Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) m. m

1949-02-18 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1949:98, Med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

1

Nr 98.

Ilungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472) m. m.; given Stockholms slott den 18 februari

1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De ändringar som föreslås i militära rättegångslagen åsyfta främst att,

därest avdelning av krigsmakten blivit innesluten av fienden eller eljest

försatts i avskilt läge, krigsrätt vid avdelningen skall kunna inrättas av

militärbefälet. Om sådan krigsrätt skall gälla i stort sett detsamma som

om andra krigsrätter.

Förslaget angående ändring i lagen om dödsstraff innebär, att i särskilt

allvarliga lägen under krig militär myndighet skall kunna inrätta ståndrätt

för behandling av brott som kan förskylla sådant straff. Som villkor

härför skall bl. a. gälla, att den brottslige gripits på bar gärning och attt

behandling av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara

för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för

krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Även

i övrigt ansluta de föreslagna bestämmelserna om ståndrätt nära till tidigare

stadganden i ämnet.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 98.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, dels att 86, 91, 96 och 98 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 107 §, av

nedan angivna lydelse.

86 §.

Om rättens---är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade

vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen

om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning. Dömes den

arresterade till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, pröve rätten enligt

de i 30 § angivna grunderna, huruvida han skall i förvarsarrest avbida

att domen vinner laga kraft.

91 §.

Domstols dom---laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av hovrätt till straffarbete, fängelse, förvaring

eller internering, må hovrätten, om det finnes vara av synnerlig vikt

för krigslydnadens upprätthållande, förordna att domen skall verkställas

utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats om hovrätts

dom skall äga motsvarande tillämpning beträffande slutligt beslut av

hovrätt.

96 §.

Krigsrätt består —--regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt vid avskild avdelning och finnes ej på orten lämplig

person som kan tjänstgöra såsom civil nämndeman, må i stället till nämndeman

förordnas någon som fullgör militärtjänstgöring, dock ej den som

annorledes än i reserven är fast anställd vid krigsmakten. Kan vid sådan

krigsrätt befattningen som militär nämndeman ej besättas med officer av

lägst regementsofficers grad, må i stället till befattningen utses officer av

kaptens grad.

Krigsrätt är---lagfaren domare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så —--för krigsdomare.

Krigsrättsnämndemännen utses av Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till

nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i

militärt mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon

som tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband, såvida

ej fråga är om krigsrätt vid avskild avdelning där ingen annan finnes

som kan fullgöra uppdraget.

Är nämndeman---hans ställe.

107 §.

Varder, då riket är i krig, avdelning av krigsmakten försatt i sådan belägenhet

att beslut av Konungen eller behörig myndighet ej kan inhämtas

rörande fråga som avses i 95, 98 eller 102 §, må, om så erfordras för rättsvårdens

upprätthållande, chefen för avdelningen meddela förordnande med

giltighet till dess dylikt beslut kommit honom tillhanda.

Förordnandet skall så snart ske kan underställas Konungen eller myndigheten

i fråga.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas, dels att 2—5 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att i lagen skola införas tio nya paragrafer, betecknade

6—15 §§, av nedan angivna lydelse.

2 §•

Dömes någon av allmän underrätt eller krigsrätt till dödsstraff, skall

målet, i vad det rör honom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid

underrätten giva tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra

sig i hovrätten.

När dom —---annan anledning.

Vid huvudförhandling — — — sig personligen.

3 §•

Av hovrätt eller högsta domstolen ådömt eller fastställt dödsstraff må icke

verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke sådant

tillstånd, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla dödsstraff, i samband med visst krigsföretag

och under så allvarliga förhållanden att behandling av målet i vanlig

ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för krigslydnadens eller

motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags framgång,

militäravdelnings säkerhet eller rikets väl må, om den brottslige träffats på

bar gärning, högste militäre chefen på stället, därest han har lägst regementsofficers

grad, tillsätta ståndrätt att pröva och avgöra saken.

5 §.

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare,

mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej

fyllt tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda

skäl föranleda därtill.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör, domare vid

allmän domstol eller annan lämplig person inom eller utom krigsmakten

som utövat domarämbete. Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället

förordnas annan befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad

eller tjänsteklass. Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för

uppdraget anlitas den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må

i den mån till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället

utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren, bör om möjligt bland

ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter skola i

första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän vid allmän

underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning som

möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl och meniga.

En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara militär

krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten

samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,

annan lämplig person.

Till försvarare förordnas advokat eller, om advokat icke finnes, annan

lämplig person. Har den misstänkte till försvarare föreslagit viss person

skall, om det är möjligt, denne förordnas, vare sig han är advokat eller icke.

8 §■

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

Innan rättegången påbörjas skola ordföranden och ledamöterna avlägga

denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid

hans heliga ord att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra

mitt uppdrag såsom medlem av denna ståndrätt och noga betänka mitt ansvar

vid omröstningen. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet

mot att avlägga ed må i stället avgiva försäkran på heder och samvete

av samma innehåll i övrigt som sägs i andra stycket.

9 §.

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.

Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten

kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för

rikets eller krigsmaktens säkerhet.

överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga

med försvararen.

Vid förhandlingen skall den tilltalade höras personligen. I övrigt skall

särskilt iakttagas att den tilltalade och hans försvarare erhålla möjlighet

att anföra vad de anse nödigt för tillvaratagande av hans rätt. Ej må i syfte

att framkalla bekännelse användas medvetet oriktiga uppgifter, hot, tvång,

uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,

samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig

fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest

för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för

den tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro

ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter

samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå

domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med

angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om

domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i

den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om

dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste

militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden

förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde

chef om förhållandet.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste militäre chefen

på stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa

domen och har till följd därav eller av annan orsak verkställighet icke

följt inom tjugufyra timmar från avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

Har rättegång vid ståndrätt avslutats utan dom eller har ståndrätts dom

på grund av underlåten verkställighet förfallit, utgör ståndrättens prövning

ej hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler

är behörig.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

14 §.

7

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han

därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

Om sättet för verkställande av dödsstraff, så ock om ersättning till medlem

av ståndrätt samt till åklagare, försvarare och vittnen vid sådan rätt

meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

15

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 98-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 3 december 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillägg till

lagstiftningen angående rättegången i krig. Föredraganden anför följande.

Vid antagandet av den nya straff- och processlagstiftning för krigsmakten

som träder i kraft den 1 januari 1949 lämnades vissa frågor angående

straffs ådömande och verkställande under extraordinära förhållanden i krig

tills vidare öppna i avbidan på närmare utredning. För att i egenskap av

sakkunniga biträda med sådan utredning tillkallades därefter dåvarande

militieombudsmannen, numera justitierådet N. I. Regner, tillika ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare, fattigvårdskonsulenten V. V.

Hedlund, dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten vid försvarsstaben

H. J. Leche och byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. J.

M. Strömberg. Dessa sakkunniga ha den 31 juli 1948 avlämnat betänkande

med förslag till lagar om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472) och lagen samma dag (nr 450) om dödsstraff i Vissa fall då

riket är i krig. Efter remiss ha utlåtanden över betänkandet avgivits av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, krigshovrätten, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, överbefälhavaren,

försvarsgrenscheferna, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer,

Sveriges advokatsamfund, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,

centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden och

svenska reservunderofficersförbundet. Tillfälle att yttra sig har dessutom

beretts föreningen Sveriges krigsfiskaler, landsorganisationen och värnpliktiga

officerares riksförbund, vilka emellertid ej inkommit med svar, samt

försvarsväsendets underbefälsförbund, som förklarat sig sakna anledning

att göra något uttalande. Jag anhåller att nu få upptaga de i betänkandet

berörda frågorna till behandling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

9

Allmän översikt över lagstiftningsärendet.

Enligt 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes (RLK)

utövas den militära rättsskipningen i första instans av specialdomstolar,

som benämnas krigsrätter. Under fred skall krigsrätt vara sammansatt av

två civila och två militära ledamöter. Vid varje regemente och därmed likställt

förband av armén, kustartilleriet och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt

samt vid envar av flottans stationer stationskrigsrätt. För

avdelning av krigsmakten som ej lyder under regements- eller stationskrigsrätt

äger Kungl. Maj :t inrätta särskild krigsrätt. Vid krig upplöses denna

krigsrättsorganisation och ersättes av fältkrigsrätter, bestående av en civil

fältkrigsdomare och två militärer. Det tillkommer i princip Kungl. Maj :t

att bestämma vilka fältkrigsrätter som skola finnas och var de skola inrättas.

I undantagsfall kan emellertid militär chef på egen hand besluta

om inrättande av fältkrigsrätt. Därest avdelning av krigsmakten i föreskriven

ordning detacherats från huvudstyrka, där fältkrigsrätt finnes, eller

blivit skild från förbindelse med dylik huvudstyrka på sådant sätt att skriftliga

befallningar ej kunna dagligen omedelbart inhämtas från dennas chef,

äger sålunda, enligt 18 § RLK, i förra fallet chefen för huvudstyrkan och i

det senare fallet den avskilda avdelningens chef bestämma, att fältkrigsrätt

skall inrättas vid avdelningen i fråga. Därjämte meddelas i 19 § RLK ett

allmänt stadgande, att om avdelning av krigsmakten blivit innesluten av fienden

eller eljest försatts i sådan belägenhet att den krigsrätt som skolat upptaga

åtal för förbrytelser vid avdelningen ej kan döma över dessa, avdelningens

chef må besluta om inrättande av fältkrigsrätt vid avdelningen, såframt

detta finnes nödigt för krigstuktens upprätthållande.

Rättsskipningen i andra instans ankommer enligt RLK i allmänhet på

krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild avdelning vid Svea

hovrätt. I krig kan emellertid vid sidan av krigshovrätten inrättas s. k.

överkrigsrätt för viss eller vissa i krigföringen deltagande land- eller sjöstyrkor.

Rätten att besluta härom är principiellt förbehållen Kungl. Maj :t

men må i vissa fall, då avdelning befinner sig i avskilt läge, utövas av chefen

för denna avdelning.

Såsom tredje instans fungerar högsta domstolen.

Vid sidan av den domstolsorganisation för vilken sålunda redogjorts räknas

i RLK även med extraordinära domstolar, benämnda ståndrätter.

Ståndrätt kan i vissa allvarliga lägen tillsättas av militärbefälet för att

döma över brott som är belagt med dödsstraff. Sådan domstol består av

en civil och tio militära ledamöter. Den skall sammanträda genast efter

tillsättandet och må ej upplösas innan den fattat sitt beslut. Ståndrätt har

endast att pröva, huruvida den tilltalade förskyller dödsstraff eller ej. Dömer

ståndrätten till dödsstraff, får detta omedelbart verkställas. Finner

ståndrätten sig däremot ej böra döma den tilltalade till döden, skall målet

förvisas till fortsatt behandling vid ordinär krigsdomstol.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Den nya militära rättegångslagen, vilken som förut nämnts träder i

kraft den 1 januari 1949, innebär att den militära rättsskipningen i första

instans i fredstid överflyttas till de allmänna underrätterna. Varje avdelning

av krigsmakten skall sortera under en viss bestämd domstol, som i

princip har att upptaga alla från avdelningen härrörande mål. Såsom sådan

»domstol för avdelningen» skall i regel fungera den allmänna underrätten

i avdelningens ordinarie förläggningsort. Därest ett ändamålsenligt

ordnande av rättsskipningen så kräver, må dock Kungl. Maj:t beträffande

viss avdelning av krigsmakten förordna att annan allmän underrätt skall

vara domstol för avdelningen. Under krig och därmed jämförliga förhållanden

skola alltjämt kunna inrättas specialdomstolar, för vilka bibehållits

benämningen krigsrätter. Enligt lagen äger sålunda Kungl. Maj :t bl. a.

då riket är i krig förordna, att krigsrätt i stället för allmän underrätt skall

vara domstol för avdelning av krigsmakten. Dylikt förordnande kan begränsas

till att avse allenast viss eller vissa delar av krigsmakten. I den

mån förordnande meddelats tillkommer det Kungl. Maj :t att bestämma vilka

krigsrätter som skola finnas. För inrättande av krigsrätt kräves således

i varje enskilt fall ett särskilt beslut av Kungl. Maj:t utöver det allmänna

förordnandet.

Fullföljd av talan skall enligt militära rättegångslagen ske till allmän

hovrätt även när målet avgjorts av krigsrätt. Från hovrätten må talan fullföljas

till högsta domstolen.

Som framgår av det anförda innehåller militära rättegångslagen icke någon

motsvarighet till bestämmelserna i 18 och 19 §§ RLK angående rätt för

militär chef att på egen hand besluta om inrättande av krigsrätt vid avskild

eller innesluten avdelning. Ej heller ha i lagen upptagits några föreskrifter

om ståndrätt eller annan däremot svarande extraordinär domstol.

Båda dessa frågor voro föremål för uppmärksamhet under förarbetet till

lagen. I det betänkande som år 1946 avgavs av den s. k. krigsdomstolsutredningen

och som legat till grund för revisionen av det militära rättegångsväsendet

uttalades, att ingendera av de ifrågavarande anordningarna

syntes böra bibehållas. En motsatt åsikt kom till uttryck i vissa remissyttranden.

För egen del anförde jag vid reformfrågans anmälande i statsrådet

den 23 januari 1948, att jag icke vore beredd att taga slutlig ståndpunkt

till nu förevarande spörsmål utan att dessa enligt min mening borde

bli föremål för särskild utredning.

Då jag sedermera den 9 april 1948 upptog frågan om tillkallande av

särskilda sakkunniga för att verkställa sådan utredning framhöll jag, att

dessa sakkunniga även borde beakta de olika problem som uppkomme, om

det till följd av krigshändelserna bleve omöjligt att överklaga krigsdomstolars

avgöranden. Särskilt borde övervägas, huruvida och i vilken omfattning

det kunde befinnas nödvändigt av detta eller andra skäl att medgiva

omedelbar verkställighet av straffbeslut. I anslutning till de sålunda givna

direktiven ha de sakkunniga uppdelat sitt betänkande i tre olika avsnitt,

ett om krigsrätt vid avskild avdelning, ett om verkställighet i vissa fall av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ådömda bestraffningar och slutligen ett om ståndrätt, .lag övergår nu till

att närmare behandla de sakkunnigas förslag och remissinstansernas yttranden

i vart och ett av dessa avseenden.

Om krigsrätt vid avskild avdelning.

Såsom redan berörts skola enligt militära rättegångslagen krigsrätter

finnas allenast under krig eller därmed jämförliga förhållanden. Bestämmelserna

om krigsrätt återfinnas i 15 kap., som omfattar 95—106 §§.

I 95 § stadgas i första stycket att under beredskapstillstånd och då riket

är i krig skall i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer krigsrätt i stället

för allmän underrätt vara domstol för avdelning av krigsmakten. Har

heredskapsövning anbefallts, kan vidare Kungl. Maj :t, enligt andra stycket,

förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där sådan tjänstgöring

fullgöres. I den mån sålunda bestämts att rättsskipningen skall utövas

av krigsrätt i stället för av allmän underrätt ankommer det enligt

tredje stycket på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall förordna om inrättande

av krigsrätt och om dess benämning samt att föreskriva under vilken

hovrätt krigsrätten skall höra. Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.

Maj :t bestämmer avgör också, för vilken eller vilka avdelningar krigsrätten

skall vara domstol.

Krigsrätt skall, enligt 96 §, bestå av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande

samt nämnd, vari skola sitta två civila och en militär. Den militäre

krigsrättsnämndemannen skall ha lägst regementsofficers grad. Om tillsättande

av krigsdomare och krigsrättsnämndemän meddelas bestämmelser i

98 §. Där föreskrives till en början i första stycket att krigsdomare förordnas

av Kungl. Maj :t. Av andra stycket framgår, att Kungl. Maj :t, om så

erfordras, även kan förordna vice krigsdomare att vid förhinder för krigsdomaren

träda i hans ställe. Kungl. Maj :t äger också i övrigt meddela närmare

bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare. Krigsrättsnämndemän utses, enligt tredje stycket, av

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer. Som allmänt

kompetensvillkor för krigsrättsnämndemän är föreskrivet, att han skall vara

valbar till nämndeman vid allmän domstol. Dessutom stadgas, att i mål,

där officer eller underofficer är svarande, ej må såsom militär krigsrättsnämndeman

tjänstgöra någon som tillhör samma regemente eller samma

därmed likställda förband. Är nämndeman på grund av denna bestämmelse

eller av annan anledning förhindrad att tjänstgöra eller uteblir han

från rättens sammanträde, ankommer det enligt fjärde stycket i paragrafen

på rättens ordförande alt tillkalla ersättare för honom.

Åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Sådan förordnas, jämlikt 102 §, av

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

Några närmare bestämmelser angående krigsrättsorganisationens uppbyggnad

ha cj meddelats i lagen. Under förarbetena har emellertid framhållits

att krigsrätter i första hand böra inrättas vid de operativa förbanden.

Det har förutsatts att dessa krigsrätter skola vara rörliga, så att de

kunna följa med vid förbandens förflyttningar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

Såsom framgått av den allmänna över siktsredogörelse jag förut lämnat

ha de sakkunniga haft att undersöka, om icke militärbefälet, liksom enligt

äldre rätt, borde ha befogenhet att på egen hand inrätta krigsrätt vid avdelning

som blivit skild från förbindelse med den domstol varunder avdelningen

i allmänhet hör. I krigsdomstolsutredningens betänkande anfördes,

att behov av en sådan anordning icke syntes förefinnas med hänsyn till

de tekniska hjälpmedel varav det militära förbindelseväsendet numera betjänade

sig. Med anledning härav erinrade chefen för armén i yttrande över

betänkandet, att det i ett modernt totalt krig ofta torde uppkomma situationer

då den ordinarie rättsskipningen icke kunde fungera. Erfarenheterna

från det senaste världskriget visade tydligt, att det alltjämt funnes behov

av bestämmelser om rätt för chef vid detacherad eller innesluten avdelning

att förordna om inrättande av krigsrätt vid avdelningen. Även värnpliktiga

officerares riksförbund uttalade, att militärbefälets befogenhet att inrätta

krigsrätt vid avskilda eller inneslutna avdelningar borde bibehållas.

De sakkunniga ha till en början erinrat, att därest en avdelning

som lydde under allmän underrätt bleve skild från förbindelse med denna,

Kungl. Maj:t med stöd av 70 § militära rättegångslagen kunde bestämmaj

att avdelningen i stället skulle höra under annan allmän underrätt. Om

det funnes lämpligare, kunde Kungl. Maj :t också jämlikt 95 § första

stycket förordna, att krigsrätt skulle vara domstol för avdelningen i fråga.

I sistnämnda fall kunde Kungl. Maj :t antingen själv inrätta en särskild

krigsrätt för avdelningen eller ock överlämna åt myndighet, vilken erhållit

sådant bemyndigande som avsåges i paragrafens tredje stycke, att förlägga

avdelningen under någon redan befintlig krigsrätt, med vilken avdelningen

kunde komma i förbindelse. På motsvarande sätt kunde, om ett förband

som lydde under krigsrätt bleve avskuret från förbindelse med krigsrätten,

antingen myndighet som nyss sagts föreskriva att annan krigsrätt skulle

vara domstol för förbandet eller ock Kungl. Maj :t inrätta en ny krigsrätt

där.

På grund av det sålunda anförda ha de sakkunniga funnit, att behovet

av krigsrätt i allmänhet borde kunna tillgodoses inom ramen för militära

rättegångslagens bestämmelser även i de fall då kommunikationssvårigheter

vore för handen. Nämnda bestämmelser vore emellertid icke tillräckliga,

om den avskilda avdelningens belägenhet vore sådan, att förbindelse icke

kunde uppnås vare sig med annan allmän underrätt eller krigsrätt eller

med Kungl. Maj :t. Med hänsyn till användningen av radio och flyg förelåge

väl enligt de sakkunnigas mening icke någon större fara för att ett förband

skulle bli så fullständigt isolerat, men man syntes dock böra räkna med att

detta kunde inträffa. I ett dylikt avskilt läge kunde disciplinen lätt utsättas

för svåra påfrestningar. Ej minst med hänsyn härtill funne de sakkunniga

angeläget att i nu åsyftade fall förbandschefen erhölle behörighet att inrätta

krigsrätt vid förbandet.

Härutöver ha de sakkunniga framhållit att med sådan behörighet uppenbarligen

borde följa rätt även att utse krigsdomare och vice krigsdomare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98

13

samt krigsrättsnämndemän och krigsfiskal. Förbandschefen syntes också

böra få utöva den Kungl. Maj:t eljest tillkommande befogenheten att förordna

om krigsrättens benämning samt bestämma under vilken hovrätt

krigsrätten skulle höra.

I enlighet med dessa uttalanden ha de sakkunniga föreslagit att i 15 kap.

militära rättegångslagen skall såsom en ny paragraf med beteckningen 107 §

införas ett stadgande av innehåll, att därest under krig avdelning av krigsmakten

försatts i sådan belägenhet att beslut av Konungen eller behörig

myndighet ej kan inhämtas rörande fråga som avses i 95, 98 eller 102 §,

chefen för avdelningen om så erfordras må meddela förordnande med giltighet

till dess behörigt beslut föreligger.

De sakkunniga ha också upptagit vissa spörsmål rörande sammansättningen

av krigsrätt som inrättas vid avskild avdelning. Det måste enligt de

sakkunnigas mening beaktas, att det vid sådan krigsrätt kunde bli svårt att

upprätthålla de behörighetsvillkor som i 96 och 98 §§ militära rättegångslagen

föreskrivits för krigsrättsnämndemän.

Därest den avskilda avdelningen befunne sig utom riket eller inneslutits

å en ort varifrån hela eller större delen av civilbefolkningen bortflyttat,

kunde det sålunda visa sig omöjligt att finna någon lämplig person som

kunde tjänstgöra såsom civil nämndeman. De sakkunniga förordade därför,

att under dylika förhållanden i stället skulle kunna få till nämndeman förordnas

någon som fullgjorde militärtjänstgöring. De skäl som varit bestämmande

för föreskriften att två av nämndemännen skulle vara civila syntes

dock böra föranleda att yrkesmilitärer uteslötes.

Det kunde också inträffa att vid avdelningen ej funnes någon annan regementsofficer

än avdelningens chef. Då denne ej lämpligen borde ingå såsom

militär nämndeman i en av honom själv tillsatt krigsrätt, borde enligt

de sakkunnigas åsikt i dylikt fall officer av kaptens grad kunna få anlitas

för uppdraget. Dessutom borde möjlighet beredas att i nödfall göra avsteg

från regeln att i mål mot officer eller underofficer ej finge såsom militär

krigsrättsnämndemän tjänstgöra någon som tillhörde samma regemente eller

samma därmed likställda förband. Denna regel kunde tydligen i allmänhet

icke följas, om den avskilda avdelningen omfattade allenast ett regemente

eller en ännu mindre styrka.

I överensstämmelse med vad sålunda yttrats innefattar de sakkunnigas

förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen även jämkningar i

96 och 98 §§. I 96 § skall enligt förslaget införas ett nytt stycke vari föreskrives,

dels att om krigsrätt inrättas vid avdelning å avskild ort och där ej

finnes lämplig person som kan tjänstgöra såsom civil nämndeman, i stället

må till nämndeman förordnas någon som fullgör militärtjänstgöring, dock

ej den som är fast anställd vid krigsmakten, och dels att om vid sådan

krigsrätt befattningen som militär krigsrättsnämndemän ej kan besättas

med officer av lägst regementsofficers grad, i stället må till befattningen

utses officer av kaptens grad. Vid 98 § föreslås ett tillägg av innebörd, alt

förbudet mot att i vissa mål såsom militär nämndeman anlita någon, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

tillhör samma regemente eller därmed likställda förband som svaranden,

ej skall gälla, såvitt fråga är om krigsrätt vid avdelning å avskild ort och

där ej finnes annan som kan fullgöra uppdraget.

Vid remissbehandlingen ha inga invändningar framställts mot

själva tanken att krigsrätt i undantagsfall skall kunna inrättas av militärbefälet.

I vissa yttranden har uttryckligen framhållits att, oavsett de moderna

kommunikationsmedlen, en sådan möjlighet icke kunde undvaras. Även

förslaget att nämnda fråga skall lösas genom införande i militära rättegångslagen

av en ny paragraf, som bemyndigar chef för avskild avdelning att vid

behov meddela provisoriska förordnanden enligt 95, 98 och 102 §§ samma

lag, har i huvudsak lämnats utan erinran.

Skånska hovrätten har emellertid anmärkt, att föreskrift borde givas om

skyldighet för den som meddelat sådant förordnande att så snart ske kan

göra anmälan därom till vederbörande myndighet.

Krigshovrätten har ifrågasatt, om ej i lagen borde uttryckligen angivas

att förordnande varom nu är fråga ej må meddelas av chef för mindre styrka

än bataljon eller däremot svarande avdelning. Detta kunde ske t. ex.

på så sätt att behörigheten förbehölles chefer av lägst regementsofficers

grad. Enligt krigshovrättens mening borde emellertid övervägas om det icke

vore lämpligare att anknyta till den faktiska befälsutövningen än till den

militära graden. Detta ägde tillämpning också då fråga vore om att i det

föreslagna nya stycket av 96 § angiva minimikraven för behörighet att

tjänstgöra som militär krigsrättsnämndeman. I krig komme säkerligen ofta

bataljoner att föras av kaptener och kompanier av löjtnanter. Med hänsyn

därtill borde tagas under övervägande att i stället för beteckningarna regementsofficer

och kapten använda exempelvis uttrycken bataljonschef och

kompanichef.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har i sitt yttrande

erinrat, att de sakkunnigas förslag icke beredde möjlighet att inrätta krigsrätt

annat än då tillgång funnes till någon lagfaren person som kunde utses

till krigsdomare. I samband därmed har framhållits, att behov av krigsrätt

tydligen kunde yppa sig även i sådana fall, då detta villkor ej kunde uppfyllas.

Styrelsen har därför ansett, att i fråga om krigsrätt vid avskild avdelning

kravet på lagfaren ordförande borde kunna eftergivas. Vidare har

styrelsen förordat en jämkning i det föreslagna stadgandet i 96 §, att till

tjänstgöring i stället för civil krigsrättsnämndeman ej må förordnas någon

som är fast anställd vid krigsmakten. Styrelsen har erinrat att de sakkunniga

med detta stadgande avsett att utesluta yrkesmilitärer. Till de fast

anställda räknades emellertid även reservpersonalen, vars medlemmar enligt

styrelsens uppfattning vore väl lämpade för sådan nämndemanstjänstgöring.

Med hänsyn därtill borde förbudet lämpligen begränsas till att avse

personer med anställning i aktiv tjänst.

Även överbefälhavaren, chefen för marinen och svenska officersförbundet

ha anmärkt, att förbudet i fråga borde gälla allenast stamanställd personal.

Chefen för armén har ansett att stadgandet bör helt utgå.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

15

Departementschefen. Ej minst de senare årens erfarenheter ha visat, att i

ett rörligt krig en truppavdelning lätt kan bli innesluten av fienden eller

på annat sätt skild från förbindelse med krigsmaktens huvudstyrka. Det lär

i dylikt fall endast sällan komma att inträffa, att den krigsrätt varunder avdelningen

hör befinner sig på platsen. Och även om så är fallet, kan krigsrätten

komma att försättas ur funktion, t. ex. genom att krigsdomaren

såras eller dödas. Därest en avdelning sålunda kommer att sakna tillgång till

en domstol som kan upptaga vid avdelningen förekommande brottmål, kan

detta uppenbarligen medföra betydande vådor för krigslydnaden och även

andra olägenheter, särskilt om förhållandet består under någon längre tid.

Oftast torde visserligen dessa svårigheter kunna undanröjas genom att Kungl.

Maj :t på begäran inrättar ny krigsrätt vid avdelningen. Såsom de sakkunniga

framhållit måste man emellertid räkna med att stundom även förbindelserna

med Kungl. Maj :t kunna vara brutna. Det lär därför vara nödvändigt

att för dylika fall tillerkänna militärbefälet befogenhet att på egen

hand låta inrätta krigsrätt och meddela i samband därmed erforderliga förordnanden.

På motsvarande sätt bör, om krigsrätt finnes men blivit funktionsoduglig

eller icke är behörig för samtliga i avdelningen ingående styrkor,

vederbörande militäre chef kunna, i avvaktan på kontakt med behörig

central myndighet, själv vidtaga därav påkallade åtgärder. I likhet med

remissinstanserna tillstyrker jag därför de sakkunnigas förslag, att till

militära rättegångslagen skall fogas en ny paragraf av förut angiven innebörd.

Dess tillämplighet bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,

begränsas till tid då riket är i krig.

I den nya paragrafen torde också, såsom Skånska hovrätten förordat, böra

upptagas en föreskrift att förordnande, som meddelats i nu åsyftade ordning,

så snart ske kan skall underställas den myndighet å vilken beslutanderätten

i allmänhet ankommer. Däremot synes det mig icke påkallat att, på

sätt krigshovrätten ifrågasatt, i lagen föreskriva, att förordnande varom nu

är fråga ej må meddelas av chef för mindre styrka än bataljon eller däremot

svarande avdelning. Beträffande exempelvis en sådan åtgärd som att

förlägga avdelningen under någon redan befintlig krigsrätt lära några vägande

skäl för en begränsning av behörigheten knappast kunna anföras.

Och även vad angår befogenheten att inrätta ny krigsrätt torde avdelningens

storlek i och för sig vara av underordnad betydelse. En annan sak är, att de

krav som böra uppställas i fråga om ledamöternas kvalifikationer torde

föranleda att sistnämnda befogenhet i praktiken så gott som aldrig kominer

att kunna utnyttjas, om icke avdelningen omfattar åtminstone en bataljon.

Då krigsrätt inrättas vid avskild avdelning lär det —• oavsett vem som

beslutar därom — ej sällan kunna möta svårigheter att iakttaga eljest gällande

föreskrifter rörande krigsrätts sammansättning. Centralstyrelsen för

de svenska reservofficersförbunden har ifrågasatt, om ej med hänsyn härtill

kravet på lagfaren ordförande borde kunna eftergivas. En sådan anordning

är jag dock icke beredd att tillstyrka. Visserligen torde nämnda krav

kunna medföra, alt det icke blir möjligt att inrätta krigsrätt i alla de fall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

då så kunde varit önskvärt, överhuvudtaget gäller emellertid på förevarande

område, att någon fullt tillfredsställande lösning knappast kan åstadkommas,

utan att en avvägning måste ske mellan olika intressen. Från denna

synpunkt har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, att

vid bristande tillgång på civila personer, som kunna tjänstgöra som nämndemän

i krigsrätten, i stället må anlitas militärer, dock med begränsning

till vissa kategorier. I överensstämmelse med vad som påyrkats i flera remissyttranden

torde detta medgivande böra utsträckas att omfatta även

personal som är anställd i reserven. Vad angår befattningen som militär

krigsrättsnämndeman torde kravet på att sådan nämndeman skall ha lägst

regementsofficers grad ej lämpligen kunna upprätthållas för nu avsedda fall.

Å andra sidan är det med hänsyn till den militäre nämndemannens uppgift

att vara sakkunnig tydligen önskvärt att han äger så allsidig erfarenhet av

tjänsten som möjligt. Då denna erfarenhet icke bör vara alltför kortvarig,

kan jag icke ansluta mig till krigshovrättens förslag, att behörighet skall

tillkomma envar som för befäl över kompani eller motsvarande styrka.

Jag förordar i stället, i likhet med de sakkunniga, att gränsen dragés vid

kaptens grad. Likaså tillstyrker jag de sakkunnigas förslag om uppmjukning

av förbudet att i vissa mål såsom militär nämndeman anlita någon

som tillhör samma regemente eller därmed likställda förband som svaranden.

Om verkställighet i vissa fall av ådömda bestraffningar.

Såsom jag redan nämnt framhölls i direktiven för de sakkunniga, att

dessa borde beakta de olika problem som uppkomme, om det till följd av

krigshändelserna bleve omöjligt att överklaga krigsdomstolars avgöranden.

Särskilt borde övervägas, huruvida och i vilken omfattning det kunde befinnas

nödvändigt av detta eller andra skäl att medgiva omedelbar verkställighet

av straffbeslut.

Om tiden för verkställighet av dom eller beslut varigenom disciplinstraff

ålagts meddelas bestämmelser i 53—56 och 91 §§ militära rättegångslagen.

Av dessa framgår, att arreststraff som ålagts i disciplinär ordning i allmänhet

icke får verkställas förrän straffbeslutet vunnit laga kraft mot den

dömde. Omedelbar verkställighet får dock äga rum, om straffbeslutet meddelats

ombord på fartyg i främmande farvatten eller den dömde är tagen i

förvarsarrest. Arreststraff som fastställts eller omedelbart ådömts av domstol

går genast i verkställighet, om ej i domen eller beslutet annorlunda förordnats.

Detsamma gäller i fråga om den nya form av disciplinstraff som

benämnes disciplinbot, detta vare sig straffet ålagts av befattningshavare

vid krigsmakten eller av domstol.

Beträffande verkställighet av annat straff än disciplinstraff innehåller

militära rättegångslagen icke några särskilda föreskrifter. I detta hänseende

skola alltså vanliga regler tillämpas.

Vad frihetsstraffen angår stadgas i lagen den 21 december 1945 om verkställighet

av frihetsstraff m. m., att därest den som dömts till straffarbete,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 08.

fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering avgivit nöjdförklaring

eller underlåtit att inom föreskriven tid fullfölja talan i målet, domen

må verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida.

Även i några andra fall må, enligt särskilda bestämmelser, dom å frihetsstraff

verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Jämlikt 5 §

lagen om ungdomsfängelse skall sålunda beslut om ungdomsfängelse gå i

verkställighet omedelbart, såframt ej domstolen annorlunda förordnat. I

vissa undantagsfall skall också dom å förvaring verkställas genast. Stadgande

härom har meddelats i 6 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt. Vidare föreskrives i 17 § lagen den 9 april

1937 om verkställighet av bötesstraff, att i mål om förvandling av böter

rätten må förordna att dess beslut skall verkställas utan hinder av att det

ej vunnit laga kraft.

Böter få i princip ej uttagas förrän domen eller beslutet vunnit laga

kraft. Ej heller kan ämbetsstraff verkställas innan domen är lagakraftvunnen.

Vad slutligen dödsstraff beträffar stadgas i lagen den 30 juni 1948 (nr

450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, att mål vari underrätt

dömt till dödsstraff skall underställas hovrätten samt att dödsstraff icke

må verkställas utan att tillstånd därtill meddelats av Kungl. Maj :t.

De sakkunniga ha till en början upptagit till övervägande, huruvida

militärbefälet borde få befogenhet att när kommunikationssvårigheter

förelåge inrätta särskild krigsöverdomstol. De ha emellertid funnit sig

icke böra förorda en sådan anordning. Härom ha de sakkunniga i första

hand anfört följande.

Domstol för avdelning av krigsmakten kan enligt militära rättegångslagen

då riket är i krig — beroende på Kungl. Maj :ts bestämmande — vara

antingen allmän underrätt eller krigsrätt. Genom kungörelse den 19 december

1947 om hovrätternas domkretsar har Kungl. Maj :t med stöd av

2 kap. 6 § rättegångsbalken bestämt de olika hovrätternas domkretsar. För

var och en av de allmänna underrätterna är härigenom bestämt till vilken

hovrätt talan skall fullföljas. Vad beträffar krigsrätterna gäller enligt 95 §

militära rättegångslagen att Kungl. Maj:t för varje krigsrätt föreskriver

under vilken ‘''hovrätt krigsrätten skall höra. Där erforderlig förbindelse

med denna hovrätt icke kan upprätthållas men sådan förbindelse kan erhållas

med annan hovrätt, kan Kungl. Maj :t tydligen, med ändring av sitt

tidigare beslut, förordna att krigsrätten i stället skall höra under den sistnämnda

hovrätten. Enligt de sakkunnigas förslag (107 § militära rättegångslagen),

att där avdelning av krigsmakten försatts i sådan belägenhet

att beslut av Kungl. Maj:t ej kan inhämtas rörande fråga som avses i 95 §,

chefen för avdelningen om så erfordras må meddela förordnande med giltighet

till dess behörigt beslut föreligger, erhåller även vederbörande chef

motsvarande möjlighet att föreskriva att talan skall fullföljas till annan

hovrätt än den som av Kungl. Maj :t ursprungligen bestämts. Med hänsyn

härtill och med beaktande av att hovrätter numera finnas i flera delar av

landet ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå några bestämmelser

som möjliggöra för chef för avskild avdelning att inrätta särskild överkrigsrätt.

2 Bilumg till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 98.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Vidare ha de sakkunniga erinrat, att avbrott i förbindelserna mellan underrätt

och hovrätt regelmässigt ej behövde föranleda dröjsmål med verkställigheten

av ådömda disciplinstraff. Så kunde bli fallet endast om underrätten

särskilt förordnat att straffet ej finge verkställas omedelbart,

och i dylikt fall vore sannolikt ingen olägenhet för disciplinen att befara

av uppskovet.

Ej heller beträffande böter ha de sakkunniga funnit hänsynen till disciplinen

påkalla särskilda åtgärder för att förekomma dröjsmål med verkställigheten.

I fråga om övriga straffarter ha de sakkunniga uttalat att vådor för disciplinen

uppenbarligen skulle kunna uppkomma, därest någon som t. ex.

dömts till straffarbete finge vistas på fri fot under längre tid, enär på grund

av avbrott i förbindelserna målet ej kunde bli prövat av hovrätt. De ha

emellertid samtidigt erinrat att vissa möjligheter redan funnes att förekomma

dylika olägenheter. Härom ha de hänvisat till reglerna angående häktning

och förvarsarrest.

Bestämmelser om häktning meddelas i 24 kap. rättegångsbalken. Av dessa

framgår bl. a. att rätten i mål vari den misstänkte är häktad kan, om han

dömes för brottet och häktningsskäl alltjämt föreligga, förordna att han skall

i häkte avbida att domen vinner laga kraft. Likaså kan i dom mot den som

är på fri fot förordnas att han skall häktas.

Om förvarsarrest stadgas i 30 § militära rättegångslagen att förman äger

förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest, dels om den underlydande

begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens

upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri

fot, och dels om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras

att han ånyo avviker. Därest målet mot den arresterade ej avgöres disciplinärt

utan hänskjutes till åklagare för prövning i rättegång, är åklagaren

enligt 85 § skyldig att inom viss kort tid underställa domstolen frågan, huruvida

arresten skall bestå. Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det

enligt 86 § anses som om den arresterade vore häktad.

De sakkunniga ha funnit det i någon mån tveksamt, huruvida sistnämnda

föreskrift medförde befogenhet att i annat fall än då skäl till egentlig häktning

vore för handen lata frihetsberövande! fortvara även i avvaktan på lagakraftägande

dom. De ha därför föreslagit att till 86 § skall göras ett tillägg,

varigenom domstolen uttryckligen berättigas att, om den arresterade dömes

till annan påföljd än böter eller disciplinstraff, enligt de i 30 § angivna

grunderna pröva, huruvida han skall i förvarsarrest avbida att domen vinner

laga kraft.

Därest detta förslag genomfördes vore det enligt de sakkunnigas mening

icke erforderligt att av hänsyn till risken för avbrott i förbindelserna mellan

underrätt och hovrätt medgiva omedelbar verkställighet av underrätts dom i

större omfattning än som redan skett. I den mån olägenheter för disciplinen

befarades uppkomma till följd av att verkställigheten fördröjdes genom avbrottet,

kunde dessa då alltid undvikas genom att den dömde hölles i häkte

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

19

eller förvarsarrest. Visserligen kunde det i så fall inträffa att den dömde

på grund av avbrottet finge sitta häktad eller arresterad under längre tid än

eljest. I allmänhet syntes dock hovrätten genom avräkning å häktnings- eller

arresttiden kunna tillse att han ej därigenom lede något förfång. Svårigheter

uppkomme egentligen endast, därest avbrottet varade så länge alt den tid

varunder den dömde hölles i häkte eller förvarsarrest komme att överstiga

den av underrätten bestämda strafftiden. Det syntes de sakkunniga önskvärt

att i dylikt fall underrätten ägde befogenhet att på begäran av den

dömde pröva frågan om hans frigivande. Emellertid kunde behov av en

sådan befogenhet förefinnas även i andra än militära mål, och frågan därom

syntes därför ej böra upptagas i förevarande sammanhang. Den lämpligaste

platsen för en bestämmelse av nu åsyftad innebörd vore enligt de sakkunnigas

uppfattning en allmän lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna

och rättegången vid krig eller krigsfara.

Vad härefter beträffar hovrätts dom ha de sakkunniga anfört, att bedömandet

av frågan om förtida verkställighet syntes böra bli något annorlunda

än såvitt anginge underrätternas domar. Det vore självfallet, att de

olägenheter för disciplinen som kunde följa av att en straffdom icke kunde

verkställas skulle inträda oftare och med större styrka, om verkställigheten

fördröjdes även genom överklagande i högsta domstolen. Härvidlag måste

bl. a. beaktas att förbindelserna mellan hovrätterna och den centrala högsta

instansen kunde bli fördröjda eller avbrutna. Det vore också att märka, att

enligt rättegångsbalken tilltalad i regel ej ägde ovillkorlig rätt att få sin

sak prövad av högsta domstolen utan att detta berodde på om högsta domstolen

meddelade tillstånd därtill. Med hänsyn till vad sålunda anförts borde

enligt de sakkunnigas mening hinder ej anses föreligga mot alt i krigstid

låta hovrätt i samband med straffdom förordna om omedelbar verkställighet

av densamma även i andra fall än då sådan redan vore medgiven. Dylikt

förordnande borde dock få meddelas endast om det funnes vara av synnerlig

vikt för krigslydnadens upprätthållande.

I de sakkunnigas förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen har

också, under 91 §, upptagits en bestämmelse av nu angiven innebörd. Stadgandet

har emellertid begränsats till att avse dom å straffarbete, fängelse,

förvaring eller internering. Från förtida verkställighet ha alltså uteslutits

såväl dödsstraff som böter och ämbetsstraff. Beträffande sistnämnda båda

straffarter ha de sakkunniga anfört, att behovet av snabb verkställighet syntes

föga framträdande. Frågan om omedelbar verkställighet av dödsstraff i

vissa fall beröres närmare i det avsnitt av betänkandet som handlar om

ståndrätt.

Den ståndpunkt de sakkunniga intagit med avseende å nu förevarande

spörsmål har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.

Hovrätten för Västra Sverige har emellertid anfört, att hovrätt borde äga

befogenhet att förordna om omedelbar verkställighet jämväl i sådana fall då

talan mot underrätts dom å straffarbete, fängelse, förvaring eller internering

funnes ej kunna upptagas till prövning, men tillräckligt material dock

förelåge för bedömande av verkställighetsfrågan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Krigshovrätten har erinrat, att hinder för straffverkställighet med därav

följande olägenheter för disciplinen kunde uppkomma även av annan anledning

än att domen överklagades. Även om domen vunne laga kraft, kunde

det hända att den ej kunde befordras till verkställighet, enär möjlighet icke

förelåge att överföra den dömde till fångvårdsanstalt. Det syntes ej heller

vara lagligen möjligt att i avvaktan på tillfälle därtill kvarhålla honom i häkte

eller förvarsarrest. Därest t. ex. en värnpliktig, som av krigsrätt dömts till

straffarbete, förklarade sig nöjd med domen men förbindelse med fångvårdsanstalt

icke kunde uppnås, måste han sålunda genast försättas på

fri fot. Med hänsyn därtill kunde det förtjäna att övervägas, om icke domstolarna

borde berättigas att i dylika fall förklara, att häktningen eller arresten

skulle bestå till dess verkställighet i vanlig ordning kunde äga rum.

En bestämmelse av sådan innebörd borde uppenbarligen förbindas med

regler om avräkning från straffet av häktnings- eller arresttiden.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna delar jag de sakkunnigas

uppfattning att risken för avbrott i förbindelserna mellan underrätt

och hovrätt icke utgör ett tillräckligt skäl för att utvidga möjligheterna till

omedelbar verkställighet. De svårigheter som sammanhänga med att vid

dylikt avbrott prövningen av överklagade mål fördröjes böra, såsom närmare

utvecklats i betänkandet, kunna bemästras genom användande av

häktning eller förvarsarrest. För att förebygga tvekan beträffande möjligheten

att begagna sistnämnda tvångsmedel torde det vara lämpligt att

till 86 § militära rättegångslagen göres ett tillägg av det innehåll de sakkunniga

föreslagit. Frågan om rätt för domstolen att försätta den dömde på

fri fot, därest avbrottet varar längre än den i domen bestämda strafftiden,

bör av skäl som angivits i betänkandet upptagas till prövning i annat sammanhang.

Jag tillstyrker också de sakkunnigas förslag, att hovrätt då riket är i

krig skall äga förordna, att straffarbete, fängelse, förvaring eller internering

må verkställas utan hinder av att hovrättens avgörande ej vunnit laga kraft.

Med anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört torde emellertid

ett tillägg böra göras till de föreslagna bestämmelserna i detta ämne.

Det spörsmål som krigshovrätten berört har — liksom nyssnämnda fråga

om frigivande av häktad i vissa fall —- betydelse även för andra än militära

mål och torde följaktligen böra lösas i ett större sammanhang.

Om ståndrätt.

Av det förut anförda har framgått, att de sakkunniga funnit risken för

avbrott i förbindelserna icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning att

medgiva avsteg från de regler som meddelats angående verkställighet av

dödsstraff. En särskild fråga är, huruvida avvikelse från dessa regler i vissa

lägen kan vara påkallad av andra skäl. Jag syftar härvid på sådana fall, då

menliga verkningar kunna befaras även av ett kortvarigt uppskov med den

brottsliges bestraffande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

21

I dylika fall bär man hittills haft möjlighet att tillgripa ståndrättsförfarande.

Ståndrätt må sålunda enligt 83 § RLK inrättas av högste befälhavaren

på stället, om brott som är belagt med dödsstraff förövats vid trupp

som är i fält eller å fartyg som för krigsföretag är statt på sjötåg eller i

belägrad fästning, och våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets

eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige utan

uppskov befordras till straff. En ytterligare förutsättning är emellertid att

den brottslige gripits på bar gärning. Dessutom kräves att befälhavaren har

oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt över underlydande (jfr 191—193 §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914) eller är kommendant i

fästningen. Angående ståndrätts sammansättning stadgas i samma paragraf,

att ordförande skall vara högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där

ståndrätten skall hållas i fästning, den som näst kommendanten är berättigad

till befäl inom fästningen. Till ledamöter förordnas två officerare av

minst kaptens grad, två löjtnanter »eller underlöjtnanter», två underofficerare

och tre av manskapet ävensom en fältkrigsdomare. Om ståndrätt sättes

å fartyg, må vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre

grad i stället förordnas löjtnanter. I övrigt skall beaktas att ingen må vara

ledamot i ståndrätt som ej fyllt 25 år. Då ståndrätt förordnats skall den genast

sammanträda inför samlad trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst,

skola ordföranden och ledamöterna avlägga domared, detta även om de förut

gått sådan ed. Därefter skall ståndrätten utan vidlyftig omgång söka tillvägabringa

de till sakens utredande nödiga upplysningar, varvid noga skall

iakttagas vad såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver. Den tilltalade

äger såsom biträde i rättegången anlita på platsen varande person av

de egenskaper som enligt allmän lag fordras hos den, vilken för andra må

tala och svara inför rätta. Om den tilltalade ej själv vill utse rättegångsbiträde

åligger det rättens ordförande att före rannsakningens början därtill

förordna lämplig person. Ståndrätt må ej upplösas innan den fattat sitt beslut

och utslag blivit avkunnat. Dess prövning skall begränsas till frågan,

huruvida den tilltalade må dömas till döden eller ej. Finner sig ståndrätten

ej böra döma till dödsstraff skall den hänvisa målet till fortsatt behandling

vid vanlig krigsdomstol, som sedan företager saken i hela dess vidd utan att

vara bunden av ståndrättens ställningstagande. Omröstning till dom vid

ståndrätt sker offentligen inför den samlade truppen. Rättens ledamöter äga

dock dessförinnan träda avsides för enskild överläggning. Före omröstningen

skall fältkrigsdomaren göra en kort och tydlig framställning av vad vid

rannsakningen förekommit. Därefter skall först han och sedan var och en

av de övriga domarna i laga ordning säga sin mening. Vad envar sålunda

yttrat skall antecknas i protokollet även om skiljaktighet ej yppats. För den

tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst nio av domarna äro

ense därom. Så snart omröstning skett skall fältkrigsdomaren omedelbart

uppsätta utslag. Detta skall undertecknas av rättens ordförande och ledamöter

samt därefter i den tilltalades närvaro av ordföranden offentligen avkunnas

inför truppen. Det åligger sedan ordföranden att genast till högste

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunql. Maj:ts proposition nr 98.

befälhavaren överlämna protokollet och utslaget, försett med anteckning om

dagen och timmen för dess avkunnande. Lyder utslaget på dödsstraff, äger

befälhavaren genast befordra det till verkställighet. Finner han sig på grund

av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget, eller har verkställighet

ej följt inom 24 timmar efter det utslaget avkunnades, skall han

genast insända handlingarna i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som

skall förfara med målet som om ståndrättens utslag vore underställt krigsöverdomstolens

prövning.

Även i utlandet har man i allmänhet vidtagit speciella anordningar för att

möjliggöra omedelbar verkställighet av dödsstraff i särskilt allvarliga lägen.

Både finsk och norsk krigslagstiftning innehålla sålunda föreskrifter om

ståndrätt, som i stort sett överensstämma med nyssnämnda svenska bestämmelser.

I Norge gäller dessutom, att i vissa fall vanlig krigsrätt, under förutsättning

av enhällighet, äger föreskriva att meddelad dödsdom genast skall

gå i fullbordan. Så får ske när dödsstraff ådömts för i krigstid begånget

brott, som förövats under sådana omständigheter att farliga följder för rikets,

militäravdelnings eller krigsföretags säkerhet äro att befara om den

skyldige icke utan uppskov bestraffas. På samma sätt kan i Schweiz, om landets

väl så anses kräva, krigsdomstol under krigstid förordna om omedelbar

verkställighet av ådömt dödsstraff. I England får dödsdom som meddelats

under fältförhållanden verkställas så snart den fastställts av behörig militär

myndighet, och i Förenta staterna, där krigsrätts dom å dödsstraff i allmänhet

skall underställas presidenten, erfordras vid krig ej sådan underställning

därest dödsstraffet ådömts för mord, våldtäkt, myteri, desertering eller spioneri.

I dylikt fall är det tillräckligt att domen fastställes av »the commanding

general of the army in the field» eller »the commanding general of the territorial

department or division».

Vid militära rättegångslagens antagande lämnades såsom jag redan nämnt

tills vidare öppet, huruvida det alltjämt borde beredas utväg att genom

ståndrättsförfarande eller annan särskild anordning snabbt åstadkomma

en verkställbar dom mot den, som genom grovt brott under allvarliga förhållanden

gjort sig förfallen till dödsstraff.

I krigsdomstolsutredningens betänkande hade uttalats att några bestämmelser

om en mot ståndrätten svarande extraordinär krigsdomstol ej syntes

böra upptagas i den nya lagstiftningen. Såsom skäl härför hade utredningen

—- efter en redogörelse för de väsentliga bestämmelserna om ståndrätt —

anfört följande.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att en anordning med dylika

domstolar icke väl överensstämmer med de krav som uppställas på nutida

rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol motsvarande ståndrätt torde

icke bättre än de föreslagna krigsrätterna tillgodose det särskilda behov av

snabbhet i rättsskipningen som kan föreligga i de situationer, då enligt den

nuvarande ordningen ståndrätt må inrättas. Sålunda är att märka att

den nuvarande ståndrätten icke kan träda i funktion förrän fältkrigsdomare

tillkallats för att inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt

torde hänsynen till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98. 23

eller vederbörande avdelning därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Mot vad krigsdomstolsutredningen sålunda anfört erinrade chefen för

armén i avgivet remissyttrande över utredningens betänkande att enligt hans

mening ståndrättsförfarandet i en eller annan form borde bibehållas. Även i

lägen då förhållandena gjorde det omöjligt att anlita krigsrätt borde det

nämligen finnas en laglig möjlighet att beivra brott mot krigslydnaden, så

att ej vederbörande chef nödgades att för disciplinens upprätthållande tillgripa

åtgärder vid sidan av lagen.

Jag vill också nämna att under förarbetet till lagen om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig åtskilliga myndigheter och sammanslutningar hemställde,

att möjlighet skulle beredas militär chef att i Kungl. Maj :ts ställe

meddela tillstånd till verkställighet av dödsstraff. Till grund för dessa yrkanden

låg närmast den tanken att det i kritiska situationer kunde finnas

behov av omedelbar exekution.

I nu ifrågavarande sakkunnig betänk ande anföres, att

det knappast syntes kunna förnekas att under krig kunde uppkomma situationer

där det framstode såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kunde gå

i verkställighet med den största skyndsamhet. Det kunde exempelvis vara

fråga om någon som genom spioneri för fienden eller sabotagedåd förorsakat

att truppavdelning nedgjorts eller utsatt krigsmakten eller landet

för allvarlig fara i ett särskilt beträngt läge. önskemålet att i sådant fall

kunna verkställa dödsstraff utan uppskov motiverades främst av behovet av

snabba åtgärder i avskräckningssyfte och grundade sig på samhällets nödvärnsrätt

i farofyllt läge. Enligt de sakkunnigas mening förelåge i dylikt

fall risk att — om ej lagliga former för utövandet av nödvärnsrätten tillskapades

— militärbefälet under förhållandenas tryck toge saken i egen hand.

Möjligheten att använda de vanliga rättsinstanserna kunde också vara utesluten

och svårigheter föreligga att under mer än helt kort tid på ett betryggande

sätt omhändertaga dessa för riket farliga brottslingar. Det finge

dessutom beaktas, att behovet av särskilda garantier mot förhastande i fråga

om tillämpningen av dödsstraff måste framstå såsom mindre än eljest, när

förhållandena vore sådana att många oförvitliga människor löpte överhängande

fara för sitt liv.

Av sålunda angivna skäl ha de sakkunniga funnit motiverat att åtgärder

vidtoges för att under särskilt svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning

och verkställighet. De ha samtidigt framhållit, att frågan härom ej

vore begränsad till fall, då brott som kunde förskylla dödsstraff förövats av

krigsman. Liksom för närvarande även civila kunde ställas inför ståndrätt,

borde de nya bestämmelserna avse både militära och civila brottmål.

Vid övervägande av de olika metoder som kunna anlitas för att tillgodose

behovet av skyndsamhet ha de sakkunniga funnit sig böra avstyrka, att

frågan löstes genom att de vanliga domstolarna erbölle befogenhet alt förordna

om omedelbar verkställighet av dödsstraff. Vad krigsrätterna angår

kunde enligt de sakkunnigas mening mot denna utväg främst invändas, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ifrågavarande allvarliga prövning ej borde uppdragas åt en domstol med

endast fyra ledamöter. Därtill komme att det syntes erforderligt att i nödfall

kunna eftergiva kravet på att lagfaren domare skall ha säte i rätten.

Beträffande de allmänna underrätterna ha de sakkunniga erinrat, att behov

av genast verkställbar dödsdom kunde föreligga särskilt under sådana förhållanden

som medfört att dessa domstolar upphört att fungera.

De sakkunniga ha därför stannat vid att föreslå att domsrätten i mål, vari

det är fråga om att med omedelbar verkan döma till dödsstraff, fortfarande

skall uppdragas åt en särskild domstol, för vilken skall bibehållas benämningen

ståndrätt och som, i likhet med den gamla ståndrätten, icke skall äga

ådöma annat straff.

Med avseende å placeringen av de nya reglerna om ståndrätt ha de sakkunniga

framhållit att dessa ej borde införas i militära rättegångslagen,

som avsåge endast militära mål. Det syntes lämpligast att bestämmelserna

upptoges i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Denna lag vore

tillämplig å både krigsmän och civila och innehölle redan vissa processuella

föreskrifter.

I lagen om dödsstraff stadgas för närvarande i 1 § att den som då riket är

i krig gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott varom

förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest straffarbete på livstid

kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. Detsamma skall gälla där riket

kommit i krig och någon genom gärning som nyss nämnts väsentligen bidragit

till framkallande av kriget eller genom sådan gärning, begången då uppenbar

fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar

eller väsentligen underlättat fiendens krigföring. Under 2 § meddelas

vissa processuella bestämmelser, bl. a. om underställning. Enligt första stycket

skall sålunda, där någon av underrätt dömes till dödsstraff, målet i vad

det rör honom underställas hovrättens prövning. Därvid skall underrätten

giva tillkänna vad part har att iakttaga om han vill yttra sig i hovrätten.

Jämlikt 3 § må dödsstraff icke verkställas utan att Kungl. Maj :t meddelat

tillstånd därtill. Om sådant tillstånd icke meddelas, skall den dömde i stället

undergå straffarbete på livstid. I 4 § föreskrives att om någon som är underkastad

ämbetsansvar dömes till dödsstraff, han därigenom skall anses avsatt;

i övrigt förfaller straff som någon vilken blivit dömd till dödsstraff tilllika

förskyllt. Slutligen stadgas i 5 § att det tillkommer Kungl. Maj :t att

meddela närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff.

De sakkunnigas förslag innebär att närmast efter nuvarande 3 § skola införas

sex nya paragrafer om ståndrätt, betecknade 4—9 §§. Vidare föreslås

dels ett par formella jämkningar i 2 och 3 §§ och dels omnumrering av nuvarande

4 och 5 §§, vilka enligt förslaget skola betecknas såsom 10 och 11 §§.

Av de föreslagna nya paragraferna angiver 4 § de förutsättningar under

vilka ståndrätt må inrättas. I sådant avseende ha de sakkunniga till en början

anfört att ståndrättsförfarande uppenbarligen ej borde få tillgripas annat

än då riket vore i krig. Något särskilt stadgande härom erfordrades emellertid

icke, ty hela lagen vore, enligt 1 §, tillämplig endast i krigstid. Härut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

över ha de sakkunniga — under hänvisning till sina förut återgivna yttranden

— uttalat att det ej borde komma i fråga att medgiva tillsättande avståndrätt

i alla de fall då dödsstraff kunde ådömas. Utöver de synnerligen

allvarliga förhållanden som kunde motivera att dödsstraff tillgrepes borde, för

att man med frångående av den vanliga instansordningen skulle överlåta åt

ståndrätt att slutgiltigt döma i målet, fordras att speciella omständigheter

förelåge som nödvändiggjorde målets handläggning i extraordinär ordning.

Dessa särskilda omständigheter ha i sakkunnigförslaget angivits sålunda, att

brott som kan förskylla dödsstraff förövats i samband med krigföringen och

under så allvarliga förhållanden att det för upprätthållande av krigslydnaden

eller motståndsviljan eller eljest för rikets väl är nödigt att straffet

skyndsamt verkställes. I övrigt innebär förslaget att ståndrätt må tillsättas

av högste militäre chefen på stället, dock endast under förutsättning att han

har lägst regementsofficers grad. Som skäl för sistnämnda begränsning ha

de sakkunniga anfört, att ståndrätt ej borde få förordnas vid hur liten avdelning

som helst.

I 5 § meddelas bestämmelser om ståndrättens sammansättning. Härom

föreslås till en början, att ståndrätt skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

Till ordförande skall om möjligt utses krigsdomare eller annan domare.

I motiven ha de sakkunniga uttalat att därest krigsdomare funnes vid

förbandet, denne naturligen i första hand borde anlitas. Om varken krigsdomare

eller annan domare finnes att tillgå, må enligt förslaget till ordförande

utses annan lagfaren person eller militär befattningshavare av lägst

kaptens grad eller tjänsteklass. I dylikt fall skall alltså icke gälla att lagfaren

person obetingat äger företräde framför militär befattningshavare,

utan en militär skall kunna förordnas även om också en jurist står till buds.

Som skäl för denna ståndpunkt ha de sakkunniga anfört att om vid truppen

blott funnes en ganska nyexaminerad ung juris kandidat, det kunde vara

att föredraga att såsom ordförande i ståndrätten anlitades en äldre och mera

erfaren officer. I detta sammanhang ha de sakkunniga också erinrat om föreskriften

i 4 kap. 1 § rättegångsbalken att lagfaren domare skall ha fyllt 25

år. Vidkommande frågan, vilken lägsta grad en militär befattningshavare

borde ha för att få tjänstgöra som ordförande i ståndrätt, ha de sakkunniga

yttrat att ståndrätt borde kunna få inrättas vid förband av lägst bataljons

eller motsvarande styrka. Då det vid sådant förband ofta ej funnes annan

regementsofficer än förbandschefen och denne ej borde kunna förordna sig

själv till ordförande i ståndrätten, hade de sakkunniga ansett behörigheten

böra omfatta även befattningshavare av lägst kaptens grad eller tjänsteklass.

Rörande övriga ledamöter än ordföranden föreslås som huvudregel, att

fyra av dem skola vara civila och de fyra återstående militärer. I den mån

för uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå skall dock enligt förslaget

antalet militära ledamöter i stället kunna ökas i motsvarande omfattning.

Såsom civila ledamöter skola i första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän

och nämndemän vid allmän underrätt. De militära ledamöterna skola

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

med så lika fördelning som möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga

samt av befäl och meniga. En av de militära ledamöterna skall, om så är

möjligt, vara militär krigsrättsnämndeman.

Till motivering av dessa stadganden ha de sakkunniga bl. a. anfört, att det

icke syntes lämpligt att, såsom skett i RLK, i detalj angiva vilken grad och

ställning varje särskild militär ledamot skulle inneha. Med den mindre stela

regel som i detta avseende upptagits i förslaget bleve det lättare att i det

enskilda fallet utse dem som vore lämpligast. På grund av vad denna regel

innehölle om de militära ledamöternas fördelning på olika grupper vore det

också överflödigt att här upptaga någon motsvarighet till den vid 96 §

militära rättegångslagen föreslagna bestämmelsen, att militärperson som

skulle uppehålla befattning såsom civil krigsrättsnämndeman ej finge vara

fast anställd vid krigsmakten.

I 6 § av de sakkunnigas förslag föreskrives bl. a., att den som tillsätter

ståndrätt tillika skall förordna åklagare vid ståndrätten samt offentlig försvarare

för den misstänkte.

Till åklagare skall enligt förslaget utses krigsfiskal eller annan åklagare

eller, om sådan ej finnes, annan lämplig person. De sakkunniga ha uttalat

att i sistnämnda fall främst borde ifrågakomma civil eller militär person

med juridisk utbildning eller högre polisutbildning.

I fråga om försvarare gäller enligt rättegångsbalken att det i första hand

ankommer på den misstänkte att själv anskaffa sådan. Har den misstänkte

ej utsett försvarare och finnes hans rätt ej kunna tillvaratagas utan biträde,

skall emellertid rätten förordna offentlig försvarare för honom. Är den

misstänkte anhållen eller häktad skall även eljest, om han begär det, offentlig

försvarare förordnas. Vid förordnande av offentlig försvarare är rätten

domför med en lagfaren domare. Ersättning till sådan försvarare utgår av

allmänna medel.

De sakkunnigas förslag avviker alltså på denna punkt i två olika hänseenden

från rättegångsbalkens bestämmelser. Dels skall den misstänkte alltid

erhalla försvarare pa det allmännas bekostnad, och dels skall denne förordnas

icke av domstolen utan av den militäre befattningshavare som tillsätter

ståndrätten. Som grund för sistnämnda regel ha de sakkunniga anfört, att

försvarare borde utses innan förhandlingarna vid ståndrätten påbörjades, så

att den misstänkte finge tillfälle att i förväg överlägga med försvararen. Detta

önskemål kunde icke tillgodoses, därest förordnandet skulle meddelas av

ståndrätten, ty denna konime ej att hålla några förberedande sammanträden.

Ej heller kunde uppgiften lämpligen anförtros åt ståndrättens ordförande.

Denne funnes måhända icke på platsen före den tidpunkt då målet skulle

företagas.

Som kompetensvillkor för offentlig försvarare föreskrives i rättegångsbalken

att han skall vara advokat. I mål som tillhör krigsrätts behandling

må emellertid enligt 103 § militära rättegångslagen även annan lämplig person

förordnas, därest advokat ej finnes att tillgå. De sakkunniga ha föreslagit

att samma lättnad skall medgivas för ståndrättsmålens del. Dess
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

27

utom har i sakkunnigförslaget upptagits ett stadgande, att om den misstänkte

till försvarare föreslagit viss person, denne såvitt möjligt skall förordnas,

vare sig han är advokat eller icke.

Enligt 7 § av de sakkunnigas förslag skall förhandling inför ståndrätt

påbörjas så snart ske kan och utan onödigt uppskov fortgå så att dom i

målet skyndsamt kan meddelas. De sakkunniga ha anfört att det i övrigt

icke syntes erforderligt eller lämpligt att upptaga några bestämmelser om

förfarandet vid ståndrätt. Det låge enligt deras mening i sakens natur att

vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet borde gälla även för ståndrätt.

Framför allt borde självfallet iakttagas sådana fundamentala bestämmelser

i rättegångsbalken som avsåge tillvaratagande av den tilltalades intressen.

Däremot kunde avsteg bli nödvändiga från de mer eller mindre

detaljerade föreskrifter som reglerade domstolsförfarandet och förberedelsen

därtill. De sakkunniga ville sålunda bl. a. framhålla alt någon regelrätt förundersökning

ej alltid syntes kunna företagas. Ej heller syntes för väckande

av åtal vid ståndrätt behöva utfärdas skriftlig stämning.

Under 8 § föreskrives till en början att ståndrätt må meddela dom allenast

om den finner, dels att den tilltalade uppenbarligen förövat gärningen och

därför förskyller dödsstraff, dels ock att det av anledning som angivits i 4 §

är nödigt att dödsstraffet skyndsamt verkställes. I vardera av dessa båda

frågor skall verkställas särskild omröstning, och som villkor för den tilltalades

dömande har uppställts, att ordföranden och minst sju av ledamöterna

äro ense samt besvarat båda frågorna jakande. Skulle den sålunda föreskrivna

majoriteten ej uppnås, kan alltså någon dom över huvud icke meddelas,

och den vid ståndrätten företagna prövningen utgör ej hinder för att

frågan om ansvar å den tilltalade sedermera i hela dess vidd upptages av

domstol som enligt vanliga regler är behörig. Någon uttrycklig bestämmelse

härom ha de sakkunniga icke ansett erforderlig. För det fall åter, att omröstningen

utfallit till den tilltalades nackdel, stadgas i förslaget att skriftlig

dom skall uppsättas. I denna skola antecknas namnen på ståndrättens ordförande

och ledamöter. Vidare skall domen innehålla uppgift om den brottsliga

gärningen, de lagrum varå domen grundas samt resultatet av omröstningen

beträffande varje fråga med angivande av förekommande avvikande

mening. Domen skall underskrivas av ordföranden och de ledamöter som

jämte honom bestämt utgången. Därefter skall den offentligen avkunnas

för den dömde. Tiden härför skall antecknas på domen.

Slutligen stadgas i 9 § i förslaget att sedan ståndrätts dom överlämnats till

högste militäre chefen på stället, denne genast äger befordra den till verkställighet.

Bestämmelsen innefattar allenast ett bemyndigande. Skulle vederbörande

av någon anledning ej finna skäl att verkställa domen, skall han

alltså äga underlåta detta. Om verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar

från det domen meddelades, skall enligt förslaget domen vara förfallen. Det

rättsliga läget blir då detsamma som när rättegången vid ståndrätten ej lett

fram till någon dom.

Vid remissbehandlingen har särskild uppmärksamhet ägnats

åt frågan, huruvida ståndrättsinstitutet överhuvud borde bibehållas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott som

samtliga avgivna yttranden.

Endast styrelsen för Sveriges advokatsamfund har — dock utan att formligen

avstyrka förslaget — funnit det kunna starkt ifrågasättas, om ståndrätter

verkligen alltjämt borde få förekomma. Till utveckling av sin ståndpunkt

har styrelsen anfört bl. a. följande.

Extraordinära domstolar vore enligt styrelsens mening i och för sig av

ondo. Därtill komme att reglerna om ståndrätts sammansättning och om

förfarandet i övrigt icke utgjorde någon garanti för att den tilltalades behov

av rättsskydd bleve tillgodosett. De föreslagna bestämmelserna innebure sålunda,

att en rättegång som gällde en människas liv kunde komma att handläggas

av en domstol med en kapten som ordförande och åtta militära ledamöter,

samtliga nio utsedda av en major. Styrelsen funne icke de i betänkandet

angivna skälen för bibehållande av ståndrättsförfarandet fullt övertygande.

Svårigheterna att utan dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna

och att i avvaktan på tillfälle därtill omhändertaga den misstänkte på ett

betryggande sätt syntes knappast utgöra tillräcklig anledning att tillgripa

ett summariskt förfarande, då fråga vore om en så allvarlig påföljd som att

beröva en människa livet. Större tyngd hade måhända argumentet att man

genom bibehållandet av ståndrätterna skulle kunna förekomma åtgärder vid

sidan av lagen. Enligt styrelsens mening hade man emellertid anledning antaga,

att även om ståndrätter icke funnes, den hos svenska folket djupt rotade

respekten för lagbunden ordning komme att föranleda att jämväl mycket

allvarliga brott i utsatta lägen bleve överlämnade till domstolsbehandling.

Och å andra sidan vore det knappast att förvänta, att möjligheten att

anlita ståndrättsförfarande skulle utesluta att övergrepp beginges under inflytande

av krigspsykosen. Slutligen ville styrelsen framhålla, att hlotta förekomsten

av en lagstiftning om ståndrätt kunde medföra att i ett upprört

läge även andra extraordinära domstolar inrättades — kanske av tillfälliga

makthavare — och finge sin motivering genom jämförelser med ståndrätterna.

Krigshovrätten har däremot uttalat, att de skäl de sakkunniga anfört till

stöd för ståndrättsinstitutets bibehållande enligt krigshovrättens mening

vore övertygande. Om man ville se realistiskt på saken, måste det framför allt

fasthållas, att stora risker förelåge för att man vid de militära förbanden

under pressande förhållanden i krigstid tillgrepe åtgärder vid sidan av lagen

för att upprätthålla disciplinen eller reagera mot begångna förbrytelser.

Krigshovrätten funne det vara ett angeläget samhällsintresse att i största

möjliga mån förminska dessa risker och sörja för att beivrandet av brott

även under svåra omständigheter i krig kunde äga rum i lagliga former. Därvidlag

måste det vara av mindre vikt att — såsom krigsdomstolsutredningen

anfört —- anordningen med ståndrätter icke väl överensstämde med de krav

som uppställdes på nutida rättsskipning. Man stode här faktiskt inför valet

mellan antingen lagliga former av, låt vara, viss bristfällighet eller ock avsaknad

av all laglighet.

Skånska hovrätten har anfört att, oaktat de betänkligheter som med hänsyn

till kravet på rättssäkerhet måste föreligga mot en rättsskipning genom

ståndrätt, en sådan domstol likväl enligt hovrättens mening vore erforderlig.

Särskilt måste hänsyn tagas till faran för att militärbefälet vid sidan av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

lagen toge saken i egna händer, därest icke ett lagligen reglerat förfarande

stode till buds i mycket allvarliga lägen.

Hovrätten för Västra Sverige har i denna del yttrat följande.

Såsom de sakkunniga framhållit, kunna under krig situationer uppkomma,

i vilka det framstår såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kan gå

i verkställighet med den största skyndsamhel. Hovrätten anser därför, lika

med de sakkunniga, det motiverat att åtgärder vidtagas för att under särskilt

svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning och verkställighet. Av

skäl, som de sakkunniga anfört, böra de vanliga domstolarna icke erhålla

befogenhet att förordna om omedelbar verkställighet av dödsstraff. Behov

synes således föreligga av att för de fall som här avses inrätta en särskild

domstol (ståndrätt), vilken icke skall äga ådöma annat straff än dödsstraff.

Beträffande förutsättningarna för inrättande av ståndrätt

har hovrätten för Västra Sverige anfört, att dessa syntes vara väl

obestämt angivna i de sakkunnigas förslag. Enligt hovrättens mening borde

tydligt utsägas, att faran för krigslydnaden, motståndsviljan eller rikets

väl i övrigt skulle vara omedelbart överhängande och av synnerlig

storleksordning. Justitiekansler sämbetet har ifrågasatt, om icke kravet, att

skyndsamt verkställande av domen skall vara »nödigt» av hänsyn till nyss

berörda intressen, borde skärpas, exempelvis genom användande av uttrycket

»oundgängligen nödigt». Svenska officersförbundet har ansett mindre

lämpligt att behörigheten att tillsätta ståndrätt förbehållits chefer av

lägst regementsofficers grad. Visserligen syntes det nödvändigt att kräva

en viss minimistyrka hos avdelningen, men det vore icke tillfredsställande

att därvid anknyta till chefens tjänstegrad. Även om avdelningen vore av

sådan storlek att chefsskapet i fredstid skulle utövas av regementsofficer,

kunde det nämligen i krig ej sällan inträffa att befälet fördes av en äldre

kompaniofficer. Detta kunde bli nödvändigt både på grund av personalbrist

och därför att den ordinarie chefen till följd av stridshandlingar

bleve ur stånd att fungera. Förbundet ville därför ifrågasätta, om ej behörighet

borde tillkomma även den som vore satt i regementsofficers ställe.

Krigshovrätten har av samma skäl funnit det böra övervägas att utbyta

beteckningen regementsofficer mot uttrycket »chef för bataljon eller motsvarande

avdelning».

Vad angår ståndrätts sammansättning har hovrätten för

Västra Sverige förklarat sig icke kunna tillstyrka att ståndrätt finge fungera

utan att däri -— såsom ordförande eller ledamot — inginge åtminstone

en person som utövat domarämbete eller innehaft förordnande som

auditör eller vice auditör. Dessutom har hovrätten framhållit såsom önskvärt

att ytterligare en av de civila ledamöterna vore lagfaren. Riksåklagarämbetet

har uttalat, att enligt ämbetets mening en lagfaren person om möjligt

alltid borde ha säte i ståndrätten, låt vara att han ej behövde tjänstgöra

som ordförande. Först om det visade sig att någon person med dylik

utbildning ej funnes att tillgå, borde man uppgiva kravet på att i ståndrätten

skulle sitta någon som kunde företräda juridiska synpunkter. Även

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

krigshovrätten har funnit det innebära en svaghet, att de sakkunniga eftergivit

det nuvarande kravet på en lagfaren domare såsom ledamot i ståndrätten,

men har tillika anfört att en ändring av förslaget i detta hänseende

svårligen syntes kunna ske utan att nackdelarna bleve större än vinsterna.

Överståthållnrämbetet har erinrat, att förslaget syntes bereda alltför vidsträckta

möjligheter att utse militär befattningshavare till ordförande i

ståndrätten. Så snart krigsdomare eller annan domare ej vore att tillgå

kunde sålunda — även om annan jurist funnes till hands — uppdraget såsom

ordförande överlämnas åt en officer. Det vore icke uteslutet att så

komme att ske i flertalet nu ifrågavarande fall. Enligt ämbetets mening borde

därför kretsen av dem vilka obligatoriskt skulle utses till ordförande

vidgas att omfatta även personer som tidigare utövat domarämbete. Detta

innebure bl. a., att man medtoge de stora juristgrupper som fullgjort tingstjänstgöring

men alltjämt uteslöte de nyexaminerade juris kandidaterna.

En annan erinran mot de föreslagna reglerna angående ordförandeskapet

i ståndrätt har framställts av krigshovrätten, som ifrågasatt om icke kravet

på att militär ordförande skall ha minst kaptens grad borde ersättas

med föreskrift att behörighet ej tillkomme lägre befattningshavare än chef

för kompani eller motsvarande avdelning.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har avstyrkt förslaget

att de militära ledamöterna skola så lika som möjligt fördelas på

fast anställda och värnpliktiga samt på befäl och meniga. Några fast anställda

meniga komme sannolikt ytterst sällan att finnas vid fältförbanden.

Det kunde därför lätt inträffa att samtliga representanter för de meniga

måste uttagas bland unga värnpliktiga, vilka ej ägde den livserfarenhet

som borde krävas för uppgiften. Befälsgruppen måste då sammansättas

uteslutande av fast anställda utan möjlighet att medtaga värnpliktigt befäl.

En sådan ordning vore enligt styrelsens mening icke lämplig. Styrelsen

förordade därför att stadgandet i fråga ersattes med bestämmelser av

innebörd, att de militära ledamöterna med så lika fördelning som möjligt

skulle utgöras av officerare, underofficerare och manskap samt att ingen

finge vara ledamot av ståndrätt som ej fyllt 25 år.

Även Skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sverige ha ansett det

böra föreskrivas att till medlem av ståndrätt må utses allenast person som

uppnått 25 års ålder.

I ett par remissyttranden har anmärkts, att av förslaget ej framginge

huruvida det vore avsett att ståndrättens ledamöter liksom hittills skulle

avlägga d o m a r e d. Skånska hovrätten har i sammanhang därmed framhållit,

att eden medförde en särskild känsla av ansvar inför domstolens

allvarliga uppgift. Enligt hovrättens åsikt borde därför uttrycklig föreskrift

om domared meddelas, detta även för den som förut avlagt sådan ed. Krigshovrätten

har däremot ansett övervägande skäl tala mot att krav på domared

uppställdes. Särskilt om ingen av ståndrättsmedleinmarna vore lagfaren,

kunde praktiska svårigheter möta mot edsavläggandet. Därtill komme

att formuläret för domareden syntes föga lämpat för medlemmarna i

en ståndrätt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition nr 98.

31

Även i fråga om förfarandet har erinrats, att förslaget ej gåve

tillräcklig ledning. I anslutning till de sakkunnigas uttalande att därvidlag

i tillämpliga delar borde gälla vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet

har sålunda justitiekanslersämbetet anfört, att rättegångsbalkens bestämmelser

i mångt och mycket syntes vara mindre ägnade för den summariska

process ett ståndrättsförfarande med nödvändighet måste utgöra. I praktiken

komine det sannolikt också mången gång att visa sig omöjligt att

följa nämnda bestämmelser, antingen på grund av de extraordinära förhållandena

eller därför att ståndrätten vore sammansatt uteslutande av

lekmän som saknade närmare kännedom om processlagarnas innehåll. Å

andra sidan vore det naturligtvis klart att de grundläggande rättegångsreglerna

till skydd för den tilltalade skulle iakttagas, t. ex. att han skulle höras

personligen, få tillfälle till samråd med försvarare och ej finge pressas

till erkännande med otillbörliga medel. Ämbetet ville ifrågasätta, om icke

dessa regler i någon form borde komma till uttryck i lagen. Därest bestämmelserna

om vittnesed ansåges böra tillämpas, borde uttryckligt stadgande

meddelas även därom. I övrigt kunde enligt ämbetets mening förfarandet

lämnas oreglerat och sålunda ytterst få bero av den enskildes

förstånd och samvete.

Med avseende å omröstningsreglerna har riksåklagarämbetet

uttalat, att enhällighet borde fordras för fällande dom. Skånska hovrätten

har ansett att krav på enhällighet borde uppställas i sådana fall, då ingen

lagfaren ledamot funnes i ståndrätten. Därjämte har hovrätten hemställt

om uttryckligt stadgande att överläggning och omröstning till dom icke

såsom nu skall ske offentligt utan enskilt.

I övrigt må nämnas att justitiekanslersämbetet förordat upptagandet

i lagen av ett vägledande stadgande om verkan av att ståndrättsförfarande

avslutas utan dom. Chefen för armén har framställt motsvarande

önskemål med avseende å sådana fall då ståndrätts dom icke blivit verkställd

inom föreskriven tid.

Departementschefen. Ett huvudskäl för att dödsstraffet ej avskaffats även

i krigstid har varit, att man ansett sig icke kunna undvara dess avskräckande

verkan. I ett allvarligt krigsläge, då lojala medborgare äro utsatta

för överhängande livsfara förlora de vanliga frihetsstraffen mycket av sin

hotande karaktär. Särskilt i vissa situationer kan det från denna synpunkt

också vara angeläget att icke alltför lång tid förflyter mellan brottet och bestraffningen.

Om t. ex. vid ett förband i stridszonen någon ertappas i färd

med alt sända radiomeddelanden till fienden eller söka anstifta myteri, kan

det sålunda vara av stor betydelse för andan inom förbandet att han med

minsta möjliga dröjsmål befordras till straff. Drar prövningen ut på tiden,

kommer den slutliga utgången måhända aldrig till truppens kännedom. Och

den omedelbart synliga påföljden —- gärningsmannens omhändertagande i

i ängsligt förvar — kan i jämförelse med de övrigas farofyllda belägenhet

närmast komina att te sig som eu förmån för den brottslige. Läget kan för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

övrigt också vara sådant, att möjligheter till dylikt omhändertagande i betryggande

former föreligga endast under mycket begränsad tid. Därest stridshandlingarna

tvinga till hastiga förflyttningar, medför detta uppenbarligen

en betydande risk för att den brottslige får tillfälle att undkomma. Det ligger

då nära till hands att han flyr till fienden och där fortsätter sin brottsliga

verksamhet genom att tillhandagå med upplysningar som kunna bliva

av förödande verkan för försvaret. Om lagen ej möjliggör skyndsam exekution,

måste man i sådana och likartade fall uppenbarligen räkna med

att det ansvariga militärbefälet finner det nödvändigt att utan stöd av

lag såsom en nödvärnsrätt taga saken i egna händer. Det måste, såsom krigshovrätten

framhållit, betraktas som en angelägen samhällsuppgift att såvitt

möjligt förhindra en dylik utveckling genom att tillskapa ett lagligt

förfarande, även om detta måste bli extraordinärt och behäftat med vissa

brister.

På grund av det sålunda anförda bör man enligt min uppfattning tillse

att dom å dödsstraff i särskilt allvarliga lägen skall kunna lagligen verkställas

utan uppskov. Av den redogörelse jag tidigare lämnat har framgått,

att man i utlandet allmänt vidtagit anordningar i sådant syfte. Tydligt är

också, såsom de sakkunniga framhållit, att betänkligheterna häremot måste

bli mindre än eljest, när förhållandena äro sådana att alla i den brottsliges

närmaste omgivning äro utsatta för fara att inom kort förlora livet.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning att det föreliggande spörsmålet

ej lämpligen bör lösas genom att de vanliga domstolarna erhålla befogenhet

att förordna om omedelbar verkställighet av ådömt dödsstraff.

En föreskrift härom skulle, med hänsyn till svårigheterna att under sådana

omständigheter som nu äro i fråga tillräckligt snabbt få till stånd en rättegång

vid allmän underrätt, i praktiken få betydelse egentligen endast för

krigsrätternas del. Dessa äro emellertid icke behöriga att upptaga åtal mot

möjligen uppträdande civila förrädare eller sabotörer. Dessutom möta, såsom

de sakkunniga framhållit, betänkligheter mot att överlämna den slutliga

bestämmanderätten över en människas liv till domstolar med så relativt

begränsat antal ledamöter som krigsrätterna. Enligt min åsikt tala

följaktligen övervägande skäl för att ståndrättsinstitutet bibehålies. Visserligen

är, såsom från flera håll erinrats, ståndrättsförfarandet behäftat med

brister, men med hänsyn till att här är fråga om att legalisera en samhällelig

nödvärnsrätt i en mycket allvarlig situation synes det mig likväl kunna

godtagas. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att om krigsrätt

finnes tillgänglig, komma enligt de sakkunnigas förslag samtliga krigsrättsledamöter

att ingå i ståndrätten.

Bestämmelserna om ståndrätt torde, såsom de sakkunniga föreslagit,

lämpligen böra upptagas i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Därvid torde sakkunnigförslaget i sina grunddrag kunna tagas till utgångspunkt

för regleringen.

I likhet med justitiekanslersämbetet och hovrätten för Västra Sverige anser

jag emellertid, att förutsättningarna för inrättande av ståndrätt i de

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

sakkunnigas förslag angivits på ett alltför obestämt sätt. Ståndrättsförfarande

bör enligt min mening icke få tillgripas annat än då fråga är om

brott som begåtts på eller i närheten av plats där stridshandlingar pågå.

För att tydligare utmärka detta synes föreskriften att brottet skall ha förövats

»i samband med krigföringen» böra utbytas mot bestämmelse att det

skall ha skett »i samband med visst krigsföretag». Till krigsföretag böra

uppenbarligen hänföras såväl offensiva som defensiva operationer. Jag finner

vidare önskvärt att det starkare än som skett i förslaget betonas, att

prövning vid ståndrätt är att anse som en nödfallsåtgärd. I enlighet härmed

synes i lagen böra angivas att denna utväg må anlitas endast om behandling

av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för

krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags

framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Dessutom

torde, liksom nu, böra stadgas att ståndrätt ej må tillsättas i annat fall än

då den brottslige träffats på bar gärning. Därigenom minskas i icke ringa

mån faran för oriktiga domar.

Behörighet att tillsätta ståndrätt bör tydligen ej överlämnas åt annan än

den som med hänsyn till ålder och ställning kan antagas besitta erforderlig

livserfarenhet och mognad i omdömet. På grund härav torde det icke vara

tillrådligt att frångå det av de sakkunniga framlagda förslaget att för sådan

behörighet skall krävas lägst regementsofficers grad. Jag finner mig således

icke kunna biträda de i vissa remissyttranden framförda önskemålen att,

oavsett graden, ståndrätt skall få tillsättas av envar som för befäl över

minst bataljon eller motsvarande avdelning. På denna punkt synes det

knappast vara möjligt att åstadkomma en i allo tillfredsställande lösning.

Man nödgas begränsa sig till att söka få till stånd en skälig avvägning.

Vad beträffar ståndrätts sammansättning föreligga enligt min mening

icke tillräckliga skäl att frångå den hittillsvarande ordningen med, förutom

ordföranden, tio ledamöter. Det vore tydligen önskvärt att i ståndrätt alltid

inginge åtminstone någon lagfaren person. A andra sidan är det uppenbart,

att det i vissa fall kan möta oöverstigliga hinder att utan orimlig tidsutdräkt

tillkalla en jurist. Det synes mig därför oundgängligt att ståndrätt

i nödfall kan sammansättas av enbart lekmän. I enlighet med vad riksåklagarämbetet

föreslagit torde emellertid böra meddelas uttryckliga föreskrifter

av innebörd att, om så är möjligt, i ståndrätt skall sitta minst en

lagfaren person.

Även vad överståthållarämbetet anfört i fråga om ordförandeskapet i

ståndrätt bör enligt min mening beaktas. I den mån en person med erfarenhet

av processledande verksamhet är till hands, synes det naturligt att uppdraget

såsom ordförande överlämnas åt honom. Detsamma gäller, om auditör

finnes tillgänglig. Jag förordar därför som huvudregel, att till ordförande

i ståndrätt skall utses krigsdomare eller auditör eller annan person

inom eller utom krigsmakten som utövar eller tidigare utövat domarämbete.

Därest denna regel icke kan iakttagas, torde ordförande böra utses

bland militärbefälet. Det lär icke vara erforderligt att därjämte hålla möj
ij

liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr DS.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

lighet öppen att anlita annan lagfaren person än nyss nämnts. Finnes sådan

att tillgå, bör han i stället förordnas till ledamot. Tydligt är, att om

ordförandeskapet sålunda måste överlämnas åt annan än domarutbildad

jurist eller auditör, såvitt möjligt till uppdraget bör utses en äldre och erfaren

befattningshavare. Jag är därför icke beredd att tillstyrka krigshovrättens

förslag att för behörighet endast skall fordras tjänstgöring såsom

kompanichef. I stället förordar jag i likhet med de sakkunniga att krav

uppställes på lägst kaptens grad eller tjänsteldass. Dessutom torde emellertid,

i anslutning till gällande rätt, böra föreskrivas att uppgiften i nu avsedda

fall bör anförtros högste chefens närmaste man i befälet. För att erforderlig

hänsyn skall kunna tagas även till tjänstens krav och personliga

lämplighetssynpunkter bör dock avsteg från denna regel medgivas, om sådant

föranledes av särskilda skäl.

Beträffande övriga medlemmar än ordföranden synes mig de sakkunnigas

förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad centralstyrelsen för de

svenska reservofficersförbunden anfört rörande de militära ledamöternas

fördelning på skilda grupper vill jag framhålla, att det enligt min mening

måste anses lämpligt att även meniga värnpliktiga få säte i ståndrätten.

Av detta skäl kan jag ej heller obetingat ansluta mig till det av nämnda

styrelse och vissa andra remissinstanser framställda förslaget att ingen

som ej fyllt 25 år skall kunna utses till medlem av ståndrätt. I allmänhet

bör visserligen denna åldersgräns iakttagas, men möjlighet torde böra finnas

att, om så kräves för erhållande av en allsidig sammansättning, anlita

även yngre personer. Uppenbart är dock, att omyndiga aldrig böra tillåtas

deltaga i ståndrätt. Dessutom bör för behörighet krävas svenskt medborgarskap

och frånvaro av domar jäv.

Vad angår frågan, huruvida ståndrättens medlémmar böra avlägga domared,

finner jag angeläget att uppgiftens allvar på förhand inskärpes genom

en högtidlig försäkran. Såsom krigshovrätten framhållit lämpar sig

emellertid den vanliga domareden föga för ståndrättsförfarandet. Den torde

därför böra utbytas mot en ed enligt särskilt formulär. Denna bör avläggas

av samtliga medlemmar, oavsett om de förut gått domared eller ej. Den

som hyser religiösa betänkligheter mot edgång bör dock i stället kunna få

avgiva motsvarande försäkran på heder och samvete.

Även på åtskilliga andra punkter torde svårigheter möta att vid ståndrätt

iakttaga de regler som gälla för rättegång i allmänhet. Någon allmän

hänvisning till dessa regler synes därför ej böra upptagas i lagen. Däremot

förordar jag, i överensstämmelse med vad justitiekanslersämbetet hemställt,

att vissa kortfattade bestämmelser meddelas angående sådana frågor som

äro av särskild vikt. Det torde sålunda böra uttryckligen föreskrivas, att

den tilltalade skall få tillfälle att före förhandlingen överlägga med försvararen

samt att vid förhandlingen anföra vad han anser nödigt för tillvaratagande

av sin rätt. I samband därmed bör ock erinras, att den tilltalade

skall höras personligen och att han icke må pressas till bekännelse. Dessutom

torde böra angivas, att om vittnesed skall gälla vad i allmänhet är

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

stadgat samt att förhandling i princip skall vara offentlig, medan överläggning

och omröstning skola försiggå enskilt. I övrigt synes, såsom justitiekanslersämbetet

uttalat, närmare reglering icke vara erforderlig.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att ståndrätt, liksom hittills, icke

bör kunna ådöma annat straff än dödsstraff samt att detta bör ske endast

därest ståndrätten tillika finner, att förhållandena nödvändiggöra omedelbar

verkställighet. I sistnämnda hänseende bör prövningen tydligen ske

efter samma grunder som då fråga är om tillsättande av ståndrätt. Därest

förutsättningarna härför bestämmas i enlighet med vad jag förut föreslagit,

torde följaktligen lagtexten på nu ifrågavarande punkt böra givas den

avfattningen, att ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart,

dels att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,

dels ock att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra

synnerlig fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande

eller eljest för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets

väl. Såsom de sakkunniga föreslagit bör särskild omröstning verkställas i

vardera av dessa frågor. I vissa remissyttranden har anförts att enhällighet

borde krävas för fällande dom. Därest antalet domare på sätt jag förut förordat

bibehålies vid elva bör det dock enligt min uppfattning liksom hittills

vara tillräckligt med kvalificerad majoritet. I sådant hänseende torde

böra stadgas att ordföranden och minst åtta av ledamöterna skola vara ense

samt ha besvarat båda frågorna jakande.

På sätt de sakkunniga föreslagit bör det, liksom enligt gällande rätt, tillkomma

högste chefen på stället att avgöra huruvida ståndrätts dom skall

verkställas eller ej. Jag tillstyrker också de sakkunnigas förslag att domen

skall vara förfallen, om verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar från

avkunnandet. Till förebyggande av tvekan om vad härmed skall förstås torde

emellertid böra meddelas en uttrycklig föreskrift, att i dylikt fall samt

när rättegången avslutats utan dom, ståndrättens prövning ej skall utgöra

hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler är

behörig. Av denna föreskrift kommer också att framgå, att saken ej på

nytt får hänskjutas till ståndrätt.

Därest någon som icke fullgör krigstjänstgöring förordnas till medlem

av ståndrätt eller till åklagare vid sådan rätt, synes möjlighet böra öppnas

att bereda honom gottgörelse av allmänna medel. Även till försvarare

och vittnen bör, liksom i den allmänna processen, sådan ersättning kunna

utgå. Det torde emellertid icke vara erforderligt att frågan om de närmare

villkoren för ersättningsrätt och om ersättningens storlek regleras i lagen.

Där torde endast böra upptagas ett stadgande varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas

alt meddela bestämmelser i dessa ämnen, övervägande skäl synas

mig tala för alt ersättning, som sålunda utgått av allmänna medel,

alltid bör stanna å statsverket.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Hemställan.

I överensstämmelse med det förut anförda har jag låtit inom departementet

upprätta nya förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över dessa förslag, vilka torde

få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till föredragandens ovannämnda, av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen

bifall.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

1 Det under 1) upptagna förslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande

med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

37

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 jnni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas, dels att 2—5 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att i lagen skola införas tio nya paragrafer, betecknade

6—45 §§, av nedan angivna lydelse.

2 §•

Dömes någon av allmän underrätt eller krigsrätt till dödsstraff, skall

målet, i vad det rör honom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid

underrätten giva tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra

sig i hovrätten.

När dom---annan anledning.

Vid huvudförhandling---sig personligen.

3 §•

Av hovrätt eller högsta domstolen ådömt eller fastställt dödsstraff må icke

verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke sådant

tillstånd, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla dödsstraff, i samband med visst krigsföretag

och under så allvarliga förhållanden att behandling av målet i vanlig

ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för krigslydnadens eller

motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags framgång,

militäravdelnings säkerhet eller rikets väl må, om den brottslige träffats på

bar gärning, högste militäre chefen på stället, därest han har lägst regementsofficers

grad, tillsätta ståndrätt att pröva och avgöra saken.

5 §.

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare

mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej

fyllt tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda

skäl föranleda därtill.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör eller annan

person inom eller utom krigsmakten som utövar eller tidigare utövat domarämbete.

Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället förordnas annan

befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad eller tjänsteldass.

Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för uppdraget anlitas

den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må

i den mån till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället

utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren skall, om det är möjligt,

bland ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter

skola i första hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän

vid allmän underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning

som möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl

och meniga. En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara

militär krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten

samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,

annan lämplig person.

Till försvarare förordnas advokat eller, om advokat icke finnes, annan

lämplig person. Har den misstänkte till försvarare föreslagit viss person

skall, om det är möjligt, denne förordnas, vare sig han är advokat eller icke.

8 §.

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

Innan rättegången påbörjas skola ordföranden och ledamöterna avlägga

denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid

hans heliga ord att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra

mitt uppdrag såsom medlem av denna ståndrätt och noga betänka mitt ansvar

vid omröstningen. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet

mot att avlägga ed må i stället avgiva försäkran på heder och samvete

av samma innehåll i övrigt som sägs i andra stycket.

9 §•

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.

Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten

kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för

rikets eller krigsmaktens säkerhet.

Överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

39

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga

med försvararen.

Vid förhandlingen skall den tilltalade höras personligen. I övrigt skall

särskilt iakttagas att den tilltalade och hans försvarare erhålla möjlighet

att anföra vad de anse nödigt för tillvaratagande av hans rätt. Ej må i syfte

att framkalla bekännelse användas medvetet oriktiga uppgifter, hot, tvång,

uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,

samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig

fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest

för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för

den tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro

ense samt besvarat båda frågorna j akande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter

samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå

domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i varje fråga med angivande

av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om

domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i

den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om

tiden för dess avkunnande, genast överlämnas till högste chefen på stället.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste chefen på

stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa

domen eller har verkställighet icke följt inom tjugufyra timmar från

avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

Har rättegång vid ståndrätt avslutats utan dom eller har ståndrätts dom

på grund av underlåten verkställighet förfallit, utgör ståndrättens prövning

ej hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler är

behörig.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl Maj:ts proposition nr 98.

14 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han

därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

15 §.

Om sättet för verkställande av dödsstraff, så ock om ersättning till medlem

av ståndrätt samt till åklagare, försvarare och vittnen vid sådan rätt

meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

UPP§^1 utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den tO februari

1949.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 17 januari 1949 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över justitiedepartementisänenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 december 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472) och lag angående ändring i lagen den 30 juni

1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning

S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472).

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450)

om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

4 §.

Justitierådet Geijer:

Förslaget ger icke vare sig i motiv eller lagtext direkt någon antydan om

huruvida den militäre chefens beslut, att ståndrätt skall tråda i verksamhet,

är — under förutsättning att han själv var behörig att vidtaga sådan åtgärd

— att betrakta såsom slutgiltigt eller om ståndrätten, i fall den finner förutsättningarna

brista, skall kunna förklara sig obehörig. Detta måste anses

innebära en olägenhet därför att frågan dels under vissa omständigheter

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

kan få praktisk betydelse och dels icke kan tillförlitligen bedömas efter de

vanliga rättegångsregler, beträffande vilka förslaget förutsätter att de för

ståndrättens del icke lämnas obeaktade. För vanliga domstolar gäller den

allmänna regeln, att domstol har både befogenhet och skyldighet att tillse

sin egen behörighet. Utan inskränkning tillämpad på ståndrätt skulle emellertid

denna regel, med hänsyn till såväl de särskilda villkor som gälla

för tillsättandet som också ståndrättsinstitutets anordning i övrigt samt dess

behov av snabb effektivitet, föra för långt.

En jämförelse mellan förevarande paragraf och 11 § torde bestyrka det

sist sagda. Såsom förutsättningar för att ståndrätt tillsättes upptagas bland

andra två villkor, vilka icke ha någon motsvarighet i 11 §, nämligen att brottet

förövats i samband med visst krigsföretag och att den brottslige träffats

på bar gärning — det förstnämnda av dessa två rekvisit torde icke utan

vidare få anses inbegripet i ordet »gärningen» i 11 §. Ändock utgöra enligt

förslaget dessa två omständigheter, utan vilkas förhandenvaro ståndrätt

icke får tillsättas, i själva verket lika oeftergivliga villkor för att överhuvud

taget någon fällande dom skall kunna meddelas och exekveras som

de i 11 § upptagna omständigheterna. Men förslaget lämnar med sin avfattning

öppet om de i 11 § icke nämnda omständigheterna skola prövas endast

av den militäre chefen eller om också ståndrätten skall kunna komma in

på dessa frågor vid en prövning av sin egen behörighet. Skulle det sistnämnda

ske, innebure det tydligen, att ståndrätten i annan ordning än den i 11 §

stadgade och utan hänsyn till den fordran på röstövervikt, som där föreskrives,

prövade vissa materiella frågor, vilka förslaget avser att göra till

villkor för att någon ståndrättsprocess med åtföljande dödsdom och exekution

alls skall kunna ifrågakomma.

Frågan har icke blott teoretiskt intresse och det synes icke böra ifrågakomma

att lämna densamma att lösas vid lagens tillämpning, särskilt om

man betänker reglerna för ståndrättens sammansättning och frånvaron av

all klagorätt. Det kan ingalunda anses uteslutet, att ståndrätten, t. ex. med

stöd av nya upplysningar, som icke förelågo då den militäre chefen fattade

sitt beslut, funne att den brottslige i själva verket ej träffats på bär gärning.

Med tanke icke minst på de allvarliga konsekvenserna för den tilltalade

kunde ståndrätten då komma i besvärande tvivelsmål hur den borde

handla. Lätteligen skulle det också kunna hända att t. ex. den tilltalades

försvarare under åberopande av allmänna rättegångsregler toge upp frågan

och invändningsvis gjorde gällande, att av nyss anförd orsak någon lagenlig

ståndrätt icke kunnat tillsättas. Att på formella grunder avvisa en sådan

invändning såsom icke utgörande föremål för ståndrättens prövning vore

i saknad av lagens direkta stöd tydligen icke lätt. Ej heller skulle det stå i

överensstämmelse med den föreslagna lagen, om ståndrätten valde att taga

ställning till invändningen först vid det slutliga avgörandet och då, emot vad

11 § enligt sin lydelse ger anledning till, läte densamma föranleda en friande

dom. Blott den möjligheten åter stode då att pröva invändningen i

vanlig ordning, med vad detta enligt det ovan anförda innebär.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Det bör anses vara ett oeftergivligt krav på en lag som denna, att i densamma

på ett otvetydigt sätt fastslås vilka på frågan om dödsstraff inverkande

omständigheter kring själva brottet som ståndrätten har att pröva

samt i vilken ordning denna prövning skall äga rum. Med förslagets uppställning

böra helst alla bestämmelser därom vara samlade i 11 §. Den

oklarhet, som i förevarande avseende vidlåder förslaget, bör enligt min mening

avlägsnas. Antagligen är avsikten med förslaget att det är den militäre

chefen som bär att slutgiltigt pröva de i förevarande paragraf uppräknade

omständigheterna, i den mån ej 11 § till annat föranleder. Någon avgörande

invändning synes icke kunna riktas mot en sådan ståndpunkt, även om

det naturligen på sätt och vis kan te sig såsom en motsägelse att det fordras

mera, även i fråga om själva brottstypen, för att kunna tillsätta en ståndrätt

än för att ståndrätten skall kunna meddela en fällande dom. Skulle

emellertid syftet vara att det också skall ligga under ståndrättens prövning

om brottet skett i samband med visst krigsföretag eller om den brottslige

träffats på bar gärning, synes detta i alla händelser icke böra prövas såsom

en processförutsättning, utan det riktiga torde då vara att 11 § kompletteras

genom att där angivas de ytterligare omständigheter som ståndrättens medlemmar

skola pröva vid det slutliga avgörandet.

I varje fall hemställer jag med stöd av det anförda att till förevarande

paragraf fogas ett stadgande att ståndrätt, som tillsatts av behörig chef,

icke har att pröva huruvida åtgärden bort vidtagas.

Regeringsrådet Quensel:

Bland rekvisiten för fällande dom — och därmed för dom över huvud

taget — ingår enligt 11 § icke det i 4 § för tillsättande av ståndrätt stadgade

villkoret att den brottslige träffats på bär gärning. Härav lärer kunna

slutas, att ståndrätten icke har att inlåta sig i prövning, hur härmed förhåller

sig, eller ens, om det i visst fall är alldeles klart att han icke träffats

på bar gärning, får fördenskull undandraga sig att pröva malet i sak. Någon

oegentlighet ligger icke i en dylik skillnad mellan förutsättningarna för

tillsättande av ståndrätt och förutsättningarna för dom. Tvärtom synes

lämpligt att, sedan rätten väl tillsatts, ett därvid begånget fel mot detta till

själva brottets beskaffenhet icke hörande villkor, ej längre må inverka utan

bevisningen må äga rum med andra medel såsom t. ex. eget inför rätten

avgivet och av omständigheterna styrkt erkännande eller tillförlitliga beedigade

vittnesutsagor. Vad som skall förstås med uttrycket att träffa den

brottslige på bar gärning kan ju också i avseende å vissa situationer tolkas

olika, och det i 11 § uppställda kravet på att brottet skall vara uppenbart

torde bereda ungefär samma garanti mot misstag som 4 §:s krav att brottslingen

träffats på bar gärning.

Icke heller det i 4 § för tillsättande av ståndrätt uppställda villkoret, att

brottet förövats i samband med visst krigsföretag, återfinnes i 11 § bland

rekvisiten för fällande dom. Det kan svårligen antagas att det i 11 § under

1 använda uttrycket »gärningen» åsyftar annat än åtalade gärningen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

Ståndrätten torde sålunda ej heller ha att ingå i prövning av frågan om

brottet förövats i samband med visst krigsföretag. I detta fall synes den

bristande överensstämmelsen mellan förutsättningarna för tillsättande av

ståndrätten och förutsättningarna för rättens prövning av målet och för

fällande dom mindre förklarlig, eftersom sambandet med visst krigsföretag

hänför sig till en omständighet, som kan beröra själva brottets karaktär.

Som emellertid brottsbeskrivningen i 1 § icke upptar denna omständighet,

torde vara riktigast att i förevarande hänseende jämställa de båda

nämnda förutsättningarna för tillsättande av ståndrätt. Även beträffande

sambandet med visst krigsföretag gäller att uttryckets innebörd ej är så fast

att icke skilda meningar kunna uppstå i frågan huruvida kravet i visst fall

är uppfyllt; och betydelsen av detta kravs iakttagande i målet torde väsentligen

reduceras genom att det dock skall vara uppenbart att uppskov med

dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig fara i de i 11 § angivna

hänseendena.

Om sålunda förslagets ståndpunkt till frågan i vad mån ståndrätten har

att pröva de i 4 § angivna förutsättningarna för rättens tillsättande må

anses kunna utläsas av lagtexten och någon ändring av denna förslagets

ståndpunkt icke synes påkallad, så måste dock erinras att densamma, särskilt

med hänsyn till målens karaktär och ståndrätts sammansättning, borde

få ett ännu tydligare uttryck i lagtexten, något som lämpligen torde kunna

ske genom ett sådant stadgande som det, varom justitierådet Geijer ovan

hemställt.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Vad angår frågan huruvida ståndrätt skulle ha att såsom processförutsättning

pröva riktigheten av den militäre chefens åtgärd att tillsätta ståndrätten

lärer — särskilt med hänsyn till den föreliggande krigssituationen och ståndrättens

sammansättning — någon sådan prövning icke böra ske. Detta torde

ock vara förslagets mening. Då ståndrätt får tillsättas endast av regementsofficer

eller officer av högre grad synes ej behöva befaras, att åtgärden tillgripes

i andra fall, än då den kan anses fullt försvarlig. Vid tidigare revisioner

av krigslagstiftningen synes, att döma av den avfattning 88 § i

förut gällande lag erhållit och av förarbetena, den tanken ha varit lagstiftaren

främmande, att förevarande fråga skulle prövas av ståndrätten. Att

i lagen stadga uttryckligt förbud däremot synes knappast erforderligt.

Beträffande spörsmålen huruvida brottets samband med visst krigsföretag

och den brottsliges träffande på bar gärning böra vid målets slutliga avgörande

utgöra särskilda villkor för fällande, anse vi det icke mot It §:s lydelse

kunna antagas att något sådant är åsyftat. En annan sak är, att ståndrätten

får döma allenast om det är uppenbart att den tilltalade förövat gärningen

och att denna bevisprövning naturligen i allmänhet sammanhänger

med om han träffats på bar gärning. Likaså kommer väl frågan om brottets

samband med visst krigsföretag i regel att tagas i betraktande vid den

prövning av situationens farlighet, som alltid skall ankomma på ståndrätten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

45

5 §.

Justitierådet Gei jer:

Då det lärer åligga icke blott den som tillsätter ståndrätt utan även ståndrätten

själv att tillse medlemmarnas behörighet, synas uttrycken »förordnas»

och »utses» böra jämkas, så att paragrafen i stället uttrycker, att medlem

av ståndrätt ej må vara den o. s. v.

6 §.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Mot bestämmelserna i paragrafen kan anmärkas, att de i vissa fall lämna

alltför litet utrymme för och ej i alla fall tillräckligt framhålla den hänsyn,

som bör tagas till lämpligheten hos den person som avses för uppdraget.

Så utgör den omständigheten, att en person tidigare utövat domarämbete,

näppeligen någon säkerhet för att han vid tiden för ståndrättens tillsättande

är lämplig att vara ordförande i ståndrätt, liksom lagfarenhet icke under

alla förhållanden innefattar någon verklig garanti för lämplighet att fungera

såsom ledamot; och beträffande tillsättandet av militära ledamöter har,

i motsats till vad fallet är i fråga om de civila, frågan om lämpligheten icke

alls berörts. Denna brist skulle kunna avhjälpas genom ett kompletterande

stadgande av innebörd att vid tillämpningen av paragrafens bestämmelser

— såvitt de angå andra personer än krigsdomare och auditör, vilkas lämplighet

icke kan anses tarva bedömande i förevarande sammanhang — skall

iakttagas att ej någon må utses som finnes olämplig för uppdraget.

Beaktas denna erinran böra naturligtvis orden »till uppdraget lämpliga»

i andra stycket utgå.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Under vissa förutsättningar skall enligt förslaget den, som tidigare utövat

domarämbete, ovillkorligen utses till ordförande. Emellertid utgör den omständigheten,

att personen i fråga tidigare någon gång haft sig anförtrott

att utöva domarämbete, naturligen ingen säkerhet för att han vid tiden för

ståndrättens tillsättande är lämplig för uppdraget som ordförande i denna

domstol. I paragrafen synes därför böra komma till uttryck, att lämplighet

för uppdraget utgör förutsättning för att sådan person skall utses.

Regeringsrådet Quensel:

I förslaget utsäges icke, huruvida skyldighet skall föreligga att mottaga

uppdrag att vara ordförande eller ledamot av ståndrätt. Vid sådant förhållande

borde frågan väl besvaras nekande, dock att det lärer följa av sakens

natur att krigsdomare och auditör icke må avsäga sig uppdraget. Emellertid

kan spörsmålet anses tveksamt åtminstone vad angår sådan militär personal,

som i tjänsten lyder under den som tillsätter ståndrätten. Förordnandet

kan beträffande dylik personal uppfattas som eu kommendering. Och i

betraktande av att omständigheterna kunna vara sådana, att tillräckligt

antal såväl lämpliga som villiga ej står till huds och att därför skyldighet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

att mottaga uppdraget kan erfordras för att ståndrätt skall kunna tillsättas,

torde kunna ifrågasättas, huruvida icke sådan skyldighet bör stadgas åtminstone

i viss omfattning.

Lagens mening i förevarande hänseende synes i varje fall böra förtydligas.

Spörsmålet inverkar i högsta grad å innebörden av de detaljerade bestämmelserna

om rättens sammansättning, då där användas uttryck sådana

som att person med vissa angivna kvalifikationer skall förordnas, »om

det är möjligt» eller om han »kan erhållas», är »att tillgå» etc.

7 §■

Regeringsrådet Quensel:

Liksom krigsdomare och auditör torde vara pliktiga att mottaga uppdrag

som ordförande eller ledamot av ståndrätt, så torde också krigsfiskal vara

skyldig att på uppdrag tjänstgöra som åklagare i mål vid dylik rätt. Mindre

säkert är, huruvida annan innehavare av åklagartjänst skall anses ha sådan

skyldighet, vadan ett förtydligande härutinnan synes önskligt. Däremot torde

utan vidare kunna anses klart att den som icke har åklagartjänst, ej

heller må mot sin vilja förordnas att utföra åtalet, liksom även att åklagaren

i målet under alla förhållanden har att på eget ansvar pröva sannolikheten

av att den misstänkte begått brott, som enligt 1 § kan förskylla dödsstraff,

och således skall nedlägga åtalet, om åklagaren finner tillräckliga

skäl för dylikt antagande icke föreligga.

Skyldighet att mottaga förordnande som försvarare lärer icke kunna föreligga

för annan än advokat.

9 §.

Justitierådet Gei jer:

Förslaget upptager ingen omröstningsregel för andra fall än dem, som

avses i It §. Tydligt är att en del rättegångsfrågor kunna uppkomma som

tarva avgörande, såsom frågor om domarjäv och uppskov i förhandlingarna.

Omröstningsreglerna för de vanliga domstolarna äro icke enhetliga. Det torde

visserligen te sig naturligt för den juridiskt skolade att inom ståndrätt

tillämpa vanlig majoritetsregel, men militära medlemmar, som ha sin erfarenhet

endast från krigsrätterna, kunde möjligen -— utan att beakta den

omständigheten att där, i motsats till vad i fråga om ståndrätt är fallet,

ledamöterna utgöra en nämnd — anse en jämförelse med krigsrätterna

ligga nära till hands. Hur som helst torde det höra till vanlig ordning, att

omröstningsregel finnes för varje slags domstol. Jag hemställer därför att i

sista stycket av förevarande paragraf införes den bestämmelsen att vid omröstning,

utom i de i 11 § omförmälda fallen, skall gälla den mening som

omfattats av mer än hälften av medlemmarna.

tl §.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar om vad lagrådets särskilda ledamöter anfört under 4 §.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 98.

47

Av förevarande paragraf framgår, att ståndrätten ej må meddela annan

dom än fällande sådan samt alltså, där prövningen leder till att åtalet ej

bifalles, skall sluta rättegången utan dom. Att en dylik avslutning skall

ske genom formligt beslut, som bringas till vederbörandes kännedom, finnes

icke utsatt i förslaget. Visserligen skall omröstning ske, men dess resultat

behöver ej kungöras och protokoll är icke föreskrivet. Då, såsom 9 §

jämväl förutsätter, avbrott i förhandlingarna skall kunna förekomma, utgör

ej heller den omständigheten, att ledamöterna åtskilts, i och för sig något

kännetecken på att rätten upphört att fungera och att således ytterligare

sammanträde icke må äga rum. Som emellertid, så snart denna situation

inträtt, det alltid bör stå klart, att så är förhållandet, synes rättens ordförande

böra hava att, när målets prövning avslutats utan att leda till dom,

förklara rätten upplöst och om förhållandet omedelbart skriftligen underrätta

högste militäre chefen på stället. Föreskrift om dylik skyldighet torde

böra intagas i slutet av förevarande paragraf.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Bland annat till förebyggande av möjligen uppkommande tvekan om innebörden

av det i denna paragraf under 1 använda uttrycket »gärningen»

torde orden »förövat gärningen och förskyller» lämpligen utbytas mot »förövat

åtalade gärningen och jämlikt 1 § förskyller».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 98

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 februari

1949 avgivna utlåtande över de den 3 december 1948 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

och

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen har av lagrådet

lämnats utan erinran.

Med avseende å förslaget till lag om ändring i lagen om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig har lagrådet hemställt, att till 11 § måtte fogas en

föreskrift om skyldighet för ordförande i ståndrätt att, när målets prövning

avslutats utan att leda till dom, förklara rätten upplöst och om förhållandet

omedelbart skriftligen underrätta högste militäre chefen på stället. Denna

hemställan har jag ansett mig böra beakta. Dessutom ha, med anledning

av de erinringar som vid 6 § framställts av lagrådets enskilda ledamöter,

vissa jämkningar vidtagits i nämnda paragraf i syfte att förekomma att till

ordförande eller lagfaren ledamot i ståndrätt utses någon som är olämplig

för uppdraget.

Vid 4 § ha två av lagrådets ledamöter förordat ett tillägg av innebörd, att

ståndrätt som tillsatts av behörig chef icke har att pröva, huruvida åtgärden

bort vidtagas. Som skäl härför har i främsta rummet åberopats, att

tvekan eljest kunde uppstå, huruvida det, vid sidan av övriga villkor för

fällande dom, jämväl skulle krävas att ståndrätten funne styrkt att brottet

förövats i samband med krigsföretag och att den brottslige gripits på bar

gärning. Enligt min mening framgår redan av 11 § tillräckligt tydligt, att

ståndrätten icke behöver inlåta sig på prövning av dessa spörsmål utan

kan begränsa sig till de frågor som omförmälas i sistnämnda paragraf. Jag

har därför icke funnit någon särskild bestämmelse i ämnet påkallad.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Lika litet har jag ansett erforderligt att, på sätt inom lagrådet jämväl

ifrågasatts, föreskrifter meddelas om skyldighet att tjänstgöra som ledamot

i eller åklagare vid ståndrätt eller om omröstning i andra fall än dem som

avses i 11 §. Vad särskilt angår omröstningen torde det allmänt betraktas

som en vedertagen grundsats att, om ej annat särskilt stadgats, beslut skall

fattas med enkel majoritet. I övrigt må framhållas, att det av praktiska skäl

knappast låter sig göra att uttryckligen reglera alla spörsmål som kunna

tänkas uppstå i samband med en rättegång vid ståndrätt. I praktiken lära

emellertid några större olägenheter icke komma att föranledas härav.

Ej heller har vad enskilda ledamöter av lagrådet i övrigt anfört synts

mig innefatta tillräcklig anledning till avvikelse från det remitterade förslaget.

Utöver de ändringar för vilka nyss redogjorts ha emellertid vissa formella

jämkningar vidtagits.

Härefter hemställer föredraganden att de i enlighet med det anförda

jämkade förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

4 liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 98.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:374 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 s. 15 i texten
  2. 1LU 1949:48 Memorial med föranledande av kamrarnas beslut beträffande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni s. 1 i texten
  3. 1LU 1949:43 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag t s. 1 i texten
  4. 1LU 1949:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 s. 1 i texten