade de omständigheter

som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form av

böter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits en bestämmelse

om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andra uppfostrare,

vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står under

deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras

närmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i ett

tredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhet

alt avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindre gärningen

så fortskridit alt straff enligt lag kan följa därå.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har

hovrätten över Skåne och Blekinge funnit anledning till erinran mot att vid

uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydande

inskränkningar gjorts i förhållande til] det nuvarande stadgandet i 3: 8.

Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a.

då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller

18:6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för

långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för

underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes

uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som

borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning

av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för närvarande

gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad

kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara

verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rättsuppfattningen.

Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets

mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestämmelser

åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varandra.

Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses

nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade

därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott

borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Samfundet,

som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverksamhet

icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet

att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestämmelsen

skulle äga tillämpning.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu

ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan

fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitiekanslersämbetet

invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört övertygande

skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket »hans

närmaste», icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om

det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda

fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle

anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kommittén

föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedömande

huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja

brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden »någon

av hans närmaste» ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland

har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och

förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre

tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket »fara för honom

själv eller hans närmaste» ordet »fara» använts även för att beteckna risken

för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

97

stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva

utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck

som det för närvarande i 3:8 använda »när det utan angivelse till åtal ske

kunnat». Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kommitténs

motiv ordet »fara» här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen

i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit,

att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl »fara» som »närmaste».

Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet »fara» vore alltför

tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt

vore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet bär Sveriges advokatsamfund uttalat,

att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga uppsåtet

skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle inträda,

om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslö

jande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta

även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller

icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt.

Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda

antagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvudstadgande

föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför

sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse,

att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyldighet

att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl

torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför fullgörandet

av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visserligen

bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade

riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att

handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig

egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess föreiintlighet

efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma

att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke föreslagit,

bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma ståndpunkt

har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har

likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt

icke insett utan endast haft »skälig anledning antaga» att gärning som avsåges

med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åtskilliga

omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärkningsvärda,

framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha

utgjort »skälig anledning antaga» att ett brott var å färde. Bestämmelsen

syntes vila på tankegången, alt medborgarna bordo ådagalägga något slags

normal eller »skälig» misstänksamhet mot varandra eller — annorlunda uttryckt

— utöva något slags normal eller »skälig» polisuppsikt över varandra.

En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som tvärtBihang

till riksdagens protokoll 10''iS. 1 samt. Nr 80.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

om starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet

att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke

ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rättssäkerhetskravet

ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen

i denna del.

Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten tillsyn

från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha

de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden »fara» och »närmaste»

i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt

har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs

motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har

anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet

kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristande

tillsyn.

Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslersämbetet

ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11

kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket »allmän ordning»

syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.

DePche/™ntS'' 1 den mån sk>’Idi»het att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i sådant

hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till

brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från systematisk

synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga bestämmelser

om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall

synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11

kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om

bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om

den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som

med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.

upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet

att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva

vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör underlåtenhet

att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt

mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från

föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att

betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i strafflagens

allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa

brott där straff skall inträda för underläten tillsyn torde däremot ej förePa

grund av vad salunda anförts finner jag övervägande skäl tala

för att i stället för de av kommittén i 11:5 föreslagna stadgandena upptaga

bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.

I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i

ett första stycke stadgats straff för den som — i de fall som lagen särskilt

utsätter — underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller

någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gär
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr SO.

99

ning som är å färde. Med uttrycket »straffbelagd gärning» avses liksom eljest

att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig

faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att

brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett

mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam underlåtenhet

att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträffande

vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam

underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra

införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.

Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig

lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för

den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å färde.

Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i

5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s.

då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En

särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras

att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan

medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén föreslagna

maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag

vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.

I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten

tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett

lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha

vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare.

Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första

stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad

från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om

vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överensstämmelse

med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller

kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke

har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle

ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans närmaste.

Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt

första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån,

med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej

bör få sättas högre än till fängelse.

Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som

svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11:5, enligt vilket

något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten

tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff

enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket »ej må till straff dömas» valts

i stället för det av kommittén föreslagna »ej må åtal ske» har föranletts av

att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straffbarhet

och ej allenast om en åtalsregel. Orden »enligt lag» ha ansetts kunna

uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff;

så ock om återfall i brott.

2 och 6 §§.

Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande av paragrafens

andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffen

göres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamt

straff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagna

ändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av flera

ämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någon

för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltid

ett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brott

förskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagit undantag

från den allmänna regeln i 4; 1, att gemensamt straff skall ådömas

för flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansett erforderlig

i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning av föreningen

Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt och

lämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinran

om undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någon

för skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den som

någon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore det tacknämligt

att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. få uppmärksamheten

fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Samma

uppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö samt av stadsfiskalen i Malmö.

Även i 4: 2, som innehåller bestämmelserna rörande maximum och minimum

för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommittén föreslagit

vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarande

av regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brotten

stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straffen

sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarande

föreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpning

av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske allenast

i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebär exempelvis,

att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelse

i högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmas

till fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändring

i den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffen

är fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

101

av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år. Ändringen

innebär här, att fängelse som gemensamt straff aldrig skall få överskrida

två år; i istället skall, om det svåraste straffet är fängelse och de

högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömas

till straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén även föreslagit

införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamt

straff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2

ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.

Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar från fångvårdsstyrelsen,

vilken funnit att det icke syntes ägnat att åvägabringa en bättre ordning

än den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslaget

fängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftider

under två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än två

år. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidga tillämpligheten

av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sitt

betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalat

sig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensam

straffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straff

döma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsens

mening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, till

dess den åt istrafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemets

reformering blivit slutförd.

Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna änd- Dep^™nts''

ringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till

7 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.

Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen framhållit,

i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemets reformering

ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringar

i konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därför

bibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket »riksdaler»

utbytts mot »kronor». Den föreslagna nya regeln om suspension har

upptagits i 7 §.

7 §•

Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av

7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma

befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Häruti

har kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas av

att avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta alla befattningar,

som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista,

samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke

ifrågakommer enligt förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kommittéförslagets

2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare anslutning

till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff

fått formen av en hänvisning till 1—4 §§, varigenom kommittéförslagets

andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsförslaget

allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller

suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga

är om flera befattningar, framgår av 25:6 i departementsförslaget. Detta

upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års

maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kommittéförslaget

skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kommittéförslaget

svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning

eller suspension och allmänt straff.

14 §.

I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av

reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta

jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.

Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i

yttrandena. Föreningen Sveriges stcidsdomare har härom yttrat, att de i 12

kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att intet

vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot

förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnänmda förening har sålunda

framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åverkan

hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt

fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge

emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20

kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De

därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande

av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett

ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma

lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptagna

brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om

skadegörelse i 24:1—3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till

19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att

återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhusrätt

framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig

torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande bestämmelser

beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej borde

utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt

åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl

förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall

av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnyttjas,

rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

103

Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget Departementsupptagna

brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda ka- chefenpitel

har därför uteslutits.

5 KAP

Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.

13 §.

I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frågan

om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket föreslagit

en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och

19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda föreslagits,

därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20 (motsvarande

2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i kommitténs

motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande stadgandets

giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i lagtexten.

Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka Dep^^nts''

obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats

så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av

Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till specialstraffrätten

må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu

ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre redaktionell

jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i paragrafens

första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en

mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.

15 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffande

ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagberedningen

föreslagit (SOU 1944:9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgärden

betecknats som »åtgärd för brottets beivrande».

Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har sålunda

framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft,

det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den nuvarande

lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom preskriptionstiden.

För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt

att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla rätte

gångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen

Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

Departementschefen.

Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkens

ikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingen

ändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böra vidtagas

i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en omformulering av paragrafen

blivit nödvändig.

19 a §.

Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljd

enligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle vara

förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.

Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandena

än att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vad föreningen

anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget) uttalat,

att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket i kommitténs

förslag.

Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal för

brottet ej är preskriberat, torde de! av kommittén föreslagna stadgandet om

preskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse den situationen

att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagna lagtexten

gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de av kommittén

föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragraferna erhållit

ändrade nummer.

6 KAP.

Om skadestånd.

3 §•

Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14

om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskar

det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän

eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafen

torde dock böra jämkas något.

5 §■

Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflags ståndpunkt,

att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersätta

uppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit en redaktionell

följdändring i förevarande paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även i

sådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skall dömas

till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertid

enligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fall skadeståndsskyldighet

borde inträda endast i den utsträckning som svarade mot

vederbörandes medverkan. Även Stockholms radhusrätt har uttalat, att det

måhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typ

skulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd. Rådhusrätten

i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt eller

delvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäl

därtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som låge

honom till last.

I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttranden framförda

tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa, skadeståndsskyldigheten

borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synes

dock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan

ändring, som kan ha vittgående konsekvenser.

(7 KAP.)

Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas.

Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11:7,

vid vilket jag återkommer till frågan.

8 KÅP.

Om brott mot rikets säkerhet.

I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff för

högförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottet

sålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma

eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under

främmande makt eller bringas i beroende av sadan makt eller att del av

riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets

förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid

eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med

tio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande

av innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut

av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas

eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, han likaledes

skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.

Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I förhållan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottet

begränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissa

i nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningen

av det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet,

att uppsåtet går ut pa att förena riket med annan makt. Kommittén har härom

uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formlig

förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen med

straffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett

eller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende av

överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller

ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, borde inbegripas,

och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig till

allenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten använda

uttrycket »med hjälp av främmande makt» av kommittén utbytts mot orden

»med utländskt bistånd». Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt,

att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller

tänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekomma,

att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, icke framträdde

utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet

fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore icke

mindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. I fråga

om såväl första som andra stycket i förslaget har kommittén, med frångående

av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök och

delaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseenden

återfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnit

det angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevis

tidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga, när sådan

gärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtets förverkligande.

Mot första stycket av 8: 1 i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare

och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden »eller eljest lagstridiga

medel» häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kunde företagas

med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringen därför

gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Gö7a hovrätt

framhållit, att med uttrycket »åtgärd av Konungen» enligt kommitténs

motiv asyftades endast åtgärd av Konungen i hans egenskap av statsöverhuvud

men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit bestämmelser om vissa

förgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig mot

Konungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida

icke i nu förevarande paragraf ordet »Konungen» till undvikande av missförstånd

borde ersättas med något annat uttryck, t. ex. »högsta regeringsmakten».

Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén i

fortsättningen använda uttrycket »högsta domarmakten» och skulle även

bättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering här

vore åsyftad.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

107

Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i det nu-Departement*- varande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, att uttryc- c e,en‘

ket »med hjälp av främmande makt» i gällande lag utbytes mot uttrycket

»med utländskt bistånd». Till stöd härför har kommittén anfört, att det

förra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmakt

varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att en främmande

stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sig

bakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Mot

den sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara att erinra.

Det må emellertid framhållas, att uttrycket »utländskt bistånd» här

icke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet av förräderiuppsåtet.

Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall ansluta

sig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skola

komma till användning, kan den omständigheten att han söker kontakt

med personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte att

väcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.

I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet »Konungen»

här som eljest kunna användas för att beteckna högsta regeringsmakten.

I anledning av uttrycket »med utländskt bistånd» må framhållas,

att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personer

taga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade eller jämställda

i andra kulturländer — t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka

regeringen i viss riktning.

2 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser om

straff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon,

då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller

eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar

eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt anskaffar

sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet,

modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket

förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet har

föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straffarbete

från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skola

bl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungen

kunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.

I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8:6. Detta lagrum innehåller

emellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligare

brottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begas vid krig eller da krig

hotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning, varigenom

krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmare

beskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användande

av krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder något

sådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förleder krigsfolk

till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffar krigsfolk

eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annat sådant

förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats

krigsmakt.

Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilken krigsförräderi

kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagit bestämningen

»då krig hotar riket» och låtit denna ersättas med den nyss antydda

föreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivit

vara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden torde förutsätta

ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanför

de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore i

stånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämte

en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänkligheter

av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningen

förbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Kommittén

har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, att gärningen

skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras.

Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i det

att även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidan

alltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativa

läge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kunde uppnås,

om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningen

skulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller att gärningen

skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Det

i den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket »fienden» har

vidare av kommittén ersatts med »främmande makt», vilket skett för att undvika

svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riket

icke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget ur bestämmelsen

om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgått

den nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket

»i krig» förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott till

en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformerna

ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder

även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart

medföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna har

kommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förråder något

som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett det

vara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet för

förräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk,

förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande lag uppställda

kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse för krigföringen,

har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara avse
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

109

värd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställt fördärvande

och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga om

fördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage.

Som en andx-a form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon till

men för riket åt främmande makt anskaffar något som har avsevärd betydelse

för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av anskaffande

åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter.

Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslaget

medtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller

upplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet,

modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigets karaktär

påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är av betydelse

för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien

eller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckning allmänheten.

Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på att gärningen

skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet »uppror» utbytts mot

»upplopp» är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid

9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsom uppror

i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse med gällande

rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformerna slutligen

även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden

stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medföra

straff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande är

till förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om »annat sådant

förräderi» motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som

»begår annan dylik gärning». Med sistnämnda uttryck, som styres av bestämningen

»till förfång för rikets försvar», har kommittén enligt motiven avsett

exempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åt främmande

ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse för

krigföringen.

Sista stycket av nuvarande 8:6 undantager från straffbarhet enligt lagrummet

utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats

utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd

med penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för att

lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, har

kommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunna

ge anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andra folkrättsliga

grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någon motsvarighet

till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har justitiekansler

sämbctet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd.

Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genom

blockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4,

torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För (ivrigt syntes så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

dana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa,

knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids

straffarbete. Vidare vore »modlöshet» ett uttryck, som icke syntes äga önskvärd

bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket »begår annan dylik

gärning» saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott,

belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att

orden »annan dylik gärning» borde ersättas med beskrivningar på de åsyftade

förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén

för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffarbete

vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för

rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet

av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse endast

förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har

uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som

kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde

ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara områdets

gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen

använda uttrycket »eller begår annan dylik gärning». Stadgandet gjorde

det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer,

vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för landets

bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte

samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att

ordet »modlöshet» utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att utvidga

det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland

andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum,

att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för

landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över

varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Saklig

upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara,

som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse

för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt

att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa

den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall

vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till

behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §.

För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straffminimum

även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda

en sänkning därav.

I anledning av uttrycket »avsevärd betydelse för krigföringen» i förslaget

— som ersätter uttrycket »betydelse för krigföringen» i gällande lag — har

t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för

krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde

anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sabotagesynpunkt

sa känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under

det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. j\Ioj:ts proposition nr 80.

in

»avsevärd» måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att

avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet

därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.

Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu före- Departementsvarande

paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna ch*fenfrånkännas

fog. Även om det synes nödvändigt att i paragrafen upptaga även

ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som

upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den omarbetning

av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts

lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller

med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan

om straffbeläggandet av sådana gärningar.

I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att någon

under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar

eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen

eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden

stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i

stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets

eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbarligen

tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, missledes

eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten

hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordonnans

att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han

anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör

bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske

till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till partisaner

eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.

Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till

förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. 1

gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder

krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändringsförslag

på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karaktär

påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av

betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien

eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning

allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet

på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upplopp

utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en

följd av ändrad terminologi i förslaget.

Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter

uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid

anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även

genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde

icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning sorr

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kunal. Maj:ts proposition nr SO.

kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förorda

torde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Den

ena gruppen avser — i huvudsaklig anslutning till gällande lag — att någon

förleder krigsfolk, :som liör till rikets eller därmed förbunden stats krigsmakt,

till modlöshet eller myteri. Ordet »myteri» torde i överensstämmelse

med kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringar

av strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta »uppror»

i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synes

icke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde höra upptagas bland de

handlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt.

Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böra

omfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådan misströstan

bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag återkommer

till denna form av krigsförräderi i det följande.

Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig mot materiella

ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha av

kommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff för

den som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller

försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen.

I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagits

eu exemplifiering av olika anläggningar som här komma i fråga. Enligt bestämmelsen

skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar eller

förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse

för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett det

böra krävas att förrådande äger rum »till främmande makt». Då sabotage

enligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, men därmed

åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel för

begående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidare ansett

det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I stället

för ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, har

jag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförts

synes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet för gärningen

skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid att märka,

att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varje

särskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Var

kugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fylla

sin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutna genom

nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ej

tillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse och

från lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endast

indirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.

Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderi upptaga,

att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland

allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

113

ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet,

och delta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan det

icke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex.

uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfångatagits

o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ett

stadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet till

osanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid en

olämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att besiraffa spridandet

av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunna

komma i fråga. Däremot kan avslöjandet av förhållanden som angår försvaret

o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.

I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någon

vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens

ställning försämras i ty att han gör »annat sådant förräderi». I kommitténs

förslag angives — efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar — att

någon begår »annan dylik gärning». Mot detta uttryck, som snarast ger

mindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena.

Det bär såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna helt

undvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jag

har emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro i

fråga, därvid de beskrivits som »annan dylik förrädisk gärning som är till

avsevärt men för försvaret». Genom ordet »dylik» angives, att handlingen

skall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget.

Orden »förrädisk gärning» avse att -— i analogi med uttrycket förräderi i gällande

lag — ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ett svikande

av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riket

under rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningen

skall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslaget

utmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänföra

sig till försvaret.

Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunna

bestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärd

betydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att till

följd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockout

skulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sin

motsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda att nämnda

alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådan

åtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädisk gärning

mot landet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknade handlingar,

såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandet

av en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den största återhållsamhet

på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljest

skulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande av lagstiftning

om tjänsteplikt o. dyl., höra anlitas för alt bemästra sådana före8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

teelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande

för försvaret.

I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till

men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd betydelse

för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om

straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med penningar

eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upptagits

sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt

främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller understöd.

Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med

främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.

I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig

bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 §

andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej

blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigsförräderi,

föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu förevarande

paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi inträda,

där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller

annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse

för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under

krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande

av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upphävas.

3 §•

I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående

paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oaktsamhet

begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om

brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har

av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att

straffskalan undergått vissa jämkningar.

Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten

för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de kvalificerade

fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med

avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En särskild

anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid anordnande

av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud

till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid

icke skett här.

Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna

tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen

är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

115

fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någon

anledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnit

föreligga.

4 §•

Kommittén har i nn förevarande paragraf infört stadgande om straff för

det fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller

eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande

makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning

och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckning

har kommittén föreslagit »trolös diplomati». Straffet har föreslagits skola

vara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket,

varest straff belägges att någon, som fått i uppdrag att för riket med främmande

makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hos

främmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riket

skadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, som

fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets

angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har av

kommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blott traktatförhandlingar

eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utan

överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1

överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentliga

förhandlare och dem som omedelbart hade att »bevaka rikets rätt». Även

s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på

eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella

förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller borde

detta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelse

med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka med

en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts intresse.

Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen har

föranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen bär

utformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mot huvudman

i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skulle medföra

avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenska

rättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse om

att där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skada

riket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller förläning,

straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandling

som förberedelse till brott erhållit enligt 3:2 i kommittéförslaget har anledning

saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berörda

bestämmelsen.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremål

för erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört den
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

samma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag,

varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens mening

vore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olika tolkningar,

därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Då vidare

för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge frågan

huruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, att

vad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att vid

det efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuellt uppsåt,

som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsåge gärningar,

som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hade

enskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap.

utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anses erforderligt

att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptoge straffarbete

på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år som minimistraff.

I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolös

diplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott vore

så sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge.

Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätt

har däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränkt bemärkelse

än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket

»hemlig diplomati». Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ej

alltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade även

enskilda handlingar. Hovi''ätten föresloge därför, att någon annan brottsbeteckning

valdes, exempelvis »trolöshet i förhandling med främmande

makt.»

Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf i kommittéförslaget,

angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riket

med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka

rikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolös diplomati

borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i mera underordnad

ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions

verksamhet eller i internationella förhandlingar samt att det borde räcka

med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts

intresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar som

fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets

angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.

Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen böra beskrivas

såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest av förtroendeställning.

Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begås

av sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sig

med behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfrihet

i övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att den

handlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

117

att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket.

Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot

att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag

åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade

icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För

egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägande

skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drabbat

riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första

hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den

tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen

kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestämmelserna

i 25 kap.

Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen.

5 §•

I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egenmäktig

diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare,

som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig

såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels

ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i

underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon

som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller

straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst

fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt

eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emellertid

enligt kommittcförslaget dömas till straffarbete från och med ett till

och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8:3, varest stadgas straff för

svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom

ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig

i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet

av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande »ombud» mot »förhandlare»

har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så

inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle

avses med straffbudet. Fn sådan tolkning skulle emellertid enligt kommitténs

mening vara alltför snäv, eftersom det lör riket farliga vore, att svensk

man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen,

då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I

fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittcförslaget i förhållande

till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara området,

att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhandling

med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att iörhandla

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde vara

alltför vittgående att såsom i nuvarande 8:3 straffbelägga förhandling, som

av en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsom

representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om förhandlingen

avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén här jämte

främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit »någon som företräder

dess intresse» står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit i kommittéförslaget

liksom med bestämmelsen i nuvarande 8:29. Slutligen har

kommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led av

straffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommittén uttalat,

att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen till

svensk man.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf i

kommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om bro t Isbeskrivningens

tänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag.

Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en så vidsträckt

och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffa

även fall, som troligen icke vore avsedda. I detta sammanhang måste beaktas,

atl statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden,

som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsen borde

icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokat

på uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenska myndigheter

om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet av

detta slag borde icke hindras. Om uttrycket »angelägenhet som rör riket»

utbyttes mot »angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet», skulle enligt samfundets

mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntes

emellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genom ytterligare

precisering av det straffbara området skapa garanti för att stadgandet

icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffas

av bestämmelsen. Länsstgrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vad

länsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet,

uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf borde

tagas under förnyat övervägande.

Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetet

och Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen i närmast

föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen »egenmäktighet

i förhandling med främmande makt». Fångvårdsstyrelsen har anfört

brottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nya brottsbeteckningar

i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd

riktning.

Pa sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligen

icke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vid förhandlingar

av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en främ
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

mande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rent affärsmässiga

angelägenheter böra salunda, sasom jämväl kommittén avsett, lämnas

utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordade

begränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunder

ingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffande

diplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara något

för omfattande. Jag syftar på uttrycket »förhandlare» som kommittén använt

i stället för »ombud» i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycket diplomatiska

angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda att

straffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sig

som ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.

I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämnts upptagit

stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg att

rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhallande till främmande

makt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metoden

att uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Av motiven

framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarande bestämmelsen

avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet.

Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ett

särskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande tall kan verka vilseledande,

torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptagas allenast

de av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.

6 och 7 §§.

I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straff

för spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåt

att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör,

till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret ellei för

folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden

eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslaget

spioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer eller

tager befattning med skrift, teckning eller annat föremal som innefattar sadan

uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotdera

fallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbete

i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § i kommittéförslaget

skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vid

brottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete från

och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida

brottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningen

var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde

förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund

av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från gallan
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

de rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någon motsvarighet

till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som består

i att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden till

att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av

hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någon under

nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlighet.

Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri icke

vore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommande

hänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med en därstädes

upptagen beskrivning av gärningen.

Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydande

ändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8:11 och 14. Av

dessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sida

till 8: 9 och 10. I 8:9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig i besittning

av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande som

bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga

förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen

i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden.

Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning

eller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu

sagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnar

sådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8:9 sägs. Lika med

att uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmänt kungöres.

Enligt ett särskilt stadgande i 8:13 gäller vidare, att beträffande oriktig

upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hemlighet,

8:9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotten

i 8: 9 och 10 betecknas spioneri. 18:11 stadgas däremot, att där någon förövar

gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, han

skall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgats

skall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 första

stycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år för

den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa

uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser

med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra

skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets

försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning

med sådana uppgifter.

Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ett gemensamt

stadgande bär kommittén till en början såsom det för brottet utmärkande

uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makt

till handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta en utvidgning,

i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten.

Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt

eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

121

gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom i nuvarande

8:9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållas hemligt

för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i

8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordras

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i den

av kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett att

här lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsning

som låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmare

beskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flera

hänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseende

å den fara som förutsattes föreligga har kommittén upptagit att röjande

innebär »eljest men för rikets säkerhet». Såsom exempel på uppgifter, vilkas

befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant men

utan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anfört sådana

uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främmande

makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligt försämras.

Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagna

fallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skada

för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till den

sålunda föreslagna begränsningen av paragrafens räckvidd har kommittén

vidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det i nuvarande

8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållande

berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligare nyhet

i kommittéförslaget är, alt spioneri skall föreligga, oavsett huruvida

uppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt,

8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneri

endast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skall

vara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén har motiverat

detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om de förhållanden

som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckades

skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda

fallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad i bevisningshänseende.

Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéförslaget

vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har i olikhet

mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit något

uttryckligt krav på att gärningen skall ske ohehörigen. Anledningen härtill

är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att pa nämnda

sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.

I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande till

gällande lag.

Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekansler sömbetet an (örts

som exempel på a tf kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också

tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska

vagt betecknade uttrycket »tager befattning med» i den föreslagna paragrafens

senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen

och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet »kan medföra men»

framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet

och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advokatsamfund

har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats

till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte

att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hänseende.

Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats,

hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att

gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs motiv

framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall,

där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för

riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för

riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis

därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund

av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten

menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets

stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lagtexten

i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det

kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig

även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt

att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden,

vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets

säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att

straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke uppgiftens

innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde

vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a.

bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt äventyrades.

På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som

kommittén behandlade icke i 8 : 6 utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då

kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl

för nödvändigheten att införa generalklausulen »eljest men för rikets säkerhet»,

vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde samfundet,

att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.

I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle

föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende

av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för försvarsstaben

uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda

kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med tillfredsställelse.

Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande

makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grannlaga

och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

123

ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsanstalt kunde sålunda

i det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att läget

snabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits med

hänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, att

uppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidan

förelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa.

Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde göra skillnad

mellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som till

sin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvida

kommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ett

förtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.

I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angående Departementskrigsförräderi

i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i första c e en''

punkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremål

för spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betrakta

som spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd,

import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas som

anskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant som

nyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kan medföra

men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krig

föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Det

ligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan vara

väsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har icke

funnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukade uttrycket

»folkförsörjningen» mot »folkhushållningen». Med anledning av vad

kommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, att

även exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genom

att möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kan

medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållas

att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning

till verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att i paragrafen

bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straff inträder

allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden är tilllåten.

Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen.

De i kommitténs lagtext medtagna orden »evad uppgiften är riktig eller

ej» torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet i

stadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafens tillämplighet

är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ett

kunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad

som faller därunder regelmässigt är ägnat alt medföra skada i något av de i

paragrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagit

sig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjes

sträckning, hör icke medföra eu lindrigare bedömning av fallet än om uppgiften

varit riktig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Iiungl. Maj:ts proposition nr 80.

lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden,

men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällande

även i de följande paragraferna.

I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, att

straff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmande

makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt — även eventuellt uppsåt — att

göra detta funnits.

Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämväl

här ordet obehörigen torde böra inskjutas.

Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelser

om krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vid

krig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri och

den som atager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.

8 §•

Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff för

den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd uppgift

som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller

annat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller av oaktsamhet,

avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften.

För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skall dömas

högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete

i fyra år.

Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen men

utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sin

objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, dels

också det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.

I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt,

för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget. Handlingsbeskrivningen

i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts mot

en beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslaget lämnade

utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras,

att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Kommittén

har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragraf

det straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåt

att gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det i nuvarande

8:9 använda uttrycket »upplysning om sakförhållande som bör hållas

hemligt för främmande makt», beror på att nu förevarande paragraf liksom

6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är av

hemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledning

av sakliga överväganden i det enskilda fallet.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarighet

i nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallen

straffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som inne
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

125

bära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommittén

funnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar

under den gemensamma brottsbeteckningcn vårdslöshet med hemlig

uppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nu ifrågavarande

slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificerade

uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmänna uppfattningen

ledde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. EU typiskt

fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore att

någon, som på grund av sin tjänst liade kännedom om en militär hemlighet,

uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt att därigenom

gå främmande makt tillhanda.

Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten har justitiekanslersämbetet

haft samma erinran beträffande uttrycket »tager befattning med»

som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet att

gå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbara

gärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har

gjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen som

vid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift vore

av hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsen mellan

uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade i paragrafen

under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt bröd

och ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principiellt

oriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund,

som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandlades

i olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet har

vidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådan formulering

att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjliga

mån undvekes, funnit rekvisitet »uppgift som är av hemlig natur» icke lämpligt.

Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständig vägledning

och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde att

veta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller det

i nuvarande 8: 9 använda uttrycket »upplysning om något sakförhållande,

som bör hållas hemligt för främmande makt» vore tillräckligt klargörande

men syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara att föredraga

framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hade

föranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 §

i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skäl härtill

förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat.

Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt även beroende

av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseende fordrades

att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I detta hänseende

gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknande brottsbeskrivningar

utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet komplicerades frågan

av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departementschefen.

både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avseende

å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett att

såsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på att gärningsmannen

skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga om

oaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagets

innebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande väl

ej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid icke

vara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr av straffansvar

gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvida

en uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funne samfundet

det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klart

framginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, med

mindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen i Västmanlands

län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efter

annan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkas innehåll

helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommittén

föreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligt förhindrande

av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta.

En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje fall

till lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandet uppenbarligen

icke varit till skada.

Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem som

avses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gå

främmande makt tillhanda, innebära allvarlig fara för riket. Det är därför

påkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommittén föreslagit

under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertid

nödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter av direkt

hemlig natur. Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit —

det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, icke

är, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast

beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här

är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas återgivna

i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande

vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till

utveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vidsträckt

tolkning av uttrycket »uppgift av hemlig natur». Härunder torde -icke

få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke

heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses

vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck

på något sätt, såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till

underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tiliträde o. dyl.

I undantagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära positioner under

krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig

natur.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

127

I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag det

lämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför i departementsförslaget

fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningar

och straffsatser.

I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning med hemlig

uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlig natur

begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet att

gå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, att

alla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas av

vanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannen

skall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall — såsom för eventuellt

uppsåt förutsättes — måste antagas ha begått gärningen även om han

haft sådan kunskap.

I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift

upptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § avses

och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom i kommittéförslaget,

begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande eller

annat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts.

Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligt

för ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer och

sjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemliga

uppgifter.

9 §■

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovlig underrättelseverksamhet

straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,

här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar

sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess

vänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skola

vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilliga

jämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a. Sålunda

uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, att

underrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a.

funnit delta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att en

verksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter under

alla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit det lämpligt

att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten,

från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelserna förmedlades

öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av det

straffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med

rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet i

kommittéförslaget iir, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avser

underrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vad

förhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av

de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för

den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straffbar

skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén

bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamheten

i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon motsvarighet

till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vilken,

om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda

paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas

till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då

omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar

från åtskilliga håll. Justitiekanslersåmbetet har sålunda framhållit, att prövningen,

huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets

vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kunde

komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med

utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otillbörligt

i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den sålunda

angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva

svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt

om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållande

till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att

lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Ä

andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främmande

makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma

för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffansvar;

ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8:26.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrättelseverksamhetens

oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man

peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida

viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid

skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande

makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest

straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de utrikespolitiska

konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenheter

som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverksamheten

i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets

förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan bevisning.

Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva

bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu

förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett straff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj.ts proposition nr SO.

129

rättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska

förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisationer

för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för

Sverige, i det alt organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet

på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning

av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hovrätten

uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt alt, i enlighet med vad

vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt

även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oförenligt

med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten

ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straffbart

även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit

beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt

åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kommitténs

motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verksamhet

men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett

led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserats

på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar,

borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art

kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas

av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet.

På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrektiv

mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om

åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändrades

sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som

utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvarliga

beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinringar

i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan

uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs

förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna

jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyllest

för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande bestämmelserna.

Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att

stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksamhet

som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den

särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i

förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget

kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förutsättning,

att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form,

medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige,

oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå

främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket ansåges

oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det

skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen

It Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmänna rättsmedvetandet,

om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet,

som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs lön har i betraktande

av den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovlig underrättelseverksamhet

funnit det vara ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit

skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot att

kommittén föreslagit borttagandet av det villkor för underrättelseverksamhetens

straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skall

vara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden av

denna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter under

vissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifter

förmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådan

utsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämplig

eller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslag

att begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet på verksamhetens

oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medföra

fara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande på

bedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rätt

ville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamheten skulle

bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran på uppsåt

att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt eller

eventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntes

stadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt mera konturlöst

än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåve varierande

tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde,

att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda och framför

allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av den

allmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsen kunde

följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den av

kommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i

anslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet, uttalat

att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8:9 borde tagas under förnyat

övervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelåge

av lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade mot

kommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvida underrättelseverksamhet

som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av

8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragraf kommitténs

förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget.

Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering till förslaget

i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att här

vore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunder bestämda

gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtiden

införa bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga for
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

KunyL Maj.ts proposition nr SO.

131

mulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som

försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen

av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har

i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lagtima

riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med förslag,

att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle begränsas

till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av

främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hemliga

uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Samfundet

har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till motionen

utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på

nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den

nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt

underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av

kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kunde

komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till

något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan

kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlighet

med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brottsl-ekvisit

kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéförslaget

som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Å andra

sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rättsosäkerhet,

ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommittén

i motiven talade om »en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen

inriktad tillämpning», särskilt om man beaktade vad kommittén i omedelbar

anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen

huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskapliga

förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter,

beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas

olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftande

intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore »verkligt straffvärda»,

syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det

låge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma,

huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med

vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning

befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av

utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att

själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan

praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.

Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstadkomma

eu sådan iindring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve

bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning.

Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle

den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet

ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en mera tillfredsställande

ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandet

till att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras,

att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhet

som, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapliga

förhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårt

land visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, som

kunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straff

syntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision,

som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidan

handla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt,

som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunkt kunna

starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion mot

sådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges borde

ske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer som utlänningslagstiftningen

erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten,

syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare i rikets

tjänst.

Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har i

främsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet

ådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda till resultat,

som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen och

som icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras om

det kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater,

vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållanden

i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningen

av paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 av bestämmelsen

att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl.

Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i själva straffbestämmelsen

göra de inskränkningar som föranledas av de gjorda erfarenheterna.

I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovliga underrättelseverksamhetens

straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivande

här i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande

makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten med

Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbar

samt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar på

Sverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsa straffbarheten

till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas eller

eljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen.

Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl icke

vara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare torde

emellertid icke. heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverige

att utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot deras fiendeland,

om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

133

tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva

underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna

medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i administrativ

ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga begränsningarna

i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på

annat sätt.

Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig

mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin

verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes därför

en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande

makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt

syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess

syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion

(I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta

dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat

underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land,

dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska

eller ekonomiska förhållanden.

Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall

vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff,

om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén

framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskickningar

och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på

grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att

den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat

vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led

i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde

utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att

verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.

Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straffbestämmelse

förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt

kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför alt straffbudet begränsas

till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag

föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första

lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion,

att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och

straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erforderligt

att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet

för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter.

Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa

komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det

behov av ytterligare slraffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodoses

genom särskild lagstiftning.

Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda.

Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållanden

vara straffri.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj ds proposition nr SO.

På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avse

den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller

mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra

annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur.

Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara området föreslås

som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärt

spionage mot främmande makt.

Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör en åtalsprövning

bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.

10 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straff

för den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för

fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller genom

offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offentligt

skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller genom

annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Som

förutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bort

inse faran. Brottet har åsatts beteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt» och straffet har föreslagits skola vara fängelse

eller straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gäller

enligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket »annan gärning, som

enligt svensk lag eller författning är straffbar» i gällande lag är försett med

tillägget »eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk

man». Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslaget sammanhänger

med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6—8 §§ i förslaget,

icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverige

eller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §.

Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efter

orden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straff

även för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller

svensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf har kommittén

i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt att undvara

den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet i förhållande

till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fall innehåller

en straffskala som endast upptager böter.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt mot

det däri ingående rekvisitet »om han bort inse faran» har föreningen Sveriges

häradshövdingar gjort samma principiella erinringar angående brottsbeskrivningens

tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet som

vid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sveriges advokatsamfund

har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligt samfundets

mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr SO.

135

lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skulle bibehållas,

syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ej gjordes

beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapliga förhållande

till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattning åberopade

samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § i förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténs

förslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret för

offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till att

omfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida denna

skärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvis

vara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makt

eller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde icke

komma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall,

som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren och

ett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke borde avstå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjort samma

erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat,

att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytande

på brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har

likaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap.,

vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyat övervägande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommittén

här föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt» bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget, vilka

syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpiga eller

dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätten

i Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar i

förslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.

De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att det Dep^™nts''

straffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligt överensstämmer

med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det av kommittén

först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänar

till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunna

utgå. I den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggas

med straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas i anslutning

till föreskriften i fråga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagit

har jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den som

offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen

eller annat dess höghetstecken. Det är liärvid att märka, att en saklig kritik

aldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden,

utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen för framförandet

är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för den

som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främ
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

mande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande

makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som här

komma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande makts representant

böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden och diplomatiska

representanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell

ställning.

Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagits

torde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitet

att handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande till främmande

makt sättes i fara.

Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den av kommittén

föreslagna brottsbeteckningen »brott mot det vänskapliga förhållandet

till främmande makt» utbytts mot »kränkande av främmande makt».

11 §■

I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den som

utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst

eller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelse

eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefter

har föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riket bedriver

annan verksamhet för sådan värvning.

Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tager

endast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar

folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmed

jämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen komma

att gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej för

arbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten i paragrafen

har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovlig

värvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtal

om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Tilllägget

avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsen genom

att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess de frivilliga

lämnat landet.

Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annan

anmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3

funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras

tydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fall

ej vore alldeles utesluten.

Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknar

motsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning icke

kan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit

till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att

opaginerad Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvning

drabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå har

kommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även det

fallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet för värvning

till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom i

första punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I den sålunda

föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket »till men för

riket» lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, att bestämmelsen

begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sig

ur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.

Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att de

frivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen beieder

möjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna meddelas

i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den

formen att vederbörande först förmås att lämna riket, varefter värvningskontrakt

ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått de frivilliga

att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dem

att gå i främmande tjänst.

Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledning

till missförstånd.

12 §.

Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som av

främmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottager penningar

eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik

åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits »tagande av utländsk sold»

och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.

Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet i

nuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningen såtillvida

snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att man

söker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick eller

åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarande

uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra

sig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ej

hänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt.

För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böra

omformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter.

Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen i

fråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 a

slopats.

I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat,

att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rckvisitet »avsedd att påverka

allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter» innebure en

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

alltför vag och vidsträckt brottsbeslämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore

de i nuvarande 8: 22 använda ordalagen »söka påverka den allmänna meningen

om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse»

enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertid

böra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbara

området utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträckta formulering,

som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för att

rent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrutt

har däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamålet

med nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltför

snävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a. agitation

i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissa

domstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning av

det straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte,

om det av kommittén föreslagna uttrycket »rikets politiska angelägenheter»

verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anselt,

att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till de stadganden

i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående den

av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »tagande av utländsk sold» har

justitiekansler sämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle så träffande,

i det ordet »sold» icke torde föra tanken på sådant mottagande av

penningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet »utländsk» ej helt passade

in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningen anmärkt,

att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse

än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligen

enligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.

I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträcka

det nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag av

agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i rikets

inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid en

jämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. I

denna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande är

straffbart skall utgöras av »penningar eller annat». Härunder skall, enligt

vad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådant

som icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd. Sålunda

skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat för

spridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla under straffbestämmelsen.

Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenast mottager

nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskt

tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig få föranleda,

att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, att någon

med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsom understöd

bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.

alt någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om en

sådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund av

det anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtexten uttrycket

»penningar eller annat» utbytes mot »penningar eller annat understöd».

Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, sa

att det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindre

understödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande eller

spridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.

I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslaget

uteslutits orden »här i riket» i samband med beskrivningen av den åsyftade

propagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives med

hjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.

13 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott som omförmäles

i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till

straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade

brottet.

I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas på försöksstadiet,

står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen i

huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslaget öppnas

möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati

och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommittén

motiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligen farlig

beskaffenhet.

Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande

straff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s. högförräderi,

krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jag

har ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordat

i fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i denna

paragraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skola

straffas på försöksstadiet.

På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande av

förberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap.

upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda.

Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24—26. I

8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25

upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagts

träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för

att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi,

vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Slutligen

inträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vid

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill

eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker förmå

annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålunda gällande

rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelse

alltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri

och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet icke

är av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån de

överhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan på förberedelsestadiet.

Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandet

av försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 §

första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skall

straffas. Vad angar fragan, vilka olika förberedelsehandlingar som här böra

drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbart

på grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för där närmare

beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagande

av förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, med

undantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 i förslaget

förstas att nagon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar

eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom ett tilläggsstadgande

att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses i förslaget

det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- och spioneribrott

redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda, möjliggöra

eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid har emellertid

det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lag

och kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper,

vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.

I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilken utsträckning

underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skall

straffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgas

straff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a

och 17—20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock för

den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej uppenbarar

de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténs förslag

ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjort

under 3:6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténs

förslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vid

högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot icke

vid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden i

fråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blir nödvändigt

att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilka

brott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vid övervägande,

vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit till samma

resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

141

14 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon,

som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dess förslag

sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ej

för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller,

om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26

andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skälig

anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas

av annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett denna bestämmelse

om oaktsam medverkan till spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet

har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de i kapitlet

upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformats

så, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med

hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.

Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingar

invänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulle

innebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovlig underrättelseverksamhet

vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endast

kunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstid

skulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara lika

hög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas på

övriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sveriges

advokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffa

oaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest icke

bestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes böra

utgå ur förslaget.

Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbelägga oakt -Departementssam

medverkan till brott, vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen för cAc/crestraffbarhet

kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad att ingiva

betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för en

speciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitlet

upptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende av medverkan

från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i själva

verket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, att personer

som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottets

utförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke på så
dana

fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagna straffbestämmelsen

anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att den

medverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga att

brott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages i

alltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhålla

honom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till att

polisen misstänkte brolt vara å färde. I departementsförslaget har därför som

förutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn till

vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är å

färde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt att utsträcka

stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörig befattning

med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremot

synes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagas trolös

diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandra

och den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunna straffas

även om han icke övertygas om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott,

på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig, samtliga

enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kan

den möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blir straffbar

jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Denna situation

skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari

8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8:8. Med tanke på

dessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmänna medverkansbestämmelsen

i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 med tilllägget

»där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff». Detta tillägg

torde nu kunna utgå.

Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straff

för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi,

spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kan

följa straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit att avslöja

de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarande

bestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avse oaktsam

underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,

spioneri eller grovt spioneri. 15

15 §.

Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagare

ej utan justitiekanslems lov fa väcka atal för brott som avses i kommittéförslagets

9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.

I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utan

Konungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällande

lags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovlig

underrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessa

brott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även för olovlig

värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen av åtalsfrågan

föreslagits skola åvila justitiekanslem har av kommittén motiverats

med att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

H3

en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den

större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till regeringen

fristående myndighet.

Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på

justitiekanslem ha i många yttranden gjorts erinringar. Justitiekanslersåmbetet

har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade uppfattningen,

att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om

prövningen anförtroddes åt justitiekansler!!. Detta resonemang syntes visserligen

icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock ifrågasätta,

huruvida det icke voi''e i någon mån verklighetsfrämmande. Justitiekanslem,

som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria ställning

till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde intresserade

främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig

kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde

det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid

kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska förhållandena,

avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga

hos regeringen men det formella hos justitiekanslem, syntes icke tillfredsställande.

Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu

gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.

Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore

politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i

ett visst fall skulle ske eller icke, funnit alt åtalsprövningen liksom för närvarande

borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet bar funnit,

att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen

till justitiekanslem icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella

skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa

fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.

Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.

Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även

om prövningen anförtroddes åt justitiekanslem, denne knappast kunde träffa

sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t. Sistnämnda

synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som hänvisat

till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§

av förslaget borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge

i varje särskilt fall. Justitiekanslem syntes därför icke kunna underlåta att

inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske

genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid justitiekanslems

av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert

för landet, borde icke justitiekanslem ställas till ansvar utan regeringsmedlemmen.

Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning

grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslem

kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det konstitutionella

ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller några regeringsmedlemmar,

som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagen

icke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om denna

synpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen borde

ankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslem. Sveriges advokatsamfund

har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning i

rättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser som

i detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944

hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt av stadgandet

om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripit utvägen

att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiell

synpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag.

Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningens överflyttande

från Kungl. Maj:t till justitiekanslem gjorde härvidlag ingen skillnad.

Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd,

framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstone

enligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiska synpunkter.

Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehåll

som samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskild åtalsprövning

icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarande

paragraf finge utgå.

Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagna

brotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag i

likhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brott

bör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget,

att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslem, synes mig befogad,

och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksom hittills

skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande om

straff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kan hänvisningen

till denna paragraf utgå. 16

16 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat med

hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda

utomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad i kapitlet

stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande

brott som förövas under annan tid.

Stadgandet, som har avseende å de i vissa av kapitlets paragrafer upptagna

bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt en

motsvarighet i 8:29 a.

Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det vore principiellt

oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj :t rätt att under vissa

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

145

förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpning

av strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå ur förslaget.

Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandet bibehållas,

syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighet

för Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagens

prövning.

Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskap ifråga- Departementsvarande

brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtill chefenmåste

det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledning

att åläggå Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses i paragrafen

torde icke föreligga.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommittén

betecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon,

med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Konungen

eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapenmakt

eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager

handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderi

enligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid

eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med

tio år.

Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, där brottet

emellertid betecknats »högförräderi». Kommittén har från högförräderibrottet

avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens handlingsfrihet,

vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmande

makt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen »uppror».

Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sig

och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet

av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd

eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1,

som motsvarar nuvarande 10:7 och 8, i stället för »uppror» införts beteckningen

»upplopp».

Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annan

erinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet »Konungen» av samma skäl

som hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot »högsta regeringsmakten».

Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

D epartementschefen.

Departements
chefen.

Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrätt framställda

anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremot

har en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket,

liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, är

straffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsamma

medel.

2 §•

Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande,

att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är

satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skall

för majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex

till och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att,

om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skall

dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, till straffarbete

från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredje stycke

har slutligen tillagts ett stadgande, att om man berövar någon av de

nämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.

Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse med gällande

rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarande

bestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1—4.

Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har justitiekanslersämbetet

anmärkt, att »majestätsbrott» knappast syntes vara en fullt

lämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen, tronföljare

eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ej

stode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att

rubriceringen »majestätsbrott» för nutida uppfattning ej passade rätt väl, såvitt

fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset än Konungen

eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes

uppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen »majestätsbrott»

skulle användas även för angrepp mot annan medlem av konungahuset

än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senare

punkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats i fråga

om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott.

Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad,

endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla,

om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till »grovt majestätsbrott».

En annan utväg vore att förbehålla benämningen »majestätsbrott» för angrepp

mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angrepp

mot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunna utformas,

syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.

Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket.

I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de i yttrandena

gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke använda benämningen

majestätsbrott.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

147

3 §•

Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den,

som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning

mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall för majestätsmissfirmelse

dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogat

föreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall

gälla vad i 4 kap. stadgas.

Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9:5, dock att straffsatsen

gjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskilda

straffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset som

angripas genom brottet. Brottsrubriceringen »majestätsmissfirmelse» innebär

vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln.

Justitiekcinslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten

för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen

mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidare ansett,

att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom

utsädes enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.

Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »majestätsmissfirmelse»

icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn för

det ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningen

här bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit,

i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen av

konkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett större sammanhang.

I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksom andra

fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända icke alltid

leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagna uttryckliga

bestämmelsen.

4 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för

»statsmissfirmelse», varmed enligt förslaget förstås att någon talar eller

skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrelse,

som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riksdagen,

dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse eller

böter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel av samma

innehåll som vid nästföregående paragraf.

I förhållande till gällande lag, 9:8, innebär kommittéförslaget den nyheten

att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till att omfatta

även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institulion, ministären.

Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnits önskvärt,

att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom den

politiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu

Departements
chejen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmast

föregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och den

särskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.

Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt,

att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen borde utsträckas

till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformning

av det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angående brottsbeteckningen

»statsmissfirmelse» har justitiekansler sämb et et uttalat, att behovet av

en särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om den

skulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har av hovrätten

över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar i förslaget,

som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.

Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andra

myndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligt

skymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingar

eller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnas

egen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar,

har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen i denna

paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högsta domstolen

och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammans

med övriga domstolar upptagits i 10: 5.

Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskild

brottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen

»statsmissfirmelse» kan sålunda utgå.

Slutligen har jag, av skäl som angivits vid nästföregående paragraf, funnit

att någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén föreslagit icke bör

upptagas.

5 §.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, som

offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken,

skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.

Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandets upptagande

i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande

8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande makts höghetstecken

vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke något motsvarande

straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.

Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke i yttrandena

framkommit någon anmärkning, bär i oförändrat skick upptagits i

departementsförslaget.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

6 §•

Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hot

mot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att föröva

brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat

manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition

eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I samma

paragraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för det

fall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunition

eller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola vara

straffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare fallet straffarbete

från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och

med tio år.

Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna i

nuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.

Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.

Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén i Departementsförsta

punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterande bestäm- diefen.

melsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avser nämligen

handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avses

med huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommer

att beaktas vid 9 § i kapitlet.

7 §•

I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två år

upptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildar

eller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller

polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,

eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens

verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer

sammanslutningen.

Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortad

form inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskilda

lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.

Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, att brottsbeskrivningen

syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lag

om förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endast sammanslutning,

som »måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art

som militär trupp eller polisstyrka». Denna beskrivning syntes föreningen ha

bort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöver

den enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter eller

fängelse samt vid försvårande omständigheter straffarbete i liögst ett år.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i kom
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departementschefen.

mittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så att

paragrafen icke lcomme att omfatta med vederbörligt tillstånd bär i riket

organiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren under

finska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahanda

synpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län. Fångvårdsstyrelsen

åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höra

till de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd

riktning.

Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarande

erhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsom häradshövdingföreningen

erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommittén

föreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. I

stället för det av kommittén föreslagna uttrycket »sammanslutning som är

jämförlig med militär trupp eller polisstyrka» har därför i departementsförslaget

i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket »sammanslutning

som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär

trupp eller polisstyrka.»

För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket »vapen, ammunition,

utrustning eller dylikt» jämkats till »vapen, ammunition eller annan dylik utrustning».

Brottsbeteckningen »olovlig kårverksamhet» finner jag vara träffande.

8 §.

Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff

för den som genom stympning eller aimorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets

försvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommittén rubricerats

såsom »krigstjänstsvek» och straffet föreslagits till högst straffarbete

i två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år,

om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöver ytterligare

en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandrager

sig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregiva sjukdom

eller medelst annat vilseledande.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga handlingar

finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen

för krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genom stympning

eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre

eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat

fullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmakten meddelas

enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen är

emellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissa

som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid

krigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den som förövar

självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

151

värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närvarande

ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten,

varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet

genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande.

Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt beträffande

värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt

äro underkastade nämnda lag.

Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfattningen,

att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som simulation

till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta

sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets försvar

och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén

har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu förrevarande

paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till

att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs

mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten

på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänstgöring

göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt allmänna

strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommittén

funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring

vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gärning,

varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, omfattas

sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ändamålsenligt

att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 §

andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre

förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett

stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i

kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, däribland

bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även

på försök till simulation.

Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre

Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att utmätas

väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den

av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillädes ett stadgande att,

om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges häradshövdingar

åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan knappast

syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda simulationsfallen,

vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som

eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört,

att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa simulationsbrottet

med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första

punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra

vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än

när det gällde självstympning ville samfundet förorda, alt straffbestämmel
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

sen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes till

fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, med enahanda

förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämte

syntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Den

föreslagna brottsbenämningen »krigstjänstsvek» har av hovrätten över Skåne

och Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, som

enligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.

XT 1 llåSa °m straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att

göra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samt

simulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommittén föreslagna

enhetliga straffskalan har salunda bibehållits i departementsförslaget,

dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig i departementsförslaget

erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genom

att möjligheten för Konungen att förordna om dess tillämpning under annan

tid än då riket är i krig borttagits.

I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringen

i förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen »krigstjänstsvek»

icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har den

utbytts mot benämningen »svikande av försvarsplikt».

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kommittén

föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skall

straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dömas,

där sådant straff kunnat följa på del fullbordade brottet.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt.

Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 §

liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadiet

redan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är så avfattad,

att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andra

stycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i

8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbart

på försöksstadiet. Att i kommitléförslaget straffmaximum vid försök till uppror

och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraff

liksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda i huvudsak

icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med att försöksstraffet

nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörande

handlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.

I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott är

for närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott som avses

i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom

9. 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande

8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot laglig ordning.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

153

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övre Norrland

framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt tedde

sig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskilt gällde

detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligen förekommande.

Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva av

särskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även på

försöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas, huruvida

man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrotten

och övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffades

på försöksstadiet.

Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulations- Dep^^nts~

fallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakens

natur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet under

det att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om,

att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum

är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf i

allmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman söker

undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom

annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig icke kunna

övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om den utsträckning,

i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jag

alltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angår straffbeläggandet

av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att det

ej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 §§ i

kapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § i departementsförslaget

har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsen

för förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligt kommitténs

förslag. Av liknande skäl som de vid 8: 13 i förslaget angivna har

här tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.

10 §.

Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare icke

utan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden,

ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.

Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har i departementsförslaget

upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tillägg

endast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelse

till eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.

I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en It §, enligt vilken medgivits

befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades för

det fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott som

förövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke i departementsförslaget,

enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgande

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff för

svikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertid ansetts

böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.

10 Kap.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straff

för den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgriper

sig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd,

hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommittén

rubricerats såsom »våld å ämbetsman» och straffet har föreslagits skola vara

straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulle

dock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att om å

gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap.

stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld å

ämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig

mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar

eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som ämbetsman.

Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålunda

förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla

för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.

Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till en början

den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdelade

och med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarna

mot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavare

sammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensam

straffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som äro

underkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungens förordnande

skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidare

utsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden för gärningens

förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehåller kommittéförslaget

icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas om

skydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning,

i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som

kallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i samband

med utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadganden

om sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällande

lag såsom »våld eller annan misshandel». Då kommittén i stället föreslagit

»våld eller hot som innebär trängande fara», betyder detta sålunda en utvidgning.

Det hot, som här avses, är emellertid enligt kommitténs motiv

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

155

endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liv

eller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våld

o. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.

I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget har

länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandet

av den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den som

är kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommittén

förordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering i de särskilda

författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funne

länsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen från ämbetsskydd

uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författning

kallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas den

som på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller av liknande

anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligt länsstyrelsens

mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den,

som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas i strafflagen.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot att kommittén

i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakomma

till ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast med tvekan

dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att den

risk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom den

yrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fall

belysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personals anspråk

på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållande

måste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därför riksorganisationen,

huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införas

orden »förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik»,

varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att något

särskilt förordnande därom behövdes.

Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »våld å ämbetsman»

har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skulle

te sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning har

framställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg

och Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motivering

som vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagna

hänvisningen till 4 kap. borde utgå.

Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagit synes

innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna i

gällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skydd

torde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jag

har fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för dem

som kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av Sve
-

Dejmrlements
chcfen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

riges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknande generellt

skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och för

sig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Med

hänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde det emellertid

vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågan

i vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför, såsom

följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt för

varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbas

av straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att

förutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara, under

det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets

4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hot

med våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så mycket

hellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jag förordar

alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot den

som åtnjuter ämbetssskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i detta

sammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke ha

formen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slå

till en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertid

böra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna

om misshandelsbrotten.

I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen i departementsförslaget

undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den av kommittén

upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått.

En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan

brotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde för

närvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter

14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma till användning.

Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böra citeras

utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de

ifragavarande bada skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårare

slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den av

kommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda båda

fall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av om

straffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 vore

tillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att

utan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göra

ett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.

Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mot tjänsteman.

2 §■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna har kommittén

upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning

av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för

honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall

för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall

att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst

fyra år eller fängelse.

Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en

nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer

skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan

misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig

gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 beslutade

utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen,

vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra

åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada ävensom

hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle

falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i paragrafen

om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att

åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt meddelande.

Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu förevarande

paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten

icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.

Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del

syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare

behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare anmärkt,

att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också tänjbarare

än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd

bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1—3 §§ i kommittéförslaget,

det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta

skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle nämligen

varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,

om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbas

av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en

begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så alt icke rena bagateller

komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen alt det i kommitténs

brottsbeskrivning ingående uttrycket »otillbörligen företager gärning»

icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke

straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen

kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd Departementsäven

mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande cAe/en.

lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den

år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om utvidg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätt häradshövdingföreningen

framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtexten visserligen

icke det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstadkommande

av någon för tjänstemannen menlig effekt, som är av mera allvarligt

slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha för

avsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hans befattning

eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådan

avsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någon

skadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningen kritiserade

uttrycket »otillbörligen» måste åter anses erforderligt för att från

det straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår som

legitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domare

med anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttager föreskrivna

expeditionstider.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnad

att läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endast

blivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur. Stadgandet

har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållande

till vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva något

mindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslaget utvidgats

till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- eller

tjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.

I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätt häradshövdingföreningen

påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måste

anses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas även mycket

allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angår

brottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen

»förgripelse mot ämbetsman» allenast såtillvida böra ändras att ordet »ämbetsman»

utbytes mot »tjänsteman».

3 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här har nämligen,

på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagits

en bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avsedd befattningshavare

även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådan

befattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhålla

tillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av departementsförslaget stadgade

straffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsen tolkas

lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s.

337).

4 §•

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén har

därstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamt motstånd

vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla

utan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har föreslagits skola

vara fängelse eller böter.

Den sålunda föreslagna hrottsbeskrivningen är vidare än den i 10: 6 i gällande

lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättning

gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, att

det icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, består utvidgningen,

enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke sasom gällande rätt

uppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. Enligt

kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhallas vara straffbar

även om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamt

motstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igen

en dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in,

varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunna

straffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget.

Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntliga

tillmälen och hotelser.

Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekansler sämbetet anmärkt,

att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av den

brottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgå

av det i förslagets lagtext använda uttrycket »handgripligen eller på annat dylikt

sätt». Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den av kommittén

här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkallad

av något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställande

av åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore för handen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes uttalat, att det av

lagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsom

våldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig ned

på marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att den utvidgning

av brottsområdet som innefattades i orden »eller eljest handgripligen

eller på annat dylikt sätt» icke syntes erforderlig. Med denna avfattning

av paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av motstånd

vid förrättning komma att bliva bestraffade, ehuru de i själva verket

endast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i den

enskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulle skyddas.

Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligt förslaget

antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats.

Landsfogden i Värmlands län har framhållit, alt vid den vanligaste typen

av anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände alt den som skulle anhållas

lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd.

Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelädes, liksom

svårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skedde

medvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligt kommitténs

förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. Föreningen

har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räknas

såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning,

men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna,

endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har ansett,

att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i

praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i utövning

av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara området

sålunda näppeligen skulle ske, om orden »eller tvinga» utginge ur paragrafen,

samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan

brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik omredigering.

Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitiekanslersämbetet

funnit mindre tillfredsställande att benämningen »våldsamt

motstånd» skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke

gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han

måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av

kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom

våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an

märkningar framställts mot brottsbeteckningen.

I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga yttranden

finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,

om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén föreslagit,

utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro inriktade

på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag det exempelvis icke

vara pakallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt

motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att

lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda

för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig tjänsteförrättning.

För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har

departementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att

någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta

sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning

som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är gemensamt

med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla

allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar

sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir tilllämplig.

De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar

sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid bortförandet

spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.

5 §.

Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett

stadgande om straff för ett såsom »tjänstemissfirmelse» betecknat brott.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

161

Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver

smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller

annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon

som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter

eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag

kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10:2 såvitt gäller kränkning

mot ämbetsmän och av 10:5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattningshavare.

I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den

ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga

gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott

gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat antingen

förtalsbrott enligt 16:7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16:9

eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9

eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av

kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts

under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa

fall av hot.

I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kommittéförslaget

såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet

avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som

äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad sålunda föreslagits är bl. a. avsett

att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28:1,

vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening tillräckliga

skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande paragraf

till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad

som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda

de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en

myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att härutöver

i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för

institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit

syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett

demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara

svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena

sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets

domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande innebörd

vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den

viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att

träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre utsträckning

hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga

om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt avhelt

annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det

vore särskilt angeläget alt upprätthålla respekten för domstolarna såsom

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan även domstolarna

såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas mot

missfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarande

paragraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse mot enskilda

funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgades straff för

missfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen och regeringsrätten

syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke

detta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktes

till att avse även dessa två domstolar. A andra sidan har generaltullstyrelsen

—- under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligt

mot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någon

särskild person — uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbara

området till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.

I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit

oegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse mot

ämbetsman i 10:4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt i

grova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén för tjänstemissfirmelse

endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämnda

brott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse icke

hade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinna tilllämpning,

då tjänstemissfirmelse förelåge. En förgripelse som tillika innefattade

missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i

10:3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov så att

straffarbete skolat ådörnas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålunda förgripelse

i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigare straffskala

än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest icke förhållandet

mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än i

förslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt att straffskalan

i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligen

har hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjort

samma erinran som vid 9: 3.

Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Göta

hovrätt uttalat, att rubriceringen »tjänstemissfirmelse» icke syntes helt lyckligt

vald vid jämförelse med sådana ord som »tjänstefel» och »tjänstebrev»,

där sammansättningsledet »tjänste-» vore liktydigt med »i tjänsten». Även

hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.

Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandet mellan

straffskalorna för förgripelse i 10:4 och för missfirmelse i 10:3 enligt

kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande

båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom

2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot förgripelse

mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om

missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestämmelsen

i 10:2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

163

fallei- under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta

missfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.

Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även för

missfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligen

utan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter.

En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagna

skulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna komma

att stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter,

som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför i departementsförslaget

begränsats till att innefatta skydd mot offentligt skymfande,

vilket såsom jag vid 9:4 framhållit innebär en begränsning av det

straffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handling

eller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Saklig kritik,

även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvitt

den riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslaget uppdelats

på två stycken. Första stycket, som handlar om »skymfande av myndighet»,

ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmänna angelägenheter

skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycket behandlas

under beteckningen »missfirmelse av tjänsteman» brott mot sådana

personer som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligt gällande

rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andra

smädelser, vare sig de ske offentligt eller enskilt och vare sig formen är

skymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenast

i andra fall än första stycket avser.

Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har av enahanda

skäl som utvecklats under 9:3 icke influtit i departementsförslaget.

6 §.

Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder har

kommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken är eller

varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller

annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har av

kommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skola

vara högst straffarbete i två år.

Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhang

med ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff dels

för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller

begär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som till ämbetsman

lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit,

alt den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbart förfarande

från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet om ämbetsbrotten

utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den här

föreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet

»belöning» ersatts med »förmån», beror på att kommittén velat klarare fram
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

hålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även förmåner

av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning i förhållande

till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen även omfattar

bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre äro underkastade

ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbara området

omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har det

nämligen synts kommittén också böra vara straffbarbeten ovidkommande,

huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar sysslan

eller ej.

I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit bar hovrutten över Skåne

och Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot att

med otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den som

icke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextens formulering

syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efter ordalagen

skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödes

eller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde,

om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens mening omfattas

av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet »muta»

om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligen ifrågasätta,

huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbara området

vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder icke

möta att åt någon, som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning

men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hans

framtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära lika

stora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efter

annan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall under

tid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran. Föreningen

Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssättet

i kommittéförslagets 4 §, funnit att orden »otillbörlig förmån» i den av kommittén

föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klar

gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten i

Malmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet borde utsträckas

till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närstående

personer. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom att förmåner

erbjödes icke åt ämbetsmannen s jälv utan åt hans hustru. Samma synpunkter

ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktiken

fält torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmans

hustru eller annan tillhörande hans familj.

I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträda

oavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånens

lämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Det

är nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas,

göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

165

i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efter avskedstagandet

komina i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personer

eller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.

Då den av kommittén föreslagna formuleringen »muta eller annan otillbörlig

förmån» kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulle

åsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällande

lags uttryck »muta eller annan otillbörlig belöning». Det torde ändå vara klart,

att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontanta

belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.

Vad angår ordet »otillbörlig», mot vilket häradshövdingföreningen riktat

kritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänsla

för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att i strafflagen

angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara området

annorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om en otillbörlig

belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vad

som i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmän

uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och

låter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarande anses

att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång

konfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottoge gåvor

—■ större eller mindre — av dem som ha rättegångar inför honom. Enligt

min mening är varje gåva till befattningshavare som bär avses otillbörlig,

om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka

tjänsteutövningen.

I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vad hovrätten

över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmö

uttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någon

lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning

av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenom inbegripes

även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträtt befattningen

i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar även

otillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksom

enligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Det

avgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning av

befattningen. Har förmånen lämnats någon närstående till befattningshavaren,

kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom om förmånen.

V §■

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varest kommittén

i ett första stycke under rubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning»

upptagit eu bestämmelse om straff för den som vid val till allmän

befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra

omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på

omröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i nor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

]66

Kangl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

malfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall att brottet

med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest

är att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén inrymt

stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig

förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skall

dömas till böter eller fängelse.

Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilket lagrum

det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv,

störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i

val. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, att straffskyddet

utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmänna ärenden

än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vid kommunalstämma

eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling. Kommittéförslaget

giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av de

handlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.

Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken »otillbörligen

inverka på omröstningen» och »otillbörlig förmån» har föreningen Sveriges

häradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet i

fråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartade uttrycken

i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ i departementsförslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, att straffskyddets

utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnat

att avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande. Länsstyrelsen

ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget borde ytterligare

fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverka överläggning

i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtida

missbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någon erfarenhet

av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, att

brottsbeteckningen »otillbörligt verkande vid röstning» icke osökt ledde tanken

i avsedd riktning.

Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvika

sådana uttryck som »otillbörligen» eller liknande. Att här uttömmande

uppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunna tänkas

komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måste

därför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöra

vad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledes

till kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverka

överläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommittén

föreslagna brottsrubriceringen »otillbörligt verkande vid röstning» synes mig

böra godtagas.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har där

upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig känne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas

hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter. Bestämmelsen,

som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål för

några anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt, förordar

jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.

9 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har

kommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssak

betecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörlig

åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om

sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet

gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit

utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagits

skola vara högst straffarbete i två år.

Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11:8. Enligt detta

lagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddets utsträckning

mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt a andra sidan

vittnen och dem som eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor,

För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot om

våld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust eller

annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring i förhållande

till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummet skyddade

likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat, vidare

den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom för närvarande

omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan

anhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärder

riktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol,

polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen tunnit, att det just

vore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst

behövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest inför

behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga spelade jämförelsevis

mindre roll.

Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, dels

att här synles ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intet starkare

behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafens

brottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vad

för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit

paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende pa det svårtolkade

uttrycket »otillbörlig åtgärd». Föreningen har vidare uttalat, att vad

föreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff föi förgripelse

mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpning

på nu förevarande paragraf däri.

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

DePchtef™ntS „ Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag att

låta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annan

myndighet atnjuta straffskydd — förutom mot våld och hot därom — jämväl

mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet

liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat än våldsgärningar

och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljest

avgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kan uppenbarligen

erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slag

för en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsning

än att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icke tillfredsställande.

I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, i anslutning

till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den som

med våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstol

eller annan myndighe! gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindra

honom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medför

lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon

för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet

eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledet kommer

emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga under

sanningsförsäkran.

10 §.

Kommittén har i 9 § första stycket upptagit eu bestämmelse om straff

för bevisförvanskning. Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget, där

nagon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller

inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits

skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hänsyn

till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest

ar att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra stycke

har kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredning

och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffas

med böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straff

för döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket i paragrafen

i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans

flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller

verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straff

för döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock afl om

straffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilket döljandet

hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbete

1 högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit bötesstraff

för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insåg

men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen har

i ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff eftei

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

169

paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt uppeller

nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med

den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a,

varest stadgas straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige,

främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt

motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vidare

även straff för den som icke insåg men liade skälig anledning antaga

att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges närmaste,

dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslagel till en

början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild paragraf

och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare

har emellertid förstnämnda brottsbegrepp utbyggts till att omfatta icke blott

bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även

bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda

syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk angivelse.

Denna uppdelning av bevisförvanskning på två särskilda brott, allteftersom

avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad,

har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som

gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en

annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa

falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man

iror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet

böra uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brotts utredande verksamhet.

Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts

att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för

brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommittén

genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den

som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem

som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verkställa

egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom

försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kommittén

vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottliges närmaste.

10 § i kommittéförslaget innefattar — utöver att bevisförvanskning utbru

tits — icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestämmelser

i nuvarande 10: 18 a. Om den bär föreslagna brottsbeteckningen »döljande

av brottsling» har kommittén uttalat, att varken »döljande» eller

»brottsling» finge fattas i alltför snäv bemärkelse.

I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitickanslerscimbetet framställt

samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot

9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, afl det i para
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kiingl. Maj.ts proposition nr 80.

grafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe

brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis,

visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida

vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara välkommet

för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett

sådant straffbud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen,

icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irritation

och därigenom göra mera skada än nytta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt förslaget

icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att

utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att förvanskningen

vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande utvidgning

av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen

skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga

invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt

genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även

skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter

mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt

spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svårhetsgrad,

eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar

förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fortsatt

brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges

närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från

dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom

undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutredning,

om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens

andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade

eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga andra

ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och

relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16:2 hit

överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10:

18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete i två år, något

som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore

otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständigheten

att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhetsgraden

av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vidare

att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas

även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses

oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda förslaget,

att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid

bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det

innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisförvanskning

skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde

äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke

om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som exempelvis på en brottsplats astadkomme falska spår, däi inga spåi

lunnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha

åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utredningen

om brottet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straffbara

området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf

i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för

brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge

brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av bevis

kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ process

eller i ärende, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndighet.

Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vissa

sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kunna

ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksamhet

borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet

anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning.

Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands lån funnit värd att överväga,

dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart ådagalagt

uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara

polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stadsfiskalen

i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bidragit

till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått,

straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3

borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slutligen

har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen

Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvanskning

av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv,

detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter »brottsutredning»

tillädes »beträffande annan».

Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brottsbcteckningen

»döljande av brottsling» anmärkt, att om i ett utslag upptoges

sasom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin

cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan

snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes

framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure

döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen

borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något

härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges

häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att

enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling

döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat alt den andre var

brottslig.

1 likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot Departement*.

eu så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som kom- c c

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

mittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagna stadgandet

synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som det knappast

kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närstående

torde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag av bevisförvanskning,

helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas för

andra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnit nödvändigt

att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det har

därvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13

kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § i kommittéförslaget.

Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda i departementsförslaget

straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning har

jag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straff

jämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sista stycket

i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad,

syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andra närstående.

Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmed jämkats

något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagna brottsbeteckningen

ändrats till »skyddande av brottsling». Jag vill framhålla, att förvanskning

av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt än

genom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet

»på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff». Det har icke synts

behövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordran

till dom. Delta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits om

motverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande

åtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan anses

straffbar för det han sökt skydda sig själv genom alt undanröja bevis.

Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämts

till högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten att

gå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff,

har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktas

vid straffmätningen.

I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgande

om straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket och

därvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var

brottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande till kommittéförslaget

följer av att paragrafens första stycke i departementsförslaget

handlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligt

kommittéförslaget skulle undanröjande av bevis för att hjälpa den man

trodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskning

i 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslaget

icke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar om uppsåtligt

skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla under

den nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andra

stycke.

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

173

kommittén i 9 § andra stycket införda bestämmelsen om bötesstraff för

den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar

eller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådant

stadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendes

sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund vara välkommet

för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av det

allmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenom

göra mera skada än nytta.

I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det på

samma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för den

brottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande till kommittéförslaget

vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens första

stycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligen

icke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihet

för närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihet

för närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, att

nära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff,

synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende å undanröjande

av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkats

av häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed har departementsförslaget

utformats.

11 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff för

hjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon

tager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad

friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffet

har föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högst

fyra år. För det fall, att gärningen är att anse såsom ringa med hänsyn till

att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet,

hjälpåtgärden av mindre farlig art eller eljest, har uppställts

straffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endast

handlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsom

misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommitléförslaget innebär sålunda

en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen dels därigenom

att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande nian

på varje form av bjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begås

icke endast med avseende på de för närvarande uppräknade personkategorierna

utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämnda

bestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergå

tvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus intagna,

för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemsclever, sådana

som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ

ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet

berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen omhänder
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär

kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är

differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan

våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på beskaffenheten

av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad

eller dömd.

I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta liovrcitt funnit det

oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som

»utan beslut av myndighet berövats friheten». I varje fall förefölle det hovrätten

som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i lagtexten

använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen

förekommande uttrycken »rymning» och »rymling» funne hovrätten åter

vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en scharlakansfeberpatient,

som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att

lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av

ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i epidemilagen,

som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som tredskades

att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning. Föreningen

Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven

uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket

»berövad friheten» hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits

på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att

i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om

att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett stadgande

om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter

eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader.

Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av

rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att

brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i

kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter

nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att

erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve tillämpligt

även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge

blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å

personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 § alkoholistlagen

kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit

otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för

annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras som

hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande

den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten

av frihetsstraff m. m. förordat införande av ansvarsbestämmelser

för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller alkoholhaltiga

drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken kategori

han tillhörde. I fråga om broltsbeteckningen »hjälp till rymning» har

justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan,

den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarande

brott skulle dömas för »medhjälp till hjälp till rymning»; en sådan rubricering

syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidaie

hovrätten över Skåne och Blekinge papekat, att i den av kommittén löreslagna

lagtexten orden »döljer honom» kommit att syfta pa »fånge eller annan,

som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten», vilket

vore en oegenilighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå under

generalklausulen »eller annorledes främjar hans flykt», syntes den bästa

lösningen vara, att orden »döljer honom» finge utgå.

Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa eu generell be- Departementsstämmelse

om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personer

som kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebära uppställande

av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellan

å ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan en patient

på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verka stötande,

om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begått

samma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anser

därför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas till

huvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagits antingen

i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de av

domstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förra

hänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar som

undergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade och

internerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som av motsvarande

anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådana

landsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklarade

och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits på

sinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes något beslut

av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, torde

emellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsom sammanfattande

bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas att

de ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt att straffbelägga

rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts torde

detta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är fallet exempelvis

beträffande skyddshemselever.

I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av den

av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden

»döljer honom» böra utgå. Vidare har i fortsättningen av brottsbeskrivningen

ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med detta

namn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom broltsbeteckning i

stället för »hjälp till rymning» införts »främjande av flykt».

Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12 §.

I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för »ingrepp

i myndighets verksamhet». Detta brott har beskrivits sålunda att någon bryter

mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva

annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i

kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet tillslutit,

vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt

sätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara böter

eller fängelse.

De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar som

för närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits har

emellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman äger

fordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där han

äger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsynta

fall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast att

stadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse.

Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger en

utvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjorda

begränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmän

kännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller vara

tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för

delgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21

är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter

äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vad myndighet

tillslulif. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måste

anses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en förvaringspersedel

eller någonting annat tillslutits utan även att med kringgående

av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhet

innebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingående generella

bestämningen »eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd».

Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge

funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa

inbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning mot

brottsbeteckningen »ingrepp i myndighets verksamhet». Föreningen Sveriges

stadsdoniare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligt kommittéförslaget

gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevar ande stadgande stundom

syntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flesta

här upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetens

verksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, icke

minst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter eller

fängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit,

att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkande

att de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en befall
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

177

ning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed icke jämförliga

ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbara enligt

paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagits

kunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådant hänseende

ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, som

på en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdes

efterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav en

tidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radio utsända

dagsnyhetema att, innan de ifrågavarande båda personerna ännu gripits,

innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, något

som uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen ville

därför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla en

vidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angivet

eller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande av

missförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning av straffbudet

icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Det

klandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissa uppgifter

som man sedan obehörigen utnyttjade. Genernltullstyrelsen har med

tillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även det

fallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglat förvaringsrum

utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ett lastrum

å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmare undersökning

av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kunde

det därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon del

av lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även vara

svårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténs motiv

syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom för närvarande

straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkas

att själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertid

ej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen att denna

måtte förtydligas.

Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragraf Departementssammanfört

brott av ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa detta chefenhar

straffbudet för vägran alt lämna förrättningsman tillträde i departementsförslaget

upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts till

böter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördes

sammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen

»eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd» ändrats

till »eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud». Härmed

avses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställas

med de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nya rättegångsbalken

angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt el t straffbeläggande

i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnad

eller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas

Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages för säkerställande

av utredning om brott, överträdande av en länsstyrelses vitesförbud

kan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De i departementsförslagets

första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunna

sammanfattas under beteckningen »överträdelse av myndighets bud».

I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidare

i departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vad kommittén

föreslagit. I stället för kommittéförslagets »förbud att skingra eller

föryttra löst eller fast gods» har sålunda omnämnts »förbud att sälja eller

skingra gods» vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmer

med terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledning

av den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ett självständigt

fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel.

I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angående gränsdragningen

mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigering

som den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jag

därom uttalat.

13 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövar

vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar,

han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. För

det fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig

vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola vara

straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållande

till vad som redan för närvarande gäller enligt 10: 24 första stycket utom

såtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket »allmän befattning»

preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar.

Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke några anmärkningar

framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits i departementsförslaget.

14 §.

I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som,

utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigen

giver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande av

allmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälla

där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken

av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår

vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med

vatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén

upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut för

advokat skall dömas såsom i första stycket sägs.

Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

179

stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget bär emellertid uttrycket

»allmän befattning» utgått och ersatts med en hänvisning till befattning

vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande av uniform

eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verksamhet

avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,

ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits i kommittéförslaget,

som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten av

det nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd för advokattiteln

är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Med

advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sveriges

advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum har processlagberedningen

uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat torde

böra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålunda tillgodosett.

Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någon

annan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anfört brottsbeteckningen

»föregivande av allmän ställning» som exempel på enligt hovrättens

förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget.

Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sveriges stadsclomare

uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln

i och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall

ordet »advokat» inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas innehavare

icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka

hårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att

nödgas ändra eu kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i

Uppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obehörigt

begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot

det ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamotskapet

av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmelser

i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svensk rättsuppfattning

att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars ulövare icke vore

underkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga

privata yrkesutövare vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchaufförer,

biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa

kunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade framstötar

skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller

viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse

till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman i

polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde anses

vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna

bestämmelsen skulle utsträckas alt gälla även för andra yrken, vilket sannolikt

icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har,

med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde fråga

sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departemen ts - chefen.

uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan, huruvida

andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulle

beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.

Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagna brottsbeteckningen

»föregivande av allmän ställning» synes mig väl svara mot de där

upptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.

I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nu

införa straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelse för rättegångsväsendet

liksom det förtroende, som även i manga andra för samhällslivet

viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ett

sådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffet

här bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, att

det däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafen

införda brottsbeteckningen »föregivande av allmän ställning», vilken får anses

mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jag

slutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare än advokater

torde få övervägas i andra sammanhang.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken »Om

brott mot allmän ordning» har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa av

de i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, det

syntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämna kapitlet

»Om brott mot allmän ordning eller frid». Någon förväxling med den

av kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. »Om brott mot annans frihet

eller frid» funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubriken

framginge att enskildas frid åsyftades.

Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, torde tillräckliga

skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommittén föreslagna

rubriken, eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvis

brotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmän

ordning.

1 och 2 §§.

Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att där

folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig

upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt

brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skall

för upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock att

straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättas

till böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

181

med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skall

för upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt,

från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gälla

för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person

eller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följa

straffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning av

gällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7

föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt

å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig

myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för

sådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängd

samlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dock

ådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10:

7—10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig på

offentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighet

mot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstöra

hus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda fallet

straffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffet

är olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare i

upproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först om

folkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visar

trotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir en

högre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika för anstiftare

och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andra

sidan.

Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommittén

sålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjorda distinktionen

allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp mot

myndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur det allmännas

synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angrepp

direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av

sina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andra

vore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, i allmänhet

även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med angrepp

mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, där

folksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dylikt

brott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i It: 1

i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordning

inrymts under en mildare straffbestämmelse i 11:2,

För brottet i 11:1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen »upplopp»,

medan beteckningen »uppror» i anslutning till vanligt språkbruk reserverats

för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1

i förslaget. Enligt 11:1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det

nuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en

folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga

önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket »sätta sig

upp emot myndighet» avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande

10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig

myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt

viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning

torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet

under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kommittén

har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och

anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folksamlingen

icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom

utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit

i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. Enligt

vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling uppträdde

på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela skingringsbefallning.

En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfattas

av alla deltagare i folksamlingen. Icke heller vore det tillfredsställande

att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till

ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om

han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsättning

för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till

folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämpning

endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller

av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en

folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves enligt

kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom

rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke föreslagit

straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller

dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för deltagare

i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller

egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det

förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande

rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare,

som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén

böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till

straffet enligt första stycket i paragrafen.

Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida

icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att

till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den

allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda

bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att ådagalägga

uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt

brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

183

på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland

publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet

sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till användning

å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestämmelsen

till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådagalagt

aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som låge däri att offentlig

myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning

för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde

synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de praktiska

förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts

reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av

offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykologisk

betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet

manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt

vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för allvarliga

förvecklingar undanröjts. Fn sådan ordning borde därför bibehållas.

Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess

åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrättsligt

hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna ändringen

vore ägnad att i hög grad öka bevissvårighetema. För polismännen

—- och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas

som vittnen — vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folksamlingen

icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl

måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten

eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa

den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville

samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseenden

bibehölles.

I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om

strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade

sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna

strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att avgöra.

Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omständigheter

kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha tillräcklig

grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssitualioner

vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning

till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare

kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande

utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länsstyrelsen

böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för

sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge.

Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen

i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i

upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två månader

vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande

sätt.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har, med samma motivering som vid

9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra

stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de nuvarande

upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering.

Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två

skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.

Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén

föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att

folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att

gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som

sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myndighet,

öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En

folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga

en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna härvid,

synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den förhållandevis

stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta

brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7,

böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta

sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även

framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra

inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfundet

anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den

ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att

skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att

här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt

moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan

torde också ha trängt in i fölkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket

ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen,

som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan

visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem

i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.

Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och

anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamlingens

förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl

böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under

upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna behandlas

i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här

med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på platsen

för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats.

För det fall att folksamlingen skingrar sig torde slraffbarheten böra in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

skrankas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10:7. Straffsatsen

synes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.

De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig i

en paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen ha

allenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, 1 vilka en folksamling,

med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller

eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller

egendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvida myndighet

var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i en

särskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslås

skola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högst

straffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. För

brott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningen våldsamt

upplopp.

Av liknande skäl, som angivits under 9:3 i förslaget, har den i gällande

lag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskilda konkurrensregeln

icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld eller

annan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpning

av förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, får bedömas

efter allmänna regler.

Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sin

natur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras.

Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse mot förberedelse

till upplopp eller våldsamt upplopp.

3 §.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén

upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som stör allmän

ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad

befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts

eller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas till

böter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.

Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, som

icke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och dels

på deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likväl

upplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i den

mån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten av nuvarande

10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter att

hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages

något som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer i

förhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattar

ohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan för

ordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits även

inträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsom skingringsbefallningen

enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentlig myndighet.

Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudet

härrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med behörighet

att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till vars åligganden

hör att vaka över ordningen.

Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges

landsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskild

ordningsstadga (SOU 1944: 48) ifragasatt huruvida icke en därstädes upptagen

bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som för

upprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulle försvara

sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentlig myndighet.

Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap.

borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkomma tillsägelse

som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.

Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de första

paragraferna i 11 kap. är, att de avse situationer, i vilka den allmänna

ordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall,

da endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträda ordningsstörande.

Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptaga

även sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarande

paragrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något atl

erinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning,

upptagits i departementsförslaget.

4 §•

Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommittén

har därstädes under beteckningen »störande av förrättningsfrid» föreslagit

straff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljud

eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller annan

samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling

eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst

för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter till

de i nuvarande 11: 1—3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I åtskilliga

hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande till gällande

rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddas

upptar nuvarande 11: 1—3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dock

endast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutö\ning

berättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas alla

religionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare har

kommittén ansett sadana förrättningar som begravningar, dop och vigslar

böra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde hän
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

föras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagits

för allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller

dylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling eller annan

statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarande uttrycken

»å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott församlade

äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller

annat allmänt ämbetsverk» i 11: 5 samt »vid valförrättning, uppbörds-, kommunal-

eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan sådan

offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves» d 11: 9.

Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande

11:5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädes beläget

slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvaras gällande

lags »allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande av föredrag»

i 11: 9 a av förslagets »sammankomst för överläggning, undervisning

eller åhörande av föredrag». En utvidgning har här sålunda skett genom att

det i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän. Kommittén

har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomster

vilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppet endast

för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visst

politiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen alt jämte

sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sammankomster

för undervisning, har av kommittén motiverats med att erfarenheten

givit vid handen att störande uppträden med politiskt demonstrationssyfte

förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningen

utgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1—3, 5, 6 och 9 avsedda fallen

att man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordom

eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avsedda

fallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende

eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet av sammankomst,

som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagits

den sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genom våldshandling

eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra sammankomst

eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskilt

nämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådan

gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.

Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts

bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens mening sammanförts

brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.

Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmänna sammankomster

i 11:9 a till att avse även enskilda sammankomster har samma

hovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissa

skäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Den

föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltför

obestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga affärs
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves med

ett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa fall tilllämpa

en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Att uppdraga

en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag torde emellertid

icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet till

allmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga. Justitiekanslersäiribetet

åter har mot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen

»störande av förrättningsfrid» anmärkt att denna rubricering skulle

komma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande av

ett föredrag, något som vore mindre adekvat.

DePchefZntS'' Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå den ändringen

i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmän

sammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten över

Skåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skulle

bliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ett privat

affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffande andaktsövning

torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.

Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utan

jämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén i paragrafen

föreslagna brottsbeteckningen »störande av förrättningsfrid» ändrats

till »störande av förrättning eller allmän sammankomst».

5 §•

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där har upptagits

ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i

skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till

allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annorledes

söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet

eller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till böter

eller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kan

följa straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna bliva straffarbete

i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört en bestämmelse,

att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för

förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum har

emellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift har

salunda jämställts utlämnande av skrift för spridning. Kommittén har nämligen

funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften med

stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridning

skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas av

allmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare har kommittén

med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande till

allmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

189

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

nom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Paragrafen

har även utformats så, att det blivit obehövligt att sasom för närvarande

uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den som

sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommittén

har vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande av

skrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av det senare

slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslaget

icke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man pa nagot av

de i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmed jämställt

fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga

myndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommittén

ägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff icke

borde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig

natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke heller uppmaning

till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningen

riktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brott

mot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållandena

på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommittén

har därför begränsat straffbarheten för nu ifrågavarande fall till att avse

allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet

mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med denna

avfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenlig

förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnpliktsvägran.

I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit,

att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt borde

ingå prisande av brottslig gärning. Justitiekansler sämbetet har ansett, att

det skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen

»uppvigling» för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen har hovrätten

över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagna

konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsädes ändock framginge

av allmänna regler.

De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, som kommittén

i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag vara välmotiverade.

I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke vara behövligt

att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämna handlingsformen

prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligt omnämnande

måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådan gärning.

Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även för

mindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommittén upptagna

särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällande

lag, har här ansetts böra bibehållas.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

6 §•

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket

upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott

föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte

eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,

allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva aktningen

för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.

Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Såsom

andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gärningsmannen

ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock

skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg

för att förvissa sig om dess sanning.

Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8:21 och 10: 14 a, av vilka

båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning

åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för

rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda förfarande

beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att

framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig

myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.

Att det nuvarande uttrycket »allmän spridning» i kommittéförslaget utbytts

mot »bland allmänheten sprider» har förestavats av att kommittén velat

vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff

för svindleri i 21:9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid

enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande

skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att

ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en

serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara

ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av

kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för

exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sattes

i fara genom ryktet. Det sist i nuvarande 10: 14 a upptagna fallet att

ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet

eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén

funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Avfattningen

har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att

uttalandet är ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytillkomna

stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med

att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannens

uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktighet,

men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att

bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena

vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett

opaginerad Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 80-

det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland allmänheten

sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån

sökte kontrollera meddelandets riktighet.

Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det

i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten möjligen

kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott

mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den

yttre ordningen i tankarna.

Houråtten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens

brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter

från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för

folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen

lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast undantagsvis

syntes omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hovrätten

om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifrågavarande

fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på

brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen funnit

sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket

»påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller

medborgerlig trygghet». Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten

i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärningen

klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga

rum »bland allmänheten». Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt

behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som

bestode däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen

för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter

införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om rykten

eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet.

Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av

förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående.

Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om

straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. C.ervin

har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore

ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför

icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i paragrafen

har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet

syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra

skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes sanning.

Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vilken

blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att

uttrycket »skäliga mått och steg» lämpligen kunde utbytas mot »skälig åtgärd».

Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta eu

bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning

stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet iikväl av den

uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller

förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig

upplysning. Pa grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen

upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för alt föreslå

en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa

hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde.

Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse

i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt

att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning

än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde

icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde

avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant

straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget

i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhandenvaron

av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa

brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oaktsamhet

därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore enligt

samfundets mening oriktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot förslaget

att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, utöver

vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygghet.

Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall,

där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt

samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hemma

i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse

eiforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel

i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet

sasom sin uppfattning uttala, att rekvisitet »bland allmänheten» vore dunkelt.

Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest eu straffbestämmelse

i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten borde

inskränkas till sadana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en

större krets.

Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider,

kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgande

häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes

kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med

beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning

ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad

att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbarheten

inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt

kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta

att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något ohe
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

193

derligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit

efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta

till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna

omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket »allmän

ordning eller medborgerlig trygghet» i kommittémotiven fått en utläggning,

som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om

brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget ändrats

till »allmän ordning och säkerhet». Det skall alltså här vara fråga om

sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att

sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann

ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten

över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis

rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom

kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.

Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så

olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ordningen

och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa yttranden

skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens innehåll

borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att

ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i förslaget,

varest av mig föreslås straff hl. a. för den som genom osann framställning

sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt

försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga

beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett

att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör be

handlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest typiska

fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning.

Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibehållits

det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts

»bland allmänheten». Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande

bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens uppsåt

omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda,

om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om

denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa

straffbarheten till sådana fall, då ett uttalande riktat sig direkt till en större

krets, har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kampanj,

vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mången

gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera

öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att

det endast är fråga om direkt osanna rykten och alt gärningsmannen skall

ha handlat uppsåtligen.

Att här införa straff jämväl för oaktsamliet har jag, i likhet med advokatsamfundet,

funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har

därför fått utgå.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 samt. Nr 80.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

(Kommittéförslagets 7 §.)

I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, alt den som hotar,

förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen med viss härstamning

eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter

eller fängelse.

Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet i den nu gällande rätten.

Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna I: 179 och

II: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och 11:137 vid 1943 års riksdag. Med

hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna

likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes

sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad

promemoria angående lagstiftning mot rashets m. in. I denna föreslogs, att

i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av innehåll

att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller

lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av

befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen

inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller

läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas

med böter eller fängelse, över promemorian inhämtades yttranden av olika

myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip dei

framlagda förslaget. 1 några yttranden uttalades emellertid tvekan, huruvida

ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan

hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed

straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget

under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden

slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något

mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke

framträtt i vart land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträckning

vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som avsåge

att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller

religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka

sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av

statsmakterna.

I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget framhålles

till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper

av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestämmelsen

mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11:6 i kommittéförslaget träffar

sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som

är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga

tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att

förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11:4

i kommittéförslaget, svarande mot 11:5 i departementsförslaget. I viss utsträckning

falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförslaget,

motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas förargelse
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr SO.

195

väckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15,

kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan utövas

på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11:15

har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt

med bl. a. texten »judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare» eller i

butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften »judar och halvjudar

äga icke tillträde» eller »endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar

och halvjudar även om de äro svenska medborgare)». På sådana yttringar

av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna

vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen

vara tillämpliga.

Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anordnas

mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra uppmärksammas

ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan

även om skyddet kunde anordnas på sådant sätt att det icke genom sina

följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore alt märka, att

den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag

påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i

ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot

kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta

sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straffbelagda

eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas genom en utvidgning

av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för

närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom

eu nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande därefter

verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna

borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidigare

promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för

vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den

omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av

befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda.

Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut

bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna

användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i

mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kommittén,

att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga

rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således

icke begränsas till alt avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning

av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte

emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar

i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp,

som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller silt yrke, kunde

sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt

eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda

mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i denna

del kunna jämställas trosbekännelse. Att utsträcka det särskilda straffrättsliga

skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, som utmärktes

av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat att

ingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.

Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande,

förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebure

ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas

vara osant, skall därför kunna drabbas av bestämmelsen om det genom

sin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såväl

smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning

i bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kommitténs

mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning vara

tillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepade privata

samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom vid uppvigling

på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan ske genom

att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift

som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot har kommittén

icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga icke

blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning.

Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och för samhällslivet

farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning

eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt att

uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall avse

härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefatta kränkande

beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande handlingar

men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse

äro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs mening

skulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som

riktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller

trosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppens egenskaper

och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig mot

befolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämväl befolkningsgrupper

i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet.

Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras eller

trosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffa

enligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstår

såsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel på

befolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén,

förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt

till Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligen framhållit,

att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål,

till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl

vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik

av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

197

vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste sålunda

anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat endast

mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter

eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse

som smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill

upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar

en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till

någon sådan bestämmelse.

I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt

ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här

ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om någon

sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrätten

dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade

anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta

område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om

att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt snarare

kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till missbruk

samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas

på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på

sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda

eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt

ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore

enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryckfrihetsförordningen

upptagits en motsvarighet till den här föreslagna bestämmelsen,

denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förutnämnda

promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasatta lagstiftningen, i vad

den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.

Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagandet,

att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna

syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.

Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna bestämmelsen om

hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning

i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.

Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i

yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande

slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet

vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.

Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll

framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkommit

tillräcklig motivering för alt frågan härom icke skulle återupptagas.

Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folkgrupp,

måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras

alt det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har

avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga

ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon särställning

i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens mening

närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin

begränsade kunskap på delta område kunnat finna grundade sig den antisemitiska

propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av

annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets befolkning.

I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot

judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma

karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk

natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verkligheten

icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra

sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten,

och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna

lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett

rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolkningsgrupper

i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd

kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från

principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna framför

andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den föreslagna

lagstiftningen — i stället för att såsom avsett dämpa den antisemitiska

propagandan — komme att giva ny näring åt densamma. Med hänsyn

till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam

till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade

länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade

icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen tillfoga,

att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrupper

i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller

trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet,

som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom

dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga handlingar,

som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självständighet.

Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfarenheter

som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska

verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera

håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska

idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hemvist.

Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i

den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt.

Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolkningsgrupp,

som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke,

kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra

åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

199

propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera

sällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man finge

enligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, även

om den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gällde handlingseller

tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästa

medborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vore

främst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation mot

befolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även om

därvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av samma

slag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen i Västmanlands

län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i det länsstyrelsen

anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårt

land näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde anses förefinnas

av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet av

skäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå att

fråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning för

en del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hade

en känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på många

håll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattning

om lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ock särlagstiftningens

syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningen

vore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelse

inom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitisk riktning,

syntes lagstiftningen vara berättigad. 1 fråga om lagtextens avfattning

vore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visst avseende

ur tillämpningssynpunkt. »Smäda» vore ett så tänjbart uttryck, att

lagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flesta

fall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena eller

andra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, under

hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper

av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stöd

av gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nu förevarande,

funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhet

uppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera patagligt behov

därav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid för närvarande

icke några sådana förhållanden som motiverade införandet av

det nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot

i och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- och

upplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inom socialvårdens

vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att använda

omdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skulle kriminaliseras.

Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivna

handboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, att zigenare

och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att hän
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

föra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, tillstyrkt

förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som

anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten

av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagandan,

för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i

ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot

kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att

med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande

propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den

inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt

hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ungdomen.

Särskilt på grund härav kunde — även om de tänkesätt som dirigerade

propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möjlighet

att göra sig gällande som ännu för något år sedan — ingalunda faran

av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens

mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke

innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges

skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även uttalade

tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten vantolkning.

Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den företeelse,

varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än

straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte

lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd,

syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit,

att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle

uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det

förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva

bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan

olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom

förargelseväckande beteende enligt It: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i

Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad

kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges — förutom

judar —- zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige

samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade

nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det

icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något

som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet

beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett

reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant, icke varit utsatta

för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes

icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till

Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i

denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

av ifrågakomna slag. Icke heller hade det sparats nagra tendenser till att

sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande

genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det aterstode

då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara

av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantagsbestämmelse,

varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning,

och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges

med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög

grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestämmelse

av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och

för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande.

Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen

undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska

propagandan, hade man med hänsyn till de förhallanden som föranlett kiavet

på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt

komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolkningsgrupp,

nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende a de öv riga

befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen

zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister

av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av

beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art.

Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet

väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den antisemitiska

propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett

särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan

huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svenskar

av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda

dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört

om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid

skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett slraffskydd av nu ifrågavarande

slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolkningsgrupper,

som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i

en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den

synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad

att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en

speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som

enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.

Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekän-Departement*

nelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt över- c

vägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till

att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt

sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra

motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller

andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan, huruvida

opaginerad Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att

en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kommittén

uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så

hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit bestämmelsen,

tox de det alltsa bei''o mera pa allmänna överväganden rörande

det pi-incipiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på

grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag närmast

funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i ämnet.

Även i vart land har salunda förekommit en i grovt vulgära former arbetande

antijudisk pi-opaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att

bedöma. Vårt folks överväldigande fleiial torde icke ha tagit intryck därav,

men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, särskilt

icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig.

Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är

det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.

Ä andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som framställts

i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att införliva

en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen, .lag vill framhålla,

att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras

gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lagrummet

ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet,

att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som

ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot

religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkastliga.

Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller

utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot

kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha

anledning befara, att det föi''eslagna stadgandet skulle kunna giva näiing åt

påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt

land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma

att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i

sammanlevnaden.

Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de

böra utgöi-a ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har

emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej

vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gällande

lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med

straff för förargelseväckande beteende. Ansvar häidbr har sålunda ådömts den

som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De yttringar

av hetspi-opaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkommas

med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsändande

av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra undersökas,

huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas någon

motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelserna

om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt,

torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944

års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten

att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller

mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsändandet

som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas. Då

den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag,

som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt

att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även

hithörande fall.

7 §•

Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande

att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat

som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dömas

till böter eller fängelse.

I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stadgandena

i det nuvarande om religionsbrott handlande / kap. strafflagen. Enligt

detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta

eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse,

i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten sa att allmän förargelse därav

kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tala

kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sabbatstid

anses som försvårande.

Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sabbatsbrott

i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i

7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade

övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal

någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den

icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domstolarna

givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid påpekat,

att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd

jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle

gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i störande

närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse sasom förargelseväckande

beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de

ntressen, som bestämmelsen i 7:3 under nutida förhallanden hade att skydda,

tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom

stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmelsen

i 7: 4 syntes böra bibehållas.

Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarighet

i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet

borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religionssamfund.

Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emellertid

icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta använts

orden »den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles

heligt», har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom

Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa känslan

såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande.

Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hånande

eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området uteslutits

en kritik vilken, om än skarp i sak, frainföres i värdig form.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan erinran

än att Göta hovrätt mot uttryckssättet »den heliga skrift eller annat som

av erkänt trossamfund hålles heligt» anmärkt, att här bibeln nämndes i

första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes under

det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde

därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift

ej särskilt nämndes.

Departements- I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa bestämmelserna

om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna

rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om

straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i

sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om

straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag

emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid

angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt

skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet endast

betecknas sasom sadant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles

heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes

har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses

och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva

handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta endast

offentligt skymfande, varmed liksom i 9:4 och 10:5 åsyftas användande

av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av

det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle

måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik

vilken sasom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen.

Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.

8 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där

föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar

lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog

på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall

kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot

griftefrid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Paragrafen motsvarar nuvarande 11:4 men utsträcker straffskyddet längre

än nämnda lagrum som endast bestraffar den som olovligen upptager eller

eljest misshandlar gravlagt lik samt den som misshandlar obegravet lik. Enligt

kommittéförslaget skall skyddet härutöver gälla även för grav som sådan

ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna eller kolumbarium.

Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit föremål för några an''öej^en‘*''

märkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning till erinran.

Det må erinras, att paragrafen icke har avseende på fornlämningar, vilka

skyddas genom särskild lagstiftning.

9 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. Enligt kommittéförslaget

skall dömas för fylleri, om någon uppträder berusad på plats där hans tillstånd

lätteligen kan iakttagas av utomstående. Straffet skall vara böter, högst

femhundra riksdaler.

Enligt 18: 15 i gällande rätt straffas för fylleri den som överlastar sig av

starka drycker så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen

märkas kan att han är drucken. Angående platsen där fylleri är

straffbart hänvisas till beskrivningen i nuvarande 11: 15 av platsen för straffbart

förargelseväckande beteende. Enligt sistnämnda lagrum förutsättes att

handlingen försiggår å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för

allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad

eller auktion hålles, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt

fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum där

offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller

dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas

till salu för allmänheten, eller å annat ställe, som, mot eller utan avgift, är

för allmänheten upplåtet. Fylleribrott föreligger, åtminstone efter lagens ord,

så snart någon överlastar sig på nyss angivet sätt och i sådant tillstånd påträffas

på plats som nu sagts, oavsett huruvida han själv begivit sig dit eller

icke. Straffet för fylleri är enligt gällande lag efter straffskärpning år 1925

penningböter om högst 100 kronor; vid försvårande omständigheter är straffet

emellertid böter från och med 25 till och med 500 kronor. Före år 1925

var straffet för fylleri högst 50 kronors böter.

Alt i kommittéförslaget brottsplatsen bestämts endast såsom plats där den

drucknes tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående, har kommittén

motiverat med att de straffvärda fallen därmed skulle angivas mera sakenligt

än genom platsbeskrivningen i gällande lag. Enligt förslaget kommer det

icke an på om platsen är upplåten för allmänheten utan blott på om utomstående

kunna iakttaga vad där försiggår. En berusad som uppehåller sig på

ett inhägnat område, dit allmänheten icke har tillträde, men som är fullt

synlig exempelvis från allmän väg skulle salunda kunna fällas för fylleri.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

Förslaget innebär emellertid såtillvida en inskränkning av det straffbara området

i förhållande till gällande rätt, som det icke skall vara tillräckligt att

platsen varest den druckne uppehåller sig är upplåten för allmänheten utan

oberoende härav fordras att han lätteligen kan iakttagas av utomstående. Att

märka är likväl, att det blott kommer an på huruvida han kan bliva iakttagen

och sålunda icke kräves att någon verkligen iakttagit honom. Även

själva handlingsbeskrivningen har i kommittéförslaget förenklats, så att brottet

endast angives bestå i att någon uppträder berusad på plats som avses i

paragrafen. Att kommittén undvikit att använda ordet överlasta beror på att

kommittén funnit detta ord lätt kunna uppfattas såsom angivande en högre

grad av alkoholpåverkan än som är avsedd. Enligt kommitténs motiv innebär

förslaget vidare i motsats till gällande rätt att för straffbarhet icke blott

kräves att någon är berusad på plats som angives i paragrafen, utan även

att han själv begivit sig dit.

I fråga om straffet för fylleri har kommittén nämnt att enligt en utredning

som framlagts angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU

1944:3) många domstolar visat sig bedöma fylleri alltför milt. I anslutning

härtill har kommittén uttalat, att även om möjligheterna att genom straff

motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade och större värde finge

tillerkännas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet,

det likväl icke torde vara betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa

straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk, som

fylleri på allmän plats utgjorde. Det kunde från denna synpunkt förtjäna

övervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utan

dagsböter. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri till alldeles

övervägande del vore i små ekonomiska omständigheter skulle emellertid

en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra en sänkning

av de utdömda bötesbeloppen, såvida ej här tillika stadgades ett högre

minimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra att i varje fyllerimål

skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden.

Med hänsyn till det stora antalet fyllerimål, på senaste tid omkring

40 000 om året, ansåge sig kommittén icke kunna föreslå denna ändring.

Kommittén hade icke heller funnit sig beredd att för framtvingande av en

skärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum. Den utredning

som genom det berörda betänkandet framlagts och som numera,

bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnas kännedom,

kunde nämligen även utan lagändring väntas komma att resultera i

skärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Då kommittén

såsom maximistraff föreslagit ett bötesbelopp av 500 kronor, har kommittén

funnit obehövligt att såsom i gällande lag stadga särskilda straffsatser för

normalfall och för fall, där omständigheterna äro försvårande. Enligt vad

kommittén i detta sammanhang uttalat borde det i gällande lag för normalfallen

upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överskridas framför

allt vid flera gånger upprepad förseelse.

En ytterligare ändring i förhållande till gällande rätt är att enligt förslaget

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

207

straff för fylleri och för förargelseväckande beteende icke vidare skola kunna

ådömas jämsides, vilket för närvarande i stor utsträckning sker. Enligt kommitténs

mening är det lämpligast att fylleri regelmässigt kan bliva till fullo

bestraffat med tillämpning av den för detta brott avsedda bestämmelsen allena.

Detta uppnås enligt förslaget genom att stadgandet angående förargelseväckande

beteende placeras omedelbart efter bestämmelsen angående fylleri

och begränsas till fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke äro

tillämpliga.

Vad först angår den föreslagna ändringen av själva handlingsbeskrivningen

har justitiekanslersämbetet funnit uttrycket »berusad» vara mindre

tydligt än den nuvarande beskrivningen på den som gjorde sig skyldig till

fylleri. Svea hovrätt har uttalat, att kommittén enligt motiven icke syntes ha

haft för avsikt att beträffande själva handlingen göra någon ändring i förhållande

till gällande rätt, men att det likväl av ordalagen att döma förefölle

som om kommitténs brottsbeskrivning förutsatte en mindre grad av

alkoholpåverkan än det nuvarande uttryckssättet i 18: 15. Ordet »berusad»

syntes i varje fall vara alltför obestämt. Hovrätten ansåge därför ett förtydligande

erforderligt. Vidare funne hovrätten det böra komma till ett klarare

uttryck, att med bestämmelsen avsåges endast missbruk av starka drycker

och således icke missbruk av andra berusningsmedel. T. /. förste stadsfiskalen

i Stockholm har likaledes funnit det icke vara fullt klart vad som

skulle förstås med »berusad». Även om det i nuvarande 18: 15 använda uttrycket

»överlastad» i och för sig kunde ge anledning till någon tveksamhet

vid tolkningen, framginge likväl av lagrummets fortsatta lydelse »så, att av

hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det

han drucken är» ldart och tydligt vilken grad av alkoholpåverkan som avsåges.

Med den av kommittén föreslagna formuleringen skulle säkerligen

tolkningssvårigheter komma att uppstå. Till undvikande härav borde lagtexten

förtydligas, så att handlingsbeskrivningen komme att lyda exempelvis

»uppträder så berusad av starka drycker, att det synes på hans åtbörder

eller framgår av hans orediga sinnesförfattning». I anslutning till sistnämnda

yttrande har även överståtliållarämbetet understrukit önskvärdheten av

att i brottsbeskrivningen närmare angåves vilken grad av alkoholpåverkan

som avsåges. Den av kommittén föreslagna bestämmelsens avfattning antydde

visserligen, att berusningen skulle ha påverkat vederbörandes uppträdande

på ett sätt som kunde iakttagas av utomstående utan någon närmare

undersökning, men för att undanröja tveksamhet syntes likväl vara

önskvärt att detta komme till direkt uttryck i lagen genom att man bibehölle

den nuvarande bestämmelsen alt berusningen skulle märkas på vederbörandes

åtbörder eller orediga sinnesförfattning. Däremot bade ämbetet

icke något att erinra mot alt »överlastad» utbyttes mot »berusad». Också

länsstyrelsen i Kopparbergs län har, under åberopande av yttrande från t. f.

landsfogden i samma län, påfordrat en tydligare beskrivning av själva den

brottsliga handlingen i närmare överensstämmelse med nuvarande 18: 15.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Föreningen

Sveriges landsfogdar har framhållit, att det med nuvarande lag kunnat

visa sig mycket svårt att i vissa fall avgöra, huruvida en persons spritpåverkan

varit så hög att han kunnat anses ha gjort sig skyldig till fylleri. En viss

ledning hade man dock haft däri, att för fylleri ansetts vara utmärkande att

den druckne skulle förråda sig genom sina åtbörder eller sin orediga sinnesförfattning.

De i gällande lag använda uttrycken »överlastad» och »drucken»

finge emellertid enligt allmänt språkbruk anses innefatta ett krav på

högre spritpåverkan än det av kommittén föreslagna ordet »berusad». Ur

denna synpunkt förefölle kommitténs förslag sålunda vara att föredraga. Å

andra sidan vore icke sistnämnda ord entydigt, utan samma svårigheter

syntes alltjämt i tveksamma fall uppkomma, då det gällde att avgöra huruvida

en persons spritpåverkan kunde betecknas som fylleri. Det kunde därför

ifrågasättas, huruvida man icke alltjämt borde för straffbarhet uppställa

det kravet att berusningen skulle ha tagit sig uttryck i vissa åtbörder

eller i en oredig sinnesförfattning. Sveriges advokatsamfund har i fråga om

handlingsbeskrivningen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt

tillräckliga skäl för ändring av det sakliga innehållet i nuvarande

18:15.

Beträffande därefter kommittéförslagets bestämning av brottsplatsen vid

fylleri har justitiekanslersämbetet funnit, att uttrycket »plats där hans tillstånd

lätteligen kan iakttagas av utomstående» syntes kunna giva anledning

till invändningar i så måtto, att det straffbara området därigenom utvidgades

till att omfatta även fall mot vilka straffrättsligt ingripande icke

torde böra ske. Detta kunde ej sällan vara förhållandet beträffande fylleri

på rent enskilt område. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det

kunna ifrågasättas, huruvida i detta hänseende någon utvidgning i förhållande

till gällande lag vore påkallad. Ordningsmakten borde visserligen kunna

ingripa mot sådant fylleri på enskild plats vilket vore störande för omgivningen,

men möjlighet härtill syntes ha skapats genom den av kommittén

i det följande föreslagna bestämmelsen om straff för förargelseväckande

beteende. Där denna icke bleve tillämplig, syntes fylleri på enskild plats

icke böra bestraffas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit det

oriktigt att göra fragan om straff beroende av att någon lätteligen kunnat

iakttaga gärningsmannens tillstånd eller beteende, oberoende av var denne

befunnit sig. Detta skulle nämligen medföra, att straff även kunde ådömas

den som uppträdde berusad i sitt hem, så snart förhållandet lätt kunde iakttagas

av förbipasserande, exempelvis genom en dörr eller ett fönster, och

detta oberoende av huruvida någon verkligen sett honom. En sådan konsekvens

vore icke tillfredsställande, överhuvudtaget syntes alldeles särskilt

olämpligt att utan tvingande skäl utvidga straffbarheten i fråga om brottsgrupper

såsom denna, vilken, jämte förargelseväckande beteende, innefattade

det ojämförligt största antalet begångna brott och dessutom så nära berörde

medborgarnas privata liv. Sveriges advokatsamfund har även i fråga

om brottsplatsen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 80.

209

tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen i förhållande till gällande

rätt. Förslaget innebure, att man under vissa förhållanden flyttade brottsplatsen

in i hemmen, vilket lätt kunde leda till trakasserier och störande

ingrepp i hemfriden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att platsbeskrivningen

i gällande lag visserligen vore något omständlig, men att likväl

brottsplatsen därigenom bleve nära nog fullständigt fixerad. Detta bleve ej

förhållandet enligt kommitténs förslag. Att angiva brottsplatsen såsom plats

där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttagas av utomstående, syntes

kunna leda till trakasserier mellan grannar och till ständiga polisingripanden.

Visserligen vore fylleriet ett ont som borde bekämpas, men länsstyrelsen

fimne icke polisanmälningar och bestraffningar vara det lämpligaste

sättet. Trivseln i ett samhälle befordrades icke av att grannar finge större

möjligheter att anmäla varandra för polisen. Medborgarnas skyddande i största

möjliga utsträckning mot polisingripanden på enskilt område borde för

övrigt väga tyngre än det önskvärda i att alkoholister i större utsträckning

än nu skulle kunna anhållas av polisen. Länsstyrelsen avstyrkte därför kommitténs

förslag till beskrivning av brottsplatsen. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har ävenledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av begreppet fylleri

vilken, såvitt länsstyrelsen kunde förstå, knappast omfattades av en mera

allmän rättsuppfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att den

nuvarande begränsningen av brottsplatsen till allmän plats vore för snäv,

och med hänsyn härtill förordat en utsträckning av straffbudet till att avse

även visst enskilt område. Förslagets formulering i detta hänseende syntes

emellertid lämna rum för tveksamhet vid tolkningen. Länsstyrelsen hemställde

därför om en omarbetning av förslaget på denna punkt. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har funnit att den föreslagna nya bestämningen av

brottsplatsen, såsom kommittén framhållit, mera sakenligt än den nuvarande

beskrivningen angåve de straffvärda fallen. Vissa farhågor syntes dock

kunna uppstå för att ändringen skulle ge anledning icke blott till tolkningssvårigheter

utan även till trakassering. En tydligare bestämning av brottsplatsen

borde därför eftersträvas. Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt,

huruvida icke genom kommitténs bestämning av brottsplatsen straffbudet

skulle få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det vore visserligen

otillfredsställande att enligt gällande lag fylleri endast kunde straffas då

det ägde rum å allmän plats. Att utsträcka ansvaret även till fall, där den

berusade uppehölle sig på enskild plats, med den enda förutsättningen att

han där lätteligen kunde iakttagas, syntes dock föreningen vara att gå för

långt. Då ordet »plats» otvivelaktigt icke innefattade något krav på att platsen

skulle vara belägen utomhus, skulle alltså enligt förslaget en person

kunna straffas för fylleri i sitt hem, under förutsättning att man kunde so

honom från galan. Så vore ju ofta fallet, om en bostad vore belägen på

nedre botten, belysningen tänd och gardinerna uppdragna. I många fall

kunde det icke heller anses tillfredsställande, om eu person skulle straffas

för fylleri på sin egen tomt eller i sin egen trädgård, oberoende av huru denna

vore belägen. Måhända vore den berusade där skyddad för insyn från

14 Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 80.

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Knngl. Maj.ts proposition nr 80.

gatan men kunde iakttagas från övre våningen i någon grannfastighet. I

andra fall kunde ju platsen vara belägen vid en föga trafikerad väg på landet.

Vidare fordrades enligt förslaget icke, att den berusade verkligen skulle

ha blivit iakttagen av utomstående. Det skulle blott behöva föreligga en fara

för att så skulle kunna ha skett. Utreddes det att en person vid något tillfälle

varit berusad och att han i sådant tillstånd en längre eller kortare

stund uppehållit sig utanför sin bostad, skulle alltså åklagaren bliva tvungen

att skrida till åtal, oaktat ingen vid tillfället i fråga iakttagit den berusade.

Föreningen fruktade, att en bestämmelse av denna räckvidd lätt skulle

kunna missbrukas i trakasserande syfte. Liknande synpunkter ha anlagts

av t. f. landsfogden i Kopparbergs län och av poliskammaren i Jönköping.

Med anledning av den av kommittén föreslagna straffsatsen har socialstyrelsen

uttalat, att det starkare än i kommitténs betänkande borde understrykas

att det otillfredsställande i nuvarande praxis vid utmätande av straff

för fylleri framför allt vore att det på olika håll i landet dömdes efter skiftande

normer. Kommitténs förslag innefattade uppenbarligen icke några sådana

ändringar av gällande straffbestämmelser som kunde vara ägnade att

åstadkomma ändring i denna del. Styrelsen kunde vidare icke dela kommitténs

optimistiska uppfattning att en ändring av praxis även utan lagändring

skulle kunna avägabringas blott genom otfentliggörandet av den tidigare

verkställda utredningen angående straffmätningen vid fylleri. I yttrande angående

denna hade styrelsen funnit det böra tagas under övervägande att i

fråga om fylleri införa ett modifierat dagsbotsyslem, innebärande att straff

principiellt skulle utgöras av dagsböter, dock minst 25 kronor. För den händelse

att detta förslag icke kunde godtagas — och styrelsen ville medgiva

att visst fog funnes för de erinringar däremot som framförts i kommitténs

betänkande — ifrågasatte styrelsen emellertid en annan anordning för befrämjande

av en mera rationell utmätning av straff för fylleriförseelser, nämligen

att domstolen ålades att till sin ledning vid siraffmätningen införskaffa

utdrag ur kontrollstyrelsens särskilda straffregister för fylleri och vissa andra

brott. Borgmästaren i Malmö Th. Munck af Rosenschöld har likaledes betvivlat,

att skärpta fylleristraff skulle inträda utan höjning av straffminimum

genom lagändring. Det kunde tvärtom befaras, att den nya lagstiftningen

stundom skulle leda till minskade straff, eftersom det kunde förbises att det

nya fylleribrottet även innefattade förargelseväckande beteende i denna terms

gamla mening. Med hänsyn härtill förordades att bötesminimum sattes till

25 kronor. Lägre straff för fylleri syntes nämligen icke i något fall motiverat,

såvida icke allmänna straffnedsättningsgrunder kunde tillämpas. Även länsstyrelsen

i Gotlands län har här förordat ett lagstadgat bötesminimum av 25

kronor, dock med tillägg av en bestämmelse om att vid synnerligen mildrande

omständigheter nedsättning av straffet under detta bötesbelopp skulle

kunna ske. Länsstyrelsen i Blekinge län åter har förklarat sig dela kommitténs

uppfattning att det vore obehövligt alt beträffande fylleri uppställa särskilda

straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna vore

försvårande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat att, då det gällde icke

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

211

förhärdade fyllerister, fylleristraffet hade stor betydelse genom de skamkänslor

det vore ägnat att uppväcka, men att därutöver beivrandet av fylleriförseelser

hade sin kanske största betydelse genom att fylleristerna uppmärksammades

av samhällets nykterhetsvårdande organ, vilka sålunda sattes i

tillfälle att ingripa på ett ganska tidigt stadium av begynnande alkoholmissbruk.

De samhällsreaktioner i form av ingripande från nykterhetsnämndens

sida, indragning av motbok samt indragning av körkort, som en fyllerist

utsatte sig för, torde enligt länsstyrelsens mening ofta vara långt kännbarare

än själva straffet och av fylleristen betraktas som ett tillägg till detta. En

skärpning av fylleristraffet syntes å andra sidan vara ett föga effektivt medel

för bekämpande av alkoholmissbruk. Däremot skulle en sådan skärpning

kunna medföra ökad försiktighet från fylleristernas sida då det gällde att

undvika upptäckt. Skärpningen skulle därigenom motverka samhällets intresse

av att i så stor utsträckning som möjligt få alkoholmissbrukare under

kontroll av de nykterhetsvårdande organen.

Slutligen ha föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och

Malmö samt landsfogden i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke i nu förevarande

paragraf vid angivandet av straffmåttet ordet »riksdaler» borde utbytas

mot »kronor».

Vad angår själva handlingsbeskrivningen i nu förevarande paragraf finner DepaJ^j™en‘s~

jag det vara lämpligt, att kommittén i stället för att från gällande lag upptaga

uttrycket »överlastar sig» har infört ordet »berusad». Å andra sidan kan emellertid,

såsom i flera yttranden framhållits, sistnämnda ord icke ensamt giva

tillräcklig vägledning. I departementsförslaget har därför ett förtydligande

skett genom att det utmärkts, att berusningen skall framgå av vederbörandes

åtbörder eller orediga tal. I överensstämmelse med kommitténs förslag anser

jag att det saknas anledning att begränsa paragrafen till sådana fall då berusningsmedlet

varit starka drycker.

I fråga om brottsplatsen anser jag, i överensstämmelse med synpunkter som

framförts i ett stort antal yttranden, att det skulle vara att gå alltför långt

att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades

tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. En naturlig begränsning

av straffbarheten finner jag vara att såsom i gällande rätt kräva,

att fylleriet skall ha försiggått på plats som är upplåten för eller eljest frekventeras

av allmänheten. Detta har i departementsförslaget uttryckts med

orden »på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus». Beskrivningen avser

att i sak överensstämma med den nu i 11: 15 givna. En skillnad i förhållande

till gällande lag är däremot, att det uttryckligen kräves icke endast

att den berusade anträffats på sålunda angiven plats utan att han där

uppträtt på sådant sätt att han genom åtbörder eller oredigt tal uppenbarat

sitt tillstånd.

Beträffande straffsatsen för fylleri finner jag de av kommittén anförda

skälen för att icke övergå till dagsböter vara övertygande. Vad kommittén

framhållit om de praktiska svårigheterna alt infordra utredning om de till
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

talades ekonomiska förhållanden i ett så stort antal mål som det här gäller

synes göra det uteslutet att införa dagsböter för fylleri. Fyllerimålens stora

antal talar även mot socialstyrelsens förslag att ålägga domstolarna att i varje

sådant mål inhämta uppgift från kontrollstyrelsens straffregister. Icke heller

har jag funnit mig böra tillmötesgå det i några yttranden framförda kravet

på införandet av ett högre straffminimum med avseende å penningböterna

för fylleri. Höjningen av bötesmaximum till att även i normalfallen vara

500 kronor, i förening med de påpekanden som gjorts angående det otillfredsställande

i hittillsvarande praxis, torde nämligen berättiga till antagandet,

att de låga bötesbelopp, mot vilka kritiken riktats, i fortsättningen icke skola

komma till användning annat än i sådana enstaka fall då omständigheterna

äro synnerligen förmildrande.

I detta sammanhang har ordet »riksdaler» i denna liksom övriga paragrafer

i strafflagen där det förekommer ansetts lämpligen kunna utbytas mot

»kronor».

Frågan i vad mån straff för fylleri kan ersättas med en rationellare alkoholistvård

kan icke prövas i nu förevarande sammanhang utan endast i samband

med en omläggning av alkoholistvården.

10 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets It §. I denna har kommittén

upptagit ett stadgande, att den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, på

plats, där hans uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående, för

oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse, skall för

förargelseväckande beteende dömas till böter, högst trehundra riksdaler.

I gällande lag stadgas straff för förargelseväckande beteende i 11: 15. I

fråga om själva handlingsbeskrivningen innebär förslaget i förhållande till

nämnda lagrum den ändringen, att medan det för närvarande kräves att man

gör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad, det enligt förslaget

skall vara tillfyllest att beteendet till sin beskaffenhet är sådant att det

enligt gängse uppfattning är förargelseväckande, oavsett huruvida i det särskilda

fallet någon förargelse blivit åstadkommen eller ej. Ändringen har av

kommittén motiverats med att det nuvarande kravet på att förargelse skall

ha åstadkommits vore av föga värde, då det enligt rättstillämpningen ansåges

uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygade att han känt förargelse

på grund av vederbörandes beteende. Vad angår brottsplatsen förutsättes

enligt gällande lag att brottet begåtts å ställe som mot eller utan avgift

är upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av vilka platser som

härmed avses lämnas i lagen vidare den exemplifiering, för vilken redogjorts

under nästföregående paragraf i förslaget. Kommittén har beträffande nu

förevarande brott föreslagit samma ändring i fråga om beskrivningen av

brottsplatsen som beträffande fylleri. Förargelseväckande beteende skall sålunda

enligt kommitténs förslag vara straffbart, om det förövas på plats där

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

213

gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående. Kommittén

har i sammanhang härmed framhållit, att iakttagandet icke nödvändigtvis

behöver ske genom synsinnet. Att låta radion i en privat bostad ljuda

för öppet fönster kan alltså vara att straffa som förargelseväckande beteende

enligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller av

trafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnat

att väcka förargelse. 1 fråga om straffet, vilket för närvarande och alltsedan

strafflagens tillkomst år 1864 är penningböter om högst 100 kronor, har kommittén

föreslagit en bl. a. av penningvärdets fall betingad höjning av bötesmaximum

till 300 kronor. Såsom berörts under nästföregående paragraf, skall

enligt kommittéförslaget den som väcker förargelse genom fylleri bestraffas

endast för fylleri och icke såsom för närvarande dessutom särskilt för förargelseväckande

beteende. Även i förhållande till de övriga tidigare i kapitlet

upptagna bestämmelserna utgör nu förevarande paragraf i förslaget en

reservbestämmelse. Slutligen må nämnas, att förslaget saknar motsvarighet

till det i nuvarande 11: 15 andra stycket upptagna stadgandet att våldförande

av annan å ställe som i paragrafen avses skall anses utgöra en

försvårande omständighet vid bestämmandet av straffet för våldet. Kommittén

har härom anfört, att tillbörlig hänsyn till platsen för brottet kunde

tagas utan särskilt stadgande.

I fråga om handlingsbeskrivningen enligt kommitténs förslag har länsstyrelsen

i Kronobergs län funnit anledning till erinran mot att kravet på att

förargelse skall ha åstadkommits utbytts mot att beteendet skall vara »ägnat»

att väcka förargelse. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget härigenom beredde

ökade möjligheter för polisingripanden, och ifrågasatte om detta kunde vara

erforderligt. Enligt länsstyrelsens mening vore den föreslagna formuleringen

av lagrummet i varje fall så löslig och ägnad för en så subjektiv tolkning

att nu gällande bestämmelse torde vara att föredraga. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har angående samma fråga uttalat, att lämpligheten av att göra

en brottsbestämning avhängig av något så allmänt och vagt som begreppet

gängse uppfattning kunde ifrågasättas. Med fog kunde nämligen frågas vad

som härutinnan skulle anses vara gängse uppfattning och hur man skulle

bilda sig ett omdöme härom. Rörande frågan, vad som skulle anses ägnat

att väcka förargelse, kunde nämligen i ett konkret fall råda mycket olika

meningar. Med tanke härpå funne länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida

icke större avseende borde fästas vid omständigheterna i det konkreta

fallet än som syntes bliva förhållandet med den innebörd, stadgandet erhållit

enligt kommitténs lagtext med tillhörande motiv. Föreningen Sveriges

landsfogdar har uttalat, att om ingen person blivit utsatt för annans förargelseväckande

beteende, straff knappast torde böra ifrågakomma.

Vad därefter angår brottsplatsen har den föreslagna utvidgningen till varje

plats där beteendet lätteligen kan iakttagas av utomstående givit anledning

till anmärkning från justitiekanslersämbetet, föreningen Sveriges häradshövdingar,

länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, föreningen Sveriges

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

landsfogdar och t. f. landsfogden i Kopparbergs län vilka framställt samma

erinringar som mot beskrivningen av brottsplatsen i nästföregående paragraf

i kommittéförslaget. Justitiekanslersämbetet har vidare särskilt framhållit,

att den farhågan icke isyntes helt kunna uteslutas, att nu förevarande

paragraf med den av kommittén föreslagna lydelsen kunde komma att utnyttjas

i trakasseringssyfte, exempelvis av grannar. Föreningen Sveriges

landsfogdar har vidare understrukit, att det i vissa fall syntes vara alltför

strängt att bestraffa ett beteende som ägt rum på enskilt område, även om

det iakttagits av utomstående. I andra fall syntes en sådan gärning dock vara

förtjänt av straff, nämligen om den direkt riktat sig mot utomstående. Hade

en person exempelvis något hyss för sig inomhus men glömde att draga ned

gardinerna så att han kunde iakttagas från gatan, syntes det hårt att

straffa honom. Sutte han däremot i ett fönster och riktade sitt hyss mot förbipasserande

syntes straff böra inträda. Ordalagen att vederbörandes »uppträdande

lätteligen kan iakttagas av utomstående» syntes föreningen även

vara mindre väl valda. Som kommittén framhållit behövde nämligen iakttagandet

icke ske uteslutande genom synsinnet. Ordet »iakttaga» finge emellertid

enligt vedertaget språkbruk anses syfta blott på synförnimmelser, varför

det icke förefölle vara det riktiga i detta sammanhang. Det vore ej heller

fullt tillfredsställande att det sades vara en persons uppträdande som

skulle iakttagas. Om någon satte på sin radio för fullt vid ett öppet fönster

och sedan ginge hemifrån, syntes man icke kunna säga att han uppträdde

på den plats där oljudet försigginge.

Stockholms rådhusrätt har, beträffande den föreslagna paragrafens begränsning

till att avse andra fall än förut i kapitlet sagts, anmärkt, att man

av lagtextens formulering kunde få den uppfattningen att exempelvis en

person som i berusat tillstånd genom oljud störde en teaterföreställning skulle

straffas blott för fylleri, vilket icke kunde vara meningen.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett,

att straffskalan för förargelseväckande beteende borde vara densamma som

för fylleri.

Liksom vid närmast föregående paragraf ha slutligen föreningen Sveriges

stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i Värmlands

lån ifrågasatt, huruvida icke här vid angivandet av straffsatsen ordet

»riksdaler» borde utbytas mot »kronor».

Brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf har omformulerats för att

klargöra att det straffbara området icke bör anses vara så vidsträckt som

kommitténs förslag i vissa yttranden befarats kunna föranleda. Till en början

bör den som beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse icke

straffas för förargelseväckande beteende med mindre det sker offentligen,

d. v. s. inför allmänheten. Häri ligger en begränsning jämväl beträffande

brottsplatsen. Tydligen bör man icke för förargelseväckande beteende straffa

den som befinner sig på enskilt område och där uppträder på ett sätt som

väcker förargelse hos någon som befinner sig på ett annat enskilt område,

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

215

t. ex. någon som genom oljud i sin bostad stör en granne i dennes bostad.

Ett dylikt beteende faller icke under nu förevarande stadgande i kapitlet om

brott mot allmän ordning utan kan bliva att bedöma som ett hemfridsbrott

enligt 15 kap. i förslaget. Såsom förargelseväckande beteende böra däremot

till en början behandlas sådana fall, då någon på allmän plats beter sig på

sätt som är ägnat att väcka förargelse hos andra, vare sig de befinna sig på

allmän eller enskild plats, t. ex. i angränsande hus. Såsom ett huvudexempel

härpå nämnes i departementsförslaget att föra oljud på allmän plats. Vidare

bör emellertid även här inbegripas ett beteende som sker på enskild plats

men inför offentligheten, t. ex. i ett fönster åt gatan. För att begränsa det

straffbara området till de nu nämnda fallen användes i departementsförslaget

beskrivningen »offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse

hos allmänheten». Härunder torde även ingå, att någon på enskild

plats genom radio, grammofon e. dyl. för oljud som stör dem som uppehålla

sig på allmän plats.

I likhet med kommittén finner jag, att nu förevarande paragraf bör vara

en reservbestämmelse till de föregående paragraferna i kapitlet, vilket emellertid

icke utesluter att den understundom kan bliva att åberopa jämsides

med någon av dessa. Om den som uppträder berusad på allmän plats icke

väcker förargelse annat än genom att han är berusad, skall han sålunda endast

straffas för fylleri. Skulle han däremot åstadkomma förargelse även

på annat sätt, exempelvis genom att antasta förbipasserande, bör han jämväl

ådömas särskilt ansvar för förargelseväckande beteende.

I enlighet med stadsdomarföreningens hemställan har i departementsförslaget

upptagits samma straffsats för förargelseväckande beteende som för

fylleri, alltså högst 500 kronors böter. Vid angivandet av bötesbeloppet har

även här ordet »riksdaler» utbytts mot »kronor».

11 §■

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 13 §. I dennas första punkt

har upptagits ett stadgande att den som för allmänheten anordnar äventyrliga

spel om penningar eller penningvärde, skall för hållande av spelhus

straffas med penningar eller böter. I en andra punkt har inrymts föreskriften,

att om den som upplåter lokal åt allmänheten tillåter att sådant spel

där bedrives, han skall dömas till böter. Slutligen har i en tredje och sista

punkt föreslagits, att även den som i de förut nämnda fallen deltager i äventyrligt

spel skall straffas med böter.

Den sålunda föreslagna paragrafen motsvarar i gällande rätt 18: 14. En

utvidgning av det straffbara området består emellertid däri, att det enligt

förslaget icke såsom för närvarande fordras att det äventyrliga spelet anordnas

i ett hus. Kommittén har nämligen funnit, att även anordnande av

spel i det fria borde vara underkastat ansvar, om spelet vore tillgängligt

för allmänheten. Vidare har ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel ut
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

sträckts till att icke blott såsom för närvarande omfatta innehavare av näringsställe

utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.

I anledning av denna paragraf har Göta hovrätt anmärkt, att den av kommittén

föreslagna lydelsen i ett hänseende syntes vara snävare än den nuvarande.

I ett för hovrätten känt fall hade det förekommit, att en person

mot betalning låtit sin bostad, användas av en obestämd krets personer för

bedrivande av spel utan att bostadens innehavare deltagit i spelet eller på

annat sätt uppträtt som anordnare av detta. Ett dylikt förfarande hade i

praxis ansetts medföra ansvar enligt nu gällande lag, som talade om att

någon håller hus, där äventyrliga spel om penningar eller penningvärde allmänneligen

bedrives. Det syntes däremot icke omfattas av första punkten

i den av kommittén föreslagna paragrafen. Tvivelaktigt syntes vidare, om

det inrymdes under den andra punkten, som närmast förefölle att ha avseende

på den som uppläte lokal åt allmänheten för annat ändamål än spel.

Hovrätten hemställde därför, att de sålunda anförda synpunkterna måtte

beaktas vid den slutliga utformningen av paragrafen. Hovrätten för övre

Norrland har mot avfattningen av sista punkten i den föreslagna paragrafen

invänt, att enligt denna ansvar för deltagande i äventyrligt spel syntes

förutsätta att det funnes att bestraffa någon anordnare av sådant spel eller

någon som upplåtit lokal för allmänheten och tillåtit att spel där bedrivits.

Motsvarande bestämmelse i gällande lag upptoge icke någon dylik förutsättning

utan föreskreve helt allmänt straff för envar som »å ställe som nu

sagt är» deltoge i äventyrligt spel. Någon jämkning härutinnan syntes hovrätten

knappast vara påkallad. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat

sig förutsätta, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för

bedrivande av kortspel ej skulle drabbas av ansvar enligt nu förevarande

paragraf.

Mot den i första punkten föreslagna brottsbeteckningen »hållande av spelhus»

har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att denna rubricering

icke vore lämplig för alla därmed avsedda fall, eftersom bland dessa även

inginge anordnande av spel utomhus. Från samma synpunkt har rådhusrätten

i Malmö föreslagit brottsbeteckningen »anordnande av äventyrligt

penningspel».

Då det i paragrafens första punkt upptagna brottet innefattar jämväl anordnande

av spel utomhus, synes den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen

»hållande av spelhus» icke vara träffande. Det har synts mig

icke vara nödvändigt att åsätta de i paragrafen upptagna brotten någon särskild

beteckning.

Brottsbeskrivningen har i departementsförslaget jämkats så att i första

punkten vid sidan om anordnande av äventyrligt spel för allmänheten omnämnts

att någon tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten.

Det torde vara klart att under en sådan brottsbeskrivning faller dels

att innehavare av allmänt näringsställe tillåter äventyrligt spel därstädes,

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

dels ock att någon upplåter en eljest privat lokal åt allmänheten för sådant

spel. Den av Göta hovrätt framställda anmärkningen torde härigenom få

anses tillgodosedd. Beträffande det av länsstyrelsen i Jönköpings län gjorda

uttalandet, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för bedrivande

av kortspel icke komme att drabbas av ansvar, må framhållas att,

för den händelse värdshusvärden tillhandahåller rum för bedrivande av sådant

kortspel som är att betrakta såsom äventyrligt, förutsättningar otvivelaktigt

föreligga för tillämpning av nu ifrågavarande punkt. I detta sammanhang

kan erinras om att i ett nyligen av högsta domstolen avgjort mal (N. J.

A. 1944:256) poker ansetts utgöra äventyrligt spel. Vad angår den av hovrätten

för övre Norrland gjorda anmärkningen, torde sista punkten i paragrafen

böra ändras så att den som deltager i äventyrligt spel på någon lokal,

vartill allmänheten har tillträde, straffas, även om ingen kan dömas till ansvar

enligt föregående punkt i paragrafen.

Då skillnaden kan vara svår att fastställa mellan att anordna spel för allmänheten

och att allenast tillåta spel i lokal som man upplåter åt allmänheten,

har straffsatsen i departementsförslaget bestämts lika för dessa båda

fall. 12

12 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest inrymts ett

stadgande att den som, genom misshandel, överanssträngning, vanvård eller

annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, skall för djurplågeri dömas

till böter eller fängelse.

Stadgandet är ordagrant likalydande med nuvarande 18: 16 i den lydelse

bestämmelsen erhållit genom lag den 19 maj 1944.

Mot paragrafen har i yttrandena icke framställts någon erinran.

När frågan om djurskydd behandlades vid 1944 års riksdag anförde första

lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28, att djurplågeribrott

i vissa fall kunde vara av sådan grovhet att straffarbete snarare än

fängelse kunde synas vara den riktiga reaktionsformen. Med hänsyn till den

avsevärda skärpning av straffet för djurplågeri som 1944 års lagändring

ändå innebar föreslog utskottet emellertid icke då en ytterligare skärpning

utan förklarade därmed böra anstå i avbidan på erfarenheterna av den nya

djurskyddslagstiftningens tillämpning. Då de hittillsvarande erfarenheterna

icke givit något stöd för behovet av en ytterligare straffskärpning, har stadgandet

i oförändrad lydelse upptagits i departementsförslaget. Paragrafen

har i enlighet med kommitténs förslag placerats i kapitlet om ordningsbrott

men efter paragrafen om äventyrligt spel därför att brottet är mera artskilt

från de i det föregående behandlade brotten mot allmän ordning.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Mai.ts proposition nr 80.

12 Kap.

Om förfalskningsbrott.

1 §■

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit stadgande

om straff för urkundsförfalskning. Sådant brott skall enligt vad där

sägs föreligga, om någon, genom att skriva annans namn, falskeligen förskaffa

sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller

ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund samt åtgärden innebär fara

i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst två

år eller fängelse. Enligt paragrafens andra stycke skall såsom urkund anses

protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, vare sig den

upprättats till bevis eller innehållet eljest är av betydelse såsom bevis, likaså

biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och

dylikt bevismärke.

Vad sålunda föreslagits innebär en betydande omläggning av nu gällande

lags bestämmelser om förfalskningsbrott. Beträffande först de olika föremål

som skyddas mot förfalskning, har kommittén övergivit den nuvarande

uppdelningen på olika slag av handlingar.

I sådant hänseende gäller för närvarande, att i 12: 1 skyddas domstols

och annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker

samt andra sådana handlingar och skrifter som till allmän

nytta eller efterrättelse äro. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingar

upptages i 12:2 allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiven

i offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende som

till hans ämbete eller tjänst hörer. I 12:3 är inrymt ett särskilt stadgande,

med lägre straff, för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar av

mindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt.

Därefter behandlas förfalskning av enskilda handlingar, vilka fördelas på två

paragrafer, 12: 4 och 5. Det förra lagrummet, med strängare straff, avser

handlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev,

testamente, skuldebrev, växel och handelsbok. Det senare belägger med lindrigare

straff förfalskning av andra enskilda handlingar, såsom arbetsbetyg

och vissa andra intyg. Denna detaljerade uppdelning av de handlingar som

skola skyddas mot förfalskning har kommittén i åtskilliga hänseenden funnit

otillfredsställande. Framför allt medförde den på många punkter osäkerhet

och tvekan i rättstillämpningen. Ur lagens stadganden läte sig väl härleda

vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ett

bevismedel skulle vara hänförligt under någon av de ifrågavarande straffbestämmelserna.

Salunda skulle det framträda i en bestämd språklig form

i skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; denna

bestämning finge anses ligga i själva ordet handling. Vidare skulle enligt

s. 219 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr SO.

219

härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel

framträda i sådant skick, som gåve vid handen att den i ändamål att

tjäna till bevis framställts av en åtminstone relativt bestämd eller bestämbar

person som dess utställare. Alla handlingar som uppfyllde dessa krav

åtnjöte emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen.

Lagen hade nämligen icke själv uppställt något enhetligt begrepp

av skyddade handlingar utan endast i de olika paragraferna straffbelagt

förfalskning av särskilda grupper av handlingar. Det kunde sålunda erinras

om att allmänna expeditionshandlingar vilka avsåges i 12: 2 och 3 måste

vara »utgivna» i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna

art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjöte alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper,

protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska

företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämndes

ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke vore hänförliga till handelsböcker.

Detsamma gällde om avskrifter, vare sig de upprättats av någon

myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed

jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen

intagna förklaringen icke vore opartisk utan uppträdde i egen sak,

hade endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens bestämmelser.

Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framginge att den

med lagens uppställning följande begränsningen av straffskyddet till endast

vissa grupper av handlingar ofta måste anses godtycklig och omotiverad.

Kommittén har därför föreslagit en övergång till ett mera enhetligt begrepp

straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början

alla handlingar, som upprättats till bevis, skulle erkännas såsom förfalskningsföremål.

Till klargörande av denna allmänna begreppsbestämning ha

emellertid i den föreslagna lagtexten även angivits några typiska exempel

på hithörande handlingar. Redan medtagandet av alla till bevis upprättade

handlingar eller s. k. avsiktsurlcunder torde, såsom av det förut sagda framgår,

på några punkter innebära en utvidgning av straffskyddet i förhållande

till gällande rätt. Även en annan utvidgning av större principiell betydelse

har kommittén emellertid funnit påkallad, i det förslaget utsträcker straffskyddet

till handlingar, vilkas innehåll i det särskilda fallet är av betydelse

såsom bevis men vilka icke framträda såsom tillskapade för att tjäna till

bevis. Detta innebär en principiell nyhet, eftersom enligt nuvarande lag

handlingar som icke äro upprättade till bevis, s. k. tillfällighetsurkunder,

icke i något fall åtnjuta skydd mot förfalskning. Tillfällighetsurkundernas

utestängande från straffskyddet har kommittén funnit oegentligt redan av

det skälet att i fråga om avsiktsurkunder gällande rätt låter straff för förfalskning

inträda icke blott då den falska produkten begagnas för sådan

bevisning för vilken eu handling av ifrågavarande slag upprättas, såsom

då ett skuldebrev åberopas för att styrka en fordran eller ett testamente för

att stödja ett anspråk på del i kvarlåtenskap, utan även då handlingen

användes för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i brottmål,

ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som alls icke va
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

rit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar enligt kommittén hän på

att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat

till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad. Vidare

har kommittén funnit böra beaktas sådana fall, i vilka en handling

val i verkligheten är tillkommen för att tjäna till bevis men detta icke framgår

av handlingen. Som exempel härpå har kommittén anfört bl. a., att

ett avtal kommer till stånd genom brevväxling mellan två privatpersoner,

varvid dessa finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig för

framtiden men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse

sig ha nog av den bevisning som möjliggöres av de utväxlade breven, låt

vara att dessa även avhandla andra, rent personliga angelägenheter och i sin

yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Kommittén

har som sin mening uttalat, att det icke funnes någon anledning att

från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som dessa.

Emellertid har kommittén funnit, att också andra tillfällighetsurkunder borde

komma i betraktande. Även om den som exempelvis avsände ett brev

icke därvid tänkte sig att brevet skulle tjäna något bevisningssyfte, hindrade

detta nämligen icke att brevet kunde så användas, ej heller att det kunde

förfalskas och i sitt förändrade skick begagnas för att vilseleda i någon viktig

angelägenhet. Vilket brev som helst kunde innehålla upplysningar om fakta

som vore av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig

mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar

som inför rätta. Förfalskning av en sådan handling i bevisförvanskande

syfte skulle väl i viss utsträckning kunna bestraffas ur andra

synpunkter än förfalskningsbrottens, men det skulle likväl ofta förefalla

konstlat att särskilja dylika gärningar Irån förfalskning, och bestämmelserna

om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff

syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning syntes framställande

av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu vore i fråga icke

nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om

en handling vore av det ena eller andra slaget, vore förfalskningsåtgärden

både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den

straffrättsliga behandlingen borde därför enligt kommitténs mening vara

enhetlig. Härtill komme att genomförandet av en gränsdragning mellan

denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste

bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen. Kommittén har på dessa

grunder föreslagit utsträckandet av straffskyddet mot förfalskning till att

omfatta handlingar överhuvudtaget, vilkas innehåll vore av betydelse såsom

bevis.

Med handlingar har kommittén vidare här jämställt vissa slag av märken.

Märken kännetecknas till skillnad från handlingar därav att de icke ha den

bestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av en

handlings innehall. Även märkena förmedla visserligen ett föreställningsinnehåll,

men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra

tecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

tjäna till bevis för dem som känna till detsamma och den funktion för vilken

det är avsett. I fråga om deras uppgift inom omsättningen och rättslivet kunna

tre olika grupper av märken urskiljas. En grupp kännetecknas av att

dithörande märken utsäga något om ett förhållande som ligger utanför märket

eller det föremål, varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon

viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd.

Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton,

kunna benämnas bevismärken. En annan grupp märken fullgör en liknande

funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål.

Denna grupp, till vilken bl. a. höra guld- och silverstämplar samt justeringsmärken

på mått och vikter, kan lämpligen betecknas såsom kontrollmärken.

För en tredje grupp märken slutligen är utmärkande, att de, fristående

eller på visst sätt anbragta, omedelbarimedföra en viss rättslig eller ekonomisk

verkan, som i omsättningen är knuten till själva märket. Dessa märken, vilka

äro att beteckna som värdemärken och på vilka frimärken utgöra exempel,

äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde.

Enligt den gällande rätten, 12: 7 och 8, åtnjuta alla dessa märken straffskydd

mot förfalskning, endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller

framställda som ett led i statlig eller kommunal verksamhet. Till följd härav

har gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse

för straffskyddet för enskilda bevismedel. Kommittén har emellertid framhållit,

hurusom gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken,

enligt sakens natur icke är skarp. En handlings språkliga form kan nämligen

alltmera förenklas, så att handlingen slutligen övergår till att bliva ett

märke. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära. inbördes

frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda

järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd sasom handlingar, ibland blivit

oskyddade såsom enskilda märken. Även kassakvitton utgöra ibland handlingar,

ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex. ransoneringskort

och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa

fall hänförts till handlingar och i andra till märken. För att undanröja de

olägenheter, som sålunda äro förbundna med gällande rätts ståndpunkt i

denna del, har kommittén likväl icke funnit erforderligt att med handlingar

såsom förfalskningsföremål jämställa alla enskilda märken. Ett behov härav

har kommittén nämligen endast ansett föreligga beträffande bevismärken och

har därför föreslagit, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas sålunda

att bevismärken sammanföras med handlingar och liksom dessa erhålla

skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Den exemplifiering av

hithörande märken som upptagits i lagtexten är avsedd att giva vid handen

att stadgandet åsyftar märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion

som handlingar, nämligen att förmedla ett icke alltför obetydligt forestallningsinnehåll.

Med biljett har kommittén här avsett ej blott biljetter till järnvägar

och andra transportmedel utan även inträdesbiljetter till teatrar, muséer

och liknande platser. Legitimationstecken kunna utfärdas av såväl myndigheter

som enskilda företag; även om sådana tecken icke äro handlingar

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

utan blott märken skola de alltså enligt kommittéförslaget åtnjuta samma

straffskydd. Ransoneringskort har kommittén funnit böra särskilt nämnas,

eftersom deras behandling i praxis vållat starka tvivelsmål. Likartade med

dem äro, enligt vad kommittén vidare uttalat, de i rusdrycksförsäljningsförordningen

stadgade motböckerna i de delar, i vilka införas anteckningar om

inköpsrättens begagnande. Kassakvitton och mottagningsbevis äro enligt

kommittén ofta att anse som handlingar men ha, enligt vad kommittén vidare

framhåller, i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt

om de framställts på mekanisk väg. De i lagtexten sålunda anförda exemplen

äro icke avsedda att vara uttömmande utan endast vägledande. Exemplen

ha av kommittén valts på sådant sätt, att det av dem får anses framgå,

att i fråga om märken här kräves att de skola ha karaktären av avsiktsurkunder.

Härigenom har kommittén ansett sig ha begränsat det nu ifrågavarande

straffskyddet för märken till vad som med bestämdhet kunde betraktas

som nödvändigt.

Såsom sammanfattande beteckning för de i 12: 1 i kommittéförslaget behandlade

förfalskningsföremålen har införts ordet »urkund». Då språkbruket

icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sig oförhindrad

att bestämma begreppet så att det omfattar de här upptagna föremålen.

Med urkunder förstås alltså i kommittéförslaget handlingar med betydelse

som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för detta

ändamål, samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken,

som förut sagts.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om straff för urkundsförfalskning

göra icke någon skillnad mellan inländska och utländska urkunder.

Även detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I denna upptages

en särskild bestämmelse om förfalskning av handling, som utfärdas

av offentlig myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna om enskilda

handlingar avse både inländska och utländska sådana samt skyddet

för allmänna märken gäller utländska sådana endast i den mån särskilt förordnande

därom meddelats för viss främmande stat.

Vad härefter angår det stadium på vilket urkundsförfalskning blir straffbar,

innebär förslaget en viktig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt

denna kräves nämligen vid förfalskning av andra handlingar än allmänna

arkivhandlingar i 12: 1 för straffbarhet att den skyldige begagnat den

falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra.

Vid märkesförfalskning inträder däremot enligt nuvarande 12: 7 straff, även

om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Denna den gällande rättens ståndpunkt

i fråga om handlingsförfalskning har kommittén icke funnit tillfredsställande.

Kommittén har härom uttalat, att det visserligen vore uppenbart

att i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kunde

komma i fråga förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför att

förfarandet dessförinnan ej bleve känt för någon annan än förfalskaren själv,

men att lika tydligt i andra fall ett inskridande på ett tidigare stadium vore

både möjligt och påkallat. Som exempel härå kunde nämnas en i stor skala,

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

223

kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylika legitimationshandlingar

eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindre

valörer. Vidare märktes att förfalskning i många fall medförde en fullt definitiv

skada, innan något begagnande skett. Detta vore oftast händelsen, då

förfalskning skedde genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel.

I överensstämmelse med flera utländska lagar har kommittén därför

föreslagit, att i fråga om all urkundsförfalskning brottet skall anses fullbordat

i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

I fråga om förfalskningsåtgärden anknyter kommittéförslaget i huvudsak

till gällande rätt. De först i förslaget nämnda handlingsformerna att skriva

annans namn och att falskeligen förskaffa sig annans underskrift ha sålunda

direkt motsvarighet i den nuvarande lagen. Något uttryckligt påpekande av

att här med »annan» avses såväl verklig som diktad persons namn har kommittén

icke ansett erforderligt. Med det i förslaget därefter upptagna fallet,

att falsk urkund framställes »annoriedes», avses framför allt förfalskning av

handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken,

vilka ju mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av

utställaren. Avgörande för huruvida en sådan urkund skall anses såsom falsk

blir huruvida den framställts av någon därtill behörig person eller ej. De

sist upptagna båda fallen, att äkta urkund falskeligen ändras eller utfylles,

innefatta icke någon saklig nyhet i förhållande till gällande rätt.

Den utsträckning av det straffbara området som i kommittéförslaget skett,

såväl därigenom att kretsen av föremål som skyddas mot förfalskning vidgats

som därigenom att straff skall kunna inträda redan i och med att förfalskningsåtgärden

vidtagits, har krävt en motvikt för att icke verkningarna av

de nya bestämmelserna skola bliva alltför vittgående. Kommittén har därför

knutit straffbarhetens inträde till den förutsättningen att förfalskningsåtgärden

skall ha inneburit fara i bevishänseende. Häri ligger till en början ett

krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, nämligen att det förfalskade

skall ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något

så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas

för äkta. Framför allt är emellertid rekvisitet fara i bevishänseende avsett

att ersätta den nuvarande lagens krav på att den brottslige skall ha begagnat

förfalskningen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Denna

förutsättning för straffbarhet anses innebära, att den brottslige utöver det att

han har vanligt uppsåt skall handla för att åstadkomma nytta eller skada.

Kommittén har i stället lunnit, att den som med vilja och vetskap åvägabringar

en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid många

andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, straffas även om det icke

kan bevisas att lian haft syfte att åstadkomma skada. Däremot har kommittén

icke ansett påkallat att i den motsatta situationen såsom nuvarande lag

straffa den blotta onda viljan. Kommittén har vidare även framhållit svårigheten

av att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan

om uppsåtet. Genom att i stället införa kravet pa fara i bevishänseende

bär kommittén ansett sig uppställa en objektiv bestämning av brottet, vilken

på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Med anledning av de genomgripande förändringar i fråga om förfalskningsbrottets

konstruktion som kommittén sålunda föreslagit har Göta hovrätt

uttalat, att den ville giva förslaget sin principiella anslutning. Kriminalpolisintendenten

i Stockholm har funnit förslaget innebära en synnerligen

välbehövlig och till synes mycket lycklig revidering av gällande stadganden

om förfalskningsbrott. Föreningen Sveriges landsfogdar har såsom den viktigaste

nyheten i förslaget framhållit, att förfalskningsbrottet skall anses vara

fullbordat i och med att ett oäkta bevismedel framställts och innan något

begagnande därav skett. Föreningen har härom uttalat att, ehuru denna betydande

utvidgning av det straffbara området teoretiskt läte sig väl försvara,

man likväl måhända kunde hysa en viss tvekan om det praktiskt lämpliga

i att giva straffansvaret en så vid utsträckning. Då emellertid olägenheterna

därav motverkades av att i 12 § i förslaget upptagits en bestämmelse om

straffrihet för vissa lindrigare fall, ansåge föreningen sig icke böra framställa

någon erinran mot kommitténs principiella utformning av förfalskningsbrotten.

Justitiekansler sämbetet har däremot, under hänvisning till att enligt förslaget

fullbordat brott skulle föreligga så snart själva förfalskningsåtgärden

slutförts och att såsom nytt rekvisit uppställts fara i bevishänseende, uttalat

att denna nya utformning av förfalskningsbrottet innebure en väsentlig ändring

av gällande rätt, vars konsekvenser icke syntes kunna överblickas i

önskvärd omfattning. Gränsdragningen mellan straffbart och icke straffbart

syntes ämbetet icke heller bliva så klar och bestämd som den nuvarande, till

följd varav en viss fara för osäkerhet vid rättstillämpningen icke kunde uteslutas.

Huruvida behov yppat sig av så vittgående ändringar som förslaget

innefattade, förefölle tveksamt.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget i hithörande delar

innebära en förenkling, ägnad att undanröja åtskilliga i rättstillämpningen

yppade svårigheter och har .särskilt uttalat, att ganska starka skäl onekligen

syntes tala för att slopa den gällande rättens krav på att det förfalskade skall

ha begagnats. Mot att i stället införa rekvisitet fara i bevishänseende har

samfundet emellertid framfört de principiella erinringar, vilka tidigare återgivits

i redogörelsen för huvuddragen i yttrandena över förslaget. Under hänvisning

till vad samfundet anfört härom har samfundet hemställt, att den föreslagna

lagtexten måtte förses med ett förtydligande tillägg av innehåll att

gärningsmannen själv måste ha insett att hans förfarande innebar sådan fara

som i lagtexten sades. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar har mot

rekvisitet fara i bevishänseende framställt principiella anmärkningar, angående

vilka hänvisas till den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen

i yttrandena.

Vad angår förfalskningsobjekten i 1 § har justitiekanslersämbetet funnit

det väcka betänkligheter att såsom urkundsförfalskning straffa jämväl förfalskning

av här avsedda bevismärken. Att benämna sådana märken som

gaspolletter urkunder syntes alltför främmande för språkbruket för att kunna

accepteras av den allmänna uppfattningen och för övrigt också mindre lämp
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

225

ligt ur juridisk synpunkt. Måhända kunde brottsbeteckningen för förfalskning

av dessa bevismärken bliva »såsom för urkundsförfalskning». Hovrätten

för Övre Norrland bar likaledes uttalat, att det för vanlig uppfattning

syntes främmande ur rent terminologisk synpunkt att rubricera även biljett,

legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt

bevismärke såsom urkund. Även om språkbruket icke särskilt fixerat innebörden

av uttrycket »urkund», syntes hovrätten dock så mycket vara uppenbart,

att bevismärken icke enligt allmänt språkbruk innefattades bland urkunder.

Brottsrubriceringen syntes därför här böra vara »förfalskning av

bevismärke». Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att eftersom

gränsen mellan olika märkeskategorier finge betecknas såsom tämligen flytande,

det straffbara området för märkesförfalskning enligt förslaget skulle

komma att bliva delvis obestämt. Föreningen ansåge emellertid, att kommitténs

förslag till gränsdragning vore att beteckna såsom riktigt och att man

finge överlåta åt rättstillämpningen att avgöra de tveksamma fallen.

Den enhetlighet som utmärker förfalskningsbrottens konstruktion enligt Departemcntskommitténs

förslag finner jag innefatta ett betydande framsteg i förhållande chclen''

till den splittring som kännetecknar gällande rätts behandling av detta brottsområde.

Kommittén synes mig även ha förebragt övertygande skäl för att

förfalskningsbrotten böra anses fullbordade redan i och med förfalskningsåtgärden

och sålunda oberoende av om det förfalskade begagnats eller ej.

Det av kommittén till begränsning av det straffbara området i stället införda

rekvisitet fara i bevishänseende, som kritiserats av häradshövdingföreningen

och advokatsamfundet, finner jag i olikhet mot dessa båda remissinstanser

icke innebära någon förkastlig konstruktion och hänvisar i denna del till, vad

jag tidigare anfört i anledning av de i yttrandena framkomna huvudsynpunkterna

på kommittéförslaget. Den i paragrafens första stycke upptagna

gärningsbeskrivningen har därför bibehållits i sak oförändrad. För tydlighets

skull har jag emellertid upptagit det i nuvarande 12:4 gjorda påpekandet,

att en förfalskning kan avse såväl en verklig som en diktad persons namn.

I fråga om de handlingar som skulle kunna bliva föremål för förfalskning

har jag i likhet med kommittén funnit, att icke endast handlingar som

upprättats för att tjäna till bevis böra ifrågakomma såsom föremål för urkundsförfalskning

utan att även tillfällighetsurkunder böra medtagas. Detta

innebär icke så mycket en utvidgning av det straffbara området som fastmer

en övergång till ett nytt system för bestämmande av dess gränser. Under

det att enligt gällande lag straffbarheten är beroende av om handlingen

hör till någon av de skyddade handlingslyperna, t. ex. kontrakt och intyg,

eller till en icke skyddad typ, t. ex. brev, så bliva enligt förslaget omständigheterna

i det enskilda fallet avgörande. Att förfalska ett brev blir enligt förslaget

straffbart endast om brevet i det enskilda fallet hade en rättslig betydelse

såsom bevis, t. ex. framstod som avgörande för utgången av ctl mål.

1 exempelvis skilsmässomål kunna ofta brev spela en vida större roll än

intyg.

15 liihamj till riksdagens protokoll 1048. i samt. Nr 80.

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

I detta sammanhang bör nämnas att, medan kommittéförslaget var föremål

för överarbetning inom justitiedepartementet, till mig ingivits en framställning

från svenska tidningsutgivareföreningen av den 29 december 1945,

vari föreningen fäst uppmärksamheten på att justitiekanslersämbetet i skrivelse

till förste stadsfiskalen i Stockholm den 6 december 1945 framhållit

att ämbetet ansåge en med oriktigt namn undertecknad missivskrivelse till

en insändare till tidningen Arbetaren icke utgöra sådan handling som avsåges

i 12 kap. 5 § strafflagen eller annat stadgande i nämnda kapitel; ämbetet

hade vidare förklarat, att följaktligen åtal i anledning av missivskrivelsen

icke borde äga rum. Detta ämbetets uttalande syntes föreningen innebära,

att undertecknandet av brev med oriktiga namn icke lagligen kunde

beivras, något som innebure allvarlig olägenhet för bl. a. tidningspressen.

Föreningen har framhållit, att tidningar som stode i nära kontakt med sin

läsekrets regelmässigt mottoge skrivelser från denna, ofta i form av inlägg

i dagens frågor. Vanligen bleve dessa skrivelser föremål för redaktionens

behandling endast om de vore försedda med namn. Skulle det emellertid

nu konstateras, att ingen laga påföljd kunde drabba den som undertecknade

ett sådant brev med oriktigt namn, skulle risken för missbruk av annans

namn betänkligt ökas. Redan nu funnes exempel på sådant missbruk i brev

till tidningar, vilket vållat såväl enskilda som mottagarna av breven obehag.

Det är måhända tvivelaktigt, huruvida förfalskning av sådana skrivelser,

som föreningen avser, kan bestraffas enligt gällande lag. Någon tvekan att

straff för förfalskning kan inträda enligt kommittéförslaget torde däremot

icke råda, ty även om den som förfalskat en insändare icke själv uppfattar

handlingen såsom upprättad till bevis, måste han regelmässigt inse att den

för rpottagaren skall tjäna till bevis om vem som står för insändaren Motsvarande

tolkningsspörsmål uppkommer i en mängd andra fall, t. ex. när

någon i falskt namn gör anmälan till myndighet. Uppenbarligen måste då

straff för förfalskning kunna inträda. Det avgörande är, om handlingen för

mottagaren har betydelse som bevis om vem som ingivit handlingen eller

i något annat hänseende och gärningsmannen insett detta.

Kommittén har beskrivit här avsedd tillfällighetsurkund såsom handling

vars innehåll — utan att handlingen upprättats till bevis — är av betydelse

som bevis. I motiven angives att därmed avses att utmärka bl. a. att handlingen

skall vara av betydelse som bevis genom vad däri förklaras eller upplyses,

icke genom den rent yttre beskaffenheten. Det torde dock icke för

detta syfte vara erforderligt att särskilt utmärka att det är innehållet som

skall vara av betydelse som bevis. Ett sådant krav kan möjligen föranleda

den misstolkningen att handlingar, i fråga om vilka det ur bevissynpunkt

uteslutande är av intresse att underskriften är äkta, icke skulle inbegripas.

Underskriften kan väl i sådana fall sägas vara ett intyg i och för sig, men

denna tolkning blir med kommitténs formulering måhända icke så lätt att

utläsa. Jag vill därför förorda, att ordet »innehållet» får utgå och att det

i stället allenast kräves att handlingen är av betydelse som bevis. Härvid

förutsättes, att handlingen i sin egenskap av handling och icke på grund av

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

227

sådana yttre omständigheter som papperets beskaffenhet e. dyl. är av betydelse

ur bevissynpunkt.

Vad slutligen angår frågan, om jämväl förfalskning av bevismärken bör

bestraffas som urkundsförfalskning, föreligga, såsom kommittén framhållit,

ofta betydande vanskligheter att draga en gräns mellan handlingar och märken.

En järnvägsbiljett framställes exempelvis vanligen helt med maskin

och är då att anse som ett märke, men när biljetten, såsom stundom sker,

delvis skrives för hand skulle den enligt doktrinär uppfattning vara en handling.

Tydligen bör en biljettförfalskning behandlas lika vare sig biljetten är

av ena eller andra slaget. Detsamma gäller exempelvis legitimationskort.

Jag anser därför, i likhet med kommittén, att med handlingar böra likställas

legitimationskort, biljetter och dylika bevismärken. Följaktligen böra

hit hänföras även ransoneringskort, vilkas nuvarande ställning i förfalskningshänseende

varit föremål för mycken tvekan i praxis. Detta torde bliva

klart utan särskilt stadgande. Man kan alltså undvika att i lagtexten nämna

ransoneringskort, vilka synas mig vara av alltför krisbetonad natur för att

passa såsom exempel i nu förevarande sammanhang. För att framhålla att

bevismärkena, vilka ofta röra förhållanden av mindre vikt, givetvis icke

överlag böra anses i straffbarhetshänseende likställda med betydelsefulla

handlingar ha icke heller kassakvitton och liknande mottagningsbevis nämnts

som exempel i definitionen av urkundsbegreppet i 1 §. Sådana bevismärken ha

i stället angivits i 2 § såsom exempel på fall, där en förfalskning i regel bör

bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Att märka är också att förfalskning

av bevismärken överhuvud bör anses falla inom det straffbara

området allenast i den mån märket må anses jämförligt med en handling.

Detta framgår i lagtexten av uttrycket »dylikt bevismärke».

2 §.

I kommittéförslagets 2 § har inrymts en bestämmelse, att där urkundsförfalskning

med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som

ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter.

Vid bedömandet, huruvida urkundsförfalskning är ringa, skall särskilt beaktas,

om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpa

någon till hans rätt.

Det överensstämmer med den indelning, som kommit till användning i de

nya strafflagskapillen angående förmögenhetsbrott, att i kommittéförslaget

urkundsförfalskning blivit föremål för en gradindelning, sålunda att 1 §

avser normalfallen, 2 § ringa fall och 3 § grova fall. Avgörande för huruvida

en gärning skall anses falla under den ena eller andra paragrafen, är såsom

vid förmögenhetsbrotten en värdering av brottsfallet i dess helhet och icke

något särskilt enstaka kännetecken därpå. Bland omständigheter som skola

beaktas vid denna prövning har i kommittéförslaget även framhållits den

förfalskade urkundens större eller mindre vikt.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements

c hejen.

Departements
chefen.

I fråga om 2 § i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare

och rådhusrätten i Göteborg funnit brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning

mindre tillfredsställande. Rådhusrätten har tillika uttalat, att det ej

syntes vara omöjligt att här finna ett brottsnamn som motsvarade beteckningarna

snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Angående paragrafens

innehåll i övrigt har samma rådhusrätt förmenat, att det vore självklart

att urkundsförfalskningen skulle anses som ringa, om urkunden vore

av mindre vikt, samt att det likaledes vore onödigt att särskilt utsäga att

vid brottets bedömande skulle beaktas om gärningen skett för att förhjälpa

någon till hans rätt.

På skäl som anförts vid 1 § har i denna paragraf i departementsförslaget

angivits, att förfalskning av kassakvitto, pollett eller dylikt mottagningsbevis

företrädesvis bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Med detta tilllägg

torde exemplifieringen av ringa fall bliva ganska upplysande och alltså

icke kunna, såsom stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborg

ifrågasatt, utgå såsom självklar. Brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning

synes mig kunna godtagas.

3 §•

Enligt 3 § i kommitténs förslag skall, om urkundsförfalskning med hänsyn

till omständigheterna vid brottet är alt anse som grov, för grov urkundsförfalskning

dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år,

och skall vid bedömande, huruvida urkundsförfalskning är grov, särskilt beaktas,

om den avser domstols, ämbetsverks eller annan statlig eller kommunal

myndighets arkivhandling av vikt eller ock urkund som är särskilt betydelsefull

i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller

inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

Beträffande 3 § har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig för att

vid angivandet av exempel på handlingar, vilkas förfalskande vore att betrakta

som grov urkundsförfalskning, jämte myndighets arkivhandling av

vikt borde nämnas även expeditionshandling av vikt, detta särskilt med

tanke på utgående domar och utslag, vilka finge stor betydelse därigenom

att de låge till grund för verkställigheten och även, i fall då konceptexemplaret

gått förlorat, kunde träda i dettas ställe.

Beträffande denna paragraf har i departementsförslaget icke företagits annan

ändring än en formell förkortning. Vid omnämnandet av myndighets

arkivhandling har det nämligen ansetts onödigt angiva, att med myndighet

avses såväl domstol som ämbetsverk eller annan statlig eller kommunal

myndighet. Då expeditionshandlingar ej så ofta torde vara av särskilt stor

betydelse, har det icke funnits påkallat att, såsom hovrätten över Skåne och

Blekinge ifrågasatt, tillägga några expeditionshandlingar som exempel.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

229

4 §■

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Kommittén har därstädes

upptagit ett stadgande om straff för undertryckande av urkund. Sådant

brott föreligger enligt kommitténs förslag, där någon förstör, gör obrukbar

eller undanskaffar urkund, varöver han ej äger förfoga, samt åtgärden

innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete

i två år eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år.

Någon enhetlig bestämmelse som svarar mot det sålunda föreslagna stadgandet

finnes icke i gällande rätt. I 12: 1 stadgas straff för den som, sig eller

annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör allmän arkivhandling;

härtill ansluta sig bestämmelser i 8: 18 och 19 om straff för att undanhålla

eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till

främmande makt. Dessutom finnes i 12: 5 a ett stadgande om straff för den

som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de

handlingar, å vilka den grundar sig.

Kommittén har funnit, att detta straffskydd bör utvidgas därhän att alla

bevismedel, som omfattas av bestämmelserna om urkundsförfalskning, också

bliva skyddade mot angrepp i form av förstörande och andra åtgöranden

som medföra att de icke längre kunna användas till bevis. Brottsområdet har

emellertid begränsats genom att som förutsättning för straffbarhet uppställts,

att fråga skall vara om en urkund, varöver gärningsmannen ej äger förfoga.

Innebörden av denna bestämning hänför sig enligt kommitténs motiv

närmast till frågan huruvida den handlande på grund av äganderätt eller

dylik materiell rätt är herre över urkunden. Enligt vad kommittén vidare

anfört vore emellertid att märka, att även den som ägde en urkund kunde

på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över

urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart

i rättegång; de närmare reglerna härom vore likväl icke av straff rättslig

natur utan tillhörde processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Liksom i fråga om

urkundsförfalskning har kommittén vidare även här såsom brottsrekvisit

uppställt fara i bevishänseende och under hänvisning härtill avstått från att

upptaga det nuvarande kravet på särskilt uppsåt hos den brottslige. De av

kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna straffsatserna av högst

straffarbete i två år för normalfallen och straffarbete i högst fyra år för

grova fall innebära en väsentlig sänkning av straffen enligt motsvarande lagrum

i gällande rätt. Maximistraffet är sålunda i 8: 18 livstids straffarbete,

i 12: 1 straffarbete i åtta år och i 12: 5 a straffarbete i fyra år. Så stränga

straff har kommittén icke funnit erforderliga. I fråga om de sällsynta fallen

av förfalskningsbrott som vore farliga för rikets säkerhet har det sålunda

synts kommittén, att vid deras bestraffning i egenskap av förfalskning straffet

icke borde utmätas med hänsyn till deras farlighet ur annan synpunkt.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges

häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framställt samma in
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vändningar mot brottsrekvisitet fara i bevishänseende som berörts under

12: 1 i departementsförslaget. Förstnämnda förening har i anslutning härtill

uttalat att, eftersom nu förevarande stadgande i förslaget gjorts tillämpligt

på samma vidsträckta kategorier av förfalskningsföremål som bestäm

melserna om urkundsförfalskning, brottsbeskrivningen i vissa fall måste

giva synnerligen otillfredsställande resultat. Den, som exempelvis för annans

räkning verkställt betalning och i stället för att överlämna erhållet kvitto

till uppdragsgivaren uppsåtligen förstörde detsamma utan tanke på att någon

fara i bevishänseende kunde uppstå därav, skulle sålunda bliva förfallen

till ansvar för undertryckande av urkund. Detsamma skulle gälla

den som förstörde en bestyrkt avskrift av kontrakt eller dylikt i den oriktiga

tron att handlingen ej vore av vikt i bevishänseende. Med det allmänna

åskådningssättet överensstämde säkerligen icke att anse att härigenom förövats

ett förfalskningsbrott, varå skulle kunna följa straffarbete i två år.

En begränsning av stadgandets räckvidd syntes därför föreningen ofrånkomlig.

Därvid vore förtjänt att övervägas, huruvida icke en återgång borde

ske till den art av brottsbeskrivning, med handlingens syfte angivet, som

kommit till användning i nuvarande 12: 5 a. Även föreningen Sveriges landsfogdar

har ifrågasatt huruvida icke den av kommittén här föreslagna straffbestämmelsen

erhållit en alltför vidsträckt utformning. I sådant hänseende

förtjänade att särskilt uppmärksammas vad kommittén i motiven uttalat

om att även den, som ägde en urkund, på grund av dennas betydelse för

bevisning kunde sakna rätt att fritt förfoga däröver, i varje fall utan samtycke

av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång. Enligt 38 kap. 2 § nya

rättegångsbalken vore skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling

mycket vidsträckt. Innehade någon brev som kunde vara av betydelse för

rättegången och stode han icke i sådant nära förhållande till part som omförmäldes

i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, skulle han sålunda vara skyldig

att förete brevet i fråga. Vore nu brevets ägare god vän till en av parterna och

misstänkte han att parten skulle råka i process, skulle han följaktligen kunna

straffas för undertryckande av urkund, därest han före rättegången av hänsyn

till sin vän parten skulle förstöra breven. Detta kunde näppeligen överensstämma

med svensk rättsuppfattning. Straffskyddet syntes i detta fall icke

böra inträda vid tidigare tidpunkt än den, då vederbörande finge del av rättens

beslut, varigenom det ålades honom att förete handlingen.

Mot den föreslagna brottsbeteckningen »undertryckande av urkund» ha

föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt invänt, att denna

rubricering mindre väl ägnade sig för ett brott som skulle kunna bestå

även i förstörande av handling.

I fråga om straffsatserna enligt kommitténs förslag har justitiekanslersämbetet

funnit otillfredsställande, att vid sidan om straffskaloma för normalfall

och för grova fall icke upptagits en särskild straffskala för ringa

fall. Även för ett ringa fall av nu förevarande brott skulle nämligen till följd

härav preskriptionstiden bliva fem år, medan däremot vid ringa fall av urkundsförfalskning

preskription skulle inträda redan efter två år, eftersom

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

231

kommittén för sådant brott föreslagit den särskilda straffskalan fängelse

eller böter. Vidare skulle det i 12: 12 i förslaget upptagna stadgandet om

straffrihet vid tillbakaträdande i fall, där faran vore ringa och brottet icke

vore belagt med strängare straff än fängelse, icke kunna tillämpas vid undertryckande

av urkund men väl vid urkundsförfalskning. Vad nu påpekats

stode icke i överensstämmelse med kommitténs uttalande om att undertryckande

av urkund i allmänhet borde bedömas mildare än urkundsförfalskning.

Frånvaron av en särskild straffskala för ringa fall skulle vidare,

sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, medföra den processuella olägenheten

att nämnd i rådhusrätt bleve nödvändig även vid ringa fall av undertryckande

av urkund. Slutligen kunde nämnas att av förslagets ståndpunkt

i nu förevarande avseende även följde, att i straffregistret skulle införas uppgift

om den som gjorde sig skyldig till ett undertryckande av urkund, vilket

vore att beteckna såsom ett ringa fall, och därför med tillämpning av 5: 2

dömdes till böter, varemot så ej bleve förhållandet beträffande den som

gjorde sig skyldig till ringa urkundsförfalskning. Landsfogden i Kristianstads

län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt, har funnit det av

kommittén för grova fall av undertryckande av urkund föreslagna straffmaximum

av straffarbete i fyra år vara för lågt och i stället här förordat

samma straffmaximum som vid grov urkundsförfalskning eller straffarbete

i sex år.

I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt, att beslämmelserna Dep^™nts''

angående urkundsförfalskning motsvaras av ett straffskydd även mot förstörande

och andra åtgärder, som medföra att en urkund icke längre kan

användas till bevis. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag

framhålla, att paragrafen förutsätter att den som förstör eller eljest undanskaffar

urkunden har insikt om att han ej äger förfoga över densamma. I

fråga om den inskränkning i förfoganderätten som följer av editionsplikt i

rättegång är tydligt, att editionsplikten måste ha aktualiserats för att straff

för undanskaffande av urkunden skall kunna inträda. Detta torde ske genom

rättegångens anhängiggörande men subjektivt kräves för straffansvar också,

att vederbörande insett att handlingen var av betydelse som bevis i rättegången.

I fråga om straffet har, med beaktande av den utav justitiekanslersämbetet

gjorda anmärkningen, tillfogats en bestämmelse att i ringa fall straffet

skall vara fängelse eller böter. I samband därmed har böter uteslutits ur normalskalan.

Däremot har jag icke funnit skäl att, på sätt i ett yttrande påfordrats,

förorda höjning av det utav kommittén föreslagna straffmaximum för

grova fall.

Som brottsbeteckning har jag ansett den av kommittén föreslagna benämningen

»undertryckande av urkund» kunna godtagas.

5 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har

kommittén upptagit ett stadgande om straff för signaturförfalskning, vilket

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

brott skall föreligga där någon utan lov anbringar namnteckning eller annan

signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av att

annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Straffet har föreslagits skola

vara högst straffarbete i två år.

Den sålunda föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i den nu gällande

strafflagen. Enligt 8 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av

bildande konst gäller däremot att, utan tillstånd av konstnären själv, annan

icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet

genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material,

må signering ej verkställas av annan, även om konstnären samtyckt därtill.

Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall

anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling

mellan efterbildningen och originalverket, överträdelse av bestämmelserna

i 8 a § är enligt 19 § samma lag belagd med bötesstraff. De nu

återgivna stadgandena syfta till att bereda både konstnären och allmänheten

skydd mot att kopior — i första hand sådana som tillkommit på lovligt sätt

men även olovligen framställda — skulle kunna utgivas som originalverk

och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses som fullgoda. Det

förbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur aulctorrättsliga synpunkter

och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog såsom

allenast en ordningsförseelse. Kommittén har emellertid framhållit, att en

obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet

av mycket allvarlig karaktär. Saluförande såsom original av efterbildningar

av kända konstnärers verk underlättades högst väsentligt, om de

försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kunde stor skada tillskyndas

köpare och — i synnerhet om förfarandet ägde rum i större utsträckning

— även de konstnärer vilkas signaturer missbrukades. Häremot

erbjöde de nuvarande stadgandena i konstverkslagen icke ett tillnärmelsevis

effektivt straffskydd. Att märka vore jämväl, att de endast hänförde

sig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk av

honom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövre kränkning

som skedde därigenom att en konstnärs signatur anbragtes på en produkt,

som icke ens utgjorde efterbildning av något verk av honom, medförde

icke någon påföljd enligt konstverkslagen.

Kommittén bär vidare funnit, att bestämmelser i ämnet borde ha sin

plats i allmänna strafflagen. Anbringande av oriktig signatur på ett konstverk

utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande, som syftade

till bedrägeri. Emellertid kunde det, särskilt om sådan signaturförfalskning

skedde i större omfattning, vara av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida

straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt

eller utan att något dylikt brott kunde ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av

falska konstverk påträffats. Vidare vore det otvivelaktigt att anbringande

av falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades såsom högeligen

förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott komme till stånd. Om

sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till konst
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

K ungt. Maj:ts proposition nr SO.

närssignaturer överhuvud undergrävas. Kommittén ansåge därför, att förfarandet

borde vara straffbart såsom ett förfalskningsbrott. Då signatur å

konstverk icke läte sig inordna varken under begreppet handlingar eller

bland de grupper av märken, som enligt kommittéförslaget i övrigt skulle

åtnjuta straffskydd mot förfalskning, funne kommittén vidare att bestämmelser

om signaturförfalskning borde upptagas i en särskild paragraf.

I det av kommittén föreslagna stadgandet straffbelägges endast obehörigt

anbringande av signatur. Utnyttjande av falsk signatur genom salubjudande

av konstverket har kommittén funnit kunna erhålla en tillfyllestgörande

reaktion genom bestraffning enligt 21 kap. Kommittén har vidare uttalat,

att särskilda straffbestämmelser mot förstörande av en äkta signatur

icke torde påkallas av något praktiskt behov. Genom att förfalskningföremålet

angivits såsom »konstnärligt eller dylikt verk» har straffskyddet icke

begränsats till att gälla endast konstverk i egentlig mening. Kommittén hax

hänvisat till att lagstiftningen om rätt till verk av bildande konst numera

även omfattade alster av konsthantverk och konstindustri, med undantag

av beklädnadsartiklar och vissa vävnader. Enligt vad kommittén vidare uttalat

borde jämväl hantverks- och industriprodukter med viss konstnärlig

karaktär, i den mån de försåges med upphovsmannens signatur, bliva hänförliga

under det nu föreslagna stadgandet. Da själva den brottsliga handlingen

av kommittén angivits såsom att någon utan lov anbringar namnteckning

eller annan signatur, undantages från det straffbara området att

någon med konstnärens tillstånd anbringar hans signatur, vilket särskilt

förekommer i fråga om verk som framställas i större antal exemplar. För

den som med konstnärens samtycke men i strid mot 8 a § i konstverkslagen

anbringar hans signatur å där omnämnda, genom avtryck tillkomna verk

av grafisk konst skall sålunda icke inträda straff för signaturförfalskning

utan alltjämt endast det i 19 § nyssnämnda lag stadgade bötesstraffet. Angående

det fallet åter att en konstnär skulle anbringa eller låta anbringa

sin signatur å ett verk, som härrör från någon annan såsom upphovsman,

har kommittén uttalat, att detta utgjorde s. k. intellektuell förfalskning

d. v. s. framställande av ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll och icke

bleve straffbart enligt den förevarande paragrafen, som endast avsåge materiell

förfalskning, d. v. s. åstadkommandet av ett bevismedel som icke vore

framställt av den person från vilken det hade sken av att härröra.

En förutsättning för straffbarhet är enligt kommittéförslaget vidare, att

gärningsmannen genom signaturens anbringande givit sken av att annan

bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Häri innefattas enligt ett uttalande

i kommitténs motiv även ett krav på fara i bevishänseende. Huruvida signaturens

rätte innehavare är upphovsman till verket eller ej skall sålunda sakna

avgörande betydelse, liksom också anledningen till att upphovsmannen

kan ha underlåtit att själv ombesörja signering. Så snart en skenbart äkta

signatur blivit anbragt utan lov skall följaktligen straffbar signaturförfalskning

föreligga.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Det sålunda föreslagna stadgandet har hälsats med stor tillfredsställelse

av akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening.

Båda dessa remissinstanser ha emellertid vidare förklarat det vara angeläget,

att skydd bereddes icke endast för en konstnärs egen signatur utan

även för sådant signerande av en avliden konstnärs verk som skedde genom

de efterlevande eller boutredningsmannen i fall då konstnären icke själv

medhunnit att anbringa sin signatur på verket. Sådant signerande genom arvingarna

eller boutredningsmannen brukade, enligt vad konstföreningen

uppgivit, ske genom anbringande av konstnärens namn i typografiskt utförande

eller facsimile och åstadkommas med gummistämpel eller dylikt

hjälpmedel. Samtidigt brukade i vissa fall på baksidan av konstverket lämnas

intyg av dödsboet, att konstverket vore äkta. För den händelse tvekan

skulle råda, huruvida signerande av nu ifrågavarande slag täcktes av uttrycket

»namnteckning eller annan signatur» i den föreslagna lagtexten,

hemställdes om ett förtydligande av denna i sådan riktning. Akademien har

vidare vänt sig mot vad kommittén uttalat därom att den konstnär som anbringade

sin signatur på ett verk som härrörde från någon annan såsom

upphovsman icke skulle straffas enligt nu förevarande paragraf. Det förefölle

akademien svårt att förstå, varför i detta fall vederbörande icke i samma

grad finge anses ha gjort sig skyldig till brott mot allmänheten som om

han obehörigen signerat verket med någon annans namn. En komplettering

av paragrafen i denna del syntes därför akademien vara behövlig. Till falsk

signering av nu ifrågavarande slag finge emellertid icke hänföras fall, då

den signerande konstnären i större eller mindre omfattning anlitat medarbetare

för genomförande av en fysiskt krävande uppgift. Konsthistorien

lämnade många vittnesbörd om sådant samarbete, som ofta även varit formen

för en pedagogisk gärning och varvid konstnärens rätt att signera resultatet

av arbetet icke ifragasatts. I fråga om brottsbeskrivningen har vidare

Svea hovrätt anmärkt, att det av den föreslagna lagtexten icke klart framginge

att den omständigheten, att man genom anbringande av den falska signatur611

gåve sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skulle

på sätt kommittén i motiven uttalat innefatta ett krav på fara i bevishänseende.

Beträffande paragrafens straffskala ha akademien för de fria konsterna

och Sveriges allmänna konstförening hemställt, att denna måtte begränsas

nedåt genom införandet av något straffminimum.

För akademiens synpunkter på huru det borde förfaras med konstverk

som blivit föremål för signaturförfalskning har redogjorts under 2: 17 i departementsförslaget.

Huruvida förfalskning av konstnärers signaturer å sina verk kan bestraffas

såsom förfalskningsbrott eller ej, har varit föremål för åtskillig

tvekan. I domstolspraxis har signatur å målning ansetts vara ett intyg och

ansvar enligt nuvarande 12:5 ådömts (N. J. A. 1942 s. 559). Det lämp
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

235

ligaste synes mig vara att, såsom kommittén föreslagit, i strafflagens förfalskningskapitel

nu upptaga ett särskilt stadgande om straff för förfalskning

av signaturer på konstverk och därmed jämförliga föremål. Stadgandets

plats anser jag emellertid böra vara redan omedelbart efter paragraferna

om urkundsförfalskning och förfalskning av bevismärken, med vilka

brottstyper signaturförfalskning synes förete närmare släktskap än med de

längre fram i kapitlet behandlade brotten.

I fråga om brottsbeskrivningen finner jag straff böra inträda, förutom

för anbringande av falsk signatur, för att någon förändrar en signatur så,

att den ger sken av att annan signerat konstverket, eller att någon t. ex.

borttager ordet kopia och därigenom ger en tavla sken av att vara ett signerat

original. Detta har i departementsförslaget uttryckts genom tillägg av

orden »eller eljest förfalskar». Det av konstakademien och Sveriges allmänna

konstförening särskilt framhållna fallet, att förfalskning sker av sådan

signering av en avliden konstnärs verk som utföres genom dödsboets försorg,

omfattas även utan uttryckligt omnämnande av den föreslagna lagtexten,

såvitt fråga är om en form av signering som är ägnad att hos den med

förhållandena obekante uppväcka föreställningen att signaturen härrör från

konstnären själv. En principiellt mera tilltalande form för signering genom

dödsboet är emellertid, att signeringen framstår såsom ett intyg av boutredningsmannen

eller dödsbodelägarna om att konstverket utförts av den avlidne.

Förfalskning av en sådan signering blir att bedöma såsom förfalskning

av andra intyg, d. v. s. såsom urkundsförfalskning enligt 1 §. Akademien

och föreningen ha vidare påfordrat, att paragrafen måtte göras tillämplig

även på den konstnär som med sitt eget namn signerade ett verk som hade

en annan upphovsman. Liksom kommittén finner jag emellertid att, i överensstämmelse

med det sätt varpå övriga i förfalskningskapitlet upptagna

brott konstruerats, under signaturförfalskning böra ingå endast sådana fall,

där någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, såsom

akademien och föreningen själva påpekat, anses ha rätt att signera ett verk

även om han i viss omfattning anlitat medarbetare. Har åter någon helt

oberättigat signerat en annans verk med sitt namn och innebär åtgärden fara

i bevishänseende, kan ansvar ifrågakomma för osant intygande enligt, 13: 11

i departementsförslaget. Vad härefter angår Svea hovrätts påpekande, att

lagtexten icke gåve vid handen att en förutsättning för straffbarhet vore fara

i bevishänseende, synes mig denna förutsättning framgå av kravet, att någon

genom signaturförfalskningen ger sken av att annan bestyrkt sig vara

upphovsman till verket. I departementsförslaget framgår detta även indirekt

av 12 §.

I fråga om straffskalan har jag, i betraktande av de många allvarliga

fall av signaturförfalskning som under senare år inträffat på den svenska

konstmarknaden, funnit att straffmaximum bör sättas högre än det av kommittén

föreslagna maximum av straffarbete i två år. Jag förordar därför i

stället ett högsta straff av straffarbete i fyra år. För ringa fall har skalan

emellertid synts mig kunna begränsas till fängelse eller böter. Konstakade
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

miens och Sveriges allmänna konstförenings hemställan om ett särskilt straffminimum

har såtillvida tillgodosetts, att normalskalan icke upptager lägre

straff än fängelse.

Till frågan om utbjudande eller saluhållande av verk med falsk signatur

återkommer jag vid 9 §.

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §. I dennas första

stycke har kommittén upptagit ett stadgande, att var, som eftergör inom

eller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt eller annorledes

förfalskar sedel eller mynt, skall för penningförfalskning dömas

till straffarbete från och med ett till och med åtta år. För det fall, att han

ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller brottet eljest är

att anse såsom ringa, har straffet emellertid föreslagits skola vara straffarbete

i högst två år eller fängelse. Vad i första stycket sägs skall enligt

andra stycket också gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falskt

mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skall

emellertid straffet blott vara fängelse eller böter.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt 12: 12—17. I förhållande till dessa

stadganden, vilka pa ett detaljerat sätt skilja mellan olika slag av mynt och

sedlar samt mellan olika former av förfalskning av dessa föremål, innefattar

kommittéförslaget ett förenhetligande av brottsbegreppet. I motsats till förhållandet

vid urkundsförfalskning har kommittén icke i fråga om penningförfalskning

uppställt något krav på att åtgärden skall ha medfört fara

i bevishänseende. I denna del föreligger överensstämmelse med gällande rätt.

Kommittén har härom uttalat, att det måste anses att varje förfalskning av

penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna

till skillnad från urkunder äro användbara i var mans hand och

att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det

förfalskade i omlopp, så gott som alltid förelåge någon risk för att så skulle

ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsattes emellertid här

som eljest, att den vidtagna åtgärden vore ägnad att vilseleda. Den som

sloge hål i ett mynt för att begagna det som prydnad skulle sålunda icke

kunna dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda

förändringen utan vidare kunde iakttagas.

Liksom enligt den gällande rätten inträder enligt kommittéförslaget straffbarheten

redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Beträffande de subjektiva

förutsättningarna för straffbarhet reglerar gällande rätt olika fall

på olika sätt. I fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning

genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast

vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår, att det ej skett

i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av

metalliskt mynt erfordras däremot för straffbarhet, att gärningen skett i

bedräglig avsikt. Att kommittéförslaget ej bibehållit denna olikhet, har av

kommittén motiverats med att varje fullbordad penningförfalskning syntes i

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

237

subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att

straff borde inträda även om gärningsmannen icke haft för avsikt att svikligen

utprångla det förfalskade. Den gällande rätten låter slutligen enligt

12: 15 i ett fall straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den

skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig

avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade

eller förebyggt all skadlig verkan därav. Kommittén har funnit den

härunder liggande tanken vara, att gärningsmannen genom sin efterföljande

åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Varje myntförfalskning vore

emellertid enligt kommitténs mening att anse såsom farlig, och någon rimlig

anledning, varför den ändock skulle få företagas strafflöst, läte sig icke

påvisa. Kommitténs förslag upptager därför icke någon bestämmelse om

straffrihet i det nu ifrågavarande fallet.

Vad angår straffen för olika slag av penningförfalskning enligt gällande

rätt äro dessa mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet

sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio

år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa

straffsatser ha synts kommittén onödigt stränga. Ett så högt minimum kunde

i vart fall icke bibehållas om man i ett sammanhang behandlade förfalskning

av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer.

För normala fall av penningförfalskning har kommittén därför föreslagit

en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare

bestraffning av grova fall har kommittén ej funnit tillräcklig anledning.

Däremot har kommittén ansett erforderligt att för ringa fall av brottet uppställa

en lindrigare straffskala, omfattande straffarbete i högst två år eller

fängelse. Då därvid såsom exempel på ett ringa fall angivits, att gärningsmannen

ej hade avsikt att det förfalskade skulle utprånglas, har en viss

anslutning skett till den gällande rättens lindrigare behandling av vissa

fall, i vilka den brottslige ej handlat i bedräglig avsikt. Kommittéförslaget

har däremot, i den mån det endast gäller de subjektiva förutsättningarna,

såsom villkor för strafflindringen uppställt frånvaron av varje slags uppsåt

att utprångling skulle komma att ske; även eventuellt uppsåt kommer

sålunda här i betraktande.

Angående denna paragraf i kommittéförslaget ha fullmäktige i riksbanken

uttalat, att de här upptagna, i förhållande till gällande rätt väsentligen

förenklade bestämmelserna om penningförfalskning icke givit fullmäktige

anledning till erinran. Stockholms rådhusrätt har framhållit, att enligt kommittéförslaget

den som eftergjorde ett gällande mynt för nöjes skull eller

för att låta det ingå i sin myntsamling skulle dömas lägst till fängelse, och

detta även om han strax efter myntets färdigställande förstörde detsamma.

Då jämlikt nuvarande 12: 15 penningförfalskning utan bedräglig avsikt bestraffades

endast med böter och, om gärningsmannen frivilligt förstörde

det förfalskade, lämnades straffri, ifrågasatte rådhusrätten huruvida icke

nu berörda fall av penningförfalskning i kommittéförslaget bedömts väl

strängt.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

DePchefenntS'' ^en förenklade konstruktionen av brottet penningförfalskning soin kommittén

föreslagit synes mig innebära betydande fördelar i jämförelse med

den mångfald bestämmelser rörande olika hithörande brottsfall, som finnes

i den nu gällande rätten. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen

har såtillvida ytterligare förenklats i deparlementsförslaget, att minskande

av mynt icke särskilt omnämnes. I den mån minskande av mynt ännu förekommer

såsom förfalskningsåtgärd, vilket förr kunde ske i form av filande eller

klippande av guldmynt, kan det gå in under »annorledes förfalskar». Jag

vill framhålla, att något straff för penningförfalskning ej bör inträda om någon

slår hål i ett mynt endast för att begagna det som prydnad eller gör

annan åverkan som ej är ägnad att vilseleda. En sådan åtgärd lärer icke enligt

allmänna språkbruket kunna hänföras till förfalskning (jfr även 12 §).

I fråga om straffsatserna har jag funnit, alt den av kommittén för normalfallen

föreslagna skalan av straffarbete från och med ett till och med åtta

år bör begränsas till att gälla för grova fall av brottet. För normalfallen

har i stället upptagits en straffsats av straffarbete i högst fyra år. Härtill

ansluter sig liksom i kommittéförslaget även en särskild skala för ringa fall.

Med hänsyn till att under paragrafen kunna, på sätt Stockholms rådhusrätt

framhållit, ingå även jämförelsevis ofarliga förfalskningsåtgärder har denna

skala emellertid icke såsom i kommittéförslaget beslämts till straffarbete

i högst två år eller fängelse utan till fängelse eller böter. Att såsom exempel

på ringa fall särskilt nämna, att gärningsmannen ej hade uppsåt att utprångla

det förfalskade, har synts onödigt.

Vad kommittén i den nu förevarande paragrafens andra stycke föreslagit

om utprånglings jämställande med penningförfalskning har i departementsförslaget

sin motsvarighet i 9 §.

7 §•

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit en bestämmelse

om straff för märkesförfalskning. Sådant brott skall enligt förslaget

föreligga, där någon eftergör inländskt eller utländskt frimärke, stämpelmärke

eller annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller

ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vax-a,

handling eller annat, eller där någon anbringar falskt sådant märke eller

falskeligen äkta märke eller någon eljest förfalskar märket eller det märkta.

Förutsättning för straffbarhet är vidare att åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Straffet har föreslagits skola vara, i normalfallen straffarbete

i högst två år eller fängelse, i ringa fall fängelse eller böter samt i

grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. 1 paragrafens

andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att vad i första stycket

sägs ock skall gälla den som begagnar eller för begagnade utlämnar något

som blivit förfalskat på sätt där sägs.

I gällande rätt meddelas bestämmelser om märkesförfalskning i 12: 7 och

10. Enligt huvudstadgandet, som upptagits i 12:7 första stycket, straffas

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

239

den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, å papper,

vara, mått, vikt eller annat, som med statens eller andra allmänna stämplar

eller märken tecknas, falskeligen anbringar dylika stämplar eller märken så

ock den som förfalskar eller missbrukar sådan stämpling eller märkning,

som är rätteligen gjord, eller förfalskar det som i behörig ordning blivit

stämplat eller märkt. Enligt 12: 10 jämställas främmande stats allmänna

stämplar och märken med motsvarande svenska, där Konungen förordnat

att de skola njuta samma skydd. De nu återgivna stadgandena i gällande

rätt skydda märken av alla de tre slag som jag tidigare beskrivit under 12:1

i departementsförslaget, nämligen bevismärken, kontrollmärken och värdemärken.

Sedan de förstnämnda av kommittén upptagits bland förfalskningsföremålen

i 12:1 i kommittéförslaget, har kommittén i den nu förevarande

paragrafen haft att taga ställning endast till frågan, vilka slag av märken

i de båda övriga kategorierna som borde erhålla straffskydd mot förfalskning.

Såsom förut erinrats tjäna kontrollmärken till att, anbragta på ett

visst föremål, om detta utsäga ett visst rättsläge eller styrka att föremålet är

av en viss rättsligt betydelsefull beskaffenhet, varit föremål för viss åtgärd

eller dylikt. Värdemärken åter kännetecknas därav att de, fristående eller på

visst sätt anbragta, medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, ofta

såsom bärare av ett bestämt penningvärde. Såsom exempel på märken av

den senare kategorien, vilka borde åtnjuta straffskydd mot förfalskning, har

kommittén nämnt postverkets frimärken, stämpelmärken för uttagande av

arvs- och gåvoskatt och andra stämpelavgifter, postsparbankens kvittenskuponger

samt polletter och liknande märken, som av olika företag och inrättningar

utlämnades för att användas för fullgörande av smärre likvider,

t. ex. för inköp av biljett till spårvägar eller liknande trafikinrättningar eller

betalning genom automatapparater av gas eller liknande förnödenheter.

Kommittén har vidare uttalat, att utan tvivel de flesta av de här ifrågakommande

inrättningarna, åtminstone i vårt land, vore statliga eller kommunala,

men att det icke syntes vara av någon avgörande betydelse huruvida

så vore fallet eller icke. Huruvida exempelvis ett spårvägsföretag dreves

av en kommun eller av ett åtminstone till formen enskilt aktiebolag, vore

sålunda utan intresse för frågan, huruvida de av företaget utställda märkena

av förevarande art borde åtnjuta straffskydd. Den nuvarande begränsningen

till allmänna märken förefölle därför att vara alltför snäv, såvitt anginge

värdemärken. Behovet av straffskydd för enskilda värdemärken kunde emellertid

icke anses sträcka sig längre än till märken som vore avsedda för

allmänheten.

I fråga om kontrollmärken har kommittén däremot ansett, att skydd liksom

för närvarande borde tillkomma endast märkning som handhaves av

stat eller kommun. Kommittén har härom anfört, att ett kontrollförfarande

för att böra utrustas med straffskydd enligt den nu förevarande paragrafen

måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet och tillförlitlighet,

som endast kunde tillskapas genom att förfarandet vore offentligrältsligt

reglerat. Den av kommittén föreslagna lagtexten upptager följakt
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ligen endast offentlig kontrollmärkning. Härmed förstås, enligt vad i kommitténs

motiv vidare uttalats, sådan märkning som handhaves antingen av

offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation,

t. ex. S-märkningen av elektriska apparater genom enskilda näringsidkare.

Att märka är vidare, alt kommittéförslaget icke gör någon skillnad mellan

in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Denna ståndpunkt har av

kommittén motiverats med att uppgiften för straffbestämmelsen här liksom

vid förfalskningshrotten överhuvud vore att bereda skydd, icke åt något slags

ensamrätt för de subjekt som rätteligen hade att handhava märkningsförfarandet

utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena;

även om detta intresse praktiskt sett vore mest betydande i fråga om

inhemska märken, bestode likväl ett intresse av alldeles samma art beträffande

utländska märken, i den mån dessa eller med dem märkta föremål

vunne utbredning härstädes.

I fråga om beskrivningen av själva den brottsliga handlingen föreligger enligt

kommittéförslaget den skillnaden i förhållande till gällande rätt att beträffande

värdemärken straffbarhet för förfalskning skall inträda redan i och

med att ett sådant märke eftergjorts och sålunda icke såsom för närvarande

gjorts beroende av om det falska märket blivit anbragt på något sådant föremål,

för vilket märken av ifrågavarande art äro avsedda. Kommittén har

nämligen funnit att i fråga om värdemärken förfalskningsbrottet borde anses

fullbordat på samma stadium som vid penningförfalskning, eftersom

blotta förekomsten av exempelvis falska frimärken, i synnerhet om de framställts

i stort antal, kunde innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till de

äkta märkena ävensom risk för att de falska märkena kunde komma till

användning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada. Beträffande

kontrollmärken har kommittén däremot bibehållit gällande rätts ståndpunkt

att vid eftergörande av sådant märke förfalskningsbrottet är fullbordat

först när märket anbragts på något föremål. Att tillverka ett fristående

kontrollmärke blir sålunda enligt kommitléförslaget i regel att bedöma endast

såsom en jämlikt bestämmelserna i 3 kap. straffbar förberedelse till

falsk kontrollmärkning. Med eftergörande är enligt kommitténs motiv att

likställa att ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmed

upphört att rätteligen kunna användas för märkning, överflyttas till ett annat

föremål. Såsom exempel härå har kommittén nämnt, att ett redan under

postbefordran makulerat frimärke överflyttas till en ännu icke postbehandlad

försändelse, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till en

annan eller kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat.

Om i hithörande fall ett äldre makuleringstecken avlägsnades, utgjorde

emellertid redan detta förfarande i och för sig förfalskning.

Med hänsyn till införandet av rekvisitet fara i bevishänseende har kommittén

liksom i fråga om urkundsförfalskning funnit sig även beträffande

märkesförfalskning kunna avstå från att i subjektivt hänseende kräva mera

än vanligt uppsåt hos gärningsmannen.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

241

Straffet för märkesförfalskning är enligt nuvarande 12: 7 normalt straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år. Om bruk ej gjorts av

det förfalskade eller om omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,

kan likväl tiden för straffarbetet nedsättas till två månader eller dömas till

fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum

som ett högre maximum. Å ena sidan vore det nämligen enligt kommitténs

mening uppenbart, att hithörande brott krmde vara skäligen obetydliga,

särskilt i fråga om de värden som stode på spel, såsom då ett enstaka

frimärke ånyo begagnades efter makuleringens utplånande. Å andra

sidan kunde här en brottslig verksamhet som skedde yrkesmässigt eller eljest

i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå

som ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen

mot urkundsförfalskning, som ju enligt kommittéförslaget omfattade

även förfalskning av bevismärken, ibland kunde vara svår att draga, föresloge

kommittén samma straff som för detta brott. Kommittéförslaget upptar

därför även vid märkesförfalskning såsom straff för normalfallen straffarbete

i högst två år eller fängelse, för ringa fall fängelse eller böter och för

grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. Anmärkas må

slutligen, att i nuvarande 12: 7 andra stycket sista punkten upptages en bestämmelse

om straffrihet vid tillbakaträdande, vilken i kommittéförslaget

fått sin motsvarighet först i 12: 12.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha till en början föreningen

Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framfört samma

principiella erinringar mot rekvisitet fara i bevishänseende som vid de

föregående paragrafer i vilka kommittén infört denna förutsättning för

straffbarhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den nu förevarande

paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig och har vidare

ifrågasatt, huruvida lagtexten verkligen omfattade det i motiven omnämnda

fallet att någon flyttade ett makulerat frimärke från en postbehandlad

försändelse till en icke postbehandlad. Hovrätten för övre Norrland har uttalat,

att brottsbeteckningen »märkesförfalskning» här syntes mindre lämplig,

då denna rubricering vid jämförelse med brottsbenämningen »förfalskning

av fast märke» i 12: 10 i kommittéförslaget icke kunde anses individualisera

brottet på avsett sätt. Hovrätten funne därför lämpligare, att det

nu förevarande brottet betecknades såsom förfalskning av värdemärke respektive

kontrollmärke.

Beträffande paragrafens andra stycke har Stockholms rådhusrätt funnit

tveksamt, huruvida den som överlämnade ett av annan person förfalskat

märke till någon tredje för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligt

strängare än den som innehade ett av annan förfalskat märke och med eu

tredje person överenskomme om gemensamt begagnande därav; sistnämnda

fall täcktes nämligen icke av den föreslagna lagtexten.

16 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 saml. Nr 80.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Departements

chefen.

De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna

om märkesförfalskning har jag i huvudsak funnit böra godtagas. Vad angår

det av hovrätten över Skåne och Blekinge uppmärksammade fallet, att någon

flyttar ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse till

en icke postbehandlad, synes det mig väl vara tveksamt huruvida, såsom

kommittén anfört, eftergörande av frimärke föreligger, men då förfarandet

i allt fall är att hänföra under någon av de i paragrafen beskrivna brottsliga

gärningsformerna saknar frågan praktisk betydelse. Beträffande straffskalan

har jag icke funnit skäl att avvika från kommitténs förslag. Brottsbeteckningen

märkesförfalskning har bibehållits, då den torde föra tanken just på

värde- och kontrollmärken och icke på fasta märken.

Bestämmelser om begagnande av vad som blivit förfalskat ha i departementsförslaget

inrymts i 9 §.

8 §•

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. I denna har kommittén

upptagit ett stadgande om straff för förfalskning av fast märke. Sådant

brott skall enligt förslaget föreligga, där någon falskeligen anbringar märke

eller annat föremål, som kan tagas för gällande gränsmärke eller varaktigt

märke för plan- eller höjdmätning, vattenmärke, fixpunkt eller observationsrör,

eller ock flyttar, borttager eller förstör något sådant. Såsom förutsättning

för straffbarhet har vidare uppställts fara i bevishänseende. Straffet

har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är att

anse som ringa, fängelse eller böter.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 11, varest stadgas

straff för den som i bedrägligt uppsåt river, flyttar eller vrider rå och

rör eller annat gränsmärke, märke av varaktig beskaffenhet som blivit utsatt

vid plan- eller höjdmätning, eller märke, som till betecknande av bestämd

vattenhöjd satt är; härmed är jämställt att falskeligen sätta sådant

märke. Vidare finnes i vattenlagen 13: 14 ett stadgande om straff för den som

uppsåtligen borttager eller fördärvar vattenmärke eller observationsrör eller

särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om

byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller

rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig. Detta

sistnämnda stadgande är avsett att tillämpas, därest gärningsmannen icke

kan överbevisas alt ha handlat i sådant syfte eller eljest under sådana förhållanden

att straff enligt strafflagen 12: 11 kan ådömas. Skadande av hithörande

märken kan också bliva straffbart såsom skadegörelse enligt nuvarande

19:20 eller någon gång 19: 15.

I fråga om vattenrättsliga märken innebär förslaget, att samtliga märken,

som upptagas i vattenlagen 13: 14, medtagits. Vidare har uttryckligen angivits,

att endast gällande märken avses. Uteslutits ha sålunda bl. a. provisoriska

märken, som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

243

till ledning vid fortsättande av förrättningen. I fråga om de straffbara gärningsformerna

avviker kommittéförslaget icke i sakligt hänseende från nuvarande

12: 11. Däremot har kommittén icke, såsom i sagda lagrum skett,

avgränsat det nu ifrågavarande förfalskningsbrottet från skadegörelse och

från förseelse mot vattenlagen genom att uppställa ett krav på bedrägligt

uppsåt. I stället har kommittén här liksom vid urkundsförfalskning med

flera tidigare i förevarande kapitel behandlade brott såsom en ytterligare

objektiv förutsättning infört kravet på fara i bevishänseende.

Vad angår straffet är detta enligt gällande rätt straffarbete från och med

sex månader till och med fyra år. Med hänsyn till att kravet på bedrägligt

uppsåt bortfallit har kommittén funnit straffminimum böra sänkas till straffarbete

i två månader för normalfallen, varjämte för ringa fall upptagits ett

straff av allenast fängelse eller böter.

Att nu förevarande paragraf i förslaget endast har avseende å förfalskning

av definitiva märken har föranlett rådhusrätten i Malmö att uttala, att

skydd otvivelaktigt erfordrades även för motsvarande provisoriska märken

under pågående förrättning. Kartläggningar, legala mätnings- och jorddelningsförrättningar,

av tjänstemän eller enskilda företagna utstaknings- och

avvägningsarbeten för uppförande av husbyggnader, dammbyggnader och

stängsel eller för väg-, gatu- och ledningsarheten m. m. medförde regelmässigt

utsättande av märken, vilkas rubbande kunde medföra synnerligen stora

olägenheter. Härvid torde icke alltid annan straffbestämmelse kunna tilllämpas.

Det förefölle med hänsyn härtill och till vikten av att dylika märken

skyddades lämpligt att för dessa fall tillskapa en särskild hrottskategori,

vilken syntes böra upptagas i en särskild paragraf, förslagsvis i 11 kap.

Att förfalskningsskyddet för fasta märken endast avser definitiva märken Departementstorde,

såsom rådhusrätten i Malmö framhållit, kunna leda till mindre tillfredsställande

resultat. Förfalskningsansvar synes vara på sin plats exempelvis

om någon rubbar vid en lantmäteriförrättning utsatta provisoriska märken

på sådant sätt att det medför fara för att förrättningsmannen skall utsätta

de definitiva märkena på oriktiga platser. Med hänsyn härtill har i departementsförslaget

kravet på att märkena skola vara av varaktig beskaffenhet

borttagits ur paragrafen och förfalskningsskyddet sålunda utsträckts till

att gälla jämväl provisoriska märken.

Medan kommittéförslaget var föremål för behandling i departementet har

till mig den 9 maj 1945 från Sveriges lantmätareförening inkommit en framställning,

vari föreningen framhållit såsom önskvärt att all uppsåtlig skadegörelse

på nu ifrågavarande märken belädes med straff. Under hänvisning

härtill hemställde föreningen om ett uttalande varav framginge att sådan

skadegörelse, i fall då hrottsrekvisitet fara i bevishänseende icke vore uppfyllt,

städse vore att hänföra under stadgandet om straff för skadegörelse

i 24: 1 i kommittéförslaget. Därest detta icke ansåges möjligt, funno för
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

eningen böra tagas under övervägande, huruvida icke åt samtliga i nu förevarande

paragraf av förslaget omnämnda märken borde genom en särskild

bestämmelse beredas samma straffrättsliga skydd som för närvarande på

grund av stadgandet i 13: 14 vattenlagen tillkomme de vattenrättsliga märkena.

I anledning härav vill jag framhålla att, då fara i bevishänseende icke

föreligger och straff enligt 12: 8 i förslaget sålunda icke skall inträda, möjlighet

finnes att i stället ådöma straff enligt 24 kap., därest märkena förstörts

eller förändrats på ett sådant sätt att nyttan av dem gått helt eller delvis

förlorad. Att beträffande andra här ifrågavarande märken än vattenrättsliga

införa ett mot 13: 14 vattenlagen svarande subsidiärt stadgande om

straffskydd finner jag däremot icke påkallat. Till följd av den utvidgning av

det straffbara området i nu förevarande stadgande i strafflagen, som skett

därigenom att kravet på bedrägligt uppsåt utgått, har nämligen den praktiska

betydelsen av nämnda lagrum i vattenlagen blivit synnerligen ringa.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har, frånsett den förul

angivna ändringen, bibehållits i sak oförändrad. Då det icke synes nödigt att

i strafflagen uttryckligen nämna de vattenrättstekniska termerna vattenmärke

och observationsrör, har emellertid såsom föremål för skyddet helt allmänt

angivits dels gällande gränsmärke eller fixpunkt, dels ock annat märke

för plan- eller höjdmätning å land eller i vatten.

Med hänsyn bl. a. till att paragrafen i departementsförslaget utsträckts till

att gälla även provisoriska märken har i straffskalan för normalfall upptagits

fängelse vid sidan om straffarbete i högst fyra år.

9 §-

I 4 § av detta kapitel har kommittén upptagit ett stadgande, att den

som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund skall, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, straffas för brukande av falsk urkund

såsom hade han förfalskat urkunden. Enligt 6 § andra stycket i kommittéförslaget

skall ansvar för penningförfalskning inträda jämväl där någon

utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det

förfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott vara fängelse

eller böter. Slutligen skall enligt 7 § andra stycket i kommittéförslaget

ansvar för märkesförfalskning drabba den som begagnar eller för begagnande

utlämnar något som blivit förfalskat på sätt i 7 § sägs.

Motsvarande bestämmelser finnas i gällande lag i 12:6, 8, 16 och 17. Enligt

6 § straffas den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada

göra, brukar handling den han vet falsk vara, enligt 8 § den som, med vetskap

om märkesförfalskning, i bedräglig avsikt begagnar det förfalskade

och enligt 16 § den som utprånglar falskt mynt eller falsk penningsedel.

Straffet är i samtliga fall detsamma som om han själv gjort förfalskningen.

Enligt 17 § blir straffet allenast fängelse eller straffarbete i högst två år eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

24.5

i ringare fall böter, om utprånglaren själv blivit med falskt mynt eller falsk

penningesedel bedragen.

I fråga om brukande av falsk urkund och motsvarande fall vid märkesförfalskning

har gärningsbeskrivningen i kommittéförslaget utbyggts därigenom

att med begagnande likställts utlämnande för begagnande. Detta har

av kommittén motiverats med att enligt vanliga regler om fleras medverkan

till brott ett fullbordat begagnande icke förelåge, om urkunden eller

märket endast överlämnats till en person som kände dess egenskap av

falsk och alltså icke själv skulle vilseledas men som enligt brottsplanen

skulle använda urkunden eller märket för att vilseleda en tredje person.

Först i och med sistnämnda användning skedde här ett begagnande. Båda

de i kommittéförslaget här upptagna handlingsformema krävde, att den falska

urkunden eller det falska märket i bokstavlig mening handhaves av den

brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar

och andra inneliggande urkunder vore det alltså icke tillfyllest att

urkunden åberopades utan att den företeddes eller att eljest någon hänvisades

därtill. Först då sådana åtgärder föranlett, att någon undersökt urkunden

eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning skulle straff kunna

inträda. Kommittén hade icke ansett av behovet påkallat att i gämingsbeskrivningen

inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall; de bleve

ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt den föreslagna särskilda

försöltsparagrafen i kapitlet. Icke heller att åberopa en urkund genom att

förete en avskrift därav vore att anse såsom ett brukande av själva urkunden.

Liksom beträffande det egentliga förfalskningsbx-ottet har kommittén i

fråga om det nu förevarande brottet, i stället för gällande lags rekvisit att

gärningsmannen skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed

skada göra, såsom villkor för straffbarhet uppställt att det skall ha förelegat

fara i bevishänseende. Även här fordras sålunda, enligt vad kommittén

i motiven uttalat, endast vanligt uppsåt vilket emellertid skall omfatta alla

delar av det objektiva rekvisitet och sålunda bland annat innebära insikt

om att det begagnade är falskt.

Vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke har kommittén

icke föreslagit några särskilda bestämmelser om begagnande. Kommittén har

nämligen ansett att bestämmelserna om bedrägeri och bedrägeriförsök

vore tillfyllestgörande i dylika fall.

Med avseende å 4 § har Stockholms rådhusrätt funnit det tveksamt, huruvida

det här bl. a. avsedda fallet, att någon med vetskap om en urkunds egenskap

av falsk överlämnar handlingen till en annan om förfalskningen likaledes

underkunnig person för alt av denne begagnas, borde bedömas väsentligt

strängare än det av paragrafen icke täckta fallet att innehavaren

av en utav annan person förfalskad urkund överenskomme med en tredje

person om gemensamt begagnande av urkunden, som emellertid finge kvar
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

stanna hos innehavaren och sedermera ej användes. Rådhusrätten har framställt

motsvarande anmärkning beträffande 7 §.

De i kommittéförslaget i skilda sammanhang upptagna stadgandena om

straff för den som begagnar falsk urkund eller falskt märke eller utprånglar

falsk sedel eller falskt mynt ha i departementsförslaget sammanförts i

nu förevarande paragraf. Då såvitt jag kan finna behov av motsvarande

bestämmelser föreligger vid signaturförfalskning och förfalskning av fast

märke, har i denna paragraf även stadgats straff för den som utbjuder

eller håller till salu verk med falsk signatur eller åberopar falskt fasi

märke. I paragrafen har alltså stadgats straff för den som överhuvud gör

bruk av något som förfalskats.

Vad brottsbeskrivningen angår har jag funnit stadgandets räckvidd böra

begränsas till brukande och sålunda icke, såsom kommittén föreslagit beträffande

falska urkunder och märken, omfatta jämväl utlämnande till brukande.

En sådan åtgärd innefattar nämligen förberedelse till brukande och

kan följaktligen straffas enligt It § i departementsförslaget, vilket synes

vara tillräckligt. Å andra sidan har jag ansett, att även ett brukande som

sker i form av enbart åberopande bör drabbas av straffbudet. Huruvida

exempelvis en falsk urkund företetts i original eller endast åberopats i avskrift

eller eljest utan originalets uppvisande, synes mig nämligen icke böra

vara avgörande för det straffbara områdets gräns. Även ett åberopande som

består i att någon hänvisar annan t. ex. till en arkivhandling eller en fixpunkt

som han vet vara förfalskad bör enligt min mening kunna bestraffas

såsom fullbordat brott.

Den av kommittén beträffande utprångling av falska penningar föreslagna

särskilda bestämmelsen att, därest utprånglaren mottagit det förfalskade i

tro att det var äkta, straffet skall vara fängelse eller böter har kunnat utgå

ur departementsförslaget såsom obehövlig. I 6 § har nämligen stadgats,

att straffet för penningförfalskning i ringa fall skall vara fängelse eller

böter och nu förevarande paragraf hänvisar beträffande straffet bl. a. till

6 §. Tydligt är alt nämnda fall av utprångling i regel bör bedömas såsom

ringa, men det kan å andra sidan icke anses särskilt önskvärt att i själva

lagtexten understryka att ett vidarebefordrande av falska penningar kan

väntas bliva milt bedömt.

Straffskalan för brukande av det förfalskade skall i varje särskilt fall vara

densamma som för förfalskning av ifrågavarande slag. Brottet får efter omständigheterna

betecknas såsom brukande av falsk urkund, falsk signatur,

falsk sedel o. s. v. Någon sammanfattande brottsbeteckning har icke lämpligen

kunnat angivas.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar i kommittéförslaget 8 §. I denna har upptagits

ett stadgande, att den, som i annat fall än i paragraferna om penningförfalskning

och märkesförfalskning sägs bland allmänheten sprider föremål

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

247

som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt

värdemärke, skall för spridande av efterbildning av sådant föremål dömas

till böter.

I gällande rätt finnes icke någon annan motsvarighet till vad sålunda föreslagits

än lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning

av penningsedel. Där är stadgat att om någon sprider föremål, vilket utgör

eller å vilket, honom veterligen, finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel,

och eflerbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum,

han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor,

såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Angående behovet av en särskild straffbestämmelse mot spridande av föremål,

som kunna förväxlas med bevismedel vilka åtnjuta skydd mot förfalskning,

har kommittén anfört att ett föregivet bevismedel för att kunna anses

vara eftergjort eller förfalskat måste ha sken av äkta, i det att det i fråga

om sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedlet

att det är ägnat att vilseleda. Av vissa bevismedel framställdes emellertid

ibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke vore sådana att någon

egentlig förfalskning kunde anses föreligga. I tidningar och andra publikationer

förekomme exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken;

även såsom fristående föremål tillverkades och spriddes sådana. Avsikten vore

icke, att förväxling med äkta bevismedel skulle äga rum, utan ginge i regel

ut på reklam i en eller annan riktning. Spridande av sådana efterbildningar

av allmänt brukade bevismedel vore likväl icke helt ofarligt. En i en skrift

tryckt avbildning av en penningsedels ena sida kunde klippas ut och under

särskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel,

exempelvis om »sedeln» i vikt tillstånd under mörker erbjödes som betalning

för en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man finge också räkna

med att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kunde användas

för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. När en efterbildning

blivit missbrukad genom att användas såsom äkta bevismedel, vore det emellertid

ofta svårt att anträffa den skyldige eller alt mot honom åstadkomma

tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium vore därför

påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridandet

av efterbildningar av ifrågavarande slag. Av huvudsakligen dessa skäl

hade också i talrika länder stadgats förbud mot tillverkning och spridning

av sådana efterbildningar, om vilka nu vore fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, alt det

i 1927 års lag stadgade förbudet mot spridande av efterbildning av penningsedel

alltjämt borde upprätthållas, och att det syntes lämpligt att det infördes

i strafflagen i nu förevarande kapitel.

Kommittén har vidare haft att taga ställning till en efter föranledande av

fullmäktige i riksbanken tillkommen skrivelse från justitieombudsmannen

till Konungen den 16 september 1936, vari hemställts att straffsatsen i 1927

års lag måtte skärpas och förbudet utvidgas till att avse alla de 1 all då förväxling

med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av om förväxlingen

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

kunde ske lätt eller ej; det hade nämligen visat sig att missbruk av det slag

som avsåges i lagen alltjämt förekomme och att domstolarna i vissa fall

ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att

lagens förbud icke syntes tillräckligt effektivt. Beträffande det förstnämnda

önskemålet har kommittén funnit att ett bötesstraff av högst etthundra kronor

icke vore tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av nu förevarande

slag kunde beräknas medföra. Straffet har därför av kommittén föreslagits

till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot har kommittén ansett

det icke vara tillräckligt motiverat att straffbelägga även spridning av

sådana efterbildningar, som icke lätt kunde förväxlas med äkta penningsedel.

Enligt kommitténs mening skulle nämligen härigenom även helt lojala

förfaranden kunna bliva straffbara.

Emellertid har kommittén i två andra hänseenden föreslagit utvidgande av

förbudet, nämligen till att avse även efterbildningar av mynt och av offentligt

värdemärke. Som motivering till det förra har kommittén anfört att efterbildningar

av mynt visserligen syntes förekomma i mindre omfattning men skulle

kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar

gjordes mera effektivt, och att de i och för sig vore ägnade att medföra samma

olägenhet. Förslaget att utsträcka stadgandet till att omfatta även efterbildningar

av offentligt värdemärke har åter föranletts av skrivelser från

generalpoststyrelsen till Konungen den 6 december 1929 och den 13 november

1942, i vilka styrelsen hemställt om skydd i nu förevarande hänseende för

sådana värdetecken som tillhandahölles genom postverket. Då denna hemställan

synts kommittén befogad, har kommittén ansett sig böra föreslå att

frimärken och andra offentliga värdemärken, som enligt kommittéförslaget

skulle åtnjuta skydd mot förfalskning, även inrymdes under straffskyddet i

nu förevarande paragraf.

Slutligen har kommittén även haft att taga ståndpunkt i anledning av

en till kommittén överlämnad skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken

den 11 april 1942, däri påyrkats straff även för den som uppsåtligen

skadade av riksbanken utgiven sedel så, att den till följd därav borde dragas

ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört, att sådant förfarande förekommit

sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av

ny typ och alt riksbanken därigenom lidit viss förlust. Kommittén har härom

anfört att det, såsom ock av fullmäktige förmenats, vore tydligt att straff

icke kunde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa

skrift eller teckningar utan endast för åtgärder, genom vilka en sedels skick

mera allvarligt försämrades. En gränsdragning måste här med nödvändighet

bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas

vara ägare till sedeln och alltså icke kränkte någon annans rätt, förefölle ett

stadgande om straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan

spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så syntes emellertid icke

vara fallet. Kommittén funne därför icke skäl föreslå införande i strafflagen

av någon bestämmelse i ämnet.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

249

I anledning av denna paragraf i förslaget ha fullmäktige i riksbanken förklarat

sig vidbliva den av kommittén bemötta uppfattningen, att förbudet

mot spridande av efterbildning av penningsedel borde utvidgas till att avse

alla de fall, då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende

av huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Till ytterligare utveckling

av denna mening ha fullmäktige anfört, att det med skäl torde kunna fordras

att firmor och enskilda avhölle sig från sådan efterbildning av sedlar som

kunde leda till förväxling, samt att det syntes fullmäktige knappast troligt

att en bestämmelse härom skulle, såsom kommittén funnit, kunna göra även

helt lojala förfaranden straffbara. Däxemot borde en sådan bestämmelse kunna

utöva en icke obetydlig preventiv verkan. Med hänsyn till att tolkningen

av gällande bestämmelser varit i hög grad växlande hade fullmäktige under

senare år i allmänhet inskränkt sig till att under hänvisning till straffbestämmelserna

söka förmå vederbörande firmor att avstå från efterbildning i reklamsyfte.

Att detta ej kunde anses helt tillfredsställande vore uppenbart.

Fullmäktige ha likaledes vidblivit sitt önskemål om en straffbestämmelse

för den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel, så att den

till följd därav borde indragas. I denna del ha fullmäktige anfört, att sådan

åverkan visserligen icke hittills förekommit i den omfattning fullmäktige befarat

vid avlåtandet av sin tidigare framställning i ämnet, men att detta icke

innebure några garantier för framtiden. Skulle någon taga sig före att i större

omfattning anbringa reklamtext på sedlar, vore detta oåtkomligt med nuvarande

bestämmelser. Att viss ekonomisk förlust därigenom skulle kunna åsamkas

riksbanken genom nödvändigheten att indraga och förstöra sedlarna samt

ersätta dem med nya, vore uppenbart. Därtill komme, att det icke kunde vara

rimligt att den enskilde skulle ostraffat kunna genom dylika åtgärder åsidosätta

aktningen för ett statligt betalningsmedel. Fullmäktige ville emellertid

begränsa sitt förslag om straffbeläggning till att avse endast sådana förfaranden

som skedde i större omfattning.

I likhet med kommittén finner jag det icke tillrådligt att, på sätt fullmäktige

i riksbanken påfordrat, utsträcka den nu ifrågavarande straffbestämmelsen

till att omfatta spridandet även av andra efterbildningar av penningsedlar

än sådana som lätt kunna förväxlas med riktiga sedlar. Att ett företag

i reklamsyfte utdelar presentkort som förete en mycket avlägsen likhet med

gällande penningsedlar, synes mig sålunda icke böra få föranleda straff. I

fråga om ett straffsladgande av nu ifrågavarande typ kan det icke anses vara

lagstiftningens uppgift att giva ett straffskydd som sträcker sig längre än som

erfordras för att komplettera det skydd, medborgarna själva böra bereda sig

genom iakttagande av normal vaksamhet.

Även i fråga om det av fullmäktige likaledes framförda önskemålet om

straff för skadande av riksbankens sedlar så att de måste indragas finner

jag, alt kommittén förebragt övertygande skäl för att icke upptaga någon

sådan straffbestämmelse. Icke heller i övrigt bar jag funnit anledning till

Departementschef

en.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

någon erinran mot utformningen av nu förevarande paragraf i kommittéförslaget.

11 §•

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 11 §, varest upptagits bestämmelser

om straff för försök till brott enligt förevarande kapitel. I sådant

hänseende har kommittén föreslagit att straff på försöksstadiet skulle

inträda beträffande normalfall och grova fall av urkundsförfalskning, såvitt

försöket avser urkund varöver gärningsmannen ej äger förfoga, så ock beträffande

penningförfalskning ävensom andra än ringa fall av brukande av

falsk urkund, undertryckande av urkund, märkesförfalskning samt förfalskning

av fast märke.

Härigenom innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt en

betydande utvidgning av området för försöksstraff vid förfalskningsbrotten.

För närvarande straffas sålunda endast försök till förfalskning eller förstörande

av allmänna arkivhandlingar och av fasta märken samt försök till

utprångling av falska penningar. Däremot avvisades i de sakkunnigas motiv

till 1942 års lagstiftning om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.) att införa straff

för försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning av

andra handlingar än allmänna arkivhandlingar anfördes sålunda, att den

som t. ex. experimenterade med alt eftergöra en annans namnteckning under

nagot kontrakt eller dylikt endast sällan kunde väntas bliva ertappad

och att, även där så skedde, ovisshet ofta skulle råda om han haft det för

straffbarhet erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök att

begagna en falsk handling skulle sakna större praktisk betydelse. Vad anginge

penningförfalskning syntes det ej erforderligt att stadga straff för försök

med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordat

brott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd

blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskilt

kriminaliserade enligt 12: 18.

Kommittén har däremot uttalat, att det på grund av förfalskningsbrottens

vanligen ganska grova beskaffenhet vore närliggande att bestraffa dem redan

på försöksstadiet. Väl kunde ett skäl mot bestraffning av försök till förfalskning

synas ligga däri, att brottet vanligen vore fullbordat innan ännu

någon skada åstadkommits, nämligen om man tänkte på förmögenhetsskada

genom bedrägeri eller liknande brott. Denna uppfattning innebure emellertid

enligt kommitténs mening ett misskännande av förfalskningsbrottets

väsen. Detta bestode nämligen icke i kränkningen av någon särskild rättighet

utan i brottets egenskap att innebära en fara för de samhällsviktiga

bevismedlens funktion i allmänhet.

Vad därefter angår behovet av försöksstraff vid de särskilda slagen av

förfalskningsbrott har kommittén till en början beträffande förfalskning och

förstörande av handlingar funnit, att det icke syntes böra ifrågakomma att

begränsa bestraffningen av försök till att såsom för närvarande gälla endast

i fråga om allmänna arkivhandlingar, även om dessa i främsta rummet finge

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kanyl Maj:ts proposition nr SO.

anses vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. En begränsning

av det straffbara området vid försök till urkundsförfalskning och undertryckande

av urkund vore emellertid påkallad, men avgränsningen syntes icke

låta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika giupper av

urkunder.

I stället funne kommittén till en början att, i överensstämmelse med vad

som enligt 1942 års lagstiftning gällde för de viktigare förmögenhetsbrotten,

försök till ringa urkundsförfalskning icke borde bestraffas. Vidare borde

straff icke inträda för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilket gärningsmannen

begagnar sig av material som icke utgjorde någon urkund, exempelvis

ett oskrivet papper, eller som åsyftade förändring av en urkund, varöver

han själv ägde förfoga. Motsvarande begränsning vore självklar beträffande

undertryckande av urkund, eftersom enligt förslaget detta brott även sasom

fullbordat endast kunde avse urkund, varöver den skyldige icke ägde förfoga.

Vad anginge brukande av falsk urkund syntes följdriktigheten kräva,

ad även försök till sådant brott bleve straffbart. Även här borde emellertid

ringa fall undantagas. Penningförfalskning ansåge kommittén likaledes böra

bestraffas redan såsom försök. Utom brottets svåra beskaffenhet talade härför,

att försöksstadiet ej sällan vore långt utdraget och att det brottsliga uppsåtet

ofta därunder framträdde med mycken tydlighet. Av vikt vore också,

att försök ej sällan kunde lättare ledas i bevis än det fullbordade brottet.

Den sista synpunkten gjorde sig med särskild styrka gällande beträffande

den i kommittéförslaget i paragrafen om penningförfalskning även upptagna

gämingsformen utprångling av falska penningar. Pa grund av penningförfalskningens

höggradiga farlighet funne kommittén, att även ringa fall av

brottet borde vara inbegripna under försöksbestraffningen. I viss mån samma

synpunkter som beträffande penningförfalskning krävde att även märkesförfalskning

bestraffades på försöksstadiet, dock att här synts kommittén

kunna göras undantag för ringa fall. I fråga om förfalskning av fast

märke borde tydligen det nuvarande försöksstraffet bibehållas, men även

här funne kommittén att ringa fall syntes böra undantagas, vilket innebure

en begränsning i förhållande till gällande rätt.

Vad slutligen angår de nuvarande bestämmelserna om straff för vissa

förberedelseåtgärder till penningförfalskning i 12: 18 ha dessa enligt kommittéförslaget

blivit överflödiga till följd av de allmänna reglerna om förberedelsestraff

i 3 kap.

I anledning av förslaget att försök till urkundsförfalskning skulle straffas

endast där det avsåge urkund varöver gärningsmannen ej ägde förfoga,

har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit det betänkligt att bl. a. försök

att tillverka helt nya urkunder skulle falla utanför det straffbara området.

Hovrätten har i denna del framhållit, att urkundsförfalskning ofta

krävde ingående förberedelser och eu vidlyftig utrustning, särskilt beträffande

i regel tryckta handlingar, såsom aktiebrev och obligationer. Hade

tillverkning av dylika handlingar påbörjats, förefölle gärningsmannen så

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Departements

chefen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

tydligt hava manifesterat sin brottsliga vilja, att han icke borde gå fri från

straff för försök. I fråga om sådana gärningar gjorde sig samma synpunkter

gällande, som föranlett att penningförfalskning enligt förslaget städse

gjorts straffbar på försöksstadiet. Det syntes därför böra övervägas, om icke

den ifrågavarande begränsningen beträffande försök till urkundsförfalskning

kunde bortfalla. Några egentliga olägenheter härav kunde icke anses vara

att befara. De fall som kommittén i första hand ansett böra undantagas

från det straffbara området syntes sålunda ändock med hänsyn till kravet

på tjänlighet hos försökshandlingen ofta komma att gå fria från straff.

Samma verkan kunde väntas inträda i ytterligare ett antal fall, emedan

den åsyftade gärningen skulle ha varit att bedöma såsom ett ringa brottsfall.

Till vad kommittén här föreslagit beträffande området för försöksstraff

vid förfalskningsbrotten har jag i stort sett kunnat ansluta mig. Jag har

dock från de synpunkter, som anlagts av hovrätten över Skåne och Blekinge,

funnit, att beträffande urkundsförfalskning straffbarheten icke borde

begränsas till fall, i vilka försöket avsett en urkund varöver gärningsmannen

icke ägde förfoga. Vidare har jag med hänsyn till den allvarliga beskaffenhet

som ofta utmärker signaturförfalskning ansett, att försöksstraff

bör stadgas jämväl i fråga om detta brott. I fråga om penningförfalskning

och utprångling av falska penningar har jag åter funnit, att liksom vid övriga

förfalskningsbrott ringa fall synas kunna undantagas från det straffbara

området vid försök.

Vidkommande frågan i vilken utsträckning straff bör inträda för förberedelse

till brott enligt nu förevarande kapitel torde med hänsyn till dessas

typ vara påkallat, att förberedelse straffas i samma omfattning som försök.

Vad särskilt angår det i departementsförslagets 9 § upptagna brukandebrottet

torde det vara av behovet påkallat att såsom förberedelse därtill kunna

straffa utlämnande av falsk urkund till begagnande, införande av falska

penningar till riket och dylika gärningar. Stämpling torde icke behöva straffbeläggas.

På grund av vad sålunda anförts har här upptagits stadgande om

straff för försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8

och 9 §§ i departementsförslaget, dock att straff ej må ådömas,’om brottet

skulle vara att anse såsom ringa.

I paragrafen har slutligen upptagits ett stadgande om straff för underlåtenhet

att avslöja brott, vilket emellertid ansetts kunna begränsas till att

avse allenast penningförfalskning.

12 §.

Paragrafen svarar mot 12 § i kommittéförslaget. I denna har upptagits ett

stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar enligt nu förevarande kapitel

för det han framkallat fara i bevishänseende, innan avsevärd olägenhet

uppkommit frivilligt avvärja denna, straffet må nedsättas under vad eljest

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

253

bort följa å gärningen. Om faran var ringa och brottet icke belagt med

strängare straff än fängelse, har straffrihet föreslagits skola inträda.

Detta stadgande har av kommittén avsetts skola i viss mån utgöra en motvikt

till att förfalskningsbrotten enligt förslaget genomgående skola anses

såsom fullbordade på ett så tidigt stadium, att förfalskningen icke behöver

ha medfört någon rättsförlust eller ens ha lett till att någon blivit vilseledd

eller till att bevisning blivit hindrad eller givit oriktigt resultat. Kommittén

har härom uttalat, att det likväl vore obestridligt att straffbarhetens grad

rönte inflytande av hur långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida.

Om gärningen bleve upptäckt och avbruten på ett tidigt stadium, skulle

ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén

föreslagna straffsatserna medgåve i allmänhet, att denna synpunkt kunde

vinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt för

ringa fall, stadgade straffskalan. I vissa fall syntes denna utväg emellertid

icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande

och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar

därav icke vore att befara. Då kunde nämligen straffnedsätlning eller fullständig

befrielse från straff skäligen anses påkallad i den utsträckning kommittén

här föreslagit. Till stöd härför kunde ytterligare anföras det angelägna

i att bestraffningen av hithörande brott utformades så, att den brottslige,

även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge,

såvitt möjligt föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan

den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Då stadgandet

gjorts tillämpligt endast på sådana förfalskningsbrott, i fråga om vilka fara

i bevishänseende uppställts såsom brottsrekvisit, omfattade det icke penningförfalskning

eller spridande av efterbildning av gällande penningsedel, mynt

eller offentligt värdemärke.

I anledning av paragrafen har Sveriges advokatsamfund vänt sig mot att

straffrihet vid tillbakaträdande föreslagits skola inträda endast då faran var

ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Samfundet

har härom anfört, att det väl kunde synas betänkligt, främst måhända ur

generalpreventiva synpunkter, att låta tillbakaträdande från fullbordat brott

grunda straffrihet, men att kommittén likväl redan accepterat denna tanke

för de fall, där faran var ringa och brottet endast belagt med fängelsestraff

eller böter. Ett särskilt skäl till att utsträcka straffriheten även till grövre

fali låge i vad kommittén i motiven anfört om det angelägna i alt bestraffningen

av förfalskningsbrotten utformades så, att den brottslige, även sedan

en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjlig

föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit

frambringa mera kännbara skadeverkningar. På siitl kommittén vidare antytt

kunde avvärjandet av faran stundom icke ske på annat sätt än att den

brottslige lämnade upplysning om förhållandet till andra personer. Härigenom

bleve emellertid det redan fullbordade brottet i viss mån uppdagat.

Man hade anledning antaga, att om verkan av eif dylikt avvärjande icke

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

bleve annan än en måhända minimal straffnedsättning, den brottslige mången

gång skulle föredraga att icke avvärja faran i förhoppning att hans brott

skulle förbliva oupptäckt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordade

samfundet, att paragrafen omarbetades så att frivilligt avvärjande av faran

i samtliga fall skulle kunna medföra straffrihet.

DePchefenntS~ kommittén här föreslagit har jag funnit vara en sakligt välmotiverad

komplettering till de tidigare stadgandena i kapitlet. En omredigering av

den föreslagna lagtexten har emellertid vidtagits. Att såsom kommittén avsett

från paragrafens tillämpningsområde undantaga något eller några av brotten

i kapitlet har nämligen icke synts erforderligt. Även vid de brott där krav

på fara i bevishänseende icke uttryckligen omnämnts i lagtexten bör, såsom

vid 6 § framhållits, ett sådant krav anses förutsatt och stadgandet i nu förevarande

paragraf alltså kunna bliva tillämpligt. Såsom förutsättning för stadgandets

tillämplighet har därför i departementsförslaget angivits att någon

som ådragit sig ansvar enligt 1—10 §§ frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende

som gärningen innebar, innan avsevärd olägenhet uppkommit.

Advokatsamfundets önskemål om utvidgning av möjligheten till straffrihet

har icke föranlett någon ändring i nu ifrågavarande paragraf men har

i viss utsträckning beaktats på det sättet, att särskilda straffskalor med fängelse

eller böter för ringa fall införts i flera av de föregående paragraferna.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §-

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall straff för mened drabba

den som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen. Straffet föreslås av kommittén till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år, dock att om mened

med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov — såsom

då menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller att

eljest synnerlig skada tillfogas annan — straffet skall vara straffarbete från

och med två till och med åtta år. Vidare har i 4 § av kommitténs förslag

upptagits ett stadgande om straffnedsättning eller i ringa fall straffrihet, då

någon i hithörande fall avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant

varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten

eller ingen betydelse för saken.

I fråga om det straffbara områdets omfattning överensstämmer kommittéförslaget

i huvudsak med gällande rätt. För att med klara ord angiva omfånget

av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten har kommittén

emellertid med osann uppgift uttryckligen jämställt förtigande av sanningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

255

Vad angår de fall, i vilka enligt 4 § av kommitténs förslag straffnedsättning

eller straffrihet kan inträda, torde gällande rätt innebära straffrihet för den

som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter vilka skulle angiva

att han själv gjort sig skyldig till bixttt, detta även om han avgivit osann

positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga uppgifter om sådant som

saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot torde gällande rätt för

övriga i 4 § avsedda fall icke medgiva vare sig straffrihet eller straffnedsättning

under eljest gällande straffminimum. Anmärkas må, att enligt 36: 6 nya

rättegångsbalken vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars

yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående

förövat brottslig eller vanärande handling, eller att avgiva utsaga varigenom

yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer

att vittnet höres därom.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,

mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med

möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader.

Då erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år

1937 givit vid handen att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra

bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen

av ett års straffarbete, har kommittén föreslagit en enhetlig

straffskala för normalfall av mened med sex månaders straffarbete som

minimum. Maximum föreslår kommittén sänkt från sex till fyra års straffarbete.

Den föreslagna särskilda skalan för grova fall ersätter stadgandet i

13: 2 i gällande lag enligt vilket menedare som bidragit till att oskyldig fått

undergå straff skall dömas till ett efter detta straff graderat strängt tilläggsstraff.

Justitiekanslersämbetet har för sin del funnit betänkligt att nu, så snart

efter den betydande straffsänkning som skedde 1937, ytterligare mildra

straffet för ifrågavarande ur skilda synpunkter allvarliga brott, och t. f. förste

stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall då meneden bidragit

till att någon oskyldig dömts till straff, som han helt eller delvis undergått,

straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det straff som

ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot uttalat,

att enligt en allmän erfarenhet alltför stränga straffsatser ofta föranledde

en strävan vid rättstillämpningen att söka giva brottet annan rubricering

eller, om detta ej lyckades, att göra tolkningen av det rätteligen tillämpliga

lagrummet så snäv som möjligt. Att även det år 1937 till sex månaders

straffarbete nedsatta straffminimum vilket enligt förslaget skulle utgöra minimum

i lindriga och normala fall, från nyss anförda synpunkt vore för

högt för de lindrigaste fallen framginge av den straffminskningsgrund som

föreslagits i 4 §. Ville man undvika en framtida misstolkning av hithörande

paragrafer med tillämpning av 2 och 4 §§ i stiillet för 1 §, syntes det nödvändigt

att för de lindrigaste fallen ytterligare sänka minimum i 1 §. Detta

torde lämpligen kunna ske genom en uppdelning av brottet i tre brottstyper,

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

normalfall, lindriga fall och grova fall. Därest så skedde, ifrågasatte föreningen

om behov funnes att bibehålla stadgandena i 4 §.

Vad angår det i 4 § av kommitténs förslag avsedda fallet att någon under

edsansvar lämnar oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott har

justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan om

lämpligheten av den ändringen i gällande rätt, att straffansvar kunde drabba

ett vittne som lämnade sådana uppgifter. Även om det icke kunde förnekas,

att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga uppgifter icke

vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt justitiekanslersämbetets

mening komma att leda till obillighet mot vittnen. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke vara motiverad.

Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av reglerna om

pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig uppgift, borde

han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen utformades

så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes. Även Sveriges

advokatsamfund har funnit önskvärt, att stadgandet med bibehållande i öv

rigt av förslaget komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis,

enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner.

Göta hovrätt har för sin del funnit välgrundat att stadga strafflindring

och, i ringa fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant

varom han ägt vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om

den som förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har

hovrätten ifrågasatt, huruvida i dylikt fall straffpåföljd över huvud borde

inträda. Ett blott förtigande av omständighet varom man ej varit pliktig

att uttala sig syntes icke vara likartat med lämnande av positivt felaktiga

uppgifter; straffansvar i det förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna

rättsmedvetandet. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett,

att man icke skäligen kunde grunda skillnaden mellan straffbarhet och

icke straffbarhet på den omständigheten, att vederbörande tege i stället för att

använda sin rätt att vägra uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma

att han saknade kännedom om denna rätt.

I fråga om det fallet, att någon avger osann utsaga eller förtiger sanningen

om sådant som är av liten betydelse för saken, har förslaget i allmänhet lämnats

utan erinran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid ifrågasatt,

om icke detta fall lämpligen borde utformas som en särskild lindrigaste

grad av menedsbrottet.

Kriminaliseringen av mened spelar en mycket stor roll för rättsskipningen.

Det är därför icke utan vissa betänkligheter att, såsom kommittén ifrågasatt,

sänka straffet därför. Jag har dock kommit till den uppfattningen att detta

i viss utsträckning låter sig göra och kan i denna del i stort sett ansluta mig

till kommitténs förslag. Beträffande bestämmelserna om straffnedsättning eller

straffrihet har jag emellertid funnit viss omarbetning av förslaget önskvärd.

Det av kommittén i 4 § föreslagna stadgandet om straffnedsättning eller

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

257

straffrihet avser osanna utsagor eller förtigande av sanningen angående sådant,

varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller

ingen betydelse för saken. Vad först angår sådant varom vederbörande ägt

vägra att yttra sig har det sedan länge i rättspraxis ansetts straffritt att avgiva

oriktigt vittnesmål för att undgå upptäckt av att vittnet själv gjort sig

skyldig till brott. Tydligen bör ingen vara pliktig alt under vittnesansvar yttra

sig om huruvida han själv är skyldig eller ej. 1 överensstämmelse härmed

stadgas också i 36: 6 nya rättegångsbalken, att vittne må vägra yttra sig angående

omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom

på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling.

Därmed är emellertid icke sagt, att det bör stå den brottslige fritt att, om

han blir hörd som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända

misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt är ofta ägnat att ställa

någon oskyldig i misstänkt dager och synes mig därför principiellt böra vara

straffbart men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I

departementsförslaget har därför detta fall upptagits i en särskild bestämmelse

om fängelse- eller bötesstraff för ringa fall, till vilken bestämmelse jag

återkommer i det följande. Det av kommittén gemensamt härmed behandlade

fallet att någon förtiger sanningen om sådant, varom han ägt vägra

att yttra sig, synes mig böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande bör i

sådant fall enligt min mening vara straffritt, och detta synes böra komma till

uttryck icke i en undantagsbestämmelse utan i själva beskrivningen på menedsbrottet.

Detta brott beskrives därför i departementsförslaget så, att någon

under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift

eller förtiger något, varom han är pliktig yttra sig. Klart är, att härvid vittnets

egen uppfattning om vittnespliktens omfattning icke får tillmätas avgörande

betydelse. Att ett vittne på grund av rättsvillfarelse trott sig vara befriat

från skyldighet att yttra sig om vad han förtigit kan icke i och för sig

fritaga honom från ansvar.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § jämväl behandlade fallen, att

den osanna utsagan varit av liten eller ingen betydelse för saken, bär för det

sistnämnda av dessa båda fall upptagits en regel om straffrihet i departementsförslagets

4 §. För det återstående fallet, nämligen att någon avgivit

osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft en viss men ringa

betydelse för saken, synes det riktigt att medgiva straffnedsättning. Detta kan

emellertid, såsom föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, ske genom

att generellt uppställa eu särskild lindrigare straffskala för ringa fall av

mened.

Beträffande den närmare utformningen av straffsatserna för mened torde,

såsom kommittén föreslagit, den normala straffskalan böra omfatta straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år. Emellertid finner jag,

såsom redan i det föregående antytts, en ytterligare lindring påkallad genom

införande av en särskild straffskala, omfattande fängelse eller böter, för ringa

fall. Denna straffskala är bland annat avsedd för sådana fall, där någon lämnat

osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller ock

IT Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr SO.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft ringa betydelse

för saken. Förstnämnda fall har uttryckligen angivits i lagtexten, varemot

det sistnämnda fått ingå i det allmänna uttrycket att brottet eljest är

att anse som ringa. För de grova fallen finner jag den av kommittén här som

eljest använda metoden med en särskild straffskala givet vara att föredraga

framför den i gällande lag tillämpade, att straff för mened som bidragit till

att oskyldig blivit straffad skall bestämmas i relation till det straff som

ådömts den oskyldige.

2 §.

Enligt 37 kap. nya rättegångsbalken kan part i tvistemål höras under sanningsförsäkran.

Processlagberedningen förutsätter, att i strafflagen skall stadgas

straff för medvetet oriktig sådan uppgift, lägre än straffet för mened men

för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre minimum än fängelse.

I överensstämmelse härmed föreslår straffrättskommittén i 3 § av sitt förslag,

att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran, lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen skall för osann partsutsaga dömas till straffarbete

i högst två år eller fängelse. Enligt 4 § i kommitténs förslag, vilken avser

såväl vittnes- som partsutsagor, skall emellertid straff nedsättning eller strafffrihet

inträda, när uppgiften eller förtigandet avsett sådant varom den hörde

ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken.

För innebörden av sistnämnda undantagsbestämmelse har närmare redogörelse

lämnats under 1 §.

Mot den föreslagna straffbestämmelsen om osann partsutsaga har icke

gjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund

ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffartema, så att straffet

skulle bliva fängelse eller straffarbete i högst två år.

Bestämmelsen om osann partsutsaga har i departementsförslaget icke undergått

andra förändringar än som erfordras för att uppnå överensstämmelse med

utformningen av menedsbrottet i 1 §. Den brottsliga gärningen har sålunda

beskrivits såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av något, varom

den hörde är pliktig yttra sig. Vidare har en särskild straffskala tillagts för

fall, där någon lämnat osann uppgift om sådant, varom han ej var pliktig

yttra sig, eller brottet eljest är att anse som ringa. Straffet för ringa fall,

vilket vid mened föreslagits till fängelse eller böter, har här satts till böter

eller fängelse.

3 §•

I samband med straffbestämmelserna för mened och osann partsutsaga ha

i kommittéförslaget föreslagits stadganden om straff för motsvarande gärningar

av grov oaktsamhet. Enligt 2 § i kommittéförslaget skall den som av

grov oaktsamhet begår gärning som i 1 § sägs dömas för ovarsam edsaga till

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

259

fängelse eller böter; och samma straff skall enligt en andra punkt i 3 § inträda

för partsutsaga av grov oaktsamhet.

För närvarande är allenast uppsåtlig mened straffbar. Såsom motiv för att

straffbelägga även oriktiga utsagor eller förtiganden som ske av grov oaktsamhet

har kommittén åberopat bland annat den påtagliga svårigheten att

bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller

dölja sanningen. Denna svårighet föranledde säkerligen i många fall, att uppsåtligen

oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövades mened

i betydligt större utsträckning än som framginge av de i förhållande till

antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i

vilka menedsstraff ådömts. Belysande vore att åtal för mened i mycket stor

utsträckning ledde till frikännande; under de senaste åren hade föga mer än

hälften av åtalen för mened lett till fällande dom. Infördes straff för osann

utsaga under edsansvar som ej avgivits uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet,

syntes kommittén en motsvarande straffbestämmelse vara påkallad

även för partsutsagor.

Mot att vid edsutsagor straffbelägga grov oaktsamhet har erinran gjorts

allenast av Sveriges advokatsamfund, som hemställt att paragrafen måtte utgå.

Tanken att tillskapa ett nytt brott av något lägre valör för att med straff

kunna komma åt personer, som man misstänkte för ett grövre brott men icke

kunde överbevisa därom, vore enligt samfundets mening icke tilltalande. Härtill

komme, att brottsrekvisitet grov oaktsamhet vore tänjbart och lämnade

rum för godtycke. Vad särskilt anginge vittnen måste beaktas, att de, när de

inför domstol skulle avgiva sina berättelser, kunde begå även ganska grova

misstag under inflytande av spänning, nervositet m. m. Det kunde icke vara

rimligt, att de skulle löpa risken att en domstol efteråt bedömde ett misstag

såsom grov oaktsamhet.

Vad sålunda anförts om edsutsagor har samfundet ansett i än högre grad

gälla partsutsagor. Kommittén hade enligt samfundets mening icke tillräckligt

beaktat det förhållandet, att uppgiftslämnarens egenskap av part med nödvändighet

gjorde honom benägen att se saker ensidigt, varför det vore ett

orimligt krav att han vid straffansvar skulle tillse att han icke gjorde sig

skyldig till något misstag. Stockholms rådhusrätt har ansett tveksamt, huruvida

osann partsutsaga borde bestraffas vid fall av grov oaktsamhet, samt

erinrat om att processlagberedningen icke uttalat annat än att straff borde

stadgas för medvetet oriktig partsutsaga.

Vidkommande straffsatsen ha justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt

erinrat, att den vid edsutsagor föreslagits till fängelse eller böter, samt

ifrågasatt om den icke, då osann partsutsaga vore ett lindrigare brott än mened,

borde vid partsutsagor bestämmas till böter eller fängelse.

Ehuru jag anser särskild försiktighet böra iakttagas vid straffbeläggandp

av culpösa handlingar, har jag i likhet med kommittén kommit till den slutsatsen,

att införande av straff för oriktiga utsagor i fall av grov oaktsamhet

Dejmrtements
chefen.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Dzparlemmts
chefen.

är påkallat. Det av Sveriges advokatsamfund som skäl mot straffbeläggande

anförda exemplet, att ett nervöst vittne under inflytande av spänningen vid

förhöret begår ett misstag, synes mig icke övertygande, eftersom i dylikt fall

grov oaktsamhet icke kan anses föreligga och straff alltså är uteslutet enligt

förslaget. Om straffvärd grov oaktsamhet kan man däremot tala, när en

sakkunnig under vittnesansvar bestämt uttalar sig rörande förhållanden, som

han i själva verket ej har reda på, och därvid lämnar felaktig uppgift. I

kravet på att oaktsamheten skall vara grov får även inläggas, att det skall

vara fråga om någon uppgift av större betydelse.

Liksom kommittén anser jag vidare edsutsagor och partsutsagor såtillvida

böra behandlas lika, att grov oaktsamhet straffbelägges i båda fallen. Processlagberedningen

saknade vid avgivande av sitt förslag anledning att ingå

på denna fråga, eftersom straffbeläggande av oaktsamhetsfall vid edsutsagor

då ännu icke ifrågasatts. Vad angår den av Sveriges advokatsamfund berörda

omständigheten, att en part lätt kan misstaga sig på grund av sin naturliga

partiska inställning, bör den givetvis beaktas vid bedömandet och ofta

leda till att en oriktig partsutsaga anses straffri, men den synes icke vara

något avgörande argument mot straffbestämmelsen.

Brottsbeskrivningen i departementsförslaget överensstämmer i sak med

kommitténs förslag. Emellertid har det synts lämpligt att i en särskild paragraf

upptaga en för eds- och partsutsagor gemensam bestämmelse. Brottet

har därvid benämnts ovarsam utsaga och straffet bestämts till böter eller

fängelse.

4 §•

Kommittéförslagets 4 § upptager regler om straffnedsättning eller i ringa

fall straffrihet för vissa fall av oriktiga eds- eller partsutsagor. Dessa ha behandlats

vid departementsförslagets 1 § med undantag av det fallet, att någon

förtiger eller lämnar oriktig uppgift om förhållande som saknar betydelse för

saken,

Beträffande sistnämnda fall har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit

något behov av straff icke föreligga, då någon allmän fara icke inträffat.

Sveriges advokatsamfund har likaledes förordat bibehållande av gällande

rätt om straffrihet vid lämnande av irrelevanta uppgifter.

I fråga om oriktiga eds- eller partsutsagor, som icke varit av betydelse för

saken, ansluter jag mig till den av häradshövdingföreningen och advokatsamfundet

uttalade meningen, att något behov av straff icke föreligger. Att lämna

oriktiga uppgifter angående helt betydelselösa omständigheter synes mig böra,

liksom hittills, vara straffritt. Detta är i gällande rätt underförstått. I departementsförslaget

har ett uttryckligt stadgande därom upptagits i nu förevarande

paragraf i stället för den av kommittén föreslagna regeln om straffnedsättning

eller straffrihet. För att understryka att vittnets eller partens egen

uppfattning om vad som är av betydelse för saken icke är avgörande har

regeln erhållit den utformningen, att straffrihet inträder om utsagan prövas

vara utan betydelse för saken.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

261

5 §•

I denna paragraf föreslår kommittén bestämmelser om falskt åtal. Brottet

beskrives så, att någon åtalar den som är oskyldig. Straffet föreslås för

normalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall straffet enligt

förslaget vara straffarbete i högst sex år, i ringa fall däremot fängelse eller

böter.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande lag i 16 kap., som handlar

om falsk angivelse och annan ärekränkning. Straffet för falskt åtal varierar

mellan straffarbete på livstid och böter efter dels straffsatsen för det brott

åtalet avser, dels den framgång åtalet haft, dels ock om åtalet skett av argt

uppsåt eller av obetänksamhet.

Kommittén har ansett, att falskt åtal icke borde upptagas bland brotten

mot enskild utan lämpligen kunde sammanföras med menedsbrottet. Straffets

storlek har kommittén funnit böra bestämmas efter mera allsidigt övervägande

av omständigheterna vid brottet än enligt gällande lag. Gränsdragningen

mellan argt uppsåt och obetänksamhet, som vållat osäkerhet vid tolkningen,

har kommittén icke bibehållit utan blott krävt att gärningen sker uppsåtligen,

ett krav vilket här som eljest ansetts överflödigt att upptaga i lagtexten.

Mot förslaget har icke framställts någon erinran annat än beträffande frågan,

huruvida kravet på uppsåt borde uttryckligen upptagas i lagtexten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit önskvärt att så skedde genom

införande av ordet »falskeligen» i lagtexten. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har föreslagit formuleringen: »Åtalar någon den, som han vet vara oskyldig.

» Samma förslag har framförts av föreningen Sveriges landsfiskaler

under framhållande av att kravet på uppsåt vore uppenbart för fackmannen

men icke för lekmannen, vilken av paragrafens formulering kunde föranledas

att sätta likhetstecken mellan ogillat och falskt åtal samt därigenom animeras

till rekonventionstalan mot åklagaren.

På grand av de framställda anmärkningarna har i departementsförslaget Departement»- angivits, att ansvar för falskt åtal skall ådömas allenast den som väcker chelenåtal

med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.

6 §•

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall den som väcker åtal, ehuru han icke

har sannolika skäl därtill, dömas för obefogat åtal till fängelse eller böter.

Bestämmelsen svarar i gällande lag närmast mot 16: 4. Åtal som prövas ha

skett av obetänksamhet och utan argt uppsåt skall i olika fall medföra straffarbete

i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter; dock alt den

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som haft sannolika skäl till åtalet, enligt 6 § i samma kapitel, skall vara fri

från straff.

Även enligt kommittén skall den, som väcker åtal, för att gå fri från straff

ha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon

grund att anse den tilltalade skyldig fritoge honom icke från ansvar, om det

borde ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke

skulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning

räkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter

tillräckliga för att utfylla bevisningen. I ett annat sammanhang uttalar kommittén

att det icke hjälpte den åtalande, om han under målets gång lyckades

förebringa omständigheter som i och för sig tydde på den tilltalades

skuld, t. ex. lyckades uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevis

angående någon för den tilltalade besvärande omständighet.

Mot förslaget har icke gjorts annan erinran än att Sveriges advokatsamfund

förordat omkastning av straffarterna i skalan så att straffet skulle bliva

böter eller fängelse. Enligt samfundets mening torde nämligen för nu ifrågavarande

brott straffet i allmänhet rimligen böra utgöras av böter.

Departements
chefen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om obefogat åtal har i sak

oförändrad upptagits i departementsförslaget. I fråga om straffsatsen har jag

icke funnit skäl att, utöver den av kommittén föreslagna strafflindringen,

ytterligare nedsätta straffet på sätt advokatsamfundet föreslagit genom omkastning

av straffarterna. Vad angår det straffbara områdets omfattning

vill jag i anledning av kommitténs nyss citerade motivuttalanden framhålla,

att den som väckt åtal enligt min mening bör vara straffri ej blott då de av

honom vid åtalets väckande kända omständigheterna skäligen kunde anses

tillräckliga för en fällande dom utan även då av senare under målets gång

framkomna omständigheter kan anses framgå att vid åtalets anhängiggörande

objektivt sett förelågo sannolika skäl därtill, låt vara att dessa skäl ej då

voro kända för den åtalande.

7 §•

Enligt 7 § i kommitténs förslag skall straff för falsk tillvitelse inträda, där

någon inför allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som

har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar

annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande

eller mildrande omständighet. Straffet föreslås vara högst straffarbete

j två år, vilket innebär att även fängelse eller böter kunna ådömas. För straffbarhet

anser kommittén i regel böra krävas uppsåt. Den som ej insåg att

han for med osanning skall enligt kommittéförslaget kunna straffas allenast

i undantagsfall, nämligen under den dubbla förutsättningen att han dels själv

gjort anmälan eller eljest tagit initiativet till utredningen dels ock underlåtit

skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Tillvitelser bedömas i 16 kap. av gällande lag olika allteftersom frågan är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

263

om falsk angivelse, varmed likställes förebringande av besvärande omständigheter

så att åtal följer eller för att få tilltalad dömd till straff, eller om annan

tillvitelse. Ansvar för falsk angivelse drabbar den som icke haft sannolika

skäl till angivelsen, och brottet bestraffas i stort sett lika med falskt åtal. Att

tillvita någon ett brott annorledes än genom angivelse bedömes däremot som

ärekränkning och kan medföra ansvar för förtal enligt 7 §. Ansvar för förtal

förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas,

att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om

brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den var sann,

och bevisning därom får endast föras genom särskild rättegång angående det

brott beskyllningen avsåg.

Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes

än genom åtal göras hos offentlig myndighet som har att sörja för att

lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett

om de ske genom formlig angivelse eller ej. För att de som ägde kännedom

om brott icke skulle genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas

hjälp eller att för myndigheterna omtala vad som kunde leda till

brottets beivrande, borde för ansvar fordras att en bevisligen osann uppgift

lämnats. Det torde, säger kommittén, vara motiverat att på detta sätt i viss

mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden

det hörde att sörja för att lagöverträdare befordrades till ansvar,

i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej hade med saken

att göra.

I subjektivt avseende vill kommittén göra skillnad mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren

själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift

på begäran av myndighet. I sistnämnda fall bör enligt kommitténs mening

allenast den som själv insåg att han for med osanning drabbas av straff.

Beträffande initiativtagaren synes det kommittén rimligt att sträcka straffbarheten

längre, dock ej så långt att han, såsom gällande lag fordrar, måste

vid äventyr av straff visa sannolika skäl för sitt påstående. För ansvar anser

kommittén därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av

uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning,

han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Den föreslagna privilegicringen av beskyllning inför vissa myndigheter mot

annan för brott har synts justitiekanslersämbetet i så måtto ägnad att ingiva

betänkligheter, att möjligheten att ostraffat tillvita personer brott härigenom

ökades. Å andra sidan vore det önskvärt, att medborgare som kände till något

brottsligt förfarande av vikt icke avhölles från anmälan till vederbörlig

myndighet av rädsla för straff, om de icke kunde styrka brottet. Huruvida

de olägenheter, som nuvarande lagstiftning kunde medföra, vore större än

de som kunde befaras av de föreslagna reglerna, vore vanskligt att avgöra.

Fn ändring torde icke böra ske utan att behov därav i verkligheten framträtt.

Kriminnlpolisintendenten i Stockholm har däremot med tillfredsställelse häl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

sat, att straff för tillvitelse icke längre skulle inträda annat än om den visades

vara osann. Erfarenheten hade nämligen visat att allmänheten i stor utsträckning

avhölle sig från mera bestämda uppgifter beträffande ett angivet

brotts art och eventuella gärningsmän av fruktan för ett rekonventionsvis

väckt åtal. Denna obenägenhet att i anmälan lämna mera exakta uppgifter

försvårade ofta i hög grad den av polismyndigheterna bedrivna efterforskande

och utredande verksamheten. Kommitténs redogörelse för förhållandena på

detta område vore sålunda, sedd ur erfarenhetsmässig synpunkt, fullt riktig
Justitiekansler

sämbetet har vidare uttalat, att en skarpare gräns vore önskvärd

mellan de myndigheter, inför vilka en beskyllning om brott i viss mån

privilegierats, och andra. Uttrycket »myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare

befordras till ansvar» avsåge enligt motiven icke blott myndighet

som hade att utföra polisutredningar eller åtal utan även andra myndigheter,

om till dem framfördes en uppgift av sådan beskaffenhet, att det ålåge

myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär

väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet; huruvida

detta vore förhållandet berodde på brottets beskaffenhet och myndighetens

tjänsteåligganden. En begäran om utredning hos en departementschef i

samband med påstående om brott borde väl t. ex. bedömas enligt det föreslagna

lagrummet, men strängt taget torde dock knappast departementschef

vara en myndighet.

I anledning av att förevarande paragraf icke straffbelägger lämnandet av

sådana osanna uppgifter, som äro till förmån för en misstänkt person, har

kriminalpolisintendenten i Stockholm förklarat det ur åklagar- och polissynpunkt

vara beklagligt, att uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis- eller

åklagarutredningar icke kunnat införas.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i detta sammanhang behandla

såväl falsk angivelse som andra tillvitelser om brott inför myndighet.

Då nya rättegångsbalken räknar med särskilda straffrättsliga bestämmelser

om falsk angivelse, synes det mig emellertid lämpligt att begreppet falsk angivelse

bestämmes för sig. Paragrafen har därför uppdelats i tre stycken, av

vilka det första under namn av falsk angivelse upptager det fallet att någon

gör angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Övriga uppsåtliga

fall behandlas under beteckningen falsk tillvitelse i andra stycket. Vad

angår frågan vilka myndigheter som böra medtagas i detta sammanhang torde,

såsom justitiekanslersämbetet anmärkt, det av kommittén använda uttrycket

»myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar»

vara alltför obestämt. Det är ovisst, i vilken utsträckning myndigheter ha

skyldighet att disciplinärt ingripa eller verka för åtal mot underlydande

för tjänstefel eller mot annan person för förseelser inom myndighetens förvaltningsområde.

Klart är att åklagare och polismyndigheter böra föras hit.

Ofta kan det emellertid framträda som naturligt och mindre bryskt att icke

strax gå till polisen utan vända sig till annan myndighet. En anmälan om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

265

att en skollärare uppträtt otillbörligt mot barnen riktas sålunda lämpligen

till skolans rektor, en anmälan mot en tjänsteman i ett verk för olämpligt

uppträdande mot allmänheten till verkschefen o. s. v. Det torde icke vara

möjligt att uppräkna vissa slag av myndigheter beträffande vilka stadgandet

kan bliva tillämpat. Den nödiga begränsningen har därför i departementsförslaget

gjorts på det sättet, att stadgandet angivits gälla endast där myndigheten

har att upptaga anmälan i sådan sak varom fråga är. Härigenom

kommer tydligen att under paragrafens tillämpningsområde falla det av justitiekanslersämbetet

anförda exemplet, att en begäran om brottsutredning

riktas till en departementschef. Såsom en följd av förslaget i denna del

torde böra övervägas att, i analogi med vad som i 10 § lagen om rätt att

utbekomma allmänna handlingar stadgas om polismyndighets och allmän

åklagares handlingar, bereda möjlighet att vägra utlämnande av anmälningar

som ingivits till annan myndighet. Denna fråga lärer komma att upptagas

av 1943 års sekretessutredning.

Beträffande beskrivningen på den brottsliga gärningen ansluter jag mig till

kommitténs förslag. Det kan icke vara riktigt att, såsom i gällande rätt,

påståenden om brott riktade till vederbörlig myndighet jämställas med äreröriga

beskyllningar som meddelas andra personer och ansvar för ärekränkning

inträder, om den som lämnat uppgiften ej kan i särskild rättegång

bevisa dess sanning. När en uppgift om brott riktar sig just till det samhällets

organ, som har att upptaga anmälan i sådan sak, framträder den som vida

mer legitim, och ansvar bör därför, såsom kommittén föreslagit, inträda allenast

om uppgiftslämnaren bevisligen farit med osanning. Erfarenheten bestyrker,

att det nuvarande straffhotet avskräcker allmänheten från att lämna

åklagare och polismyndigheter önskvärda upplysningar om brott. En annan

sak är att, såsom kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekat, allmänheten

genom oriktiga uppgifter till förmån för den som är misstänkt för brott kan

vilseleda polismyndigheten. Jag har, i likhet med kommittén, icke ansett

mig kunna förorda, att det straffbara området utsträckes till att omfatta

sådana uppgifter.

Beträffande uppsåtligt brott är jag alltså i sak ense med kommittén. De

farhågor som i justitiekanslersämbetets yttrande yppats mot att öka möjligheten

att ostraffat tillvita annan brott synas mig emellertid beaktansvärda i

fråga om oaktsamma gärningar. Kommittén synes mig gå för långt, då den

icke vill straffa oaktsamhet annat än om uppgiftslämnaren själv gjort anmälan

eller påkallat utredning samt underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa

sig om uppgiftens sanning. Varje osann angivelse eller tillvitelse bör enligt

min mening föranleda straffansvar och följaktligen även skadeståndsskyldighet,

såvitt den sker av grov oaktsamhet. Jag förordar alltså å ena

sidan en utvidgning till alla osanna angivelser eller tillvitelser som ske hos

vederbörlig myndighet men vill å andra sidan föreslå en begränsning i fråga

om oaklsamhetsgraden så att allenast grov oaktsamhet inbegripes. I sistnämnda

hänseende ansluter departementsförslaget till vad som i 3 § föreslagits

beträffande ovarsam utsaga. Kravet på alt oaktsamheten skall vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

266

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

grov jämte de i brottsbeskrivningen använda starka uttrycken tillvita, föregiva

o. s. v. ådagalägger tillräckligt tydligt, att ansvar icke skall inträda för

varje oursäktligt misstag vid ett polisförhör beträffande en för den misstänkte

oförmånlig detalj.

8 §-

En bestämmelse om straff för bevisförvanskning har av kommittén upptagits

under 10: 9 i dess förslag. Bevisförvanskning föreligger enligt kommittéförslaget,

där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för

brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet

har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen

med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld eller eljest är att anse som grov, straffarbete i högst sex år.

Motsvarande bestämmelser i gällande lag äro fördelade på två skilda brott,

allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad.

Den som, sedan brott timat, genom att undanröja bevis om gärningen motverkar

den brottsliges befordran till ansvar straffas enligt 10: 18 a på samma

sätt som för annat skyddande av brottsling. Den som, för att ådraga annan

straff, undanröjer bevis för hans oskuld eller falskeligen förebringar besvärande

omständigheter mot honom kan däremot enligt 16: 2 straffas såsom

för falskt åtal.

Redogörelse för remissyttrandena över kommittéförslaget i denna del har

lämnats vid 10: 10 i departementsförslaget.

På skäl som anförts vid 10: 10 i departementsförslaget har jag, i anslutning

till gällande rätt, ansett i 10 kap. böra bibehållas straffbestämmelse för

den som motverkar en brottslings befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande

åtgärd genom att undanröja bevis om gärningen. Ett sådant förfarande

skall enligt nyssnämnda paragraf i departementsförslaget medföra

straff för skyddande av brottsling. Vid sidan härom synes böra upptagas

straff för förvanskande eller undanröjande av bevis med uppsåt att oskyldig

må bliva sakfälld eller åberopande av falskt bevis med sådant uppsåt. Enligt

nu förevarande paragraf i departementsförslaget skall ett sådant brott under

namn av bevisförvanskning medföra samma straff som falskt åtal.

9 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén

upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i fall varom förut i kapitlet

förmäles genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt

åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att

till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall, såvida han ej är

förfallen till straff enligt vad förut stadgats, dömas till böter eller fängelse.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har av kommittén

motiverats med att det icke vore tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som i

god tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott

opaginerad Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

skulle, efter vunnen insikt om sitt misstag, kunna strafflöst underlåta att

rätta vittnesmålet och därigenom orsaka att den oskyldige bleve fälld till

straff. Enahanda synpunkt gjorde sig gällande i andra fall av osann utsaga.

I alla förut i kapitlet behandlade fall av sådan förelåge ett behov av att

genom en ansvarsbestämmelse öva press pa uppgiftslämnaren att rätta möjligen

felaktiga uppgifter innan de orsakade skada. En sådan ansvarsbestämmelse

hade icke synts kommittén behöva ingiva betänkligheter, om den begränsades

till sådana fall, där den oriktiga uppgiften framkallat fara för att

annan skulle bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång

och det icke fordrades mera av uppgiftslämnaren än att han till farans

avvärjande gjorde vad skäligen kunde begäras. För den allmänna rättsuppfattningen

torde det te sig som ett rimligt krav, att om nagon, lat vara i god

tro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan till

avsevärt förfång, han sedermera skulle rätta uppgiften, därest han funne

att den var oriktig.

I anledning av denna paragraf har hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt,

huruvida icke vid ifrågavarande brott, som stundom skulle kunna te sig mycket

ursäktligt, straff borde kunna bortfalla, då faran vore obetydlig eller brottet

eljest vore att anse såsom ringa. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har

funnit att jämväl parter och rättegångsombud, som fått kännedom om att ett

vittnesmål eller annan utsaga av jämförbart slag varit oriktig, borde under

straffansvar vara pliktiga att förebygga skada därav. Med den ringa insikt

allmänheten hade i fråga om de rättsvårdande myndigheternas organisation

och arbetsordning torde det nämligen förefalla naturligast för vittne eller

annan, som fått klart för sig att en lämnad utsaga vore oriktig, att vända sig

till den advokat eller part som åberopat honom och hos denne beriktiga utsagan.

I motsvarande situation torde part vända sig till sin advokat. I sådan

händelse måste det sägas att vittnet eller parten för sitt vidkommande gjort

vad skäligen kunde begäras för skadans avvärjande. Syftet med det föreslagna

lagstadgandet bleve emellertid ändock icke uppnått, om parten respektive

advokaten icke vidarebefordrade beriktigandet till den det vederborde.

Det borde därför vid äventyr av straff åligga även part och rättegångsombud

att tillse, att utsaga, som enligt vad de fått veta vore oriktig, rättades till

hos vederbörlig myndighet. Behovet av en sådan föreskrift syntes vara så

mycket större som det enligt förarbetena till nya rättegångsbalken förefölle

att vara synnerligen tveksamt huruvida dylik skyldighet enligt processuella

regler ålåge försvarsadvokat (SOU 1938:44 s. 276). Att någon skyldighet i

detta hänseende icke ålåge tilltalad framginge tydligt av samma förarbeten

(s. 407).

Det av kommittén här föreslagna stadgandet synes mig i huvudsak välmotiverat.

Kommittén har emellertid som brotlsrekvisit uppställt, att den som

avgivit den osanna utsagan efteråt skall ha kommit till insikt om att han därigenom

framkallat fara för alt annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

268

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

eller eljest lida avsevärt förfång. Härav synes bl. a. skola följa, att om någon

i efterhand kommit till insikt om att han avgivit en osann vittnesutsaga, skyldighet

att beriktiga denna icke skulle föreligga, därest vittnet av annan orsak

trodde sig kunna utgå ifrån att den person, mot vilken den osanna utsagan

talade, i allt fall vore skyldig. Detta kan icke anses tillfredsställande, utan

vittnet bör vara pliktigt att beriktiga sin osanna utsaga, så snart hos vittnet

uppkommit insikt om att utsagan varit oriktig och alt den kan föranleda

fällande dom mot någon, alldeles oberoende av huruvida vittnet möjligen

själv anser den andre skyldig eller ej. På grund härav och då det av redaktionella

skäl torde böra undvikas att nämna åtalsfallet har uttrycket »bliva

oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång» utbytts mot

»utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång». Under förfång ingår

givetvis även obefogat åtal.

I redaktionellt hänseende synes den av kommittén föreslagna lagtexten icke

klart giva vid handen, att paragrafen är avsedd att tillämpas, då en gärning

blivit begången, som ej från början är straffbar men eljest faller under någon

av de föregående paragraferna i kapitlet, samt gärningsmannen senare kommit

till insikt om rätta förhållandet. Brottsbeskrivningen har därför omformulerats

till att uttryckligen avse den som, utan att vara förfallen till straff

enligt 1—8 §§, genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning,

varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva

utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och som, efter att hava

kommit till insikt därom, underlåter att till farans avvärjande göra vad som

skäligen kan begäras.

I fråga om straffet har jag icke funnit lämpligt att här, på sätt hovrätten

för övre Norrland förordat, medgiva straffrihet i fall då faran är obetydlig

eller brottet eljest är att anse såsom ringa. Det må emellertid nämnas att

15 § i departementsförslaget gjorts tillämplig å samtliga i kapitlet upptagna

brott. En följd härav blir, att om någon gjort sig förfallen till ansvar enligt

det nu förevarande stadgandet genom att han icke inom skälig tid beriktigat

en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet

skall inträda, där faran var ringa.

Vad ater angar den av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm framförda

synpunkten, att straff även borde drabba part eller rättegångsombud, som

underlåter att till vederbörande myndighet vidarebefordra ett vittnes beriktigande

av sitt vittnesmål, synes det mig knappast påkallat att införa en straffbestämmelse

för sådant fall. Om parten eller ombudet själv medverkat till att

rättelsen icke blivit framförd, blir han enligt de allmänna medverkansreglerna

förfallen till ansvar. Sådant ansvar torde sålunda inträda t. ex. om han

motarbetat en avsikt hos den som avgivit utsagan att rätta denna.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget, i vilken kommittén

upptagit en bestämmelse om straff för osann försäkran. Sådant brott skall

enligt förslaget föreligga, där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

269

författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen samt åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter eller, om

brottet är grovt, straffarbete i högst två år. I ett andra stycke av paragrafen

har kommittén föreslagit, att den som av grov oaktsamhet begår sådan gärning,

som nyss sagts, skall straffas med böter eller fängelse.

Det är redan enligt gällande rätt vanligt, att osann uppgift, som lämnas

under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, medför straffansvar. I nuvarande

12: 22 stadgas sålunda straff för falsk utsaga i sådan skriftlig försäkran

på heder och samvete, som avgives jämlikt 3: 2 eller 6: 9 giftermålsbalken,

nämligen försäkran om frihet från äktenskapshinder och försäkran angående

vilken make viss egendom tillhör. Vidare stadgas i skattestrafflagen ansvar

för den som i deklaration för fastställande av skatt lämnar oriktig uppgift

ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt

eller till för låg sådan. I ett flertal andra specialförfattningar finnas bestämmelser

om ansvar för oriktig anmälan, ofta oavsett formen för anmälningen.

Som exempel härå kunna nämnas stadgan den 8 juni 1917 angående hotelloch

pensionatrörelse samt utlänningslagen den 15 juni 1945.

Det nu föreslagna stadgandet har av kommittén motiverats med att, om

i strafflagen upptoges en bestämmelse om ansvar för oriktig uppgift i skriftlig

utsaga som jämlikt lag eller författning avgåves under edlig förpliktelse

eller på heder och samvete, möjlighet skulle beredas att allenast genom att

föreskriva sådan form för viss uppgift åstadkomma straffrättslig garanti för

uppgiftens sanningsenlighet. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra

granska de redan givna speciella straffbestämmelserna av hithörande slag

för att pröva, huruvida de vore motiverade av särskilda förhållanden eller

utan olägenhet skulle kunna ersättas av den nu föreslagna paragrafen. Dessa

bestämmelser skulle därför enligt förslaget kvarstå och, såsom varande av

speciell natur, äga tillämpning på de förhållanden de avsåge att reglera med

uteslutande av den nu ifrågavarande allmänna bestämmelsen i strafflagen.

På grund av de inskränkningar i det föreslagna nya stadgandets tillämpningsområde

som sålunda föranleddes av andra ansvarsbestämmelser bleve dess

räckvidd till att börja med icke stor. Under paragrafen komme emellertid

att falla bl. a. sådan osann försäkran, som för närvarande bestraffades enligt

12:22 strafflagen.

Angående det i förslaget uppställda rekvisitet fara i bevishänseende har

kommittén anfört, att på grund härav en oriktighet icke skulle kunna medföra

ansvar annat än om den avsåge något för den avgivna utsagan väsentligt.

Ansvar skulle alltså icke inträda t. ex. för angivande av oriktigt datum

för underskriften, där dagen för utsagans avgivande saknade betydelse för

det ändamål utsagan skulle tjäna. Genom kravet på fara i bevishänseende

uteslötes vidare från ansvar oriktiga uppgifter angående förhållanden som

blott hade historiskt eller vetenskapligt intresse. Huruvida åtgärden innebure

fara i bevishänseende, bleve att bedöma med hänsyn till omständigheterna

vid densamma.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Om den sålunda föreslagna paragrafen har kriminalpolisintendenten i

Stockholm uttalat att den fyllde ett påtagligt behov. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har med tillfredsställelse hälsat, att stadgandet skulle komma att

äga tillämpning även beträffande handlingar som ingåves till förvaltningsmyndigheterna.

Emellertid syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas huruvida

icke på detta område behov förelåge av längre gående straffbestämmelser.

De förvaltande myndigheternas avgöranden byggde ofta på ett material,

som sakägarna själva tillhandahölle, utan att myndigheterna bleve

i tillfälle att kontrollera dess tillförlitlighet. Enligt kommittéförslaget skulle

ökad straffrättslig garanti härför kunna åstadkommas genom att i flera författningar

än för närvarande intoges föreskrifter om att uppgifter i ansökningar

och liknande handlingar skulle lämnas under edlig förpliktelse eller

på heder och samvete. Denna möjlighet torde dock icke komma att utnyttjas

i större omfattning. Föreskrifter av det angivna innehållet syntes nämligen

förutsätta, att det samtidigt närmare angåves vad ansökningen eller handlingen

i fråga skulle innehålla. Detta läte sig emellertid icke göra beträffande

stora grupper av ärenden. I förvaltningsärenden, som ur det allmännas

synpunkt vore av mindre vikt och i vilka myndigheterna därför icke kunde

medhinna att nedlägga något arbete på kontroll av sökandenas uppgifter,

komme det nuvarande osäkerhetstillståndet att i stor utsträckning kvarstå.

Påpekas kunde också att, även om ett ärende ur det allmännas synpunkt

vore att anse såsom mindre viktigt, utgången därav likväl kunde vara av det

största intresse för sökanden. Tillstånd av olika slag vore sålunda ofta i

realiteten fullt jämförbara med nyttigheter av förmögenhetsvärde. Att en

person med osanna uppgifter tillskansade sig ett tillstånd företedde vid sådant

förhållande stora likheter med ett bedrägeribrott. Slutligen kunde ifrågasättas

huruvida icke ett skarpt särskiljande i strafflagen mellan å ena sidan

utsagor under edlig förpliktelse eller på heder och samvete samt å andra

sidan övriga utsagor kunde medföra rent negativa verkningar beträffande de

senare. Om man genom ett nytt stadgande i strafflagen vid straffhot tillhölle

allmänheten att hålla sig till sanningen i vissa ansökningar men icke i

andra, kunde nämligen följden lätt bliva den, att många komme att säga sig

att det icke behövde vara så noga med sanningen i de sistnämnda. Generaltullstyrelsen

har, under hänvisning till att i åtskilliga tullförfattningar stadgades

skyldighet att avgiva intyg eller försäkran på tro och heder, framhållit

det önskvärda i att även utsagor med detta innehåll bleve omfattade av

den nu föreslagna strafflagsparagrafen.

I anledning av kommitténs uttalande i motiven att paragrafen icke skall

tillämpas i fall, då straff för osann försäkran finnes stadgat i någon specialförfattning,

såsom exempelvis i skattestrafflagen, har justitiekanslersämbetet

hemställt, att detta måtte komma till synligt uttryck i lagtexten, och har därvid

till jämförelse åberopat 25: 4 i kommittéförslaget. Svea hovrätt har likaledes

funnit, att paragrafen borde erhålla sådan lydelse, att därav framginge

att den icke vore tillämplig då något speciellt straffbud funnes. I annat fall

skulle enligt hovrättens mening tvekan kunna uppstå om vilket lagrum som

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

271

skulle tillämpas. Enahanda anmärkning har framställts av föreningen Sveriges

stadsdomare och av rådhusrätten i Malmö.

Slutligen ha föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund

mot det av kommittén här upptagna rekvisitet fara i bevishänseende

gjort samma principiella erinringar som mot enahanda brottsbestämning

i 12: 1.

Det av kommittén här föreslagna stadgandet om straff för osann försäk- Departementsran

finner jag väl motiverat. I likhet med kommittén anser jag vidare, att chefenstraffbudet

i fråga icke bör drabba oriktiga utsagor i andra fall än då fråga

är om en försäkran som skall avgivas i särskilt förpliktande form. Med den

ståndpunkt länsstyrelsen i Älvsborgs län intagit går man enligt min uppfattning

för långt i fråga om kriminaliserande av oriktiga utsagor, genom vilka

någon betygar något om sina egna angelägenheter. Liksom kommittén

anser jag nämligen starka skäl tala för att icke annat än under särskilda

förhållanden straffbelägga utsagor av detta slag. Den lämpligaste regleringen

anser jag därför vara att såsom kommittén föreslagit knyta straffansvaret

till den förutsättningen att utsagan enligt lag eller författning skall avgivas i

högtidlig form. Med beaktande av vad generaltullstyrelsen påpekat om förekomsten

av uttrycket »på tro och heder» i vissa författningar har jag emellertid

vid sidan av försäkran under edlig förpliktelse eller på heder och samvete

upptagit »annan dylik försäkran».

Liksom kommittén finner jag icke erforderligt att i lagtexten särskilt utsäga,

att paragrafen icke skall komma till användning, då något speciellt

straffbud av nu ifrågavarande typ är tillämpligt. En bestämmelse som från

exakt samma synpunkt för vissa fall straffbelägger ett förfarande måste nämligen

anses sätta en mera allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning. Härvid

förutsattes, att specialbestämmelsen tillkommit i sådan ordning att den ej

enligt statsrättsliga grunder får vika för en bestämmelse i lag.

Av enahanda skäl som utvecklats vid 12: 1 har i lagtexten bibehållits den

av kommitttén föreslagna förutsättningen för straffbarhet, att åtgärden innebär

fara i bevishänseende. I övrigt har brottsbeskrivningen i departementsförslaget

jämkats så att den i överensstämmelse med bl. a. uttryckssättet i

1 § kommer att avse, att någon i skriftlig utsaga som han avgiver under försäkran

som nyss nämnts lämnar osann uppgift eller förtiger något som han

är skyldig uppgiva.

11 och 12 §§.

Förevarande paragrafer motsvara i kommittéförslaget 10 och 11 §§. I den

förra av dessa har kommittén till en början infört en bestämmelse, att där

någon i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis lämnar osann uppgift

om annat än egna angelägenheter eller om vem han är, han skall för

osant intygande dömas till böter eller fängelse, om åtgärden innebär fara i

bevishänseende. Därnäst har upptagits ett stadgande att detsamma skall gälla,

om någon upprättar skriftlig rättshandling för skens skull. Slutligen har i

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

paragrafen tillagts ett stadgande, att om brottet med hänsyn till att det innefattar

missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse såsom grovt, straffet

skall vara fängelse eller straffarbete i högst två år. I 11 § i kommittéförslaget

åter har upptagits en bestämmelse om straff för missbruk av urkund.

Sådant brott skall anses föreligga, när någon åberopar eller utlämnar

osann urkund, varom i 10 § förmäles, eller ock sanningslöst utgiver handling,

som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt

sätt, för riktig kopia av viss urkund. Vidare har under detta brottsbegrepp

även hänförts, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person

utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar

urkunden att sålunda missbrukas. Förutsättning för straffbarhet skall även

enligt denna paragraf vara fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits

skola vara fängelse eller böter.

Den förra av de sålunda föreslagna båda paragraferna har i gällande rätt

icke annan motsvarighet än 12:21, varest stadgas straff för den som i arbetsbetyg

eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vad

han vet vara osant, om annan kan vilseledas eller skadas därav. Icke heller

11 § i kommittéförslaget har annat än delvis en motsvarighet i gällande rätt,

i det nuvarande 12: 6 a stadgar straff för den som svikligen begagnar sig av

pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan, samt för

den som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den, för vilken beviset

är utfärdat.

I motiven till 10 § i kommittéförslaget har kommittén uttalat, att vid övervägandet

av vilka osanna utsagor, som borde beläggas med straff, tillräckliga

skäl icke synts föreligga för en begränsning till de i nuvarande 12:21 uttryckligen

omnämnda intygen av rent personlig natur; även andra urkunder

som upprättades till bevis borde sålunda medtagas. Däremot har kommittén

av skäl, för vilka redogjorts under nästföregående paragraf i departementsförslaget,

funnit att oriktiga utsagor, genom vilka någon betygade något om

sina egna angelägenheter, icke annat än under särskilda förhållanden borde

kriminaliseras. Så har kommittén i nu förevarande sammanhang ansett böra

ske endast beträffande den som skriftligen lämnar osann uppgift om vem

han är. Enligt vad kommittén i denna del uttalat bleve visserligen den som

undertecknade en handling med falskt namn i många fall att straffa för förfalskning,

men härför fordrades likväl att handlingen till följd av underskriften

vore ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. I annat fall,

t. ex. om undertecknandet blott innebure att handlingens utställare uppgåve

falskt namn, vore förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. Den som

exempelvis öppnade en bankräkning i diktat namn torde sålunda icke, även

om han sedermera gjorde uttag med begagnande av samma namn, kunna

fällas för förfalskning, men väl syntes det otillbörliga i förfaringssättet böra

föranleda straff för den skriftliga osanning, vartill han gjort sig skyldig. Kommittén

har vidare ansett att här borde medtagas även skenavtal och andra

rättshandlingar för skens skull vilka, även om de ej kunde räknas till de

osanna utsagorna, i allt fall bildade en grupp som stode dem nära. Det vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

273

givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kunde vara ägnat att vilseleda

och att därigenom orsaka skada.

I fråga om den nu förevarande paragrafens förhållande till specialstraffrätten

har kommittén i motiven uppmärksammat, att i specialstraffrätten för

vissa fall förekomma bestämmelser om ansvar för den som vid fullgörande

av anmälningsskyldighet lämnar oriktig uppgift om vem han är. Exempel

härå erbjuda stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen.

Kommittén har härom uttalat, att dessa bestämmelser på grund av

sin natur av specialstadganden bleve att tillämpa i stället för det av kommittén

föreslagna stadgandet, i den mån de icke, såsom fallet vore med bestämmelsen

i hotellstadgan, själva angåve sig vara subsidiära i förhållande till

allmänna strafflagen.

I fråga om straffet för osant intygande har kommittén för de grova fallen

upptagit samma straffskala som är normalskala för allmänt straff enligt

25: 1 i förslaget. Detta sammanhänger med att såsom ett grovt fall av osant

intygande nämnts att brottet innefattar missbruk av tjänsteställning.

Vad härefter angår 11 § i kommittéförslaget ha däri sammanförts åtskilliga

slag av gärningar, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk av urkund

utan att denna likväl förfalskats. Angående det först upptagna fallet

att någon åberopar eller utlämnar osann urkund, varom förmäles i 10 § i

kommittéförslaget, har kommittén framhållit, att här icke fordras att någon

kan straffas för urkundens utfärdande. Även om urkundens utfärdare går

straffri, t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, skall således

den som åberopar eller utlämnar urkunden kunna ådraga sig ansvar

enligt nu förevarande paragraf. Detsamma gäller exempelvis den som skriver

ett osant intyg i god tro och sedermera, efter att ha kommit till insikt om

dess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.

Det därnäst upptagna fallet, att någon sanningslöst utgiver handling, som

tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt,

för riktig kopia av viss urkund, utmärkes av att här är fråga om handlingar

som, i olikhet mot vanliga avskrifter, äro ägnade att till följd av det sätt

varpå de tillkommit ingiva föreställningen att de äro riktiga kopior. En vanlig

avskrift framstår, enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat, icke

såsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attest varigenom

så skedde fölle, om den vore oriktig, under 10 § i kommittéförslaget.

Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant som genomslag

på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper eller dylikt,

ansåges den däremot förtjäna viss tilltro även ulan sådan attest. Detsamma

gällde en stencilerad handling som förefölle att ha tillkommit med begagnande

av samma stenciler som originalet. Kommittén hade därför funnit

det önskvärt, att straffskydd uppställdes mot missbruk av handlingar som

på detta sätt genom själva sitt utseende syntes giva vid handen att de vore

riktiga.

Det tredje i paragrafen medtagna fallet, att någon missbrukar pass, betyg

eller dylik för viss person utställd urkr d genom alt giva sig eller annan

18 Biharig till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr SO.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas, ansluter

sig nära till nuvarande 12:6 a men innefattar i förhållande till detta

lagrum likväl en utvidgning såtillvida som straffbudet föreslagits skola omfatta

även den som utger annan för att vara den person för vilken urkunden

utställts. Kommittén har nämligen funnit det vara anledning att straffbelägga

även sådana fall som att någon utger eu sin följeslagare för att vara en i

legitimationshandling angiven person eller att någon för att få en person

avlägsnad från en befattning åberopar ett ofördelaktigt betyg som i själva

verket avser en annan.

Även angående nu ifrågavarande båda paragrafer i kommittéförslaget har

kriminalpolisintendenten i Stockholm funnit, att de fyllde ett påtagligt behov.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har om båda paragraferna uttalat, att

däri sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang,

samt har ifrågasatt huruvida icke paragraferna skulle vinna i

klarhet och överskådlighet genom en omarbetning och uppdelning i särskilda

stycken. Beträffande lagtexten i 10 § har samma hovrätt funnit, att i paragrafens

första punkt orden »om annat än egna angelägenheter» lämpligen

borde byta plats med »om vem han är». Hovrätten för Övre Norrland har upplyst

att inom hovrätten uppkommit tveksamhet huruvida i samma paragrafs

andra mening, varest vore tal om upprättande av skriftlig rättshandling för

skens skull, orden »vare lag samma» syftade tillbaka endast på straffskalan

i första meningen eller jämväl på den däri angivna förutsättningen fara i

bevishänseende och på brottets rubricerande såsom osant intygande. Även om

motiven syntes ge vid handen att den senare tolkningen vore avsedd, erfordrades

enligt hovrättens mening möjligen ett förtydligande i lagtexten. Hovrätten

funne emellertid att det finge anses oegentligt och missvisande, om även

upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull bleve rubricerat såsom

osant intygande, och att det vore bättre om någon rubricering av brottet icke

skedde. Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund ha

mot det i båda paragraferna uppställda rekvisitel fara i bevishänseende framfört

samma principiella erinringar som vid de paragrafer i 12 kap., varest

Kommittén även infört detta villkor. Justitiekanslersämbetet har i fråga om

10 §, liksom beträffande den närmast föregående paragrafen om osann försäkran,

funnit önskvärt att stadgandets förhållande till specialstraffrätten

uttryckligen klarlades i lagtexten.

Vad angår straffskalorna i de båda paragraferna har hovrätten över Skåne

och Blekinge uppmärksammat, att enligt vad kommittén föreslagit brukande

av osann urkund skulle förskylla fängelse eller böter, medan för upprättande

av sadan urkund ordningen mellan nämnda straffarter vore den motsatta.

Samma hovrätt har vidare ansett att, till åstadkommande av samklang mellan

paragrafernas straffskalor, en särskild skala för grova fall borde upptagas

icke enbart i 10 § utan även i 11 §. Detta motiverades även därav att

de fall, som omnämndes sist i 11 §, kunde vara av den svårhetsgrad att straff - arbetsstraff vore påkallat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

2«5

De av kommittén i nu förevarande båda paragrafer föx-eslagna sladgandena Departementsha

synts mig huvudsakligen böra undergå endast redaktionella jämkningar. CÄe^e”''

Sålunda har till en början i ett första stycke av 11 § upptagits stadgandet om

straff för osant intygande, vari bestämmelsen om upprättande av skriftlig

rättshandling för skens skull inskrivits. Vidare har, med beaktande av den

anmärkning hovrätten över Skåne och Blekinge framställt mot stadgandets

lydelse i kommittéförslaget, ordningsföljden vid beskrivningen av det osanna

intygandet ändrats. Med anledning av vad kommittén uttalat om tillämplighetsområdet

för stadgandet om straff för oriktig uppgift »om vem han är»

och vad därmed äger samband vill jag anmärka, att kommittén därvid synes

ha givit straffbestämmelserna i 12 kap. om förfalskning en alltför snäv

innebörd. Att t. ex. hos en bank i diktat namn skriftligen begära en bankbok

och göra uttag i samma namn synes mig vara att hänföra under 12: 1 eller 2

i förslaget. Av samma skäl som utvecklats under 12: 1 har i departementsförslaget

upptagits den av kommittén såsom villkor för straffbarhet föreslagna

förutsättningen fara i bevishänseende. Däremot har det icke ansetts påkallat

att här, i motsats till i 12: 1, till urkundsbegreppet knyta den särskilda

bestämningen att urkunden upprättats till bevis.

Som ett andra stycke av 11 § har upptagits stadgandet om straff för den

som åberopar eller eljest begagnar osann urkund av sådant slag som i det

föregående berörts. Det har nämligen befunnits lämpligt att ansluta straffbestämmelsen

mot brukande av den oriktiga urkunden omedelbart till huvudstadgandet

om straff för dess tillskapande. Straffet har härvid i överensstämmelse

med regleringen i förfalskningskapitlet angivits genom en hänvisning

till huvudstadgandet tidigare i paragrafen. Härigenom har även i viss

utsträckning beaktats den anmärkning, som hovrätten över Skåne och Blekinge

framställt i anledning av olikheten mellan straffskalorna i 10 och

11 §§ i kommittéförslaget.

Det återstående innehållet i 11 § i kommittéförslaget har därefter upptagits

i 12 § i departementsförslaget. Missbruk av pass, betyg eller dylik för

viss man utställd urkund har därvid såsom det viktigaste fallet nämnts först.

I andra hand har upptagits sanningslöst utgivande av handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för

riktig kopia av viss urkund. Brottsbeteckningen missbruk av urkund har

funnits användbar för båda fallen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande

att där någon förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats till

bevis, han försåvitt åtgärden innebär fara i bevishänseende, skall för nekande

av hand dömas till böter eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12:5 b, som stadgar

straff för den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning. Utvidgningen

av det straffbara området till att omfatta förnekande av egen underskrift

icke blott å förskrivning, d. v. s. ett skuldebrev, kontrakt eller dylikt,

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departementschefen.

Departements
chefen.

utan å urkund överhuvud som upprättats till bevis har av kommittén motiverats

med att även den som förnekade sin underskrift under ett kvitto, ett

intyg eller annan dylik urkund syntes böra drabbas av straff.

I anledning av att i kommittéförslaget här såsom förutsättning för straffbarhet

upptagits fara i bevishänseende ha föreningen Sveriges häradshövdingar

och Sveriges advokatsamfund framfört samma principiella invändningar

som mot enahanda brottsbestämning i 12: 1. Den av kommittén föreslagna

brottsrubriceringen »nekande av hand» har rådhusrätten i Malmö funnit

böra utbytas mot »förnekande av underskrift» såsom bättre svarande mot

paragrafens brottsbeskrivning.

I departementsförslaget bygger brottsbeskrivningen, liksom i 11 och 12 §§,

direkt på det i 12: 1 angivna urkundsbegreppet. Skälen för begränsningen av

straffbarheten till fall, där fara i bevishänseende förelegat, ha angivits vid

12: 1. Med hänsyn till brottets ganska allvarliga beskaffenhet har fängelse

nämnts först i straffsatsen. Brottsbeteckningen har, på sätt rådhusrätten i

Malmö föreslagit, ändrats till »förnekande av underskrift» i stället för »nekande

av hand».

14 §.

Förberedelse till mened skall enligt den allmänna bestämmelsen i 3: 2 av

kommittéförslaget vara straffbar vare sig den har formen av befattning med

förlag, vederlag eller hjälpmedel eller av förbindelse med annan för att förbereda,

möjliggöra eller underlätta att mened framdeles må förövas.

Motsvarighet härtill i gällande lag finnes allenast i stadgandet i 13:6 om

straff för försök att anstifta mened.

Försök att anstifta mened bör tydligen liksom för närvarande vara straffbart.

Dock synas mig från det straffbara området kunna undantagas sådana

fall, där menedsbrottet skulle vara att anse som ringa. Att någon åtager eller

erbjuder sig att begå mened eller eljest i samråd med annan beslutar om

begående av mened synes mig däremot icke behöva straffbeläggas annat än om

vederlag för brottet lämnats eller mottagits eller fråga eljest är om befattning

med förlag, vederlag eller hjälpmedel. En straffbestämmelse, varigenom förberedelse

till mened med den i departementsförslaget valda tekniken straffbelägges

i denna omfattning, har upptagits i första stycket av paragrafen.

I övrigt synas de i förevarande kapitel upptagna brotten icke böra straffbeläggas

redan på försöks- eller förberedelsestadiet annat än såvitt angår försök

till bevisförvanskning. Ett stadgande om sistnämnda fall har upptagits

i andra stycket.

15 §.

Förevarande paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 13 §. I denna har

kommittén föreslagit ett stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar

enligt nu ifrågavarande kapitel, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt

rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet, straffet må ned
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

277

sättas under vad eljest bort följa å gärningen; för det fall att faran var ringa

och å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse har strafffrihet

föreslagits.

Häremot svarar i gällande rätt 13: 3, enligt vilket stadgande menedare, som

av egen drift återkallar falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga förr än

annan därav lidit skada, kommer i åtnjutande av straffminskning. Under

framhållande av det kriminalpolitiska intresset att anordna straffbestämmelserna

vid de i detta kapitel behandlade osanna utsagorna så, att den brottslige

uppmuntrades till att rätta den osanna utsagan innan den hunnit leda

till allvarligt men, har kommittén funnit att en mot nuvarande 13: 3 svarande

bestämmelse borde få tillämpning beträffande alla brott som upptagits

i kapitlet. Angående den uppställda förutsättningen att tillbakaträdandet

skall ha skett, innan avsevärd olägenhet uppkommit, har kommittén i motiven

uttalat, att vad med avsevärd olägenhet skulle förstås finge bedömas

med hänsyn till beskaffenheten av det brott som vore i fråga. Vid mened

och falskt åtal syntes sålunda icke ens fällande straffdom böra anses som

sådan olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för att

ändring i domen skulle stå att vinna genom ett överklagande. Däremot måste

givetvis ett undergående av frihetsstraff, häktning eller anhållande anses

som avsevärd olägenhet och likaså verkställighet av en dom på skadestånd

till avsevärt belopp eller annan civil påföljd av större betydelse, såsom t. ex.

vräkning ur bostad. Vid falsk eller obefogad tillvitelse syntes icke redan den

omständigheten, att den därför utsatte under någon tid bleve föremål för

starka misstankar att lia begått brott, få anses såsom avsevärd olägenhet

men väl att han bleve anhållen, häktad eller åtalad. Vid osann försäkran eller

osant intygande syntes kraven på olägenhet böra sättas lägre. Redan att på

grund av den osanna uppgiften ha under någon längre tid blivit misstänkt

för brott eller vanhedrande beteende eller att ha blivit föranledd att anskaffa

vidlyftig motbevisning syntes få anses såsom avsevärd olägenhet, liksom naturligtvis

också att ha blivit förbigången vid tillsättande av en befattning.

Vid nekande av hand syntes det få anses såsom en sådan olägenhet att under

en ej obetydlig tid ha blivit hindrad att göra sm rätt gällande.

Angående lagtexten i denna paragraf har Stockholms rådhusrätt uttalat

sig för att stadgandet borde erhålla samma lydelse som motsvarande bestämmelse

om tillbakaträdande i 12: 12 i förslaget och har särskilt vänt sig mot

förekomsten av orden »enligt lag» i föreskriften att, om faran var ringa

och å brottet enligt lag ej kunde följa högre straff än fängelse, straffrihet

skulle inträda. I fråga om det för straffnedsättning uppställda villkoret, att

avsevärd olägenhet ej skall ha hunnit uppkomma, har rådhusrätten i Malmö

funnit anledning till erinran mot vad kommittén i motiven uttalat därom att

vid mened och falskt åtal icke ens fällande straffdom syntes böra anses som

avsevärd olägenhet, om den oriktiga utsagan rättades tillräckligt tidigt för att

ändring i domen skulle slå att vinna genom Överklagande. Enligt rådhusrättens

mening vore den generella avfattningen av detta uttalande icke riktig.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

En fällande straffdom, som avsåge ett vanhedrande brott eller annat brott av

ej lindrig beskaffenhet, finge nämligen anses innebära en avsevärd olägenhet

för den dömde även innan domen vunnit laga kraft, i all synnerhet om densamma

genom pressen eller annorledes blivit allmänt bekant. Sveriges advokatsamfund

har, under hänvisning till stadgandet i 3 § skattestrafflagen, att

den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff, och under

åberopande i övrigt av samma synpunkter som vid 12:12 i kommittéförslaget,

funnit det böra övervägas huruvida icke även här straffrihet vid tillbakaträdande

kunde medgivas i större utsträckning än kommittén föreslagit.

Departements- Förevarande paragraf i kommittéförslaget har icke synts mig giva anledning

chefen. till några sakliga erinringar. Med hänsyn till att den i departementsförslaget

införda 14 § endast upptager bestämmelser om förberedelse och försök samt

att verkan av tillbakaträdande därifrån är reglerad i 3 kap. har emellertid

det nu förevarande stadgandets tillämplighet begränsats till 1—13 §§. För

att tillgodose den av Stockholms rådhusrätt framställda anmärkningen ha

vidare orden »enligt lag» borttagits ur bestämmelsen om straffrihet i vissa

fall. Det av advokatsamfundet framförda önskemålet om större möjlighet

till straffrihet vid tillbakaträdande har utan ändring i nu förevarande paragraf

tillgodosetts genom att särskilda straffskalor för ringa fall med högst

fängelse som straff införts i flera av de föregående paragraferna. Beträffande

det av rådhusrätten i Malmö berörda spörsmålet, huruvida redan en fällande

dom kan anses innebära avsevärd olägenhet, synes mig kommittén ha uttalat

sig väl kategoriskt. Denna tolkningsfråga torde emellertid få överlåtas åt

rättstillämpningen.

14 KAP.

Om mord, dråp och annan misshandel.

Detta kapitel hör till dem som icke upptagits till revision i nu förevarande

sammanhang. Strafflagens 14—18 kap. ha i kommittéförslaget berörts i huvudsak

endast för att få deras omfattning helt sammanfallande med brottsgruppen

brott mot person. I sådant syfte föreslår kommittén, att hit överföras

brott mot person som nu behandlas i andra kapitel. Å andra sidan

skola i 14—48 kap. upptagna brott, som kommittén ansett riktade mot staten

eller allmänheten, enligt dess förslag flyttas till andra kapitel.

Utöver nu berörda frågor ha i departementsförslaget på grund av den där

valda tekniken för reglering av frågorna om straff för förberedelse och underlåtenhet

att avslöja brott även sistnämnda frågor måst upptagas till behandling

vid särskilda brott i de strafflagskapitel, som i övrigt icke äro föremål

för revision. För att icke föregripa den slutliga revisionen ha nya kriminaliseringar

införts allenast i den mån en oavvislig konsekvens med de nu

slutligt reviderade kapitlen ansetts bjuda.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

279

2 §.

Då förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott göras straffbara vid

vissa brott, måste detta givetvis i första hand gälla mord. Bestämmelser härom

ha i departementsförslaget införts i denna paragraf. Därvid har även

stämpling straffbelagts.

Däremot föreslås inga motsvarande bestämmelser för dråp, barnamord

eller fosterfördrivning, ehuru försök till dessa brott enligt 3, 22 och 28 a §§

äro straffbara.

Den av kommittén i anslutning till de nya medverkansreglema föreslagna

jämkningen av denna paragraf har i departementsförslaget upptagits i sak

oförändrad.

10 §.

Bestämmelser om förberedelse till och underlåtenhet att avslöja brott skola

enligt departementsförslaget införas för den i denna paragraf avsedda svåra

misshandeln. Även stämpling har straffbelagts.

18 §.

Förberedelse att skada annan till liv eller hälsa medelst gift eller dylikt

är redan för närvarande i viss utsträckning straffbar enligt tredje stycket

i denna paragraf. Bestämmelsen har sammanförts med andra stycket och

omformulerats till överensstämmelse med de nya reglerna i 3 kap., varvid

även en regel om straff för underlåtenhet att avslöja brottet tillagts. Jämväl

här bär stämpling straffbelagts.

De i gällande lag under 19, 20 och 20 a §§ upptagna bestämmelserna om

spridande av gift och dylikt ha ansetts röra allmänfarliga brott och därför

i förslaget inarbetats i 19 kap. Den i 21 § upptagna bestämmelsen om framkallande

av fara för könssjukdom, vilken enligt kommittéförslaget jämväl

skulle flyttas till 19 kap., har däremot på skäl som utvecklas vid 19: 6 i departementsförslaget

bibehållits på sin nuvarande plats.

38 §.

Det här behandlade duellbrottet förekommer visserligen ytterst sällan,

men i den mån det förekommer erfordrar det särskilda förberedelser. Jag har

därför ansett det riktigt att införa straff för förberedelse till eller underlåtenhet

att avslöja brottet. Stämpling har liksom förut i kapitlet straffbelagts.

45 §.

Här har i förslaget upptagits regeln, att missliandelsbrott lyder under allmänt

åtal där det blivit förövat å allmän plats. Delta överensstämmer i huvudsak

med gällande lag, som emellertid uttryckt motsvarande regel genom

hänvisning till vissa enligt förslaget upphävda lagrum. Enligt kommittéför
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

slaget skulle brottet falla under allmänt åtal, om det »blivit förövat å plats

som är tillgänglig för envar». I departementsförslaget har regeln begränsats

till det fallet att brottet förövats på allmän plats. Innebörden av begreppet

»allmän plats» har angivits vid 11:9 av departementsförslaget.

Den i sista stycket upptagna åtalsregeln, vilken enligt kommittéförslaget

skulle upphävas, har i departementsförslaget bibehållits av skäl som angivas

vid 19:6.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

Emedan 11 kap. i förslaget begränsats till att omfatta brott mot allmän

ordning, föreslås att bestämmelserna om hemfridsbrott och andra brott mot

enskild frid överflyttas till 15 kap. I dess överskrift skall därför enligt förslaget

jämte brott mot annans frihet även nämnas brott mot annans frid.

25 §.

I denna paragraf äro bestämmelserna om straff för försök till brott enligt

15 kap. sammanförda. I enlighet med den i departementsförslaget valda ordningen

föreslås tillägg av bestämmelser om straff för förberedelse till eller underlåtenhet

att avslöja de i 5—8 §§ upptagna grova frihetsbrotten, varvid

även stämpling skall anses såsom förberedelse. Beträffande våldtäkt och liknande

brott ha däremot motsvarande fall icke synts vara av så praktisk beskaffenhet,

att några straffbestämmelser föreslagits i detta sammanhang.

26—81 §§.

Dessa enligt förslaget i slutet på 15 kap. tillagda paragrafer äro likalydande

med 11: 10—14 i gällande lag.

I anledning av att bestämmelserna om hemfridsbrott sålunda skola flyttas

från 11 till 15 kap. har kriminalpolisintendenten i Stockholm, efterlyst mera

tidsenliga bestämmelser, så att såsom straffbelagt tydligt framstode det alltmer

tilltagande ofoget att trakassera och störa annan i hans hemfrid genom

missbruk av telefonen. Stadsfiskalen i Hälsingborg har såsom sin uppfattning

uttalat, att 30 och 31 §§ i förslagets förevarande kapitel, vilka paragrafer

svarade mot nuvarande 11: 13 a och 11: 14, borde byta plats.

Tydligt är att bestämmelserna om hemfridsbrott i flera hänseenden icke

äro tidsenliga. Da straffrättskommittén erhållit uppdrag att behandla denna

brottsgrupp vid sin fortsatta utredning, synes det emellertid icke lämpligt att

upptaga några sakliga ändringar av bestämmelserna, som allenast av systematiska

skäl flyttats från ett kapitel till ett annat.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

281

16 KAP.

Om ärekränkning.

Enligt förslaget skola falskt åtal och liknande brott behandlas i 13 kap. På

grund härav föreslås, att de nuvarande bestämmelserna i 16: 1—6 upphävas

och att överskriften till 16 kap. begränsas till att avse ärekränkning. Den nuvarande

bestämmelsen i 16: 14 flyttas enligt förslaget till 6: 3.

(18 KAP.)

Då straffbestämmelser om äventyrliga spel, fylleri och djurplågeri i förslaget

upptagas i 11 kap., föreslås upphävande av 18: 14—16.

Ehuru vissa brott enligt detta kapitel äro straffbara på försöksstadiet, har

det icke ansetts föreligga något tillräckligt praktiskt behov av att i detta

sammanhang införa bestämmelser om straff för förberedelse till eller underlåtenhet

att avslöja brott.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit huvudstadgandet om straff för

mordbrand, vilket brott bestämts sålunda att någon anlägger brand, som

innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av

egendom. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med två

till och med åtta år.

I gällande rätt behandlas mordbrandsbrottet i 19: 1 och 2. Såsom föremål

för sådant brott angives i 19: 1 människoboning och lokal, där det är vanligt

eller veterligt att människor eljest vistas. Någon fara för människoliv behöver

icke föreligga i det särskilda fallet. Till mordbrandsföremål hänföras vidare

enligt 19: 2 andra stycket vissa slags byggnader, med vilka stor eldfarlighet

eller explosionsrisk är förbunden, ävensom vissa andra genom exempel angivna

byggnader och därmed jämförliga föremål, vilka ansetts särskilt värdefulla,

såsom kyrkor, fästningar samt kronans förrådshus och fartyg; icke

heller här kräves att fara för människor föreligger i det särskilda fallet.

Slutligen räknas i båda paragraferna till inordbrandsobjekt även föremål,

varifrån elden lätteligen kan sprida sig till objekt som nu nämnts. Vidare

straffas enligt nuvarande 19: 3, som icke använder brottsbeteckningen mordbrand,

den som sätter eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, halmstack,

brädhög eller dylikt, som tillhör annan och ligger så avlägset från

människors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i 19: 2 andra

stycket, att Irranden ej är att betrakta som mordbrand. Straffet för mordbrand

är enligt gällande lag i normalfall straffarbete från och med sex till

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

och med tio år. I vissa fall kan straffet emellertid uppgå till livstids straff

aibete och under särskilda förutsättningar, däribland att ingen människa ut

satts för fara, sättas så lågt som till två års straffarbete.

I överensstämmelse med den ledande synpunkten att de i förevarande kapitel

upptagna brotten främst bestraffas på grund av den allmänfara de

innebära har kommittén ej funnit det lämpligt att såsom i gällande lag angiva

mordbrandsobjektet genom en uppräkning av vissa kategorier av egendom.

I stället har kommittén ansett, att såsom mordbrandsobjekt vore att

godtaga vilken egendom som helst, om elden framkallade sådan fara som

borde vara utmärkande för nu ifrågavarande brott. Denna fara har av kommittén

bestämts sasom fara för annan till liv eller lem eller för omfattande

förstörelse av annans egendom; huruvida branden anlagts i egen eller annans

egendom har däremot befunnits vara likgiltigt. Genom denna broltsbeskrivning

har i mordbrandsbrottet upptagits vissa fall, som enligt gällande rätt

äro straffbara efter 19: 3 och således icke utgöra mordbrand, nämligen fall

i vilka fara uppstått ej för människor eller människors boningar eller vistelserum

eller för egendom som avses i 19: 2 andra stycket utan för omfattande

förstörelse av annan tillhörig egendom av annat slag. Kommittén har

nämligen funnit, att även i dessa fall gärningen vore av så allvarlig art, att

den väl förtjänade att bestraffas sasom mordbrand. Å andra sidan innebär

kommittéförslaget även en inskränkning av det för närvarande såsom mordbrand

straffbara området i det, till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande

19: 1 och 2, enligt förslaget fordras att fara skall föreligga i det särskilda

fallet. Ett anläggande av brand som ej innebär fara har sålunda icke

synts kommittén böra medföra straff efter den för mordbrand stadgade

stränga straffskalan.

I fråga om straffet har sänkningen av skalan för normalfallen till straffarbete

från och med två till och med åtta år av kommittén motiverats genom

en jämförelse med straffen för andra grova brott, såsom rån, vilket i normalfall

bestraffas med straffarbete från och med ett till och med åtta år.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att på grund av den

förr vanliga täta trähusbebyggelsen i samhällena mordbrand i äldre tider

tedde sig som ett farligare brott än nu.

Till den omläggning av bestämmelserna rörande mordbrand som sålunda

1 öreslagits har Göta hovrätt uttalat sin principiella anslutning. Några erinringar

i anledning av kommittéförslagets innehåll i denna del ha icke framställts.

Kommittétörslagets här upptagna bestämmelser om mordbrand synas mig

sakligt välgrundade. I brottsbeskrivningen har endast uttrycket »liv eller lem»

synts mig böra utbytas mot »liv eller hälsa», vilket uttryck senare i kapitlet

använts i samma betydelse som den här åsyftade.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

283

2 §•

Kommittén har föreslagit att, om mordbrand med hänsyn till omständigheterna

vid brottet är att anse som grov, för grov mordbrand skall dömas till

straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagts

i tättbebyggt samhälle, där den lätteligen kunde sprida sig, eller eljest inneburit

fara för flera människor eller egendom av särskild betydenhet.

I 19: 2 av gällande lag stadgas enahanda straff bl. a. om mordbrand förövas

under farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller

fara eller å hus, byggnad eller fartyg, där mycket folk blottställes för fara,

eller i stad, köping, by eller annat sådant ställe, där många sammanbo, eller

om mordbrännaren gör våld å någon för att åsätta elden eller hindra dess

släckning.

Kommitténs förslag har i sak oförändrat upptagits i departementsförslaget.

3 §•

Kommittén har i förevarande paragraf upptagit bestämmelser om straff

för ett såsom härverk betecknat brott, vilket enligt förslaget skall föreligga,

där någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller

tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Straffet har föreslagits skola vara straffarbete från och med två till och med

åtta år. Enligt ett andra stycke i paragrafen skall dock, om brottet är grovt,

för grovt härverk dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex

till och med tio år.

Det sålunda föreslagna stadgandet motsvaras i gällande rätt av 19:6 och

7, i vilka lagrum meddelas bestämmelser om straff för framkallande av

explosion genom sprängämne och för framkallande av skeppsbrott. Dessa

fall ha av kommittén här sammanförts med framkallandet av andra jämförbara

katastrofsituationer. Den sammanhållande synpunkten har därvid varit,

att gärningarna i fråga skola ha förorsakat fara för annan till liv eller lem

eller för omfattande förstörelse av annans egendom. I denna del föreligger

sålunda full överensstämmelse med mordbrandsbrottet, sådant detta konstruerats

i kommittéförslaget. Att mordbrand emellertid behandlats såsom ett

särskilt brott och icke upptagits såsom ett fall jämte andra i nu förevarande

paragraf har av kommittén motiverats genom en hänvisning till historiska

och folkpsykologiska skäl. Om det som brottsbeteckning föreslagna gamla

nordiska ordet »härverk» har kommittén uttalat, att det gåve ett målande

uttryck för gärningens karaktär; i den danska strafflagen användes ordet

för alt beteckna grov skadegörelse.

Det sakliga innehållet i den sålunda föreslagna paragrafen har icke blivit

föremål för någon annan anmärkning än att landsfogden i Gävleborgs län funnit,

att vissa konflikter skulle kunna uppstå vid gränsdragningen mellan här
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

verk och det i nästföljande paragraf upptagna brottet sabotage; härverk syntes

nämligen i vissa fall jämväl kunna anses såsom sabotage. Sveriges trafikbilägares

riksorganisation åter har uttryckt tillfredsställelse över att brottsbeskrivningen

erhållit en så vid avfattning att därunder kunde falla jämväl

angrepp mot biltrafikföretag drivna av enskilda, även om på sätt kommittén

i motiven framhållit bilolycka endast undantagsvis torde vara av den omfattande

beskaffenhet som krävdes för att paragrafen skulle bliva tillämplig.

I fråga om brottsrubriceringen har justitiekansler sämbetet funnit tvivelaktigt,

huruvida den från Danmark hämtade benämningen »härverk» kunde

komma att vinna burskap här i riket, helst som brottet i fråga vore ovanligt.

Göta hovrätt har, likaledes under framhållande av att ordet vore främmande

för svenskt språkbruk, funnit tvivelaktigt huruvida det för gemene man förmådde

åskådliggöra brottets art. Hovrätten ville därför föreslå, att en annan

beteckning valdes, exempelvis »nidingsverk» eller »allmänfarlig skadegörelse».

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund, länsstyrelsen

i Jönköpings län, länsstyrelsen och landsfogden i Kristianstads län

samt landsfogden i Uppsala län ha uttalat sig mot införandet av brottsbeteckningen

»härverk».

'' Mot det «v kommittén här föreslagna stadgandet har jag icke funnit anledning

till någon saklig erinran. Det är väl riktigt att, såsom i ett yttrande anmärkts,

fall kunna tänkas, vilka uppfylla förutsättningarna för straff såväl

efter nu förevarande stadgande som efter nästföljande straffbestämmelse för

sabotage, men detta torde icke innebära någon olägenhet eftersom, på sätt

kommittén även i motiven framhållit, kapitlets uppställning och straffsatserna

för de olika brotten giva vid handen att stadgandet om straff för sabotage

är subsidiärt i förhållande till de föregående paragraferna. Vad angår

den språkliga utformningen av lagtexten har däremot av samma skäl som

angivits under 1 § uttrycket »liv eller lem» ansetts böra utbytas mot »liv

eller hälsa». Vidare har den kritik, som i flera yttranden riktats mot den av

kommittén föreslagna brottsbeteckningen »härverk» synts mig böra föranleda

att denna icke upptages i lagen. I departementsförslaget har därför i

stället insatts rubriceringen »allmänfarlig ödeläggelse».

Det grova fallet har i departementsförslaget, utan angivande av särskild

brottsbeteckning, upptagits i samma stycke som huvudstadgandet.

4 §.

I denna paragraf upptages straff för sabotage. Brottet har av kommittén

beskrivits sålunda att någon genom skadegörelse eller annan åtgärd, som ej

innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt

hindrar eller stör för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafik

till lands eller vatten eller i luften eller annan sådan verksamhet, såsom vid

telegraf eller radio, eller användandet av anläggning för allmänhetens förseende

med vatten, ljus, värme eller kraft eller av egendom med avsevärd

betydelse för rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

285

eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket. Straffet

har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om brottet

är grovt, skall emellertid enligt ett andra stycke i paragrafen för grovt

sabotage dömas till straffarbete från och med två till och med tio år eller på

livstid; vid bedömandet huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller

för egendom av särskild betydenhet.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt dels av strafflagen 19:

10—16 och dels av lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage. Förstnämnda

lagrum innefatta bestämmelser om straff för skadegörelse och liknande

gärningar beträffande skilda slags anläggningar av betydelse för den

allmänna samfärdseln, för belysning, kraftförsörjning m. m. I sina huvuddrag

härrörande från strafflagens ursprungliga lydelse av år 1864 förete dessa bestämmelser

för nutida förhållanden kännbara luckor. Elektriska ledningar

äro sålunda medtagna men däremot icke själva kraftverken. Bland egentliga

industrianläggningar omfattas endast gruvor av straffskyddet. Detta gäller

vidare icke för radiostationer eller för luftfarten och ej heller för förråd av

förnödenheter. Till komplettering av stadgandena i 19: 10—16 har emellertid

den förutnämnda särskilda sabotagelagen införts. Enligt denna, som vid sin

tillkomst var avsedd som ett av krisförhållandena föranlett provisorium och

alltjämt endast har tidsbegränsad giltighet, bestraffas med avsevärt högre

straff än som stadgas i 19: 10—16 den som med uppsåt att skada försvaret

eller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningen

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål av betydelse för försvaret,

folkförsörjningen eller förvaltningen eller som vid tillverkning, leverans,

förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet

eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller som eljest förhindrar

eller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål som nyss

nämnts eller som gör annat därmed jämförligt sabotage.

I kommittéförslaget ha till en början i 8: 2, vilket lagrum skall gälla för tid

då riket är i krig eller Konungen ändock förordnat om stadgandets tillämplighet,

upptagits vissa mot sabotagelagen svarande bestämmelser, i det att såsom

krigsförräderi straffbelagts bl. a. att någon genom sabotage eller eljest fördärvar

något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller ock hindrar eller

försvårar dess användande. I nu förevarande paragraf ha däremot inrymts

straffbestämmelser angående sabotage under annan tid än krigstid och därmed

jämställd tid. Eftersom de här föreslagna bestämmelserna ha större räckvidd

än 8:2, skola de emellertid, i den mån gärningen i fråga icke faller under sistnämnda

lagrum, kunna komma till användning jämväl under krigstid. Kommittén

har enligt motiven här sökt att till ett brott sammanfatta det huvudsakliga

innehållet i nuvarande 19: 10—16 och i sabotagelagen. Den detaljerade

och delvis föråldrade regleringen i förstnämnda lagrum har därvid utbytts

mot mera enhetliga och för moderna förhållanden avpassade bestämmelser.

Vid bearbetningen av sabotagelagen har beaktats, att den nu förevarande

paragrafen i motsats till sabotagelagen är avsedd alt äga tillämpning

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

även under normala förhållanden. Enligt kommitténs mening är emellertid

paragrafen jämte 8: 2 i förslaget tillfyllest även under krigsförhållanden, varför

kommittén föreslagit att sabotagelagen upphäves.

Såsom objekt för sabotage har i främsta rummet nämnts för den allmänna

samfärdseln betydelsefull trafik till lands eller vatten eller luften eller annan

sådan verksamhet, såsom vid telegraf eller radio. Enligt kommitténs motivskall

härunder ingå trafiken på vägar, järnvägar och spårvägar, vid omnibuslinjer

och hamnanläggningar, reguljär båttrafik, telefon in. in. Sabotageföremålen

i denna grupp liksom de i den därnäst nämnda, anläggningar för allmänhetens

förseende med vatten, ljus, värme eller kraft, skyddas av den

föreslagna paragrafen, sådan den enligt motiven är att förstå, oavsett om de

äro belägna i Sverige och även om de ej skulle avse att betjäna den svenska

allmänheten utan allmänheten i något annat land. Detta innebär enligt kommittén

en utvidgning i förhållande till gällande rätts bestämmelser i ämnet,

förestavad av alt det vore önskvärt att ej genom en allt för snäv avfattning

av paragrafen avskära svenska myndigheter från möjligheten att straffa internationellt

verksamma sabotörer. Genom utvidgningen vunnes nämligen,

under förutsättning tillika att kommitténs förslag angående straff för förberedelse

till brott antoges, att en i Sverige utförd förberedelse till sabotage

bleve straffbar även om gärningen skulle vara avsedd att drabba utländskt

intresse. För den återstående gruppen av sabotageobjekt, egendom av avsevärd

betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättsskipningen, förvaltningen

samt upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, har däremot i huvudsaklig

överensstämmelse med gällande rätt skett en begränsning till svenska

intressen. Det har nämligen icke synts kommittén påkallat att genom

paragrafen anordna straffskydd även för andra staters försvar, förvaltning

eller övriga statsfunktioner.

Då den brottsliga handlingen i förslaget beskrivits endast såsom att allvarligt

hindra eller störa trafik eller annan sådan verksamhet eller användandet

av anläggning eller egendom av här ifrågakommande slag, fordras sålunda

ej ovillkorligen att en skadegörelse äger rum, utan sabotage kan tänkas ske

genom vilken åtgärd som helst. Genom att undantag gjorts för åtgärd som

allenast innefattar undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill skola

emellertid stridsåtgärder på arbetsmarknaden icke bliva straffbara i den mån

de icke undantagsvis skulle falla under bestämmelsen om krigsförräderi i

8: 2. Det har nämligen icke synts kommittén tillrådligt att, frånsett krigstillstånd

och därmed jämförliga förhållanden, söka genom en allmän straffbestämmelse

framtvinga arbetsprestationer eller leveranser. Kommittén har i

denna del vidare uttalat, att det icke heller vid sabotagelagens tillkomst avsetts

att med straffhot ingripa i avtalsförhållanden på arbetsmarknaden och

inom näringslivet. Erforderliga reglerande ingrepp på dessa områden hade

ansetts hellre böra ske på annan väg, nämligen med stöd av allmänna förfogandelagen,

rekvisitionslagstiftningen, tjänstepliktslagen, maximiprislagen

och prisregleringslagen. Ansvar för sabotage syntes icke heller böra inträda

ens om undanhållandet av arbetskraft innefattade brytandet av avtalsenlig

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

287

förpliktelse, såsom vid avtalsstridig strejk eller underlåtenhet alt fullgöra avtalad

leverans. De som vore underkastade ämbetsansvar ådroge sig emellertid

naturligtvis ansvar enligt 25 kap. genom underlåtenhet att fullgöra sin

tjänstgöring. Förbehållet för undanhållande av arbetskraft avsåge endast den

rena passiviteten och föranledande därtill genom uppmaning och således på

övertygelsens väg. Att genom våldsamma eller svikliga medel hindra andra

från att arbeta kunde däremot falla under paragrafen.

I fråga om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet, med anledning

av vad kommittén i motiven uttalat om att de först i paragrafen

nämnda båda grupperna av sabotageobjekt skyddades även om de vore belägna

utom Sverige, uttalat att det vid en läsning av lagtexten i och för sig

torde ligga närmast till hands att tänka på svenska anläggningar och svensk

allmänhet. En sådan uppfattning syntes ock få stöd av den omedelbara fortsättningen

av den föreslagna texten, varest talades om egendom med avsevärd

betydelse för rikets försvar, folkhushållning och rättsskipning m. in. Med hänsyn

härtill kunde ifrågasättas, huruvida icke ett förtydligande av lagtexten i

denna del vore lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit paragrafens

brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig. Telegraf styrelsen har

funnit önskvärt att, vid angivandet av exempel på verksamhet som kunde utsättas

för sabotage, jämte verksamhet vid telegraf och radio även medtoges

verksamhet vid telefon såsom varande den största och viktigaste av styrelsens

verksamhetsgrenar. T. f. chefen för försvarsstaben har, med samma motivering

som återgivits vid 8: 2, hemställt, att antingen ordet »avsevärd» måtte

utgå ur lagtexten eller paragrafe.n eljest utvidgas till att avse jämväl sabotage

som vore av särskilt farlig natur, ändå att objektet därför ej kunde anses ha

avsevärd betydelse.

Angående brottsrubriceringen i paragrafen ha landsfogden i Gävleborgs län

och t. f. landsfogden i Norrbottens län funnit brottsbeteckningen »sabotage»

mindre tillfredsställande.

Mot nu förevarande stadgande i kommittéförslaget har jag i stort sett icke Departementefunnit

något att erinra. Då emellertid den föreslagna brottsbeskrivningen cheienonekligen

lider av en viss svåröverskådlighet, har en uppdelning av densamma

på två punkter befunnits böra ske. Därvid har den viktigaste gruppen

av tänkbara föremål för sabotage — egendom av avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet i riket —- skjutits i förgrunden

genom att upptagas i första punkten. Att, på sätt t. f. chefen för försvarsstaben

påyrkat, medtaga all egendom av betydelse för försvaret har jag, av

samma skäl som angivits vid <S: 2, icke funnit erforderligt. 1 andra punkten

nämnas såsom sabotageföremål den allmänna samfärdseln samt användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning

för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Härvid har med tillmötesgående av telegrafstyrelsens önskemål såsom före
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

mål för sabotage uttryckligen omnämnts även användningen av telefon. Meningen

är att i första punkten skydda statens eller det allmännas och i andra

punkten allmänhetens intresse, låt vara att de i andra punkten angivna föremålen

ofta tillika ha sådan betydelse som sägs i första punkten. I sak göres

mellan de båda punkterna den skillnaden, att i andra punkten för straffbarhet

alltid kräves att allvarligt hinder eller allvarlig störning uppkommit,

medan i första punkten ett sådant krav icke uppställes beträffande skadegörelse

utan blott beträffande annan åtgärd.

Vad härefter angår frågan, huruvida straffskyddet mot sabotage skall omfatta

även samfärdsel och anläggningar i utlandet, har jag icke kunnat finna

påkallat att utsträcka skyddet till dessa. Det synes nämligen icke vara en

uppgift för svensk lagstiftning att skydda utländska objekt av hithörande beskaffenhet

i vidare mån än som följer av bestämmelserna om straff för skadegörelse

i 24 kap., vilka inom ramen för de allmänna reglerna om svensk

strafflags tillämplighet gälla även i fråga om skadegörelse på egendom i utlandet.

Av den omformulering paragrafen i departementsförslaget undergått

torde framgå, att den genomgående icke åsyftar utländska förhållanden.

I fråga om brottsbeteckningen i paragrafen torde ordet sabotage kunna

godtagas.

5 §.

Paragrafen svarar mot en del av 8 § i kommittéförslaget. Därstädes har

kommittén till en början upptagit ett stadgande av innehåll att där någon

genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen

eller av oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i paragraferna

om mordbrand och härverk sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas

av omfattande förstörelse av egendom, han för allmänfarlig vårdslöshet skall

dömas till böter eller fängelse. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla,

där någon av oaktsamhet begår gärning, som sägs i paragrafen om sabotage,

så ock där någon överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av

smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av

oaktsamhet framkallar fara som sägs i 5—7 §§ i kommittéförslaget.

Enligt de tidigare behandlade paragraferna i kapitlet är, såsom i allmänhet

i strafflagen, en underförstådd förutsättning för straffbarhet, att de objektiva

förutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt. I fråga om mordbrand

och härverk fordras därutöver, att en viss primäreffekt skall ha uppstått,

nämligen i det förra fallet att brand uppkommit och i det senare att explosion,

översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller dylik katastrof

inträffat. Om det brister beträffande uppsåtet i något avseende eller om

primäreffekten icke kommit till stånd, bliva paragraferna i fråga icke tilllämpliga.

Kommittén har emellertid ansett, att det även för vissa sådana fall

erfordrades straffbestämmelser till skydd mot framkallande av fara som avsåges

i paragraferna.

Allmänna bestämmelser av sådant innehåll finnas för närvarande dels i

brandlagen den 15 juli 1944 och dels i strafflagen 19: 22. Enligt 12 § först
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

289

nämnda lag gäller att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål, att

brand därav lätt kan uppstå; för åsidosättande av denna bestämmelse stadgas

i 19 § samma lag dagsböter. I strafflagen 19:22 meddelas bestämmelser om

straff bl. a. för den som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet eller

försummelse är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse

därå genom explosion medelst sprängämne eller till skeppsbrott eller till

skada å anläggningar av vissa slag såsom staten tillhöriga och därmed jämställda

kanaler, slussar, järnvägar, spårvägar och elektriska ledningar eller

till fara för begagnandet av dessa anläggningar eller till skada å allmänna

vattenledningar, gasledningar, vägar, farleder och flottleder m. m.

Kommittén har till en början funnit, att det erfordrades en generell straffbestämmelse

till komplettering av stadgandena om mordbrand och härverk.

Den farlighet som utmärkte eld och likaså de i paragrafen om härverk avsedda

händelserna vore nämligen enligt kommitténs uppfattning så stor, att

straffskyddet icke syntes böra begränsas till att gälla allenast mot gärningar,

som bleve att bestraffa såsom mordbrand eller härverk. Då vid utformningen

av denna generella straffbestämmelse i första punkten av nu förevarande paragraf

i kommittéförslaget stadgandet gjorts tillämpligt, där någon genom att

umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen eller av

oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i mordbrands- eller härverksparagrafen

sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas av omfattande

förstörelse av egendom, ha sålunda här sammanförts uppsåtliga fall

och oaktsamhetsfall. I fråga om de uppsåtliga fallen gäller emellertid, enligt

vad förut sagts, den begränsningen, att om det åstadkommes brand, explosion,

skeppsbrott eller annan primäreffekt av sådant slag som nämnes i någon

av 1—3 §§, denna blir tillämplig i stället för nu förevarande bestämmelse,

under förutsättning att såväl faran som primäreffekten framkallats

uppsåtligen. Eftersom till följd härav i de uppsåtliga fall, som avses i den

nu ifrågavarande paragrafen, gärningen i förhållande till effekten är ouppsåtlig,

har kommittén funnit det naturligt att behandla dessa fall under

ett med oaktsamhetsfallen. Emedan vidare gärningen, vare sig den sker av

oaktsamhet eller med uppsåt, innefattar vårdslöshet i förhållande till den

effekt straffbudet avser att förebygga, har kommittén såsom brottsbeteckning

här föreslagit allmänfarlig vårdslöshet.

Gärningar som uppfylla förutsättningarna för straffbarhet enligt det nu

behandlade stadgandet i kommittéförslaget ske, enligt vad kommittén även

framhållit, ej sällan genom överträdelse av någon ordnings- eller säkerhetsföreskrift.

Kommittén har ej ansett nödigt att genomgå alla dessa författningar

för alt undersöka i vad mån däri innefattade straffbestämmelser skulle

bliva (överflödiga till följd av den nu föreslagna bestämmelsen i strafflagen.

Endast det förut berörda allmänna stadgandet i brandlagen har kommittén

funnit böra upphävas, vilket även vid dess tillkomst förutsattes skola ske i

samband med revisionen av strafflagen. I övrigt har kommittén uttalat, att

om straff i särskild författning finnes utsatt för överträdelse som faller under

den nu föreslagna bestämmelsen och det ej tillika gjorts undantag för

19 Biliany till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 80.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

det fall att överträdelsen är straffbar enligt allmän lag, straffbestämmelsen

i specialförfattningen skall bliva att tillämpa jämte förevarande stadgande i

strafflagen, i motsats till vad förhållandet i regel är då uppsåtligt brott enligt

strafflagen föreligger. Vid slraffmätningen kunde emellertid enligt strafflagen

4: 1 och 2 ett gemensamt straff utmätas för gärningen, varför tillämpningen

av ett flertal straffstadganden icke behövde medföra strängare straff

än om endast den strängaste straffskalan tillämpades.

Vad därefter angår det övriga innehållet i nu ifrågavarande paragraf i

kommittéförslaget har främst i andra punkten upptagits en bestämmelse,

varigenom brottet sabotage gjorts straffbart även i oaktsamhetsfall. Emedan

detta brott icke såsom mordbrand och härverk förutsätter en uppsåtligen

framkallad primäreffekt, har här icke såsom beträffande dessa brott erfordrats

en kompletterande bestämmelse avseende också vissa uppsåtliga fall.

Slutligen har kommittén i senare ledet av samma punkt funnit sig böra, i anslutning

till 5—7 §§ i kommittéförslaget, införa ett stadgande om straff för

den som av oaktsamhet framkallar där beskrivna faresituationer genom att

överträda föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom

bland människor, djur eller växter.

Första punkten i nu förevarande paragraf i kommittéförslaget har av

föreningen Sveriges häradshövdingar anförts som exempel på olämpligheten

av att under ett gemensamt straffbud sammanföra uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott,

varjämte föreningen funnit att det här beskrivna brottet åtminstone

delvis syntes sammanfalla med mordbrand och härverk. Föreningen

har angående denna punkt i paragrafen vidare anfört, att det i allmänhet

säkerligen måste anses vara riktigare att i specialförfattningarna för varje

fall stadga det straff som erfordrades än att, som här skett, i strafflagen upptaga

ett självständigt brott, bestående i framkallande av fara för mordbrand

eller härverk, d. v. s. fara för fara för skada. I en dylik invecklad brottskonstniktion

vore avståndet mellan den straffbelagda gärningen och den

effekt, man ytterst avsåge att förhindra, alltför stort. I regel torde det också

överstiga den enskildes förmåga att bedöma, huruvida brottsrekvisitet vore

för handen, och det kunde därför icke anses riktigt att å den osakkunnige

enskilde överflytta ansvaret för att icke något farligt företoges. Att förbehålla

speciallagstiftningen ifrågavarande avgörande, på sätt för övrigt skett i senare

ledet av den föreslagna paragrafens andra punkt, hade däremot den bestämda

fördelen att därigenom i varje särskilt fall sakkunnigt avgjordes, vilka

åtgärder som kunde medföra fara och därför borde genom särskilda föreskrifter

förbjudas. Av nu anförda skäl ifrågasatte föreningen, huruvida icke

paragrafen borde omredigeras till att avse dels vållande till brand, explosion

och andra i paragrafen om mordbrand och härverk omnämnda primäreffekter

och dels överträdande av föreskrifter, givna till förebyggande av fara för

skada genom eld, sprängämne eller gift eller till förebyggande eller hämmande

av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter. Jämväl Sveriges

advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört angående

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

291

8:8 i kommittéförslaget, uttalat sig mot att i nu förevarande paragraf till

gemensam behandling sammanförts uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett, att i lagtexten borde intagas

en erinran om att, på sätt i kommitténs motiv uttalats, paragrafen i vissa

fall skulle tillämpas jämsides med straffbestämmelser i specialförfattningar.

Samma uppfattning har framförts av rådhusrätten i Malmö, som föreslagit

att för nu ifrågavarande fall en hänvisning till stadgandena i 4 kap. infördes

i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge slutligen har funnit den föreslagna

brottsbeteckningen »allmänfarlig vårdslöshet» oegentlig, eftersom i

nu förevarande paragraf även vore fråga om uppsåtliga brott.

Från systematisk synpunkt har jag funnit lämpligast, att innehållet i nu Departementsförevarande

paragraf i kommittéförslaget uppdelas så att de bestämmelser chelensom

syfta till en komplettering av stadgandena om mordbrand, allmänfarlig

ödeläggelse och sabotage följa omedelbart efter dessa paragrafer, medan

bestämmelsen om straff för oaktsamt framkallande av fara för smittosam

sjukdom bland människor, djur eller växter upptages efter de paragrafer,

som handla om uppsåtligt framkallande av sådan fara.

Vad angår den komplettering av stadgandena i 1—3 §§ om mordbrand

och allmänfarlig ödeläggelse som får anses erforderlig, finner jag till en början,

att i förgrunden bör ställas det fall att någon av oaktsamhet vållar sådan

brand, explosion eller annan primäreffekt som anges i nämnda tre paragrafer.

Därigenom vinnes även att gränsdragningen mellan dessa paragrafer

och den nu förevarande blir tydligare än i kommittéförslaget, såtillvida

som det klarare framgår att uppsåtligt åstadkommande av primäreffekten

blir att bedöma såsom mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse, medan

ouppsåtligt men oaktsamt framkallande därav faller under nu ifrågavarande

stadgande. Detta synes vidare böra omfatta även sådana fall, då någon oaktsamt

framkallar fara för primäreffekten. Som ett typiskt exempel härpå

kan anföras, att någon med tänd pipa beger sig in i en lagerlokal för eldfarliga

ämnen. Det kan bär tänkas, antingen att vederbörande med underskattande

av brandfaran fullt avsiktligt medför den tända pipan eller att

han av ren glömska underlåter att släcka eller lägga ifrån sig denna när

han beträder den eldfarliga lokalen. I det förra fallet åstadkommer han

uppsåtligen en situation, som efter en mera objektiv värdering än hans egen

innefattar fara för brand; i det senare fallet framkallar han däremot endast

av oaktsamhet samma situation. Kommittén har, för att båda fallen skulle

bliva inbegripna under stadgandet, föreslagit formuleringen »uppsåtligen eller

av oaktsamhet framkallar fara». Härtill kan emellertid sägas, att även det

förra av de båda fallen i förhållande till den effekt, branden, som paragrafen

ytterst är avsedd att förebygga, icke innefattar uppsåt ulan endast oaktsamhet.

Från denna synpunkt bliva sålunda båda de nu ifrågavarande fallen

att betrakta såsom oaktsamhetsfall. Ett häremot svarande uttryckssätt

anser jag även med fördel kunna komma till användning i lagtexten.

I överensstämmelse med kommitténs förslag upptager departemenlslör
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

slaget under förevaraude paragraf även straff för den som av oaktsamhet begår

gärning, som därest den varit uppsåtlig skolat hänföras till sabotage.

Vad härefter angår stadgandets förhållande till närstående straffbestämmelser

i olika specialförfattningar, må först framhållas att, såsom jag tidigare

utvecklat, svaret på frågan om strafflagens tillämplighet på områden där

speciallagstiftning föreligger är att söka inom specialstraffrätten. Att, på sätt

i några yttranden påfordrats, här upptaga en bestämmelse i ämnet torde icke

vara lämpligt. I stället torde åt praxis få överlämnas att avväga förhållandet

mellan nu ifrågavarande stadgande och specialförfattningarna. Vägledande

synes härvid böra vara, huruvida i det särskilda fallet en bestämmelse i en

specialförfattning stadgar straff för överträdande av en ordningsföreskrift eller

för vållande av just sådant slag, varom i nu förevarande sammanhang är

fråga. Om det senare är förhållandet, torde specialbestämmelsen, därest den

ej enligt statsrättsliga grunder blivit försatt ur kraft genom ifrågavarande

stadgande i strafflagen, böra komma till användning utan samtidig tillämpning

av sistnämnda stadgande. En specialstraffrättslig bestämmelse av denna

typ är det förut omnämnda stadgandet i brandlagen om straff för den som

handhar eld eller eldfarligt föremål så, att brand därav lätt kan uppstå. I likhet

med kommittén anser jag emellertid att detta stadgande bör upphävas.

Häradshövdingföreningens förslag, att i fråga om framkallandet av fara

för mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse straffbarheten skulle begränsas

till sådana fall då någon i särskild författning meddelad ordnings- eller säkerhetsföreskrift

överträtts, finner jag mig icke kunna upptaga. De mest

typiska av de faresituationer, vilka det här gäller, äro nämligen av det lättfattliga

slag att det torde kunna begäras av medborgarna att de avhålla sig

från att framkalla dem, även om några vägledande säkerhetsföreskrifter i

specialförfattningar icke skulle finnas.

I fråga om straffskalan har jag, då hithörande brott kunna tänkas relativt

ofta framträda i mera svårartade former, funnit fängelse böra nämnas

först i den normala skalan samt en särskild strängare skala för grova fall

tilläggas. Jag vill som exempel på fall som ofta äro grova nämna att en

tjänsteman vid trafikinrättning åsidosätter vad honom till förekommande av

olycksfall åligger (jfr nuvarande 25: 15, som enligt förslaget skall upphöra att

gälla) eller att någon handskas vårdslöst med eld eller annat i sprängämneseller

ammunitionsfabriker o. dyl. (jfr 99 § strafflagen för krigsmakten, som

härefter torde kunna upphävas).

Den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen »allmänfarlig vårdslöshet»

har synts kunna bibehållas för de i denna paragraf av departementsförslaget

upptagna fallen.

6 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén upptagit

stadgande om straff för allmänfarlig förgiftning. Sådant brott skall anses

föreligga om någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat

eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

293

samt därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa. Straffet

har föreslagits skola vara straffarbete i högst sex år. Om brottet är grovt,

skall emellertid enligt förslaget för grov allmänfarlig förgiftning dömas till

straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömandet,

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med

uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts

för fara.

I gällande strafflag finnas i viss utsträckning bestämmelser om straff för

gärningar av nu ifrågavarande slag. Enligt 14: 19 straffas salunda den som

i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa förgiftar varor som hållas till salu

eller vad som helst, så att allmän fara för människors liv eller hälsa därav

kommer. I 14:20 stadgas straff för den som säljer eller utlämnar gift utan

att vara därtill berättigad eller säljer gift utan att iakttaga föreskrifterna om

sådan handel, med påföljd att någon av giftet får döden eller svår kroppsskada.

I 14: 20 a slutligen finnas bestämmelser om straff för den som säljer,

utlämnar eller utbjuder förfalskade livsmedel eller läkemedel, som äro farliga

för människors liv eller hälsa. Dessa bestämmelser i nuvarande 14 kap.

motsvaras av det i den nu ifrågavarande paragrafen i kommittéförslaget först

upptagna fallet att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat

eller eljest sprider gift eller dylikt. I förhållande till 14: 19 föreligger

emellertid här den utvidgningen, att det icke kräves uppsåt att skada andra

till liv eller hälsa utan endast ett uppsåt som täcker de objektiva förutsättningar,

vilka grunda allmän fara för människors liv eller hälsa. Kravet på

sådan fara innefattar å andra sidan en inskränkning av brottsområdet enligt

såväl 14: 20 som 14: 20 a, vilka båda lagrum icke för sin tillämpning uppställa

någon fordran på allmän fara. Kommittén har emellertid funnit, att

i den mån straffskydd är erforderligt mot spridande av gifter samt otjänliga

livs- och läkemedel i andra fall än då allmän fara för människors liv eller

hälsa framkallas, stadgandena härom böra ha sin plats i speciallagstiftningen.

I sådant hänseende har kommittén hänvisat till de nuvarande bestämmelserna

i giftstadgan och hälsovårdsstadgan samt till livsmedelslagstiftningssakkunnigas

år 1941 framlagda betänkande (SOU 1941:22).

Det av kommittén här vidare upptagna fallet att någon genom att överföra

eller sprida sjukdomssmitta framkallar allmän fara för människors liv eller

hälsa saknar i gällande strafflag motsvarighet, frånsett bestämmelsen om

könssjukdom i 14: 21. Kommittén har emellertid funnit, att de allmänna bestämmelserna

om straff för dödande eller orsakande av kroppsskada i 14 kap.

icke kunde anses tillräckliga i nu ifrågavarande fall, eftersom de icke alltid

medgåve att straffet utmättes med tillbörligt beaktande av att gärningen utsatte

andra personer än den, mot vilken den i första hand riktades, för fara att

bliva smittade. Ännu mera otillräckliga vore straffbestämmelserna i epidemilagen

den 19 juni 1919, i det dessa endast stadgade dagsböter för överträdelse

av föreskrift för förebyggande eller bekämpande av epidemier.

Oavsett den generella utformningen av nu förevarande paragraf i förslaget

har kommittén ansett, att framkallande av fara för överförande av köns
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

sjukdom alltjämt borde behandlas såsom ett särskilt brott. Bestämmelser

härom ha upptagits i 6 § av kommittéförslaget. I förhållande till det nuvarande

stadgandet i 14: 21 har därvid i lagtexten bl. a. gjorts den ändringen att

såsom förutsättning för straffbarhet uttryckligen angivits att den person, med

vilken gärningsmannen övar könsumgänge, icke själv lider av den könssjukdom

varom fråga är.

I fråga om straffsatserna i de nu omnämnda båda paragraferna innebär

kommittéförslaget en förenkling i förhållande till de nuvarande straffskalorna

i 14: 19—21, vilka äro differentierade med hänsyn till den effekt som den

brottsliga gärningen i det särskilda fallet haft. I 5 § i förslaget ha sålunda

upptagits allenast två skalor, en för normalfall och en för grova fall, medan

i 6 § införts en enhetlig straffsats av högst straffarbete i två år. Kommittéförslaget

saknar vidare motsvarighet till den i nuvarande 14:20 a för handlande

stadgade särskilda påföljden mistande av näringsrätt.

I nu förevarande sammanhang har kommittén slutligen föreslagit upphävande

av 14:45 sista stycket, enligt vilket framkallande av fara för könssjukdom

är angivelsebrott i den mån gärningen riktar sig mot maka.

I anledning av 19: 5 i förslaget har Göta hovrätt vänt sig mot att paragrafen

syntes ha avseende även å överförande av sjukdom, som ehuru ej bagatellartad

dock icke vore av alltför svår natur. Ansvar skulle sålunda kunna

drabba en tjänsteman som, oaktat han lede exempelvis av influensa, i rent

tjänstenit inställde sig vid en förrättning och därvid sprede smitta. Med

hänsyn härtill hemställde hovrätten dels, att straffbudet inskränktes till att

avse överförande eller spridande av smitta som hänförde sig till svårare

sjukdom, dels ock att det kompletterades med en särskild straffskala, innefattande

även böter, för ringa fall eller där omständigheterna eljest vore mildrande.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit anledning till

erinran mot att spridande av sjukdomssmitta i förslaget kriminaliserats utan

någon begränsning med hänsyn till svårlietsgraden av den sjukdom, som

överföres. Föreningen har funnit en sådan begränsning erforderlig, särskilt

med hänsyn till den föreslagna straffsatsens stränghet.

Mot den här upptagna brottsbeteckningen »allmänfarlig förgiftning» ha

föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg invänt att rubriceringen

syntes alltför snäv med hänsyn till de förfaranden som i förslaget

förts in under nu förevarande straffbestämmelse.

I fråga om 19: 6 i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit

otillfredsställande, att straffbarheten uttryckligen knutits till den förutsättningen,

att könsumgänget övats med någon som icke själv lider av den könssjukdom

varom fråga är. Hovrätten har härom anfört att det föreslagna

stadgandet, tolkat efter ordalagen, innebure att det för straffrihet vore tillräckligt

att de personer som övade könsumgänge båda lede av samma slags

könssjukdom men att kommittén likväl torde ha avsett endast det fallet att

bådas sjukdom vore i smittsamt skede. I vilket fall som helst borde förutsättningen,

som icke upptagits i gällande lag, utgå. I utlåtande, omnämnt i

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

295

rättsfall i Svensk Juristtidning 1945 s. 12, hade medicinalstyrelsen yttrat, att

personer, som båda lede av samma, ungefär samtidigt diagnosticerade könssjukdom

i smittosamt skede, genom könsumgänge utsatt varandra för fara

att sjukdomstillståndet förvärrades eller förlängdes. Då nu brottet främst

skulle bestraffas såsom allmänfarlig!, borde den omständigheten att båda

personerna vore smittoförande icke vara straffriande. Om endera exempelvis

vore en prostituerad kvinna, vars smittofarlighet genom läkarbehandling

i det närmaste hävts, framträdde detta särskilt tydligt. En annan sak vore

att nu ifrågavarande omständighet borde beaktas vid straffmätningen.

Den föreslagna brottsrubriceringen »framkallande av fara för könssjukdom»

har av samma hovrätt anförts bland exemplen på brottsbeteckningar

i förslaget vilka enligt hovrättens förmenande syntes mindre lämpliga på

den grund att de vore klumpiga eller dubbeltydiga. Föreningen Sveriges

stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha åter funnit den här föreslagna

rubriceringen otillfredsställande för sådana fall, där könssjukdomen överförts.

I anledning av kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen i nuvarande

14: 45 sista stycket om att nu ifrågavarande brott är angivelsebrott i den

mån det riktar sig mot maka har justitiekanslersämbetet uttalat, att anledning

till någon saklig ändring på denna punkt icke torde föreligga. Sveriges

advokatsamfund har likaledes hemställt att, enär det till upphävande föreslagna

stadgandet vore synnerligen välgrundat, en därmed överensstämmande

föreskrift om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt måtte upptagas i

det nya 19 kap., varvid samtidigt ordet »maka» lämpligen kunde utbytas

mot »make». Föreningen Sveriges landsfogdar ävensom landsfogdarna i Hallands

och Västmanlands län ha ifrågasatt, huruvida icke den nuvarande inskränkningen

i allmän åklagares åtalsrätt borde bibehållas.

Den av kommittén såsom 5 § upptagna bestämmelsen om spridande av Departement»- gift eller smitta synes, med beaktande av vad Göta hovrätt och häradshöv- chefendingföreningen

anfört, böra såvitt gäller överförande eller spridande av

sjukdomssmitta begränsas till mera svårartade sjukdomar, alltså exempelvis

icke omfatta de vanliga s. k. förkylningssjukdomarna. För att klargöra detta

bar brottsbeskrivningen omformulerats till att, förutom spridande av gift

eller dylikt, avse överförande eller spridande av allvarlig sjukdom.

Då bär sålunda är fråga om ett uppsåtligt brott av ganska stor allmänfarlighet,

anser jag icke, att någon sänkning av den av kommittén föreslagna

straffskalan bör ifrågakomma. Beträffande brottsbeteckningen har jag däremot

funnit, att den av kommittén föreslagna rubriceringen »allmänfarlig

förgiftning» icke är ägnad att täcka även spridande av smitta. Enligt departementsförslaget

skall brottet därför alltefter omständigheterna betecknas antingen

som spridande av gift eller som spridande av smitta. Någon särskild

brottsbeteckning för de grova fallen har icke synts erforderlig.

Beträffande härefter det av kommittén i 6 8 upptagna brottet framkallande

av fara för könssjukdom anser jag, alt detta brott icke bar sin plats bland

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

de allmänfarliga brotten i 19 kap. Brottet framstår nämligen enligt min mening

såsom i främsta rummet riktat mot den enskilda person, som i det särskilda

fallet utsättes för handlingen. Om bestämmelsen får, såsom jag vill

förorda, kvarstå i 14 kap., kan emellertid, i motsats till vad kommittén med

sitt förslag avsåg, tillämpning även på könssjukdomar undantagsvis förekomma

i fråga om 19:6 i departementsförslaget, nämligen i den mån förutsättningen

att vederbörande framkallar allmän fara genom överförande

eller spridande av allvarlig sjukdom är uppfylld. Frågan om en eventuell

omredigering av det nuvarande stadgandet i 14: 21 får upptagas först i sammanhang

med den förestående översynen av 14 kap. i dess helhet. Detsamma

gäller den särskilda åtalsregeln i 14: 45 sista stycket.

7 §•

I denna paragraf har kommittén ett stadgande, att den som framkallar

allmän fara för djur eller växter som ej tillhöra honom själv, medelst gift

eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur

eller ogräs eller på annat dylikt sätt, skall för förgöring straffas högst med

straffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt innebär förslaget vidare

att för grov förgöring skall dömas till straffarbete i högst sex år. Vid

bedömande, huruvida brottet är grovt, skall enligt förslaget särskilt beaktas,

om det skett med uppsåt att skada eller egendom av betydande värde utsatts

för fara.

Gällande strafflag innehåller vissa bestämmelser om straff för den som

framkallar allmän fara för annans kreatur. I 19: 17 stadgas sålunda ansvar

för uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt för överträdelse

av föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmande

av kreaturssjuka, och enligt 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skada

annans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara därav

kommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur än

kreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Icke

heller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande av

allmän fara för andras växter.

Kommittén har funnit det motiverat att utsträcka straffskyddet till att

omfatta djur och växter överhuvud taget, som ej tillhöra gärningsmannen

själv. Stadgandet är, enligt vad kommittén vidare uttalat, avsett att äga tilllämpning

även beträffande fisk och villebråd som icke äro föremål för någons

äganderätt; även vilda djur på ett område, varest gärningsmannen ensam

har jakträtten, skola sålunda omfattas av bestämmelsen. Utvidgningen

till växter har av kommittén motiverats med en hänvisning till de stora

värden som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsom

potatismögel och mjöldagg. Med överförande eller spridande av sjukdomssmitta

har kommittén funnit böra jämställas spridande av skadedjur eller

ogräs. Kommittén har här erinrat om de stora skador som kunna åstadkommas

exempelvis genom spridande av en insekt sådan som nunnan. Att utrotande

av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller på annat

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

297

dylikt sätt under erforderliga försiktighetsmått ej skall vara straffbart har

kommittén ansett vara tydligt utan uttryckligt stadgande därom. I nu förevarande

paragraf har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till bestämmelsen

i nuvarande 19:17 om ansvar för överträdelse av föreskrifter, givna

till förekommande eller hämmande av kreaturssjukdom. Härom ha emellertid

bestämmelser inrymts i 8 § i kommittéförslaget.

I anledning av denna paragraf har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit,

att tolkningen av uttrycket »allmän fara» syntes kunna vålla svårigheter

vid stadgandets tillämpning. I förgiftningsfallen kunde exempelvis uppkomma

fråga huruvida förutsättningarna för paragrafens tillämpning vore uppfyllda,

då någon viss kreatursbesättnings foder förgiftats, eller huruvida

det skulle krävas att fara uppstått för ett flertal besättningar. Mot paragrafens

utformning kunde vidare erinras att orden »som ej tillhöra honom

själv» förefölle onödiga. Allmän fara syntes nämligen icke kunna föreligga,

så länge endast gärningsmannen själv tillhörig egendom hotades. Göta hovrätt

har ansett, att i lagtexten borde komma till uttryck att, såsom i motiven

uttalats, utrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller dylikt

ej vore straffbart. En liknande synpunkt har anlagts av föreningen Sveriges

häradshövdingar, vilken som sin mening uttalat att, då med stadgandet

väl endast torde avses att skydda husdjur och villebråd samt nyttiga

växter för skada i stor skala, uttrycket »allmän fara för djur eller växter»

knappast riktigt klargjorde vad som åsyftades.

Den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen »förgöring» har

givit anledning till erinringar från flera håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda

uttalat, att beteckningen i fråga syntes passa mindre väl för en gärning,

som bestode i framkallande av allmän fara för djur eller växter och således

icke i något förgörande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes

framhållit, att ordet »förgöring» hade en klar innebörd av fullbordad

förstörelse och att det därför syntes oegentligt att använda detsamma om en

gärning, som väsentligen bestode i framkallande av fara för sådan effekt.

Även föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett

ordet vara av väl kraftig valör med hänsyn till de uppställda brottsrekvisiten.

Stockholms rådhusrätt har funnit brottsbeteckningen i fråga icke vara

särskilt väl motiverad. Däremot har landsfogden i Värmlands län uttalat,

att ordet »förgöring» syntes gå väl in även i den moderna lagtexten. Landsfogden

i Gävleborgs län har ävenledes givit uttryck åt tillfredsställelse över

den föreslagna brottsrubriceringen.

Det karakteristiska för det i denna paragraf behandlade brottet är, att Dcpartementsdet

innebär allmän fara för djur eller växter. Med att faran är allmän bör ^

bär liksom eljest i kapitlet förstås, att den hotar eu stor eller obestämd krets.

Härigenom torde eu tillfyllestgörande begränsning av det straffbara området

vara angiven. Den i kommittéförslaget upptagna ytterligare begränsningen att

djuren eller växterna ej skola tillhöra gärningsmannen själv torde, såsom i

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ett yttrande framhållits, kunna utgå såsom onödig. I övrigt har den av kommittén

föreslagna brottsbeskrivningen allenast jämkats på liknande sätt som

i departementsförslagets nästföregående paragraf, varvid som motsvarighet

till det där använda uttrycket »allvarlig sjukdom» här talas om »elakartad

sjukdom». I likhet med kommittén finner jag obehövligt att i lagtexten särskilt

utsäga, att utrotande av skadedjur och skadeväxter, som sker under iakttagande

av erforderliga försiktighetsmått, icke faller under paragrafen. I

fråga om brottsbeteckningen synes mig hinder icke möta mot att här upptaga

det gamla lagordet »förgöring».

8 §■

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 8 § till den del däri, på

sätt omtalats under 5 § i deparlementsförslaget, upptagits en bestämmelse

om straff för den som överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande

av smittosam sjukdom hland människor, djur eller växter och därigenom

av oaktsamhet framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa eller

allmän fara för djur eller växter.

Som motivering till detta stadgande har kommittén anfört, att det ofta

kunde vara svårt att avgöra huruvida inträffade fall av smittosam sjukdom

orsakats av viss överträdelse av säkerhetsföreskrifterna i epidemilagen den

19 juni 1919, epizootilagen den 12 april 1935 eller annorstädes. Detta medförde

att de allmänna bestämmelserna om straff för åstadkommande av

kroppsskada i 14 kap. strafflagen och för skadegörelse i 24 kap. samma lag

endast i begränsad utsträckning stode till förfogande för att bestraffa överträdelser

av de nämnda säkerhetsföreskrifterna. Det vore likväl av synnerlig

vikt att sådana hithörande gärningar, som framkallade allmän fara för

människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, träffades av betryggande

straffsanktion. Eftersom det funnes jämförelsevis ingående säkerhetsföreskrifter

mot spridande av sjukdom syntes emellertid straffbarheten här kunna

begränsas till fall där en föreskrift överträtts. Såsom exempel på överträdelser

som kunde bliva att bestraffa enligt bestämmelsen kunde nämnas

överträdelse av föreskrift om isolering, förhud mot att beträda visst område

eller viss ladugård och förbud mot att släppa kreatur på bete. För bestämmelsens

tillämplighet fordrades ej, att gärningsmannen insett smittofaran

men väl att han bort inse denna. Huruvida själva överträdelsen måste

vara uppsåtlig, berodde på den föreskrift som vore i fråga; avsåge denna

endast uppsåtligt handlande förelåge ej överträdelse, med mindre gärningsmannen

uppsåtligen åsidosatt föreskriften. I vad mån okunnighet om föreskrift

kunde lända till ursäkt finge här som eljest bedömas efter allmänna

grundsatser. Att, såsom i nuvarande 19: 17 andra stycket skett, särskilt i

detta sammanhang uttryckligen stadga att överträdelse skall ha skett veterligen

hade kommittén icke ansett lämpligt. I epidemilagen funnes straffbestämmelser

avseende överträdelser av föreskrifter enligt lagen. För gärning

som innefattade sådan överträdelse och som därjämte på grund av oaktsamt

framkallande av fara jämväl fölle under nu förevarande stadgande,

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

299

skulle dömas till straff såväl enligt epidemilagen som enligt strafflagen, varvid

4 kap. sistnämnda lag bleve att tillämpa. I epizootilagen åter, 12 §, hänvisades

för närvarande beträffande straffet till 19: 17 andra stycket strafflagen.

Då emellertid i förhållande till sistnämnda lagrum den nu föreslagna

bestämmelsen såtillvida hade mindre räckvidd som den för sin tillämplighet

förutsatte att genom överträdelsen vållats allmän fara, vore den icke tillfyllest

såsom straffsanktion för epizootilagen. Kommittén föresloge därför,

att i den förutnämnda paragrafen i epizootilagen skulle stadgas samma straff

som i epidemilagen. Där jämväl nu förevarande lagrum i strafflagen vore

tillämpligt, bleve epizootilagens straffbestämmelse liksom motsvarande bestämmelse

i epidemilagen att tillämpa i konkurrens med strafflagen.

I anledning av vad kommittén i denna del föreslagit har Göta hovrätt vänt

sig mot att, medan i 5 § i kommittéförslaget straffbelagts varje uppsåtligt

överförande av allmänfarlig sjukdom, det nu förevarande stadgandet i förslaget

endast hade avseende å speciella fall av oaktsamhet, nämligen sådana

där särskilda säkerhetsföreskrifter överträtts. Härigenom syntes ett icke obetydligt

område lämnas straffritt. Hovrätten ifrågasatte med hänsyn härtill,

huruvida icke i nu förevarande sammanhang borde upptagas en generell

regel om straff för oaktsam gärning av det slag, som avsåges i 5 §. En sådan

regel skulle också fylla en uppgift som reservstadgande till 5 § i sådana

fall, där gärningsmannen ej kunde övertygas om uppsåt. En liknande tankegång

har framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, enligt vilken erfarenheten,

särskilt under senare tid i samband med omhändertagandet av flyktingar,

visat att även utanför könssjukdomarnas område förelåge behov av

en bestämmelse om straff för åstadkommande genom grov oaktsamhet av

allmän fara för människors liv eller hälsa medelst spridande av sjukdomssmitta.

I likhet med kommittén finner jag, att de nästföregående båda paragra- Departement-i - ferna böra kompletteras med ett stadgande om straff jämväl för vissa oakt- chefen.

samhetsfall. Emellertid anser jag, att stadgandet icke såsom i kommittéförslaget

bör begränsas till att gälla framkallande av fara för smittosam sjukdom.

Tillräckliga skäl synas nämligen icke föreligga att i nu förevarande

avseende göra skillnad mellan detta och övriga i 6 och 7 §§ i departementsförslaget

upptagna fall, exempelvis förgiftande av livsmedel eller spridande

av skadedjur. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt alt utsträcka

straffbudets tillämplighet längre än till gärningar, som förövas av grov

oaktsamhet. Jag har vidare icke funnit lämpligt att göra frågan om straffbarhetens

inträde heroende av om någon i speciallagstiftningen meddelad

säkerhetsföreskrift överträtts eller ej. Även om i regel förutsättningarna för

tillämpning av ett straffbud av nyss angivet innehåll skulle vara för handen

då eu dylik särskild säkerhetsföreskrift överträtts, måste del likväl anses

mindre tillfredsställande att åt speciallagstiftningen överlåta att närmare bestämma

tillämplighetsområdet för ett sådant stadgande i strafllagen som det

nu ifrågavarande. På grund av vad sålunda anförts har i departementsför
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

slaget upptagits ett allmänt stadgande, att den som av grov oaktsamhet framkallar

allmän fara som i 6 eller 7 § sägs skall straffas med fängelse eller böter.

Konkurrensfrågor i förhållandet mellan denna bestämmelse och stadganden

i specialförfattningama bliva att bedöma enligt de riktlinjer som i det

föregående angivits under 5 §.

9 §•

Kommittén har i denna paragraf upptagit ett stadgande, att där någon

som genom handhavande av eld, spridande av gift eller överförande eller

spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa

eller för omfattande förstörelse av egendom som ej tillhör honom själv, underlåter

att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, han skall

dömas till fängelse eller böter, om skada timat.

Motsvarigheter till vad sålunda föreslagits finnas i gällande strafflag dels

i 14: 19 tredje stycket och dels i 19: 19. I det förra lagrummet stadgas sålunda

straff, där någon, som utan uppsåt orsakat förgiftning så att allmän

fara för människors liv eller hälsa därav uppkommit, underlåter att, om han

blivit det varse, genast avvärja faran där så ske kan. I 19: 19 gives en motsvarande

straffbestämmelse beträffande den som genom förgiftning åstadkommit

allmän fara för annans kreatur. Enligt båda lagrummen kräves,

att underlåtenheten är uppsåtlig.

Kommittén har funnit lämpligt att upptaga en till samtliga föregående

paragrafer i kapitlet knuten straffbestämmelse för den som genom handhavande

av eld, spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta

framkallat sådan allmän fara som där avses. Stadgandets tilllämplighetsområde

begränsas enligt vad kommittén framhållit till en början

av att en underlåtenhetshandling ofta vore att anse som likvärdig med ett

positivt handlande och på grund härav fölle under någon av de tidigare

paragraferna. En banvakt som underläte att lägga om en växel, där så skulle

ske, kunde sålunda uppenbarligen vara lika straffbar som om han lagt

växeln fel. Likaså kunde den, som vore satt att vakta en eld men begåve

sig därifrån med påföljd att elden sprede sig, bliva ansvarig som om han

vidtagit positiva åtgärder för att sprida elden. Vidare förutsättes för den nu

ifrågavarande bestämmelsens tillämplighet att vederbörande icke redan ådragit

sig ansvar genom något sitt handlande, exempelvis genom oaktsamhet i

förhållande till farans framkallande. Som exempel på situationer, där paragrafen

skulle bliva tillämplig, har kommittén nämnt, att eld sprider sig från

en med iakttagande av erforderlig försiktighet antänd avfallshög eller att

vara som släppts ut i handeln sedermera befinnes vara giftig eller smittoförande.

I denna del har förslaget icke givit anledning till någon annan erinran än

att föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit att, därest på sätt föreningen

påfordrat tillämplighetsområdet för 19: 5 i förslaget inskränktes med

hänsyn till svårhetsgraden av den sjukdom som överfördes, motsvarande

ändring måste företagas i nu förevarande paragraf.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungi. Ma''j:ts proposition nr 80.

Liksom i 12 och 13 kap. bör även i detta kapitel upptagas ett stadgande Departement*.

för det fall att någon, efter att ha åstadkommit fara utan att därigenom c *en''

ådraga sig ansvar, sedermera, då han har kommit till insikt därom, underlåter

att göra vad skäligen kan begäras till farans avvärjande. Kommittén

har begränsat stadgandet till vissa speciella fall som synts särskilt

praktiska. Några bärande skäl för en sådan begränsning synas dock knappast

föreligga. Det torde sålunda exempelvis vara svårt att förstå, varför den

som råkat sprida skadedjur ej skulle straffas om han underlåter att söka avvärja

därmed följande allmän fara för djur eller växter. Då gränsen mellan

oaktsamhetsbrotten och det brott som avses i förevarande paragraf är

flytande, kan förslaget också genom nämnda begränsning vålla svårigheter

i tillämpningen. Framkallande av fara genom sabotagehandlingar torde dock

icke i detta sammanhang behöva medtagas. Å andra sidan är bestämmelsen

i kommitténs förslag något för vidsträckt, i det att den enligt ordalagen ej

förutsätter att allmän fara uppkommit i de fall som motsvara 6 och 7 §§ i

departementsförslaget. Såsom kommittén förutsatt bör underlåtenhet att avvärja

individuell fara icke behandlas i samband med allmänfarliga brott. Jag

har låtit omarbeta paragrafen i enlighet med de synpunkter, som jag nu framhållit.

Därvid har jag även ansett, att det för straffbarheten uppställda villkoret

att skada skall ha timat bör utgå. Inträdet av en utav den brottsliges vilja

oberoende effekt bör icke få vara av avgörande betydelse för straffbarheten,

fåt vara att rekvisitet i praktiken icke torde ha någon nämnvärd betydelse.

10 §.

Under denna paragraf i kommittéförslaget ha inrymts bestämmelser om

försöksstraff vid brott mot förevarande kapitel. I sådant hänseende har

kommittén såsom straffbara på försöksstadiet upptagit brotten mordbrand,

härverk (motsvarande allmänfarlig ödeläggelse i departementsförslaget), sabotage,

allmänfarlig förgiftning (motsvarande spridande av gift eller smitta

i departementsförslaget) och förgöring.

Även i nu gällande rätt äro hithörande brott i jämförelsevis stor utsträckning

straffbelagda redan på försöksstadiet. Så är enligt 19 kap. fallet med

mordbrand, explosionsbrott, åstadkommande av skeppsbrott, fördärvande

av fyr eller annat sjömärke, skadande av kanaler, slussar, sparvägar och

dylikt, skadande av gruva, utspridande av smittosam kreaturssjukdom och

förgiftande av kreatursfoder. Detsamma gäller enligt 14: 19 andra stycket

om förgiftning som medför allmän fara för människors liv eller hälsa.

Mot vad kommittén här föreslagit har i yttrandena icke gjorts någon

annan erinran än att föreningen Sveriges stadsdomare uttalat sig för att försök

till förgöring endast borde straffbeläggas såvitt fråga vore om försök till

grovt sådant brott.

Kommitténs förslag till reglering av straffbarheten vid försök till brottDepartemenissom

avses i kapitlet synes mig riktigt avvägt och har utan ändring upptagits cie,en"

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

i departememtsförslaget. Vidare har här, på grund av brottens farliga natur,

straff för förberedelse, stämpling därunder inbegripen, och underlåtenhet

att avslöja brott föreslagits skola inträda i samma utsträckning som straff

för försök.

11 §•

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget upptager stadgande, att

där någon, som ådragit sig ansvar enligt förevarande kapitel för det han

framkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna,

straffet må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock att till

lägre straff än straffarbete ej må dömas, om lägsta straff för brottet eljest

är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är icke brottet

belagt med strängare straff än fängelse, skall dock enligt förslaget strafffrihet

inträda.

En motsvarighet till det sålunda föreslagna stadgandet finnes för närvarande

i fråga om eldsåsättande. I 19: 5, vari stadgas nedsatta straff för olika fall

av eldsåsättande vid vilka elden blivit släckt innan den utbrett sig och gjort

skada, föreskrives nämligen, att om gärningsmannen av egen drift själv

eller genom tillkallad hjälp släckt elden, straffet efter omständigheterna må

ytterligare nedsättas. Kommittén har ansett sig böra föreslå, att en dylik

grund för straffnedsättning eller straffrihet införes beträffande alla brott

i kapitlet, vid vilka förutsättes att fara uppkommit. Bestämmelsen kommer

därigenom att omfatta alla brott i kapitlet utom sabotage. Eftersom sistnämnda

brott förutsätter att hinder eller störning åstadkommits, finnes nämligen

icke i fråga om detta brott utrymme för tillämpning av stadgandet.

Justitiekanslersämbetet har uttalat sin tillfredsställelse med det i den här

föreslagna paragrafens andra punkt upptagna stadgandet om straffrihet vid

fall av ringa fara. Emellertid har ämbetet vidare med anledning av bland

annat detta stadgande funnit, att det till främjande av en enhetlig lagtillämpning

syntes böra övervägas sådana instruktionella föreskrifter att överåklagarna

erhölle antingen ett bestämmande eller ett rådgivande inflytande vid

prövningen av hithörande åtalsfrågor.

Sveriges advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört

rörande de likartade stadgandena i 12 och 13 kap. av förslaget, uttalat att det,

om bestämmelsen skulle kunna få den ur kriminalpolitisk synpunkt önskvärda

effekten att stimulera den brottslige till frivilligt avvärjande av faran,

syntes önskvärt att utsträcka möjligheten till straffrihet även till andra fall’

än sådana där faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff

än fängelse. Bibehölles stadgandets av kommittén föreslagna lydelse, syntes

straffrihet icke kunna ifrågakomma vid andra i kapitlet upptagna fullbordade

brott än allmänfarlig vårdslöshet. Det förefölle dock icke uteslutet att

även i fråga om andra hithörande brott fall kunde förekomma, där det skulle

vara rimligt att låta frivilligt lillbakaträdande medföra straffrihet. Det låge

ändock i sakens natur, att varken straffrihet eller straffminskning kunde

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

303

ifrågakomma vid de grövsta av brotten annat än möjligen i något sällsynt

undantagsfall. Den för brotten utmärkande primäreffekten torde nämligen

praktiskt taget undantagslöst innebära avsevärd olägenhet.

Såsom justitiekanslersämbetet anfört torde särskilda instruktioner för åkla-Departementsgarmyndigheterna

böra övervägas för att såvitt möjligt säkerställa en enhet- CÄe/enlig

tillämpning av det nu förevarande och andra liknande stadganden i förslaget.

Vad åter angår det av advokatsamfundet framförda önskemålet om

utvidgning av den föreslagna straffriheten vid tillbakaträdande har jag förut

ansett detta böra beaktas vid utformningen av de särskilda straffskalorna.

I 12 och 13 kap. har jag tillgodosett önskemålet genom att vid de särskilda

brotten i stor utsträckning upptaga straffskalor med högst fängelsestraff för

ringa fall. De i förevarande kapitel upptagna brotten äro emellertid, med

undantag av oaktsamhetsbrotten i departementsförslagets 5 och 8 §§, alltför

grova för att några motsvarande stadganden skulle kunna meddelas.

I redaktionellt hänseende har förslaget jämkats något. Härvid har bl. a.

synts lämpligt att, i överensstämmelse med kommitténs motiv, uttryckligen

angiva, att paragrafen icke äger tillämpning beträffande brottet sabotage

i 4 §.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

I detta kapitel, som erhöll helt ny lydelse genom 1942 års lagstiftning om

förmögenhetsbrott, föreslås endast några smärre följdändringar.

3 §•

På grund av att den allmänna återfallsregeln i 4: 14 föreslås omformulerad,

så att däri ej längre direkt talas om bodräkt ulan blott om fall i vilka brott

är ringa, har till paragrafen om bodräkt i förslaget fogats ett stadgande,

att bodräkt i fråga om straff för återfall skall räknas som ringa stöld.

8 §.

Enligt kommittéförslaget skall, där någon utan rätt eller med missbruk av

sin rätt från fastighet avskiljer och tager något som hör till denna, vad i 20

kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, såvida ej brottet är att

anse allenast såsom åverkan enligt 24: 2 i förslaget. Avhyser någon annan

från fastighet eller rubbar eljest annans besittning av fastighet, såsom genom

att anbringa eller bryta stängsel, genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur

beta eller genom alt upptaga väg, skall vad som stadgas om egenmäktigt förfarande

eller självtäkt äga tillämpning.

I gällande lag stadgas i 20:8, att tillgrepp av de viktigaste skogsprodukterna

blir stöld, om värdet går över trettio kronor. Denna sedan 1875 gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

regel infördes här vid 1942 års riksdag. Kommittén hade i sitt betänkande om

förmögenhetsbrotten föreslagit, att 24 kap. skulle upphävas. Riksdagen beslöt

emellertid, att de nuvarande reglerna om åverkan å fast egendom tillsvidare

skulle bibehållas i huvudsak oförändrade. Första lagutskottet anförde

i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (nr 18), att kommittén,

som vid sitt fortsatta arbete hade att behandla skadegörelse, lämpligen i samband

därmed kunde upptaga 24 kap. till förnyat övervägande.

Nu föreslår kommittén, att tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna

skall bedömas som den lindrigaste graden av skadegörelse, vilken i förslaget

benämnes åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga

omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Annars skola enligt

förevarande paragraf i förslaget de vanliga bestämmelserna om stöld och

andra tillgreppsbrott gälla. I förslagets 24: 2 angives vilka naturprodukter det

är förbjudet att taga. Därav skall enligt kommitténs mening slutas, att det är

lovligt att taga andra naturprodukter, exempelvis vilda bär, blommor och

svampar.

Genom den här föreslagna paragrafen ersättes flertalet av de nuvarande

särbestämmelserna om åverkansbrott med regeln, alt fast sak skall behandlas

lika som lös. Denna grundsats skall gälla ej blott tillgrepp från fastighet utan

jämlikt andra punkten i paragrafen även andra besittningsrubbningar. I sistnämnda

punkt angivas exempel på några särskilt i fastighetsförhållanden

praktiska fall. Det framhålles, att gärningen kan ske genom att anbringa eller

bryta stängsel. Vidare nämnes uttryckligen såsom ett vanligt fall av egenmäktigt

förfarande, att någon avhyser annan från fastighet.

Mot den i första punkten upptagna bestämmelsen om tillgrepp av naturprodukter

har justitiekansler sämbetet anmärkt, att den efter ordalagen syntes

bliva tillämplig å samtliga till en fastighet hörande naturprodukter, alltså

även bär, blommor och svampar. Även föreningen Sveriges häradshövdingar

har funnit en omredigering erforderlig, då det icke vore avsett att utvidga

straffbarheten för olovligt tagande från fastighet till att avse andra produkter

än de nu i 20: 8 och i den föreslagna 24: 2 uppräknade.

Mot det i andra stycket förekommande uttrycket »avhyser» har Göta hovrätt

anmärkt, att orden avhysa och avhysning i regel begagnades, då någon

på grund av myndighets beslut tvunges att avträda fastighet eller lägenhet

och icke vid fall av egenmäktigt förfarande eller självtäkt; en jämkning

av uttrycket syntes därför lämplig. Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har

ansett i andra punkten böra angivas, att vad där omtalades skulle ha skett

olovligen, på samma sätt som exempelvis i 22: 7 i förslaget utsagts.

På sätt nedan vid 24 kap. skall närmare utföras ansluter jag mig till förslaget

att i huvudsak upphäva de nuvarande särbestämmelserna om åverkan

å fast egendom. Att taga sådana naturprodukter som äro förbehållna jordägaren

skall emellertid enligt förslagets 24: 2 i ringa fall bedömas som åverkan.

I andra fall skola, enligt första stycket i förevarande paragraf, på till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

305

grepp av sådana naturprodukter som nyss nämnts tillämpas de vanliga reglerna

i stöldkapitlet. Nämnda stycke har i departementsförslaget begränsats

till att avse de i 24:2 andra stycket uppräknade naturprodukterna för att

markera att tagande av andra naturprodukter, exempelvis vilda bär, blommor

och svampar, alls ej faller under strafflagens bestämmelser. Tagande

av kulturprodukter faller direkt under de allmänna reglerna om stöld.

Att andra stycket allenast avser olovliga besittningsrubbningar har i departementsförslaget

klargjorts genom en omformulering.

10 §.

Enligt 20: 10 i gällande lag är försök straffbart vid stöld, grov stöld, rån,

olovlig kraftavledning och egenmäktigt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Ill

§ samma kapitel upptagas bestämmelser om straff för förberedelse samt om

förverkande av hjälpmedel.

Kommittén föreslår, att 11 § upphäves. Stadgandena däri skola nämligen

enligt kommittéförslaget uppgå i de allmänna bestämmelserna om förberedelse

till brott och om förverkande.

Även departementsförslaget upptager sådana allmänna regler om förverkande,

att de därom i 11 § givna särskilda reglerna kunna utgå. Däremot erfordras

med den i departementsförslaget valda tekniken särskilda regler om

förberedelse. Dessa ha här som eljest inrymts i samma paragraf som försöksbestämmelserna,

alltså 10 §, varför 11 § även enligt departementsförslaget

upphäves. Bestämmelser om straff för förberedelse ha ansetts erforderliga

vid stöld, grov stöld, rån och olovlig kraftavledning, dock att förbedelse

i form av stämpling skall vara straffbar endast vid rån. Departementsförslaget

upptager slutligen i paragrafen straff för underlåtenhet att avslöja

rån.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning, ocker och häleri.

6 §•

Bland de inledningsvis återgivna yttrandena angående straffsatserna rör

det av Stockholms rådhusrätt avgivna särskilt häleri. Rådhusrätten framhåller,

att stöld av obetydligt belopp regelmässigt bedömes som snatteri, för vilket

brott straffet är böter eller fängelse, medan häleri beträffande samma

belopp bestraffas högst med straffarbete i två år. Härigenom blir preskriptionstiden

för tjuven två år men för bälaren fem år, varjämte för den sistnämndes

bestraffning vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

fordras medverkan av nämnd.

På grund av denna anmärkning bar i departementsförslaget för ringa fall

av häleri upptagits eu särskild straffskala, omfattande böter och fängelse.

20 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 80.

opaginerad Kontrollera mot PDF

306

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

8 §•

I enlighet med den i departementsförslaget valda tekniken för bestraffning

av förberedelser har i förevarande paragraf upptagits stadgande om

att förberedelse, dock ej i form av stämpling, skall vara straffbar vid bedrägeri,

grovt bedrägeri, utpressning och ocker.

Den redan i gällande lag i andra stycket upptagna bestämmelsen om

straff för viss förberedelse har allenast såtillvida jämkats, att beträffande

straffet hänvisats till förberedelse i stället för försök.

22 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet.

I enlighet med kommitténs förslag har i 7 §, som handlar om olovligt

brukande, upptagits en regel om fastighetsförhållanden, svarande mot 20: 8 i

förslaget men avseende det fall att det är fastighetens innehavare som gör

sig skyldig till missbruk. Vad angår det fall att brukare från fastighet olovligen

bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han äger

tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov, bestraffas detta enligt 24:7

i gällande lag såsom överskridande av nyttjanderätt men torde efter förslagets

genomförande utan särskilt stadgande regelmässigt bliva att bedöma

såsom olovligt förfogande enligt 22:4.

Några särskilda bestämmelser om straff för förberedelse ha icke ansetts

påkallade i detta kapitel. Förberedelse till förskingring eller trolöshet har

vanligen formen av förfalskning eller liknande brott och kan då straffas

enligt förslagets 12 eller 13 kap.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.

Eftersom 19 kap. i kommittéförslaget handlar om allmänfarliga brott, bär

sådan skadegörelse som ej innebär någon allmänfara flyttats från 19 till 24

kap. Skadegörelsebrottet har fördelats på tre grader, av vilka den lindrigaste

benämnes åverkan.

De nu i 24 kap. givna särreglerna om åverkan å fast egendom skola enligt

förslaget i huvudsak upphöra att gälla. I stället skola mera allmänt hållna

regler meddelas. Enligt 24:2 i förslaget skall tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna

bedömas som åverkan, alltså den lindrigaste graden av skadegörelse,

om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter

vid brottet är att anse som ringa. Annars skall enligt 20: 8 i förslaget

vad i 20 kap. är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning, varigenom

på sätt vid sistnämnda lagrum anmärkts flertalet av de nuvarande särbestämmelserna

om åverkansbrott ersättas med allmänna regler. Av de nu i 24

kap. upptagna brotten bibehållas i kommittéförslagets 24 kap. allenast olovligt

tagande av väg och olovligt fiske.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

307

I systematiskt hänseende har hovrätten över Skåne och Blekinge, som förut

omtalats, bland exemplen på en enligt hovrättens mening alltför schematisk

kapitelindelning anfört, att skadegörelse som icke innebär allmän fara

skall bedömas efter 24 kap., medan förefintligheten av allmän fara gör

19 kap. tillämpligt. Sveriges trafikbilågcires riksorganisation har däremot funnit

kommitténs motivering för den föreslagna ändrade fördelningen av vissa

brott mellan 19 och 24 kap. vara övertygande. Föreningen Sveriges stadsdomare

har ansett, att bestämmelserna om olovligt fiske borde i likhet med motsvarande

bestämmelser om jakten överföras till specialstraffrätten.

Då jag biträtt förslaget att upptaga allmänfarliga brott i ett särskilt kapitel,

19 kap., måste även enligt min mening skadegörelse som icke innebär

allmän fara flyttas till ett annat kapitel. Med hänsyn till sambandet mellan

det allmänna skadegörelsebrottet och de nuvarande särreglerna om åverkan

å fast egendom synas dessa båda frågor lämpligen kunna regleras i 24 kap.

Jag ansluter mig alltså i huvudsak till den av kommittén föreslagna systematiken.

Sedan bestämmelserna om olovligt jagande överflyttats till jaktlagen,

synes det emellertid ej vara skäl att ens tillsvidare låta bestämmelserna

om olovligt fiske kvarstå i 24 kap. Enligt departementsförslaget skola

de därför överflyttas till fiskelagen och olovligt fiske följaktligen utgå även

ur kapitelrubriken.

1 §•

Paragrafen innehåller huvudstadgandet om skadegörelse. Enligt kommittéförslaget

skall var som förstör eller skadar sak till men för annans rätt till

saken dömas för skadegörelse. Straffet är för normalfall fängelse eller böter.

Gällande lags allmänna skadegörelsebestämmelse i 19: 20 avser var som

uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom, fast eller lös. Straffet är

för normalfall böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt kommittéförslaget förutsättes icke, såsom enligt gällande rätt, att

saken tillhör annan. Ägaren bör nämligen enligt kommitténs åsikt icke strafflöst

kunna skada saken till men för någon, till vilken han upplåtit exempelvis

panträtt eller nyttjanderätt. Med sak åsyftar kommittén ej blott lös utan

även fast sak.

Under framhållande av att tillämpligheten av bestämmelserna i 19 kap.

blivit snävt begränsad har Sveriges trafikbilägares riksorganisation förklarat

sig finna skadegörelsebrottets reglering väl avvägd; särskilt vore det av värde

att normalstraffet i 1 § föreslagits till fängelse eller böter i stället för gällande

lags böter eller fängelse.

Med hänsyn bl. a. till att de föreslagna bestämmelserna om skadegörelse

även avse att i väsentlig mån ersätta gällande lags särskilda regler om åverkan

å fast egendom synes det mig lämpligt att i lagtexten uttryckligen angiva

att skadegörelse kan avse både lös och fast egendom. I övrigt överensstämmer

departemenlsförslaget med kommitténs förslag.

Departements

chefen.

Departements

chefen.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Mcij:ts proposition nr 80.

2 §.

I denna paragraf behandlas under namn av åverkan dels den lindrigaste

svårhetsgraden av det i 1 § beskrivna skadegörelsebrottet, dels ock vissa tillgrepp

av naturprodukter. Enligt kommittéförslagets första stycke skall skadegörelse,

om den med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter

vid brottet är att anse som ringa, bedömas som åverkan och straffas

med böter. Enligt andra stycket skall den som å skog eller mark olovligen

tager växande träd eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast,

ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget

eller berett till bruk, dömas för åverkan, om brottet med hänsyn till det

tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa.

Bestämmelsen i förslagets första stycke har ingen direkt motsvarighet i

gällande lag. Såsom vid 1 § framhållits nämnas dock i nuvarande 19: 20

böter först i straffskalan för skadegörelse.

Tillgrepp av vissa naturprodukter bestraffas enligt 24: 3 och 4 i gällande

lag som åverkan. I 24: 3 nämnes, att någon tager ris, gren, näver, bark,

löv, bast, ollon, nötter eller kåda av växande träd. Tillgrepp härav skall bestraffas

som åverkan endast om värdet av det tillgripna ej går över 30 kr.;

eljest skall, såsom vid 20:8 framhållits, 20 kap. tillämpas. Enligt 24:4 skall

tillgrepp av vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller berett

är, straffas som åverkan oavsett det tillgripnas värde. Enligt 24:6 och

7 skall även en delägare eller brukare som tillägnar sig något av vad i 3 eller

4 § angives, oavsett dess värde, straffas för åverkan; på en förvaltare torde

däremot de allmänna förskingringsbestämmelserna vara att tillämpa.

Enligt förslaget skola särbestämmelserna om åverkan å fast egendom

såtillvida bibehållas, att den som å skog eller mark olovligen tager något av

vad nyss uppräknats skall straffas för åverkan, om brottet med hänsyn till

det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som

ringa. Vid ringa brott likställas alltså sådana fall som endast innefatta skadegörelse

å skogen eller marken och sådana i vilka gärningsmannen tillägnar

sig något. Är brottet icke ringa, måste man däremot på vanligt sätt

skilja mellan skadegörelse- och tillgreppsfall. 1 de förra fallen bliva bestämmelserna

om skadegörelse och grov skadegörelse att tillämpa. För tillgreppsfallen

åter gälla, såsom 20: 8 i förslaget utvisar, bestämmelserna om stöld

och andra brott i 20 kap. Tillämpning av snatteribestämmelsen är emellertid

utesluten; åverkan har såvitt dessa produkter angår trätt i stället för snatteri.

1 nuvarande 24:3 stadgas ansvar jämväl för den som olovligen fäller,

syrer eller bläcker träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet eller

något därav sig eller annan tillägna eller olovligen tager där växande gräs

eller torv. I denna del saknar stadgandet annan motsvarighet i kommittéförslaget

än att tagande av växande träd jämställts med tagande av ris, grenar

m. m. från växande träd. I övrigt skola de angivna gärningarna bedömas

efter allmänna regler. Vad angår tillgrepp av växande gräs eller torv

har det emellertid synts kommittén motiverat av dessa naturprodukters värde

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

309

under nutida förhållanden att tillgrepp därav liksom tillgrepp av kulturprodukter

bestraffas såsom stöld eller snatteri.

Av den i andra stycket bibehållna uppräkningen av naturprodukter vilkas

tagande är förbjudet bör liksom hittills slutas, att det är lovligt att tillägna

sig andra jämförliga naturprodukter, såsom vilda bär, blommor och

svampar.

Straffet för åverkan är enligt 24: 3 och 4 i gällande lag böter eller fängelse

i högst sex månader, vilket är samma straffskala som den nu enligt 19:20

för skadegörelse normala. Under synnerligen försvårande omständigheter

kan ådömande av straffarbete ifrågakomma enligt 24: 3 liksom enligt 19: 20.

Enligt förslaget är straffet för åverkan allenast böter. Den föreslagna åverkansbestämmelsen

avses emellertid skola få en mera begränsad räckvidd än

de angivna lagrummen i gällande rätt. Synes gärningen förskylla frihetsstraff,

bör brottet icke anses ringa och förevarande paragraf alltså icke tilllämpas.

Mot avfattningen av första stycket i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges

stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg anmärkt, att i uttrycket »med

hänsyn till skadans obetydlighet» ordet »obetydlighet» borde utbytas mot

»omfattning».

Vad andra stycket angår, har föreningen Sveriges stadsdomare ansett det

mest rationella vara att genom civilrättsliga regler fastslå, var gränsen går

mellan lovligt och olovligt tillägnande av skogens produkter och därefter

överföra alla de olovliga tillägnelserna till 20 kap., där straffskalan för

snatteri lämnade möjlighet till ett milt bedömande av de verkligt obetydliga

fallen. Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har förordat, att jämväl

24: 1 och 3 i förslaget skulle kunna med konsumtion av tjuvnadsmomentet

tillämpas på tillgrepp av naturprodukter i sådana fall, då värdet av det tillgripna

vore obetydligt men skadan å skogen betydande, t. ex. om någon i

bestånd av ungskog toge ett stort antal toppar till prydnad eller för försäljning.

Slutligen har Göta hovrätt ansett tillgrepp av gräs eller torv icke böra

bedömas strängare än tillgrepp av övriga i paragrafen upptagna naturprodukter;

skäl syntes exempelvis saknas att bedöma en olovlig grästäkt av

begränsad omfattning, som företoges av en kaninägare, såsom snatteri och

därmed bringa brottet under allmänt åtal.

Det synes mig lämpligt att, såsom förslaget innebär, uppdela skadegörelsebrottet

i tre grader och benämna den lindrigaste åverkan.

I fråga om tillgrepp av naturprodukter synes anslutning till gällande

rätt lämpligen kunna vinnas genom att, såsom kommittén föreslagit, hänföra

ringa fall till åverkan i förslagets mening. Detta innebär, att tillgrepp i

skog eller mark, varigenom gärningsmannen tillägnar sig något, skall, om

brottet är ringa, likställas med sådana fall som endast innefatta skadegörelse

å skogen eller marken. Härigenom bibehålies den hittillsvarande ordningen

att behandla tillgrepp av naturprodukter lindrigare än tillgrepp av andra

Departements
chefen.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

saker på det sättet, att man i ringa fall bortser från gärningens egenskap av

tillgrepp och blott fäster sig vid att den innebär skadegörelse. Däremot kan

jag icke finna tillräckliga skäl att, såsom häradshövdingföreningen framkastat,

nu införa nya specialregler om förhållandet mellan tjuvnads- och

skadegörelsemomentet i mera allvarliga fall.

I paragrafens uppräkning av naturprodukter, vilken är av betydelse

främst ur den synpunkten att därav kan utläsas den envar tillkommande

rätten att taga andra naturprodukter än de uppräknade, ha i departementsförslaget

medtagits även gräs och torv som uteslutits i kommittéförslaget.

Därjämte ha sten och grus, som enligt rättspraxis höra hit, uttryckligen omnämnts.

3 §•

I denna paragraf regleras det fall att skadegörelse med hänsyn till omständigheterna

vid brottet är att anse som grov. För grov skadegörelse skall

enligt förslaget dömas till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Vid bedömande

huruvida skadegörelse är grov skall enligt förslaget särskilt beaktas

om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller

om den övats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller

om skadan eljest är synnerligen kännbar.

Stadgandet motsvarar i gällande lag närmast den i 19: 20 givna föreskriften,

att straffarbete i högst två år må ådömas, om av skadegörelse kommit

synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller gärningen

eljest är förenad med synnerligen försvårande omständigheter. Emellertid

omfatta de i begynnelseparagraferna av gällande lags 19 kap. meddelade

föreskrifterna om mordbrand och andra strängt bestraffade brott även

fall, i vilka ingen allmän fara föreligger. Förslagets 19 kap. är däremot begränsat

till allmänfarliga brott. I fall, där det icke föreligger någon sådan

fara som 19 kap. i förslaget förutsätter men avsevärd skada skett, böra eldsåsättanden

och liknande gärningar enligt förslaget i regel bedömas som grov

skadegörelse. Straffmaximum har därför föreslagits till fyra års straffarbete.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har anfört, att biltrafikföretagens

dyrbara vagnmateriel, som ofta nog måste lämnas utan omedelbar tillsyn,

vore utsatt för särskilda risker samt att skadegörelse därå vore till förfång

även för den trafikerande allmänheten. Riksorganisationen har därför hemställt

att antingen sådana fall tillfördes förslagets 19 kap. eller ock ett förtydligande

tillägg gjordes till förevarande paragraf.

Paragrafen har utan någon saklig ändring upptagits i departementsförslaget.

På de skäl Sveriges trafikbilägares riksorganisation anfört torde skadegörelse

å biltrafikföretagens dyrbara vagnmateriel ofta böra bedömas som

grov skadegörelse. Någon föreskrift härom kan emellertid icke lämpligen

upptagas i själva lagtexten.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

311

4 §■

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall den, som olovligen tager

väg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunna skadas

därav, dömas för olovligt tagande av väg till böter.

Motsvarande stadgande i gällande lag, 24: 11, innehåller att den som tager

olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra

ägor, vilka därav kunna skadas, skall böta högst femtio kx-onor.

Genom den föreslagna ändringen av brottsbeskrivningen avser kommittén

att klargöra, att olovligt tagande av väg över tomt eller plantering skall vara

straffbart oavsett om skada kunnat ske men beträdande av andra ägor endast

i den mån de kunnat skadas. Dagsböter skola enligt förslaget användas vid

detta liksom alla övriga brott i strafflagen utom fylleri och förargelseväckande

beteende.

Liksom skadegörelse enligt förslaget är straffbar vare sig den avser annans Departementsegendom

eller eljest är till men för annans rätt synes olovligt tagande av väg chefen.

böra straffas oavsett om äganderätten till marken tillkommer annan. I departementsförslaget

har paragrafen jämkats i enlighet härmed. Att tagande

av väg för att vara straffbart måste vara till men för annans rätt till marken

framgår tillräckligt tydligt av uttrycket »olovligen». I övrigt innebär den i

departementsförslaget vidtagna jämkningen av lydelsen ingen ändring i sak.

5 §•

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall försök till grov skadegörelse straffas

enligt vad i 3 kap. stadgas.

Försök till det allmänna skadegörelsebrottet är för närvarande icke straffbart.

Däremot stadgas straff för försök till mordbrand, åstadkommande av

förödelse medelst sprängämne och åtskilliga andra i det nuvarande 19 kap.

upptagna brott. Såsom vid 3 § framhållits bliva enligt förslaget åtskilliga

brottsfall av sistnämnda slag att bedöma icke efter förslagets 19 kap. utan

såsom grov skadegörelse. Med hänsyn bl. a. till sådana fall har kommittén

föreslagit, att försök till grov skadegörelse straffbelägges.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har uttalat, att intet vore att erinra

mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

På grund av att åtskilliga i gällande lag såsom mordbrand, åstadkommande

av explosion eller därmed jämförliga brott straffbara fall enligt förslaget c c en''

bliva att bedöma såsom grov skadegörelse anser jag såväl försök som förberedelse

till sådant brott böra vara straffbart. Att även förberedelse, dock ej

i form av stämpling, skall kunna straffas har i departementsförslaget på grund

av den valda tekniken omnämnts här, medan i kommittéförslaget av den

allmänna regeln i 3: 2 framgick att förberedelse kunde straffas i motsvarande

omfattning. I departementsförslaget har även underlåtenhet att avslöja

grov skadegörelse straffbelagts under förevarande paragraf.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

6 §.

Enligt 7 § i kommittéförslaget må åverkan eller olovligt tagande av väg,

där brottet endast förnärmat enskilds rätt, ej åtalas av allmän åklagare

med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal

vara ur allmän synpunkt påkallat. I samma paragraf har kommittén även

föreslagit en åtalsregel beträffande olovligt fiske.

Skadegörelse, olovligt tagande av väg och annan åverkan äro enligt 19: 20

och 24: 15 i gällande lag, i den mån de endast förnärma enskilds rätt, målsägandebrott.

I stället skall enligt förslaget sådan överåklagarprövning som nu stadgas

i 21: 11 och 22: 10 införas för olovligt tagande av väg och åverkan, såväl

åverkan i form av tillgrepp i skog eller mark som lindrig skadegörelse i

allmänhet. I sina båda svårare grader har skadegörelsebrottet, vilket i den

föreslagna utformningen även omfattar många allvarliga brottsfall, föreslagits

skola ligga under allmänt åtal.

I anledning av att enligt denna paragraf åverkan, som endast förnärmar

enskilds rätt, ej utan vidare får åtalas av allmän åklagare har Sveriges trafikbilägares

riksorganisation uttalat, att skadegörelse å biltrafikföretags i rörelsen

använda egendom alltid borde anses falla under allmänt åtal, enär

dels ett sådant brott regelmässigt borde anses som grov skadegörelse eller

skadegörelse, dels ock, om tillämpning allenast av åverkansbestämmelsen undantagsvis

skulle ifrågakomma, åverkan å exempelvis ett busslinjeföretags

hållplatsskylt förnärmade ej blott ägarens rätt utan även den trafikerande

allmänhetens rätt till upplysning om trafikförhållandena.

Med hänsyn till den utformning skadegörelsebrottet i förslaget erhållit

synes det lämpligt att dess båda svårare grader utan vidare förläggas under

allmänt åtal men att åverkan, som endast förnärmar enskilds rätt, icke får

åtalas av allmän åklagare annat än om överåklagare finner det påkallat ur

allmän synpunkt. Jag kan icke dela Sveriges trafikbilägares riksorganisations

mening att åverkan å trafikföretags egendom alltid skulle falla under allmänt

åtal, men allmänhetens intresse i dylika fall kan givetvis ofta vid överåklagarprövningen

leda till att allmänt åtal finnes påkallat.

Åtalsregeln beträffande olovligt fiske har, liksom straffbestämmelsen därom,

överflyttats till fiskelagen.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

I kommittéförslagets 25 kap., som handlar om ämbetsbrott, upptager 1 §

ett såsom tjänstemissbruk betecknat brott. Brottet består i att ämbetsman

missbrukar sin myndighet eller eljest sin ställning genom att företaga eller

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

underlåta tjänsteåtgärd med uppsåt att tillfoga det allmänna eller nagon enskild

skada eller förfång. Från paragrafens tillämpningsområde göres undantag

för sådana fall, där gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet

eller eljest är särskilt belagd med straff. Straffet är avsättning eller suspension.

Om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete

i högst två år. I ringa fall skall straffet vara allenast böter.

2 § i kommittéförslaget behandlar grovt tjänstemissbruk, för vilket straffet

skall vara avsättning jämte straffarbete i högst sex år. Till ledning för bedömandet

huruvida brottet är grovt angives i den av kommittén föreslagna

lagtexten, att det skall särskilt beaktas, om ämbetsmannen vid rättsskipning

vrängt lag eller vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld, avgift eller

sportel för egen vinning tillfogat annan synnerlig skada.

Dessa paragrafer jämte 5 § i kommittéförslaget, som handlar om tjänstefel,

innehålla de grundläggande bestämmelserna om generella ämbetsbrott

och motsvara 16 och 17 §§ i gällande lag. Det mot tjänstemissbruk svarande

brottet behandlas nu i 16 §. Det beskrives där så, att ämbetsman uppsåtligen

förbryter sig i sitt ämbete för egen fördel eller för att annan gynna eller skada

eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet eller ock,

i sådan avsikt, uppsåtligen underlåter sin ämbetsplikt.

Kommittén har uteslutit det flertydiga och obestämda uttrycket »i sitt

ämbete» och till grund lagt allenast bestämningen åsidosättande av tjänsteplikt.

Denna för de generella ämbetsbrotten gemensamma förutsättning har

direkt uttalats i lagtexten beträffande tjänstefel i 5 § av kommitténs förslag.

I 1 § framgår motsvarande fordran av brottsbeskrivningens uttryck att ämbetsmannen

missbrukar sin ställning genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd.

Vad angår skillnaden mellan tjänstemissbruk och tjänstefel, göres

denna icke som i gällande rätt beroende av förhandenvaron av visst syfte.

I stället fordras i 1 § objektivt, att ämbetsmannen missbrukar sin myndighet

eller eljest sin ställning, vilket avser att vara en motsvarighet till den för trolöshet

mot huvudman gällande bestämningen att någon missbrukar behörighet

att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning. Liksom vid

trolöshet åsyftas i första hand rättsliga förfoganden, t. ex. att en domare meddelar

vrång dom eller en överordnad myndighet ger sina underordnade oriktiga

instruktioner. Vid sidan därav avser bestämmelsen att omfatta sådana

åtgärder av faktisk karaktär vartill möjlighet öppnats för ämbetsmannen genom

hans ställning, t. ex. att använda tjänstebil till en nöjesresa.

Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straff

efter dels annat lagrum än 25 ka])., dels ock 25: 16 eller 17. Enligt kommittéförslaget

skall i stället en ämbetsmans allmänna brott, vare sig det sker i eller

utom ämbetet, föranleda — förutom allmänt straff — avsättning eller suspension

allenast i fall som angivas i 7 §. Från kommittéförslagets 1 och 5 §§

äro alltså uteslutna alla sådana fall då ämbetsmannen genom att föröva ett

allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. I 1 och 5 §§ uttryckes denna betydande

begränsning av tillämpningsområdet genom undantag för gärningar som

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

eljest äro särskilt belagda med straff, varvid i 1 § såsom praktiskt viktiga

exempel tillfogats förskingring och trolöshet. Emedan tjänstemissbruk gjorts

subsidiärt i förhallande till trolöshet, kommer missbruk i ekonomiskt hänseende

av tjänsteställning i stor utsträckning att hänföras under trolöshetsbrottet.

Straff för tjänstemissbruk skall emellertid enligt förslaget inträda, om

gärningen icke medför förmögenhetsskada eller denna träffar annan än huvudmannen.

Straffsatsen i nuvarande 25: 16 upptager endast ämbetsstraff med tillägg

av böter såsom lägsta straffart. Förslaget, som för ringa fall stadgar allenast

böter, öppnar för svarare fall möjlighet att till det primära ämbetsstraffet

lägga ett frihetsstraff, fängelse eller straffarbete i högst två år. Detta motiveras

med dels en jämförelse med straffet för trolöshet, dels ock att stadgandet

även ersätter vissa speciella ämbetsbrott vid vilka straffet redan nu kan

uppgå till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, t. ex. uttagande av för

höga utskylder eller olaga avkortning av utskylder enligt 25: 9 och 10.

Av samma skäl som föranlett skärpning av straffsatsen i 1 § i förhållande

till nuvarande 25:16 har förslaget uppställt grovt tjänstemissbruk såsom ett

svårare brott. Liksom vid ett flertal centrala brottstyper angivas i förslagets

lagtext några exempel pa grovt brott vilka allenast äro vägledande och icke uttömmande.

Exemplen äro hämtade från ett par speciella ämbetsbrott i nuvarande

25 kap., nämligen lagvrängning vid rättsskipning i 1 § och obefogat

uttagande av allmän utskyld m. m. för egen fördel i 9 §.

Med avseende a 1 § har hovrätten över Skåne och Blekinge, som funnit

brottsbeteckningen »tjänstemissbruk» mindre lyckad, anmärkt, att tjänstemissbruk

icke borde beskrivas med orden »genom att företaga eller underlata

tjänsteåtgärd», da även användande av tjänstebil till nöjesresa enligt

motiven fölle under bestämmelsen. Landsorganisationen i Sverige har ifrågasatt,

huruvida icke brottseffekten borde tillmätas större betydelse i ansvarshänseende

än genom faktiskt beaktande vid straffmätningen.

Att enligt kommittéförslaget från tillämpningsområdet undantagits sådana

fall, där gärningen utgör förskingring eller trolöshet eller eljest är särskilt

belagd med straff, har i allmänhet icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom känt förhållande

anfört, att det nuvarande bedömandet av allmänna brott i ämbetet icke

kunde anses tillfredsställande med hänsyn till den i förekommande fall föreliggande

faran för dubbelbestraffning. Mot den av kommittén valda utvägen

för frågans lösning finner länsstyrelsen ingen principiell erinran böra

göras. Landsfogden i Värmlands län har särskilt såsom en förtjänst hos förslaget

framhållit, att kommittén därigenom sökt motverka risker för dubbelbestraffning.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den

föreslagna principen i stort sett lämplig. Emellertid borde den enligt hovrättens

mening icke tillämpas sa strikt som lagtexten och motiven syntes

åsyfta. Det vore önskvärt, att bestämmelserna om tjänstemissbruk och

tjänstefel kunde användas när gärningen väsentligen framstode såsom ett

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

315

ämbetsbrott. Ett sådant fall förelåge, då en ämbetsman uppträdde förolämpande

mot person som sökte honom i tjänsten. Handlingssättet syntes

främst innefatta tjänstefel. Den omständigheten att han tillika förbrutit

sig mot 16 kap. framstode såsom så oväsentlig, att tillämpning allenast av

sistnämnda kapitel jämte 8 § i kommittéförslagets 25 kap. förefölle konstlad.

Vidkommande straffbestämmelserna bär landsorganisationen i Sverige uttalat,

att någon meningsskiljaktighet knappast kunde råda om behovet av

skärpt straffansvar för ämbetsmän. Det vore ett obestridligt allmänt intresse,

att lojalitet och effektivitet så långt möjligt garanterades i den offentliga

tjänsten. Vad man kunde ifrågasätta vore, om det syfte de hithörande lagreglerna

fullföljde verkligen krävde att ämbetsstraffen vid de självständiga

ämbetsbrotten bibehölles såsom primära och obligatoriska straffarter eller

om de icke genomgående borde erhålla karaktären av skyddsåtgärder. Nu

föresloges att ämbetsstraff skulle tillämpas i första rummet och att allmänt

straff skulle tilläggas »om brottet det förtjänar». Varken av kriminalpolitiska

skäl eller med hänsyn till oavsättlighetsregeln i § 36 regeringsformen

syntes det vara påkallat att avsättning bibehölles som primärt straff. Från

synpunkten av det allmännas intresse vore det tillräckligt, att lagen gåve

möjlighet att från tjänsten skilja en olämplig eller ovärdig befattningshavare.

Det riktiga syntes landsorganisationen vara, att det allmänna straffet

även för de självständiga ämbetsbrottens del uppställdes såsom primärt

straff med ämbetsstraff som alternativ eller som fakultativ påföljd, om sådan

i tjänstens intresse vore påkallad. För att icke upptaga ämbetsstraff

såsom obligatoriskt och primärt straff talade också det förhållandet, att ämbetsansvar

i många fall åvilade även arbetstagare utanför den offentliga

tjänsten, varvid avsättning och suspension undandroge sig statlig myndighets

verkställighet.

De i 2 § angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk ha synts hovrätten

för Övre Norrland knappast vara lämpliga. Ett angivande exempelvis av

lagvrängning såsom grovt tjänstemissbruk kunde ingiva den felaktiga föreställningen,

att dylikt brottsfall vore mera typiskt för brottet i fråga, vilket

förvisso icke vore händelsen. Exemplifieringen syntes därför hovrätten böra

helt utgå.

Det synes mig lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, inleda kapitlet Departements

om ämbetsbrott med det svårare av de generella ämbetsbrotten, vilket i gäl- chelenlande

lag behandlas först i 16 §. Vid sidan om detta brott, i förslaget benämnt

tjänstemissbruk, och det lindrigare generella ämbetsbrottet tjänstefel

upptager förslaget blott två speciella ämbetsbrott, nämligen tagande av muta

och brott mot tystnadsplikt. Erfarenheten visar, att de nu i 1—15 §§ av 25

kap. upptagna bestämmelserna om speciella ämbetsbrott sällan komma till

användning. Delta gäller i ännu mycket högre grad än förut, sedan de särskilda

reglerna om ämbetsmannaförskingring i 11 och 12 §§ upphävts i

samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Enligt denna

skall ämbetsmannaförskingring medföra ansvar dels för förskingring en
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

ligt de allmänna reglerna i 22 kap. och dels för ämbetsbrott enligt 25: 16.

Häremot har endast framställts den invändningen att, enär den brottsliges

ställning av ämbetsman skall beaktas såsom en försvårande omständighet

redan vid utmätande av straffet för förskingring, det i viss mån innebure en

dubbelbestraffning att vid sidan därav jämväl tillämpa ansvar för ämbetsbrott.

I förslaget bar därför till alla brott utsträckts den beträffande förskingring

genomförda ordningen, att allmänna brott i tjänsten icke skola

bestraffas enligt särskilda straffbestämmelser i 25 kap. utan enligt de vanliga

reglerna i andra kapitel. Vid sidan därav skall emellertid enligt förslaget tilllämpas

en i en senare paragraf i kapitlet given regel om möjlighet att i mån

av behov avsätta eller suspendera den brottslige. Då det ofta är svårt att avgöra,

huruvida ett allmänt brott skett i eller utom tjänsten, har sistnämnda

regel gjorts tillämplig även på brott utom tjänsten och ersätter alltså

jämväl den i nuvarande 2:18 givna regeln om avsättning eller suspension

av den som dömes till straffarbete. Med vissa undantag, till vilka jag återkommer

i det följande, ansluter jag mig, såsom jag redan inledningsvis

framhållit, till den av kommittén sålunda föreslagna nya systematiska ordningen

för behandling av ämbetsbrotten. Att i 25 kap. inrymts även vissa

stadganden om påföljder av ämbetsmäns brott, som förut upptagits i strafflagens

allmänna del, synes mig enbart vara till fördel och jag vill i detta

hänseende gå ännu något längre än kommittén.

Beträffande brottsbeskrivningen vid tjänstemissbruk torde bestämningen

att det kan ske »genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd» icke leda

tanken i rätt riktning. Den är, såsom i ett yttrande framhållits, ägnad att vålla

tvekan t. ex. för det fall att någon använder tjänstebil till en nöjesresa. I departementsförslaget

har därför endast angivits, att tjänstemissbruk kan ske

»genom handling eller underlåtenhet». Som exempel på tjänstemissbruk genom

underlåtenhet kan nämnas, att en åklagare underlåter att åtala brott

som någon vän till honom begått. I redaktionellt hänseende torde även böra

vidtagas den ändringen att uttrycket »sin myndighet eller eljest sin ställning»

förenklas så att alternativet »sin myndighet» får utgå.

Utöver att missbruk av tjänsteställning skall föreligga fordrar kommittén

»uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång». I

likhet med landsorganisationen i Sverige anser jag emellertid större avseende

böra fästas vid huruvida den av gärningsmannen åsyftade skadan inträffat

eller ej. Ansvar för tjänstemissbruk synes mig lämpligen böra begränsas till

sådana fall då förfång verkligen uppkommit. På grund härav har brottet i

departementsförslaget beskrivits så, att ämbetsman missbrukar sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild. Att uppsåt förutsättes behöver

icke särskilt angivas.

Vad angår det i paragrafen upptagna förbehållet för det fall, att gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, torde det vara lämpligt att på detta sätt

angiva att de generella ämbetsbrotten äro subsidiära i förhållande till allmänna

brott i strafflagen och i författning utanför denna lag. Då en straffbestämmelse

i särskild författning enligt vad där sägs är tillämplig alle
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

317

nast om gärningen icke kan medföra straff enligt allmän lag, föreliggei

emellertid intet hinder att tillämpa ansvar för tjänstemissbruk. Bestämmelserna

om tjänstemissbruk och tjänstefel torde också kunna användas, då

ett klart ämbetsbrott föreligger och gärningen visserligen tillika innefattar

överträdelse av bestämmelse gällande även för andra än ämbetsmän men

denna överträdelse vid sidan om ämbetsbrottet framträder som så obetydlig

att man kan helt bortse därifrån. I det av hovrätten över Skåne och Blekinge

berörda fallet, att en ämbetsman förolämpar någon som söker honom i tjänsten,

synes det mig emellertid naturligt, att gärningen skall, såsom följer av

förslaget, medföra i första hand allmänt straff för ärekränkning, vartill i

andra hand lägges avsättning eller suspension i den mån sådan påföljd finnes

påkallad.

I och för sig kunde det vara tilltalande att fullfölja denna ordning över

hela linjen och, såsom landsorganisationen i Sverige ifrågasatt, belägga även

de egentliga ämbetsbrotten i första hand med allmänt straff samt låta avsättning

och suspension vara skyddsåtgärder, vilka domstolen aldrig skulle vara

pliktig utan blott ha möjlighet att tillämpa i andra hand. Mistning av tjänsten

för alltid eller på viss tid framträder emellertid såsom den naturliga och

enda behövliga reaktionen mot ämbetsbrott i så många fall, att det skulle

verka konstlat att frångå den nuvarande ordningen enligt vilken avsättning

och suspension äro verkliga och i första hand stadgade ämbetsstraff. Jag har

därför stannat vid kommitténs förslag, att tjänstemissbruk i första hand skall

straffas med avsättning eller suspension, vartill i andra hand, om skäl därtill

äro, kan läggas fängelse eller straffarbete i högst två år.

Slutligen ha de av kommittén angivna exemplen på grovt tjänstemissbruk,

i enlighet med vad hovrätten för Övre Norrland anfört, ansetts vara alltför

speciella och därför fått utgå ur lagtexten. Vid sådant förhållande har

den kvarvarande bestämmelsen om grovt tjänstemissbruk icke synts böra

upptagas i en särskild paragraf utan inrymts i ett andra stycke av 1 §.

2 §•

I 3 § av kommitténs förslag upptages ett stadgande om straff för ämbetsman

eller f. d. ämbetsman som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta

eller annan otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning. Brottet benämnes tagande

av muta. Beträffande straffsatsen hänvisas till 1 §.

Paragrafen motsvarar första stycket av 5 § i gällande lag. Där stadgas

straff för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova

eller begär muta eller annan otillbörlig belöning. Kommittén föreslår,

att straffbarheten utsträckes till fall där ämbetsmannen lämnat sin tjänst.

Vidare betecknas det vederlag, som förutsättes för brottet, icke belöning

utan förmån, varmed avses att tydligare utmärka att det kan vara fråga

om annan förmån än ekonomisk belöning.

Straffet är enligt gällande lag avsättning eller sådant straff jämte fängelse

eller straffarbete i högst två år; vid mildrande omständigheter må dock

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

dömas till suspension eller böter. Då denna straffsats väsentligen överensstämmer

med den för tjänstemissbruk föreslagna, har kommittén här upptagit

en hänvisning till 1 §.

Angående det straffbara området har hovrätten över Skåne och Blekinge

här liksom vid bestickningsbrottet i 10 kap. ifrågasatt en utvidgning till

den som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning men

väntades göra detta.

Justitiekanslersåmbetet har anmärkt, att benämningen tagande av muta

icke vore fullt egentlig för det fall att någon läte åt sig utlova muta.

Landsorganisationen i Sverige har funnit, att en differentiering av straffsatsen

i paragrafen syntes böra ske med hänsyn till om den avsedda ämbetsåtgärden

varit rättsstridig eller ej; endast i det förra fallet syntes uppsåtet

nog kvalificerat att motivera tillämpning av straffet i 1 §.

På enahanda skäl som anförts vid 10: 6 i förslaget finner jag vid tagande

av muta liksom vid bestickning lämpligt att som beskrivning på den otillbörliga

förmånen bibehålla gällande lags uttryck »muta eller annan otillbörlig

belöning». Vad angår det av hovrätten över Skåne och Blekinge berörda

fallet att någon tager muta för utövningen av en befattning som han ännu

ej tillträtt, skall bestickning i dylikt fall vara straffbar enligt 10:6 i departementsförslaget.

Jag föreslår i analogi härmed i nu förevarande paragraf ett

tilläggsstadgande, enligt vilket straff skall drabba även den som tagit muta

för sin tjänsteutövning innan han erhöll befattningen. Tilläggsstadgandet är

alltså tillämpligt på den som tagit muta innan han blivit förordnad eller

vald och som sedermera verkligen erhållit befattningen.

Då redan i gällande lag med muta som lämnas för att påverka tjänsteutövning

likställes efterföljande belöning, synes det följdriktigt att, såsom förslaget

innebär, utsträcka det straffbara området även till det fall att ämbetsmannen

mottagit belöningen först efter det han lämnat sin tjänst. I sådant

fall kan emellertid det för ämbetsbrott i första hand stadgade straffet

av avsättning eller suspension från tjänsten icke tänkas komma till användning,

och det synes mig därför icke så lämpligt att hänföra fallet under

samma straffskala som övriga fall. Jag har fördenskull upptagit stadgandet

om förutvarande ämbetsman som gör sig skyldig till gärning som

här avses i ett särskilt andra stycke med uttryckligt angivande att endast

allmänt straff i sådant fall skall tillämpas.

Som brottsbeteckning torde »tagande av muta» kunna godtagas.

Straffsatsen har i kommittéförslaget angivits genom en hänvisning till 1 §.

Även departementsförslaget hänvisar, frånsett det redan berörda fallet med

förutvarande ämbetsmän, beträffande straffsatsen allenast till 1 §, men

denna upptager i departementsförslaget i motsats till kommittéförslaget

även straffskalan för grova fall av tjänstemissbruk. Den skärpning av

straffet för tagande av muta som härigenom sker synes påkallad med hänsyn

till att sistnämnda brott ofta kan framträda såsom det allvarligaste av

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

319

alla ämbetsbrott. Den av landsorganisationen i Sverige efterlysta differentieringen

allteftersom den avsedda ämbetsåtgärden varit rättsstridig eller ej

får regelmässigt ske vid straffmätningen. Har muta tagits för rättsstridig

tjänsteutövning, kan detta vara ett skäl att tillämpa straffskalan för grovt

brott, men det torde icke vara lämpligt att göra tillämpning av en strängare

straffsats obligatorisk då fråga är om rättsstridig tjänsteutövning. En

gränsdragning mellan rättsstridig och icke rättsstridig tjänsteutövning i förevarande

fall bjuder nämligen ofta betydande svårigheter. Om en ämbetsman

tagit muta för att förorda en viss kandidat vid en utnämning, är det exempelvis

vanligen svårt att avgöra, huruvida själva förordet är rättsstridigt eller

om det skäligen kan antagas att ämbetsmannen skulle ha utan muta förordat

samma person såsom den mest meriterade. Om ämbetsmannen finnes ha gjort

sig skyldig till oriktig tjänsteutövning, bör han dömas till ansvar för både

tagandet av muta och tjänstefelet.

3 §•

I 4 § av kommiltéförslaget stadgas straff för ämbetsman eller förutvarande

ämbetsman som yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller olovligen

utnyttjar sådan hemlighet. Brottet benämnes brott mot tystnadsplikt,

och paragrafen skall, liksom bestämmelserna om tjänstemissbruk och

tjänstefel, tillämpas allenast där ej gärningen eljest är särskilt belagd med

straff. Straffet är suspension eller avsättning. Om skäl äro därtill, tillägges

fängelse. I ringa fall ådömas allenast böter.

Brytande av tystnadsplikt upptages icke såsom särskilt brott i strafflagens

nuvarande 25 kap. men kan straffas enligt de allmänna bestämmelserna

i 16 och 17 §§. Kommittén har ansett en särskild bestämmelse påkallad

dels därför att sekretessplikten bör gälla flera offentliga funktionärer

än som eljest äro underkastade ämbetsansvar, dels ock därför att strafflatituden

bör vara mildare än för tjänstemissbruk men strängare än för

tjänstefel.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att det förefölle som om man i

paragrafen hade anledning till en differentiering med hänsyn till vederbörandes

uppsåt, möjligen också, även här, med hänsyn till den skada som eventuellt

förorsakats av brottet; att endast uppsåtliga brott avsåges framginge

av motiveringen men syntes lämpligen böra komma till uttryck också i lagtexten.

Landsfogdeii i Värmlands län har i anledning av paragrafen funnit

förtjänt av påpekande, att tystnadsplikt borde kunna brytas i samband med

vittnesutsaga eller vid skyldighet att avslöja brott, vilket syntes böra framgå

tydligare än den föreslagna lagtexten gåve vid handen. Mot rubriceringen

»brott mot tystnadsplikt» har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt,

att denna benämning icke kunde anses utgöra eu riktig beteckning för alla

därmed avsedda gärningar, eftersom här skulle ingå icke blott yppande av

hemlighet utan även obehörigt utnyttjande av sådan.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departementschef

en.

I den av kommittén föreslagna paragrafen har jag icke funnit skäl göra

annan ändring än att bestämmelsen om förutvarande ämbetsmän här, liksom

i nästföregående paragraf, upptagits i ett särskilt stycke. Vederbörlig

hänsyn till uppsåtet vid och skadan av brottet får tagas vid straffmätningen.

Det torde icke vara lämpligt att här särskilt angiva, att för straffbarhet förutsättes

uppsåtlig gärning samt att straffbarhet kan vara utesluten därför att

gärningen på särskild grund är rättsenlig. Ett angivande i vad mån vittnesplikt

och andra processuella skyldigheter upphäva tystnadsplikt hör t. ex.

hemma i rättegångsbalken och icke i strafflagen.

Som brottsbeteckning synes mig uttrycket »brott mot tystnadsplikt» vara

användbart, då även den som utnyttjar en hemlighet för egen del i viss mån

kan sägas begå ett brott mot sin tystnadsplikt.

4 §•

Kommittén har i 5 § av sitt förslag under beteckningen tjänstefel upptagit

det enkla generella ämbetsbrottet. Brottet, vilket liksom tjänstemissbruk

gjorts subsidiärt i förhållande till särskilda allmänna brott, beskrives så, att

ämbetsman åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan

författning, särskild befallning eller tjänstens beskaffenhet, evad det sker

med uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet.

Brottsbeskrivningen motsvarar den i nuvarande 17 § givna att ämbetsman

visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete.

Kommittén har emellertid ansett det vara mera upplysande att hänvisa

till att brottet innefattar åsidosättande av tjänsteplikt än till att det sker i

ämbetet. Då icke alla uppsåtliga generella ämbetsbrott äro tjänstemissbruk,

har i förslaget angivits att tjänstefel kan ske med uppsåt eller av oaktsamhet.

Genom att undei oaktsamhet i nuvarande 25: 17 hänföras icke blott såsom

eljest i strafflagen vårdslöshet och försummelse utan även oförstånd och

oskicklighet straffbelägges jämväl uraktlåtenhet att sörja för kunskaper, insikter

och färdigheter som erfordras för tjänstens utövning. Denna utvidgade

begreppsbestämning, som tjänar att framtvinga viss standard hos ämbetsmännen

och som visat sig väl motsvara det praktiska behovet, har i förslaget

bibehållits genom den i sak oförändrade beskrivningen oaktsamhet, oförstånd

eller oskicklighet.

Straffsatserna i förslaget överensstämma i stort sett med gällande lags. I

anslutning till rättspraxis har emellertid kommittén föreslagit ett uttryckligt

stadgande att, om felet är ringa, domstolen må utan att döma till straff förklara

att ämbetsmannen förfarit felaktigt.

Mot förslaget har landsorganisationen i Sverige anmärkt, att åtskillnad borde

göras mellan uppsåtligt tjänstefel och dylik förseelse av oförstånd eller

oskicklighet. Om »uraktlåtenhet att sörja för kunskaper, insikter och färdigheter»

över huvud kriminaliserades i syfte »att framtvinga viss standard

hos ämbetsmännen», vore det knappast rimligt eller välbetänkt att likställa

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 321

dylika försummelser med medvetet och uppsåtligt åsidosättande av tjänsteplikt.

I anledning av att kommittéförslaget för grovt tjänstefel icke upptager

annat straff än avsättning har justitiekanslersämbetet anmärkt, att vid sådant

förhållande beträffande detta brott icke funnes något utrymme för tilllämpning

av stadgandet i 6 § om den som ej längre innehade sin tjänst

och att den avgångne ämbetsmannen alltså skulle gå helt fri från straff. Även

Stockholms rådhusrätt har funnit, att förslaget borde kompletteras i nämnda

hänseende.

Den i kommittéförslagets sista punkt upptagna bestämmelsen att, där felet

är ringa, domstolen må utan att döma till straff förklara att ämbetsmannen

förfarit felaktigt har Sveriges advokatsamfund ansett böra utgå. Självfallet

borde icke varje fel i tjänsteutövningen bedömas och bestraffas såsom

tjänstefel, men detta borde framgå av brottsrekvisiten och framginge även i

förslaget av kravet på oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet. Huruvida

en icke straffbar tjänsteåtgärd vore riktig eller ej, finge fastställas i annan

ordning än en brottmålsprocess. Liknande synpunkter ha framförts av landsorganisationen

i Sverige, vilken funnit nu rådande rättspraxis problematisk.

Förslaget vore väl ur tjänstemännens synpunkt att föredraga framför den

nuvarande praxis, vilken betydde att svaranden betoges möjlighet att få felförklaringen

underställd prövning av högre rätt. Om åklagaren skulle få

möjlighet att inskränka sig till en »fastställelsetalan», vilken han senare

eventuellt utvidgade till ett yrkande om ansvar, måste landsorganisationen

emellertid bestämt motsätta sig kommitténs förslag. Även eljest vore detta

oegentligt. Innebure icke »felet» åsidosättande av tjänsteplikt eller kunde

icke svaranden tillvitas vare sig oförstånd eller oskicklighet, förelåge alls

icke något förfarande om vilket domstol hade att uttala sig. Svenska landskommunernas

förbund har däremot ansett det enbart vara till fördel att

genom förslaget skapades ett medel att i sådana fall, då den administrativa

besvärsrätten av olika anledningar vore ineffektiv, med de allmänna domstolarnas

hjälp bringa klarhet i tvivelaktiga rättsfrågor.

I anledning av ett uttalande av kommittén att domstolen vid förklaring

allenast att ämbetsmannen förfarit felaktigt icke vore förhindrad men å

andra sidan icke heller alltid skyldig att utdöma skadestånd har Svea hovrätt

ifrågasatt, huruvida man kunde undgå att alltid utdöma skadestånd på

grund av det kategoriska stadgandet i strafflagen 6: 1, vilket därför borde

omredigeras.

Kommitténs brottsbeskrivning har i departementsförslaget bibehållits i Departementsfråga

om gärningens objektiva sida utom såtillvida att ordet »föreskrift» chefen.

insatts i stället för »befallning». Sistnämnda ord för nämligen tanken på

militära förhållanden, i vilka emellertid underlåtenhet alt lyda befallning

betraktas som ett från det allmänna tjänstefelet skilt brott. Vad angår den

subjektiva sidan bar det icke ansetts lämpligt att angiva alt brottet kan ske

uppsåtligen, eftersom de utpräglade uppsåtsfallen såsom tjänstemissbruk

21 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

hänförts till 1 §. Beträffande oaktsamhetsfallen torde särskilt böra nämnas

fel som begås av oförstånd och oskicklighet. Då oaktsamhet brukar användas

som sammanfattande beteckning på culpösa fall, synes det icke vara

lämpligt att, såsom kommittén gjort, samordna oaktsamhet med oförstånd

och oskicklighet. I stället synes ordet försummelse, varunder vårdslöshet kan

anses inbegripen, kunna användas. Brottets subjektiva sida beskrives därför

i departementsförslaget med att åsidosättandet av tjänsteplikten sker av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet. Denna beskrivning torde icke utesluta

sådana uppsåtliga fel i tjänsten som undantagsvis icke skola bestraffas enligt

1 §.

I straffsatsen har suspension införts som alternativ även för grovt tjänstefel,

varjämte, med tanke på sådana fall i vilka tjänstefelet är mycket grovt

men befattningen av föga värde för innehavaren, tillagts en möjlighet att

ådöma, förutom avsättning eller suspension, även fängelse. Härigenom tillgodoses

också den av justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt

framförda anmärkningen, att tillämpligt straff eljest skulle saknas för den

som ej längre innehade sin befattning.

För kommitténs förslag, att domstolen beträffande ringa fel må utan att

ådöma straff förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, kunna otvivelaktigt

vissa skäl anföras. Därigenom skulle tillgodoses det emellanåt föreliggande

praktiska behovet av att kunna erhålla ett domstolsavgörande, huruvida

en tjänsteåtgärd varit riktig eller oriktig. I rättspraxis har delta behov föranlett

domstolarna att i domskälen uttala, att en ämbetsman förfarit felaktigt

men att felet icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar; domslutet utmynnar

sedan i att talan om ansvar lämnas utan bifall. Det av kommittén föreslagna

stadgandet innebär, att domstolens förklaring av detta innehåll skulle

flyttas från domskälen till domslutet. Detta skulle medföra, att förklaringen

ensam för sig skulle kunna dragas under högre rätts prövning. Emellertid

kunna, såsom landsorganisationen och advokatsamfundet framhållit, även

skäl mot förslaget anföras. Ett domstolsförfarande, som icke skulle avse

frågan om en tjänsteåtgärd är straffbar utan om den i och för sig är oriktig,

är icke förutsett i nya rättegångsbalken. Såsom Svea hovrätt påpekat skulle

ett sådant stadgande som kommittén föreslagit också nödvändiggöra följdändringar

i skadeståndsreglerna. Det har därför synts mig rådligast att icke

upptaga frågan till behandling i lag utan liksom hittills överlämna dess

lösande åt praxis.

5 §•

I 8 § av kommittéförslaget upptages ett stadgande för det fall att ämbetsman

genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Stadgandet innebär

— förutom en åtalsregel — att fängelse intill två år må ådömas, oaktat så

högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.

Enligt 25: 18 i gällande lag skola allmänna brott i ämbetet föranleda straff

efter dels annat lagrum än 25 kap., dels ock 25: 16 eller 17. Såsom vid 1 §

framhållits skola däremot enligt förslaget bestämmelserna om tjänstemiss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

323

bruk och tjänstefel icke tillämpas, när allmänt brott föreligger. Förutom att

avsättning eller suspension enligt senare paragraf i förslagets 25 kap. i vissa

fall kan inträda såsom påföljd skola de allmänna straffbestämmelserna tilllämpas,

och sambandet med ämbetet beaktas blott såsom en försvårande

omständighet eller sålunda som grund för straffskärpning. Kommittén har

ansett detta vid högre straffskalor i stort sett kunna ske inom de vanliga

straffsatserna samt därför i denna paragraf upptagit allenast en till lägre

straffskalor begränsad möjlighet till straffhöjning, innebärande att maximum

av böter eller fängelse under två år höjes till fängelse i två år.

Den av kommittén föreslagna principen har, såsom vid 1 § anförts, i allmänhet

icke mött någon erinran i de avgivna remissyttrandena. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har funnit principen i stort sett lämplig och länsstyrelsen

i Blekinge län samt landsfogden i Värmlands län ha som en förtjänst

hos förslaget framhållit, att risker för dubbelbestraffning därigenom

undanröjdes. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har emellertid påpekat svårigheten

för rättsskipningen att utan ledning av utfärdade instruktioner eller

andra föreskrifter kunna bedöma, om ett allmänt brott innebure åsidosättande

av tjänsteplikt, eftersom tjänstepliktens innehåll vore synnerligen varierande

för olika funktionärskategorier.

Mot kommitténs utformning av paragrafen har hovrätten över Skåne och

Blekinge .erinrat, att en åtalsbestämmelse och en straffbestämmelse icke

borde stå i samma mening.

I likhet med flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar har jag Departement

C flP

anslutit mig till kommitténs förslag alt begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna

om självständiga ämbetsbrott till sådana fall, då endast ämbetsman

— eller likställd — kan vara gärningsman. Har åter en ämbetsman

begått en gärning vilken innefattar brott även för andra än ämbetsmän, bör

den omständigheten att han därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt i första hand

inverka på straffet för det allmänna brottet. Denna princip har synts mig

så viktig, att stadgandet därom i departementsförslaget upptagits omedelbart

efter bestämmelserna om de självständiga ämbetsbrotten, alltså före reglerna

om möjlighet att använda avsättning eller suspension såsom påföljd vid

sidan om det allmänna straffet.

I fråga om stadgandets utformning håller jag, i likhet med kommittén,

före att den försvårande omständigheten att tjänsteplikt åsidosatts i allmänhet

kan beaktas inom de vanliga straffsatserna — häri inbegripna straffskalorna

för grova fall. Ett särskilt stadgande torde erfordras allenast för

att giva möjlighet att vid de lägsta straffskaloma gå upp till ett maximum

av två års fängelse. Såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit kan

det stundom vara svårt att avgöra, om en ämbetsman genom ett allmänt

brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Denna svårighet är en kännbar olägenhet i

gällande rätt, där gränsdragningen är avgörande för frågan om ansvar för

ämbetsbrott skall ådömas eller ej. I förslaget, där den endast är avgörande

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

för en fakultativ möjlighet att skärpa straffet, behöver svårigheten icke tillmätas

större betydelse. I tveksamma gränsfall kan domstolen alltid stanna

vid att utmäta straffet inom den vanliga straffsatsen. Endast då den vanliga

skalans maximum överskrides behöver förevarande paragraf åberopas.

Den av kommittén i detta sammanhang upptagna åtalsregeln har i departementsförslaget

flyttats till 12 §.

6 §•

Denna paragraf svarar mot paragrafen med samma ordningsnummer i

kommittéförslaget. Därstädes har upptagits ett stadgande, att om den som

enligt bestämmelserna i de föregående paragraferna i kapitlet förskyllt avsättning

eller suspension ej längre innehar sin tjänst och mistning därav

alltså ej kan ådömas, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida

och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas,

och att i sadant fall fängelse skall kunna ådörnas i stället för böter. Vidare

har kommittén här föreslagit en bestämmelse, att om den brottslige förskyllt

avsättning, detta skall utsättas i domen.

Den sålunda föreslagna paragrafens innehåll är betingat av att kommittén

i de flesta fall bestämt straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten

sålunda, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmänt frihetsstraff

tillagts i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplement

till dessa straffsatser har en särskild straffmätningsregel blivit erforderlig

för den händelse att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, icke

längre innehar sin tjänst. För sådana fall har kommittén här, i stället för

den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff av böter

eller fängelse i högst sex månader, föreslagit att det i latituden för ämbetsbrotten

upptagna allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, att

detta straff ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet.

Denna straffmätning innebär enligt kommitténs motiv, att om ämbetsstraff

skulle varit tillfyllest för brottet, i stället skall dömas till ett likvärdigt allmänt

straff och att, om brottet förskyllt både avsättning och frihetsstraff,

i stället skall tillämpas ett i samma mån svårare allmänt straff. Den tillagda

föreskriften att fängelse skall kunna ådömas i stället för böter har motiverats

med att, därest straffsatsen för ämbetsbrottet såsom i fråga om tjänstefel

endast innehåller ämbetsstraff jämte dagsböter, sistnämnda straffart icke

alltid skulle lämna utrymme för att utmäta ett mot avsättning eller suspension

svarande straff. Den sist i paragrafen upptagna bestämmelsen om utsättande

i domen av att den brottslige förskyllt avsättning är avsedd att möjliggöra,

att enligt pensionsförfattningama förlust av pensionsrätt anknytes

till sådan förklaring i dom liksom för närvarande till dom enligt strafflagen

2: 17.

Paragrafen är i kommittéförslaget avfattad uteslutande med tanke på det

fall att ämbetsmannen icke innehar mer än en allmän befattning. För den

händelse att han innehar flera sådana befattningar skola enligt förslaget de

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

325

regler tillämpas som uppställts i 2: 16. Enligt vad kommittén där föreslagit

skall, om den som förskyllt avsättning innehar flera befattningar, han dömas

förlustig var och en av dem, där ej domstolen beträffande viss befattning

finner skäl förklara att han ej avsättes därifrån; i sådant fall skall, om

skäl äro därtill, kunna dömas till suspension från den befattningen. Vidare

har upptagits ett stadgande, att om den som förskyllt suspension innehar

flera befattningar, domstolen skall pröva vilka av dessa suspensionen skall

avse. De nu ifrågavarande stadgandena ha avseende även å befattningar som

den brottslige erhållit efter begåendet av brottet men före domen. Vad sålunda

föreslagits innebär en omläggning av de nuvarande bestämmelserna.

Enligt 2: 16 i gällande strafflag innebär nämligen ämbetsstraff principiellt

endast mistning av den befattning, vari ämbetsbrott förövats. Därutöver gäller

emellertid enligt nuvarande 2: 18 att, om någon förbrutit sig i viss befattning

och för det brottet förskyllt avsättning, han tillika skall dömas förlustig

annan allmän befattning, som han innehaft vid brottets begående.

Därest omständigheterna det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen;

i sådant fall kan, såvitt fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till

suspension. Under hänvisning till de i 2: 16 föreslagna reglerna har kommittén

uttalat, att vid den i nu ifrågavarande paragraf föreskrivna straffmätningen

hänsyn skall tagas till alla de befattningar vilka regelrätt skolat omfattas

av ämbetsstraffet men vilka ämbetsmannen frånträtt så att de ej kunna

inbegripas däri. För det fall åter att en ämbetsman visserligen lämnat den

tjänst han innehade vid tiden för ämbetsbrottet men i stället före domen

befordrats eller eljest övergått till en annan befattning innebära nyssnämnda

bestämmelser i kommittéförslagets 2: 16, att såsom ämbetsstraff i allmänhet

bör ådömas mistning av den nya befattningen. Jämväl sådana fall omfattas

av den nu förevarande paragrafen.

I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget har justitiekanslersåmbetet

anmärkt att det, eftersom den avgångne ämbetsman, som gjort sig

skyldig till ämbetsbrott, under alla omständigheter borde drabbas av straff,

icke syntes riktigt att hänsyn till avgången skulle tagas vid prövning av frågan

»huruvida» annat straff än ämbetsstraff skulle ådömas. Föreningen Sveriges

stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha med tillfredsställelse

hälsat borttagandet av den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt

ersättningsstraff men ha likväl funnit, att en viss bristfällighet syntes vidlåda

även kommittéförslaget i nu förevarande hänseende. Det hade nämligen vid

tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna ofta tett sig som en orättvisa,

att den som genast tagit följderna av sina brottsliga gärningar genom att frivilligt

avgå från sin tjänst och därför icke kunde dömas till avsättning, skulle

få sitt allmänna straff skärpt, medan den som kvarstode i tjänsten och dömdes

till avsättning icke drabbades av sådan skärpning. Under åtal ställda

ämbets- och tjänstemän hade i regel ej heller kunnat tänka sig, att en dylik

omständighet kunde inverka på deras straff. Det vore i belysning härav icke

tillfredsställande, att det av kommittén föreslagna stadgandet uppenbarligen

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departements
chefen.

syftade till en straffhöjning i hithörande fall. Socialstyrelsen åter har, under

uttalande att förslaget innebure en erkännansvärd förenkling av de nu gällande,

ganska otillfredsställande bestämmelserna om ersättningsstraff, framhållit

betydelsen av att ändamålsenliga och rättvisa principer bleve gällande

på detta område, icke minst med hänsyn till de fall där en ämbetsman som

förbrutit sig frivilligt lämnade sin tjänst innan åtal blivit väckt.

I anledning av 2: 16 har icke i yttrandena gjorts någon annan anmärkning

än att Göta hovrätt påfordrat jämkning av lagtexten med hänsyn till att vid

avsättning ej, såsom kommittéförslaget efter orden medgåve, borde få göras

undantag för den befattning vari det brott förövats som förskyllt avsättningsstraffet.

I anslutning till gällande lag men i olikhet mot kommittén finner jag, att

ämbetsstraffen vid egentliga ämbetsbrott i första hand böra avse endast mislning

av den befattning, vari ämbetsmannen förbrutit sig. Det synes nämligen

mest överensstämma med ett naturligt betraktelsesätt, att ett ämbetsbrott

icke utan särskilda skäl skall få draga med sig mistning av även andra befattningar

än den, till vilken brottet hänför sig. Endast i den mån ämbetsmannen

genom brottet visat sig olämplig att fortsätta utövandet av andra befattningar,

som av honom innehavas, torde föreligga anledning att låta ämbetsstraffet

utsträckas till att avse även sådana befattningar. I departementsförslaget har

följaktligen den i 2: 16 av kommittéförslaget upptagna regeln utgått. I stället

ha i ett första stycke av nu förevarande paragraf upptagits regler om sådana

fall, då ämbetsmannen innehar annan eller andra befattningar än den vari

han förbrutit sig. Till en början behandlas i första punkten det fallet att

den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning eller suspension

från tjänsten har i dennas ställe fått högre tjänst med likartade arbetsuppgifter

eller annan likartad befattning. För detta fall föreslås, att avsättning

eller suspension från den nya befattningen skall ådömas. Med den befattning

vari ämbetsbrottet skett jämställes alltså annan likartad befattning som den

brottslige erhållit i dennas ställe. Ämbetsbrottets inverkan på andra befattningar

blir däremot väsentligen att bedöma ur samma synpunkter som böra

anläggas i fråga om verkan av ämbetsmans allmänna brott på hans befattningar

överhuvud. Den brottslige torde böra avsättas från en sådan befattning,

om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att utöva

befattningen, och suspenderas, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende

innehavaren av den befattningen bör äga. En regel av detta innehåll

har upptagits i andra punkten av nu förevarande paragraf. Enligt departementsförslaget

skall det alltså icke såsom enligt 2: 18 i gällande lag vara regel,

att avsättning från den tjänst vari brottet skett utan vidare leder till avsättning

även från andra av den brottslige innehavda befattningar. Omvänt

öppnar förslaget möjlighet att låta suspension från den tjänst vari brottet

skett leda till avsättning från annan befattning, vilket stundom kan vara

påkallat. En suspenderad tjänsteman kan t. ex. böra avsättas från en kommunal

förtroendesyssla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

327

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Med att någon innehar eller erhållit en befattning förstås, såsom framgår

av 25: 13 i departementsförslaget, att han blivit förordnad eller vald. Det är

alltså icke nödvändigt, att han tillträtt befattningen.

I paragrafens andra stycke har därefter inrymts det fallet att ämbetsmannen

ej innehar befattning från vilken han bort skiljas och att det således ej

kan dömas till avsättning eller suspension jämlikt bestämmelserna i 1—4 §§.

För detta huvudfall har jag funnit den av kommittén föreslagna regeln sakligt

välgrundad och upptager följaktligen här bestämmelsen att hänsyn till

omöjligheten att ådöma ämbetsstraffet skall tagas vid prövning av fragan,

huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.

Justitiekanslersämbetets anmärkning mot att denna formulering förutsatte,

att prövningen även skulle kunna utmynna i att intet allmänt straff adömdes,

har jag icke funnit mig kunna tillmötesgå. I vissa fall, särskilt då den felande

ämbetsmannen föregripit åtalet genom att själv begära sitt avsked och

då brottet icke varit av beskaffenhet att böra medföra annat straff vid sidan

om ämbetsstraffet, skulle det nämligen otvivelaktigt vara obilligt, om vederbörande

bleve dömd till allmänt straff som skulle ha uteblivit om han icke

avgått från tjänsten. Det synes därför vara önskvärt att öppna en möjlighet

för domstolen att icke ådöma allmänt straff. Detta lärer kommittén även ha

avsett med förslaget, ehuru stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborg

såsom en brist i förslaget anmärkt att så ej vore fallet.

I departementsförslaget har icke upptagits den av kommittén föreslagna

regeln att, när möjligheten att ådöma ämbetsstraff bortfallit, skalan för det

allmänna straffet utvidgas att inrymma även fängelse där i det föregående

endast stadgats böter. En sådan regel har nämligen blivit överflödig genom

att i departementsförslagets 4 § upptagits möjlighet att ådöma fängelse för

grovt tjänstefel. Slutligen har, med tanke på det eventuella behovet av att i

pensionsförfattningarna kunna anknyta förlust av pensionsrätt till en dom

varigenom konstateras att en ämbetsman som redan avgått från sin befattning

förskyllt avsättning därifrån, här liksom i kommittéförslaget upptagits

föreskriften, att om den brottslige förskyllt avsättning, detta skall utsättas i

domen. Även i nu förevarande sammanhang må emellertid understrykas vad

jag förut uttalat om önskvärdheten av sådan ändring i pensionsförfattningarna,

att avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

7 §•

I denna paragraf har kommittén upptagit bestämmelser rörande den utsträckning

i vilken en ämbetsmans allmänna brott skall medföra att han för

alltid eller på viss tid skiljes från innehavd befattning. Enligt detta stadgande

i kommittéförslaget skall till en början ämbetsman, vilken dömes till straffarbete

för annat brott än mot 25 kap., tillika avsättas; därest särskilda skäl

föranleda det, skall han dock kunna bibehållas i tjänsten och i sådant fall

kunna dömas till suspension. 1 fortsättningen bar upptagits en föreskrift,

att om ämbetsmannen förskyllt fängelse eller böter och han genom brottet

opaginerad Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten,

avsättning eller suspension skall ådömas. Slutligen har tillagts bestämmelsen,

att i nu ifrågavarande båda fall den förlust ämbetsmannen lider

genom avsättningen eller suspensionen skall beaktas vid bestämmandet av

annat straff för brottet och att böter som eljest skolat följa å brottet kunna

bortfalla.

Vad kommittén sålunda föreslagit i 25: 7 motsvaras i gällande rätt av 2: 18

samt av två särskilda stadganden i 8: 31 och 25:20.

Enligt 2: 18 skall den som för allmänt brott dömes till straffarbete tillika

dömas till avsättning från ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som

han vid brottets begående innehade. Därest omständigheterna föranleda det,

skall han dock kunna bibehållas i befattningen och skall i sådant fall kunna

dömas till suspension från ämbete eller tjänst men icke från annan allmän

befattning. I denna del innebär kommittéförslaget sålunda icke några andra

ändringar än att bestämmelsen utvidgats till att omfatta även den som efter

begåendet av ett allmänt brott men före domen erhållit ställningen av ämbetsman

samt att möjligheten att tillämpa suspension utsträckts till alla

allmänna befattningar. Genom den i förslaget använda redaktionen avses

emellertid enligt kommitténs motiv att tydligare än i den nuvarande lagtexten

utmärka att ämbetsmannens bibehållande i tjänsten skall tillämpas allenast

som ett undantag vilket skall vara påkallat av särskilda skäl.

I nuvarande 8: 31 och 25: 20 finnas åter upptagna bestämmelser om att i

vissa fall ämbetsstraff skall inträda som påföljd även då befattningshavare

för allmänt brott dömes till lägre straff än straffarbete. Enligt 8: 31 skall

sålunda vad i 2: 18 stadgas gälla även där någon för brott mot 8 kap. dömes

till fängelse. I 25:20 föreskrives, att ämbetsman, till vars ämbete hörer att

undervisa eller uppfostra ungdom, skall dömas till avsättning eller suspension,

om han enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömes till fängelse för

otukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning

eller uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § dömes till ansvar för

någon tukt och sedlighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan

ungdoms förförelse kom. Påföljden avsättning eller suspension skall också,

om det med hänsyn till hans ämbetsuppgift finnes påkallat, kunna ådömas,

där han i annat fall än nu sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. Kommittén

har ansett, att det krav pa oförvitlighet som sålunda i den nuvarande strafflagen

anknutits till vissa speciella brottstyper borde utbyggas till en generell

regel. En förebild för denna har kommittén funnit i 8 § lagen om straff

för ämbetsbrott av präst, varest bl. a. stadgas, att om präst för brott utom

ämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelse

och brottet är sadant att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller

spilles, han särskilt skall dömas till varning, mistning av ämbetet på viss

hd eller avsättning. På motsvarande sätt har kommittéförslaget öppnat möjlighet

att, när ämbetsman för allmänt brott dömes till fängelse eller böter,

därjämte ådöma avsättning eller suspension. Ämbetsstraffet skall emellertid

i dessa fall icke tillämpas som regelmässig påföljd utan allenast efter sär
-

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

329

skild prövning, att ämbetsmannen genom brottet visat sig vara ovärdig eller

eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten.

Eftersom vid allmänna brott, även sådana som förövas i samband med

tjänsten, ämbetsstraff enligt förslaget helt betingas av uppgiften att skydda

den offentliga tjänstens integritet, uppkommer bär icke något behov av ersättningsstraff

för det fall att ämbetsmannen icke längre innehar tjänsten.

Den som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten och avgått från denna

före domen skall sålunda icke erhålla strängare straff än om han alltjämt

haft kvar befattningen och i domen kunnat avsättas därifrån. Däremot har

kommittén funnit erforderligt att upptaga den sist i förevarande paragraf

inrymda särskilda regeln om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätandet

av det allmänna straffet. Till motivering härav har kommittén anfört,

att det allmänna straffet enligt förslaget i första hand skulle bestämmas

av svårhetsgraden hos det allmänna brottet, därvid ett möjligen föreliggande

samband med tjänsten skulle komma i betraktande såsom en försvårande

omständighet. Härav följde, att när ämbetsmannens ställning dessutom

påkallade ett särskilt ingripande med avsättning eller suspension, dessa

senare påföljder av brottet icke obetingat borde få karaktär av ett tillägg

till strafflidandet. Tvärtom överensstämde det med principerna för tillämpningen

av andra skyddsåtgärder i straffrätten att beakta den förlust ämbetsstraffet

innebure vid bestämmandet av straffet för brottet. Härigenom vunnes

också överensstämmelse med grunderna för straffmätningen vid de självständiga

ämbetsbrotten. Emedan vid dem såsom straff användes i första

rummet ämbetsstraff och därutöver i mån av behov allmänt straff, komme i

sistnämnda fall den straffreaktion som svarade mot brottslighetsgraden att

utgöras av ämbetsstraff och allmänt straff i förening. På motsvarande sätt

komme enligt den föreslagna regeln, sedan domstolen avgjort vilken inverkan

det allmänna brottet måste medföra på ämbetsmannens ställning, straffet

att bestämmas genom en enhetlig straffmätning. Därvid kunde förekomma,

att ett mera ingripande ämbetsstraff, som påkallades av hänsyn till tjänstens

integritet, funnes vara tillfyllest ur straffsynpunkt. Med hänsyn till sådana

fall hade upptagits föreskriften alt allmänt straff, som stannade vid böter,

skulle kunna bortfalla. Någon anledning att göra skillnad mellan allmänna

brott med och utan samband med tjänsten förelåge därvid enligt kommitténs

mening icke. Om en fylleriförseelse, exempelvis på grund av upprepade

återfall, ansåges böra föranleda avsättning eller suspension, borde fylleriböterna

kunna bortfalla, oavsett huruvida förseelsen ägt rum under tjänsteutövning

eller utom tjänsten.

I anledning av denna paragraf ha till en början justitiekansler sämbetet,

Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund förordat, att i paragrafens

första punkt uttrycket »dömes till straffarbete» utbyttes mot »förskyllt

straffarbete». Eljest skulle nämligen med hänsyn till bestämmelsen i paragrafens

andra stycke om ämbetsstraffets reducerande inverkan på det allmänna

straffet tvekan kunna uppkomma rörande lagrummets rätta tillämpning

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

i sådana fall, då en ämbetsman förskyllt straffarbete men den förlust han

skulle lida genom ett ådömande av ämbetsstraff befunnes böra medföra att

han i stället för straffarbete dömdes till fängelse.

Den ökade användning av ämbetsstraff, som föreslagits genom upptagande

av möjligheten att ådörna sådant så snart en ämbetsman för allmänt brott

förskyllt fängelse eller böter, har hälsats med tillfredsställelse av överståthåll

ar ämbetet. Enligt ämbetets mening vore det nämligen önskvärt, att möjlighet

bereddes att i större utsträckning än för närvarande från tjänsten skilja

ämbetsman som begått brott varigenom han visat sig uppenbart olämplig att

utöva sin befattning. I samma riktning har generaltullstyrelsen uttalat sig.

i det styrelsen framhållit att stränga krav på hederlighet och pålitlighet måste

ställas beträffande tulltjänstemän som hade att bevaka fartyg och gods. Om

en sådan tjänsteman bleve dömd till fängelse eller böter, kunde, även om

brottet förövats utom tjänsten, omständigheterna vid dess begående likväl

giva vid handen att vederbörande icke vore skickad att utöva sin tjänst. Styrelsen

ansåge det därför vara av synnerlig vikt, att i sådana fall avsättning

eller suspension skulle kunna ådömas. Även länsstyrelsen i Gotlands län har

uttryckt tillfredsställelse med förslaget i nu ifrågavarande hänseende.

Jnstitiekanslersämbetet har däremot ifrågasatt, huruvida det icke vore väl

hårt att en ämbetsman som gjort sig skyldig till ett allmänt brott, vilket endast

förskyllt böter, skulle kunna dömas till avsättning. För sådan händelse

vore i varje fall önskvärt att domstolen finge möjlighet att skilja vederbörande

från befattningen med rätt för honom att under vissa förutsättningar komma

i åtnjutande av pension. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har

givit uttryck åt betänksamhet inför förslaget att ämbetsstraff skulle kunna

tillgripas så snart en ämbetsman för allmänt brott förskvllt fängelse eller

böter. Föreningen har framhållit, att antalet straffstadganden utom strafflagens

område under senare år ständigt ökat. Enligt det nu förevarande förslaget

skulle även inträda en väsentlig ökning av straffbuden i strafflagen.

Brottsstatistiken utvisade redan en tendens till stigande brottslighet, och det

finge numera antagas att även bland den stora krets personer, som enligt

förslaget skulle inrymmas under begreppet ämbetsmän, funnes många som

någon gång gjorde sig skyldiga till brott, antingen mot strafflagen eller mot

någon specialförfattning. Därest man överhuvudtaget ville bibehålla principen

om ämbetsmäns oavsättlighet, måste man tveka inför det nu ifrågavarande

stadgandet i förslaget, som särskilt i tider av inre politiska motsättningar

kunde missbrukas och tjäna som en genväg för kringgående av grundlagens

bestämmelser i nämnda hänseende. Den uppställda förutsättningen att

ämbetsmannen skulle ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen

icke skickad att utöva tjänsten inrymde möjlighet till olika tolkningar allteller

tillfälliga skiftningar i åskådningssättet hos majoriteten av medborgarna.

I varje fall ansåge sig föreningen böra förorda, att stadgandets räckvidd

begränsades till att avse sådana fall, då det allmänna brottet förskyllt frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ävensom landsfogden i Uppsala lån

ha likaledes funnit, att avsättning enligt nu förevarande paragraf endast

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

331

borde följa på urbota straff. Om ytterligare möjligheter att på grund av

olämplighet skilja en ämbetsman från sin tjänst ansåges erforderliga, syntes

föreskrifter därom böra lämnas i administrativ ordning, varvid mistning av

rätten till pension icke borde ifrågakomma. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

har uttalat, att det föreslagna stadgandet om möjlighet att avsätta eller suspendera

ämbetsman, som genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter,

borde mildras till att avse endast sådana fall, då ämbetsmannen med hänsyn

till arten av tjänsten måste anses genom brottet ha visat sig olämplig att utöva

densamma. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttryckt betänksamhet

inför nu ifrågavarande stadgande och därvid hänvisat till svårigheten för

domstolarna att avgöra, när en ämbetsman genom ett begånget brott kunde

anses ha visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att

utöva tjänsten. Jämväl landsorganisationen i Sverige har uttalat sig mot den

föreslagna utökningen av möjligheten att ådöma ämbetsstraff. Landsorganisationen

kunde icke finna tillräckliga skäl att frångå de nuvarande mera

restriktiva reglerna, så mycket mindre som för tillämpning av det nu ifrågavarande

stadgandet i förslaget icke krävdes att det allmänna brott för vilket

ämbetsmannen dömdes ägde samband med tjänsten. Även om sådant samband

förelåge, måste den svävande förutsättning som uppställts för tillämpning

av ämbetstraff i fängelse- och bötesfallen befaras leda till godtycklighet

och rättsosäkerhet.

Justitiekansler sämbetet har vidare funnit, att vissa betänkligheter kunde

resas mot den i paragrafens första stycke andra punkten medgivna möjligheten

att låta straffet för en ämbetsman, som genom brott visat sig ovärdig

eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten, stanna vid

suspension. Samma erinran bär framförts av hovrätten för Övre Norrland,

som emellertid även uttalat att suspension otvivelaktigt borde kunna ådömas

i fall, liknande dem kommittén här angivit. Såsom förutsättning syntes

exempelvis kunna angivas, att ämbetsmannen genom brottet i väsentlig

mån skadat det anseende hans tjänst borde äga. Även socialstyrelsen

har i nu ifrågavarande hänseende funnit den föreslagna lagtexten giva anledning

till anmärkning och har framhållit, att det av kommittén såsom

förebild åberopade stadgandet i 8 § lagen om straff för ämbetsbrott av präst,

varest talades om att brottet vore sådant att vederbörandes prästerliga anseende

därigenom fläckades eller spilldes, icke obetingat förutsatte samma höga

grad av olämplighet för tjänsten som de av kommittén använda ordalagen.

Överståthållarämbetet har funnit, att i de av kommittén här beskrivna

fallen ämbetsstraffet borde få stanna vid suspension endast om särskilda skäl

förelåge.

I anledning av den i paragrafens andra stycke föreslagna bestämmelsen

om tillgodoräknande av ämbetsstraffet vid utmätande av det allmänna straffet

har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke en sådan regel i vissa fall kunde

komma att medföra privilegiering av ämbetsmans allmänna brott i jämförelse

med sådant brott av befattningshavare i enskild tjänst utan ställning

av ämbetsman. Skillnaden i behandlingen hade motiverats med att avsätt
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

De partementscttefen.

ning innebure en vida allvarligare förlust än avskedande ur enskild tjänst.

Med hänsyn till den trygga ställning som flertalet privata tjänstemän numera

åtnjöte kunde emellertid ett avsked på grund av brott i tjänsten väl

jämföras med avsättning från allmän tjänst. Särskilt anmärkningsvärd skulle

en olikartad straffrättslig bedömning te sig, där en enskild befattningshavare

och en ämbetsansvar underkastad tjänsteman i stort sett fullgjorde

samma funktion, såsom fallet vore exempelvis med en kassör hos en enskild

bank och motsvarande befattningshavare i riksbanken eller i hypoteksbank.

Hovrätten förordade därför, att den föreslagna regeln gjordes fakultativ

och att dess tillämpning sålunda finge bero av omständigheterna

i det särskilda fallet. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har, under framhållande

av att även en i enskild tjänst anställd person kunde bliva avskedad

på grund av brott, uttalat att samma påföljd vid sidan av det egentliga straffet

borde kunna drabba en ämbetsman, om domstolen med det allmännas

intresse för ögonen prövade så vara skäligt. För det allmänna rättsmedvetandet

skulle det sannolikt te sig stötande, om ämbetsmannens egentliga

straff bleve lägre därför att han samtidigt dömdes till avsättning eller suspension.

Den föreslagna regelns tillämpning skulle dessutom möta stora svårigheter,

om i lagen icke upptoges något stadgande, som kunde tjäna till

ledning vid bedömandet av relationen mellan ämbetsstraffet och det allmänna

straffet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har å andra sidan givit uttryck

åt den uppfattningen att vid utmätandet av det allmänna straffet borde

beaktas hela det lidande, som tillfogades ämbetsmannen genom avsättningen

eller suspensionen. Det i detta sammanhang av kommittén använda

ordet »förlust» vore med hänsyn härtill icke tillfredsställande, eftersom det

möjligen kunde anses åsyfta endast ekonomisk förlust. Föreningen Sveriges

stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha såsom en brist i förslaget

anmärkt, att däri föreskrivits tillgodoräknande endast av ådömd avsättning

eller suspension utan att sålunda den ämbetsman som frivilligt avgått i anledning

av sitt brott skulle komma i åtnjutande av motsvarande avräkning

å det allmänna straffet.

Beträffande den i förevarande paragraf behandlade frågan, vilka verkningar

i fråga om ämbetsstraff som böra knytas till ett allmänt brott av

ämbetsman, har jag till en början i likhet med kommittén funnit, att en

dom å straffarbete på samma sätt som för närvarande bör medföra avsättning

från allmän befattning, såvida icke särskilda skäl tala för den brottsliges

bibehållande i tjänsten, och att i sistnämnda fall bör kunna dömas

till suspension. Vad härefter gäller frågan om inverkan av allmänt brott,

varigenom en ämbetsman förskyllt endast fängelse eller böter, ha otvivelaktigt

beaktansvärda synpunkter anförts mot införandet av en så vidsträckt

möjlighet att här ådöma ämbetsstraff som kommittén föreslagit. Häradshövdingföreningen

har befarat att principen om ämbetsmäns oavsättlighet

skulle bliva alltför uttunnad, om alla av ämbetsmän begångna allmänna

brott, även sådana som icke ägde samband med tjänsteutövningen, skulle

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

333

kunna medföra domar å avsättning eller suspension. Det är emellertid att

märka, att även andra allmänna brott än sådana som i det särskilda fallet

förskylla straffarbete kunna indicera en hög grad av olämplighet för fortsatt

tjänsteutövning hos den ämbetsman som gör sig skyldig till dem. Bötfälles

en skollärare för sedlighetssårande beteende eller en taxeringst jänsteman

för falskdeklaration, kan det exempelvis vara nödvändigt att den brottslige

avlägsnas från tjänsten. Att meddela speciella bestämmelser för alla

sådana fall synes knappast möjligt. På grund härav har jag i princip anslutit

mig till den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheten att

tillgripa ämbetsstraff vid ämbetsmans allmänna brott. Den nödiga garantien

mot missbruk härav synes mig kunna vinnas genom att i anslutning till 6 §

såsom närmare förutsättningar för tillämpning av ämbetsstraff, då ämbetsman

genom allmänt brott förskyllt fängelse eller böter, uppställa, att ämbetsmannen

må dömas till avsättning allenast om han genom brottet visat sig

uppenbarligen icke vara skickad att utöva sin tjänst och till suspension endast

såvida han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren

av hans befattning bör äga. Genom denna formulering undvikes det i kommittéförslaget

använda uttrycket »ovärdig» att utöva tjänsten, vilket kan föra

tanken på ett mera abstrakt bedömande; bedömandet bör tydligen i varje

särskilt fall ske med hänsyn till beskaffenheten av den befattning varom

fråga är. Vidare undanröjes den i några yttranden påtalade formella oegentligheten,

att det enligt ordalagen i kommittéförslaget skulle kunna stanna

vid suspension oaktat ämbetsmannen visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen

icke skickad att utöva tjänsten.

Det må framhållas, att förevarande paragraf i departementsförslaget är

tillämplig jämväl, om någon, efter det han lämnat viss tjänst, dömes till

ansvar enligt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket i departementsförslaget

och vid tiden för domen innehar annan befattning.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om tillgodoräknande av ämbetsstraffet

vid utmätandet av det allmänna straffet, har häremot i yttrandena

framförts kritik från skilda synpunkter. Å ena sidan har anförts, att ett sådant

stadgande skulle innebära en opåkallad privilegiering av ämbetsmän i

förhållande till befattningshavare i enskild tjänst, vilka även kunde väntas

bliva avskedade till följd av brott. Å andra sidan har anmärkts, att icke

blott den som dömdes till avsättning eller suspension utan även ämbetsman

som i anledning av begånget brott frivilligt avginge från sin tjänst borde

komma i åtnjutande av avräkning på det allmänna straffet. I anledning

härav må framhållas, att den föreslagna lagtexten endast utsäger att den

förlust ämbetsmannen lider genom ådömandet av avsättning eller suspension

skall beaktas vid bestämmandet av annat straff för brottet och att därvid

böter som eljest skolat följa å brottet må bortfalla. Denna formulering

lämnar uppenbarligen domstolen stor frihet vid bedömandet vilken reducerande

inverkan ämbetsstraffet skall få utöva på det allmänna straffet. Det

är sålunda icke nödvändigt, att någon sådan reduktion överhuvud äger rum.

Tydligt är också, att domstolen, för den händelse ämbetsmannen före domen

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

skulle ha frivilligt avgått från sin befattning, är oförhindrad att låta även

detta förhållande inverka på straffmätningen. Som skäl för att låta böter

bortfalla, då avsättning eller suspension ådömes, må särskilt framhållas, att

det ofta måste te sig hårt med en ytterligare ekonomisk belastning för dem,

vilkas lön indragits genom suspension eller som helt förlorat sitt hittillsvarande

levebröd genom avsättning. Stadgandet om böters bortfallande innebär såtillvida

icke heller någon fullständig nyhet i strafflagen, som åtskilliga hithörande

fall för närvarande äro att bedöma efter särskilda straffbestämmelser

i 25 kap. med böter som lägre och avsättning eller suspension som högre

straff i en och samma skala. I betraktande härav har jag icke funnit den

nyssnämnda kritiken böra föranleda någon ändring i vad kommittén föreslagit

i nu förevarande hänseende. Icke heller synes mig det av kommittén

här använda ordet »förlust», såsom i ett yttrande gjorts gällande, kunna

missuppfattas som om det skulle avse endast ekonomisk förlust.

I några yttranden har även anmärkts, att det — sammanställt med den

sist berörda straffreduceringsregeln — tedde sig oegentligt att det först i paragrafen

föreskreves att den som dömdes till straffarbete skulle avsättas. Om

avsättningen skulle verka reducerande på det allmänna straffet, kunde det

ju tänkas att detta nedsattes till fängelse, varför det skulle vara riktigare att

i den tidigare bestämmelsen använda uttrycket »förskyllt straffarbete». Denna

anmärkning har jag icke funnit erforderligt att tillmötesgå, enär det

knappast lär komma i fråga att, vid tillämpning av allmänt straff, med hänsyn

till ämbetsstraffet övergå från straffarbete till fängelse.

8 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget. Kommittén har där upptagit

ett stadgande, att om en ämbetsman, som dömes till straff efter strafflagen,

för gärningen ålagts bestraffning av förvaltningsmyndighet, beslutet därom

skall vara förfallet. Vidare har kommittén föreslagit, att om ämbetsmannen

jämlikt beslutet varit i mistning av tjänsten, hänsyn därtill må tagas vid

bestämmande av det straff, som enligt lag skall följa å brottet, och att, om

han vidkänts mistning av lön eller erlagt böter, beloppet skall gå till betalning

av ådömda böter eller, såvitt detta ej kan ske, utbetalas till honom.

I motiven till det sålunda föreslagna stadgandet har kommittén till en början

framhållit, hurusom för närvarande strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott

och olika disciplinära ansvarsbestämmelser, vilkas tillämpning ankommer

på förvaltningsmyndigheterna, äro självständigt tillämpliga oberoende

av varandra. Emellertid framginge tydligt av såväl förarbetena till strafflagen

som bestämmelserna om förfarandet vid åläggande av disciplinstraff,

att ett tjänstefel principiellt skulle medföra ansvar endast av ettdera slaget.

Garantierna härför vore likväl uteslutande av processuell natur och icke uttömmande.

I detta avseende förelåge en skillnad allteftersom domstolsförfarande

eller disciplinärt förfarande först tillämpades. Därest åtal vid domstol

anhängiggjorts först och frågan om ådömande av ämbetsansvar avgjorts i

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 80.

335

detta förfarande, måste förvaltningsmyndighet anses förhindrad att ingå i

prövning, huruvida samma gärning skulle medföra disciplinärt ansvar. Detta

hinder 1''örelåge vare sig domstolens avgörande gällt ämbetsstraffet såsom huvudstraff

eller såsom påföljd i samband med ådömande av allmänt straff

för brottet. Däremot kunde disciplinär bestraffning ådömas, då domstol väl

ådömt allmänt straff men icke ingått i prövning av fråga om tillämpning av

ämbelsstraff. Med hänsyn till innehållet i nuvarande 2: 18 förelåge sålunda

beträffande brott i allmänhet möjlighet till efterföljande disciplinär bestraffning,

dels då brottet icke förskyllt straffarbete och därför överhuvud icke

kunnat medföra ämbetsstraff, dels också då straffarbete ådömts men yrkande

om ämbetsstraff icke blivit framställt och prövat av domstolen. I dessa

fall inträdde emellertid icke någon dubbelbestraffning. Förhållandet vore

allenast, att ett allmänt brott, för vilket allmänt straff ådömts, föranledde

åläggande av särskilt disciplinstraff på grund av brottets karaktär av klandervärt

uppförande eller eljest angrepp på den offentliga tjänstens integritet.

Om däremot ett tjänstefel först föranlett disciplinär bestraffning, finge

domstol icke desto mindre anses oförhindrad att pröva gärningens brottslighet

enligt strafflagen och i överensstämmelse därmed ådöma straff.

Kommittén har därefter uttalat, att kommittén funnit sig icke böra rubba

det principiella förhållandet mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och bestraffning

i disciplinär ordning. Enligt kommittéförslaget skall sålunda vid

sammanträffande mellan domstolsförfarande och disciplinärt förfarande

dubbelbestraffning vara utesluten, såvida domstolsförfarandet gått förut. Liksom

för närvarande skall emellertid, om domstol sakfällt ämbetsman för

allmänt brott utan att pröva frågan om ämbetsstraff som påföljd av brottet,

förvaltningsmyndighet vara oförhindrad att enligt generella föreskrifter om

disciplinär bestraffning för klandervärt uppförande eller dylikt ålägga sådan

bestraffning. Då åter sammanträffande uppkommer därigenom att ett tjänstefel

först blivit föremål för disciplinär beivran och därefter åtalas vid domstol,

skall disciplinförfarandet alltjämt icke utgöra hinder mot att även domstol

prövar ansvarsfrågan. Kommittén har härom anfört, att det vore en viktig

garanti för rättssäkerheten att domstols bedömande av ett ämbetsbrott

icke begränsades av vidtagna disciplinära åtgärder från förvaltningsmyndighets

sida. Då kommittén emellertid vidare funnit att den dubbelbestraffning,

som därigenom kunde uppkomma, i gällande rätt gjort sig alltmer praktiskt

kännbar och enligt förslaget kunde förväntas komma att ytterligare aktualiseras

genom utvidgandet av möjligheten att domstolsvägen ådöma ämbetsstraff

såsom påföljd av allmänt brott, har kommittén ansett angeläget att

förebygga sådan dubbelbestraffning genom den här upptagna föreskriften

om återgång av beslut om disciplinär bestraffning för den händelse ämbetsmannen

för samma förseelse skulle dömas till straff enligt 25 kap. strafflagen.

I anledning av vad sålunda föreslagits har länsstyrelsen i Uppsala län funnit,

att enligt förslaget dubbelbestraffning skulle kunna uppstå i sådana fall,

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

då domstol icke ingått i prövning av frågan om ämbetsstraff och förvaltningsmyndighet

därefter ålägger disciplinär bestraffning. I dessa fall kunde

nämligen blotta möjligheten av en efterföljande disciplinär åtgärd icke inverka

på domstolens straffmätning.

Departements- Att kommittén i 25 kap. inryckt ett stadgande, varigenom förhållandet

chefen. mellan ämbetsstraff enligt strafflagen och disciplinär bestraffning genom beslut

av förvaltningsmyndigheterna reglerats, finner jag tillfredsställande. I

detta sammanhang må till en början framhållas att, då i stadgandena om

de speciella ämbetsbrotten förut i kapitlet säges att de ej skola gälla då gärningen

är särskilt belagd med straff, härmed ej avses det fall att förseelsen

enligt särskild bestämmelse må bestraffas av förvaltningsmyndighet i disciplinär

ordning. Undantagen avse att för domstol klargöra, att den skall i

första hand döma enligt den speciella straffbestämmelse som må finnas och

endast om sådan saknas tillämpa den mera generella bestämmelsen.

Ett stadgande om hänsynstagande till att ämbetsmannen för samma gärning

dömts till bestraffning av förvaltningsmyndighet synes mig välmotiverat

till undvikande av dubbelbestraffning. I ett yttrande har framhållits,

att även enligt kommittéförslaget kunde sägas bestå en möjlighet till dubbelbestraffning.

Enligt 7 § i förslaget skall nämligen ämbetsstraff som ådömes

såsom påföljd av allmänt brott kunna inverka reducerande på det allmänna

straff som i första hand skall följa på brottet. Om i något fall domstolen

underläte att pröva frågan huruvida ett allmänt brott borde medföra

ämbetsstraff, kunde tydligen icke bliva tal om att reducera det allmänna

straffet av hänsyn till möjligheten att disciplinär bestraffning senare av förvaltningsmyndighet

kunde åläggas ämbetsmannen för den gärning varom i

målet varit fråga. Skulle därefter sådan disciplinär bestraffning följa, kunde

alltså resultatet bliva, att ämbetsmannen gått miste om en reducering av det

allmänna straffet vilken skulle ha inträtt om domstolen utmätt såväl detta

straff som ett mot disciplinstraffet svarande ämbetsstraff. Med anledning

härav vill jag framhålla, att domstolen skall, oberoende av om åklagaren

särskilt yrkat det, ex officio pröva vilka påföljder som kunna komma i fråga

med anledning av visst brott. Enligt 7 § i departementsförslaget, som i denna

del överensstämmer med kommittéförslaget, har domstol befogenhet att döma

till avsättning eller suspension, även om brottet ej föranleder högre allmänt

straff än böter. Frågan om avsättning eller suspension bör alltså städse ha

prövats av domstolen, när den dömer till ansvar. Härav torde följa, att administrativ

myndighet icke torde ha befogenhet att såsom disciplinstraff

ådöma avsättning eller suspension i något fall när brottet varit föremål för

domstols prövning. En annan sak är, att den administrativa myndigheten

kan ha befogenhet att av annan anledning än såsom påföljd av brott skilja

vederbörande från tjänsten.

Den av kommittén föreslagna avfattningen av stadgandet synes mig emellertid

mindre lycklig, enär den lätt kan ingiva föreställningen att här skulle

lösas ett större frågekomplex än som är avsett. Utgångspunkt för stadgan
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr SO.

337

det är, att den som redan bestraffats av administrativ myndighet på lämpligt

sätt skall få räkna sig detta till godo, om åtal väckes vid domstol; däremot

har man ej velat ge den bestraffade rätt att hos domstol söka omprövning

av straffet. Det av kommittén använda uttrycket, att förvaltningsmyndighetens

beslut skall vara förfallet, synes emellertid till en början kunna

leda till den missuppfattningen, att verkställighet som ägt rum skulle gå åter

och alltså exempelvis en person, som blivit avsatt, återinsättas i sin tjänst.

Ett sådant radikalt avsteg från vad som nu gäller är jag icke beredd att

förorda. Har avsättning enligt förvaltningsmyndighets lagakraftvunna beslut

verkställts, synes detta, såsom kommittén också torde ha åsyftat, böra

bestå och i sådant fall blir icke 8 § utan 6 § sista stycket i departementsförslaget

att tillämpa. Vad angår det fallet att administrativ myndighet ålagt

suspension, är kommittéförslaget såtillvida otydligt som det ej ger klart vid

handen att domstolen må avstå från att ådöma suspension, om den finner

det tidigare suspensionsstraffet tillfyllest. En sådan befogenhet måste emellertid

tillerkännas domstolen.

Vad därefter angår det föreslagna stadgandet, att beloppet av disciplinärt

innehållen lön eller erlagda böter skall gå till betalning av senare av domstol

ådömda böter eller, såvitt det ej kan ske, återbetalas, kan detta stadgande

tolkas så, att restitution alltid skulle ske, även i den mån domstolen frikänner

eller utmäter lägre straff. Frågan om ersättning åt oskyldigt dömda synes

mig emellertid ej lämpligen kunna upptagas i förevarande paragraf,

som avser undvikande av dubbelbestraffning. Jag har därför uteslutit nämnda

stadgande. Det torde vara tillfyllest, att domstolen må förklara att böter,

som eljest skolat ådömas, skola bortfalla. Att detta kan inverka på bötesfördelningen

synes mig vara av mindre betydelse.

I kommittéförslaget har det förslagna stadgandet mot dubbelbestraffning

inskränkts till det fallet att domstolen ådömer straff enligt strafflagen. Denna

begränsning synes emellertid ej sakligt grundad. Motsvarande behov att undvika

dubbelbestraffning uppkommer, när domstol skall döma till ansvar jämlikt

något lagrum i specialstraffrätten.

Paragrafen synes på grund av det anförda först böra upptaga en regel,

att domstol har att taga hänsyn till disciplinär bestraffning vid bestämmande

av straff för samma brott. Såvitt angår frihetsstraff, torde detta hänsynstagande,

liksom i 7 § sista stycket, böra vara begränsat till straffmätningen

inom straffskalan. Däremot böra böter och suspension kunna helt

bortfalla, så att domstolen i stället för att ådöma sådant straff blott förklarar

redan ådömd disciplinär bestraffning vara tillfyllest. Sist i paragrafen

torde böra upptagas stadgande, att verkställighet av disciplinärt straff ej får

ske efter det domstols dom i målet vunnit laga kraft. Härav följer, att om

det disciplinärt ådömda straffet till äventyrs icke blivit verkställt när domstolen

dömer och icke heller kan antagas bliva verkställt innan domstolens

dom vinner laga kraft, domstolen självfallet icke må taga hänsyn till disciplinstraffet

vid straffmätningen. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt,

22 Dihang till riksdagens protokoll 1!)48. t sand. Nr 80.

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Departemtenschefen.

att om verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut påbörjats när domstolens

dom vinner laga kraft, den skall omedelbart avbrytas.

9 §.

I 10 § av sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande, att om ämbetsman

utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej

kunnat med kallelse träffas eller inställas, han skall dömas till avsättning

från den tjänst från vilken han uteblivit, där han ej återkommer innan tre

månader förflutit från det kallelse i allmänna tidningarna ågått.

Stadgandet överensstämmer med nuvarande 25: 19. I anledning av dess

upptagande i förslaget har länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt, huruvida

stadgandet, som egentligen icke tillhörde strafflagstiftningen, rätteligen borde

upptagas i 25 kap. Måhända borde det i stället få sin plats i övergångsbestämmelserna

till förslaget. Generaltullstyrelsen har som en brist i paragrafen

framhållit, att det icke utsagts huruvida kallelsen i allmänna tidningarna

skulle utfärdas av domstol eller av den myndighet, varunder den försvunne

ämbetsmannen lydde. Styrelsen funne det böra ankomma på domstol att utfärda

kallelsen. Även i övrigt syntes det styrelsen, att tvekan kunde råda

angående vad som erfordrades för att en ämbetsman skulle kunna avsättas

enligt det ifrågavarande stadgandet.

Det förekommer, om ock endast i sällsynta undantagsfall, att en ämbetsman

förfallolöst avhåller sig från tjänstgöring utan att han kan dömas till ansvar

för tjänstefel. På grund av hans bortovaro kan det nämligen vara omöjligt

att fastställa huruvida tjänstefel föreligger eller ej eller i allt fall att delgiva

honom stämning. Förevarande stadgande avser att tillgodose det praktiska

behovet av att från tjänsten kunna skilja en bortovarande ämbetsman,

även om bortovaron icke kan beivras såsom ämbetsbrott. Stadgandet synes

stå i ett tillräckligt samband med straffbestämmelserna om ämbetsbrott för

att liksom hittills få sin plats i 25 kap. I anledning av vad generaltullstyrelsen

anmärkt har i departementsförslaget uttryckligen föreskrivits, att kallelsen å

den försvunne ämbetsmannen skall utfärdas av domstolen.

10 §.

Enligt vad kommittén i sin 11 § föreslagit skall, där någon medverkat till

tjänstemissbruk, tagande av muta eller brott mot tystnadsplikt utan att åsidosätta

egen tjänsteplikt, under iakttagande av medverkansreglerna i 3 kap.,

dömas till allmänt straff som stadgats för ifrågavarande ämbetsbrott. För

det fall att den medverkande själv är ämbetsman bär vidare föreslagits, att

jämväl reglerna i 25 kap. om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt

straff skola träda i tillämpning. Slutligen har kommittén här även upptagit

en bestämmelse om att för medverkan till tjänstefel endast den må straffas

som därigenom själv åsidosatt tjänsteplikt.

Bestämmelserna i det nuvarande 25 kap. äro i princip tillämpliga blott på

den som är underkastad ämbetsansvar. Härifrån utgör emellertid till en bör
-

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

339

jan 25:5 andra stycket ett undantag. Enligt detta lagrum straffas nämligen

den som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar eller erbjuder

muta eller annan otillbörlig belöning. Vidare har nyssnämnda i 25 kap.

härskande grundsats i viss mån genombrutits genom 1942 års lagstiftning om

förmögenhetsbrotten. Denna reform innebar nämligen, att gärning, som förutom

att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i 25: 16 jämväl utgör

allmänt brott, skall bestraffas med tillämpning av såväl 25: 16 som det lagrum

vari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis 22: 5. Eftersom medverkan

till allmänt brott är straffbar, medförde reformen, enligt vad kommittén

uttalat, en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. I kommittéförslaget

motsvaras 25:5 andra stycket av 10:5 (10:6 i departementsförslaget),

varest upptagits stadgande om straff för bestickning. Någon motsvarighet

till den situation, som föreligger beträffande 25: 16, finnes åter icke

i kommittéförslaget, eftersom enligt detta såsom ämbetsbrott behandlas endast

sådana brott, vilka icke tillika utgöra allmänna brott.

Kommittén bär nu bland de nya medverkansreglema i 3 kap. upptagit

den bestämmelsen att straff, som är stadgat för gärning av syssloman,

gäldenär eller annan i särskild ställning, skall drabba jämväl den som

jämte honom medverkat till gärningen. Frågan om den straffrättsliga behandlingen

av medverkan vid ämbetsbrott har med hänsyn härtill för kommittén

iklätt sig formen av ett spörsmål, huruvida skäl funnes att för ämbetsbrottens

del stadga undantag från nyssnämnda bestämmelse bland de

allmänna medverkansreglema. Ett sådant undantag har kommittén funnit

böra uppställas för tjänstefel. I fråga om dessa de lindrigaste ämbetsbrotten

skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas endast sådan medverkan som

innebär åsidosättande av den medverkandes egen tjänsteplikt. Däremot har

kommittén funnit motiverat att beträffande övriga ämbetsbrott bestraffa

även andra medverkande än sådana vilka genom sin medverkan kränka egen

tjänsteplikt. I dessa fall skall emellertid enligt kommittéförslaget straffmätningen

för den medverkande ske endast utifrån det allmänna straff som.

stadgats för ämbetsbrott av ifrågavarande slag. Skulle den medverkande vara

ämbetsman utan att han likväl genom sin medverkan åsidosatt någon tjänsteplikt,

skall härtill komma ämbetsstraff enligt samma regler som då ämbetsman

sakfälles för allmänt brott.

Såsom kommittén framhållit torde det vara motiverat, att den som anstiftar Departementstjänstemissbruk

eller är behjälplig därvid, med vetskap om att gärningen CÄe/**- innebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon

enskild förfång, blir straffad härför även om han själv icke är underkastad

ämbetsansvar. Detsamma gäller den som förleder en ämbetsman till brott

emot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott. Den som enligt 10: 6

i deparlementsförslaget gjort -sig förfallen till ansvar för bestickning skall naturligtvis

ej straffas för medverkan till tagande av muta; detta framgår av

att den allmänna medverkansregeln i förslagets 3: 4 är tillämplig allenast där

ej annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Om mutan icke läm
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts nroposition nr 80.

nats till ämbetsmannen själv utan till någon anhörig, kan det däremot vara

påkallat att straffa den sistnämnde för medverkan till tagande av muta. Det

synes alltså föreligga behov av ett stadgande om straff för utomståendes medverkan

till tjänstemissbruk, brott mot tystnadsplikt och tagande av muia.

Mot kommitténs förslag härom ha icke framkommit några anmärkningar i

yttrandena. Då bestämmelserna synas mig innefatta en tillfredsställande reglering

av medverkansansvaret vid ämbetsbrott, ha de utan några sakliga ändringar

upptagits i departementsförslaget.

11 §■

I 12 § av kommittéförslaget har inrymts bestämningen av vilka befattningshavare

som skola vara underkastade ämbetsansvar. I sådant hänseende

har kommittén till en början upptagit ett stadgande, att med ämbetsman

i strafflagen skall förstås domare, annan statens tjänsteman vilken endast

medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som har

sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom. Vad som

sägs om ämbetsman skall enligt kommittéförslaget också gälla den som eljest,

för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller

tjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet,

eller som är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning

eller säkerhet eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet

eller delgivning. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla om den som

vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning

förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten,

eller för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i vården eller i driften

av samfärdseln. Därefter har upptagits en bestämmelse, att den som sitter

i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd eller

som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal

församling skall vara underkastad ämbetsansvar för tagande av muta och

brott mot tystnadsplikt ävensom de i 7 och 8 §§ i kommittéförslaget upptagna

reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt straff och om

skärpt straff för allmänt brott, som tillika inneburit åsidosättande av tjänsteplikt.

Slutligen har kommittén tillagt en föreskrift, att i övrigt ämbetsansvar

skall gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning

förordnar därom.

I den nu gällande strafflagen är begreppet ämbetsman bestämt i 10: 1 andra

stycket, enligt vilket lagrum med ämbetsman förstås den som är försedd

med Konungens fullmakt å ämbetet eller innehar ämbete av lika värdighet

eller är lagligen satt i sådan ämbetsmans ställe samt domare, ändå att han

ej blivit förordnad av Konungen. Bestämmelserna om straff för ämbetsbrott

i 25 kap. gälla emellertid enligt 22 § i samma kapitel utom för ämbetsmän

även för åtskilliga andra kategorier befattningshavare. Av statliga befattningshavare

nämnas sålunda här tjänstemän som lyda under ämbetsmyndigheterna

och andra som äro förordnade att förrätta ämbets- eller tjänsteärende.

I fråga om kommunala befattningshavare upptagas dels de som äro satta

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

341

att förvalta kommunernas angelägenheter, varmed avses förvaltningsorganen

i motsats till de beslutande församlingarna, dels de tjänstemän som lyda under

dessa förvaltningsmyndigheter samt andra som äro förordnade att förrätta

kommunal tjänst eller tjänsteärende. Vid tillämpningen av dessa stadganden

har i rättspraxis gränsen nedåt för ämbetsansvaret i fråga om statliga

och kommunala befattningshavare kommit att bestämmas huvudsakligen

av två ledande synpunkter. För det första har ämbetsansvar icke ansetts

föreligga då en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsom

arbetare eller biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition

eller i liknande göromål. Som exempel härpå kunna anföras fast anställd

civilarbetare vid flottan, vaktmästare vid kyrka och vid lolkskola,

sjuksköterskebiträde och eldare. För det andra har tjänst med osjälvständig

verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar, då verksamheten antingen

innefattar någon offentlig maktutövning eller inom kommunikationsverken

angår förhållandet till allmänheten. Ämbetsansvar har sålunda tillämpats

på bl. a. exekutionsbetjänt, polisman, brevbärarbiträde, stationskarl och stationskarlsaspirant.

Beträffande andra befattningshavare än sådana i statlig

eller kommunal tjänst gäller enligt 25: 22 ämbetsansvar i första rummet för

dem som handha förvaltningen av allmänna, av Konungen stadfästade kassors,

verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. Slutligen

gäller enligt samma lagrum ett partiellt ämbetsansvar vid vissa enskilda kommunikationsinrättningar,

nämligen kanal- eller slussverk eller annan sadan

vattenbyggnad eller järnvägsanläggning. Förutsättning härför är, att Konungen

förordnat om anläggningens fridlysning enligt 19: It. Ansvaret är begränsat

till det speciella ämbetsbrott som består i underlåtenhet eller försummelse

av åliggande till förekommande av olyckshändelse (25: 15) och omfattar, i

likhet med vad som gäller vid motsvarande statliga och kommunala inrättningar,

samtliga anställda.

Kommittén har såsom sin uppfattning uttalat att ämbetsansvaret, såvitt anginge

det centrala område som avsåge befattningshavare i stat och kommun,

borde bibehållas väsentligen vid den omfattning det erhållit enligt nuvarande

lagstadganden och utvecklingen i rättspraxis efter strafflagens tillkomst. I

fråga om dessa befattningshavare är sålunda den av kommittén föreslagna

lagtexten väsentligen avsedd endast alt på ett mera bestämt och vägledande

sätt än i nuvarande 25: 22 angiva vilka personalkategorier som skola omfattas

av ämbetsansvaret. Härvid har till en början upptagits en bestämning

av begreppet ämbetsman, som ansluter sig till den för närvarande i 10: 1

andra stycket meddelade. Därefter har med ämbetsman jämställts den som

eljest för stat eller kommun handhar förvaltningsuppgift. Vid angivandet,

vilka slag av tjänster och tjänsteärenden för stat eller kommun som i övrigt

skola medföra ämbetsansvar, har kommittén sökt giva eu närmare bestämning

i överensstämmelse med den förut beskrivna utvecklingen i rättspraxis.

Medtagits har sålunda dels all tjänstgöring, varmed är förenad arbetsledning

eller annan självständig verksamhet, dels också osjälvständig tjänstgöring

inom vissa uppräknade områden, för vilka är utmärkande att den statliga

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

eller kommunala verksamheten riktar sig utåt mot enskilda medborgare eller

mot allmänheten. I sistnämnda hänseende har först nämnts upprätthållande

av allmän ordning eller säkerhet samt verkställighet av dom eller annat

beslut av myndighet eller delgivning. Därefter har upptagits vården av per’

soner som äro berövade friheten samt driften av allmänna kommunikationsinrättningar.

Eftersom emellertid verksamhet av dessa båda slag även kan

bedrivas av enskilda organisationer och kommittén ansett att jämväl i sådant

fall fullständigt ämbetsansvar borde föreligga, har nn förevarande punkt

i paragrafen gjorts tillämplig på envar som vid statlig, kommunal eller av

Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för

vård av dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller

är satt att deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. I fråga om de

enskilda kommunikationsinrättningarna innebär detta en utvidgning av ämbetsansvaret

till att omfatta driften i dess helhet och icke endast såsom enligt

nuvarande 25: 22 den egentliga säkerhetstjänsten till förekommande av

olycksfall. Vad åter angår befattningshavare hos andra enskilda organisationer

än nu nämnts har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till det

nuvarande allmänna stadgandet i 25: 22 om fullständigt ämbetsansvar för

förvaltningen av allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra

inrättningars eller stiftelsers angelägenheter. I stället har kommittén funnit

lämpligt att i hithörande fall göra ämbetsansvaret beroende på individuell

prövning genom det sist i paragrafen upptagna stadgandet, att utöver

vad förut i paragrafen sagts ämbetsansvar skall gälla såvitt Konungen för

befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.

Vad slutligen angår den av kommittén här även upptagna regeln om visst

ämbetsansvar för den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings-

eller prövningsnämnd eller är förordnad eller vald till ledamot av

beslutande statlig eller kommunal församling, motsvaras denna bestämmelse

i nu gällande lag av 2: 18, enligt vilket lagrum ämbetsstraff såsom påföljd

vid ådömande av straffarbete för allmänt brott skall inträda förutom för

den som är underkastad ämbetsansvar enligt 25 kap. även för innehavare av

annan allmän befattning, vare sig den beror av val eller av förordnande.

Utan att avse någon saklig förändring beträffande den personkrets utanför

de av nuvarande 25 kap. omfattade befattningshavarna, som sålunda för

närvarande är underkastad ett partiellt ämbetsansvar enligt 2: 18, har kommittén

här sökt giva en direkt beskrivning av densamma. I överensstämmelse

med den föreslagna nya systematiken beträffande ämbetsstraffen, vilken

bl. a. innebär att nuvarande 2: 18 ersatts med de i 25 kap. upptagna

reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till straff för allmänt brott och om

skärpning av straff för allmänt brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin

tjänsteplikt, har kommittén genom det nu ifrågavarande stadgandet gjort

dessa regler tillämpliga på den här beskrivna kretsen av befattningshavare

som ej äro ämbetsmän. Härutöver har kommittén emellertid även funnit

påkallat att låta dessa personer bliva underkastade jämväl ämbetsansvar

enligt stadgandena om straff för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Vad kommittén i förevarande paragraf föreslagit har, som förut inledningsvis

framhållits, givit anledning till åtskilliga erinringar med hänsyn

till ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten.

Härutöver har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit oegentligt, att

begreppet ämbetsman i paragrafens första punkt bestämts säsom befattningshavare

vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin

tjänst. Eftersom bestämningen avsåge att klargöra just vilka som skulle kunna

dömas till ämbetsstraff, vore enligt hovrättens mening gällande lags definition

i 10: 1 andra stycket att föredraga.

Generaltullstyrelsen har ansett, att det i varje fall inom styrelsens verksamhetsområde

kunde möta svårigheter att avgöra vad som skulle förstås

med att handhava förvaltningsuppgift och huruvida viss tjänst vore förenad

med självständig verksamhet. Framför dessa av kommittén föreslagna uttryckssätt

föredroge styrelsen det i gällande lag använda uttrycket »tjänstemän,

som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda».

Vidare har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt, att nämndeman

hänförts till befattningshavare som endast underkastats begränsat

ämbetsansvar enligt den föreslagna paragrafens andra stycke. Att nämndemans

ansvar i fråga om själva domfällandet vore inskränkt till sadana fall,

då nämnd överröstade domaren, borde icke här tå vara avgörande.

Beträffande avfattningen av lagtexten i paragrafen har justitiekanslersämbetet

funnit tveksamt, huruvida av denna framginge att, på sätt kommittén

i motiven uttalat, även för järnvägsdrift arbetande kraftverk vore hänförliga

till inrättningar för allmän samfärdsel.

Det straffrättsliga ämbetsansvaret har i åtskilliga viktiga hänseenden till- DepartemeiUslagts

betydelse vid utformningen av arbetsrätten. Sålunda utesluter ämbetsansvar

tillämpning av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt.

Vidare anses även möjligheten att inga kollektivavtal vara

beroende av om de arbetstagare, som avtalet skulle avse, omfattas av ämbetsansvar

eller ej. Då från flera håll påyrkats en allmän översyn av ämbetsansvarets

återverkningar inom arbetsrätten och en sådan översyn även synes

mig vara av behovet påkallad, har jag, såsom jag redan inledningsvis framhållit,

i avvaktan härpå funnit riktigast att i fråga om kretsen av dem som

äro underkastade ämbetsansvar icke för närvarande föreslå några ändringar,

som kunna få återverkningar inom arbetsrätten. På grund av vad sålunda

anförts upptager den nu förevarande paragrafen i departementsförslaget till

en början i ett första stycke dels en bestämning av begreppet ämbetsman som

jag funnit kunna erhålla den lydelse kommittén föreslagit, dels ock härutöver

endast ett stadgande att vad som sägs om ämbetsmän även skall gälla

de personalkategorier som i gällande lag angivas i ‘25: 22 lörsta stycket.

Därefter har i ett andra stycke införts bestämmelser om partiellt ämbetsansvar

för den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig

eller kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxeringseller

prövningsnämnd. Däremot har hår, med anledning av den av härads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

hövdingföreningen framställda anmärkningen, nämndeman uteslutits. Nämndeman

skall sålunda, i den mån ämbetsansvar för honom icke är uteslutet

till följd av den särskilda regeln att endast nämnd som överröstar domaren

svarar för sin dom, vara underkastad fullständigt ämbetsansvar (jfr nya

rättegångsbalken 16: 7 och 29:7). I fråga om det partiella ämbetsansvarets

innehåll har jag icke funnit anledning frångå vad kommittén förordat. Då

det torde vara förenat med praktiska olägenheter att döma valda förtroendemän

till suspension, har jag emellertid upptagit ett särskilt stadgande

häremot beträffande dem som äro underkastade partiellt arbetsansvar (jfr

vad som anförts under 2: 15 i departementsförslaget).

Slutligen har i paragrafens tredje stycke upptagits en bestämmelse, att

om den, som är anställd vid av Konungen stadfästad, för allmän samfärdsel

avsedd inrättning, åsidosätter vad honom ålegat till förekommande av olyckshändelse,

skall gälla vad i 5 och 7 §§ stadgas. Härigenom har tillgodosetts

behovet att tills vidare bibehalla motsvarighet till gällande lags stadganden

i 25: 15 och 25: 22 andra stycket.

12 §.

Enligt 8 § i kommittéförslaget ma ämbetsmans allmänna brott varigenom

han åsidosatt sin tjänsteplikt städse åtalas av allmän åklagare.

Såsom vid 5 § i departementsförslaget erinrats har hovrätten över Skåne

och Blekinge framställt anmärkning mot att denna åtalsregel upptagits i samma

mening som en straffbestämmelse.

På grund av den framställda anmärkningen har bestämmelsen om att

brott varigenom gärningsmannen åsidosatt sin tjänsteplikt alltid hör under

allmänt åtal flyttats till nu förevarande paragraf.

I motiven till det i paragrafen om brott mot tystnadsplikt gjorda förbehållet

för det fall att gärningen vore särskilt belagd med straff har kommittén

uttalat, att därav följde att den i specialstraffrättsliga bestämmelser om

brott mot tystnadsplikt flerstädes uppställda åtalsbegränsningen, enligt vilken

allmänt åtal berodde av målsägandes angivelse, komme att fortbestå. En erinran

om att sådana åtalsbegränsningar skola gälla även mot huvudregeln i

nu förevarande paragraf synes mig erforderlig och har därför tillagts som en

andra punkt i paragrafen.

13 §.

I 2:17 i kommittéförslaget har upptagits ett stadgande, att om den som

blivit till straff dömd före domen blivit förordnad eller vald till en befattning

och denna ej blivit i domen nämnd, särskild talan om avsättning eller suspension

från befattningen må föras.

För det fall att den som dömts till straff innehar befattning, från vilken

han på grund av brottet kunnat bliva avsatt eller suspenderad, utan att likväl

fragan härom blivit prövad i domen, öppnar nu förevarande paragraf i

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

345

kommittéförslaget möjlighet att genom särskild talan i efterhand få denna

fråga upptagen till bedömning. Särskild talan om avsättning eller suspension

skall emellertid uppenbarligen icke behöva väckas, om det mål i vilket den

ofullständiga domen meddelats är anhängigt i högre rätt och underrättens

dom icke vunnit laga kraft i förevarande del. Överrätten bör i så fall vara

pliktig att till prövning upptaga jämväl frågan om den brottsliges avsättande

eller suspenderande från en i underrättens dom icke omnämnd befattning.

Detta gäller även befattning, som den dömde erhållit efter det att underrättens

dom meddelades men innan den vunnit laga kraft. Då paragrafen i den

av kommittén föreslagna lydelsen möjligen skulle kunna föranleda missförstånd,

har en jämkning av lagtexten ägt rum. Vidare bar en särskild regel

om preskription av sådan talan om avsättning eller suspension som här är

i fråga synts vara erforderlig och tillagts i stadgandet. Paragrafen har slutligen

befunnits böra få sin plats icke i 2 kap. utan i 25 kap.

övergångsbestämmelserna.

Den nya lagstiftningen kräver följdändringar i strafflagstiftningen för krigsmakten.

Då denna är föremål för en genomgripande omarbetning som ej

kan genomföras förrän tidigast vid 1948 års riksdag, torde med ikraftträdandet

av nu förevarande förslag böra anstå till den 1 januari 1949. Jag har sålunda

icke ansett mig böra upptaga det förslag till följdändringar i strafflagen

för krigsmakten som kommittén framlagt i särskilt betänkande (SOU

1945:28).

I övergångsbestämmelserna föreslås till en början under punkt 1 upphävande

av lagarna den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning

av penningsedel, den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar

och den 13 december 1940 om straff för sabotage.

Även kommittén har föreslagit upphävande av de nämnda båda lagarna

av 1927 och 1940, vilkas innehåll i departementsförslaget motsvaras av stadgandena

i 12: 10 och 19: 4. Beträffande lagen om förbud mot vissa sammanslutningar

har kommittén funnit, att det nu föreslagna stadgandet om straff

för olovlig kårverksamhet i strafflagen 9: 7 ersatte bestämmelserna i 1934 års

lag med undantag av vad där stadgades om förverkande och beslag. Ehuru

kommittén föreslagit allmänna bestämmelser om förverkande i 2 kap. strafflagen

och ehuru beträffande beslag allmänna bestämmelser synts kommittén

lämpligen böra meddelas i administrativ ordning, har kommittén likväl ansett

att de speciella bestämmelserna härom i 1934 års lag tills vidare borde bibehållas.

Enligt 4 § i denna lag skall vapen, ammunition, utrustning och

dylikt, som påträffats hos någon som förbrutit sig mot lagen, vara förverkat.

Enligt 6 och 7 §§ skall egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad

enligt lagen, tagas i beslag av polismyndigheten. Kan ägaren anträffas, skall

åtal följa inom en månad; om så ej sker, går beslaget åter. Därest åter ägaren

icke kan anträffas, skall ett kungörelseförfarande tillgripas och länss''vrelsen

därefter avgöra, huruvida beslaget skall stå fast eller ej.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kommittén har erinrat om att processlagbercdningen framlagt förslag till

ändrad lydelse av 1934 års lag i vissa delar (SOU 1944: 9 s. 159 och 1944: 10

s. 393). De av processlagberedningen föreslagna ändringarna ha föranletts

av att i 17 § promulgationslagen till nya rättegångsbalken såsom en huvudregel

upptagits, att talan om förverkande skall riktas mot ägaren av vad

som tagits i beslag. Beredningen har emellertid ansett, att i 1934 års lag alltjämt

borde finnas möjlighet att förklara egendom förverkad i rättegång

mot den som tilltalats för brott mot lagen, även om han ej är egendomens

ägare och denne ej instämts. Härvid torde processlagberedningen främst ha

åsyftat sådana situationer, då en ertappad ledare eller medlem av viss kår

förnekar att han själv är ägare till anträffade vapen och i stället som ägare

uppger någon okänd eller flyktad person. De av beredningen föreslagna ändringarna

i 1934 års lag, vilka hänföra sig till 6 och 7 §§ däri, avse sålunda

att även efter ikraftträdandet av nya rättegångsbalken möjliggöra att det

skulle kunna dömas till förverkande av egendom, varom nu är fråga, i mål

där ansvarstalan riktas mot annan än egendomens ägare.

Enligt det nu föreliggande förslaget till ändringar i strafflagen ha i 2:17

upptagits allmänna bestämmelser om förverkande. Första stycket av paragrafen

ger bl. a. möjlighet till förverkandeförklaring beträffande egendom

som använts såsom hjälpmedel vid brott, under förutsättning att ägaren förövat

gärningen eller medverkat därtill. Enligt andra stycket kan även eljest

dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig

användning, förklaras förverkat. Tydligt är att vid olovlig kårverksamhet

vapen, som innehas av kårmedlemmarna, i allmänhet skola kunna förklaras

förverkade med stöd av första stycket i den nu återgivna förverkandeparagrafen.

Skulle emellertid en kårmedlem icke själv äga hos honom anträffade

vapen och dessa icke heller tillhöra någon annan som deltagit i kårverksamheten,

kan fråga uppkomma om tillämpning av andra stycket i paragrafen.

Det är emellertid att märka, att härför kräves att vapnet på grund av

sin särskilda beskaffenhet skall vara ägnat för brottslig användning. Detta

får väl anses gälla t. ex. om en kulspruta eller handgranat i privat ägo men

däremot icke om ett vanligt skjutvapen. Jag vill emellertid framhålla, att

vapenkungörelsen den 22 juni 1934 torde ge möjligheter att komma tillrätta

med hithörande fall. Bland annat kan nämnas, att denna kungörelse stadgar

ett särskilt förfarande som medför egendomens förverkande i fall, då ett

vapens ägare icke är känd eller kan anträffas (23 §).

I betraktande av vad nu anförts synes icke föreligga något behov av särskilda

förverkandebestämmelser beträffande vapen som kunna sättas i samband

med olovlig kårverksamhet. Icke heller synes det vara erforderligt med

processuella särregler för det fall att vapnens ägare icke själv kan instämmas

i målet. Jag har alltså funnit mig kunna förorda fullständigt upphävande

av 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar. Annan utrustning

för illegala kårer än vapen och ammunition, som omfattas av vapenkungörelsen,

torde icke erbjuda några sådana praktiska problem att

särskilda förverkandebestämmelser därom erfordras.

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

347

I övrigt ha de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna — med

undantag för punkt 5 — i huvudsakligen oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Under punkt 2 har kommittén föreslagit, att där i lag

eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i den nya lagstiftningen, denna i stället skall tillämpas. I överensstämmelse

med vad kommittén uttalat i motiven torde uttryckligen böra

stadgas, att vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt 8:4 SL i stället skall avse 8: 10 nya

lagen. I punkt 3 ha de icke straffrättsliga bestämmelserna om upprors och

upplopps stillande samt om församlingsfrihet i nuvarande 10: 12 och 10: 15

upptagits i väsentligen oförändrat skick. Frågan om behovet av ändrade

riktlinjer för bestämmelserna i dessa ämnen kan icke upptagas till behandling

i detta sammanhang. På ett par punkter har emellertid lydelsen av förevarande

ålderdomliga bestämmelser ansetts böra jämkas. I fråga om rätten

för krigsmanskap att bruka våld har kommittén uteslutit kravet på att skingringsbefallning

skall ha givits tre gånger i Konungens namn. Det skall sålunda

vara tillfyllest att sådan befallning givits »ljudeligen». Jag har endast

moderniserat språket något. Sålunda har nyssnämnda ord utbytts mot »högt

och tydligt». Stadgandet i nuvarande 10: 10 andra stycket om att upprorsman,

som dräpts, skall ligga ogill har synts mig så föråldrat att det bör utgå.

Ett sådant fall bör icke behandlas annorlunda än då våld eljest brukats av

polismyndighet eller krigsmanskap. Såsom punkt 4 har upptagits det i nuvarande

24: 1 givna civilrättsliga stadgandet, att vad någon olovligen sått

eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare. Vidare har

kommittén i samma punkt upptagit en bestämmelse, avsedd att ersätta stadgandet

i nuvarande 25: 13 att förman i uppbördsverk skall straffas med avsättning

eller suspension, om han av underordnad uppbördsman eller redogörare

lånar medel som ej höra till uppbörden. Då det icke kunde anses

lämpligt att i allmänna strafflagen bibehålla ett så speciellt straffstadgande,

förordade kommittén i stället en bestämmelse av instruktionell natur att förman

i uppbördsverk ej må låna medel av underordnad uppbördsman eller

redogörare, ändå att medlen ej höra till uppbörden. Det föreslagna stadgandet

synes emellertid med den nya uppbördsorganisationen knappast behövligt.

I den mån behov av särskild föreskrift i ämnet yppar sig torde sådan

lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning.

Kommittén har slutligen såsom punkt 5 upptagit vissa bestämmelser, som

synts erforderliga med utgångspunkt från att förslaget skulle genomföras

före processreformen. Emellertid är avsett, att nya rättegångsbalken skall

träda i kraft den 1 januari 1948 och således före kommitténs förslag. Denna

punkt skall sålunda utgå.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements
cheten.

Följdförfattningar.

Förslag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straffregister.

Då återfallsreglerna enligt 4: 14 SL i kommittéförslaget utsträckts till

att gälla även brott mot 12 eller 24 kap. SL, har en motsvarande ändring

av kommittén föreslagits i lagen om straffregister.

I det av rådhusrätten i Göteborg avgivna yttrandet över förslaget har rådhusrätten

föreslagit upphävande av den i nu förevarande paragraf av lagen

om straffregister ingående bestämmelsen, att uppgift till straffregistret skali

lämnas angående den som med tillämpning av strafflindringsregeln för person

under 18 år i 5: 2 strafflagen dömes till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete. Någon rationell grund för detta stadgande syntes nämligen

rådhusrätten knappast föreligga och det vore ägnat att leda till egendomliga

resultat. Följande exempel härå kunde anföras. En person under

eller över 18 år tillgrepe 10 kronor och dömdes i anledning härav för snatteri

till böter, understigande 60 dagsböter. Om han av det stulna skänkt en

krona till någon under 18 år, som ägt vetskap om tillgreppsbrottet, skulle

denne kunna jämlikt 5: 2 och 21: 6 dömas för häleri. Eftersom å häleri enligt

21:6 kunde följa straffarbete skulle i detta fall uppgift till straffregistret

lämnas beträffande hälaren men icke beträffande förövaren av snatteriet,

eftersom straffet för snatteriet stannat under 60 dagsböter.

Då 24 kap. strafflagen icke medtagits i 4: 14 i departementsförslaget, har

det fått utgå även här.

Vad rådhusrätten i Göteborg anfört har icke föranlett något förslag till

ytterligare ändring i lagen om straffregister, eftersom frågan om vilka uppgifter

som skola lämnas till registret angående personer, dömda med tillämpning

av 5: 2 strafflagen, icke hör hemma i nu förevarande sammanhang. Det

må emellertid med anledning av det av rådhusrätten andragna exemplet påpekas,

att de därmed åsyftade fallen komma i ett annat läge om, såsom jag

vid 21:6 strafflagen föreslagit, straffet för ringa fall av häleri bestämmes till

fängelse eller böter.

Förslag om ändrad lydelse av 3 § lagen angående utlämning av förbrytare.

Enligt förevarande stadgande i dess nuvarande lydelse må utlämning ej

ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket.

Begäres någons utlämnande för delaktighet i brott, vilket förövats utomlands,

må dock i särskilt fall utlämning medgivas jämväl där delaktighetsbrottet

är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Enligt

den föreslagna nya bestämmelsen i 1: 1 SL skall medverkan genom gärning

i Sverige till utomlands förövat brott anses begången både här och utrikes.

Undantagsbestämmelsen i 3 § utlämningslagen har med hänsyn härtill befunnits

böra erhålla en formellt jämkad avfattning.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

349

Jag vill påpeka att någon ändring icke gjorts i lagens 4 §. I andra stycket

av denna stadgas, att för gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, utlämning

ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,

skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna

i den förevarande paragrafen må ske. Detta stadgande kommer efter de

nu föreslagna strafflagsändringarnas genomförande att avse endast brotten

i det nya 10 kap. De från det äldre 10 kap. till 11 kap. överförda upploppsbrotten

skola sålunda i fortsättningen kunna föranleda utlämning i samma

utsträckning som brott i allmänhet, såvida icke i det särskilda fallet hinder

möter till följd av vad i 7 § av utlämningslagen stadgats om att utlämning

ej må ske för politiskt brott.

Förslag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om ungdomsfängelse.

Hänvisningen i detta lagrum till påföljd som avses i 2: 20 strafflagen har

i anslutning till de nya bestämmelserna i 2 kap. strafflagen ändrats till att

avse förverkande. Vidare har här uttrycket »förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning» utbytts mot »avsättning eller suspension».

Förslag angående ändrad lydelse av 21 § lagen om trångsuppfostran.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen om ungdomsfängelse.

Förslag angående ändrad lydelse av 20 § lagen om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt.

I detta stadgande ha vidtagits samma ändringar som i 27 § lagen om ungdomsfängelse

och 21 § lagen om tvångsuppfostran. Det må anmärkas i detta

sammanhang, att en motsvarande ändring blir erforderlig i 26 § lagen den

22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom. Förslag till denna ändring har

dock ej upptagits här, eftersom nämnda paragraf i lagen om villkorlig

dom ändock i en nära framtid torde bliva föremål för ändring i samband

med omarbetningen av krigslagarna.

Förslag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen.

I förevarande paragraf av epidemilagen stadgas för närvarande, att den

som i olika närmare angivna hänseenden bryter mot bestämmelser i lagen

skall straffas med böter från och med fem till och med ettusen kronor, där

ej å förseelsen strängare straff är utsatt i allmänna strafflagen. I 19: 8 SL i

dcpartementsförslaget har upptagits ett stadgande av innebörd att med fängelse

eller böter skall straffas bl. a. den som av grov oaktsamhet framkallar

allmän fara för människors liv eller hälsa genom att överföra eller sprida allvarlig

sjukdom. Då den förut återgivna paragrafen i epidemilagen bestraffar

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Departements
chefen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

överträdelser, vilka närmast äro att betrakta såsom blott ordningsförseelser,

bör paragrafen i enlighet med de synpunkter på förhållandet mellan strafflagen

och specialstraffrätten som jag utvecklat vid 19: 5 SL i departementsförslaget

kunna tillämpas i konkurrens med nyssnämnda i 19: 8 föreslagna strafflagsbestämmelse.

På grund härav förordar jag borttagandet ur 28 § epidemilagen

av föreskriften om att paragrafen skall vara subsidiär i förhållande

till strängare bestämmelse i strafflagen. Samtidigt har straffet befunnits böra

angivas till dagsböter.

Förslag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen.

Epizootilagen hänvisar för närvarande beträffande straff för överträdelse

av lagen eller enligt densamma meddelade föreskrifter till allmänna strafflagen,

varmed förstås 19: 17 andra stycket SL. Såsom vid 19: 8 SL i departementsförslaget

framhållits äro emellertid de där föreslagna nya straffbestämmelserna

så tillvida av mera begränsad räckvidd, att de för sin tillämplighet

förutsätta att genom överträdelsen vållats allmän fara. I anledning av motsvarande

stadgande i kommittéförslaget har kommittén föreslagit, att i epizootilagen

skulle stadgas särskilt straff i form av dagsböter för förseelse

mot lagen, dock med tillägget »där ej å förseelsen strängare straff är i allmänna

lagen utsatt».

Kommitténs förslag i denna del har givit generaltullstyrelsen anledning erinra,

att motsvarande ändringar syntes böra ske i 25 § kungörelsen den 9 december

1898 (nr 127) angaende vad iakttagas bör till förekommande av

smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket, 8 § kungörelsen den 22

juni 1911 (nr 57) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel av vissa

varor från främmande land eller del därav, som förklarats smittat av smittosam

mul- och klövsjuka, 3 § kungörelsen den 11 oktober 1920 (nr 671)

angaende förbud mot införsel till riket av levande höns, gäss, ankor, kalkoner

och duvor från land eller del därav, som förklarats smittat av smittsam

mul- och klövsjuka, samt 3 § kungörelsen den 23 november 1920 (nr

728) angående förbud mot införsel till riket från land eller del därav, som

förklarats smittat av smittsam mul- och klövsjuka, av levande djur, tillhörande

hästsläktet.

I likhet med kommittén finner jag de föreslagna bestämmelserna i 19: 8

strafflagen nödvändiggöra utsättandet av särskilt straff i epizootilagen. Denna

straffbestämmelse synes mig emellertid liksom motsvarande stadgande i epidemilagen

böra kunna tillämpas i konkurrens med 19: 8. Något undantag för

det fall att å förseelsen utsatts strängare straff i allmänna strafflagen har

följaktligen icke gjorts i departementsförslaget. I anledning av generallullstyrelsens

påpekande om erforderligheten av följdändringar i åtskilliga administrativa

författningar må framhållas, att behovet av sådana följdändringar

får tillgodoses i administrativ ordning.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag om ändring i brandlagen.

Bestämmelsen i 12 § brandlagen, att ingen må så handhava eld eller eldfarligt

föremål att brand därav lätt kan uppstå, samt därtill hörande straffstadgande

i 19 § brandlagen ersättas av 19: 5 SL i departementsförslaget. Såsom

vid sistnämnda lagrum framhållits, kan därför förstnämnda bestämmelse

i brandlagen upphävas.

Förslag angående ändring i lagen om rätt till fiske.

Kommittén har i förslaget till ändringar i strafflagen under 24: 5 upptagit

stadganden om straff för olovligt fiske. Härtill har i 24: 7 andra stycket av

kommittéförslaget lagts en bestämmelse om att olovligt fiske skall liksom nu

vara angivelsebrott.

I anledning av vad sålunda föreslagits har icke i yttrandena framkommit

någon annan anmärkning än att föreningen Sveriges stadsdomare törordat,

att ifrågavarande bestämmelser, liksom förut skett med motsvarande stadganden

om straff för olovlig jakt, överfördes till specialstraffrätten.

Mot det sakliga innehållet i de av kommittén här föreslagna stadgandenaDepartemenfchar

jag icke funnit anledning till någon erinran. Med beaktande av den av c e en‘

stadsdomarföreningen anlagda synpunkten har jag emellertid ansett lämpligt

att bestämmelserna om straff för olovligt fiske i likhet med straffbestämmelsenia

mot olovlig jakt icke upptagas i allmänna strafflagen utan i speciallagstiftningen,

varest de befunnits lämpligen böra inrymmas i lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske. De ha där upptagits i en ny paragraf, betecknad

17 a §. Paragrafen torde ej i alla hänseenden ansluta så väl till fiskelagen i

övrigt som önskvärt vore men jag har ej ansett behövligt att nu söka bättre

samarbeta bestämmelserna, eftersom fiskelagen ändock är föremål för revision.

Förslag angående ändrad lydelse av 37 § lagen om gemensamlietsfiske.

Straffbestämmelsen i förevarande paragrafs första stycke är enligt dess

nuvarande lydelse tillämplig endast under förutsättning att den gärning,

varom är fråga, icke är belagd med straff i allmänna strafflagen. Då det här

åsyftade lagrummet i strafflagen, 24: 14, enligt departementsförslaget ersatts

med ett stadgande i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, har hänvisningen

i 37 § lagen om gemensamhetsfiske ändrats i överensstämmelse

härmed.

Förslit g angående ändrad lydelse av 29 § lagen om rätt 1 ill jakt.

I 29 § 2 mom. första stycket lagen om rätt till jakt hänvisas för närvarande

till 24: 6 SL. Då detta lagrum enligt det nu framlagda förslaget skall

upphävas, föreslås att straffsatsen, dagsböter, direkt angives i jaktlagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Förslag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om förvaltning av bysamfäliigheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

En i 15 § denna lag ingående hänvisning till 24: 6 strafflagen har till följd

av de nu föreslagna ändringarna i strafflagens 20 och 24 kap. ändrats till

afl avse dessa båda kapitel.

Förslag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred.

Enligt 59 § första stycket i förevarande lag skall med dagsböter straffas

den som uppsåtligen bryter antingen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket

om förbud att från fastighet med andel i gemensamt bete utsläppa flera hemdjur

på betesmarken än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten eller

mot betesförbud till skydd för skogsåterväxten varom förmäles i 11 §. Samma

straff stadgas i 59 § andra stycket, där någon i strid mot bestämmelsen

i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående

mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan

att erforderlig hägnad hålles omkring marken. I tredje stycket av 59 § stadgas

därefter 5—50 kronors böter, om sådan förseelse sker av oaktsamhet.

Fjärde stycket i paragrafen innehåller slutligen en regel om konkurrens med

allmänna strafflagen.

I 24: 8 SL stadgas för närvarande straff för den som med uppsåt olovligen

släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld

mark. Sådana brott skola enligt förslaget bedömas, om gärningsmannen är

annan än fastighetens innehavare, såsom egenmäktigt förfarande samt eljest

såsom olovligt brukande. Denna allmänna regel kan emellertid icke tilllämpas

på oaktsamhetsfall, varför det erfordras en motsvarighet till nuvarande

24:9, varest stadgas straff för den som vållar att kreatur olovligen

inkommer på annans ägor. Kommittén har därför föreslagit, att detta stadgande

skulle flyttas till 59 § tredje stycket ägofredslagen och att i samband

därmed vidtoges vissa jämkningar i sistnämnda paragrafs lydelse i övrigt.

Vad angår uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket ägofredslagen

skulle, om särskild straffbestämmelse ej införts i lagen, brottet

ha varit underkastat straff enligt 24:8 strafflagen. Enligt vad kommittén

framhåller ansågs emellertid vid ägofredslagens tillkomst lämpligt att i dess

59 § sammanföra föreskrifter om ansvar för dylikt missbruk av betesrätt

såväl då det varit uppsåtligt som när det skett av vållande, varvid straffen

bestämts i överensstämmelse med 24:8 och 9 SL. Då enligt förslaget 24:8

för här ifrågavarande fall ersättes med den allmänna regeln i 20: 8, har

kommittén ansett att också den särskilda straffbestämmelsen för uppsåtlig

överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket borde ersättas med en hänvisning

till 20:8. I sammanhang härmed har kommittén även funnit, att

föreskriften om ansvar för brott mot betesförbud enligt 11 § lämpligen kunde

överföras till andra stycket av 59 § samt att, då därefter endast detta

stycke komme att avse förseelse som tillika kunde innefatta brott mot straff
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80. 353

lagen, konkurrensregeln i fjärde stycket borde hänföras endast till andra

styckets fall.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke föranlett annan erinran i yttrandena

än att hovrätten över Skåne och Blekinge, med den motivering som

återgivits vid 9: 3 strafflagen i departementsförslaget, förordat borttagandet

av den sistnämnda konkurrensregeln.

Vad kommittén här föreslagit står i överensstämmelse med vad lagrådet år Departements1941

förordat i samband med granskningen av förslaget till den nya lag- c}ieienstiftningen

om förmögenhetsbrotten (prop. 4/1942 s. 199). Mot att i 59 §

första stycket lagen om ägofred införa en hänvisning till 20: 8 strafflagen

talar emellertid den omständigheten att enligt 60 § andra stycket förstnämnda

lag böter som ådömas för förseelse mot 59 § i första hand skola tillfalla

skogsvårdskassan och endast om skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över

skogsvården tillkomma kronan. Genom förslaget skulle böterna i stället

komma att i vissa fall städse tillfalla kronan. Någon giltig anledning att

göra en sådan skillnad synes ej föreligga. På grund härav har jag funnit

lämpligast att icke nu föreslå några ändringar i första och andra styckena

i 59 § lagen om ägofred. I paragrafens tredje stycke förordar jag däremot

samma ändring som kommittén föreslagit. Jag har icke i anledning av

vad hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt funnit tillräckliga skäl

att borttaga den särskilda konkurrensregeln i paragrafens fjärde stycke, vilken

klargör förhållandet mellan allmänna strafflagen och specialstraffrätten

i nu förevarande fall.

Utöver de nu upptagna följdförfattningama erfordras även ändringar i

strafflagen för krigsmakten och lagen om straff för ämbetsbrott av präst.

Beträffande den senare lagen kommer särskilt förslag att inom kort framläggas

på grundval av ett betänkande som straffrättskommittén avgivit i

denna del (SOU 1945:29). Även i grundlagarna — särskilt tryckfrihetsförordningen

— torde böra företagas åtskilliga jämkningar med anledning av

förslaget om ändring i strafflagen.

Förhållandet till nya rättegångsbalken påkallar däremot icke nu slutlig

reglering, eftersom alla före dess ikraftträdande erforderliga lagändringar

torde böra företagas i ett sammanhang. Anmärkas må emellertid här, att

eftersom enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 2: 17 andra stycket SL

brott icke längre är förutsättning för där avsett förverkande, eu utvidgning

av den nuvarande bestämmelsen om beslag i 27: 1 nya rättegångsbalken synes

erforderlig.

Av processuella bestämmelser ha endast reglerna om forum privilegiatum

berörts i yttrandena över det nu förevarande lagförslaget. Justitiekansler sämbetet

har nämligen uppmärksammat, hurusom genom den nya utformningen

av stadgandena om ämbetsbrott bestämmelserna om forum privilegiatum

för vissa slag av sådana brott erhållit en förändrad innebörd, i det

23 liihang till riksdagens protokoll 19i8. t samt. Nr SO.

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Departements
chefen.

att sådant forum endast komme att tillämpas i fråga om de självständiga

ämbetsbrotten i 25 kap. Då emellertid bestämmelserna om forum privilegiatum

i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet torde

gälla generellt för »fel och försummelser i tjänsten», förefölle det ovisst

huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum verkligen

skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna.

Beträffande behovet av följdförfattningar i övrigt har frågan om den nya

lagstiftningens inverkan på landsfogdeinstruktionens fördelning av målen

mellan landsfogdarna och distriktsåklagama berörts i det av föreningen

Sveriges landsfogdar avgivna yttrandet. Föreningen har i detta hänvisat till

att i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten vissa ändringar

företogos i landsfogdeinstruktionen med avseende på distriktsåklagarnas

åtalsrätt. Tveksamhet hade emellertid uppstått, huruvida landsfogden

eller distriktsåklagaren i första hand skulle åtala grovt bedrägeri medelst

förfalskning. Instruktionsändringarna hade även lett till vissa inkonsekvenser.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1943 hade föreningen

närmare berört hithörande spörsmål samt bl. a. föreslagit att åtalsrätten för

samtliga förfalskningsbrott skulle överflyttas på landsfogde, liksom rätten

att åtala bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman, under förutsättning

att gärningsmannen vid brottets utförande begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring. Då den nu föreslagna lagstiftningen även

torde förutsätta ändringar i landsfogdeinslruktionen, ville föreningen föreslå

att av de enligt förslaget i 12 kap. strafflagen upptagna brotten endast grov

urkundsförfalskning och penningförfalskning bleve s. k. landsfogdebrott.

Samtidigt härmed borde dock stadgas, att grovt bedrägeri, grov förskingring

och grov trolöshet mot huvudman skulle åtalas av landsfogde, därest gärningsmannen

vid brottets utförande begagnat sig av grov urkundsförfalskning

eller vilseledande bokföring. I övrigt hänvisade föreningen till sin förenämnda

skrivelse.

I anledning av vad justitiekanslersämbetet anmärkt må framhållas, att den

omläggning som nu föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik även

utan ändring av de processuella bestämmelserna synes medföra, att förskingring,

trolöshet eller annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett den

brottsliges tjänsteställning skall upptagas vid vanligt brottmålsforum i underrätt.

En sådan tolkning överensstämmer bäst med ordalagen i 2 kap.

2 § och 3 kap. 3 § nya rättegångsbalken, som omtala hovrätts och högsta

domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast de självständiga

ämbetsbrotten, för vilka straff stadgas i det nya 25 kap. SL, kunna nämligen

för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om forum privilegiatum

för förbrytelser i tjänsten. Om en ämbetsman åtalas för flera brott,

av vilka något ska''l omedelbart upptagas av högre rätt, må emellertid enligt

19 kap. 6 § nya rättegångsbalken åtal för samtliga brotten upptagas av

den högre domstolen.

Vad landsfogdeföreningen anfört synes mig vara förtjänt av övervägande.

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

355

Frågor om administrativa följdändringar till det nu föreliggande lagförslaget

kunna emellertid, såsom förut framhållits, icke upptagas i förevarande sammanhang

utan komma att behandlas i särskild ordning.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 34-3)

om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr

274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20

och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 §

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften till

2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap.

13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18, 38 och

45 §§, överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 19 kap.,

20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap.

strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives, dels ock

att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en

paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26—

31 §§, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §•

Inländsk man —- — — åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs eller någon för

straffbudets tillämplighet avgörande verkan av handlingen inträffade eller,

vid försök, skulle hava inträffat.

3 §■

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han

utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § SFS 1942 : 378 och 15—18 §§ 1936: 244, beträffande

3 kap. 1917: 382 och 1942: 378, beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938: 251, 6 § 1945: 873 och 14 §

1942: 378, beträffande 5 kap. 15 § 1926: 70, beträffande 6 kap. 5 § 1942: 378, beträffande 8 kap.

1940: 356 ävensom 1942: 103 och 378 samt 1944: 314, beträffande 9 kap. 1906: 19 s. 8, 1921: 288,

1931: 327 och 1940: 356, beträffande 10 kap. 1887: 82 s. 1, 1906: 19 s. 8 och 42 s. 1, 1921: 288,

1931:327, 1933:185, 1936:327, 1938: 251, 1940:356, 1942: 378 och 1944: 416, beträffande 11

kap. 1890: 33 s. 1, 1930: 199, 1931:327, 1935:288, 1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap.

1890 : 33 s. 1, 1906: 19 s. 8, 1931: 327, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 13 kap. 1937: 242,

1938: 251 och 1942: 378, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§ 1942 : 378 samt 45 § 1943: 277, beträffande

15 kap. 25 § 1942: 378, beträffande 19 kap. 1890: 33 s. 1, 1900: 49 s. 5, 1910: 70 s. 1,

1919: 429, 1921: 288, 1931: 327, 1936: 244, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 20-22 kap.

1942: 378, beträffande 24 kap. 1875: 46 s. 1, 1931: 327, 1938: 274 och 1942: 378 samt beträffande

25 kap. 1915: 438, 1931: 327, 1933: 185, 1936: 244, 1938: 251, 1941: 838, 1942: 378 och

1944: 167.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds proposition nr 80.

357

tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller

skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet

och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och

med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. År brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller amian befattning, varmed

ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad

eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och

förmåner som följa med befattningen. Suspension ma ej verkställas medan

den dömde undergår frihetsstraff.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat

dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med

straff, skall förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd

egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt

förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, som i denna lag är belagd

med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller

någon som han satt i sitt ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat

opaginerad Kontrollera mot PDF

358

Kanyl, Maj.ts proposition m 80.

till förebyggande av brott eller om eljest särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras

förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som

innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle

dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt

mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 §

av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen

finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,

såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,

dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt

utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §•

Den som, med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning,

lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag

för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar

eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk,

förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter

straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för

medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas

straffas ock stämpling som förberedelse. Med stämpling förstås, att

någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager

eller erbjuder sig att utföra gärningen.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och

må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade

brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

359

3 §■

Straff för försök eller förberedelse till visst brott skall ej ådömas den som

frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel

må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den

brottsliga användningen av hjälpmedlet. Ej heller må straff för förberedelse

ådömas, om faran för brott var ringa.

Vad nu sagts skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är

stadgat.

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall, där ej annat följer av vad nedan

sägs eller för särskilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som

utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med rad eller

dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått

annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär

eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte hionom

medverkat till gärningen.

5 §•

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av

hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast

i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å

gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, da fråga

är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å

annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning

som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av

hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre

straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare

eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står

under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva

eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåten

tillsyn enligt vad i första stycket är stadgat, dock må straffet ej

sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn

dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff

kan följa därå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

7 §•

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig nagot skall jämväl tillämpas, då gärningsmannen

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

2 §■

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag

stadgade straffsatserna; dock ma straffet i den svåraste tillämpliga istraffarten

höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen

sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse

eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två

år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter

eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för

något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de

lägsta straffen.

6 §.

Vid tillämpning — -— -— räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa

fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än

böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid

böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma

straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i

penningar, skall varje pabörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med

en dagsbot.

Uppkommer vid---dagatal förfaller.

7 §•

Vad i l—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar

gälla, där nagon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från

samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst

till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt

straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning

eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för

brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett brott,

vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt eller att

brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta svårhetsgra
-

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

361

den av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad,

där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit

eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägre bötesstraff

än sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid,

ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även

under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola

dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas

utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som i 25 kap. 1—5 §§ sägs vare straffet förfallet, om åtgärd för

brottets beivrande ej blivit vidtagen inom fem år och brottet icke är belagt

med svårare allmänt straff än straffarbete i två år.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket

sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet

begicks.

6 KAP.

3 §■

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande

gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,

efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller

ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till

skadestånd.

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet. 1

1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller

eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda

lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande,

dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall

till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller

högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras,

företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som

i första stycket sägs.

2 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller

med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörande

krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk,

fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom

osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att

försvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är

till avsevärt men för försvaret eller ock åt främmande makt till men för riket

anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderi

till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och med

fyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då

riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i

verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

3 §.

Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller,

om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

4 §.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande

makts intresse, missbrukar behörighet alt företräda riket eller eljest sin

förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolös

diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och med

tio år.

5 §.

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat

låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet

som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt

ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som

företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktig diplomati till

fängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, skall till straffarbete

i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande

till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till

opaginerad Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

6 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,

vidarebefordrar eller eljest för annan röjer uppgift rörande försvarsverk,

vapen, förråd, import, export eller annat, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid

krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets

säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete

i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare,

där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning

med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.

7 §•

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller

rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som

på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

8 §•

Förövas, beträffande uppgift av hemlig natur, gärning som i 6 § sägs utan

uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med

hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst

till straffarbete i fyra år.

Röjer någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 6 § och som är av

hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse eller

böter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i två år.

9 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som

röra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig

natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete

i två år.

10 §.

Den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga

eller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot

därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant

eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts repre
-

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

sentation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes för

kränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra

år eller, om brottet är ringa, till böter.

11 §•

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande

krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva

sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till

fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

12 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager

penningar eller annat understöd för att genom utgivande eller spridande

av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket

eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande

av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

13 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § eller 8 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4, 6

eller 7 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till

straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade

brottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § anses ock

stämpling.

14 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning

eller eljest bort inse att brott som il, 4, 6 eller 7 § sägs är å färde, medverkar

till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst

med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4, 6 eller 7 §

är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske

utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

15 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses

i 9—11 §§■

16 §.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall

äga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

365

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §■

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,

företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där

det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa,

skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i

Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes för

majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med

tio år.

Sker sådant brott mot annan medlem av konungahuset, dömes till straffarbete

i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med fyra

till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig

gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes till

fängelse eller böter.

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,

Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes till

fängelse eller böter.

5 §•

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets

höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.

6 §.

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning

till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd

att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,

eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition

eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens

verksamhet eller understödjer sammanslutningen med penningar eller

på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med straffarbete i

två år.

8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten

eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst

annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes

för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om

riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §■

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott

som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes

efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,

där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,

med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej

heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott.

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån

eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag

vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan

befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort

eller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock

gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta

samma skydd.

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

2 §•

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som

åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller

hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,

skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse

mot tjänsteman till fängelse eller böter. År brottet grovt, skall till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda

paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda där

avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §•

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom

att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av

befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller

böter.

5 §•

Den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ som äger besluta

i allmänna angelägenheter, dömes för skymfande av myndighet till böter

eller fängelse.

Förgriper man sig, i annat fall än första stycket avser, med smädelse eller

annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och

sker det i eller för hans befattning, straffes för missfirmelse av tjänsteman

såsom i första stycket sägs.

6 §•

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning

för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes

för bestickning högst med straffarbete i två år.

7 §•

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt

i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång

eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande

vid röstning till fängelse eller böter. År brottet med hänsyn till att det

innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall

till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att

rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller

fängelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

8 §•

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående

utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott

mot rösthemlighet till böter.

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol

eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller för att hindra honom i

sådan sak, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare om den som med annan åtgärd, som medför lidande, skada

eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt

vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att

hindra honom i sådan sak.

10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att

undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar

hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes

för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,

straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till

straff efter denna paragraf.

11 §■

Tager man lös den som är anhållen eller häktad, fånge eller annan som

ej äger vistas på fri fot, eller främjar annorledes hans flykt, dömes för främjande

av flykt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är gärningen

att anse som ringa, såsom med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till

brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av

mindre farlig art, vare straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,

skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vad

myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud,

dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig

vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år

eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig

ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän

ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär

uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten

eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän

samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

11 KAP.

Om brott mot allmän ordning.

1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat

våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra

viss åtgärd och åtlyder folket ej myndighets befallning att skingra sig, straffes

för upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folkmängden på myndighets befallning, straffes anstiftare och

anförare högst med straffarbete i två år.

2 §•

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person

eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt

upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.

3 §•

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma

för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på

område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp

föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

4 §•

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, begrav24

Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80.

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal

förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning, undervisning

eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning eller allmän

sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar

eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig

skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter

eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till

straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen

förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4

kap. stadgas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående

som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller

allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet

eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för

samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

7 §•

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §•

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat

de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid till

fängelse eller böter.

9 §•

Den som pa allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad

så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes för fylleri

till böter, högst femhundra kronor.

10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän

plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse

hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter, högst

femhundra kronor.

11 §•

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde

eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

371

straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i äventyrligt spel som anordnats

för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har

tillträde, dömes till böter.

12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen

förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk

urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §•

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är

att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse

eller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,

om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, pollett eller dylikt

mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans

rätt.

3 §•

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att

anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete

från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,

om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är särskilt

betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev

eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.

4 §•

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej

äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande

av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brot
-

s. 372 Kontrollera mot PDF

372 Kungl. Maj:ts proposition, nr 80.

tet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet

fängelse eller böter.

5 §.

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller annan

signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk

och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket,

dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt

eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning

till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och

med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller

böter.

7 §•

Eftergör någon inländskt eller utländskt frimärke, beläggningsstämpel eller

annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller ock offentlig

inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller

annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen äkta märke

eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta, straffes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning med straffarbete

i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall till straffarbete

från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse

eller böter.

8 §•

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas

för gällande gränsmärke eller fixpunkt eller annat märke för plan- eller

höjdmätning å land eller i vatten eller ock flyttar, borttager eller förstör

något sådant, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning

av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är

brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

9 §•

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt värdeeller

kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av något

som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjort förfalskningen.

10 §.

Sprider någon i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten föremål som lätt

kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,

dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs

så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Skulle brottet vara att anse som ringa, må dock ej dömas till straff

enligt vad nu sagts.

12 §.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt 1—10 §§, innan avsevärd olägenhet

uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen

innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var

faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare

fri från straff.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar

osann uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för

mened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Är

brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, såsom då det

sker med uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig

skada tillfogas annan, skall till straffarbete från och med två till och

med åtta år dömas. Där någon lämnat osann uppgift angående sådant varom

han ej var pliktig yttra sig eller brottet eljest är att anse som ringa, vare

straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann

uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för osann

partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnat

osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet

eljest är att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

3 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall

ej till straff dömas.

5 .§•

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för

falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete

i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter,

6 §•

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för

obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,

dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I ringa

fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet

eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver

besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,

straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak,

för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket

sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning

såsom i 5 § sägs.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs,

genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning, varom

där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd

eller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit

till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes

till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under

edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,

lämnar osann uppgift eller förtiger något som han är skyldig uppgiva,

dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran

till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst

två år.

Förövas gärning varom i första stycket förmäles av grov oaktsamhet, dömes

till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är

eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar skriftlig rättshandling

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

375

för skens skull, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant

intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att det innefattar

missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall till

fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första

stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av

osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom

att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att sålunda

missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig

kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för

missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter

14 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,

där ej brottet skulle vara att anse som ringa. Lika som förberedelse anses sådan

stämpling, att någon sökt anstifta annan till gärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

15 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1—13 §§, innan avsevärd olägenhet

uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare

olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var

faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri

från straff.

14 KAP.

2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant

brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete

på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en var,

som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig själv

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i förening

orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom åstadkomna

skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den döde

gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre straff

belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

10 §.

Har någon--— sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att

avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses

ock stämpling.

Med svår---livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon---år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att

avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses

ock stämpling.

38 §.

Hava tvenne---två år.

Förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöja

sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock

stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av

allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm,

förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom---än målsägande.

Därest brott---till åtal.

Har brott---åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 § 1 mom.

sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott som i 5,

6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott,

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete på livstid

dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal---19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,

till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,

eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;

vare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld

därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,

varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;

dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör

eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort

våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade

lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde

den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller

för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till

straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden

anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest

innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller

tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,

dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och

med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

4 §.

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,

som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning

därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,

dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma

lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss

sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av

anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

År brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med

två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är

grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,

för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §•

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne

eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller

framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider pa

annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och

framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes

för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om

många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom

att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur

eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med

straffarbete i två år.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för

fara.

. 8 §•

Framkallar någon av grov oaktsamhet allmän fara som i 6 eller 7 §

sägs, dömes till fängelse eller böter.

9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs, vid

handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara för

brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 6

eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att

till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till fängelse

eller böter.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock

underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom

förberedelse anses ock stämpling.

11 §•

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7 eller 8 § för det

han framkallat fara, frivilligt avvärjt denna innan avsevärd olägenhet uppkommit,

må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock

må ej till lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet

eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet

ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon---det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen

anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet

eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller

självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel,

som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock stämpling.

Gör vid---livstid dömas.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,

straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

‘kungi. Maj:ts proposition nr 80.

eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare

straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig

vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,

överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 g sägs straffes efter

ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § första stycket sägs icke gälla

i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för

att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig

eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt

som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt

frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §.

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma

lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans

rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur

beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg.

1 §•

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

2 §•

År skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda

eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till

bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde

och övriga omständigheter är att anse som ringa.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den

förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om

skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §■

Tager någon olovligen väg över tomt eller plantering eller över annan

äga som kan skadas därav, dömes för olovligt tagande av väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet afl

avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6 §•

Åverkan eller olovligt tagande av väg må ej, där brottet endast förnärmar

enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller nagon enskild, dömes, där ej gärningen utgör

förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete

i högst sex år.

2 §■

Där ämbetsman mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan

otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för tagande av muta såsom

i 1 § stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han

erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes

till allmänt straff som i 1 § stadgas.

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

3 §■

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd

med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om

skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet

allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff

som i första stycket sägs.

4 §•

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift

eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter

eller suspension. År felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §•

Finnes ämbetsman hava genom brott, varom annorstädes än i detta kapitel

förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse intill två år ådömas,

ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.

6 §.

Har den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning eller

suspension från tjänsten i dennas ställe erhållit befattning med likartade

arbetsuppgifter, skall dömas till avsättning eller suspension från den befattningen.

Innehar han annan med ämbetsansvar förenad befattning, varde ock

avsatt därifrån, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara

skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det

anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension

därifrån.

Innehar den som förskyllt avsättning eller suspension ej befattning från

vilken han bort skiljas, skall hänsyn därtill tagas vid prövning av frågan,

huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas.

Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen.

7 §■

Där ämbetsman på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff

enligt vad förut i detta kapitel sägs, dömes till straffarbete, varde ock avsatt;

om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och

kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter,

skall dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest

s. 384 Kontrollera mot PDF

384 Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör

äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat

straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman bestraffning, har domstol att

taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma brott, och må

böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla. Verkställighet

av förvaltningsmyndighetens beslut må ej ske efter det domstols dom

i målet vunnit laga kraft.

9 §•

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där

han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen

utfärdat å honom ågått i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att

därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs

efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §

sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas. 11

11 §■

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare

som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin

tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga

honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta

att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade

kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om

de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxerings- eller

prövningsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och

5—7 §§; dock må suspension ej ådömas.

Åsidosätter den som är anställd vid inrättning för allmän samfärdsel,

som är stadfästad av Konungen, vad honom åligger till förekommande av

olyckshändelse, gälle vad i 5 och 7 §§ stadgas.

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under

allmänt åtal. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i bestämmelse om

inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning

som i 3 § sägs och som är särskilt belagd med straff.

13 §.

Har den som blivit dömd till straff dessförinnan blivit förordnad eller

vald till befattning utan att frågan om avsättning eller suspension därifrån

jämlikt 6 eller 7 § prövats i domen, må särskild talan om avsättning eller

suspension från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från

det domen vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå

iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande

förbud att sprida efterbildning av penningsedel, lagen den 15 juni 1934

(nr 271) om förbud mot vissa isammanslutningar samt lagen den 13 december

1940 (nr 995) om straff för sabotage.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen skall i stället avse 8 kap.

10 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för vad 10 kap. strafflagen innehållit med avseende å upprors

och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å

deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet

högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt

eljest användes. Övergå deltagare i upplopp iså hastigt till våld, att

civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,

att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något

fall vapen längre brukas, än civilmyndighet finner sådant, för upploppets stillande,

vara nödigt.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde

samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans

ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på

stället varande högste militärbefälhavare så förfara, som för civilmyndigheten

är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myn25

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 80.

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

digheten upplösas, såframt därvid ej företages något, som är stridande emot

lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad

någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige

innehavare.

Förslag’

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under

sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå

enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i

anseende till isinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:467, 1944:294 och 1945:468.

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

387

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket

förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 19351 om ungdomsfängelse

skall erhålla följande ändrade lydelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i

stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke avsättning

eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som

finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:7o0.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungi. Maj:ts proposition nr 80-

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om

tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 21 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran

skall erhålla följande ändrade lydelse.

21 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att tvångsuppfostran må användas

i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning eller

suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som finnes stadgad

i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om

förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må

användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning

eller suspension och ej heller förverkande eller liknande påföljd som

finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

389

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.

åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt

3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller ställande

under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom.

eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma---2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser

straffes med dagsböter.

Dömes någon —--vara förverkad.

Innefattar förseelsen---tillfaller kronan.

Avskrift av —--till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941:341.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i brandlagen den 15 juli 1914 (nr 521).

Härigenom förordnas, att 12 § brandlagen den 15 juli 1944 skall upphöra

att gälla samt att 19 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

19 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning,

vartill han genom brandsignal eller annorledes kallats, eller lämnar

honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för

tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 13 § eller som hindrar eller

söker hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare eller---med dagsböter.

Den som — — — sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall

införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

17 a §.

Den som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel

eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för olovligt

fiske till böter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader.

Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med dagsböter.

Olovligt fiske må ej, där det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

391

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamlietsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till

visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat

slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om

ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom--— av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs

i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten

av samma paragraf, straffes med dagsböter,

överträder ägare--— med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag

träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda

blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som

är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

59 §.

Bryter någon---med dagsböter.

Lag samma---omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet

eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer på

annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

393

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 januari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 september 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 10 maj 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

om tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamlietsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr

274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av busamfälliglieter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

opaginerad Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

i vissa delar av hovrättsrådet numera justitierådet N. Beckman och i övrigt

av e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Förevarande till lagrådets granskning överlämnade förslag till ny lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten utgör andra ledet i den etappvis

fortgående omarbetning av strafflagen som inleddes med den år 1942 genomförda

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Den nu framlagda delen behandlar

skadegörelse, förfalskningsbrott, mened, falskt åtal eller annan osann

utsaga ävensom brott mot staten, till vilka hänförts även ämbetsbrott. I sammanhang

härmed ha även andra brottskategorier berörts, varjämte till prövning

upptagits vissa frågor som tillhöra straffrättens allmänna del.

Mot de allmänna principer som uppbära förslaget har lagrådet ej funnit

anledning till erinran. Några verkliga omvälvningar innefattar den tillämnade

lagstiftningen icke utan bygger i huvudsak på gällande rätt. Detta hindrar

likväl ej att betydelsefulla ändringar genomförts med beaktande av de erfarenheter

som vunnits och den utveckling samhällsförhållandena och rättsuppfattningen

undergått sedan 1864 års strafflag utarbetades. Straffrättsliga

problem av stor räckvidd ha därigenom blivit lösta. I åtskilliga hänseenden

innebär, på sätt departementschefen framhållit, dessutom förslaget betydande

förenklingar. Såsom helhetsomdöme kan sägas, att förslaget i materiellt

avseende innefattar värdefulla förbättringar och även formellt väl fyller de

anspråk som böra ställas på en lagstiftning inom detta viktiga och centrala

rättsområde. De erinringar lagrådet framställer i det följande beröra således

icke förslagets huvudgrunder eller allmänna utformning utan hänföra sig i

stort sett endast till spörsmål av jämförelsevis mindre omfattande art.

Lagrådet vill emellertid här understryka angelägenheten av att arbetet med

den fortsatta revisionen av strafflagen får bedrivas utan avbrott så att det

fullständiga lagverk som utgör straff agsreformens slutmål må kunna färdigställas

inom en snar framtid. I

I 3 kap. 3 § stadgas beträffande tillbakaträdande från försök eller förberedelse,

att den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller

annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats ej skall dömas till ansvar samt

att den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej skall dömas för förberedelse,

om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

Straffrättskommittén, vars förslag i fråga om tillbakaträdande från

försök och från olovlig befattning med hjälpmedel överensstämmer med

det remitterade, uttalade att, om av flera medverkande en avbrutit försök

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr SO.

så att något straffbart sådant ej kommit till stånd, detta ledde till frihet från

straff för försök även för övriga medverkande, medan däremot vid befattning

med hjälpmedel för straffrihet fordrades, att den som tagit befattning därmed

själv förebyggde den brottsliga användningen därav. Departementschefen

har i remissen framhållit att de nya medverkansreglerna innebära, att

varje medverkandes straffbarhet bör bedömas fullt självständigt och att i

följd därav tillbakaträdande medför straffrihet endast för den tillbakaträdande

själv. Samtidigt uttalas emellertid att, om en av flera medverkande

föranlett att brott ej fullbordats, i regel jämväl annan medverkande, som

därefter frivilligt avstått från utförande av brottet eller medverkan därtill,

måste anses ha tillbakaträtt, eftersom i sådan situation oftast utrymme icke

finnes för annan form av tillbakaträdande.

Det nu berörda spörsmålet har betydelse ej blott vid tillbakaträdande

från försök eller förberedelse utan även vid tillbakaträdande från fullbordat

brott, där sådant enligt förslaget kan ske (13 kap. 15 § och 19 kap. 11 §).

Enligt lagrådets mening torde de synpunkter, som kommit till uttryck i

departementschefens anförande — mot vilket lagrådet ej har någon erinran

— föra något längre än som omedelbart framgår av yttrandet. Om den som

anlagt en brand frivilligt vill hindra att elden medför skada, men därvid blir

förekommen av en utomstående, synes konsekvensen fordra, att han ej blir

sämre ställd än om en medverkande förekommit honom. En sadan uppfattning

torde liksom departementschefens vara väl förenlig med de ifrågavarande

lagrummens avfattning.

I det remitterade förslaget förekommer på några ställen (2 kap. 18 §, 14

kap. 45 § och 24 kap. 6 §) uttrycket »landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskalen». Genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring i rättegångsbalken

den 18 juli 1942 har emellertid för dessa befattningshavare införts

den sammanfattande benämningen statsåklagare. Tydligen bör denna

benämning användas vid ny lagstiftning. Beträffande strafflagen, i vilken

förstnämnda uttryck återfinnes även på andra ställen än de uppräknade,

synes emellertid med genomförandet av den nya terminologien kunna ansta

till slutskedet av lagens omarbetning.

Straffrättskommittén bar ansett, att någon ändring av gällande bestämmelser

om forum privilegiatum vid ämbetsbrott ej borde föranledas därav

att dessa bestämmelser erhölle eu ändrad innebörd genom den nya utformningen

av straffstadgandena om ämbetsbrott. Enligt kommitténs mening vore

det en fördel att nämnda bestämmelser inskränktes till att gälla blott de

självständiga ämbetsbrotten.

Rörande denna fråga har justitiekanslern anmärkt att, då bestämmelserna

om forum privilegiatum i vederbörande instruktioner för närvarande i allmänhet

torde gälla generellt för »fel och försummelser i tjänsten», det förefölle

ovisst huruvida den berörda inskränkningen av forum privilegiatum

verkligen skulle komma till stånd, såvida icke ändring skedde i instruktionerna.

Departementschefen har emellertid ansett att den omläggning, som

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

föreslagits i fråga om ämbetsbrottens systematik, även utan ändring av de

processuella bestämmelserna syntes medföra att förskingring, trolöshet eller

annan allmän förbrytelse i tjänsten oavsett den brottsliges tjänsteställning

skall upptagas vid vanligt brottmalsforum i underrätt. En sådan tolkning

överensstämde bäst med de stadganden i nya rättegångsbalken som omtalade

hovrätts och högsta domstolens behörighet att upptaga ämbetsbrott. Endast

de självständiga ämbetsbrotten, för vilka straff stadgades i det nya 25 kap.

strafflagen, kunde för framtiden anses omfattade av bestämmelserna om

forum privilegiatum för förbrytelser i tjänsten.

Enligt lagrådets mening måste det anses ovisst huruvida bestämmelserna

om forum privilegiatum i ämbetsverks instruktioner och liknande föreskrifter,

i den mån de erhållit sådan formulering som justitiekanslem angivit,

kunna anses till följd av ändringarna i strafflagen få det ändrade innehåll

att de väl avse självständiga ämbetsbrott i eller utanför strafflagen men icke

allmänna brott varigenom tjänsteplikt åsidosättes. Det synes därför lämpligt

att, till undanröjande av motsägelse mellan de i lag givna och de administrativa

föreskrifterna, de senare, exempelvis genom en generell administrativ

författning, ändras så att varje tvekan i angivna avseende undanröjes.

Slutligen erinras om att Kungl. Maj:t i en den 3 oktober 1947 dagtecknad

remiss, som den 13 december 1947 kommit lagrådet tillhanda, infordrat lagrådets

utlåtande över åtskilliga lagförslag avseende ändrad strafflagstiftning

för krigsmakten. Enligt ett av dessa, vilket innefattar förslag till lag om

ändring i strafflagen, skall den nu gällande strafflagen för krigsmakten till

huvudsakliga delar inarbetas i allmänna strafflagen, till vilken skulle fogas

två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap. Därvid förutsättas vissa ändringar

i förevarande förslag. Lagrådet, som i det följande kommer att yttra

sig om dessa ändringar, vill framhålla att, då de den 3 oktober 1947 remitterade

förslagen ej hunnit behandlas i övrigt, det icke är helt uteslutet att

granskningen därav kan få betydelse även för det föreliggande förslaget. 1

1 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innebär, att brott skall anses begånget här i riket

ej blott, såsom nu gäller, då den brottsliga handlingens omedelbara verkan

inträffat här, utan även saväl da handlingen företagits här som då den slutliga

effekt, som karakteriserar brottet, ägt rum inom landet. Mot den förra

utvidgningen av den svenska strafflagens tillämpningsområde synes intet

vara att erinra. Den senare utvidgningen, som ansluter sig till dansk och

norsk lagstiftning, har föranletts av att man velat i möjligaste mån hindra

uppkomsten av fall, i vilka intet lands lagstiftning är tillämplig. Då anledningen

till att dylika fall kunna förekomma oftast torde vara att söka i svårigheten

att visa, att förutsättningarna för någon strafflags tillämpning äro för

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

397

handen — t. ex. om någon finnes död, då ett tåg från ett land når fram till

station i ett annat land — avhjälpes denna olägenhet näppeligen genom den

föreslagna regeln. En mera effektiv utväg vore måhända att å brott som

begåtts å vissa internationella kommunikationsmedel tillämpa regler, liknande

dem som gälla om brott begångna å fartyg, en väg som dock icke synes

böra beträdas utan förhandlingar med åtminstone våra grannländer. En

annan utväg kunde vara att för fall av denna art något utvidga Konungens

rätt att förordna om åtal. Det är emellertid ej känt, att något starkare behov

utav föreskrifter av ifrågavarande innebörd gjort sig märkbart. Å andra sidan

ha erfarenheterna från senaste tid visat, att i vissa nu avsedda fall åtal vid

svensk domstol skulle te sig ganska opåkallat, exempelvis om en utomlands

misshandlad utlänning efter kanske avsevärd tid reser till Sverige och här

dör i följd av de lidna skadorna Det kan ock tänkas att i politiskt upprörda

tider rättsuppfattningen inom olika länder kan förete skiftningar, som mana

till försiktighet i fråga om ett lands ingripande mot brottsliga gärningar,

förövade utom dettas gränser. Lagrådet får därför hemställa, att här berörda

regel icke genomföres. Härigenom skulle ock vinnas en i och för sig önskvärd

överenstämmelse med nya rättegångsbalkens regler om forum i brottmål.

Stadgandet synes alltså böra i anslutning till 19 kap. 1 § sagda balk

få den innebörd, att brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs,

så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle hava fullbordats.

Från nyssnämnda lagrum avviker det sålunda förordade stadgandet

därutinnan, att det även innehåller en alternativ regel om var försök till brott

skall anses förövat. Det synes böra tagas under övervägande huruvida

icke en däremot svarande bestämmelse bör upptagas i nya rättegångsbalken.

2 KAP.

16 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skulle i första stycket avsedd egendom kunna

förklaras förverkad, om skäl därtill vore; enligt det remitterade förslaget åter

är förverkandepåföljden obligatorisk utom beträffande annan egendom än

penningar, vilken ej finnes i behåll. Skälet till ändringen synes vara att särskilt

muta och vederlag för brott ansetts alltid böra vara förverkade. För

normalfall finnes intet att erinra häremot. Men stadgandet avser också fall,

då egendomen lämnats eller mottagits av omyndig eller någon, som handlat

under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av

själsverksamheten. I dessa fall skulle en tillämpning av reglerna i 5 kap.

lagen om förmynderskap, respektive i lagen den 27 juni 1924 om verkan av

avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, leda till att

egendomen skulle helt eller delvis återbäras till den som utgivit densamma.

Och om det är denne, som är omyndig eller handlat under inflytande av rubbning

utav själsverksamheten, skulle elt förverkande ofla vara otillfreds
-

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ställande. Med hänsyn till svårigheten att på förhand med säkerhet överblicka

verkningarna av en bestämmelse om obligatoriskt förverkande synes

också försiktigheten bjuda, att även i andra fall än de nyss berörda lämna

möjligheten till en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet öppen.

Ehuru lagrådet sålunda anser sig böra förorda ett återgående i sak till kommitténs

ståndpunkt, synes dock stadgandet böra avfattas så, att något stöd

för en alltför begränsad tillämpning av påföljden ej erhålles. Den här

förordade ändringen medför också den fördelen att förlag för brott ej blir

principiellt annorlunda behandlat än för brott anskaffat hjälpmedel.

Början av paragrafen torde böra något omredigeras för att bättre må

klargöras, att relativsatsen hänför sig även till orden förlag och vederlag,

varjämte vid avfaltningen hör undvikas ett uttryck, som skulle förutsätta

att en gärningsman kan straffas för att han främjat sitt eget brott.

Godtages vad här förordats, skulle första stycket kunna inledas med en

bestämmelse om att muta skall, i den män det ej finnes oskäligt, förklaras

förverkad till kronan samt att samma lag skall vara om förlag eller vederlag

för brott och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i förevarande

lag är särskilt belagt med straff.

Såsom i remissen framhållits kan belöning för ett redan fullbordat brott

ej förklaras förverkad på grund av första stycket, med mindre lämnandet

eller mottagandet av sådan belöning är särskilt straffbelagt. Däremot synes

hinder ej möta att hänföra dylik belöning till vinning, som avses i andra

stycket.

Straffrättskommittén har i sin motivering till andra stycket uttalat, att

med vinning i regel finge förstås nettovinst samt att utgifter för inkomstens

förvärvande således skulle avdragas i den mån de icke bestode i muta eller

dylik ersättning åt medbrottslingar eller eljest vore stridande mot lag eller

goda seder. Riktigheten av den gjorda begränsningen i vad som vid beräknandet

av vinningens storlek bör få avdragas torde kunna ifrågasättas. Redan

den omständigheten, att sådan ersättning efter åtal mot medbrottslingen kan

förklaras i dennes hand förverkad, torde, då förverkande två gånger av samma

penningbelopp ej lärer böra ifrågakomma, utvisa, att ersättningen åtminstone

under vissa förhållanden bör få avdragas. Som den föreslagna lagtexten emellertid

ger utrymme för ett fritt bedömande av vinningens storlek — och uppkommande

frågor härom torde man kunna lämna åt rättspraxis att avgöra —

saknas anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.

17 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswård:

Enligt kommitténs förslag kräves för förverkande jämlikt första stycket antingen

att den som var ägare till föremålet förövat gärningen eller medverkat

därtill eller också att någon som »var i hans ställe» gjort detta. Sistnämnda

uttryck har i remissen ansetts giva möjlighet till alltför vidsträckt tillämpning

och därför ersatts med uttrycket någon som »han satt i sitt ställe». Avsikten

härmed har i första hand varit att — i anslutning till en erinran i ytt
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

399

rande över kommittéförslaget — från stadgandets tillämplighetsområde utesluta

det fallet att en förmyndare begår brott med användande av något

myndlingen tillhörigt föremål såsom hjälpmedel. Det i nämnda syfte valda

uttrycket torde emellertid föranleda eliminering även av en del fall, beträffande

vilka stadgandet bör få gälla, eller åtminstone oklarhet om hur därmed

förhåller sig. Under vissa omständigheter skall exempelvis ledamot av styrelsen

för aktiebolag eller annan juridisk person tillsättas, icke av intressenterna

utan av någon utomstående, ofta offentlig myndighet. Att sådana fall innefattas

under den av kommittén föreslagna lydelsen är tydligt. Remissförslagets

lagtext åter synes — även där bestämmelse om dylikt tillsättande finnes,

på grund av lag eller eljest, intagen i vederbörande sammanslutnings egen

författning, t. ex. en bolagsordning — vara i berörda avseende i allt fall icke

entydig. Och än svårare blir det att anse orden »någon som han satt i sitt

ställe» omfatta jämväl en av rätten utsedd likvidator. För tillgodoseende av

det med omförmälda erinran avsedda önskemålet lärer det i själva verket

knappast vara erforderligt att i denna del jämka kommitténs lagtext. I remissförslaget

har nämligen, utöver de i kommittéförslaget stadgade förutsättningarna

för förverkandeförklaring, upptagits även föreskrift om att påföljden

ej skall få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Det torde så mycket

hellre vara lämpligt att stanna vid detta kautel som det ej synes uteslutet att

under vissa om än säregna förhållanden föremålet bör förklaras förverkat,

ändå att det tillhör myndlingen. På grund av det anförda hemställes, att åt

första stycket måtte i nu förevarande del givas en med kommitténs lagtext

överensstämmande avfattning.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I formellt avseende erinras att uttrycket »ägare eller någon som han satt

i sitt ställe», såsom det infogats i sammanhanget, är svårt att förstå. Närmast

synes det syfta på den som ägaren satt att i sitt ställe föröva gärningen. Den

avsedda innebörden synes framstå klarare, om i anslutning till kommitténs

förslag i stället för de nämnda orden införes uttrycket »den som var ägare

till föremålet eller som han satt att i sitt ställe råda över detta».

Lagrådet:

Några uttryckliga bestämmelser återfinnas icke i kommitténs lagtext rörande

det fall att vid brott använt hjälpmedel utgöres av föremål som brottslingen

förvärvat genom avbetalningsköp med äganderättsförbehåll. Men i

kommitténs motiv nämnes såsom exempel på fall då den brottslige finge anses

vara i ägarens ställe — vid sidan av dem där ägaren lånat ut eller

uthyrt det ifrågavarande föremålet -—- också alt denne sålt föremålet under

äganderättsförbehåll och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått

till förhindrande av brottslig gärning. Icke heller remissförslaget innefattar

något uttryckligt stadgande i detta ämne. I samband med redogörelsen för

den ändring av lagtexten varigenom kommittéförslagets uttryck »den som

var i hans ställe» ersatts av uttrycket »någon som han satt i sitt ställe» heter

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

det emellertid —- vid exemplifieringen av fall som i följd av ändringen uteslutits

från stadgandets tillämpningsområde — att det ej torde kunna om en

avbetalningsköpare sägas att säljaren satt honom i sitt ställe. Vidare framhålles,

att avbetalningsköparen ju förvärvat en självständig rätt och ej företräder

säljaren. Med stöd härav förklaras, att köparen icke bör genom att

låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning

kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat

genom avbetalningskontraktet. I enlighet härmed uttalas slutligen, att

av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande torde utan vidare

framgå, att en avbetalningssäljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll,

ej kan bli förverkad genom köparens brottsliga förfarande med

godset. Även om viss oklarhet råder beträffande den juridiska innebörden

av ett avbetalningsköp, torde likväl den härskande uppfattningen vara att intill

dess köpeskillingen gäldats såväl säljaren som köparen har en villkorlig

äganderätt till godset. Och oavsett vilka verkningar som på grund härav i

andra hänseenden följa av sakrättsliga regler lärer det i vad angår säljarens

rätt böra med avseende å här förevarande spörsmål anses, att han satt köparen

i sitt ställe; i den mån ej särskilda försiktighetsmått iakttagits har nämligen

denne av säljaren satts i tillfälle att — likaväl som den till vilken ett

föremål blivit utlånat eller uthyrt — utöva den omedelbara rådigheten över

föremålet. Framhållas må, att denna uppfattning överensstämmer med vad

som i motiven till lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdx-ycker och vin uttalades beträffande det

liknande uttrycket i 8 § 1 mom. andra stycket c) av samma lag. Vare sig

lagtexten i förevarande del avfattas i överensstämmelse med kommitténs förslag

eller enligt remissförslaget torde därför en förverkandeförklaring, såvitt

ej annat förbehåll sker, medföra upphävande av icke blott avbetalningsköparens

utan också avbetalningssäljarens rätt till föremålet. En annan sak

är att remissförslagets ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förverkande

i de flesta fall lärer föranleda förbehåll som nyss sagts. Att hålla jämväl

den andra möjligheten öppen för domstolarna torde dock få anses riktigt

med hänsyn till angelägenheten av att förekomma missbruk.

Förverkandeförklaring innebar enligt kommittéförslaget, att också begränsade

sakrätter — vartill kommittén hänförde såväl panträtt som den rätt vilken

tillkommer säljare med äganderättsförbehåll — upphävdes, såvitt ej vid

förklaringen gjordes förbehåll för sådan särskild rätt till det förverkade föremålet.

Och uttrycklig föreskrift fanns i lagtexten om att domstolen kunde

uppställa dylikt förbehåll. I remissförslaget åter saknas motsvarande föreskrift.

Någon saklig skillnad är dock ej åsyftad; sålunda framhålles i motiven,

att jämväl utan uttryckligt stadgande förverkande bör, såsom kommittén

föreslagit, kunna ske med förbehåll om den rätt annan person än den brottslige

har till föremålet.

Huruvida med dessa uttalanden avses också sjöpanträtter och fartygsinteckningar

synes ovisst. Även lagtexten torde giva anledning till tvekan huruvida,

i den mån annat förbehåll ej sker, jämväl rättigheter av detta slag

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

401

förfalla i och med att det föremål i vilket de gälla förklaras förverkat. Ett

liknande spörsmål diskuterades under förarbetena till förut berörda lag med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin. Nämnda lag upptog såsom 3 mom. i 1 kap. 8 § bestämmelser därom att,

då farkost, vilken enligt vad i 1 eller 2 mom. av samma paragraf stadgas

skall vara förverkad, är intecknad, domstolen under närmare angivna förutsättningar

skall förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra. Bestämmelser,

motsvarande 3 mom., funnos icke i det till lagrådet remitterade förslaget.

Med anledning härav yttrades inom lagrådet, att det torde vara tvivelaktigt,

huruvida sjöpanträtter och inteckningar, som belastade ett fartyg,

förfölle då fartyget bleve förverkat, samt att uttryckligt stadgande för hävande

av nämnda tvekan borde meddelas. Vederbörande departementschef

förklarade sig emellertid vara av den uppfattningen att, om ej uttrycklig bestämmelse

i annan riktning gåves, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande

bleve bestående; och då alltså införande av en bestämmelse härom

icke syntes betingad av hänsyn till rättssäkerheten, hade departementschefen

ej utav vad i förevarande avseende inom lagrådet anförts funnit anledning

vidtaga någon ändring i det remitterade förslaget. Propositionen i ämnet innehöll

icke heller någon motsvarighet till 3 mom. Detta insattes först efter

förslag av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i avgivet

utlåtande anförde bl. a. att utskottet närmast anslöte sig till den av departementschefen

uttalade uppfattningen att den omständigheten att ett fartyg

förverkades icke i sig själv medförde, att sjöpanträtter och inteckningar, som

häftade vid fartyget, förlorade sin giltighet, att emellertid den tveksamhet i

detta hänseende som uttalats inom lagrådet måste uppmärksammas samt att

bestämmelser icke borde införas angående förverkande av sjöpanträtter men

väl beträffande förverkande av inteckningar i fartyg. Uppenbart är — såsom

likaledes inom lagrådet erinrades vid granskningen av förslaget till 1924

års lag -— att en fartygsägare lätt skulle kunna göra en förverkandedom

ekonomiskt kraftlös genom missbruk av möjligheten att låta inteckna sitt

fartyg. Och enligt vad erfarenheten givit vid handen kan motsvarande förhållande

förekomma jämväl beträffande fordringar av beskaffenhet att grunda

sjöpanträtt. Med den tillämnade lagstiftningens syfte lärer därför överensstämma,

att förverkandet skall kunna drabba även sådana rättigheter. Av

skäl som framgå av den under förarbetena till 1924 års lagstiftning förda

diskussionen torde emellertid detta böra uttryckligen fastslås genom lagtexten.

I första stycket av 17 § synes alltså böra upptagas en bestämmelse av

innehåll att, om förverkandeförklaring avser fartyg som besväras av sjöpanträtt

eller inteckning, domstolen ock må förklara, att panträtten i fartyget

skall upphöra. Införes detta stadgande i förslaget, erfordras vissa kompletterande

bestämmelser med avseende å dödande av inteckning ävensom

anteckning uti inteckningsbok, allt i ungefärlig överensstämmelse med vad

utskottet påpekade i fråga om 1924 års lag. Sistnämnda bestämmelser torde

dock lämpligen hava sin plats, icke i strafflagen ulan i lagen om inteckning

i fartyg. Förslag härutinnan torde följaktligen jämväl böra utarbetas.

2(> Bihang till riksdagens protokoll HUS. 1 sand. .Vr SO.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I detta sammanhang må anmärkas, att 17 § andra stycket lagen den 20 december

1946 om införande av nya rättegångsbalken torde bliva att tillämpa

även i det fall att innehavare av inteckning, som skall drabbas av förverkande,

icke är känd (jfr 16 § andra stycket 1924 års lag, sådan denna lyder

enligt lag den 20 december 1946).

Vad härefter angår det fall att någon eljest har särskild rätt till föremål

som förklaras förverkat torde väl, såsom i remissen antytts, domstolarna

även i saknad av uttrycklig bestämmelse bliva pliktiga att vid prövningen

huruvida förverkande skall äga rum beakta deras intressen vilka ha begränsad

sakrätt i föremålet. Med hänsyn till den stora vikten av att så verkligen

sker synes det likväl vara till fördel om, på sätt kommittén föreslog, domstolarnas

nämnda skyldighet omedelbart framgår av lagtexten. Och ett stadgande

härutinnan lärer i tydlighetens intresse bliva än mer påkallat, därest

vad lagrådet förordat beträffande sjöpanträtter och fartygsinteckningar vinner

beaktande. Det hemställes således, att i slutet av första stycket intages

föreskrift att, då någon eljest har särskild rätt till föremål som förklaras förverkat

och denna finnes böra oaktat förklaringen bestå, domstolen skall

göra förbehåll därom. Framhållas bör att, eftersom uttrycket »särskild rätt»

kan avse jämväl den rätt en avbetalningssäljare må äga till föremålet, stadgandet

kommer att innefatta erinran också om sådant förbehåll som efter

vad i det föregående sagts kan ske rörande det fortsatta beståndet av dylik

rätt.

Papekas ma att, enär förutsättningarna för förverkande äro annorlunda

angivna i 1924 års lag, sådan åtgärd enligt sagda lag torde kunna ske i större

utsträckning än som blir möjligt vid brott mot strafflagen. Med hänsyn till

förstnämnda brotts särskilda karaktär och det alltjämt trängande behovet att

stävja smuggeltrafiken torde denna skillnad vara befogad. Såsom kommittén

framhållit, bliva bestämmelserna i första stycket heller icke tillämpliga inom

specialstraffrättens område.

3 KAP.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Det kan ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med allmänt språkbruk

att åt uttrycket »främja straffbelagd gärning» ge så vid innebörd att det kommer

att omfatta själva utförandet av gärningen. I nu gällande 3 kap. 4—6 §§

strafflagen har »främja» tagits i mera inskränkt mening och i varje fall synes

det lämpligt att i lagtext använda ordet endast i denna betydelse. På

grund härav får lagrådet — med erinran att i den avfattning av 2 kap. 16 §

lagrådet under sistnämnda paragraf föreslagit uttrycket »främjande av brott»

uteslutits hemställa, att i första punkten av 2 § ordet »eljest» och som

följd därav även ordet »själv» få utgå.

s. 403 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

403

Justitieråden Lciwski, Gyllenswärd och Nissen:

Enligt stadgande i törsta punkten av 2 § är straff för förberedelse uteslutet,

där den som gjort föiberedelsen förskyllt straff för medverkan till fullbordat

brott eller försök. Då den som ensam förövat ett brott svårligen kan

sägas hava medverkat därtill, skulle regeln enligt sin ordalydelse ej komma

att omfatta det fall, som likväl är det närmast till hands liggande, nämligen

att den som gjort förberedelsen ensam utför brottet. Orden »medverkan till»

torde därför böra utgå.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag att första punkten av

2 § bör taga sikte på huvudfallet att endast en person är engagerad i den

brottsliga gärningen. Jag finner emellertid viss omformulering önskvärd utöver

vad nämnda ledamöter förordat. Straffrättskommittén framhåller i sitt

betänkande möjligheten att brottet visserligen kommit till fullbordan eller

försök men att detta skett på ett sätt som icke omfattas av uppsåtet hos någon

som utfört eller medverkat vid en förberedelsehandling. Paragrafen har

fått sin utformning med hänsyn till bland annat en sådan möjlighet; framför

allt lärer uttrycket »ej förskyllt straff för» ha valts särskilt med tanke därpå.

Om exempel överhuvud kunna anföras av den art som kommittén antagit —

där alltså 4 § i 3 kap. enligt förslaget icke blir tillämplig — synes förhållandet

likväl ej äga den betydelse att det behöver särskilt beaktas vid paragrafens

avfattning. Det ligger knappast nära till hands att vid angivande av rekvisiten

för förberedelse beskriva avgränsningen mot fullbordat brott och försök

på det sätt att gärningsmannen »ej förskyllt straff» därför. Ett sådant uttryckssätt

synes förutsätta att en gärning verkligen begåtts, för vilken gärningsmannen

kunnat förskylla straff, men det utmärkande för förberedelse

är just att den ifrågavarande gärningen — fullbordat brott eller försök —

icke kommit till utförande. Om ej särskilda skäl av annat slag än det ovan

nämnda kunna anföras för förslagets formulering — och motiveringen ger

ingen antydan om att så skulle vara fallet -— vore det väl lämpligt att fullfölja

den uppläggning som tillämpats i 1 §, exempelvis på det sätt att efter

»hjälpmedel» inskjutes en sats »utan att det kommit till fullbordat brott eller

försök», medan sista satsen i meningen utgår.

Lagrådet:

I 3 §, som huvudsakligen handlar om tillbakaträdande från försök eller

förberedelse, har därjämte upptagits en regel om straffrihet för förberedelse

om faran för brott var ringa. Detta stadgande, som kan sägas innefatta en

bestämning av begreppet straffbar förberedelse, nämligen den att handlingen

skall ha medfört ett visst högre mått av fara för brott, synes böra få

sin plats i 2 §, där nämnda begrepp definieras. Sista punkten i första stycket

av 3 § torde därför, med någon redaktionell ändring, böra inskjutas som

elt andra stycke i 2 §, vilket i sin tur lär föranleda eu jämkning jämväl i

sista stycket av 2 §.

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

De i första punkten av 3 § förekommande orden »till visst brott» ha av

departementschefen insatts till hindrande av sådan läsning av stadgandet, att

den, vars syfte med förberedelsen icke enbart varit ett visst sedermera ej genomfört

brott, skulle gå fri från straff genom tillbakaträdande blott från detta

brott. Även utan de citerade orden torde det dock vara tydligt, att tillbakaträdandet

för att leda till straffrihet måste avse all den åsyftade brottsliga verksamheten.

Å andra sidan medger den föreslagna ordalydelsen att stadgandet

uppfattas så, att om en straffbar förberedelse av annan art än befattning med

hjälpmedel icke åsyftar visst brott, ett tillbakaträdande från förberedelsen

icke skulle medföra straffrihet. Stadgandets avsedda innebörd torde med

hänsyn till det här anförda tydligare framgå, om ordet »visst» uteslutes.

Med andra stycket i 3 § lära åsyftas dels undantagsbestämmelsen i 21 kap.

8 § första stycket dels ock de fall då såsom i 9 kap. 6 § samt 10 kap. 7 och

8 §§ gärningar, vilka till sin natur innefatta allenast förberedelse eller försök,

kriminaliserats som fullbordade brott. En erinran i förevarande paragraf om

berörda undantagsbestämmelse är för praktiskt ändamål av föga vikt och ur

systematisk synpunkt icke oundgänglig; att i strafflagens speciella del stadgats

undantag från en regel given i något till allmänna delen hörande kapitel

är ej exempellöst. Vad övriga här avsedda fall angår är det knappast riktigt

att anse kriminaliserandet av vissa gärningar utav ovan antydd art som

fullbordade brott innefatta undantag från regeln i första punkten av 3 §;

dessa gärningar gå ej in under de definitioner på försök och förberedelse,

som givits i 1 och 2 §§ och som utesluta de fall, då fullbordat brott föreligger.

På nu anförda grunder hemställes, att ifrågavarande andra stycke får utgå.

4 §•

Lagrådet:

Det i första stycket inskjutna förbehållet »där ej annat följer av vad nedan

sägs eller för särskilda fall är föreskrivet» lärer åsyfta, i sin förra del 5 § och

i sin senare del vissa stadganden i strafflagens speciella del. Det väsentliga

i detta förbehåll torde vara dess senare del; i motsats till vad som gäller beträffande

sista stycket i 3 §, vilket lagrådet ansett böra utgå, torde här förhållandet

till de särskilda stadgandena i strafflagen ej alltid vara självklart.

Emellertid bör förbehållet gälla även andra stycket; flera exempel på dess

tillämplighet även här kunna anföras. Lagrådet, som anser hänvisningen till

5 § obehövlig, förordar att det erforderliga förbehållet med återgång till kommittéförslagets

uppställning och formulering upptages i ett sista stycke av

paragrafen.

6 §.

Lagrådet:

Beteckningen »underlåten tillsyn» på det i andra stycket avhandlade brottet

har en så omfattande innebörd, att det torde kunna föranleda missuppfattning.

I analogi med uttryckssättet i första stycket föreslås därför beteckningen

»underlåtenhet att hindra brottet». En sådan jämkning bör leda till

opaginerad Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

att i sista stycket orden »för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten

tillsyn» utbytas mot »för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott».

5 KAP.

13 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom av 2 kap. 17 § andra stycket framgår kan där avsett föremål förklaras

förverkat även om det icke haft samband med något brott. För dylik

förklaring blir alltså en föreskrift om att den kan meddelas utan hinder av

förbrytarens död utan betydelse. Då emellertid i förevarande paragrafs andra

stycke uppställas något strängare förutsättningar för förverkande än enligt

förstnämnda stadgande, är den omständigheten att påföljd som där sägs enligt

ordalagen omfattas av förevarande paragrafs andra stycke ägnad att

åstadkomma oklarhet. Om i enlighet med det sagda detta uttryckligen inskränkes

till att avse påföljd, varom i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket

sägs, lärer någon tvekan icke kunna rada om att det, i likhet med den föreslagna

19 a §, kommer att avse jämväl föreskrivande av — i stället för förverkande

enligt 2 kap. 17 § första stycket — åtgärd till förebyggande av missbruk;

härom måste nämligen anses stadgat även i sistnämnda lagrum.

15 §.

Lagrådet:

För flertalet av de brott som av ämbetsman förövas i ämbetet, eller sådana

beträffande vilka i straffskalan ingår avsättning eller suspension, skulle ej

kunna tillämpas de regler i 14 § som låta preskriptionstidens längd bero av

det för brottet stadgade »högsta» straffet. Redan av denna anledning ha angående

nämnda ämbetsbrott erfordrats särskilda bestämmelser om åtalspreskription.

Dessa, som återfinnas i 15 §, ha nu tillämpning å samtliga brott av

ämbetsman, oavsett om en där given regel i något fall ändå skulle följa av

14 §. I förslaget åter upptagas i förevarande paragraf endast bestämmelser

rörande sådana brott mot tjänsteplikten vilka ej äro belagda med svårare

allmänt straff än straffarbete i två år. Meningen är naturligen att beträffande

andra brott av ämbetsman i ämbetet —- både de, vilka behandlas i 25 kap.

1—4 §§, och sådana, som avses i 25 kap. 5 § — preskriptionstiderna skola

bestämmas med ledning av föreskrifterna i 14 § och därvid hänsyn tagas

till endast det allmänna straff som kan följa å brottet. Denna förslagets

ståndpunkt torde böra direkt utsägas. Lagrådet hemställer alltsa under

hänvisning till den avfattning som 14 och 15 §§ erhållit genom lagen den 20

december 1946 (nr 856) om ändring i strafflagen — att åt 15 § matte givas

det innehåll att för brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ straffet, där brottet ej

är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, skall vara förfallet,

om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal inom fem ar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

4Ub Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

samt att, då å brottet kan följa straff som i 14 § första, andra eller tredje

punkten sägs, skall gälla vad där stadgas.

6 KAP.

5 §.

./ustitieråden Lawski och Gyllenswcird samt regeringsrådet Kuyienstierna:

Av föredragande departementschefens yttrande rörande denna paragraf

‘ " vars avfattning i huvudsak överensstämmer med kommittéförslaget —

synes framgå, att den egentligen icke varit avsedd att i förhållande till gällande

strafflag innefatta annat än en av de i 3 kap. upptagna nya medverkansbestämmelserna

pakallad redaktionell följdändring. Någon utvidgning av

skadeståndsskyldigheten för det fall att flera äro delaktiga i ett brott medförde

icke kommittéförslaget. Den omarbetning nämnda kapitel enligt departementsförslaget

undergått torde emellertid föranleda, att jämväl förevarande

paragraf i visst hänseende far ändrad innebörd. I den uppräkning

paragrafens gällande lydelse innehåller återfinnes icke någon hänvisning till

det nuvarande stadgandet i 8 § av 3 kap., d. v. s. det fall att andra personer

än föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, andra uppfostrare eller

förmyndare underlåta att avslöja brott. I enlighet härmed har i praxis person

som fällts till ansvar jämlikt berörda 8 § ansetts icke ha gjort sig skyldig

till sådan brottslighet som enligt lag medför förpliktelse att utgiva skadestånd

(se N. J. A. I 1891 s. 9). Det mot nyssnämnda lagrum svarande stadgandet

i departementsförslaget utgör första stycket av 3 kap. 6 §. Redan

genom kapitelrubriken hänföres alltså stadgandet till medverkansbestämmelserna.

Och i departementschefsyttrandet framhålles uttryckligen, att underlåtenhet

av ifrågavarande art kan betraktas såsom en särskild form av

medverkan till brott, ett slags negativ delaktighet. Med hänsyn härtill torde

den föreslagna lydelsen av 6 kap. 5 §, vilken anknyter till samtliga fall av

medverkan till brott, svårligen kunna föranleda annan tolkning än att skadeståndsskyldighet

som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 § första

stycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Att i motsats till gällande

lag bär, utöver den straffrättsliga repressionen, föreskriva jämväl en i det

särskilda fallet måhända mycket betungande skadeståndsrättslig sanktion

lärer emellertid icke vara tillrådligt. I själva verket synes det redan i och för

sig ägnat att ingiva betänkligheter att överhuvud i detta begränsade .sammanhang

ändra gällande skadeståndsregler. På grund av det anförda hemställes,

att tillämpningsområdet för 6 kap. 5 § inskränkes till att avse fall

då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat till

brott.

Justitierådet Nissen:

På sätt lagrådets övriga ledamöter anfört torde paragrafen böra tolkas så,

att skadeståndsskyldighet som där sägs skall inträda även vid den i 3 kap. 6 §

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

407

första stycket omtalade underlåtenheten att avslöja brott. Mot den ändring i

förhållande till nu gällande lagregler som förslaget i denna del får anses innebära

torde emellertid intet vara att erinra, då en förutsättning för brottslighet

enligt sistnämnda paragraf torde vara, att omständigheterna föranleda till

antagande att ett avslöjande av det planerade brottet skolat leda till dess förhindrande,

eller med andra ord att kausalsammanhang föreligger mellan underlåtenheten

att avslöja brottet och den inträffade skadan.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

En av de nyheter som följa av de föreslagna reglerna om behandlingen av

medverkan av annan än gärningsmannen är, att sådan medverkan i motsats

mot den gamla delaktigheten straffas i culpa i samma utsträckning som

om den medverkande vore gärningsman. Straffrättskommittén anför under 3

kap. 4 § — motsvarande 5 § i det remitterade förslaget — såsom exempel på

medverkan, beträffande vilken straffrihet synes kunna ifrågakomma, att någon

oaktsamt medverkar till ett brott som gärningsmannen utför uppsåtligen.

Är oaktsamheten icke stor eller brottet av grövre art, anses förhållandena här

lätt kunna vara sådana att den oaktsamt medverkande utan våda kan lämnas

straffri. Där på grund av straffrihetsregeln ett åtal får antagas^ leda till

frikännande, bör enligt kommitténs mening allmän åklagare icke atala den

medverkande.

Lämpligheten av den allmänna omreglering som skett på ifrågavarande

område ifrågasättes ej. Ändringen får likväl icke ske med bortseende från

de konsekvenser som framträda, om de regler, vilka gälla om gärningsmän,

skulle genomgående tillämpas å fallen av delaktighet. Vad angår det nyss

omnämnda, av straffrättskommittén anförda fallet att någon i culpa medverkar

till ett brott, som gärningsmannen utför uppsåtligen, synes det i förslaget

uppmärksammade behovet av särskild reglering i avseende å straffet

uppenbart. Vad den som utfört en handling, vilken sedermera visat sig vara

av sådan betydelse för ett utfört brott att objektivt sett medverkan kan anses

vara för handen, bort kunna förutse är även det förhållandet att gärningsmannens

vilja skulle inriktas på brottets begående. Det måste ofta vara synnerligen

svårt för den medverkande, när han företager sin handling, att

förutse att ett händelseförlopp, som styres av en annan persons vilja, ligger i

farans riktning. Ofta är väl culpa ej för handen, men även där detta är förhållandet

måste orsakssammanhanget ej sällan vara så uttunnat att grunden

för straffbarhet blir obetydlig eller helt bortfaller. Det är en sådan eventualitet

som bland annat avses med kommitténs ovan återgivna uttalande och

som skall anses inbegripen i uttrycket »medverkat allenast i mindre mån».

I förevarande paragraf upptages en helt generell regel att, om flera medverkat

till brott, de skola en för alla och alla för eu svara till skadestånd.

Därav att det är eu nyhet alt delaktighet i culpa gjorts straffbar behöver

väl ej utan vidare följa att det också är en nyhet att den culpöst dclaktige är

solidariskt ansvarig för skadestånd. Skadeståndsskyldigheten sträcker sig enligt

vedertagen uppfattning in på culpaområdet även där culpa ej är straff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

bär. I vad mån den skall anses enligt gällande rätt vid cnlpa sträcka sig även

in på området för den solidariska ansvarighet som stadgas i nu gällande 6

kap. 5 § får väl dock anses oklart. Oavsett huru därmed må förhålla sig

synes mig oinskränkt solidarisk ansvarighet för skadestånd i de fall, där

mera avsevärd straffnedsättning eller rent av straffrihet finnes böra inträda,

kunna verka i hög grad obillig. Och sådan ansvarighet skulle vid strafffrihet

vara desto mera opåkallad som åtal ej skall äga rum. Det är väl vanskligt

att i detta sammanhang införa nyheter i fråga om skadeståndsskyldigheten,

vilkas konsekvenser det kan vara svårt att överskåda. Då det emellertid

ej lärer vara alldeles klart att den föreslagna regeln är ett uttryck för

gällande rätt, kan det knappast behöva möta betänkligheter att för de fall

varom här är fråga beträffande skyldigheten att utgiva skadestånd införa

en parallell till straffbestämmelserna i 3 kap. 5 §. Jag ifrågasätter fördenskull,

att i ett andra stycket av paragrafen stadgas att skadestånd må jämkas

eller bortfalla för annan medverkande än gärningsmannen, därest hans medverkan

berott allenast på oaktsamhet.

8 KAP.

Lagrådet:

Enligt förut berörda, den 3 oktober 1947 remitterade förslag till lag om

ändring i strafflagen skola ur förevarande kapitel uteslutas 2, 3 och 16 §§

ävensom 13 och 14 §§, i vad de avse det i 2 § omförmälda brottet, och de ämnen

som dessa lagrum reglera i stället behandlas i den föreslagna nya delen

av strafflagen. Lagrådet har ingen invändning mot att så sker men erinrar

om att den av en sådan ändring föranledda omnumreringen av 4—15 §§

nödvändiggör vissa jämkningar i de uti 8 och 15 §§ upptagna stadgandena.

4 och 5 §§.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mot de här upptagna brottsbeteckningarna synes kunna erinras, att ordet

diplomati knappast framkallar föreställningen om deltagande vid något särskilt

tillfälle i mellanstatlig förhandling. Framför dem torde vara att föredraga

de under lagärendets tidigare behandling föreslagna uttrycken trolöshet

respektive egenmäktighet i förhandling med främmande makt.

6 §•

Justitieråden Lawski, Ggllenswärd och Nissen:

Med det allmänna språkbruket synes mindre väl förenligt att tala om att

någon »röjer uppgift», såframt därunder skall inbegripas lämnande av oriktig

uppgift avseende visst saki erhållande. Det hemställes, att paragrafens

första punkt måtte till avfattnmgen jämkas sålunda att paragrafen inledes

med orden »Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehö
-

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

409

rigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,

förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Bestämmelsen i förevarande paragraf avser uppgift rörande förhållande,

vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men av visst slag. Det

kräves ej att uppenbarandet av förhållandet i fråga är farligt, utan det räcker

att förhållandet är av sådan art att uppenbarandet därav kan medföra men.

Närmare beskrives ifrågavarande men såsom avseende bland annat »folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden».

Då man synes kunna befara den missuppfattningen att exempelvis uppgifter

om sådana förhållanden som export och import, vilkas uppenbarande kunde

lända till men för folkförsörjningen, om det vore krig, av sådan anledning

avses med straffbudet även i normala fredliga tider, finner jag förtydligande

av stadgandets innebörd önskvärd. Detta kunde ske så, att efter orden »vid

krig» införas orden »som hotar riket eller vari riket befinner sig» eller,

kanske hellre, endast orden »vari riket befinner sig»; väljes sistnämnda formulering,

får förutsättas att fall av krigshot regleras genom den paragraf som

kommer att motsvara 16 §.

Justitierådet Lawski:

Medan i 8 kap. 11 § gällande strafflag straff stadgas för den som lämnar

upplysning om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga med hänsyn till

rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, är i förevarande paragraf fråga

om uppgift rörande förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kan

medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig

föranledda förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Att sålunda, i viss

anslutning till 8 kap. 14 § strafflagen, kravet på att förhållandet skall vara

hemligt icke bibehållits beror, såsom av kommitténs motiv framgår, därpå

att man velat kriminalisera även sådant som uppgift om stämningen inom

rikets krigsmakt eller om folkstämningen. Det kan emellertid ifrågasättas,

om en dylik kriminalisering är av något egentligt värde; uppgifter av sådan

art kunna knappast vara farliga om de äro oriktiga, och möjligheten att genom

straffsanktionen någon mera avsevärd tid förhindra att de verkliga förhållandena

bliva kända bör icke överdrivas. Det är icke uteslutet, att denna

kriminalisering blott leder till att i ett förtvivlat läge ett krig, som redan är

avgjort, till skada för landet förlänges. Under sådana förhållanden synes vara

att föredraga att bibehålla kravet på alt det skall vara fråga om förhållande

som bör hållas hemligt, i all synnerhet som det innefattar en någorlunda koncis

begränsning av det straffbara området, medan vad som föreslagits möjliggör,

att under upprörda tider paragrafen göres tillämplig å förfaranden,

som man nu ej avser. Jag förordar därför, att paragrafen skall avse förhållande,

som bör hållas hemligt med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

med hänsyn till rikels säkerhet.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

8 §•

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen:

Då bestämningen »av hemlig natur» lärer vara att hänföra, icke till viss

uppgift i och för sig utan till det förhållande uppgiften avser, torde i paragrafens

första stycke uttrycket »uppgift av hemlig natur» böra utbytas mot

»uppgift som rör förhållande av hemlig natur». Av enahanda skäl och med

hänsyn till vad som anförts vid 6 § rörande uttrycket »röjer uppgift» lärer

vidare den enligt andra stycket straffbara gärningen lämpligen böra angivas

vara att någon — av grov oaktsamhet — befordrar eller lämnar uppgift som

avses i nyssnämnda paragraf och som rör förhållande av hemlig natur.

■1 ustitierådet Lawski:

Godtages vad jag förordat vid 6 §, böra i förevarande paragraf orden »beträffande

uppgift av hemlig natur» i första stycket och orden »och som är

av hemlig natur» i andra stycket utgå. Bibehålies 6 § oförändrad i det av mig

särskilt berörda avseendet, instämmer jag i vad justitieråden Gyllenswärd

och Nissen anfört.

9 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I anslutning till den jämkning som förordats beträffande avfattningen av

8 § lära i förevarande paragraf orden »och äro» framför orden »av hemlig

natur» böra utgå.

12 §.

Justitieråden Lawski och Nissen:

Stadgandet i 8 kap. 22 § strafflagen avses, såsom av förarbetena framgår,

skola innefatta ett straffbeläggande av varje mottagande av utländskt ekonomiskt

stöd för den i paragrafen omnämnda politiska agitationen. Avfattningen

har, såsom likaledes framgår av förarbetena, gjorts något mer omfattande

än som motsvarar vad man i det väsentliga velat förebygga. Den

möjliggör därför en tillämpning även då penningar eller annat mottages icke

såsom understöd, utan såsom vederlag, t. ex. om en medarbetare i en tidning

mottager ersättning från främmande makt för att i sina, av tidningsföretaget

betalda artiklar insmyga förrädisk propaganda eller om en förmögen

person, som är i stånd att taga på sig alla kostnader för en viss propaganda,

förmås därtill genom presenter.

Enligt det remitterade förslaget torde dylika förfaranden bliva straffria

genom att ordet understöd inskjutits i lagtexten. Anledningen härtill synes

icke ha varit någon önskan att begränsa stadgandet i nu berörda avseenden,

utan ändringen har motiverats med att man befarat, att under stadgandet

skulle kunna hänföras även mottagande av nyhetsmaterial och annat

tankeinnehåll, som skall användas i propagandaverksamheten. Emellertid

är denna farhåga näppeligen befogad. Under penningar eller annat lärer

kunna hänföras allenast sådant som är av direkt ekonomisk betydelse för

s. 411 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

411

propagandan, t. ex. propagandamaterial, som skall distribueras, men däremot

icke upplysningar och instruktioner, oavsett hur de lämnas (muntligen, i

brev eller i tryckt skrift).

På grund av det anförda hemställes, att ordet »understöd» måtte få utgå.

Iakttages detta, måste jämväl brottsbeteckningen ändras, förslagsvis till olovlig

utländsk propaganda.

9 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Uttrycket »missfirmlig gärning» förekommer i bl. a. 16 kap. 9 och 11 §§

i en mera inskränkt bemärkelse än som här avses. I enlighet med vad departementschefen

vid 10 kap. 5 § framhållit torde förevarande paragraf böra

gälla även förtal. Med hänsyn härtill bör väljas ett uttryck som motsvarar

alla de brott som enligt det remitterade förslaget bibehållas i 16 kap. Såsom

gemensam beteckning för dessa användes i den föreslagna nya överskriften

till kapitlet ordet »ärekränkning», vilket lämpligen synes böra i förevarande

paragraf ersätta uttrycket »missfirmlig gärning».

10 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Bland dem som i främsta rummet torde böra med tillämpning av paragrafens

andra stycke beredas skydd äro de befattningshavare, som utsetts att

handhava säkerhetstjänsten vid anläggning som avses i 19 kap. 14 § strafflagen.

Ett av Konungen med stöd av detta lagrum meddelat förordnande

att sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens kan emellertid icke

anses innefatta föreskrift att anläggningens befattningshavare skola åtnjuta

samma skydd som enligt förevarande paragraf tillkommer innehavare av

befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Det torde därför vara lämpligt

att genom en generell, i administrativ ordning utfärdad föreskrift skydd som

i paragrafens första stycke sägs tillägges varje befattningshavare, som utsetts

att handhava säkerhetstjänsten vid anläggning beträffande vilken förordnande

enligt 19 kap. 14 § meddelats.

Av de ytterligare personkategorier, beträffande vilka förordnande enligt

andra stycket i förevarande paragraf skulle kunna ifrågakomma, nämnes i

remissen den yrkesmässiga biltrafikens personal. Lämpligheten av att ifrågavarande

skydd beredes yrkesutövare av dylikt slag torde dock kunna ifrågasättas.

Lagrummets grund lärer förnämligast vara alt söka i angelägenheten

av personlig integritet hos dem som fullgöra för det allmänna viktiga funktioner,

således först och främst ämbets- och tjänstemännen och med dem

likställda. Därutöver bör, på sätt straffrättskommittén anfört, skyddet i

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj-.ts proposition nr 80.

första hand utsträckas till sådan personal, som har att i förhållande till

allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. Att en viss

personkategori i sin yrkesutövning är särskilt utsatt för risken av övergrepp

torde däremot knappast vara tillräckligt skäl för skydd enligt förevarande

paragraf. För övrigt äro de övergrepp mot biltrafikens personal, som komma

i fråga, i allmänhet av så allvarlig art, att stränga straff kunna utdömas även

om förevarande paragraf ej kan åberopas; det ytterligare straffhot, som paragrafens

tillämplighet skulle kunna innebära, lärer vara av ringa betydelse

som avhållande faktor.

Skulle emellertid andra stycket anses böra möjliggöra beredande av skydd

åt sådan personal som nyss nämnts, får lagrådet påpeka, att uttrycket »befattning»

svårligen passar in på alla ifrågavarande fall; sålunda kan en trafikbilägare,

som själv tjänstgör som förare, icke sägas vara innehavare av

någon befattning.

5 §•

Lagrådet:

Av skäl som anförts vid 9 kap. 3 § torde även i andra stycket av förevarande

paragraf ordet »ärekränkning» böra ersätta uttrycket »missfirmlig

gärning».

6 §•

Regeringsrådet Kuylenstierna.

Medan enligt denna paragraf lämnande, utlovande eller erbjudande av muta

m. in. bestraffas såsom bestickning med straffarbete i högst två år, kan straffet

för den ämbetsman, som mottager mutan, enligt 25 kap. 2 § vid grovt brott

bliva, förutom avsättning, straffarbete upp till 6 år. Enligt 25 kap. 10 §

kan medverkande i ämbetsbrottet, vilken ej är ämbetsman, ådömas lika

högt allmänt straff, under det medverkan till bestickning enligt förevarande

paragraf ej kan föranleda högre straff än straffarbete i två år. Det lärer

stundom kunna vara tvivelaktigt, om en medverkande, t. ex. den som förmedlar

muta, medverkar till bestickningen eller till tagandet av mutan. Den

stora olikheten i straffsatser om brottet bedömes enligt ena eller andra paragrafen

lärer visserligen stundom utjämnas genom konkurrensreglerna men

synes icke i och för sig motiverad. Om en person söker att genom en anhörig

till en ämbetsman förmå denne att taga muta men misslyckas, blir den förstnämnde

straffbar enligt förevarande paragraf men den anhörige kan straffas

för anstiftan enligt 25 kap. 10 §. Omständigheterna lära ej sällan kunna

vara sådana, att bestickaren är förtjänt av högre allmänt straff än mottagaren,

låt vara att denne är ämbetsman. Man kan måhända göra gällande att

straffsatsen enligt nu ifrågavarande paragraf i grova fall är för låg; med

denna uppfattning är en höjning av straffmaximum för sådana fall till 4

års straffarbete motiverad. Å andra sidan kan kanske anses att det allmänna

straff, som föranledes av att den brottslige handlar under ämbetsansvar, är

alltför högt för den som icke är ämbetsman; en sådan mening bör föranleda

att i 25 kap. 10 § införes ett straffmaximum av 4 års straffarbete.

s. 413 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

7 §■

413

Lagrådet:

De skäl som föranlett departementschefen att i 6 § utbyta det av kommittén

föreslagna uttrycket »otillbörlig förmån» mot »otillbörlig belöning»

synas äga giltighet även beträffande förevarande paragrafs andra stycke. Lagrådet

hemställer därför, att motsvarande ändring här vidtages.

9 §■

Lagrådet:

Liksom i 11 kap. 8 § strafflagen skyddas i förevarande paragraf den, som

inför myndighet fört talan, gjort anmälan eller avlagt vittnesmål eller ock

vid förhör inför myndighet avgivit utsaga eller som skall företaga sådan

åtgärd, mot angrepp medelst våld eller hot därmed, varjämte den som avlagt

eller skall avlägga vittnesmål eller avgivit eller skall avgiva utsaga inför

myndighet skyddas även mot vissa andra angrepp.

Med uttrycket »den som vid förhör inför myndighet avgivit utsaga» avses

enligt förarbetena den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande

av utredning höres av offentlig myndighet.

Efter det nya rättegångsbalken trätt i kraft kommer tydligen att under

utsaga vid förhör hänföras ej blott utsaga av part under sanningsförsäkran

utan även annan utsaga av part. Härom hänvisas till bl. a. 23 kap. 6 och

9 §§, 43 kap. 6 § och 46 kap. 6 § nya rättegångsbalken. Om sålunda part

vid förhör i mål lämnat eller skall lämna uppgifter om förhållanden av betydelse

för utredningen däri, kommer han liksom blivande part, vilken höres

under förundersökning, att genom bestämmelsen i paragrafens andra punkt

åtnjuta där stadgat skydd. Häremot synes intet vara att erinra.

För att överensstämmelse må vinnas mellan andra punkten och det, vad

den brottsliga handlingen beträffar, likartade stadgandet i 2 §, synes ordet

»åtgärd» böra utbytas mot uttrycket »otillbörlig gärning». 11

11 §•

Justitieråden GyUenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuglenstierna:

Linder straffbudet i paragrafen faller tydligen även rymningshjälp åt

person som jämlikt 47 § sinnessjuklagen för vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården. En straffbestämmelse, avseende — förutom rymningshjälp

åt den som är intagen å sinnessjukhus — jämväl det fall att någon

förhjälper eller söker förhjälpa annan att avvika från sinnessjukavdelning

vid fångvården, finnes emellertid i 54 § samma lag. Sistnämnda stadgande

torde därför böra erhålla sådan ändrad lydelse att det från och med den dag

då förevarande strafflagsändring träder i kraft kommer att avse endast

den, som förhjälper eller söker fcrhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus,

att avvika därifrån. Och då även rymningshjälp åt en å sinnessjukhus

intagen person under vissa förhållanden omfattas av det föreslagna stadgandet

i 11 §, lärer samtidigt i berörda 54 8 böra införas det förbehåll att

opaginerad Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

straff enligt paragrafen skall ådömas allenast där ej gärningen enligt allmänna

strafflagen är belagd med högre straff.

Justitierådet Laivski:

I kommittéförslaget avser 11 § rymningshjälp åt fånge eller annan, som

är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten. Ett sådant stadgande

skulle omfatta rymningshjälp ej blott åt personer som omhändertagits

på grund av att de begått brott utan även åt sådana som internerats enligt

utlänningslagen, lagen om samhällets barnavård, fattigvårdslagen, lösdrivareförordningen,

sinnessjuklagen och stadganden som åsyfta att förhindra spridning

av smittosamma sjukdomar.

I det remitterade förslaget åter talas om anhållen, häktad, fånge eller annan

som ej äger vistas på fri fot. Enligt motiveringen avses med dessa uttryck

personer, som omhändertagits antingen i samband med en brottsutredning

eller som påföljd av att de av domstol belunnits hava förövat någon

med straff belagd gärning. Härunder antagas falla anhållna, häktade, fångar,

å säkerhetsanstalt förvarade eller internerade, de som undergå tvångsarbete

eller ungdomsfängelse, internerade landsflyktiga utlänningar, straffriförklarade

och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits

på sinnessjukhus samt för fylleri anhållna. Efter det förslaget remitterats till

lagrådet har enligt lag den 30 juni 1947 lagen om tvångsuppfostran i viss utsträckning

upphävts. Förevarande paragraf kommer på grund av nämnda

lagändring att avse ej sadana som undergå tvångsuppfostran utan sådana

som pa grund av dom å tvångsuppfostran äro berövade friheten.

Till klarläggande av vad som menas med i fråga om utskrivning med

straffria likställda kriminella som intagits å sinnessjukhus må erinras om

att enligt 18 § sinnessjuklagen utskrivning i allmänhet må äga rum då intagen

kan vistas utom sinnessjukhus utan fara för annans personliga säkerhet

eller eget liv även om behov av vård å sådant sjukhus förefinnes, men

att beträffande vissa kategorier intagna gäller att intagen ej må utskrivas

så länge han är i behov av dylik vård. Dessa kategorier äro, förutom strafffriförklarade,

sådana som enligt vad känt är någon gång — även om det ej

föranlett intagning å sinnessjukhus — under inflytande av sinnessjukdom

begått mot annans personliga säkerhet riktad straffbelagd gärning, som ej

blivit beivrad, sådana som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från

anstalten samt de som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning

från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering

från säkerhetsanstalt. Har intagen, som nu nämnts, tidigare utskrivits

på den grund att han icke är i behov av vård å sinnessjukhus, gälla dock ej

de skärpta reglerna om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnar

därom. Utskrivning av intagen, som ej får utskrivas så länge han är i behov

av vård å sinnessjukhus, ankommer på sinnessjuknämnden. Lika med strafffnförklarade,

som intagits å sinnessjukhus, behandlas enligt 50 § sinnessjuklagen

de straffriförklarade som för vård förvaras å fångvårdsanstalt och vilka

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 80.

415

ju, efter det straffriförklaringen vunnit laga kraft, icke kunna betraktas såsom

häktade eller fångar. Enligt 54 § sinnessjuk''agen är det belagt med straff

av böter eller fängelse att förhjälpa eller söka förhjälpa någon att avvika

från sinnessjukhus eller från fångvårdsanstalt, där han efter straffriförklaring

förvaras för vård; är den intagne farlig för annans personliga säkerhet,

kan straffet höjas till straffarbete i högst ett år.

Mot kommittéförslaget föreligger enligt min mening icke någon anledning

till erinran. Att även sådant som rymningshjälp åt den som intagits å alkoholistanstalt

kriminaliseras synes mig befogat, och det jämväl om frihetsberövandet

är grundat på att den intagne frivilligt ingått å anstalten. Och

då straffsatsen omfattar även böter, kan vederbörlig hänsyn tagas till arten

av det frihetsberövande varom fråga är. Emellertid erfordras, därest detta

förslag godtages, att i promulgationsbestämmelserna intages föreskrift om

upphävande av 54 § sinnessjuklagen.

Vad angår det remitterade förslaget bör framhållas, att uttrycket »äger

vistas på fri fot» näppeligen enligt vanligt språkbruk innefattar vad därmed

i förslaget åsyftas. I samtalsspråk torde det vara liktydigt med »ej är berövad

friheten» (jfr Svenska akademiens ordbok, F. s. 1240); i lagspråk synes

det närmast motsvara »är på fri fot», vilket betyder att ej vara häktad (jfr

24 kap. 21 § nya R.B. samt 19 § 6 och 8 S.P.). Men även om uttrycket skulle

kunna betraktas såsom en språklig nybildning är det svårt att uppfatta det

såsom remissen avser. Överhuvud synes det föga konsekvent, att av två personer

som på alldeles samma sätt äro berövade friheten den ene skall anses

äga vistas på fri fot och den andre icke. Detta skulle emellertid med förslagets

motivering bliva fallet med sinnessjuka samt med elever å allmän uppfostringsanstalt

eller, sedan lagen om tvångsuppfostran helt försatts ur kraft,

vid skolor, tillhörande barna- och ungdomsvården. På en och samma anstalt

och under alldeles lika förhållanden vårdas sålunda t. ex. farliga kriminalpatienter

och andra farliga sinnessjuka. Det synes också svårt att förstå att

rymningshjälp åt eu ofarlig kriminalpatient skulle kunna straffas med upp

till fyra års straffarbete, medan rymningshjälp åt eu på samma anstalt som

kriminalpatienten förvarad farlig sinnessjuk, som exempelvis intagits efter

att före 1943 hava begått ett då ej straffbelagt försök till dråp, ej skulle

kunna straffas högre än med straffarbete i ett år. Enligt min mening bör

rymningshjälp åt sinnessjuka, som äro intagna för vård, liksom nu behandlas

efter enhetliga regler, och om någon generell regel om straff för rymningshjälp

ej nu skall meddelas, kan 54 g sinnessjuklagen, beträffande vilken

något behov av ändring icke torde hava yppats, bibehållas oförändrad. Även

rymningshjälp åt elever vid allmän uppfostringsanstalt eller skola tillhörande

barna- och ungdomsvården synes böra behandlas lika, oavsett om eleverna

intagits för brott eller icke. I enlighet med det sagda kunde, om kommitténs

förslag ej anses böra godtagas, ifrågavarande straffbestämmelse lämpligen

fa omfatta rymningshjälp åt den som är anhållen, häktad eller fånge eller är

intagen å allmän uppfostringsanstalt eller eljest annat än för sjukvård eller

skyddsuppfostran berövad friheten. Med en sådan lokution skulle paragra
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

fen ej komma att avse rymningshjälp åt sinnessjuka, alkoholister, bacillbäiare,

i karantänsanstalt kvarhållna och för skyddsuppfostran eller tvångsuppfostran

omhändertagna som intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Däremot skulle vad här förordats såsom redan antytts medföra,

att rymningshjälp åt den som är intagen å allmän uppfostringsanstalt behandlas

lika oavsett om intagandet skett för tvångsuppfostran eller för skyddsuppfostran.

Anses slutligen paragrafen böra bibehållas i dess lydelse i det remitterade

förslaget, instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

12 §.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I stället för av kommittén för brott enligt denna paragraf såsom brottsbeteckning

ifrågasatta »ingrepp i myndighets verksamhet» har efter viss inskränkning

av brottsbestämningen i remissen föreslagits »överträdelse av

myndighets bud». Då detta uttryck synes kunna avse snart sagt varje förordnande

av myndighet, synes det i och för sig olämpligt såsom beteckning

för ett speciellt brott. Eftersom ordet »bud» vanligen torde nyttjas i positiv

betydelse och sålunda snarast avse motsatsen mot »förbud», synes det ej

tilltalande att, såsom här skett, låta det innefatta bl. a. ett uttryckligen angivet

förbud. Då i varje fall en brottsbeteckning av ifrågavarande allmänna

art är föga upplysande rörande brottets beskaffenhet, synes det bättre att

här utesluta den och låta domstol för varje fall välja den beteckning den

må finna lämplig. Skulle en brottsbeteckning i paragrafen anses nödvändig,

kunde måhända — i viss anslutning till kommittéförslaget — beteckningen

»ingrepp i myndighets åtgörande» kunna användas. 11

11 KAP.

5 §.

Lagrådet:

I strafflagens speciella del förekommo tidigare på olika håll hänvisningar

till särskilda paragrafer i lagens 4 kap. Dessa hänvisningar inneburo i några

fall avvikelser från vad eljest skulle gällt. Sålunda skulle enligt 20 kap. 8

och 9 §§ å särskilda ställen och tider förövat snatteri, stöld eller inbrott bestraffas

efter ty i 4 kap. 3 § stadgades (fortsatt brott) och icke enligt reglerna

för realkonkurrens; å andra sidan skulle enligt 25 kap. 18 § konkurrensfall

enligt 4 kap. 2 § anses föreligga, om förbrytelse som i 25 kap. 16 eller

17 § sägs tillika innefattade annat uppsåtligt brott eller straffbelagt vållande.

I andra fall åter, då hänvisning skedde till 4 kap. 1 eller 3 §, lärer

detta endast ha inneburit ett uttryckligt fastslående av vad som ändå skolat

gälla. Så var förhållandet med 10 kap. 9 § (förslagets 11 kap. 2 §), 10 kap.

14 § (förevarande paragraf i förslaget), 13 kap. 2 § (förslagets 13 kap. 1 §)

samt 19 kap. 21 § (förslagets 19 kap. 10 §). I de tre förstnämnda lagrummen

hänvisades till 4 kap. 1 §, och i det sistnämnda avsåg hänvisningen 4 kap. 3 §.

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

417

Genom 1938 års ändrade lagstiftning om sammanträffande av brott utbyttes

hänvisningarna till 4 kap. 3 § i 20 kap. 8 och 9 §§ mot särskilda konkurrensregler,

och på de övriga här berörda ställen, där hänvisningar till viss

paragraf av 4 kap. förekommo, ersattes dessa med en hänvisning till 4 kap.

i dess helhet. De nyssnämnda särskilda konkurrensreglerna i 20 kap. 8 och

9 §§ försvunno vid 1942 års strafflagsändringar beträffande förmögenhetsbrotten,

och i det nu remitterade förslaget saknas motsvarigheter till hänvisningarna

i 10 kap. 9 §, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 § och 25 kap. 18 §. Kvar

skulle således efter förslagets genomförande stå allenast stadgandet i sista

punkten av förevarande paragraf. Det kan ifrågasättas, om på detta enda

ställe i strafflagens speciella del bör bibehållas ett dylikt stadgande och om

man icke hellre även här bör lita till allmänna grunder. Och skulle dessa i

något fall leda till annat resultat än att 4 kap. skall tillämpas, synas tillräckliga

skäl icke finnas att här stadga en avvikande regel. Det hemställes därför,

att sista punkten i förevarade paragraf får utgå.

8 §•

Lagrådet:

Av motiveringen framgår, att uttrycket »eljest gör skada eller ofog på grav

eller annat de dödas vilorum» är avsett att innefatta även det fall att någon

förövar sådan gärning å kista eller urna, vari lik eller avlidens aska förvaras

men som ännu icke överförts till grav eller kolumbarium. Emellertid är

det icke utan vidare klart, att ordet »vilorum» enligt mera allmänt språkbruk

har en sådan innebörd. I tydlighetens intresse torde därför lämpligen efter

orden »ofog på» böra inskjutas »kista, urna».

9 §•

Lagrådet:

Gällande lags uttryck »överlastar sig av starka drycker» har i remissförslaget

utbytts mot orden »uppträder berusad». Härigenom komma att under

stadgandet inbegripas jämväl fall där berusningsmedlet varit annat än

starka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat. Dylikt slag av berusning

lärer dock knappast kunna betecknas såsom fylleri i ordets hävdvunna

bemärkelse. Även bortsett från detta förhållande synes lämpligare att,

liksom hittills, låta straff i dessa fall inträda endast då gärningen kan inordnas

under bestämmelserna om förargelseväckande beteende. Det hemställes

alltså, att efter ordet »berusad» måtte tilläggas »av starka drycker».; Eftersom

understundom en persons tal torde kunna, ändå alt det icke ärtdrédigt,

visa att han är berusad, förordas vidare, att ordet »orediga». får utgå iur lag-;

texten. „ .ciiwv.rhoio»! cvild jo

27 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 80. l Il; / .briiiihn ve. ohrmiöD

•.»dna Igilir» xurnöbnd ''löd

.ne. r-naladaidfomalnK!'')!» vrs ruog&Ä

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

12 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Då vissa slag av polletter — och bland dem sådana som detta uttryck närmast

för tanken på — böra hänföras till värdemärken som avses i 7 §, synes

det icke lämpligt att som exempel på urkund av mindre vikt anföra pollett;

i stället lärer man kunna nämna kontramärke.

4 §.

Justitierådet Lawski:

Såsom förutsättning för straffbarhet upptages i förevarande paragraf bland

annat att den kriminaliserade åtgärden skall avse urkund varöver den handlande

ej äger förfoga. Enligt kommitténs motiv åsyftas härmed närmast att den

handlande ej på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över

urkunden. De närmare reglerna härom förutsättas givna i processrätten, kontraktsrätten

o. s. v. Det framhålles emellertid, att rätt att fritt — utan samtycke

av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång — förfoga över urkund

kan saknas för ägare därav på grund av urkundens betydelse i bevishänseende;

och över handelsböcker skall deras ägare icke kunna förfoga med hänsyn

till bokföringslagens föreskrifter om skyldighet att bevara dylika böcker.

Den distinktion, som sålunda göres i förslaget, överensstämmer näppeligen

med den sedvanliga uppfattningen om innebörden av förfoganderätt. Förfoganderätt

över en urkund är icke alltid lika med fri eller obegränsad förfoganderätt

över densamma. Om förfoganderätt enligt särskilda lagbestämmelser

är underkastad vissa inskränkningar i det allmännas intresse, innebär

detta icke en uppdelning av förfoganderätten emellan den eller dem som ha

en materiell rätt till urkunden och någon, som representerar det allmännas

intresse. Den omständigheten att ägaren av en urkund enligt nya rättegångsbalken

är pliktig att vid rättegång på begäran av någon av parterna förete

urkunden torde sålunda icke innebära att förfoganderätten ej längre i dess

helhet skall tillkomma ägaren. Han är oförhindrad att sälja eller pantsätta

urkunden. Och den som driver rörelse lärer icke till någon del kunna anses

förlora förfoganderätten över sina handelsböcker på den grund att han är

pliktig att bevara dem under viss tid; beträffande handelsböcker bör särskilt

uppmärksammas, att det icke finnes någon som jämte ägaren kan utöva förfoganderätt

över böckerna. Då även i de nu särskilt berörda fallen en förstöring

av urkunden synes böra bedömas såsom förfalskning, synes i fråga om

dessa uttrycket »varöver han ej äger förfoga» komma att medföra en icke

avsedd begränsning av paragrafens tillämplighetsområde. Denna begränsning

kan också medföra, att bestämmelserna rörande undanskaffande av urkund

ej bliva konsekventa. Ehuru det sålunda synes ligga i sakens natur att förstörande

av urkund, varigenom fara i bevishänseende uppkommer för annan,

bör bedömas enligt enhetliga regler, föranleder ifrågavarande begränsning,

såsom av departementschefens anförande framgår, att den som förstör en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

419

urkund, beträffande vilken editionsplikt åligger honom i en redan inledd rättegång,

skall bedömas enligt förevarande paragraf, medan han, om han förstör

urkunden omedelbart före rättegångens inledande och med kännedom

om att denna är förestående, icke kan straffas i vidare mån än åtgärden faller

under 10 kap. 10 § i förslaget. Då berörda uttryck således synes ägnat att

åstadkomma oklarhet och bristande följdriktighet, föreslås, att detsamma

får utgå.

Regeringsrådet Kugl ens ti erna :

Vad som avsetts med uttrycket »varöver han ej äger förfoga» synes komma

bättre till uttryck om före ordet »förfoga» inskjutes ordet »så».

7 §■

Lagrådet:

I förtydligande syfte torde böra uttryckligen angivas att fråga är allenast

om gällande värde- eller kontrollmärken. Så bör exempelvis den som eftergör

ett icke längre gångbart frimärke ej straffas enligt denna paragraf.

8 §•

Lagrådet:

Bland de fasta märken, som här avses, anger kommittén uttryckligen även

vattenmärke. Då det ej torde vara fullt tydligt att det i remissförslaget valda

uttrycket »märke för höjdmätning i vatten» inbegriper jämväl sådant märke,

hemställes att även vattenmärke omnämnes i paragrafen. Då ordet »förstör»

vanligen brukas såsom närmast liktydigt med fullständigt tillintetgörande

men hår avser även partiellt förstörande, synes ordet »skadar» lämpligen

kunna införas efter »borttager».

10 §.

Lagrådet:

Då i beskrivningen av den brottsliga gärningen talas om »föremål», avses

därmed den framställda efterbildningen; i brottsbeteckningen åter syftar uttrycket

»sådant föremål» på det föremål — gällande penningsedel, mynt eller

offentligt värdemärke — som efterbildats. Detta språkligt mindre tillfredsställande

förhållande undvikes, om paragrafens avfattning jämkas därhän, att

den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något som lätt

kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,

dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter. 11

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Därest i enlighet med hemställan av lagrådet 14 och 15 §§ i 13 kap. få byta

plats, torde jämväl ordningen mellan förevarande paragrafer böra omkastas.

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

13 KAP.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärcl samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mened beskrives i 1 § av straffrättskommitténs förslag såsom lämnande

av osann uppgift eller förtigande av sanningen. Genom bestämmelserna i 4 §

enligt samma förslag öppnas emellertid möjlighet till straffminskning eller

straffrihet i vissa fall, däribland det att någon avgivit osann utsaga eller förtigit

sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Att generellt fritaga

från ansvar i dylikt fall har synts kommittén betänkligt. I detta hänseende

anför kommittén såsom exempel att någon för att undgå ansvar för en

ransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld för

förfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla har därför i kommittéförslaget

gjorts beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.

Den straffrättsliga behandlingen av menedsbrottet är således enligt nämnda

förslag i princip densamma, oavsett om någon lämnat felaktiga positiva

uppgifter eller inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärande omständighet.

I departementsförsiaget åter har vid sanningspliktens straffrättsliga

sanktionerande en uppdelning ägt rum allteftersom åsidosättandet av

sagda plikt skett positivt eller negativt. Sålunda har å ena sidan redan genom

själva brottsbeskrivningen i 1 § det fall att någon förtiger sanningen

om sådant varom han ägt vägra att yttra sig förts utanför menedsbrottet och

följaktligen gjorts straffritt oavsett föreliggande omständigheter, medan å

andra sidan, då någon lämnat positivt oriktig uppgift, överhuvud icke (bortsett

från fall enligt 4 §) någon straffrihet utan endast straffminskning kan

inträda, hur utpräglat hans tvångsläge i följd av intressekollisionen än må

ha varit.

Den formella uppläggning av menedsbrottet som departementsförsiaget sålunda

innefattar synes mindre väl förenlig med den uppfattning rörande sanningspliktens

innebörd som lärer hava legat till grund för nya rättegångsbalkens

bestämmelser om vittne och förhör med part under sanningsförsäkran,

enkannerligen 36 kap. 6 §, jämförd med It, 12 och 14 §§ i samma kapitel,

samt 37 kap. 5 §. För denna uppfattning torde uppdelningen i en obegränsad

positiv och en begränsad negativ sanningsplikt vara främmande. Och utgångspunkten

för förstnämnda stadgande lärer i första hand ha varit att

ingen bör anses underkastad en sanningsplikt varigenom han bleve nödsakad

att för brott angiva sig själv eller någon honom på visst sätt närstående.

Mot den principiellt olika behandlingen av positivt osann utsaga och förtigande

kunna även anföras betänkligheter av mera praktisk natur. Såsom

kommittén erinrat skiljer sig förtigande ej alltid väsentligt från positiv uppgift

(jfr, beträffande tillämpningen av gällande rätt, bl. a. N. J. A. I 1945

s. 263 och 1947 s. 273). Departementsförslagets genomförande i denna del

torde därför vara ägnat att ställa domstolarna inför en gränsdragning som

kan bliva hart när omöjlig. Särskilt då den oriktiga uppgiften innebär allenast

förnekande av kännedom rörande en viss omständighet synes skillnaden i

s. 421 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

421

förevarande hänseende ganska betydelselös. T. o. m. när positivt oriktig uppgift

innefattar mer än ett förnekande kan skillnaden te sig ringa, i det att

vad som därutöver tillkommit icke behöver vara annat än sådant som varit

oundgängligt för fullföljande av syftet med förnekandet. Vad rätteligen skall

hänföras till ett blott förtigande blir desto ovissare då uttrycket såsom i departementsförslaget

ställes i direkt motsats till lämnande av osann uppgift.

Vidare bör beaktas, att även förtigandet såtillvida städse innefattar ett positivt

moment som det genom att vilseleda rörande utsagans bevisvärde kan

komma att påverka domstolens uppfattning och därmed målets utgång.

Ytterligare är att märka, att det ofta måste komma att bero av processuella

tillfälligheter huruvida någon skall anses ha lämnat positivt oriktig uppgift

eller gjort sig skyldig till allenast förtigande. Är processledningen noggrann

eller äro partsombuden tillräckligt uppmärksamma, torde redan genom ställandet

av helt allmänna frågor åtminstone i flertalet fall möjligheten att anse

ett rent förtigande föreligga kunna elimineras. Att i följd av det sagda departementsförslagets

regel om straffrihet i den praktiska tillämpningen kan bliva

tämligen illusorisk synes desto mera betänkligt som, efter vad förut nämnts,

detsamma (alltjämt bortsett från 4 §) — i olikhet med ej blott kommittéförslagel

utan ock gällande lag enligt dess tillämpning i praxis — icke medger annat

än straffminskning, där gärningen ej kan rubriceras såsom förtigande.

I en mängd fall är för övrigt förtigandet endast skenbart, därför att i protokollet

ej antecknas att ett vittne uttryckligen angivit sig hava sagt allt som

han har sig bekant i saken.

Därest man från dessa utgångspunkter vill i särskilda fall medgiva strafffrihet

för den som icke begagnar sig av rätten att vägra att uttala sig

beträffande viss omständighet utan avgiver oriktig utsaga därom, synes man

ej gärna kunna göra straffriheten så vidsträckt att sanningsplikten alltid bortfaller

för dem som ha dylik rätt. Tvärtom bör åt lagstiftningen givas sådant

innehåll att den hörde känner sig i första hand manad att använda rätten att

vägra. Å andra sidan måste största hänsyn tagas till att det ibland är omöjligt

för honom att använda rätten till vägran utan att ådraga sig eller närstående

misstanke för brott. Detta gäller framför allt den som gjort sig skyldig till

medverkan till brott och åberopas såsom vittne i mål om åtal mot annan för

just detta brott. Härmed kan jämställas, att målet rör annan påföljd av brottet,

t. ex. ett skadeståndsanspråk som göres gällande utan att tillika föres talan

om ansvar. I sådana fall synes straffrihet motiverad, såframt den hörde

ej sagt mer än som erfordrats för att fria från misstanken; går han längre,

t. ex. genom att söka kasta misstanke på en oskyldig, bör gärningen ej

lämnas strafflös, varemot strafflindring kan vara motiverad. I andra mål

kan den som har rätt till vägran ibland utan att göra sig skyldig till

brott enligt 13 kap. avgiva en oriktig utsaga rörande det han vill dölja,

nämligen om utsagan därutinnan saknar all betydelse för målet. Vanligare

är alt den hörde utan olägenhet kan vägra att uttala sig; att märka är

sålunda att domstolen i allmänhet måste godtaga en av den hörde på ed

eller sanningsförsäkran lämnad uppgift att han jämlikt 30 kaj). f> § nya rätte
-

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

gångsbalken har rätt till vägran. Skall ej denna rätt bli helt illusorisk, måste

nämligen domstolen godtaga den hördes uppgift härom, så snart ej särskild

anledning föreligger till antagande att den hörde obehörigen söker undandraga

sig att avgiva utsaga. I detta sammanhang må framhållas, att möjligheten

att en mera allmänt hållen vägran kan avse att dölja, ej ett brott utan en

vanärande handling minskar olägenheterna av att framställa vägran, i all

synnerhet som det ej sällan är något för parterna alldeles okänt som den

hörde vill dölja. Det sagda hindrar väl ej, att understundom även i annat

mål än sådant som angår ansvar för brott eller annan påföljd därav en

vägran att yttra sig kan medföra misstanke för brott. En klart avgränsande

särregel för fall i vilka straffrihet skulle kunna tänkas är dock svår att

finna. Härvidlag kan bl. a. erinras om sådana fall där, såsom i t. ex. de uti

N. J. A. I 1916 s. 451 och 1947 s. 140 refererade målen, den hörde redan vid

företagandet av den brottsliga handling, som han velat dölja genom sin

osanna uppgift, åtminstone haft anledning räkna med att han skulle komma

att höras på ed i saken och således den falska utsagan planerats såsom

ett led i det ursprungliga brottsliga förfarandet. Och någon obillighet ligger

det näppeligen i att den som i nu avsedda fall genom sitt handlande sätter

rättssäkerheten i fara erhåller straff härför, låt vara att straffet med hänsyn

till den föreliggande intressekollisionen ofta kan sättas mycket lågt.

Gillas vad ovan förordats, synes följande bliva att iakttaga: I 1 § upptagas

paragrafens två första punkter enligt departementsförslaget, därvid emellertid

uttrycket »något varom han är pliktig yttra sig» utbytes mot

ordet »sanningen». I 2 § bibehålies bestämmelsen i samma paragrafs

första punkt enligt departementsförslaget, dock att även här ordet »sanningen»

får ersätta uttrycket »något varom han är pliktig yttra sig». Härefter

införas i 3 § dels såsom en första punkt föreskrift att, därest i fall

som i 1 eller 2 § sägs någon i mål angående ansvar för brott eller annan

påföljd därav lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen beträffande omständighet

varom han ägt vägra att yttra sig, och gärningen innefattade allenast

avvärjande av misstanke mot honom eller någon honom närstående för

medverkan till brottet, skall ej till straff dömas, dels såsom en andra punkt

stadgande att, där brottet eljest är att anse som ringa, straffet skall vara böter

eller fängelse. Vidare upptages i 4 § bestämmelsen i 3 § enligt departementsförslaget,

omedelbart följd av en föreskrift innehållande att, om förhållande

förelåg som enligt 3 § skulle hava föranlett straffrihet i där avsett fall, straff

ej skall ådömas. Slutligen införes i 5 § stadgandet i 4 § enligt departementsförslaget,

dock med den redaktionella jämkningen att orden »i något fall»

inskjutas mellan »ej» och »till straff» samt att uttrycket »1—3 §§» ändras till

»1—4 §§». Omläggningen föranleder naturligen ock omnumrering av 5—15 §§

i departementsförslaget jämte vissa ändringar i förslagets 8 och 14 §§.

Det kan anmärkas, att en reglering av menedsbrottet i enlighet med vaÖ

ovan angivits i princip lärer stå nära den utformning hithörande bestämmelser

erhållit i dansk och norsk lagstiftning, varifrån stadgandet i 36 kap.

6 § rättegångsbalken synes närmast vara hämtat.

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition, nr 80.

423

Justitierådet Nissen:

Enligt det remitterade förslaget blir förtigande av något varom man ej är

pliktig att yttra sig städse straffritt, en ståndpunkt som synes stå i god

överensstämmelse med grunderna för 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § nya rättegångsbalken,

varemot lämnande av osann uppgift alltid, bortsett från det i

4 § avsedda fallet, skall bestraffas.

Att uppdraga gränsen mellan lämnande av osann uppgift och förtigande

torde väl understundom kunna te sig vanskligt. Särskilt lärer det kunna synas

ovisst huruvida ett osant förnekande av kännedom om något man ej är

skyldig yppa kan likställas med förtigande. En sträng tolkning härutinnan

skulle måhända kunna leda till att straffrihet bleve utesluten, ehuru den hörde

kommit i sådant tvångsläge, att förnekande blivit nödvändigt om han ej

skolat röja det förhållande han var berättigad förtiga. Det remitterade förslagets

ordalydelse synes dock ej i detta hänseende nödvändiggöra en tillämpning,

som skulle leda till stötande resultat.

Det kan emellertid ifrågasättas om man ej bör gå ett steg längre och lämna

utanför det straffbara området även vissa fall av positivt osanna uppgifter,

då det varit nödvändigt för den hörde att avvika från sanningen för att icke

ådraga sig själv eller någon närstående misstanke för brott. I denna del kan

jag instämma i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.

Jag vill alltså förorda, att i 1 § den sista punkten ersättes med stadganden

dels att, om någon i mål angående ansvar för brott eller annan påföljd därav

lämnat osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig

och gärningen innefattade allenast avvärjande av misstanke mot honom eller

någon honom närstående för medverkan till brottet, skall till straff ej dömas,

dels att, om brottet eljest är att anse som ringa, vare straffet fängelse eller

böter, samt att i 2 § den andra punkten utbytes mot enahanda stadganden,

dock att straffet när brottet eljest är att anse som ringa skall vara böter eller

fängelse. De ringa fallen skulle då i båda paragraferna komma att omfatta

bland annat icke straffria fall av osann uppgift om sådant varom den hörde ej

var pliktig yttra sig. De nu förordade ändringarna i 1 och 2 §§ skulle föranleda

ett tillägg till 3 § motsvarande det lagrådets övriga ledamöter föreslagit,

varjämte i 4 § skulle erfordras den av samma ledamöter angivna redaktionella

jämkningen, att orden »i något fall» inskjutas mellan »ej» och »till

straff».

6 och 7 §§.

Lagrådet:

I nya rättegångsbalken stadgas i 19 kap. 4 § att talan om ansvar för falskt

åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet

åtalats, samt i 20 kap. 8 § sista stycket att den som angivits eller åtalats

för brott må — utan hinder av viss i första stycket stadgad inskränkning

i målsägares åtalsrätt — väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller

falskt åtal. Tydligen böra samma regler gälla om obefogat åtal, varom i det

remitterade förslagets 6 § sägs. Vad angår falsk angivelse yttrade straffrätts
-

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kommittén, som i 7 § intagit bestämmelser om ansvar för falsk och obefogad

tillvitelse, avsedda att ersätta de hittillsvarande stadgandena om ansvar

för falsk angivelse, att bestämmelserna i 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken,

om kommitténs förslag godtoges, borde hänföra sig till falsk eller obefogad

tillvitelse samt att likaså bestämmelsen i 19 kap. 4 § nya rättegångsbalken

syntes böra avse tillvitelsebroltet. I det remitterade förslaget har visserligen

brottsbeteckningen falsk angivelse återinförts, men den avser där allenast

sådan angivelse till åtal som någon gör med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld. Vid sidan härav bibehålies för brott som omnämnas i 7 § andra

stycket beteckningen falsk tillvitelse. De skäl som föranlett nyssnämnda bestämmelser

i nya rättegångsbalken synas emellertid äga giltighet även beträffande

falsk tillvitelse, varå åtal följt, helst gränsen mellan falsk angivelse och

falsk tillvitelse understundom torde bliva svår att uppdraga. Jämväl brott

som avses i 7 § sista stycket torde, där åtal följt, i fråga om forum och målsägares

åtalsrätt böra jämställas med falsk angivelse, varå åtal följt. Med hänsyn

till det sålunda anförda torde en omredigering av omförmälda stadganden

i nya rättegångsbalken böra övervägas.

8 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Vid bifall till vad vi under 1—4 §§ förordat skall i förevarande paragraf

hänvisningen till 5 § ändras att gälla 6 §.

10 §.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest i 1 och 2 §§ orden »förtiger sanningen» införas, bör i förevarande

paragraf uttrycket »något som han är skyldig uppgiva» ersättas med ordet

»sanningen».

11 §•

Lagrådet:

Medan i kommittéförslaget de mot det remitterade förslagets 11—13 §§

svarande stadgandena begränsade de urkunder, varom där är tal, till urkunder

som upprättats till bevis, har i sistnämnda förslag någon begränsning av

urkundsbegreppet icke ansetts erforderlig. Det synes i anledning av denna

ändring böra påpekas, att i förevarande paragrafs första stycke likvisst aldrig

kan bliva fråga om osann uppgift i annan urkund än sådan som upprättas

till bevis, eftersom gärningsmannens uppsåt skall gå ut på bl. a. att

hans åtgärd innebär fara i bevishänseende.

14 och 15 §§.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Iakttages vad vi hemställt under 1—4 §§ — varigenom avfattningen av 1 §

ändras sålunda att dess sista punkt enligt lydelsen i departementsförslaget

utgår — följer därav, att orden i första punkten av första stycket i 14 § »där

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ej brottet skulle vara att anse som ringa» skola strykas. Härjämte bör under

enahanda förutsättning i andra stycket av samma paragraf hänvisningen till

8 § ändras att gälla 9 §.

Lagrådet:

Då det i 4 § stadgas att under där angiven förutsättning straff skall helt

bortfalla, synes det oegentligt att i paragrafhänvisningen i 15 § medtaga

jämväl denna paragraf såsom avseende ett fall där någon ådragit sig ansvar.

Olägenheten kan undgås exempelvis på det sätt att 14 och 15 §§ få byta

plats och uttrycket »enligt vad förut i detta kapitel är sagt» införes i stället

för »enligt 1—13 §§».

14 KAP.

38 §.

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas straff för förberedelse till och underlåtenhet att

avslöja duellbrott, varvid såsom förberedelse ock skall anses stämpling. Vissa

slag av förberedelse till dylikt brott torde emellertid redan nu vara straffbelagda

(se 14 kap. 39 och 41 §§). I övrigt torde med regleringen av detta

här i landet knappast förekommande brott utan nackdel kunna anstå tills

kapitlet systematiskt genomgås. Det hemställes därför, att det föreslagna tilllägget

till denna paragraf får utgå; härav skulle föranledas jämkning i lagförslagets

ingress.

19 KAP.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Den »allmänfara», som 19 kap. avser att särskilt kriminalisera, representerar

icke ett enhetligt begrepp. Det kan gälla fara för en persons liv eller

hälsa (1—3 §§, 5 §) eller allmän fara för flera människors liv eller hälsa

(6 §), allmän fara för djur eller växter (7 §), fara för omfattande förstörelse

av annans egendom (1—3 §§, 5 §), allt in concreto, eller för egendom, som

har avsevärd betydelse för rikets fösvar etc. och som är av sådan art, att in

abstracto allmänfara anses vara för handen om egendomen skadas (4 §).

Enligt 24 kap. straffas i allmänhet skadegörelse där det ej kan påvisas att

sådan fara föreligger, som utgör förutsättning för tillämpning av olika paragrafer

i 19 kap. (utom 4 §). Men även i 24 kap. förekommer det att faran

särskilt beaktas. Enligt 24 kap. 3 § anses sålunda kvalificerad skadegörelse

föreligga, om av annan gärning än sådan som bestraffas enligt 19 kap. kommit

synnerlig skada för någons liv eller hälsa eller om den förövats på sak

som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är

synnerligen kännbar. Karaktären av de brott som hänföras under 19 kap.

är följaktligen ej så klar, att man av sakens natur kan sluta att detta och

ej 24 kap. skall tillämpas. Frågan om de olika brottens hänförande till det

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

ena eller andra kapitlet äger likvisst praktisk betydelse. Framhållas må

exempelvis att enligt 19 kap. oaktsamhet straffas, medan detta ej är fallet

enligt 24 kap. Det är i själva verket i vissa avseenden svårt att förstå varför

uppdelningen gjorts på sätt som skett, varför exempelvis anläggande av skogsbrand

straffas såsom mordbrand vid fara för en större skogsmark, men som

skadegörelse om det gäller en mindre skogsmark. Fn fastare indelning skulle,

vill det synas, ha vunnits, om begreppet allmänfara enligt 19 kap. bestämts i

närmare anslutning till den innebörd, som vanligen brukar inläggas i detta

ord, och följaktligen vissa där avsedda brott överförts till 24 kap. Tillika

synes kunna ifrågasättas, huruvida icke oaktsamhet bör bestraffas även enligt

24 kap. åtminstone vid fara som avses i 3 § andra stycket.

Den till synes mindre klara indelningsgrunden har väl i sin mån också

bidragit till att brottsbeteckningarna i 19 kap. i regel blivit mindre expressiva.

Även ur formellt språklig synpunkt synas några av dem ej tillfredsställande.

»Allmänfarlig ödeläggelse» syftar närmast på effekten, ej på handlingen.

»Allmänfarlig vårdslöshet» skiljer sig från andra beteckningar därigenom att

brottslighetsgraden (oaktsamheten) gjorts till huvudord i stället för till attribut.

Benämningen skulle kunna användas för många andra brott än de avsedda,

bl. a. dem som beröras i 8 §. »Spridande av gift eller smitta» innefattar

enligt sin egentliga innebörd även huvudparten av de brott varom 7 § (och

även 8 §) handlar. »Förgöring» har enligt alltjämt levande språkbruk en annan

och mera inskränkt betydelse än enligt förslaget och bör knappast användas

där blott fara, ej ikada föreligger. Därest ej lämpligare uttryck än de

nu angivna kunna utfinnas såsom beteckningar för de ifrågavarande brotten,

böra de enligt mitt förmenande hellre utgå i avvaktan på att bättre beteckningar

småningom hinna utbildas.

10 och 11 §§.

Lagrådet:

Beträffande brott som avses i 13 kap. stadgas om frivilligt avvärjande i

15 §. Denna paragraf hänvisar bl. a. till 9 § i samma kapitel, vilken avser det

fall att någon som ej gjort sig skyldig till straff enligt vissa angivna lagrum

framkallat fara som avses i paragrafen och underlåtit att, efter att hava

kommit till insikt därom, till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras.

I departementschefens motiv anföres att, om någon gjort sig förfallen

till ansvar enligt 13 kap. 9 § genom att han icke inom skälig tid beriktigat

en oriktig utsaga, men därefter avvärjer olägenhet av utsagan, straffrihet

skall inträda där faran var ringa. Förevarande kapitels 9 § utgör i huvudsak

en motsvarighet till 13 kap. 9 §, men dess 11 § medtager ej paragrafen

bland de fall, där frivilligt avvärjande av uppkommen fara kan föranleda

straffminskning eller straffrihet. Det lärer likväl ej vara uteslutet att den som

framkallat faran kan i efterhand avvärja denna, även där han från början saknat

sådant uppsåt som normalr förutsättes för straffbarhet men efter vunnen

insikt om faran gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet att straffbarhet

enligt 9 § hunnit inträda. Följdriktigheten synes kräva att i 19 kap. dylikt

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

efterföljande avvärjande ej behandlas annorlunda och strängare än i 13 kap.

Lagrådet hemställer därför, att straffrihet eller strafflindring på sätt föreslagits

i 11 § skall inträda, om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5,

6, 7, 8 eller 9 §, frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet

uppkommit.

Ändras i enlighet med vad lagrådet förordat ordningsföljden mellan 14

och 15 §§ i 13 kap., synas jämväl förevarande paragrafer böra byta plats.

21 KAP.

8 §•

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt, andra stycket i 3 kap. 3 § utgår, torde

i förevarande paragraf orden »första stycket» få bortfalla.

24 KAP.

Lagrådet:

Under uttrycket »tager någon olovlig väg» i 11 § enligt kapitlets gällande

lydelse torde ej vara att hänföra det fall att någon använder en förut upptagen

väg (jfr N. J. A. II 1940 s. 336 o. ff.). Nämnda uttryck har i remissförslaget,

liksom tidigare i kommitténs förslag, ersatts av orden »tager någon

olovligen väg». Att härigenom skulle straffbeläggas även begagnande av

eu redan befintlig väg synes icke vara avsett. Emellertid lärer det kunna befaras,

att med den sålunda tillämnade avfattningen osäkerhet i berörda hänseende

skulle uppstå vid stadgandets tillämpning. På grund härav hemställes,

att — i anslutning till lydelsen av nuvarande 11 § — brottet i den nya

4 § måtte beskrivas genom orden »tager någon olovlig väg» etc. Iakttages

detta, bör tillika uttrycket »olovligt tagande av väg» i 4 och 6 §§ ävensom i

kapitlets överskrift utbytas mot »tagande av olovlig väg».

25 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I remissen den 3 oktober 1947 om ändrad strafflagstiftning för krigsmakten

förklaras att vid den fortsatta behandlingen av förevarande förslag det

i paragrafen avsedda brottet hör förses med benämningen tjänstesvek i stället

för tjänstemissbruk. Enligt lagrådets tanke skulle genom eu sådan ändring

ifrågavarande brott komma att karakteriseras ej såsom ett svikande av

tjänsteplikt — vilket torde vara avsett — utan som ett svikligt förfarande.

Då brottet ingalunda behöver hava sistberörda karaktär samt — om det

anses nödvändigt att samma brottsbeteckning användes i paragrafen som i

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

26 kap. 17 § i det den 3 oktober 1947 remitterade förslaget —- beteckningen

tjänstemissbruk på det senare stället ej är mindre användbar än tjänstesvek,

hemställes, att förevarande paragraf bibehålies oförändrad.

2 §.

Lagrådet:

I den mån tagande av muta är särskilt belagt med straff, såsom i 8 kap.

av förslaget, lärer vara avsett, att paragrafen icke skall vara tillämplig. I

likhet med vad som skett i 1 samt 3 och 4 §§ torde emellertid detta böra uttryckligen

angivas.

5-7 §§.

Lagrådet:

I 5 § behandlas de ämbetsbrott som i motsats till de självständiga ämbetsbrotten

kunna begås även av annan än ämbetsman och genom att förövas av

sådan i hans tjänst endast bliva särskilt kvalificerade. Till skillnad mot gällande

rätt tillämpar förslaget den principen att ett allmänt brott, även om

den brottslige är ämbetsman, i första hand bör medföra straff allenast enligt

annat kapitel än 25 kap. Att brottet tillika innefattar åsidosättande av tjänster

plikt skall således beaktas endast såsom grund för straffskärpning vid tilllämpning

av de allmänna straffbestämmelserna för brottet. Något uttryckligt

stadgande härutinnan upptager icke förslaget. I och för sig är väl detta ej heller

av nöden; att gärningsmannens missbruk av ansvarsfull ställning utgör

försvarande omständighet följer redan av allmänna straffrättsliga grundsatser.

Förslaget inskränker sig alltså till att i förevarande paragraf beträffande

brott av ämbetsman vilket tillika innefattar åsidosättande av tjänsteplikt

stadga möjlighet till bestraffning enligt en skärpt latitud av fängelse i två år,

ändå att den ordinära latituden stannar vid böter eller lägre fängelsestraff.

Principen förklarar sig departementschefen dock ha funnit så viktig att stadgandet

därom upptagits omedelbart efter bestämmelserna om de självständiga

ämbetsbrotten. Skillnaden i behandlingssättet i fråga om sistnämnda brott,

å ena sidan, och de i 5 § avsedda ämbetsbrotten, å andra sidan, skulle emellertid

framhävas än starkare, om i detta sammanhang gåves särskilt uttryck

för den ovan omförmälda bestraffningsregeln med avseende å de allmänna

brott som tillika innefatta åsidosättande av tjänsteplikt. Härigenom vunnes

ock den fördelen att innebörden av de i andra lagrum förekommande hänvisningarna

till 5 § bleve tydligare. Framhållas må sålunda att, då det t. ex. i

5 kap. 15 § talas om »brott som i 25 kap. 5 § sägs», tvekan kan, om förslagets

avfattning av sistnämnda paragraf bibehålies, uppstå huruvida med uttrycket,

såsom meningen är, avses varje brott genom vilket ämbetsman åsidosatt

tjänsteplikt eller endast brott varå den i paragrafen angivna bestraffningsregeln

i ett särskilt fall skolat träda i tillämpning. I enlighet med det sagda bör

i 5 § uttryckligen stadgas att, då ämbetsman finnes hava genom gärning som

är annorstädes än i 1—4 §§ belagd med straff åsidosatt sin tjänsteplikt, den

omständigheten skall beaktas vid bestämmande av straffet.

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

I ett flertal lagar och författningar utanför strafflagen meddelas straffbestämmelser

som uteslutande avse ämbetsmän. Gärning som omfattas av

en dylik specialstraffrättslig bestämmelse faller uppenbarligen utom tillämplighetsområdet

för stadgandet i 5 §. Å andra sidan är det klart, att stadgandet

— vilket kompletterar bestämmelserna i 4 kap. strafflagen (jfr förhållandet

beträffande 25 kap. 18 § strafflagen enligt nu gällande lydelse) — blir att

tillämpa i fråga om en specialstraffrättslig bestämmelse som ej kan anses ha

karaktären av en lex specialis för viss ämbetsförseelse som sådan.

6 § skulle vinna i tydlighet, om bestämmelserna i första styckets andra

punkt och i andra stycket byta plats. Gemensamt för de stadganden, som

sålunda skulle sammanföras i första stycket, är att de båda behandla följderna

av att förskylld avsättning eller suspension från den tjänst, i vilken

ämbetsmannen förbrutit sig, ej kan ådömas därför att han lämnat denna

tjänst. Medan första punkten kommer att behandla det fall att avsättning

eller suspension kan ske från annan tjänst som han fått i stället, skulle andra

punkten avse det fall att ingen sådan tjänst finnes, varför enbart till allmänt

straff kan dömas. Enligt det remitterade förslaget lärer vara avsett att, om

den brottslige eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff skall kunna bortfalla.

Ordalagen torde böra så jämkas att detta tydligt framgår.

Det nya första stycket kunde i enlighet härmed få den avfattningen att,

om den som enligt bestämmelserna om ämbetsbrott förskyllt avsättning eller

suspension från viss tjänst'' ej längre innehar samma tjänst, men han i dess

ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, han skall dömas

till avsättning eller suspension från den befattningen samt att, om han

ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts det för brottet

stadgade allmänna straffet skall ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension, dock att

om han i detta senare fall eljest ej förskyllt frihetsstraff, varje straff må

bortfalla. Såsom en slutpunkt i första stycket skulle vidare upptagas bestämmelsen

att, om den brottslige förskyllt avsättning, det skall utsättas i

domen.

I den till andra stycket överförda andra punkten i första stycket i det remitterade

förslaget skulle ingen väsentlig ändring erfordras.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I 7 § behandlas frågan i vad mån en ämbetsman, som begått ett allmänt

brott, bör ådömas, förutom allmänt straff, jämväl avsättning eller suspension.

Paragrafen är icke avsedd att tillämpas å ämbetsman som ådömes ansvar

jämlikt 1 §, 2 § första stycket, 3 § första stycket eller 4 §, även om straffet

endast utgöres av böter, men väl å den som efter att hava lämnat viss tjänst

gör sig skyldig till brott emot 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket och

som då dom rörande brottet meddelas innehar annan tjänst än den som föranlett

tillämpning av något av dessa lagrum. Detta paragrafens avsedda innehåll

synes dock icke hava kommit till tydligt uttryck i lagtexten, då den an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

vända termen ämbetsstraff — särskilt om den sammanställes med den i 2 och

3 §§ förekommande beteckningen allmänt straff — lätteligen kan uppfattas

allenast som en sammanfattande benämning på avsättning och suspension.

Genom att 7 § gjorts tillämplig även å den som dömts jämlikt 2 § andra

stycket eller 3 § andra stycket kommer han att få åtnjuta den straffminskning

varom paragrafens sista stycke handlar. Han skulle i detta hänseende

bli gynnsammare ställd än den ämbetsman som efter brottet lämnat den

tjänst vari han förbrutit sig och som jämlikt 6 § kan utan motsvarande

straffminskning ådömas avsättning eller suspension från annan tjänst. För

en sådan skillnad torde saknas bärande skäl.

Det föreslås därför — under erinran om vad lagrådet hemställt beträffande

uppställningen av 6 § — att till nämnda paragraf fogas ett tredje stycke av

innehåll att, om någon dömes till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 §

andra stycket och han innehar med ämbetsansvar förenad befattning, skall

vad i paragrafens andra stycke stadgas äga motsvarande tillämpning. Godtages

detta, kunde till undvikande av termen ämbetsstraff i inledningen till

7 § användas uttrycket »där ämbetsman på grund av annat brott än sådant

varom i 1—4 §§ sägs».

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Därest ämbetsman för brott, isom avses i 1—4 §§, dömes allenast till böter

— vilket i fråga om brott som omförmäles i 1—3 §§ skall ske, om brottet är

ringa, och i fråga om brott som behandlas i 4 § är det vanligaste -—- kan han

enligt 6 § icke avsättas från annan av honom innehavd tjänst än den vari han

förbrutit sig. Att han genom brottet visat sig uppenbarligen icke skickad att

inneliava denna andra tjänst ■— vilken kanske är hans huvudsakliga —■ eller

i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör

äga, kommer icke enbart för sig i betraktande; det fordras, att ämbetsbrottet

som sådant är av så allvarlig art, att det förskyllt avsättning eller suspension.

Dömes däremot ämbetsman till böter för allmänt brott, varigenom tilllika

tjänsteplikt åsidosättes, kan han jämlikt 7 § dömas till avsättning eller

suspension såväl från den tjänst vari han förbrutit sig som från annan tjänst;

eventuellt kan mistning av en utav flera av ämbetsmannen innehavda tjänster

ådömas.

Att förslaget beträffande ämbetsbrott, som tillika är allmänt brott, intar

den ståndpunkten, att brottet skall bedömas såsom allmänt brott under beaktande

av den felandes ämbetsställning kan svårligen motivera den här omnämnda

olikheten. Det är visserligen att antaga att domstolarna i praxis

kunna förväntas genom en försiktig lagtillämpning i åtskilliga fall undanröja

den sålunda förefintliga inkonsekvensen, men det torde icke vara försvarligt

att med hänvisning härtill låta denna kvarstå.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse, som en avsättning eller en

suspension i allmänhet har för en ämbetsman, synes den ordning, som enligt

förslaget skall gälla då ämbetsman begått brott, varom stadgas i 1—4 §§,

böra tillämpas på alla ämbetsbrott. Det sålunda förordade jämställandet kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

lämpligen ske på det sätt, att i 5 § upptages ett stadgande att vid där avsedda

brott, om skäl därtill äro, suspension eller avsättning kan ådömas tillika med

allmänt straff eller ock i stället för böter, samt att 6 § göres tillämplig på

dem, som enligt bestämmelserna i 1—5 §§ förskyllt avsättning eller suspension

från tjänsten.

Iakttages vad sålunda förordats, torde det icke vara möjligt att i 7 § bibehålla

föreskriften att den som för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt,

dömes till allenast böter skall kunna dömas till mistning av tjänsten.

Skulle sådan påföljd kunna inträda även för brott av mindre allvarlig art,

kan ej uteslutas, att vid bedömandet av frågan huruvida påföljden skall

ådömas ej blott den felandes genom brottet ådagalagda olämplighet kommer

att beaktas.

I enlighet med det sagda förordas, att 7 § göres tillämplig endast i fall da

ämbetsman för brott, varigenom han ej åsidosatt sin tjänsteplikt, dömes

till straffarbete eller fängelse, varmed jämlikt 27 § lagen om villkorlig dom

sådan dom är likställd.

Av vad här förordats blir en följd att i dom rörande brott, som begåtts av

ämbetsman, i allmänhet kommer att fastslås, om brottet innefattar åsidosättande

av tjänsteplikt eller icke. Denna konsekvens innebär enligt min me

ning i och för sig en fördel; det skulle vara föga tillfredsställande om någon

kategori av ämbetsmän skulle genom att detta spörsmål icke berörts i meddelade

domar kunna få den oriktiga uppfattningen att de ej handla under

ämbetsansvar. Det må visserligen vara riktigt, som departementschefen framhåller,

att det emellanåt kan vara svårt att avgöra huruvida ett allmänt brott

skett i eller utom tjänsten och att det därför kan medföra viss praktisk fördel

att inrymma dem alla under ett gemensamt stadgande. En sådan fördel

bör dock enligt mitt förmenande ej vinnas genom att låta begreppet ämbetsbrott

bliva blott en kapitelrubrik utan tydlig motsvarighet i lagtexten.

I detta sammanhang är att erinra om att 25 kap. i framtiden skall vara

tillämpligt å präst och att enligt 8 § i den nu gällande lagen om straff för

ämbetsbrott av präst m. m. präst kan dömas till avsättning eller suspension,

om han för brott utom ämbetet dömes till böter och brottet är sådant att

därigenom hans prästerliga anseende fläckas eller spilles. I och för sig synes

anledning saknas att i princip behandla präst på annat sätt an ämbetsman

i allmänhet. Däremot måste ifrågasättas, om man ej bör ålägga ämbetsman

i särskilt ömtålig ställning såsom en tjänsteplikt att uppträda på ett värdigt

sätt även då de ej äro i tjänsteutövning (jfr 17 § polisreglementet for riket).

Vad lagrådets övriga ledamöter anfört rörande tillägg av ett nytt stycke

till 6 § och ändrad formulering av inledningen till 7 § biträder jag, dock att

såsom följd av vad jag ovan yttrat hänvisningen i nämnda inledning bör

avse ej 1—4 §§ utan 1—5 §§. o

Den disposition av kapitlets bestämmelser, som erliålles om den nu lfragasatta

ordningen i huvudsak följes, synes i och för sig innebära fördelar i

förhållande till departementsförslaget. 25 kap. handlar om ämbetsbrott, och

dess mening lärer vara att såsom sådana skola betraktas ej blott de s. k.

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

speciella ämbetsbrotten, vilka avses i 1—4 §§, utan även de civila brott vilka

tillika innefatta förbrytelse i tjänsten, exempelvis trolöshetsbrott. Det förefaller

i och för sig naturligt, om dessa brott bliva föremål för ett särskilt

lagstadgande, skilt från det som avser rent civila brott av sådan allvarlig

karaktär att de anses böra föranleda avstängande från tjänst på viss tid

eller för alltid. Den ovan förordade uppställningen uppfyller just detta önskemål.

Tillika undvikes genom densamma den olägenheten att straffet för ett

och samma brott, såsom skett i departementsförslaget, fastställes i skilda

paragrafer — 5 och 7 §§ — då grunden för bestraffningen är densamma.

Jag förordar alltså att, även om ovan angivna förslag i sakligt avseende ej

skulle godkännas, lagtexten likväl uppställes i huvudsaklig överensstämmelse

därmed.

I varje fall synes, om avsättning skall kunna förekomma när någon förskyllt

blott böter för det civila brottet, departementsförslagets 5 § böra på

sätt skett i kommittéförslaget nedflyttas efter 7 §, då den förra paragrafen

avser reglering i ett speciellt avseende av fall, beträffande vilka 7 § utgör

huvudstadgandet, och ej lämpligen bör föregå detta. 7 § kan under nyss angiven

förutsättning tillämpas enligt sin lydelse oberoende av om tillämpning

jämväl av 5 § ifrågakommer.

Lagrådet:

Departementschefen har i anslutning till 6 § funnit anledning att understryka

önskvärdheten av sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att

avsatta befattningshavare kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

Ehuru frågan härom kan förväntas bliva föremål för utredning på grund av

riksdagens skrivelse den 13 juni 1945, nr 348, må framhållas, att de i 7 §

upptagna utvidgade bestämmelserna om mistning av tjänst såsom skyddspåföljd

vid brott synas böra medföra, att en sådan ändring av pensionsförfattningarna

blir gällande vid den tidpunkt, då förevarande förslag skall

träda i kraft. Härför talar även en annan omständighet. Om ämbetsman dömes

till avsättning eller suspension enligt 7 §, medför detta enligt pensionsförfattningarna

jämväl viss förlust av pensionsförmåner. Om emellertid den

tilltalade, innan dom avkunnas, på egen begäran entledigats från sin tjänst,

lärer liksom enligt gällande praxis någon pensionsförlust icke inträda; och

detta blir fallet även om den tilltalade, sedan han dömts till avsättning, överklagar

domen och innan den högre instansens dom meddelats lyckas få avsked.

Att en tilltalad sålunda skall kunna befria sig från en i pensionsförfattningama

förutsatt påföljd av brottet är uppenbarligen föga tillfredsställande.

Vidtages den berörda ändringen i pensionsbestämmelserna försvinner

denna olägenhet. En följd av en sådan ändring blir också, att den i 6 § andra

stycket andra punkten upptagna bestämmelsen skall utgå.

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80. 433

8 §•

Lagrådet:

Genom bestämmelsen i 8 § kommer en bristfällighet i gällande lagstiftning

att bliva avhjälpt. Förslaget förutsätter att domstolen vid straffets utmätande

skall kunna bedöma, i vilken mån av förvaltningsmyndighet ålagd

bestraffning kommer att vara verkställd, då domstolens dom därest den ej

överklagas vinner laga kraft. Vissa svårigheter uppkomma emellertid om förvaltningsmyndighetens

beslut ej vunnit laga kraft vid tiden för domen. I sådana

fall kan något bedömande av nyssnämnda fråga icke ske; domstolens

bedömande kan f. ö. bliva oriktigt på den grund, att åtgärd ej i vederbörlig

ordning vidtages för att bringa förvaltningsmyndighetens beslut till verkställighet.

För att undvika dessa svårigheter kan domstolen visserligen anlita den

utvägen att låta med domens meddelande anstå, till dess klarhet vunnits i

frågan. Tydligt är ock att efter klagan av part högre rätt kan få möjlighet

att vederbörligen beakta lagakraftägande beslut i disciplinmålet. Intet av

dessa alternativ synes dock fullt tillfredsställande, och båda alternativen medföra

den olägenheten, att spörsmålet om påföljd för ett och samma tjänstefel

kan komma att samtidigt handläggas av såväl domstol som administrativ

myndighet och det till och med i fall då den administrativa myndighetens

beslut kan — t. ex. på den grund att detta men ej domstolens dom överklagas

— förväntas bliva utan någon som helst betydelse. För att undvika de

angivna olägenheterna synes det naturligast att låta förvaltningsmyndighetens

beslut förfalla, därest ej disciplinär bestraffning såväl ådömts som börjat

verkställas, då åtal väckes. På sådant sätt riskeras ej att tjänstefel i något

fall lämnas obeivrat, medan å andra sidan den disciplinära bestraffningen

alltid kan beaktas och evalverandet av disciplinstraff i straff enligt allmänna

strafflagen — en evalvering, för vilken någon regel ej gives i förslaget —

ofta kan undvikas. Uppenbart är att genom vad sålunda förordats förevarande

bestämmelse kommer att få en något större principiell räckvidd än

enligt förslaget, men då redan detta bygger på att domstolsavgörandet bör

följas, där det utan olägenhet kan ske, synes häri icke ligga något skäl mot

den föreslagna ordningen. Godtages denna, skulle andra punkten i paragrafen

få det innehåll att förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om

det ej helt eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. Av ett sådant

stadgande skulle klart framgå att disciplinförfarande, som ej lett till beslut

vid sagda tidpunkt, skall omedelbart nedläggas, något som väl torde vara

förutsatt jämväl i förslaget. Om förvaltningsmyndighets beslut avser flera

tjänsteförseelser och i undantagsfall samtliga dessa ej bliva föremål för åtal,

lärer av det föreslagna stadgandet följa att hinder ej föreligger att i administrativ

ordning ånyo upptaga fråga om påföljd för tjänstefel, för vilket

åtal ej blivit väckt.

11 §•

Lagrådet:

Med taxerings- och prövningsnämnder förstås enligt taxeringsförordningens

terminologi nämnder för årlig taxering. Då 11 § andra stycket torde böra

28 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

avse medlemmar av samtliga beskattningsnämnder, således även beredningsnämnder

för allmän fastighetstaxering, synas orden »taxerings- eller prövningsnämnd»

böra utbytas mot den i taxeringsförordningen använda termen

beskattningsnämnd.

Tredje stycket avser att ersätta gällande stadganden i 25 kap. 15 § i den

mån de genom 25 kap. 22 § andra stycket gjorts tillämpliga å där nämnda

personer. Det kan ifrågasättas om den lydelse det remitterade förslaget i

denna del erhållit ger tydligt uttryck åt den avsedda innebörden. I förevarande

stycke skall uppenbarligen icke åsyftas sådan inrättning, som är

nämnd redan i andra punkten av första stycket. Det synes vidare så mycket

mera ovisst vad som i detta sammanhang skall förstås med inrättning som

är stadfästad av Konungen, som enahanda uttryck i första stycket användes

i en betydelse som här icke kan vara avsedd. Förordnande enligt 19 kap.

14 § kan näppeligen anses innefatta sådant stadfästande av en inrättning.

En klarare regel synes kunna erhållas genom en föreskrift att där innehavare

av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konungens

förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs, åsidosätter vad

honom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall vad i det remitterade

förslagets 5 och 7 §§ är stadgat gälla.

Lagrådet får här erinra om sitt under 10 kap. 1 § gjorda påpekande om

lämpligheten därav, att genom en generell, i administrativ ordning utfärdad

föreskrift skydd som i paragrafens första stycke sägs tillägges varje till säkerhetstjänstens

handhavande utsedd befattningshavare vid inrättning, beträffande

vilken förordnande enligt 19 kap. 14 § meddelats. Om en sådan

föreskrift gives, bliva dessa befattningshavare underkastade det ansvar varom

förevarande stycke handlar.

12 §.

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att gälla även specialstraffrätten, och dess andra

punkt kan få tillämpning endast inom denna. Då emellertid stadganden i

allmänna strafflagen av den innebörd varom här är fråga icke lära bliva

direkt eller analogiskt tillämpliga å specialstraffrätten, förordas, att andra

punkten får utgå samt att i övergångsbestämmelserna upptages föreskrift om

att vad i första punkten stadgas skall vara tillämpligt jämväl å bestämmelser

utanför strafflagen, dock med den modifikation som omnämnes i andra

punkten.

13 §.

Lagrådet:

Att frågan om tillämpning av 6 eller 7 § icke prövas av domstol, som dömer

någon till straff, kan bero på att domstolen saknar kännedom om den

tilltalades innehav av befattning, däri inbegripet det fall att sammanräkning

efter ett val ännu ej skett vid tiden för domens meddelande. Erhåller den

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tilltalade en befattning först efter domens meddelande men innan den vinner

laga kraft -— om senare erhållna befattningar är icke fråga — har spörsmålet

alls icke kunnat komma upp vid domstolen. I båda dessa fall torde

enligt förslagets mening regeln i förevarande paragraf skola tillämpas. För

att detta skall tydligare framgå torde paragrafens inledningsord få något jämkas.

Det är ock tänkbart att domstolen utan giltig anledning underlåter att

ingå i prövning som här avses eller i allt fall att lämna uttryckligt besked i

domen. Enligt förslagets ordalydelse skulle även då särskild talan som i

paragrafen sägs få föras. Under vissa omständigheter synes dock domstolens

tystnad böra verka till den dömdes förmån. Sålunda lärer, om av domstolens

akt i målet framgår, att domstolen haft kännedom om innehavet av befattningen

-— och en muntlig vid rätten lämnad upplysning om befattningen

torde böra protokollföras — den dömde skäligen ej böra utsättas för att frågan

tages upp i ny rättegång utan domstolen presumeras hava tagit ställning

till frågan och funnit påföljd ej böra ådömas. För att göra en sådan tolkning

av paragrafen möjlig kunde som förutsättning för särskild talan angivas, att

domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension jämlikt 6 eller

7 §.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Eftersom giltighetstiden för lagen om sabotage enligt lag den 14 mars 1947

(nr 113) utgår den 31 december 1948, bör den ej upptagas bland de lagar

som jämlikt punkt 1 skola upphävas.

I fråga om punkt 2 första stycket torde det väl vara riktigt att, såsom

redan straffrättskommittén framhållit, vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 §

strafflagen bör, sedan nya lagen trätt i kraft, även utan uttryckligt stadgande

i stället hänföras till dennas 8 kap. 10 §. I och för sig innebär alltså förevarande

stadgande endast en anvisning till domstolarna angående en rättstilllämpning

som dessa få antagas, oavsett samma stadgande, komma att iakttaga.

Att, såsom här skulle ske, genom föreskrift i allmän lag ålägga domstolarna

att på visst sätt tolka ett grundlagsbud synes likväl ej lämpligt. Någon

bestämmelse i detta ämne upptogs heller icke i kommittéförslaget. På

grund av det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte få utgå.

Därest detta ej iakttages, bör den under 8 kap. berörda omnumreringen av

bland annat 10 § i nämnda kapitel beaktas.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 25 kap. 12 § hemställes, att

såsom en femte punkt insättes en föreskrift om att vad i nämnda paragraf

är stadgat icke innebär ändring i bestämmelse i annan lag än strafflagen om

inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning

som i 3 § samma kapitel sägs och som är särskilt belagd med straff.

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni

1935 om ungdomsfängelse.

Lagrådet:

Genom att i förevarande paragraf orden »påföljd som avses i 2 kap. 20 §

strafflagen eller liknande påföljd» utbytts mot »förverkande eller liknande

påföljd» synes det bliva oklart om, liksom nu, sådan påföljd som förlust av

rätt att idka handel med vissa begagnade föremål eller att förestå sådan rörelse

(se 17 och 19 §§ förordningen den 28 maj 1918 angående handel med

vissa begagnade föremål m. m.) inbegripes under stadgandet. Lagrådet förordar

därför, att sistberörda uttryck utbytes mot »särskild påföljd för brott».

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars

1937 om tvångsuppfostran.

Lagrådet:

Då förevarande lagrum enligt lag den 30 juni 1947 (nr 299) upphört att

gälla från och med den 1 juli 1947, lärer förslaget böra utgå.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni

1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet:

Vad förut erinrats i avseende å förslaget till lag angående ändrad lydelse

av 27 § lagen om ungdomsfängelse har tillämpning även å förevarande förslag.

5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen

den 19 juni 1919.

Lagrådet:

Förslaget innebär att förevarande lagrum ej längre skall vara subsidiärt

i förhållande till allmänna strafflagen, där i denna är utsatt strängare straff

för förseelsen. Såsom skäl härför åberopas i motiven, att lagrummet bestraffar

överträdelser vilka närmast äro att betrakta såsom blott ordningsförseelser,

varför detsamma borde kunna tillämpas i konkurrens med 19 kap.

8 § strafflagen. Man kan dock svårligen komma ifrån att grunden för kriminaliseringen

i 28 § epidemilagen, i den mån allmänfara vållas, och hithörande

fall i 19 kap. 8 § strafflagen är densamma. Lagrådet hemställer därför, att

paragrafen får förbli oförändrad.

6. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den

12 april 1935.

Lagrådet:

Då på sätt straffrättskommittén framhållit innehållet i 19 kap. 8 § strafflagen

bör begränsas till fall då vållande av allmän fara föreligger, är intet

att erinra mot att i förevarande lagrum straff av dagsböter utsättes. Lagrådet

anser emellertid, att här på samma sätt som i fråga om epidemilagen lagbudet

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

437

bör vara subsidiärt i förhållande till allmänna strafflagen och att stadgandet

härom bör avfattas i anslutning till den nuvarande lydelsen av 28 § epidemilagen.

7. Förslaget till lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944.

Lagrådet:

Vid tillkomsten av brandlagen förutsattes stadgandet i 12 § kunna utgå,

om straffrättskommitténs arbete ledde till att en föreskrift av motsvarande innehåll

upptoges i 19 kap. strafflagen. Det föreslagna upphävandet av berörda

12 § motiveras ock med att denna bestämmelse samt därtill hörande straffstadgande

i 19 § brandlagen ersättas av 19 kap. 5 § strafflagen i departementsförslaget.

Brottsbeskrivningen i denna paragraf täcker emellertid icke

till fullo förstnämnda stadgandes tillämplighetsområde. För straffbarhet enligt

den föreslagna 5 § i 19 kap. strafflagen fordras nämligen framkallande

av åtminstone fara för en sådan effekt som nämnes i kapitlets 1 eller 3 §.

Den som begått gärning varom förmäles i 12 § brandlagen, d. v. s. så handhaft

eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kunnat uppkomma, är

följaktligen ej utan vidare förfallen till ansvar enligt den nya 19 kap. 5 §

strafflagen; härför kräves ytterligare, att branden inneburit fara för annans

liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att upphäva

stadgandet i 12 § brandlagen även i vad gäller förseelse som efter vad

nu sagts ej omfattas av den tillämnade föreskriften i 19 kap. 5 § strafflagen

synes knappast påkallat. På grund härav hemställes, att ändringen i brandlagen

måtte inskränkas därtill att i 19 § första stycket efter orden »straffes

med dagsböter» tillägges »där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna

strafflagen».

8. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896

om rätt till fiske.

Lagrådet:

I första stycket av 17 a § ha utan saklig ändring upptagits bestämmelserna

i 24 kap. 14 § strafflagen. Där omnämnda brott äro jämlikt 15 § i samma

kapitel angivelsebrott. Ej heller i detta hänseende avses någon ändring. Åtalsregeln

har upptagits i den nya paragrafens andra stycke. Emellertid torde, då

i förslaget beteckningen »olovligt fiske» förbehållits åt det i första punkten

av första stycket straffbelagda brottet, andra stycket i sin föreslagna avfattning

icke komma att åsyfta det brott som avhandlas i andra punkten av

första stycket. Det hemställes därför, afl andra stycket inledes med orden

»brott varom i denna paragraf sägs».

9. (ivriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag föranleda icke någon erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungi. Maj:ts proposition nr SO.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1948.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående vissa

ändringar i strafflagen samt anför därvid följande.

Angående ifrågasatta bestämmelser om kränkande av främmande

makt m. m. I

I anledning av det förslag till tryckfrihetsförordning som den 30 oktober

1947 framlagts av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60)

ävensom på grund av åtskilliga däröver avgivna yttranden har jag funnit,

att vissa stadganden i det den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om ändring i strafflagen böra tagas under förnyat övervägande.

Sådana stadganden äro till en början 8: 10, 10: 5 första stycket samt 11: 6

och 7 i sistnämnda förslag. I 8: 10 har upptagits ett stadgande att den, som

offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen

eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom

eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant

eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation

eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, skall för kränkande

av främmande makt dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra

år eller, om brottet är ringa, till böter. Enligt 10: 5 första stycket har föreslagits

straff av böter eller fängelse för ett såsom skymfande av myndighet

betecknat brott, vilket beskrivits såsom att någon offentligen skymfar

myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter.

I 11: 6 har föreslagits att den, som bland allmänheten sprider falskt rykte

eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,

folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva

aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna

angelägenheter, skall för samhällsfarlig ryktesspridning straffas

högst med straffarbete i två år. Enligt det i 11: 7 upptagna stadgandet skall

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

den, som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt, för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse.

Enligt det nyssnämnda förslaget till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:

60) skall tryckfrihetsförordningen icke innehålla några självständiga brottsbeskrivningar

utan tryckfrihetsbrotten skola bestämmas genom att strafflagens

brottsbeteckningar få göra tjänst också i tryckfrihetsförordningen. I

7: 4 i förslaget till tryckfrihetsförordning ha sålunda bl. a. inryckts brottsbeteckningarna

skymfande av myndighet, kränkande av främmande makt,

samhällsfarlig ryktesspridning och brott mot trosfrid.

I anslutning härtill ha de sakkunniga likväl (s. 243) angående det till

lagrådet remitterade strafflagsförslaget uttalat:

Härmed ha de sakkunniga emellertid icke tagit ståndpunkt till frågan,

huruvida departementsförslaget uppfyller de fordringar som ur tryckfrihetsrättslig

synpunkt böra upprätthållas i fråga om yttrandefrihetens närmare

reglering i den allmänna lagstiftningen. Bland de sakkunniga ha erinringar

framställts beträffande vissa av de i departementsförslaget upptagna brottsbeskrivningarna

och det har gjorts gällande att dessa erhållit en så obestämd

avfattning att de föreslagna straffbuden därigenom komme att verka

hämmande på tryckfrihetens utövning. Ifrågavarande erinringar avse särskilt

de brott som i departementsförslaget betecknats som skymfande av

myndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan har överhuvud

taget yppats om lämpligheten av att dessa straffbud i sin föreslagna form

upptoges i strafflagen.

I flera av de remissyttranden som avgivits över tryckfrihetssalckunnigas

förslag ha liknande tankegångar kommit till uttryck.

I Sveriges advokatsamfunds yttrande anföres sålunda, att de sakkunnigas

förslag i fråga om tryckfrihetsbrotten måste te sig föga tilltalande, om

man i likhet med samfundet funnit straffrättskommitténs förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten på flera punkter ägnat att

ingiva betänkligheter. Härefter har samfundet fortsatt:

Enligt samfundets uppfattning böra exempelvis brottstyperna skymfande

av myndighet och samhällsfarlig ryktesspridning över huvud taget icke införas

i strafflagen och självfallet än mindre i tryckfrihetsförordningen. De

erinringar, som samfundet framfört mot straffrättskommitténs förslag,

drabba visserligen icke i samma grad det till lagrådet remitterade förslaget,

men i det remitterade förslaget kvarstå åtskilliga vaga och svävande brottsbeskrivningar,

vilka ur rättssäkerhetssynpunkt äro ägnade att skapa oro

för framtiden.

Landsorganisationen har i sitt yttrande anfört, alt i och för sig intet funnes

att anmärka mot att tryckfrihetsförordningens brottskatalog inskränktes

till att återge brottsbeteckningar ur strafflagen, men har därefter uttalat

:

De betänkligheter som kunna framställas hänföra sig till att, på grund

av konstruktionen i fråga, såsom tryckfrihetsbrott komma att kriminaliseras

vissa gärningstyper, som enligt det föreliggande departementsförslaget

rörande brott mot staten och allmänheten äro i påfallande grad allmänt

och oklart beskrivna — gärningstyper (t. ex. »skymfande av myndighet»,

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

»kränkande av främmande makt», »samhällsfarlig ryktesspridning»), vilka

just från tryckfrihetsrättslig synpunkt äro av speciellt intresse. Det är angeläget

att vid den slutliga utformningen av dessa brottsbeskrivningar hänsyn

tages till nu nämnda betänkligheter.

Publicistklubben har uttalat, att de brottsdefinitioner som provisoriskt

upptagits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor

för tryckfriheten som helst; åtminstone fyra av brottsdefinitionerna, »skymfande

av myndighet», »kränkande av främmande makt», »samhällsfarlig

ryktesspridning» och »brott mot trosfrid», kunde sålunda utan vidare användas

till att undertrycka »fair comments on matters of public interest».

Svenska journalistföreningen har anfört:

Vad de särskilda brotten beträffar inger det s. k. departementsförslaget

i vissa delar farhågor. Det brott som betecknas »skymfande av myndighet»

anges enligt föreningens mening alltför vagt i den föreslagna lagtexten," varför

i rättstillämpningen vissa risker för den lojala kritiken kan uppkomma.

Det hör nu till det offentliga meningsbytet i ett demokratiskt land, att

myndigheter och myndighetspersoner måste finna sig i en kritik, som, om

den riktades mot enskilda eller rörde privatlivets förhållanden, med fog

kunde anses »skymflig» och såsom sådan straffbar. Brottet »samhällsfarlig

ryktesspridning» förutsätter att i rättstillämpningen strängt uppehälles kravet

på att det åligger åklagaren att styrka att ett utspritt rykte verkligen är

»falskt» eller ett påstående »osant». Vad slutligen straffbudet mot »kränkande

av främmande makt» beträffar, synes det i och för sig rimligt att

bland tryckfrihetsbrotten upptas kränkande uttalanden om t. ex. ett främmande

lands statsöverhuvud, regering eller härvarande sändebud. Lagtexten

måste emellertid i sådant fall vara i högsta grad stringent. Kritiken i

utrikespolitiska sammanhang kan eljest bli otillbörligt hämmad. De svenska

myndigheterna kan också komma i en ur rikets synpunkt olycklig mellanställning,

om vår lag är så skriven, att allsköns kritiska uttalanden kan

uppfattas som enligt svensk lag straffbara med påföljd att åtgärder bör

vidtagas i enlighet med den »kränkta» maktens önskemål. Ur utrikespolitisk

synpunkt torde det vara värdefullt för svenska regeringen att ha snarare

mycket begränsade än mycket vidsträckta befogenheter att i sådant

fall ingripa mot pressen.

Slutligen har även Svenska tidningsutgivareföreningen uttalat, att flera

av de i förslaget till tryckfrihetsförordning antydda brottskategorierna icke

vore godtagbara ur pressfrihetens synpunkt.

Departementschefen. Såsom inledningsvis berörts har jag under arbetet

med ett förslag till ny tryckfrihetsförordning funnit anledning att till förnyad

prövning upptaga vissa därmed sammanhängande bestämmelser i det

den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i

strafflagen. Detta gäller i första hand stadgandet om straff för skymfande

av myndighet i 10: 5 första stycket i sistnämnda förslag samt bestämmelsen

om kränkande av främmande makt i 8: 10 i förslaget, till den del detta

brott tänkts kunna bestå i offentligt skymfande av främmande makt eller

dess regering. Vad till en början angår 10: 5 första stycket, innebär vad

där förordats en nyhet i svensk rätt, som för närvarande endast stadgar

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

straff för ärekränkning mot ämbetsmän såsom personer men däremot icke

bestraffar kränkning av myndigheter såsom sådana. Bestämmelsen har

emellertid begränsats till att gälla offentligt skymfande. Enligt vad jag vid

remissen till lagrådet uttalat, innebär detta att beskyllningen skall ske i

offentlig handling eller eljest rikta sig till allmänheten samt att dess form

skall vara skymflig. Saklig kritik, även om den innefattar oriktiga uppgifter,

skulle alltså lämnas straffri, såvitt den riktade sig mot ett organ och

icke mot någon viss person. Motsvarande begränsning av det straffbara

området är åsyftad i 8: 10 av förslaget, i det att den kränkning av främmande

makt eller dess regering som där straffbelägges likaledes skall bestå

i offentligt skymfande. Straff för kränkande av främmande makt eller dess

regering infördes i vår strafflag först 1940. Tidigare straffades endast förgripelser

mot främmande stats regent eller sändebud här i riket.

Vad som framkommit under förarbetena till en ny tryckfrihetsförordning

synes ge vid handen, att frågan om kriminalisering av dessa slag av ärekränkning

behöver ytterligare utredas. Visserligen anser jag alltjämt, att

goda skäl tala för en sådan reglering av hithörande frågor som avsetts i

det förut remitterade förslaget, under förutsättning att bestämmelserna bliva

tillämpade i överensstämmelse med de motivuttalanden för vilka nyss

redogjorts. De uttalanden angående dessa bestämmelser, som gjorts i samband

med remissbehandlingen av förslaget till ny tryckfrihetsförordning,

ha emellertid låtit det framstå såsom föremål för tvekan huruvida bestämmelserna

fått en tillräckligt tydlig avfattning. Dessutom göra särskilda betänkligheter

sig gällande, då det blir fråga om att införa en ny och snävare

gränsdragning för tryckfriheten. Därvid måste behovet av skydd mot

otillbörliga framställningar mycket noga vägas mot intresset av att garantera

en fri och ohämmad kritik.

Vidare är att märka, att 16 kap. strafflagen för närvarande endast upptar

bestämmelser om ärekränkning mot enskilda personer och icke i något

fall bestraffar ärekränkning mot kollektiva enheter. Den allmänna frågan

huruvida och i vilken omfattning sådan ärekränkning bör bestraffas, kan

väntas bliva upptagen av straffrättskommittcn vid den förestående revisionen

av 16 kap. Vid sådant förhållande synes mig frågan om bestraffandet

av de nu förevarande fallen av ärekränkning mot kollektiv böra upptagas

först i detta större sammanhang.

Nu angivna skäl ha föranlett mig att ur det remitterade förslaget avlägsna

10:5 första stycket liksom vad 8:10 innehåller om skymfande av främmande

makt eller dess regering. Till följd härav har i förslaget en omredigering

fått ske av det förutvarande andra stycket i 10: 5, varjämte bestämmelsen

i 8: 10 om den som med våld, bot därom eller missfirmlig gärning

förgriper sig mot främmande makts representant utvidgats att omfatta även

sådant angrepp mot främmande statsöverhuvud.

Vid omredigeringen har vidare iakttagits att paragraferna i 8 kap. måste

omnumreras till följd av att enligt ett till lagrådet remitterat förslag till

ändrad strafflagstiftning för krigsmakten två paragrafer i kapitlet skola

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kurigl. Maj.ts proposition nr 80.

överflyttas till 27 kap.; stadgandet i 8: 10 har med anledning härav placerats

i 8: 8.

I yttrande den 14 januari 1948 har lagrådet förordat, att i bestämmelserna

om missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset i 9: 3

och om missfirmelse mot tjänsteman i 10: 5 andra stycket uttrycket »missfirmlig

gärning» måtte utbytas mot »ärekränkning». Anledningen härtill är

att jag vid remitterandet av förslaget anfört, att 10:5 borde gälla även

förtal mot tjänsteman. När emellertid numera behandlingen av förslaget till

tryckfrihetsförordning, på sätt i det föregående utvecklats, medfört att vissa

i det förevarande strafflagsförslaget förut behandlade spörsmål befunnits

icke längre böra upptagas förrän i samband med den blivande revisionen

av ärekränkningsbestämmelserna, har jag ansett detta böra gälla även frågan

huruvida bestämmelserna i 9: 3 och 10: 5 skola omfatta jämväl förtal.

Det må nämligen framhållas, att denna fråga lämpligen bör lösas först i

samband med den hela ärekränkningsområdet berörande frågan, i vilken

utsträckning sanningsbevisning skall fria från straff. På grund av vad sålunda

anförts har jag icke funnit skäl att i nu förevarande sammanhang

vidtaga någon ändring beträffande uttrycket »missfirmlig gärning», som

ingår i de mot 9: 3 och 10: 5 andra stycket av förslaget svarande stadgandena

i den för närvarande gällande strafflagen.

Vidare ha bl. a. av hänsyn till den blivande nya tryckfrihetsförordningen

införts särskilda brottsbeteckningar för de i 9: 3 och 4 av strafflagsförslaget

upptagna brotten. I sådant hänseende har i 9: 3 insatts beteckningen »missfirmelse

mot kunglig person» och i 9:4 den av straffrättskommittén föreslagna

beteckningen »statsmissfirmelse». I sistnämnda stadgande har ytterligare

vidtagits den sakliga ändringen att statsrådet borttagits i uppräkningen

av de objekt som genom bestämmelsen skyddas. Att statsrådet här

medtagits var i förslaget eu nyhet i förhållande till gällande rätt. I överensstämmelse

med vad förut sagts om önskvärdheten av att frågor om ärekränkning

mot kollektiv såvitt möjligt komma under behandling först i ett

större sammanhang, har detta tillägg nu befunnits böra utgå.

I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, har jag icke i anledning

av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna yttrandena

funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11: 6 eller 7 i strafflagsförslaget.

I det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet att

någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av närmare

angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att den utspridda

uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanliga regler

täcktes av gärningsmannens uppsåt. Vad åter angår stadgandet om brott

mot trosfrid i 11: 7 har detta brott bestämts endast såsom offentligt skymfande

av sådant som svenska kyrkan eller erkänt trossamfund håller heligt,

varvid med skymfande här såsom eljest i förslaget förstås användande av en

skymflig form men ej en saklig kritik. Vid den tidigare remissen till lagrådet

framhöll jag, att förslagets avfattning ändrats för att klarlägga, att

en kritik, vilken såsom vapen använde ironien, icke skulle omfattas av

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

straffbestämmelsen. Med de snäva begränsningar som sålunda skett av de

straffbara områdena, synas mig alltjämt dessa båda stadganden icke kunna

giva anledning till olägenheter i tillämpningen.

Angående skydd mot rasliets.

Under senare tid har i olika sammanhang aktualiserats frågan om att i

svensk rätt införa bestämmelser mot hetspropaganda, som riktar sig mot

vissa särskilda grupper av medborgare. Det viktigaste exemplet härpå är

den antisemitiska propagandan. Framhållas bör emellertid, att frågan icke

enbart rör denna. Vårt land är visserligen lyckligt lottat däri, att vi i modern

tid undsluppit upprivande strider mellan olika nationella, språkliga

eller religiösa grupper, men detta förhållande kan ändras. Anmärkas må

vidare, att inom Förenta Nationerna nyligen tagits initiativ till internationella

överenskommelser om lagstiftning mot ett såsom genocidium (folkmord)

betecknat brott, vilket på förberedelsestadiet skulle kunna ta sig

formen just av hets mot folkgrupp.

Rashets och liknande former av propaganda mot särskilda folkgrupper

inom en stat kunna anses straffvärda ur tre olika synpunkter. Till en början

bör beaktas, att en sådan hatpropaganda kan leda till motsättningar och

lidelser, vilka äro ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet; på

denna väg kunna ytterst förutsättningar skapas för förföljande och utrotande

av den minoritet mot vilken propagandan riktar sig. För det andra

är att märka, att eftersom det strider mot själva grundvalarna för vår civilisation

att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull,

en propaganda som går ut härpå måste antagas väcka förargelse inom de

vidaste kretsar; alldeles särskilt gäller detta om den, såsom ofta är fallet,

ikläder sig en sadistisk eller eljest särskilt anstötlig form. För det tredje

slutligen är det tydligt, att en propaganda av ifrågavarande slag ar ägnad

att åstadkomma ett oförskyllt psykiskt lidande för de individer som tillhöra

den förföljda folkgruppen.

Vissa speciella former av hetspropaganda falla redan under straffbestämmelserna

i den nuvarande strafflagen eller i det till lagrådet remitterade

förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. En propaganda,

som innefattar uppmaning till brott, omfattas sålunda av straffbudet

mot uppvigling i It: 5 i det remitterade förslaget. Detta inbegiiper vidare

i It: 6 under samhällsfarlig ryktesspridning bl. a. spridande av falskt

rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för allmän

ordning och säkerhet. Gentemot en propagandaverksamhet, som ägei

rum på allmän plats och som är ägnad att väcka förargelse hos allmänheten,

kan bestämmelsen om straff för förargelseväckande beteende i It. 10

i förslaget vinna tillämpning. Om åter hetsen riktas mot bestämda enskilda

personer, kan straff följa enligt bestämmelserna om ärekränkning i det nuvarande

10 kap. strafflagen. Vidare är att märka, att därest propagandan

sker genom tryckt skrift, den ofta synes uppfylla betingelserna för straff
-

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

barhet enligt tryckfrihetsförordningen § 3 12 :o, vilket lagrum innehåller

ett allmänt stadgande om straff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar

till allmänhetens förvillande och förledande. Motsvarighet till

detta stadgande saknas i strafflagen. En propaganda av nu ifrågavarande

slag, som icke sker genom tryckt skrift och som icke hemfaller under någon

av nyssnämnda speciella bestämmelser, blir därför straffri.

Ett allmänt stadgande om straff för hetspropaganda föreslogs tidigast i

en inom justitiedepartementet upprättad, den 27 oktober 1943 dagtecknad

promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs,

att ill kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf av innehåll,

att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller

lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp

av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen

inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller

läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas

med böter eller fängelse. Efter remissbehandling föranledde promemorian

emellertid icke någon omedelbar åtgärd. Därefter upptog emellertid

straffrättsko mmittén i sitt förslag till lagstiftning om brott mot

staten och allmänheten såsom It: 7 strafflagen ett stadgande angående »hets

mot folkgrupp». Det föreslagna stadgandet (SOU 1944:69 s. 21 samt 222

ff.) hade följande lydelse: »Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen

en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes

för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.» Kommittén torde ha ansett,

att det väsentliga i det sålunda straffbelagda brottet vore att därigenom

den allmänna ordningen bragtes i fara. Härför talar stadgandets placering

ill kap., som handlar om brott mot allmän ordning.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag visade sig, att meningarna

voro delade i fråga om lämpligheten av det sålunda föreslagna nya stadgandet,

och detta blev också uteslutet ur det sedermera till lagrådet remitterade

förslaget. Min motivering härför (sistnämnda förslag s. 163 f.) var

främst, att ett stadgande av ifrågavarande innehåll skulle kunna giva näring

åt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i

vårt land erhållit en privilegierad ställning, och att det fördenskull kunde

komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra

frid i sammanlevnaden.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag emellertid även, att antisemitisk

och annan dylik propaganda ofta är av sådant slag att den står pornografin

nära, samt att frågan om dess kriminalisering därför borde undersökas i

samband med ett åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga lämnat uppdrag angående

lagstiftning mot spridning av skrifter med pornografiskt innehåll.

Denna syn på frågan har jag därefter närmare utvecklat i ett vid 1947

års riksdag lämnat interpellationssvar (se andra kammarens protokoll den

17 juli 1947 nr 36, s. 63 ff.). Enligt vad som därvid uttalats borde bl. a.

övervägas att ersätta den nuvarande bestämmelsen i 18: 13 strafflagen om

straff för framställning som sårar tukt eller sedlighet med ett mera all
-

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

445

mänt hållet stadgande, som täckte icke blott pornografi utan också andra i

vidsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar. Under

ett sådant allmänt stadgande skulle exempelvis grövre former av antisemitisk

propaganda ha sin naturliga plats.

Behovet av att i strafflagen införa en bestämmelse, under vilken mera

anstötliga former av antisemitisk propaganda kunna hänföras, har sedermera

än ytterligare aktualiserats. Från Sverige utgår nämligen för närvarande

en dylik propaganda, som enligt rapporter från svenska beskickningar

och konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av

den civiliserade världen. Denna propaganda bedrives huvudsakligen medelst

tryckta skrifter och torde för närvarande icke kunna beivras i vidare mån

än genom det förut omnämnda straffbudet i tryckfrihetsförordningen § 3

12 :o mot lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande

och förledande. Enligt det förslag till ny tryckfrihetsförordning, som

1944 års tryckfrihetssakkunniga nu framlagt, (SOU 1947:60), återfinnes

emellertid något mot nyssnämnda lagrum svarande stadgande icke i den

nya författningstexten, vilken i fråga om hrottsbeskrivningarna uteslutande

hänvisar till strafflagen. Om de sakkunnigas förslag skall upphöjas till lag,

måste följaktligen den förevarande frågan erhålla sin primära lösning inom

strafflagens ram, varjämte motsvarande tillägg bör göras till tryckfrihetsförordningens

därpå grundade brottskatalog''.

Med anledning av dessa överväganden har inom justitiedepartementet

frågan om kriminalisering av hetspropaganda varit föremål för fortsatt utredning.

Denna har resulterat i en den 2 december 1947 dagtecknad promemoria

med förslag till lag om ändring i 18:13 strafflagen. I detta

lagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelse

för den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,

teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, medan i andra punkten

säges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt och

sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav

kommer. Det nyssnämnda förslaget innebär, att genom ett tillägg i första

punkten denna gjorts tillämplig även å skrift, målning, teckning eller bild,

som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka

allmän anstöt.

Motiveringen för förslaget innehåller till en början att då det gällde att

finna en bärkraftig grund för kriminalisering av den ifrågavarande propagandan,

avgörande vikt syntes böra tilläggas vad förut framhållits om

att det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor

för deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propaganda

med sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de stora medborgargrupper

hos vilka medvetandet om detta förhållande är levande. Ett fullföljande

av denna tankegång visade att det anstötliga i propagandan låge

däri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljda gruppen

kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsom mindervärdiga

på grund av något som redan från början av deras lillvaro gåve dem

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande av

dem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktliga

eller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiska

samhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människa oberoende

av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det gällde

att respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens läror

hade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupper

betraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och i propagandan

rentav betecknats som »Untermenschen». En propaganda, som arbetade

med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighet

att det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke borde möta

några principiella betänkligheter att på denna grund kriminalisera densamma.

Vad angår placeringen av ett stadgande härom, har i den nu förevarande

promemorian uttalats, att denna fråga vore diskutabel. Närmast torde komma

i fråga 18 kap. strafflagen, i vilket hittills varit sammanförda bestämmelser

av olika slag till skydd för vissa sedliga och moraliska normer av

sådan betydelse, att ett brott mot dem väckte allmän anstöt och ansåges böra

drabbas av straff. Kapitlet vore emellertid för närvarande under omarbetning.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade vissa brott i det nuvarande 18

kap., vilka närmast kunde betraktas som brott mot allmän ordning, överförts

till 11 kap., nämligen fylleri, hasardspel och djurplågeri. Återstoden

av kapitlet hörde till straffrättskommitténs nästa arbetsetapp, och det vore

ovisst hur detsamma framdeles komme att disponeras. Som en provisorisk

åtgärd borde dock det nu ifrågasatta stadgandet kunna placeras där.

Att detsamma infogats i 18 kap. 13 § har i promemorian motiverats därmed

att det även vid den propaganda varom här är fråga vore för de praktiskt

betydelsefulla fallen kännetecknande att det gällde utspridande, saluhållande

eller utbjudande av skrift, målning, teckning eller bild. På grund

härav torde det straff skydd varav behov nu gjorde sig gällande enklast

kunna åstadkommas genom att paragrafens första punkt utbyggdes till att

avse även skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkning

av andras människovärde vore ägnad att väcka allmän anstöt. Genom att

straffbarhetens inträde gjordes beroende av att det skulle vara fråga om en

grov kränkning av människovärdet och att kränkningen skulle vara ägnad

att väcka allmän anstöt, torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den rätt till

fri kritik mot gruppbildningar och enskilda som i samhällsdiskussionens

intresse borde finnas i ett demokratiskt samhälle.

Vad särskilt gäller angrepp mot enskilda personer, har i promemorian

framhållits att enligt vad som följde av den nyss återgivna tankegången

endast sådana angrepp som toge sikte på någon konstitutiv, av de utpekades

eget handlande oberoende egenskap kunde falla under det föreslagna nya

straffbudet. Ett dylikt angrepp måste vidare antagas utom den eller de närmast

berörda enskilda personerna träffa även den större grupp människor,

som med dem hade den särskilt framhållna egenskapen gemensam. Om

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

447

exempelvis en enskild person grovt förhånades enbart därför att han vore

jude eller katolik, ginge sålunda detta indirekt ut över alla andra judar eller

katoliker. Det förhållandet att någon viss enskild person särskilt utpekades

kunde emellertid föranleda att jämte 18: 13 i dess föreslagna nya lydelse

även tillämpligt lagrum i 16 kap. strafflagen bleve användbart. Ett

angrepp mot enskild person på grund av något visst handlingssätt, vartill

denne påstodes ha gjort sig skyldig, kunde däremot icke sägas kränka den

angripnes människovärde och komme sålunda icke att falla under 18: 13.

Det kunde i detta sammanhang erinras om att enligt 24 § lagen den 21 december

1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in. den intagne skulle

behandlas med aktning för hans människovärde. Här förutsatte sålunda lagstiftaren

att även den som förövat grova brott hade sitt människovärde i

behåll.

I promemorian har vidare understrukits att eftersom såväl 16 som 18

kap. strafflagen stode inför sin revision, den nu förordade, av ett aktuellt

behov förestavade lösningen av frågan om kriminalisering av anstötlig hetspropaganda

icke behövde vara definitiv. Det finge ankomma på straffrättskommittén

att under det fortsatta arbetet med den påbörjade straff lagsrevisionen

upptaga även denna fråga till ytterligare övervägande i samband

med en allmän reformering av de kapitel i strafflagen, där andra gärningar

av likartad beskaffenhet vore kriminaliserade.

Utlåtanden över promemorian ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom straffrättskommittén.

Överståthållarämbetet har tillika överlämnat yttranden av t. f. polismästaren

och av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, därvid t. f. polismästarens

yttrande åtföljts utav yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län ha envar

bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts Sveriges advokatsamfund

och publicistklubben, av vilka advokatsamfundet inkommit

med yttrande.

Frågan huruvida lagstiftning mot den nu ifrågavarande

hetspropagandan vore erforderlig har av de flesta

sålunda hörda remissinstanserna besvarats jakande. Jnstitiekanslersämbetet

har i denna del anfört.

Såsom i promemorian anförts har behovet av lagbestämmelser, som

möjliggöra ett effektivt ingripande mot den antisemitiska propagandan,

under senaste tiden framträtt med ökad styrka. På grund härav synes det

tillfredsställande, att frågan om lagstiftning i ämnet ånyo upptagits till

övervägande.

Vad som i ärendet förekommit giver oförtydbart vid handen, huru svårt

det är att på förevarande område meddela bestämmelser, som äro tillräckligt

klara och effektiva utan att samtidigt innebära risk för att andra vik
-

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

tiga intressen trädas för nära. Om man ser frågan realistiskt, torde det

knappast låta sig göra att giva stadganden i ämnet sådan form eller innebörd,

att de icke allmänt komma att uppfattas såsom riktade mot praktiskt

taget allenast den antisemitiska propagandan. Med andra ord vare

sig stadgandena placeras i ena eller andra kapitlet i allmänna strafflagen

eller meddelas i en fristående lag och vare sig bestämmelserna erhålla en

med hänsyn till syftet mera direkt precisering eller en allmän innebörd,

kan den föreställningen svårligen tillbakavisas, att den nya lagen har sin

verkliga betydelse för den judiska folkgruppen. Om man vill lagstifta på

detta område, måste man enligt justitiekanslersämbetets mening taga

nämnda konsekvens och därmed också acceptera faran av att berörda folkgrupp

erhåller en privilegierad ställning med de vådor som tilläventyrs äro

förenade därmed.

Frågan är då, om behovet av bestämmelser i ämnet får anses så framträdande,

att hänsynen för eventuellt menliga verkningar bör få vika. Med

framhållande av vanskligheten att göra mera bestämda uttalanden anser

justitiekanslersämbetet dock övervägande skäl tala för att denna fråga besvaras

jakande. Visserligen har just nu domstol att pröva, huruvida den

i promemorian åsyftade antisemitiska propagandan — den enda mera allmänt

kända som väl nu bedrives i vårt land — står i strid med svensk lag.

och det kan följaktligen te sig, som om det ännu så länge vore för tidigt

att yttra sig om möjligheterna att med gällande lag åtkomma sådan propaganda.

Emellertid är att märka, att brottsbeskrivningen i det lagrum i

tryckfrihetsförordningen, som åberopats i målet, icke är fullt tillfredsställande

för propagandans säkra bekämpande samt att det i lagrummet stadgade

straffet, blott dagsböter, är alltför ringa för att möjliggöra ett verksamt

ingripande, å andra sidan har denna propaganda bedrivits i så anstötliga

former, att det framstår såsom ett allvarligt missförhållande, ägnat

att skada vårt land, att den ej med säkerhet kan på ett effektivt sätt åtkommas.

Visserligen äro de konsekvenser en lagstiftning på området kan

medföra, såsom esomoftast är fallet vid strafflagstiftning, ej helt överblickbara,

men justitiekanslersämbetet föreställer sig, att en lagstiftning som

begränsas till de verkligt grova formerna av antisemitisk propaganda och

närstående företeelser skall uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet och

att följaktligen åtminstone mera betydande olägenheter därav ej skola

yppa sig.

Svea hovrätt har uttalat:

Det torde väl vara riktigt, att man för närvarande icke har att räkna med

några allvarliga motsättningar inom samhället på ifrågavarande område. Eu

grovt vulgär antijudisk propaganda förekommer dock i viss utsträckning.

Denna propaganda är särskilt motbjudande, som den genom tryckta pamfletter

ofta sprides bland skolbarn eller utom landets gränser. Det måste

vara ett icke obetydligt samhällsintresse, att dessa grövre former av rashetsande

och rasförföljande propaganda straffbeläggas. Tillskapandet av en

lagstiftning med sådant innehåll utgör tillika en måhända nyttig beredskapsåtgärd

mot den våg av antisemitism som för närvarande går fram

över stora delar av världen. Med hänsyn härtill och med beaktande av

de i promemorian uttalade önskemålen att brottskatalogen i den väntade

nya tryckfrihetsförordningen måtte kunna tillföras en hänvisning till

strafflagstiftning i ämnet biträder hovrätten förslaget att redan vid 1948

års riksdag provisoriskt —- i avbidan på den omarbetning av 16 och 18

kap. strafflagen, varmed straffrättskommittén nu är sysselsatt — förbättra

gällande lag för att möjliggöra ingripanden mot särskilt anstötliga former

av rashets.

s. 449 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

449

Uttalanden i samma riktning ha gjorts av Göta hovrätt, socialstyrelsen,

skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet ävensom av länsstyrelserna i Kronobergs

samt Göteborgs och Bohus län.

Tvekan angående behovet av lagstiftning i ämnet har däremot uttalats

av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har

till en början uttalat, att länsstyrelsen helt delade uppfattningen att en hatoch

hetspropaganda mot särskilda befolkningsgrupper borde undertryckas

med alla medel; särskilt anstötlig vore även enligt länsstyrelsens mening

en propaganda som misskrediterade vårt land i utlandets ögon på sätt i den

remitterade promemorian framhållits. Därefter har länsstyrelsen emellertid

anfört, att den nu ifrågasatta lagstiftningen praktiskt taget hade samma

innebörd som det genom justitiedepartementets promemoria av den 27 oktober

1943 framlagda förslaget angående lagstiftning mot rashets och straffrättskommitténs

förslag till stadgande om straff för »hets mot folkgrupp»,

i anledning av vilka båda förslag länsstyrelsen i avgivna remissyttranden

ifrågasatt lämpligheten av en dylik lagstiftning. Motiveringen för denna

länsstyrelsens ståndpunkt hade främst varit att vissa intressegrupper i

samhället icke borde erhålla en privilegierad ställning i den politiska debatten.

Denna uppfattning hade länsstyrelsen icke nu funnit anledning att

frånträda. Med hänsyn särskilt till den misskreditering för vårt land som

den härifrån emanerande antisemitiska propagandan i utlandet utgjorde,

vore det emellertid möjligt att betänkligheterna mot lagstiftningen borde

vika. Straffråttskommittén har framhållit, att vägande principiella invändningar

kunde göras mot att genom lagstiftning inskrida mot sådan hetspropaganda,

som här vore i fråga, och hänvisat till att det på grund härav

endast varit med tvekan som kommittén i sitt förslag till lagstiftning om

brott mot staten och allmänheten upptagit det förut omnämnda stadgandet

om straff för »hets mot folkgrupp». Advokatsamfundet har likaledes, under

hänvisning till vad samfundet anfört i remissyttrande över straffrättskommitténs

förslag, ifrågasatt, huruvida lagstiftning vore ett effektivt sätt att

komma till rätta med de ifrågavarande företeelserna. Ett direkt avstyrkande

av lagstiftning i ämnet föreligger endast i det av länsstyrelsen i Gävleborgs

län avgivna yttrandet, enligt vilket behovet av straffskydd mot rashets

och dylikt redan får anses tillräckligt beaktat i det till lagrådet remitterade

förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

Beträffande frågan ur vilken synpunkt hetspropaganda

främst bör anses straffvärd och den därmed sammanhängande

frågan om utformningen och placeringen i strafflagen av ett stadgande

i ämnet, ha i yttrandena framkommit olika meningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har tillstyrkt förslaget såsom väl ägnat

att möjliggöra effektivt ingripande mot de vanligast förekommande formerna

av förföljelse och förklenande propaganda mot vissa särskilda människogrupper

för deras härstamnings eller religions skull. Skolöverstyrelsen

har icke funnit något att erinra mot förslaget.

2!) Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 80.

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det nu framlagda

förslaget väsentligen skilde sig från tidigare ifrågasatta lösningar av det

förevarande lagstiftningsproblemet. Även om lagbestämmelsens inplacering

i det sammanhang som nu föreslagits måhända ur principiell synpunkt kunde

bli föremål för en viss tveksamhet, syntes förslaget likväl rent praktiskt

sett ha så stora fördelar, att länsstyrelsen ansåge sig böra tillstyrka detsamma.

Göta hovrätt har uttalat att på vilket sätt den ifrågavarande propagandan

lämpligast borde kriminaliseras kunde vara föremål för olika meningar.

Hovrätten, som icke delade de uttalade farhågorna beträffande verkningarna

av en lagstiftning i enlighet med straffrättskommitténs förslag, ville emellertid

icke motsätta sig den nu föreslagna lösningen. Socialstyrelsen har såsom

sin mening uttalat, att det i justitiedepartementets promemoria av den

27 oktober 1943 innefattade förslaget vore att föredraga framför det nu

framlagda förslaget. Icke heller vore 18: 13 strafflagen en lämplig plats för

den ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn till att förutsättningar för

närvarande icke torde finnas att lösa frågan efter linjerna i förstnämnda

förslag, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig det nya förslaget.

Överståthållarämbetet har erinrat om att ämbetet i tidigare remissyttranden

tillstyrkt nyssnämnda år 1943 inom justitiedepartementet upprättade

förslag och heller icke haft något att erinra mot det av straffrättskommittén

föreslagna stadgandet om straff för »hets mot folkgrupp.» Då

behovet av dylik lagstiftning ytterligare aktualiserats genom därefter inträffade

händelser, finge ämbetet i princip tillstyrka även det nu framlagda

förslaget. Det kunde visserligen vara tveksamt var i strafflagen ett stadgande

om skydd mot rashets borde infogas, men ämbetet hade för sin del

intet att erinra mot att stadgandet i avbidan på straffrättskommitténs fortsatta

behandling av frågan inplacerades på sätt som nu föreslagits.

Åtskilliga remissinstanser ha funnit att, eftersom förslaget föranletts av behovet

att stävja den antisemitiska propagandan, detta syfte klarare borde

komma till uttryck i stadgandet. Justitiekanslersämbetet har sålunda redan

med hänsyn härtill ställt sig tveksamt till den föreslagna helt allmänt hållna

bestämmelsen. Enligt ämbetets uppfattning vore vidare det däri beskrivna

brottet alltför artskilt från de gärningar som eljest behandlas i 18 kap.

strafflagen för att lämpligen kunna erhålla ens en provisorisk plats i detta

kapitel. I anslutning härtill har ämbetet funnit, att i rådande läge en lösning

av det ifrågavarande lagstiftningsproblemet borde sökas enligt de riktlinjer

som framlagts av straffrättskommittén, därvid emellertid till mötande

av risken att bestämmelserna skulle lägga hinder i vägen för tillbörlig kritik

möjligen utöver de av kommittén uppställda rekvisiten för straffbarhet kunde

krävas, att gärningen skulle väcka allmän anstöt.

Svea hovrätt har funnit oriktigt att man, i avsikt främst att förekomma

påståenden att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper skulle få

en privilegierad ställning, föreslagit att kriminalisera den ifrågavarande

propagandan allenast genom att med en generell bestämmelse utbygga första

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

punkten i 18: 13 strafflagen till att avse jämväl skrift, målning, teckning

eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad

att väcka allmän anstöt. Hovrätten har härom vidare anfört:

Hovrätten finner det knappast riktigt, att en lagstiftningsprodukt — allrahelst

en sådan av tillfällig natur — gives annat innehåll än vad som direkt

svarar mot syftet med dess tillskapande. Därigenom förminskas ju också

betydelsen av statsmakternas ståndpunktstagande för opinionsbildningen

i landet. Man får heller icke överdriva faran för att de grupper av befolkningen,

som behöva skyddas, skulle anses otillbörligt gynnade eller bliva

på ett olämpligt sätt uppmärksammade allenast därför att lagstiftningen i

ämnet erhölle en till personkretsen mera begränsad omfattning. Om man

genom lagstiftning vill motarbeta förföljelse mot en särskild befolkningsgrupp,

innebär ju detta endast att man försöker återställa den balans i fråga

om rättsskydd, som håller på att gå förlorad på en viss punkt.

Vid avgörandet av vilka folkgrupper som kräva beaktande i här avsett

hänseende finner hovrätten ett aktuellt skyddsbehov förefinnas allenast för

vissa grupper med gemensam härstamning och då företrädesvis judarna.

Större besinning och anständighet är emellertid stundom på sin plats jämväl

när det gäller zigenare, tattare och kanske även de baltiska flyktingarna.

Föga eller intet har däremot förekommit av beskaffenhet att motivera ett

förstärkt skydd för religionsutövare. I stället kan det befaras, att ett sådant

skydd kunde kännas som ett hinder mot att framföra en hård men likväl

nyttig kritik av bizarra religiösa företeelser eller mot sekter med ur samhällets

synpunkt förkastliga seder och bruk. Härvidlag angriper man ju

mänskliga handlings- och tänkesätt, vilka äro möjliga att påverka och utveckla,

vilket ju alls icke gäller angrepp som direkt avse vederbörandes härstamning.

— Man torde för övrigt restlöst komma till rätta med judehetsen

även om genom lagstiftningen beredes skydd allenast åt grupper av befolkningen

med gemensam härstamning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i yttrande över straffrättskommitténs

förslag i här förevarande hänseende pekat på möjligheten av att folkgrupper

i landet, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller trosbekännelse,

såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet,

som fölle inom politikens råmärken. Länsstyrelsen erinrade därvid om den

ödesdigra erfarenhet som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers

politiska verksamhet inom olika europeiska länder. Lika med länsstyrelsen

vill hovrätten icke utesluta möjligheten av att utlänningar, som tagit sin

tillflykt till Sverige, komma att syssla med politisk agitation i den ena eller

andra riktningen. Enär emellertid allmän enighet lär råda därom, att statsmakten

bör iakttaga största återhållsamhet när det gäller ingrepp i den politiska

debatten, torde detta böra medföra, att en lagstiftning till skydd för

folkgrupper med gemensam härstamning måste givas den begränsningen att

åt dessa grupper icke gives någon privilegierad ställning såvitt avser rent

politiska sammanhang.

Hovrätten finner ovan angivna synpunkter bliva bäst beaktade, därest hets

mot folkgrupp bleve straffbelagt i huvudsak på sätt straffrättskommittén

angivit i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten

och allmänheten. Hovrätten håller dock före, att kriminaliseringen bör inskränkas

till att avse allenast de grövsta formerna av rashetsande propaganda.

Vidare bör undantag stadgas för de angrepp mot minoritetsgrupper

som väsentligen hänföra sig till av dessa bedriven politisk verksamhet. Hovrätten

ifrågasätter slutligen, huruvida icke rättsskyddet — med uteslutande

av de religiösa meningsriktningarna — bör begränsas till grupper med viss

gemensam härstamning.

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Det är förvisso riktigt, att rasförföljande propaganda kan leda till motsättningar

och lidelser, ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet,

och att sådan propaganda ofta får antagas väcka allmän förargelse. Enligt

hovrättens mening avser lagstiftningen till skydd mot rashets dock i första

hand att befria den förföljda folkgruppen från oförskyllt lidande. Hovrätten

förmenar därför, att brottet hets mot folkgrupp såsom en form av kollektiv

ärekränkning har sin naturliga plats i 16 kap. strafflagen.

Därest statsmakterna emellertid skulle föredraga den lösning av förevarande

lagstiftningsfråga, som rekommenderats i promemorian, vill hovrätten

ytterligare anföra följande.

Då avsikten nu är att till annat kapitel i strafflagen överföra de för närvarande

i 18 kap. avhandlade brotten hasardspel, fylleri och djurplågeri,

kommer 18 kap. framdeles att innefatta kriminalisering av allenast rena

sexualdelikt. Den därmed vunna fördelen i avseende å strafflagens systematik

skulle emellertid på nytt spolieras, om 18 kap. 13 § utbyggdes på sätt

nu är föreslaget. Det ter sig härjämte i och för sig tämligen överraskande

att finna det straffrättsliga skyddet för ett så fundamentalt intresse som

människovärdet undanstoppat i en paragraf som för övrigt endast avhandlar

pornografi. I överensstämmelse med vad ovan utvecklats skulle hovrätten

förorda, att skyddet för människovärdet anknötes till 16 kap. i strafflagen.

Straffrättskommittén har funnit syftemålet med det remitterade förslaget

vara att på en annan väg uppnå samma kriminalpolitiska ändamål

som vore avsett i den av kommittén tidigare föreslagna bestämmelsen, d. v. s.

att stävja hetspropaganda mot folkgrupper inom landet med särskild härstamning

eller trosbekännelse. Enligt kommitténs mening vore emellertid

en lösning av denna lagstiftningsfråga efter de av kommittén uppdragna

linjerna alltjämt att föredraga framför vad som nu föreslagits. Genom inplaceringen

i 18: 13 strafflagen komme det föreslagna stadgandet att spränga

detta kapitels nyss vunna enhetlighet och därmed stå i strid mot den strävan

efter en bättre systematik som utmärkte det pågående arbetet på strafflagens

reformering. På grund härav kunde bestämmelsens föreslagna placering

i 18: 13 icke få betraktas annat än såsom provisorisk. Detta innebure

bl. a. den olägenheten att eftersom stadgandet i fråga måste antagas bliva

en av de bestämmelser i strafflagen till vilka tryckfrihetsförordningens

brottskatalog i någon form borde hänvisa, den blivande oundvikliga ändringen

av dess placering måste medföra även en ändring i tryckfrihetsförordningen.

Icke minst med hänsyn härtill borde ett stadgande i detta ämne

redan nu erhålla en definitiv plats eller ock brottet en särskild benämning,

varunder i tryckfrihetsförordningen hänvisning kunde ske till strafflagen.

Advokatsamfundet har likaledes såsom sin uppfattning uttalat att, därest

en lagstiftning i ämnet vore ofrånkomlig, straffrättskommitténs förslag, trots

de betänkligheter, som kunde anföras mot detsamma, dock i varje fall

vore att föredraga framför en straffbestämmelse av det obestämda innehåll

som nu föreslagits.

Enligt kriminalpolisintendenten i Stockholm borde brottsbeskrivningen

i huvudsaklig anslutning till straffrättskommitténs förslag bliva att »någon,

på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, hotar med brottslig gär
-

s. 453 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

453

ning, förtalar eller smädar grupp av befolkningen med viss härstamning

eller trosbekännelse». T.f. förste stadsfiskalen i Stockholm har uttalat, att

en kränkning av andras människovärde icke borde jämställas med pornografiska

gärningar och att den ifrågasatta lagbestämmelsen därför syntes

böra infogas i annat sammanhang än det föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har funnit en motsättning föreligga mellan det nu föreslagna

stadgandets motivering och dess utformning samt uttalar härom:

Det synes stå i mindre god överensstämmelse med lagförslaget, att man

i motiveringen vill söka den teoretiska grunden därtill i den kränkning av

människovärdet, som därigenom med rätta anses ske. Man talar där till

exempel om en propaganda, som är ägnad att åstadkomma oförskyllt psykiskt

lidande för vederbörande individer, och om att det anstötliga i propagandan

ligger i att en viss folkgrupps medlemmar stämplas såsom mindervärdiga

på grund av något som redan från början av deras tillvaro

giver dem en viss prägel och som icke kan föras tillbaka till något handlande

av dem själva. Men samtidigt heter det, att avgörande vikt bör tillläggas,

att propagandan väcker anstöt inom stora medborgargrupper. I och

för sig är det givetvis tilltalande att söka bättre än den nuvarande strafflagen

förmår skydda själva människovärdet och hindra att människor av

utanför dem själva liggande orsaker behandlas såsom föraktliga eller mindervärdiga.

Men man måste ställa sig tveksam mot bärigheten av en motivering

sådan som den här antydda, när det ifrågasatta skyddet för människovärdet

icke slår vakt om de avsedda gruppernas eller individernas eget

intresse utan inskränker sig till att slå ned på sådana former av kränkning

av människovärdet, som väcka allmän anstöt; därmed är det ju de utomståendes

intresse att de bevaras från kontakten med dylika anstötliga handlingar,

som man tar tillvara.

I fråga om detaljutformningen av det nu framlagda förslaget

i och för sig har en del av remissinstanserna gjort vissa erinringar. Sålunda

har justitiekanslersämbetet funnit brottsbeskrivningen vara väl obestämd,

särskilt med hänsyn till uttrycket »människovärde». Ämbetet har härom

anfört:

Även om det i och för sig är tilltalande att låta människovärdet erhålla

den betydelse som utvecklats i promemorian, synes det likväl kunna ifrågasättas,

om uttrycket är så klart och entydigt, att det lämpar sig att ingå

som väsentlig beståndsdel i en brottsbeskrivning. Ämbetet befarar för sin

del, att ett sådant stadgande som det föreslagna skulle ge upphov till åtskillig

ovisshet och skilda meningar, huruvida en skrift etc. vore straffbar

eller icke och därigenom alstra en betänklig rättsosäkerhet. Det förefaller

icke kunna uteslutas, alt fall rymmas under bestämmelsen som ej

torde vara avsedda att komma därunder liksom att det motsatta kan inträffa.

Sålunda torde beskrivningen av vissa politiska ytterlighetsmän, t. ex.

nazister, kunna tänkas ske på sådant sätt att allt människovärde frånkännes

dem, och då synes bestämmelsen bliva tillämplig, ehuru detta väl icke

är meningen. Å andra sidan torde propagandan mot judarna kunna bedrivas

i sådana former, att den faller utanför brottsbeskrivningen. Så kan

bliva förhållandet, om judarna utmålas exempelvis såsom krigshetsare på

grund av profitbegär; i propagandan ha dylika beskyllningar vid flera tillfällen

riktats mot judarna.

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

Svea hovrätt har i samma hänseende uttalat:

Vad sedan gäller begreppet människovärde synes promemorian utgå från

en bestämning därav som åtskilligt avviker från det gängse språkbruket.

Sålunda anses nog angrepp mot förvärvade egenskaper eller mot en persons

sedliga och moraliska handlande som regel innefatta kränkning jämväl

av hans människovärde. Detsamma gäller stundom också smädande med

allenast okvädinsord. Detta medför emellertid, att den föreslagna strafflagsändringen

kommer att få verkningar långt utöver vad som svarar mot

dess ändamål.

Om däremot den i promemorian givna definitionen av människovärdet

såsom innefattande allenast vissa medfödda egenskaper skulle godtagas,

bleve många straffvärda förfaranden uteslutna från kriminalisering. Dit

höra exempelvis uttalanden såsom »Judarna äro ansvariga för mordet å

—---» eller »Judarna bedraga samhället». Man skulle dessutom ställas

inför mycket svåra tolkningsfrågor. Det torde nämligen i praktiken vara

ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som rikta sig mot en befolkningsgrupp

på grund av dess härstamning, från smädelser, som allenast avse

gruppens uppträdande.

Straffrättskommittén har anfört:

Det synes kommittén att den föreslagna lagtexten å ena sidan icke med

tillräcklig tydlighet klargör att skyddet mot kränkande framställningar skall

gälla för folkgrupper, men å andra sidan är så avfattad att mera torde ingå

därunder än som enligt motiven är avsett. I det förra hänseendet finner

kommittén, att ordet »människovärde» i första hand för tanken på det individuella

värde som varje människa besitter och icke på något för en

hel folkgrupp gemensamt, kollektivt värde. I det senare hänseendet torde

den i motiven utlagda innebörden av ordet vara snävare än som överensstämmer

med vanlig språkuppfattning. Begreppet människovärde skulle

sålunda enligt motiven endast hänföra sig till medfödda egenskaper. Även

angrepp som avse förvärvade egenskaper kunna emellertid sägas kränka

en persons människovärde. Om exempelvis någon genom strävan i livet

utbildat sig för ett visst yrke, skulle ett hetsande till förakt och ovilja mot

honom på grund av hans yrke kunna med vanligt språkbruk betecknas såsom

kränkning av hans människovärde. Motsvarande skulle å andra sidan

också gälla därest individer och grupper i mindre gynnad ställning utsattes

för nedsättande behandling (jfr orden »människovärdet vi fordra tillbaka»

i Arbetets söner). Anmärkas må även att med den i motiven givna

definitionen av människovärde detta begrepp näppeligen täcker religionstillhörigheten,

som ingalunda behöver vara medfödd.

Hovrätten för övre Norrland har funnit det kunna ifrågasättas huruvida,

i fråga om angrepp mot utpekade enskilda personer, de i motiven angivna,

och enligt hovrättens mening berättigade begränsningarna av straffbudets

räckvidd med önskvärd tydlighet framginge av dess ordalag. Att åstadkomma

en ur denna synpunkt fullt tillfredsställande avfattning mötte tvivelsutan

stora svårigheter. Därest till ledning vid rättstillämpningen gåves klara

och otvetydiga motiv till den nya lagstiftningen syntes emellertid missbruk

knappast behöva befaras. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt,

att det föreslagna stadgandet på grund av sin vaga avfattning syntes

kunna giva anledning till vissa svårigheter i rättstillämpningen.

Socialstyrelsen har likaledes funnit, att svårigheter kunde uppkomma vid

s. 455 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

455

tillämpningen, särskilt när det gällde att fastställa vad som utgjorde grov

kränkning av andras människovärde. Även kriminnipolisintendenten i

Stockholm har ansett, att det föreslagna stadgandet genom sin obestämdhet

icke på ett tillfredsställande sätt droge upp gränsen mellan bruk och

missbruk av tryckfriheten. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i fråga om

uttrycket »människovärde» anfört, att lagtextens innebörd i denna del icke

kunde förstås utan tillgång till och studium av motiven, något som icke

kunde anses förenligt med god lagstiftning. Därest emellertid förslaget upphöjdes

till lag och ordet »människovärde» därvid tilldelades den betydelse

som promemorian avsåge, kunde enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas

huruvida lagen komme att medföra tillräcklig effekt. Det torde nämligen

kunna befaras, att den antisemitiska propagandan i så fall komme att

mindre beröra judarnas konstitutiva egenskaper än deras påstådda amoraliska

handlingar i vinningssyfte, exempelvis genom drivande av propaganda

för vanföreställningen om judarnas ansvar för krig och andra världsolyckor.

Med hänsyn härtill skulle det vara en fördel om den i viss mån oriktiga och

därigenom vilseledande beteckningen »andras människovärde» i lagtexten utbyttes

mot vad i verkligheten därmed avsåges eller »viss medborgargrupp».

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anmärkt, att den i förslaget givna formuleringen

av straffbestämmelsen endast torde hindra särskilt anstötliga former

av den antisemitiska propaganda, som aktualiserat frågan om det

utökade straffskyddet, men däremot icke en antisemitisk propaganda i och

för sig. Advokatsamfundet har uttalat:

Vad som menas med att grovt kränka en människas »människovärde»

kan vara föremål för mycket delade meningar. Samfundet har i olika sammanhang,

bl. a. i sitt yttrande över straffrättskommitténs betänkande med

förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, starkt reagerat

mot tendensen att genom vaga och oklara brottsbeskrivningar söka tillgodose

intresset av att allt som är »straffvärt» verkligen blir bestraffat. Att

dylika brottsbeskrivningar innebära risk för godtycke och rättsosäkerhet är

nämligen enligt samfundets mening ovedersägligt.

Med anledning av att i motiveringen till det föreslagna stadgandet bl. a.

hänvisas till en från Sverige utgående antisemitisk propaganda som ådragit

vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av den civiliserade världen,

har länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att i det avsedda fallet

tillvägagångssättet torde vara att här i landet tryckta skrifter genom

posten spredes direkt till adressater i andra länder. Det torde enligt länsstyrelsens

mening knappast vara klart, att enligt allmänna rättsregler förfarandet

skulle anses straffbart i Sverige. Det kunde väl även ifrågasättas,

huruvida icke den »allmänna anstöt», som omtalades i lagförslaget, där

måste förutses ha inträffat i Sverige, eftersom svenska strafflagen väl icke

avsåge att skydda utomlands boende personer för där begångna anstötliga

handlingar. T. f. landsfogden i Malmöhus län åter har förmenat att stadgandet

till undvikande av vissa källor till förvecklingar borde begränsas till

att avse fall, ägnade att väcka allmän anstöt inom landet.

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

En ojämnhet i förslaget har straffrättskommittén funnit vara att endast

framställningar i skrift och bild omfattas därav och icke jämväl muntliga

framställningar. Om kränkning av människovärdet skulle straffbeläggas i

18: 13 strafflagen, syntes tillräckliga skäl icke föreligga att i detta avseende

göra någon skillnad i förhållande till vad paragrafen även för framtiden

är avsedd att innehålla om sårande av tukt och sedlighet. Samma anmärkning

har framställts även av justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt och Göta

hovrätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har, i anslutning till den av länsstyrelsen

framförda kritiken mot det föreslagna stadgandets avfattning, vidare uttalat:

Ett korrektiv mot missbruk skulle vidare kunna införas genom föreskrift,

att brott mot denna bestämmelse icke får åtalas av annan än av justitiekanslern.

Ifrågavarande brott torde väl huvudsakligen komma att beivras

som tryckfrihetsbrott och därest jämväl de hithörande brott, som icke utföras

med användande av tryckt skrift, få beivras endast av justitiekanslern,

skulle överensstämmelse uppnås med de regler, som i fråga om åtals anhängiggörande

och utförande föreskrivits såväl i gällande tryckfrihetsförordning

som i förefintligt förslag till ny tryckfrihetsförordning.

Slutligen ha åtskilliga remissinstanser understrukit, att det framlagda

förslaget enligt motiven endast får anses som ett provisorium i avbidan på

strafflagens fortsatta revision. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ha sålunda tillstyrkt det föreslagna stadgandet under uttrycklig hänvisning

till denna dess provisoriska karaktär.

Departementschefen. Av den i lagstiftningsfrågan förebragta utredningen

liksom av innehållet i det stora flertalet remissyttranden framgår tydligt,

att ett påtagligt behov av lagstiftningsmaktens ingripande mot den antisemitiska

propagandan i vårt land för närvarande föreligger. Alldeles särskilt

har detta behov aktualiserats genom de tryckta propagandaskrifter

som i stor omfattning från Sverige spridas till främmande länder och där

ådraga oss pinsam uppmärksamhet. Det enda stadgande varigenom en dylik

propaganda medelst tryckta skrifter för närvarande kan beivras är, såsom

i det föregående omtalats, tryckfrihetsförordningen § 3 12 :o. I det nu

framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning återfinnes emellertid icke

någon motsvarighet till detta stadgande, i det att förslaget icke upptar några

andra tryckfrihetsbrott än sådana som angivas genom hänvisningar till

brottsbeskrivningar i strafflagen. Därest något straffbud mot hetspropaganda

icke först införes i strafflagen, skulle det sålunda icke bliva möjligt att

enligt tryckfrihetsförordningen beivra sådan propaganda genom tryckt

skrift. Eftersom vidare förslaget till ny tryckfrihetsförordning, som är av

grundlags natur, kan väntas bliva förelagt 1948 och 1949 års riksdagar,

skulle —- därest förslaget antages utan någon däri tillagd hänvisning till

ett stadgande om straff för hetspropaganda i strafflagen — därefter icke

kunna i tryckfrihetsförordningen införas någon bestämmelse i ämnet förr
-

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

än med verkan tidigast från år 1953. Detta skulle uppenbarligen i belysning

av det förut sagda vara ett i hög grad otillfredsställande tillstånd.

Såsom jag förut framhållit erbjuder sig för en kriminalisering av hetspropaganda

valet mellan tre vägar, i det man kan betrakta propagandan som

ett brott mot den allmänna ordningen, som ärekränkning av den eller de

grupper, mot vilka propagandan är riktad, eller som ett uppväckande av

allmän anstöt. Genom förslaget om ett stadgande angående »hets mot folkgrupp»

i 11 kap. strafflagen har straffrättskommittén förordat den förstnämnda

av dessa tre vägar. Som jag närmare utvecklat vid remitterandet till

lagrådet av förslaget angående lagstiftning om brott mot staten och allmänheten,

har jag emellertid funnit vissa skäl tala emot en lagstiftning efter

denna linje. Det främsta av dessa skäl är att en sådan lag skulle kunna bli

uppfattad som en privilegiering av vissa grupper inom samhället och därigenom

komma att motverka sitt syfte att befordra friden i sammanlevnaden.

Motsvarande invändning skulle kunna riktas mot ett stadgande varigenom

hetspropaganda straffbelädes såsom ärekränkning mot den förföljda

gruppen. Såsom jag förut framhållit, bestraffas nämligen för närvarande i

16 kap. strafflagen såsom ärekränkning endast angrepp mot enskilda personer

och icke i något fall kränkningar mot kollektiva enheter. Att för ett

specialfall införa en regel om straff för ärekränkning av sistnämnda slag,

skulle därför tydligen med lätthet kunna komma att uppfattas som en privilegiering

av de grupper som stadgandet avsåge att skydda. En annan anledning

till varsamhet vid beträdandet av denna väg är hänsynen till den

fria samhällsdiskussionen, vilken förutsätter en vidsträckt rätt att kritisera

gruppbildningar utifrån allmänna synpunkter. De nu gällande stadgandena

om ärekränkning i 16 kap. strafflagen innefatta icke någon reglering av

de intressekollisioner, som av denna anledning kunna uppkomma mellan

den fria kritikrättens tillbörliga krav på rörelsefrihet och de enskildas

intresse av att icke utsättas för angrepp, ägnade att skada deras anseende.

Så länge ärekränkningskapitlet sålunda varken upptager någon bestämmelse

om straff för ärekränkning mot kollektiv eller reglerar förhållandet

till intressekollisioner av nyss angivet slag, finner jag icke lämpligt

att på det speciella område varom nu är fråga införa bestämmelser om

ett särskilt slags ärekränkningsbrott, och detta så mycket mindre som härigenom

det av straffrättskommittén påbörjade arbetet med en revision av

bl. a. ärekränkningskapitlet skulle i viss mån föregripas. Tydligt är däremot,

att i samband med genomförandet av detta lagstiftningsarbete även

frågan om hetspropagandans rätta straffrättsliga behandling kan komma i

en ny dager.

Vad därefter beträffar den tredje av de förut angivna vägarna eller att

kriminalisera hetspropaganda på grund av att den väcker allmän anstöt

inom ett land av demokratisk samhällstyp, så kan tydligen icke mot en sådan

lagstiftning framställas den invändningen att därigenom någon viss

grupp i samhället skulle otillbörligt gynnas. Om gränsen mot ärekränkningsbrotten

av angivna skäl måste hållas klar, synes man mig emellertid

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vidare icke kunna komma ifrån att den anstötlighet varom här kan bliva

fråga skall hänföra sig allenast till det förhållandet att människor diskrimineras

och förföljas på grund av medfödda, för någon hel grupp konstitutiva

egenskaper. I första hand gäller det här tydligen sådana faktorer

som härstamning och språk, men även om religionstillhörighet kan tydligen

bliva fråga, nämligen då denna, såsom i vårt land mestadels är fallet,

framstår såsom betingad av den miljö en person från födseln tillhör och

icke av ett senare träffat val mellan olika trosformer. Det kan visserligen

sägas, att även en beskyllning mot någon för ett visst handlingssätt skulle

kunna väcka allmän anstöt, såsom då beskyllningen är grov och uppenbart

obefogad. Dylika beskyllningar äro emellertid till sin natur ärekränkningar

och böra, såsom förut sagts, icke behandlas i det sammanhang varom

nu är fråga. För att utmärka den begränsning av det straffbara området,

som sålunda här påbjuder sig, har i den inom justitiedepartementet

upprättade promemorian valts att karakterisera den brottsliga framställningen

såsom grov kränkning av andras människovärde vilken är ägnad att

väcka allmän anstöt. Särskilt uttrycket »människovärde» har i remissyttrandena

blivit föremål för åtskillig kritik. I betraktande av de klarläggande

motivuttalanden som nu och tidigare under ärendets behandling blivit

gjorda, finner jag emellertid att uttrycket i fråga bör kunna godtagas.

Några remissinstanser ha vidare ansett, att icke endast framställningar i

skrift och bild utan även muntlig hetspropaganda borde beaktas i det föreslagna

stadgandet. I anledning härav vill jag emellertid framhålla, att det

aktuella behov av lagstiftning i ämnet som för närvarande föreligger icke

hänför sig annat än till propaganda i skrift och bild. De av förhållandet till

tryckfrihetsförordningen betingade synpunkter, som tala för en strafflagsändring

redan vid innevarande riksdag, ha icke heller någon giltighet beträffande

annat än framställningar i skrift. På grund härav och med hänsyn

till det föreslagna stadgandets provisoriska karaktär har jag icke funriit

tillräcklig anledning att på denna punkt göra någon ändring i förslaget.

Men anledning av att i ett remissyttrande ifrågasatts, huruvida skrifter

som framställdes i Sverige men därefter skickades till utlandet omfattades

av den föreslagna bestämmelsen, må framhållas att redan skrifternas överlämnande

för befordran med posten får anses innefatta ett spridande av

dem. Om skrifterna postas i Sverige, bör brottet följaktligen bliva att anse

såsom begånget här i landet. För de eventuella fall då spridningen till utlandet

sker på annat sätt kan, med de nya bestämmelser om medverkan till

brott som upptagits i 3: 4 i det till lagrådet tidigare remitterade strafflagsförslaget,

framställandet av skrifterna i Sverige bli straffbart såsom medverkan

till det utomlands förövade brottet.

Den i ett annat remissyttrande framförda tanken, att det nya brottet endast

skulle få åtalas av justitiekansler^ har jag med hänsyn till brottets beskaffenhet

icke funnit mig böra biträda.

Jag har alltså i likhet med flertalet remissmyndigheter funnit påkallat att

nu vidtaga lagstiftningsåtgärd i detta ämne. Visserligen anser jag det syn
-

s. 459 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

459

ner ligen tveksamt vilken väg som härvid bör väljas, men särskilt med hänsyn

till att det stadgande varom nu är fråga endast får betraktas som ett

av särskilda förhållanden nödvändiggjort provisorium, finner jag mig nu

böra framlägga det i den förut omnämnda promemorian av den 2 december

1947 framlagda förslaget till lag om ändring i 18 kap. 13 § strafflagen. Härvid

har för samtliga i paragrafen beskrivna gärningar såsom brottsnamn

föreslagits anstötligt förfarande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till

lag om ändring i strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 8 §, 9 kap. 3 och 4 §§, 10 kap. 5 § samt

18 kap. 13 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan angives.

8 KAP.

8 §.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig

gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande

makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller straffarbete

i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter.

9 KAP.

3 §•

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig

gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes

för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,

eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för statsmissfirmelse till

fängelse eller böter.

10 KAP.

5 §.

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon,

som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,

dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

1 Senaste lydelse beträffande 18: 13, se SFS 1938:566.

s. 461 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

461

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras

människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligt

förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan

gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras

förförelse därav kommer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungi. Maj.ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstiebna.

Enligt lagrådet den 9 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 januari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Ordet »statsmissfirmelse», vilket rent språkligt är liktydigt med missfirmelse

mot staten, synes ha en alltför vidsträckt innebörd för att väl lämpa

sig såsom beteckning å brott som avses i 9 kap. 4 §. Med hänsyn härtill

ifrågasättes, om icke såsom brottsbeteckning i nämnda paragraf bör i stället

upptagas »missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 463 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

463

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

ändring i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

Ändring i rättegångsbalken.

Ett den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat förslag angående ändrad lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten vilket, efter numera verkställd

överarbetning med ledning av lagrådets yttrande, är avsett att innevarande

år framläggas för riksdagen, innefattar åtskilliga ändringar i strafflagen,

vilka befunnits böra få återverkningar inom rättegångsbalken.

I sådant hänseende märkes till en början, att enligt det nämnda strafflagsförslaget,

sådant det slutligen utformats, till 1: 1 strafflagen, vilket

lagrum anger förutsättningar för strafflagens tillämplighet med hänsyn till

ett brotts gärningsort, skall fogas ett andra stycke av innehåll, att brott

skall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där brottet

fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats.

I bestämmelserna om laga domstol i 19 kap. rättegångsbalken stadgas

för närvarande i 1 § första stycket bl. a. att brott anses förövat å den

ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades å

annan ort, även å den orten. I lagrådets yttrande den 14 januari 1948 över

strafflagsförslaget har, för den händelse i 1: 1 andra stycket av förslaget

upptoges en alternativ regel om var försök till brott skulle anses vara förövat,

ifrågasatts huruvida denna icke borde få en motsvarighet i rättegångsbalkens

forumbestämmelser. Vad lagrådet sålunda anfört har föranlett mig

att föreslå införande även i 19: 1 rättegångsbalken av en föreskrift innebärande

att, om vid försök till brott det tillämnade brottet skulle hava fullbordats

å annan ort än där försökshandlingen företogs, försöksbrottet skall

anses vara förövat å båda orterna.

En annan ändring i rättegångsbalkens foruniregler påkallas av att enligt

det förut omnämnda strafflagsförslaget den hittillsvarande principiella skill
-

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nåden mellan gärningsmannen till ett brott och den som endast är delaktig

däri bortfaller, i det att envar som medverkar till ett brott skall vara ansvarig

för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit.

Bestämmelserna i 19: 3 rättegångsbalken om forum vid fleras medverkan

till brott äro emellertid avfattade i överensstämmelse med den nu gällande

strafflagens systematik. I paragrafens första stycke stadgas sålunda

dels, att åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, om det sker samtidigt,

väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara, dels ock att,

om åtalen väckas å olika tider, skall vid den rätt, som upptagit åtal mot

någon av gärningsmännen, kunna väckas åtal även mot den eller de övriga.

Därefter föreskrives i andra stycket av paragrafen, att åtal för delaktighet i

brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot gärningsmannen. I proposition

nr 188 till riksdagen 1947 föreslogs bl. a., under hänvisning till

straff lagsförslaget, att bestämmelsen i 19: 3 andra stycket rättegångsbalken

icke skulle bibehållas, och att i stället första stycket i paragrafen skulle

utvidgas till att avse samtliga fall av åtal mot flera för medverkan till brott,

oavsett om alla de brottsliga vore att anse såsom gärningsmän eller vissa av

dem endast gjort sig skyldiga till anstiftan eller medhjälp. Samtidigt föreslogs,

enär vad som förr brukade benämnas efterföljande delaktighet icke

ingår under det nya medverkansbegreppet, att såsom ett nytt andra stycke i

paragrafen skulle upptagas stadgande av innehåll att reglerna om laga

domstol vid åtal mot flera för medverkan till brott skulle erhålla tillämpning

även i fråga om åtal i andra fall mot flera för brott som ägde samband

med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och

andra omständigheter funne lämpligt att åtalen upptoges av samma domstol.

Vad sålunda föreslagits blev emellertid icke antaget av riksdagen, enär

prövningen av den ifrågavarande lagändringen befanns böra anstå till dess

riksdagen tagit ställning till strafflagsförslaget. I samband med att strafflagsförslaget

nu framlägges för riksdagen, har jag funnit mig böra ånyo

föreslå den ändring i 19: 3 rättegångsbalken för vilken redogjorts. Av denna

ändring föranledes att i 31:6 första stycket rättegångsbalken föreskriften, att

om för samma brott flera dömas såsom gärningsmän eller delaktiga, de

skola svara för rättegångskostnaden en för alla och alla för en, bör ändras

till att avse att flera dömas för medverkan till samma brott eller för brott

som äga samband med varandra.

Ytterligare ändringar i rättegångsbalken ha blivit erforderliga i anledning

av stadganden i 13 kap. av strafflagsförslaget. I 19: 4 rättegångsbalken stadgas,

att talan om ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt,

må väckas vid den rätt, där brottet åtalats, samt i 20: 8 sista stycket rättegångsbalken,

att den som angivits eller åtalats för brott må — utan hinder

av viss i första stycket stadgad inskränkning i målsägares åtalsrätt — väcka

talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal. I strafflagsförslaget

motsvaras den nu gällande strafflagens bestämmelser om falsk angivelse

och falskt åtal av stadgandena i 13:5—7. I 13: 5 föreslås sålunda straff

för falskt åtal, vilket brott bestämmes såsom att någon väcker åtal med

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Därefter behandlas i 13: 6 under beteckningen

obefogat åtal det fall att någon väcker åtal ehuru han icke har

sannolika skäl därtill. I 13: 7 åter handlar första stycket om falsk angivelse,

varmed skall förstås att någon gör angivelse till åtal med uppsåt att

oskyldig må bliva sakfälld, samt andra stycket om falsk tillvitelse, vilket

brott beskrives så att någon, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare,

polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan

brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande

eller mildrande omständighet, allt under förutsättning att myndigheten har

att upptaga anmälan i sådan sak. I 13: 7 tredje stycket slutligen upptages

ett stadgande att, om någon av grov oalctsamhet begår gärning som i första

eller andra stycket sägs, han skall dömas till böter eller fängelse.

I anledning härav har lagrådet i sitt yttrande över strafflagsförslaget funnit,

att en anpassning av stadgandena i 19: 4 och 20: 8 rättegångsbalken

till dem i 13: 5—7 i strafflagsförslaget borde övervägas. I anledning härav

föreslås, att forumregeln i 19: 4 rättegångsbalken göres tillämplig å talan

om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse, varå åtal följt, samt att åtalsregeln i 20: 8 sista stycket rättegångsbalken

ändras till att avse talan om ansvar för falskt eller obefogat

åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott. Sistnämnda

ändring har medfört en motsvarande följdändring i 47 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken.

Ändring i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

12: 17 första stycket av det förut omnämnda strafflagsförslaget har på

hemställan av lagrådet införts ett stadgande att, då fartyg som besväras

av sjöpanträtt eller inteckning förklaras förverkat, tillika skall kunna förklaras

att panträtten i fartyget skall upphöra. Lagrådet har vidare uttalat,

att ett stadgande av detta innehåll erfordrade kompletterande bestämmelser

med avseende å dödande av inteckning ävensom anteckning uti inteckningsbok,

vilka bestämmelser borde införas i lagen om inteckning i fartyg.

Med anledning härav föreslås, dels att i sistnämnda lag såsom en ny paragraf,

betecknad 19 a §, införes ett stadgande av innebörd att, efter sådan förklaring

om upphörande av panträtt som förut nämnts, ny ägare av fartyget

skall kunna få inteckning däri dödad, dels ock att till 29 § i lagen fogas

ett nytt, tredje stycke med föreskrift att, om domstol beträffande inteckning

i fartyg meddelat förklaring som i 19 a § sägs, domstolen skall översända

bevis därom till inskrivningsdomaren samt att denne å nästa inskrivningsdag

efter mottagandet av beviset skall göra anteckning om förhållandet i

inteckningsboken. I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom departementet upprättats

förslag till

<50 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 80.

s. 466 Kontrollera mot PDF

466

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

1) lag om ändring i rättegångsbalken, samt

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

s. 467 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

467

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §

och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller

sig, behörig.

Är, då —---uppehåller sig.

Åtal för---det lämpligt.

3 §•

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider,

må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot

den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för

brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen

upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse

eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där

brottet åtalats.

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

20 KAP.

8 §.

Målsägande!! må---äga rum.

Har åklagare---fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om

ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse

angående brott.

31 KAP.

6 §.

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga

samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och

målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av

honom ensam.

År någon —--för en.

47 KAP.

1 §•

Vill målsägande---till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka

talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför

rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del

därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 469 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 80.

469

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven lydelse,

dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.1

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 §

strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning

i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan utslaget

vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av

fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ej

företes.

29 §.

Då utmätning---boken antecknat.

Har vid---laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i

19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren.

Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936: 226.

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari

19b8.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 19 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 13 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av e. o. hovrättsassessorn S. Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

471

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 januari

1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 maj 1946 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

4) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse,

5) lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om

tvångsuppfostran,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),

10) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske,

12) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt,

13) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, samt

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Föredraganden anmäler vidare, likaledes efter beredning med statsrådets

övriga ledamöter, dels lagrådets den 12 februari 1948 avgivna utlåtande över

det till lagrådet den 23 januari 1948 remitterade förslaget till lag om ändring

i strafflagen dels ock lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 13

februari 1948 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken

samt till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26

s. 1) om inteckning i fartyg.

Efter redogörelse för samtliga tre utlåtanden anför föredraganden:

Lagrådet har icke funnit anledning till några erinringar mot förslagens huvudgrunder

utan har i stort sett endast påfordrat förhållandevis mindre genomgripande

ändringar i ett antal av de föreslagna stadgandena. Dessa ändringar

ha i allmänhet vidtagits, varvid de båda förslagen till lagar om ändring

i strafflagen sammanarbetats med iakttagande av den i det senare förslaget

följda nummerordningen mellan paragraferna i 8 kap. Beträffande

skälen för och innebörden av de sålunda gjorda ändringarna hänvisar jag

till lagrådets utlåtanden.

På några punkter har jag emellertid icke ansett mig böra vidtaga de ändringar

om vilka lagrådet hemställt. Härom och beträffande lagrådets utlåtanden

i övrigt får jag anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

I anslutning till vad lagrådet i inledningen till utlåtandet över detta förslag

anfört om behovet av en administrativ författning till reglerande av förslagets

inverkan på bestämmelserna om forum privilegiatum i olika ämbetsverks

instruktioner kommer denna fråga att upptagas till behandling i särskild

ordning.

1 KAP.

1 §■

Lagrådets hemställan att andra stycket av denna paragraf måtte få det

innehåll, att brott skall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs,

så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, skulle hava fullbordats,

har jag funnit mig kunna efterkomma. Eftersom emellertid i den av lagrådet

föreslagna formuleringen ordet »brott» först användes i den dubbla betydelsen

av fullbordat brott och försöksbrott men i fortsättningen endast betyder

fullbordat brott, har för vinnande av större tydlighet orden »det tillämnade

brottet» inskjutits i stadgandets sista led.

2 KAP.

16 §.

Lagrådets hemställan, att förverkanderegeln i denna paragrafs första stycke

icke måtte erhålla en så absolut utformning som i det remitterade förslaget,

s. 473 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

473

har föranlett att orden »om det ej är uppenbart obilligt» inskjutits i styckets

första punkt. Däremot har jag ej funnit erforderligt att vidtaga jämväl de

redaktionella jämkningar i samma punkt som förordats av lagrådet.

17 §.

I denna paragraf har i förhållande till det remitterade förslaget till en

början gjorts den av två ledamöter i lagrådet påkallade ändringen att med en

återgång till straffrättskommitténs förslag uttrycket »någon som var i hans

ställe» valts för att utmärka, vem som i det hänseende varom i paragrafen är

fråga skall jämställas med ägaren till föremål, som använts såsom hjälpmedel

vid straffbelagd gärning eller frambragts genom sådan gärning. Vidare

har den av lagrådet förordade särskilda regeln beträffande sjöpanträtt och

inteckning i fartyg, som förklaras förverkat, införts i paragrafen. I anslutning

till straffrättskommitténs förslag har lagrådet jämväl hemställt, att i paragrafen

därefter måtte upptagas en föreskrift att, då någon eljest har särskild

rätt till föremål, som förklarats förverkat, och denna finnes böra oaktat förklaringen

bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Även vad lagrådet i

denna del förordat har jag funnit böra beaktas, dock att uttrycket »särskild

rätt» icke synts mig otvetydigt omfatta också den av lagrådet i sammanhanget

omnämnda rätt som en avbetalningsförsäljare har till det försålda föremålet.

På grund härav har den ifrågavarande regeln i stället avfattats sålunda, att

där i annat fall någons rätt till föremål som förklarats förverkat finnes oaktat

förklaringen böra bestå, domstolen skall göra förbehåll därom. Att här,

liksom med uttrycket »särskild rätt», endast avses sakrätter torde framgå av

sammanhanget.

3 KAP.

2 §•

I denna paragraf av remissförslaget har utom de av lagrådet i dess helhet

påfordrade ändringarna vidtagits jämväl den jämkning som påfordrats utav

tre av lagrådets ledamöter.

6 KAP.

5 §.

I anledning av att denna paragraf i remissförslaget erhållit den lydelse alt,

om flera medverkat till brott, de skola svara till skadestånd en för alla och

alla för en, hava tre ledamöter av lagrådet anmärkt, att undantag borde göras

för medverkan enligt 3 kap. 6 § första stycket i förslaget, eftersom eljest

straffbelagd underlåtenhet att avslöja brott alltid skulle medföra skadeståndsskyldighet,

vilket innebure en principiell utvidgning i förhållande till

gällande rätt. Enligt min mening är emellertid den, som är skyldig att avslöja

ett brott men underlåter detta, redan enligt huvudregeln i G kap. 1 § skyldig

att ersätta den genom brottet uppkomna skadan. Anledning saknas därför att

i detta sammanhang göra undantag för sådana fall.

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

8 KAP.

2 och 3 §§.

I dessa båda paragrafer, svarande mot 4 och 5 §§ i det först remitterade

förslaget till lag om ändring i strafflagen, ha vidtagits de ändringar i brottsbeteckningarna

vilka påfordrats av tre ledamöter av lagrådet.

4 §.

I denna paragraf, som svarar mot 6 § i det först remitterade strafflagsförslaget,

har gjorts den språkliga jämkning varom tre ledamöter av lagrådet

hemställt.

Beträffande beskrivningen av det i paragrafen behandlade spioneribrottet

har en ledamot av lagrådet uttalat sig för att brottet endast måtte göras

hänförligt till förhållanden, som böra hållas hemliga med hänsyn till försvaret

eller folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga

förhållanden eller eljest med hänsyn till rikets säkerhet. Det synes mig emellertid

alltjämt att paragrafen, såsom i det remitterade förslaget, bör avse

varje förhållande, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men

i de angivna hänseendena, oberoende av huruvida förhållandet bör anses vara

av hemlig natur. Åtskilliga förhållanden äro nämligen av den beskaffenhet

att, ehuru de icke i och för sig kunna anses hemliga, ett meddelande till

främmande makt av systematiskt insamlade uppgifter om dem kan vara till

men för rikets säkerhet i ett kritiskt läge. Som exempel kunna nämnas uppgifter

om trafikförhållanden i hamnar eller om isförhållanden i sjöar, i vilka

trupptransportplan kunna tänkas gå ned.

6 och 7 §§.

I dessa mot 8 och 9 §§ i det först remitterade strafflagsförslaget svarande

paragrafer ha vidtagits de språkliga jämkningar, vilka förordats av tre ledamöter

av lagrådet.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som svarar mot 12 § i det först remitterade

strafflagsförslaget, ha två ledamöter av lagrådet funnit anledning till erinran

mot att ordet »understöd» införts i lagtexten, varigenom brottsbeskrivningen

kommit att avse den som av främmande makt eller någon som handlar i dess

intresse mottager penningar eller annat understöd för att genom utgivande

eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen

om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Enligt de

ifrågavarande två ledamöterna av lagrådet skulle det vara otillfredsställande,

att genom ordet »understöd» från det straffbara området uteslötes sådana

fall då penningar eller annat mottoges icke såsom understöd utan såsom

vederlag för en verksamhet av här åsyftat slag. De ha på grund härav föreslagit,

att detta ord måtte utgå ur lagtexten, samt att i anslutning härtill

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

475

brottsnamnet i pax-agrafen måtte ändras från »tagande av utländskt understöd»

till »olovlig utländsk propaganda».

Att ur lagtexten avlägsna ordet »understöd» utan att ersätta det med något

annat ord, som angiver att fråga skall vara om någonting av ekonomisk betydelse,

har icke synts mig lämpligt. Den framställda anmärkningen har emellertid

föranlett att ordet i fråga utbytts mot »egendom». Den i remissförslaget

upptagna brottsbeteckningen har det oaktat ansetts kunna bibehållas oförändrad.

10 KAP.

1 §•

Det skydd mot våld och hot, som enligt första stycket av denna paragraf

i remissförslaget stadgats för innehavare av ämbete eller annan med ämbetsansvar

förenad befattning, har enligt andra stycket i paragrafen utsträckts

att gälla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta

samma skydd. På grund av att i motiven till sistnämnda stadgande

även den yrkesmässiga biltrafikens personal nämnts såsom en personkategori,

beträffande vilken här avsett förordnande skulle kunna meddelas, har

lagrådet ifrågasatt lämpligheten av att nu förevarande skydd bereddes yrkesutövare

av dylikt slag. Om så likväl funnes böra ske, har lagrådet vidare

anmärkt, att uttrycket »befattning» svårligen passade in på alla ifrågavarande

fall i det att en trafikbilägare, vilken själv tjänstgjorde såsom förare,

icke kunde sägas vara innehavare av någon befattning.

I anledning av vad lagrådet i denna del anfört får jag såsom min mening

alltjämt framhålla, att det icke minst i belysning av nyligen inträffade rånöverfall

på droskbilförare i tjänstgöring synes vara ett berättigat krav att

den yrkesmässiga biltrafikens personal skall kunna komma i åtnjutande av

sådant skydd som här är i fråga. Icke heller synes mig något hinder möta mot

att åt ordet befattning här gives den innebörd att även en ägare av ett biltrafikföretag,

vilken samtidigt själv tjänstgör som bilförare, får anses upprätthålla

befattning såsom chaufför i företagets trafik. I lagtexten har emellertid

vidtagits den redaktionella jämkningen att uttrycket »befattning vars innehavare

enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd» utbytts

mot »befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat».

I överensstämmelse med vad lagrådet funnit lämpligt, kan det motses att

genom en administrativ författning ämbetsskydd enligt denna paragraf tillägges

varje befattningshavare, som handhar säkerhetstjänst vid anläggning

beträffande vilken förordnande enligt nuvarande 19: 14 meddelats.

7 §•

Beträffande det i denna paragrafs andra stycke föreslagna stadgandet om

straff för den, som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån

för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, har jag icke

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

funnit erforderligt att efterkomma lagrådets hemställan att uttrycket »otillbörlig

förmån» måtte, i överensstämmelse med vad som skett i stadgandet

om bestickning i 10: 6, utbytas mot »otillbörlig belöning».

9 §.

I fråga om andra punkten i denna om övergrepp i rättssak handlande

paragraf har lagrådet förordat, att i uttrycket »annan åtgärd, som medför lidande,

skada eller eljest olägenhet» ordet »åtgärd» måtte utbytas mot »otillbörlig

gärning», varigenom överensstämmelse skulle vinnas med uttryckssättet

i beskrivningen av brottet förgripelse mot tjänsteman i 10: 2. Vad lagrådet

i denna del anfört har endast såtillvida befunnits böra medföra ändring

av lagtexten som ordet åtgärd här utbytts mot »gärning».

11 §.

Med hänsyn till den anmärkning som en ledamot av lagrådet framställt

mot brottsbeskrivningen i denna paragraf, har jag funnit att stadgandet, med

ändring av det remitterade förslaget, bör avse löstagande av den som är anhållen,

häktad eller fånge eller eljest för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran

är berövad friheten. Med denna avfattning av paragrafen blir det icke

erforderligt att, på sätt lagrådets tre Övriga ledamöter påfordrat, vidtaga en

följdändring i sinessjuklagen.

11 kap.

9 §.

Beträffande denna paragraf har lagrådet funnit anledning till erinran mot

att vid beskrivningen av fylleribrottet gällande lags uttryck »överlastar sig av

starka drycker» i remissförslaget utbytts mot »uppträder berusad», varigenom

under paragrafen skulle inbegripas jämväl fall där berusningsmedlet

varit annat än starka drycker, t. ex. droger eller farmaceutiska preparat. Enligt

lagrådets mening skulle det vara lämpligare att, såsom hittills, låta straff

i dessa fall inträda endast då gärningen kunde inordnas under bestämmelserna

om förargelseväckande beteende.

I anledning härav synes mig böra framhållas, att tillräckliga sakliga skäl

icke synas föreligga för att i nu förevarande hänseende upprätthålla någon

skillnad mellan berusning genom starka drycker och berusning som åstadkommes

på annat sätt. Den som exempelvis berusat sig genom att intaga

kokain och i detta tillstånd uppträder på allmän plats förefaller sålunda icke

mindre straffvärd än en fyllerist av vanlig typ. På grund härav har paragrafen

i förevarande del icke ändrats på sätt lagrådet hemställt.

Däremot har jag funnit mig böra efterkomma lagrådets vidare gjorda hemställan,

att ordet »orediga» måtte utgå ur lagtexten, eftersom en persons tal

även på annat sätt än genom oredighet kunde visa att han vore berusad.

s. 477 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

477

13 kap.

1—4 §§.

I straffrättskommitténs förslag voro menedsbestämmelserna utformade sålunda

att, beträffande sådant varom vittne eller part enligt nya rättegångsbalken

36: 6 och 37: 7 ägt vägra yttra sig, såväl osann utsaga som förtigande

av sanningen skulle medföra lägre straff än annan mened eller i ringa fall

intet straff. Detta ändrades i remissförslaget därhän, att osann utsaga om

hithörande förhållanden alltid skulle medföra nedsatt straff och förtigande

alltid straffrihet. I den remitterade lagtexten har detta kommit till uttryck

därigenom att brotten i 13: 1 och 2 beskrivits såsom att någon lämnar osann

uppgift eller förtiger något varom han är pliktig att yttra sig, vartill anslutits

bestämmelser om lägre straff där någon lämnat osann uppgift angående

sådant varom han ej var pliktig yttra sig. Häremot ha tre ledamöter av lagrådet

invänt, att osann utsaga och förtigande borde jämställas, att straffnedsättning

borde medgivas endast om brottet vore att anse som ringa, samt

att straffrihet borde inträda endast då gärningen innefattade avvärjande av

misstanke att den under edsplikt eller sanningsförsäkran hörde eller någon

honom närstående begått brott. Den motivering, som anförts för dessa ändringsyrkanden,

synes mig vara övertygande, dock att tillämpningsområdet

för den föreslagna straffrihetsregeln icke torde böra begränsas så snävt som

här förordats. Det kan nämligen tänkas föreligga även intressekonflikter av

andra typer än den angivna vid vilka straffrihet synes böra inträda för den

som avger en oriktig utsaga. Ett vittne i ett skilsmässomål, som vid avgivandet

av sin vittnesutsaga fördöljer att endera maken förövat äktenskapsbrott

tillsammans med vittnet, torde sålunda i den allmänna uppfattningen förfara

vida mindre klandervärt än den som i ett brottmål för att skydda sig själv

avger ett falskt vittnesmål, varigenom en oskyldigt anklagad utsättes för fara

att bliva sakfälld.

På grund av vad sålunda anförts har brottsbeskrivningen i 1 och 2 §§

uttrycket »förtiger något varom han är pliktig att yttra sig» utbytts mot »förtiger

sanningen», varjämte i samma båda paragrafer slutmeningen ändrats

till att innehålla endast den allmänna regeln att, om brottet är att anse som

ringa, straffet skall vara fängelse eller böter. Vidare har i 4 § tillagts ett

andra stycke enligt vilket straff ej skall ådömas, där någon lämnat osann

uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att

yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.

10 §.

I denna paragraf har vidtagits den av ändringarna i 1 och 2 §§ föranledda

jämkning, som tre ledamöter av lagrådet påfordrat.

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

25 kap.

5—7 §§.

Utöver de ändringar i dessa paragrafer om vilka lagrådet i dess helhet

hemställt ha vidtagits de ändringar som därjämte i 6 och 7 §§ påkallats av

tre ledamöter av lagrådet. Härvid har i den av lagrådet förordade lydelsen av

6 § första stycket gjorts en mindre redaktionell jämkning, i det att den i andra

punkten ingående meningen »dock må, om han eljest ej förskyllt frihetsstraff,

varje straff bortfalla» omformulerats så att ordet »dock» utgått; härigenom

har tydligare klargjorts, att innebörden av det omedelbart förut sagda

icke är att det allmänna straffet alltid skall skärpas för ämbetsman, som

förskyllt avsättning eller suspension enligt bestämmelserna i 1—4 §§ men

vid tiden för domen icke längre innehar befattning varom här är fråga.

Lagrådet har vidare uttalat, att de i 7 § upptagna utvidgade bestämmelserna

om mistning av tjänst såsom skyddspåföljd vid brott syntes böra medföra

att samtidigt med det nu förevarande strafflagsförslaget genomfördes

sådan ändring i gällande pensionsförfattningar, att avsatta befattningshavare

kunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner. Såsom jag i lagrådsremissen

framhållit finner även jag i hög grad önskvärt, att en ändring i pensionsförfattningarna

av den angiva innebörden snarast möjligt kommer till stånd.

Att genomföra densamma i nu förevarande sammanhang har emellertid icke

visat sig vara görligt. Frågan kommer emellertid att, ;så snart omständigheterna

det medgiva, upptagas inom finansdepartementet.

8 §.

Enligt det remitterade förslaget innefattade andra punkten i denna paragraf

ett stadgande av innebörd att verkställighet av förvaltningsmyndighets

beslut om disciplinär bestraffning ej finge ske efter det laga kraft åkommit

domstols dom i mål angående ansvar för samma brott varom i disciplinärförfarandet

varit fråga. På lagrådets hemställan har punkten nu ändrats till

att lyda, att förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt

eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes. I anslutning härtill må endast

framhållas, att det med denna avfattning av lagtexten torde följa av sig

självt att, därest beslutet om disciplinär bestraffning delvis hunnit verkställas,

när domstolens dom vinner laga kraft, verkställandet då skall upphöra.

Övergångsbestämmelserna.

Mot den i punkt 2 första stycket i det remitterade förslagets övergångsbestämmelser

meddelade anvisningen, att vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap.

4 § strafflagen efter strafflagsförslagets genomförande i stället skall avse

8 kap. 10 §, har lagrådet invänt, att detta skulle innebära att domstolarna

genom föreskrift i allmän lag ålades att tolka ett grundlagsbud på visst sätt.

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 80.

479

Eftersom vidare någon föreskrift i ämnet icke erfordrades, då domstolarna

ändock kunde förväntas komma att förfara såsom här sades, har lagrådet

hemställt att det ifrågavarande stadgandet i övergångsbestämmelserna måtte

utgå. Då emellertid bestämmelsen måste anses fylla en praktisk funktion,

har jag ansett densamma böra bibehållas. Likväl har, för att dess karaktär

av en ren anvisning klarare skall framgå, orden »skall i stället avse 8 kap.

10 § nya lagen» ändrats till »blir i stället hänförligt till 8 kap. 8 § nya lagen»;

ändringen av paragrafsiffran har här vållats av den omnumrering som

paragraferna i 8 kap. i enlighet med lagrådets påpekande undergått.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919.

Det remitterade förslaget innebär borttagandet av ett i denna paragraf

för närvarande intaget förbehåll, att densamma icke skall tillämpas då

strängare straff å där beskrivna förseelser är utsatt i allmänna strafflagen.

Anledningen till den föreslagna ändringen var, enligt vad jag i lagrådsremissen

framhöll, att den nu ifrågavarande paragrafen i epidemilagen närmast

finge anses bestraffa blott ordningsförseelser och att den därför borde bliva

att tillämpa i konkurrens med 19:8 i strafflagsförslaget. Lagrådet har emellertid

häremot invänt, att grunden för kriminaliseringen i 28 § epidemilagen,

i den mån allmänfara vållas, och hithörande fall i 19: 8 vore densamma. På

grund härav har lagrådet hemställt, att 28 § epidemilagen måtte förbli oförändrad.

I anledning av vad sålunda förekommit synes böra framhållas, att även

om ett specialstraffrättsligt stadgande icke uttryckligen anger sig vara subsidiärt

till strafflagen, en tillämpning av allmänna principer i fråga om förhållandet

mellan strafflagen och specialstraffrätten likväl kan föranleda till

att så i en given situation måste anses vara fallet. Även med den av lagrådet

uttalade uppfattningen om relationen mellan 19: 8 i strafflagsförslaget och

28 § epidemilagen synes sålunda icke möta något hinder mot att sistnämnda

lagrum ändras på sätt i det remitterade förslaget skett. På grund härav har

jag icke ansett mig böra i denna del vidtaga någon ändring i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935.

Av enahanda skäl som angivits under närmast föregående lagförslag har

icke heller beträffande den föreslagna lydelsen av nu förevarande stadgande

vidtagits den ändring varom lagrådet hemställt.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har förslaget om upphävande

av 12 § brandlagen och av hänvisningen diirtill i 19 § samma lag befunnits

böra återtagas. Av skäl, som angivits under förslaget till lag om ändrad

lydelse av 28 § epidemilagen, har jag emellertid icke ansett mig böra efterkomma

vad lagrådet tillika föreslagit om införande i 19 § brandlagen av ett

förbehåll om paragrafens subsidiaritet i förhållande till strafflagen. Till följd

härav har hela förslaget till lag om ändring i brandlagen fått utgå. Förslaget

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran

har likaledes utgått, enär lagrummet i fråga, på sätt även lagrådet

anmärkt, numera upphört att gälla.

Utöver de ändringar som framgå av det förut sagda ha i förslagen vidtagits

smärre ändringar av formell art.

Föredraganden hemställer, att de nu ifrågavarande lagförslagen, med undantag

av förslaget till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 13

mars 1937 om tvångsuppfostran och förslaget till lag om ändring i brandlagen

den 15 juli 1944, måtte, efter ändringar i anmärkta hänseenden, jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

s. 481 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80.

481

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 2

Propositionens förslag till ändring av strafflagen m. fl. lagar ................ 5

Förslaget i allmänhet.

Straffrättskommittén. Yttranden. Departementschefen.................. 39

Lagrådet........................................................... 394

Strafflagens tillämplighetsområde (1 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 70

Lagrådet........................................................... 396

Departementschefen................................................. 472

Straffarter och förverkande (2 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 72

Lagrådet........................................................... 397

Departementschefen................................................. 472

Försök, förberedelse, medverkan (3 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 81

Lagrådet........................................................... 402

Departementschefen................................................. 473

Sammanträffande av brott m. m. (4 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 100

Preskription av straffbarhet (5 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen .................. 103

Lagrådet........................................................... 405

Skadestånd (6 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen .................. 104

Lagrådet........................................................... 406

Departementschefen................................................. 473

Brott mot rikets säkerhet (8 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen.................. 105

Lagrådet....................................................... 408, 462

Departementschefen............................................. 438, 474

Högmålsbrott (9 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 145

Lagrådet.......................................................411, 462

Departementschefen................................................. 442

Brott mot allmän verksamhet {10 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 154

Lagrådet.......................................................411, 462

Departementschefen............................................ . 438, 475

31 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr SO.

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungi. Maj:ts proposition nr 80.

Sid.

Brott mot allmän ordning (11 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... ISO

Lagrådet........................................................... 416

Departementschefen............................................. 438, 476

Förfalskningsbrott (12 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 218

Lagrådet........................................................... 418

Mened, falskt åtal och annan osann utsaga (13 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 254

Lagrådet........................................................... 420

Departementschefen................................................. 477

Mord m. m. (14 kap.).

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 278

Lagrådet........................................................... 425

Brott mot annans frid (15 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 280

Rashets och annat anstötligt förfarande (18: 13).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 194

Departementschefen............................................. 443, 457

Yttranden......................................................... 447

Lagrådet........................................................... 462

Allmänfarliga brott (19 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 281

Lagrådet........................................................... 425

Stöld m. m. (20 kap.).

Straffrättskommittén yttranden, departementschefen................... 303

Häleri m. in. (21 kap.).

Yttranden, departementschefen....................................... 305

Lagrådet........................................................... 427

Olovligt brukande (22 kap.).

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 306

Skadegörelse och tagande av olovlig väg (24 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 306

Lagrådet........................................................... 427

Ämbetsbrott (25 kap.).

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 312

Lagrådet........................................................... 427

Departementschefen................................................. 478

Övergångsbestämmelser.

Straffrättskommittén, departementschefen............................. 345

Lagrådet........................................................... 435

Departementschefen................................................. 478

Följdförfattningar.

Straffrättskommittén, yttranden, departementschefen................... 348

Lagrådet....................................................... 436, 470

Departementschefen................................................. 463

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

tei3oo

Doktrin (7)

  1. Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025, SvJT 2026 s. 705, på s. 762 · Fritt tillgänglig
  2. William Bülow, Mats Johansson, Vilhelm Persson, Lena Wahlberg, Om betydelsen av etikprövningslagens syfte att skydda respekten för människovärdet, FT 2023 nr 3 s. 309, på s. 325 · Fritt tillgänglig
  3. Madeleine Löfmarck, En utlänning har förstört sitt pass. Ej undertryckande av urkund, JT 1989/90 nr 2-3 s. 345, på s. 346
  4. BrB 23:2 första stycket, SvJT 1985 s. 15, på s. 17, 18, 38, 40, 42, 43 · Fritt tillgänglig
  5. Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket, SvJT 1985 s. 1, på s. 7, 12, 14, 17, 18, 38, 40, 42, 43 · Fritt tillgänglig
  6. Krister Malmsten, Falskt larm, SvJT 1981 s. 161, på s. 181 · Fritt tillgänglig
  7. Från Högsta Domstolen, SvJT 1948 s. 343, på s. 346 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

42 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (8)

8 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:379 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj ds proposition med fö s. 5 i texten
  2. 1LU 1948:46 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande nr 39 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med för s. 1 i texten
  3. KU 1948:30 Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor a41 i texten
  4. 1LU 1948:44 Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändringar i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. Första lagutskottet ha a10 i texten
  5. 1LU 1948:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken in. m. a3 i texten

Visa alla 8

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RH 2024:45 ur registret · dokumentnivå
  2. RH 2017:46 ur registret · dokumentnivå
  3. RH 2015:55 ur registret · dokumentnivå

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JK 2003-01-15 dnr 2529-02-90 i texten

Doktrin (30)

30 kopplingar i 17 dokument.

  1. SvJT 1985 s. 1 Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket s. 7 · s. 12 · s. 14 · s. 17 · och 5 till i texten
  2. SvJT 1985 s. 15 BrB 23:2 första stycket s. 17 · s. 18 · s. 38 · s. 40 · och 2 till i texten
  3. SvJT 2026 s. 705 Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025 s. 762 i texten
  4. JT 2024/25 s. 224 s. 230 i texten · dokumentnivå
  5. FT 2023 s. 309 William Bülow, Mats Johansson, Vilhelm Persson, Lena Wahlberg, Om betydelsen av etikprövningslagens syfte att skydda respekten för människovärdet s. 325 i texten

Visa alla 17