Sök i Ratio Lex

Angående nya grunder för avlöningen av präster m. m

1949-04-01 · 175 sidor, varav 173 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 173 av 175 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:204, Angående nya grunder för avlöningen av präster m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 b.

1

Nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nya grunder

för avlöningen av präster m. m.; given Stockholms

slott den 1 april 19b9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

N. Quensel.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås att principbeslut fattas om tillämpning av det

civila lönesystemet för avlöning av präster.

Reformen berör huvudsakligen församlingsprästerna, nämligen kyrkoherdar,

komministrar, kyrkoadjunktcr och pastoratsadjunkter till antalet

respektive 1 350, 880, 346 och 365.

För dessa piäster föreslås följande lönegradsplaceringar: kyrkoherdar

Ca 27, 29, 31 och 33, komministrar Ca 25, 26, 27 och 28, kyrkoadjunktcr

Ce 24 samt pastoratsadjunkter reglerad befordringsgång Cf 18_Ce 20_

Ce 22—Ce 24.

Avlöningsreformen beräknas medföra en kostnadsökning av omkring

7,7 milj. kronor årligen. Härtill komma omkring 1,8 milj. kronor för år

för en pensionsreglering i anslutning till avlöningsreformen.

Avlöningsreformen avses icke skola träda i kraft förrän vid tidpunkt,

som framdeles bestämmes.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 20b.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om nya grunder för avlöningen av präster m. in.

samt anför därvid följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

3

I. Inledning.

1. Prästerliga befattningar och anställningar inom den

statskyrkliga organisationen.

De högsta chefstjänsterna inom den lokala prästerliga organisationen

äro biskopsbefattningarna i rikets tretton stift.

I övrigt äro här i första hand att märka församlingsprästerna, till vilken

huvudgrupp av prästerliga befattningshavare gemenligen räknas de i territoriella

pastorat — med undantag av Karlsborgs pastorat — tjänstgörande

prästmännen. Huvudtjänsterna äro kgrkoherdebefattningarna. Innehavaren

av kyrkoherdebefattningen i domkyrkoförsamling är — utom i

Visby — i denna sin egenskap tillika domprost. I ett betydande antal av

de territoriella pastoraten finnas härjämte inrättade en eller flera stadigvarande

biträdestjänster, komministersbefattning och (eller) kyrkoadjunktsbefattning.

I pastoraten tjänstgöra vidare — i egenskap av vikarier och

tillfälliga ämbetsbiträden — såsom pastorat sadjunkter anställda präster.

—- Stiften äro av gammalt indelade i kontrakt eller prosterier. I varje kontrakt

finnes en kontraktsprost. Han har såsom sådan icke någon befattning

eller anställning i formell mening utan är — vanligen — kyrkoherde

med av biskopen meddelat personligt uppdrag att fullgöra kontraktsprosts

åligganden.

Inom stiften finnas vidare anställda vissa präster med speciella tjänsteuppgifter,

här och i det följande med en sammanfattande beteckning kallade

stiftspräster, nämligen stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter. Ivontraktsadjunkter

förekomma endast i Luleå stift.

Utöver de förut omnämnda prästerliga befattningarna i de territoriella

pastoraten finnas följande med dessa i viss mån likställda men särreglerade

tjänster, nämligen

a) pastorsbefattningen i hovförsamlingen;

b) amiralitetspastors- och amiralitetspredikantsbefattningarna i Skeppsholms

församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling;

c) garnisonspastorsbefattningarna i Karlsborgs pastorat och i Boden;

d) vissa domkyrkosysslomannabefattningar; samt

e) pastorsbefattningarna i de svenska utlandsförsamlingarna.

Ytterligare ett antal prästerliga anställningar finnes på det civila förvaltningsområdet,

såsom dövstumspräster, fångvårds präster, sjukhuspräster,

vartill komma vissa präster inom försvarsväsendet (militär- och marinpastorer).

De befattningar, som innehavas av församlings- och stiftsprästerna, äro

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

samtliga s. k. heltidstjänster med undantag av ett fåtal med domkyrkosysslomannatjänst

förenade kyrkoadjunkturer. Detsamma gäller de ovan

under a)—e) förtecknade befattningarna med undantag dels för pastorsbefattningen

i hovförsamlingen, dels för flertalet domkyrkosysslomannabefattningar,

vilka i detta liksom andra hänseenden ha en speciellt ålderdomlig

karaktär. Även dövstumsprästernas befattningar liksom några av

predikantsysslorna inom fångvården äro heltidstjänster. De anställningar,

som innehavas av övriga i detta sammanhang nämnda, på de civila och

militära förvaltningsområdena verkande prästerna, äro bisysslor, med undantag

för anställningen såsom sjukhuspräst vid Lunds lasarett, vilken är

organiserad såsom heltidstjänst.

Tre kyrkliga organ böra i detta sammanhang omnämnas, nämligen

Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse

och Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Missionsstyrelse n, för vilken ärkebiskopen är ordförande, bedriver

verksamhet på fem fält, nämligen på Zulufältet, Rhodesiafältet och

Tanganyikafältet i Afrika samt på Indiafältet och Kinafältet i Asien. På

dessa fält verka en biskop, ett par prostar, ett flertal präster och åtskilliga

andra inissionsarbetare med olika kvalifikationer. I missionsstyrelsens

tjänst verkar i hemlandet ett flertal sekreterare. Medel till verksamheten

erhållas på frivillig väg.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som har skapats

genom en utbrytning från missionsstyrelsen, utövar svenska kyrkans

verksamhet bland sjömän och andra landsmän i utlandet — däri dock ej

inbegripet vården av de svenska församlingarna i utlandet. Ärkebiskopen

är även ordförande i denna styrelse. I dess tjänst verka i hemlandet ett

par sekreterare. Verksamheten finansieras väsentligen genom frivilliga

medel. Dock erhåller sjömansvårdsstyrelsen från kyrkofonden bidrag till

avlönandet av åtta sjömanspräster och en präst i Misiones i Argentina.

Svenska kyrkans diakonistyrelse är en central för frivillig

verksamhet inom kyrkan. Den har till uppgift att verka för en rikare utveckling

av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom

kyrkan. Ärkebiskopen är självskriven ordförande för styrelsen, i vars

tjänst flera sekreterare äro anställda. Verksamheten finansieras genom

frivilliga gåvor och ett årligt anslag ur kyrkofonden. Under styrelsen sorterar

även Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna.

I anslutning till kyrkan arbeta även fem diakonianstalter, nämligen

Ersta diakonissanstalt i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala,

Vårsta diakonissanstalt i Härnösand, Göteborgs diakonissanstalt och diakonanstalten

å Stora Sköndal vid Stockholm. I dessa anstalters tjänst äro

flera präster anställda. Medel till verksamheten erhållas på frivillig väg.

Diakoniarbete utföres även av Stockholms stadsmission.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

2. Allmän översikt över författningsregleringen rörande församlingsprästernas

avlöningsförhållanden m. m.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet avlönats, förutom

genom upplåtelse av boställen, med tionde och vissa andra avgifter

(jura stolae). Tionden utgjorde i allmänhet en tredjedel av spannmålstionden

inom församlingen, d. v. s. en trettiondel av jordbrukets bruttoavkastning

i spannmål (tertialtionde). Därjämte uppbar prästen s. k. kvicktionde,

utgörande vart tionde levande fött kreatur.

De sålunda utgående löneförmånerna växlade betydligt alltefter församlingarnas

bördighet och efter skördeutfallet. På åtskilliga ställen voro lönerna

alltför ringa, medan de på andra stego till betydlig storlek. Detta

förhållande framträdde under den hastiga ekonomiska utvecklingen på

1800-talet i allt starkare dager och framkallade åtskilliga reformförslag,

vilka slutligen resulterade i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande av prästerskapets inkomster. Enligt denna författning

skulle för prästerskapet i alla territoriella pastorat efter förslag av särskilda

länsnämnder av Kungl. Maj:t fastställas löneregleringar med 50- årig giltighet. Sådana löneregleringar blevo också efterhand fastställda.

Genom löneregleringarna fastställdes emellertid icke bestämda lönebelopp.

Man sökte blott avpassa prästerskapets boställsförmåner och församlingsmedlemmarnas

avgiftsskyldighet på sådant sätt, att inkomsterna

för de särskilda prästerliga tjänstinnehavarna skulle erhålla lämplig storlek.

Någon tillfredsställande reglering av lönerna erhöll man icke på detta

sätt. Löneförmånerna voro mångenstädes ytterligt små, och på andra ställen

medförde den fortsatta ekonomiska utvecklingen att lönerna stego långt

över de avsedda beloppen. En nyreglering vid 50-årsperiodernas slut blev

därför nödvändig, och grunden för eu sådan lades också genom 1910 års

prästlöneregleringslag.

Prästlöneregleringslagen av år 1910, vilken i sina väsentliga stycken

alltjämt är gällande, tillkom såsom en integrerande del i det större komplex

av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området, som utfärdades

samma år. Bland övriga här åsyftade författningar märkas i första hand

lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde

samt om ersättning därför, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrkofond

samt ecklesiastik boställsordning. Sistnämnda två lagar ha, i och

med viss omläggning av däri reglerade speciella rättsförhållanden, ersatts

av lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 och ecklesiastik boställsordning

av samma datum.

Eu betydande tidrymd ligger emellan de angivna lagstiftningsetapperna

åren 1862 och 1910. Var för sig voro de också resultatet av lika stora

som långvariga mödor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Löneregleringarna på grundval av 1862 års prästlöneförordning fastställdes

pastoratsvis och individuellt för varje tjänst. Dessa löneregleringar

utlöpte successivt under åren 1914—1934. De nya löneregleringarna på

grundval av 1910 års prästlönelag fastställas ävenledes pastoratsvis och

individuellt för varje tjänst, för en period av i regel tjugo år i sänder.

År 1934 voro alla rikets kyrkoherde- och komministerstjänster första

gången »nyreglerade». Sistnämnda år tog löneregleringsarbetet vid för den

andra tjugoårsperioden.

Årsserierna omfatta följande antal pastorat (siffrorna måhända ej fullt

exakta):

1934 .......

. . . 12

1941 ____

...... 156

1948 ..........

2

1935 .......

. . . 34

1942 ____

...... 113

1949 ..........

2

1936 .......

. .. no

1943 ____

...... 59

1950 ..........

1

1937 .......

. . . 179

1944 ____

...... 24

1951 ..........

2

1938 .......

... 202

1945 ____

...... 16

1952 ..........

3

1939 .......

... 204

1946 ____

...... 9

1953 ..........

7

1940 .......

... 222

1947 . . . .

...... 5

1954 ..........

2

De genom

1910 års

prästlönelag

fastställda

avlöningsförmånerna

för

kvrkoherdar och komministrar avse den s. k. reglerade lönen och representera

numera endast bottenavlöningen för dessa befattningshavare. Vid de

fortgående löneregleringarna bestämmas endast de löneposter, som tillhöra

den reglerade lönen. Under tidsskedet 1918—1948 ha emellertid kyrkoherdarna

och komministrarna i »nyreglerade pastorat» uppburit en serie

tillägg till denna lön:

under åren 1917—1920 under beteckning krigstidsunderstöd, krigstidstillägg,

krigstidshjälp och dyrtidstillägg;

under åren 1920—1929 under beteckning tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg

och lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande (s. k.

nådår stillägg); samt

under åren 1930—1948 under beteckningen provisorisk tilläggslön, dyrtidstillägg,

nådårstillägg, kristillägg, tillfälligt lönetillägg och provisoriskt

lönetillägg; allt löneposter, vilka — med undantag av det tillfälliga lönetillägget

— alltjämt utgå.

Vid vissa befattningar i Härnösands och Luleå stift utgår härjämte (alltsedan

år 1925) s. k. ödebygdstillägg.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas

avlöning finnas, på grundval av 1910 års prästlöneregleringslag samt ett

betydande antal senare tillkomna specialförfattningar, sammanförda i

reglementet den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 7

3. Prästlönekommitténs tillsättande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 bygger på ett avlöningssystem, som

redan vid tiden för dess tillkomst starkt avvek från den samtida avlöningsregleringen

inom de civila och militära förvaltningsområdena. Sedan

avlöningsväsendet på sistnämnda områden liksom även inom det statsunderstödda

skolväsendet under de senaste årtiondena varit föremål för

en fortgående, på många punkter ingripande modernisering, har klyftan

mellan avlöningssystemen för å ena sidan de prästerliga befattningshavarna

och å andra sidan civil- och militärstaterna och befattningshavarna

inom skolväsendet ytterligare vidgats.

De erfarenheter, som redan vid prästlöneregleringslagens första tillämpning

(företrädesvis under åren 1914—1925) vunnos rörande det prästerliga

avlöningssystemets ändamålsenlighet, voro mycket ogynnsamma. Arbetet

med löneregleringarnas genomförande visade sig omständligt, tidsödande

och kostsamt.

Den 20 juli 1927 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande en allmän revision av 1910 års kyrkligtekonomiska

lagstiftning i, bland annat, förevarande ämne. I sitt den 31

december 1929 avlämnade betänkande (SOU 1929:39) framförde ifrågavarande

sakkunniga en stark kritik av det prästerliga avlöningssystemet.

Sitt allmänna omdöme om systemet sammanfattade de sakkunniga sålunda:

Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningen drabbade den tidsoch

kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet

betingade och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden

mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av

tjänstemannalöner i vanlig mening. — Stadgandet i 4 § i prästlöneregleringslagen

angående en särskild lönefyllnad hade givit anledning till ett

lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknade motstycke. — Det

kunde med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess

teori och praxis, helst om man däri inbegrepe även ordningen för finansieringen

av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått,

vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

I det förslag till en revision av det prästerliga avlöningsväsendet, som

framlades av omförmälda sakkunniga, förordades en allmän omläggning

därav till huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit

tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Sakkunnigförslaget rönte

hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hade att yttra sig däröver,

en rätt allmän anslutning men ledde likväl icke till något Kungl. Maj :ts

förslag i ämnet. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlönande

uppdrogs i stället den 23 januari och 18 juni 1931, i samband med vissa

andra hithörande frågor, till förnyad utredning av särskilda utredningsmän

och sakkunniga. Ej heller dessas förslag i förevarande fråga, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 204.

framlades i betänkande!! den 30 juni 1931 (SOU 1931:24) och den 15 oktober

1931 (SOU 1931:25), föranledde något Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande.

Missförhållandena på det prästerliga avlöningsområdet ha under den

efterföljande långa tidsrymden ytterligare skärpts.

Den tjänstepensionsreglering, som finnes för prästerna genomförd, grundar

sig på den samtidigt med prästlöneregleringslagen utfärdade lagen om

emeritilöner för präster. Även denna reglering bygger på principer, som

avsevärt avvika från dem, vilka vunnit tillämpning för flertalet övriga

grupper av befattningshavare i allmän tjänst. Familjepensioneringen för

prästerna har däremot år 1941 underkastats en viss modernisering.

De icke-ordinarie prästerna intaga — organisatoriskt sett — en rätt

olikartad, i vissa hänseenden mindre tryggad ställning i förhållande till

motsvarande kategori befattningshavare inom exempelvis den civila statsförvaltningen.

Ytterligare kan nämnas, att semesterförhållandena för prästerna

äro synnerligen otillfredsställande.

Inför Kungl. Maj :t i statsrådet den 1 mars 1946 anmälde jag det trängande

behovet av ny lagstiftning rörande avlöning och pensionering för

präster, i första hand församlingsprästerna. Jag framhöll därvid, att en

reform på detta område icke kunde begränsas till den rent lönetekniska

sidan samt anförde härom, bland annat:

Kungl. Maj :t har genom beslut den 29 juni 1945 tillsatt en under finansdepartementet

lydande kommitté med uppdrag att verkställa revision av

gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och

militära statsförvaltningen och vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet.

Enligt direktiven för denna kommitté skall densamma främst

ha att taga ställning till själva löneavvägningen (reallönestandarden) för

befattningshavarna och därmed förbundna speciellare lönespörsmål (dyrortsgraderingen

in. in.) men även ha att överväga vissa mera rent lönetekniska

problem, såsom övergången till ett nettolönesystem med de särskilda

pensionsavdragen frånräknade redan i löneplanen. Genom beslut

den 26 oktober 1945 har Kungl. Maj:t uppdragit åt förenämnda lönekommitté

att jämväl avgiva förslag rörande sådana ändringar i gällande tjänsteoch

familjepensionsförfattningar, som påkallas i samband med avlöningsrevisionen.

Det torde med hänsyn till direktiven för den sålunda igångsatta allmännare

löne- och pensionsutredningen ligga i sakens natur, att en utredning

i närvarande läge rörande prästerskapets löne- och pensionsförhållanden

likaså måste taga sikte på den reala löne- och pensionsutmätningen och

härutinnan söka ernå en rättvis lösning. Tydligt är ock, att den definitiva

utformningen av ett förslag till revision av de prästerliga avlönings- och

pensionsbestämmelserna icke kan ske utan tillbörligt beaktande av 1945

års lönekommittés blivande arbetsresultat rörande även andra sådana

principiella och praktiska spörsmål, som med hänsyn till ämnets natur

äro för de båda utredningsuppdragen gemensamma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag den 1 mars 1946 tillkallade

jag såsom sakkunniga landshövdingen Erik Axel Westling, kyrkoherden

i Hölö pastorat Åke Bror Harald Berger, professorn vid universitetet

i Uppsala Dick Adolf Viktor Helander, ledamoten av riksdagens andra

kammare, numera överrevisorn i statens arbetsmarknadsstyrelse Johannes

Wiktor Mårtensson, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande

statsrådet, lantbrukaren Axel Ludvig Rubbestad och kammarrådet Tom

Hugo Wohlin, varjämte uppdrogs åt Westling att såsom ordförande leda

utredningsarbetet. Den sålunda bildade beredningen antog benämningen

1946 års prästlönekommitté.

I en till mig ställd skrivelse den 9 oktober 1948 har prästlönekommittén

anmält, att den slutfört en första etapp av sitt arbete. Med skrivelsen har

kommittén överlämnat betänkande (Del I) med utredning och förslag beträffande

nya grunder för avlöning av präster m. in. (S.O.U. 1948:44).

Över betänkandet har kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948

(nr 18) avgivit utlåtande.

Yttranden över betänkandet ha i övrigt avgivits av kammarkollegiet,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsistoriet,

stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation

samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster,

med flera.

Innan jag övergår till att redogöra för prästlönekommitténs förslag och

för de huvudsakliga erinringar, som framkommit under remissen av kommitténs

betänkande, får jag härefter (under Avd. II) lämna en mera speciell

ehuru starkt beskuren redogörelse för den gällande utomordentligt

detaljrika regleringen av prästernas avlönings- och pensionsförhållanden

samt sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, in. in. Redogörelsen

omfattar — förutom församlingsprästerna — de ytterligare kategorier

präster, som kunna räknas såsom tillhörande den egentliga stommen i den

statskyrkliga organisationen, nämligen såväl stifts- och kontraktsadjunkterna

och innehavaren av den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen

i Karlsborgs pastorat som även biskoparna, utlandskyrkoherdarna, de i

Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling anställda

prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

Jag får vidare förutskicka, att det ställningstagande från Kungl. Maj:ts

sida, som jag för närvarande nödgas påkalla, i det hela berör endast

själva principerna för eu reform på det prästerliga löne- och pensionsområ
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

det. Jag kommer fördenskull att vid mitt återgivande av remissinstansernas

ofta vidlyftiga yttranden och därvid framförda många skiftande erinringar

och uppslag begränsa mig till punkter av principiell och eljest mera betydelsefull

innebörd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

11

II. Nuvarande förhållanden.

1. De prästerliga församlingstjänsterna.

Prästlönekommittén har i sitt betänkande (s. 18—23) meddelat en serie

statistiska sammanställningar, belysande den kyrkligt territoriella indelningen

i riket, pastoratens särskilda struktur, i pastoraten inrättade fasta

prästerliga tjänster (kyrkoherde-, komministers- och kyrkoadjunktsbefattningar),

antalet inom stiften tjänstgörande extra ordinarie präster (pastoratsadjunkter),

m. in. Till dessa statistiska sammanställningar må här

hänvisas.

2. Församlingsprästernas avlöning.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas

avlöning äro i huvudsak följande.

A. Ordinarie församlingspräster (domprostar, andra

kyrkoherdar samt komministrar).

Ordinarie präst åtnjuter:

1) kontant årslön eller s. k. reglerad lön jämte, i särskilda fall, ett speciellt

ålderstillägg, 2) hyresfri bostad eller hyresersättning, 3) provisorisk

tilläggslön, 4) resanslag, 5) bidrag till tjänstebostads uppvärmning, 6)

ödebygdstillägg i vissa fall, 7) lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande, 8)semesterkostnadsbidrag, 9) dyrtidstillägg, 10) kristillägg,

It) provisoriskt lönetillägg.

Kontant årslön eller reglerad lön, m. m.

Kyrkoherdes och komministers lön i penningar skall jämlikt 1 § prästlöneregleringslagen

så beräknas, att honom därigenom beredes en efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten

eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att

särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar

må äga rum.

Den reglerade lönen delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp.

Grundbeloppet utgör för kyrkoherde 4 000 kronor och för komminister

2 500 kronor.

Fyllnadsbelopp beräknas efter pastoratets folkmängd och areal i land

samt med hänsyn till särskilda förhållanden i pastoratet.

Fyllnadsbeloppet för folkmängd utgör för kyrkoherde 30 kronor för varje

fullt 100-tal personer över 1 000 till och med 3 000 och med 40 kronor för

varje överskjutande fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i

församling, där komminister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter

kyrkobokföringen icke medräknas, samt för komminister efter folkmängd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kangl. Maj.ts proposition nr 204.

i den eller de församlingar, för vilka han är anställd, med 15 kronor för

varje fullt 100-tal personer över 1 000.

Fjllnadsbeloppet för areal i land utgör för såväl kyrkoherde som komminister

50 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer till och med

1 000 och 100 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer

dock ej för mer än tillhopa 10 000 kvadratkilometer, samt med iakttagande

for komminister att, där flera komministrar finnas, beloppet beräknas för

dem alla tillsammans till lika fördelning mellan dem.

Fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden i pastoratet — såsom synnerligen

höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet

att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet

eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — utgår, där Kungl.

Maj:t så prövar skäligt, med högst 1 000 kronor för kyrkoherdetjänst och

högst 750 kronor för komministerstjänst. För Stockholm gäller dock icke

denna begränsning. Vidare skall iakttagas, att ersättning för duplicering

därvid ej må upptagas till mer än 600 kronor för duplikation varje predikodag

och 300 kronor för duplikation varannan predikodag.

Sammanlagda reglerade lönen må i regel icke för kyrkoherde eller komminister

sättas lägre än vad, på sätt ovan nämnts, i ettvart fall grundbeloppet

skall uppgå till. För domprost i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm

utgör reglerade lönen 10 000 kronor samt för annan domprost lägst

8 000 kronor. Lönen för kyrkoherde och komminister må emellertid under

vissa omständigheter fastställas till lägre belopp än 4 000 kronor respektive

2500 kronor, nämligen om särskild lönereglering fastställts för den

tid tjänsteinnehavaren kvarstår i tjänst (8 §), om innehavare av viss prästerlig

tjänst genom donation av enskild tillförsäkrats viss förmån utöver

lönen (7 §), om Kungl. Maj :t på framställning av församling medgivit

bibehållande eller inrättande av tjänst, som icke befunnits nödig för själavåidens

behöriga handhavande (9 §) samt om på grund av särskilda omständigheter

lönebeloppet skulle befinnas allt för högt i förhållande till

det med tjänsten förenade arbetet (4 §). Vid sänkning av lönen enligt 4,

8 eller 9 § må densamma, efter vad prövas skäligt, minskas med högst 500

kronor för kyrkoherde och högst 250 kronor för komminister.

Enligt 7 § skall vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare

av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver

lonen oavkortat komma tjänstinnehavaren till godo; dock må vid lönens

bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten

av sådan donation.

Högsta lönebeloppet utgör för domprost 10 000 kronor, för kyrkoherde

8 000 kronor och för komminister 5 000 kronor.

I vissa fall utgår ålderstillägg å lönen. Präst, som under minst tio år

innehaft och med gott vitsord bestritt ordinarie befattning inom sin grad,

äger nämligen att, där lönen — utom i fall, som i 8 och 9 §§ avses — blivi!

fastställd till lägre belopp än 4 500 kronor för kyrkoherde och 3 000 kronor

för komminister, utfå ålderstillägg, så avpassat, att lönen jämte ålderstilllägget

uppgår till nämnda belopp, dock med iakttagande, att ålderstillägget

icke i något fall må överstiga 500 kronor.

Enligt 10 § skall, därest församling för sin del beslutar höja lön, som

Kungl. Maj :t fastställt för viss tjänst, sådant beslut för att bliva bindande

underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 20A.

Provisorisk tilläggslön.

Jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382, om provisorisk tilläggslön

åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. utgår sådan

tilläggslön till kyrkoherdar och komministrar med 2 100 kronor för år.

Hesanslag.

Jämlikt lagen den 21 november 1925, nr 449, om resanslag åt vissa präster

i nyreglerade pastorat må, i den mån så prövas erforderligt, till kyrkoherdar

och komministrar, som avses i prästlöneregleringslagen utgå fast

resanslag med belopp av högst 500 kronor för år.

I regel bestämmer Kungl. Maj :t det fasta resanslaget för vederbörande

prästman i samband med fastställande av lönereglering för pastoratets

prästerskap. Resanslagets storlek göres beroende i första hand av pastoratets

ytvidd och i övrigt av förekomsten av duplikation, särskild pastorsexpedition

å annan plats än den vanliga, avlägset belägna predikoställen

med flera omständigheter, som härvidlag kunna vara av betydelse.

För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig vara otillräckligt

för prästens resor, har denne jämlikt 3 och 4 §§ nämnda lag om resanslag

möjlighet att erhålla ett tillfälligt resanslag, vilket utgår direkt ur kyrkofonden.

Härför må av kyrkofondens medel tagas i anspråk högst 200 000

kronor årligen.

I 3 kap. A prästlönereglementet upptagas närmare bestämmelser om villkoren

för erhållande av tillfälligt resanslag. Beträffande innehållet av

dessa bestämmelser hänvisas till framställningen i prästlönekommitténs

bet. s. 55 o. f.

ödeby gdstillägg.

Enligt lagen den 21 november 1925, nr 455, angående särskilda lönetilllägg

(ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands

och Luleå stift kunna utgå ödebygdstillägg till kyrkoherdar och komministrar,

vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda

till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten

på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän

kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning å

prästen. Kungl. Maj :t beslutar om ödebygdstillägg efter framställning av

domkapitlet. Tilläggen må fastställas till högst 1 400 kronor årligen under

löneregleringsperioden.

»Nådårstillägg».

Enligt lagen den 17 december 1926, nr 526, om vissa lönetillägg åt präster

i anledning av nådårsrättens upphörande in. in. utgår sådant tillägg

med 1,5 procent av den för kyrkoherde och komminister jämlikt prästlöneregleringslagen

fastställda kontanta lönen, ålderstillägg inberäknat, oavsett

huruvida sådant blivit intjänat.

Semest erkos t nadsbidrag.

Som bekant sakna prästerna alltjämt semesterrätt i egentlig mening,

d. v. s. en rätt till viss tids »kostnadsfri ledighet» årligen från tjänstegöromålen.

Dessa befattningshavares semesterförhållanden äro över huvud

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

taget icke reglerade i vidare mån än att präst för vissa fall kan komma i

åtnjutande av s. k. seinesterkostnadsbidrag. De första bestämmelserna om

sådant bidrag tillkommo år 1937 och upptogos i 11 § prästlöneregleringslagen.

I enlighet med dessa bestämmelser må sådant bidrag utgå till kyrkoherdar

och komministrar för beredande åt dem, i den mån så prövas erforderligt,

av semester under högst trettio dagar av året. Det är emellertid

enligt förevarande bestämmelser icke alla kyrkoherdar och komministrar,

som kunna komma i fråga till erhållande av dylikt bidrag. Eventuellt bidragsberättigade

äro sålunda endast dels innehavaren av kyrkoherdetjänsten

i pastorat, där annan präst icke finnes till kyrkoherdens biträde anställd

eller där jämte kyrkoherden endast finnes biträdande präst, som enligt

vad särskilt är stadgat på eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del

av pastoratet, dels innehavare av komministerstjänst i annexförsamling

med egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt,

där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av

adjunkt. — Bidraget utgår jämligt berörda lagrum med belopp, beräknat

efter 75 kronor för hel semesterledighet under trettio dagar.

I avvakten å en allsidig lösning av prästernas semesterfråga ha — med

provisorisk giltighet för åren 1947—1949 — utfärdats vissa bestämmelser,

innefattande såväl en höjning av semesterkostnadsbidragets belopp som

även en utsträckning av själva bidragssystemet såsom sådant att gälla för

församlingsprästerna i gemen. De för åren 1948 och 1949 gällande bestämmelserna

i ämnet finnas upptagna i kungörelserna resp. den 10 juli 1947

nr 499 och den 26 juni 1948 nr 541. Vad angår kalenderåret 1949 må semesterkostnadsbidrag

ur kyrkofonden utgå till i prästlönereglementet avsedd

präst, som för samma år av domkapitlet erhåller semesterledighet eller

motsvarande befrielse från prästerligt förordnande.

Semesterkostnadsbidrag må tilldelas ordinarie präst och vakansvikarie

för sådan under högst trettio dagar. Bidraget är för ordinarie präster och

vakansvikarier avvägt med hänsyn till huruvida de ha att under ledigheten

— för vikarie eller eljest — vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidraget

utgår för dessa präster med fem, eventuellt två kronor femtio öre

för dag.

Präst, som uppbär semesterkostnadsbidrag enligt här återgivna bestämmelser,

äger icke att tillika påfordra dylikt bidrag enligt It § 5 mom. prästlöneregleringslagen,

vilket lagrum alltjämt är i kraft.

Dyrtidstillägg.

I lagen den 23 november 1934, nr 544, om dyrtidstillägg åt präster stadgas,

att där i enlighet med av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade grunder

dyrtidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån utgår till befattningshavare

i statens tjänst, må enligt grunder, som i samma ordning beslutas,

och jämlikt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t utfärdas,

utgå dyrtidstillägg till präster, som åtnjuta lön eller arvode enligt

prästlöneregleringslagen. I kungörelse den 17 januari 1936, nr 7, angående

dyrtidstillägg åt präster (i vissa delar ändrad genom kungörelserna den

22 juni 1939 nr 543 och den 31 augusti 1945 nr 626) har därefter föreskrivits,

att dyrtidstillägg skall, såvitt nu är i fråga, tillkomma innehavarna

av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Tillägget utgår, beräknat

för månad, i form av procentuellt tillägg, i förekommande fall ökat med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

15

ett fast tillägg (barntillägg). Barntillägget, som för närvarande utgör 9

kronor per månad, beräknas, liksom dvrtidstillägget i övrigt, enligt de

allmänna grunder, som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg

eller motsvarande förmån åt sådana befattningshavare i statens

tjänst, vilka åtnjuta reglerad avlöning men ej äro underkastade det

civila avlöningsreglementet, dock att det för dessa befattningshavare gällande

procenttalet därvid i varje särskilt fall minskas med 3. Rörande

dylika befattningshavare äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den 15

juni 1923 nr 265 med däri vidtagna ändringar in. fl. författningar. Såsom

underlag för dyrtidstilläggets beräknande tages det avlöningstagaren för

månaden tillkommande lönebeloppet, däri vid kyrkoherde- och komministerstjänster

inräknas reglerad lön, provisorisk tilläggslön, ålder stillägg och

ödebygdstillägg. För närvarande utgår dvrtidstillägget med 23 procent å

berörda avlöningsförmåner.

Kristillägg.

Enligt kungörelsen den 13 juni 1941 nr 411 och vissa efterföljande författningar,

den senaste den 30 juni 1948 nr 555, avseende tiden 1 juli 1948

—31 december 1948, erhålla präster, som åtnjuta dyrtidstillägg enligt ovannämnda

kungörelse den 17 januari 1936 nr 7, visst kristillägg. Kristilläggsunderlaget

utgöres av summan av det i månadsavlöningen ingående belopp,

varå dyrtidstillägg utgår, och det procentuella dyrtidstillägg, som å avlöningen

erhålles, då det för beräkning av sådant tillägg fastställda talet för

den efter ingången av augusti månad 1914 inträdda levnadskostnadsölcningen

utgör 56 (= 7 procent). Kristillägget utgör för närvarande 24,4 procent

av kristilläggsunderlaget.

Provisoriskt lönetillägg.

För budgetåret 1948/49 ha bl. a. nu ifrågavarande präster erhållit sådant

lönetillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542. Tillägget utgår för

kyrkoherdar och komministrar, som ej äro tillförsäkrade särskild löneförmån

jämlikt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen, med visst belopp för

månad, beroende på grundavlöningens storlek. Med grundavlöning avses

den reglerade lönen samt i förekommande fall ålderstillägg. För kyrkoherde

med en årlig grundavlöning av 3 500—3 900 kronor utgår tillägget

månatligen med 155 kronor, 3 901—4 200 kronor med 130 kronor, 4 201—

5 000 kronor med 110 kronor, 5 001—5 900 kronor med 85 kronor, 5 901 —

6 300 kronor med 65 kronor och 6 301— 8 000 kronor med 60 kronor. För

komminister med en årlig grundavlöning av högst 2 600 kronor utgår tilllägget

månatligen med 155 kronor, 2 601—2 900 kronor med 135 kronor,

2 901—3 500 kronor med 105 kronor, 3 501—3 900 kronor med 80 kronor,

3 901 kronor och däröver med 60 kronor. För präst, som innehar särskild

löneförmån enligt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen utgör det månatliga

tillägget 60 kronor eller, där domkapitlet på av tjänstinnehavaren därom

gjord särskild framställning finner skäligt så medgiva, visst högre belopp.

Slutligen må bär nämnas, att kyrkoherde och komminister vid ledighet

för viss militärtjänstgöring jämlikt 11 §6 mom. prästlöneregleringslagen

äger åtnjuta löneersättning enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande.

Härefteråt meddelas en tablå, belysande de ordinarie församlingsprästernas

nuvarande löneläge (nettoavlöning).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

Antalet ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat med

undantag av Karlsborgs, fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grundavlöning

(reglerad lön) med angivande tillika av i ett vart löneläge dels närmast

före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning, d. v. s.

grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg -f

procentuellt dyrtids- och kristillägg + fast uppvärmningsbidrag + provisoriskt

lönetillägg — familjepensionsavdrag, men utan inräknande av värde av förmån

av hyresfri tjänstebostad liksom ej heller av i vissa fall utgående särskilda avlöningstillägg

och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag

in. in.).

Befattningar

(anställning)

Grundavlöning

Nettoavlöning, kronor

för

antal

kronor

Före 1/7 1947

Nuvarande

Domprost

2

8 000

14 039

14 854

3

9 000—9 500

15 045—15 552

15 860—16 367

7

Summa 12

10 000

16 060

16 875

Kyrkoherde

19

3 500—4 000

8 539—9 218

10 242—10 830

144

4 001—4 500

9 219—9 907

10 667—11 160

397

4 501—5 000

9 908—10 598

11 161—11 896

338

5 001—5 500

10 599—11 285

11 597—12 328

154

5 501—6 000

11 286—11 972

12 329—12 909

74

6 001—6 500

11 973—12 578

12 821—13 393

45

6 501—7 000

12 559—13 045

13 374—13 860

34

7 001—7 500

13 046—13 531

13 861—14 346

145

Summa 1 350

7 501—8 000

13 532—14 039

14 347—14 854

Komminister

11

2 250—2 500

6 777—7 122

8 368—8 735

137

2 501—3 000

7 123—7 807

8 635—9 074

248

3 001—3 500

7 808—8 499

8 866—9 602

162

3 501—4 000

8 501—9 178

9 304—9 890

82

4 001—4 500

9 179—9 868

9 787—10 521

240

Summa 880

4 501—5 000

9 869—10 558

10 522—11 256

B. Icke-ordinarie församlingspräster (kg r koadjunkter

och pastoratsadjunkter).

Kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt åtnjuta: 1) adjunktsarvode, 2) ålderstillägg,

3) provisoriskt tilläggsarvode, 4) bostads- och vivreersättning,

5) ödebygdstillägg i vissa fall, 6) lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande eller arvodesförhöjning för familjepensionering, 7) semesterkostnadsbidrag,

8) dyrtidstillägg, 9) kristillägg, 10) kostnadsfri skjuts i

tjänsteärenden eller, till vissa kyrkoadjunkter, resanslag, 11) provisoriskt

lönetillägg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

17

A d junktsarvode.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt

åtnjuta årligt adjunktsarvode, ej understigande 1 000 kronor, enligt de

närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar. Tjänstgör extra ordinarie

präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarvodet enligt

samma paragraf ökas med hälften av det såsom adjunktsarvode i allmänhet

utgående belopp. I prästlönereglementet stadgas i 2 kap. 3 § beträffande

kyrkoadjunkt, att arvodet skall utgå med belopp, som blivit bestämt

vid lönereglering enligt prästlöneregleringslagen. I allmänhet utgå kyrkoadjunktsarvodena

med belopp mellan 1 800—2 500 kronor för år. Kyrkoadjunkts

arvode jämte ålderstillägg benämnas i reglementet reglerat

adjunktsarvode. Pastoratsadjunkt åtnjuter jämlikt 2 kap. 4 § i reglementet

arvode med 1200 kronor. Pastoratsadjunkts arvode jämte ålderstillägg och

ifrågakommande arvodesförhöjning för familjepensioneringen benämnas

allmänt adjunktsarvode.

Ålderstillägg.

Kyrko- och pastoratsadjunkter åtnjuta tre ålderstillägg, vart och ett å

300 kronor för år, det första efter tre, det andra efter sex och det tredje

efter nio års väl vitsordad tjänstgöring (2 kap. 3 och 4 §§ i prästlönereglementet

enligt deras lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 nr 595).

Provisoriskt tilläggsarvode.

Sådant arvode utgör för kyrkoadjunkt 900 kronor för år och för pastoratsadjunkt

1 000 kronor för år (2 kap. 3 och 4 §§ prästlönereglementet,

sistnämnda paragraf enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli

1945 nr 595).

Bostads- och vivreersättning.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt

såsom löneförmån åtnjuta hostad och vivre. Yrkas av adjunkten eller av

den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner

må lämnas gottgörelse i penningar, skall sådan gottgörelse till

adjunkten utgivas i enlighet med de av Kungl. Maj:t därom meddelade

föreskrifter. Till kyrkoadjunkt utgår förmånen alltid i penningar. Bostadsoch

vivreersättningen bestämmes av domkapitlet med hänsyn till levnadskostnaderna

i orten. Ersättningen, som icke må bestämmas till lägre än

600 kronor för år för bostad och vivre tillhopa (2 kap. 20 § prästlönereglementet),

utgår för närvarande till kyrkoadjunkt med belopp från 2 840

till 4 080 kronor och till pastoratsadjunkt i allmänhet med belopp å 1 800—

4 000 kronor.

ödebygds tillägg.

För kyrkoadjunkt utgår ödebygdstillägg under samma förutsättningar

som ovan angivits för ordinarie präster. Beträffande pastoratsadjunkt gäller

enligt 2 kap. 23 § 2 mom. prästlönereglementet, att vid av Kungl. Maj :t

bestämd ödehygdstjänst må utgå ett särskilt ödebygdstillägg till pastoratsadjunkt,

som biträder vid tjänsten eller uppehåller densamma. Pastorats
2—Bihang

till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

adjunkten för sådant fall tillkommande ödebygdstillägg skall utgå med

belopp, motsvarande tre fjärdedelar av ödebygdstillägget för innehavaren

av tjänsten.

»Nådårstillägg» eller arvodesförhöjning för familjepensionering.

Till kyrkoadjunkt utgår på samma sätt som för ordinarie församlingspräster

i anledning av nådårsrättens upphörande ett lönetillägg å 1,5 procent

av det fastställda arvodet, ålderstillägg inberäknat, oavsett huruvida

sådant blivit intjänat. Pastoratsadjunkt åtnjuter, därest han är underkastad

familjepensionsreglementet för prästerskapet, jämlikt 2 kap. 4 § prästlönereglementet

arvodesförhöjning med 60 kronor för år.

Semesterkostnadsbidrag.

De ovan nämnda, för åren 1947—1949 utfärdade bestämmelserna angående

semesterkostnadsbidrag äro jämväl tillämpliga å de icke-ordinarie

församlingsprästerna. Vad angår kalenderåret 1949, må sålunda semesterkostnadsbidrag

utgå till kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt, som av domkapitlet

erhåller semesterledighet respektive befrielse från prästerligt förordnande.

Semesterkostnadsbidrag må tilldelas kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt

under högst tjugu dagar. Bidraget är för kyrkoadjunkter —

liksom för ordinarie präster — avvägt med hänsyn till huruvida de ha

att under ledigheten vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidraget utgår

med fem, eventuellt två kronor 50 öre för dag. Beträffande pastoratsadjunkt

utgår bidraget med belopp, motsvarande honom eljest tillkommande

å ifrågavarande tid belöpande allmänt adjunktsarvode och provisoriskt

tilläggsarvode jämte därå belöpande dyrtids- och kristillägg samt provisoriskt

lönetillägg, och därutöver med fem kronor för dag.

Dgrtidstillägg.

I likhet med kyrkoherdar och komministrar åtnjuta kyrko- och pastoratsadjunkter

dyrtidstillägg å vissa löneförmåner. Som underlag för tillläggets

beräknande tages det månatliga lönebeloppet, nämligen för kyrkoadjunkt

reglerat adjunktsarvode, provisoriskt tilläggsarvode och ödebygdstillägg

samt för pastoratsadjunkt allmänt adjunktsarvode (frånräknat däri

ingående förhöjning för familjepensionering), provisoriskt tilläggsarvode,

ödebygdstillägg och vikariearvode jämte arvodesförhöjning under tjänstgöring

vid två befattningar.

Kristillägg.

Kristillägg utgår till kyrko- och pastoratsadjunkter enligt samma grunder

som till kyrkoherdar och komministrar.

Kostnadsfri skjuts m. m.

Till kyrkoadjunkt liksom till ordinarie präst utgår fast resanslag med

belopp av högst 500 kronor för år.

Kyrkoadjunktens resanslag brukar bestämmas till ungefär samma belopp

som en komministers eller något lägre.

Såsom förutsättning för att tilldela kyrkoadjunkt fast resanslag plägar

uppställas, att denne är bosatt å annan ort än den ordinarie präst, vilken

han biträder, eller, om kyrkoadjunkten är bosatt å samma ort, att dom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

kapitlet fastställt vederbörlig tjänstefördelning mellan prästerna. Detta har

skett för att förhindra, att den ordinarie prästen genom att i väsentlig utsträckning

uppdraga åt adjunkten att företaga tjänsteresor gör en icke

avsedd besparing å sitt eget resanslag.

Därest kyrkoadjunkten icke erhåller eget fast resanslag, ankommer det

såsom regel å den ordinarie prästen att svara för dennes resekostnader.

För pastoratsadjunkt har likaledes såsom regel den präst, till vilkens

biträde adjunkten är anställd, att svara för resekostnaden.

Därest det fasta resanslaget skulle visa sig otillräckligt, har kyrkoadjunkt

liksom ordinarie präst möjlighet att erhålla tillfälligt resanslag ur

kyrkofonden.

I reglementet för prästerskapets avlöning upptagas vissa bestämmelser

om ersättning till pastorats- och kyrkoadjunkt för av sådan prästerlig befattningshavare

företagen resa till tjänstgöringsort. Samma reglemente

upptager även en del föreskrifter om kostnadsbidrag för ämbetsbiträdens

och vikariers resor mellan olika pastorat.

Provisoriskt lönetillägg.

Enligt ovannämnda kungörelse den 30 juni 1948 nr 542, vilken jämväl

upptager bestämmelser om provisoriskt lönetillägg till kyrko- och pastoratsadjunkter,

är tilläggets storlek beroende av grundavlöningens storlek.

Med grundavlöning förstås för kyrkoadjunkt det i löneregleringsresolutionen

fastställda årsarvodet tillika med av domkapitlet för tjänsten senast

bestämd ersättning för år för bostad och vivre samt för pastoratsadjunkt

årsarvodet å 1 200 kronor tillika med av domkapitlet för anställningsharvaren

senast bestämd gottgörelse för år i penningar för förmånen av bostad

och vivre eller, där sådan av domkapitlet bestämd gottgörelse ej utgår,

beräknat årsvärde av samma förmån. Allt efter antalet ålderstillägg som

adjunkten intjänat, 0, 1 eller 2—3, utgår tillägget månatligen för kyrkoadjunkt:

med en grundavlöning understigande 4 600 kronor med respektive

75, 105 och 125 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller överstiger

4 600 kronor och understiger 5 400 kronor med respektive 50, 80

och 100 kronor och om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 5 400

kronor med respektive 50, 65 och 85 kronor samt för pastoratsadjunkt: om

grundavlöningen understiger 3 700 kronor med respektive 110, 150 och

165 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 3 700 kronor

och understiger 4 200 kronor med respektive 95, 140 och 160 kronor och

om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 4 200 kronor med respektive

90, 130 och 150 kronor.

Slutligen må här nämnas att kyrkoadjunkt äger vid ledighet för viss

militär tjänstgöring uppbära arvodesersättning i likhet med vad som gäller

för ordinarie präst, samt att pastoratsadjunkt för fall av ledighet på

grund av sjukdom och under ledighet för här avsedd militär tjänstgöring

kan tillerkännas särskilt arvode. Vid dylika ledigheter för pastoratsadjunkt

utgår denne eljest tillkommande provisoriskt lönetillägg med 90 kronor,

om han vid tjänstgöring ej ägt uppbära något ålderstillägg, samt med 120

kronor, om han ägt uppbära ett, och 130 kronor, om han ägt uppbära mer

än ett ålderstillägg, allt per månad.

Härefteråt meddelas en tablå, belysande de icke-ordinarie prästernas

nuvarande löneläge.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Antalet icke-ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat

fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grundavlöning (adjunktsarvode

+ bostads- och vivreersättning), med angivande tillika av i ett vart löneläge dels

närmast före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning,

d. v. s. grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg

(vid anställning såsom pastoratsadjunkt: arvodesförhöjning för familjepensionering)

+ procentuellt dyrtids- och kristillägg + provisoriskt lönetillägg

— familjepensionsavdrag, men utan inräknande av i vissa fall utgående särskilda

avlöningstillägg och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag

m. m.).

Befattningar (anställning)

Grundavlöning

Nettoavlöning, kronor

för

antal

kronor

Före 1/7 1947

Nuvarande

Kyrkoadjunkt

34

4 600—5 000

6 888—7 371

7 286—7 787

137

5 001—5 500

7 372—7 871

7 788—8 287

87

5 501—6 000

7 872—8 454

8 288—8 915

88

Summa 346

6 001—6 500

8 455—9 079

8 889—9 540

För 4 kyrkoadjunktsbefattningar, vilkas nuvarande inne-

havare tillika

äro domkyrkosysslomän, är avlöningen be-

räknad med utgående från att tjänsteförening ej förelåge

och någon reducering av bostads- och vivreersättningens

belopp fördenskull ej skett.

(ungefärliga uppgifter)

Pastoratsadjunkt

20

2 700—3 000

4 934—5 234

6 007—6 307

150

3 001—3 500

5 235—5 734

6 308—6 807

165

3 501—4 000

5 735—6 234

6 808—7 127

20

4 001—4 500

6 235—6 734

7 128—7 567

10

4 501—5 000

6 735—7 234

7 568—8 067

Summa 365

(därav 175 vikarierande och 190 ämbetsbitr.)

C. Kontraktsprostarna.

Jämlikt 17 § prästlöneregleringslagen åtnjuter kontraktsprost — utöver

avlöning vid den befattning han innehar — arvode, fördelat i grundbelopp

å 150 kronor samt fyllnadsbelopp med 15 kronor för varje pastorat, som

kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer

av kontraktets areal i land till och med 1 000 och därutöver med

10 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer; dock att

fyllnadsbeloppet för areal icke utgår för mer än tillhopa 30 000 kvadratkilometer.

Till kontraktsprost utgår härjämte dels, jämlikt lagen den 13 december

1929, nr 382, provisoriskt tilläggsarvode med ett belopp, motsvarande 80

procent av det av Kungl. Maj :t enligt 17 § prästlöneregleringslagen fastställda

arvodet, dock högst 250 kronor för år, dels dyrtidstillägg och kris
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

tillägg å såväl prostarvodet som provisoriska tilläggsarvodet, dels ock resekostnads-

och traktamentsersättning ävensom, i vissa fall, ersättning för

kostnad för vikaries avlönande.

3. Stiftsprästerna.

Stifts- och kontraktsadjunkternas arbetsuppgifter finnas närmare angivna

i Kungl. Maj :ts cirkulär den 13 juni 1947 till statskontoret in. fl.

angående vissa bestämmelser rörande dessa präster. Enligt cirkuläret skola

adjunkterna ha till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap. Stiftsadjunkt

biträder vid ungdomsvården, vid sjömansvården i stiftets hamnar

samt vid ledningen av kyrkligt bildningsarbete och andra likartade grenar

av frivilligt kyrkligt arbete inom stiftet eller inom viss för honom såsom

tjänstgöringsområde anvisad del därav. Kontraktsadjunkt tjänstgör vid

församlingsarbetet i allmänhet inom visst kontrakt eller annan för honom

såsom tjänstgöringsområde anvisad del av stiftet.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 13 juni 1947 må från och med den 1 juli

1947 tills vidare, längst dock intill utgången av juni 1950, i riket anställas

4 kontraktsadjunkter, alla i Luleå stift, samt 40 stiftsadjunkter, nämligen

5 i Luleå stift, 4 i ett vart av Uppsala och Lunds stift, 3 i ett vart av Linköpings,

Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads och Härnösands

stift, 2 i Stockholms stift och 1 i Visby stift.

Enligt 2 kap. 5 § prästlönereglementet sådant detta författningsrum lyder

jämlikt kungörelsen den 13 juni 1947 nr 309 åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna
1)

arvode med 5 580 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett

å 300 kronor för år — det första efter tre, det andra efter sex och det tredje

efter nio års väl vitsordad tjänstgöring,

2) ödebygdstillägg enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande samt

3) ersättning för tjänsteresor i enlighet med vad Kungl. Maj :t i varje

särskilt fall bestämmer, antingen i form av visst belopp för år eller i form

av resekostnadsersättning, eventuellt även traktamentsersättning, jämlikt

allmänna reseregleinentets bestämmelser. Enligt Kungl. Maj :ts ovannämnda

beslut åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå och Visby stift

sådan ersättning enligt allmänna resereglementet med den sammanlagda

kostnadsersättningen för stiftet maximerad till visst belopp, samt i övriga

stift ersättning med visst för varje befattningshavare fixerat belopp, varierande

mellan 900 och 2 400 kronor. Stifts- och kontraktsadjunkterna i

Luleå stift åtnjuta även traktamentsersättning.

Stifts- och kontraktsadjunkter äga vidare uppbära dyrtidstillägg, utgående

med procentuellt tillägg å arvode med ålderstillägg samt ödebygdstilllägg

och i förekommande fall ökat med barntillägg, allt enligt de grunder,

som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg åt befattningshavare

i statens tjänst, vilka åtnjuta s. k. reglerad avlöning men ej

äro underkastade det civila avlöningsreglemcntet. Därutöver åtnjuta stiftsoch

kontraktsadjunkter kristillägg.

En av ifrågavarande adjunkter, nämligen kontraktsadjunkten i Lappmarkens

andra kontrakt, innehar tjänstebostad och skall för denna förmån

vidkännas avdrag å sin lön med 930 kronor om året.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Slutligen åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna enligt kungörelsen den

30 juni 1948, nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden den 1 juli 1948—den

30 juni 1949 med 60 kronor i månaden, om de uppbära högst ett ålderstilllägg,

och med 75 kronor i månaden, om de uppbära mer än ett ålderstillägg.

4. Garnisons- och amiralitetsprästerna samt utlandspastorerna.

För garnisonspastorn i Karlsborgs församling, prästerskapet i Skeppsholms

församling i Stockholm och Karlskrona amiralitetsförsamling samt

garnisonspastorn i Boden gälla särskilda avlöningsbestämmelser, meddelade

av Kungl. Maj :t dels i administrativ ordning, dels i särskilda fall med

riksdagens godkännande.

Karlsborgs församling är en blandad territoriell och icke-territoriell församling,

i det att dit höra dels den å Karlsborgs fästning förlagda militära

och civilmilitära personalen jämte de därstädes eljest bosatta personer,

vilka enligt gällande bestämmelser skola tillhöra militär kyrkoförsamling,

dels ock den övriga inom Karlsborgs socken bosatta befolkningen. För garnisonspastorn

i församlingen gäller för närvarande lönereglering enligt

Kungl. Maj :ts resolution den 17 mars 1933, avseende tiden från och med

den 1 maj 1933 tills vidare under 20 år. Jämlikt denna resolulion skall

garnisonspastorn, vilken även benämnes kyrkoherde, äga — jämte bostadsboställe

eller naturainkvartering — åtnjuta avlöning av statsmedel (anslaget

numera överfört å kyrkofonden) med 3 000 kronor, varav 2 000 kronor

lön och 1 000 kronor arvode, ävensom, så länge avlöning av statsmedel ej

understigande nämnda belopp utgår till honom och så länge nuvarande

grunder för prästerskapets avlöning gälla, uppbära följande lönebidrag:

grundlön, vars storlek beräknas med hänsyn till i församlingen kyrkobokförd

folkmängd sålunda, att för varje kyrkobokförd person beräknas en

krona, dock ej lägre än 2 000 kronor och ej högre än 5 000 kronor; provisorisk

tilläggslön 2 100 kronor; arvode till vikarie under tjänstledighet för

enskilda angelägenheter under högst sex veckor med belopp, motsvarande

vad i förekommande fall enligt gällande författningar utgår ur kyrkofonden

i arvode åt vikarie för kyrkoherde i territoriellt pastorat; dgrtidstillägg å

grundlönen, provisoriska tilläggslönen och vikariearvodet enligt de grunder,

som äro eller bliva gällande för dyrtidstillägg åt kyrkoherdar i nyreglerade

pastorat; fast resanslag 300 kronor samt bidrag till skrivhjälp

300 kronor.

För prästerskapet i Skeppsholms församling och Karlskrona amiralitetsförsamling,

vilka utgöra icke-territoriella församlingar, har Kungl. Maj :t

fastställt löneregleringar, för prästerskapet i den förra församlingen den

14 februari 1941 att gälla för tiden 1/1 1941—31/12 1960 och för prästerskapet

i den senare den 27 oktober 1939 att gälla för tiden 1/1 1940—31/12

1959. I Skeppsholms församling äga prästerna, förutom dem

från kyrkofonden tillkommande arvoden samt amiralitetspastorn av kronan

tillhandahållen tjänstebostad, åtnjuta amiralitetspastorn kontant årslön

5 000 kronor ävensom lönetillägg med belopp, motsvarande vad kyrkoherde

i territoriellt pastorat enligt därom gällande bestämmelser äger att

åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande, dels ock i dyrtidstillägg eller därmed jämförlig

förmån, samt amiralitetspredikanten (vilken även innehar annan präster
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

lig tjänst) årligt arvode 600 kronor. I Karlskrona amiralitet sförsamling

äga prästerna, förutom dem från kyrkofonden tillkommande

arvoden, åtnjuta amiralitetspnstorn kontant årslön 6 000 kronor

och hyresersättning 3 000 kronor, amiialitetspredikanten och extra amiralitetspredikanten

vardera kontant årslön 3 800 kronor och hyresersättning

2 200 kronor, ävensom alla tre befattningshavarna lönetillägg med

belopp, motsvarande för amiralitetspastorn vad kyrkoherde och för de båda

amiralitetspredikanterna vad komminister i territoriellt pastorat äger att

åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens

upphörande och dels i dvrtidstillägg eller därmed jämförlig förmån.

För prästerskapet i båda nu förevarande församlingar gäller vidare,

att därest för dem å marinens ecklesiastikstat vid tidpunkten för löneregleringens

fastställande utgående årligt arvode ändras, skola ovan angivna

löneförmåner utgå endast, intill dess Kungl. Maj :t i anledning av sådant

förhållande annorlunda förordnar. Till dessa präster utgår även kristillägg

jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 555.

För garnisonspastorn i Boden har Kungl. Maj :t, i enlighet med beslut av

1943 års riksdag, den 8 oktober 1943 fastställt ett årligt arvode av 7 600

kronor, varå utgår dyrtids- och kristillägg såsom för församlingspräst.

Samtliga innehavare av nu angivna militära prästbefattningar utom

amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling åtnjuta jämväl, enligt

kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden

1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor i månaden.

Utlandspastorerna. För närvarande finnas sju svenska församlingar i

utlandet, för vilka Kungl. Maj :t fastställt kyrkoordning, nämligen Gustafsförsamlingen

i Köpenhamn, Victoriaförsamlingen i Berlin, Sofiaförsamlingen

i Paris, Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, Margaretaförsamlingen

i Oslo, Ulrika-Eleonoraförsamlingen i London och svenska församlingen

i Buenos Aires.

Kostnaderna för utlandspastorernas kontanta avlöning utgå numera beträffande

pastorn i London delvis och beträffande övriga utlandspastorer

helt av kyrkofonden. Utlandspastorernas avlöningsanslag upptogs tidigare

å statsbudgeten men har genom beslut vid 1941 års riksdag (Kungl. Maj :ts

prop. nr 238 och riksdagens skrivelse nr 313) överförts å kyrkofonden.

För tiden 1/7 1948—30/6 1949 ha bestämmelser om avlöning av pastorer

vid svenska församlingar i utlandet meddelats i kungl. brev den 26 juni

1948 (Kungl. Maj :ts prop. nr 156/48 och riksdagens skrivelse nr 244). Dessa

bestämmelser äro av följande innehåll.

Avlöningen för angivna tid till en var av pastorerna i Köpenhamn, Berlin,

Paris, Helsingfors, Oslo och Buenos Aires utgöres av dels grundavlöning

med provisorisk förhöjning å tillhopa för år 8 100 kronor, dels procentuellt

dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de grunder för åtnjutande av sådana

tillägg, som för motsvarande tid må gälla för kyrkoherde i territoriell

hemlandsförsamling, dels provisoriskt lönetillägg med 60 kronor för månad,

dels ock tillfälligt utlandstillägg med 2 600 kronor för pastorn i Berlin,

2 000 kronor för pastorerna i Paris och Buenos Aires samt 1 600 kronor

för pastorerna i Köpenhamn, Helsingfors och Oslo ävensom därutöver

för den, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 19 års

ålder, ett tilläggsbelopp för år å 750 kronor för ett och 500 kronor för varje

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 20i.

ytterligare barn under 10 års ålder samt 2 000 kronor för varje barn, som

fyllt 10 år. För pastor i London utgöres avlöningen från kyrkofonden —

under förutsättning att han under budgetåret bibehålies vid de löneförmåner

från församlingen, som tillkommit honom under närmast föregående

budgetår — av provisoriskt lönetillägg å 60 kronor för månad och tillfälligt

utlandstillägg å 2 000 kronor för år jämte eventuella tilläggsbelopp för

barn enligt ovanstående.

Utlandspastor, som kommer i åtnjutande av härförut nämnd grundavlöning,

må icke mottaga särskild ersättning för honom på grund av tjänsten

åliggande förrättningar, vare sig sådan förrättning avser i utlandsförsamlingen

inskrivna medlemmar eller andra till därvarande svenska koloni

hörande personer eller resande eller eljest på orten tillfälligt vistande landsmän.

Uppbär utlandspastor järnte honom tillkommande prästerlig avlöning

särskilt arvode eller annan fast ersättning för tjänsteuppdrag vid sidan av

pastorstjänsten, skall för tid, varunder dylik ersättning till honom utgår,

grundbeloppet av hans utlandstillägg minskas med ett mot ifrågavarande

ersättning svarande belopp.

5. Biskoparna.

Enligt förordningen den 27 november 1936, nr 578, med ändrade bestämmelser

för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen

av därtill avsedda medel (biskopsavlöningsförordningen) äger biskop åtnjuta

kontant lön jämte förmån av liyresfri tjänstebostad samt vissa bidrag

och kostnadsersättningar.

Biskops kontanta lön består av dels grundlön, utgörande för ärkebiskopen

29 000 kronor, för biskopen i Lund 24 500 kronor samt för övriga biskopar

utom biskopen i Visby 21 000 kronor, dels ock dyrtidstillägg och kristillägg

därå enligt de grunder, som äro bestämda för befattningshavare i statens

tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning. Biskopen i Visby, som i egenskap av

kyrkoherde i Visby församlings pastorat uppbär avlöning, utgående i därför

stadgad ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så

bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av

21 000 kronor jämte dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de bestämmelser,

som angivits för övriga biskopar. Vid bestämmande av nämnda lönefyllnad

skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet

fastställda kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående

tillägg inberäknade, men må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170

kronor för månad — för vad biskopen visar sig ha för månaden avstått såsom

ersättning till vikarie å eller ämbetsbiträde vid berörda befattning. —

Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948, nr 542, utgår biskops provisoriska

lönetillägg för tiden 1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor för månad.

Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj :ts bestämmande å för

ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill föranleda,

må dock Kungl. Maj :t i stället tilldela biskopen antingen åt honom

förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning. I förmånen av tjänstebostad

ingår även dispositionsrätt till planterat område. Vad sålunda stadgats om

tjänstebostad och hyresersättning skall dock icke gälla för biskopen i

Visby, så länge han i egenskap av kyrkoherde i Visby äger åtnjuta förmånen

av prästgård enligt ecklesiastik boställsordning. Åt biskop upplåten

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

tjänstebostad ävensom den av biskopen i Visby disponerade prästgården

må genom det allmännas försorg förses med möblering för högst fyra till

representation avsedda rum.

Sådan för biskoparnas avlöning anslagen fastighet eller del därav, som

anvisats för tjänstebostad åt biskop, utgör biskopsgård (1 § i förordningen

den 27 november 1936, nr 579, ang. förvaltningen av de för biskoparnas avlönande

anslagna fastigheter). I cirkulär den 30 april 1937 ha givits närmare

bestämmelser angående biskopsgårds förvaltning. Förvaltningen åligger

stiftsnämnden.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle,

som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den

ordning och omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, erhålla bidrag intill tre

fjärdedelar av kostnaderna.

Biskop äger erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande

resereglemente för i tjänsten föreslagna resor.

Enligt brev till statskontoret den 26 juni 1948 har Kungl. Maj :t föreskrivit,

att för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 skall till biskop ur kyrkofonden

utgå ett särskilt provisoriskt representationsbidrag med 2 000 kronor för

året.

6. Prästgårdarna, m. m.

Prästlöneregleringslagen av den 9 december 1910 stadgar i första paragrafen,

att varje i vederbörande pastorat tjänstgörande ordinarie präst -—

kyrkoherde eller komminister — skall i avlöning äga åtnjuta, förutom enligt

lagen bestämd lön i penningar, förmånen av hyresfri bostad. Sådan bostad

skall regelmässigt beredas befattningshavaren genom upplåtelse till honom

av prästgård, så anordnad, som i 1932 års ecklesiastika boställsordning

stadgas. Därest Kungl. Maj :t för visst fall finner, att på grund av

särskilda omständigheter hinder möter mot dylik upplåtelse, skall det

emellertid åligga pastoratet att, försåvitt ej annan bostad varmed befattningshavaren

åtnöjes av pastoratet beredes denne, i stället gälda hyresersättning

till honom med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer med hänsyn

till de i orten rådande förhållandena.

Tjänstebostad annorstädes än i prästgård förekommer i de territoriella

pastoraten, enligt vad ungefärligen kunnat beräknas, i cirka ett 40-tal fall

för kyrkoherde och i omkring 75 fall för komminister. Dylik tjänstebostad

är av pastoratet merendels upplåten i församlingshus eller byggnad av likartad

karaktär, vilken för så fall ofta inrymmer lägenheter för flera på

samma ort stationerade präster ävensom särskild pastorsexpedition. Huvudsakligast

förekommer dylik tjänstebostad i Stockholm och en del andra

större samhällen.

I Skeppsholnis militära församling i Stockholm samt i Karlsborgs delvis

militära församling äro tjänstebostäder (»prästgård») av kronan upplåtna

för därvarande kyrkoherdar i försvaret tillhöriga fastigheter.

För utlandspastorerna plägar i den av Kungl. Maj :t för vederbörande utlandsförsamling

fastställda kyrkoordningen föreskrivas, att församlingen

i fråga skall vara pliktig att tillhandahålla sin pastor tjänstebostad med

uppvärmning in. in., men några bestämmelser om bostadens storlek och beskaffenhet

ha därvid inte meddelats.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I enstaka fält finnes särskild tjänstebostad upplåten jämväl för kyrkoadjunkt.

Främst förekommer detta i församlingshus i stads- och liknande

samhällen men även i förutvarande kyrkoherde- eller komministersprästgårdar

å landsbygden, då sådan prästgård förlorat denna sin karaktär efter

det vederbörande ordinarie befattning indragits.

Hyresersättning utgår för närvarande till 33 kyrkoherdar och 90 komministrar

bland församlingsprästerskapet. Sådan ersättning har även bestämts

för de tre i Karlskrona amiralitetsförsamling fast anställda prästerna.

Av hyresersättningarna till komministrarna i de territoriella pastoraten

äro fyra tillsvidare ej slutligt bestämda. Till de övriga församlingsprästerna

utgå ersättningarna med belopp, växlande för kyrkoherdarna från

700 kronor för år i eu landsförsamling i Linköpings stift till 4 500 kronor

för år i Göteborgs-församlingarna samt för komministrarna mellan 700

kronor för år i en skånsk landsförsamling samt 3 200 kronor för år i Göteborgs-församlingarna.

Angående prästgårds anordnande finnas de närmare föreskrifterna i

andra kapitlet av ecklesiastika boställordningen. I enlighet med vad där

stadgas skall prästgård, allt efter Kungl. Maj:ts bestämmande, förläggas

antingen på något till pastoratet hörande ecklesiastikt boställe eller ock

på annat område, som pastoratet för så fall har att tillhandahålla.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, innefattande jämväl

såvitt möjligt — mark till trädgård för tjänstinnehavarens husbehov.

Rörande prästgårds bebyggelse och övriga anordnande, vare sig det gäller

nyanläggning eller ändringar å äldre prästgård, beslutar vederbörande ecklesiastika

boställsnämnd. Härvid liksom vid arbetenas utförande skall särskilt

beaktas vad god byggnadskultur kräver. Där planerade byggnads- eller

andra anläggningsarbeten å prästgård kunna anses från kulturhistorisk

eller estetisk synpunkt vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre

byggnadskaraktär, skall boställsnämndens beslut i frågan underställas

stiftsnämndens prövning och fastställelse.

Prästgårds bebyggande och, i huvudsak, dess iordningställande i övrigt

ankommer på pastoratet, som även svarar i det hela för prästgårdens

underhåll.

Å prästgård skola finnas boningshus, visthus, hushållskällare, tvättstuga,

vedbod och hemlighus samt, där sådant prövas erforderligt, garage och

brunn. Dessa s. k. laga hus må dock även, i den mån det befinnes lämpligt,

sammanbyggas. Efter Kungl. Maj :ts medgivande må jämväl i särskilda

fall prästgårdar i sin helhet sammanbyggas för två eller flera tjänstinnehavare.

För boningshus på kyrkoherdeprästgård må enligt boställsordningen bestämmas,

utöver kök och övriga nödiga utrymmen, minst fem och högst

åtta boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum. För boningshus

på komministersprästgård må på samma sätt föreskrivas minst

fyra och högst sex boningsrum. Erfordras för kyrlcoarkivaliers förvaring

brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal i prästgård,

skall vid ny- eller ombyggnad av densamma dylik lokal där anordnas.

Anordnas i prästgård särskild lokal för pastorsexpedition och ingår denna

ej i tjänstinnehavarens bostad, är pastoratet ålagt att bekosta möblering,

uppvärmning och städning av sådan lokal jämte därtill hörande utrymmen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

För egen del är tjänstinnehavaren ålagd att väl vårda åt honom på prästgården

upplåtna byggnader jämte trädgård. Har han egna hus på prästgården,

är han skyldig att vid prästgårdens avträdande avstå dessa till

pastoratet eller sin efterträdare i tjänsten mot lösen eller, därest inlösen

ej kommer till stånd, bortföra desamma och iordningställa området.

Prästgård skall av tjänstinnehavare avträdas samtidigt med att denne

frånträder övriga avlöningsförmåner vid tjänsten. Skola avlöningsförmånerna

frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall, d. v. s. normaliter

med utgången av den månad varunder dödsfallet inträffat, äga dock

hans dödsbodelägare kvarsitta å prästgården till den fardag för tillträde

och avträde av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader efter

dödsfallet. Dödsbodelägarna äro för så fall skyldiga att under tiden ansvara

för prästgårdens behöriga skötsel och vård samt även upplåta nödigt

utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten

eller såsom ny innehavare tillträtt denna.

De här ur 1932 års ecklesiastika boställsordning återgivna bestämmelserna

angående huru tjänstebostad för kyrkoherde och komminister skall

anordnas i prästgård överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser

i den tidigare boställsordningen av den 9 december 1910. Dessa bestämmelser,

vilka i sak nu alltså varit gällande under närmare fyrtio år,

ha likväl helt naturligt icke, i vidare mån än då prästgård nybyggts eller

blivit underkastad någon större ombyggnad eller nyinredning, kunnat påverka

det nuvarande prästgårdsbeståndets karaktär av enligt boställsordningen

godtagbara tjänstebostäder.

Prästgårdarnas förhandenvarande beskaffenhet, såväl med avseende å

därvarande tjänstebostads storlek som beträffande dennas utrustning och

allmänna standard, belyses ingående av en undersökning, som 1946 års

prästlönekommitté låtit verkställa på grundval av de till 1945 års allmänna

bostadsräkning för prästgårdarna avlämnade bostadsuppgifterna. För närmare

uppgifter i berörda hänseenden hänvisas till denna undersökning (se:

prästlönekommitténs betänkande s. 43 ff jämte de därvid fogade tabellerna

5—13, s. 189 ff). Vissa speciella data ur undersökningen, vilka för en avlöningsreglering

för prästerskapet torde få förutsättas vara av särskild

betydelse, skola dock här återgivas.

De nuvarande prästgårdarna äro till stor del av förhållandevis hög

ålder. Av de för närvarande bestående 1 289 kyrkoherde- och 715 komminister

sprästgårdarna ha 1 192 av det förra och 665 av det senare slaget

ingått i den av prästlönekommittén utförda bostadsundersökningen. Härvid

ha ej mindre än sammanlagt 741 kyrkoherde- och 280 komministersprästgårdar

eller cirka 62 respektive 42 procent befunnits uppförda före

det senaste sekelskiftet. Blott 74 kyrkoherde- och 58 komministersprästgårdar

eller cirka 6 respektive 9 procent av hela antalet äro nybyggda sedan

1935. Av samtliga prästgårdarna äro dock numera över halva antalet

i större eller mindre omfattning ombyggda eller nyinredda, främst givetvis

bland de äldre årsgrupperna. Detta tar sig också uttryck i det för

våra prästgårdar i gemen karakteristiska förhållandet, att de, å ena sidan

i enlighet med äldre tiders bostadskrav, äro mycket stora i förhållande

till motsvariga men modernare enfamiljshus i allmänhet men också, å

andra sidan i fråga om bostadsstandarden i övrigt och då närmast med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

avseende å bostadens utrustning med vatten och avlopp, centraluppvärmningsanordning,

enskilt badrum, vattenklosett och elektrisk belysning, äro

av förvånansvärt hög klass.

Storleken av bostadsbvggningen å en kyrkoherdeprästgård utgör i flertalet

fall omkring 200 kvadratmeter och å en komministersprästgård omkring

150 kvadratmeter. Härvid är dock att märka, att detta mått allenast

angiver själva byggningens yttre ytstorlek, medan prästgårdsbyggningarna

ofta omfatta två våningsplan eller åtminstone ett och ett halvt. En av

prästlönekommittén samtidigt företagen speciell stickprovsundersökning

för Uppsala stiftsnämndsområde rörande de prästerliga tjänstebostädernas

verkliga bostadsyta, d. v. s. den sammanlagda inre eller nettovåningsytan

för en dylik tjänstebostad efter frånräknande av expeditionslokaler

och dylikt, utvisar ett effektivt bostadsutrymme av i flertalet fall omkring

250 kvadratmeter och däröver å kyrkoherdeprästgårdarna samt 200 kvadratmeter

å komministersprästgårdarna. Vad åter själva rumsantalet beträffar

— varvid dock ej kunnat skiljas på rum av normal storlek om

minst 9 kvadratmeter och eventuellt förekommande mindre rum om 6—9

kvadratmeter — framgår av prästlönekommitténs huvudundersökning,

att det större antalet av prästgårdarna omfattar, förutom kök och frånsett

egentliga hallar och avskilda expeditionslokaler, för kyrkoherde 7—9

samt för komminister 5—8 boningsrum. Av kyrkoherdeprästgårdarna finnas

25 med mindre än 6 rum och 79 med över 10 rum samt av komministersprästgårdarna

21 med mindre än 5 rum och 30 med över 8 rum.

Vad slutligen angår prästgårdarnas kvalitet med avseende å utrustningen

med nutida gängse bekvämligheter så märkes i fråga om de undersökta

kyrkoherdeprästgårdarna, att i 6 av dessa saknas vatten och avlopp, i

119 centraluppvärmning, i 111 enskilt badrum, i 110 vattenklosett och i

2 elektrisk belysning. Motsvarande förhållanden föreligga å komministersprästgårdarna

i 3, respektive 96, 118, 96 och 2 fall. Av dessa brister i

bostadslägenheternas utrustning förekomma emellertid i åtskilliga fall

flera sådana på en gång, upp till fyra samtidigt. Inalles finnas sålunda

blott 185 respektive 143 dylika bristlägenheter bland alla de undersökta

kyrkoherde- och komministersprästgårdarna, motsvarande 15,5 respektive

21,5 procent av detta prästgårdsbestånd. Beträffande andra brister i de

prästerliga tjänstebostädernas standard, såsom i fråga om förekomsten

av mer eller mindre för bostadsändamål mindervärdiga rum (kallrum samt

rum med låg takhöjd eller liggande lågt över omgivande markyta), har

visserligen icke erhållits något exakt resultat av den verkställda undersökningen,

men något mera väsentligt antal sådana bristfälligheter synes

dock icke här föreligga. Förekomsten av dylika brister i de särskilda fallen

lärer för övrigt få anses vara av relativt ringa betydelse för en värdesättning

av de förhållandevis stora bostadslägenheter, varom här gemenligen

blir fråga. Kan man härvid alltså i det hela bortse från brister av

här sistnämnd art och fästes i övrigt särskilt avseende vid de förhållanden,

som bilda utgångspunkt för hyresbedömningen för den allmänna

hyres- och dyrortsgruppsindelningen, nämligen förekomsten eller avsaknaden

av vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning och enskilt

badrum, finner man att prästgårdarna genomsnittligt äro av högsta

kvalitet. Bostadsundersökningen ger nämligen vid handen, att ej mindre

än 1 034 kyrkoherdeprästgårdar eller 86,7 procent och 534 komministers
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

prästgårdar eller 80,3 procent för närvarande äro försedda med samtliga

här angivna bekvämligheter.

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna

icke rätt till några särskilda naturaförmåner såsom tillbehör

till den åt dem å prästgårdarna upplåtna hyresfria tjänstebostaden.

Tidigare åtnjöt emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone

på landsbygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från

pastoratet tillhörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med

1932 års boställsreform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna

över lag, på sätt redan omnämnts, tillerkänts ett kontant vederlag i form

av bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för

kyrkoherde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste

åren kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i

onormalt stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

7. Pensionering.

T jänstepensionering.

1910 års lag om emeritilöner för präster (sv. förf.-saml. nr 141) är i

sina huvudgrunder alltjämt gällande. Enligt den nuvarande lydelsen av

lagen må emeritilöner, under vissa betingelser, från kyrkofonden utgå till

ordinarie och extra ordinarie präster, vilka tjänstgöra i annan territoriell

församling än Karlsborgs församling, ävensom till stifts- och kontraktsadjunkter

samt till pastor vid sådan svensk församling i utlandet, för vilken

kyrkoordning blivit av Kungl. Maj :t fastställd. Av de nu uppräknade

prästerna hava församlingsprästerna varit underkastade lagen från dess

tillkomst, stifts- och kontraktsadjunkterna från den 1 januari 1942 samt

utlandspastorerna från den 1 juli 1947.

Emeritilönen består av grundbelopp och ett år 1930 tillkommet provisoriskt

tilläggsbelopp. För ordinarie befattningshavare motsvarar grundbeloppet

för år i allmänhet 80 procent av den reglerade lönen, dock lägst

3 200 kronor för kyrkoherde och 2 400 kronor för komminister och högst

4 500 kronor. För kyrkoadjunkt utgår grundbeloppet 2 000 kronor och för

annan extra ordinarie präst 1 500 kronor. För utlandspastor är grundbeloppet

4 500 kronor. Det provisoriska tilläggsbeloppet utgör för samtliga

1 000 kronor.

Ordinarie präst är pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från

tjänsten när han fyllt 70 år eller när han fyllt 65 år samt under mer än

tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller

ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och

av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, eller när han —- utan att uppfylla

nyssnämnda villkor — efter att under fem på varandra följande år

på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,

finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Avgångsskyldigheten är beträffande annan präst än utlandspastor övergångsvis

på olika sätt inskränkt. Befattningshavare, utnämnd senast den

8 december 1910, är sålunda över huvud taget icke mot sitt bestridande

skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från sin befattning. Befattningshavare,

som utnämnts efter nyssnämnda dag men före den 1 maj

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1930, är icke skyldig att mot emeritilön avgå, förrän han fyllt 75 år eller

på sätt nyss sagts vid 65 års ålder befunnits urståndsatt att tjänstgöra.

Utlandspastor är icke mot sitt bestridande skyldig att avgå, därest han

utnämnts före den 1 juli 1947.

Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått 60 års

ålder, eller när han — utan att hava uppnått sagda ålder — intjänat minst

tio prästerliga tjänstår och under minst två år i följd på grund av sjukdom,

vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra samt finnes vara

för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Utgående emeritilön är alltid oavkortad, utom när avgången ägt rum på

grund av för framtiden bestående oförmåga till tjänstgöring. 1 sistnämnda

fall avkortas pensionen i samma mån som antalet prästerliga tjänstår

ej uppgår till trettiofem, dock att pensionen icke må understiga sjuttiofem

procent av hel emeritilön.

Sedan den 1 juli 1947 sker en nyreglering av utgående emeritilöner.

Sålunda har för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1948 emeritilön utbytts

mot s. k. nyreglerad emeritilön jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den

25 augusti 1947 nr 664. Beloppen för nyreglerad hel emeritilön hava härvid

utgjorts av de tjänstepensionsunderlag, som enligt allmänna tjänstepensionsreglementet

från och med den 1 juli 1947 gälla för statliga lönegrader.

Sålunda har kyrkoherde hänförts till högst lönegrad Ca 27 och

lägst lönegrad Ca 24, komminister till högst lönegrad Ca 22 och lägst lönegrad

Ca 20, kyrkoadjunkt till lönegrad Ce 20 samt pastorats-, stifts- och

kontraktsadjunkt till lönegrad Ce 19. Domprost och utlandspastor hava

likställts med kyrkoherde. Å nyreglerad emeritilön har beräknats rörligt

tillägg efter 12 procent i enlighet med vad som gällt för f. d. statlig befattningshavare

med pension enligt 1947 års allmänna bestämmelser. Enligt

kungörelse den 26 juni 1948 nr 540 skall utbyte, som nyss sagts, äga

rum även för tid mellan den 30 juni 1948 och den 1 juli 1949, varvid dock,

enligt i samma kungörelse utfärdad bestämmelse, rörligt tillägg skall utgå

efter det antal procent, som för samma tid gäller för förhöjning av månadslön

enligt statens löneplansförordning.

Beträffande biskoparnas tjänstepensionsförhållanden finnas gällande

föreskrifter meddelade i biskopsavlöningsförordningen den 27 november

1936 nr 578, enligt vilken biskop är skyldig att mot åtnjutande av emeritilön

ur kyrkofonden avgå från tjänsten när han fyllt 70 år, eller när han

— utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra följande

år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att utöva sin

tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmögen.

Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, är dock

icke skyldig avgå förrän han fyllt 75 år.

Kungl. Maj :t utser innehavare av emeritilön och bestämmer den tidpunkt,

då emeritilönen skall tillträdas. I regel har emeritilönen börjat

utgå med ingången av månaden näst efter den då avgångsskyldigheten inträtt.

Emeritilön till biskop utgår med ett belopp av 9 000 kronor för årr

vartill komma tillägg enligt samma bestämmelser som för prästerna i

övrigt.

Sedan den 1 juli 1947 utbytes biskops emeritilön mot nyreglerad emeritilön

enligt samma bestämmelser som för motsvarande tid gälla beträffande

utbyte av emeritilön för övriga präster. Biskop hänföres därvid till lönegrad

Co 19.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Med ovan nämnt förbehåll beträffande den, som är utnämnd före den

1 mars 1935, äro även biskoparna förpliktade att underkasta sig framdeles

ändrade pensioneringsbestämmelser.

Enligt gällande löneregleringsresolutioner tillkommer slutligen emeritilön

— ehuru den gäldas helt av vederbörande församling — även prästerskapet

i Karlskrona amiralitetsförsamling och pastorn i Skeppsholms församling

i Stockholm. Dessa präster ha dock icke blivit delaktiga i den nyreglering

av emeritilönerna, som kommit de egentliga församlingsprästerna

m. fl. till del.

Familjepensionering.

För de prästerliga befattningshavarna var familjepensioneringen tidigare

ordnad genom en halvprivat pensionskassa, prästerskapets änke- och

pupillkassa. Det för denna kassa senast gällande reglementet var utfärdat

av Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 december 1926 nr 529. En redogörelse

för kassans verksamhet ävensom för vissa äldre former för understöd

åt efterlevande till avlidna präster finnes intagen som särskild bilaga

(nr I) till Kungl. Maj :ts proposition nr 219/1941 angående ordnande av

familjepensionsväsendet för präster m. in.

Sedan staten övertagit prästänkekassan från den 1 januari 1942, är

familjepensioneringen för prästerna — biskoparna inbegripna — numera

ordnad genom ett den 28 november 1941 (sv. förf.sand. nr 904) utfärdat

särskilt reglemente, familjepensionsreglementet för prästerskapet. Detta

reglemente tillförsäkrar prästerna mot viss avgiftsplikt rätt till familjepension,

däri innefattad — enligt på det statliga pensionsområdet senare

införd terminologi — rätt till familjelivränta för präst, som avgår utan att

erhålla emeritilön och som räknar minst fem tjänstår. Reglementet omfattar

—- förutom de präster, vilka jämlikt den nuvarande lydelsen av

1910 års emeritilönelag kunna tilldelas emeritilön från kyrkofonden —

även biskoparna samt ordinarie och extra ordinarie präster i garnisonsoch

amiralitetsförsamlingarna och garnisonspastorn i Boden.

Bestämmelserna i familjepensionsreglementet för prästerskapet ansluta

i stort sett till bestämmelserna i det för statstjänstemännen intill den 1

juli 1942 gällande 1936 års allmänna familjepensionsreglemente. I likhet

med vad som gäller för emeritilönerna sker för närvarande en nyreglering

även av utgående familjepensioner. Även dessa pensioner nyregleras sålunda

tills vidare, intill den 1 juli 1949, enligt bestämmelserna i de tidigare

nämnda kungörelserna den 25 augusti 1947 nr 664 och den 26 juni i948

nr 540. Ifrågavarande reglering innehär en förbättring och uppräkning

av familjepensionerna i anslutning till de i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente

angivna pensionsunderlagen för de lönegrader, vilka

antagits såsom bestämmande för motsvarande nyreglerad emeritilön. Å

nyreglerad familjepension utgår rörligt tillägg enligt samma grunder, som

gälla för beräkning av rörligt tillägg å nyreglerad emeritilön.

8. Rekryteringsförhållanden.

I 19 kap. 1—6 §§ av 1686 års i denna del ännu gällande kyrkolag stadgas

angående förutsättningarna och villkoren för prästs ordination (prästvigning)

och därmed ock för inträdet i predikoämbetet (prästämbetet). I

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

22 kap. kyrkolagen återfinnas de närmare bestämmelserna om själva

prästvigningen. Enligt de förstnämnda kyrkolagsstadgandena må ingen

»träda till predikoämbetet, som icke är lagligen och ordentligen kallad

och begärd och av sin biskop skicklig befunnen, godkänd och vigd» (1 §).

Vidare stadgas (6 §), att ingen får ordineras till präst, därest han inte

förut innehar anställning vid undervisningsväsendet, »varigenom han sig

redligen nära och föda kan», eller »någon annan viss lägenhet (prästerlig)

är ledig, till vilken han kan befordras». Till beaktande av dessa villkors

efterlevnad varder härefter biskopen »allvarligen förbjudet att viga flera

präster, än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses».

Utöver dessa kyrkolagens stadganden synas några allmänna bestämmelser

icke vara meddelade rörande prästaspirants kallande eller villkoren

för hans ordination och slutliga inträde i prästämbetet. I ett kungl. brev

av den 19 december 1748 har Kungl. Maj :t emellertid, under erinran till

biskoparna och konsistorierna om kyrkolagens stadgande, att flera präster

inte må utses än som nödvändigtvis behövas och kunna tilldelas tjänsteförordnande,

samt att adjunkt åt kyrkoherde eller komminister icke i

onödan må förordnas, meddelat vissa med de förut återgivna kyrkolagsstadgandena

sakligt överensstämmande anvisningar angående hjälpprästs

anställande. I brevet utsäges sålunda, att, därest i visst fall adjunkt är

av behovet påkallad, må den, som sådan önskar, väl anhålla att »till

sin hjälp få någon viss uti stiftet ledig varande präst» men däremot icke

»till den ändan begära nya prästers förordnande, så länge dugliga och

redan ordinerade präster ... äro att tillgå».

Prästlönekommittén har närmare undersökt i vad mån dessa ålderdomliga

bestämmelser i kyrkolagen rörande prästernas första antagande alltjämt

äro tillämpbara och även i praktiken tillämpade. För ett fullständigt

bedömande av de prästerliga rekryteringsförhållandena har det därjämte

visat sig önskvärt att vinna en överblick av tillgången på prästaspiranter

nu och under någon tid närmast härföre ävensom kännedom om de linjer

efter vilka gallring bland aspiranterna eventuellt under åren må ha skett.

I detta syfte har kommittén den 8 december 1947 i skrivelse till envar av

rikets biskopar begärt upplysningar i följande hänseenden:

A. Antalet prästaspiranter, som under ett vart av de senaste tio åren

(1938—1947) genom prästvigning antagits för tjänstgöring inom respektive

stift.

B. De överväganden från stiftsledningens sida, som varit bestämmande

för omfattningen av nämnda prästrekrytering.

C. Om och i så fall i vilken omfattning under något år av nämnda tidsperiod

prästaspiranter med stadgad kompetens anmält sig till prästvigning

för respektive stift i större antal än som då kunnat där erhålla anställning

och sålunda kunnat prästvigas.

D. Stiftsledningens uppfattning om utsikterna under de närmast följande

åren för den fortsatta rekryteringen i erforderlig utsträckning av

präster till respektive stift.

Av de besked, som kommittén på dessa sina förfrågningar erhållit från

biskoparna, har den inhämtat följande, vilket här nedan är återgivet i särskilda

avdelningar (A—D) i anslutning till en var av de här ovan angivna

frågorna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 33

Avdelning A. Svaren på denna fråga ha sammanställts i följande tablå.

Stift

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

S:a

Uppsala ..

it

10

6

12

14

5

4

0

10

5

77

Linköping

8

7

4

10

5

10

7

10

3

5

69

Skara ....

16

2

15

6

0

8

6

5

8

2

68

Strängnäs .

0

13

6

4

9

2

8

2

5

6

55

Västerås ..

7

3

5

9

8

8

5

3

1

7

56

Växjö ....

9

10

14

11

12

5

3

9

9

6

88

Lund ....

10

9

10

2

8

1

4

8

4

19

75

Göteborg .

14

7

10

7

0

19

8

5

5

13

88

Karlstad ..

6

12

6

6

8

2

7

3

14

2

66

Härnösand

8

5

11

7

5

5

2

2

0

c

51

Luleå ....

6

5

5

7

2

7

7

6

6

5

56

Visby ....

3

2

2

3

2

0

3

2

1

0

18

Stockholm

—

—

—

—

—

7

10

3

10

5

35

Till denna tablå har kommittén fogat följande kompletterande anmärkningar.

I tablån ha endast upptagits de prästaspiranter, som efter prästvigningen

fullgjort praktisk församlingstjänst samt kvarstannat i dylik tjänst. I

tablån ha för Uppsala och Luleå stift ej heller medräknats ett mindretal

präster (8 resp. 1) som omedelbart efter prästvigningen övergått till annat

stift för tjänstgöring där eller vid bildandet av Stockholms stift överförts

till detta. Härutöver ha inom åtta stift (Uppsala, Skara, Västerås, Växjö,

Lunds, Härnösands, Luleå och Stockholms stift) prästvigts ett smärre antal

aspiranter, vilka omedelbart eller efter viss kortare församlingstjänstgöring

ägnat sig åt annan verksamhet. En del av dessa ha fortsatt sina

studier eller övergått till lärarbanan, medan andra åter avgått exempelvis

till missionen, svenska kyrkans diakonistyrelse, evangeliska fosterlandsstiftelsen

eller de kristna samfundens nykterhetsrörelse.

Avdelning B. Inom nio stift har prästrekryteringens omfattning i stort

sett kunnat bestämmas enbart efter det föreliggande behovet. De övriga

fyra stiften (Västerås, Växjö, Lunds och Luleå stift) ha på grund av där

ordinerade prästers ålder, hälsotillstånd och dödlighet samt övergången

till annan verksamhet nödgats giva sin rekrytering en mera elastisk karaktär.

Härvid har man dock städse fasthållit grundprincipen att i första

hand enbart tillgodose det oundgängligen nödvändiga behovet. Erfarenheten

synes emellertid hava visat, att en viss marginal varit behövlig för

att nödtorftigt tillgodose hastigt uppkommande nya behov av präster inom

dessa stift. Vad beträffar Västerås, Växjö och Lunds stift har alltså under

den senaste tioårsperioden en viss avgång till annan verksamhet i förening

med för Västerås del ett ökat antal sjukdomsfall, för Växjös del ett ökat

antal dödsfall och för Lunds del ett antal präster av hög ålder föranlett

och berättigat en viss nyrekrytering utöver det oundgängligen nödvändiga

behovet. Vid rekrytering inom Luleå stift har man bland annat nödgats

taga hänsyn till att den kyrkliga organisationen inom detta stift varit och

alltjämt är stadd i tillväxt.

Avdelning C. Genomgående har man i alla stiften i första hand sökt

bereda stiftets »egna söner» plats. Detta tyckes helt och fullt ha lyckats

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

för ärkestiftet, Västerås, Karlstads, Härnösands, Luleå, Visby och Stockholms

stift. Även i Linköpings, Skara och Växjö stift ha — med undantag

för några enstaka fall — de »egna» kunnat placeras. Strängnäs stift har

intill det senaste året i allmänhet ej kunnat mottaga mer än hälften av

dem som önskat inträda i stiftet. Under det sista året har däremot där

ingen avvisats. Under periodens första år till och med 1944 har ett icke

ringa antal prästaspiranter avvisats i Lunds stift, vilket i första hand berott

på den starka tillströmningen av präster till detta stift under slutet

av 1920-talet. Även Göteborgs stift har fått mottaga anmälningar utöver

sitt behov. Under det sista året ha dock där alla anmälda kunnat placeras.

Vad beträffar sökande utifrån ha — förutom i Strängnäs, Lunds och Göteborgs

stift, vilka stift ju ej kunnat bereda plats åt »egna» sökande —

åtskilliga avvisats i Skara, Västerås, Karlstads och Visby stift, under det

att i ärkestiftet, Linköpings, Växjö, Härnösands och Luleå stift endast i

undantagsfall avvisats någon utifrån sökande. I Stockholms stift ha kunnat

placeras alla utifrån sökande.

Avdelning D. Samtliga biskopar -— förutom biskoparna i Strängnäs och

Stockholm — tyckas vara ense om att en snart inträdande allmän prästbrist

såväl inom deras egna stift som för hela svenska kyrkans vidkommande

är att förvänta under de närmast följande åren. Även om orsakerna

härtill synes enighet råda. Den sedan femton år tillbaka allt kraftigare

nedgången av antalet studerande vid universitetens teologiska fakulteter

i förening med den nuvarande skolorganisationens alltjämt stegrade behov

av lärarkrafter utgjorde ett allvarligt hot mot kyrkans nyrekrytering, i

synnerhet som lärarbanan med sina för närvarande betydligt gynnsammare

avlönings- och befordringsförhållanden numera utövade och även i

fortsättningen komme att utöva större dragningskraft på de nyutexaminerade

teologerna. En del av biskoparna uttala också den meningen att

en förbättring av de prästerliga lönevillkoren skulle kunna komma att

skapa gynnsammare förutsättningar för prästrekryteringen. I detta sammanhang

torde kunna inskjutas, att Luleå stift — varest knapphet på

präster redan råder — alltid varit beroende av ett visst tillskott av prästaspiranter

söderifrån. Vid inträdande allmän prästbrist inom riket kan

nämnda stift givetvis icke längre påräkna dylikt tillskott, vilket kommer

att ytterligare förvärra situationen inom detta stift. Biskopen i Stockholm

synes icke räkna med någon som helst brist inom stiftet, och biskopen i

Strängnäs förmenar, att visserligen någon, men kortvarig, brist på prästaspiranter

kan komma att uppstå. De flesta övriga biskoparna — i synnerhet

ärkebiskopen samt biskoparna i Linköping, Skara och Lund -—

beteckna emellertid det nuvarande läget som ytterst allvarligt och bekymmersamt.

9. Finansieringen av kostnaderna för prästerskapets avlöning

och pensionering.

De huvudsakliga reglerna angående finansieringen av prästlönekostnaderna

äro följande.

Jämlikt 19 § prästlöneregleringslagen skall till bestridande av de för

kyrkoherde och komminister fastställda lönerna, däri inräknat bidrag för

uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 mom. samma lag, ävensom ersättning

och arvode åt kyrkoadjunkt användas i första hand avkastningen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 20''i.

av pastoratets prästlönetillgångar och i andra hand församlingsavgifter.

Enligt 3 § 1 inom. lagen om provisorisk tilläggslön skola provisorisk tilläggslön

åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt tilläggsarvode

åt kyrkoadjunkt jämväl gäldas av pastoratet. Samma är förhållandet med

det fasta resanslaget (2 § lagen om resanslag åt vissa präster i vissa nyreglerade

pastorat) samt med ödebygdstillägg och nådårstillägg.

Med prästlönetillgångar avses löneboställen och därtill knutna fonder

samt landgillen och dylikt, som är avsett för prästerskapets avlöning. Skulle

prästlönetillgångarna i ett pastorat lämna så stor avkastning, att därå uppkommer

överskott sedan prästlönekostnaderna under året samt visst virkesbehov

enligt 55 § ecklesiastik boställsordning blivit täckta, skall pastoratet

till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott (4 § lagen om

kyrkofond).

Räcka icke avkastningen av prästlönetillgångarna — avkastningen av

boställena därvid beräknad enligt fastställd »normalavkastning» -— (och

pastoratets andel i avkastningen från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman)

till täckande av prästlönekostnaderna, har pastoratet

att utdebitera församlingsavgifter till ett belopp, motsvarande högst en uttaxering

för skattekrona inom pastoratet av det öretal, Kungl. Maj :t för

året bestämmer (7 § kyrkofondslagen). Nämnda öretal skall bestämmas till

dubbla beloppet av vad för skattekrona uttages i kyrkoavgift (8 § kyrkofondslagen),

dock att samma öretal ej må överstiga tjugu.

Åtgår till gäldande av prästlönekostnaderna högre belopp än som täckes

av dels uppskattade avkastningen av prästlönetillgångarna och dels ovannämnda

utdebitering av församlingsavgifter, äger pastoratet för vad ytterligare

erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden (7 § kyrkofondslagen).

Kyrkofonden, som förvaltas av statskontoret, upplades den 1 januari

1914 enligt föreskrift i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond. Denna

lag har ersatts av ovannämnda lag den 30 augusti 1932 om kyrkofond i

samband med omläggningen av den ecklesiastika boställsförvaltningen.

Till kyrkofonden överfördes 1914 de avlöningstillgångar, som förut legat

fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas

skogsfond. Sedermera ha även vissa andra fonderade medel överlämnats

till kyrkofonden.

Kyrkofondens inkomster utgöras enligt 3 § i lagen av dels ersättning

från statsverket för varje år för prästerskapets till statsverket indragna

tionde in. in., för vissa tidigare av prästerskapet i territoriella pastorat åtnjutna

statsanslag och för statsanslag, som förut åtnjutits av biskopar och

pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden, dels inkomsten

av allmänna kyrkohemman, ldockarhemman och biskopshemman, dels

såsom ovan nämnts, överskott å avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar,

dels ersättning av pastorat för kostnader för tillfälligt biträde

till upprättande av hushållningsplan för löneboställes skog, dels familjepensionsavdrag

och familjepensionsavgifter enligt familjcpensionsreglementet

för prästerskapet jämte övriga, därtill anslutna bestämmelser angående

familjepension för efterlevande till präster, så ock bidrag jämlikt

3 § lagen om vissa lönetillägg åt präster i nyrcglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande in. in., tlcls allmän kyrkoavgift, dels ränta

och annan vinst å kyrkofondens tillgångar och dels ränta och annan vinst

å en del andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar (vissa till

kyrkofonden överlämnade fonder för biskoparnas avlönande).

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I 6 § av kyrkofondslagen angivas kyrkofondens utgifter. Utav kyrkofondsmedel

gäldas följande här aktuella prästerliga avlöningskostnader,

nämligen

ålderstillägg till kyrkoherdar och komministrar,

kontraktsprostarnas arvoden,

tillfälliga resanslag,

löneersättning åt kyrkoherde och komminister vid militär tjänstgöring,

kontraktsprosts resekostnads- och traktamentsersättning i anledning av

särskilda förrättningar ävensom kostnad för vikaries avlönande på grund

av sådan förrättning,

semesterkostnadsbidrag,

dyrtidstillägg,

kristillägg,

provisoriskt lönetillägg,

särskild bränslegottgörelse,

arvode åt pastoratsadjunkt (dock ej den förhöjning därav, som inträder,

då adjunkten tjänstgör vid två ordinarie befattningar),

ålderstillägg till pastoratsadjunkt,

provisoriskt tilläggsarvode åt pastoratsadjunkt,

arvode åt extra ordinarie präst vid sjukdom och militärtjänstgöring,

ersättning för adjunkts resa till tjänstgöringsorten,

pastoratsadjunkts arvodesförhöjning för familjepensionering,

emeritilöner för präster enligt emeritilönelagen,

familjepension enligt familjepensionsreglementet för präster samt tillägg

å sådan pension,

bidrag till kostnad för resa till pastorat, där präst förordnas att, jämte

fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid

eller uppehålla prästerlig befattning,

stifts- och kontraktsadjunkternas avlöning (anslaget härtill, som tidigare

var maximerat till 400 000 kronor, bestämmes enligt lagändring den 13

juni 1947 nr 272 av Kungl. Maj:t jämlikt av riksdagen godkända grunder),

avlöning till garnisonspastorn i Boden,

avlöningen till garnisonspastorn (kyrkoherden) i Karlsborgs pastorat

och till prästerna i Skeppshohns och Karlskrona amiralitetsförsamling,

med undantag av de avlöningsposter, som skola gäldas av nämnda pastorat

och församlingar (se ovan och K. br. till statskontoret den 30 juni 1946

angående anslag ur kyrkofonden för avlönande av i fredsorganisationen

vid försvarsväsendet anställda präster),

avlöningen till biskoparna med undantag av den del av avlöningen till

biskopen i Visby, som skall gäldas av Visby församling (se ovan), samt

avlöningen till utlandspastorerna, med undantag av viss del av avlöningen

till pastor i London.

Ur kyrkofonden gäldas slutligen de såsom skatteutjämningsbidrag utgående

»tillskotten till pastorats prästlönekostnader».

Avlöningen till pastoratsadjunkt gäldas i regel till viss del av den präst,

för vilken adjunkten är förordnad såsom vikarie eller hos vilken han såsom

ämbetsbiträde tjänstgör.

Regleringen av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavanden

sker genom ett årligt avräkningsförfarande, varom gälla särskilda författningsbestämmelser

(reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning).

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20h.

37

III. Prästlönekommitténs förslag.

A. Tjänsteorganisation och avlöning.

1. Avlöningssystemet.

Pråstlönekommittén anför följande.

Det av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga1 år 1929 framlagda förslaget

(i det följande benämnt 1929 års förslag) innebar, att församlingsprästernas

löner borde regleras i huvudsaklig överensstämmelse med de

principer, som dåmera sedan rätt länge vunnit tillämpning inom den civila

statsförvaltningen. Med förslaget avsågs, i första hand, att ernå en avveckling

av det på 1910 års prästlönelagstiftning grundade lönesystemet, som

enligt rätt samstämmiga vittnesbörd befunnits behäftat med betydande praktiska

olägenheter. Ett av förslagets väsentliga positiva syftemål var att omsider

lägga en sådan ny grundval för avlöningsbestämmelserna, som möjliggjorde

en såväl av lönetekniska skäl som framför allt ur rättvisesynpunkt

nödvändig jämförbarhet mellan, å ena sidan, prästernas och, å den

andra, övriga samhällstjänares avlöningsförmåner. Förslaget kom att stanna

på papperet. År 1931 framlade för ändamålet tillkallade nya sakkunniga

ett förnyat förslag i ämnet. Det byggde på ett bibehållande i huvudsak

av 1910 års prästerliga lönesystem. Detta senare förslag drabbades av

samma öde. 1946 års prästlönekommitté har icke ansett sig böra här belasta

utrymmet med eu närmare redogörelse för sistnämnda förslag. Kommittén

finner sig nämligen kunna räkna med såsom givet, att detta förslag

— icke minst med hänsyn till de allmänt antagna grundsatser, som under

1930-talet och fram till närvarande tidpunkt varit vägledande för det fortgående

löneregleringsarbetet beträffande andra grupper befattningshavare

i allmän tjänst — numera icke kan ha annat än historiskt intresse. Det har

för kommittén stått tydligt, att den nu eftersträvade äntliga lösningen av

prästerskapets lönefråga måste sökas efter den av 1927 års sakkunniga

härför anvisade huvudlinjen.

Då kommittén sålunda förordar, att det statliga lönesystemet nu lägges

till grund även för regleringen av prästernas löner, vill kommittén tillfoga

en kortfattad erinran. Någon skulle måhända finna skäl för anmärkningen,

att fördelen av en sådan omläggning kunde te sig tvivelaktig, då ej heller

det statliga lönesystemet — i allt fall numera — kunde sägas besitta någon

förebildlig enkelhet. Man skulle dock härvid förbise, alt inveckling — eller,

populärare uttryckt, tillkrångling — är eu relativitet. Det ännu gällande

prästerliga avlöningssystemet intager i detta hänseende en plats för sig,

helt utom tävlan. Den för förvaltningen uppkomna tyngden i de prästerliga

avlöningsfrågornas behandling har emellertid icke enbart varit föranledd

av det prästerliga lönesystemets här karakteriserade beskaffenhet i

och för sig. En speciellt belastande faktor har i själva verket varit de båda

1 Dåvarande häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga f. d. revisionssekreteraren

Nils Wihlborg, ordförande, samt kammarrådet Tom Wohlin, kyrkoherden

och teologie doktorn Karl Axel Ihrmark och dåvarande förste kanslisekreteraren,

adjungerade ledamoten i kammarrätten Erik Baehrendtz.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

lönesystemens rent tekniska oförenlighet, ett förhållande som försvårat,

ja rent av omöjliggjort det fortgående bedömandet av prästernas löneställning

i förhållande till övriga samhällstjänares. Ett av lönesystemen måste

redan av denna anledning lämna rum för det andra. Att det härvid måste

bli det prästerliga systemet, som får vika, synes självfallet.

Vid kommitténs ställningstagande till frågan om avlöningssystemet har

herr Rubbestad anfört:

Då jag i detta betänkande biträtt förslaget om att inplacera prästerna i

en dyrortsgrupperad löneskala har detta icke berott på en ändrad inställning

från min sida till dyrortsgrupperingen såsom sådan utan endast därpå

att hela uppläggningen av detta lönespörsmål har varit att vid löneregleringen

för prästerna erhålla en så nära anslutning som möjligt till det

lönesystem, som gäller för statstjänstemän i allmänhet. Borttagandet av

dyrortsgrupperingen får därför tagas i ett vidare sammanhang, då det gäller

ställningstagandet till hela det statliga lönesystemet.

Yttranden.

Kyrkomötet har förklarat sig ej ha något att erinra emot att det statliga

lönesystemet tages till förebild för en kyrklig avlöningsreform. Denna

analogiska tillämpning får emellertid — enligt vad kyrkomötet anför —

icke medföra ett fördunklande av kyrkans egenart eller ett bortskymmande

av dess rätt till sin förmögenhet eller eljest av dess ekonomiska självständighet.

Icke heller får den fördölja, att skilda till avlöningsreglementet

hörande frågor kräva ett särskilt bedömande. Prästen är en kyrkans och

församlingens tjänare, vars ämbetsutövning icke i allo kan regleras efter

mönstret av statstjänstemännens avlöningssystem.

Remissmyndigheterna ha samstämmigt biträtt kommitténs ställningstagande

på förevarande huvudpunkt.

Statens lönenåmnd har framhållit, att i och med att samma lönesystem

tillämpas å präster och statstjänstemän eventuella särbestämmelser för

prästerna kunna få konsekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänstemannagrupper.

Sådana särbestämmelser borde därför så vitt möjligt undvikas.

Föredraganden.

Jag tillstyrker, att den länge fördröjda prästerliga avlöningsreformen

baseras på det statliga lönesystemet. Vad lönenämnden framhållit bör givetvis

beaktas av prästlönekommittén vid utformningen av dess slutliga

förslag. 2

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av

avlöningssystemet för prästerna, m. m.

Prästlönekommittén yttrar:

Såsom i kommitténs direktiv redan är omnämnt har frågan om en allmän

revision av 1910 års prästlönelagstiftning tidigare varit under be
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

handling, nämligen under åren 1927—1932. Frågan om själva lönesystemet

och löneavvägningen blev därvid, i likhet med vad som tidigare under

det fortgående reformarbetet inom detta avsnitt av den kyrkliga ekonomien

varit övligt, sammankopplad med problem om sättet för finansieringen av

avlöningskostnaderna och förvaltningen av prästlönejorden. Hela frågekomplexet

blev härigenom till ytterlighet svårhanterligt och vidlyftigt. Under

starka meningsbrytningar nåddes 1932 en lösning av de två sistnämnda

spörsmålen. Prästlönefrågan i egentlig mening blev däremot skjuten på

framtiden.

Kommittén har vid studiet av det mycket omfattande äldre utredningsmaterialet

stannat i den bestämda övertygelsen att, om man över huvud

eftersträvar en lösning inom rimlig tid av den omedelbart trängande frågan

om en omläggning av själva lönesystemet, såväl problemet om förvaltningen

av prästlönej orden som även — åtminstone i det huvudsakliga —

frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna

måste i närvarande läge avskiljas från löne- och pensionsfrågornas behandling.

Kommittén är också av den meningen, att en reform i åsyftad

riktning av själva avlöningssystemet såsom sådant väl låter sig genomföra

utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rältsregleringen beträffande

boställsväsendet och finansieringen för närvarande är fotad.

Kommittén har varit i något tvivelsmål, huruvida kommitténs utredningsuppdrag

avser andra grupper prästerliga befattningshavare än sådana, som

omfattas av gällande prästlöneregleringslag eller sålunda församlingsprästerna

(domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten utom Karlsborgs

pastorat samt komministrar, kyrkoadj unkter och pastoratsadj unkter).

Kommittén har emellertid trott sig böra i utredningen inbegripa icke

blott stifts- och kontraktsadj unkter na och den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen

i Karlsborgs pastorat utan även biskoparna, utlandskyrkoherdarna,

de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamlingar

anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

En reform av det prästerliga avlöningssystemet aktualiserar mer eller

mindre direkt ett stort antal frågor av speciellt tjänsteorganisatorisk natur.

Hithörande speciella frågor ha i allmänhet det gemensamt, att stor meningsskiljaktighet

av gammalt råder om bästa sättet för deras uppordnande.

Kommittén har trott sig förfara riktigast genom att i förevarande utredning

till behandling upptaga endast sådana av här åsyftade spörsmål, som

ha ett tvingande samband med huvudfrågan. Ett särskilt spörsmål, nämligen

stiftsbandsfrågan, skall dock här i korthet beröras.

I en vid kommitténs betänkande fogad bilaga (Bil. 2)1 lämnas en översiktlig

redogörelse för den uttänjda behandling, för vilken stiftsbandsfrågan

hittills varit föremål. Frågan om stiftsbandets avskaffande och

spörsmålet om en omläggning av det prästerliga avlöningssystemet kunna

ju sägas så till vida ha ett slags samband som icke blott avlöningsregleringen

utan även stift sbandet har sin givna betydelse för de vid varje tidpunkt

rådande befordringsförhållandena. Men något inbördes sammanhang

av tvingande natur föreligger här icke. Eu skeende allmän reformering

av avlöningssystemet föregriper sålunda icke ett efterföljande ställningstagande

till frågan om stiftsbandets avskaffande, och omvänt kan ej

heller, såvitt kommittén kan finna, eu eventuell sådan reform påverka de

1 Här utelämnad.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 20k.

grunder för en allmän avlöningsreglering, som eljest må befinnas lämpliga

att genomföra. Kommittén vill erinra om, att ett upphävande av stiftsbandet

förutsätter lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2. I sådan

lagstiftning äger som bekant kyrkomötet deltaga med samma befogenhet

som riksdagen. Kommittén håller det väl för möjligt, måhända troligt, att

kyrkomötet — om tillfälle bereddes detsamma att från allsidiga utgångspunkter

taga stiftsbandsfrågan under förnyad omprövning — nu skulle

finna stiftsbandet ha utspelat sin kyrkohistoriska roll. Men hur än med

detta kommitténs antagande må förhålla sig, har kommittén ansett sig icke

böra tillråda, att de båda spörsmålen — avlöningsfrågan och stiftsbandsfrågan

— nu i behandlingsordningen kopplas samman. Kommittén anser

sig endast böra framhålla det önskvärda i att, efter det avlöningsfrågan

förts i hamn, anstalter vidtagas för att utan vidare tidsutdräkt bringa även

stiftsbandsfrågan under ny prövning. Kommittén vill emellertid här erinra,

att prästvalssakkunniga i sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande

såsom ett verksamt medel mot de med stiftsbandsinstitutet förbundna olägenheterna

rekommenderade ett vidgat utnyttjande av den Kungl. Maj :t

tillkommande rätten att i enskilda fall medgiva övergång från ett stift till

ett annat. Även kommittén finner ett dylikt utvidgat dispensförfarande

kunna om ej avhjälpa så dock mildra de olägenheter, varom här är fråga.

Enligt kommitténs förmenande vore det lyckligt, om Kungl. Maj :t i fortsättningen

och intill dess stiftsbandsfrågan kunnat få sin slutliga lösning,

tillvaratoge den möjlighet till här föreliggande olägenheters minskande,

som sålunda och i övrigt står Kungl. Maj :t till buds.

Yttranden.

Prästlönekommitténs här gjorda uttalanden ha i allmänhet icke mötts

av några erinringar från remissinstansernas sida. Emellertid har statskontoret

upptagit frågan om ett samband mellan avlöningsreformen, å ena

sidan, samt den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga organisationen

i pastoraten, å den andra. Ämbetsverket har därvid funnit det

oundgängligt, att, innan frågan om en lönereglering för prästerskapet slutligen

prövas, en revision av den ecklesiastika indelningen upptages till övervägande

i syfte främst och närmast att uppnå kongruens mellan de nya

borgerliga kommunerna och pastoraten.

Statskontoret har härom anfört huvudsakligen följande.

Alltjämt finnes ett stort antal pastorat och församlingar med så ringa

folkmängd, att de enligt vedertagna bedömningsgrunder icke torde giva

tjänsteinnehavaren full sysselsättning även med den fria verksamhet, som

denne har att utöva. Beträffande särskilt innehavare av dessa tjänster,

skulle prästlönekommitténs förslag till lönereform komma att medföra

icke rimliga löneförbättringar. Då sådana tjänster redan enligt nuvarande

lönesystem som regel kräva tillskott från kyrkofonden, kommer sålunda

efter en lönereforms genomförande den inträdda kostnadsökningen att i

dessa fall helt åvila sagda fond. Detta förhållande kommer i sin tur att medföra,

att många pastorat, där de prästerliga krafterna kanske icke på långt

när räcka till, via den till kyrkofonden ingående allmänna kyrkoavgiften bli

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 41

nödsakade att bidraga till upprätthållande av dessa mer eller mindre obehövliga

tjänster.

Enligt nu gällande prästlöneregleringslag fastställer Konungen för varje

pastorat genom s. k. löneregleringsresolutioner, förutom avlöningen för de

inom pastoratet tjänstgörande prästerna, även viss fördelning av de prästerliga

uppgifterna, I dessa resolutioner, vilka äga tillämpning under tjugu

år, skall även enligt samma lag efter nödig utredning beslut meddelas angående

ändring av den kyrkliga indelningen och organisationen såsom å

ena sidan delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst samt

å andra sidan sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av

befintlig tjänst.

Efter genomförandet av kommitténs löneförslag, varigenom löneregleringsresolutionerna

komma att helt bortfalla, försvinner sålunda även den

periodvis återkommande granskningen och regleringen av den kyrkliga

organisationen. Det torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att

efter det nya lönesystemets genomförande skapa garantier för en fortlöpande

kontroll av den kyrkliga organisationen. En dylik kontroll torde lämpligen

kunna anordnas på sådant sätt, att Kungl. Maj :t stiftsvis, med förslagsvis

fem års mellanrum, genom särskilda beslut fastställer antalet befattningshavare

för varje pastorat ävensom deras tjänsteställning. I dessa

beslut böra även angivas det antal pastoratsadjunktsbefattningar, som prövas

erforderligt inom stiftet.

Även kammarkollegiet har uttalat sig i frågan om den fortgående kontrollen

från Kungl. Maj :ts sida över den ecklesiastika indelningen och den

församlingsprästerliga organisationen och därvid särskilt berört de »små»

pastoratens problem. Nämnda ämbetsverk har dock icke satt i fråga, att

med ett definitivt ställningstagande till lönereformen skulle anstå till den

obestämda tid, då en mer eller mindre ingripande allmän revision av den

ecklesiastika indelningen i riket kunde tänkas bli genomförd.

Föredraganden.

Jag biträder kommitténs förslag om avgränsningen av de kategorier präster,

vilkas avlönings- och pensionsförhållanden i förevarande sammanhang

böra bli föremål för reglering.

Reformarbetet inom området för den kyrkliga ekonomien har sedan gammalt

gått fram i ytterligt tungt före. Jag har därför stark anledning understryka

kommitténs uppfattning, att om ett resultat omsider skall kunna

nås i frågan om en omläggning av prästlönesystemets tekniska struktur,

allehanda under- och sidoliggande problem, som icke ha ett tvingande samband

med nämnda fråga, nu måste skjutas åt sidan. De kunna alla, så

snart lönefrågan avgjorts, när som helst upptagas till debatt. Några av

dessa problem äro av den beskaffenhet, att de komma alt påfordra ett

efterföljande ställningstagande med kort varsel.

Vad särskilt angår frågekomplexet om ordningen för finansieringen av

prästlönekostnaderna delar jag helt kommitténs mening, att den tilläinnade

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

oinläggningen av själva avlöningssystemet låter sig väl genomföra utan

rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande finansieringen

för närvarande är fotad. Vissa särskilda frågor uppkomma

emellertid här, till vilka kommittén från sina utgångspunkter icke haft

anledning att taga ställning. Då dessa särskilda frågor tarva ett uppmärksammande

redan i förevarande läge, återkommer jag till dem i min efterföljande

framställning.

Vad slutligen angår löneregleringsfrågans samband med pastoratsindelningen

i riket och den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten

får jag erinra om följande.

Alltsedan år 1914, då den ännu gällande prästlöneregleringslagen trädde

i tillämpning för ett visst antal pastorat, och successivt fram till närvarande

tid har ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts på de kyrkligtregionala

indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga organisationen.

Utredningen i dessa frågor har i regel företagits i samband med uppgörande

av förslagen till löneregleringar för de särskilda pastoraten, men

i ett par fall ha utredningar skett för större regionala avsnitt i ett sammanhang

(åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22 för skånedelen av

Lunds stift).

För pastoratens del ha indelningsändringarna bestått i sammanslagningar

och delningar. Ändringarna i den prästerliga organisationen ha avsett indragning

eller nyinrättning av prästerliga biträdesbefattningar. Det hittills

uppnådda resultatet av detta alltjämt fortgående indelnings- och organisationsarbete

må här belysas med några siffror. År 1913 var pastoratens antal

i riket 1 412, år 1948 1 350. Under den mellanliggande perioden har alltså

antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar

med 62. Antalet kyrkoherdetjänster i riket har sålunda nedbringats med

samma siffra. Antalet komministraturer var år 1914 944, år 1948 880. Indragningarna

av komministraturer ha sålunda under perioden överstigit antalet

nyinrättade befattningar av detta slag med 64. Antalet icke-ordinarie

biträdesbefattningar av viss fastare karaktär utgjorde år 1914 125. Dessa

befattningar ha alla indragits men i viss utsträckning ersatts med (ickeordinarie)

kyrkoadjunktstjänst. Ett sammanlagt icke så obetydligt antal

kyrkoadjunktstjänster har visserligen härjämte inrättats i andra, folkrikare

pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,

har sålunda ökningen av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna från år

1914 varit 221. Siffran motsvarar dock genomsnittligt för riket i dess helhet

icke mer än cirka en sjättedels tjänst per pastorat. Vill man från besparingssynpunkt

ytterligare belysa de här redovisade sifferuppgifterna

rörande resultatet av det hittills bedrivna rationaliseringsarbetet, behöver

endast erinras om, att rikets folkmängd under ifrågavarande period stigit

med i runt tal 1,3 miljoner samt att — vad angår allenast ett avsnitt av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 2(H.

församlingsprästernas tjänsteåligganden — prästernas befattning med

folkbokföringen numera är väsentligt utökat.

Man har emellertid vid en återblick på det hittills bedrivna indelningsoch

organisationsarbetet att uppmärksamma, att detta arbete på ett besvärande

sätt hämmats av en särskild faktor av rättsligt slag. Det förhåller

sig nämligen så, att prästerna — i motsats till vad som numera gäller för

så gott som alla andra större grupper av befattningshavare i allmän tjänst

— icke äro underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar.

Följden härav har blivit, att de allra flesta av de successivt

meddelade besluten om pastoratssammanslagningar och tjänsteindragningar

i övrigt kommit att tillsvidare stanna på papperet. Beslutens tilllämpning

har måst göras beroende av vederbörande befattningshavares avgång

från tjänsten — genom dödsfall, tillträde av annan befattning eller

pensionering. Nyregleringarna ha härigenom kommit att fördröjas, i regel

under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka fall för en mansålder.

Statskontoret utgår ifrån, att omedelbart i och med avlöningsreformen

»löneregleringsresolutionerna» skulle komma att i sin helhet upphävas.

Givetvis bör så ej ske, och enligt vad jag inhämtat har ej heller prästlönekommittén

för avsikt att föreslå en sådan åtgärd. Vad som genom avlöningsreformen

måste sättas ur kraft är avlöningsbestämmelserna i resolutionerna,

men de däri innefattade bestännnandena, som beröra indelning,

prästerlig organisation och vissa särskilda tjänsteuppgifter för vederbörande

befattningshavare, böra självfallet behålla sin giltighet, intill dess Kungl.

Maj :t sättes i tillfälle att för varje särskilt pastorat taga dessa bestämmanden

under förnyad omprövning. Automatiskt kommer detta att ske vid tidpunkten

för löneregleringsresolutionernas successiva utlöpande, men intet

hinder kommer efter lönereformens genomförande att möta mot att företaga

en sådan individuell nyprövning pastoratsvis dessförinnan, om så befinnes

nödvändigt.

De kyrkligt-kommunala indelningsfrågorna komma emellertid att med

det snaraste aktualiseras i ett större samband, såsom en omedelbar följd

av den pågående ingripande omregleringen av de borgerliga primärkommunerna.

Det gäller här att undanröja de »geografiska oregelbundenheter»,

som uppkomma för de fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna

skära pastoratsgräns. Vad däremot angår den av statskontoret

framkastade tanken på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till

kongruens med de nybildade »storkommunerna» så torde väl eu sådan vittutseende

fråga knappast vara mogen för ett omedelbart ställningstagande.

Det blir i allt fall nu nödvändigt att taga i tu med de kyrkliga indelningsoch

organisationsfrågorna — liksom tidigare skedde för Visby stift och

för de skånska länen inom Lunds stift — icke isolerat för ett särskilt

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett

stift eller inom en länsdel av ett stift. Möjligen kommer här att anmäla sig

ett avvägningsproblem av större räckvidd. Jag syftar här på den rätt stora

ojämnhet, som obestridligen för närvarande råder, när det gäller fördelningen

av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika

delar. I förgrunden kommer härvid den missgynnade ställning, som de

stora landsbygdsområdena i övre Norrland utan gensägelse intaga.

En oeftergivlig förutsättning för att det program för de kyrkliga indelnings-

och organisationsfrågornas behandling, som jag här skisserat, skall

kunna inom rimlig tid leda till några praktiska resultat är uppenbarligen,

att möjlighet skapas att förflytta ordinarie församlingspräst till annan

prästerlig befattning. Ett första villkor härför är givetvis, att den sittande

befattningshavaren icke skall kunna — genom vägran att låta sig förflytta

-—■ resa hinder mot tillämpningen av ett meddelat beslut om indelnings-

eller organisationsändring. Prästlönekommittén har också i sitt förslag

till grunder för lönereformen förordat, att ett allmänt stadgande om

skyldighet för präst att låta sig förflytta av organisatoriska skäl upptages

i blivande avlöningsförfattning för hithörande befattningshavare, men

kommittén har framhållit, att det praktiska utnyttjandet av stadgandet

för genomförande av ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar

måste bli beroende av en skeende uppmjukning av gällande bestämmelser

om prästval. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för kommitténs

förslag på denna punkt och för de erinringar från remissinstansernas

sida, som däremot framställts. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang

förutskicka, att jag ansett mig böra biträda kommitténs här berörda

förslag samt att jag även funnit oundgängligt, att den uppmjukning

av prästvalsbestämmelserna, som här kan visa sig erforderlig, med det

snaraste kommer till stånd. Av det anförda torde följa, att om man vill

försäkra sig om möjligheten att få den nu sittande generationen präster

underkastad förflyttningsskyldighet av organisatoriska skäl, så kan detta

endast ske i och med lönereformen — nämligen genom ett i avlöningsvillkoren

inryckt förbehåll av ifrågavarande innebörd.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag intet hinder möta mot att

statsmakterna taga omedelbar ställning till huvudpunkterna i prästlönekommitténs

nu framlagda förslag. 3

3. Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar

och komministrar).

Prästlönekommittén.

Kommittén framför inledningsvis några allmänna synpunkter på problemet

och erinrar härvid till en början om 1929 års förslag, som beträf
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

fande löneavvägningen för kyrkoherdar (utom domprostar) och komministrar

upptog huvudsakligen följande grunder:

1. Löner till kyrkoherdar och komministrar bestämmas i penningar. Vid

regleringen av lönerna hänföras tjänsterna till särskilda klasser (tjånsteklasser),

fyra för kyrkoherdebefattningarna och tre för komministersbeställningarna.

Inom varje tjänstegrad betecknas den i lönehänseende lägst

ställda tjänsteklassen såsom tjänsteklass 1.

Vid inordningen av de särskilda tjänsterna i resp. tjänsteklasser skall

avseende fästas vid pastoratens folkmängd, svårigheten vid deras skötsel

och andra därmed jämförbara omständigheter.

2. Lönebeloppen för de till viss tjänsteklass hänförda befattningarna

grundas å den löneplan, som finnes gällande för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass placeras i 26 lönegraden, komministrar

i lägsta tjänsteklass i 22 lönegraden. Den förhöjning i lön, som skall utgå

i en var av de högre tjänsteklasserna inom resp. tjänstegrad, bestämmes

till summan av två ålderstillägg. Följaktligen kommer av kyrkoherdeklasserna

den andra att placeras i 28 lönegraden, den tredje i 30 lönegraden

och den fjärde i en lönegrad, som — efter företagen påbyggnad av avd. B

i förenämnda löneplan efter de för densamma gällande grunder -—- kommer

att motsvara en 32 lönegrad. Av komministersklasserna kommer den

andra att hänföx-as till 24 och den tredje till 26 lönegraden.

Kommittén erinrar om, att den i förslaget åsyftade löneplanen för civilstatstjänstemännen

var den, som var upptagen i avlöningsreglementet den

22 juni 1921, nr 451, med efterföljande ändringar, främst genom kungörelsen

den 6 juni 1925, nr 270, samt framhåller beträffande förslaget i fråga

vidare följande.

I utredningsuppdraget för 1927 års sakkunniga ingick icke utarbetande

av några författningsförslag. De nämnda sakkunnigas behandling av lönefrågan

fick härigenom mera karaktären av en skiss än en utförd och färdig

konstruktionsritning. Att beakta är vidare, alt under den långa tid,

som förflutit sedan de sakkunniga framlade sitt betänkande, utvecklingen

på löneområdet stegvis fortskridit såväl för civilstatstjänstemännens del

som för församlingsprästerna. För förstnämnda tjänstemän markeras som

bekant huvudetapperna i denna utveckling av 1939 års civila avlöningsreglemente

samt av statens löneplansförordning den 30 juni 1947, nr 376,

och det samma dag utfärdade allmänna avlöningsreglementet, vilken senare

författning numera ersatts av statens allmänna avlöningsreglemente den

30 juni 1948, nr 436. Vad åter angår församlingsprästerna har, såsom kommittén

i det föregående framhållit, under denna mellanliggande tid företagits

en serie tilläggsregleringar — allt på det prästerliga avlöningssystemets

gamla, starkt fallfärdiga grund. Det torde med hänsyn till vad här

berörts stå klart, att 1927 års sakkunnigas ovan återgivna förslag, såvitt det

avser prästlönernas anknytning till löneskalan för civilstatstjänstemännen,

nu påfordrar bedömanden från i viss mån förändrade utgångspunkter.

Härom förutskickar prästlönekommittén — under hänvisning till en av

kommittén uppgjord lönesammanställning (intagen å s. 16) — några

allmänna erinringar och anför:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

Med uppgifterna i den berörda lönesammanställningen torde vara klarlagt,

att 1910 års prästlönelagstiftning, vad särskilt berör avlöningsförhållandena

vid kyrkoherde- och komministerstjänsterna, lett fram till i flera

hänseenden oförnuftiga resultat. Omdömet träffar icke blott den inbördes

avlöningsrelationen mellan dessa tjänstegrader såsom sådana utan även —

och detta framför allt — relationen mellan högsta och lägsta kyrkoherderespektive

komministerslön. Vad dessa sistberörda spännvidder angår finner

man, att —• innan de för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1949 beviljade

provisoriska lönetilläggen härutinnan kommit att verka något utjämnande

— skillnaden mellan högsta och lägsta kyrkoherde-, respektive komministerslön

kan beräknas ha uppgått till belopp, som för komministerstjänsterna

motsvarade drygt 7 löneklasser och för kyrkoherdetjänsterna något

mera än 9 löneklasser, allt å den för civilstatstjänstemännen enligt 1939 års

avlöningsreglemente gällande löneplanen. Till frågan om avlöningsrelationen

mellan kyrkoherde- och komministertjänstegraderna såsom sådana

återkommer kommittén i det följande. Vad återigen beträffar de alltjämt

bestående helt onormala spännvidderna mellan högsta och lägsta avlöning

inom respektive tjänstegrader torde få anses utan vidare uppenbart att —

hur än prästlönernas anknytning till den för civilstatst jänstemännen gällande

löneskalan i övrigt företages —- en väsentlig beskärning av dessa

spännvidder är starkt påkallad.

Kyrkoherdarna.

Kommittén berör i fråga om löneavvägningen för kyrkoherdarna till en

början en fråga, som den tillägger åtminstone principiellt intresse: kan beskärningen

av de för närvarande förefintliga lönespännvidderna tänkas böra

ske ända därhän, att lönen för alla kyrkoherdar, respektive alla komministrar

sättes lika? Förespråkare för en dylik ytterligt gående löneutjämning

saknades icke. Argumenteringen, sådan den vanligen framföres för

likalöneprincipens berättigande i fråga om kyrkoherdarna, sammanfattar

kommittén sålunda.

Utbildning och behörighetskraven i övrigt äro för alla kyrkoherdetjänster

lika. En var kyrkoherdetjänst i riket är —-i samband med fortgående omprövningar

av pastoratsindelningens ändamålsenlighet •— så organiserad,

att befattningen förutsatts ge sin innehavare full sysselsättning. Icke mindre,

men ej heller mer. I pastorat, där de prästerliga göromålen måst antagas

överskrida det skäliga arbetsmåttet för en kyrkoherde, anställas hjälppräster

— komministrar eller kyrkoadjunkter — till behövligt antal. Den

samfällda arbetsbördan i pastoratet delas härvid upp på två eller flera befattningshavare

med i allt väsentligt samma kompetens. En kyrkoherdes

tjänsteuppgifter äro — från en betydelsefull synpunkt sett — av tvåfaldigt

slag. I första hand ingå i hans tjänstearbete konkreta åligganden, som

grunda sig på uttryckliga stadganden i lag och annan författning, på Kungl.

Maj :ts bestäminanden i samband med tjänstens organisation eller på speciella

föreskrifter från stiftsstyrelsens sida. Hit höra kyrkoherdens medverkan

vid de fastställda allmänna gudstjänsterna, konfirmationsundervisningen

och de till genomsnittligt antal beräkneliga prästerliga förrättning
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 b.

arna: dop, vigslar och jordfästningar. Vidare äro hit att hänföra ordförandeskapet

i kyrkoråd, s. k. sockenbud å sådana orter, där denna sedvänja ännu

är bevarad, samt en på inånga platser dessvärre tidsödande befattning

med folkbokföringen. De uppräknade göromålen kunna betecknas såsom

kyrkoherdetjänstens fasta och »obligatoriska» del. Men det är förutsatt, att

denna kyrkoherdetjänstens tidsinrutade del icke skall vara mera skrymmande

än att den lämnar tjänstens innehavare tillbörligt utrymme även

för hans fria initiativ. Det blir i denna helt personligt präglade verksamhet,

som hans intresse och fallenhet för prästkallet företrädesvis kunna göra

sig gällande och komma till sin rätt. Det synes knappast behöva befaras,

att det »lilla» landspastoratet härvid skulle erbjuda ett otillräckligt arbetsfält.

I själva verket kan man säga, att en ensamt sittande kyrkoherde i ett

dylikt pastorat — vid eu jämförelse med kyrkoherden i den »stora» stadsförsamlingen,

i vilken en eller flera hjälppräster finnas anställda — såtillvida

har den »svårare» uppgiften som han saknar en ämbetsbroder på

platsen, med vilken han kan rådgöra i brydsamma fall och med vilken han

efter lägligheten kan samsas om utförande av tjänsteförrättningar, när

bestyren tränga på. Den »fria verksamheten» i den stora stadsförsamlingen

får och måste nog få en extensiv prägel. För lantprästen kan vad som brister

i omfång ersättas med intensitet och kvalitet. Skulle det oaktat i särskilda

fall det »lilla» landspastoratet anses erbjuda för få tillfällen till

prästerliga insatser, så torde det rätta korrektivet häremot icke vara en

lägre löneställning för kyrkoherden i ett dylikt pastorat. Riktigare torde

vara att sammanslå pastoratet med ett närliggande till en större enhet. -—

Det framhålles understundom, att kyrkoherdarnas i friare former utförda

församlingsarbete är svårkontrollerbart. Det synes vara en av biskopsämbetets

främsta uppgifter att fortgående tillse, att det icke eftersättes.

Kommittén anför härefter för egen del:

För den nuvarande lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna har

en utslagsgivande betydelse tillerkänts pastoratens befolkningstal. Det har

i kritiken mot en lönedifferentiering på denna grund särskilt framhållits,

att densamma kommit att gynna de folkrikare stadspastoraten på landsbygdspastoratens

bekostnad. I regel sökte sig nämligen, av lätt insedda

skäl, de starkare kvalificerade prästmännen till de kyrkoherdebeställningar,

som erbjöde den bättre utkomsten.

Giltigheten i och för sig av de sålunda andragna motiven för ett likställande

av alla kyrkoherdar i lönehänseende kan måhända icke bestridas.

Kommittén är dock av den meningen, att en viss lönedifferentiering här —

från i någon mån andra utgångspunkter — har sitt även principiellt sett

fulla berättigande. Till denna frågas ytterligare belysning får kommittén

erinra om följande. Det förhåller sig visserligen så, att en kyrkoherde i

sin fria prästerliga verksamhet icke ens inom det till folkmängden medelstora

eller mindre pastoratet har möjlighet att skapa en närmare personlig

kontakt med mer än eu del av de inom tjänstgöringsområdet bosatta personerna.

Inom de folkrikaste stadspastoraten kan här av lätt insedda skäl

endast bli fråga om eu bråkdel av folkmängdstalet. Uppenbart är dock, alt

de konkreta möjligheterna för en kyrkoherde till insatser på delta viktiga

avsnitt av hans tjänstearbete måste bli på ett avgörande sätt beroende på

hans personliga initiativkraft och arbetsresurser, hans intellektuella rör
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

lighet och hans förmåga att förstå och möta skiftande strömningar i det

inom stora församlingar vanligen starkt differentierade samhällslivet. Det

kan vid sådant förhållande knappast vara annat än följdriktigt, att man

söker till kyrkoherdebefattningarna i de folkrikare och folkrikaste pastoraten

i första hand förvärva prästmän med ett dokumenterat högre mått av

dessa speciella kvalifikationer. En lönepolitik, som tar sikte på en något

högre avlöning vid dessa senare kyrkoherdetjänster, torde fördenskull vara

icke blott försvarlig utan välbetänkt.

Kommittén får emellertid framhålla att — vilken ställning man än intager

till lönedifferentieringens principiella sida — ett accepterande av

denna linje likväl i nuvarande utgångsläge för den tillämnade avlöningsreformen

ter sig som nära nog tvingande. Man måste nämligen konstatera,

att en omedelbar och oförmedlad övergång till en enhetslön för alla kyrkoherdar

skulle medföra så stora förskjutningar (uppåt och nedåt) för ett

mycket betydande antal av rikets inemot 1 400 kyrkoherdetjänster, att man

rätt naturligt ryggar tillbaka för beträdande av denna väg. Må vara att här

endast skulle bli fråga om »övergångsförhållanden». Det gäller dock övergångsförhållanden,

som måhända i ett stort antal fall skulle bli bestående

under en mansålder.

Det bör ej heller förbises, att med en inom måttliga gränser bibehållen

lönedifferentiering för kyrkoherdarna även en positiv praktisk fördel står

att vinna. Kommittén vill sålunda fästa uppmärksamheten på följande.

Kyrkoherdetjänst är, såsom tidigare framhållits, att anse såsom sluttjänst

i detta ords sedvanliga bemärkelse. På grund av den ur befordringssynpunkt

i stort sett förmånliga relationen mellan antalet kyrkoherdetjänster,

a ena, och antalet biträdestjänster (komministraturer och kyrkoadjunktsbefattningar),

å den andra sidan, blir denna sluttjänst — åtminstone i

princip — uppnåelig för de flesta av dem, vilka efter inträde på den prästerliga

banan visat sig äga allmänt tillfredsställande förutsättningar för

kyrkoherdetjänstens handhavande, låt vara att denna princip i praktiken

stundom genomskäres av gällande prästvalslags verkningar. Vidtagas, såsom

kommittén förutsatt, åtgärder för att genom dispenser från stiftsbandsreglerna

undanröja eller åtminstone mildra nu rådande ojämnheter i avseende

å befordringsförhållandena mellan de särskilda stiften inbördes, kan

man räkna med att befordran till kyrkoherdetjänst i flertalet fall skall

kunna vinnas vid jämförelsevis unga år, även om förhållandena kunna bliva

något växlande och i vissa stift mindre förmånliga. Sättes nu avlöningen vid

ett visst antal av kyrkoherdetjänsterna i något högre lönelägen, komme för

en till dylik tjänst i ett lägre löneläge befordrad prästman alltjämt att kvarstå

utsikten att förr eller senare — efter tävlan om en till högre »tjänsteklass»

hänförlig kyrkoherdebefattning —- kunna ernå en ytterligare förbättring

i sin utkomst. Utan tvivel är en sådan utsikt ägnad att i sin mån

motverka den benägenhet till avslappning i tjänstearbetet med stigande

ålder, som hos människor i allmänhet lätt nog inställer sig. Och en dylik

utsikt kan antagas i många fall tjäna som en icke overksam stimulans för

en befattningshavare att genom fullföljda studier eller på annat särskilt

sätt söka ytterligare stärka sina redan förvärvade kvalifikationer för verksamheten

som präst.

Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts, att en differentiering

av avlöningen vid kyrkoherdetjänsterna nu bör, dock inom samman
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

pressade marginaler, bibehållas. Mot den av 1927 års sakkunniga för en

indelning av kyrkoherdetjänsterna efter avlöningens storlek föreslagna

beteckningen tjänsteklasser har kommittén intet att erinra.

Prästlönekommittén är härmed framme vid frågan om lönegradsplaceringen

av kyrkoherdebefattningarna och förordar, att de hänföras till

lönegraderna Ca 33, Ca 31 och Ca 29. Kommittén yttrar:

Den nuvarande löneställningen för kyrkoherdarna har icke framgått genom

någon jämförelse med löneavvägningen för någon i det hela såsom

likställd ansedd grupp befattningshavare inom annat publikt förvaltningsområde.

Uppenbart är, att en sådan jämförelse nu — då församlingsprästerna

avses att omsider inordnas under den löneplan, som allmänt är gällande

för statens befattningshavare — icke kan underlåtas. För jämförelsen

komma här, rätt naturligt, i första hand i betraktande lärare vid de

statliga och vid de högre kommunala undervisningsanstalterna. Församlingsprästernas

tjänstearbete utföres visserligen i mångt och mycket i

andra former än vad som är fallet beträffande dessa lärare. Men uppgiften

att vara undervisare har prästen med läraren gemensamt. De kyrkoherdarna

åvilande tjänståliggandena av administrativ natur ha för en speciell

grupp lärare, nämligen rektorerna, en påtaglig motsvarighet.

Kommittén har vid sitt övervägande av alla de särskilda omständigheter,

som här måste påverka bedömandet, stannat i den uppfattningen, att lön

vid kyrkoherdebefattning i högsta tjänsteklass skäligen bör i det hela sammanfalla

med den löneställning, som för närvarande tillkommer innehavare

av rektor stjänst vid kommunal mellanskola i högsta lönegrupp. Sådan

rektor åtnjuter begynnelselön enligt löneklass 33 i löneplan 1 av statens

löneplansförordning.

Enligt 1929 års förslag avvägdes lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna

på det sättet, att avlöningen vid kyrkoherdetjänst tillhörande

den lägsta tjänsteklassen sattes sex lönegrader lägre än avlöningen enligt

samma förslag för en kyrkoherdetjänst i den högsta tjänsteklassen. Kommittén

har emellertid funnit vägande skäl att vid den tillämnade omläggningen

av avlöningssystemet reducera avståndet mellan högsta och lägsta

kyrkoherdelön till ett penningbelopp som svarar mot, förslagsvis, fyra lönegradsskillnader

enligt den nu gällande löneplanen nr 1. Det bör härvid

uppmärksammas, att redan genom de för tiden från och med den 1 juli

1947 beviljade provisoriska lönetilläggen marginalen mellan högsta och

lägsta kyrkoherdelön blivit, så att säga på förhand, icke så oväsentligt

sammanträngd. Godtages den nu angivna utgångspunkten, torde lämpligen

böra insättas en tredje tjänsteklass i mellanläget eller sålunda på en avlöningsnivå,

som ligger två lönegradsskillnader under den högsta och likaledes

två lönegradsskillnader över den lägsta.

Vid en avlöningsreglering enligt de av kommittén här föreslagna grunderna

skulle lönen vid en kyrkoherdebefattning i lägsta tjänsteklass komma

alt endast föga understiga avlöningen vid exempelvis lektorstjänst. Det

skulle möjligen kunna göras gällande, alt eu sådan löneavvägning vid den

prästerliga befattningen vore väl hög, särskilt i betraktande av de för närvarande

högt ställda kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst och den

därmed förbundna längre och kostsammare utbildningen. Kommittén kan

dock icke finna eu sådan invändning befogad. De speciella kvalifikations
4

— liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 20h.

kraven för lektorstjänst motsvaras för kyrkoherdetjänstens del av icke

mindre betydelsefulla krav av annat slag. De senare hänföra sig i viss mån

till den större bundenheten vid tjänstgöringen året runt men i övrigt till

den mera framträdande mångsidigheten i arbetsuppgifterna, det pressande

i det offentliga framträdandet och, framför allt, det större måttet av självständighet

i tjänsteverksamheten.

Den nyss förordade löneavvägningen vid kyrkoherdetjänsterna -— vilken

tillika skulle sammanfalla med lönesättningen för rektor vid kommunal

mellanskola i lägsta, mellersta och högsta lönegrupperna — skulle motsvara

lön enligt de statliga lönegraderna Ca 29, 31 och 33.

Kommittén har övervägt, huruvida den avsedda lönesättningen borde

genomföras genom en direkt inplacering av tjänsterna i nämnda tre lönegrader

eller genom placering av alla tjänsterna i den lägsta av dem med

lönedifferentiering genom särskilda arvoden eller »avlöningsförstärkningar»,

till beloppen motsvarande lönegradsskillnaderna. Den från praktisk

synpunkt betydelsefullaste olikheten i de båda metoderna framträder som

bekant däri, att sådana arvoden eller avlöningsförstärkningar regelmässigt

icke bli pensionsgrundande. Kommittén har icke kunnat finna bärande

skäl föreligga för att ej hela den vid befattningarna såsom i och för sig

skälig ansedda avlöningen skulle få läggas till grund för utmätningen av

befattningshavarens pensionsförmåner. Då ej heller i övrigt synes föreligga

något skäl för att differentieringen av avlöningen skulle givas formen av

förhöjning av årslönen med visst arvode eller avlöningsförstärkning, anser

sig kommittén böra tillstyrka, att differentieringen genomföres medelst

tjänsternas inplacering i särskilda lönegrader.

Kommittén föreslår på grund av det anförda, att kyrkoherdarna (bortsett

från domprostarna) hänföras till tre tjänsteklasser med placering,

kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 29, kyrkoherdar

i den mellanliggande tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad

Ca 31 och kyrkoherdar i den högsta tjänsteklassen (tjänsteklass 3) i lönegrad

Ca 33.

Vid en reglering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna på ovan

angivet sätt påkallas givetvis en allmän norm till ledning för det konkreta

bestämmandet av tjänsteklassen för varje dylik befattning. I 1929 års förslag

förordades i sådant syfte en föreskrift av innehåll, att vid sådan klassificering

avseende skulle fästas »vid pastoratens folkmängd, svårigheterna

vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». Om

man — såsom kommittén anser även språkligt sett riktigt — i uttrycket

»svårigheterna vid pastoratens skötsel» — inlägger den meningen, att väsentligen

»svårigheter» av kvalitativ natur här skola komma i betraktande,

har kommittén intet att erinra mot den sålunda föreslagna formeln. Frågan

om inplaceringen av kyrkoherdebefattningarna i de för dem avsedda

tre nya tjänsteklasserna är dock, såsom lätt inses, icke uppordnad med

blotta angivandet av en dylik formel. Här möter i själva verket ett praktiskt

problem av betydande svårighetsgrad, för vilket måste sökas den

möjligast enkla lösningen. Kommittén finner det lämpligast att upptaga

denna fråga till särskild behandling.

Beträffande kommitténs förslag till lösning av sistnämnda problem, för

vilket jag senare kommer att närmare redogöra, vill jag redan i detta sam
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

manhang nämna, att förslaget huvudsakligen går ut på att i lägsta tjänsteklassen

(lönegrad Ca 29) inplaceras kyrkoherdar, för vilka den nuvarande

s. k. »reglerade lönen» är fastställd till lägst 3 500 kronor och högst 5 000

kronor, i andra tjänsteklassen (lönegrad Ca 31) innehavare av kyrkoherdetjänster

med reglerad lön över 5 000 kronor upp till 6 500 kronor och i

högsta tjänsteklassen (lönegrad Ca 33) kyrkoherdetjänster med reglerad

lön överstigande 6 500 kronor.

Yttranden.

Kyrkomötet har funnit de analogier från civilstaten, som prästlönekominittén

använt vid den grundläggande lönesättningen — huvudsakligen

hämtade från läroverkslärarkåren -— i allmänhet väl ägnade att utgöra

grund för ett rättvist bedömande av denna fråga. (Omdömet hänför sig

även till kommitténs förslag till löneavvägning för komministrarna, beträffande

vilka kommittén företagit en motsvarande jämförelse). I anslutning

härtill har kyrkomötet — med godtagande tillika av den av kommittén

föreslagna huvudregeln för kyrkoherdebefattningarnas inplacering i

tjänsteklasser — lämnat kommitténs förslag till lönegradsbestämning, vilket

på ett tillfredsställande sätt förbättrade landsbygdskyrkoherdarnas

löneställning, utan erinran.

Kammarkollegiet har anfört:

Kollegiet finner det naturligt, att kyrkoherdarna i betraktande av olikheten

i de krav, tjänstgöringen i skilda pastorat ställer på innehavarna

av kyrkoherdeposterna, hänföras till särskilda, i förhållande till arbetets

svårighet och arbetsbördans storlek avpassade tjänsteklasser. Beträffande

den av kommittén föreslagna tjänsteklassindelningen torde intet vara att

erinra mot gränsdragningen uppåt vid lönegrad Ca 33. Däremot anser kollegiet

vägande skäl föreligga för inrättande av ytterligare en tjänsteklass,

lägre än den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29, och

får kollegiet till stöd härför anföra följande.

Den nuvarande pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen möjliggöra

ej alltid att prästerna erhålla tillräckligt stora tjänstgöringsområden

och sådana torde ej heller kunna restlöst åstadkommas framdeles.

Den norm, som man under den hittillsvarande tillämpningen av 1910 års

prästlönelag sökt följa beträffande lantpastoraten, nämligen att på varje

präst i ett dylikt pastorat borde belöpa åtminstone ca 2 000 församlingsbor,

har ej sällan måst frångås och ett lägre befolkningstal godtagas. Ofta

har detta motiverats av särskilda på tjänstgöringen inverkande omständigheter,

såsom stor areal, flera församlingar med åtföljande duplikationsskyldighet

o. d. Man har då varit nödsakad att gå ned till ett lägre befolkningstal

för prästen. Men nästan lika ofta ha dylika särskilda omständigheter

ej kunnat åberopas. Andra förhållanden, såsom pastoratets isolerade

läge, kommunikationsförhållandena, önskvärdheten att i allt fall ha en

präst stationerad på platsen o. d., ha då ansetts utgöra hinder för en

rationalisering av pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen och

man har i så fall bibehållit pastorat, som knappast kunna sägas ge fullt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

utrymme åt en prästerlig arbetsinsats. I allmänhet har man ej velat gå

för hårt fram mot pastoraten och emot deras önskan framtvinga pastoratsregleringar,

som ur tjänstgörings- och lönesynpunkt eljest varit önskvärda.

I ett särskilt fall — det som avses i 9 § prästlönelagen — har lagen själv

medvetet avstått från kravet på den fulla sysselsättningen. Såväl i de fall,

som avses i 9 §, som även eljest när det gäller mindre arbetskrävande

pastorat, medger lagen viss nedsättning av kyrkoherdens lön.

En omläggning av det prästerliga lönesystemet efter mönster av det statliga

torde i viss mån motivera en ändring i bedömandet av nu berörda förhållanden.

Till en början torde det vara tydligt, att någon motsvarighet

till 9 § prästlönelagen icke bör upptagas i det nya lönesystemet. Men vidare

synes man böra mera än vad hittills varit fallet söka få hort de alltför

små pastoraten. Varken ur det allmännas synpunkt eller i det kyrkliga

livets intresse kan det vara till gagn, att kyrkoherdar sitta med tjänstgöringsområden,

som ej göra full rättvisa åt deras arbetsförmåga. Men

även om målsättningen för pastoratsindelningens ordnande inriktas efter

de linjer kollegiet sålunda förordar, kommer det nog att finnas kvar en

grupp av mindre pastorat, som av olika skäl ej låta infoga sig i en rationell

pastoratsindelning och varest kyrkoherdens arbetsuppgifter knappast torde

bli så maktpåliggande, att de motivera tjänstens placering i den av kommittén

föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29. Ytterligare en tjänsteklass

för kyrkoherdarna, förslagsvis i lönegrad Ca 28, torde därför böra inrättas.

Statskontoret yttrar:

Enligt ämbetsverkets mening bör med beaktande främst av utbildningen

det stora flertalet kyrkoherdar erhålla en löneställning, som visserligen

något överstiger en läroverksadjunkts men å andra sidan icke kommer i

paritet med en lektors. Då lektor inplacerats i lönegrad Ca 30 synes den

normala löneställningen för kyrkoherde böra bestämmas till högst lönegrad

Ca 29. Till denna grupp torde böra hänföras icke blott en stor del

av de kyrkoherdetjänster, som enligt kommitténs förslag skola inplaceras

i lönegrad Ca 29, utan även huvuddelen av de befattningshavare, för vilka

kommittén funnit lönegraden Ca 31 lämplig. Beträffande ett mindre antal

av de kyrkoherdetjänster, som kommittén inplacerat i Ca 29 gäller, att

med hänsyn till såväl utbildning som arbetsuppgifter en sådan placering

är att anse såsom alltför hög. De befattningshavare ämbetsverket åsyftar

utgöras av de kyrkoherdar, som jämlikt 6 § lönelagen antingen erhållit

eller kunna komma att erhålla särskilt ålderstillägg ur kyrkofonden,

d. v. s. kyrkoherdar, vilkas reglerade lön fastställts till lägre belopp än

4 500 kronor. Det torde här som regel vara fråga om prästmän med placering

i synnerligen små pastorat, där arbetsuppgifterna lära vara av förhållandevis

ringa omfattning och där en ändrad indelning och organisation

i första hand måste framstå såsom nödvändig. För dessa kyrkoherdar

bör enligt ämbetsverkets mening samma löneställning som den, vilken

föreslagits för de högst avlönade komministrarna, kunna anses fullt tillfredsställande.

För den återstående gruppen kyrkoherdar, vilka till sin

huvudsakliga del — möjligen med undantag för Norrland — torde utgöras

av prästmän med placering i de medelstora eller största städerna, finner

statskontoret i likhet med kommittén en högre löneställning kunna godtagas.

Kommittén har föreslagit lönegraden Ca 33 för denna grupp. Äm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

betsverket kan för sin del icke finna tillrådligt och icke heller av föreliggande

förhållande motiverat att för dessa gå över lönegraden Ca 32.

Efter de av ämbetsverket här förordade grunderna skulle sålunda kyrkoherdarna

på sätt kommittén förordat uppdelas på tre tjänsteklasser, men

med lönegradsplacering den lägsta i lönegrad Ca 26, mellanklassen i lönegrad

Ca 29 och den högsta i lönegrad Ca 32.

Det må även framhållas, att en omräkning av de nu utgående kyrkoherdelönerna

till bruttolöner utvisar, att kommitténs förslag torde medföra löneförbättringar

svarande mot tre till fem löneklasser enligt den nu gällande

löneplan nr 1, därest högsta löneldassen tages till utgångspunkt vid jämförelsen.

Av en sådan omräkning framgår vidare, att över två tredjedelar

av alla kyrkoherdar för närvarande åtnjuta lön motsvarande den, som

utgår i någon av de lönegrad Ca 28 omfattande löneklasserna.

En ledamot i statskontoret, statskommissarien Björn, har uttalat den

meningen, att med hänsyn till den bedömning av löneställningen för kyrkoherde,

som skedde år 1941 i samband med statsmakternas" beslut om en

statligt ordnad familjepensionering för prästerna, kyrkoherde i högsta tjänsteklass

borde placeras i lönegrad Ca 33 och att med denna utgångspunkt

löneställningen för de båda lägre tjänsteklasserna borde bestämmas till

lönegraderna respektive Ca 30 och Ca 27.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig intet ha att erinra mot att, såsom

kommittén förordat, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten allt

efter göromålens omfattning och svårighetsgrad inplaceras i tre tjänsteklasser,

motsvarande lönegraderna Ca 29, Ca 31 och Ca 33.

Statens lönenämnd. Vad kommittén anfört såsom skäl för en uppdelning

av kyrkoherdarna i olika tjänsteklasser har lönenämnden funnit övertygande.

Lönenämnden delar även kommitténs uppfattning, att den härav

följande differentieringen av löneställningen bör åstadkommas genom

kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader och icke genom fastställande

av avlöningsförstärkning för kyrkoherdarna i de två högre tjänsteklasserna.

Lönenämnden har gjort vissa erinringar mot den av kommittén föreslagna

huvudregeln för kyrkoherdetjänsternas inplacering i tjänsteklass

och förordat att detta spörsmål ytterligare överväges. Jag återkommer i

det följande till berörda spörsmål. Tillika har lönenämnden framfört vissa

principiella synpunkter på frågan om löneavvägningen för såväl kyrkoherdar

som komministrar och yttrar: I

I fråga om lönegradsplaceringen av kyrkoherde- och komministerstjänster

vill lönenämnden framhålla, att församlings- och pastoratsindelningen

företer stora ojämnheter, vilka medföra speciella svårigheter vid löneavvägningen.

Enligt lönenämndens mening har detta förhållande icke tillräckligt

beaktats i kommitténs förslag. Lönenämnden syftar härvid närmast

på att kommittén hävdat, alt komministerstjänsternas karaktär av »hiträdestjänster»

bör föranleda, att de genomgående placeras i lägre lönegrad

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

än de lägst placerade kyrkoherdetjänsterna. Det synes lönenämnden knappast

riktigt, att en kyrkoherde i ett litet pastorat om 1 000 å 2 000 invånare

skall ha högre löneställning än exempelvis en komminister med särskilt

tjänstgöringsområde med dubbelt eller flera gånger så stort invånarantal.

I anslutning härtill må erinras, att det icke är något ovanligt inom

statsförvaltningen, att en och samma lönegrad användes för såväl chefstjänster

som tjänster av biträdande karaktär. Såsom exempel härpå kan

nämnas, att byrådirektör i Ca 31 kan vara såväl verkschef direkt underställd

chef för kansliavdelning som närmaste man till byråchef.

Mot kommitténs förslag till lönegradsplacering för kyrkoherde- och komministerstjänster

kan vidare ur löneteknisk synpunkt den erinran göras,

att icke mindre än fyra närliggande lönegrader utnyttjas för de ordinarie

prästerna. Under det fortsatta utredningsarbetet torde därför böra undersökas,

om icke en dylik anordning kan undvikas. Så synes åtminstone kunna

bli fallet, om lägsta kyrkoherdegraden och högsta komministersgraden

få sammanfalla.

Sitt ställningstagande till frågan om löneavvägningen för de ordinarie

församlingsprästerna sammanfattar lönenämnden sålunda:

Vad angår kyrkoherde- och komministerstjänsternas inplacering i lönegrad

finner lönenämnden svårigheter möta att på grundval av föreliggande

utredning taga ställning till densamma. Enligt lönenämndens mening vore

det önskvärt, att därmed kunde anstå, till dess ytterligare utredningar angående

grunderna för befattningarnas fördelning å tjänsteklasser m. in.

kommit till stånd. I nuvarande läge måste lönenämnden för sin del inskränka

sig till att framhålla, att de föreslagna lönegradsplaceringarna för

kyrkoherdar och komministrar liksom för domprostar synas förhållandevis

förmånliga. Lönenämnden vill därför särskilt understryka, att därest

kommitténs förslag skulle vinna statsmakternas godkännande en kommande

revision av löneställningen för byråchefs- och rådstjänster icke bör föranleda

någon förändring i kyrkoherdarnas och domprostarnas lönegradsplacering.

En minoritet inom lönenämnden (ledamöterna Broström och Magnusson)

ha i förevarande liksom i övriga av kommittén behandlade frågor biträtt

det yttrande över betänkandet, som avgivits av kyrkomötet.

Jag finner det lämpligast att, innan jag övergår till spörsmålet om löneavvägningen

för komministrarna, något närmare beröra frågan om metoden

för

Inplacering av kgrkoherdebefattning i

tjänsteklass.

Prästlönekommittén.

Kommittén framhåller till en början, att man här från praktisk synpunkt

har att särskilja tillvägagångssättet dels vid den första inplaceringen av

(alla) kyrkoherdetjänsterna i samband med övergången till det nya lönesystemet,

dels i de efterföljande, tillfälligt uppkommande situationer (i

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

55

första hand vid framdeles skeende ändringar i församlings- och pastoratsindelningen),

då ett motsvarande bestämmande för särskilt fall blir erforderligt.

Kommittén anför härom vidare:

Den nuvarande starka differentieringen i avlöningen vid olika kyrkoherdetjänster

har uppkommit dels genom de särskilda s. k. folkmängdsoch

arealtilläggen, siffermässigt uträknade enligt vissa legalt bestämda

grunder, dels genom en finvägning i särskilt uppskattade penningbelopp

av ett stort antal för tjänsten såsom »försvårande» ansedda faktorer av

annat slag. Man har härvid underlåtit att hålla i sär sådana faktorer, som

hänföra sig till tjänsteuppgifternas kvalitativa sida (svårighetsgrad i egentlig

mening) och sådana, som blott avse bestyrens antal och sålunda i stort

sett påverka endast vad man gemenligen betecknar såsom arbets-mä/ipde/i.

Lönedifferentieringen från dessa utgångspunkter har resulterat i en spännvidd

i den »reglerade lönen» vid de olika kyrkoherdetjänsterna, som sträcker

sig från lägst 3 500 kronor till högst 8 000 kronor.

Ett lika omfattande som mödosamt arbete har under de senast förflutna

trettiotal åren såväl hos kammarkollegiet som vid den departementala beredningen

av de prästerliga löneregleringsärendena nedlagts på försöket

att verkställa en fingradering i lönehänseende av pastoraten inbördes. Även

om härvid den åsyftade millimeter-rättvisan icke uppnåtts, kan dock sägas

att man med dessa fingraderingar vunnit en i stort sett acceptabel indelning.

Det bör emellertid enligt kommitténs mening ej ifrågasättas att nu

upprepa ett motsvarande försök till finavvägning. Enkelhet måste här

framför allt eftersträvas.

Givetvis skulle man i den föreliggande situationen teoretiskt kunna tänka

sig att konstruera fram en helt ny konkret klassificeringsregel, baserad

endast på rent objektivt (statistiskt) fastställbara faktorer, exempelvis enbart

befolkningstalet eller — alternativt — befolkningstalet i någon relation

till pastoratets ytvidd. Och man kunde här, utan att släppa kravet på

den objektiva grundvalen, i en dylik formel insätta en bestämd koefficient

även för andra »lönestegrande» faktorer än befolkningstalet och ytvidden.

En högre lönegradsinplacering skulle sålunda, exempelvis, kunna tänkas

skäligen böra tillkomma en viss grupp kyrkoherdar, nämligen kyrkoherdarna

i en-prästspastoraten. Tanken på en dylik relativ uppvärdering i

lönehänseende av dessa kyrkoherdebefattningar skulle i själva verket icke

vara gripen helt ur luften. Det kan sålunda förtjäna att erinras om, att vid

den senast i Finland genomförda regleringen av församlingsprästernas avlöning

»ensittarkyrkoherdarna» fått ett visst relativt företräde i löneställning

framför kyrkoherdar i pastorat, i vilka en eller flera hjälppräster finnas

anställda.

Kommittén har ingående övervägt åtskilliga inplaceringsmetoder av här

angivet slag men funnit sig med hänsyn till de praktiska komplikationer,

varmed de alla visat sig vara förbundna, nödsakad att låta projekten falla.

Kommittén förordar en lösning av det föreliggande problemet på det sättet,

att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen

av kyrkoherdetjänsterna lägger det belopp, vartill den »reglerade lönen»

enligt den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild

kyrkoherdetjänst bestiger sig. Förfaringssättet skulle, närmare bestämt,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bli följande. Den totala spännvidden för den »reglerade lönen» vid kyrkoherdetjänsterna

utgör nu 4 500 kronor, eller sålunda ett belopp jämnt delbart

med 3. De kyrkoherdetjänster, vid vilka den reglerade lönen ligger

mellan 3 500 kronor och 5 000 kronor, hänföras till den lägsta nya tjänsteklassen,

kyrkoherdetjänsterna med reglerad lön över 5 000 kronor men

högst 6 500 kronor hänföras till mellersta nya tjänsteklassen och slutligen

kyrkoherdetjänster med reglerad lön därutöver till den nya högsta

tjänsteklassen. Den sakliga innebörden av den här föreslagna klassificeringsmetoden

bleve följaktligen den, att samma särskilda faktorer, som enligt

den hittills gällande lönesättningen kommit att påverka lönedifferentieringen

vid kyrkoherdetjänsterna, visserligen komme att öva inflytande

även för den nya klassificeringen. Men på grund av den mycket väsentligt

minskade spännvidden i den föreslagna nya löneskalan för kyrkoherdetjänsterna

bleve dessa faktorers siffermässiga betydelse starkt reducerad.

Kommittén vill emellertid förorda, att man vid tillämpningen av det föreslagna

klassificeringsförfarandet gör ett par särskilda korrektioner, dock av

helt begränsad räckvidd.

Då de specifika »löneregleringarna» för prästerskapet i varje särskilt

pastorat för närvarande äro tidsbegränsade (i regel för tjugo år), har följden

härav blivit den, att sådana omräkningar av den »reglerade lönen», som

påkallas av inträdda förändringar i de statistiska förhållandena, m. in. inom

de respektive pastoraten, i regel endast företagas periodvis, allt efter som

giltigheten av dessa löneregleringar upphör. Det skulle med hänsyn härtill

bli en ren tillfällighet, huruvida vid tidpunkten för den nya klassificeringens

företagande en sådan omräkning nyligen ägt rum eller om den kanske

— i stället — skulle vara omedelbart förestående. Kommittén finner vissa

skäl tala för, att vid den här avsedda allmänna klassificeringen av kyrkoherdetjänsterna

sådan »justering» verkställes av den enligt då gällande

lönereglering fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera

inträdd stegring i pastoratets folkmängdstal. En dylik räkneoperation läte

sig lätt utföra.

Vid vissa av de kyrkoherdebefattningar, vid vilka innehavaren tillagts

donationsförmån »över lönen», har den »reglerade lönen» med hänsyn därtill

reducerats. De här ifrågakommande befattningarna torde böra inplaceras

efter det belopp, vartill den reglerade lönen skulle ha fastställts, om

dylik förmån icke förekommit.

Sedan efter en allmän klassificering av de nuvarande kyrkoherdetjänsterna

på sätt här förordats skapats en ny fast grundval för dessa tjänsters

värdering i lönehänseende, bör givetvis fråga om en upp- eller nedflyttning

i tjänsteklass för en dylik tjänst icke kunna därefter väckas annat än på

synnerligen vägande skäl. Inplaceringen av en nyinrättad kyrkoherdetjänst

i den för densamma bäst avpassade tjänsteklassen skulle ej behöva vålla

någon större svårighet. Jämförelseleden bleve här lätt funna.

Vid en inplacering i tjänsteklass av kyrkoherdebefattningarna enligt

den av kommittén föreslagna metoden skulle, bortsett från de smärre

korrektioner, som enligt vad i det föregående förutsatts därvid borde ske,

komma att av de nuvarande hänföras

till tjänsteklass t ............ 560 kyrkoherdebefattningar;

» » 2 ............ 566 » ; samt

» » 3 ............ 224 »

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

57

Yttranden.

Kyrkomötet har mot kommitténs förslag på denna punkt icke haft något

att erinra.

Kammarkollegiet har funnit den av kommittén föreslagna metoden för

kyrkoherdarnas första inplacering i tjänsteklass, nämligen att den nuvarande

reglerade lönen skulle läggas till grund efter ett visst schema, ha fördelen

att i hög grad underlätta arbetet med inplaceringen. Metoden hade

enligt kollegiets mening också sin förtjänst på den materiella sidan, i det

att de huvudprinciper för lönesättningen, som 1910 års lag uppställt och vilkas

riktighet kunnat vitsordas, därigenom ehuru i minskad grad genom

inskränkningen av löneskalans spännvidd skulle komma att påverka löneavvägningen

olika tjänster emellan.

Kollegiet har emellertid framhållit, att ett närmare ståndpunktstagande

till den föreslagna metoden krävde en analys av de i de reglerade lönerna

ingående fyllnadsbeloppen. Kollegiet anför härom huvudsakligen:

Fyllnadsbelopp för folkmängd får kyrkoherde enligt 3 § prästlönelagen

ej räkna för församling, där komminister på eget ansvar under kyrkoherdens

tillsyn sköter kyrkobokföringen. Genom senare ändringar i kyrkobokföringsförordningen

ha dels tillkommit kyrkobokföringsdistrikt, som i viss

utsträckning trätt i stället för bildandet av nya annexförsamlingar, och dels

möjlighet öppnats att förordna kyrkoadjunkt att på eget ansvar under

kyrkoherdens tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrkobokföringsdistrikt.

Eftersom prästlönelagen ej följt med i utvecklingen på

denna punkt, har vid lönefyllnadsberäkningen för kyrkoherdarna hänsyn

ej kunnat tagas till de nya kombinationerna av tjänstgöringsoinråde med

särskild kyrkobokförare, vilket orsakat viss ojämnhet i lönesättningen.

Fyllnadsbelopp med hänsyn till pastoratets areal i land avses inbegripa

viss kompensation för resekostnader. Såvitt angår tillfälliga resanslag har

detta kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att % av det

belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet för areal ingår i den

reglerade lönen, avdragits vid anslagstilldelningen.

På liknande sätt förfares beträffande en i lönefyllnadsbeloppet med hänsyn

till särskilda förhållanden i pastoratet stundom inräknad ersättning

för prästgårdens belägenhet på större avstånd från kyrkan. Här brukar

halva ersättningsbeloppet avdragas vid tilldelning av tillfälligt resanslag.

Vad i övrigt beträffar fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden, under

vilket man finner en rik provkarta av olika slags ersättningar, bör framför

allt uppmärksammas, att denna lönepost enligt stadgad praxis brukar

inbegripa ett belopp av 300 kronor såsom ersättning för höga levnadskostnader

vid tjänster å orterna E—I enligt den tidigare dyrortsgrupperingen

och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppering. I enstaka fall ingår

i fyllnadsbeloppet särskild ersättning för pastoratets avlägsenhet från t. ex.

järnvägs- och ångbåtsstation, en motsvarighet till vad som bland annat

torde inrymmas under det s. k. avståndstillägget i den senast verkställda

dyrortsgraderingen. Viss ersättning brukar beräknas för hållande av särskild

pastorsexpedition eller särskild konfirmation, där sådana anordningar

befunnits erforderliga. Såsom förutsättning anges då endast, att

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

församlingen tillhandahåller lokal för ändamålet, men om anordningen

sedermera under löneregleringsperioden skulle visa sig obehövlig och därför

inhiberas, utgår ersättning likväl alltjämt utan motsvarande prestation

från tjänstinnehavarens sida. Slutligen är att märka den ersättning å 300

kronor »med hänsyn till levnadsförhållandena i orten», som brukar beräknas

i fyllnadsbeloppet för kyrkoherdar och komministrar i de skånska

lantpastoraten. Kollegiet har länge varit i tvivelsmål, huruvida något reellt

berättigande längre finns för en sådan särbehandling av pastoraten i denna

landsända.

Det ovan anförda torde göra det tveksamt, huruvida de nuvarande reglerade

lönerna utan vidare böra läggas till grund för en indelning av kyrkoherdarna

i tjänsteklasser. Visserligen måste man vid ett frångående av

den nuvarande rika differentieringen av lönerna under alla förhållanden

räkna med ett betydande mått av schablon. Men å andra sidan torde ej

kunna bortses från att en inplacering efter de reglerade lönerna utan en

viss rensning och justering av i dem ingående fyllnadsbelopp skulle kunna

leda till en icke rättvis löneavvägning mellan kyrkoherdar, som befinna sig

i gränszonerna vid tjänsteklassindelningen (omkring och ett stycke över

reglerade löner å respektive 5 000 och 6 500 kronor).

Såsom ett tänkbart alternativ till metoden att bygga tjänsteklassdifferentieringen

för kyrkoherdarna på den nu utgående »reglerade lönen»,

dock med en viss »utrensning» av däri ingående småposter har kammarkollegiet

upptagit kommitténs framkastade tanke på en alldeles ny klassificeringsregel,

baserad på rent statistiskt fastställbara faktorer. Kollegiet

har även uppgjort en skiss till en formel av dylik innebörd.

Statskontoret har funnit vissa påtagliga svagheter vidlåda det av kommittén

förordade systemet. Ämbetsverket ifrågasätter, om icke kyrkoherdetjänsterna

borde differentieras efter objektiva statistiska normer. Såvitt

ämbetsverket kunde bedöma, borde oöverstigliga svårigheter icke möta för

tillämpningen av ett poängsystem för differentieringen, i vilket pastoratens

folkmängd i första hand bleve normgivande. Något sådant system hade

statskontoret emellertid under den korta tid, som stått till buds, icke kunnat

utarbeta.

Statskontoret har vidare anfört:

Till ledning för beräknande av det antal tjänster, som enligt ämbetsverkets

mening böra hänföras till de olika tjänsteklasserna, har statskontoret

därför måst lägga den av kommittén uppgjorda sammanställningen

över nu utgående grundlöner. Kyrkoherdar med en grundlön understigande

4 500 kronor finnas till ett antal av tillhopa 163. Dessa böra hänföras till

den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. erhålla lön efter lönegrad Ca 26. De

kyrkoherdetjänster åter, vid vilka den reglerade lönen ligger mellan 4 500

och 6 000 kronor, och vilka uppgå till ett antal av ej mindre än tillhopa

889, torde böra hänföras till mellanklassen. Vad åter angår de prästmän,

vilkas grundlön uppgår till 6 501 kronor men icke till 7 000 kronor, kan

givetvis större tvekan råda. Det synes emellertid sannolikt, att även dessa

med statskontorets utgångspunkter måste komma att hänföras till mellan
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k.

klassen. Hela antalet kyrkoherdar i lönegrad Ca 29 skulle enligt denna

approximativa beräkning härigenom uppgå till sammanlagt 1 008. Vidkommande

slutligen de kyrkoherdar, vilkas reglerade lön överstiger 7 001 kronor,

torde som regel högsta tjänsteklassen komma ifråga. Den grupp kyrkoherdar,

som skulle åtnjuta lön efter lönegrad Ca 32, skulle alltså omfatta

prästmän till ett antal av tillhopa 179.

Statskontoret vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att därest

kommitténs förslag skulle läggas till grund vid en uppdelning av kyrkoherdetjänsterna,

sådana jämkningar böra verkställas av den enligt 1910

års lag reglerade lönen, som betingas icke blott -— såsom de sakkunniga

föreslagit — av ändringar i pastoratens folkmängdstal och den med hänsyn

till donation i vissa fall reducerade lönen, utan även av sådana faktorer

som tillägg för höga levnadskostnader, bränsle in. in., vilka icke efter

löneförslagets genomförande böra tagas i beräkning.

Riksräkenskapsverket har ansett den av kommittén föreslagna metoden

för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad medföra ett i stort sett godtagbart

resultat.

Statens lönenämnds majoritet har mot metoden i fråga framställt anmärkningar

av i det hela samma innebörd som kammarkollegiet närmare

utvecklat samt förordat en förnyad omprövning av frågan.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för frågan om löneavvägningen

för

Komministrarna.

Pråstlönekommittén anför inledningsvis:

Komministrarnas — enligt äldre språkbruk kapellanernas — tjänsteställning

finnes i kyrkolagen klart angiven. Jämlikt kap. 24 paragraf 25 i

nämnda lag äro komministrarna kyrkoherdens medhjälpare och såsom

sådana ställda under kyrkoherdens förmanskap. Komministerstjänstens karaktär

av biträdesbefattning rubbas icke i princip därav, att en reglering

i viss omfattning av arbetsfördelningen mellan pastor och komministern

eller komministrarna i ett pastorat plägar ske genom särskilda bestämmanden

av Kungl. Maj :t och stiftsstyrelsen.

Under giltigheten av de på 1862 års förordning grundade löneregleringarna

var komministrarnas löneställning starkt nedpressad i förhållande

till kyrkoherdarnas (»måttligt skola kaplanerna hava»). Detta gällde såsom

regel även för komministerstjänsterna i de folkrikaste stadsförsamlingarna.

Till belysning härav kan exempelvis nämnas, att enligt Kungl.

Maj:ts löneresolution den 18 december 1874 för prästerskapet i S:ta Klara

församling i Stockholm — vid den tiden med dess inemot 20 000 församlingsbor

en av stadens folkrikaste — en var av de två i nämnda församling

anställda komministrarna åtnjöt avlöning i lösen för spannmål och i kontanta

penningar, som motsvarade endast cirka 40 procent av de för kyrkoherden

i församlingen bestämda avlöningsförmånerna av berörda slag.

De i 1910 års prästlönelagstiftning upptagna nya grunderna för beräkningen

av församlingsprästernas avlöning medförde en avsevärd och av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

förhållandena starkt påkallad förhöjning av medellöneläget för komministrarna

i jämförelse med den genomsnittliga lönenivån för kyrkoherdarna.

Konstruktionen av de i det nya avlöningssystemet infogade »fyllnadsbeloppen»

utöver »grundlönen» — företrädesvis det fyllnadsbelopp,

som är satt i relation till pastoratets (församlingens) folkmängd — resulterade,

såsom tidigare framhållits, i en utomordentligt långt driven differentiering

av lönebeloppen icke blott inom kyrkoherde- utan även inom

komministersgraden. Metoden ledde emellertid, vad angår komministerstjänsterna,

även till den, som det vill synas, icke tillbörligen uppmärksammade

konsekvensen, att löneskalan för komministrarna kom att skjuta ett

gott stycke upp i jämbredd med löneskalan för kyrkoherdarna. Innebörden

härav har sålunda blivit den, att för ett betydande antal komministraturer

fastställts en högre avlöning än den, som blivit gällande för en avsevärd

grupp av de i lönehänseende lägre ställda kyrkoherdebefattningarna.

Förhållandet finnes siffermässigt belyst i en i betänkandet intagen tablå.

Av denna framgår, att — innan viss utjämning ägde rum genom det provisoriska

lönetillägget — nettoavlöningen vid närmare 300 komministraturer

översteg avlöningen vid det 20-tal kyrkoherdebefattningar, vid vilka

den reglerade lönen utgår med normalt förekommande lägsta belopp. Tillhopa

omkring 175 komministraturer med reglerad lön motsvarande maximibeloppet

för sådan tjänst lågo i förevarande hänseende över eller i jämbredd

med 560 av rikets 1 350 kyrkoherdetjänster.

Såsom i det föregående framhållits skapar relationen mellan, å ena sidan,

antalet komministraturer och, å den andra, antalet kyrkoherdebefattningar

i riket, rent siffermässigt sett, relativt förmånliga utsikter för en komminister

att nå befordran till den naturliga sluttjänsten — kyrkoherdebefattningen.

Men bilden blir här en annan, om man ger termen »befordran»

dess rätta och reella innebörd. Med befordran kan givetvis icke förstås

blotta övergången från en »lägre» tjänst till en »högre» sådan. Man måste

härförutom ställa kravet, att den »högre» tjänsten hereder den befordringssökande

en bättre avlöning än den han redan innehar. Lämnar man denna

begreppsbestämning ur sikte, förlorar varje eftersträvad befordringsgång —

det må gälla det kyrkliga verksamhetsfältet eller annat publikt tjänsteområde

— sitt viktigaste fotfäste på verklighetens mark. Av tidigare i olika

sammanhang uppgjorda sammanställningar till belysning av de prästerliga

befordringsförliållandena kan exempelvis utläsas, att under vissa tidsavsnitt

ett växlande antal komministrar med relativt många prästerliga

tjänstår ännu icke nått befordran till kyrkoherdebefattning. Det kunde

ligga nära till hands att på grundval av sådana siffror för antalet äldre

obefordrade komministrar söka draga vissa allmänna slutsatser rörande

befordringsförliållandena för dessa befattningshavare. Slutsatser av detta

slag ge emellertid i det hela en missvisande bild. Man förbiser nämligen

härvid, att den högt avlönade komministern och framför allt då den med

s. k. maximilön såsom regel saknar intresse av att tävla om andra kyrkoherdetjänster

än sådana, som äro bättre avlönade än den prästerliga biträdesbefattning

han själv redan innehar. Att en sådan komminister, intill

dess en dylik kyrkoherdetjänst kommer inom hans räckhåll, hellre kvarstår

såsom »obefordrad», är icke annat än naturligt. — Den nu berörda

förryckningen i avlöningsrelationen mellan komministers- och kyrkoherdegraderna

utgör också till stor del förklaringen till den egenartade före
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20

61

teelsen, att befordringsgången här i viss utsträckning sökt sig vägen baklänges.

Enligt av kommittén inhämtade uppgifter bär sålunda — vad exempelvis

angår komministerstjänsterna i huvudstaden, vilka alla äro reglerade

till maximilön — vid de under åren 1938—1947 inträffade 25 ledigheterna

vid dylik tjänst av de sammanlagt 174 sökande, som därvid anmält sig,

31 varit ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänst.

Prästlönekommittén erinrar i detta sammanhang om, att det förhållande,

som här av kommittén i korthet berörts, syntes — i allt fall intill senaste

tid — ha haft sin motsvarighet i Norge. Frågan upptogs sålunda av de

särskilda, av norska kirke- og undervisningsdeparteinentet tillkallade sakkunniga,

vilka i februari 1942 avlämnade ett betänkande om det norska

prästerskapets avlöningsförhållanden. De sakkunniga anföra, bland annat:

När löneklasserna för kyrkoherdar skola bestämmas, må uppmärksammas,

att den gällande ordningen med högt avlönade komministrar bör avvecklas.

Särskilt i de större städerna med maximilöner för komministrar

(kr. 7 000:—) har erfarenheten visat, att komministrarna förbli sittande

i sina befattningar alltför lång tid. Såväl från administrativ som kyrklig

synpunkt har detta inneburit en föga tillfredsställande ordning. -— Det naturliga

är att erfarna, dugliga präster övertaga arbetet såsom kyrkoherdar

i församlingarna och att det underordnade prästerliga arbetet i församlingarna

blir utfört av yngre folk.

Prästlönekommittén fortsätter för egen del:

Vad de norska sakkunniga här yttrat har, såvitt kommittén kunnat finna,

sin allmänna giltighet även beträffande det prästerliga tjänstearbetet i vårt

land. Kommittén anser sig till frågans ytterligare belysning blott behöva

erinra om den centrala ställning i församlingsarbetet, som ungdomsvården

numera och med rätta kommit att intaga, särskilt i större samhällen med

sammanträngd befolkning. För att här nå de önskade resultaten kräves

utan tvivel i första hand, att den omedelbara ledningen av denna gren av

den kyrkliga verksamheten lägges i händerna på prästmän, som ännu icke

nått en mera framskriden ålder.

Till försvar för den nuvarande ordningen med likställighet i lönehänseende

mellan de högst avlönade komministerstjänsterna och de lägst ställda

kyrkoherdebefattningarna har gjorts gällande, att arbetet i de pastorat, där

dessa koinministraturer äro placerade, på grund av pastoratens storlek och

struktur ofta måste ställa sådana krav på befattningshavarnas arbetsförmåga

och personliga duglighet, att befattningarna trots det mindre ansvaret

vore jämförliga med kyrkoherdetjänster i pastorat med mindre krävande

tjänstgöringsförhållanden. Kommittén vill icke bestrida, att synpunkter av

denna art kunna äga ett visst mått av berättigande och att de kräva ett

beaktande vid lönesättningen. Kommittén kan dock icke finna, att dessa

synpunkter böra leda till en avvägning, som innebär likställighet i lönehänseende

mellan en befattningshavare i biträdande ställning och innehavare

av eu befattning i chefsställning med de otillfredsställande verkningar

i befordringshänseende och eljest, som följa av en dylik anordning.

1946 års prästlönekommillé finner sig på grund av del anförda böra förorda,

att löneavvägningen vid komministersbefattningarna företages från

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

den utgångspunkten, att avlöningen vid komministerstjänst i varje fält

bör understiga avlöningen vid de till lägsta tjänsteklass hänförda kyrkoherdetjänsterna.

Prästlönekommittén ingår härefter — från sin sist angivna utgångspunkt

-—- på frågan om den lämpliga och rättvisast möjliga grundvalen för inplaceringen

av komministrarna i den för civilstatstjänstemännen nu gällande

löneskalan samt finner den löneställning, som läroverksadjunkterna

för närvarande intaga, ligga rätt nära för en jämförelse. Kommittén anför

härom:

Den förberedande studie- och utbildningstiden torde få anses — för normala

fall — vara för läroverksadjunkten och för prästen i det hela sammanfallande.

Den tidrymd från första anställningen, inom vilken läraren

och prästen kunna påräkna befordran till adjunktstjänsten, respektive

komministraturen, är beroende på ett flertal faktorer, som visserligen

kunna för de båda befattningshavargrupperna tid efter annan ställa sig

olika. Att på dylika osäkra faktorer grunda ett företräde i löneställning

för endera av dem, lär dock knappast böra ifrågasättas. Det har anmärkts,

att förevarande grupp av läroverkslärare hade och även i rätt vidsträckt

omfattning begagnade sig av tillfällen till utnyttjande av sin yrkeskunskap

för förvärvsarbete under tid, som tjänsten lämnade fri, en möjlighet som

prästen praktiskt taget helt saknade. Man har i detta förhållande velat se

ett skäl för en högre löneplacering för komministrarna. Den olikställdhet,

som här i viss mån torde föreligga, kan väl enligt kommitténs mening icke

helt frånkännas betydelse. Det bör dock, å andra sidan, uppmärksammas,

att adjunktsbefattningen för sin innehavare — med få undantag — är en

sluttjänst, medan komministern oftast kan räkna på befordran till mera

inkomstbringande befattning. Kommittén har också stannat i den meningen,

att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, kan

anses vara — i det hela — rätt väl avpassad för komministrarna i gemen.

Kommittén uppställer slutligen frågan, huruvida avlöningen vid alla

komministraturer nu bör sättas lika eller huruvida någon differentiering

alltjämt bör ske och gör till en början en mera allmän erinran:

Det har enligt kommitténs mening, när det gällt huvudbefattningarna

— kyrkoherdetjänsterna — synts påkallat att vid utgestaltningen av en

moderniserad avlöningsplan för dessa befattningar icke helt frånse det faktiska

utgångsläge för avlöningsreformen, som det gällande avlöningssystemet

under en rätt lång utveckling här tillskapat. Vad återigen angår komministerstjänsterna

lär, redan i betraktande av deras utpräglade karaktär

av övergångstjänster, ett motsvarande hänsynstagande till det förhållandet,

att avlöningen för närvarande är starkt differentierad, icke vara nödvändigt

eller tillrådligt. Det måste här gälla att, utan bundenhet av de hittillsvarande

förhållandena, lägga den nya grundval, som med sikte på framtiden

kan befinnas vara lämpligast. En sådan reglering berör icke de nu

sittande befattningshavarnas rätt. Denna rätt bör givetvis på övligt sätt

tryggas genom bestämmelser av övergångsnatur.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I sakfrågan anför kommittén:

Att de hittills tillämpade reglerna för differentieringen av avlöningen

för komministrarna — vilkas tjänsteuppgifter i så hög grad äro beroende

dels av antalet biträdesbefattningar inom ett pastorat, dels av den mer

eller mindre tillfälliga arbetsfördelningen mellan de i pastoratet anställda

prästerna — icke äro rationella, har för kommittén stått rätt klart. Vissa

skäl kunna för övrigt anföras till stöd för tanken på en enhetslön för alla

komministrar. Kommittén bar emellertid vid sitt övervägande av frågan

om bibehållande eller ej av en lönedifferentiering vid komministerstjänsterna

stannat i den uppfattningen, att en sådan i viss utsträckning är

sakligt befogad.

Beträffande sättet för genomförande av en dylik differentiering har inom

kommittén diskuterats, huruvida ej en anordning kunde genomföras, som

för komministerstjänsterna i allt fall i viss mån anknöte till den bestående

differentieringen. Inom kommittén ha framkommit vissa sympatier för

denna tanke med hänsyn till önskvärdheten av att undvika allt för stora

omkastningar i nuvarande förhållanden. Efter närmare undersökning beträffande

verkningarna av en sådan differentieringsmetod har likväl kommittén

ansett sig icke kunna beträda denna väg. En lönesättning, som för

komministrarna skulle för framtiden mer eller mindre konservera den enligt

hittillsvarande differentieringsgrunder framkomna avlöningsskalan,

skulle leda till irrationella resultat. Kommittén har funnit, att den önskvärda

differentieringen i stället bör ske på det sättet, att en något högre

löneställning beredes innehavare av vissa komministerstjänster av speciell

karaktär.

De i gällande prästlöneregleringslag upptagna reglerna för komministerslönernas

beräknande ha för en omfattande grupp komministrar — nämligen

dem, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande äro anställda för handhavande

av pastoralvården i viss eller vissa församlingar (annexförsamling)

— medfört den konsekvensen, att avlöningen för en sådan komminister

kan bliva lägre än avlöningen för annan i pastoratet anställd komminister,

vilken allenast tillagts skyldigheten att i allmänhet biträda kyrkoherden

i dennes arbete inom pastoratet. Den förre komministern får sålunda

merendels för beräkningen av det s. k. folkmängdstillägget allenast räkna

sig till godo befolkningstalet för det särskilda område, för vilket han är

anställd, medan den senare för samma tilläggs bestämmande regelmässigt

tillgodoföres pastoratets hela befolkningstal i övrigt. Mot den här berörda

löneregleringsbestämmelsen har sedan länge riktats en stark och, enligt

kommitténs mening, berättigad kritik. Att märka är, att sådana församlingar

och andra tjänstgöringsområden, om vilka här är fråga, icke sällan

äro avsides belägna, stundom med långa och besvärliga kommunikationsleder

till den plats inom pastoratet, där kyrkoherden är stationerad. En

given följd härav blir den, att en för sådan del av ett pastorat anställd

komminister får inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga

en hel del funktioner, som eljest normalt ankomma på kyrkoherdetjänstens

innehavare. Komministern blir här i regel pastor, om ej till namnet

så dock till gagnet. Kommittén finner det i princip riktigt, att det högre

mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet

utmärker dessa komministerstjänster, kompenseras icke såsom nu merendels

sker med cn lägre utan tvärtom med eu något högre löneställning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

Det förhåller sig emellertid så, att många av här berörda särskilda tjänstgöringsområden

kunna ha en jämförelsevis oansenlig folkmängd, även om

de omfatta mer än en församling. Det kan med hänsyn härtill vara motiverat,

att den grupp av komministraturer, åt vilken, enligt vad kommittén

här velat förorda i princip, borde beredas en något högre löneställning,

avgränsas på det sätt, alt den högre löneställningen icke tillägges tjänsten

i fråga, med mindre det särskilda tjänslgöringsområdets sammanlagda befolkningstal

uppgår till viss, såsom minimum härför angiven siffra. Kommittén

har för en sådan avgränsning undersökt olika alternativ och stannat

vid att föreslå, att den minsta befolkningssiffra, som här skulle bli bestämmande,

fixeras till 1 000. Härvid bör, enligt kommitténs förmenande, med

särskilt tjänstgöringsområde förstås varje sådan del av ett pastorat, för

vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bestämmande komminister är anställd för

handhavande av pastoralvården därstädes — vare sig tjänstgöringsområdet

utgöres av en hel annexförsamling eller av två eller flera sådana församlingar

eller av särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del

av pastoratet, som i detta syfte av Kungl. Maj :t bestämts.

Men även beträffande en annan kategori komministerstjänster synes —

på sätt i det föregående antytts — klokheten bjuda, att man genom viss

högre löneställning än den, som skulle tillkomma komministrarna i genien,

söker till tjänsterna förvärva yngre prästmän med särskilt goda kvalifikationer.

Kommittén syftar här på komministerstjänsterna i de företrädesvis

i de större och största städerna förekommande församlingarna (pastoraten)

med särdeles höga befolkningstal. Det måste visserligen enligt kommitténs

mening noga fasthållas, att den stegrade omfattningen i sådana

församlingar av de legalt föreskrivna prästerliga bestyren bör mötas med

den utökning av biträdesbefattningarnas antal, som för varje fall visar sig

behövlig. Obestridligt är emellertid, att förhållandena i dessa ofta onormalt

»stora» församlingar ställa icke blott kyrkoherdarna utan även komministrarna

inför både mera skiftande och mera komplicerade arbetsuppgifter

än dem som gemenligen föreligga i de »mindre» församlingarna. Att finna

det befolkningstal, som skulle på ett fullt »rättvist» sätt avgränsa den kategori

komministraturer, vilken här borde komma i fråga för den högre löneställningen,

är av lätt insedda skäl ogörligt. Man får här åtnöjas med en

reglering, som syftar till det rätta. Kommittén har härvid i första hand

stannat för ett befolkningstal för pastoratet av 10 000, varvid dock i befolkningstalet

ej bör inräknas folkmängden i tjänstgöringsområde, för vilket

är särskilt anställd en biträdande präst (komminister eller kyrkoadjunkt).

Emellertid har kommittén ansett riktigt att vid lönedifferentieringen även

taga hänsyn till relationen mellan det faktiska befolkningstalet och antalet

i pastoratet stadigvarande anställda biträdande präster, som ej ha sin verksamhet

inom ett särskilt tjänstgöringsområde. Det kan måhända vara av

intresse att erinra om, att enligt 3 g i gällande prästlöneregleringslag en

motsvarande fördelningsprincip lagts till grund för beräkningen av arealtillägget

för komminister, när i pastoratet finnas anställda mer än en sådan

befattningshavare. Kommittén har beträffande här föreliggande avvägningsfråga

undersökt ett flertal alternativ. Resultatet av undersökningen

har blivit, att ifrågakommande relationstal ansetts lämpligen kunna sättas

vid 6 000. Här avsedd högre löneställning torde även böra tillkomma komminister

för särskilt tjänstgöringsområde, därest dettas folkmängd — even
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tuellt fördelad på komministern och till hans biträde för området anställd

kyrkoadjunkt — överstiger 6 000 invånare.

Sitt förslag rörande lönesättningen för komministrarna sammanfattar

prästlönekommittén sålunda:

Kommittén föreslår, att även komministrarna hänföras till tre olika

tjänsteklasser. Löneskillnaden mellan tjänsteklasserna torde böra begränsas

till en lönegrad. Kommittén förordar sålunda en placering för komminister

i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 26, för komminister

i mellersta tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 27 och

för komminister i högsta tjänsteklass (tjänsteklass 3) i lönegrad Ca 28.

För de särskilda komministerstjänsternas uppdelning på de sålunda bestämda

tjänsteklasserna och därmed inplacering i vederbörlig lönegrad

har kommittén, i enlighet med de föreslagna inplaceringsgrunderna, uppställt

följande schema:

a) till tjänsteklass 1 hänföras komministrarna i gemen, d. v. s. de befattningshavare

som icke jämlikt punkt b eller c skola tillhöra högre

tjänsteklass;

b) till tjänsteklass 2 hänföres komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde

(bestämt på sätt ovan sagts) vars totala folkmängd överstiger

1 000 invånare och högst uppgår till 6 000 per präst, som finnes för

området stadigvarande anställd;

c) till tjänsteklass 3 hänföres

dels komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde med större

folkmängd än under punkt b sägs,

dels komminister, anställd för ett pastorat såsom sådant, därest pastoratets

folkmängd — efter frånräknande av folkmängden i tjänstgöringsområde

för vilket finnes stadigvarande anställd särskild biträdande präst —

antingen totalt överstiger 10 000 invånare, och för pastoratet — utöver

präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnas stadigvarande anställda

flera biträdande präster,

eller i annat fall överstiger 6 000 invånare per sådan biträdande präst.

Kommittén anmärker här tillika, att förändringar i de folkmängds- och

relationstal, som av kommittén föreslagits, böra medföra ny lönegradsplacering

endast i den mån efter förändringen nybesättning av vederbörande

tjänst äger rum.

Enligt av kommittén företagna beräkningar skulle vid lönedifferentiering

för komministrarna enligt de av kommittén här föreslagna grunderna

komma att av de nuvarande befattningarna hänföras

till tjänsteklass 1 .............. 457 komministerstjänster;

» » 2.............. 263 » ; samt

» » 3..............160 »

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet har huvudsakligen anfört:

Vad angår kommitténs förslag till inplacering av komministerstjänsterna

i löneskalan, kan kyrkomötet icke finna, att övertygande skäl anförts för

en så genomgripande avvikelse från hittills gällande praxis. Fastmer har

kyrkomötet icke kunnat undgå att aktge på att ett genomförande av kommitténs

förslag i detta avseende måste leda till mindre önskvärda konsekvenser

såväl med hänsyn till tjänsternas art som till de därmed samhöriga

organisatoriska frågorna. Därigenom att placering i lönegrad 27

endast skulle komma i fråga för en förhållandevis begränsad grupp tjänsteinnehavare,

nämligen innehavare av komministratur med eget tjänstgöringsområde

och visst befolkningstal, har ett stort antal tjänster, vilka

icke uppfylla de särskilda kvalifikationer, som krävas för placering i högsta

lönegraden, kommit att kvarstå i lägsta, ehuru de enligt nu gällande grunder

för löneplacering varit tjänster med maximilön. Sålunda skulle komministerstjänsterna

i ett icke ringa antal större stadsförsamlingar, bl. a.

inom 5 av stiftsstäderna, vara placerade i lägsta tjänsteklassen. Överhuvud

synes det icke riktigt, att placering i lönegrad 28 med nödvändighet griper

över i den organisatoriska frågan om antalet tjänster i visst pastorat. Synnerligen

ogynnsam ter sig denna gruppering för norrlandsförhållandena

och över huvud i till arealen större landsförsamlingar, enär kommittén vid

sin gradering av komministerstjänsterna i löneavseende helt bortsett från

två för kyrkoherdetjänsternas placering konstitutiva faktorer, nämligen

arealen och tjänstgöringens svårighetsgrad.

Kyrkomötet skulle ha funnit det följdriktigast, om man till grund för

komministerstjänsternas gradering kunnat genomgående lägga samma principer

som de för kyrkoherdetjänsterna tillämpade. Kyrkomötet finner nämligen

de grunder riktiga, som 1910 års lag om reglering av prästerskapets

avlöning fastställer: hänsyn till folkmängd och areal samt duplikation och

annan besvärlighet vid tjänstgöringen. Emellertid skulle eu likformig spridning

av komministerstjänsterna på de tre av kommittén föreslagna lönegraderna

26, 27 och 28 i relation till komministrarnas reglerade lön medföra

en avsevärt större belastning av de högre bland dessa lönegrader,

medan kommittén har avsett den 26 lönegraden för komministrar i gemen.

Då kommittén härvid utgått från en jämförelse med läroverksadjunkterna,

synes det kyrkomötet i likhet med kommittén likvisst knappast

lämpligt att låta sig helt bindas av en sådan likställighetshänsyn, detta

med tanke på prästkallets särskilda ställning och de anspråk, som från församlingarnas

sida ställas på prästerskapet och prästhemmen. Ävenså är

härvid att beakta, att det av kommittén understrukna förhållandet, att

komministratur regelmässigt är genomgångstjänst, särskilt för Luleå och

Stockholms stifts vidkommande endast i ofullkomlig grad föreligger, enär

antalet kyrkoherdetjänster där icke förslår.

I den mån en koncentration av komministerstjänsterna till 26 lönegraden

befinnes ofrånkomlig, finner kyrkomötet dock, att en tillämpning så långt

som möjligt av samma inplaceringsmetod som för kyrkoherde skulle ställa

sig i det hela mera rättvisande än det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet.

Går man nu ända därhän att till den 26 lönegraden hänföras

komministerstjänster med en reglerad lön av 2 250—3 600 kronor, till den

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

27 med en lön av 3 601—4 600 kronor och till den 28 övriga, så skulle resultatet

bliva att i första tjänsteklassen komme 440, i andra tjänsteklassen

208 och i tredje tjänsteklassen 232 tjänster. Alltså skulle, liksom kommittén

föreslår, den 26 lönegraden komma att omfatta ungefär lika många

tjänster som den 27 och 28 tillsammans. Genom denna inplacering skulle

framför allt Luleå stift bli långt bättre tillgodosett, något som måste anses

vara av yttersta vikt, enär komministerstjänsterna där äro knutna till vidsträckta

arbetsområden samt tjänstgörings- och levnadsförhållanden även

i övrigt äro sådana, att en effektiv kompensation kräves, såframt icke rekryteringsmöjligheterna

i dessa stora delar av landet skola på ett ödesdigert

sätt försämras.

Vidare är att märka, att vid de omplaceringar i tjänsteklass, som detta

förslag innebär, ungefär halva antalet uppflyttningar komma på Härnösands

och Luleå stift.

Hur de olika inplaceringsmetoderna skulle verka för norrlandsstiftens

vidkommande, framgår av nedanstående jämförande översikt av antalet

komministerstjänster i de olika tjänsteklasserna.

Kommitténs förslag. Kyrkomötets förslag.

Ca 26. Ca 27. Ca 28. Ca 26. Ca 27. Ca 28.

Härnösands stift.............. 37 25 5 19 37 It

Luleå stift .................. 44 29 5 5 30 43

Vid detta förslag till lönegradsinplacering har kyrkomötet icke tagit särskild

hänsyn till komministerstjänster med eget tjänstgöringsområde.

Kyrkomötet finner det emellertid knappast heller sakligt sett nödvändigt

att tillerkänna dessa tjänster förmånen av en hel lönegrad. Det torde rent

av finnas pastorat, där arbetsförhållandena vid en komministerstjänst utan

sådan mera självständig förvaltning kunna ställa större krav på tjänsteinnehavaren.

Då nu det särskilda merarbete och större ansvar, varom i detta fall är

fråga, näppeligen kan anses höra till komministerstjänstens egentliga natur

utan mera griper över på kyrkoherdetjänstens, finner kyrkomötet det

naturligare att för komminister med särskilt tjänstgöringsområde i stället

föreslå ett fast arvode av exempelvis 300 kronor, en anordning, som icke

heller skulle rubba lönegradsplaceringen.

Kammarkollegiet har i fråga om löneavvägningen för komministrarna

och deras inplacering i tjänsteklass anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att komministrar med egen pastoralvård

och kyrkobokföring inom särskilda, mera betydande tjänstgöringsområden

liksom även komministrar inom folkrika stadsförsamlingar beträffande

arbetsuppgifternas kvalitet och arbetsbördan i mycket kunna anses åtminstone

jämförbara med kyrkoherdarna i de mindre pastoraten. Det synes

också ha varit andra skäl, som det oaktat föranlett kommittén intaga den

ståndpunkten, att högsta komministerslön hör sältas lägre än lägsta kyrkoherdelön.

Denna princip, cirkulationsprincipen, har accepterats av kyrkomötet,

som dock funnit kommitténs förslag ge utrymme även för den på

sina håll såsom rättvisare hävdade motsatta principen, anslutningsprincipen,

så till vida, att komminister efter nio års tjänst i sin tjänstegrad

skulle komma att åtnjuta lön efter lägst löncklass 29.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om vad kollegiet föreslagit rörande inrättande av ytterligare eu tjänsteklass

för kyrkoherdar, i lönegrad Ca 28 eller lika med den av kommittén

föreslagna högsta lönegraden för komminister, vinner beaktande, skulle

anslutningsprincipen, för vilken synes finnas tog, något förstärkas, utan

att därvid de fördelar synas komma att äventyras, som man velat uppnå

med cirkulationsprincipen.

Mot den av kommittén föreslagna indelningen av komministrarna i tre

tjänsteklasser med respektive lönegraderna Ca 26, Ca 27 och Ca 28 har

kollegiet i och för sig intet att erinra. Det bör dock framhållas, att samma

problem som ovan berörts beträffande kyrkoherdarna, nämligen det alltför

ringa arbetsfältet, även är för handen beträffande en del av de nuvarande

komministerstjänsterna. Kollegiet vill emellertid fördenskull ej föreslå inrättande

av en lägre tjänsteklass för komministrarna. Man synes här böra

söka komma till rätta med problemet genom lämpliga indelnings- eller organisationsändringar

— i det sistnämnda avseendet finns ju även möjligheten

att ersätta komministerstjänsten med en kyrkoadjunktur.

I valet mellan de motsatta ståndpunkter kommittén och kyrkomötet intagit

ifråga om metoden för komministrarnas första inplacering i tjänsteklass

har kollegiet ansett vägande skäl tala för att i huvudsak samma inplaceringsmetod

bör komma till användning för komministrarna som för

kyrkoherdarna. Väljer man för kyrkoherdarnas del en inplacering efter de

nuvarande reglerade lönerna, torde dessa böra läggas till grund även i vad

avser komministrarna. Vad kollegiet ovan anfört ifråga om denna metod

bör då beaktas även vid dess tillämpning på komministrarna. Mot den av

kommittén förordade objektivt-statistiska inplaceringsmetoden för de sistnämnda

synas, utöver vad kyrkomötet anfört, vissa ytterligare erinringar

kunna göras. Folkmängdslatituden beträffande de komministrar med eget

tjänstgöringsområde, vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, torde sålunda

vara alltför vid. Den nedre gränsen, 1 001 personer, torde måhända kunna

godtagas men den övre gränsen, 6 000 personer, måste anses för hög och

bör nedsättas ganska avsevärt. Reglerna beträffande de biträdande komministrarna

i folkrikare församlingar synas leda till att komministrar i

skilda större stadsförsamlingar skulle komma i olika lönegrader, än Ca 26

än Ca 28, utan att någon egentlig åtskillnad mellan dem vore motiverad.

I den här behandlade frågan har inom kollegiet en ledamot, kammarrådet

Skoglund, anmält skiljaktig mening och anfört:

Även om komministrar med egen pastoralvård och kyrkobokföring inom

särskilda mera betydande tjänstgöringsområden kunna beträffande arbetsuppgifternas

kvalitet i viss mån anses jämförbara med kyrkoherdarna i

åtminstone de mindre pastoraten, torde dock, såsom kommittén funnit,

tjänsternas karaktär av över gångstjänster och för befordrande av önskvärd

cirkulation mellan de olika grupperna komministerslönerna i princip böra

sättas lägre än kyrkoherdelönerna. Samma behov att indela tjänsterna i

olika tjänsteklasser torde icke föreligga för komministrarna som för kyrkoherdarna.

Kyrkoherdarna äro så att säga chefer för församlingsvården inom

pastoraten och ha ansvaret för densamma i dess helhet, och att deras

löneställning därför graderas i förhållande till pastoratens storlek är naturligt.

Annorlunda förhåller sig med avseende å komministrarna. Dessa

äro liksom kyrkoadjunkterna kyrkoherden underordnade biträden, vilkas

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

antal regleras efter arbetsbördan i pastoratet. Arbetsuppgifternas kvalitet

och arbetsbördan för komminister i ett större pastorat med flera biträdande

präster behöver därför i regel icke vara högre eller större än i ett mindre

pastorat med mindre antal sådana präster. Detta skulle närmast leda till

att samtliga komministerstjänster, liksom å sin sida kyrkoadjunktstjänsterna,

placerades i en och samma lönegrad. Då emellertid de ovan berörda

komministrarna med självständig pastoralvård i stort sett fullgöra en

kyrkoherdes åligganden, synes skäl föreligga för att dessa beredas en något

högre löneställning. Vad kommittén anfört om behovet av eu högre lönegradsplacering

för komministrar i de större städerna kan ock i viss mån

vara befogat. Detsamma torde emellertid gälla komministrarna i de till

arealen större pastoraten om exempelvis minst 500 kvadratkilometer med

spridd befolkning, där tjänstgöringen ofta ställer stora krav på prästens

såväl fysiska som psykiska vitalitet. En högre Iönegradsplacering för sistnämnda

präster skulle utan att bryta kommitténs system avhjälpa de av

kyrkomötet påtalade olägenheterna med avseende å norrlandskomministrarnas

Iönegradsplacering.

Mot den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen för komministrarna

motsvarande lönegrad Ca 26 synes icke vara något att erinra. Den

högre Iönegradsplacering, som kan vara befogad för ovan angivna komministrar

med mera kvalificerad tjänstgöring, torde emellertid icke böra

sträcka sig utöver den närmast högre lönegraden Ca 27, och jag anser

förty, att indelningen av komministerstjänsterna bör inskränka sig till

dessa två lönegrader. Då kollegiet föreslagit inrättande av en lägsta lönegrad

för kyrkoherdarna i Ca 28, skulle den av mig föreslagna begränsningen

av lönegraderna för komministrarna icke bryta kommitténs princip,

att icke någon lönegrad bör vara gemensam för de bägge grupperna.

Vad angår det av kommittén föreslagna minimum av folkmängd —

1 000 personer — beträffande komministrar med eget tjänstgöringsområde,

vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, synes detta folkmängdstal, som blott

utgör hälften av det folkmängdstal, som enligt tillämpade grunder vid den

prästerliga organisationens ordnande anses bereda prästen tillräcklig sysselsättning,

böra höjas till åtminstone 1 500.

Statskontoret har i denna fråga anfört:

Kommittén har som lämplig och rättvis grundval vid inplacering av

komministrarna i den för civilstatstjänstemännen gällande löneskalan angivit,

att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, i det

hela rätt väl kunde anses avpassad även för komministrarna. Med utgångspunkt

härifrån har kommittén förordat, att komministrar i lägsta tjänsteklass

skola inplaceras i samma lönegrad som nämnda adjunkter eller lönegrad

Ca 26. För komministrar i mycket stora pastorat eller med placering

i särskilt tjänstgöringsområde — annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt

— med större folkmängd föreslår kommittén eu något högre

löneställning. Nämnda kategorier ha föreslagits skola indelas i två klasser,

en mellanklass i lönegrad Ca 27 och en högsta klass i lönegrad Ca 28. Mot

den av kommittén sålunda föreslagna löneställningen måste ämbetsverket

rikta bestämda och tungt vägande erinringar.

Vad först lönedifferentieringen angår, håller ämbetsverket visserligen i

likhet med de sakkunniga eu viss åtskillnad mellan tjänsterna för befogad.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Däremot kan ämbetsverket icke finna det motiverat att uppdela tjänsterna

på tre olika klasser. För att i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilja

de komministerstjänster, vilka av olika skäl — särskilt tjänstgöringsområde

eller församlingens storlek — böra placeras högre än övriga komministersbefattningar

bör det vara tillfyllest med två tjänsteklasser. Mot förslaget

att löneskillnaden mellan klasserna skulle utgöra endast en lönegrad kunna

så vägande invändningar riktas ur löneteknisk synpunkt, att ämbetsverket

finner uteslutet förorda förslaget härom. Löneskillnaden mellan olika tjänsteklasser

bör således utgöra minst två lönegrader.

Vad själva löneställningen angår, håller statskontoret före, att läroverkslärarna

ur många synpunkter erbjuda lämpliga jämförelsepunkter, då det

gäller att inplacera komministrarna i det statliga lönesystemet. Denna omständighet

får emellertid icke utan vidare tagas till intäkt för att hänföra

komminister i lägsta tjänsteklassen till den för ordinarie adjunkt bestämda

lönegraden, så mycket mindre som dels motsvarighet till läroverkslärarnas

provår saknas, dels befordringsutsikterna å den prästerliga banan äro väsentligen

gynnsammare. Det bör ihågkommas, att befordringsgången å lärarbanan

icke överensstämmer med förhållandena inom statsförvaltningen

i övrigt, där den första ordinarie tjänsten regelmässigt är placerad i samma

lönegrad som den högsta lönegraden inom den reglerade befordringsgången.

Det föreligger enligt statskontorets mening goda skäl, att beträffande

prästerna tillämpa sistnämnda principer i stället för att anknyta

till lärarna. Ett tungt vägande skäl ligger däri, att härigenom de komministerstjänster,

beträffande vilka icke särskilda omständigheter föreligga,

icke skulle sättas i bättre löneställning än den grupp av präster, på vilka

det statliga avlöningssystemet redan tillämpas, nämligen dövstumprästerna.

Då dessa''präster förutom sin teologiska utbildning måste ha inhämtat kunskaper

i åtbördsspråket, kan det enligt statskontorets mening icke ifrågakomma

att bereda de lägst avlönade komministrarna en högre löneställning

än dövstumprästerna.

Kommitténs förslag, som principiellt likställer de lägst avlönade komministrarna

med läroverksadjunkterna, medför att något över hälften av

rikets komministrar skulle erhålla samma lönegradsplacering som läroverksadjunkterna,

under det att återstående hälft erhåller en högre löneställning,

ett resultat, som ämbetsverket icke under några omständigheter

finner godtagbart. Uppmärksammas bör för övrigt, att någon mera utpräglad

skillnad i arbetsuppgifter mellan komminister inom denna grupp och

pastoratsadjunkter icke lärer vara för handen.

För att bedöma vilka löneförhöjningar komministrarna komma att erhålla

efter förslagets genomförande, har ämbetsverket låtit omräkna nuvarande

komministerslöner till bruttolöner. Bostadsvärdet har därvid upptagits

till samma belopp som kommittén föreslagit för bostadsavdragen.

Ett dylikt övervägande har visat, att kommitténs löneförslag i regel torde

medföra löneförbättringar med belopp, svarande mot fyra till sex löneklasser

enligt den nu gällande löneplanen nr 1 — omkring 2 700—4 000

kronor för år — därest högsta löneklassen i respektive lönegrader tages

till utgångspunkt vid jämförelsen samt en till tre löneklasser — omkring

700_2 000 kronor för år — därest jämförelsen göres med begynnelselönerna

i respektive lönegrader. Vidare framgår, att den avlöning, som för närvarande

utgår till de högst avlönade komministrarna, närmast ansluter sig

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

till läroverksadjunkternas begynnelselöner samt att övriga komministrar

i stort sett torde ha en löneställning motsvarande lägsta löneklassen i lönegraden

Ca 24.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts får ämbetsverket föreslå,

att komministerstjänsterna uppdelas i två klasser med den lägsta klassen

placerad i lönegrad Ca 24 och den högsta i lönegrad Ca 26.

Mot det system, som de sakkunniga förordat vid inplaceringen av de

särskilda tjänsterna på de sålunda angivna tjänsteklasserna, har statskontoret

icke i och för sig någon erinran att göra. Då ämbetsverket emellertid

förordat en begränsning av antalet tjänsteldasser, måste på grund härav

vissa jämkningar vidtagas i de av de sakkunniga föreslagna inplaceringsgrunderna.

Av de av kommittén till tjänsteklass 2 (mellanklassen) hänförda

komministrarna böra de, vilka äro anställda för särskilt kyrkobokföringsområde,

vars totala folkmängd överstiger 2 500 invånare hänföras

till högsta tjänsteklassen och övriga till den lägsta.

Riksräkenskapsverket har icke funnit tillräckliga skäl vara förebragta

för kommitténs förslag till gradering av komministersbefattningarna. Ur

löneteknisk synpunkt vore även en konstruktion av löneskalan med omedelbart

på varandra följande lönegrader 26, 27, 28 och 29 (lägsta lönegraden

för kyrkoherde) icke önskvärd med .hänsyn till verkningarna av de

vid övergång från lägre till högre lönegrad gällande sneddningsreglerna.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke en enhetlig lönegradsplacering

i Ca 27 bör tillämpas för alla komministrar. Möjligen kunde tänkas

en uppdelning på två lönegrader, därvid den högsta skulle sammanfalla

med lägsta lönegraden för kyrkoherde.

För statens lönenämnds ställningstagande till förevarande fråga är tidigare

redogjort.

Av domkapitlen har flertalet i huvudsak biträtt kyrkomötets yttrande.

Av domkapitlet i Härnösand har ifrågasatts, att komministrarna borde

klassificeras i lönegraderna Ca 27, 28 och 29. Allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges gngre prästers förbund och Sveriges akademiska centralorganisation

ha hemställt, att komministrarna klassificerades i lönegraderna

Ca 27, 28 och 29. I skriften från de i Stockholm anställda prästerna

har föreslagits, att berörda klassificering skulle ske i lönegraderna Ca 26,

28 och 30.

Föredraganden.

Den genomgripande omläggningen av det prästerliga lönesystemet, som

blivit en nödvändighet, framtvingar i första hand bedömandet, vid vilka

nivåer i den statliga löneskalan den högsta, respektive den lägsta lönen

för ordinarie församlingspräst (frånsett domprost) skäligen bör ligga. I

och för prästlönernas anknytning till berörda löneskala på dessa ytterpunkter

har prästlönekommittén anställt vissa jämförelser med den löne
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

ställning, som lärarna för närvarande intaga. I sitt enhälligt omfattade

förslag har kommittén stannat i den meningen, att högsta avlöning för

kyrkoherde icke bör i något fall överstiga den löneställning, som för närvarande

tillkommer innehavare av rektor stjänst vid kommunal mellanskola

i den högsta tjänsteklassen (Ca 33), medan å andra sidan löneläget

för en komminister ej bör understiga den nuvarande löneställningen för

läroverksadjunkt (Ca 26).

Jag har funnit mig böra biträda kommitténs förslag på denna huvudpunkt,

dock med viss modifikation. Vad till en början angår den angivna

lönegraden Ca 33 får jag framhålla, att denna lönegrad icke innebär en

högre värdering i lönehänseende av kyrkoherdetjänst än som motsvaras

av den löneställning, som kyrkoherdarna i de högsta lönelägena redan nu

intaga. Och uppmärksammas bör, att dessa lönelägen icke uppkommit

genom någon okontrollerad löneutveckling (såsom exempelvis vid befattningar,

förbundna med sportler) utan efter fortgående prövning av statsmakterna

i fråga om varje i avlöningen ingående post. I själva verket

kommer den högsta avlöningens begränsning till lönegrad Ca 33 att — i

ett mindretal fall — medföra en^viss topphuggning av de nuvarande högsta

lönelägena. Vad beträffar den föi-etagna jämförelsen mellan komministrarna

och läroverksadjunkterna får jag betona, att jämförande värdesättningar

av detta slag svårligen kunna göras motsägelsefria. Skiljaktigheter

kunna här åberopas, till förmån än för det ena, än för det andra jämförelseledet.

För komministrarnas del skulle sålunda, utom annat, kunna

hänvisas till, att dessa — i likhet med övriga församlingspräster — såtillvida

ha en större bundenhet vid tjänsten, som de icke blott icke åtnjuta

någon motsvarighet till lärarnas ferier utan ej ens — såsom jag i det följande

får tillfälle att närmare beröra — kunna få sig garanterad en ovillkorlig

semesterrätt. Gentemot komministrarnas jämställande med läroverksadjunkterna

har, å andra sidan, invänts att befordringsutsikterna på

den prästerliga banan vore väsentligen gynnsammare. Betydelsen av denna

erinran kan icke förnekas. Jag har för egen del stannat i den uppfattningen,

att lägsta avlöning för komministerstjänst bör lämpligen kunna

sättas något lägre än gällande lönegrad för läroverksadjunkt eller, närmare

bestämt, till lönegrad Ca 25.

Vad överhuvud angår de verkställda jämförelserna mellan prästerna och

lärarna har jag slutligen anledning understryka, att dessa jämförelsers

accepterande i närvarande läge givetvis icke får tillskapa ett sådant mekaniserat

samband mellan de båda befattningshavargrupperna, att framdeles

skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen skulle så att

säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

Jag delar kommitténs uppfattning om nödvändigheten av en differentiering

av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna. Likaledes anser jag

mig böra i princip godtaga kommitténs förslag att en differentiering —

inom vissa snävare gränser — företages jämväl beträffande komministerslönerna.

Kommittén har från angivna utgångspunkter föreslagit en indelning av

kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser i respektive lönegrad Ca 33, 31

och 29. Kammarkollegiet har — med godtagande av detta förslag i övrigt

— på anförda skäl förordat inrättande av en — fjärde — lägsta tjänsteklass.

Även enligt min mening finnes anledning att på detta sätt utöka

tjänsteklassernas antal. Lönegraden för denna lägsta tjänsteklass torde

böra bestämmas till Ca 27. De lönegrader, till vilka kyrkoherdebefattningarna

enligt min mening böra hänföras, äro alltså Ca 27, 29, 31 och 33.

Den ekonomiska innebörden av en klassindelning av kyrkoherdebefattningarna

blir givetvis i hög grad beroende av klassificeringsgrunden och,

i sista hand, av det antal tjänster, som befinnas böra inplaceras i envar

av de särskilda tjänsteklasserna.

Enligt kommitténs förslag skulle såsom huvudsaklig klassificeringsgrund

tagas den för närvarande vid kyrkoherdebefattningarna utgående

s. k. reglerade lönen. Bestämmandet av denna kan betecknas såsom en

poängberäkning, där »poängtalen» uttryckas i kronor. Jag biträder kommitténs

uppfattning, att denna klassificeringsgrund från flera synpunkter

har ett företräde framför andra möjliga metoder. De svagheter som vidlåda

densamma kunna tydligen, såsom kammarkollegiet påvisar, genom

vissa ytterligare korrektioner utöver dem kommittén redan för sin del förordat,

i behövlig mån avlägsnas. Denna fråga torde emellertid böra av

prästlönekommittén under dess fortsatta arbete ytterligare övervägas.

Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteklasserna sinsemellan avgränsas

genom en jämn tredelning av spännvidden (3 500—8 000) av den »reglerade

lönen». Enligt denna metod skulle i de av kommittén föreslagna

tjänsteklasserna komma att inplaceras: i den lägsta 560, i den mellersta

566 samt i den högsta 224 kyrkoherdebefattningar. Utökas — på sätt jag

för egen del föreslagit — tjänsteklassernas antal till fyra, måste en annan

avvägning ske.

Grupperas de belopp, till vilka den »reglerade lönen» för närvarande är

bestämd, i grupper med 500-kronorsintervaller, fördela sig antalet kyrkoherdebefattningar

på dessa grupper på sätt som framgår av följande sammanställning:
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Reglerad lön,

kronor

Antal kyrkoherde- tjänster

3 500—4 000 .......

........... 19

4 001—4 500 .......

........... 144

4 501—5 000 .......

........... 397

5 001—5 500 .......

........... 338

5 501-

-6 000 .......

........... 154

6 001—6 500 .......

........... 74

6 501—7 000 .......

........... 45

7 001-

-7 500 .......

........... 34

7 501—8 000 .......

........... 145

Summa 1 350

Av sammanställningen framgår, att huvudmassan av tjänster finnes inom

de 735 pastorat, där den »reglerade lönen» uppgår till 4 501—5 500 kronor.

Dessa pastorat, vilka utgöra en tydligt urskiljbar och väl avgränsad

grupp, kunna karakteriseras såsom »medelstora». Kyrkoherdetjänsterna i

dessa böra således hänföras till en av de två mellanlönegraderna och —

med hänsyn till lönebeloppens läge på skalan — till den lägre av dessa,

d. v. s. Ca 29. Befattningar med en »reglerad lön» av 3 500—4 500, till

antalet 163, bli då hänförliga till den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. Ca 27.

I fråga om de» större» och »största» pastoraten, d. v. s. de, där den »reglerade

lönen» uppgår till 5 501—8 000 kronor, synes differentieringen av

kyrkoherdetjänsterna på de två högsta tjänsteklasserna böra ske på så

sätt, att till den lägre av dessa (Ca 31) hänföras kyrkoherdebefattningarna

med en »reglerad lön» av 5 501—7 000 kronor och till den högre (Ca 33)

de med en »reglerad lön» av 7 001—8 000 kronor.

Vid en sådan löneavvägning för kyrkoherdarna och med beaktande av

den av mig härefter förordade lönesättningen för komministrarna måste

förutsättas att fall kunna inträffa, då kyrkoherde skulle komma att tillhöra

samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister. Med

hänsyn härtill finner jag det nödvändigt föreslå en jämkningsregel, att

i sådant fall kyrkoherden skall hänföras till lönegrad Ca 29. Utan en dylik

justering skulle, enligt verkställd undersökning, sannolikt fem å sex kyrkoherdar

bliva inplacerade i samma lönegrad som i pastoratet anställd komminister.

Däremot torde i praktiken icke i något fall uppkomma, då kyrkoherde

skulle inplaceras i lägre lönegrad än komminister i samma pastorat.

Enligt en efter dessa grunder företagen klassindelning skulle de fyra

tjänsteklasserna för kyrkoherdarna komma att omfatta:

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tjänsteklass 1 ............ 157 kyrkoherdetjänster,

» 2 741 »

» 3 273 » och

» 4 179 »

Jag vill i detta sammanhang än en gång framhålla, att avsikten icke är

att lägga de nuvarande beloppen av den »reglerade lönen» till omedelbar

grund för differentieringen på tjänsteklasser; såsom jag förut nämnt avses

nämligen, att det poängberäkningssystem som den »reglerade lönen» bildar,

skall ytterligare övervägas av prästlönekommittén i syfte att i behövlig

mån avlägsna de svagheter, som vidlåda detsamma. Den nyss angivna fördelningen

på tjänsteklasser är sålunda icke att anse såsom definitiv utan

kan komma att undergå vissa förskjutningar.

Jag övergår härefter till att närmare behandla löneavvägningen för komministrarna.

På sätt jag nyss framhållit, har jag funnit att lägsta komministerslönegraden

lämpligen bör vara Ca 25. Beträffande differentieringen av komministerslönerna

eller, närmare bestämt, antalet tjänsteklasser för dessa

befattningshavare har jag också kommit till en från kommitténs förslag

något avvikande uppfattning. Enligt min mening äro arbetsförhållandena

vid de olika komministerstjänsterna i många hänseenden — vad angår

tjänsteinnehavarens självständighet och ansvar, tjänsteuppgifternas art och

omfattning samt de yttre tjänstgöringsbetingelserna —- så skiftande, att

skäl föreligga för en differentiering av dessa tjänster, liksom kyrkoherdebefattningarna,

på fyra tjänsteklasser. Vid valet av lönegrader för de olika

tjänsteklasserna synes mig, förutom Ca 25, icke lämpligen kunna ifrågakomma

andra än de av kommittén förordade. Jag föreslår därför, att komministerstjänsterna

hänföras till lönegraderna Ca 25, Ca 26, Ca 27 och Ca 28.

Huvudgrunderna för den av kommittén förordade uppdelningen av komminstraturerna

på tjänsteklasser anser jag mig, dock med viss komplettering,

kunna biträda. Det synes mig nämligen otillfredsställande, om

tjänsteklassificeringen helt bortser från den särskilda arbetstyngd, som

föranledes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vidsträckta pastoraten,

särskilt inom de norrländska stiften. Jag finner mig med hänsyn härtill

böra förorda, att för visst tjänstgöringsområde anställd komminister,

vilken —- såsom kommittén även framhållit — i sitt område som regel

blir pastor, om ej till namnet så dock till gagnet, genom själva löneavvägningen

speciellt kompenseras, därest tjänstgöringsområdet till sin ytvidd

är särskilt omfattande.

Från dessa utgångspunkter föreslår jag följande regler för komministerstjänsternas

fördelning på lönegrader:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde, så bestämt

som kommittén föreslagit, placeras,

1. om invånarantalet per präst, som finnes för området stadigvarande

anställd, uppgår till

över 6 000 ................ i Ca 28,

2 001—6 000 ................ i Ca 27,

801—2 000 ................ i Ca 26,

högst 800 ................ i Ca 25,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 2;

2. om områdets areal uppgår till

över 1 000 km2 ............ i Ca 28,

501—1 000 km2 ............ i Ca 27,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 1.

b) komminister anställd för ett pastorat skall, där i pastoratet — utöver

präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnes stadigvarande anställd

annan biträdande präst och pastoratets folkmängd, efter frånräknande

av folkmängden i tjänstgöringsområde för vilket finnes stadigvarande

anställd särskild biträdande präst, uppgår till

över 15 000, placeras i Ca 28,

10 001—15 000, » » Ca 27,

5 001—10 000, » » Ca 26 och

mindre än 5 001, » » Ca 25.

c) annan komminister än i a) och b) avses skall, där i pastoratet —

utöver präst för särskilt tjänstgöringsområde — finnas stadigvarande anställda

flera biträdande präster och pastoratets invånarantal per sådan

biträdande präst — efter frånräknande av folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde

— uppgår till

över 8 000, placeras i Ca 28,

6 001—8 000, » » Ca 27,

3 001—6 000, s> » Ca 26 och

mindre än 3 000, » » Ca 25.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

Vid en efter angivna grunder verkställd differentiering skulle de fyra

tjänsteklasserna för komministrarna komma att omfatta:

tjänsteklass 1

(Ca 25) . .. ,

..... 249

komministraturer,

» 2

(Ca 26) ...

..... 361

»

» 3

(Ca 27) ....

..... 163

»

» 4

(Ca 28) ...

..... 107

»

Av mitt härför ut framlagda förslag följer, att ett visst antal komministraturer

skulle komma i paritet med eller med en lönegrad överskjuta löneläget

för de till den lägsta tjänsteklassen hänförda kyrkoherdebefattningarna.

Denna avvikelse från kommitténs förslag kan dock enligt min mening

icke sägas innebära en sådan förändring av löneavvägningen för hithörande

präster, att den av kommittén eftersträvade naturliga befordringsgången

från komministers- till kyrkoherdetjänst därigenom äventyras.

4. Biskopar, domprostar, ordinarie garnisons- och amiralitetspräster

samt utlandspastorer.

A. Biskopar.

Avlöningen åt biskoparna utgår alltjämt i huvudsak enligt av statsmakterna

år 1936 härför antagna grunder. I sitt i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition i ämnet avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 46)

anförde första lagutskottet, bland annat:

»Vad angår de i penningar fixerade avlöningsbelopp, som efter löneomläggningen

skulle tillkomma biskoparna, har avvägningen härav i huvudsak

anknutits till den gällande lönesättningen vid landshövdingtjänsterna.

Förslaget står härvid på samma grund, som — ehuru den efterföljande utvecklingen

kommit att kullkasta alla siffermässiga beräkningar — var bestämmande

för biskoparnas ännu gällande lönereglering från början av

1860-talet. Utskottet får rörande förslaget i denna del — utan att inlåta

sig på några jämförelser mellan biskoparnas och landshövdingarnas särskilda

uppgifter — göra det uttalandet, att utskottet funnit de föreslagna

lönebeloppen lämpliga. Detta utskottets bedömande hänför sig jämväl till

den föreslagna löneplaceringen för innehavaren av ärkebiskopsstolen.»

Prästlönekommittén anför:

Den förnyade avvägning av biskoparnas avlöningsförmåner, som nu erfordras,

torde böra anknytas till den för närvarande gällande lönesättningen

för landshövdingarna. Dessa äro alla placerade i lönegrad Co 20. Lands
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

hövding äger vidare uppbära representationsbidrag, landshövding i Malmöhus

län eller Göteborgs och Bohus län med 9 000 kronor för år och landshövding

i annat län med 6 000 kronor för år.

Den högre löneställning i förhållande till övriga biskopar, som vid 1936

års lönereglering gavs åt ärkebiskopen och biskopen i Lund, lär väsentligen

ha varit betingad av de större, för ärkebiskopen vida större omkostnader

av representationskaraktär, som ansetts förenade med dessa stiftschefers

ämbeten.

Kommittén föreslår, att biskoparna placeras, ärkebiskopen i lönegrad

Co 21 samt övriga biskopar i lönegrad Co 20. Tillika föreslår kommittén,

att samtliga biskopar — såsom för innevarande budgetår provisoriskt medgivits

— tillerkännas representationsbidrag samt att detta bidrag bestämmes,

för ärkebiskopen till 12 000 kronor, för biskopen i Lund till 5 000

kronor och för övriga biskopar till 3 000 kronor för år.

Enligt för landshövdingarna numera gällande bestämmelser äger landshövding

rätt till fri uppvärmning och belysning i åt honom upplåten

tjänstebostad. Samma rätt torde böra tillkomma biskoparna och få åtnjutas

jämväl av biskopen i Visby i avseende å den åt honom i hans egenskap

av kyrkoherde i Visby församlings pastorat upplåtna prästgården.

Ärkebiskopen bör givetvis bibehållas vid sin nuvarande rätt till bidrag

för avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,

sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande

särskilda ämbetsförpliktelserna.

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna löneavvägningen för biskoparna har lämnats

utan erinran av kyrkomötet, statens lönenämnd, kammarkollegiet och

riksräkenskapsverket. Statskontoret har däremot icke funnit skäl föreligga,

att i lönehänseende bereda ärkebiskopen en undantagsställning, varför

ämbetsverket för honom föreslår samma lönegradsplacering som för

övriga biskopar.

Vad angår biskoparnas avlöningsförmåner i övrigt, så har kyrkomötet

för sin del ansett anledning saknas att härutinnan frångå den av kommittén

principiellt anlagda jämförelsen med landshövdingarna i lönehänseende.

Biskoparna böra därför enligt kyrkomötets mening helt jämställas

med landshövdingarna i fråga om representationsbidrag, bidrag till

möblering in. in. Kommitténs förslag på denna punkt har icke föranlett

några kammarkollegiets och riksräkenskapsverkets uttalanden. Däremot

hava statens lönenämnd och statskontoret funnit de föreslagna representationsbidragen

böra reduceras. Lönenämnden förordar för sin del, att representationsbidraget

åt ärkebiskopen fastställes till 9 000 kronor för år

och statskontoret anser, att sistnämnda bidrag bör bestämmas till 6 000

kronor och att representationsbidragen till övriga biskopar böra bibehållas

vid nu utgående provisoriska belopp, 2 000 kronor för år.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k. 79

B. Domprostar.

Pråstlönekommittén anför:

Enligt kommitténs mening saknas giltiga skäl för ett bibehållande av

den hittillsvarande olikställigheten i lönehänseende vid de särskilda domprostbefattningarna

i riket. I sin egenskap av icke blott kyrkoherde vid

stiftskyrkan utan därjämte vice preses i domkapitlet samt stiftschefens

ställföreträdare i inånga av dennes episkopala funktioner kan innehavare

av domprostbefattning uppenbarligen göra anspråk på en väsentligt högre

löneställning än den som tillägges även de i lönehänseende högst placerade

kyrkoherdarna. Kommittén föreslår, att domprostbefattning placeras i

lönegrad Ca 37.

Yttranden.

Kyrkomötet, kammarkollegiet och riksräkenskapsverket hava godtagit

den föreslagna lönesättningen av domprosttjänsterna. Från statens lönenämnds

sida har uttalats, att den förordade lönegradsplaceringen synes

förhållandevis förmånlig. Statskontoret har ansett det befogat, att domprost

tillerkännes en något bättre löneställning än kyrkoherde i högsta

tjänsteklassen. Enligt ämbetsverkets mening bör dock den förmånligare

löneställningen lämpligast anordnas genom dels inplacering i högsta kyrkoherdelönegraden

— enligt statskontorets förslag Ca 32 — dels ock ett särskilt

befattningsarvode å 2 000 kronor för år.

C. Ordinarie garnisons- och amiralitetspräster.

Pråstlönekommittén föreslår, att ifrågavarande befattningshavare, med

hänsyn jämväl tagen till tjänsternas organisatoriska särställning, inplaceras
garnisonspastorn

i Karlsborgs församling samt en var av amiralitetspastorerna

i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling

i lönegrad Ca 33 och

amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling i lönegrad

Ca 28.

Yttranden.

Kommitténs förslag angående dessa befattningshavares inplacering i

lönegrad har av kyrkomötet och riksräkenskapsverket lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har framhållit, att enligt ämbetsverkets mening

någon organisatorisk särställning icke synes föreligga, som kan motivera

den av kommittén i vissa fall föreslagna högre lönegradsplaceringen än

som skulle följa av de beträffande församlingsprästerna i gemen tillämpliga

bedömningsgrunderna. Från statens lönenämnds sida har gjorts gällande,

att de i kommittébetänkandet lämnade uppgifterna icke giva till
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

räcklig ledning för bedömande av frågan om löneställningen för dessa

präster. Statskontoret har uttalat betänkligheter mot att en lönereglering

genomföres för amiralitetsprästerna, innan frågan om de marina församlingarnas

bibehållande slutligt avgjorts. Icke heller garnisonspastorstjänsten

i Karlsborgs församling synes ämbetsverket böra löneregleras, innan

slutlig ståndpunkt tagits till huruvida församlingen skall bibehållas i sin

nuvarande form. I varje fall bör enligt statskontorets förmenande den

ordinarie anställningsformen icke ifrågakomma för ifrågavarande befattningshavare,

förrän berörda församlingars organisation slutligt fastställts.

I fråga om de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästernas löneställning

föreslår statskontoret, att de med tillämpning av samma differentieringsgrund,

som föreslagits för kyrkoherdarna, inplaceras i mellersta tjänsteklassen,

d. v. s. enligt ämbetsverkets yrkande i Ce 29.

D. Utlandspastorer.

Prästlönekommittén yttrar:

Utlandspastorernas verksamhet är av allmänt erkänd betydelse för

Sveriges namn och anseende i de länder, där de äro stationerade. Kommittén

anser, att hithörande sju kyrkoherdebefattningar icke böra i lönehänseende

ställas tillbaka för någon grupp av motsvarande befattningar i

hemlandet. Kommittén föreslår fördenskull, att utlandspastorerna placeras

i lönegrad Ca 33. I övrigt lärer avlöningsregleringen för dessa befattningshavare

böra anslutas såsom hittills till för utrikespersonalen gällande särskilda

bestämmelser.

Yttranden.

Den föreslagna inplaceringen av utlandspastorerna i Ca 33 har godtagits

av kyrkomötet, statens lönenåmnd, kammarkollegiet och riksråkenskapsverket,

medan statskontoret förordar, att den nuvarande anknytningen

av utlandspastorernas löner till lönesättningen för kyrkoherdarna

i de medelstora städerna alltjämt bibehålies. Ämbetsverket föreslår därför,

att utlandspastorerna likställas med kyrkoherde i andra tjänsteklassen

och inplaceras i Ca 29.

Föredraganden.

Vad till en början angår biskoparna, domprostarna och utlandspastorerna

finner jag mig kunna biträda prästlönekommitténs förslag med den

ändringen, att jag i likhet med lönenämnden funnit ärkebiskopens representationsbidrag

böra bestämmas till 9 000 kronor.

Beträffande åter de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna finner

jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen taga

slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

5. Icke-ordinarie präster.

Pråstlönekommittén.

De extra ordinarie prästerna intaga för närvarande i organisatoriskt

avseende en särpräglad ställning, i vissa hänseenden mindre tryggad än

den som tillkommer motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit det påkallat att

företaga en omprövning av de extra ordinarie prästernas tjänsteorganisatoriska

ställning.

Ehuru benämningen »extra ordinarie präst» är i de prästerliga löne- och

pensionsförfattningarna mångenstädes förekommande, finnes där icke

någon definition av detta begrepp. Begreppets innehåll har emellertid klart

fixerats i praxis. Såsom extra ordinarie präst betecknas en var inom svenska

kyrkan, till ordinarie prästtjänst icke befordrad prästvigd, oavsett

huruvida han innehar någon avlönad eller pensionsberättigande prästerlig

befattning eller icke. Det prästerliga extra ordinariebegreppet har sålunda

ett helt annat innehåll än den likabenämnda anställningsformen inom den

civila statsförvaltningen.

De för aktiv tjänstgöring inom den svenska kyrkan anställda extra

ordinarie prästerna fördela sig på följande kategorier: kyrlco-, stifts-, kontrakts-

och pastoratsadj unlt terna, extra amiralitetspredikanten i Karlskrona

amiralitetsförsamling och garnisonspastorn i Boden.

Kommittén behandlar till en början

Pastoratsadj unkterna

och anför:

Pastoratsadjunkternas allmänna funktion och därmed huvudkriterierna

på hans tjänsteorganisatoriska ställning framgå av innehållet i inledningsparagrafen

till 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning. Enligt

nämnda författningsrum förstås med pastoratsadjunkt extra ordinarie

präst, vilken tjänstgör såsom ämbetsbiträde åt ordinarie präst i territoriellt

pastorat eller såsom vikarie för sådan präst eller för kyrkoadjunkt

och vilken icke är innehavare av kyrkoadjunktur och ej heller uppehåller

kyrkoherde-, komministers- eller kyrkoadjunktstjänst såsom s. k. vakansvikarie.

Pastoratsadjunkten är sålunda i princip avsedd bl. a. såsom ett

under tillfälligt behov förordnat ämbetsbiträde åt ordinarie församlingspräst.

Behovet kan föranledas därav att församlingsprästen till följd av

sjukdom eller tilltagande ålder och därigenom nedsatt arbetsförmåga är

ur stånd att i normal omfattning fullgöra sina tjänståligganden. I praktiken

har förordnande av ämbetsbiträde av dylik anledning blivit förhållandevis

vanligt bl. a. på grund av den höga pensionsåldern för ordinarie

församlingspräster. Det förekommer emellertid också, att en pastoratsadjunkt

behöver förordnas såsom ämbetsbiträde åt en ordinarie församlingspräst

med obruten arbetsförmåga, då denne på grund av en extraordinär

arbetsanhopning behöver biträde av en prästerlig arbetskraft. Det är dock

förutsatt, att ett mera markerat stadigvarande biträdesbehov skall — om

icke indelningsändring ifrågakommer — mötas med inrättandet av eu

komministers- eller kyrkoadjunktstjänst.

fi—•Bihang till riksdagens protokoll 11)49. 1 sand. Nr 204.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

I praxis synes pastoratsadjunktsinstitutionen ha fält en något vidsträcktare

tillämpning än som här angivits. Enligt vad kommittén har sig bekant

nyttjas numera emellanåt det förfaringssättet av stiftsledningarna,

att extra ordinarie präster placeras som permanenta personliga adjunkter

hos ordinarie församlingspräster, vilkas prestationsförmåga icke är reducerad

till följd av sjukdom eller hög ålder, även då fråga icke är om någon

arbetsanhopning av säsongmässig eller eljest tillfällig karaktär. Bostad

och vivre eller ersättning härför, som enligt 14 § prästlöneregleringslagen

skall av den assisterade församlingsprästen tillhandahållas pastoratsadjunkten,

brukar oftast i sådana fall bestridas av pastoratet, utan avräkningsrätt

mot kyrkofonden, men icke sällan lära därvid enskilda företag

lämna ekonomiskt bidrag. Enligt vad kommittén försport hava missiveringar

av sist avsedd art icke alltid varit uteslutande betingade av ett uppkommet

behov av prästerlig arbetskraft utan stundom delvis åsyftat att

avlasta den ordinarie tjänstinnehavaren från rutinmässiga expeditionsgöromål,

vilka i och för sig kunnat utföras av erfaren kontorsbiträdespersonal.

En anledning — har det framhållits — till att dylik personal

icke anställts i stället för en pastoratsadjunkt, vars huvudsakliga lön bestrides

från kyrkofonden, kan vara att pastoratets kostnader för bostad

och vivre åt honom snarare under- än överstiger avlöningsbeloppet för ett

kvalificerat kontorsbiträde.

Pastoratsadjunkten har såsom sådan icke någon för viss tid eller tills

vidare inrättad befattning inom den kyrkliga organisationen. Därest fortsatt

förordnande icke kan beredas honom såsom äinbetsbiträde eller vikarie,

upphör därmed — givetvis såvitt han icke förordnas eller utnämnes

å annan prästerlig befattning — hans anställning som pastoratsadjunkt,

och han nödgas tillfälligt såsom extra ordinarie präst utan lön stå till

stiftsledningens förfogande med skyldighet att när som helst mottaga nytt

prästerligt förordnande. Hans ställning inom organisationen är sålunda

osäker och löslig. Visserligen stadgar 19 kap. 6 § kyrkolagen förbud för

biskoparna att viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och med

lägenheter kunna förses. Men som stora svårigheter givetvis föreligga för

biskoparna att för en viss tidsperiod med hänsyn till beräknade emeriteringar

och tjänstledigheter in. m. förutse det exakta behovet av icke-ordinarie

prästerlig arbetskraft inom stiften, kunna missivlösa intervaller tänkas

uppkomma åtminstone för de yngsta prästmännen i stiften. I praktiken

förekommer detta emellertid endast undantagsvis.

Lönesystem, anställningsformer m. m. Därest — såsom kommittén föreslår

— de ordinarie församlingsprästerna inordnas under civilstatens avlöningssystem,

komma därmed delvis förutsättningarna för den hittills

tillämpade kostnadsfördelningen för pastoratsadjunkternas avlönande att

undanryckas. Jämväl i övrigt blir det för dessa befattningshavare nu gällande

lönesystemet i stort sett obrukbart. Ett genomförande på det prästerliga

verksamhetsområdet av de i civilstatens avlöningsreglemente innefattade

principerna nödvändiggör därför i och för sig en revision av de

nuvarande lönebestämmelserna för pastoratsadjunkterna. Vid en sådan revision

lärer någon annan lösning svårligen kunna ifrågakomma än att det

statliga civila avlöningssystemet med därtill hörande anställningsformer

bringas i tillämpning på dessa befattningshavare. Det är uppenbart, att

en reglering enligt dessa principer för befattningshavarna själva skulle i

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

jämförelse med hittillsvarande system medföra eu väsentlig förbättring i

fråga om anställningsvillkor, löneförhållanden, sociala förmåner och pensionsrätt.

Kommittén är också av den uppfattningen, att en övergång beträffande

här avsedd personal till de statliga anställnings- och löneformerna

skulle även ur allmän synpunkt vara ägnad att medföra fördelar.

För den civila statsförvaltningens icke-ordinarie tjänstemannapersonal

tillämpas två huvudanställningsformer, nämligen anställning som extra

ordinarie tjänsteman och som aspirant. Där särskilda förhållanden förekan

dessutom anlitas anställning som extra tjänsteman eller med

avlöning i form av arvode eller annan mindre fast anställningsform.

Frågan om tillämpningen av de olika anställningsformerna inom statsförvaltningen

upptogs av 1945 års lönekoinmitté till ingående behandling

(SOU 1947:23). Lönekommitténs principuttalanden i ämnet hava sedermera

såsom anvisningar rörande anställningsförhållandena inom statsförvaltningen

intagits i kungörelsen den 30 juni 1948, nr 564, med tilläggsbestämmelser

till statens allmänna avlöningsreglemente. Dessa principuttalanden

måste enligt prästlönekommitténs mening självfallet äga omedelbar

relevans jämväl vid en reglering av de icke-ordinarie prästernas

anställningsförhållanden.

I fråga om tillämpningen av aspirantanställning och extra anställning

har i propositionen nr 225/1948 (s. 39) under strukits, att det är aspirantanställningen

som skall vara huvudanställningsformen och att extra anställning

avsetts allenast som en subsidiär anställningsform. Även om

aspirantanställningen — framhålles det vidare i samma proposition —

icke i och för sig är att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång

i den meningen, att den som aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad

att i händelse av lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock

syftet med att tillägga någon benämningen aspirant att angiva att vederbörande

under viss icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring

och, om han fyller måttet, kunna ifrågakomma till erhållande av en mera

fast anställning.

Prästlönekommittén har ingående övervägt frågan om anställningsformen

för pastoratsadjunkterna. Utan att i detta sammanhang taga ställning

till spörsmålet om införande av en reglerad befordringsgång för dessa

befattningshavare — vartill kommittén längre fram återkommer — har

kommittén funnit avgörande skäl tala för tillämpning beträffande dem av

aspirant- och extra ordinarie anställningsformerna. Det kan visserligen

göras gällande, att aspirantbenämningen ej väl harmonierar med den obegränsade

behörighet i avseende å prästerliga förrättningar, som genom

prästvigningen förlänats befattningshavaren. Denna invändning synes

dock sakna reell betydelse. Det kan med hänsyn till befattningshavarens

egna intressen knappast komma i fråga att på grund av synpunkter av

denna art välja anställningsformen extra tjänsteman, som enligt de generella

anvisningarna utgör eu subsidiär anställningsform, reserverad i första

hand för befattningshavare med bristande kompetens eller mera kortvarig

anställning eller dylikt och som för övrigt i terminologiskt avseende

ej heller går helt fri från invändningar av liknande innebörd.

Om, enligt vad kommittén sålunda förordar, vissa anställningsformer

bestämmas, vilka garantera befattningshavarna eu viss fasthet i anställ
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj ds proposition nr 204.

ningen med därmed sammanhörande löne- och pensionsrätt, följer därav,

att en begränsning i rätten att anställa personal måste åvägabringas.

I detta avseende må framhållas, att det nuvarande sättet för bestridande

av avlöningskostnaderna åt ämbetsbiträdande pastoratsadjunkt — enligt

vilket den assisterade församlingsprästen har att tillhandahålla biträdet

bostad och vivre eller ersättning härför — i och för sig verkar som en

effektiv spärr mot anställande av ett större antal extra ordinarie präster

i stiften än som verkligen kan försörjas med biträdes- eller vikarieförordnanden.

En ordinarie församlingspräst torde nämligen i allmänhet icke

vara böjd för att mottaga och därmed deltaga i avlöningskostnaderna åt

ett ämbetsbiträde, varav han icke har påtagligt behov. Vidare lära biskoparna,

bl. a. med hänsyn till stadgandet i 19 kapitlet 6 § kyrkolagen, icke

vara benägna att till aktiv församlingspräst prästviga flera än som i stiftet

kunna förses med någorlunda kontinuerliga missiv.

Denna i själva lönesystemet liggande spärr försvinner emellertid vid

genomförandet av kommitténs förslag och måste sålunda ersättas med en

annan anordning. Erforderlig begränsning i möjligheterna att anställa

personal har inom den civila statsförvaltningen — med undantag för de

affärsdrivande verken — åvägabragts antingen genom fixering av det antal

icke-ordinarie befattningar, som högst må förekomma vid vederbörande

verk, eller ock genom maximering av det anslagsbelopp, som må av

vederbörande myndighet användas för ändamålet. Enligt kommitténs mening

är på förevarande område den förstnämnda metoden att föredraga.

Kommittén förordar sålunda, att för varje stift årsvis eller för annan

lämplig period bestämmes det högsta antal befattningar såsom pastoratsadjunkt,

som inom stiftet må vara anställda.

Angående tillvägagångssättet för fastställande av sagda antal förordar

kommittén, att domkapitlen — i analogi med exempelvis länsstyrelserna

och andra civilstatens verk och myndigheter — åläggas att till Kungl.

Maj:t ingiva detaljerade och motiverade äskanden i förevarande hänseende.

Det bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t, som av ålder äger befogenhet

att besluta om inrättande av för församlingsvården erforderliga

ordinarie och icke-ordinarie prästerliga befattningar, att efter verkställd

prövning av de inkomna framställningarna fastställa antalet pastoratsadjunktstjänster

i varje stift för ifrågavarande tidsperiod eller tills vidare.

Vid beräkningen av behövligt antal pastoratsadjunkter måste hänsyn

tagas icke blott till ett mera kontinuerligt behov av präster i icke-ordinarie

ställning för biträde åt ordinarie präst och såsom rekryteringspersonal

för de ordinarie församlingsprästerna utan jämväl till behovet av vikarier

under vakanser samt under semestrar och andra ledigheter för ordinarie

och icke-ordinarie präster. Då härvid även måste beaktas emellanåt inträffande

oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet och då

särskilt ordnandet av semesterfrågan för prästerskapet på ett någorlunda

tillfredsställande sätt förutsätter en icke alltför snävt tilltagen kader av

rörlig icke-ordinarie personal, måste självfallet vid fixerandet av maximisiffrorna

för stiften tillses, att sådana marginaler åvägabringas, att stiftsledningarnas

rörelsefrihet ej alltför mycket inskränkas. Å andra sidan

måste självfallet återhållsamhet iakttagas, när det gäller utökning av antalet

i stiften tjänstgörande pastoratsadjunkter utöver en siffra, som —

givetvis med alla nödiga säkerhetsmarginaler — kan visa sig på längre

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

sikt tillräcklig för de »fasta» prästerliga tjänsternas återbesättande vid

innehavarnas successiva avgång.

Det må framhållas, att en stiftsvis fixerad tilldelning av pastoratsadjuktstjänster

på sätt här förordats är en kyrkoorganisatorisk fråga,

som icke får sammanblandas med den rent episkopala befogenheten att

prästviga. I denna befogenhet åsyftar kommitténs förslag icke någon

ändring.

I fråga om pastoratsadjunkternas utnyttjande inom kyrkoorganisationen

föreslår kommittén i huvudsak icke någon ändring.

Vid resa till och från förordnande bör pastoratsadjunkten erhålla resekostnads-

och traktamentsersättning. Under tjänstgöring utanför stationeringspastoratet

synes lämpligt avvägt tjänstgöringstraktamente böra utgå.

Kommittén vill i detta sammanhang påpeka, att ett smidigt utnyttjande

av rikets pastoratsadjunktskår kunde ernås genom att efter överenskommelse

mellan respektive stiftsledningar pastoratsadjunkt förordnades att

för en begränsad tid tjänstgöra i annat stift än där han antagits, då tillfälligt

personalunderskott förelåge i detta stift men icke i hans hemortsstift.

Löneavvägning och befordringsgång m. m.

Enligt kommitténs mening kan man vid lönesättningen för pastoratsadjunkterna

icke bortse från nu gällande eller på statsmakternas prövning

beroende lönesättning vid nyanställning och under de närmaste åren

därefter för sådana i statlig tjänst eller i statsunderstödd kommunal

verksamhet anställda befattningshavare, som undergått akademisk utbildning

i stort sett jämförlig med pastoratsadjunkternas.

Kommittén berör till en början något frågan om införande av en s. k.

reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna och anför:

En reglerad befordringsgång kan sägas innebära en efter måttet av den

före den aktuella anställningen förvärvade teoretiska och praktiska utbildningen

samt alltefter tjänstgöringstid i den ifrågavarande anställningen

differentierad, med vissa tidsintervaller automatiskt stigande lönesättning

inom en begränsad lönegradsspännvidd.

I vissa avseenden föreligga naturliga jämförelsepunkter mellan de prästerliga

befattningshavarna och personal vid statliga läroanstalter. Kommittén

vill i anslutning härtill erinra, att skolöverstyrelsen i ett till 1944

års personalutredning avgivet yttrande över väckt förslag om införande

av reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie läroverkslärare in. fl.

för sin del ansåg sig böra på anförda skäl avvisa ett sådant förslag (se

SOU 1947:58 s. 72). Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt åberopade

skolöverstyrelsen, att någon egentlig skillnad icke existerade mellan olika

icke-ordinarie lärare under deras första tjänstår i avseende å arbetets karaktär

och med detsamma förenat ansvar. På grund härav syntes anledning

saknas att införa en befordringsgång, som i främsta rummet skulle

vara eu ren tidsfunktion. Personalutredningen framhöll i anledning härav,

alt även om vissa invändningar syntes kunna göras mot det av skolöverstyrelsen

förda resonemanget, utredningen likväl funne sig kunna

bedöma frågan om de icke-ordinarie läroverkslärarnas befordringsgång

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 20''t.

ur delvis speciella synpunkter. Sålunda syntes det motiv, soin legat bakom

konstruktionen med uppflyttning i lönegrader med vissa mellanrum efter

ett på förhand fixerat schema — nämligen att en tjänsteman från att

under förmans tillsyn sysselsättas med enkla göroinål i början av sin

tjänstgöring förutsatts kunna så småningom anförtros alltmera kvalificerade

och självständiga arbetsuppgifter — icke äga samma tillämpning i

fråga om lärare som beträffande tjänstemän inom statsförvaltningen.

Personalutredningen fann emellertid övervägande skäl tala för att för

ifrågavarande läroverkslärare skulle fastställas en reglerad befordringsgång,

vilken dock på grund av vissa speciella förhållanden borde begränsas

till en normalisering av väntetiden till första extra ordinarie tjänst.

Synpunkter liknande dem, vilka av skolöverstyrelsen framförts och av

personalutredningen icke ansetts sakna relevans i diskussionen om införande

av en reglerad befordringsgång i egentlig mening för läroverkslärarna,

synas kunna anläggas mot att anpassa pastoratsadjunkternas

lönesättning efter en sådan befordringsgång. Sålunda torde böra erinras

om det i förevarande sammanhang betydelsefulla förhållandet, att genom

prästvigningen den extra ordinarie prästen redan under sitt första missiv

erhåller samma kompetens att utföra kyrkliga förrättningar som den

pastor han kan hava förordnats att biträda. Till följd härav kan en nymissiverad

präst icke utan vidare jämföras med en rekryt i amanuensgruppen.

En amanuensaspirant inom statsförvaltningen har merendels en

relativt begränsad befogenhet att självständigt utföra en förvaltningsakt.

Hans första tjänstgöring har i regel övervägande karaktären av en utbildnings-

och prövotid. Prästen har däremot genom den efter genomgångna

praktiska prov avlagda prästexamen och genom undergången prästvigning

i avseende å prästerliga förrättningar formellt vunnit full behörighet

till självständig ämbetsutövning med avseende å legala förrättningar.

Frånsett denna skillnad gäller emellertid i övrigt beträffande pastoratsadjunkten

likaväl som i fråga om den icke-ordinarie förvaltningstjänstemannen,

att han vanligen först med ökande antal tjänstår och därmed vunnen

större erfarenhet inom sitt verksamhetsområde får mera på egen

hand, ehuru givetvis under förmans tillsyn, sköta sitt kall. Denna skillnad

i erfarenhet i början av prästbanan och under de närmaste åren därefter

samt den därav betingade begränsningen i hans självständiga ämbetsutövning

kan beräknas särskilt inverka på pastoratsadjunktens kapacitet,

då det gäller prästens s. k. fria verksamhet. I och för sig vägande

synpunkter förefinnas sålunda för en på allmängiltiga skäl grundad schematisk

differentiering av pastoratsadjunkternas löneställning alltefter

tjänstgöringstidens längd, utformad i en reglerad befordringsgång, vilken

i fråga om lönestegring verkar snabbare än reglerna om löneklassuppflyttning.

En annan synpunkt har i detta sammanhang sitt berättigande. Beträffande

en nymissiverad präst torde, oavsett prästvigningens behörighetsverkningar

med avseende å legala förrättningar, i ungefär samma grad

som i fråga om en ung rekryt inom administrationen gälla, att hans praktiska

förutsättningar för tjänsten och hans personliga lämplighet icke äro

tillräckligt prövade. Ur det kyrkliga arbetets synpunkt kan det därför

icke vara annat än lämpligt, att den nyanställde pastoratsadjunkten under

en första tjänstgöringstid — aspiranttiden — underkastas prövning

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

med avseende å lämplighet för prästkallet och att han först efter tillfredsställande

utfall av en sådan prövning erhåller en fastare anställning samt

därefter successivt tillerkännes en automatiskt inträdande förbättrad löneställning.

Då det gäller utformningen av den reglerade befordringsgång för pastoratsadjunkterna,

som kommittén sålunda finner påkallad, kunna olika

alternativ till lönegradsserier övervägas. Innan kommittén framlägger sitt

förslag till dylik befordringsgång, får kommittén anföra följande.

Genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436, angående reglerad befordringsgång

för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst har införts

bl. a. en automatiskt verkande lönesättning för amanuens personalen vid

den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter. Med

amanuenser ha i kungörelsen likställts vissa andra tjänstemän vid olika

förvaltningsgrenar. För ifrågavarande befattningshavare tillämpas enligt

kungörelsen tvenne olika befordringsgångar. Den förmånligare av dessa

skall gälla, därest befattningshavaren antingen avlagt filosofie licentiatexamen

inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för hans arbete

vid verket, eller avlagt juris kandidatexamen jämte annan akademisk eller

motsvarande examen och den ifrågavarande kombinationen prövas särskilt

önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov eller ock avlagt

juris kandidatexamen och därjämte fullgjort minst 2% års tingstjänstgöring

eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. I andra

fall skall användas den i lägre löneläge startande och för uppnående av

identiska lönegrader relativt långsammare befordringsgången. De åsyftade

befordringsschemata ha följande utseende:

1) Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år, varefter

befordran till lönegrad Ce 24 sker.

2) Cf 17 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år, Ce 22 under

två år och Ce 23 under två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

Vid bedömande av de tingsmeriterade juristernas löneförmåner i amanuenskarriären

bör hänsyn tagas till löneställningen under tingstjänstgöringen.

Till rättsbildat biträde i domsaga utgår avlöning i form av

arvode motsvarande, under ett halvt år som tingsnotarieaspirant beloppet

i löneklass 8, under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 12

och under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 17 enligt löneplan

I i dyrortsgrupp 5. Den reala lönesättningen för tingsmeriterad jurist, som

efter 2% års domsagotjänstgöring övergår till anställning som amanuens

i förvaltningen, blir därför, i dyrortsgrupp 5, följande:

Löneklass 8 under ett halvt år, löneklass 12 under ett år, löneklass 17

under ett år, Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år,

varefter befordran till Ce 24 sker.

Såsom av det föregående framgår har 1944 års personalutredning i sitt

betänkande SOU 1947:58 haft under prövning frågan om lönesättningen

för de icke-ordinarie läroverkslärarna och därmed jämförliga lärare i det

statsunderstödda kommunala skolväsendet. Personalutredningens överväganden

i denna fråga utmynnade i följande förslag till reglerad befordringsgång

för de icke-ordinarie läroverkslärarna och med dem jämställda

kommunala lärare:

Cg 21 under två läsår och Ce 23 under elt läsår efter provår, varefter

befordran till lönegrad Ce 24 sker.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Personalutredningens förevarande förslag liar hittills icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen men bär givit anledning till

åtgärder för normalisering av väntetiden till extra ordinarie anställning

för läroverkslärare m. fl.

Mot den för amanuenspersonalen gällande befordringsgången har i en

väsentlig punkt riktats kritik bl. a. av riksdagens år 1947 församlade revisorer,

vilka anfört, att det syntes mindre lämpligt att inom befordringsgången

närliggande lönegrader utnyttjades, vilket medförde, att sneddningsregeln

måste tillämpas. I anledning av statsrevisorernas uttalande har

chefen för finansdepartementet i propositionen 225/1948 bl. a. framhållit,

att utnyttjande av närliggande lönegrader syntes böra undvikas vid fastställande

av reglerad befordringsgång för nya personalkategorier.

Efter att hava övervägt de olika synpunkter, vilka böra tillmätas betydelse

vid löneavvägningen för pastoratsadjunkterna — därvid kommittén

bl. a. sökt finna en avvägning, som undanröjer invändningarna om olämpliga

sneddningsverkningar utan att åsidosätta personalens intresse av en

tillfredsställande lönesättning —- har prästlönekommittén stannat vid att

framlägga följande förslag till befordringsgång för nämnda prästerliga

befattningshavare:

Cf 18 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år och Ce 22 under

två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

För jämförelse mellan den av kommittén förordade befordringsgången

för pastoratsadjunkterna och fastställd eller föreslagen befordringsgång

för olika jämförliga personalgrupper inom den civila statsförvaltningen

har kommittén låtit utföra vissa beräkningar. Dessa beräkningar visa, att

den av kommittén föreslagna befordringsgången under en tioårsperiod

från anställningens början för pastoratsadjunkterna giver en årlig medellön

nära sammanfallande med medellönen under samma tidsperiod för

icke tingsmeriterad amanuens och för icke-ordinarie läroverkslärare samt

något överstigande medellönen under en dylik tidsperiod för den, som går

befordringsvägen tingsnotarieaspirant—tingsnotarie—tingsmeriterad amanuens.

Ett särskilt spörsmål vid införande av en reglerad befordringsgång för

pastoratsadjunkterna är om och i vad mån exempelvis teologie licentiatexamen

eller teologie doktorsgrad bör medföra en förmånligare lönesättning

på pastoratsadjunktsstadiet. Erinras må, att personalutredningen

icke föreslagit något gynnsammare befordringsschema för icke-ordinarie

läroverkslärare med högre examen än magistergraden. Enligt 10 § punkt 3

lagen om tillsättning av prästerliga tjänster räknas i avseende å befordringsmeriter

filosofie doktorsgrad lika med tre prästerliga tjänsteår. Vissa

domkapitel bruka approximativt beräkna teologie licentiatexamen till fem

och teologie doktorsgrad till tio tjänsteår vid uppgörande av förslag för

tillsättning av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Vägande skäl synas

därför föreligga att redan på pastoratsadjunktsstadiet införa en något

gynnsammare befordringsgång för teologie licentiater eller doktorer. Kommittén

finner sig böra föreslå en förkortning av väntetiden till ett år för

teologie licentiater i lönegrad Ce 22 och för teologie doktorer i envar av

lönegraderna Ce 20 och 22.

Prästlönekommittén övergår härefter till att behandla

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b. 89

Ivyrkoadj un k te ma

och anför:

Kyrkoadjunkterna äro i den nuvarande kyrkoorganisationen att anse

såsom i stort sett permanenta icke-ordinarie befattningar. Härutinnan har

prästlönekommittén icke funnit anledning förorda någon ändring.

I fråga om lönesättningen av kyrkoadjunktstjänsterna vid en övergång

till det civila avlöningssystemet vill kommittén till en början framhålla,

att kommittén icke blivit övertygad om behovet av en differentiering av

dessa tjänster på olika lönegrader. Kommittén föreslår därför en enhetlig

lönegradsplacering av samtliga kyrkoadjunktsbefattningar. Beträffande

valet av lönegrad härvidlag är att märka, att de i det föregående föreslagna

lönegradsplaceringarna för de ordinarie församlingsprästerna, å ena, och

pastoratsadjunkterna, å andra sidan, icke giva utrymme för många alternativ,

då det gäller inplacering av kyrkoadjunktstjänsterna på löneskalan.

Efter övervägande har inom kommittén enighet vunnits om att förorda,

att kyrkoadjunktstjänsterna — främst med hänsyn till gällande lönesättning

för vissa i stort sett jämförliga tjänster inom den egentliga statsförvaltningen

och det statliga och statsunderstödda kommunala skolväsendet

— inplaceras i lönegrad Ce 24, vilken också är identisk med slutlönestadiet

i den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkterna.

Vad angår

Stifts- och kontraktsadjunkterna

förordar kommittén att de, i likhet med kyrkoadjunkterna, inplaceras i

lönegrad Ce 24 och beträffande de

Icke-ordinarie garnisons- och amiralitet s
prästerna
föreslår

kommittén, att garnisonspastorn i Boden och extra amiralitetspredikanten

i Karlskrona amiralitetsförsamling med hänsyn tagen till

tjänsternas organisatoriska särställning båda skola placeras i lönegrad

Ce 26.

Yttranden. ,

Anställningsformerna.

Mot prästlönekommitténs förslag, att kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkterna,

garnisonspastorn i Boden samt den icke-ordinarie amiralitetspredikanten

i Karlskrona amiralitetsförsamling skola vid den förordade

övergången till civilstatens lönesystem erhålla — enligt detta system begreppsbestämda

— extra ordinarie tjänster, har av remissinstanserna icke

framställts någon erinran. Kommitténs förslag om beredande av extra ordinarie

anställning för pastoratsadjunkterna efter viss tids tjänstgöring

har icke heller framkallat någon invändning i remissyttrandena. Den av

kommittén förordade provtjänstgöringen under halvtannat år före antagningen

till extra ordinarie pastoratsadjunkt har däremot väckt gensagor

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

från kyrkomötet, flertalet domkapitel och de prästerliga personalorganisationerna.

Efter framhållande att kommittén enligt kyrkomötets mening i

detta avseende förletts till en mindre välgrundad parallelldragning med förhållandena

på det civila förvaltningsområdet har kyrkomötet anfört följande.

Genom prästvigningen har kyrkan tagit slutlig ställning till frågan om

den vigdes lämplighet för kyrkans tjänst, och kyrkolagen innehåller också

föreskrifter om de synpunkter, som vid prövningen skola anläggas. Efter

prästvigningen står kyrkan ansvar för prästens skäliga försörjning, ett förhållande,

som också föranlett förbud mot vigande av flera präster än som

nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses. Någon möjlighet

att anordna en provtjänstgöring, efter vars slut den anställde skulle kunna

avvisas från prästkallet, föreligger sålunda icke. Endast genom beslut i

härför stadgad ordning kan präst berövas det ämbete, han genom vigning

erhållit.

Kyrkomötet anser emellertid icke förslaget om tillämpning av aspirantanställning

såsom första anställningsform i pastoratsadjunktskarriären i

och för sig giva anledning till erinran.

Domkapitlen i Västerås, Karlstad, Härnösand och Visby ävensom Sveriges

yngre prästers förbund förmena, att principiella hinder föreligga för

införande av aspirantanställningsformen i den prästerliga tjänsteorganisationen.

De förorda därför en anställningsform, som icke stämplar tjänstgöringens

beskaffenhet såsom provtjänstgöring. I stället för antagning till

aspirant föreslå stiftsstyrelserna i Karlstad och Visby ävensom förbundet

extra ordinarie anställning redan vid första antagningen, medan de båda

övriga domkapitlen anse, att viss tids extra anställning bör föregå befordran

till extra ordinarie pastoratsadjunkt. Domkapitlet i Karlstad har

till utveckling av sin ståndpunkt bland annat andragit, att jämförelsen av

en pastoratsadjunkt med en aspirant i civilförvaltningen icke torde vara

riktig, då den prästvigde icke kan entledigas annat än genom dom. Prästen

tillhör genom prästvigningen stiftet och kan icke av samma anledning

som aspirant entledigas, ty i så fall saknade prästvigningen reell rättslig

innebörd och vore endast en kultisk invigningsakt till viss liturgisk behörighet.

I praxis utgör enligt nyssnämnda domkapitels mening pastoratsadjunktsstadiet

numera sällan någon prövotid. Pastoratsadjunkten underkastas

för närvarande formaliter icke någon prövning och stiftsledningen

torde vid brist i hans lämplighet icke kunna vidtaga andra åtgärder än att

vägra förslagsrum och missivera till icke självständig syssla. Sveriges

yngre prästers förbund understryker, att den prövning av prästkallet, som

är önskvärd, bör ske före prästvigningen.

Statens lönenämnd, kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket

lämna kommitténs förslag i fråga om aspirantanställning för pastoratsadjunkt

utan erinran.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 91

Per sonal ramen för pastoratsadjunkterna.

Vad angår kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktsbefattningar

i stiften ifrågasätta kyrkomötet, domkapitlen i

samtliga — utom Lunds och Stockholms — stift samt de prästerliga personalorganisationerna

överhuvud behovet av en sådan anordning. Därest

en begränsning av stiftens rekryteringspersonal likväl skulle befinnas erforderlig,

anse kyrkomötet samt de nyss avsedda stiftsstyrelserna och organisationerna

sig dock icke kunna godtaga den av kommittén härutinnan

förordade metoden utan föreslå i stället en fixering av stiftens pastoratsadjunktskår

till högst en viss relation till antalet övriga tjänster i stiften,

förslagsvis 25 procent. Kyrkomötets särskilda utskott har, i sitt betänkande

nr 1, med avseende å kommitténs förslag i denna del gjort följande — av

kyrkomötet sedermera biträdda — uttalande.

Utskottet måste allvarligt erinra om de för kyrkan säregna förhållandena,

vilka innebära att, medan man inom den civila statsförvaltningen vid uppkommande

behov relativt lätt kan finna ersättningspersonal, man inom

kyrkan är hänvisad till prästvigda krafter. Redan av detta skäl måste åtgärder

för prästvigning vidtagas i god tid och biskoparna knyta kontakt

med de teologie studerandena och med dessa överenskomma om blivande

ordination.

Då bestämmelserna i 19 kap. 6 § kyrkolagen alltjämt avses komma att

gälla, synes det angeläget att icke ytterligare sådan spärr införes, som genom

starkare centralisering skulle kunna försvåra ett normalt uppehållande

av kyrkans kontinuerliga arbete. Av de båda utvägar, som kommittén

diskuterar, maximering av anslagsbeloppet eller fixering av antalet ickeordinarie

befattningar finner utskottet den förstnämnda såsom allt för

summarisk icke böra ifrågakomma.

Beträffande den sistnämnda vägen, som också kommittén för sin del

rekommenderar, finner utskottet mindre lyckligt, att för varje stift årsvis

eller för annan lämplig period medgivande skulle inhämtas hos Kungl.

Maj :t angående det antal befattningar såsom pastoratsadjunkt, som inom

stiftet må finnas. Det torde icke vara för domkapitlen möjligt att tillräckligt

långt i förväg ingå till Kungl. Maj :t med »detaljerade och motiverade

äskanden i förevarande hänseende».

Kommittén erinrar själv om att vid sådana äskanden även måste medräknas

»emellanåt inträffande oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet»

samt nödiga reserver för semesterfrågans lösning. Utskottet

har för sin del funnit det framkomligare att eu viss kvot bestämmes, vilken

fixerar relationen mellan antalet pastoratsadjunkter och fasta tjänster. Utöver

denna procentsiffra skulle sålunda antalet pastoratsadjunkter icke få

stiga utan att i varje särskilt fall medgivande lämnats av Kungl. Maj:t.

Vid en översyn av nuvarande relation mellan antalet pastoratsadjunkter

och fasta tjänster har utskottet räknat kyrko-, stifts- och kontraktsadjunklerna

till de fasta tjänsterna samt bortsett från alla e.o. präster, som icke

tjänstgöra som pastoratsadjunkter inom stiftet. Utskottet förutsätter atl

så bör ske vid tillämpande av eventuell kvotbestämning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

Utskottet har funnit att för närvarande inom fem stift pastoratsadjunkturer

utgöra mellan 16 och 17 % av antalet fasta tjänster. Medeltalet för

samtliga stift håller sig vid 13,7 %. Härvid måste hänsyn tagas till det förhållandet,

att för närvarande en viss prästbrist gör sig gällande i flera stift.

Skulle av skäl, som kommittén anfört, marginalen hållas relativt vid,

måste med hänsyn till oförutsedda ökningar i personalbehovet procentsiffran

ökas till 20 %.

Denna siffra måste emellertid ytterligare höjas så snart man medräknar

det behov av personalökning, som ett bättre ordnande av semestrarna kommer

att medföra. De sakkunniga ha räknat med att drygt 300 pastoratsadjunkter

skulle åtgå som semestervikarier, om uteslutande prästvigda

skulle anställas enkom för detta ändamål. Detta skulle utgöra cirka 8 %.

Emellertid torde det vara uteslutet att lösa semesterfrågan utan tjänstedubblering

eller anlitande jämväl av icke prästvigd personal. Med sådan

till hjälp torde antalet för semestrar behövlig prästvigd kraft kunna begränsas

till approximativt 5 %. Därigenom kommer man till ett relationstal

av sammanlagt 25 %.

Utskottet får fördenskull för sin del förorda, att föreskrifter givas att

högsta antalet pastoratsadjunkter må utgöra 25 % av antalet fasta prästerliga

tjänster i stiftet samt att utöver detta antal pastoratsadjunkter icke

må anställas, utan att särskilt medgivande inhämtas av Kungl. Maj :t.

Allmänna svenska prästföreningen framhåller gentemot kommitténs förslag

angående bestämmande av en personalram för stiftens rekryteringspersonal

följande.

Då för prästerlig tjänst ej kan ifrågakomina annan än prästvigd man,

måste i fråga om prästrekryteringen uppställas såsom ett ofrånkomligt

krav, att rättighet för biskop att prästviga ej inskränkes på sådant sätt att

församlingsvården äventyras. Enligt föreningens mening fyller icke kommitténs

förslag detta krav. Det åsyftar visserligen ej formellt någon inskränkning

i biskopsrätt att prästviga, men då antalet pastoratsadjunkter

skall fastställas av Kungl. Maj :t, kommer i verkligheten en sådan inskränkning

att äga rum. Därför måste bestämt påyrkas rätt för stiftsledning att

utan Kungl. Maj :ts hörande antaga pastoratsadjunkter till sådant antal att

det uppgår till viss procent av de ordinarie prästtjänsterna i stiftet. Med

hänsyn jämväl till behovet av semestervikarier torde detta procenttal knappast

kunna sättas lägre än till 25.

Kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktstjänster

hava lämnats utan erinran av statens lönenämnd, statskontoret

och riksräkenskapsverket. Kammarkollegiet biträder det av kommittén i

detta hänseende rekommenderade förfarandet och anser sig särskilt böra

understryka angelägenheten av att det behövliga antalet pastoratsadjunkter

inom stiften underkastas en regelbundet återkommande prövning, därvid

givetvis antalet bör tilltagas med nödig marginal för oförutsedda ökningar

i personalbehovet. En viss utjämning i detta avseende skulle också

enligt kollegiets mening kunna ernås genom den av kommittén förordade

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

anordningen med överförande av pastoratsadjunkt för tillfällig tjänstgöring

inom annat stift än det egna.

Löneavvägningen för pastorats adjunkter na.

Statens lönenämnd liksom även kammarkollegiet har ansett sig kunna

godtaga kommitténs förslag till löneavvägning och befordringsgång för

pastoratsadjunkterna. Samma förslag har icke föranlett någon erinran från

riksräkenskapsverkets sida. Statskontoret har anslutit sig till kommitténs

förslag angående införande av reglerad befordringsgång, men har i fråga

om väntetiden i de av kommittén förordade, av ämbetsverket godtagna lönegraderna

anmält en mot förslaget något avvikande uppfattning:

För vinnande av närmare anslutning till den för amanuenspersonalen

vid den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter gällande

ordningen synes emellertid tjänstetiden i såväl lönegraderna Ce 20

som Ce 22 böra utsträckas från två till tre år. Härigenom skulle slutlönegraden

i befordringsgången för pastoratsadjunkterna icke uppnås tidigare

än för jämställda amanuenser inom förvaltningen. Anledning att för prästerna

fastställa en gynnsammare ordning saknas enligt statskontorets mening.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de tidsschema

statskontoret ovan förordat, får ämbetsverket vidare föreslå följande befordringsgång

för teologie licentiater och teologie doktorer:

Cf 18, 1 år; Ce 20, 2 år; Ce 22, 2 år; Ce 24.

Kyrkomötet, domkapitlen i samtliga stift utom Västerås, Karlstads,

Härnösands och Visby samt allmänna svenska prästföreningen hava icke

något att erinra mot lönesättningen för pastoratsadjunkterna. Föreningen

har dock i annat sammanhang uttalat sitt gillande av det utav kommittéledamöterna

Berger och Helander — i deras vid kommitténs betänkande

fogade gemensamma reservation —- framlagda förslaget angående löneklassplacering

för extra ordinarie präst, som förbigåtts vid befordran till

ordinarie tjänster. Domkapitlen i Västerås, Karlstad och Härnösand anse,

att det vid lönesättningen för pastoratsadjunkt saknas anledning att frångå

den av kommittén i övrigt vid löneavvägningen anlagda jämförelsen mellan

församlingspräster och läroverks!ärare samt föreslå, att befordringsgången

anpassas till de icke-ordinarie läroverkslärarnas med lönegradsspännvidden

21—24. Enligt domkapitlets i Visby mening bör befordringsgången göras

förmånligare på det sättet, att lönegraden Cf 18 i kommitténs förslag borttages.

Med hänsyn till de ofrånkomliga bristfälligheterna i den prästerliga

befordringsordningen ifrågasätter sistnämnda domkapitel, huruvida det icke

kan anses skäligt, att pastoratsadjunkt, som trots visst antal försök ej

lyckats nå befordran, efter exempelvis 15 prästerliga tjänstår och 45 levnadsår

uppflyttas i 25 :e samt efter ytterligare 5 år i 26 :e lönegraden, varigenom

han skulle bliva jämställd med åtminstone komminister i lägsta

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lönegraden. Sveriges yngre prästers förbund uttalar, att lönegradsserien för

pastoratsadjunkterna i viss anslutning till de icke-ordinarie läroverkslärarnas

befordringsgång synes böra utformas sålunda: Ce 21 under ett och ett

halvt år, Ce 22 under två år, Ce 23 under två år, varefter befordran sker till

Ce 24, därvid en förkortning av väntetiden till ett år bör kunna ske för

teologie licentiater i Ce 23 samt för teologie doktorer i en var av Ce 22 och 23.

Löneavvägningen för k yr k oadjunkter in. m.

Statens lönenämnd och statskontoret hava godtagit den av kommittén

förordade lönegradsplaceringen för kyrkoadjunkterna, mot vilken riksräkenskapsverket

förklarat sig icke hava något att erinra. Från kammarkollegiets

sida ifrågasattes, huruvida det överensstämmer med eljest tilllämpade

principer i fråga om reglerad befordringsgång, att för kyrkoadjunkterna,

vilka med avseende på arbetsuppgifter i stort sett få anses

jämförbara med pastoratsadjunkterna, inrättas extra ordinarie befattningar

i samma löneställning som slutlönegraden i den för de senare avsedda reglerade

befordringsgången. Om så ej är fallet, torde enligt ämbetsverket

även kyrkoadjunkterna böra följa den reglerade befordringsgången.

Under framhållande av att kyrkomötet övervägt frågan om en differentiering

av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader, ansluter sig kyrkomötet

till kommitténs uppfattning, att något påtagligt behov av en sådan

anordning icke föreligger. På grund härav och då kyrkomötet finner den

för kyrkoadjunkterna föreslagna lönegradsplaceringen skälig, förordar

kyrkomötet kommitténs förslag i denna del. Domkapitlen i samtliga —

utom Karlstads och Härnösands — stift förklara sig icke hava något att

erinra mot kyrkoadjunkternas inplacering i lönegrad Ce 24, domkapitlet i

Visby under uttalande, att den föreslagna lönesättningen synes förmånlig

för den naturliga befordringsgången genom komministerstjänst till kyrkoherdebeställning.

Då det måste anses önskvärt, att kyrkoadjunkterna, som

— åtminstone vad beträffar Linköpings stift •—- i huvudsak äro stationerade

i stadsförsamlingarna och vilkas tjänstgöring i allmänhet bör inriktas

på ungdomsverksamhet, icke allt för länge kvarstanna i sina tjänster, synes

enligt domkapitlet i samma stift löneställningen för dessa adjunkter ur den

anförda synpunkten icke böra göras förmånligare än enligt kommittéförslaget.

Allmänna svenska prästföreningen förklarar sig icke vilja motsätta

sig kommittéförslaget på denna punkt men anser sig likväl böra framhålla,

att en inplacering i lönegrad Ce 25 synts mera motiverad dels med hänsyn

till tjänstens karaktär och med densamma förenade arbetsuppgifter dels

ock i anseende till att lönegrad Ce 24 även är slutlönegraden i den reglerade

befordringsgången för pastoratsadjunkterna. Enligt föreningens mening

förefinnes dock en väsentlig skillnad mellan pastoratsadjunkts- och kyrko
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

adjunkstjänster såväl ur tjänsteorganisatorisk synpunkt som med avseende

på arbetsuppgifterna.

En från kommitténs förslag avvikande lönesättning för kyrkoadjunkterna

påyrkas av domkapitlen i Karlstad och Härnösand samt Sveriges

gngre prästers förbund. Då enligt det förra domkapitlets mening samma

anledning föreligger för en differentiering av kyrkoadjunkterna på olika

lönegrader som beträffande komministerstjänsterna, föreslår domkapitlet

en fördelning av nämnda adjunktsbefattningar på lönegraderna Ce 24,

Ce 25 och Ce 26, varigenom lägsta komministers- och högsta kyrkoadjunktslönegraderna

skulle bliva identiska. Domkapitlet i Härnösand och nyssnämnda

personalorganisation, vilka båda förordat komministraturernas

differentiering på lönegraderna Ca 27, Ca 28 och Ca 29, finna vägande skäl

tala för en fördelning av kyrkoadjunktstjänsterna på lönegraderna Ce 25,

Ce 26 och Ce 27. Förbundet anför till stöd för sin uppfattning följande.

De skäl, som anförts för en differentiering av komministerstjänsterna,

gälla i alldeles samma mån kyrkoadjunkturerna. I åtskilliga flerförsamlingspastorat

finnes i stället för komministern en kyrkoadjunkt, som i den

ena eller i två av församlingarna övertagit de funktioner, som eljest ankomma

på kyrkoherde. När i samma pastorat finnas både komminister och

kyrkoadjunkt föreligger i regel ingen som helst skillnad mellan dessa i

fråga om arbetsuppgifter. Beträffande lönegradsplaceringen vill förbundet,

som håller före att kyrkoadjunkt under inga förhållanden kan placeras i

lägre lönegrad än Ce 25, föreslå, att dessa tjänster inplaceras i Ce 25, 26

och 27, och att differentieringen sker i analogi med vederbörande kyrkoherdetjänsts

inplacering. I

I anslutning till frågan om löneavvägningen för kyrkoadjunkterna hava

domkapitlet i Visby och allmänna svenska prästföreningen framhållit, att

vad som från deras sida anförts i fråga om löneförbättring för extra ordinarie

präst, som förbigåtts vid befordran till ordinarie tjänster, jämväl har

sin giltighet i fråga om kyrkoadjunkter.

Enligt flertalet remissinstanser aktualiserar frågan om lönesättningen

för kyrkoadjunkterna det tjänsteorganisatoriska spörsmålet om principerna

för inrättande av kyrkoadjunktstjänster. Kyrkomötets särskilda utskott

har i detta spörsmål anlagt följande av kyrkomötet godtagna synpunkter.

Enligt 14 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning skall

kyrkoadjunktstjänst inrättas i pastorat, där bibehållande eller inrättande

av komministerstjänst icke erfordras men arbetet dock kräver, att ordinarie

tjänsteinnehavare erhåller stadigvarande biträde av adjunkt. I anslutning

härtill vill utskottet understryka vikten av att kyrkoadjunkturer icke få

träda i stället för komministerstjänster, utan att, där behov av sistnämnda

slags befattning tydligt och varaktigt förefinnes, sådan tjänst också verkligen

tas i anspråk. Alt, såsom nu förekommer, jämte kyrkoherde och eu

eller två komministrar ända till tre kyrkoadjunkter anställas i en och

samma församling kan svårligen utgöra eu från kyrklig synpunkt ända
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

målsenlig ordning. En dylik anhopning av kyrkoadjunktstjänster överensstämmer

uppenbarligen icke heller med nyssnämnda lagrum.

Domkapitlet i Linköping understryker den förefintliga tendensen att inrätta

kyrkoadjunktstjänster i sådana fall, där komministrar synts böra anställas,

samt betonar, att med en fortsatt dylik utveckling försvinna förutsättningarna

för den föreslagna relativt låga löneställningen för kyrkoadjunkterna.

I sitt yttrande över här ifrågavarande del av kommittébetänkandet kommer

jämväl domkapitlet i Lund in på den lämpliga avvägningen av antalet

kyrkoadjunktstjänster samt framför i samband härmed synpunkter, som

även äga betydelse i ett vidare sammanhang.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande 20, vilka var och

en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro

bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänsteställning

som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen

berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter

för dem att — dessa präster äro samliga placerade på landsbygden — anskaffa

bostäder. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga

äro ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i

kyrkoarkivet. Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen

tillämpas i förhyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning

härav och jämväl ur synpunkten att hava kyr koadjunkterna bosatta inom

resp. församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder

åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar

blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda

fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än 16 kyrkoadjunkter.

Domkapitlet finner nu alla skäl tala för att dessa kyrkoadjunktstjänster

förvandlas till komministerstjänster. Tjänsteställningen är ju fullt enahanda

med en komministers. Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett betydande

antal av dessa kyrkoadjunkter hänföras till tjänsteklass 2 för komministrar,

därest deras tjänster skulle omvandlas till komministerstjänster. Domkapitlet

kommer sålunda att i sinom tid göra framställning om inrättande

av komministerstjänster i stället för kyrkoadjunktstjänster i dessa liksom

i ett flertal andra fall. I detta sammanhang vill domkapitlet framhålla, att

även om den nu gällande prästlöneregleringslagen skulle äga bestånd, domkapitlet

i allt fall i samband med utlöpningen av löneregleringar haft för

avsikt att i erforderligt fall göra framställning om kyrkoadjunkters ersättande

med komministrar. För övrigt torde inrättandet av kyrkoadjunktstjänster

ha fått en omfattning, som nu gällande lagstiftning icke avsett.

I ett flertal fall hade inrättande av komministerstjänster varit av behovet

mera påkallat och av lagstiftningen förutsatt.

Skulle av vissa skäl, som domkapitlet visserligen knappast kan anse bärande,

ändock e. o. präst böra anförtros kyrkobokföringsskyldighet, synes

sådan präst böra erhålla ställning som e. o. komminister och hänföras till

den tjänsteklass bland komministrar antalet invånare inom tjänstgöringsområdet

berättigar honom till. Självfallet skulle e. o. komminister vara berättigad

till prästgård. Den av domkapitlet ifrågasatta nya prästerliga tjänst

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

eller e. o. komministerstjänst skulle kanske jämväl i andra fall tänkas

komma till användning.

Löneavvägningen för icke-ordinarie

stiftspräster.

Den för stifts- och kontraktsadjunkterna föreslagna placeringen i lönegrad

Ce 24 har av statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statskontoret

och kammarkollegiet lämnats utan erinran, av kollegiet dock under ifrågasättande,

huruvida icke för här ifrågavarande präster ■—- liksom i fråga

om kyrkoadjunkterna — borde tillämpas den för pastoratsadjunkterna avsedda

befordringsgången. Kgrkomötet och sex domkapitel hava med hänsyn

till finansiella konsekvenser icke ansett sig kunna förorda någon ändring

av den föreslagna löneställningen, ehuru det från vissa synpunkter

varit önskvärt, att stiftsadjunktstjänsterna, för vilka stundom komministrar

tagas i anspråk, kunnat placeras i en högre lönegrad. Med hänsyn till

att de rätt fåtaliga stiftsadjunktsbefattningarna äro specialtjänster av utomordentlig

betydelse för det kyrkliga arbetet i stiftet med stora krav på

tjänsteinnehavarens initiativkraft och förmåga att självständigt planera

arbetsuppgifterna förorda domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Växjö

samt allmänna svenska prästföreningen inplacering av dessa befattningar

i lönegrad Ce 25. Under framhållande av i huvudsak samma synpunkter

förorda domkapitlen i Härnösand och Stockholm en höjning av löneställningen

till lönegrad Ce 26 samt domkapitlet i Karlstad och Sveriges gngre

prästers förbund uppflyttning ytterligare en lönegrad.

Lönea v vägningen för de icke-ordinarie

garnisons- och amiralitetsprästerna.

Enligt statens lönenämnds förmenande föreligga i kommittébetänkandet

icke tillräckliga uppgifter för bedömande av frågan om löneställningen för

garnisonspastorn i Boden och den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i

Karlskrona. Riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning hava

emellertid ansett sig kunna lämna kommitténs förslag i denna del utan

erinran. Med hänsyn till de båda tjänsternas beskaffenhet har statskontoret

icke funnit sig kunna förorda högre lönegradsplacering än Ce 24.

I fråga om garnisonspastorn i Boden, som är ensam präst vid en av de

allra största garnisonerna i landet, anser kgrkomötet, liksom även domkapitlet

i Luleå, att hans ställning, ansvar och arbetsbörda motivera minst

samma löneställning som tillkommer komminister i högsta tjänsteklass.

Enligt kyrkomötets mening bör den icke-ordinarie amiralitetspredikanten

i Karlskrona, som ifråga om tjänsteställning är närmast jämförbar med

kyrkoadjunkt, placeras i lönegrad Ce 24. Ifrågavarande garnisonspastor och

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 201.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

amiralitetspredikant föreslås av allmänna svenska prästföreningen och

Sveriges yngre prästers förbund placerade i respektive lönegrad Ce 28

och Ce 26.

Föredraganden.

Av betydelse vid utformningen av anställningsförhållandena för de prästerliga

adjunktskategorierna vid en övergång till civilstatens lönesystem är

självfallet bedömandet av de nuvarande extra ordinarie prästernas anställningsrättsliga

ställning. Kyrkomötet jämte åtskilliga domkapitel ha gentemot

de föreslagna anställningsformerna framhållit, att kyrkan genom ordinationen

tagit slutlig ställning till frågan om den prästvigdes lämplighet

för dess tjänst och att härefter kyrkan står ansvar för prästens skäliga

försörjning. Då möjligheten att entlediga annorledes än efter fel eller försummelse

i tjänsten utgör huvudkriteriet på de icke-ordinarie anställningsformerna

i civilstatens lönesystem, skulle den av kyrkomötet hävdade uppfattningen

betinga en grundväsentlig förändring av dessa anställningsformers

innehåll vid lönesystemets tillämpning för prästerna. Ehuru kyrkomötet

godtagit nämnda anställningsformer oreviderade, anser jag mig likväl

ha anledning att här något närmare beröra ifrågavarande spörsmål.

Till grund för kyrkomötets mening, att ordinationen konstituerar en rätt

till anställning i kyrkans tjänst, lärer åberopas bestämmelserna i 19 kap.

6 § i 1686 års kyrkolag, vartill nådiga cirkulärbreven den 19 december 1748

och den 21 augusti 1786 innehålla kompletterande tillämpningsföreskrifter.

Det i nämnda lagrum stadgade förbudet för biskop att — vid påföljd av

ansvar för ämbetsbrott — viga flera präster än som nödtorfteligen behövas

och med lägenheter kunna förses får dock enligt min uppfattning icke

tagas till intäkt för ett påstående av så vittutseende innebörd som det som

här framförts. Denna lagbestämmelse kan icke äga annat än det begränsade

syftet att stadga eu med straffansvar sanktionerad regel för rekryteringen

av stiftets prästerskap, avsedd att i möjligaste mån förhindra

uppkomsten av en delvis sysslolös prästkår.

Av vad jag här anfört torde till en början följa, att ehuruväl en till aktiv

församlingstjänst vigd prästman vid en väl planlagd stiftsrekrytering i allmänhet

måste kunna påräkna kontinuerliga missiv, det ingalunda får anses

som mot den gällande rättsregleringen stridande, om han till följd av

personalförhållandena i stiftsprästerskapet, som icke kunnat förutses vid

hans ordination, under någon tid ställes utan förordnande. Sistnämnda

situation får givetvis ses i samband med det förhållandet, att § 36 regeringsformen

skyddar ordinarie präst mot att — i annat fall än efter vederbörlig

läkarundersökning, som avses i §16 b prästlöneregleringslagen —

påtvingas ett ämbetsbiträde eller en vikarie, till vars avlöning han skall

bidraga.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om den extra ordinarie prästen under sina förordnanden i stiftet genom

sitt personliga uppträdande i och utom tjänsten eller genom själva beskaffenheten

av sin tjänstéutövning visar sig vara olämplig såsom präst

— dock utan att därför kunna jämlikt 13 § domkapitelslagen skiljas från

prästämbetet -—- anser jag, i motsats till kyrkomötet, hinder i kyrkolag

eller annan författning icke föreligga för stiftsledningen att underlåta att

meddela honom missiv. Befogenheten för domkapitel att vägra en olämplig

— från prästämbetet dock icke skild — präst missivering framgår för övrigt

otvetydigt av tidigare av Kungl. Maj:t meddelade avgöranden i besvärsmål

rörande dylik fråga.

Enligt min mening föreligger sålunda icke något hinder i kyrkolag eller

eljest att i den statskyrkliga tjänsteorganisationen tillämpa de i civilstatens

lönesystem utformade anställningsformerna aspirant- och extra ordinarie

anställning i all huvudsak oförändrade. I likhet med kommittén anser jag,

att vid den förordade löneregleringen åt de prästerliga adjunkterna bör beredas

extra ordinarie anställning. Huruvida efter övergången till det föreslagna

lönesystemet antagningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt skall

föregås av viss tids aspirantanställning, är enligt min mening en lämplighetsfråga,

som får avgöras från i huvudsak två synpunkter. Den ena av

dessa är, om det med hänsyn till löneavvägningen för i stort sett jämförliga

befattningshavargrupper kan anses motiverat, att pastoratsadjunkten redan

från första tjänstgöringsdagen tillerkännes med extra ordinarie anställning

förenade sociala löneförmåner och pensionsrätt med mera. För min del

kan jag icke finna annat än att en omedelbar extra ordinarieantagning

skulle innebära ett påtagligt gynnande av pastoratsadjunkterna framför

övriga i allmän tjänst anställda befattningshavare med lika omfattande

akademisk utbildning. Den andra synpunkten är om det för införande av

aspirantanställning för icke-ordinarie präster möter principiella hinder i

så måtto, att pastoratsadjunktens första tjänstgöringstid icke har karaktären

av en prövnings- och utbildningstid. Det är självklart, att den noggranna

och sorgfälliga individuella prövning av de olika prästkandidaternas

lämplighet för prästämbetet — bland annat genom förfrågningar hos

lärarna vid de teologiska fakulteterna — som biskopen anlägger vid rekryteringen

av stiftets prästerskap, i allmänhet är en garanti för den prästvigdes

lämplighet för kallet. Erfarenheten har dock visat, att i vissa fall

ordinerats teologer, vilka icke varit för prästämbetet lämpliga, något som

även understrukils i den år 1942 framlagda prästutbildningsutredningen

(SOU 1942:33). I samma utredning har därjämte framhållits, att en nyordinerad

präst i stort sett är oprövad i de praktiska församlingsvårdsuppgifterna.

Den första tjänstgöringen såsom församlingspräst är därför i

mycket eu utbildningstid, övervägande skäl tala därför enligt min mening

för ett anlitande av aspirantanställning under pastoratsadjunkternas första

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tjänstgöringstid — lämpligen under halvtannat år såsom kommittén föreslagit.

I praktiken torde detta för övrigt allenast innebära, att pastoratsadjunkten

under angivna tid icke kommer i''åtnjutande av de förmåner

extra ordinarie anställning medför.

Vad därefter angår den av kommittén förordade begränsningen av antalet

pastoratsadjunktstjänster i stiften, så har av kammarkollegiet särskilt

understrukits angelägenheten av en regelbundet återkommande prövning

av pastoratsadjunktskårens storlek. För egen del finner jag, att kommittén

på ett övertygande sätt motiverat behovet av en fixerad personalram

för stiftens obefordrade präster i aktiv församlingstjänst. Jag instämmer

därför i kommitténs förslag, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t —

som jämväl inrättar ordinarie och övriga icke-ordinarie församlingstjänster

— att bestämma antalet pastoratsadjunkturer i stiften. Till frågan om

det praktiska anordnandet av den föreslagna personalramen är jag icke

för närvarande beredd att taga ställning. Jag finner mig dock i detta sammanhang

böra anmärka, att den av kyrkomötet förordade procentmetoden

icke möjliggör någon smidig anpassning alltefter det stiftsvis mycket varierande

behovet av pastoratsadjunkter under olika tidsperioder. Ett utnyttjande

i varje stift av kyrkomötets relationstal — 25 procent •— skulle innebära

en utökning av det nuvarande antalet pastoratsadjunkter med omkring

80 procent och medföra en kostnadsökning — utöver kommitténs

kostnadsplan — med cirka 2 400 000 kronor, utgifter för reseersättningar

och tjänstgöringstraktamenten icke inräknade. Redan med hänsyn till de

ekonomiska konsekvenser, som kyrkomötesförslaget kan medföra, är det

föreslagna procenttalet givetvis icke godtagbart.

De skäl, som av statskontoret, vissa domkapitel och Sveriges yngre prästers

förbund framförts för ändring i olika riktningar av kommitténs förslag

till befordringsgång för pastoratsadjunkterna, kan jag icke finna bärande.

Att liksom i fråga om de ordinarie församlingsprästerna anpassa

lönesättningen för pastoratsadjunkterna efter läroverkslärarlönen i viss

tjänstegrad finner jag uteslutet, då för de icke-ordinarie prästerna saknas

motsvarighet till det för läroverkslärarna betungande provåret med ersättning

i form av terminsarvoden å 1 000 kronor. Enligt min mening tillgodoser

kommitténs förslag till befordringsgång på ett tillfredsställande sätt

anspråken på en skälig löneavvägning och samtidigt även i detta sammanhang

relevanta lönetekniska synpunkter. Jag tillstyrker därför den av de

sakkunniga föreslagna befordringsgången.

Till frågan, huruvida icke-ordinarie präst, som till följd av prästvalssystemets

ur befattningshavarsynpunkt ojämna verkningar icke vunnit befordran

trots påtaglig överlägsenhet i tjänstår, bör beredas speciell kompensation

i form av högre löneklass- eller lönegradsplacering än som följer av

normalbestämmelserna, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I likhet med kyrkomötet och det stora flertalet övriga remissinstanser

biträder jag kommitténs uppfattning, att tillräcklig anledning icke föreligger

för en differentiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader.

Under sådant förhållande finner jag vägande skäl saknas för att frångå

den av kommittén förordade — av bland annat kyrkomötet, statens

lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket godtagna -— inplaceringen

av kyrkoadjunkterna i lönegrad Ce 24.

I ett flertal yttranden — särskilt de som avgivits av kyrkomötet samt

domkapitlen i Linköping och Lund — har framförts kritik mot nuvarande

praxis i fråga om inrättande av kyrkoadjunktstjänster. De framställda erinringarna

synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de påkalla en omprövning

av praxis för kyrkoadjunkturens fortsatta utnyttjande i tjänsteorganisationen.

Med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter som anförtrotts stiftsoch

kontraktsadjunkterna kan det enligt min mening ifrågasättas, huruvida

icke en något högre löneställning bör tillerkännas dessa präster än

den av kommittén föreslagna, Ce 24. Men då mera vägande synpunkter av

tjänsteorganisatorisk och löneteknisk natur tala i motsatt riktning, anser

jag mig icke kunna förorda ett frångående av kommitténs förslag i

denna del.

Beträffande åter de icke-ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna

finner jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen

taga slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster. 6

6. Tjänstebostäderna.

T jänsteb o stadens inordnande i lönesystemet.

Prästlönekommittén.

Att såsom hittills tjänstebostad i allmänhet bör tillhandahållas de ordinarie

församlingsprästerna av pastoratet, därom synes någon tveksamhet

ej kunna råda. Å ena sidan är det uppenbart, att i de många landsbygdsförsamlingarna,

där någon hyresmarknad ofta ej existerar, bostad alltjämt

måste tillhandahållas genom pastoratets försorg. Å andra sidan är prästernas

verksamhet av den art, att den oftast kräver en bostad med relativt

stora utrymmen, som i många fall icke kunna beredas befattningshavaren

utan det allmännas mellankomst. Det nuvarande prästgårdsbeståndet är

dessutom så betydande och i fråga om bostädernas storlek och beskaffenhet

i övrigt så särpräglat, att det skulle möta stora svårigheter att utnyttja

beståndet för annat ändamål än hittills.

Beträffande upplåtelse av tjänstebostad åt befattningshavare med avlöning

enligt statens allmänna avlöningsreglemente finnas vissa allmänna

regler i reglementet (38 §), varjämte specialbestämmelser förutsättas kunna

av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelas rörande sådan

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tjänstebostads anordnande samt angående dess vård och underhåll. Reglementet

innefattar stadganden om befattningshavares förpliktelse att mottaga

och bebo åt honom anvisad tjänstebostad, om hans skyldighet att gälda

ersättning för bostaden och i förekommande fall jämväl ersättning för

bränsle och belysning. Härutöver stadgas i reglementet om tjänstebostads

avträdande samt om befattningshavares och dennes dödsbodelägares skyldighet

att vid behov mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebostaden

för vikarie och efterträdare.

I folkskolans avlöningsreglemente (26 §) återfinnas i stort sett motsvarande

bestämmelser beträffande tjänstebostad åt ifrågavarande lärare. Härutöver

finnes beträffande lärarbostäderna en särskild boställsordning med

utförliga bestämmelser rörande sådan bostads anordnande, storlek, inredning

in. in. ävensom angående den ersättning (hyresavdrag), som för bostaden

skall utgå, om ersättningens bestämmande och om uppskattning för

sådant ändamål av tjänstebostadens hyresvärde.

För församlingsprästerna synas enligt kommitténs mening några reglerande

bestämmelser i förevarande hänseenden icke vara erforderliga utöver

dem, som för övriga här omnämnda befattningshavargrupper befunnits påkallade.

I det hela torde de blivande bestämmelserna för prästerna närmast

böra ansluta sig till de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade.

Det finnes fördenskull ingen anledning att vidtaga större saklig ändring

i den ecklesiastika boställsordningens stadganden i 17 och 18 §§. Dock

torde bestämmelserna om prästs vårdnadsskyldighet med avseende å tjänstebostaden

böra utvidgas att avse jämväl tjänstebostad i annan pastoratsbyggnad.

Skyldighet att mot ersättning upplåta utrymme i bostaden bör

vidare gälla icke blott befattningshavarens dödsbodelägare utan även denne

själv, och den bör även innefatta skyldighet att bereda personligt bostadsutrymme

åt pastoratsadjunkt, som anställes som ämbetsbiträde åt tjänstinnehavaren.

Bestämmelserna om befattningshavares skyldighet att mottaga och bebo

åt honom anvisad tjänstebostad böra för församlingsprästernas vidkommande

givetvis avse jämväl bostad i annan pastoratsbyggnad än prästgård.

Sådan annan tjänstebostad, om vars anordnande ju icke — såsom i fråga

om prästgårdarna — förekomma några bestämmelser i ecklesiastik boställsordning,

bör likväl förutsättas skola godkännas av stiftsnämnden för

att skyldighet skall inträda för prästen att mottaga och bebo densamma.

I fråga om de prästerliga tjänstebostädernas anordnande, deras inredning

och övriga beskaffenhet äro med hänsyn till omregleringen av prästernas

avlöningsförhållanden icke några särskilda nya bestämmelser påkallade.

Boställsordningens föreskrifter härutinnan torde med avseende å

prästgårdarna vara tillfyllest. Måhända kunna de i särskilda hänseenden

vara i behov av viss översyn, men denna fråga har icke något samband

med löneregleringen. Enligt kommitténs mening äro några bestämmelser

för närvarande ej i avlöningshänseende behövliga rörande vad prästs

tjänstebostad skall omfatta, vilka rum som skola däri ingå och vad eljest

därmed skall vara förbundet.

Kommittén erinrar vidare om, att folkskolans avlöningsreglemente ålägger

vederbörande befattningshavare ovillkorlig skyldighet att vidkännas ersättning

för av honom mottagen tjänstebostad samt att statens allmänna

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 204.

103

avlöningsreglemente innehåller likartad föreskrift men även förutsätter, att

tjänstebostaden understundom förekommer såsom särskild förmån utöver

den kontanta avlöningen. Kommittén ingår härefter på frågan, huruvida

för församlingsprästernas vidkommande avlöningen såsom hittills bör utgå

i form av nettolön, d. v. s. utan inräknande i denna av tjänstebostadsförinånens

värde, eller om regleringen även i detta hänseende principiellt

bör anslutas till de nya statliga avlöningsreglementena och avlöningen alltså

utgå såsom bruttolön. För sitt ställningstagande till denna fråga har

kommittén föranstaltat om en särskild utredning. Vid denna utredning har

kommittén biträtts av ledaren för 1945 års allmänna hyresräkning, t. f.

byråchefen i socialstyrelsen Gunnar Hävermark. I en av denne upprättad

»p. m. angående tjänstebostadens inordnande i ett avlöningssystem för

prästerskapet» (bilagd prästlönekommitténs betänkande) lämnas en allsidig

redogörelse för innebörden och konsekvenserna av en tjänstebostadsreglering

i enlighet med, å ena sidan, ett avlöningssystem med nettolön,

d. v. s. utan inräknande i avlöningen av tjänstebostadsförinånens värde,

samt å andra sidan, ett bruttolönesystem. Kommittén yttrar härom för

egen del:

Efter ingående övervägande av olika med de båda huvudmetoderna förbundna

nackdelar och fördelar har kommittén ansett sig böra förorda ett

bruttolönesystem för församlingsprästerskapet med ersättningsskyldighet

för upplåten tjänstebostad, vare sig denna anvisas i insynad prästgård eller

i annan av pastoratet tillhandahållen bostadslägenhet. Kommittén har härvid

fäst särskild vikt vid de oegentligheter som, på sätt Hävermark i sin

promemoria framhållit, måste uppstå vid ett system med nettolön och

hyresfri bostad, därest detta, såsom här vore avsett, kombinerades med

den enligt statens löneplansförordning gällande, för bruttolön avvägda dyrortsgrupperingen

jämte ett därtill anknutet, på likartad grund indexreglerat

lönetillägg. De praktiskt administrativa olägenheterna av en särskild indexberäkning

för prästerna för att utjämna de i sådant fall uppkommande

skiljaktigheterna i reallönevärde mellan den prästerliga nettolönen och

jämförliga befattningshavares bruttolön har kommittén funnit väga väsentligt

tyngre än de förvaltningstekniska besvärligheter, som icke helt kunna

undgås vid en övergång från ett netto- till ett bruttolönesystem.

Yttranden.

Efter framhållande att kommittén icke föreslagit någon ändring i nu

gällande bestämmelser om pastorats skyldighet att tillhandahålla kyrkoherde

och komminister prästgård eller om dennas beskaffenhet har kyrkomötet

uttalat, att pastorat borde, om prästgård ej funnes, åläggas att tillhandahålla

sådan tjänstebostad, som i huvudsak motsvarade de författningsenliga

kraven på prästgård. Skyldigheten för adjunktstagare att bereda personligt

bostadsutrymme åt pastoratsadjunkt, bör enligt kyrkomötets mening

icke göras ovillkorlig, med hänsyn till att fall kunna förekomma, då

ett utnyttjande av denna förpliktelse ej kan anses lämpligt.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Domkapitlet i Växjö och Sveriges yngre prästers förbund anse, alt skyldighet

bör stadgas för pastorat att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrkoadjunkt,

om förhållandena på hyresmarknaden i stationeringsorten det påkalla.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man vid löneregleringen kan

förbigå de icke-ordinarie prästernas tjänstebostadsfråga. I samma spörsmål

gör domkapitlet i Lund följande uttalande.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande tjugu, vilka var och

en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro

bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänsteställning

som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen

berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter för dem

att — dessa präster äro samtliga placerade på landsbygden — anskaffa bostäder.

Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga äro

ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i kyrkoarkivet.

Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen tillämpas i förhyrd

bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning härav och

jämväl från synpunkten att hava kyrkoadjunkterna bosatta inom respektive

församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder

åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar

blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda

fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än sexton kyrkoadjunkter.

Kammarkollegiet har beträffande skyldigheten att tillhandahålla prästgård

yttrat följande.

Kyrkomötet har i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna gjort ett uttalande

av principiell innebörd. Kyrkomötet har nämligen ansett, att det

enligt kommitténs förslag i övrigt vore följdriktigt, att pastorat i de fall,

då insynad prästgård icke funnes, ålades att tillhandahålla bostad av sådan

beskaffenhet, att den i huvudsak motsvarade de krav, som ställdes på prästgård.

Kollegiet anser, att befogenhet alltjämt bör förbehållas Kungl. Maj:t

att dispensera från åliggandet att tillhandahålla prästgård, där hinder härför

finnes möta på grund av särskilda omständigheter. Vissa skäl kunna

till och med anföras till förmån för vidgade dispensmöjligheter i detta hänseende.

Sålunda torde komministrar utan eget tjänstgöringsområde i städer

och andra tätorter mången gång knappast kunna sägas intaga någon

särställning i förhållande till andra befattningshavare i allmän tjänst i

fråga om anspråk på särskild tjänstebostad. Tjänstinnehavarens nytta av

tjänstebostaden står här stundom ej i rimlig proportion till pastoratets

stora onus för tillhandahållandet av sådan. Ej sällan finner man därför

i ärenden om inrättande av prästerliga biträdestjänster, att pastoraten föredraga

en kyrkoadjunkt framför en komminister för att komma ifrån tjänstebostadsbesväret.

Skyldighet att bygga prästgård bör enligt statskontoret — i analogi med

skoldistrikts åliggande att uppföra lärarbostad — endast åvila pastorat,

därest å orten saknas hyresmarknad med bostäder av sådan storlek och

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 105

beskaffenhet, som i huvudsak motsvara ecklesiastika boställsordningens

krav på prästgård.

I sitt yttrande i tjänstebostadsfrågan föreslår domkapitlet i Karlstad —

som anser att i församlingsprästernas tjänstebostäder icke böra inräknas

expeditions-, vänt- och förrättningsrum — införande av ett uttryckligt stadgande,

att det skall åligga pastorat att tillhandahålla församlingspräst

pastorsexpedition med nödiga biutrymmen och arkiv samt att ombesörja

lokalernas möblering, uppvärmning, belysning och städning. Landskommunernas

förbund förklarar sig vilja understryka behovet av en uttrycklig

bestämmelse, huruvida pastorsexpedition ingår i bostaden.

I ett till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat särskilt uttalande

föreslås, att pastoratet ålägges skyldighet att deltaga i kostnaden

för underhåll av prästgårdsområdet, där denna är särskilt betungande.

Sveriges yngre prästers förbund har instämt i sistnämnda uttalande ävensom

i vad domkapitlet i Karlstad anfört i fråga om pastorsexpedition.

Kommitténs förslag att vid tjänstebostädernas inordnande i lönesystemet

tillämpa bruttolöneprincipen för församlingsprästerskapets vidkommande

med ersättningsskyldighet för upplåten tjänstebostad har under remissbehandlingen

vunnit allmän anslutning. En ledamot i kyrkomötets särskilda

utskott, herr Sundberg, har dock i en till utskottsbetänkande! fogad

reservation gjort följande uttalande.

Enligt gällande prästlönelag utgöres prästerskapets (kyrkoherdes och

komministers) avlöning dels av dispositionsrätt till prästgård, dels av ett

kontant belopp. Enligt kommitténs förslag skall avlöningen utgöras av ett

kontant belopp, varifrån avdrages ett konstruerat värde av »bostadsförmånen».

Här föreligger en skillnad av såväl teoretisk som praktisk innebörd.

Prästerskapets disposition av de i det alldeles övervägande antalet fall å

kyrkans jord belägna prästgårdarna betecknar den enda kvarlevande personliga

anknytningen mellan kyrkans jord och kyrkans tjänare, bekräftad

av prästerskapets privilegier §§ 3 och 4. Denna anknytning utgör en ideell

faktor som håller medvetandet om kyrkans rätt till egendomen levande och

därför icke bör uppgivas. Enligt förslaget skall prästerskapet för nyttjandet

av denna egendom vidkännas en ersättning, och detta icke till kyrkan utan

till pastoratet. Härigenom kan, efter vad också erfarenheten giver vid handen,

det verkliga rättsläget komma att så småningom fördunklas och kyrkans

rätt till prästgårdarna att framstå såsom en fråga av allenast historiskt

intresse.

Men den nya principen får även praktiska konsekvenser. Sålunda kommer,

i följd av bostadsavdragets verkningar, en kyrkans befattningshavare

i Stockholm att få en ej obetydligt lägre kontant lön än motsvarande befattningshavare

i en landsförsamling, och delta ehuru kostnaderna för livsföringen

notoriskt äro väsentligt högre i Stockholm än å landsbygden. Ett

sådant förhållande synes uppenbart orimligt.

Både teoretiska och praktiska skäl tala sålunda för ett bibehållande av

den nuvarande principen, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister

skall, såsom gällande prästlönelag i 1 § stadgar, erhålla »fri bostad

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

och ersättning för skjuts i tjänsteärenden» samt »lön i penningar så beräknad,

att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden

ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden

lämpad anständig bärgning».

Några avlöningstekniska hinder möta icke för ett bibehållande av nuvarande

system. Detta framgår därav, att biskoparnas avlöning, som i sin

tur har landshövdingarnas till förebild, utformats just såsom ett s. k. nettoavlöningssystem,

där bostadens värde ej fråndrages lönen.

Bostadsavdraget.

Prästlönekommittén.

Kommittén föreslår, att den ersättning, som prästen skall ha att gälda

för tjänstebostadens begagnande i regel bör erläggas genom avdrag månadsvis

i efterskott å befattningshavarens lön, bostadsavdrag. Härom anför

kommittén vidare:

I sin promemoria i ämnet har byråchefen Hävermark redogjort för ett

antal skilda metoder, enligt vilka dylikt bostadsavdrag kunde tänkas bliva

bestämt. Redogörelsen bygger på en systematisk uppdelning av de olika

metoderna alltefter varje metods större eller mindre rättvisa i verkningarna

samt mindre eller större enkelhet i tillämpningen. Utöver de beskrivna

typmetoderna är givetvis ett flertal andra förfaringssätt tänkbara, på vilka

kommittén dock här icke finner anledning ingå.

Enligt den av Hävermark framlagda analysen av bostadsersättningens

inverkan på avlöningens reallönevärde bör bostadsavdraget så bestämmas,

att det i princip ger full täckning för det värde bostaden kan antagas äga

för befattningshavarna, icke individuellt utan genomsnittligt för vederbörande

befattningshavargrupp i dess helhet. Detta genomsnittliga hgresvärde

behöver ej vara lika med bostadens hyresmarknadsvärde utan bör avvägas

med hänsyn exempelvis till förekommande bostadstvång samt till förevarande

tjänstebostäders speciella karaktär av prästgård. Detta avdragets

överensstämmelse med det genomsnittliga hyresvärdet är givetvis främst

påkallad vid avdragets första bestämmande men önskvärd även i fortsättningen.

Bostadsavdraget bör fördenskull göras såtillvida rörligt, att detsamma

framdeles i mån av behov kan justeras i anslutning till hyresvärdets

växlingar. Endast därigenom kan likställighet upprätthållas mellan

tjänstebostadsinnehavarna och de i övrigt jämställda befattningshavare,

som icke hava tjänstebostad.

Såsom en allmän karakteristik av resultatet av en metod för tjänstebostadens

inordnande i ett avlöningssystem har Hävermark inledningsvis i

promemorian framhållit, att detta resultat kan anses mera rättvist, ju

mindre reallönen •— inklusive tjänstebostadens värde — därigenom kommer

att växla mellan enskilda i övrigt likställda befattningshavare. Men ju

större rättvisa i resultatet en metod leder till, desto mera komplicerad måste

den bliva. Eftersträvas därför främst enkelhet i systemet, måste förfarandet

schematiseras och kravet på rättvisa i motsvarande mån eftersättas.

Denna karakteristik gäller i lika grad de olika metoderna för bostadsersättningens

bestämmande inom ett bruttolönesystem och ger i sina kortfattade

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

teser en klar bild av målsättningen för valet av förfaringssätt härvid. Därest

bostadsavdraget, för vinnande av enkelhet i förfarandet, anses böra bestämmas

genom en mer eller mindre summarisk hyressättning, synes emellertid

denna — såsom av Hävermark framhålles — böra göras enbart beroende av

sådana omständigheter, som kunna omedelbart och definitivt bestämmas

och ej kräva särskild bedömning (t. ex. lönegrad och bostadsort). Ett dylikt

förfarande torde nämligen, särskilt då ett bruttolönesystem med ersättning

för tjänstebostad skall avlösa ett nettolönesystem med hyresfri

tjänstebostad, lättare accepteras av flertalet befattningshavare. En hyressättning

på grundval av en schematisk klassificering av tjänstebostäderna

efter dessas standard (storlek och inredningens beskaffenhet), varvid de

särskilda faktorerna bleve beroende av ett i viss mån subjektivt bedömande,

komme däremot att just på grund av det schematiska förfarandet starkt

framhäva själva klassificeringens ofullkomlighet och fördenskull få en

mindre stabil karaktär. Invändningar mot systemet och dess resultat i enskilda

fall skulle därvid lätt leda till krav på en noggrannare och därmed

också mera invecklad bestämning av tjänstebostädernas standard.

Från här angivna utgångspunkter bör följaktligen den metod för bostadsavdragets

bestämmande vara att föredraga, som med stor enkelhet i förfarandet

men därjämte med viss fullständighet i själva avvägningen tillgodoser

skäliga anspråk på rättvisa. Efter noggrant övervägande av de

olika i promemorian beskrivna metodernas större eller mindre anpassning

till här angivna krav har prästlönekommittén funnit sig böra förorda en

reglering med tillämpning av härefteråt angivna metod.

De för tjänstebostaden utgående avdragen för församlingsprästerna bestämmas

så, att olika avdragsbelopp bliva gällande, å ena sidan för tjänstebostad

vid kyrkoherdetjänst och för tjänstebostad vid komministerstjänst

samt, å andra sidan, inom vardera av dessa tjänstegrader för bostäderna

i varje särskild hyresgrupp enligt den hyresgruppsindelning, som gäller

enligt boställsordningen för folkskolans lärare. Bostadsavdragen för prästernas

tjänstebostäder skulle alltså komma att innefattas i två skilda serier

av avdragsbelopp — den ena för kyrkoherde samt den andra för komminister

— vardera serien om fem avdragsbelopp, stigande per hyresgrupp.

Till grund för dessa bostadsavdragsbelopps bestämmande hava tagits i

Hävermarks promemoria angivna hyrestal för skilda lägenhetskategorier

(storleks- och kvalitetsklasser) inom varje hyresgrupp (kommitténs betänkande

s. 244, tab. 7). Dessa hyrestal, vilka uträknats med ledning av

hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter å medelhyrorna för de olika lägenhetskategorierna

inom skilda orter, utgöra icke de omedelbara hyresmedeltalen

för orterna inom de särskilda hyresgrupperna, utan siffrorna äro

efter granskning av uppgifternas representativa värde justerade och avjämnade

samt motsvara i stort sett mitten i intervallen för respektive

hyresgrupp.

Kommittén föreslår, att bostadsavdragen för de ordinarie församlingsprästerna

bestämmas till följande årliga belopp i kronor:

Hyresgrupp 1. 2. 3. 4. 5.

Kyrkoherdebostad .......... 1332 1 752 2 172 2 592 3 012

Komministersbostad ........ 1 080 1 428 1 770 2 124 2 472

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Vid avdragsbeloppens uträknande har kommittén utgått från de i Hävermarks

promemoria (tab. 7) angivna hyrestalen för en bostadslägenhet

inom en var av de tre skilda kvalitetsklasserna om inalles sex rum och kök

för kyrkoherdebostad samt fem rum och kök för komministersbostad, exklusive

expeditionsrum. De sålunda antagna hyrestalen ha av kommittén

sammanvägts till ett belopp per tjänstegrad och hyresgrupp med hänsyn

till de två tjänstebostadskategoriernas kvalitet, d. v. s. bostädernas utrustning

med centraluppvärmningsanordning, enskilt badrum samt vatten och

avlopp, på sätt detta kunnat antagas med stöd av bland annat utfallet av

den av kommittén företagna särskilda bostadsundersökningen beträffande

prästgårdarna. Dessa sammanvägda hyrestal ha emellertid, med hänsyn till

de prästerliga tjänstebostädernas — främst i prästgårdarna — speciella

karaktär, av kommittén ansetts böra jämkas ytterligare något nedåt, cirka

12 procent, för att kunna godtagas såsom skäliga bostadsavdragsbelopp.

Det nyss i korthet angivna förfarandet vid bostadsavdragens uträknande

har närmare beskrivits av kommittén, som härom anfört:

Vid bearbetningen av de nämnda hyrestalen har, med visst stöd av de

vid kommitténs bostadsundersökning erhållna uppgifterna rörande kyrkoherde-

och komministersbostädernas storlek (antal boningsrum), för kyrkoherdebostad

antagits en genomsnittlig storlek av 6 boningsrum och kök

samt för komministersbostad 5 boningsrum och kök. Detta i förhållande

till den ecklesiastika boställsordningens maximistorlekar för tjänstebostad

i prästgård (för kyrkoherde 8 samt för komminister 6 rum och kök) relativt

låga rumsantal har i första hand motiverats av att boställsordningens

maximisiffror avse att innefatta ett expeditionsrum för kyrkoherde liksom

även för komminister, som på eget ansvar har att ombesörja kyrkobokföringen

i församling för vilken han är anställd. Ett motsvarande lägre

antal rum för tjänstebostäderna (för kyrkoherde minst 5, högst 7, varav

ett expeditionsrum, samt för komminister 4 å 5) förordades på sin tid av

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 8) vid 1932 års

riksdag. Utskottet underströk härvid de olägenheter, som — ej minst för

tjänstinnehavaren — vore förbundna med de olämpligt stora prästgårdarna.

Utskottets förslag godkändes jämväl av andra kammaren men avslogs av

första kammaren, varefter riksdagen antog nu gällande bestämmelse. Civila

byggnadsutredningen har i sin förberörda p. in. den 30 augusti 1941 upptagit

samma förslag om reducering av det föreskrivna rumsantalet i prästgårdarna

till 7 (inkl. expeditionsrum) resp. 5 boningsrum. Av prästlönekommitténs

bostadsundersökning har visserligen framgått, att det förhållandevis

största antalet nuvarande kyrkoherdeprästgårdar (24,8 resp. 28

procent) innefattar 7 å 8 rum och kök samt det största antalet komministersprästgårdar

(36 resp. 26 procent) 6 ä 7 rum och kök, i förekommande

fall utöver expeditionsrum. Härvid är dock att beakta, att vid denna statistiska

undersökning på grund av uppgiftsmaterialets ofullständighet ej

kunnat tagas någon hänsyn till eventuellt förekommande, i det uppgivna

rumsantalet ingående boningsrum under 9 kvm eller eljest mindervärdiga

rum. Härtill kommer, att i rumsantalet ofta ingå andra expeditionsrum än

den egentliga pastorsexpeditionen, såsom samtalsrum, väntrum, förrätt
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

ningsrum och konfirmandrum, samt att, där så icke är fallet, ökade utrymmen

för dylika ändamål framdeles i stor utsträckning torde bliva behövliga.

Rum i prästgården behöver även i vissa fall tagas i anspråk för

pastoratsadj unkt.

För att undvika en med hänsyn bland annat till här anförda omständigheter

eventuellt uppkommande oskälig kostnadsbelastning för tjänstebostadsinnehavarna

har kommittén ansett befogat att på angivet sätt begränsa

rumsantalet för bostadsavdragens bestämmande. Kommittén har härvid

även haft i tankarna den utveckling, som på den allmänna hyresmarknaden

sedan länge fortgått i riktning mot övergivande av det äldre bostadsskickets

ofta överdimensionerade utrymmen och som i mån av skeende om- och nybyggnader

bör sätta spår även i fråga om prästbostäderna. Å andra sidan

anser sig kommittén med den här föreslagna avvägningen hava tagit skälig

hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som på grund av dessa bostäders

karaktär av prästgårdar, i vilka försainlingsborna av ålder mottagits och

även för framtiden böra kunna mottagas i jämförelsevis stor utsträckning.

Till stöd för den generella 12-procentsjämkningen av de sammanvägda

hyrestalen har kommittén framhållit följande synpunkter:

Med hänsyn till prästgårdarnas »öppna» karaktär har kommittén ansett

det befogat, att den för de prästerliga tjänstebostäderna i form av bostadsavdrag

utgående ersättningen bestämmes så, att densamma kommer att

något understiga ett för samma bostäder eljest beräkneligt genomsnittligt

bostadsvärde. För det stora flertalet av prästerna, främst på landsbygden

och härvid särskilt för kyrkoherdarna och för komministrar i egna församlingar,

lärer en dylik nedsättning av bostadsavdraget kunna sägas delvis

uppvägas av de besvär och kostnader av representationskaraktär, som

för dessa präster alltjämt ofta uppkomma i följd av sedvanan att församlingsborna

skola mottagas och bliva föremål för gästfrihet i prästgården.

En del präster, t. ex. i större städer eller där flera tjänstgöra i samma

pastorat och äro bosatta helt nära varandra, torde visserligen icke i samma

utsträckning som övriga belastas av dylika förpliktelser. Ehuru för

sådan präst nedsättningen av bostadsavdraget i regel skulle innebära eu

viss höjning av reallönen, synes det i enhetlighetens och enkelhetens intresse

icke lämpligt eller möjligt att härutinnan göra någon åtskillnad.

Hänsyn hör även fästas vid det förhållandet, att genom sammanvägningen

av hyrestalen för skilda kvalitetskategorier och genom antagandet av en

enda storleksklass för vardera av de två tjänstegraderna i enstaka fall något

för höga bostadsavdrag kunna komma att gälla för mindre eller sämre

utrustade tjänstebostäder.

Beträffande den närmare innebörden av de utav kommittén sålunda föreslagna

bostadsavdragen, vilka, på sätt framgår av den till grund för kommitténs

övervägande i denna fråga liggande expertutredningen, icke förutsatts

skola inkludera ersättning jämväl för tjänstebostadens uppvärmning,

har kommittén vidare anfört följande.

I den tjänstehostadsersättning, som församlingsprästerna genom de här

förordade avdragen skulle få vidkännas, hör givetvis även anses vara in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

begripen gottgörelse för till tjänstebostad i förekommande fall hörande

park- och trädgårdsområde.

Med en reglering av tjänstebostadsfrågan för församlingsprästerna, på

sätt här föreslagits, följer helt naturligt, att tjänstinnehavaren ej vidare

skall ha att vidkännas någon som helst sådan kostnad för bostaden, som

eljest sedvanligt åvilar hyresvärden. Dylik kostnad (speciellt fastighetsskatt

samt vatten- och liknande avgift och gatuavgift, där sådan utgår)

skall följaktligen efter avlöningsreformens genomförande alltid gäldas av

pastoratet, och detta även för fall att kostnaden — såsom enligt gällande

skattebestämmelser, fastighetsskatten för prästgård -— debiteras tjänstebostadsinnehavaren.

Yttranden.

Mot kommitténs förslag angående schematiska hostadsavdrag har framställts

erinran allenast av domkapitlet i Härnösand, som ansett att församlingsprästernas

tjänstebostäder borde klassificeras liksom folkskollärarnas.

Även en minoritet i statskontoret (generaldirektören Björck, statskommissarien

Johnsson och t. f. statskommissarien Kull) har funnit en klassificering

påkallad och framhållit:

Även om relativt stor procent av bostäderna kunna beräknas tillhöra

högsta kvalitetsldassen, kan det icke anses tillfredsställande, att befattningshavare,

vilka måste bebo tjänstebostad i lägre kvalitetsklass än den

högsta, ändock skola vidkännas hyresavdrag såsom om bostaden varit av

högsta kvalitet. För övrigt saknas anledning att göra ett avsteg från de

principer i förevarande avseende, vilka godtagits i fråga om folkskolans

lärare (SFS 1946:883, 20 §). Beslut om klassificering av tjänstebostad bör

fattas av respektive stiftsnämnd.

I särskilda till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogade uttalanden

har vidare ifrågasatts dels om ej en rättvis avvägning av tjänstebostadsavdraget

kunde nås genom att till givet värde för hyresgrupp I

för kyrkoherde- och respektive komministersbostad lades den i dyrortsgrupperingen

ingående hyresfaktorn, dels att de beräknade bostadsavdragen

betraktades såsom normalavdrag i vederbörande hyresgrupp, vilka avdrag

borde efter förhandlingar med pastorat och tjänstinnehavare kunna

av boställsnämnden reduceras med hänsyn till bostadens standard och belägenhet

samt hyresvärdet i orten och andra förhållanden.

Socialstyrelsen finner det av kommittén föreslagna förfarandet väl avfägt

och anför vidare.

Genom att bostadsavdraget endast göres beroende av sådana omständigheter

(lönegrad och bostadsort), som kunna omedelbart och definitivt bestämmas

och ej kräva särskild bedömning, blir systemet enkelt att tillämpa.

Möjligheterna att tillgodose skäliga anspråk på rättvisa synas samtidigt

vara rätt väl tillvaratagna.

Hyressättningen skulle visserligen bli ganska schematisk genom att differentiering

icke sker efter bostädernas växlande storlek och kvalitet. Av

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

111

kommitténs bostadsundersökning framgår dock att prästgårdarnas utrustningsstandard

numera är i det närmaste enhetlig. Deras storlek växlar

däremot i hög grad, men för befattningshavaren synes dock värdet av bostaden

icke vara, vid lika standard, direkt avhängigt av bostadens storlek,

såsom fallet är på den öppna hyresmarknaden. Det är även värt att beakta,

att denna schematisering av hyressättningen med tiden torde få icke

större utan snarare mindre betydelse, om prästgårdsbeståndet allt mer förenhetligas.

Det kan dock ifrågasättas, om icke en viss reduktion av bostadsavdraget

borde ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bostaden

beträffande utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den

typ, för vilken bostadsavdraget är beräknat.

Styrelsen förutsätter att bostadsavdragen bli rörliga såtillvida, att de vid

behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar för att därigenom

upprätthålla likställighet mellan tjänstebostadsinnehavare och andra jämställda

befattningshavare utan tjänstebostad.

En sådan justering blir i varje fall aktuell vid varje dyrortsgruppering

och hyresgruppering. Dessa grupperingar förutsätta ny liyresräkning, vilken

även ger underlag för en omräkning av bostadsscheinat. En justering

kan bli motiverad såväl av en förändrad spännvidd mellan hyresgrupperna

som av en förskjutning beträffande den allmänna hyresnivån. Därest

en mera betydande förändring av hyresnivån på den öppna marknaden

inträffar under en dyrortsgrupperings giltighetstid och denna medför en

viss ökning eller minskning av lönetilläggen, skulle även anledning föreligga

att överväga en generell ändring av bostadsavdragen.

Styrelsen konstaterar, att avdragsbeloppen, en serie för kyrkoherdebostäder

och en för komministersbostäder, bygga på hyrestal uträknade med

ledning av hyresuppgifter från den senaste allmänna hyresräkningen, men

saknar anledning att närmare pröva de avvikelser, som företagits av hänsyn

till prästgårdsbostädernas speciella karaktär in. in.

Anmärkningsvärt nog äro avdragsbelopp angivna endast för kyrkoherdeoch

komministersbostäder men icke för bostäder upplåtna till icke-ordinarie

präster. Frågan om sistnämnda grupp av bostäder synes överhuvud

icke vara behandlad i föreliggande betänkande. Även om denna grupp är

ringa, torde den icke kunna helt förbigås i detta sammanhang. Avdragsbeloppen

för komministersbostäderna torde bli oskäligt höga för dessa befattningshavare,

vilka skulle placeras på en lägre lönenivå och vilka, att döma

av en mindre stickprovsundersökning (kommittébetänkandet s. 49, tab. 14),

i genomsnitt torde ha icke oväsentligt mindre bostäder. En komplettering

av hyresschemat med särskilda, något lägre belopp för bostäder upplåtna

till icke-ordinarie präster synes erforderligt; systemet skulle icke kompliceras

därigenom.

Bostadsavdragens avvägning och vad därmed äger samband har föranlett

kammarkollegiet till följande uttalande.

Beträffande tjänstebostadens storlek har kommittén antagit såsom genomsnitt

för kyrkoherde 6 boningsrum och kök samt för komminister 5

boningsrum och kök. Kommittén anser sig med denna avvägning ha tagit

skälig hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som kunde ställas på grund

av dessa bostäders karaktär av prästgårdar med därav följande representativa

förpliktelser. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig böra gå in

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

på något bedömande, huruvida blott angivna bostadsutrymme skulle anses

högst utgöra prästens tjänstebostad.

Den av kommittén verkställda statistiska utredningen rörande det nuvarande

beståndet av prästerliga tjänstebostäder visar, att endast ett förhållandevis

ringa procenttal av dessa bostäder innehåller så låga ruinstal,

som de kommittén lagt till grund, eller lägre. Vissa av de skäl som anförts

till stöd för de valda låga rumstalen förefalla ej särskilt starka — exempelvis

synes uppgiftsmaterialets eventuella ofullständighet ha bort ge anledning

till komplettering. Godtager man emellertid kommitténs förslag på

denna punkt, ställes man inför frågan, huruvida ett system med hostadsavdrag,

byggt på angivna rumstal, lämpligen låter förena sig med gällande

bestämmelser i ecklesiastik boställsordning om storleken av kyrkoherderespektive

komministersprästgård. Kollegiet anser det vara uppenbart, att

boställsordningens hithörande bestämmelser måste anpassas efter de synpunkter,

som vid bostadsavdragens bestämmande anläggas på de prästerliga

tjänstebostädernas storlek. Även om en dylik revision av boställsordningen

måhända icke med nödvändighet behöver sammankopplas med

prästlönereformen, synes den böra komma till stånd snarast efter dess genomförande

till förhindrande av tillkomsten av nya tjänstebostäder, som

betinga bränslekostnadsgottgörelse för övertaliga rum. I samband med en

dylik översyn torde även andra prästerliga tjänstebostäder än prästgårdar

böra underkastas liknande bestämmelser om bostadens storlek och beskaffenhet

med mera som dessa. Debatten i kyrkomötet om de prästerliga

boställsvåningarna i Stockholm illustrerar behovet av ett reglerande ingripande

på detta område.

Vad angår tjänstebostäder kvalitet visar kommitténs statistik, att den

övervägande delen av bostadsbeståndet — av kyrkoherdebostäderna cirka

87 procent och av komministersbostäderna cirka 82 procent — tillhör kvalitetsklass

1 eller den högsta kvalitetsklassen. Återstoden fördelar sig på tre

lägre kvalitetsklasser. De hyrestal inom olika hyresgrupper och kvalitetsklasser,

som framkommit på grundval av de av kommittén antagna rumstalen,

ha av kommittén särskilt för kyrkoherdar och särskilt för komministrar,

»sammanvägts» med stöd av uppgifterna om tjänstebostädernas

kvalitet, varvid man för varje tjänstegrupp och hyresgrupp synes ha beräknat

ett efter tjänstebostädernas fördelning på kvalitetsklasser genomsnittligt

hyrestal. Huruvida en dylik sammanvägningsmetod är förenlig

med gängse lönetekniska principer vid sådana beräkningar är kollegiet ej i

tillfälle att bedöma. Mot tillvägagångssättet synes emellertid kunna invändas,

dels att bostadsavdraget låses fast vid en proportion mellan kvalitetsklasserna,

vilken undan för undan kommer att förskjutas, allt eftersom de

sämre tjänstebostäderna ersättas av sådana i högsta kvalitetsklass eller

nya högklassiga tjänstebostäder eljest tillkomma, och att bostadsavdraget

därför med tiden och i växande grad blir för lågt, dels ock att metoden

missgynnar de präster, som sitta med tjänstebostäder i de tre lägre kvalitetsklasserna

och vilkas bostadsavdrag pressas upp av den stora frekvensen

tjänstebostäder i den högsta kvalitetsklassen. Enligt kollegiets mening vore

det riktigare att, med avstående från all »sammanvägning», såsom normalfall

utgå från hyrestalen i högsta kvalitetsklassen samt att medge nedsättning

av bostadsavdragen för präster med bostad i någon av de lägre kvalitetsklasserna.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

De genom »sammanvägningen» framkomna hyrestalen ha lagts till grund

för de av kommittén föreslagna bostadsavdragen först efter det — bortsett

från vissa smärre tekniska jämkningar — en reduktion med 12 procent

skett med hänsyn till de prästerliga tjänstebostädernas »öppna» karaktär

med därav föranlett behov av utrymme för representation. Kollegiet har

intet att erinra mot angivna motiv för en dylik reducering. Givetvis ställas

mycket varierande anspråk på olika tjänstebostäder i förevarande avseende,

men en differentiering torde vara svår att genomföra och det föreslagna

enhetliga reduktionstalet, vars avvägning är en ren skälighetsfråga,

synes därför kunna godtagas.

Då det torde böra räknas med att det även vid ett genomfört bruttolönesystem

kommer att finnas ordinarie församlingspräster, som ej inneha

tjänstebostad, aktualiseras för deras vidkommande frågan huruvida de

endast skola åtnjuta avlöning efter sin lönegrad eller därutöver också böra

tillerkännas viss hyresersättning. De synpunkter kommittén anlagt vid bostadsavdragens

beräknande torde motivera viss hyresersättning till sådana

präster.

Statskontoret kan icke anse det rimligt, att de efter kommitténs beräkningsgrunder

erhållna sammanvägda hyrestalen, på sätt föreslagits, nedsättas

med 12 procent. Till stöd för sin uppfattning framhåller ämbetsverket,

att redan en viss jämkning torde ha skett vid bestämmandet av hyresvärdet

för kyrkoherde- och komministersbostäderna samt att de av kommittén

angivna hyrestalen därtill lära med hänsyn till sammanvägningen

delvis ligga under den allmänna marknadens hyresvärden.

Mot bostadsavdragens storlek kan enligt statens lönenämnd göras den

erinran, att avdraget blir förhållandevis stort för befattningshavare i bristfälliga

bostäder. Lönenämnden anser sig ändock icke böra yrka på ett

system med hyressättning efter tjänstebostädernas individuella standard,

eftersom de föreslagna bostadsavdragen genomgående äro låga. Denna låga

värdering av tjänstebostäderna synes lönenämnden å andra sidan icke

böra föranleda någon invändning med hänsyn till de av kommittén anförda

synpunkterna angående prästernas representation.

Kyrkomötet har i frågan om bostadsavdragens belopp framhållit följande

synpunkter.

Det prästerliga arbetets egenart nödvändiggör som regel ett väsentligt

större bostadsutrymme än det som erfordras för t. ex. lärare. Prästgården

intar, såsom kommittén med rätta framhållit, av ålder en särställning

bland de svenska hemmen. Det händer att sockenbor i expeditionella eller

mera personliga ärenden infinna sig vid snart sagt alla tider på dagen. I

prästgården samlas arbetskretsar och föreningar av skilda slag. Med hänsyn

härtill äro i regel åtminstone vissa rum tilltagna vida större än vad

prästens enskilda behov kunna motivera med ty åtföljande konsekvenser i

fråga om kostnader för möblering, städning och uppvärmning. Dessa omständigheter

göra, att den jämkning nedåt med 12 %, som kommittén företagit

vid uppskattningen av prästernas bostadsförmån, måste framstå såsom

varande väl knapp.

K — Bihang till riksdagens protokoll lI sand. Nr 2()''i.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Det må tillika påpekas, att enligt den vid betänkandet fogade promemorian

de hyrestal, som ligga till grund för bostadsavdragens bestämmande,

avse årshyran exklusive kostnaderna för bränsle till uppvärmning av

bostaden och till varmvatten, men att däri ingår eldningsarbetet, när fråga

är om flerfamiljshus.

För bostad, som pastoratet — jämlikt av kyrkomötet förordat åläggande

— skall tillhandahålla i de fall, då insynad prästgård ej finnes skall

tjänstinnehavaren hava att vidkännas stadgat bostadsavdrag.

Det av kommittén tillämpade procenttalet för generell jämkning av hyrestalen

föreslås av domkapitlet i Växjö och allmänna svenska prästföreningen

höjt till 20 procent samt av domkapitlet i Karlstad och Sveriges

yngre prästers förbund till 25 procent. Till stöd för sitt förslag anför

förbundet.

Prästgårdarna användas i mycket stor utsträckning för församlingsändamål.

Sålunda har det från flera håll meddelats, att under ett år i en

och samma prästgård förrättats mer än 100 vigslar, 50 ä 60 dop och cirka

40 äktenskapsmedlingar. Landets bestånd av prästgårdar är dessutom i ej

ringa utsträckning av äldre byggnadstyp med stora rum, som draga stor

kostnad för uppvärmning och städning. De av de sakkunniga konstruerade

bostadsavdragen för de högre hyresgrupperna överstiga det samlade dyrortstillägget

för dyrortsgrupp med motsvarande beteckning. Därtill kommer,

att skatten blir högre för det nominellt högre lönebeloppet i den högre

dyrortsgruppen. — I de fall, då bostad icke är fullgod, borde stiftsnämnden

äga behörighet att föreskriva jämkning av bostadsavdraget.

Bränslekostnadsgottgörelse.

Prästlönekommittén.

I samband med regleringen av tjänstebostäderna har kommittén framlagt

förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av speciellt

stora tjänstebostäder. Kommittén anför härom:

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna

icke rätt "till några särskilda naturaförmåner såsom tillbehör

till den åt dem upplåtna hyresfria tjänstebostaden. Tidigare åtnjöt

emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone på landsbygden,

förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från pastoratet tillhörande

löneboställes skog. Denna naturaförmån har med 1932 års boställsreform

avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna över lag, på sätt

framgår av redogörelsen i 2 kap., tillerkänts ett kontant vederlag i form av

bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för kyrkoherde

och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste åren

kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i onormalt

stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

Vid övergång till ny lönereglering för församlingsprästerna lärer, därest

tjänstebostadsfrågan för dem" ordnas enligt kommitténs förslag, ej heller

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

föreligga skäl att bereda dessa präster någon förnyad naturaförmån, t. ex.

i fonn av kostnadsfri uppvärmning (eller belysning) av tjänstebostaden.

Med avseende å uppvärmningen synes härvid i stället generellt böra följas

den reglering, som i sådant hänseende gäller enligt statens allmänna avlöningsreglemente.

I enlighet härmed bör det ankomma på tjänstebostadsinnehavaren

att själv ombesörja och bekosta tjänstebostadens uppvärmning.

Om det i visst fall på grund av särskilda omständigheter ifrågakommer,

att pastoratet ombesörjer centraluppvärmning av tjänstebostaden eller tillhandahåller

bränsle för densamma, bör befattningshavaren fördenskull

vara pliktig att erlägga särskild ersättning därför, vilken ersättning bör

utgå till pastoratet efter dess självkostnadspris.

Emellertid är även för framtiden att beakta, att ett antal prästgårdar —

såväl för komminister som för kyrkoherde — äro onormalt stora, i enstaka

fall upp till 15 å 17 rum och kök på sätt framgår av den av kommittén

verkställda bostadsundersökningen. När kommittén nu på anförda skäl

funnit sig böra förorda, att tjänstebostadsersättningen bestämmes att utgå

enhetligt för en beräknad bostad om sex rum och kök för kyrkoherde

samt fem rum och kök för komminister, har kommittén jämväl funnit

skäl föreligga att vederbörande befattningshavare ej skall vara pliktig

att själv bekosta uppvärmningen av större bostad. Kommittén har härvid

icke ansett sig böra gå in på något bedömande, huruvida blott angivna

bostadsutrymme skall anses högst utgöra prästens tjänstebostad.

Även om det från vissa synpunkter kunde vara önskvärt med en precisering

härutinnan, är det dock troligt, att en reducering av tjänstebostadens

omfattning, med fastställande av huru många bostadsrum och vilka utrymmen

därutöver som skola ingå i denna bostad, icke kan ske utan åtskilliga

kostsamma, emellanåt genomgripande omändringar av de nuvarande prästgårdarna.

En sådan åtgärd finner kommittén icke påkallad i samband med

löneregleringen. När fördenskull kommittén nu förutsätter, att vederbörande

befattningshavare väl tillsvidare skall äga disponera hela den bostad,

som upplåtes till honom, men likväl ej skall åläggas att gälda hyresersättning

för eller vidkännas kostnad för uppvärmningen av större bostad än

förut angivits, följer härav, att befattningshavaren, då han själv ombesörjer

och anskaffar bränsle till uppvärmningen av bostaden i dess helhet, bör

bliva berättigad till gottgörelse för den större kostnad, som därigenom

åsamkas honom. En sådan reglering bleve också i viss överensstämmelse

med den anordning, som för de senaste eldningssäsongerna medgivits.

Kommittén vill föreslå, att vederbörande tjänstebostadsinnehavare berättigas

till bränslekostnadsgottgörelse av pastoratet med visst årligt belopp,

skäligen 90 kronor, per överskjutande bostadsrum utöver det antal, för

vilket bostadsavdrag uttages.

Här föreslagen särskild bränslegottgörelse till tjänstebostadsinnehavare

bör denne äga uppbära direkt av pastoratet omedelbart efter utgången av

varje eldningssäsong. Ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall hava

att utgiva för av pastoratet ombesörjd uppvärmning av tjänstebostad eller

för av pastoratet härför tillhandahållet bränsle, synes likaledes böra av

befattningshavaren gäldas direkt till pastoratet. Dylik ersättning bör lämpligen

närmare bestämmas genom uppgörelse mellan pastoratet och befattningshavaren

eller, i brist på åsämjande, fastställas av stiftsnämnden.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet anmärker, att i de fall, då tjänstebostaden ingår som en del

i en av pastoratet uppvärmd fastighet och tjänstinnehavaren således ej

själv har möjlighet att begränsa kostnaden för uppvärmningen, kunna bostadsavdraget

och bränslekostnaderna tillsammans uppgå till ett i förhållande

till prästens avlöning oskäligt belopp. På grund härav föreslår kyrkomötet,

att kommitténs förslag kompletteras med en spärr-regel, som i dylika

fall begränsar prästens utgifter för hyra och värme till en rimlig del

av lönen, förslagsvis 20 procent.

Vad kyrkomötet sålunda förordat har jämväl av de lokala kyrkliga remissmyndigheterna

i allmänhet tillstyrkts. Domkapitlet i Stockholm har i

denna fråga ytterligare anfört följande.

Gentemot kommitténs förslag beträffande uppvärmningskostnadernas

fördelning finge domkapitlet anföra, att både den gällande regleringen med

värmekostnadsbidrag och den nu föreslagna ordningen verkade synnerligen

ojämnt och orättvist. En kyrkoherde med prästgård på tio medelstora rum

skulle få gottgörelse för fyra rum med 360 kronor, under det att en kyrkoherde

med lika stor eller större prästgård men med åtta rum endast finge

180 kronor. Erfarenheten hade vidare ådagalagt, att stor ovisshet rådde om

vad som menades med bostadsrum. Skulle en stor hall med värmeelement

räknas som rum? Enligt praxis icke, men den skulle i alla fall uppvärmas

och krävde mycket bränsle. På grund av anförda synpunkter ville domkapitlet

föreslå, att, om bestämmelse om bränslegottgörelse genomfördes,

det klart utsädes, att med bostadsrum menades rum med viss storlek och

försett med anordning för uppvärmning, och att gottgörelsen därvid beräknades

efter det antal kubikmeter, varmed en tjänstebostad översköte en

bostad av normal storlek.

Domkapitlet anslöte sig i övrigt till det av kyrkomötet framförda förslaget

om en särskild spärr-regel, men ville för sin del föreslå, att denna regel

skulle tillämpas icke blott då tjänstebostaden inginge som del i en av

pastoratet uppvärmd fastighet utan för det fall, att tjänstinnehavaren bebodde

prästgård.

Domkapitlet ville slutligen som ett alternativ framföra den tanken, att

en skälig bränslekostnadsgottgörelse bereddes tjänstinnehavaren genom

en enkel och lätt tillämpad regel, att tjänstinnehavare och pastorat betalade

var sin hälft av uppvärmningskostnaden. En sådan uppdelning komme att

bygga på historisk grund och hade därjämte den fördelen, att både tjänstinnehavare

och pastorat bleve positivt intresserade för en rationell lösning

av uppvärmningsfrågan.

Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke den ersättning, som tjänstinnehavare

i vissa fall skulle ha att utge för av pastoratet ombesörjd uppvärmning

av tjänstebostad m. m., alltid bör fastställas av stiftsnämnden.

Socialstyrelsen yttrar:

En gottgörelse i någon form synes erforderlig i de fall, där kostnaderna

för bostadens uppvärmning bli mera betydande. Liksom bostadsavdraget

bör även bränslekostnadsgottgörelsen kunna avvägas schematiskt för att

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

nå enkelhet i tillämpningen. Därvid kommer en differentiering efter bostadens

storlek i första hand. I jämförelse därmed vore en anpassning efter

lokala olikheter beträffande bränslekostnaderna för viss bostad av mindre

vikt. Det bör tilläggas, att en sådan anpassning icke skulle vinnas genom

en differentiering av beloppen efter dyrorts- eller hyresgrupp. Utan att närmare

ingå på en prövning av olika metoder och av den erforderliga kompensationsgraden

förutsätter styrelsen, att beloppet skall kunna justeras

vid större ändringar i bränslepriserna.

Det undandrager sig styrelsens bedömande, om det med en bränslekostnadsgottgörelse

i den form kommittén föreslagit skulle kvarstå fall av

exceptionellt höga bränslekostnader och om fördenskull kompletterande

bestämmelser vore erforderliga. Det bör i detta sammanhang endast påpekas,

att den av kyrkomötet 1948 föreslagna maximeringen av bostadsoch

bränslekostnaderna till 20 procent av bruttolönen torde leda till oegentliga

resultat i vissa fall.

I ett särskilt vid allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat uttalande

framhålles slutligen, att bränslekostnadsgottgörelsen borde såsom

hittills utgå ur kyrkofonden och ej av pastoratet, som utöver högre kostnad

för underhållet av den större prästgården för så fall komme att ytterligare

betungas genom denna extra kostnad.

Föredraganden.

Någon tvekan synes icke kunna råda därom, att åt såväl kyrkoherde som

komminister även framgent bör beredas tjänstebostad åtminstone i samma

utsträckning som det hittills befunnits nödigt att för sådana befattningshavare

anordna tjänstebostad i prästgård. Ej heller lär anledning

finnas att frångå hittills gällande ordning, att de ordinarie församlingsprästernas

tjänstebostäder regelmässigt skola tillhandahållas av pastoraten.

Vidare har under remissbehandlingen allmänt godtagits kommitténs

förslag, att det nya avlöningssystemet skall utformas såsom ett bruttolönesystem,

såtillvida att församlingspräst skall för nyttjande av tjänstebostad

till pastoratet ha att erlägga ersättning i form av avdrag å lönen,

bostadsavdrag.

Jag biträder vad kommittén i ifrågavarande hänseenden föreslagit.

Att såsom kyrkomötet ifrågasatt stadga någon generell skyldighet för

pastorat att, om insynad prästgård ej finnes, tillhandahålla ordinarie präst

annan likvärdig tjänstebostad anser jag — på skäl som kammarkollegiet

och statskontoret anfört — icke påkallat. Enligt min mening bör pastorat

icke åläggas att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad i

andra fall än då insynad prästgård finnes eller å orten saknas hyresmarknad

med bostäder av sådan beskaffenhet, vilka i huvudsak motsvara fordringarna

på prästgård. Däremot synes det mig erforderligt alt — såsom

vissa remissinstanser framhållit — utvidga pastoratets skyldighet att anskaffa

tjänstebostad till att jämväl gälla i pastoratet tjänstgörande icke
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter föreligga

för befattningshavaren att själv förhyra bostad.

Mot kommitténs förslag angående bostadsavdragens schematisering,

sammanvägning och generella jämkning ha i vissa remissyttranden

framställts erinringar. För egen del kan jag icke finna några bärande

synpunkter anförda för att frångå den av kommittén tillämpade schematiseringen

och sammanvägningen av bostadsavdragen, då förfaringssättet

på ett tillfredsställande sätt tillgodoser både kraven på enkelhet

i tillämpningen och anspråken på en rättvis avvägning. Den föreslagna

12-procentiga jämkningen av de sammanvägda hyrestalen finner jag

skälig. Någon ytterligare generell jämkning, såsom bl. a. kyrkomötet

ifrågasatt, synes mig icke befogad. Jag kan icke heller godtaga statskontorets

ståndpunkt att själva metoden för hyrestalens sammanvägning

innebär en reducering av hyresvärdena som i tillräcklig mån kompenserar

de faktorer, vilka kommittén åberopat för den vidtagna generella jämkningen.

Däremot anser jag mig böra biträda socialstyrelsens förslag, att

möjlighet bör föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens belopp,

om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avviker från

den normala.

Att såsom kammarkollegiet ifrågasatt tillerkänna präst, som icke beredes

tjänstebostad, en begränsad hyresersättning synes mig ur flera synpunkter

icke påkallat.

Såsom i kommittébetänkandet föreslagits och i socialstyrelsens yttrande

under strukits anser jag, att bostadsavdragen över lag böra göras rörliga

för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den allmänna

hyresnivån förändras. En allmän omprövning av bostadsavdragen

synes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens sammanvägning

även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i

tjänstebostadsbeståndets genomsnittliga standard.

Därest pastorat i enlighet med vad jag nyss förordat skall tillhandahålla

kyrkoadjunkt eller där fast stationerad pastoratsadjunkt tjänstebostad,

uppkommer frågan om bestämmande av den ersättning, som befattningshavaren

i form av bostadsavdrag skall erlägga till pastoratet för bostadens

begagnande. De av kommittén för ordinarie församlingspräster föreslagna

bostadsavdragen, vilka få anses för höga för de icke-ordinarie prästerna,

måste i anledning härav kompletteras med något lägre avdragsbelopp för

de här ifrågavarande adjunktskategorierna. Jag har därför låtit företaga

särskilda beräkningar för bestämmande av för de icke-ordinarie prästernas

tjänstebostäder lämpliga bostadsavdrag. Beräkningarna ha utförts i

nära överensstämmelse med det av kommittén redovisade förfarandet och

med utgående i tillämplig omfattning från de hyrestal, som för kommittén

legat till grund vid bostadsavdragens bestämmande för de ordinarie för
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''r.

119

samlingsprästerna. Med hänsyn till kyrko- och pastoratsadjunkternas lägre

löneställning och mindre självständiga tjänsteverksamhet har till grund

för bostadsavdragens beräknande antagits en genomsnittlig bostadsstorlek

av tre rum och kök för kyrkoadjunkt samt två rum och kök för pastoratsadjunkt.

Som de mera sporadiskt ifrågakommande adjunktsbostäderna

icke kunna tänkas få karaktär av insynad prästgård, torde det få förutsättas,

att dessa bostäder — liksom de kyrkoherde- och komministersbostäder

som undantagsvis upplåtas i annan pastoratets byggnad än prästgård

— måste godkännas av vederbörande stiftsnämnd, innan de kunna

betraktas såsom tjänstebostäder i reglementsenlig mening. På grund härav

ha också dessa adjunktsbostäder vid bostadsavdragens bestämmande förutsatts

i gemen tillhöra högsta kvalitetsklass. Någon särskild sammanvägning

av de mera allmänna hyrestalen har alltså i förevarande fall icke

blivit erforderlig. Ej heller ha samma skäl ansetts föreligga för en sådan

generell jämkning av hyrestalen, som tillämpats vid fastställande av bostadsavdragen

för kyrkoherde- och komministersbostäderna. Dock har en

viss mindre jämkning även härvidlag, särskilt för kyrkoadjunkterna, funnits

befogad. Från sålunda angivna utgångspunkter skulle enligt de verkställda

beräkningarna bostadsavdragen för år i de särskilda hyresgrupperna

bliva för

Hyresgrupp 1 2 3 4 5

kyrkoadjunkts bostad........... 840 1 104 1 368 1 632 1 896

pastoratsadjunkts bostad........ 672 876 1 080 1 284 1 488

Dessa avdragsbelopp, vilka enligt min mening kunna anses på ett tillfredsställande

sätt avvägda, anser jag mig böra förorda. De för kyrkoadjunkts

bostad föreslagna beloppen synas kunna tillämpas även för åt

stifts- eller kontraktsadjunkt upplåten tjänstebostad.

Vad angår frågan om bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av överdimensionerade

prästerliga tjänstebostäder anser jag i likhet med kommittén,

att sådan gottgörelse bör utgå. Jag är dock icke nu beredd att taga

slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning

lämpligen bör tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskostnadens

sammanlagda belopp lämpligen bör begränsas till viss andel av lönen

är en fråga, som synes mig böra av kommittén övervägas.

Vad vidare beträffar frågan om en omarbetning av 10 § i ecklesiastik

boställsordning, vilket lagrum innehåller bestämmelser om prästgårds storlek,

så anser jag —• liksom kammarkollegiet — en sådan revision av boställslagstiftningen

vara angelägen.

Jag får slutligen framhålla att med den förordade tjänstebostadsregleringen

helt naturligt bör följa, att bostadsinnehavarna ej vidare skola ha

att själva bestrida fastighetsskatt eller andra avgifter för de till tjänste
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 20b.

bostad upplåtna fastigheterna eller överhuvudtaget vidkännas sådan kostnad

för bostaden, som regelmässigt eljest åvilar en hyresvärd.

7. Semester.

Frågan om semester för församlingsprästerna är gammal och har alltjämt

förblivit olöst.

Jag anser frågan vara av den betydelse, att jag redan i detta samband

bör lämna en närmare redogörelse för densamma. Prästlönekommittén anför

härom i huvudsak följande.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglementet

för folkskolan äga i reglementena avsedda befattningshavare — såväl ordinarie

tjänstemän som extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra

tjänstemän — rätt till semester eller däremot svarande förmån i form av

ferier. Semesterrätten är i princip ovillkorlig, och de praktiska inskränkningar,

som här förekomma, gälla huvudsakligen endast begränsning i semesterrätten

för den, som under viss tid ej uppehållit sin tjänst. Semesterregleringen

för ifrågavarande befattningshavare är fotad på den principiella

uppfattningen, att semestern icke blott är en förmån för den därtill berättigade

utan att semesterrättens utnyttjande för dess syfte — en periodvis

återkommande avkoppling från yrkesarbetet för vila eller rekreation i annan

form — utgör ett intresse även för det allmänna såsom arbetsgivare.

Församlingsprästernas tjänstearbete utföres i mångt och mycket i andra

former än som är fallet inom andra förvaltningsgrenar och verksamhetsområden.

Vad som här skiljer är dock enligt kommitténs mening icke av

den betydelse, att semestern skulle för prästerna i gemen vara mindre behövlig

än för människor i allmänhet. Kommittén anser följaktligen, att då

församlingsprästerna nu avses att inordnas under en allmän avlöningsreglering,

likartad den som gäller för befattningshavarna inom civilstaten, en

likställighet mellan prästerna och dessa senare bör eftersträvas även beträffande

semesterregleringen.

Skola emellertid även församlingsprästerna -— såsom kommittén sålunda

anser sig böra obetingat förorda — beredas förmån av semester i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som gäller för nämnda befattningshavare,

måste en sådan reglering i vissa rent tjänsteorganisatoriska hänseenden

få praktiska konsekvenser, som påkalla särskilt beaktande. Kommittén

får härom anföra följande.

Vad som hittills komplicerat semesterregleringen för prästerna har

väsentligen varit två omständigheter. Dels har enligt det för dessa befattningshavare

gällande specifika avlöningssystemet den ordinarie prästen i

regel att vid tjänstledighet själv bidraga till avlöningen åt en ersättare å

sin befattning. Dels har tillgången till extra ordinarie präster inom stiften

icke på långt när förslagit för att domkapitlen, även om semesterperioderna

spredes ut över hela året, skulle kunna under ledigheter för semester förse

de »fasta» prästerliga befattningarna med särskilda vikarier. Ett sådant

högst betydande underskott på för särskilda semestervikariat tillgängliga

prästerliga arbetskrafter har icke blott förelegat vid tider av mer eller

mindre utpräglad s. k. prästbrist utan är regelrätt bestående även under

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tider, då nyrekryteringen av unga präster för tjänstgöring inom stiften

kunnat ske i en eljest såsom normal ansedd omfattning.

Under avd. I i betänkandet har lönekommittén lämnat en redogörelse

för de bestämmelser rörande s. k. semesterkostnadsbidrag, som för närvarande

äro gällande, ävensom för den sedan gammalt följda praxis, som med

ett mindre lyckligt val av ord brukar kallas »tjänstebyte».1 Kommittén begagnar

sig tillsvidare av det åtminstone något adekvatare ordet tjänstedubblering.

Båda de nämnda anordningarna — semesterkostnadsbidragen

och tjänstedubbleringen — ha syftat till att tillskapa de nödtorftiga praktiska

förutsättningarna för att tilldela prästerna en årligen återkommande

ledighet av semesterkaraktär. I avsevärd utsträckning har detta begränsade

syfte också uppnåtts. Vad angår systemet med semesterkostnadsbidrag,

kommer detta att automatiskt upphöra vid en lönereglering. Den frågan

inställer sig emellertid här, huruvida det kan antagas, att man för den

prästerliga semesterns praktiska reglering kan undvara en fortsatt tilllämpning

i väsentlig utsträckning av tjänstedubbleringssystemet eller —

rättare sagt — av den organisatoriska tanke, som ligger därunder. Det står

för kommittén klart, att frågan — åtminstone för tid, som nu kan överblickas

— måste besvaras nekande. Till sakens närmare belysning får kommittén

erinra om följande.

Beräkningar, som kommittén låtit företaga, ha givit vid handen, att om

alla kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter bereddes semesterledighet

under i genomsnitt 35 dagar årligen och om härvid förutsattes, att

under varje sådan ledighet särskild vikarie å befattningen förordnades, så

skulle för säkerställande av tillgången på särskilda semestervikarier krävas

en utökning av de för närvarande i stiften aktivt tjänstgörande e. o.

prästernas (pastoratsadjunkternas) antal med icke mindre än drygt 300.

Beträffande denna siffra är ändå att beakta, att beräkningen företagits

från utgångspunkten, att semesterperioderna spredes jämnt över hela året.

Det torde få anses uppenbart, att en konsekvens av en reformerad semesterreglering

för prästerna av den innebörd, som här belysts, icke kan

tagas. En breddning av rekryteringsbasen för de fasta prästerliga befattningarna

av den angivna storleksordningen skulle väl för övrigt — redan

med hänsym till det faktiska rekryteringsläget nu och för överblickbar tid

framåt — ligga utanför de praktiska möjligheternas gräns.

De församlingsprästerliga befattningarna äro vad man med en vedertagen

beteckning brukar kalla heltidstjänster. På denna grundval är också avlöningen

vid dessa befattningar utmätt. Kyrkoherdebefattningarna äro emellertid

härjämte, såsom på flera ställen i betänkandet understrukits, såtillvida

av ett särpräglat slag, som de äro s. k. initiativtjänster. I kyrkoherdarnas

åligganden ingå sålunda icke blott i allmänna författningar och bestäm
1

Då »tjänstebyte» för scmesterändamål anordnas, pläga domkapitlen för de

tjänstebytande prästerna — i tur och ordning — utfärda förordnande att under

tjänstledigheten för den ene järnte egen tjänst upprätthålla den andres befattning.

Och detta skrivsätt användes icke blott för det fall, att de tjänstebytande prästerna

båda äro kyrkoherdar eller båda innehavare av bitriidesbefattning (komministratur

eller kyrkoadjunktstjänst) utan även när tjänstebytet sker mellan kyrkoherden,

å ena sidan, samt komminister eller kyrkoadjunkt i samma pastorat, å den andra.

Förordnande för i tjänst varande kyrkoherde — vilken ju bär det primära ansvaret

för pastoralvården i dess helhet — alt under semesterledighet för i lians

eget pastorat anställd komminister eller kyrkoadjunkt upprätthålla dennes tjänst

kan svårligen anses annat än som eu oformlighet.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

manden av instruktionell art konkret fixerade tjänstegöromål utan därutöver,

efter måttet av befattningshavarens arbetsförmåga och inom gränsen

för en rimlig total arbetsmängd, i fria former bedriven prästerlig verksamhet

i församlingens tjänst. Från denna utgångspunkt regleras också fortgående

såväl pastoratsindelningen som den prästerliga organisationen inom

de särskilda pastoraten. I pastorat, där en eller flera biträdande präster

finnas anställda, fördelar kyrkoherden mellan sig själv och sina biträden

de uppgifter av skiftande slag, som tillhöra det fria församlingsarbetet. Något

försök att statistiskt utröna, hur mycket av församlingsprästernas totala

arbetsbörda, som genomsnittligt faller på det fria församlingsarbetet,

har kommittén veterligen icke företagits. Uppenbart är också, att en dylik

undersökning skulle vara förbunden med stora vanskligheter. Det kan dock

möjligen vara av intresse att nämna, hurusom de norska prästlönesakkunniga,

vilkas utredning i annat sammanhang citerats, ansett sig för Norges

del kunna göra det bedömandet, att det fria församlingsarbetet därstädes

numera såsom regel kräver mer av prästernas arbetstid än de allmänna

gudstjänsterna, expeditionsarbetet och övriga prästerna åvilande »legalt»

föreskrivna tjänsteuppgifter tillsammantagna.

Vad som fortgående möjliggör tjänstedubbleringssystemets användning

vid semester för församlingspräster är givetvis det förhållandet, att dessa

befattningshavare under ett par till sommartiden förlagda semesterperioder

kunna påtaga sig en viss ökning i arbetsbördan för sådana legalt föreskrivna

göromål, som icke tåla uppskov, men å andra sidan för möjliggörande

härav skjuta åt sidan en del andra till tjänsten hörande uppgifter.

Det ligger i sakens natur, att det frivilliga församlingsarbetet härvid i första

hand får tillfälligtvis ställas tillbaka. Det gäller dock för domkapitlen att

här för varje fall tillse, att icke enbart de »nödvändiga» göromålen inom

de båda tjänstgöringsdistrikten till sammantagna ha den omfattningen, att

de skulle ställa prästen inför en oskäligt utökad arbetsbelastning.

Vad angår de pastorat, i vilka en eller flera biträdande präster finnas

anställda, lär från här förut angivna utgångspunkter hinder i allmänhet

icke möta mot att prästerna där turvis komma i åtnjutande av semester på

det sätt och i den ordningen, att under ledigheten för kyrkoherden den biträdande

prästen eller, där flera biträdande präster finnas, en av dem förordnas

såsom vikarie å kyrkoherdebefattningen, medan särskild vikarie å

biträdesbefattningen icke utses. Ersättningen under vikariatstjänstgöringen

bör regleras enligt avlöningsreglementets vanliga normer för vikariatsförordnanden.

Särskilda överväganden kunna dock bli påkallade vid semesterregleringen

för komminister, som är anställd för viss — ofta avsides

belägen annexförsamling eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt och som

därvid har att förestå för församlingen eller distriktet anordnad särskild

pastorsexpedition.

Det ligger i sakens natur, att vikariatsförhållandena vid en allmän semesterreglering

för församlingsprästerna måste möta de större svårigheterna

företrädesvis när det gäller kyrkoherdarna i en-prästspastoraten. Den

allmänna grundsats, som här måste följas, blir givetvis den, att under semesterledighet

för sådan kyrkoherde särskild vikarie bör förordnas i all

den utsträckning, som den förhandenvarande tillgången inom stiftet på

präster, disponibla för semestervikariat, det möjliggör. Tydligt är emellertid,

att en sträng hushållning med dessa för »fullt vikariat» tillgängliga

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-''r.

prästerliga arbetskrafter här är av nöden samt att det följaktligen måste

förutsättas, att semesterperioderna för de präster, som det här skulle gälla,

i möjligaste mån spridas över hela året. Där »fullt vikariat» på dylikt sätt

icke kan åvägabringas, bli domkapitlen hänvisade till att söka ordna vikariatet

genom tjänstedubblering, d. v. s. genom förordnande för präst i

närbeläget pastorat att under semesterledigheten, jämte uppehållande av

egen tjänst, förestå pastoralvården i den semesterlediga kyrkoherdens pastorat.

Man lär som hittills ha att räkna med, att även annan präst än församlingspräst

kan i givna fall komma att stå till förfogande såsom särskild

semestervikarie. Präster, som här komma i fråga, torde vara att hänföra

till någon av följande kategorier:

1) lärare med prästerlig behörighet vid allmänna läroanstalter, vilka befinnas

villiga att under egna ferier åtaga sig vikariat av ifrågavarande slag;

2) emeriterade (pensionerade) präster; samt

3) präster i icke-publik tjänst eller utan särskild anställning, vilka för

ändamålet ställa sig till förfogande.

En närmare reglering av den avlöning, som präster av här angivna kategorier

skola ha att åtnjuta vid semestervikariat, blir erforderlig.

Kommittén har vidare anledning att i detta sammanhang beröra de s. k.

predikobiträdena.

Med stöd av härom i kap. 19 Kyrkolagen förekommande bestämmelser ha

sedan gammalt inom kyrkan biskoparna lämnat tillstånd till icke prästvigda

teologer att predika i kyrkorna. Tillståndet har även utsträckts till

att omfatta andra personer än teologie studerande, såsom diakoner, predikanter

o. a. Sådant tillstånd har plägat benämnas venia concionandi.

Vid de »tjänstebyten» för semesterändamål, som anordnas mellan vederbörande

kyrkoherdar i två varandra närbelägna pastorat, i vilka annan

präst än kyrkoherden icke finnes anställd, torde i allmänhet vara förutsatt,

att den semesterledige kyrkoherden anskaffat dylikt predikobiträde för utförande

av de under ledighetstiden infallande högmässorna i det egna pastoratet.

Särskilt lär så pläga ske, när de ifrågavarande pastoraten — ettdera

eller båda — omfatta mer än en församling med var sin kyrka, för vilket

fall vederbörande kyrkoherde redan i den egna befattningen har sig

ålagd viss duplikationsskyldighet.

Kommittén anser, att dessa såsom predik obiträden anlitade personer —

och då givetvis i första hand de teologie studerande, som under sommarens

mellanterminer pläga vistas i sina hemorter — borde kunna mera rationellt

utnyttjas. Nära till hands synes här ligga, att åt en sådan person

gåves ett vidgat uppdrag såsom prästerlig assistent i en-prästspastorat med

fortgående tjänstgöring i pastoratet under tid, när kyrkoherden därstädes

åtnjöte semester och befattningen därunder upprätthölles av grannpräst

med tjänstedubblering. Såsom icke prästvigd skulle ett sådant tjänstebiträde

visserligen ej kunna fullgöra tjänsteuppgifter, som förutsätta prästerlig

behörighet. Men åt honom kunde med fördel uppdragas — förutom

hållande av de i pastoratet under semestertiden påbjudna allmänna gudstjänsterna

— även annat församlingsarbete, som icke kräver dylik behörighet.

Tydligt är, att tillgången till ett sådant tjänstebiträde skulle verksamt

underlätta tjänstgöringen för den prästerlige vikarien under »dubbclförordnandet».

För de teologie studerandena skulle givetvis assistentförord
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

nanden av detta slag få ett särskilt värde som ett led i den praktiska utbildningen

för deras blivande kall.

Kommittén förordar ett allmänt bemyndigande för domkapitlen att för

bär avsedda fall, då så befinnes behövligt, anställa tillfällig assistent, som

nu sagts. Det bör ankomma på domkapitlen att beträffande assistenternas

tjänstgöring meddela de närmare föreskrifter, som prövas erforderliga. Ersättningen

åt den prästerlige assistenten synes kommittén skäligen kunna

bestämmas till ett belopp av förslagsvis 400 kronor för månad räknat.

Kommittén vill emellertid erinra om, att även en annan utväg än anlitande

av prästerlig assistent kan till lättande i förekommande fall av arbetsbördan

för en tjänstedubblerande församlingspräst stå domkapitlen

öppen. Genom lag den 18 mars 1910, nr 29, innefattande ändring i 2 kap.

3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger sålunda vederbörande domkapitel, där sådant

av omständigheterna föranledes, förordna, att för två eller flera församlingar

må förrättas gemensam högmässa i en av dem. Med anordningen avsågs

att bereda domkapitlet möjlighet att i förekommande fall bereda lindring

i arbetsbördan för en präst, som har att samma dag förrätta högmässa

i två eller flera kyrkor. Lagbestämmelsen synes, att döma av dess förarbeten,

närmast ha tagit sikte på duplikationsskyldighet, som åvilar en präst

i församlingar tillhörande det egna pastoratet. Tydligt är dock, att bestämmelsen

i fråga har en motsvarande giltighet, där fråga är om dubblerad

eller flerfaldigad predikoskyldighet, som tillfälligtvis uppkommer för präst

i kyrkor tillhörande skilda, varandra närbelägna pastorat. Denna tolkning

av bestämmelsen är också den i praxis vedertagna. -— Vid förordnanden

av ifrågavarande slag — allmänt kallat sammanlysning av gudstjänster —

kan domkapitlet, om förordnandet avser flera söndagar i följd, tillika föreskriva,

att högmässan skall förrättas skiftesvis i de båda kyrkorna. Förläggas

semesterperioderna, såsom här antagits, till hög- och eftersommaren,

komme sammanlysningen att inträffa under en årstid, då kyrkfolket i regel

— om avstånden icke äro mera betydande — bör kunna utan större olägenhet

färdas de längre kyrkovägarna. Även om en sådan anordning givetvis

i och för sig ej är önskvärd, kan den dock i vissa fall erbjuda en utväg

ur svårigheterna.

För möjliggörande av den ovan skisserade ordningen för regleringen av

vikariatsförhållandena vid semester för församlingsprästerna förordar kommittén

en allmän föreskrift av innehåll, att sådan präst skall vara förpliktad

att, efter domkapitlets beprövande, utföra nödvändiga tjänstehandlingar

för annan, semesterledig församlingspräst. Att full gottgörelse bör

utgå för av vikariat av detta slag uppkommande resekostnad är självfallet,

och kommittén framlägger härom i annat sammanhang närmare förslag.

Huruvida särskild avlöning skäligen bör tillerkännas präst för ett partiellt

vikariat under här föreliggande speciella betingelser kan måhända, särskilt

för de fall att den tjänstedubblerande prästen därvid erhåller biträde av

assistent, synas tveksamt. Kommittén finner sig emellertid kunna förorda,

att präst vid dylikt partiellt vikariat skall äga uppbära ett särskilt tjänster

dubblering sarvode. I fråga om avvägningen av detta arvode anser sig kommittén

böra föreslå, att detta bestämmes till ett för alla lönegrader enhetligt

belopp av fem kronor för dag.

Då kommittén på grund av vad i det föregående anförts finner sig böra

förorda, att åt prästerna i avseende å semesterrätten beredes en allmän lik
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''i.

ställighet med befattningshavarna inom civilstaten, är dock att beakta, att

de särpräglade arbetsförhållandena på det prästerliga tjänsteområdet påkalla

vissa avvikelser i detaljutformningen av de härutinnan erforderliga

bestämmelserna. Kommittén vill i första hand fästa uppmärksamheten på

följande. Enligt statens allmänna avlöningsreglemente gäller bland annat

en huvudregel av innebörd, att tjänsteman, som på grund av tjänstgöringsförhållandena

icke kunnat utfå honom tillkommande semester under det

kalenderår, vartill semestern hänför sig, har att finna sig i att outnyttjad

semester må kunna uppskjutas, dock längst intill den 1 juni nästpåfoljande

år. Utan tvivel skulle det i förekommande fall vara ägnat att för vederbörande

domkapitel underlätta semesterregleringen inom stiftet för visst år,

om myndigheten icke bleve bunden av denna fem-månadersbegränsning.

Domkapitlen synas lämpligen böra få i sin hand att föreskriva en kumulering

av semesterrätten, så att prästen, där så påkallas, må — med inhiberande

av semestern under ett år — kunna under det närmast påföljande

året uttaga semester för två år i en följd. Kommittén tillstyrker en anordning

i detta syfte.

Bestämmelsen om semesterförmånen hade i de före allmänna semesterlagens

tillkomst gällande avlöningsreglementena för civilstatstjänstemännen

en mindre kategorisk avfattning än motsvarande stadganden i 1948 års

nu gällande avlöningsreglemente för statens befattningshavare. Försiktigheten

synes här bjuda att, intill dess viss erfarenhet vunnits om det blivande,

praktiska utfallet av en allmän semesterreglering för prästerna, icke

ge bestämmelsen om semesterförmånen för dessa karaktären av en ovillkorlig

»rätt», vars utkrävande för visst fall skulle kunna för den kyrkliga förvaltningen

medföra ett allvarligt men. Kommittén förordar sålunda, att

föreskrifterna om semesterrätten utformas i överensstämmelse med de för

statsförvaltningen före 1939 års avlöningsreglemente gällande stadgandena.

Man torde emellertid ha en grundad anledning till den förhoppningen, att

den olikhet i »rättsställning», som härmed i avseende å semesterregleringen

skulle kunna sägas bli alltjämt bestående mellan civilstatstjänstemännen

och prästerna — en olikhet som har sin grund väsentligen i den omständigheten,

att till vikarie för prästerlig befattningshavare endast kan förordnas

person, vilken besitter den formella behörighet som prästvigningen

ger — skall visa sig i det hela ha en ringa praktisk betydelse.

Yttranden.

K yrkomöte t.

I sitt av kyrkomötet godkända betänkande, nr 1, har särskilda utskottet

härom anfört:

Utskottet beklagar, att det icke synes görligt att bereda prästerskapet fullt

samma förmån i semesterhänseende som befattningshavare inom civilstaten.

Den semester, som avses komma prästerskapet till del, blir i många

fall möjlig blott genom att viss del av arbetet uppskjutes till tiden efter

ledighetens slut och genom tjänstedubblering prästerna emellan.

Med hänsyn till de faktiska förhållandena och församlingsvårdens intresse

anser emellertid utskottet i likhet med kommittén nödvändigt, att

semesterledigheten ej göres till en ovillkorlig rätt för prästerskapet. Se
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

mester bör därför kunna påfordras, endast i den mån församlingsvården

det medgiver. Men om semesterrätten ej göres ovillkorlig, synes det utskottet

ej heller nödvändigt att ålägga församlingspräst skyldighet att

mottaga förordnande att tjänstgöra i annat pastorat. Man torde dock kunna

utgå ifrån att församlingsprästerna utan föreskriven skyldighet skola såsom

hittills i största möjliga utsträckning visa sig villiga att mottaga sådana

förordnanden, där så är behövligt. Utskottet finner det även med den prästerliga

tjänstgöringens art mindre väl förenligt att tillgripa tvångsförordnande.

Mot det föreslagna tjänstedubbleringsarvodet och storleken av detsamma

har utskottet ej något att erinra.

Prästlönekommitténs förslag i fråga om anställande av assistenter anser

utskottet vara värdefullt och vill tillstyrka detsamma. Det synes emellertid

böra ligga i domkapitlets hand att träffa avgörande om assistentens stationeringsort.

Lokala förhållanden kunna säkerligen många gånger göra

det nödvändigt, att assistenten är stationerad annorstädes än i den tjänstledige

prästens pastorat.

I likhet med kommittén anser utskottet, att utvägen att sammanlysa

gudstjänster bör anlitas allenast i nödfall. Man kan emellertid förutsätta,

att domkapitlen i sådant avseende iakttaga en restriktiv hållning. I pastorat

med flera församlingar och allenast en präst bör i alla händelser det

normala vara att särskild vikarie förordnas.

Kammarkollegiet och riksräkenskapsverket ha lämnat kommitténs förslag

på denna punkt utan erinran. Statskontoret har funnit de åtgärder av

olika slag, som kommittén förordat i syfte att åstadkomma en reglering av

prästernas semesterförhållanden, vara i regel välgrundade. Även statens

lönenämnd har funnit sig kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag

i denna fråga.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse motsätter sig bestämt,

att tjänstedubblering skall kunna åläggas ordinarie präst mot hans

bestridande eller göras till villkor för rätt till semester. Tillika föreslår

centralstyrelsen, att tjänstedubbleringsarvodet höjes till tio kronor per

dag. Sveriges yngre prästers förbunds centralstyrelse anser kommitténs

förslag till reglering av semesterförhållandena innebära en undantagslagstiftning,

som förbundet finner förvånande. Tillika yrkas, att tjänstedubbleringsarvodet

höjes till tio kronor.

Föredraganden.

Jag biträder kommitténs förslag till huvudgrunder för en reglering av

prästernas semester. Vad särskilt angår det av kyrkomötet uttalade önskemålet,

att tjänstedubblering icke skulle åläggas prästen annat än efter frivilligt

åtagande, så har jag icke funnit det vara försvarligt, att domkapitlen

skulle sakna möjlighet att här — i förekommande fall — utkräva

en tjänsteplikt.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 20\.

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén.

Kommittén lämnar till en början en översikt av gällande bestämmelser

angående förflyttningsskyldigheten för statstjänstemännen och de kommunalanställda

lärarna samt anför härom.

I 13 § statens allmänna avlöningsregleinente innefattas nu gällande bestämmelser

angående förflyttningsskyldighet för bl. a. huvuddelen av de

ordinarie statstjänstemännen och de vid högre kommunala skolor anställda

ordinarie lärarna. För ordinarie lärare vid folkskola finnas vissa motsvarande

bestämmelser i avlöningsreglementet för folkskolan.

Innehavare av ordinarie statstjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt

eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort

eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där

Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å

vilken reglementet är tillämpligt. Med hänsyn till den oberoende ställning

domarkåren ansetts böra intaga, gäller dock för domare endast en begränsad

förflyttningsskyldighet. Sålunda är innehavare av ordinarie domartjänst

allenast pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl sådant

påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den

lönegrad han tillhör.

För ordinarie lärare vid högre kommunal skola gäller skyldighet att låta

förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid statliga och högre kommunala

läroanstalter m. fl. eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant

erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform

läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då

eljest synnerliga skäl därtill äro.

Ordinarie lärare vid folkskola är pliktig att låta förflytta sig till annan

ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för indragning

av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

Efter att ha redogjort för förflyttningsinstitutets historiska utveckling

och erinrat om att frågan om förflyttning av statstjänstemän i visst fall

skall avgöras enligt tjänstepensionsförfattning efter diskretionär prövning

behandlar kommittén frågan om prästernas nuvarande anställningsrättsliga

ställning och anför:

Då det gällt att taga ställning till frågan om prästerlig befattningshavares

förflyttningsskyldighet har kommittén till en början utgått från att ordinarie

präst i anställningsrättsligt hänseende måste vara att jämställa med

statstjänsteman. De garantier i fråga om anställningens fasthet, som 36 §

regeringsformen giver åt ordinarie statstjänsteman, torde sålunda vara tillförsäkrade

även ordinarie prästerlig befattningshavare.

Det skydd mot avsättning och förflyttning, som innefattas i 36 § regeringsformen,

har för prästerskapets vidkommande hittills icke genom lagstiftning

eller sedvanerättslig utveckling modifierats i samma utsträckning

som skett för civilstatens befattningshavare genom avlönings- och pensionsreglementen.

Här må dock erinras om bestämmelserna i 23 § prästlöncregleringslagen,

som lyder: »Erfordras å ena sidan för åstadkommande av

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av

ny prästerlig tjänst och å andra sidan för beredande av full sysselsättning

för tjänstinnehavare sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes

av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter vederbörande myndigheters

hörande och sedan yttranden från pastoratet och dess prästerskap

och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten

infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställande av

lönereglering för pastoratet.» Frågan om detta lagrums innebörd och tilllämpning

har berörts av kammarrådet Erik Schalling i en promemoria, som

åberopas i kammarrådet Tom Wohlins Betänkande och förslag angående

reglering av församlingsindelningen i Stockholm etc. (SOU 1940: 1). Efter

att hava belyst spörsmålet rättshistoriskt och redogjort för lagrummets tilllämpning

i praxis, har Schalling ansett sig kunna uppdraga följande riktlinjer:

1) Ordinarie prästman kan icke under åberopande av sin fullmakt

utan vidare förhindra, att det pastorat eller den församling, vari han är

anställd, genom indelningsändring undergår vare sig förminskning eller

utökning. 2) I fall, där ordinarie prästman icke genom förbehåll i fullmakt

eller eljest på grund av vid hans utnämning gällande lag är tillförbunden

att underkasta sig den ändring i lönevillkor, som skulle följa av

förminskning, som avses under punkt 1, är han vid sådan indelningsändring

berättigad att bibehållas vid lön, ej understigande den han åtnjuter vid

ändringen eller enligt lönereglering är skyldig acceptera. 3) Ordinarie prästman,

som icke genom förbehåll i fullmakt eller eljest på grund av vid

hans utnämning gällande lag är tillförbunden att underkasta sig den ändring

i tjänstgöring, vilken skulle följa av utökning som avses under punkt 1,

kan icke mot sitt bestridande underkastas sådan indelningsändring, därest

denna medfört en avsevärd ökning i hans arbetsbörda. 4) Ordinarie kyrkoherde

bör, oavsett huru det därutinnan förhåller sig med hans legala förpliktelse,

icke mot sitt bestridande åläggas förflyttning till ett pastorat,vari

icke ingår någon del, som tillhört hans gamla pastorat. 5) Pastorat eller

församling kan icke med stöd av sin prästvalsrätt förhindra, att en prästman,

som icke valts av pastoratet eller församlingen, i samband med ändrad

pastoratsindelning indelas till tjänstgöring i pastoratet eller församlingen.

Enligt Schalling bör sålunda 23 § prästlöneregleringslagen lämna

rum för en av organisatoriska skäl betingad, ehuru förhållandevis begränsad

förflyttning av ordinarie församlingspräster.

Vidare må framhållas, att de ordinarie församlingsprästernas skydd enligt

36 § regeringsformen mot avsättlighet och förflyttning på en principiellt

icke oväsentlig punkt modifierats genom stadgandet i 4 § 1 mom. b)

och c) lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner för präster.

Enligt detta lagrum är ordinarie församlingspräst pliktig att mot åtnjutande

av emeritilön avgå från tjänsten dels vid uppnådd viss ålder och dels

under vissa förutsättningar i övrigt. I samband med detta stadgande må

erinras om innehållet i 24 kap. 29 § kyrkolagen.

Kommittén ingår härefter på frågan om införande för de ordinarie prästernas

vidkommande av en förflyttningsplikt av samma omfattning, som

för närvarande civilstatstjänstemännen och folkskollärarna enligt gällande

avlöningsreglementen äro underkastade. Kommittén erinrar härvid till

en början om att frågan angående förflyttning av ordinarie präster icke kan

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungi. Maj:ts proposition nr 20i.

regleras allenast genom bestämmelser om en generell skyldighet härtill

från befattningshavarnas sida i ett avlöningsreglemente. För att kunna i full

utsträckning tillämpas — framhåller kommittén — förutsätter nämligen

ett sådant stadgande eu häremot svarande ändring i gällande prästvalslagstiftning,

varigenom pastorat förpliktas att — utöver för närvarande

förekommande fall — såsom ordinarie präst mottaga eu av pastoratsmenigheten

icke själv därtill vald prästman. Kommittén anför därefter.

Allmänna avlöningsreglementet upptager, såsom förut omnämnts, dels

för domare en mera begränsad förflyttningsskyldighet, avseende allenast

fall, då förflyttningen betingas av organisatoriska skäl, och dels för tjänstemän

i övrigt en mera vidsträckt skyldighet att låta sig förflyttas. Enligt

kommitténs mening kan någon tvekan icke råda därom, att en förflyttningsskyldighet

även för prästerliga befattningshavare bör gälla i fall, där

förflyttningsbehovet förestavas av organisatoriska skäl. Den nuvarande begränsade

möjligheten att vid indelningsändring förflytta en ordinarie präst

synes kommittén vara otidsenlig och i vissa fall ägnad att förhindra en

rationell anpassning av den prästerliga organisationen efter samhällsutvecklingens

krav. En av organisatoriska skäl betingad förflyttningsskyldighet,

motsvarande den för domare enligt allmänna avlöningsreglementet

gällande, bör sålunda i samband med löneregleringen stadgas för prästerna.

I den mån gällande prästvalslagstiftning kan anses lägga hinder i vägen för

tillämpningen av ett sådant stadgande jämväl genom förflyttning till pastorat

eller församling, som icke alls beröres av organisationsändringen, lärer

ändring i prästvalsbestämmelserna böra genomföras. Det faller utanför

kommitténs uppdrag att ingå på utformningen av en sådan ändring.

Frågan, huruvida därjämte en förflyttningsskyldighet av den mera vidsträckta

omfattning, som gäller för statstjänstemän i allmänhet, bör åvägabringas

för prästerna, kan vara föremål för större tvekan. Om spörsmålet

betraktas enbart ur den enskilde befattningshavarens synvinkel, torde visserligen

skäl icke vara för handen att stanna vid en annan bedömning än

den, som anlagts för statstjänstemän i allmänhet. Det är dock tydligt, att

man vid denna frågas behandling måste taga hänsyn även till andra synpunkter,

som beröra i viss mån ömtåliga förhållanden. Det är å ena sidan

ett kyrkans och samhällets intresse av vikt, att prästen som förkunnare

kan intaga en fri ställning, oberoende av den politiska maktbalansens skiftningar.

Å andra sidan ligger det i öppen dag, att möjligheten till avlägsnande

av en präst från lians befattning i fall, där förutsättningarna för

gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista, kan representera

ett behov, som ur kyrkans och samhällets synpunkt framstår såsom

lika betydelsefullt. Det inträffar t. ex. stundom, att i eu församling på

grund av olika omständigheter utveckla sig motsättningar mellan prästen

och församlingsmedlemmarna eller vissa av dem och alt försök att bilägga

en sådan konflikt bli resultatlösa. Motsättningarna, vilka måhända bottna

i obetydliga tvisteämnen, kunna i stället med åren antaga större dimensioner

och till sist medföra, alt situationen i församlingen blir ohållbar. Många

gånger skulle det lämpligaste sättet all eliminera konflikten vara alt förflytta

prästen till annan församling. I åtskilliga av de här avsedda fallen

skulle prästen, om han på ett tidigt stadium kunnat förflyttas till tjänst

!) -Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 2()i.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''i.

i annan församling, varit i stånd att i den nya miljön utan störande motsättningar

utöva en gagnande verksamhet. Tyvärr blir nu utvecklingen i

stället stundom den, att prästen efter många års stridigheter blir psykiskt

nedbruten och måhända för framtiden oduglig för sitt kall samtidigt som

det kyrkliga arbetet i församlingen och till äventyrs också förtroendet för

kyrkans insatser över huvud taget lider svårt avbräck.

Det må erinras, att erfarenheter av liknande art som de här antydda

medverkat till införande för de kommunalt anställda lärarna av en förtlyttningsskyldighet

av den omfattning, som i det föregående angivits och som

funnits böra genomföras trots den inskränkning, soin därav måst följa i

skoldistriktens rätt att själva utse sina lärare. Enligt kommitténs mening

kunna olägenheterna med ett tvång att i befattningen bibehålla en präst,

vars förutsättningar för resultatrikt arbete upphört, knappast bedömas

annorlunda än skadeverkningarna i motsvarande fall på skolväsendets

område.

Det kan invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha

möjligheter till en tillfredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kan

giva åsyftat gynnsamt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna ligger

i befattningshavarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller

eljest i förhållanden, som hänföra sig helt eller väsentligen till hans personliga

egenskaper, medför en förflyttning blott att svårigheterna överföras

från en församling till en annan. Denna invändning synes vara berättigad

men utgör icke något skäl för det allmänna att avhända sig möjligheten

att genom ett förflyttningsinstitut råda bot på olägenheterna i de fall, där

ett ombyte av tjänstgöringsområde skulle vara tillfyllest och ur såväl församlingens

som befattningshavarens synpunkt skulle framstå såsom den

rätta åtgärden. Invändningen pekar emellertid på, att behov till äventyrs

kan föreligga jämväl av en anordning, som möjliggör en avkoppling helt

och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där

pensionering icke kan äga rum. En sådan anordning har på vissa förvaltningsområden

genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat

inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare

och för personal inom polisväsendet. Enligt kommitténs mening är

frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet

förtjänt av övervägande.

Vid sin prövning av här förevarande problem har kommittén funnit övervägande

skäl tala för att bestämmelser meddelas om en förflyttningsskyldighet

för ordinarie präster av samma räckvidd som den, vilken för närvarande

gäller för civilstatstjänstemän i allmänhet och för folkskollärare.

Avgörandet i fråga om förflyttning i de särskilda fallen torde böra läggas i

Kungl. Maj :ts hand. Härigenom ernås enligt kommitténs mening tillbörliga

garantier för en enhetlig och objektiv prövning. Det må i detta sammanhang

anmärkas, att erfarenheterna från tillämpningen av förflyttningsbestämmelserna

för statstjänstemän och kommunalt anställda lärare icke

giva stöd för farhågor om missbruk av den befogenhet som dessa bestämmelser

giva; tvärtom torde det omdömet vara berättigat, att denna befogenhet

hittills utövats med stor varsamhet.

I vilken omfattning en förflyttningsskyldighet av här föreslagen innebörd

i praktiken skall kunna göras gällande gentemot ordinarie prästerliga

befattningshavare blir — såsom av det föregående framgår — beroende på

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 20).

i vad män och på vad sätt ändringar i prästvalslagen, avseende inskränkning

i församlingarnas prästvalsrätt, anses böra genomföras. En slutlig

prövning av förflyttningsskyldighetens omfattning kan sålunda ske först

i samband med en översyn av prästvalslagstiftningen. En sådan översyn

faller icke inom kommitténs utredningsuppdrag. Att kommittén emellertid

ansett sig icke kunna förorda, att ett ställningstagande till frågan om den

författningsmässiga utformningen av avlöningsreglementets regler om förflyttningsskyldighet

uppskjutes i avvaktan på en revision av prästvalsbestämmelserna,

har sin grund i att efter genomförandet av en lönereglering

skärpta förflyttningsföreskrifter icke kunna tvångsvis genomföras gentemot

befattningshavare, som utnämnts före de skärpta reglernas fastställande.

Om frågan nu lämnades öppen, skulle sålunda möjlighet icke föreligga att

genomföra önskvärda förändringar annat än i den mån efter bestämmelsernas

utfärdande nybesättning av befattningarna äger rum.

Kommittén gör härefter en sammanfattning och föreslår på anförda skäl

att skyldighet nu införes för ordinarie präst att efter Kungl. Maj :ts bestämmande

låta förflytta sig till annan ordinarie prästerlig befattning, då

organisatoriska skäl sådant påkalla eller då eljest synnerliga skäl därtill

äro, att frågan om en revision av prästvalslagstiftningen för möjliggörande

av förflyttningsinstitutets tillämpning i lämplig omfattning upptages till

särskild prövning samt att spörsmålet om inrättande av en avgångsstat för

präster jämväl tages under övervägande.

I anslutning till framläggandet av sitt förslag i denna del gör kommittén

slutligen följande uttalande.

Det må i detta sammanhang erinras om att såväl 1942 som 1946 års riksdagar

med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan

ordalagen i 35 och 36 §§ regeringsformen och å andra sidan avlöningsreglementenas

m. fl. författningars bestämmelser om tjänstemännens förflyttningsskyldighet

hemställt om utredning genom Kungl. Maj :ts försorg

av frågan om en revision av 36 § ävensom 35 § regeringsformen för en omprövning

av tjänstemännens rättsliga ställning. Kommittén förutsätter, att

en sådan utredning jämväl kommer att omfatta det prästerliga förvaltningsområdet.

I

I den här behandlade frågan ha två ledamöter inom kommittén, herrar

Berger och Helander, anmält avvikande mening. Berger har förklarat sig

icke kunna biträda betänkandets förslag att ordinarie präst skall vara underkastad

förflyttningsskyldighet på samma sätt som stadgades i statens

allmänna avlöningsreglemente in. in. Enligt reservantens mening konnne

en förflyttningsskyldighet grundad på en sådan tänjbar bestämmelse som

»då särskilda skäl därtill äro» att göra prästens mycket ömtåliga ställning

ännu svårare och ömtåligare, och predikoämbetets frihet, som vore en för

kyrkan väsentlig sak, kunde här komma i fara. Helander har biträtt kommitténs

förslag att bestämmelse införes angående prästs förflyttningsskyldighet

och överförande till övergångsstat, men reservanten har ansett, att

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

ärenden rörande dessa angelägenheter borde avgöras av en nämnd, bestående

av ärkebiskopen och fyra andra biskopar, vilka sistnämnda utsåges

av Kungl. Maj :t.

Yttranden.

Kyrkomötet och domkapitlen i samtliga stift — utom Lunds — ävensom

de prästerliga personalorganisationerna avstyrka kommitténs förslag

om skyldighet för ordinarie präst att låta sig förflyttas till annan ordinarie

prästerlig befattning av andra än organisatoriska skäl. Särskilda utskottet

har närmare motiverat kyrkomötets ståndpunktstagande i följande yttrande.

Utskottet anser, att vissa skäl tala för en utvidgning av förflyttningsmöjligheten

i fråga om kyrkans ämbetsmän, när en förflyttning föranledes av

organisatoriska förändringar. Givetvis få dock icke sådana förändringar utnyttjas

för att undergräva prästens fria ställning såsom en av tillfälliga

opinionsvindar oberoende ordets förkunnare. Men även andra förhållanden

kräva beaktande. Prästen kan till sin församling hava vunnit en stark

personlig anknytning, vilken han på grund av ålder, läggning eller andra

omständigheter ej kan väntas ernå på ett nytt verksamhetsfält. En församling

bör å andra sidan ej påtvingas en själasörjare, som en stark opinion

icke önskar erhålla eller rent av motsätter sig. Många ömtåliga överväganden

komma här att krävas. Såsom regel torde man kunna utgå från att

frågan kommer att lösas efter förhandlingar. Det synes icke minst nödvändigt

att beakta, att prästvalslagens bestämmelser i minsta möjliga mån

böra ändras. Utskottet vill fördenskull endast i så måtto giva sin anslutning

till förslaget om förflyttning av ordinarie präst av organisatoriska

skäl, att sådan förflyttning må kunna ske, då domkapitlet finner synnerliga

skäl därtill vara. Den bör vidare kunna förekomma endast i samband

med att kyrkoherdetjänst jämlikt 41 § 5 mom. prästvalslagen skall tillsättas

av Kungl. Maj :t. Den förändring av prästvalslagens bestämmelser,

som i så fall behöver företagas, kan icke betraktas som ett principiellt ingrepp

i församlingarnas rättigheter utan endast som en komplettering av

bestämmelserna rörande tredjegångstillsättning med föreskrift därom, att

tillsättning i dessa säkerligen sällsynta undantagsfall skall ske utan församlingsval.

Kommitténs förslag att utvidga förflyttningsmöjligheten till att omfatta

även sådana fall, »då eljest synnerliga skäl därtill äro», måste däremot möta

allvarliga betänkligheter. Utskottet fäster sig därvid mindre vid den formella

frågan, huruvida en sådan obestämd förflyttningsskyldighet låter sig

förena med oavsättlighetsprincipen. Det för utskottet bestämmande har i

stället varit församlingarnas intresse. Utskottet behj ärtar väl kommitténs

synpunkt, att en präst bör kunna avlägsnas från en befattning, »om förutsättningarna

för gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista»

och sålunda en förflyttning är av pastoralvårdshänsyn önskvärd. Men även

om skälen till en förflyttning skulle vara både grundade och starka, skulle

man blott i sällsynta fall kunna vinna en utväg ur svårigheterna på angivet

sätt. Faran vore överhängande, att man blott överflyttade besvärligheterna

till en annan församling, där man hade än mindre förståelse för prästens

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

133

egenart än i hans förutvarande, vilken i regel själv valt honom. Från den

nya församlingens sida skulle den tvångsförflyttade sannolikt komma att

mötas med en misstro, som skulle utgöra ett dåligt utgångsläge för en

fruktbringande kyrklig verksamhet.

Vad angår den av kommittén ifrågasatta avgångsstaten för präster samt

handläggningen av frågor angående förflyttning och överförande å sådan

stat har kyrkomötet anfört följande.

Kommittén har framhållit, att på det kyrkliga området borde övervägas

eu anordning, motsvarande disponibilitetsstaten inom utrikesförvaltningen

och avgångsstaterna för militära beställningshavare och för personal inom

polisväsendet. Kyrkomötet skulle hälsa med tillfredsställelse, därest denna

tanke kunde i lämplig form realiseras. Det måste dock framhållas, att här är

fråga om en ultima ratio, en sista utväg att vinna en lösning av eljest olösbara

konflikter. Emellertid måste även vid dylika förflyttningar oavsättlighetsprincipen

respekteras, så att den förflyttades ekonomiska ställning

icke genom förflyttningen rubbas.

Handläggningen av frågor om förflyttning av prästerlig befattningshavare

eller hans försättande ur tjänstgöring och överförande å specialstat måste

uppenbarligen i första hand ankomma på kyrkans egna myndigheter. Närmast

blir det biskopens sak att undersöka, vilka åtgärder som kunna vara

ändamålsenliga och möjliga. Ärendets vikt och hänsynen till de intressen

stiftsstyrelsen har att bevaka nödvändiggöra givetvis, att den fortsatta handläggningen

av ärendet sker i domkapitlet. Med hänsyn till de ekonomiska

konsekvenser, som särskilt ett överförande å specialstat med även en av

organisatoriska skäl föranledd förflyttning kan medföra, lärer emellertid

domkapitlets beslut böra underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Nödiga

rättssäkerhetsgarantier lära här som eljest få sökas i en rättslig prövning

i härför stadgad ordning.

Domkapitlet i Härnösand och de prästerliga personalorganisationerna

motsätta sig jämväl en utökning av den nuvarande förflyttningsskyldigheten

på grund av organisatoriska skäl, varvid från Sveriges yngre prästers

förbunds sida framhålles följande.

Förflyttning av präst av organisatoriska skäl bör icke förekomma utöver

hittillsvarande praxis. Förbundet måste också bestämt avstyrka ett av 1948

års kyrkomöte framlagt förslag att taga de s. k. tredjegångstillsättningarna

i anspråk för förflyttning av ordinarie präst. Detta tillsättningsförfarande

har till syfte att i någon mån reglera orättvisorna i det prästerliga befordringssystemet,

främst genom att giva möjlighet åt icke ordinarie präster

att nå befordran till ordinarie tjänst, och bör icke utnyttjas för ett ändamål,

som alls icke var avsett, när bestämmelsen kom till.

Domkapitlet i Lund anför i anslutning till kommitténs förslag i denna

del följande.

De sakkunniga ha klart observerat skillnaden mellan prästernas och

statstjänstemännens ställning i detta avseende. Församlingens rätt att välja

sina ordinarie präster är något för den svenska kyrkan utmärkande. Vis
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

serligen kan — vid s. k. tredjegångstillsättning och vid några andra sällan

förekommande fall — kyrkoherde utnämnas av Kungl. Maj :t utan att församlingens

val därvid är avgörande. Även i dessa fall spelar emellertid valet

en betydelsefull roll. Vid genomförandet av den s. k. tredjegångstillsättningen

förordade första lagutskottet förslaget härom »under uttalande av

den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer

Konungen, församlingens val likväl kommer att tillmätas ett väsentligt inflytande

på tjänstens tillsättning, där det visar en under avsevärt deltagande

tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar

orättvisa». Riksdagen godkände detta utskottets uttalande. Församlingens

rätt att tillsätta sina ordinarie präster är sålunda väl skyddad. Uppenbart

är, att denna rätt ej kan eller bör göras illusorisk genom skapandet av en

förflyttningsskyldighet för prästerna.

Domkapitlet föreställer sig att, därest en obegränsad förflyttningsskyldighet

skulle genomföras, denna skyldighet snarast av åtskilliga präster

skulle betraktas som en rättighet. Framställningar om förflyttningar till

lediga tjänster skulle förvisso i betydande utsträckning komma att göras

under frambärande av mer eller mindre tungt vägande skäl härför. Domkapitlet

anser det nödvändigt, att restriktiva moment här införas. I detta

sammanhang är domkapitlet icke i tillfälle att framlägga ett definitivt förslag

eller taga slutlig ställning till denna fråga. I samband med ett eventuellt

förslag till ändringar i prästvalslagen kommer för övrigt säkerligen

domkapitlet att beredas tillfälle närmare utlåta sig om detta spörsmål. Redan

nu vill emellertid domkapitlet diskussionsvis framföra följande förslag.

Verkligt behov av förflyttning bör av biskopen vid visitation i den

församling, där förflyttningsskyldig präst är anställd, konstateras. Är sådant

behov för handen, bör biskopen söka träffa överenskommelse med

annan och lämplig församling att mottaga ifrågavarande präst. Föreligger

sådan överenskommelse bör domkapitlet med eget utlåtande överlämna

ärendet till Kungl. Maj :t för prövning och avgörande. Kan överenskommelse

ej träffas, eller äro förhållandena sådana, att förflyttning knappast

kan ifrågakomma, bör tagas under övervägande fråga om överförande

av prästen på avgångsstat. Något liknande förfarande bör komma i tilllämpning

vid förflyttning, påkallad av organisatoriska skäl.

I princip vill domkapitlet sålunda tillstyrka att i ett blivande avlöningsregleinente

för prästerna intages föreskrift om prästs förflyttningsskyldighet

och skyldighet för präst att finna sig i att bliva överförd å avgångsstat. I

samband med avgivande av utlåtande över utarbetade förslag till de ifrågasatta

ändringarna av prästvalslagen och om avgångsstat vill domkapitlet

närmare precisera sin ställning till de därmed sammanhängande spörsmålen

om förflyttning av präst till annan befattning och om överförande

av präst å avgångsstat.

I likhet med kyrkomötet och domkapitlet i Lund ansluta sig övriga domkapitel

till kommitténs uttalande angående en disponibilitets- eller avgångsstat

för präster.

Av de centrala verken har riksräkenskapsverket biträtt kommittéförslaget

i förevarande del, över vilket kammarkollegiet avgivit följande utlåtande.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

135

Beträffande ordinarie prästs förflyttningsskyldighet torde det ur det allmännas

synpunkt få anses som ett berättigat intresse, att de nuvarande begränsade

möjligheterna att förflytta ordinarie präst, när det påkallas av

organisatoriska skäl, väsentligt utvidgas. Ehuru frågan härom ytterst avhänger

av ändring i prästvalslagstiftningen, bör principen om förflyttningsskyldighet

av organisatoriska skäl oberoende därav inskrivas i en ny prästerlig

löneförfattning. Av kyrkomötet på denna punkt gjorda förbehåll —

vilka bland annat synas syfta till att i domkapitlets hand lägga den reella

bestämmanderätten i sådana indelnings- och organisationsfrågor, vilka

förutsätta förflyttning av ordinarie präst — torde vara sådana, att de ej

kunna godtagas.

Kollegiet ställer sig mera tveksamt till kommitténs förslag, att förflyttningsskyldighet

för ordinarie präst skulle stadgas även för det fall, att

Kungl. Maj :t eljest finner synnerliga skäl påkalla detta. De ömtåliga konfliktsituationer

kommittén vid detta förslag haft för ögonen torde endast

i sällsynta undantagsfall kunna bringas ur världen genom en förflyttning

av vederbörande tjänstinnehavare. För hithörande fall torde lösningen snarare

böra sökas i det av kommittén jämväl framförda uppslaget om en

särskild avgångsstat för sådana präster, vilkas fortsatta ämbetsutövning

skulle innebära allvarligt men för det kyrkliga livet.

Kommittéförslaget har i vad angår förflyttningsskyldigheten och därmed

sammanhängande spörsmål icke föranlett några uttalanden från statskontorets

och statens lönenämnds sida.

Föredraganden.

Spörsmålet om ordinarie prästs förflyttning till annan prästerlig fullmaktstjänst

och vad därmed äger samband har av kommittén allsidigt

undersökts. Såsom kommittén framhållit har frågan, förutom en anställningsrättslig

sida, även en sida som omedelbart berör lagstiftningen om

prästval.

Frågans sålunda sammansatta natur medför, att en i avlöningsförfattningen

införd förflyttningsskyldighet icke kan få någon praktisk betydelse,

med mindre en motsvarande jämkning sker i gällande bestämmelser om

tillsättning av ordinarie församlingstjänster. En uppmjukning i antydd

riktning av dessa bestämmelser är åter en fråga, som självfallet icke nu

kan upptagas till omedelbart avgörande. Kommitténs redogörelse på denna

punkt och vad jag tidigare påvisat om nödvändigheten att underlätta

ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar har emellertid övertygat

mig om, att en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna i detta begränsade

syfte är nödvändig och att denna fråga bör få sin lösning, så

snart en utredning av frågan hunnit verkställas. Då — såsom kommittén

understryker — ett uppskjutande av förflyttningsskyldighetens införande

tills dess ett avgörande träffats i sistberörda fråga skulle kunna under en

betydande tidrymd förhindra ett utnyttjande av uppmjukade tillsättningsbestämmelser,

anser jag det i varje fall nödvändigt, att vid löneregleringen

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

införes en förflyttningsskyldighet för ordinarie församlingspräst, om förflyttningen

förestavas av organisatoriska skäl. Men de av kommittén anförda

skälen för beredande av möjlighet att förflytta ordinarie präst av

andra skäl än organisatoriska måste enligt min mening också anses så

vägande, att även detta spörsmål bör upptagas till närmare prövning vid

den angivna översynen av prästvalslagstiftningen. Vid sådant förhållande

anser jag det jämväl välbetänkt att — i syfte att göra en av översynen föranledd

lagändring tillämplig utan längre tidsutdräkt — vid löneregleringen

införes skyldighet för präst att låta sig förflytta, då synnerliga skäl därtill

äro.

I likhet med kommittén och kyrkomötet anser jag, att även frågan om

inrättande av en avgångsstat för präster är förtjänt av att närmare utredas

i annat sammanhang. Jag finner på grund härav riktigt, att vid löneregleringen

stadgas skyldighet för ordinarie präst att låta sig överföra på avgångsstat

i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunna bli antagna

av Kungl. Maj :t och riksdagen.

9. »Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen».

Prästlönekommiltén.

Kommunala tillägg.

I 10 § i 1910 års ännu gällande prästlönelag upptages ett stadgande, som

ger ett pastorat möjlighet att — under vissa speciella förutsättningar —

bevilja präst ett tillägg till hans författningsenligt utgående, av Kungl.

Maj :t i särskild lönereglering för tjänsten närmare bestämda avlöning.

Grunden för stadgandet har varit det förhållandet, att dylik individuell

lönereglering för tjänsten fastställes för viss bestämd tid i sänder, i regel

tjugo år, samt att under loppet av en så lång tidsperiod förändringar —

såsom folkmängdsökning o. d. — kunna inträffa, som motivera en förhöjning

av nämnda avlöning. Dylikt beslut av pastorat om lönetillägg skall

dock alltid, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj :t för

prövning och fastställelse. Kungl. Maj :ts godkännande av lönetillägget gäller

endast för den löpande löneregleringsperioden. Såvitt kommittén kunnat

utröna utgå sådana av Kungl. Maj :t godkända lönetillägg för närvarande

(juni 1948) endast vid ett mycket begränsat antal befattningar, nämligen

vid fyra kyrkoherde-, fem komministers- och fyra kyrkoadjunktsbefattningar.

Tilläggen äro satta till varierande belopp —- lägst 200, högst

1 000 kronor för år.

Det speciella motiv, som förelegat för upptagande i prästlönelagstiftningen

av ifrågavarande lönetilläggsinstitut, kommer med övergången till

det statliga lönesystemet att helt förlora sin giltighet. Med lönereformen

falla nämligen de fixerade »löneregleringsperioderna» bort. Lönegradsinplaceringen

av en prästerlig befattning blir gällande allenast tills vidare.

Inträffa förändringar, som påverka arbetsförhållandena vid viss befattning,

vilken icke redan har den för sådan befattning gällande högsta lönegradsplaceringen,

skall givetvis frågan om en förhöjd löneställning för befatt
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ningen kunna utan vidare, där tillräckliga skäl därtill föreligga, upptagas

till prövning och avgörande av Kungl. Maj:t. Kommittén finner det redan

av här angivna skäl uppenbart, att på pastoratsbeslut grundade lönetillägg

till präst efter lönereformens genomförande icke vidare böra förekomma.

Man har emellertid att uppmärksamma, att kommunala lönetillägg av

viss annan karaktär hittills icke så sällan förekommit vid prästerlig befattning

och, så vitt kommittén har anledning antaga, alltjämt på sina håll

utgå. Grunden för dessa lönetillägg har i själva verket icke varit annan

än den, att vederbörande pastorat funnit den författningsenligt bestämda

avlöningen onöjaktig och för låg. De kommunala tilläggen av detta slag

ha i det hela haft till syfte att — i konkurrensen pastoraten emellan om

de dugligaste prästerliga arbetskrafterna — göra befattningen i det egna

pastoratet mera begärlig. Lönetillägg av ifrågavarande natur äro redan

enligt gällande prästlönelag rättsstridiga, och då fall, där dylika lönetillägg

utgått till präst, kommit till Kungl. Maj :ts kännedom, har anstalt vidtagits

för deras avveckling.

Kommittén vill till den förevarande frågans ytterligare belysning erinra

om, att statsmakterna vid den år 1937 genomförda avlöningsregleringen

för folkskolans lärarpersonal tagit allmän ställning till de dittills i viss

omfattning åt sådana lärare utgående kommunala lönetilläggen och därvid,

av såväl principiella som praktiska skäl, funnit dylika lönetillägg oförenliga

med de grunder, varpå nämnda avlöningsreglering var fotad. I anslutning

härtill blev ett förbud för skoldistrikten att bevilja lärare sådana lönetilllägg

genomfört i den formen, att såsom villkor för statsbidraget till dessa

lärares avlöning uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl.

Maj :t och riksdagen bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes ersättning

för utförande av arbetsuppgifter, som ålåge honom i tjänsten.

De skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande från statsmakternas

sida till frågan om kommunala lönetillägg för lärare, äro självfallet i lika

mån giltiga när det gäller det prästerliga löncväsendet. Enligt kommitténs

mening bör sålunda i samband med löneregleringen förbud stadgas mot

beviljande av dylika lönetillägg.

Förmån av donation »över 1 ö n e n».

Kommittén nödgas härefter beröra den i gällande avlöningssystem för

prästerna förekommande speciella avlöningsförmån, som vanligen benämnes

förmån av donation »över lönen». Stadgandet härom finnes upptaget i

7 § prästlöneregleringslagen. Stadgandet i fråga har följande lydelse.

Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig

tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat

komma samme tjänstinnehavare till godo; dock må vid lönens bestämmande, i

den män skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation.

Den speciella avlöningsförmån det här gäller kan väl med hänsyn till

de hithörande fallens hittills förhållandevis ringa antal knappast sägas

vara för prästerskapet i gemen av någon större betydelse i lönehänseende.

Den för prästerna tillämnade lönereformen nödvändiggör nu likväl ett

ställningstagande lill förevarande säregna avlöningsinstitut. Även oberoende

härav föreligga enligt kommitténs mening skäl till en omprövning av

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

avlöningsinstitutets berättigande. Själva den rättsliga grundvalen för den

ifrågavarande lagbestämmelsen har visat sig vara ytterligt bristfällig. Följden

härav har blivit en serie av processer, vilka stundom varit av den art,

att de för rättsordningen blivit en belastning.

Under en lång historisk utveckling ha prästerna »på lön» innehaft boställen

(jordbruksfastigheter med ofta tillhörande betydande skogsmarker).

Boställena ha i allmänhet anvisats av den kyrkliga menigheten

(»sockenmännen», socknen, församlingen, pastoratet) eller av kronan. Men

alltsedan äldsta tider ha i Sverige, liksom annorstädes, bland prästernas

löneinkomster ingått även gåvor av enskilda, s. k. fromma gåvor (dispositioner

»ad pios usus»). Sådana fromma gåvor utgjordes icke blott av

nyttigheter, som fingo av den tillfällige prästen fritt disponeras och förbrukas.

Ofta bestodo gåvorna av värdefullare förmögenhetsobjekt (företrädesvis

jord- och skogsegendomar), till vilka denne endast erhöll bruknings-

och avkomsträtten för sin tjänstetid, med skyldighet för honom att

hålla egendomen vid makt för sina efterträdare. Kapitaltillgångar av detta

slag blevo sålunda — i likhet med boställsanslagen från den kyrkliga menigheten

och från kronan — »avlöningstillgångar» vid den prästerliga befattningen

såsom sådan. Jorddonationer av enskilda personer till prästerna

torde — där de härröra från den katolska tiden — icke sällan ha naturen

av s. k. själagåvor, d. v. s. gåvor, som förbundos med förbehållet, att prästen

— befattningshavare efter befattningshavare — skulle på varje årsdag

av givarens död läsa en själamässa till dennes räddning ur skärselden.

I vilken omfattning ingå då i de prästerliga avlöningstillgångarna i våra

cirka 2 600 församlingar av enskilda donerade förmögenhetsobjekt? Och i

vilken utsträckning kunna dessa avlöningstillgångar antagas härröra från

anslag av den kyrkliga menigheten eller av kronan?

Vid seklets början trodde man sig böra söka ett svar på dessa frågor.

Ett sakligt intresse förelåg också vid den tiden att söka vinna upplysning

om hithörande rättsförhållanden, i den mån uppgifter härom kunde framletas

ur våra arkiv. Enligt förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt

ordnande av prästerskapets inkomster samt på denna förordning grundade

författningar av senare datum gällde nämligen vissa särskilda regler om

dispositionen av prästboställe och av avkastningen av därtill hörande skog

för de fall att bostället upplåtits av kronan och där det anskaffats av menighet

eller donerats av enskild. År 1902 beviljade riksdagen ett första anslag

för igångsättande av den s. k. ecklesiastika boställsutredningen. Utredningsarbetet

pågick i cirka ijugo år, och då 1922 års riksdag vägrade

fortsatt anslag för ändamålet och forskningsarbetet i anledning därav avbröts,

voro prästboställena i blott cirka 370 församlingar närmare undersökta

(församlingarna inom de norrländska länen samt Kopparbergs och

Värmlands län). Beträffande inemot hälften av de undersökta boställsfastigheterna

hade någon uppgift om ursprunget över huvud icke kunnat

påträffas. Men av utredningen bestyrktes bland annat, vad som redan från

början kunnat antagas, nämligen att — även i ifrågavarande delar av riket

med relativt sen bebyggelse — boställsegendomar, som med större eller

mindre säkerhet kunde antagas vara av enskilda personer donerade, vore

icke sällan förekommande.

I själva verket hade, då den ecklesiastika boställsutredningen nedlades,

huvudändamålet med densamma fallit undan. Ny lagstiftning om präster
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

nas löneförhållanden hade år 1910 tillkommit, varigenom all prästlönejord,

varom här är fråga — den månde ursprungligen ha blivit av kronan upplåten,

vara av menighet anskaffad eller vara av enskild man såsom from

gåva donerad — i princip likställdes. Prästernas avlöning övertogs i och

med den ifrågavarande lönereformen av samhället såsom sådant, och kostnaden

härför fördelades på rikets alla medborgare. Pastoraten insattes

såsom de direkta lönegivarna för församlingsprästerna, och avkastningen

av de »lokala» prästerliga avlöningstillgångarna anvisades pastoraten till

lindring i den på kommunal grund anordnade beskattningen för prästlöneändamål.

Men från principen om de av enskild donerade avlöningstillgångarnas

likställande med prästlönetillgång av annat ursprung gjordes ett —- såsom det sedermera visat sig — olyckligt avsteg. Man föreställde sig, att

praktisk möjlighet förefanns att bland de historiskt tillkomna donationerna

av enskild person urskilja sådana, som avsåge att bereda prästen en särskild

förmån »utöver lönen», och sådana som icke hade dylikt syfte. Den

generella omöjligheten av ett särskiljande utav den ena prästlönedonationen

från den andra på här angiven grund blev av 1927 års prästlönesakkunniga

påvisad.

Av de utav präster eller deras rättsinnehavare mot kronan anhängiggjorda

processerna om tillämpning av 7 § prästlöneregleringslagen ha icke

mindre än inemot ett tjugutal fullföljts i högsta instans.1 För de slumpartade

utfallen av dessa rättegångar kunna domstolarna icke tadlas. Ansvaret

härför faller på en med otillräcklig insikt i hithörande invecklade

rättsförhållanden tillkommen lagstiftning.

Enligt kommitténs uppfattning kan det icke anses riktigt att, sedan en

allmän lönereglering genomförts efter en såsom skälig ansedd avvägning,

denna lönesättning därefter får på vissa punkter genombrytas genom enskilda

förordnanden. Såsom i det föregående framhållits äro »kommunala

tillägg» till den av statsmakterna i alla detaljer reglerade avlöningen till

folkskolans lärarpersonal icke tillåtna, och kommittén har föreslagit, att

denna grundsats skall gälla även beträffande avlöningen till församlingsprästerskapet.

Men har det befunnits riktigt och nödvändigt att stadga förbud

för våra borgerliga och kyrkliga kommuner — vilka dock, i första

hand, intaga ställningen såsom arbets- och lönegivare åt sina lärare och

präster — att med godtyckligt tillskurna lönetillägg genombryta den av

statsmakterna företagna löneavvägningen vid hithörande publika befattningar,

så böra ju så mycket mindre enskilda personer — de må nu vara

sedan länge döda eller ännu befinna sig i livet — kunna ställa rimligt anspråk

på att få på dylikt sätt korrigerande ingripa i lönesättningen vid

en sådan befattning och dymedelst påtvinga samhället sin vilja. Allra minst

kan det anses förenligt med kyrkans intresse och med ett tillbörligt vårdande

av de prästerliga befattningshavarnas anseende att upprätthålla ett

system, som uppammar processer om materiella fördelar åt kyrkans tjänare,

grundade på förfoganden vilka träffats under längesedan avvecklade

förutsättningar. För kommittén står det därför klart, att bestämmelsen

under paragrafen 7 i ännu gällande prästlönelag nu bör utmönstras ur

lagstiftningen rörande prästernas löneförhållanden.

1 So, hl. a. N. J. A. 1921: 480, 1922: 570, 1923: 391, 1925: 229, 1925: 589, 1929: 353,

1929:358, 1932:263, 1934:57, 1936:265, 1938:157, 1941:80, 1944:458, 1945:67.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 20''r.

Man ställes härvid inför frågan: hur hör då lämpligen förfaras med de

ifrågavarande prästlönedonationerna »över lönen», åt vilka genom berörda

lagbestämmelse hittills givits en rättslig särställning?

Finansregleringen i 1910 års prästlönelagstiftning kan sägas såtillvida

ha erhållit en »konfiskatorisk» karaktär som därigenom för vissa fall till

kyrkofonden centraliserats viss avkastning även av sådana lokala prästlönetillgångar,

vilka härröra av donationer av enskilda. Kommittén är av

den meningen, att när det gäller en omdisposition av prästlönedonationerna

»över lönen» en motsvarande väg varken behöver eller lämpligen bör beträdas.

Vår samfundsordning besitter nämligen ett rättsmedel, som är speciellt

väl lämpat för en lösning av den här uppkomna situationen och härvid

är från flera synpunkter att föredraga. Kommittén syftar härvid på

den Kungl. Maj :t tillkommande s. k. permutationsrätten, varigenom stiftelseändamål,

för vilka förändrade tidsförhållanden ryckt undan grunden,

kunna efter behovet jämkas. Vid begagnandet av sitt här berörda prerogativ

följer som bekant Kungl. Maj :t fortgående den principen, att det otjänligt

vordna stiftelseändamålet permuteras (förändras) till ett annat, till

syftet näraliggande, som följaktligen också — låt vara först i andra hand

— kan antagas ha legat donator om hjärtat.

Kommittén föreslår, att en avveckling av de för närvarande bestående

prästlönedonationerna »utöver lönen» företages i den rättsliga ordning, som

här angivits. Det synes i enlighet härmed böra ankomma på Kungl. Maj :t

att efter närmare granskning av donationsurkunden i varje särskilt fall

och efter hörande av vederbörande pastorat meddela beslut om den omdisposition

av donationstillgångens avkastning, som må befinnas lämplig.

Enligt vad kommittén föreställer sig lär det väl vid dylik av Kungl Maj:t

företagen prövning i regel komina att ligga närmast till hands, att sådan

avkastning tillägges pastoratet till lättnad i den pastoratet åvilande skattskyldigheten

för där anställda prästers avlöning, för byggnad och underhåll

av prästgård och tillhandahållande av annan tjänstebostad åt präst

samt för den allmänna kyrkoavgiften. En sådan disposition skulle innebära,

att tillgångar av detta slag omsider återbördades till pastoratet och

— då avkastningen givetvis icke bör ingå i avräkningen med kyrkofonden

— för varje fall komme pastoratsborna och endast dessa till godo. Men

fall kunna tilläventyrs förekomma, då — med hänsyn till donationsurkundens

innehåll eller annan särskild omständighet — anledning föreligger att

med avkomsten av donationen tillgodose något mera speciellt kyrkligt ändamål,

som någon i pastoratet ingående församling har att vårda.

I de här behandlade frågorna ha två ledamöter inom kommittén, herrar

Berger och Helander, anmält avvikande mening. Reservanterna ha sålunda

ansett, att i den nya lagstiftningen borde upptagas en bestämmelse i det

syfte 10 § prästlöneregleringslagen innehåller angående befogenhet för

pastorat att besluta om höjning av prästs avlöning. I fråga om förmån av

donation utöver lön ha reservanterna anfört:

Grunden för att vederbörande präst kommit i åtnjutande av donalionsavkastningen

är ju dock donationsurkundens bestämmelse att avkastningen

skall tillkomma honom utöver lönen. I åtskilliga fall är även uttryckligen

sagt, att donationen icke får minska den lön, som framdeles kan

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ÖL

komma att bestämmas. Exempel finnas även på att Kungl. Maj :t fastställt

sådant villkor vid donationens tillkomst.

Förslaget att präst skall berövas avkastningen av donation utöver lön

innebär en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet. Vid vissa andra

statligt reglerade tjänster där donationer finnas får tjänsteinnehavaren åtnjuta

inkomsten därav utöver lönen såsom t. ex. läroverkslärarna, några

befattningshavare inom landsstaten m. fl. Men frånsett att förslaget innebär

en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet måste bestämt hävdas,

att detsamma står i motsats till gällande rättsprinciper. Den åberopade

permutationsrätten har bär ingen tillämpning. Till vanlig rättsuppfattning

har hitintills plägat höra att där en donator givit uttryck för sin vilja,

denna vilja respekteras. Till jämförelse må nämnas att den år 1946 antagna

danska prästlönelagen uttryckligen stadgar att avkastning av donation utöver

lön tillfaller vederbörande präst. I Danmark ha de lagstiftande myndigheterna

alltså varken velat eller ansett sig kunna genomföra en rättskränkning

av det slag som här föreslås. F. ö. kan påpekas att borttagandet

av prästerskapets rätt till donationsavkastning i Skåne, Halland, Blekinge

och Bohuslän står i strid med Roskildefredens bestämmelser i fråga om

donation tillkommen före 1658.

Yttranden.

Kyrkomötet avstyrker kommitténs förslag beträffande såväl kommunala

tillägg som prästlönedonationerna »över lönen». I sitt av kyrkomötet godkända

utlåtande nr 1 anför särskilda utskottet härom:

Då utan tvivel understundom särskilda omständigheter kunna göra det

önskvärt, att ett pastorat även i fortsättningen skall äga rätt bevilja en

tjänstinnehavare visst lönetillägg, anser utskottet i likhet med reservanterna

att sådan frihet icke bör vara församling förmenad. Tillräckliga garantier

mot missbruk synas vara förhanden, icke blott genom det hittillsvarande

stadgandet om kvalificerad majoritet utan även och framför allt

genom skyldigheten att underställa Kungl. Maj :t dylikt beslut. Däremot

synes den nuvarande i lagen om församlingsstyrelse, 5 §, ingående bestämmelsen

om beslutens fattande å kyrkostämma böra såsom opraktiskt upphävas

och beslutanderätten utövas i vanlig ordning. —

Respekt för donators vilja torde krävas av en utbredd folkuppfattning

och är även en förutsättning för att donationsvilligheten skall kunna hållas

levande. Det kan som regel näppeligen antagas överensstämma med

dylika donationers syfte att exempelvis minska uttaxeringsbehovet, något

som för övrigt skulle kunna åstadkomma en icke avsedd ojämnhet i pastoratens

avlöningskostnader. Kommitténs förslag skulle enligt utskottets mening

innebära missbruk av den s. k. permutationsrätten, vars förutsättning

är, att donationsändamålet försvunnit eller blivit lagstridigt eller

eljest omöjligt.

Kammarkollegiet har i fråga om kommunala tillägg biträtt kommitténs

förslag. Beträffande prästlönedonationerna »över lönen» anför ämbetsverket

:

Något allmänt förbud för statstjänsteman alt tillgodonjuta avkastningen

av eu donation utöver lönen synes för närvarande ej finnas kollegiet

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

förutsätter därvid, att ett dylikt förbud ej kan intolkas i 18 g 1 mom.

andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente (1948:436).

Beträffande en särskild tjänstemannagrupp, läroverkslärarna, bland vilka

förekomma ett antal befattningshavare, som i likhet med åtskilliga präster

äro i åtnjutande av särskilda, till en del av enskilda donerade löneförmåner,

meddelas i avlöningsreglementets 19 § under B. Särskilda bestämmelser,

Läroverk med flera läroanstalter, följande stadgande:

1. Innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk, med vilken

rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vidkännas avdrag å lönen med

belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde enligt uppskattning i behörig

ordning. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av sådan

tjänst, i syfte att bereda denne särskild förmån utöver honom eljest tillkommande

avlöningsförmåner, skall likväl icke föranleda sådant avdrag.

Den rätt, som medgivits nu nämnda befattningshavare att i vissa fall

uppbära avkastningen av enskild donation utan avdrag å lönen, är ej ovillkorlig.

Enligt 51 g 1 mom. i avlöningsreglementet är befattningshavaren

nämligen pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest

ändrade bestämmelser rörande ifrågavarande förmåner. Genom ett dylikt

stadgande torde permutationsmöjligheten ifråga om enskilda donationer

vara bevarad gentemot lärare, som lyda under reglementet.

Beträffande prästerna enligt 7 § prästlönelagen tillkommande förmåner

»över lönen», de så kallade 7 g-donationerna, har kommittén ansett det

givet, att bestämmelsen under nämnda paragraf bör utmönstras ur en ny

lagstiftning rörande prästernas löneförhållanden. Kommittén har föreslagit,

att en omdisponering av 7 g-donationerna i stället skulle äga rum med

begagnande av Kungl. Maj:ts permutationsrätt, varvid det synts kommittén

ligga närmast till hands, att sådan donationstillgångs avkastning tilllades

vederbörande pastorat till lättnad i pastoratets utgifter för prästlöneväsendet.

Kollegiet, som haft att föra kronans talan i de många rättegångarna om

7 §-donationer, har rik erfarenhet av de föga tillfredsställande verkningar

utformningen av lagstiftningen på detta område framkallat. Det torde dock

kunna ifrågasättas, om icke den rätt att tillgodonjuta en donation utöver

lönen, som avses i det omstridda lagrummet, kunnat göras gällande oberoende

av detta — kravet på syftets uttrycklighet hade emellertid då sannolikt

starkare accentuerats. Lagrummets materiella betydelse torde i så

fall övervägande ligga i befogenheten för Kungl. Maj :t att taga hänsyn till

donationen vid lönens bestämmande. Utifrån dessa förutsättningar torde

den rätt, vare sig domfäst eller icke, som innehavare av en donation »över

lönen» förvärvat, knappast kunna betagas honom enbart genom att bestämmelsen

i 7 § prästlönelagen utmönstras ur ett nytt prästlönesystem.

Härför torde erfordras en lagstiftning, som stadgar förbud för tjänstinnehavaren

att tillgodonjuta donation utöver lönen eller på annat sätt gör detta

omöjligt för honom. Åtskilliga synpunkter kunna anföras till förmån fölen

dylik inskränkande lagstiftning. Ur kyrkligt organisatorisk synpunkt

skulle bland annat kunna framhållas det olämpliga i att en framstående

prästerlig kraft genom förhandenvaron av en lönedonation kanske dragés

till ett litet pastorat, där hans kapacitet icke skulle komma kyrkan till

gagn på samma sätt som i ett mera krävande pastorat. En inskränkande

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lagstiftning i antydd riktning synes emellertid beröra problem, gemensamma

för befattningshavare över huvud i allmän tjänst, och kollegiet

anser därför, att frågan för prästernas del ej bör lösas annat än i samband

med en allmän reglering av statstjänstemännens rättsställning på förevarande

område.

Mot kommitténs förslag om en permutation av 7 §-donationerna synes

kunna invändas, dels att därigenom donationen kommer att undandragas

det prästerliga avlöningsväsendet oavsett att donationsavkastningen alltjämt

skulle behövas för avlöningsändamål, något som knappast torde stå

i överensstämmelse med tillämpade principer för permutation, dels ock

att förslaget i viss mån innebär ett eftergivande av den möjlighet att utnyttja

donationen i avlöningssyfte, som lagen medger Kungl. Maj :t i och

med att hänsyn må tagas till befintligheten av sådan donation vid lönens

bestämmande. Anledning synes ej föreligga att avstå från denna möjlighet,

som innebär att en skälig del av donationsavkastningen i vissa fall

tillgodokoinmer det allmänna, som ytterst bär ansvaret för prästlöneväsendet.

Kollegiet håller sålunda före, att en motsvarighet till 7 § prästlönelagen

bör inflyta i en ny prästerlig löneförfattning. Härvidlag torde även böra

inbegripas sådana donationer av hithörande slag, vilka framträda under

formen: ersättning för särskilt bestyr, likaså donerade prästänkesäten

under tid, då avkastningen därav tillfaller präst utöver lönen.

Kännedom om avkastningen av de prästerliga lönedonationerna, såväl

redan befintliga som eventuellt nytillkommande, får man om ej i annat

sammanhang så i löneregleringsärendena. Den av kollegiet förordade återkommande

översynen bland annat av prästernas tjänsteklassplacering

torde möjliggöra nödig kontroll av ifrågavarande donationer.

Två ledamöter av kammarkollegiet, kammarråden Skoglund och Schalling,

ha på denna punkt anmält avvikande mening. Reservanterna anföra:

En legal permutation av de flesta boställsstiftelser till förmån för

särskilda prästtjänster har till förmån för det territoriella prästerskapets

avlöningssystem i dess helhet redan skett genom 1910 års prästlönelag,

varvid dock viss reservation gjorts i 7 §.

Med den tillämpning 7 § — delvis i strid mot uttalandena i förarbetena

till densamma — i praxis erhållit, har institutet fått en vidsträcktare omfattning

än vad som torde hava varit åsyftat. Även om, såsom majoriteten

ifrågasatt, förevarande lagrum icke varit grundläggande för den däri stadgade

förmånen, torde dock sådan rätt icke utan stöd av detta lagrum med

framgång kunnat göras gällande i annat fall än då uttrycklig föreskrift

om syftet med donationen funnits i donationsbreven. Endast i undantagsfall

och i regel endast beträffande yngre donationer (efter den 11 juli

1862) förekomma i donationsbreven föreskrift om det i nämnda lagrum

angivna syftet. Beträffande äldre donationer torde i donationsbrevens bestämmelser

i allmänhet icke kunna utläsas någon avsikt av donator, all

donationen skall tillkomma präst utöver den lön, som tid efter annan må

komma att bestämmas för honom. Vad särskilt angår de medeltida donationerna

till själamässor torde dessa haft till huvudsakligt syfte att genom

prestanda från prästernas sida — läsande av mässor — förhjälpa donators

själ genom skärselden. Sedan prästens motprestation och sålunda

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

förutsättningen för donationen bortfallit, synes knappast skäligt och rättvist

att bibehålla donationen såsom särskild förmån för prästen.

På grund av tilläggsföreskriften i ovannämnda paragraf, att hänsyn till

donationen skall tas vid lönens bestämmande, har den respekt för donators

vilja man genom lagrummets huvudstadgande velat ge uttryck åt, de

facto icke kommit att upprätthållas, i det donationen delvis använts för

att utfylla lönen till belopp, vartill lönen skulle ha bestämts, om någon donation

icke förelegat. Bättre synes då vara att helt slopa ifrågavarande förmån.

På grund av ifrågavarande löneinstituts allt annat än rationella utformning

och tillämpning samt då den förbättring av prästernas löner, som

må ha åsyftats med donationerna, nu åstadkommes genom det allmännas

försorg, torde löneinstiiutet icke böra ingå i det nya lönesystemet för prästerna.

Därvid torde man dock böra göra undantag för sådana efter den

11 juli 1862 tillkomna fåtaliga donationer, för vilka i donationsbreven uttryckligen

föreskrivits, att de skola tillkomma prästen såsom tillägg till

den vid varje tid utgående reglerade lönen. Avkastningen av dylik donation

synes böra oavkortad komma prästen till godo utan något avdrag

å lönen.

Kommitténs förslag om att ifrågavarande prästlönedonationer »utöver

lönen» skulle disponeras för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet kunna

vi däremot icke biträda. Donationerna hava skett i syfte att öka prästerskapets

avlöningstillgångar och då detta ändamål fortfarande kan tillgodoses

genom donationerna, saknas anledning att genom något slags

permutation förändra ändamålet och därigenom i avseende å dispositionen

skilja den från övriga till prästlöneändamål gjorda donationer. Skall någon

saklig skillnad anses föreligga mellan de olika grupperna av donationer,

borde större skäl föreligga för att de donationer, som icke skett i syfte

att bereda prästen förmån utöver lönen utan avsett att bereda pastoratet

lindring i dess utgifter för prästlöneändamål, »permuteras» till andra kyrkliga

ändamål och dymedelst —■ för att använda kommitténs uttryck —

komma pastoratsborna och endast dessa till godo. Såsom ovan antytts

föreligger emellertid icke permutationsanledning beträffande någondera

gruppen.

Statskontoret har ansett, att i samband med löneregleringen ovillkorligen

bör stadgas förbud för pastorat att tillerkänna prästman särskild till1

äggsförmån av vad slag det vara må. Likaledes håller statskontoret för

uppenbart, att nu i vissa fall utgående förmåner av donationsmedel icke

skola få fortsättningsvis utgå vid sidan av lönen. Enligt ämbetsverkets mening

bör i dessa fall den fastställda lönen reduceras med donationens belopp,

eller om donationen, såsom någon gång torde inträffa, överstiger den

fastställda lönen, överskottet ingå till kyrkofonden eller pastoratet.

Statens lönenämnd har lämnat kommitténs förslag beträffande såväl de

kommunala tilläggen som prästlönedonationerna utan erinran. Två ledamöter

inom nämnden, herrar Magnusson och Broström, ha biträtt kyrkomötets

yttrande i dessa frågor. Riksräkenskapsverket bär ej framfört någon

erinran mot kommitténs förslag på denna punkt.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Mnj:ts proposition nr 204.

Flertalet av domkapitlen har biträtt kyrkomötets yttrande. Domkapitlet

i Karlstad har biträtt kommitténs förslag. Domkapitlet i Lund har härom

anfört, bland annat:

Domkapitlet hävdar den meningen, att nu utgående donationer över lönen

fortfarande böra vara anknutna till resp. prästerliga tjänst, att processer

om donationer härflytande från äldre tider ej hädanefter skola

kunna medföra någon förmån för vederbörande prästerliga tjänstinnehavare,

och att avkastningens halva belopp årligen skall tillgodokomma

tjänstinnehavare, som skall placeras i den lönegrad, till vilken han enligt

det nya prästerliga avlöningssystemet rätteligen hör, medan återstoden av

donationsavkastningen skall disponeras på sätt de sakkunniga föreslagit.

Donationer i framtiden böra oavkortade komma tjänsteinnehavarna till del.

Föredraganden.

Jag får erinra om, att enligt redan gällande bestämmelse (6 § prästlönereglementet)

präst är förbjuden att mottaga särskild ersättning för honom

på grund av tjänsten åliggande förrättningar. Givet är, att detta förbud

bör även i fortsättningen upprätthållas.

Jag finner det icke vara med grunderna vare sig för det angivna förbudet

eller för den nu tillämnade löneregleringen förenligt, att präst —

utöver den fastställda, med hänsyn till göromålens art och omfattning

avvägda avlöningen — skall äga i och för tjänsten uppbära särskilt avlöningstillägg

i någon form. Jag tillstyrker fördenskull, vad i första hand

beträffar de kommunala tilläggen, bestämmelser innefattande förbud såväl

för pastoraten att besluta om dylika tillägg som för präst att mottaga

avlöningstillägg av detta slag.

Vad angår prästlönedonationerna »över lönen» får jag framhålla följande.

Givet är, att mottagaren av en testamentarisk disposition för prästlöneändamål

icke är den tillfällige innehavaren av den prästerliga befattningen

utan det allmänna såsom icke blott den legala representanten utan också

själva huvudmannen för befattningen. Befattningshavarens eventuella rätt

att i tjänsten uppbära donationsavkastningen är sålunda grundad icke på

donationen såsom sådan utan på de anställnings- och avlöningsvillkor, som

gälla för befattningen och som befattningshavaren frivilligt underkastar

sig. Det är sålunda klart, att ett bland anställningsvillkoren inryckt förbud

för befattningshavare alt uppbära avkastningen av en eventuellt vid tjänsten

knuten donationstillgång icke kränker någon dennes enskilda rätt.

Det har emellertid gjorts gällande, att stadgandet av ett förbud, som

här berörts, skulle innebära en otillbörlig kränkning av donators yttersta

vilja och därmed, i sista band, lägga ett band på den allmänt erkända

testamentsfriheten. Vore detta påstående grundat, skulle ju steget till ett

sådant ingrepp i testamentsfriheten redan vara i realiteten taget i och

10 — Di han f/ till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

med den i 7 § prästlöneregleringslagen inskrivna regeln, att donationsförmånens

ekonomiska värde må — intill lönens hela belopp — avräknas från

denna. Jag skall emellertid icke närmare uppehålla mig vid denna föga

lyckliga regel. Dess ohållbarhet har vid flerfaldiga tillfällen i den tidigare

diskussionen kring prästlönedonationerna — senast i det av mig återgivna

yttrandet av reservanterna inom kammarkollegiet — blivit klart påvisad.

Angelägnare synes mig vara att understryka, att prästlönedonationerna

alla — med ett undantag1 — tillkommit, innan samhället kan sägas ha

övertagit det fulla ansvaret för prästernas skäliga avlönande. De förutsättningar,

varpå donationerna varit grundade, ha härmed undanryckts.

Och klart är att testamentsfriheten icke kan givas den innebörd, att enskild

person skulle kunna påtvinga det allmänna-donationsmottagaren en

användning av donationstillgången, som visar sig från samhällets sida

medföra påtagliga olägenheter. Jag torde icke behöva erinra om, att donationsvilligheten

icke saknar det vidaste spelrum och de tacksamma uppgifterna,

när det gäller donationsändamål i kyrkans ideella verksamhet.

Jag vill slutligen i detta sammanhang nämna, att under de senast förflutna

30 åren synas ha förekommit endast två fall av donation för förbättring

av avlöningen åt församlingspräst. Nyligen har en framställning gjorts om

mottagande från det allmännas sida av en enskild donation för förbättring

av avlöningsförmånerna vid ett av rikets biskopsämbeten. Donationen har,

genom Kungl. Maj :ts i ärendet fattade beslut, avböjts.

Jag biträder således kommitténs förslag även på denna punkt.

Vad åter angår den framtida dispositionen av prästlönedonationerna

»över lönen», åt vilka genom 7 § prästlöneregleringslagen hittills givits en

rättslig särställning, så föreligga olika förslag till lösningen av denna fråga.

Av kommittén har förordats, att avkastningen av dessa tillgångar helt förbehålles

vederbörande pastorat eller, eventuellt, en i pastoratet ingående

församling för tillgodoseende av något mera speciellt kyrkligt intresse, som

församlingen har att vårda. Enligt det av en minoritet inom kammarkollegiet

framförda förslaget skulle — med undantag för några enstaka, från

praktisk synpunkt mindre betydelsefulla fall — beträffande den framtida

dispositionen av dessa prästlönedonationer komma att gälla samma regler

som för andra lokala prästlönetillgångar. Den av kommittén anvisade

lösningslinjen har synts mig mera tilltalande. Jag har emellertid icke funnit

anledning att nu taga definitiv ställning till denna fråga. Med en slutlig

prövning av densamma torde lämpligen böra anstå, tills dess kommittén

avlämnat sina förslag till den för avlöningsreformen erforderliga författningsregleringen.

‘Åls pastorat; kyrkoherdetjänsten — donationsbrev 17/6 1938 — donationens

årsvärde 2 500 kronor.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

10. Särskilda frågor.

Utöver de grunder för avlöningsregleringen, för vilka härförut redogjorts,

har prästlönekommittén behandlat och framlagt förslag rörande

sjukavlöning jämte särskilda sjukvårdsförmåner i likhet med civilstatstjänstemännen,

bidrag till anskaffande och underhåll av tjänstedräkt,

kallortstillägg enligt för civilstatstjänstemännen gällande grunder, varvid

nu utgående s. k. ödebygdstillägg förutsättas skola bortfalla,

språktillägg för präst i finsk- eller lapsktalande församlingar,

resekostnadsersättning för resor i tjänsten enligt generella regler jämte

traktamentsersättning i vissa fall,

tjänstgöringstraktamente enligt särskilda grunder samt

provisorisk reglering av arvoden åt kontraktsprostar.

Föredraganden.

Till kommitténs förslag i här angivna mera speciella frågor är jag icke

beredd att nu taga ställning.

B. Pensionering.

Allmänna grunder.

Prästlönekommittén.

Den statligt ordnade tjänste- och familjepensioneringen är, framhåller

kommittén till en början, numera likformigt reglerad inom nära nog alla

de områden, den statliga pensioneringsverksamheten omspänner. Förutom

statstjänstemännen äro även, bl. a., lärarna vid de högre kommunala skolorna

och folkskolans lärare underkastade de statliga pensionsreglerna.

Med hänsyn till att det framlagda förslaget till lönebestämmelser för prästerna

nära ansluter sig till det statliga lönesystemet, anser kommittén en

motsvarande anpassning i pensionshänseende vara naturlig.

En tillämpning av principerna för den statliga pensioneringen leder till

en pensionsålder av 65 år för samtliga präster, vilken pensionsålder i

jämförelse med emeritilönelagens och biskopsavlöningsförordningens bestämmelser

innebära en sänkning med fem år för ordinarie präst och en

höjning av lika många år för extra ordinarie präst. Med hänsyn till prästernas

möjligheter — genomsnittligt sett — att tillfredsställande verka

inom sitt kall anser kommittén pensionsåldern 65 år vara i stort sett väl

avvägd. Kommittén anför i anslutning härtill:

Givet är, att härutinnan olika förutsättningar föreligga för skilda grupper

av präster. Kravet på fysisk rörlighet hos utlandspastorerna liksom hos

prästerna inom vissa av landsbygdens församlingar gör att möjligheterna

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Iiungl. Maj:ts proposition nr 204.

till effektiv tjänstutövning vid en mera framskriden ålder böra bedömas

med särskild försiktighet, då det gäller dessa präster. I fråga om andra

grupper åter, där för pensionsålderns avvägning icke lika stor vikt behöver

tillmätas de rent materiella förutsättningarna, skulle måhända en något

högre pensionsålder än 65 år kunna försvaras. Att av nu anförda skäl

införa en differentiering av pensionsåldern har kommittén emellertid icke

velat ifrågasätta. Vid valet av pensionsålder har kommittén vidare funnit

det önskvärt, att icke genom fastställande av annan pensionsålder än 65

år bryta den likställighet, som genom den av kommittén i övrigt föreslagna

löne- och pensionsregleringen skulle bliva rådande mellan prästerna å

ena sidan samt civilstatstjänstemännen och med dem i löne- och pensionshänseende

jämställda befattningshavare å den andra sidan. I detta sammanhang

bör också framhållas, att ett fastställande av högre pensionsålder

än 65 år måhända skulle göra det nödvändigt att konstruera en särskild

skala för tjänstepensionsunderlagen — detta enär de för civilstatstjänstemännen

gällande underlagen till följd av tjänstepensioneringens

samordnande med folkpensioneringen numera äro avvägda med hänsyn

till de enligt allmänna tjänstepensionsreglementet förekommande pensionsåldrarna.

Från nu angivna synpunkt har kommittén funnit sig böra

föreslå en enhetlig pensionsålder av 65 år. Härvid har emellertid förutsatts

att, efter ett inordnande av prästerna under det statliga löne- och pensionssystemet,

en omprövning av de statliga pensionsåldrarna jämväl kommer

att avse prästernas pensionsålder.

Kommittén föreslår vidare, att pensionsåldern skall inträda vid utgången

av den tolvmånadersperiod räknad från och med den 1 oktober till och

med den 30 september, under vilken befattningshavaren uppnått 65 levnadsår.

Enligt kommitténs mening erhålles härigenom en med hänsyn till

konfirmationsundervisningen lämplig tidpunkt för avgången, som dessutom

sammanfaller med den sedvanliga flyttningstiden.

Vad angår skyldigheten att avgå och anstånd med avgång ur tjänst,

erinrar kommittén om, att för statens tjänstemän gälla olika bestämmelser

för domare och övriga tjänstemän. För den senare gruppen är sålunda

stadgat, bl. a., att avgångsskyldighet inträder vid pensionsålderns uppnående

men att efter administrativ prövning tillstånd att kvarstå i tjänst kan

erhållas för en tid av sammanlagt längst tre år, om befattningshavaren är

fullt tjänstduglig. För domarna gäller i nu förevarande hänseende, att de

utan diskretionär prövning äga kvarstå efter pensionsåldern, 65 år, under

en tid av längst två år. Såsom motiv till denna domarnas särställning har

anförts vikten av att ha en i förhållande till administrativ myndighet fritt

ställd domarkår. Enligt kommitténs mening finnes icke anledning ifrågasätta

andra bestämmelser beträffande avgångsskyldighet och kvarstående

i tjänst efter uppnådd pensionsålder för prästerna än som gälla för statstjänstemännen

i allmänhet eller att skyldighet att avgå skall inträda vid

uppnådd pensionsålder med rätt likväl för befattningshavaren att efter

särskild prövning äga kvarstå under tre år efter pensionsåldern.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 20i.

Kommittén föreslår, att det för rätt till hel pension skall krävas 30

tjänstår eller samma antal tjänstår som i allmänhet erfordras för att hel

pension skall utgå till statsanställda in. fl.

Beträffande tjänstårsberäkningen slutligen föreslår kommittén en anknytning

i sak till vad i sådant hänseende gäller för statens tjänstemän.

Dessutom bör enligt kommitténs mening präst, som åtnjuter ledighet för

att uppehålla annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller befattning,

som avses i lagen den 28 juni 1935, nr 445, om emeritilöner för

vissa prästmän i ledande ställning i missionens eller diakoniens tjänst, icke

för sådan ledighet vidkännas avdrag vid tjänstårsberäkningen.

Yttranden.

Kommitténs förslag att tjänste- och familjepensioneringen för prästerna

skall ordnas i anslutning till de för statstjänstemännen m. fl. gällande

pensionsbestämmelserna har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i remissyttrandena. I fråga om pensionsåldern och reglerna för anstånd

med avgång ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ha dock olika meningar

framkommit.

Kyrkomötet har uttalat, att avgångsreglerna för domarna — pensionsålder

65 år och kvarstående därefter längst två år efter befattningshavarens

fria val — böra vinna tillämpning på det ordinarie prästerskapet.

Dessutom böra domkapitlen erhålla rätt att, där särskilda skäl därtill äro,

medgiva ordinarie präst att kvarstå i tjänst intill 68 års ålder. Kyrkomötet

har vidare funnit det önskvärt, att ytterligare anstånd med avgång må

kunna av Kungl. Maj:t beviljas intill en uppnådd levnadsålder av 70 år.

Till stöd för vad kyrkomötet sålunda förordat har framhållits, bl. a., att

den prästerliga tjänstgöringen i allmänhet vore av sådan art, att en något

högre pensionsålder än 65 år skulle kunna försvaras.

Till kyrkomötets uppfattning i fråga om avgångsreglerna ha ett flertal

domkapitel ävensom Allmänna svenska prästföreningen anslutit sig. Meningarna

inom övriga domkapitel i denna fråga ha varit delade.

Kammarkollegiet har funnit vad kyrkomötet anfört till stöd för sin

ståndpunkt i förevarande fråga vara värt beaktande vid frågans fortsatta

behandling.

Statskontoret har tillstyrkt 65 års pensionsålder.

Riksräkenskapsverket har förordat feinårig anståndstid, enär erfarenheten

enligt ämbetsverkets uppfattning visade att prästerna oftare än andra

tjänstemän besitta full tjänstduglighet vid mera framskriden ålder.

Sveriges yngre prästers förbund har tillstyrkt kommitténs förslag beträffande

pensioneringen, men har förordat avgång den 31 mars i stället

för den 30 september.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Föredraganden.

I likhet med kommittén finner jag det naturligt, att den prästerliga pensioneringen

reformeras i anslutning till den för statstjänstemannen m. fl.

gällande allmänna pensionsregleringen. Därvid uppstår emellertid frågan,

huruvida pensionsåldern för prästerna skall bestämmas till 65 år i överensstämmelse

med vad som gäller för statsanställda i allmänhet i högre

grader eller mellangrader eller om pensionsåldern bör sättas vid en annan

åldersgräns. Det kan å ena sidan göras gällande, att även till betydligt

högre levnadsålder än 65 år komna präster visat sig kunna med obrutna

krafter utöva sin verksamhet till gagn för kyrkan och det allmänna. Å

andra sidan kan emellertid icke bortses från att möjligheterna till effektiv

tjänstutövning vid mera framskriden ålder för prästerna, liksom för

mänsklig arbetskraft över huvud, växla individuellt. Ej heller kan bestridas

att vissa prästerliga befattningar — företrädesvis befattningarna i ödebygdsförsamlingarna

— ställa sådana krav på den fysiska uthålligheten

hos innehavarna att högre pensionsålder än 65 år icke bör ifrågasättas.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär, att pensionsåldern

skall bestämmas till 65 år. På grund av att en ettårig avgångstermin förordats,

kommer dock pensionsåldern genomsnittligt att inträda vid en

uppnådd levnadsålder av 65% år. Förslaget innebär vidare möjligheter till

kvarstående i tjänst längst tre år efter pensionsålderns inträde. Remissmyndigheterna

ha i allmänhet tillstyrkt 65 års pensionsålder, men flera

yttranden utmynna i förslag till vidgad möjlighet i fråga om anstånd med

avgång efter uppnådd pensionsålder i förhållande till vad i sådant avseende

gäller för statsanställda. För egen del finner jag mig icke böra frångå

kommitténs förslag beträffande pensionsåldern. Jag anser emellertid bärande

skäl föreligga för utsträckning av anståndstiden för prästs avgång

till högst fem år. Vad särskilt angår kyrkomötets uppfattning att präst

bör ha möjlighet att själv välja tidpunkt för avgången mellan 65 och 67

års ålder, kunna vissa synpunkter tala för avgångsregler, vilka lämna utrymme

för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder under en begränsad

tid utan myndighets diskretionära prövning, men övervägande

skäl synas mig dock tala för en anslutning i denna del till de statliga

huvudreglerna.

Under förutsättning att en löne- och pensionsreglering i huvudsaklig

överensstämmelse med vad prästlönekommittén förordat kommer till

stånd, bör givetvis i anslutning till pågående översyn av de statliga pensionsåldersbestämmelserna

frågan om den prästerliga pensionsåldern tagas

under omprövning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi.

Vissa övergångsfrågor.

151

Prästlönekommittén.

En reform av den prästerliga pensioneringen i enlighet med vad ovan

förordats påkallar lösandet av vissa särskilda övergångsfrågor. Sålunda erfordras

övergångsanordningar bl. a. i anledning av de nya pensionsåldersbestämmelserna

liksom även till följd av att tjänstetiden införes såsom

normerande faktor för bestämmandet av tjänstepension.

Vad kommittén anför beträffande pensionsålderssänkningen kan sammanfattningsvis

angivas sålunda.

Med hänsyn till resultatet av vissa av kommittén gjorda beräkningar

rörande antalet ordinarie präster i åldersklasserna 60 år och däröver ävensom

till det förhållandet att för de närmaste åren en viss knapphet på

präster kan förutses anser kommittén, att den nya pensionsåldern ej kan

tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. På sätt kommittén i betänkandet

närmare utvecklar (sid. 155—157) föreslås, att pensionsålderssänkningen

skall genomföras successivt under de sju åren närmast efter reformens

genomförande. De regler för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder,

som förordats skola bliva gällande enligt huvudbestämmelserna,

föreslår kommittén skola få tillämpning även under den ifrågavarande

övergångstiden med den begränsningen likväl, att kvarstående ej får komma

i fråga längre än till 70 års ålder.

Med avseende å tjänstår sberäkningen för tid före regleringens ikraftträdande

finner kommittén det självfallet, att den tid som enligt gällande

familjepensionsreglemente för prästerskapet räknas som tjänstår bör tillgodoräknas

även enligt det blivande familjepensionsreglementet. Enär någon

överflyttbar rätt till tjänstår icke finnes enligt emeritilönelagen ställer

sig, framhåller kommittén, problemet annorlunda i tjänstepensionshänseende.

Kommittén berör därvid till en början det förhållandet att pensionsavgifter

icke utgå enligt emeritilönelagen. Någon reduktion vid beräkningen

av antalet tjänstår bör denna avgiftsfria pensionering likväl icke

medföra, framhåller kommittén. Till stöd härför anföres följande.

Till skillnad från den prästerliga familjepensionsregleringen, som är

grundad på avgiftsplikt för befattningshavarna, är pensioneringen enligt

emeritilönelagen ordnad utan bidragsskyldighet från befattningshavarnas

sida. Att särskilda tjänstepensionsavgifter ej utgå för prästerna har emellertid

för församlingsprästernas del beaktats vid lönesättningen. I förarbetena

till den ursprungliga prästlöneregleringslagen framhålles sålunda, att

grunderna för denna lagstiftning bygga på förutsättningen, att prästerna

ej skola påföras några avgifter för sin egenpensionering. Vad angår de

kategorier av präster, som senare inordnats under 1910 års emeritilönelag

eller enligt särskilda löneregleringsresolutioner blivit delaktiga av förmånen

av emeritilön, har löneavvägningen skett med utgångspunkt från församlingsprästernas

löneställning. Beträffande biskoparna åter gäller, att av
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kangl. Maj:ts proposition nr 20i.

giftsfriheten beaktats vid avvägningen av pensionsbeloppen. På grund av

vad nu anförts lärer svårligen kunna ifrågasättas att i förekommande fall

minska enligt blivande pensionsbestämmelser utgående tjänstepensioner

därför att före reformens ikraftträdande icke några pensionsavgifter erlagts.

Kommittén förutsätter således i det följande, att tiden för tillgodoräkning

av tjänstår för prästernas egenpensionering icke skall reduceras

med hänsyn till nu berörda förhållande.

Beträffande frågan angående vilken tid, som bör göras pensionsgrundande

för egenpension, anför kommittén i huvudsak följande.

Kommittén förordar, att tjänstår sberäkningen beträffande egenpension

övergångsvis knytes till innehavet av tjänst, som avses i emeritilönelagen.

Tjänstår sberäkningen bör därutöver grundas på tid för innehav av sådan

tjänst, som avses i förutnämnda 1935 års lag om emeritilöner för vissa

prästmän inom missionen och diakonien ävensom på tjänstetid såsom ordinarie

eller extra ordinarie präst i garnisons- eller amiralitetsförsamlingarna.

Vad angår anställningstid, som grundlägger rätt till familjepension enligt

reglementet för statens pensionsanstalt utan att berättiga till emeritilön

eller tjänstepension — detta gäller sekreterare hos diakonistyrelsen m. fl.

befattningshavare inom olika, mer eller mindre fristående institutioner inom

den svenska kyrkan — finner sig kommittén icke böra genom generella

bestämmelser medgiva tillgodoräkning av sådan tid i tjänstepensionshänseende,

så länge frågan om statens medverkan i en ordnad tjänstepensionering

för ifrågavarande befattningshavarkategori ej är slutgiltigt prövad.

Kommittén förutsätter därvid såsom självfallet, att Kungl. Maj :t — i likhet

med vad förhållandet är inom den statligt ordnade pensioneringen i

allmänhet — efter prövning i varje särskilt fall skall kunna tillgodoräkna

befattningshavaren tjänstår för tid, varunder sådant arbete eller uppdrag

fullgjorts, som skäligen bör kunna räknas som tjänstår.

Beträffande avdrag vid tjänstårsberäkningen för åtnjuten ledighet eller

för tid, varunder präst fått avstå från sina kontanta löneförmåner, böra

tillämpas de särskilda regler, som enligt 1941 års familjepensionsreglemente

äro stadgade med avseende å tid, för vilken befattningshavare varit underkastad

reglementet.

Kommittén erinrar om, att emeritilönelagen formellt icke stadgar någon

ovillkorlig pensionsrätt men att prästerna numera dock undantagslöst tilldelas

pension när förutsättningarna därför äro uppfyllda. Då storleken av

denna pension i regel är oberoende av antalet tjänstår vid pensionsålderns

uppnående beräknar envar präst, som innehar i emeritilönelagen avsedd

tjänst, att vid avgångsåldern, om han då är i livet, erhålla oavkortad emeritilön.

På grund av detta förhållande intaga prästerna en särställning

gentemot statsanställda såtillvida, att de senares pensioner avvägas med

hänsyn till tjänstetidens längd. Kommittén föreslår därför en tjänstårsgaranti

att övergångsvis gälla i vissa fall. Härom anföres följande.

Införandet av ett på tjänstårsberäkning grundat pensionssystem ställer

givetvis framför allt de präster i en försämrad ställning, vilka vid regle
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

ringens ikraftträdande uppnått en mera framskriden ålder och, antingen

på grund av sent inträde på prästbanan eller till följd av långvariga avbrott

i tjänstgöringen, till pensionsåldern endast kunna intjäna en mindre del

av det för hel pension erforderliga antalet tjänstår. Vad å andra sidan

angår de präster, vilka vid övergången ej uppnått 35 års ålder och således

vid pensionsålderns inträde kunna beräknas innehava minst 30 tjänstår,

kan övergången icke sägas medföra någon försämring beträffande pensionsutsikterna.

Prästerna mellan dessa båda grupper beröras av systemets

verkningar i nu ifrågavarande avseende mer eller mindre allteftersom vid

övergången högre eller lägre levnadsålder uppnåtts.

Att införa ett regulativ av något slag mot den försämring av pensionsutsikterna,

som i vissa fall uppkommer som följd av att tjänstetiden införes

såsom normerande faktor vid pensionsbestämningen, är enligt kommitténs

uppfattning nödvändigt. Kommittén anser, att detta bör ske från den principiella

utgångspunkten, att var och en av de präster, som övergå från

emeritilönelagens bestämmelser till det nya tjänstepensionsreglementet,

skall hava möjligheter att, räknat från tidpunkten för övergången, till pensionsåldern

intjäna hel pension enligt det nya reglementet. Tekniskt bör

detta lösas så, att präst, som nyss sagts, erhåller rätt att såsom tjänstår

för bestämmande av ålderspension enligt det nya reglementet räkna så lång

tid tillbaka, att denna tid utökad med de tjänstår, som han har möjlighet

att ytterligare intjäna till pensionsåldern, uppgår till 30 år.

Här må det tillägget göras att, därest de enligt vanliga regler för tjänstårsberäkning

tillgodoräkningsbara tjänståren, som belöpa på tid före det

nya reglementets ikraftträdande, till antalet överstiga de retroaktivt garanterade

tjänståren, det större antalet självfallet skall läggas till grund för

t j änstår sberäkningen.

Den sålunda garanterade rätten till tjänstår enligt den nya regleringen

bör avse förutom ålderspension även sjukpension, under det att i fråga om

de pensionsformer, till vilka icke någon motsvarighet finnes i emeritilönelagen,

nämligen förtidspension och tjänstelivränta, tjänstårsberäkningen

bör grundas allenast på den verkliga tjänstetiden.

Vad här föreslagits beträffande tjänstårsgaranti förutsätter kommittén

skola komma i tillämpning jämväl med avseende å biskop, som övergår till

de blivande bestämmelserna.

Enligt 1941 års familjepensionsreglemcnte för prästerskapet övergångsvis

stadgade rättigheter för vissa f. d. delägare i prästänkekassan föreslår

kommittén skola överföras till det nya familjepensionsreglementet i likhet

med vad som skett vid reformering av familjepensionsförhållandena för

statsanställda med tidigare delaktighet i halvstatlig familjepensionskassa.

Dessa rättigheter innebära, att hel familjepension utgår oberoende av tjänstårens

antal, att familjepensionen på grund av kassadelakligheten i särskilda

fall kan grundas på högre underlag än eljest skulle blivit gällande, att

åldersgränsen för äktenskaps ingående skall vara 65 år samt att för arvsberättigat

barn rätten till familjepension upphör först vid 21 års ålder.

Kommittén framhåller slutligen, alt den finner det självfallet att de

präster, som år 1911 ej övergingo till familjepensionsreglementet för präs
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

terskapet utan valde att stå kvar på äldre bestämmelser, nu skola beredas

samma möjligheter att övergå på det blivande reglementet som de präster,

vilka för närvarande äro underkastade nämnda familjepensionsreglemente.

Yttranden.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser ha remissmyndigheterna

i allmänhet icke riktat några erinringar. Statskontoret har dock

beträffande den av kommittén förordade tjänstår sgarantin invänt, att densamma

vore för gynnsam. Enligt statskontorets mening borde beräkning

av pension vid bristande antal tjänstår äga rum enligt vanliga avkortningsregler,

men pensionen borde lägst vara lika med nyreglerad emeritilön

enligt kungörelsen nr 664 år 1947. Kammarkollegiet har framställt en liknande

erinran.

Föredraganden.

Kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar för pensioneringen

kan jag biträda. Vad särskilt gäller frågan om tjänstår sgaranti kan jag

ej finna statskontorets och kammarkollegiets invändning däremot bärande.

Vad kommittén i berörda hänseende föreslagit anser jag vara att föredraga

framför den av nämnda myndigheter förordade regeln, enligt vilken befattningshavarna,

utan hänsyn till nuvarande ålder, skulle tillförsäkras en

av tjänstårens antal oberoende minimipension.

Kostnadsberäkningar.

Prästlönekommittén :

Då flertalet av de prästerliga befattningshavarna — nämligen de lägst

avlönade kyrkoherdarna och komministrarna samt de icke-ordinarie prästerna

i gemen — för närvarande äro i fråga om kontanta löneförmåner

eftersatta jämförliga grupper av statstjänstemän samt prästerna överhuvud

sakna sociala löneförmåner, är det självklart, att kommitténs förslag, som

syftar till en utjämning av denna löneklyfta, kommer att medföra en betydande

ökning av de nuvarande prästlönekostnaderna.

Kommittén har låtit verkställa ingående undersökningar för att söka

framvinna den beräkningsbara kostnadsökningen för genomförande av

kommitténs löneregleringsförslag. De sålunda företagna kostnadsberäkningarna

ha kombinerats med uträkningar i syfte att utröna, i vad mån

ifrågavarande kostnader — vid ett bibehållande i huvudsak av nu gällande

finansieringsgrunder — komma att finansieras med dels avkastning av

prästlönetillgångar, dels församlingsavgifter, dels ock den allmänna kyrkoavgiften

m. m. Till utfallet av dessa senare uträkningar återkommer kommittén

i ett efterföljande avsnitt av betänkandet.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

För att lägga en säker grundval för kostnadsberäkningarna har — med

undantag för pastoratsadjunktsgruppen — envar befattningshavare, som

omfattas av löneregleringen, vid kostnadsberäkningarnas utförande inplacerats

i den lönegrad vederbörande enligt kommitténs förslag kommer att

erhålla. Därjämte ha samtliga befattningshavare, frånsett pastoratsadjunkterna,

fördelats på olika dyrortsgrupper efter de faktiska förhållandena.

Pastoratsadjunkterna undantagna fördela sig de befattningshavare, vilka

enligt kommitténs förslag skola erhålla dyrortsgraderad lön, på lönegrader

och dyrortsgrupper enligt följande sammanställning.

Befattningshavare

Lönegrad

D y r o

rtsgrupp

Summa

1

2

3

4

5

Domprostar ................

37

_

—.

8

2

2

12

Utlandspastor...............

33

—

—

—

—

7

7

Garnisons-, amiralitetspastor

33

—

—

2

—

1

3

Annan kyrkoherde ..........

33

3

43

83

48

47

224

» » ..........

31

89

299

95

63

20

566

» » ..........

29

no

372

52

26

0

560

Komminister ...............

28

i

2

78

28

51

160

» ...............

27

31

113

57

38

24

263

» ...............

26

62

223

87

52

33

457

Amiralitetspredikant ........

28

—

—

1

—

—

1

E. amiralitetspredikant......

26

—

—

1

—

—

1

Garnisonspastor i Boden ....

26

—

—

—

—

1

1

Kyrkoadjunkt ..............

24

27

86

119

60

54

346

Stifts- och kontraktsadjunkt

24

—

3

25

7

9

44

Summa antal

—

323

1 141

608

324

249

2 645

Vid uppskattningen av lönekostnaderna för pastoratsadjunkterna har

kommittén måst utgå från antaganden beträffande såväl lönegrads- som

dyrortsplacering. Kommittén har ansett sig i fråga om pastoratsadjunkternas

löneställning i befordringsgången böra räkna med en genomsnittlig

lönegradsplacering i lönegrad 22 — innebärande mellan 3 % och 5 % års

tjänstetid. Vidkommande dyrortsgrupp har kommittén utgått ifrån att pastoratsadjunkterna

fördela sig på de olika dyrortsgrupperna i samma proportion

som övriga församlingspräster. Utifrån sistnämnda antagande skulle

de 365 pastoratsadjunkterna fördela sig med 45 i dyrortsgrupp 1, 160 i dyrortsgrupp

2, 82 i dyrortsgrupp 3, 45 i dyrortsgrupp 4 och 33 i dyrortsgrupp

5.

Resultatet av de utav kommittén verkställda kostnadsberäkningarna,

vilka — för bedömning av kostnadsökningens omfattning — avsett de årliga

prästlönekostnaderna såväl enligt gällande bestämmelser som enligt

kommitténs förslag, har kommittén sammanställt i nedanstående kostnadstablå.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Dyrtidskompensationen i tablån har beräknats, vid uppskattningen av

lönekostnaderna enligt gällande bestämmelser med inräknande av samtliga

nu utgående dyrtidsförmåner, inklusive provisoriskt lönetillägg enligt kungörelsen

1948: 542, och vid uppskattningen av kostnaderna enligt kommitténs

förslag med ett rörligt tillägg av 12 procent.

Förmån av tjänstebostad har vid uppskattningen av de nuvarande lönekostnaderna

beräknats till belopp, motsvarande de av kommittén föreslagna

bostadsavdragen i respektive hyresgrupp. De nu förekommande prästerliga

familjepensionsavdragen ha frånräknats vid beräkningen av kostnaderna

enligt gällande bestämmelser.

Då pastoratsadjunkterna under tjänstgöring utanför stationeringsorten

för närvarande icke åtnjuta tjänstgöringstraktamente men nämnda befattningshavare

enligt kommitténs förslag skola äga uppbära sådant traktamente

enligt särskilda grunder, kommer den föreslagna löneregleringen för

pastoratsadjunkternas vidkommande att medföra en kostnadsökning som

betydligt överstiger den i tablån angivna, 400 000 kronor.

Kostnadstablå, utvisande de årliga prästlönekostnaderna såväl enligt gällande bestämmelser

som enligt kommitténs förslag samt den härvid uppkomna kostnadsökningen.

Befattningshavare

Kostnader en- ligt nuvarande

bestämmelser

Kostnader en- ligt kommit- téns förslag

Kostnads-

ökning

I. Stiftsprästerna

A.

Biskoparna

1. Årslöner, dyrtidskompensation

och representationsbidrag ...

363 000:—

400 000:—

37 000:—

2. Reseersättningar ............

35 000:—

35 000:—

—

B.

Stifts- och h^ntraktsadjunkterna

1. Årslöner, ålderstillägg, dyr-

tidskompensation och öde- bygds- resp. kallortstillägg ..

450 000:—

540000:—

90 000:—

2. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-

vårdskostnader ..............

—

4 400:—

4 400:—

3. Reseersättningar ............

107 000:—

107000:—

—

Summa kronor

955 000:—

1 086 400:—

131 400:—

II. Församlingsprästerna

A.

Årslöner, ålderstillägg och dyr- tidskompensation

1. Domprostar och andra kyrko-

herdar ......................

19 000 000:—

20 850 000:—

1 850 000:—

2. Komministrar ...............

10 000 000:—

11 300 000:—

1 300 000:—

3. Kyrkoadjunkter .............

3 400 000:—

3 870 000:—

470 000:—

4. Pastoratsadjunkter ..........

3 000 000:—

3 400 000:—

400 000:—

B. Prostarvoden ..................

154 000:—

243 000:—

89 000:—

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

157

Befattningshavare

Kostnader en- ligt nuvarande

bestämmelser

Kostnader en- ligt kommit- téns förslag

Kostnads-

ökning

C. Vikariatersättningar och tjänste-

dubbleringsarvoden ............

—

800 000:—

800 000:—

D. Ödebygds- resp. kallortstillägg ..

71 000:—

72 000:—

1 000:—

E. Språktillägg ...................

—

6 000:—

6 000:—

F. Tjänstedräktsbidrag............

—

270 000:—

270 000:—

G. Sjukvårdskostnader ............

-

75 000:—

75 000:—

H. Bränslekostnadsgottgörelse.....

160 000:—

—

—

I. Reseersättningar, tjänstgörings-

traktamenten, flyttningskostnads-

ersättning och omplaceringstrak-

tamenten ......................

1 119 000:—

2 700 000:—

1 581 000:—

Summa kronor

36 904 000:—

43 586 000:—

6 682 000:—

III. Garnisons- och amiralitetsp rasterna

1. Årslöner, ålderstillägg, dyr-

tidskompensation och kallorts-

tillägg ......................

88 000:—

92 300:—

4 300:—

2. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-

vårdskostnader..............

—

600:—

600:—

Summa kronor

88 000:—

92 900:—

4 900:—

IV. Utlandspastorerna

1. Löner, ålderstillägg och dyr-

tidskompensation............

75 200:—

120 000:—

44 800:—

2. Utlandstillägg ...............

33 000:—

33 000:—

—

3. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-

vårdskostnader..............

—

700:—

700:—

Summa kronor

108 200:—

153 700:—

45 500:—

V. Samtliga ovannämnda befattnings-

havaregrupper

Summa kronor

38 055 200:—

44 919 000:—

6 863 800:—

Kommittén, som jämte sitt förslag till lönereglering tillika avgiver förslag

till tjänste- och familjepensionsreglering för de prästerliga befattningshavarna,

har jämväl sökt uppskatta de blivande pensionsutgifterna enligt

kommitténs förslag. De årliga pensionskostnaderna efter förslaget måste

under en lång följd av år bli synnerligen växlande särskilt med hänsyn till

den föreslagna genomgripande omläggningen av det prästerliga tjänstepensionsväsendet.

Kommittén har trott sig kunna approximativt uppskatta de

blivande årliga kostnaderna enligt kommitténs förslag beträffande pensionsreglering

till i genomsnitt för åren 1950—54 i avrundat tal 7 300 000

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

kronor för år. I jämförelse med nuvarande pensionskostnader för prästerna,

c:a 5 500 000 kronor, skulle kommitténs förslag sålunda kunna antagas för

närvarande medföra en kostnadsökning av 1 800 000 kronor för år.

Yttranden:

Mot de av kommittén verkställda kostnadsberäkningarna har under remissbehandlingen

framställts erinran allenast av statskontoret, soin anfört

följande.

Statskontoret anser sig icke kunna göra något uttalande beträffande riktigheten

av kommitténs beräkningar av pensionskostnaderna, då dessa ära

mycket svårbedömbara. Däremot finner ämbetsverket, att vissa erinringar

kunna göras mot kommitténs bedömning av prästlönekostnaderna. Sålunda

synes kommittén icke ha räknat med ersättning till assistenter, till utanför

statskyrkoorganisationen tjänstgörande personer med prästerlig behörighet

under semestervikariat för församlingspräst samt av s. k. personliga lönefyllnader.

Ämbetsverket uppskattar kostnaderna för dessa ändamål till

minst 200 000 kronor. Enligt vad statskontoret inhämtat har kommittén

vidare endast räknat med i medeltal en löneklassuppflyttning för varje

församlingspräst. Ämbetsverket håller för sin del före, att det torde vara

ofrånkomligt att räkna med i medeltal två löneklassuppflyttningar. Utgår

man ifrån, att antalet präster är 2 500 och varje löneklassuppflyttning medför

en löneförbättring av 600 kronor per år skulle sålunda prästlönekostnaderna

ökas med 1 500 000 kronor. Hela ökningen av utgifterna skulle

på detta sätt uppgå till 10 363 800 kronor.

Ett genomförande av kommittéförslaget kommer emellertid även att påverka

fondens inkomster. Sålunda försvinna helt de avgifter, prästerskapet

hittills erlagt för sin familjepensionering, i den sammanställning, som uppgjorts

av kammarkollegiet och statskontoret för beräkning av allmänna

kyrkoavgiften år 1949, uppskattad till 740 000 kronor. Vidare komma de

från pastoraten inlevererade överskottsmedlen att nedgå. Ämbetsverket beräknar

denna minskning till ett belopp av omkring 110 000 kronor, motsvarande

skillnaden mellan det uppskattade värdet av denna post i den

förut nämnda sammanfattningen och det belopp, som finnes angivet i kommitténs

utredning. Inkomsterna komma sålunda att reduceras med tillhopa

850 000 kronor. Den totala kostnadsökningen efter lönereformens genomförande

belöper sig alltså till det mycket avsevärda beloppet av omkring

11 200 000 kronor per år. Med de jämkningar av kommittéförslaget, som

av statskontoret i det föregående föreslagits, skulle kostnaderna uppskattningsvis

begränsas med omkring 3 500 000 kronor.

Föredraganden.

De av mig förordade ändringarna av kommitténs förslag i fråga om kyrkoherdarnas

och komministrarnas fördelning på olika tjänsteklasser medföra

enligt verkställd utredning en minskning med omkring 950 000 kronor av

den av kommittén beräknade kostnadsökningen.

Från statskontorets sida ha gjorts vissa invändningar mot kommitténs

kostnadsberäkningar. I likhet med ämbetsverket anser jag försiktigheten

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bjuda, att man vid beräkningarnas utförande utgår från en genomsnittlig

löneklassplacering i tredje löneklassen. På grund härav bör kostnadsökningen

för löneregleringens genomförande i och för sig uppräknas med

1 670 000 kronor. I samband härmed må påpekas, att kommittén, som vid

kostnadsberäkningarna räknat med en generell inplacering i andra löneklassen,

i anledning härav ansett sig icke böra taga hänsyn till vid tjänstledigheter

uppkommande inbesparingar. Av kommittén har jag vidare inhämtat,

att kostnaderna för assistenter, som statskontoret funnit utelämnade,

inräknats i de å kommitténs kostnadstablå upptagna utgifterna för

vikariatsersättningar och tjänstduhbleringsarvoden. Kostnaderna för personliga

lönefyllnader, vilka torde komma att uppgå till relativt obetydliga

belopp, ha av kommittén icke ansetts vara av beskaffenhet att böra medtagas

i kostnadstablån, då de hänföra sig till de speciella utgifterna för

övergångsregleringen.

I anledning av vad statskontoret i övrigt anfört beträffande kostnadsberäkningarna

må framhållas, att de i kommitténs kostnadstablå upptagna

nuvarande lönekostnaderna avse — vilket i kommittébetänkandet angivits

— årslönerna efter avdrag för familjepensionsavgifter. Vid uträkningen av

löneregleringens totalkostnader skall under sådant förhållande icke göras

det av ämbetsverket påyrkade tillägget för den av familjepensionsavgifternas

bortfall föranledda inkomstminskningen. Vidkommande den av statskontoret

påpekade minskningen av överskottsmedlens belopp, så berör detta

förhållande icke kostnadsberäkningarna såsom sådana utan frågan om finansieringen

av prästlönekostnaderna.

Den sammanlagda kostnadsökningen för den av mig förordade löne- och

pensionsregleringen skulle — efter vidtagande av förut angivna justeringar

— kunna beräknas till 9 383 800 kronor, varav 7 583 800 kronor på själva

löneregleringen.

Att konkretisera den på löneregleringen belöpande kostnadsökningens utfall

i löneförbättringar för de olika befattningshavarna är av flera skäl

utomordentligt svårt. Sålunda må påpekas, att de nuvarande kyrkoherdeoch

komministerslönerna äro till ytterlighet differentierade. Exempelvis

torde för närvarande åtminstone 1 200 av de 1 350 kyrkoherdarna ha sinsemellan

olika kontantlöner, varierande mellan 10 242—14 854 kronor. Denna

fingraderade lönespännvidd kommer genom löneregleringen att sammanpressas

i de fyra föreslagna kyrkoherdelönegraderna. Genom löneregleringen

åstadkommes åter på grund av dyrorts- och byresgrupperingen en differentiering

av lönerna efter en helt annan metod än den, som i det gällande

avlöningssystemet tillämpas för lönebeloppens inbördes finvägning. På

grund av de nyss återgivna förhållandena resulterar den föreslagna löneregleringen

i en skiftande mångfald av löneöknings- och löneminskningsbelopp

för de olika befattningshavarna.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

En närmare undersökning av löneregleringens verkningar i förbättrade

— och i sällsynta fall försämrade — löner giver vid handen, att de genomsnittliga

löneökningarna kunna i grova drag karakteriseras såsom föranledda

av det statliga lönesystemets löneklassuppflyttningar och dyrortsgrupperade

lönebelopp.

Beräkningar, som jag låtit utföra, utvisa, att för de ordinarie och ickeordinarie

församlingsprästernas vidkommande de årliga medellöneökningarna

i första, andra, tredje och fjärde löneklasserna utgöra för kyrkoherde

respektive 330, 900, 1 450 och 2 020 kronor, för komminister respektive

440, 1 120, 1 800 och 2 480 kronor samt för kyrkoadjunkt respektive 700,

1 360, 2 010 och 2 670 kronor. För pastoratsadjunkterna innebär löneregleringen

vid en inplacering i Ce 22 — således efter 3 % års tjänstgöring — en

genomsnittlig löneökning å 1 100 kronor. Om de nuvarande lönerna, som

icke äro dyrortsgrupperade i egentlig mening, antagas avse dyrortsgrupp 1,

skulle av de angivna medelökningarna för kyrkoherde omkring 600 kronor

kunna sägas utgöra löneförbättringar på grund av övergång till ett lönesystem

med efter dyrort graderade lönebelopp. Motsvarande »dyrortstillägg»

uppgå för komminister, kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt till ungefärligen

respektive 810, 950 och 670 kronor.

D. Finansieringen av kostnaderna för avlöning

och pensionering.

Prästlönekommittén.

Kommittén sammanfattar till en början det nuvarande finansieringssystemets

innebörd och föreslår därefter vissa av lönereformen betingade ändringar

i gällande finansieringsbestämmelser. I dessa avseenden har kommittén

anfört följande.

1. Församlingsprästerna. Avlöningen till kyrkoherdar, komministrar och

kyrkoadjunkter i de territoriella pastoraten, med undantag av Karlsborgs

pastorat, bestrides till viss del av pastoraten och till viss del av kyrkofonden.

Det enskilda pastoratets andel i avlöningskostnaden för dess prästerskap

gäldas, i första hand, med den enligt särskilda regler uppskattade

avkastningen av i pastoratet förefintliga avlöningstillgångar; i andra hand

utgår den av uttaxerade medel (församlingsavgifter). Denna pastoratets

skyldighet att medelst församlingsavgifter bidraga till avlöningskostnaderna

är dock begränsad till ett belopp, som högst svarar mot en uttaxering av

20 öre för skattekrona. Resterande belopp tillskjutes av kyrkofonden (tillskott).

Till följd av denna reglering har man att bland pastoraten till en början

särskilja två huvudkategorier, nämligen

a) tillskottspastorat eller pastorat, i vilka den uppskattade avkastningen

av avlöningstillgångar jämte församlingsavgifter efter högst 20 öre per

skattekrona icke förslår till täckande av pastoratets prästlönekostnad, samt

b) självförsörjande pastorat eller pastorat, i vilka — till följd av stor
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

161

leken av avlöningstillgångarnas uppskattade avkastning eller av skatteunderlaget

eller till följd av båda dessa faktorer — dylik täckning föreligger.

Man plägar här särskilja även ett tredje slag av pastorat, nämligen s. k.

överskottspastorat eller pastorat, i vilka den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna

överskjuter pastoratets prästlönekostnad. Enligt särskilt

stadgande i lagen om kyrkofond har pastoratet att till nämnda fond avstå

hälften av sådant överskott. Då det här gäller den verkliga avkastningen

av prästlönetillgångarna men vid avräkningen för fastställande, huruvida

ett pastorat är berättigat till tillskott eller icke, hänsyn skall tagas till den

uppskattade avkastningen, kan enligt den gällande regleringen ett pastorat

samtidigt komma att tillhöra gruppen tillskottspastorat och gruppen överskottspastorat.

År 1948 voro av rikets 1 362 territoriella pastorat (Karlsborgs pastorat

ej medräknat) 721 st. tillskottspastorat, 518 st. självförsörjande pastorat,

89 st. överskottspastorat och 34 st. kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Kyrkofondens bidrag till ifrågavarande prästers avlöning utgår dels på

det sättet, att fonden omedelbart gäldar en del av de i avlöningen ingående

posterna, dels i form av de nämnda tillskotten till pastoraten, vilka i enlighet

med regleringens grunder få karaktären av kommunala skatteutjämningsbidrag.

Avlöningen till pastoratsadjunkterna bestrides för närvarande, såsom redan

tidigare omnämnts, till huvudsaklig del direkt av kyrkofonden och i

övrigt i regel av innehavaren av den befattning, vid vilken adjunkten förordnats

såsom vikarie eller personligt ämbetsbiträde.

Med avlöningsposternas läggande omedelbart på kyrkofonden ernås den

»fullständiga» utjämningen av avlöningsbesväret inom riket såsom en enhet.

Med avlöningsposternas läggande i första hand på pastoraten vinner

man den särskilda effekten, att — samtidigt som man med maximeringen

av den kommunala skattekvoten verksamt lättar avlöningsbesväret för den

stora massan mindre bärkraftiga pastorat — den större skattekraften hos

de mera bärkraftiga pastoraten icke lämnas outnyttjad. Detta kan sägas

vara systemets princip. Hur emellertid den konkreta avvägningen här göres

— såväl beträffande maximeringsgränsen för skattekvoten som i fråga om

urvalet av de särskilda avlönings- och omkostnadsposter, vilka anses böra

i första hand läggas antingen på pastoratet eller på kyrkofonden — är, och

måste enligt sin natur bli, en ren lämplighetsfråga.

Kommittén har icke funnit anledning att — såvitt berör prästlöneområdet

— ifrågasätta någon rubbning av den gällande, till 20 öre per skattekrona

fixerade maximeringsgränsen för församlingsavgifterna. Avlöningsreformen

nödvändiggör återigen — redan med hänsyn därtill, att reformen i

första hand innebär ett inarbetande i grundlönebeloppen av såväl nu utgående

dyrtids- och kristillägg som de provisoriska lönetilläggen — ett

nytt bestämmande av vad som skall vara att hänföra till pastoratets prästlönekostnad.

Den i annat sammanhang lämnade redogörelsen för de nuvarande finansieringsbestämmelserna

torde ge vid handen, att den gällande regleringen

på denna punkt lider av en påfallande brist på följdriktighet. Allvarligare

är emellertid, att de hithörande bestämmelserna i flera hänseenden lett

till eu alldeles speciell inveckling. Kommittén anser det angeläget att tillit—-Bihang

till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

varataga det tillfälle avlöningsreformen erbjuder att även på finansieringsområdet

— låt vara endast på en enstaka punkt — söka ernå en välbehövlig

förenkling.

Kommittén har för sin del funnit att — liksom avkastningen av pastoratens

prästerliga avlöningstillgångar ingår i den årliga avräkningen med

kyrkofonden icke med avkastningens verkliga belopp utan med ett uppskattat

»normalvärde» — även pastoratets prästlönekostnad lämpligen bör

kunna på motsvarande sätt normaliseras. Kommittén föreslår, att »pastorats

prästlönekostnad» alltid skall utgöra ett belopp, motsvarande grundlön

och rörligt tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i

pastoratet anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass,

utan bostadsavdrag för ordinarie präst. All övrig avlöningskostnad för församlingsprästerna

bör bestridas omedelbart av kyrkofonden.

Den nyss med avseende å pastoratens prästlönekostnader föreslagna anordningens

innebörd är, närmare angivet, följande.

Befattningshavarens faktiska löneklassplacering kommer ej att inverka

på pastoratets kostnad. Icke heller påverkas denna kostnad av vakanser

eller tjänstledigheter. I samband med att till grund för avräkningen med

kyrkofonden lagts bruttolönen utan avdrag för upplåten tjänstebostad, är

avsett att det bostadsavdrag, som befattningshavaren får vidkännas, skall

tillgodoföras pastoratet. Denna anordning synes motiverad med hänsyn till

den ekonomiska börda, som åvilar pastoratet i avseende å byggande och

underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänstebostad

åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse.

Pastoratets rätt att vid avräkningen tillgodoräkna sig avdragsbeloppet

får anses såsom en viss ersättning för pastoratets berörda ekonomiska

uppoffringar.

Enligt kommitténs förslag skulle av kyrkofonden omedelbart bestridas

all avlöningskostnad för församlingsprästerna utöver vad enligt samma förslag

skulle stanna på pastoraten. Hit hör sålunda all avlöningskostnad för

pastoratsadjunkterna. Vidare skulle kyrkofonden direkt bestrida kostnaderna

för vikariatslön och vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode,

tjänstgöringstraktamente, reseersättning, ersättning för flyttningskostnad,

omplaceringstraktamente, sjukvårdskostnad, språktillägg och bidrag till

tjänstedräkt. Likaledes skulle fonden belastas med kostnaden för arvode

till assistent åt semestervikarie. Av kyrkofonden skall slutligen, såsom hittills,

gäldas dels arvoden in. in. åt kontraktsprostarna, dels ock all kostnad

för hithörande prästers tjänste- och familjepensionering. Slutligen skall av

kyrkofonden gäldas de tillskott, som erfordras för att den prästlönekostnad,

som skall stanna på pastoratet, skall hållas inom den förut angivna

maximigränsen av 20 öre per skattekrona.

2. Biskoparna. Kommittén föreslår, att all kostnad för kontanta avlöningsförmåner

åt biskoparna, liksom kostnaden för dessa befattningshavares

tjänste- och familjepensionering, såsom hittills, bestrides ur kyrkofonden.

3. Stiftspräster. För stifts- och kontraktsadjunkterna skulle även fortsättningsvis

samtliga avlönings- och pensioneringskostnaderna komma att

åvila kyrkofonden.

4. Garnisons- och amiralitetspräster. Avlönings- och pensioneringskostnaderna

för de tre garnisons- och amiralitetsförsamlingarnas präster äro

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

enligt kommitténs förslag avsedda att gäldas helt i samma ordning som

för prästerskapet i de territoriella pastoraten i gemen. För garnisonspastorn

i Hoden skall avlöningen såsom hittills ävensom ifrågakommande pensioneringskostnad

i sin helhet bestridas från fonden.

5. Utlands pastorer. Beträffande pastorerna i de för närvarande sju svenska

utlandsförsamlingarna kommer kommitténs förslag att i avseende å

kostnadsansvaret allenast innebära den ändringen emot vad nu gäller, att

hela avlöningskostnaden jämväl för svenske pastorn i London skall ankomma

på kyrkofonden. Härvid förutsättes dock, att det skall åligga församlingen

i London att lör framtiden, så länge densamma äger åtnjuta sitt

hittillsvarande anslag från hemlandet i skeppsavgifter, medels dessa bidraga

till avlöningskostnaden för sin pastor med principiellt samma belopp,

som församlingen nu har att vidkännas för dennes kontanta avlönande.

Detta belopp, vilket torde kunna fixeras till 660 £ för år och som församlingen

bör förpliktas att årligen gälda till kyrkofonden, bör härför lämpligen

avräknas vid utbetalningarna från kyrkofonden av den pastorn därifrån

tillkommande avlöningen.

Kommittén övergår härefter till att undersöka, i vad mån ett genomförande

av kommitténs förslag påverkar kyrkofondens inkomster och utgifter

och därmed allmänna kyrkoavgiftens belopp samt anför.

Under senaste tiden har allmänna kyrkoavgiften varit fastställd till och

utgått med följande öretal per skattekrona, nämligen för år 1943 15, för

år 1944 12 och för ett vart av åren 1945, 1946, 1947 och 1948 10. För år

1949 är avgiften fastställd till oförändrat öretal eller sålunda till 10. Redan

med hänsyn till den nu ifrågakomna avlöningsreformens omfattning torde

det vara uppenbart, att kyrkoavgiften efter reformens genomförande icke

kan hållas vid nuvarande nivå.

Den motsedda förskjutningen i fondens huvudsakliga utgiftsposter står

här — i grova drag — klar: å ena sidan uppkommer en betydande stegring

i tillskotten till pastoraten (skatteutjämningsbidragen), men å andra sidan

inträder — till följd av bortfallet av de fonden för närvarande belastande,

mycket avsevärda kostnaderna för dyrtids- och kristillägg samt provisoriska

lönetillägg — en viss minskning i totalsumman för fondens övriga,

å fonden direkt lagda utgifter för prästernas avlöning.

Kommittén har emellertid funnit det vara av intresse att genom specifika

beräkningar här söka nå fram till eu siffermässig prognos. I)et av kommittén

begagnade tillvägagångssättet vid nämnda beräkningars verkställande

har i sina huvuddrag varit följande.

För ett vart av rikets 1 363 territoriella pastorat, Karlsborgs pastorat inräknat,

och en var av amiralitetsförsamlingarna i Karlskrona och Stockholm

ha uträknats lönekostnaderna enligt kommitténs förslag, beräknade

efter lön i lägsta löneklass jämte kallortstillägg enligt vederbörande dyrortsgrupp

resp. kallortsklass samt med ett rörligt tillägg av 12 procent.

Från de av stiftsnämnderna till statskontoret avlämnade avräkningslängderna

för år 1948 har särskilt för varje territoriellt pastorat (utom Karlsborgs)

inhämtats i förekommande fall fastställd uppskattning av löneboställes

årliga normalavkastning samt enligt 7 § lagen om kyrkofond bestämd

avkastning av prästlönefond och pastoratets andel av avkastningen

av stiftets prästlöne jordsfond och prästlönefondsheinman. Dessa uppgifter

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

liar kommittén låtit komplettera i vissa hänseenden, exempelvis då någon

uppskattad normalavkastning icke varit fastställd. Ur avräkningslängderna

har därjämte framtagits det belopp av församlingsavgifter, som motsvarar

en uttaxering av 20 öre per skattekrona. Härefter ha pastoraten eventuellt

tillkommande tillskott från kyrkofonden beräknats. Med tillhjälp av uppgifter

i de till statskontoret av stiftsnämnderna insända överskottsförteckningarna

för år 1948 och nämnda avräkningslängder ha vidare fastställts

de överskottsmedel, som pastoraten — om kommitténs förslag trätt i kraft

den 1 januari 1948 — skulle haft att för samma år inbetala till kyrkofonden.

För Karlsborgs pastorat och amiralitetsförsamlingarna, vilka kommittén

föreslår skola i fråga om finansiering av prästlönekostnaderna likställas

med de territoriella pastoraten i övrigt, ha företagits häremot svarande

beräkningar. Enligt dessa metoder har kommittén sålunda kunnat

beräkna såväl de tillskott åt pastoraten — uppgående till sammanlagt

12 578 577 kronor — vilka skulle belastat kyrkofonden om den av kommittén

föreslagna löneregleringen genomförts den 1 januari 1948, som även

de överskottsmedel från pastoraten — uppgående till sammanlagt 560 064

kronor — vilka under nämnda förutsättning skulle tillkommit fonden. Härefter

ha samtliga avlönings- och pensionskostnader, som enligt kommitténs

förslag under samma förutsättning skolat direkt bestridas av kyrkofonden

för år 1948, så noggrant som möjligt uppskattats. Övriga, av kommitténs

förslag icke berörda, kyrkofonden tillkommande inkomster och belastande

utgifter hava upptagits till samma belopp, till vilka de av kammarkollegiet

och statskontoret för år 1949 beräknats. Det belopp, som bort för år 1948

uttagas i allmän kyrkoavgift för det fall att kommitténs förslag tillämpats

under sistnämnda år, skulle enligt beräkningarna utgöra 24 314 070 kronor.

Detta belopp skall fördelas på antalet skattekronor inom hela riket.

Om man bortser från gemensamma taxeringsdistriktet, från de utländska

församlingarna i riket (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling uppskattat

till 19 756 skattekronor) och från hovförsamlingen, uppgår nämnda

antal skattekronor till 144 738 504, motsvarande en utdebitering av allmän

kyrkoavgift av i helt öretal 17 öre per skattekrona.

Kommittén har härefter beräknat den uttaxering av allmän kyrkoavgift,

som skulle erfordras för den händelse kommitténs förslag till lönereglering

in. in. komme att tillämpas under år 1949. Härvid har kommittén begagnat

i princip samma metod, som kammarkollegiet och statskontoret använt för

beräkning av den allmänna kyrkoavgiftens belopp för nästföljande år i

sina årliga förslag härom till Kungl. Maj :t. Av kommittén verkställda uträkningar

utvisa, att av skattekronorna i riket, med undantag för det gemensamma

taxeringsdistriktet, hovförsamlingen och de tre utländska församlingarna

i Stockholm och Göteborg, enligt 1948 års taxering — totalt

155 305 672 skattekronor — 105 059 432 belöpa på pastorat, vilka icke för

år 1948 — om kommitténs förslag tillämpats under detta år — skulle åtnjutit

tillskott från kyrkofonden. Skatteunderlaget i tillskottspastoraten

skulle alltså utgöra 50 246 240 skattekronor.

Enligt kommitténs beräkningar skulle — om kommitténs förslag tillämpats

under år 1948 — prästlönekostnaderna i de pastorat, som under

nämnda år skulle åtnjutit tillskott ur kyrkofonden, uppgått till 24 971 689

kronor och avkastningen av samma pastorats avlöningstillgångar till

3 497 948 kronor.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

165

Kommittén anser sig kunna antaga, att vid en tillämpning av dess förslag

såväl innevarande som nästföljande år i stort sett samma pastorat,

som enligt kommitténs beräkningar skulle för år 1948 uppburit tillskott,

skulle bliva berättigade till tillskott även för år 1949. Ej heller lärer enligt

kommitténs mening avkastningen av prästlönetillgångarna i dessa pastorat

under år 1949 undergå större ändringar, vilka kunna antagas nämnvärt

inverka på förevarande beräkningar. Kommittén utgår härvid vidare från

att det i 7 § kyrkofondslagen avsedda öretalet för församlingsavgifterna

alltjämt skall utgöra maximum eller 20 öre per skattekrona.

Församlingsavgifterna i tillskottspastoraten vid en tillämpning under år

1949 av kommitténs förslag kunna således beräknas till (50 246 240 X 20

öre =) 10 049 248 kronor. 1 enlighet med nu anförda uppgifter kunna tillskotten

för år 1949 beräknas uppgå till (24 971 689 — 3 497 948 -—

— 10 049 248 =) 11 424 493 kronor.

Om pastoraten tillkommande tillskott från kyrkofonden upptagas till

sistnämnda summa samt fondens inkomster — frånsett allmän kyrkoavgift

—■ och andra utgifter än tillskott beräknas till samma belopp som

vid kommitténs beräkningar för år 1948, skulle enligt kommitténs uträkningar

det belopp, som skulle uttagas genom allmän kyrkoavgift för år

1949, komma att utgöra 23 150 086 kronor. Detta belopp repartiserat på

antalet skattekronor i hela riket — minskat med antalet skattekronor i

det gemensamma taxeringsdistriktet samt hovförsamlingen och de utländska

församlingarna (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling beräknat

till 19 756 skattekronor) — eller 155 305 672 skattekronor skulle

medföra en utdebitering av allmän kyrkoavgift med 14,91 öre eller i helt

öretal 15 öre per skattekrona.

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering in. in. för prästerna

skulle sålunda enligt de verkställda specifika beräkningarna icke behöva

föranleda en högre utdebitering av allmän kyrkoavgift för år 1949,

om kommitténs förslag tillämpades under nämnda år, än det i 5 § kyrkofondslagen

angivna grundbeloppet, 15 öre per skattekrona.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till den tendens beträffande

skatteunderlagets utveckling, som framträtt under senare år, finnes enligt

kommitténs mening icke anledning att ingå på frågan om ändring i gällande

bestämmelser rörande kyrkoavgiftens grundbelopp.

Slutligen omnämner kommittén, att, om dess förslag tillämpats under år

1948, nämnda år av rikets pastorat — inberäknat garnisons- och amiralitetsförsamlingarna

tillhopa 1 365 — enligt företagen undersökning 1 079 skulle

vara tillskottspastorat, 227 självförsörjande pastorat, 30 överskottspastorat

och 29 kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Yttranden.

Av mig nu återgivna delar av kommitténs förslag i finansieringsfrågan

ha av kyrkomötet lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet förklarar sig vara ense med kommittén, att den föreslagna

prästlönereformen låter sig förena med ett bibehållande av själva

grundvalarna för del nuvarande finansieringssystemet, och anför vidare:

Kommittén förordar, alt »pastoratets prästlönekostnad» i avräkningslängden

alltid skall utgöra elt belopp, motsvarande grundlön och rörligt

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i pastoratet

anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass, utan bostadsavdrag

för ordinarie präst. Med det sistnämnda vore enligt kommittén

avsett, att det bostadsavdrag, som ordinarie präst får vidkännas, skall tillgodoföras

pastoratet, vilken anordning syntes motiverad med hänsyn till

den ekonomiska börda, som åvilade pastoratet i avseende å byggande och

underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänstebostad

åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse.

På denna punkt innebär kommitténs förslag ett avsteg från gällande

principer för finansieringen av prästlöneväsendet, enligt vilka tjänstebostadsbesväret

åvilar pastoratet helt vid sidan av det system för bestridande

i övrigt av prästavlöningen, som bygger på skatteutjämning över

kyrkofonden. Kollegiet finner det tveksamt, huruvida denna skatteutjämning

över kyrkofonden bör utsträckas till detta nya område.

Kollegiet anser det vidare vara mycket tvivelaktigt, huruvida de ökade

kostnader, som prästlönereformen enligt kommitténs förslag skulle medföra,

kunna rymmas inom kyrkoavgiftens nuvarande maximum 15 öre per

skattekrona. Kommitténs beräkningar gå här så nätt och jämnt ihop, att

man måste förutsätta en hållbarhet i de ekonomiska kalkylerna, som knappast

torde ligga inom det möjligas gränser. Om icke vid det fortsatta bearbetandet

av kommittéförslaget utgiftsökningarna kunna nedbringas så,

att en betryggande marginal erhålles, torde det knappast kunna undgås

att i förevarande sammanhang ställning även måste tagas till frågan om

en höjning av maximum för den allmänna kyrkoavgiften.

I likhet med kammarkollegiet ställer sig statskontoret tveksamt till kommitténs

förslag att utvidga skatteutjämningen med avseende å prästlönekostnaderna

till att jämväl avse tjänstebostadsbesväret. För att utröna

kommittéförslagets inverkan å kyrkofondens inkomster och utgifter har

statskontoret gjort en sammanställning av dessa under den antagna förutsättningen,

att en lönereglering enligt kommittéförslaget tillämpats under

år 1949. Ämbetsverket har anfört följande om tillvägagångssättet vid och

resultatet av denna undersökning.

Ämbetsverket har följt kommitténs kostnadstablå vad gäller de löneposter,

som ändrats i anledning av reformen, samt vad gäller övriga poster

den av kammarkollegiet och statskontoret utarbetade sammanfattningen

för beräkning av allmänna kyrkoavgiften för år 1949. På grundval

av dessa beräkningar har statskontoret funnit, att fondens utgifter skulle

ha ökats från 24 377 000 kronor enligt nu gällande bestämmelser till

32 916 000 kronor eller med 8 539 000 kronor samt att fondens inkomster,

allmänna kyrkoavgiften icke medräknad, skulle hava nedgått från 9 298 000

kronor till 8 481 000 kronor eller såsom tidigare angivits i runt tal med

850 000 kronor. Det belopp, som skulle hava uttagits i allmän kyrkoavgift

för 1949, utgör sålunda 24 435 000 kronor (= 32 916 000 — 8 481 000),

vilket belopp med 9 356 962 kronor överskrider det belopp, som statskontoret

och kammarkollegiet för år 1949 funnit nödigt täcka med allmän

kyrkoavgift eller 15 079 038 kronor. Det belopp å 24 435 000 kronor, som

alltså skulle behövt uttagas i sådan avgift, repartiserad på hela antalet

skattekronor i riket (= 155 305 672) skulle medföra en utdebitering av

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

kyrkoavgift med 15,73 öre eller i helt öretal 16 öre per skattekrona, vilket

med 6 öre överskrider den för år 1949 fastställda kyrkoavgiften.

Statskontoret utvecklar härefter närmare sina synpunkter på finansieringsfrågan.

Därest kommitténs förslag oförändrat skulle läggas till grund för en

kommande lagstiftning, skulle den föreslagna lönereformen sålunda medföra

en total ökning av kostnaderna för prästernas avlöning och pensionering

med i runt tal 11 200 000 kronor, vilket belopp finge täckas av

skattemedel genom att dels allmänna kyrkoavgiften höjes från 10 öre till

16 öre, vilket torde inbringa omkring 9 300 000 kronor, och dels församlingsavgifterna

antingen höjas till 20 öre i pastorat, där detta maximum

ännu ej uppnåtts, eller till det öretal under 20 öre, som kan bliva erforderligt

för att täcka den uppkomna utgiftsökningen i pastoratet, vilka

höjningar tillhopa torde komma att inbringa omkring 2 000 000 kronor.

De gjorda beräkningarna utvisa slutligen, att lönereformen skulle göra

en revision av finansieringsbestämmelserna i kyrkofondslagen ofrånkomlig.

Denna lags 5 § föreskriver nämligen, att allmänna kyrkoavgiften icke får

överstiga 15 öre per skattekrona. Statskontorets beräkningsgrunder föranleda

emellertid en utdebitering, som överskrider detta öretal. Även med

ett godtagande av kommitténs kalkyler torde en sådan omprövning för

övrigt bliva nödvändig. Redan en förhållandevis obetydlig rubbning av

kommitténs beräknade 14,91 öre skulle nämligen framtvinga en höjning

av allmänna kyrkoavgiften utöver fastställt maximum, vartill kommer att

den av statsmakterna i princip godtagna kyrkomusikerreformen beräknats

medföra en ökning av kyrkoavgiften med 2 öre.

Under åberopande av vad från ämbetsverkets sida nu anförts påyrkar

statskontoret, att finansieringsfrågan upptages till allsidig prövning i sammanhang

med den föreslagna löneregleringen, och yttrar vidare.

Utan ytterligare — relativt sett — mycket avsevärd ökning av skattebelastningen

kan, såsom statskontoret påvisat, icke ens den av ämbetsverket

förordade mera måttliga löneförhöjningen vid nuvarande skatteunderlag

genomföras, därest man vill undvika ett utnyttjande av kyrkofondens

kapitaltillgångar. Frågan inställer sig här, vilket alternativ som

är att föredraga: ett successivt konsumerande av kyrkofonden eller en

ökad skattebelastning av medborgarna. Statsmakterna lära icke kunna underlåta

att i detta sammanhang bestämma vilkendera vägen, som till minst

olägenhet bör anlitas. Väljes det förstnämnda alternativet, skulle efter

tillgångarnas konsumerande endast återstå att finansiera statskyrkan över

budgeten. Särskild .statlig kyrkoskatt lärer vid en sådan ordning icke

lämpligen böra utgå. Riksdagens inflytande över utgifterna för ändamålet

skulle såmedelst uppenbarligen komma att stärkas. Vid ett val av det

senare alternativet lära regulativ böra skapas för all framdeles den allmänna

kyrkoavgiften årligen skall fastställas av riksdagen.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör frågan om avlöningskostnadernas

finansiering och fördelning mellan kyrkofonden och pastoraten

göras till föremål för ytterligare övervägande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1C8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20A.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand, Luleå och Visby anse,

att frågan om en höjning av allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp bör

upptagas till prövning i samband med löneregleringens genomförande.

Stiftsnämnden i Härnösand ifrågasätter därjämte, huruvida icke pastoratets

prästlönekostnad med fördel kunde — med uteslutande av rörliga

tillägget — bestämmas till grundlönen för alt härigenom erhålla en stabil

avräkningspost.

Svenska stadsförbundets styrelse förklarar sig för närvarande icke vara

beredd att uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av

pastoratets prästlönekostnad och understryker, att man vid bedömningen,

huruvida lönereformens genomförande påkallar en höjning av allmänna

kyrkoavgiftens maximibelopp, även bör räkna med en minskning av skatteunderlaget.

Styrelsen motiverar närmare sin uppfattning i följande uttalande.

Kommittén har föreslagit — såsom den själv uttrycker sig — en normalisering

av »pastorats prästlönekostnad» i syfte att samtidigt ernå en

förenkling på finansieringsområdet. Även styrelsen finner det i och för sig

välbehövligt med förenkling på detta område. Det synes emellertid icke

möjligt att av betänkandets uppgifter och beräkningar draga några slutsatser

om den ekonomiska innebörden för pastoraten av kommitténs förslag

i denna del, jämfört med nuvarande fördelning av kostnaderna på

pastorat och kyrkofond. För flertalet pastorat torde denna fråga visserligen

sakna praktisk betydelse, därför att de redan förut befinna sig i

sådant läge att enligt finansieringsreglerna i övrigt hela kostnadsökningen

i allt fall måste komma att stanna på kyrkofonden. Men beträffande de

pastorat, som kunna få vidkännas ökade kostnader för prästlönerna, synes

det vara ett befogat önskemål att kommittén hade sökt på något sätt klargöra,

i vilken omfattning den totala kostnadsökningen komme att med

den föreslagna omfördelningen drabba pastoratet, resp. kyrkofonden. Då

betänkandet ej synes ge något besked härom, är styrelsen icke beredd att

uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av pastorats

prästlönekostnad.

Under alla förhållanden måste det förutsättas, att av den totala kostnadsökningen

den vida övervägande delen komme att få bestridas av

kyrkofonden, och enligt kommitténs beräkning på det för innevarande

år tillgängliga skatteunderlaget skulle härför krävas förhöjning av den

allmänna kyrkoavgiften med i runt tal 5 öre per skattekrona, d. v. s. med

ej mindre än 50 procent av utdebiteringen de senaste åren av denna avgift.

Då kostnadsökningen skulle enligt denna beräkning ha nödvändiggjort

uttagning av högsta medgivna belopp för avgiften och då enligt motsvarande

beräkning för år 1948 detta belopp icke ens skulle ha varit tillräckligt

för täckning av kostnadsökningen, synes det väl optimistiskt av

kommittén att icke anse de framlagda förslagen påkalla någon förhöjning

av det bestämda maximibeloppet för avgiften. Att härvidlag för framtiden

bygga på »den tendens beträffande skatteunderlagets utveckling, som framträtt

under senare år» kan knappast anses försvarligt. Enligt styrelsens

mening bör man vid bedömandet av frågan om ändring i förevarande

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

sammanhang av gällande bestämmelser om allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp

räkna med en icke oväsentlig marginal för nedåtgående konjunkturer

och minskning av skatteunderlaget.

Föredraganden.

Den av kommittén föreslagna bestämningen av pastoratets prästlönekostnad,

som enligt min mening är väl avvägd och ägnad att förenkla

avräkningsförfarandet mellan pastoratet och kyrkofonden, anser jag mig

böra oförändrad förorda. Mot vad domkapitlet i Härnösand på denna punkt

anfört får jag erinra om att prästlönekommittén, enligt vad jag inhämtat,

givetvis avsett, att i prästlönekostnaden ingående rörligt tillägg skall i

och för avräkning med kyrkofonden fixeras till en viss, för hela avräkningsåret

gällande procentsats. Denna kunde förslagsvis sättas till det

procenttal för det rörliga tillägget, som tillämpats för tredje kvartalet

under det nästföregående året.

Såsom jag framhållit i min redogörelse för kostnadsberäkningarna kan

den sammanlagda utgiftsökningen för löne- och pensionsregleringen beräknas

till 9 383 800 kronor. Den av mig förordade justeringen av kyrkoherdarnas

och komministrarnas fördelning på tjänsteklasser samt antagandet

vid kostnadsberäkningarnas utförande av en genomsnittlig löneklassplacering

i tredje löneklassen lär medföra en ökning av det belopp,

som —- under förutsättning att löneregleringen tillämpats under år 1949

— skolat täckas med allmän kyrkoavgift, till ca 24 100 000 kronor. Detta

belopp skulle föranleda ett fastställande av allmänna kyrkoavgiften för

samma år till 15,52 öre eller — i helt öretal — 16 öre.

Jag anser mig böra påpeka, att statskontoret vid sin beräkning av allmänna

kyrkoavgiftens öretal till 15,73 utgått från en medelplacering i

tredje löneklassen men underlåtit att uppräkna vissa av löneregleringen

påverkade utgiftsposter.

I anledning av vad stadsförbundet anfört om kostnadsökningens fördelning

på pastoraten och kyrkofonden har jag låtit verkställa vissa undersökningar.

Av dessa framgår, att kostnadsökningen skulle fördela sig med

8 572 873 kronor på kyrkofonden och 810 927 kronor på pastoraten. Av

sistnämnda belopp koinme 610 927 kronor att täckas genom ett större utnyttjande

av församlingsavgiftens maximum och 200 000 kronor genom

ett utnyttjande i större utsträckning av prästerliga avlöningstillgångar.

Statskontorets i detta hänseende gjorda uträkningar äro icke rättvisande,

vilket bland annat sammanhänger med vad jag framhållit med avseende

å ämbetsverkets kostnadsberäkningar.

Allmänna kyrkoavgiften är genom stadgandet i 5 § lagen om kyrkofond

för närvarande maximerad till 15 öre per skattekrona. Jag vill erinra

om, att denna maximigräns vid lagens tillkomst år 1932 sattes i det hela

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

godtyckligt och närmast med inriktning på, att skattesatsen — såsom

man antog — skulle lämna tillbörlig marginal under överskådbar tid för

blivande ökade belastningar på fonden. Av riksdagen lämnades därvid allenast

den anvisningen att, om fondens utgifter överskrede vad som kunde

täckas med allmän kyrkoavgift av 15 öre, överskjutande delen finge gäldas

med tillgripande av fondens kapital. Antagligt är dock, att riksdagen

med detta sitt uttalande närmast haft i tankarna överskridanden av mera

tillfällig natur. En dylik situation förelåg år 1943, för vilket år allmänna

kyrkoavgiften var fastställd till dess maximum eller 15 öre.

Ett alternativ till ianspråktagandet av kyrkofondens kapital är givetvis,

i första hand, att bestämma en högre gräns för allmänna kyrkoavgiftens

grundbelopp, en högre gräns som i närvarande läge ger utrymme för den

ökade kostnadsbelastningen. Även en tredje väg kan här beträdas. Själva

syftet med maximeringsbestämmelsen har varit att möjliggöra en riksdagens

särskilda och fortgående kontroll över utvecklingen på det kyrkligt-ekonomiska

området. Stadgandet torde emellertid — av flera orsaker

— knappast ha fått någon betydelse i detta hänseende. Frågan har närmare

behandlats av 1942 års kyrkomusikerutredning i dess betänkande

(SOU 1946:50). Utredningen har därvid för egen del förordat, att maximeringsbestämmelsen

i 5 § kyrkofondslagen borttages samt att det med

stadgandet avsedda syftet tillgodoses på annat, effektivare sätt. Utredningen

har också framfört förslag i detta hänseende.

Prästlönekommittén har — från sina utgångspunkter — icke inlåtit sig

på ifrågavarande spörsmål. Då valet bland de lösningsalternativ, som här

erbjuda sig, saknar betydelse för lönereformens bedömande i närvarande

läge, har jag icke funnit mig ha anledning att nu taga ställning till denna

fråga. Densamma bör dock givetvis uppmärksammas av kommittén under

dess fortsatta utredningsarbete.

E. Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Prästlönekommittén har framhållit, att ingen av de nuvarande ordinarie

prästerliga befattningarna torde vara genom förbehåll i fullmakt eller eljest

underkastad skyldighet att vidkännas minskning i sina för närvarande

utgående löneförmåner i vidare mån än som följer dels av de individuella

»löneregleringarnas» tidsbegränsning, dels av dyrtidstilläggens

och kristilläggens samt — speciellt — de provisoriska lönetilläggens särskilda

karaktär.

Det måste för det allmänna vara av ett utomordentligt intresse anför

kommittén vidare, att ingen eller i allt fall möjligast ringa antal av de

nuvarande befattningshavarna blir kvarstående å de äldre avlöningsbestännnelserna.

Under tidsperioden 1914—1934 hade den kyrkliga admi
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

171

nistrationen haft att samtidigt tillämpa två olika system såväl för prästernas

avlöning som för finansieringen av prästlönekostnaderna. Erfarenheterna

av den inveckling och de besvär, som härav vållats, talade med

styrka för önskvärdheten av att vid den blivande löneregleringen undvika

en motsvarande anordning.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig endast böra angiva de

huvudlinjer, vilka enligt kommitténs mening borde vara normerande vid

övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Kommittén anför härom

följande.

Med beaktande av att vid utformningen av övergångsanordningarna böra

å ena sidan tillgodoses befattningshavarnas anspråk på en härutinnan skälig

avvägning och å andra sidan undvikas för löneadministrationen allt

för invecklade och tidsödande omräkningar, föreslår kommittén, att övergångsregleringen

företages enligt, i huvudsak, nedan angivna allmänna

grunder.

Vid övergången tages för inplacering i löneklass och uppflyttning i

högre löneklass i innehavande tjänst viss hänsyn till befattningshavarens

tjänstetid i samma och tidigare innehavd prästerlig tjänst.

Härvid bör domprost äga tillgodoräkna tidigare tjänstetid i innehavande

tjänstegrad.

Beträffande annan kyrkoherde eller komminister bör vid löneklassplaceringen

hänsyn tagas till tjänstetid i innehavande tjänst och till tidigare

innehavd prästerlig tjänst i samma eller högre tjänstegrad på det sätt

att, sedan lönegradsplaceringen i angiven tidigare tjänst i samma eller

högre lönegrad fixerats med tillämpning av de av kommittén föreslagna

normerna för fördelning av kyrkoherde- och komminister stjänsterna på

lönegrader, befattningshavarens löneklassplacering i sådan tidigare tjänst

och i innehavande tjänst bestämmes efter regler, som motsvara föreskrifterna

i 21 och 22 §§ statens allmänna avlöningsreglemente.

Pastoratsadjunkt inplaceras vid övergången i lönegrad och löneklass

som om de av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande reglerad

befordringsgång och bestämmelser motsvarande de i 21 § statens allmänna

avlöningsreglemente innefattade varit gällande under hela hans tjänstetid

såsom pastoratsadjunkt eller vakansvikarie.

Kyrkoadjunkt och stiftsadjunkt inplaceras i löneklass efter samma

grunder, som nyss angivits för kyrkoherde och komminister, dock att adjunkten

i fråga icke skall erhålla lägre löneklassplacering än om hans

tjänstetid såsom kyrko- eller stiftsadjunkt ansetts såsom tjänstetid i pastoratsadjunktsbefattning

och de ovan för pastoratsadjunkt omförmälda

reglerna tillämpats.

Samtliga här ifrågavarande befattningshavare böra vid övergång till det

nya avlöningssystemet dessutom bevaras vid dem nu i samband med gällande

dyrtidstilläggsreglering tillkommande rätt till barntillägg, i ett vart

fall i den utsträckning som dylika tillägg tillförsäkrades civilstatstjänstemännen

vid genomförandet av 19,‘It) års civila avlöningsreform.

Befattningshavare bör för övergången till de nya avlöningsbestämmelserna

erhålla garanti mot löneminskning. För fastställande, huruvida löneminskning

uppkommer, bör vid den härför erforderliga jämförelsen

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) värdet av den i nuvarande avlöning ingående förmånen av hyresfri

bostad sättas lika med det för tjänstebostaden enligt de nya avlöningsbestämmelserna

fastställda bostadsavdraget,

b) där befattningshavaren uppbär hyresersättning, sådan ersättning inräknas

med det av Kungl. Maj :t därför fastställda beloppet, samt

c) värdet av i avlöningen eventuellt ingående förmån av donation »över

lönen» beräknas till medeltalet av de belopp, till vilka den behållna avkastningen

av donationskapitalet uppgått för de senast förflutna fem åren.

Det kan beräknas, att vid tillämpning av ovan angivna regler för övergången

behov av att med personlig lönefyllnad kompensera vid övergången

sittande befattningshavare skulle uppkomma i ett mycket begränsat antal

fall.

Befattningshavare, som — oaktat den sålunda honom garanterade lönefyllnaden

— skulle befinnas icke villig att underkasta sig det avlöningsreglemente,

som varder för prästerna utfärdat, bör enligt kommitténs mening

icke äga bibehålla det för närvarande utgående provisoriska lönetilllägget,

vilket ju i det hela haft karaktären av ett förskott å den blivande

löneregleringen. Ej heller bör han bibehållas vid nu utgående provisorisk

pensionsförbättring, vilken har samma karaktär. Beträffande sådan befattningshavare

torde vidare böra stadgas, att den för hans tjänst fastställda,

å de äldre bestämmelserna grundade löneregleringen skall gälla

oförändrad, så länge han kvarstår i befattningen; dock att, där förmån

»över lönen» tillfallit honom genom domstolsavgörande efter det löneregleringen

blivit av Kungl. Maj :t fastställd, Kungl. Maj :t skall äga föreskriva

om sådan jämkning i avlöningen, som avses i 7 § prästlöneregleringslagen.

Beträffande vissa frågor av övergångsnatur, som sammanhöra med pensioneringen,

har kommittén yttrat sig i annat sammanhang. Kommittén

anser sig här allenast böra tillägga, att befattningshavares övergång å den

nya avlöningsregleringen givetvis bör automatiskt medföra övergång å de

nya pensionsbestänunelserna. Någon övergång enbart till de nya pensionsgrunderna

kan självfallet icke förekomma. Vederbörande befattningshavare

måste sålunda antingen helt kvarstå å äldre löne- och pensionsbestämmelser

eller övergå till de nya bestämmelserna i både löne- och pensionshänseende.

Yttranden.

Vad kommittén föreslagit i fråga om rätt för befattningshavare att tillgodoräkna

sig tjänstetid före övergången i samma eller tidigare innehavd

prästerlig tjänst för inplacering och uppflyttning i löneklass i innehavande

tjänst lämnas utan erinran av kyrkomötet, domkapitlen, statskontoret och

riksräkenskapsverket ävensom de prästerliga personalorganisationerna.

Kammarkollegiet ifrågasätter, om icke metoden för inplacering i löneklass

av kyrkoherdar och komministrar skulle kunna förenklas i samband

med själva övergången till det nya lönesystemet. Om det läte sig göra med

hänsyn till lönetekniska principer, syntes föregående tjänstgöring i respektive

tjänstegrad böra få tillgodoräknas såsom tjänstgöring i den lönegrad,

som tilldelas vederbörande vid första inplaceringen i tjänsteklass. Där
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20\.

173

igenom skulle man slippa besväret med att retroaktivt beräkna lönegradsplaceringen

i föregående tjänstgöring.

Kommitténs förslag på förevarande punkt finner statens lönenämnd i

huvudsak godtagbart. Lönenämnden förutsätter, att kommittén skall ägna

denna fråga ytterligare uppmärksamhet i fortsättningen. Det bör därvid

enligt lönenämnden särskilt tillses, att de föreskrifter, som kunna komma

att utfärdas, icke skapa ojämnheter i befattningshavarnas inbördes lönetur.

Kommitténs förslag angående garanti mot löneminskning för nu sittande

tjänsteinnehavare har under remissbehandlingen allenast föranlett

erinringar från kyrkomötet och domkapitlen i Göteborg och Stockholm.

Sålunda gör det av kyrkomötet tillsatta särskilda utskottet följande uttalande

i anslutning till kommitténs förslag, att av Kungl. Maj :t fastställd

hyresersättning skall inräknas med det i varje särskilt fall fastställda beloppet

vid fixerandet av den nuvarande reallönen för bestämmande av

eventuell lönefyllnad.

I vissa fall inträder en ojämnhet vid bedömningen av reallönen därigenom

att på ort, där sådan hyresersättning utgår till somliga befattningshavare,

andra erhållit som bostad insynad prästgård. Dess värde skall

enligt kommittén sättas lika med bostadsavdraget enligt de nya bestämmelserna.

Sålunda skulle exempelvis i Göteborg för flertalet kyrkoherdar

den så beräknade nuvarande reallönen uppgå till kontantlön -{- 4 500 kronor,

där hyresersättning utgår, men allenast till kontantlön + 2 172 kronor,

där prästgård är upplåten. Då emellertid samtliga kyrkoherdar i Göteborg

för närvarande äro tillförsäkrade samma reallön, måste det vid avvägningen

av frågan om löneminskning anses skäligt, att för dem alla

beräkningen utgår från ett och samma belopp, nämligen den kontanta

hyresersättningen, vars storlek Kungl. Maj :t fixerat. Denna princip bör

rimligtvis tillämpas för präster å samtliga de orter, där av Kungl. Maj :t

fastställd hyresersättning utgår.

I Stockholm åtnjuter allenast en kyrkoherde på detta sätt fixerad hyresersättning.

Detta belopp å 3 200 kronor är fastställt redan 1931 för kyrkoherden

i Enskede församling, som då ännu icke hade karaktär av storstadsförsamling,

och kan fördenskull icke tagas till utgångspunkt för ett

skäligt bedömande av förevarande ersättning. I andra fall åter utgå på

olika sätt markerade lokala förmåner, såsom bidrag till uppvärmningen

av bostaden genom en förmånligt beräknad ersättning till församlingen.

Då denna förmån ingår i den faktiska reallönen, synes denna i vart fall

böra fixeras till sitt verkliga värde utöver det för hyresgrupp 5 för bostadsavdrag

beräknade beloppet. Då emellertid en sådan uträkning medför

stora praktiska olägenheter och då därjämte även för Stockholms vidkommande

samma betingelse är för handen, att alla innehavare av samma

lönegrad skola tillförsäkras samma reallön, synes det utskottet skäligare,

att samtliga dessa förmåner på så sätt inräknas i reallönens värde, alt det

belopp för hyresersättning, som är fastställt för Göteborg, lägges till grund

för beräkningen av reallönen även för Stockholm, oaktat att Stockholm

tillhör en högre hyresgrupp. Utskottet vill därvid understryka, att detta

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

förfaringssätt enbart kommer att gälla för nuvarande tjänsteinnehavare

och endast vid beräkning av den lönefyllnad, som skall utgå för att förhindra

faktisk löneminskning vid övergång till systemet med fixerad

bruttolön.

För att förhindra, att de nya, av kyrkomötet påyrkade bestämmelserna

skulle medföra en maskerad löneökning av typen kommunalt lönetillägg

med det belopp, som församlingarna skulle vara skyldiga att betala i hyresskillnad

vid förhyrande av prästernas bostäder, föreslå domkapitlen

i Stockholm och Göteborg, att — under förutsättning att de blivande bestämmelserna

få en sådan utformning, att 20 %-spärren och församlingarnas

av kyrkomötet föreslagna skyldighet att hålla bostad fastställes -—

i övergångsbestämmelserna sådant tillägg göres, att ingen befattningshavare

må för personlig lönefyllnad få beräkna högre hyresbelopp än det församling

kan bliva skyldig utgiva i hyresersättning.

Mot kommitténs förslag angående bortfallande av nu utgående provisoriskt

lönetillägg och provisorisk pensionsförbättring för dem, som —

trots garanti mot löneminskning —- icke övergå till de nya avlöningsbestämmelserna,

ha rests invändningar av kyrkomötet och domkapitlet i

Luleå. Flertalet övriga domkapitel hava icke yttrat sig över sist avsedda

del av förslaget, som lämnas utan erinran av statens lönenämnd, kammarkollegiet,

statskontoret och riksräkenskapsverket.

Föredraganden.

De av kommittén framlagda allmänna reglerna angående ordinarie och

icke-ordinarie befattningshavares inplacering och uppflyttning i löneklass

— och för pastoratsadjunkt jämväl i lönegrad — vid övergången till det

föreslagna lönesystemet motsvara enligt min mening på ett tillfredsställande

sätt såväl från befattningshavarhåll berättigade anspråk på en i

detta avseende skälig avvägning som löneadministrationens krav på relativ

enkelhet i tillämpningsförfarandet. Jag föreslår fördenskull att övergångsregleringen

i denna del företages i huvudsaklig överensstämmelse

med kommittéförslaget. Vid detaljutformningen av ifrågavarande övergångsbestämmelser

bör givetvis ägnas särskild uppmärksamhet åt undvikande

av anordningar, som kunna föranleda ojämnheter i befattningshavarnas

inbördes lönetur.

Jag anser mig även i huvudsak kunna förorda kommitténs förslag angående

garanti mot löneminskning vid övergången och beräkning av eventuell

lönefyllnad. De av kyrkomötet och vissa domkapitel i sistnämnda

hänseende anmärkta specialfallen synas böra av kommittén närmare omprövas

vid fullföljandet av dess utredningsuppdrag.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om allmänna grunder för över
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

gångsregleringen, finner jag mig jämväl kunna biträda. Beträffande kommitténs

förslag angående bortfall av provisoriskt lönetillägg för präst,

som icke underkastar sig löneregleringen, får jag erinra om att civilstatstjänsteman,

som vägrat övergå å det den 30 juni 1947 utfärdade nya avlöningsreglementet,

icke äger uppbära sådant tillägg.

IV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade grunder

för prästernas avlönande och pensionering, avsedda att

träda i tillämpning å tidpunkt, som framdeles bestämmes.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagern den 23 april 1948 s. 10 i texten
  2. S1LU 1949:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående nya grunder för avlöningen av präster m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1949:41 Memorial i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning angående handel med skrot, lump och begagnat gods m. m., med förslag till lag om s. 3 i texten
  4. 1LU 1949:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. rrv., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 8 i texten