Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1950-03-31 · 89 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:241, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

1

Jir 241.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 31 mars

1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379); samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om

allmänna barnbidrag;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen denna dag hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen upptager förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet

efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för

statsbeskattningens vidkommande.

Sålunda föreslås att den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag

och familj eavdrag skall upphöra. Likaså föreslås avskaffande av bestämmelserna

om bankning och om det s. k. 20-kronorsavdraget.

1 fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 241.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunyl. Maj.ts proposition nr 241.

För skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och bott tillsammans

med andra maken, föreslås ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III

1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), som

under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft

hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås

skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig.

Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon av nyssnämnda

kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III

1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

De föreslagna ortsavdragen uppgå till omkring två tredjedelar av de statliga

ortsavdragens belopp.

Förutom i fråga om avdragsbeloppens storlek avvika de föreslagna bestämmelserna

om kommunala ortsavdrag jämväl i annat avseende från de statliga.

Enligt de föreslagna bestämmelserna göres nämligen icke någon skillnad

mellan ogift skattskyldig — utan husföreståndarinna -— med försörjningsskyldighet

mot barn och ogift skattskyldig, som är ensamstående, utan

ortsavdragen föreslås i båda fallen skola utgå med ett fast, av inkomstens

storlek oberoende avdrag. Vid den statliga beskattningen reduceras däremot

den senares ortsavdrag vid stigande inkomst.

Barnfamiljerna föreslås skola kompenseras för borttagandet av barnavdragen

genom en höjning av barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor.

Den föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen anses icke

kunna genomtöras utan att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande

fall, åt landsting. I detta hänseende föreslås att statsbidrag

skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till

kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en krona.

För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen föreslås att

stegringen av landstingsskatten alltid först skall avräknas å nämnda krona.

Statsbidragssystemet betraktas såsom ett provisorium och frågan förutsättes

skola senare omprövas.

Det föreslagna statsbidraget skall avse den skattehöjning utöver en krona

per skattekrona, som föranledes av de föreslagna ortsavdragen. Det blir

därför nödvändigt, att för varje kommun fastställa den skatteökning, som

skulle hava vållats av reformen, därest kommunen icke erhållit särskilt bidrag

från staten. Bidraget föreslås skola beräknas efter objektiva grunder

utan någon prövning av de kommunala inkomst- och utgiftsstaterna i samband

med bidragets bestämmande. Bidraget föreslås skola bestämmas en

gäng för alla och någon nedsättning eller successiv minskning av detsamma

under provisorietiden föreslås således icke.

Statsbidragets storlek föreslås skola bestämmas enligt följande metod.

Kommunens normala behov av skattemedel bestämmes med hänsyn till

det genomsnittliga utdebiteringsbehovet enligt staterna för åren 1948—1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det på detta sätt

beräknade utdebiteringsbehovet fördelas å skatteunderlaget enligt 1951 års

taxering, och den utdebitering, som erhålles om samma utdebiteringsbehov

fördelas å det med tillämpning av de föreslagna höjda ortsavdragen uträknade

skattekrontalet, skall anses utgöra den skatteökning, som föranledes

av ortsavdragens höjning.

En begränsning av statsbidraget till att avse den utdebiteringsstegring,

som överstiger en krona, skulle komma att medföra en ökning av den kommunala

inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss gräns.

Det förutsättes därför att 1949 års skatteutredning skall vid sin översyn av

den statliga inkomstskatteskalan för fysiska personer föreslå sådan jämkning

av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens höjning

erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.

Statens kostnader för genomförande av den föreslagna ortsavdragsreformen

hava beräknats till omkring 120 miljoner i direkta statsbidrag och 8

miljoner i minskade skatteintäkter, som föranledas av jämkningar i den

statliga inkomstskatteskalan. Därtill komma utgifter för höjning av barnbidragen,

beräknade till 51 miljoner kronor.

De föreslagna bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1952.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 och 3 mom., 49 §, 50 § 2 mom. och 52 §

1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna

till 22 § punkt 6., 48 §, 49 § punkt 1., 51 § och 62 § samma lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å

den i hemortskommunen taxerade

inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag

(grundavdrag och familjeavdrag)

på sätt nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp

I: 340 kronor; i ortsgrupp II: 380

kronor; i ortsgrupp III: 420 kronor;

i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp

V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med sin hustru eller som haft

hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet

barn under 18 år, vilket icke haft

minst 600 kronors inkomst, är berättigad

att, utöver grundavdrag, åtnjuta

familjeavdrag. Familjeavdraget

utgör, med lika belopp för hustru

och varje barn, i ortsgrupp I: 160 kronor;

i ortsgrupp II: 160 kronor; i

Föreslagen lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å

den i hemortskommunen taxerade

inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag

på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter

kommunalt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp 1 1 680

kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i

ortsgrupp 111 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor.

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1938:368, av 50 § 2 mom. se 1948: 308, av 52 § 1 mom.

se 1930:190, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till 22 § 6. och anvisningarna

till 48 § 4. se 1938: 368 samt av anvisningarna till 48 § 1. se 1945:897.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse.

ortsgrupp III: 180 kronor; i ortsgrupp

IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp

V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han varit

ogift (varmed jämställes änkling,

änka eller frånskild) och haft hemmavarande

barn, för vilket han varit

berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta

samma familjeavdrag, som tillkommer

skattskyldig för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit

under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra,

levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna

skulle vara berättigade till

avdrag för barnet, en var av föräldrarna

erhålla halvt avdrag. Beloppet

avrundas nedåt till jämna tjugutal

kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret,

äger i hemortskommunen åtnjuta

kommunalt ortsavdrag, utgörande

för varje kalendermånad eller

del därav, varunder han varit här i

riket bosatt, en tolvtedel av det enligt

bestämmelserna i 2 mom. medgivna

avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda

erhålles, avrundas nedåt till

jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna).

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden

person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo

och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst,

må dödsboet efter vederbö
-

Föreslagen lydelse.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han varit

ogift (varmed jämställes änkling,

änka eller frånskild) och haft hemmavarande

barn för vilket rätt till

allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med belopp

som i föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och

tredje styckena sagts äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180

kronor, i ortsgrupp 11 1 230 kronor,

i ortsgrupp 111 1 290 kronor, i ortsgrupp

IV 1 340 kronor och i ortsgrupp

V 1 400 kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger

i hemortskommunen åtnjuta kommunalt

ortsavdrag, utgörande för

varje kalendermånad eller del därav,

varunder han varit här i riket bosatt,

en tolvtedel av det enligt bestämmelserna

i 2 mom. medgivna avdraget.

Det avdragsbelopp, som sålunda

erhålles, avrundas nedåt till jämna

tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden

person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo

och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst,

må dödsboet efter vederbö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse.

rande beskattningsnämnds beprövande

kunna för senare beskattningsår

än det, då dödsfallet inträffade,

tillerkännas grundavdrag och

avdrag för barn med högst samma

belopp, som den avlidne skulle hava

åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande

levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som

varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret,

skall i hemortskommunen den taxerade

inkomsten minskas, förutom

med kommunalt ortsavdrag,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter

ortsavdragets dubbla summa,

med ett belopp motsvarande hälften

av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets

dubbla summa, med hälften

av det belopp, varmed inkomsten

överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter tillämpning av föregående

stycke för skattskyldig, vilkens

hemortskommun tillhör ortsgrupp

I eller II och ej utgör stad, av

den taxerade inkomsten högst 500

kronor, skall denna ytterligare minskas

med 20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka familjeavdrag

är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas med

ytterligare ett belopp av högst 2 000

kronor. Skattskyldig, vars inkomst

Föreslagen lydelse.

rande beskattningsnämnds beprövande

kunna för senare beskattningsår

än det, då dödsfallet inträffade,

tillerkännas kommunalt ortsavdrag

med högst samma belopp, som den

avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag,

därest han fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som varit

här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret, utgöres

såvitt angår hemortskommunen

den beskattningsbara inkomsten av

den taxerade inkomsten minskad med

kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

äger tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges taxerade inkomst

minskas, förutom med kommunalt

ortsavdrag, med ytterligare

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

helt eller till huvudsaklig del utgöres

av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag till änkor

och änklingar med barn, skall —

därest särskilda omständigheter icke

till annat föranleda — anses hava sådan

nedsatt skatteförmåga, varom

ovan förmäles.

Vad härefter — — — beskattningsbar

inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

medgives, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den

andra makens inkomst i samma kommun.

Skatteplikt enligt 51 § bedömes

med hänsyn till båda makarnas

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag

ävensom beskattningsbar inkomst

beräknas för makarna gemensamt;

och skall den beskattningsbara inkomsten

i jämna tiotal kronor fördelas

å makarna efter förhållandet

mellan deras i kommunen taxerade

inkomster.

Anvisningar

till 22 §.

6. Hemmavarande barn, — — -—

punkt 2.)

Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen,

taxeras självt för den inkomst,

det kan hava haft i avlöning

ett belopp av högst 2 000 kronor.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller

till huvudsaklig del utgöres av folkpension

eller av bidrag, som avses i

lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn, skall — därest särskilda

omständigheter icke till annat

föranleda — anses hava sådan nedsatt

skatteförmåga, varom ovan förmäles.

Vad härefter — — — beskattningsbar

inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

medgives, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den

andra makens inkomst i samma kommun.

Skatteplikt enligt 51 § bedömes

med hänsyn till båda makarnas

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag

beräknas för makarna gemensamt till

belopp som i 48 § 2 mom. andra stycket

sägs. Den beskattningsbara inkomsten

beräknas likaledes för makarna

gemensamt och skall i jämna

tiotal kronor fördelas å makarna efter

förhållandet mellan deras i kommunen

taxerade inkomster.

Anvisningar

till 22 §.

6. Hemmavarande barn, — — —

punkt 2.)

Barn, ''som anses tillhöra arbetspersonalen,

taxeras självt för den inkomst,

det kan hava haft i avlöning

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

och naturaförmåner eller eljest, varemot

föräldrarna få göra avdrag såsom

för annan arbetshjälp. För barn,

som icke anses tillhöra arbetspersonalen,

får intet dylikt avdrag göras,

även om barnet deltagit i arbetet, varav

följer, att lön och underhåll åt

barnet ej heller skall upptagas såsom

inkomst för barnet. Den lindring i

föräldrarnas skattskyldighet, som

medgives för sådant barn, regleras

genom ortsavdragen (se 48 §).

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas om

person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 §

tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats. Jämlikt

65 § bedömes frågan, om eu person

varit gift eller om en gift person levt

tillsammans med sin make, efter det

förhållande som rått under större delen

av beskattningsåret, och bedömes

frågan, huruvida skattskyldig

har barn eller icke, liksom ock frågan

om barns ålder efter förhållandena

den 1 november året näst före

taxeringsåret. Med barn avses jämväl

styvbarn ävensom adopterat barn.

Avgörande för frågan, huruvida

skattskyldig haft husföreståndarinna,

är det förhållande, som rått under

större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom.

framgår, att makar, som under beskattningsåret

levt tillsammans, äga

att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande

fall, ett avdrag för varje

barn. Taxeras i sådant fall endast

hustrun men icke mannen, skall hon

ensam atnjuta nämnda avdrag.

och naturaförmåner eller eljest, varemot

föräldrarna få göra avdrag såsom

för annan arbetshjälp. För barn,

som icke anses tillhöra arbetspersonalen,

får intet dylikt avdrag göras,

även om barnet deltagit i arbetet,

varav följer, att lön och underhåll åt

barnet ej heller skall upptagas såsom

inkomst för barnet.

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas

om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften

i 68 § tillämpas även å person, som

här i riket stadigvarande vistats.

Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en

person varit gift eller om en gift person

levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande som rått under

större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig

har barn eller icke, efter förhållandena

den 1 november året näst

före taxeringsåret. Rätt till allmänt

barnbidrag anses föreligga från och

med den dag barnet fötts eller rätten

eljest inträtt till och med den dag

barnet fyllt 16 år eller rätten eljest

upphört. Med barn avses jämväl styvbarn

ävensom adopterat barn. Avgörande

för frågan, huruvida skattskyldig

haft husföreståndarinna, är

det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse.

3. Till ledning vid tillämpningen av

bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun,

tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter

avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap,

vilket består under återstoden

av året. Vid taxering nästfoljande år

utgör honom tillkommande ortsavdrag

3/12 X (*%> + 180) = 150,

vadan avdrag får åtnjutas med 140

kronor.

4. Vid tillämpning av stadgandet i

48 § 2 mom. sista stycket gäller, att

en var av föräldrarna skall för barn

som där sägs erhålla halvt familjeavdrag

— räknat efter den ortsgrupp

den skattskyldige tillhör — så vitt

det icke visas eller av omständigheterna

framgår, att endera av föräldrarna

ej alls eller endast i ringa mån

bidragit till barnets underhåll. 1 sådant

fall skall den andre av föräldrarna

vara berättigad till hela avdraget

för barnet.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som

vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,

äger på grund av bestämmelserna

i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat,

åtnjuta ortsavdrag /grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp,

som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt.

Har nämnda person icke varit under

hela tiden mellan beskattningsårets

ingång och dödsfallet här i riket bosatt,

skall avdrag medgivas dels för

den tid han varit härstädes bosatt,

dels för tiden efter dödsfallet till bc
-

Föreslagen lydelse.

2. Till ledning —--följande

exempel:

En man har varit bosatt i kommun,

tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars.

Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap,

vilket består under återstoden

av året. Vid taxering nästföljande år

utgör honom tillkommande ortsavdrag

3/12 X i 840 = 460 kronor,

vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda

belopp.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som

vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,

äger på grund av bestämmelserna

i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat,

åtnjuta kommunalt ortsavdrag

med belopp, som skulle hava

tillerkänts den avlidne, därest han

fortfarande levt. Har nämnda person

icke varit under hela tiden mellan

beskattningsårets ingång och dödsfallet

här i riket bosatt, skall avdrag

medgivas dels för den tid han varit

härstädes bosatt, dels för tiden efter

dödsfallet till beskattningsårets ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Nuvarande lijdelse.

skattningsårets utgång och för den

sammanlagda tiden beräknas i enlighet

med de i 48 § 3 inom. meddelade

bestämmelserna.

Avdrag, varom---ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen

i paragrafens första stycke tages ej

hänsyn till huru lång tid den skattskyldige

varit här i riket bosatt. En

skattskyldig, som varit här i riket

bosatt allenast en kortare tid och därunder

ej åtnjutit någon inkomst i

hemortskommunen men under återstoden

av året i samma kommun haft

en beräknad taxerad inkomst, som

icke uppgår till 600 kronor, upptages

icke till beskattning för någon inkomst

i kommunen i fråga. Har han

däremot exempelvis i hemortskommunen,

under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst

och under återstoden av året,

då han bott utomlands, tillgodonjutit

i kommunen skattepliktig inkomst

till belopp av 700 kronor, utgör den

skattskyldiges hela beräknade taxerade

inkomst i nämnda kommun

1 200 kronor och föreligger alltså

skatteplikt för honom, därest icke

honom tillkommande örtsavdrag

skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande

exempel:

En ensamstående person, bosatt å

ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1929 för beskattning därstädes uppgivit

en inkomst av j1 200 kronor.

Hans beskattningsbara inkomst blir

då med tillämpning av bestämmelserna

i 48 och 50 §§ 630 kronor. År

Föreslagen lijdelse.

gång och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 §

3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom---ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i

paragrafens första stycke tages ej

hänsyn till huru lång tid den skattskyldige

varit här i riket bosatt. En

skattskyldig, som varit här i riket

bosatt allenast en kortare tid och därunder

ej åtnjutit någon inkomst i

hemortskommunen men under återstoden

av året i samma kommun haft

en beräknad taxerad inkomst, som

icke uppgår till 600 kronor, upptages

icke till beskattning för någon

inkomst i kommunen i fråga. Har han

däremot exempelvis i hemortskommunen,

under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst

och under återstoden av året,

då han bott utomlands, tillgodonjutit

i kommunen skattepliktig inkomst

till belopp av 1 000 kronor, utgör den

skattskyldiges hela beräknade taxerade

inkomst i nämnda kommun

1 500 kronor och föreligger alltså

skatteplikt för honom, därest icke honom

tillkommande ortsavdrag skulle

uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande

exempel:

En ensamstående person, bosatt å

ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1953 för beskattning därstädes uppgivit

en iinkomst av 2 000 kronor.

Hans beskattningsbara inkomst blir

då med tillämpning av bestämmelserna

i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 1954

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse.

1930 upptäckes, att deklarationen varit

felaktig, i det att den skattskyldige

rätteligen bort uppgiva en inkomst

av 2 000 kronor. Den beskattningsbara

inkomsten hade alltså med

tillämpning av nyssnämnda lagrum

år 1929 rätteligen bort vara 1 430

kronor, och till eftertaxering år 1930

skall upptagas ett belopp av 1 430 —

630 = 800 kronor. Detta belopp upptages

— utan sammanblandning med

den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas — i

1930 års taxeringslängd.

Föreslagen lydelse.

upptäckes, att deklarationen varit felaktig,

i det att den skattskyldige

rätteligen bort uppgiva en inkomst

av 2 800 kronor. Den beskattningsbara

inkomsten hade alltså med tilllämpning

av nyssnämnda lagrum år

1953 rätteligen bort vara 1 570 kronor,

och till eftertaxering år 1954

skall upptagas ett belopp a\ 1 570 —

770 = 800 kronor. Detta belopp upptages

— utan sammanblandning med

den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas — i

1954 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1952 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § och 8 § 3 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i----statlig

inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen

eller i denna förordning

meddelade, med stadganden

i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommu
-

Föreslagen lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i —- --statlig

inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattclagen

eller i denna förordning

meddelade, med stadganden

i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, skola

likaledes anvisningarna till kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij.ts proposition nr 241.

Nuvarande lydelse.

nal skattelagen i motsvarande delar

lända till efterrättelse. Därvid skall

dock iakttagas, att familjeavdrag för

barn icke åtnjutes vid taxteringen till

statlig inkomstskatt.

8 §•

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen

stadgas angående grundavdrag

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande statligt ortsavdrag.

Föreslagen lydelse.

munalskattelagen i motsvarande delar

lända till efterrättelse.

8 §.

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen

stadgas angående kommunalt

ortsavdrag skall äga motsvarande

tillämpning beträffande statligt

ortsavdrag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 78 § taxeringsförordningen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

--vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
g)

att när fråga uppkommer att

beträffande barn, vilkas föräldrar icke

varit under beskattningsåret gifta

med varandra eller, ehuru gifta

med varandra, levt åtskilda, vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt

tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag

för barnet, i fall, då den

andre av föräldrarna ej skall taxeras

Föreslagen lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

--vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
-

1 Senaste lydelse se 1947: 578.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

13

Nuvarande lydelse.

inom distriktet, lämna vederbörande

taxeringsnämndsordförande meddelande

om förhållandet;

h) att även i andra fall än under

e), f) och g) här ovan sägs, därest

under taxeringsarbetet framkommit

förhållanden, som kunna antagas hava

betydelse för taxering i annat

distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse

därom;

i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter

till sammanträde och om utsatt

tid och ställe härför på lämpligt

sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen

och de skattskyldiga inom

taxeringsdistriktet;

j) att leda taxeringsnämndens arbete

och vid sammanträdena föra ordet;
k)

att ombesörja förandet av

nämndens protokoll och, i den utsträckning

Kungl. Maj :t föreskriver,

dess längder; samt

l) att, därest under taxeringsarbetet

fråga uppkommer att åsätta skattskyldig

taxering med avvikelse från

avlämnad självdeklaration, där så

kan ske bereda honom tillfälle att

yttra sig i frågan, dock vare detta

ej nödigt i fråga om felräkning, missskrivning

eller annat uppenbart förbiseende

eller då eljest yttrande av

den skattskyldige uppenbarligen icke

är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger ----kunna lämnas.

På begäran — — — kunna lämnas.

Föreslagen lydelse.

g) att även i andra fall än under

e) och f) här ovan sägs, därest under

taxeringsarbetet framkommit

förhållanden, som kunna antagas

hava betydelse för taxering i annat

distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse

därom;

h) att kalla taxeringsnämndens

ledamöter till sammanträde och om

utsatt tid och ställe härför på lämpligt

sätt och i god tid underrätta

länsstyrelsen och de skattskyldiga

inom taxeringsdistriktet;

i) att leda taxeringsnämndens arbete

och vid sammanträdena föra

ordet;

j) att ombesörja förandet av

nämndens protokoll och, i den utsträckning

Kungl. Maj :t föreskriver,

dess längder; samt

k) att, därest under taxeringsarbetet

fråga uppkommer att åsätta

skattskyldig taxering med avvikelse

från avlämnad självdeklaration, där

så kan ske bereda honom tillfälle att

yttra sig i frågan, dock vare detta ej

nödigt i fråga om felräkning missskrivning

eller annat uppenbart förbiseende

eller då eljest yttrande av

den skattskyldige uppenbarligen icke

är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger ■—- — — nämnden

kunna lämnas.

På begäran — — — ordföranden

kunna lämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947

(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen

bidrag skall erhålla ändrad lydelse på

Nuvarande lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets

uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 260 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag---i ri
ket.

den 26 juli 1947 om allmänna barnsätt

nedan angives.

Föreslagen lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare

och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets

uppehälle och uppfostran utgå

allmänt barnbidrag med 290 kronor

om året i enlighet med vad nedan

närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag -— — — i

riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

15

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet

Andersson, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,

fråga om ändrade kommunala ortsavdrag, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 februari 1949 har

dåvarande chefen för finansdepartementet tillkallat ledamoten av riksdagens

första kammare H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare

K. A. M. Andersson i Löbbo, ledamoten av riksdagens andra kammare

E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens andra kammare N. Persson

i Svensköp, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjödahl (ordförande),

ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Velander samt dåvarande

ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av

riksdagens första kammare O. E. Werner med uppdrag att såsom sakkunniga

inom finansdepartementet utreda frågan om de kommunala ortsavdragen.

I direktiven för utredningen anfördes följande:

När ortsavdragen år 1919 infördes vid den statliga beskattningen, utmättes

avdragen i princip ur synpunkten att från skatt skulle undantagas vad

som motsvarade ett genomsnittligt existensminimum: bestämmelserna om

ortsavdrag såväl som den samtidigt därmed införda regeln om s. k. bankning

motiverades med hänsyn till skatteförmågan. De ifrågavarande bestämmelserna

ha sedermera varit föremål för viss översyn för att i samband

med tillkomsten av 1947 års förordning om statlig inkomstskatt erhålla

en i flera hänseenden genomgripande omgestaltning. Jag åsyftar

främst den sistnämnda år genomförda höjningen av vissa avdrag, slopandet

av bankningsregeln samt avskaffandet av barnavdragen; sistnämnda

åtgärd sammanhängande med införandet av barnbidragen.

Vid den kommunala "beskattningen infördes ortsavdragen år 1920. Emellertid

var det med hänsyn till det kommunala skatteunderlaget icke möjligt

att göra dessa avdrag lika stora som vid den statliga beskattningen; de

skattefria avdragen blevo endast hälften sa stora som avdragen vid statsbeskattningen.

Vid antagandet av 1928 års konvmunalskattelag fastställdes

ortsavdragen till de belopp, som alltjämt äro gällande; genom beslut vid

1938 års riksdag ha dock vissa ändringar i hithörande bestämmelser företagits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Det är uppenbart att de år 1928 fastställda ortsavdragen numera äro än

mindre än tidigare ägnade att från kommunal beskattning fritaga dem, som

sakna förmåga att erlägga sådan skatt. Sålunda har icke ens den försämring

av penningvärdet, som ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å

ortsavdragen. Det otillfredsställande med ortsavdrag av nu gällande storleksordning

har framstått särskilt tydligt efter genomförandet av uppbördsreformen.

Skattskyldiga, som på grund av inkomstens obetydliga storlek

sakna förmåga att erlägga skatt, påföras likväl taxering, och de lokala

skattemyndigheterna tillställa dem likaledes debetsedlar å preliminär skatt.

Detta resulterar ofta i framställningar om nedsättning av eller befrielse

från löneavdrag, vilka ansökningar behandlas med utgångspunkt från de

av de lokala skattemyndigheterna tillämpade grunderna för bestämmande

av existensminimum. Resultatet blir en eftersläpning av skatt, debitering

av kvarstående skatt och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse

från löneavdrag, restföring och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.

Ett vidlyftigt men mången gång meningslöst administrativt förfarande

måste sålunda genomföras.

Det må i detta sammanhang även framhållas, att den nuvarande ordningen

leder till att kommunerna av statsverket uppbära kommunalskatt

på grundval av ett större skatteunderlag än som rätteligen borde komma

i fråga. Skattskyldiga med små inkomster bliva ju till följd av de låga

kommunala ortsavdragen påförda taxering enligt kommunalskattelagen och

kommunerna uppbära av statsverket den sålunda påförda skatten, ehuru

det från början står klart att skatten icke kan uttagas av de skattskyldiga.

Även på annat sätt har olägenheten av de nuvarande låga ortsavdragen

kommit till synes. Jag åsyftar 1948 års riksdags beslut om skuttelindring

för vissa folkpensionärer, en åtgärd som kunde kritiseras ur principiella

synpunkter men som ansågs erforderlig för att icke folkpensioneringsreformen

till en del skulle äventyras.

Slutligen må mera allmänt framhållas att det — icke minst ur taxeringstekniska

synpunkter — är önskvärt med större överensstämmelse än vad

för närvarande är fallet mellan reglerna för de kommunala och de statliga

ortsavdragen.

Man har tidigare, då frågan om ändring av de kommunala ortsavdragen

diskuterats, utgått från att nämnda spörsmål lämpligen borde upptagas till

prövning i samband med bland annat frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen.

Sistnämnda fråga är emellertid av svårlöst natur och kan

näppeligen bringas till sin lösning inom den närmaste tiden. Frågan om

de kommunala ortsavdragen är å andra sidan av brådskande art. Vid sådant

förhållande bör man enligt min mening undersöka, huruvida det är

möjligt att på förevarande område gå de partiella reformernas väg och sålunda

nu upptaga frågan om de kommunala ortsavdragen till behandling

särskilt för sig.

En förutsättning för att frågan om de kommunala ortsavdragen skall

kunna upptagas till separat behandling är uppenbarligen, att den ifrågasatta

reformen icke medför någon mera kännbar övervältring av skattebördan

å fastighetsägarna eller över huvud någon mera kännbar ökning

av den kommunala utdebiteringen. En reform efter dylika linjer synes

icke heller utesluten. Reformen skulle innebära att de kommunala familjeavdragen

avskaffades, varigenom det kommunala skatteunderlaget skulle

öka. Slopandet av familjeavdragen skulle möjliggöras genom att barnfamiljernas

intressen i stället tillgodosåges genom att de statliga barnbidragen

höjdes i skälig mån. Den vunna ökningen av skatteunderlaget skulle i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

17

sin tur, i förening med en mindre höjning av den kommunala utdebiteringen,

möjliggöra en väsentlig höjning av de kommunala grundavdragen.

— I detta sammanhang må framhållas, att den inkomstförbättring för jordbruket,

som numera vunnits, kan föranleda en annan uppfattning av garantibeskattningens

skatteskärpande effekt än den som tidigare hävdats.

Vidare må anmärkas, att en lösning av frågan efter de nyss antydda linjerna

troligtvis förutsätter särskilda regler om statligt bidrag till kommuner,

där på grund av speciella förhållanden en omreglering av ortsavdragen

skulle medföra olämpliga konsekvenser.

Frågan huruvida en lösning av förevarande problem kan vinnas efter de

linjer, jag nu skisserat, kan självfallet icke slutgiltigt besvaras utan en närmare

utredning. Denna utredning bör anförtros åt särskilt tillkallade sakkunniga.

Det bör ankomma på de sakkunniga att i första hand pröva

huruvida frågan över huvud kan lösas enligt de angivna riktlinjerna och

huru stora ortsavdrag som i så fall kunna medgivas respektive huru stor

ökning av barnbidragen som må anses påkallad; vid utformningen av de

eventuella nya reglerna för de kommunala ortsavdragen bör självfallet eftersträvas,

att i tekniskt hänseende vinna överensstämmelse med motsvarande

regler i 1947 års förordning om statlig inkomstskatt. Vidare böra de sakkunniga

pröva frågan om eventuella bidrag av statsmedel till kommuner,

där sådana bidrag utgöra en förutsättning för en omreglering av ortsavdragen.

De sakkunniga böra även undersöka, huruvida en omreglering av

de kommunala ortsavdragen bör medföra att de av 1948 års riksdag beslutade

särskilda bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärer -—

vilka bestämmelser i praktiken äro svårtillämpliga — lämpligen kunna

upphävas eller om de i modifierat skick alltjämt böra bibehållas.

Jag vill i anslutning till det redan sagda anmärka att, därest de kommunala

ortsavdragen ändras på förut antytt sätt, jag förutsätter att befrielse

från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter schablonmässiga grunder

utan allenast i särskilda fall, då grundad anledning därtill finnes föreligga
De

sakkunniga, vilka antagit benämningen ortsavdragskommittén, hava

med skrivelse den 1 februari 1950 avlämnat betänkande med förslag till

ändrade kommunala ortsavdrag m. in. (SOU 1950: 5).

Över betänkandet hava efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, 1949 års skatteutredning

(särskilt yttrande av herrar Rehn och Söderlund), 1949 års uppbördssakknnniga,

kommunala skattelindringsutredningen, överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttranden från stadskollegiet i Stockholm, uppbördsdirektören

Tor Josefson och exekutionsdirektören Alarik Lundberg),

länsstyrelserna i samtliga län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet (särskilda yttranden av herrar Mannerskantz och Hammarlund),

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Därjämte hava skrifter inkommit från stadskollegiet i Göteborg, drätselkamrarna

i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige

i Gammalstorps socken.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 211.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

2. Gällande bestämmelser.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret,

äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta

kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vars storlek bestämmes

med hänsyn till dels levnadskostnadernas höjd i hemortskommunen,

dels ock den skattskyldige åvilande försörjningsbörda.

Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket

i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste

och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning

verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen

äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder. Nu gällande ortsgruppering

har fastställts av socialstyrelsen för åren 1948—1952 i kungörelse

den 19 december 1947 (SFS 1947:980).

Grundavdraget utgör för helt år räknat 340, 380, 420, 460 och 500 kronor

i respektive ortsgrupper. Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit

gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller

av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket

icke haft minst 600 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag,

åtnjuta familj eavdrag. Familj eavdraget utgör för helt år räknat, med lika

belopp för hustru och varje barn 160, 160, 180, 180 och 200 kronor i respektive

ortsgrupper. För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret

gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest

enligt nu angivna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade

till avdrag för barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Därvid avrundas

avdragsbeloppet i förekommande fall nedåt till jämna tjugutal kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla

avdrag, att åtnjuta samma familj eavdrag, som tillkommer skattskyldig

för hustru (husfureståndarinnecivdrag).

Har skattskyldig under endast en del av beskattningsåret varit här i riket

bosatt, reduceras ortsavdraget sålunda att för varje kalendermånad eller del

därav, som den skattskyldige varit här i riket bosatt, ortsavdrag får åtnjutas

med en tolftedel av eljest gällande belopp varjämte avrundning nedåt till

jämna tjugutal kronor äger rum.

Förutom med ortsavdrag skall den skattskyldiges i hemortskommunen

taxerade inkomst minskas, om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets

dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget

och, om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften

av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget (s. k. bankning).

Återstår efter tillämpning av dessa bestämmelser för skattskyldig,

vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av den

taxerade inkomsten högst 500 kronor, skall denna ytterligare minskas med

20 kronor (20-kronorsavdrag).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

19

Slutligen må, om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen

nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet, hans taxerade inkomst efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande minskas med ytterligare ett belopp av

högst 2 000 kronor (avdrag för nedsatt skatteförmåga). Skattskyldig, vars

inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall —

därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses ha sådan

nedsatt skatteförmåga, som enligt vad nyss sagts berättigar till extra avdrag.

Vad som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till jämna

tiotal kronor den skattskyldiges i hemortskommunen beskattningsbara inkomst.

Vid taxering av fysisk person i annan kommun än hemortskommunen, så

ock vid taxering av annan skattskyldig än fysisk person, utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. I sådana fall utgår sålunda icke

något ortsavdrag.

Storleken av de nu gällande ortsavdragen (vid fullt utnyttjad bankningsdel)

framgår av följande sammanställning:

Ortsavdrag

i kronor inom ortsgrupp

I

II

III

IV

V

Ensamstående..........

510

570

630

690

750

Äkta makar...........

750

810

900

960

1050

> > + 1 barn ...

990

1050

1170

1230

1350

» » + 2 » ...

1 230

1290

1440

1500

1650

> > +3 > ...

1470

1530

1710

1770

1 950

> > +4 > ...

1710

1770

1980

2 040

2 250

Beträffande skattepliktens inträdande gälla vid den kommunala inkomstbeskattningen

följande regler. Fysisk person, som varit här i riket bosatt

under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen

beräknade taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall

icke upptagas till beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt

i fråga om kommunal inkomstskatt för fysisk person, som varit bär i

riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret i hemortskommunen,

då den beräknade beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst

10 kronor, och i annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där

uppgår till minst 100 kronor. För annan skattskyldig än fysisk person inträder

skatteplikt, då den beräknade taxerade inkomsten i kommunen uppgår

till minst 100 kronor.

Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var

för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill

närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, må avräknas å den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

andra makens inkomst i samma kommun. Skatteplikten bedömes med hänsyn

till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar

inkomst beräknas för makarna gemensamt. Den beskattningsbara

inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas å makarna efter förhållandet mellan

deras i kommunen taxerade inkomster. Äkta makar, som under beskattningsåret

levt åtskilda, skola i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt

anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen

av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av

rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst

därtill föreslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 300 kronor (avdrag

för gift kvinna). Sistnämnda avdrag ingår bland de s. k. allmänna avdragen.

3. Sammanfattning av kommitténs förslag.

Kommittén föreslår en omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet

efter i stort sett samma linjer, som år 1947 godkändes för statsbeskattningens

del. Kommittén förordar sålunda avskaffande av barnavdragen vid

den kommunala beskattningen. Därvid förutsätter kommittén, att de allmänna

barnbidragen höjas med åtminstone 30 kronor.

Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag

skall enligt förslaget upphöra. Likaså försvinner bankningen och det

s. k. 20-kronorsavdraget.

Ortsavdragen för gift skattskyldig skola enligt kommitténs förslag bestämmas

till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II

1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i

ortsgrupp V 2 000 kronor.

Ortsavdragen för ogift skattskyldig ha enligt förslaget upptagits till följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor,

i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp

V 1 400 kronor. Ortsavdragen för ogift motsvara sålunda omkring 2/3

av ortsavdragen för gift, vilket är samma proportion som vid statsbeskattningen.

Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp uppgår till 16 %.

De av kommittén föreslagna ortsavdragen motsvara i runt tal 2/3 av de

statliga. Kommittén har undersökt, huruvida ortsavdragen i de lägsta inkomstskikten

kunde göras lika stora som de statliga och därefter successivt

minskas vid stigande inkomst, detta i avsikt att förhindra en alltför stor nedgång

av skatteunderlaget. Kommittén har emellertid på i betänkandet närmare

angivna skäl funnit sig icke kunna framlägga förslag härom.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit, att de kommunala barnavdragen

skola avskaffas, har kommittén ansett sig böra förorda ett borttagande

av den nuvarande bestämmelsen om att hemmavarande barn, som fyllt 16

men ej 18 år och som sysselsatts i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola

anses tillhöra arbetspersonalen endast under förutsättning, att barnets inkomst

av arbete eller eljest är så stor att skatteplikt för barnet enligt kom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj-.ts proposition nr 241-

munalskattelagen föreligger. Enligt kommitténs förslag skall alltså hemmavarande

barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i föräldrarnas jordbruk

eller rörelse, anses tillhöra arbetspersonalen.

De av kommittén verkställda statistiska undersökningarna ha övertygat

kommittén om att den av kommittén föreslagna höjningen av de kommunala

ortsavdragen icke kan genomföras, utan att staten lämnar kommunerna

hjälp. I detta hänseende föreslår kommittén att — såsom ett provisorium —

statsbidrag skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen

till kommunerna och landstingen icke skall behöva höjas med mera

än högst en krona. För att så långt möjligt förenkla bidragsgivningen föreslår

kommittén, att stegringen av landstingsskatten alltid först avräknas på

nämnda krona. På grund härav kommer statsbidrag endast att utgå till primärkommunerna.

Då en stegring av den kommunala utdebiteringen med en krona kommer

att medföra, att skattskyldiga med inkomster över en viss nivå ■— visserligen

ett relativt litet antal — komma att, trots det större ortsavdraget, få sin kommunalskatt

höjd, förutsätter kommittén, att sådan jämkning av den statliga

inkomstskatteskalan skall vidtagas, att någon höjning av de fysiska personernas

sammanlagda inkomstskatt icke kommer att inträffa.

Kommittén beräknar statens utgifter för höjda barnbidrag till 68 miljoner

kronor vid en ökning av bidragen med 40 kronor per barn och 51 miljoner

kronor vid en ökning med 30 kronor per barn. De särskilda statsbidragen

till kommunerna beräknar kommittén komma att uppgå till 121 miljoner

kronor. Enligt av 1949 års skatteutredning gjorda beräkningar kommer en

justering av den statliga inkomstskatteskalan enligt ovan angivna riktlinjer

att medföra ett inkomstbortfall för staten av 8 miljoner kronor. Statens

kostnader för ett genomförande av kommitténs förslag komma sålunda sammanlagt

att uppgå till 197 miljoner kronor (vid en höjning av barnbidragen

med 40 kronor per barn) och 180 miljoner kronor (vid en höjning av barnbidragen

med 30 kronor).

Kommittén har övervägt en annan utformning av bestämmelserna om skattelindring

för folkpensionärerna. På i betänkandet angivna grunder har

kommittén emellertid icke framlagt förslag härom.

Kommittén föreslår, att de nya ortsavdragen första gången skola tillämpas

i fråga om det preliminära skatteuttaget år 1952. För att möjliggöra ett

beaktande redan i förväg av den minskning i det kommunala skatteunderlaget,

som föranledes av en höjning av de kommunala ortsavdragen, förutsätter

kommittén att cn omräkning med nya ortsavdrag verkställes vid

1951 och 1952 års taxeringar. Fastställandet av utdebiteringen för åren 1952

och 1953 föreslås skola ske på grundval av de sålunda framräknade reducerade

skatteunderlagen. Härav föranledes en provisorisk lagstiftning rörande

utdebiteringens fastställande för åren 1952 och 1953, varom förslag av

kommittén dock icke framlagts. Förändringen av skatteunderlaget medför i

sin tur, att de särskilda statsbidragen första gången skola upptagas i de kommunala

staterna för år 1952, vilka fastställas i oktober månad 1951.

I särskilt yttrande anför ledamoten i kommittén herr Velander, att frågan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 241.

om ortsavdragen icke bör lösas isolerad utan upptagas i samband med frågan

om kommunalbeskattningen i hela dess vidd. En förutsättning för en

höjning av ortsavdragen borde vara, att den nu gällande fastighetsskatten

avskaffades. Därest kommitténs förslag genomfördes, horde under provisorietiden

statsbidraget till kommunerna kompensera hela den utdebiteringsökning,

som ortsavdragshöjningen föranledde. Det lämpligaste och samtidigt

det enklaste sättet därför svntes vara, att staten »tillskjuter det skatteunderlag»,

som på grund av höjningen av ortsavdragen bortfölle. Detta borde ske

sålunda, att vid systemets ikraftträdande en engångsuträkning verkställdes

rörande skattekronebortfallet. Skatteunderlaget till kommunerna finge då

beräknas med tillämpning av såväl de tidigare gällande som de nya ortsavdragen.

Det skattckrontal, som utgjorde skillnaden mellan dessa båda

skatteunderlag, skulle därefter i vanlig ordning deltaga i den kommunala

repartiseringen och utdebiteringsprocenten fastställas med beaktande härav.

Statsbidraget skulle fastställas till det belopp, som med hänsyn till den för

varje år beslutade utdebiteringen motsvarade kommunalskatten å det skatteunderlag,

som staten hade att svara för (betänkandet s. 99—110).

Ledamoten i kommittén, herr Werner framhåller, att han biträtt kommitténs

förslag angående storleken av höjningen av ortsavdragen under den

bestämda förutsättningen, att hela kommunalskattefrågan omedelbart upptages

till utredning. I fråga om förslaget om de statliga bidragen till kommunerna

för ersättande av det bortfallande skatteunderlaget liksom i fråga

om kompensationen till de skattskyldiga, anmäler herr Werner en avvikande

mening. Enligt herr Werners uppfattning borde staten ersätta hela

skatteförlusten under provisorietiden (betänkandet s. 111—117).

4. Frågan om en separat reform av ortsavdragen.

Remissyttrandena.

I stort sett äro samtliga remissinstanser ense om, att en höjning av de

kommunala ortsavdragen är påkallad; det otillfredsställande med ortsavdrag

av nu gällande storleksordning anses ha framstått särskilt tydligt efter

genomförande av uppbördsreformen. Däremot äro meningarna delade i fråga

om lämpligheten av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen särskilt

för sig. I ett stort antal yttranden — även i sådana, vilka icke avstyrka

en partiell reform — framhålles att spörsmålet helst bort lösas i samband

med en allmän översyn av den kommunala beskattningen.

En partiell reform, innebärande att kommitténs förslag lägges till grund

för ett nytt ortsavdragssystem såsom ett provisorium i avvaktan på kommunalskattefrågans

lösning i dess helhet, tillstyrkes eller lämnas i huvudsak

utan erinran av socialstyrelsen, 1949 års skatteutredning, 1949 års uppbär

ds sakkunniga, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Landsorganisationen

i Sverige.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241. 23

Av de i nyssnämnda remissyttranden gjorda uttalandena må följande här

återgivas.

Socialstyrelsen är helt ense med ortsavdragskommittén om den otillfredsställande

beskaffenheten av nu gällande bestämmelser om ortsavdrag, vad

beträffar kommunalbeskattningen. Det vore icke rimligt, att personer med

så små inkomster, att de saknade skatteförmåga, likväl påfördes taxering,

såsom nu i alltför stor utsträckning bleve fallet tack vare de här åsyftade

bestämmelserna. Behovet av en reform vore trängande. Det måste anses riktigt,

att man redan nu upptoge denna särskilda fråga till prövning, oberoende

av att en allmän översyn av hela den kommunala skattelagstiftningen

hade begärts vid 1948 års riksdag. Det borde emellertid därvid understrykas,

att ett nytt ortsavdragssystem i varje fall endast kunde avses som ett provisorium

i avvaktan på kommunalskattefrågans lösning i dess helhet.

19i9 års skcitteutredning anför (med reservation av ledamoten, herr Söderlund)

:

I en den 10 december 1949 avgiven promemoria har skatteutredningen

redogjort för sin uppfattning i fråga om det vidare fortbeståndet av de extraordinära

konsumtionsskatter, som infördes år 1948 för att möjliggöra en

överbalansering av driftbudgeten. Utredningen hade därvid anledning att beröra

det inom ortsavdragskommittén då pågående arbetet, som var inriktat

på att åstadkomma en lättnad i kommunalbeskattningen för de lägre inkomsttagarna

genom en höjning av de kommunala ortsavdragen. Utredningen

fann en dylik reform, vilken för sitt genomförande krävde tillskott av

statsmedel, vara av så hög angelägenhetsgrad, att den borde lämnas företräde

i förhållande till en sänkning av vissa av de extraordinära konsumtionsskatterna.

Detta uttalande innebar även en begränsning. Utredningen förutsatte,

att reformen skulle kunna finansieras inom den ram, som erhölls genom att

de extraordinära konsumtionsskatterna tillätos delvis fortbestå. ----

Då det av kommittén föreslagna systemet för direkta bidrag till kommunerna

kunnat givas endast provisorisk karaktär, har kommittén förutsatt,

att hela frågan om den kommunala beskattningen tages upp till förnyat

övervägande i samband med att detta bidragssystem avvecklas och ersättes

med ett efter rationellare grunder uppbyggt skatteutjämningsförfarande.

Kommittéförslaget är sålunda att uppfatta som ett provisorium i avvaktan

på att den av 1948 års riksdag begärda förnyade utredningen om kommunalskattelagstiftningens

utformning kommer till stånd.

Under sådan förutsättning finner skatteutredningen en ökning av ortsavdragen

nödvändig för att tills vidare något reducera de olägenheter, som

bero av de nuvarande avdragens otillräckliga storlek.

19b9 års uppbördssakkunniga framhålla, att ett genomförande av kommitténs

förslag kunde i olika avseenden komma att medföra mindre önskvärda

konsekvenser, t. ex. en viss ökning i skattebördan för fastighetsägare

och juridiska personer. Ökningen i skattebördan för fastighetsägarna torde

komma att bli än mer markerad, om fastighetsvärdena vid nästkommande

allmänna fastighetstaxering allmänt höjdes. Därest det emellertid ansåges,

att nämnda konsekvenser borde tagas, finge uppbördssakkunniga tillstyrka

förslaget med hänsyn till de förbättringar, som ett genomförande därav

skulle medföra i taxerings- och uppbördsförfarandet. Höjningen av ortsavdragen,

avskaffandet av barnavdragen och bankningen ävensom borttagan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

det av det s. k. 20-kronorsavdraget komme att underlätta arbetet för taxerings-

och uppbördsmyndigheterna. Vidare komme den minskning av antalet

kolumner i skattetabellerna, som föranleddes av att barnavdragen försvunne,

att medföra arbetslättnad för arbetsgivare och lokala skattemyndigheter.

Ur de synpunkter, uppbördssakkunniga hade att företräda, hade det

givetvis varit önskvärt med samma ortsavdrag vid den kommunala som vid

den statliga beskattningen. De skäl, som förmått ortsavdragskommittén att

avstå från att föreslå sådan enhetlighet i skattesystemet, syntes emellertid

så vägande att en bristande överensstämmelse mellan dessa avdrag alltjämt

måste accepteras. Nuvarande olägenheter av att ortsavdragen ej nådde upp

till existensminimum komme dock att minska genom kommitténs förslag.

Vid sitt fortsatta utredningsarbete finge uppbördssakkunniga närmare överväga

de förbättringar i uppbördssystemet, som kunde vara möjliga för att

ytterligare begränsa dessa olägenheter. Därvid torde de sakkunniga få anledning

pröva, i vilken utsträckning man borde ålägga de lokala skattemyndigheterna

och utmätningsmännen att, såvitt gällde uppbörd och indrivning

av skatter, vid fastställande av existensminimium i det enskilda fallet följa

vissa enhetliga grunder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Genom en sammanställning av tabellerna N och O (s. 144 och 145) kan

en beräkning göras, hur förändringen av skatteunderlaget i absoluta tal

fördelar sig på olika slag av skattekronor (beloppen i miljoner).

Fastighetsskatt

av

Kommunal

Taxering jordbruks-

annan

inkomst-

Summa

fastighet

fastighet

skatt

1938..................... 3-1

8-0

47-1

58-2

1948..................... 4-0

131

138-5

1556

Ökning .................... 0 9

5-1

91-1

97-4

ökning procentuellt fördelad . 0 9

53

938

100-0

Denna sammanställning klarlägger, att inkomstskattekronorna haft en

överväldigande betydelse för skatteunderlagets tillväxt. Eftersläpningen i

fråga om taxeringsvärdenas anpassning till dagens prisnivå har sålunda

varit av liten vikt, särskilt i vad gäller jordbruksfastighet. Av väsentlig betydelse

är däremot, att det samlade antalet skattekronor år 1948 utgör icke

mindre än 267 procent av antalet skattekronor enligt 1938 års taxeringar.

Det är anmärkningsvärt, att detta indextal för skatteunderlaget ligger väsentligt

över index 158 för levnadskostnaderna år 1947 (basår 1937). I det

förhållandet, att skattekronetillväxten är så väsentligt mycket större än levnadskostnadsökningen

under den ifrågavarande 10-årsperioden, vill länsstyrelsen

se ett uttryck för att kommunerna relativt sett fått en kraftigare

förstärkning av basen för sin hushållning än gemene man. Därest ortsavdragen

nu skulle omräknas till bättre överensstämmelse med dagens levnadskostnader,

synes detta endast innebära, att en med det fallande penningvärdet

alltmer framträdande orättvisa bleve avskaffad. Ur denna synvinkel

torde någon erinran icke kunna riktas mot att ortsavdragen höjas. Om kommittéförslaget

genomfördes, skulle detta för övrigt endast i ringa grad medföra

en nedskärning av inkomstskatteunderlagets förut beskrivna, relativa

tillväxt.

Vid bedömandet av hithörande frågor torde man emellertid icke utan vidare

såsom en självklar sanning böra godtaga satsen, att de först intjänade

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

inkomstbeloppen, motsvarande beräknat existensminimum, under alla förhållanden

skulle hava så liten skattekraft, att detta alltid måste fritagas från

beskattning. Ägde. denna sats en ovillkorlig giltighet, skulle den indirekta

beskattningen av konsumtionsvaror knappast kunna ur skatteförmågesynpunkt

godtagas. Vill man å andra sidan konsekvent bygga inkomstbeskattningen

på principen om ett skattefritt existensminimum, är det svårt att ur

teoretisk synpunkt motivera, varför detta minimum skulle sättas lägre vid

kommunalbeskattningen än vid statsbeskattningen. Möjligen kan sägas, att

det högre avdraget vid statsbeskattningen kompenserar det lägre vid kommunalbeskattningen,

och att verkningarna av de båda skatteformerna måste

bedömas som en enhet. Anlägges detta betraktelsesätt, blir frågan emellertid

icke en isolerad kommunalskattefråga utan ett kombinerat statligt-kommunalt

skatteproblem. Att avvägningen av den statliga beskattningen knappast

kan lämnas åt sidan i den fortsatta diskussionen torde för övrigt följa därav,

att kommunalskatteförslaget innebär en viss, icke alldeles oväsentlig

övervältring av kommunala skattetunga framför allt på de juridiska personerna,

men i någon mån även på fastighetsägarna, en törändring, vilken

visserligen skulle kunna uppfattas som en återgång till balansen före kriget,

men som för de juridiska personerna även måste ses i belysning av den omfördelning

i skattebördorna, som kommit till uttryck i 1947 års skattereform.

Vad här framhållits torde ytterligare understryka vikten av att beskattningens

förhållande till existensminimum icke underskattas vid skattelagstiftningen.

Kommittén har (s. 64) förklarat, att ortsavdragen med nödvändighet

måste fastställas efter vissa genomsnittsnormer och att någon möjlighet att

vid beloppens avvägning taga hänsyn till mera individuella omständigheter

icke förefinnas. Om detta kommitténs uttalande kan sägas, att det är lätt att

»skära alla över en kam» genom att antaga normer, vilka ur viss teoretisk

synpunkt kunna framstå såsom rättvisa. Men det är ingalunda säkert, att

man genom en sådan på enbart teoretiska resonemang grundad åtgärd når

en rättvisa i den meningen, att man avlastar skattebördan i tillräcklig mån

just för de människor, vilka ur andra synpunkter vore närmast i behov av

lättnad. Det är möjligt, att en undersökning — upplagd exempelvis efter

sociologiska linjer — skulle visa, att skattelättnadens mera markerade anknytning

till andra faktorer än ett teoretiskt levnadskostnadsminimum, såsom

sjukdom, ställning såsom ensamboende, särskilt hög hyra, barnantal

etc., skulle giva betydligt bättre anpassning efter slcatteförmågan. Ur denna

synpunkt kunde ett alternativ till höjda ortsavdrag vara att söka i anpassning

av beskattningen efter förmåga genom bättre reglering och utnyttjande

av möjligheterna till skattelindring enligt 50 § kommunalskattelagen.

Ytterligare en annan möjlighet vore nog att taga mera hänsyn till de individuella

betalningssvårigheterna på indrivningsstadiet. I detta sammanhang

måste länsstyrelsen med beklagande konstatera, att ortsavdragskommitténs

förslag icke utgör en slutlig lösning av det brännande problem, som sammanhänger

med att existensminimum bedömes så olika enligt kommunalskattelagen

samt enligt praxis vid tillämpning av uppbördsförordningen och

r eklind rivnings förordningen. Denna praxis har till följd en orättvis och till

sina verkningar olycklig överflyttning av ansvaret för restantier på statsverket.

Även efter kommittéförslagets genomförande lär systemet med statlig

garanti för de kommunala restantierna medföra olägenheter av sådan

storlek, att saken icke borde lämnas obeaktad. Någon utredning, som visar

motsatsen, har i varje fall icke blivit av kommittén framlagd. Därest den egna

kommunen, på samma sätt som gällde före uppbördsreformen, själv finge

vidkännas sin del i restantierna, skulle olägenheterna med det nuvarande tdl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

ståndet bliva mindre. Länsstyrelsen anser, att denna fråga är av den vikt,

att den snarast måste utredas. En schablonmässig fördelning av restantierna

på stat och kommun, förslagsvis så att kommunen får vidkännas hälften av

de faktiskt avskrivna beloppen, vore måhända en i detta sammanhang framkomlig

väg.

Det frågekomplex, som här vidrörts, utgör en enligt länsstyrelsens mening

ofrånkomlig bakgrund till ortsavdragsproblemet, varför länsstyrelsen icke

velat underlåta att i detta sammanhang beröra dessa ämnen. Flertalet av de

ifrågavarande, i och för sig betydelsefulla spörsmålen, äro naturligen av den

räckvidd, att de svårligen kunna slutligen bedömas i nu förevarande sammanhang.

De måste kanske därför skjutas på framtiden. Att dessa spörsmål

även tränga fram och inom en nära framtid kräva sin lösning synes

emellertid knappast utgöra tillräckligt vägande skäl mot att kommittéförslaget

redan nu lägges till grund för partiella reformer på kommunalbeskattningens

område. Länsstyrelsen anser, att förslaget innefattar en moderat

jämkning i ortsavdragen till belopp, som må antagas i det stora hela leda till

lättvisare skatteavvägning. Reformen får anses vara av den angelägenhetsgrad,

att densamma nu kan behandlas utan sammankoppling med konnnunalskattefrågan

i övrigt och andra beskattningsproblem. Länsstyrelsen anser

sig därför i princip kunna tillstyrka kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet finner den föreslagna lösningen, som kunde sägas

innebära en partiell kommunalskattereform med ianspråktagande av statsmedel,

ingiva vissa principiella betänkligheter. I detta hänseende kunde framhållas,

att såsom stadskollegiet uttalade — det föreslagna statsbidragssystemet

innebure en överflyttning av skattebelastningen från kommunalt

till statligt beskattningsunderlag ulan att det kunnat tillfredsställande utredas

huru denna överflyttning återverkade på skattebelastningen för olika

kategorier av skattskyldiga. Att förslaget sålunda icke helt vore uppbyggt

på den kommunala beskattningens egen grund, syntes icke tilltalande. Principiellt

sett hade det vidare varit att föredraga, att de för kommunerna nödvändiga

statsbidragen lämnades inom ramen för ett allmänt skatteutjämningssystem.

Överståthållarämbetet anser sig emellertid böra tillstyrka, att förslaget

lägges till grund för lagstiftning, därvid ämbetet dock understryker, att denna

partiella reform icke borde få undanskjuta den trängande angelägenheten

att söka samordna alla pågående och nu planerade skatteutredningar.

Att skattesystemet i hela dess vidd med det snaraste underkastades en förutsättningslös

revision i förenklingssyfte, syntes nämligen vara av behovet

utomordentligt starkt påkallat.

Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Kronobergs och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att behovet av en höjning av

de kommunala ortsavdragen vore oavvisligt. Ehuru det kvarstode som ett

önskemål, att dessa avdrag kunde bringas till närmare överensstämmelse

med de statliga ortsavdragen och kommitténs förslag till utformning av

de kommunala ortsavdragen därför syntes böra betraktas som ett av det

statsfinansiella läget och rådande skattetryck betingat provisorium, an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

såge länsstyrelsen detta provisorium vara att föredraga framför den nuvarande

ordningen.

Landsorganisationen i Sverige framhåller, att kommittén vid den statistiska

undersökningen av innebörd och verkningar av olika alternativa förslag

till höjning av gällande ortsavdrag vid kommunalbeskattningen nödgats

utgå från inkomstförhållandena under 1947. Det av kommittén föreslagna

statsbidraget till kommunerna, erforderligt för täckande av det vid

höjda ortsavdrag ökade utdebiteringsbehovet, i den mån detta uppginge

till mer än 1 krona per skattekrona, hade av kommittén på denna grundval

beräknats till 121 miljoner kronor. På grund av den sedermera

inträffade höjningen av allmänna inkomstnivån, f. n. ca 18 %, syntes statsbidraget

vid oförändrade grunder enligt en schematisk beräkning bli närmare

y, mindre än det av kommittén angivna beloppet. Inkomststegringen

sedan 1947 hade i särskilt hög grad träffat landsbygdsbefolkningen,

främst jordbrukarna, beroende på att 1947 på grund av dåligt

skördeutfall in. in. vore ett relativt ogynnsamt inkomstår för dessas del.

Denna omständighet borde uppmärksammas vid bedömningen av ortsavdragsreformens

återverkan på skattefördelningen mellan ägare av jordbruksfastighet

och andra skattskyldiga. Kommitténs beräkning, som visade

en viss minskning av skatten för icke-fastighetsägare jämfört med ägare

av jordbruksfastighet som resultat av dess förslag, torde därför icke heller

vara realistisk. I verkligheten torde utfallet bli mindre ogynnsamt för ägarna

av jordbruksfastighet, då dessa efter inträdd inkomstökning i ökad utsträckning

måste komma att kunna utnyttja ortsavdragen trots garantiskatten.

Förutom i det avseende som nyss anförts syntes statens kostnader

för genomförande av kommitténs förslag ha överskattats med ytterligare

20 å 30 miljoner, beroende på att de utdebiteringsökningar som befunnits

erforderliga i de av kommittén undersökta städerna antagits gälla även i

storstäderna; så syntes dock icke bli fallet. Att statens kostnader för leformen

sålunda komme att bli betydligt mindre än som beräknats funne

landsorganisationen vara av icke oväsentlig betydelse vid valet mellan olika

alternativ. Det vore påtagligt att möjligheterna att genomföra en större

höjning av ortsavdragen ökats därigenom. Landsorganisationen funne visserligen

icke anledning att framställa något uttryckligt yrkande på genomförande

av högre ortsavdrag än kommittén föreslagit, men understi ök att

vad som här anförts måste beaktas vid fragans slutliga avgörande.

Riksräkenskapsverket, kommunala skattelindringsutredningen, länsstyrelserna

i Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skai aborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund samt de kommuner,

vilka inkommit med yttranden, tillstyrka — i llertalet fall dock under

uttalande av starka betänkligheter mot att spörsmålet icke löses i samband

med övriga till kommunalbeskattningen hörande problem — att en ändring

nu vidtages i fråga om de kommunala ortsavdragen. Ifrågavarande myndig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 241.

heter och organisationer hava emellertid samtidigt förordat ändringar i väsentliga

punkter av kommitténs förslag. De framförda erinringarna rikta

sig framför allt mot det av kommittén föreslagna statsbidragssystemet och

frågan om ortsavdragens storlek; olika förslag till lösning av dessa spörsmål

framföras. Även erinringar av annan art anföras emellertid. Sålunda

yikar Svenska landstingsförbundet, att om proposition, grundad på kommitténs

förslag, förelägges årets riksdag, borde denna proposition kompletteras

med principförslag om kompensation för den inkomstminskning

landstingen enligt av landstingsförbundet gjorda beräkningar kunna åsamkas

genom en höjning av ortsavdragen. — De erinringar och motförslag,

som framförts av ifrågavarande myndigheter och organisationer, beröra

emellertid delfrågor vilka komma att behandlas senare, varför yttrandena

i dessa delar icke här redovisas i detalj.

Av de myndigheter och organisationer, som uttalat sig i princip om möjligheten

av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen utan samband

med den kommunala beskattningen i övrigt, framhåller riksräkenskapsverket,

att det är tveksamt om den föreliggande delfrågan ens provisoriskt

bör lösas för sig. När riksräkenskapsverket trots betänkligheter icke ansåge

sig böra avstyrka en reform enligt kommitténs förslag, vore det fördenskull

under förutsättning, att kommunalskattefrågan i hela dess vidd

bleve föremål för snar behandling. Mest ändamålsenligt torde därvid vara,

att frågan om de statliga och kommunala ortsavdragen, och därmed i stort

sett frågan om skattskyldighetens inträdande i förhållande till såväl stat

som kommun, behandlades i ett sammanhang. Vid det fortsatta utredningsarbetet

borde en av riktpunkterna vara, att den kommunala garantibeskattningen

av fastighet avvecklades. Riksräkenskapsverket ville här erinra om

att ämbetsverket i sitt utlåtande över kommunalskatteberedningens förslag

förordade en sådan avveckling. Fastighetsskatteunderlagets i huvudsak oavbrutna

relativa minskning — vilken statistiskt belysts av ortsavdragskommittén

— syntes numera än ytterligare ha jämnat vägen för en dylik reform.

En kommande utredning torde vidare böra omsorgsfullt pröva möjligheterna

att åstadkomma enhetlighet i fråga om statliga och kommunala

ortsavdrag, även om dessa enhetliga avdrag måste bli lägre än de nuvarande

statliga. En sådan lösning skulle innebära fördelar bland annat från teknisk

synpunkt. I högre grad än en lösning med skilda avdrag, med enhetsavdraget

som ungefärligt genomsnitt, skulle den vara ägnad att mildra den bestående

spänningen mellan existensminimum vid taxeringen, d. v. s. ortsavdragen,

och existensminimum vid löneavdrag och införsel. Att denna

spänning gåve upphov till åtskilligt ändamålslöst merarbete för både myndigheter

och skattskyldiga, liksom till åtskillig irritation, hade omvittnats

i skilda sammanhang, och riksräkenskapsverket — med sin nära kontakt

med problemen på området — kunde endast bestyrka dessa vittnesmål.

Det kunde här nämnas, att antalet av de lokala skattemyndigheternas beslut

om befrielse från löneavdrag med hänsyn till existensminimum enligt

inom riksräkenskapsverket förd statistik vore 23 000 under 1948 och 31 000

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

under de tre första kvartalen 1949, varav båda åren över en tredjedel i

Stockholms stad. — I direktiven för ortsavdragskommittén hade uttalats,

att en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen förutsattes resultera

i att befrielse från löneavdrag icke vidare skulle behöva medgivas efter

schablonmässiga grunder så som nu flerstädes skedde. Det vore emellertid

uppenbart, att den höjning av ortsavdragen som kommittén föreslagit icke

vore tillräcklig för att inskränka befrielserna från löneavdrag till undantagsfall.

Enligt kommitténs siffermaterial rörande normala existensminima

vid löneavdrag och införsel — som röjde anmärkningsvärt stora skillnader

mellan olika delar av landet — vore dessa existensminima på många håll

icke obetydligt högre än de statliga ortsavdragen. Det kunde visserligen antagas,

att en i och för sig önskvärd standardisering därvidlag i viss mån

skulle beskära de högsta" beloppen. Särskilt för barnfamiljer förefölle det

dock ogörligt att pressa ner existensminima ens till överensstämmelse med

de nu gällande statliga ortsavdragen; barnbidragen åsyftade ju icke att

täcka mer än en del av barnkostnaderna.

Kommunala skattelindringsutredningen framhåller, att den föreslagna höjningen

av ortsavdragen visserligen icke löste problemet att få bort klyftan

mellan indrivningsmyndigheternas existensminimum och kommunalskattelagens

skattefria gräns, men att kommitténs förslag dock enligt kommunala

skattelindringsutredningens uppfattning ginge så långt som för närvarande

torde vara praktiskt möjligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar:

Det har ofta framhållits att partiella reformer på skattelagstiftningens

område böra undvikas. Resultaten äro svårbedömliga och reformerna få allt

för ofta icke avsedda verkningar. Om det emellertid är omöjligt att till tiden

för det föreliggande förslagets genomförande år 1952 åstadkomma ett ställningstagande

till kommunalskattefrågan i dess helhet, i första rummet frågan

om den kommunala skatteutjämningen, måste länsstyrelsen trots motvilja

mot att godtaga en partiell lösning dock förorda, att en ändring av de

kommunala ortsavdragen provisoriskt genomföres. Olägenheterna, vilka äro

alltför väl kända för att behöva preciseras, av att ortsavdragen äro alltför

låga äro så stora, att det enligt länsstyrelsens uppfattning är nödvändigt att

snarast få till stånd en förbättring åtminstone på detta område. Och enligt

länsstyrelsens mening är detta icke omöjligt, varvid ortsavdragskommitténs

förslag bör kunna tagas till utgångspunkt för lagstiftning i ämnet, även om

utredningen på väsentliga punkter bort kunna vara grundligare.

I betänkandet diskuteras huruvida en höjning av de kommunala ortsavdragen

får till följd en alltför kraftig övervältring av skatt från gruppen inkomsttagare

med ortsavdrag till andra grupper skattskyldiga, i forsta rummet

fastighetsägare. Av kommittén utförda utredningar ha ansetts visa, att

någon nämnvärd förskjutning av skattebördan på fastighetsägaic som giupp

betraktad icke blir följden av kommitténs förslag. Länsstyrelsen är för sin

del tveksam om de av kommittémajoriteten här anlagda synpunkterna äro

de riktiga och om man icke bör lästa större avseende vid resultaten föi enskilda

skattedragare än vid medeltal, där de påtagliga fallen av merbelastningen

utjämnats. Men det bör väl också framhallas, att skatteböidans tordelning

på olika grupper skattskyldiga — fastighetsägare, inkomsttagare

med ortsavdrag och inkomsttagare utan ortsavdrag icke är något kon
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 241.

stant förhållande utan under olika perioder kan växla avsevärt. Såsom i betankandet

berörts har den ursprungliga fördelningen av skattebördan efter

tillkomsten av nu gällande kommunalskattelag undergått en avsevärd förskjutning

på grund av det stegrade skatteunderlaget för inkomsttagargrupPenV.

na,r''>£>el??m beskattningen av fastigheterna i motsvarande grad lättat.

Därtill har bidragit att vid en siffermässig ökning av inkomsterna till följd

av penningvärdets försämring ortsavdragen behållits oförändrade i stället

för att de bort undergå en höjning motsvarande penningvärdesförsämringen,

borandringen i penningvärdet har däremot icke haft motsvarande effekt på

fastigheterna som på inkomsterna i beskattningshänseende.

Då fördelningen av skattebördan sålunda icke är något under alla omständigheter

konstant förhållande, synes möjligheten av en övervältring av skatt

knappast utgöra något principiellt hinder för en höjning av ortsavdragen.

En dylik höjning kan väl, såsom läget för närvarande är, anses innebära en

återgång till förhållanden, som tidigare rått härutinnan.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller, att de nuvarande låga ortsavdragen

vid kommunalbeskattningen medför orättvisa och olägenheter i olika

avseenden och en höjning av ortsavdragen därför är ofrånkomlig. Lösningen

a'' denna fråga droge emellertid med sig en hel del andra spörsmål, som

borde avgöras i ett sammanhang med ortsavdragsfrågan, t. ex. frågan om

den kommunala skatteutjämningen, fastighetsskatten in. in. Eu isolerad

lösning beträffande ortsavdragen framstode därför som mindre lämplig.

Kunde arbetet med ny kommunalskattelag och därmed sammanhängande

frågor forceras så att förslag inom de närmaste åren förelädes riksdagen,

torde den nu föreslagna provisoriska lösningen av ortsavdragsfrågan kunna

undvaras, särskilt som provisoriet vore avsett att tillämpas först fr. o. in.

år 1952. Vore emellertid en sådan forcering icke möjlig, torde provisoriska

åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med vad ortsavdragskommittén

föreslagit böra vidtagas, trots nackdelar i olika avseenden.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Södermanlands. Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs

och Jämtlands län.

Svenska stadsförbundet anför:

De erinringar styrelsen har att anföra mot själva utredningen och det därpå

grundade förslaget, återgå till stor del ytterst på det förhållandet, att utredningen

icke närmare klarlagt vad den situation faktiskt innebär, som nu

är för handen på grund av den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen

och ett genomsnittligt beräknat existensminimum av tillfredsställande

storlek. Man saknar, med andra ord, i betänkandet varje närmare belysning

av i vilken omfattning denna bristande överensstämmelse faktiskt medför,

att debiterad kommunalskatt icke kan uttagas. I detta avseende har

kommittén väsentligen nöjt sig med att redovisa vissa inhämtade uppgifter

angående normalbelopp för bestämmande av existensminimum vid löneavdrag

och införsel för skatt samt därtill knutit vissa konstateranden om dessa

normalbelopps storlek i förhållande till de nuvarande kommunala och statliga

ortsavdragen. Däremot lämnas inga siffermässiga upplysningar om i

vad mån dessa normalbelopp verkligen tillämpas; det påpekas blott att »betydande

avvikelser såväl uppåt som nedåt kunna förekomma». Icke heller

ha de sålunda redovisade uppgifterna lagts till grund för några beräkningar

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

31

vare sig beträffande antalet kommunalskatteposter, som ehuru debiterade

kunna enligt de angivna grunderna antagas ej ha blivit uttagna, eller i fråga

om motsvarande totalbelopp av icke uttagen kommunalskatt. Lika litet har

på annat sätt presterats någon statistisk belysning i sistnämnda hänseenden.

Kommittén har själv i ett särskilt sammanhang, varom mera nedan, berört

denna brist i utredningen men därvid framhållit att »för närvarande en

mera fullständig statistik i ämnet icke föreligger». Styrelsen kan ej kanna

sig alldeles övertygad om att det varit uteslutet att förebringa uppgifter om

det verkliga uppbördsresultatet, vilka kunnat ge någon vägledning tor tragans

bedömande ur nu berörda synpunkt. I alla händelser måste det konstateras

att bristen på sådana uppgifter gör sig starkt kännbar pa flera satt.

Först och främst är att märka att man på grund härav icke tar någon

klarhet beträffande frågan, i vad mån de som huvudskal for utredningen patalade

administrativa olägenheterna verkligen skulle reduceras genom en revision

av ortsavdragsbestämmelserna i enlighet med kommitténs förslag. Givetvis

betyder varje höjning av ortsavdragen att dessa olägenheter i viss man

minskas. Kommittén har också sökt siffermässigt belysa sitt forslags verkan

i detta avseende såtillvida, som beräkningar gjorts rörande antalet inkomsttagare,

vilka därigenom skulle helt undgå taxering till kommunal inkomstskatt;

och dessa beräkningar giva vid handen att en i och for sig icke foraktlig

effekt skulle vinnas. Men för att fullt ut bedöma denna elfekt hade

givetvis till jämförelse också fordrats en undersökning beträffande antalet

inkomsttagare, av vilka sådan skatt faktiskt icke uttages på grund av de

lokala skattemyndigheternas befrielsebeslut. Forst genom en dylik undersökning

hade man fått möjlighet att bedöma omfattningen av de patalade olagenheterna

och att — genom jämförelse därmed — bedöma, i vilken utsträckning

dessa olägenheter komme att göra sig gällande även efter den av kommittén

föreslagna höjningen av ortsavdragen. Utan en sadan undersökning

får man däremot åtnöjas med de slutsatser i sistnämnda avseende, som —

rent överslagsvis — kunna dragas vid en jämförelse mellan de föreslagna

ortsavdragsbeloppen och de av kommittén sammanställda uppgifterna angå°nde

normalbelopp för bestämmande av existensminimum vid löneavdrag

och införsel för skatt. Såvitt kan slutas vid denna jämförelse, synes man

utan tvekan få räkna med att det också efter den nu föreslagna höjningen av

ortsavdragen skulle komma att inträffa många fall av den patalade innebörden,

där alltså meningslöst administrativt arbete finge fullgöras.

Naturligen är det en åtminstone teoretisk möjlighet, att denna svaghet i

kommitténs förslag kan — såsom kommittén själv möjligen asyftat — i

viss mån motvägas genom strängare normer for existensminimum vid skattens

uttagande.''Vad kommittén härom uttryckligen anfört ar dock endast

ett understrykande av angelägenheten att de lokala skattemyndigheternas

avgöranden i frågor om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag grundas

på eu i möjligaste män individuell prövning, och styrelsen kan dartor

icke underlåta att framhålla, att möjligheterna att genom dylik provning

reducera de ifrågavarande olägenheterna ej få överskattas. I regel mas e

säkerligen de lokala skattemyndigheternas avgöranden harvidlag Irattas

efter generaliserade normer. Att märka är ju också, att en mycket ingående

individuell prövning betyder ökat administrativt arbete som i den man resultatet

i allt fall blir skattebefrielse, salunda direkt motverkar den nu aktuella

reformens syfte. , , . ... . ,

Då kommittén alltnog stannat för ett förslag, som endast innebar mindi c

höjning av ortsavdragen än den själv synes ha funnit behövlig har detta motiverats

med åberopande av statsfinansiclla skäl och darvul har dock torutsalts

att kommunerna skulle bära eu väsentlig del av reformens ekonomiska

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

k*°tnS*CnJei^SC,r‘ Dct torde cmellertid kunna slutas av det här redan sagda,

att tillförlitliga utgångspunkter saknats för frågans bedömande även ur

denna synpunkt. Också härvidlag gör sig bristen på undersökning rörande

den faktiska skatteuttagningen i de lägsta inkomstskikten påtagligt gällande.

De beräkningar, som i betänkandet redovisats rörande de ekonomiska

\erknmgarna

genomgående till det kommunala skatteunderlag, som — med nuvarande

ortsavdragsbestämmelser — taxeringsmässigt blivit fastställt, och ta sålunda

ingen hansyn till i vad mån detta skatteunderlag verkligen kunnat utnytljas.

Vid dessa beräkningar har således alldeles lämnats å sido det för
allandet,

att höjningen av ortsavdragen kan för de lägsta inkomstskiktens

vidkommande antagas till väsentlig del icke alls komma att betyda någon

^rklig skatteförlust. Speciellt för bedömande av den förevarande frågan ur

statsiinansiell synpunkt är emellertid detta förhållande a priori av väsentlig

betydelse på grund av statens ansvar för de kommunala restantierna.

Kommittén har visserligen icke alldeles förbigått detta förhållande men det

ar just i samband med ett påpekande därom, som det ovannämnda uttalandet

gjorts, att en mera tullständig statistik i ämnet saknas, och kommittén

har darfor lämnat påpekandets närmare innebörd ouppklarad. Även utan

sadan statistik måste styrelsen dock antaga — åtminstone att döma av de

torut omformälda uppgifterna om normalbelopp för bestämmande av

existensminimum - att man härvidlag har en betydande marginal att räkna

med i fråga om möjligheterna ur statsfinansiell synpunkt att höja ortsavdragen.

J

Det nu sist anförda betyder givetvis också, att man för närvarande ej kan

bedöma, huru kostnaderna för den föreslagna reformen skulle i verkligheten

komma att fördela sig mellan staten och kommunerna. Härtill kommer

emellertid att själva förslaget i vad angår denna fördelning måste ge

anledning till starka betänkligheter särskilt ur kommunal synpunkt.

^ Statskontoret, kammarrätten, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Gotlands, Hallands och Älvsborgs län, Svenska landskommunernas

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och

Tjänstemännens centralorganisation avstyrka, att kommitténs förslag för

närvarande lägges till grund för lagstiftning.

Statskontoret anser, att den föreliggande utredningen icke bör föranleda

annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnas till 1949 års skatteutredning

för att av denna tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

Statskontoret anför vidare, att de ekonomiska konsekvenserna för såväl

staten som kommuner och enskilda av ett skatteprovisorium, vilket endast

i ringa man skulle rada bot för bristerna i nuvarande ortsavdragssystem,

gåve anledning till starka betänkligheter mot förslaget. Ett fortsättande

på den inslagna vägen med separat behandling av olika, var för sig

betydelsefulla skatteproblem måste, såvitt statskontoret förstode, endast

ytterligare komplicera och försvåra genomförandet av ett rationellt skattesystem

med rimligare avvägning av skattebördan än det nuvarande.

Kammarrätten yttrar:

Kammarrätten inser till fullo, att den övervältning av den kommunala

skattebördan, som blir en följd ej blott av en effektiv utan även av en otillräcklig

höjning av de kommunala ortsavdragen, icke kan verkställas utan

antingen en samtidig grundlig revidering av de statliga skatteskalorna eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kunyl. M(tj:ts proposition nr 241.

en med statsmedel företagen kommunal skatteutjämning av sådan räckvidd,

att den eliminerar verkningarna av de kommunala ortsavdragens höjande.

Därvid måste i möjligaste män tillses, att sammanlagda stats- och kommunalskatten

ej höjes. Intetdera alternativet lärer i nuvarande läge vara möjligt

att genomföra. I insikt därom har kommittén föreslagit ett provisorium,

vars verkningar dock icke kunna överblickas. Så långt kunna dock verkningarna

fastställas som att en viss övervältning av den kommunala skattebördan

kommer att inträda, varigenom vissa skattskyldiga få sin kommunala

skattebörda minskad, under det att andra få den ökad, samt att staten

måste träda hjälpande emellan. Men hur verkningarna komma att te sig

för de enskilda skattskyldiga, därom råder icke erforderlig klarhet.

Härutinnan är särskilt att märka, att de av kommittén åberopade statistiska

utredningarna synas otillräckliga för att man med rimlig grad av

säkerhet skall kunna bedöma verkningarna av förslaget redan på den grund

att de huvudsakligen avse nu existerande kommuner, trots att reformen är

avsedd att genomföras i samband med den nya kommunsammanslagningen,

och att man således i stor utsträckning måste räkna med storkommuner i

stället för nu existerande kommuner.

Vidare vill kammarrätten som sin åsikt framhålla, att det är omöjligt att

bedöma verkningarna av förslaget jämväl på den grund att skattetrycket i

kommunerna kommer att bliva beroende av de bestämmelser angående

statsbidrag, som förutsättas komma att utfärdas, och att det med ledning av

vad som anförts i kommittébetänkandet svårligen lärer låta sig göra att

verkställa tillförlitliga beräkningar om vare sig i vad mån kommunerna

genom statsbidragen komma att erhålla avsedd kompensation för utdebiteringshöjning,

eller till vilket belopp de årliga statsbidragen komma att

uppgå.

Några av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, understryka särskilt

den övervältring av skatt å vissa grupper av skattskyldiga,

som skulle bliva en följd, om den föreslagna reformen komme

till utförande nu.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län: t

Den för närvarande mest trängande, för att ej säga ofrånkomliga åtgärden

på skatteområdet är att söka åstadkomma en lättnad i den hårda direkta

beskattningen. Ortsavdragskommittén har visserligen icke haft sig förelagd

denna fråga. Men i nuvarande läge borde man dock ha kunnat förvänta,

att kommittén skulle ha undvikit att framkomma med förslag, som

omedelbart syftar till skärpt beskattning. Det sistnämnda har emellertid

blivit fallet. Kommittén har övervältrat skattebördor — utan att närmare

precisera i vilken omfattning — från vissa skatteobjekt på andra. Oavsett

det betänkliga i ett sådant förfaringssätt, som för övrigt knappast är förenligt

med syftet med kommitténs arbetsuppgift, framstår resultatet av utredningsarbetet

såsom ett skolexempel på hur otillfredsställande det är att

lösrycka ett viktigt avsnitt av skattelagstiftningen och behandla det isolerat

från övriga delar." Frågan om en reglering av ortsavdragen vid den kommunala

beskattningen inrymmer eu hel del problem, som sammahhänga med

skattepolitiken i stort samt med uppbörds- och källskattcsystemen. Dessa

sammanhang äro av sådan art, att det måste vara förenat med betydande

svårigheter att positivt taga ställning till föreliggande betänkande, i vilket

beröringspunkterna väl äro antydda men några klara besked om förslagets

återverkningar på hela skatteområdet icke lämnas.

Ortsavdragsfrågans vid kommunalbeskattningen väsentliga innebörd är,

.;{ Iiihang till riksdagens protokoll 19!>0. t samt. ,Yr 211.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

att kommunalskatt för närvarande måste påföras objekt, av vilka det uppenbarligen

icke är möjligt att uttaga sådan skatt och att statsverket följaktligen

— på grund av källskattesvstemet — har att tillhandahålla kommunerna

medel, som icke motsvaras av egentliga skattemedel. Det måste betecknas

som en allvarlig brist, att man i kommittébetänkandet icke finner något

försök till utredning av berörda problems storleksordning. Kommittén bär

avfärdat saken pa några rader under anförande, att det för närvarande icke

föreligger eu mera fullständig statistik beträffande kommunala restantier,

som statsverket har att svara för. En undersökning i sådant hänseende synes

vara en nödvändig förutsättning för bedömande av frågans räckvidd och i

vad mån rättelse av det nu otillfredsställande förhållandet kan vara möjlig

utan stegrade utgifter för statsverket eller ökad utdebitering på vissa

kommunala skatteobjekt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att en ändring av de kommunala

ortsavdragen icke bör verkställas utan att garantiskattesystemet samtidigt

tages under övervägande. Länsstyrelsen framhåller, att framför allt spörsmålet

om och i vilken utsträckning den föreslagna höjningen av ortsavdragen

komme att medföra en överflyttning av skattebördan från icke-fastighetsägare

till fastighetsägare och juridiska personer samt från lägre till

högre inkomsttagare bort närmare utredas. Kommitténs undersökningar hade

skett på grundval av skatteunderlaget vid 1948 års taxering. Enligt länsstyrelsens

uppfattning borde emellertid undersökningarna hava grundat sig

på skatteunderlaget under ett flertal år, för att övertygande och säkra slutsatser

skulle ha kunnat dragas av dem. Enligt kommittémajoritetens förslag

syntes för vissa kategorier skattskyldiga inom gruppen icke-fastighetsägare

inträda skattelättnader, vilka emellertid huvudsakligen komme de små inkomsttagarna

till godo, medan fastighetsägare däremot icke komme i åtnjutande

av sådana lättnader utan tvärtom i viss utsträckning finge vidkännas

skattehöjningar. Många fastighetsägare komme icke att bliva delaktiga av de

förhöjda ortsavdragen.* Redan enligt nu gällande bestämmelser saknade en

stor del av dem möjlighet att tillgodogöra sig ortsavdragen, och detta bleve

i än högre grad fallet efter den höjning av avdragen, som de sakkunniga

föreslagit. Eftersom procentavdragen, som grundade sig på garantiskattesystemet,

verkställdes före ortsavdragen, komme utrymmet för ortsavdragen

att i många fall bliva så beskuret, att dessa icke alls eller endast i

mindre utsträckning kunde utnyttjas. Och för åtskilliga fastighetsägare

kunde förhållandena vara så otillfredsställande, att de icke kunde utnyttja

ens procentavdragen. I detta sammanhang borde även anmärkas, att nästa

allmänna fastighetstaxering — av alla tecken att döma — komme att medföra

höjda taxeringsvärden.

Sveriges lantbruks förbund tager upp spörsmålet från samma utgångspunkt

och anför: I

I direktiven har visserligen uttalats, att lösningen av en omändring av

ortsavdraget vore synnerligen brådskande. Det synes emellertid enligt förbundet,

som om frågan icke är av så brådskande natur att icke hänsyn borde

ha tagits till ändringen av bestämmelserna på angränsande områden inom

kommunalskattelagstiftningen. Enligt förbundets åsikt kan det icke vara

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

35

lyckligt med en partiell reform av hithörande slag, som faktiskt kommer

att medföra en övervältring av skattebördan på skattskyldiga, som till yttermera

visso enligt gällande bestämmelser drabbas särskilt hårt. Förbundet

anser sig böra biträda den uppfattning, som reservanterna (herrar Veländer

och Werner) givit uttryck åt, att förutom ortsavdragssystemet jämväl

grunderna för den kommunala beskattningen, fördelningen av beskattningsföremålen,

fastighetsbeskattningen, den allmänna skatteutjämningen m. in. i

ett sammanhang bringades till sin lösning. Enligt förbundets åsikt är det,

med utgångspunkt från att skatten i princip skall utgå efter förmåga, av

minst lika brådskande natur att få frågan om den särskilda fastighetsbeskattningens

vara eller icke vara under utredning. Det torde väl vara allmänt

vitsordat, att de ursprungliga förutsättningarna och motiven för en

särskild fastighetsbeskattning numera i stort icke äro för handen. För de

genom den nya kommunindelningen tillskapade nya storkommunerna kommer

ej heller vikten av att ha en särskild garantiskatt i form av fastighetsskatt

att vara lika stor som tidigare.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Fastighetsägarna nödgas redan nu bära en betydligt större del av den

kommunala skattebördan än som motsvarar deras skatteförmåga. Med hänsyn

härtill anser förbundet även relativt begränsade skatteökningar vara en

uppenbar orättvisa och måste därför inlägga en bestämd gensaga gentemot

kommitténs uttalande att skatteökningar av den ovannämnda storleksordningen

ligger »inom så snäva gränser att den bör tolereras».

Av än större betydelse är emellertid — och detta har kommittén icke berört

i sitt resonemang om de faktiska övervältringarna — att de för de enskilda

fastighetsägarna uppkommande skatteökningarna i hög grad kunna skilja

sig från de genomsnittliga. Redan en granskning av de enskilda kommunerna

visar att betydande skatteökningar uppkomma för ägare av annan

fastighet. Såsom exempel må nämnas förhållaiyiena för kommunerna Pjätteryd

i Kronobergs län, Fryele i Jönköpings län och Krogstad i Göteborgs

och Bohus län. Enligt beräkningar, som förbundet låtit göra med utgångspunkt

från de av kommittén i tabell 1 till bilaga 1 framräknade procentuella

andelarna av skatteunderlaget för olika skatteobjekt, motsvarar skatteökningen

för ägare av annan fastighet inom nämnda kommuner respektive

24, 21 och 19 %. Många fastighetsägare måste naturligtvis vidkännas än

större skatteskärpningar. Särskilt stora bli dessa i fråga om fastighetsägare,

som äro juridiska personer. Ökningarna komma för dessa att uppgå till

exempelvis för Krokstads kommun 41,5 % och för Hållnäs kommun i Uppsala

län 41 % samt för Örs kommun i Älvsborgs län 37,6 %.

Vad angår städerna bli ökningarna givetvis icke lika stora som i landskommunerna,

i vilka skatteunderlaget är särskilt känsligt. I vissa av städerna

bli dock även genomsnittssiffrorna högre än det medeltal, som kommittén

kommit till. I t. ex. Arvika och Östersund skulle genomsnittsökningen

uppgå till 0,4 % och för Ystad 6,i %. För de enskilda fastighetsägarna i städerna

kunna siffrorna för skatteökningen bli ännu större. Man får sålunda

räkna med att skatteökningen här kan bli lika stor som för de juridiska

personerna. Som exempel i detta avseende må nämnas Arvika med 19,4 %,

Ystad med 17,3 % och Strömstad med 10/. %.

Kommittén har även flyktigt berört frågan om ortsavdragshöjningarnas

verkningar för det fall alt taxeringsvärdena skulle komma att framdeles höjas.

Ehuru förbundet betraktar det av kommittén tagna exemplet med en

höjning av 25 % för annan fastighet såsom något otänkbart under nuvaran
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

de förhållanden, framgår dock tillräckligt klart av tabellerna i fråga, att

ägare av dylika fastigheter bli särskilt hårt drabbade vid en höjning av

taxeringsvärdena.

Förbundet, som i och för sig icke bar någon invändning att göra mot en

höjning av de kommunala ortsavdragen, finner de ovan berörda övervältringstendenserna

ytterst betänkliga. De synas förbundet vara av den storleksordningen

att de i direktiven angivna villkoren för en separat behandling

av frågan om de kommunala ortsavdragen icke kunna anses vara uppfyllda.

Ett oavvisligt villkor för reformens genomförande är därför, enligt förbundet,

att den kommunala särbeskattningen av fastighetsägarna slopas.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att ett genomförande av den

föreslagna reformen skulle allvarligt försvåra möjligheterna för 1949 års

skatteutredning att föreslå en reduktion av de direkta statsskatterna, i varje

fall om de extra konsumtionsskatterna komme att avvecklas. Därför borde

frågan om ett genomförande av den föreslagna höjningen av de kommunala

ortsavdragen bedömas i samband med frågan om statsskatternas revision.

Därvid borde man i varje fall försöka lätta skattetrycket även för sådana inkomsttagare,

som befunne sig i ett mellanläge.

I några yttranden framhålles särskilt, att frågan om lika normer för

existensminimum vid taxering och vid införsel för

skatt icke förts närmare sin lösning genom kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför sålunda:

Ett förhållande, som påkallat uppmärksamhet, är det bristande samspelet

mellan ortsavdragen och generellt utformade normer för existensminimum

vid införsel för skatt. Det torde kunna konstateras, att kommitténs

förslag icke bringat denna betydelsefulla fråga närmare sin lösning. Man

finner av kommitténs utredningsmaterial bland annat, att existensminimum

för ensamstående person normalt beräknas till, förutom fri kost och logi,

180 kronor i månaden på en ort, 40 kronor i månaden på en annan ort. Det

torde icke vara obefogat att hysa starka tvivelsmål rörande möjligheten att

komma till rätta med hithörande spörsmål på basis av kommitténs förslag.

En grundlig utredning av frågan synes vara ofrånkomlig.

Svenska landskommunernas förbund konstaterar likaså, att kommitténs

förslag icke innebär någon lösning av problemet om ett rationellt förhållande

mellan ortsavdragen och existensminimum. Det måste framstå som helt

orimligt att siffran för existensminimum i t. ex. Stockholms stad skall ligga

vida högre än motsvarande belopp i andra kommuner inom samma ortsgrupp.

Med nuvarande uppbördssystem kunde detta sägas innebära att Stockholm

tillskansade sig ett mycket stort statsbidrag, som kommuner i sämre

ekonomiskt läge vore utestängda ifrån. I syfte att ernå en rättvis beskattning

hade hela vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik. Mot bakgrunden

därav måste det framstå som inkonsekvent att överlåta åt de lokala

skattemyndigheterna och utmätningsmännen att på det godtyckliga sätt

som hittills skett sätta bestämmelserna ur spel.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

För länsstyrelsen har det alltid framstått såsom en oformlighet, att såväl

den lokala skattemyndigheten som den myndighet, som verkställer indriv
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj ds proposition nr 241.

ningen av restlörd skatt, skall i samma skatteärende pröva frågan om existensminimum,

därvid givetvis dessa myndigheter kunna komma till olika

resultat. Om de kommunala och statliga ortsavdragen bestämdes till samma

belopp, skulle denna olormlighet försvinna och i händerna på (ten lokala

skattemyndigheten icke längre läggas prövningen om jämkning på grund av

»existensminimum». Härigenom skulle även undvikas de orättvisor, som enligt

nuvarande bestämmelser torde vara ofta förekommande, nämligen att

vissa skattskyldiga hos den lokala skattemyndigheten begära och erhålla befrielse

från löneavdrag under åberopande av existensminimum och sedermera

också vid utmätningsmannens prövning erhalla befrielse från den

slutliga skatten, medan andra skattskyldiga i precis samma levnadsvillkor

icke begära dylik jämkning och alltså få vidkännas löneavdrag och därmed

även slutlig skatt.

I en vid" 1950 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 31) har

påtalats de missförhållanden, som praxis i fråga om bestämmandet av

existensminimum lett till särskilt i Stockholm, där exempelvis en skattskyldig

med en familj bestående av hustru och tre barn går fri från beskattning,

om hans årsinkomst (bortsett från barnbidrag) icke överstiger 6 060 kronor.

Vederbörande kommun åsamkas ingen förlust därigenom att existensminimum

sättes högt, då ju staten till kommunen utbetalar debiterade belopp,

oavsett om de inflvta. Samma synpunkter, som anförts i motionen,

framfördes i en interpellation redan under 1949 års riksdag. Vid besvarandet

av denna interpellation framhöll dåvarande finansministern bland annat att

den egentliga orsaken till de rådande förhållandena på området vore att söka

i de otillräckliga kommunala ortsavdragen, samt att han, därest den utredning,

som av ortsavdragskommittén komme att framläggas, resulterade i en

väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen, förutsatte att befrielse

från löneavdrag icke vidare skulle medgivas efter schablonmässiga grunder

utan endast i de fall, då särskild anledning funnes föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som enligt vad förut sagts i princip tillstyrkt

kommittéförslaget, framhåller att ett rationellt sätt att rätta till

nämnda missförhållande vore att bestämma ortsavdrag och existensminimum

till samma belopp. Då emellertid existensminimum borde bestämmas efter

prövning i varje särskilt fall och storleken av existensminimum växlade avsevärt

med hänsyn bl. a. till vederbörandes utgifter för bostad och kost, vore

denna väg icke framkomlig. Man torde dock kanske i någon mån kunna lösa

problemet genom sådan ändring av bestämmelserna i 50 § kommunalskattelapen

och 9 § förordningen om statlig inkomstskatt, att särskilt avdrag på

grund av nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs

inkomst icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum. I

skattskyldigs inkomst borde därvid medräknas erhållna allmänna barnbidrag

och tagas hänsyn även till de hemmavarande minderåriga barnens inkomster

m. in. Genom alt vid taxeringen medgiva berörda särskilda avdrag skulle

man uppnå, dels att den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från

löneavdrag och taxeringsnämndens äsättandc av taxering kunde nära överensstämma

samt dels att indrivningsmyndigheten befriades från den onödiga

indrivnings verksam heten beträffande personer, som uppenbarligen saknade

skatteförmåga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 241.

Departementschefen.

Åtskilliga av de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig i ärendet,

ha\a uttryckt betänkligheter mot att en reform av de kommunala ortsavdragen

genomföres utan att man samtidigt söker lösa övriga problem, som

sammanhänga med den kommunala beskattningen. Samma skäl, som föranlett

flertalet av dessa remissinstanser att trots sina betänkligheter tillstyrka

eller i varje fall icke direkt motsätta sig att den ifrågasatta reformen

nu genomföres, äro bestämmande jämväl för mitt ställningstagande i frågan.

Det torde vara onödigt att här åter upprepa dessa motiv. Ett skäl för att en

reform på detta område bör beslutas redan nu bör emellertid särskilt framhållas.

Om de år 1948 beslutade skatteskärpningarna på den indirekta beskattningens

område bibehållas med undantag, allenast för pappersskatten

och tilläggsskatten å bensin, tillåter det statsfinansiella läget en viss minskning

av den direkta beskattningen. Det är då angeläget att man utnyttjar

denna möjlighet och sålunda omedelbart beslutar om en lindring av skattebördan

för det stora antal skattskyldiga, som befinner sig i sådant inkomstlage

att skatteförmågan är obetydlig eller helt saknas. Detta kan endast

ske genom att de kommunala ortsavdragen utformas på ett rimligare sätt

än vad för närvarande är fallet.

Det är riktigt att reformen icke kan genomföras utan en viss övervältring

av skattebördan från skattskyldiga med obetydliga inkomster till vissa andra

kategorier av skattskyldiga. Om statsmakterna godtaga kommitténs förslag

om ersättning åt kommunerna för viss del av den skatteförlust, som uppkommer

genom minskningen i skatteunderlaget, och under förutsättning

tillika att viss jämkning i tabellen för beräkning av statlig inkomstskatt

vidtages, kommer denna övervältring endast att drabba juridiska personer

och vissa fastighetsägare. Den skatteökning, som kan komma i fråga, blir

emellertid så pass lindrig, att jag icke kan finna att den utgör ett bärande

skäl för att uppskjuta ändringen av ortsavdragen till dess en allmän översyn

av kommunalbeskattningen medhunnits.

Med hänsyn till det stora utrymme diskussionen om skatteövervältringen

givits i ett flertal remissyttranden, torde det vara lämpligt att med ett par

exempelvis söka belysa hur reformen skulle komma att verka i det särskilda

fallet. I exemplen räknas med ortsavdrag enligt ortsgrupp III och en utdebitering

av 8 kronor före och 9 kronor efter reformens genomförande. Den

statliga inkomstskatten beräknas efter nu gällande skattesatser och med

iakttagande av den avdragsrätt för kommunalutskylder, som föreligger vid

den statliga beskattningen. Vidare räknas med en höjning av barnbidragen

med 30 kronor. I fråga om en jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde

av 100 000 kronor och en nettointäkt å 5 000 kronor, vilket belopp antages

utgöra den skattskyldiges enda inkomst, skulle resultatet bliva för äkta

makar en skatteökning med 44 kronor 50 öre, för makar med ett barn en

skatteökning med 14 kronor 50 öre, för makar med tre barn en skatteminskning

med 45 kronor 50 öre och för makar med fem barn en skatteminskning

med 105 kronor 50 öre. — I fråga om en villafastighet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

ett taxeringsvärde av 50 000 kronor, soin lämnar en nettointäkt av 400

kronor, skulle resultatet, om den skattskyldige har eu taxerad inkomst av

10 000 kronor vid den kommunala taxeringen och en sammanräknad inkomst

av 10 400 kronor vid den statliga taxeringen, bliva en skatteökning av 20

kronor för makar utan barn och med 4 kronor för makar med ett barn

samt en skatteminskning med 10 kronor för makar med tre barn. Räknar

man om exemplet med utgångspunkt från en utdebitering av 14 kronor fore

reformens genomförande blir det skatteminskning i samtliga tre fallen. Föi

enkelhetens skull har icke räknats med andra allmänna avdrag vid den

statliga inkomsttaxeringen än för kommunalskatt. -— I fråga om en hyresfastighet

med ett taxeringsvärde av 1 000 000 kronor och eu nettointäkt av

30 000 kronor skulle resultatet, om ingen annan inkomst finnes, bliva en

skatteökning av 300 kronor för äkta makar, 270 kronor för makar med

ett barn och 210 kronor för makar med tre barn. Skatteökningen skulle

bliva något större i kommun med högre utdebitering. — För ett aktiebolag

med en beskattningsbar inkomst av 100 000 kronor skulle ökningen bliva 600

kronor; om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 50 000 kronor skulle

ökningen bliva 300 kronor o. s. v.

I detta sammanhang må även framhållas att Sveriges industriförbund

och svenska arbetsgivareföreningen — på sätt jag i det följande kommer

att närmare angiva — förorda en reform efter en linje, som skulle kunna

i det särskilda fallet medföra en större skatteökning än den som kan bliva

följden vid ett genomförande av kommitténs förslag.

I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder

bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överensstämmelsen

mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebetalningen.

Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén företagna

utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter överhuvud

icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den linje man

enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter, äi att samordna

bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse från löneavdrag

med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra avdrag pa grund

av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle innebära, å ena sidan,

att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag vid taxeringen uppmjukades

och, å andra sidan, att de lokala skattemyndigheternas rätt att bevilja

befrielse från löneavdrag för preliminärskatt inskränktes till att avse sådana

fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde beviljas. För att förebygga att

en kommun av staten uppbär skatt, som till följd av den lokala skattemyndighetens

beslut om befrielse från löneavdrag aldrig uttages av den skaltskyldige,

kan det därvid måhända visa sig erforderligt att låta själva det

förhållandet att befrielse från löneavdrag medgivits utgöra grund för beviljande

av extra avdrag vid taxeringen; därest bestämmelserna utformas

på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga att medgiva kommunen

rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från

löneavdrag för den skattskyldige.

Såsom framgår av det antörda omfattar problemet om en samordning u\

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svårbemästrade

frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag

i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan

ortsavdragsreformen träder i tillämpning.

Jag vill understryka, att en förutsättning för att ortsavdragen och existensminimum

vid källskattebetalningen skola kunna samordnas är att ortsavdragen

väsentligt höjas. Endast under denna förutsättning kan ortsavdraget

i förening med det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga godtagas som

ett Aerkligt existensminimum. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,

att möjligheterna för de lokala skattemyndigheterna att medhinna en saklig

prövning av ansökningar om befrielse från löneavdrag skulle väsentligt

öka, om vissa slag av inkomster, där skatteförmåga praktiskt taget saknas,

helt undantagas från skatteplikt. Jag åsyftar därvid i första hand sådana

folkpensioner, vilka utgå efter behovsprövning. Till detta spörsmål återkommer

jag emellertid senare.

5. Allmän motivering för departementsförslaget.

A. Ortsavdragens storlek.

Kommittén. Kommittén har statistiskt undersökt ett flertal olika alternativ

för höjda kommunala ortsavdrag. Såsom förutsättning för samtliga dessa

alternativ har gällt, att barnavdragen skulle avskaffas. Vidare har förutsatts,

att bestämmelserna om bankning skulle upphöra att gälla och avdragets

storlek sålunda göras helt oberoende av inkomstens storlek. Slutligen

har det enligt gällande ordning i vissa fall utgående extra avdraget å 20

kronor för skattskyldiga i landskommuner tillhörande ortsgrupperna I och

II förutsatts skola avskaffas.''

Avdragens storlek enligt de olika alternativen i jämförelse med de hankade

ortsavdragen enligt gällande ordning framgår av följande tabell.

Ort

s g r u p

per

I

11

in

IV

V

Gällande ordning ..................

510

570

630

690

750

Alt. 3 ........................

840

880

920

960

1000

> 4 .........................

1000

1050

1100

1150

1200

> 5 ..........................

1 180

1230

1290

1340

1400

> 6 ........................

1420

1490

1560

1630

1700

» 7 ..........................

1600

1700

1800

1900

2 000

Äkta makar.

Gällande ordning ..............

750

810

900

960

1050

Alt. 3 .......................

1260

1320

1380

1440

1500

> 4 .....................

1420

1490

1560

1630

1700

y 5 .......................

1680

1760

1840

1920

2 000

> 6 ..............

2100

2 200

2 300

2 400

2 500

> 7 ..............

2 500

2 625

2 750

2 875

3 000

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Vid uppläggandet av alternativen 3—6 har kommittén utgått från den

spännvidd mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp, som vid den

statliga taxeringen tillämpas i fråga om ortsavdragen för äkta makar. Någon

anledning att för kommunalbeskattningens del räkna med större spännvidd

beträffande avdragen för ensam person än för makar har icke ansetts föreligga.

Kommittén har alltså för alternativen 3—6 genomgående räknat med

en spännvidd av cirka 16 %.

Rörande ortsavdragens storlek enligt de olika alternativen må här ytterligare

anmärkas följande. Det lägsta alternativet (alternativ 3) motsvarar i

stort sett den höjning, som skulle bli erforderlig för att återställa avdragen

till deras ursprungliga reella värde år 1928. Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex

(1914 års serie) var index för år 1928 170 enheter och för

sista kvartalet 1948 256. Under denna tid har alltså levnadskostnadsindex

stigit med 86 enheter eller med cirka 50 %. På grund av den minskade

spännvidden blir ökningen enligt alternativ 3 i de lägre ortsgrupperna något

större än 50 %. För ensam person motverkas dock detta förhållande därav,

att avdraget för ogift bestämts till ''A av avdraget för makar, vilket är något

större skillnad än enligt gällande ordning.

Ortsavdragen enligt alternativ 3 äro med viss mindre avrundning hälften

så stora som de statliga ortsavdragen. Detta alternativ innebär sålunda även

ett återställande av den tidigare relationen mellan de statliga och kommunala

ortsavdragen.

Mellan alternativ 3 och 7 ha inlagts tre olika alternativ, varav det mellersta,

alternativ 5, i avrundade tal motsvarar */3 av de statliga avdragen.

I fråga om intervallerna mellan de olika ortsgrupperna företer alternativ 5

för ensam person en mindre ojämnhet. Sålunda är intervallen 50 kronor

mellan ortsgrupperna I och II samt III och IV men 60 kronor mellan ortsgrupperna

II och III samt IV och V. Ojämnheten har uppkommit därigenom,

att kommittén i första hand fastställt spännvidden mellan högsta och lägsta

ortsgrupperna till 16 %.

De angivna ortsavdragen enligt de olika alternativen ha i första hand

tänkts utgå med samma belopp oavsett storleken av den taxerade inkomsten

(fasta ortsavdrag). Kommittén har emellertid även gjort beräkningar angående

den återvinning av skatteunderlag, som skulle erhållas om vid stigande

taxerad inkomst ortsavdragen successivt minskades för att till slut

helt bortfalla. För alternativ 7 skulle avdragsminskningen för ensam person

begynna vid en taxerad inkomst av respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och

3 000 kronor och vara avslutad vid en taxerad inkomst av respektive 8 600,

8 700, 8 800, 8 900 och 9 000 kronor. Motsvarande siffror för äkta makar

skulle vara 3 500, 3 600, 3 750, 3 900 och 4 000 kronor respektive 9 500,

9 600, 9 750, 9 900 och 10 000 kronor.

Kommittén beräknar att införande av ortsavdrag enligt alternativ 5 (fasta

ortsavdrag) skulle innebära en skatteförlust för kommuner och landsting med

omkring 250 miljoner kronor. Skatteförlustcn vid ett införande av fallande

ortsavdrag enligt alternativ 7 skulle bliva omkring 252 miljoner kronor.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Med anledning av kommitténs förslag — för vilket närmare redogöres

i det följande — att kommunerna skola kompenseras för viss del av skatteförlusten

och att viss jämkning skall göras i den statliga inkomstskatteskalan

för fysiska personer, skulle kostnaderna för staten vid genomförande

av alternativ 5 (fasta avdrag) kunna beräknas till omkring 129 miljoner

kronor och vid genomförande av alternativ 7 (fallande ortsavdrag) till 263

miljoner kronor.

Remissyttrandena. Övervägande antalet remissinstanser tillstyrka i princip

eller lämna utan erinran kommitténs förslag, att ortsavdragen skola bestämmas

enligt alternativ 5. Den allmänna uppfattningen är att en ytterligare

höjning icke för närvarande är möjlig att genomföra. Sålunda framhåller

19^9 års skatteutredning, att en höjning av de kommunala ortsavdragen

till två tredjedelar av de statliga ortsavdragens belopp, är den största

höjning som i detta sammanhang kan komma i fråga. Ledamoten i skatteutredningen,

herr Söderlund, anser för sin del att om en höjning av ortsavdragen

nu skall företagas, bör denna stanna vid de i alternativ 3 angivna

beloppen.

Enligt socialstyrelsens mening borde man däremot kunna sikta på en

något högre relation mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen än

två tredjedelar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Den föreslagna minskade spännvidden mellan ortsavdragen i lägsta och

högsta ortsgruppen medför större förbättring i de lägre ortsgrupperna än

i de högre.

Varför de lägre ortsgrupperna skola gynnas i förhållande till de högre

ortsgrupperna har länsstyrelsen svårt att inse. Då det ju gäller provisoriska

bestämmelser, är någon ändring av spännvidden mellan de olika ortsgrupperna

icke påkallad utan frågan därom borde lösas i samband med övriga

kommunalskatterätt sliga huvudfrågor. En klar linje hade i stället varit att

låta ortsavdragen vid kommunalbeskattningen konsekvent vara två tredjedelar

av de statliga ortsavdragen.

Några remissinstanser förorda en höjning av ortsavdragen till de belopp,

som avses med det som nr 3 betecknade alternativet.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Ortsavdragskommittén har presenterat ett flertal olika alternativ i fråga

om ortsavdragens storlek och därvid stannat för att rekommendera det med

nr 5 betecknade alternativet. Någon utförligare motivering för denna ståndpunkt

har icke anförts, utan kommitténs förslag synes grunda sig på en

rent skönsmässig bedömning av, hur stora utgifter statsverket skulle förmå

bära för kompensation till kommunerna, därest det ena eller andra alternativet

valdes. Länsstyrelsen finner starka, sakliga skäl tala för alternativ 3,

vilket enligt kommitténs utsago innebär en höjning av ortsavdragen ungefär

motsvarande sänkningen av penningvärdet från den tid då de nu gällande

ortsavdragens belopp bestämdes och fram till år 1949. De på det sättet

avvägda ortsavdragen skulle också anpassa sig till det traditionella förhållandet

mellan avdragen vid den statliga beskattningen och vid den kommunala,

i det att de senare konnne att utgöra cirka hälften av de förra. Det av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

43

kommittén förordade alternativ 5 skulle innebära, att de kommunala avdragen

uppginge till ungefär två tredjedelar av statsskatteavdragen. Länsstyrelsen

kan icke finna någon omständighet anförd, som skulle motivera en

annorlunda beskaffad avvägning mellan dessa avdrag inbördes, än vad tidigare

under jämförelsevis lång tid varit fallet. Ej heller kan länsstyrelsen

finna att de kommunala ortsavdragen skäligen böra höjas utöver vad som

motiveras av penningvärdets förändring.

Bortfallet av skattekronor och minskningen av antalet kommunalt skattskyldiga

blir med ortsavdragskommitténs förslag mycket stort redan vid

nuvarande synnerligen gynnsamma inkomstläge. Vid ett konjunkturomslag

skulle ett sådant försvagande av kommunernas skatteunderlag få oroväckande

konsekvenser. Med det av länsstyrelsen förordade alternativ 3 bevarar

man ett något bredare kommunalt skatteunderlag och minskar statens

utgifter för kompensation under provisorietiden.

Liknande ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,

Örebro och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar som motiv för införande av alternativ

3, att man skulle, om detta alternativ valdes, kunna undvika ett system

med direkta statsbidrag.

Av samma skäl förorda Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen

att ortsavdragen höjas till de belopp, som avses med alternativ

4.

Industriförbundet uttalar:

En ökning av ortsavdragen enligt kommitténs alternativ 3, innebärande

att dessa uppbringas till det ungefärliga realvärde de hade 1928, beräknas

enligt vad i betänkandet uppgives föranleda en höjning av den kommunala

utdebiteringen med i medeltal 80 öre per skattekrona. Beträffande alternativ

4, som innebär en ytterligare höjning av avdragen, dock något mindre

än vad som föreslås enligt alternativ 5, framgår av den vid betänkandet fogade

Bilaga 1, Tabell C, att höjningen av utdebiteringen till primärkommuner

och landsting i medeltal skulle bliva, för landskommunerna l,3i kr. och

för städerna l,2i kr. samt i medeltal för samtiga kommuner 1,28 kr., allt per

skattekrona. Denna ökade kommunala skattebelastning bör under ovan angivna

förutsättning och med hänsyn till bestämmelserna om skatteutjämningsbidrag

skäligen kunna bäras av kommunerna och icke övervältras å

statsverket. Statsverket får ändå vidkännas kostnaderna för ökningen av

barnbidragen, justering av den statliga inkomstskatteskalan samt ökade anspråk

på skatteuljämningsmedel.

Under förutsättning att den enligt kommitténs förslag uppkommande utgiftsökningen

för särskilda statsbidrag bortfaller samt denna besparing och

andra möjligheter till nedsättning av den statliga direkta beskattningen tillvaratages,

synes man alltså från finansiella utgångspunkter kunna förorda,

att de kommunala ortsavdragen höjas i enlighet med vad som föreslås enligt

alternativ 4 utan att man i vidare mån övervältrar kommunala utgifter å

statsverket än som enligt vad ovan anförts likväl blir fallet. Såsom tidigare

framhållits är denna ståndpunkt emellertid betingad av den ovillkorliga förutsättningen,

all de skattskyldiga, som därigenom skulle få bära eu större

kommunal skattebörda, i främsta rummet beredas lättnad i den statliga inkomstbeskattningen.

I fråga om ortsavdragens storlek skulle genomförandet av alternativ 4

innebära, att dessa för äkta makar i dyraste ortsgruppen skulle höjas från

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

nuvarande 1 050 kr. med 650 kr. till 1 700 kr., medan enligt kommitténs förslag

en ytterligare höjning med 300 kr. skulle medgivas. För ensamstående

skattskyldiga i samma dyrortsgrupp skulle höjningen enligt alternativ 4

bliva 450 kr. men enligt kommitténs förslag ytterligare 200 kr. 1 billigare

ortsgrupper slutligen äro divergenserna mellan de båda alternativen än

mindre. Man torde sålunda kunna konstatera, att det av oss under angivna

förutsättningar förordade alternativ 4 skulle å ena sidan medföra en betydande

höjning av nuvarande avdrag men å andra sidan dock leda till eu

avsevärd begränsning av statsutgifterna i förhållande till kommitténs förslag

utan att därför differenserna i ortsavdragens storlek mellan de båda

alternativen bleve alltför stora. Alternativ 4 synes därför under alla omständigheter

kunna godtagas såsom ett provisorium i avbidan på kommunalskattefrågans

slutliga lösning.

Remissinstanserna hava, i den mån de uttalat sig därom, i allmänhet tagit

ytterst bestämt avstånd från tanken att införa ett s y s t e in med f a 1- lande ortsavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår emellertid, att ett dylikt system

skall införas för ensamstående skattskyldiga. Länsstyrelsen anför:

Trots givna direktiv att i tekniskt avseende söka vinna överensstämmelse

med reglerna för de statliga ortsavdragen har kommittén icke ansett sig

böra föreslå reducering av avdragen för ensamstående vid stigande inkomst.

Genom en sådan reducering skulle vinnas, att den privilegierade ställning,

som de ensamstående skattskyldiga, särskilt i högre inkomstlägen, f. n.

inneha, skulle något minskas, varjämte en del av det skatteunderlag, som

gått förlorat genom höjning av ortsavdragen, skulle återvinnas. Reduktionen

bör enligt länsstyrelsens förmenande här kunna, utan att de skattskyldigas

rätt till skälig beskattning trädes för nära, börja tidigare och ske i

hastigare tempo än vid den statliga taxeringen.

Departementschefen. Övervägande antalet remissinstanser delar i princip

kommitténs uppfattning om att ortsavdragen böra höjas till de belopp, som

avses med det i kommitténs betänkande som nr 5 betecknade alternativet.

Några instanser hava emellertid förordat ortsavdrag enligt kommitténs

alternativ 3 resp. alternativ 4. I vissa fall har därvid framhållits att, om höjningen

begränsades till dessa belopp, skulle ett system med direkta statsbidrag

kunna undvikas. Jag betvivlar emellertid att man skulle kunna vinna

denna fördel genom att välja ettdera av nämnda alternativ. Visserligen beräknas

den genomsnittliga utdebiteringshöjningen hålla sig omkring 80 öre

vid alternativ 3 och 1 krona 28 öre vid alternativ 4, men i det särskilda fallet

skulle höjningen ofta kunna bliva betydligt högre. Tillräcklig kompensation

för en sådan höjning synes icke kunna ernås genom skatteutjämningsbidrag

enligt de nu gällande reglerna för dylika bidrag.

Mot tanken att välja ettdera av alternativen 3 och 4 talar vidare — och

detta är det avgörande skälet mot dessa alternativ — att ortsavdragen skulle

bliva alltför små. Å andra sidan är det av statsfinansiella skäl icke möjligt

att nu acceptera något av alternativen 6 och 7. I enlighet härmed förordar

jag alltså, i likhet med kommittén, det som nr 5 betecknade alternativet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Ett system med fallande ortsavdrag vill jag icke förorda vare sig anordningen

begränsas till att gälla endast för ensamstående eller avser alla skattskyldiga.

De höjda ortsavdragen torde första gången böra tillämpas vid betalning av

preliminär skatt för år 1952.

B. Barnavdragens avskaffande.

Kommittén. Genom 1947 års beslut om barnavdragens avskaffande vid den

statliga beskattningen ha statsmakterna anslutit sig till den uppfattningen,

att man icke genom avdrag vid beskattningen i erforderlig utsträckning

kan uppnå en utjämning av barnkostnaderna. På grund härav finner ortsavdragskommittén

det icke erforderligt att ånyo till diskussion upptaga den

principiella frågan, om barnförsörjningskostnaderna böra beaktas inom

skattesystemets ram eller genom att det allmänna i stället bereder stöd åt

barnfamiljerna genom kontanta bidrag. Även om olägenheterna av barnavdragen

icke göra sig gällande med samma styrka vid den kommunala som

vid den statliga beskattningen — beroende dels på att de kommunala barnavdragen

äro lägre till beloppet än de tidigare statliga och sålunda kunna

utnyttjas vid lägre inkomster och dels på att skattelättnaden på grund av

barnavdragen genom kommunalskattens proportionalitet blir lika stor i olika

inkomstlägen — förekommer det dock jämväl vid den kommunala beskattningen

många fall, då skattskyldig på grund av alltför låg inkomst

icke kan utnyttja sina barnavdrag. Ett ytterligare skäl för barnavdragens

slopande vid kommunalbeskattningen utgör det förhållandet, att garantiskattesystemet

i vissa fall kan lägga hinder i vägen för barnavdragens fulla

utnyttjande. Ur den synpunkten skulle alltså barnavdragens avskaffande

innebära ett mildrande av de olägenheter, som kunna föranledas av fastighetsbeskattningens

nuvarande utformning. I detta sammanhang må även

erinras om det av norrlandskommittén gjorda uttalandet, att ett ersättande

av de kommunala barnavdragen med statliga barnbidrag skulle möjliggöra

en jämnare fördelning av skattebördan mellan barnrika och barnfattiga

kommuner. Då slutligen barnavdragens slopande jämväl vid den kommunala

beskattningen skulle medföra en betydande förenkling av taxeringsoch

uppbördsförfarandet torde en sådan omläggning av den kommunala

beskattningen få anses som synnerligen önskvärd. Kommittén föreslår sålunda,

att de kommunala barnavdragen avskaffas, och att barnfamiljernas

intressen i stället tillgodoses genom en höjning av de allmänna barnbidragen.

Enligt direktiven åligger det kommittén att jämväl pröva huru stor ökning

av barnbidragen som må anses påkallad. Kommittén vill då först erinra om

att barnavdragen enligt nuvarande bestämmelser (efter verkställd bankning)

utgöra i ortsgrupperna I och II 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV 270

kronor och i ortsgrupp V 300 kronor. Vid en kommunal utdebitering av 10

kronor per skattekrona uppgår sålunda skattelättnaden genom barnavdragen

för skattskyldiga, som kunna helt utnyttja desamma, till lägst 24 kronor

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

och högst 30 kronor per barn. En höjning av barnbidragen, vilka icke äro

dyrortsgraderade, med 30 kronor eller från 260 till 290 kronor skulle alltså

utgöra en i alla lägen tillräcklig kompensation för den skattehöjning, som

vid en genomsnittlig debiteringssats av 10 kronor kommer att inträda vid

ett borttagande av de nuvarande barnavdragen. Kommittén har härvid icke

tagit hänsyn till det eventuella behovet att vid den kvartalsvisa utbetalningen

erhålla helt krontal. Anses detta nödvändigt, erfordras en höjning av

barnbidragen med 32 kronor.

I 1949 års statsverksproposition beräknade departementschefen antalet

bidragsberättigade barn vid utgången av år 1949 till 1 700 000. Med denna

utgångspunkt kan kostnaden för förhöjda barnbidrag beräknas till 51 milj.

kronor vid en höjning med 30 kronor och 68 milj. kronor vid en höjning

med 40 kronor.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om att barnavdragen skola avskaffas

och att barnfamiljernas intressen i stället skola tillgodoses genom höjning

av de allmänna barnbidragen tillstyrkes i princip av de flesta av de

remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län gör sig emellertid till tolk för en från

majoritetens uppfattning avvikande mening. Länsstyrelsen anser nämligen

att barnavdragen böra bibehållas och att de skola höjas med hänsyn till den

inträdda värdeförsämringen i samma proportion som övriga avdrag. Utgifterna

härför torde icke behöva överstiga kostnaden för de nu föreslagna

barnbidragen och vad som kan vinnas genom reducering av ortsavdragen

för ensamstående pa sätt, länsstyrelsen föreslagit. Länsstyrelsen motiverar

sin ståndpunkt sålunda:

Borttagandet av barnavdragen och dessas ersättande med barnbidrag har

givetvis icke samma betydelse ur skattesvnpunkt vid den kommunala som

den statliga taxeringen. Ej heller har såsom kommittén framhållit de skattskyldiga

med låga inkomster samma intresse av detta utbyte som vid den

statliga taxeringen. Skattetrycket för barnfamiljerna i mellanskikten och

särskilt för familjer med barn mellan 16—18 år, som på grund av studier

eller dylikt icke kunna försörja sig själva och för vilka varken barnavdrag

eller barnbidrag åtnjutes, är redan nu så hårt, att en ytterligare skattebelastning

icke är tillrådlig. Att barnfamiljerna äro i verkligt behov av skattelindring

torde framgå därav, att skattemyndigheterna på vissa håll medgivit

extra avdrag endast på grund av försörjningsskyldighet mot barn, detta

gäller dock särskilt barn mellan 16—18 år, och att såväl överståthållarämbetet

som samtliga länsstyrelser fastställt beloppet för existensminimum

vid löneavdrag och införsel för barnfamiljerna — trots barnbidragen

— till högre belopp än för de barnlösa familjerna.

I fråga om det belopp, varmed det allmänna barnbidraget bör höjas för

att kompensera barnavdragets bortfallande, äro meningarna något delade.

Flertalet remissinstanser tillstyrka dock en höjning med 30 kronor (två

instanser förorda av praktiska skäl en höjning med 32 kronor).

19i9 års skatteutredning framhåller:

Utöver denna kommunala skattereform, vars skattelindrande effekt kommer

att inskränka sig till de lägre inkomstskikten, föreligger ett trängande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

behov av vissa lättnader i mera allmän omfattning av den direkta statsbeskattningen.

Utredningen har gjort ingående undersökningar rörande möjligheterna

att finna utrymme för en — låt vara starkt begränsad —- sänkning

av statsskatterna. Det visar sig emellertid, att marginalen för en dylik

sänkning är till ytterlighet begränsad. Utredningen har därför haft anledning

att närmare överväga förslaget om barnbidragens höjning utöver

30 kronor. Merkostnaden för en höjning till 40 kronor skulle utgöra cirka

17 milj. kronor. Utredningen anser, att detta belopp i förevarande läge är

av sådan betydelse för utsikterna att åstadkomma en skattelindring i vidare

mening, att utredningen för närvarande icke kan tillstyrka, att beloppet

disponeras för nu avsett ändamål. Vid den provisoriska reform, varom

här är fråga, bör enligt utredningens bestämda mening höjningen av barnbidragen

begränsas till högst det belopp, som genomsnittligt innebär full

kompensation för de bortfallna barnavdragen eller sålunda till 30 kronor.

Utredningen har bemärkt, att i en del norrländska kommuner med hög utdebitering

en sådan begränsning av barnbidragen möjligen icke medger full

kompensation. Enligt utredningens uppfattning bör dock kunna omprövas,

huruvida icke detta problem kan lösas genom den allmänna skatteutjämningen.

Att barnbidragen vid utbetalning kvartalsvis komma att utgå med

brutet krontal torde icke innebära en sådan olägenhet, att frågan behöver

påverkas därav.

Ledamoten av skatteutredningen, herr Rehn, anser, att skatteutredningens

yttrande i denna del bort givas följande lydelse:

En höjning av barnbidragen med det högre beloppet, 40 kronor, kan motiveras

ej endast med hänvisningen till att dessa 40 kronor skulle motsvara

det realvärde barnavdragen hade 1928 utan även på ett mindre formellt

sätt med hänsyn till mera näraliggande förhållanden. Efter barnbidragens

införande har levnadskostnaderna undergått en då icke förutsedd höjning.

Denna är för närvarande tämligen obetydlig (ca 2 %), men dessutom torde

— redan innan kommunalskattereformen hunnit genomföras — bl. a. en

förebådad avveckling av nu tillämpade subventioner medföra ytterligare

prisstegring, särskilt på varor av relativt större betydelse för barnfamiljer

än för andra medborgare. Även om ifrågavarande levnadskostnadsstegring

hittills och sannolikt även i fortsättningen kommer att mer än uppvägas

av inkomststegringar blir dock resultatet en för barnfamiljerna ogynnsam

relativ förskjutning av levnadskostnaderna. Att i detta läge tillämpa det

lägre alternativet beträffande barnbidragens höjande synes knappast försvarligt.

Utredningen vill dock i detta sammanhang understryka, att de 17

miljoner kronors merkostnad, som det högre barnbidragsförslaget innebär,

icke bör få inkräkta på möjligheterna att genomföra den sänkning av de

direkta statsskatterna, av vilken ett trängande behov föreligger. Hänsyn bör

i stället tagas till ifrågavarande merkostnad vid övervägandena av hur långt

subventionernas avveckling skall drivas eller vid utformningen av den ind

i rekt a be ska It n i n gen.

Några remissinstanser förorda en höjning av det allmänna barnbidraget

med 40 kronor eller bögre belopp.

Socialstyrelsen anser sålunda, att det i betänkandet i första hand ifrågasatta

beloppet av 30 kronor icke ger erforderlig kompensation för skattehöjningen

i de ej sällsynta fall, där den kommunala utdebiteringen överstiger

det gcnomsnittsbelopp av 10 kronor per skattekrona, med vilket man

har räknat. Socialstyrelsen vill härutöver framhålla, att det av tekniskt ad
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 241.

ministrativa skäl är en viss fördel, att barnbidragens belopp blir jämnt delbart

med 20, så att kvartalsutbetalningarna komma att ske i jämna 5-tal

kronor. Under alla förhållanden böra kvartalsbeloppen utgå i jämna kronor.

Även ur denna synpunkt skulle sålunda en höjning med 40 kronor vara

fördelaktig.

Kammarrätten framhåller:

Kommittén har framlagt vissa tabeller, utvisande storleken av statlig och

och kommunal skatt vid olika inkomstlägen. Av dessa tabeller, vilka utarbetats

med utgångspunkt från att de allmänna barnbidragen skola höjas med

40 kronor för barn och år, framgår bland annat, att skatteininskningen i

förhållande till år 1948 i vissa fall skulle bliva större för barnlösa makar än

för makar med barn. Kammarrätten anser sig böra påpeka, att detta redan

i och för sig otillfredsställande förhållande skulle skärpas, om barnbidragen

ökades endast med 30 kronor för barn och år.

Landsorganisationen förordar en höjning med 40 kronor. Förutom av

kommittén anförda skäl borde vid frågans avgörande hänsyn tagas till att

kostnaden för reformen i övrigt bleve flera tiotal miljoner kronor mindre än

kommittén angåve, varför merkostnaden på 17 miljoner kronor för 10 kronor

högre barnbidrag desto bättre borde kunna bäras. Dessutom finge hänsyn

tagas även till en efter barnbidragens införande uppkommen levnadskostnadsstegring,

som efter avvecklingen av utgående subventioner torde

ytterligare något ökas och som även relativt missgynnade barnfamiljerna i

förhållande till andra inkomsttagare. I och för sig skulle väl en mindre ökning

av levnadskostnaderna icke behöva omedelbart föranleda justering av

barnbidragsbeloppen för upprätthållande av dessas realvärde, men då dessa

bidrag nu av andra skäl ändå skulle justeras syntes det rimligt att låta även

denna synpunkt spela in till förmån för en höjning till 300 kronor i stället

för endast 290 kronor.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län uttalar sig för en höjning med 40

kronor.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att barnbidraget bör höjas med lägst

40 kronor, helst med 50 kronor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Länsstyrelsen inser att bidraget, åtminstone för närvarande, måste utgå

med enhetliga belopp i hela riket men vill framhålla, att ett belopp av 30

kronor i detta län nära nog undantagslöst är otillräckligt för att täcka den

nedsättning i kommunalskatt, som är följden av de nuvarande barnavdragen

i de flesta fall. Länet tillhör ortsgrupperna 4 och 5, det bankade barnavdraget

utgör i ortsgrupp 4 270 kronor och i ortsgrupp 5 300 kronor.

Då utdebiteringen i allmänhet överstiger 12 kronor och ofta uppgår till 15

kronor, inses att icke heller ett kontant bidrag på 40 kronor alltid är tillräckligt

för att utgöra ersättning för den av barnavdraget åstadkomna nedsättningen

i skatt. Länsstyrelsen anser sig därför böra förorda, att höjningen

av de allmänna barnbidragen icke bör understiga 40 kronor. Enligt länsstyrelsens

förmenande bör man vid den proportionellt utformade kommunalbeskattningen

i första hand taga hänsyn till den lindring i skatt, som

barnavdragen medfört, och sträva efter sådan kompensation härför, att icke

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

49

de skattskyldiga framför allt i ekonomiskt hårdare belastade kommuner

drabbas av förlust genom barnavdragens borttagande.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anse en böjning

med 20 kronor vara tillfyllest. Industriförbundet yttrar:

Vid prövningen av denna fråga bör emellertid beaktas det betydande värdet

av åtskilliga sedan år 1928 beslutade förmåner, som tillkomma barnfamiljerna,

såsom skolmåltider, hyresrabatter för mindre bemedlade barnrika

familjer, bidrag till hemvårdarinnor och husmoderssemester, avgiftsfria

resor för barn och husmödrar in. in. dylikt. Med hänsyn härtill och då,

på sätt kommittén framhållit, barnavdragen ingalunda kunnat helt utnyttjas

av alla skattskyldiga, kan det icke anses innebära någon obillighet mot

barnfamiljerna, om kompensationen begränsas till 20 kr. för år, innebärande

att utgiftsökningen för statsverket stannar vid 34 milj. kr., detta desto

mindre som reformen likväl komme att ställa barnfamiljerna i de lägre inkomstklasser,

vilka icke till fullo kunnat utnyttja barnavdragen, i bättre

läge än vad som för närvarande är fallet. Och då ovanberörda nytillkomna

förmåner dels i och för sig avsevärt stärkt barnfamiljernas ekonomi och dels

i de flesta fall torde bibehålla sitt realvärde oberoende av penningvärdeförsämringen,

framstår under alla förhållanden den på grund av penningvärdets

fall ifrågasatta höjningen från 30 till 40 kr. såsom icke påkallad av

barnavdragens slopande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en differentiering av barnbidra

get med hänsyn bl. a. till skattetryck och levnadskostnader. Länsstyrelsen

anför:

Länsstyrelsen anser, att förslaget om barnavdragens avskaffande vid

kommunalbeskattningen och en höjning av de allmänna barnbidragen tillgodoser

barnfamiljernas intressen i de lägre inkomstskikten på ett bättre

sätt än en höjning av barnavdragen, varför länsstyrelsen i princip intet har

att erinra emot förslagets genomförande.

En differentiering av barnbidraget efter vissa åldersgrupper och med hänsynstagande

till ortsgrupperingen skulle dock enligt länsstyrelsens åsikt

medföra större rättvisa än ett fast belopp lika för alla ortsgrupper. I de

högsta ortsgrupperna äro nämligen levnadskostnaderna och därmed även

barnkostnaderna betydligt högre än i de lägre ortsgrupperna.

Kommittén har närmast ansett, att höjningen av de allmänna barnbidragen

skall kompensera barnfamiljerna för barnavdragens bortfallande och

därvid räknat med, att en höjning med 40 kronor skulle vara tillräcklig vid

en genomsnittlig debiteringssats av 10 kronor per skattekrona. Med denna

höjning av barnbidragen skulle man även ha tagit hänsyn till den höjning

av barnavdragen som bort ske på grund av penningvärdesförsämringen.

I Norrbottens län, där den genomsnittliga utdebiteringen för år 1950 överstiger

15 kronor per skattekrona, borde höjningen av allmänna barnbidraget

vara 67 kronor, för att likvärdig kompensation för barnavdragens bortfallande

skall föreligga.

En omarbetning av barnbidragsbestämmelserna i sin helhet med hänsynstagande

till barnens ålder, olika ortsgrupper och olika skattetryck torde

vara behövlig.

Beträffande den av kommittén föreslagna provisoriska höjningen av de

allmänna barnbidragen synes det länsstyrelsen skäligt och rättvist, med

4 Itiliung till riksdagens protokoll ]!)''>(). 1 samt. .Yr 211.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 241.

hänsyn til] vad ovan anförts bl. a. om skattetryck och levnadskostnader,

att höjningen bestämmes till 30 kronor per barn och år i ortsgrupperna

I—III och till minst 50 kronor per barn och år i ortsgrupperna IV—V.

Departementschefen. Barnavdragens avskaffande vid den kommunala beskattningen

synes vara en naturlig konsekvens av att barnavdragen redan

avskaffats vid den statliga beskattningen. Framhållas må jämväl de fördelar,

som ur uppbördssynpunkt skulle vinnas genom en dylik åtgärd; bl. a.

skulle reformen medföra en genomgripande förenkling av källskattetabellema.

De remissinstanser isom uttalat sig på denna punkt hava med något enstaka

undantag icke motsatt sig den föreslagna reformen. Emellertid framhålla

remissinstanserna, liksom kommittén, att om barnavdragen avskaffas

bör barnfamiljerna beredas kompensation genom en höjning av de allmänna

barnbidragen. Flertalet remissinstanser hava funnit en höjning av dessa

bidrag med 30 kronor skälig. Några remissinstanser hava emellertid av olika

anledningar funnit denna höjning vara alltför låg, under det att två ansett

en höjning med 20 kronor utgöra tillräcklig kompensation.

En höjning av barnbidraget med 20 kronor skulle i kommuner i de lägre

dyrortsgrupperna och med låg utdebitering utgöra full kompensation för

barnavdragets bortfallande. Å andra sidan skulle en höjning med 20 kronor

vara otillräcklig i flertalet kommuner och kan därför icke förordas. En

ditterentiering av barnbidraget ungefär på det sätt länsstyrelsen i Norrbottens

län föreslagit skulle kanske giva det mest rättvisa resultatet. Jag

är emellertid icke övertygad om att fördelarna med en sådan anordning

uppväga de därmed förenade nackdelarna av administrativ art. Vid sådant

förhållande och då en höjning utöver 30 kronor av statsfinansiella skäl

icke kan förordas anser jag mig böra föreslå, att i samband med avskaffande

av de kommunala barnavdragen de allmänna barnbidragen generellt

höjas med 30 kronor från och med år 1952. Den årliga kostnaden i anledning

av höjningen beräknas till 51 miljoner kronor.

Avskaffandet av barnavdragen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen.

Det torde böra ankomma på 1949 års uppbördssakkunniga

att i första hand pröva vilka ändringar i uppbördsförordningen, som kunna

föranledas av den nu föreslagna reformen.

C. Avskaffande av bankningen och det s. k. 20-kronorsavdraget.

Kommittén. Bankningens innebörd kan uttryckas så, att genom densamma

åstadkommes att den del av den taxerade inkomsten, som överstiger

ortsavdraget men icke dettas dubbla belopp, får bära endast en skatt, motsvarande

högst hälften av den å inkomstdelen eljest belöpande skatten. De

skäl, som anförts mot bankningsregelns bibehållande vid den statliga beskattningen,

tala enligt kommitténs mening med samma styrka för att denna

anordning borttages ur det kommunala skattesystemet. Kommittén föreslår

alltså, att bankningen avskaffas vid den kommunala beskattningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungi. Maj:ts proposition nr 241.

Enligt 50 § 2 inom. kommunalskattelagen skall, därest efter ortsavdraget

av den taxerade inkomsten återstå högst 500 kronor för skattskyldig, vilkens

hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, berörda inkomst

minskas med ytterligare 20 kronor (s. k. 20-kronorsavdraget). Denna

bestämmelse tillkom år 1932 i samband med att repartitionstalet för jordbruksvärde

sänktes från 0,06 till 0,os. Syftet med avdraget var, att man på

detta sätt ville bereda de lägsta inkomsttagarna kompensation för den förskjutning

i skattebördan från jordbrukare till andra skattskyldiga, som blev

en följd av det sänkta repartitionstalet. Då jordbruksfastigheten representerade

en mera avsevärd del av beskattningsunderlaget endast i landskommuner

inom ortsgrupperna I och II inskränktes avdraget att gälla blott dessa

ortsgrupper. Av samma skäl undantogos städerna.

Om de kommunala ortsavdragen höjas i enlighet med kommitténs förslag

saknas anledning att vidare bibehålla 20-kronorsavdraget. Vid avvägningen

av ortsavdragens storlek de olika ortsgrupperna emellan har nämligen kommittén

förordat en minskad spännvidd mellan lägsta och högsta ortsgrupp.

Härigenom har förbättringen blivit relativt sett större i de lägre än i de högre

ortsgrupperna. Kommittén föreslår sålunda, att det s. k. 20-kronorsavdraget

avskaffas.

Departementschefen. Några erinringar mot kommitténs förslag i denna del

hava icke framförts. Även jag finner det naturligt att de ifrågavarande bestämmelserna

avskaffas, därest ortsavdragen höjas på sätt jag tidigare föreslagit.

D. Allmänna synpunkter på frågan om statsbidrag till kommunerna.

Kommittén. En höjning av ortsavdragen i enlighet med alternativ 5 skulle

enligt kommitténs beräkningar medföra en skatteförlust för kommuner och

landsting på omkring 250 miljoner kronor. Enligt kommitténs mening är

därför en sådan höjning icke möjlig, därest icke staten i en eller annan

form lämnar bidrag åt kommunerna. Kommittén har övervägt huruvida

detta skulle kunna ske genom en överflyttning på staten av vissa kommunala

kostnader. Kommittén fann därvid, att kommitténs möjligheter att lägga

fram förslag till dylika kostnadsöverflyttningar voro mycket begränsade.

Kommittén erinrar även om att på två för kommunernas hushållning

synnerligen betydelsefulla områden, nämligen i fråga om kommunernas socialvårdskostnader

samt kostnader för polisutgifter, redan påginge utredningar

genom särskilt tillkallade sakkunniga.

Kommittén har i stället ansett sig böra föreslå ett system med direkta

statsbidrag till kommunerna. I och för sig kunde naturligtvis en ändring av

den kommunala skattelagstiftningen, som syftade till att åstadkomma rättvisa

och skälighet i beskattningen, icke ge upphov till någon ersättnings
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 241.

skyldighet för staten gentemot kommunerna. Det torde sålunda icke med

fog kunna göras gällande, att kommunerna skulle kunna äga ett rättsligt

anspråk på att allt framgent få uttaxera på ett skatteunderlag, som framräknats

på grundval av hittills gällande ortsavdrag. Däremot talade samma

billighetsskäl, vilka föranlett staten att lämna kommunerna särskilda

bidrag för att åstadkomma en utjämning de olika kommunerna emellan

med avseende å kommunmedlemmarnas belastning genom kommunal

skatt, för statlig hjälp åt kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.

Såsom den statistiska undersökningen visat komme nämligen utdebiteringsstegringen

på grund av höjda ortsavdrag att förete betydande variationer

de olika kommunerna emellan. Som ett ytterligare skäl för statliga

bidrag kunde anföras den omständigheten, att kommunerna såvitt möjligt

borde skyddas mot alltför plötsliga förändringar i sitt skatteunderlag.

Vilken omfattning den statliga hjälpen skulle givas bleve i övervägande

grad ett avvägningsproblem. För egen del föresloge kommittén, att

kommunerna erhölle ersättning av statsmedel för den av ortsavdragsreformen

förorsakade stegringen av den totala utdebiteringen i den mån densamma

överstege en krona. Vid sitt ställningstagande i denna fråga hade

kommittén fäst särskilt avseende vid att kommunerna faktiskt utnyttjat

ett större skatteunderlag än som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen

undan för undan höjts med belopp motsvarande den under senare

år inträdda penningvärdeförsämringen. Om de nuvarande bankade grundoch

familjeavdragen höjdes enligt alternativ 3, vilket alternativ i stort sett

återställde avdragen till deras ursprungliga reella värde, skulle i genomsnitt

erfordras en utdebiteringsstegring av 80 öre.

Kommittén föreslår därför, att statsbidrag skall utgå i sådan omfattning,

att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke skall

behöva höjas med mera än högst en krona. Statsbidragets storlek har kommittén

beräknat till 121 miljoner kronor.

Kommittén föreslår ingen nedsättning eller successiv minskning av bidraget

under provisorietiden. Frågan om bidragssystemets avveckling torde

få upptagas till prövning i samband med den allmänna översyn av de kommunala

skatteutjämningsproblemen, som kommittén förutsätter skall komma

till stånd inom en nära framtid.

Remissyttrandena. Flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i principfrågan,

äro övertygade om att ersättning till kommunerna genom direkta

statsbidrag för de genom ortsavdragens höjning minskade skatteintäkterna

är en förutsättning för reformens genomförande. Däremot gå

meningarna starkt isär beträffande frågan om i vilken utsträckning kommunerna

böra kompenseras för de minskade skatteintäkterna.

Socialstyrelsen, kammarrätten, 1949 års skatteutredning, 1949 års uppbördssakkunniga,

öuerståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Örebro,

Gävleborgs och Jämtlands län samt landsorganisationen godtaga, i några

fall under uttryckande av vissa betänkligheter, i princip kommitténs förslag.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kunyl. Alaj:ts proposition nr 241.

Socialstyrelsen anser dock, att bidraget bör reduceras successivt med en

tiondel för år. Socialstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med att statsbidraget

huvudsakligen borde betraktas som en åtgärd för att förhindra

starkare svängningar i utdebiteringsprocenten. Kommittén syntes hava övervägt

en dylik anordning men avvisat uppslaget emedan den utgått från

att den allmänna revisionen av kommunalbeskattningen och särskilt skatteutjämningen

skulle kunna genomföras inom kort. För socialstyrelsen förefölle

det emellertid ovisst, när en dylik revision kunde väntas genomförd,

och i varje fall skulle ett år efter år utgående oförändrat statsbidrag utgöra

en faktor, som kunde få en prejudicerande inverkan på utformningen av

skatteutjämningen. Det kunde nämligen bli svårt att borttaga ett dylikt

statsbidrag till en kommun, utan att det ersattes på annat sätt. Om statsbidragen

skulle utgå oförändrade under en längre följd av år skulle de aktuella

förhållandena komma att avvika mer och mer från de förhållanden,

som legat till grund för bidragens beräkning. Därigenom skulle orättvisor

kommunerna emellan uppstå och efter hand alltmera skärpas. Det borde

uppmärksammas, att de statistiska beräkningar, som ha legat till grund för

betänkandet, grundade sig på skatteunderlaget vid 1948 års taxering och

alltså avsåge inkomstförhållandena år 1947. Sedan dess hade en inkomststegring

ägt rum och skatteunderlaget hade därmed ökats, varigenom behovet

av statsbidrag blivit mindre.

Ett antal remissinstanser anse att kommunerna böra av statsmedel få e rsättning

för hela den minskning i skatteunderlaget,

som föranledes av en höjning av ortsavdragen.

Denna ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Gotlands, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs

och Västernorrlands län. Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Göteborg,

drätselkammaren i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige

i Gammalstorps socken.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, att såsom en förutsättning

för ett godkännande av kommitténs förslag till höjda ortsavdrag bör

uppställas, att statsbidrag under provisorietiden skall utgå med belopp, svarande

mot den ökning av utdebiteringsbehovet, som orsakas av de höjda

ortsavdragen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det i och för sig betänkligt, att staten

måste lämna bidrag för alt en, till stor del av penningvärdesförsämringen

föranledd höjning av ortsavdragen skall kunna genomföras. Beträffande

kommuner med svagt skatteunderlag och hög utdebitering, såsom de flesta

kommunerna i Norrbottens län, kunde statsbidrag vara nödvändigt, men att

kommuner med låg utdebitering även skulle erhålla statsbidrag av ifrågavarande

anledning förefaller länsstyrelsen onödigt. EU led i skatteutjänn

ningen mellan kommunerna (och landstingen) skulle vara en differentiering

av statsbidraget med hänsyn tagen till t. ex. den kommunala utdebiteringen

(inklusive landstingsmedel) för år 1950, varvid helt statsbidrag på

grund av skatteunderlagsbortfall i följd av höjda kommunala ortsavdrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

54:

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

borde utgå till kommuner, där utdebiteringen överstege 12 kronor per skattekrona.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller liknande synpunkter.

Några remissinstanser ställa sig helt avvisande till förslaget

om direkta statsbidrag till kommunerna för att ersätta minskningen

av skatteintäkterna. Några av dessa instanser anse det lämpligare

att provisoriskt bygga ut det nuvarande systemet med skatteutjämningsbidrag.

Sålunda framhåller riksräkenskapsverket:

Utvägen att helt eller delvis täcka skatteförlusten genom statsbidrag är

emellertid otillfredsställande. Skälen att kompensera — och särskilt då fullt

kompensera — kommuner med låg utdebitering synas nämligen icke synnerligen

bärkraftiga. De av kommittén åberopade billighetsskälen för skatteutjämning

kunna knappast gälla för dessa kommuner. Icke heller är det

givet, att skattedragarna, enligt ett annat kommitténs argument, på detta

sätt böra skyddas mot en alltför plötslig höjning i utdebiteringen, särskilt

om utdebiteringen relativt sett är låg också efter höjning. En bestående

lösning av skatteutjämningsproblemet lär för övrigt knappast komma att

innefatta utjämningsbidrag i denna eller liknande form till de välställda

kommunerna; statsbidrag enligt förslaget under en provisorietid skulle sålunda

förmodligen blott uppskjuta och icke definitivt förebygga en utdebiteringshöjning.

Från den synpunkt som här senast anlagts''skulle det enligt

riksräkenskapsverkets mening vara lämpligast att provisoriskt bygga ut det

nuvarande systemet med allmänna skatteutjämningsbidrag.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller önskvärdheten av, att innan den

nuvarande lagstiftningen ändras, utredning företages om möjligheten att

bereda statsbidrag till skatteutjämning kommunerna emellan utan ändring

av statsskatteskalorna.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län, Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen avstyrka jämväl ett system med direkta

statsbidrag.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län:

Kommitténs förslag, att statsbidrag skulle utgå till kommunerna, innebär

såvitt länsstyrelsen kan finna ett avsteg från vad som hittills tillämpats i

liknande fall. En utveckling i riktning mot statsbidrag i samband med

ändringar av kommunalskattelagen skulle emellertid få farliga konsekvenser

samt innebära en rubbning av själva kommunalskatteprincipen. Lagändringen

denna gång gäller närmast höjning av ortsavdragen till en efter

nuvarande förhållanden bättre avpassad nivå. Försämringen av penningvärdet

kunde emellertid i och för sig utgöra skäl för att revidera de år 1928

fastställda ortsavdragen. Om statsbidrag nu anses böra utgå, skulle med lika

stort fog varje ändring av beskattningsreglerna kunna motivera anspråk

från därav berörda kommuner att bliva kompenserade för eventuellt bortfallande

beskattningsföremål. På grund av dessa betänkligheter kan länsstyrelsen

icke biträda kommitténs förslag i denna del. Vidare må erinras om

vad föredragande departementschefen anförde vid tillkallandet av de sakkunniga.

Departementschefen framhöll, att en förutsättning för att frågan

om de kommunala ortsavdragen skulle kunna upptagas till separat behandling

vore uppenbarligen, att den ifrågasatta reformen icke medförde någon

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna eller över

huvud taget någon mera kännbar ökning av den kommunala utdebiteringen.

Departementschefen synes även hava förutsatt statligt bidrag till kommuner

endast där på grund av speciella förhållanden en omreglering av ortsavdragen

skulle medföra olämpliga konsekvenser. Några generella statsbidragsregler

torde icke hava åsyftats.

Sveriges industriförbund anför:

Enligt förslaget skulle i än högre grad än vad redan är fallet de av kommunerna

beslutade utgifterna komma att bestridas av statsmedel, en utveckling

som ofrånkomligen måste leda till minskat intresse för sparsamhet i

den kommunala hushållningen. Förslagets genomförande skulle därför jämväl

motverka statsmakternas strävanden på det penningpolitiska området.

Ur kommunal synpunkt är en sådan utveckling med alltmer ökade statsbidrag

åt kommunerna dessutom ägnad att även i övrigt föranleda allvarliga

betänkligheter, i det att den förr eller senare måste leda till allt längre

gående inskränkningar i den kommunala självstyrelsen. De särskilda statsbidragen,

som komme att med betydande belopp belasta den redan ansträngda

statsbudgeten, skulle enligt förslaget utgå jämväl till kommuner, som

genom tillgång till rikligt skatteunderlag kunna hålla en låg utdebitering,

och skulle därigenom verka konserverande å nuvarande ojämnheter i det

kommunala skattetrycket. Härtill kommer att, såvitt av betänkandet framgår,

uträkningen av dessa statsbidrag skulle föranleda ett icke oväsentligt

merarbete för såväl de kommunala som de statliga myndigheterna och därigenom

ytterligare öka det allmännas improduktiva förvaltningsutgifter.

Om höjningen av ortsavdragen däremot begränsades så, att inkomstbortfallet

för kommunerna genom minskningen av det kommunala skatteunderlaget

icke bleve större än att det kunde täckas enbart genom en höjning av

den kommunala utdebiteringen, skulle ovannämnda olägenheter i stort sett

helt elimineras.

Kommunala skattelindringsutredningen anser att man bör räkna med att,

för genomförande av ortsavdragsreformen, åtminstone under en övergångstid

krävas bidrag av statsmedel till kommunerna av ungefär den storleksordning,

som kommittén angivit. Skattelindringsutredningen ger emellertid

uttryck för starka betänkligheter i fråga om den av kommittén valda formen

för fördelningen av statsbidraget mellan kommunerna. Utredningen formulerar

sina invändningar på följande sätt:

a) Kommunbidragen äro ägnade att konservera rådande ojämnheter i

skattetryck, eftersom de skola utgå till alla de kommuner, där den totala utdebiteringen

ökas med mer än en krona, oavsett om kommunens skattetryck

är högt eller lågt. Av flera skäl borde det vara angelägnare att med statsmedel

ytterligare begränsa en höjning av kommunalskatten från exempelvis 14

till 15 kronor än att kompensera en höjning av exempelvis 1,so kronor i en

kommun, där den totala utdebiteringen före reformen stannar vid 0 å 7 kronor.

Gång efter annan har ju diskussionen om den kommunala skatteutjämningen

stannat inför tanken, att det icke är möjligt att uppnå eu effektiv

interkommunal utjämning utan att taga i anspråk den skattereserv, som det

låga kommunala skattetrycket representerar. Att i praktiken genomföra en

sådan linje har visserligen mött stora svårigheter. Men mot denna bakgrund

ter det sig principiellt egendomligt, att statsmedel nu skulle disponeras för

att i viss- utsträckning kompensera även de bättre ställda kommunerna

för den skatteunderiagsförlust, som en i och för sig skälig höjning av ortsavdragen

medför.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition m 241.

b) Det föreslagna bidragssystemet har av kommittén angivits såsom ett

provisorium, vilket skulle avvecklas i samband med en allmän översyn av

de kommunala skatteutjämningsproblemen. De på hösten 1951 fastställda

bidragen till kommunerna skola dock enligt förslaget tills vidare förbliva

oförändrade. Någon successiv minskning under den s. k. provisorietiden

oreslås sålunda icke av kommittén, som endast uttalar, att systemet i sinom

tid skall ersättas med ett efter rationella grunder uppbyggt skatteutiämningsförfarande.

J

Kommunala skattelindringsutredningen, som bl. a. har fått i uppdrag att

utarbeta nya grunder för skatteutjämningsunderstöden åt skattetyngda

kommuner, har för sin del svårt att inse möjligheten av att det föreslagna

bidragssystemet, om det nu genomföres, skulle kunna avvecklas på av komlllltten

ant>''tt sätt- Erfarenheten visar, att en gång införda statsbidrag i och

tor sig äro svåra att avskaffa. Här ifrågavarande bidrag komma ofta att

vara av stor betydelse för den kommunala budgeten. Sedan kommunerna

under ett antal år vant sig att uppbära en sådan inkomst, kan man svårligen

beröva dem »rätten» därtill utan att bereda dem ersättning i annan

orm. Då skatteutjämningsbidrag icke rimligen kunna tänkas komma de

kommuner till del, som ha låga skatter, kan avvecklingen för deras del icke

ske genom vad kommittén kallar ett rationellt uppbvggt skatteut jämnmgslorfarande.

Inte heller kan det bli enklare att någon gång i framtiden upptaga

frågan om »provisoriets» avveckling och helt enkelt besluta, att bidragen

till de bättre ställda kommunerna successivt utan ersättning skola borttagas.

Självklart är det både lättare och mera rationellt att fatta ett beslut

om sådan avskrivning, innan bidragen införas.

la giund härav förordar kommunala skattelindringsutredningen, att redan

från början fastställes en bestämd avskrivningstid, förslagsvis icke

överstigande fem år, för de särskilda övergångsbidrag, som kunna komma

att utgå i anledning av ortsavdragsreformen, huru dessa bidrag än utformas.

Utredningen anför vidare:

Det synes vara en väl grundad uppfattning att de nuvarande grunderna

tor skatteutjämningsunderstöd äro föråldrade och alldeles icke tjänliga att

tillampa vid utdelande av bidrag av den storleksordning, som ortsavdragskommittén

föreslagit. I detta sammanhang må dock nämnas, att skattelindringsutredningen

numera, jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag i samråd med

oitsuidragskommittén, arbetat ut förslag till nva grunder för den kommunala

skatteutjämningen. Detta förslag torde inom relativt kort tid kunna

framläggas. Det nya systemet — vilket bygger på grundtanken att vid tilldelning

av skatteutjämningsbidrag kommunens brist på skatteunderlag

Dnätt efter antal skattekronor per invånare) och icke utdebiteringens höjd

bör vara primärt avgörande för bidragets storlek — avser närmast att åt synnerligt

skattetyngda kommuner bereda understöd av ungefär samma storleksordning

som de nuvarande understöden. Reglerna hava även anpassats

^ ei de av ortsavdragskommittén föreslagna särskilda kommunbidragen.

Alen utredningen håller det icke för uteslutet att inom systemets ram såd.

a,Tan^rin8ar kunna vidtagas, att de nya grunderna kunna tillämpas jämväl

för fördelning av bidrag av den storleksordning, som ortsavdragskommittcn

avser. Innan eu säkrare uppfattning härom kan angivas, måste givetvis

goras ytterligare ingående överväganden och omfattande beräkningar.

k ragan synes i vart fall ha kommit i ett nytt läge, sedan det för ortsavdragskommittén

väsentligaste skälet mot att låta de särskilda kommunbidragen

ingå som ett led i skatteutjämningssträvandena måhända icke längre är bärande.

°

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Olika skäl kunna dock anföras emot att från början tillämpa nya grunder

för den allmänna skatteutjämningen, som skulle ersätta de särskilda kommunbidragen,

särskilt syftet att skydda skattedragare ett stycke upp på inkomstskalan

även i kommuner med lågt skattetryck för alltför plötsliga höjningar

i utdebiteringen (för de lägsta inkomsterna lättas ju kommunalskatten

genomgående på grund av ortsavdragets höjning). Om särskilda övergångsbidrag

— med på förhand fastställd avskrivningstid — för den skull

böra införas, avsedda att framdeles successivt ersättas genom kraftigare bidrag

till skattetyngda kommuner, synes man likväl icke böra uppge skatteutjämningssynpunkten

i förevarande sammanhang. Av skäl som i det föregående

berörts är det i hög grad angeläget att jämväl övergångsbidragen

utformas så, att de från början få en skatteutjämnande effekt och sedermera

utan större svårigheter kunna avlösas av skatteutjämningsbidragen.

Tillfället synes lägligt att tillgodose det enligt statsmakternas tidigare uttalanden

allvarliga behovet av effektivare kommunal skatteutjämning.

Övergångsbidrag med skatteutjämningseffekt kunna utformas på olika

sätt. En möjlig linje är den av ortsavdragskommittén antydda, nämligen att

ge bidrag endast till sådana kommuner som efter reformens genomförande

skulle erhålla ett högre skattetryck än det genomsnittliga i landet. Denna

linje kunde eventuellt modifieras så, att jämväl kommunerna under genomsnittet

skulle kunna få bidrag men först vid större utdebiteringshöjningar,

medan kommuner med skattetryck över genomsnittet skulle få bära successivt

allt lägre utdebiteringshöjningar ju mera skattetrycket stege.

En rättvisare och mera objektiv grund än utdebiteringens absoluta höjd

torde vid övergångsbidragens bestämmande vara storleken av kommunernas

skatteunderlag per invånare. En sammanställning av kommitténs material

ur denna synpunkt har gjorts i följande tabell.

Antal

skattekr./inv.

i veder- börande

kommun

Antal landskommuner, där ortsavdragsreformen höjer utdebiteringen

med nedan avgivet antal kr. per skattekrona.

101—

1-25

1-26—

1-50

IM —

1-75

1" 76 —

2*00

2oi—

2“25

2-20—

2-50

2-61 —

2-75

2-76 —

3-00

3*01-

3''50

3-61 —

4-00

4-01—

4-50

4 51

—5

1

_

5-01— 6 ..

_

—

—

—

- ,

—

i

1

1

—

6-01— 7 ..

—

—

—

—

1

—

—

—

i

1

—

—

7-01— 8 ..

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

801— 9 ..

—

—

—

—

2

1

1

—

—

1

—

1

901—10 ..

—

1

—

—

2

1

—

—

—

—

—

10-01—11 ..

—

—

1

5

5

1

1

—

—

—

—

11-01—12 ..

—

—

—

1

4

3

—

—

2

—

• —

—

12-01—13 ..

—

—

—

3

1

—

1

1

—

—

—

13-01—14 ..

—

1

—

2

14-01—15 ..

—

2

2

2

1

1

—

—

—

—

—

—

1501—16 ..

1

1

5

i

1

—

—

—

—

—

—

—

16-01-17 ..

—

—

—

3

1

—

—

1

—

—

—

—

17-01—18 ..

—

1

—

1

—

—

—

—

-

—

—

—

18-01-19 ..

—

1

2

2

19-01-20 ..

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

20-01—____

5

3

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

i Summa

6

9

10

13

15

13

3

8

5

3

2

1

Tabellen ger vid handen, att de större utdebiteringshöjningarna huvudsakligen

skulle drabba kommuner med ringa antal skattekronor per invånare.

Med hänsyn till de allmänna överväganden, som legal till grund för utredningens

arbete med nya grunder för skatteutjämningsunderstöden och som

på sin lid även med styrka framfördes av kommunalskattcberedningen, vill

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

kommunala skattelindringsutredningen förorda, att de särskilda kommunbidragen

i princip utdelas efter en med bristen på skatteunderlag per invånare

stigande skala. Härigenom skulle icke endast erhållas en objektivt sett

mera hållbar och enligt utredningens mening rättvis grund för bidragens bestämmande

utan även vid avvecklingen vinnas en smärtfriare övergång till

det nya systemet med allmänna skatteutjämningsbidrag, vilket som nämnts

bygger på samma grundtanke. De sämre ställda kommunerna böra enligt

utredningens mening icke behöva bära någon höjning av utdebiteringen i anledning

av ortsavdragsreformen. Det är givet att en sådan huvudlinje kunde

kompletteras med en regel att ingen kommun skulle vid övergången behöva

vidkännas en utdebiteringsstegring över viss gräns.

Kommunala skattelindringsutredningen ifrågasätter därför om icke för

årets riksdag lämpligen kunde framläggas förslag om höjning av ortsavdragen

i enlighet med kommitténs förslag, därvid som förutsättning för reformen

fastsloges, att övergångsbidrag om cirka 120 miljoner kronor skulle

utgå till kommunerna. Förslag till grunder för dessa bidrag torde då, efter

utredning av eller i samråd med ortsavdragskommittén, kunna föreläggas

nästa års riksdag. Vid omprövningen av bidragsfrågan torde jämväl böra

undersökas dels lämpligheten av att fastställa övergångsbidragen med utgångspunkt

från ett medeltal för utdebiteringen, som vore mera aktuellt än

det av kommittén föreslagna (vilket skulle ha givit avsevärt lägre bidrag till

kommunerna än kommittén i princip avsett), dels ock möjligheten att inom

rämen av systemet för de nya bidragen även tillgodose det syfte, som avsetts

med övergångsbidragen i anledning av kommunsammanslagningen.

Departementschefen. En förutsättning för att frågan om de kommunala

ortsavdragen skall kunna upptagas till separat behandling angives i de för

kommittén meddelade direktiven vara, att den ifrågasatta reformen icke

skulle medföra någon mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna

eller överhuvud någon mera kännbar ökning av den kommunala

utdebiteringen. I direktiven framhölls vidare, att en lösning av frågan efter

de i direktiven antydda linjerna troligtvis förutsatte särskilda regler om

statligt bidrag till de kommuner, där på grund av speciella förhållanden en

omreglering av ortsavdragen skulle medföra olämpliga konsekvenser.

Enligt kommitténs beräkningar skulle emellertid en höjning av de kommunala

ortsavdragen enligt alternativ 5 medföra ett skattebortfall för kommuner

och landsting på i runt tal 250 miljoner kronor. Väljer man alternativ

5 — vilket jag enligt vad nyss anförts för egen del förordar — föreligga

sålunda icke de nyssnämnda, i direktiven angivna förutsättningarna. Detta

innebär med andra ord, att en reform enligt denna linje icke kan genomföras

utan allmänna statsbidrag till kommunerna. Man kan även uttrvcka saken

så, att vad angår flertalet kommuner ortsavdrag av någorlunda rimlig

storlek icke kunna medgivas utan att ett inkomsttillskott i en eller annan

form tillföres kommunerna.

För egen del anser jag ortsavdragsreformen så angelägen att den bör

genomföras oavsett att reformen nödvändiggör ett allmänt inkomsttillskott

till kommunerna. Detta tillskott bör, såsom kommittén föreslagit, tills vidare

lämnas i form av allmänna statsbidrag till kommunerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 241-

Den första fråga, som därvid uppställer sig, är om det är rimligt att kommunerna

själva skola till viss del bära minskningen i skatteunderlaget och

den därav följande ökningen av utdebiteringen per skattekrona. De skal,

som kommittén anfört till stöd för sin mening att kommun skall vidkännas

en höjning av utdebiteringen med en krona, innan statsbidrag utgår, anser

jag bärande. Jag kan sålunda icke biträda den av ett antal remissinstanser

framförda meningen att staten skulle kompensera kommunerna för hela

stegringen av utdebiteringsbehovet utan anser, liksom kommittén, att statsbidrag

böra utgå allenast till täckande av den del av inkomstbortfallet, som

motsvarar en höjning av den kommunala utdebiteringen utöver en krona.

Detta skulle enligt kommitténs beräkningar innebära att statsbidragen

skulle komma att uppgå till sammanlagt 121 miljoner kronor.

Nästa fråga blir om staten överhuvud har möjlighet att lämna bidrag åt

kommunerna av den storleksordning varom här är fråga. Därvid bör beaktas

att till kostnaderna för de direkta statsbidragen komma kostnader för

ökning av barnbidragen å 51 miljoner kronor och skattebortfall på grund

av jämkning av statsskattetabellen å 8 miljoner kronor.

Vad angår kostnaderna för de direkta statsbidragen torde jag senare få

återkomma till frågan om de närmare grunderna för beräkningen av bidragen.

Emellertid vill jag redan här nämna, att kostnaderna torde komma att

uppgå ungefär till det av kommittén beräknade beloppet. De för reformens

genomförande erforderliga beloppen äro salunda utan tvivel av en mycket

betydande storleksordning. Såsom jag tidigare framhållit, torde emellertid

möjligheter för staten att påtaga sig dessa kostnader föreligga.

1 några yttranden uttalas, att det vore orättvist att bidrag skulle utgå även

till kommuner med relativt låg utdebitering per skattekrona. Det framhalles

bl. a. att det icke vore möjligt att uppnå en effektiv skatteutjämning mellan

kommunerna utan att taga i anspråk den skattereserv, som det låga skattetrycket

i vissa kommuner representerade. Vidare uttalas farhågor för att

ett statsbidragssystem enligt de föreslagna linjerna skulle konservera ojämnheterna

i det kommunala skattetrycket och försvåra övergången till ett nytt

system med allmänna skatteutjämningsbidrag. Under åberopande hära\

framföres förslag dels att beslut redan nu skall fattas om hur det ifrågasatta

statsbidragssystemet framdeles skall avvecklas dels ock att ersättning till

kommunerna skall utgå efter reformerade skatteutjämningsregler och icke

såsom direkta och allmänna statsbidrag.

Emellertid vill jag understryka, att den nu föreliggande frågan icke i första

hand gäller alt söka uppnå en rättvis skattefördelning olika kommuner emellan,

utan avser att förhindra alltför stora skatteövervältringar mellan skattskyldiga

inom en kommun. Att under sådana förhållanden skjuta problemet

om skatteutjämning i förgrunden anser jag icke påkallat. Jag anser ej heller,

att ett beslut om att statsbidrag tills vidare skall utgå till kommunerna med

vissa belopp hindrar en övergång till ett system med allmän skatteutjämning.

Av bland annat dessa skäl kan jag icke biträda kommunala skattelindringsutredningens

mening att törslag nu bör framläggas om alt visst angi\et

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

belopp skall utgå i statsbidrag till kommunerna men att förslag om detta belopps

fördelning mellan kommunerna bör läggas fram först vid nästa års

riksdag. Därtill kommer att det icke torde vara praktiskt möjligt att dela på

t rågan på detta sätt. Man måste nämligen enligt min mening vid ståndpunktstagande

till huvudfrågan även kunna bedöma, hur beslutet kommer

att inverka på de enskilda kommunernas ekonomi.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar jag, åt! kommitténs förslag

att kommunerna tills vidare skola ersättas genom direkta statsbidrag för den

del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning, som motsvarar

en höjning av utdebiteringen utöver en krona, i princip godtages. De föreslagna

bidragen böra första gången utgå under år 1952.

Sasom kommittén framhållit bör det nu föreslagna bidragssystemet anses

son. ett provisorium. Jag förutsätter alltså, att sedan tillräckliga erfarenheter

vunnits angående ortsavdragsreformens verkningar och kommunernas

fortsatta behov av statsbidrag, frågan om statsbidragen upptages

till omprövning.

E. De närmare grunderna för beräkning av statsbidragen.

Kommittén. Det av kommittén föreslagna bidraget skall — med viss begränsning

avse den skattehöjning, som föranledes av ändrade ortsavdrag.

Det blir sålunda nödvändigt att för varje kommun fastställa den skatteökning,

som skulle ha vållats genom ortsavdragsreformen, därest kommunen

icke haft att påräkna särskilt bidrag från staten. Bidraget bör beräknas

efter objektiva grunder och någon prövning av de kommunala inkomstoch

utgiftsstaterna i samband med bidragets bestämmande bör icke ske.

Om man kunde bortse från de komplikationer, som uppkomma genom

källskattesystemet, låge det måhända nära till hands att beräkna skattehöjningen

till skillnaden mellan kommunens utdebitering året närmast före

reformens genomförande och den utdebitering, som skulle bli erforderlig

första året de nya ortsavdragen gälla; med bortseende givetvis från eventuellt

statsbidrag. Mot en sådan beräkning av skattehöjningen kan emellertid

invändas, att man då icke hade någon säkerhet för att den framkomna

debiteringsskillnaden verkligen föranletts av ändrade ortsavdrag. Betydande

olikheter kunde föreligga mellan utdebiteringsbehoven under nämnda

båda år och vidare kunde förändringar ha inträffat i skatteunderlaget, som

icke hade samband med omläggningen av ortsavdragen.

Även om det vore möjligt att exempelvis utgå från det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

under ett antal år och därigenom i viss mån eliminera

nämnda olägenheter, torde likväl gällande bestämmelser angående tiden och

sättet för den kommunala utdebiteringens bestämmande nödvändiggöra, att

kommunerna redan vid fastställandet av utgifts- och inkomststaten på hösten

året näst före det år, då de nya ortsavdragen skola tillämpas i fråga om

den preliminära skatten, äga kännedom om hur stort bidrag, som kommer

att utgå i anledning av ortsavdragsreformen. Bidragsbeloppet skall nämligen

upptagas som inkomst i staten för det år, då de nya ortsavdragen först

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

61

skola tillämpas. Att avvakta den tidpunkt, då skatteunderlaget för detta

år genom taxering blir känt, är sålunda icke möjligt.

Beträffande vissa övergångsspörsmål framhåller kommittén följande.

Enligt kommunallagarna framkommer den kommunala utdebiteringssatsen

genom att kommuns medelsbehov, i den mån det ej fylles genom andra

inkomster, fördelas på det skattekrontal, som påförts de skattskyldiga vid

senaste taxering. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för ett år, utgöres dels sådan allmän kommunalskatt,

som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan

allmän kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt, som påföres

på grund av nästföljande års taxering.

Om det antages, att de nya ortsavdragen första gången skola tillämpas i

fråga om det preliminära skatteuttaget under år 1952, beräknas alltså den

preliminära skatten nämnda år efter ett skatteunderlag, som reducerats genom

de höjda ortsavdragen. Vid taxering komma de nya ortsavdragen i

tillämpning först år 1953. Såväl vid 1951 som 1952 års taxering skola äldre

ortsavdragsregler alltjämt äga tillämpning; under inkomståren 1950 och

1951 beräknas ju den preliminära skatten efter de gamla ortsavdragsreglerna.

För år 1952 bestämmes den kommunala utdebiteringen i oktober månad

år 1951. Därvid skall enligt bestämmelserna i kommunallagarna debiteringen

fastställas på grundval av skatteunderlaget vid 1951 års taxering. På

grund av den reducering av skatteunderlaget, som blir en följd av höjda

ortsavdrag, torde det emellertid bli nödvändigt att göra en omräkning av

1951 års taxering för att få fram det skatteunderlag, som skulle ha förelegat,

därest de nya ortsavdragen gällt redan vid 1951 års taxering. Sker icke

detta kommer kommunen vid senare avräkningar med statsverket att åsamkas

skatteförlust. Antag t. ex. att en kommun har 3 000 skattekronor enligt

1951 års taxering och att utdebiteringen bestämmes till 6 kronor. Förskottet

för år 1952 beräknas då till 18 000 kronor. Vid 1953 års taxering visar

det sig, att skatteunderlaget på grund av de höjda ortsavdragen endast

uppgår till 2 500 kronor. Då den slutliga skatten, 15 000 kronor (2 500 X 6)

understiger förskottet, 18 000 kronor, som kommunen uppburit under år

1952, måste kommunen i staten för 1954 räkna med ett underskottsbelopp

å skillnaden eller 3 000 kronor.

Samma förhållande kommer att föreligga hösten 1952, då utdebiteringen

för 1953 skall fastställas. Även vid 1952 års taxering ha nämligen de gamla

ortsavdragen gällt. För senare år däremot komma utdebiteringarna att fastställas

på grundval av taxeringar, vid vilka de nya ortsavdragen tillämpats.

För att undvika dylika konsekvenser torde det, såsom förut framhållits,

bli nödvändigt att redan på förhand beakta den reducering av skatteunderlaget,

som blir en följd av ändrade ortsavdrag. Detta synes enklast kunna

ske på det sättet, alt såväl de gamla som de nya ortsavdragen och däremot

svarande beskattningsbara inkomster införas i 1951 och 1952 års inkomstlängder.

Vid längdens summering erhålles då kännedom även om del skattekrontal,

som skulle ha framkommit, därest de nya avdragen gällt vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

ifrågavarande taxeringar. Arbetet med införingen av de nya avdragen bör

åvila den befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser har att införa

de kommunala ortsavdragen i längden. Med hänsyn till den förenkling

av ortsavdragssystemet, som erhålles därigenom att kommittén föreslår att

såväl barnavdragen som bankningen skola avskaffas, torde det merarbete,

som förorsakas av den dubbla införingen i 1951 och 1952 års längder, icke

bli särskilt betungande. För att underlätta längdens summering böra formulären

till 1951 och 1952 års inkomstlängder förses med två särskilda

kolumner för ifrågavarande införingar.

Med hänsyn till bestämmelserna i 67 § lagen om kommunalstyrelse på

landet och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar om kommuns

utdebitering, torde det bli erforderligt med särskild lagstiftning av innehåll,

att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953 skall täckas genom utdebitering

av allmän kommunalskatt i förhållande till det skatteunderlag, som

framkommer vid en omräkning av 1951 respektive 1952 års taxeringar med

nya ortsavdrag.

Den beräkning av nedgången i skatteunderlaget till följd av höjda ortsavdrag,

som sålunda måste verkställas under de båda övergångsåren, kan

även utnyttjas vid statsbidragets bestämmande. Skillnaden mellan den utdebitering,

som framkommer om ett visst utdebiteringsbehov fördelas å skatteunderlaget

enligt 1951 års taxering och den utdebitering, som erhålles om

samma utdebiteringsbehov fördelas å det med tillämpning av de nya ortsavdragen

uträknade skattekrontalet, torde nämligen utgöra en godtagbar

mätare på den skatteökning, som föranledes av ortsavdragens höjning. Vid

beräkningen synes man böra utgå från det genomsnittliga behovet av skattemedel

i kommunen under en viss period t. ex. en sjuårsperiod, från vilken

man stryker det högsta och lägsta beloppet och beräknar medeltalet för de

återstående 5 åren. Den sjuårsperiod, till vilken hänsyn sålunda skall tagas,

anser kommittén för sin del böra bestämmas till åren 1944—1950.

Det här angivna förfaringssättet för bestämmande av skattehöjningen har

närmast tagit sikte på den primärkommunala utdebiteringen (utdebitering

till kommun, församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle). Ett liknande

förfarande blir erforderligt för att beräkna höjningen av landstingsskatten.

Däremot torde i detta sammanhang kunna bortses från utdebiteringen av

tingshusmedel.

Vid tillämpning av ett sådant bidragssystem, som kommittén föreslagit,

uppkommer frågan huru bidraget skall fördelas mellan de kommunala enheterna.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skall bidraget

endast eliminera den utdebiteringsstegring som överstiger en krona. Då det

kan antagas, att inget landsting skall behöva höja sin utdebitering i anledning

av ortsavdragsreformen med mer än i medeltal omkring 50 öre, anser kommittén,

att bidragen böra kunna begränsas till att utgå till primärkommunerna.

Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt förenkla

bidragssystemet, och då det allenast är fråga om en provisorisk anordning

i avvaktan på en rationalisering av den allmänna skatteutjämningen, anser

kommittén, att en sådan begränsning bör genomföras.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Bidraget synes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga

kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande fall

fattigvårdssamhälle) efter förhållandet mellan deras utdebiterade belopp. Det

bör ankomma på kommunalnämnden respektive drätselkammaren att verkställa

denna fördelning.

Statsbidragets beräkning enligt dessa linjer belyses av kommittén med

följande exempel:

En kommun antages enligt 1951 års taxering (gamla ortsavdragcn) ha ett

skatteunderlag av 100 000 skattekronor. Vid omräkning med nya ortsavdrag

nedgår antalet skattekronor till 80 000. Det genomsnittliga behovet av skattemedel

i primärkommunen under 7-årsperioden 1944—1950, sedan därifrån

strukits det högsta och lägsta beloppet, förutsättes vara 800 000 kronor. Utdebiteringen

blir då 8 kronor per skattekrona i ena fallet och 10 kronor per

skattekrona i andra fallet. Landstingsskatten antages behöva höjas från 3

kronor till 3 kronor 40 öre i anledning av ortsavdragens höjning. Skattehöjningen

på grund av ortsavdragsreformen blir alltså 2 kronor 40 öre. Ersättning

skall dock endast utgå för den stegring av den sammanlagda utdebiteringen,

som överstiger en krona. Statsbidraget, vilket såsom ovan nämnts i sin

helhet skall utgå till primärkommunen, skall sålunda beräknas till 80 000 X

1:40 = 112 000 kronor. Efter avdrag av detta statsbidrag blir kommunens

behov av skattemedel 800 000 — 112 000 = 688 000 kronor. Eftersom kommunen

har 80 000 skattekronor med de nya ortsavdragen erfordras sålunda

en utdebitering av 8: 60 kronor per skattekrona. Primärkommunens höjning

av utdebiteringen blir alltså 60 öre, vilken höjning jämte ökningen av landstingsskatten

med 40 öre utgör den höjning av en krona för vilken statsbidrag

icke lämnas. Härvid bör dock erinras om att på grund av den utav kommittén

förutsatta ändringen av den statliga inkomstskatteskalan ingen höjning

av den sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatten för fysisk

person kommer att inträffa.

Kommittén framhåller vidare, att beträffande kommuner, som beröras av

kommunindelningsreformen, måste beaktas, att endast den utdebiteringsstegring,

som beror på ändrade ortsavdrag, skall komma i fråga vid statsbidragets

beräkning. Om och i vilken utsträckning skattehöjning, som uppkommer

genom själva kommunsammanslagningen, skall utjämnas genom

särskilda bidrag får bedömas särskilt för sig.

Bidraget skall upptagas som inkomst i storkommunens inkomst- och utgiftsstat

och någon uppdelning de olika kommundelarna emellan skall sålunda

icke verkställas.

Därest i en kommun ingå två eller flera församlingar, får statsbidraget

fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. Vissa komplikationer i fråga

om bidragets beräkning kunna uppkomma i sådana fall, då gränserna för

kommunala indelningar icke sammanfalla. Principen torde här få bli att bidraget

anknytes till den borgerliga kommunens område. Om t. ex. ett skoldistrikt

omfattar mer än en kommun, vilket i enstaka undantagsfall torde

kunna bli fallet även efter kommunindelningsrcformens genomförande, får

en uppdelning av skoldistriktets utdebiteringsbehov ske mellan de i distriktet

ingående kommunerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kommittén framhåller slutligen, att ett statsbidrag, som utgår efter ovan

angivna grunder, icke har någon skatteutjämnande effekt i den meningen,

att de nu föreliggande variationerna i de kommunala utdebiteringarna därigenom

minskas. Det särskilda statsbidraget tar ju endast sikte på den utdebiteringsstegring,

som föranledes av ändrade ortsavdrag. Å andra sidan

kommer kommunernas tillgång på skatteunderlag givetvis alt bli av avgörande

betydelse för bidragets storlek. Det torde nämligen förhålla sig så,

att i kommuner med svagt skatteunderlag föranleder en höjning av ortsavdragen

större utdebiteringsstegring än i kommuner med bättre ekonomisk

bärkraft. Bidraget blir alltså relativt sett större i den förra än i den senare

kommunen.

För att minska ojämnheterna i skattetrycket de olika kommunerna emellan

blir det därför, liksom hittills, erforderligt med allmänna skatteutjämningsbidrag.

Den situationen kan då uppkomma, att en kommun är berättigad

såväl till det särskilda statsbidraget i anledning av ortsavdragsreformen

som allmänt skatteutjämningsbidrag. Det måste därvid tillses, att det

senare bidraget endast beräknas å den skattebörda, som återstår, sedan det

särskilda bidraget frånräknats. I annat fall kunde allmänt skatteutjämningsbidrag

komina att utgå för skattetryck, som redan avlastats genom det särskilda

bidraget.

Enligt kommitténs förslag skola de särskilda bidragen till kommunerna

i anledning av ortsavdragsreformen avvägas så, att de förhindra en höjning

av den totala kommunala utdebiteringen med mer än en krona. För att undvika

att skattehöjningen intill en krona skall föranleda en ökning av det

samlade skattetrycket i högre inkomstlägen har kommittén emellertid förutsatt

sådan jämkning av de statliga inkomstskatteskalorna för fysiska personer

att dylika höjningar elimineras. Skatteutjämningsbidrag bör dock icke

erhållas för en utdebiteringsstegring, som redan kompenserats genom sänkt

statsskatt, varför det torde bli erforderligt att verkställa viss justering uppåt

av gränssiffrorna för skattetrycket i 1927 års förordning. Med hänsyn till

att chefen för finansdepartementet numera tillkallat särskilda utredningsmän

med uppdrag att i samråd med ortsavdragskommittén göra en översyn av

grunderna för skatteutjämningsunderstöden åt synnerligt skattetyngda kommuner,

anser kommittén icke erforderligt att här närmare ingå på dessa

spörsmål.

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna grunderna för beräkning

av statsbidraget åt kommunerna hava i allmänhet lämnats utan erinran eller

icke föranlett något uttalande i remissyttrandena.

Några remissinstanser hava emellertid i olika hänseenden kritiserat de

föreslagna beräkningsgrunderna.

Kommitténs förslag att det genomsnittliga behovet av skattemedel i en

kommun skall beräknas med utgångpunkt från vad som uttaxerats

under en sjuårsperiod har väckt betänkligheter hos

vissa remissinstanser.

Sålunda framhåller kammarrätten, att detta kan leda till att kommunen

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

65

på grund av den försämring, som penningvärdet undergått under sjuårsperioden,

får nöja sig med lägre bidrag än kommittén avsett. Härav skulle

också komma att följa en icke avsedd skatteövervältring.

Enahanda synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Kristianstads län,

Svenska stadsförbundet och drätselkamrarna i Nacka och Solna.

Svenska landskommunernas förbund anser, att en kompensation beräknad

på medeltalet av sjuårsperioden 1944—1950 skulle leda till i och för

sig orimliga resultat. Det torde vara allmänt känt att den kommunala verksamheten

stagnerat i de många mindre landskommuner, som berördes av

kommunindelningsreformen. I ytterlighetsfallen hade detta lett till en nedpressning

av utdebiteringen till lägsta möjliga nivå, i icke så få fall med ett

samtidigt konsumerande av likvida tillgångar. Där man i sammanslagningskommunerna

icke hängett sig åt en utgiftspolitik, som tangerat det otilllåtna,

hade man likväl under de år reformen varit aktuell iakttagit en betydande

återhållsamhet. Detta kunde ha skett i det vällovliga syftet att icke

föregripa storkommunens verksamhet. Under den period, som skulle läggas

till grund för beräkningen av kompensationen till kommunerna, hade

sålunda anläggningsans]agen och fondbildningen varit obetydliga i sammanslagningskommunerna.

Förbundet anför vidare:

Under år 1945 uppgingo t. ex. landskommunernas och städernas avsättningar

till fonder enligt fondbildningslagen till över 100 miljoner kronor.

Under de därpå följande åren torde med hänsyn till det flerstädes successivt

stigande skatteunderlaget fonderingen ha varit mycket betydande. Ju

närmare kommunsammanslagningen konnnit desto obetydligare torde sammanslagningskommunernas

andel i fonderingarna ha blivit. Under samma

tid torde i de av sammanslagningen icke berörda kommunerna en större

anpart av de utdebiterade medlen än normalt ha anslagits till kapitalutgifter

(anläggningsanslag), till förtidsamortering å gäld o. d. Sammanlagt

torde det för varje år röra sig om belopp, som överstiga de direkta fonderingarna

och som därför måste räknas i hundratal miljoner kronor. I

de kommuner, som icke beröras av kommunsammanslagningen torde man

under denna period genomgående ha hållit utdebiteringen betydligt i överkant,

och härigenom har åstadkommits en standardhöjning, som icke har

någon motsvarighet i småkommunerna. Sistnämnda kommuner ha t. ex.

endast i undantagsfall upplagt skatteregleringsfonder. Man kan tänka sig

vilka katastrofala följder detta med nuvarande uppbördssystem kan få vid

ett försämrat konjunkturläge.

Ett av de viktiga syftena med kommunsammanslagningen har varit att

åstadkomma eu standardhöjning i fråga om olika anordningar. Genom att

verksamheten på sätt ovan framhållits mångenstädes ytterligare hopkrympts

under de gångna åren, har i småkommunerna ackumulerats en

mängd behov, som vänta på att bli tillgodosedda så snart de nya kommunerna

komma i funktion. Om nu kompensationen till de nybildade kommunerna

skulle baseras på det redovisade utdebiteringsbehovet i småkommunerna,

skulle därigenom uppstå en stor orättvisa, som i många fall skulle

drabba kommuner, som ha mycket lågt skattekrontal per invånare. Det

skulle enligt styrelsens mening vara ett allvarligt missgrepp att lägga en

sådan black om foten på de nya kommunerna.

5 Bihang till riksdagens protokoll I0j0. I samt. Nr 241.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Men också av kommunsammanslagningen icke berörda kommuner torde

i många fall få vidkännas en betydligt högre reell skattehöjning än en krona

per skattekrona, om hittillsvarande standard skall kunna upprätthållas. I

flertalet kommuner har skatteunderlaget och därmed även det utdebiterade

beloppet i raskt tempo stigit sedan 1944. Det för primärkommunerna

utdebiterade beloppet av allmän kommunalskatt utgjorde sålunda 1944 ca

827 miljoner kronor. Fram till 1948 hade detta belopp ökats med ca 50 procent

och uppgick för detta år till ca 1 264 miljoner kronor. Ökningen torde

därefter ha fortsatt. Om man nu till grundval för beräkningen av kompensationsbidraget

lägger medeltalet av de utdebiterade beloppen för åren 1944

—1950 (1945—1949), uppstår givetvis härigenom en snedvridning till kommunernas

nackdel, som gör att det blir illusoriskt att tala om att den kommunala

skattehöjningen skulle stanna vid en krona. Utredningen är på denna

viktiga punkt ofullständig.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna metoden skulle kunna verka uppenbart

obilligt beträffande de kommuner, som under denna period undergått

större förändringar i fråga om sin folkmängd eller ändrats till sin omfattning.

Vissa kommuner t. ex. i Stockholms närhet hade under denna

period nästan fördubblat sitt invånarantal. Då därjämte utdebiteringsbeliovet

per invånare i regel torde hava stegrats, vore det tydligt, att ett statsbidrag

uträknat på sätt kommittén föreslagit, icke kunde få den effekt på

utdebiteringsprocenten, som därmed avsetts.

Länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län tillstyrka i fråga om sättet för beräkning av statsbidraget den av

ledamoten i kommittén, herr Veländer, förordade metoden,

d. v. s. att det bortfallna skatteunderlaget skulle i vanlig ordning deltaga i

den kommunala repartiseringen och utdebiteringsprocenten varje år fastställas

med beaktande därav, varefter staten hade att varje år bidraga med

det belopp, som med hänsyn till beslutad utdebitering motsvarade kommunalskatten

å det bortfallna skatteunderlaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller sålunda, att majoritetsförslaget

hade den nackdelen att det, om skattetrycket sjönke, bidroge till

ytterligare nedsättning av skattetrycket och tvärtom så, att om skattetrycket

stege, det vill säga skattekronornas antal minskade, skärpningen av

skattebördan i dess helhet fölle på skattedragarna. Ett fixt belopp verkade

alltså förmånligast för kommunen, när läget eljest vore förmånligt, men

ofördelaktigast när läget vore skärpt. Dessa olägenheter undvekes med herr

Velanders förslag.

Slutligen erinrar drätselkammaren i Solna om den inverkan en förhöjd

kommunal utdebitering och ett minskat skatteunderlag kunde hava på

kommunernas underställningsfria lånerätt.

Kommitténs förslag, att statsbidrag endast skall utgå till

primärkommun, kritiseras av några remissinstanser.

Förslaget avstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län med hänsyn till risken,

att den av ortsavdragsreformen föranledda nedgången i skatteunderlaget

för landstingen och därav följande höjning av utdebiteringsprocenten

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

67

icke komme att motsvaras av en mot höjningen av landstingsskatten svarande

nedsättning av skatten till primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser också, att kompensation bör tillkomma

landstingen. Länsstyrelsen framhåller:

Ur de skattskyldigas synpunkt kan det måhända anses vara likgiltigt,

huruvida skattelättnaden beräknas på kommunalskatten ensamt eller på såväl

denna som på landstingsskatten. Men ur landstingens synpunkt kommer

en utebliven kompensation av skattebortfallet att i viss mån verka återhållande,

eftersom anslagskrav givetvis prövas med starkare restriktivitet

inför utsikterna till en höjning av landstingsskatten, än om utgiftsramen

passar in i det tidigare tillämpade skatteläget. Landstingens inkomstbehov

är statt i ständig stegring och kommer vid genomförandet av den fria sjukhusvården

sannolikt att ytterligare stegras. Det kan då icke vara psykologiskt

lämpligt att till en viss grad kompensera primärkommunerna för minskat

skatteunderlag och låta landstingen bära hela tungan.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att kommitténs förslag i denna

del innebure, att landstingen finge en undantagsställning. Vad den föreslagna

reformen ekonomiskt komme att innebära för landstingen, kunde ej med

säkerhet bedömas med ledning av det föreliggande betänkandet. Kommittén

uttalade visserligen, att det kunde antagas, att intet landsting skulle behöva

höja sin utdebitering i anledning av denna reform med mer än i medeltal

50 öre. Huruvida härmed avsåges, att medeltalet av landstingsskatten

ej skulle behöva höjas med mer än 50 öre, eller om intet landsting skulle behöva

höja sin utdebitering med mer än 50 öre, vore oklart. Då antalet skattekronor

enligt 1949 års taxering uppgick till ca 113 milj., skulle, med utgångspunkt

från en genomsnittlig skattehöjning av 50 öre, landstingens skatteförlust

uppgå till mellan 50 och 60 miljoner kronor per år. Denna siffra

vore emellertid, som redan antytts, osäker, då kommitténs undersökningar

av tidsskäl ej kunnat omfatta något helt landstingsområde. Det vore därför

sannolikt, att enskilda landstingsområden kunde komma att uppvisa betydligt

större skatteförluster än kommittén räknade med. Företagna uppskattningar

gåve också vid handen, att så komme att bli förhållandet. I Norrbottens

län t. ex. skulle sålunda enligt en av landstinget företagen utredning

kommitténs förslag komma att förorsaka en höjning av landstingsskatten

med omkring 1 krona 50 öre till ca 5 kronor 50 öre per skattekrona. När

reformen nu under rådande högkonjunktur beräknades medföra sådana konsekvenser

för detta starkt konjunkturkänsliga landsting, som hade den

högsta landstingsskatten i riket, måste verkningarna bliva ytterst kännbara

för landstinget, om skatteunderlaget skulle sjunka exempelvis till 1946 års

nivå, som endast vore föga mer än hälften av den nuvarande. Landstingens

ekonomiska situation vore för närvarande god. Den starka ökningen av skatteunderlaget

hade emellertid under de senaste åren blivit allt mindre markerad

och tenderade att stagnera. Samtidigt komme landstingens verksamhet

att utökas och kräva allt större kapitalinsatser. Denna expansion sammanhängde

med att gamla arbetsuppgifter utvidgades och att nya tillkommit. Genom

beslut av statsmakterna hade landstingen under senare år fått påtaga

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

sig den ena nya uppgiften efter den andra, och förslag förclåge om en ytterligare

utökning av landstingsverksamheten, t. ex. på sinnesslövårdens och

sinnessjukvårdens område. Det vore naturligt, att de ekonomiska anspråken

på landstingen under sådana förhållanden komme att väsentligt stiga. Enbart

inom den slutna kroppssjukvården beräknades enligt föreliggande planer

en utbyggnad med ca 40 %. Anläggningskostnaderna för denna utbyggnad

kunde skattas till ca 400 miljoner kronor och de årliga driftkostnaderna

komme härigenom, om man utginge från 1948 års kostnader, att ökas med

ca 80 miljoner kronor. Även landstingens sinnessjukvård och sinnesslövård

tarvade betydande utbyggnader liksom också stora delar av den öppna vården,

såsom distriktsvården och folktandvården. Detsamma gällde även andra

verksamhetsgrenar, såsom barnhemsvård och skolväsen. Landstingsförbundet

ville framhålla, att det icke vore möjligt att av betänkandet bilda sig

en säker uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna för landstingen av

kommittéförslaget. Det erbjöde därför vissa vanskligheter att nu fixera ett

skäligt kompensationsbelopp. Landstingsförbundet inskränkte sig därför till

att — med understrykande av behovet av ett kraftigt statligt stöd till landstingen

i föreliggande läge — hemställa, att dessa måtte beredas största möjliga

kompensation för den inkomstförlust, som ett realiserande av kommitténs

förslag skulle medföra. I enlighet härmed anhölle förbundsstyrelsen

att, om proposition grundad på ortsavdragskominitténs betänkande förelädes

årets riksdag, denna proposition måtte kompletteras med principförslag,

att landstingen, i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu förordats,

skulle erhålla kompensation för den inkomstförlust, de höjda ortsavdragen

komme att medföra. Definitivt förslag till utformning av denna kompensation

borde därefter föreläggas 1951 års riksdag.

Slutligen framföras några anmärkningar av teknisk art.

Sålunda ifrågasätter riksriikenskapsverket huruvida icke förfarandet vid

uträkningen av statsbidraget skulle kunna göras enklare än kommittén föreslagit.

Riksräkenskapsverket framhåller:

Inkomstskatteförskottet kan obehindrat beräknas till produkten av det

föreliggande skatteunderlaget och den utdebitering, som skulle hava beslutats

vid oförändrade ortsavdrag. Utdebiteringen åter bör med gott resultat

kunna bestämmas till nyssnämnda antagna utdebitering, höjd med 1 krona

och eventuellt approximativt korrigerad med hänsyn till förändringar i utdebiteringsbehovet

från basårens genomsnitt till det aktuella året. I de fåtaliga

kommuner, där utdebiteringen möjligen icke skulle behöva höjas så

mycket som 1 krona, kunna särskilda överslagskalkyler göras. Statsbidraget

slutligen behöver under nu angivna förutsättningar icke bestämmas förrän

i efterhand, d. v. s. då utfallet av 1953 års taxering, den första med de nya

ortsavdragen, är klart. Med utgångspunkt från skillnaden mellan taxerade

och beskattningsbara inkomster å ena sidan enligt 1953 års taxering och

å andra sidan enligt t. ex. 1952 års taxering lär det då vara möjligt att

räkna fram statsbidraget efter de av kommittén föreslagna grunderna.

1949 års uppbördssakkunniga anföra:

Med hänsyn till de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda är det att

beklaga att en omräkning efter de nya ortsavdragen måste verkställas inom

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 241

69

varje kommun av 1951 och 1952 års taxeringar. Någon tidpunkt, före vilken

detta arbete skall vara utfört, har kommittén icke angivit. Med hänsyn

till övriga på de lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifter

kan denna tidpunkt icke sättas tidigare än den 1 september.

Kommittén föreslår att omräkningen efter de nya ortsavdragen skall

verkställas i 1951 och 1952 års inkomstlängder, för vilket ändamål längderna

skola förses med särskilda kolumner. Det sistnämnda torde vara

ogörligt beträffande 1951 års taxering. Blanketterna till inkomstlängden för

nämnda år skola vara färdigtryckta i vår. Emellertid torde det böra övervägas

närmare, om arbetet härmed behöver ske i själva inkomstlängden.

Det förefaller som om de erforderliga beräkningarna skulle kunna ske på

ett enklare sätt än kommittén tänkt sig.

Enligt kommunallagarna äger kommun (kommunal samfällighet) av

statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av visst

års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande

år. Närmare bestämmelser finnas icke meddelade, om utdebiteringen

skall grundas å skatteunderlaget enligt taxeringsnämndernas

beslut eller om hänsyn jämväl skall tagas till beslut av prövningsnämnden

och i så fall intill vilken tidpunkt under taxeringsåret så bör ske.

Praxis synes härvid vara något vacklande. Beträffande utdebiteringen för

åren 1952 och 1953 bör emellertid fastslås att denna skall bestämmas på

grundval av det reducerade skatteunderlag, som med tillämpning av de nya

ortsavdragen uträknats med ledning av taxeringsnämndernas beslut vid

1951 och 1952 års taxeringar. Även vid uträknandet av statsbidragen böra

taxeringsnämndernas beslut ligga till grund i fråga om såväl det verkliga som

det reducerade skatteunderlaget vid 1951 års taxering. Omräkning av de beskattningsbara

inkomsterna enligt de nya ortsavdragen på grundval av prövningsnämndernas

ändringsbeslut torde icke böra komma i fråga.

Av betänkandet framgår ej klart hur kommittén avsett, att det genomsnittliga

behovet av skattemedel under 7-årsperioden 1944— 1950 skall framräknas.

Det bör ihågkommas alt sättet för fastställandet av den kommunala

budgeten omlagts under denna period i samband med det nya uppbördssystemet.

Emellertid torde man därvid böra utgå från bruttoutgifterna,

minskade med inkomsterna med undantag för allmän kommunalskatt.

Vid beräknandet av utdebiteringen för skattekrona före och efter omräkningen

enligt de nya ortsavdragen måste uppenbarligen också medtagas

antalet skattekronor för fastighet.

Kommittén har icke angivit den myndighet, å vilken det bör ankomma att

bestämma statsbidragen. Uppbördssakkunniga utgå dock ifrån all denna arbetsuppgift

bör ankomma å länsstyrelserna.

överståthållaråmbetet påpekar att viss oklarhet ännu syntes råda, huruvida

lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning kunde åläggas

att införa de föreslagna ortsavdragen och de däremot svarande beskattningsbara

inkomsterna i 1951 och 1952 års längder. Vidare ville överståthållarämbetet

för Stockholms vidkommande framhålla, alt staden enligt bestämmelse

i Kungl. Maj :ts kungörelse den 20 februari 1948, nr 150, med

provisoriska bestämmelser om biträde av kommunala tjänstemän vid taxeringsarbetet

i Stockholms stad ägde rätt att — i stället för att lämna biträdeshjälp

på sätt i 108 S taxeringsförordningen sägs - lämna statsverket

bidrag till kostnaderna för fullgörande av motsvarande arbetsuppgifter. Vid

1948 och 1949 års taxeringar hade allt längdföringsarbete utförts i stadens

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

egen regi och någon anledning att ifrågasätta någon ändring till kommande

år i detta hänseende förelåge icke. Tvärtom måste det anses önskvärt, att

längdföringsarbetet utfördes av samma myndighet, som handhade debiteringen.

Av praktiska skäl vore det vidare tämligen uteslutet att låta exempelvis

införandet av ortsavdrag och beskattningsbara inkomster i längderna

ombesörjas i annan ordning, överståthållarämbetet ville emellertid i detta

sammanhang anmäla att, därest Stockholms stad i anledning av det merarbete,

som kommitténs förslag medförde, skulle begagna sig av möjligheten

att lämna penningbidrag i stället för personell medverkan, ämbetets

skatteavdelning icke ägde erforderliga personalresurser eller lokalutrymmen

för att övertaga dessa arbetsuppgifter.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands

och Blekinge lån.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att man vid beräkningen

av kommunernas utdebiteringsbehov skall utgå från det genomsnittliga behovet

av skattemedel i kommunen under en sjuårsperiod, dock med frånräknande

av det högsta och det lägsta årsbeloppet. Den sjuårsperiod, till

vilken hänsyn sålunda skall tagas, anser kommittén för sin del böra bestämmas

till åren 1944—1950.

Gentemot denna metod har bl. a. invänts, att penningvärdet undergått en

försämring under åren 1944—1950, varför det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

för dessa år, i kronor räknat, måste ligga avsevärt under utdebiteringsbehovet

för vart och ett av de år, varunder provisoriet skulle komma

att gälla. Detta skulle kunna leda till att kommunerna finge nöja sig med

lägre bidrag än kommittén avsett.

Den påtalade olägenheten skulle i huvudsak elimineras, om jämförelseperioden

i stället bestämdes till tre år, vilka i tiden ligga nära det år (år

1951) då beräkning av nedgången i skatteunderlaget på grund av ortsavdragens

höjning första gången skall ske. Eftersom utdebiteringsbeslutet

under år 1950 av olika skäl icke kan läggas till grund — bl. a. skulle ett beslut

om statsbidrag kunna tänkas inverka på utdebiteringsbesluten hösten

detta år — synes perioden böra omfatta åren 1947—1949 (budgetåren 1948

—1950). Det genomsnittliga utdebiteringsbehovet dessa tre år synes giva

ett så pass rättvisande resultat, att det bör kunna läggas till grund för statsbidragets

beräkning.

Kommittén har från sina utgångspunkter beräknat statsbidraget i anledning

av ortsavdragsreformen till omkring 120 miljoner kronor. Såsom

från något håll gjorts gällande torde detta belopp vara för högt beräknat.

Med den av mig föreslagna grunden för beräkning av utdebiteringsbehovet

torde däremot kostnaderna för reformens genomförande uppgå till ungefär

det angivna beloppet. Det kan även tänkas, att den ändrade beräkningsgrunden

medför att kostnaderna för statsbidraget komma att något överstiga

nyssnämnda belopp. Detta torde emellertid komma att uppvägas genom

att statens förluster vid förskottering av skatt till kommunerna komma att

minska till följd av den nedgång i de kommunala skatterestantierna, som de

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

höjda ortsavdragen böra medföra. Då kommittén beräknat kostnaderna till

121 miljoner kronor har kommittén nämligen icke tagit hänsyn till den

kompensation staten på denna väg erhåller för sina utgifter för ortsavdragsreformens

genomförande.

Beträffande den av herr Velander föreslagna metoden för statsbidragets

beräkning, vilken förordats av några remissinstanser, vill jag anmärka, att

det av statsfinansiella skäl torde-vara uteslutet att välja densamma. Metoden

lider för övrigt av den svagheten, att statsbidraget skulle komma att

variera från år till år, varför staten icke skulle hava möjlighet att på förhand

beräkna sina utgifter i detta hänseende.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreslås, att statsbidrag

skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen

till kommun och landsting icke skall behöva höjas med mera än högst en

krona. För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen, har kommittén

föreslagit, att statsbidrag endast skall utgå till primärkommun. Detta

innebär, att stegringen av landstingsskatten i första hand skall avräknas

på nämnda krona.

Förslaget i denna del har mött vissa erinringar. Sålunda har Svenska

landstingsförbundet med utgångspunkt från en genomsnittlig skattehöjning

av 50 öre beräknat landstingens skatteförlust på grund av den föreslagna

höjningen av ortsavdragen till mellan 50 och 60 miljoner kronor per år,

varför kompensation enligt förbundets mening borde lämnas. Vidare har

framhållits att för Norrbottens läns vidkommande skulle erfordras en höjning

av landstingsskatten med en krona 50 öre.

Enligt min mening är det lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, i

princip begränsa bidragsrätten till att endast gälla primärkommunerna.

Vad angår uppgiften att en höjning av landstingsskatten utöver en krona

skulle i visst fall bliva nödvändig, vill jag anmärka, att enligt de av kommittén

företagna utredningarna skulle en skattehöjning med en krona innefatta

en relativt god säkerhetsmarginal för skatteminskningen på grund av

ortsavdragens höjning. Skulle emellertid för något landstings vidkommande

den skattehöjning, som är direkt hänförlig till ortsavdragens höjning,

likväl komma att överstiga en krona, bör staten enligt min mening lämna

ersättning för den stegring av utdebiteringen, som överstiger eu krona.

Slutligen ha framförts vissa erinringar av teknisk art. I denna del ansluter

jag mig till den av riksräkenskapsverket uttalade meningen, att det

tekniska förfarandet troligen kan göras enklare än det av kommittén föreslagna.

Närmare anvisningar för uträkningen av statsbidraget in. in. torde

böra, sedan frågan ytterligare prövats, meddelas i administrativ ordning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att kommittén icke berört frågan

om den inbördes ordningen mellan de föreslagna statsbidragen och de allmänna

skattcutjämningsbidragen. Här uppkommer emellertid frågan om

skatteutjämningsbidragen skola inräknas i det utdebiteringsbehov, som skall

ligga till grund för statsbidragens beräkning, eller om detta utdebiteringsbehov

skall bestämmas endast efter den faktiska utdebiteringen å de skatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

skyldiga. De olika beräkningsmetoderna leda till avsevärt olika slutresultat

För att nå ett resultat, som överensstämmer med statsbidragets syfte, synes

enligt min mening statsbidraget böra beräknas med utgångspunkt från

bruttoutdebiteringen.

F. Jämkning i den statliga inkomstskatteskaian för fysiska personer.

Kommittén. Kommittén har med hänsyn till vad som anförts i direktiven

för 1949 års skatteutredning ansett sig böra utgå ifrån, att sådana jämkningar

skola vidtagas i de statliga inkomstskatteskalorna för fysiska personer,

att de skattskyldiga icke erhålla någon ökning av sin sammanlagda

skatt.

Remissyttrandena. Ifrågavarande spörsmål har föranlett uttalanden endast

i ett fåtal remissyttranden.

1949 års skatteutredning framhåller att utredningen på kommitténs begäran

verkställt vissa uträkningar för ändring av statsskatteskalan. Dessa

uträkningar hade haft till syfte att vid alternativen 5 och 7 (fallande avdrag)

med så liten marginal som möjligt eliminera alla ökningar av total

skatt, som skulle uppkomma vid en höjning av den kommunala utdebiteringen

från 10 till 11 kronor. Utredningen ville framhålla, att de ändrade

statsskatteskalor, som här omnämndes, avpassats uteslutande till de framräknade

skatteökningarna och utan hänsyn till hur skalorna tedde sig, om

de såges isolerade. De ändrade skalorna hade sålunda icke tjänat annat

syfte än att beräkna den kostnad för staten, som skulle uppkomma genom

att skatteökningarna enligt alternativen 5 och 7 (fallande avdrag) vid en

utdebiteringsstegring från 10 till 11 kronor kompenserades på ifrågavarande

sätt. Den statsskatteskala, som konstruerats för det nu framlagda förslaget

■—- alternativ 5 — och som beräknats medföra en nettominskning i

statlig inkomstskatt av 7,5 milj. kronor, krävde sålunda för sin användning

ytterligare jämkningar och vore tänkt att rymmas inom det förslag till jämkad

statsskatteskala, som skatteutredningen syftade till att slutligen framlägga.

Några remissinstanser anföra vissa betänkligheter och erinringar angående

den ifrågasatta jämkningen i inkomstskatteskalan.

Kammarrätten finner det vara av vikt, att en omarbetning av statsskatteskalorna

koinme till stånd i syfte att bereda kompensation åt enskilda

skattskyldiga, som för den händelse kommitténs förslag genomfördes skulle

få sin kommunalskatt höjd. Emellertid hade kammarrätten svårt att föreställa

sig, hur på denna väg full kompensation skulle kunna beredas alla

enskilda skattskyldiga. Kammarrätten syftade därvid särskilt på enskilda

skattskyldiga, bosatta å orter, tillhörande högre ortsgrupper än den mellersta

ortsgruppen, och på sådana fastighetsägare, som icke vore i stånd

att till fullo utnyttja sina ortsavdrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Liknande synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs

och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse anser en dylik revision

av inkomstskatteskalorna vara mycket svår att genomföra och icke möjlig

beträffande barnfamiljerna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att den ifrågasatta revisionen av

inkomstskatteskalan vore en förutsättning av väsentlig art och måste bliva

en verklighet innan de kommunala ortsavdragen höjdes.

Socialstyrelsen kan däremot icke finna det rimligt att verkställa en just

för detta ändamål avpassad justering av skalorna för att åstadkomma en

minskning av statsskatten av så ringa omfattning som en eller annan procent

av inkomsten. Frågan syntes i stället böra beaktas i samband med den

allmänna översyn av den statliga beskattningen och dess verkningar, som

uppdragits åt 1949 års skatteutredning.

Departementschefen. Såsom 1949 års skatteutredning förutsatt, bör denna

fråga lösas i samband med den allmänna översyn av inkomstskatteskalan,

som utredningen erhållit i uppdrag att utföra.

6. Vissa särskilda frågor.

A. Hemmavarande barns hänförande till arbetspersonalen.

Gällande bestämmelser. Enligt gällande bestämmelser (punkt 6 anv. till

22 § kommunalskattelagen och punkt 11 anv. till 29 § samma lag) skall

hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och sysselsatts i föräldrarnas

jordbruk eller rörelse, anses tillhöra arbetspersonalen. Därest barnet ej

fyllt 18 år, gäller detta dock allenast under förutsättning att barnets inkomst

av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder skatteplikt för barnet

enligt kommunalskattelagen. Hemmavarande barn under 16 år anses i intet

fall tillhöra arbetspersonalen (jfr 20 § kommunalskattelagen och dithörande

anv. punkt 2). Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för

den inkomst, det kan hava haft i avlöning eller naturaförmåner eller eljest,

varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För barn,

som icke anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även

om barnet deltagit i arbetet, varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej

heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.

Sin nuvarande lydelse erhöllo ifrågavarande bestämmelser i samband med

att åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande genom beslut av 1938 års riksdag

höjdes från 16 år till 18 år. Dessförinnan hade gällt, att hemmavarande

barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i föräldrarnas förvärvsverksamhet,

ansågs tillhöra arbetspersonalen.

Kommittén. Då barnbidragen, vilka föreslås skola ersätta barnavdragen

vid beskattningen, icke utgå till barn över 16 år, torde några bärande skäl

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

för att behandla hemmavarande barn som fyllt 16 år och som sysselsatts i

föräldrarnas jordbruk eller rörelse olika, beroende på om de uppnått 18

års ålder eller ej, icke längre föreligga. Möjligen skulle man kunna göra

den invändningen mot slopandet av 18-årsgränsen, att den omständigheten,

att familjer med barn i åldern 16—18 år gått förlustig rätten till barnavdrag

utan att erhålla ersättning i form av barnbidrag icke bör föranleda att

föräldrar, som sysselsätta sina barn i eget jordbruk eller rörelse, skola erhålla

en förmån, som icke kan givas åt andra familjer med barn i denna

ålder. Det synes emellertid föga rationellt att i skattelagarna bibehålla en

gränsdragning för rätten att hänföra hemmavarande barn till arbetspersonalen,

som egentligen icke kan sakligt motiveras. Kommittén anser sig

fördenskull böra föreslå, att den nuvarande 18-årsgränsen borttages.

Remissyttrandena. Av de remissinstanser, vilka uttalat sig beträffande

den ifrågasatta sänkningen av åldersgränsen, lämnas förslaget utan erinran

av kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och

Bohus samt Örebro län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund ställa sig tveksamma till förslaget med hänsyn till de större

möjligheter, som därigenom skulle öppnas för jordbrukare och rörelseidkare

att fördela inkomsten på familjemedlemmarna.

Av samma skäl avstyrka länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands och

Norrbottens län att någon ändring i ifrågavarande bestämmelser vidtages.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att länsstyrelsen visserligen

kunde iörstå de skäl, som legat till grund för de sakkunnigas förslag

i denna del, men ansåge sig med stöd av vunnen erfarenhet böra framhålla,

att bestämmelsernas slopande i ett betydande antal fall komme att föranleda

till en av förhållandena eljest icke betingad uppdelning av fastigheters, respektive

rörelsers intäkter på familjemedlemmarna i syfte att helt undgå

eller i varje fall till ett minimum nedbringa skatteuttag från familjemedlemmarna.

Länsstyrelsen ansåge sig därför icke kunna ansluta sig till förslaget

i denna del. Om det skulle förhålla sig så att man, därest rätten till

iamiljeavdrag för barn skulle upphöra, till äventyrs ansåge, att den hittills

gällande övre åldersgränsen, 18 år, skulle sakna anknytning till eljest gällande

lagstiftning, torde man i förevarande avseende mycket väl kunna bestämma

sagda övre gräns till myndighetsåldern, 21 år.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

I de ortsgrupper, som finnas inom Östergötlands län, nämligen ortsgrupperna

II och III, skall ortsavdraget för ogift person uppgå till respektive

1 230 och 1 290 kronor. Följden blir, att jordbrukare eller rörelseidkare kan

tillgodogöra sig ett avdrag, som uppgår till ortsavdraget för barnet, utan att

desamma åsättes taxering. Detta kan visserligen inträffa även enligt nu gällande

bestämmelser, men då ortsavdragen äro relativt låga, har förhållandet

icke så stor betydelse. Då enligt de sakkunnigas förslag ortsavdragen väsentligen

höjts, förtjänar det påpekade förhållandet större uppmärksamhet.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida icke med avseende å det särskilda

förhållande, som råder mellan föräldrar såsom arbetsgivare och barn såsom

arbetstagare, en omarbetning av förslaget i denna del vore befogad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att de nuvarande bestämmelserna

varit taxeringsmyndigheterna till stor nytta, då det gällt att avgränsa

den verkliga arbetspersonalen i jordbruk och skogsbruk. Om dessa bestämmelser

upphävdes, torde betydande svårigheter i fråga om berörda avgränsning

uppstå för taxeringsmyndigheterna. Man torde sålunda böra räkna

med, att de skattskyldiga för ernående av skattelättnad komme att utnyttja

möjligheten att till arbetspersonal hänföra även barn mellan 16 och 18 år,

varvid samtidigt barnets inkomst så bestämdes, att barnet icke komme att

beskattas. Länsstyrelsen hade särskilt då det gällt skogsarbete förmärkt

en sådan tendens till uppdelning av arbetsinkomst.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Beträffande barn mellan 16 och 18 år uppstår vid den praktiska tillämpningen

alltid svårighet att avgöra, om barnet verkligen utfört sådant arbete,

att löneavdrag är motiverat, eller huruvida i själva verket fråga är om försörj

ningsbidrag. Därest ett barn i åldern 16—18 ar under året icke haft

inkomst (inklusive naturaförmåner) till belopp av minst 600 kronor, torde

arbetsinsatsen knappast ha varit sådan, att barnet kan hänföras till arbetspersonal

i egentlig mening. Avdrag borde då ej heller medgivas. Å andra

sidan måste erkännas, att vid höjda ortsavdrag denna fråga icke får i beskattningshänseende

samma betydelse som förut, då barnen vid så låg inkomst

som 600 kronor ändock bli skattefria. För erhållande av erforderlig

beskattningseffekt måste i så fall 600-kronorsgränsen höjas.

Departementschefen. De skäl, som kommittén anfört, tala i och för sig''

för en ändring av ifrågavarande bestämmelser på sätt kommittén föreslagit.

Å andra sidan tala praktiska skäl för att nuvarande bestämmelser skola

bibehållas oförändrade. Vid bifall till kommitténs förslag skulle nämligen

jordbrukare och rörelseidkare med barn mellan 16 och 18 år beredas ökade

möjligheter att överföra viss del av inkomsten å barnet med påföljd att inkomsten

bleve skattefri, överföres ett belopp, motsvarande fullt ortsavdrag

enligt de föreslagna reglerna, torde taxeringsnämnderna visserligen hava

möjlighet att inskrida i de fall, då barnet i själva verket icke fullgjort arbete

som motiverar en så pass hög lön. Men om fadern överför allenast ett belopp

ä t. ex. 500 kronor, torde det vara omöjligt för taxeringsnämnden att vederlägga

faderns påstående att barnet biträtt i jordbruket eller rörelsen åtminstone

så pass att den lämnade ersättningen vore skälig. För att icke

utöka möjligheterna till obehörig fördelning av inkomsten å familjemedlemmar

vill jag därför, i överensstämmelse med den mening som uttalats

av bl. a. taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, förorda att gällande

bestämmelser i denna del bibehållas oförändrade.

B. Folkpensionärernas beskattning.

Inledning. Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1946 (nr 4.11) om folkpensionering,

vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga

pensionsförmånernas storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna

tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Det stod däi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

vid klart, att detta syfte icke skulle uppnås, därest pensionsförmånerna bleve

föremål för en mera kännbar beskattning. Av verkställda undersökningar

framgick att — på grund av vid inkomsttaxeringen gällande ortsavdrag och

den beskattningsnämnderna tillagda rätten att medge extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga — någon beskattning eller nämnvärd sådan av pensionsförmånerna

för berörda grupp av folkpensionärer icke ifrågakomme vid taxeringen

till statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt

skulle däremot föranledas en viss, icke obetydlig beskattning.

Enligt 50 § 2 mom. femte stycket kommunalskattelagen och anvisningar

därtill skall skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres

av folkpension eller av änke-(änklings-)bidrag enligt lagen om bidrag

till ankor och änklingar med barn, anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,

som berättigar till extra avdrag. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan

inkomst än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, men pensionen

eller bidraget likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den

skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna

jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änkeeller

änklingsbidraget icke uppgår till minst hälften av den sammanlagda

inkomsten bör avdrag medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranledde.

Med hänsyn till de högre ortsavdragen har behov av dylika särbestämmelser

icke ansetts erforderliga för statsbeskattningens vidkommande.

Rörande de olika pensionsförmånernas storlek må här erinras om följande.

Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars

make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg,

800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Dessa förmåner

utgå oberoende av inkomst och förmögenhet.

Invalidpension utgöres av grundpension å 200 kronor om året oberoende

av inkomst och förmögenhet och av tilläggspension å högst 600 kronor om

året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift pensionsberättigad.

Tilläggspensionen är i sin helhet inkomstprövad. Den höjes med en

tredjedel för gift person, vars make icke är pensionsberättigad och ej erhåller

hustrutillägg.

Sjukbidrag överensstämmer till storlek m. in. med invalidpensionen.

Änkepension, i sin helhet inkomstprövad, utgör högst 600 kronor om året.

Till nu angivna huvudformer av folkpension kunna komma vissa tillägg,

vilka jämväl äro att anse såsom folkpension. Sådana tillägg äro bostadstillägg,

särskilda bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg.

Riket har med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna indelats i fem

bostadskostnadsgrupper (se SFS 1947:222).

De bostadstillägg, som högst kunna ifrågakomma, äro följande:

Bostadskostnadsgrupp

.... I II III IV V

Gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 0 100 200 300 400

Annan pensionsberättigad ...................... 0 150 300 450 600

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Bostadstillägget är i sin helhet inkomstprövat.

Särskilt bostadstillägg utgår i kommun, som så beslutar. Kommunen fastställer

själv grunder för detta bidrag.

Hustrutillägg utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till

samma belopp som hustrun skulle hava erhållit i form av sådana förmåner,

därest hon varit berättigad till invalidpension. Detta tillägg utgår till pensionsberättigad

gift mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta

minst 5 år. Hustrutillägget är inkomstprövat.

Blindtillägg utgår i förekommande fall med 700 kronor om året. Förmånen

är ej inkomstprövad.

Slutligen må påpekas att särskilda dgrtidstillägg utgått under 1948 och

1949 med belopp utgörande

30 kronor för änkepensionsberättigad och för den som uppbär hustrutilllägg,

40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension

eller till vars hustru utgår hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Kommittén. De särskilda bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

med dithörande anvisningar om skattelindring för folkpensionärer

vore närmast betingade därav, att de kommunala ortsavdragen vore så låga,

att även sådana folkpensionärer, vilka helt eller till huvudsaklig del vore

beroende av folkpensionen för sin försörjning, bleve underkastade en icke

obetydlig beskattning till kommunal inkomstskatt. I proposition nr 224/1948

uttalades också, att därest de kommunala ortsavdragen bleve föremål för

en allmän höjning, kunde lagstiftningen bliva onödig.

De av kommittén föreslagna ortsavdragen komme icke, om de genomfördes,

att göra den särskilda lagstiftningen om skattelindring för folkpensionärerna

onödig. Den av kommittén förordade höjningen av avdragen

ehuru i och för sig betydande — vore nämligen icke tillräcklig för att från

kommunal beskattning undantaga sådana folkpensionärer, som helt eller

till huvudsaklig del vore beroende av folkpensionen för sin försörjning. Såsom

exempel kunde nämnas att en ogift ålderspensionär i Stockholm utan

annan inkomst än folkpensionen uppbure statliga pensionsförmåner med

1 650 kronor och — vid normala hyreskostnader — särskilt bostadstillägg

med 580 kronor eller alltså sammanlagt 2 230 kronor. Det av kommittén

föreslagna ortsavdraget uppginge till 1 400 kronor. För makar, som båda

vore ålderspensionärer, uppginge under motsvarande förhållanden de statliga

pensionsförmånerna till 2 480 kronor och det särskilda bostadstillägget

till 900 kronor eller sammanlagt 3 380 kronor. Det av kommittén föreslagna

ortsavdraget uppginge till 2 000 kronor.

Den differens mellan uppburen pension och ortsavdrag, som sålunda alltjämt

komme att förefinnas, nödvändiggjorde enligt kommitténs mening ett

bibehållande av den lagstiftning rörande folkpensionärernas beskattning,

som antogs av 1948 års riksdag. Kommittén ville emellertid framhålla, att en

höjning av de kommunala ortsavdragen till de av kommittén föreslagna be
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

loppen konnne att i väsentlig man försvaga de invändningar, som från skilda

håll riktades mot denna lagstiftning vid dess tillkomst. Sålunda kunde

nämnas att de föreslagna ortsavdragen helt täckte de belopp med vilka den

allmänna ålderspensionen utginge. Då statligt bostadstillägg icke utginge

i bostadskostnadsgrupp I, inom vilken grupp återfunnes kommuner, som ur

skattesynpunkt tillhörde ortsgrupp I—III, innebure detta att ålderspensionärerna

inom dessa ortsgrupper genom ortsavdragen fritoges från kommunal

beskattning för den statliga pensionen. Antalet fall, där särskilt avdrag

utöver ortsavdraget måste medgivas, torde alltså komma att väsentligt

minska vid ett genomförande av kommitténs förslag.

Vid diskussionerna inom kommittén rörande de problem, som sammanhängde

med folkpensionärernas ställning i beskattningshänseende, hade inom

kommittén ifrågasatts, huruvida icke efter en höjning av de kommunala

ortsavdragen lagstiftningen rörande skattelindring för folkpensionärerna

kunde utformas efter andra linjer, än de som följdes 1948. Såsom förut anmärkts

skulle ortsavdragen efter en höjning till de av kommittén föreslagna

beloppen komma att täcka den icke inkomstprövade delen av den allmänna

folkpensionen. Det extra avdraget komme således framdeles att medgivas

för att från beskattning undantaga inkomstprövade pensionsförmåner i den

mån sådana av den skattskyldige åtnjötes. Det låge då nära till hands att

i stället undantaga dylika förmåner från skatteplikt. Då de inkomstprövade

förmånerna minskades vid stigande inkomst, skulle även skattebefrielsen

successivt minska. Därigenom -skulle man komma ifrån de taxeringstekniska

olägenheter, som det nuvarande systemet medförde. Kommittén hade

dock icke ansett sig böra framlägga ett direkt förslag i denna fråga med hänsyn

därtill att 1946 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om utredning

angående socialförmånernas skatterättsliga natur och om åvägabringande

av en samordning mellan lagstiftningen å socialvårdens område

och skattelagstiftningen. Skulle Kungl. Maj :t likväl finna att de särskilda

bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärer på grund av sin svårtillämplighet

borde upphävas, ville kommittén förorda en omprövning av

det förslag för vilket här nu redogjorts.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser, som uttalat sig i denna

fråga, hava framhållit de stora praktiska svårigheter de särskilda bestämmelserna

om skattelindring för folkpensionärer innebure.

Några remissinstanser uttala sig för att inkomstprövade folkpensioner skola

undantagas från skatteplikt, bl. a. av det skälet att man därigenom skulle

undgå de besvärligheter de särskilda bestämmelserna om skattelindring vållade.

Dylika synpunkter anföras av överståihållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms och Norrbottens län.

1949 års uppbördssakkunniga hänvisa till att de sakkunniga i sitt första

betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU

1950: 7) undantagit dessa förmåner från preliminär A-skatt, enär folkpensionärer

med dylika förmåner regelmässigt borde vid den årliga taxeringen

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

kunna påräkna så stort avdrag för nedsatt skatteförmåga, att någon slutlig

skatt icke borde komma i fråga. Med nuvarande svårtillämpade bestämmelser

om skattelindring för folkpensionärer kunde man emellertid icke bortse

från att ifrågavarande skattskyldiga i åtskilliga fall komrne alt påföras beskattningsbar

inkomst och på grund därav slutlig skatt. Dylika situationer

skulle kunna undvikas, om de pensionsförmåner, varom här vore fråga,

undantoges från skatteplikt. Uppbördssakkunniga skulle ur denna synpunkt

med tillfredsställelse ha sett, att förslag härom kunnat framläggas utan

avvaktan på den av 1946 års riksdag begärda utredningen angående socialförmånernas

skatterättsliga natur m. m.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig emot att helt fritaga

inkomstprövade folkpensioner från beskattning, eftersom detta skulle leda

till att skatten i vissa inkomstlägen ökades vid ökad sidoinkomst, ehuru den

totala inkomsten bleve oförändrad. Den enklaste lösningen vore enligt länsstyrelsens

mening att i samband med ortsavdragens höjning ändra villkoren

för folkpensionärernas beskattning så, att särskild skattelindring skulle få

givas åt dessa efter beskattningsnämnds fria bedömande men i allmänhet endast

vid ganska låg sidoinkomst.

Några remissinstanser hava — utan att taga ställning till frågan om skattefrihet

för inkomstprövade folkpensioner — uttalat sig angående nuvarande

särskilda bestämmelser om skattelindring för folkpensionärer och därvid

uttryckt önskemål om att dessa bestämmelser snarast borde upphävas eller

ändras.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Västerbottens län:

Som ett resultat av de fortfarande för låga ortsavdragen har kommittén

föreslagit ett bibehållande av bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärerna.

Länsstyrelsen kan icke annat än beklaga att kommittén ansett

sig böra framlägga förslag om bibehållande av en bestämmelse, som är

praktiskt omöjlig. Länsstyrelsen skulle vilja förorda att åtminstone anvisningarna

till 50 § kommunalskattelagen upphävdes. Bestämmelserna i 50 §

2 mom. 3 st. andra punkten skulle få tillräcklig effekt utan berörda anvisningar

och skulle ge möjlighet till en smidigare anpassning efter förhållandena

i det enskilda fallet, om taxeringsmyndigheterna icke vore bundna av

anvisningarna till berörda bestämmelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att denna undantagslagstiftning snarast

borde upphävas och skattelindring till folkpensionärer tillgodoses på

annat tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att

något vidga tillämplighetsområdet för extra avdraget. De sedan ett par år

tillbaka gällande avdragsbestämmelserna för beredande av skattelindring för

folkpensionärer hade vid den praktiska tillämpningen icke varit över lag

lyckade. De hade föranlett en tabellmässig beräkning av avdragen, varvid

taxeringsnämnderna ansett sig väl mycket bundna av schablonavdrag. Detta

hade föranlett, att skattelättnaden icke alltid träffat de mest ömmande fallen

tillräckligt effektivt. Sedan kvarstående skatt påförts vederbörande, hade

prövningsnämnden i rätt stor utsträckning fått bevilja ytterligare skattelindring

i form av förhöjt extra avdrag. Då emellertid icke alla fall, där eu

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

omprövning vore befogad, komme under prövningsnämndens bedömande,

bleve resultatet lätt en viss ojämnhet i skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga.

Det syntes därför lämpligt, om de allmänna förutsättningarna för

rätten att medgiva extra skattefria avdrag kunde något utbyggas. Om så

skedde, torde de nu gällande generella bestämmelserna om skattefrihet för

folkpensionärer vid den kommunala taxeringen kunna utgå.

Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län anföra liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot icke frågan om upphävande

av de ifrågavarande bestämmelserna vara av brådskande natur, eftersom

socialförmånernas skatterättsliga natur torde komma att bliva föremål

för utredning samt anvisningar för bedömande av extra avdrag åt folkpensionärer

torde hava lämnats taxeringsnämnderna inom varje län.

Departementschefen. Starka sociala skäl tala för att inkomstprövade folkpensioner

undantagas från beskattning. Det torde nämligen ligga i sakens

natur, att skatteförmågan hos personer, vilka komma i åtnjutande av inkomstprövade

folkpensioner, i allmänhet är ringa eller helt obefintlig.

Om skattefrihet för de inkomstprövade folkpensionerna infördes, torde

de särskilda bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärerna kunna

upphävas. Därigenom skulle vinnas en viss lättnad i taxeringsarbetet.

Vidare skulle en lättnad vinnas för de lokala skattemyndigheterna, därest

den stora grupp av skattskyldiga, som folkpensionärerna utgöra, icke vidare

behövde hänvända sig till skattemyndigheterna med ansökningar om befrielse

från löneavdrag.

Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag om skattefrihet för

inkomstprövade folkpensioner. Jag anser dock så goda skäl tala för en reform

i sådan riktning, att en omprövning av hithörande bestämmelser bör

vidtagas utan avvaktan å en allmän översyn av socialförmånernas skatterättsliga

natur in. m. Jag utgår från att denna omprövning skall kunna ske

inom sådan tid, att ändrade bestämmelser i ämnet skola kunna träda i kraft

samtidigt med ortsavdragsreformens ikraftträdande.

C. Inkomstgränsen för deklarationsplikt och skatteplikt.

Gällande bestämmelser. För kommunalbeskattningens del gäller i detta

hänseende att fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade

taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, icke skall upptagas till

beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal

inkomstskatt för fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, i hemortskommunen, då den beräknade

beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i

annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst

100 kronor. Vid den statliga beskattningen gälla beträffande skattepliktsgränsen

bestämmelser, som helt överensstämma med de för kommunal beskattning

i hemortskommunen angivna. Anmärkas må även att taxeringsför
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

81

ordningens regler om deklarationsplikten nära ansluta sig till vad som gäller

för skattepliktens inträdande (51 § kommunalskattelagen, 9 § 5 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt och 26 § 1 mom. taxeringsförordningen).

Kommittén. Kommittén framhåller, att även om vissa erinringar kunde

riktas mot utformningen av de nuvarande skattepliktsreglerna hade kommittén

likväl icke ansett sig böra för kommunalbeskattningens del föreslå

någon ändring härutinnan. Den överensstämmelse, som för närvarande förefunnes

mellan stats- och kommunalbeskattningen på detta område, borde

nämligen enligt kommitténs mening såvitt möjligt bibehållas även i fortsättningen

och en revision av hithörande bestämmelser sålunda icke begränsas

till att avse endast den kommunala beskattningen.

Remissyttrandena. Ett antal remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke

i samband med en höjning av ortsavdragen inkomstgränsen för deklarationsskyldighet

och skattskyldighet borde höjas.

Socialstyrelsen anser, att denna inkomstgräns lämpligen bör kunna bestämmas

till 1 200 kronor. Det syntes nämligen, om ortsavdragen höjdes

i enlighet med kommitténs förslag, vara meningslöst att infordra deklarationer

och verkställa taxering av inkomsttagare med inkomster mellan 600

och 1 200 kronor. Det skulle enligt senaste uppgifter röra sig om cirka

200 000 inkomsttagare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har inom tre fögderier i länet gjort en undersökning

angående antalet fysiska personer med till statlig inkomstskatt

taxerad inkomst mellan 600 och 1 190 kronor, varvid framkommit, att av i

inkomstlängderna för dessa fögderier upptagna 49 800 skattskyldiga omkring

3 600 eller 1,2 % hade taxerad inkomst mellan angivna gränser. Det

syntes därför böra övervägas, huruvida icke minimigränsen för införande i

inkomstlängd av »nolltaxeringar», varom här vore fråga, borde höjas till åtminstone

1 200 kronor, varigenom skulle vinnas en önskvärd reducering av

inkomstlängdernas omfattning. Enda följden av en sådan ändring skulle

bliva att pensionsavgifter för personer, vilkas taxerade inkomst icke uppginge

till sådan förhöjd gräns, finge beräknas efter ändrade grunder.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anlägger liknande synpunkter på spörsmålet.

Länsstyrelsen anför:

Fastställande av taxerad inkomst för skattskyldiga med lägre taxerad inkomst

än den som med minst 10 kr. överstiger ortsavdraget i respektive ortsgrupper

har icke annan betydelse än för bestämmandet av folkpensionsavgiftens

storlek. Då folkpensionsavgift utgår med 1 % av den till statlig inkomstskatt

taxerade inkomsten, dock lägst 6 kr. (för äkta makar lägst 6 kr.

för vardera), kan fastställandet av taxering i nu ifrågavarande inkomstskikt

icke ha annan reell betydelse för den enskilde än att folkpensionsavgiften

kan ökas från 6 kr. till It kr. för ogift person. Det måste enligt länsstyrelsens

förmenande anses som ett slöseri med såväl den enskildes som beskattningsnämndernas

och uppbördsmyndigheternas tid och arbetskraft, att för

fastställande av huruvida en avgift skall utgå med 6 — 7 — 8 — 9 — 10 —

11 eller 12 kr. igångsätta ett så omständligt och dyrbart förfarande som deklarations-

och taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, att

(5 lliliang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. Nr 241.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kunyl. Maj:ts proposition nr 241.

taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet för fysisk person att

avgiva allmän självdeklaration ändras på det sätt, att deklarationsskyldighet

inträder först vid en inkomst av 1 200 kr. Då det icke bör överlåtas till

den skattskyldige att bedöma huruvida han är deklarationsskyldig eller icke,

bör emellertid, i motsats mot vad nu gäller, deklarationsplikten anknyta till

den sammanlagda bruttoinkomsten. I fråga om inkomstkällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet, rörelse samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet

genom icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom är en

mera noggrann prövning av såväl deklarerade intäkter som yrkade avdrag

nödvändig, varför beträffande sådana skattskyldiga, som under beskattningsåret

haft inkomst av nyssnämnd art, deklarationsplikt — liksom för

juridiska personer — synes böra anknytas till förekomsten av sådan förvärvskälla.

För allmänheten måste ett bibehållande av deklarationsskyldighet och

taxering i fall, då man redan från början kan utgå ifrån att förfarandet icke

kommer att resultera i någon påföring av skatt, te sig som trakasseri. Genom

en ändring av reglerna om deklarationsskyldighet, sådan som nu föreslagits,

skulle ock vinnas viss lättnad i taxeringsnämndernas arbetsbörda.

Det har icke varit möjligt för länsstyrelsen att verkställa en mera omfattande

beräkning av huru stort bortfall av folkpensionsavgifter som skulle

bliva en följd av underlåten taxering i dessa fall.

En »provtaxering» med ledning av 1948 års inkomstlängder i detta avseende

av de två landskommuner i länet, beträffande vilka kommittén verkställt

provtaxering, nämligen Skultuna och Romfartuna, har givit vid handen,

att bortfallet skulle stanna vid resp. 98 kr. och 119 kr., med ett medeltal

för båda kommunerna tillsammans av 3 kr. 10 öre per person, som berördes

av den ifrågasatta reformen. Då hela summan påförd folkpensionsavgift

— efter avkortningar — i dessa kommuner var resp. 36 663 kr. och

15 114 kr., stannar bortfallet vid 0,27 %, resp. 0,79 % eller i medeltal 0,42 %.

Folkmängden i dessa kommuner var den 1 januari 1948 2 182 personer i

Skultuna och 1 058 personer i Romfartuna, och summa sammanräknad nettoinkomst

och summa taxerat belopp uppgick till 4 577 060 kr. resp. 4 247 050

kr. i Skultuna och 1 753 800 kr. resp. 1 685 400 kr. i Romfartuna, fördelat på

1 046 skattskyldiga personer i Skultuna och 486 personer i Romfartuna med

sammanräknad nettoinkomst av över 600 kr., varvid samtaxerade äkta makar

räknats som en skattskyldig.

Skulle det visa sig, att bortfallet blir av större betydelse, torde möjlighet

icke saknas att ordna fastställandet och uppbörden av folkpensionen på ett

smidigare sätt än det nu gällande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar i detta sammanhang, att en stor

del av pensionsavgifterna i storleksgruppen 6—10 kronor icke betalas eller

kunna indrivas.

Även 1949 års uppbördssakkunniga samt länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands och Kopparbergs län framhålla att en höjning av inkomstgränsen

för deklarationsplikt och skatteplikt bör tagas under omprövning.

Departementschefen. En höjning av ortsavdragen aktualiserar frågan om

en höjning av inkomstgränserna för deklarationsplikt och skatteplikt. Jag

är emellertid icke beredd att utan ytterligare undersökningar föreslå några

ändringar i hithörande bestämmelser. Jag har vid detta ståndpunktstagande

beaktat bl. a. att en höjning av deklarationspliktsgränsen torde förutsätta

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

en ändring av bestämmelserna för beräkning av avgifterna till den allmänna

folkpensioneringen i fråga om de inkomstlägen, som skulle komma att ligga

under inkomstgränsen för deklarationsplikt.

Sedan frågan blivit ytterligare beredd, torde jag få ånyo anmäla densamsa.

Jag förutsätter att proposition i ämnet skall kunna framläggas till nästa

års riksdag.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) lag om ändring i kommunalskattelagcn den 28 september

1928 (nr 370),

2) förordning angående ändrad Igdelse av 3 § och 8 §

3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt,

3) förordning om ändrad Igdelse av 78 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379), samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli

1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,

dels ock godkänna i det föregående angivna grunder för

utbetalande av statsbidrag till kommuner och, i förekommande

fall till landsting.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungi. Maj.ts proposition nr 241.

Bihang.

Ortsavdragskommitténs förslag.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 20 §, 48 § 2 och 3 inom., 49 §, 50 § 2 mom., 69 §

och 70 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna

till 20 § 2., 22 § 6., 48 §, 49 § 1., 51 § och 62 § samma lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

Vid beräkningen---och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges----eller uppfostran;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av

den skattskyldige själv, andre maken eller hemmavarande barn under 16 år;

ränta å---till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp

III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes

änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt

till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med

belopp som i föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta kommunalt

ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor,

i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV

1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommu
1

Aen?st,? 1>''delse av 20 §. 48 § 2 mom. och 69 § se 1938:368, av 70 § 1 mom. se 1945: 897,

av 50 § 2 mom. se 1948:308, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till

22 § 6. och anvisningarna till 48 § 4. se 1938:368 samt av anvisningarna till 20 § 2. och anvisningarna

till 48 § 1. se 1945:897.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

nalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, varunder

han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i

2 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas

nedåt till jämna tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här

1 riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende

av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet

inträffade, tillerkännas kommunalt ortsavdrag med högst samma belopp,

som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt.

(So vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres i hemortskommunen den

beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt

ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst

2 000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres

av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor

och änklingar med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till

annat föranleda — anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom ovan

förmäles.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

69 §.

Å svensk----kommunalt ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

samt barn under 16 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos

honom.

(Se vidare anvisningarna.)

70 §.

1 mom. Person, som---stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år

och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

Anvisningar

till 20 §.

2. Frågan om —--taxeringsåret (se 65 §).

till 22 §.

6. Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras själv för den inkomst

det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner eller eljest, varemot

föräldrarna få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För barn, som icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även om barnet

deltagit i arbetet, varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej heller

skall upptagas såsom inkomst för barnet.

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som bär i

riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en person varit

gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, efter det förhållande

som rått under större delen av beskattningsåret, och bedömes

frågan, huruvida rätt till allmänt barnbidrag förelegat, efter förhållandena

den 1 november året näst före taxeringsåret. Rätt till allmänt barnbidrag anses

föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt

till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Med barn

avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan, huruvida

skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått

under större delen av beskattningsåret.

2. Till ledning---följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under tiden

den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda dag ingå1

lian den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året. Vid

taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 X 1 840

= 460 kronor, vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda belopp. ’

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,

äger på gjrund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,

under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta kommunalt ortsavdrag

med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande

levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan beskattningsårets

ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag medgivas dels

för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets

utgång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet

med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom---— ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hänsyn

till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skattskyldig,

som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder ej

åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av äret

i samma kommun haft en beräknad taxerad inkomst, som icke uppgår till

600 kronor, upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i

fråga. Har han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han

varit i riket bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av

året, då han bott utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst

till belopp av 1 000 kronor, utgör den skattskyldiges hela beräknade

taxerade inkomst i nämnda kommun 1 500 kronor och föreligger alltså

skatteplikt för honom, därest icke honom tillkommande ortsavdrag skulle

uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning---följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1953 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

87

beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48

och 50 §§ 770 kronor. År 1954 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i

det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.

Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda

lagrum år 1953 rätteligen bort vara 1 570 kronor, och till eftertaxering

år 1954 skall upptagas ett belopp av 1 570 — 770 = 800 kronor. Detta

belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst,

som kan i vanlig ordning fastställas — i 1954 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1952 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 3 §, 8 § 3 inom., 17 § samt 18 § 1 mom. förordningen

den 20 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

3 §.

Bestämmelserna i---statlig inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning

meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen till statlig inkomstskatt, skola likaledes

anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till

efterrättelse.

8 §.

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen stadgas angående kommunalt

ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

17 §.

Å svensk--- — bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 10 år,

därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 §.

1 mom. Person, som---stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 10 år och

enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

05C -

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr. 241.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 17 § och 18 § förordningen den 26 juli 1947 om

statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

Å svensk —--bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 16 år,

därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 §.

Person, som---stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och

enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 78 § taxeringsförordningen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga —--taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i fråga

om svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning

hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,

så ock i fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest

de varit svenska medborgare och bott hos honom, så anses, som om de varit

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. och 78 § se 1947: 578.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

bosatta här i riket. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock

sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest de

bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen

av vad i första stycket under 2) b) är stadgat icke hava varit

här i riket bosatta.

Avlider skattskyldig---den avlidne.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande---vederbörande taxeringsnämnds
ord

förande; .

g) att även i andra fall än under e) och f) här ovan sags, därest under

taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse

för taxering i annat distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse därom;

h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt

tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen

och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet;

i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och, i den utsträckning

Kungl. Maj:t föreskriver, dess längder; samt o

k) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att asatta skattskyldig

taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan

ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt

i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller

då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är for utrednings

vinnande behövligt.

Det åligger---nämnden kunna lämnas.

På begäran---ordföranden kunna lämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1050. t samt. Nr ML

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:324 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tjänsteoch familjepensionering för statsråd. a1 i texten
  2. SU 1950:186 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370, m. m., i vad proposition a1 i texten
  3. BevU 1950:57 Betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten