Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
1950-09-29 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:252, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
1
Nr 252.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring; given Drottningholms slott den
13 oktober 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Propositionens innehåll.
I propositionen förordas anstånd med ikraftträdande av lagen om allmän
sjukförsäkring till tidpunkt, som framdeles bestämmes av Konungen med
riksdagen. 1
1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 252.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 252.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 §
samt 115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1, skall
gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar. 1
1 Senaste lydelse av 111 § och 115—124 §§ se SFS 1948: 733.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 29
september 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Daniel
son,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne,
Andersson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående förnyat
uppskov med ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring samt anför.
När lagen om allmän sjukförsäkring, som utfärdats den 3 januari 1947
(nr 1), antogs vid 1946 års höstriksdag, bestämdes tidpunkten för lagstiftningens
genomförande till den 1 juli 1950. Senare visade det sig nödvändigt
att framflytta tiden för lagens ikraftträdande, varför genom lag den
17 december 1948 (nr 733) förordnades om uppskov med ikraftträdandet
till den 1 juli 1951.
Vid behandlingen innevarande riksdags vårsession av andra lagutskottets
utlåtande nr 26 i anledning av väckt motion om visst tillägg till 32 §
första stycket i gällande förordning om erkända sjukkassor tillkännagav
statsministern i en i riksdagens båda kamrar avgiven deklaration — återgiven
i första kammarens protokoll den 19 april, nr 13, och andra kammarens
protokoll den 20 april, nr 13, — att det ur statsfinansiell synpunkt
icke syntes vara möjligt att låta sjukförsäkringslagen träda i kraft den
1 juli 1951 samt att spörsmålet om förnyat anstånd med lagens ikraftträdande
skulle upptagas i proposition till årets riksdag.
I anslutning till vad statsministern sålunda uttalat får jag nu anmäla
detta ärende; och anhåller jag att först få redogöra för huvuddragen av den
år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen.
1946 års sjukförsäkringsreform.
Imagen om allmän sjukförsäkring.
Den försäkring, som grundas på lagen om allmän sjukförsäkring och
som avses omfatta praktiskt laget hela vårt lands befolkning, består av två
olika grenar, nämligen en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring.
Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
Såsom närmare framgår av lagens 15—20 §§ innebär den obligatoriska
sjuk vårdsförsäkringen, att de allmänna sj ukkassorna
— d. v. s. de organ som skola handhava den nya sjukförsäkringen — i
stort sett komma att ersätta dels % av den försäkrades läkarkostnader,
vilka dock ej få beräknas till högre belopp än som upptagits i en av Kungl.
Maj :t fastställd läkartaxa, dels % av eller i vissa fall hela kostnaden för
vederbörandes resor till och från läkaren, i den mån denna kostnad överstiger
3 kronor, och dels kostnaden för den försäkrades resor för intagning
å sjukvårdsanstalt och återresa därifrån, i fråga om återresan dock endast
i den mån kostnaden därför överstiger 3 kronor. Den frivilliga sjukvårdsför
säkringen öppnar, enligt vad i 48 g stadgas, möjlighet
att komplettera vad den obligatoriska försäkringen giver med vissa speciella
förmåner, såsom ersättning för bad, massage, elektricitet in. in.
Genom den obligatoriska sj uk penningförsäkringen,
varom bestämmelserna återfinnas i 21—30 §§, erhåller den sjuke för varje
dag viss sjukpenning eller, vid vistelse å sjukvårdsanstalt, hempenning
jämte i förekommande fall make- och barntillägg därå. Härvid gälla olika
regler för dem som ha förvärvsarbete — dessa bli inskrivna såsom medlemmar
i de nya sjukkassorna — och för de gifta kvinnor, som utföra
hushållsarbete i hemmet och som bli försäkrade i egenskap av familjemedlemmar.
För sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 600 kronor, utgör sjukpenningen 3:50 kronor om dagen, för
sjukpenningförsäkrad i åldern 16—18 år och över 67 år dock endast 2
kronor om dagen. Maketillägget uppgår till 2 kronor och barntillägget till
50 öre för barn och dag. Sjukpenningen för den gifta hemmakvinnan är
1: 50 kronor om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 krona, därest
hon i hemmet har ett eller flera barn under tio år. Hempenningen är till
beloppet något lägre än sjukpenningen, i det att mot en sjukpenning av
3: 50 kronor resp. 2 eller 1: 50 kronor svarar en hempenning av 2 kronor
resp. 1 krona. Genom den frivilliga sjukpenningförsäkringen
äger, såsom 49 § utvisar, sjukkassemedlem — men ej familjeförsäkrad
hustru — allt efter den inkomst vederbörande uppbär försäkra
sig för ett tillägg till sjukpenningen å 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor om dagen.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att riksdagen i samband med
sjukförsäkringslagens antagande anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning rörande huruvida dels de familjeförsäkrade gifta kvinnorna
böra erhålla rätt till frivillig sjukpenningförsäkring, dels studerande
och med dem jämställda böra omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
utan hinder att de sakna förvärvsarbete eller att deras årsinkomst
av sådant arbete ej uppgår till 600 kronor dels ock rätt till konvalescentvård
bör ingå såsom en försäkringsförmån i den frivilliga sjukvårdsförsäkringen.
Sedan Kungl. Maj:t den 20 maj 1949 uppdragit åt pensionsstyrelsen att
5
Kungl. Moj.ts proposition nr 252.
verkställa de begärda utredningarna, har pensionsstyrelsen den 17 december
1949 inkommit med förslag i dessa hänseenden.
Sjukhusvård och läkemedel.
Av vad anförts framgår att den obligatoriska sjukförsäkringen ej är avsedd
att innefatta rätt till ersättning för utgifter för vare sig sjukhusvård
eller läkemedel. Anledningen härtill är att enligt statsmakternas i samband
med sjukförsäkringslagens antagande fattade principbeslut sjukhusvården
och läkemedlen ansetts böra utbrytas ur sjukförsäkringen och avkopplas
från sjukkassornas verksamhet. Meningen är emellertid, att dessa förmåner
— på sätt framgår av propositionen nr 312/1946 och tredje särskilda
utskottets däröver avgivna utlåtande nr 1 — skola tillhandahållas medborgarna
utom ramen för försäkringen.
I fråga om sjukhusvården skall detta i princip tillgå så, att vården
å allmän sal eller avdelning å de statliga sjukhusen göres helt avgiftsfri
och att i övrigt sjukhusens huvudmän ålägges att lämna fri vård å
allmän sal eller avdelning mot det att de av staten erhålla en — schematiskt
beräknad — gottgörelse för uteblivna patientavgifter. När principbeslutet
fattades förutsattes det att, sedan de närmare detaljerna klarlagts, frågan
skall underställas riksdagens prövning i särskild ordning.
Sedermera har chefen för inrikesdepartementet, enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 4 juni 1948, tillkallat särskilda sakkunniga för att biträda
med utredning angående den närmare utformningen av den fria sjukhusvården.
Dessa sakkunniga — sakkunniga för fria sjukhusvården — torde
numera i huvudsak ha slutfört sitt utredningsuppdrag; något betänkande
i ämnet har dock ännu ej avlämnats.
Beträffande läkemedlen innebär statsmakternas principbeslut, att
medborgarna få rätt att å apotek erhålla läkemedel i vissa fall helt gratis
och i andra fall till nedsatt pris samt att apoteken därefter direkt från
statsverket skola få ersättning för sina utlägg. Förutsättning för att läkemedel
skall erhållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris skall vara, att läkemedlet
finnes upptaget i en fastställd läkemedelsförteckning samt att det
ordinerats av läkare. Även beträffande läkemedelsersättningen har förutsatts,
att storleken av läkemedelsrabatterna liksom utformningen i övrigt
skall i särskild ordning få prövas av riksdagen.
I och för läkemedelsreformens förverkligande har Kungl. Maj :t den
3(1 september 1949 uppdragit åt medicinalstyrelsen att i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa riktlinjer, som angivits i en inom inrikesdepartementet
upprättad promemoria, utreda vilka sjukdomar, som borde berättiga
till kostnadsfria läkemedel, samt till Kungl. Maj :t inkomma med
förslag i ämnet ävensom alt upprätta och till Kungl. Maj:t avgiva förslag
till läkemedelsförteckning. Med skrivelser den 29 november 1949 och den
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
20 mars 1950 har medicinalstyrelsen inkommit med utredning och förslag
i angivna hänseenden. Vidare har statens organisationsnämnd den 30 november
1949 överlämnat utredning angående frågor av organisatorisk och
teknisk art i samband med läkemedelsreformen.
Reformens ikraftträdande.
Sjukförsäkringslagen har i ett särskilt avsnitt, som omfattar 111—124 §§,
bestämmelser om lagens ikraftträdande och därmed sammanhängande föreskrifter
angående antagande av allmänna sjukkassor in. in. ävensom övergångsbestämmelser
dels för dem som äro medlemmar i de nuvarande erkända
sjukkassorna och dels för andra än medlemmar i dessa kassor. Enligt
111 § i dess ursprungliga lydelse skulle lagen, i den mån ej annorlunda
stadgades i de följande paragraferna, träda i kraft den 1 juli 1950.
I sistnämnda paragrafer i detta avsnitt upptagas erforderliga tidsbestämmelser
för åtskilliga förberedelsearbeten, som skola vara klara före lagens
ikraftträdande. Sålunda angivas tidpunkter bl. a. för ingivande till tillsynsmyndigheten
— d. v. s. pensionsstyrelsen — av ansökan om antagande till
allmän sjukkassa, för utseende av ombud för de första årens ombudsmöten
samt styrelseledamöter inom sjukkassorna ävensom för inskrivning av
sjukkassemedlemmarna och övriga försäkrade. I detta sammanhang må
härom endast nämnas att enligt lagens ursprungliga lydelse de kommunala
representationerna skulle, såsom framgår av 116 §, före den 1 mars
1950 utse ombud för 1950 och 1951 års ombudsmöten i lokalsjukkassa
ävensom i centralsjukkassa för stad samt att det enligt 122 § skulle åligga
den som ej är medlem i erkänd sjukkassa att före den 1 februari 1950 anmäla
sig till inträde i vederbörande allmänna sjukkassa.
Såsom motivering för anståndet med lagstiftningens genomförande anförde
jag vid remissen till lagrådet av det förslag, som genom propositionen
nr 312 förelädes 1946 års riksdag, att en utsträckning av sjukförsäkringen
till att omfatta hela folket kunde komma att ställa ökade anspråk
på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt, samt framhöll, att då rådande
resurser i fråga om sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser
på sjukhusen syntes giva anledning till ett uppskov. Vidare hänvisade
jag till de omfattande förberedelsearbeten, som måste föregå reformens
genomförande, samt uttalade, att konturerna till den nya kommunindelningen,
som förutsattes skola träda i kraft den 1 januari 1950, borde skönjas
innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställdes.
Propositionen nr 312/1946 föranledde åtskilliga motioner. I några av
dessa berördes frågan om tiden för sjukförsäkringens ikraftträdande. I två
motioner (I: 383 och II: 579) yrkades uppskov med frågans avgörande.
I en annan motion (II: 576) hemställdes att läkeinedelsrabatterna genom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 252. 7
fördes snarast möjligt och utan avvaktan på reformens genomförande
i övrigt.
I sitt utlåtande över propositionen och motionerna framhöll tredje särskilda
utskottet bl. a., att enligt utskottets mening anledning saknades att
låta lagfästandet av sjukförsäkringsreformen anstå till någon senare tidpunkt;
och utskottet anslöt sig till förslaget att sjukförsäkringslagen och
den fria sjukhusvården skulle genomföras den 1 juli 1950.
Beträffande läkemedelsreformen uttalade utskottet, att det enligt utskottets
mening icke förelåge ett sådant samband mellan de i propositionen
skisserade detaljerna till lösning av frågan i sin helhet, att när det gällde
tidpunkten för genomförandet de vore ovillkorligt bundna vid varandra.
Skäl talade för att läkemedlen utan onödigt uppskov förbilligades för allmänheten,
och hinder syntes icke föreligga att genomföra denna del av
sjukvårdsreformen tidigare än reformen i övrigt.
Vad utskottet anfört om tiden för reformkomplexets genomförande lämnades
utan erinran av riksdagen.
Reformens finansiering.
Utgifterna för den på sjukförsäkringslagen grundade försäkringen skola,
enligt 35—44 samt 52 och 53 §§ i lagen, bestridas genom medlemsavgifter
och statsbidrag.
Enligt de beräkningar, som föregingo lagens antagande, skola årsavgifterna
för den obligatoriska försäkringen komma att genomsnittligt
hålla sig omkring 24 kronor för dem som bli försäkrade för en sjukpenning
om 3: 50 kronor. Genomsnittsavgiften för dem som tillförsäkras
en sjukpenning av 2 kronor beräknades till 16 kronor om året, medan den
genomsnittliga årsavgiften för de enbart sjukvårdsförsäkrade uppskattades
till 4 kronor.
Årsavgifterna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen förutsattes
komma att hålla sig omkring 15 kronor för ett sjukpenningtillägg om 1: 50
kronor, 30 kronor för ett sjukpenningtillägg om 3 kronor samt 45 kronor
för ett tillägg om 4: 50 kronor.
Statsbidragen till den obligatoriska försäkringen äro av tre slag,
nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.
Sjukhjälpsbidraget utgår med hälften av sjukkassans årliga utgifter för
läkarvård, försäkrads resa till och från läkare, försäkrads resa till och
från sjukvårdsanstalt samt sjukpenning ävensom med 100 procent av utgifterna
för make- och barntillägg. Efter medgivande av Kungl. Maj:t kan
bidraget för läkarvård och resor höjas till högst 70 procent av kostnaderna.
Medlemsbidraget utgår årsvis för varje medlem med ett fixt belopp varierande
mellan 3 och 5 kronor eller, i vissa undantagsfall, 6 kronor. Avgiftslindringsbidraget
uppgår till 0 kronor om året för varje sjukpenningförsäkrad
medlem och 2 kronor om året för medlem, som är enbart sjukvårdsförsäkrad.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av vad
sjukkassan under året utgivit i sjukpenning på grund av denna försäkring.
Enligt de kostnadsberäkningar, som redovisas i Bilaga C till propositionen
nr 312/1946, skulle för budgetåret 1950/51 statsbidragskostnaderna uppgå
till 165,3 milj. kronor för den obligatoriska försäkringen och 6 milj.
kronor för den frivilliga försäkringen. Försäkringens sammanlagda årskostnader
ifrågavarande budgetår uppskattades till 266,8 milj. kronor.
Kostnadsökningen för statsverket i anledning av genomförandet av fri
sjukhusvård och förbilligade läkemedel beräknades överslagsvis för nämnda
budgetår till 60 resp. 18 milj. kronor.
En sammanställning av vid reformens beslutande beräknade totalutgifter
och statens utgifter för hela reformkomplexet budgetåret 1950/51 visar
följande.
Total- Statens
kostnad kostnad
milj. kr. milj. kr.
Den obligatoriska sjukförsäkringen.
Läkarvård ävensom försäkrads resa till och från
läkare ...................................... 36,7 18,7
Intagning på och återresa från sjukhus .......... 1,8 0,9
Sjuk- och hempenning
Självständigt försäkrade ...................... 108,3 54,2
Familjeförsäkrade gifta kvinnor .............. 27,8 13,9
Maketillägg .................................... 28,7 28,7
Barntillägg
Självständigt försäkrade ...................... 7,5 7,5
Familjeförsäkrade gifta kvinnor .............. 6,0 6,0
Förvaltningskostnader (medlemsbidrag) .......... 20,0 15,0
Övergångskostnader ............................ 1,0
Avgiftslindringsbidrag .......................... 19,4
Summa för den obligatoriska försäkringen ........ 236,8 165,3
Den frivilliga sjukförsäkringen..................... 30,0 6,0
Den fria sjukhusvården .......................... 60,0 60,0
J.äkemedels rabatt erna ............................ 18,0 18,0
Totalsumma 344,8 249,3
Enligt de beräkningar, som föregingo reformens beslutande, och med utgångspunkt
från att statens bidrag till den nuvarande erkända sjukkasserörelsen
för budgetåret 1950/51 skulle komma att hålla sig omkring 50 milj.
kronor — för nämnda budgetår har såsom bidrag till sjukkassor beviljats
ett förslagsanslag å 52 milj. kronor — skulle således hela reformkomplexets
genomförande medföra en kostnadsökning för statsverket av i runt tal
200 milj. kronor om året.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
Frågan om sjukförsäkringsreformens finansiering togs upp i två i anledning
av propositionen nr 312 väckta motioner (I: 383 och II: 579). Tredje
särskilda utskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet ej ville ingå på
frågan om täckning av de med reformen förenade kostnadsökningarna för
statsverket utan förutsatte, att denna fråga löstes i samband med uppgörandet
av riksstat för det första budgetår, som belastades med sådan kostnadsökning.
Frågans behandling vid 1948 års riksdag.
Vid höstriksdagen 1948 beslöts att ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen
skulle uppskjutas ett år eller till den 1 juli 1951. När det förslag i
uppskovsfrågan, som sedermera genom propositionen nr 308 förelädes riksdagen,
remitterades till lagrådet, åberopade jag såsom skäl för uppskovet,
att arbetet med kommunindelningsreformen ej fortgått enligt det uppgjorda
tidsschemat samt att ett års uppskov med sjukförsäkringsreformens ikraftträdande
därför vore nödvändigt.
I motioner, som väcktes i anledning av propositionen, riktades uppmärksamheten
även på andra faktorer, som ansågos böra inverka på bestämmandet
av tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande. I en motion
(1:447) pekades på platsbristen på sjukhusen samt bristen på sjuksköterskor
och läkare, vilket enligt motionären nödvändiggjorde ett längre
uppskov med den fria sjukhusvårdens genomförande och därmed också
med lagens ikraftträdande. I motionen erinrades vidare om att ökningen av
statsutgifterna i anledning av sjukförsäkringsreformen och vad därmed
stode i samband vid reformens antagande beräknades komma att uppgå
till 200 milj. kronor per år. Med hänsyn till den ogynnsamma ekonomiska
utvecklingen ansåge motionären, att man borde ställa sig avvaktande och
genomföra reformen först då det svenska samhället kunde bära denna utgiftsökning.
Motionen utmynnade i ett förslag att sjukförsäkringslagen
skulle träda i kraft den dag Konung och riksdag bestämde genom lag enligt
g 87 mom. 1 regeringsformen.
Bristen på sjukhusplatser och sjukvårdspersonal påtalades också i en annan
motion (11:625), vari hemställdes att den allmänna sjukförsäkringen
och den avgiftsfria sjukhusvården icke skulle genomföras förrän tidigast
den 1 juli 1955, dock att den fria vården vid sinnessjukhusen skulle tilllämpas
fr. o. in. den 1 juli 1951.
I två likalydande motioner (1:448 och 11:626) erinrades om att socialvårdskommittén
i september 1948 avgivit ett betänkande (SOU 1948: 39)
med utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
samt att socialvårdskommittén härvid behandlat frågan om samordning
av de olika socialförsäkringsgrenarna. Under hänvisning til! kom
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
mitténs förslag påkallades i motionerna en omprövning av frågan om hl. a.
sjukförsäkringens organisation.
Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 60 fann sambandet mellan kommunindelningsreformens
genomförande och sjukförsäkringens organisation
vara sådant att ett anstånd med sjukförsäkringslagens ikraftträdande till i
varje fall den 1 juli 1951 vore ofrånkomligt.
Beträffande antalet vårdplatser på sjukhusen och tillgången på sjukvårdspersonal
av olika kategorier uttalade utskottet, att utvecklingen icke
gått i den riktning, som man förväntade när sjukförsäkringslagen antogs.
Några mera påtagliga förbättringar i dessa hänseenden hade knappast inträtt,
och allvarliga brister förelåge därför alltjämt. Utskottet — som i sitt
utlåtande redovisade visst material rörande de i motionerna 1:447 och
II: 625 berörda förhållandena på sjukvårdens område — ansåge sig emellertid
icke på det föreliggande materialet kunna definitivt bedöma, vid
vilken tidpunkt den fria sjukhusvården skulle kunna realiseras. Med avgörandet
av denna fråga borde lämpligen anstå, tills pågående utredning
rörande den fria sjukhusvården slutförts och spörsmålet huru denna i detalj
skulle utformas förelädes riksdagen. Skulle det då visa sig nödvändigt att
uppskjuta införandet av fri sjukhusvård till en senare tidpunkt än den 1 juli
1951, finge de ändringar i sjukförsäkringslagen, som kunde erfordras i anledning
därav, vidtagas i detta sammanhang.
I anslutning till vad i motionerna I: 448 och II: 626 anförts om socialförsäkringens
organisation framhöll utskottet, att utskottet icke i dåvarande
sammanhang kunde taga ställning till detta omfattande och invecklade
organisatoriska problem men att utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t upptog
frågan till noggrant övervägande.
I fråga om möjligheterna för genomförandet av sjukvårdsreformen ur
statsfinansiella synpunkter framhöll utskottet, att frågan huruvida de ekonomiska
betingelserna för reformens genomförande förelåge finge avgöras,
då riksstaten för budgetåret 1950/51 skulle behandlas.
Utskottet upptog jämväl frågan om man icke borde uppskjuta bestämmandet
av tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande till dess
alla förutsättningar därför bedömdes vara för handen. En sådan anordning
skulle emellertid enligt utskottets mening skapa en allmän ovisshet
bland dem, som hade alt förbereda reformen. Funnes icke någon tidpunkt
för lagens ikraftträdande fastställd, kunde förarbetena befaras icke komma
att bedrivas med önskad intensitet. De olika omständigheter, som kunde
giva anledning till ytterligare uppskov med reformen, finge i stället prövas
allteftersom de uppstode, var och en i sitt sammanhang.
Såsom redan inledningsvis berörts förordnades genom lag den 17 december
1948 (nr 733) att tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande
11
Kungl. Mcij. ts proposition nr 252.
skulle framflyttas ett år. Lagtekniskt erhöll uppskovsbeslutet den formen,
alt de i 111 § samt 115—124 §§ av lagen förekommande årtalen 1949, 1950
och 1951 ersattes, 1949 av 1950, 1950 av 1951 och 1951 av 1952. Härigenom
har sålunda den tid, inom vilken anmälan till inträde i allmän sjukkassa
enligt 122 § skall göras, framflyttats till den 1 februari 1951. Lagändringen
innebär vidare bl. a. att ombud jämte vissa andra funktionärer i de nya
sjukkassorna skola utses före den 1 mars 1951.
Vissa framställningar rörande sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande.
Sedan det genom statsministerns förut nämnda deklaration blivit bekant,
att frågan om förnyat anstånd med sjukförsäkringslagens ikraftträdande
skulle upptagas i proposition till denna riksdag, ha Svenska sjukkasseförbundet,
Norrbottens läns landsting och De fria sjukkassornas förbund inkommit
med framställningar i ärendet.
Svenska sjukkasseförbundet hänför sig till ett uttalande av förbundets
representantskap, vari framhålles bl. a. följande:
Det förhållandet att sjukförsäkringen endast såsom allmän och obligatorisk
fullt kan hävda sin ställning såsom den grundläggande och i flera
hänseenden viktigaste av socialförsäkringens olika grenar gör det för representanlskapet
angeläget alt uttala sin livliga förhoppning om, att införandet
av en dylik försäkring sker så snart de ekonomiska förhållandena det
medge. Ä andra sidan vill representantskapet bestämt framhålla, att hänsynen
till den nuvarande sjukkasseverksamheten kräver ett klart ställningstagande
till den tidpunkt, då försäkringen skall börja tillämpas, så att icke
under några förhållanden osäkerhet i detta avseende leder till successiva
beslut år efter år om uppskov med försäkringens införande. Medlemsrekryteringen
till den nuvarande försäkringen och den nödvändiga effektiviseringen
i olika hänseenden av verksamheten måste, efter vad erfarenheten
under senare år visat, stöta på mycket stora svårigheter, om allmänheten
även framdeles skulle, ehuru felaktigt, bibringas den uppfattningen att den
allmänna sjukförsäkringen stode inför sitt mycket snara förverkligande.
I avvaktan på att det bleve möjligt att införa den allmänna sjukförsäkringen
bör enligt representantskapets mening särskilda åtgärder vidtagas
i syfte att effektivisera den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen. Framför
allt gällde detta sjukpenningförsäkringen. Den sjukpenning, som sjukkassemedlemmarna
vore tillförsäkrade, vore f. n. allt för låg. I syfte att stimulera
anslutningen till de högre sjukpenningklasserna borde gällande statshidragsregler
omarbetas. Möjlighet borde även finnas till sjukpenningförsäkring
för högre belopp än (> kronor; och införandet av ett mera fullständigt
familjetillägg borde övervägas. Även i fråga om den nuvarande sjukvårdsförsäkringen
vore eu revision behövlig, och det vore nödvändigt att
sjukkassorna till denna gren av försäkringen snarast erhölle statsbidrag i
skälig omfattning.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 252.
Norrbottens lans landsting framhåller, att kostnaderna för landstingets
sjukvårdsväsen vore proportionsvis mycket högre än för andra landsting,
främst beroende på de stora avstånden med därav betingad decentralisering
av sjukvården samt på den mycket betungande tuberkulos-, epidemi- och
barnasjukligheten i Norrbotten. På grund av ekonomiska förhållanden hade
landstinget icke i erforderlig utsträckning kunnat utveckla sin sjukvårdsverksamhet;
men landstinget hade räknat med att sjukförsäkringsreformens
realiserande — införandet av fri sjukvård skulle minska landstingets
utgifter med 4 å 5 milj. kronor årligen — skulle göra det möjligt för landstinget
att tillgodose hittills eftersatta vårdområden. Ett uppskov med reformens
genomförande måste te sig särskilt betänkligt, sedan de beslutade
nya ortsavdragsreglerna trätt i kraft år 1952. Dessa skulle nämligen med
nuvarande utdebiteringssats kräva ett ytterligare landstingsskatteuttag för
bestridande av löpande utgifter å drygt 4 milj. kronor.
Landstinget fortsätter:
Viktigare än för landstingets ekonomi är emellertid denna socialreform
för den enskilde medborgaren. Inbyggaren i detta län har det på grund av
stor försörjningsbörda och ojämna arbetsförhållanden i allmänhet mera
ekonomiskt knappt än vad förhållandet är på andra håll i landet. Klimatet
är hårt och nedbrytande för hälsan. Avstånden äro stora och resor till läkare
och sjukvårdsinrättningar kostnadskrävande. Svårigheter och bekymmer
göra sig här påminta omedelbart, när inkomsten faller bort vid sjukdom.
Åtkomsten av de nya och effektiva men dyra läkemedlen är det svårt
för den enskilde att finansiera. Från landstingets sida lämnas årligen hjälp
till sjuktransporter och inköp av vissa mediciner till ett belopp av cirka
en kvarts miljon kronor, men detta förslår inte långt för täckande av de
trängande hjälpbehoven. Med hänsyn härtill är den i princip beslutade
sjukvårdsreformen en den angelägnaste socialreform, som för dagen väntar
på en omedelbar lösning. Några administrativa svårigheter bör inte möta
för reformens genomförande, enär landets sjukkasseväsen är berett att taga
sig an de med reformen förenade uppgifterna. Skulle den allmänna sjukförsäkringen
av särskilda orsaker inte kunna genomföras 1952 för landet
i dess helhet, borde det inte behöva möta oöverstigliga hinder att genomföra
reformen ifråga partiellt för områden med de högsta sjukvårdsutgifterna
och där sjukvårds- och andra sociala förhållanden göra åtgärder från statens
sida nödvändiga.
Landstingets framställning utmynnar i en hemställan, att Kungi. Maj :t
måtte vidtaga åtgärder för den allmänna sjukförsäkringens och fria sjukvårdens
genomförande år 1952 i samband med att de nya ortsavdragsbestämmelserna
träda i tillämpning samt att, därest detta icke av särskilda
skäl vore möjligt, partiella åtgärder på området måtte vidtagas inom landstingsområden,
där skatte- och sjukvårds- och andra sociala förhållanden
motivera särskilda åtgärder från statsmakternas sida.
De fria sjukkassornas förbund yrkar, att för barnens vidkommande rätt
till fria läkemedel och fri läkarvård måtte införas snarast möjligt och utan
att den obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande avvaktas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
13
Departementschefen.
Förslag om att i vårt land införa en obligatorisk sjukförsäkring väcktes
ganska tidigt, men ett positivt beslut i frågan från statsmakternas sida kom
ej till stånd förrän år 1946. Den reform på sjukvårdens område, som då
beslöts och vars syfte är att såvitt möjligt råda bot för de menliga följder
av ekonomisk art som sjukdom vanligen drager med sig, kan sägas bestå
av tre delar. Fn del av reformen avser att genom ett av staten understött
försäkringssystem utgiva ersättning för den inkomstminskning, som sjukdom
medför för stora delar av landets befolkning, ävensom att ersätta medborgarnas
kostnader för den öppna läkarvården. Bestämmelserna härom
återfinnas i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Reformens
båda andra delar — beträffande dessa har 1946 års beslut karaktär av principbeslut
— tager sikte på sjukhusvården och läkemedlen. I dessa delar
avser reformen att direkt och utom försäkringens ram nedbringa de enskildas
kostnader genom att vården å sjukhus i stor utsträckning göres
helt avgiftsfri samt genom att allmänheten får rätt att å apotek erhålla
vissa läkemedel helt gratis och andra läkemedel till betydligt nedsatt pris.
Frågan om den närmare tidpunkten för genomförande av 1946 års sjukförsäkringsreform
har varit föremål för statsmakternas överväganden vid
två olika tillfällen. När reformen beslöts, ansågs det icke möjligt att låta
den gå i verkställighet omedelbart. Anledningen härtill var bl. a. att man
befarade, att vårt sjukvårdsväsende icke skulle komma att tåla den ökade
belastning, som antogs vara förenad med reformens omedelbara omsättande
i praktiken. Åtskilliga skäl av teknisk natur ansågos också tala för ett uppskov.
Sålunda måste uppenbarligen genomförandet av en reform av den
omfattning som det här gäller föregås av tidskrävande förberedelsearbeten;
och de organ, som lokalt skola handhava den allmänna sjukförsäkringen,
ha sina verksamhetsområden direkt anknutna till den kommunala indelningen,
varför den nya kommunindelningen borde vara åtminstone till sina
huvuddrag klar, när den nya sjukförsäkringens lokala organisation bestämdes.
Av anförda skäl fastställdes tidpunkten för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande till den 1 juli 1950.
Småningom visade det sig emellertid, att den nya kommunindelningen
icke kunde genomföras i den takt man ursprungligen haft anledning räkna
med och att verkställigheten därav måste uppskjutas från den 1 januari
1950 till den 1 januari 1952. Härigenom måste även frågan om sjukförsäkringslagens
ikraftträdande prövas på nytt; och genom proposition (nr 308)
till 1948 års riksdag förordades ett års uppskov med lagens ikraftträdande,
dvs. till den 1 juli 1951. Med hänsyn till sambandet mellan kommunindelningsreformens
genomförande och den nya sjukförsäkringens
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
organisation fann riksdagen ett anstånd med sjukförsäkringslagens ikraftträdande
till i varje fall den 1 juli 1951 vara ofrånkomligt.
Vid riksdagens behandling av propositionen nr 308 uppkom fråga, huruvida
ej av andra skäl — särskilt resurserna på sjukvårdens område samt
den ekonomiska utvecklingen — ett längre uppskov med lagstiftningens
genomförande än till sistnämnda tidpunkt vore påkallat. Och det ifrågasattes
om man ej borde uppskjuta att bestämma tiden för lagens ikraftträdande
till dess alla förutsättningar därför bedömdes vara för handen. Tanken
härpå avvisades emellertid av riksdagen, enär en sådan anordning ansågs
kunna skapa en allmän ovisshet bland dem som förbereda reformen;
funnes icke någon tidpunkt för lagens ikraftträdande fastställd, kunde
förarbetena befaras icke komma att bedrivas med önskad intensitet. De
olika omständigheter, som kunde föranleda ytterligare uppskov med sjukförsäkringsreformen,
ansågos i stället böra prövas allteftersom de uppstode,
var och en i sitt sammanhang. Huruvida ekonomiska betingelser förelåge
att genomföra reformen den 1 juli 1951 finge i enlighet härmed avgöras,
då riksstaten för budgetåret 1951/52 skulle behandlas.
Riksdagen anslöt sig sålunda till Kungl. Maj :ts förslag om ett uppskov
med sjukförsäkringslagens ikraftträdande till den 1 juli 1951. Lag härom
utfärdades den 17 december 1948.
I sin nuvarande lydelse skall alltså lagen om allmän sjukförsäkring träda
i kraft den 1 juli 1951. Bestämmelsen härom återfinnes i lagens 111 §. Såsom
redan framhållits förutsätter lagstiftningens genomförande åtskilliga
förarbeten av olika slag. I lagen har ock direkt fastställts vissa tidpunkter
avseende ett flertal åtgärder, som skola ha vidtagits före den 1 juli 1951.
Bl. a. föreskrives i 122 § att de, som äro försäkringspliktiga enligt lagen men
som ej äro medlemmar i de nuvarande erkända sjukkassorna, skola före
den 1 februari 1951 anmäla sig till inträde i den allmänna sjukkassa, som
de skola tillhöra, samt i 116 § att kommuner och andra, som ha att utse
ombud och styrelseledamöter i de allmänna sjukkassorna, skola göra detta
i vissa fall före den 1 mars 1951 och i andra fall före den 1 maj samma år.
Vad nu anförts torde medföra att, därest ett nytt uppskov med lagens ikraftträdande
finnes påkallat, avgörandet av frågan härom icke synes kunna
anstå till 1951 års riksdag utan bör prövas redan innevarande år.
Arbetet med den nya kommunindelningens genomförande har numera
fortskridit så långt, att därav icke betingas någon ytterligare framflyttning
av tidpunkten för sjukförsäkringslagens ikraftträdande. När det nu gäller
alt taga ställning till huruvida det är möjligt att låta lagstiftningen träda
i kraft den 1 juli 1951, är det emellertid — såsom statsministern redan givit
fillkänna vid denna riksdags vårsession — en annan fråga, som träder i förgrunden,
nämligen om det i rådande statsfinansiella läge finnes ekonomiska
betingelser att genomföra sjukförsäkringsreformen.
Enligt den utredning, som förelåg när reformen beslöts, beräknades stats
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 252.
15
verkets utgifter budgetåret 1950/51 för själva sjukförsäkringens genomförande
till 171,3 milj. kronor, därav 105,3 milj. kronor avseende den
obligatoriska försäkringen och 6 milj. kronor den frivilliga försäkringen
Sjukförsäkringens totalkostnader nämnda budgetår uppskattades till
266,8 milj. kronor. Av nämnda belopp skulle 236,8 milj. kronor belöpa å
den obligatoriska försäkringen och 30 milj. kronor å den frivilliga försäkringen.
Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen
skulle i enlighet härmed uppgå till omkring 70 procent av totalkostnaderna
därför.
Kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäkringsreformens
övriga delar, dvs. avseende sjukhusvården och läkemedlen, för budgetåret
1950/51 uppskattades till 60 resp. 18 milj. kronor. Totalt sett
beräknades alltså statsverkets kostnader budgetåret 1950/51 för hela reformkomplexets
genomförande till 249,3 (171,3 + 60 + 18) milj. kronor, mot
vilket belopp svara 95,5 milj. kronor, som skulle uttagas av de försäkrade
i form av försäkringsavgifter. På grund härav och med utgångspunkt från
att statens bidrag till de nuvarande erkända sjukkassorna budgetåret
1950/51 skulle belöpa sig till 50 milj. kronor skulle alltså enligt de beräkningar,
som förelågo vid tiden för sjukförsäkringsreformens beslutande,
reformens genomförande medföra en årlig merkostnad för statsverket av
i runt tal 200 milj. kronor.
Nämnda kostnadsberäkningar — vilka i fråga om befolkningsutvecklingen
bygga på vissa av statistisk expertis därutinnan gjorda antaganden
— hänföra sig i stort sett till de inom de erkända sjukkassorna före år 1941
rådande förhållandena samt, såvitt angår sjukpenningförsäkringen, till en
inkomstundersökning avseende 1945 års taxeringsuppgifter. Av de erfarenheter,
som vunnits under senare år, framgår emellertid att de prognoser,
som uppställts angående befolkningsutvecklingen, leda till siffror, som ligga
under de verkliga befolkningssiffrorna. Vidare har inkomstnivån stigit,
med påföljd att antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar torde bli större
än vad man från början antagit. Härtill kommer att de erkända sjukkassornas
kostnader för läkarvård under senare år visat en starkt stigande tendens.
Detsamma är förhållandet i fråga om sjukkassornas läkemedelskostnader.
Läkemedelsförbrukningen har också enligt av medicinalstyrelsen
gjorda utredningar i hög grad stegrats.
Med hänsyn till att de vunna erfarenheterna syntes giva anledning att antaga,
att de tidigare gjorda kostnadsberäkningarna icke skulle hålla streck
utan måste jämkas uppåt, har Kungl. Maj :t den 29 juni 1950 uppdragit åt
pensionsstyrelsen att verkställa omprövning av de kostnadsberäkningar avseende
sjukförsäkringen, som redovisats i samband med sjukförsäkringslagens
antagande. Enligt pensionsstyrelsens nu utförda beräkningar
grundade bl. a. på tillgängligt material rörande erkända sjukkassors läkarvårdskostnader
under år 1949 och den sannolika befolkningsnumerären vid
16
Itungl. Maj:ts proposition nr 252.
slutet av år 1950 — vill det synas, som om statens årskostnader för den
läkarvård, som den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen är avsedd att lämna
ersättning för, jämte statens årskostnader för de försäkrades resor till och
från sjukhus skulle behöva uppräknas från 19,6 milj. kronor till 33,4 milj.
kronor. Ändrade förhållanden rörande befolkningsutvecklingen och inkomstfördelningen
föranleda vidare enligt pensionsstyrelsens beräkningar
en ökning av statens årskostnader för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
med 10 milj. kronor, medan statsutgifterna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen
av samma skäl beräknas stiga från 6 milj. kronor till
10,5 milj. kronor per år. Om härtill konnner att de årliga medlems- och avgiftslindringsbidrag,
som av statsmedel skola utgå till försäkringen, anses
komma att stiga med sammanlagt 0,6 milj. kronor, skulle — vid i övrigt
oförändrade kostnadssiffror — statens utgifter för den nya sjukförsäkringen
komma att uppgå till 28,9 milj. kronor per år mer än som beräknats,
dvs. öka från 171,3 milj. kronor till 200,2 milj. kronor per år.
Sjukförsäkringens totala årskostnader beräknas av pensionsstyrelsen
stiga från 266,8 milj. kronor till 339,9 milj. kronor, därav 287,4 milj. kronor
avseende den obligatoriska försäkringen och 52,5 milj. kronor den frivilliga
försäkringen. För att täcka skillnaden mellan de beräknade merkostnaderna
och det mot ökningen svarande statsbidraget har pensionsstyrelsen
funnit, att de försäkringsavgifter, som skola uttagas av de försäkrade för
den obligatoriska försäkringen, måste höjas med i genomsnitt ungefär
30 procent, dvs. för dem, som bli försäkrade för en sjukpenning av 3:50
kronor, från 24 kronor till omkring 31 kronor och för de enbart sjukvårdsförsäkrade
från 4 kronor till 5 å 6 kronor per år.
De sakkunniga, som tillkallats för att biträda med utredning angående
närmare utformning av den fria sjukhusvård varom statsmakterna fattat
principbeslut, ha såsom inledningsvis berörts ännu icke avslutat sitt arbete.
Enligt de sakkunnigas under hand avgivna approximativa beräkningar synas
emellertid statens kostnader för den fria sjukhusvården böra uppräknas
från 60 milj. kronor till 66 milj. kronor per år. I fråga om kostnaderna för
den beslutade läkemedelsreformen har medicinalstyrelsen, som enligt lämnat
uppdrag till Kungl. Maj :t inkommit med förslag å de läkemedel som
ansetts böra omfattas av reformen, med hänsyn till den stegrade läkemedelsförsäljningen
funnit sig böra antaga, att reformens genomförande kommer
att draga en årlig kostnad för staten av åtminstone 36 milj. kronor, dvs.
dubbelt så mycket som förut beräknats.
Av vad förut anförts framgår att man på grundval av det material, som
förelåg vid tiden för sjukförsäkringsreformens beslutande, ansåg sig kunna
beräkna att reformens genomförande skulle medföra en merkostnad för
statsverket å i runt tal 200 milj. kronor om året. Enligt de nya beräkningar,
för vilka nu redogjorts, bör till nämnda belopp läggas ytterligare omkring
17
Kungl. Maj :ts proposition nr 252.
58 milj. kronor. Emellertid är att märka att i det belopp pa omkring 50 milj.
kronor, som utgår i statsbidrag till de erkända sjukkassorna, ingår ekonomisk
hjälp även vid moderskap med i runt tal 8 milj. kronor, medan någon
dylik förmån icke ingår i den beslutade nya sjukförsäkringen. Sistnämnda
belopp synes därför också böra beaktas, när det gäller att bedöma den ekonomiska
belastning, som kommer att uppstå då den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen avlöses av den beslutade reformen. Dennas genomförande
skulle i enlighet härmed komma att medföra en årlig kostnadsökning för
statsverket på omkring 261 milj. kronor.
Av den redogörelse, som chefen för finansdepartementet i särskild ordning
kommer att lämna för det ekonomiska läget och den aktuella stalsfinansiella
situationen, torde framgå att utrymme inom statsbudgeten fölen
utgiftsökning av ovan antydda storleksordning f. n. saknas. Hur angeläget
det än är att sjukförsäkringsreformen genomföres, synes det sålunda
icke möjligt att låta reformen träda i kraft den 1 juli 1951. Ett ytterligare
uppskov med sjukförsäkringslagens ikraftträdande blir därför
nödvändigt.
Fråga uppkommer då huruvida tiden för lagstiftningens genomförande
bör bestämmas redan i detta sammanhang eller om man nu bör uppskjuta
fastställandet av tidpunkten för ikraftträdandet till längre fram och i enlighet
härmed låta lagstiftningen träda i kraft den dag, som senare i särskild
ordning bestämmes av statsmakterna. Vid de tidigare tillfällen, då del
gällt att taga ställning till frågan om sjukförsäkringslagens ikraftträdande,
har man, såsom framgår av det förut anförda, ansett sig böra fixera eu bestämd
tid för ikraftträdandet, även om det ej gått att exakt avgöra huruvida
alla förutsättningar för den nya sjukförsäkringens genomförande vid
den angivna tidpunkten vore för handen. Anledningen härtill har främst
varit, att i annat fall reformens förverkligande kunde onödigtvis fördröjas.
Det torde också förhålla sig så, att det är förenat med vissa olägenheter att
hålla tidpunkten för lagens ikraftträdande svävande. Jag tänker härvidlag
icke så mycket på alt arbetet med reformens förarbelande försvåras. Åtskilliga
betydelsefulla organisatoriska och andra förberedande åtgärder äro
redan vidtagna — av dessa åtgärder torde flera ur rationaliseringssynpunkl
ha varit till stor nytta för den nuvarande sjukkasserörelsen — och de förberedelsearbeten,
som återstå, torde icke vara av sådan art att de ej skulle
kunna utföras utan alltför lång lids varsel. Men för de nuvarande sjukkassorna
synes det vara till nackdel atl de hållas i ovisshet om tidpunkten för
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande.
Emellertid är i detta sammanhang att märka att enligt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 9 juni 1950 chefen för finansdepartementet den 10 i samma
månad tillkallat sakkunniga med uppdrag alt verkställa utredning angående
den ekonomiska långtidsplaneringen på det samhällsekonomiska och stals*
finansiella området. Denna utredning — för vilken, enligt meddelade direk2
Bilianij till riksdagens protokoll It>50. t sand. AV 252.
18
Kungl. Maj:Is proposition nr 252.
In utgångspunkten bör vara ett effektivt och rationellt utnyttjande av samtliga
produktiva krafter i samhället under hög och jämn sysselsättning av
arbetskraften samt en sådan hushållning med de tillgängliga resurserna, att
kravet på samhällsekonomisk halans och stabiliserat penningvärde uppfylles
— har betingats hl. a. av behovet av aktuella beräkningar avseende möjligheten
för det fortsatta reformarbetet på det socialpolitiska området. Enligt
direktiven har utredningen, som bör bedrivas så skyndsamt att resultatet
och därpå grundade planer kunna redovisas för 1951 års riksdag, alt
belysa utrymmet för socialpolitiska och övriga reformer av samhällsekonomisk
räckvidd. Härtill kommer att den ekonomiska situationen ansetts böra
föranleda, att frågan om den nya sjukförsäkringens finansiering — jag tänker
härvid närmast på förhållandet mellan statsbidrag och medlemsavgifter
— upptages till förnyad prövning. Denna har anförtrotts åt pensionsstyrelsen,
som enligt Kungl. Maj :ls förut omnämnda beslut den 29 juni 1950
erhållit i uppdrag att undersöka i vad mån genom en ändrad fördelning av
statens kostnader för den allmänna sjukförsäkringen och medlemsavgifterna
inom densamma statens utgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen
kunna nedbringas. Detta uppdrag är ännu ej slutfört.
I det läge, vari detta spörsmål sålunda befinner sig, torde resultatet av de
pågående utredningarna böra avvaktas innan tiden för sjukförsäkringens
genomförande bestämmes, och det synes alltså icke vara möjligt alt nu fastställa
någon viss tidpunkt för sjukförsäkringslagens ikraftträdande. 1 enlighet
härmed torde få förordnas att lagen sättes i kraft å tid, som genom
lag framdeles bestämmes av statsmakterna. Jag vill i detta sammanhang
tillägga, att det icke synes kunna komma i fråga att låta sjukförsäkringen
träda i kraft endast inom viss del av riket. Såsom uttalades i samband med
1948 års uppskovsbeslut måste reformen uppenbarligen sättas i kraft samtidigt
för landet i dess helhet.
Emellertid kan sambandet mellan de tre olika delar, som ingå i reformkoinplexet,
icke sägas vara sådant att de alla med nödvändighet måste
genomföras vid eu och samma tidpunkt. I och för sig torde det ej vara något
som hindrar att reformen realiseras etappvis, t. ex. så att sjukhusvårdsreformen
eller läkemedelsreformen genomföres före den obligatoriska sjukförsäkringen.
Tvärtom synas skäl tala för att särskilt läkemedelsreformen
erhåller visst företräde. Härvidlag uppkomma dock avvägningsspörsmål,
vilka äro så intimt avhängiga av resultatet av den förut berörda, nu pågående
långtidsutredningen, att det icke synes vara möjligt att nu taga ställning
till dem.
Ett uppskov med sjukförsäkringsrefonnens genomförande aktualiserar
frågan om en effektivisering av den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen,
varom yrkande framförts från sjukkassehåll. Frågan härom, som f. n. överväges
inom socialdepartementet, torde emellertid icke böra prövas i detta
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
sammanhang utan i stället, om pågående undersökningar skulle föranleda
därtill, underställas nästa års riksdag.
Huvudstadgandet angående sjukförsäkringslagens ikraftträdande innehålles
såsom nämnts i 111 § första stycket. I samma paragrafs tredje stycke
ävensom i 113 § samt 115—124 §§ äro fastställda olika tidpunkter avseende
skilda med lagens ikraftträdande sammanhängande förhållanden. Av ifrågavarande
bestämmelser torde reglerna i 113 § om antagande till allmän sjukkassa
icke påverkas av det uppskov med lagens ikraftträdande, som jag i
det föregående förordat. De av uppskovet erforderliga lagändringarna torde
— på liknande sätt som skedde vid 1948 års uppskovsbeslut — kunna
sammanfattas i en lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring av
innebörd att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 § samt 115—
124 §§ nämnda lag, skall gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles
förordnar.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett
i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättat förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
1 Denna bilaga, som är likalydandc med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
bär uteslutits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2(1
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 oktober
1950.
Närvarande:
justitieråden Geijer,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 11 oktober 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29
september 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19W (nr 1)
om allmän sjukförsäkring.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:Is proposition nr 252.
21
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 13
oktober 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 12 oktober
1950 avgivna utlåtande över det den 29 september 1950 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19M (nr 1)
om allmän sjukförsäkring samt hemställer, att förslaget, vilket av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Berggren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1950:225 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. m. jämte i ämnet väckta motion s. 14 i texten
- Rskr. 1950:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts pro position till riksdagen angående godkännandet av en över. enskommelse angående varuutbytet mellan Sveri a1 i texten
- 2LU 1950:50 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 s. 1 i texten