Sök i Ratio Lex

Angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken, m. m

1950-03-10 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:157, Angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

1

tfr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående teckning av

aktier i den statliga affärsbanken, m. mgiven Stockholms

slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas vissa frågor rörande den statliga affärsbankens

organisation m. m. Bl. a. föreslås, att fjolårets principbeslut om inrättandet

av banken inte skall fullföljas i den del det avsåg överförande av riksbankens

avdelningskontor till affärsbanken.

För aktieteckning i affärsbanken äskas ett investeringsanslag på 30 miljoner

kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 157.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.-ts proposition nr 157.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets samtliga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld.

I proposition (nr 151) till 1949 års riksdag framlade Kungl. Maj :t -— i

anledning av ett av 1945 års bankkommitté därom den 4 mars 1949 avgivet

betänkande (SOU 1949: 13) — förslag angående inrättande av en statlig

affärsbank. I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll föredragande

departementschefen bland annat, att han i likhet med kommittémajoriteten

ansåge vägande skäl tala för att staten dreve affärsbanksrörelse. Vidare borde

enligt departementschefens mening Jordbrukarbanken utgöra stomme i

en blivande statlig affärsbank. Om det skulle vara möjligt för den statliga

affärsbanken att med sin affärsbanksmässiga verksamhet omspänna hela

landet samt att fullgöra de övriga — särskilt de fondförvaltande — uppgifter,

som kommittén praktiskt taget enhälligt önskade anförtro den statliga

banken, bleve det emellertid nödvändigt att utrusta densamma med en

mera utbredd kontor sorganisation än Jordbrukarbanken hade. Med hänsyn

till att man i nuvarande läge borde undvika material- och kostnadskrävande

nyetableringar syntes det lämpligt att utnyttja de betydande organisatoriska

resurser, som riksbankens avdelningskontor representerade. Det förutsattes

därvid, att detta kunde bliva möjligt utan att riksbankens centralbanksmässiga

verksamhet därigenom försvårades. Enligt departementschefens

uppfattning kunde riksbankens behov av kontaktorgan för sina marknadsreglerande

ingripanden väl tillgodoses genom samarbete mellan riksbanken

och den statliga affärsbanken. Av dessa skäl anslöt sig departementschefen

till förslaget om att en statlig affärsbank borde inrättas, bestående av Jordbrukarbanken,

vissa andra kontor, erhållna i samband med avvecklingen av

Göteborgs handelsbanks verksamhet, samt — eventuellt med vissa undantag

— riksbankens avdelningskontor.

I fråga om principerna för bankens rörelse erinrade departementschefen,

att delade meningar rått inom kommittén. Problemet syntes böra beaktas

vid de fortsatta utredningarna, men det syntes i huvudsak icke vara möjligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. Maj.ts proposition nr 157.

att annorledes än på grundval av erfarenheterna från bankens rörelse taga

ställning till spörsmålet. Departementschefen ansåg emellertid, att statliga

myndigheter och sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes

av staten, borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt

detta icke medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem.

Angående den statliga bankens fondförvaltande uppgifter uttalade departementschefen,

att han principiellt delade bankkommitténs mening att åt

den statliga banken efter hand borde anförtros olika uppgifter i den statliga

kreditgivningen. Denna fråga borde ytterligare utredas. Vad riksbankens

avbetalningslånefond angick förelåge skäl såväl för avveckling av fonden

som för ett fullföljande av långivningen ur densamma. Huru denna fråga

borde lösas finge jämväl ytterligare övervägas. Departementschefen var ense

med bankkommittén om att bankens fondförvaltande uppgifter borde betraktas

såsom banken givna förvaltningsuppdrag, för vilkas utförande ersättning

av statsmedel skulle utgå. Sådan ersättning borde motsvara bankens

verkliga, icke täckta kostnader för ändamålet, häri inräknade på göromalen

belöpande andelar i bankens fasta kostnader. Vad angick övriga

frågor uttalade departementschefen, att de utredningar, som berörde överförandet

till den statliga banken av den del av riksbankens rörelse, som ej

vore av centralbankskaraktär och därmed sammanhängande problem —

bl. a. det förutnämnda samarbetet mellan riksbanksledningen och den statliga

banken samt den närmare organisationen av sistnämnda banks ledning

syntes böra verkställas gemensamt av de båda bankerna. Departementschefen

förutsatte härvid, att förhandlingar skulle komma att äga rum med

de berörda personalorganisationerna. I samband med Jordbrukarbankens

omvandling borde jämväl övervägas en ändring av bankens namn.

Statsutskottet uttalade (uti. nr 154) att frågan om inrättandet av en

statlig affärsbank nu borde lösas, och ansåg, att vid organisationen av en

sådan affärsbank riksbankens avdelningskontor — eventuellt med vissa

undantag — borde övertagas. Utskottet framhöll, att det icke vore berett

att taga ställning till frågan om de principer, enligt vilka den nya banken

skulle drivas. I likhet med departementschefen ansåg utskottet, att denna

fråga skulle göras till föremål för fortsatt övervägande.

Utskottet erinrade om, att frågan om den närmare organisationen av den

statliga affärsbanken och dess ledning in. m. borde ytterligare utredas, varvid

också skulle behandlas de personalfrågor, vilka sammanhängde med

överförandet av den del av riksbankens verksamhet, som ej vore av centralbanksnatur,

till den statliga affärsbanken. Enligt utskottets mening vore

det önskvärt, alt den kreditgivning till allmänheten, som staten uppehölle,

i möjligaste mån samordnades, liksom det vore önskvärt, att den eller de

myndigheter, som skulle förvalta krediterna, vore företrädda på så många

platser i landet, att kontakt med den lånesökande allmänheten kunde tillfredsställande

uppehållas. Även utskottet uttalade, att frågan i vilken utsträckning

denna fondförvaltning kunde anförtros åt den statliga affärsbanken

borde ägnas stor uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet i sitt utlåtande föreslagit

(skr. nr 265).

I skrivelse den 20 maj 1949 hemställde Kungl. Maj :t till fullmäktige i

riksbanken att i samråd med Jordbrukarbanken låta verkställa den i förenämnda

statsrådsprotokoll och utskottsutlåtande förutsatta utredningen angående

överförandet till den statliga affärsbanken av den del av riksbankens

rörelse, som ej vore av centralbankskaraktär, och därmed sammanhängande

problem.

Med anledning därav tillsatte fullmäktige och Jordbrukarbankens styrelse

för ifrågavarande utredning gemensamt en kommitté — i det följande benämnd

affärsbankskommittén — bestående av två representanter för riksbanken,

nämligen riksbankschefen Klas Böök och bankdirektören Hjalmar

Ekengren med vice riksbankschefen Harald Magnusson och bankdirektören

Gunnar Månsson såsom ersättare samt två representanter för Jordbrukarbanken,

nämligen ordföranden i denna banks styrelse, advokaten Alf Lindahl

och bankens verkställande direktör Curt Lindahl med bankdirektören

Robert Sundvik som suppleant. Jämlikt bemyndigande utsågo därefter riksbankens

och Jordbrukarbankens representanter generaltulldirektören Vidar

Fahlander att vara opartisk ordförande i kommittén.

Sedan denna kommitté slutfört sitt arbete i vad det avser de organisatoriska

frågor, vilka fallit inom kommitténs uppdrag, har kommittén till fullmäktige

med skrivelse den 20 januari 1950 avlämnat »Utredning angående

överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank

in. in.» (SOU 1950:6). Med skrivelse den 16 februari 1950 ha fullmäktige

överlämnat kommitténs skrivelse och utredning.

Affärsbankskommittén har i sin skrivelse erinrat om att kommittén vid

fullföljandet av sitt uppdrag haft att utgå från det principbeslut som meddelats

av 1949 års riksdag. Utgångspunkten hade sålunda varit given, nämligen

att en statlig affärsbank skulle inrättas efter de riktlinjer, vilka uppdragits

vid riksdagens behandling av frågan. Vid sitt arbete hade kommittén funnit

att de med principbeslutet åsyftade fördelar, vilka åberopats av 1945 ars

bankkommitté, icke kunde uppnås utan att i flera avseenden uppstode olägenheter

och svårigheter av såväl mera allmän som praktisk natur, vilka affärsbankskommittén

icke varit i stånd att i önskvärd grad undanröja. Därest

man av den statliga affärsbanken ville kräva, att den, efter att ha övertagit i

varje fall flertalet av riksbankens avdelningskontor och en del av riksbankens

rörelse, skulle vid behov kunna fullgöra vissa av de kreditmarknadsreglerande

uppgifter, som hittills åvilat riksbanken — något som det inom

kommittén rått delade meningar om — uppstode vanskligheter att förena ett

dylikt krav med önskemålet om en rörelse uteslutande inriktad efter affärsmässiga

linjer. Vissa delar av riksbankens rörelse, vilka som en konsekvens

av principbeslutet borde av tekniska skäl överföras till den statliga affärsbanken,

kunde icke utan vidare på ett naturligt sätt inordnas i en ren affärsbanksrörelse.

Olägenheter uppstode i vissa hänseenden på grund av att riks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 157.

5

banken icke vidare kunde handhava sedeldistributionen och medverka vid

myntdistributionen. Man syntes icke heller helt kunna undvika svårigheter

vid förenandet inom en och samma institution av affärsbanksrörelse med förvaltning

av ett stort antal lån från statliga lånefonder, i många fall med socialt

syfte. Vidare mötte på personalområdet åtskilliga problem av svårbemästrad

art och man finge räkna med en relativt lång övergångstid, innan

dessa problem kunde bliva slutligt avvecklade på ett sådant sätt, att irritationsmoment

och hinder för en rationell personalorganisation inom den statliga

affärsbanken eliminerades.

Fullmäktige ha för sin del anfört, att de med hänsyn till nyssnämnda svårigheter

funnit det tveksamt, huruvida fjolårets principbeslut nu borde fullföljas

i vad det avsåge överlämnandet till den statliga affärsbanken av den

del av riksbankens rörelse som ej vore av centralbanksmässig karaktär.

Skulle Kungl. Maj :t och riksdagen, trots dessa betänkligheter, finna att 1949

års principbeslut till alla delar borde vidhållas, biträdde fullmäktige affärsbankskonnnitténs

mening att samtliga riksbankens avdelningskontor borde

övergå till den nya banken.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att man inom fullmäktige befarat, att

riksbankens möjligheter att i konjunktur ut jämnande syfte påverka kreditmarknaden

genom en aktiv konjunkturpolitik skulle minskas, om en del av

riksbankens rörelse samt avdelningskontoren skulle överföras till den statliga

affärsbanken. Dessa farhågor, om vilkas berättigande delade meningar

framkommit, kunde emellertid skingras under vissa förutsättningar. Sålunda

funne fullmäktige det angeläget att den nya banken utrustades med sådana

resurser, att den finge möjlighet att fullfölja anspråken på densamma som

medverkande i en aktiv konjunkturpolitik. Fullmäktige föresloge därför, att

av riksdagen utverkades bemyndigande för Kungl. Maj :t att, i ett läge, då det

ur samhällssynpunkt krävdes av den statliga affärsbanken, att den i konjunkturutjämnande

och kreditreglerande syfte utövade en mera vidsträckt

kreditgivning än vad bankens normala resurser kunde möjliggöra, och efter

hörande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, besluta

att staten till den statliga affärsbankens förfogande ställde en garantifond

på högst 100 miljoner kronor, bestående av svenska statens obligationer.

För att systemet med garantifond skulle bli effektivt borde emellertid enligt

fullmäktige riksbanken erhålla befogenhet att, i den mån så befunnes lämpligt,

insätta medel i den statliga affärsbanken. De krediter, som skulle möjliggöras

av bemyndigandet, borde fylla rimliga anspråk på bankmässig säkerhet.

Enligt fullmäktiges mening vore det vidare, för att statsmakterna ytterligare

måtte kunna gardera sig mot den risk, som kunde följa av att riksbankens

möjligheter att påverka kreditmarknaden minskades, nödvändigt att

riksbanken erhölle clt inflytande på statsbankens ledning och därjämte lämpligt,

att riksbanken deltoge i den föreslagna ökningen av aktiekapitalet.

Med stöd av vad i skrivelsen anförts ha fullmäktige föreslagit att fullmäktige

finge utse hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse, att förslaget

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

om att en garantifond under vissa förhållanden måtte ställas till affärsbankens

förfogande genomfördes samt att riksbanken medgåves rätt att insätta

medel i affärsbanken.

Inom fullmäktige har en minoritet (herrar Böök, Gränebo och Bergvall)

bestämt förordat, att jämkning i det av 1949 års riksdag fattade principbeslutet

vidtoges av sådan innebörd att riksbanken i huvudsak bibehölle sin nuvarande

rörelse och sitt nuvarande kontorsnät. I anslutning till den tveksamhet

huruvida fjolårets principbeslut nu i vissa avseenden borde fullföljas,

varåt fullmäktiges majoritet givit uttryck, ville minoriteten särskilt framhålla,

att ett överförande till den statliga affärsbanken av huvuddelen av den

fondförvaltning, som för närvarande utövades av riksbanken, syntes komma

att innebära en avsevärd belastning för affärsbanken vid fullföljandet av

dess verksamhet. Man kunde enligt minoriteten icke heller bortse från att

vissa principiella betänkligheter kunde resas mot att beslutanderätten i fråga

om beviljande av bosättningslån samt efterskänkande och avskrivning av sådana

lån och egnahemslån överflyttades till ett statligt bolag. Därest frågan

löstes så att riksbanken i huvudsak bibehölle sin nuvarande rörelse och sitt

nuvarande kontorsnät, borde arbetet på rationaliseringen av riksbankens

organisation intensifieras samt en översyn av kontorsnätet äga rum, som

kunde leda till förändringar beträffande antal och placeringar. Samtidigt borde

undersökas, huruvida icke ytterligare uppgifter, som sammanhängde med

förvaltningen av statliga lånefonder och kamerala göromål, åvilande eller

planerade att påläggas staten och dess organ, kunde överflyttas till riksbanken.

Härigenom skulle den centralisering av den statliga fondförvaltningen,

som framställts som ett önskemål, efter hand kunna vinnas. Om denna fondförvaltning

handhades av riksbanken, vars nuvarande organisation och kontorsnät

borde vara i stort sett väl ägnade att på ett ur såväl statens som låntagarnas

synpunkt tillfredsställande sätt omhänderha ifrågavarande uppgifter,

syntes bättre förutsättningar föreligga för att de speciella syften bleve

tillgodosedda, för vilka statliga utlåningsfonder inrättats, än om förvaltningen

förlädes till ett statligt bankbolag, vars rörelse måste bedrivas med den

ekonomiska lönsamheten såsom ett av de huvudsakliga intressena.

I detta sammanhang har minoriteten framhållit, att den utredning, som

verkställts genom affärsbankskommitténs försorg, icke givit belägg för att

någon mera avsevärd kostnadsbesparing skulle vara att påräkna under en

följd av år, om riksbankens avdelningskontor och en del av riksbankens rörelse

överfördes till den statliga affärsbanken. Särskilt om ytterligare uppgifter

av fondförvaltande eller besläktad art anförtroddes riksbanken, torde

enligt minoritetens mening genom en dylik överföring någon besparing ej

kunna vinnas ens på längre sikt, eftersom den icke utnyttjade kapacitet som

f. n. möjligen kunde föreligga hos vissa av de högsta tjänstemännen vid riksbankens

avdelningskontor, härigenom skulle absorberas.

En lösning efter antydda linjer skulle enligt minoritetens mening avlägsna

huvuddelen av de svårigheter som affärsbankskommittén framhållit. Av sär
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

7

skild betydelse vore, att den fundamentala frågan om ett tillgodoseende

inom ramen för en statlig affärsbank av önskemål om en affärsmässig rörelse

och krav på resurser och förmåga att fullgöra vissa kreditpolitiska

uppgifter —- en fråga som inom kommittén givit upphov till delade meningar

— skulle träda i bakgrunden, därest riksbanken bibehölle sin nuvarande

organisation och därigenom sina möjligheter att i penningpolitiskt syfte direkt

ingripa på penning- och kapitalmarknaden. Även de av kommittén påtalade

problemen beträffande sedel- och myntdistributionen samt på personalområdet

skulle bortfalla.

Den ifrågasatta modifikationen av 1949 års riksdags principbeslut, borde

enligt minoriteten väl kunna paras med en utbyggnad och förstärkning av

den nya banken och vara ägnad att förbättra denna banks möjligheter att

på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter som statlig affärsbank.

Detta borde icke utesluta, att erforderligt samarbete komme till stånd mellan

riksbanken och den nya banken i syfte att på bästa möjliga sätt tillgodose

allmänna intressen på kreditpolitikens område eller att riksbanken,

om så befunnes lämpligt, överförde vissa delar av sin nuvarande rörelse, i

den män de vore av rent affärsbanksmässig karaktär, till den statliga affärsbanken.

Inom fullmäktige ha därjämte särskilda yttranden avgivits av herr Böök,

respektive herrar Gränebo och Bergvall.

Herr Böök, som förklarat att han anslutit sig till vad fullmäktiges majoritet

anfört beträffande garantifonden och sammansättningen av bankens

styrelse, har närmare utvecklat sin ståndpunkt i vad avser majoritetens uttalande

att riksbanken borde erhålla ett inflytande på statsbankens ledning

och att riksbanken lämpligen borde deltaga i den föreslagna ökningen av

Jordbrukarbankens aktiekapital.

Böök har framhållit, bland annat, att därest riksbanken skulle bibehålla

sin hittillsvarande roll såsom organ för penningpolitiken, det syntes erforderligt,

att ett överlämnande till en annan institution av en del av riksbankens

möjligheter att påverka kreditmarknaden kombinerades med åtgärder,

varigenom riksbanken erhölle erforderligt inflytande i denna institutions

ledning. Eljest skulle ett dylikt överlämnande innebära att riksbanken

berövades en del av de penningpolitiska instrument, som den sedan

lång tid haft till sitt förfogande, utan att någon motsvarande minskning av

riksbankens hittills förutsatta skyldigheter i de penningpolitiska sammanhangen

övervägdes. Det skulle jämväl medföra en förskjutning i den hävdvunna

fördelningen mellan regering och riksdag av inflytandet på penningpolitiken.

Om det av riksdagen fattade principbeslutet ansåges böra i sin helhet genomföras,

funne sig Böök sålunda icke kunna tillstyrka, att detta skedde

efter de av affärsbankskonnnittén förordade riktlinjerna annat än under

förutsättning att riksbanken bereddes möjlighet att teckna halva aktieka
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl■ Maj.ts proposition nr 157.

pitalet i den nya banken och att riksbanksfullmäktige finge oinskränkt rätt

att tillsätta hälften av ledamöterna i den nya bankens styrelse.

Böök har slutligen framhållit, bland annat, att möjligheterna för en annan,

delvis nyskapad institution att i sin övriga verksamhet utan menliga

konsekvenser infoga och på ett ur allmänna synpunkter tillfredsställande

sätl handhava den del av riksbankens uppgifter och rörelse, som skulle

överföras och som av ålder bedrivits av riksbanken, vore helt oprövade och

hade inom såväl affärsbankskommittén som fullmäktige bedömts såsom

osäkra. Dessa omständigheter syntes Böök utgöra ytterligare ett argument

för att vidtaga den modifikation av principbeslutet, som han tillsammans

med två av fullmäktiges övriga ledamöter ifrågasatt.

Herrar Gränebo och Bergvall ha i särskilt yttrande uttalat att, för den

händelse den av dem tillsammans med herr Böök företrädda uppfattningen

om bibehållande i huvudsak av riksbankens avdelningskontor ej skulle vinna

gehör utan principbeslutet i sin helhet ansåges böra fullföljas, de ville anmäla

en från fullmäktiges majoritet i väsentligen två avseenden avvikande

uppfattning.

Sålunda ha dessa ledamöter anfört, att om principbeslutet av år 1949

fullföljdes, frågan om huruvida den nya affärsbanken skulle anförtros

några speciella konjunkturpolitiska uppgifter borde göras till föremål för

en helt annan och grundligare utredning än den som hittills ägnats åt frågan.

De förklarade sig visserligen helt dela den ståndpunkt, som varit vägledande

för affärsbankskommitténs majoritet, nämligen övertygelsen om

behovet av en aktiv konjunkturpolitik, men de kunde icke finna att förslaget

om en speciell garantifond på högst 100 miljoner kronor vore tillrådligt.

Affärsbanken syntes icke utan förfång för sin rörelse kunna anförtros

en uppgift av denna art. I varje fall skulle den nya affärsbanken,

om denna uppgift anförtroddes banken, under vässa perioder komma att

bedriva en rörelse, som väsentligen skilde den från övriga affärsbanker,

medan åtminstone hittills förutsättningen för den statliga affärsbanken varit,

att den skulle bedriva sin rörelse i konkurrens med privatbankerna på

i huvudsak samma villkor som dessa.

De ha vidare ansett det framlagda förslaget om att riksbanken skulle erhålla

ett inflytande på den statliga bankens ledning därigenom att fullmäktige

skulle få tillsätta halva styrelsen i den nya affärsbanken och att

riksbanken eventuellt deltoge i den föreslagna ökningen av aktiekapitalet

icke vara ur principiell synpunkt tillrådligt. Det vore angeläget att riksbanken,

som i sin egenskap av centralbank hade en serie funktioner gentemot

de enskilda affärsbankerna, icke i förhållande till den statliga affärsbanken

finge en ställning, som i onödan gåve stöd och näring åt uppfattningen,

att centralbanken måhända favoriserade den statliga affärsbanken

på de övrigas bekostnad eller eljest i fråga om dennas rörelse toge särskilda

hänsyn, vilket skulle kunna försvåra ett förtroendefullt samarbete med affärsbankerna.

Den nya affärsbankens styrelse borde därför tillsättas antingen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

helt av Kungi. Maj :t eller ock, om detta skulle anses önskvärt med hänsyn

till att affärsbanken övertoge en del funktioner, som nu tillhörde riksbanken,

till hälften av Kungl. Maj :t och till andra hälften av riksdagen

genom särskilda elektorer.

Vice riksbankschefen Magnusson, som till protokollet antecknat visst uttalande,

har ansett att de olägenheter och svårigheter, som vore förenade

med ett fullföljande av principbeslutet vore så betydande, att fullmäktige

vid sitt ställningstagande till hela frågan ej kunde underlåta att taga hänsyn

till dem. Enligt Magnussons mening vore det icke någon god lösning varken

för riksbanken eller för den blivande statliga affärsbanken, som kommittén

föreslagit. Denna lösning innebure nämligen, att riksbanken för att

kunna sköta sina uppgifter, t. ex. i vad avsåge sedel- och myntdistributionen

och reglerandet av kreditmarknaden, blevo beroende av det samarbete som

kunde ernås med den statliga banken, medan å andra sidan denna, som

skulle driva affärsmässig rörelse, bleve betungad med dels vissa uppgifter

för riksbankens räkning, dels också med förvaltningen av lån från statliga

fonder. Den föreslagna omorganisationen resulterade följaktligen i att

riksbankens effektivitet såsom centralbank förminskades samtidigt som

den statliga affärsbanken på grund av de speciella uppgifter, som ålades

den, ej bleve någon effektivt arbetande affärsdrivande bank.

Suppleanterna herrar Alf Johansson, Patrik Svensson, Persson och Ahlkvist

ha anmält att de instämde i vad som anförts i fullmäktiges skrivelse.

Herr Waldemar Svensson har biträtt den uppfattning som företrätts

av herrar Gränebo och Bergvall.

Herr Sundén har i avgivet yttrande på anförda skäl anslutit sig till tanken

att en sådan lösning av förevarande problem borde eftersträvas, vilken

innebure att riksbanken i huvudsak bibehölle sitt nuvarande kontorsnät

och sina möjligheter att bedriva direkt utlåning till allmänheten i sådana

former och i den utsträckning som svarade mot denna utlånings ekonomisk-politiska

syftning. Riksbankens samlade resurser skulle kunna ge

denna bank större möjligheter till effektiva insatser på detta område än som

kunde tänkas stå någon annan institution till buds.

Herr Hedlund hade låtit anmäla att han vore av samma mening som herrar

Gränebo och Bergvall.

Över fullmäktiges skrivelse samt affärsbankskommitténs betänkande ha,

efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontorct, statskontoret,

bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket och svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att de av affärsbankskommittén

antydda svårigheter, som vore förbundna med ett fullföljande av 1949

års principbeslut, visserligen i stor utsträckning skulle bortfalla om en klar

och otvetydig skiljelinje uppdroges mellan riksbanken och den statliga affärsbanken,

vilket fullmäktige ansåge nödvändigt, och affärsbanken icke gjordes

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

KungI. Maj:ts proposition nr 157.

till ett instrument för en konjunkturbetonad kreditpolitik. Trots detta ha

fullmäktige emellertid förklarat sig dela den tveksamhet, åt vilken flertalet

inom bankofullmäktige givit uttryck, beträffande frågan om och i vilken utsträckning

riksbankens uppgifter av icke centralbanksmässig karaktär borde

överföras på den nya banken. Denna fråga liksom spörsmålet om införlivande

med den nya banken av riksbankens avdelningskontor borde enligt fullmäktige

göras till föremål för ytterligare överväganden och förhandlingar

mellan riksbanken och affärsbanken.

Fullmäktige förordade därför, att riksbanken — oaktat detta i viss mån

skulle innebära en jämkning av principbeslutet — tills vidare bibehölle i

huvudsak nuvarande organisation och arbetsuppgifter och att affärsbanken

icke anförtroddes speciella uppgifter i samband med en av staten bedriven

konj unkturmässig kreditpolitik.

Förslaget om att affärsbanken skulle utrustas med en särskild garantifond

i konjunkturpolitiskt syfte avstyrlces av fullmäktige. De ha framhållit,

att riksbanken borde, i den mån i ett krisläge särskilda åtgärder i sådant

avseende funnes påkallade, erhålla härför erforderliga fullmakter.

Beträffande frågan huruvida riksbanken borde erhålla ett inflytande på

affärsbankens ledning och få deltaga i teckningen av aktier i affärsbanken

ha fullmäktige anfört, att de icke ansåge en sådan anordning lämplig, då den

nya banken borde erhålla en fullt självständig ställning i förhållande till

riksbanken. Självfallet uteslöte denna uppfattning icke, att ett nära samarbete

ändock komme till stånd mellan riksbanken och den statliga affärsbanken.

Statskontoret har förutsatt, att fjolårets principbeslut grundats på ingående

överväganden rörande de fördelar och olägenheter, som vore förbundna

därmed, och har därför ansett sig sakna anledning att diskutera frågan om

en lämpligare lösning eventuellt vore att riksbanken i huvudsak bibehölle sin

nuvarande rörelse och sitt nuvarande kontorsnät.

Beträffande frågan om den allmänna inriktningen av affärsbankens rörelse

och därmed sammanhängande fondbehov har statskontoret uttalat, att

den statliga bankverksamheten borde bedrivas efter rent affärsmässiga grunder

och sålunda icke tjäna som instrument för någon mera aktiv konjunkturpolitik.

I enlighet härmed har ämbetsverket avstyrkt förslaget att utrusta

banken med en särskild garantifond å 100 miljoner kronor. En dylik garantifond

skulle under normala förhållanden icke ha någon praktisk uppgift att

fylla och vid kristillfällen erforderliga åtgärder finge, oavsett uppfattningen

om affärsbankens roll såsom faktor i en konjunkturpolitisk verksamhet,

bliva föremål för enhetliga bedömanden från statsmakternas sida och dispositioner

träffas i överensstämmelse med situationens krav.

Statskontoret har med utgångspunkt från angivna uppfattning ansett, att

den statliga affärsbankens ledning borde intaga samma ställning som ledningen

för övriga statsägda aktiebolag. Sålunda borde styrelsens ledamöter

och suppleanter i första hand förordnas av Kungl. Maj:t. Skulle emellertid

riksdagen anse med sina intressen förenligt att öva omedelbart inflytande på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

11

ledningen genom utseende av visst antal ledamöter i styrelsen, syntes detta

lämpligen böra ske genom särskilt utsedda delegerade. Förslaget att riksbanken

skulle äga tillsätta hälften av styrelsemedlemmarna i den nya banken

och teckna halva aktiekapitalet har avstyrkts av statskontoret.

Förslaget om överflyttning av förvaltningen av vissa statliga lånefonder

från riksbanken till den statliga affärsbanken har ävenledes avstyrkts. Ämbetsverket

funne det vara stridande mot vedertagna förvaltningsprinciper att

åt en i aktiebolagsform driven affärsbank överlåta bestämmanderätten i fråga

om beviljande av lån ur särskilda, för olika sociala ändamål med av riksdagen

beviljade kapitalmedel inrättade lånefonder samt om efterskänkande

och avskrivning av sådana lån. I avvaktan på en rationalisering och förenkling

av den statliga fondförvaltningen, som statskontoret ansett böra närmare

utredas, borde de nu av riksbanken förvaltade lånefonderna -— med undantag

av avbetalningslånefonden — kvarbliva hos riksbanken.

Riksräkenskapsverket har förordat att, för den händelse den statliga affärsbanken

funnes böra utrustas med resurser att utöva kreditreglerande

funktioner motsvarande dem, som riksbanken nu i sin affärsbanksrörelse

kunde utöva, frågan huruvida förevarande spörsmål borde lösas genom inrättande

av en garantifond eller genom tillskapandet av en statlig konjunkturlånefond

gjordes till föremål för fortsatt utredning.

De olägenheter och svårigheter, som vore förbundna med fjolårets principbeslut,

vore enligt ämbetsverkets mening så betydande, att det icke syntes

möjligt att bortse från dem vid det slutliga ställningstagandet i frågan.

Verket har särskilt understrukit möjligheterna att utnyttja riksbanken med

dess avdelningskontor för ytterligare uppgifter, som sammanhänga med förvaltningen

av statliga lånefonder och kamerala göromål, och härigenom

ernå en centralisering av den statliga fondförvaltningen. Riksräkenskapsverket

funne det icke lämpligt att avveckla den organisation för statlig långivning

och fondförvaltning, som funnes inom riksbanken med dess avdelningskontor,

innan slutlig ställning tagits till frågorna angående statskontorets

framtida arbetsuppgifter och organisationen av länsstyrelsernas kamerala

verksamhet.

Riksräkenskapsverket har behandlat vissa särskilda problem i fråga om

fondernas förvaltning som uppkomma, därest fjolårets principbeslut skulle

genomföras. Det kunde enligt ämbetsverkets mening icke komma i fråga att

till den statliga affärsbanken överlämna beslutanderätten i fråga om efterskänkande

och avskrivning av utlämnade lån. Vidare måste själva fondredovisningen

handhavas av en myndighet med konto i rikshuvudboken. Vid

bestämmandet av vilken myndighet som skulle dels äga fatta beslut om

efterskänkande och avskrivning, dels redovisa fonderna mot rikshuvudboken

syntes enligt ämbetsverkets mening endast riksbanken kunna komma

i fråga.

Ilank- och fondinspektionen har utförligt behandlat frågan huruvida den

statliga affärsbanken vid sidan av vanlig bankmässig utlåning även skall

bedriva kreditgivning i konjunkturpolitiskt syfte med åsidosättande i större

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kurigl. Maj:ts proposition nr 157.

eller mindre utsträckning av sedvanliga krav på bankmässig säkerhet. Inspektionen

har bestämt avstyrkt en utökning av den statliga affärsbankens

uppgifter i enlighet med bankofullmäktiges förslag. Inspektionen har härom

anfört följande.

Det synes obestridligt, att en kreditverksamhet i konjunkturpolitiskt syfte

utgör ett hjälpmedel i den allmänna ekonomiska politiken, och att den

därför bör direkt samordnas med andra jämförliga åtgärder, främst de penningpolitiska,

såsom diskontoförändringar och open-market-operations in. m.

Då genomförandet av den av statsmakterna fastställda penningpolitiken i

första hand åvilar riksbanken såsom rikets centralbank, bör naturligen ledningen

av eu kreditgivning i konjunkturpolitiskt syfte ligga i riksbankens

händer. Det är uppenbarligen i insikt härom, som majoriteten inom bankofullmäktige

föreslagit sådana anordningar i fråga om äganderätten till den

statliga affärsbanken och bankens styrelse, att riksbankens inflytande över

affärsbanken skulle säkerställas.

Om emellertid, på sätt bankofullmäktiges majoritet föreslagit, riksbanken

får ett bestämmande inflytande över den statliga affärsbanken, kommer

automatiskt ansvaret för fullgörandet av den statliga bankens övriga

uppgifter — av vilka den främsta är att fungera som regulativ i förhållande

till de övriga affärsbankerna — också att falla på riksbanken. Denna sammanföring

av sinsemellan helt olika arbetsuppgifter skulle enligt inspektionens

mening icke tillgodose vare sig riksbankens penningpolitiska syften

eller samhällets behov av ett regulativ till de privata affärsbankerna. Å ena

sidan skulle sålunda riksbanken icke kunna undgå att i sin penningpolitiska

verksamhet taga hänsyn till den rent kommersiella rörelsen inom den

statliga affärsbanken; då denna rörelse skulle kräva allt större hänsynstagande

ju mera volymen ökades och kundkretsen växte, kunde förhållandena

lätt utvecklas därhän, att riksbankens handlingsfrihet i avseende å

penningpolitiken begränsades. Då riksbanken vidare bleve ansvarig för en

verksamhet, som direkt konkurrerade med affärsbankerna, konnne riksbankens

i och för sig grannlaga uppgift att fungera som en bankernas bank

att ytterligare kompliceras. Riksbankens möjligheter att i gott samarbete

med affärsbankerna påverka kreditmarknaden bleve härigenom försvagad.

Det kan också befaras att riksbanksledningens tid och krafter i allt för hög

grad skulle dragas från bankens främsta uppgift, att fungera som penningpolitiskt

centralorgan.

å andra sidan skulle en utökning av den statliga affärsbankens verksamhet

till att omfatta även utlåning i konjunkturpolitiskt syfte allvarligt försämra

möjligheterna för banken att fylla sina regulativa funktioner. Förutsättningarna

för en rättvisande jämförelse mellan den statliga bankens och

de privata bankernas rörelse skulle sålunda helt undanryckas; det förtjänar

i detta sammanhang framhållas, att bankofullmäktiges majoritet icke krävt

ens, att den i konjunkturpolitiskt syfte bedrivna utlåningen skulle bokföringsmässigt

hållas skild från den vanliga bankrörelsen. Vidare kan befaras,

att allmänheten skulle visa en viss obenägenhet att anlita och göra

sig beroende av en bank, vars ledning kunde antagas vara i särskilt hög

grad influerad av konjunkturpolitiska synpunkter, och där kunderna följaktligen

kunde tänkas bli behandlade efter andra och i vissa lägen snävare

linjer än dem, som tillämpades inom de konkurrerande, privata affärsbankerna.

Slutligen får icke förglömmas, att gränsdragningen mellan den

konjunkturpolitiska kreditgivningen — vid vilken eftergifter i fråga om

kravet på säkerheter skulle kunna göras — och den rent bankmässiga kreditgivningen

— där sådana eftergifter icke få förekomma — skulle ställa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mcij:ts proposition nr 157.

13

stora krav på deras omdöme, som hade att pröva kreditärendena; det är

här fråga icke endast om högt kvalificerade tjänstemän vid bankens huvudkontor,

utan också om tjänstemän vid en mängd medelstora och mindre

kontor, där anspråken på ledningen självfallet icke kunna ställas likt högt

som vid huvudkontoret. Sammanförandet av den mer eller mindre subventionsbetonade

kreditgivningen i konjunkturpolitiskt syfte och den rent bankmässiga

utlåningen kunde därför befaras skapa en tendens till eftersättande

av de bankmässiga säkerhetskraven med ty åtföljande ökade förlustrisker

för den statliga affärsbanken.

Helt allmänt kan slutligen tilläggas, att en så väsentlig omläggning av den

statliga affärsbankens nuvarande arbetsprogram, som här föreslagits, kan

vara ägnad att allvarligt störa bankens lugna utveckling.

Inspektionen har uttalat att, därest Kungl. Maj:t i frågan huruvida den

statliga affärsbanken skall bedriva jämväl konjunkturpolitisk kreditgivning

skulle finna övervägande skäl tala för den av bankofullmäktiges majoritet

uttalade meningen, inspektionen ansåge sig böra ifrågasätta, om det kunde

vara lämpligt, att inspektionen fungerade som tillsynsmyndighet för den

statliga affärsbanken, eftersom ett sådant uppdrag i vissa situationer komme

att innebära en överprövning av de åtgärder, som i realiteten vidtagits

av riksbanken i dess penningpolitiska verksamhet.

Av inspektionens ståndpunkt i förevarande fråga följde att förslagen om

rätt för riksbanken att deltaga i aktieteckningen och att utse halva styrelsen

i den statliga affärsbanken samt om rätt för Kungl. Maj :t att i vissa

fall tillhandahålla banken garantifondsobligationer enligt inspektionens uppfattning

icke heller borde realiseras.

Beträffande förslaget att samtliga riksbankens avdelningskontor skulle

övergå till den statliga affärsbanken har inspektionen anfört, att bibehållandet

av ett antal av de större avdelningskontoren inom riksbankens organisation

i hög grad skulle minska de svårigheter och olägenheter, som affärsbankskommittén

förmenat vara oundvikliga vid en överföring till den

statliga affärsbanken av hela kontorsnätet. Vissa med riksbankens fondförvaltning

sammanhängande spörsmål syntes kunna vinna en principiellt

bättre lösning än som föreslagits i betänkandet, därest riksbanken icke

tvingades avstå från samtliga sina avdelningskontor. Inspektionen har vidare

framhållit, att det väl knappast kunde bestridas, att en lokal organisation

för riksbanken i någon män skulle främja en kreditgivning av riksbanken

i konjunkturpolitiskt syfte. Inspektionen har därför ansett, att en

uppdelning av riksbankens avdelningskontor borde ske.

Vid denna uppdelning syntes enligt inspektionen böra beaktas, att riksbankens

lokala organisation i viss mån finge beredskapskaraktär; dess fulla

kapacitet kunde uppenbarligen icke utnyttjas annat än i vissa konjunkturlägen,

och det vore därtill synnerligen vanskligt att ställa någon prognos

rörande omfattningen i dessa lägen av den ifrågasatta kreditgivningen. Man

finge icke heller bortse från möjligheten att även andra former kunde skapas

för eu statlig stödverksamhet i konjunkturutjämnande syfte.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Med beaktande härav har inspektionen för sin del förordat, att riksbanken

bibehölle avdelningskontoren i Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro,

Sundsvall och Luleå, medan övriga avdelningskontor överfördes till statens

affärsbank. En sådan lösning syntes inspektionen bättre tillgodose de praktiska

synpunkter, som här borde vara avgörande, än en lösning efter principen

»allt eller intet».

Inspektionen har ansett att affärsbankskommitténs förslag i fråga om riksbankens

avdelningskontor borde modifieras i ytterligare ett avseende. Enligt

inspektionen skulle mycket vinnas, om överlämnandet av riksbankens avdelningskontor

till statens affärsbank kunde ske icke på en gång utan successivt

inom en tidrymd av förslagsvis fem år. En dylik lösning skulle framför

allt medgiva ett större hänsynstagande till personalens intressen; även

lokalfrågorna skulle bli lättare att lösa.

I anslutning till den ståndpunkt inspektionen såiunda intagit i förevarande

spörsmål har inspektionen framlagt förslag rörande den närmare arbetsfördelningen

mellan riksbanken och den statliga affärsbanken, varvid vissa

modifikationer i affärsbankskommitténs förslag förordats. Alla riksbankens

kommersiella uppgifter på såväl inlånings- som utlåningssidan skulle överföras

till affärsbankens verksamhetsområde. Avbetalningslånefonden skulle

avvecklas, men långivningen borde fullföljas av affärsbanken. Däremot har

inspektionen ansett, att riksbanken jämväl i fortsättningen borde handha

förvaltningen av bosättningslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustrikredit

ävensom avvecklingen av egnahemsorganisationens och hushållningssällskapens

förevarande låneportföljer, varvid dock förutsattes att

affärsbanken vid förefallande behov lämnade biträde åt riksbanken.

Svenska bankföreningen har under hänvisning till förutsättningarna för

1945 års bankkommittés förslag tagit bestämt avstånd från förslaget, att

den statliga affärsbanken skulle utrustas med särskilda resurser för kreditgivning

i konjunkturpolitiskt syfte genom en garantifond. Av samma skäl

har föreningen tagit avstånd från förslaget att riksbanken skulle få inflytande

över bankens verksamhet dels genom att riksbanken deltoge i den

föreslagna ökningen av aktiekapitalet, dels genom att riksbanken erhölle

rätt att tillsätta halva antalet ledamöter i bankens styrelse. Bankföreningen

har uttalat, att den för sin del ansåge att, därest den av flertalet inom

affärsbankskommittén och riksbanksfullmäktige omfattade meningen skulle

godtagas, att riksbankens kommersiella kreditgivning vid behov skulle kunna

användas jämväl i konjunkturpolitiskt syfte, så borde denna verksamhet

icke överlämnas till den statliga affärsbanken utan allt framgent omhänderhavas

av riksbanken, vilken det ensam borde tillkomma att fullfölja konjunkturpolitiska

syften. Riksbanken borde då också få behålla sina avdelningskontor.

Det syntes enligt bankföreningen under sådana omständigheter

även böra tagas under övervägande, huruvida icke jämväl den statliga

fondförvaltningen efter hand borde centraliseras till riksbanken i stället

för att överföras till den statliga affärsbanken.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

15

Departementschefen. Efter att ha tagit del av de nu verkställda utredningarna

ha bankofullmäktige i sitt yttrande uttalat stor tveksamhet rörande

lämpligheten att genomföra det vid förra årets riksdag fattade principbeslutet

om överförande av vissa delar av riksbankens rörelse och därmed

även av avdelningskontoren till den statliga affärsbanken. En minoritet i

fullmäktige har direkt avstyrkt en dylik överföring. I flertalet av de avgivna

remissutlåtandena ifrågasättes likaledes huruvida det f. n. är möjligt

eller lämpligt, att riksbanken avstår från sina avdelningskontor. Sålunda

ha riksgäldsfullmäktige och riksräkenskapsverket uttalat sig för att avdelningskontoren

åtminstone tills vidare bibehållas hos riksbanken och till

samma slutsats har bankföreningen kommit, dock från delvis andra utgångspunkter.

Bankinspektionen har däremot ansett att — även om icke

samtliga kontor böra överföras —- i varje fall en betydande minskning av

antalet avdelningskontor kan äga rum. Statskontoret har icke tagit upp

denna fråga till diskussion, då ämbetsverket förutsatt, alt fjolårets principbeslut

skall genomföras.

Av avgörande betydelse för remissmyndigheternas ståndpunktstagande

har varit dels frågan om möjligheten och lämpligheten att tilldela den statliga

affärsbanken uppgifter på det konjunkturpolitiska området, dels frågan

om förvaltningen av vissa statliga fonder vid ett avskaffande av riksbankens

avdelningskontor. Den första frågan sammanhänger med riksbankens

funktioner som centralbank, medan sistnämnda problem närmast är

av organisatorisk natur. Jag vill i det följande först behandla en del problem

som måste lösas för att vissa centralbanksmässiga uppgifter skola

kunna utföras utan att riksbanken har tillgång till ett över landet fördelat

kontorsnät.

1 aftärsbankskommitténs utlåtande har problemet i första hand diskuterats

i samband med frågan om inrättandet av en garantifond. Inom kommittén

ha rått delade meningar rörande lämpligheten och behovet av en

dylik tond. Riksbankens representanter ha liksom kommitténs ordförande

hävdat, att en nödvändig förutsättning för att riksbanken skulle kunna avstå

från de kreditförmedlande organ, som avdelningskontoren utgöra, vore,

att den statliga affärsbanken försåges med sådana resurser, att den vid behov

skulle äga möjligheter till eu utlåningspolitik, som kunde utgöra ett

aktivt led i konjunklurpolitiken. En sådan möjlighet skulle skapas genom

inrättandet av en garantifond, som föreslagits till 100 miljoner kronor,

samt rätt för riksbanken att verkställa insättningar i affärsbanken i den

män affärsbanken vore i behov därav. Jordbrukarbankens representanter

däremot ha ansett att av konjunkturpolitiken motiverade åtgärder av kreditpolitisk

natur fortfarande borde åvila riksbanken och att denna uppgift

skulle kunna handhas av riksbanken även utan tillgång på avdelningskontor.

Vidare har från bankens sida invändningar gjorts mot konstruktionen

av fonden och framför allt mot de möjligheter, som anordningen ansetts

skapa för en utlåning av icke affärsmässig karaktär. Remissmyndigheterna

ha, som anförts i det föregående, genomgående avstyrkt förslaget om ga
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

rantilond, i huvudsak med den motiveringen att konjunkturpolitiska uppgifter

av ifrågavarande slag icke rimligen borde åvila affärsbanken, då de

voro svåra att förena med de principer, som borde ligga till grund för bankens

rörelse.

I några remissutlåtanden har frågan om garantifonden sammankopplats

med spörsmålet om riksbankens inflytande på affärsbankens styrelse. Bankofullmäktige

ha i detta hänseende föreslagit, att fullmäktige skulle få utse

hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse samt därjämte ansett lämpligt,

att riksbanken tecknade aktier i affärsbanken. I den mån detta förslag

icke avstyrkts som en konsekvens av ståndpunktstaganden till garantifonden,

har i utlåtandena framhållits att det vore olämpligt med ett dylikt

inflytande från riksbankens sida, enär den statliga affärsbanken borde vara

fullt självständig i förhållande till riksbanken.

För egen del kan jag icke ansluta mig till den åsikten, att ett inrättande

av garantifond och spörsmålet om riksbankens deltagande i affärsbankens

styrelse skulle vara två frågor som intimt hänga samman. Beträffande förslaget

att riksbanken skulle utse en del av styrelsen i affärsbanken kunna

skäl anföras både för och emot detsamma. Ett visst samarbete mellan riksbanken

och den statliga affärsbanken är alltid nödvändigt och detta samarbete

måste intensifieras i vissa konjunkturlägen ävensom i andra situationer.

Uetta gäller vare sig riksbanken har avdelningskontor eller ej. Avsikten

med inrättandet av en statlig affärsbank har ju bland annat varit,

att den skall kunna utöva ett reglerande inflytande på räntesättning ävensom

andra in- och utlåningsvillkor på kreditmarknaden. Det synes självklart,

att det, om affärsbanken skall kunna handha denna uppgift på ett

tillfredsställande sätt, erfordras, särskilt under vissa förhållanden, ett intimt

samarbete mellan de båda bankerna och deras ledningar. Det lämpligaste

sättet för detta samarbete synes emellertid icke utan vidare klart och

jag ställer mig tveksam till en anordning av det slag, som bankofullmäktige

föreslagit. Svårigheter komma framför allt att uppstå i de fall, där

intressekonflikter av olika slag komma att förefinnas mellan centralbankspolitiken

och de affärsmässiga synpunkterna. Om styrelserna i de båda

bankerna delvis utgöras av samma personer, kan detta medföra svårigheter

såväl ur riksbankens som affärsbankens synpunkt.

Mot en garantifond med den av affärsbankskommitténs majoritet och

bankofullmäktige föreslagna utformningen har i remissutlåtandena riktats

stark kritik. Enligt min mening bygger denna kritik i stor utsträckning på

en missuppfattning. För egen del har jag sålunda — i motsats till flertalet

remissmyndigheter — bedömt förslaget om garantifond med utgångspunkt

från att även den kreditgivning, som skulle möjliggöras genom denna fond,

endast skulle grundas på att sådan säkerhet godkännes, som kan anses tillfredsställande

ur affärsmässig synpunkt. Att detta torde ha varit avsikten

synes framgå av såväl affärsbankskommitténs som bankofullmäktiges uttalanden.

Om det här gällt lån med icke bankmässig säkerhet, som sålunda

skulle vara särskilt riskfyllda, borde förslaget i väsentliga hänseenden fått

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

17

eu annan utformning. Det måste nämligen bl. a. anses orimligt att uppkomna

förluster då skulle täckas av affärsbankens egna medel, varigenom den

statliga affärsbanken skulle kommit i ett avsevärt sämre läge än övriga

kreditinstitut. Jag finner sålunda den framförda kritiken i väsentliga avseenden

överdriven. Enligt min uppfattning borde det därför inte vara omöjligt

att ge den statliga affärsbanken en sådan organisation, att den med bibehållande

av kravet på affärsmässig skötsel ändå kunde på sådant sätt biträda

riksbanken på det konjunkturpolitiska området, att riksbankens avdelningskontor

skulle bli överflödiga för sistnämnda bank.

Det andra huvudproblemet vid en eventuell indragning av riksbankens avdelningskontor

gäller frågan om förvaltningen av vissa fonder. Komplikationerna

på detta område ha givetvis varit föremål för 1945 års bankkommittés

uppmärksamhet men de numera verkställda utredningarna ha

givit ett avsevärt bättre material för frågans bedömning. Det är nu lättare

att bedöma i vilken mån förvaltningskostnaderna kunna nedbringas genom

att förvaltningen av fonderna överföres till affärsbanken. Även om tvekan

kan råda om vissa detaljer i kalkylerna, synes det sannolikt att besparingsmöjligheterna

genom en dylik överflyttning under de närmaste åren bli synnerligen

små. Troligt är att på längre sikt skulle de ekonomiska fördelarna

bli större. En särskild fråga är, om låneförvaltningen i dess helhet kan

överföras till affärsbanken. Såsom statskontoret och riksräkenskapsverket

framhållit torde det nämligen icke vara möjligt att ge ett statligt aktiebolag

beslutanderätt i fråga om avskrivning av statliga fordringar etc. Men detta

är endast en detalj i det hela, ett organisatoriskt spörsmål, som säkerligen

skulle kunnat lösas utan alltför stor svårighet. Närmast till hands hade legat

att träffa en sådan anordning, att avskrivningsärendena av affärsbanken

överlämnats till statskontoret för avgörande. Emellertid torde den pågående

utredningen om organisationen av rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen

komma att resultera i förslag om delvis ändrade arbetsuppgifter för

statskontoret och en minskning av de fondförvaltande uppgifter, som åvila

detta ämbetsverk. I alla händelser kan det vara tveksamt att på verket f. n.

lägga ytterligare uppgifter av det slag som nyss berörts. Men även andra

möjligheter än anlitande av statskontoret för dessa uppgifter torde föreligga
Ett

av de skäl, som förra året anfördes för en överflyttning av riksbankens

avdelningskontor till den statliga affärsbanken, gällde angelägenheten

att undvika material- och kostnadskrävande nyetableringar. De nu gjorda

undersökningarna tyda emellertid på, att ett sammanförande av kontoren

på flertalet platser icke skulle kunna ske utan betydande utgifter för ombyggnadsarbeten

av antingen riksbankens eller Jordbrukarbankens lokaler.

På en del platser skulle sammanförandet nödvändiggöra anskaffande av nya

lokaler. Härtill medverkar att av riksbankens 25 avdelningskontor endast

fi äro belägna i sådana städer, där Jordbrukarbanken icke förut har kontor.

Utredningarna ge vid handen, att ett sammanförande av kontoren icke

!! Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 157.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

skulle innebära så stora rationaliseringsvinster i vad avser lokalkostnaderna,

som tidigare antagits.

En fråga, som jag hittills icke berört och som heller icke kunnat i detta

sammanhang närmare diskuteras men som givetvis måste tillmätas vikt,

gäller personalen och de konsekvenser, som en sammanslagning skulle ha

för dess vidkommande. Affärsbankskommittén har i sitt uttalande omnämnt

de svårigheter på detta område, som synas uppkomma vid en sammanslagning.

I fjolårets principbeslut förutsattes, att rationaliseringsvinsterna

i personalhänseende skulle vara ganska betydande vid ett sammanförande

av riksbankens och Jordbrukarbankens kontor. Som jag vid behandlingen

av fondfrågorna framhållit ha kanske dessa rationaliseringars kostnadsbesparande

effekt något överdrivits. En viss outnyttjad kapacitet torde dock

finnas vid avdelningskontoren även om detta utrymme torde vara betydligt

mindre nu än tidigare såsom en följd av de mera omfattande arbetsuppgifter

som numera åvila riksbankens avdelningskontor. Man torde dessutom

få räkna med ganska betydande övergångsersättningar till riksbankens

personal i samband med en överflyttning till affärsbanken, varför

rationaliseringsvinsten i lönehänseende på kort sikt torde bli mindre än beräknad.

På längre sikt torde dock mera vara att vinna jämväl i detta avseende.

Av vad jag nu anfört framgår, att den utförda utredningen visserligen

ådagalagt, att ett överförande av riksbankens avdelningskontor till affärsbanken

icke skulle medföra fullt så stora fördelar, som förutsetts vid riksdagens

principbeslut i frågan förra året. Vissa nya organisatoriska svårigheter

ha också uppenbarats, varjämte övergångssvårigheterna visat sig betydligt

större, än vad då antogs. Enligt min mening skulle dessa problem

dock kunnat lösas och svårigheterna övervinnas på ett tillfredsställande

sätt. Icke obetydliga fördelar av sammanslagningen torde också alltjämt,

om man betraktar verkningarna utifrån statens samlade intresse, vara för

handen. Ett vidhållande av principbeslutet kunde därför vara försvarligt.

Men det bör erkännas, att utrymme finnes för en viss tveksamhet. En dylik

har kommit till starkt uttryck från riksbankens ledning, i vilken dessutom

framkommit yrkande från en stor minoritets sida om förenämnda besluts

upphävande. Jag finner för min del fördelarna av en sammanslagning

mellan affärsbanken och riksbankens avdelningskontor inte vara så stora,

att jag skulle vilja mot dessa av riksbankens ledning uttalade meningar föreslå

ett vidhållande av fjolårets principbeslut i denna del. Till denna ståndpunkt

föranledes jag även därav, att särskilt från affärsbankens sida knappast

några fördelar stå att vinna genom övertagande från riksbanken av

avdelningskontoren och de fondförvaltande uppgifterna.

För riksbankens del försittes å andra sidan det tillfälle till en omfattande

och snabbt genomförd rationalisering av dess verksamhet, som här föreligger.

Att en rationalisering är behövlig, har understrukits av vissa ledamöter

av bankofullmäktige. Jag vill biträda det i detta sammanhang gjorda

uttalandet om angelägenheten av ett intensifierat arbete för rationalisering

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

19

av riksbankens organisation samt översyn av dess kontorsnät. Men det kan

icke fördöljas, att eu genomgripande omorganisation blir svårare att genomföra,

då ej som nu samma möjligheter föreligga alt överföra personal

och kontor till en annan statlig verksamhet.

Det av bankinspektionen föreslagna alternativet att riksbanken skulle bibehålla

sex avdelningskontor, kan jag för egen del icke tillstyrka. Verksamhetsområdena

för kontoren skulle nämligen härvid bli så vidsträckta, att

i huvudsak samma svårigheter skulle uppkomma som om uppgifterna skulle

handläggas centralt av huvudkontoret.

Med den ståndpunkt jag har intagit till frågan om riksbankens avdelningskontor

finner jag icke anledning att till närmare diskussion upptaga

frågan om sättet för utseende av styrelseledamöter i den statliga affärsbanken

utan dessa torde få utses på samma sätt som hittills gällt för Jordbrukarbankens

vidkommande.

Någon anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om inrättande

för affärsbankens räkning av en garantifond har jag icke. Detta spörsmål

berör i grund och botten icke enbart den statliga affärsbanken. Det gäller

fastmera en medverkan i konjunkturpolitiken från samtliga kreditinstituts

sida i konjunkturlägen, då detta kan vara behövligt. Det gäller härvid inte

endast att söka skapa möjligheter för lämnande av krediter utan också att

förhindra, att lån med betryggande säkerheter uppsägas under hänvisning

till bankernas likviditet o. d. Detta har även under senare år förekommit och

haft till följd svårigheter icke endast för låntagaren utan också för de penningvårdande

myndigheterna. Jag bär för avsikt att inom den närmare tiden

ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t och därvid hemställa om

bemyndigande att igångsätta utredning rörande dessa spörsmål.

I detta sammanhang vill jag även understryka angelägenheten av att hela

den statliga fondförvaltningen blir föremål för översyn, sedan vissa denna

berörande utredningar slutförts.

Om riksbanken, i enlighet med vad i det föregående förordats, även framdeles

kommer att ha till sitt förfogande ett över landet fördelat kontorsnät,

blir en rad av de spörsmål, som diskuterats av affärsbankskommittén och i

remissutlåtandena, inte aktuella och torde därför inte här behöva upptas

till diskussion. Vissa frågor, som angå den statliga affärsbankens rörelse,

torde dock böra behandlas i detta sammanhang.

Vid fjolårets beslut om inrättande av en statlig affärsbank förutsattes,

att denna bank skulle ha tillgång till kontor över hela riket. Detta skulle

också ha blivit fallet, om riksbankens kontor överflyttats till affärsbanken.

Därest principbeslutet icke fullföljes i denna del, måste Jordbrukarbankens

kontorsnät kompletteras på annat sätt i vad avser vissa delar av

landet. För närvarande har Jordbrukarbanken sålunda icke kontor längre

norrut än Falun och Gävle. För att erhålla eu tillfredsställande kontorsorganisation

i Norrland torde erfordras kontor åtminstone i Luleå, Umeå,

Härnösand, Sundsvall och Östersund. Vidare har affärsbanken inget kontor

opaginerad Kontrollera mot PDF

•20

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

på Gotland. Även i övrigt kan någon ökning av kontorsnätet vara påkallad.

Huruvida de nya kontoren måste anskaffas genom nyetableringar är ännu

inte klart. Andra möjligheter kunna erbjuda sig, exempelvis därest riksbanken

kan avstå från något kontor i Norrland, genom kontorsbyten

eller genom förvärv av kontor från andra banker. Vid lämpliga tidpunkter

torde avdelningskontor för den statliga affärsbanken böra inrättas på nämnda

platser för att komplettera det nuvarande kontorsnätet. Det torde få ankomma

på affärsbankens styrelse att vidtaga de åtgärder, som i anledning

härav kunna erfordras.

I propositionen till förra årets riksdag uttalades, att samtliga myndigheter

samt sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes av staten,

borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt detta

inte medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. I den män en dylik

överflyttning icke redan skett, bör den nu komma till stånd och även omfatta

sådana uppdrag — främst utrikesaffärer — som hittills för nämnda

myndigheters och företags räkning ombesörjts av riksbanken eller annat

bankföretag.

Vid de nu verkställda utredningarna har vidare diskuterats frågan om

överflyttning av vissa checkräkningar — dock icke de viktigaste, nämligen

riksgäldskontorets och statsverkets — från riksbanken till affärsbanken, i

händelse riksbankens avdelningskontor indroges. Vid bifall till de av mig i

det föregående framlagda förslagen har frågan icke samma aktualitet men

jag förutsätter, att Kungl. Maj:t skall i varje särskilt fall äga besluta om

en dylik överflyttning, i den mån detta ur statens synpunkt befinnes lämpligt

och rationellt.

Affärsbankskommittén hade föreslagit, att Jordbrukarbankens grundfond,

som för närvarande uppgår till 40 miljoner kronor, skulle höjas med

30 miljoner. Genom att denna nyteckning skulle ske till en kurs av 150

procent — i likhet med vad som skedde vid den senaste nyemissionen —- skulle den sammanlagda fondökningen komma att utgöra 45 miljoner kronor.

Denna fondökning hade bedömts erforderlig med hänsyn till kommitténs

förslag om överflyttande till affärsbanken av vissa av riksbankens rörelsegrenar,

ävensom med hänsyn till nödvändigheten av en viss marginal

för bankens vidare utveckling. Om den förutsatta överflyttningen av uppgifter

till affärsbanken icke kommer till stånd i den av kommittén förutsatta

omfattningen, minskas behovet av fondförstärkning. Bankinspektionen

har i sitt utlåtande beräknat det omedelbara fondökningsbehovet till

15 miljoner kronor varutöver Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att medge

en ytterligare förstärkning av fonderna med 15 miljoner kronor. Jordbrukarbanken

har ansett ifrågavarande belopp väl avvägda. Med biträdande av

förslaget tillstyrker jag, att ett investeringsanslag äskas å sammanlagt 30

miljoner kronor, avsett för tecknande av aktier i Jordbrukarbanken till en

kurs av 150 procent eller samma kurs som gällde för den år 1949 verkställda

nyemissionen. Av beloppet torde 15 miljoner bli erforderliga för en ökning

av aktiekapitalet redan inom den närmaste tiden med hänsyn till den starkt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

21

ökade inlåningen i banken. Ianspråktagandet av resterande belopp kan bli

aktuellt, därest en fortsatt stegring av inlåningen skulle kräva ytterligare

fondökning, ävensom i sainband med den i det föregående förutsatta kompletteringen

av affärsbankens kontorsnät. Anslaget torde böra anvisas å

kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 under rubriken Fonden för statens

aktier.

Slutligen torde jag få erinra om det tidigare omnämnda, förra året gjorda

uttalandet, att vid Jordbrukarbankens omvandling till en statlig affärsbank

jämväl borde övervägas en ändring av bankens namn. Affärsbankskommittén

har övervägt följande namnförslag, nämligen AB Landsbanken i Sverige,

Sveriges Allmänna Bank AB samt AB Sveriges Kreditbank. Kommittén

har »ehuru med tvekan» förordat det förstnämnda förslaget. Av remissmyndigheterna

har bankinspektionen förordat namnet Sveriges Allmänna Bank

AB, medan statskontoret föreslagit, att den statliga affärsbanken skulle

kallas AB Svenska Statsbanken. Jordbrukarbankens styrelse har ansett att

det nya namnet bör bli AB Sveriges Kreditbank.

För egen del finner jag det av statskontoret föreslagna namnet icke

kunna ifrågakomma, då i utlandet med namn, vari »statsbank» ingår, i allmänhet

förstås vederbörande lands centralbank. De andra tre alternativen

innebära, att banken komme att kallas Landsbanken, Allmänna Banken eller

Kreditbanken. För egen del vill jag biträda Jordbrukarbankens förslag, att

den statliga affärsbanken erhåller namnet AB Sveriges Kreditbank.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

a) föreslå riksdagen att å kapitalbudgeten under rubrik

Fonden för statens aktier till Aktieteckning i Aktiebolaget

Jordbrukarbanken för budgetåret 1950/51 anvisa ett investeringsanslag

av 30 000 000 kronor;

b) genom proposition lämna riksdagen tillfälle att avgiva

yttrande angående de frågor i övrigt som av mig berörts i

det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. BU 1950:24 Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag om riksbankens personalorganisation efter utgången av år 1950 m. m. s. 5 i texten
  2. Rskr. 1950:321 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. in., såvitt propositionen avser ansl a1 i texten
  3. Rskr. 1950:310 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen hänvisats t a1 i texten
  4. SU 1950:182 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen avser anslagsfrågan. a1 i texten
  5. BU 1950:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m. såvitt propositionen hänvisats till bankoutskot s. 1 i texten