Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1950-03-31 · 89 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 68 av 89 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:241, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
1
Jir 241.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 31 mars
1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379); samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag;
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen denna dag hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen upptager förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet
efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för
statsbeskattningens vidkommande.
Sålunda föreslås att den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag
och familj eavdrag skall upphöra. Likaså föreslås avskaffande av bestämmelserna
om bankning och om det s. k. 20-kronorsavdraget.
1 fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 241.
2
Kunyl. Maj.ts proposition nr 241.
För skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och bott tillsammans
med andra maken, föreslås ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III
1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), som
under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås
skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig.
Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon av nyssnämnda
kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III
1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.
De föreslagna ortsavdragen uppgå till omkring två tredjedelar av de statliga
ortsavdragens belopp.
Förutom i fråga om avdragsbeloppens storlek avvika de föreslagna bestämmelserna
om kommunala ortsavdrag jämväl i annat avseende från de statliga.
Enligt de föreslagna bestämmelserna göres nämligen icke någon skillnad
mellan ogift skattskyldig — utan husföreståndarinna -— med försörjningsskyldighet
mot barn och ogift skattskyldig, som är ensamstående, utan
ortsavdragen föreslås i båda fallen skola utgå med ett fast, av inkomstens
storlek oberoende avdrag. Vid den statliga beskattningen reduceras däremot
den senares ortsavdrag vid stigande inkomst.
Barnfamiljerna föreslås skola kompenseras för borttagandet av barnavdragen
genom en höjning av barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor.
Den föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen anses icke
kunna genomtöras utan att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande
fall, åt landsting. I detta hänseende föreslås att statsbidrag
skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till
kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en krona.
För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen föreslås att
stegringen av landstingsskatten alltid först skall avräknas å nämnda krona.
Statsbidragssystemet betraktas såsom ett provisorium och frågan förutsättes
skola senare omprövas.
Det föreslagna statsbidraget skall avse den skattehöjning utöver en krona
per skattekrona, som föranledes av de föreslagna ortsavdragen. Det blir
därför nödvändigt, att för varje kommun fastställa den skatteökning, som
skulle hava vållats av reformen, därest kommunen icke erhållit särskilt bidrag
från staten. Bidraget föreslås skola beräknas efter objektiva grunder
utan någon prövning av de kommunala inkomst- och utgiftsstaterna i samband
med bidragets bestämmande. Bidraget föreslås skola bestämmas en
gäng för alla och någon nedsättning eller successiv minskning av detsamma
under provisorietiden föreslås således icke.
Statsbidragets storlek föreslås skola bestämmas enligt följande metod.
Kommunens normala behov av skattemedel bestämmes med hänsyn till
det genomsnittliga utdebiteringsbehovet enligt staterna för åren 1948—1950.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det på detta sätt
beräknade utdebiteringsbehovet fördelas å skatteunderlaget enligt 1951 års
taxering, och den utdebitering, som erhålles om samma utdebiteringsbehov
fördelas å det med tillämpning av de föreslagna höjda ortsavdragen uträknade
skattekrontalet, skall anses utgöra den skatteökning, som föranledes
av ortsavdragens höjning.
En begränsning av statsbidraget till att avse den utdebiteringsstegring,
som överstiger en krona, skulle komma att medföra en ökning av den kommunala
inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss gräns.
Det förutsättes därför att 1949 års skatteutredning skall vid sin översyn av
den statliga inkomstskatteskalan för fysiska personer föreslå sådan jämkning
av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens höjning
erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.
Statens kostnader för genomförande av den föreslagna ortsavdragsreformen
hava beräknats till omkring 120 miljoner i direkta statsbidrag och 8
miljoner i minskade skatteintäkter, som föranledas av jämkningar i den
statliga inkomstskatteskalan. Därtill komma utgifter för höjning av barnbidragen,
beräknade till 51 miljoner kronor.
De föreslagna bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1952.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att 48 § 2 och 3 mom., 49 §, 50 § 2 mom. och 52 §
1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 22 § punkt 6., 48 §, 49 § punkt 1., 51 § och 62 § samma lag1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse.
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å
den i hemortskommunen taxerade
inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag
(grundavdrag och familjeavdrag)
på sätt nedan sägs.
Grundavdraget utgör i ortsgrupp
I: 340 kronor; i ortsgrupp II: 380
kronor; i ortsgrupp III: 420 kronor;
i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp
V: 500 kronor.
Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet
barn under 18 år, vilket icke haft
minst 600 kronors inkomst, är berättigad
att, utöver grundavdrag, åtnjuta
familjeavdrag. Familjeavdraget
utgör, med lika belopp för hustru
och varje barn, i ortsgrupp I: 160 kronor;
i ortsgrupp II: 160 kronor; i
Föreslagen lydelse.
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å
den i hemortskommunen taxerade
inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag
på sätt nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp 1 1 680
kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i
ortsgrupp 111 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.
1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1938:368, av 50 § 2 mom. se 1948: 308, av 52 § 1 mom.
se 1930:190, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till 22 § 6. och anvisningarna
till 48 § 4. se 1938: 368 samt av anvisningarna till 48 § 1. se 1945:897.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse.
ortsgrupp III: 180 kronor; i ortsgrupp
IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp
V: 200 kronor.
Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn, för vilket han varit
berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta
samma familjeavdrag, som tillkommer
skattskyldig för hustru.
För barn, vilkas föräldrar icke varit
under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra,
levt åtskilda, skall, därest enligt
nu givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till
avdrag för barnet, en var av föräldrarna
erhålla halvt avdrag. Beloppet
avrundas nedåt till jämna tjugutal
kronor.
3 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret,
äger i hemortskommunen åtnjuta
kommunalt ortsavdrag, utgörande
för varje kalendermånad eller
del därav, varunder han varit här i
riket bosatt, en tolvtedel av det enligt
bestämmelserna i 2 mom. medgivna
avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda
erhålles, avrundas nedåt till
jämna tjugutal kronor.
(Se vidare anvisningarna).
49 §.
Därest delägarna i boet efter avliden
person, som vid dödsfallet varit
här i riket bosatt, levt i oskift bo
och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst,
må dödsboet efter vederbö
-
Föreslagen lydelse.
Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.
Annan skattskyldig än i andra och
tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180
kronor, i ortsgrupp 11 1 230 kronor,
i ortsgrupp 111 1 290 kronor, i ortsgrupp
IV 1 340 kronor och i ortsgrupp
V 1 400 kronor.
3 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger
i hemortskommunen åtnjuta kommunalt
ortsavdrag, utgörande för
varje kalendermånad eller del därav,
varunder han varit här i riket bosatt,
en tolvtedel av det enligt bestämmelserna
i 2 mom. medgivna avdraget.
Det avdragsbelopp, som sålunda
erhålles, avrundas nedåt till jämna
tiotal kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
Därest delägarna i boet efter avliden
person, som vid dödsfallet varit
här i riket bosatt, levt i oskift bo
och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst,
må dödsboet efter vederbö
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse.
rande beskattningsnämnds beprövande
kunna för senare beskattningsår
än det, då dödsfallet inträffade,
tillerkännas grundavdrag och
avdrag för barn med högst samma
belopp, som den avlidne skulle hava
åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande
levt.
(Se vidare anvisningarna.)
50 §.
2 mom. För fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret,
skall i hemortskommunen den taxerade
inkomsten minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
om inkomsten uppgår till eller överskjuter
ortsavdragets dubbla summa,
med ett belopp motsvarande hälften
av ortsavdraget och,
om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets
dubbla summa, med hälften
av det belopp, varmed inkomsten
överskjuter ortsavdraget.
Återstår efter tillämpning av föregående
stycke för skattskyldig, vilkens
hemortskommun tillhör ortsgrupp
I eller II och ej utgör stad, av
den taxerade inkomsten högst 500
kronor, skall denna ytterligare minskas
med 20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka familjeavdrag
är medgivet, eller annan
därmed jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas med
ytterligare ett belopp av högst 2 000
kronor. Skattskyldig, vars inkomst
Föreslagen lydelse.
rande beskattningsnämnds beprövande
kunna för senare beskattningsår
än det, då dödsfallet inträffade,
tillerkännas kommunalt ortsavdrag
med högst samma belopp, som den
avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag,
därest han fortfarande levt.
(Se vidare anvisningarna.)
50 §.
2 mom. För fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres
såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten av
den taxerade inkomsten minskad med
kommunalt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
äger tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, skall —
därest särskilda omständigheter icke
till annat föranleda — anses hava sådan
nedsatt skatteförmåga, varom
ovan förmäles.
Vad härefter — — — beskattningsbar
inkomst.
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas
sammanlagda inkomst. Ortsavdrag
ävensom beskattningsbar inkomst
beräknas för makarna gemensamt;
och skall den beskattningsbara inkomsten
i jämna tiotal kronor fördelas
å makarna efter förhållandet
mellan deras i kommunen taxerade
inkomster.
Anvisningar
till 22 §.
6. Hemmavarande barn, — — -—
punkt 2.)
Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen,
taxeras självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning
ett belopp av högst 2 000 kronor.
Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgöres av folkpension
eller av bidrag, som avses i
lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat
föranleda — anses hava sådan nedsatt
skatteförmåga, varom ovan förmäles.
Vad härefter — — — beskattningsbar
inkomst.
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas
sammanlagda inkomst. Ortsavdrag
beräknas för makarna gemensamt till
belopp som i 48 § 2 mom. andra stycket
sägs. Den beskattningsbara inkomsten
beräknas likaledes för makarna
gemensamt och skall i jämna
tiotal kronor fördelas å makarna efter
förhållandet mellan deras i kommunen
taxerade inkomster.
Anvisningar
till 22 §.
6. Hemmavarande barn, — — —
punkt 2.)
Barn, ''som anses tillhöra arbetspersonalen,
taxeras självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För barn,
som icke anses tillhöra arbetspersonalen,
får intet dylikt avdrag göras,
även om barnet deltagit i arbetet, varav
följer, att lön och underhåll åt
barnet ej heller skall upptagas såsom
inkomst för barnet. Den lindring i
föräldrarnas skattskyldighet, som
medgives för sådant barn, regleras
genom ortsavdragen (se 48 §).
till 48 §.
1. Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Jämlikt
65 § bedömes frågan, om eu person
varit gift eller om en gift person levt
tillsammans med sin make, efter det
förhållande som rått under större delen
av beskattningsåret, och bedömes
frågan, huruvida skattskyldig
har barn eller icke, liksom ock frågan
om barns ålder efter förhållandena
den 1 november året näst före
taxeringsåret. Med barn avses jämväl
styvbarn ävensom adopterat barn.
Avgörande för frågan, huruvida
skattskyldig haft husföreståndarinna,
är det förhållande, som rått under
större delen av beskattningsåret.
2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom.
framgår, att makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, äga
att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,
ett avdrag för make och, i förekommande
fall, ett avdrag för varje
barn. Taxeras i sådant fall endast
hustrun men icke mannen, skall hon
ensam atnjuta nämnda avdrag.
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För barn,
som icke anses tillhöra arbetspersonalen,
får intet dylikt avdrag göras,
även om barnet deltagit i arbetet,
varav följer, att lön och underhåll åt
barnet ej heller skall upptagas såsom
inkomst för barnet.
till 48 §.
1. Vad i denna paragraf stadgas
om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften
i 68 § tillämpas även å person, som
här i riket stadigvarande vistats.
Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en
person varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make,
efter det förhållande som rått under
större delen av beskattningsåret, och
bedömes frågan, huruvida skattskyldig
har barn eller icke, efter förhållandena
den 1 november året näst
före taxeringsåret. Rätt till allmänt
barnbidrag anses föreligga från och
med den dag barnet fötts eller rätten
eljest inträtt till och med den dag
barnet fyllt 16 år eller rätten eljest
upphört. Med barn avses jämväl styvbarn
ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskyldig
haft husföreståndarinna, är
det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse.
3. Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna i 3 mom. anföres
följande exempel:
En man har varit bosatt i kommun,
tillhörande ortsgrupp III, under
tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter
avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap,
vilket består under återstoden
av året. Vid taxering nästfoljande år
utgör honom tillkommande ortsavdrag
3/12 X (*%> + 180) = 150,
vadan avdrag får åtnjutas med 140
kronor.
4. Vid tillämpning av stadgandet i
48 § 2 mom. sista stycket gäller, att
en var av föräldrarna skall för barn
som där sägs erhålla halvt familjeavdrag
— räknat efter den ortsgrupp
den skattskyldige tillhör — så vitt
det icke visas eller av omständigheterna
framgår, att endera av föräldrarna
ej alls eller endast i ringa mån
bidragit till barnets underhåll. 1 sådant
fall skall den andre av föräldrarna
vara berättigad till hela avdraget
för barnet.
till 49 §.
1. Oskift dödsbo efter person, som
vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på grund av bestämmelserna
i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
åtnjuta ortsavdrag /grundavdrag
och familjeavdrag) med belopp,
som skulle hava tillerkänts den avlidne,
därest han fortfarande levt.
Har nämnda person icke varit under
hela tiden mellan beskattningsårets
ingång och dödsfallet här i riket bosatt,
skall avdrag medgivas dels för
den tid han varit härstädes bosatt,
dels för tiden efter dödsfallet till bc
-
Föreslagen lydelse.
2. Till ledning —--följande
exempel:
En man har varit bosatt i kommun,
tillhörande ortsgrupp III, under
tiden den 1 januari—den 5 mars.
Efter avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap,
vilket består under återstoden
av året. Vid taxering nästföljande år
utgör honom tillkommande ortsavdrag
3/12 X i 840 = 460 kronor,
vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda
belopp.
till 49 §.
1. Oskift dödsbo efter person, som
vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på grund av bestämmelserna
i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp, som skulle hava
tillerkänts den avlidne, därest han
fortfarande levt. Har nämnda person
icke varit under hela tiden mellan
beskattningsårets ingång och dödsfallet
här i riket bosatt, skall avdrag
medgivas dels för den tid han varit
härstädes bosatt, dels för tiden efter
dödsfallet till beskattningsårets ut
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Nuvarande lijdelse.
skattningsårets utgång och för den
sammanlagda tiden beräknas i enlighet
med de i 48 § 3 inom. meddelade
bestämmelserna.
Avdrag, varom---ägt rum.
till 51 §.
Vid tillämpning av bestämmelsen
i paragrafens första stycke tages ej
hänsyn till huru lång tid den skattskyldige
varit här i riket bosatt. En
skattskyldig, som varit här i riket
bosatt allenast en kortare tid och därunder
ej åtnjutit någon inkomst i
hemortskommunen men under återstoden
av året i samma kommun haft
en beräknad taxerad inkomst, som
icke uppgår till 600 kronor, upptages
icke till beskattning för någon inkomst
i kommunen i fråga. Har han
däremot exempelvis i hemortskommunen,
under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst
och under återstoden av året,
då han bott utomlands, tillgodonjutit
i kommunen skattepliktig inkomst
till belopp av 700 kronor, utgör den
skattskyldiges hela beräknade taxerade
inkomst i nämnda kommun
1 200 kronor och föreligger alltså
skatteplikt för honom, därest icke
honom tillkommande örtsavdrag
skulle uppgå till sistnämnda belopp.
till 62 §.
Till ledning — — — följande
exempel:
En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1929 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av j1 200 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 630 kronor. År
Föreslagen lijdelse.
gång och för den sammanlagda tiden
beräknas i enlighet med de i 48 §
3 mom. meddelade bestämmelserna.
Avdrag, varom---ägt rum.
till 51 §.
Vid tillämpning av bestämmelsen i
paragrafens första stycke tages ej
hänsyn till huru lång tid den skattskyldige
varit här i riket bosatt. En
skattskyldig, som varit här i riket
bosatt allenast en kortare tid och därunder
ej åtnjutit någon inkomst i
hemortskommunen men under återstoden
av året i samma kommun haft
en beräknad taxerad inkomst, som
icke uppgår till 600 kronor, upptages
icke till beskattning för någon
inkomst i kommunen i fråga. Har han
däremot exempelvis i hemortskommunen,
under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst
och under återstoden av året,
då han bott utomlands, tillgodonjutit
i kommunen skattepliktig inkomst
till belopp av 1 000 kronor, utgör den
skattskyldiges hela beräknade taxerade
inkomst i nämnda kommun
1 500 kronor och föreligger alltså
skatteplikt för honom, därest icke honom
tillkommande ortsavdrag skulle
uppgå till sistnämnda belopp.
till 62 §.
Till ledning — — — följande
exempel:
En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit
en iinkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 1954
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse.
1930 upptäckes, att deklarationen varit
felaktig, i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst
av 2 000 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med
tillämpning av nyssnämnda lagrum
år 1929 rätteligen bort vara 1 430
kronor, och till eftertaxering år 1930
skall upptagas ett belopp av 1 430 —
630 = 800 kronor. Detta belopp upptages
— utan sammanblandning med
den beskattningsbara inkomst, som
kan i vanlig ordning fastställas — i
1930 års taxeringslängd.
Föreslagen lydelse.
upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst
av 2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tilllämpning
av nyssnämnda lagrum år
1953 rätteligen bort vara 1 570 kronor,
och till eftertaxering år 1954
skall upptagas ett belopp a\ 1 570 —
770 = 800 kronor. Detta belopp upptages
— utan sammanblandning med
den beskattningsbara inkomst, som
kan i vanlig ordning fastställas — i
1954 års taxeringslängd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 3 § och 8 § 3 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse.
3 §•
Bestämmelserna i----statlig
inkomstskatt.
I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen
eller i denna förordning
meddelade, med stadganden
i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommu
-
Föreslagen lydelse.
3 §•
Bestämmelserna i —- --statlig
inkomstskatt.
I den mån bestämmelserna i kommunalskattclagen
eller i denna förordning
meddelade, med stadganden
i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, skola
likaledes anvisningarna till kom
-
12
Kungl. Mcij.ts proposition nr 241.
Nuvarande lydelse.
nal skattelagen i motsvarande delar
lända till efterrättelse. Därvid skall
dock iakttagas, att familjeavdrag för
barn icke åtnjutes vid taxteringen till
statlig inkomstskatt.
8 §•
3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående grundavdrag
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande statligt ortsavdrag.
Föreslagen lydelse.
munalskattelagen i motsvarande delar
lända till efterrättelse.
8 §.
3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande statligt
ortsavdrag.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 78 § taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande —
--vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
g)
att när fråga uppkommer att
beträffande barn, vilkas föräldrar icke
varit under beskattningsåret gifta
med varandra eller, ehuru gifta
med varandra, levt åtskilda, vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt
tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag
för barnet, i fall, då den
andre av föräldrarna ej skall taxeras
Föreslagen lydelse.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande —
--vederbörande taxeringsnämnds
ordförande;
-
1 Senaste lydelse se 1947: 578.
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
13
Nuvarande lydelse.
inom distriktet, lämna vederbörande
taxeringsnämndsordförande meddelande
om förhållandet;
h) att även i andra fall än under
e), f) och g) här ovan sägs, därest
under taxeringsarbetet framkommit
förhållanden, som kunna antagas hava
betydelse för taxering i annat
distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse
därom;
i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter
till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt
sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen
och de skattskyldiga inom
taxeringsdistriktet;
j) att leda taxeringsnämndens arbete
och vid sammanträdena föra ordet;
k)
att ombesörja förandet av
nämndens protokoll och, i den utsträckning
Kungl. Maj :t föreskriver,
dess längder; samt
l) att, därest under taxeringsarbetet
fråga uppkommer att åsätta skattskyldig
taxering med avvikelse från
avlämnad självdeklaration, där så
kan ske bereda honom tillfälle att
yttra sig i frågan, dock vare detta
ej nödigt i fråga om felräkning, missskrivning
eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke
är för utrednings vinnande behövligt.
Det åligger ----kunna lämnas.
På begäran — — — kunna lämnas.
Föreslagen lydelse.
g) att även i andra fall än under
e) och f) här ovan sägs, därest under
taxeringsarbetet framkommit
förhållanden, som kunna antagas
hava betydelse för taxering i annat
distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse
därom;
h) att kalla taxeringsnämndens
ledamöter till sammanträde och om
utsatt tid och ställe härför på lämpligt
sätt och i god tid underrätta
länsstyrelsen och de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet;
i) att leda taxeringsnämndens arbete
och vid sammanträdena föra
ordet;
j) att ombesörja förandet av
nämndens protokoll och, i den utsträckning
Kungl. Maj :t föreskriver,
dess längder; samt
k) att, därest under taxeringsarbetet
fråga uppkommer att åsätta
skattskyldig taxering med avvikelse
från avlämnad självdeklaration, där
så kan ske bereda honom tillfälle att
yttra sig i frågan, dock vare detta ej
nödigt i fråga om felräkning missskrivning
eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke
är för utrednings vinnande behövligt.
Det åligger ■—- — — nämnden
kunna lämnas.
På begäran — — — ordföranden
kunna lämnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen
bidrag skall erhålla ändrad lydelse på
Nuvarande lydelse.
1 §•
För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets
uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 260 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.
Allmänt barnbidrag---i ri
ket.
den 26 juli 1947 om allmänna barnsätt
nedan angives.
Föreslagen lydelse.
1 §•
För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets
uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 290 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.
Allmänt barnbidrag -— — — i
riket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
15
Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Andersson, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,
fråga om ändrade kommunala ortsavdrag, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 februari 1949 har
dåvarande chefen för finansdepartementet tillkallat ledamoten av riksdagens
första kammare H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare
K. A. M. Andersson i Löbbo, ledamoten av riksdagens andra kammare
E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens andra kammare N. Persson
i Svensköp, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjödahl (ordförande),
ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Velander samt dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av
riksdagens första kammare O. E. Werner med uppdrag att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet utreda frågan om de kommunala ortsavdragen.
I direktiven för utredningen anfördes följande:
När ortsavdragen år 1919 infördes vid den statliga beskattningen, utmättes
avdragen i princip ur synpunkten att från skatt skulle undantagas vad
som motsvarade ett genomsnittligt existensminimum: bestämmelserna om
ortsavdrag såväl som den samtidigt därmed införda regeln om s. k. bankning
motiverades med hänsyn till skatteförmågan. De ifrågavarande bestämmelserna
ha sedermera varit föremål för viss översyn för att i samband
med tillkomsten av 1947 års förordning om statlig inkomstskatt erhålla
en i flera hänseenden genomgripande omgestaltning. Jag åsyftar
främst den sistnämnda år genomförda höjningen av vissa avdrag, slopandet
av bankningsregeln samt avskaffandet av barnavdragen; sistnämnda
åtgärd sammanhängande med införandet av barnbidragen.
Vid den kommunala "beskattningen infördes ortsavdragen år 1920. Emellertid
var det med hänsyn till det kommunala skatteunderlaget icke möjligt
att göra dessa avdrag lika stora som vid den statliga beskattningen; de
skattefria avdragen blevo endast hälften sa stora som avdragen vid statsbeskattningen.
Vid antagandet av 1928 års konvmunalskattelag fastställdes
ortsavdragen till de belopp, som alltjämt äro gällande; genom beslut vid
1938 års riksdag ha dock vissa ändringar i hithörande bestämmelser företagits.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Det är uppenbart att de år 1928 fastställda ortsavdragen numera äro än
mindre än tidigare ägnade att från kommunal beskattning fritaga dem, som
sakna förmåga att erlägga sådan skatt. Sålunda har icke ens den försämring
av penningvärdet, som ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å
ortsavdragen. Det otillfredsställande med ortsavdrag av nu gällande storleksordning
har framstått särskilt tydligt efter genomförandet av uppbördsreformen.
Skattskyldiga, som på grund av inkomstens obetydliga storlek
sakna förmåga att erlägga skatt, påföras likväl taxering, och de lokala
skattemyndigheterna tillställa dem likaledes debetsedlar å preliminär skatt.
Detta resulterar ofta i framställningar om nedsättning av eller befrielse
från löneavdrag, vilka ansökningar behandlas med utgångspunkt från de
av de lokala skattemyndigheterna tillämpade grunderna för bestämmande
av existensminimum. Resultatet blir en eftersläpning av skatt, debitering
av kvarstående skatt och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse
från löneavdrag, restföring och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.
Ett vidlyftigt men mången gång meningslöst administrativt förfarande
måste sålunda genomföras.
Det må i detta sammanhang även framhållas, att den nuvarande ordningen
leder till att kommunerna av statsverket uppbära kommunalskatt
på grundval av ett större skatteunderlag än som rätteligen borde komma
i fråga. Skattskyldiga med små inkomster bliva ju till följd av de låga
kommunala ortsavdragen påförda taxering enligt kommunalskattelagen och
kommunerna uppbära av statsverket den sålunda påförda skatten, ehuru
det från början står klart att skatten icke kan uttagas av de skattskyldiga.
Även på annat sätt har olägenheten av de nuvarande låga ortsavdragen
kommit till synes. Jag åsyftar 1948 års riksdags beslut om skuttelindring
för vissa folkpensionärer, en åtgärd som kunde kritiseras ur principiella
synpunkter men som ansågs erforderlig för att icke folkpensioneringsreformen
till en del skulle äventyras.
Slutligen må mera allmänt framhållas att det — icke minst ur taxeringstekniska
synpunkter — är önskvärt med större överensstämmelse än vad
för närvarande är fallet mellan reglerna för de kommunala och de statliga
ortsavdragen.
Man har tidigare, då frågan om ändring av de kommunala ortsavdragen
diskuterats, utgått från att nämnda spörsmål lämpligen borde upptagas till
prövning i samband med bland annat frågan om den kommunala fastighetsbeskattningen.
Sistnämnda fråga är emellertid av svårlöst natur och kan
näppeligen bringas till sin lösning inom den närmaste tiden. Frågan om
de kommunala ortsavdragen är å andra sidan av brådskande art. Vid sådant
förhållande bör man enligt min mening undersöka, huruvida det är
möjligt att på förevarande område gå de partiella reformernas väg och sålunda
nu upptaga frågan om de kommunala ortsavdragen till behandling
särskilt för sig.
En förutsättning för att frågan om de kommunala ortsavdragen skall
kunna upptagas till separat behandling är uppenbarligen, att den ifrågasatta
reformen icke medför någon mera kännbar övervältring av skattebördan
å fastighetsägarna eller över huvud någon mera kännbar ökning
av den kommunala utdebiteringen. En reform efter dylika linjer synes
icke heller utesluten. Reformen skulle innebära att de kommunala familjeavdragen
avskaffades, varigenom det kommunala skatteunderlaget skulle
öka. Slopandet av familjeavdragen skulle möjliggöras genom att barnfamiljernas
intressen i stället tillgodosåges genom att de statliga barnbidragen
höjdes i skälig mån. Den vunna ökningen av skatteunderlaget skulle i
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
17
sin tur, i förening med en mindre höjning av den kommunala utdebiteringen,
möjliggöra en väsentlig höjning av de kommunala grundavdragen.
— I detta sammanhang må framhållas, att den inkomstförbättring för jordbruket,
som numera vunnits, kan föranleda en annan uppfattning av garantibeskattningens
skatteskärpande effekt än den som tidigare hävdats.
Vidare må anmärkas, att en lösning av frågan efter de nyss antydda linjerna
troligtvis förutsätter särskilda regler om statligt bidrag till kommuner,
där på grund av speciella förhållanden en omreglering av ortsavdragen
skulle medföra olämpliga konsekvenser.
Frågan huruvida en lösning av förevarande problem kan vinnas efter de
linjer, jag nu skisserat, kan självfallet icke slutgiltigt besvaras utan en närmare
utredning. Denna utredning bör anförtros åt särskilt tillkallade sakkunniga.
Det bör ankomma på de sakkunniga att i första hand pröva
huruvida frågan över huvud kan lösas enligt de angivna riktlinjerna och
huru stora ortsavdrag som i så fall kunna medgivas respektive huru stor
ökning av barnbidragen som må anses påkallad; vid utformningen av de
eventuella nya reglerna för de kommunala ortsavdragen bör självfallet eftersträvas,
att i tekniskt hänseende vinna överensstämmelse med motsvarande
regler i 1947 års förordning om statlig inkomstskatt. Vidare böra de sakkunniga
pröva frågan om eventuella bidrag av statsmedel till kommuner,
där sådana bidrag utgöra en förutsättning för en omreglering av ortsavdragen.
De sakkunniga böra även undersöka, huruvida en omreglering av
de kommunala ortsavdragen bör medföra att de av 1948 års riksdag beslutade
särskilda bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärer -—
vilka bestämmelser i praktiken äro svårtillämpliga — lämpligen kunna
upphävas eller om de i modifierat skick alltjämt böra bibehållas.
Jag vill i anslutning till det redan sagda anmärka att, därest de kommunala
ortsavdragen ändras på förut antytt sätt, jag förutsätter att befrielse
från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter schablonmässiga grunder
utan allenast i särskilda fall, då grundad anledning därtill finnes föreligga
De
sakkunniga, vilka antagit benämningen ortsavdragskommittén, hava
med skrivelse den 1 februari 1950 avlämnat betänkande med förslag till
ändrade kommunala ortsavdrag m. in. (SOU 1950: 5).
Över betänkandet hava efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, 1949 års skatteutredning
(särskilt yttrande av herrar Rehn och Söderlund), 1949 års uppbördssakknnniga,
kommunala skattelindringsutredningen, överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttranden från stadskollegiet i Stockholm, uppbördsdirektören
Tor Josefson och exekutionsdirektören Alarik Lundberg),
länsstyrelserna i samtliga län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet (särskilda yttranden av herrar Mannerskantz och Hammarlund),
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.
Därjämte hava skrifter inkommit från stadskollegiet i Göteborg, drätselkamrarna
i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige
i Gammalstorps socken.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 211.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
2. Gällande bestämmelser.
Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret,
äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vars storlek bestämmes
med hänsyn till dels levnadskostnadernas höjd i hemortskommunen,
dels ock den skattskyldige åvilande försörjningsbörda.
Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket
i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste
och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning
verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen
äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder. Nu gällande ortsgruppering
har fastställts av socialstyrelsen för åren 1948—1952 i kungörelse
den 19 december 1947 (SFS 1947:980).
Grundavdraget utgör för helt år räknat 340, 380, 420, 460 och 500 kronor
i respektive ortsgrupper. Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller
av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket
icke haft minst 600 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag,
åtnjuta familj eavdrag. Familj eavdraget utgör för helt år räknat, med lika
belopp för hustru och varje barn 160, 160, 180, 180 och 200 kronor i respektive
ortsgrupper. För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret
gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest
enligt nu angivna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade
till avdrag för barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Därvid avrundas
avdragsbeloppet i förekommande fall nedåt till jämna tjugutal kronor.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla
avdrag, att åtnjuta samma familj eavdrag, som tillkommer skattskyldig
för hustru (husfureståndarinnecivdrag).
Har skattskyldig under endast en del av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, reduceras ortsavdraget sålunda att för varje kalendermånad eller del
därav, som den skattskyldige varit här i riket bosatt, ortsavdrag får åtnjutas
med en tolftedel av eljest gällande belopp varjämte avrundning nedåt till
jämna tjugutal kronor äger rum.
Förutom med ortsavdrag skall den skattskyldiges i hemortskommunen
taxerade inkomst minskas, om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets
dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget
och, om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften
av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget (s. k. bankning).
Återstår efter tillämpning av dessa bestämmelser för skattskyldig,
vilkens hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, av den
taxerade inkomsten högst 500 kronor, skall denna ytterligare minskas med
20 kronor (20-kronorsavdrag).
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
19
Slutligen må, om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan
därmed jämförlig omständighet, hans taxerade inkomst efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande minskas med ytterligare ett belopp av
högst 2 000 kronor (avdrag för nedsatt skatteförmåga). Skattskyldig, vars
inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall —
därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses ha sådan
nedsatt skatteförmåga, som enligt vad nyss sagts berättigar till extra avdrag.
Vad som härefter återstår utgör efter avrundning nedåt till jämna
tiotal kronor den skattskyldiges i hemortskommunen beskattningsbara inkomst.
Vid taxering av fysisk person i annan kommun än hemortskommunen, så
ock vid taxering av annan skattskyldig än fysisk person, utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst. I sådana fall utgår sålunda icke
något ortsavdrag.
Storleken av de nu gällande ortsavdragen (vid fullt utnyttjad bankningsdel)
framgår av följande sammanställning:
Ortsavdrag
i kronor inom ortsgrupp
I
II
III
IV
V
Ensamstående..........
510
570
630
690
750
Äkta makar...........
750
810
900
960
1050
> > + 1 barn ...
990
1050
1170
1230
1350
» » + 2 » ...
1 230
1290
1440
1500
1650
> > +3 > ...
1470
1530
1710
1770
1 950
> > +4 > ...
1710
1770
1980
2 040
2 250
Beträffande skattepliktens inträdande gälla vid den kommunala inkomstbeskattningen
följande regler. Fysisk person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen
beräknade taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall
icke upptagas till beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt
i fråga om kommunal inkomstskatt för fysisk person, som varit bär i
riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret i hemortskommunen,
då den beräknade beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst
10 kronor, och i annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där
uppgår till minst 100 kronor. För annan skattskyldig än fysisk person inträder
skatteplikt, då den beräknade taxerade inkomsten i kommunen uppgår
till minst 100 kronor.
Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var
för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Allmänna avdrag, som därvid helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, må avräknas å den
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
andra makens inkomst i samma kommun. Skatteplikten bedömes med hänsyn
till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar
inkomst beräknas för makarna gemensamt. Den beskattningsbara
inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas å makarna efter förhållandet mellan
deras i kommunen taxerade inkomster. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt åtskilda, skola i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt
anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större delen
av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst av
rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst
därtill föreslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 300 kronor (avdrag
för gift kvinna). Sistnämnda avdrag ingår bland de s. k. allmänna avdragen.
3. Sammanfattning av kommitténs förslag.
Kommittén föreslår en omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet
efter i stort sett samma linjer, som år 1947 godkändes för statsbeskattningens
del. Kommittén förordar sålunda avskaffande av barnavdragen vid
den kommunala beskattningen. Därvid förutsätter kommittén, att de allmänna
barnbidragen höjas med åtminstone 30 kronor.
Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag
skall enligt förslaget upphöra. Likaså försvinner bankningen och det
s. k. 20-kronorsavdraget.
Ortsavdragen för gift skattskyldig skola enligt kommitténs förslag bestämmas
till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II
1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i
ortsgrupp V 2 000 kronor.
Ortsavdragen för ogift skattskyldig ha enligt förslaget upptagits till följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor,
i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp
V 1 400 kronor. Ortsavdragen för ogift motsvara sålunda omkring 2/3
av ortsavdragen för gift, vilket är samma proportion som vid statsbeskattningen.
Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp uppgår till 16 %.
De av kommittén föreslagna ortsavdragen motsvara i runt tal 2/3 av de
statliga. Kommittén har undersökt, huruvida ortsavdragen i de lägsta inkomstskikten
kunde göras lika stora som de statliga och därefter successivt
minskas vid stigande inkomst, detta i avsikt att förhindra en alltför stor nedgång
av skatteunderlaget. Kommittén har emellertid på i betänkandet närmare
angivna skäl funnit sig icke kunna framlägga förslag härom.
Med hänsyn till att kommittén föreslagit, att de kommunala barnavdragen
skola avskaffas, har kommittén ansett sig böra förorda ett borttagande
av den nuvarande bestämmelsen om att hemmavarande barn, som fyllt 16
men ej 18 år och som sysselsatts i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola
anses tillhöra arbetspersonalen endast under förutsättning, att barnets inkomst
av arbete eller eljest är så stor att skatteplikt för barnet enligt kom
-
21
Kungi. Maj-.ts proposition nr 241-
munalskattelagen föreligger. Enligt kommitténs förslag skall alltså hemmavarande
barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i föräldrarnas jordbruk
eller rörelse, anses tillhöra arbetspersonalen.
De av kommittén verkställda statistiska undersökningarna ha övertygat
kommittén om att den av kommittén föreslagna höjningen av de kommunala
ortsavdragen icke kan genomföras, utan att staten lämnar kommunerna
hjälp. I detta hänseende föreslår kommittén att — såsom ett provisorium —
statsbidrag skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen
till kommunerna och landstingen icke skall behöva höjas med mera
än högst en krona. För att så långt möjligt förenkla bidragsgivningen föreslår
kommittén, att stegringen av landstingsskatten alltid först avräknas på
nämnda krona. På grund härav kommer statsbidrag endast att utgå till primärkommunerna.
Då en stegring av den kommunala utdebiteringen med en krona kommer
att medföra, att skattskyldiga med inkomster över en viss nivå ■— visserligen
ett relativt litet antal — komma att, trots det större ortsavdraget, få sin kommunalskatt
höjd, förutsätter kommittén, att sådan jämkning av den statliga
inkomstskatteskalan skall vidtagas, att någon höjning av de fysiska personernas
sammanlagda inkomstskatt icke kommer att inträffa.
Kommittén beräknar statens utgifter för höjda barnbidrag till 68 miljoner
kronor vid en ökning av bidragen med 40 kronor per barn och 51 miljoner
kronor vid en ökning med 30 kronor per barn. De särskilda statsbidragen
till kommunerna beräknar kommittén komma att uppgå till 121 miljoner
kronor. Enligt av 1949 års skatteutredning gjorda beräkningar kommer en
justering av den statliga inkomstskatteskalan enligt ovan angivna riktlinjer
att medföra ett inkomstbortfall för staten av 8 miljoner kronor. Statens
kostnader för ett genomförande av kommitténs förslag komma sålunda sammanlagt
att uppgå till 197 miljoner kronor (vid en höjning av barnbidragen
med 40 kronor per barn) och 180 miljoner kronor (vid en höjning av barnbidragen
med 30 kronor).
Kommittén har övervägt en annan utformning av bestämmelserna om skattelindring
för folkpensionärerna. På i betänkandet angivna grunder har
kommittén emellertid icke framlagt förslag härom.
Kommittén föreslår, att de nya ortsavdragen första gången skola tillämpas
i fråga om det preliminära skatteuttaget år 1952. För att möjliggöra ett
beaktande redan i förväg av den minskning i det kommunala skatteunderlaget,
som föranledes av en höjning av de kommunala ortsavdragen, förutsätter
kommittén att cn omräkning med nya ortsavdrag verkställes vid
1951 och 1952 års taxeringar. Fastställandet av utdebiteringen för åren 1952
och 1953 föreslås skola ske på grundval av de sålunda framräknade reducerade
skatteunderlagen. Härav föranledes en provisorisk lagstiftning rörande
utdebiteringens fastställande för åren 1952 och 1953, varom förslag av
kommittén dock icke framlagts. Förändringen av skatteunderlaget medför i
sin tur, att de särskilda statsbidragen första gången skola upptagas i de kommunala
staterna för år 1952, vilka fastställas i oktober månad 1951.
I särskilt yttrande anför ledamoten i kommittén herr Velander, att frågan
22
Kungl. Maj ds proposition nr 241.
om ortsavdragen icke bör lösas isolerad utan upptagas i samband med frågan
om kommunalbeskattningen i hela dess vidd. En förutsättning för en
höjning av ortsavdragen borde vara, att den nu gällande fastighetsskatten
avskaffades. Därest kommitténs förslag genomfördes, horde under provisorietiden
statsbidraget till kommunerna kompensera hela den utdebiteringsökning,
som ortsavdragshöjningen föranledde. Det lämpligaste och samtidigt
det enklaste sättet därför svntes vara, att staten »tillskjuter det skatteunderlag»,
som på grund av höjningen av ortsavdragen bortfölle. Detta borde ske
sålunda, att vid systemets ikraftträdande en engångsuträkning verkställdes
rörande skattekronebortfallet. Skatteunderlaget till kommunerna finge då
beräknas med tillämpning av såväl de tidigare gällande som de nya ortsavdragen.
Det skattckrontal, som utgjorde skillnaden mellan dessa båda
skatteunderlag, skulle därefter i vanlig ordning deltaga i den kommunala
repartiseringen och utdebiteringsprocenten fastställas med beaktande härav.
Statsbidraget skulle fastställas till det belopp, som med hänsyn till den för
varje år beslutade utdebiteringen motsvarade kommunalskatten å det skatteunderlag,
som staten hade att svara för (betänkandet s. 99—110).
Ledamoten i kommittén, herr Werner framhåller, att han biträtt kommitténs
förslag angående storleken av höjningen av ortsavdragen under den
bestämda förutsättningen, att hela kommunalskattefrågan omedelbart upptages
till utredning. I fråga om förslaget om de statliga bidragen till kommunerna
för ersättande av det bortfallande skatteunderlaget liksom i fråga
om kompensationen till de skattskyldiga, anmäler herr Werner en avvikande
mening. Enligt herr Werners uppfattning borde staten ersätta hela
skatteförlusten under provisorietiden (betänkandet s. 111—117).
4. Frågan om en separat reform av ortsavdragen.
Remissyttrandena.
I stort sett äro samtliga remissinstanser ense om, att en höjning av de
kommunala ortsavdragen är påkallad; det otillfredsställande med ortsavdrag
av nu gällande storleksordning anses ha framstått särskilt tydligt efter
genomförande av uppbördsreformen. Däremot äro meningarna delade i fråga
om lämpligheten av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen särskilt
för sig. I ett stort antal yttranden — även i sådana, vilka icke avstyrka
en partiell reform — framhålles att spörsmålet helst bort lösas i samband
med en allmän översyn av den kommunala beskattningen.
En partiell reform, innebärande att kommitténs förslag lägges till grund
för ett nytt ortsavdragssystem såsom ett provisorium i avvaktan på kommunalskattefrågans
lösning i dess helhet, tillstyrkes eller lämnas i huvudsak
utan erinran av socialstyrelsen, 1949 års skatteutredning, 1949 års uppbär
ds sakkunniga, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Landsorganisationen
i Sverige.
Kungl. Maj.ts proposition nr 241. 23
Av de i nyssnämnda remissyttranden gjorda uttalandena må följande här
återgivas.
Socialstyrelsen är helt ense med ortsavdragskommittén om den otillfredsställande
beskaffenheten av nu gällande bestämmelser om ortsavdrag, vad
beträffar kommunalbeskattningen. Det vore icke rimligt, att personer med
så små inkomster, att de saknade skatteförmåga, likväl påfördes taxering,
såsom nu i alltför stor utsträckning bleve fallet tack vare de här åsyftade
bestämmelserna. Behovet av en reform vore trängande. Det måste anses riktigt,
att man redan nu upptoge denna särskilda fråga till prövning, oberoende
av att en allmän översyn av hela den kommunala skattelagstiftningen
hade begärts vid 1948 års riksdag. Det borde emellertid därvid understrykas,
att ett nytt ortsavdragssystem i varje fall endast kunde avses som ett provisorium
i avvaktan på kommunalskattefrågans lösning i dess helhet.
19i9 års skcitteutredning anför (med reservation av ledamoten, herr Söderlund)
:
I en den 10 december 1949 avgiven promemoria har skatteutredningen
redogjort för sin uppfattning i fråga om det vidare fortbeståndet av de extraordinära
konsumtionsskatter, som infördes år 1948 för att möjliggöra en
överbalansering av driftbudgeten. Utredningen hade därvid anledning att beröra
det inom ortsavdragskommittén då pågående arbetet, som var inriktat
på att åstadkomma en lättnad i kommunalbeskattningen för de lägre inkomsttagarna
genom en höjning av de kommunala ortsavdragen. Utredningen
fann en dylik reform, vilken för sitt genomförande krävde tillskott av
statsmedel, vara av så hög angelägenhetsgrad, att den borde lämnas företräde
i förhållande till en sänkning av vissa av de extraordinära konsumtionsskatterna.
Detta uttalande innebar även en begränsning. Utredningen förutsatte,
att reformen skulle kunna finansieras inom den ram, som erhölls genom att
de extraordinära konsumtionsskatterna tillätos delvis fortbestå. ----
Då det av kommittén föreslagna systemet för direkta bidrag till kommunerna
kunnat givas endast provisorisk karaktär, har kommittén förutsatt,
att hela frågan om den kommunala beskattningen tages upp till förnyat
övervägande i samband med att detta bidragssystem avvecklas och ersättes
med ett efter rationellare grunder uppbyggt skatteutjämningsförfarande.
Kommittéförslaget är sålunda att uppfatta som ett provisorium i avvaktan
på att den av 1948 års riksdag begärda förnyade utredningen om kommunalskattelagstiftningens
utformning kommer till stånd.
Under sådan förutsättning finner skatteutredningen en ökning av ortsavdragen
nödvändig för att tills vidare något reducera de olägenheter, som
bero av de nuvarande avdragens otillräckliga storlek.
19b9 års uppbördssakkunniga framhålla, att ett genomförande av kommitténs
förslag kunde i olika avseenden komma att medföra mindre önskvärda
konsekvenser, t. ex. en viss ökning i skattebördan för fastighetsägare
och juridiska personer. Ökningen i skattebördan för fastighetsägarna torde
komma att bli än mer markerad, om fastighetsvärdena vid nästkommande
allmänna fastighetstaxering allmänt höjdes. Därest det emellertid ansåges,
att nämnda konsekvenser borde tagas, finge uppbördssakkunniga tillstyrka
förslaget med hänsyn till de förbättringar, som ett genomförande därav
skulle medföra i taxerings- och uppbördsförfarandet. Höjningen av ortsavdragen,
avskaffandet av barnavdragen och bankningen ävensom borttagan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
det av det s. k. 20-kronorsavdraget komme att underlätta arbetet för taxerings-
och uppbördsmyndigheterna. Vidare komme den minskning av antalet
kolumner i skattetabellerna, som föranleddes av att barnavdragen försvunne,
att medföra arbetslättnad för arbetsgivare och lokala skattemyndigheter.
Ur de synpunkter, uppbördssakkunniga hade att företräda, hade det
givetvis varit önskvärt med samma ortsavdrag vid den kommunala som vid
den statliga beskattningen. De skäl, som förmått ortsavdragskommittén att
avstå från att föreslå sådan enhetlighet i skattesystemet, syntes emellertid
så vägande att en bristande överensstämmelse mellan dessa avdrag alltjämt
måste accepteras. Nuvarande olägenheter av att ortsavdragen ej nådde upp
till existensminimum komme dock att minska genom kommitténs förslag.
Vid sitt fortsatta utredningsarbete finge uppbördssakkunniga närmare överväga
de förbättringar i uppbördssystemet, som kunde vara möjliga för att
ytterligare begränsa dessa olägenheter. Därvid torde de sakkunniga få anledning
pröva, i vilken utsträckning man borde ålägga de lokala skattemyndigheterna
och utmätningsmännen att, såvitt gällde uppbörd och indrivning
av skatter, vid fastställande av existensminimium i det enskilda fallet följa
vissa enhetliga grunder.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
Genom en sammanställning av tabellerna N och O (s. 144 och 145) kan
en beräkning göras, hur förändringen av skatteunderlaget i absoluta tal
fördelar sig på olika slag av skattekronor (beloppen i miljoner).
Fastighetsskatt
av
Kommunal
Taxering jordbruks-
annan
inkomst-
Summa
fastighet
fastighet
skatt
1938..................... 3-1
8-0
47-1
58-2
1948..................... 4-0
131
138-5
1556
Ökning .................... 0 9
5-1
91-1
97-4
ökning procentuellt fördelad . 0 9
53
938
100-0
Denna sammanställning klarlägger, att inkomstskattekronorna haft en
överväldigande betydelse för skatteunderlagets tillväxt. Eftersläpningen i
fråga om taxeringsvärdenas anpassning till dagens prisnivå har sålunda
varit av liten vikt, särskilt i vad gäller jordbruksfastighet. Av väsentlig betydelse
är däremot, att det samlade antalet skattekronor år 1948 utgör icke
mindre än 267 procent av antalet skattekronor enligt 1938 års taxeringar.
Det är anmärkningsvärt, att detta indextal för skatteunderlaget ligger väsentligt
över index 158 för levnadskostnaderna år 1947 (basår 1937). I det
förhållandet, att skattekronetillväxten är så väsentligt mycket större än levnadskostnadsökningen
under den ifrågavarande 10-årsperioden, vill länsstyrelsen
se ett uttryck för att kommunerna relativt sett fått en kraftigare
förstärkning av basen för sin hushållning än gemene man. Därest ortsavdragen
nu skulle omräknas till bättre överensstämmelse med dagens levnadskostnader,
synes detta endast innebära, att en med det fallande penningvärdet
alltmer framträdande orättvisa bleve avskaffad. Ur denna synvinkel
torde någon erinran icke kunna riktas mot att ortsavdragen höjas. Om kommittéförslaget
genomfördes, skulle detta för övrigt endast i ringa grad medföra
en nedskärning av inkomstskatteunderlagets förut beskrivna, relativa
tillväxt.
Vid bedömandet av hithörande frågor torde man emellertid icke utan vidare
såsom en självklar sanning böra godtaga satsen, att de först intjänade
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
inkomstbeloppen, motsvarande beräknat existensminimum, under alla förhållanden
skulle hava så liten skattekraft, att detta alltid måste fritagas från
beskattning. Ägde. denna sats en ovillkorlig giltighet, skulle den indirekta
beskattningen av konsumtionsvaror knappast kunna ur skatteförmågesynpunkt
godtagas. Vill man å andra sidan konsekvent bygga inkomstbeskattningen
på principen om ett skattefritt existensminimum, är det svårt att ur
teoretisk synpunkt motivera, varför detta minimum skulle sättas lägre vid
kommunalbeskattningen än vid statsbeskattningen. Möjligen kan sägas, att
det högre avdraget vid statsbeskattningen kompenserar det lägre vid kommunalbeskattningen,
och att verkningarna av de båda skatteformerna måste
bedömas som en enhet. Anlägges detta betraktelsesätt, blir frågan emellertid
icke en isolerad kommunalskattefråga utan ett kombinerat statligt-kommunalt
skatteproblem. Att avvägningen av den statliga beskattningen knappast
kan lämnas åt sidan i den fortsatta diskussionen torde för övrigt följa därav,
att kommunalskatteförslaget innebär en viss, icke alldeles oväsentlig
övervältring av kommunala skattetunga framför allt på de juridiska personerna,
men i någon mån även på fastighetsägarna, en törändring, vilken
visserligen skulle kunna uppfattas som en återgång till balansen före kriget,
men som för de juridiska personerna även måste ses i belysning av den omfördelning
i skattebördorna, som kommit till uttryck i 1947 års skattereform.
Vad här framhållits torde ytterligare understryka vikten av att beskattningens
förhållande till existensminimum icke underskattas vid skattelagstiftningen.
Kommittén har (s. 64) förklarat, att ortsavdragen med nödvändighet
måste fastställas efter vissa genomsnittsnormer och att någon möjlighet att
vid beloppens avvägning taga hänsyn till mera individuella omständigheter
icke förefinnas. Om detta kommitténs uttalande kan sägas, att det är lätt att
»skära alla över en kam» genom att antaga normer, vilka ur viss teoretisk
synpunkt kunna framstå såsom rättvisa. Men det är ingalunda säkert, att
man genom en sådan på enbart teoretiska resonemang grundad åtgärd når
en rättvisa i den meningen, att man avlastar skattebördan i tillräcklig mån
just för de människor, vilka ur andra synpunkter vore närmast i behov av
lättnad. Det är möjligt, att en undersökning — upplagd exempelvis efter
sociologiska linjer — skulle visa, att skattelättnadens mera markerade anknytning
till andra faktorer än ett teoretiskt levnadskostnadsminimum, såsom
sjukdom, ställning såsom ensamboende, särskilt hög hyra, barnantal
etc., skulle giva betydligt bättre anpassning efter slcatteförmågan. Ur denna
synpunkt kunde ett alternativ till höjda ortsavdrag vara att söka i anpassning
av beskattningen efter förmåga genom bättre reglering och utnyttjande
av möjligheterna till skattelindring enligt 50 § kommunalskattelagen.
Ytterligare en annan möjlighet vore nog att taga mera hänsyn till de individuella
betalningssvårigheterna på indrivningsstadiet. I detta sammanhang
måste länsstyrelsen med beklagande konstatera, att ortsavdragskommitténs
förslag icke utgör en slutlig lösning av det brännande problem, som sammanhänger
med att existensminimum bedömes så olika enligt kommunalskattelagen
samt enligt praxis vid tillämpning av uppbördsförordningen och
r eklind rivnings förordningen. Denna praxis har till följd en orättvis och till
sina verkningar olycklig överflyttning av ansvaret för restantier på statsverket.
Även efter kommittéförslagets genomförande lär systemet med statlig
garanti för de kommunala restantierna medföra olägenheter av sådan
storlek, att saken icke borde lämnas obeaktad. Någon utredning, som visar
motsatsen, har i varje fall icke blivit av kommittén framlagd. Därest den egna
kommunen, på samma sätt som gällde före uppbördsreformen, själv finge
vidkännas sin del i restantierna, skulle olägenheterna med det nuvarande tdl
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
ståndet bliva mindre. Länsstyrelsen anser, att denna fråga är av den vikt,
att den snarast måste utredas. En schablonmässig fördelning av restantierna
på stat och kommun, förslagsvis så att kommunen får vidkännas hälften av
de faktiskt avskrivna beloppen, vore måhända en i detta sammanhang framkomlig
väg.
Det frågekomplex, som här vidrörts, utgör en enligt länsstyrelsens mening
ofrånkomlig bakgrund till ortsavdragsproblemet, varför länsstyrelsen icke
velat underlåta att i detta sammanhang beröra dessa ämnen. Flertalet av de
ifrågavarande, i och för sig betydelsefulla spörsmålen, äro naturligen av den
räckvidd, att de svårligen kunna slutligen bedömas i nu förevarande sammanhang.
De måste kanske därför skjutas på framtiden. Att dessa spörsmål
även tränga fram och inom en nära framtid kräva sin lösning synes
emellertid knappast utgöra tillräckligt vägande skäl mot att kommittéförslaget
redan nu lägges till grund för partiella reformer på kommunalbeskattningens
område. Länsstyrelsen anser, att förslaget innefattar en moderat
jämkning i ortsavdragen till belopp, som må antagas i det stora hela leda till
lättvisare skatteavvägning. Reformen får anses vara av den angelägenhetsgrad,
att densamma nu kan behandlas utan sammankoppling med konnnunalskattefrågan
i övrigt och andra beskattningsproblem. Länsstyrelsen anser
sig därför i princip kunna tillstyrka kommitténs förslag.
Överståthållarämbetet finner den föreslagna lösningen, som kunde sägas
innebära en partiell kommunalskattereform med ianspråktagande av statsmedel,
ingiva vissa principiella betänkligheter. I detta hänseende kunde framhållas,
att såsom stadskollegiet uttalade — det föreslagna statsbidragssystemet
innebure en överflyttning av skattebelastningen från kommunalt
till statligt beskattningsunderlag ulan att det kunnat tillfredsställande utredas
huru denna överflyttning återverkade på skattebelastningen för olika
kategorier av skattskyldiga. Att förslaget sålunda icke helt vore uppbyggt
på den kommunala beskattningens egen grund, syntes icke tilltalande. Principiellt
sett hade det vidare varit att föredraga, att de för kommunerna nödvändiga
statsbidragen lämnades inom ramen för ett allmänt skatteutjämningssystem.
Överståthållarämbetet anser sig emellertid böra tillstyrka, att förslaget
lägges till grund för lagstiftning, därvid ämbetet dock understryker, att denna
partiella reform icke borde få undanskjuta den trängande angelägenheten
att söka samordna alla pågående och nu planerade skatteutredningar.
Att skattesystemet i hela dess vidd med det snaraste underkastades en förutsättningslös
revision i förenklingssyfte, syntes nämligen vara av behovet
utomordentligt starkt påkallat.
Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Kronobergs och Gävleborgs län.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att behovet av en höjning av
de kommunala ortsavdragen vore oavvisligt. Ehuru det kvarstode som ett
önskemål, att dessa avdrag kunde bringas till närmare överensstämmelse
med de statliga ortsavdragen och kommitténs förslag till utformning av
de kommunala ortsavdragen därför syntes böra betraktas som ett av det
statsfinansiella läget och rådande skattetryck betingat provisorium, an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
såge länsstyrelsen detta provisorium vara att föredraga framför den nuvarande
ordningen.
Landsorganisationen i Sverige framhåller, att kommittén vid den statistiska
undersökningen av innebörd och verkningar av olika alternativa förslag
till höjning av gällande ortsavdrag vid kommunalbeskattningen nödgats
utgå från inkomstförhållandena under 1947. Det av kommittén föreslagna
statsbidraget till kommunerna, erforderligt för täckande av det vid
höjda ortsavdrag ökade utdebiteringsbehovet, i den mån detta uppginge
till mer än 1 krona per skattekrona, hade av kommittén på denna grundval
beräknats till 121 miljoner kronor. På grund av den sedermera
inträffade höjningen av allmänna inkomstnivån, f. n. ca 18 %, syntes statsbidraget
vid oförändrade grunder enligt en schematisk beräkning bli närmare
y, mindre än det av kommittén angivna beloppet. Inkomststegringen
sedan 1947 hade i särskilt hög grad träffat landsbygdsbefolkningen,
främst jordbrukarna, beroende på att 1947 på grund av dåligt
skördeutfall in. in. vore ett relativt ogynnsamt inkomstår för dessas del.
Denna omständighet borde uppmärksammas vid bedömningen av ortsavdragsreformens
återverkan på skattefördelningen mellan ägare av jordbruksfastighet
och andra skattskyldiga. Kommitténs beräkning, som visade
en viss minskning av skatten för icke-fastighetsägare jämfört med ägare
av jordbruksfastighet som resultat av dess förslag, torde därför icke heller
vara realistisk. I verkligheten torde utfallet bli mindre ogynnsamt för ägarna
av jordbruksfastighet, då dessa efter inträdd inkomstökning i ökad utsträckning
måste komma att kunna utnyttja ortsavdragen trots garantiskatten.
Förutom i det avseende som nyss anförts syntes statens kostnader
för genomförande av kommitténs förslag ha överskattats med ytterligare
20 å 30 miljoner, beroende på att de utdebiteringsökningar som befunnits
erforderliga i de av kommittén undersökta städerna antagits gälla även i
storstäderna; så syntes dock icke bli fallet. Att statens kostnader för leformen
sålunda komme att bli betydligt mindre än som beräknats funne
landsorganisationen vara av icke oväsentlig betydelse vid valet mellan olika
alternativ. Det vore påtagligt att möjligheterna att genomföra en större
höjning av ortsavdragen ökats därigenom. Landsorganisationen funne visserligen
icke anledning att framställa något uttryckligt yrkande på genomförande
av högre ortsavdrag än kommittén föreslagit, men understi ök att
vad som här anförts måste beaktas vid fragans slutliga avgörande.
Riksräkenskapsverket, kommunala skattelindringsutredningen, länsstyrelserna
i Södermanlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skai aborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund samt de kommuner,
vilka inkommit med yttranden, tillstyrka — i llertalet fall dock under
uttalande av starka betänkligheter mot att spörsmålet icke löses i samband
med övriga till kommunalbeskattningen hörande problem — att en ändring
nu vidtages i fråga om de kommunala ortsavdragen. Ifrågavarande myndig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungi. Maj.ts proposition nr 241.
heter och organisationer hava emellertid samtidigt förordat ändringar i väsentliga
punkter av kommitténs förslag. De framförda erinringarna rikta
sig framför allt mot det av kommittén föreslagna statsbidragssystemet och
frågan om ortsavdragens storlek; olika förslag till lösning av dessa spörsmål
framföras. Även erinringar av annan art anföras emellertid. Sålunda
yikar Svenska landstingsförbundet, att om proposition, grundad på kommitténs
förslag, förelägges årets riksdag, borde denna proposition kompletteras
med principförslag om kompensation för den inkomstminskning
landstingen enligt av landstingsförbundet gjorda beräkningar kunna åsamkas
genom en höjning av ortsavdragen. — De erinringar och motförslag,
som framförts av ifrågavarande myndigheter och organisationer, beröra
emellertid delfrågor vilka komma att behandlas senare, varför yttrandena
i dessa delar icke här redovisas i detalj.
Av de myndigheter och organisationer, som uttalat sig i princip om möjligheten
av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen utan samband
med den kommunala beskattningen i övrigt, framhåller riksräkenskapsverket,
att det är tveksamt om den föreliggande delfrågan ens provisoriskt
bör lösas för sig. När riksräkenskapsverket trots betänkligheter icke ansåge
sig böra avstyrka en reform enligt kommitténs förslag, vore det fördenskull
under förutsättning, att kommunalskattefrågan i hela dess vidd
bleve föremål för snar behandling. Mest ändamålsenligt torde därvid vara,
att frågan om de statliga och kommunala ortsavdragen, och därmed i stort
sett frågan om skattskyldighetens inträdande i förhållande till såväl stat
som kommun, behandlades i ett sammanhang. Vid det fortsatta utredningsarbetet
borde en av riktpunkterna vara, att den kommunala garantibeskattningen
av fastighet avvecklades. Riksräkenskapsverket ville här erinra om
att ämbetsverket i sitt utlåtande över kommunalskatteberedningens förslag
förordade en sådan avveckling. Fastighetsskatteunderlagets i huvudsak oavbrutna
relativa minskning — vilken statistiskt belysts av ortsavdragskommittén
— syntes numera än ytterligare ha jämnat vägen för en dylik reform.
En kommande utredning torde vidare böra omsorgsfullt pröva möjligheterna
att åstadkomma enhetlighet i fråga om statliga och kommunala
ortsavdrag, även om dessa enhetliga avdrag måste bli lägre än de nuvarande
statliga. En sådan lösning skulle innebära fördelar bland annat från teknisk
synpunkt. I högre grad än en lösning med skilda avdrag, med enhetsavdraget
som ungefärligt genomsnitt, skulle den vara ägnad att mildra den bestående
spänningen mellan existensminimum vid taxeringen, d. v. s. ortsavdragen,
och existensminimum vid löneavdrag och införsel. Att denna
spänning gåve upphov till åtskilligt ändamålslöst merarbete för både myndigheter
och skattskyldiga, liksom till åtskillig irritation, hade omvittnats
i skilda sammanhang, och riksräkenskapsverket — med sin nära kontakt
med problemen på området — kunde endast bestyrka dessa vittnesmål.
Det kunde här nämnas, att antalet av de lokala skattemyndigheternas beslut
om befrielse från löneavdrag med hänsyn till existensminimum enligt
inom riksräkenskapsverket förd statistik vore 23 000 under 1948 och 31 000
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
under de tre första kvartalen 1949, varav båda åren över en tredjedel i
Stockholms stad. — I direktiven för ortsavdragskommittén hade uttalats,
att en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen förutsattes resultera
i att befrielse från löneavdrag icke vidare skulle behöva medgivas efter
schablonmässiga grunder så som nu flerstädes skedde. Det vore emellertid
uppenbart, att den höjning av ortsavdragen som kommittén föreslagit icke
vore tillräcklig för att inskränka befrielserna från löneavdrag till undantagsfall.
Enligt kommitténs siffermaterial rörande normala existensminima
vid löneavdrag och införsel — som röjde anmärkningsvärt stora skillnader
mellan olika delar av landet — vore dessa existensminima på många håll
icke obetydligt högre än de statliga ortsavdragen. Det kunde visserligen antagas,
att en i och för sig önskvärd standardisering därvidlag i viss mån
skulle beskära de högsta" beloppen. Särskilt för barnfamiljer förefölle det
dock ogörligt att pressa ner existensminima ens till överensstämmelse med
de nu gällande statliga ortsavdragen; barnbidragen åsyftade ju icke att
täcka mer än en del av barnkostnaderna.
Kommunala skattelindringsutredningen framhåller, att den föreslagna höjningen
av ortsavdragen visserligen icke löste problemet att få bort klyftan
mellan indrivningsmyndigheternas existensminimum och kommunalskattelagens
skattefria gräns, men att kommitténs förslag dock enligt kommunala
skattelindringsutredningens uppfattning ginge så långt som för närvarande
torde vara praktiskt möjligt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar:
Det har ofta framhållits att partiella reformer på skattelagstiftningens
område böra undvikas. Resultaten äro svårbedömliga och reformerna få allt
för ofta icke avsedda verkningar. Om det emellertid är omöjligt att till tiden
för det föreliggande förslagets genomförande år 1952 åstadkomma ett ställningstagande
till kommunalskattefrågan i dess helhet, i första rummet frågan
om den kommunala skatteutjämningen, måste länsstyrelsen trots motvilja
mot att godtaga en partiell lösning dock förorda, att en ändring av de
kommunala ortsavdragen provisoriskt genomföres. Olägenheterna, vilka äro
alltför väl kända för att behöva preciseras, av att ortsavdragen äro alltför
låga äro så stora, att det enligt länsstyrelsens uppfattning är nödvändigt att
snarast få till stånd en förbättring åtminstone på detta område. Och enligt
länsstyrelsens mening är detta icke omöjligt, varvid ortsavdragskommitténs
förslag bör kunna tagas till utgångspunkt för lagstiftning i ämnet, även om
utredningen på väsentliga punkter bort kunna vara grundligare.
I betänkandet diskuteras huruvida en höjning av de kommunala ortsavdragen
får till följd en alltför kraftig övervältring av skatt från gruppen inkomsttagare
med ortsavdrag till andra grupper skattskyldiga, i forsta rummet
fastighetsägare. Av kommittén utförda utredningar ha ansetts visa, att
någon nämnvärd förskjutning av skattebördan på fastighetsägaic som giupp
betraktad icke blir följden av kommitténs förslag. Länsstyrelsen är för sin
del tveksam om de av kommittémajoriteten här anlagda synpunkterna äro
de riktiga och om man icke bör lästa större avseende vid resultaten föi enskilda
skattedragare än vid medeltal, där de påtagliga fallen av merbelastningen
utjämnats. Men det bör väl också framhallas, att skatteböidans tordelning
på olika grupper skattskyldiga — fastighetsägare, inkomsttagare
med ortsavdrag och inkomsttagare utan ortsavdrag icke är något kon
-
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 241.
stant förhållande utan under olika perioder kan växla avsevärt. Såsom i betankandet
berörts har den ursprungliga fördelningen av skattebördan efter
tillkomsten av nu gällande kommunalskattelag undergått en avsevärd förskjutning
på grund av det stegrade skatteunderlaget för inkomsttagargrupPenV.
na,r''>£>el??m beskattningen av fastigheterna i motsvarande grad lättat.
Därtill har bidragit att vid en siffermässig ökning av inkomsterna till följd
av penningvärdets försämring ortsavdragen behållits oförändrade i stället
för att de bort undergå en höjning motsvarande penningvärdesförsämringen,
borandringen i penningvärdet har däremot icke haft motsvarande effekt på
fastigheterna som på inkomsterna i beskattningshänseende.
Då fördelningen av skattebördan sålunda icke är något under alla omständigheter
konstant förhållande, synes möjligheten av en övervältring av skatt
knappast utgöra något principiellt hinder för en höjning av ortsavdragen.
En dylik höjning kan väl, såsom läget för närvarande är, anses innebära en
återgång till förhållanden, som tidigare rått härutinnan.
Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller, att de nuvarande låga ortsavdragen
vid kommunalbeskattningen medför orättvisa och olägenheter i olika
avseenden och en höjning av ortsavdragen därför är ofrånkomlig. Lösningen
a'' denna fråga droge emellertid med sig en hel del andra spörsmål, som
borde avgöras i ett sammanhang med ortsavdragsfrågan, t. ex. frågan om
den kommunala skatteutjämningen, fastighetsskatten in. in. Eu isolerad
lösning beträffande ortsavdragen framstode därför som mindre lämplig.
Kunde arbetet med ny kommunalskattelag och därmed sammanhängande
frågor forceras så att förslag inom de närmaste åren förelädes riksdagen,
torde den nu föreslagna provisoriska lösningen av ortsavdragsfrågan kunna
undvaras, särskilt som provisoriet vore avsett att tillämpas först fr. o. in.
år 1952. Vore emellertid en sådan forcering icke möjlig, torde provisoriska
åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med vad ortsavdragskommittén
föreslagit böra vidtagas, trots nackdelar i olika avseenden.
Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Södermanlands. Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs
och Jämtlands län.
Svenska stadsförbundet anför:
De erinringar styrelsen har att anföra mot själva utredningen och det därpå
grundade förslaget, återgå till stor del ytterst på det förhållandet, att utredningen
icke närmare klarlagt vad den situation faktiskt innebär, som nu
är för handen på grund av den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen
och ett genomsnittligt beräknat existensminimum av tillfredsställande
storlek. Man saknar, med andra ord, i betänkandet varje närmare belysning
av i vilken omfattning denna bristande överensstämmelse faktiskt medför,
att debiterad kommunalskatt icke kan uttagas. I detta avseende har
kommittén väsentligen nöjt sig med att redovisa vissa inhämtade uppgifter
angående normalbelopp för bestämmande av existensminimum vid löneavdrag
och införsel för skatt samt därtill knutit vissa konstateranden om dessa
normalbelopps storlek i förhållande till de nuvarande kommunala och statliga
ortsavdragen. Däremot lämnas inga siffermässiga upplysningar om i
vad mån dessa normalbelopp verkligen tillämpas; det påpekas blott att »betydande
avvikelser såväl uppåt som nedåt kunna förekomma». Icke heller
ha de sålunda redovisade uppgifterna lagts till grund för några beräkningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
31
vare sig beträffande antalet kommunalskatteposter, som ehuru debiterade
kunna enligt de angivna grunderna antagas ej ha blivit uttagna, eller i fråga
om motsvarande totalbelopp av icke uttagen kommunalskatt. Lika litet har
på annat sätt presterats någon statistisk belysning i sistnämnda hänseenden.
Kommittén har själv i ett särskilt sammanhang, varom mera nedan, berört
denna brist i utredningen men därvid framhållit att »för närvarande en
mera fullständig statistik i ämnet icke föreligger». Styrelsen kan ej kanna
sig alldeles övertygad om att det varit uteslutet att förebringa uppgifter om
det verkliga uppbördsresultatet, vilka kunnat ge någon vägledning tor tragans
bedömande ur nu berörda synpunkt. I alla händelser måste det konstateras
att bristen på sådana uppgifter gör sig starkt kännbar pa flera satt.
Först och främst är att märka att man på grund härav icke tar någon
klarhet beträffande frågan, i vad mån de som huvudskal for utredningen patalade
administrativa olägenheterna verkligen skulle reduceras genom en revision
av ortsavdragsbestämmelserna i enlighet med kommitténs förslag. Givetvis
betyder varje höjning av ortsavdragen att dessa olägenheter i viss man
minskas. Kommittén har också sökt siffermässigt belysa sitt forslags verkan
i detta avseende såtillvida, som beräkningar gjorts rörande antalet inkomsttagare,
vilka därigenom skulle helt undgå taxering till kommunal inkomstskatt;
och dessa beräkningar giva vid handen att en i och for sig icke foraktlig
effekt skulle vinnas. Men för att fullt ut bedöma denna elfekt hade
givetvis till jämförelse också fordrats en undersökning beträffande antalet
inkomsttagare, av vilka sådan skatt faktiskt icke uttages på grund av de
lokala skattemyndigheternas befrielsebeslut. Forst genom en dylik undersökning
hade man fått möjlighet att bedöma omfattningen av de patalade olagenheterna
och att — genom jämförelse därmed — bedöma, i vilken utsträckning
dessa olägenheter komme att göra sig gällande även efter den av kommittén
föreslagna höjningen av ortsavdragen. Utan en sadan undersökning
får man däremot åtnöjas med de slutsatser i sistnämnda avseende, som —
rent överslagsvis — kunna dragas vid en jämförelse mellan de föreslagna
ortsavdragsbeloppen och de av kommittén sammanställda uppgifterna angå°nde
normalbelopp för bestämmande av existensminimum vid löneavdrag
och införsel för skatt. Såvitt kan slutas vid denna jämförelse, synes man
utan tvekan få räkna med att det också efter den nu föreslagna höjningen av
ortsavdragen skulle komma att inträffa många fall av den patalade innebörden,
där alltså meningslöst administrativt arbete finge fullgöras.
Naturligen är det en åtminstone teoretisk möjlighet, att denna svaghet i
kommitténs förslag kan — såsom kommittén själv möjligen asyftat — i
viss mån motvägas genom strängare normer for existensminimum vid skattens
uttagande.''Vad kommittén härom uttryckligen anfört ar dock endast
ett understrykande av angelägenheten att de lokala skattemyndigheternas
avgöranden i frågor om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag grundas
på eu i möjligaste män individuell prövning, och styrelsen kan dartor
icke underlåta att framhålla, att möjligheterna att genom dylik provning
reducera de ifrågavarande olägenheterna ej få överskattas. I regel mas e
säkerligen de lokala skattemyndigheternas avgöranden harvidlag Irattas
efter generaliserade normer. Att märka är ju också, att en mycket ingående
individuell prövning betyder ökat administrativt arbete som i den man resultatet
i allt fall blir skattebefrielse, salunda direkt motverkar den nu aktuella
reformens syfte. , , . ... . ,
Då kommittén alltnog stannat för ett förslag, som endast innebar mindi c
höjning av ortsavdragen än den själv synes ha funnit behövlig har detta motiverats
med åberopande av statsfinansiclla skäl och darvul har dock torutsalts
att kommunerna skulle bära eu väsentlig del av reformens ekonomiska
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
k*°tnS*CnJei^SC,r‘ Dct torde cmellertid kunna slutas av det här redan sagda,
att tillförlitliga utgångspunkter saknats för frågans bedömande även ur
denna synpunkt. Också härvidlag gör sig bristen på undersökning rörande
den faktiska skatteuttagningen i de lägsta inkomstskikten påtagligt gällande.
De beräkningar, som i betänkandet redovisats rörande de ekonomiska
\erknmgarna
genomgående till det kommunala skatteunderlag, som — med nuvarande
ortsavdragsbestämmelser — taxeringsmässigt blivit fastställt, och ta sålunda
ingen hansyn till i vad mån detta skatteunderlag verkligen kunnat utnytljas.
Vid dessa beräkningar har således alldeles lämnats å sido det för
allandet,
att höjningen av ortsavdragen kan för de lägsta inkomstskiktens
vidkommande antagas till väsentlig del icke alls komma att betyda någon
^rklig skatteförlust. Speciellt för bedömande av den förevarande frågan ur
statsiinansiell synpunkt är emellertid detta förhållande a priori av väsentlig
betydelse på grund av statens ansvar för de kommunala restantierna.
Kommittén har visserligen icke alldeles förbigått detta förhållande men det
ar just i samband med ett påpekande därom, som det ovannämnda uttalandet
gjorts, att en mera tullständig statistik i ämnet saknas, och kommittén
har darfor lämnat påpekandets närmare innebörd ouppklarad. Även utan
sadan statistik måste styrelsen dock antaga — åtminstone att döma av de
torut omformälda uppgifterna om normalbelopp för bestämmande av
existensminimum - att man härvidlag har en betydande marginal att räkna
med i fråga om möjligheterna ur statsfinansiell synpunkt att höja ortsavdragen.
J
Det nu sist anförda betyder givetvis också, att man för närvarande ej kan
bedöma, huru kostnaderna för den föreslagna reformen skulle i verkligheten
komma att fördela sig mellan staten och kommunerna. Härtill kommer
emellertid att själva förslaget i vad angår denna fördelning måste ge
anledning till starka betänkligheter särskilt ur kommunal synpunkt.
^ Statskontoret, kammarrätten, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Hallands och Älvsborgs län, Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och
Tjänstemännens centralorganisation avstyrka, att kommitténs förslag för
närvarande lägges till grund för lagstiftning.
Statskontoret anser, att den föreliggande utredningen icke bör föranleda
annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnas till 1949 års skatteutredning
för att av denna tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.
Statskontoret anför vidare, att de ekonomiska konsekvenserna för såväl
staten som kommuner och enskilda av ett skatteprovisorium, vilket endast
i ringa man skulle rada bot för bristerna i nuvarande ortsavdragssystem,
gåve anledning till starka betänkligheter mot förslaget. Ett fortsättande
på den inslagna vägen med separat behandling av olika, var för sig
betydelsefulla skatteproblem måste, såvitt statskontoret förstode, endast
ytterligare komplicera och försvåra genomförandet av ett rationellt skattesystem
med rimligare avvägning av skattebördan än det nuvarande.
Kammarrätten yttrar:
Kammarrätten inser till fullo, att den övervältning av den kommunala
skattebördan, som blir en följd ej blott av en effektiv utan även av en otillräcklig
höjning av de kommunala ortsavdragen, icke kan verkställas utan
antingen en samtidig grundlig revidering av de statliga skatteskalorna eller
33
Kunyl. M(tj:ts proposition nr 241.
en med statsmedel företagen kommunal skatteutjämning av sådan räckvidd,
att den eliminerar verkningarna av de kommunala ortsavdragens höjande.
Därvid måste i möjligaste män tillses, att sammanlagda stats- och kommunalskatten
ej höjes. Intetdera alternativet lärer i nuvarande läge vara möjligt
att genomföra. I insikt därom har kommittén föreslagit ett provisorium,
vars verkningar dock icke kunna överblickas. Så långt kunna dock verkningarna
fastställas som att en viss övervältning av den kommunala skattebördan
kommer att inträda, varigenom vissa skattskyldiga få sin kommunala
skattebörda minskad, under det att andra få den ökad, samt att staten
måste träda hjälpande emellan. Men hur verkningarna komma att te sig
för de enskilda skattskyldiga, därom råder icke erforderlig klarhet.
Härutinnan är särskilt att märka, att de av kommittén åberopade statistiska
utredningarna synas otillräckliga för att man med rimlig grad av
säkerhet skall kunna bedöma verkningarna av förslaget redan på den grund
att de huvudsakligen avse nu existerande kommuner, trots att reformen är
avsedd att genomföras i samband med den nya kommunsammanslagningen,
och att man således i stor utsträckning måste räkna med storkommuner i
stället för nu existerande kommuner.
Vidare vill kammarrätten som sin åsikt framhålla, att det är omöjligt att
bedöma verkningarna av förslaget jämväl på den grund att skattetrycket i
kommunerna kommer att bliva beroende av de bestämmelser angående
statsbidrag, som förutsättas komma att utfärdas, och att det med ledning av
vad som anförts i kommittébetänkandet svårligen lärer låta sig göra att
verkställa tillförlitliga beräkningar om vare sig i vad mån kommunerna
genom statsbidragen komma att erhålla avsedd kompensation för utdebiteringshöjning,
eller till vilket belopp de årliga statsbidragen komma att
uppgå.
Några av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, understryka särskilt
den övervältring av skatt å vissa grupper av skattskyldiga,
som skulle bliva en följd, om den föreslagna reformen komme
till utförande nu.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län: t
Den för närvarande mest trängande, för att ej säga ofrånkomliga åtgärden
på skatteområdet är att söka åstadkomma en lättnad i den hårda direkta
beskattningen. Ortsavdragskommittén har visserligen icke haft sig förelagd
denna fråga. Men i nuvarande läge borde man dock ha kunnat förvänta,
att kommittén skulle ha undvikit att framkomma med förslag, som
omedelbart syftar till skärpt beskattning. Det sistnämnda har emellertid
blivit fallet. Kommittén har övervältrat skattebördor — utan att närmare
precisera i vilken omfattning — från vissa skatteobjekt på andra. Oavsett
det betänkliga i ett sådant förfaringssätt, som för övrigt knappast är förenligt
med syftet med kommitténs arbetsuppgift, framstår resultatet av utredningsarbetet
såsom ett skolexempel på hur otillfredsställande det är att
lösrycka ett viktigt avsnitt av skattelagstiftningen och behandla det isolerat
från övriga delar." Frågan om en reglering av ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen inrymmer eu hel del problem, som sammahhänga med
skattepolitiken i stort samt med uppbörds- och källskattcsystemen. Dessa
sammanhang äro av sådan art, att det måste vara förenat med betydande
svårigheter att positivt taga ställning till föreliggande betänkande, i vilket
beröringspunkterna väl äro antydda men några klara besked om förslagets
återverkningar på hela skatteområdet icke lämnas.
Ortsavdragsfrågans vid kommunalbeskattningen väsentliga innebörd är,
.;{ Iiihang till riksdagens protokoll 19!>0. t samt. ,Yr 211.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
att kommunalskatt för närvarande måste påföras objekt, av vilka det uppenbarligen
icke är möjligt att uttaga sådan skatt och att statsverket följaktligen
— på grund av källskattesvstemet — har att tillhandahålla kommunerna
medel, som icke motsvaras av egentliga skattemedel. Det måste betecknas
som en allvarlig brist, att man i kommittébetänkandet icke finner något
försök till utredning av berörda problems storleksordning. Kommittén bär
avfärdat saken pa några rader under anförande, att det för närvarande icke
föreligger eu mera fullständig statistik beträffande kommunala restantier,
som statsverket har att svara för. En undersökning i sådant hänseende synes
vara en nödvändig förutsättning för bedömande av frågans räckvidd och i
vad mån rättelse av det nu otillfredsställande förhållandet kan vara möjlig
utan stegrade utgifter för statsverket eller ökad utdebitering på vissa
kommunala skatteobjekt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att en ändring av de kommunala
ortsavdragen icke bör verkställas utan att garantiskattesystemet samtidigt
tages under övervägande. Länsstyrelsen framhåller, att framför allt spörsmålet
om och i vilken utsträckning den föreslagna höjningen av ortsavdragen
komme att medföra en överflyttning av skattebördan från icke-fastighetsägare
till fastighetsägare och juridiska personer samt från lägre till
högre inkomsttagare bort närmare utredas. Kommitténs undersökningar hade
skett på grundval av skatteunderlaget vid 1948 års taxering. Enligt länsstyrelsens
uppfattning borde emellertid undersökningarna hava grundat sig
på skatteunderlaget under ett flertal år, för att övertygande och säkra slutsatser
skulle ha kunnat dragas av dem. Enligt kommittémajoritetens förslag
syntes för vissa kategorier skattskyldiga inom gruppen icke-fastighetsägare
inträda skattelättnader, vilka emellertid huvudsakligen komme de små inkomsttagarna
till godo, medan fastighetsägare däremot icke komme i åtnjutande
av sådana lättnader utan tvärtom i viss utsträckning finge vidkännas
skattehöjningar. Många fastighetsägare komme icke att bliva delaktiga av de
förhöjda ortsavdragen.* Redan enligt nu gällande bestämmelser saknade en
stor del av dem möjlighet att tillgodogöra sig ortsavdragen, och detta bleve
i än högre grad fallet efter den höjning av avdragen, som de sakkunniga
föreslagit. Eftersom procentavdragen, som grundade sig på garantiskattesystemet,
verkställdes före ortsavdragen, komme utrymmet för ortsavdragen
att i många fall bliva så beskuret, att dessa icke alls eller endast i
mindre utsträckning kunde utnyttjas. Och för åtskilliga fastighetsägare
kunde förhållandena vara så otillfredsställande, att de icke kunde utnyttja
ens procentavdragen. I detta sammanhang borde även anmärkas, att nästa
allmänna fastighetstaxering — av alla tecken att döma — komme att medföra
höjda taxeringsvärden.
Sveriges lantbruks förbund tager upp spörsmålet från samma utgångspunkt
och anför: I
I direktiven har visserligen uttalats, att lösningen av en omändring av
ortsavdraget vore synnerligen brådskande. Det synes emellertid enligt förbundet,
som om frågan icke är av så brådskande natur att icke hänsyn borde
ha tagits till ändringen av bestämmelserna på angränsande områden inom
kommunalskattelagstiftningen. Enligt förbundets åsikt kan det icke vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
35
lyckligt med en partiell reform av hithörande slag, som faktiskt kommer
att medföra en övervältring av skattebördan på skattskyldiga, som till yttermera
visso enligt gällande bestämmelser drabbas särskilt hårt. Förbundet
anser sig böra biträda den uppfattning, som reservanterna (herrar Veländer
och Werner) givit uttryck åt, att förutom ortsavdragssystemet jämväl
grunderna för den kommunala beskattningen, fördelningen av beskattningsföremålen,
fastighetsbeskattningen, den allmänna skatteutjämningen m. in. i
ett sammanhang bringades till sin lösning. Enligt förbundets åsikt är det,
med utgångspunkt från att skatten i princip skall utgå efter förmåga, av
minst lika brådskande natur att få frågan om den särskilda fastighetsbeskattningens
vara eller icke vara under utredning. Det torde väl vara allmänt
vitsordat, att de ursprungliga förutsättningarna och motiven för en
särskild fastighetsbeskattning numera i stort icke äro för handen. För de
genom den nya kommunindelningen tillskapade nya storkommunerna kommer
ej heller vikten av att ha en särskild garantiskatt i form av fastighetsskatt
att vara lika stor som tidigare.
Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:
Fastighetsägarna nödgas redan nu bära en betydligt större del av den
kommunala skattebördan än som motsvarar deras skatteförmåga. Med hänsyn
härtill anser förbundet även relativt begränsade skatteökningar vara en
uppenbar orättvisa och måste därför inlägga en bestämd gensaga gentemot
kommitténs uttalande att skatteökningar av den ovannämnda storleksordningen
ligger »inom så snäva gränser att den bör tolereras».
Av än större betydelse är emellertid — och detta har kommittén icke berört
i sitt resonemang om de faktiska övervältringarna — att de för de enskilda
fastighetsägarna uppkommande skatteökningarna i hög grad kunna skilja
sig från de genomsnittliga. Redan en granskning av de enskilda kommunerna
visar att betydande skatteökningar uppkomma för ägare av annan
fastighet. Såsom exempel må nämnas förhållaiyiena för kommunerna Pjätteryd
i Kronobergs län, Fryele i Jönköpings län och Krogstad i Göteborgs
och Bohus län. Enligt beräkningar, som förbundet låtit göra med utgångspunkt
från de av kommittén i tabell 1 till bilaga 1 framräknade procentuella
andelarna av skatteunderlaget för olika skatteobjekt, motsvarar skatteökningen
för ägare av annan fastighet inom nämnda kommuner respektive
24, 21 och 19 %. Många fastighetsägare måste naturligtvis vidkännas än
större skatteskärpningar. Särskilt stora bli dessa i fråga om fastighetsägare,
som äro juridiska personer. Ökningarna komma för dessa att uppgå till
exempelvis för Krokstads kommun 41,5 % och för Hållnäs kommun i Uppsala
län 41 % samt för Örs kommun i Älvsborgs län 37,6 %.
Vad angår städerna bli ökningarna givetvis icke lika stora som i landskommunerna,
i vilka skatteunderlaget är särskilt känsligt. I vissa av städerna
bli dock även genomsnittssiffrorna högre än det medeltal, som kommittén
kommit till. I t. ex. Arvika och Östersund skulle genomsnittsökningen
uppgå till 0,4 % och för Ystad 6,i %. För de enskilda fastighetsägarna i städerna
kunna siffrorna för skatteökningen bli ännu större. Man får sålunda
räkna med att skatteökningen här kan bli lika stor som för de juridiska
personerna. Som exempel i detta avseende må nämnas Arvika med 19,4 %,
Ystad med 17,3 % och Strömstad med 10/. %.
Kommittén har även flyktigt berört frågan om ortsavdragshöjningarnas
verkningar för det fall alt taxeringsvärdena skulle komma att framdeles höjas.
Ehuru förbundet betraktar det av kommittén tagna exemplet med en
höjning av 25 % för annan fastighet såsom något otänkbart under nuvaran
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
de förhållanden, framgår dock tillräckligt klart av tabellerna i fråga, att
ägare av dylika fastigheter bli särskilt hårt drabbade vid en höjning av
taxeringsvärdena.
Förbundet, som i och för sig icke bar någon invändning att göra mot en
höjning av de kommunala ortsavdragen, finner de ovan berörda övervältringstendenserna
ytterst betänkliga. De synas förbundet vara av den storleksordningen
att de i direktiven angivna villkoren för en separat behandling
av frågan om de kommunala ortsavdragen icke kunna anses vara uppfyllda.
Ett oavvisligt villkor för reformens genomförande är därför, enligt förbundet,
att den kommunala särbeskattningen av fastighetsägarna slopas.
Tjänstemännens centralorganisation anser, att ett genomförande av den
föreslagna reformen skulle allvarligt försvåra möjligheterna för 1949 års
skatteutredning att föreslå en reduktion av de direkta statsskatterna, i varje
fall om de extra konsumtionsskatterna komme att avvecklas. Därför borde
frågan om ett genomförande av den föreslagna höjningen av de kommunala
ortsavdragen bedömas i samband med frågan om statsskatternas revision.
Därvid borde man i varje fall försöka lätta skattetrycket även för sådana inkomsttagare,
som befunne sig i ett mellanläge.
I några yttranden framhålles särskilt, att frågan om lika normer för
existensminimum vid taxering och vid införsel för
skatt icke förts närmare sin lösning genom kommitténs förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför sålunda:
Ett förhållande, som påkallat uppmärksamhet, är det bristande samspelet
mellan ortsavdragen och generellt utformade normer för existensminimum
vid införsel för skatt. Det torde kunna konstateras, att kommitténs
förslag icke bringat denna betydelsefulla fråga närmare sin lösning. Man
finner av kommitténs utredningsmaterial bland annat, att existensminimum
för ensamstående person normalt beräknas till, förutom fri kost och logi,
180 kronor i månaden på en ort, 40 kronor i månaden på en annan ort. Det
torde icke vara obefogat att hysa starka tvivelsmål rörande möjligheten att
komma till rätta med hithörande spörsmål på basis av kommitténs förslag.
En grundlig utredning av frågan synes vara ofrånkomlig.
Svenska landskommunernas förbund konstaterar likaså, att kommitténs
förslag icke innebär någon lösning av problemet om ett rationellt förhållande
mellan ortsavdragen och existensminimum. Det måste framstå som helt
orimligt att siffran för existensminimum i t. ex. Stockholms stad skall ligga
vida högre än motsvarande belopp i andra kommuner inom samma ortsgrupp.
Med nuvarande uppbördssystem kunde detta sägas innebära att Stockholm
tillskansade sig ett mycket stort statsbidrag, som kommuner i sämre
ekonomiskt läge vore utestängda ifrån. I syfte att ernå en rättvis beskattning
hade hela vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik. Mot bakgrunden
därav måste det framstå som inkonsekvent att överlåta åt de lokala
skattemyndigheterna och utmätningsmännen att på det godtyckliga sätt
som hittills skett sätta bestämmelserna ur spel.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför:
För länsstyrelsen har det alltid framstått såsom en oformlighet, att såväl
den lokala skattemyndigheten som den myndighet, som verkställer indriv
-
37
Kungl. Maj ds proposition nr 241.
ningen av restlörd skatt, skall i samma skatteärende pröva frågan om existensminimum,
därvid givetvis dessa myndigheter kunna komma till olika
resultat. Om de kommunala och statliga ortsavdragen bestämdes till samma
belopp, skulle denna olormlighet försvinna och i händerna på (ten lokala
skattemyndigheten icke längre läggas prövningen om jämkning på grund av
»existensminimum». Härigenom skulle även undvikas de orättvisor, som enligt
nuvarande bestämmelser torde vara ofta förekommande, nämligen att
vissa skattskyldiga hos den lokala skattemyndigheten begära och erhålla befrielse
från löneavdrag under åberopande av existensminimum och sedermera
också vid utmätningsmannens prövning erhalla befrielse från den
slutliga skatten, medan andra skattskyldiga i precis samma levnadsvillkor
icke begära dylik jämkning och alltså få vidkännas löneavdrag och därmed
även slutlig skatt.
I en vid" 1950 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 31) har
påtalats de missförhållanden, som praxis i fråga om bestämmandet av
existensminimum lett till särskilt i Stockholm, där exempelvis en skattskyldig
med en familj bestående av hustru och tre barn går fri från beskattning,
om hans årsinkomst (bortsett från barnbidrag) icke överstiger 6 060 kronor.
Vederbörande kommun åsamkas ingen förlust därigenom att existensminimum
sättes högt, då ju staten till kommunen utbetalar debiterade belopp,
oavsett om de inflvta. Samma synpunkter, som anförts i motionen,
framfördes i en interpellation redan under 1949 års riksdag. Vid besvarandet
av denna interpellation framhöll dåvarande finansministern bland annat att
den egentliga orsaken till de rådande förhållandena på området vore att söka
i de otillräckliga kommunala ortsavdragen, samt att han, därest den utredning,
som av ortsavdragskommittén komme att framläggas, resulterade i en
väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen, förutsatte att befrielse
från löneavdrag icke vidare skulle medgivas efter schablonmässiga grunder
utan endast i de fall, då särskild anledning funnes föreligga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som enligt vad förut sagts i princip tillstyrkt
kommittéförslaget, framhåller att ett rationellt sätt att rätta till
nämnda missförhållande vore att bestämma ortsavdrag och existensminimum
till samma belopp. Då emellertid existensminimum borde bestämmas efter
prövning i varje särskilt fall och storleken av existensminimum växlade avsevärt
med hänsyn bl. a. till vederbörandes utgifter för bostad och kost, vore
denna väg icke framkomlig. Man torde dock kanske i någon mån kunna lösa
problemet genom sådan ändring av bestämmelserna i 50 § kommunalskattelapen
och 9 § förordningen om statlig inkomstskatt, att särskilt avdrag på
grund av nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs
inkomst icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum. I
skattskyldigs inkomst borde därvid medräknas erhållna allmänna barnbidrag
och tagas hänsyn även till de hemmavarande minderåriga barnens inkomster
m. in. Genom alt vid taxeringen medgiva berörda särskilda avdrag skulle
man uppnå, dels att den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från
löneavdrag och taxeringsnämndens äsättandc av taxering kunde nära överensstämma
samt dels att indrivningsmyndigheten befriades från den onödiga
indrivnings verksam heten beträffande personer, som uppenbarligen saknade
skatteförmåga.
38
Kungi. Maj.ts proposition nr 241.
Departementschefen.
Åtskilliga av de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig i ärendet,
ha\a uttryckt betänkligheter mot att en reform av de kommunala ortsavdragen
genomföres utan att man samtidigt söker lösa övriga problem, som
sammanhänga med den kommunala beskattningen. Samma skäl, som föranlett
flertalet av dessa remissinstanser att trots sina betänkligheter tillstyrka
eller i varje fall icke direkt motsätta sig att den ifrågasatta reformen
nu genomföres, äro bestämmande jämväl för mitt ställningstagande i frågan.
Det torde vara onödigt att här åter upprepa dessa motiv. Ett skäl för att en
reform på detta område bör beslutas redan nu bör emellertid särskilt framhållas.
Om de år 1948 beslutade skatteskärpningarna på den indirekta beskattningens
område bibehållas med undantag, allenast för pappersskatten
och tilläggsskatten å bensin, tillåter det statsfinansiella läget en viss minskning
av den direkta beskattningen. Det är då angeläget att man utnyttjar
denna möjlighet och sålunda omedelbart beslutar om en lindring av skattebördan
för det stora antal skattskyldiga, som befinner sig i sådant inkomstlage
att skatteförmågan är obetydlig eller helt saknas. Detta kan endast
ske genom att de kommunala ortsavdragen utformas på ett rimligare sätt
än vad för närvarande är fallet.
Det är riktigt att reformen icke kan genomföras utan en viss övervältring
av skattebördan från skattskyldiga med obetydliga inkomster till vissa andra
kategorier av skattskyldiga. Om statsmakterna godtaga kommitténs förslag
om ersättning åt kommunerna för viss del av den skatteförlust, som uppkommer
genom minskningen i skatteunderlaget, och under förutsättning
tillika att viss jämkning i tabellen för beräkning av statlig inkomstskatt
vidtages, kommer denna övervältring endast att drabba juridiska personer
och vissa fastighetsägare. Den skatteökning, som kan komma i fråga, blir
emellertid så pass lindrig, att jag icke kan finna att den utgör ett bärande
skäl för att uppskjuta ändringen av ortsavdragen till dess en allmän översyn
av kommunalbeskattningen medhunnits.
Med hänsyn till det stora utrymme diskussionen om skatteövervältringen
givits i ett flertal remissyttranden, torde det vara lämpligt att med ett par
exempelvis söka belysa hur reformen skulle komma att verka i det särskilda
fallet. I exemplen räknas med ortsavdrag enligt ortsgrupp III och en utdebitering
av 8 kronor före och 9 kronor efter reformens genomförande. Den
statliga inkomstskatten beräknas efter nu gällande skattesatser och med
iakttagande av den avdragsrätt för kommunalutskylder, som föreligger vid
den statliga beskattningen. Vidare räknas med en höjning av barnbidragen
med 30 kronor. I fråga om en jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde
av 100 000 kronor och en nettointäkt å 5 000 kronor, vilket belopp antages
utgöra den skattskyldiges enda inkomst, skulle resultatet bliva för äkta
makar en skatteökning med 44 kronor 50 öre, för makar med ett barn en
skatteökning med 14 kronor 50 öre, för makar med tre barn en skatteminskning
med 45 kronor 50 öre och för makar med fem barn en skatteminskning
med 105 kronor 50 öre. — I fråga om en villafastighet med
opaginerad Kontrollera mot PDF
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
ett taxeringsvärde av 50 000 kronor, soin lämnar en nettointäkt av 400
kronor, skulle resultatet, om den skattskyldige har eu taxerad inkomst av
10 000 kronor vid den kommunala taxeringen och en sammanräknad inkomst
av 10 400 kronor vid den statliga taxeringen, bliva en skatteökning av 20
kronor för makar utan barn och med 4 kronor för makar med ett barn
samt en skatteminskning med 10 kronor för makar med tre barn. Räknar
man om exemplet med utgångspunkt från en utdebitering av 14 kronor fore
reformens genomförande blir det skatteminskning i samtliga tre fallen. Föi
enkelhetens skull har icke räknats med andra allmänna avdrag vid den
statliga inkomsttaxeringen än för kommunalskatt. -— I fråga om en hyresfastighet
med ett taxeringsvärde av 1 000 000 kronor och eu nettointäkt av
30 000 kronor skulle resultatet, om ingen annan inkomst finnes, bliva en
skatteökning av 300 kronor för äkta makar, 270 kronor för makar med
ett barn och 210 kronor för makar med tre barn. Skatteökningen skulle
bliva något större i kommun med högre utdebitering. — För ett aktiebolag
med en beskattningsbar inkomst av 100 000 kronor skulle ökningen bliva 600
kronor; om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 50 000 kronor skulle
ökningen bliva 300 kronor o. s. v.
I detta sammanhang må även framhållas att Sveriges industriförbund
och svenska arbetsgivareföreningen — på sätt jag i det följande kommer
att närmare angiva — förorda en reform efter en linje, som skulle kunna
i det särskilda fallet medföra en större skatteökning än den som kan bliva
följden vid ett genomförande av kommitténs förslag.
I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder
bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överensstämmelsen
mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebetalningen.
Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén företagna
utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter överhuvud
icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den linje man
enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter, äi att samordna
bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse från löneavdrag
med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra avdrag pa grund
av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle innebära, å ena sidan,
att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag vid taxeringen uppmjukades
och, å andra sidan, att de lokala skattemyndigheternas rätt att bevilja
befrielse från löneavdrag för preliminärskatt inskränktes till att avse sådana
fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde beviljas. För att förebygga att
en kommun av staten uppbär skatt, som till följd av den lokala skattemyndighetens
beslut om befrielse från löneavdrag aldrig uttages av den skaltskyldige,
kan det därvid måhända visa sig erforderligt att låta själva det
förhållandet att befrielse från löneavdrag medgivits utgöra grund för beviljande
av extra avdrag vid taxeringen; därest bestämmelserna utformas
på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga att medgiva kommunen
rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från
löneavdrag för den skattskyldige.
Såsom framgår av det antörda omfattar problemet om en samordning u\
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svårbemästrade
frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag
i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan
ortsavdragsreformen träder i tillämpning.
Jag vill understryka, att en förutsättning för att ortsavdragen och existensminimum
vid källskattebetalningen skola kunna samordnas är att ortsavdragen
väsentligt höjas. Endast under denna förutsättning kan ortsavdraget
i förening med det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga godtagas som
ett Aerkligt existensminimum. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,
att möjligheterna för de lokala skattemyndigheterna att medhinna en saklig
prövning av ansökningar om befrielse från löneavdrag skulle väsentligt
öka, om vissa slag av inkomster, där skatteförmåga praktiskt taget saknas,
helt undantagas från skatteplikt. Jag åsyftar därvid i första hand sådana
folkpensioner, vilka utgå efter behovsprövning. Till detta spörsmål återkommer
jag emellertid senare.
5. Allmän motivering för departementsförslaget.
A. Ortsavdragens storlek.
Kommittén. Kommittén har statistiskt undersökt ett flertal olika alternativ
för höjda kommunala ortsavdrag. Såsom förutsättning för samtliga dessa
alternativ har gällt, att barnavdragen skulle avskaffas. Vidare har förutsatts,
att bestämmelserna om bankning skulle upphöra att gälla och avdragets
storlek sålunda göras helt oberoende av inkomstens storlek. Slutligen
har det enligt gällande ordning i vissa fall utgående extra avdraget å 20
kronor för skattskyldiga i landskommuner tillhörande ortsgrupperna I och
II förutsatts skola avskaffas.''
Avdragens storlek enligt de olika alternativen i jämförelse med de hankade
ortsavdragen enligt gällande ordning framgår av följande tabell.
Ort
s g r u p
per
I
11
in
IV
V
Gällande ordning ..................
510
570
630
690
750
Alt. 3 ........................
840
880
920
960
1000
> 4 .........................
1000
1050
1100
1150
1200
> 5 ..........................
1 180
1230
1290
1340
1400
> 6 ........................
1420
1490
1560
1630
1700
» 7 ..........................
1600
1700
1800
1900
2 000
Äkta makar.
Gällande ordning ..............
750
810
900
960
1050
Alt. 3 .......................
1260
1320
1380
1440
1500
> 4 .....................
1420
1490
1560
1630
1700
y 5 .......................
1680
1760
1840
1920
2 000
> 6 ..............
2100
2 200
2 300
2 400
2 500
> 7 ..............
2 500
2 625
2 750
2 875
3 000
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Vid uppläggandet av alternativen 3—6 har kommittén utgått från den
spännvidd mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp, som vid den
statliga taxeringen tillämpas i fråga om ortsavdragen för äkta makar. Någon
anledning att för kommunalbeskattningens del räkna med större spännvidd
beträffande avdragen för ensam person än för makar har icke ansetts föreligga.
Kommittén har alltså för alternativen 3—6 genomgående räknat med
en spännvidd av cirka 16 %.
Rörande ortsavdragens storlek enligt de olika alternativen må här ytterligare
anmärkas följande. Det lägsta alternativet (alternativ 3) motsvarar i
stort sett den höjning, som skulle bli erforderlig för att återställa avdragen
till deras ursprungliga reella värde år 1928. Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex
(1914 års serie) var index för år 1928 170 enheter och för
sista kvartalet 1948 256. Under denna tid har alltså levnadskostnadsindex
stigit med 86 enheter eller med cirka 50 %. På grund av den minskade
spännvidden blir ökningen enligt alternativ 3 i de lägre ortsgrupperna något
större än 50 %. För ensam person motverkas dock detta förhållande därav,
att avdraget för ogift bestämts till ''A av avdraget för makar, vilket är något
större skillnad än enligt gällande ordning.
Ortsavdragen enligt alternativ 3 äro med viss mindre avrundning hälften
så stora som de statliga ortsavdragen. Detta alternativ innebär sålunda även
ett återställande av den tidigare relationen mellan de statliga och kommunala
ortsavdragen.
Mellan alternativ 3 och 7 ha inlagts tre olika alternativ, varav det mellersta,
alternativ 5, i avrundade tal motsvarar */3 av de statliga avdragen.
I fråga om intervallerna mellan de olika ortsgrupperna företer alternativ 5
för ensam person en mindre ojämnhet. Sålunda är intervallen 50 kronor
mellan ortsgrupperna I och II samt III och IV men 60 kronor mellan ortsgrupperna
II och III samt IV och V. Ojämnheten har uppkommit därigenom,
att kommittén i första hand fastställt spännvidden mellan högsta och lägsta
ortsgrupperna till 16 %.
De angivna ortsavdragen enligt de olika alternativen ha i första hand
tänkts utgå med samma belopp oavsett storleken av den taxerade inkomsten
(fasta ortsavdrag). Kommittén har emellertid även gjort beräkningar angående
den återvinning av skatteunderlag, som skulle erhållas om vid stigande
taxerad inkomst ortsavdragen successivt minskades för att till slut
helt bortfalla. För alternativ 7 skulle avdragsminskningen för ensam person
begynna vid en taxerad inkomst av respektive 2 600, 2 700, 2 800, 2 900 och
3 000 kronor och vara avslutad vid en taxerad inkomst av respektive 8 600,
8 700, 8 800, 8 900 och 9 000 kronor. Motsvarande siffror för äkta makar
skulle vara 3 500, 3 600, 3 750, 3 900 och 4 000 kronor respektive 9 500,
9 600, 9 750, 9 900 och 10 000 kronor.
Kommittén beräknar att införande av ortsavdrag enligt alternativ 5 (fasta
ortsavdrag) skulle innebära en skatteförlust för kommuner och landsting med
omkring 250 miljoner kronor. Skatteförlustcn vid ett införande av fallande
ortsavdrag enligt alternativ 7 skulle bliva omkring 252 miljoner kronor.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Med anledning av kommitténs förslag — för vilket närmare redogöres
i det följande — att kommunerna skola kompenseras för viss del av skatteförlusten
och att viss jämkning skall göras i den statliga inkomstskatteskalan
för fysiska personer, skulle kostnaderna för staten vid genomförande
av alternativ 5 (fasta avdrag) kunna beräknas till omkring 129 miljoner
kronor och vid genomförande av alternativ 7 (fallande ortsavdrag) till 263
miljoner kronor.
Remissyttrandena. Övervägande antalet remissinstanser tillstyrka i princip
eller lämna utan erinran kommitténs förslag, att ortsavdragen skola bestämmas
enligt alternativ 5. Den allmänna uppfattningen är att en ytterligare
höjning icke för närvarande är möjlig att genomföra. Sålunda framhåller
19^9 års skatteutredning, att en höjning av de kommunala ortsavdragen
till två tredjedelar av de statliga ortsavdragens belopp, är den största
höjning som i detta sammanhang kan komma i fråga. Ledamoten i skatteutredningen,
herr Söderlund, anser för sin del att om en höjning av ortsavdragen
nu skall företagas, bör denna stanna vid de i alternativ 3 angivna
beloppen.
Enligt socialstyrelsens mening borde man däremot kunna sikta på en
något högre relation mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen än
två tredjedelar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:
Den föreslagna minskade spännvidden mellan ortsavdragen i lägsta och
högsta ortsgruppen medför större förbättring i de lägre ortsgrupperna än
i de högre.
Varför de lägre ortsgrupperna skola gynnas i förhållande till de högre
ortsgrupperna har länsstyrelsen svårt att inse. Då det ju gäller provisoriska
bestämmelser, är någon ändring av spännvidden mellan de olika ortsgrupperna
icke påkallad utan frågan därom borde lösas i samband med övriga
kommunalskatterätt sliga huvudfrågor. En klar linje hade i stället varit att
låta ortsavdragen vid kommunalbeskattningen konsekvent vara två tredjedelar
av de statliga ortsavdragen.
Några remissinstanser förorda en höjning av ortsavdragen till de belopp,
som avses med det som nr 3 betecknade alternativet.
Sålunda anför länsstyrelsen i Kopparbergs län:
Ortsavdragskommittén har presenterat ett flertal olika alternativ i fråga
om ortsavdragens storlek och därvid stannat för att rekommendera det med
nr 5 betecknade alternativet. Någon utförligare motivering för denna ståndpunkt
har icke anförts, utan kommitténs förslag synes grunda sig på en
rent skönsmässig bedömning av, hur stora utgifter statsverket skulle förmå
bära för kompensation till kommunerna, därest det ena eller andra alternativet
valdes. Länsstyrelsen finner starka, sakliga skäl tala för alternativ 3,
vilket enligt kommitténs utsago innebär en höjning av ortsavdragen ungefär
motsvarande sänkningen av penningvärdet från den tid då de nu gällande
ortsavdragens belopp bestämdes och fram till år 1949. De på det sättet
avvägda ortsavdragen skulle också anpassa sig till det traditionella förhållandet
mellan avdragen vid den statliga beskattningen och vid den kommunala,
i det att de senare konnne att utgöra cirka hälften av de förra. Det av
Kungi. Maj:ts proposition nr 211.
43
kommittén förordade alternativ 5 skulle innebära, att de kommunala avdragen
uppginge till ungefär två tredjedelar av statsskatteavdragen. Länsstyrelsen
kan icke finna någon omständighet anförd, som skulle motivera en
annorlunda beskaffad avvägning mellan dessa avdrag inbördes, än vad tidigare
under jämförelsevis lång tid varit fallet. Ej heller kan länsstyrelsen
finna att de kommunala ortsavdragen skäligen böra höjas utöver vad som
motiveras av penningvärdets förändring.
Bortfallet av skattekronor och minskningen av antalet kommunalt skattskyldiga
blir med ortsavdragskommitténs förslag mycket stort redan vid
nuvarande synnerligen gynnsamma inkomstläge. Vid ett konjunkturomslag
skulle ett sådant försvagande av kommunernas skatteunderlag få oroväckande
konsekvenser. Med det av länsstyrelsen förordade alternativ 3 bevarar
man ett något bredare kommunalt skatteunderlag och minskar statens
utgifter för kompensation under provisorietiden.
Liknande ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro och Jämtlands län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar som motiv för införande av alternativ
3, att man skulle, om detta alternativ valdes, kunna undvika ett system
med direkta statsbidrag.
Av samma skäl förorda Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
att ortsavdragen höjas till de belopp, som avses med alternativ
4.
Industriförbundet uttalar:
En ökning av ortsavdragen enligt kommitténs alternativ 3, innebärande
att dessa uppbringas till det ungefärliga realvärde de hade 1928, beräknas
enligt vad i betänkandet uppgives föranleda en höjning av den kommunala
utdebiteringen med i medeltal 80 öre per skattekrona. Beträffande alternativ
4, som innebär en ytterligare höjning av avdragen, dock något mindre
än vad som föreslås enligt alternativ 5, framgår av den vid betänkandet fogade
Bilaga 1, Tabell C, att höjningen av utdebiteringen till primärkommuner
och landsting i medeltal skulle bliva, för landskommunerna l,3i kr. och
för städerna l,2i kr. samt i medeltal för samtiga kommuner 1,28 kr., allt per
skattekrona. Denna ökade kommunala skattebelastning bör under ovan angivna
förutsättning och med hänsyn till bestämmelserna om skatteutjämningsbidrag
skäligen kunna bäras av kommunerna och icke övervältras å
statsverket. Statsverket får ändå vidkännas kostnaderna för ökningen av
barnbidragen, justering av den statliga inkomstskatteskalan samt ökade anspråk
på skatteuljämningsmedel.
Under förutsättning att den enligt kommitténs förslag uppkommande utgiftsökningen
för särskilda statsbidrag bortfaller samt denna besparing och
andra möjligheter till nedsättning av den statliga direkta beskattningen tillvaratages,
synes man alltså från finansiella utgångspunkter kunna förorda,
att de kommunala ortsavdragen höjas i enlighet med vad som föreslås enligt
alternativ 4 utan att man i vidare mån övervältrar kommunala utgifter å
statsverket än som enligt vad ovan anförts likväl blir fallet. Såsom tidigare
framhållits är denna ståndpunkt emellertid betingad av den ovillkorliga förutsättningen,
all de skattskyldiga, som därigenom skulle få bära eu större
kommunal skattebörda, i främsta rummet beredas lättnad i den statliga inkomstbeskattningen.
I fråga om ortsavdragens storlek skulle genomförandet av alternativ 4
innebära, att dessa för äkta makar i dyraste ortsgruppen skulle höjas från
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
nuvarande 1 050 kr. med 650 kr. till 1 700 kr., medan enligt kommitténs förslag
en ytterligare höjning med 300 kr. skulle medgivas. För ensamstående
skattskyldiga i samma dyrortsgrupp skulle höjningen enligt alternativ 4
bliva 450 kr. men enligt kommitténs förslag ytterligare 200 kr. 1 billigare
ortsgrupper slutligen äro divergenserna mellan de båda alternativen än
mindre. Man torde sålunda kunna konstatera, att det av oss under angivna
förutsättningar förordade alternativ 4 skulle å ena sidan medföra en betydande
höjning av nuvarande avdrag men å andra sidan dock leda till eu
avsevärd begränsning av statsutgifterna i förhållande till kommitténs förslag
utan att därför differenserna i ortsavdragens storlek mellan de båda
alternativen bleve alltför stora. Alternativ 4 synes därför under alla omständigheter
kunna godtagas såsom ett provisorium i avbidan på kommunalskattefrågans
slutliga lösning.
Remissinstanserna hava, i den mån de uttalat sig därom, i allmänhet tagit
ytterst bestämt avstånd från tanken att införa ett s y s t e in med f a 1- lande ortsavdrag.
Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår emellertid, att ett dylikt system
skall införas för ensamstående skattskyldiga. Länsstyrelsen anför:
Trots givna direktiv att i tekniskt avseende söka vinna överensstämmelse
med reglerna för de statliga ortsavdragen har kommittén icke ansett sig
böra föreslå reducering av avdragen för ensamstående vid stigande inkomst.
Genom en sådan reducering skulle vinnas, att den privilegierade ställning,
som de ensamstående skattskyldiga, särskilt i högre inkomstlägen, f. n.
inneha, skulle något minskas, varjämte en del av det skatteunderlag, som
gått förlorat genom höjning av ortsavdragen, skulle återvinnas. Reduktionen
bör enligt länsstyrelsens förmenande här kunna, utan att de skattskyldigas
rätt till skälig beskattning trädes för nära, börja tidigare och ske i
hastigare tempo än vid den statliga taxeringen.
Departementschefen. Övervägande antalet remissinstanser delar i princip
kommitténs uppfattning om att ortsavdragen böra höjas till de belopp, som
avses med det i kommitténs betänkande som nr 5 betecknade alternativet.
Några instanser hava emellertid förordat ortsavdrag enligt kommitténs
alternativ 3 resp. alternativ 4. I vissa fall har därvid framhållits att, om höjningen
begränsades till dessa belopp, skulle ett system med direkta statsbidrag
kunna undvikas. Jag betvivlar emellertid att man skulle kunna vinna
denna fördel genom att välja ettdera av nämnda alternativ. Visserligen beräknas
den genomsnittliga utdebiteringshöjningen hålla sig omkring 80 öre
vid alternativ 3 och 1 krona 28 öre vid alternativ 4, men i det särskilda fallet
skulle höjningen ofta kunna bliva betydligt högre. Tillräcklig kompensation
för en sådan höjning synes icke kunna ernås genom skatteutjämningsbidrag
enligt de nu gällande reglerna för dylika bidrag.
Mot tanken att välja ettdera av alternativen 3 och 4 talar vidare — och
detta är det avgörande skälet mot dessa alternativ — att ortsavdragen skulle
bliva alltför små. Å andra sidan är det av statsfinansiella skäl icke möjligt
att nu acceptera något av alternativen 6 och 7. I enlighet härmed förordar
jag alltså, i likhet med kommittén, det som nr 5 betecknade alternativet.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Ett system med fallande ortsavdrag vill jag icke förorda vare sig anordningen
begränsas till att gälla endast för ensamstående eller avser alla skattskyldiga.
De höjda ortsavdragen torde första gången böra tillämpas vid betalning av
preliminär skatt för år 1952.
B. Barnavdragens avskaffande.
Kommittén. Genom 1947 års beslut om barnavdragens avskaffande vid den
statliga beskattningen ha statsmakterna anslutit sig till den uppfattningen,
att man icke genom avdrag vid beskattningen i erforderlig utsträckning
kan uppnå en utjämning av barnkostnaderna. På grund härav finner ortsavdragskommittén
det icke erforderligt att ånyo till diskussion upptaga den
principiella frågan, om barnförsörjningskostnaderna böra beaktas inom
skattesystemets ram eller genom att det allmänna i stället bereder stöd åt
barnfamiljerna genom kontanta bidrag. Även om olägenheterna av barnavdragen
icke göra sig gällande med samma styrka vid den kommunala som
vid den statliga beskattningen — beroende dels på att de kommunala barnavdragen
äro lägre till beloppet än de tidigare statliga och sålunda kunna
utnyttjas vid lägre inkomster och dels på att skattelättnaden på grund av
barnavdragen genom kommunalskattens proportionalitet blir lika stor i olika
inkomstlägen — förekommer det dock jämväl vid den kommunala beskattningen
många fall, då skattskyldig på grund av alltför låg inkomst
icke kan utnyttja sina barnavdrag. Ett ytterligare skäl för barnavdragens
slopande vid kommunalbeskattningen utgör det förhållandet, att garantiskattesystemet
i vissa fall kan lägga hinder i vägen för barnavdragens fulla
utnyttjande. Ur den synpunkten skulle alltså barnavdragens avskaffande
innebära ett mildrande av de olägenheter, som kunna föranledas av fastighetsbeskattningens
nuvarande utformning. I detta sammanhang må även
erinras om det av norrlandskommittén gjorda uttalandet, att ett ersättande
av de kommunala barnavdragen med statliga barnbidrag skulle möjliggöra
en jämnare fördelning av skattebördan mellan barnrika och barnfattiga
kommuner. Då slutligen barnavdragens slopande jämväl vid den kommunala
beskattningen skulle medföra en betydande förenkling av taxeringsoch
uppbördsförfarandet torde en sådan omläggning av den kommunala
beskattningen få anses som synnerligen önskvärd. Kommittén föreslår sålunda,
att de kommunala barnavdragen avskaffas, och att barnfamiljernas
intressen i stället tillgodoses genom en höjning av de allmänna barnbidragen.
Enligt direktiven åligger det kommittén att jämväl pröva huru stor ökning
av barnbidragen som må anses påkallad. Kommittén vill då först erinra om
att barnavdragen enligt nuvarande bestämmelser (efter verkställd bankning)
utgöra i ortsgrupperna I och II 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV 270
kronor och i ortsgrupp V 300 kronor. Vid en kommunal utdebitering av 10
kronor per skattekrona uppgår sålunda skattelättnaden genom barnavdragen
för skattskyldiga, som kunna helt utnyttja desamma, till lägst 24 kronor
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
och högst 30 kronor per barn. En höjning av barnbidragen, vilka icke äro
dyrortsgraderade, med 30 kronor eller från 260 till 290 kronor skulle alltså
utgöra en i alla lägen tillräcklig kompensation för den skattehöjning, som
vid en genomsnittlig debiteringssats av 10 kronor kommer att inträda vid
ett borttagande av de nuvarande barnavdragen. Kommittén har härvid icke
tagit hänsyn till det eventuella behovet att vid den kvartalsvisa utbetalningen
erhålla helt krontal. Anses detta nödvändigt, erfordras en höjning av
barnbidragen med 32 kronor.
I 1949 års statsverksproposition beräknade departementschefen antalet
bidragsberättigade barn vid utgången av år 1949 till 1 700 000. Med denna
utgångspunkt kan kostnaden för förhöjda barnbidrag beräknas till 51 milj.
kronor vid en höjning med 30 kronor och 68 milj. kronor vid en höjning
med 40 kronor.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om att barnavdragen skola avskaffas
och att barnfamiljernas intressen i stället skola tillgodoses genom höjning
av de allmänna barnbidragen tillstyrkes i princip av de flesta av de
remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga.
Länsstyrelsen i Kronobergs län gör sig emellertid till tolk för en från
majoritetens uppfattning avvikande mening. Länsstyrelsen anser nämligen
att barnavdragen böra bibehållas och att de skola höjas med hänsyn till den
inträdda värdeförsämringen i samma proportion som övriga avdrag. Utgifterna
härför torde icke behöva överstiga kostnaden för de nu föreslagna
barnbidragen och vad som kan vinnas genom reducering av ortsavdragen
för ensamstående pa sätt, länsstyrelsen föreslagit. Länsstyrelsen motiverar
sin ståndpunkt sålunda:
Borttagandet av barnavdragen och dessas ersättande med barnbidrag har
givetvis icke samma betydelse ur skattesvnpunkt vid den kommunala som
den statliga taxeringen. Ej heller har såsom kommittén framhållit de skattskyldiga
med låga inkomster samma intresse av detta utbyte som vid den
statliga taxeringen. Skattetrycket för barnfamiljerna i mellanskikten och
särskilt för familjer med barn mellan 16—18 år, som på grund av studier
eller dylikt icke kunna försörja sig själva och för vilka varken barnavdrag
eller barnbidrag åtnjutes, är redan nu så hårt, att en ytterligare skattebelastning
icke är tillrådlig. Att barnfamiljerna äro i verkligt behov av skattelindring
torde framgå därav, att skattemyndigheterna på vissa håll medgivit
extra avdrag endast på grund av försörjningsskyldighet mot barn, detta
gäller dock särskilt barn mellan 16—18 år, och att såväl överståthållarämbetet
som samtliga länsstyrelser fastställt beloppet för existensminimum
vid löneavdrag och införsel för barnfamiljerna — trots barnbidragen
— till högre belopp än för de barnlösa familjerna.
I fråga om det belopp, varmed det allmänna barnbidraget bör höjas för
att kompensera barnavdragets bortfallande, äro meningarna något delade.
Flertalet remissinstanser tillstyrka dock en höjning med 30 kronor (två
instanser förorda av praktiska skäl en höjning med 32 kronor).
19i9 års skatteutredning framhåller:
Utöver denna kommunala skattereform, vars skattelindrande effekt kommer
att inskränka sig till de lägre inkomstskikten, föreligger ett trängande
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
behov av vissa lättnader i mera allmän omfattning av den direkta statsbeskattningen.
Utredningen har gjort ingående undersökningar rörande möjligheterna
att finna utrymme för en — låt vara starkt begränsad —- sänkning
av statsskatterna. Det visar sig emellertid, att marginalen för en dylik
sänkning är till ytterlighet begränsad. Utredningen har därför haft anledning
att närmare överväga förslaget om barnbidragens höjning utöver
30 kronor. Merkostnaden för en höjning till 40 kronor skulle utgöra cirka
17 milj. kronor. Utredningen anser, att detta belopp i förevarande läge är
av sådan betydelse för utsikterna att åstadkomma en skattelindring i vidare
mening, att utredningen för närvarande icke kan tillstyrka, att beloppet
disponeras för nu avsett ändamål. Vid den provisoriska reform, varom
här är fråga, bör enligt utredningens bestämda mening höjningen av barnbidragen
begränsas till högst det belopp, som genomsnittligt innebär full
kompensation för de bortfallna barnavdragen eller sålunda till 30 kronor.
Utredningen har bemärkt, att i en del norrländska kommuner med hög utdebitering
en sådan begränsning av barnbidragen möjligen icke medger full
kompensation. Enligt utredningens uppfattning bör dock kunna omprövas,
huruvida icke detta problem kan lösas genom den allmänna skatteutjämningen.
Att barnbidragen vid utbetalning kvartalsvis komma att utgå med
brutet krontal torde icke innebära en sådan olägenhet, att frågan behöver
påverkas därav.
Ledamoten av skatteutredningen, herr Rehn, anser, att skatteutredningens
yttrande i denna del bort givas följande lydelse:
En höjning av barnbidragen med det högre beloppet, 40 kronor, kan motiveras
ej endast med hänvisningen till att dessa 40 kronor skulle motsvara
det realvärde barnavdragen hade 1928 utan även på ett mindre formellt
sätt med hänsyn till mera näraliggande förhållanden. Efter barnbidragens
införande har levnadskostnaderna undergått en då icke förutsedd höjning.
Denna är för närvarande tämligen obetydlig (ca 2 %), men dessutom torde
— redan innan kommunalskattereformen hunnit genomföras — bl. a. en
förebådad avveckling av nu tillämpade subventioner medföra ytterligare
prisstegring, särskilt på varor av relativt större betydelse för barnfamiljer
än för andra medborgare. Även om ifrågavarande levnadskostnadsstegring
hittills och sannolikt även i fortsättningen kommer att mer än uppvägas
av inkomststegringar blir dock resultatet en för barnfamiljerna ogynnsam
relativ förskjutning av levnadskostnaderna. Att i detta läge tillämpa det
lägre alternativet beträffande barnbidragens höjande synes knappast försvarligt.
Utredningen vill dock i detta sammanhang understryka, att de 17
miljoner kronors merkostnad, som det högre barnbidragsförslaget innebär,
icke bör få inkräkta på möjligheterna att genomföra den sänkning av de
direkta statsskatterna, av vilken ett trängande behov föreligger. Hänsyn bör
i stället tagas till ifrågavarande merkostnad vid övervägandena av hur långt
subventionernas avveckling skall drivas eller vid utformningen av den ind
i rekt a be ska It n i n gen.
Några remissinstanser förorda en höjning av det allmänna barnbidraget
med 40 kronor eller bögre belopp.
Socialstyrelsen anser sålunda, att det i betänkandet i första hand ifrågasatta
beloppet av 30 kronor icke ger erforderlig kompensation för skattehöjningen
i de ej sällsynta fall, där den kommunala utdebiteringen överstiger
det gcnomsnittsbelopp av 10 kronor per skattekrona, med vilket man
har räknat. Socialstyrelsen vill härutöver framhålla, att det av tekniskt ad
-
48
Kungi. Maj:ts proposition nr 241.
ministrativa skäl är en viss fördel, att barnbidragens belopp blir jämnt delbart
med 20, så att kvartalsutbetalningarna komma att ske i jämna 5-tal
kronor. Under alla förhållanden böra kvartalsbeloppen utgå i jämna kronor.
Även ur denna synpunkt skulle sålunda en höjning med 40 kronor vara
fördelaktig.
Kammarrätten framhåller:
Kommittén har framlagt vissa tabeller, utvisande storleken av statlig och
och kommunal skatt vid olika inkomstlägen. Av dessa tabeller, vilka utarbetats
med utgångspunkt från att de allmänna barnbidragen skola höjas med
40 kronor för barn och år, framgår bland annat, att skatteininskningen i
förhållande till år 1948 i vissa fall skulle bliva större för barnlösa makar än
för makar med barn. Kammarrätten anser sig böra påpeka, att detta redan
i och för sig otillfredsställande förhållande skulle skärpas, om barnbidragen
ökades endast med 30 kronor för barn och år.
Landsorganisationen förordar en höjning med 40 kronor. Förutom av
kommittén anförda skäl borde vid frågans avgörande hänsyn tagas till att
kostnaden för reformen i övrigt bleve flera tiotal miljoner kronor mindre än
kommittén angåve, varför merkostnaden på 17 miljoner kronor för 10 kronor
högre barnbidrag desto bättre borde kunna bäras. Dessutom finge hänsyn
tagas även till en efter barnbidragens införande uppkommen levnadskostnadsstegring,
som efter avvecklingen av utgående subventioner torde
ytterligare något ökas och som även relativt missgynnade barnfamiljerna i
förhållande till andra inkomsttagare. I och för sig skulle väl en mindre ökning
av levnadskostnaderna icke behöva omedelbart föranleda justering av
barnbidragsbeloppen för upprätthållande av dessas realvärde, men då dessa
bidrag nu av andra skäl ändå skulle justeras syntes det rimligt att låta även
denna synpunkt spela in till förmån för en höjning till 300 kronor i stället
för endast 290 kronor.
Jämväl länsstyrelsen i Örebro län uttalar sig för en höjning med 40
kronor.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att barnbidraget bör höjas med lägst
40 kronor, helst med 50 kronor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:
Länsstyrelsen inser att bidraget, åtminstone för närvarande, måste utgå
med enhetliga belopp i hela riket men vill framhålla, att ett belopp av 30
kronor i detta län nära nog undantagslöst är otillräckligt för att täcka den
nedsättning i kommunalskatt, som är följden av de nuvarande barnavdragen
i de flesta fall. Länet tillhör ortsgrupperna 4 och 5, det bankade barnavdraget
utgör i ortsgrupp 4 270 kronor och i ortsgrupp 5 300 kronor.
Då utdebiteringen i allmänhet överstiger 12 kronor och ofta uppgår till 15
kronor, inses att icke heller ett kontant bidrag på 40 kronor alltid är tillräckligt
för att utgöra ersättning för den av barnavdraget åstadkomna nedsättningen
i skatt. Länsstyrelsen anser sig därför böra förorda, att höjningen
av de allmänna barnbidragen icke bör understiga 40 kronor. Enligt länsstyrelsens
förmenande bör man vid den proportionellt utformade kommunalbeskattningen
i första hand taga hänsyn till den lindring i skatt, som
barnavdragen medfört, och sträva efter sådan kompensation härför, att icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
49
de skattskyldiga framför allt i ekonomiskt hårdare belastade kommuner
drabbas av förlust genom barnavdragens borttagande.
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anse en böjning
med 20 kronor vara tillfyllest. Industriförbundet yttrar:
Vid prövningen av denna fråga bör emellertid beaktas det betydande värdet
av åtskilliga sedan år 1928 beslutade förmåner, som tillkomma barnfamiljerna,
såsom skolmåltider, hyresrabatter för mindre bemedlade barnrika
familjer, bidrag till hemvårdarinnor och husmoderssemester, avgiftsfria
resor för barn och husmödrar in. in. dylikt. Med hänsyn härtill och då,
på sätt kommittén framhållit, barnavdragen ingalunda kunnat helt utnyttjas
av alla skattskyldiga, kan det icke anses innebära någon obillighet mot
barnfamiljerna, om kompensationen begränsas till 20 kr. för år, innebärande
att utgiftsökningen för statsverket stannar vid 34 milj. kr., detta desto
mindre som reformen likväl komme att ställa barnfamiljerna i de lägre inkomstklasser,
vilka icke till fullo kunnat utnyttja barnavdragen, i bättre
läge än vad som för närvarande är fallet. Och då ovanberörda nytillkomna
förmåner dels i och för sig avsevärt stärkt barnfamiljernas ekonomi och dels
i de flesta fall torde bibehålla sitt realvärde oberoende av penningvärdeförsämringen,
framstår under alla förhållanden den på grund av penningvärdets
fall ifrågasatta höjningen från 30 till 40 kr. såsom icke påkallad av
barnavdragens slopande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en differentiering av barnbidra
get med hänsyn bl. a. till skattetryck och levnadskostnader. Länsstyrelsen
anför:
Länsstyrelsen anser, att förslaget om barnavdragens avskaffande vid
kommunalbeskattningen och en höjning av de allmänna barnbidragen tillgodoser
barnfamiljernas intressen i de lägre inkomstskikten på ett bättre
sätt än en höjning av barnavdragen, varför länsstyrelsen i princip intet har
att erinra emot förslagets genomförande.
En differentiering av barnbidraget efter vissa åldersgrupper och med hänsynstagande
till ortsgrupperingen skulle dock enligt länsstyrelsens åsikt
medföra större rättvisa än ett fast belopp lika för alla ortsgrupper. I de
högsta ortsgrupperna äro nämligen levnadskostnaderna och därmed även
barnkostnaderna betydligt högre än i de lägre ortsgrupperna.
Kommittén har närmast ansett, att höjningen av de allmänna barnbidragen
skall kompensera barnfamiljerna för barnavdragens bortfallande och
därvid räknat med, att en höjning med 40 kronor skulle vara tillräcklig vid
en genomsnittlig debiteringssats av 10 kronor per skattekrona. Med denna
höjning av barnbidragen skulle man även ha tagit hänsyn till den höjning
av barnavdragen som bort ske på grund av penningvärdesförsämringen.
I Norrbottens län, där den genomsnittliga utdebiteringen för år 1950 överstiger
15 kronor per skattekrona, borde höjningen av allmänna barnbidraget
vara 67 kronor, för att likvärdig kompensation för barnavdragens bortfallande
skall föreligga.
En omarbetning av barnbidragsbestämmelserna i sin helhet med hänsynstagande
till barnens ålder, olika ortsgrupper och olika skattetryck torde
vara behövlig.
Beträffande den av kommittén föreslagna provisoriska höjningen av de
allmänna barnbidragen synes det länsstyrelsen skäligt och rättvist, med
4 Itiliung till riksdagens protokoll ]!)''>(). 1 samt. .Yr 211.
50
Kungi. Maj.ts proposition nr 241.
hänsyn til] vad ovan anförts bl. a. om skattetryck och levnadskostnader,
att höjningen bestämmes till 30 kronor per barn och år i ortsgrupperna
I—III och till minst 50 kronor per barn och år i ortsgrupperna IV—V.
Departementschefen. Barnavdragens avskaffande vid den kommunala beskattningen
synes vara en naturlig konsekvens av att barnavdragen redan
avskaffats vid den statliga beskattningen. Framhållas må jämväl de fördelar,
som ur uppbördssynpunkt skulle vinnas genom en dylik åtgärd; bl. a.
skulle reformen medföra en genomgripande förenkling av källskattetabellema.
De remissinstanser isom uttalat sig på denna punkt hava med något enstaka
undantag icke motsatt sig den föreslagna reformen. Emellertid framhålla
remissinstanserna, liksom kommittén, att om barnavdragen avskaffas
bör barnfamiljerna beredas kompensation genom en höjning av de allmänna
barnbidragen. Flertalet remissinstanser hava funnit en höjning av dessa
bidrag med 30 kronor skälig. Några remissinstanser hava emellertid av olika
anledningar funnit denna höjning vara alltför låg, under det att två ansett
en höjning med 20 kronor utgöra tillräcklig kompensation.
En höjning av barnbidraget med 20 kronor skulle i kommuner i de lägre
dyrortsgrupperna och med låg utdebitering utgöra full kompensation för
barnavdragets bortfallande. Å andra sidan skulle en höjning med 20 kronor
vara otillräcklig i flertalet kommuner och kan därför icke förordas. En
ditterentiering av barnbidraget ungefär på det sätt länsstyrelsen i Norrbottens
län föreslagit skulle kanske giva det mest rättvisa resultatet. Jag
är emellertid icke övertygad om att fördelarna med en sådan anordning
uppväga de därmed förenade nackdelarna av administrativ art. Vid sådant
förhållande och då en höjning utöver 30 kronor av statsfinansiella skäl
icke kan förordas anser jag mig böra föreslå, att i samband med avskaffande
av de kommunala barnavdragen de allmänna barnbidragen generellt
höjas med 30 kronor från och med år 1952. Den årliga kostnaden i anledning
av höjningen beräknas till 51 miljoner kronor.
Avskaffandet av barnavdragen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen.
Det torde böra ankomma på 1949 års uppbördssakkunniga
att i första hand pröva vilka ändringar i uppbördsförordningen, som kunna
föranledas av den nu föreslagna reformen.
C. Avskaffande av bankningen och det s. k. 20-kronorsavdraget.
Kommittén. Bankningens innebörd kan uttryckas så, att genom densamma
åstadkommes att den del av den taxerade inkomsten, som överstiger
ortsavdraget men icke dettas dubbla belopp, får bära endast en skatt, motsvarande
högst hälften av den å inkomstdelen eljest belöpande skatten. De
skäl, som anförts mot bankningsregelns bibehållande vid den statliga beskattningen,
tala enligt kommitténs mening med samma styrka för att denna
anordning borttages ur det kommunala skattesystemet. Kommittén föreslår
alltså, att bankningen avskaffas vid den kommunala beskattningen.
51
Kungi. Maj:ts proposition nr 241.
Enligt 50 § 2 inom. kommunalskattelagen skall, därest efter ortsavdraget
av den taxerade inkomsten återstå högst 500 kronor för skattskyldig, vilkens
hemortskommun tillhör ortsgrupp I eller II och ej utgör stad, berörda inkomst
minskas med ytterligare 20 kronor (s. k. 20-kronorsavdraget). Denna
bestämmelse tillkom år 1932 i samband med att repartitionstalet för jordbruksvärde
sänktes från 0,06 till 0,os. Syftet med avdraget var, att man på
detta sätt ville bereda de lägsta inkomsttagarna kompensation för den förskjutning
i skattebördan från jordbrukare till andra skattskyldiga, som blev
en följd av det sänkta repartitionstalet. Då jordbruksfastigheten representerade
en mera avsevärd del av beskattningsunderlaget endast i landskommuner
inom ortsgrupperna I och II inskränktes avdraget att gälla blott dessa
ortsgrupper. Av samma skäl undantogos städerna.
Om de kommunala ortsavdragen höjas i enlighet med kommitténs förslag
saknas anledning att vidare bibehålla 20-kronorsavdraget. Vid avvägningen
av ortsavdragens storlek de olika ortsgrupperna emellan har nämligen kommittén
förordat en minskad spännvidd mellan lägsta och högsta ortsgrupp.
Härigenom har förbättringen blivit relativt sett större i de lägre än i de högre
ortsgrupperna. Kommittén föreslår sålunda, att det s. k. 20-kronorsavdraget
avskaffas.
Departementschefen. Några erinringar mot kommitténs förslag i denna del
hava icke framförts. Även jag finner det naturligt att de ifrågavarande bestämmelserna
avskaffas, därest ortsavdragen höjas på sätt jag tidigare föreslagit.
D. Allmänna synpunkter på frågan om statsbidrag till kommunerna.
Kommittén. En höjning av ortsavdragen i enlighet med alternativ 5 skulle
enligt kommitténs beräkningar medföra en skatteförlust för kommuner och
landsting på omkring 250 miljoner kronor. Enligt kommitténs mening är
därför en sådan höjning icke möjlig, därest icke staten i en eller annan
form lämnar bidrag åt kommunerna. Kommittén har övervägt huruvida
detta skulle kunna ske genom en överflyttning på staten av vissa kommunala
kostnader. Kommittén fann därvid, att kommitténs möjligheter att lägga
fram förslag till dylika kostnadsöverflyttningar voro mycket begränsade.
Kommittén erinrar även om att på två för kommunernas hushållning
synnerligen betydelsefulla områden, nämligen i fråga om kommunernas socialvårdskostnader
samt kostnader för polisutgifter, redan påginge utredningar
genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Kommittén har i stället ansett sig böra föreslå ett system med direkta
statsbidrag till kommunerna. I och för sig kunde naturligtvis en ändring av
den kommunala skattelagstiftningen, som syftade till att åstadkomma rättvisa
och skälighet i beskattningen, icke ge upphov till någon ersättnings
-
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 241.
skyldighet för staten gentemot kommunerna. Det torde sålunda icke med
fog kunna göras gällande, att kommunerna skulle kunna äga ett rättsligt
anspråk på att allt framgent få uttaxera på ett skatteunderlag, som framräknats
på grundval av hittills gällande ortsavdrag. Däremot talade samma
billighetsskäl, vilka föranlett staten att lämna kommunerna särskilda
bidrag för att åstadkomma en utjämning de olika kommunerna emellan
med avseende å kommunmedlemmarnas belastning genom kommunal
skatt, för statlig hjälp åt kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.
Såsom den statistiska undersökningen visat komme nämligen utdebiteringsstegringen
på grund av höjda ortsavdrag att förete betydande variationer
de olika kommunerna emellan. Som ett ytterligare skäl för statliga
bidrag kunde anföras den omständigheten, att kommunerna såvitt möjligt
borde skyddas mot alltför plötsliga förändringar i sitt skatteunderlag.
Vilken omfattning den statliga hjälpen skulle givas bleve i övervägande
grad ett avvägningsproblem. För egen del föresloge kommittén, att
kommunerna erhölle ersättning av statsmedel för den av ortsavdragsreformen
förorsakade stegringen av den totala utdebiteringen i den mån densamma
överstege en krona. Vid sitt ställningstagande i denna fråga hade
kommittén fäst särskilt avseende vid att kommunerna faktiskt utnyttjat
ett större skatteunderlag än som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen
undan för undan höjts med belopp motsvarande den under senare
år inträdda penningvärdeförsämringen. Om de nuvarande bankade grundoch
familjeavdragen höjdes enligt alternativ 3, vilket alternativ i stort sett
återställde avdragen till deras ursprungliga reella värde, skulle i genomsnitt
erfordras en utdebiteringsstegring av 80 öre.
Kommittén föreslår därför, att statsbidrag skall utgå i sådan omfattning,
att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke skall
behöva höjas med mera än högst en krona. Statsbidragets storlek har kommittén
beräknat till 121 miljoner kronor.
Kommittén föreslår ingen nedsättning eller successiv minskning av bidraget
under provisorietiden. Frågan om bidragssystemets avveckling torde
få upptagas till prövning i samband med den allmänna översyn av de kommunala
skatteutjämningsproblemen, som kommittén förutsätter skall komma
till stånd inom en nära framtid.
Remissyttrandena. Flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i principfrågan,
äro övertygade om att ersättning till kommunerna genom direkta
statsbidrag för de genom ortsavdragens höjning minskade skatteintäkterna
är en förutsättning för reformens genomförande. Däremot gå
meningarna starkt isär beträffande frågan om i vilken utsträckning kommunerna
böra kompenseras för de minskade skatteintäkterna.
Socialstyrelsen, kammarrätten, 1949 års skatteutredning, 1949 års uppbördssakkunniga,
öuerståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Örebro,
Gävleborgs och Jämtlands län samt landsorganisationen godtaga, i några
fall under uttryckande av vissa betänkligheter, i princip kommitténs förslag.
53
Kunyl. Alaj:ts proposition nr 241.
Socialstyrelsen anser dock, att bidraget bör reduceras successivt med en
tiondel för år. Socialstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med att statsbidraget
huvudsakligen borde betraktas som en åtgärd för att förhindra
starkare svängningar i utdebiteringsprocenten. Kommittén syntes hava övervägt
en dylik anordning men avvisat uppslaget emedan den utgått från
att den allmänna revisionen av kommunalbeskattningen och särskilt skatteutjämningen
skulle kunna genomföras inom kort. För socialstyrelsen förefölle
det emellertid ovisst, när en dylik revision kunde väntas genomförd,
och i varje fall skulle ett år efter år utgående oförändrat statsbidrag utgöra
en faktor, som kunde få en prejudicerande inverkan på utformningen av
skatteutjämningen. Det kunde nämligen bli svårt att borttaga ett dylikt
statsbidrag till en kommun, utan att det ersattes på annat sätt. Om statsbidragen
skulle utgå oförändrade under en längre följd av år skulle de aktuella
förhållandena komma att avvika mer och mer från de förhållanden,
som legat till grund för bidragens beräkning. Därigenom skulle orättvisor
kommunerna emellan uppstå och efter hand alltmera skärpas. Det borde
uppmärksammas, att de statistiska beräkningar, som ha legat till grund för
betänkandet, grundade sig på skatteunderlaget vid 1948 års taxering och
alltså avsåge inkomstförhållandena år 1947. Sedan dess hade en inkomststegring
ägt rum och skatteunderlaget hade därmed ökats, varigenom behovet
av statsbidrag blivit mindre.
Ett antal remissinstanser anse att kommunerna böra av statsmedel få e rsättning
för hela den minskning i skatteunderlaget,
som föranledes av en höjning av ortsavdragen.
Denna ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Gotlands, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs
och Västernorrlands län. Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Göteborg,
drätselkammaren i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige
i Gammalstorps socken.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, att såsom en förutsättning
för ett godkännande av kommitténs förslag till höjda ortsavdrag bör
uppställas, att statsbidrag under provisorietiden skall utgå med belopp, svarande
mot den ökning av utdebiteringsbehovet, som orsakas av de höjda
ortsavdragen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det i och för sig betänkligt, att staten
måste lämna bidrag för alt en, till stor del av penningvärdesförsämringen
föranledd höjning av ortsavdragen skall kunna genomföras. Beträffande
kommuner med svagt skatteunderlag och hög utdebitering, såsom de flesta
kommunerna i Norrbottens län, kunde statsbidrag vara nödvändigt, men att
kommuner med låg utdebitering även skulle erhålla statsbidrag av ifrågavarande
anledning förefaller länsstyrelsen onödigt. EU led i skatteutjänn
ningen mellan kommunerna (och landstingen) skulle vara en differentiering
av statsbidraget med hänsyn tagen till t. ex. den kommunala utdebiteringen
(inklusive landstingsmedel) för år 1950, varvid helt statsbidrag på
grund av skatteunderlagsbortfall i följd av höjda kommunala ortsavdrag
opaginerad Kontrollera mot PDF
54:
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
borde utgå till kommuner, där utdebiteringen överstege 12 kronor per skattekrona.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller liknande synpunkter.
Några remissinstanser ställa sig helt avvisande till förslaget
om direkta statsbidrag till kommunerna för att ersätta minskningen
av skatteintäkterna. Några av dessa instanser anse det lämpligare
att provisoriskt bygga ut det nuvarande systemet med skatteutjämningsbidrag.
Sålunda framhåller riksräkenskapsverket:
Utvägen att helt eller delvis täcka skatteförlusten genom statsbidrag är
emellertid otillfredsställande. Skälen att kompensera — och särskilt då fullt
kompensera — kommuner med låg utdebitering synas nämligen icke synnerligen
bärkraftiga. De av kommittén åberopade billighetsskälen för skatteutjämning
kunna knappast gälla för dessa kommuner. Icke heller är det
givet, att skattedragarna, enligt ett annat kommitténs argument, på detta
sätt böra skyddas mot en alltför plötslig höjning i utdebiteringen, särskilt
om utdebiteringen relativt sett är låg också efter höjning. En bestående
lösning av skatteutjämningsproblemet lär för övrigt knappast komma att
innefatta utjämningsbidrag i denna eller liknande form till de välställda
kommunerna; statsbidrag enligt förslaget under en provisorietid skulle sålunda
förmodligen blott uppskjuta och icke definitivt förebygga en utdebiteringshöjning.
Från den synpunkt som här senast anlagts''skulle det enligt
riksräkenskapsverkets mening vara lämpligast att provisoriskt bygga ut det
nuvarande systemet med allmänna skatteutjämningsbidrag.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller önskvärdheten av, att innan den
nuvarande lagstiftningen ändras, utredning företages om möjligheten att
bereda statsbidrag till skatteutjämning kommunerna emellan utan ändring
av statsskatteskalorna.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län, Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen avstyrka jämväl ett system med direkta
statsbidrag.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län:
Kommitténs förslag, att statsbidrag skulle utgå till kommunerna, innebär
såvitt länsstyrelsen kan finna ett avsteg från vad som hittills tillämpats i
liknande fall. En utveckling i riktning mot statsbidrag i samband med
ändringar av kommunalskattelagen skulle emellertid få farliga konsekvenser
samt innebära en rubbning av själva kommunalskatteprincipen. Lagändringen
denna gång gäller närmast höjning av ortsavdragen till en efter
nuvarande förhållanden bättre avpassad nivå. Försämringen av penningvärdet
kunde emellertid i och för sig utgöra skäl för att revidera de år 1928
fastställda ortsavdragen. Om statsbidrag nu anses böra utgå, skulle med lika
stort fog varje ändring av beskattningsreglerna kunna motivera anspråk
från därav berörda kommuner att bliva kompenserade för eventuellt bortfallande
beskattningsföremål. På grund av dessa betänkligheter kan länsstyrelsen
icke biträda kommitténs förslag i denna del. Vidare må erinras om
vad föredragande departementschefen anförde vid tillkallandet av de sakkunniga.
Departementschefen framhöll, att en förutsättning för att frågan
om de kommunala ortsavdragen skulle kunna upptagas till separat behandling
vore uppenbarligen, att den ifrågasatta reformen icke medförde någon
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna eller över
huvud taget någon mera kännbar ökning av den kommunala utdebiteringen.
Departementschefen synes även hava förutsatt statligt bidrag till kommuner
endast där på grund av speciella förhållanden en omreglering av ortsavdragen
skulle medföra olämpliga konsekvenser. Några generella statsbidragsregler
torde icke hava åsyftats.
Sveriges industriförbund anför:
Enligt förslaget skulle i än högre grad än vad redan är fallet de av kommunerna
beslutade utgifterna komma att bestridas av statsmedel, en utveckling
som ofrånkomligen måste leda till minskat intresse för sparsamhet i
den kommunala hushållningen. Förslagets genomförande skulle därför jämväl
motverka statsmakternas strävanden på det penningpolitiska området.
Ur kommunal synpunkt är en sådan utveckling med alltmer ökade statsbidrag
åt kommunerna dessutom ägnad att även i övrigt föranleda allvarliga
betänkligheter, i det att den förr eller senare måste leda till allt längre
gående inskränkningar i den kommunala självstyrelsen. De särskilda statsbidragen,
som komme att med betydande belopp belasta den redan ansträngda
statsbudgeten, skulle enligt förslaget utgå jämväl till kommuner, som
genom tillgång till rikligt skatteunderlag kunna hålla en låg utdebitering,
och skulle därigenom verka konserverande å nuvarande ojämnheter i det
kommunala skattetrycket. Härtill kommer att, såvitt av betänkandet framgår,
uträkningen av dessa statsbidrag skulle föranleda ett icke oväsentligt
merarbete för såväl de kommunala som de statliga myndigheterna och därigenom
ytterligare öka det allmännas improduktiva förvaltningsutgifter.
Om höjningen av ortsavdragen däremot begränsades så, att inkomstbortfallet
för kommunerna genom minskningen av det kommunala skatteunderlaget
icke bleve större än att det kunde täckas enbart genom en höjning av
den kommunala utdebiteringen, skulle ovannämnda olägenheter i stort sett
helt elimineras.
Kommunala skattelindringsutredningen anser att man bör räkna med att,
för genomförande av ortsavdragsreformen, åtminstone under en övergångstid
krävas bidrag av statsmedel till kommunerna av ungefär den storleksordning,
som kommittén angivit. Skattelindringsutredningen ger emellertid
uttryck för starka betänkligheter i fråga om den av kommittén valda formen
för fördelningen av statsbidraget mellan kommunerna. Utredningen formulerar
sina invändningar på följande sätt:
a) Kommunbidragen äro ägnade att konservera rådande ojämnheter i
skattetryck, eftersom de skola utgå till alla de kommuner, där den totala utdebiteringen
ökas med mer än en krona, oavsett om kommunens skattetryck
är högt eller lågt. Av flera skäl borde det vara angelägnare att med statsmedel
ytterligare begränsa en höjning av kommunalskatten från exempelvis 14
till 15 kronor än att kompensera en höjning av exempelvis 1,so kronor i en
kommun, där den totala utdebiteringen före reformen stannar vid 0 å 7 kronor.
Gång efter annan har ju diskussionen om den kommunala skatteutjämningen
stannat inför tanken, att det icke är möjligt att uppnå eu effektiv
interkommunal utjämning utan att taga i anspråk den skattereserv, som det
låga kommunala skattetrycket representerar. Att i praktiken genomföra en
sådan linje har visserligen mött stora svårigheter. Men mot denna bakgrund
ter det sig principiellt egendomligt, att statsmedel nu skulle disponeras för
att i viss- utsträckning kompensera även de bättre ställda kommunerna
för den skatteunderiagsförlust, som en i och för sig skälig höjning av ortsavdragen
medför.
56
Kungl. Maj.ts proposition m 241.
b) Det föreslagna bidragssystemet har av kommittén angivits såsom ett
provisorium, vilket skulle avvecklas i samband med en allmän översyn av
de kommunala skatteutjämningsproblemen. De på hösten 1951 fastställda
bidragen till kommunerna skola dock enligt förslaget tills vidare förbliva
oförändrade. Någon successiv minskning under den s. k. provisorietiden
oreslås sålunda icke av kommittén, som endast uttalar, att systemet i sinom
tid skall ersättas med ett efter rationella grunder uppbyggt skatteutiämningsförfarande.
J
Kommunala skattelindringsutredningen, som bl. a. har fått i uppdrag att
utarbeta nya grunder för skatteutjämningsunderstöden åt skattetyngda
kommuner, har för sin del svårt att inse möjligheten av att det föreslagna
bidragssystemet, om det nu genomföres, skulle kunna avvecklas på av komlllltten
ant>''tt sätt- Erfarenheten visar, att en gång införda statsbidrag i och
tor sig äro svåra att avskaffa. Här ifrågavarande bidrag komma ofta att
vara av stor betydelse för den kommunala budgeten. Sedan kommunerna
under ett antal år vant sig att uppbära en sådan inkomst, kan man svårligen
beröva dem »rätten» därtill utan att bereda dem ersättning i annan
orm. Då skatteutjämningsbidrag icke rimligen kunna tänkas komma de
kommuner till del, som ha låga skatter, kan avvecklingen för deras del icke
ske genom vad kommittén kallar ett rationellt uppbvggt skatteut jämnmgslorfarande.
Inte heller kan det bli enklare att någon gång i framtiden upptaga
frågan om »provisoriets» avveckling och helt enkelt besluta, att bidragen
till de bättre ställda kommunerna successivt utan ersättning skola borttagas.
Självklart är det både lättare och mera rationellt att fatta ett beslut
om sådan avskrivning, innan bidragen införas.
la giund härav förordar kommunala skattelindringsutredningen, att redan
från början fastställes en bestämd avskrivningstid, förslagsvis icke
överstigande fem år, för de särskilda övergångsbidrag, som kunna komma
att utgå i anledning av ortsavdragsreformen, huru dessa bidrag än utformas.
Utredningen anför vidare:
Det synes vara en väl grundad uppfattning att de nuvarande grunderna
tor skatteutjämningsunderstöd äro föråldrade och alldeles icke tjänliga att
tillampa vid utdelande av bidrag av den storleksordning, som ortsavdragskommittén
föreslagit. I detta sammanhang må dock nämnas, att skattelindringsutredningen
numera, jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag i samråd med
oitsuidragskommittén, arbetat ut förslag till nva grunder för den kommunala
skatteutjämningen. Detta förslag torde inom relativt kort tid kunna
framläggas. Det nya systemet — vilket bygger på grundtanken att vid tilldelning
av skatteutjämningsbidrag kommunens brist på skatteunderlag
Dnätt efter antal skattekronor per invånare) och icke utdebiteringens höjd
bör vara primärt avgörande för bidragets storlek — avser närmast att åt synnerligt
skattetyngda kommuner bereda understöd av ungefär samma storleksordning
som de nuvarande understöden. Reglerna hava även anpassats
^ ei de av ortsavdragskommittén föreslagna särskilda kommunbidragen.
Alen utredningen håller det icke för uteslutet att inom systemets ram såd.
a,Tan^rin8ar kunna vidtagas, att de nya grunderna kunna tillämpas jämväl
för fördelning av bidrag av den storleksordning, som ortsavdragskommittcn
avser. Innan eu säkrare uppfattning härom kan angivas, måste givetvis
goras ytterligare ingående överväganden och omfattande beräkningar.
k ragan synes i vart fall ha kommit i ett nytt läge, sedan det för ortsavdragskommittén
väsentligaste skälet mot att låta de särskilda kommunbidragen
ingå som ett led i skatteutjämningssträvandena måhända icke längre är bärande.
°
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Olika skäl kunna dock anföras emot att från början tillämpa nya grunder
för den allmänna skatteutjämningen, som skulle ersätta de särskilda kommunbidragen,
särskilt syftet att skydda skattedragare ett stycke upp på inkomstskalan
även i kommuner med lågt skattetryck för alltför plötsliga höjningar
i utdebiteringen (för de lägsta inkomsterna lättas ju kommunalskatten
genomgående på grund av ortsavdragets höjning). Om särskilda övergångsbidrag
— med på förhand fastställd avskrivningstid — för den skull
böra införas, avsedda att framdeles successivt ersättas genom kraftigare bidrag
till skattetyngda kommuner, synes man likväl icke böra uppge skatteutjämningssynpunkten
i förevarande sammanhang. Av skäl som i det föregående
berörts är det i hög grad angeläget att jämväl övergångsbidragen
utformas så, att de från början få en skatteutjämnande effekt och sedermera
utan större svårigheter kunna avlösas av skatteutjämningsbidragen.
Tillfället synes lägligt att tillgodose det enligt statsmakternas tidigare uttalanden
allvarliga behovet av effektivare kommunal skatteutjämning.
Övergångsbidrag med skatteutjämningseffekt kunna utformas på olika
sätt. En möjlig linje är den av ortsavdragskommittén antydda, nämligen att
ge bidrag endast till sådana kommuner som efter reformens genomförande
skulle erhålla ett högre skattetryck än det genomsnittliga i landet. Denna
linje kunde eventuellt modifieras så, att jämväl kommunerna under genomsnittet
skulle kunna få bidrag men först vid större utdebiteringshöjningar,
medan kommuner med skattetryck över genomsnittet skulle få bära successivt
allt lägre utdebiteringshöjningar ju mera skattetrycket stege.
En rättvisare och mera objektiv grund än utdebiteringens absoluta höjd
torde vid övergångsbidragens bestämmande vara storleken av kommunernas
skatteunderlag per invånare. En sammanställning av kommitténs material
ur denna synpunkt har gjorts i följande tabell.
Antal
skattekr./inv.
i veder- börande
kommun
Antal landskommuner, där ortsavdragsreformen höjer utdebiteringen
med nedan avgivet antal kr. per skattekrona.
101—
1-25
1-26—
1-50
IM —
1-75
1" 76 —
2*00
2oi—
2“25
2-20—
2-50
2-61 —
2-75
2-76 —
3-00
3*01-
3''50
3-61 —
4-00
4-01—
4-50
4 51
—5
1
_
5-01— 6 ..
_
—
—
—
- ,
—
i
1
1
—
6-01— 7 ..
—
—
—
—
1
—
—
—
i
1
—
—
7-01— 8 ..
—
—
—
1
—
—
—
—
—
—
—
—
801— 9 ..
—
—
—
—
2
1
1
—
—
1
—
1
901—10 ..
—
1
—
—
2
1
—
—
—
—
—
10-01—11 ..
—
—
1
5
5
1
1
—
—
—
—
11-01—12 ..
—
—
—
1
4
3
—
—
2
—
• —
—
12-01—13 ..
—
—
—
3
1
—
1
1
—
—
—
13-01—14 ..
—
1
—
2
14-01—15 ..
—
2
2
2
1
1
—
—
—
—
—
—
1501—16 ..
1
1
5
i
1
—
—
—
—
—
—
—
16-01-17 ..
—
—
—
3
1
—
—
1
—
—
—
—
17-01—18 ..
—
1
—
1
—
—
—
—
-
—
—
—
18-01-19 ..
—
1
2
2
19-01-20 ..
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
20-01—____
5
3
—
1
—
—
—
—
—
—
—
—
i Summa
6
9
10
13
15
13
3
8
5
3
2
1
Tabellen ger vid handen, att de större utdebiteringshöjningarna huvudsakligen
skulle drabba kommuner med ringa antal skattekronor per invånare.
Med hänsyn till de allmänna överväganden, som legal till grund för utredningens
arbete med nya grunder för skatteutjämningsunderstöden och som
på sin lid även med styrka framfördes av kommunalskattcberedningen, vill
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
kommunala skattelindringsutredningen förorda, att de särskilda kommunbidragen
i princip utdelas efter en med bristen på skatteunderlag per invånare
stigande skala. Härigenom skulle icke endast erhållas en objektivt sett
mera hållbar och enligt utredningens mening rättvis grund för bidragens bestämmande
utan även vid avvecklingen vinnas en smärtfriare övergång till
det nya systemet med allmänna skatteutjämningsbidrag, vilket som nämnts
bygger på samma grundtanke. De sämre ställda kommunerna böra enligt
utredningens mening icke behöva bära någon höjning av utdebiteringen i anledning
av ortsavdragsreformen. Det är givet att en sådan huvudlinje kunde
kompletteras med en regel att ingen kommun skulle vid övergången behöva
vidkännas en utdebiteringsstegring över viss gräns.
Kommunala skattelindringsutredningen ifrågasätter därför om icke för
årets riksdag lämpligen kunde framläggas förslag om höjning av ortsavdragen
i enlighet med kommitténs förslag, därvid som förutsättning för reformen
fastsloges, att övergångsbidrag om cirka 120 miljoner kronor skulle
utgå till kommunerna. Förslag till grunder för dessa bidrag torde då, efter
utredning av eller i samråd med ortsavdragskommittén, kunna föreläggas
nästa års riksdag. Vid omprövningen av bidragsfrågan torde jämväl böra
undersökas dels lämpligheten av att fastställa övergångsbidragen med utgångspunkt
från ett medeltal för utdebiteringen, som vore mera aktuellt än
det av kommittén föreslagna (vilket skulle ha givit avsevärt lägre bidrag till
kommunerna än kommittén i princip avsett), dels ock möjligheten att inom
rämen av systemet för de nya bidragen även tillgodose det syfte, som avsetts
med övergångsbidragen i anledning av kommunsammanslagningen.
Departementschefen. En förutsättning för att frågan om de kommunala
ortsavdragen skall kunna upptagas till separat behandling angives i de för
kommittén meddelade direktiven vara, att den ifrågasatta reformen icke
skulle medföra någon mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna
eller överhuvud någon mera kännbar ökning av den kommunala
utdebiteringen. I direktiven framhölls vidare, att en lösning av frågan efter
de i direktiven antydda linjerna troligtvis förutsatte särskilda regler om
statligt bidrag till de kommuner, där på grund av speciella förhållanden en
omreglering av ortsavdragen skulle medföra olämpliga konsekvenser.
Enligt kommitténs beräkningar skulle emellertid en höjning av de kommunala
ortsavdragen enligt alternativ 5 medföra ett skattebortfall för kommuner
och landsting på i runt tal 250 miljoner kronor. Väljer man alternativ
5 — vilket jag enligt vad nyss anförts för egen del förordar — föreligga
sålunda icke de nyssnämnda, i direktiven angivna förutsättningarna. Detta
innebär med andra ord, att en reform enligt denna linje icke kan genomföras
utan allmänna statsbidrag till kommunerna. Man kan även uttrvcka saken
så, att vad angår flertalet kommuner ortsavdrag av någorlunda rimlig
storlek icke kunna medgivas utan att ett inkomsttillskott i en eller annan
form tillföres kommunerna.
För egen del anser jag ortsavdragsreformen så angelägen att den bör
genomföras oavsett att reformen nödvändiggör ett allmänt inkomsttillskott
till kommunerna. Detta tillskott bör, såsom kommittén föreslagit, tills vidare
lämnas i form av allmänna statsbidrag till kommunerna.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 241-
Den första fråga, som därvid uppställer sig, är om det är rimligt att kommunerna
själva skola till viss del bära minskningen i skatteunderlaget och
den därav följande ökningen av utdebiteringen per skattekrona. De skal,
som kommittén anfört till stöd för sin mening att kommun skall vidkännas
en höjning av utdebiteringen med en krona, innan statsbidrag utgår, anser
jag bärande. Jag kan sålunda icke biträda den av ett antal remissinstanser
framförda meningen att staten skulle kompensera kommunerna för hela
stegringen av utdebiteringsbehovet utan anser, liksom kommittén, att statsbidrag
böra utgå allenast till täckande av den del av inkomstbortfallet, som
motsvarar en höjning av den kommunala utdebiteringen utöver en krona.
Detta skulle enligt kommitténs beräkningar innebära att statsbidragen
skulle komma att uppgå till sammanlagt 121 miljoner kronor.
Nästa fråga blir om staten överhuvud har möjlighet att lämna bidrag åt
kommunerna av den storleksordning varom här är fråga. Därvid bör beaktas
att till kostnaderna för de direkta statsbidragen komma kostnader för
ökning av barnbidragen å 51 miljoner kronor och skattebortfall på grund
av jämkning av statsskattetabellen å 8 miljoner kronor.
Vad angår kostnaderna för de direkta statsbidragen torde jag senare få
återkomma till frågan om de närmare grunderna för beräkningen av bidragen.
Emellertid vill jag redan här nämna, att kostnaderna torde komma att
uppgå ungefär till det av kommittén beräknade beloppet. De för reformens
genomförande erforderliga beloppen äro salunda utan tvivel av en mycket
betydande storleksordning. Såsom jag tidigare framhållit, torde emellertid
möjligheter för staten att påtaga sig dessa kostnader föreligga.
1 några yttranden uttalas, att det vore orättvist att bidrag skulle utgå även
till kommuner med relativt låg utdebitering per skattekrona. Det framhalles
bl. a. att det icke vore möjligt att uppnå en effektiv skatteutjämning mellan
kommunerna utan att taga i anspråk den skattereserv, som det låga skattetrycket
i vissa kommuner representerade. Vidare uttalas farhågor för att
ett statsbidragssystem enligt de föreslagna linjerna skulle konservera ojämnheterna
i det kommunala skattetrycket och försvåra övergången till ett nytt
system med allmänna skatteutjämningsbidrag. Under åberopande hära\
framföres förslag dels att beslut redan nu skall fattas om hur det ifrågasatta
statsbidragssystemet framdeles skall avvecklas dels ock att ersättning till
kommunerna skall utgå efter reformerade skatteutjämningsregler och icke
såsom direkta och allmänna statsbidrag.
Emellertid vill jag understryka, att den nu föreliggande frågan icke i första
hand gäller alt söka uppnå en rättvis skattefördelning olika kommuner emellan,
utan avser att förhindra alltför stora skatteövervältringar mellan skattskyldiga
inom en kommun. Att under sådana förhållanden skjuta problemet
om skatteutjämning i förgrunden anser jag icke påkallat. Jag anser ej heller,
att ett beslut om att statsbidrag tills vidare skall utgå till kommunerna med
vissa belopp hindrar en övergång till ett system med allmän skatteutjämning.
Av bland annat dessa skäl kan jag icke biträda kommunala skattelindringsutredningens
mening att törslag nu bör framläggas om alt visst angi\et
60 Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
belopp skall utgå i statsbidrag till kommunerna men att förslag om detta belopps
fördelning mellan kommunerna bör läggas fram först vid nästa års
riksdag. Därtill kommer att det icke torde vara praktiskt möjligt att dela på
t rågan på detta sätt. Man måste nämligen enligt min mening vid ståndpunktstagande
till huvudfrågan även kunna bedöma, hur beslutet kommer
att inverka på de enskilda kommunernas ekonomi.
Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar jag, åt! kommitténs förslag
att kommunerna tills vidare skola ersättas genom direkta statsbidrag för den
del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning, som motsvarar
en höjning av utdebiteringen utöver en krona, i princip godtages. De föreslagna
bidragen böra första gången utgå under år 1952.
Sasom kommittén framhållit bör det nu föreslagna bidragssystemet anses
son. ett provisorium. Jag förutsätter alltså, att sedan tillräckliga erfarenheter
vunnits angående ortsavdragsreformens verkningar och kommunernas
fortsatta behov av statsbidrag, frågan om statsbidragen upptages
till omprövning.
E. De närmare grunderna för beräkning av statsbidragen.
Kommittén. Det av kommittén föreslagna bidraget skall — med viss begränsning
avse den skattehöjning, som föranledes av ändrade ortsavdrag.
Det blir sålunda nödvändigt att för varje kommun fastställa den skatteökning,
som skulle ha vållats genom ortsavdragsreformen, därest kommunen
icke haft att påräkna särskilt bidrag från staten. Bidraget bör beräknas
efter objektiva grunder och någon prövning av de kommunala inkomstoch
utgiftsstaterna i samband med bidragets bestämmande bör icke ske.
Om man kunde bortse från de komplikationer, som uppkomma genom
källskattesystemet, låge det måhända nära till hands att beräkna skattehöjningen
till skillnaden mellan kommunens utdebitering året närmast före
reformens genomförande och den utdebitering, som skulle bli erforderlig
första året de nya ortsavdragen gälla; med bortseende givetvis från eventuellt
statsbidrag. Mot en sådan beräkning av skattehöjningen kan emellertid
invändas, att man då icke hade någon säkerhet för att den framkomna
debiteringsskillnaden verkligen föranletts av ändrade ortsavdrag. Betydande
olikheter kunde föreligga mellan utdebiteringsbehoven under nämnda
båda år och vidare kunde förändringar ha inträffat i skatteunderlaget, som
icke hade samband med omläggningen av ortsavdragen.
Även om det vore möjligt att exempelvis utgå från det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
under ett antal år och därigenom i viss mån eliminera
nämnda olägenheter, torde likväl gällande bestämmelser angående tiden och
sättet för den kommunala utdebiteringens bestämmande nödvändiggöra, att
kommunerna redan vid fastställandet av utgifts- och inkomststaten på hösten
året näst före det år, då de nya ortsavdragen skola tillämpas i fråga om
den preliminära skatten, äga kännedom om hur stort bidrag, som kommer
att utgå i anledning av ortsavdragsreformen. Bidragsbeloppet skall nämligen
upptagas som inkomst i staten för det år, då de nya ortsavdragen först
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
61
skola tillämpas. Att avvakta den tidpunkt, då skatteunderlaget för detta
år genom taxering blir känt, är sålunda icke möjligt.
Beträffande vissa övergångsspörsmål framhåller kommittén följande.
Enligt kommunallagarna framkommer den kommunala utdebiteringssatsen
genom att kommuns medelsbehov, i den mån det ej fylles genom andra
inkomster, fördelas på det skattekrontal, som påförts de skattskyldiga vid
senaste taxering. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för ett år, utgöres dels sådan allmän kommunalskatt,
som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan
allmän kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt, som påföres
på grund av nästföljande års taxering.
Om det antages, att de nya ortsavdragen första gången skola tillämpas i
fråga om det preliminära skatteuttaget under år 1952, beräknas alltså den
preliminära skatten nämnda år efter ett skatteunderlag, som reducerats genom
de höjda ortsavdragen. Vid taxering komma de nya ortsavdragen i
tillämpning först år 1953. Såväl vid 1951 som 1952 års taxering skola äldre
ortsavdragsregler alltjämt äga tillämpning; under inkomståren 1950 och
1951 beräknas ju den preliminära skatten efter de gamla ortsavdragsreglerna.
För år 1952 bestämmes den kommunala utdebiteringen i oktober månad
år 1951. Därvid skall enligt bestämmelserna i kommunallagarna debiteringen
fastställas på grundval av skatteunderlaget vid 1951 års taxering. På
grund av den reducering av skatteunderlaget, som blir en följd av höjda
ortsavdrag, torde det emellertid bli nödvändigt att göra en omräkning av
1951 års taxering för att få fram det skatteunderlag, som skulle ha förelegat,
därest de nya ortsavdragen gällt redan vid 1951 års taxering. Sker icke
detta kommer kommunen vid senare avräkningar med statsverket att åsamkas
skatteförlust. Antag t. ex. att en kommun har 3 000 skattekronor enligt
1951 års taxering och att utdebiteringen bestämmes till 6 kronor. Förskottet
för år 1952 beräknas då till 18 000 kronor. Vid 1953 års taxering visar
det sig, att skatteunderlaget på grund av de höjda ortsavdragen endast
uppgår till 2 500 kronor. Då den slutliga skatten, 15 000 kronor (2 500 X 6)
understiger förskottet, 18 000 kronor, som kommunen uppburit under år
1952, måste kommunen i staten för 1954 räkna med ett underskottsbelopp
å skillnaden eller 3 000 kronor.
Samma förhållande kommer att föreligga hösten 1952, då utdebiteringen
för 1953 skall fastställas. Även vid 1952 års taxering ha nämligen de gamla
ortsavdragen gällt. För senare år däremot komma utdebiteringarna att fastställas
på grundval av taxeringar, vid vilka de nya ortsavdragen tillämpats.
För att undvika dylika konsekvenser torde det, såsom förut framhållits,
bli nödvändigt att redan på förhand beakta den reducering av skatteunderlaget,
som blir en följd av ändrade ortsavdrag. Detta synes enklast kunna
ske på det sättet, alt såväl de gamla som de nya ortsavdragen och däremot
svarande beskattningsbara inkomster införas i 1951 och 1952 års inkomstlängder.
Vid längdens summering erhålles då kännedom även om del skattekrontal,
som skulle ha framkommit, därest de nya avdragen gällt vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
ifrågavarande taxeringar. Arbetet med införingen av de nya avdragen bör
åvila den befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser har att införa
de kommunala ortsavdragen i längden. Med hänsyn till den förenkling
av ortsavdragssystemet, som erhålles därigenom att kommittén föreslår att
såväl barnavdragen som bankningen skola avskaffas, torde det merarbete,
som förorsakas av den dubbla införingen i 1951 och 1952 års längder, icke
bli särskilt betungande. För att underlätta längdens summering böra formulären
till 1951 och 1952 års inkomstlängder förses med två särskilda
kolumner för ifrågavarande införingar.
Med hänsyn till bestämmelserna i 67 § lagen om kommunalstyrelse på
landet och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar om kommuns
utdebitering, torde det bli erforderligt med särskild lagstiftning av innehåll,
att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953 skall täckas genom utdebitering
av allmän kommunalskatt i förhållande till det skatteunderlag, som
framkommer vid en omräkning av 1951 respektive 1952 års taxeringar med
nya ortsavdrag.
Den beräkning av nedgången i skatteunderlaget till följd av höjda ortsavdrag,
som sålunda måste verkställas under de båda övergångsåren, kan
även utnyttjas vid statsbidragets bestämmande. Skillnaden mellan den utdebitering,
som framkommer om ett visst utdebiteringsbehov fördelas å skatteunderlaget
enligt 1951 års taxering och den utdebitering, som erhålles om
samma utdebiteringsbehov fördelas å det med tillämpning av de nya ortsavdragen
uträknade skattekrontalet, torde nämligen utgöra en godtagbar
mätare på den skatteökning, som föranledes av ortsavdragens höjning. Vid
beräkningen synes man böra utgå från det genomsnittliga behovet av skattemedel
i kommunen under en viss period t. ex. en sjuårsperiod, från vilken
man stryker det högsta och lägsta beloppet och beräknar medeltalet för de
återstående 5 åren. Den sjuårsperiod, till vilken hänsyn sålunda skall tagas,
anser kommittén för sin del böra bestämmas till åren 1944—1950.
Det här angivna förfaringssättet för bestämmande av skattehöjningen har
närmast tagit sikte på den primärkommunala utdebiteringen (utdebitering
till kommun, församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle). Ett liknande
förfarande blir erforderligt för att beräkna höjningen av landstingsskatten.
Däremot torde i detta sammanhang kunna bortses från utdebiteringen av
tingshusmedel.
Vid tillämpning av ett sådant bidragssystem, som kommittén föreslagit,
uppkommer frågan huru bidraget skall fördelas mellan de kommunala enheterna.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skall bidraget
endast eliminera den utdebiteringsstegring som överstiger en krona. Då det
kan antagas, att inget landsting skall behöva höja sin utdebitering i anledning
av ortsavdragsreformen med mer än i medeltal omkring 50 öre, anser kommittén,
att bidragen böra kunna begränsas till att utgå till primärkommunerna.
Med hänsyn till angelägenheten av att så långt möjligt förenkla
bidragssystemet, och då det allenast är fråga om en provisorisk anordning
i avvaktan på en rationalisering av den allmänna skatteutjämningen, anser
kommittén, att en sådan begränsning bör genomföras.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Bidraget synes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga
kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande fall
fattigvårdssamhälle) efter förhållandet mellan deras utdebiterade belopp. Det
bör ankomma på kommunalnämnden respektive drätselkammaren att verkställa
denna fördelning.
Statsbidragets beräkning enligt dessa linjer belyses av kommittén med
följande exempel:
En kommun antages enligt 1951 års taxering (gamla ortsavdragcn) ha ett
skatteunderlag av 100 000 skattekronor. Vid omräkning med nya ortsavdrag
nedgår antalet skattekronor till 80 000. Det genomsnittliga behovet av skattemedel
i primärkommunen under 7-årsperioden 1944—1950, sedan därifrån
strukits det högsta och lägsta beloppet, förutsättes vara 800 000 kronor. Utdebiteringen
blir då 8 kronor per skattekrona i ena fallet och 10 kronor per
skattekrona i andra fallet. Landstingsskatten antages behöva höjas från 3
kronor till 3 kronor 40 öre i anledning av ortsavdragens höjning. Skattehöjningen
på grund av ortsavdragsreformen blir alltså 2 kronor 40 öre. Ersättning
skall dock endast utgå för den stegring av den sammanlagda utdebiteringen,
som överstiger en krona. Statsbidraget, vilket såsom ovan nämnts i sin
helhet skall utgå till primärkommunen, skall sålunda beräknas till 80 000 X
1:40 = 112 000 kronor. Efter avdrag av detta statsbidrag blir kommunens
behov av skattemedel 800 000 — 112 000 = 688 000 kronor. Eftersom kommunen
har 80 000 skattekronor med de nya ortsavdragen erfordras sålunda
en utdebitering av 8: 60 kronor per skattekrona. Primärkommunens höjning
av utdebiteringen blir alltså 60 öre, vilken höjning jämte ökningen av landstingsskatten
med 40 öre utgör den höjning av en krona för vilken statsbidrag
icke lämnas. Härvid bör dock erinras om att på grund av den utav kommittén
förutsatta ändringen av den statliga inkomstskatteskalan ingen höjning
av den sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatten för fysisk
person kommer att inträffa.
Kommittén framhåller vidare, att beträffande kommuner, som beröras av
kommunindelningsreformen, måste beaktas, att endast den utdebiteringsstegring,
som beror på ändrade ortsavdrag, skall komma i fråga vid statsbidragets
beräkning. Om och i vilken utsträckning skattehöjning, som uppkommer
genom själva kommunsammanslagningen, skall utjämnas genom
särskilda bidrag får bedömas särskilt för sig.
Bidraget skall upptagas som inkomst i storkommunens inkomst- och utgiftsstat
och någon uppdelning de olika kommundelarna emellan skall sålunda
icke verkställas.
Därest i en kommun ingå två eller flera församlingar, får statsbidraget
fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. Vissa komplikationer i fråga
om bidragets beräkning kunna uppkomma i sådana fall, då gränserna för
kommunala indelningar icke sammanfalla. Principen torde här få bli att bidraget
anknytes till den borgerliga kommunens område. Om t. ex. ett skoldistrikt
omfattar mer än en kommun, vilket i enstaka undantagsfall torde
kunna bli fallet även efter kommunindelningsrcformens genomförande, får
en uppdelning av skoldistriktets utdebiteringsbehov ske mellan de i distriktet
ingående kommunerna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Kommittén framhåller slutligen, att ett statsbidrag, som utgår efter ovan
angivna grunder, icke har någon skatteutjämnande effekt i den meningen,
att de nu föreliggande variationerna i de kommunala utdebiteringarna därigenom
minskas. Det särskilda statsbidraget tar ju endast sikte på den utdebiteringsstegring,
som föranledes av ändrade ortsavdrag. Å andra sidan
kommer kommunernas tillgång på skatteunderlag givetvis alt bli av avgörande
betydelse för bidragets storlek. Det torde nämligen förhålla sig så,
att i kommuner med svagt skatteunderlag föranleder en höjning av ortsavdragen
större utdebiteringsstegring än i kommuner med bättre ekonomisk
bärkraft. Bidraget blir alltså relativt sett större i den förra än i den senare
kommunen.
För att minska ojämnheterna i skattetrycket de olika kommunerna emellan
blir det därför, liksom hittills, erforderligt med allmänna skatteutjämningsbidrag.
Den situationen kan då uppkomma, att en kommun är berättigad
såväl till det särskilda statsbidraget i anledning av ortsavdragsreformen
som allmänt skatteutjämningsbidrag. Det måste därvid tillses, att det
senare bidraget endast beräknas å den skattebörda, som återstår, sedan det
särskilda bidraget frånräknats. I annat fall kunde allmänt skatteutjämningsbidrag
komina att utgå för skattetryck, som redan avlastats genom det särskilda
bidraget.
Enligt kommitténs förslag skola de särskilda bidragen till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen avvägas så, att de förhindra en höjning
av den totala kommunala utdebiteringen med mer än en krona. För att undvika
att skattehöjningen intill en krona skall föranleda en ökning av det
samlade skattetrycket i högre inkomstlägen har kommittén emellertid förutsatt
sådan jämkning av de statliga inkomstskatteskalorna för fysiska personer
att dylika höjningar elimineras. Skatteutjämningsbidrag bör dock icke
erhållas för en utdebiteringsstegring, som redan kompenserats genom sänkt
statsskatt, varför det torde bli erforderligt att verkställa viss justering uppåt
av gränssiffrorna för skattetrycket i 1927 års förordning. Med hänsyn till
att chefen för finansdepartementet numera tillkallat särskilda utredningsmän
med uppdrag att i samråd med ortsavdragskommittén göra en översyn av
grunderna för skatteutjämningsunderstöden åt synnerligt skattetyngda kommuner,
anser kommittén icke erforderligt att här närmare ingå på dessa
spörsmål.
Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna grunderna för beräkning
av statsbidraget åt kommunerna hava i allmänhet lämnats utan erinran eller
icke föranlett något uttalande i remissyttrandena.
Några remissinstanser hava emellertid i olika hänseenden kritiserat de
föreslagna beräkningsgrunderna.
Kommitténs förslag att det genomsnittliga behovet av skattemedel i en
kommun skall beräknas med utgångpunkt från vad som uttaxerats
under en sjuårsperiod har väckt betänkligheter hos
vissa remissinstanser.
Sålunda framhåller kammarrätten, att detta kan leda till att kommunen
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
65
på grund av den försämring, som penningvärdet undergått under sjuårsperioden,
får nöja sig med lägre bidrag än kommittén avsett. Härav skulle
också komma att följa en icke avsedd skatteövervältring.
Enahanda synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Kristianstads län,
Svenska stadsförbundet och drätselkamrarna i Nacka och Solna.
Svenska landskommunernas förbund anser, att en kompensation beräknad
på medeltalet av sjuårsperioden 1944—1950 skulle leda till i och för
sig orimliga resultat. Det torde vara allmänt känt att den kommunala verksamheten
stagnerat i de många mindre landskommuner, som berördes av
kommunindelningsreformen. I ytterlighetsfallen hade detta lett till en nedpressning
av utdebiteringen till lägsta möjliga nivå, i icke så få fall med ett
samtidigt konsumerande av likvida tillgångar. Där man i sammanslagningskommunerna
icke hängett sig åt en utgiftspolitik, som tangerat det otilllåtna,
hade man likväl under de år reformen varit aktuell iakttagit en betydande
återhållsamhet. Detta kunde ha skett i det vällovliga syftet att icke
föregripa storkommunens verksamhet. Under den period, som skulle läggas
till grund för beräkningen av kompensationen till kommunerna, hade
sålunda anläggningsans]agen och fondbildningen varit obetydliga i sammanslagningskommunerna.
Förbundet anför vidare:
Under år 1945 uppgingo t. ex. landskommunernas och städernas avsättningar
till fonder enligt fondbildningslagen till över 100 miljoner kronor.
Under de därpå följande åren torde med hänsyn till det flerstädes successivt
stigande skatteunderlaget fonderingen ha varit mycket betydande. Ju
närmare kommunsammanslagningen konnnit desto obetydligare torde sammanslagningskommunernas
andel i fonderingarna ha blivit. Under samma
tid torde i de av sammanslagningen icke berörda kommunerna en större
anpart av de utdebiterade medlen än normalt ha anslagits till kapitalutgifter
(anläggningsanslag), till förtidsamortering å gäld o. d. Sammanlagt
torde det för varje år röra sig om belopp, som överstiga de direkta fonderingarna
och som därför måste räknas i hundratal miljoner kronor. I
de kommuner, som icke beröras av kommunsammanslagningen torde man
under denna period genomgående ha hållit utdebiteringen betydligt i överkant,
och härigenom har åstadkommits en standardhöjning, som icke har
någon motsvarighet i småkommunerna. Sistnämnda kommuner ha t. ex.
endast i undantagsfall upplagt skatteregleringsfonder. Man kan tänka sig
vilka katastrofala följder detta med nuvarande uppbördssystem kan få vid
ett försämrat konjunkturläge.
Ett av de viktiga syftena med kommunsammanslagningen har varit att
åstadkomma eu standardhöjning i fråga om olika anordningar. Genom att
verksamheten på sätt ovan framhållits mångenstädes ytterligare hopkrympts
under de gångna åren, har i småkommunerna ackumulerats en
mängd behov, som vänta på att bli tillgodosedda så snart de nya kommunerna
komma i funktion. Om nu kompensationen till de nybildade kommunerna
skulle baseras på det redovisade utdebiteringsbehovet i småkommunerna,
skulle därigenom uppstå en stor orättvisa, som i många fall skulle
drabba kommuner, som ha mycket lågt skattekrontal per invånare. Det
skulle enligt styrelsens mening vara ett allvarligt missgrepp att lägga en
sådan black om foten på de nya kommunerna.
5 Bihang till riksdagens protokoll I0j0. I samt. Nr 241.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Men också av kommunsammanslagningen icke berörda kommuner torde
i många fall få vidkännas en betydligt högre reell skattehöjning än en krona
per skattekrona, om hittillsvarande standard skall kunna upprätthållas. I
flertalet kommuner har skatteunderlaget och därmed även det utdebiterade
beloppet i raskt tempo stigit sedan 1944. Det för primärkommunerna
utdebiterade beloppet av allmän kommunalskatt utgjorde sålunda 1944 ca
827 miljoner kronor. Fram till 1948 hade detta belopp ökats med ca 50 procent
och uppgick för detta år till ca 1 264 miljoner kronor. Ökningen torde
därefter ha fortsatt. Om man nu till grundval för beräkningen av kompensationsbidraget
lägger medeltalet av de utdebiterade beloppen för åren 1944
—1950 (1945—1949), uppstår givetvis härigenom en snedvridning till kommunernas
nackdel, som gör att det blir illusoriskt att tala om att den kommunala
skattehöjningen skulle stanna vid en krona. Utredningen är på denna
viktiga punkt ofullständig.
Socialstyrelsen anser, att den föreslagna metoden skulle kunna verka uppenbart
obilligt beträffande de kommuner, som under denna period undergått
större förändringar i fråga om sin folkmängd eller ändrats till sin omfattning.
Vissa kommuner t. ex. i Stockholms närhet hade under denna
period nästan fördubblat sitt invånarantal. Då därjämte utdebiteringsbeliovet
per invånare i regel torde hava stegrats, vore det tydligt, att ett statsbidrag
uträknat på sätt kommittén föreslagit, icke kunde få den effekt på
utdebiteringsprocenten, som därmed avsetts.
Länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens
län tillstyrka i fråga om sättet för beräkning av statsbidraget den av
ledamoten i kommittén, herr Veländer, förordade metoden,
d. v. s. att det bortfallna skatteunderlaget skulle i vanlig ordning deltaga i
den kommunala repartiseringen och utdebiteringsprocenten varje år fastställas
med beaktande därav, varefter staten hade att varje år bidraga med
det belopp, som med hänsyn till beslutad utdebitering motsvarade kommunalskatten
å det bortfallna skatteunderlaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller sålunda, att majoritetsförslaget
hade den nackdelen att det, om skattetrycket sjönke, bidroge till
ytterligare nedsättning av skattetrycket och tvärtom så, att om skattetrycket
stege, det vill säga skattekronornas antal minskade, skärpningen av
skattebördan i dess helhet fölle på skattedragarna. Ett fixt belopp verkade
alltså förmånligast för kommunen, när läget eljest vore förmånligt, men
ofördelaktigast när läget vore skärpt. Dessa olägenheter undvekes med herr
Velanders förslag.
Slutligen erinrar drätselkammaren i Solna om den inverkan en förhöjd
kommunal utdebitering och ett minskat skatteunderlag kunde hava på
kommunernas underställningsfria lånerätt.
Kommitténs förslag, att statsbidrag endast skall utgå till
primärkommun, kritiseras av några remissinstanser.
Förslaget avstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län med hänsyn till risken,
att den av ortsavdragsreformen föranledda nedgången i skatteunderlaget
för landstingen och därav följande höjning av utdebiteringsprocenten
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
67
icke komme att motsvaras av en mot höjningen av landstingsskatten svarande
nedsättning av skatten till primärkommunerna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser också, att kompensation bör tillkomma
landstingen. Länsstyrelsen framhåller:
Ur de skattskyldigas synpunkt kan det måhända anses vara likgiltigt,
huruvida skattelättnaden beräknas på kommunalskatten ensamt eller på såväl
denna som på landstingsskatten. Men ur landstingens synpunkt kommer
en utebliven kompensation av skattebortfallet att i viss mån verka återhållande,
eftersom anslagskrav givetvis prövas med starkare restriktivitet
inför utsikterna till en höjning av landstingsskatten, än om utgiftsramen
passar in i det tidigare tillämpade skatteläget. Landstingens inkomstbehov
är statt i ständig stegring och kommer vid genomförandet av den fria sjukhusvården
sannolikt att ytterligare stegras. Det kan då icke vara psykologiskt
lämpligt att till en viss grad kompensera primärkommunerna för minskat
skatteunderlag och låta landstingen bära hela tungan.
Svenska landstingsförbundet framhåller, att kommitténs förslag i denna
del innebure, att landstingen finge en undantagsställning. Vad den föreslagna
reformen ekonomiskt komme att innebära för landstingen, kunde ej med
säkerhet bedömas med ledning av det föreliggande betänkandet. Kommittén
uttalade visserligen, att det kunde antagas, att intet landsting skulle behöva
höja sin utdebitering i anledning av denna reform med mer än i medeltal
50 öre. Huruvida härmed avsåges, att medeltalet av landstingsskatten
ej skulle behöva höjas med mer än 50 öre, eller om intet landsting skulle behöva
höja sin utdebitering med mer än 50 öre, vore oklart. Då antalet skattekronor
enligt 1949 års taxering uppgick till ca 113 milj., skulle, med utgångspunkt
från en genomsnittlig skattehöjning av 50 öre, landstingens skatteförlust
uppgå till mellan 50 och 60 miljoner kronor per år. Denna siffra
vore emellertid, som redan antytts, osäker, då kommitténs undersökningar
av tidsskäl ej kunnat omfatta något helt landstingsområde. Det vore därför
sannolikt, att enskilda landstingsområden kunde komma att uppvisa betydligt
större skatteförluster än kommittén räknade med. Företagna uppskattningar
gåve också vid handen, att så komme att bli förhållandet. I Norrbottens
län t. ex. skulle sålunda enligt en av landstinget företagen utredning
kommitténs förslag komma att förorsaka en höjning av landstingsskatten
med omkring 1 krona 50 öre till ca 5 kronor 50 öre per skattekrona. När
reformen nu under rådande högkonjunktur beräknades medföra sådana konsekvenser
för detta starkt konjunkturkänsliga landsting, som hade den
högsta landstingsskatten i riket, måste verkningarna bliva ytterst kännbara
för landstinget, om skatteunderlaget skulle sjunka exempelvis till 1946 års
nivå, som endast vore föga mer än hälften av den nuvarande. Landstingens
ekonomiska situation vore för närvarande god. Den starka ökningen av skatteunderlaget
hade emellertid under de senaste åren blivit allt mindre markerad
och tenderade att stagnera. Samtidigt komme landstingens verksamhet
att utökas och kräva allt större kapitalinsatser. Denna expansion sammanhängde
med att gamla arbetsuppgifter utvidgades och att nya tillkommit. Genom
beslut av statsmakterna hade landstingen under senare år fått påtaga
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
sig den ena nya uppgiften efter den andra, och förslag förclåge om en ytterligare
utökning av landstingsverksamheten, t. ex. på sinnesslövårdens och
sinnessjukvårdens område. Det vore naturligt, att de ekonomiska anspråken
på landstingen under sådana förhållanden komme att väsentligt stiga. Enbart
inom den slutna kroppssjukvården beräknades enligt föreliggande planer
en utbyggnad med ca 40 %. Anläggningskostnaderna för denna utbyggnad
kunde skattas till ca 400 miljoner kronor och de årliga driftkostnaderna
komme härigenom, om man utginge från 1948 års kostnader, att ökas med
ca 80 miljoner kronor. Även landstingens sinnessjukvård och sinnesslövård
tarvade betydande utbyggnader liksom också stora delar av den öppna vården,
såsom distriktsvården och folktandvården. Detsamma gällde även andra
verksamhetsgrenar, såsom barnhemsvård och skolväsen. Landstingsförbundet
ville framhålla, att det icke vore möjligt att av betänkandet bilda sig
en säker uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna för landstingen av
kommittéförslaget. Det erbjöde därför vissa vanskligheter att nu fixera ett
skäligt kompensationsbelopp. Landstingsförbundet inskränkte sig därför till
att — med understrykande av behovet av ett kraftigt statligt stöd till landstingen
i föreliggande läge — hemställa, att dessa måtte beredas största möjliga
kompensation för den inkomstförlust, som ett realiserande av kommitténs
förslag skulle medföra. I enlighet härmed anhölle förbundsstyrelsen
att, om proposition grundad på ortsavdragskominitténs betänkande förelädes
årets riksdag, denna proposition måtte kompletteras med principförslag,
att landstingen, i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu förordats,
skulle erhålla kompensation för den inkomstförlust, de höjda ortsavdragen
komme att medföra. Definitivt förslag till utformning av denna kompensation
borde därefter föreläggas 1951 års riksdag.
Slutligen framföras några anmärkningar av teknisk art.
Sålunda ifrågasätter riksriikenskapsverket huruvida icke förfarandet vid
uträkningen av statsbidraget skulle kunna göras enklare än kommittén föreslagit.
Riksräkenskapsverket framhåller:
Inkomstskatteförskottet kan obehindrat beräknas till produkten av det
föreliggande skatteunderlaget och den utdebitering, som skulle hava beslutats
vid oförändrade ortsavdrag. Utdebiteringen åter bör med gott resultat
kunna bestämmas till nyssnämnda antagna utdebitering, höjd med 1 krona
och eventuellt approximativt korrigerad med hänsyn till förändringar i utdebiteringsbehovet
från basårens genomsnitt till det aktuella året. I de fåtaliga
kommuner, där utdebiteringen möjligen icke skulle behöva höjas så
mycket som 1 krona, kunna särskilda överslagskalkyler göras. Statsbidraget
slutligen behöver under nu angivna förutsättningar icke bestämmas förrän
i efterhand, d. v. s. då utfallet av 1953 års taxering, den första med de nya
ortsavdragen, är klart. Med utgångspunkt från skillnaden mellan taxerade
och beskattningsbara inkomster å ena sidan enligt 1953 års taxering och
å andra sidan enligt t. ex. 1952 års taxering lär det då vara möjligt att
räkna fram statsbidraget efter de av kommittén föreslagna grunderna.
1949 års uppbördssakkunniga anföra:
Med hänsyn till de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda är det att
beklaga att en omräkning efter de nya ortsavdragen måste verkställas inom
Kungi. Maj.ts proposition nr 241
69
varje kommun av 1951 och 1952 års taxeringar. Någon tidpunkt, före vilken
detta arbete skall vara utfört, har kommittén icke angivit. Med hänsyn
till övriga på de lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifter
kan denna tidpunkt icke sättas tidigare än den 1 september.
Kommittén föreslår att omräkningen efter de nya ortsavdragen skall
verkställas i 1951 och 1952 års inkomstlängder, för vilket ändamål längderna
skola förses med särskilda kolumner. Det sistnämnda torde vara
ogörligt beträffande 1951 års taxering. Blanketterna till inkomstlängden för
nämnda år skola vara färdigtryckta i vår. Emellertid torde det böra övervägas
närmare, om arbetet härmed behöver ske i själva inkomstlängden.
Det förefaller som om de erforderliga beräkningarna skulle kunna ske på
ett enklare sätt än kommittén tänkt sig.
Enligt kommunallagarna äger kommun (kommunal samfällighet) av
statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av visst
års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande
år. Närmare bestämmelser finnas icke meddelade, om utdebiteringen
skall grundas å skatteunderlaget enligt taxeringsnämndernas
beslut eller om hänsyn jämväl skall tagas till beslut av prövningsnämnden
och i så fall intill vilken tidpunkt under taxeringsåret så bör ske.
Praxis synes härvid vara något vacklande. Beträffande utdebiteringen för
åren 1952 och 1953 bör emellertid fastslås att denna skall bestämmas på
grundval av det reducerade skatteunderlag, som med tillämpning av de nya
ortsavdragen uträknats med ledning av taxeringsnämndernas beslut vid
1951 och 1952 års taxeringar. Även vid uträknandet av statsbidragen böra
taxeringsnämndernas beslut ligga till grund i fråga om såväl det verkliga som
det reducerade skatteunderlaget vid 1951 års taxering. Omräkning av de beskattningsbara
inkomsterna enligt de nya ortsavdragen på grundval av prövningsnämndernas
ändringsbeslut torde icke böra komma i fråga.
Av betänkandet framgår ej klart hur kommittén avsett, att det genomsnittliga
behovet av skattemedel under 7-årsperioden 1944— 1950 skall framräknas.
Det bör ihågkommas alt sättet för fastställandet av den kommunala
budgeten omlagts under denna period i samband med det nya uppbördssystemet.
Emellertid torde man därvid böra utgå från bruttoutgifterna,
minskade med inkomsterna med undantag för allmän kommunalskatt.
Vid beräknandet av utdebiteringen för skattekrona före och efter omräkningen
enligt de nya ortsavdragen måste uppenbarligen också medtagas
antalet skattekronor för fastighet.
Kommittén har icke angivit den myndighet, å vilken det bör ankomma att
bestämma statsbidragen. Uppbördssakkunniga utgå dock ifrån all denna arbetsuppgift
bör ankomma å länsstyrelserna.
överståthållaråmbetet påpekar att viss oklarhet ännu syntes råda, huruvida
lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning kunde åläggas
att införa de föreslagna ortsavdragen och de däremot svarande beskattningsbara
inkomsterna i 1951 och 1952 års längder. Vidare ville överståthållarämbetet
för Stockholms vidkommande framhålla, alt staden enligt bestämmelse
i Kungl. Maj :ts kungörelse den 20 februari 1948, nr 150, med
provisoriska bestämmelser om biträde av kommunala tjänstemän vid taxeringsarbetet
i Stockholms stad ägde rätt att — i stället för att lämna biträdeshjälp
på sätt i 108 S taxeringsförordningen sägs - lämna statsverket
bidrag till kostnaderna för fullgörande av motsvarande arbetsuppgifter. Vid
1948 och 1949 års taxeringar hade allt längdföringsarbete utförts i stadens
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
egen regi och någon anledning att ifrågasätta någon ändring till kommande
år i detta hänseende förelåge icke. Tvärtom måste det anses önskvärt, att
längdföringsarbetet utfördes av samma myndighet, som handhade debiteringen.
Av praktiska skäl vore det vidare tämligen uteslutet att låta exempelvis
införandet av ortsavdrag och beskattningsbara inkomster i längderna
ombesörjas i annan ordning, överståthållarämbetet ville emellertid i detta
sammanhang anmäla att, därest Stockholms stad i anledning av det merarbete,
som kommitténs förslag medförde, skulle begagna sig av möjligheten
att lämna penningbidrag i stället för personell medverkan, ämbetets
skatteavdelning icke ägde erforderliga personalresurser eller lokalutrymmen
för att övertaga dessa arbetsuppgifter.
Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands
och Blekinge lån.
Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att man vid beräkningen
av kommunernas utdebiteringsbehov skall utgå från det genomsnittliga behovet
av skattemedel i kommunen under en sjuårsperiod, dock med frånräknande
av det högsta och det lägsta årsbeloppet. Den sjuårsperiod, till
vilken hänsyn sålunda skall tagas, anser kommittén för sin del böra bestämmas
till åren 1944—1950.
Gentemot denna metod har bl. a. invänts, att penningvärdet undergått en
försämring under åren 1944—1950, varför det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
för dessa år, i kronor räknat, måste ligga avsevärt under utdebiteringsbehovet
för vart och ett av de år, varunder provisoriet skulle komma
att gälla. Detta skulle kunna leda till att kommunerna finge nöja sig med
lägre bidrag än kommittén avsett.
Den påtalade olägenheten skulle i huvudsak elimineras, om jämförelseperioden
i stället bestämdes till tre år, vilka i tiden ligga nära det år (år
1951) då beräkning av nedgången i skatteunderlaget på grund av ortsavdragens
höjning första gången skall ske. Eftersom utdebiteringsbeslutet
under år 1950 av olika skäl icke kan läggas till grund — bl. a. skulle ett beslut
om statsbidrag kunna tänkas inverka på utdebiteringsbesluten hösten
detta år — synes perioden böra omfatta åren 1947—1949 (budgetåren 1948
—1950). Det genomsnittliga utdebiteringsbehovet dessa tre år synes giva
ett så pass rättvisande resultat, att det bör kunna läggas till grund för statsbidragets
beräkning.
Kommittén har från sina utgångspunkter beräknat statsbidraget i anledning
av ortsavdragsreformen till omkring 120 miljoner kronor. Såsom
från något håll gjorts gällande torde detta belopp vara för högt beräknat.
Med den av mig föreslagna grunden för beräkning av utdebiteringsbehovet
torde däremot kostnaderna för reformens genomförande uppgå till ungefär
det angivna beloppet. Det kan även tänkas, att den ändrade beräkningsgrunden
medför att kostnaderna för statsbidraget komma att något överstiga
nyssnämnda belopp. Detta torde emellertid komma att uppvägas genom
att statens förluster vid förskottering av skatt till kommunerna komma att
minska till följd av den nedgång i de kommunala skatterestantierna, som de
opaginerad Kontrollera mot PDF
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
höjda ortsavdragen böra medföra. Då kommittén beräknat kostnaderna till
121 miljoner kronor har kommittén nämligen icke tagit hänsyn till den
kompensation staten på denna väg erhåller för sina utgifter för ortsavdragsreformens
genomförande.
Beträffande den av herr Velander föreslagna metoden för statsbidragets
beräkning, vilken förordats av några remissinstanser, vill jag anmärka, att
det av statsfinansiella skäl torde-vara uteslutet att välja densamma. Metoden
lider för övrigt av den svagheten, att statsbidraget skulle komma att
variera från år till år, varför staten icke skulle hava möjlighet att på förhand
beräkna sina utgifter i detta hänseende.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreslås, att statsbidrag
skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen
till kommun och landsting icke skall behöva höjas med mera än högst en
krona. För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen, har kommittén
föreslagit, att statsbidrag endast skall utgå till primärkommun. Detta
innebär, att stegringen av landstingsskatten i första hand skall avräknas
på nämnda krona.
Förslaget i denna del har mött vissa erinringar. Sålunda har Svenska
landstingsförbundet med utgångspunkt från en genomsnittlig skattehöjning
av 50 öre beräknat landstingens skatteförlust på grund av den föreslagna
höjningen av ortsavdragen till mellan 50 och 60 miljoner kronor per år,
varför kompensation enligt förbundets mening borde lämnas. Vidare har
framhållits att för Norrbottens läns vidkommande skulle erfordras en höjning
av landstingsskatten med en krona 50 öre.
Enligt min mening är det lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, i
princip begränsa bidragsrätten till att endast gälla primärkommunerna.
Vad angår uppgiften att en höjning av landstingsskatten utöver en krona
skulle i visst fall bliva nödvändig, vill jag anmärka, att enligt de av kommittén
företagna utredningarna skulle en skattehöjning med en krona innefatta
en relativt god säkerhetsmarginal för skatteminskningen på grund av
ortsavdragens höjning. Skulle emellertid för något landstings vidkommande
den skattehöjning, som är direkt hänförlig till ortsavdragens höjning,
likväl komma att överstiga en krona, bör staten enligt min mening lämna
ersättning för den stegring av utdebiteringen, som överstiger eu krona.
Slutligen ha framförts vissa erinringar av teknisk art. I denna del ansluter
jag mig till den av riksräkenskapsverket uttalade meningen, att det
tekniska förfarandet troligen kan göras enklare än det av kommittén föreslagna.
Närmare anvisningar för uträkningen av statsbidraget in. in. torde
böra, sedan frågan ytterligare prövats, meddelas i administrativ ordning.
I detta sammanhang vill jag nämna, att kommittén icke berört frågan
om den inbördes ordningen mellan de föreslagna statsbidragen och de allmänna
skattcutjämningsbidragen. Här uppkommer emellertid frågan om
skatteutjämningsbidragen skola inräknas i det utdebiteringsbehov, som skall
ligga till grund för statsbidragens beräkning, eller om detta utdebiteringsbehov
skall bestämmas endast efter den faktiska utdebiteringen å de skatt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
skyldiga. De olika beräkningsmetoderna leda till avsevärt olika slutresultat
För att nå ett resultat, som överensstämmer med statsbidragets syfte, synes
enligt min mening statsbidraget böra beräknas med utgångspunkt från
bruttoutdebiteringen.
F. Jämkning i den statliga inkomstskatteskaian för fysiska personer.
Kommittén. Kommittén har med hänsyn till vad som anförts i direktiven
för 1949 års skatteutredning ansett sig böra utgå ifrån, att sådana jämkningar
skola vidtagas i de statliga inkomstskatteskalorna för fysiska personer,
att de skattskyldiga icke erhålla någon ökning av sin sammanlagda
skatt.
Remissyttrandena. Ifrågavarande spörsmål har föranlett uttalanden endast
i ett fåtal remissyttranden.
1949 års skatteutredning framhåller att utredningen på kommitténs begäran
verkställt vissa uträkningar för ändring av statsskatteskalan. Dessa
uträkningar hade haft till syfte att vid alternativen 5 och 7 (fallande avdrag)
med så liten marginal som möjligt eliminera alla ökningar av total
skatt, som skulle uppkomma vid en höjning av den kommunala utdebiteringen
från 10 till 11 kronor. Utredningen ville framhålla, att de ändrade
statsskatteskalor, som här omnämndes, avpassats uteslutande till de framräknade
skatteökningarna och utan hänsyn till hur skalorna tedde sig, om
de såges isolerade. De ändrade skalorna hade sålunda icke tjänat annat
syfte än att beräkna den kostnad för staten, som skulle uppkomma genom
att skatteökningarna enligt alternativen 5 och 7 (fallande avdrag) vid en
utdebiteringsstegring från 10 till 11 kronor kompenserades på ifrågavarande
sätt. Den statsskatteskala, som konstruerats för det nu framlagda förslaget
■—- alternativ 5 — och som beräknats medföra en nettominskning i
statlig inkomstskatt av 7,5 milj. kronor, krävde sålunda för sin användning
ytterligare jämkningar och vore tänkt att rymmas inom det förslag till jämkad
statsskatteskala, som skatteutredningen syftade till att slutligen framlägga.
Några remissinstanser anföra vissa betänkligheter och erinringar angående
den ifrågasatta jämkningen i inkomstskatteskalan.
Kammarrätten finner det vara av vikt, att en omarbetning av statsskatteskalorna
koinme till stånd i syfte att bereda kompensation åt enskilda
skattskyldiga, som för den händelse kommitténs förslag genomfördes skulle
få sin kommunalskatt höjd. Emellertid hade kammarrätten svårt att föreställa
sig, hur på denna väg full kompensation skulle kunna beredas alla
enskilda skattskyldiga. Kammarrätten syftade därvid särskilt på enskilda
skattskyldiga, bosatta å orter, tillhörande högre ortsgrupper än den mellersta
ortsgruppen, och på sådana fastighetsägare, som icke vore i stånd
att till fullo utnyttja sina ortsavdrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Liknande synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs
och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse anser en dylik revision
av inkomstskatteskalorna vara mycket svår att genomföra och icke möjlig
beträffande barnfamiljerna.
Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att den ifrågasatta revisionen av
inkomstskatteskalan vore en förutsättning av väsentlig art och måste bliva
en verklighet innan de kommunala ortsavdragen höjdes.
Socialstyrelsen kan däremot icke finna det rimligt att verkställa en just
för detta ändamål avpassad justering av skalorna för att åstadkomma en
minskning av statsskatten av så ringa omfattning som en eller annan procent
av inkomsten. Frågan syntes i stället böra beaktas i samband med den
allmänna översyn av den statliga beskattningen och dess verkningar, som
uppdragits åt 1949 års skatteutredning.
Departementschefen. Såsom 1949 års skatteutredning förutsatt, bör denna
fråga lösas i samband med den allmänna översyn av inkomstskatteskalan,
som utredningen erhållit i uppdrag att utföra.
6. Vissa särskilda frågor.
A. Hemmavarande barns hänförande till arbetspersonalen.
Gällande bestämmelser. Enligt gällande bestämmelser (punkt 6 anv. till
22 § kommunalskattelagen och punkt 11 anv. till 29 § samma lag) skall
hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och sysselsatts i föräldrarnas
jordbruk eller rörelse, anses tillhöra arbetspersonalen. Därest barnet ej
fyllt 18 år, gäller detta dock allenast under förutsättning att barnets inkomst
av arbete eller eljest är så stor, att den föranleder skatteplikt för barnet
enligt kommunalskattelagen. Hemmavarande barn under 16 år anses i intet
fall tillhöra arbetspersonalen (jfr 20 § kommunalskattelagen och dithörande
anv. punkt 2). Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för
den inkomst, det kan hava haft i avlöning eller naturaförmåner eller eljest,
varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För barn,
som icke anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även
om barnet deltagit i arbetet, varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej
heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.
Sin nuvarande lydelse erhöllo ifrågavarande bestämmelser i samband med
att åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande genom beslut av 1938 års riksdag
höjdes från 16 år till 18 år. Dessförinnan hade gällt, att hemmavarande
barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i föräldrarnas förvärvsverksamhet,
ansågs tillhöra arbetspersonalen.
Kommittén. Då barnbidragen, vilka föreslås skola ersätta barnavdragen
vid beskattningen, icke utgå till barn över 16 år, torde några bärande skäl
opaginerad Kontrollera mot PDF
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
för att behandla hemmavarande barn som fyllt 16 år och som sysselsatts i
föräldrarnas jordbruk eller rörelse olika, beroende på om de uppnått 18
års ålder eller ej, icke längre föreligga. Möjligen skulle man kunna göra
den invändningen mot slopandet av 18-årsgränsen, att den omständigheten,
att familjer med barn i åldern 16—18 år gått förlustig rätten till barnavdrag
utan att erhålla ersättning i form av barnbidrag icke bör föranleda att
föräldrar, som sysselsätta sina barn i eget jordbruk eller rörelse, skola erhålla
en förmån, som icke kan givas åt andra familjer med barn i denna
ålder. Det synes emellertid föga rationellt att i skattelagarna bibehålla en
gränsdragning för rätten att hänföra hemmavarande barn till arbetspersonalen,
som egentligen icke kan sakligt motiveras. Kommittén anser sig
fördenskull böra föreslå, att den nuvarande 18-årsgränsen borttages.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser, vilka uttalat sig beträffande
den ifrågasatta sänkningen av åldersgränsen, lämnas förslaget utan erinran
av kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och
Bohus samt Örebro län.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund ställa sig tveksamma till förslaget med hänsyn till de större
möjligheter, som därigenom skulle öppnas för jordbrukare och rörelseidkare
att fördela inkomsten på familjemedlemmarna.
Av samma skäl avstyrka länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands och
Norrbottens län att någon ändring i ifrågavarande bestämmelser vidtages.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att länsstyrelsen visserligen
kunde iörstå de skäl, som legat till grund för de sakkunnigas förslag
i denna del, men ansåge sig med stöd av vunnen erfarenhet böra framhålla,
att bestämmelsernas slopande i ett betydande antal fall komme att föranleda
till en av förhållandena eljest icke betingad uppdelning av fastigheters, respektive
rörelsers intäkter på familjemedlemmarna i syfte att helt undgå
eller i varje fall till ett minimum nedbringa skatteuttag från familjemedlemmarna.
Länsstyrelsen ansåge sig därför icke kunna ansluta sig till förslaget
i denna del. Om det skulle förhålla sig så att man, därest rätten till
iamiljeavdrag för barn skulle upphöra, till äventyrs ansåge, att den hittills
gällande övre åldersgränsen, 18 år, skulle sakna anknytning till eljest gällande
lagstiftning, torde man i förevarande avseende mycket väl kunna bestämma
sagda övre gräns till myndighetsåldern, 21 år.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
I de ortsgrupper, som finnas inom Östergötlands län, nämligen ortsgrupperna
II och III, skall ortsavdraget för ogift person uppgå till respektive
1 230 och 1 290 kronor. Följden blir, att jordbrukare eller rörelseidkare kan
tillgodogöra sig ett avdrag, som uppgår till ortsavdraget för barnet, utan att
desamma åsättes taxering. Detta kan visserligen inträffa även enligt nu gällande
bestämmelser, men då ortsavdragen äro relativt låga, har förhållandet
icke så stor betydelse. Då enligt de sakkunnigas förslag ortsavdragen väsentligen
höjts, förtjänar det påpekade förhållandet större uppmärksamhet.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida icke med avseende å det särskilda
förhållande, som råder mellan föräldrar såsom arbetsgivare och barn såsom
arbetstagare, en omarbetning av förslaget i denna del vore befogad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att de nuvarande bestämmelserna
varit taxeringsmyndigheterna till stor nytta, då det gällt att avgränsa
den verkliga arbetspersonalen i jordbruk och skogsbruk. Om dessa bestämmelser
upphävdes, torde betydande svårigheter i fråga om berörda avgränsning
uppstå för taxeringsmyndigheterna. Man torde sålunda böra räkna
med, att de skattskyldiga för ernående av skattelättnad komme att utnyttja
möjligheten att till arbetspersonal hänföra även barn mellan 16 och 18 år,
varvid samtidigt barnets inkomst så bestämdes, att barnet icke komme att
beskattas. Länsstyrelsen hade särskilt då det gällt skogsarbete förmärkt
en sådan tendens till uppdelning av arbetsinkomst.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Beträffande barn mellan 16 och 18 år uppstår vid den praktiska tillämpningen
alltid svårighet att avgöra, om barnet verkligen utfört sådant arbete,
att löneavdrag är motiverat, eller huruvida i själva verket fråga är om försörj
ningsbidrag. Därest ett barn i åldern 16—18 ar under året icke haft
inkomst (inklusive naturaförmåner) till belopp av minst 600 kronor, torde
arbetsinsatsen knappast ha varit sådan, att barnet kan hänföras till arbetspersonal
i egentlig mening. Avdrag borde då ej heller medgivas. Å andra
sidan måste erkännas, att vid höjda ortsavdrag denna fråga icke får i beskattningshänseende
samma betydelse som förut, då barnen vid så låg inkomst
som 600 kronor ändock bli skattefria. För erhållande av erforderlig
beskattningseffekt måste i så fall 600-kronorsgränsen höjas.
Departementschefen. De skäl, som kommittén anfört, tala i och för sig''
för en ändring av ifrågavarande bestämmelser på sätt kommittén föreslagit.
Å andra sidan tala praktiska skäl för att nuvarande bestämmelser skola
bibehållas oförändrade. Vid bifall till kommitténs förslag skulle nämligen
jordbrukare och rörelseidkare med barn mellan 16 och 18 år beredas ökade
möjligheter att överföra viss del av inkomsten å barnet med påföljd att inkomsten
bleve skattefri, överföres ett belopp, motsvarande fullt ortsavdrag
enligt de föreslagna reglerna, torde taxeringsnämnderna visserligen hava
möjlighet att inskrida i de fall, då barnet i själva verket icke fullgjort arbete
som motiverar en så pass hög lön. Men om fadern överför allenast ett belopp
ä t. ex. 500 kronor, torde det vara omöjligt för taxeringsnämnden att vederlägga
faderns påstående att barnet biträtt i jordbruket eller rörelsen åtminstone
så pass att den lämnade ersättningen vore skälig. För att icke
utöka möjligheterna till obehörig fördelning av inkomsten å familjemedlemmar
vill jag därför, i överensstämmelse med den mening som uttalats
av bl. a. taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, förorda att gällande
bestämmelser i denna del bibehållas oförändrade.
B. Folkpensionärernas beskattning.
Inledning. Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1946 (nr 4.11) om folkpensionering,
vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga
pensionsförmånernas storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna
tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Det stod däi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
vid klart, att detta syfte icke skulle uppnås, därest pensionsförmånerna bleve
föremål för en mera kännbar beskattning. Av verkställda undersökningar
framgick att — på grund av vid inkomsttaxeringen gällande ortsavdrag och
den beskattningsnämnderna tillagda rätten att medge extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga — någon beskattning eller nämnvärd sådan av pensionsförmånerna
för berörda grupp av folkpensionärer icke ifrågakomme vid taxeringen
till statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
skulle däremot föranledas en viss, icke obetydlig beskattning.
Enligt 50 § 2 mom. femte stycket kommunalskattelagen och anvisningar
därtill skall skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension eller av änke-(änklings-)bidrag enligt lagen om bidrag
till ankor och änklingar med barn, anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,
som berättigar till extra avdrag. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan
inkomst än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, men pensionen
eller bidraget likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den
skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna
jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änkeeller
änklingsbidraget icke uppgår till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten bör avdrag medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranledde.
Med hänsyn till de högre ortsavdragen har behov av dylika särbestämmelser
icke ansetts erforderliga för statsbeskattningens vidkommande.
Rörande de olika pensionsförmånernas storlek må här erinras om följande.
Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg,
800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Dessa förmåner
utgå oberoende av inkomst och förmögenhet.
Invalidpension utgöres av grundpension å 200 kronor om året oberoende
av inkomst och förmögenhet och av tilläggspension å högst 600 kronor om
året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift pensionsberättigad.
Tilläggspensionen är i sin helhet inkomstprövad. Den höjes med en
tredjedel för gift person, vars make icke är pensionsberättigad och ej erhåller
hustrutillägg.
Sjukbidrag överensstämmer till storlek m. in. med invalidpensionen.
Änkepension, i sin helhet inkomstprövad, utgör högst 600 kronor om året.
Till nu angivna huvudformer av folkpension kunna komma vissa tillägg,
vilka jämväl äro att anse såsom folkpension. Sådana tillägg äro bostadstillägg,
särskilda bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg.
Riket har med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna indelats i fem
bostadskostnadsgrupper (se SFS 1947:222).
De bostadstillägg, som högst kunna ifrågakomma, äro följande:
Bostadskostnadsgrupp
.... I II III IV V
Gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 0 100 200 300 400
Annan pensionsberättigad ...................... 0 150 300 450 600
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
Bostadstillägget är i sin helhet inkomstprövat.
Särskilt bostadstillägg utgår i kommun, som så beslutar. Kommunen fastställer
själv grunder för detta bidrag.
Hustrutillägg utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till
samma belopp som hustrun skulle hava erhållit i form av sådana förmåner,
därest hon varit berättigad till invalidpension. Detta tillägg utgår till pensionsberättigad
gift mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta
minst 5 år. Hustrutillägget är inkomstprövat.
Blindtillägg utgår i förekommande fall med 700 kronor om året. Förmånen
är ej inkomstprövad.
Slutligen må påpekas att särskilda dgrtidstillägg utgått under 1948 och
1949 med belopp utgörande
30 kronor för änkepensionsberättigad och för den som uppbär hustrutilllägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg, samt
50 kronor för annan pensionsberättigad.
Kommittén. De särskilda bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
med dithörande anvisningar om skattelindring för folkpensionärer
vore närmast betingade därav, att de kommunala ortsavdragen vore så låga,
att även sådana folkpensionärer, vilka helt eller till huvudsaklig del vore
beroende av folkpensionen för sin försörjning, bleve underkastade en icke
obetydlig beskattning till kommunal inkomstskatt. I proposition nr 224/1948
uttalades också, att därest de kommunala ortsavdragen bleve föremål för
en allmän höjning, kunde lagstiftningen bliva onödig.
De av kommittén föreslagna ortsavdragen komme icke, om de genomfördes,
att göra den särskilda lagstiftningen om skattelindring för folkpensionärerna
onödig. Den av kommittén förordade höjningen av avdragen
ehuru i och för sig betydande — vore nämligen icke tillräcklig för att från
kommunal beskattning undantaga sådana folkpensionärer, som helt eller
till huvudsaklig del vore beroende av folkpensionen för sin försörjning. Såsom
exempel kunde nämnas att en ogift ålderspensionär i Stockholm utan
annan inkomst än folkpensionen uppbure statliga pensionsförmåner med
1 650 kronor och — vid normala hyreskostnader — särskilt bostadstillägg
med 580 kronor eller alltså sammanlagt 2 230 kronor. Det av kommittén
föreslagna ortsavdraget uppginge till 1 400 kronor. För makar, som båda
vore ålderspensionärer, uppginge under motsvarande förhållanden de statliga
pensionsförmånerna till 2 480 kronor och det särskilda bostadstillägget
till 900 kronor eller sammanlagt 3 380 kronor. Det av kommittén föreslagna
ortsavdraget uppginge till 2 000 kronor.
Den differens mellan uppburen pension och ortsavdrag, som sålunda alltjämt
komme att förefinnas, nödvändiggjorde enligt kommitténs mening ett
bibehållande av den lagstiftning rörande folkpensionärernas beskattning,
som antogs av 1948 års riksdag. Kommittén ville emellertid framhålla, att en
höjning av de kommunala ortsavdragen till de av kommittén föreslagna be
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
loppen konnne att i väsentlig man försvaga de invändningar, som från skilda
håll riktades mot denna lagstiftning vid dess tillkomst. Sålunda kunde
nämnas att de föreslagna ortsavdragen helt täckte de belopp med vilka den
allmänna ålderspensionen utginge. Då statligt bostadstillägg icke utginge
i bostadskostnadsgrupp I, inom vilken grupp återfunnes kommuner, som ur
skattesynpunkt tillhörde ortsgrupp I—III, innebure detta att ålderspensionärerna
inom dessa ortsgrupper genom ortsavdragen fritoges från kommunal
beskattning för den statliga pensionen. Antalet fall, där särskilt avdrag
utöver ortsavdraget måste medgivas, torde alltså komma att väsentligt
minska vid ett genomförande av kommitténs förslag.
Vid diskussionerna inom kommittén rörande de problem, som sammanhängde
med folkpensionärernas ställning i beskattningshänseende, hade inom
kommittén ifrågasatts, huruvida icke efter en höjning av de kommunala
ortsavdragen lagstiftningen rörande skattelindring för folkpensionärerna
kunde utformas efter andra linjer, än de som följdes 1948. Såsom förut anmärkts
skulle ortsavdragen efter en höjning till de av kommittén föreslagna
beloppen komma att täcka den icke inkomstprövade delen av den allmänna
folkpensionen. Det extra avdraget komme således framdeles att medgivas
för att från beskattning undantaga inkomstprövade pensionsförmåner i den
mån sådana av den skattskyldige åtnjötes. Det låge då nära till hands att
i stället undantaga dylika förmåner från skatteplikt. Då de inkomstprövade
förmånerna minskades vid stigande inkomst, skulle även skattebefrielsen
successivt minska. Därigenom -skulle man komma ifrån de taxeringstekniska
olägenheter, som det nuvarande systemet medförde. Kommittén hade
dock icke ansett sig böra framlägga ett direkt förslag i denna fråga med hänsyn
därtill att 1946 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om utredning
angående socialförmånernas skatterättsliga natur och om åvägabringande
av en samordning mellan lagstiftningen å socialvårdens område
och skattelagstiftningen. Skulle Kungl. Maj :t likväl finna att de särskilda
bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärer på grund av sin svårtillämplighet
borde upphävas, ville kommittén förorda en omprövning av
det förslag för vilket här nu redogjorts.
Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser, som uttalat sig i denna
fråga, hava framhållit de stora praktiska svårigheter de särskilda bestämmelserna
om skattelindring för folkpensionärer innebure.
Några remissinstanser uttala sig för att inkomstprövade folkpensioner skola
undantagas från skatteplikt, bl. a. av det skälet att man därigenom skulle
undgå de besvärligheter de särskilda bestämmelserna om skattelindring vållade.
Dylika synpunkter anföras av överståihållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län.
1949 års uppbördssakkunniga hänvisa till att de sakkunniga i sitt första
betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU
1950: 7) undantagit dessa förmåner från preliminär A-skatt, enär folkpensionärer
med dylika förmåner regelmässigt borde vid den årliga taxeringen
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
kunna påräkna så stort avdrag för nedsatt skatteförmåga, att någon slutlig
skatt icke borde komma i fråga. Med nuvarande svårtillämpade bestämmelser
om skattelindring för folkpensionärer kunde man emellertid icke bortse
från att ifrågavarande skattskyldiga i åtskilliga fall komrne alt påföras beskattningsbar
inkomst och på grund därav slutlig skatt. Dylika situationer
skulle kunna undvikas, om de pensionsförmåner, varom här vore fråga,
undantoges från skatteplikt. Uppbördssakkunniga skulle ur denna synpunkt
med tillfredsställelse ha sett, att förslag härom kunnat framläggas utan
avvaktan på den av 1946 års riksdag begärda utredningen angående socialförmånernas
skatterättsliga natur m. m.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig emot att helt fritaga
inkomstprövade folkpensioner från beskattning, eftersom detta skulle leda
till att skatten i vissa inkomstlägen ökades vid ökad sidoinkomst, ehuru den
totala inkomsten bleve oförändrad. Den enklaste lösningen vore enligt länsstyrelsens
mening att i samband med ortsavdragens höjning ändra villkoren
för folkpensionärernas beskattning så, att särskild skattelindring skulle få
givas åt dessa efter beskattningsnämnds fria bedömande men i allmänhet endast
vid ganska låg sidoinkomst.
Några remissinstanser hava — utan att taga ställning till frågan om skattefrihet
för inkomstprövade folkpensioner — uttalat sig angående nuvarande
särskilda bestämmelser om skattelindring för folkpensionärer och därvid
uttryckt önskemål om att dessa bestämmelser snarast borde upphävas eller
ändras.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Västerbottens län:
Som ett resultat av de fortfarande för låga ortsavdragen har kommittén
föreslagit ett bibehållande av bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärerna.
Länsstyrelsen kan icke annat än beklaga att kommittén ansett
sig böra framlägga förslag om bibehållande av en bestämmelse, som är
praktiskt omöjlig. Länsstyrelsen skulle vilja förorda att åtminstone anvisningarna
till 50 § kommunalskattelagen upphävdes. Bestämmelserna i 50 §
2 mom. 3 st. andra punkten skulle få tillräcklig effekt utan berörda anvisningar
och skulle ge möjlighet till en smidigare anpassning efter förhållandena
i det enskilda fallet, om taxeringsmyndigheterna icke vore bundna av
anvisningarna till berörda bestämmelse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att denna undantagslagstiftning snarast
borde upphävas och skattelindring till folkpensionärer tillgodoses på
annat tillfredsställande sätt.
Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att
något vidga tillämplighetsområdet för extra avdraget. De sedan ett par år
tillbaka gällande avdragsbestämmelserna för beredande av skattelindring för
folkpensionärer hade vid den praktiska tillämpningen icke varit över lag
lyckade. De hade föranlett en tabellmässig beräkning av avdragen, varvid
taxeringsnämnderna ansett sig väl mycket bundna av schablonavdrag. Detta
hade föranlett, att skattelättnaden icke alltid träffat de mest ömmande fallen
tillräckligt effektivt. Sedan kvarstående skatt påförts vederbörande, hade
prövningsnämnden i rätt stor utsträckning fått bevilja ytterligare skattelindring
i form av förhöjt extra avdrag. Då emellertid icke alla fall, där eu
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
omprövning vore befogad, komme under prövningsnämndens bedömande,
bleve resultatet lätt en viss ojämnhet i skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga.
Det syntes därför lämpligt, om de allmänna förutsättningarna för
rätten att medgiva extra skattefria avdrag kunde något utbyggas. Om så
skedde, torde de nu gällande generella bestämmelserna om skattefrihet för
folkpensionärer vid den kommunala taxeringen kunna utgå.
Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län anföra liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot icke frågan om upphävande
av de ifrågavarande bestämmelserna vara av brådskande natur, eftersom
socialförmånernas skatterättsliga natur torde komma att bliva föremål
för utredning samt anvisningar för bedömande av extra avdrag åt folkpensionärer
torde hava lämnats taxeringsnämnderna inom varje län.
Departementschefen. Starka sociala skäl tala för att inkomstprövade folkpensioner
undantagas från beskattning. Det torde nämligen ligga i sakens
natur, att skatteförmågan hos personer, vilka komma i åtnjutande av inkomstprövade
folkpensioner, i allmänhet är ringa eller helt obefintlig.
Om skattefrihet för de inkomstprövade folkpensionerna infördes, torde
de särskilda bestämmelserna om skattelindring för folkpensionärerna kunna
upphävas. Därigenom skulle vinnas en viss lättnad i taxeringsarbetet.
Vidare skulle en lättnad vinnas för de lokala skattemyndigheterna, därest
den stora grupp av skattskyldiga, som folkpensionärerna utgöra, icke vidare
behövde hänvända sig till skattemyndigheterna med ansökningar om befrielse
från löneavdrag.
Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag om skattefrihet för
inkomstprövade folkpensioner. Jag anser dock så goda skäl tala för en reform
i sådan riktning, att en omprövning av hithörande bestämmelser bör
vidtagas utan avvaktan å en allmän översyn av socialförmånernas skatterättsliga
natur in. m. Jag utgår från att denna omprövning skall kunna ske
inom sådan tid, att ändrade bestämmelser i ämnet skola kunna träda i kraft
samtidigt med ortsavdragsreformens ikraftträdande.
C. Inkomstgränsen för deklarationsplikt och skatteplikt.
Gällande bestämmelser. För kommunalbeskattningens del gäller i detta
hänseende att fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade
taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, icke skall upptagas till
beskattning för sådan inkomst. I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal
inkomstskatt för fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, i hemortskommunen, då den beräknade
beskattningsbara inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i
annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst
100 kronor. Vid den statliga beskattningen gälla beträffande skattepliktsgränsen
bestämmelser, som helt överensstämma med de för kommunal beskattning
i hemortskommunen angivna. Anmärkas må även att taxeringsför
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
81
ordningens regler om deklarationsplikten nära ansluta sig till vad som gäller
för skattepliktens inträdande (51 § kommunalskattelagen, 9 § 5 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt och 26 § 1 mom. taxeringsförordningen).
Kommittén. Kommittén framhåller, att även om vissa erinringar kunde
riktas mot utformningen av de nuvarande skattepliktsreglerna hade kommittén
likväl icke ansett sig böra för kommunalbeskattningens del föreslå
någon ändring härutinnan. Den överensstämmelse, som för närvarande förefunnes
mellan stats- och kommunalbeskattningen på detta område, borde
nämligen enligt kommitténs mening såvitt möjligt bibehållas även i fortsättningen
och en revision av hithörande bestämmelser sålunda icke begränsas
till att avse endast den kommunala beskattningen.
Remissyttrandena. Ett antal remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke
i samband med en höjning av ortsavdragen inkomstgränsen för deklarationsskyldighet
och skattskyldighet borde höjas.
Socialstyrelsen anser, att denna inkomstgräns lämpligen bör kunna bestämmas
till 1 200 kronor. Det syntes nämligen, om ortsavdragen höjdes
i enlighet med kommitténs förslag, vara meningslöst att infordra deklarationer
och verkställa taxering av inkomsttagare med inkomster mellan 600
och 1 200 kronor. Det skulle enligt senaste uppgifter röra sig om cirka
200 000 inkomsttagare.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har inom tre fögderier i länet gjort en undersökning
angående antalet fysiska personer med till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst mellan 600 och 1 190 kronor, varvid framkommit, att av i
inkomstlängderna för dessa fögderier upptagna 49 800 skattskyldiga omkring
3 600 eller 1,2 % hade taxerad inkomst mellan angivna gränser. Det
syntes därför böra övervägas, huruvida icke minimigränsen för införande i
inkomstlängd av »nolltaxeringar», varom här vore fråga, borde höjas till åtminstone
1 200 kronor, varigenom skulle vinnas en önskvärd reducering av
inkomstlängdernas omfattning. Enda följden av en sådan ändring skulle
bliva att pensionsavgifter för personer, vilkas taxerade inkomst icke uppginge
till sådan förhöjd gräns, finge beräknas efter ändrade grunder.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anlägger liknande synpunkter på spörsmålet.
Länsstyrelsen anför:
Fastställande av taxerad inkomst för skattskyldiga med lägre taxerad inkomst
än den som med minst 10 kr. överstiger ortsavdraget i respektive ortsgrupper
har icke annan betydelse än för bestämmandet av folkpensionsavgiftens
storlek. Då folkpensionsavgift utgår med 1 % av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, dock lägst 6 kr. (för äkta makar lägst 6 kr.
för vardera), kan fastställandet av taxering i nu ifrågavarande inkomstskikt
icke ha annan reell betydelse för den enskilde än att folkpensionsavgiften
kan ökas från 6 kr. till It kr. för ogift person. Det måste enligt länsstyrelsens
förmenande anses som ett slöseri med såväl den enskildes som beskattningsnämndernas
och uppbördsmyndigheternas tid och arbetskraft, att för
fastställande av huruvida en avgift skall utgå med 6 — 7 — 8 — 9 — 10 —
11 eller 12 kr. igångsätta ett så omständligt och dyrbart förfarande som deklarations-
och taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, att
(5 lliliang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. Nr 241.
82
Kunyl. Maj:ts proposition nr 241.
taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet för fysisk person att
avgiva allmän självdeklaration ändras på det sätt, att deklarationsskyldighet
inträder först vid en inkomst av 1 200 kr. Då det icke bör överlåtas till
den skattskyldige att bedöma huruvida han är deklarationsskyldig eller icke,
bör emellertid, i motsats mot vad nu gäller, deklarationsplikten anknyta till
den sammanlagda bruttoinkomsten. I fråga om inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet, rörelse samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
genom icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom är en
mera noggrann prövning av såväl deklarerade intäkter som yrkade avdrag
nödvändig, varför beträffande sådana skattskyldiga, som under beskattningsåret
haft inkomst av nyssnämnd art, deklarationsplikt — liksom för
juridiska personer — synes böra anknytas till förekomsten av sådan förvärvskälla.
För allmänheten måste ett bibehållande av deklarationsskyldighet och
taxering i fall, då man redan från början kan utgå ifrån att förfarandet icke
kommer att resultera i någon påföring av skatt, te sig som trakasseri. Genom
en ändring av reglerna om deklarationsskyldighet, sådan som nu föreslagits,
skulle ock vinnas viss lättnad i taxeringsnämndernas arbetsbörda.
Det har icke varit möjligt för länsstyrelsen att verkställa en mera omfattande
beräkning av huru stort bortfall av folkpensionsavgifter som skulle
bliva en följd av underlåten taxering i dessa fall.
En »provtaxering» med ledning av 1948 års inkomstlängder i detta avseende
av de två landskommuner i länet, beträffande vilka kommittén verkställt
provtaxering, nämligen Skultuna och Romfartuna, har givit vid handen,
att bortfallet skulle stanna vid resp. 98 kr. och 119 kr., med ett medeltal
för båda kommunerna tillsammans av 3 kr. 10 öre per person, som berördes
av den ifrågasatta reformen. Då hela summan påförd folkpensionsavgift
— efter avkortningar — i dessa kommuner var resp. 36 663 kr. och
15 114 kr., stannar bortfallet vid 0,27 %, resp. 0,79 % eller i medeltal 0,42 %.
Folkmängden i dessa kommuner var den 1 januari 1948 2 182 personer i
Skultuna och 1 058 personer i Romfartuna, och summa sammanräknad nettoinkomst
och summa taxerat belopp uppgick till 4 577 060 kr. resp. 4 247 050
kr. i Skultuna och 1 753 800 kr. resp. 1 685 400 kr. i Romfartuna, fördelat på
1 046 skattskyldiga personer i Skultuna och 486 personer i Romfartuna med
sammanräknad nettoinkomst av över 600 kr., varvid samtaxerade äkta makar
räknats som en skattskyldig.
Skulle det visa sig, att bortfallet blir av större betydelse, torde möjlighet
icke saknas att ordna fastställandet och uppbörden av folkpensionen på ett
smidigare sätt än det nu gällande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar i detta sammanhang, att en stor
del av pensionsavgifterna i storleksgruppen 6—10 kronor icke betalas eller
kunna indrivas.
Även 1949 års uppbördssakkunniga samt länsstyrelserna i Kristianstads,
Hallands och Kopparbergs län framhålla att en höjning av inkomstgränsen
för deklarationsplikt och skatteplikt bör tagas under omprövning.
Departementschefen. En höjning av ortsavdragen aktualiserar frågan om
en höjning av inkomstgränserna för deklarationsplikt och skatteplikt. Jag
är emellertid icke beredd att utan ytterligare undersökningar föreslå några
ändringar i hithörande bestämmelser. Jag har vid detta ståndpunktstagande
beaktat bl. a. att en höjning av deklarationspliktsgränsen torde förutsätta
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
en ändring av bestämmelserna för beräkning av avgifterna till den allmänna
folkpensioneringen i fråga om de inkomstlägen, som skulle komma att ligga
under inkomstgränsen för deklarationsplikt.
Sedan frågan blivit ytterligare beredd, torde jag få ånyo anmäla densamsa.
Jag förutsätter att proposition i ämnet skall kunna framläggas till nästa
års riksdag.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till
1) lag om ändring i kommunalskattelagcn den 28 september
1928 (nr 370),
2) förordning angående ändrad Igdelse av 3 § och 8 §
3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt,
3) förordning om ändrad Igdelse av 78 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels ock godkänna i det föregående angivna grunder för
utbetalande av statsbidrag till kommuner och, i förekommande
fall till landsting.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
84
Kungi. Maj.ts proposition nr 241.
Bihang.
Ortsavdragskommitténs förslag.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 20 §, 48 § 2 och 3 inom., 49 §, 50 § 2 mom., 69 §
och 70 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 20 § 2., 22 § 6., 48 §, 49 § 1., 51 § och 62 § samma lag1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
20 §.
Vid beräkningen---och bibehållande.
Avdrag må icke ske för:
den skattskyldiges----eller uppfostran;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv, andre maken eller hemmavarande barn under 16 år;
ränta å---till kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.)
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten
åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
belopp som i föregående stycke sägs.
Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor,
i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV
1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.
3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommu
1
Aen?st,? 1>''delse av 20 §. 48 § 2 mom. och 69 § se 1938:368, av 70 § 1 mom. se 1945: 897,
av 50 § 2 mom. se 1948:308, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till
22 § 6. och anvisningarna till 48 § 4. se 1938:368 samt av anvisningarna till 20 § 2. och anvisningarna
till 48 § 1. se 1945:897.
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
nalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, varunder
han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna i
2 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, avrundas
nedåt till jämna tiotal kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här
1 riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende
av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet
inträffade, tillerkännas kommunalt ortsavdrag med högst samma belopp,
som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande levt.
(So vidare anvisningarna.)
50 §.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres i hemortskommunen den
beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt
ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst
2 000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till
annat föranleda — anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom ovan
förmäles.
Vad härefter---beskattningsbar inkomst.
69 §.
Å svensk----kommunalt ändamål.
Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru
samt barn under 16 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos
honom.
(Se vidare anvisningarna.)
70 §.
1 mom. Person, som---stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år
och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
Anvisningar
till 20 §.
2. Frågan om —--taxeringsåret (se 65 §).
till 22 §.
6. Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras själv för den inkomst
det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För barn, som icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
anses tillhöra arbetspersonalen, får intet dylikt avdrag göras, även om barnet
deltagit i arbetet, varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej heller
skall upptagas såsom inkomst för barnet.
till 48 §.
1. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som bär i
riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en person varit
gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, efter det förhållande
som rått under större delen av beskattningsåret, och bedömes
frågan, huruvida rätt till allmänt barnbidrag förelegat, efter förhållandena
den 1 november året näst före taxeringsåret. Rätt till allmänt barnbidrag anses
föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt
till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Med barn
avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan, huruvida
skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått
under större delen av beskattningsåret.
2. Till ledning---följande exempel:
En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under tiden
den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda dag ingå1
lian den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året. Vid
taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 X 1 840
= 460 kronor, vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda belopp. ’
till 49 §.
1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på gjrund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne, därest han fortfarande
levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden mellan beskattningsårets
ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall avdrag medgivas dels
för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets
utgång och för den sammanlagda tiden beräknas i enlighet
med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.
Avdrag, varom---— ägt rum.
till 51 §.
Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hänsyn
till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skattskyldig,
som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder ej
åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av äret
i samma kommun haft en beräknad taxerad inkomst, som icke uppgår till
600 kronor, upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i
fråga. Har han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han
varit i riket bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av
året, då han bott utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst
till belopp av 1 000 kronor, utgör den skattskyldiges hela beräknade
taxerade inkomst i nämnda kommun 1 500 kronor och föreligger alltså
skatteplikt för honom, därest icke honom tillkommande ortsavdrag skulle
uppgå till sistnämnda belopp.
till 62 §.
Till ledning---följande exempel:
En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
87
beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 770 kronor. År 1954 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i
det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.
Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda
lagrum år 1953 rätteligen bort vara 1 570 kronor, och till eftertaxering
år 1954 skall upptagas ett belopp av 1 570 — 770 = 800 kronor. Detta
belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst,
som kan i vanlig ordning fastställas — i 1954 års taxeringslängd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 3 §, 8 § 3 inom., 17 § samt 18 § 1 mom. förordningen
den 20 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
3 §.
Bestämmelserna i---statlig inkomstskatt.
I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning
meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen till statlig inkomstskatt, skola likaledes
anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till
efterrättelse.
8 §.
3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.
17 §.
Å svensk--- — bosatt person.
Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 10 år,
därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.
18 §.
1 mom. Person, som---stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 10 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
05C -
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr. 241.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 17 § och 18 § förordningen den 26 juli 1947 om
statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
17 §.
Å svensk —--bosatt person.
Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 16 år,
därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.
18 §.
Person, som---stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och
enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 78 § taxeringsförordningen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26 §.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga —--taxeras därför.
Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i fråga
om svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning
hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
så ock i fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest
de varit svenska medborgare och bott hos honom, så anses, som om de varit
1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. och 78 § se 1947: 578.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
bosatta här i riket. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock
sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest de
bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen
av vad i första stycket under 2) b) är stadgat icke hava varit
här i riket bosatta.
Avlider skattskyldig---den avlidne.
78 §.
Taxeringsnämndens ordförande---vederbörande taxeringsnämnds
ord
förande; .
g) att även i andra fall än under e) och f) här ovan sags, därest under
taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse
för taxering i annat distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse därom;
h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen
och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet;
i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och, i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver, dess längder; samt o
k) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att asatta skattskyldig
taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan
ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt
i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller
då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är for utrednings
vinnande behövligt.
Det åligger---nämnden kunna lämnas.
På begäran---ordföranden kunna lämnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
7 Bihang till riksdagens protokoll 1050. t samt. Nr ML
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1950:324 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående tjänsteoch familjepensionering för statsråd. a1 i texten
- SU 1950:186 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370, m. m., i vad proposition a1 i texten
- BevU 1950:57 Betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten