Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

1952-02-08 · 131 sidor, varav 129 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 129 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:52, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 8

februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att främja ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag

föreslås, att vattendomstol skall kunna till särskilt avgörande

upptaga själva byggnadsfrågan beträffande ett ifrågasatt företag samt

att i samband med tillstånd till utförande av ett företag uppskov må meddelas

rörande sådana frågor om ersättning in. in., vilka icke med erforderlig

säkerhet kunna bedömas på förhand. I anslutning härtill föreslås bl. a.

en regel, enligt vilken beslut om ersättning till sakägare i vissa fall skall

kunna omedelbart verkställas.

Förslaget innebär vidare vissa utvidgningar av möjligheterna att tvångsvis

taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in.

Slutligen föreslås vissa ändringar i vattenlagen, i syfte bl. a. att främja en

grundlig förberedelse av större vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,

7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—

35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28

juni 1918 (nr 523)'' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet, eller

att å annans grund i eller vid vattendrag

verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande

eller minskande av skada,

vare ägare av fastighet, som sålunda

tages i anspråk, pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9

kap. skils. Om rätt att över annans

mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning gälle vad

särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet eller

ock verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för

utförande av byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt, att

annans mark tillfälligt tages i anspråk

för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner

eller dylikt. Om rätt att

över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,

beträffande 6 kap. 11 § 1919: 425, beträffande 7 kap. 40, 58 och 62 §§ 1920: 459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945: 139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33

s§ 1948: 479, beträffande 11 kap. 34 § 1939: 146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948: 479,

beträffande 11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81

och 98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Där vid---motsvarande till
lämpning.

Erfordras till---finnes före
skrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation

med eller utan elektrisk utrustning

icke utan oskäliga kostnader annorledes

står till buds, vare ägare av

mark vid eller i närheten av vattendraget

pliktig att mot ersättning, som

i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta

det område, som för ändamålet

oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt

1 kap. i5 §, må utmål, som i första

stycket sägs, lösas, om så erfordras.

20 §.

1 mom. Ej må -— --byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas,

erfordras jämväl domstolens

prövning; dock äge vad nu sagts icke

tillämpning i fråga om fiskebyggnad

i vatten, där varje svensk undersåte

äger rätt att fiska, ej heller beträffande

sådan byggnad i annat vatten,

såframt det icke kan antagas, att

byggnaden förnärmar allmän rätt eller

inverkar på vattenståndet eller

vattnets lopp.

Tarvas till-----av arbetet.

Där någon — — — sådan provning.

2 mom. Finner vattendomstolen

---Konungens avgörande.

Där vid---motsvarande till
lämpning.

Erfordras till —---finnes före
skrivet.

16 §.

Där utmål för byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar icke utan oskäliga kostnader

annorledes står till buds, vare

ägare av mark vid eller i närheten

av vattendrag eller annat vattenområde,

varom fråga är, pliktig att mot

ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant

utmål upplåta det område, som

för ändamålet oundgängligen tarvas.

Är området avsett att utgöra eller

ingå i strömfallsfastighet, varom i It

kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §.

1 mom. Ej må--- -— byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas,

erfordras jämväl domstolens

prövning. Dock äge vad nu sagts icke

tillämpning i fråga om fiskebyggnad

i allmänt vatten; ej heller beträffande

sådan byggnad i enskilt vatten, såframt

det icke kan antagas, att byggnaden

förnärmar allmän rätt eller inverkar

på vattenståndet eller vattnets

lopp.

Tarvas till---- av arbetet.

Där någon---sådan prov
ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

--- — Konungens avgörande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gxällande lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag

blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas

eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan-----— ortens tid
ningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stadgas

i lagen om flottning i allmän flottled,

ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § andra stycket fastställes

med hänsyn till det skick, vari byggnader

och arbeten befinnas vid tiden

för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning —-----till flott
ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet eller att å annans

grund i eller vid vattendrag verkställes

grävning, sprängning eller

annan åtgärd till strömbäddens reg
-

(Föreslagen lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag

blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas

eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas. Vad nu sagts

gälle dock ej arbete, vartill tillstånd

givits med stöd av 11 kap. 66 § 1

inom.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tidningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stadgas

i lagen om flottning i allmän flottled,

ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § 3 mom. fastställes med

hänsyn till det skick, vari byggnader

och arbeten befinnas vid tiden för

godkännandet.

Till anläggningskostnad--—

flottledens godkännande.

Har ersättning-----till flott
ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet eller ock verkställes

grävning, sprängning eller annan åtgärd

till strömbäddens reglerande

eller till förebyggande eller minskan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

5

(Gällande lydelse:)

lerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare ägare av

fastighet, som sålunda tages i anspråk,

pliktig att tåla sådant intrång

mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts,

tagas i anspråk tomtplats, trädgård

eller park, där det utan synnerlig

olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.

sägs, icke bragts till slut inom tid,

som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,

vare frågan om företaget förfallen;

dock må, om giltigt skäl för dröjsmål

visas eller genom företagets inställande

synnerligt men skulle uppstå,

vattendomstolen på därom före

nämnda tids utgång gjord ansökan

bevilja anstånd med företagets fullbordande

på högst tio år.

Har fråga---taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavandc,

må ej i fall, som i 61 § avses,

arbete å annans mark verkställas el
-

(Föreslagen lydelse:)

de av skada, vare fastighetens ägare

pliktig att tåla sådant intrång mot

ersättning, som i 9 kap. skils. Samma

lag vare, där det för utförande

av dylik åtgärd eller av byggnad eller

anordning, som avses i andra stycket,

prövas nödigt, att annans mark tillfälligt

tages i anspråk för arbetarbostäder

eller andra byggnader, väg,

upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.

Där utmål för byggnad eller anordning,

som erfordras för företaget,

icke utan oskäliga kostnader annorledes

står till buds, vare ägare av

därför lämpad mark pliktig att mot

ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta

det område, som för ändamålet

oundgängligen tarvas.

Ej må för ändamål, som i denna §

sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård

eller park, där det utan synnerlig

olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.

sägs, icke bragts till slut inom tid,

som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap.

63 § föreskrivits, vare frågan om företaget

förfallen; dock må, om giltigt

skäl för dröjsmål visas eller genom

företagets inställande synnerligt men

skulle uppstå, vattendomstolen på

därom före nämnda tids utgång gjord

ansökan bevilja anstånd med företagets

fullbordande på högst tio år.

Har fråga-----taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavandc,

må ej i fall, som i 61 § avses,

arbete å annans mark verkställas cl
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

ler åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas.

Sker ändring — ---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan--— i länskungö
relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts skall dock

ej gälla, om syssloman enligt 53 §

förordnats för handhavande av företagets

angelägenheter.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —---i länskungö
relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver,

då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket, så ock intrång genom

ledning för elektrisk kraftöverföring;

(Föreslagen lydelse:)

ler åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring -— --Konungens

befallningshavande.

Då anmälan —- -— — i länskungörelserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej

heller för det fall, att syssloman enligt

vad nedan i 53 § sägs förordnats

för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring -----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö
relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver,

då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket och 7 kap. 40 § andra

stycket, så ock intrång genom ledning

för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--— i 50 §.

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt

11 kap. 67 § vattendomstols ut
-

Om undantag —---i 50 §.

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat

tillstånd till företag eller åtgärd, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

7

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

slag gått i verkställighet, innan det

vunnit laga kraft, och varder till

följd av klagan över utslaget ersättning,

som enligt ovan givna regler

skall hos Konungens befallningshavande

nedsättas, slutligen bestämd

till högre belopp än det redan nedsatta,

åligge ersättningsgivaren att

inom trettio dagar från det utslag i

målet vunnit laga kraft nedsätta det

överskjutande beloppet, vid äventyr

att detta eljest på ansökan av den

till ersättningen berättigade eller,

där flera må äga rätt därtill, någon

av dem genom Konungens befallningshavandes

försorg hos den försumlige

uttages. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,

sedan utslag i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande.

Ej må, ändå att ersättningen varder

till lägre belopp bestämd, vad redan

nedsatts återkrävas, och gälle vad nu

sagts jämväl, då ersättningen guldits

i annan ordning än genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av

företag enligt denna lag fastställts

först efter det företaget blivit utfört,

och skall enligt stadgandena i 54 §

ersättningen hos Konungens befallningshavande

nedsättas, vare ersättningsgivaren

pliktig att inom trettio

dagar sedan det utslag, varigenom

ersättningsbeloppet blivit bestämt,

vunnit laga kraft, nedsätta beloppet

vid äventyr, -som i första stycket

sägs.

i denna lag avses, på grund av förordnande

jämlikt 11 kap. 67 § första

stycket tagits i anspråk, innan vattendomstolens

utslag vunnit laga

kraft, och varder till följd av klagan

över utslaget ersättning, som enligt

ovan givna regler skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas,

slutligen bestämd till högre belopp än

det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren

att inom trettio dagar från

det utslag i målet vunnit laga kraft

nedsätta det överskjutande beloppet,

vid äventyr att detta eljest på ansökan

av den till ersättningen berättigade

eller, där flera må äga rätt därtill,

någon av dem genom Konungens

befallningshavandes försorg hos den

försumlige uttages. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre

ersättningsgivaren, sedan utslag i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande.

Har eljest ersättning till följd av

företag enligt denna lag fastställts

först efter det företaget blivit utfört,

och skall enligt stadgandena i 54 §

ersättningen hos Konungens befallningshavande

nedsättas, vare ersättningsgivaren

pliktig att inom trettio

dagar sedan det utslag, varigenom

ersättningsbeloppet blivit bestämt,

vunnit laga kraft eller, där förordnande

meddelats jämlikt 11 kap. 67 §

andra stycket, inom samma tid från

utslagets dag nedsätta beloppet vid

äventyr, som ovan sagts.

Belopp som i enlighet med vattendomstolens

beslut nedsatts hos Ko
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål:

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt

2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna

annan tillhörig byggnad i vatten

eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt

till utmål å annans fastighet;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —---i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt —---

böra utgå.

(Föreslagen lydelse:)

nungens befallningshavande eller

guldits i annan ordning må ej till

någon del återkrävas, ändå att, efter

klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen

bestämmes till lägre belopp

eller ersättning förklaras icke

skola utgå.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål;

B. stämning smål:

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, j ämlikt

2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna

annan tillhörig byggnad i vatten

eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt

att taga annans mark i anspråk till

utmål;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter---i 68 §.

27 §.

i mom. Ansökan enligt - böra utgå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

2 mom. Ansökan enligt —--

anläggningen, uppgiven.

I fråga om---ersättning där
för.

3 mom. Ansökan, som — — —

anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---- i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och

hemvist.

5 mom. Då ansökan---led
ningen

sträckning.

Vad nu sagts----till vatten.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill----dylika ställen;

att, därest —---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser---är sagt;

dels ock erinran om innehållet i

38 och 53 §§ jämte besked om den

tid, inom vilken erinringar enligt 38 §

skola ingivas.

(Föreslagen lydelse:)

2 mom. Ansökan enligt--—

anläggningen, uppgiven.

I fråga om----- ersättning där
för.

3 mom. Ansökan, som — — —

anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan---- och

hemvist.

5 mom. Då ansökan----led
ningens

sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

6 mom. Ansökan rörande företag

av betydande omfattning eller ingripande

beskaffenhet skall innehålla

uppgift om de åtgärder sökanden må

hava vidtagit för att bereda Konungens

befallningshavande i det län,

inom vilket företaget huvudsakligen

skall verkställas, samt övriga av företaget

berörda myndigheter och

sammanslutningar tillfälle att vid

planläggningen av företaget framföra

önskemål med hänsyn till företagets

verkningar ur allmän synpunkt ävensom

om vad i anledning av sådana

åtgärder huvudsakligen förekommit.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill---— dylika ställen;

att, därest — — —- eller ställen,

att även ----att tillgå; samt

att kallelser----är sagt;

dels erinran om innehållet i 38

och 53 §§ jämte besked om den tid,

inom vilken erinringar enligt 38 §

skola ingivas;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före
taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som---kungö
relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,

såframt i målet är fråga om ansökan

enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrättelse

om kungörelsens utfärdande,

om det eller de ställen, varest handlingarna

i målet hållas för parterna

tillgängliga, samt om den för erinringars

avgivande bestämda tiden till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fastighet,

som i kungörelsen omförmäles,

så ock till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken.

Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är, såvitt

ej säker kunskap vinnes om annan

adress inom landet för mottagaren.

Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen

delgiven viss sakägare, erfordras

ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

(Föreslagen lydelse:)

dels ock erinran om vad i 65 §

stadgas om sakägares rätt till gottgörelse

för kostnader samt, i tillämpliga

fall, om föreskriften i 35 § 1

mom. andra stycket andra punkten

rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan —---i före
taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som--— kungö
relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,

såframt i målet är fråga om ansökan

enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrättelse

om kungörelsens innehåll till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fastighet,

som i kungörelsen omförmäles,

så ock till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken.

Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är, såvitt

ej säker kunskap vinnes om

annan adress inom landet för mottagaren.

Varder efter ty i 37 § sägs

kungörelsen delgiven viss sakägare,

erfordras ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

11

(Gällande lydelse:)

Där sakägare —--- nu sagts.

Är jord —--sätt underrättad.

Ägare av -—- — — fastighetens

ägare.

34 §.

Finnes fastighet---den myn
dighet.

Är fråga---kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga--— i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

målet av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med

kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Menar part, att på

grund av företagets omfattning eller

eljest åliggande av nu nämnd art bör

uppdragas åt annan än allmänt ombud,

göre anmälan därom hos Konungens

befallningshavande i det

län, inom vilket det företag eller den

åtgärd ansökningen avser huvudsakligen

skall verkställas; och må Konungens

befallningshavande, där så

prövas erforderligt för tillvaratagande

av sakägarnas rätt, förordna särskild

person att på sätt nyss nämnts

biträda dem.

Om allmänt — — — parternas

kännedom.

2 mom. Finnes i — ---- den myn
dighet.

(Föreslagen lydelse:)

Där sakägare--— nu sagts.

Är jord---- sätt underrättad.

Ägare av — —- — fastighetens

ägare.

34 §.

Finnes fastighet---- den myn
dighet.

Är i ansökningen fråga om företag,

som avses i 27 § 6 mom., skall ett

exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen översändas till

Konungens befallningshavande i det

län, inom vilket företaget huvudsakligen

skall verkställas.

Är fråga -—--kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga--— i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

målet av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med

kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Menar part, att på

grund av företagets omfattning eller

eljest åliggande av nu nämnd art bör

uppdragas åt annan än allmänt ombud,

göre anmälan därom hos Konungens

befallningshavande i det

län, inom vilket det företag eller den

åtgärd ansökningen avser huvudsakligen

skall verkställas; och skall Konungens

befallningshavande, där det

i sådant fall eller eljest prövas erforderligt

för tillvaratagande av sakägarnas

rätt, förordna särskild person

att på sätt nyss nämnts biträda

dem.

Om allmänt —- — — parternas

kännedom.

2 mom. Finnes i----den myn
dighet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

46 §.

I mål, som-------i fråga.

Tarvas till---motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda

förordnar.

66 §.

Vattendomstolen må, när synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, meddela

slutligt utslag rörande viss del

av företaget, innan målet i övrigt avgöres.

(Föreslagen lydelse:)

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

46 §.

I mål, som------i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande

eller avhjälpande av skada eller

olägenhet skola bestämmelserna i

första stycket äga tillämpning även i

andra ansökningsmål än där sägs.

Tarvas till — — — motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda

förordnar.

66 §.

1 mom. Vattendomstolen må, när

företagets snara genomförande är

angeläget eller eljest synnerliga skäl

därtill prövas föreligga, till särskilt

avgörande upptaga frågan om företagets

tillåtlighet samt, om företaget

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till

erforderliga arbeten.

2 mom. Vid meddelande av tillstånd

till företag enligt denna lag cige

vattendomstolen, där verkningarna

av företaget i visst hänseende icke

med erforderlig säkerhet kunna förutses,

utan hinder av vad i 62 § finnes

stadgat i avbidan på erfarenhetens

rön uppskjuta frågan om de föreskrifter,

som i denna del erfordras

angående ersättning eller annat.

I samband med beslut om uppskov,

som nu sagts, skall vattendomstolen,

såvitt angår skada, förlust eller intrång,

som kan antagas bliva av mera

kännbar beskaffenhet, meddela erforderliga

provisoriska bestämmelser

angående ersättning eller om vidta
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

13

(Gällande lydelse:)

Där i mål om utförande av anläggning

eller åtgärd för allmän flottled

besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.

1 § skall äga rum, bör rörande den

anläggare tillkommande gottgörelse

för anläggningskostnad utslaget om

arbetets verkställande innehålla allenast

en förberedande uppskattning

efter då föreliggande förhållanden,

men gottgörelsen till beloppet fastställas

först efter besiktningen med

ledning av därvid fastställd värdering

och, där så erfordras, ytterligare utredning

vid domstolen. Om fastställande

av amorteringsplan för gottgörelsens

utbekommande skils i 15 §

lagen om flottning i allmän flottled.

(Föreslagen lydelse:)

gande av åtgärder till skydd för den

skadelidande.

Avgörande av målet i den uppskjutna

delen skall äga rum så snart

ske kan. Ersättning må därvid ej bestämmas

till lägre belopp ån som utgått

eller skolat utgå på grund av

provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt

vad i första stycket sägs, skall,

innan tillståndet till företaget må tagas

i anspråk, hos Konungens befallningshavande

ställas pant eller borgen

för den ersättning, som sökanden

eller anläggaren i denna del kan

förpliktas utgiva, så ock för ersättning,

som i samband med uppskovsbeslutet

bestämts att utgå i avbidan

på den slutliga prövningen och som

ej skall gäldas innan tillståndet tages

i anspråk.

3 mom. Där i mål om utförande

av anläggning eller åtgärd för allmän

flottled besiktning å arbetet jämlikt

13 kap. 1 § skall äga rum, bör rörande

den anläggare tillkommande

gottgörelse för anläggningskostnad

utslaget om arbetets verkställande

innehålla allenast en förberedande

uppskattning efter då föreliggande

förhållanden, men gottgörelsen till

beloppet fastställas först efter besiktningen

med ledning av därvid fastställd

värdering och, där så erfordras,

ytterligare utredning vid domstolen.

Om fastställande av amorteringsplan

för gottgörelsens utbekommande

skils i 15 § lagen om flottning i

allmän flottled.

-i mom. 1 samband med tillämpning

av bestämmelserna i 1 eller 2

inom., så ock eljest, när särskilda

skäl därtill äro, må vattendomstolen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill

äro, förordna, att dess beslut må

verkställas utan hinder därav, att

det icke äger laga kraft; dock allenast

såframt, innan medgivet arbete

påbörjas eller, där fråga är om ändrade

eller nya bestämmelser angående

hushållning med vatten eller nyttjande

av vattentäkt eller avledande

av avloppsvatten, varom i 8 kap.

sägs, dessa tillämpas, lios Konungens

befallningshavande ställes pant

eller borgen för den ersättning i penningar,

som högre rätt kan ålägga

sökanden eller anläggaren att utgiva

utöver vad vattendomstolen i sådant

avseende bestämt, så ock för det

skadestånd, vartill han kan kännas

skyldig, om vattendomstolens beslut

eljest ändras.

Är sådant förordnande meddelat,

och fullföljes mot beslutet talan i

högre rätt, äge denna, när skäl därtill

förekomma, att, innan åndringssökandet

slutligen prövas, förordna,

att verkställighet icke må äga rum.

(Föreslagen lydelse:)

tillerkänna part ersättning för kostnader

å målet utan hinder därav, att

partens talan ännu icke blivit slutligen

prövad.

67 §.

Vid meddelande av tillstånd till

företag eller åtgärd enligt denna lag

äge vattendomstolen, när skäl därtill

äro, förordna, att tillståndet må tagas

i anspråk utan hinder av att beslutet

därom icke äger laga kraft;

dock allenast såframt dessförinnan

hos Konungens befallningshavande

ställes pant eller borgen för den ersättning

i penningar, som högre rätt

kan ålägga sökanden eller anläggaren

att utgiva utöver vad vattendomstolen

i sådant avseende bestämt, så

ock för det skadestånd, vartill han

kan kännas skyldig, om vattendomstolens

beslut eljest ändras.

Varder, sedan tillstånd meddelats

till företag eller åtgärd enligt denna

lag, sökanden eller anläggaren ålagt

att förebygga eller avhjälpa skada

eller olägenhet eller att utgiva ersättning

därför, äge vattendomstolen,

när skäl därtill äro, förordna, att beslutet

genast skall gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft.

Är förordnande meddelat enligt

denna § och fullföljes mot det beslut,

som förordnandet avser, talan i högre

rätt, äge denna, när skäl därtill

förekomma, att, innan ändringssökandet

slutligen prövas, undanröja

förordandet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

81 §.

Vad i 42—45 §§ — — — om stämningsmål.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens

tjänsterum.

I de — -— — är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Beslut i---av vattenrättsdo
»naren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan---7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens

försorg inom tio

dagar från nämnda dag införas såväl

i allmänna tidningarna som ock i en

eller, om förhållandena påkalla det,

flera tidningar inom orten. Om kungörelsens

innehåll varde särskild underrättelse

meddelad kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen.

(Föreslagen lydelse:)

81 §.

Vad i 42—45 §§---om stäm
ningsmål.

I mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket

avser arbete till förebyggande eller

avhjälpande av skada eller olägenhet

till följd av företag enligt denna lag,

skola jämväl bestämmelserna i 56 §

äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens

tjänsterum.

I de — —• — är stadgat.

98 §.

Talan mot —--andra fall.

Har vattendomstol i samband med

dom, som innefattar tillstånd till

företag eller åtgärd enligt denna lag,

ej meddelat förordnande enligt 67 §

första stycket, skall beträffande fullföljd

i denna del stadgandet i 59

kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---av vattenrättsdo
maren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan---7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattcnrättsdomarens

försorg inom tio

dagar från nämnda dag införas såväl

i allmänna tidningarna som ock i en

eller, om förhållandena påkalla det,

flera tidningar inom orten. Om kungörelsens

innehåll varde särskild underrättelse

meddelad kammarkollegiet

och fiskeristyrelsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

14 KAP.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan

eller eljest såsom förberedelse till

företag enligt denna lag verkställa

mätningar, avvägningar eller andra

undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av annan,

äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva, att

erforderligt tillträde till fastigheten

under viss tid skall lämnas. Konungens

befallningshavande må ock, där

för utförande av undersökningsarbete

erfordras, att ett eller flera vattenmärken

eller observationsrör utsättas,

stadga förbud, vid vite, att rubba

eller skada sådant märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande

skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt medgivande

av Konungens befallningshavande.

För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning gäldas

med fulla värdet; och vare den,

som verkställer eller låter verkställa

arbetet, pliktig att, om Konungens

befallningshavande prövar det nödigt,

före arbetets påbörjande ställa säkerhet

för ersättningens gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som i denna §

avses, och vad därmed äger samband.

(Föreslagen lydelse:)

14 KAP.

5 §•

1 mom. Vill någon för uppgörande

av plan eller eljest såsom förberedelse

till företag enligt denna lag verkställa

mätningar, avvägningar eller

andra undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av annan,

äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva,

att erforderligt tillträde till fastigheten

under viss tid skall lämnas.

Konungens befallningshavande må

ock, där för utförande av undersökningsarbete

erfordras, att ett eller

flera vattenmärken eller observationsrör

utsättas, stadga förbud, vid

vite, att rubba eller skada sådant

märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande

skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt medgivande

av Konungens befallningshavande.

För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verkställa

arbetet, pliktig att, om Konungens

befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens

gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som ovan avses,

och vad därmed äger samband.

2 mom. Efter framställning av någon,

som vill utföra företag enligt

denna lag men ännu ej ingivit ansökan

om tillstånd därtill, må vatten
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

17

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

rättsdomaren förordna sakkunnig att

på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Avse

undersökningarna att utröna, huruvida

fiskerinäring kan av företaget

lida förfång och vilka åtgärder må

erfordras till skydd för fisket, skall

till sakkunnig förordnas av fiskeristyrelsen

föreslagen fiskeritjänsteman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

Bihang till riksdagens protokoll 19ö2. 1 samt. Nr 52.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen

fråga om ändringar i vattenlagen samt anför därvid följande.

Den omfattande och forcerade utbyggnadsverksamhet som under senare

år förekommit i våra vattendrag har aktualiserat frågan om ändringar i

vissa avseenden i vattenlagstiftningen.

I skrivelse den 27 augusti 1945 hemställde vattenfallsstyrelsen hos Kungl.

Maj :t om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av tillämnade

kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen framhöll

därvid såsom önskvärt, att vattendomstolen kunde under ett tidigt skede

i mål om tillstånd till sådana företag meddela preliminära byggnadslov

ävensom att lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering inarbetades i vattenlagen och därmed bleve

en för framtiden gällande beståndsdel av denna.

över vattenfallsstyrelsens framställning avgåvos yttranden av vissa myndigheter

och organisationer. I flertalet yttranden vitsordades och underströks

behovet av möjlighet att meddela deldom med preliminärt byggnadslov.

Däremot ställde man sig i allmänhet avvisande till tanken på inarbetande

i vattenlagen av 1939 års lag. Det medgavs att lagen varit av stor betydelse

under de exceptionella förhållanden som rått under kriget, men samtidigt

framhölls att lagen varit förenad med icke oväsentliga olägenheter för

motstående intressen. Från flera håll uttalades den uppfattningen att lagen

vid en återgång till normala förhållanden borde upphävas.1

Den 23 november 1945 anmälde jag, efter gemensam beredning med cheferna

för jordbruks- och handelsdepartementen, vattenfallsstyrelsens skri
1

Innehållet i yttrandena över vattenfallsstyrelsens framställning har i vissa delar närmare

redovisats i prop. 1916: 154 s. 6—8.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

velse i statsrådet. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida

icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång sålunda ske till

förkrigsförliållandena på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl

för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke medgivande

till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas

efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.

Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom

i ansökningsmål. Jag fann vidare uppenbart, att det skulle vara till

fördel för vattenkraftindustrien, om de krav på ansökningshandlingarnas

innehåll som uppställdes i 11 kap. 27 § vattenlagen kunde i viss utsträckning

eftergivas och preliminärt tillstånd således kunde meddelas på en

mindre fullständig utredning, som sedermera finge kompletteras. I samband

härmed borde även utredas spörsmålet om deldom beträffande rättegångskostnad

i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida

en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas

ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades härefter

särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera justitierådet A. G.

Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J. B.

Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra

kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn, numera

häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören, numera generaldirektören

J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T.

Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle

enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand

till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav

föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag

härom.

Förslag i sistnämnda del framlades av de sakkunniga i en med skrivelse

den 15 januari 1946 till departementschefen överlämnad promemoria (stencilerad).

De sakkunniga, som ej ansågo möjligt att vid denna tidpunkt bedöma,

när 1939 års lag kunde sättas ur tillämpning, uttalade därvid att det

visat sig behövligt att uppmärksamma vissa spörsmål, som konune att bli

aktuella då detta skulle ske. De sakkunniga framlade därför förslag till vissa

särskilda övergångsbestämmelser. På grundval härav upprättades inom departementet

ett förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag,

vilket förslag förelädes riksdagen genom prop. 1946: 154 och blev av riksdagen

antaget. Den sålunda beslutade lagen utfärdades den 12 april 1946

(nr 149).

Härefter ha de sakkunniga med skrivelse den 12 september 1947 överlämnat

en promemoria (stencilerad) med förslag om vissa ändringar i vattenlagen.

Förslaget avser i främsta rummet utsträckt möjlighet att meddela deldom i

vattenmål jämte vissa i samband därmed stående frågor. Därjämte ha de sakkunniga

i promemorian upptagit vissa andra spörsmål, avseende dels utvidgning

av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader,

dels ändringar på några punkter i gällande ersättningsregler och dels sam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av vissa företag. Promemorian

bilagt förslag till lag om ändring i vattenlagen torde få fogas såsom

bilaga till protokollet (Bilaga B).

Över nämnda promemoria med därvid fogade författningsförslag ha efter

remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande

av vederbörande vattenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare ävensom

av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

svenska vattenkraftföreningen, Indals älvs flottningsförening, Ljunga älvs

flottningsförening, Gimåns flottningsförening, riksförbundet landsbygdens

folk, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar ha tillika överlämnat yttranden dels från vattenrättsingenjören

P. E. Svensson och dels från vattenrättsingenjörerna H.

Hartzell, A. H. Berndtsson och S. Nilsson. Vid utlåtandet från vattenrättsdoinaren

i Västerbygdens vattendomstol är fogat yttrande från vattenrättsingenjören

I. Nyman. Lantbruksstyrelsens utlåtande åtföljes av yttranden

från fisketillsynsmyndigheten samt flertalet fiskeriintendenter. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har jämväl inkommit med yttrande från handelskammaren

i Gävle. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län ha

fogats yttranden dels från länets hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd

dels ock från föreningsnämnden i Ångermanland. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har även överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.

Genom de förut angivna förslagen ha de sakkunniga slutfört den uppgift

som ingick i deras ursprungliga uppdrag. Till de sakkunniga ha emellertid

under utredningens gång överlämnats ett flertal framställningar

i andra frågor, bland vilka framställningar särskilt märkes en av riksdagen

år 1947 beslutad skrivelse, nr 313, om skyndsam utredning av frågan om

gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar, samt beträffande möjligheterna att i fråga om sådan

skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i penningar.

De sakkunniga ha med anledning härav fortsatt sitt arbete och därvid

till behandling upptagit särskilda frågor om ändringar i vattenlagstiftningen.

I en den 28 februari 1950 avgiven promemoria (stencilerad) ha de

sakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket

vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Vidare har

den 30 maj 1950 överlämnats en promemoria (stencilerad) med förslag till

ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av större kraftanläggningar

att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd. Även dessa båda promemorior

ha varit föremål för remissbehandling. Ytterligare förslag från de

sakkunniga torde vara att vänta inom kort.

Det skulle vara förenat med vissa fördelar om hela det komplex av frågor

som hänskjutits till de sakkunniga kunde upptagas till behandling i ett

sammanhang. Emellertid har frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

21

års lag nu sedan en längre tid tillbaka varit aktuell. Det torde icke vara möjligt

att avveckla 1939 års lag utan att i vattenlagen reglera deldomsförfarandet

och de frågor som därmed sammanhänga. Med hänsyn härtill har jag

ansett det angeläget att utan avvaktan på slutförande av utredningsarbetet

i övrigt upptaga de sakkunnigas förslag i denna del till prövning. Vad beträffar

övriga av de sakkunniga i promemorian den 12 september 1947 behandlade

frågor torde i detta sammanhang även böra upptagas förslagen

rörande utvidgning av rätten att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader

samt rörande samarbete med länsstyrelse m. fl. vid förberedande av

vissa företag. Sedan de ifrågavarande förslagen bearbetats inom departementet,

anhåller jag således nu att få anmäla desamma. De behandlas i det

följande i avd. I—III. Därjämte ha i avd. IV upptagits frågor om vissa ändringar

i övrigt i vattenlagen, avseende ett par jämkningar av formell natur.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag avser jag att upptaga

till särskild behandling.

I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål

m. m.

De sakkunnigas överväganden för fullgörande av det ursprungligen till

dem lämnade uppdraget ha till väsentlig del redovisats i den avdelning av

promemorian den 12 september 1947 som behandlar frågan om utsträckt

möjlighet att meddela deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande

spörsmål. Med anknytning till det av de sakkunniga framlagda förslaget

behandlas dessa frågor i det följande i fyra särskilda avsnitt, nämligen

deldom (11 kap. 66 §), ansökningshandlingarnas innehåll

(11 kap. 27 §), vattenrätts doma rens befogenhet att

medgiva provisoriska åtgärder (11 kap. 46 §) samt verkställighet

(11 kap. 67 §).

Deldom (11 kap. 66 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 erfordras

i regel särskild tillståndsprövning för utförande av företag, vilka syfta

till ändring av bestående vattenförhållanden. Vad angår vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar, varom nu närmast är fråga, är enligt 2 kap.

20 § 1 inom. förprövning obligatorisk, då fråga är om uppförande eller

förändrande av damm i älv, ström, å eller större bäck. Förprövning skall

likaledes äga rum, om genom annat byggande i älv, ström, å eller större

bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp, dock

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ej såframt det är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom

byggnaden förnärmas.

Beträffande tillåtlighet av byggande i vatten stadgas i 2 kap. 3 § i huvudsak

följande. Byggande i vatten får ej ske så, att genom uppdämning,

sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena

skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, såvida ej nyttan

av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande

tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två

gånger skadan och intrånget å annan egendom; i byggnadskostnaden skall

inräknas skada och intrång å den byggande tillhörig egendom (första stycket).

Oavsett om detta villkor är uppfyllt får dock byggnaden ej komma till

stånd, om den medför betydande samhälleliga skadeverkningar, såsom nedläggande

av större fabrik, väsentligt förfång för jordbruket eller fisket etc.

(andra stycket). Om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan Kungl.

Maj :t, även om hinder mot byggnaden skulle möta enligt första och andra

styckena, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden

(tredje stycket). Enligt 3 kap. 2 § äro de nämnda reglerna i huvudsak

tillämpliga även å vattenreglering.

Tillståndsprövning beträffande företag enligt vattenlagen sker antingen

såsom ansökningsmål vid vattendomstol eller också vid syneförrättning.

I princip gäller den förstnämnda ordningen bl. a. för frågor om byggande i

vatten och om vattenreglering.

Förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål behandlas i 11

kap. 26—74 §§. Sedan ansökan inkommit till vattendomstolen, skall skriftväxling

och viss förberedande handläggning i övrigt äga rum. Därefter skall

vattendomstolen hålla huvudförhandling i målet. Huvudförhandlingen skall

hållas vid syn på stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan

plats, som är för parterna välbelägen. Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra

uppskov, skola förhandlingarna slutföras å ett sammanträde,

varefter dom skall meddelas i regel senast inom två månader. Finnes uppskov

med förhandlingarna nödvändigt, kan vattendomstolen i samband därmed

förordna om ny skriftväxling m. m.

Bestämmelser om vad dom i ansökningsmål skall innehålla ha meddelats

i 62—64 §§. Om medgivande lämnas att bygga i vatten, skall domen enligt

62 § innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion

samt —- utom i vissa särskilt angivna fall — om den ersättning som

skall utgå till följd av företaget. Även de villkor i övrigt som finnas behövliga

för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt skola i domen angivas.

Domen skall även upptaga eventuellt erforderliga bestämmelser om vattenmärke

eller eljest om vattenhushållningen. Föreskrifterna om domens innehåll

i byggnadsmål skola i tillämpliga delar gälla även för andra ansökningsmål.

Då tillstånd lämnas till vattenregleringsföretag, i vilket två eller

flera med skilda andelar skola taga del, skall domen innehålla en särskild

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

delaktighetslängd. I sammanhang med tillståndsbeslutet skall vattendomstolen

även enligt 63 § bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år,

inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

Enligt 11 kap. 66 § första stycket äger vattendomstolen, när synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av företaget

innan målet i övrigt avgöres. Innebörden av denna bestämmelse om

s. k. deldom är ej fullt klar. Enligt en tolkning skulle stadgandet tillåta

meddelandet av särskilt byggnadstillstånd med uppskjutande av övriga frågor

i målet. En annan tolkning gör gällande, att bestämmelsens tillämplighet

är begränsad till sådana fall, då fråga är om fristående delar av ett

företag; om t. ex. en ansökan om tillstånd till uppförande av en kraftanläggning

med uppdämning till viss höjd tillika innehåller framställning om

rätt att medelst kraftverksdammen utöva korttidsreglering, skulle det slutliga

avgörandet i den senare frågan kunna uppskjutas, varemot till vardera

åtgärden hörande ersättningsfrågor o. dyl. måste avgöras i samband med

att tillstånd till åtgärden meddelades. För den förra ståndpunkten kan vinnas

stöd i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna betänkande,

från vilket stadgandet upptagits i huvudsak oförändrat. I motiven

till kommittéernas förslag framhölls, att vid avgörandet av ansökan

om anläggande av vattenverk själva byggnadsfrågan måhända vore lätt nog

löst, under det att vissa ersättningsfrågor, som vore utan betydelse för frågan,

om byggnadsföretaget borde tillåtas eller icke, kunde fordra en vidlyftig

och långvarig utredning. Under sådana förhållanden borde, framhöllo

kommittéerna, för tids vinnande möjlighet medgivas domstolen att avgöra

byggnadsfrågan för sig och låta frågor om ersättning och om ordnande av

kraftöverföring anstå till ett senare tillfälle.1 De särskilda sakkunniga, vilka

tillkallades för att biträda med överarbetning av vissa delar av nyssnämnda

förslag, yttrade emellertid i sitt år 1917 avgivna betänkande, att de sakkunniga

funne det vara tvivel underkastat, om stadgandet borde erhålla så vidsträckt

tillämpning. Enligt dessa sakkunniga hade stadgandet emellertid

sin betydelse i sådana fall, varå dess ordalydelse närmast passade in, eller

då fråga vore om företag av den beskaffenhet och omfattning, att det kunde

bli tal om skilda och i viss mån från varandra fristående delar av detsamma.2

Det äger ett visst intresse att jämföra det ifrågavarande stadgandet i 11

kap. 66 § vattenlagen med rättegångsbalkens bestämmelser om uppdelning

av mål. Enligt 11 kap. 1 § vattenlagen är nämligen vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet subsidiärt tillämpligt beträffande förfarandet i vattenmål.

I rättegångsbalken finnas bestämmelser om deldom i 17 kap. 4 §

och om s. k. mellandom i 17 kap. 5 §. På dessa bestämmelser torde dock ej

kunna grundas någon rätt för vattendomstolen att meddela byggnadslov

innan målet i övrigt avgöres.

I praxis har det i stor utsträckning förekommit, att vattendomstolarna

med åberopande av 11 kap. 66 § vattenlagen meddelat byggnadstillstånd i

1 1910 års bet. s. 471.

2 1917 års bet. s. 405.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

form av deldom på ett tidigt stadium av målets behandling. Särskilt under

krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet av sådan deldom nödvändigt i

många större byggnads- och regleringsmål. Rättstillämpningen har sålunda

i väsentlig utsträckning följt den tolkning av stadgandet som kommit till

uttryck i 1910 års betänkande.

I detta sammanhang torde även böra omnämnas vattenlagens regler om

s. k. oförutsedd skada. Om genom byggnad i vatten vållas skada eller intrång,

som vid tillståndets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts,

äger enligt 2 kap. 24 § den som lider skadan eller intrånget framställa anspråk

på ersättning. För att sådant anspråk skall kunna upptagas till prövning

skall det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre

tid, högst tolv år, som vattendomstolen föreskrivit, räknat från utgången

av den för byggnadens fullbordande i beslutet eller sedermera i anledning

av sökt anstånd bestämda tiden. Den ifrågavarande talerätten är dock ej

inskränkt till att avse anspråk på ersättning. Om skadan eller intrånget

är av betydenhet, kan inom den föreskrivna tiden talan föras om meddelande

av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet

och vidtagande på företagarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens

anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för företagaren

medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller minska

skadan eller intrånget för framtiden. Om förfarandet vid anmälan av ersättningsanspråk

enligt 2 kap. 24 § finnas bestämmelser i 11 kap. 68 i§.

Talan om ändrade anordningar m. m. skall föras genom stämning (11 kap.

17 § 26).

I lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering förekomma åtskilliga avvikelser från det i vattenlagen

stadgade förfarandet. Här torde böra nämnas att vattendomstolen enligt 8 § i

1939 års lag äger en allmän befogenhet att vid meddelande av tillstånd till tillfällig

vattenreglering uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

till senare tidpunkt, om det kräves för att undvika dröjsmål med regleringen.

Kan det antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång, som

medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom

åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas

på förhand. Härjämte har föreskrivits att vattendomstolen även

eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn

till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som

slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse att ersättning

bestämmes så snart ske kan.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att det vore troligt

att vår vattenkraft alltjämt under många år komme att bli föremål för

en forcerad utbyggnad, som vore högst angelägen ur allmän synpunkt. Man

kunde icke för framtiden påräkna att nya företag skulle hinna förberedas i

så god tid, som man ansett vara det normala vid tiden för vattenlagens tillkomst.

Ökade anspråk ställdes såväl på sökandena och deras utredningsar
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

25

bete som på vattendomstolarna och deras förmåga att i tid lösa de rättsliga

spörsmål som vattenföretagen droge med sig. Ett strikt upprätthållande av

vattenlagens nu gällande processuella regler läte sig knappast förena med

de krav som komme att ställas på förfarandet.

I första hand ha de sakkunniga upptagit frågan under vilka förutsättningar

det bör vara tillåtet att i ansökningsmål meddela byggnadslov

innan målet i övrigt avgöres. Därvid yttra de sakkunniga till cn början, att

det uttalande angående innebörden av 11 kap. 66 § vattenlagen som förekomme

i 1917 års sakkunnigbetänkande finge anses giva ett mera auktoritativt

besked än det i motiven till 1910 års förslag till vattenlag förekommande

uttalandet av motsatt innehåll. Enligt de sakkunnigas mening vore

det ej utan betänkligheter att på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis

avvika från det system på vilket vattenlagen byggde.

De sakkunniga erinra härefter om de fördelar som vore förenade med ett

samtidigt avgörande av alla frågor i ett ansökningsmål och framhålla bl. a.

de praktiska svårigheter som kunde uppkomma om målet i skilda hänseenden

samtidigt vore anhängigt i olika instanser. Det vore dock, såvitt de

sakkunniga kunde bedöma, ej möjligt att avvisa önskemålet om ett lagfästande

av möjligheten att giva byggnadslov genom deldom. De sakkunniga

anföra härom:

Man måste räkna med så stora svårigheter att bemästra arbetet på att tillgodose

det växande kraftbehovet, att det är motiverat att göra vissa avsteg

från vattenlagens i och för sig goda system. Det invändes måhända, att vattenlagen

ej bör ändras på grund av svårigheter som åtminstone delvis bero

av övergående förhållanden. Härtill kan emellertid svaras, att svårigheterna

komma att släpa efter under lång tid samt att möjligheterna att göra avvikelser

från det mera regelrätta förfarandet må utnyttjas allenast i den mån

det påkallas av ett trängande behov. När en bättre balans mellan produktion

och efterfrågan uppnåtts, måste självfallet större försiktighet iakttagas.

Vidare bör påpekas, att det enligt vad erfarenheten visat ofta blir nödvändigt

för sökanden att ända in i det sista arbeta på förbättringar i företagens

planering bl. a. för att utnyttja de senaste erfarenhetsrön som stå till buds.

Härav följer, att det kan vara behövligt att hålla vissa frågor öppna ända

till ett ganska sent stadium innan ansökan ingives. I annat fall tvingas sökanden

alt gång efter annan ändra sina yrkanden, vilket även det kan vålla

åtskillig processuell oreda.

Man kan i sådana fall, då kraven på ökning av vattenkraftproduktionen

redan tränga på, icke gärna hålla sökanden tillbaka i avbidan på att alla

frågor skola bli regelrätt lösta redan innan byggnadslov gives. Den tidsvinst

som erbjudes genom att byggnadslov gives genom deldom kan ofta

vara betydande. Kraftstationer och regleringsföretag medföra ej sällan så

vittgående verkningar både uppströms och nedströms om vattenbyggnaden,

att utredningen kräver så lång tid att det skulle innebära en avsevärd nationalekonomisk

förlust att behöva vänta med byggandet till dess skadeverkningarna

i detalj fastställts. Uppförandet av cn större kraftstation drager

.‘5—5 år. Härav följer att det gives ganska god tid att under arbetets gång

handlägga sådana ersättningsfrågor som icke direkt sammanhänga med de

arbeten till vilka tillstånd givits.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Att meddela byggnadslov genom deldom har även vissa processuella fördelar.

Domstolen får nämligen tillfälle att göra en del erfarenheter som

kunna vara till nytta vid målets fortsatta handläggning. Denna synpunkt

får dock icke drivas för långt, enär det är av vikt att sakägare verkligen som

regel få ersättning i förskott och alltså ej först få lida skada och därefter

vänta på sin ersättning. I viss utsträckning kan det vara ändamålsenligt att

tillerkänna sakägare interimistisk ersättning i avbidan på att slutlig ersättning

kan bestämmas.

Bedömningen av spörsmålet, i vilken utsträckning deldom må medgivas,

är naturligtvis också beroende av det sätt på vilket frågan löses. Enligt de

sakkunnigas mening är det önskvärt att söka fastställa vissa gränser, inom

vilka vattendomstolarna ha att röra sig. Genom att uppställa sådana gränser

torde en formell utvidgning av möjligheten att meddela deldomar i

själva verket komma att leda till en större stadga än om nuvarande av omständigheterna

framtvungna praxis får okontrollerat fortsätta.

De sakkunniga ha för sin del funnit, att de fördelar som det erbjuder att

kunna giva byggnadslov genom deldom överväga olägenheterna. Därvid

bör emellertid fasthållas, att det är fråga om undantag från det ordinära

förfarandet. Deldom bör alltså ifrågakomma endast om det verkligen är angeläget

att företaget genomföres utan dröjsmål och att tillstånd till erforderliga

arbeten fördenskull meddelas redan innan målet i övrigt avgöres.

De sakkunniga föreslå i anslutning till det anförda att i 11 kap. 66 § upptages

en bestämmelse, som ger vattendomstolen rätt att, om ett företags

snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten

innan målet i övrigt avgöres. Bestämmelsen har i förslaget gjorts tillämplig

på ansökningsmål av alla slag; det framhålles dock att den komme att få

sin huvudsakliga betydelse i större kraftverks- och regleringsmål.

De sakkunniga understryka att ett sådant byggnadslov som här avsåges

måste föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tillåtlighet.

Till närmare utveckling härav anföra de sakkunniga:

Om deldomen skall vara till avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad

om att vattendomstolen icke sedermera kommer till ett motsatt resultat i

fråga om företagets tillåtlighet. Detta får dock icke föranleda, att sökanden

till men för andra intressen kommer i en bättre ställning i fråga om företagets

tillåtlighet än om målet handlagts enligt det ordinära förfarandet. Det

lärer därför i många fall bli nödvändigt, att vattendomstolen förbehåller sig

möjlighet att med hänsyn till motstående intressen jämka de bestämmelser

som meddelats i samband med byggnadslovet. Det väsentliga är, att sökanden

har visshet om att företaget får komma till stånd i huvudsak såsom

man tänkt sig vid byggnadslovets meddelande. Självklart är, att bestämmelser

om vattenhushållning o. dyl. ofta icke kunna meddelas när tillstånd att

påbörja kraftverk eller dammbyggnad meddelas. Däremot bör vattendomstolen,

innan tillstånd till uppförande av en damm gives, åtminstone i huvuddragen

ha klargjort vilken dämning som må tillåtas.

Beträffande lagtextens utformning på denna punkt ha de sakkunniga ansett

till fyllest, att det av densamma tydligt framginge att meddelande av

byggnadslov skall föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Det understrykes

dock av de sakkunniga, att vattendomstolen Aid prövningen i

tveksamma fall måste hålla en viss marginal.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

27

De sakkunniga beröra i detta sammanhang en av kammarkollegiet i dess

yttrande över vattenfallsstyrelsens förutnämnda framställning den 27 augusti

1945 framkastad tanke, att tillstånd av vattendomstol skulle krävas

även för sådana arbeten på ett kraftverk, som enligt nuvarande regler icke

äro underkastade vattendomstols prövning, d. v. s. arbeten som ej beröra

vattenförhållandena. Någon lagändring i detta hänseende föreslås dock ej

av de sakkunniga.

Vad angår förutsättningarna i övrigt för meddelande av byggnadslov genom

deldom ha de sakkunniga funnit en särskild bestämmelse med avseende

å ersättningsfrågor böra meddelas. Avsåge byggnadslov arbete å annans

mark, borde ersättning för härigenom uppkommande intrång bestämmas

samtidigt med att byggnadslov lämnades. Detsamma gällde skada eller intrång

till följd av sådan förändring i vattenförhållandena som utförandet av en viss

vattenbyggnad i och för sig medförde, t. ex. skada å mark till följd av de

förhöjda vattenstånd som en dammbyggnad — åtminstone vid större valtenföringar

— åstadkomme, även om alla vattenöppningar i densamma vore

fria. De sakkunniga ha emellertid ansett att ett strängt fasthållande vid

det sagda även i fråga om mera obetydliga skador och intrång kunde onödigt

fördröja meddelandet av byggnadstillstånd. I lagförslaget har därför

föreskrivits att, om visst arbete medför skada eller intrång av någon betydelse,

ersättning därför skall fastställas samtidigt med att tillstånd till

arbetet lämnas. Uttrycket »förlust» har med avsikt undvikits för att markera

att ianspråktagande av outbyggd vattenkraft ej behövde ersättas i samband

med byggnadslovet.

De sakkunniga framhålla att den föreslagna bestämmelsen, att ersättning

för skada och intrång genom de medgivna arbetena skulle utdömas samtidigt

med att byggnadslovet meddelades, icke avsåge att vara tvingande för

vattendomstolen, om vederbörande sakägare medgåve anstånd med ersättningens

bestämmande. Vattendomstolen måste dock tillse, att möjligheterna

till erforderlig utredning i ersättningsfrågan icke spolierades genom de

arbeten till vilka tillstånd lämnades. I detta sammanhang anmärka de sakkunniga

även, att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande förhållanden

i vattendraget i sådana fall som här avsåges måste anses åvila sökanden.

Beträffande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen yttra de sakkunniga

att det i regel torde vara lämpligast att, när byggnadslov meddelades i deldom,

låta fiskeavgiftens bestämmande anstå till dess målet i övrigt avgjordes.

Då avgiften — oavsett vid vilken tidpunkt den fastställdes — skulle

erläggas för varje år fr. o. m. året näst efter det, då arbetet å byggnaden

påbörjats, bleve fiskeintresset icke lidande å dröjsmålet (bortsett från

eventuell ränteförlust).

De sakkunniga understryka vidare att den föreslagna ändringen i 11 kap.

66 § icke gåve vattendomstolen befogenhet att meddela byggnadslov innan

fiskeritjänsteman avgivit yttrande enligt 36 § i samma kap. Hade i sådant

yttrande föreslagits anordnande av fiskväg genom en planerad dammbygg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nåd, borde vattendomstolen åtminstone i regel ha tagit ståndpunkt till denna

fråga innan tillstånd till byggnadens uppförande gåves.

För att de fördelar som meddelandet av särskilt byggnadslov erbjöde

skulle kunna utnyttjas i regleringsmål ha de sakkunniga förordat en jämkning

av den i 3 kap. 14 § vattenlagen intagna föreskriften om rätt att utföra

arbete å annans mark m. m. Motsvarande ändringar ha föreslagits beträffande

7 kap. 62 § och 8 kap. 49 §.

De sakkunniga behandla härefter vattenfallsstyrelsens förslag om inarbetande

i vattenlagen av 1939 års lag. Därvid erinra de sakkunniga om att i remissyttrandena

över vattenfallsstyrelsens framställning nästan genomgående

den uppfattningen kommit till uttryck, att 1939 års lag vore en typisk

kristidslag, vilken icke tillgodosåge de fordringar på rättssäkerhet som under

normala förhållanden borde upprätthållas. Man borde i princip fasthålla

vid att ersättning för uppkommande skador skulle bestämmas i samband

med att tillstånd till företaget lämnades samt erläggas innan tillståndet

toges i anspråk. Någon inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen i den

meningen att ersättningsfrågor i princip finge uppskjutas ha de sakkunniga

sålunda ej kunnat tillstyrka. Däremot ha de sakkunniga ansett motiverat

att i vattenlagen upptaga bestämmelser om uppskov med svårbedömda

frågor. Till närmare belysning av detta spörsmål anföra

de sakkunniga:

Vattenlagen lämnar intet svar på frågan, huru vattendomstolen skall förfara,

när domstolen icke anser det möjligt att på förhand bedöma ett företags

verkningar i ett visst avseende. I 2 kap. 24 § talas endast om skada och

intrång, som vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten icke av vattendomstolen

förutsetts. Uttrycket täcker icke så väl det fallet att vattendomstolen

förutser, att ett företag kan medföra skadliga verkningar i ett

visst avseende, men icke med säkerhet kan bedöma, huruvida så kommer

att bli förhållandet eller hur stor skadan kommer att bli. Lagens mening torde

närmast vara att vattendomstolen i ett sådant fall vid meddelande av tillstånd

till företaget skall bestämma ersättningar, som från de (eventuellt)

skadelidandes synpunkt sett ligga på den säkra sidan. I praktiken har emellertid

en sådan regel icke kunnat upprätthållas, utan det har i stor utsträckning

förekommit, att vattendomstolarna visserligen uttalat t. ex. att skadeverkningar

i visst avseende kunde antagas uppstå men tillika förklarat att,

då skadorna icke kunde bedömas på förhand, anspråk på ersättning för desamma

finge anmälas i samma ordning som anspråk på ersättning för oförutsedd

skada enligt 2 kap. 24 §. Detta förfaringssätt har även vunnit godkännande

i högsta instans, se N. J. A. 1926 s. 290. På senare tid har emellertid

även det förfaringssättet använts, att vattendomstolen — samtidigt

med att domstolen lämnat tillstånd till företaget och avgjort de ersättningsfrågor

som kunnat bedömas på förhand — allenast uppskjutit de ersättningsfrågor,

beträffande vilka en dylik bedömning icke ansetts kunna ske.

Detta senare förfaringssätt har, jämfört med en tillämpning av reglerna om

oförutsedd skada, flera fördelar. Risken för rättsförluster till följd av underlåtenhet

att göra anmälan enligt nämnda lagrum bortfaller. Det slutliga avgörandet

kan i regel ske snabbare än om utgången av tidsfristen för sådana

anmälningar skolat avvaktas, och — vad som icke är minst viktigt — vat
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

29

tendomstolen får tillfälle att genom utsedda sakkunniga eller på annat sätt

följa förhållandenas utveckling samt giva direktiv för observationer och utredningar.

I samband med uppskovsbeslutet har vattendomstolen, när så

ansetts erforderligt, meddelat bestämmelser för tillgodoseende av de skadelidandes

rätt till dess ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord, t. ex. genom

årliga ersättningar. Även då det gällt skyldighet för sökanden att vidtaga

åtgärder till motverkande av skador eller olägenheter för motstående intressen

har det i stor utsträckning förekommit, att frågans slutliga avgörande

uppskjutits till dess företaget blivit genomfört.

De sakkunniga föreslå att man genom uttryckliga bestämmelser legaliserar

den praxis som sålunda på senare tid utbildat sig. Vattendomstolen

borde alltså erhålla befogenhet att, om det sökta företagets verkningar i visst

hänseende icke kunde med erforderlig säkerhet förutses, vid meddelande av

tillstånd till företaget uppskjuta frågan om de föreskrifter, som i denna

del erfordrades beträffande ersättning eller annat, till dess erfarenhet av

verkningarna vunnits. Förfaringssättet finge endast användas då vattendomstolen,

trots osäkerheten om företagets verkningar i visst hänseende,

funne det vara klart att företaget vore tillåtligt. Sin största betydelse hade

förfarandet beträffande frågor som rörde fiske, flottning, virkesavläggning

och vintervägar ävensom — med hänsyn till svårigheten att i förväg beräkna

fallförluster — skada å annan tillhörig vattenkraft. De sakkunniga framhålla

att sedan företaget utförts bevisningsskyldigheten med avseende å förutvarande

förhållanden alltid borde åvila sökanden.

Förslaget innebär även möjlighet att uppskjuta det slutliga bestämmandet

av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.

De sakkunniga uttala att uppskov borde kunna beslutas på viss tid eller

tills vidare. Uppskov på viss tid syntes normalt böra innebära att prövotiden

bestämdes till visst antal år från företagets genomförande. Prövotid

som blivit på ett eller annat sätt bestämd borde kunna förlängas, om skäl

förelåge därtill.

Beträffande åtgärder till skydd för motstående intressen

under prövotiden samt ersättning för under samma tid

uppkommande skada, förlust eller intrång anse de sakkunniga, att vattendomstolen

borde ha viss frihet att förfara efter omständigheterna. De sakkunniga

anföra härom närmare följande.

Som allmän regel bör gälla, att vattendomstolen i samband med uppskovsbeslutet

skall meddela de bestämmelser som till förekommande av

obilliga verkningar må finnas påkallade för prövotiden. I 8 § första stycket

av 1939 års lag stadgas att, om det kan antagas, att sakägare kommer att

lida skada eller intrång som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst

eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, ersättning till hon,

om helt eller delvis skall fastställas på förhand. Att på detta sätt skjuta

ersättningstagarens allmänna ekonomiska förhållanden i förgrunden synes

knappast vara lämpligt i en lagstiftning som — i motsats till 1939 års lag

— är avsedd att tillämpas även under normala förhållanden. Det torde i

stället böra föreskrivas, att ersättning för skada, förlust eller intrång av

mera kännbar beskaffenhet, som kan antagas uppkomma under prövotiden,

skall bestämmas på förhand. Om vattendomstolen därvid icke ser sig i stånd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

att slutligt fastställa ersättningen, bör denna kunna bestämmas provisoriskt.

Vattendomstolen bör vidare ha möjlighet att under prövotidens lopp ■— med

verkan för återstående del därav ■— ändra meddelade bestämmelser eller

meddela nya sådana. Det bör exempelvis vara möjligt att höja eller sänka

en årligen utgående ersättning (jfr 8 § andra stycket 1939 års lag) eller att

föreskriva dylik ersättning, oaktat förut under prövotiden ingen ersättning

utgått. Om ersättning, som hänför sig till prövotiden, icke slutligt fastställts

i samband med uppskovsbeslutet, bör sådant fastställande ske senast då

målet i den uppskjutna delen avgöres. Har ersättning förut blivit provisoriskt

bestämd, bör det slutliga fastställandet under inga omständigheter

föranleda återbetalningsskyldighet för ersättningstagaren. Skulle provisoriskt

bestämda ersättningsbelopp, som förfallit till betalning innan ersättningen

slutligen fastställes, till äventyrs utestå oguldna när så sker, bör

ersättningstagaren också vara berättigad att utfå dessa belopp. Det torde

därför böra stadgas, att ersättningen icke får fastställas till lägre belopp

än som må ha utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om den omfattning, i vilken de

allmänna ersättningsreglerna i 9 kap. vattenlagen böra bli tillämpliga å

prövotidsersättning. I detta hänseende framhålla de sakkunniga att bestämmelserna

om ersättning i 9 kap. uppenbarligen, frånsett vissa speciella

undantag, avfattats med tanke på den slutliga prövningen av frågor om

ersättning för skada, förlust eller intrång, som förutsättes bli bestående under

all framtid. Även där de olika stadgandena enligt sin ordalydelse skulle

kunna tillämpas på ersättning, som hänförde sig till sådan prövotid varom

nu vore fråga, passade de i allmänhet mindre väl härför. Unda-ntag utgjorde

stadgandet i 8 § om ersättning för skada eller lidande av annan beskaffenhet

än rent ekonomisk samt de i 12 § givna reglerna för det fall,

att kostnad nedlagts å egendom efter det kungörelse utfärdats om företag

eller åtgärd, som medförde skada eller intrång å egendomen, ävensom stadgandet

i sista punkten av 67 § första stycket — i det vid promemorian den

12 september 1947 fogade lagförslaget överflyttat till 66 § 2 mom. — vilket

gåve uttryck åt den grundsatsen att ändring av ett ersättningsbeslut i högre

instans icke finge föranleda återkrävande av redan erlagd ersättning. De

sakkunniga föreslå därför ett tillägg till 9 kap. 1 §, innebärande att av

de följande bestämmelserna i kapitlet endast 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom.

(motsvarande nuvarande 67 § första stycket sista punkten) skola äga tilllämpning

å prövotidsersättningar.

De sakkunniga framhålla att en dylik föreskrift medförde att vad 9 kap.

innehölle om ersättning för vattenkraft medelst kraftöverföring icke bleve

tillämpligt. Likaså uteslötes regeln i 9 kap. 47 § att ersättning skulle bestämmas

att utgå på en gång. I anslutning härtill yttra de sakkunniga att,

då prövotidsersättning bestämdes på förhand, årlig ersättning syntes böra

vara det normala, varvid det understundom kunde vara till fyllest att vattendomstolen

angåve grunderna för den årliga ersättningens beräknande.

I vissa fall borde vattendomstolen även kunna provisoriskt utdöma ersättningar

som icke hänförde sig till någon viss tidsperiod med förklaring att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 31

de skulle avräknas å de ersättningar som slutligen bestämdes för prövotiden.

De sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten å prövotidsersättningar

av bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen innebär även att dylika ersättningar

icke skulle vara underkastade bestämmelserna i 9 kap. 48 § om förhöjning

med 50 procent av vissa ersättningar. Angående denna fråga anföra

de sakkunniga:

Beträffande ersättning för skada till följd av reglering enligt 1939 års

lag ha olika meningar yppats, huruvida dessa bestämmelser skola tillämpas.

! rättsfallet N.J.A. 1943 s. 103, som gällde jordbruksskador, segrade

den åsikten, att skada som blott består i minskad avkastning av berörd

mark under den tid regleringen pågår —- till skillnad från bestående nedsättning

av markens avkastningsförmåga — icke är att anse såsom .skada

å mark och att skadan därför skall ersättas utan förhöjning. Vid anmälan

av förslaget till 1943 års ändringar i 1939 års lag uttalade däremot föredragande

departementschefen (prop. 1943: 253 s.‘46), att det icke kunde

anses berättigat att frånkänna en sakägare rätt till förhöjning endast därför

att den skada som vållades ej komme att bestå i all framtid. Förhöjning

borde enligt departementschefen utgå så snart skadan drabbade något

av de objekt som uppräknades i 9 kap. 48 § vattenlagen. Han framhöll

emellertid, att en mera restriktiv tolkning syntes ha bestämt utgången i

nyssnämnda rättsfall. Vattendomstolarnas praxis torde numera i stort sett

ansluta sig till den av departementschefen uttalade meningen. De sakkunniga

ha icke anledning att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera åsikten

som i fråga om tillämpning av 1939 års lag må anses riktig. Av förarbetena

till vattenlagen framgår emellertid, att gränsen mellan ersättningar, som

skola utgå med förhöjning resp. utan sådan, dragits med hänsyn främst

till huruvida möjligheten att vinna ökad avkastning av fast egendom minskas

eller icke. Om man nu i lagen inför bestämmelser som giva vattendomstolen

möjlighet att i vissa fall uppskjuta ersättningsfrågor i avbidan

på erfarenhet av företagets verkningar, .synes det vara följdriktigt att i sådana

fall låta förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § gälla endast den ersättning

som efter prövotidens^ slut fastställes för skada, förlust eller intrång under

all framtid och alltså icke den särskilda ersättning som bestämmes för

prövotiden. Det förutsättes härvid, att sådan särskild ersättning endast

skall avse minskad avkastning av jord, fiske m. in. och att således ersättning

för kapitalskoda (bestående nedsättning i avkastningsförmågan), som

till äventyrs kan uppkomma under prövotiden, skall ingå i den slutliga

ersättningen.

Även bestämmelserna i 9 kap. 54 § vattenlagen om skyldighet att nedsätta

ersättningsbelopp hos länsstyrelsen komma enligt de sakkunnigas

förslag att undantagas från tillämpning å prövotidsersättningar. De sakkunniga

framhålla att, om gränsen mellan prövotidsersättningar och slutliga

ersättningar droges på sätt de sakkunniga angivit, ersättning av det

förra slaget icke kunde avse några för framtiden bestående skadeverkningar

och att det vid sådant förhållande knappast funnes någon anledning

att låta nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen.

Vidare må anmärkas att det nuvarande stadgandet i 9 kap. 66 § första

stycket, att ersättning skall betalas innan någon skadegörande åtgärd vidtages,

enligt de sakkunnigas förslag icke skulle bli tillämpligt å prövotids
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

ersättningar. De sakkunniga anföra emellertid att det torde vara klart att

sökanden, genom att begagna sig av meddelat tillstånd, bleve skyldig att

omedelbart betala engångsbelopp som utdömts i samband med tillståndet.

Detta gällde även om sökanden skulle ha klagat över vattendomstolens beslut

i ersättningsfrågan. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att den

som toge ett tillstånd i anspråk icke kunde undandraga sig att fullgöra

därmed förbundna villkor under åberopande av att beslutet i denna del

icke vunnit laga kraft.

Sökande, som erhåller uppskov, skall enligt förslaget vara skyldig att

ställa säkerhet för ersättning, som icke gäldas i samband med att tillståndet

tages i anspråk.

De sakkunniga upptaga även frågan om möjlighet att innan parts talan

blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad

och anföra i detta ämne följande.

Med den uppdelning av avgörandet i större ansökningsmål på flera olika

domar, som numera är vanlig, föreligger det uppenbarligen ett praktiskt

behov av att även kunna döma ut rättegångskostnader så att säga etappvis.

Vattendomstolarna torde också i regel anse sig oförhindrade därtill. Om nu

deldomsinstitutet erhåller en närmare reglering i lagen i enlighet med vad

de sakkunniga föreslagit, synes det vara motiverat att där upptaga även en

bestämmelse om deldom beträffande rättegångskostnad. Det synes sålunda

böra fastslås att vattendomstolen, i samband med tillämpning av bestämmelserna

om deldom i huvudsaken, må tillerkänna part ersättning för kostnader

å målet utan hinder av att partens talan ännu icke blivit slutligen

prövad. Sådan befogenhet torde böra tillkomma vattendomstolen även i andra

fall, då särskilda skäl tala för att part erhåller ersättning för rättegångskostnader

innan målet slutligen avgöres. Så kan vara förhållandet t. ex. om

målet — sedan det varit föremål för handläggning, som ådragit sökandens

motparter kostnader — uppskjutes på längre tid eller förklaras vilande.

Vad nu sagts om deldom beträffande rättegångskostnad bör så förstås,

att vattendomstolen i dylik deldom skall kunna definitivt bestämma den

viss part tillkommande ersättningen för kostnader som han före deldomens

meddelande nedlagt å målet. Naturligtvis bör dock vattendomstolen, om den

finner det lämpligare, kunna inskränka sig till att utdöma visst belopp i avräkning

på den ersättning — avseende partens kostnader under hela rättegången

— som förutsättes skola bestämmas vid slutlig prövning av hans

talan.

För att bereda plats åt nya bestämmelser om deldom, utformade i enlighet

med vad de sakkunniga anfört, har 11 kap. 66 § i det av de sakkunniga avgivna

lagförslaget uppdelats på fyra moment. De sakkunniga framhålla, att

paragrafen i sin föreslagna lydelse icke innehölle någon direkt motsvarighet

till nuvarande första stycket. Möjligheten att i skilda utslag behandla mer

eller mindre fristående delar av samma företag bleve härigenom utan direkt

stöd i lagen, men med hänsyn till den stora frihet att anpassa förfarandet

efter vad som i varje särskilt fall funnes lämpligt, som vattendomstolen

genom de föreslagna bestämmelserna erhölle, torde, yttra de sakkunniga,

någon tvekan om dess befogenhet i berörda hänseende icke behöva råda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

I anslutning till framställningen om deldomsinstitutets omreglering beröra

de sakkunniga några spörsmål, till vilka de föreslagna ändringarna ill kap.

66 § kunna giva anledning vid tillämpningen av andra bestämmelser i vattenlagen.

Sålunda framhålles att, därest efter meddelat uppskov kallelser

enligt 11 kap. 47 § andra stycket komma till användning samt delgivningen av

desamma anförtros sökanden, det dock måste anses uteslutet att tillämpa det

stadgade äventyret för underlåtenhet att fullgöra delgivningen, nämligen att

ansökningen förklaras förfallen. — Vidare beröra de sakkunniga frågan om

tillämpning, i samband med beviljande av byggnadslov, av stadgandet i

11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid inom vilken medgivet arbete skall

vara utfört. Det strängt taget rätta tillvägagångssättet torde vara, att någon

tidsfrist icke utsattes i samband med byggnadslovet eftersom därigenom icke

något slutligt medgivande till hela företaget lämnats. Emellertid kunde det

vara påkallat, att vattendomstolen stadgade en sådan inskränkning i byggnadslovet

som en tidsfrist utgjorde. Meddelades en dylik tidsfrist, borde den

dock icke inverka på den tidsberäkning som angåves i 2 kap. 24 § för anmälan

av anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Där angiven tid borde

räknas från utgången av den för hela företagets fullbordande bestämda

tiden. Kunde tvekan uppkomma, huru fristen för sådan anmälan skulle

räknas, borde vattendomstolen till förekommande av rättsförluster meddela

särskild bestämmelse härom. — Slutligen uttala de sakkunniga att de i It

kap. 98 § med hänsyn till fullföljdsförfarandet givna definitionerna å vattendomstols

avgöranden — »dom» och »beslut» —- ej passade särskilt väl

för de många skiftande situationer, som kunde uppkomma vid tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna ill kap. 66 §. De sakkunniga ha dock ej

föreslagit någon ändring av 98 § eller av fullföljdsreglerna i övrigt. I praktiken

torde någon tvekan icke behöva uppkomma därom, att »deldomar» av

olika slag vore »domar» och att således fullföljdssättet skulle vara vad.

Varje materiellt avgörande — även om det blott vore provisoriskt — vore

med andra ord att anse såsom ett »avgörande av saken».

Yttrandena. I flertalet av de remissyttranden som avgivits över de sakkunnigas

promemoria den 12 september 1947 lämnas förslaget, såvitt angår nu

ifrågavarande delar, i stort sett utan erinran. På flera håll understrykes

att vad förslaget innehölle om möjlighet att i dcldom meddela byggnadslov

och om uppskov med svårbedömda frågor i huvudsak innebure ett lagfästande

av eu vid vattendomstolarna redan tillämpad praxis.

Vattenöverdomstolen uttalar viss tvekan huruvida någon mera påtagligt

ökad snabbhet vid behandlingen av kraftverks- och regleringsmål vore att

förvänta genom de föreslagna ändringarna i vattenlagen, eftersom i promemorian

icke framlagts något förslag om ändrade grunder för bedömande av

ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet; vattendomstolens ställningstagande

i denna fråga syntes ej heller enligt förslaget kunna ske, förrän utredningen

i målet vunnit sådan fullständighet att företagets nytto- och skadeverkningar

i allt väsentligt kunde överblickas. Vattenöverdomstolen underij

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 rami. Nr 52.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

stryker att lagfästandet av en ordning, varigenom vissa av flera intimt sammanhängande

frågor i vattenmålet kunde utbrytas ur sitt sammanhang till

särskilt avgörande genom deldom, innebure ett avsteg från det ordinära

förfarandet — där allt som hade samband med vartannat avgjordes samtidigt

—- vilket avsteg borde tillåtas endast i den mån det påkallades av ett

trängande behov. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol erinrar

om att under senare år en del svårigheter uppstått genom att sökande

underlåtit eller icke medhunnit att fullgöra förelägganden att förebringa

utredning och genom att tillgången på sakkunniga för utredningar i vattenmål

icke svarade mot det behov som uppstått genom den väldiga utökningen

av kraftutbyggnadsverksamheten. Vid bedömande huruvida och på

vilket stadium deldom med byggnadslov kunde meddelas måste därför beaktas

jämväl i vad mån det vore möjligt att i tid få till stånd de ytterligare

utredningar som erfordrades för att tillstånd att taga byggnaden i bruk

skulle kunna meddelas. Vattenfallsstyrelsen framhåller att styrelsens förslag

om inarbetande i vattenlagen av bestämmelserna i 1939 års lag visserligen

av de sakkunniga avvisats, men med de föreslagna långt gående möjligheterna

för vattendomstolen att uppskjuta avgöranden om ersättningar

och åtgärder i avvaktan på utgången av bestämda prövotider hade de mest

betydelsefulla beståndsdelarna i 1939 års lag tillvaratagits. Lantbruksstyrelsen

yttrar att i fråga om fisket i stort sett syntes vara fördelar förbundna

med det föreslagna förfaringssättet, då härigenom möjliggjordes en rättvisare

prövning av olika ersättnings- och fiskeavgiftsfrågor. Erforderliga

anordningar för hindrande av eller kompensation för fiskeskador samt fiskevårdsåtgärder

i övrigt kunde med den föreslagna ordningen bättre anpassas

efter lokala förhållanden. Svenska vattenkraftföreningen ger uttryck åt den

uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna vore väl ägnade att undanröja

det under senare år rådande missförhållandet, att företagare igångsatt

angelägna vattenbyggnadsarbeten, innan tillåtligheten hunnit prövas. Under

pressen av det snabbt stegrade kraftbehovet hade risken måst tagas; i

många fall hade ingen tvekan rått om företagets tillåtlighet, men under alla

omständigheter hade företagaren haft olägenheten av att behöva handla olagligt.

Det vore även för rättskänslan stötande, att vattenbyggnader i så stor

utsträckning som skett utfördes innan tillstånd därtill förelåge.

Några remissinstanser motsätta sig att de sakkunnigas förslag till omreglering

av deldomsinstitutet lägges till grund för lagstiftning. En övervägande

kritisk hållning till förslaget intaga sålunda länsstyrelserna i Våsternorrlands

och Jämtlands län, riksförbundet landsbygdens folk och advokatsamfundets

styrelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar sålunda en mera restriktiv

avfattning av de ifrågavarande bestämmelserna, om ändring över huvud

taget ansåges erforderlig. Denna länsstyrelse förmenar att de framlagda

förslagen, i den mån de förtjänade beaktande, borde upptagas till förnyat

övervägande i samband med den revision av vattenlagen som 1947 års riks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

dag begärt i skrivelse nr 313. Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att

deldomsinstitutet sedan lång tid tillbaka av vattendomstolarna tillämpades

i den vidare utsträckning som omförmäldes i motiven till 1910 års förslag

till vattenlag och finner med hänsyn härtill och då kraftbristen kunde beräknas

snart vara övervunnen att lagändring vore obehövlig. Riksförbundet

landsbygdens folk framför i sitt yttrande åtskilliga kritiska synpunkter på

utformningen och tillämpningen av 1939 års lag. Bl. a. framhålles att för

markägarnas del tillämpningen av 1939 års lag skapade en känsla av

°t-ry§Shet och medförde att de dels icke kunde med säkerhet vidtaga dispositioner

för framtiden och dels ej erhölle tillgång i rätt tid till för detta

ändamål behövligt kapital. Förbundet framhåller emellertid att redan bestämmelserna

i vattenlagen kunde innebära en tung börda för den jordägande

befolkningen, vilken börda ytterligare komme att ökas med de nu

föreslagna bestämmelserna, som »plottrade sönder» ersättningarna. Det vore

icke lämpligt att i vattenlagen inbygga ett moment, vars motivering uteslutande

byggde på den rådande krissituationen. Det vore riktigare att en

krissituation bemästrades genom provisoriska lagar av sådan art att de

kunde hävas så tort normala förhållanden åter inträdde. Förbundet anför

sammanfattningsvis att de sakkunniga i sitt förslag alltför mycket konserverat

regler som kanske vore behövliga i den nu aktuella krissituationen

men som skapade ett alltför svagt rättsskydd för sakägarna i ett mera normalt

tidsläge. Frågan om ändringar i vattenlagen borde upptagas i ett större

sammanhang, i samband med den utredning som begärts av 1947 års riksdag,

med beaktande av att lagen borde vara tillämplig i normala tider. 1939

års lag borde tills vidare bibehållas men med den ändringen att tillstånd

lämnades för högst två år. Önskade sökanden ytterligare sådant tillstånd,

borde detta beläggas med en sådan avgift att sökanden i fortsättningen icke

hade nämnvärd ekonomisk vinst av den provisoriska regleringen. Från den

senare regeln borde endast undantagsvis göras avvikelse, för den händelse

sökanden före tvåårsperiodens utgång inlämnade en komplett ansökan om

definitiv reglering och fullföljde denna inför domstolen. Därest systemet

med deldomar antoges, borde större regleringar bli föremål för Kungl. Maj :ts

provning.

Advokatsamfundets styrelse ifrågasätter både behovet och lämpligheten

av de föreslagna ändringarna. Styrelsen anför:

Vattenbyggnadsföretagen, särskilt de större, torde ha ett berättigat intresse,

som också kan sammanfalla med allmänna intressen, av att kraftyerksbyggnader

och sjöregleringar kunna snabbt genomföras. Mot detta

foretagareintresse stå i regel allmänna och enskilda intressen av stor betydelse.

Fn avvägning måste därför ske, så att dessa senare intressen icke

iida otillbörlig skada eller intrång. Genom 1939 års lag om tillfällig vattenreglering

och dess bestämmelser om att ersättning icke behöver utgivas, förrän

regleringarna igångsatts och skadorna uppkommit, äro de enskilda intressena

åsidosatta i hög grad, vilket lett till att inom de av vattenregleringarm

berörda trakterna ett kraftigt missnöje givit sig tillkänna mot företagen

Det har också från många håll och även av de sakkunniga vitsordats att

1939 års lag icke tillgodoser de fordringar på rättssäkerhet, som under nor
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

mala förhållanden kunna uppställas, och att den principen bör upprätthållas

även beträffande regleringsföretag, att ersättning för uppkommande skador

skall bestämmas i samband med att tillstånd till företaget lämnas samt

erläggas, innan tillståndet tages i anspråk. Då lagförslaget innebär, att den

gestaltning och reglering, som år 1939 tillskapades för de utomordentliga

krigsförhållandena, kommer att i stort sett bibehållas för framtiden, föreligga

starka betänkligheter mot förslaget.

I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förslag framkomma — även i yttranden

som visa en huvudsakligen välvillig inställning till förslaget —

vissa erinringar. Vad först angår frågan om möjligheten att meddela

särskilt byggnadslov (11 kap. 66 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag)

har i några remissyttranden gjorts invändning mot det av de sakkunniga

föreslagna villkoret för meddelande av byggnadslov eller att företagets

snara genomförande vore angeläget. Sålunda framhåller kammarkollegiet

att de sakkunniga icke närmare angivit ur vilka synpunkter angelägenhetsgraden

skulle bedömas. Deldom syntes på grund härav kunna meddelas

oberoende av företagets .storleksordning, ehuru de sakkunnigas argumentering

huvudsakligen lade vikt vid företagets nationalekonomiska betydelse.

Beträffande så gott som varje vattenbyggnadsföretag torde gälla

att dess .snara genomförande kunde vara angeläget ur någon synpunkt.

Kollegiet föreslår med viss anknytning till stadgandet i 2 kap. 3 § tredje

stycket vattenlagen, att bestämmelsen formuleras på följande sätt: »Är

företagets snara genomförande angeläget med hänsyn till dess betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt---.»

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län och riksförbundet

landsbygdens folk. Även advokatsamfundets styrelse uttalar att

praktiskt taget varje sökande till ett kraftverksbygge eller till en sjöreglering

kunde göra gällande att företagets snara genomförande vore angeläget.

De mycket stora kostnader som dylika företag krävde visade i och för sig

att icke andra än angelägna företag igångsattes. En begränsning av byggnadsloven

med hänsyn till angelägenhetsgraden borde därför göras, förslagsvis

så att angelägenheten skulle vara synnerligen stor. Den för deldomar

hittills tillämpade bestämmelsen i 11 kap. 66 § vattenlagen stadgade också

som villkor för deldom, att synnerliga skäl därtill prövades föreligga. Någon

jämkning i detta villkor borde icke ske.

Flera remissinstanser framhålla angelägenheten av att ett företags tilllåtlighet

noggrant prövas innan byggnadslov meddelas. Fiskeriintendenten

i mellersta distriktet anför sålunda att vid tiden för meddelande av byggnadslov

till en vattenbyggnad föreliggande beskrivning måhända icke alltid

vore så fullständig och slutgiltig att fiskefrågorna med säkerhet kunde

bedömas. Risk förefunnes då, att ett företag komme till stånd, som med

hänsyn till sedermera framkommande detalj förslag måhända icke bort få

utföras på grund av föreskrifterna i 2 kap. 3 § vattenlagen. För att deldomsinstitutet

skulle få vinna tillämpning borde gälla att det antingen

vore uppenbart, att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

37

och andra styckena, eller också att Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till företaget

enligt tredje stycket av samma paragraf. Även länsstyrelsen i Gävleborgs

län ifrågasätter om icke uttryckligt stadgande borde meddelas, att

byggnadslov finge lämnas endast om det vore uppenbart att hinder mot

företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § vattenlagen. Riksförbundet landsbygdens

folk anser alt — med hänsyn till att fullständig utredning icke

kunde föreligga — i lagtexten borde markeras, att det skulle finnas en betydande

tillåtlighetsmarginal för att tillstånd skulle lämnas. Advokatsamfundets

styrelse understryker att en noggrann prövning av att lagens bestämmelser

om förhållandet mellan nytta och skada vore uppfyllda förutsatte

en ordentlig och fullständig utredning i alla de hänseenden där skador

kunde beräknas uppkomma. Hit hörde frågor om fiske, timmeravläggning,

flottning, farled och vintervägar. Då utredningen av dessa och därmed

likställda frågor knappast kunde beräknas vara fullständig på det

tidiga stadium då deldom begärdes, borde det vara ett oeftergivligt villkor

att någon tvekan om tillåtligheten icke förelåge. Betydelsen av bestämmelserna

i 2 kap. 3 § vattenlagen vore numera större än förut, varför prövningen

av tillåtligheten måste vara synnerligen ingående. Garantier borde

därför skapas för att denna bestämmelse icke bleve mer eller mindre illusorisk

och att rättssynpunkterna ej offrades för ekonomiska intressen eller

påverkades av tillfälliga elkraftbristperioder. För deldoms meddelande

kunde icke endast angelägenhetsgraden vara avgörande, utan det måste

också vara fullständigt och tillförlitligt utrett, att icke något mot sökanden

stridande intresse bleve lidande av .svårigheten att sedan byggnadsarbetet

påbörjats åstadkomma erforderlig bevisning.

Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns f lottning sförening ar anföra i gemensamt

yttrande liknande synpunkter på tillåtlighetsprövningen och tillägga

bl. a. följande.

Det väsentliga syftet med en deldom är att möjliggöra arbetets påbörjande.

I regel torde därvid den blivande vattenbyggnadens konstruktion i

stort sett fastställas. Om det sedan visar sig, att konstruktionen för tillgodoseende

eller skyddande av motstående intressen måste ändras, uppstå stora

svårigheter. Det är därför uppenbarligen nödvändigt, att, innan byggnadslov

beviljats, fullständig utredning vunnits om vad som bör iakttagas vid byggnadens

utförande med hänsyn till motstående intressen. Ett påpekande i

denna riktning återfinnes i de sakkunnigas promemoria såvitt angår fiskets

skyddande. Av lika stor vikt är, att anordningarna för flottningen kunna på

fullt betryggande sätt bestämmas vid meddelande av byggnadslov.

Föreningarna anföra i sitt yttrande ett par exempel på deldomar, som

enligt föreningarnas uppfattning meddelats utan att flottningens intressen

blivit tillräckligt beaktade. Det vore, framhålla föreningarna, ett ofrånkomligt

krav att bestämmelsen om deldom utformades på ett sätt, som kunde

vara fullt betryggande för rättssäkerheten.

Kammarkollegiet upptager den av kollegiet i dess yttrande över vattenfallsstyrelsens

framställning den 27 augusti 1945 väckta och även av de

sakkunniga behandlade frågan om tillståndsprövning beträffande sådana

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

arbeten, som enligt nuvarande bestämmelser icke äro underkastade domstols

prövning. Kollegiet anser att tanken på en utvidgning av bestämmelserna

i 2 kap. 20 § ej borde avvisas. Det syntes ej vara någon principiell

skillnad mellan de delar av en dammbyggnad som vore belägna i ett vattendrag

och de som låge på stranden över den naturliga högvattenlinjen; ej

heller mellan en kraftverkstunnel, helt på sidan av ett vattendrag, och en

tubledning som vore placerad på stöttor i vattendraget. En lagändring på

denna punkt skulle vara ägnad att undanröja möjligheten att faktiskt binda

vattendomstolarna genom arbeten på land.

De sakkunnigas förslag beträffande fastställande av ersättning i samband

med byggnadslov har föranlett invändningar i några yttranden. Att ersättning

för förlust av t. ex. outbyggd fallhöjd icke skulle fastställas samtidigt

med tillståndets meddelande vore sålunda enligt länsstyrelsens i Jämtlands

län mening svagt motiverat. Länsstyrelsen anser att förlust borde likställas

med såväl skador som intrång. Utredning angående fallhöjdens storlek kunde

omöjliggöras genom förändringar i vattenståndet. För övrigt syntes uteslutandet

i förslagets 11 kap. 66 § 1 mom. av ersättning för förlust ej stå i

överensstämmelse med bestämmelsen i 2 mom., som förutsatte ersättning

jämväl för förlust. Advokatsamfundets styrelse ger utryck åt samma uppfattning

och förordar även att bestämmelsen om att ersättning i förväg

skulle fastställas för genom byggnadsarbete förorsakad skada eller intrång

av någon betydelse uttryckligen borde angiva att betydelsen skulle ses i

förhållande till de skadelidande.

I detta sammanhang må även framhållas en av kammarkollegiet gjord

anmärkning, att om byggnadslov meddelades i deldom, arbetet komme att

påbörjas, innan fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § bleve bestämd. Deldomen

skulle följaktligen i detta avseende försätta företaget i bättre läge än om

byggnadslov ej meddelats förrän i en slutlig dom. En utjämning skulle

kunna ske därigenom att företaget ålades att gälda ränta å fiskeavgifterna

från och med den tidpunkt då de bort utgöras.

Förslaget till ändring av 3 kap. 14 § vattenlagen avstyrkes av länsstyrelsen

i Jämtlands län, som uttalar att det med hänsyn till syftet med paragrafens

huvudregel syntes tveksamt, om det av de sakkunniga ifrågasatta undantaget

borde medgivas.

Vad angår de sakkunnigas förslag beträffande uppskov med svårbedömda

frågor (11 kap. 66 § 2 mom. i förslaget) framhåller vattenöverdomstolen,

hurusom förslaget innebure ett avsevärt avsteg från vattenlagens

allmänna princip att skada i följd av vattenbyggnad skulle uppskattas

och ersättas på förhand och att uppskovsförfarandet därför borde komma

till användning endast då därtill förelåge synnerliga skäl. Sådana skäl

syntes kunna utgöras såväl av skadas svårbedömbarhet som angelägenheten

ur allmän synpunkt av att företaget snarast komme till utförande. Advokatsamfundets

styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen i praktiken

kunde medföra att ett stort antal, kanske de flesta, ersättningsfrågor kom
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

39

me att uppskjutas. Härigenom skulle ungefär samma otillfredsställande tillstånd

skapas som för närvarande rådde på grund av 1939 års lag. Med hänsyn

till vattendomstolarnas arbetsbörda komme frestelsen att uppskjuta

ersättningsfrågor att vara stor. Då kraftverksbyggena toge lång tid i anspråk,

kunde det vara rimligt att företagen verkställde sådan utredning att

ersättningsfrågorna i regel kunde avgöras innan kraftverket toges i bruk.

Samfundsstyrelsen föreslår att uttrycklig föreskrift meddelas, att ersättningsfrågor

få uppskjutas endast i trängande fall, då utredningen av särskilda

skäl icke medhunnits och då verkningarna av företaget icke kunna

förutses. Prövotiden borde kunna begränsas till två eller tre år från företagets

genomförande och förnyat uppskov medgivas endast vid alldeles särskilt

trängande fall. Styrelsen framhåller därjämte, att uppskjutande av ersättningsfrågor

kunde medföra att parterna å ömse sidor förlorade intresset

för dem. Den enskilde tröttnade lätt på den långa utredningstiden och

kunde därigenom föranledas att träffa uppgörelse, även om den vore oförmånlig.

Sökandens intresse av att så snabbt som möjligt utreda ersättningsfrågorna

minskades naturligen också sedan tillståndet till företaget lämnats.

Det vore sålunda anledning att vara restriktiv både med uppskoven över

huvud taget och med prövotidens längd. Där verkligt behov av längre uppskov

med ersättningsfrågor funnes, torde bestämmelserna om oförutsedd

skada i 2 kap. 24 § vattenlagen vara direkt tillämpliga. Även riksförbundet

landsbygdens folk framhåller angelägenheten av att prövotiden göres så

kort som möjligt. Den av de sakkunniga utformade lagtexten kunde vara

tillämplig i de fall, då domstolen förordnade sakkunniga att göra speciella

utredningar. I den mån det däremot gällde kompletterande utredningar som

skulle verkställas av sökanden borde en mycket snävt tilltagen tid fastställas,

förslagsvis ett år. Om sökanden ville ha ytterligare uppskov, borde

en extra regleringsavgift utdömas, så avvägd att sökanden under den tiden

icke hade någon nämnvärd ekonomisk fördel av regleringen. Kammarkollegiet

uttalar att uppskovsbeslut syntes försvarliga, när det vore fråga om

anordningar, som skulle utföras till förebyggande eller minskande av skada

och när det gällde tekniska föremål, å vilka skadorna ej kunde med någon

säkerhet beräknas. Kollegiet erinrar dock om att uppskovsbesluten ofta

vore av ondo och i rena skadeståndsfrågor kunde undvikas genom att ersättningarna

beräknades med tillräcklig marginal. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län påpekar att medgivande till ett företag utan att ersättningsbeloppet

samtidigt fastställdes av vattendomstolen kunde komma att medföra

svårigheter för ägare av intecknade fastigheter att gälda ränta å inteckningarna.

Frågan om de grunder som böra gälla för ersättningar under uppskovstiden

har i yttrandena föranlett en ganska livlig diskussion. Advokatsamfundets

styrelse anser att den föreslagna bestämmelsen därom, att vattendomstolen

i samband med beslut om uppskov skall bestämma ersättning

för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet, som kan

antagas uppkomma under prövotiden, vore otillfredsställande. Det bleve

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

oftast en omdömesfråga, huruvida skada, förlust eller intrång vore av mera

kännbar beskaffenhet eller ej. Den enskilde markägaren borde under alla

förhållanden ha rätt att, om han så yrkade, få ersättningen för prövotiden

genast utdömd. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framför

vissa allmänna synpunkter på ersättningar av nu ifrågavarande slag och uttalar

bl. a. att det på ett tidigt stadium, då det rådde betydande osäkerhet timersättningen

borde beräknas, stundom kunde vara lämpligt att utdöma summariskt

bestämda förskottsbelopp för att senare, när läget bättre kunde överblickas,

övergå till årliga ersättningar. Åtminstone i vissa fall torde prövotiderna

bli jämförelsevis långa. Med ledning av hittillsvarande erfarenheter

kunde det befaras att prövotidsersättningar i avsevärd omfattning komme

att bestämmas jämväl i efterskott. Såvitt avser förfluten tid borde årliga ersättningar

icke komma i fråga. Att endast taga hänsyn till den minskade avkastningen

och bortse från en fortgående kapitalskada innebure ett förenklat

beräkningssätt, .som det stundom vore praktiskt att använda, men i andra

fall kunde bortseendet från kapitalskadan och ett långvarigt uppskov med

ersättandet av denna skada framstå såsom obilligt. Huvudregeln i vattenlagen

vore dock att skada skulle ersättas på förhand och i varje fall så fort

som möjligt. Där skadan i verkligheten ej framträdde som en årlig förlust,

kunde en genomsnittlig uppskattning av skadan per år framstå såsom konstlad.

Beträffande förhållandet mellan ersättning för prövotiden och slutlig

ersättning anför vattenrättsdomaren att, därest en prövotidsersättning blivit

bestämd till ett för högt belopp, borde i vissa fall, t. ex. om fastigheten

vid tiden för den definitiva ersättningens bestämmande övergått till ny

ägare, icke ifrågakomma att avräkna någon del av prövotidsersättningen å

ersättningen för framtiden. Om fastigheten däremot vid denna tid hade

samma ägare som förut och andra rättsägares intressen icke berördes syntes

det vara väl strängt att — såsom de sakkunniga föreslagit -— förbjuda

sådan avräkning. Enligt allmänna skadeståndsregler gällde att, om samma

egendom genom en åtgärd tillskyndades såväl nytta som skada, nyttan under

vissa betingelser finge gå i avräkning å skadan. Vattendomstolen borde

dock icke ■—- även om den skulle vara benägen att i den utsträckning som

sålunda angivits verkställa avräkning — på förhand ställa i utsikt sådan avräkning.

Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol finner det

tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna prövotidsersättningen borde

konstrueras såsom ett från den slutligt bestämda ersättningen strängt avskilt

institut. Det kunde tänkas fall, då det för vattendomstolen skulle

vara lämpligt att för undvikande av för stor återhållsamhet vid ersättningens

bestämmande ha möjlighet att avräkna åtminstone en viss del av prövotidsersättningen

från den slutliga ersättningen, om hinder härför ej kunde

anses föreligga med hänsyn till inteckningshavares säkerhet. Det vore

olämpligt att betaga vattendomstolen varje möjlighet till sådan avräkning.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken bestämmelserna i 9 kap.

vattenlagen böra göras tillämpliga å prövotidsersättning, kommer i flera

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

41

yttranden den uppfattningen till uttryck, alt de sakkunnigas förslag är alltför

restriktivt. Invändningar mot den av de sakkunniga föreslagna begränsningen

i detta hänseende framföras av vattenöverdomstolen, valtenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jämtlands

län, advokatsamfundets styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.

Framför allt göres gällande, att regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa

fall av ersättning borde bli tillämplig å dylik ersättning. Vattenöverdomstolen

framhåller att det syntes leda till uppenbart obilliga verkningar att

frånkänna denna regel tillämplighet å prövotidsersättning. Om man utginge

från att lagstiftarens mening varit, att vattendomstol i fall av tvekan

angående omfattningen av ett företags skadliga verkningar i ett visst hänseende

skulle vid meddelande av tillstånd till företaget bestämma ersättningar,

som från den skadelidandes synpunkt låge på den säkra sidan, torde

därav följa att sådana ersättningar — redan i sig själva väl tilltagna •—

avsetts normalt skola utgivas på förhand och i tillämpliga delar med förhöjning.

Även om man till företagarens fördel skulle införa en prövotid

för att möjliggöra säkrare bedömning av skadans storlek, saknades dock

anledning att till ersättningstagarens nackdel befria företagaren från skyldighet

att å ersättning för skada under prövotid i tillämpliga fall gälda förhöjning.

Någon principiell åtskillnad i fråga om skadans beskaffenhet och

sättet för ersättnings beräknande kunde icke göras mellan en under eu

längre prövotid perdurerande skada, å exempelvis jord eller fiske, och en

för all framtid bestående dylik skada. I samma fråga anför vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol följande synpunkter:

Såsom de sakkunniga anfört torde man kunna utgå från att departementschefens

uttalanden vid 1943 års ändringar i 1939 års lag angående tillämpning

av bestämmelserna i 9 kap. 48 § vattenlagen om förhöjning av ersättningsbeloppen

jämväl vid regleringar enligt 1939 års lag haft ett betydande

inflytande å domstolarnas rättstillämpning. Det kan ifrågasättas om det är

lämpligt att kort tid efter det lagstiftarna tagit ställning till frågan om

förhöjning av ersättningar vid tillfällig reglering intaga en helt annan ståndpunkt

till samma fråga såvitt avser prövotid, särskilt som den nya ståndpunkten

knappast kan anses mera välgrundad än den gamla. Genom tillägget

1946 till slutstadgandet i 1939 års lag torde regleringar enligt denna lag

i vidsträckt omfattning komma att pågå under lång tid framåt. Det synes

mindre tilltalande att frågan om förhöjning å ersättningar bedömes enligt

skilda normer enligt 1939 års lag och under prövotid enligt de sakkunnigas

förslag. Om möjligheten att vinna ökad avkastning av en fastighet

går förlorad, gör den det i regel såväl under prövotiden som därefter. Den

söm får sin ersättning bestämd dels för prövotid och dels därefter för framtiden

bör försättas i samma ekonomiska läge som den som från början får

sin ersättning bestämd på en gång för framtiden. Det kan icke anses följdriktigt

att svårigheten att bestämma ersättningen föranleder att sakägaren

får mindre ersättning än om skadan med säkerhet kunnat uppskattas på

förhand. Den för prövotid efter avkastning beräknade ersättningen bör icke

— när den slutligen bestämmes — få understiga skälig ränta å det med

eventuell förhöjning beräknade belopp, som skulle bestämts på förhand, om

förhandsuppskattning varit möjlig. Söker man genomföra detta, torde frågan

om förhöjningsregeln skall tillämpas å prövotidsersättningar bli beroende

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

av de grunder i övrigt, efter vilka ersättningen avseende prövotiden bestämmes.

Den ståndpunkt lagstiftarna 1943 intog synes medgiva domstolarna viss

frihet att vid rättstillämpningen söka komma fram till en rättvis och

lämplig lösning av dessa frågor, som måhända icke ännu äro mogna för

reglerande i detalj. Denna frihet bör åtminstone tills vidare bibehållas.

Vad beträffar önskemål i övrigt i avseende å tillämpligheten av 9 kap.

vattenlagen nämner vattenöverdomstolen för sin del, förutom 48 §, reglerna

i 7 § (ersättning för skada eller förlust, som ej särskilt nämnts), 53 § (rätt

till ersättning för särskild rättighetsinnehavare), 54 och 55 §§ (nedsättning

hos länsstyrelse av ersättningsbelopp) samt bestämmelserna om ersättning

för vattenkraft. Vattenöverdomstolen förordar att en allmän bestämmelse

meddelas om att 9 kap:s bestämmelser i tillämpliga delar skola gälla beträffande

prövotidsersättning, 47 § dock med det tillägg att dylik ersättning får

sättas att utgå på en gång eller i form av periodisk avgift, efter vad i varje

fall finnes lämpligast. Att bestämmelserna om nedsättning hos länsstyrelsen

av ersättningsbelopp böra tillämpas å prövotidsersättningar påpekas även

av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i

Jämtlands län. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att därest möjlighet

till förlängd prövotid skulle föreligga, 9 kap. 1—12 §§ borde äga giltighet

i tillämpliga delar.

Den av de sakkunniga omförmälda grundsatsen, att en sökande genom

att begagna sig av meddelat tillstånd blir skyldig att omedelbart betala

engångsbelopp, som utdömts i samband med tillståndet, bör enligt vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol även gälla årliga ersättningar

eller avgifter i den mån de förfallit till betalning. Samma anmärkning göres

av kammarkollegiet, som tillägger att uttryckliga stadganden i ämnet vore

att föredraga framför en hänvisning till sakens natur. Särskild lagbestämmelse

borde sålunda meddelas att, där årlig ersättning utdömdes, det första

årsbeloppet skulle erläggas innan tillståndet begagnades.

I detta sammanhang kan även nämnas en anmärkning av vattenöverdomstolen,

att en konsekvent tillämpning av den vattenrättsliga principen,

att ersättning för skada skulle utdömas och ersättas på förhand, ledde till

att, i den mån ersättning för prövotid komme att utdömas i efterhand, i regel

särskild räntegottgörelse borde bestämmas, räknad från det tillståndet tagits

i anspråk.

Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd

skada vid uppskov med bestämmande av ersättning m. m. har upptagits

av vattenöverdomstolen, som påpekar att förtydligande av den i nämnda

lagrum stadgade tidsfristen — fem eller högst tolv år från utgången av den

för anläggningens fullbordande bestämda tiden — erfordrades för det fall

att frågan om förslagets slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträffande

byggnadsåtgärder och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för

flottning, farled, fiske eller annat ändamål -— uppskjutits i avbidan på erfarenheter

under en prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle

underkastas en med tanke på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

43

dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i samband

med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med

utgångspunkt från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En

sådan tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador

i många fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vattenöverdomstolen

anser övervägande skäl tala för att det beträffande hela företaget

borde gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a.

framhåller vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt

att i efterhand bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppenbarad

skadeverkan i följd av företaget härrörde från några i samband med

företagets huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder

eller hushållningsbestämmelser som tillkommit vid prövotidens utgång. Vattenöverdomstolen

föreslår därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 §

första stycket med det innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande

viss del av byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning

vid byggnaden uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, tiden

för anmälan av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle

räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna

delen eller för skyddsåtgärdens verkställande eller för vattenhushållningsbestämmelsernas

tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda

tiden.

I några yttranden har vidare behandlats spörsmålet om bevisningsskyldighetens

fördelning när det gäller uppskjutna frågor. Vattenöverdomstolen

framhåller att av ordalagen i stadgandet i 2 kap. 26 § icke torde otvetydigt

framgå vad de sakkunniga uttalat beträffande uppskjuten del av målet,

nämligen att bevisningsskyldigheten i sådana fall alltid borde åvila sökanden.

Principen vore av sådan vikt att den borde komma till uttryck i lagtexten,

och den borde göras tillämplig å såväl uppskjutna frågor som oförutsedda

skador. Vattenöverdomstolen föreslår därför ett tillägg till 2 kap.

26 § av innehåll, att vad stadgandet innehölle om bevisningsskyldighet för

byggnadens ägare skulle gälla även, där byggnad verkställts i enlighet med

ett av vattendomstol meddelat byggnadstillstånd, i fråga om sådana vattenförhållanden,

som uppenbarligen icke varit föremål för vattendomstolens

bedömande. Såsom förutsättning för tillämplighet av en sådan bestämmelse

borde föreskrivas att, där fråga icke vore om uppskjutna frågor, anspråk

eller talan skulle väckas, inom den i enlighet med bestämmelserna i 2 kap.

24 § föreskrivna tiden. Även Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar

ifrågasätta om icke en uttrycklig bestämmelse i ämnet borde

meddelas. Kammarkollegiet yttrar att bevisbördans läggande på sökanden

ej så mycket stärkte den skadelidandes ställning, då han ej hade tillgång

till samma tekniska och juridiska resurser som sökanden. Oavsett bevisbördans

fördelning borde vattendomstolen såvitt möjligt söka fastslå, huru det

förhållit sig med vattenstånden och vattnets lopp före arbetets igångsättande

på sådana platser, där detta kunde vara av betydelse för bedömningen av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

de frågor som uppskötes. En erinran härom borde upptagas i det föreslagna

11 kap. 66 § 2 mom.

De sakkunnigas förslag rörande möjlighet att till särskilt avgörande upptaga

fråga om ersättning för rättegångskostnad har ej föranlett

några erinringar i remissyttrandena.

Slutligen må anmärkas att vattenöverdomstolen upptager spörsmålet huruvida

sökande, som påfordrat deldom i enlighet med de föreslagna bestämmelserna

i 11 kap. 66 §, skulle äga föra talan mot vattendomstols beslut

att icke meddela deldom. Det syntes önskvärt att en sådan rätt skulle föreligga

även för det fall att vattendomstolen helt underläte att uttala sig.

Vattenöverdomstolen föreslår en ändring av 11 kap. 98 § vattenlagen, som

gör stadgandet i 49 kap. 6 § rättegångsbalken tillämpligt i en sådan situation.

Departementschefen. Det råder icke tvekan om att vattenkraften i vårt

land under många år framåt kommer att bli föremål för en forcerad utbyggnad.

En utveckling i den riktningen gjorde sig märkbar redan under åren

närmast före det senaste världskriget. Efter krigsutbrottet skärptes läget

ytterligare genom att importen av kol och annat bränsle i väsentlig grad

blev hämmad med därav följande ökad efterfrågan på elektrisk kraft. Även

sedan kriget upphörde och importspärren blivit hävd, har kraftkonsumtionen

alltjämt företett en betydande ökning. Det är självfallet av stor vikt att

detta årligen ökade kraftbehov utan större tidsutdräkt kan tillgodoses.

I det rådande läget har det blivit nödvändigt att göra en översyn av vattenlagstiftningen

i syfte att vattenkraft- och vattenregleringsföretag skola kunna

genomföras med minsta möjliga dröjsmål. De krav som numera ställas

på det rättsliga förfarandet vid ingrepp i vattendragen för kraftändamål

äro väsentligt andra än man vid tillkomsten av vattenlagen hade anledning

räkna med. Det trängande behovet av att kraftutbyggnaderna, ehuru dessa

företag ofta äro mycket omfattande, kunna något så när snabbt genomföras

påkallar särskilt hänsynstagande från statsmakternas sida.

Jag vill till en början erinra om de kännbara påfrestningar, för vilka domstolsorganisationen

utsatts i samband med den inträdda utvecklingen. Dessa

svårigheter har man till en början sökt bemästra genom tillfälliga förstärkningar.

Så småningom har det emellertid befunnits erforderligt att mera

stadigvarande utöka organisationen, vilket skett bl. a. genom inrättande

(från den 1 juli 1949) av en ny vattendomstol. Frågan om ytterligare förstärkning

av organisationen har på sistone blivit aktuell. Enligt bemyndigande

av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 har jag tillkallat en särskild

sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande instansordningen

i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål samt rörande

vattendomstolarnas behov av juridiskt och tekniskt utbildade befattningshavare.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

45

Även såvitt angår själva prövningsförfarandet har man hittills kunnat något

så när behärska läget med hjälp av provisoriska åtgärder. Jag syftar härvid

främst på lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering. Även i den mån nämnda lag ej varit tillämplig

ha domstolarna understundom funnit sig nödsakade att i vissa hänseenden

göra avvikelser från det ordinära förfarandet. Detta läge kan dock numera

icke gärna anses hållbart. 1939 års lag är av utpräglad kriskaraktär; starka

krav på att lagen skall upphävas ha under senare år framkommit från olika

håll. Och att domstolarna nödgas tänja den formella ramen för sin verksamhet

är uppenbarligen ett otillfredsställande förhållande.

Det torde sålunda nu vara nödvändigt att — med ledning av de erfarenheter

som genom tillämpningen av 1939 års lag och eljest under senare år ha

vunnits — i vissa delar omarbeta vattenlagen för tillgodoseende av de krav

på förfarandet som man på längre sikt har anledning räkna med. I den av

vattenfallsstyrelsen gjorda framställning som närmast givit anledning till

utredningen i ämnet har yrkats att denna omarbetning huvudsakligen skulle

få karaktären av ett upptagande i vattenlagen av de viktigare elementen i

1939 års lag. Denna tanke har endast delvis accepterats av de sakkunniga,

vilkas ståndpunkt i detta hänseende också i allmänhet vunnit anslutning i

remissyttrandena. För egen del vill jag understryka att avvikelser i den av

styrelsen önskade riktningen från den i vattenlagen hittills stadgade ordningen

böra få ske endast i den mån de kunna förenas med ett tillbörligt beaktande

av kraftintresset motstående allmänna och enskilda intressen. I

detta avseende kan 1939 års lag ej anses i allo tillfredsställande, något som

uppenbarligen sammanhänger med denna lags speciella karaktär av beredskaps-

och kristidslag. I varje fall måste nu återhållsamhet iakttagas och,

i den mån regler som upptagits i 1939 års lag finnas böra inarbetas i vattenlagen,

särskild hänsyn tagas till kraven på garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag får tillfälle att i det följande, vid behandlingen av de särskilda

delarna av de sakkunnigas förslag såvitt angår hithörande spörsmål, närmare

angiva min ståndpunkt i nu ifrågavarande hänseende.

I och för sig föreligger icke hinder mot att 1939 års lag förblir i kraft ännu

någon tid, även om vissa ändringar med det nyss angivna syftet genomföras

i vattenlagen. Frågan om tidpunkten för ett upphävande av 1939 års

lag eller ett återkallande av förordnandet om lagens tillämpning bör sålunda

prövas fristående med beaktande av i vad mån ett akut krisläge kan anses

bestå. Såsom i inledningen anmärkts avser jag att upptaga denna fråga till

särskild behandling.

De sakkunniga ha i första hand upptagit frågan, huruvida och under vilka

förutsättningar det bör vara tillåtet att i deldom meddela särskilt byggnadslov.

På sätt de sakkunniga anföra utgör den nuvarande bestämmelsen

om s. k. deldom i 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen icke något

fullgott stöd för uppdelning av ett ansökningsmål på sådant sätt, att bygg
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nadslov meddelas före det slutliga avgörandet av målet i övrigt. De uttalanden

i 1910 års kommittéförslag som åberopats för en dylik tolkning av bestämmelsen

torde med hänsyn till vad som förekom vid överarbetningen av

förslaget icke kunna tillerkännas vitsord. Rätt att medgiva särskilt byggnadslov

kan ej heller grundas å de regler om avgörande av del av ett mål

vilka upptagits i den nya rättegångsbalken. Det synes emellertid erforderligt

att sanktionera den praxis beträffande medgivande av byggnadslov som

redan på ett tidigt stadium efter vattenlagens genomförande utbildade sig

och som sedermera under utvecklingens tryck fått en vidsträckt tillämpning.

De skäl härför som anförts av de sakkunniga har jag funnit övertygande.

Det är uppenbart att, såsom de sakkunniga starkt understryka, ett byggnadslov

bör föregås av en i huvudsak definitiv prövning av företagets tilllåtlighet.

Innan byggnadslov meddelas bör därför utredningen i målet vara

i sådant skick att domstolen har möjlighet att bilda sig en säker uppfattning

i denna fråga. I många fall torde det utan mera ingående prövning

kunna klarläggas att företaget uppfyller de i 2 kap. 3 § resp. 3 kap. 2 §

vattenlagen stadgade fordringarna för medgivande av tillstånd till vattenbyggnad

eller vattenreglering. Om så ej är förhållandet, bör domstolen, såsom

de sakkunniga jämväl framhålla, i tveksamma fall hålla en viss marginal.

I likhet med de sakkunniga anser jag att närmare anvisningar härom

i lagtexten icke äro av nöden i annan mån än att det tydligt utsäges att byggnadslov

må meddelas endast om en prövning av tillåtligheten utfaller i positiv

riktning. De farhågor som på vissa håll uttalats för att prövningen

skulle kunna bli alltför summarisk eller eljest otillfredsställande torde ej

vara berättigade.

De sakkunniga ha i sitt förslag såsom villkor för att särskilt byggnadslov

må meddelas jämväl upptagit att företagets snara genomförande är

angeläget. Det torde emellertid böra tillåtas att särskilt byggnadslov meddelas

även i vissa andra fall, där det ej påkallas av ett behov av företagets

snara genomförande utan t. ex. av processekonomiska skäl. Därest tvekan

råder om ett företags tillåtlighet, kunna domstolen och parterna besparas

åtskilligt onödigt arbete, om tillåtligheten prövas innan alla frågor om ersättning

m. m. upptagas till detaljbehandling. Såsom förutsättning för meddelande

av särskilt byggnadslov bör därför stadgas, att företagets snara

genomförande är angeläget eller att eljest synnerliga skäl därför prövas föreligga.

Denna formulering innebär även ett understrykande av att, där

intresset av företagets snara genomförande åberopas, angelägenhetsgraden

skall vara något så när betydande. Tydligtvis uteslutes icke möjligheten att

beakta även det privatekonomiska intresset. Med hänsyn till den stora nationalekonomiska

betydelsen av vattenkraftens utnyttjande och det dominerande

inflytande statliga eller kommunala intressen ofta ha i större kraftföretag

lärer dock den privatekonomiska synpunkten i allmänhet i detta

sammanhang bli mindre framträdande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Kammarkollegiet har i detta sammanhang väckt frågan om införande av

tillståndsprövning även beträffande sådana arbeten på ett kraftverk, vilka

enligt gällande lag icke äro underkastade tillståndsprövning av vattendomstol.

De olägenheter som kunna vara förbundna med att arbetena på land

påbörjas innan tillståndsfrågan är prövad av vattendomstolen ha med anknytning

till ett aktuellt fall uppmärksammats av riksdagens revisorer i

deras berättelse för år 1950.1 Jag är emellertid icke beredd att i detta sammanhang

upptaga denna fråga, vilken ju såsom antytts icke berör ett företags

inverkan på vattenförhållandena.

I samband med att byggnadslov gives måste domstolen även taga mer eller

mindre definitiv ståndpunkt till hur motstående intressen skola beredas erforderligt

skydd vid genomförande av företaget i dess helhet. Vid tillåtlighetsprövningen

är det nämligen nödvändigt att domstolen bildar sig en ungefärlig

uppfattning om kostnaden för skadeförebyggande åtgärder och storleken

av de ersättningsbelopp som skola utgå till följd av företaget. Särskild

uppmärksamhet påkallar emellertid sådana intressen som äro beroende av

konstruktionen av själva vattenbyggnaden. De sakkunniga ha sålunda påpekat

att domstolen vid meddelande av byggnadslov måste taga ställning till

frågan om anordnande av öppningar för laxtrappa eller annan fiskväg. Av

vikt är även, såsom understrukits av några flottningsföreningar, att redan

vid byggnadslovet föreskrivas betryggande anordningar för flottningens bedrivande

förbi byggnaden. Vissa andra frågor måste också uppmärksammas

vid meddelande av byggnadslov. Bl. a. må erinras om bestämmelsen i 12 §

lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

enligt vilken bestämmelse mål om tillstånd enligt vattenlagen till

anläggning, varom i lagen är fråga, eller till väsentlig ombyggnad, ändring

eller utvidgning av sådan anläggning ej må avgöras, såvida icke utlåtande

av krigsskyddsnämnden föreligger. Det är tydligt att meddelande av byggnadslov

i detta sammanhang får anses såsom avgörande av målet och att

således byggnadslov ej kan meddelas innan nämndens utlåtande avgivits.

Såsom de sakkunniga framhålla bör domstolen vid byggnadslovets meddelande,

där så finnes påkallat, förbehålla sig att framdeles föreskriva de

jämkningar i fråga om konstruktionen som under målets fortsatta behandling

kunna visa sig erforderliga.

Bestämmandet av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen bör i regel

anstå till dess målet i övrigt avgöres. Avgiften skall under alla förhållanden

beräknas från och med året näst efter det då arbetet å byggnaden påbörjas.

Med hänsyn till att några större skadeverkningar å fisket i allmänhet icke

uppstå genom själva byggnadsarbetena synes det icke böra ifrågakomma

att, såsom föreslagits av kammarkollegiet, sökanden ålägges att gälda ränta

å fiskeavgifterna från denna tidpunkt.

I de sakkunnigas förslag bar upptagits en bestämmelse av innehåll att,

1 Se riksdagens revisorers berättelse över den år 1950 av dem verkställda granskningen ang.

statsverket, s. 105 It.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

därest vid byggnadslov medgivet arbete medför skada eller intrång av någon

betydelse, ersättning därför skall — om annat ej följer av de i förslaget upptagna

bestämmelserna om uppskov med svårbedömda frågor — fastställas

samtidigt med tillståndets meddelande. Härvid åsyftas dels åtgärder å annans

mark, t. ex. arbeten som avses i 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen, och

dels de förändringar i vattenförhållandena som byggnaden i och för sig —

alltså även då alla luckor hållas öppna —- kan medföra. Om skadan eller

intrånget är av mindre betydelse, skall enligt förslaget ersättningens fastställande

kunna anstå till senare tidpunkt.

Enligt min mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att i fråga om

sådana arbeten som medgivas i särskilt byggnadslov göra avsteg från den i

11 kap. 62 § uttalade grundsatsen, att ersättning skall fastställas i samband

med att ett tillstånd meddelas. De skador som föranledas av byggnadsarbetena

torde i regel ej vara av sådan natur, att prövningen av ersättningsfrågorna

behöver föranleda nämnvärd tidsutdräkt. För undvikande

av dröjsmål med meddelande av byggnadslovet lärer det vara tillfyllest

med de regler angående uppskov med svårbedömda frågor som jag i det

följande på grundval av de sakkunnigas förslag kommer att förorda. Jag

har därför icke upptagit något särskilt stadgande angående behandlingen

av ersättningsfrågor i samband med att tillstånd till byggnadsarbeten gives.

I stället kommer i detta avseende, med reservation för vad som följer av

de omförmälda uppskovsreglerna, att gälla grundsatsen att den ersättning,

som till följd av medgivna arbeten skall utgå, av domstolen skall fastställas

i samband med byggnadslovets beviljande. Tidsfristen för anmälan av

anspråk med anledning av oförutsedd skada måste emellertid — bl. a. med

hänsyn till att vattendomstolen, såsom de sakkunniga påpeka, ej alltid

torde ha anledning att fastställa någon särskild byggnadstid i samband

med byggnadslovet — räknas i anslutning till den tid som sedermera bestämmes

beträffande företaget i dess helhet.

Vad härefter angår frågan om möjlighet att medgiva uppskov med

frågor angående ersättning in. in. anknyter de sakkunnigas

förslag till den praxis som redan kan sägas ha utbildat sig, närmast på

grundval av stadgandet i 2 kap. 24 § vattenlagen. Nämnda stadgande avser

skada och intrång, som vid meddelande av ett tillstånd icke av vattendomstolen

förutsetts. I praxis har bestämmelsen även tillämpats på sådant sätt

att sakägare beträffande skada, som visserligen kan förutses men icke till

omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats

att efter vunnen erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till domstolen

i den ordning 2 kap. 24 § stadgar. Detta förfaringssätt har, som de

sakkunniga påpeka, uttryckligen sanktionerats i högsta instans. Man har

emellertid i åtskilliga fall nödgats gå ett steg längre och tillämpat det förfarandet,

att vissa ersättningsfrågor uppskjutits för att sedermera —- eventuellt

efter verkställda observationer och undersökningar genom utsedda sak
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

49

kunniga — av vattendomstolen upptagas till förnyad prövning utan anmälan

av part, varvid understundom i samband med uppskovet även meddelats provisoriska

bestämmelser om ersättning o. dyl. De sakkunniga, vilka avvisat

tanken på att efter mönster av 1939 års lag medgiva domstolen en allmän

befogenhet att uppskjuta ersättningsfrågor, ha i sitt förslag stannat vid

att förorda en ordning, som närmast innebär ett lagfästande av nämnda

förfarande. Förslaget har — visserligen med en del erinringar beträffande

detaljutformningen — tillstyrkts i flertalet av de avgivna remissyttrandena.

I likhet med de sakkunniga är jag av den uppfattningen att det ej bör

komma i fråga att lämna domstolen generell befogenhet att vid meddelande

av tillstånd till ett företag uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

men att det dock är av behovet påkallat att i vattenlagen upptaga

bestämmelser, som medgiva uppskov i särskilda fall med svårbedömda frågor.

Den grundregeln bör alltjämt upprätthållas, att alla villkor skola fastställas

i samband med tillståndet. Men i åtskilliga fall, särskilt då det gäller

större företag, äro skadeverkningarna av så obestämd och komplicerad

natur, att något så när säker ståndpunkt ej kan tagas förrän efter mer eller

mindre långvariga observationer av företagets verkningar. Under förutsättning

att betryggande anordningar vidtagas till skydd för de skadelidande

under observationstiden, synes det då vara till fördel om vissa avsteg kunna

få göras från den nämnda huvudgrundsatsen.

I vissa remissutlåtanden har framhållits att ett genomförande av de sakkunnigas

förslag på denna punkt skulle vara ägnat att ytterligare fördröja

behandlingen av vattenmålen. Det bör också starkt understrykas att utvägen

med uppskov bör tillgripas endast där ett verkligt trängande behov därav

uppkommer. Där andra möjligheter finnas att komma till rätta med svårbedömda

frågor, böra de i första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga

är om skada av mindre omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att

— därest skadeförebyggande åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa ersättning

för all framtid med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken).

Sådan ersättning bör emellertid, på sätt understrukits av kammarkollegiet,

beräknas med sådan marginal, att den ur den skadelidandes synpunkt

ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det vara tillfyllest att

— eventuellt efter överenskommelse mellan parterna — lämna ersättningsfrågan

öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan enligt 2 kap. 24 §.

När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något så när bestämbar

omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda omfattning samt

den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa sig att skadan blir

större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga antyda att viss

risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse att göra anmälan

inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta avseende synas

mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka att, såvitt angår

större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter tidsfristens

utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna regleringsav
4

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

gifter; härom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen samt §§ 7—10 i kungörelsen

den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa

enligt vattenlagen utgående avgifter.

Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och

intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår emellertid

endast uppskovsinöjligheten. Såsom de sakkunniga anfört kan denna

möjlighet endast få begagnas, då vattendomstolen, trots osäkerheten om företagets

verkningar i visst hänseende, finner det vara klart att företaget är

tillåtligt; liksom då fråga är om byggnadslov skall således tillåtlighetsprövningen

vara definitiv. Detta torde —- med hänsyn till att här är fråga om

tillstånd till det sökta företaget i dess helhet — vara så självklart, att ett

särskilt påpekande därav i lagtexten är onödigt.

Uppskov bör kunna äga rum på viss tid eller tills vidare. När viss anståndstid

bestämts, bör denna sedermera kunna förlängas, om slutligt avgörande

av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske. Det synes icke erforderligt att

tynga lagtexten med närmare anvisningar i dessa hänseenden, utan det bör

vara domstolens sak att i varje särskilt fall anpassa förfarandet efter vad

omständigheterna påkalla. Däremot bör i lagtexten intagas en uttrycklig

erinran om att slutligt avgörande av målet i den uppskjutna delen skall

äga rum så snart ske kan. Vid avfattningen av stadgandet torde vidare böra

angivas att uppskovsrätten innebär en avvikelse från vad som finnes stadgat

i 11 kap. 62 §.

Såsom jag redan förut antytt kan förfarandet med uppskov med svårbedömda

frågor tillämpas ej blott vid medgivande till företaget i dess helhet

utan jämväl i samband med att särskilt byggnadslov gives.

Av mycket väsentlig betydelse är att garantier skapas för att ett uppskov

med den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga icke länder till förfång

för vederbörande sakägare. Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolen

i samband med uppskovsbeslutet bestämma ersättning för förlust,

skada eller intrång av mera kännbar beskaffenhet som kan antagas

uppkomma under uppskovstiden — i förslaget benämnd prövotiden — samt

i övrigt meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar

må finnas påkallade för samma tid. Ersättning som avser prövotiden

skall enligt förslaget hållas åtskild från vad som fastställes vid det slutliga

avgörandet. Sålunda skall viss gottgörelse — eventuellt föregången av provisorisk

ersättning — fastställas för skada under prövotiden, och sedermera

skall vid det slutliga avgörandet särskild ersättning bestämmas för framtiden.

Beträffande ersättning för prövotiden skall enligt förslaget endast

vissa särskilt angivna regler i vattenlagens ersättningskapitel (9 kap.) äga

tillämpning.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del synes med visst fog kunna anmärkas,

att domstolens möjligheter att anpassa föreskrifterna efter skiftande

förhållanden vid genomförande av förslaget bleve mera begränsade

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

51

än som kan anses erforderligt. För att domstolen skall få större frihet att

anpassa föreskrifterna efter skadeverkningarnas natur och omfattning torde

man böra eftergiva kravet på en sträng åtskillnad mellan ersättning för

uppskovstiden och ersättning som slutligen fastställes för framtiden. I fall

då tillfällig reglering efterföljes av definitiv reglering anses det visserligen

ej tillåtet att sammanblanda ersättningarna för de olika regleringarna på så

sätt, att ersättning som fastställts i samband med den tillfälliga regleringen

avräknas å ersättning till följd av den definitiva regleringen. De skäl som

åberopats mot en dylik sammanblandning1 kunna dock ej anses i lika grad

tillämpliga då såsom här är fråga om olika skeden i utövningen av ett och

samma regleringstillstånd, vilket redan från början meddelats för all framtid.

Det gäller här allenast att hålla sakägaren skadeslös i avbidan på ett

definitivt beslut i ersättningsfrågan. Det förfaringssätt som de sakkunniga

tänkt sig synes därför kunna förenklas på så sätt, att all ersättning, som bestämmes

före den slutliga prövningen av viss ersättningsfråga, anses såsom

ett provisorium i avvaktan på det slutliga avgörandet. Efter uppskovstidens

slut har domstolen då att tillse att den slutligen bestämda ersättningen innefattar

gottgörelse såväl för uppskovstiden som för all framtid, med avräkning

av vad som utgått såsom provisorium.

Det torde ej behöva fordras att provisorisk ersättning fastställes i varje

fall då skada med någon sannolikhet kan antagas uppkomma. Ej sällan torde

skadan kunna beräknas bli av så begränsad omfattning, att det ej bereder

den skadelidande större olägenhet att vänta någon tid. Föreskrivande av

provisorisk ersättning eller eljest provisoriska åtgärder till skydd för den

skadelidande synes därför böra göras obligatoriskt blott såvitt angår skada,

förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet.

I vissa fall, då vattendomstolen har att träffa det slutliga avgörandet i en

ersättningsfråga, torde det ligga nära till hands att bestämma ersättningen

för uppskovstiden i form av ranta på den engångsersättning som fastställes.

Även provisorisk ersättning kan beräknas efter liknande grund. I vattenlagen

finnes ej någon räntefot fastställd för kapitalisering av årliga skador,

och jag har ej heller funnit lämpligt att nu föreslå särskilda bestämmelser

om beräkning av räntegottgörelse för uppskovstid i här avsedda fall. För

ungefärligen motsvarande situationer äro räntebestämmelser meddelade i

55 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation och 19 § lagen den 30 juni 1943

om allmänna vägar. Jag kan dock för egen del ej underlåta att giva uttryck

åt den uppfattningen, att den i nämnda lagrum stadgade räntefoten sex

procent för närvarande är för hög.

Såsom de sakkunniga påpekat äro bestämmelserna i 9 kaj), vattenlagen

om ersättning i huvudsak avfattade med tanke på det slutliga bestämmandet

av ersättning för all framtid. Med den ordning för bestämmande av ersättning

i samband med uppskovsförfarandet som jag förordat synes det

emellertid ej erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva vilka bestäm
-

1 Se prop. 1943: 253 sid. 46-47.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

melser i nämnda kap. som skola gälla för provisorisk ersättning eller för

ersättning som slutligen bestämmes för uppskovstiden. Denna fråga torde

lösa sig tämligen lätt i tillämpningen. Några av de spörsmål som i detta

sammanhang kunna uppkomma skola dock beröras.

Därest uppskov befinnes nödvändigt beträffande fråga om ersättning för

vattenkraft, t. ex. med anledning av osäkerhet rörande storleken av uppkommen

fallförlust, möter ej hinder att bestämmelser om kraftöverföring

meddelas att gälla allenast tills vidare i avbidan på närmare kännedom om

företagets verkningar.

Tydligt är att stadgandet i 9 kap. 47 § att ersättning i penningar med vissa

närmare angivna undantag skall bestämmas att utgå på en gång icke lägger

hinder i vägen för att efter omständigheterna bestämma provisorisk ersättning

i årligt eller eljest periodiskt utgående belopp.

Vad beträffar regeln i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa fall av ersättning

utöver fulla värdet följer av den ståndpunkt jag intagit beträffande grunderna

för beräkning av ersättning för uppskovstid att nämnda regel blir

tillämplig å dylik ersättning. Oavsett vilka överväganden hos lagstiftaren

som legat till grund för förhöjningsregeln bör i det fall, då fastställandet

av den slutliga ersättningen uppskjutes några år, den skadelidande icke

betagas rätten att tillgodonjuta förhöjning å den del av ersättningen som

belöper å uppskovstiden.

Bestämmelserna i 9 kap. 54 § om nedsättning av ersättning för skada och

intrång innebära att allenast ersättning som utgår på en gång behöver nedsättas.

Periodiska ersättningsbelopp behöva sålunda ej nedsättas. Om emellertid

provisorisk ersättning bestämmes så, att ersättningen är avsedd att

täcka själva kapitalvärdet av skadan, bör nedsättning ske, därest inteckningshavare

finnas och skadan icke för deras del bedömes vara väsentligen

utan betydelse.

I något yttrande har förordats en regel av den innebörden, att, därest

provisorisk ersättning bestämmes till årligt belopp, det första årsbeloppet

skall gäldas före genomförandet av företaget. Domstolen bör emellertid ''sid

fastställande av årlig ersättning ha frihet att meddela föreskrifter om betalningstiden.

Det torde ej vara utslutet att i vissa fall, då det gäller mindre

ingripande skada eller intrång, ersättningen lämpligen kan provisoriskt bestämmas

att årligen utgå i efterskott, varvid beloppet ej fixeras i ersättningsbeslutet

utan beräknas i efterhand enligt grunder som angivas i beslutet.

Beträffande detta spörsmål vill jag även hänvisa till vad som anföres

i det avsnitt i det följande, som avser verkställighet av vattendomstolens

beslut.

Vid det slutliga avgörandet bör ersättningen ej få bestämmas till lägre belopp

än som utgått eller skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

En erinran härom torde böra upptagas i lagtexten.

På sätt de sakkunniga föreslagit böra uppskovsbestämmelserna vidare

kompletteras med ett stadgande om skyldighet för sökanden att ställa säker
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

53

het dels för ersättning, som senare kan komma att utdömas, och dels för

ersättning, som fastställts att utgå såsom provisorium och ej skall gäldas

före genomförandet av företaget.

Vattenöverdomstolen har förordat att tidsfristen för anmälan av oförutsedd

skada i fall, då uppskov i viss del ägt rum i avbidan på erfarenheterna

av företagets verkningar, skulle för hela företaget beräknas i anslutning till

det slutliga avgörandet i den uppskjutna delen. Det synes mig dock ej

kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen beträffande hela företaget

blott därför att uppskov skett på någon eller några enstaka punkter. I den

mån oförutsedd skada uppkommer genom en åtgärd, som föreskrivits genom

beslut först efter det egentliga tillståndet till företaget — t. ex. åtgärd i avseende

å vattenhushållningen, som efter iakttagelser beträffande företagets

verkningar befunnits erforderlig till skydd för fiske, flottning eller dylikt —

ligger det i sakens natur att tidsfristen skall beräknas i anslutning till det

sistnämnda beslutet. I tveksamma fall får fristen alltid räknas från denna

senare tidpunkt; har den skadelidande haft skälig anledning antaga att den

skada varom fråga är uppkommit på grund av den nya åtgärden, bör det förhållandet,

att det vid närmare utredning visar sig att skadan härrör från

någon tidigare föreskriven åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skadelidande.

De sakkunniga anmärka att bevisningsskyldigheten beträffande förutvarande

förhållanden i vattendraget i sådana fall, då ersättning icke fastställes

i samband med ett tillstånd, måste anses åvila sökanden. Denna grundsats

har för ett likartat fall kommit till uttryck i 2 kap. 26 § vattenlagen, varest

stadgas att, där byggnad i vatten verkställes utan föregående prövning av

domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig i avseende å de före byggnadens

tillkomst rådande förhållandena i vattnet. De sakkunnigas uttalande

har icke föranlett några erinringar i remissutlåtandena. Vattenöverdomstolen

och kammarkollegiet ha emellertid ansett önskvärt med uttryckligt

stadgande i ämnet, vilket enligt vattenöverdomstolens mening borde omfatta

även det fall, att ersättningsanspråk väckes jämlikt 2 kap. 24 §.

Det är tydligt att vederbörande sökande bör stå risken i bevisningshänseende,

därest företaget igångsättes utan fullt tillförlitlig utredning angående

verkningarna i visst hänseende av detsamma. Ehuru det anförda stadgandet

i 2 kap. 26 § icke är direkt tillämpligt i förevarande fall, är det enligt

min uppfattning icke behövligt med en särskild bestämmelse i ämnet.1 Uppenbart

är emellertid, att vattendomstolen vid meddelande av uppskovsbeslutet

bör tillse att möjligheterna till erforderlig utredning i ersättningsfrågan

icke spolieras genom de arbeten eller åtgärder till vilka tillstånd lämnas.

Huruvida den angivna principen om bevisningsskyldigheten bör gälla även i

fall som avses i 2 kap. 24 § synes mig icke utan vidare klart, och jag är

icke beredd att biträda vattenöverdomstolens förslag om upptagande av en

1 Jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1943: 253 s. 45—43.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

bestämmelse i detta hänseende. Denna fråga torde lämpligast få överlämnas

till rättstillämpningen för bedömande.

Vad de sakkunniga föreslagit angående möjlighet att innan parts talan

blivit slutligen prövad tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad

har ej föranlett någon erinran i remissyttrandena. En

föreskrift härom torde böra upptagas i lagen.

De sakkunniga anmärka att genom omarbetningen av nuvarande It kap.

66 § första stycket möjligheten att i skilda utslag behandla mer eller mindre

fristående delar av samma företag bleve utan direkt stöd i lagen. Emellertid

är det tydligt att de föreslagna specialreglerna i vattenlagen ej böra utesluta

en tillämpning av vad nya rättegångsbalken innehåller om uppdelning av mål

i vissa fall. Stadgandet i 17 kap. 4 § rättegångsbalken ger vissa möjligheter

att särskilt avgöra fristående delar av ett mål och torde på grundval av bestämmelsen

i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen i vissa fall kunna tillämpas

å ansökningsmål enligt sistnämnda lag.

I 11 kap. 98 § vattenlagen stadgas, med anknytning till 17 kap. 1 § rättegångsbalken,

att benämningen dom skall förbehållas vattendomstols avgörande

av saken, medan andra avgöranden träffas genom beslut. Terminologien

har betydelse med hänsyn till fullföljdsförfarandet. Det är tydligt att

sådana delavgöranden varom nu är fråga regelmässigt innefatta ett avgörande

i sak. Lämpligt torde vara att för sådana avgöranden använda beteckningen

deldom. Är det däremot icke fråga om ett materiellt ställningstagande,

bör avgörandet betecknas såsom beslut.

Vattenöverdomstolen har föreslagit införande av en särskild bestämmelse

angående fullföljdsrätt för den händelse vattendomstolen underlåter att uttala

sig med anledning av framställd begäran om meddelande av deldom.

Tydligt är att vattendomstolen helst bör i särskilt avgörande lämna besked

med anledning av dylik framställning. Om så emellertid ej sker och sökanden

i stället under hand erhåller besked att deldom ej kommer att meddelas,

lärer ändock möjlighet stå öppen för sökanden att anföra besvär enligt

49 kap. 6 § rättegångsbalken (jfrd med 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen).

För tillämpligheten av berörda stadgande i rättegångsbalken torde nämligen

ej med nödvändighet förutsättas att ett formellt beslut blivit meddelat. Något

särskilt stadgande i det av vattenöverdomstolen angivna hänseendet synes

därför ej behövligt.

De av mig i enlighet med det anförda tillstyrkta lagreglerna beträffande

byggnadslov, uppskov med svårbedömda frågor och delavgörande angående

rättegångskostnad — vilka samtliga innebära undantag från grundsatsen att

alla frågor skola avgöras i ett sammanhang — ha i det framlagda lagförslaget

upptagits ill kap. 66 § vattenlagen, som för ändmålet uppdelats i fyra

särskilda moment. 1 mom. upptager föreskrifterna om meddelande av sär
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

55

skilt bygnadslov. I 2 mom. ha, i fyra särskilda stycken, införts bestämmelserna

om uppskov med frågor om ersättning m. m. 3 mom. motsvarar nuvarande

andra stycket av paragrafen, och i k mom. ha de nya bestämmelserna

om delavgörande beträffande rättegångskostnad fått sin plats. Därjämte

har 3 kap. 14 § jämkats i syfte att byggnadslov skall kunna utnyttjas

i regleringsmål. Då de nya deldomsbestämmelserna komma att gälla ansökningsmål

av alla slag, har en motsvarande jämkning vidtagits i 7 kap. 62 §

och 8 kap. 49 §. En följdändring av redaktionell natur påkallas i 6 kap. 11 §.

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 §).

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 27 § vattenlagen stadgas beträffande

olika slag av företag vad ansökan till vattendomstol skall innehålla och vilken

utredning som i varje särskilt fall skall åtfölja ansökningen. Beträffande

ansökan om tillstånd till sådant byggande i vatten, som faller under

de allmänna bestämmelserna i 2 kap., föreskrives bl. a. att ansökningen

skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar

samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade

företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar. Den eller de

fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, skola

jämte vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist

uppgivas så fullständigt som möjligt. Om företaget ej är av större omfattning,

skola även de ersättningsbelopp angivas som sökanden förmenar böra

utgå. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse

bl. a. även i fråga om ansökan om tillstånd till vattenreglering.

Om vattenrättsdomaren finner ansökningshandlingarna i något avseende

ofullständiga, skall han enligt 11 kap. 29 § förelägga sökanden viss tid att

komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

Om inkommen ansökan skall enligt 11 kap. 32 § utfärdas kungörelse,

som bl. a. skall angiva viss tid för avgivande av erinringar mot ansökningen.

1 samband med kungörelsen skall, enligt 33 §, underrättelse avsändas

till ägarna av de i ansökningen uppgivna fastigheterna och till kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres. Visar det sig sedermera, i samband

med sådan sakkunnigutredning varom vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap.

45 § äger förordna eller eljest, att företaget berör ytterligare fastigheter, skall

vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 47 § utfärda ny kungörelse och avsända

kompletterande underrättelser.

De sakkunniga. De sakkunniga ha ägnat viss uppmärksamhet åt frågan

om ansökningshandlingarnas innehåll, dock utan att föreslå någon ändring

i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om den i direktiven för de sakkunniga

berörda tanken på en lättnad för sökanden i de bestämmelser, som

11 kap. 27 § upptager om ansökningshandlingarnas innehåll, uttala de sakkunniga

följande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Visserligen skulle en ändring i angiven riktning knappast innebära några

större vådor ur rättssäkerhetens synpunkt. Målens behandling underlättas

emellertid avsevärt genom att ansökningshandlingarna redan från början

äro fullständiga. Det må också framhållas, att färdigställandet av den tekniska

utredning (ritningar, arbetsbeskrivningar m. in.), som under alla

omständigheter måste bifogas en ansökan rörande ett större kraftverkseller

regleringsföretag, i allmänhet kräver ganska lång tid. Det bör i regel

vara möjligt att under denna tid även verkställa den ytterligare utredning,

som angives i It kap. 27 §, d. v. s. införskaffa fullständiga uppgifter om berörda

fastigheter och deras ägare m. in. Lagens fordringar i detta hänseende

torde därför —- om utredningsarbetena planeras på ett ändamålsenligt sätt

i vanliga fall icke behöva förorsaka någon försening av ansökningens

ingivande. Härjämte vilja de sakkunniga framhålla, att lagens bestämmelser

icke torde böra tolkas alltför rigoröst. Är det t. ex. redan från början klart,

att en viss fråga icke kommer att kunna avgöras samtidigt med att tillstånd

till företaget meddelas utan måste uppskjutas i avbidan på erfarenhet av dess

verkningar, torde ansökningen stundom utan olägenhet kunna upptagas till

behandling även om fullständig uppgift icke lämnats å de fastigheter som

i detta hänseende beröras av företaget. Bestämmelserna i 11 kap. 27 § böra

enligt de sakkunnigas mening icke utgöra hinder därför och torde i praxis

ej heller anses göra detta.

Yttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande ansökningshandlingarnas

innehåll har föranlett uttalanden blott i ett par remissyttranden. Vattenöverdomstolcn

finner vad de sakkunniga anfört vara välbetänkt. I anledning av

uttalandet, att ansökningshandlingar stundom icke behövde innehålla fullständig

uppgift å de fastigheter som berördes av företaget, framhåller vattenöverdomstolen

emellertid, att det särskilt beträffande företag, vilkas

snabba genomförande vore av sådan vikt att deldom angående byggnadslov

påkallades, vore angeläget för bedömandet av tillåtlighetsfrågan, att samtliga

berörda sakägare finge tillfälle att avgiva erinringar mot företaget. Det

torde därför i sådana fall vara ofrånkomligt, att ansökningshandlingarna

innehölle uppgift å alla såväl uppströms som nedströms anläggningsplatsen

belägna fastigheter som berördes av företaget. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter,

om icke ill kap. 27 § vattenlagen borde direkt utsägas att, när deldom

begärdes, kungörelse av ansökan skulle ske, om förebragt utredning

vore till fyllest för bedömning av företagets tillåtlighet och ställningstagande

till frågan om begärt byggnadslov. Samma önskemål uttalas av vatten kraftföreningen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag att de nuvarande

bestämmelserna om ansökningshandlingarnas innehåll kunna bibehållas

oförändrade. Kravet på att samtliga berörda fastigheter och sakägare skola

uppgivas innan kungörelse sker bör alltså i princip upprätthållas. I vissa fall

kan emellertid fullständig utredning i sådant hänseende förebringas först

efter undersökningar, som förutsättas skola äga rum jämsides med handläggningen

av målet vid vattendomstolen. Det är tydligt att det då understundom

kan bli nödvändigt att i vass mån eftergiva kravet på att varje

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

57

enskild sakägare skall redovisas i ansökningshandlingarna och i stället lämna

vissa sakägare underrättelse enligt 11 kap. 47 §.

Med anledning av vad vattenöverdomstolen anfört må framhållas att sakägare,

som på grund av att det ny.ssnämnda förfarandet undantagsvis tilllämpas

icke omedelbart tillställas personlig underrättelse om ansökningen,

i regel ändock torde erhålla kännedom om målets anhängiggörande vid

vattendomstolen och de huvudsakliga verkningarna av företaget. Genom

kungörelserna i ortspressen och de meddelanden, som eljest då det gäller

större kraftverksprojekt lämnas i pressen eller annorledes, sprides i allmänhet

kännedom om företaget i orten. Jag vill i detta sammanhang även

hänvisa till vad i avd. IV anföres beträffande förberedande av större företag.

Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder

(11 kap. 16 §).

Gällande bestämmelser m. m. Enligt It kap. 46 § vattenlagen har vattenrättsdomaren

i vissa slags mål möjlighet att, såframt sökanden anhåller

därom och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga

provisoriska åtgärder. Om sådan åtgärd omfattar vidlyftigare arbete eller

avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav är att befara, får dock

sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om sökanden

hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan bli

skyldig att utgiva till följd av arbetet i fråga. Vattenrättsdomarens beslut

skall utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, om ej

vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.

I vattenlagens ursprungliga lydelse saknades motsvarighet till bestämmelserna

i förevarande paragraf. Genom lag den 19 juni 1919 infördes

emellertid i paragrafen stadgande, att vattenrättsdomaren under de i lagrummet

angivna förutsättningarna ägde medgiva vidtagande av erforderliga

provisoriska åtgärder. Denna befogenhet var dock begränsad till vissa

mål rörande anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande

eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen

med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om

bestämmelser rörande virkesbarkning eller fiskeavgift. Såsom grund för

stadgandet anfördes i motiveringen, att under pågående flottning i allmän

flottled understundom kunde inträffa, att vissa byggnadsåtgärder måste

vidtagas så skyndsamt, att man icke kunde avvakta vattendomstolens slutliga

beslut över gjord ansökan om tillstånd till åtgärdens vidtagande. Detta

gällde särskilt i fråga om byggnader, som tarvades till förebyggande av skada

å annans egendom, men även beträffande andra anläggningar kunde ett

skyndsamt utförande vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens försenande

och därav orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förnärmades av byggnaden, vore det icke tillåtet att utföra arbete därför

utan vattendomstolens tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kunde ådömas

anläggaren. I trängande fall måste det därför givas möjlighet att, redan

innan ansökningen prövats, få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder.

Genom senare ändringar i vattenlagen ha paragrafens bestämmelser gjorts

tillämpliga jämväl å vissa andra mål. Sålunda utsträcktes bestämmelserna

dels, enligt lag den It juni 1920, till mål om inrättande, utvidgande eller

förbättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande

hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande

eller till förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av

anläggning eller åtgärd för allmän farled, dels, enligt lag den 5 maj 1939,

till mål rörande huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas

eller nyttjas, dels ock, enligt lag den 20 juni 1941, till mål rörande företag,

som avses i 8 kap. vattenlagen, d. v. s. företrädesvis företag för avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Genom ändring av 11 kap.

17 § enligt lag den 10 mars 1944 kom 46 § att erhålla tillämpning även å

vissa mål rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag. Såsom grund

för den år 1920 verkställda ändringen framhölls i motiven, att de skäl, som

föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled

tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete,

syntes äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning.

Vid genomförande av 1939 års ändring åberopades, att behov kunde föreligga

att medgiva vidtagande av provisoriska åtgärder för tillgodogörande av

grundvatten, och såsom motiv för den år 1941 verkställda utvidgningen anfördes,

att den enligt paragrafen förefintliga möjligheten att medgiva vidtagande

av provisoriska åtgärder borde stå öppen även i mål rörande företag,

som avses i 8 kap. vattenlagen.

Av det anförda framgår, att vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva

provisoriska åtgärder för närvarande är begränsad till vissa grupper av

mål, som i allmänhet angå mindre omfattande arbeten än t. ex. vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar, samt att befogenheten åtminstone

till en början främst avsåg åtgärder till förekommande eller minskande av

skador. Det må emellertid anmärkas, att 1939 år.s lag om tillfällig vattenreglering

upptager en ytterligare utvidgning av tillämpligheten av stadgandet

i 11 kap. 46 § vattenlagen. I 13 § första stycket i 1939 års lag stadgas

sålunda att sådan befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts

vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl

i fråga om tillfällig vattenreglering. Ehuru 11 kap. 46 § icke är tillämpligt

i mål om vattenreglering enligt vattenlagen, kan vattenrättsdomaren

sålunda, därest tillstånd till utövande av vattenreglering begärts med

åberopande av 1939 års lag, i brådskande fall lämna medgivande till provisoriska

åtgärder.

Eu utvidgning av 11 kap. 46 § vattenlagen till att gälla alla slags ansökningsmål

förordades av processlagberedningen i dess förslag om ändring i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

59

vissa delar av vattenlagen för lagens anpassning till nya rättegångsbalkens

bestämmelser. Beredningen uttalade att sådana provisoriska åtgärder som

stadgandet avsåge till sitt syfte mycket nära överensstämde med de handräckningsåtgärder

som behandlades i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken.

Genom hänvisningen till rättegångsbalken (11 kap. 1 § vattenlagen) syntes

visserligen — yttrade beredningen vidare — stadgandena i 15 kap. nya

rättegångsbalken i tillämpliga delar komma att gälla även vattenmål, men

då det kunde förefalla ovisst, i vilken utsträckning bestämmelserna i sistnämnda

kap. kunde anses tillämpliga på vattenmål, syntes ifrågavarande

paragraf i vattenlagen böra bibehållas. Utvidgningen av stadgandets tilllämplighetsoinråde

motiverades ej närmare av beredningen; det framhölls

endast att begränsningen till vissa angivna företag förefölle mindre ändamålsenlig

och att behov syntes föreligga att utsträcka stadgandet att avse

vattenmål i allmänhet.1 Lagrådet fann emellertid vid granskning av beredningens

förslag utvidgningen ägnad att väcka betänkligheter, i det att vattenrättsdomaren

genom densamma skulle erhålla möjlighet att i alla mål,

hur omfattande företag de än avsåge, medgiva provisoriska åtgärder oberoende

av dessas beskaffenhet, om blott ärendet vore brådskande. Detta inneburs

att provisoriska åtgärder i vattenmål skulle kunna vidtagas i avsevärt

större utsträckning än som enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgåves

i vanliga tvistemål. Om det ansåges behövligt att vattenrättsdomaren erhölle

möjlighet att i större utsträckning än hittills medgiva provisoriska åtgärder,

borde i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar dylikt

medgivande finge lämnas. I annat fall förelåge fara för åsidosättande av

den till grund för vattenlagen liggande principen att företag, som där avsåges,

ej finge igångsättas innan vattendomstolen efter avvägning av de mot

varandra stående intressena lämnat tillstånd därtill.

Då jag den 1 mars 1946 anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet (prop.

1946: 133), uttalade jag att stadgandet i 11 kap. 46 § finge anses innebära

att, när vidtagande av en i paragrafen avsedd åtgärd vore så brådskande att

sammanträde med vattendomstolen ej lämpligen kunde avvaktas, vattenrättsdomaren

ägde meddela tillstånd till åtgärden, ehuru frågan däro7n eljest

tillkomme vattendomstolen. Huruvida åtgärden som sådan borde tillåtas,

vore — oavsett om prövningen ankoinme på vattenrättsdomaren eller

■vattendomstolen — beroende av de bestämmelser som vattenlagen i övrigt

innehölle. Med hänsyn härtill och då vattendomstolen alltid hade att pröva,

huruvida förordnande som meddelats enligt ifrågavarande paragraf skulle

äga bestånd, fann jag visserligen de av lagrådet uttalade betänkligheterna

mot den föreslagna utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde icke

vara i allo grundade, men jag ansåg dock icke lämpligt att utan närmare

utredning taga slutlig ståndpunkt till frågan om eu omarbetning av paragrafen.

.lag framhöll i samband därmed att lagrummet komme att bli föremål

för överväganden vid den åt vattenlagssakkunniga anförtrodda utred
-

1 SOU 1944: 9 och 10, motiven sid 231.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ningen. Någon ändrad lydelse av 11 kap. 46 § upptogs därför icke i det

förslag till lag om ändring i vattenlagen som i propositionen förelädes riksdagen

och som — bortsett från en av riksdagen företagen mindre jämkning

som i detta sammanhang är utan intresse — var likalydande med den lag i

ämnet som sedermera utfärdades den 20 december 1946.

De sakkunniga. De sakkunniga ha för sin del intagit den ståndpunkten, att

en sådan utvidgning av tillämplighetsområdet för 11 kap. 46 § som processlagberedningen

föreslog icke vore tillrådlig. Till utveckling av sin ståndpunkt

anföra de sakkunniga:

Vad som främst ger anledning till betänkligheter är, att medgivande enligt

11 kap. 46 § kan lämnas så snart ansökningen inkommit, d. v. s. innan sedvanlig

skriftväxling ägt rum och sammanträde hållits. Under skriftväxlingen

och vid sammanträdet framkomma ofta förslag till modifikationer eller

skyddsåtgärder som vattendomstolen — och kanske även sökanden — finner

lämpliga. Det kan exempelvis befinnas, att sänkningsgränsen vid en

sjöreglering icke bör förläggas så lågt som sökanden i ansökningen begärt.

Har nu vattenrättsdomaren lämnat sökanden tillstånd att såsom en »provisorisk»

åtgärd upptaga en sänkningskanal, avsedd att möjliggöra magasinets

utnyttjande ned till den i ansökningen angivna sänkningsgränsen, kan det

tänkas, att detta arbete — som kanske drager stora kostnader — hinner utföras

innan vattendomstolen får tillfälle att taga ståndpunkt till frågan om

magasinsgränserna. Även om sökanden, formellt sett, utfört arbetet på egen

ekonomisk risk, är det förklarligt, om vattendomstolen i ett sådant fall blir

benägen att giva sökanden tillstånd till den sänkning för vilken kanalen är

beräknad. Resultatet kan bli ett kraftigare ingrepp i de naturliga förhållandena

än vattendomstolen, om den varit helt obunden, skulle ha tillåtil. På

liknande sätt kan det förhålla sig med skyddsåtgärder. En sådan åtgärd

kan, om den föreskrives i efterhand, ställa sig oproportionerligt dyr i förhållande

till nyttan därav, under det att den icke nämnvärt behövt fördyra

arbetet, om den ingått i den ursprungliga arbetsplanen. Slutligen bör man.

då man överväger lämpligheten av att utsträcka vattenrättsdomarens möjlighet

att meddela provisoriska förordnanden, icke bortse från psykologiska

faktorer. Om arbeten för ett ingripande företag igångsättas utan att ortsbefolkningen

ens fått framföra sina synpunkter i de av lagen anvisade formerna,

uppstår lätt misstro mot vattendomstolarnas vilja och förmåga att

tillvarataga vederbörande sakägares intressen. Man kan invända, att det endast

är fråga om en befogenhet och icke om någon skyldighet för vattenrättsdomarna

att medgiva provisoriska åtgärder och att de måste förutsättas

begagna befogenheten med omdöme. Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen

vid vattendomstolarna måste det dock föreligga en frestelse

att i större utsträckning än som är lämpligt utnyttja befogenheten till att

för en tid tillfredsställa sökande som äro angelägna att få börja bygga.

Emellertid ha de sakkunniga ansett påkallat att i ett speciellt avseende

utvidga vattenrättsdomarens befogenheter enligt 11 kap. 46 §, nämligen beträffande

åtgärder som sökande i vattenmål önskar vidtaga i syfte att förebygga

eller avhjälpa skada eller olägenhet för annan. Till sådana åtgärder

bör enligt de sakkunnigas mening vattenrättsdomaren, oavsett företagets art,

i brådskande fall kunna lämna medgivande. De sakkunniga anföra närmare

härom:

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

61

Eu lagändring på denna punkt är i viss mån en konsekvens av de föreslagna

bestämmelserna om rätt för vattendomstolen att meddela deldom i

större utsträckning än som kan anses förenligt med den nuvarande avfattningen

av 11 kap. 66 §. Sedan arbetet på en anläggning igångsatts med

stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd, är det nämligen ofta angeläget

för sökanden att få utföra även sådana arbeten, som verkställda undersökningar

visat vara erforderliga till förebyggande av skada, utan att

behöva avvakta den slutliga domen i målet. Såsom exempel på dylika arbeten

må nämnas grundförstärkning eller dränering till skydd för en byggnad

som eljest efter blivande uppdämning skulle bli utsatt för skador genom

tjällyftning. Arbete kan i ett sådant fall behöva ske även på mark, som

tillhör annan än byggnadens ägare, och denne markägare vill måhända icke

tillåta arbetets utförande. Har vattendomstolen i avbidan på erfarenhet av

ett företags verkningar uppskjutit fråga om åtgärder till motverkande av

skada i visst hänseende, kunna liknande situationer inträda. Om exempelvis

uppskovet avser virkesavläggningens ordnande, kan det snart nog — innan

frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras — visa sig behövligt att

utan dröjsmål anordna vältplats å en fastighet, vars ägare icke frivilligt vill

upplåta erforderlig mark. I fall, sådana som de nu nämnda, innebär det ofta

en onödig omgång att hålla ett särskilt sammanträde med vattendomstolen,

vilket ju kan vara synnerligen olägligt för domstolsarbetet i övrigt. Om det

intresse som skall skyddas är av väsentligt högre valör än det som får vika

och om sistnämnda intresse icke utsättes för större intrång än som är nödvändigt,

bör vattenrättsdomaren kunna medgiva sökanden att utföra arbetena

resp. att taga erforderlig mark i besittning. Fråga om ersättning för uppkommande

intrång torde alltid böra prövas av vattendomstolen. Det synes

icke vara lämpligt att låta vattenrättsdomaren ens preliminärt bestämma

ersättningen. Om det arbete, som sökanden vill utföra, förorsakar intrång

av den beskaffenhet, att det icke slcäligen bör kunna tålas utan att ersättning

därför betalas på förhand, bör således vattenrättsdomaren icke meddela

det begärda tillståndet utan liänskjuta frågan härom till vattendomstolen.

Då det vore vanskligt att överblicka de olika situationer, i vilka brådskande

frågor om rätt att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kunde uppkomma,

ha de sakkunniga ansett vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva

sådana åtgärder icke böra göras beroende av några speciella förutsättningar

i processucllt avseende. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget

har därför — såsom ett särskilt stycke av 11 kap. 46 §, inskjutet mellan nuvarande

första och andra styckena — upptagits en allmän föreskrift av

innehåll, att bestämmelserna i första stycket skola, såvitt angår åtgärder till

förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning

även i andra ansökningsmål än där sägs. En motsvarande bestämmelse för

stämningsmål (jfr 2 kap. 14 och 45 §§ samt 11 kap. 17 § 29 och 36) har

i de sakkunnigas förslag upptagits i 11 kap. 81 §.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag har föranlett uttalanden av vatlcnrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen. Båda

dessa remissmyndigheter anse, att de sakkunniga i denna fråga intagit en

alltför restriktiv hållning.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller sålunda, att

de sakkunniga icke tillräckligt belyst betydelsen av att vattenrättsdomaren

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

kunde meddela beslut om provisoriska åtgärder. Han lämnar en utförlig

redogörelse för ett vid Norrbygdens vattendomstol anhängigt mål (det s. k.

Suorvamålet), vari åtskilliga sådana beslut meddelats. I anslutning till denna

redogörelse framhåller vattenrättsdomaren att, om icke i ungefär den

omfattning som i omförmälda och i övriga vid vattendomstolen anhängiga

mål provisoriska beslut meddelats utan dessa frågor hänskjutits till vattendomstolen,

detta skulle på ett synnerligen kännbart sätt och tämligen i

onödan ha ökat den redan förut tyngande balansen vid domstolen och avsevärt

fördröjt behandlingen av brådskande mål. För den skull borde även

efter upphävandet av 1939 års lag möjlighet finnas att snabbt meddela beslut.

I regel borde dock parterna beredas tillfälle att utföra sin talan före

beslutets meddelande. Vattenrättsdomaren borde också tillerkännas en allmän

befogenhet att provisoriskt besluta om åtgärder till förebyggande av skada

och om ersättning för skada. Härom anföres närmare:

Om det ur rättssäkerhetens synpunkt anses betryggande, att ortsbefolkningens

skyldighet att tåla intrånget av ett kraftutbyggnadsföretag prövas

summariskt av vattenrättsdomaren, synes det orimligt att hävda att detta

prövningssätt icke skulle vara till fyllest när det gäller företagarens skyldighet

att interimistiskt förebygga eller ersätta skada. Det ligger i sakens natur

att beslut av vattenrättsdomaren om ersättning i de flesta fall blott avser en

begränsad tidsperiod, ofta tämligen kort. Det må framhållas att vattenrättsdomarens

verksamhet måste inriktas på ej endast att bereda väg för företagsamheten

utan även och i lika mån att sörja för rättsskydd åt de skadelidande.

Skall vattenrättsdomaren kunna med provisoriska beslut hjälpa en

företagare som kommit i svårigheter, måste han också på samma sätt kunna

hjälpa en sakägare som genom företagarens åtgärder råkar i trångmål. I

samband med 1943 års ändringar i 1939 års lag framhöll departementschefen

bl. a.: »Om vattenreglering medgives genom ett summariskt förfarande

måste den som erhållit tillståndet också finna sig i alt även ersättningsfrågorna

kunna komma att preliminärt bedömas på ett summariskt sätt.»1

Med hänsyn till detta yttrande och den stora benägenhet som eljest framträtt

att legalisera även de mest långtgående avvikelser från lagstiftarnas

ursprungliga avsikt med 1939 års lag synes tendensen till restriktioner enbart

i fråga om ersättningsbeslut anmärkningsvärd. Att provisoriskt ersättningsbeslut

kan meddelas av domaren i avbidan på rättens beslut är ingenting

nytt. Denna regel är lagfäst t. ex. inom familjerättens område.------

Man må även uppmärksamma vattenrättsdomarens befattning med ärenden

som behandlas enligt §§ 7 och 8 i kungörelsen den 11 juni 1920 angående

indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter.

Vattenrättsdomaren anser det angeläget att beslut snabbt kunde meddelas,

om skyddsåtgärd påkallades av en sakägare, som eljest drabbades av skada,

eller om åtgärden — oavsett något yrkande — funnes behövlig t. ex. vid

undersökning verkställd av vattenrättsingenjör. Ehuru det syntes ovisst om

de sakkunniga velat förorda en sådan tillämpning, mötte den icke hinder

av den lagtext som föreslagits. Huruvida en skadefråga borde ordnas genom

åtgärder till skadans förebyggande eller genom ersättning borde icke i och

1 Prop. 1943: 253 sid. 47.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

63

för sig tillmätas någon större betydelse vid bedömande av behovet av snabbt

beslut. Ersättningar bestämdes ofta just till det belopp som motsvarade

sakägarens kostnader för åtgärder till skadas förebyggande. Hade man ej

möjlighet att i efterhand snabbt ordna brådskande ersättningsfrågor, nödgades

man i stället göra förhandsprövningen av ersättningsfrågor mera

omfattande. Detta vore icke ägnat att påskynda ett snabbt avgörande av

tillståndsfrågor.

Vattenfallsstyrelsen anför att vid genomförande av de sakkunnigas förslag

vattenrättsdomare komme att, i och med upphävande av 1939 års lag.

vara betagen befogenheten att provisoriskt besluta om regleringsåtgärder.

Vattenfallsstyrelsen ansåge de sakkunnigas betänkligheter i detta hänseende

överdrivna. Det torde icke vara att befara att en vattenrättsdomare på grund

av dylik befogenhet skulle giva tillstånd till åtgärder, som kunde tänkas

nämnvärt inverka på annans rätt eller medföra, att betydande kostnader

nedlades på anläggningar, vilkas tillåtlighet vid beslutets fattande vore oviss.

Betydelsen av att möjlighet till snabba beslut i regleringsfrågor bibehölles

vore även under normala förhållanden på kraftförsörjningsområdet stor.

Situationer kunde uppkomma, då betydande ekonomiska förluster bleve en

oundviklig följd av den tidspillan, som t. ex. ett hänskjutande till vattendomstol

av frågor om tillfälliga avvikelser från gällande tappningsbestämmelser

skulle medföra. Starka skäl talade därför för att sådan befogenhet

tillädes vattenrättsdomare, och tillräcklig garanti mot ett missbruk av denna

borde ligga i vattenlagens bestämmelse om att rådgörande med vattenrättsingenjörerna

skulle ske, när frågans beskaffenhet påfordrade detta.

Departementschefen. En av de mera betydelsefulla avvikelser från vattenlagens

stadganden som medgivas enligt 1939 års lag om tillfällig vattenreglering

innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, varigenom vattenrättsdomaren

tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering

förordna om provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit

till vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendomstol

meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts

av ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har frågan om en utvidgning

— utanför krislagstiftningens ram — av vattenrättsdomarens befogenhet

att förordna om provisoriska åtgärder nyligen, i samband med

nya rättegångsbalkens genomförande, varit aktuell. Frågan blev då, med

anledning av erinringar från lagrådet, uppskjuten för förnyat övervägande.

De sakkunniga ha nu stannat för att föreslå endast en begränsad utvidgning

av befogenheten, nämligen såvitt angår åtgärder med syfte att förebygga eller

avhjälpa skada eller olägenhet. Denna ståndpunkt har kritiserats av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen, vilka

ansett att vattenrättsdomaren borde få mera vittgående befogenheter.

Den stora omfattning i vilken provisoriska medgivanden av vattenrättsdomare

lämnats enligt 1939 års lag visar, att den vattenrättsdomaren i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

nämnda lag tillerkända befogenheten varit av ej oväsentlig betydelse. Betydelsen

av institutet har särskilt understrukits i det av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet. Å andra sidan kan

man av de gjorda erfarenheterna sluta sig till att frestelsen ligger nära att

utnyttja befogenheten alltför mycket. Understundom har mycket lång tid,

ett eller flera år, förflutit mellan tidpunkten för det provisoriska medgivandet

och vattendomstolens beslut över ansökningen, något som uppenbarligen

ej kan anses förenligt med den tanke som ligger bakom institutet.

Det kan ej förnekas att de av lagrådet i dess yttrande över processlagberedningens

förslag uttalade farhågorna ha ett visst fog för sig. Den fara

för missbruk som finnes kan givetvis i någon mån förebyggas genom särskilda

restriktioner. Men även andra skäl tala för den ståndpunkt som nu

intagits av de sakkunniga. Det måste medgivas att det är mindre tilltalande

att åtgärder, som kunna innebära djupt ingripande verkningar för

bygden, eller omfattande förberedelser för dylika åtgärder kunna medgivas

av domstolens ordförande, låt vara att domstolen sedermera icke är formellt

bunden av det beslut ordföranden meddelar.

Jag är väl medveten om att det understundom kan inträffa situationer,

då det för kraftförsörjningens tillgodoseende vore önskvärt med en alldeles

särskilt snabb domstolsbehandling och möjligheter till vidtagande av

provisoriska åtgärder. Dylika situationer torde emellertid kunna i görlig

mån undvikas, om vid planeringen av kraftutbyggnadsverksamheten i landet

— såväl den kortsiktiga planeringen som planläggningen på längre sikt

— vederbörlig hänsyn tages till de krav vilka måste ställas i fråga om den

rättsliga behandlingen av kraftanläggningar och vattenregleringar. Det är

alldeles nödvändigt att även dessa krav bli beaktade. De svårigheter att genomföra

en snabb behandling, vilka understundom kunna uppkomma till

följd av vattendomstolarnas arbetssätt och förekomsten vid desamma av

andra krävande mål, torde numera lättare kunna bemästras sedan en viss

förstärkning av domstolsorganisationen genomförts.

Jag har sålunda, efter de närmare överväganden i frågan som nu ägt rum,

ansett mig böra avstyrka införande av en generell befogenhet för vattenrättsdomare

att medgiva provisoriska åtgärder. Däremot måste det anses

välbetänkt att såsom de sakkunniga föreslagit giva vattenrättsdomare möjlighet

att efter framställning av sökande tillstädja vidtagande av provisoriska

åtgärder avseende skydd mot skada eller olägenhet. Vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol har givit uttryck åt den uppfattningen att

den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av lagtexten icke lägger hinder

i vägen för att beslut av vattenrättsdomaren meddelas, då åtgärd påkallas

av en sakägare, som annars skulle drabbas av skada, eller då åtgärd

eljest finnes behövlig. Denna åsikt kan jag emellertid ej dela. I första stycket

av 11 kap. 46 §, vartill det föreslagna nya andra stycket hänvisar, stadgas

uttryckligen att framställning om provisoriskt medgivande skall göras av

sökanden. Såsom de sakkunniga framhålla är det väsentliga syftet med den

föreslagna utvidgningen att bereda möjlighet till ianspråktagande av an
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

nans mark, där sådant påkallas för skyddsåtgärd, som sökanden önskar

vidtaga. Det kan ej anses påkallat att befogenheten utsträckes på sätt vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol ansett önskvärt. Att tillerkänna

domstolens ordförande generell befogenhet att föreskriva skyddsåtgärder

och även — såsom samme vattenrättsdomare ifrågasätter — utdöma

provisoriska ersättningar skulle enligt min mening föra alltför långt. Vad

angår ersättning för intrång på grund av provisoriskt medgiven skyddsåtgärd

bör dylik ersättningsfråga, på sätt de sakkunniga anföra, alltid prövas

av vattendomstolen.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har jag alltså upptagit ett

tillägg till 11 kap. 46 §, inskjutet såsom ett andra stycke och av innehåll, att

bestämmelserna i paragrafens första stycke skola, såvitt angår åtgärder till

förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet, äga tillämpning

även i andra ansökningsmål än där sägs. Genom ett motsvarande tillägg till

11 kap. 81 § kommer regeln att gälla även för vissa stämningsmål.

Det må framhållas att jag med det nu anförda icke tagit ställning till frågan

i vad mån den befogenhet, som i 13 § första stycket i 1939 års lag tillerkänts

vattenrättsdomaren, innesluter jämväl rätt att föreskriva vidtagande

av skyddsåtgärder och utdöma provisoriska ersättningsbelopp. Bedömandet

av denna fråga torde såsom hittills få ankomma på rättstillämpningen.

Verkställighet (11 kap. 67 §).

Gällande bestämmelser. Enligt 11 kap. 67 § vattenlagen äger vattendomstolen,

när skäl därtill äro, förordna att dess beslut må verkställas utan hinder

av att det icke äger laga kraft. Det är att märka att ett sådant förordnande

icke befriar sökanden från iakttagandet av den i 9 kap. 66 § meddelade

föreskriften att engångsersättning, som bestämts i samband med att tillstånd

meddelats till visst företag, skall gäldas innan någon åtgärd, som berör

ersättningstagarens intressen, får vidtagas. Vidare gäller enligt 11 kap.

67 §, att — innan medgivet arbete må utföras eller eljest åtgärd vidtagas,

som berör annans intressen — säkerhet skall ställas för den ersättning i

penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden att utgiva utöver vad vattendomstolen

i sådant avseende bestämt, ävensom för det skadestånd, som

han kan bil skyldig att gälda, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

Högi c lätt,

avser, äger förordna om inhibition.

Bestämmelserna i 11 kap. 67 § om omedelbar verkställighet torde närmast

avse utnyttjande av ett av vattendomstolen givet tillstånd till visst

företag. Under ordalagen inbegripes dock även verkställighet av ett beslut,

varigenom någon förpliktats till eu viss prestation. Härvid är att

mål ka att lagiummet, som avser ansökningsinal, pa grund av hänvisning

i 11 kap. 81 § äger motsvarande tillämpning i stämningsmål, liksom enligt

92 § i besvärs- och underställningsmål. Den i 11 kap. 67 § meddelade före5

Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 samt. Nr 52.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

skriften om ställande av säkerhet synes vara avfattad närmast med tanke

på utnyttjande av ett givet tillstånd men torde gälla även för det fall att

vattendomstolen förordnat om omedelbar verkställighet av en dom å viss

prestation.

Rättegångsbalkens bestämmelser torde icke medföra någon mera vittgående

möjlighet att verkställa vattendomstols dom än som följer av vattenlagens

nu gällande bestämmelser. Enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken har

domstol en generell befogenhet att, när skäl äro därtill, förordna att dom

må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft. Verkställighet

av underrätts dom på grund av ett enligt nämnda lagrum meddelat förordnande

förutsätter emellertid att den vinnande ställer pant eller borgen

för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras (42 §

andra stycket utsökningslagen). Beträffande domar, genom vilka betalningsskyldighet

ålägges någon, må här erinras om stadgandet i 39 § utsökningslagen,

enligt vilket utmätning — men ej försäljning av det utmätta

(jfr 40 §) —- kan ske redan innan domen vunnit laga kraft, varvid dock

den tappande kan förhindra utmätning genom att ställa säkerhet för betalningen

och för den skada som genom dröjsmålet vållas borgenären.

De sakkunniga. De sakkunniga uttala, att en efter företagets utförande meddelad

dom i en fråga, som uppskjutits jämlikt de föreslagna reglerna om

uppskov med svårbedömda frågor, i vissa fall borde kunna omedelbart verkställas

enligt de regler som gälla för lagakraftvunna domar eller alltså

utan att säkerhet för skada genom verkställigheten behöver ställas. Enligt

de sakkunnigas mening inrymmes icke en sådan möjlighet i stadgandet i

11 kap. 67 §. De sakkunniga föreslå att vattendomstolen får möjlighet att,

i den mån den finner det lämpligt, förordna att dess dom i den uppskjutna

frågan skall omedelbart gå i verkställighet som om den vunnit laga kraft.

Regeln skulle gälla antingen det vore fråga om ersättning för skada under

uppskovstiden eller om ersättning som slutligen bestämdes lör skada under

all framtid, och den skulle även bli tillämplig vid åläggande för sökanden

att utföra skadeförebyggande åtgärder.

De sakkunniga framhålla att vattendomstolen, därest den icke begagnade

sig av den föreslagna befogenheten, givetvis ägde meddela de föreskrifter

som kunde finnas påkallade för tillgodoseende av skadelidandes intressen

intill dess domen vunnit laga kraft. Bestämmelser, som i sådant hänseende

gällt under prövotiden, kunde exempelvis lämpligen erhålla fortsatt giltighet

till dess lagakraftägande dom förelåge.

I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om verkställigheten

av beslut, varigenom vattendomstolen, i fall då uppskov med avgörandet

av svårbedömd ersättningsfråga medgivits, för uppskovstiden eller

del därav föreskriver årlig (eller på annat sätt periodiskt bestämd) ersättning.

Härom ha sakkunniga yttrat, att om sådan föreskrift meddelades

redan i samband med tillstånd till företaget, det låge i sakens natur att

sökanden, i och med att han toge tillståndet i anspråk, måste rätta sig efter

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

därför stadgade villkor och alltså bleve skyldig att betala ersättning i enlighet

med vattendomstolens beslut så länge detta icke ändrats i högre instans.

Beträffande åter ett under uppskovstiden — alltså efter företagets utförande

— meddelat beslut, varigenom vattendomstolen för återstoden av prövotiden

utdömde en årlig ersättning eller höjde en förut bestämd sådan, torde

det icke kunna göras gällande att beslutet, även om det icke vunnit laga

kraft, enligt sakens natur skulle kunna verkställas som om det vore Iagakraftägande,

allteftersom ersättningsbeloppen förfölle. Den av de sakkunniga

förordade befogenheten för vattendomstolen att förordna om dylik

verkställighet beträffande ersättningsbeslut, som meddelades efter det företaget

utförts, skulle emellertid avse även detta fall.

I samband med de verkställighetsspörsmål som sålunda av de sakkunniga

behandlats ha de sakkunniga även uppmärksammat de fall, då vattendomstolen,

sedan tillstånd meddelats till ett företag enligt vattenlagen, föreskriver

åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedda skador

— vilket enligt lagen skall ske i stämningsmål (se 11 kap. 17 § mom. 26

m. fl.) — eller med tillämpning av 11 kap. 68 § utdömer ersättning därför.

Även för dylika fall ha de sakkunniga föreslagit att vattendomstolen skulle

få möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet som om beslutet vunnit

laga kraft. Samma befogenhet har föreslagits beträffande mål om ersättning

för skada genom vattenförorening eller om nya eller ändrade bestämmelser

till motverkande därav ävensom i mål enligt 9 kap. 73 §.

I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget har en bestämmelse om

rätt för vattendomstolen att under angivna förutsättningar förordna att dess

beslut omedelbart skall gå i verkställighet, som om det vunnit laga kraft,

upptagits såsom ett andra stycke i 11 kap. 67 §. I samband härmed ha föreslagits

vissa jämkningar i paragrafen i övrigt ävensom i några paragrafer i

9 kap. I nuvarande andra stycket av 11 kap. 67 § har uttrycket »förordna,

att verkställighet icke må äga rum», ändrats till »undanröja förordnandet»,

detta med hänsyn till att förordnande enligt det föreslagna nya andra stycket

kan avse även dom å betalningsskyldighet. De sakkunniga påpeka att

enligt 39 § utsökningslagen viss verkställighet av sådan dom kan — oberoende

av särskilt förordnande — äga rum redan innan den vunnit laga kraft.

Det framhålles av de sakkunniga, att 17 kap. 14 § rättegångsbalken till

följd av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § sista stycket vattenlagen

vore tillämplig även i vattenmål, i den mån stadgandet gåvc domstolen en

mera vittgående befogenhet att förordna om verkställighet än som kunde

grundas på 11 kap. 67 § vattenlagen i den föreslagna nya lydelsen.

Ett särskilt spörsmål, som de sakkunniga i detta sammanhang uppmärksammat,

utgör rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar

i vattenmål. De sakkunniga uttala beträffande innebörden av den gällande

ordningen i detta hänseende att stadgandena i 49 kap. rättegångsbalken gåve

vid handen, att ett verkställighetsförordnande enligt 11 kap. 67 § i dess

nuvarande lydelse kunde överklagas av sökandens motparter (resp. svaranden

i stämningsmål) i samband med fullföljd av talan i själva saken. Om

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vattendomstolen vid bifall till ansökningen (resp. käromålet) underläte att

meddela sådant förordnande, kunde däremot särskild klagan däröver icke

föras. De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå en från den allmänna

processlagstiftningen avvikande ordning beträffande de fall, som avses

i det föreslagna nya andra stycket av It kap. 67 §. Särskild klagan skulle

sålunda icke kunna föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela

verkställighetsförordnande jämlikt nämnda stycke. Däremot ha de sakkunniga

funnit goda skäl tala för att i första styckets fall göra klagorätten ömsesidig,

d. v. s. att tillåta klagan även över vattendomstols underlåtenhet att

förordna, att ett meddelat tillstånd må tagas i anspråk utan hinder av att

beslutet därom icke äger laga kraft. Det torde visserligen endast sällan komma

att inträffa, att vattenöverdomstolen, innan den slutligen dömde i ett dit

fullföljt mål angående visst företag, ville taga på sitt ansvar att medgiva att

ett av vattendomstolen i målet meddelat tillstånd omedelbart finge tagas i

anspråk. Man finge emellertid räkna med att underinstansen kunde av förbiseende

ha underlåtit att meddela verkställighetsförordnande, ehuru saken

vore tämligen klar. Vidare torde möjligheten för överinstansen att meddela

sådant förordnande även eljest innebära en viss trygghet för sökanden. En

lagändring i nu angiven riktning stode även i god överensstämmelse med en

ändring, som genom lagen den 20 december 1946 vidtagits beträffande rätten

till fullföljd av talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga om sådana provisoriska

åtgärder som avsåges ill kap. 46 §. Enligt 11 kap. 109 § i dess förutvarande

lydelse hade klagan endast kunnat föras över beslut varigenom

vattenrättsdomare medgivit vidtagande av dylika åtgärder. Från och med

den 1 januari 1948, då nyssnämnda lag trädde i kraft, förelåge emellertid

enligt 11 kap. 107 §, dit bestämmelserna om fullföljd av talan mot vattenrättsdomares

beslut överflyttats, klagorätt även beträffande beslut, varigenom

vattenrättsdomare lämnat en begäran att få vidtaga provisoriska åtgärder

utan bifall. De sakkunniga ha i det angivna syftet föreslagit en bestämmelse

i 11 kap. 98 § vattenlagen av innehåll att stadgandet i 49 kap.

5 § andra stycket rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning beträffande

fullföljd i fråga som avses i 11 kap. 67 § första stycket vattenlagen.

Klagorätten borde icke, uttala de sakkunniga, anses vara beroende

av att vattendomstolen uttryckligen avslagit en begäran om verkställighetsiov

eller ens av att sådan begäran framställts.

Yttrandena. Vattenöverdomstolen instämmer i de sakkunnigas uttalande

— i anslutning till frågan om verkställighet av beslut, varigenom vattendomstolen

för uppskovstid föreskrivit periodisk ersättning — att det låge i

sakens natur, att sökanden i och med att han toge tillståndet i anspråk

måste rätta sig efter föreskrivna villkor och bli skyldig att betala ersättning

i enlighet med beslutet så länge detta icke ändrats i högre instans. Emellertid

ifrågasätter vattenöverdomstolen om icke tankegången borde komma till uttryck

genom ett tillägg till 9 kap. 66 §. Vidare anser vattenöverdomstolen

att det föreslagna stadgandet i 11 kap. 67 § andra stycket borde göras till
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

69

lämpligt även där motsvarande föreskrifter meddelats i samband med ett

efterföljande godkännande av redan utfört företag. Jämväl vattenråttsdomaren

i Norrbggdens vattendomstol anser att vattendomstolens befogenhet att

förordna om omedelbar verkställighet borde gälla även i fråga om ersättningsbeslut

som meddelas samtidigt med tillståndsbeslut. Vattenrättsdomaren

framhåller att möjligheten att i detta fall förordna om verkställighet

av ersättningsbeslut vore av betydelse bl. a. i de ingalunda sällsynta fall då

vattendomstolen hade att pröva på vilka villkor ett utan formligt tillstånd

— men måhända med medgivande av ett större eller mindre antal sakägare

— genomfört företag kunde godkännas. Denne vattenrättsdomare anför därjämte

att de sakkunnigas förslag i viss mån syntes lämna möjlighet öppen

för en illojal sökande att genom åsidosättande av skyldigheten att betala ersättningar

komma i åtnjutande av en för sökanden förmånligare skadevärdering

i högre instans. Med hänsyn till att lojala sökande icke torde vara

benägna att använda denna möjlighet, syntes lämpligast att den slopades.

Det vore vanligt att sakägare i vattenmål hade ringa förmåga att tillvarataga

sin rätt. De torde ofta stå främmande för möjligheterna att påkalla verkställighet

av beslut i ersättningsfrågor.

Departementschefen. När vattendomstol i samband med tillstånd till utförande

av visst företag fastställer den ersättning, som skall utgå till följd

av företaget, eller ålägger sökanden att vidtaga åtgärder till förebyggande

av skada, innebär detta icke ett ovillkorligt åläggande av betalningsskyldighet

eller annan prestation utan utgör ett med tillståndet förbundet villkor,

i det prestationsskyldigheten inträder blott under förutsättning att

tillståndet tages i anspråk. Innebörden av ålagd betalningsskyldighet fastslås

i 9 kap. 66 § första stycket vattenlagen, där det uttryckligen stadgas,

att engångsersättning, som bestämts i samband med tillståndet, skall gäldas

innan någon åtgärd som berör ersättningstagarens intressen får vidtagas.

Om däremot ersättningsskyldighet fastställes först efter det företaget blivit

utfört, är det fråga om ett ovillkorligt åläggande, som kan verkställas genom

exekution i vanlig ordning.

Det nuvarande stadgandet ill kap. 67 § vattenlagen, enligt vilket vattendomstolen

äger förordna att dess beslut går i verkställighet utan hinder

av att det icke äger laga kraft, tager närmast sikte på beslut av det förra

slaget, det vill säga beslut som innefattar tillstånd till utförande av visst

företag med därmed förbundna villkor rörande betalningsskyldighet och

annat. Gives sådant förordnande och vill sökanden begagna sig därav, måste

han fullgöra de med tillståndet förenade villkoren, oavsett om han fullföljer

talan till högre instans. Redan erlagd ersättning får enligt 9 kap. 67 §

ej återkrävas, även om den slutligen bestämmes till lägre belopp. I det fall

då ersättning eller skyddsåtgärd bestämmes i efterhand intager sakägaren

en mindre gynnad ställning, i det han för att kunna påkalla verkställighet,

innan beslutet vunnit laga kraft, måste ställa säkerhet för kostnad och skada,

som drabbar motparten om beslutet ändras; såsom förut utvecklats torde

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

varken nyssberörda stadgande i vattenlagen eller någon föreskrift annorstädes

giva stöd för att i dylikt fall må meddelas förordnande om omedelbar

verkställighet utan skyldighet att ställa säkerhet. Genom lagfästandet av deldomssystemet

kan det antagas komma att inträffa i jämförelsevis många

fall, att ersättning eller skyddsåtgärd fastställes i efterhand. Det är dock att

märka, att förhållandet kan bli aktuellt även eljest då det gäller företag

enligt vattenlagen. Såsom de sakkunniga framhållit uppkommer spörsmålet

bl. a. i fall, då vattendomstolen, sedan tillstånd meddelats till ett företag,

föreskriver åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av oförutsedd skada

eller utdömer ersättning därför.

I syfte att förbättra sakägarens ställning i förevarande avseende ha de

sakkunniga föreslagit, att i 11 kap. 67 § vattenlagen skall upptagas en särskild

bestämmelse angående verkställighet i fall, då efter medgivet tillstånd

till ett företag beslut meddelas om skyldighet för företagaren att förbygga

eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför. Vattendomstolen

erhåller enligt denna bestämmelse befogenhet att, när skäl

därtill äro, förordna, att sådant beslut genast skall gå i verkställighet som

om det vunnit laga kraft, således utan skyldighet för vederbörande sakägare

att ställa säkerhet för skada genom verkställigheten. Bestämmelsen blir med

den föreslagna utformningen tillämplig ej blott då uppskov meddelats på

grundval av deldomsreglerna utan över huvud taget då fråga är om beslut

efter det tillståndet redan meddelats. Det synes mig rimligt, att skillnaden

mellan sakägarens ställning i det fall då ersättning eller annan prestationsskyldighet

fastställes i samband med tillståndet och då den bestämmes senare

på detta sätt kan utjämnas. Dock bör understrykas att möjligheten att

meddela verkställighetsförordnande av detta slag innebär ett avsteg från allmänna

regler om verkställighet av underrätts dom och bör utnyttjas med

försiktighet.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har anmärkt, att sakägare

i vattenmål ofta torde stå främmande för möjligheten att påkalla

verkställighet av beslut i ersättningsfrågor, med vilken anmärkning han

torde åsyfta, att verkställighet borde få ske oberoende av förordnande av

vattendomstolen. Det synes emellertid kunna antagas, att domstolarna utan

uttryckligt yrkande av part meddela beslut om verkställighet, när skäl därtill

föreligger.

Vidare ha vattenöverdomstolen samt nyssnämnde vattenrättsdomare påpekat,

att de föreslagna verkställighetsreglerna borde gälla även för det fall

att föreskrifter om ersättning eller om skyddsåtgärder meddelas i samband

med ett efterföljande godkännande av ett redan utfört företag. I praxis torde

på sina håll ha ansetts, att vattendomstolen enligt grunderna för 9 kap.

66 § i sådant fall kan förordna om omedelbar verkställighet utan skyldighet

för den skadelidande att ställa säkerhet.1 Den föreslagna kompletteringen

av It kap. 67 § lägger ej hinder i vägen för ett dylikt förfaringssätt utan

ger tvärtom ytterligare stöd för detsamma. Därest en dammbyggnad eller

1 Jfr N. J. A. 1945 s. 687 (vattendomstolens dom).

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

annat företag i strid mot lagen utföres utan tillstånd av vattendomstol, står

det sålunda klart, att domstolen vid en efterföljande tillståndsprövning är

berättigad att meddela verkställighetsförordnande på samma sätt som om

tillståndet, på sätt bort ske, sökts i förväg.

Det synes mig ej erforderligt att, såsom vattenöverdomstolen ifrågasatt,

meddela särskild bestämmelse angående verkställighet i det fall, då vattendomstolen

i samband med tillstånd till ett företag föreskriver årlig eller eljest

periodiskt bestämd ersättning för uppskovstid. Såsom de sakkunniga anfört

ligger det i sakens natur, att sökanden, i och med att han tager tillståndet i

anspråk, måste rätta sig efter därför stadgade villkor, så länge dessa icke

ändrats i högre instans.

I de sakkunnigas förslag ha de nya verkställighetsreglerna i 11 kap. 67 §

ansetts påkalla viss ändring av 9 kap. 58 § tredje stycket. Sistnämnda lagrum,

som avser att reglera frågan om tiden för avträdande av inlöst fast

egendom i det fall, då verkställighetsförordnande meddelats, anknytes i den

av de sakkunniga föreslagna lydelsen till att vattendomstol meddelat tillstånd

att lösa fast egendom eller meddelat annat tillstånd, som förbundits

med skyldighet i sådant avseende. Stadgandet bör emellertid giva anvisning

om förfarandet även i det fall, att en sökande efter det tillstånd till ett företag

meddelats på yrkande av sakägaren ålägges att lösa fast egendom, och

synes vid sådant förhållande kunna bibehållas i sin nuvarande lydelse.

Däremot böra såsom de sakkunniga föreslagit vidtagas vissa jämkningar av

redaktionell natur i 9 kap. 67 §.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även upptagit spörsmålet rörande

rätten till fullföljd i frågor angående verkställighet av domar i vattenmål.

Innebörden av den gällande ordningen i detta hänseende är, såsom anföres

av de sakkunniga, att verkställighetsförordnande kan överklagas av motparten

i samband med fullföljd av talan i själva saken, medan klagan icke

kan föras över vattendomstols underlåtenhet att meddela verkställighetsförordnande.

I denna ordning ha de sakkunniga förordat den ändringen,

att klagan skall tillåtas över vattendomstols underlåtenhet att förordna,

att ett meddelat tillstånd får tagas i anspråk utan hinder av att beslutet

därom icke äger laga kraft. Jag biträder detta förslag, som på sätt de sakkunniga

angivit lämpligast genomföres i form av ett tillägg till It kap. 98 §

vattenlagen av innebörd, att 49 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i det

avsedda fallet skall äga motsvarande tillämpning. Den avfattning av detta

tillägg som de sakkunniga föreslagit torde böra något jämkas till undvikande

av den misstolkningen, att sökandens motparter skulle äga rätt att utan

samband med fullföljd av talan i själva saken klaga över ett förordnande

om omedelbar verkställighet av tillståndet.

Enligt vad sålunda anförts har It kap. 67 § vattenlagen upptagits i den

av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen, innebärande att ett nytt

andra stycke inskjutits i paragrafen och vissa jämkningar i övrigt företagits

i densamma, varjämte förut angivna ändringar vidtagits i 9 kap. 67 §

och 11 kap. 98 § samma lag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för

vattenbyggnader ni. in.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen innehåller -— vid sidan av de bestämmelser

som reglera en företagares rätt att ingripa i vattenförhållandena

—- även ett flertal stadganden om rätt att taga i anspråk mark för byggnadsändamål

m. ni. I 2 kap. 14 § första stycket vattenlagen stadgas sålunda

att, om så erfordras för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten,

å annan tillhörig fastighet får läggas damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet. Under samma förutsättning må å annans grund i eller vid

vattendrag verkställas grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. För

uppkommande intrång skall ersättning utgå enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen.

En motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 14 § första stycket finnes i

7 kap. 40 §, som närmast gäller vattenavledning men som jämlikt 49 §

samma kap. äger tillämpning även å invallning.

2 kap. 16 § första stycket ger den som vill bygga en vattenkraftstation

möjlighet att tvångsvis förskaffa sig utmål till kraftstationen, om sådant utmål

icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Ägare av mark

vid eller i närheten av vattendraget är pliktig att mot ersättning upplåta det

område som för ändamålet oundgängligen tarvas. Tvångsrätten avser att

giva företagaren oinskränkt besittning till visst område. Det är sålunda

fråga endast om upplåtelse, ej avstående av äganderätt.

Beträffande de överväganden som legat till grund för denna inskränkning

må anmärkas följande. I 1910 års kommittéförslag hade tvångsrätten

enligt 2 kap. 16 § anordnats såsom en lösningsrätt, vilket motiverats med

alt det särskilt från fastighetskreditens synpunkt vore av vikt, att en

kraftanläggning och den mark varå densamma vore uppförd vore i samma

ägares hand.1 I 1917 års sakkunnigbetänkande förordades jämväl lösningsrätt,

ehuru kommittéförslagets motivering ej ansågs bärande. De sakkunniga

framhöllo, att när för en strömfallsfastighets räkning mark toges i

anspråk å annan fastighets område utan att äganderättsöverlåtelse skedde,

bleve rättigheten att för det avsedda ändamålet förfoga över marken liksom

rätten till de där gjorda anläggningarna att betrakta såsom ett tillbehör

till strömfallsfastigheten. Om inteckning beviljades i strömfallsfastigheten,

komme såväl servitutsrätten som de för servitutets begagnande

uppförda anläggningarna att tillsammans med strömfallsfastigheten utgöra

föremål för inteckningsrätten. Då servitutsrätten till tiden begränsades

allenast av den omständigheten att dess utövning ej längre medförde

1 1910 års bet. s. 255.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

73

någon förmån för huvudfastigheten i därmed avsett hänseende, syntes ej

heller med hänsyn till rättighetens varaktighet någon befogad anmärkning

ur kreditsäkerhetens synpunkt kunna göras. I fråga om utmål för kraftstation

ansågo dock de sakkunniga fog finnas att medgiva äganderättsförvärv.

1 I sitt yttrande över sakkunnigförslaget underströk lagrådet, att

de sakkunniga uppvisat ohållbarheten i åsikten, att äganderättsförv,ärv

skulle vara behövligt ur fastighetskreditens synpunkt. De sakkunnigas

ståndpunkt förmodade lagrådet ha bestämts därav, att det för det allmänna

rättsmedvetandet skulle te sig mest naturligt, att äganderätten till en

byggnad av i allmänhet så bestående natur som en kraftstation och till den

mark, varå byggnaden vore uppförd, låge i samma hand. Med erkännande

härav fann emellertid lagrådet olägenheterna av att utmålet komrne att

bilda en fristående fastighet, som särskilt kunde intecknas och föryttras,

vara så betydande, att ej heller i detta fall rätt borde finnas att tvångsvis

förvärva äganderätten. Lagrådets mening följdes, och enligt 2 kap. 16 §

är markägare sålunda som nämnts endast skyldig att upplåta erforderligt

område till utmål.

Det må emellertid anmärkas att ett undantag från den angivna grundsatsen

numera gäller enligt andra stycket i paragrafen. Detta stadgande har

tillkommit år 1945 i samband med bestämmelserna i 1 kap. 14 § om skyldighet

att låta strömfall tagas i anspråk av annan och innehåller att, då

strömfall tages i anspråk jämlikt sistberörda lagrum, utmål må lösas, om

så erfordras. Anledningen till detta undantag från huvudregeln är den,

att expropriationsmedgivande enligt 1 kap. 14 § kan avse allenast upplåtelse

av rätt till strömfall och att därför strömfallsfastighet kunde komma

att saknas, om icke exproprianten hade möjlighet att med äganderätt förvärva

erforderligt utmål.

Det må framhållas att bestämmelsen i 9 kap. 48 § om förhöjning i vissa

fall av ersättning utöver fulla värdet omfattar intrång enligt 2 kap. 16 §

men däremot icke intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. I vattenlagens

ursprungliga lydelse föreskrevs förhöjning av ersättningen, även i det senare

fallet. Visserligen hade något stadgande därom icke upptagits vare

sig i 1910 års kommittéförslag eller i 1917 års sakkunnigbetänkande. Såsom

förut anmärkts vid togs emellertid beträffande tvångsrätten enligt

2 kap. 16 § den ändringen i förhållande till kommitté- och sakkunnigförslagen

att endast upplåtelse, ej förvärv av äganderätt, finge ske. I samband

härmed uttalade departementschefen, att han ansåge att ersättningen

vid intrång enligt 2 kap. 16 § likväl borde utgå med förhöjning ävensom

att konsekvensen då fordrade att förhöjning tillämpades även beträffande

intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Redan kort tid efteråt, i samband

med genomförandet år 1920 av den nya lagstiftningen angående torrläggning,

borttogs emellertid förhöjningsregelns tillämplighet såvitt angick

intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom skäl härför anförde de särskilda

sakkunniga, vilka tillsattes för överarbetning av 1910 års kommitté
1

1917 års bet. s. 2''öG.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

förslag i de delar som avsågo bl. a. torrläggning, i sitt år 1919 avgivna

betänkande följande. I kommittéförslaget liksom i de sakkunnigas förslag

hade för vattenavledning och invallning föreslagits bestämmelser, som på det

närmaste anslöte sig till stadgandet i 2 kap. 14 §. Jämväl det intrång som

vållades genom upptagande av dike å annans mark vore i allt väsentligt av

likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skulle i båda dessa fall

ersättning utgå utan förhöjning, något som också överensstämde med 1879

års dikningslags bestämmelser i ämnet. Det syntes de sakkunniga icke böra

ifrågakomma att frångå den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende.

Denna uppfattning syntes emellertid böra föranleda, att jämväl intrång enligt

2 kap. 14 § första stycket ersattes endast med fulla värdet. Särskilt i

fråga om vattenreglering skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att

avgöra, huruvida ett intrång av ifrågavarande beskaffenhet skulle bedömas

enligt 2 eller 7 kap. och det kunde i varje fall icke anses lämpligt att

ersättningstagarens ställning gjordes beroende av hur ett dylikt avgörande

utfölle. Av dessa skäl ansågs stadgandet i 9 kap. 48 § böra underkastas

jämkning i antytt hänseende.1

Enligt 14 kap. 5 § kan tillträde till annans fastighet beredas den som för

uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vattenlagen

vill verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten.

Tillståndet meddelas av länsstyrelsen. Vid undersökningsarbetets utförande

skall så förfaras, att skada därav ej eller endast såvitt den är oundviklig

orsakas annan. Växande träd få ej fällas utan särskilt medgivande av

länsstyrelsen. För skada och intrång som vållas av arbetet skall ersättning

gäldas med fulla värdet. Tvist härom handlägges vid allmän domstol. Den

som verkställer arbetet är pliktig att, om länsstyrelsen anser det erforderligt,

före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

De sakkunniga. De sakkunniga förklara att det gjorts gällande, att stadgandet

i 2 kap. 14 § icke gåve vattendomstolen tillräcklig möjlighet att

föreskriva åtgärder till avhjälpande av olägenheter av ett vattenbyggnadsföretag.

Härom anföres närmare:

Man har särskilt framhållit den begränsning som ligger i uttrycket »i eller

vid vattendrag». Orden »vid vattendrag» torde visserligen icke böra tolkas

alltför restriktivt. Några betänkligheter synas knappast möta mot att tilllämpa

lagrummet exempelvis då en väg, som blir överdämd, lämpligen kan

omläggas i ny sträckning över högre belägen mark men vederbörande markägare

icke vill medgiva detta. Vattendomstolarna torde också i stor utsträckning

medgiva tvångsrätt i sådana fall. I vissa situationer torde dock den

begränsning, som trots allt ligger i orden »i eller vid vattendrag», kunna

bereda svårigheter. Ett exempel erbjuda de i flera större kraftverksmål nu

aktuella frågorna om särskilda anordningar för uppfödning av laxyngel.

Till uppfödningsdammar behövas avsevärda områden, vilka skola uppfylla

alldeles speciella krav i fråga om tillgång till vatten av viss beskaffenhet,

näringstillgång in. in. Stundom måste dammarna förläggas vid något bi
-

1 1919 års bet. sid. 250.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vattendrag långt från det kraftverk som ger anledning till åtgärderna; det

kan till och med tänkas, att den lämpligaste platsen finnes inom ett annat

vattensystem. Det förefaller tvivelaktigt om 2 kap. 14 § i sin nuvarande

lydelse ger en kraftverksägare möjlighet att i sådana fall tvångsvis taga de

erforderliga områdena i anspråk. En dylik möjlighet bör dock stå till buds,

då åtgärderna avse att tjäna ett allmänt intresse.

För att tillgodose behovet av tvångsrätt i fall, sådana som de nämnda, har

1 det av de sakkunniga upprättade lagförslaget den ändringen vidtagits i

2 kap. 14 § första stycket, att orden »i eller vid vattendrag» uteslutits, i samband

varmed en viss redaktionell jämkning skett. Genom den föreslagna

ändringen undanröjes, framhålla de sakkunniga, också varje anledning till

tvekan om lagrummets tillämplighet t. ex. i det förut berörda vägomläggningsfallet.

Motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 40 §.

I fråga om 2 k a p. 16 § uttala de sakkunniga att det framhållits såsom

en brist, att skyldighet att upplåta utmål förelåge endast vid kraftverksbyggen.

Denna begränsning finna även de sakkunniga onödigt snäv och

föreslå, att skyldighet att upplåta utmål för vattenkraftstation utvidgas

till att avse utmål även för annan byggnad i vatten. De sakkunniga anföra:

De ekonomiska intressen, som härigenom kunna få vika, äro i allmänhet

icke på långt när av samma storleksordning som de vilka beröras av förändringar

i själva vattenförhållandena. Ändringen medför först och främst,

att lagrummet blir tillämpligt icke blott i fråga om företag för tillgodogörande

av vattenkraft utan även där fråga är om tillgodogörande av vatten

annorledes än såsom drivkraft. Såsom exempel kan nämnas, att någon

önskar utnyttja ett honom tillhörigt vattenområde för anordnande av en

ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig

mark för pumpstationen; han kan då få rätt att uppföra densamma å annan

tillhörig mark som erbjuder gynnsammare betingelser härför. Skyldighet

att upplåta utmål kommer vidare — till följd av de i 3 kap. 2 § andra

stycket och 26 § första stycket gjorda hänvisningarna till 2 kap. — att

förefinnas till förmån för regleringsföretag enligt 3 kap., därest de kräva

byggnader eller anordningar av sådan art, att särskilt utmål kan anses

behövligt (t. ex. bostad för dammvakt eller maskinella anordningar för manövrering

av dammluckor).

Omfattningen av ifrågavarande tvångsrätt synes lämpligen kunna bestämmas

så, att skyldigheten att upplåta utmål förklaras avse det område

som tarvas för byggnaden (i betydelsen »byggnad i vatten») och därmed förenade

anläggningar. Uttryckssättet ansluter sig till bestämmelsen ill kap.

62 § 2 mom. om vad strömfallsfastighet bör omfatta. Enligt gällande lag,

vilken såsom förut nämnts endast avser kraftverksbyggen, får utmål ej

tagas i anspråk annat än för själva kraftstationen med eventuellt tillhörande

elektrisk utrustning. Även i detta hänseende har stadgandet synts

vara alltför begränsat. I förhållande till vad som för närvarande gäller

innebär den föreslagna formuleringen, såvitt angår utmål för vattenkraftstation,

en utvidgning av tvångsrätten så till vida, att kraftverksbyggaren

får möjlighet att tvångsvis förvärva rätt att disponera mark för uppförande

av exempelvis maskinistbostad. Uttrycket »därmed förenade anläggningar»

får däremot — för att anknyta till ett i förarbetena till vattenlagen anfört

exempel — icke fattas så, att tvångsrätten skulle gälla även mark för en

industriell anläggning, i vilken kraften är avsedd att utnyttjas. Att särskilt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

angiva, att utmål för kraftstation skall omfatta för elektrisk utrustning

erforderlig mark, synes vara överflödigt.

De sakkunniga ha även upptagit frågan, huruvida den i 2 kap. 16 § stadgade

formen för områdes ianspråklagande — upplåtelse, ej avstående av

äganderätt — vore tillfredsställande. Efter eu redogörelse för förarbetena

till stadgandet anföra de sakkunniga:

Enligt de sakkunnigas mening tala övervägande skäl för alt utmål skall

kunna lösas med äganderätt. Åtminstone när det gäller större och dyrbarare

anläggningar kan det praktiskt taget aldrig bli tal om att utmålet skulle

återgå till markägaren, och det synes i sådana fall vara ganska meningslöst

att förvägra anläggningens ägare att lösa området. För att förebygga olämpliga

fastighetsbildningar torde emellertid möjligheten till äganderättsförvärv

böra begränsas till att gälla område som är avsett att utgöra eller ingå

i strömfallsfastighet. Då vattenrättsdomaren enligt särskild föreskrift i

11 kap. 62 § 2 mom. är skyldig att i mål angående byggnad för tillgodogörande

av vatten ha uppmärksamheten riktad på frågan om bildande av

lämplig strömfallsfastighet, får det förutsättas, att inlösen av ett område,

som icke är ägnat att ensamt utgöra strömfallsfastighet, medgives endast

om det föreligger garantier för att området kommer att sammanläggas med

annan mark som finnes böra ingå i strömfallsfastigheten. Det är härvid

att märka, att område, som löses enligt vattenlagen, automatiskt blir fritt

från penninginteckningar (inteckningsförordningen 24 § 1 inom.), liksom

från inteckningar för andra rättigheter som ej av särskild anledning alltjämt

skola gälla (jfr 45 § tredje stycket in. fl. lagrum i inteckningsförordningen),

något som bör underlätta sammanläggning. Framhållas må

även, att lagrådets uttalande rörande olägenheterna av att utmål, om det

finge förvärvas med äganderätt, konime att bilda en fristående fastighet,

som särskilt kunde intecknas och föryttras, hör ses mot bakgrunden av det

förhållandet, att det vid tiden för vattenlagens tillkomst ännu icke för landsbygdens

del fanns någon lagstiftning om sammanläggning av fastigheter; en

sådan kom till stånd först med 1926 års lag i ämnet. Numera förhåller det

sig i själva verket så, att införandet av lösningsrätt till utmål skulle skapa

bättre förutsättningar för bildandet av strömfallsfastigheter av den typ som

i vattenlagen angivits såsom önskvärd.

I anslutning till det senast anförda må ett påpekande göras angående den

omfattning i vilken en fastighetsägare skall vara skyldig att med äganderätt

avstå mark till utmål. Det särskilda villkor som angivits för skyldighet

att avstå äganderätten — att marken är avsedd att utgöra eller ingå i

strömfallsfastighet — åsyftar ej att begränsa sökandens rätt att erhålla

erforderlig mark till ett mindre område än om han nöjt sig med servitutsrätt.

I de sakkunnigas lagförslag har, i överensstämmelse med vad sålunda av

de sakkunniga anförts, ett stadgande som generellt möjliggör äganderättsförvärv

av mark, vilken är avsedd att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet,

fått ersätta det nuvarande andra stycket i 2 kap. 16 §.

Ett motsvarande stadgande har av de sakkunniga upptagits i 7 kap. 40 §.

Till stöd härför anföra de sakkunniga:

Om den i 2 kap. 16 § första stycket stadgade skyldigheten att upplåta utmål

utsträckes att gälla till förmån för byggnad i vatten oavsett byggnadens

art, kommer lagrummet, såsom förut framhållits, att kunna åberopas

även i mål om vattenreglering enligt 3 kap. Konsekvensen synes kräva, att

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

77

ett motsvarande stadgande upptages bland bestämmelserna om vattenavledning

i 7 kap. Så har också skett i lagförslaget, där stadgandet placerats

såsom ett andra stycke i 40 §. Stadgandet innehåller att, om särskilt utmål

är behövligt för byggnad eller anordning, som erfordras för ett vattenavledningsföretag,

samt sådant utmål icke utan oskäliga kostnader annorledes

står till buds, ägare av därför lämpad mark är pliktig att mot ersättning

upplåta det område som tarvas för ändamålet. Till följd av bestämmelsen

i 7 kap. 49 § får stadgandet motsvarande tillämpning med avseende

å invallningsföretag. Den praktiska betydelsen av denna utvidgade tvångsrätt

till förmån för torrläggningsintresset torde icke vara synnerligen stor.

Såsom exempel på ändamål, för vilka det kan vara nödvändigt att disponera

över annan tillhörigt område, må nämnas uppförande av pumpstation

för en invallning.

De sakkunniga ha jämväl upptagit frågan om en företagares rätt att

tillfälligt taga annans mark i anspråk. Härom anföra

de sakkunniga:

Det har för de sakkunniga framhållits, att ägare av mark, som endast

tillfälligt behöver tagas i anspråk för genomförande av ett visst företag, borde

vara skyldig att mot ersättning tåla intrånget härav. Vad som åsyftas är

plats för byggnader och anordningar, vilka endast erfordras under själva

byggnadstiden. Otvivelaktigt förekommer det stundom, att en företagare

nödgas betala oskäligt hög ersättning för rätten att taga mark i anspråk

för dylika ändamål. Genom tillskapandet av en tvångsrätt av nyss angiven

innebörd skulle man råda bot på detta missförhållande. Några betänkligheter

mot en sådan tvångsrätt synas icke behöva möta.

Bestämmelser i förevarande ämne synas lämpligen kunna upptagas i en

särskild paragraf, som inskjutes efter 5 § i 14 kap. Den närmare utformningen

av bestämmelserna torde med fördel kunna ske med ledning av bestämmelserna

i sistnämnda paragraf om rätt att å annans fastighet verkställa

förberedande undersökningar. Det torde sålunda i princip böra ankomma

på länsstyrelsen att förordna om markens upplåtande. Förordnande

som nu nämnts bör dock icke få meddelas förrän tillstånd till företaget

lämnats enligt vattenlagen. Under uttrycket »tillstånd till företaget» inbegripes

jämväl sådant särskilt byggnadstillstånd som avses ill kap. 66 § 1

mom. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. Ehuru behovet av en

tvångsrätt i nu åsyftat hänseende är mest framträdande i fråga om kraftverks-

och regleringsföretag, torde det icke finnas anledning att begränsa bestämmelsernas

räckvidd till sådana företag. De böra således, liksom bestämmelserna

i 14 kap. 5 §, äga tillämpning med avseende å företag enligt vattenlagen

över huvud. De ändamål, för vilka tvångsrätten skall kunna utövas,

synas lämpligen kunna preciseras sålunda, att det skall vara fråga om tillfälligt

ianspråktagande av mark för arbetarbostäder eller andra byggnader,

väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. Beträffande ersättning för

skada och intrång torde bestämmelser, motsvarande de i 14 kap. 5 § upptagna,

böra meddelas. Det bör sålunda föreskrivas, att ersättning skall gäldas

med fulla värdet samt att, om länsstyrelsen prövar det nödigt, säkerhet för

ersättningens gäldande skall ställas innan medgivandet att taga marken i anspråk

begagnas. Eventuell tvist om ersättningens belopp kommer, liksom i

det i 14 kap. 5 § behandlade fallet, i princip att tillhöra allmän domstols

prövning.

För den händelse, att fråga om rätt att för visst företag tillfälligt taga annans

mark i anspråk uppkommer redan under det ansökan om tillstånd till

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

företaget är under behandling vid vattendomstol eller inför synemän, skulle

det i regel innebära en onödig omgång att låta frågan prövas av länsstyrelsen.

Det synes därför böra stadgas, att i sådana fall medgivande att taga

marken i anspråk må, om tillstånd meddelas till företaget, lämnas av vattendomstolen

resp. synemännen. Beträffande vattendomstols beslut i sådan

fråga torde av It kap. 67 § följa, att domstolen kan förordna om omedelbar

verkställighet.

Om vattendomstol eller synemän lämna medgivande som nu nämnts, torde

det ofta vara praktiskt, att även ersättning för uppkommande skada och intrång

fastställes av vattendomstolen resp. synemännen. I den mån parterna

äro ense om en dylik ordning, lärer intet hinder däremot möta. Vattendomstol

torde också med stöd av It kap. 22 § kunna ingå i prövning av sådan

ersättningsfråga som nu avses, även om blott ena parten begär det. En föreskrift

om att ersättning i här åsyftade fall obligatoriskt skall fastställas av

vattendomstolen resp. synemännen synes ej påkallad. Emellanåt torde det

vara svårt att bestämma ersättningen på förhand, och det kan då vara lämpligare

att ersättningsfrågan, om uppgörelse icke träffas, får bli föremål för

särskild rättegång vid allmän domstol.

Huruvida säkerhet skall behöva ställas för ersättning för skada eller intrång,

som kan uppkomma genom att mark tillfälligt tages i anspråk enligt

medgivande av vattendomstol eller synemän, bör prövas i samband med att

medgivandet lämnas.

I det lagförslag som av de sakkunniga utarbetats ha bestämmelser, utformade

i enlighet med de anförda synpunkterna, upptagits såsom 5 a § i 14

kap. vattenlagen.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar varom nu är fråga har

i de flesta remissyttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några

fall ha emellertid invändningar framkommit.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i 2 kap. 14 § ifrågasätter

vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, huruvida icke förhöjning

enligt 9 kap. 48 § borde tillämpas å intrång enligt nämnda stadgande. Vattenrättsdomaren

framhåller att vid stora kraftuthyggnadsföretag stundom

förekomme arbeten av ifrågavarande slag vilka vore synnerligen omfattande.

Vare sig en fastighet förlorade mark på det ena eller andra sättet torde

skadan till sina verkningar i regel bli tämligen likartad, och den i förarbetena

till 9 kap. 48 § vattenlagen i första hand angivna grunden till att

ersättning borde utgå med förhöjning, nämligen att inskränkning skedde i

möjligheten av den fasta egendomens framtida utveckling till ökad produktivitet,

kunde vara för handen jämväl där skadan ej vore en omedelbar följd

av ändrade vattenståndsförhållanden. Genom att de sakkunniga föreslagit

en utvidgad rätt att enligt 2 kap. 14 § vattenlagen taga annans mark i anspråk

ökades behovet av att bestämmelserna om ersättning med förhöjning

toges under omprövning. Även länsstyrelsen i Jämtlands län yrkar att 9

kap. 48 § göres tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket.

De föreslagna ändringarna i 2 kap. 16 § ha föranlett erinringar av

kammarkollegiet, som bl. a. framhåller, att uttrycket »det område, som tar
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

79

vas för byggnaden och därmed förenade anläggningar» närmast ledde tanken

till de med en kraftstation förenade industriella anläggningarna, för

vilka utmål enligt de sakkunnigas motiv icke skulle erhållas. Ett annat

skrivsätt vore önskvärt. Kollegiet ställer sig över huvud taget tveksamt beträffande

lämpligheten att utvidga rätten till utmål till byggande i vatten

utan någon begränsning. Det funnes anläggningar, där vattnets användning

vore det väsentliga i proceduren såsom badhus, tvättinrättningar, ångpanneanläggningar.

Meningen torde ej vara att lämna utmål till dem utan endast

för anordningar för vattnets användning såsom drivkraft eller för dess uppfordring.

Detta borde komma till uttryck i lagtexten.

I fråga om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk

(14 kap. 5 a § i förslaget) förklarar kammarkollegiet, att företagaren

i saknad av en sådan rätt ibland kunde bli tvungen att foga sig efter

markägarens anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom

det föreslagna stadgandet i 14 kap. 5 a § torde rollerna bli helt omkastade.

Företagaren finge taga i anspråk vilket område han önskade och betalade

därför ersättning allenast för skada eller intrång med fulla värdet. Det

ingrepp varom här vore fråga vore ingalunda jämförligt med undersökningsarbeten,

som avsåges i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar

kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av

en helt annan storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse

med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet,

att företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses.

Dessutom borde i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 2 § vattenlagen

krävas, att anordningarna skulle så förläggas och arbetena så utföras,

att ändamålet kunde utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och

olägenhet för markägaren eller annan. Företagaren borde också vara skyldig

att vid upplåtelsetidens slut återställa de upplåtna områdena i förutvarande

skick, om så påfordrades och det ej kunde anses oskäligt. Huruvida

de sakkunniga åsyftat att i den föreslagna 5 a § i 14 kap. göra ersättningsskyldigheten

mera begränsad än enligt 9 kap., framginge ej av promemorian.

De i 9 kap. 1 § använda orden »förlust, skada eller intrång» syntes ej

innebära eu begreppsmässig bestämning av de skilda anledningarna till ersättningsskyldighet

utan en gradering med »förlust» som uttryck för det

starkaste ingreppet i den skadelidandes rätt och »intrång» för det svagaste.

Några skäl att i de fall, som vore avsedda att regleras av 14 kap. 5 a §, begränsa

ersättningsskyldigheten snävare än i 9 kap. förelåge ej. Då åker och

äng in. m. även genom den tillfälliga användningen kunde bli obrukbara

för framtiden, borde det vara anledning att även i dessa fall tillämpa reglerna

i 9 kap. 48 § om 50 procent förhöjning av ersättningen. Förhöjningen torde

även bidraga till att avhålla företagaren från att utan tvingande skäl taga

mera värdefull mark i anspråk. Medgivande att tillfälligt taga mark i

anspråk borde ej lämnas av länsstyrelse utan av vederbörande vattendomstol.

Tillståndet borde endast lämnas i redan anhängiga mål, ej särskilt.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Riksförbundet landsbygdens folk anser i likhet med kammarkollegiet, att

sökanden borde förpliktas återställa i anspråk tagen mark i sitt ursprungliga

skick, därest ej annan frivillig uppgörelse träffades med markägaren.

Advokatsamfundets styrelse avstyrker helt den föreslagna tvångsrätten,

som enligt styrelsens mening kunde ha mycket vittgående verkningar och

mycket kännbart ingripa i markägarens intressen. Fastigheten kunde bli

helt förändrad under en mångårig byggnadstid. Större delen av eu mindre

fastighet kunde komma att tagas i anspråk, och förutsättningarna för fastighetens

brukande för långa tider förändras. Även andra olägenheter av

skilda slag kunde uppstå, t. ex. genom att bostäder, matserveringar och nöjeslokaler

för flera hundra arbetare uppfördes kanske alldeles intill fastighetsägarens

hemvist. Styrelsen tillägger att, därest förslaget skulle genomföras,

ordningen för ersättningens fastställande borde förenklas. Ersättningen

borde sålunda icke i vissa fall bestämmas av vattendomstolen och i

andra av allmän domstol. Samma regler borde gälla antingen länsstyrelsen,

vattendomstolen eller synemännen lämnade tillstånd till ianspråktagandet.

Det mest ändamålsenliga vore, att vattendomstolen i samtliga fall fastställde

ersättningen.

Departementschefen. De sakkunniga ha för att underlätta genomförandet

främst av vattenkraft- och vattenregleringsföretag förordat vissa ändringar

i 2 kap. 14 och 16 §§ ävensom upptagande av ett särskilt stadgande om rätt

att tillfälligt taga mark i anspråk under byggnadstid.

Förslaget till ändrad lydelse av 2 kap. 14 § har till ändamål att upphäva

den begränsning som innefattas i uttrycket »i eller vid vattendrag». Genom

borttagande av detta uttryck skapas möjlighet att tvångsvis taga i anspråk

mark, som erfordras exempelvis för fiskuppfödningsdammar, och tvekan om

lagrummets tillämplighet i vissa andra avseenden undanröjes. Förslaget har

ej rönt några gensagor vid remissbehandlingen och jag anser mig för egen

del böra biträda detsamma.

Vad angår 2 kap. 16 § innebär förslaget en utvidgning i två avseenden. För

det första utsträckas de ändamål, för vilka den i lagrummet stadgade tvångsrätten

må tagas i anspråk, till att omfatta även annan byggnad i vatten än

vattenkraftstation, varjämte mark får tagas i anspråk ej blott för själva

byggnaden utan jämväl för därmed förenade anläggningar (maskinistbostad

o. dyl.). För det andra skall enligt förslaget sådant område som är avsett

att ingå i strömfallsfastighet få lösas med äganderätt, vilket icke för närvarande

tillätes.

I likhet med kammarkollegiet är jag tveksam rörande lämpligheten av att

utvidga tvångsrätten till utmål till att gälla allt byggande i vatten. Den enligt

2 kap. 14 § första stycket medgivna rätten att tvångsvis taga mark i

anspråk till utmål i en mera begränsad bemärkelse (damm, vall eller väg

eller ledning för vattnet) är inskränkt till företag för tillgodogörande av vatten.

Innebörden av begreppet tillgodogörande av vatten är måhända i detta

sammanhang något oklar. I praxis lärer ej ha rått någon tvekan om att be
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5:2,

81

stäniinelsea (enligt hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 §§) är tillämplig å vattenreglering,

ehuru dylikt företag väl ej avser tillgodogörande av vatten i

egentlig mening. Genom den angivna begränsningen uteslutas emellertid

från tvångsx-ätten sådana fall, då mark behöver tagas i anspråk till landfäste

för brobyggnad o. dyl. En motsvarande begränsning torde böra ske

vid den föreslagna utvidgningen av tvångsrätten enligt 2 kap. 16 §, så att

denna alltså förklaras skola gälla allenast byggnad för vattnets tillgodogörande.

Det är uppenbarligen icke avsikten att tvångsrätten skall omfatta

mark som erfordras för sådan industriell anläggning, där vattenkraften eller

vattnet avses skola utnyttjas. Att den föreslagna lagtexten skulle kunna

vålla tvekan i detta avseende synes mig ej behöva befaras.

I ett till chefen för kommunikationsdepartementet i september 1951 avgivet

betänkande ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt förslag

bl. a. till lag om vatten- och avloppsanläggningar. Vid ett genomförande av

detta lagförslag kommer den ifrågavarande ändringen i 2 kap. 16 § vattenlagen

att bli betydelselös såvitt angår utmål för ytvattentäkt.1 Då det för

närvarande är ovisst vid vilken tidpunkt och i vilken form det av nämnda

sakkunniga framlagda förslaget kommer ätt genomföras, har jag dock icke

vidtagit någon jämkning i fråga om tillämpligheten i berörda avseende av

den nu förordade utvidgningen av 2 kap. 16 §.

De skäl som de sakkunniga anfört för att utmål för vattenkraftstation

bör kunna lösas med äganderätt synas mig övertygande. Jag biträder sålunda

förslaget i denna del.

Vad angår rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk under byggnadstid

ha de sakkunniga föreslagit införande av eu särskild bestämmelse

i 14 kap., enligt vilken sådan rätt, efter det tillstånd till ett företag lämnats

av vattendomstol, finge medgivas av länsstyrelse. Även vattendomstol resp.

synemän skulle emellertid enligt förslaget kunna lämna sådant medgivande,

när begäran därom framställdes i ansökningsmålet eller vid syneförrättningen.

Möjligheten att tillfälligt taga mark i anspråk för arbetarbostäder in. m.

är en nödvändig betingelse för genomförandet av arbetet på en vattenbyggnad

av större omfattning. Det synes cj tillfredsställande att företagaren alltid

skall vara hänvisad till att träffa frivillig överenskommelse med vederbörande

markägare. Jag finner mig därför böra tillstyrka att ett stadgande

i ämnet upptages i vattenlagen. Rent principiellt kan det synas riktigt att

ett dylikt stadgande om temporärt utnyttjande av annans mark placeras i

14 kap. och utformas efter mönster av 5 § i nämnda kap. Emellertid kan

ett sådant utnyttjande innebära betydande intrång och medföra stora ekonomiska

konsekvenser. Jag anser därför lämpligare, att den erforderliga

lagregleringen sker genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap. 14

så att den kommer att omfatta intrång även av denna mera tillfälliga karaktär.

Härigenom kommer frågan om utövande av tvångsrätten och villkoren

därför alltid att prövas av vattendomstol; som regel lärer frågan bli aktuell

redan i samband med vattendomstolens prövning av ansökningen angående

1 .Jir SOU 1951: 26 s. 257.

(i Hihang till riksdagens protokoll I!)ä2. I smnl. A''r ö‘Z.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

tillstånd till vederbörande företag och kan då prövas av vattendomstolen i

samband därmed. Vidare blir det av kammarkollegiet uttalade önskemålet

om vissa uttryckliga begränsningar beträffande tvångsrättens utövning i

huvudsak tillgodosett. Sålunda kommer föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats,

trädgård eller park ej må tagas i anspråk där det utan synnerlig

olägenhet kan undvikas, att bli tillämplig. Det kan ej anses erforderligt att

i detta hänseende införa mera restriktiva bestämmelser än som gälla för stadigvarande

ianspråktagande av annans mark. Vad angår önskemålet, alt

föreskrift måtte meddelas angående skyldighet för företagaren att återställa

marken i samma skick som det vari den övertogs, är det tydligt att domstolen

har att med beaktande av omständigheterna pröva i vilken omfattning

åtgärder som kunna medföra ett bestående intrång må medgivas. Beträffande

ersättning bli reglerna i 9 kap. tillämpliga.

Kammarkollegiet har även ifrågasatt, huruvida icke föreskriften om förhöjning

av ersättningen utöver fulla värdet (9 kap. 48 §) borde göras tilllämplig

i fall då mark tillfälligt tages i anspråk för nu ifrågavarande ändamål.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i

Jämtlands län ha framfört det önskemålet att förhöjningsregeln över huvud

borde gälla intrång enligt 2 kap. 14 § första stycket. Såsom anmärkts

i samband med översikten av gällande rätt var förhöjningsregeln i vattenlagens

ursprungliga lydelse tillämplig å intrång enligt 2 kap. 14 § första

stycket, i vilket avseende dock ändring vidtogs i samband med torrläggningslagstiftningens

genomförande år 1920. Jag anser mig ej nu kunna upptaga

frågan om en återgång till vattenlagens ursprungliga ståndpunkt.

På grund av det anförda har jag upptagit 2 kap. 14 § första stycket i ändrad

lydelse enligt de sakkunnigas förslag med det tillägg, att mark må tillfälligt

tagas i anspråk jämväl för arbetarbostäder eller andra byggnader,

väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt. 7 kap. 40 § första stycket

har omarbetats så att det erhållit en mot 2 kap. 14 § första stycket svarande

avfattning. Beträffande företag enligt 5, 6 och 8 kap. samt företag

för utnyttjande av grundvatten synas några olägenheter vid tillämpningen

av gällande rätt ej ha försports, varför motsvarande ändringar i dessa kap.

icke äro påkallade.

Talan, som enligt den nya lydelsen av 2 kap. 14 § första stycket utan

samband med ansökningsmål väckes om rätt att tillfälligt taga mark i anspråk,

skall behandlas såsom stämningsmål (11 kap. 17 § 29).

I överensstämmelse med det anförda har vidare 2 kap. 16 § givits ändrad

avfattning. Ett med den nya lydelsen av 2 kap. 16 § första stycket överensstämmande

stadgande har såsom föreslagits av de sakkunniga upptagits såsom

ett nytt andra stycke i 7 kap. 40 §. Konsekvensen synes fordra, att ersättning

för intrång enligt detta nya stadgande utgår med förhöjning, varför

en jämkning i detta syfte vidtagits i 9 kap. 48 §.

Ill kap. 17 § 29 har vidtagits en mindre jämkning, så att bestämmelsen

kommer att täcka även det fall då utmål enligt 2 kap. 16 § löses med äganderätt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

83

III. Förberedande av vissa företag- enlig-t vattenlagen

in. in.

Gällande bestämmelser. Sedan en ansökan inkommit till vattendomstolen,

är den första åtgärd vattenrättsdomaren har att vidtaga — efter eventuellt

föreläggande om komplettering av ansökningshandlingarna — att utfärda

kungörelse om ansökningen. Bestämmelser härom finnas i 11 kap. 32 §

vattenlagen. Kungörelsen skall innehålla uppgift om de fastigheter som beröras

av ansökningen, om aktförvarare hos vilken parterna kunna taga del

av handlingarna i målet, om sättet för kallelser och andra meddelanden till

parterna samt om den tid inom vilken erinringar mot ansökningen skola

avgivas. Det är icke nödvändigt att alla fastigheter namngivas i kungörelsen,

utan de kunna utmärkas med gemensam geografisk eller annan beteckning,

om det kan ske på oförtydbart sätt. Är det sökandens avsikt att tillgodogöra

sig annan tillhörig vattenkraft, skall särskild uppgift därom lämnas. Kungörelsen

skall enligt 11 kap. 33 § för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet

i den eller de församlingar, där fastigheter som oinförmälas i

kungörelsen äro belägna, samt offentliggöras i en eller flera av ortens tidningar

och i regel även i allmänna tidningarna. Vidare skall personlig underrättelse

översändas till ägare av de berörda fastigheterna och kända nyttjanderättshavare.

Om fastighet som beröres av ansökningen tillhör eller nyttjas av kronan

eller allmän anstalt, skall enligt 11 kap. 34 § underrättelse om kungörelsens

innehåll översändas till länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.

Länsstyrelsen har då att förordna ombud till bevakande av kronans eller

anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer annan myndighet,

överlämna underrättelsen till denna.

I regel skall även, enligt vad som stadgas i 11 kap. 35 § 1 inom., ett exemplar

av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen översändas till kammarkollegiet.

Kollegiets uppgift är att, där det prövas nödigt, föra talan för

tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Allmänt

ombud, som för sådan talan, åligger att på begäran tillhandagå dem, vilkas

rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakande av deras

rätt. För den händelse någon part anser att på grund av företagets omfattning

eller eljest sådant åliggande bör uppdragas åt annan än allmänt ombud,

skall han göra anmälan därom hos länsstyrelsen i det län, inom vilket det

företag eller den åtgärd ansökningen avser huvudsakligen skall verkställas.

Länsstyrelsen kan då, där så prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas

rätt, förordna särskild person att på sätt ovan nämnts biträda dem.

Även fiskeristyrelsen skall, enligt It kaj). 36 §, i regel erhålla ett exemplar

av ansökningshandlingarna och kungörelsen. Om fiskeristyrelsen vid granskning

av handlingarna finner uppenbart att fiskens upp- och nedgång eller

eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan av företaget, skall meddelande

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr ö~.

härom lämnas vattenrättsdomaren. I annat fall skall styrelsen förordna fiskeritjänsteman

att avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet

kan genom företaget lida väsentligt förfång, samt vilka särskilda åtgärder,

utöver vad sökanden föreslagit, som kunna erfordras till skydd för fisket.

Finner den förordnade att yttrande icke kan avgivas utan undersökning å

platsen, skall han göra anmälan därom hos vattenrättsdomaren. Denne har

då att uppdraga åt den av fiskeristyrelsen förordnade eller annan av styrelsen

föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen verkställa undersökning

och avgiva utlåtande enligt de närmare bestämmelser som i 11 kap. 45 §

meddelas angående sakkunnigundersökning i vattenmål.

Beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål innehåller It kap. 65 §

regler, vilka avvika från vad som i detta hänseende gäller för vanliga tvistemål.

Huvudregeln, vilken är tillämplig'' såväl i mål om byggande i vatten

i allmänhet som i regleringsmål, är att sökanden, även om hans talan bifalles,

är skyldig att gottgöra motpart sådana kostnader som varit nödiga

för tillvaratagande av hans rätt. Svarandepart, som genom vårdslös eller

otillbörlig processföring föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad,

är dock skyldig att gottgöra sökanden de utgifter som därigenom åsamkats

denne.

De sakkunniga. I förevarande avsnitt av promemorian den 12 september

1947 ha de sakkunniga till behandling upptagit en framställning av kammarkollegiet

den 12 juni 1946 angående åtgärder för förbättring av den

rättshjälp åt sakägare i vattenmål som allmänna ombudet har att lämna

i dylika mål. De sakkunniga ha uttalat den meningen, att en utvidgning av

kammarkollegiets rättshjälp åt enskilda parter icke på något ändamålsenligt

sätt tillgodosåge föreliggande behov. Det vore knappast sannolikt, att man

på den vägen kunde giva sakägarna någon verklig hjälp, bl. a. enär ett centralt

ämbetsverk svårligen kunde ha den ortskännedom, som erfordrades för att

saken skulle från början läggas upp på rätt sätt utan onödiga omständigheter.

De sakkunniga ha emellertid i samband härmed uppmärksammat frågan

om sättet för förberedelse av ansökan hos vattendomstol. De framhålla att

vattenbyggnadsföretagen, icke minst regleringsmålen, vore av den betydenhet,

att tvekan kunde råda om lämpligheten av att de — såsom nu regelmässigt

skedde — förbereddes av företagaren praktiskt taget helt på egen

hand. Då ett regleringsföretag kunde ha avsevärda verkningar ej blott för

enskilda sakägare utan även för många allmänna intressen, såsom för vägfrågor^

i orten, skolväsendet, jordbrukets utvecklingsmöjligheter, fisket,

turistväsendet och den allmänna trevnaden för befolkningen, vore det av stort

intresse för de myndigheter och organ som hade ansvaret för utvecklingen

inom orten att få göra .sig hörda i tid. Med den ordning som nu tillämpades

kunde sökanden ha fattat ståndpunkt utan att någon kontakt uppnåtts med

det allmännas representanter. Det torde vara lättare att uppnå jämkningar

mellan olika intressenter, om olika synpunkter finge brytas mot varandra,

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

85

innan ett företag redan i detalj vore planerat. De sakkunniga framhålla

särskilt, att det måste betecknas som ett missförhållande, att företagaren

kunde på egen hand planera förändringar av rådande naturförhållanden av

högst ingripande beskaffenhet utan att ens länsstyrelsen skulle underrättas.

Vidare vore önskvärt, att även de kommunala organen kunde så tidigt som

möjligt få reda på vad som vore på färde. Den brist som sålunda förelåge

borde enligt de sakkunnigas mening i görlig mån botas. De sakkunniga

påpeka emellertid, att varken länsstyrelserna eller de kommunala organen

hade några experter för vattenmål och att det därför kunde bli svårt för dem

att följa och bilda sig ett omdöme om större planerade företag. Det borde

därför finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna ombud — advokat

eller tekniker eller eventuellt bådadera — som finge till uppgift att vara

kontaktman mellan företagaren å ena samt länsstyrelsen liksom de kommunala

organen och allmänheten å andra sidan. Kontaktmannen borde företrädesvis

verka för att missförstånd undanröjdes och att det hela i tid lades

på rätt bog. Av vikt vore att detta förberedande samarbete icke förlorade

sig i diskussion om detaljer. Vad som åsyftades vore att företagarens motparter

skulle kunna förbereda sig i tid, så att det hela löpte smidigare, ej

att proceduren skulle bli tyngre.

I enlighet med de anförda synpunkterna, vilka närmare utvecklas av de

sakkunniga, föreslås vissa föreskrifter rörande förberedelse av ansökan

hos vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen härom upptages i de

sakkunnigas förslag såsom ett till 11 kap. 27 § vattenlagen fogat nytt moment.

Det föreslagna nya momentet innehåller i ett första stycke att, innan

ansökan som avser företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet

ingives till vattendomstolen, ärendet skall med avseende å företagets

verkningar ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser

som Kungl. Maj :t meddelar. I ett andra stycke föreskrives, att Kungl. Maj :t

äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med förberedande

av ärende, som nyss sagts, åsamkas det allmänna. Därjämte föreslå de sakkunniga

eu ändring i 11 kap. 35 § 1 inom. vattenlagen av innebörd, att

länsstyrelsen skall äga rätt att av eget initiativ förordna biträde, som där sägs,

åt sakägare.

Närmare föreskrifter angående förberedande åtgärder böra enligt förslaget

utfärdas i form av en särskild tillämpningskungörelse. Vid promemorian

har fogats ett utkast till dylik kungörelse, vilket innehåller i huvudsak

följande.

Enligt utkastet äger kungörelsen tillämpning med avseende å kraftverk,

som är avsett att giva eu generatorseffekt av minst 2 500 kilovoltampére,

och vattenreglering, om vattenmagasinet är avsett alt rymma minst 100

miljoner kubikmeter, ävensom annat företag i vatten av betydande omfattning

eller ingripande beskaffenhet. Innan undersökningar för utrönande

av företagets verkningar äga rum i vattenområdet eller på angränsande mark

och såvitt möjligt i god tid därförut, skall företagaren underrätta länsstyrelsen

i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt

därvid lämna de upplysningar om företaget, som då äro tillgängliga för ho
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Knngl. Maj.ts proposition nr Ö2.

nom. Länsstyrelsen äger, om den finner skäl därtill, utsätta sammanträde

för samråd med företagaren beträffande företagets verkningar ur allmän

synpunkt. Om del med hänsyn till företagets beskaffenhet finnes ändamålsenligt

ur allmän synpunkt, äger länsstyrelsen utse lämpligt ombud att följa

den fortsatta handläggningen av företaget. Ombudet har till åliggande att

hålla förbindelse med företagaren, att bilda sig en uppfattning om företagets

verkningar ur allmän synpunkt, att underrätta och samråda med kommunala

organ om företaget och dess verkningar, att på lämpligt sätt giva

ortsbefolkningen tillfälle att sammanträffa med ombudet och motverka, att

befolkningen i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning

därav vidtager förhastade åtgärder samt att lämna ortsbefolkningen upplysningar,

hur den kan tillvarataga sina intressen. Ombudet skall i förekommande''

fall träda i förbindelse med advokatfiskalen i kammarkollegiet ävensom

i fråga om fisket samråda med vederbörande fiskerimyndigheter. Företagaren

är skyldig att fortlöpande lämna ombudet eller länsstyrelsen de

upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets huvudsakliga

verkningar. Företagaren bör ej förvärva fastigheter, som skadas, eller eljest

ingå på uppgörelser, som avse att reglera skador å mark, fiske eller

liknande, utan att ombudet eller länsstyrelsen på förhand underrättats. Då

företaget kan inverka menligt på fiske av någon betydenhet, skall företagaren

utan uppskov underrätta vederbörande fiskerimyndigheter, som efter

samråd med vattenrättsdomaren ha att föranstalta om den utredning, som

finnes erforderlig ur fiskesynpunkt. Ersättning till ombudet jämte ko,stnad

för förberedande utredning rörande fisket skall bestridas av allmänna medel

men i den mån det finnes skäligt återgäldas av företagaren. I ansökan

till vattendomstolen skall sammanfattningsvis angivas vad som under ärendets

förberedelse förekommit från sökandens sida i anledning av föreskrifterna

i kungörelsen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen angående underrättelse till ombudet

eller länsstyrelsen före träffandet av uppgörelser anmärka de sakkunniga,

att syftet därmed vore att främja en jämn och rättvis behandling

av sakägarna vid uppgörelser.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Avvikande meningar ha sålunda

anmälts dels av herrar Berggren och Riben gemensamt dels ock av

herrar Kleman och Rusck, likadeles gemensamt.

Herrar Berggren och Riben förklara, att de av majoritetens förslag endast

kunnat biträda förslaget om utvidgning av länsstyrelsens befogenhet

enligt 11 kap. 35 § vattenlagen att utse särskild person, som skall tillhandagå

sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt.

Tillika anmärkes, att i samband med denna ändring föreskriften i samma

paragraf om skyldighet för allmänt ombud att på angivet sätt tillhandagå

sakägarna utan olägenhet borde kunna upphävas. Härjämte förordas, att i

11 kap. 32 § vattenlagen upptages föreskrift om att kungörelse, som utfärdas

enligt denna paragraf, skall innehålla upplysning om vad som enligt

65 § samma kap. gäller beträffande sakägares rätt till ersättning

för kostnader å målet samt att i 14 kap. vattenlagen upptages ett stadgande

av innehåll, att vattenrättsdomaren på begäran av den, som vill utföra ett

företag enligt nämnda lag, redan innan ansökan om tillstånd till företaget

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ingivits äger förordna sakkunniga att på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar.

I det särskilda yttrande, vari herrar Berggren och Riben utvecklat sill

ståndpunkt, förklara de sig i princip vara av den uppfattningen, att det

vore av stort värde om redan på planeringsstadiet samråd ägde rum mellan

företagaren samt de myndigheter och organ som representerade av företaget

berörda allmänna intressen. Emellertid syntes ej oväsentliga olägenheter

vara förenade med majoritetens förslag. Om detta förslag genomfördes,

skulle det betyda, att en ny instans tillskapades för förberedande behandling

av ärendena, en behandling som med all säkerhet icke — såsom

förslagsställarna avsett -- skulle kunna begränsas till frågorna, huruvida

företaget borde komma till stånd och huru det i så fall med hänsyn till

motstående allmänna intressen i stora drag borde utformas. Utan tvivel

skulle redan under denna förberedande behandling framdragas en mängd

frågor angående skador och intrång, som förorsakades enskilda sakägare.

Det samråd, som redan på planeringsstadiet borde äga rum mellan företagaren

och vederbörande myndigheter och organ, borde ske i fria former

och utan förmedling av sådant ombud som länsstyrelsen enligt majoritetens

förslag skulle äga förordna. Några författningsbestämmelser i ämnet

syntes icke erforderliga. Det skulle sannolikt vara tillräckligt, att vattenfallsstyrelsen

och de enskilda kraftföretagarna — de senare genom svenska vattenkraftföreningen,

till vilken åtminstone alla större företagare på området

vore anslutna — av Kungl. Maj :t uppmanades att vid planeringen av mera

omfattande företag samråda med de myndigheter och organ, som representerade

av företaget berörda allmänna intressen. Därest det skulle anses lämpligt,

att önskemålet om ett dylikt samråd komme till uttryck i lagstiftningen,

borde det i allt fall vara tillfyllest att i 11 kap. vattenlagen intaga en

föreskrift om att i ansökan om tillstånd till företag av större omfattning

.skulle lämnas en redogörelse för de åtgärder sökanden vidtagit för att lämna

vederbörande myndigheter och organ tillfälle att under ansökningens

förberedande taga del av planerna och framföra önskemål med hänsyn til!

företagets verkningar ur allmän synpunkt.

Beträffande förslaget om tillägg till 14 kap. vattenlagen anföra herrar

Berggren och Riben, att det — såsom jämväl majoriteten ansett — vore

önskvärt att fiskeundersökningar igångsattes på ett så tidigt stadium som

möjligt. I praktiken förekomme också numera på detta område ett nära

samarbete mellan fiskerimyndigheterna och kraftföretagarna. Det syntes

lämpligt att vattenrättsdomaren finge befogenhet att på begäran av den.

som ville utföra ett företag enligt vattenlagen, redan innan ansökan rörande

företaget ingivits till vattendomstolen förordna sakkunniga att på

företagarens bekostnad verkställa sådana undersökningar, som kunde erfordras

för bedömande av företagets verkningar och vilka åtgärder som

borde vidtagas för att motverka skada därav. Befogenheten borde dock icke

inskränkas till att avse frågor angående fiske. Även undersökningar i andra

frågor, t. ex. rörande isförhållanden eller virkesavläggning, måste ofta på
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

börjas avsevärd tid innan ansökan ingåves, om eu tillfredsställande utredning

skulle kunna åstadkommas utan att målets avgörande fördröjdes.

I det av herrar lileman och Rusck avgivna särskilda yttrandet uttalas

den meningen, att den i utkastet till tillämpningskungörelse intagna bestämmelsen

om att företagaren ej borde förvärva fastigheter eller eljest

ingå på uppgörelser utan alt utsett ombud eller länsstyrelsen underrättats

borde utgå.

Yttrandena. Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens

och Kronobergs lön. styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

Indals älvs, Ljunga älvs och Gimåns flottningsföreningar, handelskammaren

i Gävle samt föreningsnämnden i Ångermanland. För en lösning

efter de i majoritetsförslaget angivna riktlinjerna men med ändrings- och

tilläggsförslag på olika punkter uttala sig vidare vattenöverdomstolen,1 vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, lantbraksstyrelsen, riksantikvarieämbetet,

riksförbundet landsbygdens folk och eu fiskeriintendent. Extra

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol samt länsstyrelsen i

Gävleborgs län biträda jämväl majoritetsförslaget men med den ändring som

förordats av herrar Kleman och Rusck.

Såsom en förtjänst hos majoritetsförslaget framhålles hl. a., alt det innebure

att sökanden i regel redan vid ansökningens ingivande till vattendomstolen

skulle kunna framlägga en någorlunda fullständig utredning om företagets

förhållande till allmänna intressen och alt det alltså borde vara ägnat

att skapa förutsättningar för en snabbare behandling av vattenmålet; framför

allt komme bedömandet av frågan om företagets tillåtlighet att underlättas.

Lantbruksstyrelsen påpekar särskilt den stora betydelsen av förberedande

åtgärder såvitt angår ett företags verkningar å fisket. I flera remissyttranden,

bl. a. det av extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

avgivna, betonas såsom eu viktig förutsättning för att förfarandet skulle

medföra önskad nytta att man lyckades finna kontaktmän med kvalifikationer

och intresse för uppgiften. Vattenöverdomstolen anser att närmare

bestämmelser om förberedelsen ej borde meddelas i administrativ ordning

utan upptagas i vattenlagen.

Till det av herrar Berggren och Riben framförda förslaget ansluta sig i

princip vattcnrätlsdomarna i Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar, samtliga vattenrättsingenjörer, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna

i 1 ärmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, några fiskeriintendenter,

Västernorrlands läns hushållningssällskaps fiskevårdsnämnd,

svenska vattenkraftföreningen samt advokatsamfundets styrelse. En i det

stora hela med herrar Berggrens och Ribens förslag överensstämmande

ståndpunkt deklareras även av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands

län.

De synpunkter på frågan som framkomma i de i nästföregående stycke

1 Vattenöverdomstolens yttrande i denna del är ej enhälligt. Ledamoten av vattenöverdomstolen

t. f. kammarrådet P. Gavelius har beträffande frågan om ett särskilt förberedande förfarande

åberopat den mening som kommit till uttryck i kammarkollegiets yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

SO

angivna remissvaren överensstämma i huvudsak med vad som anförts i herrar

Berggrens och Ribens särskilda yttrande. På flera håll understrykas de

svårigheter som måste uppstå att finna för uppdraget såsom kontaktmän

lämpliga personer. Vidare uttalas farhågor för att den vinst i tid, som en

tillämpning av deldomsförfarandet kunde medföra, till stor del kunde gå

förlorad genom ett komplicerat förberedelseförfarande. I några yttranden

framkommer den uppfattningen, att länsstyrelsen borde beredas en mera

framträdande plats på det förberedande stadiet än som avsetts i herrar

Berggrens och Ribens förslag. Beträffande behovet av skrivna rättsregler i

ämnet komma skilda meningar till uttryck; de förslag som framläggas inskränka

sig dock i huvudsak till ett summariskt stadgande om visst förberedande

samarbete mellan företagaren och representanter för berörda intressen.

Svenska vattenkraftföreningen förklarar att därest det skulle anses erforderligt

att, såsom ifrågasatts av herrar Berggren och Riben, Kungl. Maj :t

uppmanade vattenfallsstyrelsen och de enskilda kraftföretagarna att vid planeringen

av mera omfattande företag samråda med de myndigheter och organ,

som representerade av företaget berörda allmänna intressen, vore föreningen

beredd att förmedla en uppmaning av ifrågavarande slag till vederbörande

kommunala och privata kraftverksföretag.

Det av sakkunnigmajoriteten framlagda kungörelseutkastet har i ett flertal

yttranden underkastats detalj granskning med erinringar på vissa punkter.

Vad beträffar frågan om tillämplighetsområdet för förberedelseförfarandet

framkommer från vissa håll kritik mot den avgränsning som

gjorts i kungörelseutkastet. Sålunda framhålles att kungörelsen enligt utkastet

skulle bli tillämplig på jämförelsevis små kraftverk men endast gälla

relativt omfattande vattenregleringar, i samband varmed även påpekas att

ett företags inverkan ej stode i någon bestämd relation till dess storlek.

Vattenöverdomstolen och riksförbundet landsbygdens folk fästa uppmärksamheten

på att samverkan i ett vattensystem mellan olika företag —

även om delföretagen sedda var för sig medförde begränsade skadeverkningar

— i sin helhet kunde leda till att vattenförhållandena bleve radikalt

förändrade utmed hela vattendraget till men för bygdens näringsliv.

— I fråga om tidpunkten för igångsättande av de förberedande åtgärderna

uttala vattenrättsingenjörerna Hartzell, Berndtsson och Nilsson —

med instämmande av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar - att det, med hänsyn till det omfattande och mångskiftande

arbete som vore förknippat med planläggningen av större vattenkraft-

och vattenregleringsföretag, framstode såsom olämpligt att på ett

alltför tidigt stadium inkoppla utomstående. Det kunde vålla avsevärda

olägenheter icke blott för företagaren utan även — och icke minst — för

det allmänna och för enskilda strandägare, vilka sistnämnda kunde få eu

alldeles skev uppfattning om vad som kunde komma att bli det slutliga resultatet.

Många exempel funnes på att företag, som planerats i början av

detta sekel, först nu i mitten av 1900-tälet blivit genomförda och då efter

all planerna omarbetats flera gånger. Det vore ur allas synpunkt lämp
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ligast, om samarbetet med motstående intressen inleddes först sedan företagaren

bestämt sig för att verkligen utföra företaget. — Beträffande frågan

om förberedande undersökningar genom sakkunniga framhålla vattenöverdomstolen

och kammarkollegiet vikten av att sakägarna beredas tillfälle

att yttra sig över omfattningen och planläggningen av dyiik undersökning

och valet av sakkunnig. Vattenöverdomstolen åberopar i detta sammanhang

stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken. Riksantikvarieämbetet

hemställer, att företagare måtte åläggas att vid företagets planering underrätta

ämbetet om företagets art och omfattning i så god tid, att ämbetet,

därest en undersökning ur fornvårdssynpunkt skulle befinnas nödvändig,

kunde utföra denna, innan företaget igångsattes.

I samband med kungörelseutkastets bestämmelse om underrättelse till

ombud eller länsstyrelse före träffandet av uppgörelser upptages i ett par

yttranden frågan om vattendomstolens prövning av ingångna avtal. Vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol framhåller bl. a., att en sökande

kunde ha intresse av att förvärva fastigheter för att komma i ett bättre

läge vid prövningen av tillåtlighetsfrågan; enligt 2 kap. 3 § skulle nämligen

skada å sökandens egna fastigheter inräknas i byggnadskostnaden,

medan skada å annans egendom vid jämförelsen mellan nyttan och skadan

skulle fördubblas eller tredubblas. Det kunde ifrågasättas, om icke en sökandes

möjligheter att förvärva fastigheter som skulle skadas genom företaget

borde fullt effektivt begränsas. Att uppgörelser angående skador å

mark, fiske eller liknande på förhand konnne till stånd syntes enligt erfarenheterna

vid Norrbygdens vattendomstol icke vara tillrådligt, med

mindre i avtalet intoges såsom villkor att vattendomstolen skulle äga frihet

att pröva avtalets skälighet och därvid göra den jämkning av avtalet

som funnes böra ske. Frågan om skäligheten av ingångna avtal om skadeersättning

hade under senare år i ökad omfattning blivit föremål för tvister.

Tendenser hade framträtt dels att vid uppgörelserna använda av sökandeparterna

tillhandahållna tryckta formulär dels ock alt ordalydelsen i avtalen

ofta av sökandena åberopades till vinnande av befrielse från ansvarighet

för skador, som enligt den skadelidande varit oförutsedda eller föranledda

av en utökning av företaget, som icke varit aktuell vid avtalet.

Vattenöverdomstolen föreslår att i It kap. 60 § vattenlagen måtte intagas

bestämmelser av innehåll att, om avtal som företagare och skadelidande

med avseende antingen å förestående företag eller å framtida verkningar av

utfört företag träffat om ersättning eller vad därmed äger samband, är

obilligt för den skadelidande, avtalet må på dennes yrkande av vattendomstolen

jämkas, ävensom att sådant klander skall vid talans förlust väckas

senast i mål angående tillstånd till eller godkännande av företaget eller,

såvitt rör oförutsedd skada, senast inom den jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen

bestämda tiden. Till närmare motivering av sitt förslag anför vattenöverdomstolen

:

I vattenmål i allmänhet och i ansökningsmål i synnerhet — där det i

fråga om ersättningar normalt gäller att förutse omfattningen av skadeverkningar,

som ännu ej uppstått — råder det, åtminstone vidkommande

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52.

91

enskilda skador, uppenbarligen i regel ett anmärkningsvärt ojämnt partsförhållande

mellan å ena sidan företagaren och å andra sidan de skadelidande.

Beträffande såväl ekonomisk bärkraft och möjlighet alt med tekniska

hjälpmedel i förväg bedöma omfattningen av ett företags skadeverkningar

som förmågan att i penningar uppskatta skadas storlek föreligger i de

flesta fall sådan överlägsenhet å företagarens sida, att det ligger nära till

hands att misstänka att företagare vid uppgörelse om skadeersättningar

många gånger — medvetet eller omedvetet kunna draga nytta av skadelidandes

oförstånd. Ej sällan intages i skadeuppgörelse klausul enligt vilken

den skadelidande förklarar sig godtaga att överenskommen ersättning skall

utgöra full gottgörelse även för sådana skador av företaget, som icke kunnat

förutses. Med de omfattande verkningar, vattenbyggnadsföretag numera allt

allmännare medföra, lärer det framstå som ett alltmer påtagligt socialt intresse

att de skadelidande skola erhålla skäliga ersättningar i alla de hänseenden

företaget vållar skada. Det måste därför anses angeläget att få till

stånd en sådan ordning, att vattendomstol kan på yrkande av den skadelidande

jämka obilliga avtal. Att i enlighet med vad gjorts exempelvis i It

kap. 29 § giftermålsbalken som jämkningsskäl föreskriva att avtal skall

vara »uppenbart» obilligt, torde icke vara erforderligt i vattenmål, där avtalen

merendels röra skadeformer för vilkas skäliga bedömande vattendomstolen

efter ingående undersökningar av de olika skadefallen utarbetat lämpliga

normer. Den likformighetsprincip, som skulle befästas av jämkningsregeln,

gör det snarare önskvärt att avtalade ersättningsbelopp skola kunna

jämkas även vid relativt små avvikelser från vad vattendomstolen finner

motsvara skälig ersättning. Det må anmärkas att vattenlagen i speciella fall

redan nu ger vattendomstol förhållandevis vid möjlighet att jämka avtal om

ersättningar eller oavsett dylikt avtal utdöma full ersättning (se exempelvis

stadganden i 9 kap. 46 § 8 mom. och 73 §).

En allmän jämkningsregel kan förväntas bli till fördel för såväl företagare

som skadelidande. Den synes ägnad att verka avspännande å det naturliga

motsatsförhållandet mellan de båda partssidorna. De skadelidande behöva

icke hysa betänkligheter ur ersättningssynpunkt mot att på ett tidigt

stadium av företagets planering avtalsvis till företagaren upplåta vissa nyttigheter

eller överenskomma om skadereglering i förväg. Såsom de sakkunniga

vitsordat, beflita sig regelmässigt företagarna i eget intresse om att vid

avtalsuppgörelser med sakägare träffa överenskommelser efter skäliga grunder.

Företagarna synas desto mindre kunna resa invändningar mot den föreslagna

jämkningsregeln, som de därigenom skulle kunna bibehållas vid

möjligheten att obehindrat i förväg träffa erforderliga överenskommelser.

Även kammarkollegiet, länsstgrelsen i Jämtlands län och advokatsamfundets

styrelse tillråda en utökning av vattendomstols befogenhet att pröva

skäligheten av uppgörelser.

Förslaget om sådan ändring av stadgandet i It kap. 35 § 1 mom. vattenlagen,

att länsstyrelse får befogenhet att på eget initiativ förordna särskild

person att biträda sakägarna, har ej mött några invändningar i yttrandena.

Vattenäverdomstolen och kammarkollegiet behandla det av herrar Berggren

och Riben i samband härmed framförda förslaget om upphävande av föreskriften

i nämda lagruin om skyldighet för allmänt ombud att tillhandagå

sakägarna och avstyrka detta förslag. Det framhålles att det allmänna ombudets

rådgivande verksamhet i vissa fall kunde vara av betydelse och ej

torde vara särskilt betungande för ombudet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52.

För att effektuera tillämpningen av de bestämmelser som komme att

meddelas om förberedande åtgärder samt om befogenhet för länsstyrelse

alt av eget initiativ förordna biträde åt sakägare föreslår vattenöverdomstolen

sådant tillägg till nyssnämnda stadgande, att vattenrättsdomaren beträffande

där avsedda ansökningar ålägges skyldighet att översända ett exemplar

av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till vederbörande länsstyrelse.

Beträffande den av herrar Berggren och Riben föreslagna ändringen ill

kap. 32 § vattenlagen rörande innehållet i kungörelse uttalar vattenöverdomstolen,

som finner detta förslag välbetänkt, att upplysningen beträffande

sakägares rätt till rättegångskostnadsersättning borde i tillämpliga fall kompletteras

med vad enligt 35 § 1 inom. gäller om möjlighet för part att hos

länsstyrelsen göra anmälan om behov av särskilt biträde åt sakägare.

Departementschefen. Det har vid olika tillfällen gjorts gällande, att de

enskilda sakägarna och bygdeintresset intaga en alltför svag ställning i förhållande

till kraftintressets företrädare och icke ha tillräckliga möjligheter

att verkligen utnyttja det skydd i olika avseenden som vattenlagens regler

avse att skänka.J I anslutning härtill ha framkommit önskemål om åtgärder

för en effektivisering av det allmännas biträde åt sakägare i vattenmål. I

likhet med de sakkunniga är jag emellertid av den åsikten, att några större

fördelar knappast stå att vinna genom en utvidgning av den rättshjälp som

ankommer på kammarkollegiet enligt 11 kaj). 35 § vattenlagen. Med den omfattning

som vattenbyggnadsverksamheten för närvarande har skulle härför

förutsättas en mycket betydande personalförstärkning. Det är för övrigt,

såsom de sakkunniga framhålla, icke .sannolikt att ett centralt ämbetsverk

kan med framgång bedriva en verksamhet av detta slag. Det biträde för utförande

av talan inför vattendomstolen som de enskilda sakägarna äro i

behov av bör tillhandahållas av praktiserande jurister. Kostnaden härför

skall enligt 11 kap. 65 § vattenlagen regelmässigt falla på sökanden. Även

tekniskt biträde kan, om ,så erfordras, av en sakägare anlitas på sökandens

bekostnad. Tydligt är emellertid att kammarkollegiet har en viktig funktion

såsom samlande instans för bevakande av de allmänna intressen som

beröras i vattenmålen.

Vad beträffar frågan om särskilda åtgärder för en mera grundlig förberedelse

av ansökan till vattendomstol, vilken fråga de sakkunniga i detta

sammanhang i stället ägnat den .största uppmärksamheten, är det förvisso

av stort värde om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag,

som i betydande grad ingripa i bygdens förhållanden, äger

rum i samråd och samarbete med ortsmyndigbeter och representanter i

övrigt för de intressen som kunna beröras. Härigenom bli dessa intressen

redan på ett tidigt stadium uppmärksammade, varvid motsättningar kunna

utjämnas och önskemål av olika slag tillgodoses på ett sätt, som måhända 1

1 Jfr andra lagutskottets utlåtande 1947:37, som ligger till grund för riksdagens i inledningen

omnämnda skiivelse 1947:313.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

93

ej alltid är möjligt, om förhandlingar upptagas först i samband med domstolsbehandlingen

av företaget. Över huvud taget måste det anses vara

en rimlig tanke att företrädare för intressen, som på ett kännbart sätt beröras

av företaget, beredas tillfälle att innan planerna i detalj utformas

taga del av desamma och göra sin röst hörd. De sakkunnigas majoritet har

i detta syfte föreslagit, att större företag skulle förberedas inför länsstyrelse,

som bl. a. skulle få befogenhet att utse ett särskilt ombud med uppgift

att upprätthålla kontakt mellan företagaren och de intressen som berördes

av företaget ävensom att i övrigt följa förberedelsen av företaget. I ombudets

uppgifter skulle ingå att på lämpligt sätt motverka att ortsbefolkningen

i ovisshet om företagets verkningar eller eljest i anledning av företaget vidtoge

förhastade åtgärder ävensom att lämna ortsbefolkningen upplysningar

om hur den kunde tillvarataga sina intressen. De erinringar mot förslaget

som, i huvudsak i anslutning till den av herrar Berggren och Riben anmälda

avvikande meningen, framförts i ett flertal remissutlåtanden, kunna

emellertid enligt min uppfattning icke frånkännas betydelse. Det kan ej

bortses från att, såsom bl. a. framhållits, den föreslagna ordningen i realiteten

innebär, att en ny instans tillskapas i ansökningsförfarandet, varigenom

den redan förut tyngande tillståndsprövningen kan ytterligare kompliceras

med därav följande risker för ökad tidsutdräkt ocli ökade kostnader. Man

torde böra hålla i sikte, att tyngdpunkten vid tillståndsprövningen är och

bör vara ansökningsförfarandet vid vattendomstolen och att de åtgärder varom

här är fråga skola innefatta endast en förberedelse härtill och icke en

självständig procedur.

Jag är sålunda tveksam rörande lämpligheten av att i full utsträckning

genomföra den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ordningen, övervägande

skäl synas tala för att erforderligt samråd lämpligast sker direkt mellan

företagaren samt vederbörande myndigheter och organisationer. På detta

sätt torde en förberedelse kunna komma till stånd utan tyngande och stela

former. Över huvud taget kan det ifrågasättas om det är erforderligt att

meddela föreskrifter, .som göra här avsedda åtgärder obligatoriska. Åvägabringandet

av samråd med berörda intressen på ett relativt tidigt stadium

ligger oftast i företagarens eget intresse. Det är ur dennes synpunkt föga

önskvärt exempelvis alt en omfattande bebyggelse kommer till stånd inom

ett område som beröres av det planerade företaget. Han kan ju härigenom

i onödan komma all få utbetala betydande .skadeståndsbelopp. Det må även

framhållas att utbyggnaden av den återstående oulbyggda vattenkraften

i vårt land i väsentlig grad kommer att domineras av det allmänna därigenom

att staten äger eu stor del av denna vattenkraft, ett förhållande som

synes ägnat att minska behovet av särskilda lagbud i ämnet. Ivungl. Maj:t

lärer emellertid komma att i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad

på denna fråga, och om så finnes erforderligt torde böra övervägas att

Kungl. Maj :t, såvitt angår vattenkraft- och vattenregleringsföretag i statlig

regi, i direktiv till vattenfallsstyrelsen framhåller angelägenheten av

att vid planeringen av mera omfattande förelag samråd äger rum med de

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kuiigl. Maj:ts proposition nr J2.

myndigheter och andra organ som representera av företaget berörda intressen.

Vattenkraftföreningen har utfäst sig att förmedla eu dylik erinran till

föreningen tillhörande kommunala och privata kraftverk. Eventuellt böra

även andra myndigheter, som beröras av hithörande frågor, särskilt länsstyrelserna,

genom cirkulärskrivelse eller på annat sätt erhålla närmare anvisningar

om vilka åtgärder som myndigheten har att vidtaga, då den erhåller

kännedom om att omfattande kraftföretag eller vattenregleringar planeras.

I de nordliga länen, vilka närmast beröras av dessa frågor, ha emellertid

länsstyrelserna redan utan direktiv från Kungl. Maj:t visat sig kunna

taga värdefulla initiativ för hävdande av de allmänna intressena i samband

med vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande.

Önskvärdheten av att förberedande åtgärder av här avsett slag vidtagas

torde doek höra på något sätt komina till uttryck i vattenlagen. I detta

syfte bör — i överensstämmelse med ett i herrar Berggrens och Ribens

yttrande framfört förslag— i ett tillägg till It kap. 27 § vattenlagen upptagas

en föreskrift därom alt ansökan till vattendomstolen skall innehålla

uppgift om de åtgärder sökanden må ha vidtagit för att bereda länsstyrelsen

i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas, samt övriga

av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar tillfälle att

vid planläggningen av företaget framföra önskemål med hänsyn till företagets

verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning av

sådana åtgärder förekommit. Meddelandet av dylika upplysningar i ansökningshandlingarna

blir uppenbarligen av stort värde för sakägarna vid deras

ställningstagande till ansökningen. Bestämmelsen torde böra avfattas

så, att den blir gällande för företag av betydande omfattning eller ingripande

beskaffenhet. Då några bindande bestämmelser om förberedande åtgärder

ej meddelas, synes mig en närmare precisering ej erforderlig. Det

är att märka att, såsom också framhållits vid remissbehandlingen av de

sakkunnigas förslag, företag av betydande storleksordning kunna ha relativt

ringa verkningar i skadehänseende, medan omvänt företag av mindre

omfattning understundom kunna medföra väsentliga .skadeverkningar. Beaktas

bör även att ett flertal olika företag, vilka betraktade var för sig

äro av mindre betydelse, kunna tillsammans bilda en enhet, som medför

väsentliga olägenheter för bygden. Även andra företag enligt vattenlagen

än vattenkraft- och vattenregleringsföretag kunna någon gång vara av så

ingripande beskaffenhet, att särskild förberedelse före ansökningsmålets

anhängiggörande vid vattendomstolen kan anses önskvärd. I praktiken

torde det vanligtvis ej behöva vålla någon större svårighet att bedöma, huruvida

ett företag skall anses medföra sådana verkningar ur allmän synpunkt

alt en förberedande kontakt med de motstående intressena är motiverad.

Ej heller synes erforderligt att i lagtexten giva närmare anvisning

angående den tidpunkt då de förberedande åtgärderna böra igångsättas.

Erfarenheten har visat, att det är av stor betydelse att undersökningar

rörande mera omfattande företags verkningar å fisket påbörjas i god tid

före igångsättandet av företaget. Förhållandet är i viss mån detsamma även

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr J2.

95

beträffande verkningarna i andra avseenden, såsom rörande flottning, isläggning,

klimatiska förhållanden in. in. Riksantikvarieämbetet har framhållit

betydelsen av att undersökningar för bevarande av fornminnen också

påbörjas i god tid. Såsom föreslagits av herrar Berggren och Riben synes

vattenrättsdomare böra få befogenhet att, efter framställning av någon,

som vill utföra ett företag enligt vattenlagen men ännu ej ingivit ansökan

om tillstånd därtill, förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Angående sådan sakkunnig som här

avses skola liksom för sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 inom. i tillämpliga

delar gälla de allmänna reglerna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.1

Det av vattenöverdomstolen åberopade stadgandet i 40 kap. 3 § rättegångsbalken

— som föreskriver att, innan sakkunnig utses, tillfälle bör lämnas

parterna att yttra sig i frågan — torde visserligen av praktiska skäl ej vara

direkt tillämpligt i ansökningsinål enligt vattenlagen. I praxis förekommer

det ej heller alltid, att sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över valet

av sakkunnig enligt It kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Några större olägenheter

härav torde ej ha uppkommit, då det ofta är tjänsteman, vars opartiskhet

och kompetens för uppdraget ej sättes i fråga, som förordnas, och

för övrigt kretsen av sakkunniga som stå till förfogande som regel är begränsad.

Understundom torde dock förekomma, att sakägarnas yttrande på

lämpligt sätt inhämtas, ett förfarande som i förekommande fall bör tillämpas

även beträffande sakkunnig, varom nu är fråga. Beträffande frågor om

verkningarna å fisket bör den sakkunnige, i överensstämmelse med förfarandet

enligt 11 kap. 36 § vattenlagen, förordnas efter förslag av fiskeristyrelsen.

Detta bör undantagslöst gälla, varför en uttrycklig föreskrift därom

torde vara erforderlig. Några bestämmelser om sammanträden med sakägarna

eller eljest beträffande det närmare förfarandet vid sakkunnigundersökningen

torde ej böra meddelas, utan undersökningen får i varje särskilt fall

anpassas efter ändamålet med densamma.

I enlighet med de grunder som jämlikt det föregående skola gälla för de

förberedande åtgärderna har jag ej ansett mig böra förorda särskild föreskrift

om skyldighet i förekommande fall för företagaren att före ansökningens

ingivande påkalla förordnande av sakkunnig. Det bör få ankomma

på företagaren själv att taga initiativet i detta avseende. Länsstyrelsen eller

andra som på ett förberedande stadium träda i kontakt med företagaren

torde ändock ej vara utan möjlighet att få till stånd erforderliga undersökningar.

Vid förhandlingar under förberedelsen kan det göras klart för

företagaren att behov av sakkunnigundersökning i visst avseende föreligger,

och han torde då finna det med sin egen fördel förenligt att hos vattenrättsdomaren

begära att sakkunnig förordnas.

Vad beträffar frågan om gäldandet av kostnader, som uppkomma för

myndigheter och andra organ i samband med underhandlingar och åtgärder

i övrigt på förberedelsestadiet, torde särskild reglering utöver stad
1

Jfr uttalande av lagrådet i prop. 1916: 133 s. IS.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

gandet ill kap. 65 § vattenlagen ej vara behövlig. Kammarkollegiets verksamhet

för bevakande av allmänna intressen i vattenmål torde anses vara

av sådan art, att kostnaden därför i princip bör stanna å det allmänna.

Delsamma torde böra gälla kostnaden för länsstyrelsens befattning med

förevarande frågor på förberedelsestadiet. Sådana nödiga kostnader som i

samband med förberedelsen uppkomma för flottningsförening, kommunal

myndighet o. s. v. torde däremot ofta kunna anses vara av den karaktär,

att de böra behandlas såsom rättegångskostnad. Det tillkommer alltså vattendomstolen

att i ansökningsmålet pröva i vad mån kostnad för förberedande

åtgärd är att hänföra till nödig rättegångskostnad och som sådan

av beskaffenhet att böra gäldas av sökanden.

I fråga om förfaringssättet vid frivilliga uppgörelser med sakägare har

sakkunnigmajoriteten föreslagit, att länsstyrelsen eller det ombud, som enligt

majoritetens förslag skulle kunna tillsättas, borde medverka vid fastighetsavhändelser

till sökanden eller frivilliga överenskommelser i övrigt.

Med den förenklade ordning för förberedelsen som jag förordat blir det ej

aktuellt att tillämpa den av sakkunnigmajoriteten ifrågasatta ordningen. I

några remissutlåtanden har anvisats en annan möjlighet att skapa garantier

för en jämn och rättvis behandling av sakägarna vid uppgörelser,

nämligen en utvidgning av vattendomstolens befogenhet att pröva skäligheten

av ingångna avtal; bl. a. har vattenöverdomstolen framlagt ett förslag

härom. Denna fråga har icke avseende endast å förberedelsestadiet;

när det gäller större vattenkraft- och vattenregleringsföretag torde det stora

flertalet uppgörelser i allmänhet träffas först efter ansökningsmålets anhängiggörande

vid vattendomstolen.

Jag vill erinra om att under senare år på flera rättsområden införts regler

om jämkning av obilliga avtal (se bl. a. 8 § lagen den 27 mars 1936

om skuldebrev samt 3 kap. 43 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom i lydelse enligt lag den 22 juni 1939). På det vattenrättsliga

området finnas även jämkningsmöjligheter i speciella avseenden. Bl. a.

gäller att uppgörelse i flottledsmål ej må fastställas, om den innehåller

villkor, som är oförenligt med flottledens intresse eller länder de flottande

till men (10 kap. 21 § och 11 kap. 60 § vattenlagen). Vidare har vidsträckt

prövningsrätt tillagts vattendomstolen i frågor rörande kraftersättning och

ersättning genom tillhandahållande av vatten (9 kap. 45 § och 46 § 8

inom.). Enligt min mening tala starka skäl för en utvidgning av möjligheterna

att i vattenmål pröva skäligheten av ingångna avtal. Särskilt synes

det vara ägnat att väcka betänkligheter, att reglerna om rätt att framställa

anspråk med anledning av s. k. oförutsedd skada sättas ur kraft genom

avtal.1 Det är tydligt att en uppgörelse av detta slag kan försätta den

skadelidande i en mycket ogynnsam ställning, därest företaget visar sig

medföra väsentliga skadeverkningar, som ej från början förutsetts. En lagstiftning

i ämnet synes dock ej böra genomföras utan en närmare utred
-

Jfr N. J. A. 194S s. 564 och 1950 s. 389.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ning, som bl. a. klarlägger sambandet med de allmänna avtalsrättsliga grunderna.

Jag är således icke beredd att i detta sammanhang framlägga något

förslag till lagändring på denna punkt.

Det är emellertid angeläget att det tillses, att sakägarna få kännedom

om möjligheten att av sökanden erhålla gottgörelse för anlitande av biträde

liksom för nödiga kostnader i övrigt i samband med handläggningen

av ett ansökningsmål. Det torde vara ändamålsenligt att, såsom föreslagits

av herrar Berggren och Riben, införa ett stadgande i 11 kap. 32 §, att kungörelse,

som utfärdas enligt nämnda paragraf, skall innehålla erinran om

vad 11 kap. 65 § stadgar om sakägares rätt till gottgörelse för rättegångskostnad.

Upplysningen bör icke inskränkas till en hänvisning till nämnda

stadgande utan bör få formen av en redogörelse för det huvudsakliga innehållet

i stadgandet, såvitt angår det slag av ansökningsmål varom fråga är.

Kungörelsen torde även, såsom påpekats av vattenöverdomstolen, böra innehålla

erinran i tillämpliga fall om möjligheten för sakägare — enligt 11

kap. 35 § 1 mom. — att hos länsstyrelse göra anmälan om behov av särskilt

biträde. De berörda uppgifterna i kungörelsen böra upptagas även i

den personliga underrättelse, som enligt 11 kap. 33 § skall avsändas till

varje känd sakägare.

I förevarande sammanhang torde böra vidtagas en av de sakkunniga föreslagen

jämkning av nyssberörda bestämmelse i 11 kap. 35 § 1 mom. vattenlagen.

Jämkningen innebär, att förordnande av särskilt biträde kan meddelas

av länsstyrelsen på eget initiativ och alltså ej, såsom enligt gällande

rätt, blott på framställning av part. Vidare bör, bl. a. för att länsstyrelsen

skall bli i tillfälle att utnyttja denna initiativrätt, införas föreskrift om skyldighet

för vattenrättsdomare att översända ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen till länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget

huvudsakligen skall verkställas. Det torde vara tillfyllest att detta förfarande

tillämpas i sådana fall, när fråga är om företag av betydande omfattning

eller ingripande beskaffenhet. I * * * * * 7

I enlighet med det nu anförda har i ett nytt 6 mom. i It kap. 27 § vat
tenlagen

upptagits stadgande om skyldighet för sökande att i ansökan rö
rande

större företag lämna uppgift om vilka förberedande åtgärder som vid
tagits

och vad i samband därmed förekommit.

De förordade bestämmelserna om utseende av sakkunnig före ansökans

ingivande till vattendomstolen ha placerats i 14 kap. 5 §, som i samband

därmed uppdelats i två skilda moment.

II kap. 32 och 33 §§ ha ändrats i syfte att sakägare genom kungörelse

och personlig underrättelse skola erhålla upplysning om vad som enligt 11

kap. 65 § gäller om deras rätt att erhålla gottgörelse för rättegångskostnad

och vad i 11 kap. 35 § stadgas om möjlighet att hos länsstyrelse göra anmälan

om behov av förordnande av biträde. Bestämmelsen i 11 kap. 33 §

har i förslaget fått en förenklad avfattning i jämförelse med den nuvarande

lydelsen, i det allenast hänvisning sker till innehållet i kungörelsen.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 52.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Iiungl. Maj:ts proposition nr 52.

Slutligen har 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket kompletterats för att

möjliggöra för länsstyrelse att på eget initiativ förordna biträde åt sakägare,

varjämte föreskrift om skyldighet för vattenrättsdomare att i ansökningsmål

rörande större företag till länsstyrelse översända ett exemplar av

ansökningshandlingarna jämte kungörelsen införts såsom ett andra stycke

i 11 kap. 34 §.

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen.

Tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad (2 kap. 20 §). Den 1 december

1950 har utfärdats lag om gräns mot allmänt vattenområde och ny lag om

rätt till fiske jämte vissa andra därmed sammanhängande lagar och författningar.

Den ifrågavarande lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari

1951, påkallar en ändring av formell natur i 2 kap. 20 § vattenlagen, såvitt

angår tillståndsprövning beträffande fiskebyggnad.

Enligt 1 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde

i havet allmänt (allmänt vatten), där det ej jämlikt vissa i lagen angivna

grunder ingår i fastigheterna (enskilt vatten). I annat vatten än havet finnes,

enligt 5 §, allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön i Jämtland.

Rörande fiske i allmänt vatten finnas bestämmelser i 1—4 §§ fiskerättslagen.

Huvudregeln är att varje svensk medborgare får fiska med rörligt

redskap i allmänt vatten. Fast redskap får i allmänhet utsättas endast efter

tillstånd av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

1 enskilt vatten får enligt 5 § fiskerättslagen i princip fiske bedrivas endast

av jordägaren eller annan innehavare av enskild fiskerätt. Åtskilliga

undantag finnas emellertid beträffande kustvattnen och de större sjöarna.

Dessa undantag avse i allmänhet fiske med rörligt redskap men i vissa

trakter även fiske med fast redskap.

Här må även anmärkas bestämmelserna om fiskådra i 28 och 29 §§ fiskerättslagen.

Fiskådra — som omfattar en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast

förekommande lågt vattenstånd i vattendrag och sund där fisken har

sitt drev — skall lämnas fri från fiskeredskap eller annan anordning som

kan hindra fiskens gång. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av rättsägarna

och av sakkunnig medgiva undantag härifrån, om det kan antagas icke

lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden. I fråga

om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen

skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända

till efterrättelse (jfr ett motsvarande stadgande i 2 kap. 39 § vattenlagen).

2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgar, som förut i annat sammanhang

anmärkts, obligatorisk förprövning beträffande dammbyggnad i älv, ström,

å eller större bäck samt beträffande annan byggnad i sådant vattendrag,

varigenom märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets lopp,

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

99

i det senare fallet dock endast såframt det ej är uppenbart, att varken allmän

eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Denna regel återfinnes

i lagrummets första stycke. Även i andra fall erfordras, enligt andra stycket,

domstolens prövning, om sannolika skäl äro att genom byggnaden allmän

eller enskild rätt förnärmas. Detta gäller dock ej i fråga om fiskebyggnad

»i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», och ej heller

beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke kan antagas att

byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på vattenståndet eller vattnets

lopp.

Anledningen till att tillståndsprövningen enligt vattenlagen gjorts mera

begränsad för fiskebyggnad än för byggnad i allmänhet är det förhållandet,

att i fråga om fiskebyggnad viss tillståndsprövning föreskrivits enligt

fiskelagstiftningen.1 Den ifrågavarande begränsningen har ej någon nämnvärd

praktisk betydelse, då fiskebyggnader ■— som utgöra en särskild form

av fast fiskeredskap — så gott som uteslutande förekomma blott i rinnande

vatten,2 varvid första stycket i 2 kap. 20 § 1 mom. är tillämpligt.

Terminologien i gränslagen och den nya fiskerättslagen torde emellertid

böra användas även i vattenlagen. Undantagsbestämmelsen i andra stycket

bör därför avfattas så, att tillståndsprövning enligt vattenlagen ej erfordras

beträffande fiskebyggnad i allmänt vatten och ej heller beträffande fiskebyggnad

i enskilt vatten, som ej kan antagas förnärma allmän rätt eller inverka

på vattenståndet eller vattnets lopp.

Påföljd av att företag enligt 7 kap. icke fullbordas inom föreskriven tid

(7 kap. 58 §). I 7 kap. 58 § vattenlagen stadgas att, därest företag varom i 7

kap. sägs icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,

frågan om företaget skall vara förfallen, såvida anstånd icke medgivits. Företag

enligt 7 kap. kunna numera — se 7 kap. 45 § i lydelse enligt lag den 10

mars 1944 — i vissa fall handläggas såsom ansökningsmål. Med hänsyn

härtill torde i 7 kap. 58 § böra intagas hänvisning också till 11 kap. 63 §.

Underrättelse i anledning av ansökan om inskrivning i vattenboken (12 kap.

6 §). 12 kap. 6 § vattenlagen innehåller bestämmelser om kungörelse i anledning

av ansökan om inskrivning i vattenboken. Enligt andra stycket

skall särskild underrättelse om kungörelsens innehåll meddelas kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen. Underrättelsen till lantbruksstyrclsen har

enligt förarbetena till stadgandet till syfte att sätta styrelsen i tillfälle att

tillvarataga fiskets intressen.3 Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter med avseende

å fisket överflyttades emellertid från och med den 1 juli 1948 å den

nyinrättade fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök. Med anledning härav

vidtogos genom lag den 30 juni 1948 ändringar i avfattningen av vissa lagrum

i vattenlagen. Även i förevarande lagrum bör en dylik ändring i anledning

av inrättandet av fiskeristyrelsen vidtagas.

1 1917 års sakkunrdgbetänkande s. 246; jfr prop. 1918:128 s. 158.

2 Jfr SOU 1947: 47 s. 86.

8 1917 års sakkunnigbetänkande s. 416.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Tiden för ikraftträdandet

har satts till den 1 januari 1953.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

101

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 14, 16 och 20 §§, 3 kap. 14 §, 6 kap. 11 §,

7 kap. 40, 58 och 62 §§, 8 kap. 49 §, 9 kap. 48 och 67 §§, 11 kap. 17, 27, 32—

35, 46, 66, 67, 81 och 98 §§, 12 kap. 6 § samt 14 kap. 5 § vattenlagen den 28

juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet, eller

att å annans grund i eller vid vattendrag

verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande

eller minskande av skada,

vare ägare av fastighet, som sålunda

tages i anspråk, pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9

kap. skils. Om rätt att över annans

mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning gälle vad

särskilt är stadgat. * 8

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet eller

ock verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande

eller minskande av skada,

vare fastighetens ägare pliktig att

tåla sådant intrång mot ersättning,

som i 9 kap. skils. Samma lag vare,

där någon för utförande av byggnad

för vattnets tillgodogörande och därmed

förenade anläggningar eller eljest

av åtgärd, som nu nämnts, behöver

tillfälligt taga annans mark i

anspråk för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner

eller dylikt. Om rätt att

över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 § SFS 1941: 614, beträffande 2 kap. 16 § 1945: 139,

beträffande 6 kap. 11 § 1919:425, beträffande 7 kap. 40. 58 och 62 §§ 1920:459, beträffande

8 kap. 49 § 1941: 614, beträffande 9 kap. 48 § 1945:139, beträffande 11 kap. 17, 27, 32 och 33 §§

1948:479, beträffande 11 kap. 34 § 1939:146, beträffande 11 kap. 35 och 46 §§ 1948:479, beträffande

11 kap. 66 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 67 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 81 och

98 §§ 1946: 839 samt beträffande 14 kap. 5 § 1939: 146.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Där vid---motsvarande till
lämpning.

Erfordras till -— --finnes före
skrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation

med eller utan elektrisk utrustning

icke utan oskäliga kostnader annorledes

står till buds, vare ägare av

mark vid eller i närheten av vattendraget

pliktig att mot ersättning,

som i 9 kap. sägs, till sådant utmål

upplåta det område, som för ändamålet

oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt

1 kap. H §, må utmål, som i första

stycket sägs, lösas, om så erfordras.

20 §.

1 mom. Ej må--— byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt

förnärmas, erfordras jämväl domstolens

prövning; dock äge vad nu

sagts icke tillämpning i fråga om

fiskebyggnad i vatten, där varje

svensk undersåte äger rätt att fiska,

ej heller beträffande sådan byggnad

i annat vatten, såframt det icke kan

antagas, att byggnaden förnärmar

allmän rätt eller inverkar på vattenståndet

eller vattnets lopp.

Tarvas till —--av arbetet.

Där någon---sådan pröv
ning.

2 mom. Finner vattendomstolen

—--Konungens avgörande.

Där vid —--motsvarande till
lämpning.

Erfordras till —---finnes före
skrivet.

16 §.

Där utmål för byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar icke utan oskäliga

kostnader annorledes står till buds,

vare ägare av mark vid eller i närheten

av vattendrag eller annat vattenområde,

varom fråga är, pliktig

att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,

till sådant utmål upplåta det område,

som för ändamålet oundgängligen

tarvas.

Är området avsett att utgöra eller

ingå i strömfallsf as tighet, varom i 11

kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

20 §.

1 mom. Ej må —---byggnaden

förnärmas.

Äro i andra fall än ovan nämnts

sannolika skäl, att genom byggande

i vatten allmän eller enskild rätt

förnärmas, erfordras jämväl domstolens

prövning. Dock äge vad nu

sagts icke tillämpning i fråga om

fiskebyggnad i allmänt vatten; ej

heller beträffande sådan byggnad i

enskilt vatten, såframt det icke kan

antagas, att byggnaden förnärmar

allmän rätt eller inverkar på vattenståndet

eller vattnets lopp.

Tarvas till---av arbetet.

Där någon — — — sådan prövning.

2 mom. Finner vattendomstolen

—--Konungens avgörande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

103

(Gällande lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag

blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas

eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — — — ortens tidningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stadgas

i lagen om lottning i allmän flottled,

ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § andra stycket fastställes

med hänsyn till det skick, vari byggnader

och arbeten befinnas vid tiden

för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning —---till flott
ningsföreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet eller att å annans

grund i eller vid vattendrag verkställes

grävning, sprängning eller

(Föreslagen lydelse:)

3 KAP.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag

blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts

hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas

eller åtgärd eljest till förfång

för annan vidtagas. Vad nu sagts

gälle dock ej arbete, vartill tillstånd

givits med stöd av 11 kap. 66 § 1

mom.

Sker ändring--- — Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---ortens tid
ningar.

6 KAP.

11 §•

För anläggningskostnaden njute

anläggaren i den ordning, som stadgas

i lagen om flottning i allmän flottled,

ersättning av de flottande med

belopp, som, sedan flottleden blivit

besiktigad och godkänd, jämlikt 11

kap. 66 § 3 mom. fastställes med hänsyn

till det skick, vari byggnader och

arbeten befinnas vid tiden för godkännandet.

Till anläggningskostnad — — —

flottledens godkännande.

Har ersättning----till flott
ningsf

öreningen.

7 KAP.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 §

sägs, att å annan tillhörig fastighet

lägges damm, vall eller väg eller ledning

för vattnet eller ock verkställes

grävning, sprängning eller annan åtgärd

till strömbäddens reglerande

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

annan åtgärd till ströinbäddens reglerande

eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare ägare av

fastighet, som sålunda tages i anspråk,

pliktig att tåla sådant intrång

mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts,

tagas i anspråk tomtplats, trädgård

eller park, där det utan synnerlig

olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.

sägs, icke bragts till slut inom tid,

som enligt 10 kap. 62 § föreskrivits,

vare frågan om företaget förfallen;

dock må, om giltigt skäl för dröjsmål

visas eller genom företagets inställande

synnerligt men skulle uppstå,

vattendomstolen på därom före

nämnda tids utgång gjord ansökan

bevilja anstånd med företagets fullbordande

på högst tio år.

Har fråga---taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 61 § avses,

(Föreslagen lydelse:)

eller till förebyggande eller minskande

av skada, vare fastighetens ägare

pliktig att tåla sådant intrång mot

ersättning, som i 9 kap. skils. Samma

lag vare, där någon för utförande

av dylik åtgärd eller av byggnad eller

anordning, som avses i andra stycket,

behöver tillfälligt taga annans mark i

anspråk för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner

eller dylikt.

Där utmål för byggnad eller anordning,

som erfordras för företaget,

icke utan oskäliga kostnader annorledes

står till buds, vare ägare av

därför lämpad mark pliktig att mot

ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta

det område, som för ändamålet

oundgängligen tarvas.

Ej må för ändamål, som i denna §

sagts, tagas i anspråk tomtplats,

trädgård eller park, där det utan

synnerlig olägenhet kan undvikas.

58 §.

Har företag, varom i detta kap.

sägs, icke bragts till slut inom tid,

som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap.

63 § föreskrivits, vare frågan om

företaget förfallen; dock må, om giltigt

skäl för dröjsmål visas eller genom

företagets inställande synnerligt

men skulle uppstå, vattendomstolen

på därom före nämnda tids

utgång gjord ansökan bevilja anstånd

med företagets fullbordande

på högst tio år.

Har fråga —- •— — taga del.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 61 § avses,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

105

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas.

Sker ändring---— Konungens

befallningshavande.

Då anmälan — --i länskungö
relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts skall dock

ej gälla, om syssloman enligt 53 §

förordnats för handhavande av företagets

angelägenheter.

Sker ändring---Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö
relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver,

då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket, så ock intrång genom

ledning för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag--— i 50 §.

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av il kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan---i länskungö
relserna.

8 KAP.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval

gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses,

arbete å annans mark verkställas eller

åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas. Vad nu sagts gälle dock

ej arbete, vartill tillstånd givits med

stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej

heller för det fall, att syssloman enligt

vad nedan i 53 § sägs förordnats

för handhavande av företagets angelägenheter.

Sker ändring-----Konungens

befallningshavande.

Då anmälan----i länskungö
relserna.

9 KAP.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver,

då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §

första stycket och 7 kap. 40 § andra

stycket, så ock intrång genom ledning

för elektrisk kraftöverföring;

Om undantag----i 50 §.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt

11 kap. 67 § vattendomstols utslag

gått i verkställighet, innan det

vunnit laga kraft, och varder till

följd av klagan över utslaget ersättning,

som enligt ovan givna regler

skall hos Konungens befallningshavande

nedsättas, slutligen bestämd

till högre belopp än det redan nedsatta,

åligge ersättningsgivaren att

inom trettio dagar från det utslag i

målet vunnit laga kraft nedsätta det

överskjutande beloppet, vid äventyr

att detta eljest på ansökan av den

till ersättningen berättigade eller,

där flera må äga rätt därtill, någon

av dem genom Konungens befallningshavandes

försorg hos den försumlige

uttages. Bestämmes ersättningen

ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,

sedan utslag i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande.

Ej må, ändå att ersättningen varder

till lägre belopp bestämd, vad

redan nedsatts återkrävas, och gälle

vad nu sagts jämväl, då ersättningen

guldits i annan ordning än genom

dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av

företag enligt denna lag fastställts

först efter det företaget blivit utfört,

och skall enligt stadgandena i 54 §

ersättningen hos Konungens befallningshavande

nedsättas, vare ersättningsgivaren

pliktig att inom trettio

dagar sedan det utslag, varigenom

ersättningsbeloppet blivit bestämt,

vunnit laga kraft, nedsätta beloppet

(Föreslagen lydelse:)

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat

tillstånd till företag eller åtgärd, som

i denna lag avses, på grund av förordnande

jämlikt 11 kap. 67 § första

stycket tagits i anspråk, innan vattendomstolens

utslag vunnit laga

kraft, och varder till följd av klagan

över utslaget ersättning, som enligt

ovan givna regler skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas,

slutligen bestämd till högre belopp

än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren

att inom trettio dagar

från det utslag i målet vunnit laga

kraft nedsätta det överskjutande beloppet,

vid äventyr att detta eljest på

ansökan av den till ersättningen berättigade

eller, där flera må äga rätt

därtill, någon av dem genom Konungens

befallningshavandes försorg

hos den försumlige uttages. Bestämmes

ersättningen ej till högre belopp,

göre ersättningsgivaren, sedan utslag

i målet vunnit laga kraft, anmälan

härom hos Konungens befallningshavande.

Ej må, ändå att ersättningen

varder till lägre belopp bestämd,

vad redan nedsatts återkrävas, och

gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen

guldits i annan ordning än

genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av

företag enligt denna lag fastställts

först efter det företaget blivit utfört,

och skall enligt stadgandena i 54 §

ersättningen hos Konungens befallningshavande

nedsättas, vare ersättningsgivaren

pliktig att inom trettio

dagar sedan det utslag, varigenom

ersättningsbeloppet blivit bestämt,

vunnit laga kraft, eller, där förord
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

107

(Gällande lydelse:)

vid äventyr, som i första stycket

sägs.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål:

(Föreslagen lydelse:)

nande meddelats jämlikt 11 kap. 67 §

andra stycket, inom samma tid från

utslagets dag nedsätta beloppet vid

äventyr, som ovan sagts.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande

mål:

A. ansökningsmål:

B. stämnlngsmål:

B. stämnlngsmål:

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift,

jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt

att begagna annan tillhörig byggnad

i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om

rätt till utmål å annans fastighet;

29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt

2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att

begagna annan tillhörig byggnad i

vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om

rätt att taga annans mark i anspråk

till utmål;

C. besvärsmål:

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter —--i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt — — —

böra utgå.

2 mom. Ansökan enligt — — —

anläggningen, uppgiven.

I fråga om---ersättning där
för.

Hurusom, efter---i 68 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt —--

böra utgå.

2 mom. Ansökan enligt--—

anläggningen, uppgiven.

I fråga om — — — ersättning därför.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

3 mom. Ansökan, som — — —

anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och

hemvist.

5 mom. Då ansökan —--led
ningens

sträckning.

Vad nu sagts----till vatten.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna — -—

—- utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill---dylika ställen;

att, därest---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser---är sagt;

dels ock erinran om innehållet i

38 och 53 §§ jämte besked om den

tid, inom vilken erinringar enligt

38 § skola ingivas.

(Föreslagen lydelse:)

3 mom. Ansökan, som — — —

anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts---i 17 § 10

sägs.

4 mom. I ansökan — — — och

hemvist.

5 mom. Då ansökan---led
ningens

sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

6 mom. Ansökan rörande företag

av betydande omfattning eller ingripande

beskaffenhet skall innehålla

uppgift om de åtgärder sökanden må

hava vidtagit för att bereda Konungens

befallningshavande i det län,

inom vilket företaget huvudsakligen

skall verkställas, samt Övriga av företaget

berörda myndigheter och

sammanslutningar tillfälle att vid

planläggningen av företaget framföra

önskemål med hänsyn till företagets

verkningar ur allmän synpunkt ävensom

om vad i anledning av sådana

åtgärder förekommit.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna--

— utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill —--dylika ställen;

att, därest---eller ställen;

att även---att tillgå; samt

att kallelser--- — är sagt;

dels erinran om innehållet i 38

och 53 §§ jämte besked om den tid,

inom vilken erinringar enligt 38 §

skola ingivas;

dels ock erinran om vad i 65 §

stadgas om sakägares rätt till gottgörelse

för kostnader samt, i tillämpliga

fall, om föreskriften i 35 § 1

mom. andra stycket andra punkten

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

109

(Gällande lydelse:)

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före
taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga — — — stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som--— kungö
relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,

såframt i målet är fråga om ansökan

enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrättelse

om kungörelsens utfärdande,

om det eller de ställen, varest handlingarna

i målet hållas för parterna

tillgängliga, samt om den för erinringars

avgivande bestämda tiden till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fastighet,

som i kungörelsen omförmäles,

så ock till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken.

Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är,

såvitt ej säker kunskap vinnes om

annan adress inom landet för mottagaren.

Varder efter ty i 37 § sägs

kungörelsen delgiven viss sakägare,

erfordras ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare — — — nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av — — — fastighetens

(Föreslagen lydelse:)

rörande förordnande av särskilt biträde.

I mål---är utfört.

Innefattar ansökan---i före
taget.

Om kungörelsens---finnes

stadgat.

Är fråga---stycket sägs.

Huruledes mål---61 § andra

stycket.

33 §.

Kungörelse, som---kungö
relsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,

såframt i målet är fråga om ansökan

enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 14, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrättelse

om kungörelsens innehåll till

envar i ansökningen uppgiven eller

eljest för honom känd ägare av fastighet,

som i kungörelsen omförmäles,

så ock till de kända nyttjanderättshavare,

vilkas rätt beröres i saken.

Underrättelsen skall adresseras

till den fastighet, varom fråga är, såvitt

ej säker kunskap vinnes om

annan adress inom landet för mottagaren.

Varder efter ty i 37 § sägs

kungörelsen delgiven viss sakägare,

erfordras ej underrättelse, som nu

sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare---nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av — — — fastighetens

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

34 §.

Finnes fastighet — — — den myn

dighet.

Är fråga —--kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga---i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i

målet av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med

kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Menar part, att på

grund av företagets omfattning eller

eljest åliggande av nu nämnd art bör

uppdragas åt annan än allmänt ombud,

göre anmälan därom hos Konungens

befallningshavande i det

län, inom vilket det företag eller den

åtgärd ansökningen avser huvudsakligen

skall verkställas; och må Konungens

befallningshavande, där så

prövas erforderligt för tillvaratagande

av sakägarnas rätt, förordna särskild

person att på sätt nyss nämnts

biträda dem.

Om allmänt — — — parternas

kännedom.

2 mom. Finnes i--— den myn
dighet.

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

34 §.

Finnes fastighet---den myn
dighet.

Avser ansökningen företag av beskaffenhet,

som omförmäles i 27 § 6

mom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

översändas till Konungens befallningshavande

i det län, inom vilket

företaget huvudsakligen skall

verkställas.

Är fråga — -— — kan påverkas.

35 §.

1 mom. Där fråga -—- -—--i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i målet

av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med

kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Menar part, att på

grund av företagets omfattning eller

eljest åliggande av nu nämnd art

bör uppdragas åt annan än allmänt

ombud, göre anmälan därom hos Konungens

befallningshavande i det

län, inom vilket det företag eller den

åtgärd ansökningen avser huvudsakligen

skall verkställas; och må Konungens

befallningshavande i sådant

fall eller då det eljest prövas erforderligt

för tillvaratagande av sakägarnas

rätt förordna särskild person

att på sätt nyss nämnts biträda

dem.

Om allmänt — — — parternas

kännedom.

2 mom. Finnes i — — ■— den

myndighet.

Är fråga — — — motsvarande

tillämpning.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

111

(Gällande lydelse:)

46 §.

I mål, som---i fråga.

Tarvas till---motsvarande

tillämpning.

Beslut, som — — — annorlunda

förordnar.

66 §.

Vattendomstolen må, när synnerliga

skäl därtill prövas föreligga, meddela

slutligt utslag rörande viss del

av företaget, innan målet i övrigt avgöres.

(Föreslagen lydelse:)

46 §.

I mål, som---i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande

eller avhjälpande av skada eller

olägenhet skola bestämmelserna

i första stycket äga tillämpning även

i andra ansökningsmål än där sägs.

Tarvas till--— motsvarande

tillämpning.

Beslut, som---annorlunda

förordnar.

66 §.

1 mom. Vattendomstolen må, när

företagets snara genomförande är

angeläget eller eljest synnerliga skäl

därtill prövas föreligga, till särskilt

avgörande upptaga frågan om företagets

tillåtlighet samt, om företaget

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till

erforderliga arbeten.

2 mom. Vid meddelande av tillstånd

till företag enligt denna lag äge

vattendomstolen, där verkningarna

av företaget i visst hänseende icke

med erforderlig säkerhet kunna förutses,

utan hinder av vad i 62 § finnes

stadgat i avbidan på erfarenhetens

rön uppskjuta frågan om de föreskrifter,

som i denna del erfordras

angående ersättning eller annat.

I samband med beslut om uppskov,

som nu sagts, skall vattendomstolen,

såvitt angår skada, förlust eller intrång,

som kan antagas bliva av mera

kännbar beskaffenhet, meddela erforderliga

provisoriska bestämmelser angående

ersättning eller om vidtagande

av åtgärder till skydd för den skadelidande.

Avgörande av målet i den uppskjutna

delen skall äga rum så snart

ske kan. Ersättning må därvid ej be
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:)

Där i mål om utförande av anläggning

eller åtgärd för allmän flottled

besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.

1 § skall äga rum, bör rörande den

anläggare tillkommande gottgörelse

för anläggningskostnad utslaget om

arbetets verkställande innehålla allenast

en förberedande uppskattning

efter då föreliggande förhållanden,

men gottgörelsen till beloppet fastställas

först efter besiktningen med

ledning av därvid fastställd värdering

och, där så erfordras, ytterligare utredning

vid domstolen. Om fastställande

av amorteringsplan för gottgörelsens

utbekommande skils i 15 §

lagen om lottning i allmän flottled.

(Föreslagen lydelse:)

slammas till lägre belopp än som

utgått eller skolat utgå på grund av

provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt

vad i första stycket sägs, skall,

innan tillståndet till företaget må

tagas i anspråk, hos Konungens befallning

shavande ställas pant eller

borgen för den ersättning, som sökanden

eller anläggaren i denna del

kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning,

som i samband med uppskovsbeslutet

bestämts att utgå i avbidan

på den slutliga prövningen och

som ej skall gäldas innan tillståndet

tages i anspråk.

3 mom. Där i mål om utförande

av anläggning eller åtgärd för allmän

flottled besiktning å arbetet

jämlikt 13 kap. 1 § skall äga rum,

bör rörande den anläggare tillkommande

gottgörelse för anläggningskostnad

utslaget om arbetets verkställande

innehålla allenast en förberedande

uppskattning efter då föreliggande

förhållanden, men gottgörelsen

till beloppet fastställas först

efter besiktningen med ledning av

därvid fastställd värdering och, där

så erfordras, ytterligare utredning

vid domstolen. Om fastställande av

amorteringsplan för gottgörelsens utbekommande

skils i 15 § lagen om

flottning i allmän flottled.

4 mom. I samband med tillämpning

av bestämmelserna i 1 eller 2

mom., så ock eljest, när särskilda

skäl därtill äro, må vattendomstolen

tillerkänna part ersättning för kostnader

å målet utan hinder därav, att

partens talan ännu icke blivit slutligen

prövad.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

113

(Gällande lydelse:)

67 §.

Vattendomstolen äge, när skål därtill

äro, förordna, att dess beslut må

verkställas utan hinder därav, att

det icke äger laga kraft; dock allenast

såframt, innan medgivet arbete

påbörjas eller, där fråga är om ändrade

eller nya bestämmelser angående

hushållning med vatten eller nyttjande

av vattentäkt eller avledande

av avloppsvatten, varom i 8 kap.

sägs, dessa tillämpas, hos Konungens

befallningshavande ställes pant

eller borgen för den ersättning i penningar,

som högre rätt kan ålägga

sökanden eller anläggaren att utgiva

utöver vad vattendomstolen i sådant

avseende bestämt, så ock för det

skadestånd, vartill han kan kännas

skyldig, om vattendomstolens beslut

eljest ändras.

Är sådant förordnande meddelat,

och fullföljes mot beslutet talan i

högre rätt, äge denna, när skäl därtill

förekomma, att, innan ändringssökandet

slutligen prövas, förordna,

att verkställighet icke må äga rum.

(Föreslagen lydelse:)

67 §.

Vid meddelande av tillstånd till

företag eller åtgärd enligt denna lag

äge vattendomstolen, när skäl därtill

äro, förordna, att tillståndet må tagas

i anspråk utan hinder av att beslutet

därom icke äger laga kraft;

dock allenast såframt dessförinnan

hos Konungens befallningshavande

ställes pant eller borgen för den ersättning

i penningar, som högre rätt

kan ålägga sökanden eller anläggaren

att utgiva utöver vad vattendomstolen

i sådant avseende bestämt, så

ock för det skadestånd, vartill han

kan kännas skyldig, om vattendomstolens

beslut eljest ändras.

Varder, sedan tillstånd meddelats

till företag eller åtgärd enligt denna

lag, sökanden eller anläggaren ålagt

att förebygga eller avhjälpa skada

eller olägenhet eller att utgiva ersättning

därför, äge vattendomstolen,

när skäl därtill äro, förordna, att beslutet

genast skall gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft.

Är förordnande meddelat enligt

denna § och fullföljes mot det beslut,

som förordnandet avser, talan i högre

rätt, äge denna, när skäl därtill

förekomma, att, innan ändringssökandet

slutligen prövas, undanröja

förordnandet.

81 §. 81 §.

Vad i 42—45 §§---- om stäm- Vad i 42—45 §§---om stäm
ningsmål.

ningsmål.

7 mål enligt 17 § 29 eller 36, vilket

avser arbete till förebyggande eller

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens

tjänsterum.

I de---är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Beslut i---av vattenrättsdo
maren.

12 KAP.

6 §.

Då ansökan — —- — 7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens

försorg inom tio

dagar från nämnda dag införas såväl

i allmänna tidningarna som ock i en

eller, om förhållandena påkalla det,

flera tidningar inom orten. Om kungörelsens

innehåll varde särskild underrättelse

meddelad kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen.

14 KAP.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan

eller eljest såsom förberedelse till

företag enligt denna lag verkställa

avhjälpande av skada eller olägenhet

till följd av företag enligt denna lag,

skola jämväl bestämmelserna i• 46 §

äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens

tjänsterum.

I de —--är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

Har vattendomstol i samband med

dom, som innefattar tillstånd till

företag eller åtgärd enligt denna lag,

ej meddelat förordnande enligt 67 §

första stycket, skall beträffande fullföljd

i denna del stadgandet i 49

kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken

äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---— av vattenrättsdo
maren.

12 KAP.

6 §•

Då ansökan----7 §• förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens

försorg inom tio

dagar från nämnda dag införas såväl

i allmänna tidningarna som ock i en

eller, om förhållandena påkalla det,

flera tidningar inom orten. Om kungörelsens

innehåll varde särskild underrättelse

meddelad kammarkollegiet

och fiskeristyrelsen.

14 KAP.

5 §.

1 mom. Vill någon för uppgörande

av plan eller eljest såsom förberedelse

till företag enligt denna lag verk
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

mätningar, avvägningar eller andra

undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av annan,

äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva, att

erforderligt tillträde till fastigheten

under viss tid skall lämnas. Konungens

befallningshavande må ock, där

för utförande av undersökningsarbete

erfordras, att ett eller flera vattenmärken

eller observationsrör utsättas,

stadga förbud, vid vite, att

rubba eller skada sådant märke eller

rör.

Vid undersökningsarbetets utförande

skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt medgivande

av Konungens befallningshavande.

För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verkställa

arbetet, pliktig att, om Konungens

befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som i denna

§ avses, och vad därmed äger samband.

ställa mätningar, avvägningar eller

andra undersökningsarbeten å fastighet,

som äges eller innehaves av

annan, äge Konungens befallningshavande,

när skäl därtill äro, föreskriva,

att erforderligt tillträde till

fastigheten under viss tid skall lämnas.

Konungens befallningshavande

må ock, där för utförande av undersökningsarbete

erfordras, att ett eller

flera vattenmärken eller observationsrör

utsättas, stadga förbud, vid

vite, att rubba eller skada sådant

märke eller rör.

Vid undersökningsarbetets utförande

skall så förfaras, att skada

därav ej eller allenast såvitt den är

oundviklig orsakas annan; växande

träd må ej fällas utan särskilt medgivande

av Konungens befallningshavande.

För skada och intrång, som

vållas av arbetet, skall ersättning

gäldas med fulla värdet; och vare

den, som verkställer eller låter verkställa

arbetet, pliktig att, om Konungens

befallningshavande prövar

det nödigt, före arbetets påbörjande

ställa säkerhet för ersättningens

gäldande.

Konungen äger utfärda närmare

föreskrifter angående utförande av

undersökningsarbeten, som ovan avses,

och vad därmed äger samband.

2 inom. Efter framställning av någon,

som vill utföra företag enligt

denna lag men ännn ej ingivit ansökan

om tillstånd därtill, må vattenrättsdomarcn

förordna sakkunnig att

på företagarens bekostnad verkställa

erforderliga undersökningar. Där undersökningarna

avse att utröna, huruvida

fiskerinäring kan av före
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj ds proposition nr 52.

(Föreslagen lydelse:) (Gällande lydelse:)

taget lida förfång och vilka åtgärder

må erfordras till skydd för fisket,

skall till sakkunnig förordnas av

fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjånsteman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

117

Bilaga B.

Vid promemorian den 12 september 1947 fogat förslag

till

Lag om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas dels att 2, 3, 7, 8, 9 och 11 kap. vattenlagen skola

i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives

dels ock att i 14 kap. samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

5 a §, av nedan angiven lydelse.

2 kap.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock

verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande

eller till förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

Där vid — — — motsvarande tillämpning.

Erfordras till —--finnes föreskrivet.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation eller annan byggnad i vatten icke utan

oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare av mark vid eller

i närheten av vattendrag eller annat vattenområde, varom fråga är, pliktig

att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område,

som tarvas för byggnaden och därmed förenade anläggningar.

Är området avsett att utgöra eller ingå i strömfallsfastighet, varom i 11

kap. 62 § 2 mom. sägs, må det lösas.

3 kap.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda

samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för

annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete, vartill tillstånd givits

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring — — •— Konungens befallningshavande.

Då anmälan---ortens tidningar.

7 kap.

40 §.

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges

damm, vall eller väg eller ledning för vattnet eller ock verkställes gräv
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

ning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till

förebyggande eller minskande av skada, vare fastighetens ägare pliktig att

tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Där utmål för bgggnad eller anordning, som erfordras för företaget, icke

utan oskäliga kostnader annorledcs står till buds, vare ägare av därför

lämpad mark pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, upplåta det område

som för ändamålet tarvas.

Ej må för ändamål, som i denna § sagts, tagas i anspråk tomtplats,

trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

62 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd

eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete,

vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom.

Sker ändring---Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som — ---i länskungörelserna.

8 kap.

49 §.

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,

må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annas mark verkställas eller åtgärd

eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts gälle dock ej arbete,

vartill tillstånd givits med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom., och ej heller för det

fall, att syssloman enligt vad nedan i 53 § sägs förordnats för handhavande

av företagets angelägenheter.

Sker ändring---Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som--- — i länskungörelserna.

9 kap.

1 §•

Där jämlikt —■ — — som förorsakas.

Med avseende å ersättning för skada, förlust, eller intrång under sådan

prövotid, som i 11 kap. 66 § 2 mom. sägs, skola dock ej andra bestämmelser

nedan i detta kap. än 8 och 12 §§ samt 66 § 2 mom. äga tillämpning.

2 §.

Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå

medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas

i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning

skall utgå på annat sätt, gällande såframt den av vattendomstolen

finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.

3 §.

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet eu

återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid begagnandet

därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del löses.

Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning

därför givas.

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag hel

fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt men vid

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 52.

119

begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten

eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd, som nu sagts,

begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i den mån fastigheten

ej löses, sådan skada ersättas.

33 §.

J sammanhang med —--skall börja.

Sådan tid---nämnda dag.

Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden, som ej må sättas längre

än för utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt, räknas

från det ersättningsfrågan blivit avgjord genom beslut, som vunnit laga

kraft. Vill ersättningstagaren tidigare komma i åtnjutande av kraft, vartill

han enligt meddelat beslut år berättigad, mot att han svarar för den kostnad,

som kan bliva onyttig om beslutet ändras i högre rätt, göre han anmälan

härom till ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen bevis, att

han hos Konungens befallningshavande ställt pant eller borgen för sagda

kostnad; och varde i sådant fall tiden räknad från det anmälningen skedde.

Ersättningstagaren äge dock icke på grund av anmälan, som nu sagts,

påfordra, att kraftöverföring skall börja förrän vattenkraften blivit tillgodogjord

vid ersäitningsgivarens anläggning eller, i fall som avses i 14 §,

förrän medgivet arbete fullbordats.

Till undvikande ----anordningar föreskrivas.

58 §.

Fast egendom----hos ägaren.

Uppsägning må---beroende därav.

Har vattendomstol vid meddelande av tillstånd att lösa fast egendom eller

av annat tillstånd, som förbundits med skyldighet i sådant avseende, jämlikt

11 kap. 67 § första stycket förordnat, att tillståndet må tagas i anspråk

utan hinder därav, att vattendomstolens utslag icke äger laga kraft, skall

egendomen avträdas å fardag, som infaller näst efter sex månader sedan

utslaget meddelats och därefter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt

rum; dock skall i sådant fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande

av pant eller borgen vara fullgjort före uppsägningen.

Ersättning för---- tillträdaren verkställas.

66 §.

1 mom. Har i andra fall än i 58—60 §§ sägs vid meddelande av tillstånd

till företag eller åtgärd enligt denna lag ersättning för därigenom uppkommande

skada, förlust eller intrång bestämts att utgå på en gång; då må

ej, i vidare mån än som föranledcs av förordnande enligt andra stycket,

arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan

vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. När så finnes erforderligt

må föreskrivas, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän

viss tid förflutit från det ersättningen guldits.

Vid fastställande av ersättning i fall, som avses i denna §, äge vattendomstol

förordna att, om ersättningsgivaren söker ändring i ersättningsbeslutct,

arbete eller åtgärd, som ovan nämnts, må utföras utan hinder av att

ersättningen, i den män den överstiger vad ersättningsgivaren må hava

medgivit, ej blivit gulden; och vare ersättningsgivaren i sådant fall skyldig

att, från det arbetet eller åtgärden utföres till dess lagakraftågande beslut

över ändringssökandet föreligger, betala ränta å oguldet belopp efter

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

räntefot som av vattendomstolen finnes skälig. Förordnande, som nu sagts,

må ej meddelas, med mindre det finnes vara av avsevärd betydelse för ersåttningsgivaren

att draga ersättningsfrågan under högre rätts prövning, och

ej heller, om dröjsmålet med ersättningens gäldande kan lända ersåttningstagaren

till förfång. Innan arbete eller åtgärd, som avses med sådant förordnande,

utföres, skall hos Konungens befallningshavande ställas pant

eller borgen för oguldet ersättningsbelopp jämte ränta.

Förordnande, som meddelats enligt andra stycket, skall utan hinder av

däremot förd talan lända till efterrättelse, såframt ej högre rätt annorlunda

beslutar.

2 mom. Gulden ersättning må ej till någon del återkrävas, ändå att, efter

klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp

eller ersättning förklaras icke skola utgå.

3 mom. Varder ersättning, som i 1 mom. avses, ej gulden inom fem år

från det ersättningens belopp blivit fastställt genom beslut, som vunnit laga

kraft, vare ersättningstagaren ej bunden av det därutinnan träffade avgörandet.

Vardera parten äge i dylikt fall hos vattendomstolen påkalla omprövning

av ersättningsbeloppet.

4 mom. Vad i 65 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller

nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning,

där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §.

Har av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd, som

i denna lag avses, på grund av förordnande jämlikt II kap. 67 § första stycket

tagits i anspråk, innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft, och

varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan givna

regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen bestämd

till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren att inom

trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga kraft nedsätta det överskjutande

beloppet, vid äventyr att detta eljest på ansökan av den till ersättningen

berättigade eller, där flera må äga rätt därtill, någon av dem

genom Konungens befallningshavandes försorg hos den försumlige uttages.

Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre ersättningsgivaren,

sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos Konungens befallningshavande.

Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts först

efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena i 54 § ersättningen

hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare ersättningsgivaren

pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom ersättningsbeloppet

blivit bestämt, vunnit laga kraft eller, där förordnande meddelats

jämlikt 11 kap. 67 § andra stycket, inom samma tid från utslagets dag nedsätta

beloppet vid äventyr, som ovan sagts.

11 kap.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansöknlngsmål:

B. stämningsm&l:

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

56. talan jämlikt 9 kap. 66 § 3 mom. om omprövning av ersättningsbelopp,

så ock talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom

häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad

vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter--— i 08 §.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt----anläggningen, uppgiven.

1 fråga om--— ersättning därför.

2 mom. Ansökan, som----anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts----i 17 § 9 sägs.

3 mom. I ansökan — — — och hemvist.

4 mom. Då ansökan —- — — ledningens sträckning.

Vad nu sagts---till vatten.

5 mom. Innan ansökan ingives rörande företag av betydande omfattning

eller ingripande beskaffenhet, skall ärendet med avseende å företagets verkningar

ur allmän synpunkt vara förberett i enlighet med bestämmelser som

Konungen meddelar.

Konungen äger stadga skyldighet att gälda kostnad som i samband med

förberedande av ärende, varom ovan sågs, åsamkas det allmänna.

35 §.

1 mom. Där fråga -—---i fråga.

Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud, åligge ombudet

att på begäran lillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria

råd angående bevakandet av deras rätt. Menar part, att på grund av

företagets omfattning eller eljest åliggande av nu nämnd art bör uppdragas

åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom hos Konungens befallningshavande

i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen

anser huvudsakligen skall verkställas; och må Konungens befallningshavande

i sådant fall eller, då det eljest prövas erforderligt för tillvaratagande

av sakägarnas rätt, förordna särskild person att på sätt nyss nämnts

biträda dem.

Om allmänt -----parternas kännedom.

2 mom. Finnes i---— den myndighet.

År fråga -—---motsvarande tillämpning.

40 §.

I mål, som---— i fråga.

Såvitt angår åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av skada eller

olägenhet, skola bestämmelserna i forsla stycket äga tillämpning även i

andra ansölcningsmåt än där sägs.

Tarvas till — -— motsvarande tillämpning.

Beslut, som----annorlunda förordnar.

60 §.

1 mom. Är företagets snara genomförande angeläget, äge vattendomstolen,

innan målet i övrigt avgöres, pröva företageis tillåtlighet samt, om det

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

finnes tillåtligt, meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Medför sådant

arbete skada eller intrång av någon betydelse, skall, om ej bestämmelserna

i 2 mom. till annat föranleda, ersättning därför fastställas samtidigt med

tillståndets meddelande.

2 mom. Kunna företagets verkningar i visst hänseende icke med erforderlig

säkerhet förutses, må vattendomstolen, om företaget likväl finnes

tillåtligt, på viss tid eller tills vidare i avbidan på erfarenhetens rön uppskjuta

frågan om de föreskrifter, som i denna del erfordras beträffande ersättning

eller annat. Har viss prövotid bestämts, må denna, när skäl därtill

äro, sedermera förlängas.

I samband med beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen

bestämma ersättning för skada, förlust eller intrång av mera kännbar beskaffenhet,

som kan antagas uppkomma under prövotiden, samt i övrigt

meddela de bestämmelser, som till förekommande av obilliga verkningar

må finnas påkallade för samma tid. Ersättning, som ej kan slutligt fastställas

på förhand, må därvid bestämmas provisoriskt. När skäl därtill äro,

må under prövotiden ändrade eller nga bestämmelser meddelas för återstående

del därav. Slutligt fastställande av ersättning, som hänför sig till prövotiden,

skall ske senast då målet i den uppskjutna delen avgöres. Ersättningen

må därvid icke fastställas till lägre belopp än som må hava utgått eller

skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

Då målet i viss del uppskjutits enligt vad i första stycket sägs, skall, innan

tillståndet till företaget må tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande

ställas pant eller borgen för den ersättning, som sökanden eller anläggaren

i denna del kan förpliktas utgiva, så ock för ersättning som i samband

med uppskovsbeslutet må hava bestämts att utgå under prövotiden.

3 mom. Där i mål om utförande av anläggning eller åtgärd för allmän

flotlled besiktning å arbetet jämlikt 13 kap.''] § skall äga rum, bör rörande

den anläggare tillkommande gottgörelse för anläggningskostnad utslaget

om arbetets verkställande innehålla allenast en förberedande uppskattning

efter då föreliggande förhållanden, men gottgörelsen till beloppet fastställas

först efter besiktningen med ledning av därvid fastställd värdering och, där

så erfordras, ytterligare utredning vid domstolen. Om fastställande av amorteringsplan

för gottgörelsens utbekommande skils i 15 § lagen om flottning

i allmän flottled.

5 mom. I samband med tillämpning av bestämmelserna i 1 eller 2 mom.,

så ock eljest, när särskilda skäl därtill åro, må vattendomstolen tillerkänna

part ersättning för kostnader ä målet utan hinder därav, att partens talan

ännu icke blivit slutligen prövad.

67 §.

Xid meddelande av tillstånd till företag eller åtgärd, varom fråga är, äge

vattendomstolen, när skäl därtill äro, förordna, att tillståndet må tagas i anspråk

utan hinder av att beslutet därom icke äger laga kraft; dock allenast

såframt dessförinnan hos Konungens befallningshavande ställe,s pant eller

borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden

eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt,

så ock för det skadestånd, vartill lian kan kännas skyldig, om vattendomstolens

beslut eljest ändras.

Varder, sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt denna lag,

sökanden eller anläggaren ålagt att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet

eller att utgiva ersättning därför, äge vattendomstolen, när skål därtill

äro, förordna, att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det

vunnit laga kraft.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Är förordnande meddelat enligt denna § och fullföljes mot det beslut, som

förordnandet anser, talan i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma,

att, innan ändringssökandet slutligen prövas, undanröja förordnandet.

81 §.

Vad i 42—45 §§ —--om stämningsmål.

I mål enligt 17 § 28 eller 35, vilket avser arbete till förebyggande eller avhjälpande

av skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag,

skola bestämmelserna i 46 § äga motsvarande tillämpning.

Utlåtande, som — — — vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då------är stadgat.

98 §.

Talan mot---andra fall.

I fråga, som avses i 9 kap. 66 § 1 mom. andra stycket eller 67 § första

stycket i förevarande kap., skall beträffande fullföljd stadgandet i 49 kap.

5 § andra stycket rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

Beslut i---av vattenrättsdomaren.

14 kap.

5 a §.

Dår någon för utförande av företag eller åtgärd, vartill tillstånd lämnats

enligt denna lag, behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder

eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt,

äge Konungens befallningshavande lämna honom medgivande därtill.

För skada eller intrång, som härav följer, skall ersättning gäldas med fulla

värdet; och skall, om Konungens befallningshavande prövar det nödigt, säkerhet

för ersättningens gäldande ställas innan medgivandet begagnas.

Begär sökande vid syneförrättning eller i mål, som är anhängigt hos vattendomstol,

tillstånd att för utförande av företag eller åtgärd, som ansökningen

avser, taga mark i anspråk enligt vad i första stycket sägs, må, om

tillstånd till företaget eller åtgärden meddelas, sådant medgivande lämnas

av synemännen eller vattendomstolen. Därvid skall jämväl ställande av säkerhet

föreskrivas, i den mån så finnes erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den

Bestämmelserna i 9 kap. 33 § tredje stycket nya lagen skola icke äga tilllämpning,

där beslut om ersättning medelst kraftöverföring vunnit laga kraft

mot ersättningstagaren före nämnda dag.

Har på grund av stadgandet i andra stycket av 9 kap. 66 § i dess förutvarande

lydelse fråga om företag, som i vattenlagen avses, förfallit innan nya

lagen tråder i kraft, skall 3 mom. av berörda § i dess nya lydelse icke äga

tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; dock skall sistnämnda

lag alltjämt gälla i den mån lagen enligt slutstadgandena till densamma

skall tillämpas jämväl efter det förordnande som i 1 § samma lag sägs upphört

att gälla.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 januari

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 17 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

2 KAP.

14 §.

Den föreslagna nya bestämmelsen i första stycket andra punkten motsvaras

i sakkunnigförslaget av ett stadgande, som upptagits i en ny paragraf

5 a i 14 kap. Den närmare utformningen av sistnämnda stadgande har

skett med ledning av bestämmelserna i 14 kap. 5 § om rätt att å annans

fastighet verkställa förberedande undersökningar. Sakkunnigförslaget avviker

från departementsförslaget särskilt så tillvida, som frågan om tvångsupplåtelse

av mark skulle prövas av Konungens befallningshavande utom

då frågan uppkomme vid syneförrättning eller i mål, som vore anhängigt

hos vattendomstol, i vilka fall prövningen skulle ankomma å synemännen,

respektive vattendomstolen. Förutsättningarna för tvångsupplåtelse äro

emellertid i huvudsak desamma som enligt departementsförslaget, nämligen

att någon för utförande av företag eller annan åtgärd enligt vattenlagen

behöver tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder

eller andra byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner eller dylikt.

De sakkunniga anförde i sin motivering bland annat, att det otvivelaktigt

understundom förekomme, att en företagare nödgades betala oskäligt hög

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

125

ersättning för rätten att taga mark i anspråk för något av de avsedda ändamålen.

Genom tillskapandet av en tvångsrätt av den innebörd, som ovan

angivits, skulle man råda bot på detta missförhållande.

Mot de sakkunnigas förslag framställde bland andra kammarkollegiet

vissa erinringar. Kollegiet anförde, att företagaren i saknad av en sådan

rätt som den ifrågasatta ibland kunde bliva tvungen att foga sig efter markägarens

anvisningar eller betala en dryg eller oskälig ersättning. Genom det

föreslagna stadgandet bleve rollerna helt omkastade. Företagaren finge taga

i anspråk vilket område han önskade och betalade därför ersättning allenast

för skada eller intrång efter fulla värdet. Det ingrepp, varom här vore fråga,

vore ingalunda jämförligt med sådana undersökningsarbeten, som avsåges

i 14 kap. 5 §. Både till omfattning, varaktighet och skadeverkningar

kunde detta »tillfälliga» ingrepp i markägarens rätt vara av helt annan

storleksordning. Det syntes därför vara berättigat att i överensstämmelse

med 5 § expropriationslagen uppställa det villkoret för medgivandet, att

företagarens markbehov icke kunde på annat sätt lämpligen tillgodoses.

Departementschefen har i remissprotokollet framhållit, att ett sådant

temporärt nyttjande av annans mark, varom här vore fråga, kunde innebära

betydande intrång och medföra stora ekonomiska konsekvenser. Departementschefen

har därför ansett det vara lämpligare, att den erforderliga

lagregleringen skedde genom en utvidgning av tvångsrätten enligt 2 kap.

14 §, så att densamma komme att omfatta intrång även av denna mera

tillfälliga karaktär. Härigenom komme frågan om utövande av tvångsrätten

och villkoren därför alltid att prövas av vattendomstol. Vidare bleve det av

kammarkollegiet uttalade önskemålet om vissa uttryckliga begränsningar

beträffande tvångsrättens utövning i huvudsak tillgodosett. Sålunda komme

föreskriften i 2 kap. 17 §, att tomtplats, trädgård eller park ej finge

tagas i anspråk, där det utan synnerlig olägenhet kunde undvikas, att bliva

tillämplig. Det kunde ej anses erforderligt att i detta hänseende införa mera

restriktiva bestämmelser än som gällde för stadigvarande ianspråktagande

av annans mark.

Lagrådet finner väl departementsförslaget vid jämförelse med sakkunnigförslaget

innebära ökade garantier till skydd för markägaren. Emellertid

kan departementsförslaget icke anses fullt tillfredsställande i detta hänseende.

Lagrådet delar sålunda kammarkollegiets mening, att såsom villkor

för tvångsvis ianspråktagande av annans mark för ändamål, varom nu

är fråga, bör gälla, att företagarens markbehov icke kan på annat sätt

lämpligen tillgodoses. Detta är en expropriationsrättslig grundsats av sådan

vikt, att den ej kan eftergivas. Tänkbart är, att företagaren har möjlighet

att på frivillig väg och på villkor, som icke kunna betecknas som

oskäliga, få nyttjanderätt till annan mark än den, som han tänkt sig. Om

förstnämnda mark ulan större olägenhet kan användas för ändamålet, lärer

någon tvångsupplåtelse ej böra komma i fråga. Det förhållandet att tvångsrätten

i förevarande fall avser upplåtelse av allenast provisorisk karaktär

kan icke tillmätas avgörande betydelse. Det rör sig ändock om ingrepp,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

vilka kunna medföra betydande intrång och stora ekonomiska konsekvenser,

såsom departementschefen vitsordat, samt ej sällan bliva av förhållandevis

lång varaktighet. Grundsatsen att det föreliggande behovet av

markupplåtelse icke utan oskäliga kostnader kan tillgodoses på annat sätt

har i liknande fall kommit till uttryck i vattenlagen. Så har skett i 2 kap.

16 § första stycket, där fråga är om tvångsupplåtelsc av mark till utmål för

vattenkraftstalion. Även i det fall, som regleras i första punkten av förevarande

lagrum, torde principen äga giltighet. Utrymmet för tillämpning av

densamma är emellertid här mycket begränsat. I denna omständighet kan

man måhända söka en anledning till att grundsatsen i sistnämnda lagrum

icke kommit till uttryck med samma tydlighet som i 16 §.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen i förslaget har konstruerats såsom eu

utvidgning av tvångsrätten enligt första punkten i paragrafen och har avfattats

i nära anslutning till den lydelse, som sagda punkt har. Emellertid förefinnes

i fråga om tvångsupplåtelse för de här åsyftade provisoriska anläggningarna

väsentligt större utrymme för tillämpning av den ovan nämnda

principen än i de fall, som behandlas i första punkten. Väl torde man

kunna utgå från att med en riktig förståelse av lagrummet grundsatsen såsom

allmängiltig blir beaktad även med den utformning av bestämmelsen,

som valts i förslaget. Enligt lagrådets mening föreligger dock viss fara, att

bestämmelsen i rättstillämpningen kan missförstås, i synnerhet om den jämföres

med 16 §, och att tillståndsprövningen sålunda i vissa fall kan komma

att begränsas till ett konstaterande av att ett behov av mark föreligger för

tillgodoseende av det angivna ändamålet. Visserligen måste sistnämnda villkor

vara fyllt för att tvångsupplåtelse skall medgivas, men såsom förut är

anfört är detta icke tillräckligt. Risken för missförstånd ligger särskilt nära

till hands vid tillämpningen av den förevarande stadgande närstående bestämmelsen

i 7 kap. 40 §. I sistnämnda lagrum har nämligen den nya andra

punkten i första stycket avfattats i nära anslutning till motsvarande punkt

i 2 kap. 14 §, medan andra stycket, vilket jämväl handlar om tvångsupplåtelse

av mark, fält en lydelse, som i det avseende, varom nu är fråga, överensstämmer

med bestämmelsen i 16 § sagda kap. Detta förhållande är

utan tvivel ägnat att väcka den oriktiga föreställningen, att det i andra stycket

uttryckligen angivna villkoret för tvångsupplåtelse — nämligen att den

behövliga marken icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds —

icke skulle äga giltighet i det fall, som avses i andra punkten av första stycket.

Det är jämväl att beakta, att den olikhet, som i sakligt avseende förefinnes

mellan de båda styckena därutinnan, att det i ena fallet är fråga om

bestående markupplåtelser och i det andra om allenast provisoriska sådana,

kan bidraga till missförstånd.

Av nu anförda skäl förordar lagrådet en sådan omarbetning av den föreslagna

bestämmelsen om tvångsupplåtelse av mark för tillfälliga arbetarbostäder

in. in., att av lagtexten tydligare framgår, att såsom villkor gäller,

att mark icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds. Härvid kan

som förebild tjäna antingen 2 kap. 16 § ifrågavarande lag eller 1 § expropriationslagen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52.

127

I detta sammanhang vill lagrådet erinra, att även om villkoren att mark

tarvas för uppförande av behövliga arbetarbostäder m. in. och att sådan icke

utan oskäliga kostnader annorledes står till buds äro uppfyllda, det likväl

icke är säkert, att tvångsupplåtelse till det område, som sökanden avser, bör

medgivas under alla förhållanden. Såsom departementschefen framhållit, får

jämlikt 2 kap. 17 § tomtplats, trädgård eller park ej tagas i anspråk, därest

det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. Det kan dessutom hända, att

mer än ett område befinnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet. I sådana

fall får tvångsupplåtelse ej medgivas beträffande område, vars upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är; och det skall jämväl i övrigt tillses,

att ändamålet kan, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta

olägenhet för annan. Detta följer av regeln i 2 kap. 2 §, vilken har allmän

giltighet. Särskild föreskrift i detta ämne är alltså ej nödvändig i förevarande

sammanhang.

Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att den som fått medgivande

att för visst ändamål nyttja annans mark är skyldig att, när behov av marken

för detta ändamål ej längre föreligger, återställa marken till ägaren i

såvitt möjligt samma skick, vari han mottog densamma. Låter detta sig icke

göra eller skulle återställandet av marken i dess förra skick medföra kostnader,

vilka icke stå i rimligt förhållande till det intrång eller den skada,

som anläggningens bibehållande skulle förorsaka, torde markägaren böra få

åtnöjas med ersättning för intrånget eller skadan. (Jfr exempelvis 2 kap.

18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.) Till undvikande av tvister

synes det vara angeläget, att vattendomstolen vid lämnande av tillstånd till

tvångsupplåtelse erinrar om företagarens skyldighet att återställa marken

samt härför utsätter tid. Uttryckliga bestämmelser härom lära emellertid ej

vara erforderliga, eftersom den vattendomstolen jämlikt 11 kap. 62 § åvilande

förpliktelsen att föreskriva de villkor, som äro behövliga för tillgodoseende

av enskild rätt, kan anses omfatta även meddelandet av sådana föreskrifter,

som nu nämnts.

7 KAP.

40 §.

Beaktas lagrådets anmärkning vid 2 kap. 14 §, bör en liknande ändring

vidtagas i förevarande lagrum.

9 KAP.

67 §.

Förevarande paragraf i förslaget behandlar i första stycket till en början

det fall att av vattendomstolen meddelat tillstånd till företag eller åtgärd,

som avses i vattenlagen, på grund av förordnande enligt 11 kap. 67 § första

stycket tagits i anspråk innan vattendomstolens utslag vunnit laga kraft

samt till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt förut i 9 kap.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

givna regler skall nedsättas hos Konungens befallningshavande, blivit slutligen

bestämd till högre belopp än det redan nedsatta. Det åligger då ersättningsgivaren

att inom viss tid nedsätta det överskjutande beloppet.

Vidare stadgas, att om ersättningen ej bestämmes till högre belopp, ersättningsgivaren

skall göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande

samt att, ändå att ersättningen bestämmes till lägre belopp, vad som

redan nedsatts ej må återkrävas, vilket skall gälla jämväl då ersättningen

guldits i annan ordning än genom dess nedsättning.

Enligt det föreslagna nya andra stycket i 11 kap. 67 § äger vattendomstolen,

därest -— sedan tillstånd meddelats till företag eller åtgärd enligt

vattenlagen — det ålägges sökanden eller anläggaren att förebygga eller

avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva ersättning därför, förordna,

att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.

Det åligger då ersättningsgivaren i fall, som avses i 9 kap. 67 § andra stycket

i förslaget, att om nedsättningsskyldighet föreligger enligt 54 § samma

kap. inom viss tid efter utslagets dag nedsätta beloppet hos Konungens

befallningshavande. Vad angår belopp, som ej skall nedsättas, gäller att

den ersättningsberättigade genast äger uppbära det. Förslagets mening lärer

vara, att ersättningstagaren i nu förevarande fall icke skall intaga en

sämre ställning än då fråga är om ersättning enligt första stycket. Även

om till följd av klagan högre rätt skulle bestämma ersättningen till lägre

belopp än vattendomstolen bestämt eller förklara, att ersättning icke skall

utgå, bör således vad som nedsatts hos Konungens befallningshavande eller

guldits i annan ordning ej få återkrävas. Detta framgår emellertid ej av

den föreslagna lagtexten, i motsats till vad förhållandet var enligt de sakkunnigas

förslag (jfr 9 kap. 1, 66 och 67 §§ i sistnämnda förslag). Eif förordnande

därom att vattendomstolens beslut må verkställas som om det

vunnit laga kraft lärer icke innebära, att återbäringsskyldighet ej kan uppkomma.

För att syftet med lagstiftningen i nu berörda hänseende skall vinnas

synes den lämpligaste utvägen vara, att sista punkten i första stycket av

förevarande paragraf med någon jämkning av ordalagen sättes som ett

tredje stycke i paragrafen.

11 KAP.

27 §.

Departementschefen har framhållit, att det förvisso vore av stort värde,

om planeringen av sådana vattenkraft- och vattenregleringsföretag, som i

betydande grad ingrepe i bygdens förhållanden, ägde rum i samråd och

samarbete med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen,

som kunde beröras. Särskilda åtgärder för förberedelse av ansökan till vattendomstol

rörande sådant företag borde därför äga rum. Önskvärdheten

av att dylika åtgärder vidtoges borde på något sätt komma till uttryck i

vattenlagen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 52.

I anslutning till dessa uttalanden har i ett nytt 6 mom. i förevarande

paragraf upptagits föreskrifter därom, att ansökan rörande företag av betydande

omfattning eller ingripande beskaffenhet skall innehålla uppgift om

de åtgärder sökanden må hava vidtagit för att bereda Konungens befallningshavande

i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas,

samt övriga av företaget berörda myndigheter och sammanslutningar

tillfälle att vid planläggningen av detsamma framföra önskemål med hänsyn

till dess verkningar ur allmän synpunkt ävensom om vad i anledning

av sådana åtgärder förekommit.

Lagrådet ansluter sig till den mening, som sålunda kommit till uttryck.

Det synes emellertid icke vara erforderligt, att uppgifterna om vad som

förekommit i anledning av de vidtagna åtgärderna innehålla redogörelse i

detalj härför. Fullt tillräckligt torde vara att upplysning gives i huvudsakliga

drag om vad därutinnan skett. Med hänsyn härtill synes före ordet

»förekommit» böra inskjutas ordet »huvudsakligen» eller något därmed

liktydigt ord.

35 §.

I 1 mom. andra stycket föreslås en ändring av innebörd, att Konungens

befallningshavande skall kunna av eget initiativ och alltså ej, såsom enligt

gällande rätt, blott efter anmälan av part förordna särskild person med

uppgift att tillhandagå sakägarna med kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Förutsättning för sådant förordnande, vare sig det meddelas

efter anmälan eller eljest, är att det på grund av företagets omfattning

eller eljest prövas erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt.

Tydligt är, att om denna förutsättning är för handen, särskilt biträde också

skall förordnas. Vid sådant förhållande synes det lämpligare, att uttrycket

»och må Konungens befallningshavande», vilket förekommer även i lagrummets

nu gällande lydelse, ersättes med »och skall Konungens befallningshavande».

Beträffande de härefter följande orden »i sådant fall (åsyftar

anmälan av part) eller då det eljest prövas erforderligt för--— »

är meningen självfallet icke den, att förordnande alltid skall meddelas, då

part gjort framställning därom, utan prövning av behovet skall även i sådant

fall alltid äga rum. Denna stadgandets innebörd skulle emellertid

framträda tydligare, om den föreslagna formuleringen jämkades till »där det

i sådant fall eller eljest prövas erforderligt för---».

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen

lagrådets den 31 januari 1952 avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i

vattenlagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

I anslutning till vad lagrådet anfört rörande det i 2 kap. 14 § upptagna

stadgandet om rätt att tillfälligt taga annans mark i anspråk för arbetarbostäder

m. in. vill jag förorda att det remitterade förslaget jämkas på så

sätt, att tvångsupplåtelse må äga rum, där det prövas nödigt att marken

tages i anspråk för ändamål, varom i stadgandet är fråga. En motsvarande

jämkning bör vidtagas i 7 kap. 40 §.

Jag har ej heller något att invända mot de övriga ändringsförslag som

framförts av lagrådet. Såsom lagrådet föreslagit bör sålunda sista punkten

i första stycket av 9 kap. 67 § sättas såsom ett tredje stycke i paragrafen,

i samband varmed ordalagen i punkten något ändras, samt vissa jämkningar

vidtagas ill kap. 27 § 6 mom. och 35 § 1 mom.

Därjämte torde ett par smärre ändringar av redaktionell natur böra vidtagas

i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget sålunda ändrat måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr 52.

131

Innehållsförteckning.

Proposition .............................................................. 1

Förslag till lag om ändring i vattenlagen .................................. 2

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 11 januari 1952 18

Ingress ................................................................ 18

I. Utsträckt möjlighet att meddela deldom i vattenmål m. m............. 21

Deldom (11 kap. 66 §) .......................................... 21

Ansökningshandlingarnas innehåll (11 kap. 27 § 1 .................. 55

Vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder

(11 kap. 46 §) ................................................ 57

Verkställighet (11 kap. 67 §) ...................................... 65

II. Utvidgad rätt att taga annans mark i anspråk för vattenbyggnader m. in. 72

III. Förberedande av vissa företag enligt vattenlagen m. m................. 83

IV. Vissa ändringar i övrigt i vattenlagen .................................. 98

Till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i vattenlagen ............ 101

Vid vattenlagssakkunnigas promemoria den 12 september 1947 fogat förslag

till lag om ändring i vattenlagen ...................................... 117

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1952 ........................ 124

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 8 februari 1952 130

Doktrin (1)

  1. SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT, SvJT 1959 s. 673, på s. 675, 691 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:126 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen, del s ock en i ämnet väckt motion. s. 13 i texten
  2. 3LU 1952:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 s. 6 i texten
  3. 3LU 1952:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen dels o ek en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 1959 s. 673 SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT s. 675 · s. 691 i texten