Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun drivna sjukhus
1951-01-03 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:20, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun drivna sjukhus
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1
Nr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting ellei'' kommun
drivna sjukhus; given Stockholms slott den 3 januari
1951.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framläggas förslag till ändringar i lagen om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus, vilka åsyfta att ålägga landstingen
och städerna utanför landsting huvudmannaskapet för vården av de kroniskt
sjuka samt reglera kronikeranstalternas ställning.
Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952.
1—8986 so Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 20.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus.
Härigenom förordnas, att 1 §, 2§ 2 mom., 7 och 11 §§, 14 § 2 mom.,
16 §, 19 § 1 mom., 21 § 2 mom. och 23 § lagen den 20 december 1940
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
{Nuvarande lydelse:) {Föreslagen lydelse:)
1 §• 1 §•
Landsting, så — — — vid barnsbörd.
Vård, som — — — — — — i landsting.
Denna lag äger icke tillämpning Denna lag äger icke tillämpning
å karolinska sjukhuset och serafimer- å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
och skall vad däri finnes lasarettet; och skall vad däri finnes
stadgat endast i den mån nedan före- stadgat endast i den mån nedan
skrives gälla anstaltsvård för sinnes- föreskrives gälla anstaltsvård för sinsjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka, kro- nessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka
niskt kroppssjuka eller konvalescenter, eller konvalescenter.
2 §• 2 §.
2. Med sjukhus — — — 20 § epidemilagen.
Sjukhus, som ej enligt vad nedan Sjukhus, som ej enligt vad nedan
i detta stycke stadgas är att anse i detta stycke stadgas är att anse
såsom tuberkulossjukvårdsanstalt eller såsom tuberkulossjukvårdsanstalt, epiepidemivårdanstalt,
benämnes lasarett, demivårdanstalt eller anstalt för
om det är avsett för vårdbehövande kroniskt sjuka, benämnes lasarett,
oberoende av fallets svårare eller om det är avsett för vårdbehövande
lindrigare art, och eljest sjukstuga, oberoende av fallets svårare eller
Sjukhus, som är inrättat uteslutande lindrigare art, och eljest sjukstuga.
för vård av tuberkulossjuka (tuber- Sjukhus, som är inrättat uteslutande
kulossjukvårdsanstalt), benämnes sana- för vård av tuberkulossjuka (tubertorium,
om det är avsett för sådana kulossjukvårdsanstalt), benämnes sanasjuka
oberoende av vårdens art, och torium, om det är avsett för sådana
eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som sjuka oberoende av vårdens art, och
till huvudsaklig del är avsett för eljest tuberkulossjukstuga. Sjukhus, som
''Senaste lydelse, se beträffande 1 §, 2 § 2 mom., 7 §, 14 § 2 mom, 16 §, 19 § 1 mom., 21
§ 2 mom. och 23 § SFS 1946:129.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
(Nuvarande lydelse-) (Föreslagen lydelse:)
till huvudsaklig del är avsett för
vård av sjuka, behäftade med i 2 §
1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom
(epidemivårdanstalt), benämnes
epidemisjukhus, om det är avsett för
dylika vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art,
och eljest epidemisjukstuga. Sjukhus,
som anordnats — såsom fristående anstalt
eller anslutet till lasarett eller
sjukstuga — uteslutande eller till huvudsaklig
del för vård av långvarigt
kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård
främst i form av personlig
skötsel men vilka icke lida av tuberkulos,
benämnes anstalt för kroniskt
sjuka.
För sjukvård — — — epidemisjukstuga epidemisjukstuguläkare.
7 §• 7 §•
Vid sjukhus — — — beredas densamma.
Sjukhus skall — — — behovet påkallad.
Sjukstuga må — — — sextio vårdplatser.
Sjukhus, som — — — särskilda rum.
Vid beräknande jämlikt tredje och Vid beräknande jämlikt tredje och
fjärde styckena av antalet vårdplatser fjärde styckena av antalet vårdplatser
skola platser å barnbördsavdelning skola platser å anstalt för kroniskt
medräknas allenast i den mån an- sjuka, som är ansluten till sjukstuga,
talet sådana platser överstiger femton, icke medräknas samt platser å barnbördsavdelning
medräknas allenast i
den mån antalet sådana platser överstiger
femton.
vård av sjuka, behäftade med i 2 §
1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom
(epidemivårdanstalt), benämnes
epidemisjukhus, om det är avsett för
dylika vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art,
och eljest epidemisjukstuga.
11 §•
Den i 2 § 2 mom. avsedde ansvarige
läkaren eller, där flera sådana finnas,
den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen
förordnas, är mellan
direktionens sammanträden sjukhusets
inför direktionen ansvarige styresman.
Sjukvårdsberedningen må,
när skäl därtill äro, återkalla med
-
11 §.
Den för sjukvården ansvarige läkaren
eller, där inom en och samma
sjukhusanläggning flera sådana finnas,
den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen
förordnas, är mellan
direktionens sammanträden sjukhusets
inför direktionen ansvarige styresman.
Sjukvårdsberedningen må, när skäl
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
(.Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
delat förordnande och förordna annan därtill äro, återkalla meddelat förstyresman.
ordnande och förordna annan styres
man.
För sjukhus — — — direktionens hörande.
Om beslut — — — underrätta medicinalstyrelsen.
Från bestämmelserna — — — meddela undantag.
14 §. 14 §.
2. Sjukstuguläkare vid — — —
Annan sjukstuguläkare ävensom
tuberkulossjukstuguläkare och epidemisjukstuguläkare
tillsättas av sjukvårdsberedningen
efter hörande av
vederbörande direktion genom förordnande
för viss tid eller tills vidare,
i senare fallet med ömsesidig rätt
till minst sex månaders uppsägningstid.
Sådan läkartjänst må ej besättas
med annan än den, som av medicinalstyrelsen
funnits enligt vederbörligen
meddelade bestämmelser till
tjänsten behörig. I förordnande, som
för viss tid meddelas sjukstuguläkare,
skall intagas förbehåll därom, att,
därest beslut fattas om sådant utvidgande,
att sjukstuguläkaren skall
tillsättas enligt första stycket, eller
om sjukstugans omändring till lasarett,
sjukstuguläkaren skall vara pliktig
att avgå sex månder efter uppsägning.
Motsvarande förbehåll för
det fall att tuberkulossjukstuga omändras
till sanatorium eller epidemisjukstuga
omändras till epidemisjukhus
skall intagas i förordnande, som
för viss tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare
eller epidemisjukstuguläkare.
16 §.
till efterrättelse.
Annan sjukstuguläkare ävensom
tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare
och för sjukvård ansvarig
läkare vid anstalt för kroniskt
sjuka tillsättas av sjukvårdsberedningen
efter hörande av vederbörande
direktion genom förordnande
för viss tid eller tills vidare, i senare
fallet med ömsesidig rätt till minst
sex månaders uppsägningstid. Sådan
läkartjänst må ej besättas med annan
än den, som av medicinalstyrelsen
funnits enligt vederbörligen meddelade
bestämmelser till tjänsten
behörig. I förordnande, som för viss
tid meddelas sjukstuguläkare, skall
intagas förbehåll därom, att, därest
beslut fattas om sådant utvidgande,
att sjukstuguläkaren skall tillsättas
enligt första stycket, eller om sjukstugans
omändring till lasarett, sjukstuguläkaren
skall vara pliktig att
avgå sex månader efter uppsägning.
Motsvarande förbehåll för det fall att
tuberkulossjukstuga omändras till
sanatorium eller epidemisjukstuga omändras
till epidemisjukhus skall intagas
i förordnande, som för viss
tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare
eller epidemisjukstuguläkare.
16 §.
Vid lasarett
böra uppställas.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Vad i första stycket stadgas om
sjukstuga skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å anstalt för
kroniskt sjuka.
Underläkare tillsättes av sjukvårds- Underläkare tillsättes av sjukvårdsberedningen
genom förordnande på beredningen genom förordnande på
viss tid, som utan Konungens med- viss tid, som i fråga om annat sjukgivande
icke må överstiga tre år i hus än anstalt för kroniskt sjuka utan
sänder. Konungens medgivande icke må över
stiga
tre år i sänder.
Tiden för — — — förordnande föreligger.
19 §• 19 §.
1. Intagning å — — — därtill föranleda.
År någon — — — spridande vidtagits.
Intagning av den, som lider av Intagning av den, som lider av
kronisk kroppssjukdom eller av sinnes- sinnessjukdom, må icke, ändå att
sjukdom, må icke, ändå att fråga är fråga är om vård, varför sjukhus är
om vård, som nyss sagts, äga rum, inrättat, äga rum, därest sjukdomen
därest sjukdomen skulle medföra skulle medföra avsevärt obehag för
avsevärt obehag för andra sjuka. andra sjuka.
År sjukhus — — — sådan avdelning.
21 §.
2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt
eller epidemivårdanstalt
ansvarig läkare må icke mottaga särskild
ersättning för åtgärd, som avses
1 1 mom. första eller andra stycket.
23 §.
Bestämmelserna i 6 §, 7 § första
och andra styckena, 8 — 12 §§, 14§
2 mom. andra stycket, 21 § 2 och
3 mom. samt 22 § skola i tilllämpliga
delar gälla iiven med avseende
å anstalt för vård av kroniskt
kroppssjuka eller konvalescenter, som
drives av landsting eller kommun.
21 §.
2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt,
epidemivårdanstalt eller
anstalt för kroniskt sjuka ansvarig
läkare må icke mottaga särskild ersättning
för åtgärd, som avses i 1
mom. första eller andra stycket.
23 §.
Bestämmelserna i 6 §, 7 § första
och andra styckena, 8—— 12 §§, 14 §
2 mom. andra stycket, 21 § 2 och
3 mom. samt 22 § skola i tillämpliga
delar gälla även med avseende
å anstalt för vård av konvalescenter,
som drives av landsting eller kommun.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1952.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 januari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensei,, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om
införande av legalt huvudmannaskap för kronikervården m. m. samt anför
därvid följande.
I. Inledning.
Statens sjukhusutredning av år 1943 har den 17 oktober 1947 överlämnat
betänkande II om den lasarettsanslutna B-sjukvården jämte anstaltsvården av
kroniskt sjuka (SOU 1947: 61) b Betänkandet har ägnats åt frågan om avlastning
av A-sjukvården vid lasarett genom anordnande av annex- och konvalescentavdelningar
samt anstalter för kroniskt sjuka. Beträffande kronikervården
har utredningen förordat, att landstingen och städerna utanför landsting
genom ändringar i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus — i det följande kallad sjukhuslagen —
skulle göras till legala huvudmän för denna vård, varjämte utredningen bl. a.
behandlat frågan om den begreppsmässiga avgränsningen av kronikerna från
övriga sjuka samt förordat vissa jämkningar i bestämmelserna om statsbidrag
till anläggning och drift av kronikeranstalterna.
över sjukhusutredningens betänkande ha efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, socialstyrelsen,
socialvårdskommittén, 1946 års statsbidragssakkunniga för hälsooch
sjukvården, ortoped- och vanförevårdssakkunniga, landstingets förvaltningsutskott
eller hälso- och sjukvårdsberedning i aderton län, Stockholms,
Göteborgs, Malmö och Hälsingborgs städers sjukhusdirektioner, Norrköpings
1 I handläggningen inom sjukhusutredningen av med den lasarettsanslutna B-sjukvården
samt anstaltsvården av kroniskt sjuka sammanhängande spörsmål ha deltagit utredningens
samtliga ledamöter, nämligen utredningens ordförande, professorn M. Ljungdahl,
överdirektören E. Björkquist, docenten E. Goldkuhl, ledamoten av riksdagens andra
kammare A. Hagård, husmodern vid Lidköpings lasarett E. Hakeman, sjukhusdirektören
N. Hansson, landstingsdirektören E. von Hofsten, lasarettsläkaren A. Odelberg, ledamoten
av riksdagens andra kammare C. P. Olsson och byråchefen G. Ström. Vid utarbetandet
av i betänkandet intagna förslag till ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan har
biträde lämnats av nuvarande chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet
Y. Samuelsson.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
stads hälso- och sjukvårdsstyrelse, styrelserna för Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska lasarettsläkarföreningen, Svenska
läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Förste provinsialläkarnes förening,
Svenska provinsialläkarföreningen, Svensk sjuksköterskeförening samt Svenska
kommunalarbetareförbundet.
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har överlämnat yttrande
från förste provinsialläkaren i länet varjämte Sveriges läkarförbund bifogat
ett av överläkaren vid Yasa sjukhus i Göteborg avgivet yttrande.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få taga upp frågan om införande
av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården samt vissa därmed sammanhängande
av sjukhusutredningen i dess omförmälda betänkande behandlade
spörsmål.
Reformen påkallar ändringar i sjukhuslagen och det kunde måhända ifrågasättas
att samtidigt taga upp vissa andra frågor om jämkningar i denna lag,
som nyligen aktualiserats. Emellertid synes det vara riktigast att låta anstå
härmed. I detta sammanhang bör enligt min mening sjukhuslagens formella
gestaltning icke omprövas och ej heller de övriga frågor om ändringar i denna
lag, som de senaste åren väckts genom framställningar från olika myndigheter
och organisationer. Jag har nämligen för avsikt att senare begära bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för en översyn av sjukhuslagen. Då en sådan
översyn torde kunna bli ganska tidsödande, synas å andra sidan planerna att
låta företaga en sådan icke böra föranleda uppskov med prövningen av särskilt
angelägna förslag till ändring i lagen. Till denna kategori torde sjukhusutredningens
nu ifrågavarande förslag få hänföras.
II. Huvudmannaskapet för kronikervården och därmed
sammanhängande frågor.
Gällande ordning''.
Enligt 1 § första stycket sjukhuslagen åligger det landsting och stad utanför
landsting att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet
eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel,
i den mån icke annan drager försorg om sådan vård. Ett legalt huvudmannaskap
i fråga om sjukhusvården åvilar med andra ord landstingen och
städerna utanför landsting. Enligt paragrafens tredje stycke skall emellertid
vad i lagen finnes stadgat gälla bl. a. anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka
endast i den män det föreskrives i de följande paragraferna i lagen. Här
åsyftas 23 §, enligt vilken vissa uppräknade bestämmelser — dock ej 1 § —
skola gälla anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka. Lagtextens ordalydelse
synes sålunda angiva att något legalt huvudmannaskap icke åvilar landstingen
i fråga om kronikervården.
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.
I betydande utsträckning äro emellertid landstingen och städerna utanför
landsting huvudmän för denna vård. Enligt gällande statsbidragsförfattningar
— kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 245) angående statsbidrag till uppförande
och inrättande av hem för kroniskt sjuka (ändr. se SFS 1929: 83,
1945: 335 och 1948: 250) samt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 246) angående
statsbidrag till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka (ändr. se SFS
1938: 406, 1945: 336 och 1948: 251) — utgår numera statsbidrag i första hand
endast till landsting och städer utanför landsting. Då särskilda skäl föreligga,
kan bidrag även utgå till kommun, som deltager i landsting, eller kommunalförbund
för anordnande och drift av större från ålderdomshem fristående anstalt
för kroniskt sjuka.
Statsbidrag till såväl anordnande som drift utgår högst för ett antal sjukplatser,
som beträffande stad utanför landsting bestämts till 3U %>o och för
landstingsområde till U/2 °/oo av folkmängden. Statsbidrag utgår vidare endast
för anstalt, vilken ingår som ett led i en av medicinalstyrelsen godkänd
plan för den kroniska sjukvårdens anordnande inom resp. sjukvårdsområde.
En annan förutsättning för driftbidrag är att platsen är belagd med en
kroniskt sjuk. Bidrag får nämligen utgå till hem för sådana kroniskt —- obotligt
eller svårbotligt — kroppssjuka (företrädesvis sådana sjuka, som lida av
elakartade svulster såsom kräfta, sarkom m. fl. hjärn- och ryggmärgssjukdomar
samt andra nervsystemets sjukdomar, kronisk reumatism och denna
närstående sjukdomar, svår vanförhet, cirkulationsorganens sjukdomar, patologisk
senilitet samt kronisk astma), vilka äro i behov av sjukhusvård men
vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke heller kunna erhålla deri
särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed jämförliga anstalter
äro avsedda. Enligt en övergångsbestämmelse kan dock intill den 1
juli 1951 även andra patienter tillfälligtvis få vårdas på dessa anstalter i den
man platser finnas lediga.
Kronikervårdens läge.
Här skall endast som en bakgrund till sjukhusutredningens förslag om
huvudmannaskapet anföras några siffror till belysning av den senaste utvecklingen
och läget i fråga om kronikervården. I övrigt hänvisas härutinnan till
utredningens betänkande II särskilt s. 92—101.
Enligt en i betänkandet intagen tabell (tab. 7; s. 98) utgjorde den 1 januari
1944 antalet vårdplatser för kroniskt sjuka på sjukvårdsinrättningar inom
landstingens förvaltningsområden 4 640 eller 0,9 °/oo av folkmängden och
9,i %o av folkmängden i åldrarna 65 år och däröver. Av dessa funnos 1 865
på av landsting drivna anstalter, 389 på enskilda sjukhem och 2 386 på ålderdomshem
eller övriga primärkommunala anstalter. I sex län saknades helt
vårdplatser på av landsting drivna anstalter och kronikervården var överhuvud
mycket ojämnt utbyggd i de olika länen. I fråga om städerna utanför landsting
är enligt betänkandet antalet platser mera svårbestämbart. Utredningen
har angivit den undre gränsen den 1 januari 1944 till 2 400 och den övre till
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
3 525 (1,9 resp. 2,8 %o av folkmängden). I dessa siffror ingå icke sådana
med kroniskt sjuka belagda vårdplatser, som finnas vid anstalter för annat
klientel såsom lasarett, sjukstugor och vanliga avdelningar vid ålderdomshem.
Utredningen anser att 575 kroniker år 1944 vårdades vid vanliga sjukvårdsanstalter.
Med stöd av vissa av socialvårdskommittén verkställda beräkningar har utredningen
funnit att på ålderdomshemmen befunno sig minst 1 838 kroniskt
sjuka personer på icke statsbidragsberättigade platser, varav något över 1 200
på vanliga avdelningar.
Mot det sålunda beräknade vårdplatsantalet (i runda tal 4 600 + 3 500 +
600 + 1 200 = 9 900) kan ställas det sjuka klientelets storlek, av utredningen
uppskattad till 20 000 å 27 000 personer.
De angivna siffrorna hänföra sig i huvudsak till år 1944. Sedan dess häleri
icke obetydlig utbyggnad ägt rum. Delvis belyses denna av en i socialstyrelsen
verkställd sammanställning av bl. a. antalet vårdplatser för kroniskt
sjuka å landstingens vårdhem den 1 augusti 1949, vilken av byråchefen
Ali Berggren publicerats i Svenska socialvårdsförbundets tidskrift för 1949
(häfte 5). Enligt denna sammanställning utgjorde hela antalet vårdplatser på
landstingens vårdhem sistnämnda dag 3 201 eller ca 0,6 °/oo av folkmängden
mot 1 865 vid tiden för sjukhusutredningens beräkning. Endast i ett län
(Gävleborgs) saknades landstingshem för kroniker. Samtidigt voro i landstingens
regi kronikerhem eller avdelningar med tillhopa 695 platser under
uppförande och planerade landstingen anordnande av 3 307 platser för kroniker.
Sammanställningen visar emellertid att såväl före som efter denna utbyggnad
av kronikervården antalet vårdplatser i förhållande till folkmängden
växlar väsentligt i de olika landstingsområdena.
Enligt av medicinalstyrelsen meddelade uppgifter utgick den 1 juli 1950
driftbidrag till 5 658 vårdplatser för kroniker, däri inberäknat platser å primärkommunernas
vårdhem.
Några utvecklingslinjer och tidigare uttalanden om huvudmannaskapet.
I äldre tider och ännu långt in på 1900-talet ansågs samhällets vård av
obotligt och kroniskt sjuka ingå som ett led i fattigvården. Alltifrån 1920- talet började emellertid den meningen allt mer tränga igenom att vården av
de kroniskt sjuka -— av hänsyn såväl till de sjuka som till ålderdomshemmens
klientel — bör vara ett led i den allmänna kroppssjukvården. Sjukhusutredningen
formulerar den nu mest gängse uppfattningen om fattigvårdens
befattning med sjukvård så, att den omständigheten att en person åtnjuter
fattigvård ej bör föranleda att han vid sjukdom, den må vara av akut eller
kronisk art, omhändertages på annat sätt och på annan anstalt än andra
medborgare.
Socialvårdskommittén har också i sitt betänkande om ålderdomshemmen
(SOU 1946: 52) förordat en sådan utbyggnad av kronikervården, att den snarast
möjligt blir i stånd att omhändertaga alla de kroniskt sjuka, som nu
10
Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.
måste vårdas på de egentliga ålderdomshemmen eller ej statsbidragsberättigade
avdelningar av dessa hem.
Det anförda innebär emellertid ej att man ansett att kronikervården utan
gräns borde uppgå i den allmänna kroppssjukvården. Enligt sjukhusutredningen
är man i stället i stort sett ense om att kronikervården bör utgöra en
självständig vårdform bl. a. därför att vårdbehovet är så annorlunda beskaffat.
De kroniskt sjuka fordra — framhåller utredningen — av personlig skötsel
mycket, av behandling endast litet och av diagnostik praktiskt taget ingenting.
Det kunde icke vara stor mening i att ge de dyrbara lasaretten och klinikerna,
utrustade för att tillgodose alla krav på diagnostik och terapi, ett sådant
omfång, att även de kroniskt sjuka kunde omhändertagas där.
I fråga om huvudmannaskapet hävdade redan 1920 års sakkunniga beträffande
vård av kroniskt sjuka att frågan om denna vård skulle lösas bäst, om
den omhändertoges av landstingen och städerna utanför landsting. Statens
sjukvårdskommitté har i ett 1934 avgivet betänkande (SOU 1934: 22) ingående
övervägt olika alternativ för spörsmålets lösning och härvid starkt förordat
landstingslinjen. Ett klart uttryck för den förändrade inställningen till
förmån för denna linje utgör slutligen ändringarna 1945 i 1927 års statsbidragskungörelse
och de uttalanden, som föredragande departementschefen
gjorde vid framläggande av förslaget (prop. 113/1945, s. 17 ff.).
Då chefen för socialdepartementet i prop. 243/1947 behandlade frågan om
grunderna för ålderdomshemsvårdens ordnande m. m. anförde han i anledning
av socialvårdskommitténs förslag om införande av legalt huvudmannaskap.
Från landstingshåll bär framhållits, att sådana åtgärder ej vore erforderliga,
då landstingen redan nu visade stort intresse för utbyggnaden av denna
vårdgren. Detta är ävenledes fallet i fråga om flertalet landsting. Inom ett
landsting ha emellertid några planer på utbyggnad av hemmen för kroniskt
sjuka överhuvud ej upprättats. Inom vissa andra landsting omfatta planerna
endast en mindre del av de platser, som anses erforderliga. Sannolikt har
detta samband med att primärkommunerna i dessa län tidigare i betydande
omfattning tagit sig an vården av de kroniskt sjuka. För att påskynda utbyggnaden
av vården av de kroniskt sjuka i dessa län torde en klarläggande
bestämmelse om huvudmannaskapet vara av väsentlig betydelse. Jag anser
mig därför böra i princip tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Förslag
till härav påkallade lagstiftningsåtgärder torde dock böra anstå till en kommande
riksdag.
Uttalandet föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
Den ändrade inställningen till frågan om huvudmannaskapet för kronikervården
belyses även av den faktiska utvecklingen.
Enligt sjukhusutredningens betänkande har de enskilda hemmens andel av
hela antalet tillgängliga vårdplatser för kroniskt sjuka minskats under årens
lopp från 32 % år 1921 till omkring 10 % år 1944. De primärkommunala, som
år 1921 synas ha svarat för 25 å 30 % av hela platsantalet, ökades först och
minskades därefter åter i relativ betydelse, så att de år 1944 svarade för
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ca 30 % av platserna. Av landsting och städer utanför landsting drivna anstalter
upptogo år 1921 42 % av hela platsantalet, nedgingo därefter i relativ
betydelse för att åter växa och år 1944 svara för omkring 60 % av sagda antal.
Sjukhusutredningen.
Utredningen finner, att i fråga om huvudmannaskapet utvecklingen av
vården av kroniskt sjuka funnit en bestämd riktning — en riktning som utredningen
för sin del anser vara mest ändamålsenlig. I varje fall anser sjukhusutredningen,
att riktlinjen är så fastställd, att den — under nödigt hänsynstagande
till att det här rör sig om en utvecklingsriktning och ej en ännu
genomförd ordning — utan vidare kan antagas som norm och förutsättning
vid utredningens överväganden. Som en följd härav förordar utredningen,
att legalt huvudmannaskap för kronikervården ålägges landsting och städer
utanför landsting.
Författningsmässigt har detta tagit sig uttryck i ett förslag till sådan ändring
av sjukhuslagen att den i lagens 1 och 23 §§ stadgade begränsningen i
fråga om bestämmelsernas tillämpning på kronikervården utgår, så att den
generella regeln om huvudmannaskap i 1 § första stycket blir gällande även
för denna vård. Utredningen har funnit, att kronikervården överhuvud borde
regleras i sjukhuslagen i samma omfattning som den sjukhusvård, beträffande
vilken landstingen redan ålagts legalt huvudmannaskap. De jämkningar
i lagen, som föranledas härav, komma att redovisas i specialmotiveringen.
Här må endast nämnas att utredningen som sin mening framhållit,
att ett konsekvent fullföljande av strävandet att frigöra kronikervården från
fattigvården för att i stället få den inlemmad i den allmänna kroppssjukvården
fordrar, att huvudmannen — denne må vara landsting eller stad utanför
landsting —■ ställer kronikervården under den för varje sjukvårdsområde
centrala sjukvårdsmyndighetens ledning.
I anslutning till förslaget om ett legalt huvudmannaskap för kronikervården
har sjukhusutredningen även behandlat frågan om centralisering
eller decentralisering av denna vård. Efter en redogörelse för diskussionen
i denna fråga, vid vilken centraliseringens och decentraliseringens fördelar
och olägenheter övervägts ur humanitära, vårdtekniska och driftekonomiska
synpunkter, har utredningen framhållit att de länge rådande motsättningarna
på denna punkt så småningom utjämnats och på de flesta håll ersatts
med uppfattningen att utvecklingslinjen för kronikervården borde vara
eu kombination av centralisering och decentralisering. I detta sammanhang
hänvisas till uttalanden av föredragande departementschefen vid framläggandet
1945 (prop. nr 113) av förslag till nya statsbidragsbestämmelser. Departementschefen
framhöll härvid bl. a. att det ålåge medicinalstyrelsen att vid
prövningen av planerna för kronikervården beakta, att den icke allt för
mycket centraliserades utan att såvitt möjligt en ur olika synpunkter lämplig
fördelning av vårdplatstillgången komme till stånd.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
I fortsättningen anför sjukhusutredningen bl. a.
För sin del finner sjukhusutredningen de under diskussionen anlagda synpunkterna
på frågan om kronikervårdens centralisering eller decentralisering
riktiga och de för den ena och andra utvecklingslinjen anförda skälen bärande.
Det enda spörsmål, på vilket denna diskussion ej kunnat giva något svar,
är huruvida centraliseringen eller decentraliseringen kommer att ställa sig
billigast. Enligt sjukhusutredningens mening äro emellertid spekulationer
och — av tidigare anförda skäl — även utredningar härom onödiga. I första
hand gäller det att ordna vården ur humanitära och vårdtekniska synpunkter.
Därefter har man att tillse, att det, som ur dessa synpunkter befinnes riktigt
och gott, tillskapas och diives så billigt som möjligt.
Med stöd av den diskussion, för vilken här redogjorts, anser sig utredningen
berättigad att betrakta en uppdelning av sagda vård på dels till lasarett
eller möjligen sjukstugor anslutna anstalter, dels ock anstalter utan dylik
anslutning, samt därmed sammanhängande differentiering av klientelet som
en godtagen utvecklingslinje, vilken utredningen även för egen del önskar
biträda.
Utredningen har kallat de förra anstalterna »avdelningar», de senare »hem»
för kroniskt sjuka. I frågan på vilken av dessa båda typer av anstalter utbyggnaden
i första hand bör inriktas anför utredningen.
Med hänsyn dels till att kronikervården enligt en så gott som enhällig uppfattning
ännu är allt för starkt decentraliserad, dels till behovet att genom
inrättandet av kronikeravdelningar få till stånd en avlastning av lasaretten
anser sjukhusutredningen vidare, att den första etappen av den kommande
stora utbyggnaden av kronikervården bör kunna ske tämligen helt i centraliseringens
tecken, utan att en ändamålsenlig avvägning mellan centralisering
och decentralisering därmed behöver riskeras.
Införandet av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården förutsätter,
att denna vårdform så tydligt som möjligt avgränsas från övriga sjuka särskilt
sinnessjuka ävensom från sådana åldringar, som icke behöva sjukhusvård.
Sjukhusutredningen har behandlat denna fråga i ett särskilt kapitel,
rubricerat »Begreppet kroniskt sjuk».
Utredningen framhåller att den nuvarande definitionen utgår från begreppet
»kroppssjuk» och utgöres av en råd specifikationer, som innebära
utbrytningar ur detta begrepp. Till gruppen höra sålunda kroppssjuka som
a) äro kroniskt -— obotligt eller svårbotligt -— sjuka, b) företrädesvis sådana
som lida av vissa uppräknade slag av sjukdomar, c) äro i behov av sjukhusvård
men d) vilkas tillstånd icke berättigar dem till och vilka icke heller
kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed
jämförliga anstalter äro avsedda.
a) I fråga om bestämningen »kronisk» så utgår utredningen från att ordet
är liktydigt med långvarig. Sjukdomens kroniska (långvariga) karaktär vore
emellertid en alldeles för vid bestämning för att kunna ge en avgränsning
och dessutom borde denna egenskap ej fästas vid sjukdomen utan vid sjukdomsstadiet
och patientens tillstånd. Detsamma gällde om orden »obotligt
eller svårbotligt» sjuka. Dessa fyllde överhuvud ingen uppgift i definitionen
och kunde saklöst utgå ur densamma.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
b) Även beträffande sjukdomsförteckningen framhåller utredningen att det
vore sjukdomsstadiet eller tillståndet och icke sjukdomen, som måste bli avgörande,
då det gäller att bestämma, om den sjuke bör omhändertagas på
lasarett eller på kronikerhem. Utredningen ifrågasätter därför om förteckningen
vore nödvändig för definitionen.
c) Mot kravet på att behov av sjukhusvård skall föreligga gör utredningen
ingen erinran.
d) Det fjärde ledet i den nuvarande definitionen, vilket till kroniskt sjuka
hänför dem, »vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka heller ej kunna erhålla
den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor samt därmed jämförliga
anstalter äro avsedda», finner utredningen oklart och intetsägande.
Den ytterligare bestämning som erfordrades borde hänföra sig till sjukdomsstadiet
eller tillståndet. Detta kunde lämpligen karakteriseras genom arten
av den vård, det krävde. Utredningen för hit sådana kroniskt kroppssjuka,
vilkas tillstånd kräver intet eller relativt litet av diagnostik eller behandling
men mycket av personlig skötsel och som för erhållande av sådan behöva
intas på kroppssjukhus.
Efter att ha framhållit bl. a. att diagnostik och behandling lämpligen borde
bestämmas genom att den härför erforderliga sakkunskapen och utrustningen
preciserades har sjukhusutredningen kommit fram till följande definition:
Statsbidragsberättigade anstalter för kroniskt sjuka äro avsedda för sådana
långvarigt — dock icke tuberkulöst —- kroppssjuka, vilka på grund av sitt
tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas vårdbehov konstitueras
av krav på personlig skötsel men icke eller endast i mindre grad av
krav på sådan diagnostik eller terapi, som erfordrar de resurser i fråga om
personal och apparatur, som utmärka lasarett och sjukstugor.
Utredningen har kompletterat definitionen på en punkt nämligen i fråga
om avgränsningen av de »kroppssjuka» gentemot sjuka med psykiska rubbningar.
Utredningen anför.
På en anstalt för vård av kroniskt sjuka bör kunna lämnas all den psykiska
vård, som man har rätt att fordra av varje läkare och varje sköterska
i samband med vården av vilken kroppsligt sjuk som helst. Vidare bör man
åt den andliga vården ge ett större utrymme än på andra anstalter för kroppssjuka.
Däremot kan det icke vara någon mening i att belägga kronikeranstalter
med ett klientel, som kräver speciell psykoterapi. Patienter, de må lida av
vilken kroppssjukdom som helst, vilka förete psykiska rubbningar av sådan
art, att vården under hela sjukdomstiden eller för längre tid framåt helt eller
i avsevärd grad måste inriktas härpå, böra icke omhändertagas på anstalter
för vård av kroniskt sjuka.
I anslutning till det anförda har sjukhusutredningen framhållit att den av
utredningen förordade uppdelningen av kronikervården på större anstalter
(avdelningar för kroniskt sjuka) och mindre över hela sjukvårdsområdet
spridda »hem för kroniskt sjuka» medförde och vore själv motiverad av ett
behov av differentiering av klientelet. Indelningsgrunden borde vara behovet
av kontakt med lasarettsvården och graden av detta behov. Även humanitära
synpunkter kunde beaktas med en sådan indelningsgrund.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utredningen finner, att en med utgångspunkt från den givna definitionen
av begreppet kroniskt sjuka konsekvent genomförd avgränsning av klientelet
av av betydelse för såväl staten som huvudmännen. För staten betyder en
sådan avgränsning medlet att nå den med statsbidragen avsedda verkan på
vårdens utveckling och omfång. För huvudmännen innebär den besparingar
genom att den möjliggör en rationell fördelning av kronikerklientelet på å
ena sidan enklare och å andra sidan mera väl utrustade anstalter. Samtidigt
förhindrar den att de sistnämnda tagas i anspråk av personer, vilka icke kräva
vård på kronikeranstalt.
I ett särskilt avsnitt i sitt betänkande har sjukhusutredningen behandlat
vissa frågor om statsbidragen till anläggande och drift av anstalter för
kroniskt sjuka. Här skall, med hänsyn till spörsmålets samband med frågan
om huvudmannaskapet, utredningens förslag i korthet redovisas.
Utredningen föreslår med hänvisning till 1946 års statsbidragssakkunnigas
uppdrag ingen ändring i statsbidragens belopp. Utredningen förordar att den
nuvarande kvotbegränsningen skall bibehållas men att kvoterna skola höjas
till 2V2°/oo eller efter Kungl. Maj:ts medgivande 3V2°/oo av folkmängden för
att ansluta sig till det verkliga vårdbehovet. Härutinnan anför utredningen.
Frekvensen av kroniskt sjuka har utredningen ansett sig böra uppskatta
till 3 å 4 per 1 000 invånare. När det gäller att med denna frekvens som utgångspunkt
föreslå en viss kvot, måste man först besinna, att icke alla kroniskt
sjuka kunna förutsättas söka vård på statsunderstödd anstalt eller på
anstalt överhuvudtaget. Under sådana förhållanden och med tanke på faran
av överdimensionering anser sjukhusutredningen, att man för den närmaste
framtiden bör räkna med en utbyggnad till gränsen 3 %o eller ungefär 20 000
vårdplatser i hela riket. Med hänsyn till de avsevärda olikheter, som råda
beträffande platsbehovet inom olika sjukvårdsområden, bör emellertid den
anförda promillesiffran betraktas som ett genomsnitt, kring vilket betydande
fluktuationer kunna förekomma. För att möjliggöra sådana fluktuationer
utan att riskera lokal överdimensionering synes det lämpligt att i bidragsförfattningen
stipulera ett något lägre promilletal, t. ex. 21/*, varvid det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att efter utredning och hemställan av vederbörande
sjukvårdsberedning i särskilda fall medgiva bidrag för flera platser, dock
högst för ett antal av förslagsvis 3V2 °/oo av områdets folkmängd.
Vidare vill utredningen framhålla önskvärdheten av att bestämmelserna
om antalet bidragsberättigade platser göras lika för landsting och städer utanför
landsting.
Remissyttranden m. m.
Att ett legalt huvudmannaskap för kronikervården ålägges
landstingen och städerna utanför landsting tillstyrkes i det övervägande antalet
remissyttranden.
Socialvårdskommittén invänder dock följande.
Huvudmannaskapet har av utredningen utformats på ett helt annat sätt
än socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande XIV (SOU 1946:52).
Kommittén föreslog att huvudmannaskapet skulle få samma utformning som
gäller för landstingens huvudmannaskap för barnhemmen. För varje landstingsområde
skulle sålunda göras en detaljerad utredning om platsbehovet
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
och på grundval härav utarbetas en plan att godkännas av medicinalstyrelsen
eller Kungl. Maj:t. Planen skulle innebära en utbyggnad under viss tid.
Självfallet får detta förslag ses mot bakgrunden av att staten lämnar betydande
bidrag till hemmen för kroniskt sjuka liksom till barnhemmen.
Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå att sjukhuslagens allmänna
uttalande om kroppssjukvården som en uppgift för landstingen får
avse även vården av de kroniskt sjuka. Socialvårdskommittén kan för sin del
icke finna detta tillräckligt. Särskilt med hänsyn till att vården av de kroniskt
sjuka i icke obetydlig grad kan sägas vara en försörjningsfråga måste
man alltid räkna med risken av att behovet av vårdplatser för dylika sjuka ej
kommer att stå i centrum för landstingens intresse på samma sätt som vården
av de akuta fallen. För de sjukas egen del och icke minst ur socialvårdens
synpunkt, särskilt för att man verkligen skall kunna genomföra det av statsmakterna
fattade beslutet om ålderdomshemmen, är det synnerligen angeläget
att utbyggnaden av hemmen för kroniskt sjuka icke eftersättes. Social vårdskommitténs
förslag till utformning av huvudmannaskapet erbjuder vissa
garantier mot att så ej skall ske, och kommittén måste därför vidhålla detta
förslag.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om tiden ännu
är mogen att införa för landstingen legalt huvudmannaskap beträffande vården
om de kroniskt sjuka. På många håll och så (bl. a. i Hallands län vore
många avdelningar för kroniskt sjuka organiskt inordnade i ålderdomshemmen.
Om ett legalt huvudmannaskap stadgades, skulle skyldighet komma att
åvila landstingen att svara för dessa avdelningars underskott, vilket förmodligen
skulle draga med sig rätt många tvister mellan landstingen och ålderdomsvårdens
huvudmän rörande beräkningen av kostnaderna.
Frågan om centralisering eller decentralisering av vården av
de kroniskt sjuka har föranlett skiftande uttalanden.
Enligt medicinalstyrelsens mening föreligger å ena sidan en önskan att ej
för mycket centralisera denna vård, på det att icke de sjuka skola ryckas
alltför långt bort från sin hemtrakt, vilket skulle medföra ökade kostnader och
tidsförlust för anhörigas besök. Detta vore en viktig faktor, till vilken hänsyn
borde tagas. Å andra sidan fordrade vården av de kroniskt sjuka numera
eu mera aktiv terapi. Vården borde icke enbart utgöra ett omhändertagande
utan i många fall syfta därhän, att de sjuka skulle för längre eller kortare
tid helt eller delvis kunna taga hand om sig själva. Detta fordrade i sin tur
eu anstaltsmässig utrustning och drift, och det syntes därför ändamålsenligt
att i så måtto centralisera vården, att avdelning eller hem för kroniskt sjuka
förlädes vid eller i anslutning till lasarett eller sjukstuga för att man vid
föreliggande behov skulle kunna begagna sig av där befintlig utrustning, såsom
röntgen, laboratorium etc. Vid sådan centralisering borde man dock ej
göra anstalterna alltför stora, så att de förlorade karaktären av ett hem —
för många individer komme nämligen dessa vårdanstalter att bli deras
sista hem.
Socialstyrelsen biträder den av sjukhusutredningen föreslagna uppdelningen
av vården dels på avdelningar anslutna till lasarett eller möjligen
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
sjukstugor, och dels på hem utan dylik anslutning. Styrelsen framhåller emellertid,
att den icke kunde dela utredningens mening, att den första etappen
av utbyggnaden borde kunna ske tämligen helt i centraliseringens tecken.
Härvid påpekar socialstyrelsen bl. a. att den stränga ransoneringen av byggnadstillstånd
icke torde medgiva nybyggnad av lasarettsanslutna kronikeravdelningar
under de närmaste åren. I stället torde utvecklingen bli att byggnadsfrågorna
komma att lösas, icke genom nybyggnader, utan genom ianspråktagande,
eventuellt efter ombyggnad, dels av äldre byggnader ute i sjukvårdsområdena
och dels av avdelningar, som icke lämpligen kunna i fortsättningen
nyttjas såsom A-avdelningar vid lasaretten. Huruvida förutsättningar
för dylika lösningar finnas, måste bedömas efter förhållandena i varje
särskilt sjukvårdsområde. Socialstyrelsen förordar en inventering eventuellt
efter särskilt uppdrag av Kungl. Maj:t bl. a. av bestående ålderdomshemsbyggnader,
vilka, ehuru de icke fylla de krav, som numera ställas på ålderdomshem,
med fördel kunna med jämförelsevis små kostnader ändras till
vårdhem.
Även socialvårdskommittén och Blekinge läns landstings förvaltningsutskott
vända sig mot utredningens uttalande om en första utbyggnad i centraliseringens
tecken. Kommittén framhåller bl. a. att det ur social synpunkt vore
olyckligt om tyngdpunkten lades på centrala anstalter. Landstingen borde
därför icke gå att fylla ifrågavarande uppgift med den allmänna anvisningen,
att de i första hand borde intressera sig för centrala anstalter.
Svenska landstingsförbundets styrelse biträder däremot förslaget att den
närmaste utbyggnaden av kronikervården, där så vore möjligt, borde ske i
form av avdelningar förlagda till lasaretten. Södermanlands läns landstings
förvaltningsutskott förklarar, att vården av de kroniskt sjuka inom länet hittills
konsekvent förlagts i anslutning till lasarett eller sjukstuga och att landstinget
hade lång erfarenhet av fördelarna härav. Detta hindrade dock icke,
att det kunde vara lämpligt att i viss utsträckning förlägga vården även mera
fristående.
Den av utredningen föreslagna definitionen av det författningsmässiga
begreppet kroniskt sjuka har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse
såsom ett medel att skarpare än tidigare kunnat ske avgränsa gruppen statsbidragsberättigade
kroniskt sjuka.
Medicinalstyrelsen finner definitionen vara väl funnen och innebära en enligt
styrelsens mening berättigad utvidgning av begreppet kroniskt sjuka.
I några yttranden ha emellertid gjorts anmärkningar mot utredningens bestämning.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser, att definitionen
icke tillräckligt tydligt avgränsar det kroniska sjukvårdsklientelet från
å ena sidan de akut sjuka och å andra sidan de ålderdomssvaga, som behöva
vård på anstalt. Framför allt torde uttrycket »personlig skötsel» komma att
giva upphov till tveksamhet och diskussion.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Sveriges läkarförbund har med en ganska utförlig motivering kommit fram
til! en från utredningen något avvikande bestämning.
Begreppet kroniskt sjuk synes, i fråga om berättigande till statsbidrag,
lämpligen böra definieras sålunda: »personer, lidande av kronisk kropps
sjukdom
eller invaliditet -— dock icke tuberkulos — vilka på grund av sitt
tillstånd stadigvarande eller för lång tid äro i behov av sjukhusmässig vård
å anstalt». — Härigenom skulle uteslutas utom sinnessjuka, dels sådana kro
niskt sjuka och invalider, vilka, ehuru svårskötta eller till äventyrs sänglig
gande, skulle kunna vårdas i hemmen, om ekonomiska och personella resurser
stode till buds, eller å vårdhemmen, dels sådana kroniskt sjuka, som på
grund av akuta exacerbationer eller komplikationer fordra temporär vård å
lasarettssjukhus.
Överläkaren vid. Vasa sjukhus i Göteborg, som i ett utförligt yttrande bl. a.
framhållit behovet av specialavdelningar för ålderdoms- och kroniskt sjuka i
anslutning till lasaretten, har icke heller helt kunnat biträda sjukhusutred
ningens bestämning. Han föreslår följande formulering.
Statsbidragsberättigade sjukavdelningar och sjukhem för kroniskt sjuka äro
avsedda för sådana långvarigt — dock icke tuberkulöst — kroppssjuka, vilka
på grund av sitt tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus och vilkas
vårdbehov konstitueras mer av krav på personlig skötsel än av de krav på
diagnostiska, resurser i fråga om personal och apparatur, som utmärker
lasaretten.
Avgränsningen av kronikerna mot de vanföra och psykiskt sjuka har berörts
i ett par yttranden. Ortopedi och vanförevårdssaklcunniga ifrågasätta sålunda
att definitionen kompletteras så att de höggradigt vanföra, vilka f. n.
vore berättigade till kronikervård, otvetydigt hänfördes till kronikerna.
Socialstyrelsen vänder sig mot utredningens uttalande, att dessa anstalter
icke böra få beläggas med patienter, vilkas kroniska kroppssjukdom kompli
cerats av psykiska rubbningar, som kräva speciell psykoterapi. Styrelsen frågar
sig, var dylika svårskötta patienter då skola vårdas. Het torde icke vara
ovanligt, att svårt kroniskt kroppssjuka människor även lede av ett neurostillägg
till sitt övriga lidande och att särskilt åldriga patienter även vore påtagligt
psykiskt sjuka. Det vore dylika komplikationer, som ofta gjorde den
redan krävande omvårdnaden om kroniskt kroppssjuka människor särskilt på
frestande för vårdpersonalen. Styrelsen förstode väl, att kronikerhemmen
eller de lasarettsanslutna avdelningarna i allmänhet icke kunde utrustas med
resurser för speciell psykoterapi. Men detta gällde i än högre grad om de
kommunala ålderdomshemmen. I den rådande situationen med svår plats
brist även å sinnessjukhusen ansåge styrelsen det icke tillrådligt med uttryckligt
förbud för vård av psykiskt sjuka kronikerpatienter å kronikerhem.
Nödvändigheten av en kraftig höjning av statsbidragen har undantagslöst
vitsordats i den mån man yttrat sig i denna del. Förslaget att kvotbegränsningen
bibehålies har i allmänhet lämnats utan erinran. Socialstyrelsen
och socialvårdskornmittén förorda dock att denna begränsning slopas och
2—2336 5» Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 20.
18
Iiungl. Maj.ts proposition nr 20.
även Jönköpings läns landstings sjukvårdsberedning och överläkaren vid,
Vasa sjukhus i Göteborg göra vissa erinringar.
Beträffande bidragskvotens storlek bär förslaget i flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
Medicinalstyrelsen understryker emellertid att sådan försiktighet vid utbyggandet
av statsbidragsberättigade vårdplatser måste iakttagas, att man
icke erhåller ett överskott på platser. Styrelsen funne nämligen de av utredningen
i detta avseende gjorda beräkningarna ligga i överkant. Med hänsyn
därtill och till olikheter i platsbehovet inom olika sjukvårdsområden funne
styrelsen det lämpligt, att kvoten tills vidare begränsades till 2 %o men att
Kungl. Maj:t efter särskil hemställan av vederbörande sjukvårdsberedning
kunde medgiva viss höjning av kvoten, dock högst till 3 °/oo av områdets folkmängd.
Även centrala sjukvårdsberedningen varnar för överdimensionering av
vårdplatserna för kroniskt sjuka och anser det nuvarande behovet icke överstiga
2 %o av folkmängden. Beredningen förordar, att ytterligare undersökning
av platsbehovet göres. Liknande synpunkter utvecklas av Svenska landstingsförbundets
styrelse.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser att kvoten bör höjas till
3 °/oo.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att 1946 års statsbidragssalckunniga
för hälso- och sjukvården i sitt betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48) föreslå, att kvotbegräns
ningen bibehålies i fråga om anläggningsbidragen för kronikervården enligt
sjukhusutredningens förelag. Däremot föreslås att begränsningen slopas i
fråga om driftbidragen.
I skrivelse den 19 september 1950 har Svenska landstingsförbundets styrelse
på nytt tagit upp frågan om en höjning av kvotbegränsningen för statsbidragen
till kronikervården samt hemställt om sådan ändiing i gällande statsbidragsförfattningar,
att statsbidrag kunde utgå för högst två platser per 1 000
invånare i resp. sjukvårdsområden. Förbundsstyrelsen framhåller, att omfattande
planer förelåge på en utbyggnad av denna vårdform. F. n. förfogade
landstingen över ca 3 200 vårdplatser för kroniskt sjuka. Enligt föreliggande
beslut skulle detta platsantal inom de närmaste åren komma att praktiskt taget
fördubblas och härutöver funnes planer på en ej oväsentlig utbyggnad.
Förbundsstyrelsen fortsätter:
Redan nu har i några landstingsområden antalet kronikerplatser överskridit
den fastställda kvoten och i några andra landstingsområden beräknas
så bliva fallet inom en relativt kort tid. Omnämnas må vidare, att vid det
omfattande planeringsarbete, som nu pågår på kronikervårdens område, landstingen
i allmänhet räkna med ett platsantal, som närmar sig eller uppgår till
ca 2 %o av befolkningen i resp. områden. Under sådana förhållanden ter sig
en höjning av kvoten högeligen önskvärd.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Efter att ha erinrat om sjukhusutredningens förslag i denna del framhåller
förbundsstyrelsen vidare, att det måste anses synnerligen moderat, när den
nu inskränkte sig till att förorda en höjning av kvoten till 2 °/oo. Att en ytterligare
sådan höjning kunde bliva påkallad syntes visserligen sannolikt. Styrelsen
ansåge det emellertid riktigast, att kvoten nu icke höjdes mer än som
vore oundgängligen nödvändigt.
Över landstingsförbundets framställning ha efter remiss statskontoret och
medicinalstyrelsen yttrat sig.
Statskontoret framhåller att för ett ställningstagande till förslaget fordrades
eu klar överblick över det totala vårdplatsbehovet ävensom antalet sjukvårdsområden,
där gällande kvoter redan fullt utnyttjas eller det medgivna
kvöttalet snart beräknades bliva uppnått. Därest en sådan utredning visade,
att ökade bidrag allmänt behövdes och det statsfinansiella läget icke ansågs
hindra en ökad statsbidragsgivning, ville statskontoret icke göra någon erinran
mot förslaget.
Medicinalstyrelsen tillstyrker bifall till landstingsförbundets framställning
med det tillägget att Kungl. Maj:t efter särskild begäran av vederbörande
sjukvårdsberedning skulle äga medgiva höjning av platskvoten till 3 °/oo av
folkmängden. Angående konsekvenserna av ett bifall till förslaget framhåller
styrelsen bl. a. följande:
Under förutsättning, att för storstäderna bidrag tills vidare icke kommer
att av Kungl. Maj:t beviljas för mer än 2 %o av sjukvårdsområdets folkmängd,
skulle med nuvarande folkmängd det högsta sammanlagda antalet vårdplatser,
för vilket statsbidrag må utgå till städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö, öka. från 951 till 2 542. Denna ökning av platsantalet skulle föranleda
en beräknad högsta merkostnad för statsverket av [(2 542 — 951) X 1:50 X
365] 871 072 kronor, vilket belopp, med hänsyn såväl till att högsta kvotsiffran
åtminstone icke omedelbart torde kunna nås i Göteborg som till att i
regel en vårdplats icke torde vara belagd varje dag under ett år, kan avrundas
till 800 000 kronor. Därest de sålunda förordade nya bestämmelserna
bliva gällande från och med den 1 juli 1951, kan, enär statsbidraget utbetalas
halvårsvis i efterskott, för ändamålet komma att för budgetåret 1951/52 erfordras
ett belopp av 400 000 kronor. För intet av övriga sjukvårdsområdens
del är det troligt, att nu gällande kvotsiffra kommer att överskridas under
nyssnämnda budgetår.
Departementschefen.
En nödvändig förutsättning för och ett led i den reform av ålderdomshemsvården,
vars grunder godkändes av 1947 års riksdag, var att ålderdomshemmen
befriades från de olika kategorier av sjuka personer, som utgöra eu
betydande del av deras klientel. Bland dessa sjuka kan ett stort antal
hänföras till de kroniskt sjuka. Socialvårdskommittén, på vars förslag 1947
års proposition i ämnet (nr 243) grundades, hade därför föreslagit att landstingen
och städerna utanför landsting i lag skulle åläggas huvudmannaskap
för vården av dessa sjuka och att Kungl. Maj:t skulle fastställa planer för
utbyggnaden av vårdformen inom de olika sjukvårdsområdena. Chefen för
socialdepartementet framhöll i anslutning till detta förslag, att en klarlag
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
gande bestämmelse om huvudmannaskapet för kronikervården torde vara av
väsentlig betydelse för utbyggnaden av denna vård i vissa län, där vårdgrenen
var särskilt eftersatt. Kommitténs förslag härutinnan tillstyrktes därför
men departementschefen uttalade att förslag till härav påkallade lagstiftningsåtgärder
torde böra anstå till eu kommande riksdag.
I ett i oktober 1947 dagtecknat betänkande om bl. a. anstaltsvården av de
kroniskt sjuka har statens sjukhusutredning av år 1943 tagit upp denna fråga
och efter en ingående undersökning av kronikervårdens problem på nytt för
ordat att landstingen och städerna utanför landsting i sjukhuslagen ålades
huvudmannaskapet på samma sätt som gäller för övrig kroppssjukvård. Detta
förslag anknyter icke blott till ålderdomshemsreformen utan även till en
sedan länge fortgående utveckling för kronikervårdens del. Utvecklingen har
här gått från ett betraktelsesätt, där vården av de kroniskt sjuka ansågs ingå
som ett led i fattigvården, till den nu förhärskande uppfattningen att kronikervården
bör jämställas med annan kroppssjukvård och därför åvila huvudmän
nen för denna — landstingen och städerna utanför landsting. Ett uttryck för
denna uppfattning utgöra de gällande bestämmelserna om statsbidrag till
kronikervården, vilka i sin nuvarande form tillkommo år 1945. Enligt dessa
skall nämligen staten i vad det gäller nya vårdhem i princip begränsa sina
bidrag till sådana hem, som uppföras, inrättas eller drivas av landsting och
städer utanför landsting, även om en möjlighet att i särskilda fall bevilja bidrag
även till andra primärkommuner bibehållits.
Emellertid är kronikervården i landstingens regi ännu icke utbyggd i den
utsträckning som statsbidragssystemet förutsätter d. v. s. till ett platsantal,
motsvarande lV2%o av folkmängden. Icke ens om övriga statsbidragsberättigade
platser inräknades uppnåddes för övrigt denna kvotgräns den 1 juli
1949 i något landstingsområde. Och fastän på vissa håll t. ex. i Norrbottens
län en betydande utbyggnad av kronikervården skett de senaste åren, finnas
liksom år 1947 alltjämt landstingsområden, där landstinget icke inrättat något
enda kronikerhem eller där platsantalet täcker endast en mindre del av be
hovet. Delvis torde detta visserligen vara att återföra på omständigheter,
över vilka landstingen icke kunna låda, såsom restriktionerna på byggnadsmarknaden.
Men det är icke uteslutet att frånvaron av en i lag fastslagen
skyldighet att ombesörja anstaltsvården även för de kroniskt sjuka medverkat
till ifrågavarande landstings bristande intresse för denna vårdgren
och medfört att på en del håll primärkommunernas framställningar om att
landstinget skall bereda de på ålderdomshemmen vårdade kroniskt sjuka
vård på särskilda anstalter tillbakavisats. Med hänsyn härtill torde tiden nu
vara inne att förverkliga den i samband med 1947 års principbeslut om ålderdomshemmen
fastslagna grundsatsen om ett legalt huvudmannaskap för landstingen
och städerna utanför landsting i fråga om vården av de kroniskt sjuka.
Sjukhusutredningens förslag om införande av ett sådant huvudmannaskap
har också med endast ett par undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag vill alltså tillstyrka detta förslag och förorda att det genom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 21
iöres genom en ändring i sjukhuslagen i överensstämmelse med vad utredningen
förordat.
I ett yttrande från landstingshåll har uttalats, att ett genomförande av utredningens
förslag skulle medföra skyldighet för landstingen att svara för
underskotten vid ålderdomshemmens kronikeravdelningar. Denna uppfattning
kan jag icke dela. Förslaget innebär ju endast att landstingen och städerna
utanför landsting åläggas att ombesörja anstaltsvård för de kroniskt
kroppssjuka i samma omfattning som för övriga sjuka d. v. s. i den mån icke
annan drager försorg om sådan vård. Med hänvisning till detta förhållande
har också socialvårdskommittén funnit utredningens förslag otillräckligt och
vidhållit sitt tidigare förslag att huvudmannaskapet skall få samma utformning
som gäller för landstingens huvudmannaskap för barnhemmen d. v. s.
en skyldighet att inom en viss tid bygga ut kronikervården enligt en godkänd
detaljplan. Detta socialvårdskommitténs förslag synes mig emellertid
föra för långt. Kommitténs farhågor att landstingen skola eftersätta vården
av de kroniskt sjuka torde få anses ogrundade. Det finnes enligt min mening
ingen anledning att sätta kronikervården i särställning i förhållande till vården
av övriga kroppssjuka.
Beträffande formerna för den utbyggnad av kronikervården, som kan förväntas
ske särskilt inom landstingsområdena, så utgör spörsmålet om centralisering
eller decentralisering av denna vårdgren ett huvudproblem,
som tidigare livligt diskuterats och som även ingående undersökts av
sjukhusutredningen. På denna punkt finns det emellertid enligt min mening
ej anledning att frångå det ställningstagande, som skedde 1945 vid framläggandet
och godkännandet av de nya statsbidragsbestämmelserna. I departementschefens
av riksdagen godkända anförande heter det bl. a. att det vid
prövningen av planerna för de olika landstingsområdena borde beaktas, afl
vården icke alltför mycket centraliserades utan att såvitt möjligt en ur olika
synpunkter lämplig fördelning av vårdplatstillgången komme till stånd. I
detta uttalande kan jag alltså instämma. Behov föreligger självfallet av båda
de typer av kronikeranstalter, på vika sjukhusutredningen tänkt sig att vården
skall fördelas, nämligen avdelningar eller rättare anstalter för kroniskt
sjuka, anslutna till lasaretten, och fristående hem, gärna förlagda utanför de
stora tätorterna. Något bestämt företräde för en av dessa båda typer kan icke
givas. Det bör överlåtas åt huvudmännen att efter förhållandena i sjukvårdsområdet
bedöma, på vilken typ av anstalter utbyggnaden särskilt bör inriktas
för att en avvägning skall komma till stånd, som möjliggör den önskvärda
differentieringen av klientelet. Någon anledning att, som socialstyrelsen antytt,
föranstalta om en centralt ledd inventering av äldre anstaltsbyggnader,
lämpliga för kronikerhem, torde icke föreligga. Det lär kunna förväntas att
landstingen vid utbyggnaden av kronikervården utan särskilda direktiv till
varataga de möjligheter som finnas i form av redan befintliga byggnader. För
övrigt torde det åtminstone i vissa landstingsområden vara mera angeläget att
förstärka den till lasaretten anknutna kronikervården.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Nyss antyddes, att en differentiering av kronikerklientelet är önskvärd.
Såsom sjukhusutredningen framhållit bör indelningsgrunden härvid i första
hand vara graden av den sjukes behov av kontakt med lasarettsvården. Differentiering
förutsätter emellertid att hela denna grupp av sjuka avgränsas
från övriga sjuka. En i möjligaste mån tydlig bestämning av begreppet
kroniskt sjuk är dessutom uppenbarligen av särskild vikt, om, såsom förordats
i det föregående, ett legalt huvudmannaskap för kronikervården skall
åläggas landstingen och städerna utanför landsting. Icke minst gäller detta
avgränsningen mot de sinnessjuka och ålderdomssvaga. Sjukhusutredningen
har också, efter en granskning av den definition av kroniskt sjuka, som åter
finnes i gällande statsbidragskungörelser, framlagt en från denna avvikande,
mera preciserad definition. Från den nuvarande bestämningen har uteslutits
den utförliga exemplifiering av vissa sjuka, som företrädesvis skola anses
so in kroniker. I förkortad form återfinnes den av utredningen förordade definitionen
i 2 § av det i betänkandet intagna förslaget till ändring av sjukhuslagen,
där till kroniker hänförts »långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov
av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka icke lida av
tuberkulos». Mot denna definition har jag i och för sig intet att erinra även
om den knappast skarpt avgränsar ifrågavarande kategori. Ej heller den mera
utförliga bestämning, som ligger till grund för den i lagtexten intagna, synes
emellertid, att döma av vissa kritiska uttalanden i remissyttrandena, vara helt
klargörande. I så måtto kan jag ansluta mig till denna kritik, att utredningen
enligt min mening väl starkt betonat behovet av personlig skötsel i
förhållande till behovet av diagnostik och terapi såsom konstitutivt för kro
nikerna. Jag delar även den uppfattningen, som kommit till uttryck i ett yttrande
från läkarhåll, att de kroniskt sjuka ofta äro i lika stort behov av terapi
i vissa förmer som många andra kroppssjuka, som vårdas å lasarett. Med
dessa modifikationer kan jag emellertid tillstyrka utredningens förslag till
definition av begreppet kroniskt sjuk. Jag förordar sålunda att till kroniskt
sjuka skola hänföras »sådana långvarigt —- dock icke tuberkulöst — kropps
sjuka, vilka på grund av sitt tillstånd äro i behov av vård på kroppssjukhus
och vilkas vårdbehov konstitueras mera av krav på personlig skötsel än av
krav på de diagnostiska och terapeutiska resurser i fråga om personal och
apparatur, som utmärka lasarett och sjukstugor». Denna definition torde emellertid
icke behöva införas i statsbidragsförfattningarna utan det lär vara tillfyllest,
att dessa upptaga en hänvisning till den nyssnämnda bestämmelsen
i sjukhuslagen och att den får tjäna till ledning vid tolkningen av samma bestämmelse.
Härutinnan må endast framhållas, att den precisering som skett
framför allt torde innebära en utvidgning av klientelets omfattning. Detta
återverkar i sin tur på statsbidragsgivningen.
Beträffande den närmare innebörden av de olika bestämningar, som innefattas
i den föreslagna definitionen, torde få hänvisas till sjukhusutredningens
betänkande. Vad särskilt angår begreppet »kroppssjuk» samt den däri innefattade
avgränsningen av de kroniskt sjuka från sjuka med psykiska rubb
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ningar kan jag ansluta mig till sjukhusutredningen. Att sådana på ålderdomshemmen
vårdade sjuka, som kräva speciell psykoterapi, såsom socialstyrelsen
tänkt sig, skola överföras från ålderdomshemmen till kronikeranstalterna kan
icke vara lämpligt. De böra i stället i den män de ej behöva vårdas på sinnessj
ukhus omhändertagas på hem för lättskötta sinnessjuka. Det svåraste är
givetvis avgränsningen mot de ålderdomssvaga. Här torde någon fullt tillfredsställande
gräns aldrig kunna dragas upp. Man lär emellertid kunna räkna
med att vid intagningen på kronikeranstalterna företräde kommer att ges åt
dem, som äro i trängande behov av sjukhusvård, och att dessa komma att
vara så talrika att det åtminstone med det nuvarande och planerade platsantalet
på dessa anstalter icke kommer att uppstå något avgränsningsbehov av
antydd art.
Införande av ett legalt huvudmannaskap för kronikervården kunde måhända
anses böra föra med sig att den nuvarande kvot begränsningen för
statsbidragen till denna vårdgren helt slopas, så att icke som f. n. endast
vårdplatser intill D/2%0 av invånarantalet eller för städernas del 3/4%o berättiga
till statsbidrag. Ett upphävande av kvotbegränsningen har också påyrkats av
socialstyrelsen och socialvårdskommittén. Ej heller i denna del anser jag
emellertid att tillräckliga skäl förebragts för en ändring av den ståndpunkt,
som statsmakterna tidigare intagit. Jag kan alltså härutinnan ansluta mig
till sjukhusutredningen, vilken som framgår av det föregående ansett att kvotgränsen
bör bibehållas, en uppfattning som delas av det övervägande flertalet
remissinstanser och, såvitt angår anläggningsbidragen, av 1946 års statsbidragssakkunniga
för hälso- och sjukvården.
Såväl sjukhusutredningen som omförmälda sakkunniga ha emellertid föreslagit
att kvoterna skola höjas till 2Vä%o eller efter Kungl. Maj:ts medgivande
3V2 °/oo av folkmängden. Landstingsförbundet har i september 1950 begärt
en höjning till 2 %o. Onekligen skulle en höjning av den särskilt för
städernas del ganska snäva kvotgränsen innebära att kvoten bättre anpassades
efter vårdbehovet och ur denna synpunkt kan måhända en måttlig höjning
i och för sig synas befogad. Emellertid har 1950 års besparingsutredning
i eu under december 1950 avgiven promemoria ifrågasatt huruvida icke
statsbidragen till anläggning och drift av kronikeranstalter skulle kunna helt
avskaffas. Detta förslag övervägs f. n. inom inrikesdepartementet. Innan det
slutligt prövats kan någon höjning av kvotgränsen knappast komma i fråga.
Jag förordar alltså att med prövning av detta spörsmål får anstå tills vidare.
III. Kronikervårdens lagliga reglering.
Gällande bestämmelser.
Landstingens och kommunernas sjukhusväsende i allmänhet regleras
genom sjukhuslagen den 20 december 1940 (nr 1044; ändr. se SFS 1943: 795,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1944:98, 1945:79, 1946:129, 1949:101 och 1950:162). Såsom redan förut
nämnts åligger det enligt 1 § denna lag landsting och stad utanför landsting
att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller
staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada eller kioppsfel, i den mån
annan icke drager försorg om sådan vård. Dylik vård må ock ombesörjas av
kommun, vilken deltager i landsting.
Enligt 1 § tredje stycket sjukhuslagen omfattas vissa slag av anstaltsvård,
bl. a. anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka och konvalescenter, av sjukhuslagens
bestämmelser endast i den mån detta särskilt föreskrives i lagen. De
bestämmelser i lagen, som gälla för kronikervården, äro, enligt 23 §, de under
6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2 mom. andra stycket, 21 §
2 och 3 mom. samt 22 § upptagna föreskrifterna. I den mån någon ändring
i dessa bestämmelser påkallas av att huvudmannaskapet fastslås i lag kommer
deras innehåll att beröras i det följande. I övrigt hänvisas härutinnan
till lagtexten och den redogörelse som lämnats i sjukhusutredningens betänkande
II s. 112.
De bestämmelser i sjukhuslagen, som f. n. icke äga tillämpning på kro
nikervården äro, bortsett från 1 §, reglerna i 2—5 §§, 7 § tredje—femte
styckena, 13 §, 14 § 1 mom. och 2 mom. första stycket, 15—20 §§, 21 § 1 mom.
samt övergångsbestämmelserna. Av dessa paragrafer innehåller 2 § vissa definitioner
på olika slag av sjukhus m. m. Av övriga paragrafer handlar 3 §
om det samfällda förvaltningsutskottets överinseende över den ekonomiska
förvaltningen, 4 § om den centrala ledningen av landstingets sjukvårdsväsende,
5 § om sjukhus som drivas av kommun, 7 § tredje stycket om antalet
vårdplatser vid sjukstuga, 7 § fjärde stycket om isoleringsrum vid sjukhus
med mer än 24 vårdplatser, 7 § femte stycket om beräkning av antalet
vårdplatser, 13 § om uppdelning av lasarett på avdelningar, 14 § 1 mom. om utnämning
av lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare, 14 § 2 mom. första
stycket om utnämning av läkare vid större sjukstuga, 15 § om mottagning för
öppen sjukvård vid sjukhus, 16 § om förordnande av underläkare, 17 § om
förordnande av biträdande lasarettsläkare, 18 § om rätt till semester och rätt
till enskild praktik, 19 § om intagning å sjukhus, 20 § om legosängsavgifter
och 21 § 1 mom. om läkares rätt till ersättning för sluten vård.
Tillämpningsbestämmelser till sjukhuslagen äro givna i den i administra
tiv ordning utfärdade sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045; ändr.
se SFS 1943:796, 1947:963 och 1949:625). Enligt 56 § denna stadga skall
vad i stadgan föreskrives om mindre sjukstuga med vissa undantag i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även för kro n i ke ra ris t al t e in a.
Föreskrifter om kronikeranstalter finnas vidare i de förut omnämnda statsbidragskungörelserna
av den 27 juni 1927.
Sjukhusutredningen.
Sjukhusutredningens betänkande innehåller bl. a. utformade förslag till
de ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, vilka påkallas för en för
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
f åt tningsmässig reglering av kronikervården. Utredningen framhåller att den
övervägt att i en enda fristående författning sammanföra alla bestämmelser
som erfordras för denna reglering. Statsbidragsförfattningarna omprövades
emellertid då betänkandet framlades av särskilda sakkunniga. Tillskapandet
av en särskild författning för denna vårdform skulle dessutom innebära en
upprepning av stora delar av sjukhuslagen och sjukhusstadgan. Det hade där
för synts utredningen lämpligast att bibehålla den nuvarande ordningen.
De föreslagna ändringarna i sjukhuslagen avse 1 §, 2 § 2 mom., 7 och 11 §§,
14 § 2 mom., 16 §, 19 § 1 inom., 21 § 2 mom. och 23 §. I fråga om 1 och 23 §§
föreslås endast att orden »kroniskt kroppssjuka» skola utgå, varigenom som
förut nämnts den nuvarande begränsningen i fråga om lagens tillämpning på
dessa sjuka skulle bortfalla. Sjukhuslagen kommer i sin helhet att gälla även
för kronikeranstalterna. Bl. a. bli 4 och 5 §§ tillämpliga, varigenom ifrågavarande
anstalter inordnas under den centrala ledningen för sjukvårdsområdets
sjukhusväsen, för landstingens del sjukvårdsberedningen och i städerna
det kommunala organ, åt vilket uppdragits att vara sådan beredning.
Sjukhusutredningen har framhållit att det borde tillkomma vederbörande
sjukvårdsberedning att utfärda sådana bestämmelser och föreskrifter rörande
patientintagningen på sjukvårdsområdets olika kronikeranstalter, som kunna
finnas erforderliga för ett ändamålsenligt utnyttjande av de tillgängliga platserna.
Sjukhusberedningens befogenheter härutinnan skulle enligt'' utredningens
mening fastslås genom att 3—5 §§ sjukhuslagen gjordes tillämpliga
jämväl på kronikeranstalterna. — I övrigt torde lagförslagets innebörd få redovisas
i specialmotiveringen.
Sjukhusutredningens förslag till ändring i sjukhusstadgan innebär att bestämmelserna
om mindre sjukstugor med vissa jämkningar skola tillämpas på.
kronikeranstalterna,
Sjukhusutredningen har med hänvisning till uppdraget åt 1946 års statsbidragssakkunniga
för hälso- och sjukvården icke lagt fram förslag till nya
statsbidragsbesfämmelser.
Remissyttrandena.
Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller att även om det ej kunde
undvikas att bestämmelserna om kronikervården bli relativt oöverskådliga
genom att inryckas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, ville styrelsen dock
icke motsätta sig förslaget härom.
I sitt förut (s. 19) omnämnda yttrande över en framställning från lands
tingsförbundet om höjning av kvotgränsen för statsbidraget erinrar medicinalstyrelsen
om att 1946 års statsbidragssakkunniga uttalat, att som allmänt
villkor för statsbidrag till kronikeranstalt borde gälla, att den stod under
ledning av den centrala sjukvårdsmyndigheten i sjukvårdsområdet. Medicinalstyrelsen
hemställer att detta villkor skall gälla för varje ny anstalt för kroniskt
sjuka, för vilken beviljas statsbidrag.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Departementschefen.
Förslaget om införande av ett lagstadgat huvudmannaskap för kroniker
vården genom en ändiing i 1 och 23 §§ sjukhuslagen har förut tillstyrkts.
Detta innebär att kronikervården blir likställd med annan kroppssjukvård.
vilket i sin tur kräver ett ställningstagande till olika spörsmål om ledning,
personal m. m. vid kronikeranstalterna, vilka f. n. för lasarettens och sjuk
stugornas del regleras i sjukhuslagen och sjukhusstadgan. I vissa i 23 § nu
angivna delar gäller visserligen sjukhuslagen redan f. n. för kronikeranstalterna.
Flera viktiga bestämmelser bli emellertid tillämpliga först i och med
att denna paragraf ändras såsom utredningen föreslagit. Här må särskilt
nämnas stadgandena i 4 och 5 §§ om den centrala ledningen för sjukvårds
områdenas sjukhusväsen, vilkas giltighet för kronikervården torde möjlig
göra av sjukhusutredningen önskad översikt av och enhetlighet i beläggningen
av kronikeranstalterna. Utredningen föreslår heller ingen ändiing i dessa
stadganden. Beträffande vissa andra paragrafer i sjukhuslagen förordas däremot
några smärre jämkningar i lagtexten för att bättre anpassa den för kronikervårdens
särskilda krav. Jag kan i huvudsak godtaga även detta utredningens
förslag. I enlighet härmed har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Förslaget överensstämmer i
sak med vad utredningen förordat.
I det följande komma de i förslaget upptagna stadganden, som berörts vid
remissbehandlingen eller eljest synas kräva särskild kommentar, att något
närmare belysas.
Frågan om ändringar i sjukhusstadgan och i gällande kungörelser om statsbidrag
till kronikeranstalterna torde få prövas, då statsmakterna tagit ställ
ning till lagförslaget. Den överarbetning av statsbidragsförfattningarna som
måste ske om förslaget godtages synes kunna genomföras utan att frågan sär
skilt underställes riksdagen.
Specialmotivering till lagförslaget.
1 §■
Ur tredje stycket av denna paragraf har borttagits bestämmelsen om att
stadgandena i lagen skola gälla anstaltsvård för kroniskt kroppssjuka endast
i den mån sådant i lagen föreskrives. Beträffande innebörden av denna ändring
hänvisas till den allmänna motiveringen.
2 §■
Med sjukhus förstås i sjukhuslagen enligt 2 § 2 mom. första stycket sjukvårdsanstalt,
som drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad
vid fattigvårdsanstalt eller lyder under militär myndighet. Enligt det före
liggande förslaget komma kronikeranstalterna att betraktas som sjukhus i
27
Kungl. Maj:t-s proposition nr 20.
lagens mening. Sjukhusutredningen påpekar att de kronikeranstalter, som
f. n. äro anordnade vid fattigvårdsanstalter, följaktligen liksom hittills komma
att falla utanför lagen.
Sjukhusutredningen föreslår att i andra stycket av 2 mom. anstalter för
kioniskt sjuka upptagas som en särskild form av sjukhus vid sidan av lasarett
och sjukstugor. Enligt förslaget skall sålunda sjukhus, som anordnats
uteslutande eller till huvudsaklig del för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka
äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel men vilka icke
lida av tuberkulos, benämnas anstalt för kroniskt sjuka.
Förste provinsiallälcarnes förening ifrågasätter, om icke benämningen »anstalt
för kroniskt sjuka» borde ersättas med någon annan mera tilltalande
sådan, förslagsvis »sjukhus för kroniskt sjuka» eller eventuellt »kronikersjukhus».
Även Stockholms stads sjukhusdirektion understryker att det varit
önskvärt att finna en lämpligare benämning på dessa sjukhus.
Departementschefen. I samband med att i förevarande paragraf införes
en särskild beteckning för de sjukhus, som äro avsedda för kroniskt sjuka,
har i själva lagtexten upptagits en förkortad definition av vad som menas
med sådana sjuka. I fråga om betydelsen härav kan jag hänvisa till vad som
anförts i den allmänna motiveringen. Förut har framhållits att omförmälda
sjukhus böra anordnas antingen i anslutning till lasarett eller sjukstugor
eller som fristående hem. I båda fallen äro de att betrakta som självständiga
sjukhus i sjukhuslagens mening. Härvid förutsättes givetvis att de drivas
av landsting eller kommun och ej äro anordnade vid fattigvårdsanstalter.
Såsom en sammanfattande benämning för dessa sjukhus har utredningen förordat
»anstalt för kroniskt sjuka». Då sjukhusnamnet icke synes lämpligt för
de mindre fristående kronikerhemmen kan jag tillstyrka detta förslag.
7 §.
Tredje och fjärde styckena av denna paragraf innehålla bestämmelser om
tillåtna antalet vårdplatser vid sjukstuga och om inrättande av för vissa sjuka
avsedda rum å sjukhus med mer än 24 vårdplatser.
Sjukhusutredningen föreslår att i paragrafens femte stycke stadgas att
platser vid en anstalt för kroniskt sjuka, som är ansluten till sjukstuga, icke
skall medräknas då enligt tredje och fjärde styckena i paragrafen antalet vårdplatser
beräknas.
Departementschefen. Under 2 § har framhållits att austalter för kroniskt
sjuka äro att anse som självständiga sjukhus i lagens mening även om de
anordnats i anslutning till lasarett eller sjukstuga. På grund härav torde det
ej vara obetingat nödvändigt med en särskild föreskrift om att vårdplatserna
vid sådan kronikeranstalt icke skola inräknas vid beräknandet enligt 7 § av
platsantalet vid sjukstuga. Då den nuvarande avfattningen av 7 § möjligen
skulle kunna misstolkas på donna punkt har jag emellertid intet att erinra
mot att enligt sjukhusutredningens förslag en sådan bestämmelse intagos
i lagen.
28
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20.
n §.
Inrättas en kronikeranstalt i anslutning till ett annat sjukhus, bör givetvis
i allmänhet samma person vara styresman för anstalten som för anläggningen
i övrigt. 11 § har jämkats för att möjliggöra en sådan ordning.
14 § 2 mom.
Andra stycket i detta moment innehåller bestämmelser om tillsättning av
bl. a. ansvarig läkare vid mindre sjukstuga. Stycket gäller redan nu för do
kronikeranstalter, som drivas av landsting eller kommun. Sjukhusutredningen
föreslår ingen annan ändring än att läkare vid kronikeranstalt uttryckligen
tages med vid uppräkningen av de sjukhusläkare, vars tillsättning behandlas
här. Läkare vid kronikeranstalt skall alltså enligt utredningens förslag alltjämt
tillsättas på samma sätt som dessa läkare d. v. s. av sjukvårdsberedningen
efter direktionens hörande genom förordnande på viss tid eller talls
vidare. I detta sammanhang må framhållas att sjukhusutredningen funnit att
heltidsanställd läkare erfordrades endast vid större kronikeravdelningar. På
sina håll vore kanske, framhåller utredningen, situationen vid en lasarettsansluten
kronikeranstalt sådan, att någon av sjukhusets lasarettsläkare med sin
tjänst som sådan skulle kunna förena den att vara läkare även vid kronikeravdelningen,
om denna ej är alltför stor. Ur kronikervårdens synpunkt torde
ingenting vara att anmärka mot en sådan ordning. Enligt sjufchusutredningens
mening torde det dock ofta vara lämpligt att även för läkarvården på
lasarettsanslutna kronikeranstalter anlita icke lasarettsanställd läkare.
Svenska lasarettsläkarföreningen finner det vara i hög grad önskvärt ur
vårdsynpunkt, att läkaren vid avdelning för kroniskt sjuka vore någon vid
lasarettet anställd läkare helst med invärtes medicin som huvudspecialitet.
Sveriges läkarförbund anser däremot att läkarvården, åtminstone då det gällde
vårdavdelningar av något större dimensioner, lämpligen borde anförtros åt
speciellt kvalificerad, icke å annan lasarettsläkarfjänst anställd läkare. Kronikervården
vore nämligen numera att anse som ett specialområde för sig,
fullt jämförligt med andra lasarettsanslutna specialområden. Att särskild ansvarig
läkare, biträdd av nödigt antal underläkare, erfordrades vid de största
anstalterna, funne förbundet självfallet. Ansvarig läkare å större anstalt för
kroniskt sjuka borde tillsättas som överläkare, medan underläkartjänsterna
borde regleras som motsvarande l:e underläkartjänster å vanliga sjukhus och
lasarett.
Departementschefen. I likhet med sjukhusutredningen anser jag att ansvarig
läkare vid anstalt för kroniskt sjuka liksom hittills bör tillsättas av
sjukvårdsberedningen genom förordnande på viss tid eller tills vidare. Det
synes icke lämpligt att som läkarförbundet tänkt sig här göra en skillnad
mellan större och mindre anstalter särskilt som det icke bör vara uteslutet
att även vid större lasarettsanslutna kronikeranstalter förordna annan vid
lasarettet anställd läkare som ansvarig läkare. Härtill kommer att sjukhuslagens
bestämmelser om tillsättning av läkare torde få omprövas vid den
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
ifrågasatta utredningen för revision av sjukhuslagen. En sådan omprövning
bör ej försvåras genom att nya kategorier tillskapas med olika tillsättningsprocedurer.
I paragrafen torde uttryckligen böra angivas att det här endast är fråga
om den för sjukvården ansvarige läkaren. Tillsättning av underläkare vid k ro
nikeranstalt bör, som även sjukhusutredningen tänkt sig, regleras i 16 §.
I övrigt har jag intet att erinra mot vad sjukhusutredningen anfört om
läkartjänsterna vid dessa anstalter.
16 §.
Enligt paragrafens första stycke får underläkare anställas bl. a. vid sjuk
stuga med mer än 30 vårdplatser, dock får ny underläkartjänst ej inrättas
utan medgivande av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medi
cinalstyrelsen. Vad angår sjukstuga får sådant medgivande lämnas endast
då särskilda omständigheter föranleda därtill. Angående tillsättande av underläkartjänst
stadgas i andra stycket, att detta skall ske av sjukvårdsberedningen
genom förordnande på viss tid, som utan Konungens medgivande icke
får överstiga tre år i sänder.
Sjukhusutredningen har föreslagit att paragrafen kompletteras med en bestämmelse
att vad i första stycket stadgas om sjukstuga skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å anstalt för kroniskt sjuka. Underläkartjänst
skulle alltså få inrättas vid kronikeranstalt under samma förutsättningar som
gälla för sjukstuga. Anledning att tidsbegränsa förordnande för sådan under
läkare förelåge icke enligt sjukhusutredningens mening. Utredningen förordar
härav påkallad jämkning i paragrafens andra (enligt förslaget tredje)
stycke.
Departementschefen. Förslaget till ändringar i 16 § föranleder icke någon
erinran från min sida.
19 § 1 mom.
Bestämmelsen i momentets tredje stycke har på förslag av sjukhusutredningen
ändrats så att förbudet mot intagning på sjukhus av patient, när sådan
intagning skulle vålla obehag för andra sjuka, bortlagits vad angår kroniskt
kroppssjuka. I likhet med utredningen anser jag skyddet mot missbruk av
akutsjukhus tillräckligt tillgodosett genom stadgandet i första stycket att intagning
på sjukhus i princip ej får ske för annan vård än sådan, varför sjuk
huset är inrättat.
21 och 23 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer torde ej kräva särskild motivering.
Ikraftträdande in. in.
De föreslagna ändringarna i sjukhuslagen synas lämpligen böra träda i kraft
med början av nästkommande kommunala budgetår eller sålunda den 1
januari 1952.
Några särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara nödvändiga. Jag
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
vill emellertid erinra om att i 27 § sjukhuslagen stadgas, att de särskilda,
mot denna lag stridande bestämmelser, som den 1 januari 1942 (dagen för
lagens ikraftträdande) blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande
utfärdade för vissa sjukhus eller anstalter, liksom även dylikt bemyndigande
skola gälla även i fortsättningen samt att beträffande de ämnen,
som nämnda bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus
och anstalter må meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen
obetaget att återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande. Med stöd av detta
stadgande ha av Kungl. Maj:t den 20 december 1940 fastställts särskilda reglementen
för Stockholms stads och för Göteborgs stads sjukhus (SFS nr 1047
och 1048). I den män dessa reglementen avse kronikervården och avvika från
vad som föreslagits i fråga om denna vårdform, böra i fortsättningen även
för dessa städers kronikeranstalter kunna meddelas de föreskrifter som befinnas
lämpliga.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omförmälda inom
inrikesdepartementet upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Eivor Hermansson.
Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1951:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52 under elfte huvud s. 4 i texten
- Rskr. 1951:31 Skrivelse till Konungen i an ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 a1 i texten
- 2LU 1951:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 s. 1 i texten