Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående en tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)

1951-01-19 · 75 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 75 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:33, Med förslag till förordning angående en tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

1

Nr 33.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående en tillfällig skatt i sgfte att motverka

vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt);

given Stockholms slott den 19 januari

1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående en tillfällig skatt i syfte

att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Såsom ett led i åtgärderna att begränsa mindre angelägna investeringar

föreslås i propositionen att en särskild skatt, benämnd investeringsskatt, i

vissa fall skall erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 öka sitt varulager

eller anskaffa inventarier.

Skatt utgår om vid lagerökning den dolda reserven -—- skillnaden mellan

anskaffningsvärde och bokfört värde — samtidigt ökat och beräknas å ett

beskattningsbart belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av

lagerökningen är lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning

och av ökning av dold reserv skall därvid i regel ske vid jämförelse

med lagret vid 1949 års utgång.

Om inventarier anskaffats utgår skatt å ett beskattningsbart belopp, som

i regel motsvarar skillnaden mellan den avskrivning å dessa inventarier,

för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och den avskrivning,

som motiveras av förslitning eller värdeförsämring. Beskattningsbart belopp,

som nu sagts, beräknas endast för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen

åtnjuta fri avskrivning beräffande dylika inventarier.

Skatt föreslås skola utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.

För att förhindra, att rörelseidkare kringgå bestämmelserna genom att

vid lagerökning icke öka den dolda reserven eller genom att icke avskriva

nyanskaffade inventarier utan i stället i vinstreglerandc syfte göra avsättningar

till pensions- eller andra personalstiftelser eller till investeringsfonder,

föreslås att jämväl dylika avsättningar skola föranleda skyldighet att

erlägga investeringsskatt. Utan att dylik skatt utgår kunna dock avsättningar

göras till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier

och i viss omfattning till pensions- eller andra personalstiftelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr''.33.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

Förslag

till

förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i denna förordning

stadgas åligger fysisk eller juridisk person, som idkar rörelse och

som vid taxering till statlig inkomstskatt för det beskattningsår, för vilket

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952,

(beskattningsåret),

a) befinnes hava, i samband med ökning av lager av tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelsen, ökat dold reserv i lagret på sätt

i 4 § sägs;

b) medgives avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande

bruk i rörelsen avsedda inventarier med högre belopp än i 5 §

angives;

c) medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse

med högre belopp än i 6 och 7 §§ sägs eller medgives avdrag

för avsättning till investeringsfond utöver vad i 8 § angives.

Skyldighet att erlägga investeringsskatt i anledning av avdrag varom under

b) förmäles ifrågakommer endast för rörelseidkare, som jämlikt punkt

4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning

å inventarier.

Beträffande rörelseidkare, som på grund av omläggning av räkenskapsåret

icke åsättes taxering till statlig inkomstskatt år 1952 eller nämnda

år taxeras till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än

tolv månader, skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret

äga tillämpning beträffande ettvart av de beskattningsår, för vilka

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes åren 1952 och

1953.

2 §.

Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:

a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska

tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller

staten;

b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;

c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller

annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

3

d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt

avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

med mera sådant; samt

e) rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret

icke överstiger 200 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Investeringsskatt skall utgå med 10 procent av det till dylik skatt beskattningsbara

beloppet.

Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke debiteras.

4 §•

Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara

beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets

utgång och den dolda reserven i lagret vid utgången av det

räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1950 (jämförelselagret),

dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens värde.

Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått

efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid nämnda räkenskapsårs

ingång utgöra jämförelselager.

Om beskattningsbart belopp för viss skattskyldig skall beräknas för två

beskattningsår, skall det belopp, som enligt bestämmelserna ovan i denna

paragraf beräknas för det senare av dessa år, minskas med det beskattningsbara

beloppet för det föregående året och återstoden utgöra beskattningsbart

belopp för det senare året.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden

mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt

bestämmelserna nedan i denna paragraf.

Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes

beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid

överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret, ej högre avskrivning

än 10 procent för år eller, där det för visst slag av rörelse befinnes

uppenbart att nämnda avskrivning avsevärt understiger den genom

slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för år av anskaffningskostnaden.

Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarade

beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.

Har den skattskyldige för beskattningsåret såsom skattepliktig intäkt

upptagit ersättning genom avyttring av inventarier eller ersättning på grund

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

av försäkring för förlust av inventarier eller har den skattskyldige under

beskattningsåret tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier

utan att fondavsättningen återföres till beskattning, skall vid beräkning

av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning å

under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand ett

belopp, motsvarande den nyssnämnda intäkten eller de ianspråktagna fondmedlen.

Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna i andra stycket

första punkten godkännas med 10 respektive 20 procent för år av anskaffningskostnaden,

därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast

det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna värdet.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §■

Beträffande avsättning till pensionsstiftelse utgöres det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan den avsättning, för

vilken avdrag inedgives vid taxeringen till statlig inkomstskatt, och den avsättning,

som måste verkställas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång skall uppgå till det belopp, som erfordras för att jämte

framtida avgifter säkerställa de pensioner, jämte dyrtidstillägg eller andra

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till

anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och

må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till

pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa

de i första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

7 §•

Beträffande avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse utgöres

det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan

den avsättning, för vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig

inkomstskatt, och den avsättning, som erfordras för att säkerställa bindande

utfästelser, gjorda före ingången av det beskattningsår för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.

8 §•

Beträffande avsättning till investeringsfond utgöres det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet av det belopp, varmed avdrag vid taxeringen

till statlig inkomstskatt medgives för avsättning till annan investeringsfond

än särskild fond för ersättande av förlorade inventarier.

9 §•

Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda

förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt envar av

4—8 §§ ske för rörelserna gemensamt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

5

Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna förordning att anse

som två av varandra oberoende skattskyldiga.

10 §.

Det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet utgöres av summan

av de enligt bestämmelserna i 4—9 §§ beräknade beskattningsbara beloppen

och utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som ej

uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi skall

det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet beräknas för företaget

såsom sådant. Investeringsskatt påföres däremot de särskilda delägarna,

envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande

s. k. gruvbolag.

(Se vidare anvisningarna.)

n §•

Undantag må, helt eller delvis, medgivas

a) från bestämmelserna i 4 § i fråga om skattskyldig, som påbörjat rörelsen

under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager

på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit

onormalt lågt;

b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning

eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags verksamhet

eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig

myndighet;

c) från bestämmelserna i 5 §, därest fråga är om inventarieförvärv, varom

bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, och tillämpningen av

bestämmelserna skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den

skattskyldige.

Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av

Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar

instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.

Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden

och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan

egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas

insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.

Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär,

vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen

efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går

beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.

12 §.

1 mom. Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig

inkomstskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan

stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsskatt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Med taxeringsintendent avses i denna förordning jämväl allmänna ombudet

hos den mellankommunala prövningsnämnden.

2 mom. Investeringsskatt må icke anses som avdragsgill kostnad vid beräkning

av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt.

13 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsskatt skall rörelseidkare,

vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret överstiger 200 000 kronor,

utan anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild

på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av

Kungl. Maj :t fastställt formulär.

Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,

som i 2 § a)—c) avses.

2 mom. Företag som i 10 § andra stycket avses, vars omsättning under

beskattningsåret överstiger 200 000 kronor, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, avseende hela företaget,

med uppgift om den å delägaren belöpande andelen av det för företaget beräknade,

till investeringsskatt beskattningsbara beloppet.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna

i 1 och 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock ej därest frihet

från skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 2 § a)—c).

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.

är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angives, meddela för taxering till investeringsskatt erforderliga uppgifter

utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om

underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;

dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i 39 §

1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för underlåtenhet

att avlämna självdeklaration inträda endast därest den skattskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses

i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att

avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga motsvarande

tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

14 §.

Taxering till investeringsskatt sker i den kommun, där den skattskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande taxeringsnämnd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

7

Därest taxeringsnämnd, på grund av att särskild deklaration trots anmaning

icke avgivits eller att utredning icke kunnat verkställas, beträffande

viss skattskyldig underlåtit att verkställa taxering till investeringsskatt eller

åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan antagas vara felaktig, åligger

det taxeringsnämndens ordförande att senast den 15 juni eller, såvitt angår

Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret lämna vederbörande taxeringsintendent

skriftligt meddelande härom. Har länsstyrelsen medgivit utsträckning

av den tid, inom vilken taxeringsnämnds arbete skall vara avslutat,

må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning av tiden för

lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter utgången

av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsskatt.

I fråga om yrkande, som nyss sagts, skall vad i 97 a § andra

stycket samt 104 a § andra stycket taxeringsförordningen är stadgat icke

äga tillämpning.

15 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som

enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

Rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra

uppgifter enligt denna förordning skall tillkomma jämväl ordförande och

ledamöter i den i It § omförmälda nämnden, så ock hos nämnden anställd

personal. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration

eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra

eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 §

taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

16 §.

För taxering till investeringsskatt må granskning av skattskyldigs bokföring

enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten

verkställas av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.

Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga

motsvarande tillämpning.

17 §.

7 inom. Beträffande besvär över taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens

föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga

motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den

skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering

enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären

prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

för åren 1952 och 1953 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas

därav betingad ändring i taxeringen till investeringsskatt.

3 mom. Därest genom beslut av prövningsnämnd eller utslag av Kungl.

Maj :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering

till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsskatt bör bestämmas

till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke vidtagits

enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen till

investeringsskatt anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering

redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller

av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering

i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t,

skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas

i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 13 § 5 mom. första

stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxeringsintendent.

Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma

skola bestämmelserna i 124 a § 1 inom. taxeringsförordningen äga

motsvarande tillämpning.

4 mom. Eftertaxering till investeringsskatt må ej ske.

18 §.

Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om

rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse

från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning

är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsskatt.

19 §.

Har skattskyldig överlåtit lagertillgångar å fysisk eller juridisk person,

med vilken han är i intressegemenskap, och måste det med hänsyn till omständigheterna

antagas att överlåtelsen skett för att nedbringa det till investeringsskatt

beskattningsbara beloppet eller har den skattskyldige i sådant

syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd, skall det beskattningsbara beloppet

så beräknas, som om dylik åtgärd icke vidtagits.

20 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning

lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Har någon i intyg, varom i anvisningarna till 13 § förmäles, uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från

skatt eller till för låg sådan, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med

straff, med dagsböter.

21 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsskatt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

9

22 §.

Av taxeringen till investeringsskatt föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

23 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Anvisningar

till 2 g.

Därest beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader

skall med omsättning under beskattningsåret enligt denna förordning förstås

beräknad omsättning för tolv månader. Därvid skall den verkliga omsättningen

under beskattningsåret anses fördela sig lika å de månader beskattningsåret

omfattar.

till 2 och 10 §§.

Därest omsättningen under beskattningsåret för företag, som avses i 10 §

andra stycket, icke överstiger 200 000 kronor, föreligger icke skattskyldighet

med avseende å den av företaget bedrivna verksamheten.

till 4 §.

1. Med dold reserv i varulagret vid beskattningsårets utgång respektive i

jämförelselagret förstås skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde

eller dess återanskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång, därest

detta värde är lägre, samt, å andra sidan, lagrets bokförda värde.

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,

lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet

vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å

andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanslcaffningsvärdet

vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid

inkomsttaxeringen, skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört

värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.

2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret

hänför sig, och utredning företes angående jämförclselagrets

värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets

värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret

ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt

från det sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.

3. Har efter den balansdag, till vilken jämförelselagret hänför sig, investeringsfond

tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

fondavsättningen återföres till beskattning, skall såsom dold reserv anses

allenast det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de

ianspråktagna fondmedlen.

Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond som avsatts

av obeskattade medel.

4. För tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom

anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (material och arbetslöner)

ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock

ej behöver tagas till ränta å eget kapital.

5. För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till

ett värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna

på samma sätt som beräknat utförsäljningspris å varorna förhåller sig till

normalt utförsäljningspris för kuranta varor.

till 5 §.

1. Avdrag för årlig värdeminskning skall för alla sådana inventarier, som

i 5 § andra stycket första punkten avses, beräknas efter antingen 10 eller

20 procent. Avdrag med 20 procent må medgivas endast om det är uppenbart,

att ett värdeminskningsavdrag beräknat efter 10 procent av anskaffningskostnaden

för samtliga i bruk varande inventarier avsevärt understiger

den värdeminskning inventariebeståndet undergått under beskattningsåret;

såsom exempel å rörelse av här avsett slag må nämnas omnibus- och biltrafikrörelse.

2. Har rörelseidkaren för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning

å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande

beskattningsår, skall såsom anskaffningskostnad för inventarierna

anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.

till 10 §.

Med rederi förstås i denna förordning allenast sådant rederi, som avses i

53 § 2 mom. kommunalskattelagen.

till 13 §.

Uppgifter skola lämnas bl. a. om anskaffningsvärdena å varulagret vid

beskattningsårets utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av

nämnda värden skulle medföra betydande svårigheter må, om lagerökning

icke förekommit eller om den dolda reserven icke ökat, uppgiftsskyldigheten

anses fullgjord genom att auktoriserad revisor, som för beskattningsåret

varit ordinarie revisor i företaget, intygar att beskattningsbart

belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger, samt lämnar redogörelse

för de principer efter vilka värderingen av lagren skett samt de omständigheter

i övrigt varå uttalandet stöder sig.

Efter anmaning skall dock även i dylikt fall utredning om anskaffningsvärdena

företes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om tillfälliga

beskattningsåtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar samt

anför därvid följande.

Inledning.

Förliden höst utarbetades inom finansdepartementets rättsavdelning en

den 16 september 1950 dagtecknad promemoria angående tillfälliga beskattningsåtgärder

i syfte att begränsa vissa investeringar.

Angående den ekonomiska situation, som föranledde utarbetandet av den

ifrågavarande promemorian, anföres i promemorian följande.

Det ekonomiska läget kännetecknades vid 1950 års ingång av tilltagande

stabilisering. Bedömningen av den framförliggande utvecklingen tydde på

att den samhällsekonomiska jämvikten blivit så befäst, att lättnader i regleringarna

på det ekonomiska området kunde genomföras. Risker för störningar

till följd av utifrån kommande prisstegrings- eller prissänlcningstendenser

kunde dock icke uteslutas, vilket påkallade en oavlåtlig uppmärksamhet

vid utformningen av den interna ekonomiska politiken. Vid de

överväganden angående löne- och subventionspolitiken, som förekommo under

våren 1950, var den internationella situationen alltjämt svåröverskådlig.

Prisrörelserna på världsmarknaderna hade gått i båda riktningarna och

i de skilda länderna rådde de mest skiftande sysselsättningslägen.

Under sommaren 1950 inträdde en allmän uppgång av världskonjunkturen

och en klart markerad stegring ägde rum beträffande priserna på världsmarknaden.

Kraftigast var prisstegringen för gummi. Betydande höjningar

registrerades vidare för metallerna, främst för tenn. Handclsjärnet började

också stiga. I fråga om textilbranschen undergingo bomull och ull avsevärda

prisstegringar, varjämte uppgång även skedde beträffande hudar. Rent

allmänt gäller, att de flesta stapelvaror stego i pris. Den nya prisstegringsvåg

som sålunda uppkom betingades väsentligen av ett icke förutsebart, kraftigt

uppsving av den ekonomiska aktiviteten i Förenta staterna. Den inter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

nationella konjunkturen fick en allt tydligare inflationistisk tillspetsning

på grund av det nya läge som krigsförhållandena i Ostasien utlöste.

Med det starka samband, som råder mellan den svenska ekonomien och

läget i utlandet, måste de nya inflationistiska tendenserna utomlands sätta

vissa spår på den svenska prisnivån, trots balans på hemmamarknaden i utgångsläget.

I första hand spridas prisstegringarna på de utländska marknaderna

till Sverige via höjda priser på import- och exportvarorna. Över huvud

taget kan den ändrade marknadssituationen i utlandet komma att här i

landet uppamma inflationsförväntningar och spekulationer som påverka

producenternas och konsumenternas handlande och därigenom verka störande

på den samhällsekonomiska jämvikten. I den mån prisstegringar

förutses och företagare och inkomsttagare inrätta sig härefter, få nämligen

de primära prisrörelserna en tendens att förstärka sig själva, därigenom

att investeringar, lagerökningar och varuinköp forceras. Sparandet sjunker,

samtidigt som behovet av sparande växer. På detta sätt kan den internationella

prisstegringskonjunkturen få till följd en rubbning av den interna

samhällsekonomiska balansen, därest motåtgärder icke insättas i tid. Härtill

kommer, att övergången till fria avtalsrörelser beträffande 1951 års löner,

ävensom den i anslutning härtill beslutade avvecklingen av importsubventionerna,

givit näring åt spekulationer och därav föranledda dispositioner

i inflationistisk riktning.

Tecken på ett återuppflammande av de inflationistiska tendenserna ha

fönnärkts på olika punkter av det ekonomiska livet. Det må bland annat

erinras om att en betydande kreditexpansion ägt rum sedan sommaren

1950. I väsentlig mån får denna ses som följd av utrikeshandelns tillväxt,

icke minst på grund av den uppmjukning av importregleringen som liberaliseringssträvandena

inom ramen för Marshallorganisationen lett till. På

liknande sätt förklaras kreditexpansionen till stor del av den utvidgning

av kvoten för byggnadsverksamheten som statsmakterna gått i författning

om. Det finnes emellertid grundad anledning utgå från att utlåningsökningen

hos bankerna till viss del är ett uttryck för inflationstendensernas

förstärkning inom landet. Av allt att döma har investeringsbenägenheten

och lagringslusten stigit. Med ledning av socialstyrelsens statistik över omsättningen

i detaljhandeln kan man vidare sluta sig till att konsumenternas

inköp börjat öka mer än som tidigare beräknats. På arbetsmarknaden har

efterfrågan på arbetskraft ökat, med påföljd att ett labilt läge ånyo uppkommit.

I syfte att förhindra en okontrollerad ansvällning av kreditvolymen med

därav följande påspädning av den monetära efterfrågan på de begränsade

produktiva resurserna inom landet ha beredskapsbestännnelserna angående

affärsbankernas kassareserver satts i kraft, såsom förutsattes i propositionen

den 31 mars 1950 (nr 237) angående komplettering av riksstatsförslaget

för budgetåret 1950/51 m. m. Härjämte har en motsvarande omläggning

av riksbankens stödköpspolitik genomförts. Genom de ökade krav som härigenom

ställas på affärsbankernas kassareserver minskas underlaget för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

13

utlåningen. Som en komplettering till detta har en överenskommelse om

restriktivitet vid kreditgivningen ingåtts mellan riksbanken och flertalet

kreditinrättningar. Enligt överenskommelsen bör företräde vid utlåningen

givas åt sådan verksamhet, som leder till hävdandet av exporten eller som

resulterar i minskat importbehov av för landets försörjning angelägna varor.

Å andra sidan skall utlåningen handhavas så restriktivt som möjligt,

då det gäller att finansiera igångsättande eller utvidgning av produktion

av förhållandevis umbärliga varor. Krediter ägnade att mobilisera köpkraft

för annat än produktiva ändamål skola så långt möjligt undvikas, varvid

uppmärksamheten i främsta rummet skall riktas på direkta eller indirekta

konsumtionskrediter, vilka böra begränsas i största möjliga utsträckning.

Kreditinstituten skola icke medverka till finansiering av företag eller ändamål

av spekulativ innebörd. Som led i den återhållsamma kreditpolitiken

ingår vidare en strängare säkerhetsprövning och skärpta amorteringskrav.

Anförda åtgärder, vilka vid behov kunna ges ökad styrka och effektivitet

bland annat genom en ytterligare skärpning av kassareservbestämmelserna,

böra medverka till strävandena att hålla investeringsverksamheten och lagerökningen

inom tillbörliga gränser. Emellertid kan man genom kreditpolitiska

åtgärder icke öva inflytande på den betydande del av investeringsverksamheten

som finansieras med företagens egna medel, särskilt med hänsyn till

den nuvarande synnerligen goda vinstkonjunkturen hos exportindustrierna.

Åtminstone i dagens läge måste de stora möjligheterna till självfinansiering

av investeringar inom företagen anses ha avsevärd betydelse för utvecklingen.

Det är därför angeläget att undersöka, huruvida det finnes möjlighet

att påverka de självfinansierade investeringarna i önskad utsträckning

med tillhjälp av skattetekniska bestämmelser. För övrigt ter det sig

även från rena budgetsynpunkter i nuvarande läge önskvärt att skapa förutsättningar

för ökade statsinkomster.

Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian hava, efter

remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, kommerskollegium (med överlämnande

av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och

Gävle, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare samt Gotlands handelskammare),

riksbanksfullmäktige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus,

Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och

Västerbottens län, Sveriges industriförbund (med överlämnande av skrivelser

från vissa till förbundet anslutna branschföreningar och företag), Sveriges

köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från bankoch

fondinspektionen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Svens
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ka sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Försäkringsanstalten Folket-Samarbete, Sveriges

lantbruksförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Svensk industriförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges sågverksägares

riksförbund, Södra Sveriges trävaruexportförening samt vidare från ett antal

enskilda personer och bolag.

Gällande beskattningsregler beträffande investeringar

i varulager och inventarier.

Den svenska skattelagstiftningen lämnar rörelseidkare stora möjligheter

att nedbringa de taxeringsmässiga vinsterna genom nedskrivning av varulager

och genom avskrivning av maskiner eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier.

Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 41 § punkt 1 kommunalskattelagen

skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halvoch

helfabrikat, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. — frångås vid inkomstberäkningen endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar må

enligt samma anvisningspunkt godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset

för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade

priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa

innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat

eller förädlat skick försäljas.

Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 29 § punkt 4 kommunalskattelagen

må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller

sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, berättigas

att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna

gjorda avskrivningarna. Flertalet dylika skattskyldiga åtnjuta för närvarande

sådan rätt till fri avskrivning och bestämmelsen har i mycket stor

utsträckning medfört, att tillgångar, som omfattas av den fria avskrivningsrätten,

helt bortskrivits.

Är tillgång av nu ifrågavarande slag underkastad hastig förbrukning, vilket

vanligen kan anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, må enligt bestämmelserna i punkt 3 a av anvisningarna till

sistnämnda paragraf under beskattningsåret avdragas hela kostnaden för

dess anskaffande även om den skattskyldige icke åtnjuter rätt till fri avskrivning.

Beträffande rättighet till leverans av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må enligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

bestämmelserna i anvisningarna till 41 § punkt 1 kommunalskattelagen nedskrivning

av värdet därå godkännas endast i den mån den skattskyldige visar,

att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att inträffa innan tillgångarna levereras.

Promemorian.

I promemorian konstateras till att börja med att investeringar i maskiner

eller andra inventarier och i varulager kunna under en högkonjunktur

med ökade vinster bliva lockande på grund av möjligheten att genom omedelbara

nedskrivningar av tillgångarna nedbringa de skattemässiga vinsterna

och därmed även skatterna. Erfarenheterna bl. a. från krigsåren gåve vid

handen att för rörelsens bedrivande icke nödvändiga investeringar kunde

komma till stånd för att erhålla avskrivningsobjekt vid inkomsttaxeringen.

Det måste därför, med hänsyn till nödvändigheten av att i det uppkomna

ekonomiska läget begränsa investeringarna, allvarligt övervägas om icke

skattelagarnas bestämmelser om rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag

för avskrivning å maskiner eller andra inventarier och å varulager borde

tillfälligt ändras. Eventuellt skulle en dylik ändring kunna innebära att avdrag

över huvud icke medgåves vid inkomsttaxeringen för ökning av dold

reserv i varulager och att rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier

för juridiska personer helt upphävdes.

I promemorian framhålles emellertid att, enär den ifrågasatta lagändringen

skulle vara av tillfällig natur och avsikten därmed allenast skulle vara att

under viss tid motverka vissa i dagens läge icke önskvärda investeringar och

icke i första hand att tillföra staten skattemedel, det icke syntes lämpligt

att stadga en ovillkorlig inskränkning av nu gällande nedskrivningsregler.

Det syntes lämpligare att eu bestämmelse utfärdades av innebörd att skattskyldig,

som gjort nyinvesteringar i maskiner eller andra inventarier eller i

varulager (lagerökning) och som vid inkomsttaxeringen yrkade avdrag för

avskrivning av dessa tillgångar med högre belopp än som motiverades av förslitning

och värdeförsämring, skulle till staten erlägga en särskild skatt, beräknad

till viss procent av det avskrivningsbelopp, som överstege vad som

motiverades av förslitning eller värdeförsämring. Härigenom lämnades den

skattskyldige valfrihet att yrka den högre avskrivning, som skattelagarna

tilläte, och då erlägga den särskilda skatten eller att yrka avdrag endast för

den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. Genom

denna valfrihet undvekes att alltför stora orättvisor uppstode till följd

av att de nya bestämmelserna av praktiska skäl måste utformas tämligen

schematiskt och utan hänsyn till speciella omständigheter i de olika fallen.

Procentsatsen, efter vilken en dylik skatt skulle utgå, måste väljas så hög

att avsikten med bestämmelsen — en hämmande inverkan på investeringarna

— uppnåddes, men den finge å andra sidan icke sättas så hög att valfrihe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ten bleve direkt illusorisk. Ur dessa synpunkter syntes skattesatsen lämpligen

kunna fixeras till tio å tjugu procent. — I fortsättningen av promemorian

antages att procentsatsen sättes till tjugu procent.

En eventuell lagstiftning av nyss angiven innebörd syntes, enligt vad i

promemorian vidare framhålles, lämpligen böra gälla med avseende å investeringar

under beskattningsåren 1950 och 1951. Det låge i sakens natur

att om det före utgången av lagens giltighetstid skulle befinnas, att lagen icke

vidare vore behövlig, lagen omedelbart borde upphävas.

I fortsättningen av promemorian utvecklas hur en dylik lagstiftning närmare

skulle utformas. I fråga om varulager skulle innebörden av de ifrågasatta

bestämmelserna vara, att skattskyldig skulle hava rätt till avdrag för

den nedskrivning, som vid prisstegring erfordrades för att redovisa ett kvantitativt

oförändrat lager med samma bokföringsvärde i den utgående balansräkningen

som i den ingående. Om lagerökning förelåge och om den dolda

reserven i varulagret ökats med större belopp än vad som svarade mot ökningen

av anskaffningskostnaden för den ingående lagerkvantiteten, skulle

särskild skatt utgå med ett belopp motsvarande tjugu procent av reservökningen,

dock högst med tjugu procent å anskaffningskostnaden för lagerökningen.

Den verkliga nybildningen av den dolda reserven skulle i första

hand hänföras till lagerökningen.

Dold reserv borde beräknas till skillnaden mellan det lägre av anskaffnings-

och återanskaffningsvärdet å ena sidan och bokföringsvärdet (skattemässiga

värdet) å den andra. Anskaffningsvärdet för okuranta varor

borde därvid reduceras med skäligt belopp. Enligt promemorian syntes

okuranta varor i regel böra åsättas ett värde, som förhölle sig på samma

sätt till anskaffningsvärdet för varorna som det åsatta utför sälj ningspriset

till normalt utförsäljningspris för kuranta varor. Till varulager borde

hänföras lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel

i aktier, obligationer, lånefordringar in. m.

Beträffande kontraherade varor framhålles i promemorian, att de icke

borde inräknas i varulagret. Med hänsyn till gällande författningsbestämmelser

och den konjunkturutveckling, som man hade anledning att räkna

med, torde man kunna utgå från att avdrag för nedskrivning av dylika tillgångar

i allmänhet icke komme att medgivas vid taxeringarna de närmaste

åren. Frågan om nedskrivning å kontrakt vore sålunda i förevarande sammanhang

av ringa intresse.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som skulle åligga de skattskyldiga,

och i fråga om beräkningen av den särskilda skatten anföres i promemorian

följande:

För fastställande av om sådan nedskrivning skett, som bör föranleda

taxering till särskild skatt, bör den skattskyldige åläggas lämna uppgift

å anskaffningsvärdet å in- och utgående varulagret. Om anskaffningsvärdet

av det utgående lagret är högre än anskaffningsvärdet av det ingående

lagret och den dolda reserven — skillnaden mellan ifrågavarande värden

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

17

och de bokförda värdena — ökat under året, skall som nyss angivits särskild

skatt utgå med 20 % av ökningen av den dolda reserven dock högst

med 20 % av värdet av lagerökningen d. v. s. skillnaden mellan anskaffningsvärdena

å ut- och ingående varulager. Härvid förutsättes att någon

nämnvärd prisstegring icke förekommit å i lagret ingående varuslag.

I de fall prisstegring förekommit borde enligt promemorian den skattskyldige

äga förete utredning om värdet av lagret vid beskattningsårets ingång,

därest det beräknades efter samma anskaffningspriser, som tillämpats

vid uppskattningen av det utgående lagrets värde. Beräkningen kunde

ske genom omräkning av inventeringslistorna efter de nya priserna, genom

indexberäkning etc. Redogörelse för hur beräkningen skett borde därvid

lämnas. Företedde skattskyldig dylik godtagbar utredning om återanskaffningsvärdet

borde, vid beräkning av värdet av lagerökning och ökning

av dold reserv, anskaffningsvärdet av ingående lager utbytas mot detta

återanskaffningsvärde.

Beräkning av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv under beskattningsåret

1951 borde enligt promemorian ske genom jämförelse med

ingående lagret för beskattningsåret 1950. Såsom skäl härför anföres:

Om lagerökning under beskattningsåret 1951 beräknades genom jämförelse

med det för sistnämnda beskattningsår ingående lagret, skulle följden

nämligen bliva, att en lagerökning, som tillkommit under år 1950 men

då icke nedskrivits, skulle — om lagerkvantiteten bibehållits eller ytterligare

ökats under år 1951 — kunna i bokslutet för detta år nedskrivas utan

att särskild skatt behövde erläggas, eftersom ifrågavarande lagerökning

icke tillkommit under sistnämnda beskattningsår. Med hänsyn till lagstiftningens

syften är ett sådant resultat uppenbarligen icke önskvärt och beräkningen

av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv bör därför,

som nyss nämnts, jämväl för år 1951 ske med utgångspunkt från det ingående

lagret för år 1950. Å andra sidan behöver skattskyldig enligt de föreslagna

bestämmelserna ej erlägga särskild skatt om lagret minskats under

år 1950 och om lagerökningen under år 1951 icke överstiger lagerminskningen

under föregående år. Särskild skatt skall däremot utgå för beskattningsåret

1951 om under år 1950 den dolda reserven vid oförändrad lagerhållning

ökat och under år 1951 den dolda reserven bibehållits oförändrad

men varulagret då överstiger lagret vid 1950 års ingång.

Har prisstegring förekommit borde enligt promemorian beräkning av

värdet av lagerökning respektive ökning av dold reserv för beskattningsåret

1951 ske med hänsyn till återanskaffningsvärdet vid 1951 års slut av

den ingående lagerkvantiteten för beskattningsåret 1950. Det borde ankomma

på den skattskyldige att förete utredning angående detta återanskaffningsvärde.

Den skatt, som sålunda beräknades för beskattningsåret

1951, minskades med den skatt, som påförts för år 1950, varefter återstoden

utgjorde särskild skatt för beskattningsåret 1951. Det framhålles i

promemorian att den sålunda åsyftade reduktionen tekniskt lämpligen

borde genomföras såsom en reduktion av det på grund av reservökningen

framräknade beskattningsbara beloppet för år 1951.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

Beträffande investeringsfonder anföres:

Investeringsfond för ersättande av normallager och investeringsfond för

varulager bör icke räknas såsom motkonto till varukontot. Har dylik fond,

som före beskattningsåret 1950 avsatts av obeskattade vinstmedel, under

något av de ifrågavarande beskattningsåren använts för nedskrivning av

varulager utan att fonden återförts till beskattning, bör denna nedskrivning

avräknas från den dolda reserven vid detta och följande beskattningsårs

utgång. En dylik nedskrivning bör sålunda icke föranleda påföring av den

föreslagna särskilda skatten.

I fråga om maskiner eller andra inventarier skulle enligt promemorian

den tillfälliga lagändringen i princip innebära, att rätten till fri avskrivning

å inventarier med en varaktighetstid överstigande tre år i så måtto gjordes

villkorlig, att den fria avskrivningsrätten icke finge utnyttjas med mindre

den skattskyldige erlade den särskilda skatten. Lagändringen avsåges sålunda

skola gälla endast beträffande juridiska personer, som medgivits

rätt till fri avskrivning å dylika tillgångar vid taxeringen.

I promemorian framhålles, att det kunde ifrågasättas att utforma bestämmelserna

så, att rätt till avdrag — utan erläggande av särskild skatt

— skulle föreligga endast för den avskrivning, som skulle hava varit tilllåten,

därest den skattskyldige haft bunden avskrivning. Sådana bestämmelser

föreslås emellertid icke, framför allt av praktiska skäl. I promemorian

anföres härom:

Detta skulle emellertid medföra att skattskyldiga, som i 1949 års bokslut

icke redan nedskrivit sitt inventariebestånd till en krona, nödgades upplägga

avskrivningsplan för detta bestånd med angivande av anskaffningsvärde

och bokfört värde för varje årsanskaffning under år 1949 och tidigare

år. Då detta skulle medföra ett avsevärt merarbete för både skattskyldiga

och beskattningsmyndigheter, torde det emellertid vara önskvärt att

den fria avskrivningsrätten beträffande tillgångar som anskaffats före ingången

av år 1950 icke inskränkes. Bokföringsvärdet för nämnda inventariebestånd

lärer mycket ofta vara lågt, varför bibehållandet av avgiftsfri

avskrivningsrätt för dessa tillgångar icke torde komma att innebära

någon mera väsentlig minskning av den föreslagna lagstiftningens effekt.

I promemorian förordas att bestämmelserna i stället utformas så, att

de skattskyldiga medgives rätt att — utan erläggande av särskild skatt

— åtnjuta avdrag med belopp motsvarande räkenskapsmässiga avskrivningar

å inventarier anskaffade före ingången av år 1950 samt därjämte

med en viss procent av anskaffningsvärdet för under åren 1950 och 1951

anskaffade dylika tillgångar. Av praktiska skäl syntes det nödvändigt med

en enhetlig avskrivningsprocent för nyanskaffade inventarier, förslagsvis

tio procent. Denna procentsats syntes kunna utgöra ett godtagbart medeltal.

Om procentsatsen uppenbarligen vore för låg — såsom då inventarierna

huvudsakligen bestode av omnibusar eller lastautomobiler — borde

dock procentsatsen få höjas till tjugu procent, överprisavdrag borde icke

medgivas.

Beträffande kontraherade tillgångar av nu ifrågavarande slag framhålles

i promemorian följande:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

19

Tillgångar, som kontraherats under tidigare år, böra anses anskaffade

under det beskattningsår leveransen sker. Om avdrag medgivits vid tidigare

års taxeringar för nedskrivning å dessa kontrakt, bör anskaffningskostnaden

anses motsvara det taxeringsmässiga restvärdet vid leveranstillfället.

Avdrag för avskrivning bör alltså medgivas med 10 % av sistnämnda

värde.

I promemorian föreslås vidare, att under beskattningsåret redovisade

bokföringsmässiga vinster å försålda maskiner eller andra inventarier

(även försäkringsersättningar) borde få disponeras för avskrivning av under

samma beskattningsår nyanskaffade dylika tillgångar, utan att särskild

skatt uttoges i anledning av avskrivningen. Därutöver borde emellertid

avskrivning å sistnämnda tillgångar få ske med endast tio procent

av överskjutande del av anskaffningskostnaden.

Beträffande investeringsfonder anföres därefter:

Om investeringsfond, som före beskattningsåret 1950 avsatts av obeskattade

medel, användes för avskrivning å tillgångar av här ifrågavarande slag

utan att fonden återföres till beskattning, bör denna avskrivning icke föranleda

skyldighet att erlägga särskild skatt. Anskaffningsvärdet för de tillgångar,

varå avskrivning skett, bör dock anses motsvara anskaffningspriset

minskat med avskrivningen. Endast å överskjutande del av anskaffningspriset

medgives avskrivning med 10 %.

Någon begränsning av möjligheterna till nedskrivningar av kontrakt å

tillgångar av nu ifrågavarande slag föreslås icke. Härom anföres i promemorian

:

Det skulle kunna ifrågasättas om icke en tillfällig lagändring jämväl borde

införas i syfte att begränsa möjligheterna till nedskrivningar under åren

1950 och 1951 av tecknade kontrakt å maskiner eller andra inventarier. Då

emellertid, i överensstämmelse med vad tidigare anförts angående kontrakt

å lagertillgångar, man lärer kunna antaga att avdrag för nedskrivningar

å kontrakt rörande inventarier i allmänhet icke kommer att medgivas

vid 1951 och 1952 års taxeringar, synes med dylika bestämmelser kunna

bero.

I promemorian framhålles vidare att, om skattskyldig bedreve flera rörelser,

som vore att anse såsom skilda förvärvskällor, syntes beräkningen

av den särskilda skatten på grund av nedskrivning av lagerökning böra ske

för rörelserna gemensamt. Motsvarande borde gälla med avseende å inventariebeståndet.

Däremot borde beräkning av skatt på grund av nedskrivning

av lagerökning samt beräkning av skatt på grund av för hög avskrivning

å inventarier ske var för sig. Icke utnyttjad rätt till avskrivning å inventarier

borde sålunda icke få kvittas mot »otiljåten» nedskrivning å varulager.

Ej heller borde kvittning få ske i motsatt riktning.

I syfte att utgallra de fall, där de nya bestämmelserna icke skulle få

nämnvärd praktisk betydelse, förordas i promemorian, att bestämmelserna

icke skulle vara tillämpliga beträffande rörelser med en årsomsättning understigande

100 000 kronor. Särskild skatt syntes vidare icke böra påföras

skattskyldig om den sammanlagda skatten för avskrivningar å lagerökning

och å maskiner eller andra inventarier understege 100 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

De nya bestämmelserna föreslås i promemorian i princip böra tillämpas

vid taxeringarna för de två räkenskapsår, som utgå närmast efter den 30

december 1950. För skattskyldig, vars räkenskapsår sammanfölle med kalenderår,

skulle bestämmelserna alltså bliva tillämpliga med avseende å

verksamhetsåren 1950 och 1951. Då i promemorian talades om beskattningsåren

1950 och 1951, avsåges därmed det första respektive det andra av de

räkenskapsår, som omfattades av bestämmelserna.

För att i möjligaste mån undvika att skattskyldig genom omläggning av

räkenskapsår delvis skulle undgå att beröras av de nya bestämmelserna

föreslås i promemorian vidare, att, om skattskyldig, som haft räkenskapsår,

som utgått den 31/12 1949, ändrat nästföljande räkenskapsår till att avslutas

under tiden fr. o. m. den 1/9 t. o. m. den 30/12 1950, de nya bestämmelserna

borde tillämpas beträffande sistnämnda räkenskapsår jämte det

därefter närmast följande.

Taxering till särskild skatt föreslås i promemorian skola åsättas av taxeringsnämnderna.

Med de bestämmelser, som föreslagits, syntes beräkningen

av det till särskild skatt beskattningsbara beloppet icke behöva medföra

alltför tidsödande arbete. Sådana ärenden, i vilka fordrades utredning som

icke medhunnes av taxeringsnämnden, borde överlämnas till vederbörande

prövningsnämnd för handläggning. I promemorian framhålles, att taxeringsnämnderna

genom de uppgifter, som de skattskyldiga skulle lämna

rörande varulagervärderingen, tillfördes värdefullt material för inkomstoch

förmögenhetstaxeringen. Särskilt för förmögenhetstaxeringen av sådana

rörelseidkare, som vore fysiska personer, torde de ifrågavarande uppgifterna

vara av betydande intresse.

För vissa »katastroffall» förordas i promemorian ett dispensförfarande.

Härom anföres:

För nystartade rörelser med särskilt riskbetonad verksamhet och för rörelser,

där verksamheten helt omlagts under år 1950 eller senare, ävensom

för företag, där det ingående lagret år 1950 t. ex. på grund av brand varit

exceptionellt lågt, synes dispens för ytterligare nedskrivning av varulager

böra kunna beviljas i särskild ordning. Antalet dylika »katastroffall» kan

dock förutsättas vara relativt ringa. Det torde böra ankomma på en särskild,

av Kungl. Maj :t tillsatt nämnd att pröva och slutligt avgöra dylika

frågor. !

Beträffande behovet av tillfälliga begränsningar av andra föreliggande

möjligheter att reglera den skattemässiga vinsten än genom nedskrivning

av varulager och avskrivning av inventarier anföres i promemorian följ

ande:

Om möjligheterna till reglering av den skattemässiga vinsten genom avskrivning

å maskiner eller andra inventarier och å varulager tillfälligt begränsas,

kan det måhända befaras, att andra möjligheter för reglering av

vinsten i stället komma att'' utnyttjas i större utsträckning än tidigare.

Dessa möjligheter äro framför allt avsättningar till investeringsfonder och

till pensionsstiftelser.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

21

Avsättningar till investeringsfonder av obeskattade medel äro emellertid

redan enligt gällande författning begränsade och någon ytterligare begränsning

av avdragsrätten vid inkomsttaxering synes för närvarande knappast

vara påkallad. Ej heller synes i nuvarande läge befogat att begränsa avdragsrätten

för avsättning till pensionsstiftelser. Skulle erfarenheterna

under den närmaste framtiden likväl utvisa ett behov av dylika ytterligare

begränsningar, torde frågan härom få upptagas till omprövning.

I fråga om de verkningar den ifrågasatta lagstiftningen kunde få på inkomstbeskattningen

och de påräkneliga inkomsterna av den särskilda skatten

anföres i promemorian slutligen följande:

Det må i detta sammanhang vidare framhållas att i princip all inkomst

skall beskattas hos inkomsttagaren, antingen omedelbart eller, där vinsten

användes till skapande av dolda reserver, då dessa reserver i sinom tid

framtagas. I den mån den ifrågavarande lagstiftningen leder till minskad

reservbildning och därigenom föranleder redovisning av större inkomster

under de ifrågavarande åren med därav följande högre ordinarie inkomstskatter,

är det sålunda icke fråga om en kvantitativt ökad skattebelastning.

Lagstiftningen innebär endast, att vissa inkomstbelopp, som eljest använts

till reservbildning och sålunda framtagits till beskattning först framdeles,

omedelbart bliva föremål för beskattningsåtgärder.

Vad till slut angår frågan om de påräkneliga intäkterna i anledning av

den föreslagna särskilda skatten bör beaktas att, i den mån lagstiftningen

fyller sin funktion att motverka vissa investeringar och därigenom föranleder

att de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva större, de

ordinarie inkomstskatterna under de ifrågavarande åren bliva högre än

vad eljest skolat bliva fallet. Även om det svårligen låter sig göra att siffermässigt

beräkna vare sig de direkta intäkterna av den särskilda skatten

eller den höjning av de ordinarie inkomstskatterna, som den föreslagna lagstiftningen

på sätt nyss sagts kan väntas medföra, torde det likväl vara

befogat antaga, att de direkta och indirekta intäkterna av skatten sammanlagt

komma att uppgå till ett icke obetydligt belopp. Förutom att lagstiftningen

sålunda bör kunna tillföra statsverket ytterligare skattemedel, kommer

lagstiftningen därjämte att framtvinga en noggrannare prövning av

lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom befrämja

en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika investeringar.

Vid promemorian fanns fogat ett förslag till förordning angående en

tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier

(investeringsskatt). Förslaget torde såsom Bihancj 1 få fogas till

statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Remissyttrandena över promemorian.

I flertalet remissyttranden ha erinringar framställts mot att de föreslagna

beskattningsåtgärderna även skulle drabba sådana investeringar, som verkställts

eller i vart fall beslutats före den tidpunkt, då lagförslaget blev känt.

Frånsett dylika erinringar och vissa detaljanmärkningar mot förslagets utformning

har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

utan erinran av riksbanksfullmäktige (en av fullmäktige har dock ansett

att förslaget bort avstyrkas), översiåtliållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. Därest ikraftträdandet uppskjutes till den 1 januari

1952 anser kammarrätten sig icke böra avstyrka förslaget. Länsstyrelserna i

Malmöhus och Skaraborgs län äro tveksamma om den föreslagna lagstiftningen

kan få åsyftad verkan, medan länsstyrelsen i Kopparbergs län icke

anser sig böra göra något uttalande om de föreslagna åtgärdernas ändamålsenlighet.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Västernorrlands län

anse förslaget icke böra genomföras utan tvingande skäl.

Det framlagda förslaget har avstyrkts av kommerskollegium, länsstyrelserna

i Jönköpings, Älvsborgs och Västerbottens län samt av Kooperativa

förbundet och av samtliga hörda näringsarganisationer.

De utlåtanden och skrivelser i ämnet, som inkommit utan särskild remiss,

avse i regel framställningar om vissa undantag från eller ändringar i de

föreslagna bestämmelserna.

Från remissyttrandena och övriga utlåtanden och skrivelser i ämnet må

följande här återgivas.

Riksbanksfullmäktige uttala som sin mening, att en tillfällig investeringsskatt

av den art, som föreslås i promemorian, otvivelaktigt vore ägnad

att minska intresset för de investeringar, som i en högkonjunktur tedde sig

lockande mot bakgrunden av skattelagarnas bestämmelser om avskrivningsrätt

beträffande maskiner eller andra inventarier samt varulager.

Överståthållarämbetet framhåller, att rätten till fri nedskrivning och avskrivning

i många fall icke blott begagnats i konsoliderande syfte utan utnyttjats

vida därutöver och blivit ett medel att nedbringa vinsten för att

ernå ett skatteuppskov och jämväl medverkat till en ökad investeringsverksamhet.

Ämbetet anför vidare:

Därest en högkonjunktur inträder och ökade vinster för företagen uppstå,

kan det befaras, att denna utveckling blir mera framträdande. I den

mån förefintliga avskrivningsobjekt förbrukas, komma nya sådana — stundom

även mindre nödvändiga — att sökas. Då det i nuvarande läge torde

vara erforderligt att inskränka investeringarna, synes den i promemorian

föreslagna utvägen att tillfälligt begränsa ned- och avskrivningsrätten vara

ett enkelt och verksamt medel att nå detta syfte.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller bl. a., att genom den särskilda

konstruktionen av investeringsskatten denna icke syntes böra helt likställas

med en höjning av den direkta skatten. Konstruktionen saknade ingalunda

förtjänster och förslaget syntes ägnat att tillgodose de syften man velat

uppnå, även om skattens verkningar i alla avseenden icke nu kunde överblickas.

Intet hindrade emellertid, att bestämmelser om temporära lättnader

utfärdades, därest den ekonomiska utvecklingen senare skulle giva anledning

härtill. — För en likartad uppfattning har länsstyrelsen i Örebro

län givit uttryck.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

23

Tjänstemännens centralorganisation anser, att de föreslagna skatterna

kunna få en viss lugnande inverkan på den överkonjunktur, som kännetecknar

det svenska näringslivet, och att det ur allmänna ekonomiska synpunkter

torde få anses önskvärt med en väsentlig återhållsamhet i investeringshänseende

efter den starka och snabba expansion, som ägt rum under de

närmast föregående åren.

Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs

län som sin mening, att lagstiftningen, hur den än utformades, finge

ett begränsat inflytande på företagens självfinansierade investeringar, på

grund av att inom företagen funnes betydande likvida medel. Länsstyrelsen

i Västerbottens län ifrågasätter om ett tillfälligt skatteuttag på bekostnad av

framtida skatter vore ur principiell synpunkt försvarligt.

Industriförbundet m. fl. åberopa ett yttrande, som avgivits av delegerade

utsedda av industriförbundet, Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen

och Svenska försäkringsbolags riksförbund. I yttrandet framhålles,

att det vore en felaktig uppfattning att näringslivets investeringar under

senare år skulle ha varit onormalt stora och till en del mindre väl avvägda

ur folkhushållets synpunkt. I själva verket förhölle det sig så, att

vissa industrigrupper under åren 1947 och 1948 hade en investeringsverksamhet,

som relativt sett understege förkrigsnivån och att investeringsvolymen

under år 1949, beräknad på samma sätt, vore mindre än före kriget i

flertalet industrigrupper. Endast genom en fortgående utbyggnad av produktionsapparaten

hade det varit möjligt att möta den omfattande efterfrågan,

som blivit följden av de stora köpkrafttillskotten till allmänheten.

Den tekniska utvecklingen, arbetsmarknadssituationen och den av statsmakterna

önskade exportoffensiven hade likaledes ställt stora krav på investeringar.

Anledning saknades att misstänka, att någon nämnvärd del av

dessa icke skulle ha verksamt bidragit till landets varuförsörjning eller till

konkurrensförmågan på världsmarknaden.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att investeringsskatten skulle ingå

som ett led i bekämpandet av inflationsfaran, för vilken det föreliggande

köpkraftöverskottet tillmätts en avgörande betydelse. Det syntes förbundet

då ej vara konsekvent att hindra lagerökning, enär en lagerökning vore

ägnad att motverka uppkomsten av ett köpkraftsöverskott, eftersom man då

sörjde för en ökad varutillgång.

I ett flertal remissyttranden, bl. a. i det av industriförbundet m. fl. åberopade

yttrandet och i yttrandet från Skånes handelskammare, framhålles att

förslaget innebure en begränsning av gällande avskrivningsregler. Denna

fråga måste sos i ett större sammanhang och kunde icke lösryckas från det

större spörsmålet om företagsbeskattningen över huvud taget.

Några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges grossistförbund

och Sveriges redareförening ha i stället för investeringsskatten

förordat åtgärder i konsumtionsbegränsande syfte. Kooperativa förbundet

har framlagt ett förslag till en produktions- och importskatt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

De principiella erinringar, som i övrigt framställts mot det framlagda förslaget,

äro i huvudsak följande.

1) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba investeringar,

som äro verkställda eller i vart fall beslutade

före den dag då förslaget blev känt.

I flertalet remissyttranden ha erinringar anförts mot denna retroaktiva

verkan av de föreslagna bestämmelserna. Ur de nu avsedda yttrandena må

följande här återgivas.

Kammarrätten anför:

Förordningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1951 och

vinner således tillämpning å investeringar verkställda under hela år 1950.

Denna retroaktiva verkan måste enligt kammarrättens mening anses synnerligen

otillfredsställande och dessutom meningslös med hänsyn till förslagets

syfte, eftersom 1950 års investeringar till största delen redan skett. Bestämmelsen

är också i hög grad obillig ur den synpunkten, att den betager

den skattskyldige hans självklara rätt att i enlighet med förslagets syfte

minska på sitt investeringsprogram för att därigenom kunna undgå både

den särskilda skatten och den högre ordinarie inkomstskatten.

Även överståthållarämbetet finner den retroaktiva verkan av den föreslagna

lagstiftningen ägnad att framkalla starka betänkligheter. Å andra

sidan framhåller ämbetet, att om ikraftträdandet uppskötes, komme det avsedda

syftet att motverkas. Härefter anför ämbetet:

Med hänsyn till nyssberörda principiella betänkligheter anser sig överståthållarämbetet

böra framhålla, att i flertalet fall några egentliga olägenheter

likväl icke synas behöva uppkomma för de skattskyldiga till följd av

lagstiftningens retroaktiva verkan. I fråga om lagertillgångar torde i många

fall rörelseidkaren genom en betydande nedskrivning å det äldre lagret ha

skapat en så konsoliderad ställning åt företaget, att ytterligare nedskrivning

å lagerökning icke är erforderlig. I andra fall kunna de olägenheter,

som föranledas av den begränsade nedskrivningsrätten, undanröjas genom

att rörelseidkaren minskar lagerkvantiteten under återstoden av det första

beskattningsåret. Vad beträffar inventarier synes den begränsade rätten till

avskrivning å dylika tillgångar, anskaffade under beskattningsåret, kunna —- i de fall, då avskrivningsrätten är av någon betydelse — kompenseras genom

högre avskrivning å äldre inventarier. Kan så icke ske därför att de

äldre inventarierna helt avskrivits, torde företaget ofta ha ernått en så konsoliderad

ställning, att något behov av fri avskrivning å de nyanskaffade

inventarierna icke synes föreligga.

Ämbetet framhåller emellertid, att även om de nya bestämmelserna genom

sin retroaktiva verkan i flertalet fall icke syntes behöva medföra några

egentliga olägenheter för de skattskyldiga, torde de dock i vissa fall kunna

medföra menliga verkningar. Ämbetet anför därvid:

Om de föreslagna reglerna skola träda i kraft den 1 januari 1951, böra

därför möjligheter skapas att undanröja dylika verkningar. För sådant ändamål

böra i den föreslagna författningen intagas bestämmelser av innehåll,

att skattskyldig, som före den 1 oktober 1950 — den tidpunkt då förslaget

får anses ha kommit till mera allmän kännedom — inköpt varor eller

inventarier och genom begränsning av rätten till fri ned- och avskrivning å

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

25

dessa tillgångar skulle tillfogas avsevärda ekonomiska olägenheter, må medgivas

större nedskrivning eller avskrivning än som enligt huvudregeln är

tillåten.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles bl. a.

Redan gjorda investeringar kunna ju icke göras ogjorda, och ej heller

kan det ifrågakomma att på grund av beskattningshotet häva redan ingångna

kontrakt. Då det härjämte av praktiska skäl måste anses helt uteslutet

att verkställa någon slags uppdelning i beskattningshänseende mellan investeringar,

som under ett och samma räkenskapsår tillkommit före och

sådana som tillkommit efter promemorians publicering, borde det under

alla omständigheter ha varit självklart, att en eventuell lagstiftning av här

ifrågavarande slag icke skulle ha kunnat göras tillämplig på beskattningsår,

som i nämnvärd grad inkluderar annan del av innevarande kalenderår än

tid fallande inom dess sista kvartal. Likaledes måste det, bland annat, förutsättas,

att lagerökningar och inventarieanskaffningar, som gjorts under den

av lagen omfattade beskattningsperioden, icke bliva föremål för beskattning,

i den mån de basera sig på kontrakt, ingångna före lagens ikraftträdande

eller i den mån de utgöra ett väsentligt led i investeringsplaner, som

redan blivit till större eller mindre del realiserade. Alla dylika investeringar

måste givetvis fullföljas, med resultat att beskattningsreglerna för deras

del icke skulle i någon män fullgöra sitt syfte — att begränsa investeringarna

—- utan endast leda till avsevärda fördyringar. Ett sådant resultat kan

icke ur några synpunkter anses försvarbart. Och skulle man söka att genom

mer detaljerade regler eliminera dylika uppenbara oegentligheter i verkningarna

av lagstiftningen, skulle de nyinvesteringsplaner, som verkligen

komme att påverkas av lagstiftningen, sannolikt vara av så begränsad omfattning,

att de näppeligen kunde motivera åtgärden.

Sveriges redareförening framhåller i sitt yttrande, att förslagets retroaktiva

verkan vore särskilt allvarlig för rederirörelser, då byggandet av ett fartyg

toge lång tid. Leverans av fartyg skedde ofta först tre år eller ännu längre

tid efter det fartyget beställts.

Liknande synpunkter framföras av samtliga hörda näringsorganisationer,

Kooperativa förbundet samt av kommerskollegium.

2) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba

även önskvärda och nödvändiga investeringar, varigenom

beredskapslagring, angelägen produktion och

värdefull rationalisering hämmas.

Efter att ha framhållit, att åtgärder vore påkallade för att i möjligaste

mån hindra att de starka tendenser till en inflationistisk utveckling, som

för närvarande framträdde på världsmarknaden, sloge igenom i den svenska

ekonomien, anför kommerskollegium följande:

Vid valet av åtgärder i sådant syfte måste i första hand uppställas det kravet,

att åtgärderna icke kunna befaras verka hämmande på strävandena till

ökad produktion. Om risk härför föreligger, skulle åtgärderna i ett väsentligt

avseende motverka det angivna syftet. Ur den synpunkten kan det föreliggande

förslaget ej anses tillfredsställande. Den föreslagna investeringsskatten

skulle drabba alla nyinvesteringar med de få undantag som inrymmas

under den föreslagna dispensbcstäminelsen och sålunda även sådana

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

investeringar som ur allmän synpunkt äro angelägna för att möjliggöra en

önskvärd produktionsökning. Ehuru skatten är avsedd att utgå endast under

två år, kan det befaras, att dess produktionshämmande verkningar komma

att sträcka sig längre framåt i tiden, då investeringar i stor utsträckning

måste planeras på lång sikt.

Sveriges köpmannaförbund anför beträffande önskvärdheten av att s. k.

beredskapslagring icke hämmas följande:

Det osäkra utrikespolitiska läget har vidare medfört, att många företag

velat gardera sin fortsatta verksamhet genom vissa extra varuinköp. Dessa

inköp torde väl i regel ligga helt i linje med en beredskapslagring, som ur

hela landets synpunkt kan vara önskvärd i nuvarande läge. Även inom detaljhandeln

har säkerligen en av dessa skäl dikterad lagerökning förekommit.

Visserligen kan beredskapslagring i viss utsträckning ske genom statens

försorg, men det torde vara ett obestridligt faktum, att näringslivet

gjorde en mycket betydelsefull insats i fråga om beredskapslagringen under

andra världskriget. Om icke en sådan lagring då hade skett inom handeln,

kan man med visshet säga, att vår varuförsörjning skulle varit avsevärt

sämre under nämnda krig. Vidare är det givetvis ur militär synpunkt synnerligen

önskvärt, att lagren spridas och icke koncentreras till några få

orter. Även ur denna viktiga synpunkt är det betydelsefullt, att en viss lagerökning

och spridning av lagren icke motarbetas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres angående

den föreslagna investeringsskattens verkningar bl. a.:

Den skulle utan urskiljning drabba även ur samhällssynpunkt högst

önskvärda investeringar i inventarier och lager, och den skulle därför, i

den mån den nådde sitt uttalade syfte att pressa ned investeringsverksamheten

kunna medföra för samhället högst skadliga konsekvenser. Vår industriella

framstegstakt och konkurrensförmåga på världsmarknaden skulle

kännbart påverkas och skatten skulle vara ägnad att hämma en starkt

eftersträvansvärd, ökad beredskapslagring. På många områden är den enda

möjligheten att häva eller lindra verkningarna av den starka bristen på

arbetskraft att rationalisera och övergå till maskinella hjälpmedel. Icke

minst viktig att beakta i detta sammanhang är lagstiftningen rörande inskränkning

av treslciftesarbetet och genomförandet av den väntade treveckorssemestern.

Även för fullgörande av leveranser till försvaret torde nya

investeringar vara erforderliga. I samtliga dessa fall torde knappast delade

meningar kunna råda om den samhällsekonomiska önskvärdheten av nva

investeringar.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att regeringen och statsmyndigheterna

i övrigt efter krigsslutet på allt sätt sökt främja exportproduktionen

samt uppmanat företagen att genom nyinvesteringar söka öka exporten.

De företag, som hörsammat dessa appeller och sökt utöka eller omlägga

sin produktion för export, komme nu genom det föreliggande förslaget

att utsättas för en straffbeskattning, som deras ansträngningar för en

ökning av exporten knappast kunde motivera. — Handelskammaren föreslår

därjämte att förordningens bestämmelser icke skulle äga tillämpning

beträffande sådana industriförnödenheter, vilka icke direkt inginge i framställda

slutprodukter, såsom bränsle, smörjmedel och dylikt.

Liknande synpunkter framföras bl. a. av Sveriges grossistförbund m. fl.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

3) Hänsyn t a ges icke till ersättningsanskaffningar

av inventarier, ej heller till att en ökning av varulager

kan innebära ett återställande av tidigare

norm allage r.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande, att förslaget kunde medföra

en skatteskärpning även på längre sikt och anför därvid bl. a. följande:

I alldeles särskilt hög grad synes detta gälla beträffande företag, vilkas

väsentliga tillgångar bestå av maskiner och inventarier, främst fartyg,

och som under de aktuella åren måst verkställa ersättningsanskaffningar.

Den föreslagna förordningen berövar dessa företag möjligheten att på normalt

sätt under högkonjunkturen till skydd mot en eventuell lågkonjunktur

verkställa en ur affärssynpunkt befogad avskrivning å dessa icke nyuppsatta

utan till ersättning av gamla inventarier anskaffade tillgångar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att bestämmelserna beträffande

inventarier icke utformats i överensstämmelse med förslagets syfte att

begränsa ökning av investeringar, samt anför härom:

Länsstyrelsen åsyftar därvid det fallet att under beskattningsåret anskaffats

inventarier såsom ersättning för utrangerade sådana. Dylik inventarieanskaffning

innefattar icke någon ökad investering men blir enligt förslaget

likväl föremål för beskattning. Länsstyrelsen vill förty ifrågasätta,

om icke en överarbetning av lagförslaget härutinnan bör ske. Därvid bör

beaktas, att förslagets syfte icke lärer kräva den beskattning av redan

gjorda investeringar, som skulle bli en följd av förslagets avfattning.

Sveriges industriförbund hänvisar till uppgifter, som lämnats i skrivelser

från vissa branschföreningar och bolag, och framhåller vikten av att ersättningsanskaffningar

icke försvåras. Reparationskostnaderna för utslitna

maskiner voro ofta så stora, att anskaffandet av nya maskiner kunde

förbilliga produktionen och verka inflationshämmande. Kostnaden för ersättningsanskaffningar,

som vore nödvändiga för bibehållande av industriell

kapacitet, överstege i regel avsevärt anskaffningskostnaden för de utrangerade

tillgångarna, varför en betydande avskrivning vore befogad.

Liknande synpunkter framföras av bl. a. Sveriges redareförening, som

framhåller, att nybeställningar, som avsåge anskaffande av ersättningsfartyg

för förlorade eller utrangerade fartyg, icke borde omfattas av de nya

bestämmelserna.

Sveriges grossistförbund framhåller, att de föreslagna bestämmelserna angående

ökning av varulager skulle särskilt hårt drabba de företag, som på

grund av extraordinära förhållanden hade ett litet jämförelselager, och

anför därvid:

Den nuvarande situationen på hithörande område torde, även om förhållandena

givetvis avsevärt växla inom olika branscher, kunna i stort

karakteriseras så, att den kraftiga lageravtappningen under avspärrningsåren

först sedan relativt kort tid tillbaka kunnat förbytas i en begynnande

lageråterhämtning. Alldeles särskilt gäller detta viktiga importbranscher,

där någon egentlig lagerpåfyllning icke kunnat påbörjas förrän i samband

med den nyligen vidtagna frilistningen av dylika varor. Beträffande bran
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

scher, som till mera avsevärd del hämta sina varor från dollarområdena,

har det alltjämt kvarstående licenssystemet över huvud taget omöjliggjort

någon nämnvärd lagerpåfyllning.

4) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba

hårdast företag, som är o relativt nystartade eller eljest

stadda i utveckling, samt sådana företag som ha en

dålig likvid ställning.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet anföres bl. a.:

I alldeles särskild grad komma skadeverkningarna att drabba de relativt

unga företag, som till följd av det senaste decenniets extraordinära förhållanden

ännu icke hunnit vare sig skaffa för rörelsen erforderliga lager eller

i övrigt på ett betryggande sätt konsolidera sin ställning. Den föreslagna

extrabelastningen skulle för dessas del betyda ett allvarligt hinder i strävandena

att bygga upp för rörelsens bedrivande erforderliga reserver,

d. v. s. kraftigt minskade möjligheter i jämförelse med de äldre och bättre

konsoliderade företagen att utjämna nuvarande överskott mot kommande

av prisfall föranledda underskott. Över huvud taget skulle förslaget på ett

ur samhällsekonomisk synpunkt föga gagneligt sätt träffa de mindre väl

konsoliderade och med svag likviditet utrustade företagen väsentligt mycket

hårdare än de välkonsoliderade och därmed även mera inves^eringskraftiga.

Förslaget skulle även motverka den naturliga utvecklingen hos

företag, som äro stadda i starkt framåtskridande och med hänsyn härtill

äro tvingade att öka sina varulager. En uppenbar orättvisa skulle samtidigt

också uppstå mellan sådana företag, som kanske kort tid före beskattningens

ikraftträdande lyckats genomföra betydande nyinvesteringar i inventarier

eller lager och sådana företag inom samma branscher, vilkas genomförande

av motsvarande investeringar av olika anledningar kommit att

fördröjas och därmed skjutas in under skattens tillämplighetsområde.

Liknande synpunkter komma till uttryck bl. a. i det av industriförbundet

in. fl. åberopade yttrandet.

5) Vissa andra erinringar av mera principiell natur.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade utlåtandet framhålles vidare,

att det icke kunde anses påkallat av syftet med den föreslagna skatten att

låta även placeringar av förvaltade medel i aktier och obligationer, lånefordringar

m. in., som gjorts av företag vilka dreve bank- eller annan penningrörelse

eller försäkringsrörelse, falla inom lagens tillämpningsområde.

Liknande synpunkter framföras i yttranden av bank- och fondinspektionen,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska försäkringsbolags

riksförbund m. fl.

I flera yttranden bl. a. från kammarrätten, flera länsstyrelser, landsorganisationen

och Kooperativa förbundet m. fl. ha uttalats farhågor, att de

föreslagna bestämmelserna icke skulle få åsyftad verkan, om vinstreglerande

åtgärder, såsom reparations- och underhållskostnader, avsättningar till

pensions- och andra personalstiftelser samt avsättningar till investeringsfonder,

icke samtidigt begränsades.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

29

Ett flertal länsstyrelser samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

ha framhållit, att tillämpningen av de nya bestämmelserna komme att medföra

avsevärt ökat arbete för såväl landskontorens personal som för prövnings-

och taxeringsnämnder och att särskild ersättning för detta arbete

borde utgå.

Sveriges köpmannaförbund finner det anmärkningsvärt, att man i inflationshämmande

syfte toge ut en skatt, som skulle bliva definitiv. Ur denna

synpunkt anser förbundet snarare något slag av spärrkontoinsättning motiverad,

vilken efter en begränsad tid kunde återbetalas. Liknande synpunkter

komma till uttryck i det av länsstyrelsen i Älvsborgs län avgivna yttrandet.

Mot utformningen av lagförslaget ha i yttrandena vidare framställts

vissa detaljanmärkningar.

Beträffande de räkenskapsår, för vilka bestämmelserna skola vara tilllämpliga,

framlägga bl. a. kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län och länsstyrelsen i Älvsborgs län olika förslag

syftande till att garantera, att för varje rörelseidkare minst två räkenskapsår

komme att omfattas av bestämmelserna.

Den föreslagna skatteprocenten, tjugu procent, tillstyrkes av överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Stockholms län samt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Kammarrätten framhåller, att om skatteprocenten för aktiebolag och likställda

sattes till tjugu procent, motsvarande hälften av den statliga inkomstskatten

för dylika skattskyldiga, borde investeringsskatten för fysiska personer

motsvara hälften av det belopp, varmed den statliga skatten skulle ha

ökat, därest nedskrivning ej vidtagits. Innan verkningarna av investeringsskatten

fullt ut kunde bedömas borde dock procentsatsen sättas så låg som

möjligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att skatten göres progressiv, medan

länsstyrelsen i Kopparbergs län anser en procentsats av tio procent skälig

med hänsyn bl. a. till förslagets retroaktiva verkan och till att restitutionsrätt

icke funnes.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att om

den föreslagna beskattningen skulle till nöds av rättsmedvetandet fördragas

måste det under alla omständigheter bli nödvändigt med en betydligt

måttligare skattesats än den föreslagna. Sveriges redareförening uttalar som

sin mening att procentsatsen borde sättas till högst tio procent.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att om skatteprocenten sattes

till tjugu procent innebure detta t. ex. för ett aktiebolag, som ville redovisa

oförändrad utdelningsbar vinst, en ökad skatteutgift motsvarande fyrtio

procent av överavskrivningen, varav tjugu procent utgjorde investeringsskatt

och tjugu procent en ökad inkomstskatt. Med hänsyn därtill vore en

procentsats av tjugu procent så hög att valfriheten för företagarna, att an
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

tingen erlägga skatten eller icke verkställa överavskrivningar, bleve illusorisk.

Handelskammaren förordade en procentsats av tio procent, varigenom

även skattens skadliga verkningar för näringslivet liksom orättvisorna förbundna

med skattens schematiska utformning skulle avsevärt reduceras.

Även övriga handelskammare, som avgivit yttrande, förorda en skattesats

av tio procent.

Handelskammaren i Gefle ifrågasätter -— med instämmande av bl. a. handelskammaren

i Göteborg och Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

— huruvida icke restitution av skatt borde ske i vissa fall och anför

därvid:

Den omständigheten att tillfälligheterna ofta avgöra, om varulagret vid

ett årsskifte utvisar ökning eller minskning, föranleder handelskammaren

att ifrågasätta, huruvida icke restitution bör ske av skatten det följande

året, därest lagerminskning eller minskning av dold reserv uppstått. Enligt

förslaget kan sådan restitution icke medgivas, utan skatten föreslås bliva

definitiv. Enär skattens främsta syfte ju är att hålla investeringarna nere,

synes nämnda ändamål icke äventyras av att en avräkning får äga rum mellan

de två beskattningsåren. Skäligt synes också vara, att restitution även

i övrigt göres för erlagd skatt i de fall, då en enligt lagen beskattad lagerreserv

sedermera framtages.

I flera remissyttranden framhålles, att gränsen för det lägsta skattebelopp,

som skulle debiteras, borde avsevärt höjas. Sålunda framhåller Smålands

och Blekinge handelskammare, att även för de mindre företagen torde

ett minimibelopp av 1 000 kronor icke kunna anses för högt. Att påföra

skatt av detta slag med belopp understigande 1 000 kronor komme säkerligen

att medföra ett orimligt arbete i förhållande till det resultat man skulle

nå och dessutom i många fall leda till oriktig taxering.

Flera remissinstanser framhålla svårigheterna att komma tillrätta med

frågan om såväl ett varulagers verkliga storlek som dess anskaffningsvärde.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att föreskrifter borde utfärdas om att

lagerinventering skulle ske i viss närmare angiven ordning. Vissa indexscrier

borde centralt upprättas för att tjäna till ledning för beskattningsnämndernas

arbete med lagervärderingen. Liknande synpunkter komma till

uttryck i yttranden från länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att lagerökning skulle

få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen sedan tidpunkten för

jämförelselagret. Därjämte framhåller länsstyrelsen, att lagstiftningen konsekvent

borde anknyta till varulagret enligt en taxering, som blivit prövad

och fastställd före lagens publicering. Handelskammaren i Gefle förordar

även att lagerökning borde få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen

under året. Kammaren framhåller därvid förhållandena inom

skogsindustrien, där förskjutningar i lagerhållningen vid årsskiftena inträdde,

enär takten i virkesanskaffningen vore beroende på olika år från

år variabla faktorer.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 33.

31

Svårigheterna beträffande värdering av inkuranta varor framhållas i flera

remissyttranden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att avdrag för

inkurens skulle ske efter schablon, som borde frångås endast i rena undantagsfall.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet och i yttrandet

från Sveriges grossistförbund framhålles, att de i promemorian angivna

inkurensbestämmelserna kunde tillämpas av detaljhandlare men ej av industriföretag

och partihandlare.

Förslaget att årligt slitningsavdrag för maskiner eller andra för stadigvarande

bruk anskaffade inventarier skulle medgivas med tio procent, i

undantagsfall med tjugu procent, av anskaffningskostnaden har föranlett

erinringar i flera remissyttranden. Sålunda har kammarrätten som sin mening

uttalat, att avdrag för avskrivning borde medgivas med belopp, som

skulle ha godkänts, därest den skattskyldige haft bunden avskrivning, dock

med lägst tio procent av anskaffningskostnaden.

Overståthållarämbetet förordar att avdrag för avskrivning medgives med

tio procent, då vid inkomsttaxeringen normalt medgives högst femton procent,

och med tjugu procent, då vid inkomsttaxeringen avdrag för avskrivning

normalt beviljas med mer än femton procent.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att för trafik- och åkerirörelse

vore den normala avskrivningsprocenten inom länet tjugufem procent, varför

avskrivningsprocenten i undantagsfallen borde sättas till tjugufem procent

i stället för tjugu procent. Därjämte förordar länsstyrelsen planmässiga

avskrivningar jämväl för äldre inventarier och anför därvid:

Enligt erfarenheterna från taxeringsarbetet här i länet är det emellertid

långt ifrån ovanligt, att bokvärdet å det äldre inventariebeståndet uppgår till

avsevärt belopp. Därest skattskyldig tillerkännes rätt att i första hand avräkna

avskrivningen å det äldre inventariebeståndet, medan allenast vad

som därefter kvarstår av avskrivningen skall anses belöpa å nyanskaffningen,

lärer kvarstående delen ofta komma att uppgå till relativt obetydligt

belopp. Lagstiftningens syfte synes med föreslagna regeln ofta icke komma

att uppnås. Till det äldre inventariebeståndet synes därför böra hänföras

så stor del av den verkställda avskrivningen, som motsvarar planenliga värdeminskningen

å detta inventariebestånd. Svårigheten för den kategori

skattskyldiga, som åtnjuter fri avskrivning, att verkställa härför erforderlig

utredning synes icke kunna bliva alltför betungande.

Sveriges industriförbund framhåller i sitt yttrande att för vissa branscher

t. ex. byggnads- och anläggningsbranschen måste avskrivningsprocenten

sättas till lägst tjugu procent. Möjligheter till utvidgning av undantagsfallen

borde beredas.

Handelskammaren i Göteborg framhåller att Kungl. Maj :t eller av Kungl.

Maj :t utsedd myndighet borde bemyndigas att medgiva undantag från de

maximala procentsatser, som komme att fixeras i lagen. Handelskammaren

framhåller även att högre procentsats borde medgivas för maskinanläggningar,

som dreves i två- eller treskift. Liknande synpunkter komma

till uttryck i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet och i ytt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

randet av Sveriges redareförening, som även framhåller att avskrivningsprocenten

för vissa fartyg t. ex. tankfartyg borde sättas högre än tio procent.

Skånes handelskammare gör följande påpekande beträffande fartyg:

Enligt 19 § 2 mom. 1946 års förordning om krigskonjunkturskatt kan rederi

erhålla uppskov till senast den 30 juni 1950 med taxeringen. Detta stadgande

har tillkommit för att vid taxeringen till krigskonjunkturskatt giva den

skatlskyldige möjlighet att komma i åtnjutande av värdeminskningsavdrag

för tonnage, som anskaffats såsom ersättning för under kriget förlorat eller

utrangerat fartyg. Förutsättningen för avdragets erhållande är emellertid

att motsvarande avskrivning göres i räkenskaperna. Om nu ett rederi i början

av innevarande år inköpt sådant ersättningstonnage och i bokföringen

vidtagit de för taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga åtgärderna,

kommer vid de föreslagna bestämmelserna motsvarande värdeminskningsavdrag

icke att till fullo bliva skattefritt vid den ordinarie taxeringen. Ett

förtydligande till 3 st. torde böra göras med tanke på det fall, att skattskyldig

enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom. 2 st. kommunalskattelagen eller

gällande provisorisk lagstiftning begagnat anstånd med beskattningen. Orden

»åtnjutit skattepliktig» kunde lämpligen utbytas mot »uppgivit till

beskattning». Det torde härvidlag bemärkas, att vid s. k. bunden avskrivning

överensstämmelse icke nödvändigtvis behöver föreligga mellan beskattningsbar

och bokföringsmässig vinst.

Vid beräkning av beskattningsbart belopp förordar kammarrätten ett

skattefritt avdrag å 3 000 kronor för att neutralisera en del ogynnsamma,

icke förutsebara verkningar på grund av förslagets schematiska karaktär.

Bestämmelsen att uppgiftsskyldighet icke skulle föreligga beträffande

räkenskapsår, för vilket omsättningen icke överstiger 100 000 kronor, har

föranlett erinringar i flera remissyttranden.

Kammarrätten förordar, att bestämmelserna icke skulle vara tillämpliga,

när omsättningen icke överstege 100 000 kronor. Uppgiftsskyldighet borde

eventuellt föreligga efter anmaning, trots att omsättningen icke uppginge

till 100 000 kronor. Liknande synpunkter framföras av bl. a. överståthållarämbetet,

som framhåller att bestämmelser om inskränkning i skattskyldigheten

borde intagas i 2 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke reglernas tilllämpning

borde begränsas till sådana skattskyldiga, som hade en omsättning

å 100 000 kronor eller däröver och som taxerats för inkomst överstigande

visst belopp.

I ett flertal remissyttranden, bl. a. i yttranden från fem länsstyrelser, förordas

en höjning av den omsättning, som skulle utgöra gräns för skattskyldigheten.

Kammarrätten, överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser påpeka,

att bestämmelser saknades, som reglerade eftertaxering, dödsbobefrielse

och beskattning av äkta makar. Beträffande äkta makar framhåller överståthållarämbetet,

att dessa av praktiska skäl borde behandlas som två av

varandra oberoende rörelseidkare. Överståthållarämbetet påpekar även, att

bestämmelse borde intagas i förordningen om rätt för Kungl. Maj :t att ut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

33

färda tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs

län förorda, att uppgiftsskyldighet stadgas beträffande anskaffningsvärdena

för nyanskaffade maskiner eller andra inventarier. Kammarrätten

anser bestämmelser nödvändiga, som reglera det fall, då inkomsttaxeringen

ändras av beskattningsdomstolarna och denna ändring även medför ändring

av investeringsskatten. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att

i särskild bestämmelse borde regleras, om investeringsskatten vore avdragsgill

vid inkomsttaxeringen eller icke.

Med anledning av att i promemorian förutsatts, att prövningsnämnden

skulle handlägga fall, som icke medhunnits av taxeringsnämnderna, anför

länsstyrelsen i Kopparbergs län följande:

På grund av arbetsuppgifternas omfattning synes det böra föreskrivas,

att prövningsnämnden äger taga befattning med dylika fall till den 30 juni

året näst efter taxeringsåret utan att besvär anförts inom den i 97 a och

104 a §§ taxeringsförordningen stadgade tiden. Härjämte torde lämpligen

böra föreskrivas, att då åtgärd enligt föreslagna förordning icke kan vidtagas

utan att ändring göres i den vanliga taxeringen, yrkande i sådant

syfte må kunna framställas utan att besvär i nyssnämnda ordning blivit

anförda.

I ett flertal remissyttranden ha erinringar riktats mot uttalandet i promemorian,

att beräkning av skatt på grund av nedskrivning av lagerökning

samt beräkning av skatt på grund av för hög avskrivning å inventarier

skall ske var för sig och att någon kvittningsrätt sålunda icke förefinnes.

Sådan kvittningsrätt påfordras i yttranden från flertalet näringsorganisationcr.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles,

att ett ur materiell synpunkt godtagbart resultat icke kunde vinnas med

mindre än att rätt till kvittning medgåves. Motsvarande kvittningsrätt

borde även medgivas mellan olika förvärvskällor i sådana fall, då skattskyldig

bedreve flera rörelser, vilka vore att anse såsom skilda förvärvskällor.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att om kvittning icke tilllätes

komme verkningarna därav att bli särskilt kännbara för sådana företag

som under år 1950 finansierat eller under år 1951 hade för avsikt att finansiera

nyinvesteringar i maskiner och inventarier genom att framtaga en

för ändamålet planmässigt uppbyggd dold reserv i varulagret. Till belysande

därav återgiver handelskammaren ett exempel, där en rörelseidkare

för att finansiera nyinvesteringar i maskiner minskade sitt varulager så,

att den dolda reserven i lagret icke kunde bibehållas. I dylikt fall kunde

bestämmelsen om att kvittningsrätt icke föreligger även verka investeringspådrivande,

enär det bleve önskvärt för företagaren att även öka lagret för

att erhålla avskrivningsunderlag.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tillstyrka, att taxeringsförfarandet

anförtros åt taxeringsnämnderna. Länsstyrelserna i Jönköpings

och Älvsborgs lön förorda däremot, alt arbetet helt koncentreras till prov\\

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ningsnämnderna. Även i yttranden från vissa näringsorganisationer, bl. a.

Sveriges köpmannaförbund samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

har förordats, att taxeringsarbetet handhaves av prövningsnämnden

med hänsyn dels till att det här vore fråga om invecklade spörstmål,

för vilka taxeringsnämnderna icke kunde antagas ha vare sig tillräcklig

tid eller tillräckligt kompetenta krafter till sitt förfogande, dels ock till

betydelsen av att taxeringsförfarandet bleve i möjligaste mån enhetligt.

Uttalandet i promemorian, att de vid 1951 och 1952 års inkomsttaxeringar

medgivna avskrivningarna å kontrakt avseende leverans av tillgångar kunde

förväntas bliva obetydliga, har berörts i flera remissyttranden. Överståthållarämbetet

uttalar som sin mening att även kontraherade tillgångar borde

omfattas av bestämmelserna. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och

Bohus samt Kopparbergs län'' framhålla, att avskrivningar å kontraherade

tillgångar kunna förväntas komma att medgivas vid 1951 och 1952 års inkomsttaxeringar.

I yttrandena från näringsorganisationerna framhålles, att

avskrivningsrätten beträffande kontraherade tillgångar icke borde inskränkas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres härvid:

Frånsett att man i en promemoria av förevarande slag meddelat beskattningsmyndigheterna

direktiv rörande rätta tillämpningen av gällande skattelagar,

är det i hög grad anmärkningsvärt att man ansett sig kunna förutsäga,

att prissänkning icke under de närmaste åren kommer att inträffa å

några varor av betydenhet, trots nu rådande höga priser på åtskilliga varuslag.

Sveriges redareförening framhåller, att det med hänsyn till de höga anskaffningskostnaderna

för fartyg vore nödvändigt, att rederiföretagen, i enlighet

med den praxis beskattningsmyndigheterna hittills tillämpat, skulle

äga rätt att med viss procent verkställa avskrivningar å leveranskontrakt.

Frågan om dispensmöjligheterna har berörts i flertalet yttranden. De föreslagna

dispensfallen ha ansetts böra utökas. Sålunda framhåller kammarrättcn,

att undantag från bestämmelserna borde medgivas även i sådana fall,

då den skattskyldiges totala reserv i varulagret, inberäknat ökningen under

de aktuella åren, uppginge till ett relativt obetydligt belopp. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län uttalar som sin mening, att i vissa fall, där lagerökning

endast avsåge återställande av ett normallager, nedskrivning borde

få ske utan att investeringsskatt skulle utgå. Företag, isom främjade exportökning

beträffande svenska produkter och som för detta syfte genomginge

en riskfylld expansionsperiod, borde icke hämmas genom investeringsskatten.

Liknande synpunkter ha kommit till uttryck bl. a. i det av

industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet, där det framhålles, att undantag

borde medgivas i de fall, då lagret tidigare varit lågt på grund av

tillfälliga importsvårigheter eller på grund av att läget på världsmarknaden

omöjliggjort normal lagerhållning. I yttrandet framhålles även, att

undantag borde medgivas, när t. ex. en maskinpark förstörts genom eldsvåda.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Flera remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands

län ha förordat möjlighet till undantag från bestämmelserna även

för relativt nystartade företag. Skatteplikt borde enligt förstnämnda länsstyrelse

inträda först när nedskrivning skett med mer än tjugu procent. 1

det av industriförbundet in. fl. åberopade yttrandet ha liknande synpunkter

kommit till uttryck. Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund

anse, att undantag borde medgivas för samtliga fall, där det icke vore

fråga om onormal lagerökning. Länsstyrelsen i Västerbottens lån m. fl.

framhålla, att en varulagerökning, som vore nödvändig på grund av tidigare

gjorda investeringar i maskiner etc., borde bedömas mildare. En företagare,

som stode i begrepp att utöka sin rörelse, borde bedömas lika med

en som påbörjade en rörelse. I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet

framhålles att överflyttning, som skedde mellan moder- och dotterbolag,

icke borde gå in under bestämmelserna.

Kooperativa förbundet anser det önskvärt, att undantag medgåves icke

endast när det gällde en riskbetonad rörelse utan även i sådana fall, som

avsåge rationalisering ägnad att åstadkomma besparingar i fråga om arbetskraft

och material. Vidare framhåller förbundet, att undantag borde

medgivas, om rörelseidkare kunde visa, att han före den 1 oktober 1950

bundit sig för viss investering i varulager eller i inventarier. Sistnämnda

synpunkt kommer till uttryck i ett flertal remissyttranden bl. a. från länsstyrelsen

i Kalmar län och Sveriges grossistförbund. Även överståthållarämbetet

anser, att undantag borde medgivas beträffande tillgångar, som

förvärvats före 1 oktober 1950, under förutsättning att rörelseidkaren genom

begränsningen av avdragsrätten tillfogades avsevärda ekonomiska olägenheter.

Vidare framhåller ämbetet, att undantag borde medgivas vid omläggning

av verksamhet endast när omläggningen skedde till riskbetonad

verksamhet.

I ett flertal remissyttranden framhålles, att investering, som under nuvarande

förhållanden vore angelägen för landets försörjning, borde undantagas

från bestämmelserna. Det framhålles bl. a. från handelskammaren i

Göteborg och från Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

att dylika investeringar ofta tillkommit på initiativ från statsmakternas

sida.

Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att i den tilltänkta

lagstiftningen borde inrymmas möjlighet till undantag från skatten

för sådan lagerhållning, som vore särskilt önskvärd ur beredskapssynpunkt.

Undantaget borde gälla endast för de fall riksnämnden eller annan lämplig

myndighet kunnat fastställa, att lagerökningen tillgodosåge ett allmänt

och betydelsefullt beredskapsintresse. Vidare borde undantaget förknippas

med det villkoret, att de sålunda lagrade varorna icke finge användas eller

säljas utan tillstånd av nyssnämnda myndighet.

Sveriges lantbruksförbund framhåller bl. a., att de investeringar, som

gjordes i jordbrukets föreningsrörelse, borde rubriceras såsom önskvärda

investeringar, enär dessa i regel medförde eu ökad och förbilligad livsme
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

delsproduktion. Förbundet anför i anslutning härtill, att den särskilda

nämnden borde medgivas prövningsrätt icke blott beträffande katastroffallen.

Svenska vattenkraftföreningen hemställer i sitt yttrande att förordningen

måtte kompletteras med en bestämmelse, att skattskyldighet icke skulle

gälla beträffande avskrivningar å anläggningar och utrustning, som erfordrades

för produktion och distribution av elektrisk kraft. Därest dylikt generellt

undantag icke skulle anses lämpligt, hemställer föreningen, att den

särskilda nämnden uttryckligen erhölle i uppdrag att medgiva befrielse

i fråga om dylika investeringar.

Sveriges sågverksägares riksförbund och Södra Sveriges trävaruexportförening

framhålla bl. a., att återbetalade prisutjämningsavgifter borde få disponeras

för avskrivningar, utan att investeringsskatt utginge. Alternativt

förordar sistnämnda förening, att företagaren skulle få rätt att själv välja

det år, då han ville återfå honom tillkommande del av tidigare erlagda prisutjämningsavgifter.

Liknande synpunkter komma till uttryck i det av Sveriges

lantbruksförbund avgivna yttrandet, där förbundet framhåller, att

prisutjämningsavgifterna ofta betalats genom en upplösning av tidigare förefintlig

lagerreserv eller genom underlåten nybildning av dold lagerreserv.

Överståthållaråmbetet förordar i sitt yttrande, att dispensärendena borde

handläggas av prövningsnämnderna. Enhetlighet i besluten kunde åvägabringas

genom överenskommelser å landskamrerare- och taxeringsintendentsmöten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot, att

dispensfrågorna borde prövas av en särskild nämnd och icke överlåtas åt

beskattningsnämnderna.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att

nämndens beslut borde kunna överklagas.

Alternativt förslag om investeringskonton.

I anledning av de erinringar mot den föreslagna investeringsskatten, som

framförts i remissyttrandena, har inom finansdepartementet övervägts huruvida

det syfte, som avsetts skola vinnas med nämnda skatt, i stället skulle

kunna vinnas genom ett spärrkontoförfarande. övervägandena ha lett till

utarbetande av ett förslag till lag angående skyldighet för rörelseidkare att

insätta medel å investeringskonto, vilket förslag torde få såsom Bihang 2

fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I det nya förslaget har skyldigheten att erlägga investeringsskatt ersatts

med skyldighet att för beskattningsåret 1951 insätta medel å spärrat konto

i riksgäldskontoret (investeringskonto). I övrigt äro förslagen utformade

efter i stort sett samma principer. Vissa uppmjukningar ha dock vidtagits i

det nya förslaget föranledda av de i remissyttrandena framförda erinringarna

mot det tidigare förslaget. Å andra sidan omfattar det nya förslaget även

avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser och till investerings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

fonder. Insättning å investeringskonto skall enligt förslaget verkställas med

belopp motsvarande tjugufem procent av summan av de avskrivningar och

avsättningar, som icke godkännas enligt de föreslagna bestämmelserna. De

å investeringskonto insatta medlen föreslås skola vara spärrade i tio år. Å

inbetalade medel avses ränta icke skola utgå.

Över det nya förslaget ha yttranden under hand avgivits av kammarrätten,

överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.

Därjämte ha skrivelser inkommit från civilförsvarsstyrelsen, Skånes

handelskammare, Handelskammaren i Gefle, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation och Svenska vattenkraftföreningen. Apotekaresocietetens

direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekarförbund ha ingivit

en gemensam promemoria i anledning av förslaget. Svenska cellulosaföreningen,

Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen samt

Svenska pappersbruksföreningen ha inkommit med en gemensam skrivelse.

Remissyttrandena över förslaget om investeringskonton.

Kammarrätten och överståthållarämbetet förorda förslaget om insättning

å spärrkonton framför förslaget om investeringsskatt. Även Kooperativa

förbundet förordar det senast framlagda förslaget under förutsättning

att de avsatta medlen effektivt steriliseras. Sveriges köpmannaförbund uttalar

som sin mening, att om något av förslagen anses böra genomföras,

förslaget om spärrkonton bör givas företräde. Sveriges industriförbund tager

i sitt yttrande icke direkt ställning till frågan om, vilket av förslagen

som är att förorda. Sveriges redareförening, som avstyrkt förslaget om investeringsskatt,

anser att icke heller det sist framlagda förslaget kan fylla

det angivna syftet. Sveriges grossistförbund framhåller att, om det i fråga

om alternativet spärrkontoinsättning icke anses möjligt att sänka den föreslagna

procentsatsen och förkorta den tidsperiod, under vilken medlen skola

vara spärrade, förbundet i valet mellan detta alternativ och en i övrigt likvärdigt

utformad förordning om investeringsskatt förordar den senare, därest

procentsatsen för investeringsskatten fastställes till tio procent. Landsorganisationen

i Sverige anser förslaget om investeringsskatt vara att förorda

framför förslaget om spärrkontoinsättning, medan Tjänstemännens

centralorganisation, som tidigare i princip tillstyrkt förslaget om investeringsskatt,

säger sig icke ha något att erinra emot en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med det senast framlagda förslaget.

I skrivelsen från Skånes handelskammare framhålles, att ställningstagandet

till frågan om vilket av de framlagda alternativen, som vore att förorda,

måste bli beroende på alternativens slutliga utformning särskilt med

avseende å uttagnings- respektive insätlningsprocentens storlek samt den

tid, under vilken insatta medel skulle vara spärrade. Sett enbart ur prin
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

cipiell synpunkt vore dock förslaget om insättningsplikt otvivelaktigt att

föredraga.

Övriga utan särskild remiss avgivna yttranden innefatta dels erinringar

mot det nya förslagets utformning dels ock framställningar om undantag

från bestämmelserna.

Ur de avgivna yttrandena och skrivelserna må i övrigt följande här återgivas.

Kammarrätten framhåller, att av en lagstiftning på förevarande område

krävdes, att den skulle vara effektiv och så litet störande för produktionen

som möjligt. Ur dessa synpunkter vore det sist framlagda förslaget otvivelaktigt

att föredraga framför det tidigare remitterade beskattningsförslaget.

En spärrning av vissa företagsmedel under begränsad tid måste anses innebära

ett väsentligt mildare ingrepp i näringslivet än det ifrågasatta beskattningsförfarandet

samtidigt som det nya förslaget innebure ett betydligt effektivare

medel mot de inflationsdrivande krafterna, enär procentsatserna

med fog ansetts kunna sättas högre än enligt beskattningsförslaget.

Överståtliållarämbetet uttalar som sin mening, att insättningsförfarandet

torde vara ett i stort sett lika verksamt medel att ernå en begränsning

av investeringarna som beslcattningsförfarandet och att insättningsförfarandet

för företagarnas del och ur beskattningsorganisatorisk synpunkt

finge anses vara att föredraga. Ur näringslivets synpunkt torde insättningsförfarandet

äga företräde, därigenom att insättarna återfinge de insatta

medlen vid den tidpunkt, då inflationsfaran kunde anses överstånden. Visserligen

erhölles ingen ränta å medlen men ränteförlusten bleve -—- om insättningsbeloppet

icke beräknades efter högre procentsats än som föreslagits

—- mindre än investeringsskatten, som enligt det tidigare förslaget

skulle utgå med tjugu procent. Beskattningsmyndigheterna vore redan hårt

belastade och en del arbetsuppgifter hade fått eftersättas. Om arbetet med

skattens uttagande m. m. i huvudsak lades på en särskild nämnd skulle

beskattningsmyndigheterna kunna ägna sig åt uppgifter, som ur egentlig

skattesynpunkt hade större betydelse än investeringsskatten.

Kooperativa förbundet anser de föreslagna åtgärderna ändamålsenliga

och att de, generellt sett, icke torde kunna betraktas som en alltför tyngande

börda å näringslivet som helhet betraktat. Förbundet betonar emellertid

nödvändigheten av att det föreliggande förslaget samordnades med andra

verksamma åtgärder i ett penningpolitiskt program, som syftade till att

hindra penningvärdets ytterligare försämring.

Sveriges industriförbund framhåller, att det icke kunde vara välbetänkt

att undanhålla produktionslivet de spärrade medlen under så lång tid som

ifrågasatts, helst som en effektiv sterilisering av de hos statsmakterna innestående

medlen torde bli förenad med vissa svårigheter.

Sveriges köpmannaförbund betonar, att det nya förslaget icke kunde tänkas

genomfört såsom en isolerad åtgärd utan endast som en del av ett allmänt

inflationsbekämpande program, där alla befolkningsgrupper bure sin

skäliga andel av den gemensamma bördan.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

39

Sveriges redareförening finner det anmärkningsvärt, att statsmyndigheterna

nu ifrågasatte att återinföra, ehuru med delvis annan utformning,

skyldighet för vissa rörelseidkare att verkställa spärr kontoinsättningar,

trots att det vid tillkomsten av 1948 års lag om dispositionen av aktiebolags

vinstmedel understrukits, att lagstiftningen skulle vara starkt tidsbegränsad.

Sveriges grossistförbund som i valet mellan ett spärrkontoförfarande och

ett beskattningsförfarande förordat det sistnämnda, därest procentsatsen

saltes till tio procent, motiverar sitt ställningstagande sålunda:

Förbundet vill ytterligare ei-inra om att i förslaget till investeringsskatt

diskuterades en skattesats av 10 %. De nu föreslagna spärrkontoinsättningarna

äro till sin reella effekt att jämställa med en 10 %-ig skatt. Nuvärdet

av en räntelös fordran, som återbetalas efter 10 år, är nämligen vid

en kapitalisering efter 5 % lika med omkring 60 % av fordringsbeloppet.

Om spärrkontounderlaget är exempelvis 100 000 kronor och insättning följaktligen

skall ske med 25 % därav eller 25 000 kronor så är nuvärdet av

den fordran, som företaget genom insättningen får på Riksgäldskontoret,

endast 60 % av 25 000 kronor eller 15 000 kronor. För företaget uppstår med

andra ord en förlust på 10 000 kronor vilket är lika med 10 % av spärrkontounderlaget.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn särskilt till de stora

likviditetssvårigheter, som en 25 %4g spärrkontoinsäftning skulle medföra,

vill förbundet för sin del i valet mellan en 10 %-ig investeringsskatt och en

25 %-ig spärrkontoinsättning på 10 år förorda den förra, detta givetvis

förutsatt att de båda alternativen i övrigt äro utformade på ett likvärdigt

sätt. Även en 10 %-ig investeringsskatt skulle i nuvarande läge med redan

förut högt uppdrivet skattetryck innebära en mycket kännbar pålaga för

partihandeln, men den skulle dock särskilt för de mindre väl konsoliderade

företagen icke medföra samma omedelbara likviditetspåfrestning som den

nu föreslagna spärrkontoinsättningen.

Landsorganisationen i Sverige finner förslaget om insättning å investeringskonto

innehålla vissa tekniska förbättringar i jämförelse med det tidigare

avgivna förslaget om investeringsskatt, därigenom att avsättningar

till pensions- och andra personalstiftelser och till investeringsfonder dragits

in under bestämmelserna. Fortfarande stode dock så stora möjligheter till

kringgående av denna lagstiftnings syften öppna, att tveksamhet måste hysas

rörande dess effektivitet, helst som denna effektivitet dessutom genom

omarbetningen väsentligt mildrats, därigenom att de indragna beloppen endast

bleve räntelöst steriliserade i stället för överförda till statskassan, samt

att den undre gränsen för insättningsskyldigheten ökats till 200 000 kronor.

Härefter anför organisationen:

Då det är angeläget att den begränsning av investeringsverksamheten,

som samhället nödgas utöva, inte enbart koncentreras till bostads- och annan

byggnadsverksamhet utan även träffar övriga investeringar får landsorganisationen

förorda investeringsskatt framför en investeringsavgift

med återbetalning. Med samma motivering synes gränsen för skattskyldigdigheten

böra dragas vid det tidigare föreslagna lägre omsättningsbeloppet

100 000 kronor.

Tjänstemännens centralorganisation anser förslaget om insättning å

spärrkonto ur flera synpunkter mera tillfredsställande än förslaget om in
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

vesteringsskatt. Det nya förslaget hade sålunda icke givits någon egentlig

retroaktiv karaktär och hänsyn hade tagits till investeringar i varulager

och inventarier, som tillkommit på föranstaltande av statlig myndighet.

Skånes handelskammare framhåller, att även om man vid det nya förslagets

uppgörande på ett erkännansvärt sätt sökt beakta den kritik som

framkommit från näringslivets håll i fråga om förslaget om investeringsskatt,

så kvarstode dock att de sist föreslagna åtgärderna på samma sätt

som investeringsskatten riktade sig mot de produktiva investeringarna och

därmed även mot näringslivets produktivitet samt menligt inverkade på

näringslivets konsolideringssträvanden.

Mot den närmare utformningen av förslaget om insättningsskyldighet å

investeringskonto ha i de inkomna yttrandena och skrivelserna framförts

vissa erinringar, vilka här torde få återgivas i den mån samma erinringar

icke framförts redan i yttrandena angående förslaget om investeringsskatt.

Överståthållarämbetet framhåller, att en rörelseidkare genom omläggning

av räkenskapsår kunde helt eller delvis undgå att beröras av de föreslagna

bestämmelserna. För att undanröja dylika verkningar borde bestämmelserna

utformas så, att de alltid komme att gälla beträffande nedskrivning å

varulager för räkenskapsår å tillsammans minst 24 månader samt, beträffande

avskrivning å inventarier och avsättningar till pensions- eller andra

personalstiftelser samt till investeringsfonder, för räkenskapsår å minst 12

månader. I anslutning härtill borde stadgas, att insättning å investeringskonto

skulle äga rum även under senare år än år 1952.

I remissyttrandena från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund och Sveriges redareförening framhålles

att den föreslagna procentsatsen, tjugufem procent, efter vilken insättning

å investeringskonto skulle beräknas, vore alltför hög.

Beträffande beräkningen av spärrunderlaget i fråga om varulager framhåller

kammarrätten, att en retroaktiv verkan låge i stadgandet, att lagret

vid utgången av år 1949 eller motsvarande räkenskapsår i stället för lagret

vid beskattningsårets ingång skulle tjäna såsom jämförelse beträffande förändringarna

i lagret under beskattningsåret. Härefter anför kammarrätten:

Ifrågavarande stadgande torde dock vara nödvändigt för att lagen icke

till stor del skall mista sin effekt; med 1950 såsom jämförelseår skulle

företagen hava stora möjligheter att neutralisera lagens verkningar genom

olika dispositioner i 1951 års bokslut. Ett sätt att undvika även denna retroaktiva

verkan vore visserligen, att vid beräkning av spärrunderlaget i

lagret för beskattningsåret endast medräkna så stor del av spärrunderlaget

för hela perioden 1950—1951, som svarar mot den lagerökning, som skett

under beskattningsåret. Eftersom här emellertid är fråga om allenast ett

spärrförfarande och svårigheter av praktisk art torde inställa sig vid en

sådan reglering, vill kammarrätten icke förorda någon ändring av förslaget

på denna punkt. För övrigt torde det icke komma att föreligga några

större svårigheter för rörelseidkarna att under beskattningsåret anpassa varulagret

efter de föreslagna bestämmelserna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

41

Även överståthållaråmbetet påpekar de retroaktiva verkningarna av de

loreslagna bestämmelserna men framhåller, att olägenheterna härav vore

mindre än enligt det tidigare förslaget, enär rörelseidkaren nu hade längre

tid till sitt förfogande för att avveckla en före den 1 januari 1951 gjord

större investering. I en promemoria, som bifogats yttrandet från Sveriges

industriförbund och som utarbetats av delegerade utsedda av förbundet,

Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags

riksförbund, framhålles att lagstiftningens retroaktiva karaktär

vore så mycket beklagligare som lagerökningar i samhällsekonomiskt

intresse borde vara helt undantagna från lagens tillämpningsområde. Sveriges

köpmannaförbund uttalar som sin mening, att lagret vid utgången av

år 1950 eller motsvarande räkenskapsår borde utgöra jämförelselager och

anför därvid:

Inom många branscher, icke minst textilhandeln, kunde man under 1949

märka en icke obetydlig nedgång i omsättningen. Man räknade också med

prisfall, vilket gjorde, att lagren vid utgången av 1949 eller motsvarande

räkenskapsår i ganska stor utsträckning höllos tillbaka och därför understego

vad som ansågs vara normalt. Med hänsyn härtill skulle det otvivelaktigt

innebära en retroaktiv verkan, om nämnda tidpunkt bleve avgörande

för jämförelselagret.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges grossistförbund, som även

framhåller att nyinvestering i varulager för handelns vidkommande icke

kunde anses ha den inflationsdrivande effekt, att den borde omfattas av

den ifrågasatta lagstiftningen. Därefter anför förbundet:

Överhuvud taget föreligger i detta hänseende enligt förbundets uppfattning

en klar åtskillnad mellan investeringar i varulager å ena sidan, och

investeringar i produktiva anläggningstillgångar, d. v. s. i detta fall maskiner

och inventarier, å den andra. I sin nuvarande utformning träffar förslaget

ojämförligt hårdast handeln, som i sig själv har möjligheter att genom

en klok lagerhållnings- och konsolideringspolitik dämpa prisstegringstendenserna

i stället för tvärtom. Om en lagstiftning av den ifrågasatta arten

över huvud taget anses böra genomföras vill förbundet därför påyrka att investeringar

i varulager undantagas från tillämpningen. Endast med denna

begränsning av förslagets räckvidd anser förbundet det möjligt att den ifrågasatta

lagstiftningen för handelns del kan genomföras utan skadeverkningar

som vida överstiga de eftersträvade fördelarna.

För att i någon mån undanröja de retroaktiva verkningarna beträffande

varulager, såvitt anginge rörelseidkare vilkas räkenskapsår slutade under

tiden den 1 mars 1950—30 september 1950, föreslår Skånes handelskammare,

att sådan ändring vidtages, att som jämförelselager godloges lagret vid utgången

av det räkenskapsår, som utgått närmast före den 1 oktober 1950.

Mot bestämmelsen att värdet av lagerökning skulle beräknas vid jämförelse

med jämförelselagrets anskaffningsvärde eller dess återanskaffningsvärde

vid utgången av beskattningsåret 1951, därest detta värde vore lägre,

har i ett tillägg till den av industriförbundet åberopade promemorian anförts,

att jämförelsen i stället borde ske med jämförelselagrets anskaffningsvärde

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

eller dess återanskaffningsvärde vid jämförelseårets utgång, därest detta

värde vore lägre. I promemorian föreslås vidare, att stadgandet om värderingen

av okuranta varor skulle utgå, enär de föreslagna beräkningsgrunderna

icke kunde tillämpas av industriföretag och flertalet partihandlare.

Sveriges industriförbund framhåller angelägenheten av, att rörelseidkarnas

uppgiftsskyldighet rörande lagertillgångar i största möjliga utsträckning

förenklades och hemställer, att uppgiftsskyldigheten måtte få fullgöras

medelst företeende av intyg från auktoriserad revisor. I den av förbundet

åberopade promemorian anföres härom följande:

För att undvika, att den föreslagna lagstiftningen föranleder onödiga improduktiva

utgifter till avsevärda belopp och för att över huvud taget göra

lagstiftningen praktikabel bör av anförda skäl föreskrivas, att uppgiftsskyldighet

rörande i 2 § angivna spärrunderlag må ske därigenom, att rörelseidkaren

företer ett av auktoriserad revisor utfärdat intyg, vari bekräftas,

att lagerökningens värde, beräknad i överensstämmelse med i 2 § meddelade

bestämmelser, icke överstiger visst belopp eller att någon lagerökning

icke vid tillämpning av nämnda beräkningsgrunder föreligger. På

grundval av ett dylikt intyg upptages i deklarationen spärrunderlaget till

det angivna beloppet eller upplyses, att något sådant icke föreligger. Man

kan med säkerhet utgå från, att en intygsgivare i dylik auktoriserad ställning

icke skulle sätta värdet lägre än att intygets riktighet vid en ingående

inventering utan tvekan kunde konstateras. Genom en dylik anordning

skulle man således vinna att åtskilligt improduktivt arbete bortfölle

och ur det allmännas synpunkt därjämte, att spärrkontoinsättningama

sannolikt i åtskilliga fall skulle bliva något högre än vid en detalj inventering.

Liknande synpunkter framföras bl. a. av Sveriges grossistförbund, som

uttalar, att det under alla förhållanden borde vara tillräckligt med ett av

auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman utfärdat intyg i samtliga

de fall, där det vore uppenbart, att någon av lagstiftningen berörd reservökning

icke förelåge.

Beträffande bestämmelsen att rörelseidkare vid beräkning av dold reserv

i varulager vid beskattningsårets utgång skulle tillgodoräknas sådant

ianspråktagande av investeringsfond, som skett under beskattningsåret,

påpekar kammarrätten att, då jämförelse skulle göras med lagret vid utgången

av år 1949 eller motsvarande räkenskapsår, sådant ianspråktagande

av investeringsfond, som skett under år 1950 eller motsvarande beskattningsår,

även skulle tillgodoräknas.

Bestämmelsen alt avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse

i vissa fall skulle medföra insättningsskyldighet har berörts i ett flertal

yttranden. Kammarrätten framhåller sålunda, att bestämmelsen visserligen

i viss mån kunde tänkas vara ägnad alt minska viljan att göra ur de

anställdas synpunkt betydelsefulla avsättningar till dylika stiftelser, men

att den uppenbarligen vore erforderlig, för att lagstiftningen skulle få tillräcklig

effekt under den korta tid, som den förutsattes skola gälla. Bestäm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

melsen om hur stora avsättningar, som skulle godkännas utan insättningsskyldighet,

syntes emellertid böra omarbetas i förenklande och förtydligande

syfte. Överståthållarämbetet säger sig hysa tvekan, huruvida den

föreslagna lagstiftningen borde begränsa rätten till avsättning till berörda

stiftelser och fonder. Inskränkningen i dylik avsättning kunde icke anses

såsom en åtgärd i egentligt investeringsbegränsande syfte och bestämmelsen

skulle kunna få ur social synpunkt mindre tillfredsställande verkningar.

Liknande synpunkter framföras av Tjänstemännens centralorganisation,

som, därest förslaget skulle genomföras, förordar en viss uppmjukning av

bestämmelsen. Det berälcningssätt, som angåves för fastställande av s. k.

övergångskostnader, syntes kunna göras mera generöst på det sätt, att de

årliga premierna fram till pensionsåldern föreskreves skola motsvara premierna

för en anställd, som under beskattningsåret fyllt 21 eller eventuellt

23 år. Begreppet övergångskostnad torde därjämte fordra en närmare precisering.

I den av industriförbundet åberopade promemorian framhålles,

att då andra personalstiftelser än pensionsstiftelser regelmässigt allenast

avsåge att tillgodose välfärdsinrättningar av olika slag för personalen eller

att efter behovsprövning utbetala tillfälliga understöd åt personalen eller

deras anhöriga, låge det i sakens natur, att avsättningar till dylika stiftelser

praktiskt taget aldrig grundades på bindande utfästelser. Bestämmelsen

komme följaktligen utan tvivel att medföra, att företagens intresse för

avsättningar till dylika stiftelser upphörde. I realiteten innebure stadgandet

i denna del således, att icke några medel kunde, såsom för närvarande

vore fallet, utan en orimlig extra belastning, genom stiftelser av ifrågavarande

slag ställas till förfogande, om arbetsgivaren ville uppmuntra sin

personal genom någon förmån utöver den avtalsenliga lönen. Vad härefter

anginge pensionsstiftelserna medgåves enligt gällande rätt avdrag vid taxering,

under förutsättning, bland annat, att avsättningarna grundade sig på

antingen gjorda utfästelser eller inom företaget tillämpad praxis, därvid

avsättningar i båda fallen finge ske för säkerställande av de belopp, som

högst skulle utgå. Det nu föreliggande förslaget innebure i realiteten, att

ifrågavarande beskattningsregler, som utformats i syfte att säkra personalens

ålderdomsför sörj ning men tillika att förhindra pensionsstiftelsernas

användning för icke avsett ändamål, sattes ur kraft i följande avseenden:
1)

Eftersom »redan gjorda, bindande utfästelser» måste ligga till grund

för avsättningen, om insättningsskyldighet skall undvikas, torde rörelsekikaren

praktiskt taget bliva förhindrad att under lagens giltighetstid göra

ytterligare utfästelser om förbättrade pensionsvillkor för redan anställd

personal eller pensionsutfästelser till nyanställda. Det citerade uttrycket

synes nämligen giva vid handen, att utfästelsen skall vara gjord »redan»

före lagens ikraftträdande. I varje fall är risken för en sådan tolkning så

påtaglig, att den måste komma att återverka på företagens villighet att

göra dylika nya utfästelser.

2) Även om avsättningen icke överstiger vad som erfordras för säkerställande

av eu pension med det belopp, som enligt »inom företaget tilläm
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

pad praxis högst skall utgå», föranleder avsättningen, om bindande utfästelse

icke föreligger, insättningsskyldighet och blir därigenom i realiteten

omöjliggjord. Denna mycket betydelsefulla inskränkning i avsättningsmöjligheterna

är desto mer anmärkningsvärd som det ovan citerade, i

skattelagstiftningen förekommande uttrycket inrymts däri efter noggrant

övervägande, enär det befarades, att de anställdas ålderdomsför sörj ning i

många fall eljest skulle äventyras.

3) Insättningsskyldighet inträder slutligen, om till stiftelsen avsättes

mer än vad som belöper å beskattningsåret eller något tidigare år.

I promemorian hemställes, att bestämmelsen måtte utgå. Under alla förhållanden

borde den givas sådan utformning, att insättningsskyldighet endast

inträdde i det under punkt 3) angivna fallet samt att avsättningar till

andra personalstiftelser än pensionsstiftelser icke föranledde insättningsskyldighet.

Liknande erinringar framföras bl. a. av Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Skånes handelskammare

och Handelskammaren i Gefle.

I den av industriförbundet åberopade promemorian anföres beträffande

bestämmelsen att avsättning till investeringsfond skulle föranleda insättningsskyldighet,

att följden av detta stadgande torde bliva att avsättningar

till dylika fonder icke komme att verkställas under lagens giltighetstid.

Stadgandet torde snarare komma att motverka än främja de penningpolitiska

strävanden, som angåves utgöra lagstiftningens syfte, eftersom det

komme att verka starkt hämmande på benägenheten att reservera medel

för framtida investeringar framför allt i byggnader och maskiner. Därefter

anföres:

Detta är ägnat att väcka desto större betänkligheter, som behovet av framtida

önskvärda investeringar, icke minst i dylika tillgångar, självfallet kommer

att öka i samma mån som den föreslagna lagstiftningen får en hämmande

effekt på investeringarna under lagens giltighetstid. Utan att medföra

nämnvärd verkan ur penningpolitisk synpunkt kommer förevarande

irrationella stadgande således att konservera de skadeverkningar, som otvivelaktigt

äro förbundna med den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn till

den starka stegring av återanskaffningsvärdena, varmed man med all sannolikhet

måste räkna, kommer det dessutom att leda till en ökning av den

konfiskation av det i näringslivet nedlagda realkapitalet, som den nuvarande

beskattningen i vissa fall medför.

I promemorian framhålles vidare, att om förordningen den 4 juni 1948

med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av norinallager

in. in. prolongerades, borde avsättningar enligt sistnämnda förordning

undantagas från insättningsskyldighet. Samma uttalande göres av

Kooperativa förbundet in. fl.

Mot det föreslagna stadgandet, att avsättning till investeringsfond skulle

löranleda insättningsskyldighet, ha vidare bl. a. Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund och Sveriges redareförening uttalat sig. Kammarrätten

framhåller, att belopp, som inbetalats å investeringskonto på grund

av verkställd avsättning till investeringsfond, borde återbetalas till rörelse
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

idkaren före utgången av den stadgade spärrtiden, om fonden återfördes

till beskattning eller finge disponeras för sitt ändamål.

Beträffande bestämmelsen att rörelseidkare, som dreve bank-, emissionseller

annan penningrörelse, vore undantagna från insättningsskyldighet påpekar

Kooperativa förbundet, att förbundet dreve dels penningrörelse genom

in- och utlåning, dels fabriks- och handelsrörelse. Förbundet skulle alltså

enligt lagtexten bli befriat från insättningsskyldighet även i fråga om dess

fabriks- och handelsrörelse, vilket icke torde vara avsett. Förbundet förutsatte,

att lagtexten komme att ändras på denna punkt, och framhöll angelägenheten

av, att denna ändring skedde på sådant sätt, att förbundets »varulager»

av reverser och obligationer likställes med motsvarande innehav i

banker och försäkringsföretag och sålunda icke inräknades i spärrunderlag.

I den av apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges

apotekareförbund avgivna promemorian ifrågasättes, om den föreslagna

lagstiftningen över huvud taget med hänsyn till apoteksväsendets nuvarande

organisation borde tillämpas på apoteken. Innehavare av apotek av den

storleksordning, att de skulle falla under lagens bestämmelser, torde — med

hänsyn till gällande bestämmelser, enligt vilka intill 90 procent av rörelsevinsten

skulle erläggas i allmänna avgifter — knappast ha samma intresse

som andra rörelseidkare att företaga andra investeringar i varulager än sådana,

som vore påkallade av rörelsen samt av omsorgen att såvitt möjligt

tillgodose allmänhetens behov av läkemedel. För anskaffning av inventarier

till högre belopp än 3 000 kronor för år erfordrades tillstånd av medicinalstyrelsen.

Därefter anföres:

Vidare torde bestämmelsen om att inbetalade medel i regel ej må utbetalas

förrän tio år förflutit från viss angiven dag stöta på tillämpningssvårigheter

beträffande apoteken, i det att flertalet av de nuvarande apoteksinnehavarna

icke komma att kvarstanna vid sina privilegier i tio år. Skulle

emellertid lagen trots allt böra tillämpas å apoteksrörelse, synes det vara

nödvändigt att införa särskilda bestämmelser dels beträffande tiden för

återbetalningen, dels ock för reglerande av förhållandet mellan de enskilda

apoteken och de fonder, till vilka apotekens allmänna avgifter ingå, motsvarande

de i punkt 7 i anvisningarna till Kungl. förordningen den 21 juni

1946 (S. F. S. nr 361) om krigskonjunkturskatt för samma år intagna föreskrifterna.

Svenska vattenkraftföreningen finner det angeläget, att bland de företag,

som vore fritagna från skyldigheten att verkställa insättning å investeringskonto,

upptoges företag för produktion och distribution av elektrisk kraft.

Om detta icke kunde ske borde investeringskontonämnden få i uppdrag att

medgiva befrielse från insättningsskyldighet för dylika företag.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund uttala sig lör eu

höjning av den årsomsättning, enligt förslaget 200 000 kronor, som utgjorde

gräns för insättningsskyldigheten. Landsorganisationen i Sverige förordar,

att den i förslaget om investeringsskatt föreslagna gränsen, en årsomsättning

av 100 000 kronor, bibehölles. I den av industriförbundet åbero
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

pade promemorian framhålles, att nystartade företag enligt de föreslagna

bestämmelserna nödgades räkna varulagret vid det första räkenskapsårets

ingång som jämförelselager. Eftersom lagerhållningen vid igångsättandet regelmässigt

vore mycket obetydligt och icke sällan helt obefintligt låge det i

sakens natur, att denna bestämmelse i de flesta fall skulle leda till orimliga

konsekvenser. Bestämmelsen borde för nystartade företag givas en annan

utformning. Därefter anföres:

Ett tillfredsställande resultat i detta avseende synes utan större svårighet

kunna vinnas, om insättningsskyldigheten icke bindes vid omsättningen

under det beskattningsår lagstiftningen avser utan vid omsättningen under

det föregående beskattningsåret d. v. s. det beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1951. Härigenom

bleve åtskilliga nystartade företag automatiskt undantagna från lagstiftningens

tillämpningsområde, vilket måste anses sakligt befogat, och tilllämpningen

komme att underlättas.

De förutsättningar, under vilka undantag från bestämmelserna skola

kunna ifrågakomma, ha i flera remissyttranden ansetts vara alltför begränsade.

Kammarrätten framhåller att enligt förslaget skulle, under förutsättning

av betalningssvårigheter, undantag kunna medgivas beträffande inventarieförvärv,

varom bindande avtal träffats före år 1950. Kammarrätten

förordade att tidpunkten fastställdes till den 1 september 1950, då förslaget

om investeringsskatt kom till mera allmän kännedom, överståthållaråmbetet

förordar, att investeringskontonämnden skulle äga medgiva undantag

helt eller delvis från bestämmelserna, om insättningsskyldigheten skulle

medföra avsevärda ekonomiska olägenheter för rörelseidkare, som utökat

sitt varulager före den 1 oktober 1950, eller tecknat bindande avtal om förvärv

av inventarier, som levererats under beskattningsåret, före den 1 oktober

1950, eller för rörelseidkare, för vilken ett räkenskapsår, som omfattades

av bestämmelserna, började före angivna tidpunkt. Även Kooperativa förbundet

framhåller, att dispens borde ske för investeringar, för vilka rörelseidkare

bundit sig före den 1 oktober 1950. Detta vore så rimligt, att dispens

borde kunna medgivas under alla förhållanden och icke enbart, då insättningsskyldigheten

medförde avsevärda betalningssvårigheter för rörelseidkaren.

Sveriges redareförening uttalar som sin mening, att för alla fartyg,

som beställts före år 1951, borde samma avskrivningsregler gälla som vid

kontraktets tecknande. I den av industriförbundet åberopade promemorian

påpekas, att insättningsskyldighet, som grundades på investeringar i maskiner

och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, i ett icke ringa

antal fall komme att grundas på investeringar, vilka hade ett så omedelbart

samband med redan verkställda investeringar eller före förslagets publicering

träffade avtal, att de trots den föreslagna påföljden måste fullföljas. Så

vore regelmässigt fallet med kraftverksbyggnader och andra större anläggningar,

vilka krävde lång utbyggnadstid. Såsom anmärkningsvärt framhölles,

att den omständigheten, att lagerökning eller inventarieförvärv tillkommit

på föranstaltande av statlig myndighet, icke i och för sig ansåges

tillräcklig för tillämpning av undantagsbestämmelsen. Enbart förekomsten

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

47

av nyss nämnda omständighet borde grunda rätt till frihet från insättningsskyldighet.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund och Skånes handelskammare. Sådan lagerökning

eller sådant inventarieförvärv, som varit särskilt önskvärt för landets produktion,

för exporten eller för landets försvar, borde enligt Skånes handelskammare

jämställas med lagerökning eller inventarieförvärv, som tillkommit

på föranstaltande av statlig myndighet.

Civilförsvarsstgrelsen framhåller nödvändigheten av att investeringar, som

avse materiel, utrustning och andra förnödenheter för verkskyddets verksamhet,

undantagas från de föreslagna bestämmelserna.

I den av skogsindustriernas branschföreningar avgivna skrivelsen framhålles,

att föreningarna förutsatte att de företag, som enligt särskilda överenskommelser

komme att inbetala konjunkturutjämningsavgifter, icke underkastades

skyldighet att insätta medel å investeringskonto annat än i den

mån denna skyldighet skulle avse större belopp än som inbetalades i form

av konjunkturutjämningsavgift.

Överståthållarämbetet påpekar i sitt yttrande, att den föreslagna möjligheten

för rörelseidkare, som påbörjat rörelse under beskattningsåret eller

kort tid dessförinnan, att erhålla undantag från eljest gällande begränsning

i rätten till nedskrivning av varulager, kunde komma att utnyttjas för kringgående

av bestämmelserna och anför därvid:

Rörelseidkare, som erhåller dylikt medgivande, har alltså möjlighet att

utan insättningspåföljd i normal omfattning utöka sitt varulager. En viss

fara kan emellertid föreligga för att möjligheten att erhålla dispens i berörda

hänseende skall utnyttjas även av rörelseidkare, som starta dotter- eller

sidoföretag och där redovisa lagerökning, vilken reellt tillgodokommer ett

redan befintligt företag. Vid tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen

bör därför uppmärksammas att icke dispens medgives i dylika fall.

Departementschefen.

Såsom jag närmare utvecklat i finansplanen till årets statsverksproposition

måste den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken i nuvarande

läge vara att skapa förutsättningar för att den pris- och löneanpassning,

som för närvarande äger rum, får karaktären av engångsförskjutning

och att en stabilisering av penningvärdet på den nya nivån kan ernås. För

att uppnå detta mål erfordras aktiva ingripanden från statsmakternas sida.

Sålunda kräves hland annat alt investeringsverksamheten hålles inom ramen

för tillgängliga resurser. En ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten

hör förhindras. Detta har beaktats i investeringsbudgeten för

1951. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras med ett fortsättande

av den restriktiva kreditpolitik, som förts sedan sommaren 1950 i

syfte att öva inflytande på de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen.

Eventuellt få ytterligare skärpningar av kreditgivningen övervägas.

Det räcker emellertid ej med detta. Av väsentlig betydelse i nuvarande

läge är alt åstadkomma anordningar, som göra det möjligt att påverka

jämväl de investeringar, som finansieras med företagens egna me
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Knngl. Maj:ts proposition nr 33.

del. Angelägenheten härav framstår med särskild styrka mot bakgrunden

av den senaste tidens ekonomiska utveckling som präglats av en stark prisuppgång.

I all synnerhet har utvecklingen på de internationella marknaderna

inneburit att, särskilt inom exportindustrierna, betydande vinstökningar

inträffat. I syfte att sterilisera exportvinsterna inom skogsindustrierna

har överenskommelse slutits med dessa industrier om införande av

prisutjämningsavgifter. Vissa i samband härmed stående spörsmål torde

sedermera få föreläggas riksdagen på hemställan av chefen för handelsdepartementet.

Ytterligare åtgärder för att förhindra att vinstökningar inom

företagen leda till en utvidgning av de självfinansierade investeringarna

äro emellertid påkallade.

I båda de förslag i ämnet, som tidigare utarbetats inom finansdepartementet,

har man sökt nå en begränsning av de självfinansierade investeringarna

genom en indirekt begränsning av möjligheten till skattefria nedoch

avskrivningar vid inkomsttaxeringen. Skattelagarnas regler ha möjliggjort

en konsolidering av företagen, som även ur det allmännas synpunkt

varit önskvärd, men det är å andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss

utsträckning möjliggöra och även direkt föranleda investeringar, som framförallt

i nuvarande ekonomiska situation icke äro önskvärda. En tillfällig

begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna bör därför, såsom

i departementspromemorian framhållits, framtvinga en noggrannare prövning

av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom

befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika

investeringar.

Kooperativa förbundet har i sitt yttrande över förslaget om investeringsskatt

i stället förordat uttagande av en varuskatt å producent- och importörstadiet.

En varuskatt av detta slag skulle — frånsett att den även drabbar

investeringar, som redan äro underkastade investeringskontroll — leda till

prisstegringar, vilka sannolikt skulle förstoras genom distributionens successiva

marginalpålägg och för vilka prisstegringar inkomstkompensation

komme att begäras. Jag kan därför icke i nuvarande läge tillstyrka, att man

söker åvägabringa de önskade investeringsbegränsningarna genom införandet

av en dylik skatt.

I några remissyttranden har även antytts möjligheten till överenskommelser

mellan statsmakterna och de olika branschorganisationerna om frivilliga

investeringsbegränsningar. Det förefaller emellertid icke sannolikt

att man genom dylika överenskommelser kan nå ett tillfredsställande resultat.

Om man vill motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda

investeringar i inventarier finansieras medelst vinstmedel, bör man uppenbarligen

söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta synes enklast

kunna ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningsregler

vid inkomsttaxeringen. Visserligen kan, såsom i åtskilliga remissyttranden

framhållits, häremot invändas, att man genom en dylik åtgärd

även motverkar önskvärda investeringar. Jag tror dock att de uttalade

farhågorna för sådana verkningar av den föreslagna lagstiftningen äro över
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

49

drivna, framförallt om man mildrar de retroaktiva verkningarna på sätt

som skett i det senare av de inom finansdepartementet utarbetade förslagen

samt lämnar möjlighet till dispens i vissa fall, där en begränsning av gällande

avskrivningsregler ter sig obillig. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,

att den föreslagna lagstiftningen medgiver avdrag för avskrivningar,

som äro betingade av förslitning eller värdeförsämring. Lagstiftningen avser

således endast att förhindra, att gällande avskrivningsregler utnyttjas i

syfte att reglera den skattemässiga vinsten. Nödvändiga och betydelsefulla

investeringar torde icke beröras av en sådan tillfällig begränsning av avskrivningsmöjligheterna.

Däremot synes det sannolikt att mindre nödvändiga

investeringar påverkas.

Jag vill även understryka att, om man tillfälligt indirekt begränsar de

skattefria ned- och avskrivningarna vid inkomsttaxeringen av det skälet att

gällande skatteregler i dagens läge kunna medföra icke önskvärda verkningar,

man därför icke kan anses nödsakad att, som i vissa remissyttranden framhållits,

upptaga hela frågan om bolagsbeskattningen till förnyad prövning.

Den fria avskrivningsrätten gäller i princip alltjämt. Vad man med den

föreslagna lagstiftningen vill uppnå är allenast att framtvinga en noggrannare

bedömning från företagarens sida huruvida de investeringar, som planeras,

äro så nödvändiga att de trots den föreslagna lagstiftningen böra

omedelbart genomföras eller huruvida de kunna anstå tills vidare. Om investeringarna

bedömas så nödvändiga att de böra omedelbart genomföras,

kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt genom att icke öka reserven

i lagret eller icke yrka högre avdrag för avskrivning än som direkt

motiveras av förslitning och värdeförsämring. Avskrivningsunderlaget kvarstår

då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen upphört att gälla.

Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att den föreslagna

konstruktionen av lagstiftningen medför att företag, som ha god tillgång

på likvida medel, få större möjligheter till spekulativa investeringar än företag

med mindre god likviditet. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna

undvika detta. Härför skulle dock få anlitas helt andra utvägar. Något förslag

med dylika verkningar har emellertid icke framkommit i diskussionen

om förevarande problem.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra i princip tillstyrka en

tillfällig anordning, varigenom man indirekt begränsar möjligheten till skattefria

ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.

I valet mellan eu investeringsskatt och ett spärrkontoförfarande ha flera

remissinstanser förordat den senare linjen. Det synes emellertid antagligt,

alt valet påverkats av dels att skatteprocenten för investeringsskatten i del

tidigare förslaget satis till tjugu procent dels ock att i spärrkontoförslaget

vissa uppmjukningar vidtagits. Den procentsats, efter vilken insättning ä

spärrkonto skulle beräknas, torde knappast kunna sättas lägre än den föreslagna,

tjugufem procent, om lagstiftningen skulle få önskad effekt. Däremot

synes skatteprocenten för en investeringsskatt kunna bestämmas till

allenast tio procent med hänsyn till alt den omedelbara skatteökningen med

4 Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 samt. Nr 33.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

denna procentsats kan, såsom handelskammaren i Göteborg framhållit i

sitt yttrande, motsvara tjugu procent eller mera av överavskrivningarna.

Vidare böra de uppmjukningar, som föreslagits enligt spärrkontoalternativet,

genomföras även om alternativet med investeringsskatt väljes. Vidtagas

nu angivna ändringar, torde de motiv, som föranlett vissa remissinstanser

att förorda spärrkontolinjen, ha i betydande grad försvagats. Även om de

båda alternativens ekonomiska verkningar för näringsföretagen icke kunna

direkt jämföras, torde ur sådan synpunkt —- under förutsättning att de angivna

uppmjukningarna av investeringsskatteförslaget vidtagas — det ena

alternativet knappast kunna anses äga företräde framför det andra. Valet

mellan alternativen får sålunda ske huvudsakligen ur andra synpunkter.

Därvid vill jag framhålla, att till förmån för alternativet med en investeringsskatt

framför allt talar, att man med detta alternativ undviker de olägenheter,

som med nödvändighet äro förknippade med ett spärrkontoförfarande

och som äro särskilt framträdande om spärrtiden — såsom i detta

fall — behövde bestämmas till en så pass lång tidrymd som tio år.

Av nu anförda skäl vill jag, i valet mellan en investeringsskatt och ett

spärrkontoförfarande, tillstyrka det förstnämnda alternativet.

Förordningen om investeringsskatt synes emellertid böra utformas i stort

sett i överensstämmelse med förslaget om spärrkontoförfarandet och tilllämpas

först vid 1952 års taxering. De i det sistnämnda förslaget upptagna

bestämmelserna om avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser

och till investeringsfonder böra i princip bibehållas. Liksom kammarrätten

finner jag dessa bestämmelser erforderliga, för att lagstiftningen skall få

tillräcklig effekt under den korta tid som den förutsatts skola gälla. I annat

fall skulle nämligen en rörelseidkare kunna helt undgå att beröras av den

föreslagna lagstiftningen genom att för beskattningsåret 1951 icke öka reserven

i lagret eller icke göra större avskrivningar å inventarier än som

motiveras av förslitning eller värdeförsämring men i stället öka avsättningarna

till dylika stiftelser och fonder.

Jag förordar sålunda, att en investeringsskatt uttages för det beskattningsår,

för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes

år 1952. Lagstiftningen torde i princip böra begränsas till att avse allenast

nämnda beskattningsår. Frågan huruvida bestämmelser med det syfte, som

föranlett det nu ifrågavarande förslaget, kunna bliva erforderliga jämväl

under ett senare år får sålunda bliva beroende av den ekonomiska utvecklingen

och de överväganden, som framdeles göras på grundval av denna

utveckling.

Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten torde jag få hänvisa till

mina uttalanden i årets statsverksproposition. Jag framhöll därvid att det i

avsaknad av närmare erfarenheter vore ytterst svårt att på förhand bedöma

vilken fiskal effekt en investeringsskatt kunde komma att få. Så mycket

syntes man emellertid redan på nuvarande stadium kunna säga att inkomsterna

av denna skatt och den därav föranledda ökningen av den ordinarie

bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter icke obetydligt utöver det

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

belopp, som upptagits i riksstatsförslaget. Hur stor ökningen skulle bli vore

dock, som redan anmärkts, knappast möjligt att angiva annat än gissningsvis.

Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom gränserna

för en rimlig uppskattning.

Jag har i huvudsak intet att tillägga till det sålunda anförda. Jag vill allenast

tillfoga att den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunna

beräknas inflyta genom investeringsskatten, kommer att inflyta i form av

ökad ordinarie inkomstskatt och icke i form av investeringsskatt. Man torde

nämligen kunna utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt

blir att nedskrivningarna å varulager respektive avskrivningarna å inventarier

minskas och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva

i motsvarande mån större.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att man genom den föreslagna

lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på marknaden för

finansiering av de statliga investeringarna begränsades. Såsom jag närmare

utvecklat i finansplanen måste i nuvarande läge med inflationistiska spänningar

inom samhällsekonomien eftersträvas att i största möjliga utsträckning

undvika upplåning för finansiering av statliga kapitalutgifter. Strävandena

böra inriktas på att så långt det är möjligt täcka även sistnämnda slag

av statsutgifter med verkliga statsinkomster.

Jag övergår nu till att behandla den föreslagna lagstiftningens detaljer

och följer därvid paragraf ordningen i det författningsförslag, som är resultatet

av en inom finansdepartementet verkställd överarbetning av de remitterade

förslagen.

1 §■

För att i möjligaste män undvika de retroaktiva verkningarna av lagstiftningen

har — liksom i förslaget om spärrkontoinsättningar — föreskrivits

att bestämmelserna skola tillämpas för det beskattningsår, för vilket taxering

i första instans verkställes år 1952. Detta beskattningsår kan omfatta

längre eller kortare tid än tolv månader. Hänsyn härtill kan emellertid icke

tagas vid taxeringen till investeringsskatt, då denna taxering i regel grundar

sig på åtgärder, som vidtagas i samband med bokslutet.

Om beskattningsåret 1951 omfattar kortare tid än tolv månader beroende

på omläggning av räkenskapsåret, böra förordningens bestämmelser för

dylika skattskyldiga äga motsvarande tillämpning jämväl för beskattningsåret

1952. Såsom överståthållarämbetet i sitt yttrande över förslaget om

spärrkontoinsättningar framhållit, torde ett sådant stadgande vara nödvändigt

för att förhindra, att skattskyldiga genom omläggning av räkenskapsåret

helt eller delvis undgå att beröras av bestämmelserna. Den föreslagna

utvidgningen av bestämmelserna bör gälla även beträffande de fall,

då omläggningen av räkenskapsåret föranletts av andra skäl än att vinna

lättnader i fråga om investeringsskatt. Att härvidlag göra någon åtskillnad

mellan de olika fallen torde nämligen icke vara möjligt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

I syfte att mildra de retroaktiva verkningarna föreslås under 11 § i departementsförslaget

vissa undantagsbestämmelser bl. a. med avseende å de

fall, då inventarier anskaffats genom avtal, som träffats före den 1 oktober

1950, d. v. s. före den tidpunkt dä det första förslaget om investeringsskatt

kan anses ha blivit mera allmänt känt.

2 § jämte anvisningarna därtill.

Från skattskyldighet torde böra frikallas, förutom Svenska tobaksmonopolet,

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen och systembolagen, även annat

bolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten. I dessa företag

har det allmänna möjlighet att i annan ordning utöva kontroll över in

vesteringarna. På grund av vad som anförts i promemorian från apotekarsocietetens

direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund,

anser jag mig vidare böra tillstyrka, att från skattskyldighet frikallas jämväl

innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen.

Däremot finner jag icke skäl förorda att — såsom i något yttrande ifrågasatts

—- kraftbolagen skulle frikallas från skattskyldighet. Det kan för dylika

företag knappast anses alltför betungande att för beskattningsåret 1951

begränsa avskrivningar å nyinvesteringar till 10 procent av anskaffningskostnaden,

detta så mycket mindre som ifrågavarande investeringar i regel

ha en livslängd avsevärt överstigande 10 år. Ej heller finner jag skäl

tillstyrka, att vid tillämpningen av eventuella dispensregler särskild hänsyn

skulle tagas till dylika företag.

Skattskyldig, som uteslutande driver bank-, emissions- eller annan penningrörelse

eller försäkringsrörelse, bör helt frikallas från skattskyldighet.

De investeringar av betydelse, som verkställas inom dylika företag,

torde avse placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer och lånefordringar

m. in.; sådana investeringar avser den föreslagna lagstiftningen

icke att begränsa. Av samma skäl bör skattskyldig, som jämte annan rörelse

även driver penningförvaltande verksamhet, t. ex. Kooperativa förbundet,

frikallas från skattskyldighet för placeringar av förvaltade medel

i aktier, obligationer och lånefordringar m. m.

Den sammanlagda årsomsättning, som utgör gräns för skattskyldigheten,

föreslås till 200 000 kronor. Om gränsen, såsom landsorganisationen förordat,

skulle sättas till 100 000 kronor, skulle detta medföra ett avsevärt

merarbete för beskattningsmyndigheterna utan att effekten av lagstiftningen

i större grad ökades. Å andra sidan är jag icke beredd tillstyrka, att

gränsen sättes högre än 200 000 kronor, då de sammanlagda investeringarna

i rörelser med en omsättning av 200 000 till 300 000 kronor torde vara

av sådan storlek att det ur investeringsbegränsande synpunkt är angeläget

att under lagstiftningen inbegripa de ifrågavarande företagen.

Den årsomsättning, som sålunda bör utgöra gräns för skattskyldigheten,

skall motsvara omsättningen för tolv månader. Om beskattningsåret omfattar

t. ex. åtta månader erhålles den årsomsättning, som avgör skattskyldigheten,

genom att omsättningen för beskattningsåret ökas med hälften.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

53

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att skattskyldigheten

även skulle göras beroende av den taxerade inkomsten. En sådan bestämmelse

kan jag icke förorda, då den otvivelaktigt skulle uppmuntra rörelseidkare,

som gjort investeringar, att genom avskrivningar och avsättningar

nedbringa den taxerade inkomsten under det belopp, som skulle vara avgörande

för skattskyldigheten.

3 §.

Såsom redan anmärkts, föreslås den procentsats, efter vilken investeringsskatt

skall beräknas, skola utgöra 10 procent. Detta innebär en sänkning

av procentsatsen jämfört med det tidigare förslaget om investeringsskatt,

där procentsatsen hade föreslagits till 20 procent. Sänkningen motiveras av

att investeringsskatten icke avses skola vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen,

varför en investeringsskatt å 10 procent kan, såsom jag tidigare

framhållit, motsvara ett omedelbart skatteuttag å tillhopa 20 procent eller

mera av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet. En procentsats

av 10 procent torde därför vara tillräcklig för att nå syftet med lagstiftningen.

Några remissinstanser ha förordat, att investeringsskatten skulle göras

progressiv. Skäl härtill synes mig dock knappast föreligga, då investeringsskatten

icke är en inkomstskatt i egentlig mening. För en enhetlig procentsats

tala också praktiska skäl bl. a. att debiteringsförfarandet blir

enklare.

Med en procentsats av 10 procent synes det lägsta skattebelopp, som skall

debiteras, icke böra sättas högre än 100 kronor. Om minimibeloppet skulle

höjas mera avsevärt, skulle man skapa ett »tröskelproblem» på så sätt

att en obetydlig ökning av det beskattningsbara beloppet skulle i ett gränsfall

kunna medföra en skatt, som icke stode i rimlig proportion till ökningen

av det beskattningsbara beloppet. Detta skulle visserligen kunna

undvikas genom att, som kammarrätten föreslagit, man för alla skattskyldiga

undantoge ett visst belopp från beskattning d. v. s. samma förfaringssätt

som tillämpades vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Då det

bär emellertid gäller en skatt, som kan undvikas genom att sådana åtgärder

icke vidtagas som föranleda skatteplikt, synes det icke motiverat att komplicera

förfarandet genom en dylik bestämmelse. Med hänsyn till lagstiftningens

syfte skulle för övrigt ett sådant skattefritt belopp knappast ha kunnat

bestämmas högre än till 1 000 kronor.

Restitution av investeringsskatt bör icke ifrågakomina i annat fall än då

taxering till investeringsskatt nedsättes. En rörelseidkare har sålunda att

välja mellan att erlägga en definitiv investeringsskatt eller att underlåta

alt vidtaga åtgärder, som kunna föranleda taxering till investeringsskatt.

A § jämte anvisningarna därtill.

Såsom jämförelselager vid beräkning av värdet av lagerökning och ökning

av dold reserv i varulager föreslås lagret vid utgången av det räkenskapsår,

som gick till ända närmast före den 1 mars 1050, d. v. s. det beskatt
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ningsår för vilket taxering verkställdes år 1950. Anledningen härtill är, att

beräkningen av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv i varulagret

bör, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, ske vid

jämförelse med förhållandena enligt en taxering, som blivit prövad och fastställd

före lagens publicering. I annat fall kunna åtgärder befaras bliva vidtagna

beträffande jämförelselagret, vilka skulle minska effekten av lagstiftningen.

Den retroaktivitet, som blir följden av att den tidsperiod, för

vilken lagerökning och ökning av dold reserv beräknas, är längre än beskattningsåret,

synes mig icke kunna anses alltför allvarlig, då rörelseidkaren

har möjlighet att under år 1951 upplösa en under år 1950 bildad

dold reserv.

För nystartade företag synes något annat jämförelselager än ingångslagret

för det första räkenskapsåret knappast kunna ifrågakomma. De olägenheter,

som härav uppkomma, torde i stort sett kunna undanröjas genom

ett dispensförfarande, vartill jag senare skall återkomma.

Vad man genom ifrågavarande lagstiftning vill motverka är en kvantitativ

ökning av lagren. Vid beräkning av värdet av lagerökning skall därför

jämförelselagret vid prisstegring omräknas till de högre priserna och vid

prisfall -— i de undantagsfall detta förekommer — till de lägre priserna. Den

dolda reserven i jämförelselagret skall beräknas med hänsyn till detta omräknade

värde av laget. I vissa remissyttranden har framhållits, att även

lagerökning borde få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen

under beskattningsåret. Jag kan emellertid icke tillstyrka en dylik uppmjukning

av bestämmelserna, då effekten av lagstiftningen härigenom kan

antagas bliva mindre. Av samma skäl anser jag mig icke heller kunna tillstyrka,

att lagret i dess helhet under alla förhållanden skall — utan att

investeringsskatt utgår — få nedskrivas med en viss procent.

Det av handelskammaren i Göteborg framlagda förslaget, att förordningens

bestämmelser icke skulle äga tillämpning beträffande sådana industriförnödenheter,

vilka icke direkt ingingo i framställda slutprodukter, såsom

bränsle, smörjmedel och dylikt, kan jag icke förorda. Det kan redan av

praktiska skäl icke gärna ifrågakomma att göra åtskillnad mellan olika

slag av lagertillgångar.

Vid värdering av varor, tillverkade inom det egna företaget, bör hänsyn

tagas även till de betydande indirekta tillverkningskostnaderna och icke

endast till material och arbetslöner. Det är av vikt att denna fråga regleras,

eftersom de indirekta tillverkningskostnaderna ofta lära uppgå till 150

å 200 procent av arbetslönerna.

Likaledes torde principen för värdering av okuranta varor böra komma

till uttryck i lagtexten även om den föreslagna beräkningsgrunden, såsom

i flera remissyttranden framhållits, icke kan direkt tillämpas för industriföretag

och flertalet partihandlare. Erfarenheterna från krigskonjunkturskattetaxeringen

och taxeringen enligt övergångsbestämmelserna till den

nya uppbördsförordningen torde bli av viss betydelse vid beräkning av

inkuransavdrag i sådana fall, där utförsäljningspriser för okuranta varor

icke kunna fastställas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Såväl hörda myndigheter som näringsorganisationer ha framhållit de

praktiska svårigheterna vid tillämpningen av bestämmelserna om beräkning

av värdet av lagerökning. Vissa länsstyrelser ha ansett det nödvändigt

med detaljföreskrifter om lagerinventeringen vid beskattningsårets utgång

liknande dem, som utfärdades vid slutavvecklingen av krigskonj unkturbeskattningen,

och man har velat giva den föreslagna särskilda nämnden i viss

mån samma uppgifter som den centrala krigskonjunkturskattenämnden

hade vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Näringsorganisationerna ha

bl. a. framhållit önskvärdheten av att uppgiftsskyldigheten i vissa fall borde

få anses fullgjord genom att auktoriserad revisor intygade att lagerökning

icke förelåge eller att värdet av lagerökning, beräknad enligt meddelade

bestämmelser, icke överstege visst angivet belopp.

Då det gäller att taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål bör man

hälla i minnet, att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand är

att den skall verka investeringsbegränsande. Det synes därför icke erforderligt

med sådana detalj föreskrifter angående lagerinventeringen in. m., som

varit nödvändiga vid t. ex. krigskonjunkturbeskattningen. Den valfrihet

som finnes för den skattskyldige att antingen erlägga investeringsskatten

eller underlåta att yrka avdrag för vissa ned- och avskrivningar samt avsättningar

möjliggör att bestämmelserna kunna utformas mera schematiskt och

att även tillämpningen av bestämmelserna kan i viss mån ske smidigare än

vad som i regel är möjligt vid inkomsttaxering. Jag har därför intet att

erinra emot, att uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret — i sådana

fall då betydande svårigheter föreligga att beräkna verkliga anskaffningsvärden

-— får anses fullgjord genom intyg av auktoriserad revisor att beskattningsbart

belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger; revisorn

bör i intyget lämna en redogörelse för de principer, efter vilka värderingen

av lagren skett, samt de omständigheter i övrigt varå uttalandet stöder sig.

Bestämmelser angående intyg, varom nyss sagts, ha i departementsförslaget

intagits såsom en anvisningspunkt till 13 §. Då den revisor, som avgiver

sådant intyg, bör vara väl förtrogen med förhållandena inom företaget har

uppställts det kravet att han skall ha varit ordinarie revisor hos företaget

för beskattningsåret. Efter anmaning bör den skattskyldige vara pliktig

att, ändå alt intyg företetts, lämna fullständiga uppgifter angående anskaffningsvärdena.

1 vissa fall torde ett motsvarande intyg om att värdet av lagerökning, beräknad

enligt meddelade bestämmelser, i vart fall icke överstiger visst angivet

belopp kunna godtagas, om lämnad redogörelse för värderingsprinciperna

in. in. styrker det angivna beloppet. Bestämmelse om att uppgiftsskyldigheten

skall få fullgöras medelst sådant intyg, varom sist sagts, har

dock icke ansetts böra intagas i lagtexten. Det bör ankomma på beskattningsnämnderna

att avgöra i vilka fall ett dylikt intyg kan godkännas. Även

här måste givetvis kravet vara, att betydande svårigheter föreligga att beräkna

de verkliga anskaffningsvärdena samt att intyget lämnas av auktoriserad

revisor, som varit ordinarie revisor i företaget under beskattningsåret.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

5 § jämte anvisningarna därtill.

I vissa remissyttranden har beträffande beräkningen av det årliga värdeminskningsavdraget

för nyanskaffade inventarier framhållits, att detta avdrag

borde beräknas efter samma procentsatser, som godkändes vid inkomsttaxeringen

i de fall då bunden avskrivning tillämpades. För att om

möjligt undvika tvister om vilken procentsats, som skall tillämpas, synes

det emellertid nödvändigt föreskriva, att värdeminskningsavdraget för samtliga

nyanskaffade inventarier i en viss rörelse skall beräknas efter samma

procentsats. I regel torde 10 procent utgöra en godtagbar genomsnittlig procentsats.

Även inom företag med skiftarbete torde maskiner och andra inventarier

i de flesta fall ha en ekonomisk livslängd av betydligt mer än fem

år och ofta upp till tio år och mera. Att arbetet bedrives i skift synes därför

i och för sig icke vara något skäl för en högre avskrivningsprocent än 10

procent.

I undantagsfall kan dock en procentsats av 10 procent pålagligen vara alltför

låg. Om utredning företes, som visar att den normala genomsnittliga procentsatsen

för inventariebeståndet i dess helhet snarare ligger vid 20 procent

eller däröver •—• såsom t. ex. hos omnibusföretag eller, på sätt industriförbundet

framhållit, i vissa fall inom byggnadsbranschen — bör därför

årligt värdeminskningsavdrag beräknas efter 20 procent för samtliga nyanskaffade

inventarier.

Under beskattningsåret levererade inventarier böra anses anskaffade under

beskattningsåret oberoende av när de kontrakterats. Den i viss mån retroaktiva

verkan, som ligger i denna bestämmelse, synes emellertid böra mildras

genom att dispensmöjligheter tillskapas för vissa fall, vartill jag senare skall

återkomma.

I remissyttrandena har påtalats att hänsyn icke tages till ersättningsanskaffningar.

Det stöter emellertid på praktiska svårigheter att tillämpa särskilda

bestämmelser beträffande ersättningsanskaffningar bl. a. just i fråga

om gränsdragningen mellan ersättnings- och nyanskaffningar. I regel anskaffas

ju icke en exakt likadan maskin som den utrangerade. Dessutom är

det i överensstämmelse med lagstiftningens syfte att även vid ersättningsanskaffning

under innevarande år en särskilt noggrann prövning kommer

till stånd, huruvida en ny maskin nu bör anskaffas eller om därmed kan anstå

till ett följande år.

Vid beräkning av till investeringsskatt beskattningsbart belopp för beskattningsåret

1952 -— i de undantagsfall då sådan taxering skall äga rum

— bör icke heller för de under beskattningsåret 1951 anskaffade inventarierna

avskrivning godkännas med högre belopp än 10 procent för år av

anskaffningskostnaden eller, såvitt angår omnibusföretag in. f!., 20 procent

av nämnda kostnad. Den fria avskrivningsrätten bör sålunda gälla utan begränsning

endast för inventarier anskaffade före beskattningsåret 1951.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att vid beräkning av det till

investeringsskatt beskattningsbara beloppet även avskrivningsrätten för inventarier

anskaffade före beskattningsåret 1951 borde begränsas. Det lärer

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

icke kunna bestlidas, att en sådan åtgärd skulle höja effekten av lagstiftningen.

För sådana företag, som icke kunnat eller icke ansett sig böra helt

bortskriva äldre inventariebestånd, mildras nämligen verkan av de av mig i

det föregående tillstyrkta bestämmelserna genom att avskrivning kan göras

å dessa äldre inventarier. Å andra sidan skulle emellertid en sådan begränsning

av den fria avskrivningsrätten, som länsstyrelsen i Kopparbergs län

ifrågasatt, giva lagstiftningen en retroaktiv karaktär. Då därjämte en återgång

till bunden avskrivning beträffande äldre inventariebestånd ofta skulle

medföra stora praktiska och redovisningstekniska svårigheter har jag ansett

mig böra avstå från att föreslå någon begränsning av den fria avskrivningsrätten

för inventarier anskaffade före beskattningsåret 1951.

Det bör givetvis ankomma på den skattskyldige att lämna utredning om

hur den under beskattningsåret verkställda avskrivningen å inventarier fördelar

sig å äldre och nyanskaffade inventarier.

De föreslagna bestämmelserna i 4 och 5 §§ omfatta icke sådana kontraherade

tillgångar, som icke levererats under beskattningsåret. Överståthål1

ar ämbetet har förordat, att även möjligheten till skattefria ned- och avskrivningar

å dylika kontraherade tillgångar skulle tillfälligt begränsas.

Emellertid lärer man kunna antaga, att avdrag för nedskrivning å rättigheter

till leverans av varor icke kommer att i nämnvärd omfattning medgivas

vid inkomsttaxeringen år 1952, därest den konjunktur, som är en

förutsättning för den föreslagna lagstiftningen, fortsätter. Avskrivningen å

kontraherade inventarier torde knappast komma att medgivas med sådana

belopp, att en begränsning av dessa avskrivningar skulle i nämnvärd grad

öka effekten av lagstiftningen. Jag har därför icke ansett mig böra föreslå

en begränsning av ned- och avskrivningsrätten beträffande kontraherade

tillgångar.

6 §.

Såsom jag tidigare framhållit torde det vara nödvändigt att, om den föreslagna

lagstiftningen skall få avsedd effekt, möjligheterna till skattefria avsättningar

till pensions- eller andra personalstiftelser och till investeringsfonder

tillfälligt begränsas. Rätteligen borde denna begränsning gälla endast

i de fall, då lagerökning förelåge eller då nyanskaffning av inventarier skett.

Det på grund av dylika avsättningar till investeringsskatt beskattningsbara

beloppet borde därjämte rätteligen begränsas till skillnaden mellan värdet

av nyinvesteringar i lager och inventarier å ena sidan och summan av de

enligt bestämmelserna i 4 och 5 §§ beräknade beskattningsbara beloppen å

andra sidan.

Emellertid torde flertalet av de rörelseidltare, som del här gäller, ha verkställt

åtminstone någon nyanskaffning av inventarier under beskattningsåret

och avsättningar till ifrågavarande stiftelser och fonder skulle därför —

även med den först angivna begränsningen — i regel föranleda skattskyldighet.

Effekten av på sådant sätt utformade bestämmelser skulle därför i

stort sett bli densamma som om den ifrågavarande spärren icke föreskrivits.

All åter arbeta med dubbla spärrar, på salt nyss ifrågasatts, torde av prak
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

tiska skäl icke kunna förordas. Enligt min mening bör det sålunda icke

komma i fråga att försvåra tillämpningen av bestämmelserna genom invecklade

föreskrifter i fråga om beräkningen av det beskattningsbara beloppet.

Avsättning till pensionsstiftelse — utan att investeringsskatt utgår —

bör i princip få ske med belopp, som erfordras för att stiftelsens förmögenhet

skall motsvara de kostnader för pensionering av anställda, som belöpa

å beskattningsåret eller tidigare år. En avsättning, som avser att täcka

framtida kostnader, bör däremot föranleda taxering till investeringsskatt.

Skattskyldighet bör i enlighet härmed inträda, när avsättningarna under år

1951 till pensionsstiftelse medföra, alt stiftelsens förmögenhet vid årets utgång

överstiger det belopp, som jämte framtida årliga avgifter erfordras för

att säkerställa de pensioner, som enligt utfästelse eliter inom företaget

tillämpad sedvänja högst skola utgå.

För beräkningen av det belopp, till vilket stiftelsens förmögenhet sålunda

högst må uppgå, torde det vara nödvändigt att föreskriva vad som i detta

sammanhang skall anses utgöra framtida årliga avgifter. Härom må följande

anföras.

Om en anställd tillförsäkrats pensionsförmåner vid en ålder av 30 år

och de årliga oföränderliga avgifterna från denna ålder fram till pensionsåldern,

65 år, utgöra 1 000 kronor för år, borde —- om den anställde under

beskattningsåret fyllde 40 år — de framtida årliga avgifterna motsvara 25

avgifter å 1 000 kronor. Den årliga avgiftens storlek skulle sålunda vara beroende

av den tidpunkt, då den anställde tillförsäkrades pensionsförmånerna.

Denna tidpunkt kan möjligen i vissa fall vara svår att exakt fixera

t. ex. när pensionsförmånerna grunda sig på inom företaget tillämpad sedvänja.

Avgiftens storlek skulle därjämte bli beroende av om pensionsförmånerna

ändrats sedan den första pensionsutfästelsen gjordes. Om i det angivna

exemplet pensionsförmånerna ökats, då den anställde fyllde 35 år,

och de från nämnda ålder till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som

erfordras för att säkra de nya pensionsförmånerna, utgöra 1 500 kronor för

år, borde de framtida avgifterna vid nu ifrågavarande beräkning utgöra

1 500 kronor för år.

Det kan även synas skäligt, att om i det första exemplet anställningen

skedde vid 30 års ålder men pensionsfrågan ordnades först vid 40 års ålder

de framtida avgifterna ändock skulle anses motsvara 1 000 kronor för år.

En förutsättning härför borde dock vara, att den anställdes avlöningsförmåner

icke ändrats under anställningstiden, varigenom de pensionsförmåner

han tillförsäkrades vid 40 år bleve större än de, som skulle ha tillförsäkrats

honom vid 30 år.

För att i möjligaste mån undvika tvister beträffande beräkningen av de

framtida avgifterna och över huvud taget förenkla beräkningen av de avsättningar,

som kunna föranleda taxering till investeringsskatt, synes det

nödvändigt föreskriva att dessa avgifter skola motsvara de från viss ålder

till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som varit erforderliga för att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

säkerställa pensionsutfästelserna vid beskattningsårets utgång. I förslaget

angående spärrkontoinsättningar hade nämnda ålder satts till 30 år. Tjänstemännens

centralorganisation har föreslagit, att de framtida årliga avgifterna

skola anses motsvara avgifterna för en anställd, som vid försäkringstillfället

fyllt 21 eller 23 år, och därvid anfört att pensionsfrågan för de

anställda i regel ordnades vid nämnda ålder. Emellertid torde de pensionsförmåner,

som vid nämnda ålder tillförsäkrats den anställde, i flertalet fall

ha varit avsevärt lägre än de förmåner han år 1951 är tillförsäkrad, och de

årliga avgifterna torde böra beräknas med hänsyn till sistnämnda pensionsförmåner.

På grund härav och då pensionsfrågan i många fall ordnats först

efter det den anställde uppnått en ålder avsevärt överstigande 30 år, torde

de i spärrkontoalternativet föreslagna bestämmelserna i regel icke vara

oförmånliga för företagen.

För att bestämmelserna icke i något fall skola verka oförmånliga för vederbörande

företag anser jag mig emellertid, trots det nyss sagda, kunna

tillstyrka att åldern sättes till 25 år. Bestämmelserna bliva då så förmånliga

att man vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet

högst må uppgå, kan bortse från pensionsförpliktelser för sådana anställda,

som vid beskattningsårets ingång icke uppnått 25 års ålder.

Om en rörelseidkare under beskattningsåret vill genom pensionsförsäkringar

tillförsäkra ett par anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått

t. ex. 40 års ålder, vissa pensionsförmåner och han därvid vill i framtida

årliga avgifter icke erlägga mera än det belopp, som skulle ha behövt

erläggas därest sådana försäkringar tecknats för envar anställd när han

fyllde 25 år, så måste rörelseidkaren även erlägga en viss engångspremie.

De föreslagna bestämmelserna innebära att — om pensionsfrågan för dessa

anställda i stället ordnades genom avsättning till pensionsstiftelse — avsättningen

till dylik stiftelse i princip icke skulle få överstiga ifrågavarande

engångspremie jämte den på beskattningsåret belöpande årliga avgiften

med mindre investeringsskatt erlägges.

Med de nu föreslagna bestämmelserna torde en försäkringsteknisk utredning

bliva nödvändig i en del fall. Detta torde emellertid icke kunna undvikas,

om man icke vill införa en bestämmelse att avsättning till pensionsstiftelse

i samtliga fall skall medföra skyldighet att erlägga investeringsskatt.

Några oförmånliga konsekvenser ur de anställdas synpunkt torde de nu

föreslagna bestämmelserna icke kunna få. Det må framhållas, att någon

inskränkning icke föreslås beträffande avdragsrätten för under beskattningsåret

till försäkringsanstalt inbetalade premier även om betalningarna

avse engångspremier. Många rörelseidkare torde för övrigt kunna göra betydande

avsättningar till pensionsstiftelser utan alt skyldighet att erlägga

investeringsskatt inträder.

7 §.

Om vid 1952 års taxering avdrag för avsättning till annan personalstiftelse

än pensionsstiftelse medgives med högre belopp än som erfordras för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 33.

att säkerställa före beskattningsåret 1951 gjorda bindande utfästelser, bör

investeringsskalt beräknas å det överskjutande beloppet.

Godtages den av mig sålunda föreslagna bestämmelsen, torde avsättning

till dylika fonder i regel icke kunna verkställas för beskattningsåret 1951

utan att investeringsskatt utgår. Om ett företag före år 1951 förbundit sig

att åt personalen uppföra t. ex. ett semesterhem kan dock -— utan att investeringsskatt

utgår — avsättning till personalstiftelse medgivas med så

stort belopp som erfordras för att fondens tillgångar skola motsvara beräknade

kostnader för semesterhemmet. Med bindande utfästelse bör härvid förslås

t. ex. bindande avtal med personalförening vid företaget etc. Föreskriften

att utfästelsen skall vara gjord före beskattningsårets ingång torde vara

erforderlig för att förhindra, att rörelseidkare under år 1951 ingår avtal för

att möjliggöra vinstreglerande avsättningar till personalstiftelser.

I remissyttrandena ha riktats erinringar mot en dylik tillfällig begränsning

av de skattefria avsättningarna till personalstiftelser. Farhågorna för

ur de anställdas synpunkt ogynnsamma verkningar av bestämmelserna torde

emellertid vara betydligt överdrivna med hänsyn dels till den korta tid

lagstiftningen är avsedd att gälla dels ock till att avdragsrätten icke begränsats

i fråga om direkta utbetalningar för välfärdsanordningar av olika slag

för de anställda.

S §.

Bestämmelsen alt avsättningar till investeringsfonder skola föranleda

skyldighet att erlägga investeringsskatt torde komma att medföra, att dylika

avsättningar icke göras för det beskattningsår, för vilket lagstiftningen

gäller. Några allvarliga följdverkningar av att förordningen om investeringsfonder

sålunda tillfälligt sättes ur kraft torde dock knappast behöva

befaras, bl. a. med hänsyn till att avsättningar till investeringsfonder redan

skett under en följd av år utan att fonderna fått tagas i anspråk. Härvid

bör även framhållas att de avsättningar, som under de gångna åren skett,

i allmänhet avsett byggnadsfonder och att ett tillfälligt urkraftsättande av

bestämmelserna sålunda endast innebär, att antalet företag, som avvakta

framtida byggnadstillstånd, tillfälligt hålles något tillbaka.

Jag får i detta sammanhang nämna, att jag avser att senare anmäla förslag

om prolongering av de i förordningen den 4 juni 1948, nr 278, upptagna

bestämmelserna om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade

inventarier. Godtages detta förslag, böra avsättningar till dylika fonder vid

1952 års taxering medgivas utan att därav föranledes skyldighet att betala

investeringsskatt.

9 och 10 §§.

Enligt bestämmelserna i 4—8 §§ i departementsförslaget framräknas beskattningsbart

belopp enligt varje paragraf för sig. Dessa beskattningsbara

belopp kunna givetvis icke vara negativa. Endast om skattepliktig ned- eller

avskrivning eller avsättning föreligger enligt bestämmelserna i viss paragraf

beräknas sådant beskattningsbart belopp. I flera remissyttranden har kriti
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Mnj.ts proposition nr 33.

serats, ait ett kvittningsförfarande icke föreskrivits vid beräkning av beskattningsbart

belopp på grund av lagerökning och på grund av nyanskaffning

av inventarier. Emellertid bör framhållas att, om ett företag minskar

sitt varulager och nyanskaffar inventarier, det är i överensstämmelse med

förslagets syfte, att den eventuellt framtagna dolda reserven icke får utnyttjas

för nedskrivning av nyanskaffade inventarier, enär detta skulle underlätta

investeringen i inventarier. Om rörelseidkare, som åtnjuter fri avskrivning

beträffande inventarier, icke verkställer avskrivning å nyanskaffade

dylika tillgångar med belopp, som skulle godkännas enligt den föreslagna

förordningen, torde detta i regel bero på att avskrivning i stället verkställes

å äldre inventariebestånd. I sådant fall kan givetvis icke ifrågakomma,

att ej utnyttjad avskrivning å nyanskaffade inventarier skulle få tillgodoräknas

rörelseidkaren vid beräkning av beskattningsbart belopp på

grund av lagerökning.

Handelskammaren i Göteborg har i sitt yttrande redogjort för ett fall, där

ett företag planmässigt ökat sitt varulager och den dolda reserven i lagret, i

syfte att vid en senare tidpunkt minska lagret och därigenom finansiera nyanskaffningar

av inventarier, varvid den framtagna dolda reserven i varulagret

varit avsedd att disponeras för avskrivning av inventarierna. I dylika

fall, som med fog kunna antagas vara sällsynta, lärer man emellertid kunna

antaga att inventarierna beställts redan före den 1 oktober 1950, varför vissa

dispensmöjligheter enligt förslaget föreligga; till denna fråga torde jag emellertid

senare få återkomma.

Jag anser sålunda icke att skäl anförts, som skulle kunna motivera att

tillämpningsförfarandet komplicerades genom bestämmelser om kvittning.

11 §.

Den föreslagna indirekta begränsningen av de skattefria ned- och avskrivningarna

kan, såsom jag tidigare framhållit, i vissa fall te sig obillig.

Möjlighet till undantag från bestämmelserna torde därför böra finnas. Dispensförfarandet

synes lämpligen böra handhavas av en särskild för detta

ändamål tillsatt nämnd. Ledamöterna i denna nämnd böra utses så, att i

nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet beträffandet näringsliv

och taxeringsfrågor. Nämndens beslut böra, såsom industriförbundet

in. fl. anfört, kunna överklagas. Besvären torde böra prövas av Kungl. Maj :t

i statsrådet.

För nystartade företag kan, som jag tidigare nämnt, verkningarna av bestämmelserna

bli betungande på grund av att såväl jämförelselagret som den

dolda ireserven däri i regel äro obetydliga. För företag, vars rörelse påbörjats

under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan, bör därför möjlighet

till undantag från bestämmelserna föreligga. Överståthållarämbetet har

framhållit, att en sådan dispensmöjlighet för nystartade företag kan utnyttjas

på ett obehörigt sätt, t. ex. genom att aktiebolag överflytta lagerökningar

å nybildade dotterbolag. Här torde dock den särskilda nämnden ha möjlighet

att förhindra, att missbruk av dispensmöjligheten i större utsträckning

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

skulle förekomma. Dispens bör givetvis icke medgivas enbart av det skälet

att ett företag är nystartat. Avgörande måste vara, om ett verkligt behov

av undantag från bestämmelserna förefinnes med hänsyn till den likvida

ställningen för hela den koncern till vilket bolaget hör. Betänkligare ur

denna synpunkt är i så fall bestämmelsen, att skattskyldighet över huvud

inträder först när omsättningen uppgår till 200 000 kronor. Jag tror dock

knappast, att beträffande en så tillfällig lagstiftning, som det här är fråga

om, dylika möjligheter till kringgående av bestämmelserna kunna ha någon

allvarligare inverkan på lagstiftningens effekt, särskilt om möjlighet beredes

beskattningsinyndigheterna — att på sätt jag i det följande kommer

att föreslå -—- inskrida mot att någon obehörigen förskaffar sig skattelättnader

genom åtgärder, som nu avses.

Att helt undantaga nystartade företag genom att, såsom i den av industriförbundet

åberopade promemorian föreslagits, göra skattskyldigheten beroende

av omsättningen för beskattningsåret 1950 i stället för beskattningsåret

1951 kan jag däremot icke tillstyrka.

Möjlighet till undantag från bestämmelserna torde även böra föreligga i

sådana fall, då jämförelselagret på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig

händelse varit onormalt lågt. Det har i remissyttrandena framhållits såsom

inkonsekvent, om icke samma dispensmöjlighet lämnades i de fall, då inventarier

förstörts genom eldsvåda. Mot detta kan anföras, att nyanskaffade inventarier

enligt förslaget få nedskrivas med belopp, motsvarande för beskattningsåret

uppgiven skattepliktig försäkringsersättning. Liknande möjlighet

avses icke skola föreligga beträffande varulager. Därtill kommer att möjligheten

att verkställa avsättning till särskild investeringsfond för ersättande

av förlorade inventarier icke föreslagits skola begränsas.

Dispensmöjligheten för varulager avser sådana fall, då vinsten för beskattningsåret

av någon anledning blivit onormalt stor. Att jämförelselagret är

lågt bör sålunda i och för sig icke vara något avgörande skäl för dispens,

vare sig beträffande nystartade företag eller i andra fall. Om undantag

skall medgivas bör bliva beroende av arten av verksamheten och om ett

verkligt behov av lagerökning och skattefri nedskrivning föreligger, om rörelsen

är riskbetonad etc.

I det tidigare förslaget till investeringsskatt hade upptagits möjlighet till

undantag från bestämmelserna även i det fall, då en verksamhet genom omläggning

kommit att kräva större varulager. Bland annat med hänsyn till

nödvändigheten att nedbringa antalet dispensärenden har enligt departementsförslaget

dispensmöjlighet icke föreslagits för dylika fall. Det förefaller

sannolikt, att antalet dispensansökningar, i vilka som grund åberopades

sådant behov av lagerökning, skulle bliva stort, medan antalet fall, då dispens

verkligen vore av behovet påkallad, skulle bliva ringa. Härvid bör beaktas

att dispens över huvud icke borde kunna diskuteras i andra fall än då omläggning

av verksamheten skett under tiden 1/1—1/10 1950 eller möjligen i

slutet av år 1949 och där omläggningen skett till riskbetonad rörelse samt

den likvida ställningen icke tilläte en önskvärd lagerökning utan skattefria

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

63

nedskrivningar. Dispensmöjligheten torde därför utan några allvarligare

konsekvenser kunna uteslutas.

Rätteligen borde beräkningen av beskattningsbart belopp på grund av lagerökning

ske gemensamt för samtliga företag inom en koncern i varje fall

då koncernbildningen innebär s. k. horisontell eller vertikal integration. Men

ett dylikt förfaringssätt torde av praktiska skäl icke kunna föreskrivas. Att,

såsom i den av industriförbundet åberopade promemorian föreslagits, från

bestämmelserna undantaga sådan ökning av lager och inventarier, som föranletts

av överflyttningar mellan bolag inom samma koncern, kan jag därför

icke tillstyrka, då förutsättningen för att sådant undantag skulle kunna medgivas

vore, att någon ökning av dylika tillgångar icke förekommit för koncernen

i dess helhet. Ha däremot två företag under något av beskattningsåren

1950 eller 1951 sammanslagits, t. ex. enligt fusionsbestämmclserna i

nya aktiebolagslagen, bör beräkningen av till investeringsskatt beskattningsbart

belopp i princip ske, som om företagen redan före sammanslagningen

utgjort ett företag. Det synes emellertid lämpligare att hänskjuta dylika

undantagsfall till den särskilda nämndens avgörande, än att föreskriva detaljerade

bestämmelser för olika fall.

Har lagerökning eller inventarieförvärv tillkommit genom direkt föranstaltande

av vederbörlig statlig myndighet — t. ex. riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap eller eivilförsvarsstvrelsen, sistnämnda myndighet

i fråga om materiel, utrustning och andra förnödenheter för verkskyddets

verksamhet — synes skäligt att undantag från bestämmelserna medgives.

Ett mera allmänt uttalande från statlig myndighets sida om önskvärdheten

av vissa investeringar bör däremot icke kunna åberopas som skäl för dispens.

Det får sålunda anses uteslutet att under dispensreglerna draga in samtliga

de fall, då lagerökning eller nyanskaffning av inventarier kan anses mer

eller mindre önskvärd ur beredskapssynpunkt.

Beträffande inventarieförvärv, varom bindande avtal träffats före den

1 oktober 1950, synes skäligt medgiva undantag i viss utsträckning. I regel

torde dylika avtal icke kunna ryggas och de föreslagna bestämmelserna

skulle sålunda med avseende å dessa fall icke få någon investeringsbegränsande

effekt. Det torde emellertid med hänsyn bl. a. till nödvändigheten

av att begränsa antalet dispensfall, böra uttryckligen föreskrivas, att undantag

icke skall ifrågakomma i andra fall än där tillämpningen av bestämmelserna

skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige.

I övriga fall kan den skattskyldige undgå att erlägga investeringsskatt

genom att icke yrka högre avskrivning än som betingas av förslitning.

Behov av liknande bestämmelse för de fall, då lagerökning tillkommit på

grund av avtal före den 1 oktober 1950, synes knappast föreligga, enär den

skattskyldige i regel har möjlighet att avveckla sådan lagerökning före utgången

av beskattningsåret 1951 eller att minska den dolda reserven.

Jag har tidigare anmärkt, att jag icke finner skäl föreslå särskilda dispensmöjligheter

för kraftbolagen. Ej heller anser jag mig ha anledning föreslå

speciella undantagsbestämmelser för sådana företag inom skogsindu
-

i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

strien, som under år 1951 erhålla återbetalning av prisutjämningsavgifter,

så mycket mindre som den dolda reserv, som kan sägas framkomma vid återbetalningen

av dylika avgifter, i regel mer än väl uppväges av den dolda

reserv, som skapas genom nya inbetalningar under år 1951 till konjunkturut

j ämningsf onder.

Det synes icke erforderligt att öppna möjlighet till dispens från bestämmelserna

angående avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser

och till investeringsfonder. Avdrag medgives redan enligt förordningens bestämmelser

för sådana avsättningar, som över huvud kunna motivera undantag.

12 §.

För undvikande av missförstånd torde i författningstexten böra direkt utsägas,

att investeringsskatt icke är avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

13 § jämte anvisningarna därtill.

Bestämmelserna i 1 mom.—4 inom., som reglera uppgiftsskyldigheten,

torde icke tarva närmare motivering.

I 5 mom. har stadgats, att klagorätten går förlorad först om särskild deklaration

för taxering till investeringsskatt icke avgives efter anmaning. Detta

synes lämpligt med hänsyn till att det här är fråga om en helt ny skatt

och att rörelseidlcaren sålunda kan vara okunnig om deklarationsskyldigheten.

Bestämmelserna i anvisningarna till denna paragraf ha behandlats i samband

med motiveringen till 4 §.

U §.

Taxeringen till investeringsskatt föreslås skola verkställas av taxeringsnämnderna.

I flera remissyttranden har ifrågasatts, om icke taxeringsförfarandet

i stället borde överlåtas åt prövningsnämnderna. Emellertid erhålla

taxeringsnämnderna genom de särskilda deklarationerna till investeringsskatt

vissa uppgifter angående bl. a. varulagret, vilka de annars ofta

skulle särskilt infordra och vilka i vart fall ha mycket stor betydelse för

inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Taxeringen till investeringsskatt kommer

i första instans att närmast handhavas av taxeringskonsulenter och av

taxeringsnämnderna i de taxeringsdistrikt, som omfatta juridiska personer.

Dessa konsulenter och nämnder äro utan tvekan kompetenta att handlägga

taxeringarna. I regel torde taxeringen till investeringsskatt icke medföra

alltför tidsödande arbete. Skulle i vissa fall en mera omfattande utredning,

som icke medhinnes av taxeringsnämnden, anses nödvändig, bör

ärendet få överlämnas till prövningsnämnden. Att prövningsnämnderna på

detta sätt avlastas anmaningsförfarandet och taxeringen av de skattskyldiga

i sådana fall, där deklarationerna ansetts kunna godtagas, torde vara

av betydelse.

I enlighet med vad länsstyrelsen i Kopparbergs län förordat torde böra

föreskrivas, att taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må

/

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

65

jämväl efter utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering

till investeringsskatt. Motsvarande bestämmelse i fråga om den inkomsttaxering,

på vilken taxeringen till investeringsskatt grundar sig, torde

däremot icke vara erforderlig.

17 §.

Främst av praktiska skäl torde eftertaxering till investeringsskatt icke

böra medgivas.

19 §.

Det torde vara nödvändigt att tillskapa möjligheter för beskattningsmyndigheterna

att inskrida mot skattskyldiga, som genom transaktioner av

olika slag obehörigen söka undgå att beröras av bestämmelserna. Jag syftar

här bl. a. på sådana fall, som jag berört i motiveringen till 11 §, nämligen

då ett aktiebolag överflyttar lagerökning å nybildade dotterbolag.

I enlighet härmed torde böra stadgas, att om skattskyldig överlåtit lagertillgångar

å fysisk eller juridisk person, med vilken han är i intressegemenskap,

och det med hänsyn till omständigheterna måste antagas att överlåtelsen

skett för att nedbringa det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet

eller om den skattskyldige i sådant syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd,

skall det beskattningsbara beloppet så beräknas som om dylik åtgärd

icke vidtagits.

21 §.

I fråga om uppbörden av investeringsskatten torde uppbördsförordningens

bestämmelser böra äga motsvarande tillämpning. Emellertid kan investeringsskatten

icke debiteras å preliminärdebetsedlarna för år 1951. Däremot

kan inbetalning ske i början av år 1952 i enlighet med bestämmelserna

i kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) om särskild tid för inbetalning

av ytterligare preliminär skatt. I 1 § nämnda kungörelse stadgas att skattskyldig,

vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma att överstiga

preliminär skatt som enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen

skolat erläggas för samma år, må inbetala det felande skattebeloppet eller

del därav under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande

år, dock senast före utgången av februari månad. — I den mån inbetalning

icke sker enligt nyssnämnda bestämmelser, får investeringsskatten uppbäras

såsom annan slutlig skatt.

Jag torde i detta sammanhang få nämna att 1949 års uppbördssakkunniga

nu framlagt förslag om skyldighet att i vissa fall erlägga ränta å kvarstående

skatt. Därest detta förslag godtages av statsmakterna, lärer man

kunna utgå från att investeringsskatten till största delen kommer att erläggas

i enlighet med bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse d. v. s. under

budgetåret 1951/52.

Erforderliga detaljföreskrifter angående debitering och uppbörd av investeringsskatten

torde sedermera få meddelas i administrativ ordning.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

22 §.

Taxeringen till investeringsskatt medför särskilda kostnader bl. a. för den

särskilda nämnden och för tryckning av blanketter m. in. Huruvida och i

vad mån särskild ersättning bör utgå till taxeringskonsulenter, till ordförande

och kronoombud i vissa taxeringsnämnder och till personal hos länsstyrelserna

i samband med prövningsnämndsarbetet torde få avgöras längre

fram, då det merarbete ifrågavarande taxering medför kan bättre bedömas.

Kostnaderna för taxeringen, vilka kunna antagas bliva förhållandevis obetydliga,

torde få bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.

Föredraganden hemställer härefter, att det inom finansdepartementet överarbetade

förslaget till

förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar

i varulager och inventarier (investeringsskatt)

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

67

Bihang 1.

Förslag

till

förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa

investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Rörelseidkare, som vid taxering till statlig inkomstskatt för beskattningsår

som utgår under tiden från och med den 31 december 1950 till och med

den 29 februari 1952, medgives avdrag för nedskrivning, i samband med

lagerökning, av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelsen, skall till staten erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i

denna förordning stadgas.

Investeringsskatt skall jämväl erläggas av rörelseidkare, som jämlikt

punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri

avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

och som vid taxering, varom ovan sägs, tillgodoföres avdrag för avskrivning

å inventarier, anskaffade under förenämnda beskattningsår, med

högre belopp än nedan i 4 § angives.

Beträffande rörelseidkare, vars räkenskapsår under år 1949 sammanfallit

med kalenderåret men därefter omlagts till att utgå under tiden från och

med den 1 september till och med den 30 december, skall vad i denna förordning

stadgas angående beskattningsår, som utgår under tiden från och

med den 31 december 1950 till och med den 29 februari 1952, i stället avse

de båda beskattningsår som utgå närmast efter den 31 augusti 1950.

2 §.

Investeringsskatt skall utgå med tjugu procent av det till dylik skatt beskattningsbara

beloppet. Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke

debiteras.

3 §•

1 mom. Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara

beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid

beskattningsårets utgång och den dolda reserven i lagret vid ingången av

det första av de beskattningsår förordningen avser, dock högst ett belopp

motsvarande lagerökningens värde.

1 fråga om det senare av de beskattningsår, förordningen avser, skall det

belopp, som beräknats enligt bestämmelserna i första stycket, minskas med

det beskattningsbara beloppet för det föregående året och återstoden utgöra

beskattningsbart belopp för det senare året.

2 mom. I fråga om skattskyldig, som under ifrågavarande beskattningsår

påbörjat rörelse av riskbetonad art eller helt omlagt sin rörelse, så ock i

fråga om skattskyldig, vars varulager på grund av eldsvåda eller därmed

jämförlig händelse varit onormalt lågt vid ingången av det första av de beskattningsår,

som förordningen avser, må det beskattningsbara beloppet, om

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

särskilda skäl därtill äro, fastställas till lägre belopp än som följer av bestämmelserna

i 1 mom. Frågor om medgivande av dylika undantag skola

upptagas och slutligt avgöras av en utav Kungl. Maj :t utsedd nämnd.

Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar instruktion, skall bestå av

ordförande och fyra ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall vara

lagkunnig och erfaren i domarvärv.

4 §•

Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden

mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen

till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt

bestämmelserna nedan i denna paragraf.

Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes

beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid

överstigande tre år, som anskaffats under de i 1 § angivna beskattningsåren,

ej högre avskrivning än 10 procent för år eller, där det för visst slag av

rörelse befinnes uppenbart att nämnda avskrivning betydligt understiger

den genom slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för

år av anskaffningskostnaden.

Har den skattskyldige under beskattningsåret åtnjutit skattepliktig inkomst

genom avyttring av inventarier eller genom ersättning på grund av

försäkring för förlust av inventarier, eller har den skattskyldige under beskattningsåret

tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier

utan att detta föranlett fondavsättningens återförande till beskattning, skall

vid beräknins*av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning

å under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand

ett belopp, motsvarande den nyssnämnda skattepliktiga inkomsten eller de

i anspråk tagna fondmedlen. Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna

i andra stycket godkännas med 10 respektive 20 procent för år av

anskaffningskostnaden, därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra

allenast det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna

värdet.

5 §•

Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda

förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt 3 eller 4 §

ske för rörelserna gemensamt.

6 §.

Beskattningsbart belopp beräknas gemensamt för varulager och inventarier.

Det beskattningsbara beloppet utföres i fulla hundratal kronor så att

överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

7 §•

Det åligger skattskyldig att vid självdeklaration för räkenskapsår, som i

1 § avses, foga uppgift å anskaffningsvärdet av in- och utgående varulager;

dock att uppgiftsskyldighet icke föreligger beträffande räkenskapsår, för

vilket omsättningen icke överstigit 100 000 kronor.

Uppgift, varom i föregående stycke sägs, skall avfattas å blankett enligt av

Kungl. Maj :t fastställt formulär.

8 §•

Taxering till investeringsskatt skall ske i den kommun, där den skattskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

69

9 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å

taxering till investeringsskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Anvisningar

till 3 §.

1. Med dold reserv i varulager vid beskattningsårets ingång respektive

dess utgång förstås skillnaden mellan å ena sidan lagrets anskaffningsvärde

eller dess återanskaffningsvärde vid den ifrågavarande tidpunkten, om

detta värde är lägre, samt å andra sidan lagrets bokförda värde vid samma

tidpunkt.

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan å ena sidan lagrets

anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet

vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt å andra

sidan anskaffningsvärdet å lagret vid ingången av det första av de båda

beskattningsår, som förordningen avser.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å in- eller utgående lagret

vid inkomsttaxeringen frångåtts, skall vid beräkningen av dold reserv

i stället för bokfört värde upptagas det värde å lagret, som åsatts vid taxeringen.

2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter ingången av det första av de

båda beskattningsår, som förordningen avser, och den skattskyldige förebringar

utredning angående lagrets värde vid ingången av nämnda år, beräknat

efter de priser som tillämpats vid uppskattningen av lagrets värde

vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven vid ingången av

förstnämnda år ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt

från det sålunda framkomna värdet å det ingånde lagret.

3. Har investeringsfond under något av de beskattningsår, som förordningen

avser, tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att fondavsättningen

återförts till beskattning, skall såsom dold reserv anses allenast

det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de ianspråktagna

fondmedlen.

Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond, som avsatts

av obeskattade medel.

till 4 §.

Har den skattskyldige för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning

å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under de i 1 §

angivna beskattningsåren, skall såsom inventariernas anskaffningsvärde

anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr

Bilmng 2.

Förslag

till

lag angående skyldighet för rörelseidkare

att insätta medel å investeringskonto.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Det åligger fysisk eller juridisk person, som bedriver rörelse, att för det

beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans

verkställes år 1952, på särskilt för rörelseidkaren upplagt, spärrat konto i

riksgäldskontoret (investeringskonto) insätta en summa, motsvarande tjugufem

procent av de belopp, varå insättning å dylikt konto enligt bestämmelserna

i 2—5 §§ skall beräknas (spärrunderlaget).

2 §•

1 mom. Beträffande varulager föreligger skyldighet att göra insättning å

investeringskonto under förutsättning att såväl värdet av varulagret som

den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång ökat vid jämförelse

med lagret vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast

före den 1 mars 1950 (jämförelselager).

Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått

efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid det första räkenskapsårets

ingång utgöra jämförelselager.

Spärrunderlaget i fråga om varulager utgöres av skillnaden mellan den

dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets utgång och den dolda

reserven i jämförelselagret, dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens

värde.

2 mom. Med dold reserv i varulager förstås skillnaden mellan å ena sidan

lagrets anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde, därest detta värde

är lägre, samt å andra sidan lagrets bokförda värde.

Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets

anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet

vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å andra

sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet

vid förenämnda tidpunkt är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.

Vid beräkning av dold reserv samt av värdet av lagerökning skall anskaffningsvärdet

för okuranta varor upptagas till ett värde, som förhåller sig till

det verkliga anskaffningsvärdet för varorna på samma sätt som beräknat

utförsäljningspris å varorna förhåller sig till normalt utförsäljningspris för

kuranta varor.

3 mom. Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret vid

inkomsttaxeringen frångåtts, skall vid beräkningen av dold reserv i stället

för bokfört värde upptagas det värde å lagret, som åsattes vid taxeringen.

Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret

hänför sig, och utredning företes angående jämförelselagrets

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 33.

71

värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets

värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret

ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt från det

sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.

4 mom. Har investeringsfond under beskattningsåret tagits i anspråk för

nedskrivning av varulagret, utan att fondavsättningen återförts till beskattning,

skall såsom dold reserv vid beskattningsårets utgång anses allenast

det belopp, varmed den dolda reserven vid nämnda tidpunkt överstiger beloppet

av de i anspråk tagna fondmedlen.

Med investeringsfond avses i denna lag allenast fond som avsatts av obeskattade

medel.

3 §.

1 mom. Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier föreligger skyldighet att göra insättning å investeringskonto allenast

för rörelseidkare, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

tillgodonjuter fri avskrivning å dylika tillgångar.

Spärrunderlaget i fråga om inventarier utgöres av skillnaden mellan den

avskrivning å inventarier, som medgivits vid inkomsttaxeringen, och den

avskrivning som godkännes enligt bestämmelserna nedan i denna paragraf.

Vid fastställande av spärrunderlaget godkännes beträffande sådana inventarier

med en varaktighetstid överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret,

ej högre avskrivning än tio procent eller, där för visst slag

av rörelse befinnes uppenbart att nämnda avskrivning betydligt understiger

den genom slitning normalt uppkomna värdeminskningen, tjugu procent

av anskaffningskostnaden. Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarande

beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.

2 mom. Har rörelseidkare för tidigare beskattningsår njutit avdrag för

nedskrivning å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande

beskattningsår, skall såsom inventariernas anskaffningsvärde

anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.

3 mom. Har rörelseidkare under beskattningsåret åtnjutit skattepliktig

inkomst genom avyttring av inventarier eller genom ersättning på grund av

försäkring för förlust av inventarier, eller har rörelseidkare under beskattningsåret

tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier utan

att detta föranlett fondavsättningens återförande till beskattning, skall vid

beräkning av spärrunderlaget avskrivning å under samma år anskaffade inventarier

godkännas med i första hand ett belopp, motsvarande den nyssnämnda

skattepliktiga inkomsten eller de i anspråk tagna fondmedlen.

Därutöver må avskrivning, enligt bestämmelserna ovan i denna paragraf,

godkännas med tio respektive tjugu procent av anskaffningskostnaden, därvid

anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast det efter förenämnda

avskrivning återstående oavskrivna värdet.

4 §.

I fråga om avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse utgöres

spärrunderlaget av skillnaden mellan den avsättning, för vilken avdrag medgives

vid inkomsttaxeringen, och den avsättning som erfordras för att säkerställa

redan gjorda, bindande utfästelser och som belöper å beskattningsåret

eller något tidigare år.

Därvid skall i förekommande fall såsom å beskattningsåret eller tidigare

år belöpande avsättning anses jämväl belopp motsvarande den s. k. övergångskostnad,

som skolat erläggas därest pensionsförsäkringar motsvaran
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

de tillförsäkrade pensioner tecknats hos försäkringsbolag vid beskattningsårets

utgång och de årliga premierna fram till pensionsåldern skolat motsvara

premierna för en anställd, som under beskattningsåret fyllt trettio år.

5 §•

I fråga om avsättning till investeringsfond utgöres spärrunderlaget av det

belopp, med vilket vid inkomsttaxeringen avdrag medgives för under beskattningsåret

verkställd avsättning till sådan fond.

6 §.

1 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller

rederi skall spärrunderlaget beräknas för företaget såsom sådant. Insättning

å investeringskonto skall däremot fullgöras av de särskilda delägarna,

envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande

delägare i s. k. gruvbolag.

2 mom. Om rörelseidkare bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom

skilda förvärvskällor, skall beräkning av spärrunderlaget ske för rörelserna

gemensamt.

3 mom. Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna lag att anse

som två av varandra oberoende rörelseidkare.

7 §•

Rörelseidkare som driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller

försäkringsrörelse äro fritagna från skyldighet varom i denna lag stadgas.

Detsamma gäller Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Aktiebolaget Vin&

spritcentralen ävensom systembolag, varom förmäles i förordningen angående

försäljning av rusdrycker.

Rörelseidkare är undantagen från skyldighet att verkställa insättning å

investeringskonto, därest hans sammanlagda omsättning under beskattningsåret

icke överstiger 200 000 kronor.

För företag, som i 6 § 1 mom. avses, skall spärrunderlag icke beräknas,

om företagets omsättning under beskattningsåret icke överstiger 200 000

kronor.

Den i 8 § omförmälda nämnden må medgiva rörelseidkare, vars rörelse

påbörjats under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager

på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit

onormalt lågt, undantag helt eller delvis från bestämmelserna i 2 §. Nämnden

äger vidare medgiva undantag helt eller delvis från bestämmelserna i

2 och 3 §§, därest fullgörandet av insättningsskyldigheten skulle medföra

avsevärda betalningssvårigheter för rörelseidkaren samt fråga tillika är om

lagerökning, som tillkommit på föranstaltande av statlig myndighet, eller

om inventarieförvärv, som tillkommit på sätt nyss angivits eller varom

bindande avtal träffats före år 1950.

8 §•

För att handlägga ärenden rörande medel insatta å investeringskonto

skall finnas en utav Konungen utsedd nämnd (investeringskontonämnden).

Nämnden, för vilken Konungen utfärdar instruktion, skall bestå av fem ledamöter

med suppleanter, en för varje ledamot. Konungen förordnar en

av ledamöterna att vara ordförande i nämnden och annan ledamot att vid

förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden skall vara

eller hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses

så att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet beträffande

näringsliv och taxeringsfrågor. Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl

suppleanterna.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 33. 73

Såsom nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna

förena sig.

Mot nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter

den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet

i verkställighet, där Konungen icke annorlunda förordnar.

9 §.

Till ledning för bedömandet av skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto

skall rörelseidkare, vars omsättning under beskattningsåret

överstiger 200 000 kronor, vid den allmänna självdeklarationen foga

en särskild på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett

enligt av Konungen fastställt formulär. Efter anmaning skall dylik deklaration

avgivas jämväl av annan rörelseidkare, i den mån rörelseidkaren

icke enligt bestämmelserna i 7 § första stycket är undantagen från skyldighet,

varom i denna lag stadgas.

Delägare i företag, som avses i 6 § 1 mom. och vars omsättning under beskattningsåret

överstiger 200 000 kronor, skall avgiva särskild deklaration,

avseende hela företaget, med uppgift om den å delägaren belöpande andelen

av det belopp, som skall insättas å investeringskonto.

Deklaration, varom i denna paragraf sägs, skall avlämnas i två exemplar.

10 §.

Det åligger vederbörande taxeringsnämndsordförande att tillse att i 9 §

föreskrivna särskilda deklarationer avgivas samt snarast och senast den 1

juni 1952 till taxeringsintendenten överlämna de avgivna deklarationerna

i ett exemplar jämte förteckning å de rörelseidkare, vilka trots anmaning

icke avgivit deklarationer.

Deklarationerna och förteckningarna skola genom taxeringsintendentens

försorg så snart ske kan och senast den 10 juni 1952 översändas till investeringskontonämnden.

11 §•

Det åligger rörelseidkare samt delägare i företag, som i 6 § 1 mom. avses,

att efter anmaning från investeringskontonämnden hålla handelsböcker

och andra räkenskapshandlingar tillgängliga för granskning.

Rörelseidkare, delägare i företag, som i 6 § 1 mom. avses, styrelseledamot

och verkställande direktör äro skyldiga att lämna de uppgifter som

erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i denna lag och av nämnden

påfordras.

12 §.

Belopp, som skall inbetalas till riksgäldskontoret, avrundas nedåt till

jämna tiotal kronor. Lägre belopp än 1 000 kronor skall icke inbetalas.

Medel, som på grundval av avgivna deklarationer skola insättas å investeringskonton,

skola vara inbetalade till riksgäldskontoret sist den 30

juni 1952. Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av

riksgäldskontoret utbetalas förrän tio år förflutit från sistnämnda dag.

Å de inbetalade medlen gottgöres icke ränta.

13 §.

1 mom. Har någon å investeringskonto inbetalat högre belopp än som

vederbort skall investeringskontonämnden förordna om återbetalning av

överskjutande belopp.

(> Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

2 mom. Har i deklaration beräknat belopp på grund av oriktiga uppgifter

eller av annan anledning upptagits till för lågt belopp, skall nämnden,

där så finnes påkallat, fastställa det belopp, som därutöver skall inbetalas.

Nämnden skall tillika meddela erforderliga föreskrifter rörande tiden för

insättningen.

3 mom. Har vederbörlig deklaration icke avlämnats, skall nämnden med

ledning av tillgängliga uppgifter fastställa det belopp, som skall insättas å

investeringskonto, och därvid meddela föreskrifter i enlighet med vad i 2

mom. sägs.

14 §.

Konungen äger, om ändrade konjunktur förhållanden därtill föranleda,

förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper insättare helt

eller delvis skola återbetalas före den i 12 § andra stycket angivna tidpunkten.

Investeringskontonämnden äger efter framställning förordna, att insättares

medel helt eller delvis skola återbetalas, såframt avsevärda betalningssvårigheter

föreligga för insättaren eller eljest särskilda förhållanden böra

föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger nämnden förordna

att medlen senare åter skola insättas å investeringskonto.

15 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning

eller annan rätt till å investeringskonto innestående medel, vare avtalet

eller utfästelsen ej gällande.

Utan hinder av vad nu sagts må efter medgivande av investeringskontonämnden

rätten till medlen överföras till annan, som fortsätter insättarens

rörelse.

16 §.

Investeringskontonämnden äger i den ordning Konungen bestämmer från

taxeringsmyndighet inhämta uppgifter angående sådana förhållanden, som

kunna tjäna nämnden till ledning vid fastställande av det belopp, som skall

insättas å investeringskonto.

17 §.

Vad som framkommit genom deklaration enligt denna lag eller vid granskning

enligt 11 § eller genom uppgifts inhämtande enligt 11 och 16 §§ må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna syftet med deklarationen,

granskningen eller uppgiften.

18 §.

Har någon försummat att insätta belopp å investeringskonto inom tid,

som angives i 12 § eller som föreskrivits enligt 13 § eller 14 § andra stycket,

skall den försumlige till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta

procent för år å det felande beloppet, där investeringskontonämnden icke

prövar skäligt att helt eller delvis befria från nämnda avgift.

Sedan avgift påförts skall indrivning av avgiften ske i den ordning som

om indrivning av resterande skatt är stadgat, dock skall restavgift icke

erläggas.

19 §•

Vid försummelse att avlämna särskild deklaration enligt 9 § eller att

hörsamma anmaning eller lämna uppgift enligt 11 § eller insätta medel å

investeringskonto äger investeringskontonämnden förelägga den försumlige

lämpligt vite.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

75

20 §.

1 mom. Den, som vid fullgörandet av deklarations- eller uppgiftsplikt

enligt bestämmelserna i denna lag uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad

att leda till frihet från insättning på investeringskonto eller till för låg sådan

insättning, straffes med dagsböter eller fängelse.

Samma lag vare, där någon bryter mot tystnadsplikt varom stadgas i 17 §.

2 mom. Den som underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt

enligt bestämmelserna i denna lag eller som vid fullgörande av sådan skyldighet

av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet

från insättning å investeringskonto eller till för låg sådan insättning,

straffes med dagsböter.

3 mom. Brott mot tystnadsplikt må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av investeringskontonämnden.

21 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga

beträffande tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1951:65 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar s. 43 i texten
  2. 1LU 1951:11 Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens antal. Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdag s. 11 i texten
  3. BevU 1951:15 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående en. tillfällig skatt i sgfte att motverka vissa investeringar i varulag s. 1 i texten