Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun drivna sjukhus

1951-01-03 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:20, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun drivna sjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i lagen den 20 december 1940

(nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun

drivna sjukhus; given Stockholms slott den 3 januari

1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december

1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas förslag till ändringar i lagen om vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus, vilka åsyfta att ålägga landstingen

och städerna utanför landsting huvudmannaskapet för vården av de kroniskt

sjuka samt reglera kronikeranstalternas ställning.

Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952.

1—8986 so Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2§ 2 mom., 7 och 11 §§, 14 § 2 mom.,

16 §, 19 § 1 mom., 21 § 2 mom. och 23 § lagen den 20 december 1940

om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

{Nuvarande lydelse:) {Föreslagen lydelse:)

1 §• 1 §•

Landsting, så — — — vid barnsbörd.

Vård, som — — — — — — i landsting.

Denna lag äger icke tillämpning Denna lag äger icke tillämpning

å karolinska sjukhuset och serafimer- å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

och skall vad däri finnes lasarettet; och skall vad däri finnes

stadgat endast i den mån nedan före- stadgat endast i den mån nedan

skrives gälla anstaltsvård för sinnes- föreskrives gälla anstaltsvård för sinsjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka, kro- nessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka

niskt kroppssjuka eller konvalescenter, eller konvalescenter.

2 §• 2 §.

2. Med sjukhus — — — 20 § epidemilagen.

Sjukhus, som ej enligt vad nedan Sjukhus, som ej enligt vad nedan

i detta stycke stadgas är att anse i detta stycke stadgas är att anse

såsom tuberkulossjukvårdsanstalt eller såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epiepidemivårdanstalt,

benämnes lasarett, demivårdanstalt eller anstalt för

om det är avsett för vårdbehövande kroniskt sjuka, benämnes lasarett,

oberoende av fallets svårare eller om det är avsett för vårdbehövande

lindrigare art, och eljest sjukstuga, oberoende av fallets svårare eller

Sjukhus, som är inrättat uteslutande lindrigare art, och eljest sjukstuga.

för vård av tuberkulossjuka (tuber- Sjukhus, som är inrättat uteslutande

kulossjukvårdsanstalt), benämnes sana- för vård av tuberkulossjuka (tubertorium,

om det är avsett för sådana kulossjukvårdsanstalt), benämnes sanasjuka

oberoende av vårdens art, och torium, om det är avsett för sådana

eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som sjuka oberoende av vårdens art, och

till huvudsaklig del är avsett för eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som

''Senaste lydelse, se beträffande 1 §, 2 § 2 mom., 7 §, 14 § 2 mom, 16 §, 19 § 1 mom., 21

§ 2 mom. och 23 § SFS 1946:129.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

(Nuvarande lydelse-) (Föreslagen lydelse:)

till huvudsaklig del är avsett för

vård av sjuka, behäftade med i 2 §

1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom

(epidemivårdanstalt), benämnes

epidemisjukhus, om det är avsett för

dylika vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus,

som anordnats — såsom fristående anstalt

eller anslutet till lasarett eller

sjukstuga — uteslutande eller till huvudsaklig

del för vård av långvarigt

kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård

främst i form av personlig

skötsel men vilka icke lida av tuberkulos,

benämnes anstalt för kroniskt

sjuka.

För sjukvård — — — epidemisjukstuga epidemisjukstuguläkare.

7 §• 7 §•

Vid sjukhus — — — beredas densamma.

Sjukhus skall — — — behovet påkallad.

Sjukstuga må — — — sextio vårdplatser.

Sjukhus, som — — — särskilda rum.

Vid beräknande jämlikt tredje och Vid beräknande jämlikt tredje och

fjärde styckena av antalet vårdplatser fjärde styckena av antalet vårdplatser

skola platser å barnbördsavdelning skola platser å anstalt för kroniskt

medräknas allenast i den mån an- sjuka, som är ansluten till sjukstuga,

talet sådana platser överstiger femton, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning

medräknas allenast i

den mån antalet sådana platser överstiger

femton.

vård av sjuka, behäftade med i 2 §

1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom

(epidemivårdanstalt), benämnes

epidemisjukhus, om det är avsett för

dylika vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art,

och eljest epidemisjukstuga.

11 §•

Den i 2 § 2 mom. avsedde ansvarige

läkaren eller, där flera sådana finnas,

den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen

förordnas, är mellan

direktionens sammanträden sjukhusets

inför direktionen ansvarige styresman.

Sjukvårdsberedningen må,

när skäl därtill äro, återkalla med
-

11 §.

Den för sjukvården ansvarige läkaren

eller, där inom en och samma

sjukhusanläggning flera sådana finnas,

den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen

förordnas, är mellan

direktionens sammanträden sjukhusets

inför direktionen ansvarige styresman.

Sjukvårdsberedningen må, när skäl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

(.Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

delat förordnande och förordna annan därtill äro, återkalla meddelat förstyresman.

ordnande och förordna annan styres
man.

För sjukhus — — — direktionens hörande.

Om beslut — — — underrätta medicinalstyrelsen.

Från bestämmelserna — — — meddela undantag.

14 §. 14 §.

2. Sjukstuguläkare vid — — —

Annan sjukstuguläkare ävensom

tuberkulossjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare

tillsättas av sjukvårdsberedningen

efter hörande av

vederbörande direktion genom förordnande

för viss tid eller tills vidare,

i senare fallet med ömsesidig rätt

till minst sex månaders uppsägningstid.

Sådan läkartjänst må ej besättas

med annan än den, som av medicinalstyrelsen

funnits enligt vederbörligen

meddelade bestämmelser till

tjänsten behörig. I förordnande, som

för viss tid meddelas sjukstuguläkare,

skall intagas förbehåll därom, att,

därest beslut fattas om sådant utvidgande,

att sjukstuguläkaren skall

tillsättas enligt första stycket, eller

om sjukstugans omändring till lasarett,

sjukstuguläkaren skall vara pliktig

att avgå sex månder efter uppsägning.

Motsvarande förbehåll för

det fall att tuberkulossjukstuga omändras

till sanatorium eller epidemisjukstuga

omändras till epidemisjukhus

skall intagas i förordnande, som

för viss tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare

eller epidemisjukstuguläkare.

16 §.

till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare ävensom

tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare

och för sjukvård ansvarig

läkare vid anstalt för kroniskt

sjuka tillsättas av sjukvårdsberedningen

efter hörande av vederbörande

direktion genom förordnande

för viss tid eller tills vidare, i senare

fallet med ömsesidig rätt till minst

sex månaders uppsägningstid. Sådan

läkartjänst må ej besättas med annan

än den, som av medicinalstyrelsen

funnits enligt vederbörligen meddelade

bestämmelser till tjänsten

behörig. I förordnande, som för viss

tid meddelas sjukstuguläkare, skall

intagas förbehåll därom, att, därest

beslut fattas om sådant utvidgande,

att sjukstuguläkaren skall tillsättas

enligt första stycket, eller om sjukstugans

omändring till lasarett, sjukstuguläkaren

skall vara pliktig att

avgå sex månader efter uppsägning.

Motsvarande förbehåll för det fall att

tuberkulossjukstuga omändras till

sanatorium eller epidemisjukstuga omändras

till epidemisjukhus skall intagas

i förordnande, som för viss

tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare

eller epidemisjukstuguläkare.

16 §.

Vid lasarett

böra uppställas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Vad i första stycket stadgas om

sjukstuga skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å anstalt för

kroniskt sjuka.

Underläkare tillsättes av sjukvårds- Underläkare tillsättes av sjukvårdsberedningen

genom förordnande på beredningen genom förordnande på

viss tid, som utan Konungens med- viss tid, som i fråga om annat sjukgivande

icke må överstiga tre år i hus än anstalt för kroniskt sjuka utan

sänder. Konungens medgivande icke må över
stiga

tre år i sänder.

Tiden för — — — förordnande föreligger.

19 §• 19 §.

1. Intagning å — — — därtill föranleda.

År någon — — — spridande vidtagits.

Intagning av den, som lider av Intagning av den, som lider av

kronisk kroppssjukdom eller av sinnes- sinnessjukdom, må icke, ändå att

sjukdom, må icke, ändå att fråga är fråga är om vård, varför sjukhus är

om vård, som nyss sagts, äga rum, inrättat, äga rum, därest sjukdomen

därest sjukdomen skulle medföra skulle medföra avsevärt obehag för

avsevärt obehag för andra sjuka. andra sjuka.

År sjukhus — — — sådan avdelning.

21 §.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt

eller epidemivårdanstalt

ansvarig läkare må icke mottaga särskild

ersättning för åtgärd, som avses

1 1 mom. första eller andra stycket.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första

och andra styckena, 8 — 12 §§, 14§

2 mom. andra stycket, 21 § 2 och

3 mom. samt 22 § skola i tilllämpliga

delar gälla iiven med avseende

å anstalt för vård av kroniskt

kroppssjuka eller konvalescenter, som

drives av landsting eller kommun.

21 §.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt,

epidemivårdanstalt eller

anstalt för kroniskt sjuka ansvarig

läkare må icke mottaga särskild ersättning

för åtgärd, som avses i 1

mom. första eller andra stycket.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första

och andra styckena, 8—— 12 §§, 14 §

2 mom. andra stycket, 21 § 2 och

3 mom. samt 22 § skola i tillämpliga

delar gälla även med avseende

å anstalt för vård av konvalescenter,

som drives av landsting eller kommun.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1952.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensei,, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om

införande av legalt huvudmannaskap för kronikervården m. m. samt anför

därvid följande.

I. Inledning.

Statens sjukhusutredning av år 1943 har den 17 oktober 1947 överlämnat

betänkande II om den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av

kroniskt sjuka (SOU 1947: 61) b Betänkandet har ägnats åt frågan om avlastning

av A-sjukvården vid lasarett genom anordnande av annex- och konvalescentavdelningar

samt anstalter för kroniskt sjuka. Beträffande kronikervården

har utredningen förordat, att landstingen och städerna utanför landsting

genom ändringar i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus — i det följande kallad sjukhuslagen —

skulle göras till legala huvudmän för denna vård, varjämte utredningen bl. a.

behandlat frågan om den begreppsmässiga avgränsningen av kronikerna från

övriga sjuka samt förordat vissa jämkningar i bestämmelserna om statsbidrag

till anläggning och drift av kronikeranstalterna.

över sjukhusutredningens betänkande ha efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, socialstyrelsen,

socialvårdskommittén, 1946 års statsbidragssakkunniga för hälsooch

sjukvården, ortoped- och vanförevårdssakkunniga, landstingets förvaltningsutskott

eller hälso- och sjukvårdsberedning i aderton län, Stockholms,

Göteborgs, Malmö och Hälsingborgs städers sjukhusdirektioner, Norrköpings

1 I handläggningen inom sjukhusutredningen av med den lasarettsanslutna B-sjukvården

samt anstaltsvården av kroniskt sjuka sammanhängande spörsmål ha deltagit utredningens

samtliga ledamöter, nämligen utredningens ordförande, professorn M. Ljungdahl,

överdirektören E. Björkquist, docenten E. Goldkuhl, ledamoten av riksdagens andra

kammare A. Hagård, husmodern vid Lidköpings lasarett E. Hakeman, sjukhusdirektören

N. Hansson, landstingsdirektören E. von Hofsten, lasarettsläkaren A. Odelberg, ledamoten

av riksdagens andra kammare C. P. Olsson och byråchefen G. Ström. Vid utarbetandet

av i betänkandet intagna förslag till ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan har

biträde lämnats av nuvarande chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet

Y. Samuelsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

stads hälso- och sjukvårdsstyrelse, styrelserna för Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska lasarettsläkarföreningen, Svenska

läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Förste provinsialläkarnes förening,

Svenska provinsialläkarföreningen, Svensk sjuksköterskeförening samt Svenska

kommunalarbetareförbundet.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har överlämnat yttrande

från förste provinsialläkaren i länet varjämte Sveriges läkarförbund bifogat

ett av överläkaren vid Yasa sjukhus i Göteborg avgivet yttrande.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få taga upp frågan om införande

av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården samt vissa därmed sammanhängande

av sjukhusutredningen i dess omförmälda betänkande behandlade

spörsmål.

Reformen påkallar ändringar i sjukhuslagen och det kunde måhända ifrågasättas

att samtidigt taga upp vissa andra frågor om jämkningar i denna lag,

som nyligen aktualiserats. Emellertid synes det vara riktigast att låta anstå

härmed. I detta sammanhang bör enligt min mening sjukhuslagens formella

gestaltning icke omprövas och ej heller de övriga frågor om ändringar i denna

lag, som de senaste åren väckts genom framställningar från olika myndigheter

och organisationer. Jag har nämligen för avsikt att senare begära bemyndigande

att tillkalla sakkunniga för en översyn av sjukhuslagen. Då en sådan

översyn torde kunna bli ganska tidsödande, synas å andra sidan planerna att

låta företaga en sådan icke böra föranleda uppskov med prövningen av särskilt

angelägna förslag till ändring i lagen. Till denna kategori torde sjukhusutredningens

nu ifrågavarande förslag få hänföras.

II. Huvudmannaskapet för kronikervården och därmed

sammanhängande frågor.

Gällande ordning''.

Enligt 1 § första stycket sjukhuslagen åligger det landsting och stad utanför

landsting att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet

eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel,

i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Ett legalt huvudmannaskap

i fråga om sjukhusvården åvilar med andra ord landstingen och

städerna utanför landsting. Enligt paragrafens tredje stycke skall emellertid

vad i lagen finnes stadgat gälla bl. a. anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka

endast i den män det föreskrives i de följande paragraferna i lagen. Här

åsyftas 23 §, enligt vilken vissa uppräknade bestämmelser — dock ej 1 § —

skola gälla anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka. Lagtextens ordalydelse

synes sålunda angiva att något legalt huvudmannaskap icke åvilar landstingen

i fråga om kronikervården.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

I betydande utsträckning äro emellertid landstingen och städerna utanför

landsting huvudmän för denna vård. Enligt gällande statsbidragsförfattningar

— kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 245) angående statsbidrag till uppförande

och inrättande av hem för kroniskt sjuka (ändr. se SFS 1929: 83,

1945: 335 och 1948: 250) samt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 246) angående

statsbidrag till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka (ändr. se SFS

1938: 406, 1945: 336 och 1948: 251) — utgår numera statsbidrag i första hand

endast till landsting och städer utanför landsting. Då särskilda skäl föreligga,

kan bidrag även utgå till kommun, som deltager i landsting, eller kommunalförbund

för anordnande och drift av större från ålderdomshem fristående anstalt

för kroniskt sjuka.

Statsbidrag till såväl anordnande som drift utgår högst för ett antal sjukplatser,

som beträffande stad utanför landsting bestämts till 3U %>o och för

landstingsområde till U/2 °/oo av folkmängden. Statsbidrag utgår vidare endast

för anstalt, vilken ingår som ett led i en av medicinalstyrelsen godkänd

plan för den kroniska sjukvårdens anordnande inom resp. sjukvårdsområde.

En annan förutsättning för driftbidrag är att platsen är belagd med en

kroniskt sjuk. Bidrag får nämligen utgå till hem för sådana kroniskt —- obotligt

eller svårbotligt — kroppssjuka (företrädesvis sådana sjuka, som lida av

elakartade svulster såsom kräfta, sarkom m. fl. hjärn- och ryggmärgssjukdomar

samt andra nervsystemets sjukdomar, kronisk reumatism och denna

närstående sjukdomar, svår vanförhet, cirkulationsorganens sjukdomar, patologisk

senilitet samt kronisk astma), vilka äro i behov av sjukhusvård men

vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke heller kunna erhålla deri

särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed jämförliga anstalter

äro avsedda. Enligt en övergångsbestämmelse kan dock intill den 1

juli 1951 även andra patienter tillfälligtvis få vårdas på dessa anstalter i den

man platser finnas lediga.

Kronikervårdens läge.

Här skall endast som en bakgrund till sjukhusutredningens förslag om

huvudmannaskapet anföras några siffror till belysning av den senaste utvecklingen

och läget i fråga om kronikervården. I övrigt hänvisas härutinnan till

utredningens betänkande II särskilt s. 92—101.

Enligt en i betänkandet intagen tabell (tab. 7; s. 98) utgjorde den 1 januari

1944 antalet vårdplatser för kroniskt sjuka på sjukvårdsinrättningar inom

landstingens förvaltningsområden 4 640 eller 0,9 °/oo av folkmängden och

9,i %o av folkmängden i åldrarna 65 år och däröver. Av dessa funnos 1 865

på av landsting drivna anstalter, 389 på enskilda sjukhem och 2 386 på ålderdomshem

eller övriga primärkommunala anstalter. I sex län saknades helt

vårdplatser på av landsting drivna anstalter och kronikervården var överhuvud

mycket ojämnt utbyggd i de olika länen. I fråga om städerna utanför landsting

är enligt betänkandet antalet platser mera svårbestämbart. Utredningen

har angivit den undre gränsen den 1 januari 1944 till 2 400 och den övre till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3 525 (1,9 resp. 2,8 %o av folkmängden). I dessa siffror ingå icke sådana

med kroniskt sjuka belagda vårdplatser, som finnas vid anstalter för annat

klientel såsom lasarett, sjukstugor och vanliga avdelningar vid ålderdomshem.

Utredningen anser att 575 kroniker år 1944 vårdades vid vanliga sjukvårdsanstalter.

Med stöd av vissa av socialvårdskommittén verkställda beräkningar har utredningen

funnit att på ålderdomshemmen befunno sig minst 1 838 kroniskt

sjuka personer på icke statsbidragsberättigade platser, varav något över 1 200

på vanliga avdelningar.

Mot det sålunda beräknade vårdplatsantalet (i runda tal 4 600 + 3 500 +

600 + 1 200 = 9 900) kan ställas det sjuka klientelets storlek, av utredningen

uppskattad till 20 000 å 27 000 personer.

De angivna siffrorna hänföra sig i huvudsak till år 1944. Sedan dess häleri

icke obetydlig utbyggnad ägt rum. Delvis belyses denna av en i socialstyrelsen

verkställd sammanställning av bl. a. antalet vårdplatser för kroniskt

sjuka å landstingens vårdhem den 1 augusti 1949, vilken av byråchefen

Ali Berggren publicerats i Svenska socialvårdsförbundets tidskrift för 1949

(häfte 5). Enligt denna sammanställning utgjorde hela antalet vårdplatser på

landstingens vårdhem sistnämnda dag 3 201 eller ca 0,6 °/oo av folkmängden

mot 1 865 vid tiden för sjukhusutredningens beräkning. Endast i ett län

(Gävleborgs) saknades landstingshem för kroniker. Samtidigt voro i landstingens

regi kronikerhem eller avdelningar med tillhopa 695 platser under

uppförande och planerade landstingen anordnande av 3 307 platser för kroniker.

Sammanställningen visar emellertid att såväl före som efter denna utbyggnad

av kronikervården antalet vårdplatser i förhållande till folkmängden

växlar väsentligt i de olika landstingsområdena.

Enligt av medicinalstyrelsen meddelade uppgifter utgick den 1 juli 1950

driftbidrag till 5 658 vårdplatser för kroniker, däri inberäknat platser å primärkommunernas

vårdhem.

Några utvecklingslinjer och tidigare uttalanden om huvudmannaskapet.

I äldre tider och ännu långt in på 1900-talet ansågs samhällets vård av

obotligt och kroniskt sjuka ingå som ett led i fattigvården. Alltifrån 1920- talet började emellertid den meningen allt mer tränga igenom att vården av

de kroniskt sjuka -— av hänsyn såväl till de sjuka som till ålderdomshemmens

klientel — bör vara ett led i den allmänna kroppssjukvården. Sjukhusutredningen

formulerar den nu mest gängse uppfattningen om fattigvårdens

befattning med sjukvård så, att den omständigheten att en person åtnjuter

fattigvård ej bör föranleda att han vid sjukdom, den må vara av akut eller

kronisk art, omhändertages på annat sätt och på annan anstalt än andra

medborgare.

Socialvårdskommittén har också i sitt betänkande om ålderdomshemmen

(SOU 1946: 52) förordat en sådan utbyggnad av kronikervården, att den snarast

möjligt blir i stånd att omhändertaga alla de kroniskt sjuka, som nu

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

måste vårdas på de egentliga ålderdomshemmen eller ej statsbidragsberättigade

avdelningar av dessa hem.

Det anförda innebär emellertid ej att man ansett att kronikervården utan

gräns borde uppgå i den allmänna kroppssjukvården. Enligt sjukhusutredningen

är man i stället i stort sett ense om att kronikervården bör utgöra en

självständig vårdform bl. a. därför att vårdbehovet är så annorlunda beskaffat.

De kroniskt sjuka fordra — framhåller utredningen — av personlig skötsel

mycket, av behandling endast litet och av diagnostik praktiskt taget ingenting.

Det kunde icke vara stor mening i att ge de dyrbara lasaretten och klinikerna,

utrustade för att tillgodose alla krav på diagnostik och terapi, ett sådant

omfång, att även de kroniskt sjuka kunde omhändertagas där.

I fråga om huvudmannaskapet hävdade redan 1920 års sakkunniga beträffande

vård av kroniskt sjuka att frågan om denna vård skulle lösas bäst, om

den omhändertoges av landstingen och städerna utanför landsting. Statens

sjukvårdskommitté har i ett 1934 avgivet betänkande (SOU 1934: 22) ingående

övervägt olika alternativ för spörsmålets lösning och härvid starkt förordat

landstingslinjen. Ett klart uttryck för den förändrade inställningen till

förmån för denna linje utgör slutligen ändringarna 1945 i 1927 års statsbidragskungörelse

och de uttalanden, som föredragande departementschefen

gjorde vid framläggande av förslaget (prop. 113/1945, s. 17 ff.).

Då chefen för socialdepartementet i prop. 243/1947 behandlade frågan om

grunderna för ålderdomshemsvårdens ordnande m. m. anförde han i anledning

av socialvårdskommitténs förslag om införande av legalt huvudmannaskap.

Från landstingshåll bär framhållits, att sådana åtgärder ej vore erforderliga,

då landstingen redan nu visade stort intresse för utbyggnaden av denna

vårdgren. Detta är ävenledes fallet i fråga om flertalet landsting. Inom ett

landsting ha emellertid några planer på utbyggnad av hemmen för kroniskt

sjuka överhuvud ej upprättats. Inom vissa andra landsting omfatta planerna

endast en mindre del av de platser, som anses erforderliga. Sannolikt har

detta samband med att primärkommunerna i dessa län tidigare i betydande

omfattning tagit sig an vården av de kroniskt sjuka. För att påskynda utbyggnaden

av vården av de kroniskt sjuka i dessa län torde en klarläggande

bestämmelse om huvudmannaskapet vara av väsentlig betydelse. Jag anser

mig därför böra i princip tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Förslag

till härav påkallade lagstiftningsåtgärder torde dock böra anstå till en kommande

riksdag.

Uttalandet föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Den ändrade inställningen till frågan om huvudmannaskapet för kronikervården

belyses även av den faktiska utvecklingen.

Enligt sjukhusutredningens betänkande har de enskilda hemmens andel av

hela antalet tillgängliga vårdplatser för kroniskt sjuka minskats under årens

lopp från 32 % år 1921 till omkring 10 % år 1944. De primärkommunala, som

år 1921 synas ha svarat för 25 å 30 % av hela platsantalet, ökades först och

minskades därefter åter i relativ betydelse, så att de år 1944 svarade för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ca 30 % av platserna. Av landsting och städer utanför landsting drivna anstalter

upptogo år 1921 42 % av hela platsantalet, nedgingo därefter i relativ

betydelse för att åter växa och år 1944 svara för omkring 60 % av sagda antal.

Sjukhusutredningen.

Utredningen finner, att i fråga om huvudmannaskapet utvecklingen av

vården av kroniskt sjuka funnit en bestämd riktning — en riktning som utredningen

för sin del anser vara mest ändamålsenlig. I varje fall anser sjukhusutredningen,

att riktlinjen är så fastställd, att den — under nödigt hänsynstagande

till att det här rör sig om en utvecklingsriktning och ej en ännu

genomförd ordning — utan vidare kan antagas som norm och förutsättning

vid utredningens överväganden. Som en följd härav förordar utredningen,

att legalt huvudmannaskap för kronikervården ålägges landsting och städer

utanför landsting.

Författningsmässigt har detta tagit sig uttryck i ett förslag till sådan ändring

av sjukhuslagen att den i lagens 1 och 23 §§ stadgade begränsningen i

fråga om bestämmelsernas tillämpning på kronikervården utgår, så att den

generella regeln om huvudmannaskap i 1 § första stycket blir gällande även

för denna vård. Utredningen har funnit, att kronikervården överhuvud borde

regleras i sjukhuslagen i samma omfattning som den sjukhusvård, beträffande

vilken landstingen redan ålagts legalt huvudmannaskap. De jämkningar

i lagen, som föranledas härav, komma att redovisas i specialmotiveringen.

Här må endast nämnas att utredningen som sin mening framhållit,

att ett konsekvent fullföljande av strävandet att frigöra kronikervården från

fattigvården för att i stället få den inlemmad i den allmänna kroppssjukvården

fordrar, att huvudmannen — denne må vara landsting eller stad utanför

landsting —■ ställer kronikervården under den för varje sjukvårdsområde

centrala sjukvårdsmyndighetens ledning.

I anslutning till förslaget om ett legalt huvudmannaskap för kronikervården

har sjukhusutredningen även behandlat frågan om centralisering

eller decentralisering av denna vård. Efter en redogörelse för diskussionen

i denna fråga, vid vilken centraliseringens och decentraliseringens fördelar

och olägenheter övervägts ur humanitära, vårdtekniska och driftekonomiska

synpunkter, har utredningen framhållit att de länge rådande motsättningarna

på denna punkt så småningom utjämnats och på de flesta håll ersatts

med uppfattningen att utvecklingslinjen för kronikervården borde vara

eu kombination av centralisering och decentralisering. I detta sammanhang

hänvisas till uttalanden av föredragande departementschefen vid framläggandet

1945 (prop. nr 113) av förslag till nya statsbidragsbestämmelser. Departementschefen

framhöll härvid bl. a. att det ålåge medicinalstyrelsen att vid

prövningen av planerna för kronikervården beakta, att den icke allt för

mycket centraliserades utan att såvitt möjligt en ur olika synpunkter lämplig

fördelning av vårdplatstillgången komme till stånd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I fortsättningen anför sjukhusutredningen bl. a.

För sin del finner sjukhusutredningen de under diskussionen anlagda synpunkterna

på frågan om kronikervårdens centralisering eller decentralisering

riktiga och de för den ena och andra utvecklingslinjen anförda skälen bärande.

Det enda spörsmål, på vilket denna diskussion ej kunnat giva något svar,

är huruvida centraliseringen eller decentraliseringen kommer att ställa sig

billigast. Enligt sjukhusutredningens mening äro emellertid spekulationer

och — av tidigare anförda skäl — även utredningar härom onödiga. I första

hand gäller det att ordna vården ur humanitära och vårdtekniska synpunkter.

Därefter har man att tillse, att det, som ur dessa synpunkter befinnes riktigt

och gott, tillskapas och diives så billigt som möjligt.

Med stöd av den diskussion, för vilken här redogjorts, anser sig utredningen

berättigad att betrakta en uppdelning av sagda vård på dels till lasarett

eller möjligen sjukstugor anslutna anstalter, dels ock anstalter utan dylik

anslutning, samt därmed sammanhängande differentiering av klientelet som

en godtagen utvecklingslinje, vilken utredningen även för egen del önskar

biträda.

Utredningen har kallat de förra anstalterna »avdelningar», de senare »hem»

för kroniskt sjuka. I frågan på vilken av dessa båda typer av anstalter utbyggnaden

i första hand bör inriktas anför utredningen.

Med hänsyn dels till att kronikervården enligt en så gott som enhällig uppfattning

ännu är allt för starkt decentraliserad, dels till behovet att genom

inrättandet av kronikeravdelningar få till stånd en avlastning av lasaretten

anser sjukhusutredningen vidare, att den första etappen av den kommande

stora utbyggnaden av kronikervården bör kunna ske tämligen helt i centraliseringens

tecken, utan att en ändamålsenlig avvägning mellan centralisering

och decentralisering därmed behöver riskeras.

Införandet av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården förutsätter,

att denna vårdform så tydligt som möjligt avgränsas från övriga sjuka särskilt

sinnessjuka ävensom från sådana åldringar, som icke behöva sjukhusvård.

Sjukhusutredningen har behandlat denna fråga i ett särskilt kapitel,

rubricerat »Begreppet kroniskt sjuk».

Utredningen framhåller att den nuvarande definitionen utgår från begreppet

»kroppssjuk» och utgöres av en råd specifikationer, som innebära

utbrytningar ur detta begrepp. Till gruppen höra sålunda kroppssjuka som

a) äro kroniskt -— obotligt eller svårbotligt -— sjuka, b) företrädesvis sådana

som lida av vissa uppräknade slag av sjukdomar, c) äro i behov av sjukhusvård

men d) vilkas tillstånd icke berättigar dem till och vilka icke heller

kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed

jämförliga anstalter äro avsedda.

a) I fråga om bestämningen »kronisk» så utgår utredningen från att ordet

är liktydigt med långvarig. Sjukdomens kroniska (långvariga) karaktär vore

emellertid en alldeles för vid bestämning för att kunna ge en avgränsning

och dessutom borde denna egenskap ej fästas vid sjukdomen utan vid sjukdomsstadiet

och patientens tillstånd. Detsamma gällde om orden »obotligt

eller svårbotligt» sjuka. Dessa fyllde överhuvud ingen uppgift i definitionen

och kunde saklöst utgå ur densamma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

b) Även beträffande sjukdomsförteckningen framhåller utredningen att det

vore sjukdomsstadiet eller tillståndet och icke sjukdomen, som måste bli avgörande,

då det gäller att bestämma, om den sjuke bör omhändertagas på

lasarett eller på kronikerhem. Utredningen ifrågasätter därför om förteckningen

vore nödvändig för definitionen.

c) Mot kravet på att behov av sjukhusvård skall föreligga gör utredningen

ingen erinran.

d) Det fjärde ledet i den nuvarande definitionen, vilket till kroniskt sjuka

hänför dem, »vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka heller ej kunna erhålla

den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed jämförliga

anstalter äro avsedda», finner utredningen oklart och intetsägande.

Den ytterligare bestämning som erfordrades borde hänföra sig till sjukdomsstadiet

eller tillståndet. Detta kunde lämpligen karakteriseras genom arten

av den vård, det krävde. Utredningen för hit sådana kroniskt kroppssjuka,

vilkas tillstånd kräver intet eller relativt litet av diagnostik eller behandling

men mycket av personlig skötsel och som för erhållande av sådan behöva

intas på kroppssjukhus.

Efter att ha framhållit bl. a. att diagnostik och behandling lämpligen borde

bestämmas genom att den härför erforderliga sakkunskapen och utrustningen

preciserades har sjukhusutredningen kommit fram till följande definition:

Statsbidragsberättigade anstalter för kroniskt sjuka äro avsedda för sådana

långvarigt — dock icke tuberkulöst —- kroppssjuka, vilka på grund av sitt

tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas vårdbehov konstitueras

av krav på personlig skötsel men icke eller endast i mindre grad av

krav på sådan diagnostik eller terapi, som erfordrar de resurser i fråga om

personal och apparatur, som utmärka lasarett och sjukstugor.

Utredningen har kompletterat definitionen på en punkt nämligen i fråga

om avgränsningen av de »kroppssjuka» gentemot sjuka med psykiska rubbningar.

Utredningen anför.

På en anstalt för vård av kroniskt sjuka bör kunna lämnas all den psykiska

vård, som man har rätt att fordra av varje läkare och varje sköterska

i samband med vården av vilken kroppsligt sjuk som helst. Vidare bör man

åt den andliga vården ge ett större utrymme än på andra anstalter för kroppssjuka.

Däremot kan det icke vara någon mening i att belägga kronikeranstalter

med ett klientel, som kräver speciell psykoterapi. Patienter, de må lida av

vilken kroppssjukdom som helst, vilka förete psykiska rubbningar av sådan

art, att vården under hela sjukdomstiden eller för längre tid framåt helt eller

i avsevärd grad måste inriktas härpå, böra icke omhändertagas på anstalter

för vård av kroniskt sjuka.

I anslutning till det anförda har sjukhusutredningen framhållit att den av

utredningen förordade uppdelningen av kronikervården på större anstalter

(avdelningar för kroniskt sjuka) och mindre över hela sjukvårdsområdet

spridda »hem för kroniskt sjuka» medförde och vore själv motiverad av ett

behov av differentiering av klientelet. Indelningsgrunden borde vara behovet

av kontakt med lasarettsvården och graden av detta behov. Även humanitära

synpunkter kunde beaktas med en sådan indelningsgrund.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utredningen finner, att en med utgångspunkt från den givna definitionen

av begreppet kroniskt sjuka konsekvent genomförd avgränsning av klientelet

av av betydelse för såväl staten som huvudmännen. För staten betyder en

sådan avgränsning medlet att nå den med statsbidragen avsedda verkan på

vårdens utveckling och omfång. För huvudmännen innebär den besparingar

genom att den möjliggör en rationell fördelning av kronikerklientelet på å

ena sidan enklare och å andra sidan mera väl utrustade anstalter. Samtidigt

förhindrar den att de sistnämnda tagas i anspråk av personer, vilka icke kräva

vård på kronikeranstalt.

I ett särskilt avsnitt i sitt betänkande har sjukhusutredningen behandlat

vissa frågor om statsbidragen till anläggande och drift av anstalter för

kroniskt sjuka. Här skall, med hänsyn till spörsmålets samband med frågan

om huvudmannaskapet, utredningens förslag i korthet redovisas.

Utredningen föreslår med hänvisning till 1946 års statsbidragssakkunnigas

uppdrag ingen ändring i statsbidragens belopp. Utredningen förordar att den

nuvarande kvotbegränsningen skall bibehållas men att kvoterna skola höjas

till 2V2°/oo eller efter Kungl. Maj:ts medgivande 3V2°/oo av folkmängden för

att ansluta sig till det verkliga vårdbehovet. Härutinnan anför utredningen.

Frekvensen av kroniskt sjuka har utredningen ansett sig böra uppskatta

till 3 å 4 per 1 000 invånare. När det gäller att med denna frekvens som utgångspunkt

föreslå en viss kvot, måste man först besinna, att icke alla kroniskt

sjuka kunna förutsättas söka vård på statsunderstödd anstalt eller på

anstalt överhuvudtaget. Under sådana förhållanden och med tanke på faran

av överdimensionering anser sjukhusutredningen, att man för den närmaste

framtiden bör räkna med en utbyggnad till gränsen 3 %o eller ungefär 20 000

vårdplatser i hela riket. Med hänsyn till de avsevärda olikheter, som råda

beträffande platsbehovet inom olika sjukvårdsområden, bör emellertid den

anförda promillesiffran betraktas som ett genomsnitt, kring vilket betydande

fluktuationer kunna förekomma. För att möjliggöra sådana fluktuationer

utan att riskera lokal överdimensionering synes det lämpligt att i bidragsförfattningen

stipulera ett något lägre promilletal, t. ex. 21/*, varvid det bör

ankomma på Kungl. Maj:t att efter utredning och hemställan av vederbörande

sjukvårdsberedning i särskilda fall medgiva bidrag för flera platser, dock

högst för ett antal av förslagsvis 3V2 °/oo av områdets folkmängd.

Vidare vill utredningen framhålla önskvärdheten av att bestämmelserna

om antalet bidragsberättigade platser göras lika för landsting och städer utanför

landsting.

Remissyttranden m. m.

Att ett legalt huvudmannaskap för kronikervården ålägges

landstingen och städerna utanför landsting tillstyrkes i det övervägande antalet

remissyttranden.

Socialvårdskommittén invänder dock följande.

Huvudmannaskapet har av utredningen utformats på ett helt annat sätt

än socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande XIV (SOU 1946:52).

Kommittén föreslog att huvudmannaskapet skulle få samma utformning som

gäller för landstingens huvudmannaskap för barnhemmen. För varje landstingsområde

skulle sålunda göras en detaljerad utredning om platsbehovet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

och på grundval härav utarbetas en plan att godkännas av medicinalstyrelsen

eller Kungl. Maj:t. Planen skulle innebära en utbyggnad under viss tid.

Självfallet får detta förslag ses mot bakgrunden av att staten lämnar betydande

bidrag till hemmen för kroniskt sjuka liksom till barnhemmen.

Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå att sjukhuslagens allmänna

uttalande om kroppssjukvården som en uppgift för landstingen får

avse även vården av de kroniskt sjuka. Socialvårdskommittén kan för sin del

icke finna detta tillräckligt. Särskilt med hänsyn till att vården av de kroniskt

sjuka i icke obetydlig grad kan sägas vara en försörjningsfråga måste

man alltid räkna med risken av att behovet av vårdplatser för dylika sjuka ej

kommer att stå i centrum för landstingens intresse på samma sätt som vården

av de akuta fallen. För de sjukas egen del och icke minst ur socialvårdens

synpunkt, särskilt för att man verkligen skall kunna genomföra det av statsmakterna

fattade beslutet om ålderdomshemmen, är det synnerligen angeläget

att utbyggnaden av hemmen för kroniskt sjuka icke eftersättes. Social vårdskommitténs

förslag till utformning av huvudmannaskapet erbjuder vissa

garantier mot att så ej skall ske, och kommittén måste därför vidhålla detta

förslag.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om tiden ännu

är mogen att införa för landstingen legalt huvudmannaskap beträffande vården

om de kroniskt sjuka. På många håll och så (bl. a. i Hallands län vore

många avdelningar för kroniskt sjuka organiskt inordnade i ålderdomshemmen.

Om ett legalt huvudmannaskap stadgades, skulle skyldighet komma att

åvila landstingen att svara för dessa avdelningars underskott, vilket förmodligen

skulle draga med sig rätt många tvister mellan landstingen och ålderdomsvårdens

huvudmän rörande beräkningen av kostnaderna.

Frågan om centralisering eller decentralisering av vården av

de kroniskt sjuka har föranlett skiftande uttalanden.

Enligt medicinalstyrelsens mening föreligger å ena sidan en önskan att ej

för mycket centralisera denna vård, på det att icke de sjuka skola ryckas

alltför långt bort från sin hemtrakt, vilket skulle medföra ökade kostnader och

tidsförlust för anhörigas besök. Detta vore en viktig faktor, till vilken hänsyn

borde tagas. Å andra sidan fordrade vården av de kroniskt sjuka numera

eu mera aktiv terapi. Vården borde icke enbart utgöra ett omhändertagande

utan i många fall syfta därhän, att de sjuka skulle för längre eller kortare

tid helt eller delvis kunna taga hand om sig själva. Detta fordrade i sin tur

eu anstaltsmässig utrustning och drift, och det syntes därför ändamålsenligt

att i så måtto centralisera vården, att avdelning eller hem för kroniskt sjuka

förlädes vid eller i anslutning till lasarett eller sjukstuga för att man vid

föreliggande behov skulle kunna begagna sig av där befintlig utrustning, såsom

röntgen, laboratorium etc. Vid sådan centralisering borde man dock ej

göra anstalterna alltför stora, så att de förlorade karaktären av ett hem —

för många individer komme nämligen dessa vårdanstalter att bli deras

sista hem.

Socialstyrelsen biträder den av sjukhusutredningen föreslagna uppdelningen

av vården dels på avdelningar anslutna till lasarett eller möjligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

sjukstugor, och dels på hem utan dylik anslutning. Styrelsen framhåller emellertid,

att den icke kunde dela utredningens mening, att den första etappen

av utbyggnaden borde kunna ske tämligen helt i centraliseringens tecken.

Härvid påpekar socialstyrelsen bl. a. att den stränga ransoneringen av byggnadstillstånd

icke torde medgiva nybyggnad av lasarettsanslutna kronikeravdelningar

under de närmaste åren. I stället torde utvecklingen bli att byggnadsfrågorna

komma att lösas, icke genom nybyggnader, utan genom ianspråktagande,

eventuellt efter ombyggnad, dels av äldre byggnader ute i sjukvårdsområdena

och dels av avdelningar, som icke lämpligen kunna i fortsättningen

nyttjas såsom A-avdelningar vid lasaretten. Huruvida förutsättningar

för dylika lösningar finnas, måste bedömas efter förhållandena i varje

särskilt sjukvårdsområde. Socialstyrelsen förordar en inventering eventuellt

efter särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t bl. a. av bestående ålderdomshemsbyggnader,

vilka, ehuru de icke fylla de krav, som numera ställas på ålderdomshem,

med fördel kunna med jämförelsevis små kostnader ändras till

vårdhem.

Även socialvårdskommittén och Blekinge läns landstings förvaltningsutskott

vända sig mot utredningens uttalande om en första utbyggnad i centraliseringens

tecken. Kommittén framhåller bl. a. att det ur social synpunkt vore

olyckligt om tyngdpunkten lades på centrala anstalter. Landstingen borde

därför icke gå att fylla ifrågavarande uppgift med den allmänna anvisningen,

att de i första hand borde intressera sig för centrala anstalter.

Svenska landstingsförbundets styrelse biträder däremot förslaget att den

närmaste utbyggnaden av kronikervården, där så vore möjligt, borde ske i

form av avdelningar förlagda till lasaretten. Södermanlands läns landstings

förvaltningsutskott förklarar, att vården av de kroniskt sjuka inom länet hittills

konsekvent förlagts i anslutning till lasarett eller sjukstuga och att landstinget

hade lång erfarenhet av fördelarna härav. Detta hindrade dock icke,

att det kunde vara lämpligt att i viss utsträckning förlägga vården även mera

fristående.

Den av utredningen föreslagna definitionen av det författningsmässiga

begreppet kroniskt sjuka har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse

såsom ett medel att skarpare än tidigare kunnat ske avgränsa gruppen statsbidragsberättigade

kroniskt sjuka.

Medicinalstyrelsen finner definitionen vara väl funnen och innebära en enligt

styrelsens mening berättigad utvidgning av begreppet kroniskt sjuka.

I några yttranden ha emellertid gjorts anmärkningar mot utredningens bestämning.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att definitionen

icke tillräckligt tydligt avgränsar det kroniska sjukvårdsklientelet från

å ena sidan de akut sjuka och å andra sidan de ålderdomssvaga, som behöva

vård på anstalt. Framför allt torde uttrycket »personlig skötsel» komma att

giva upphov till tveksamhet och diskussion.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Sveriges läkarförbund har med en ganska utförlig motivering kommit fram

til! en från utredningen något avvikande bestämning.

Begreppet kroniskt sjuk synes, i fråga om berättigande till statsbidrag,

lämpligen böra definieras sålunda: »personer, lidande av kronisk kropps
sjukdom

eller invaliditet -— dock icke tuberkulos — vilka på grund av sitt

tillstånd stadigvarande eller för lång tid äro i behov av sjukhusmässig vård

å anstalt». — Härigenom skulle uteslutas utom sinnessjuka, dels sådana kro

niskt sjuka och invalider, vilka, ehuru svårskötta eller till äventyrs sänglig

gande, skulle kunna vårdas i hemmen, om ekonomiska och personella resurser

stode till buds, eller å vårdhemmen, dels sådana kroniskt sjuka, som på

grund av akuta exacerbationer eller komplikationer fordra temporär vård å

lasarettssjukhus.

Överläkaren vid. Vasa sjukhus i Göteborg, som i ett utförligt yttrande bl. a.

framhållit behovet av specialavdelningar för ålderdoms- och kroniskt sjuka i

anslutning till lasaretten, har icke heller helt kunnat biträda sjukhusutred

ningens bestämning. Han föreslår följande formulering.

Statsbidragsberättigade sjukavdelningar och sjukhem för kroniskt sjuka äro

avsedda för sådana långvarigt — dock icke tuberkulöst — kroppssjuka, vilka

på grund av sitt tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas

vårdbehov konstitueras mer av krav på personlig skötsel än av de krav på

diagnostiska, resurser i fråga om personal och apparatur, som utmärker

lasaretten.

Avgränsningen av kronikerna mot de vanföra och psykiskt sjuka har berörts

i ett par yttranden. Ortopedi och vanförevårdssaklcunniga ifrågasätta sålunda

att definitionen kompletteras så att de höggradigt vanföra, vilka f. n.

vore berättigade till kronikervård, otvetydigt hänfördes till kronikerna.

Socialstyrelsen vänder sig mot utredningens uttalande, att dessa anstalter

icke böra få beläggas med patienter, vilkas kroniska kroppssjukdom kompli

cerats av psykiska rubbningar, som kräva speciell psykoterapi. Styrelsen frågar

sig, var dylika svårskötta patienter då skola vårdas. Het torde icke vara

ovanligt, att svårt kroniskt kroppssjuka människor även lede av ett neurostillägg

till sitt övriga lidande och att särskilt åldriga patienter även vore påtagligt

psykiskt sjuka. Det vore dylika komplikationer, som ofta gjorde den

redan krävande omvårdnaden om kroniskt kroppssjuka människor särskilt på

frestande för vårdpersonalen. Styrelsen förstode väl, att kronikerhemmen

eller de lasarettsanslutna avdelningarna i allmänhet icke kunde utrustas med

resurser för speciell psykoterapi. Men detta gällde i än högre grad om de

kommunala ålderdomshemmen. I den rådande situationen med svår plats

brist även å sinnessjukhusen ansåge styrelsen det icke tillrådligt med uttryckligt

förbud för vård av psykiskt sjuka kronikerpatienter å kronikerhem.

Nödvändigheten av en kraftig höjning av statsbidragen har undantagslöst

vitsordats i den mån man yttrat sig i denna del. Förslaget att kvotbegränsningen

bibehålies har i allmänhet lämnats utan erinran. Socialstyrelsen

och socialvårdskornmittén förorda dock att denna begränsning slopas och

2—2336 5» Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 20.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Iiungl. Maj.ts proposition nr 20.

även Jönköpings läns landstings sjukvårdsberedning och överläkaren vid,

Vasa sjukhus i Göteborg göra vissa erinringar.

Beträffande bidragskvotens storlek bär förslaget i flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Medicinalstyrelsen understryker emellertid att sådan försiktighet vid utbyggandet

av statsbidragsberättigade vårdplatser måste iakttagas, att man

icke erhåller ett överskott på platser. Styrelsen funne nämligen de av utredningen

i detta avseende gjorda beräkningarna ligga i överkant. Med hänsyn

därtill och till olikheter i platsbehovet inom olika sjukvårdsområden funne

styrelsen det lämpligt, att kvoten tills vidare begränsades till 2 %o men att

Kungl. Maj:t efter särskil hemställan av vederbörande sjukvårdsberedning

kunde medgiva viss höjning av kvoten, dock högst till 3 °/oo av områdets folkmängd.

Även centrala sjukvårdsberedningen varnar för överdimensionering av

vårdplatserna för kroniskt sjuka och anser det nuvarande behovet icke överstiga

2 %o av folkmängden. Beredningen förordar, att ytterligare undersökning

av platsbehovet göres. Liknande synpunkter utvecklas av Svenska landstingsförbundets

styrelse.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser att kvoten bör höjas till

3 °/oo.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att 1946 års statsbidragssalckunniga

för hälso- och sjukvården i sitt betänkande angående statsbidragssystemet

för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48) föreslå, att kvotbegräns

ningen bibehålies i fråga om anläggningsbidragen för kronikervården enligt

sjukhusutredningens förelag. Däremot föreslås att begränsningen slopas i

fråga om driftbidragen.

I skrivelse den 19 september 1950 har Svenska landstingsförbundets styrelse

på nytt tagit upp frågan om en höjning av kvotbegränsningen för statsbidragen

till kronikervården samt hemställt om sådan ändiing i gällande statsbidragsförfattningar,

att statsbidrag kunde utgå för högst två platser per 1 000

invånare i resp. sjukvårdsområden. Förbundsstyrelsen framhåller, att omfattande

planer förelåge på en utbyggnad av denna vårdform. F. n. förfogade

landstingen över ca 3 200 vårdplatser för kroniskt sjuka. Enligt föreliggande

beslut skulle detta platsantal inom de närmaste åren komma att praktiskt taget

fördubblas och härutöver funnes planer på en ej oväsentlig utbyggnad.

Förbundsstyrelsen fortsätter:

Redan nu har i några landstingsområden antalet kronikerplatser överskridit

den fastställda kvoten och i några andra landstingsområden beräknas

så bliva fallet inom en relativt kort tid. Omnämnas må vidare, att vid det

omfattande planeringsarbete, som nu pågår på kronikervårdens område, landstingen

i allmänhet räkna med ett platsantal, som närmar sig eller uppgår till

ca 2 %o av befolkningen i resp. områden. Under sådana förhållanden ter sig

en höjning av kvoten högeligen önskvärd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Efter att ha erinrat om sjukhusutredningens förslag i denna del framhåller

förbundsstyrelsen vidare, att det måste anses synnerligen moderat, när den

nu inskränkte sig till att förorda en höjning av kvoten till 2 °/oo. Att en ytterligare

sådan höjning kunde bliva påkallad syntes visserligen sannolikt. Styrelsen

ansåge det emellertid riktigast, att kvoten nu icke höjdes mer än som

vore oundgängligen nödvändigt.

Över landstingsförbundets framställning ha efter remiss statskontoret och

medicinalstyrelsen yttrat sig.

Statskontoret framhåller att för ett ställningstagande till förslaget fordrades

eu klar överblick över det totala vårdplatsbehovet ävensom antalet sjukvårdsområden,

där gällande kvoter redan fullt utnyttjas eller det medgivna

kvöttalet snart beräknades bliva uppnått. Därest en sådan utredning visade,

att ökade bidrag allmänt behövdes och det statsfinansiella läget icke ansågs

hindra en ökad statsbidragsgivning, ville statskontoret icke göra någon erinran

mot förslaget.

Medicinalstyrelsen tillstyrker bifall till landstingsförbundets framställning

med det tillägget att Kungl. Maj:t efter särskild begäran av vederbörande

sjukvårdsberedning skulle äga medgiva höjning av platskvoten till 3 °/oo av

folkmängden. Angående konsekvenserna av ett bifall till förslaget framhåller

styrelsen bl. a. följande:

Under förutsättning, att för storstäderna bidrag tills vidare icke kommer

att av Kungl. Maj:t beviljas för mer än 2 %o av sjukvårdsområdets folkmängd,

skulle med nuvarande folkmängd det högsta sammanlagda antalet vårdplatser,

för vilket statsbidrag må utgå till städerna Stockholm, Göteborg och

Malmö, öka. från 951 till 2 542. Denna ökning av platsantalet skulle föranleda

en beräknad högsta merkostnad för statsverket av [(2 542 — 951) X 1:50 X

365] 871 072 kronor, vilket belopp, med hänsyn såväl till att högsta kvotsiffran

åtminstone icke omedelbart torde kunna nås i Göteborg som till att i

regel en vårdplats icke torde vara belagd varje dag under ett år, kan avrundas

till 800 000 kronor. Därest de sålunda förordade nya bestämmelserna

bliva gällande från och med den 1 juli 1951, kan, enär statsbidraget utbetalas

halvårsvis i efterskott, för ändamålet komma att för budgetåret 1951/52 erfordras

ett belopp av 400 000 kronor. För intet av övriga sjukvårdsområdens

del är det troligt, att nu gällande kvotsiffra kommer att överskridas under

nyssnämnda budgetår.

Departementschefen.

En nödvändig förutsättning för och ett led i den reform av ålderdomshemsvården,

vars grunder godkändes av 1947 års riksdag, var att ålderdomshemmen

befriades från de olika kategorier av sjuka personer, som utgöra eu

betydande del av deras klientel. Bland dessa sjuka kan ett stort antal

hänföras till de kroniskt sjuka. Socialvårdskommittén, på vars förslag 1947

års proposition i ämnet (nr 243) grundades, hade därför föreslagit att landstingen

och städerna utanför landsting i lag skulle åläggas huvudmannaskap

för vården av dessa sjuka och att Kungl. Maj:t skulle fastställa planer för

utbyggnaden av vårdformen inom de olika sjukvårdsområdena. Chefen för

socialdepartementet framhöll i anslutning till detta förslag, att en klarlag
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

gande bestämmelse om huvudmannaskapet för kronikervården torde vara av

väsentlig betydelse för utbyggnaden av denna vård i vissa län, där vårdgrenen

var särskilt eftersatt. Kommitténs förslag härutinnan tillstyrktes därför

men departementschefen uttalade att förslag till härav påkallade lagstiftningsåtgärder

torde böra anstå till eu kommande riksdag.

I ett i oktober 1947 dagtecknat betänkande om bl. a. anstaltsvården av de

kroniskt sjuka har statens sjukhusutredning av år 1943 tagit upp denna fråga

och efter en ingående undersökning av kronikervårdens problem på nytt för

ordat att landstingen och städerna utanför landsting i sjukhuslagen ålades

huvudmannaskapet på samma sätt som gäller för övrig kroppssjukvård. Detta

förslag anknyter icke blott till ålderdomshemsreformen utan även till en

sedan länge fortgående utveckling för kronikervårdens del. Utvecklingen har

här gått från ett betraktelsesätt, där vården av de kroniskt sjuka ansågs ingå

som ett led i fattigvården, till den nu förhärskande uppfattningen att kronikervården

bör jämställas med annan kroppssjukvård och därför åvila huvudmän

nen för denna — landstingen och städerna utanför landsting. Ett uttryck för

denna uppfattning utgöra de gällande bestämmelserna om statsbidrag till

kronikervården, vilka i sin nuvarande form tillkommo år 1945. Enligt dessa

skall nämligen staten i vad det gäller nya vårdhem i princip begränsa sina

bidrag till sådana hem, som uppföras, inrättas eller drivas av landsting och

städer utanför landsting, även om en möjlighet att i särskilda fall bevilja bidrag

även till andra primärkommuner bibehållits.

Emellertid är kronikervården i landstingens regi ännu icke utbyggd i den

utsträckning som statsbidragssystemet förutsätter d. v. s. till ett platsantal,

motsvarande lV2%o av folkmängden. Icke ens om övriga statsbidragsberättigade

platser inräknades uppnåddes för övrigt denna kvotgräns den 1 juli

1949 i något landstingsområde. Och fastän på vissa håll t. ex. i Norrbottens

län en betydande utbyggnad av kronikervården skett de senaste åren, finnas

liksom år 1947 alltjämt landstingsområden, där landstinget icke inrättat något

enda kronikerhem eller där platsantalet täcker endast en mindre del av be

hovet. Delvis torde detta visserligen vara att återföra på omständigheter,

över vilka landstingen icke kunna låda, såsom restriktionerna på byggnadsmarknaden.

Men det är icke uteslutet att frånvaron av en i lag fastslagen

skyldighet att ombesörja anstaltsvården även för de kroniskt sjuka medverkat

till ifrågavarande landstings bristande intresse för denna vårdgren

och medfört att på en del håll primärkommunernas framställningar om att

landstinget skall bereda de på ålderdomshemmen vårdade kroniskt sjuka

vård på särskilda anstalter tillbakavisats. Med hänsyn härtill torde tiden nu

vara inne att förverkliga den i samband med 1947 års principbeslut om ålderdomshemmen

fastslagna grundsatsen om ett legalt huvudmannaskap för landstingen

och städerna utanför landsting i fråga om vården av de kroniskt sjuka.

Sjukhusutredningens förslag om införande av ett sådant huvudmannaskap

har också med endast ett par undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Jag vill alltså tillstyrka detta förslag och förorda att det genom
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 21

iöres genom en ändring i sjukhuslagen i överensstämmelse med vad utredningen

förordat.

I ett yttrande från landstingshåll har uttalats, att ett genomförande av utredningens

förslag skulle medföra skyldighet för landstingen att svara för

underskotten vid ålderdomshemmens kronikeravdelningar. Denna uppfattning

kan jag icke dela. Förslaget innebär ju endast att landstingen och städerna

utanför landsting åläggas att ombesörja anstaltsvård för de kroniskt

kroppssjuka i samma omfattning som för övriga sjuka d. v. s. i den mån icke

annan drager försorg om sådan vård. Med hänvisning till detta förhållande

har också socialvårdskommittén funnit utredningens förslag otillräckligt och

vidhållit sitt tidigare förslag att huvudmannaskapet skall få samma utformning

som gäller för landstingens huvudmannaskap för barnhemmen d. v. s.

en skyldighet att inom en viss tid bygga ut kronikervården enligt en godkänd

detaljplan. Detta socialvårdskommitténs förslag synes mig emellertid

föra för långt. Kommitténs farhågor att landstingen skola eftersätta vården

av de kroniskt sjuka torde få anses ogrundade. Det finnes enligt min mening

ingen anledning att sätta kronikervården i särställning i förhållande till vården

av övriga kroppssjuka.

Beträffande formerna för den utbyggnad av kronikervården, som kan förväntas

ske särskilt inom landstingsområdena, så utgör spörsmålet om centralisering

eller decentralisering av denna vårdgren ett huvudproblem,

som tidigare livligt diskuterats och som även ingående undersökts av

sjukhusutredningen. På denna punkt finns det emellertid enligt min mening

ej anledning att frångå det ställningstagande, som skedde 1945 vid framläggandet

och godkännandet av de nya statsbidragsbestämmelserna. I departementschefens

av riksdagen godkända anförande heter det bl. a. att det vid

prövningen av planerna för de olika landstingsområdena borde beaktas, afl

vården icke alltför mycket centraliserades utan att såvitt möjligt en ur olika

synpunkter lämplig fördelning av vårdplatstillgången komme till stånd. I

detta uttalande kan jag alltså instämma. Behov föreligger självfallet av båda

de typer av kronikeranstalter, på vika sjukhusutredningen tänkt sig att vården

skall fördelas, nämligen avdelningar eller rättare anstalter för kroniskt

sjuka, anslutna till lasaretten, och fristående hem, gärna förlagda utanför de

stora tätorterna. Något bestämt företräde för en av dessa båda typer kan icke

givas. Det bör överlåtas åt huvudmännen att efter förhållandena i sjukvårdsområdet

bedöma, på vilken typ av anstalter utbyggnaden särskilt bör inriktas

för att en avvägning skall komma till stånd, som möjliggör den önskvärda

differentieringen av klientelet. Någon anledning att, som socialstyrelsen antytt,

föranstalta om en centralt ledd inventering av äldre anstaltsbyggnader,

lämpliga för kronikerhem, torde icke föreligga. Det lär kunna förväntas att

landstingen vid utbyggnaden av kronikervården utan särskilda direktiv till

varataga de möjligheter som finnas i form av redan befintliga byggnader. För

övrigt torde det åtminstone i vissa landstingsområden vara mera angeläget att

förstärka den till lasaretten anknutna kronikervården.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Nyss antyddes, att en differentiering av kronikerklientelet är önskvärd.

Såsom sjukhusutredningen framhållit bör indelningsgrunden härvid i första

hand vara graden av den sjukes behov av kontakt med lasarettsvården. Differentiering

förutsätter emellertid att hela denna grupp av sjuka avgränsas

från övriga sjuka. En i möjligaste mån tydlig bestämning av begreppet

kroniskt sjuk är dessutom uppenbarligen av särskild vikt, om, såsom förordats

i det föregående, ett legalt huvudmannaskap för kronikervården skall

åläggas landstingen och städerna utanför landsting. Icke minst gäller detta

avgränsningen mot de sinnessjuka och ålderdomssvaga. Sjukhusutredningen

har också, efter en granskning av den definition av kroniskt sjuka, som åter

finnes i gällande statsbidragskungörelser, framlagt en från denna avvikande,

mera preciserad definition. Från den nuvarande bestämningen har uteslutits

den utförliga exemplifiering av vissa sjuka, som företrädesvis skola anses

so in kroniker. I förkortad form återfinnes den av utredningen förordade definitionen

i 2 § av det i betänkandet intagna förslaget till ändring av sjukhuslagen,

där till kroniker hänförts »långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov

av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka icke lida av

tuberkulos». Mot denna definition har jag i och för sig intet att erinra även

om den knappast skarpt avgränsar ifrågavarande kategori. Ej heller den mera

utförliga bestämning, som ligger till grund för den i lagtexten intagna, synes

emellertid, att döma av vissa kritiska uttalanden i remissyttrandena, vara helt

klargörande. I så måtto kan jag ansluta mig till denna kritik, att utredningen

enligt min mening väl starkt betonat behovet av personlig skötsel i

förhållande till behovet av diagnostik och terapi såsom konstitutivt för kro

nikerna. Jag delar även den uppfattningen, som kommit till uttryck i ett yttrande

från läkarhåll, att de kroniskt sjuka ofta äro i lika stort behov av terapi

i vissa förmer som många andra kroppssjuka, som vårdas å lasarett. Med

dessa modifikationer kan jag emellertid tillstyrka utredningens förslag till

definition av begreppet kroniskt sjuk. Jag förordar sålunda att till kroniskt

sjuka skola hänföras »sådana långvarigt —- dock icke tuberkulöst — kropps

sjuka, vilka på grund av sitt tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus

och vilkas vårdbehov konstitueras mera av krav på personlig skötsel än av

krav på de diagnostiska och terapeutiska resurser i fråga om personal och

apparatur, som utmärka lasarett och sjukstugor». Denna definition torde emellertid

icke behöva införas i statsbidragsförfattningarna utan det lär vara tillfyllest,

att dessa upptaga en hänvisning till den nyssnämnda bestämmelsen

i sjukhuslagen och att den får tjäna till ledning vid tolkningen av samma bestämmelse.

Härutinnan må endast framhållas, att den precisering som skett

framför allt torde innebära en utvidgning av klientelets omfattning. Detta

återverkar i sin tur på statsbidragsgivningen.

Beträffande den närmare innebörden av de olika bestämningar, som innefattas

i den föreslagna definitionen, torde få hänvisas till sjukhusutredningens

betänkande. Vad särskilt angår begreppet »kroppssjuk» samt den däri innefattade

avgränsningen av de kroniskt sjuka från sjuka med psykiska rubb

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningar kan jag ansluta mig till sjukhusutredningen. Att sådana på ålderdomshemmen

vårdade sjuka, som kräva speciell psykoterapi, såsom socialstyrelsen

tänkt sig, skola överföras från ålderdomshemmen till kronikeranstalterna kan

icke vara lämpligt. De böra i stället i den män de ej behöva vårdas på sinnessj

ukhus omhändertagas på hem för lättskötta sinnessjuka. Det svåraste är

givetvis avgränsningen mot de ålderdomssvaga. Här torde någon fullt tillfredsställande

gräns aldrig kunna dragas upp. Man lär emellertid kunna räkna

med att vid intagningen på kronikeranstalterna företräde kommer att ges åt

dem, som äro i trängande behov av sjukhusvård, och att dessa komma att

vara så talrika att det åtminstone med det nuvarande och planerade platsantalet

på dessa anstalter icke kommer att uppstå något avgränsningsbehov av

antydd art.

Införande av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården kunde måhända

anses böra föra med sig att den nuvarande kvot begränsningen för

statsbidragen till denna vårdgren helt slopas, så att icke som f. n. endast

vårdplatser intill D/2%0 av invånarantalet eller för städernas del 3/4%o berättiga

till statsbidrag. Ett upphävande av kvotbegränsningen har också påyrkats av

socialstyrelsen och socialvårdskommittén. Ej heller i denna del anser jag

emellertid att tillräckliga skäl förebragts för en ändring av den ståndpunkt,

som statsmakterna tidigare intagit. Jag kan alltså härutinnan ansluta mig

till sjukhusutredningen, vilken som framgår av det föregående ansett att kvotgränsen

bör bibehållas, en uppfattning som delas av det övervägande flertalet

remissinstanser och, såvitt angår anläggningsbidragen, av 1946 års statsbidragssakkunniga

för hälso- och sjukvården.

Såväl sjukhusutredningen som omförmälda sakkunniga ha emellertid föreslagit

att kvoterna skola höjas till 2Vä%o eller efter Kungl. Maj:ts medgivande

3V2 °/oo av folkmängden. Landstingsförbundet har i september 1950 begärt

en höjning till 2 %o. Onekligen skulle en höjning av den särskilt för

städernas del ganska snäva kvotgränsen innebära att kvoten bättre anpassades

efter vårdbehovet och ur denna synpunkt kan måhända en måttlig höjning

i och för sig synas befogad. Emellertid har 1950 års besparingsutredning

i eu under december 1950 avgiven promemoria ifrågasatt huruvida icke

statsbidragen till anläggning och drift av kronikeranstalter skulle kunna helt

avskaffas. Detta förslag övervägs f. n. inom inrikesdepartementet. Innan det

slutligt prövats kan någon höjning av kvotgränsen knappast komma i fråga.

Jag förordar alltså att med prövning av detta spörsmål får anstå tills vidare.

III. Kronikervårdens lagliga reglering.

Gällande bestämmelser.

Landstingens och kommunernas sjukhusväsende i allmänhet regleras

genom sjukhuslagen den 20 december 1940 (nr 1044; ändr. se SFS 1943: 795,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1944:98, 1945:79, 1946:129, 1949:101 och 1950:162). Såsom redan förut

nämnts åligger det enligt 1 § denna lag landsting och stad utanför landsting

att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller

staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada eller kioppsfel, i den mån

annan icke drager försorg om sådan vård. Dylik vård må ock ombesörjas av

kommun, vilken deltager i landsting.

Enligt 1 § tredje stycket sjukhuslagen omfattas vissa slag av anstaltsvård,

bl. a. anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka och konvalescenter, av sjukhuslagens

bestämmelser endast i den mån detta särskilt föreskrives i lagen. De

bestämmelser i lagen, som gälla för kronikervården, äro, enligt 23 §, de under

6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2 mom. andra stycket, 21 §

2 och 3 mom. samt 22 § upptagna föreskrifterna. I den mån någon ändring

i dessa bestämmelser påkallas av att huvudmannaskapet fastslås i lag kommer

deras innehåll att beröras i det följande. I övrigt hänvisas härutinnan

till lagtexten och den redogörelse som lämnats i sjukhusutredningens betänkande

II s. 112.

De bestämmelser i sjukhuslagen, som f. n. icke äga tillämpning på kro

nikervården äro, bortsett från 1 §, reglerna i 2—5 §§, 7 § tredje—femte

styckena, 13 §, 14 § 1 mom. och 2 mom. första stycket, 15—20 §§, 21 § 1 mom.

samt övergångsbestämmelserna. Av dessa paragrafer innehåller 2 § vissa definitioner

på olika slag av sjukhus m. m. Av övriga paragrafer handlar 3 §

om det samfällda förvaltningsutskottets överinseende över den ekonomiska

förvaltningen, 4 § om den centrala ledningen av landstingets sjukvårdsväsende,

5 § om sjukhus som drivas av kommun, 7 § tredje stycket om antalet

vårdplatser vid sjukstuga, 7 § fjärde stycket om isoleringsrum vid sjukhus

med mer än 24 vårdplatser, 7 § femte stycket om beräkning av antalet

vårdplatser, 13 § om uppdelning av lasarett på avdelningar, 14 § 1 mom. om utnämning

av lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare, 14 § 2 mom. första

stycket om utnämning av läkare vid större sjukstuga, 15 § om mottagning för

öppen sjukvård vid sjukhus, 16 § om förordnande av underläkare, 17 § om

förordnande av biträdande lasarettsläkare, 18 § om rätt till semester och rätt

till enskild praktik, 19 § om intagning å sjukhus, 20 § om legosängsavgifter

och 21 § 1 mom. om läkares rätt till ersättning för sluten vård.

Tillämpningsbestämmelser till sjukhuslagen äro givna i den i administra

tiv ordning utfärdade sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045; ändr.

se SFS 1943:796, 1947:963 och 1949:625). Enligt 56 § denna stadga skall

vad i stadgan föreskrives om mindre sjukstuga med vissa undantag i tillämpliga

delar lända till efterrättelse även för kro n i ke ra ris t al t e in a.

Föreskrifter om kronikeranstalter finnas vidare i de förut omnämnda statsbidragskungörelserna

av den 27 juni 1927.

Sjukhusutredningen.

Sjukhusutredningens betänkande innehåller bl. a. utformade förslag till

de ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, vilka påkallas för en för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

f åt tningsmässig reglering av kronikervården. Utredningen framhåller att den

övervägt att i en enda fristående författning sammanföra alla bestämmelser

som erfordras för denna reglering. Statsbidragsförfattningarna omprövades

emellertid då betänkandet framlades av särskilda sakkunniga. Tillskapandet

av en särskild författning för denna vårdform skulle dessutom innebära en

upprepning av stora delar av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Det hade där

för synts utredningen lämpligast att bibehålla den nuvarande ordningen.

De föreslagna ändringarna i sjukhuslagen avse 1 §, 2 § 2 mom., 7 och 11 §§,

14 § 2 mom., 16 §, 19 § 1 inom., 21 § 2 mom. och 23 §. I fråga om 1 och 23 §§

föreslås endast att orden »kroniskt kroppssjuka» skola utgå, varigenom som

förut nämnts den nuvarande begränsningen i fråga om lagens tillämpning på

dessa sjuka skulle bortfalla. Sjukhuslagen kommer i sin helhet att gälla även

för kronikeranstalterna. Bl. a. bli 4 och 5 §§ tillämpliga, varigenom ifrågavarande

anstalter inordnas under den centrala ledningen för sjukvårdsområdets

sjukhusväsen, för landstingens del sjukvårdsberedningen och i städerna

det kommunala organ, åt vilket uppdragits att vara sådan beredning.

Sjukhusutredningen har framhållit att det borde tillkomma vederbörande

sjukvårdsberedning att utfärda sådana bestämmelser och föreskrifter rörande

patientintagningen på sjukvårdsområdets olika kronikeranstalter, som kunna

finnas erforderliga för ett ändamålsenligt utnyttjande av de tillgängliga platserna.

Sjukhusberedningens befogenheter härutinnan skulle enligt'' utredningens

mening fastslås genom att 3—5 §§ sjukhuslagen gjordes tillämpliga

jämväl på kronikeranstalterna. — I övrigt torde lagförslagets innebörd få redovisas

i specialmotiveringen.

Sjukhusutredningens förslag till ändring i sjukhusstadgan innebär att bestämmelserna

om mindre sjukstugor med vissa jämkningar skola tillämpas på.

kronikeranstalterna,

Sjukhusutredningen har med hänvisning till uppdraget åt 1946 års statsbidragssakkunniga

för hälso- och sjukvården icke lagt fram förslag till nya

statsbidragsbesfämmelser.

Remissyttrandena.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller att även om det ej kunde

undvikas att bestämmelserna om kronikervården bli relativt oöverskådliga

genom att inryckas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, ville styrelsen dock

icke motsätta sig förslaget härom.

I sitt förut (s. 19) omnämnda yttrande över en framställning från lands

tingsförbundet om höjning av kvotgränsen för statsbidraget erinrar medicinalstyrelsen

om att 1946 års statsbidragssakkunniga uttalat, att som allmänt

villkor för statsbidrag till kronikeranstalt borde gälla, att den stod under

ledning av den centrala sjukvårdsmyndigheten i sjukvårdsområdet. Medicinalstyrelsen

hemställer att detta villkor skall gälla för varje ny anstalt för kroniskt

sjuka, för vilken beviljas statsbidrag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

Förslaget om införande av ett lagstadgat huvudmannaskap för kroniker

vården genom en ändiing i 1 och 23 §§ sjukhuslagen har förut tillstyrkts.

Detta innebär att kronikervården blir likställd med annan kroppssjukvård.

vilket i sin tur kräver ett ställningstagande till olika spörsmål om ledning,

personal m. m. vid kronikeranstalterna, vilka f. n. för lasarettens och sjuk

stugornas del regleras i sjukhuslagen och sjukhusstadgan. I vissa i 23 § nu

angivna delar gäller visserligen sjukhuslagen redan f. n. för kronikeranstalterna.

Flera viktiga bestämmelser bli emellertid tillämpliga först i och med

att denna paragraf ändras såsom utredningen föreslagit. Här må särskilt

nämnas stadgandena i 4 och 5 §§ om den centrala ledningen för sjukvårds

områdenas sjukhusväsen, vilkas giltighet för kronikervården torde möjlig

göra av sjukhusutredningen önskad översikt av och enhetlighet i beläggningen

av kronikeranstalterna. Utredningen föreslår heller ingen ändiing i dessa

stadganden. Beträffande vissa andra paragrafer i sjukhuslagen förordas däremot

några smärre jämkningar i lagtexten för att bättre anpassa den för kronikervårdens

särskilda krav. Jag kan i huvudsak godtaga även detta utredningens

förslag. I enlighet härmed har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Förslaget överensstämmer i

sak med vad utredningen förordat.

I det följande komma de i förslaget upptagna stadganden, som berörts vid

remissbehandlingen eller eljest synas kräva särskild kommentar, att något

närmare belysas.

Frågan om ändringar i sjukhusstadgan och i gällande kungörelser om statsbidrag

till kronikeranstalterna torde få prövas, då statsmakterna tagit ställ

ning till lagförslaget. Den överarbetning av statsbidragsförfattningarna som

måste ske om förslaget godtages synes kunna genomföras utan att frågan sär

skilt underställes riksdagen.

Specialmotivering till lagförslaget.

1 §■

Ur tredje stycket av denna paragraf har borttagits bestämmelsen om att

stadgandena i lagen skola gälla anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka endast

i den mån sådant i lagen föreskrives. Beträffande innebörden av denna ändring

hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 §■

Med sjukhus förstås i sjukhuslagen enligt 2 § 2 mom. första stycket sjukvårdsanstalt,

som drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad

vid fattigvårdsanstalt eller lyder under militär myndighet. Enligt det före

liggande förslaget komma kronikeranstalterna att betraktas som sjukhus i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:t-s proposition nr 20.

lagens mening. Sjukhusutredningen påpekar att de kronikeranstalter, som

f. n. äro anordnade vid fattigvårdsanstalter, följaktligen liksom hittills komma

att falla utanför lagen.

Sjukhusutredningen föreslår att i andra stycket av 2 mom. anstalter för

kioniskt sjuka upptagas som en särskild form av sjukhus vid sidan av lasarett

och sjukstugor. Enligt förslaget skall sålunda sjukhus, som anordnats

uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka

äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka icke

lida av tuberkulos, benämnas anstalt för kroniskt sjuka.

Förste provinsiallälcarnes förening ifrågasätter, om icke benämningen »anstalt

för kroniskt sjuka» borde ersättas med någon annan mera tilltalande

sådan, förslagsvis »sjukhus för kroniskt sjuka» eller eventuellt »kronikersjukhus».

Även Stockholms stads sjukhusdirektion understryker att det varit

önskvärt att finna en lämpligare benämning på dessa sjukhus.

Departementschefen. I samband med att i förevarande paragraf införes

en särskild beteckning för de sjukhus, som äro avsedda för kroniskt sjuka,

har i själva lagtexten upptagits en förkortad definition av vad som menas

med sådana sjuka. I fråga om betydelsen härav kan jag hänvisa till vad som

anförts i den allmänna motiveringen. Förut har framhållits att omförmälda

sjukhus böra anordnas antingen i anslutning till lasarett eller sjukstugor

eller som fristående hem. I båda fallen äro de att betrakta som självständiga

sjukhus i sjukhuslagens mening. Härvid förutsättes givetvis att de drivas

av landsting eller kommun och ej äro anordnade vid fattigvårdsanstalter.

Såsom en sammanfattande benämning för dessa sjukhus har utredningen förordat

»anstalt för kroniskt sjuka». Då sjukhusnamnet icke synes lämpligt för

de mindre fristående kronikerhemmen kan jag tillstyrka detta förslag.

7 §.

Tredje och fjärde styckena av denna paragraf innehålla bestämmelser om

tillåtna antalet vårdplatser vid sjukstuga och om inrättande av för vissa sjuka

avsedda rum å sjukhus med mer än 24 vårdplatser.

Sjukhusutredningen föreslår att i paragrafens femte stycke stadgas att

platser vid en anstalt för kroniskt sjuka, som är ansluten till sjukstuga, icke

skall medräknas då enligt tredje och fjärde styckena i paragrafen antalet vårdplatser

beräknas.

Departementschefen. Under 2 § har framhållits att austalter för kroniskt

sjuka äro att anse som självständiga sjukhus i lagens mening även om de

anordnats i anslutning till lasarett eller sjukstuga. På grund härav torde det

ej vara obetingat nödvändigt med en särskild föreskrift om att vårdplatserna

vid sådan kronikeranstalt icke skola inräknas vid beräknandet enligt 7 § av

platsantalet vid sjukstuga. Då den nuvarande avfattningen av 7 § möjligen

skulle kunna misstolkas på donna punkt har jag emellertid intet att erinra

mot att enligt sjukhusutredningens förslag en sådan bestämmelse intagos

i lagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20.

n §.

Inrättas en kronikeranstalt i anslutning till ett annat sjukhus, bör givetvis

i allmänhet samma person vara styresman för anstalten som för anläggningen

i övrigt. 11 § har jämkats för att möjliggöra en sådan ordning.

14 § 2 mom.

Andra stycket i detta moment innehåller bestämmelser om tillsättning av

bl. a. ansvarig läkare vid mindre sjukstuga. Stycket gäller redan nu för do

kronikeranstalter, som drivas av landsting eller kommun. Sjukhusutredningen

föreslår ingen annan ändring än att läkare vid kronikeranstalt uttryckligen

tages med vid uppräkningen av de sjukhusläkare, vars tillsättning behandlas

här. Läkare vid kronikeranstalt skall alltså enligt utredningens förslag alltjämt

tillsättas på samma sätt som dessa läkare d. v. s. av sjukvårdsberedningen

efter direktionens hörande genom förordnande på viss tid eller talls

vidare. I detta sammanhang må framhållas att sjukhusutredningen funnit att

heltidsanställd läkare erfordrades endast vid större kronikeravdelningar. På

sina håll vore kanske, framhåller utredningen, situationen vid en lasarettsansluten

kronikeranstalt sådan, att någon av sjukhusets lasarettsläkare med sin

tjänst som sådan skulle kunna förena den att vara läkare även vid kronikeravdelningen,

om denna ej är alltför stor. Ur kronikervårdens synpunkt torde

ingenting vara att anmärka mot en sådan ordning. Enligt sjufchusutredningens

mening torde det dock ofta vara lämpligt att även för läkarvården på

lasarettsanslutna kronikeranstalter anlita icke lasarettsanställd läkare.

Svenska lasarettsläkarföreningen finner det vara i hög grad önskvärt ur

vårdsynpunkt, att läkaren vid avdelning för kroniskt sjuka vore någon vid

lasarettet anställd läkare helst med invärtes medicin som huvudspecialitet.

Sveriges läkarförbund anser däremot att läkarvården, åtminstone då det gällde

vårdavdelningar av något större dimensioner, lämpligen borde anförtros åt

speciellt kvalificerad, icke å annan lasarettsläkarfjänst anställd läkare. Kronikervården

vore nämligen numera att anse som ett specialområde för sig,

fullt jämförligt med andra lasarettsanslutna specialområden. Att särskild ansvarig

läkare, biträdd av nödigt antal underläkare, erfordrades vid de största

anstalterna, funne förbundet självfallet. Ansvarig läkare å större anstalt för

kroniskt sjuka borde tillsättas som överläkare, medan underläkartjänsterna

borde regleras som motsvarande l:e underläkartjänster å vanliga sjukhus och

lasarett.

Departementschefen. I likhet med sjukhusutredningen anser jag att ansvarig

läkare vid anstalt för kroniskt sjuka liksom hittills bör tillsättas av

sjukvårdsberedningen genom förordnande på viss tid eller tills vidare. Det

synes icke lämpligt att som läkarförbundet tänkt sig här göra en skillnad

mellan större och mindre anstalter särskilt som det icke bör vara uteslutet

att även vid större lasarettsanslutna kronikeranstalter förordna annan vid

lasarettet anställd läkare som ansvarig läkare. Härtill kommer att sjukhuslagens

bestämmelser om tillsättning av läkare torde få omprövas vid den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

ifrågasatta utredningen för revision av sjukhuslagen. En sådan omprövning

bör ej försvåras genom att nya kategorier tillskapas med olika tillsättningsprocedurer.

I paragrafen torde uttryckligen böra angivas att det här endast är fråga

om den för sjukvården ansvarige läkaren. Tillsättning av underläkare vid k ro

nikeranstalt bör, som även sjukhusutredningen tänkt sig, regleras i 16 §.

I övrigt har jag intet att erinra mot vad sjukhusutredningen anfört om

läkartjänsterna vid dessa anstalter.

16 §.

Enligt paragrafens första stycke får underläkare anställas bl. a. vid sjuk

stuga med mer än 30 vårdplatser, dock får ny underläkartjänst ej inrättas

utan medgivande av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medi

cinalstyrelsen. Vad angår sjukstuga får sådant medgivande lämnas endast

då särskilda omständigheter föranleda därtill. Angående tillsättande av underläkartjänst

stadgas i andra stycket, att detta skall ske av sjukvårdsberedningen

genom förordnande på viss tid, som utan Konungens medgivande icke

får överstiga tre år i sänder.

Sjukhusutredningen har föreslagit att paragrafen kompletteras med en bestämmelse

att vad i första stycket stadgas om sjukstuga skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å anstalt för kroniskt sjuka. Underläkartjänst

skulle alltså få inrättas vid kronikeranstalt under samma förutsättningar som

gälla för sjukstuga. Anledning att tidsbegränsa förordnande för sådan under

läkare förelåge icke enligt sjukhusutredningens mening. Utredningen förordar

härav påkallad jämkning i paragrafens andra (enligt förslaget tredje)

stycke.

Departementschefen. Förslaget till ändringar i 16 § föranleder icke någon

erinran från min sida.

19 § 1 mom.

Bestämmelsen i momentets tredje stycke har på förslag av sjukhusutredningen

ändrats så att förbudet mot intagning på sjukhus av patient, när sådan

intagning skulle vålla obehag för andra sjuka, bortlagits vad angår kroniskt

kroppssjuka. I likhet med utredningen anser jag skyddet mot missbruk av

akutsjukhus tillräckligt tillgodosett genom stadgandet i första stycket att intagning

på sjukhus i princip ej får ske för annan vård än sådan, varför sjuk

huset är inrättat.

21 och 23 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer torde ej kräva särskild motivering.

Ikraftträdande in. in.

De föreslagna ändringarna i sjukhuslagen synas lämpligen böra träda i kraft

med början av nästkommande kommunala budgetår eller sålunda den 1

januari 1952.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara nödvändiga. Jag

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

vill emellertid erinra om att i 27 § sjukhuslagen stadgas, att de särskilda,

mot denna lag stridande bestämmelser, som den 1 januari 1942 (dagen för

lagens ikraftträdande) blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande

utfärdade för vissa sjukhus eller anstalter, liksom även dylikt bemyndigande

skola gälla även i fortsättningen samt att beträffande de ämnen,

som nämnda bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus

och anstalter må meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen

obetaget att återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande. Med stöd av detta

stadgande ha av Kungl. Maj:t den 20 december 1940 fastställts särskilda reglementen

för Stockholms stads och för Göteborgs stads sjukhus (SFS nr 1047

och 1048). I den män dessa reglementen avse kronikervården och avvika från

vad som föreslagits i fråga om denna vårdform, böra i fortsättningen även

för dessa städers kronikeranstalter kunna meddelas de föreskrifter som befinnas

lämpliga.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omförmälda inom

inrikesdepartementet upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den

20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna

sjukhus.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Eivor Hermansson.

Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1951:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52 under elfte huvud s. 4 i texten
  2. Rskr. 1951:31 Skrivelse till Konungen i an ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 a1 i texten
  3. 2LU 1951:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 s. 1 i texten