Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m

1953-02-20 · 479 sidor, varav 472 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 472 av 479 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:100, Med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i uppbördsförfarandet m. m.; given Stockholms

slott den 20 februari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) uppbördsförordning;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den

6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

4) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den

6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr 691)

om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan;
8)

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 juni

1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;

9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928

(nr 379);

10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet;

11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad;

12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm;

13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm;

15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

16) förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945

(nr 903) om altdebitering av tingshusmedel;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951

(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen;
18)

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den 17

december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring

i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.;

19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 30 april

1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning;

20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
21)

förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den

31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete;

samt

22) förordning om särskild sjömansskatt;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen denna dag hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall göras

å inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning under

kortare tid än en vecka). Fysisk person skall dock verkställa sådant avdrag

endast om det utbetalade lönebeloppet utgör utgift i rörelse. Centrala uppbördsnämnden

skall äga medgiva befrielse från avdragsskyldighet vid korttidsanställning,

där så av särskilda skäl finnes påkallat. Vid lägre dagsinkomst

än 10 kronor skall avdrag ej göras. Avdragets storlek skall beräknas

enligt en i de vanliga skattetabellerna intagen avdelning för skatt å dagsinkomst.

Samtliga tabeller skall utvisa samma avdrag vid korttidsanställning;

avdragen skall grundas på en genomsnittlig kommunal utdebitering och

någon differentiering med hänsyn till ortsgrupp eller civilstånd skall i dessa

fall ej göras. Om debetsedel å preliminär skatt eller därvid fogat skattekort

ej företetts för arbetsgivaren, skall avdrag göras med 25 procent av lönebeloppet.

Ett av uppbördssakkunniga framlagt förslag om skatteavdrag å bisysslor

föreslås för närvarande ej skola genomföras.

Skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt föreslås

upphävd. Skatteavdrag för kvarstående skatt skall endast verkställas i fråga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

om skattskyldiga som erlägger preliminär A-skatt. Preliminär B-skatt förutsättes

skola framdeles användas i väsentligt mindre omfattning än för närvarande,

såvitt gäller skattskyldiga med inkomst av tjänst. Den preliminära

C-skatten anses böra avskaffas. I fråga om arbetstagare med biinkomster

eller beskattningsbar förmögenhet skall lokal skattemyndighet äga föreskriva

att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än i skattetabell angives

(preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag).

Bland annat för att underlätta debiteringsarbetet föreslås vissa ändringar

beträffande beräkningen av folkpensionsavgifter för äkta makar samt beträffande

förutsättningarna för skyldighet att erlägga pensionsavgift.

Även i övrigt föreslås ändringar i syfte att förenkla debiteringsarbetet.

Preliminär B-skatt skall sålunda som regel debiteras med samma belopp som

den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Vidare förordas

bland annat att all debitering sker utan öretal.

Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt anses böra utvidgas.

Skattskyldig bör sålunda under vissa förutsättningar kunna erhålla

anstånd, om han anfört besvär över påförd taxering. Vidare bör anstånd kunna

medgivas vid feldebitering, m. m.

Beträffande uppbörd och redovisning av skatt föreslås bl. a. att »respitavgiften»

skall maximeras till 100 kronor och att förskottsinbetalning av

skatt med skatteanvisning skall kunna ske även å annan tid än under uppbördstermin.

Vidare skall, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse, arbetsgivare

med minst 100 arbetstagare få tillämpa en summarisk redovisningsmetod

beträffande preliminär skatt.

1 il 1 det s- l4- centrala skattekontot inbetalt belopp, som på grund av bristande

identifieringsuppgifter ej kunnat tillgodoföras skattskyldig, överföres

enligt gällande bestämmelser till skattereklamationskontot vid länsstyrelsen

i Stockholms län. I propositionen föreslås att sådant belopp, som där

innestår ännu sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen

gjordes, skall tillfalla statsverket.

I propositionen förutskickas att bestämmelser i administrativ ordning

troligen kommer att utfärdas rörande ändrade bestämmelser om återbetalning

av överskjutande preliminär skatt. Vid debetsedeln skall sålunda i normalfallen

fogas ett särskilt återbetalningskort, som möjliggör för den skattskyldige

att å postanstalt omedelbart lyfta det honom tillkommande skattebeloppet.

Slutlig ställning till detta förslag kan emellertid icke tagas förrän

vissa frågor av mer komplicerad teknisk natur ytterligare övervägts. Befinnes

dessa svårigheter kunna övervinnas, skulle den nya återbetalningsmetoden

tillämpas om möjligt redan under år 1954.

Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkställer

skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål skall

ett särskilt arbetsgivareregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande

antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid konstatera,

huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden.

Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid återställande

av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den innehållna

skatten, m. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid anställningens

slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebelopp.

Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl därtill

föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga respit-

och restavgift.

En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt

skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna

beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att omfatta

även fängelse i högst sex månader.

I propositionen har även upptagits frågan om beskattningen m. m. av sjömän.

Med hänsyn till de erinringar, som vid remissbehandlingen riktats mot

sjömansskatteutredningens förslag till lag om sjömansskatt m. m., anses något

förslag icke nu kunna framläggas om en definitiv sjömansskatt. I stället

förordas att frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjöman skall

tills vidare lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings-

och uppbördssystem. I sådant hänseende föreslås bland annat

att skatteavdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, skall

verkställas endast om arbetstagaren begär att så skall ske samt att avdrag

för preliminär skatt på sådant fartyg skall göras med 20 procent av inkomsten,

därest debetsedel å preliminär skatt eller skattekort icke överlämnats.

Vidare skall åtgärder vidtagas för att deklarationsblanketter skall finnas

tillgängliga för sjömännen under deklarationstiden å svenska fartyg samt å

svenska konsulat och sjömanshus i utlandet. Deklarationerna skall kunna avlämnas

å fartygen och genom rederiernas försorg befordras till hemlandet.

Vidare förordas att på fartyg av förut angivna storlek en särskild statlig inkomstskatt

skall av sjöman, som eljest icke är skattskyldig här i riket, erläggas

genom skatteavdrag med 15 procent av den kontanta lönen, såvida

icke sjömannen visar att han är skyldig att betala skatt för inkomsten till

annat land.

Slutligen föreslås ändrade regler rörande utbetalning till kommunerna av

dem tillkommande skattemedel av innebörd att utbetalningarna skall ske vid

sex tillfällen under året i stället för som nu vid fyra. Dessa tillfällen förlägges

i anslutning till uppbördsterminerna.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den

1 januari 1954.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5

Förslag

till

uppbördslörordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,

pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter

som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å

förskott för avlösning av frälseräntor.

Kung). Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva

att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan

avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats

skall, där icke annat angivits, vad i denna förordning stadgas angående

skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften

avses.

2 §•

/ mom. Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen

om statlig inkomstskatt, förordningen om statlig förmögenhetsskatt

eller taxeringsförordningen, begagnas i denna förordning, hava de,

såvida ej annat angives eller av sammanhanget framgår, samma innebörd

som i nämnda författningar.

2 mom. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av

sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,

som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november

under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda olycksfallsförsäkringsavgifter;
preliminär

skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning å slutlig

skatt;

kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt

avräknats från slutlig skatt;

tillkommande skatt: dels utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras

på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,

som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda efter den

20 november under taxeringsåret, dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter,

som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, dels skatt

som påföres på grund av eftertaxering, dels ock skatt som utöver tidigare

påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering;

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med februari

månad nästföljande år;

landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat, som

enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;

stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt

lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad kronokamrerare.

3 §•

1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun,

där han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen

året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så

nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig

inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, kommunal inkomstskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel.

2 mom. Preliminär skatt utgår såsom preliminär A-skatt eller preliminär

B-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall med de undantag, som framgår av vad nedan

i detta moment och i 10 § sägs, i den skattskyldiges hemortskommun

för inkomståret utgöras för sådan inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis

utgår i penningar och vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga

arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst.

För inkomst av sådan huvudsaklig arbetsanställning hos fysisk person eller

dödsbo, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock preliminär

A-skatt erläggas endast om vad som utbetalats utgör utgift i en

av arbetsgivaren bedriven rörelse.

Med tjänst likställes i denna förordning rätt till pension, livränta, som

utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes

än på grund av försäkring, ersättning, som i annan form än livränta utgår

på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,

samt undantagsförmåner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan

därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 §

kommunalskattelagen är berättigad till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå med belopp som angives i skattetabell, varom

i 4 § förmäles, eller med den procent av inkomsten, varom i 7 § och

40 § andra stycket sägs. I särskilda fall må lokal skattemyndighet föreskriva

annan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av

inkomsten eller å inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall

utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.

Beträffande den som jämte ovan avsedd inkomst av tjänst åtnjuter annan

inkomst eller är skattskyldig för förmögenhet må lokal skattemyndighet,

då särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva att preliminär A-skatt

skall erläggas jämväl för sistnämnda inkomst eller för förmögenheten. Därvid

skall den skattskyldiges preliminära skatt beräknas antingen till viss

procent av den huvudsakliga inkomsten av tjänst eller enligt skattetabell

å nämnda inkomst ökad med visst belopp eller ock utgå med visst belopp

utöver vad i skattetabellen angives för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.

Är i fall varom i föregående stycke sägs inkomsten vid sidan av den huvudsakliga

inkomsten av tjänst betydande i förhållande till denna eller föreligga

eljest särskilda omständigheter, må lokal skattemyndighet föreskriva,

att preliminär B-skatt skall erläggas i stället för preliminär A-skatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2. Preliminär B-skalt skall i hemortskommunen för inkomståret utgöras

av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för

inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet.

I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt

erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig avyttring

av fastighet. Preliminär B-skatt skall utgå enligt särskild debitering.

3 mom. Kungl. Maj:t må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå jämväl

för annan inkomst än sådan som i 2 mom. under 1 första och andra

styckena sägs.

(Se vidare anvisningarna.)

Preliminär A-skatt.

4 §•

1 mom. Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då inkomst

av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara

kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod

och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt

utgå med belopp som angivas i skattetabeller. Riksskattenämnden fastställer

för varje inkomstår sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller

den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande

preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen
att

inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som

i tabellen angives, ej heller för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige

än dels ortsavdrag, dels ock, såvitt angår taxeringen till statlig inkomstskatt,

för kommunala utskylder med belopp, motsvarande för skattekrona

och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet

av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar

en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, understigande

ettusentvåhundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst understigande

tjugu kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola angivas i

helt antal kronor.

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan har

en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än under

1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger

(ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan

barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall

hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har hemmavarande

barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt eljest

till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vil
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare

som under 2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna hos sig anställd, skall,

om han har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger,

likställas med gift manlig inkomsttagare som under 2) avses.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras

till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka,

frånskild eller hemskild.

3 mom. För envar för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen använd

ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära

skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning

av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, samt

att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela

krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden fastställas för varje

inkomstår.

4 mom. I skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild kolumn, vari

angives det belopp varmed preliminär A-skatt skall beräknas å inkomst för

dag av sådan anställning som är avsedd vara kortare tid än en vecka. För

samtliga skattetabeller skola enahanda belopp angivas i den särskilda kolumnen

att tillämpas oberoende av arbetstagarens civilstånd och annan i

2 mom. angiven omständighet. Skattebeloppen skola beräknas på grundval

av beräknelig genomsnittlig sysselsättning under året och av den utdebitering

till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt

med tillämpning av det ortsavdrag, som riksskattenämnden för varje år bestämmer.

Den särskilda skattekolumnen skall avse en lägsta dagsinkomst av

tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i tillämpliga delar

gälla vid skattebeloppens beräkning.

5 §•

Vid beräkning av preliminär A-skatt enligt skattetabell skall för envar

skattskyldig tillämpas den tabell, som dels avser den ortsgrupp till vilken

den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives för

inkomståret och dels avser en sammanlagd utdebitering till kommunal inkomstskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel, vilken för skattekrona och

skatteöre är lika med det belopp, som för nämnda kommun eller kommundel

bestämts till utdebitering för inkomståret. Ingår i sistnämnda utdebitering

öretal, uppgående till högst femtio, användes den tabell, som avser närmast

lägre utdebitering. Därest i utdebiteringen ingår öretal, överstigande

femtio, tillämpas den tabell som avser närmast högre utdebitering. Att å

inkomst av arbetsanställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,

preliminär A-skatt dock kan beräknas enligt vilken som helst för inkomståret

upprättad skattetabell, framgår av bestämmelserna i 4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där icke

i nästfoljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2

mom. omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid

skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn icke avses barn,

som före nyssnämnda tidpunkt fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för

skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga

om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att

ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

går frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger,

förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 35 § sista stycket översändes

till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd

grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,

att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

6 §•

Preliminär A-skatt enligt skattetabell utgår vid varje tillfälle, då inkomst

uppbäres, med det belopp som i vederbörlig tabell i tillämplig kolumn angives

för det inkomstbelopp och den tidsperiod, varom fråga är.

Beträffande inkomst av anställning varom i 4 § 4 mom. förmäles skall,

därest vid ett tillfälle inkomst uppbäres som intjänats under flera dagar, den

preliminära A-skatten beräknas på grundval av inkomsten under varje ifrågakommande

dag och med tillämpning av skattetabellens kolumn för da<*sinkomst.

°

Är anställningen annan än sådan, varom i 4 § 4 mom. sägs, skall gälla att,

därest inkomsten avser annan tidsperiod än som är i skattetabellen upptagen,

föi st uträknas huru mycket av inkomsten som belöper på en i tabellen upptagen

tidsperiod av minst en veckas längd. Skatten beräknas därefter med utgångspunkt

från det skattebelopp, som skulle utgå för sådan del av inkomsten,

och efter förhållandet mellan, å ena sidan, längden av den tidsperiod

den uppburna inkomsten avser och, å andra sidan, den i tabellen angivna

tidsperiodens längd. Ingår härvid i skattebelopp öretal, skall beloppet avrundas

till närmast lägre hela krontal. Uppbäres vid anställning varom nu är

fråga inkomst för kortare tidsperiod än en vecka, skall preliminär skatt icke

utgå mer än en gång i veckan. Därvid skola de under samma vecka uppburna

inkomstbeloppen sammanräknas och anses på en gång utbetalda.

7 §•

Då inkomst av tjänst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres

vid regelbundet återkommande tillfällen skall preliminär A-skatt, därest

annat icke föreskrivits, utgå med tjugufem procent av inkomsten och i

förekommande fall avrundas till närmast lägre hela krontal.

Här avsedd skatt skall icke utgå å lägre belopp än tio kronor.

I första stycket omnämnd procentsats skall angivas i skattetabellerna.

8 §•

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån i form av kost

och bostad eller endera av dessa förmåner, skall preliminär A-skatt beräknas

efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda värde.

Riksskattenämnden fastställer de värden, som i första stycket angivna naturaförmåner

skola anses äga inom olika delar av riket vid tillämpning av

denna förordning. Nämnda värden skola angivas i skattetabellerna.

9 §•

Äger skattskyldig på grund av arbetsavtal uppbära, förutom kontant inkomst

av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspenningar

eller dylikt, och är ersättningens belopp för arbetsgivaren känt eller

är ersättningen av natur att kunna av honom till beloppet uppskattas, skall

vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas jämväl ifrågavarande

ersättning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal

tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning,

som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke ersättningen

väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt

för kostnadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå för:

a) folkpension enligt lagen om folkpensionering;

b) bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn;

c) bidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn;

d) familjebidrag enligt familj ebidragsförordningen den 29 mars 1946 eller

enligt förordningen den 29 juni 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl.,

vilka drabbats av kroppsskada;

e) kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av

statsmedel;

f) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. in.;

eller

g) sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,

som uppgår till högst 1 500 kronor för år.

Preliminär A-skatt skall vidare icke utgå å ersättning, som utbetalas till

person, vilken är i konkurs.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från

inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige erlägger för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband

med tjänst, dels ock avgifter, som den skattskyldige i samband med

tjänsten erlägger för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom

försäkring.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av

tjänst än ovan sagts må hänsyn tagas vid beräkning av preliminär A-skatt

allenast där den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden förklarat att

så må ske.

12 §.

I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk

makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets

betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall

preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten belöpande statlig

inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t

fastställda grunder.

Preliminär B-skatt.

13 §.

Preliminär B-skatt skall, där nedan icke annorledes stadgas eller särskilda

omständigheter ej till annat föranleda, utgå med belopp motsvarande den

slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, till

den del sistnämnda skatt avser annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller sådan i denna förordning icke omnämnd skatt eller avgift, vilken påförts

jämlikt bestämmelse i annan författning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Har skattskyldig enligt den årliga taxeringen året näst före inkomståret icke

påförts slutlig skatt i den kommun där den preliminära B-skatten skall debiteras,

men kan han antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst,

för vilken skattskyldighet där föreligger, skall preliminär B-skatt

beräknas med ledning av särskild taxering till sådan skatt (preliminär taxering).

Äger nu nämnd skattskyldig förmögenhet, för vilken skattskyldighet

till statlig förmögenhetsskatt föreligger, skall preliminär B-skatt även för

förmögenheten beräknas med ledning av sådan taxering.

Preliminär B-skatt skall jämväl beräknas med ledning av preliminär taxering,

därest det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året

näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst

kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen

året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst,

dock minst sexhundra kronor. Preliminär B-skatt må beräknas på

grundval av preliminär taxering även i annat fall än nyss är sagt, därest särskilda

omständigheter därtill föranleda. Sådana omständigheter kunna föreligga

exempelvis då fråga är om nedsatt skatteförmåga eller om mer betydande

skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slutlig

skatt.

14 §.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas

komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att

preliminär B-skatt, som beräknas på sätt i 13 § första stycket sägs, skall för

riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga

beräknas till viss del av där omnämnd slutlig skatt.

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar inkomst och beskattningsbar

förmögenhet beräknas i enlighet med bestämmelserna i förordningen

om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig

förmögenhetsskatt. Dock skall iakttagas, att vid bestämmande av beskattningsbar

inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels till den ortsgrupp,

vartill den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives

för inkomståret, dels ock, där icke i andra stycket annorlunda stadgas,

till den skattskyldiges civilstånd den 1 november året näst före inkomståret

samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av

honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid skall iakttagas

att med barn icke avses barn, som före nyssnämnda tidpunkt fyllt fem
Vid

preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas komma

att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt,

vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förehgger,

till förhållandena vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes. Härvid

skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1 november året

näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november

under inkomståret.

16 §.

Preliminär taxering åsättes med ledning av deklaration (preliminär självdeklaration).

Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan uppgift

eller upplysning. *

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17 §.

1 mom. Skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt för inkomst,

är pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration:

1) därest han under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst

i den kommun inom vilken sådan skatt skall erläggas;

2) därest i vederbörande kommun hans vid årlig taxering året näst efter

inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst, såvitt

senast den 1 december året näst före inkomståret kan bedömas, kommer

att överstiga motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst

före inkomståret i kommunen med minst en femtedel av sistnämnda inkomst,

dock minst sexhundra kronor; samt

3) därest skattskyldig året näst före inkomståret haft att erlägga preliminär

A-skatt.

2 mom. Skattskyldig må i andra fall än i 1 mom. sägs avgiva preliminär

självdeklaration, därest han så finner erforderligt.

18 §.

Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden

fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 1 mom. skall avlämnas senast

den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige

då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, för

vilken skattskyldighet föreligger, senast fjorton dagar efter det han vunnit

sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 2 mom. skall avlämnas senast

den 1 december året näst före inkomståret.

Preliminär självdeklaration skall avlämnas till den lokala skattemyndighet,

som har att debitera skatt enligt vad i 22 § sägs.

19 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare, försäkringsbolag

eller understödsförening skyldig att, arbetsgivaren beträffande namngiven,

hos honom anställd person och bolaget eller föreningen beträffande

namngiven person, till vilken utgives pension, livränta eller annan skattepliktig

ersättning, lämna uppgift å löneförmån, pension, livränta eller annan

ersättning, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under

inkomståret.

20 §.

Finnes anledning antaga, att skattskyldig enligt 17 § 1 mom. varit skyldig

att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration, men har han icke

avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller befinnes avgiven

deklaration ofullständig, äger den lokala skattemyndigheten anmana den

skattskyldige att avgiva dylik deklaration eller att fullständiga den avgivna

deklarationen.

21 §.

Anmaning jämlikt 19 eller 20 § skall innehålla dels föreläggande för den

anmanade att till den lokala skattemyndigheten avlämna deklaration eller

annan uppgift inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar

efter delfåendet, dels ock underrättelse om påföljd som underlåtenhet

att hörsamma anmaningen kan medföra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13

Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.

22 §.

Det ankommer på lokal skattemyndighet:

att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som

för inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområde;

att debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för inkomståret

utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;
att

debitera slutlig och kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och i 1 § omförmälda annuiteter samt tillkommande skatt för skattskyldiga,

som åsatts taxering eller äro skattskyldiga för fastighet i kommun

inom myndighetens tjänstgöringsområde; samt

att utfärda debetsedel, varom i 33 § förmäles.

23 §.

Skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex och infalla under tiden

från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, september,

november och januari; dock att uppbörd icke förrättas å sön- eller

helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss angivna regel börja

å sön- eller helgdag, skall uppbördsterminen i stället taga sin början å

nästtöljande vardag, därvid slutdagen i motsvarande mån förskjutes.

Riksskattenämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter

generalpoststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under

viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

24 §.

1 mom. I fråga om preliminär A-skatt skall bestämmas den skattetabell

och kolumn i tabellen, som jämlikt 4 § 2 mom. och 5 § skola tillämpas, eller,

i förekommande fall, den särskilda beräkningsgrund efter vilken skatten

skall utgå enligt den lokala skattemyndighetens beslut.

2 mom. Preliminär A-skatt, som innehållits genom skatteavdrag varom

i 39 eller 40 § förmäles, skall förfalla till betalning under den uppbördstermin,

som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skatteavdraget

verkställts.

25 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering

skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering,

därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår

före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det, under vilket

han fyllt sextiofem år;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal avgrundbeloppet,

som bestämts för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas

med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret

bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,

landsting och tingslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

26 §.

Preliminär B-skatt skall debiteras i en gemensam post, därvid skattebeloppet

avrundas till det närmast lägre hela krontal, vilket utan att öretal

uppkommer är jämnt delbart med antalet av de uppbördsterminer varunder

skatten skall förfalla till betalning. Preliminär skatt, som icke uppgår

till sextio kronor, skall icke påföras.

Preliminär B-skatt skall förfalla till betalning med lika belopp under

envar uppbördstermin under uppbördsåret eller, vid debitering under inkomståret,

under envar av de återstående uppbördsterminerna under uppbördsåret.

27 §.

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av

grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken

skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes

uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas

mot ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan

utdebitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten,

den kommunala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som

bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras

i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio

avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig gottskrivas:

1) debiterad preliminär B-skatt;

2) sådan preliminär A-skatt, som den skattskyldiges arbetsgivare i strid

mot bestämmelserna nedan i denna förordning underlåtit att innehålla genom

skatteavdrag och som till följd härav av lokal skattemyndighet fastställts

till betalning; samt

3) annan än under 1) och 2) avsedd preliminär skatt, som av den skattskyldige

erlagts.

3 mom. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som

enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med fem procent, för en beräknad tid av ett år,

å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor;

dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till

närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp,

ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller olycksfallsförsäkringsavgift, ej heller skall i

den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld

preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vad i denna förordning stadgas angående kvarstående skatt skall, där

icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande i föregående

stycke omförmäld ränta.

28 §.

Kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, skall icke erläggas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15

Kvarstående skatt skall förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under den första

uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger femtio kronor, med lika belopp under vardera

av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår,

dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas

till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla

under den förra terminen.

29 §.

Vid debitering av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda

annuiteter skall iakttagas :

att fastighetsskatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona

och skatteöre, som gäller i fråga om slutlig skatt, påförd på grund

av taxering under taxeringsåret;

att fastighetsskatten påföres i en gemensam post, därvid iakttages att

skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal

avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som

årligen bestämmes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat; samt

att annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter,

summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.

30 §.

Fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och annuiteter, varom i 1 § sägs, skola

förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under uppbördsterminen

i september månad under taxeringsåret;

om skattens belopp överstiger femtio men ej etthundra kronor, under

nämnda uppbördstermin och uppbördsterminen i november månad under

taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger etthundra kronor, under nyss angivna två

uppbördsterminer samt uppbördsterminen i januari månad året näst efter

taxeringsåret.

Skall skatten förfalla till betalning under mer än en termin, skall den

fördelas med lika belopp på terminerna. Belopp som belöper å annan termin

än den i september månad skall dock avrundas till närmast lägre hela antal

kronor, därvid återstoden skall förfalla till betalning under sistnämnda

termin.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som

gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogsvårdsavgifter,

dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall iakttagas

vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat.

1 illkommande skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin

eller uppbördsterminer, som lokal skattemyndighet bestämmer, dock högst

under sex på varandra följande uppbördsterminer. Därvid bör skatten i regel

fördelas på samma antal uppbördsterminer och efter samma grunder

som i 28 och 30 §§ sägs.

32 §.

För envar skattskyldig skall uppläggas särskilt uppbördskort. Närmare

föreskrifter härom samt rörande debitering av skatt å sådant kort eller i

debiteringslängd, in. m. meddelas av Kungl. Maj:t.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

33 §.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel, särskild för preliminär skatt,

för slutlig skatt, för fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda

annuiteter samt för tillkommande skatt. Debetsedel skall upptaga å uppbördskortet

eller i debiteringslängden angivna uppgifter. Vid debetsedel skola

vara fogade skatteanvisningar, avsedda för inbetalning av skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär skatt, skall därjämte vara fogat skattefri,

upptagande å debetsedeln angivna uppgifter angående den skattskyldige

och det slag av skatt, som påförts honom. Upptager debetsedeln

uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen, skall jämväl

nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist angivet

fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med tillhörande skatteanvisningar och skattekort skall upprättas

i enlighet med av riksskattenämnden fastställt formulär.

34 §.

Har någon att erlägga skatt för flera fastigheter, som äro särskilt taxerade,

skall, därest han före den 15 mars under taxeringsåret därom hos

lokal skattemyndighet gör framställning, särskild debetsedel utfärdas för

envar sådan fastighet.

35 §.

Debetsedel å fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom

i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti under taxeringsåret samt debetsedel

å slutlig skatt senast den 15 december under taxeringsåret med posten utan

kostnad för den skattskyldige tillställas denne under adress som är angiven

i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till

den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende preliminär A-skatt, skall i den ordning, som i nästföregående

stycke sägs, översändas till skattskyldig senast den 18 januari

under inkomståret.

Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär A-skatt

skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan inkomst,

skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyndighet.

Denna har att under i anmälningen uppgiven eller eljest känd

adress till den skattskyldige skyndsamt översända debetsedel.

36 §.

Debetsedel, upptagande preliminär B-skatt, skall i den ordning, som i 35

§ första stycket sägs, översändas till skattskyldig senast den 25 februari

under inkomståret.

Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering

verkställd under inkomståret, så ock debetsedel å tillkommande skatt

skola översändas till skattskyldig så snart ske kan.

37 §.

Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i

35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit

vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan härom,

åligger det denna att, om debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen

uppgiven eller eljest känd adress ofördröj ligen översända sådan till den

skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter

nyssnämnda tidpunkt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

17

38 §.

Skattskyldig äger hos vederbörande lokala skattemyndighet, då behov

av ytterligare skatteanvisningar föreligger eller anledning eljest uppkommit,

göra framställning om utfärdande av duplettdebetsedel. Har sådan

framställning gjorts, skall duplettdebetsedel skyndsamt översändas till

den skattskyldige under i framställningen uppgiven eller eljest känd adress.

Avdrag å lön in. m. för gäldande av skatt.

39 §.

1 mom. \id utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren)

utgör sådan inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom. under 1 första och

andra styckena avses (lön), skall den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren)

verkställa avdrag för gäldande av preliminär A-skatt som arbetstagaren har

att erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag för preliminär

A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som påförts i kommun där han mantalsskrivits

för året näst före taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid

utbetalning av lön verkställa skatteavdrag jämväl för gäldande av sådan

skatt. Avdragsskyldighet föreligger dock icke, därest anställningen är avsedd

att vara kortare tid än en vecka. Ej heller föreligger avdragsskyldighet

beträffande sådan kvarstående skatt, som arbetstagare å svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga,

såvida arbetstagaren icke hos arbetsgivaren påkallat att skatteavdrag skall

göras. För gäldande av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid

varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så stor del av den

under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som med hänsyn

till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda

uppbördstermin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp, som avdrages

vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas till

närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas vid det första

utbetalningstillfället.

2 mom. Under januari månad må skatteavdrag för gäldande av preliminär

A-skatt, beräknad enligt skattetabell, ske enligt den tabell och den kolumn

däri, som senast tillämpats under nästföregående inkomstår.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må skatteavdrag jämväl under

februari månad eller, då fråga är om arbetstagare å svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, jämväl under februari

och mars månader ske på sätt i föregående stycke sägs.

3 mom. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande som i 3 § 3 mom. sägs,

skall i fråga om skyldighet att verkställa skatteavdrag, in. m. gälla vad i

samband därmed föreskrives.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §‘

Det åligger arbetstagare, som skall erlägga preliminär A-skatt, att omedelbart

efter mottagandet av debetsedel å sådan skatt till arbetsgivaren överlämna

densamma. Har arbetstagare som nu sagts att gälda kvarstående

skatt, skall han snarast efter det han mottagit debetsedel å slutlig skatt överlämna

denna eller vederbörlig del därav till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren

under tid, då skatteavdrag skall verkställas, ny anställning, skall debetsedeln

överlämnas till den nya arbetsgivaren ofördröj ligen efter det anställningen

tillträtt s.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Arbetstagare, som icke har att gälda preliminär A-skatt, skall inom i första

stycket angiven tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedel å preliminär

B-skatt, påförd i hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatt eller intyg

av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga preliminär

A-skatt. Har debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej uppvisats

för arbetsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel

å preliminär A-skatt eller företetts skattekort å sådan skatt, skall skatteavdrag

för preliminär A-skatt verkställas med tjugufem procent eller, såvitt

angår arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av

minst 500 registerton, med tjugu procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle.

Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning, avsedd att

vara kortare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst understigande

tio kronor.

Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skattskyldig,

för vilken göres skatteavdrag för preliminär A-skatt. Har sådan arbetstagare

icke till arbetsgivaren överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller

vederbörlig del av debetsedeln och har han ej heller för arbetsgivaren uppvisat

debetsedel eller del därav som nyss sagts eller intyg av lokal skattemyndighet

att han icke har att erlägga kvarstående skatt, skall under tid, då

skatteavdrag för sådan skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med tjugufem

procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Att skatteavdrag

som nyss sagts icke skall verkställas vid anställning, som är avsedd vara

kortare tid än en vecka eller som är förlagd till i nästföregående stycke angivet

fartyg, framgår av 39 § 1 mom.

Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl naturaförmån varom i 8 § första

stycket sägs, skall skatteavdrag enligt andra eller tredje stycket beräknas

jämväl å naturaförmånens värde för den tid löneutbetalningen avser.

Det belopp, som skall avdragas enligt andra eller tredje stycket, avrundas

till närmast lägre hela krontal.

(Se vidare anvisningarna.)

41 §.

1 mom. Vill arbetstagare, att skatteavdrag för gäldande av preliminär

A-skatt skall under inkomståret eller viss del därav verkställas med större

belopp än som enligt bestämmelserna här ovan skall ske, och gör han anmälan

härom hos arbetsgivaren, är denne skyldig att från och med det avlöningstillfälle,

som infaller näst efter det två veckor förflutit från det anmälningen

skedde, verkställa det begärda skatteavdraget.

2 mom. Om det belopp, som skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts,

jämte den inkomst den skattskyldige i övrigt kan åtnjuta understiger vad

den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make

och oförsörjda barn (existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av den skattskyldige förordna, att skatteavdrag icke skall ske

eller skall verkställas med mindre belopp än som skulle ske enligt bestämmelserna

här ovan. Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt må

dock icke beviljas skattskyldig annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig

oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt

läge.

Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall beräknas

med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

och anvisningarna till nämnda paragraf om avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, dels ock av de normalbelopp för

existensminimum, som fastställas jämlikt nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

19

42 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas skatteavdrag

motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående

skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom skatteavdraget innehållet

belopp anses i första hand avse preliminär skatt.

Kan vid visst utbetalningstillfälle skatteavdrag icke verkställas med belopp,

som motsvarar å utbetalningstillfället belöpande skatt, skall vid senare

utbetalningstillfälle före ingången av den månad, då nästföljande uppbördstermin

infaller, avdragas så stort belopp att de innehållna beloppen tillhopa

förslå att gälda under nämnda uppbördstermin förfallande skatt. Kan så icke

ske och inbetalar icke arbetstagaren efter anmodan från arbetsgivaren felande

belopp senast den It i den månad, då uppbördsterminen infaller, skola

de innehållna beloppen av arbetsgivaren inbetalas på sätt i 56 § 2 mom. omförmäles.

43 §.

1 mom. Arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto

eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som

genom skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift

föreligger dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista, varå skatteavdraget

angivits.

Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt

debetsedel skall erläggas, eller, om arbetstagare tidigare slutat sin anställning,

vid dennas slut skall arbetsgivaren till arbetstagaren återställa debetsedeln.

Därvid skall arbetsgivaren hava å debetsedeln lämnat uppgift om summan

av verkställda skatteavdrag och den tid av inkomståret som avdragen

avse. Dylik uppgift, som skall vara av arbetsgivaren eller någon hos honom

anställd undertecknad eller signerad, skall tillika omfatta arbetsgivarens

namn och adress.

Har debetsedel icke överlämnats, skall arbetsgivaren efter utgången av

den sista uppbördstermin, vid vilken genom skatteavdrag innehållen preliminär

eller kvarstående skatt skall inbetalas, eller, om arbetstagaren tidigare

slutat sin anställning, vid dennas slut till arbetstagaren överlämna skriftlig

uPPgift i enlighet med vad i föregående stycke sägs. Har skatteavdrag verkställts

för såväl preliminär som kvarstående skatt, skall uppgift lämnas särskilt

för den preliminära och särskilt för den kvarstående skatten.

Det ankommer på riksskattenämnden att fastställa formulär till erforderliga

blanketter för uppgiftsskyldighet som i detta moment sägs. Blanketterna

skola genom statsverkets försorg kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.

2 mom. Arbetsgivare är pliktig att låta arbetstagare, när så utan väsentlig

olägenhet kan ske, taga del av för honom utfärdad debetsedel, som förvaras

hos arbetsgivaren.

44 §.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter

enligt bestämmelserna i 39—43 §§.

Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden inom

myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande

av ovannämnda övervakning.

På begäran av arbetsgivare eller arbetstagare skall den lokala skattemyndigheten

å den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen eljest utbetalas,

lämna besked i frågor, som angå skyldigheten att verkställa skatteavdrag,

beräknandet av sådant avdrag eller tillämpningen i övrigt av bestämmelserna

i 39—43 §§.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

Jämkning av preliminär skatt.

45 §.

1 mom. Sedan debetsedel å preliminär skatt utfärdats, må, därest bättre

överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvarande slutliga

skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom jämkning föreskrivas

ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten. Jämkning skall

göras bland annat i följande fall, nämligen

1) då skattskyldig har att utgöra preliminär A-skatt och enligt underrättelse

från länsbyrå för folkbokföringen sådan ändring skett i den skattskyldiges

civilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter

inkomståret;

2) då skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av makes

inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn

skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som

skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår

såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller

i avdrag för omkostnader i förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag

eller av annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga

skatt;

4) då skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om

att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning,

varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, dock att jämkning

av skäl, som angivas i tredje stycket nämnda moment, icke skall ske,

om den skattskyldige har att utgöra preliminär A-skatt och således bestämmelserna

i 41 § 2 mom. äro tillämpliga; eller

5) då genom ändring i inkomstförhållandena eller av annat skäl ändrad

skatteform synes påkallad.

I fall, som under 3) sägs, bör såvitt angår preliminär A-skatt jämkning

vidtagas allenast då på grund av jämkningen preliminär skatt komme att

uttagas med minst en femtedel högre eller lägre belopp än som utan jämkning

skulle erläggas, dock att jämkning icke skall ske då ändringen i den

preliminära skatten understiger tjugufem kronor. Jämkning av preliminär

B-skatt i nyss angivna fall bör göras allenast då påräknelig inkomst med

minst eu femtedel över- eller understiger den tidigare antagna inkomsten,

dock med minst sexhundra kronor.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må jämkning verkställas om skillnaden

mellan slutlig och eljest utgående preliminär skatt komme att bliva

mer betydande eller fråga är om nedsatt skatteförmåga eller annan särskild

omständighet.

Erhåller lokal skattemyndighet genom anmälan av skattskyldig eller eljest

vetskap om att preliminär skatt blivit obehörigen eller med oriktigt belopp

påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel, skall

myndigheten vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må

Innan jämkning äger rum, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra

sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.

Jämkning må icke verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den

preliminära skatten därigenom nedsättes. Ansökan om sådan jämkning

skall av skattskyldig ingivas före utgången av april månad året nast efter

inkomståret.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 100.

21

2 mom. Har skattskyldig inbetalt preliminär skatt med belopp, som beräknas

överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av sistnämnda

skatt, dock minst etthundra kronor, skall efter beslut av den lokala

skattemyndigheten i samband med jämkning det överskjutande beloppet

återbetalas till den skattskyldige på sätt i 68 §"l mom. sägs utan avvaktan å

debitering av den slutliga skatten. Då särskilda omständigheter därtill föranleda,

må lokal skattemyndighet besluta om återbetalning av för mycket erlagd

preliminär skatt, även om den inbetalda preliminärskatten icke överstiger

den beräknade slutliga skatten på sätt nyss angivits.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 mom. Beslut om jämkning av preliminär skatt meddelas av den lokala

skattemyndighet, å vilken det ankommer att för inkomståret utfärda debetsedel

avseende sådan skatt för den skattskyldige.

År skattskyldig icke bosatt inom förenämnda myndighets tjänstgöringsområde,

må ansökan om jämkning av preliminär skatt ingivas till den lokala

skattemyndigheten å bosättningsorten. Denna har att, sedan erforderlig utredning

i ärendet införskaffats, översända ansökningen till i första stycket

omförmäld myndighet.

2 mom. Beslut om jämkning skall tillställas den skattskyldige. Innebär

beslutet, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det

beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än som tidigare utfärdad

debetsedel utvisar, skall därjämte utfärdas ny debetsedel upptagande den

ändrade skatten.

Sker jämkning av preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av

anledning som i 45 § 1 mom. under 1) eller 2) sägs, skall i beslutet angivas,

vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget skall

tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning av sådan preliminär

skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas, att

skatten skall beräknas t. ex. å viss del av inkomsten eller å inkomsten minskad

med visst belopp eller ock att skatten skall utgå med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär skatt, vilken utgår efter i 7 § omförmäld procentsats,

skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten

skall utgå.

Sker jämkning av preliminär B-skatt, skall skatten beräknas på enahanda

sätt som i 13, 15 och 25 §§ angives beträffande påföring av sådan skatt efter

preliminär taxering.

3 mom. Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig,

skall, där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter

till annat föranleda, meddelas beträffande lön senast inom tio

dagar samt beträffande annan inkomst senast inom tjugu dagar efter det

ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten. Beslutet

jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln skall skyndsamt tillställas

den skattskyldige utan kostnad för denne.

Arbetstagare, å vilkens lön avdrag för gäldande av skatt skall verkställas,

har att ofördröjligen till arbetsgivaren överlämna beslut om jämkning jämte,

i förekommande fall, den nya debetsedeln. Dylikt beslut skall av arbetsgivaren

iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst efter

det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.

4 mom. Skattskyldig är efter anmaning av lokal skattemyndighet skyldig

att för jämkning av den preliminära skatten avgiva preliminär självdeklaration

eller inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å pre
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

liminär skatt. Befinnes deklaration ofullständig, äger myndigheten anmana

den skattskyldige att fullständiga den avgivna deklarationen. Bestämmelserna

i 21 § skola härvid äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Har genom skatteavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat

beslut om jämkning skall under den närmast följande uppbördsterminen

inbetalas, skall arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren

vad sålunda för mycket innehållits.

Anstånd med inbetalning av skatt.

48 §.

1 mom. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet

eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas anstånd

med erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,

som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka

utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse

hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år

efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer

infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

samt annuiteter, varom i 1 § sägs, icke må beviljas för längre tid än

att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylik skatt

kan göras gällande.

2 mom. Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga

till följd härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd med

erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,

som förfaller till betalning under uppbördstermin, vilken helt eller delvis infaller

under tiden för militärtjänstgöringen eller under tiden därefter, dock

senast under tredje kalendermånaden efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndet

må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas

till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin

infaller som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas

för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång

till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader

i följd varit fri från tjänstgöring. Anstånd med erläggande av fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, niå likväl

icke beviljas för längre tid än i 1 mom. stadgas.

3 mom. Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden

undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den

skattskyldige upptagas till förnyad prövning.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Skattskyldig, som anfört besvär över beskattningsnämnds eller

skattedomstols beslut rörande taxering, må beviljas anstånd med inbetalning

av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent

i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat sig

icke hava något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. An
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 100. 23

stånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens yttrande.

Har skattskyldig taxerats å mer än en ort för samma inkomst eller förmögenhet

eller har fastighet taxerats å mer än en ort, må anstånd medgivas

med inbetalning, helt eller delvis, av ettdera eller båda av de skattebelopp,

som påförts i anledning av taxeringen i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens

eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären;

dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter

icke må beviljas för längre tid än i 48 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Har dödsbo ansökt om befrielse från erläggande av skatt, som

påförts den avlidne eller dödsboet, eller har dödsboet anfört besvär över beslut

i sådan fråga, skall vad i 1 mom. första och tredje styckena sägs äga

motsvarande tillämpning.

3 mom. Gör skattskyldig gällande att han på grund av fel vid debiteringen

påförts skatt obehörigen eller med för högt belopp och har han häri sökt

rättelse hos lokal skattemyndighet, må den skattskyldige beviljas anstånd

med erläggande av skatten eller del därav. Anståndet skall gälla till dess en

månad förflutit från dagen för den lokala skattemyndighetens beslut i anledning

av ansökningen om rättelse i debiteringen.

4 mom. Om den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas

skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och om

det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må den skattskyldige,

därest han försummat att begära jämkning inom den i 45 § 1 mom. sista

stycket angivna tiden, beviljas anstånd med erläggande av så stor del av

nämnda belopp, som kan antagas bliva avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

Beslut om anstånd, som i 48 och 49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs

framställning, av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den

skatt som med anståndet avses.

Ansökan om anstånd enligt 48 § 2 mom. skall ställas till den lokala skattemyndighet,

varom i första stycket förmäles, samt ingivas eller insändas

till familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag

enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946. Sådan ansökan bör av

den värnpliktige göras så snart ske kan och senast inom en månad efter utgången

av först infallande uppbördstermin, som anståndet skall avse. Har

ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden inom tre månader efter

militärtjänstgöringens slut, må ansökningen icke upptagas till prövning.

Beslut om anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad

för denne.

I fråga om anstånd avseende kvarstående skatt, skola bestämmelserna i

46 § 3 mom. andra stycket och 47 § äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Sedan anstånd meddelats, må den av anståndet omfattade skatten icke indrivas

under tiden för anståndet, ej heller må restavgift varom i 58 § sägs

uttagas för skatten.

Är skattskyldig berättigad utfå för mycket erlagd skatt, må denna tagas

i anspråk för gäldande av restförd skatt, som med anståndet avses.

Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall

den skattskyldige erlägga restavgift å den de! av skatten, som då återstod

ogulden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

Uppbörd av skatt.

52 §.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar,

med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal.

Arbetsgivare skall för arbetstagare ombesörja inbetalning av skatt, som

innehållits å dennes lön.

Inbetalning av skatt sker kostnadsfritt.

53 §.

1 mom. Debiterad skatt samt sådan preliminär A-skatt, som av arbetsgivare

innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i denna

paragraf eller i 55 eller 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbördstermin,

då skatten förfaller till betalning, medelst skatteanvisning inbetalas

å fast postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 §

sägs.

Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästfoljande stycke sägs, må ock

kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till

postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss

uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse

innehållande girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar ävensom,

i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen

hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag.

Arbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, beträffande

vilken länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten så

förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits

å ax-betstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet

medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot

för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt

skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika

skattebeloppen insändas till skatteavdelningen; arbetsgivare med minst etthundra

arbetstagare må dock efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse

insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad

förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen

inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning

av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad.

I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast

en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för

arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles,

må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl

arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning

skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet

eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit

till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller.

Vid inbetalning av preliminär A-skatt för arbetstagare skall arbetsgivaren

å skatteanvisningen hava angivit storleken av det inbetalade skattebeloppet.

Skattskyldig, som önskar före utgången av sista uppbördsterminen under

uppbördsåret erlägga preliminär skatt med belopp utöver vad som debiterats,

må göra detta medelst skatteanvisning, därvid beloppet antecknas å

därför avsedd plats å anvisningen. Sådant belopp skall, därest skattskyldig

icke inbetalar vid senare tillfälle under uppbördsåret förfallande skatt, avräknas

härå.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

25

2 mom. Sker inbetalning av skatt medelst skatteanvisning å postanstalt

eller hos penninginrättning, skall kvitto lämnas i överensstämmelse med anvisningar

å debetsedeln.

Vad nu sagts skall även gälla, då skatt inbetalats i den ordning, som i

1 inom. andra stycket sägs, därvid det ankommer å postgirokontorets skatteavdelning

att till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända

särskilt kvitto beträffande varje skatteanvisning.

Kvitto, meddelat i annan ordning än i överensstämmelse med anvisningarna

å debetsedeln, gäller icke.

3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen medgiva dels att viss arbetsgivare

eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift

eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under

uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande

arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den

månad, uppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss

grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning

än i denna förordning sägs.

54 §.

Har skattskyldig eller annan arbetsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket

sägs försummat att under uppbördstermin inbetala därunder förfallande

skatt, äger han att senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit,

å fast postanstalt inom riket medelst skatteanvisning erlägga skatten, därvid

han tillika skall gälda särskild avgift, utgörande för skattebelopp om

högst 20 kronor........................ 20 öre

över 20 men icke över 50 » 50 »

* 50 » » » 100 » 1 krona samt

över 100 * 1 » för

varje påbörjat hundratal kronor.

Oavsett om inbetalning av skatt avser en eller flera skatteposter, vare

högsta avgift etthundra kronor.

Inbetalas skatt i den ordning, som i första stycket sägs, skall postanstalt

lämna kvitto i enlighet med vad i 53 § 2 mom. första stycket finnes föreskrivet

samt därjämte förse skatteanvisningen med frimärke till belopp,

motsvarande den erlagda särskilda avgiften.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må länsstyrelse förordna

om återbetalning, helt eller delvis, av avgift, som erlagts enligt bestämmelserna

i denna paragraf.

55 §.

I fråga om inbetalning av skatt för arbetstagare, som är anställd å svenskt

handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton och för vilken

skatteavdrag verkställes, skola i stället för de i 53 § 1 mom. och 54 §

meddelade bestämmelserna gälla vad nedan stadgas.

Vederbörande befälhavare skall till rederiet för inbetalning av skatt redovisa

belopp motsvarande verkställda skatteavdrag samt översända skatteanvisningar

jämte summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen.

Vederbörande rederi skall inbetala under uppbördstermin förfallande

skatt sålunda att det sammanlagda skattebeloppet för ifrågavarande arbetstagare

medelst inbetalningskort eller girokorl inbetalas eller överföres till

postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det

län, där rederiet har sitt huvudkontor; samtidigt därmed skola skatteanvis
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningar ävensom summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen insändas

till vederbörande skatteavdelning.

Inbetalningen skall ske senast å sista dagen i andra månaden efter den,

då uppbördsterminen infallit. Möter hinder för inbetalning inom nämnda tid

må länsstyrelsen i det län, där rederiets huvudkontor är beläget, bevilja anstånd

med inbetalningen, i regel dock högst en månad.

56 §.

1 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket, 54 eller

55 § sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbördstenniner,

skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer,

såvida icke av anteckning å inbetalningskort eller girokort eller eljest

framgår att inbetalningen avser skatt, som förfallit till betalning under en

tidigare uppbördstermin.

2 mom. Till särskilt postgirokonto (centrala skattekontot) skall inbetalas

eller medelst girering överföras:

a) preliminär A-skatt, som arbetstagare erlägger utöver vad som innehållits

genom skatteavdrag å hans lön, eller preliminär B-skatt, som skattskyldig

utöver debiterat belopp inbetalar efter utgången av den sista uppbördsterminen

under uppbördsåret;

b) annan skatt än preliminär skatt, därest inbetalning sker av allenast en

del av den skatt, som förfaller till betalning under uppbördstermin;

c) skatt, som på grund av att debetsedel saknas eller av annan anledning

icke kan inbetalas medelst skatteanvisning; samt

d) skatt, som icke inbetalats inom föreskriven tid men som erlägges innan

indrivning sker.

Även om arbetstagare vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en

vecka, överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt, må arbetsgivaren till

centrala skattekontot inbetala för arbetstagaren innehållen preliminär Askatt.

Vid inbetalning av skatt som under d) sägs skall samtidigt inbetalas restavgift,

varom i 58 § förmäles.

3 mom. Beträffande inbetalning som i 2 mom. första stycket under b) och

c) samt i 2 mom. andra stycket sägs skall följande gälla.

Avser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars anställning

upphört före ingången av månad, varunder nästföljande uppbördstermin

inträffar, skall inbetalningen göras inom fjorton dagar från det anställningen

upphörde, dock icke senare än å nämnda uppbördstermin, såvida

länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten icke medgivit anstånd

med inbetalningen.

I annat fall än i föregående stycke sägs skall inbetalningen verkställas

senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till betalning.

Vad ovan i detta moment sägs, har icke avseende beträffande inbetalning

av skatt, som innehållits för arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en

bruttodräktighet av minst 500 registerton. Skatt som innehållits för sådan

arbetstagare skall även i nu avsedda fall inbetalas inom tid, som i 55 § sägs.

4 mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara

inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort

inkommit till postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller girokortet angivas den

skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och

uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och

mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbe
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

talar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens

namn och adress angivas. Ej må inbetalnings- eller girokort avse mer än

en skattskyldig och en skattepost.

Då arbetsgivare till centrala skattekontot har att vid samma tillfälle inbetala

skatt för flera arbetstagare, må, oaktat vad nyss sagts, inbetalningen

ske i en post, därest samtidigt insändes förteckning över arbetstagarna utvisande

på envar av dem belöpande skattebelopp. Till förteckningen, som jämväl

skall innehålla uppgifter i enlighet med vad i nästföregående stycke sägs,

skall användas av postverket tillhandahållen blankett.

5 mom. Har till centrala skattekontot inbetalt belopp på grund av bristfälliga

identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju

år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, skall

beloppet tillfalla statsverket.

57 §.

Penninginrättning, varom i 52 § sägs, postanstalt och postgirokontorets

skatteavdelning skola redovisa inbetald skatt till skatteavdelning vid postkontor

i residensstad i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i stad och

Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten i staden

skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den

ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Indrivning av restförd skatt.

58 §.

1 mom. Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag

underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller

56 § 3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje

hel krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre

än tjugufem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 56 § 3 mom. andra

stycket, gälla endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast

under den uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den

månad, under vilken skatteavdraget verkställts, eller, därest anstånd med

inbetalningen medgivits, före anståndstidens utgång.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må befrielse från

skyldighet att erlägga restavgift meddelas av länsstyrelse.

Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda

föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

59 §.

Det åligger utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsman

underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser

verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål, i den utsträckning

detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja införsel.

60 §.

1 mom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman

gälle ock med avseende å den, som förrättar utmätning för skatt.

2 mom. Vid utmätning för skatt skola, med de förbehåll som i 3 mom.

sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms försäljning,

om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om klagan

över utmätningsmans förfarande.

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i

vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan

underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.

Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes

å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte

uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev senast fjorton

dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits

i restlängden eller eljest kan av utredningsmannen utrönas. Återkommer

brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta överexekutor

vid insändandet av protokoll över utmätningen; och åligger det i

sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försäljning

vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens

vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åtgärder

och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, om vistelseorten

därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämna gäldenären

underrättelse om utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny

ägare, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans

underrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas

förre ägaren.

i mom. Beträffande införsel för skatt skall iakttagas vad som är stadgat

i 21 g lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

61 §.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vunnen

upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid undersökning inom

riket icke kunnat uttagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2

mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som såvitt

ske kan vidtager åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande

beskickning eller konsulat erhåller anmaning att till beskickningen eller

konsulatet erlägga skatten. Sådan anmälan skall, därest särskilda skäl icke

föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst tvåhundra

kronor.

2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse,

på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning

av skatt, skall det åligga utmätningsmannen att, om skatten ej kunnat uttagas

här i riket men anledning föreligger till antagande att den skall kunna

indrivas genom handräckning i den främmande staten, vidtaga de åtgärder,

som enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan handräckning.

o

62 §.

Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana

omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt

denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs

bär i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen

skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp,

för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra

kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet

synnerliga skäl därtill äro.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständigheter

böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra huruvida framställning,

som i föregående stycke sägs, bör göras.

63 §.

I den omfattning och på det sätt Kungl. Maj :t föreskriver skall utmätningsman

eller exekutionsbiträde utfärda särskilt kvitto (indrivningskvitto)

å medel, som han uppbär enligt denna förordning. Kvitto utfärdat annoriedes

än i enlighet med vad därom föreskrives är icke gällande.

64 §.

För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad restavgift

tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exekutionsbiträde,

äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel

med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för

varje restförd skattepost.

Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger

sådan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger

etthundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde

anlitats för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen

tillkommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning

han tagit befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas

meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av restavgift, skola

dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. Restavgiften skall till

den del densamma överstiger etthundra kronor tillfalla statsverket.

Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av

kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid" utmätning

av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande

av skatt, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål

gäller.

Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan särskilt

bemyndigande uttagas.

Avkortning och avskrivning av skatt.

65 §.

Avkortning av ogulden debiterad skatt skall äga rum, då någon vunnit

nedsättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering eller

då dödsbo befriats från att erlägga skatt, dock att preliminär skatt skall

avkortas endast i den mån den blivit restförd. Skall annan skattskyldig erlägga

avkortat belopp, skall i samband med beslutet om avkortning förordnas

om beloppets uttagande av denne, såvida han icke på grund av stadgandet

i 70 § är fri från betalningsskyldighet.

Vidare skall, därest skattskyldig vid debitering av slutlig skatt gottskrivits

preliminär skatt till högre belopp än den slutliga skatten, det överskjutande

beloppet avkortas i den mån det är oguldet.

Har arbetsgivare till gäldande av arbetstagares skatt verkställt avdrag å

lön jämlikt denna förordning eller jämlikt lagen om införsel i avlöning, pension

eller livränta men trots anmaning underlåtit att inbetala det innehållna

beloppet, skall häremot svarande skatt, därest denna är debiterad, avkortas

såvitt den skattskyldige angår samtidigt som ett motsvarande belopp uppdebiteras

såsom fordran å arbetsgivaren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 100.

66 §.

Avskrivning av debiterad skatt må äga rum:

1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens

gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta

enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke

må ske för skatt, för vilken fast egendom svarar, med mindre utretts att

betalning för skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;

2) då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort eller

skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplysningar

antagits uppehålla sig;

3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och åtgärd av beskickning eller

konsulat eller vederbörande utländska myndighet vidtagits för beloppets utfående,

utan att detsamma influtit;

4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda skatten

icke kan tillställas honom genom beskickning eller konsulat eller vederbörande

utländska myndighet; samt

5) då beloppet av den skatt, för vilken till utlandet avflyttad eller därstädes

eljest bosatt skattskyldig häftar, icke uppgår till tvåhundra kronor

och särskilda skäl för åtgärd varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga.

Avskrivning av preliminär skatt må icke äga rum förrän efter utgången

av andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.

Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må icke äga ram

förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit til!

betalning.

Då arbetsgivaren jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må avskrivning

av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anledning,

som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.

67 §.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt

och, där stadgade förutsättningar härför föreligga, förordna om skattens avkortning

eller avskrivning.

Har avskrivning av skatt ägt rum kvarstår likväl den skatt skyldiges och,

i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet.

Restitution av skatt.

68 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt eller

har genom skatteavdrag enligt 40 § tredje stycket innehållits mer än som

svarar mot den skattskyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen

i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande

beloppet återbetalas till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitution

skall dock icke ske av belopp understigande fem kronor.

Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt tillhandahålla

länsstyrelsen erforderliga uppgifter om skatt, som enligt första stycket skall

återbetalas till skattskyldiga i staden.

Sedan beslut, som i 45 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall

länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det

belopp, som han enligt beslutet äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj :t sådan återbetalning av skatt som i första stycket

sägs böra verkställas av annan än länsstyrelse, må Kungl. Maj :t därom förordna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

31

2 inom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig eller kvarstående

skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter

eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt

belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt

med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse

härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må

finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen

eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preliminär

skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket

erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger

har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 §

omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt eller berättigas återbekomma

ytterligare överskjutande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen

i det län, där debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för

mycket erlagt.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad återbekomma

skatt, som debiteras å en ort för visst år, i stället utgöra skatt,

som debiterats eller bör debiteras å samma ort men i annan ordning eller å

annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av

beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast

den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket

han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet

skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i

förekommande fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket

den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

4 mom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbekomma

erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 § 1 inom., för

restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet

jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till

gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall

tillställas annan länsstyrelse med motsvarande tillämpning av bestämmelserna

i 3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då

skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma crlagd preliminär

skatt, har att gälda tillkommande skatt, som avser inkomst under det

år vartill den preliminära skatten hänför sig. Har, då återbetalning enligt

1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog

antagas att sådan skatt kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd

om höjd taxering eller av länsstyrelse om höjd debitering, må

den preliminära skatten innehållas i avbidan på att tillkommande skatt påföres.

69 §.

1 mom. Därest den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas

skattskyldig vid debitering av slutlig skatt, till den del densamma

erlagts överstiger den slutliga skatten med minst en femtedel av denna eller

med minst tiotusen kronor, äger den skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet,

som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall

beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömandet

av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den preliminära

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten icke inräknas sådan i 27 § 2 inom. under 3) omförmäld preliminär

skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret; vidare skall

med slutlig skatt likställas sådan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 §

i inom. andra stycket sägs helt eller delvis skall gäldas med där omförmäld

preliminär skatt.

Ränta som i föregående stycke sägs skall icke utgå å belopp, varå i 2 mom.

omförmäld ränta tillgodoföres den skattskyldige.

2 mom. Den som jämlikt 68 § 2 mom. äger återbekomma för mycket

erlagd skatt skall erhålla ränta därå efter fem procent för år. Sådan ränta

skall dock icke utgå å belopp som dödsbo i anledning av skattskyldigs frånfälle

befriats från att erlägga eller å räntebelopp som påförts enligt stadgandet

i 27 § 3 mom. I fall varom i 68 § 3 mom. sägs skall ränta utgå endast å

den del av det för mycket erlagda beloppet, som skall utbetalas till den skattskyldige.

Vid beräkning av ränta enligt detta moment skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,

från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts

under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande

september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår,

från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatt betalts före uppbördstennin, då skatten förfallit till betalning,

skatten anses som erlagd under nämnda uppbördstennin;

att, därest skatten betalts "i flera poster och restitutionen avser allenast

viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet

avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt

att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Efterkrav och preskription av skatt.

70 §.

1 mom. För slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som

blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd,

är den skattskyldige fortfarande ansvarig. Har skattskyldig gottskrivits preliminär

skatt med" för högt belopp och har till följd därav skatt felaktigt

restituerats, är han skyldig att till statsverket återbetala vad han sålunda

oriktigt utfått. Dock är han fri från betalningsskyldighet som i detta moment

sägs, därest krav icke delgives honom inom fyra år efter utgången av

det uppbördsår, under vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felaktigt

blivit gottskriven, samt beslut angående hans betalningsskyldighet är

meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes.

2 mom. Finner länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet

eller eljest, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för

ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt

belopp, har länsstyrelsen att efter hörande av den skattskyldige fastställa

det belopp denne har att gälda.

71 §.

Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas senare än fem år efter

utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debitering

skolat erläggas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

33

Centrala uppbördsnämnden.

72 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala uppbördsnämnden)

med uppgift att

dels, efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare

eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela

bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär

skatt samt om verkställande av skatteavdrag,

dels lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet,

dels, efter framställning från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, avgiva

yttranden i ärenden rörande uppbörd av skatt,

dels ock, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag

till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna

skall förordnas till vice ordförande.

Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna i

domarvärv, allmänna eller administrativa, eller eljest väl kvalificerade för

sin uppgift. Av övriga ledamöter skola en äga särskild insikt och erfarenhet

i uppbördsfrågor samt två vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga.

Sistnämnda båda ledamöter förordnas för två år i sänder, en efter förslag av

svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en efter förslag av landsorganisationen

i Sverige.

För envar ledamot utses en suppleant enligt samma regler som gälla för

utseende av ledamöter.

Förslag till ledamot och suppleant skall för att vinna avseende upptaga

minst två personer, lämpliga såsom ledamot, och två personer, lämpliga såsom

suppleant. Har vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Kungl. Maj :t

ändå ledamot och suppleant.

Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar åtnjuta biträde

av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt

112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar

gälla.

Rätt att taga del av preliminär självdeklaration m. m.

73 §.

Häradsskrivare, kronokamrerare, tjänsteman hos lokal skattemyndighet

eller hos länsstyrelse, ordförande och ledamöter i den centrala uppbördsnämnden,

hos nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträder

nämnden, ävensom, med motsvarande tillämpning av bestämmelsen i

56 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen, beskattningsnämnd äga

taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift eller handling,

som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning.

Självdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas

andra tjänstemän än de förut nämnda, därest dessa i och för

sin befattning böra erhålla del därav.

Den, som äger taga del av självdeklaration, uppgift eller handling, varom

i första stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad veder3

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

börande jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklaration

eller annan uppgift eller handling som avlämnats till ledning vid årlig

taxering.

Självdeklaration, uppgift eller handling som i första stycket sägs skall

förvaras under samma tid som motsvarande självdeklaration vid årlig taxering.

Vad i 56 § 1 mom. andra, fjärde, femte, sjätte och åttonde styckena taxeringsförordningen

stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller handling

som avlämnats till ledning vid årlig taxering, skall i tillämpliga delar

gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller handling som i första

stycket avses.

Ansvarighet för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.

74 §.

1 mom. Häradsskrivare eller kronokamrerare är ansvarig för den debitering,

som på honom ankommer.

Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets

försorg.

Kronokamrerare är ansvarig för den redovisning av skatt, som på honom

ankommer.

Utmätningsman ansvarar för indrivning och den redovisning därav, som

på honom ankommer.

2 mom. Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom

föreskriven tid fullgöra vad på vederbörande enligt denna förordning ankommer,

skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de

åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda.

Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, m. m.

75 §.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig

anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren

ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp

som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Krav på erläggande av skattebelopp

som nu sagts må följaktligen riktas mot såväl arbetsgivaren som

arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde vistas å känd ort inom riket

arbetsgivaren må krävas endast om arbetstagaren underlåtit att efter anmaning

gälda skattebeloppet i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma

uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt,

dock att införsel ej må beviljas.

Arbetsgivare eller arbetstagare, som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag

svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Har lokal skattemyndighet icke prövat, om arbetsgivare är skyldig att

svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen, därest arbetsgivaren

bestrider sådan skyldighet, av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta

besked, huruvida arbetsgivaren är att anse såsom ansvarig för skatten. Denna

må hos arbetsgivaren uttagas endast därest sistnämnda myndighet finner

sådan ansvarighet föreligga.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

35

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits

icke vara ansvarig för arbetstagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren

återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jämte erlagd

restavgift ävensom ränta efter fem procent för år.

Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivningskvitto

överlämnas till arbetsgivaren, nämnda förhållande anmärkas å indrivningskvittot.

76 §.

Arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §, äger söka

skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande

utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava överlämnats

till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen styrka,

att han erlagt skatten.

Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning

som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må

beviljas. Därvid är arbetstagaren skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna

beloppet i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs,

må beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i

fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

78 §.

1 mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall

hava sin bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, lönebelopp

och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort

företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivningsadress

ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.

Jämväl annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa

skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen

utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda omfattning föra

anteckningar i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos

länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet åligger det sådan arbetsgivare,

som i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande

handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan

arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna anteckningar

för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan

tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål

för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall

kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar

överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande

om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

2 mom. Det åligger envar arbetsgivare att efter anmaning av vederbörande

föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet

lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och

beloppet av verkställda skatteavdrag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Straffbestämmelser m. m.

79 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som

har betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständigheter

att det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag

icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning av

preliminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda

till frihet från preliminär skatt eller till för låg sådan skatt, eller

har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller i

ansökan om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående förhållande av betydelse för

ärendets avgörande,

straffes med dagsböter.

80 §.

/ mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag,

lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbetstagares

skatt och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast

ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet

inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön

minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt

eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

2 mom. Underlåter någon att behörigen fullgöra vad honom enligt 19 §

åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första

eller andra stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

81 §.

Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift

eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse

i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering, må ej

i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra

eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

82 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin

förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är belagd

med straff enligt allmänna strafflagen.

83 §.

Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preliminär självdeklaration

eller att fullständiga sådan deklaration eller att för jämkning

inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt,

eller

underlåter någon att hörsamma anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, att fullgöra

sådan skyldighet eller verkställer han skatteavdrag med för lågt belopp,

eller

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

37

fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 43 eller 78 §,

äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite.

Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av

vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, kronokamrerare

eller häradsskrivare.

Besvär m. m.

84 §.

Förmenar någon, att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt blivit

genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom

påförd eller att överskjutande preliminär skatt, varom i 68 § 1 mom. sägs,

tillgodoräknats honom med för lågt belopp eller att felaktighet ägt rum vid

utskrivandet av hans debetsedel, äger han att däri söka "rättelse hos den

lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Ansökan om rättelse

skall ingivas till nämnda myndighet inom ett år efter det sökanden erhållit

vederbörlig debetsedel.

85 §.

1 mom. Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning av lokal

skattemyndighet, äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom

besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den

dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

2 mom. Har skattskyldig enligt 27 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående

skatt och beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige

icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan

påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda

sådan ränta. " ö

Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest

ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava

påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må länsstyrelse

som i forsta stycket sägs efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis,

från erläggande av räntan.

Ansökan, som i detta moment sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen

före utgången av året näst efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

86 §.

Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos

kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande

preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering

eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag eller anstånd

med inbetalning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyr^sen0„lnom

en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet

vid pafoljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

j må den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits

till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning,

därest besvären till kammarrätten inkommit före utgången av nyss stadgade

besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart

överlämnas till vederbörande länsstyrelse.

e.. Se(iap besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra

toiklarmgar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från ve
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna till kammarrätten

med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava

inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag, då klaganden

erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären

icke upptagas till prövning.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl frågan, huruvida

vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

87 §.

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering befriar icke

klaganden i vidare mån än i 49 § sägs från att i behörig ordning erlägga

skatt.

Särskilda föreskrifter.

88 §.

Om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt i Stockholm

skall gälla, utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, vad

Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar.

89 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning

meddelas av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 3 §.

1. Frågan huruvida skattskyldig skall erlägga preliminär A-skatt eller

preliminär B-skatt skall, då preliminär självdeklaration som i 16 § sägs icke

avgivits eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest

icke vunnits, bedömas med ledning av senast verkställda årliga taxering.

Därest därvid den skattskyldiges inkomst av annat än tjänst och tillfällig

förvärvsverksamhet uppgår till högst en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade

inkomsten, bör den skattskyldige erlägga preliminär A-skatt. Eljest

bör han påföras preliminär B-skatt. Har preliminär självdeklaration avlämnats

eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest

vunnits, skall frågan huruvida preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt

bör erläggas bedömas med motsvarande tillämpning av vad nyss sagts, därvid

hänsyn dock skall tagas till förhållandet mellan annan inkomst än i 3 §

2 mom. under 1 första och andra styckena sägs och den sammanlagda uppskattade

inkomsten.

Av 3 § 2 mom. framgår, att preliminär B-skatt må påföras i stället för preliminär

A-skatt, därest särskilda omständigheter, t. ex. speciella svårigheter

att verkställa i 39 § omförmält skatteavdrag, föreligga. Å andra sidan kunna

omständigheterna vara sådana, att preliminär B-skatt visserligen framstår

som den naturliga skatteformen, men att preliminär A-skatt likväl bör erläggas,

exempelvis därför att den skattskyldige vid upprepade tillfällen tidigare

år underlåtit att i vederbörlig ordning inbetala debiterad preliminär

skått.

2. Kan skattskyldig antagas bliva berättigad att vid inkomsttaxeringen

njuta avdrag för mer betydande utgifter eller omkostnader, vartill hänsyn

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

39

icke tages vid uträkning av skatt enligt skattetabell, må lokal skattemyndighet

föreskriva exempelvis att preliminär A-skatt skall beräknas enligt

skattetabell å viss del av lönen vid varje utbetalningstillfälle eller å lönen

minskad med visst belopp.

Även om inkomst avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet

återkommande tillfällen, kan inkomsten variera avsevärt från ett utbetalningstillfälle

till ett annat. I dylikt fall kan befinnas lämpligt att lokal

skattemyndighet föreskriver, att den preliminära A-skatten skall beräknas

till viss procent av lönebeloppet i stället för enligt skattetabell. Vad nu sagts

kan även ifrågakomma för äkta makar, vilka skola sambeskattas.

3. Den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden skall, då så finnes

påkallat, meddela bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för

uttagande av preliminär skatt.

till 39 §.

1. I 39 § 1 mom. angives när fråga är om arbetsgivare och arbetstagare

i uppbördsförordningens mening. Så är i princip fallet då någon utbetalar

belopp, som för mottagaren motsvarar i nämnda paragraf avsedd inkomst

av tjänst. Härav följer att exempelvis den som är självständig företagare

och vars inkomst är hänförlig till inkomst av rörelse icke skail vidkännas

skatteavdrag å nämnda inkomst.

I handelsbolag eller enkelt bolag är det icke ovanligt, att en eller flera delägare

utföra arbete för bolagets räkning och därför uppbära bestämd lön,

beräknad för vecka, månad eller annan bestämd tidsperiod, varjämte vederbörande,

utöver lönen, erhåller viss del i vinsten. Sådan delägare är icke

arbetstagare enligt denna förordnings mening.

Den omständigheten att någon vid sidan av fastställd lön uppbär tantiem

eller avlönas medelst provision förhindrar i och för sig icke att skatteavdrag

verkställes.

2. Har arbetstagaren jämte sin huvudsyssla en eller flera bisysslor, skall,

i de fall då enligt vad förut sagts skatteavdrag skall verkställas, sådant avdrag

göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudanställning.

Kan av flera anställningar ingen anses såsom den huvudsakliga

eller föreligger tvekan om vilken anställning som skall betraktas såsom huvudsaklig,

har arbetstagaren eller arbetsgivaren att vända sig till den lokala

skattemyndigheten, som meddelar besked om vid vilken anställning

skatteavdrag skall verkställas.

3. Skatteavdrag ifrågakommer icke beträffande preliminär B-skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter, i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande

skatt.

Avdragsskyldighet för kvarstående skatt är icke inskränkt till att avse

skatt, som utgår för inkomst av tjänst, utan gäller även i fråga om skatt för

annan inkomst. Den kvarstående skatten kan nämligen avse även annan inkomst

än av tjänst.

Arbetsgivare är skyldig göra avdrag endast för sådan kvarstående skatt,

som arbetstagaren har att erlägga i hemortskommunen. Härigenom undantages

skatt, som utgår för sådan inkomst vilken taxeras i annan kommun

än hemortskommunen.

4. Föreligga särskilda svårigheter för arbetsgivare att göra skatteavdrag

för kvarstående skatt, äger den lokala skattemyndigheten medgiva, att dylikt

avdrag icke verkställes. Svårighet att göra skatteavdrag för sådan skatt

kan vara för handen, om lön utbetalas för kvartal eller halvår eller eljest

vid sådana tidpunkter, att genom skatteavdrag innehållna medel icke förslå

att gälda kvarstående skatt under vederbörlig uppbördstermin.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såväl arbetsgivare som arbetstagare kunna göra framställning om befrielse

från skatteavdrag. Har arbetsgivare begärt befrielse från att verkställa

skatteavdrag, skall arbetstagare, som beröres av framställningen, eller ombud

för denne höras däröver.

Vid prövning av arbetsgivares ansökan om befrielse från skyldighet att

verkställa skatteavdrag skall särskilt beaktas intresset för arbetstagare att

erhålla en bekväm skattebetalningsform och för det allmänna att ernå en

effektiv utskyldsbetalning.

5. Det ankommer på centrala uppbördsnämnden att i den omfattning behov

därav föreligger meddela bindande besked rörande tillämpningen av

bestämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden,

då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,

föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant avdrag skulle

medföra avsevärda olägenheter eller om särskilda skäl eljest föreligga. Även

i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomsteller

anställningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej

skall verkställas.

6. Om arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av

minst 500 registerton begärt att skatteavdrag för kvarstående skatt skall

verkställas, åligger det befälhavaren eller rederiet att härom skyndsamt

underrätta skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där

rederiet har sitt huvudkontor. Sådan underrättelse skall lämnas å blankett,

vartill formulär fastställes av riksskattenämnden och som tilllhandahålles av

statsverket.

till 40 §.

I 40 § andra och tredje styckena angivna skatteavdrag med tjugufem procent

av lönebeloppet skola ej verkställas, då det är för arbetsgivaren uppenbart

att anställningen hos honom är att anse såsom bisyssla. Är så ej fallet,

må avdrag underlåtas allenast därest arbetstagaren med intyg från lokal

skattemyndighet styrker att fråga är om bisyssla.

Skatteavdrag skall icke göras å lön, som utbetalas senast den 25 februari

under inkomståret, därest arbetstagaren företer debetsedel eller skattekort

utvisande att han för nästföregående inkomstår varit påförd preliminär

B-skatt. Vad sist sagts har dock icke avseende å nyanställd arbetstagare,

som kan antagas hava sin väsentliga utkomst av anställningen.

Det åligger arbetsgivaren, att senast en vecka innan i 40 § tredje stycket

angivet avdrag för kvarstående skatt med tjugufem procent av lönebeloppet

första gången göres genom skriftlig eller muntlig hänvändelse till arbetstagaren

uppmana denne att överlämna debetsedel å slutlig skatt eller vederbörlig

del av sådan debetsedel eller på i sagda paragraf föreskrivet sätt visa

att skatteavdrag för kvarstående skatt ej skall göras. Därvid skall arbetsgivaren

tillika erinra arbetstagaren om det skatteavdrag, som eljest kommer

att göras.

Har genom skatteavdrag jämlikt 40 § andra eller tredje stycket innehållits

större belopp än vad enligt debetsedel, skattekort eller av lokal skattemyndighet

utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det avdraget gjorts,

skall vid närmast följande uppbördstillfälle inbetalas, må arbetsgivaren mot

kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Kan det antagas, att nyanställd arbetstagare, som har debetsedel å preliminär

B-skatt, har sin väsentliga utkomst av anställningen, åligger det

arbetsgivaren anmäla dylikt förhållande till den lokala skattemyndigheten.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41

till 41 §.

Då befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär A-skatt

medgives på grund av existensminimum, har den lokala skattemyndigheten

att dels med ledning av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

och anvisningarna till nämnda paragraf ävensom de normalbelopp för

existensminimum, som fastställts jämlikt nämnda lagrum, angiva den skattskyldiges

existensminimum, dels ock förordna efter vilka grunder skatteavdrag

skall verkställas. Beräknas den skattskyldiges inkomster understiga

existensminimum, kan förordnande meddelas antingen att skatteavdrag över

huvud taget icke skall verkställas eller att skatteavdrag icke skall verkställas,

såvida icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren överstiger visst angivet

belopp. Kan det antagas, att inkomsterna överstiga existensminimum, bör

förordnas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp alltid skall förbehållas

den skattskyldige, så att för skatteavdrag får tagas i anspråk allenast

vad av lönen överskjuter det förbehållna beloppet. Det belopp, som sålunda

skall förbehållas den skattskyldige, bör som regel motsvara fastställt

existensminimum minskat med de inkomster, den skattskyldige kan åtnjuta

från annan än huvudarbetsgivaren. Det förbehållna beloppet kan dock ökas

med belopp motsvarande dels sådana utgifter, som äro nödvändiga för förvärvande

av den löneinkomst, varom fråga är, och som äro avdragsgilla vid

taxering, t. ex. avgifter, som den skattskyldige har att erlägga för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband

med tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten

har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än

genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet, dels ock

tillfälliga utgifter av ofrånkomlig natur, som den skattskyldige må hava att

vidkännas och som icke kunna beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.

I förekommande fall äger den lokala skattemyndigheten vidare —

för att förhindra att den skattskyldige vid stigande inkomst skall nödgas

avstå hela inkomstökningen till skatt — förordna, att om den skattskyldiges

inkomst hos huvudarbetsgivaren stiger utöver det förbehållna beloppet

skatteavdrag må, intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo, verkställas

högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verkställas

förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verkställts. Vid

nedsättning av skatteavdraget för kvarstående skatt på grund av existensminimum

bör den lokala skattemyndigheten därför taga hänsyn till dels

den skattskyldiges existensminimum och dels den preliminära skatt den

skattskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den

lokala skattemyndigheten dels i erforderlig mån höja det belopp, som enligt

vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid

inkomstökning utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må verkställas

högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

till 45 §.

1. Har skattskyldig, som skall erlägga preliminär A-skatt, enligt underrättelse

från länsbyrå för folkbokföringen ändrat civilstånd under förra

delen av inkomståret, skall lokal skattemyndighet utan särskild anmälan

från den skattskyldige vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som av ändringen

må betingas.

Lokal skattemyndighet äger jämväl utan särskild anmälan från den skattskyldige

upptaga fråga om jämkning av preliminär skatt i övriga i 45 §

om förmälda fall. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs medgivande

bör iakttagas försiktighet, så att för hög sådan skatt icke uttages.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

2. För att ernå bättre överensstämmelse mellan slutlig skatt och erlagd

preliminärskatt kan genom jämkning föreskrivas, att utbyte skall ske av

preliminär A-skatt beräknad enligt skattetabell eller av preliminär B-skatt

mot preliminär A-skatt beräknad enligt särskild av lokal skattemyndighet

angiven grund. Jämför vidare 3 § och anvisningarna till samma paragraf.

3. Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,

är icke lika i de i 45 § 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres

jämkning jämlikt 2) i nämnda moment på grund av sådan ändring i makes

inkomst, som påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt samma

moment 3), behöver vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande

förhållandena komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa

fall icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att

de berörda omständigheterna verkligen föreligga.

4. Med inkomst, varom i 45 § 1 mom. andra stycket sägs, bör vid jämkning

i hemortskommunen som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten

vid taxering till statlig inkomstskatt, i förekommande fall minskad

med utgift för periodiskt understöd och pensionsförsäkringspremie.

5. Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelats,

erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall den

för mycket inbetalda skatten icke restitueras. I stället skall den preliminära

skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning, i motsvarande mån

reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till

belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kunna förekomma —

sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning under senare delen av inkomståret

— då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots

det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under återstående

uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl för inkomståret

inbetalt högre skatt än han kan antagas hava rätteligen bort göra.

Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst en femtedel av den slutliga

skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst etthundra

kronor, äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet

utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Äro särskilda förhållanden

för handen — fråga är t. ex. om nedsatt skatteförmåga eller om ett

särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret

icke är uppfyllt, medgiva att det för mycket erlagda beloppet återbetalas

till den skattskyldige.

till 46 §.

Preliminär självdeklaration kan vara behövlig t. ex. om skattskyldig, som

har att erlägga preliminär B-skatt, kan antagas komma att få sina inkomster

eller utgifter mera avsevärt förändrade eller om skattskyldig, för

vilken utfärdats debetsedel å preliminär A-skatt, blivit näringsidkare och i

följd därav bör påföras preliminär B-skatt.

Preliminär självdeklaration bör icke infordras, där för jämkning erforderliga

uppgifter kunna införskaffas på annat sätt.

till 48 §.

Med värnpliktig avses i 48 § 2 mom. värnpliktig, som icke är fast anställd

vid krigsmakten, dock att bestämmelserna i nämnda moment icke äga

tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan eller undergår utbildning

för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet,

ej heller å värnpliktig som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör

tjänstgöring med en varaktighet av högst sextio dagar.

Vad om värnpliktig i 48 § 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om:

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

43

1) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet

i fredstid är begränsad till viss del av året;

2) personal, soin lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet

eller i flygvapnet;

3) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal

på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv

stat pensionsavgången personal;

4) väg- och vattenbyggnadskårens personal; samt

5) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren..

till 49 §.

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om anstånd

enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över

framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall,

därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i

yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen

anförda besvären. Är utredningen i besvärsärendet icke avslutad och

anser sig taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl icke

kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till

besvären, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i sådant

fall har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom. andra stycket bör anståndet avse skatten

enligt den taxering, som kan beräknas skola undanröjas. Har preliminär

skatt avräknats å slutlig skatt enligt nämnda taxering, kan anstånd

beviljas även med betalning av så stor del av skatten på grund av den å

rätt ort påförda taxeringen, som motsvaras av nämnda preliminära skatt.

till 85 §.

Som exempel på förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges

preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående

skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminär

skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten beror på att

beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration; befrielse från

räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna

äro sådana att den skattskyldige bort förstå att beskattningsnämnderna

skulle komma att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger lämna anvisningar i frågor rörande räntebefrielse.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,

som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Genom denna förordning upphäves uppbördsförordningen den 31 december

1945 (nr 896) med det undantag att de i sistnämnda förordning meddelade

bestämmelserna rörande uppbörd av skatt skola gälla beträffande preliminär

skatt avseende inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter,

annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor

samt tillkommande skatt, som skola inbetalas under uppbördsterminen i

januari månad år 1954.

Skatt, som inbetalats till postgirokonto varom i 64 § uppbördsförordningen

den 31 december 1945 förmäles och som på grund av bristfälliga

identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år

efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, tillfaller

statsverket.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den

6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning

i vissa fall av preliminär skatt.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 med

bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Innebär beslut-----ändrade skatten.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall utgå

för inkomståret, åligger det länsstyrelsen, därest den skattskyldige redan inbetalt

preliminär skatt med större belopp än vad han enligt sagda beslut är

skyldig att erlägga, att utan dröjsmål till den skattskyldige återbetala det

överskjutande beloppet.

Å belopp, —---icke ränta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 870).

Härigenom förordnas, att 1 §, 46 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras

i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var

skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten skall

utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas.

Angående taxeringsmyndigheter —--gällande taxeringsförordning.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —--eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering, som under beskattningsåret påförts

den skattskyldige, dels ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1950: 308 och av 60 § se 1952: 377.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken

äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller

hans omyndiga barn; samt

3) för premier---i 33 §.

Därest skattskyldig--— nämnda tid.

Avdrag, som--- 400 kronor.

60 §•

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område,

inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering

enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar

inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här

ovan givna bestämmelserna om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.

Oaktat stad innefattar flera församlingar, skall dock fysisk person,

som skall där mantalsskrivas, beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas,

för all av honom förvärvad inkomst, som enligt bestämmelserna

om beskattningsort skall beskattas i staden.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 46 § 2 mom. och 60 §

i äldre lydelse skola tillämpas vid 1954 års taxering samt vid eftertaxering

för år 1954 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 1 mom., 6 § 1 mom., 11 § 1

inom. samt 20 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 10 §

nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den

lydelse nedan sägs.

1 §■

Till staten---givna bestämmelser.

Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å

aktie i svenskt aktiebolag och i form av särskild sjömansskatt skall gälla

vad därom finnes särskilt stadgat.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

2 §.

Om vad----följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig skatt, fastighetsskatt

eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits,

i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;
vid

beräkning —---beräknade nettointäkten.

Har sådan — ---för moderbolaget.

1 Senaste lydelse av 2 § och 4 § 1 mom. se 1950: 589 samt av 11 § 1 mom. se 1952:406.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda----eller lotterivinst;

slutlig skatt eller fastighetsskatt, som här i riket påförts skattskyldig på

grund av taxering under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller

sådan här i riket påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda

år erhållit debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun

eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som---kommunalskattelagen sägs.

Har sådan — — — för dotterbolaget.

6 §•

1 mom. Skyldighet att---21 §§ sägs:

a) fysisk person:--— eller rörelse;

för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats,

avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits

vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst--------ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag--— eller rörelse;

för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats,

avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits

vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst----ekonomiska föreningar.

10 §.

3 mom. Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages

att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat

öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

11 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas

å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna

till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock

att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den

ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens

taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas

för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna

tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna högsta beloppet.

Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara

inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara

inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.

Skola makarna---högre ortsgruppen.

20 §.

2 mom. Konungen äger,--— i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig inkomstskatt

skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser

eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå

till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen

eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten än

skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

47

fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.

Vad i 10 § 3 mom. och 11 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig inkomstskatt

i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning

av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med---• månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. och 20 § förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att till 11 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment,

betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs.

11 §•

3 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid

iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid

annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas

den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid

boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.

Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen

avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten

beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tillämpning

av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst.

Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas

sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes

efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga

förmögenheter. Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall därvid iakttagas.

20 §.

2 mom. Konungen äger,---i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig

förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande

bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma

att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen

eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten än

skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava

fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet. Vad i

It § 3 mom. och 12 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig förmögen
-

1 Senaste lydelse av 12 § 1 inom. se 1952:407.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hetsskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning

av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med —--månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen

den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med

bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Avkortning av---skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande —--beräknat belopp.

Vid beräkning enligt denna förordning av belopp, som må avkortas eller

restitueras, iakttages att beloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och

vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr

691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke

tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i

skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller

betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de

grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,

skola efter endast sextio procent av det belopp för skattekrona och skatteöre,

vilket bestämts till utdebitering, påföras den, som är för inkomståret

mantalsskriven här i riket men som vid ingången av inkomståret icke tillhör

svenska kyrkan.

Vad ovan — — •— beträffande fastighetsskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

49

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28

juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 28 juni 1946 om skogsvårdsavgift

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Skogsvårdsavgift skall-----året utgå.

Skogsvårdsavgift skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att avgiftsbeloppet

vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas

nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 28 § 3 inom., 29, 30, 33, 34 och 86 §§, 100 § 1

mom. samt 124 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 * * 4

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

3 mom. Deklarationsskyldig, som---kommunal inkomstskatt.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration----honom; ävensom

7) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för

året näst före taxeringsåret.

Har skattskyldig----och skulder.

Svenskt aktiebolag---utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsans talt,----hänför liga verksamheten.

Med inländsk------för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt,---och 5).

Belopp, som----öretal bortfalla.

1 Senaste lydelse av 28 § 3 mom. och 34 § se 1947:578; av 29 § 1 mom. se 1950:313; av

29 § 2 och 3 mom. se 1943:855; av 33 § se 1951:792; av 86 § se 1952:408; samt av 100 S

1 mom. och 124 § 1 mom. se 1947: 591.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 mom. Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen

avser, innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen;

och skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän

självdeklaration är stadgat.

3 mom. Beträffande sådan allmän eller särskild självdeklaration, som

skattskyldig jämlikt 28 § 2 mom. har att avgiva inom län där skattskyldighet

till kommunal inkomstskatt för honom föreligger i flera kommuner eller

särskilda administrativa områden inom kommun eller som skattskyldig jämlikt

28 § 3 mom. har att avgiva i kommun där skattskyldighet som nyss

sagts föreligger i särskilda inom kommunen förefintliga administrativa områden,

skall utöver vad ovan är stadgat gälla, att i deklarationen skola upptagas

de uppgifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i

60 § kommunalskattelagen.

30 §.

Självdeklaration av--— ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall, med det undantag som framgår av

andra punkten i 60 § kommunalskattelagen, gälla jämväl i fråga om inom

kommun beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

33 §.

Till ledning---utbetalts, angående det utbetalda beloppet.

I uppgift, ----avdrag skett.

Beträffande annan---för lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig

upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är. Där så

kan ske, skall uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress

och födelseår ävensom, där för honom utfärdad debetsedel eller skattekort

å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret överlämnats till

den uppgiftsskyldige och denne verkställt skatteavdrag, numret å nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som----i huvudbok.

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt

fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning

avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken

uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och

tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets

eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget

eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla

är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration,

med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje

delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgift,

som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning

bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.

Vid uppgift,---där förmäles.

av

86 §.

För varje---— 77 § 4 mom.

Hos särskild----egen uppbördsförvaltning.

De beslutade------skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dets i avseende a statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,

medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad

nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvarvskalla,

taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika där

det ej tramgar av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom’ förordningen

om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknasinkomst-aVS6ende

& kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar

dels ock,----här ovan.

Sådan anteckning till ledning för påföring av pensionsavgift, varom ovan

saös, skall for skattskyldig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser, äga rum om hans och hans makas beräknade taxerade inkomster

enligt forordningen om statlig inkomstskatt sammanlagt uppgå

till minst 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden-----beskattningsbara förmögenheten.

Narmare föreskrifter---Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas---och ledamöter.

100 §.

o l m?m\D ållggor protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast

a tj|ortonde dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev

”^.mottagningsbevis med allmänna posten tillsända dels ägare eller därmed

likstaUd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens taxering varit föremål

or nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, dels ock varje skattskyidig,

vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet varit föremål för

nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet

medelst utdrag av nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning,

da beslutet inneburit allenast, att taxering för inkomst efter yrkande

av annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen

av ortsavdragen.

Har i---jämväl klaganden.

Vad ovan — —• — fråga är.

124 §.

1 inom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen

i det lan, dar den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller i

motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala

provmngsnaninden Eesvären skola ingivas, av skattskyldig inom natt och år

efter det han erhållit debetsedel å slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande

skatt i anledning av den taxering, varom fråga är, och av annan

klagande fore utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Försummas något —----motsvarande tillämpning.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort

eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet å

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mer än en ort, och har vederbörande erhållit debetsedlar å slutlig skatt, fastighetsskatt

eller tillkommande skatt därför å olika tider, räknas besvärstiden

från den senaste tidpunkten.

Denna förordning skall träda i kraft, såvitt angår 29 § 1 mom. och 124

1 mom., den 1 januari 1954, samt i övrigt den 1 januari 1955.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 67, 69 och 72 §§ lagen den 6 juni 1930 om

kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

67 §.

Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,

täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt

skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt

bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till

kommunen skattskyldiga.

69 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i

preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,

som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande

års taxering.

72 §.

Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till kommunen skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till

utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp,

som kommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande

mån.

Kommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som pa

grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal

inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda

beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos statsverket vid

ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot

den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära av statsverket

på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna

i nästföljande stycke utanordnas.

1 Senaste lydelse av 67, 69 och 72 §§ se 1946:485.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket

enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma

år utanordna till kommunalnämnden med en sjättedel å åttonde dagen i var

och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är

kommunens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad,

skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november

månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda

därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest

det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av kommunens

fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas

i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 72 §

första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän

kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252)

om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 62, 64 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,

täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas

i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna

i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen

skattskyldiga.

64 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i

preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,

som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande

års taxering.

Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts

än som beslutats vid ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall

den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära skatten för inkomst

under nästföljande år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden,

varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i" slutlig skatt och fastighetsskatt

på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras

efter den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens

fastställande.

1 Senaste lydelse av 62, 64 och 67 §§ se 1946:486.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

67 §.

Stad äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande

vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för nästföregående år. Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund

slutligen fastställts än som beslutats vid det ordinarie sammanträdet

i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas den

utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse

från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde

uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på

grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal

inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda

beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid

ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot

den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på

grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna

i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket

enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna

till drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en

av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens

fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid

detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad

nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill,

förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari

månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens fordran,

skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars

månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 67 §

första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän

kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

55

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 54, 56 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 om

kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

54 §.

Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,

täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall

fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna

i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till

kommunen skattskyldiga.

56 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i

preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt,

som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande

års taxering.

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga,

efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp,

som staden eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på

grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal

inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda

beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid

ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas

mot den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket

på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna

i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket

enligt första och andra styckena, skall överståthållarämbetet under samma

år utanordna till staden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av

månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens

fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid

detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad

föregående år; dock må överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda

därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i

Senaste lydelse av 54 § se 1946: 489 samt av 56 och 59 §§ se 1951:434.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens

fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i

mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 59 §

första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän

kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

F ö r s 1 a g

till

lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930

(nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 60 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

60 §.

Vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat till utdebitering skall,

allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild

styrelse delgivas på landet kommunalnämnden och i stad drätselkammaren,

vilka det åligger att på sätt i lagen om kommunalstyrelse på landet

eller lagen om kommunalstyrelse i stad är stadgat härom underrätta länsstyrelsen

och vederbörande lokala skattemyndighet för debitering och uppbörd

av avgifterna till församlingen i samband med övriga kommunalutskylder.

Församling äger av statsverket uppbära avgifter till församlingen med

belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen

skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som

bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig, som icke

tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i

skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i

skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen,

skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas

i mosvarande mån.

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som

på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal

inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad

sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket

vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet

avräknas mot de avgifter, som församlingen äger uppbära av statsverket på

grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna

i nästfoljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos statsverket

enligt andra och tredje styckena, skall länsstyrelsen under samma år

1 Senaste lydelse se 1946: 495.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

57

utanordna till kommunalnämnden eller drätselkammaren med en sjättedel

å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september

och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället

i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp

som utbetalades i november månad föregående år; dock må länsstyrelsen,

då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske

med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke

motsvarar eu sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad

jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunalnämnden

eller drätselkammaren skall därefter avlämna medlen till kyrkorådet,

skolrådet eller särskild styrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 60 §

andra stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter

till församlingen enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

64 §.

Vad kyrkofullmäktige----kommunal inkomstskatt.

Om debitering och uppbörd av avgift till församling och den kyrkliga

samfälligheten gäller vad därom särskilt är stadgat.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket uppbära

avgifter med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av

det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år på.

föras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona

och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig,

som icke tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951

om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan

åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo

enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift

till församlingen, skall belopp, som församlingen och den kyrkliga samfälligheten

eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket såsom förskott

uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst

är rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering

för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlings

och den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket vid ingången

av året näst efter det då besluten fattades. Förskotten avräknas mot de avgifter,

som församlingen och den kyrkliga samfälligheten äga uppbära av

statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskotten

enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

1 Senaste lydelse av 64 § se 1917:516.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlings eller den kyrkliga

samfällighetens fordran hos statsverket enligt tredje och fjärde styckena,

skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till kyrkorådet, skolrådet,

biblioteksstyrelsen eller församlingsdelegerades kassaförvaltare med

en sjättedel å åttonde dagen i var och eu av månaderna januari, mars, maj,

juli, september och november. Är ifrågavarande fordran icke uträknad vid

utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma

belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må

överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning

skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade

beloppet icke motsvarar en sjättedel av nämnda fordran, skall härav betingad

jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Överståthållarämbetet skall---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 64 §

tredje stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter

till församlingen och den kyrkliga samfälligheten enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § lagen den

20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

45 §.

2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till

utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i

preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,

som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års

taxering.

46 §.

1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift

till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola

sådana utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstingsskatt

skall, med den inskränkning som må föranledas av stadgandet i 2

mom., åligga en var, som inom landstingsområdet är till allmän kommunalskatt

skattskyldig, efter de grunder, som för utgörande av sådan skatt i

allmänhet äro stadgade.

50 §.

Landstinget äger av statsverket uppbära landstingsmedel med belopp, motsvarande

vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och

skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstinget skatt
-

1 Senaste lydelse av 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § se 1946: 487.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

59

skyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som

landstinget eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Landstinget äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som

på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal

inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad

sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingets fordran hos statsverket

vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas

mot de landstingsmedel, som landstinget äger uppbära av statsverket

på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna

i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingets fordran hos statsverket

enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma

år utanordna till landstingets förvaltningsutskott med en sjättedel å åttonde

dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och

november. Är landstingets fordran icke uträknad vid utbetalnimgstillfället

i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades

i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då

särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat

belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar

en sjättedel av landstingets fordran, skall härav betingad jämkning ske av

det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 50 §

första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter

till landstinget enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945

(nr 903) om utdebitering av tingshusmedel.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 31 december 1945

om utdebitering av tingshusmedel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

1 §•

1 mom. Tingshusbyggnadsskyldige skola —--invånare utdebiteras.

2 mom. Till ledning för tingshusmedlens bestämmande skall lokal skattemyndighet

varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till

tingshusbyggnadsskyldige genom länsstyrelsen insända förteckning, som för

varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören,

som påförts enligt kommunalskattelagen, särskilt för fastighet och särskilt

för inkomst.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1946: 484.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär

skatt för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i slutlig

skatt och fastighetsskatt på grund av nästfoljande års taxering.

5 §.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket uppbära tingshusmedel med

belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till tingslaget

skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen

medgivits befrielse från att erlägga tingshusmedel, skall belopp

som tingshusbyggnadsskyldige eljest ägde uppbära av statsverket nedsättas i

motsvarande mån.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket såsom förskott uppbära det

belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering

till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande

år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i tingshusbyggnadsskyldiges

fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades.

Förskottet avräknas mot de tingshusmedel, som tingshusbyggnadsskyldige

äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter

det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör tingshusbyggnadsskyldiges fordran

hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under

samma år utanordna till tingshusbyggnadsskyldige med en sjättedel å

åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september

och november. Är nämnda fordran icke uträknad vid utbetalningstil]- fället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som

utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen,

då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med

annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar

en sjättedel av tingshusbyggnadsskyldiges fordran, skall härav betingad

jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna

i 5 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande

tingshusmedel enligt 1953 års taxering.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

61

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951

(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning

av ortsavdragsreformen.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 1 juni 1951 angående provisorisk

skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Fastställd provisorisk---eller skolråd.

Utanordning av provisorisk skatteersättning skall ske i samband med utanordnandet

av allmän kommunalskatt med en sjättedel å åttonde dagen i

var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november.

Understiger den av länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättningen

5 000 kronor för år, skall beloppet utanordnas i sin helhet den 8 januari.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den

17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av

skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948

angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik

indelning, m. in., skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän

kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på

grund av taxering för inkomst verkställd under det år då indelningsändringen

träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

efter vilken slutlig skatt påföres i förstnämnda kommun.

Fordran hos — — — äldre indelningen.

5 §•

Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän

kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

grund av taxering av fastighet verkställd under det år då indelningsändringen

träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

efter vilken fastighetsskatt påföres i sistnämnda kommun.

Fordran hos —----nya indelningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den

30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att

anmäla arbetsanställning.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 om

skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Anmälan skall---— anställningens början.

Anmälan göres å särskild blankett (anställningskort), som för varje anställd

utskrives i ett exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av

riksskattenämnden.

Anställningskort tillhandahålles---med posten.

4 §•

Utmätningsmannen skall förvara anställningskortet i ett alfabetiskt ordnat

register. År arbetstagaren mantalsskriven inom annan utmätningsmans

tjänstgöringsområde, skall avskrift av anställningskortet översändas till

denne.

Där utmätningsmannen så finner lämpligt, skall anställningsregistret i

stället förvaras hos exekutionsbiträde.

Ur anställningsregister -— — — fem år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1947: 519.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

63

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 22 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

1 mom. Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt

ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga pensionsavgift

för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst,

under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och

högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före

taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd

för taxeringsåret var svensk medborgare.

Pensionsavgift skall icke erläggas av den, som under december månad

året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som avlidit

före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift

erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten

icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras

enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken icke

enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift,

makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt

icke uppgå till minst 1 200 kronor.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå med 1,8 procent av den avgiftspliktiges

till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar

som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 360

kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst

överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 180 kronor. Om

endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas

i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas

pensionsavgifter ej överstiger 360 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser

och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift

allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga

avgift med högst 360 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra och tredje styckena här ovan

skall erlägga avgift med högst 180 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande

fall nedåt till närmast hela krontal.

20 §.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle

var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att er
-

1 Senaste lydelse av 19 § se 1951: 332.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

lägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår pensionsavgift, under

uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd,

där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning

från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis

av pensionsavgiften. Befrielse må dock icke avse pensionsavgift, som påförts

i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat

erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som ovan avses skall avlämnas senast under andra kalenderåret

efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i första stycket

sägs skall motsvarande gälla som finnes i taxeringsförordningen stadgat

beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt.

22 §.

Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats

till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i uppbördsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I samband därmed skall följande

iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om pensionsavgifter,

som påföras för år 1953 eller tidigare år.

I fråga om avgifter, som påföras för år 1954, skola i stället för vad i 19 §

2 mom. stadgas följande bestämmelser gälla:

Pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges till statlig

inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan

sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst

200 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst

överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 100 kronor. Om

endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas

i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas

pensionsavgifter ej överstiger 200 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser

och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift

allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga

avgift med högst 200 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i de två närmast föregående styckena

skall erlägga avgift med högst 100 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande

fall nedåt till närmast hela krontal.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

65

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen

den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten] jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars

1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 3.

Mom. 2. Sedan avgifterna vederbörligen debiterats, skola arbetsgivareförteckningarna

återsändas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av anstalten

bestämmes.

§ 6.

Förmenar arbetsgivare, att i förteckning, som i § 3 mom. 1 sägs, eller i

uppgift eller kvitto, som omförmäles i § 4 mom. 2 och 3, avgift blivit honom

obehörigen eller oriktigt påförd, äge han för erhållande av rättelse göra

anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast

bort hava erlagts. Sådan anmälan må i stället ingivas till den lokala skattemyndighet,

som verkställt debitering av avgiften. Myndigheten har att efter

utredning med eget yttrande översända anmälningen till anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om särskild sjömansskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med

sjöman: envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, samt

inkomst ombord: hyra eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär av

redaren.

1 Senaste lydelse av § 3 mom. 2 se 1947:517.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom sjöman anses icke den, som är anställd uteslutande för fartygets

iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygets

uppehåll i hamn.

2 §.

Sjöman, som icke är underkastad skattskyldighet här i riket enligt förordningen

om statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord, skall för nämnda

inkomst erlägga statlig inkomstskatt i form av särskild sjömansskatt. Sjöman

skall dock icke erlägga särskild sjömansskatt, därest han på godtagbart

sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten.

Kungl. Maj :t äger bestämma, att särskild sjömansskatt icke skall erläggas

av sjömän eller vissa grupper sjömän vid fart i särskilda farvatten.

3 §.

Särskild sjömansskatt skall utgå med femton procent av sjömannens kontanta

inkomst ombord, i förekommande fall minskad med avgifter, som

han på grund av sin tjänst ombord har att erlägga för egen eller efterlevande

familjs pensionering. Skatten beräknas icke på sedvanlig kontant ersättning

för naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller på sedvanlig

ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs förolyckande

eller för hållande av egna verktyg i tjänsten.

4 §•

1 mom. Den särskilda sjömansskatten skall av befälhavaren eller redaren

avdragas vid utbetalning av inkomst ombord.

2 mom. Skatteavdrag skall icke verkställas, om sjömannen företer för

honom i Danmark, Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel eller annan

likvärdig handling varav framgår att han har att erlägga skatt för

inkomst till något av nämnda länder. I annat fall må skatteavdrag icke

underlåtas med mindre sjömannen med intyg från länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län styrker, att skatteavdrag icke skall göras.

3 mom. Då skatteavdrag verkställts, skall sjömannen tillställas kvitto

på den innehållna skatten.

5 §.

Befälhavare, som verkställt skatteavdrag enligt denna förordning, skall

härom lämna redaren erforderliga uppgifter för verkställande av redovisning

som i nästa stycke sägs.

Det åligger redaren, att till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan tor

varje period om två månader, räknad från kalenderårets början, redovisa

under perioden innehållen skatt. Redovisningen för sådan period skall lämnas

senast den sista dagen i tredje månaden efter periodens utgång genom

insättning av skattens sammanlagda belopp på länsstyrelsens postgirokonto

för särskild sjömansskatt och insändande till länsstyrelsen av förteckning

över gjorda skatteavdrag in. in., vilken förteckning skall upprättas å blankett

vartill länsstyrelsen fastställt formulär. Möter hinder för redovisning

inom nyss angiven tid, må nämnda länsstyrelse på framställning kunna bevilja

anstånd därmed, i regel dock högst en månad.

6 §•

Har skatteavdrag verkställts för sjöman, som för länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ombord, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av den innehållna skatten.

°Har skatt innehållits med för högt belopp, må länsstyrelsen förordna

om återbetalning av det för mycket innehållna beloppet.

O™ återbetalning som i första stycket sägs må förordnas allenast under

torutsattning att framställning därom inkommit till länsstyrelsen före utgången

av kalenderåret näst efter det, under vilket avdrag för skatten verkställts.

Å belopp som återbetalas skall utgå ränta efter fem procent för år, räknat

från utgången av det år, då skatteavdraget verkställdes, och till och med

den dag, då beloppet återbetalas.

7 §•

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har att utöva kontroll över utgörande

av särskild sjömansskatt.

Lansstyrelsen äger meddela de anvisningar till ledning för verkställande

av skatteavdrag m. in., som kunna finnas erforderliga.

Det ankommer på länsstyrelsen att kostnadsfritt till sjöman, som för länsstyrelsen

på godtagbart sätt visat att han är skattskyldig till annat land för

i denna förordning avsedd inkomst, lämna intyg, gällande för viss av länsstyrelsen

angiven tid, att skatteavdrag ej skall verkställas.

8 §.

I tillämpliga delar skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat om

indrivning av restförd skatt, om avkortning och avskrivning av skatt om

arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, in. in. samt om straffbestämmelser

in. m.

9 §.

Åtgärd för uttagande av särskild sjömansskatt må icke verkställas senare

an fem år efter utgången av det år, varunder skatten innehållits eller skolat

innehållas genom skatteavdrag.

10 §.

Över beslut av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län rörande särskild

sjömansskatt må besvär anföras hos kammarrätten. Besvären skola hava

lnkomimt till lansstyrelsen inom två månader från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet, vid påtöljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas

till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till

lansstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande

till provning, om besvären inkommit till kammarrätten före besvärstidens

utgång. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas

till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att vid besvären

foga de handlingar, som legat till grund för länsstyrelsens beslut Om

anledning därtill föreligger, har länsstyrelsen att infordra förklaringar och,

där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från vederbörande samt

därefter skyndsamt överlämna handlingarna jämte eget yttrande till kammarrätten.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava

inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag då klaganden

erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären

icke upptagas till prövning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Därest särskilda skäl föreligga, må av sjöman anförda besvär upptagas

till prövning, oaktat ovan i denna paragraf angivna besvärstider icke iakttagits.

11 §•

Besvär över beslut enligt denna förordning befria icke klaganden från att

i behörig ordning erlägga särskild sjömansskatt.

12 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpning av denna

förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändringar i

uppbördsförfarandet m. m. samt anför därvid följande.

L Inledning.

Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet innebar en genomgripande

omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn bland annat

till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna till vårt

skattesystem, förutsattes redan från början att, sedan systemet under några

år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skulle göras med ledning

av vunna erfarenheter.

För att verkställa denna översyn tillkallades den 25 februari och den 1

april 1949 särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren A. G. A. Wigert,

ordförande, häradsskrivaren G. M. E. Alin, numera regeringsrådet S. E.

Jarnerup, ekonomidirektören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och

kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt. De sakkunniga, som antog benämningen

1949 års uppbördssakkunniga, överlämnade den 2 februari 1950 ett

första betänkande (SOU 1950: 7), vilket ledde till vissa lagstiftningsåtgärder.

Med skrivelse den 27 oktober 1951 har överlämnats ett andra betänkande

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1). Därmed

har de sakkunniga i huvudsak slutfört sitt utredningsuppdrag; endast

vissa organisationsfrågor återstår. Den 29 februari 1952 förordnades, att de

sakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet; samtidigt uppdrogs åt

landskamreraren Wigert att slutföra utredningen beträffande nyssnämnda

organisationsfrågor.

Över sistnämnda betänkande eller vissa delar därav har, efter remiss,

yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret,

riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksarkivet, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd,

arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Föreningen skogsarbeten, Sveriges

arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges redareförening,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges häradsskrivarförening,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges

stadsfogdar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens

riksförbund, Svenska polisförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund och Svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Det må här erinras om att de sakkunniga i sitt betänkande även behandlat

bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt m. m. Denna fråga har jag

emellertid tidigare anmält i statsrådet och förslag till ändring i 17 kap.

handelsbalken har i proposition nr 7 förelagts 1953 års riksdag.

Sedan nyssnämnda remissyttranden avgivits, har spörsmålet rörande utformningen

av vissa straffbestämmelser i uppbördsförordningen ytterligare

behandlats, nämligen i en inom finansdepartementets rättsavdelning av länsassessorn

Axel Morén utarbetad promemoria.

Över denna promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, kammarrätten, Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, centrala uppbördsnämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands

och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,

Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens

centralorganisation.

Utom de förslag, som framlagts i förenämnda betänkande och promemoria,

avser jag att här till behandling upptaga vissa förslag om debitering

av folkpensionsavgifter, som framlagts av assessorn i kammarrätten Sten

von Otter i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad, den 25

januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten att åstadkomma

ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande.

Över den av von Otter utarbetade promemorian har, efter remiss, yttranden

avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen,

socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbe
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

71

tet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län, kronokamrerarna i Malmö och Göteborg,

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Den 1 april 1948 tillkallades särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren

B. V. F. Gillner, ordförande, revisorn hos Svenska sjöfolksförbundet

E. G. V. Karlsson och direktören B. T. Pettersson, med uppdrag att utreda

frågan om ändring av gällande bestämmelser angående beskattning och

uppbörd av skatt för sjömän. De sakkunniga, som antog benämningen

sjömansskatteutredningen, avlämnade den 8 juni 1949 betänkande med förslag

till lag om sjömansskatt m. m. (SOU 1949: 27).

Över detta betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, pensionsstyrelsen

(i vad angår uttagande av pensionsavgifter för sjömän), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Gävleborgs län, 1949 års uppbördssakkunniga, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen

Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas iåksförbund.

Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden av Sveriges

redareförening, Sveriges segelf ar tygsförening, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska

stewartsföreningen samt direktionerna för samtliga sjömanshus. Yttranden

har vidare avgivits av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg,

Kalmar, Landskrona, Trelleborg, Härnösand och Karlshamn.

Inom finansdepartementets rättsavdelning har därefter av numera byråchefen

i riksskattenämnden S. Wilkens utarbetats en promemoria angående

sjömännens beskattning. I promemorian uttalas att de invändningar, som

vid remissbehandlingen riktats mot förslaget om en särskild sjömansskatt,

vore av sådan betydelse att ett genomförande av detsamma syntes för närvarande

icke kunna tillrådas. I stället borde övervägas huruvida frågan

om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän kunde lösas genom partiella

reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördssystem.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus samt Gävleborgs län, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska stewartsföreningen, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges häradsskrivarförening

och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Jag har för avsikt att i detta sammanhang anmäla även de förslag, som

framlagts i nyssnämnda promemoria.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående

angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter

eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande

att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.

II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den

allmänna uppbörden.

I anslutning till behandlingen av frågan om vilka skatter och avgifter,

som skall debiteras och uppbäras vid den allmänna uppbörden, har de sakkunniga

framlagt vissa förslag för att underlätta debiteringen in. m. av folkpensionsavgifter,

olychsfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter å avdikningslån

och å förskott för avlösning av frälseräntor.

De sakkunniga förordar bl. a. att olycksfallsförsäkringsavgifterna skall

debiteras och uppbäras ett år senare än för närvarande samt påföras allenast

i den kommun, där arbetsgivaren mantalsskrivits för året näst före

det, då avgifterna skall debiteras; härigenom skulle debiteringen av slutlig

skatt följa mantal slängden för året före debiteringsåret i fråga om såväl

olycksfallsförsäkringsavgifter som övriga i den slutliga skatten ingående

skatter och avgifter. Vad sålunda förordats avsåge emellertid endast avgifter

understigande 100 kronor; avgifter å 100 kronor och däröver borde

uppbäras av riksförsäkringsanstalten. Såvitt gäller annuiteter å avdikningslån

föreslår de sakkunniga, att när fastighet som besväras av sådan annuitet

delats genom laga skifte, länsstyrelsen skall meddela nytt beslut om avdikningslånets

fördelning med hänsyn till de nya fastigheternas båtnad av torrläggningsföretaget.

Motsvarande borde gälla annuitet å förskott för avlösning

av frälseränta. Vidare borde bestämmelserna beträffande avdikningslån

ändras i vissa avseenden bl. a. så att annuiteterna alltid komme att utgå i

hela krontal.

I sitt den 4 november 1952 avgivna betänkande rörande sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) har socialförsäkringsutredningen

bl. a. föreslagit, att arbetsgivarna skall lämna bidrag till sjukförsäkringen

samt att dessa bidrag skall erläggas i samma ordning som avgifterna till

yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. Utredningen förutsätter,

att förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete ersättes av en ny förordning, vid vars utarbetande

folkbokförings- och uppbördsexpertis borde medverka, och att i denna nya

förordning intages bestämmelser även om uppbörden av arbetsgivarnas bidrag

till sjukförsäkringen.

Då ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betänkande,

torde uppbördssakkunnigas förslag att förskjuta debiteringen och

uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifterna ett år framåt i tiden få prövas

i ett senare sammanhang. Vad angår förslaget att ifrågavarande avgifter

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

73

alltid skall påföras i arbetsgivarens hemortskommun, har frågan härom

behandlats i proposition nr 16 till innevarande års riksdag.

I anledning av förslaget att avdikningslån och förskott för avlösning av

frälseränta skall omfördelas vid delning genom laga skifte av fastighet, som

besväras av sådant lån eller förskott, får jag erinra om att riksdagen i skrivelse

den 9 maj 1936, nr 218, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

utredning angående möjligheterna att — sedan fastighet, varå återbetalningsskyldighet

för avdikningslån vilade, blivit delad — åstadkomma uppdelning

å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jämlikt Kungl.

Maj :ts beslut den 9 juni 1939 skall den begärda utredningen verkställas

i samband med den revision av jorddelningslagstiftningen, som uppdragits

åt fastighetsbildningssakkunniga. Dessa har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

På grund härav bör frågan om omfördelning av avdikningslån

och förskott för avlösning av frälseränta icke nu upptagas till behandling.

Vad uppbördssakkunniga i övrigt föreslagit beträffande avdikningslånen

är av beskaffenhet att kunna avgöras i administrativ ordning. I den

mån anledning härtill visar sig föreligga kommer jag alltså att vid ett senare

tillfälle anmäla dessa spörsmål i statsrådet.

Utöver frågan om vilka skatter och avgifter, som skall debiteras och uppbäras

vid den allmänna uppbörden, avser jag således att nu anmäla endast

vissa frågor rörande folkpensionsavgifterna, restitution av olycksfallsförsäkringsavgifter

och utläggande av de s. k. arbetsgivarförteckningarna för

granskning.

I detta sammanhang må tilläggas, att ett genomförande av socialförsäkringsutredningens

nyssnämnda förslag lärer nödvändiggöra vissa ändringar

jämväl i uppbördsförfattningarna. Denna fråga kan emellertid upptagas

först framdeles.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 § uppbördsförordningen i dess nuvarande

lydelse skall vid den allmänna uppbörden uppbäras följande skatter

och avgifter, nämligen statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter enligt lagen om

folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som avses i § 1 förordningen

den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i

riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

Därjämte äger Kungl. Maj :t, om särskilda omständigheter därtill

föranleder, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras

jämväl annan avgift än nyss nämnts. Sådant beslut har Kungl. Maj :t hittills

ej meddelat.

På grund av föreskrifter i respektive författningar skall vidare vid den

allmänna skatteuppbörden uppbäras investeringsskatt enligt förordningen

den 30 mars 1951, nr 151, investeringsavgift enligt förordningen den 14 december

1951, nr 794, samt särskild kommunalskatt enligt kungörelsen den

18 april 1952, nr 163.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Före det nya uppbördssystemet debiterades och uppbars bl. a. även h u shållningssällskapsavgifterna

i samband med den allmänna

uppbörden.

7944 års uppbördsberedning uttalade, att dessa avgifter utan större olägenhet

syntes kunna uppbäras av hushållningssällskapen själva.1

I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning''

m. m. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet2 bl. a.,

att det föreslagna uppbördssystemet komme att föranleda ett betydande arbete

för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Det vore därför nödvändigt

att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En sådan

förenkling kunde ske genom att från det allmänna uppbördssystemet utesluta

vissa avgifter, vilka torde kunna uppbäras i särskild ordning. Departementschefen

anförde vidare.

Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda

sammanslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belastning

till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga

inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar

i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda

sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för

deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en omläggning

av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra

vissa olägenheter. Dessa olägenheter torde dock i allt fall vara mindre än

de fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyndigheterna.

Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap

och försäkringsbolag redan nu själva handhava uppbörden av dem tillkommande

avgifter.

I enlighet med det nu anförda och med hänsyn till angelägenheten att avlasta

en del av nuvarande uppgifter från debiterings- och uppbördsmyndigheterna

tillstyrker jag beredningens förslag, att de förut angivna avgifterna

till vissa försäkringsanstalter, hushållningssällskapsavgifter och riddarhuskapitationsavgifter

icke vidare skola uppbäras vid den allmänna uppbörden

utan av vederbörande sammanslutning.

Bevillningsutskottet, som också hade att taga ställning till i två likalydande

motioner framställda yrkanden om att hushållningssällskapsavgift även

efter det nya uppbördssystemets genomförande skulle få uttagas i samband

med den allmänna uppbörden, tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget.

Utskottet anförde.3

Även om den halvofficiella ställning, som hushållningssällskapen intaga,

kunde synas föranleda att avgifterna till dessa borde upptagas å debetsedel

tillsammans med skatt, skulle dock härav förorsakas så betydande svårigheter

ur uppbördssynpunkt — icke minst med hänsyn till att nämnda avgifter

äro frivilliga — att utskottet icke finner sig kunna tillstyrka det i

ovannämnda motioner framförda yrkandet.

I skrivelse den 10 september 1949 till uppbördssakkunniga bär Hushållningssällskapens

förbund hemställt, att de sakkunniga måtte framlägga för
-

1 SOU 1945: 27 s. 183.

2 Prop. nr 370/1945 s. 108.

3 Bev.-utskottets bet. nr 65/1945 s. 15.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

75

slag om att ledamotsavgift till hushållningssällskap skulle debiteras och uttagas

i samband med den allmänna uppbörden. I skrivelsen anföres bl. a.

Vid genomförandet av nu tillämpat skatteuppbördssystem bortföll dittillsvarande

möjlighet för hushållningssällskapen att få sina ledamotsavgifter

uppburna i samband med skatteinbetalningen. Detta sätt för berörda årsavgifters

erläggande var praktiskt och smidigt, såväl för sällskapen som för

dessas ledamöter. Det tillämpades därför inom det långt övervägande antalet

sällskap eller inom sammanlagt 22 av landets 26 hushållningssällskap.

Inom flertalet hushållningssällskap har man sålunda efter uppbördsreformen

varit tvungen att övergå till nya system för inkasseringen av ledamotsavgifterna.

Härvid har olika sådana kommit till användning, nämligen

uppbörd genom mejeriförening, inlösen av utsänt postförskott, direkt postgiroinbetalning

samt inkassering genom lokala ombud. Ingen av dessa metoder

kan emellertid i effektivitet och enkelhet mäta sig med den tidigare

uppbörden i samband med kronoutskylderna. Eftersom ledamotskap i hushållningssällskap

är frivilligt, har följden tyvärr också blivit att dessa, framförallt

i Norrland, fått vidkännas en betydande minskning i antalet ledamöter.

Denna beräknas uppgå till inemot 50 000.---

Nyssnämnda minskning utav antalet ledamöter har på ansvarigt håll inom

hushållningssällskapen väckt oro och såväl inom dessa som inom förbundet

har förhållandet och dess konsekvenser ingående behandlats. Framhållas må

att minskningen av antalet ledamöter även medfört ett kraftigt inkomstbortfall

för hushållningssällskapen, vilket med hänsyn till sällskapens vä) kända

ekonomiska svårigheter haft menlig inverkan å deras verksamhet och ytterligare

minskat möjligheterna att vidtaga angelägna åtgärder för jordbruksnäringens

främjande. Därtill kommer, att nu tillämpade uppbördsmetoder

äro väsentligt mera kostnads- och arbetskrävande för sällskapen.

Hushållningssällskapens verksamhet är ju helt inriktad på allmänna uppgifter

och inte minst sällskapens ställning som förmedlare av statliga åtgärder

för jordbrukets främjande synes motivera, att sällskapen vid inkasserandet

av utgående ledamotsavgifter erhålla medverkan från de lokala organ,

som handhava skatteuppbörden. Årsavgifterna, som numera äro lika inom

samtliga sällskap och vars storlek bestämts av statsmakterna, utgöra 4 kr.

och för hustru till annan ledamot 2 kr. Givetvis äro sällskapen beredda att,

om så skulle anses erforderligt, liksom tidigare ersätta på grund av denna

indrivning orsakade merkostnader. I detta sammanhang må påpekas, att

hushållningssällskapen med nuvarande uppbördsmetoder i betydande omfattning

och med anlitande av sällskapens tjänstebrevsrätt utsända inbetalningskort,

påminnelser om inbetalningar o. s. v. Dessa försändelser skulle

sålunda ej längre förekomma vid en återgång till avgifternas erläggande i

samband med skatteuppbörden.

Folkpensionsavgift skall enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr

431) om folkpensionering för varje år erläggas av envar svensk medborgare,

dock ej för år före det, under vilket han fyller 18 år, eller efter det, under

vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven,

ej heller för år, för vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt

taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. eller, om han är

gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,

lör år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgår till

1 200 kr. Pensionsavgift skall vidare icke erläggas av person, som under

juni månad det år avgiften skall slutligen påföras, ägt uppbära folkpension

eller den 1 juli. samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, eller för den

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. Beloppet av den pensionsavgift, som

skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör en procent av hans enligt förordningen

om statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst eller, om den

avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll

som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster.

För varje avgiftspliktig är dock högsta avgift 100 kr. Pensionsavgiften

skall alltid utföras i helt antal kronor så att överskjutande öretal bortfaller.

Enligt 20 § lagen om folkpensionering skall äkta make svara jämväl för

andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna

är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Folkpensionsavgifterna ingår i den preliminära skatten. Då pensionsavgift

slutligen påföres, skall den införas i huvudskriften av inkomstlängden

samt därjämte debiteras i debiteringslängd och å uppbördskort (kreditkort).

Om av två äkta makar, som är mantalsskrivna såsom tillhörande samma

hushåll, den ene icke skall påföras annan skatt eller avgift än pensionsavgift,

skall avgiften påföras den andre maken under förutsättning att uppbördskort

är upplagt för denne. Pensionsavgifterna antecknas under rubrikerna

»Pensionsavgift, egen» och »Pensionsavgift, makes».

Vid debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgift

e r för i riksförsäkringsanstalten försäkrade skiljes mellan »mindre» och

»större» arbetsgivare, varvid till de senare räknas arbetsgivare som sysselsätter

i regel minst fem anställda. Endast avgifterna för de »mindre» arbetsgivarna

uppbäres vid den allmänna uppbörden. Avgifterna för dessa uträknas

av riksförsäkringsanstalten och införes av anstalten i de s. k. arbetsgivarförteckningarna,

som upprättas av lokal skattemyndighet med ledning av

mantalsuppgifter in. in. De av anstalten i nämnda förteckningar antecknade

avgifterna påföres vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyndigheten

i samband med debitering av slutlig skatt året näst efter det år, avgifterna

avser.

Efter debiteringen skall arbetsgivarförteckningarna, i vad de angår varje

särskild kommun på landet samt stad som tillhör fögderi, före den 1 oktober

av lokal skattemyndighet tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande,

magistrat eller kommunalborgmästare som har att under viss bestämd

och vederbörligen kungjord tid, ej understigande 14 dagar, på tillkännagivet

lämpligt ställe hålla förteckningarna, i stad särskilt för varje

hppbördsdistrikt, de avgiftspliktiga tillhanda. Förteckningarna bör därefter

senast inom oktober månads utgång återsändas till den lokala skattemyndigheten,

som har att återställa desamma till riksförsäkringsanstalten inom

lid, som av anstalten bestämmes. I stad med egen uppbördsförvaltning skall

förteckningarna särskilt för varje uppbördsdistrikt i enahanda ordning genom

den lokala skattemyndighetens försorg hållas de avgiftspliktiga tillhanda

och därefter återställas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av

anstalten bestämmes.

Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt

påförd, äger han jämlikt § 6 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, för er
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

77

hållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år

efter det avgiften senast bort ha erlagts. Återbetalning av för mycket erlagd

olycksfallsförsäkringsavgift skall ske genom riksförsäkringsanstalten (89 §

2 mom. uppbördsförordningen).

De sakkunniga. Med hänsyn till investeringsskattens och investeringsavgiftens

tillfälliga natur har de sakkunniga icke funnit anledning att särskilt

omnämna dem i 1 § uppbördsförordningen. Ej heller i övrigt har den gjorda

uppräkningen av skatter och avgifter, som ingår i den allmänna uppbörden,

ansetts böra ändras. Sålunda har de sakkunniga icke kunnat förorda,

varken att — såsom ifrågasatts — från denna uppbörd utesluta olycksfallsförsäkringsavgifterna

och förut angivna annuiteter eller att hushållningssällskapsavgifterna

skulle få uppbäras vid den allmänna uppbörden. Beträffande

sistnämnda avgifter anför de sakkunniga.

Även om det visat sig vara förenat med vissa olägenheter för hushållningssällskapen

att uppbörden av deras medlemsavgifter icke längre sker i samband

med den allmänna uppbörden, kan likväl icke en återgång till tidigare

system förordas av de sakkunniga. De skäl, som på sin tid föranledde att

dessa avgifter uteslötos från den allmänna uppbörden, äga alltjämt giltighet.

Särskilt hör framhållas, att det här är fråga om frivilliga avgifter till

sammanslutningar, som visserligen ha allmänna uppgifter men likväl äro

enskilda. Någon summarisk redovisning från länsstyrelserna till hushållningssällskapen

av debiterade belopp i likhet med vad som sker beträffande

t. ex. olycksfallsförsäkringsavgifterna kan därför icke komma på tal. I stället

måste redovisningen avse influtna belopp, vilket skulle åsamka länsstyrelserna

ett avsevärt merarbete. De fall, där avkortning måste ske, därför att

vederbörande icke önskar betala den påförda avgiften, skulle medföra extra

arbete både för länsstyrelserna och för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunniga framhåller, att gällande bestämmelser om uppbörd och indrivning

av folk pensionsavgift erna medförde olägenheter av

skilda slag. Dessa olägenheter skulle lättast undanröjas om särskilda pensionsavgifter

icke längre påfördes utan avgiftsbeloppen i stället inarbetades

i den statliga inkomstskatten. Om avgifterna alltjämt skulle bibehållas, skulle

betydelsefulla förenklingar kunna vinnas om avgifterna påfördes med

ledning av den beskattningsbara inkomsten i stället för som nu med ledning

av den taxerade inkomsten. För sådana omläggningar kunde enligt de sakkunnigas

mening även materiella skäl åberopas, men ämnet torde falla utanför

de sakkunnigas uppdrag.

Vidare framhåller de sakkunniga, att bestämmelserna om pensionsavgift

för äkta makar föranledde vissa olägenheter. Erinringar hade från olika

håll framförts med krav på förenklingar. De sakkunniga, som övervägt

olika möjligheter i sådant avseende, hade därvid funnit att man, om ett

bättre förhållande skulle kunna åvägabringas, icke kunde undgå att vidtaga

vissa ändringar av de materiella bestämmelserna. Då det måste framstå som

synnerligen angeläget, att de nu gällande, särskilt för uppbörds- och indrivningsarbetet

mycket otillfredsställande bestämmelserna i förevarande hänseende

ändrades, hade de sakkunniga ansett sig oförhindrade att framlägga

förslag härom.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

En radikal lösning av problemet vore, fortsätter de sakkunniga, att äkta

makar påfördes pensionsavgift oberoende av varandra och med hänsyn allenast

till den taxerade inkomst, som åsatts vederbörande make. Ett så vittgående

förslag hade de sakkunniga dock icke ansett sig kunna upptaga. De

sakkunniga hade i stället sökt finna utvägar, vilka icke innebure en så omfattande

omläggning, Härom anföres följande.

Om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma

hushåll som sin make, uppgår pensionsavgiften för envar av makarna

till en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock

högst 100 kr. Är endast den ene av makarna taxerad, debiteras denne även

den andre makens pensionsavgift. Äro båda makarna taxerade påföres envar

av dem sin avgift. Om den ene makens inkomst är mycket låg i förhållande

till den andres, kommer den förre att påföras en oproportionerligt

hög pensionsavgift. För att undvika ett dylikt resultat har i ett av de inkomna

yttrandena ifrågasatts att makarnas sammanlagda pensionsavgifter

skulle fördelas mellan makarna i förhållande till envars taxerade inkomst.

Detta tillvägagångssätt torde dock komma att åsamka de lokala skattemyndigheterna

väsentligt ökat arbete. En annan, enklare fördelningsgrund

synes vara att envar avgiftspliktig påföres pensionsavgift med en procent

av den taxerade inkomsten, högst 100 kr. eller, om den avgiftspliktige är

taxerad som gift, högst 200 kr., dock att om i det senare fallet båda makarna

äro taxerade, makarnas sammanlagda pensionsavgift icke får överstiga

200 kr. I den mån så erfordras får därvid pensionsavgiften nedsättas

för den av makarna, som åsatts en taxerad inkomst överstigande 10 000 kr.

Överstiger båda makarnas taxerade inkomst nämnda belopp, påföres envar

av makarna pensionsavgift med 100 kr.

I fråga om äkta makar, av vilka allenast den ene är avgiftspliktig, beräknas

för närvarande pensionsavgiften för den avgiftspliktige maken med

ledning av makarnas sammanlagda inkomst eller, om endast en av makarna

har inkomst, med ledning av dennes inkomst oavsett om han skall debiteras

avgift eller icke. Lämpligare synes vara att knyta avgiftsplikten

endast till den av makarna, som åsatts taxerad inkomst. Är denne av annan

anledning, t. ex. på grund av ålder, ej avgiftspliktig, påföres icke pensionsavgift

för någon av makarna, även om den andre maken enligt nu

gällande regler skulle ha varit skyldig erlägga avgift. Om den av makarna,

som åsatts taxerad inkomst, även i övrigt är avgiftspliktig, men den andre

maken enligt gällande bestämmelser icke skulle haft att erlägga avgift,

bör enligt de sakkunniga avgiften beräknas som om den avgiftspliktige varit

ensamstående. Detsamma synes böra gälla, om båda makarna åsatts taxerad

inkomst men den ene av makarna av annan anledning icke skulle vara

avgiftspliktig.

Detta förslag innebär, att pensionsavgiftsbeloppen i vissa fall bli ändrade

i förhållande till vad nu gäller beträffande äkta makar, av vilka endast

den ene är avgiftspliktig. För närvarande utgår avgift med en halv procent

av den taxerade inkomsten för den av makarna som är avgiftspliktig,

högst 100 kr. Enligt förslaget skall avgiften utgöra en procent av inkomsten,

högst 100 kr., men endast påföras, om den av makarna, som i övrigt är avgiftspliktig,

tillika är taxerad. Om denne icke skulle ha åsatts taxerad inkomst,

påföres ingen pensionsavgift. Om alltså mannen åsatts taxerad inkomst

understigande 20 000 kr. och hustrun ej har någon inkomst och

icke heller i övrigt skulle vara avgiftspliktig, kommer den förstnämnde

att påföras en något högre avgift än för närvarande, t. ex. vid en inkomst

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

79

av 15 000 kr. 100 kr. mot för närvarande 75 kr., vid en inkomst av 10 000 kr.

likaså 100 kr. mot för närvarande 50 kr. och vid en inkomst av 6 000 kr.

60 kr. mot för närvarande 30 kr. Om i nämnda exempel mannen enligt nu

gällande bestämmelser varit fri från avgiftsplikt och hustrun icke haft

någon inkomst men i övrigt varit avgiftspliktig, skall enligt förslaget avgift

icke påföras, under det att f. n. avgift skulle ha påförts med 75 kr.,

resp. 60 kr. och 30 kr. Säkerligen kommer det senare fallet att bli mera

vanligt förekommande än det förra eftersom det i regel är mannen-inkomsttagaren,

som först blir fri från avgiftsplikt på grund av ålder. Förslagets

genomförande torde icke medföra någon förändring av betydenhet i fråga

om beloppet av de pensionsavgifter, som för närvarande inflyta.

Förevarande förslag beträffande äkta makars avgiftsplikt innebär, att

principen om uttagande av pensionsavgift endast av taxerade personer blir

tillämpad även beträffande äkta makar. Nu gällande, i praktiken svårtillämpade

bestämmelse om ene makens ansvar för den andre makens pensionsavgift

bör därvid kunna upphävas.

De sakkunniga framhåller, att gällande lag förutsatte för avgiftsplikt,

bl. a., att vederbörande skulle vara mantalsskriven i riket för det år för

vilket avgiften påfördes. Denna fråga skulle alltså bedömas med ledning av

mantalslängden för nämnda år. Debiteringen av pensionsavgifter inginge

som ett led i debiteringen av slutlig skatt enligt visst års (taxeringsårets)

taxering. Den slutliga skatten debiterades enligt mantalsskrivningsförhållandena

under året dessförinnan (beskattningsåret). För debiteringen av

pensionsavgifterna torde emellertid taxeringsårets mantalslängd i praktiken

svårligen kunna användas. De sakkunniga föreslår därför, att debiteringen

skall ske med ledning av mantalslängden för året dessförinnan, d. v. s.

efter samma mantalslängd som tillämpas beträffande debiteringen av annan

slutlig skatt för samma år som pensionsavgiften avser.

För närvarande torde gälla, fortsätter de sakkunniga, att pensionsavgift

beräknades såsom för makar under förutsättning att den avgiftspliktige vore

gift och för det år, för vilket avgiften skulle slutligen påföras, vore mantalsskriven

såsom tillhörande samma hushåll som sin make. För debitering

av pensionsavgift för äkta makar borde dock lämpligen samma regler gälla

som vid sambeskattning av äkta makar. Om sålunda makarna under större

delen av beskattningsåret icke levt tillsammans, borde pensionsavgifterna

för envar av makarna beräknas som om makarna varit ogifta.

Vidare erinrar de sakkunniga om att pensionsavgift för närvarande icke

skulle erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skulle slutligen

påföras ägt uppbära folkpension eller som den 1 juli samma år förlorat

sitt svenska medborgarskap. Ej heller skulle pensionsavgift erläggas

för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit.

I anslutning härtill påpekar de sakkunniga, att pensionsavgift inginge

i den preliminärskatt, som de personer varom här vore fråga erlagt under

föregående år (inkomståret). Avgiften hade sålunda redan erlagts, om det

förhållande, som föranledde avgiftsbefrielse, inträffade under tiden januari—juni

det år debiteringen ägde rum. Att i ett dylikt läge avgiften

skulle restitueras, syntes icke motiverat. De sakkunniga föreslår att före
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

varande bestämmelser, som ledde sitt ursprung till tidigare uppbördssystem

då avgifterna icke uttogs preliminärt, skulle ändras att avse december månad

året näst före debiteringsåret, såvitt gällde person, som kommit i åtnjutande

av folkpension, resp. den 1 januari sistnämnda år beträffande person som

förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit.

De sakkunniga framhåller, att restitution av slutlig eller tillkommande

skatt enligt 89 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen skulle verkställas

av länsstyrelsen. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfall sförsäkringsavgift

skulle dock ske genom riksförsäkringsanstaltens

försorg. Denna bestämmelse vore föranledd av det förhållandet, att

anstalten i samband med att avgifterna antecknats i arbetsgivarförteckningarna

från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodofört olycksfallsförsäkringsfonden

avgifternas belopp. Det hade därför ansetts, att det borde

ankomma på anstalten att vid upphävande eller nedsättning av verkställd

avgiftspåföring återbetala det belopp, som anstalten oriktigt tillgodofört sig.

Emellertid hade denna bestämmelse medfört olägenheter. Innan återbetalning

kunde ske, hade anstalten att undersöka, om vederbörande påförts

kvarstående skatt och i så fall om denna erlagts. Hade den kvarstående

skatten ej erlagts, skulle avkortning i stället ske. Beslut härom hade dock

ansetts böra fattas av länsstyrelsen.

Det torde vara mera ändamålsenligt, säger de sakkunniga, att även olycksfallsförsäkringsavgifter

skulle restitueras av länsstyrelsen. På riksförsäkringsanstalten

borde ankomma att vid varje beslut om upphävande eller

nedsättning av påförd olycksfallsförsäkringsavgift underrätta vederbörande

länsstyrelse härom och samtidigt återföra ett mot beslutet svarande belopp

från olycksfallsförsäkringsfonden till vederbörlig inkomsttitel å riksstaten.

Länsstyrelsen hade därefter att handlägga ärendet i likhet med vad som

gällde beträffande annan slutlig skatt, som skulle restitueras eller avkortas.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att arbetsgivarförteckningarna enligt

§ 3 mom. 2 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, skulle under viss tid

hållas tillgängliga för granskning av de avgiftspliktiga. Under senare år

torde det mycket sällan ha förekommit, att någon avgiftspliktig infunnit

sig för att kontrollera avgiften i förteckningen. Utställandet syntes numera

vara utan betydelse och bestämmelsen härom torde saklöst kunna utgå.

Därest avgiftspliktig önskade erhålla uppgift om honom påförd avgift, kunde

sådan erhållas genom hänvändelse till den lokala skattemyndigheten.

Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden

förenklat taxerings- och debiteringsförfarande. Såsom inledningsvis omnämnts

har en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig, assessorn i

kammarrätten Sten von Otter, behandlat vissa frågor om debitering av folkpensionsavgifter

i en den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående

möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och

debiteringsförfarande.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I promemorian anföres till en början följande.

Efter uppbörds- och folkbokföringsreformernas genomförande utnyttjas

de hos länsbyråerna för folkbokföringen befintliga tryckande registren för

tryckning av bl. a. mantalsiängder, inkomstlängder, debiteringslängder,

debetsedlar å preliminär och slutlig skatt samt uppbördskort. Mantalslängden

skall vara tryckt senast den 15 februari under mantalsåret. Sedan längden

justerats, senast den 1 mars, och eventuellt erforderliga rättelser skett i

de tryckande registren, igångsättes — sedan bl. -a. tryckning skett av röstlängden

för året — tryckning av inkomstlängd och debiteringslängd för påföljande

taxeringsår (i Stockholm tryckas dock inkomst- och debiteringslängder

först under juli-augusti månader). Den förstnämnda längden tryckes

i 3 exemplar, huvudskrift och två avskrifter (såvitt angår Stockholm och

Göteborg i huvudskrift och en avskrift), och den senare i ett exemplar.

Tryckningen, vilken sker i två tryckningsomgångar, tillgår så att i första

omgången tryckas huvudskriften och eu avskrift av inkomstlängden och i

andra omgången debiteringslängden jämte den andra avskriften av inkomstlängden.

Debetsedlar å preliminär skatt samt uppbördskort tryckas i huvudsak

under n o v e in b e r-d e c e in b e r månader under året före beskattningsåret,

samt debetsedlar å slutlig skatt såsom regel under maj—juni månader

beskattningsåret.

Sedan samtliga tryckningsarbeten slutförts, »brytes» det tryckande registret,

varmed menas att registerplåtarna för de personer, som flyttat efter den

1 november året före beskattningsåret, borttagas från den plats i de tryckande

registren, de haft under tryckningstiden och i stället insättas å den

plats, de kunna antagas skola ha under tryckningsarbetet påföljande beskattningsår.

Registerplåtarna äro sålunda uppställda i mantalslängdens ordning, registren

äro »låsta», under 5 å 6 månader varje år. Oberoende av om registren

äro »låsta» eller ej, undergå dock registerplåtarna fortlöpande kompletteringar.

De innehålla således ständigt aktuella uppgifter angående

namn, civilstånd, senaste kyrkobokföringsort, postadress m. m. En person

kan som följd härav i mantalslängden för ett år stå såsom ogift, men om

han gift sig å sådan tid att giftermålet hunnit registreras å plåten innan

tryckningen av inkomstlängden för påföljande år påbörjats, kommer han att

i sistnämnda längd stå såsom gift (datum för giftermålet finnes utsatt). Å

personplåten för person, som avlidit, inpräglas datum för dödsfallet. Har

detta inträffat efter den 1 november året före beskattningsåret å sådan tid,

att det hunnit registreras innan tryckningen av respektive längder påbörjats,

kommer alltså att av längden framgå dagen för dödsfallet.

Därefter framhålles, att man i samband med införandet av adressmaskinanläggningar

vid länsstyrelserna av naturliga skäl måste i viss mån anpassa

användningen av desamma efter då gällande föreskrifter om bland

annat taxering och debitering. Man kunde ej då omarbeta och det torde ej

heller ha varit lämpligt att med en gång omarbeta en mångfald författningar

i sådan riktning att alla detaljer skulle bli avpassade efter det nya systemet

med maskinell framställning av längder m. in. Denna anpassning måste

komma så småningom; det hade icke kunnat undvikas att man hitintills

måst och alltjämt i viss utsträckning måste genom manuellt arbete komplettera

vad maskinerna ej förmådde att åstadkomma. Men det gällde att så

mycket som möjligt begränsa behovet av manuella kompletteringsarbeten och

ti Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

därigenom nedbringa kostnaderna för bl. a. folkbokföringsväsendet. Ju mera

adressmaskinanläggningarnas användningsområde vidgades, desto viktigare

vore det, dels att maskinerna bleve rationellt utnyttjade så att icke plåtmaterialet

och maskinerna utsattes för onödigt slitage, dels ock att det dagliga

rutinarbetet för länsbyråernas personal så mycket som möjligt förenklades.

Ett rationellt utnyttjande av de tryckande registren och av de längder

in. in., vilka framställdes med hjälp av dessa register, förutsatte att de i

längderna inflytande uppgifterna, utan efterhandskomplettering, finge ligga

till grund för bl. a. taxering till statlig och kommunal skatt och debitering

av skatter och andra avgifter, bl. a. avgifter till folkpensioneringen. Så vore

för närvarande icke fallet och detta förorsakade folkbokförings-, taxeringsoch

debiteringsmyndigheterna ett avsevärt merarbete.

Möjligheter till arbetsförenkling torde, säger utredningsmannen vidare,

uppkomma i samband med att de av 1949 års skatteutredning och 1949 års

uppbördssakkunniga framlagda förslagen genomfördes.

Sedan i promemorian framhållits att — därest skatteutredningens förslag

genomfördes — inkomstlängden ur taxeringss/ynpunkt ej längre skulle

behöva kompletteras med uppgifter om dödsfall och civilståndsändringar,

erinras om att uppbördssakkunniga i syfte att förenkla debiterings- och

indrivningsarbetet föreslagit vissa ändringar beträffande folkpensionsavgifterna.

Dessa ändringar koinme även ur folkbokföringssynpunkt att innebära

eu viss förenkling. Fråga vore dock huruvida icke ytterligare förenklingar

— utöver de av de sakkunniga föreslagna — skulle kunna ernås,

vilka skulle komma såväl folkbokförings- som debiteringsmyndigheterna

till godo. Härom anföres följande.

Urvalet av de personer, vilka skola påföras pensionsavgift, sker för närvarande

huvudsakligast med ledning av de uppgifter, som finnas införda i

inkomstlängden, antingen uppgifterna framgå av det i längden gjorda avtrycket

av vederbörandes personplåt eller uppgift införts manuellt genom

länsstyrelsens försorg. Av de manuellt införda uppgifterna äro i första hand

av betydelse de, som avse inträffade dödsfall beträffande personer i avgiftspliktig

ålder. I den mån förhållanden inträffa, vilka icke framgå av inkomstlängden

men som kunna vara av betydelse för avgiftspåföringen, erhåller

debiteringsförrättaren i annan ordning kännedom därom. Så sker dels beträffande

dödsfall, vilka inträffat under tiden från den 1 november beskattningsåret

till och med den 30 juni taxeringsåret — av tekniska skäl är det icke

möjligt för länsbyråerna att komplettera inkomstlängderna med dödsfall,

som inträffat efter den 1 november beskattningsåret — dels beträffande de

fall, där en person i avgiftspliktig ålder tillerkänts folkpension eller sådan

pension upphört att utgå, dels ock beträffande nationalitetsändringar.

För vederbörande debiteringsförrättare möter det inga svårigheter att

iakttaga i inkomstlängden verkställda anteckningar om dödsfall. Däremot

ställer det sig praktiskt ogenomförbart för honom att med ledning av mottagna

underrättelser beakta dödsfall, om vilka anteckning icke skett i inkomstlängden.

Ett sådant beaktande skulle förutsätta, att de lokala skattemyndigheterna

omedelbart före dcbiteringsarhetets början i det hos dem förda,

av avtryckskort bestående kortregistret över befolkningen inom distriktet

kontrollerade, huruvida uppgift inkommit att en avgiftspliktig avlidit,

ett förfarande som skulle vara alltför tidsödande. Det nuvarande systemet

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

innebär i pi ulvtiken (utom i Stockholm, där muntulsverket i särskild ordning

lämnar uppbördsverket meddelande om alla inträffade dödsfall), att debiteringsförrättarna

icke kunna vid debiteringen av pensionsavgifter beakta

dödsfall, som inträffat efter den 1 november beskattningsåret (i det följande

kommer att såsom beteckning för det år pensionsavgift skall slutligen påföras,

användas benämningen debiteringsåret och för året närmast före

detta benämningen beskattningsåret). En möjlighet vore visserligen att debiteringsförrättaren,

när han aviseras om ett dödsfall, tillställes meddelandet

i två exemplar, två avtryckskort, varav det ena insättes i vederbörligt

huvud- eller avgångsregister, och det andra i ett särskilt för ändamålet uppiagt

register över avlidna personer. En sådan anordning skulle emellertid

förorsaka såväl debiteringsförrättare som länsstyrelse extra arbete och kan

med hänsyn härtill icke förordas. Ytterligare en tänkbar utväg skulle vara,

att debiteringsförrättaren skriver ut ett extra registerkort för detta ändamål,

men ej heller detta kan anses rationellt.

Det må i detta sammanhang beaktas, att antalet dödsfall inom de avgiftspliktiga

åldersgrupperna är relativt stort. År 1945 avledo sammanlagt 71 901

personer. Av dessa voro 5 819 i åldern 0—15 år, 22 285 i åldern 15—65 år

och 43 797 i åldern 65 år och däröver (Sveriges officiella statistik: Befolkningsrörelsen

år 1945, tab. 22). Ca 30 % av dödsfallen skulle alltså äga betydelse

för debiteringen av pensionsavgifter.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle pensionsavgift icke påföras

den som avlidit före den 1 januari debiteringsåret (enligt gällande bestämmelser

den 1 juli debiteringsåret). Även efter ett eventuellt genomförande

av nämnda förslag komme det, framhåller utredningsmannen, att vid debiteringen

av pensionsavgifterna bli en »osäkerhetsperiod» av två månader;

debiteringsförrättarna finge svårt att vid debiteringen beakta dödsfall, som

inträffat under denna tid (november och december månader). Ur denna synpunkt

vore det önskvärt att ytterligare två månader flytta tillbaka den tid,

före vilken dödsfall skulle ha inträffat för att detsamma skulle beaktas vid

debiteringen. Emellertid torde, sedan skatteutredningens förslag genomförts,

någon komplettering av inkomstlängderna med avseende å dödsfall

icke \ara erforderlig ur taxeringssynpunkt. Bortfölle denna synpunkt såsom

motiv för den manuella kompletteringen av inkomstlängderna, syntes

det böra uppställas såsom ett oeftergivligt krav att debiteringen av pensionsavgifterna

skulle kunna ske utan ledning av vare sig i inkomstlängderna

manuellt införda uppgifter eller särskilt upplagda register.

Genomförandet av en sådan ordning förutsatte, fortsätter utredningsmannen,

att man i viss utsträckning frånginge de nu gällande principerna för

när en person, som enligt huvudregeln vore avgiftspliktig, skulle befrias från

skyldighet att erlägga pensionsavgift. Först uppställde sig frågan, huruvida

avgift skulle erläggas för en här i riket mantalsskriven person, vilken avlidit.

Hade dödsfallet inträffat under november eller december månader året

forc beskattningsåret eller å sådan tid under beskattningsåret att det hunnit

registreras i det tryckande registret före tryckningen av inkomstlängden,

framginge av plåtavtrycket i längden, vilken dag dödsfallet inträffat. Man

kunde alltså vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under nämnda

tid men ej de som inträffat efter den liden. Avgörande för avgiftsplikteu

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

syntes dock böra vara förhållandena viss dag, förslagsvis den 1 januari beskattningsåret.

Regeln skulle då bli, att pensionsavgift icke skulle erläggas

för avgiftspliktig person, vilken avlidit före den 1 januari beskattningsåret;

däremot skulle avgift erläggas för den som avlidit nämnda dag eller senare.

Vidare anföres följande.

Ur principiell synpunkt kan visserligen mot ett sådant förslag riktas den

invändningen, att''det är obilligt att pensionsavgift skall erläggas icke blott

för det år, då dödsfallet inträffat, utan även för året därefter. Betänkligheterna

mot en sådan ordning synas dock icke kunna vara alltför starka. Dels ha

nämligen pensionsavgifterna numera karaktären av en statlig skatt och icke

en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionsavgift, dels har i de flesta

fall — såsom följd av nuvarande uppbördssystem — för den avlidne redan

erlagts »preliminär pensionsavgift». Betänkligheterna synas böra bliva än

mindre, om man tager i beaktande, att en viss reducering av avgiftsbeloppets

storlek sker automatiskt, därigenom att den till statlig inkomstskatt

taxerade inkomsten, vilken ligger till grund för beräkningen av pensionsavgiften,

såsom regel är mindre ju tidigare under året dödsfallet inträffat. I

detta sammanhang må även framhållas alt uppbördssakkunniga föreslagit

införandet av en bestämmelse om att dödsboet efter en person under vissa

omständigheter skall kunna befrias från erläggandet av sådan pensionsavgift

som debiterats i samband med debiteringen av kvarstående eller till
o

*

kommande skatt.

Ytterligare må, till bemötande av en eventuell invändning om det orättvisa

i att pensionsavgift skall erläggas för en avliden, framhållas följande.

Förutsättningen för att en avgiftspliktig skall paföras pensionsavgift är att

han, om han är ogift, för debiteringsåret blivit taxerad till statlig inkomstskatt

för en taxerad inkomst av minst 1 200 kronor. Avgörande för om en

person skall påföras pensionsavgift, respektive för med vilket belopp avgiften

skall påföras honom är sålunda bl. a. hans inkomstförhållanden under

beskattningsåret. Att detta realiter innebär att avgiftsskyldigheten inträtt

redan under beskattningsåret torde icke kunna förnekas; skyldigheten fullsöres

även förstnämnda år genom att avgiften erlägges preliminärt. I fråga

om skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun gäller, att denna skyldighet

uppstår under det år, då inkomsten förvärvas (beskattningsåret), och

icke det år, då skatten debiteras (taxeringsåret). Statlig och kommunal inkomstskatt

skall erläggas för den inkomst, en person förvärvat före dödsfallet;

något oberättigat synes det icke vara i att pensionsavgift, beräknad

ä den inkomst som förvärvats före dödsfallet, skall erläggas för avliden

person.

Några bärande skäl emot att pensionsavgift skall erläggas aven for person,

som avlidit under beskattningsåret eller senare, synas sålunda icke

kunna anföras. Ur statsverkets synpunkt är det en fördel, att de en gång

preliminärt erlagda avgifterna icke skola restitueras.

Debiteringen av pensionsavgifterna kommer att så avsevärt förenklas,

därest debiteringsförrättarna slippa taga hänsyn till dödsfall, som inträffat

efter ingången av beskattningsåret, att man allvarligt bör överväga genomförandet

av en sådan ordning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle svensk medborgare som förlorat

sitt svenska medborgarskap före den 1 januari debiteringsåret icke påföras

pensionsavgift. Beträffande utlänning som förvärvat svenskt medborgarskap

syntes, framhåller utredningsmannen, innebörden av gällande be
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Rungl. Maj:ts proposition nr 100.

stämmelser, vari någon ändring icke föreslagits, vara att påföring av avgift

skulle ske blott medborgarskapsförvärvet kommit till debiteringsförrättarens

kännedom då debiteringen skedde. Inkomstlängden utvisade nationalitetsförhållandena,

sådana dessa vid tidpunkten för längdens tryckning

vore registrerade i de tryckande registren, d. v. s. såsom regel någon gång

under tiden mars—maj (i Stockholm dock juli—augusti) beskattningsåret.

Förändringar, som inträffat efter påbörjandet av tryckningen, framginge

alltså ej av längden; om dessa finge debiteringsförrättarna kännedom i särskild

ordning.

Vad tidigare i promemorian sagts om svårigheterna att vid debiteringen

beakta vissa inträffade dödsfall gällde även i fråga om svårigheterna att beakta

inträffade medborgar skapsförändringar. Ur såväl folkbokförings- som

uppbördssynpunkt vore det önskvärt att slippa de nu förekommande särskilda

meddelandena om nationalitetsförändringar. Debiteringen av pensionsavgifterna

borde om möjligt ske enbart med ledning av inkomstlängdens

nationalitetsuppgifter. För att så skulle kunna ske, borde enligt utredningsmannens

mening gälla följande principer för avgiftsplikt och debitering.

Skyldighet att erlägga pensionsavgift bör åligga den, som vid ingången

av beskattningsåret är svensk medborgare; hänsyn bör alltså ej tagas till

nationalitetsförändringar, som inträffat efter denna dag. Därjämte bör föreskrivas,

att debiteringen skall ske med ledning av de i'' inkomstlängden medelst

avtryck av vederbörandes personplåt införda uppgifterna om" nationalitet.

Innebörden av en sådan ordning skulle bliva att de personer, vilka

under ett år, t. ex. år 1953, förvärva svenskt medborgarskap, äro undantagna

från skyldighet att erlägga pensionsavgift under åren 1953 och 1954. Har

förvärvet skett å sådan tid under år 1953 att inkomstlängden för år 1954

ännu ej blivit tryckt, kommer emellertid vederbörande att bliva påförd pensionsavgift

för nämnda år. Han bör då ha möjlighet att genom debiteringsbesvär

erhålla rättelse. Å andra sidan skulle en person, som under år 1953

förlorat sitt svenska medborgarskap, vara skyldig att under åren 1953 och

1954 erlägga pensionsavgift. Har förlusten av medborgarskapet inträtt å sådan

tid under år 1953 att 1954 års inkomstlängd icke tryckts, kommer han

dock icke att bliva påförd pensionsavgift för sistnämnda år; han redovisas

i 1954 års inkomstlängd såsom utlänning. Personer, som förlorat sitt

svenska medborgarskap å sådan tid under beskattningsåret att nationalitetsändringen

hunnit inflyta i inkomstlängden för det därpå följande debiteringsåret,

komma alltså att undgå erläggandet av pensionsavgift under

nämnda år, ehuru de bort erlägga sådan avgift. Antalet fall, då detta kommer

att inträffa, kommer dock sannolikt att bliva litet.

I avseende å dem, som förvärvade eller förlorade svenskt medborgarskap

syntes alltså principen böra vara den, att medborgarskapsförhållandena vid

ingången av beskattningsåret skulle vara avgörande för avgiftsplikten, men

att debiteringen skulle ske med ledning av inkomstlängden för respektive

debiteringsår. Vederbörande skattskyldiga finge sedan klaga, om de funne

att de påförts avgift trots att de vore undantagna från avgiftsplikt. Staten å

sin sida finge — med hänsyn till nödvändigheten av att debiteringsförfaran
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förenklades — taga risken att en del avgiftspliktiga icke bleve påförda

pensionsavgift.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar erinras i promemorian

om skatteutredningens förslag, att samtaxering icke skulle ske

året efter det då äktenskapet ingåtts. Uppbördssakkunniga hade å sin sida

föreslagit, att för debitering av pensionsavgift för äkta makar lämpligen borde

gälla samma regler som vid sambeskattning av äkta makar. I detta avseende

borde alltså gälla att, om makarna under större delen av året icke levt

tillsammans, pensionsavgifterna borde för envar av makarna beräknas som

om makarna varit ogifta. Hade äktenskapet ingåtts under beskattningsåret,

borde makarna i förevarande sammanhang behandlas som om de icke varit

gifta.

Slutligen erinras i promemorian, att pensionsavgift för närvarande icke

skulle erläggas av person, som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära

folkpension. Uppbördssakkunniga hade föreslagit den ändringen, att

förhållandena under december månad året före debiteringsåret i stället

skulle vara avgörande för avgiftsfriheten. Uppgift om att pension beviljats

eller upphört att utgå erhölle debiteringsförrättarna i särskild ordning från

vederbörande länsbvrå. Av inkomstlängden framginge, vilka personer i avgiftspliktig

ålder, som tillerkänts folkpension; uppgifterna avsåge dock förhållandena,

sådana dessa vore registrerade i de tryckande registren vid tidpunkten

för tryckningen av inkomstlängden.

Med hänsyn till nödvändigheten att så mycket som möjligt rationalisera

arbetet med avgiftsdebiteringen vore det enligt utredningsmannens mening

önskvärt att inkomstlängdens uppgifter finge vara avgörande för huruvida

en person i avgiftspliktig ålder skulle påföras pensionsavgift. Principen i

fråga om befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgift skulle då bli,

att avgift ej skulle påföras den, som under januari månad beskattningsåret

ägt uppbära folkpension, men att debiteringen skulle ske med ledning av

inkomstlängdens uppgift om utgående folkpension. Vidare skulle föreskrivas

att, om någon påförts avgift ehuru han icke varit skyldig erlägga sådan,

han skulle kunna vinna rättelse efter anförda debiteringsbesvär.

Innebörden av dessa bestämmelser skulle bliva densamma som med avseende

å bestämmelserna om avgiftsskyldighet och befrielse från sådan skyldighet

för dem, som förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap. Avgiftspliktig,

som tillerkänts folkpension, komme alltså att bli skyldig erlägga

pensionsavgift dels för det år, då pensionen börjat utgå, dels ock för det

därpå följande året. Att observera vore emellertid att sådan person i regel

torde ha erlagt »preliminär pensionsavgift» under året före det, då pensionen

börjat utgå. Den som förlorat rätten till folkpension, komme att bliva

undantagen från avgiftsplikt under två år.

Sammanfattningsvis föreslås i promemorian, att i 19 § lagen om folkpensionering

måtte föreskrivas

att pensionsavgift icke skall erläggas av den, som under januari månad

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

året närmast före debiteringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den,

som den 1 januari förstnämnda år är avliden,

att fråga huruvida avgiftspliktig varit svensk medborgare skall bedömas

med hänsyn till förhållandena den 1 januari året närmast före debiteringsåret,

samt att i fråga om avgiftspliktig, som ingått äktenskap under året närmast

före debiteringsåret, de för gift avgiftspliktig gällande bestämmelserna

skall äga tillämpning först vid debitering under det därpå följande debiteringsåret.

Vidare föreslås till införande

i 34 § uppbördsförordningen en bestämmelse om att debitering av pensionsavgift

skall ske med ledning av de i debiteringslängden medelst avtryck

av vederbörandes personplåt eller, därest nämnda längd icke innehåller sådant

avtryck, med ledning av motsvarande i mantalslängden för året närmast

före taxeringsåret införda uppgifter om nationalitet och om utgående

folkpension

samt i 106 § samma förordning ett stadgande att, därest någon blivit påförd

pensionsavgift, ehuru han förmenar att så icke bort ske, han skall äga

söka rättelse i den ordning, varom i paragrafen stadgas.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag rörande de skatter och avgifter,

som skall uppbäras vid den allmänna uppbörden, har i det stora flertalet yttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Endast länsstyrelsen i Uppsala län och Hushållningssällskapens förbund

förordar sålunda, att hushållningssällskapsavgifterna

skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden. Förbundet anför bl. a.

följande.

Visserligen är ledamotskapet i hushållningssällskapen frivilligt, men för

att sällskapen skola på ett effektivt och resultatrilct sätt kunna handhava

de arbetsuppgifter, som anförtrotts och uppdragits åt dem av det allmänna,

är det inte endast önskvärt utan nödvändigt, att sällskapen ha god kontakt

med så stor del av jordbrukets praktiska utövare som möjligt. Detta befrämjas

i avsevärd grad genom att de äro ledamöter och därmed känna större

samhörighet med sällskapen. Härigenom komma även de medel, som anslås

till sällskapens verksamhet från det allmännas sida, till största nytta. Av

detta skäl är det ett allmänt intresse av betydande mått, att anslutningen till

sällskapen inte bara bibehålies utan också utökas. Detta torde starkt motivera,

att sällskapen erhålla myndigheternas medverkan och biträde vid uppbörden

av ledamotsavgifterna.

Såsom ovan anförts ha uppbördssakkunniga som främsta skäl mot en

återgång till tidigare tillämpat system åberopat extra arbete vid länsstyrelsernas

och de lokala skattemyndigheternas redovisning. Förbundsstyrelsen

vill i anslutning härtill framhålla, att vid överväganden rörande denna fråga

densamma måste med hänsyn till allmännyttan ses ur vidare synpunkt

än den rent uppbördstekniska.

Beträffande folk pension sa vgifter na förordas i åtskilliga yttranden

antingen att avgifterna borde inarbetas i den statliga inkomstskatten

eller att frågan härom snarast borde utredas. Sådana uttalanden har gjorts

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet, överståthållaråmbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens lön samt Föreningen Sveriges

kronokamrerare. Därvid åberopas i allmänhet, att alldeles påtagliga fördelar

skulle ur såväl administrativa som kostnadsbesparande synpunkter

vinnas, om avgifterna avskaffades. Vidare framhålles, att avgifterna numera

knappast kunde anses ha karaktären av försäkringsavgifter. Sålunda kan

länsstyrelsen i Västernorrlands lån icke finna något berättigat motiv för att

uttaga pensionsavgift, eftersom varje svensk medborgare finge folkpension,

oavsett om han betalade avgiften eller ej. Några bärande psykologiska skäl

för avgiftens bibehållande syntes numera knappast kunna anses föreligga.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. att de psykologiska skäl som tidigare

ansetts motivera en särskild avgiftsdebitering syntes i viss män ha

bortfallit, eftersom icke blott preliminär A-skatt utan i stort sett jämväl

preliminär B-skatt enligt de sakkunnigas förslag komme att uttagas av de

skattskyldiga utan angivande av storleken av däri ingående folkpensionsavgift

och sådan avgift därjämte som regel icke komme att uttagas, om vederbörandes

inkomst understege 1 200 kr. Vidare uttalar Föreningen Sveriges

kronokamrerare, att frågan om att snarast pröva avgiftsdebiteringen i

hela dess vidd framstode som så mycket mera angelägen, som den »goodwill»,

vilken folkpensionsavgifterna kunnat ha i betalningshänseende, alltmera

torde försvinna, i den mån vetskapen bleve allmän, att avgiftsbetalningen

ej inverkade å storleken av utfallande pension. Länsstyrelsen i Norrbottens

län erinrar därjämte om att avgiften utgjorde endast en mindre de!

av det belopp, som årligen erfordrades för att täcka utgifterna för folkpensionerna.

De sakkunnigas förslag beträffande pensionsavgifterna för äkta makar

har föranlett erinran endast i ett fåtal yttranden. Från yttrandena torde

följande få återgivas.

Enligt statens organisationsnämnds mening syntes böra prövas, huruvida

icke äkta makar borde påföras pensionsavgift oberoende av varandra och

avgiften sålunda beräknas endast med hänsyn till den taxerade inkomst, som

åsatts vederbörande make.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar får länsstyrelsen

anföra, att om endast den ene maken taxerats till statlig inkomstskatt,

denne bör påföras hela pensionsavgiften, dock högst 200 kronor, utan

särskild fördelning makarna emellan. Taxeras däremot båda makarna synes

det länsstyrelsen praktiskt, att den make, som påförts den lägre taxeringen,

debiterades för 1/2 % av det för honom taxerade beloppet, dock högst för

100 kronor, och den andre maken för återstoden av den för makarna gemensamma

pensionsavgiften, som kan uppgå till högst 200 kronor för makarna

gemensamt. Därest endast den ena av makarna skall påföras pensionsavgift,

bör denne, om han särskilt taxerats, påföras pensionsavgift med

Va % av den sammanlagda inkomsten, dock högst 100 kronor. Genomföres

länsstyrelsens förslag vinnes dels att den nuvarande uppdelningen på två

inkomsttitlar slopas och att de av häradsskrivareföreningen påtalade olä
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

89

genheterna med proportionell fördelning försvunne samtidigt som den slutliga

skatten för maken med den lägre inkomsten — med undantag för det

fall att endast denne har att utgöra pensionsavgift — stode i rimligare förhållande

till hans inkomst än som är fallet vid nuvarande ordning. Länsstyrelsen

kan sålunda icke tillstyrka uppbördssakkunnigas förslag att pensionsavgiften

skall beräknas å endast den makes inkomst, som blivit särskilt

taxerad.

De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande pensionsavgifterna har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden, dock att de myndigheter

och organisationer, vilka yttrat sig över såväl uppbördssakkunnigas

betänkande som den av von Otter utarbetade promemorian, allmänt förordat

förslagen i promemorian i den mån dessa avser samma ämnen, som avhandlats

av de sakkunniga.

Från yttrandena över promemorian må här följande återgivas.

Pensionsstyrelsen har icke något mera väsentligt att invända. Styrelsen

ville dock göra vissa påpekanden. Inledningsvis framhålles, att enligt promemorian

de uppgifter som funnes i de tryckta inkomst- och debiteringslängderna

skulle läggas till grund för debitering av pensionsavgifter. Längderna

för ett debiteringsår trycktes emellertid efter den 1 mars nästföregående

år (beskattningsåret) och vad beträffade Stockholm först under

juli eller augusti beskattningsåret. På grund härav och då uppgifter om

befrielse från avgiftsplikt i anledning av att folkpension beviljats måste

påföras folkbokföringsplåtarna omedelbart efter det anmälan om pensions

beviljande tillställts vederbörande folkbokföringsregister, komme samtliga

personer som erhållit pension fram till tiden för längdernas tryckning att

upptagas som avgiftsbefriade, medan enligt de i promemorian föreslagna

lagbestämmelserna avgiftsbefrielsen endast skulle gälla personer som ägt

uppbära folkpension under januari månad beskattningsåret. Denna oegentlighet,

fortsätter styrelsen, skulle kunna undvikas om det vore möjligt att på

folkbokföringsplåtarna införa en uppgift om den månad, då första utbetalningen

av pensionen ägt rum. Anteckningen skulle naturligtvis endast införas

på plåtarna för pensionstagare i avgiftspliktig ålder. — Vidare framhålles,

att från personer, vilkas folkpension indragits mellan januari månad

beskattningsåret och tiden för längdernas tryckning, klagomål skulle

kunna vara att vänta över att de debiterats pensionsavgift, ehuru de enligt

lagbestämmelsen borde vara avgiftsbefriade. Denna olägenhet syntes man

emellertid kunna undgå om pensionsstyrelsen dröjde med att sända över

anmälningar om folkpensioner indragna efter januari månads utgång intill

dess årets längder vore tryckta. Därefter anför styrelsen.

I uppbördssakkunnigas betänkande föreslås att de ändrade bestämmelserna

i fråga om pensionsavgifters erläggande icke skulle gälla avgifterna för år

1953. Någon invändning häremot har icke anförts i promemorian. Enligt nu

gällande bestämmelser blir en pensionstagare befriad från avgift för nämnda

år om första utbetalningen av pensionen äger rum juni 1953 eller tidigare.

Enligt det i promemorian framlagda förslaget skulle befrielse från erläggande

av avgift för år 1954 äga rum om första utbetalningen av pensionen

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skett januari 1953 eller tidigare. Sålunda skulle de personer för vilka pensionen

utbetalats första gången under februari till maj 1953 bli befriade

från 1953 års avgift men ej från 1954 års. En särskild övergångsbestämmelse

erfordras beträffande 1953 års avgiftsbetalning för att undgå ett sådant

förhållande. Motsvarande gäller beträffande personer avlidna februari

till juni 1953 samt personer som blivit utländska medborgare under samma

tid.

Härutöver vill pensionsstyrelsen påpeka följande. Enligt såväl gällande

som föreslagna lagbestämmelser skall avgörande för avgiftsbefrielse på

grund av folkpensions beviljande vara om pensionstagare ägt uppbära folkpension

viss månad. Såsom pensionsstyrelsen påpekat i yttrande den 11

januari 1951 rörande en av 1950 års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria

bör uttrycket »ägt uppbära folkpension» tolkas så att för befrielse från

pensionsavgift skall erfordras icke endast att pensionsrätt på grund av gjord

ansökan föreligger för resp. månad utan även att folkpension faktiskt

kunnat lyftas under månaden antingen av pensionstagaren själv eller av

annan som varit berättigad därtill. I anslutning härtill vill styrelsen framhålla

att, såsom framgår av 8 § folkpensioneringslagen, pensionsberättigads

hustru, till vilken hustrutillägg utgår, själv ej är att anse som folkpensionstagare,

varför avgiftsbefrielse icke kan gälla hustru som uppbär hustrutillägg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bl. a., att det icke syntes tilltalande

att debitering skulle ske enbart med ledning av debiteringslängdens uppgifter

om utgående pension och om nationalitet samt att en person, som enligt

föreskrifterna om avgiftsplikt icke skolat erlägga pensionsavgift, skulle behöva

anföra besvär för att få rättelse, när debiteringsförrättaren faktiskt

följt givna föreskrifter. Även kronokamreraren i Malmö framhåller olägenheterna

av att debiteringslängdens uppgifter angående nationalitet och pensionsförhållanden

icke komme att helt överensstämma med förhållandena

den 1 januari sagda år. Olägenheten härav torde dock vara ganska ringa och

skulle sannolikt icke medföra ett större antal debiteringsbesvär. Sett ur enbart

debiteringssynpunkter kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke åtgärder

kunde vidtagas till förhindrande av påtalade bristande överensstämmelse.

Såvitt kronokamreraren kunde finna torde så utan olägenhet kunna

ske genom att länsbyråerna till tiden efter tryckningen av debiteringslängden

uppsköte aktualiseringen av tryckplåtarna, såvitt avsåge förändringar

i nationalitet och pensionsförhållanden, vilka inträffade den 1 januari eller

senare under beskattningsåret.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att mot anknytningen

av avgiftsskyldigheten till förhållandena vid beskattningsårets

ingång kunde invändas, att en hel del personer komme att få betala pensionsavgifter

även sedan de börjat uppbära folkpension. I vissa fall kunde

pensionsavgift rent av komma att uträknas på i taxerad inkomst ingående

folkpension. Länsstyrelsen utginge dock ifrån att denna avgift oftast täcktes

av en preliminär inbetalning, verkställd före inträdet i pensionsåldern. Olägenheten

av att i enstaka fall den ifrågasatta avgiftspåföringen kunde komma

att medföra förhöjning i kvarstående skatt för en nybliven folkpensionär

torde emellertid uppvägas av de praktiska fördelarna med förslaget.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

91

De sakkunnigas förslag beträffande restitution av olycksfall sförsäkringsavgift

och utläggande av arbetsgi v arförteckningarna

för granskning biträdes allmänt i remissyttrandena.

Endast länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att gällande bestämmelser

om utläggandet av nämnda förteckningar bör bibehållas.

Departementschefen. De lokala skattemyndigheterna och övriga av debiterings-

och uppbördsförfarandet berörda myndigheter har tyngande och arbetskrävande

uppgifter. Läget för dessa myndigheter är i själva verket pressat.

Härtill kommer att från olika håll ställes allt större krav på att sådana

arbetsuppgifter som debitering, skatterestitutioner, kontroll av arbetsgivarnas

redovisning av skattemedel o. s. v. skall fullgöras snabbare än vad fallet

varit under de första åren av det nya uppbördssystemets tillämpning. För

att skapa ökade förutsättningar för tillgodoseende av dessa krav, bör man

sträva efter att så ändra bestämmelserna att arbetsuppgifterna i görligaste

mån förenklas. Nya uppgifter bör icke åläggas ifrågavarande myndigheter

i andra fall än då detta påkallas av önskemålet att genomföra verkligt betydelsefulla

reformer. Som framgår av vad jag längre fram kommer att anföra,

anser jag starka skäl tala för att preliminär skatt uttages vid inkomst

av korttidsanställning. Genomföres detta, föranledes härav ett ökat arbete

för myndigheterna. Det är då desto mer angeläget att i andra hänseenden

söka underlätta myndigheternas arbete och att iakttaga återhållsamhet, när

det gäller att pröva förslag om utvidgning av deras uppgifter.

Av det nu sagda framgår, varför jag icke anser mig kunna biträda det av

hushållningssällskapens förbund framställda önskemålet att uppbörden av

sällskapens avgifter skulle inryckas i den allmänna uppbörden. De skäl, som

vid 1945 års lagstiftning anfördes till stöd för åtgärden att ställa nämnda

avgifter utanför den allmänna uppbörden, synes i dagens läge med än större

kraft kunna åberopas till förmån för ett bibehållande av den nuvarande

ordningen på detta område.

Vad beträffar folkpensionsavgifterna, har från några håll påpekats, att

väsentliga lättnader i uppbördsarbetet skulle vinnas, därest dessa avgifter formellt

avskaffades och i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten.

Detta påpekande är i och för sig riktigt. Då frågan om en allmän pensionsförsäkring

emellertid för närvarande är under prövning, synes redan med hänsyn

härtill icke böra ifrågakomma att nu av uppbördstekniska skäl formellt

avskaffa folkpensionsavgifterna. Såsom ett ytterligare skäl mot förslaget att

inarbeta folkpensionsavgifterna i statsskatten kan anföras att någon ståndpunkt

ännu icke tagits till spörsmålet, hur debiteringen skall ordnas beträffande

de avgifter, som föranledes av en tillämpning av lagen om allmän

sjukförsäkring.

Det anförda utgör emellertid icke något hinder för att pröva de framlagda

förslagen om i vissa hänseenden ändrade grunder för beräkning av

folkpensionsavgifterna. De sakkunnigas härutinnan framlagda förslag åsyftar

en bättre avvägning av storleken av äkta makars avgifter och, som en

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

följd därav, enklare debiteringsregler och bättre överensstämmelse mellan

preliminär och slutlig skatt.

De sakkunniga har särskilt uppmärksammat den situation, som uppkommer

då äkta makar båda har taxerad inkomst men den ena en relativt obetydlig

sådan. I dylikt fall kan maken med den mindre inkomsten komma att

påföras en pensionsavgift, som icke står i rimlig proportion till den samtidigt

påförda skatten.

De sakkunnigas förslag beträffande beräkningen av folkpensionsavgift för

äkta makar innebär i korthet följande.

Är båda makarna avgiftspliktiga — en av förutsättningarna härför är

enligt förslaget att båda åsatts taxerad inkomst — uträknas avgiften för

envar av dem till en procent av vederbörandes taxerade inkomst. Då den

sammanlagda avgiften ej får överstiga 200 kronor, nedsättes i förekommande

fall avgiften för den, vars taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, i

sådan omfattning att den sammanlagda avgiften blir 200 kronor. Överstiger

vardera makens taxerade inkomst 10 000 kronor, påföres envar avgift med

100 kronor.

Är en av makarna avgiftsplildig men icke den andre enär denne saknar

taxerad inkomst, skall avgiften för den förstnämnde maken utgöra en procent

av dennes taxerade inkomst och högst 200 kronor.

Är, slutligen, en av makarna avgiftspliktig men icke den andre oaktat

denne åsatts taxerad inkomst, skall avgiften för den avgiftspliktige uträknas

till en procent av hans taxerade inkomst och utgöra högst 100 kronor.

Här bortses alltså från den icke avgiftspliktige makens eventuella inkomst.

Det må tilläggas, att de sakkunniga med sitt ifrågavarande förslag icke

åsyftat någon ändring i vad nu gäller därulinnan att den taxerade inkomsten

skall — för att grunda avgiftsplikt — uppgå till minst 1 200 kronor.

För att icke komplicera återgivandet av innebörden i de sakkunnigas förslag

har från denna regel bortsetts i det nyss anförda.

De sakkunnigas förslag synes enligt min mening materiellt godtagbart

och innefatta en riktig avgränsning av de fall, där storleken av ena makens

pensionsavgift bör påverkas av andra makens inkomst. Att gå så långt som

statens organisationsnämnd ifrågasatt, nämligen att alltid uträkna avgiften

för gift person med bortseende från andra makens inkomst, anser jag mig,

i likhet med de sakkunniga, i nuvarande läge icke kunna förorda, om än

ytterligare lättnader i debiteringsarbetet med en sådan anordning skulle

vinnas. Vad angår det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget,

synes detta icke lämna ett mer eller ens lika tillfredsställande resultat som

de sakkunnigas förslag. Jag vill emellertid i anslutning härtill erinra om att

de sakkunnigas förslag i motsats till länsstyrelsens i vissa lägen leder till

en högre avgift än de nuvarande bestämmelserna. Ett exempel må belysa

detta. Antages blott ena maken vara avgiftspliktig och år dennes taxerade

inkomst 10 000 kronor, medan den andra makens taxerade inkomst uppgår

till 5 000 kronor, blir avgiften för förstnämnde make enligt de sakkunniga

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

93

100 kronor men enligt länsstyrelsen 75 kronor, vilket sistnämnda belopp

sammanfaller med det vartill gällande regler leder. I andra fall medför däremot

de sakkunnigas förslag lägre avgifter än nu utgående. Nyssnämnda

exempel kan varieras så att den avgiftsfrie har en taxerad inkomst av 10 000

kronor medan den avgiftspliktiges motsvarande inkomst utgör 5 000 kronor.

Pensionsavgiften blir i detta fall enligt nuvarande bestämmelser och enligt

länsstyrelsens förslag 75 kronor men enligt de sakkunnigas regler 50 kronor.

Då det kan antagas, att i flertalet fall mannen blir avgiftsfri före hustrun

och har den högre inkomsten, skulle fallen av avgiftssänkning bli fler

än fallen av avgiftshöjning. Såväl den högre som den lägre avgiften är en

konsekvens av principen, att när den ena maken är avgiftsfri — något som

merendels beror på att vederbörande uppnått pensionsåldern — så skall den

andra makens avgift bestämmas med hänsyn blott till hans egen inkomst.

Som jag nyss framhållit, anser jag detta vara en godtagbar princip.

Godtages vad jag nu förordat, vinnes — förutom en viss förenkling i

själva uträknandet av pensionsavgiften — förutsättningar för en bättre

överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i de fall, då äkta makar

håda har taxerad inkomst men den ena av dem en relativt obetydlig sådan.

De sakkunniga har vidare ansett, att vid ett genomförande av deras

ifrågavarande förslag förutsättningar även skulle finnas för ett avskaffande

av den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om folkpensionering enligt vilken

ena maken svarar för andra makens pensionsavgift. Denna regel åsamkar,

enligt de sakkunniga, myndigheterna åtskilligt besvär i tillämpningen.

De sakkunniga torde främst haft i tankarna de fall, då en viss men icke tillräcklig

preliminär skatt influtit och vederbörande skattskyldige äkta make

icke inbetalat den kvarstående skatten. I sådant läge måste den kvarstående

skatten proportioneras på de olika uppbördstitlarna i syfte att avgöra hur

mycket därav som utgör pensionsavgift. På detta belopp skall andra maken

krävas.

Det är uppenbart, att denna bestämmelse förorsakar ett icke obetydligt

arbete för myndigheterna. Det är även uppenbart, att den reella innebörden

av bestämmelsen skulle starkt minska i betydelse om — som jag förordat

— make med ringa eller obetydlig inkomst framdeles komme att påföras

allenast en mot hans egen inkomst svarande pensionsavgift. Visserligen

kan mot förslaget att slopa bestämmelsen invändas, att staten försämrar

sina möjligheter att utfå avgifter även i sådana fall då den make,

som icke fullgör sina skyldigheter, har en mera betydande inkomst och

följaktligen även påförts en större avgift. Det kan emellertid antagas att

bestämmelsen i dylika fall mera sällan har aktualitet.

Jag anser mig följaktligen kunna biträda de sakkunnigas förslag även i

nu angivet hänseende. Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att

ett slopande av bestämmelsen om rätt att kräva ena maken för avgift, som

påförts andra maken, är att bedöma såsom ett spörsmål avseende hur långt

man med hänsyn till olägenheterna därav ur skilda synpunkter vill gå för

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att söka säkerställa möjligheterna för det allmänna att utfå de debiterade

avgifterna. Av de av mig förordade reglerna för beräkning av äkta makars

pensionsavgifter i vissa fall framgår nämligen att jag icke velat hävda den

meningen, att makar skulle i avseende å folkpensionsavgiften behandlas

såsom oberoende av varandra.

Vad härefter angår övriga förslag rörande debitering av folkpensionsavgift,

vilka samtliga åsyftar förenklingar i debiteringsförfarandet, må följande

framhållas.

De särskilda grunderna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter

bör tillämpas endast i de fall, då makarna skall samtaxeras. Har äktenskapet

ingåtts under beskattningsåret (året före debiteringsåret) eller har makarna

eljest under större delen av nämnda år icke levt tillsammans, bör således

pensionsavgiften för vardera maken beräknas som för ogift.

För närvarande skall pensionsavgift erläggas av varje svensk medborgare

i viss ålder och med en viss minsta inkomst under förutsättning, att han för

debiteringsåret är mantalsskriven i riket. Avgift skall dock icke erläggas

av den som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension eller

den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, ej heller för den

som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. De sakkunniga föreslår, att mantalsskrivningen

för beskattningsåret, d. v. s. året närmast före det då pensionsavgiften

slutligt påföres, skall vara avgörande för avgiftsplikten samt att

tidpunkterna, då de förhållanden skall föreligga som medför avgiftsbefrielse,

ändras till december månad under beskattningsåret för den som erhållit

folkpension och till den 1 januari debiteringsåret för den som förlorat

sitt svenska medborgarskap eller avlidit. I den förut omnämnda departementspromemorian

förordas en ytterligare förskjutning av dessa tidpunkter,

nämligen till januari månad beskattningsåret resp. den 1 januari beskattningsåret.

Den sist angivna tidpunkten skall, enligt promemorian, vara

avgörande även för den som förvärvat svenskt medborgarskap; avgiftsbefriad

skall med andra ord den vara, som den 1 januari beskattningsåret icke

är svensk medborgare. Vidare föreslås i promemorian, att debiteringen skall

verkställas med ledning av uppgifterna i plåtavtrycken i debiteringslängden.

Sistnämnda förslag motiveras av att uppgifterna i denna längd i vad

de avser utgående folkpension och nationalitet icke alltid överensstämmer

med vad i dessa hänseenden gällde under januari månad resp. den 1 januari

beskattningsåret; personplåtarna i de tryckande registren aktualiseras nämligen

fortlöpande fram till debiteringslängdernas tryckning, som i regel sker

under mars—maj beskattningsåret (i Stockholm några månader senare).

Att uppbördssakkunnigas och i än högre grad departementspromemorians

förslag är ägnade att tillgodose önskemålet om förenklade debiteringsregler

är uppenbart. Med hänsyn härtill bör allvarligt övervägas att genomföra de

föreslagna författningsändringarna. Förenklingen skulle emellertid i viss

omfattning vinnas till priset av bestämmelser, som ur andra synpunkter

möjligen kan anses mindre tillfredsställande. Utredningsmannens såväl som

remissinstansernas mening är att fördelarna överväger nackdelarna.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

95

De sakkunniga, och häri instämmer utredningsmannen, förordar, att mantalsskrivningen

för året före debiteringsåret, d. v. s. för »beskattningsåret»,

skall vara avgörande för skyldigheten att erlägga pensionsavgift. För närvarande

gäller att mantalsskrivningen för debiteringsåret är utslagsgivande.

Genomföres ändringsförslaget, vinnes att skatt och pensionsavgift kan i

princip debiteras på grundval av samma uppgifter. Några invändningar har

ej gjorts mot detta förslag, vars innebörd alltså är att mantalsskrivning här

i riket för det år, varunder den inkomst förvärvas varå pensionsavgiften beräknas,

är avgörande för avgiftsplikten. Synnerligast som pensionsavgiften

uppbäres preliminärt, anser jag starka skäl tala för att detta förslag genomföres.

I princip är den befriad från avgiftsplikt, som äger uppbära folkpension.

Nu gällande bestämmelser, innebärande att förhållandena under juni

månad debiteringsåret skall härutinnan vara avgörande, medger ej en debitering

av folkpensionsavgifterna uteslutande på grundval av debiteringslängdens

uppgifter. Debiteringsförrättaren måste erhålla särskilda underrättelser

om vad som hänt efter det längden framställts. Detta är ägnat att avsevärt

tynga och försvåra ett korrekt debiteringsförfarande. Bestämmelserna

medför tillika att i åtskilliga fall preliminärt uttagen pensionsavgift skall

restitueras. Med uppbördssakkunnigas förslag, innebärande att hänsyn tages

till förhållandena under december månad beskattningsåret, undanröjes

i viss omfattning sistnämnda olägenhet, varjämte en reducering inträder av

det antal fall, där med nuvarande ordning uppgifter kräves utöver dem som

plåtavtrycket i längden upptager. Å andra sidan tillgodoser icke de sakkunnigas

förslag önskemålet, att debiteringen helt skall kunna ske med hjälp

av plåtavtrycket i längden och utan ett kompletterande underrättelseförfarande.

Med utredningsmannens förslag att grunda bedömandet på förhållandena

under januari månad beskattningsåret skulle däremot nämnda önskemål

i huvudsak bli tillgodosett. En konsekvens skulle emellertid bli, att om

pension tillerkändes en eljest avgiftspliktig under tiden februari—december

beskattningsåret, vederbörande skulle ha att erlägga pensionsavgift för den

del av beskattningsåret, varunder han uppbär pension. Synnerligast som avgiften

komme att beräknas på den uppburna pensionen, synes övervägande

skäl tala för att icke gå så långt som utredningsmannen ifrågasatt. Däremot

kan jag för egen del ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Visserligen

skulle även mot detta förslag en viss invändning kunna göras, nämligen

den att om någon tillerkännes folkpension under debiteringsåret, vederbörande

likväl detta år påföres avgift. Men härtill kan genmälas, att denna

avgift beräknats på inkomsten under ett år, då pension ej utgått, och att

avgiften ifråga förutsättes ha erlagts preliminärt under detta sistnämnda år.

Folkpensionsavgift skall enligt gällande bestämmelser icke erläggas för

den som är avliden den 1 juli debiteringsåret. Denna regel förutsätter för

sin tillämpning en vidlyftig komplettering av de uppgifter i längden, som

lämnas genom plåtavtrycket. Utredningsmannens förslag med den 1 januari

beskattningsåret såsom den i nyssnämnda hänseende avgörande dagen skul
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

le i väsentlig mån undanröja tillämpningsbesvärligheterna. Då några avgörande

invändningar mot en dylik bestämmelse icke synes vara att framställa

— jag hänvisar till det utförliga resonemang som utredningsmannen

fört och för vilket jag i det föregående redogjort — förordar jag, att förslaget

genomföres, vilket alltså innebär att det avgörande skall vara om

vederbörande är avliden vid ingången av året näst före debiteringsåret.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att dödsfall under beskattningsåret och

fram till tidpunkten för tryckningen av längden visserligen inpräglas å

personplåtarna men då dagen för dödsfallet samtidigt inpräglas, försvåras

debiteringen icke härav.

Beträffande den som förlorat svenskt medborgarskap gäller för närvarande,

att pensionsavgift ej skall påföras om förlusten av medborgarskapet ägt

rum före den 1 juli debiteringsåret. Denna regel medför därför ungefärligen

samma debiteringsbesvärligheter som de nyss antydda. Utredningsmannen

har velat avlägsna dessa besvärligheter genom en regel av innebörd, att avgörande

tidpunkt skulle i stället för den 1 juli debiteringsåret vara den 1

januari året närmast dessförinnan. Av skäl, som utredningsmannen anfört,

synes ur materiell synpunkt en dylik regel godtagbar. Med en sådan bestämmelse

följer emellertid vissa andra olägenheter. De tryckande registren aktualiseras

fortlöpande och följaktligen kommer längderna att utvisa även

sådana nationalitetsändringar, som inträffat under beskattningsåret och

fram till tryckningsdagen. Då man icke kan registrera dagen för nationalitetsändringen,

leder utredningsmannens förslag, vilket alltså innebär dels

att den 1 januari beskattningsåret skall vara den avgörande dagen och dels

att avgiftsdebiteringen helt skall grundas på längden, till att i vissa fall avgift

felaktigt kommer att påföras respektive icke debiteras. För att i viss

omfattning avhjälpa denna olägenhet föreslår utredningsmannen att den

som enligt huvudregeln felaktigt påförts avgift skulle äga efter besvär häri

erhålla rättelse.

Mot förslaget har invänts, att det syntes föga tilltalande att föreskriva ett

debiteringsförfarande, som ovillkorligen måste i vissa fall ge ett oriktigt

resultat. Den särskilda besvärsregeln skulle vidare medföra ett visst merarbete.

De gjorda påpekandena synes mig föranleda att man bör söka lösa frågan

på ett i viss mån annat sätt. Av det förut sagda framgår, att jag ur materiell

synpunkt icke kan anse hinder föreligga mot att som ur pensionsavgiftssynpunkt

relevant dag för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap

föreskriva någon dag under beskattningsåret. Såsom ur debiteringssynpunkt

mest lämplig skulle då kunna väljas den dag då längderna tryckes.

Med en sådan regel vinnes att en debitering enligt längden alltid kommer

att svara mot huvudregeln om när avgiftsplikt i princip skall inträda

Häremot kan visserligen invändas att längderna tryckes på något olika tider,

nämligen av länsstyrelserna någon gång under mars—april beskattningsåret

och av mantalsverket i Stockholm ytterligare några månader senare;

en viss ojämnhet i fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

97

resp. bortfall skulle alltså uppkomma. Denna olägenhet måste emellertid

anses vara ganska ringa och enligt min mening väsentligt mindre än de olägenheter

ur skilda synpunkter, som är förenade med nuvarande bestämmelser

och tidigare framlagda förslag till ändringar i dessa. Jag anser mig

alltså böra förorda att bestämmelserna utformas i enlighet med vad jag nu

anfört.

I anslutning till det sagda må framhållas, att om debiteringen helt grundats

på längden och denna, genom att fel förelegat vid inpräglingen av uppgift

å personplåt eller av annan liknande anledning, lämnat ett oriktigt underlag

för debiteringen, så föreligger självfallet möjlighet att erhålla rättelse

i detta fall liksom då fel eljest förelupit vid debitering.

De föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagen synes böra träda i

kraft den 1 januari 1954. Även den slutliga påföringen av pensionsavgift år

1954 bör ske enligt de nya bestämmelserna, bland annat med hänsyn till att

samiaxering av äkta makar enligt de av 1952 års riksdag antagna bestämmelserna

skall verkställas första gången vid 1954 års taxering. Olägenheten

av att pensionsavgiften ingår i preliminär skatt för inkomståret 1953 i enlighet

med nu gällande bestämmelser kan icke anses vara särskilt betydande.

Såsom pensionsstyrelsen påpekat, skulle sålunda utformade övergångsbestämmelser

emellertid medföra, att för person, som avlidit under

tiden den 1 januari—den 30 juni 1953, avgift icke skall påföras vid den

slutliga debiteringen år 1953 men väl vid debiteringen år 1954. Motsvarande

skulle gälla även vid förlust av svenskt medborgarskap efter debiteringslängdens

tryckning och före den 1 juli 1953. Detta förhållande kunde undgås

genom en föreskrift om avgiftspåföring jämväl år 1953 eller om avgiftsbefrielse

år 1954 i nu avsedda fall. Det synes emellertid tveksamt om

tillräckliga skäl härför verkligen föreligger. Olägenheten av att en person

ett år icke är avgiftspliktig men nästa år påföres avgift torde vara ringa.

Med hänsyn härtill och då debiteringsarbetet komme att tyngas av en föreskrift

av antydd innebörd, anser jag mig icke böra föreslå att en sådan

meddelas.

Vad jag i det föregående anfört bygger på bestämmelserna sådana de

för närvarande är utformade. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t

i proposition nr 15 till innevarande års riksdag förelagt riksdagen förslag

till lag om höjning av folkpensioner in. m. Nämnda proposition upptager

även förslag till principbeslut om höjning av pensionsavgiften, nämligen

med 0,8 procent av stadgat avgiftsunderlag. Tillika förordas i propositionen

att de nya avgifterna skulle slutligt påföras första gången år 1955.

I propositionen förutsättes vidare, att höjningen av pensionsavgifterna

skulle författningstekniskt lösas genom en ändring av 19 § folkpensioneringslagen.

Denna lagändring skulle emellertid vidtagas i samband med att

ställning toges till vad som komme att förordas i förevarande proposition.

Skulle förslaget om höjning av utgående folkpensioner antagas av riksdagen,

påverkas ej härav vad jag i det föregående anfört och förordat. Höjes

pensionsavgifterna, föranleder ej heller detta någon ändring i vad jag före
7

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slagit; vad som i motiveringen anförts rörande avgifternas storlek i vissa

angivna exempel in. in. bör dock rätteligen korrigeras med ledning av beslutet

om avgiftshöjning.

Som framgår av det förut sagda förordar jag, att de i denna proposition

föreslagna ändrade bestämmelserna om avgiftsberäkning in. m. skall tilllämpas

fr. o. in. den slutliga debiteringen år 1954. De höjda pensionsavgifterna

skulle däremot första gången påföras vid den slutliga debiteringen år

1955. Författningstekniskt synes detta böra lösas så, att 19 § folkpensioneringslagen

erhåller en lydelse som svarar mot förslagen i såväl denna proposition

som i proposition nr 15 och att i övergångsbestämmelser föreskrives

att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avgiftshöjningen

skall tillämpas först år 1955.

Vad till sist angår de sakkunnigas förslag att för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift

skall restitueras av länsstyrelsen och att bestämmelserna

om utläggande av arbetsgivarförteckningarna för granskning skall

upphävas, förordar jag att dessa förslag genomföres.

III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning

av de olika skatteslagen, in. ni.

Gällande bestämmelser. Preliminär skatt utgår enligt 3 § uppbördsförordningen

såsom preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller preliminär Cskatt.

Preliminär A-skatt erlägges för sådan inkomst av tjänst, som helt eller

delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga

arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av

tjänst. Med tjänst likställes rätt till pension, vissa livräntor in. in. Skatten

uttages med belopp, som angives i skattetabell, eller med viss procent av inkomsten.

Preliminär B-skatt erlägges av skattskyldig, som åtnjuter annan inkomst

än sådan som nyss nämnts. Preliminär B-skatt utgår för inkomster från

den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet och

beräknas på grundval av verkställd taxering.

Preliminär C-skatt utgöres av skattskyldig, som har att erlägga preliminär

A-skatt, därest den skattskyldige åtnjuter jämväl annan inkomst än av

tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt denna inkomst uppgår till

minst eu femtedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst

600 kr. Den preliminära C-skatten utgår för inkomst av andra förvärvskällor

än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt dessutom för förmögenhet

och beräknas — liksom preliminär B-skatt — på grundval av verkställd

taxering.

Från nu återgivna huvudbestämmelser gäller åtskilliga undantag. Sålunda

stadgas i 3 § sista stycket uppbördsförordningen, att om skattskyldig, som

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

99

åtnjuter sådan inkomst av tjänst att enligt huvudregeln preliminär A-skatt

bör utgå, är berättigad till avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten

eller om skattskyldig förutom nyssnämnda inkomst åtnjuter annan

i förhållande därtill betydande inkomst av tjänst eller av annan förvärvskälla

eller om skattskyldig uppbär den huvudsakliga delen av inkomsten

av tjänst icke från arbetsgivaren utan från allmänheten, må den lokala

skattemyndigheten meddela förordnande, att den skattskyldige skall, i stället

för att erlägga preliminär A-skatt eller sådan skatt jämte preliminär

C-skatt, erlägga preliminär B-skatt. Dylikt förordnande må jämväl meddelas,

då eljest särskilda omständigheter därtill föranleder.

I anvisningarna till 3 § uppbördsförordningen framhålles, att lokal skattemyndighet

med stöd av nyss återgivna stadgande kan i fall, då beräkning av

preliminär skatt enligt skattetabell eller med viss procentsats skulle visa

otillfredsställande resultat, på ansökan av skattskyldig eller på eget initiativ

förordna, att sådan skatt skall utgå med belopp, som grundar sig på taxering

och angives å debetsedeln, d. v. s. att preliminär B-skatt skall utgå i

stället för preliminär A-skatt. Sådana fall kan vara för handen, då fråga

är om bruttoinkomst, från vilken skattskyldig är berättigad att göra avdrag

för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex. inkomst som åtnjutes

av provisionsresande eller arbetstagare, vilka har att själva bekosta material

för arbetet. Då skattskyldig väl åtnjuter inkomst av tjänst i kommunalskattelagens

mening men icke uppbär inkomsten av arbetsgivare, kan löneavdrag

icke ske och preliminär skatt ej heller beräknas enligt skattetabell eller med

viss procentsats; såsom exempel å sådana skattskyldiga nämnes viss serveringspersonal.

I samma anvisningar uttalas vidare, att det även vid vissa andra inkomstoch

anställningsförhållanden kan visa sig ändamålsenligt att uttaga preliminär

B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Så kan t. ex. vara fallet,

då skattskyldig har anställning hos ett flertal arbetsgivare utan att någon av

dessa kan anses vara huvudsaklig arbetsgivare eller då skattskyldig jämte

den huvudsakliga inkomsten av tjänst har inkomst av bisysslor eller eljest

annan i förhållande till förstnämnda inkomst betydande inkomst av annan

förvärvskälla än tjänst. Vidare kan det befinnas lämpligt att tillämpa debiteringsmetoden,

då fråga är om exempelvis vissa grupper av stuveriarbetare,

arbetstagare i skogsbruk eller anläggningsindustri eller hemarbetare, sysselsatta

inom vissa industrier. Med hänsyn till de i hög grad varierande anställnings-

och inkomstförhållandena kan mera detaljerade anvisningar icke

lämnas rörande de fall, då debiteringsmetoden bör användas. Såsom allmän

regel gäller emellertid, att den metod för beräkning av preliminär skatt bör

tillämpas, som är för den skattskyldige lämpligast. Vid bedömandet härav

skall jämväl beaktas, att den metod som ur nyssnämnda synpunkt bör tilllämpas

icke innebär en oskälig belastning för arbetsgivaren och icke medför

väsentligt större avvikelse mellan preliminär och slutlig skatt än annan

metod.

Varken i 3 § uppbördsförordningen eller i anvisningarna till nämnda pa
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ragraf har närmare angivits, vad som skall anses som »betydande del av inkomsten»,

resp. »betydande inkomst». Rörande tolkningen av uttrycket

»betydande» i dessa sammanhang har centrala uppbördsnämnden i sitt meddelande

nr 7/1946 uttalat, att avdragsgilla omkostnader till mer än 25 procent

av inkomsten i regel finge anses som i förevarande hänseende betydande.

Vidare finge inkomster vid sidan av inkomsten från huvudsaklig

arbetsanställning anses som betydande, om de uppginge till mer än 25 procent

av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst 600 kr.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 29 ff.) föreslog

de sakkunniga, att avdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas även å

inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med inkomst

av tillfälligt arbete avsågs till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig

inkomst genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig

eller därmed jämförlig verksamhet samt av tillfälligt uppdrag.

Vid övervägande av efter vilka grunder den preliminära skatten skulle uttagas,

då skattskyldig hade såväl sådan inkomst, varå skatteavdrag kunde

ske, som annan inkomst, ifrågasatte de sakkunniga om icke ett system liknande

det finska borde införas. Nämnda system skulle innebära, att man

genomgående skulle röra sig med preliminär A-skatt med skatteavdrag å all

inkomst av tjänst och av tillfälligt arbete samt debiterad preliminär skatt

utan avdrag å all annan inkomst.

De sakkunniga diskuterade även möjligheten att använda preliminär Cskatt

i större utsträckning än som skedde. Sålunda skulle förslagsvis Aoch

C-skatt utgå i sådana fall, där inkomsten vid sidan av tjänsteinkomst

och inkomst av tillfälligt arbete uppginge till mellan 25 och 75 procent av

den sammanlagda inkomsten. Om sidoinkomsten överstege 75 procent, resp.

understege 25 procent av den sammanlagda inkomsten, skulle vederbörande

påföras enbart B-skatt, resp. enbart A-skatt.

De sakkunniga tog emellertid ej definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål

utan ansåg sig böra uppskjuta ställningstagandet till sitt senare betänkande.

De sakkunniga föreslog därför att liknande regler, som f. n. tillämpades

vid fall av blandade inkomster, tills vidare skulle i huvudsak gälla vid

påföring av preliminär skatt. Där så prövades lämpligt borde dock B-skatten

ersättas med A-skatt jämte G-skatt eller A-skatten kompletteras med Cskatt.

Om en arbetstagare med B-skatt underläte att erlägga skatten i behörig

ordning, borde B-skatten ersättas med A-skatt för tjänsteinkomsten

och C-skatt för inkomsten i övrigt. Bland skattskyldiga, för vilka det kunde

vara lämpligt att A- och C-skatt tillämpades i stället för B-skatt, nämnde de

sakkunniga skogsarbetare i Norrland med relativt ringa inkomst av jordbruk.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att de olika möjligheter

att beräkna den preliminära skatten, som funnes i nu gällande uppbördssystem,

avsåge att anpassa skatten efter de skilda sätt, varpå inkomst

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppbures. Kunde skatten å inkomst av tjänst beräknas med hjälp av särskilda

tabeller eller till viss procent av inkomsten, uttoges preliminär Askatt.

Det förutsattes därvid, att skatten innehölles, då inkomstbeloppet utbetalades.

Där den skattskyldige icke åtnjöte dylik inkomst, måste skatten

i stället beräknas i lörväg (preliminär B-skatt). Vid blandade inkomster

kunde enbart preliminär B-skatt utgå, avseende samtliga inkomster, eller

också kunde preliminär A-skatt utgå å de inkomster, varå sådan skatt kunde

beräknas, och debiterad preliminär skatt fastställas för inkomsterna i övrigt

(preliminär C-skatt). Vore sistnämnda inkomster små i förhållande till den

skattskyldiges sammanlagda inkomster, uttoges dock enbart preliminär Askatt.

Enligt de sakkunnigas mening vore det ofrånkomligt att jämväl i fortsättningen

använda olika slag av preliminär skatt, dels en preliminär skatt beräknad

med ledning av skattetabeller eller till viss procent av inkomsten

(preliminär A-skatt) och dels en preliminär skatt, debiterad å en på visst

sätt beräknad inkomst. Skulle endast en typ av preliminär skatt användas,

måste denna givas formen av debiterad skatt, eftersom en debiterad skatt,

i och för sig kunde tänkas beträffande alla slags inkomster under det att

preliminär A-skatt icke kunde anpassas till all slags inkomst.

Beträffande frågan om den preliminära skatten bör uttagas genom endast

den ena av de båda skatteformerna eller genom en kombination av dem i

sadana fall, där den skattskyldige åtnjuter dels inkomst varå preliminär

A-skatt kan beräknas och dels annan inkomst, anföres följande.

Enligt de sakkunnigas förslag (se Kap. VII) skall skyldigheten för den

som utbetalar ersättning för utfört arbete att vid utbetalningen göra avdrag

å det utbetalda beloppet för mottagarens skatt icke gälla annan preliminär

skatt än preliminär A-skatt. Debiterad preliminär skatt skall således erläggas

direkt av den skattskyldige själv. Förslaget framfördes redan i de sakkunnigas

förra betänkande (s. 56). Som en följd av att avdragsskyldigheten

för preliminär B-skatt skulle upphöra, ansågo de sakkunniga, att B-skattens

tillämpning vid blandade inkomster borde avsevärt begränsas.

Innehållande av skatt vid utbetalning av ersättning för utfört arbete benämnes

i gällande uppbördsförordning löneavdrag. Då en riktigare benämning

å avdraget torde vara skatteavdrag, föreslå de sakkunniga att denna

beteckning införes i stället för uttrycket löneavdrag.

I regel följer den preliminära A-skatten ändringar i inkomsten bättre än

den debiterade preliminära skatten och användningen av den förra skatteformen

torde i följd härav normalt ge ett bättre uppbördsresultat än användningen

av sistnämnda skatt. Skäl finnas därför att uttaga A-skatt i så

stor utsträckning som möjligt och låta debiterad preliminär skatt utgå å

annan inkomst än sådan, varå preliminär A-skatt kan beräknas. Så "sker

enligt det finska systemet, som erbjuder ett exempel på en konsekvent genomförd

tillämpning av två slag av preliminär skatt vid blandade "inkomster.

Om den inkomst, varå A-skatt kan beräknas, utgör endast en ringa del av

den skattskyldiges hela inkomst, får emellertid denna skatteform mindre

betydelse för uppbördsresultatet. I stället framstår som en väsentlig olägenhet,

att man i sådana fall får laborera med två debetsedlar. En viss "begränsning

av A-skattens användning synes därför befogad. Ä andra sidan kan det

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

finnas anledning att avstå från en debiterad preliminär skatt, då den sidoinkomst

varå sådan skatt skall beräknas är liten i förhållande till den sammanlagda

inkomsten. Såsom alternativ till det finska systemet diskuterade

därför de sakkunniga såsom tidigare nämnts i sitt förra betänkande möjligheten

av att uttaga endast B-skatt, resp. endast A-skatt, då sidoinkomsten

överstiger 75 procent, resp. understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten,

samt att i övriga fall låta A- och C-skatt utgå.

För närvarande tillämpas i praktiken ett system med preliminär skatt,

enligt vilket för skattskyldiga med blandade inkomster utfärdas debetsedel

antingen endast å preliminär A-skatt eller också endast å preliminär B-skatt.

Därvid erhåller den skattskyldige i regel B-skatt, då sidoinkomsten överstiger

25 procent av hela inkomsten, och eljest A-skatt. Vid en jämförelse av

detta system med det finska bör dock beaktas, att skatteavdrag enligt det i

Sverige tillämpade systemet skall göras även för B-skatt, såvida ej den lokala

skattemyndigheten beslutat annorlunda.

Efter fortsatta överväganden har de sakkunniga ansett sig böra förorda,

att det nuvarande, i praktiken tillämpade systemet i huvudsak bibehålies vid

blandade inkomster. Vad som framför allt förmått de sakkunniga att intaga

denna ståndpunkt hade varit, att utförda provdebiteringar på grundval av

det tidigare av de sakkunniga förordade systemet icke visat sig medföra ett

så förbättrat resultat som man haft anledning antaga. Provdebiteringarna

hade vidare givit vid handen, att antalet skattskyldiga, för vilka debetsedel å

preliminär C-skatt skulle utfärdas, bleve mycket ringa.

Även en annan omständighet hade medfört, att saken kommit i ett något

annat läge än tidigare. Arbetsgivarnas skyldighet att verkställa skatteavdrag

för preliminär skatt föresloges nu mindre omfattande än i det första

betänkandet. Skatteavdrag skulle således icke verkställas å all inkomst av

tjänst och icke heller å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid beräkning

av den debiterade preliminära skatten komrne den lokala skattemyndigheten

som regel endast att ha tillgång till inkomstlängden. Av denna framginge

emellertid icke om skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av tjänst, varå

avdrag ej skulle göras, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Å dylik

inkomst skulle därför skattskyldig med A- och C-skatt icke komma att erlägga

någon preliminär skatt. Om den skattskyldige däremot påfördes endast

debiterad preliminär skatt, komme preliminär skatt att utgå för hela

inkomsten enligt inkomstlängden.

En konsekvent tillämpning av ett system med två kombinerade skatteformer

skulle kräva, att de lokala skattemyndigheterna hade tillgång även till

de skattskyldigas deklarationer för att vid beräknandet av den debiterade

preliminära skatten kunna ta hänsyn till — förutom sådan inkomst som

med nuvarande bestämmelser kan göras till föremål för preliminär C-skatt

— jämväl sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas,

och till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Endast därigenom skulle

nyss omnämnda felkälla kunna undvikas. En sadan generell förhandsgranskning

skulle bli mycket betungande och i många fall säkerligen ej

medhinnas.

Vidare framhåller de sakkunniga, att om både A- och C-skatt skulle utgå,

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

103

dubbla debetsedlar måste utfärdas. Detta skulle medföra olägenheter och

besvär för de skattskyldiga. Därjämte skulle ökat arbete och större kostnader

uppkomma för de lokala skattemyndigheterna samt — i den mån

skatten bleve restförd — även för indrivningsmyndigheterna.

De dubbla debetsedlarna skulle kunna undvikas genom en gemensam

debetsedel för A- och C-skatt och skyldighet för arbetsgivare att göra skatteavdrag

även för den å debetsedeln angivna C-skatten. Alternativt kunde

lokal skattemyndighet — utan att påföra C-skatt — anteckna å A-skattedebetsedeln,

att skatteavdrag enligt skattetabell skulle verkställas å den utbetalda

lönen ökad med visst belopp eller att skatteavdrag skulle ske efter viss

procentsats (jämkad A-skatt med förhöjt skatteavdrag). Även dessa båda

metoder skulle dock fordra en generell förhandsgranskning i detalj av de

skattskyldigas taxeringar. För arbetsgivarna skulle arbetet öka. Särskilt

skulle detta bli fallet vid tillämpning av metoden med en gemensam debetsedel

för A- och C-skatt. Båda metoderna skulle vara olämpliga, om sidoinkomst

av betydande storlek uppbures allenast en gång eller några få gånger

om året. Skatteavdraget å tjänsteinkomsten skulle då kunna bli så stort, att

nettoinkomsten icke vore tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Även

om sålunda ingen av nämnda metoder borde komma till allmän användning,

borde dock A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunna tillämpas i vissa speciella

fall. Att angiva C-skatten å A-skattedebetsedeln borde icke komma i

fråga.

Stadfästes nuvarande praxis, innebärande att allenast A- eller B-skatt normalt

ifrågakommer, måste man — anför de sakkunniga vidare — även i

fortsättningen i viss utsträckning lita till att den skattskyldige själv medverkade

till ett någorlunda fullgott uppbördsresultat. Detta kunde ske

genom att han begärde jämkning hos lokal skattemyndighet eller förhöjt

skatteavdrag hos arbetsgivaren eller genom att han inbetalade ytterligare

preliminär skatt. Genom den numera införda skyldigheten att utgöra ränta

å kvarstående skatt torde dylik medverkan kunna påräknas i större omfattning

än hittills.

Mot de sakkunnigas förslag kunde invändas, att eventuell kvarstående

skatt icke alltid kunde beräknas inflyta från sådana skattskyldiga med Askatt,

som eljest skulle påföras även C-skatt, därför att de hade sidoinkomst

från annan förvärvskälla än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Risken

för skatteförlust torde dock icke vara stor. Dessa skattskyldiga hade i allmänhet

tillgångar i någon form, t. ex. fastighet eller bankmedel, varur skatten

kunde uttagas, om den skulle bli restförd. Beträffande andra skattskyldiga,

för vilka A-skatt och C-skatt skulle kunna ifrågakomma därför att de

åtnjöte — vid sidan av den vanliga tjänsteinkomsten — annan tjänsteinkomst,

varå skatteavdrag icke skulle verkställas, eller inkomst av tillfällig

förvärvsverksamhet, borde beaktas, att även om man skulle tillämpa en

metod med allmän användning av preliminär C-skatt å sidoinkomster av

viss storlek, C-skatt likväl i nu nämnda fall som regel icke skulle komma

att påföras annat än efter särskild undersökning och särskilt jämknings
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

beslut. I sistnämnda fall borde det emellertid även med det nu förordade

systemet föreligga möjlighet att, då så funnes påkallat, komplettera den

preliminära A-skatten med preliminär C-skatt. Denna möjlighet borde vidare

finnas i andra fall, där det kunde föreligga behov att kunna föreskriva

att preliminär skatt skulle uttagas ur inkomst, som enligt huvudregeln icke

skulle drabbas av sådan skatt. Behov kunde även föreligga att i vissa fall

utbyta preliminär B-skatt mot preliminär A- och C-skatt.

De sakkunniga förordar därför, att den preliminära C-skatten bibehålies

men endast som en subsidiär skatteform att tillämpas, då den skattskyldige

så begärde eller den lokala skattemyndigheten i särskilt fall så funne lämpligt.

I stället för preliminär A- och C-skatt borde lokal skattemyndighet i

särskilda fall kunna förordna om uttagande av preliminär A-skatt med förhöjt

skatteavdrag. Den preliminära A-skatten skulle då antingen utgå enligt

skattetabell och beräknas på lönen ökad med ett av myndigheten angivet

och med ledning av den skattskyldiges inkomstuppgifter eller av hans

senast åsatta taxering beräknat belopp eller ock utgå efter viss av myndigheten

uträknad procentsats. Fördelarna med sistnämnda skatteform vid

jämförelse med kombinationen A- och C-skatt vore, att debitering och uppbörd

förenklades samt att inkomstförändringarn<a följdes bättre. Även jämkningsförfarandet

underlättades. Vid ändrad sidoinkomst torde också den

skattskyldige bättre kunna uppmärksamma möjligheterna att erhålla ny

jämkning. Förhöjt skatteavdrag torde emellertid icke alltid vara lämpligt.

Då tjänsteinkomsten vore ringa i förhållande till hela inkomsten eller då

sidoinkomsten utfölle vid ett fåtal tillfällen eller då den skattskyldige hade

beskattningsbar förmögenhet kunde denna metod endast undantagsvis antagas

bli lämplig.

De sakkunniga uttalar, att utbyte av de normala skatteformerna A-skatt

eller B-skatt mot A- och C-skatt eller mot A-skatt med förhöjt skatteavdrag

kunde befinnas lämpligt för vissa grupper skattskyldiga, t. ex. skogsarbetare

med mindre jordbruksinkomst och sådana stuveriarbetare, vilka —

såsom i Norrland vore vanligt — jämväl åtnjöte inkomst av jordbruk eller

av rörelse. Centrala uppbördsnämnden borde äga rätt att föreskriva lämplig

skatteform för sådana grupper av skattskyldiga, där avvikelse från huvudregeln

vore påkallad. De fall i övrigt, då en tillämpning av A- och C-skatt

eller av A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunde komma i fråga redan från

inkomstårets början, torde närmast vara — förutom när den skattskyldige

själv ansökte därom — då den skattskyldige tidigare haft sådan skatteform

eller då han år efter år erhållit betydande kvarstående skatt, som blivit

restförd, eller då han vid upprepade tillfällen försummat att erlägga honom

påförd B-skatt och därjämte förutsättning funnes för skatteavdrag. Under

inkomståret torde C-skatt eller A-skatt med förhöjt skatteavdrag komma

att påföras huvudsakligen, då det befunnes att den skattskyldige icke i behörig

ordning eriade sin preliminära B-skatt.

Den lokala skattemyndigheten borde i det enskilda fallet äga fritt bedöma

— efter eget initiativ och efter hörande av den skattskyldige eller efter

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

105

framställning från denne — vilken eller vilka former av preliminär skatt

som vore ägnade att medföra bästa uppbördsresultat. Hänsyn borde därvid

i möjligaste mån tagas till den skattskyldiges önskemål. Beaktas borde dock,

att preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skulle vara de normala skatteformerna

och att lokal skattemyndighet icke skulle verkställa generella

undersökningar för att utröna om ett utbyte av dessa skatteformer ledde

till ett bättre uppbördsresultat. Vid utbyte av skatteform utan den skattskyldiges

medgivande borde försiktighet iakttagas, så att icke för hög preliminär

skatt uttoges.

För att den preliminära C-skatten skall kunna tillämpas som subsidiär

skatteform på sätt de sakkunniga föreslagit, borde den icke vara knuten till

någon viss fixerad minimistorlek å sidoinkomsten i förhållande till hela

inkomsten. Då fråga vore om förhållandevis låga sidoinkomster, borde givetvis

starka skäl föreligga för att ett utbyte av de normala skatteformerna

skulle ske. Detsamma borde gälla för tillämpning av preliminär A-skatt med

förhöjt skatteavdrag.

För att — då den skattskyldige restförts i den utsträckning förut sagts

— preliminär B-skatt skulle kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt

eller med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag, måste den lokala

skattemyndigheten på något sätt erhålla underrättelse om att den skattskyldige

blivit restförd för den preliminära skatten. Sådan underrättelse

borde lämnas av utmätningsmannen eller av exekutionsbiträde, om i samband

med restindrivningen framkommit att den som restförts i förenämnda

omfattning åtnjöte inkomst av tjänst. Anmälan borde endast ske då så

ansåges särskilt påkallat.

De sakkunniga framhåller, att användningsområdet för preliminär A-skatt

måste vidgas i samband med att avdragsskyldigheten finge ökad omfattning.

Men även i övrigt borde preliminär A-skatt användas i större utsträckning

än för närvarande. Detta gällde särskilt i fråga om skattskyldiga,

som vore berättigade att göra avdrag för omkostnader till betydande

del av inkomsten, t. ex. provisionsförsäljare med höga resekostnader

och arbetstagare, som själva hade att bekosta material för arbetet. En de!

av denna kategori skattskyldiga påfördes redan nu preliminär A-skatt. Flertalet

torde emellertid alltjämt erhålla preliminär B-skatt. Enligt de sakkunnigas

mening borde preliminär A-skatt som regel uttagas i dylika fall,

därvid skatten borde beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten

eller efter lämplig procentsats på bruttoinkomsten. Preliminär A-skatt beräknad

efter viss procensats vore också att föredraga framför preliminär fiskar

vid arbetsanställning av säsongbetonad karaktär, t. ex. beträffande

stuveriarbetare och arbetstagare i skogsbruk. Vad nyss sagts borde ha motsvarande

tillämpning beträffande arbetstagare med flera samtidiga anställningar,

därvid någon av anställningarna finge anses utgöra vederbörandes

huvudanställning med övriga anställningar som bisysslor. För sådana arbetstagare

kunde dock i särskilda fall preliminär B-skatt finnas vara mera

lämplig.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar, att enligt ett av Kungl. Maj:t den 10 juni 1948

(NJA 1948: 440) meddelat utslag utgjorde den omständigheten att försäljare

varit berättigad uppbära honom tillkommande provision direkt av arbetsgivarens

kunder icke hinder mot införsel, enär arbetsgivaren haft att föranstalta

om att den ordning, i vilken försäljaren skulle utbekomma provision, ändrades

på det sätt som föranleddes av införselbeslutet. Däremot torde arbetsgivaren

f. n. icke vara skyldig att göra skatteavdrag i dylikt fall (centrala uppbördsnämndens

meddelande nr 5/1950). De nuvarande bestämmelserna möjliggjorde

sålunda för arbetsgivare och arbetstagare att avtala om sådan form

för löneutbetalningen, att skatteavdrag icke skulle göras. Denna möjlighet

kunde missbrukas i syfte att undkomma skatt. Det borde därför bero på

lokal skattemyndighets prövning, huruvida vederbörande skulle erlägga preliminär

B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Som regel borde emellertid

dessa skattskyldiga erlägga B-skatt; endast i undantagsfall borde A-skatt

utgå och avdragsskyldighet för arbetsgivaren föreligga.

Definitionen av begreppet preliminär A-skatt måste, framhåller de sakkunniga

vidare, bli beroende av hur frågan om avdragsskyldighetens omfattning

löstes. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i denna fråga

borde stadgas, att preliminär A-skatt skulle erläggas för inkomst av tjänst,

vilken helt eller delvis utginge i penningar och hänförde sig till sådan den

skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke vore avsedd att

vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgjorde hans huvudsakliga inkomst

av tjänst. Preliminär A-slcatt skulle jämväl utgå för annan, helt eller delvis

kontant inkomst av tjänst än nyss sagts, som utbetalades av statlig eller

kommunal myndighet, juridisk person eller, i den män beloppet utgjorde

utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk, av annan arbetsgivare. Med tjänst

skulle likställas rätt till pension, livränta som utginge på grund av sjuk-,

olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring,

ersättning som i annan form än livränta utginge på grund av sjukeller

olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, samt undantagsförmåner

ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig

periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen

vore berättigad till avdrag. Preliminär A-skatt skulle dock icke erläggas,

därest för den skattskyldige skulle utfärdas debetsedel å preliminär B-skatt.

Icke heller skulle preliminär A-skatt erläggas, om den skattskyldige väl åtnjöte

inkomst av tjänst, men skatteavdrag därå icke skulle göras t. ex. på

grund av uttryckliga författningsbestämmelser.

Vidare framhålles, att vid debitering av preliminär skatt utan ledning av

preliminär deklaration preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig, som

icke åtnjöte inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Skedde debiteringen

med ledning av preliminär deklaration eller verkställdes omdebitering

efter jämkningsbeslut skulle preliminär B-skatt påföras skattskyldig,

som icke åtnjöte sådan inkomst av tjänst, för vilken enligt vad tidigare

anförts preliminär A-skatt skulle utgöras.

Därest — vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

107

deklaration — den skattskyldige enligt senaste taxering blivit taxerad dels

för inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet och dels för annan

inkomst, borde för den skattskyldige endast utfärdas debetsedel å preliminär

A-skatt, om den senare inkomsten uppginge till högst en fjärdedel av den

sammanlagda uppskattade inkomsten från olika förvärvskällor. Vore inkomsten

av andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet

större än nyss sagts, borde den skattskyldige påföras preliminär B-skatt.

Skedde debiteringen med ledning av avlämnad preliminär deklaration,

finge frågan huruvida A- eller B-skatt skulle påföras bedömas efter jämförelse

mellan å ena sidan sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag kunde

verkställas, och å andra sidan den skattskyldiges inkomst i övrigt.

Då särskilda förhållanden därtill föranledde borde den lokala skattemyndigheten

efter ansökan eller av eget initiativ äga påföra preliminär B-skatt

i stället för preliminär A-skatt även om sidoinkomsten understege ovan angivna

del av den sammanlagda uppskattade inkomsten, t. ex. om förmögenhetsskatt

inginge i den beräknade slutliga skatten med relativt stort belopp,

ehuru förmögenhetens avkastning av någon anledning vore låg i förhållande

till tjänsteinkomsten. Vidare borde dylikt förordnande komma i fråga

beträffande skattskyldiga, vilka normalt med hänsyn till sina förvärvskällor

hade att erlägga preliminär B-skatt men för vilka visst år inkomstens fördelning

på de olika förvärvskällorna med tillämpning av nyss angivna regel

skulle föranleda utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Vore sidoinkomsten

större än en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten,

torde däremot vid ändring av skatteform anledning icke föreligga att utbyta

B-skatt mot »vanlig» A-skatt. Skulle i sådant fall ändring ske, borde i stället

för B-skatten träda A-skatt jämte C-skatt eller A-skatt med förhöjt

skatteavdrag.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet remissyttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om ej beteckningen

»preliminär skatt» borde utbytas mot »källskatt», en benämning som bättre

förstodes av de skattskyldiga och dessutom användes av de flesta.

Beträffande den preliminära C-s katten yttrar överståthållaråmbetet,

att yrkande från vissa håll framställts om att denna skatteform

borde avskaffas, enär preliminär A-skatt och B-skatt skulle täcka föreliggande

behov av olika former för uttagande av preliminär skatt. Ämbetet

kände icke heller till något fall, då preliminär C-skatt kommit till användning

i praktiken. Då denna skatteform emellertid kompletterade de två övriga

formerna för preliminär skatt och medgåve en smidig utökning av källskattesystemets

användbarhet i sådana särskilda fall, då övriga skatteformer

var för sig skulle lämna ett sämre uppbördsresultat, förordade ämbetet i

likhet med de sakkunniga, att den preliminära C-skatten bibehölles som en

subsidiär skatteform.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam, om den preliminära C-skatten

borde bibehållas. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, vore huvudskälet för

bibehållande av C-skatten, att avdragsskyldigheten för B-skatten skulle upphöra.

Inom Västerbottens län, där någon C-skatt under år 1951 icke debiterats,

hade emellertid av de lokala skattemyndigheterna vitsordats att de

kommit väl tillrätta med föreliggande svårigheter genom att tillämpa endast

A-skatt eller B-skatt. För de skattskyldiga vore det ett extra besvär att

hålla reda på ytterligare en skattsedel å preliminär skatt och svårt att förstå,

när skatteformen preliminär C-skatt över huvud taget skulle användas.

Det komine att taga mycken tid för de lokala skattemyndigheterna att undervisa

de skattskyldiga om C-skattens användbarhet. Ansåges C-skatten

böra bibehållas som en subsidiär skatteform, borde den icke ovillkorligen

tillämpas i varje fall, som skattskyldig så begärde. Den lokala skattemyndigheten

borde kunna i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida preliminär

C-skatt skulle användas eller ej.

Ej heller länsstyrelsen i Uppsala län är helt övertygad om nyttan av att

bibehålla den preliminära C-skatten. Med de föreliggande svårigheterna att.

anpassa denna skatt efter olika förhållanden borde den användas så litet

som möjligt. I stället borde preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag;

utnyttjas, vilket i de flesta fallen komme att giva ett bättre resultat, när

sidoinkomsten uppginge till högst 1/4 av den totala. Föreskrift borde därför

meddelas, att det skulle åligga vederbörande arbetsgivare att göra särskild

anmälan om sidoinkomsten till den lokala skattemyndigheten, som genom

påstämpling å A-skattesedeln skulle angiva såväl sättet för som omfattningen

av det ökade skatteavdrag, som borde tillämpas. Även länsstyrelsen i

Örebro län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser preliminär A-skatt med förhöjt

skatteavdrag vara att föredraga framför A-skatt jämte C-skatt. Som

skäl härför anför organisationerna de avsevärda olägenheter, som utfärdandet

av dubbla debetsedlar skulle medföra för de skattskyldiga. Sveriges

lantbruks förbund och Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att anledning

icke torde föreligga att ens subsidiärt införa preliminär C-skatt vid sidan

av de hittills allmänt använda skatteformerna A-skatt och B-skatt.

Till de sakkunnigas uttalande att de lokala skattemyndigheterna

borde i det enskilda fallet få fritt bedöma

vilken form av preliminär skatt som vore ägnad att

medföra det bästa uppbördsresultatet, uttalar riksräkenskapsverket

sin anslutning. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att.

den vidsträckta befogenhet, som syntes i de sakkunnigas förslag ha givits de

lokala skattemyndigheterna att anpassa den preliminära skatten efter vederbörande

skattskyldiges inkomstförhållanden, och den smidighet, som därigenom

förlänats uppbördssystemet, torde bli till båtnad för dess tillämpning.

De sakkunnigas uttalande att preliminär A - s k a 11 borde — bortsett

från den utvidgning av skattens användningsområde som följde av att.

avdragsskyldigheten utökades — användas i större utsträckning än för när
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

109

varande, understrykes av överståthållarämbetet. I de fall, då svårighet att

beräkna skatteavdrag förelåge, hade nämligen hos de lokala skattemyndigheterna

förmärkts en viss tendens att påföra preliminär B-skatt i stället för

preliminär A-skatt.

Vidare anför Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag alt det ur fiskalisk synpunkt torde

vara lämpligast, att skatten i så stor utsträckning som möjligt uttoges i

form av preliminär A-skatt. Vid en eventuell konjunkturomsvängning torde

nämligen med all sannolikhet uppbördsresultatet beträffande inkomsttagare,

vilka själva skulle inbetala sin skatt, bli mindre tillfredsställande. Den

preliminära A-skatten följde i regel variationer i inkomsten bättre än vad

den debiterade B-skatten gjorde. I nuvarande inflationstider vore det ej

ovanligt att inkomsttagare, för vilka den rätta skatteformen vore A-skatt,

alltsedan det nuvarande uppbördssystemets tillkomst erlade B-skatt och på

så sätt erhöile anstånd med skattens erläggande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den som erhållit

procentuellt reducerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag,

borde vara skyldig att vid förändrad anställning göra anmälan för nytt

beslut om A-skatt.

Vidare framhåller Sveriges redareförening, att en skattskyldig som åtnjöte

inkomst av tjänst jämväl kunde ha inkomster av exempelvis styrelseuppdrag

hos ett flertal olika företag. Sistnämnda arvoden ävensom inkomster

av andra uppdrag kunde uppgå till relativt stora belopp. I dylikt fall

borde den skattskyldige, om han det önskade, få erlägga preliminär B-skatt

och sålunda själv svara för skattens erläggande. Frågan, om vilken preliminär

skatteform som i nämnda fall skulle användas, borde sålunda ej vara

beroende av lokal skattemyndighets beslut utan av vad en dylik skattskyldig

funne vara mest lämplig för honom.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att övergången till en ökad användning

av preliminär A-skatt komme att bli svår. Hade en skattskyldig

tidigare betalt B-skatt med skatteavdrag, vore han nog icke villig att utan vidare

gå med på att erlägga A-skatt endast därför att B-skatten bleve fri

från skatteavdrag. Att fastställa omkostnadsbelopp fritt från avdrag eller

viss procent efter vilken avdrag skulle ske, vore säkerligen icke lätt, särskilt

som lokal skattemyndighet icke hade tillgång till självdeklarationer. Omkostnaderna

kunde variera ganska avsevärt; stege inkomsterna, passade

kanske den fastställda, avdragsprocenten icke alls. B-skatt komme säkerligen

att även i fortsättningen debiteras i många dylika fall. Vidare finge

iramhållas att skattskyldig, vilken fått debetsedel å preliminär B-skatt, lättare

kunde se, på vilken inkomst skatten vore beräknad.

I fråga om avgränsningen av användningsområdet för preliminär A-skatt

och för preliminär B-skatt påpekas vidare av länsstyrelsen i Stockholms

län, att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde medföra icke önskvärda

konsekvenser vid avgörandet, om den ena eller andra skatteformen skulle

användas. Detta gällde, då den skattskyldige hade inkomst av tjänst — eu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

bart eller till övervägande del — men denna helt eller delvis bestode av sådan

inkomst, varå preliminär A-skatt ej skulle utgå och sålunda ej heller

skatteavdrag göras, t. ex. folkpension och benefikt understöd. Om preliminär

deklaration icke avlämnats, hade den lokala skattemyndigheten endast

inkomstlängden till ledning och av denna framginge ej arten av tjänsteinkomsten.

Utfärdades i sådant fall enligt de föreslagna bestämmelserna

debetsedel å preliminär A-skatt, bleve inkomsten icke preliminärbeskattad.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att de föreslagna reglerna vid debitering

av preliminär skatt utan ledning av preliminär deklaration icke torde kunna

tillämpas med mindre i taxeringslängdens anteckningskolumn angåves,

huruvida någon del av den uppskattade tjänsteinkomsten utgjordes av folkpension

eller benefikt understöd samt i så fall beloppet därav.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det vore mindre lämpligt

att meddela bindande anvisningar för de fall då preliminär B-skatt skulle

användas. I stället borde de lokala skattemyndigheterna få fria händer att

välja den skatteform, som ansåges lämpligast i det enskilda fallet. Härigenom

skulle t. ex. kunna förhindras, att notoriska skatteskolkare med stöd av

anvisningarna kunde tilltvinga sig debetsedel å preliminär B-skatt med därav

följande befrielse från skatteavdrag; omvänt skulle de lokala skattemyndigheterna

i sådana fall, då fara för skatteförlust icke förelåge, kunna

utfärda B-skattesedel, om sådan innebure större bekvämlighet, även om

följdriktigt A-skattesedel bort utfärdas.

Kronokamreraren i Hälsingborg anser det påkallat att snävare än de sakkunniga

avgränsa de fall, där preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig

med inkomst av tjänst; att medgiva alla med en sidoinkomst utöver en

fjärdedel av den sammanlagda inkomsten att själva betala sin skatt, vore

att gå för långt. Kronokamreraren ifrågasätter, om icke gränsen för sidoinkomstens

storlek borde sättas vid 40 procent av den sammanlagda inkomsten.

Skedde detta, vunnes såväl större garanti för att skatten skulle inflyta

som en skatteform, vilken bättre anpassade sig efter inkomstens skiftningar

än den preliminära B-skatten.

I några yttranden har vissa erinringar gjorts mot de föreslagna definilionerna

av preliminär A-skatt och preliminär B - skatt. Sålunda anför översiåthållarämbetet, att enligt den lämnade definitionen

å preliminär A-skatt dylik skatt skulle erläggas för inkomst av

tjänst, hänförande sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning,

som icke vore avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest

utgjorde hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Denna formulering syntes

kunna givas den ej avsedda innebörden, att preliminär A-skatt skulle som

allmän regel utgå å skattskyldigs huvudsakliga inkomst av tjänst, även om

anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. Defirtitionen

torde därför vara ägnad att vålla tolkningssvårigheter. På grund härav och

då de preliminära A-skattefall, som vore avsedda att beskrivas genom uttrycket

»eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst», redan

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

111

torde täckas av den i övrigt gjorda beskrivningen av preliminär A-skatt,

ville ämbetet föreslå, att nyss angivna sista led utginge.

Enligt de sakkunnigas förslag skall preliminär B-skatt i hemortskommunen

erläggas av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt,

samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor

ävensom för förmögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall

preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig

avyttring av fastighet. I anledning därav framhåller länsstyrelsen

i Stockholms län, att om en person vore mantalsskriven inom municipalsamhälle

i viss kommun och åtnjöte huvudsaklig inkomst av tjänst men

dreve en rörelse inom den del av kommunen, som vore belägen utanför municipalsamhällets

område, torde hittills ha förfarits så, att A-skattesedel utfärdats

i municipalsamhället och B-skattesedel å rörelseinkomsten i sockendelen.

Motsvarande torde ha gällt då en stad bestode av flera församlingar

och fråga varit om annan rörelse än handelsrörelse. Med den föreslagna

formuleringen syntes debetsedel å preliminär B-skatt icke kunna utfärdas

i nämnda fall. Möjligen kunde man tänka sig, att preliminär C-skatt skulle

utgå å rörelseinkomsten, men i så fall torde denna icke kunna uträknas

efter de för sådan skatt gällande grunderna utan böra påföras å rörelseinkomsten

efter utdebiteringen inom det administrativa område, där inkomsten

intjänats, d. v. s. debetsedeln å C-skatt skulle i verkligheten motsvara

en B-skattesedel. Genom tillkomsten av storkommunerna hade problemet

ytterligare accentuerats, eftersom i nybildad kommun ofta inginge en eller

flera församlingar med skilda utdebiteringar.

Samma fråga har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför.

Vid behandling av frågan om grunderna för användning av preliminär

A-skatt och preliminär B-skatt ha de sakkunniga icke berört de speciella

spörsmål, som kunna tänkas uppkomma i anledning av kommunreformen,

och som kunna medföra, att en skattskyldig med preliminär A-skatt eller

preliminär B-skatt dessutom kan ha att erlägga preliminär skatt för inkomst

av fastighet eller rörelse i annan församling inom hemortskommunen.

I sådant fall skulle den som har B-skatt erhålla två debetsedlar å Bskatt,

under det att den som har A-skatt, utöver debetsedeln å A-skatt synbarligen

skulle erhålla en debetsedel å C-skatt, enär i hemortskommun''fiskar

icke kan utgöras av den som har A-skatt. Skattskyldig med annan hemortskommun

skulle såsom förut erhålla debetsedel å B-skatt för inkomsten

i den främmande kommunen, oavsett om han i hemortskommunen har Askatt

eller B-skatt. Det torde bliva besvärligt för de lokala skattemyndigheterna

att hålla dessa fall åtskilda, och med hänsyn till att skattskyldig med

B-skatt framdeles alltid skulle vara befriad från löneavdrag torde det inte

minst ur arbetsgivarnas synpunkt vara önskvärt, att endast ett slag av debetsedel

å B-skatt förekommer, så att en person med A-skatt aldrig samtidigt

skulle kunna ha en gällande debetsedel å B-skatt. Eu sådan ordning

torde kunna ernås genom att begreppet C-skatt göres till en subsidiär skatteform

för såväl A-skatt som B-skatt. Då B-skatt och C-skatt icke behöva

åtskiljas rent bokföringsmässigt, synes eu sådan ändring icke komma att

föranleda några olägenheter.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majrts proposition nr 100

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara

ofrånkomligt att även i fortsättningen använda åtminstone två olika slag av

preliminär skatt, nämligen dels en preliminär skatt, som beräknas på utbetald

lön med ledning av skattetabeller eller till viss procent av lönen (preliminär

A-skatt) och dels en preliminär skatt, som utgår för den skattskyldiges

samtliga inkomster jämte förmögenhet (preliminär B-skatt) och som

grundar sig på särskild debitering. Bland annat av denna anledning synes

det mindre lämpligt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, utbyta beteckningen

»preliminär skatt» mot »källskatt». Ännu ett skäl mot ett sådant förslag

är, att så länge skatteavdrag skall göras jämväl för kvarstående skatt,

»källskatt» icke skulle vara något entydigt begrepp.

Den preliminära C-skatten användes för närvarande ytterst sällan, vilket

främst sammanhänger med att vissa påfallande olägenheter är förenade

med denna skatteform. Då C-skatt kan förekomma endast vid sidan av Askatt,

följer härav att den skattskyldige erhåller två debetsedlar å preliminär

skatt, varav den ena skall tillställas arbetsgivaren för skatteavdrag medan

den andra skall användas när den skattskyldige själv verkställer skatteinbetalningar.

Skattskyldig med A- och C-skatt får alltså samma bestyr som

två skattskyldiga, därav den ene har A-skatt och den andre B-skatt. För

lokal skattemyndighet föranleder C-skatten även ökat arbete; med hänsyn

till svårigheterna att fastställa C-skattens belopp lärer arbetet att utfärda

A- och C-skattesedlar för en skattskyldig normalt vara besvärligare och mer

tidsödande än att utfärda debetsedlar för två skattskyldiga, därav den ene

har A-skatt och den andre B-skatt. Även för postverket, länsstyrelserna och,

vid restförd skatt, indrivningsmyndigheterna uppkommer speciella olägenheter

med den kombinerade skatteformen. Att densamma även förorsakar

statsverket extra kostnader framgår av det nyss sagda.

Med uppbördsreglernas nuvarande utformning har de skattskyldiga liksom

de lokala skattemyndigheterna haft ringa intresse av kombinationen

A- och C-skatt. Även om C-skatten hade vunnit en mera omfattande användning,

torde kunna ifrågasättas huruvida därigenom ett väsentligt bättre

uppbördsresultat uppnåtts. För en riktigt bestämd C-skatt kräves nämligen

den skattskyldiges medverkan i ungefärligen samma omfattning, som erfordras

för en riktigt bestämd preliminär B-skatt.

Frågan huruvida C-skatten skall bibehållas eller ej torde enligt min mening

följaktligen helt få bedömas från synpunkten huruvida av olika anledningar

påkallade ändringar i uppbördsreglerna motiverar detta.

Först må då erinras om en av de sakkunniga väckt tanke om enbart Askatt

när sidoinkomsten understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten,

enbart B-skatt då sidoinkomsten överstiger 75 procent av den sammanlagda

inkomsten och A-skatt jämte C-skatt i övriga fall. De sakkunniga

avvisar emellertid själva denna tanke och jag delar deras betänkligheter

mot densamma.

Vidare må erinras om de sakkunnigas förslag att avskaffa skatteavdrag

för B-skatt. Detta förslag bör enligt min mening genomföras. Därav lärer

då följa —• jag återkommer längre fram till detta spörsmål — en ökning av

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

antalet skattskyldiga med A-skatt. Det kan då, såsom de sakkunniga påpekat,

göras gällande att det franistar såsom mera angeläget än tidigare

att kunna påföra C-skatt. Skattskyldiga med sidoinkomst eller förmögenhet

till icke obetydligt belopp men likväl ej av den storleksordningen° att

B-skatt för dem ifrågakommer, skulle vid sidan av A-skatt lämpligen kunna

erlägga C-skatt. Denna de sakkunnigas uppfattning har föranlett förslag

från deras sida om bibehållandet av C-skatten såsom någon slags »subsidiär»

skatteform.

Emellertid bör uppmärksammas att de sakkunniga beträffande skattskyldiga

med sidoinkomst, varå skatteavdrag alltså ej verkställes, förordat att

på sidoinkomsten belöpande skatt skall kunna uttagas på annat sätt än genom

preliminär C-skatt, nämligen genom preliminär A-skatt med förhöjt

skatteavdrag å den huvudsakliga tjänsteinkomsten. Förslaget i denna del

har tillstyrkts i de remissyttranden, där frågan berörts. Även enligt min mening

bör lokal skattemyndighet medges rätt att föreskriva om A-skattens

beräkning på antytt sätt. För skattskyldig, som har sådan sidoinkomst varå

skatteavdrag icke skall göras till belopp av exempelvis 3 600 kronor, skulle

således kunna bestämmas, att avdraget enligt skattetabellen skall beräknas

på utgående månadslön ökad med 300 kronor. Och för en skattskyldig med

sådan förmögenhet att skatten därå och å förmögenhetsavkastningen kan

beräknas uppgå till exempelvis 1 200 kronor, skulle kunna föreskrivas att

till ^et vanliga skatteavdraget enligt tabellen för månadslön skall läggas ett

belopp av 100 kronor. Vidare skulle i särskilda fall kunna förordnas om skatteavdrag

efter viss procentsats, avpassad efter jämförelse mellan den beräknade

totala skatten och huvudinkomsten.

Med dessa ökade möjligheter till en smidig anpassning av A-skatten synes

enligt min mening något behov av en A-skatten kompletterande C-skatt

icke föreligga. Visserligen skulle kunna anges t. ex. det fall, då sidoinkomsten

eller förmögenheten är av den storleksordningen, att inkomsten

av den huvudsakliga arbetsanställningen icke är tillräcklig för ett mot den

slutliga skatten svarande preliminärskatteavdrag. Men i dylika och liknande

fall lärer även med ett bibehållande av möjligheten till C-skatt preliminär

B-skatt få anses vara den lämpligaste skatteformen.

Med åberopande av det anförda får jag alltså, i likhet med vad som

skett i åtskilliga remissyttranden, förorda att den preliminära C-skatten

heh avskaffas. Genomföres detta mitt förslag ernås en synnerligen önskvärd

förenkling av uppbördsreglernas konstruktion till båtnad för såväl de

skattskyldiga som myndigheterna. Tillika får jag föreslå, att i uppbördsförordningen

i samband med definitionen av preliminär A-skatt intages en

bestämmelse om rätt för lokal skattemyndighet att föreskriva A-skatt beräknad

efter särskilda grunder. Det bör ankomma å centrala uppbördsnämnden

att, i den omfattning som befinnes påkallat, ge närmare anvisningar om

när och på vad sätt detta bör ske. Den lokala skattemyndigheten bör å andra

sidan vara oförhindrad att jämväl i andra fall än av uppbördsnämnden an8

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

givna lämna sådan föreskrift som nyss sagts, nämligen om detta finnes motiverat

av föreliggande omständigheter i det särskilda fallet.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört och föreslagit kan jag i huvudsak biträda.

Jag vill särskilt understryka, att lokal skattemyndighet bör äga i

det enskilda fallet fritt bedöma, vilken form av preliminär skatt som synes

medföra det bästa uppbördsresultatet och därför bör påföras. Hänsyn till de

skattskyldigas önskemål skall alltså tagas i den mån detta är förenligt med

nyss angivna grundprincip. Den föreslagna anvisningen att B-skatt bör påföras,

om den skattskyldige vid sidan av inkomst, varå skatteavdrag kan

göras, har annan inkomst som överstiger en fjärdedel av den sammanlagda

uppskattade inkomsten, och att i övriga fall A-skatt skall utgå, bör fattas

som en allmän riktlinje vid ett bedömande, som tar hänsyn jämväl till omständigheterna

i det enskilda fallet.

Godtages även förslaget att avskaffa skatteavdrag för B-skatt, bör emellertid

jämväl denna omständighet beaktas vid prövning av en skattskyldigs

framställning om B-skatt i stället för A-skatt i nyss antydda fall. En dylik

framställning bör alltså icke efterkommas, om det finnes anledning antaga

att ett försämrat uppbördsresultat skulle föranledas därav.

Förslaget att den preliminära A-skatten skall användas i större utsträckning

än för närvarande synes mig särskilt angeläget att beakta icke blott

med tanke på att skatteavdrag föreslås skola avskaffas för B-skatt utan även

med hänsyn till erfarenheten att uppbördsresultatet för skattskyldiga med

B-skatt för närvarande är så mycket sämre än för övriga skattskyldiga. I

detta sammanhang må framhållas, att en ökad användning av A-skatten kan

— icke minst med tanke på skattskyldiga som är berättigade att göra avdrag

för omkostnader till betydande del av sin inkomst — komma att medföra

vissa svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att före det avsedda

ikraftträdandet den 1 januari 1954 av de nya bestämmelserna medhinna erforderliga

undersökningar för att utröna, vilka skattskyldiga med B-skatt

som i stället bör erlägga A-skatt, och att beräkna skatteuttagets storlek. I

den mån detta ej medhinnes för samtliga berörda skattskyldiga under år

1953, får undersökningarna fortsättas under år 1954 och en ändring av skatteformen

göras i samband med utfärdandet av preliminärdebetsedlarna för

inkomståret 1955.

I ett remissyttrande ifrågasättes, om den som erhållit procentuellt reducerad

A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag icke borde vara skyldig

att hos den lokala skattemyndigheten anmäla ändrad anställning. En bestämmelse

med angivna innehåll framstår visserligen som i och för sig motiverad.

Då det emellertid med största sannolikhet kan antagas, att densamma

komme att iakttagas endast av den, som vore angelägen om att icke erhålla

kvarstående skatt eller önskade få mindre skatteuttag och som därför utan

att sådan skyldighet stadgades ändå begärde jämkning, finner jag övervägande

skäl tala för att avstå från att meddela den ifrågasatta föreskriften.

Såsom i några yttranden påpekats kan, då preliminär självdeklaration icke

avlämnats, debetsedel å A-skatt komma att utfärdas för skattskyldig, vars

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

115

tjänsteinkomst helt eller till huvudsaklig del består av t. ex. folkpension eller

benefikt understöd. Då A-skatt icke skall utgå å sådan inkomst och skatteavdrag

följaktligen ej heller göres, blir den skattskyldiges inkomster icke

preliminärbeskattade. En preliminär beskattning kan ske allenast om i stället

för A-skatt en debiterad preliminär skatt påföres i dessa fall. Denna situation

skiljer sig icke från den, som med gällande bestämmelser föreligger.

En möjlighet att förhindra utfärdande av A-skattesedlar i nu antydda fall

vore att föreskriva skyldighet för taxeringsnämnden att angiva folkpensionens

eller understödets belopp i inkomstlängdens anteckningskolumn. Jag

kan emellertid icke förorda en sådan anordning; vad som vunnes därmed

skulle sannolikt icke motsvara det ökade besväret. Det torde även kunna

antagas, att olägenheterna i praktiken icke blir så stora. Genom preliminär

självdeklaration eller på annat sätt lärer de lokala skattemyndigheterna få

sin uppmärksamhet riktad på fallen och föranstalta om att A-skattesedlar

icke utfärdas.

I ett par avseenden har invändningar riktals mot de av de sakkunniga

gjorda beskrivningarna av när preliminär A-skatt och preliminär B-skatt

skall erläggas.

Enligt 3 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning

skall preliminär A-skatt erläggas för inkomst av tjänst, vilken helt eller

delvis utgår i penningar och hänför sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga

arbetsanställning, som icke är avsedd att vara kortare tid än en

vecka, eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst, varjämte

tillägges att A-skatt även skall uttagas i vissa fall av korttidsanställning. Till

sistnämnda spörsmål återkommer jag längre fram. Mot den föreslagna

grundläggande definitionen å A-skatt har emellertid överståthållarämbetet

invänt, att det sista ledet däri kunde givas den ej avsedda innebörden, att

därunder även skulle inrymmas anställningar under kortare tid än en

vecka. Då en sådan tolkning bör förebyggas, torde det föreslagna stadgandet

böra undergå en lämplig omformulering.

I anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län framhållit

rörande preliminärbeskattningen i de fall, då inom kommun finnes

municipalsamhälle och skattskyldig skall taxeras såväl inom municipalsamhället

som inom kommunen i övrigt, liksom i vissa andra därmed delvis

likartade fall får jag anföra följande.

Frågan om hur preliminärbeskattningen bör ordnas i nu avsedda fall samt

en rad därmed sammanhängande spörsmål är beroende av skatte- och taxeringsreglernas

utformning i speciella hänseenden. Här föreligger, såsom jag

närmare skall beröra, en del ganska invecklade problemställningar, som

måste lösas på sådant sätt att med nuvarande bestämmelser föreliggande

olägenheter för de skattskyldiga och för myndigheterna i görligaste mån

undanröjes.

I 60 § kommunalskattelagen stadgas, att om inom kommun finnes municipalsamhälle

eller annat administrativt område med särskild beskattnings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rätt, skall för envar skattskyldig anges, hur stor del av den beskattningsbara

inkomsten som belöper på dylikt område. Därvid skall de allmänna

reglerna om beskattningsort tillämpas. Detta stadgande avser alltså att tillföra

det administrativa området ett skatteunderlag, bestämt efter i princip

samma grund som gäller i avseende å fördelning av skatteunderlag kommuner

emellan. Stadgandet tar sikte exempelvis på det fall, då en skattskyldig

inom kommunen är bosatt utanför ett däri ingående administrativt område

inom vilket han haft inkomst av rörelse eller fastighet eller åtnjutit realisationsvinst.

Från denna regel, som är tyngande i tillämpningen, föreskrevs redan vid

kommunalskattelagens tillkomst av praktiska skäl det undantaget, att om

stad innefattade flera församlingar, skulle fysisk person, som skulle där

mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skulle mantalsskrivas. Vid 1952 års riksdag beslöts,

med hänsyn bl. a. till svårigheten att skilja mellan handelsrörelse och annan

rörelse, den ytterligare uppmjukningen, att fysisk person skall för all

av honom i staden bedriven rörelse beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen.

Denna bestämmelse, vartill förslag framlades i proposition nr 227/

1952, gäller fr. o. in. 1954 års taxering.

Med angivna bestämmelse i kommunalskattelagen bör sammanställas vad

som stadgas i 28 § taxeringsförordningen. I andra momentet av nämnda paragraf

föreslcrives sålunda, att juridisk person skall avge allmän självdeklaration

inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt och

statlig förmögenhetsskatt, samt särskild självdeklaration i varje annat län,

inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Vidare kan

juridisk person anmanas avge särskild självdeklaration även i förstnämnda

län ävensom i flera exemplar. I 28 § 3 mom. stadgas bl. a., att fysisk peison

(varmed likställes oskift dödsbo och familjestiftelse), som är skattskyldig

till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i

den kommun, där han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret

eller, utan att ha varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän

självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till

kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, dar

han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration

till ledning vid taxering till sådan skatt. I andra stycket av samma moment

utsäges, att om inom kommun finnes administrativt område med särskild

beskattningsrätt och om fysisk person är skattskyldig för inkomst eller förmögenhet

såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,

skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhör olika

taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarationens avgivande så anses,

som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

Tillika bör observeras dels stadgandet i 29 § 1 mom. 5) taxeringsförordningen,

att allmän självdeklaration skall upptaga de särskilda kommuner

och de särskilda administrativa områden inom kommunen, där inkomsten

bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontoret funnits, och om

huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges åsikt belöper a varje

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

kommun eller område, dels ock stadgandena i andra och tredje momenten

av sistnämnda paragraf om vissa deklarationsuppgifter till ledning för taxering

i vissa fall i kommuner och administrativa områden inom kommun.

Innebörden av de nu återgivna bestämmelserna torde få anses vara följande.

Såväl juridisk som fysisk person skall utgöra kommunal inkomstskatt

inom varje administrativt område med särskild beskattningsrätt för

inkomst av dit hänförlig förvärvskälla, dock att fysisk person i stad alltid

beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom staden

bedriven rörelse. Vidare skall fysisk person, med det undantag som framgår

av vad sist sagts, deklarera i varje ifrågakommande taxeringsdistrikt inom

kommun, som består av flera sådana distrikt och innehåller administrativa

områden med särskild beskattningsrätt. Tvekan kan råda huruvida bestämmelserna

innebär, att taxeringen skall i vederbörligt hänseende göras inom

varje taxeringsdistrikt eller allenast på ett ställe inom kommunen. Vidare

kan ifrågasättas om vederbörande skall längdföras på ett ställe, med angivande

av beskattningsunderlagets fördelning de administrativa områdena

emellan, eller inom varje ifrågakommande område. Det sistnämnda förfaringssättet

torde — med hänsyn till bestämmelserna i 29 § 2 och 3 mom.

taxeringsförordningen — få anses vara lagstiftarens mening och lärer i allmänhet

praktiseras.

En konsekvens härav har blivit att skattskyldig regelmässigt erhåller såväl

en preliminärskattesedel som en slutskattesedel för varje område, där

han beskattas. För en skattskyldig i Stockholm kan detta alltså innebära ett

tjugutal preliminär- och slutskattesedlar. Ett så stort antal ifrågakommer

naturligtvis blott i ett begränsat antal fall men mer än en skattesedel förekommer

å andra sidan ofta. Det kan t. ex. erinras om det betydande antal

skattskyldiga, som innehar lägenhet med bostadsrätt men som uthyrt lägenheten

och bor på annat ställe i staden.

De uppenbara olägenheterna med detta system inskränker sig icke till

vad som framgår av det nu sagda. Avräkning mellan preliminär och slutlig

skatt göres för varje administrativt område. Inom Stockholm och därmed

jämförliga kommuner är det av olika skäl omöjligt att vid en sådan avräkning

undersöka om den skattskyldige beskattats jämväl inom annat område.

Den skattskyldige kan alltså inom en och samma kommun påföras kvarstående

skatt på ett eller flera håll medan han på andra håll erhåller överskjutande

preliminär skatt. På några håll påföres måhända den skattskyldige

även ränta å kvarstående skatt medan han på andra håll får en räntegottgörelse

i anledning av för mycket inbetald preliminär skatt.

Genom storkommunreformen har nu berörda spörsmål fått en betydligt

större aktualitet än tidigare. Det är i hög grad önskvärt att ändra bestämmelserna

så, att de blir för såväl de skattskyldiga som myndigheterna klara

och i tillämpningen enkla. En avvägning måste emellertid ske i förhållande

till önskemålet att låta det administrativa området behålla det skatteunderlag,

som i princip bör tillkomma detsamma.

Bortsåges från sistnämnda synpunkt, skulle lämpligen föreskrivas att den

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattskyldige alltid skulle taxeras, beskattas och längdföras för hela sin inkomst

inom kommunen i det administrativa område, där han enligt allmänna

regler taxeras till statlig inkomstskatt. Blott en deklaration till kommunen

skulle ifrågakomma. En dylik regel kan emellertid antagas påverka

skatteunderlagets fördelning exempelvis i kommun på landet, däri ingår

municipalsamhälle, eller, såvitt angår juridisk person, i stad med flera församlingar

i sådan omfattning att den knappast torde kunna förordas. Det

sist sagda gäller emellertid ej fysisk person i stad. Beträffande sådan skattskyldig

har man ju redan tidigare föreskrivit, att hans inkomst av rörelse

skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen även om den förvärvats i

annan församling i staden. Da inkomst av fastighet eller genom föisäljning

av fastighet representerar ett vida blygsammare skatteunderlag än rörelseinkomsten,

torde hinder icke behöva anses föreligga mot eu på antytt sätt

gjord utvidgning av undantagsbestämmelsen i andra meningen av 60 §

kommunalskattelagen. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en

så formulerad regel -— väsentliga arbetsbesparingar för taxerings- och debiteringsmyndigheterna

skulle vinnas samtidigt som de skattskyldiga finge

ett minskat antal debetsedlar att handskas med — vilt jag alltså förorda en

lagstiftning av dylik innebörd.

Återstår så att avgöra huru skall förfaras med skattskyldiga på landet

och juridiska personer i stad. Övervägande skäl synes här tala för följande

förfaringssätt. De nuvarande bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen

bibehålies för dessa fall; likaså reglerna i 28 § 2 mom. taxeringsförordningen

rörande självdeklaration av juridisk person. För skattskyldig fysisk person

föreslcrives att alltid blott en självdeklaration skall avges inom varje

kommun. Den skattskyldiga tysiska eller juridiska personen taxeras där

han är mantalsskriven respektive där huvudkontoret är beläget för hela sin

inkomst inom kommunen och längdföres följaktligen också blott på ett ställe

i inkomstlängden. Som en konsekvens härav utfärdas för varje skattskyldig

alltid blott en debetsedel å preliminär skatt och en å slutlig skatt inom kommunen.

De förut omnämnda svårigheterna med avräkning mellan preliminär

och slutlig skatt samt beräkning av ränta å kvarstående eller överskjutande

preliminär skatt, som följer av att skattskyldig taxeras på olika hall

inom kommunen, elimineras. Dessa betydande vinster kan emellertid göras

allenast till priset av en föreskrift att på den plats i inkomstlängden, där

den skattskyldige finnes upptagen, en anteckning i förekommande fall göres

om det kommunala skatteunderlagets fördelning på de olika administiativa

områdena. Vid beräkning av det skattebelopp, som skall tillkomma det

ifrågavarande området, ävensom då uppgift skall lämnas om skatteunderlaget

för området måste alltså anteckningar av nyss antydd art beaktas.

Som en ytterligare olägenhet kan möjligen även andragas, att lokal skattemyndighet

i vissa fall får ökat besvär med att å debetsedeln för slutlig skatt

ange hur kommunalskatten beräknats. För närvarande, då systemet med

olika debetsedlar för varje administrativt område tillämpas, behöver blott

anges antalet skattekronor och skatteören samt den för området gällande

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:is proposition nr 100.

119

skattesatsen. Framdeles finge på en och samma debetsedel eller, om detta

befunnes mer praktiskt, å en vid debetsedeln fogad specifikation anges antalet

skattekronor och skatteören, som hänförde sig till de olika ifrågakommande

områdena, samt de för dessa gällande utdebiteringssatserna.

Dessa olägenheter torde vara ringa i jämförelse med de vinster, som den

antydda anordningen innebär för myndigheterna och icke minst för de

skattskyldiga. Jag vill därför förorda att det av mig i det föregående angivna

förfaringssättet genomföres.

Det förut sagda har avsett det fall, då den fysiska personen varit mantalsskriven

inom kommunen i fråga eller då den juridiska personen där haft

sitt huvudkontor. Det avser alltså icke sådana fall, då den fysiska personen

är mantalsskriven i en kommun, respektive den juridiska personen har sitt

huvudkontor i en kommun, samt vederbörande fysiska eller juridiska person

samtidigt skall kommunalt beskattas i olika administrativa områden

inom en annan kommun. Även för dessa fall synes emellertid böra föreskrivas

liknande bestämmelser som de förut av mig förordade. Reglerna bör

här få sådan innebörd, att vederbörande skall avge blott en deklaration inom

sistnämnda kommun samt där taxeras och längdföras allenast på ett håll.

Blott en preliminär- och en slutskattesedel kommer då att utfärdas i denna

kommun; några svårigheter med avräkning mellan preliminär och slutlig

skatt eller med räntepåföring respektive räntegottgörelse uppkommer ej.

Lämpligen synes i författningsväg blott böra föreskrivas, att taxeringen etc.

skall ske inom ett av de taxeringsdistrikt, där vederbörande skall beskattas,

med anteckning i längden om inkomstens fördelning på de olika områdena.

Vilket distrikt som väljes är ur materiell synpunkt likgiltigt och bör lämpligen

avgöras lokalt av länsstyrelsen.

Godtages vad jag i det föregående förordat, påkallas, som förut framhållits,

härav — förutom vissa bestämmelser av administrativ karaktär —

en viss ändring i 60 § kommunalskattelagen och ett uteslutande av andra

stycket i 28 § 3 mom. taxeringsförordningen. Därjämte bör vissa ändringar

göras i 29 § 2 och 3 mom. samt 30 och 34 §§ taxeringsförordningen.

De av länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län aktualiserade frågeställningarna

bortfaller, därest vad jag nu föreslagit genomföres.

IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m.

Gällande bestämmelser. Preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av

antingen den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomst och

den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut

senast den 10 oktober året näst före inkomståret, eller en särskild uppskattning

av den skattskyldiges inkomster under inkomståret (preliminär

taxering).

Preliminär taxering skall verkställas, om skattskyldig under året näst före

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

inkomståret icke taxerats för inkomst men kan antagas komma att under

inkomståret uppbära inkomst varför skattskyldighet föreligger. Preliminär

taxering skall vidare verkställas, om det med sannolikhet är att antaga, att

vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig och kommunal inkomstskatt

taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst

vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst 1/5 av sistnämnda

inkomst, dock minst 600 kr. Även i andra än nämnda fall må

preliminär B-skatt beräknas på grundval av preliminär taxering, därest särskilda

omständigheter därtill föranleder. Efter det debetsedel å preliminär

skatt för inkomståret utfärdats för den skattskyldige må preliminär taxering

icke verkställas.

Lokal skattemyndighet skall verkställa beräkning av preliminär B-skatt

beträffande skattskyldiga, vilka för inkomståret har att utgöra sådan skatt i

kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde. Därvid

skall beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet fastställas i

enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas

komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att

B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess

helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å

allenast viss procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall

ligga till grund för uträkningen av den preliminära skatten.

Preliminär taxering skall åsättas med ledning av preliminär självdeklaration

men må även åsättas med stöd av annan uppgift eller upplysning.

Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-skatt, är under vissa förutsättningar

pliktig att utan anmaning till vederbörande lokala skattemyndighet

avge preliminär självdeklaration. Deklaration skall avlämnas senast

den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige

då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför

skattskyldighet föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

Skattskyldig må även i andra fall avge preliminär självdeklaration,

därest han så finner erforderligt. I sistnämnda fall skall deklarationen avlämnas

senast den 1 december året näst före inkomståret.

Nu återgivna bestämmelser för beräkning av preliminär B-skatt in. m.

äger med vissa avvikelser motsvarande tillämpning beträffande preliminär

C-skatt.

Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning, om skattens belopp

uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första och envar av de närmast

följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet sålunda förfallit

till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp

som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt om skattens

belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna,

dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första,

skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden skall

förfalla under den första terminen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

121

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att debiteringen av preliminär

B-skatt normalt byggde på de inkomster, som den skattskyldige haft under

andra året före inkomståret, med beaktande av bl. a. de ändringar i mantalsskrivnings-

och familjeförhållandena, som kunde inverka på ortsavdragets

storlek. I den preliminära skatten ingående statlig inkomstskatt och kommunal

inkomstskatt samt i förekommande fall pensionsavgift och statlig

förmögenhetsskatt uträknades var för sig. Den så beräknade skatten överensstämde

givetvis sällan med motsvarande slutliga skatt. Arbetet med detaljuträkning

av den preliminära B-skatten vore därför knappast motiverat ens

vid ändringar i den kommunala utdebiteringen eller i det procenttal, som låge

till grund för beräkning av den statliga inkomstskatten; man syntes med

fog kunna ifrågasätta, om icke detta arbete borde kunna ersättas av ett förenklat

tillvägagångssätt. Om B-skatten i stället debiterades med samma belopp

som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige, borde

i stort sett ett lika gott resultat ernås. Eftersom det här vore fråga om ett

mycket schematiskt tillvägagångssätt, syntes man kunna bortse från att

i de fall, där i den slutliga skatten inginge olycksfallsförsäkringsavgift, även

den preliminära skatten till synes komme att omfatta dylik avgift. Till ledning

för den skattskyldige borde å debetsedeln angivas, att den påförda preliminära

skatten vore densamma som senaste slutliga skatt. Å debetsedeln

för sistnämnda skatt funnes nämligen alla uppgifter om huru skattebeloppet

beräknats. Omlades B-skattedebiteringen på angivet sätt vunnes — utan

några egentliga nackdelar för de skattskyldiga eller det allmänna — en väsentlig

arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna.

Debiterades den preliminära B-skatten med samma belopp som senaste

slutliga skatt, komme den skattskyldige att automatiskt få åtnjuta det särskilda

avdrag för nedsatt skatteförmåga, som kunde ha beviljats vid den

senast verkställda årliga taxeringen. Detta kunde i och för sig icke anses fullt

tillfredsställande särskilt i sådana fall där det extra avdraget medgivits på

grund av existensminimum. Praktiska skäl torde dock tala för att man

jämväl i dessa fall debiterade B-skatten efter huvudregeln, d. v. s. med ett

belopp motsvarande senaste slutliga skatt. Detta finge icke anses innebära

att den lokala skattemyndigheten prövat frågan, om extra avdrag borde beviljas.

Såvida icke särskilt jämkningsbeslut meddelades, bleve nämnda fråga

icke aktuell förrän vid den årliga taxeringen året efter inkomståret.

Efter ansökan borde B-skatten jämkas t. ex. om den skattskyldige på

grund av ändrat civilstånd vore berättigad till annat ortsavdrag än vid senast

verkställda taxering. Vid jämkningen borde skatten uträknas med ledning av

de taxerade inkomsterna vid nämnda taxering, såvida icke preliminär taxering

ägt rum. Jämkning med omdebitering av skatten borde vidare äga rum,

om den skattskyldige anmälde, att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift

eller att den preliminära skatten borde minskas med ett belopp

motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

Den lokala skattemyndigheten borde vara oförhindrad vidtaga ändring

av B-skatten av nu angivna orsaker utan ansökan av den skattskyldige.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kunde antagas, att sådana ändringsbeslut komme att meddelas endast

i undantagsfall.

De sakkunniga erinrar om att beträffande preliminär B-skatt, som beräknas

med ledning av årlig taxering, 1944 års uppbördsberedning (SOU 1945:

27 s. 224) ifrågasatte, om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade

beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till

grund för skatteutråkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta icke

tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående skatten

kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten eller restitution

av viss del därav.

Frågan hade emellertid på nytt blivit aktuell genom den allmänna inkomstökningen

de senaste åren, som medfört att rörelseidkare och jordbrukare

i regel genomsnittligt erlagt en alltför låg preliminär skatt, därför att

varje år inkomsterna två år tidigare legat till grund för skatteuträkningen.

För löntagarna hade däremot automatiskt uttagits den högre preliminära

skatt, som motsvarade de höjda lönerna. Den skillnad i skatteuttag mellan å

ena sidan löntagarna och å andra sidan företagarna, som sålunda varit för

handen, hade från flera håll påtalats. För att åvägabringa ett likformigare

skatteuttag mellan de båda grupperna hade ifrågasatts, huruvida icke —

därest företagarnas inkomster kunde antagas genomsnittligt bli avsevärt

högre under inkomståret än två år dessförinnan -— sådan preliminär B-skatt,

som ej skulle beräknas med ledning av preliminär taxering, borde genomgående

höjas.

Frågan hade berörts i det avsnitt av propositionen nr 203 till 1951 års riksdag,

som avsåge förslaget om införande av bestämmelser om ränta å kvarstående

skatt. Därvid framhölls att det borde ankomma på uppbördssakkunniga

att närmare överväga frågan, om uppbördsförordningen på denna

punkt borde ändras så, att Kungl. Maj :t erhölle fullmakt att fatta beslut

om generell höjning av B-skatten.

De sakkunniga påpekar vidare, att enligt den finska lagen om förskottsuppbörd

finansministeriet ägde rätt förordna, att inkomst, som skulle utgöra

grund för beräkning av förskott å skatt (motsvarande den svenska Bskatten),

i hela riket eller i vissa delar därav skulle höjas eller nedsättas

med visst belopp, då det till följd av konjunkturväxlingar eller fluktuationer

i penningens värde eller av andra dylika orsaker finge antagas att beskattningsbar

inkomst av fastighet, näring, rörelse in. in. i allmänhet stigit

över eller sjunkit under den inkomst, varå senast verkställda beskattning

eller taxering grundats. Liknande stadgande återfunnes i en i Norge framlagd

proposition med förslag till uppbördsförfattning enligt källskattesystemet.

Vidare framhålles, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt kunde

antagas åstadkomma en viss förbättring av källskatteuppbörden även i

en sådan situation, varom nu vore fråga. Emellertid skulle ränta icke påföras

om den kvarstående skatten icke uppginge till minst 1 000 kr. Eftersom

det stora flertalet skattskyldiga icke uppnådde så hög inkomst, att med

denna begränsning någon risk för räntepåföring behövde uppkomma, kom
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kurigl. Maj:ts proposition nr 100.

me räntan icke att utgöra någon sporre för denna grupp skattskyldiga att

söka undvika kvarstående skatt. Om man verkligen vid en avsevärd inkomststegring

ville åvägabringa en bättre uppbörd av preliminär skatt bland

ifrågavarande grupper av skattskyldiga syntes ofrånkomligt, att beslut om

en generell höjning av B-skatten fattades.

De sakkunniga uttalar emellertid därefter den meningen, att det icke

syntes nödvändigt att bestämmelser härom intoges i uppbördsförordningen.

Sannolikt måste, innan ett dylikt beslut fattades, ett flertal olika omständigheter

tagas i beaktande. Det syntes icke lämpligt att i förväg reglera förfarandet

i den angivna situationen.

Någon anledning att utesluta den hittillsvarande bestämmelsen angående

befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om sänkning på visst sätt av Bskatten

syntes däremot icke föreligga. Med hänsyn till den statliga inkomstIskattens

progressivitet borde därvid rätteligen såsom för närvarande den

procentuella sänkningen hänföra sig till inkomsten. Utgående från att de

högre inkomsttagarna vid ett konjunkturläge som överlag medförde minskade

inkomster allmänt inkomme med preliminär deklaration hade de sakkunniga

dock ansett sig kunna föreslå att — i överensstämmelse med de

föreslagna nya reglerna hur B-skatten skulle beräknas — B-skatten i angivna

fall skulle nedsättas med viss procent av den slutliga skatt som senast

påförts.

Har skattskyldig, som bör erlägga preliminär B-skatt, flyttat mellan kommuner,

belägna inom olika lokala skattemyndigheters förvaltningsområden,

skall enligt gällande bestämmelser den lokala skattemyndighet, från vars

distrikt utflyttningen skett, upprätta utdrag ur senaste taxeringslängder

rörande den skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet. Dessa

utdrag skall tillställas den lokala skattemyndighet, som har att utfärda dedetsedel

å preliminär skatt för inkomståret.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga, att skattskyldig, som tidigare

haft preliminär B-skatt, efter flyttningen kunde finnas böra erlägga

preliminär A-skatt eller vice versa. Även om skattskyldig, som förut erlagt

preliminär B-skatt, också i fortsättningen borde erlägga sådan skatt, bleve

hans inkomster i allmänhet andra än vad den senast verkställda taxeringen

visade. Kännedom om den senaste taxeringen saknade i dylika fall större

värde. Förenämnda underrättelseförfarande torde därför utan olägenhet

kunna upphöra.

Med ledning av uppgifterna till mantalsskrivningen borde, fortsätter de

''sakkunniga, den lokala skattemyndigheten i regel kunna avgöra om en inflyttad

skattskyldig för inkomståret borde påföras preliminär A-skatt eller

B-skatt. Avskaffades underrättelseförfarandet, uppkomme frågan, hur myndigheten

skulle kunna beräkna B-skatt, när sådan skatt skulle påföras. Då

myndigheten saknade uppgift om senast verkställda årliga taxering, kunde

myndigheten icke bedöma, om den skattskyldige vore pliktig att utan

anmaning avgiva preliminär självdeklaration. Nuvarande deklarationsplikt

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avsåge ej detta fall. En utväg vore att föreskriva deklarationsplikt för alla

skattskyldiga, som flyttat mellan olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden

och som för inkomståret skulle erlägga preliminär B-skatt.

Skatten skulle sålunda alltid uträknas med ledning av preliminär taxering.

Att införa deklarationsskyldighet för specialfall måste emellertid anses

mindre lämpligt. Skyldigheten skulle sannolikt ofta komma att förbises. Det

torde också vara tillräckligt, om lokal skattemyndighet berättigades att infordra

deklaration där så erfordrades. Såväl häremot som mot en ökad deklarationsplikt

skulle kunna invändas, att de skattskyldiga icke borde besväras

i onödan. De för skattepåföringen erforderliga uppgifterna skulle lika väl

kunna inhämtas från den lokala skattemyndighet, som debiterat den skattskyldiges

sista slutliga skatt. Emellertid förbisåges då, att inkomsterna för

dessa skattskyldiga vanligen ändrades vid flyttning. I regel torde det vara

till fördel för den skattskyldige, att den preliminära skatten uträknades på

grundval av hans egen beräkning av inkomsterna under inkomståret. Motsvarande

borde gälla vid flyttning mellan kommuner inom samma lokala

skattemyndighets tjänstgöringsområde.

De sakkunniga förordar därför, att den preliminära B-skatten alltid skall

beräknas med ledning av preliminär taxering, då senaste slutliga skatt påförts

i annan kommun än den där B-skatten skall debiteras samt att den

lokala skattemyndigheten i sådant fall skall äga infordra preliminär självdeklaration

från den skattskyldige.

Därefter uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna i övrigt för de fall,

då preliminär taxering skulle ske, borde bibehållas oförändrade.

Enligt dessa bestämmelser finge, om särskilda omständigheter därtill föranledde,

preliminär taxering verkställas även om inkomstförändringarna

icke uppginge till minst X/B av inkomsten enligt den senaste taxeringen och

minst 600 kr. Enligt de sakkunnigas mening borde sådana omständigheter

anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om

en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En

liberal tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering

påkallades av den skattskyldige.

I 13 § sista stycket uppbördsförordningen stadgades att preliminär taxering

icke finge verkställas efter det debetsedel å preliminär skatt för inkomståret

utfärdats. Denna bestämmelse borde enligt de sakkunnigas mening utgå.

Till klargörande av begreppet preliminär taxering anför de sakkunniga

följande.

Den preliminära B-skatten skall enligt de sakkunnigas förslag normalt

påföras med samma belopp som den senaste slutliga skatten. I de fall där

det finnes anledning att till grund för debiteringen lägga annan inkomst än

den, varå nämnda slutliga skatt utgått, förekommer preliminär taxering och

den preliminära B-skatten uträknas på den sålunda fastställda inkomsten.

Under inkomståret kan behov föreligga att få den preliminära B-skatten

ändrad. Sådan ändring sker genom jämkning i olika former. Vid jämkning

kan inträffa, att debiteringsförrättaren till grund för skattens uträknande

måste lägga andra inkomstbelopp eller avdrag än som tidigare använts. Härvid

måste ofta förfaras på samma sätt som vid preliminär taxering, d. v. s.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 100. 125

man måste räkna fram den beskattningsbara inkomst, varå skatten skall

utgå.

Den preliminära taxeringen föregår sålunda utfärdandet av den första debetsedeln

för inkomståret. En därefter vidtagen ändring av skatten betecknas

som jämkning men här kan det vara nödvändigt, att ett arbetsmoment,

som liknar den preliminära taxeringen, föregår jämkningsbeslutet.

Efter preliminär taxering, säger de sakkunniga vidare, borde den preliminära

B-skatten uträknas på samma sätt som nu. Det skulle visserligen kunna

ifrågasättas, att skatten finge uträknas mera schematiskt även i sådant

fall. Den preliminära taxeringen skulle eventuellt kunna utmynna allenast i

ett fastställande av den behållna inkomsten, varefter skatten beräknades

med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med

skatten uträknad per år. Om emellertid en verklig preliminär taxering

skedde, syntes det merarbete, som låge i en specifik skatteuträkning, vara

av relativt ringa omfattning. Härtill komme, att någon hänsyn icke skulle

komma att tagas till förmögenhetsskatten, om icke en verklig debitering

skedde. Förmögenhetsskatten finge i alla fall uträknas särskilt för sig. De

sakkunniga förordade därför, att vid preliminär taxering beskattningsbar

inkomst och beskattningsbar förmögenhet skulle såsom för närvarande

fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt,

kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt

samt att skatten därefter skulle uträknas efter samma grunder,

som tillämpades vid debitering av slutlig skatt. Däri låge även, att lokal

skattemyndighet skulle pröva om den skattskyldige skulle erhålla särskilt

avdrag för nedsatt skatteförmåga.

De sakkunniga framhåller därefter, att skattskyldiga, som dreve samma

rörelse i flera kommuner, uttalat önskemål om att den lokala skattemyndigheten

i hemortskommunen skulle debitera och å en enda debetsedel påföra

den skattskyldige all preliminär skatt, som denne hade att erlägga under

inkomståret, varefter denna preliminära skatt skulle avräknas på den

slutliga skatten inom de olika kommunerna. Såsom skäl härför hade åberopats,

att nuvarande system åsamkade skattskyldiga med inkomst i flera

kommuner åtskilligt arbete i sådana fall, där preliminär deklaration funnes

böra avgivas för preliminär taxering eller jämkning; härtill komme

den olägenhet, som låge i att dessa skattskyldiga ofta skulle handskas med

ett stort antal debetsedlar å preliminär skatt. De sakkunniga förbisåge icke,

att en del besvär sålunda kunde uppkomma. Skulle emellertid all preliminär

skatt få inbetalas i allenast en kommun, måste särskilda åtgärder vidtagas

av de skattskyldiga och myndigheterna för avräkning av nämnda

skatt mot den slutliga skatten i de olika kommunerna, vilka åtgärder förorsakade

minst lika mycket besvär som det nuvarande systemet. De sakkunniga,

som icke hade anledning ifrågasätta ändring av de gällande beskattningsreglerna,

kunde icke förorda ändrade bestämmelser i förevarande

avseende.

Önskemål hade vidare framförts om en begränsning av skyldigheten att

erlägga preliminär skatt för inkomst, som skattskyldig haft i annan kom
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mun än den där han vore mantalsskriven. Därvid hade ifrågasatts, om icke

gränsen för denna skyldighet kunde sättas vid en inkomst å 500—1 000

kronor. Detta skulle emellertid strida mot principen, att den preliminära

skatten skulle så nära som möjligt överensstämma med den slutliga och

kunde därför icke förordas av de sakkunniga. En viss begränsning i skattskyldigheten

uppkomme dock genom bestämmelsen att preliminär skatt understigande

för närvarande 20 kr. och enligt de sakkunnigas förslag 30 kr.

ej skulle påföras.

Sådana skattskyldiga, som skulle erlägga preliminär B-skatt, kunde i allmänhet

icke i förväg med säkerhet beräkna sina inkomster. Enligt de sakkunnigas

mening borde därför nu gällande skyldighet att utan anmaning

avgiva preliminär självdeklaration icke utvidgas. En skärpning skulle med

största sannolikhet bli utan effekt.

Däremot borde lokal skattemyndighet erhålla ökade möjligheter att infordra

preliminär självdeklaration. För närvarande vore anmaningsrätten

begränsad till sådana fall, då den skattskyldige försummat att fullgöra sin

deklarationsplikt. I de flesta fall torde det vara omöjligt för myndigheterna

att avgöra, om sådan skyldighet varit för handen. Anmaningsrätt borde

därför föreligga så snart myndigheten ansåge sig ha anledning antaga, att

den skattskyldige varit pliktig att utan anmaning avgiva deklaration. Vidare

borde, såsom tidigare anförts, lokal skattemyndighet äga infordra preliminär

självdeklaration från sådan skattskyldig, som skulle erlägga preliminär

B-skatt men påförts senaste slutliga skatt i annan kommun.

Sedan de sakkunniga närmare berört vissa med en debitering av C-skatt

sammanhängande spörsmål — härutinnan hänvisas till s. 137—138 i betänkandet

— framhålles, att B-skatten och C-skatten för närvarande skulle förfalla

till betalning med lika belopp å uppbördsterminerna med den justering

som erfordrades för att erhålla hela krontal för varje termin. Vid upprepade

tillfällen hade önskemål om en smidigare skatteinbetalning framförts av

skattskyldiga, främst av sådana som upphure sina inkomster oregelbundet

eller företrädesvis under viss del av året. De sakkunniga funne skäligt att

dessa önskemål beaktades och förordade därför, att debiterad preliminär

skatt skulle kunna förfalla till betalning vid allenast viss eller vissa terminer

med överhoppande av de andra terminerna. För att sådan ojämn fördelning

av skatteinbetalningarna skulle medgivas, torde som regel framställning

från den skattskyldige böra förutsättas men lokal skattemyndighet borde

även av eget initiativ kunna bestämma att viss eller vissa terminer skulle

överhoppas, om så tillämpats under året före inkomståret. De skattskyldiga

borde icke ha ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan.

Avvikelserna från huvudregeln måste motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden

och bli beroende av den lokala skattemyndighetens prövning

från fall till fall. Det vore tydligt, att en viss försiktighet måste iakttagas.

Annars kunde man befara, att myndigheterna bleve överhopade med

dylika framställningar och att sådana gjordes utan att annat motiv förelåge

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

127

än en önskan att få skjuta på skattebetalningen. De sakkunniga hade redan

i sitt första betänkande föreslagit vissa åtgärder för att underlätta förskottsinbetalning

av skatt och för att möjliggöra för den skattskyldige att inbetala

preliminär skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin.

För skattskyldiga som uppbure huvuddelen av sina inkomster

under första delen av året torde därför i allmänhet icke föreligga behov av

särskild fördelning av skatten på de olika terminerna.

Det hade också ifrågasatts, att den debiterade preliminära skatten skulle

kunna förfalla med olika belopp under de olika terminerna. Av arbetstekniska

skäl vore emellertid en sådan ordning svår att genomföra. För att

underlätta skatteinbetalningen föresloge de sakkunniga i annat sammanhang

att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på den

skattskyldige att å skatteanvisningarna själv ange det belopp, som skulle

inbetalas. För det av postverkets skatteavdelningar utförda bokföringsarbetet

med avstämning av den influtna skatten mot den debiterade vore det

emellertid i så fall till stor fördel, att skatten förfölle med lika belopp under

de återstående uppbördsterminerna då skatten skulle betalas. Olika belopp

borde därför icke komma i fråga. Jämkningsbehovet borde för övrigt på

denna punkt anses tillgodosett, om skatten finge fördelas på allenast vissa

av uppbördsterminerna.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet yttranden

tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande förslaget att debitera preliminär B-skatt med

samma belopp som senast påförda slutliga skatt yttrar

länsstyrelsen i Kristianstads län, att med en sådan debiteringsmetod kunde

B-skatten mindre än någonsin betecknas som egentlig skatt vid källan.

Uppenbart vore emellertid, att praktiska skäl talade för förslaget. Ett smidigt

tillämpat jämkningsförfarande borde kunna motväga en del av de olägenheter,

som den förordade principen för B-skattens debitering otvivelaktigt

medförde. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker livligt de sakkunnigas

förslag. Därest preliminär deklaration avgivits för det föregående årets

beräknade inkomster och debitering av preliminär B-skatt med ledning av

däri lämnade uppgifter kunde antagas giva ett ur uppbördssynpunkt bättre

resultat än debitering efter senaste slutliga skatt, borde det emellertid få stå

lokal skattemyndighet fritt att — utan att därom först behöva tillskriva den

skattskyldige — verkställa debitering med ledning av deklarationen. Vidare

anför härads skrivaren i Hörby fögderi, att man mera än de sakkunniga gjort

måste taga hänsyn till att för låg eller för hög preliminär skatt — särskilt

under övergångstiden — kunde komma att uttagas vid större ändringar i

den kommunala utdebiteringen. Det syntes vara att föredraga att efter jämförelse

mellan den skattskyldiges B-skatt för föregående inkomstår och

hans senaste slutliga skatt debitera B-skatten med det största av dessa skattebelopp.

Vidare borde centrala uppbördsnämnden äga föreskriva annat för
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

faringssätt, därest någon av de faktorer, som påverkade överensstämmelsen

mellan B-skatten och den slutliga skatten, i undantagsfall kunde förutses få

särskilt stor betydelse. Även häradsskrivaren i Mölndals fögderi ifrågasätter

lämpligheten av att senaste slutliga skatt lägges till grund för den preliminära

B-skatten, då den kommunala utdebiteringen undergått stora förändringar;

i varje fall borde den föreslagna debiteringsmetoden icke komma till

användning, om ändringen i den kommunala utdebiteringen överstege viss

gräns. Vid större utdebiteringsförändringar skulle skatten schematiskt kunna

uträknas på grundval av senaste årliga taxering med ledning av den i

A-skattetabellerna intagna sambeskattningstabellen och befintliga tabeller

för uträkning av den årsinkomst, som svarade mot erlagd preliminär skatt.

Vidare framhålles, att förslaget att den preliminära B-skatten skulle jämkas,

då skattskyldig anmälde att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift,

syntes innebära ett avsteg från vad som gällde i fråga om den

preliminära A-skatten; för sistnämnda skatt verkställdes ej jämkning under

motsvarande förhållanden. Ej heller borde den preliminära B-skatten

behöva jämkas i fråga om olycksfallsförsäkringsavgifter å förslagsvis högst

50 kronor. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det vara onödigt

att kategoriskt föreskriva jämkning i dessa fall utan avseende å eljest

gällande jämkningsgräns (den s. k. femtedelsregeln), i synnerhet som ifrågavarande

avgifter många gånger uppginge till högst blygsamma belopp.

Föreningen erinrar om att »femtedelsregeln» icke vore tvingande; den kunde

sålunda frångås om särskilda omständigheter därtill föranledde.

Beträffande frågan om en generell höjning av den preliminära

B-skatten vid allmänt stigande inkomster

finner Sveriges köpmannaförbund i likhet med de sakkunniga, att bestämmelser

i ämnet icke borde utfärdas i förväg. Förbundet framhåller vikten av

att näringslivets olika organisationer, icke minst dess branschorganisationer,

hördes innan ett beslut om sådan generell höjning fattades. Svenska skogsoch

flott vin g sar be tar e för b u /1 de t åter anser, att det borde varit av stort värde

om ett förslag i förevarande avseende framlagts redan nu för remissinstansernas

prövning. Vidare anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att

länsstyrelsen vore överens med de sakkunniga om att en generell höjning

förutsatte ett beaktande av olika omständigheter. Detta syntes dock icke

utesluta att befogenhet till dylik åtgärd tillädes Kungl. Maj :t.

I fråga om preliminär taxering yttrar länsstyrelsen i Västerbottens

län.

Lokal skattemyndighet bör, när helst så anses påkallat, äga verkställa

preliminär taxering utan ansökan av skattskyldig. Därigenom skulle den

skattekredit, som framför allt skattskyldiga med debiterad preliminär

skatt under nuvarande tider med penningvärdeförsämring och goda vinster

åtnjuta, i möjligaste mån minskas. Även den nuvarande risken för straffränta

å ett belopp överstigande 1 000 kronor synes vara alltför ringa för att

förmå de skattskyldiga att med något större intresse försöka nedbringa de

kvarstående skatterna så mycket som möjligt. Med kreditåtstramningen synes

också möjligheterna att skjuta på inbetalningen av skatterna vara ett

bekvämt sätt att varje år erhålla ett räntefritt lån av staten på 1 000 kronor

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och därutöver ytterligare lån med en under dessa förhållanden icke alltför

avskräckande räntesats. För att åvägabringa det resultatet, att de preliminära

skatterna så nära som möjligt överensstämma med de kommande slutliga

skatterna, måste de lokala skattemyndigheterna bland annat hava de

nödvändiga befogenheterna för att kunna genomföra detta syftemål. Ett av

de allra verksammaste medlen är då befogenhet att kunna bestämma den

preliminära skatten. Den skattskyldige måste dock i varje dylikt fall särskilt

höras, innan den lokala skattemyndigheten beslutar om påförande av

preliminär B-skatt. Möjlighet finnes jämväl för skattskyldig att anföra besvär

över lokala skattemyndighetens beslut. Någon anledning att befara

övergrepp emot de skattskyldiga med alltför höga preliminära taxeringar

torde därför icke finnas. På grund av dessa myndigheters arbetsbörda torde

dylika taxeringar icke ske annat än i ett begränsat antal fall, nämligen de

mest uppenbara där de skattskyldiga år efter år redovisa höga kvarstående

skattebelopp.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att bestämmelserna om beräkning

av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering syntes

böra utvidgas att omfatta även det fall att skattskyldig, för vilken debetsedel

å preliminär A-skatt utfärdats, finge sina inkomstförhållanden ändrade

på sådant sätt, att han i stället borde erlägga preliminär B-skatt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att lokal skattemyndighet

i angivna fall borde ha möjlighet att infordra preliminär deklaration.

De sakkunnigas förslag beträffande uträkningen av den preliminära

B-skatten efter preliminär taxering biträdes

bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, som yttrar, att det med hänsyn till den

alltmer betydelsefulla förmögenhetsskatten icke kunde anses tillrådligt att

taga några genvägar vid fastställande av den behållna inkomsten eller att

tillämpa gällande tabeller för skattens uträknande; därom hade även samtliga

hörda lokala skattemyndigheter i Uppsala län varit ense.

Föreningen Sveriges kronokamrerare åter anser, att en mera schematisk

beräkning borde tagas under allvarligt övervägande. Användningen av Askattetabellerna

skulle i hög grad förenkla debiteringsarbetet och stå i god

överensstämmelse med eljest föreslagna förenklingar. Ej heller överståthållarämbetet

delar de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Ämbetet

framhåller, att eftersom de skattskyldiga på förhand endast rent uppskattningsvis

kunde beräkna sina inkomster under beskattningsåret, bleve den

preliminära taxeringen ett mycket osäkert underlag för debitering av preliminär

B-skatt. Det torde mera sällan inträffa, att med ledning av preliminär

taxering påförd B-skatt överensstämde med den slutliga skatten. Att Bskatten

under sådana förhållanden skulle bestämmas enligt en specifik uträkning

för de särskilda däri ingående skatterna och avgifterna, innebure

enligt ämbetets mening ett onödigt merarbete. Ämbetet förordade därför,

att B-skatten i nu avsedda fall finge uträknas med ledning av de vanliga

skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid

i förekommande fall förmögenhetsskatt skulle uträknas särskilt för

sig och tilläggas. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår

ett liknande förenklat beräkningssätt.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sam''. Nr 100.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Beträffande frågan om en begränsning av skyldigheten att

erlägga preliminär skatt i annan kommun än h e m
0

r t s k o in m u n e n, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län, att de sakkunniga

icke syntes tillräckligt ha beaktat de speciella förhållanden, som vore att

finna i trakter, som till övervägande del utgjordes av skogsbygd. Inom Kalmar

län ägdes t. ex. inom Vimmerby fögderi omkring 600 jordbruksfastigheter

av personer, som avflyttat till städer och andra tätorter. Under de år

skogsförsäljningar gjordes å dylika fastigheter, uppkomme till kommunal

inkomstskatt skattepliktig inkomst, vilket däremot oftast icke bleve fallet

de år, då enda inkomsten utgjordes av arrendeavgift. Till följd av att skogsuttagen

gjordes oregelbundet, kunde de taxerade inkomsterna för ifrågavarande

skattskyldiga icke läggas till grund för debitering av preliminär

skatt för nästkommande år, utan samtliga fastighetsägare måste — innan

preliminär debetsedel utfärdades — tillfrågas om sina beräknade inkomster.

Detta tidsödande och till synes onödiga arbete skulle kunna undgås, därest

viss begränsning av lokala skattemyndighetens debiteringsskyldighet föreskreves.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida i förevarande fall

preliminär skatt borde påföras, då föregående års taxerade inkomst icke

uppgått till exempelvis 500 kronor. Ehuru en dylik begränsning enligt de

sakkunnigas mening strede mot principerna för den preliminära skatten,

syntes ett avsteg från nämnda principer i förevarande fall motiverat av

praktiska skäl, allrahelst som någon slutlig skatteförlust i regel icke torde

vara att befara.

Beteckningen preliminär självdeklaration anses av länsstyrelsen i Västernorrlands

län böra utbytas mot »Uppgift för beräkning av preliminär skatt»

e. d. Icke sällan förekomme, säger länsstyrelsen, att skattskyldiga förväxlade

innebörden av preliminär självdeklaration och allmän självdeklaration.

I synnerhet vore detta fallet vid tiden för avlämnande av den allmänna

självdeklarationen.

Vidare föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län, att tiden för a v g ivande

av preliminär deklaration skall framflyttas från den

1 till den 31 december året före inkomståret. Länsstyrelsen framhåller, att

det för de skattskyldiga ofta syntes vara en olägenhet, att preliminär deklaration

skulle avgivas mera än en månad före årsskiftet. En utsträckning av

tiden till den 31 december syntes icke vara till men för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunnigas förslag att debiterad preliminär skatt skall kunna f ö rfalla

till betalning vid allenast viss eller vissa terminer

med överhoppande av de andra terminerna finner länsstyrelsen i

Kristianstads län tillfredsställande. Det nuvarande systemet med en ovillkorlig

fördelning av skatten i lika delar på varje uppbördstermin hade enligt

länsstyrelsens erfarenhet varit ägnad att skapa svårigheter t Öl skattskyldiga

med ojämn och oregelbundet inflytande inkomst. Sveriges lantbruksföi bund

och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker sin tillfredsställelse över de

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

131

sakkunnigas förslag, som innebure ett hänsynstagande till tidigare gjorda

påpekanden att jordbrukare, som redovisade beskattningsår överensstämmande

med kalenderår eller i nära anslutning till detta, betalade förskottsskatt

under i regel de fyra första uppbördsterminerna, eftersom jordbrukets

inkomster i stor omfattning inflöte under de sista månaderna av kalenderåret.

Vidare framhåller Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet bl. a.,

att många körare även i fortsättningen torde komma att få erlägga preliminär

B-skatt; det syntes i hög grad önskvärt att dessa bereddes tillfälle att

inbetala skatten å lämpligt avvägda uppbördsterminer.

Riksräkenskapsverket bär intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i

förevarande del under förutsättning, att bestämmelserna icke komme att

tillämpas så, att de skattskyldiga erhölle icke sakligt motiverade uppskov

med skatteinbetalningen.

För att erhålla garantier mot att de föreslagna bestämmelserna skulle

komma att utnyttjas för otillbörliga skattekrediter anser länsstyrelserna i

Älvsborgs och Västerbottens län, att bestämmelserna borde formuleras mera

restriktivt än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslår sistnämnda länsstyrelse,

att avvikelse från huvudregeln borde kunna göras endast om en

tillämpning av densamma skulle till följd av den skattskyldiges inkomstförhållanden

medföra olägenheter eller lända den skattskyldige till särskilt

förfång. Vidare uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att betänksamhet mot de

sakkunnigas förslag kunde råda allenast i det hänseendet att medgivanden

att erlägga skatten endast å vissa uppbördsterminer möjligen kunde komma

att lämnas alltför frikostigt utan tillräckligt beaktande i varje särskilt fall

av det verkliga behovet. Skulle det befinnas erforderligt att stärka garantierna

häremot samt befrämja ett mera enhetligt avgörande inom länen,

kunde möjligen föreskrivas, att ansökningarna skulle ställas till länsstyrelsen,

som hade att efter den lokala skattemyndighetens hörande avgöra

ärendet.

Departementschefen. I princip skall den preliminära skatten så nära som

möjligt motsvara summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögenhetsskatt

och kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshusmedel

samt den folkpensionsavgift, som kan antagas påföras den skattskyldige

på grund av den årliga taxeringen för inkomst och förmögenhet året

efter inkomståret.

För skattskyldig med preliminär A-skatt och enbart sådan tjänsteinkomst,

varå A-skatten beräknas, kan i stort sett angivna mål uppnås, därest vid

varje tillfälle, då inkomst uppbäres, så stor skatt uttages som belöper på

inkomsten. För skattskyldiga med preliminär B-skatt åter måste inkomsten

under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Av naturliga skäl

kommer den sålunda beräknade skatten att i de flesta fall avsevärt skilja

sig från motsvarande slutliga skatt. Skall preliminär taxering ej ske, synes

därför den nuvarande detaljerade uträkningen av den preliminära B-skatten

på grundval av senaste taxerade inkomster och beskattningsbara för
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mögenhet utgöra ett i viss mån onödigt merarbete. Det torde kunna antagas,

att preliminärskatten icke komme att medföra ett sämre uppbördsresultat

än som följer av nuvarande bestämmelser, om den i stället debiterades

med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den

skattskyldige. Detta kan förmodas gälla även om i sistnämnda skatt ingår

olycksfallsförsäkringsavgift, vilken avgift merendels är låg. I slutlig skatt

kan emellertid ingå även sådana skatter, som icke skall erläggas preliminärt,

t. ex. utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Sådan skatt är oftast

av engångsnatur och kan uppgå till betydande belopp. Den bör därför —

i motsats till olycksfallsförsäkringsavgift — i förekommande fall frånräknas

den slutliga skatten, innan denna lägges till grund för debiteringen av

den preliminära B-skatten.

För att underlätta debiteringsarbetet förordar jag alltså, att den preliminära

B-skatten i de fall, då skatten ej skall beräknas med ledning ''av

preliminär taxering, regelmässigt debiteras med samma belopp som den

senast påförda slutliga skatten, dock att i förekommande fall avdrag skall

göras för däri ingående utskiftningsskatt etc.

I några remissyttranden har föreslagits vissa undantag från den förordade

regeln. Sålunda har ifrågasatts, att lokal skattemyndighet skulle äga

valfrihet att debitera skatten på det förordade sättet eller med ledning av

avgiven preliminär deklaration för året före inkomståret eller att skatten

skulle efter jämförelse mellan senaste B-skatt och senaste slutliga skatt debiteras

med det största av dessa skattebelopp. Vidare har från något håll

förordats, att särskilda beräkningsgrunder skulle tillämpas vid större ändringar

i den kommunala utdebiteringen.

Sådana undantag skulle icke obetydligt komplicera debiteringsförfarandet

utan att för den skull utgöra någon garanti för ett väsentligt bättre uppbördsresultat.

Utan den skattskyldiges hörande torde det vidare mången

gång vara omöjligt att bedöma, huruvida den beräknade inkomsten under

året före inkomståret bättre lämpade sig som grundval för debiteringen än

inkomsten under året därförut. Ej heller är det utan vidare klart, att ett

iakttagande av ändrad kommunal utdebitering alltid skulle medföra bättre

överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt, då det härutinnan

avgörande främst är relationen mellan beräknad och verklig inkomst under

beskattningsåret. Å andra sidan kan med fog hävdas, att om lokal skattemyndighet

bleve ovillkorligt bunden till en regel sådan som den i det

föregående förordade vissa hinder skulle finnas mot att ernå det i det enskilda

fallet bästa möjliga resultatet av preliminärskatteuppbörden. Regeln

att B-skatten skall debiteras med ledning av senast påförda slutliga skatt

bör därför enligt min mening utformas att gälla för sådana fall, där särskilda

omständigheter icke bör föranleda att skatten beräknas enligt annan

grund. Lokal skattemyndighet, som i det enskilda fallet anser skäl tala fölen

skatteberäkning annorledes än efter huvudregeln, bör dock icke påföra

högre B-skatt än som föranledes av sistnämnda regel utan att först ha berett

den skattskyldige tillfälle att yttra sig.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

För närvarande skall preliminär taxering verkställas bl. a. då det med

sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret

till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att

avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före

inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst

600 kr. Preliminär B-skatt må jämväl i andra fall beräknas på grundval

av preliminär taxering, nämligen därest särskilda omständigheter därtill

föranleder. De sakkunniga, som icke föreslår någon ändring av dessa bestämmelser,

framhåller att nyss angivna särskilda omständigheter borde

anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om

en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En liberal

tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering

påkallades av den skattskyldige.

Med den förordade omläggningen av grunderna för den preliminära Bskattens

beräkning hade det onekligen varit till fördel att anknyta reglerna

om när preliminär taxering skall ske till påräknelig ändring i skattebeloppets

storlek. Så sker för närvarande vid jämkning. För att underlätta för

de skattskyldiga och de lokala skattemyndigheterna att bedöma, när jämkning

må ske, föreslår emellertid de sakkunniga, att jämkningsgränsen _

såvitt gäller preliminär B-skatt — i stället anknytes till inkomsten. Med

hänsyn till de härmed förenade fördelarna biträder jag detta förslag. Det

synes då naturligt att anknyta även reglerna för preliminär taxering till

inkomsten.

Vidare förordar de sakkunniga, att jämkning med omdebitering av skatten

alltid skall ske, om den skattskyldige anmäler att han icke vidare skall

erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten bör minskas

med ett belopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

Den omständigheten att den preliminära B-skatten understundom beräknas

till belopp motsvarande den senast påförda slutliga skatten, kan icke

anses innebära att B-skatten i dylikt fall innefattar en debitering av olycksfallsförsäkringsavgift

därför att dylik avgift ingått i den slutliga skatten.

Debitering av B-skatt med belopp motsvarande senast påförda slutliga skatt

innebär endast en av praktiska skäl vald schablonmetod för beräkning av

de utskylder m. in., som skall erläggas preliminärt i avräkning på slutlig

skatt. Eu konsekvens av detta resonemang blir, att den omständigheten att

olycksfallsförsäkringsavgift ingått i den senaste slutliga skatten ej i och

för sig utgör något skäl för preliminär taxering eller jämkning, oaktat sådan

avgift i princip ej skall erläggas preliminärt och oavsett att den skattskvldige

över huvud taget icke har att vidare erlägga sådan avgift. Det nu

sagda gäller även för det fall, då skattskyldig fr. o. in. inkomståret är fritagen

från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift. Skäl för preliminär

taxering eller jämkning uppkommer först då en mera väsentlig skillnad föieligger

mellan, å ena sidan, den senast påförda slutliga skatten samt, å andra

sidan, beloppet av vad som enligt allmänna regler skall inbetalas såsom

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

preliminär skatt å beräknelig inkomst och förmögenhet under beskattningsåret.

Att i författningstexten mera exakt ange när av nu antydda skäl preliminär

taxering eller jämkning må verkställas, synes icke böra ifrågakomma.

Det torde vara tillräckligt med ett stadgande om att preliminär taxering

eller jämkning må göras, när särskilda omständigheter är för handen, såsom

exempelvis då nedsatt skatleförmåga föreligger eller fråga är om mer betydande

skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig

slutlig skatt.

Av det sagda framgår, att jag icke biträder de sakkunnigas förslag att

jämkning ovillkorligen skall göras, då skattskyldig anmäler att folkpensionsavgift

ej längre skall utgå eller att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i senast

påförda slutliga skatt.

Jag anser mig knappast kunna dela den mening, som uttalats av länsstyrelsen

i Västerbottens län, att lokal skattemyndighet borde — när helst

så ansåges påkallat — äga verkställa preliminär taxering utan ansökan av

skattskyldig. De möjligheter till sådan preliminär taxering, som redan finnes

och nu föreslås, torde få anses tillräckliga.

I några yttranden har förordats, att den nuvarande specifika uträkningen

av B-slcatten efter preliminär taxering borde avskaffas och att skatten

i stället skulle uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller

efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid i förekommande

fall förmögenhetsskatten borde uträknas särskilt för sig och tilläggas. Mot

en sådan schematisk skatteberäkning talar emellertid, att den i en stor

mängd fall antingen icke kan ske eller skulle leda till att skatten konnne

att avsevärt avvika från slutresultatet av en specifik uträkning. Detta gäller

t. ex. då den skattskyldige skall erlägga endast kommunalskatt eller då lian

haft väsentlig inkomst av fastighet, som ej alls eller endast till ringa del

beskattas till kommunal inkomstskatt på grund av det s. k. procentavdraget.

Med hänsyn härtill bör B-skatten alltid efter preliminär taxering uträknas

på sätt nu sker.

Vidare bör observeras det fall, då skattskyldig, som under året före inkomståret

haft A-skatt, övergått till sådan verksamhet att han under inkomståret

skall erlägga B-skatt. Understundom torde därvid inkomsterna

ändras så avsevärt, att skyldighet att avlämna preliminär självdeklaration föreligger

enligt gällande bestämmelser. I de fall då den beräknade inkomständringen

icke är av sådan storleksordning att dylik skyldighet föreligger, måste

tillses att lokal skattemyndighet erhåller underrättelse om att B-skatt

skall debiteras. Bestämmelserna om skyldighet att avlämna deklaration synes

därför böra kompletteras med tanke härpå.

Om skattskyldig, som har att erlägga B-skatt, flyttat från en kommun

till en annan, bör skyldighet föreligga att avge preliminär deklaration. Jag

kan icke dela de sakkunnigas betänkligheter häremot. Förbises skyldigheten,

får den skattskyldige anmanas att deklarera.

För att underlätta skatteinbetalningen för skattskyldiga, som uppbär sina

inkomster oregelbundet eller företrädesvis under viss del av året, förordar

de sakkunniga, att debiterad preliminär skatt skall kunna förfalla till betal
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

135

ning vid allenast viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de

övriga terminerna. De skattskyldiga borde icke medges ovillkorlig rätt att

få skatten uppdelad efter egen önskan; avvikelserna från huvudregeln måste

motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden och bli beroende av

den lokala skattemyndighetens prövning från fall till fall.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag avser att undanröja de svårigheter,

som kan föreligga för vissa skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga med

oregelbundet utfallande inkomster att fullgöra de kontinuerliga preliminärskatteinbetalningarna.

Även om skäl onekligen kan åberopas till förmån för

detta förslag, är å andra sidan avsevärda olägenheter förenade med detsamma.

Ett stort antal, kanske flertalet, jordbrukare skulle kunna förutses påkalla

rät t att betala preliminärskatten mot slutet av uppbördsåret, då huvudparten

av jordbruksinkomsten normalt inflyter, och någon effektiv kontroll

från den lokala skattemyndighetens sida att möjligheten till uppskov icke

onödigtvis medgåves skulle knappast kunna ske. Jämväl åtskilliga andra

skattskyldiga, exempelvis sådana som uppbär tantiem eller provisionsinkomst

eller vars inkomstförhållanden är mer eller mindre säsongpräglade,

skulle förvisso påkalla uppskov. Den lokala skattemyndigheten kan följaktligen

förutses bli avsevärt merbelastad vid ett genomförande av förslaget.

Lämnade uppskov skulle vidare i icke ringa utsträckning tynga arbetet med

kontrollen av preliminärskatteuppbörden. Praktiska och tekniska olägenheter

är alltså förenade med förslaget.

Mot förslaget kan även invändas att ett uppskov till någon eller några av

de sista uppbördsterminerna under uppbördsåret medför att relativt sett mycket

stora skattebelopp i sådant fall skall inom en begränsad tidrymd erläggas

av den skattskyldige. Dessa skattebelopp kommer då att avse jämväl sådan

inkomst, som även en skattskyldig av nu ifrågavarande slag kan ha haft

under uppbördsårets förra del. Risk måste understundom föreligga för att

den skattskyldige icke mäktar inbetala hela det mot slutet av året förfallande

skattebeloppet. — Det torde vidare förhålla sig så, att en bestämmelse

sådan som den av de sakkunniga föreslagna varit mer angelägen när det nya

uppbördssystemet infördes än nu sedan de skattskyldiga anpassat sig efter

gällande regler.

Frågan har även en statsfinansiell aspekt. Preliminär skatt till avsevärt

belopp skulle förskjutas från ett budgetår till nästa — om bestämmelsen

trädde i kraft den 1 januari 1954 skulle förskjutningen beröra budgetåret

1953/54. Det är givetvis omöjligt att söka med någon som helst bestämdhet

ange, hur mycket av preliminärskatten som kunde vid ett genomförande

av de sakkunnigas förslag komma att förskjutas till senare hälften av uppbördsåret.

Emellertid kan nämnas att preliminärskatten under uppbördsåret

1951/52 uppgick till 4 771 milj. kr. och att härav 1 713 milj. kr. inbetalades

av skattskyldiga med preliminär B-skatt. Av sistnämnda belopp

kan, approximativt beräknat, 350—400 milj. kr. antagas ha inbetalts av

j ordbrukare.

De synpunkter, som jag i det föregående anfört, finner jag vara av så

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avgörande vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att de sakkunnigas

förslag i denna del genomföres.

Vad de sakkunniga föreslagit i hänseenden, som jag förut ej närmare berört,

föranleder icke någon erinran från min sida. I vissa remissyttranden

har önskemål uttalats om vissa ändringar i eller kompletteringar av de sakkunnigas

förslag i skilda hänseenden. Dessa önskemål synes emellertid av

skilda skäl icke kunna efterkommas.

V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av

olika slag.

Jag avser att här behandla begreppen slutlig, kvarstående och tillkommande

skatt, tiderna för debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga,

antalet uppbördsterminer för de olika skatteslagen samt vissa, huvudsakligen

tekniska detaljer rörande debitering av olika slag av skatt och upprättande

av debetsedlar, i den mån dessa detaljer regleras i uppbördsförordningen.

Av de sakkunniga i detta sammanhang diskuterade frågor, varom

bestämmelser bör utfärdas i administrativ ordning, ämnar jag sålunda

i stort sett icke upptaga till behandling. Detta gäller t. ex. uppdebitering

i länsräkenskaperna av debiterad preliminär skatt, utformningen av debetsedlarna

å slutlig skatt, införande av en gemensam inkomst- och debiteringslängd

samt detaljutformningen av en sådan längd.

Gällande bestämmelser m. m. 1 2 § 2 mom. uppbördsförordningen definieras

bl. a. begreppen slutlig skatt, kvarstående skatt och tillkommande

skatt. Sålunda förstås med slutlig skatt utskylder vilka

debiteras på grund av sådan taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt,

varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober under

taxeringsåret, skogsvårdsavgifter och andra utskylder vilka debiteras på grund

av sådan taxering av fastighet varom beslut fattats av taxeringsnämnd eller

fastighetsprövningsnämnd, ävensom andra i 1 § uppbördsförordningen omförmälda

avgifter och annuiteter vilka debiteras i sammanhang med nämnda

utskylder (folkpensionsavgifter, olycksfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter

å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor); med kvarstående

skatt vad som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats

från slutlig skatt; samt med tillkommande skatt dels fastighetsskatt och

skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering,

vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl.

Maj :t, dels annan skatt än fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiteras

på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats av prövningsnämnd

senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av kammarrätten

eller av Kungl. Maj :t, dels skatt, som påföres på grund av eftertaxering, dels

ock skatt, som skall erläggas på grund av sådant beslut rörande ändrad

debitering av kvarstående skatt, vilket fattats av lokal skattemyndighet eller

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

137

länsstyrelse efter utgången av den första av de uppbördsterminer, varunder

den kvarstående skatten skall erläggas, eller av kammarrätten eller av

Kungl. Maj :t.

Debitering och uppbörd av slutlig skatt sker i särskild ordning beträffande

fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och nyssnämnda annuiteter, å ena sidan,

samt beträffande annan slutlig skatt, å andra sidan.

Avräkning av preliminär skatt sker endast å annan slutlig skatt än fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och nämnda annuiteter; dessa erlägges icke

preliminärt.

Beträffande tiderna för debetsedlarnas översändande

till de skattskyldiga stadgas, att debetsedel å fastighetsskatt m. m.

skall avsändas senast den 25 augusti under taxeringsåret och debetsedel å

annan slutlig skatt senast den 10 december samma år. Debetsedel, avseende

preliminär skatt för vars gäldande skatteavdrag skall verkställas, skall översändas

senast den 18 januari under inkomståret, dock att debetsedel som

avser sjöman inskriven vid sjömanshus skall avsändas senast den 15 november

året dessförinnan. Har skattskyldig under året näst före inkomståret

icke haft att utgöra preliminär skatt med skatteavdrag, men skall han,

enligt vad antagas kan, under inkomståret erlägga sådan skatt, skall efter

anmälan av den skattskyldige debetsedel översändas till honom senast den

18 december året näst före inkomståret.

Debetsedel upptagande preliminär B-skatt utan skatteavdrag skall översändas

senast den 25 februari under inkomståret. Debetsedel å preliminär

B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomståret,

debetsedel å preliminär A-skatt för skattskyldig, som under inkomståret

börjar förvärvsarbete, samt debetsedel å tillkommande skatt skall översändas

så snart ske kan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande

preliminär C-skatt.

Beträffande debitering in. in. av p r e 1 i in inär skatt gäller

följande.

I fråga om preliminär A-skatt skall den lokala skattemyndigheten endast

ange, vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen

som skall tillämpas.

Vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttagas, att pensionsavgift

uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering, därvid sådan

avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller 17

år, eller efter det, under vilket han fyllt 65 år. Den statliga inkomstskatten

skall för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt (fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser), uträknas

med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts

för inkomståret. Kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusinedel

skall uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteÖre,

som för inkomståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun,

municipalsamhälle, landsting och tingslag.

Preliminär C-skatt skall debiteras dels med ett belopp motsvarande skill
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

naden mellan preliminär skatt å den skattskyldiges sammanlagda beräknade

beskattningsbara inkomst och det belopp som den skattskyldige kan

antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt dels ock, därest den

skattskyldige äger förmögenhet varför skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt

föreligger, med belopp vartill sistnämnda skatt beräknas.

Preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam

post, därvid öretal icke medtages. Preliminär skatt, som icke uppgår till

20 kr., skall icke påföras. Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning:
om

skattens belopp uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första

och envar av de närmast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet

sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom

skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt

om skattens belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna,

dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än

den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden

skall förfalla under den första terminen.

Debitering av preliminär B- och C-skatt skall ske å uppbördskort. I fråga

om preliminär A-skatt skall å uppbördskort antecknas tillämplig skattetabell

och kolumn i tabellen. Uppbördskorten är två, nämligen ett debetkort

som användes vid debiteringsarbetet och ett kreditkort varå inflytande

skatt krediteras.

Debiterad preliminär skatt eller uppgift angående tillämplig skattetabell

och kolumn i tabellen skall upptagas å särskild debetsedel. Har skattskyldig

att erlägga både preliminär A-skatt och preliminär C-skatt, skall särskild

debetsedel utfärdas för vartdera slaget av skatt.

Vid debetsedlarna finnes fogade sex genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar

för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är försedda med

samma debetsedelsnummer som motsvarande debetsedel och uppbördskort,

uppgift å den uppbördstermin då anvisningen är avsedd att användas samt

— beträffande preliminär B- och C-skatt — det belopp som enligt den verkställda

debiteringen skall inbetalas under uppbördsterminen.

Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas: att slutsumman

utföres i helt antal kronor, därvid öretal, om de uppgår till högst 50, bortfaller

och, om de överstiger 50, höjes till närmaste hela krontal;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig inkomstskatt,

sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av

grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken

skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes

uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot

ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan utdebitering

för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kom
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

139

munala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts

att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföres

i en gemensam post.

Vid debiteringen skall skattskyldig gottskrivas debiterad preliminär Boch

C-skatt, så ock erlagd eller uppdebiterad preliminär A-skatt.

Skattskyldig vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma

att överstiga den preliminära skatt, som enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen

skolat erläggas för samma år, äger inbetala felande skattebelopp

eller del därav senast den 30 april året näst efter inkomståret. Även sålunda

inbetald skatt skall tillgodoföras den skattskyldige i debiteringslängden.

Vid avräkningen av den slutliga skatten mot den preliminära uppkommer

kvarstående skatt eller överskjutande preliminär skatt, såvida icke den

preliminära skatten helt svarar mot den slutliga.

Överstiger den slutliga skatten den skattskyldige gottskriven preliminär

skatt med minst 1/5 av den slutliga skatten eller med minst 10 000 kr. skall

den skattskyldige påföras ränta å kvarstående skatt med 5 procent å den

del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr. Om å andra sidan

den preliminära skatten i motsvarande omfattning överstiger den slutliga

skatten, skall den skattskyldige erhålla ränta med 3 procent å det överskjutande

beloppet.

Uppgår den kvarstående skatten icke till minst 5 kr., skall densamma

icke påföras. I annat fall skall den kvarstående skatten förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst 20 kr., under den första uppbördsterminen

under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger 20 kr., med lika belopp under vardera av de

båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp,

som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast

lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Den överskjutande preliminära skatten skall av länsstyrelsen i det län,

där skatten debiterats, utan kostnad för den skattskyldige återbetalas till

honom. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande 5 kr.

Slutsumman av fastighetsskatt, skogsvårds a vgifter samt

annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning

av frälseräntor skall utföras i helt antal kronor och förfalla till betalning,

om beloppet uppgår till högst 60 kr., med 20 kr. under uppbördsterminen

i september månad under taxeringsåret samt vardera av de två uppbördsterminer,

som infaller i november månad under samma år samt i januari månad

nästföljande år, till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning,

dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid

sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

om beloppet överstiger 60 kr., med lika belopp under envar av nämnda

terminer, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den

första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden

skall förfalla under den första terminen.

Fastighetsskatt m. in. debiteras för sig. Debiteringen sker i fastighetslängden,

som sålunda tillika fungerar som debiteringslängd. Med ledning av debiteringslängden

utskrives debetsedlar och medelst kopiering uppbördskort

för kreditering av influten skatt (kreditkort).

Särskilt uppbördskort skall uppläggas för envar skattskyldig, som har

att utgöra skatt. För varje skattskyldig, för vilken upplagts särskilt uppbördskort,

skall utfärdas debetsedel. Särskild debetsedel skall utfärdas å

fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet som särskilt taxerats,

därest han före den 15 juni under taxeringsåret gör framställning därom hos

vederbörande lokala skattemyndighet.

Den tillkommande skatten avser i stort sett — förutom skatt

som påföres på grund av eftertaxering--sådan skatt, som på grund av be
slut

i taxerings- eller debiteringsmål eller efter av lokal skattemyndighet

vidtagen rättelse av verkställd debitering ytterligare skall erläggas, sedan

debetsedel utfärdats å slutlig skatt eller å fastighetsskatt in. in.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som

gäller för debitering av motsvarande slutliga skatt. Skatten skall förfalla

till betalning under en eller flera, högst sex på varandra följande uppbördsterminer.

Lokal skattemyndighet bestämmer, under vilka uppbördsterminer

skatten sålunda skall förfalla till betalning. Därvid bör tillämpas enahanda

grunder, som gäller för debiterad preliminär skatt.

Tidigare förslag m. m. För att underlätta förskottsinbetalning av skatt

samt möjliggöra för den skattskyldige att inbetala debiterad preliminär

skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin

föreslog de sakkunniga i sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 86 o. f.) att inbetalning

av skatt skulle få verkställas medelst företeende av debetsedel och

skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande uppbördstermin

ävensom att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på

den skattskyldige att själv å skatteanvisning angiva det belopp som skulle

inbetalas. Å debetsedlarna skulle dock lokal skattemyndighet ha angivit

påtört skattebelopp och de delbelopp, som förfölle till betalning under de

olika uppbördsterminerna. För att möjliggöra de nyss antydda anordningarna

föreslog de sakkunniga att den debiterade preliminära skatten skulle

förfalla till betalning med lika stora belopp under de uppbördsterminer, varunder

sådan skatt skulle gäldas. Antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar

skulle ökas från 6 till 8. Terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna

skulle borttagas.

I flertalet yttranden över betänkandet har de sakkunnigas förenämnda

förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I fråga om förslaget, att skattskyldig vid inbetalning av debiterad preliminär

skatt själv skulle ange skattebeloppet å skatteanvisningen, har dock

några myndigheter uttalat betänkligheter. Sålunda har riksräkenskapsverket

yttrat att det berörda tillvägagångssättet medförde en viss risk för misstag,

när de skattskyldiga skulle fylla i beloppen på anvisningarna. Med hänsyn

härtill sattes i fråga, huruvida icke syftet med förslaget skulle tillräckligt

tillgodoses genom att de två skatteanvisningar, som föreslagits skola

tillkomma, bleve disponibla för fyllnadsinbetalningar, under det att förfallande

belopp liksom nu skulle av lokal skattemyndighet angivas på de övriga

sex skatteanvisningarna.

I sitt förra betänkande föreslog de sakkunniga vidare (s. 90), att till debetsedeln

å preliminär skatt skulle fogas ett särskilt skattekort med uppgift

om namn m. m. samt debetsedelsnummer och uppbördsår, vilket kort —

beträffande preliminär A-skatt — arbetstagaren skulle frånskilja, innan

debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. En sådan anordning skulle underlätta

preliminärskatteuppbörden bl. a. vid korttidsanställning.

Detta törslag har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de

över betänkandet avgivna yttrandena.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att det förhållandet att begreppet

slutlig skatt utgjorde en gemensam beteckning å två olika huvudgrupper

av skatt, för vilka debitering och uppbörd skedde efter olika linjer,

medförde att författningstexter och framställningar hleve tyngande och i

viss mån också svåröverskådliga. Det vore därför önskvärt att i detta avseende

söka åstadkomma ändrad terminologi. Slutlig skatt borde omfatta

allenast sådana skatter och avgifter, varifrån den preliminära skatten skulle

avräknas, d. v. s. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och kommunal

inkomstskatt samt pensionsavgifter, ävensom andra skatter och avgifter,

som debiterades samtidigt med de nu nämnda, d. v. s. för närvarande

utskiftningsskatt och ersättningsskatt samt olycksfallsförsäkringsavgifter.

Detta syntes även befogat rent språkligt sett. För fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och ovannämnda annuiteter borde i stället skapas en annan, för

dessa tre slag av skatter in. in. gemensam beteckning. Därvidlag vore beteckningen

»fastighetsskatt» tänkbar. Denna beteckning återfunnes emellertid

redan i kommunalskattelagen och avsåge där den del av den allmänna

kommunalskatten, som uttoges efter fastigheternas taxeringsvärden. Invändningar

kunde icke utan fog riktas emot att i uppbördsförordningen använda

samma beteckning som i kommunalskattelagen, men där låta beteckningen

få ett vidare innehåll. Beteckningen »skatt å fastighet» företedde

sådan likhet med begreppet fastighetsskatt att liknande invändning kunde

riktas mot densamma. Icke heller syntes ett uttryck som t. ex. fastighetsutskylder

böra komma i fråga. Annan möjlighet syntes icke stå till buds än

att, såvitt gällde fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och ovannämnda annuiteter,

även i fortsättningen begagna samma skrivsätt som hittills. I sammanhang

där tvekan icke kunde råda om innebörden, dock icke i författ
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningstext, borde emellertid — i stället för den fullständiga uppräkningen

av utskyldernas namn — uttrycket »fastighetsskatt m. m.» kunna användas,

t. ex. debitering av fastighetsskatt in. in. eller utfärdande av debetsedel

a fastighetsskatt in. in.

Definitionen i uppbördsförordningen å slutlig skatt och å fastighetsskatt

in. in. syntes vidare böra i viss mån ändras för att klarlägga förhållandet

till begreppet tillkommande skatt.

De sakkunniga påpekar, att skillnaden mellan slutlig och kvarstående

skatt samt fastighetsskatt in. in., å ena sidan, och tillkommande skatt, å

den andra, huvudsakligen vore av teknisk art. Om efter det debetsedlarna

å slutlig och kvarstående skatt, resp. å fastighetsskatt in. in. utsänts till de

skattskyldiga, skattskyldig på grund av beslut i taxerings- eller debiteringsrnål

befunnits skola erlägga ytterligare skatt, hade det ansetts lämpligt att

uppbära denna tilläggsskatt i särskild ordning och giva den särskild beteckning.

Huruvida skatten skulle uppbäras i den ena eller andra formen hade i

uppbördsförordningen gjorts beroende av när det beslut meddelats, som

skulle ligga till grund för debiteringen.

Beträffande den slutliga och kvarstående skatten vore i detta avseende den

10 oktober under taxeringsåret den avgörande tidpunkten. Debitering avytterligare

skatt på grund av senare meddelade beslut skulle ske i form av

tillkommande skatt. Emellertid meddelades åtskilliga av dessa senare beslut

i så god tid före den första uppbördsterminen för kvarstående skatt, att den

redan verkställda debiteringen mycket väl skulle kunna rättas och ny debetsedel

å slutlig och kvarstående skatt kunna utfärdas, innan skatten förfölle

till betalning. I och för sig vore det därför tänkbart att begränsa den

tillkommande skatten till sådan ytterligare skatt, varå debetsedel icke hunne

utfärdas före första uppbördsterminen för kvarstående skatt. Utfärdande

av ny debetsedel å högre belopp syntes dock — för undvikande av felaktiga

skatteinbetalningar — förutsätta, att den tidigare utfärdade debetsedeln

återlämnades till den lokala skattemyndigheten. Någon säkerhet för att så

skedde förelåge emellertid ej. Därest omdebiteringen avsåge en arbetstagare,

vilken hade att vidkännas avdrag å lönen för skatten, och innebure en förhöjd

skatt, skulle svårigheter uppkomma att genom skatteavdrag under återstående

avlöningstillfällen före uppbördsterminen få kvarskatten täckt. Med hänsyn

härtill syntes det vara att föredraga att vid höjning av skatten sedan debetsedel

utfärdats låta tilläggsskatten uttagas i form av tillkommande skatt.

Däremot borde hinder icke möta att utsträcka tiden för beaktande av beslut i

taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Dylika beslut borde

om möjligt beaktas intill den tidpunkt då debetsedlarna å slutlig skatt och

kvarstående skatt skulle sändas ut till de skattskyldiga.

Med slutlig skatt borde enligt de sakkunnigas mening således förstås

statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt

och kommunal inkomstskatt ävensom folkpensionsavgifter och

olycksfallsförsäkringsavgifter, som debiterats inom sådan tid, att debiteringen

kunde beaktas vid utfärdandet av den debetsedel å skatten, som med

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

143

nuvarande bestämmelser skulle utsändas till den skattskyldige senast den

10 december under taxeringsåret. 1 sistnämnda hänseende syntes lämpligt

föreskriva att hänsyn skulle tagas till beslut, som beskattningsnämnd fattat

så tidigt under taxeringsåret att meddelande om beslutet kommit den lokala

skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november samma år.

Med kvarstående skatt borde förstås skatt, som återstode att erlägga sedan

i förekommande fall preliminär skatt avräknats från slutlig skatt.

Något behov syntes icke föreligga att särskilt angiva vad som menades

med fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och förut omnämnda annuiteter. Å

debetsedel å fastighetsskatt in. in. skulle upptagas fastighetsskatt samt

nämnda avgifter och annuiteter, vilka debiterats inom sådan tid att debiteringen

kunde beaktas vid utfärdandet av debetsedel å skatten. För närvarande

gällde — och härutinnan föresloge de sakkunniga icke någon ändring — att

debetsedlarna skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25 augusti. Den

å dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften måste

vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut. Vid allmän fastighetstaxering

kunde även fastighetsprövningsnämndernas beslut beaktas.

Beslut av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, innebärande

höjd taxering, måste medföra debitering av tillkommande skatt.

Med tillkommande skatt slutligen borde förstås dels fastighetsskatt och

skogsvårdsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande taxering

av fastighet, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten

eller av Kungl. Maj :t, dels ock statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt ävensom

pensionsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande

taxering, vartill hänsyn icke tagits vid tidigare debitering av slutlig skatt.

De sakkunniga framhåller vidare, att med tillkommande skatt borde förslås

även sådan skatt, som utöver tidigare påförd skatt skulle erläggas på

grund av beslut rörande ändrad debitering. Sådant beslut kunde fattas av

lokal skattemyndighet, länsstyrelse, riksräkenskapsverket, kammarrätten

eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olyeksfallsförsäkringsavgifter, av riksförsäkringsanstalten.

Efter utfärdandet av debetsedlarna å slutlig skatt kunde uppkomma fall,

där omdebitering måste ske och ytterligare skatt uttagas på grund av att fel

ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga. Även i

dessa fall av ändrad debitering borde den ytterligare skatten såsom för närvarande

uttagas i form av tillkommande skatt. Detsamma gällde skatt som

debiterades efter s. k. reservationskrav.

Såsom tillkommande skatt borde slutligen, likaledes i enlighet med vad

som nu gällde, betecknas skatt, som påfördes på grund av eftertaxering.

Beträffande omdebitering i vissa fall, då utfärdad debetsedel upptager för

högt skattebelopp, anföres följande.

Innebär beslut i debiterings- eller taxeringsmål, att skatten skall utgå

med lägre belopp än som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, kan i

vissa fall enligt ett av Kungl. Maj :t den 30 januari 1948 meddelat be
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slut omdebitering ske. Kungl. Maj:ts beslut innebär, att om på grund avbeslut

av länsstyrelse, prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t

sådan fastighetsskatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt, som helt

eller delvis ännu icke förfallit till betalning, skall utgå med lägre belopp än

som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, den lokala skattemyndighet

som utfärdat debetsedeln har att efter framställning av skattskyldig

eller efter anmodan av länsstyrelsen verkställa av beslutet föranledd ändring

i debiteringen samt utfärda ny debetsedel upptagande det lägre skattebeloppet.

Sådan skyldighet föreligger även efter framställning från riksförsäkringsanstalten,

då anstalten nedsatt eller undanröjt i kvarstående skatt

ingående olycksfallsförsäkringsavgift. Framställning eller anmodan om utfärdande

av ny debetsedel bör ha inkommit till den lokala skattemyndigheten

senast tre veckor före ingången av den uppbördstermin, under vilken

det lägre skattebeloppet skall gäldas.

I dessa fall bör omdebitering ske även i fortsättningen. Formellt är här

fråga allenast om en på grund av avkortning sänkt debitering. Som slutlig

och kvarstående skatt, fastighetsskatt in. m. och tillkommande skatt kan

därför även betecknas skatt, som efter det debetsedel å skatt av angivna

slag utfärdats men innan skatten, helt eller delvis, förfallit till betalning,

på grund av beslut av lokal skattemyndighet, länsstyrelse, prövningsnämnd,

kammarrätten eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter,

riksförsäkringsanstalten debiteras med lägre belopp än den redan

utfärdade debetsedeln utvisar.

Omdebitering kan även ske, därest det i anledning av besvär eller eljest

framkommer att för lågt preliminärt skattebelopp avräknats från den slutliga

skatten. I sådana fall bör dock i första hand rättelse kunna ske genom

att det ytterligare preliminära skattebeloppet räknas den skattskyldige tillgodo

såsom avbetalning på den kvarstående skatten eller i förekommande

fall återbetalas till den skattskyldige, detta i överensstämmelse med av

finansdepartementet meddelade anvisningar i en den 21 december 1948

utfärdad »P.M. angående rättelse av fel, som uppkommit vid avräkning avpreliminär

skatt mot slutlig skatt, m. m.». Särskilda bestämmelser härom

i uppbördsförordningen torde dock icke vara erforderliga.

Omdebitering med nedsättning av skatten bör verkställas ex officio, när

beslutet i taxerings- eller debiteringsmålet kommer den lokala skattemyndigheten

tillhanda. Särskild ansökan om omdebitering synes icke erforderlig.

I fråga om tiderna för debetsedlarnas översändande

till de skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att vissa länsstyrelser

uttalat önskemål, att avsändandet av debetsedlar å preliminär skatt

med skatteavdrag skulle få uppskjutas till utgången av januari månad under

inkomståret. I ett yttrande hade föreslagits, att bestämmelsen om utsändande

i vissa fall av debetsedlar senast den 18 december året dessförinnan skulle

utgå. Bestämmelsen om att debetsedlar för sjömän skulle utsändas senast

den 15 november året före inkomståret, vilken bestämmelse visat sig vara

svår att tillämpa, hade likaså föreslagits skola utgå. Vidare hade en länsstyrelse

ifrågasatt, att debetsedlarna å slutlig skatt (dock ej fastighetsskatt)

skulle utsändas senare än den 10 december under taxeringsåret.

Å andra sidan hade från arbetsgivarhåll till de sakkunniga framförts

önskemål om att sådana debetsedlar, enligt vilka skatteavdrag skulle verk
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställas, skulle utsändas tidigare än nu. Debetsedlar å preliminär A-skatt

borde sålunda sändas ut redan i december månad före inkomståret och

debetsedlarna å kvarstående skatt tidigare än den 10 december. Om preliminärskattedebetsedlarna

utsändes före inkomståret, skulle rätta skatteavdrag

kunna verkställas redan fr. o. m. inkomstårets ingång, varigenom

den mängd ändringar kunde undvikas, som nu måste vidtagas, då de nya

debetsedlarna komine in till arbetsgivarna i slutet av januari. Beträffande

debetsedlarna å kvarstående skatt hade framhållits, att arbetsgivarna hade

svårt att få in dessa debetsedlar i tid för skatteavdragen i januari.

I två likalydande motioner, I: 58 och II: 79, till 1951 års riksdag hade slutligen

föreslagits utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium än

för närvarande tillhandahålla de skattskyldiga debetsedeln å slutlig skatt.

I motionerna hade ifrågasatts, om icke skattens uträknande borde ske redan

på taxeringsstadiet och verkställas av taxeringsnämndernas ordförande.

Ändringen syntes dock icke kunna genomföras utan att densamma under

viss tid blivit prövad. Motionärerna hade därför förordat, att en försöksverksamhet

skulle igångsättas i Stockholm och eventuellt också i några

andra större städer. Under åberopande att frågan om den tid, inom vilken

ifrågavarande debetsedlar skulle utfärdas, torde komma att beröras av

uppbördssakkunniga, hade riksdagen lämnat motionerna utan åtgärd.

Med hänsyn till angelägenheten av att de anställdas debetsedlar å preliminär

skatt fortast möjligt komme arbetsgivarna till handa anser sig de sakkunniga

icke kunna annat än beträffande sjömännen biträda de önskemål,

som uttalats om senare utsändande av debetsedlarna. För sjömännen föreslår

de sakkunniga, att samma bestämmelser skall fastställas att gälla som

för övriga arbetstagare. I stället borde rederierna äga rätt att verkställa

källskatteavdrag enligt föregående års skattetabell under längre tid under

inkomståret än vad nu vore medgivet.

De sakkunniga föreslår vidare upphävande av bestämmelsen, att debetsedel

skall utsändas senast den 18 december året näst före inkomståret, om

skattskyldig, som icke tidigare haft att utgöra preliminär skatt, kunde antagas

komma att under inkomståret utgöra sådan skatt. Gällande bestämmelser

om rekvisition och utsändande av debetsedel till skattskyldig som

först under inkomståret började uppbära inkomst, för vilken preliminär

A-skatt skulle utgöras, borde utsträckas att gälla jämväl skattskyldig, som

beräknades börja i förvärvsarbete redan vid inkomstårets början.

För arbetsgivarna hade det uppenbart varit till fördel, fortsätter de sakkunniga,

om debetsedlarna å preliminär A-skatt kunnat utsändas redan

före inkomståret. Den tidpunkt, som nu funnes fastställd, eller den 18 januari

under inkomståret, sammanhängde med tiderna för mantalsskrivningen.

Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att utsända debetsedlarna

tidigare utan att samtidigt tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna

i motsvarande mån ändrades. Någon ändring i sistnämnda

avseende ifrågasattes ej. De sakkunniga hade därför icke funnit sig kunna

förorda ändrad tid för utsändande av debetsedlarna å preliminär A-skatt.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Fastslås borde emellertid, att den 18 januari skulle utgöra den tidpunkt, då

debetsedlarna senast skulle vara utsända, och att utsändandet borde ske

tidigare i den mån detta vore möjligt.

De sakkunniga anför vidare, att arbetstagarnas debetsedlar å slutlig skatt

torde komma att mer regelmässigt överlämnas i tid till arbetsgivarna, sedan

numera bestämmelse införts om skatteavdrag med 25 procent, därest debetsedeln

icke företeddes. I och för sig skulle det eljest ur olika synpunkter

vara önskvärt, om debetsedlarna å slutlig skatt kunde utsändas tidigare än

nu skedde. Emellertid vore det angeläget, att de beslut, som prövningsnämnderna

meddelade om ändring av taxeringarna, kunde beaktas i så stor

utsträckning som möjligt, innan debetsedlarna sändes ut. Om så ej skedde,

bleve följden att främst de skattskyldiga men även myndigheterna åsamkades

besvär och arbete. Det i motionerna I: 58 och II: 79 till 1951 års riksdag

väckta förslaget, att — för att möjliggöra ett tidigare utsändande av

debetsedlarna å slutlig skatt — debiteringsarbetet till en del skulle utföras

av taxeringsnämndsordförandena kunde de sakkunniga icke förorda. Ett

dylikt tillvägagångssätt skulle på intet vis påskynda debiteringsarbetet och

skulle därjämte icke kunna förenas med de allmänt omfattade och i hög

grad berättigade önskemålen om att taxeringsnämnderna genom att befrias

från rutinmässiga kontorsgöromål skulle få mera tid att ägna åt den egentliga

deldarationskontrollen. I uppbördsförordningen angiven tidpunkt, då

debetsedlarna å slutlig skatt senast skulle vara utsända, torde i stället böra

förläggas något senare än för närvarande. De sakkunniga föresloge nämligen

i annat sammanhang, att debetsedlarna för skattskyldiga med rätt till

överskjutande preliminär skatt skulle genom postverkets försorg förses

med särskilda återbetalningskort. För detta arbete måste postverket få någon

tid till förfogande. De sakkunniga förordade därför att debetsedlarna å

slutlig skatt skulle utsändas senast den 18 december under taxeringsåret.

Härvid förutsattes emellertid att debetsedlarna avseende skattskyldiga med

kvarstående skatt skulle utsändas tidigare och senast såsom för närvarande

den 10 december ävensom att övriga debetsedlar skulle utsändas successivt

så snart som möjligt. Erforderliga föreskrifter härom torde kunna utfärdas

i administrativ ordning.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att gällande bestämmelser om utsändande

av debetsedlar å fastighetsskatt in. m. och å tillkommande skatt icke

syntes behöva ändras.

Såvitt gäller debitering m. m. av preliminär skatt framhåller

de sakkunniga bl. a. följande.

Beträffande preliminär A-skatt skall för närvarande endast angivas, vilken

skattetabell och vilken kolumn i tabellen som skall tillämpas. Inom

kommittén hade ifrågasatts, att stadgandet borde kompletteras med föreskrift

om att å debetsedeln i förekommande fall, i stället för skattetabell

och kolumn däri, skulle angivas det procenttal eller eljest de andra grunder,

efter vilket skatteavdrag skulle beräknas. 1944 års uppbördsberedning hade

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

framhållit att något procenttal icke kunde angivas, enär lokal skattemyndighet

i regel icke vid utsändandet av debetsedeln kunde veta, om inkomsten

skulle komma att uppbäras vid oregelbundet återkommande utbetalningstillfällen.

Utom då inkomst inflyter oregelbundet skulle vidare enligt de

sakkunnigas förslag skatteavdraget beräknas procentuellt i flera andra fall.

Angivande å debetsedeln av särskild procentsats eller annan grund för skatteberäkningen

innefattade, uttalar de sakkunniga som sin mening, emellertid

ett jämkningsbeslut. Bestämmelser om jämkningsbeslutens avfattning

och innehåll vore avsedda att såsom för närvarande återgivas i särskild avdelning

av uppbördsförordningen. Förevarande stadgande syntes därför icke

böra ändras på denna punkt.

I överensstämmelse med de sakkunnigas i annat sammanhang framförda

förslag borde beträffande debitering av preliminär B-skatt gälla att sådan

skatt skulle debiteras

antingen med ett belopp, motsvarande vad den skattskyldige året näst

före inkomståret blivit påförd såsom slutlig skatt,

eller efter preliminär taxering eller jämkning med ett i särskild ordning

uträknat belopp.

Beträffande preliminär C-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle debiteras

med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den skatt, som den

skattskyldige skulle ha påförts om han haft att utgöra preliminär B-skatt,

och det belopp som den skattskyldige kunde antagas komma att erlägga i

form av preliminär A-skatt. Verkställdes debiteringen utan tillgång till preliminär

deklaration eller närmare uppgifter om den skattskyldiges inkomst

av tjänst, finge antagandet i sistnämnda avseende även anses omfatta, att

preliminär A-skatt komme att erläggas för hela det belopp, som i inkomstlängden

funnes upptaget som inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B- eller C-skatt, som icke

uPP§år till 20 kr., icke påföras. Med hänsyn till penningvärdets fall ansåge

de sakkunniga en höjning till 30 kr. vara motiverad.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit redan i sitt förra betänkande

(s. 86) borde B- och C-skatten förfalla till betalning med lika belopp under

envar av de uppbördsterminer, varunder skatten enligt den lokala skattemyndighetens

beslut skulle erläggas. Fördenskull måste skatten därjämte

debiteras med belopp (angivet i närmast lägre hela krontal) vilket — utan

att öretal uppkomme — vore jämnt delbart med det antal uppbördsterminer,

varunder skatten sålunda skulle förfalla till betalning.

För närvarande skall B- och C-skatt debiteras så, att skatten icke under

någon uppbördstermin understiger 20 kr. Bestämmelsen föresloges upphävd.

Enligt de sakkunnigas mening borde den preliminära skatten såsom för

närvarande förfalla till betalning under normalt sex uppbördsterminer. Det

skulle visserligen såväl för arbetsgivare och skattskyldiga som för uppbördsmyndigheterna

medföra viss arbetslättnad med minskat antal uppbördsterminer.

Denna fördel torde dock icke uppvägas av risken att om tiden

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mellan uppbördsterminerna bleve längre än för närvarande vissa ekonomiskt

svaga arbetsgivare skulle i än större utsträckning än vad nu vore

fallet använda genom skatteavdrag innehållna medel för annat ändamål än

gäldande av arbetstagarnas skatt och sedan sakna möjlighet att fullgöra sin

betalningsskyldighet gentemot det allmänna.

De sakkunniga anför vidare, att de icke funnit anledning att frångå sitt

förslag i det första betänkandet, att skattskyldig med debiterad skatt själv

skulle å skatteanvisning angiva det belopp, som skulle inbetalas, samt att

terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skulle tagas bort. Härigenom

underlättades skatteinbetalningen i olika avseenden. Måhända kunde man

befara — såsom också framhållits i ett par yttranden — att möjligheterna

till underbetalning i början komme att utnyttjas i viss utsträckning. Emellertid

torde detta sakna större betydelse, eftersom skatten i så fall ganska

snabbt bleve föremål för restindrivning. De erinringar, som i några yttranden

framkommit emot dessa förslag, syntes därför icke böra hindra

förslagens genomförande. Riksräkenskapsverkets förslag, att den debiterade

skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvisningarna

medan övriga slcatteanvisningar skulle utnyttjas för fyllnadsinbetalningar,

vore svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion.

Skattskyldig borde vid behov kunna rekvirera duplettdebetsedel hos den

lokala skattemyndigheten, t. ex. om den tidigare utfärdade debetsedeln förkommit,

om de vid debetsedeln fogade skatteanvisningarna tagit slut eller

om skattskyldig med preliminär A-skatt hade inkomst av bisyssla och önskade

att skatten därå skulle beräknas med ledning av och redovisas medelst

debetsedel och skatteanvisning.

De sakkunniga förutsätter, att debetsedeln å preliminär skatt skulle i

stort sett få samma utseende som för närvarande, dock borde i överensstämmelse

med förslaget i uppbördssakkunnigas tidigare betänkande preliminär

skatt, vilken debiterades med samma belopp som senaste slutliga

skatt, icke närmare specificeras å debetsedeln varjämte till debetsedeln

borde fogas åtta skatteanvisningar i stället för som nu sex ävensom ett frånskilj

bart skattekort.

De sakkunniga har övervägt olika möjligheter att underlätta inbetalning

av skatt genom att förse debetsedlarna å preliminär skatt med än flera skatteanvisningar

än de föreslagna åtta men funnit detta svårt att genomföra

i praktiken. Redogörelse härför lämnas senare.

Slutligen framhåller de sakkunniga att från arbetsgivarhåll önskemål uttalats

om att samma debetsedelsnummer skulle gälla ar från år för de

skattskyldiga. För företag med adressmaskinanläggning skulle härigenom

inbesparas kostnader och mycket arbete. Detta önskemål hade de sakkunniga

icke funnit möjligt att tillmötesgå. Den utväg, som därvid skulle stå till

buds, om man över huvud taget skulle kunna utnyttjade moderna system, som

nu tillämpades för tilltryck genom de tryckande registren hos länsstyrelserna

av namn m. in. å debetsedelsblanketterna och för postverkets kreditering

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

149

av influten skatt å uppbördskorten med hjälp av hålkortsmaskiner, skulle

vara att använda sig av de födelsenummer, som numera tilldelades varje

fysisk person. Eu dylik metod vore emellertid behäftad med så stora olägenheter

att de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda densamma.

Vid debitering av slutlig skatt skall den skattskyldige för

närvarande tillgodoräknas erlagd preliminär A-skatt, uppdebiterad sådan

skatt samt debiterad preliminär B- och C-skatt ävensom senast den 30 april

året näst eller inkomståret ytterligare inbetald preliminär skatt.

I flera yttranden till de sakkunniga har föreslagits, att endast erlagd preliminär

skatt skulle avräknas från den slutliga skatten. Ett sådant förfarande

skulle emellertid kräva, säger de sakkunniga, att indrivningen av restförd

preliminär skatt måste avbrytas vid viss tidpunkt och samtliga indrivna belopp

redovisas för anteckning i debiteringslängd. Det uppskov med skatteuttagandet,

som ett avbrytande av indrivningen måste medföra, läte sig ej

förena med strävandena att åstadkomma en snabb och effektiv skatteuppbörd.

Tvärtom måste ett dylikt tillvägagångssätt anses stå i direkt strid med

dessa strävanden. Härtill komme att allmänna redovisningssvårigheter med

olägenheter främst för de skattskyldiga, men även för myndigheterna måste

befaras inträda. Ett dylikt system kunde därför icke förordas. Såvitt, anginge

preliminär B-skatt borde i stället från den slutliga skatten såsom

för närvarande avräknas debiterat belopp, oavsett om skatten restförts eller

erlagts i behörig tid. Hade skattskyldig med preliminär B-skatt inbetalt mer

preliminär skatt än vad som påförts enligt utfärdad debetsedel, skulle det

överskjutande beloppet därjämte tillgodoräknas den skattskyldige. Belopp

som ytterligare inbetalades, efter det på tidigare uppbördsterminer belöpande

skatt restförts, skulle icke avräknas å den restförda skatten utan likaledes

tillgodoräknas utöver det debiterade beloppet. Det sagda innebure med

andra ord att skattskyldig med preliminär B-skatt skulle tillgodoräknas dels

utan samband med restindrivning erlagd skatt, dels ock restförd skatt.

Beträffande uppdebiterad preliminär A-skatt borde — uttalar de sakkunniga

vidare •— skillnad råda mellan det fall, där arbetsgivaren underlåtit att

verkställa skatteavdrag, och den situation, som uppkomme när arbetsgivaren

verkställt skatteavdrag men underlåtit att inbetala det innehållna beloppet.

I det förra fallet vore det uppdebiterade beloppet att likställa med för arbetstagaren

restförd preliminär skatt. I det senare fallet däremot borde skattebeloppet

räknas arbetstagaren till godo som erlagd skatt och samtidigt

uppdebiteras för restindrivning hos arbetsgivaren såsom en dennes skuld till

staten. Sistnämnda uppdebitering, som avsåge arbetsgivaren, finge ingen inverkan

på avräkningen mellan preliminär och slutlig skatt.

Hade — bortsett från restförd skatt som erlades efter indrivning — preliminär

skatt inbetalts efter den 30 april året efter inkomståret, borde sådan

skatt icke införas i debiteringslängden. Beloppet borde balanseras i länsstyrelsens

(kronokamrerarens) räkenskaper, intill dess debitering av slutlig

skatt slutförts. Om det då visade sig, att den skattskyldige hade att erlägga

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kvarstående skatt, borde beloppet överföras till postverket som avbetalning

å nämnda skatt och underrättelse härom lämnas den skattskyldige. I annat

fall borde beloppet återbetalas till denne.

I fråga om äkta makar påpekar de sakkunniga, att det icke sällan förekomme

att ena maken påfördes kvarstående skatt, under det att andra maken

erhölle återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Det skulle i

sådana fall vara förmånligt för såväl de skattskyldiga som det allmänna,

om det överskjutande beloppet icke behövde återbetalas utan kunde tillgodoföras

den andre maken för att minska dennes kvarstående skatt. Det hade

ifrågasatts huruvida icke bestämmelser om sådan avräkning, som sannolikt

redan nu torde förekomma i viss utsträckning, borde införas i uppbördsförordningen.

De sakkunniga ville till en början fastslå, att avräkning på angivet sätt

icke kunde ifrågakomma utan båda makarnas medgivande. Vidare syntes

följande vara att iakttaga.

Häftade den som vore berättigad återbekomma erlagd skatt för restförd

skatt, ägde han utfå allenast vad som överstege det oguldna beloppet. Innan

avräkning kunde ske måste därför fastställas, att den av makarna, till vilken

eljest återbetalning skulle ske av för mycket erlagd preliminär skatt,

icke häftade för restförd skatt. Vore så icke fallet, syntes avräkning kunna

ske, under förutsättning att den av makarna, som eljest skulle erhålla skatterestitution,

gjorde framställning härom eller i varje fall lämnade sitt medgivande

därtill, innan debetsedlarna å slutlig skatt sändes ut. Om makarna

begärde dylik avräkning och det blivit utrett, att den av makarna, som erlagt

för mycket preliminär skatt, icke häftade för restförd skatt, kunde sådant

önskemål beaktas av den lokala skattemyndigheten. Härför tarvades

ingen annan åtgärd än en anteckning om saken i debiteringslängden med åtföljande

sänkning och höjning av den preliminära skatt, som skulle tillgodoräknas

en var av makarna. Efter det debetsedlarna å slutlig skatt utfärdats,

kunde avräkning icke ske. Utbetalningskort å den överskjutande preliminära

skatten skulle nämligen enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föresloge

utfärdas samtidigt med debetsedeln å slutlig skatt.

Avräkning mellan andra skattskyldiga än äkta makar syntes icke böra

medgivas.

Föreskrifter om möjlighet till sådan avräkning mellan makar, som nyss

nämnts, torde icke behöva intagas i uppbördsförordningen.

Vidare anföres att i vissa yttranden till de sakkunniga framhållits, att om

gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. återbetalning

av för mycket inbetald preliminär skatt avskaffades, en förenkling i

debiteringsarbetet skulle bli möjlig. Å andra sidan hade en länsstyrelse yttrat,

att en höjning av angivna gräns skulle åstadkomma en betydande arbetsbesparing.

Ifrågavarande undantagsbestämmelse, säger de sakunniga, hindrade

utan tvekan den löpande arbetsrutinen genom att man bl. a. vid utskrift av

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maij:ts proposition nr 100.

151

debetsedlarna städse måste ha uppmärksamheten riktad på om den kvarstående

skatten, resp. den överskjutande preliminära skatten understege 5 kr.

eller ej. Härigenom ävensom på grund av de särskilda bokföringsåtgärder,

som måste vidtagas, uppkomme visst merarbete. Å andra sidan kunde det

icke vara tillfredsställande att låta hela uppbörds- och indrivningsorganisationen

fungera för de obetydliga belopp varom bär vore fråga. De sakkunniga

kunde därför icke förorda att undantagsbestämmelsen avskaffades. Icke heller

ansåge de sakkunniga det motiverat att höja nu gällande gräns om 5 kr.

För det allmänna skulle måhända en höjning av gränsen till 10 kr. icke innebära

någon större förlust. Sammanlagda beloppet av den av denna anledning

efterskänkta kvarstående skatten torde icke mera avsevärt överstiga den

preliminära skatt, som icke återbetalades. Hos skattskyldiga med låga inkomster

skulle det dock kunna väcka missnöje, om statsverket skulle underlåta

att återbetala överskjutande preliminär skatt om högre belopp.

Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga för att underlätta inbetalningen

av debiterad preliminär skatt föreslagit, att de! skulle ankomma på de skattskyldiga

själva att å skatteanvisningarna angiva det belopp, som skulle inbetalas.

De sakkunniga framhåller, att samma behov av mera fria inbetalningsformer

icke förelåge beträffande den kvarstående skatten för sådana

skattskyldiga, som själva hade att inbetala nämnda skatt. Sålunda kunde

här någon överbetalning icke ifrågakomma. Däremot kunde det vara av visst

värde om något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna för

skattskyldiga arbetstagare. För sådan skattskyldig, som slutade sin anställning

mellan två uppbördsterminer, kunde för närvarande, om den innehållna

skatten icke helt täckte det belopp, vilket skulle inbetalas vid nästa uppbördstermin,

skatteanvisningen för terminen icke utnyttjas utan beloppet

måste i stället inbetalas till centrala skattekontot. Liknande gällde i alla

andra fall, då av arbetsgivaren innehållet belopp icke täckte den till betalning

förfallande kvarstående skatten. Om i sådana fall något skattebelopp

icke funnes angivet å skatteanvisningarna, skulle inbetalning likväl kunna

ske medelst användande av skatteanvisning. En förutsättning härför vore

dock att debetsedeln försåges med flera skatteanvisningar än för närvarande.

Vidare skulle det — för att underlätta för postverket att på ett rationellt sätt

ombesörja krediteringsarbetet beträffande den kvarstående skatten — vara

önskvärt att så avjämna skatten, att densamma förfölle till betalning med

lika belopp på envar av de två uppbördsterminerna, varunder den skulle erläggas.

Anledning funnes emellertid att räkna med att arbetsgivarnas skyldighet

att verkställa avdrag för kvarstående skatt relativt snart skulle omprövas.

Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett tillräckliga

skäl föreligga att föreslå någon ändring av det nuvarande tillvägagångssättet.

I fråga om uppbördsterminerna för kvarstående skatt påpekar de sakkunniga,

att önskemål uttalats om att man — såsom skedde under åren 1949

och 1950 — skulle låta den kvarstående skatten betalas under uppbördster
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

minerna i maj och september i stället för under uppbördsterminerna i mars

och maj. Även andra önskemål hade framkommit om förlängning av inbetalningstiden.

De sakkunniga framhåller, att de till en början diskuterat, om uppbörden

av den kvarstående skatten såsom hitintills borde ske under två uppbördsterminer

eller om antalet uppbördsterminer borde minskas till en eller utökas

till tre eller flera. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det naturligtvis

önskvärt med allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna

motiveras med att den kvarstående skatten framdeles borde nedgå avsevärt.

Emellertid torde det likväl icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten

i enskilda fall kunde bli så stor att betalningssvårigheter kunde uppkomma,

om den skulle erläggas på en gång oberoende av när under året uppbörden

skulle ske. Med hänsyn härtill borde antalet uppbördsterminer icke nedsättas.

Å andra sidan torde några hållbara skäl icke kunna åberopas för en utökning

av uppbördsterminernas antal. De sakkunniga förordar, att den kvarstående

skatten skall såsom för närvarande uppbäras under två uppbördsterminer.

De sakkunniga förordar vidare, att bestämmelserna i uppbördsförordningen

om uppbörd av kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och

maj månader skall bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950

en viss förskjutning av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående

skattens storlek. Under år 1951 hade dock uppbördsterminerna varit förlagda

till mars och maj. De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats

och som de sakkunniga därutöver förordade i förevarande betänkande,

borde därjämte åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna,

att av denna anledning något behov av en sådan förskjutning icke kunde anses

föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa avdrag å

lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade

önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas, bleve så

kort som möjligt.

De sakkunniga framhåller vidare, att som skäl för en framflyttning av

uppbördsterminerna till senare än i mars även anförts, att man därigenom

skulle kunna medhinna att i större utsträckning än eljest ändra verkställda

debiteringar på grund av meddelade beslut i debiterings- och taxeringsmål.

Detta skäl hade visst fog för sig, särskilt som det torde vara ofrånkomligt, att

även i fortsättningen liksom hitintills ett stort antal debiterings- och taxeringsbesvär

komme att ingivas först efter det debetsedlarna å slutlig skatt

kommit de skattskyldiga tillhanda i början av december månad. Det kunde

vara förenat med svårigheter att meddela beslut i dessa mål så snabbt, att

nya debetsedlar kunde utfärdas före uppbördsterminen i mars. En framflyttning

av första uppbördsterminen till maj skulle emellertid medföra att

den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden juli eller

i september månad. Intetdera av dessa alternativ kunde förordas.

Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning på de olika

uppbördsterminerna syntes böra bibehållas.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

153

Såvitt gäller fastighetsskatt m. m. erinrar de sakkunniga om att

i propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning,

m. m. förordades, att antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt

m. m. skulle vara två. Bevillningsutskottet föreslog, att antalet skulle utökas

till tre. Detta blev riksdagens beslut.

Med ledning av en stickprovsundersökning, som de sakkunniga låtit verkställa

rörande debitering av fastighetsskatt m. in. enligt 1950 års taxering

och som omfattade 30 fögderier och 10 städer med egen uppbördsförvaltning,

kunde den nuvarande fördelningen av fastighetsskatten i olika grupper efter

skattens storlek approximativt angivas sålunda:

Antal

debetsedlar

Summa fastighetsskatt m. m.

(Debetsedelns slutsumma)

Fögderier

Städer utom

Stockholm

Stockholm

Hela riket

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1

2

3

4

5

6

7

8

3

Andra skattskyldiga än svenska

aktiebolag:

1— 99 kr.....................

836 000

76

59 500

48

17 600

47

913100

72

100—199 » ....................

176 000

16

31000

25

7 800

21

214 800

17

200-499 » ....................

66 000

6

19 900

16

3 300

9

89 200

7

500-999 » ....................

11000

1

6 200

5

2 700

7

19 900

2

1 000 kr. och därutöver............

11000

1

7 400

6

6100

16

24 500

2

Summa

l 100 000

100

124 000

100

37 500

100

1 261 600

100

Svenska aktiebolag:

1— 99 kr.......................

9 700

42

1400

24

500

20

11600

37

100—199 >......................

3 000

13

700

11

200

8

3 900

12

200—499 »......................

3 700

16

1 100

18

200

8

5 000

16

500—999 » .....................

2 300

10

800

13

200

8

3 300

11

1000 kr. och därutöver............

4 300

19

2 000

34

1400

56

7 700

24

Summa

28 000

100

6 000

100

2 500

100

31 600

100

Sammanlagt

1123 000

—

130 000

--

40 000

—

1293 000

—

De sakkunniga anför, att underhandsförfrågningar hos representanter

för organisationer, som företrädde fastighetsägarnas intressen, givit vid handen

att ett allmänt intresse förelåge att få behålla nuvarande ordning med

uppbörd under tre terminer. Skulle antalet uppbördsterminer nedbringas

till två förutsattes för jordbrukarnas del, att uppbörden skedde under november

och januari. Likviderna för jordbrukets produkter uppbures i stor

utsträckning först i slutet av året.

En minskning av antalet uppbördsterminer till två skulle medföra att

kostnaderna för debitering och uppbörd skulle nedgå med c:a 200 000 kr.

Visserligen vore såsom framginge av den intagna tablån fastighetsskatten

för det stora flertalet fastighetsägare för närvarande relativt låg. Förhållandet

bleve emellertid ett annat, om taxeringsvärdena höjdes avsevärt vid 1952

års allmänna fastighetstaxering och den kommunala utdebiteringen ökade.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Fastighetsskatten bleve då avsevärt större och ett färre antal uppbördsterminer

kunde beräknas medföra besvärligheter för de skattskyldiga. Nämnvärd

lättnad härutinnan torde sannolikt icke uppkomma, om uppbördsterminerna

förlädes till november och januari.

De sakkunniga funne övervägande skäl tala för att antalet uppbördsterminer

för fastighetsskatten bibehölles vid tre, såsom för närvarande förlagda

till månaderna september, november och januari. Skatten borde fördelas

på de olika uppbördsterminerna efter samma grunder som nu gällde.

De sakkunniga framhåller vidare, att stadgandet i uppbördsförordningen

att uppbördskort och debetsedel skulle utfärdas för envar skattskyldig, som

hade att utgöra skatt, medfört svårigheter i tillämpningen, då samma fastighet

(taxeringsenhet) ägdes av flera personer. Rörande detta spörsmål anföres

följande.

Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger fastighetens ägare eller i

vissa fall dess innehavare eller brukare. Skattskyldigheten skall framgå av

fastighetslängden, som såvitt gäller särskild fastighetstaxering1 upprättas av

taxeringsnämnden. Detta tillgår så att i mantalslängdens fastighetsliggare

fastigheternas av nämnden åsatta taxeringsvärden införas, sedan nämnden

dessförinnan genomgått i liggaren förekommande anteckningar om ägare av

fastigheterna samt verkställt de ändringar, som av förhållandena påkallats.

Fastighetsliggaren framställes med hjälp av det tryckande register över

fastigheter, som föres vid länsstyrelserna (länsbyråerna för folkbokföringen).

Det tryckande registret över fastigheter innehåller en tryckplåt för varje

redovisningsenhet. Registerfastighet utgör i regel redovisningsenhet. Utgör

del av fastighet taxeringsenhet, utgör dock sådan del alltid tillika redovisningsenhet

i det tryckande registret. Plåten innehåller uppgift om, bl. a.,

redovisningsenhetens beteckning samt namn och adress å dess ägare. Äges

redovisningsenhet till ideella andelar av flera personer, som icke tillsammans

utgöra särskilt rättssubjekt, upptages å fastighetsplåten allenast en av

ägarna med tillägg av »flä» (flera ägare).

Till mantalsskrivningsförrättningen tillhandahåller länsbyrån en tryckt

stomme till fastighetsliggaren. Denna stomme i rättat skick insändes efter

förrättningen till länsbyrån, som med ledning av den rättade stommen inför

erforderliga ändringar i det tryckande registret. Länsbyrån trycker så den

färdiga fastighetsliggaren i ett huvudexemplar och två avskrifter, vilka

handlingar därefter översändas till den lokala skattemyndigheten eller, om

särskild mantalsskrivningsförrättare förordnats, till denne. Myndigheten

(mantalsskrivningsförrättaren) har att med sin underskrift svara för att

fastigheterna blivit fullständigt och i riktig ordning redovisade i liggaren.

För vissa områden av riket finnas fastighetsplåtar ännu icke upprättade.

För dessa områden upprättas fastighetsliggarna manuellt av den lokala

skattemyndigheten.

Med ledning av uppgifterna i fastighetslängden har den lokala skattemyndigheten

att i egenskap av debiteringsförrättare debitera fastighetsskatten

och utfärda debetsedlar. Myndigheten är därvid bunden av de i längden införda

uppgifterna angående fastigheternas ägare. Om beträffande samägd

fastighet endast en av ägarna finnes angiven i längden, torde den lokala

skattemyndigheten icke äga befogenhet såsom debiteringsförrättare att fördela

1 Vad här anföres angående särskild fastighetstaxering äger i sina huvuddrag tillämpning

även å den allmänna fastighetstaxeringen.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

155

och debitera den skatt, som avser fastigheten, på olika delägare efter deras

andelar i fastigheten. Den i längden upptagne delägaren måste i sådant fall

påföras skatten för hela fastigheten. Därest alla delägarna finnas angivna

men någon uppgift icke lämnats angående vars och ens andel av fastigheten,

torde motsvarande situation uppkomma. Debiteringsförrättaren kan icke

anses äga befogenhet att efter utredning, huru stor envar delägares andel

är, utfärda skilda debetsedlar för envar av delägarna på dennes andel av

skatten.

Det torde emellertid vara obestridligt, att envar skattskyldig endast ansvarar

för den skatt som belöper på honom. Något solidariskt ansvar för hela

den fastighetsskatt, som avser en av flera personer gemensamt ägd fastighet,

åvilar icke de olika delägarna och torde ej heller kunna genomföras. Envar

delägare har allenast att gälda den del av fastighetsskatten, som motsvarar

hans andel av fastigheten. I princip borde därför för envar skattskyldig

utfärdas särskild debetsedel å den skatt han har att utgöra.

I överensstämmelse med det anförda torde kunna hävdas, att fastighetslängden

bör vara så fullständig, att i sådana fall, där flera ägare finnas till

en och samma fastighet (taxeringsenhet), längden innehåller uppgift om

samtliga ägares namn och adress ävensom envars andel av fastigheten.

Det torde kunna ifrågasättas om det icke redan enligt nu gällande bestämmelser

åligger taxeringsnämnd att tillse, att fastighetslängden innehåller

fullständiga uppgifter i förevarande avseende. Enligt 10 § taxeringskungörelsen

skall vid taxeringen uppmärksammas, att såsom skattskyldig

för fastighet uppföres den som vederbör. Det åligger därför enligt samma

författningsrum taxeringsnämnden att genomgå i längden förekommande

anteckningar om ägare av fastighet och verkställa de ändringar, som av

förhållandena påkallas.

Med hänsyn till sambandet mellan fastighetsliggaren och fastighetslängden

ävensom med beaktande av att mantalsskrivningsförfarandet syftar till

en fullständig registrering av bl. a. fastigheterna i riket och dessas ägare

synas vidare starka skäl tala för att denna fullständiga redovisning av samtliga

ägare av samägd fastighet ävensom av de olika delägarnas andelar i fastigheten

bör lämnas redan i fastighetsliggaren genom försorg av den lokala

skattemyndigheten i egenskap av mantalsskrivningsförrättare. Visserligen

finnes icke föreskrift meddelad om att den lokala skattemyndigheten beträffande

samägd fastighet (med beteckningen »flä» i fastighetsplåten) i

fastighetsliggaren skall anmärka angivna förhållanden. En följd av det ovan

förda resonemanget skulle emellertid bli, att sådan skyldighet borde åvila

nämnda myndighet.

En konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av angivna princip

skulle emellertid ofta ge i praktiken otillfredsställande resultat. Särskilt

må uppmärksammas de fall, där makar ha gemensam lagfart på en fastighet.

Makarna önska säkerligen endast i undantagsfall skilda debetsedlar.

Vidare torde det ofta i de fall, där en fastighet förvaltas gemensamt för delägarnas

räkning och där fastighetsskatten ingår i förvaltningskostnaderna

på samma sätt som vattenavgifter och inteckningsräntor in. m., stå i överensstämmelse

med de skattskyldigas egna önskemål, att fastighetsskatten

upptages å gemensam debetsedel.

Jämväl ur annan synpunkt kan en långt gående splittring av fastighetsskatten

på mindre lotter medföra olägenhet. I de fall, där skattebeloppen på

grund av en dylik uppdelning bli mycket små, kunna taxering och debitering

samt uppbörd av skatten bli förenad med kostnader, som icke stå i rimlig

proportion till skattens storlek. Uppdelning av skatten på flera delägare

överensstämmer därvidlag icke med de aktuella rationaliseringssträvandena,

vilka gå ut på att minska antalet småposter vid debiteringen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Med beaktande sålunda av att något praktiskt behov i många fall icke förelåge

av att den fastighetsskatt, som belöpte å samägd fastighet, fördelades

på de olika delägarna, utan tvärtom att vissa olägenheter skulle med en sådan

anordning kunna uppkomma, syntes det enligt de sakkunnigas mening —

även med godtagande i princip att för envar skattskyldig endast borde

utfärdas debetsedel å den skatt, som han hade att gälda — kunna ifrågasättas

om en allmän översyn av ägareförhållandena på förevarande område

vore omedelbart påkallad. Det syntes tillräckligt, att rättelse härvidlag skedde

successivt och givetvis alltid i fall då de skattskyldiga påyrkade att så

skulle ske.

Att märka vore också, fortsätter de sakkunniga, att även om föreskrift

skulle meddelas, att fastighetslängden skulle innehålla uppgift om varje

delägare av samägd fastighet och andelarnas storlek, likväl i praktiken fall

måste uppkomma, där svårigheter kunde uppstå att beträffande samägd

fastighet ange de olika ägarnas namn och adress eller där någon möjlighet

icke funnes att fastställa storleken av de olika ägarnas andelar av fastigheten.

Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt med föreskrifter, hur

debitering av fastighetsskatt, avseende samägd fastighet, under olika förutsättningar

skulle ske. Därvidlag syntes följande böra gälla.

Framgår av fastighetslängden, vilka de olika ägarna äro och hur stor del

av fastigheten var och en av dem äger, bör den lokala skattemyndigheten

självfallet utfärda debetsedel för var och en av delägarna.

Framgår icke av fastighetslängden, huru stora de olika ägarnas andelar

av samägd fastighet äro, torde annan utväg icke föreligga än att utfärda en

gemensam debetsedel. Denna debetsedel synes böra tillställas en av delägarna.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall å debetsedeln

— eller där så erfordras å särskild vid debetsedeln fäst bilaga — samtliga

delägares namn borde angivas, varjämte underrättelse om att debetsedel

utfärdats borde tillställas övriga delägare. Behov av ett sådant förfarande

torde emellertid endast undantagsvis föreligga, varför skyldighet att meddela

dylik underrättelse, något som skulle bli ganska tidskrävande, icke

torde böra föreskrivas.

Slutligen föreligga de fall där av fastighetslängden för viss fastighet allenast

framgår en ägares namn med tillägg av beteckning, utvisande att fastigheten

äges av ytterligare en eller flera personer men utan angivande av

vilka dessa äro eller hur stor varje delägares andel av fastigheten är. I dylika

fall har den lokala skattemyndigheten ingen annan möjlighet än att

utfärda debetsedel allenast å den av delägarna som angivits i fastighetslängden.

De sakkunniga uttalar därefter det önskemålet, att där fullständig redovisning

på nyss angivet sätt skulle ske i fastighetslängden av de olika delägarna

och deras andelar, särskilda fastighetsplåtar borde präglas för varje

delägare. Härigenom komme det efterföljande debiteringsarbetet, inklusive

utfärdandet av debetsedlar, att underlättas avsevärt.

Påkallades ändring i fastighetsredovisningen, borde detta i första hand

ske i samband med mantalsskrivningen. Den lokala skattemyndigheten kunde

då rätta fastighetsliggaren i berörda avseende. Därest emellertid frågan icke

bleve aktuell förrän senare — som regel först efter det debetsedel å fastig
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

157

hetsskatten utfärdats — måste rättelse ske genom besvär till prövningsnämnden.

Den åtgärd, varigenom en persons skattskyldighet för en fastighet

eller del av fastighet fastställdes, innefattades i ett beslut av beskattningsmyndighet

om taxering, som kunde ändras allenast med iakttagande

av den i taxeringsförordningen stadgade ordningen. Efter det prövningsnämnden

meddelat beslut i ärendet, finge avkortning eller restitution ske

för den av delägarna, som fått hela skatten sig påförd, av så stor del av den

debiterade fastighetsskatten, som belöpte på de övriga delägarna, vilka i

stället var för sig påfördes sin andel av skatten i form av tillkommande

skatt. I dylikt fall borde självfallet till ett kommande år fastighetsliggaren

fullständigt ange de olika delägarna och storleken av deras andelar samt

skilda debetsedlar utfärdas.

I förekommande fall borde rättelse av fastighetslängden ske även på yrkande

av taxeringsintendenten, t. ex. om restförd fastighetsskatt hänförde

sig till samägd fastighet och det innan utmätning av fastigheten skedde för

skatten befunnes lämpligt att skatten uppdelades på de olika delägarna.

Utan att saken behövde föranleda taxeringsbesvär borde rättelse mången

gång kunna ske genom att den lokala skattemyndigheten på begäran av de

olika delägarna lämnade uppgift å vars och ens andel av skatten, sedan utredning

lämnats av delägarna angående deras olika andelar i fastigheten. I

sådant fall borde den lokala skattemyndigheten tillse, att fastighetsredovisningen

nästkommande år bleve fullständig.

Vidare framhåller de sakkunniga, att ett särskilt problem förelåge beträffande

avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt för fastighetsskatten,

när gemensam debetsedel utfärdats för flera delägare. Sammanlagt kunde

för alla delägarna större avdrag icke medgivas än hela det debiterade skattebeloppet.

Inom denna ram borde det ankomma på de skattskyldiga att själva

fördela avdraget. Uppkomme fråga om avdragets storlek, torde taxeringsmyndigheterna

därvid ha att följa den överenskommelse de olika delägarna

sinsemellan kunde ha träffat i saken. Ändring av lagtexten torde icke vara

erforderlig.

Slutligen kunde svårigheter uppkomma även vid tillämpning av 45 § kommunalskattelagen,

d. v. s. beträffande procentavdraget vid den kommunala

taxeringen. Emellertid torde som regel i förevarande fall upprättas en för

alla delägarna gemensam fastighetsbilaga till deklarationen, varigenom avdraget

komme alla delägarna till godo. Denna fråga torde därför enligt de

sakkunnigas mening vara av mindre betydelse.

Beträffande tillkommande skatt skulle, erinrar de sakkunniga,

debiteringen av skatten ske efter samma grunder, som gällt för debitering

av motsvarande slutliga skatt. Denna bestämmelse hade föranlett tvekan

rörande förfaringssättet vid debitering av tillkommande skatt på grund av

eftertaxering. Vid debitering av slutlig skatt skulle den kommunala inkomstskatten

uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skulle avräknas

mot ifrågavarande slutliga skatt. Om debitering av tillkommande

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt föranleddes av beslut om höjd taxering, skulle uppenbarligen den i

nämnda skatt ingående kommunala inkomstskatten uträknas med ledning

av samma utdebitering, som gällt vid uträknandet av det tidigare skattebeloppet,

d. v. s. utdebiteringen för det år, som taxeringen avsåge. Vid eftertaxering

skulle däremot jämlikt 63 § kommunalskattelagen den kommunala

inkomstskatten uträknas efter samma utdebitering som gällde för debitering

av slutlig skatt det år då eftertaxeringen verkställts.

De sakkunniga framhåller, att det vore uppenbart att genom avfattningen

av ifrågavarande stadgande i uppbördsförordningen någon ändring

icke avsetts eller kunnat ske i kommunalskattelagens föreskrifter på denna

punkt. För att undanröja varje tvekan hade det dock synts de sakkunniga

lämpligt att förtydliga stadgandet.

Det hade vidare ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna angående

efterskänkande av kvarstående skatt under 5 kronor borde äga tillämpning

beträffande tillkommande skatt. Angivna bestämmelser gällde icke fastighetsskatt

m. m. och tillkommande skatt. Någon ändring härutinnan borde

enligt de sakkunnigas mening ej ske.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndigheten visserligen

ägde bestämma under vilka uppbördsterminer tillkommande skatt

skulle förfalla till betalning. Emellertid förutsattes, att om skattebeloppet

uppginge till 120 kronor, uppbörd skulle äga rum under sex uppbördsterminer.

En minskning av antalet uppbördsterminer torde dock som regel

vara påkallad. De sakkunniga föresloge, att antalet uppbördsterminer för

uppbörd av tillkommande skatt vanligen skulle vara detsamma som för uppbörd

av motsvarande slutliga skatt, resp. fastighetsskatt m. in., d. v. s. två

eller tre. Beträffande tillkommande skatt på grund av eftertaxering ävensom

i fall, där skattebeloppet vore mycket högt, borde dock uppbörd kunna

ske under flera uppbördsterminer. Å andra sidan kunde det i vissa fall vara

lämpligt med allenast en uppbördstermin, t. ex. om skattebeloppet vore

mycket lågt. Bestämmelsen att enahanda grunder, som gällde för debiterad

preliminär skatt, borde tillämpas beträffande förfallotiden för tillkommande

skatt, föresloges därför skola utgå.

En av de sakkunnigas experter, skatteuppbördsmannen C. Bäcklund, uttalar

att den kvarstående skatten enligt hans mening borde förfalla till betalning

vid endast en uppbördstermin förlagd till maj månad, och att den

skattskyldige borde vid inbetalningen av skatten själv få å skatteanvisningen

angiva det belopp som skulle inbetalas. Inbetalningen kunde då med

lätthet verkställas, helt eller delvis, när som helst under tiden från debetsedlarnas

utsändande till utgången av uppbördsterminen. Beträffande anställda

skulle avdrag och redovisning ske enligt gällande bestämmelser. Genom

denna inbetalningsform borde en betydande smidighet och lättnad åstadkommas

såväl för de skattskyldiga som för arbetsgivarna. Sålunda funnes

många skattskyldiga, som hade ringa eller ingen inkomst i början på året,

men som säkert kunde betala hela skatten i maj; vidare skulle arbetsgivarna

endast behöva göra en redovisning. De största besparingarna, såväl ekono
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

159

miskt som ur arbetssynpunkt, torde dock gälla själva uppbörds- och indrivningsförfarandet.

Även om det kunde förutses att en del inbetalningar

koinme att göras vid marsuppbörden, komme dessa dock att utgöra endast

en bråkdel av det totala antalet inbetalningar. Vidare kunde behovet av

att erhålla anstånd beräknas minska, vilket skulle medföra mindre besvär

för såväl de lokala skattemyndigheterna som de skattskyldiga. I fråga om

restföring och indrivning skulle betydande arbetsbesparing åstadkommas

och indrivningsmyndigheten skulle samtidigt få en helt annan överblick

och möjlighet att bedöma sådana frågor, som stode i samband med indrivning

och undersökning.

Bibehölles nuvarande två uppbördsterminer för skatten, förordade Bäcklund

alternativt att restföring borde ske först efter maj uppbörden. Med

tanke på dels denna restlängds större omfattning och dels vad tidigare anförts

talade dock övervägande skäl för endast en uppbörd. Genomfördes

vad sålunda föreslagits, borde inbetalning av kvarstående skatt även mellan

uppbördsterminerna ske medelst anvisning och icke till centrala skattekontot.

Härigenom skulle inbetalningen av skatten ytterligare underlättas

och risken för sådana fel minska, som lätt kunde uppkomma vid utskrivandet

av särskilt inbetalningskort. Vidare borde övervägas, om debetsedlarna

skulle förses med ytterligare två anvisningar eller om duplettsedel

skulle anskaffas i förekommande fall.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas

Beträffande definitionen av slutlig skatt uttalar länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att önskvärdheten av att prövningsnänmdsbesluten

i så stor utsträckning som möjligt iakttoges vid debiteringen av slutlig skatt,

i och för sig utgjorde skäl för den föreslagna förskjutningen av tidpunkten

för denna debitering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den i annat

sammanhang föreslagna gemensamma inkomst- och debiteringslängden

omöjliggjorde att i samma utsträckning som för närvarande lämna taxeringsnämnderna

tillgång till uppgifter om erlagd preliminär skatt. Det kunde

därför antagas, att åtskilliga av de undersökningar angående skattskyldigas

inkomst, som föranleddes av dessa uppgifter och som nu gjordes av

taxeringsnämnderna, komme att uppskjutas till prövningsnämndsstadiet.

Tänkbart vore att antalet ändringar i prövningsnämnden härigenom komme

att öka. Visade sig detta antagande riktigt, vore det än angelägnare att utsträcka

tiden för debitering av slutlig skatt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att betänkligheter mot de sakkunnigas

förslag framförts från vissa häradsskrivare med hänsyn till den

anhopning av arbetsgöromål under tiden den 20 november—den 10 december,

som föranleddes av det föreslagna restitutionsförfarandet, enligt vilket

kreditkorten för dem som ägde återfå överskjutande preliminär skatt skulle

översändas till utmätningsmännen för eventuell kvittning mot restförd

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt, in. in. I anledning därav framhåller länsstyrelsen, att lokal skattemyndighet

icke behövde avvakta prövningsnämndens ändringsbeslut utan

kunde skicka ifrågavarande kreditkort till utmätningsmannen, så snart debetsedlarna

å slutlig skatt vore utskrivna; även i övrigt kunde lokal skattemyndighet

så färdigställa materialet, att förslagets genomförande icke borde

innebära några större olägenheter.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna definitionen

av slutlig skatt. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter sålunda, om icke

hänsyn borde tagas till alla beslut, som komme den lokala skattemyndigheten

tillhanda, innan debetsedlarna utsändes. En gräns måste givetvis av

praktiska skäl dragas någonstans, men det borde uttalas, att den lokala

skattemyndigheten skulle taga hänsyn till beslut, som komme myndigheten

tillhanda även efter den fixerade dagen, därest möjlighet därtill funnes.

Då tidpunkten för utsändande av debetsedlar å slutlig skatt förordades utsträckt

till den 18 december, skulle ytterligare möjligheter till dylikt hänsynstagande

finnas. Vidare anför statens organisationsnämnd, att det — såvitt

de av nämnden vid häradsskrivarkontor verkställda organisationsundersökningarna

utvisade — på grund av arbetstekniska omständigheter föreiåge

en allmän strävan att före utsändande av debetsedlar på slutlig skatt

taga hänsyn till ändringsbesluten så långt fram i tiden som möjligt. Omständigheter

kunde emellertid inträffa, som gjorde det svårt att taga sådan

hänsyn ända fram till den 20 november. Med hänsyn härtill syntes böra föreskrivas,

att vid utfärdande av debetsedel på slutlig skatt hänsyn skulle

tagas till prövningsnämndsbeslut så långt fram i tiden som möjligt, dock

alltid till sådana beslut varom meddelande erhållits senast den 10 oktober.

Enligt öv&rståthållarämbetets mening vore det tveksamt om de sakkunnigas

förslag kunde genomföras utan att den tid, som stode till buds för avstämning,

utredning angående kvittning m. in. skulle bli otillräcklig. Enligt

vad i betänkandet i annat sammanhang framhållits, torde förutsättning för

postverkets medverkan vid återbetalning av överskjutande skatt i enlighet

med ett av de sakkunniga förordat system vara att de debetsedlar, enligt

vilka överskjutande preliminär skatt skulle återbetalas, överlämnades till

postens skatteavdelningar fortlöpande och senast den 1 december. Härigenom

komme den tid, som kunde disponeras för det betydande aTbetet med

avstämning in. in., att inskränkas även från motsatt håll. Efter övervägande

av möjligheterna att tillgodose önskemålet om en utsträckning av tiden för

beaktande av ifrågavarande beslut och likväl bereda erforderlig tid för nyssberörda

arbetsuppgifter, hade ämbetet för sin del stannat för att förorda,

att den tidpunkt, varom nu vore fråga, icke sattes senare än den 10 november.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten av att

låta tidpunkten för mottagandet av beskattningsnämndens beslut vara avgörande

för om slutlig eller tillkommande skatt skulle utfärdas. Förfores så,

kunde vissa svårigheter uppstå att i efterhand bedöma, om slutlig eller tillkommande

skatt påförts. Det ville därför synas, som om i stället besluts
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

dagen alltjämt borde vara avgörande, i så fall förslagsvis den 31 oktober

i stället för den 10 oktober. Emellertid vore det tveksamt, om någon förskjutning

av tidpunkten borde komma i fråga. Genom de föreslagna nya

reglerna för restitution av överskjutande preliminär skatt, bleve tiden även

med gällande definition av slutlig skatt mycket knapp för undersökning av

om restitutionsberättigad häftade för oguldna utskylder och för den s. k.

stoppgranskningen. En ytterligare förkortning skulle under sådana förhållanden

vara mindre välkommen. Möjligen kunde dock problemet lösas, om

restitution i fall där tiden icke medgåve annat överlätes till länsstyrelsen.

Av liknande skäl är även länsstyrelsen i Örebro län synnerligen tveksam, om

den nuvarande tidpunkten för iakttagande av prövningsnämndens beslut

borde ändras. Slutligen uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att det givetvis

vore önskvärt att utsträcka tiden för beaktande av beslut i taxerings- och

debiteringsmål till efter den 10 oktober. Att taga hänsyn till beslut, som beskattningsnämnd

fattat så tidigt under taxeringsåret, att meddelande om beslutet

kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november

samma år, torde dock knappast vara möjligt. Denna utsträckning av

liden medförde nämligen, att förberedelserna för utbetalningen av den överskjutande

preliminära skatten icke kunde genomföras inom tid, som de sakkunniga

tänkt sig. Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalning

syntes i varje fall icke kunna kombineras med eu sådan åtgärd.

Enligt de sakkunnigas förslag borde den ytterligare skatt, som skulle erläggas

på grund av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten

mot den slutliga, liksom för närvarande uttagas i form av tillkommande

skatt. I anslutning härtill framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare,

att om skattskyldig gjorde invändning mot påföring av sådan skatt, skulle

rättelse enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 6/1950 ske i den

form, som vore föreskriven för anmärkningsförfarande. Ifrågavarande förfaringssätt

förefölle onödigt omständligt för sådan rättelse varom här vore

fråga. Rättelse borde kunna sökas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beteckningen »debetsedel» anses av Föreningen Sveriges kronokamrerare

böra ersättas med »skattsedel», som bättre förstodes av de skattskyldiga och

som dessutom användes av de flesta.

I fråga om utsändandet av sjömännens debetsedlar å preliminär

skatt erinrar Svenska sjöfolksförbundet om att sjöfolket endast

undantagsvis vistades på sina hemorter, varför debetsedlarna

som regel måste vidarebefordras. På grund av olika förhållanden kunde

det taga mycket lång tid, innan vederbörande finge sin debetsedel.

Även om sjöfolket t. o. m. mars månad finge erlägga preliminär skatt enligt

samma kolumn och tabell som året före inkomståret, vore det dock tvivelsutan

av behovet påkallat, att sådana instruktioner utfärdades för lokal

skattemyndighet, att debetsedlarna för preliminärskatt till de vid sjömanshus

inskrivna sjömännen komme att utsändas tidigare än till övriga skattskyldiga.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag att upphäva den särskilda

tidsbestämmelsen för utsändande av sjömännens debetsedlar tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

I en del yttranden understrykes angelägenheten av att debetsedlarna

å preliminär A-skatt utsändes tidigare än nu. Sålunda anför

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala

restaurangaktiebolag att dessa debetsedlar borde utsändas senast före

december månads utgång; rätta skatteavdrag skulle i så fall kunna verkställas

redan fr. o. m. inkomstårets början. Föreningen Skogsarbeten finner olägenheten

med det sena utsändandet av debetsedlarna så betydande, att en

närmare granskning av möjligheterna att flytta tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna

framstode som motiverad. Länsstyrelsen i Jönköpings

län framhåller, att det varit önskvärt, att frågan om mantalsskrivningen

kunnat behandlas i detta sammanhang. Skulle mantalsskrivningen

bibehållas, torde det icke vara omöjligt få den förlagd något tidigare än

för närvarande. Förlädes mantalsskrivningen en halv månad tidigare skulle

debetsedlarna å preliminär A-skatt kunna utfärdas till årsskiftet. Även

länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det borde övervägas att ändra tiden

för mantalsskrivningen så, att denna kunde avslutas tidigare än nu. En rationell

lösning syntes vara att flytta den för mantalsskrivningen avgörande

tidpunkten från den 1 november till den 1 oktober, varigenom mantalsskrivningsarbetet

kunde avslutas en månad tidigare. I så fall skulle samtliga debetsedlar

å preliminär skatt kunna utsändas senast i början av januari. Vidare

syntes det vara av värde att jämväl debetsedlarna å preliminär B-skatt

utsändes samtidigt med debetsedlarna å preliminär A-skatt, enär härigenom

möjligheter funnes att efter framställningar av de skattskyldiga i god tid

före första uppbördsterminen vidtaga sådana ändringar, som kunde vara

erforderliga.

Beträffande utsändandet av debetsedlarna ä slutlig skatt

framhåller generalpoststyrelsen, att det vore angeläget att de debetsedlar,

som upptoge kvarstående skatt, utsändes senast den 10 december. Beträffande

debetsedlar, som skulle åtföljas av återbetalningskort å överskjutande

preliminär skatt, vore det synnerligen angeläget att utsändandet skedde i

så god tid, att återbetalningarna icke komme att belasta kassaarbetet vid

postanstalterna under jultrafiken. Med hänsyn härtill ansåge sig styrelsen

böra yrka, att tidpunkten för utsändandet av dessa sedlar icke sattes senare

än den 15 december. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida

det kunde anses psykologiskt lämpligt att översända debetsedlarna så nära

inpå julhelgen som den 18 december. Hittills gällande bestämmelser syntes

böra bestå; återbetalningen av den överskjutande skatten torde ej utgöra

hinder härför, därest denna återbetalning skedde på av länsstyrelsen föreslaget

sätt. Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens

folk anser den föreslagna tidsförskjutningen olämplig. Förslaget medförde,

att personer och företag, som biträdde de skattskyldiga vid deklarationsarbetet,

troligen icke komme att erhålla de skattskyldigas debetsedlar

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förrän efter julhelgen. På grund härav konime t. ex. lantbruksförbundets

driftsbyrå, som ombesörjde upprättandet av ett stort antal självdeklarationer,

att få en än större arbetsanhopning under i huvudsakligen januari månad

än tidigare. Erhölles debetsedlarna däremot i början av december, hunne

de deklarationer färdigställas, för vilka endast erfordrades komplettering

med sluldebetsedelns siffror. Olägenheten av att debetsedlarna utsändes senare

skulle kunna undgås, om jordbrukarna i större utsträckning än för

närvarande kunde beredas tillfälle till uppskov med avgivandet av deklarationen.

Taxeringsmyndigheternas praxis i denna fråga ginge emellertid allt

mer i skärpande riktning. Vidare anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att

ifrågavarande debetsedlar skulle kunna utfärdas tidigare än som nu skedde,

därest vid debetsedlarnas utfärdande hänsyn icke behövde tagas till prövningsnämndens

beslut efter den 10 oktober. Önskemålet att iakttaga även

senare beslut vid debetsedlarnas utfärdande hade sin naturliga förklaring
.

... o o

i en strävan att vinna arbetslättnad genom att nedbringa antalet ändringar

av den debiterade slutliga skatten. Emellertid infordrade riksräkenskapsverket

varje år uppgift om den debiterade slutliga skatten till den 15 november.

Med hänsyn till budgetarbetet torde någon ändring härutinnan icke

kunna påräknas. Debiteringslängderna måste därför föreligga klara omkring

den 10 november. Med den arbetsgång, som tillämpades vid debiteringsarbetet,

förutsatte detta att jämväl debetsedlarna vore slagna vid denna

tidpunkt. Den besparing i arbetet, som kunde göras genom att prövningsnämnds

beslut efter den 10 oktober iakttoges vid debiteringen, bleve därför

icke så stor, som man kunde ha anledning antaga. Därest alla enkla och

klara besvär behandlades av prövningsnämnden senast den 10 oktober, torde

antalet besvär, som enligt de sakkunnigas förslag ytterligare skulle kunna

iakttagas vid debetsedlarnas utsändande, icke bli så många. Under angivna

förutsättningar torde hinder icke möta att utsända debetsedlarna å

slutlig skatt den 1 i stället för den 10 december.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att debetsedlarna å fastighetsskatt

in. m. skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25

augusti. Den på dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften

måste vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut.

För att debiteringsarbetet beträffande fastighetsskattesedlarna skulle

kunna påbörjas i sådan tid, att det hunne avslutas före den 25 augusti, ålåge

det ordföranden i lokal taxeringsnämnd att till den lokala skattemyndigheten

senast den 30 april överlämna fastighetslängderna. Från häradsskrivarhåll

hade påtalats olägenheten av att definitivt hesked om de grunder,

efter vilka skogsvårdsavgiften skulle utgå, plägade erhållas först i mitten

av juni månad, då beslut härom kungjordes i Svensk författningssamling.

Beslutet angående skogsvårdsavgiftens storlek fattades av riksdagen

och detta skedde i samma ordning och samtidigt med fastställande av procenttalet

för den statliga inkomstskatten. Det syntes böra undersökas, om

icke till undanröjande av sagda olägenhet möjlighet funnes att avgöra frå
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gan om skogsvårdsavgiftens promilletal tidigare än som nu skedde, förslagsvis

av den riksdag som sammanträdde året innan utdebiteringen skulle ske.

Beträffande debitering m. m. av preliminär skatt beklagar

statistiska centralbyrån att de sakkunniga icke funnit det möjligt att ersätta

debetkorten med debiteringslängd. Centralbyrån hyste stark oro förde

oförmånliga konsekvenser, som en ökning av preliminärdebetsedelns

redan vidlyftiga format och av antalet tryck å densamma kunde få för bl. a.

länsbyråernas tryckningsarbete. Med hänsyn till blankettens ohanterlighet

och ökningen av antalet tryck hade man att räkna med möjligheten, att

den tidpunkt, då länsbyråerna kunde överlämna de tilltryckta blanketterna

till de lokala skattemyndigheterna, komme att förskjutas till nackdel för

debiteringsarbetet. För att förhindra en sådan förskjutning vore det av betydelse,

att de tryckande registren tidigare än nu kunde beredas till tryckning

av debetsedlarna, så att tryckningen kunde påbörjas tidigare. Möjligheten

därtill vore till stor del beroende på hur allmänheten fullgjorde sin

anmälningsplikt beträffande flyttningar m. in. och hur snabbt pastorsämbetena

aviserade länsbyråerna om inträffade ändringar. Förbättringar i

dessa hänseenden syntes böra övervägas vid den pågående översynen av

lolkbokföringsväsendet men kunde även i viss mån vinnas genom medverkan

av de lokala skattemyndigheterna själva.

Förslaget att höja den gräns, under vilken debiterad preliminär skatt

icke påföres, från 20 till 30 kr. avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen anför såsom skäl, att en vändning av konjunkturläget kunde

— om gränsen höjdes — snart nog föranleda en återgång till den gamla

gränsen. Ett visst lågt minimibelopp borde fixeras, som ur skälighetssynpunkt

kunde godtagas under längre tid trots växlande konjunkturer. Å andra

sidan finner Sveriges köpmannaförbund för sin del, att penningvärdets

fall motiverade en höjning av ifrågavarande gräns till 50 kr. Någon risk för

skatteförluster torde en iså liten höjning näppeligen medföra; ur debiterings-,

uppbörds- och redovisningssynpunkt skulle förbundets förslag medföra

en icke obetydlig lättnad. Vidare yttrar överståthållarämbetet, att eftersom

källskattesystemet huvudsakligen infördes för att underlätta skattebetalningen

för de skattskyldiga, det ur denna synpunkt knappast kunde

vara motiverat att för ett relativt obetydligt skattebelopp — som, utan att

svårigheten att komma ut med beloppet ökade, lika väl kunde direkt inbetalas

vid uppbördsterminerna för kvarstående skatt året efter taxeringsåret

—■ tillgripa den omständliga proceduren med debiterad preliminär

skatt, vilken mera sällan torde överensstämma med den slutliga skatten

och därför som regel medförde antingen överskjutande preliminär skatt eller

kvarstående skatt. Den gräns, under vilken preliminär B- eller C-skatt icke

skulle påföras, borde därför höjas avsevärt, förslagsvis till 100 kronor. Genom

en sådan höjning skulle man även i viss mån tillgodose önskemålet

om en begränsning av lokal skattemyndighets skyldighet att debitera preliminär

Beskatt beträffande skattskyldig, som hade att utgöra kommunal

inkomstskatt i annan kommun än den, där han vore mantalsskriven.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Mctj:ts proposition nr 100.

I anledning av förslaget att B- och C-skatt skall debiteras med belopp,

vilket är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer varunder skatten

skall förfalla till betalning, framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att de

sakkunniga icke nämnt något om huru man i dylikt fall borde förfara vid

jämkning. Vid jämkning skulle en verklig debitering verkställas, men hinder

borde icke möta att även vid jämkning debitera en klumpsumma så

beskaffad, att den kunde jämnt delas med antalet återstående uppbördsterminer.

Även om så skedde kunde givetvis de genom jämkningen uppkommande

taxerade och beskattningsbara beloppen utsättas.

Beträffande förslaget att skattskyldig med debiterad preliminär skatt

själv skall å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas, och att

terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skola borttagas, uttalar länsstyrelsen

i Värmlands län, att skatteinbetalningen möjligen komme att underlättas

härigenom. Å andra sidan torde emellertid förslaget medföra ett

betydande merarbete för posten och uppbördsmyndigheterna. Därefter anföres.

Länsstyrelsen får särskilt framhålla de svårigheter, som komma att uppstå

vid införingen av den debiterade B-skatten i debiteringslängden. För

närvarande är detta ganska enkelt, enär hänsyn behöver tagas till allenast

uppdebiteringar och fyllnadsinbetalningar. Därest förslaget genomföres,

kan kreditering hos posten under löpande uppbördsår komma att ske av

högst varierande belopp å de olika uppbördsterminerna. Före varje införing

i längden skulle alltså tarvas en ingående granskning av sålunda verkställda

krediteringar för utrönande, huruvida faktisk överbetalning föreligger

eller icke. Ett sådant förfarande ställer stora krav å härför anlitad personal

och giver anledning till felaktigheter, som kunna bliva nog så svåra

att uppdaga. Detta avsevärda arbete skulle kunna undvikas, om länsstyrelsen

vid uppbördsårets utgång från posten erhölle en saldolista, som för

varje uppbördskort redovisade summan av icke ianspråktagna överbetalningar

under året. Införingen i längden skulle då kunna ske med dels det

å kreditkortets debiteringssida upptagna totalbeloppet och dels överbetalningsbeloppet

enligt saldolistan. Därest så kan ske, får länsstyrelsen tillstyrka

förslagets genomförande.

Vidare erinrar riksräkenskapsverket om sitt tidigare framförda förslag,

att den debiterade skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst

sex av skatteanvisningarna, medan övriga skatteanvisningar skulle utnyttjas

för fyllnadsinbetalningar. Detta förslag hade av de sakkunniga ansetts

svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion. Enligt

riksräkenskapsverkets mening torde emellertid de blankettekniska synpunkterna

ej vara av så dominerande art. Ämbetsverket ville därför ånyo

framhålla denna lösning, som skulle göra det möjligt för en B-skattebetalare

att utan jämkning höja sin skatteinbetalning.

Även länsstyrelserna i Kalmar, Västerbottens och Norrbottens län anser

sig icke kunna förorda de sakkunnigas ifrågavarande förslag med hänsyn

till risken för felkrediteringar och underbetalningar samt därmed följande

arbetsökning för uppbörds- och indrivningsmyndigheter. För att möjlig
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

göra inbetalning av preliminär skatt utöver den debiterade föreslår den

förstnämnda länsstyrelsen, att debetsedeln förses med två extra anvisningar,

som antingen borde tillfogas efter de ordinarie sex anvisningarna för

att av den skattskyldige frånskiljas och vid behov användas eller också

borde insättas mellan varannan eller var tredje ordinarie talong. Den sistnämnda

länsstyrelsen anför, att de två extra skatteanvisningarna borde —

även om debetsedeln utökades med det föreslagna skattekortet — kunna

tillfogas å debetsedelns övre kant.

Såvitt gäller debitering m. m. av slutlig skatt kan länsstyrelsen

i Malmöhus län icke ansluta sig till förslaget att preliminär skatt, som inbetalats

efter den 30 april året efter inkomståret, icke skall gottskrivas den

skattskyldige vid debiteringen. Länsstyrelsen framhåller, att det måste bli

synnerligen besvärligt att balansera dessa belopp. Då de sakkunniga i annat

sammanhang förordade, att debiteringslängden borde kunna avlämnas senare

till lokal skattemyndighet än vad nu vore fallet, syntes den ifrågasatta

balanseringen även av denna anledning opåkallad. Vidare yttrar länsstyrelsen

i Kalmar län, att det för debiteringsarbetets del och för att icke göra uppbördssystemet

alltför osmidigt och opraktiskt för de skattskyldiga vore önskvärt

att så länge som möjligt under debiteringsåret kunna gottskriva den

skattskyldige preliminär skatt och därigenom erhålla minsta möjliga kvarstående

skatt. För att förebygga fel vid tillämpningen av bestämmelserna

om ränta å kvarstående skatt i sådana fall, då den tillgodoräknade preliminära

skatten helt eller delvis erlagts efter den 30 april, kunde storleken av

den efter nämnda dag inbetalade skatten anmärkas i debiteringslängdens anteckningskolumn.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen

Sveriges kronokamrerare förordar, att preliminär skatt liksom för

närvarande gottskrives skattskyldig, oberoende av om skatten erlagts före

eller efter den 30 april.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar starka betänkligheter mot att inbetalningarna

efter den 30 april skulle balanseras till dess den slutliga skatten

debiterats. Den skattskyldige, som oberoende av sådan inbetalning påfördes

ränta å den kvarstående skatten, borde i stället rättvisligen genom beloppets

omedelbara återbetalning beredas möjlighet att göra detsamma

räntebärande intill den dag, då skatten enligt debiteringen förfölle till betalning.

Vad de sakkunniga anfört om överförande av preliminär skatt mellan äkta

makar har i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelserna i Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke samma möjlighet

till överföring av skatt borde gälla beträffande avliden makes dödsbo och

den efterlevande maken. Erfarenheten hade nämligen visat, säger den sistnämnda

länsstyrelsen, att preliminärskatten ofta inbetalades av dödsboet

under det att taxeringen åsattes den efterlevande maken eller vice versa.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi åter anser, att frågan borde ytterligare utredas.

Förslaget kunde befaras medföra mindre önskvärd arbetsbelastning

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

167

under en bråd tid. För att debiteringsarbetet icke skulle förryckas, torde

framställningarna om överförande av skatt böra vara inkomna före den 1

november under taxeringsåret. Vidare framhålles, att motiveringen för förslaget

förlorade i styrka, om den överskjutande preliminära skatten kunde

återbetalas snabbare; den återbetalade skatten kunde ju i så fall disponeras

för förskottsbetalning av den kvarstående skatten.

Riksräkenskapsverket framhåller, att åtskilliga fel beginges på grund av

svårigheterna att alltid beakta gällande gräns om 5 kr. för uttagande av

kvarstående skatt, resp. för återbetalning av överskjutande preliminär skatt.

Med hänsyn härtill hade det ur bokförings- och redovisningssynpunkt varit

önskvärt om denna gräns kunnat avskaffas. Å andra sidan skulle om gränsen

slopades ett visst merarbete uppkomma för uppbörds- och indrivningsinyndigheterna.

Riksräkenskapsverket hade därför intet att erinra mot att

gränsen behölles. Riksräkenskapsverket ville emellertid erinra om den försämring

av penningvärdet, som skett sedan uppbördsförordningen trädde i

kraft; denna skulle kunna motivera en höjning av gränsen till 10 kr. En

sådan höjning finner Sveriges köpmannaförbund av angivna skäl väl försvarbar.

Den skulle medföra betydande arbetsbesparing och torde för det

allmänna knappast medföra någon förlust. Med nuvarade penningvärde torde

väl ej heller belopp under 10 kr. spela sådan roll för den enskilde skattskyldige,

att en utebliven restitution av dylikt belopp tillmättes någon nämnvärd

betydelse, särskilt som den skattskyldige ett annat år kunde komma

i den situationen, att han på grund av gränshöjningen sluppe erlägga ett

belopp av liknande storleksordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att ifrågavarande gräns utan större

vådor kunde avskaffas. Antalet fall, då denna gräns vore aktuell, vore nämligen

så litet, att gränsens borttagande icke skulle medföra något nämnvärt

merarbete vid eventuell restföring. Dessa småbelopp inbetalades vanligen

genom arbetsgivarna; i dessa fall behövde någon restföring ej befaras.

En för Uppsala stad gjord undersökning utvisade, att antalet kvarskatteposter

under fem kronor utgjorde endast 7 ä 8 procent av hela antalet skatteposter.

Antalet poster under fem kronor i överskottsförteckningarna för de

sex största kommunerna i Tiunda fögderi vore procentuellt sett än mindre

eller i genomsnitt allenast 5 procent av det totala antalet skatteposter. Avskaffades

ifrågavarande gräns, torde följaktligen ej heller något större antal

återbetalningskort behöva tillkomma. Farhågorna för att slopa gränsen

syntes därför i det stora hela överdrivna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför,

att förenklingen av debiteringen vore ett starkt skäl för minimigränsens

slopande. Ytterligare ett skäl vore att vid restitution å prövningsnämnds

beslut även belopp under 5 kr. restituerades. Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands

län förordar, att förevarande gräns borttages. Länsstyrelsen framhåller,

att det för sådana skattskyldiga, för vilka den överskjutande skatten

understege 5 kr., vore stötande att återbetalning ej skedde, enär vid indrivning

av restförda utskylder hänsyn icke toges till om beloppet vore mindre

än 5 kr. Vidare yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. att grän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sens bibehållande motiverats med att det icke vore försvarligt att låta uppbörds-

och indrivningsorganisationen fungera för belopp under 5 kr. Häremot

kunde dock anföras, att med hänsyn till penningvärdets fali denna

gräns i realiteten nu låge avsevärt lägre, än då författningen år 1946 antogs.

Om apparaten tillätes fungera för ett så relativt ringa belopp, som

5 kr. nu vore, borde den kunna fungera även för lägre belopp och gränsen

slopas. I annat fall syntes gränsen böra höjas till 10 kr., vilket i realiteten

torde motsvara den gamla femkronorsgränsen.

I fråga om sättet för inbetalning av kvarstående skatt framhåller länsstyrelsen

i Uppsala län, att det vore ovisst om och när avdragsskyldigheten för

kvarstående skatt kunde komma att avskaffas. De för den preliminära skatten

föreslagna inbetalningsformerna borde därför gälla även för den kvarstående

skatten. Delbetalning av kvarstående skatt borde sålunda kunna

ske medelst skatteanvisning. Lokal skattemyndighet borde följaktligen icke

angiva skattebeloppen på skatteanvisningarna; vidare borde debetsedeln

förses med flera skatteanvisningar än för närvarande. Samma förslag göres

av länsstyrelsen i Hallands län, som därjämte förordar, att om förslaget genomfördes,

bokföring av kvarstående skatt borde ske endast en gång, nämligen

efter utgången av uppbördsterminen i maj.

Beträffande frågan om antalet uppbördsterminer m. m. erinrar Sveriges

köpmannaförbund om att många skattskyldiga torde av olika orsaker kunna

få en icke förutsedd kvarstående skatt. Taxeringsnämnden hade t. ex.

vägrat yrkat avdrag eller beskattat inkomst, som den skattskyldige ej haft

anledning att räkna med. I sådana fall, då den kvarstående skatten uppginge

till mera avsevärt belopp — t. ex. överstege en femtedel av den slutliga skatten,

dock minst 1 000 kr. — borde möjlighet finnas att efter ansökan hos

den lokala skattemyndigheten få de två uppbördsterminerna för den kvarstående

skatten förlagda till maj och september. I åtskilliga av dessa fall

skulle ju ränta utgå till staten, varför en dylik uppdelning ej vore oskälig.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att frågan om antalet uppbördsterminer

borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen framhåller, att det för

uppbörd smyndigheterna skulle innebära en väsentlig arbetslättnad, bl. a.

vid omdebiteringar i anledning av ändrade taxeringar, om antalet uppbördsterminer

för kvarstående skatt kunde nedbringas från två till en, så att hela

skatten förfölle till betalning under uppbördsterminen i maj månad. En

sådan anordning torde icke medföra någon olägenhet för skattskyldiga eller

arbetsgivare utan snarare tvärtom. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare

finner uttagande av den kvarstående skatten vid endast en uppbördstermin

vara förenat med så stora fördelar, att en sådan ändring allvarligt

borde övervägas. Vad de sakkunniga anfört om härigenom uppkommande

betalningssvårigheter för den enskilde, syntes icke innebära något avgörande

hinder för reformen, eftersom skatteavdragsperioden januari—april kunde

bibehållas oförändrad och endast skatteinbetalningen i mars slopas. Även

om den kvarstående skatten ansåges böra uttagas under två uppbördsterminer,

syntes restlängdsskrivningen böra inskränkas till ett tillfälle, nämligen

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

169

efter maj uppbörden. En värdefull arbetsbesparing skulle ernås även genom

en sådan begränsad reform, då flertalet restförda personer torde återfinnas

i båda restlängderna. Samma förslag framföres av Svenska exekutionsmännens

riksförbund, som helt instämmer i vad skatteuppbördsmannen Bäcklund

såsom expert hos de sakkunniga anfört i denna fråga i sitt särskilda

yttrande.

En gemensam restlängd för båda uppbördsterminerna för kvarstående

skatt tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Värmlands län. En sådan anordning

måste ur rationaliseringssynpunkt anses synnerligen önskvärd, särskilt

om det föreslagna systemet för indrivningsverksamheten komme att

genomföras. Någon skatteförlust torde knappast vara att befara. Även om

så i något enstaka fall skulle bli följden, torde med all säkerhet denna förlust

mer än väl uppvägas av indrivningens rationalisering genom endast en

restlängd.

Beträffande den kvarstående skattens fördelning på de olika uppbördsterminerna

föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt som uppgår

till högst 30 kr. borde förfalla till betalning under den första uppbördsterminen.

Bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall syntes den föreslagna höjningen

från 20 till 30 kr. följdriktig och lämplig. Härigenom skulle icke

oväsentliga besparingar kunna uppnås. För postverket torde genom minskat

antal inbetalningar av kvarstående skatt kostnaderna komma att nedgå

med ca 70 000 kr.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande debiteringen av fastighetsskatt

m. m. har erinringar gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Såvitt gäller antalet uppbördsterminer för fastighetsskatten har sålunda

endast länsstyrelsen i Uppsala län anfört avvikande mening. Länsstyrelsen

förordar två uppbördsterminer eller samma antal som för kvarstående

skatt. Härigenom skulle kostnaderna för uppbörd och indrivning minskas,

varjämte de skattskyldiga finge färre antal förfallotider att hålla reda på.

Något verkligt behov av tre uppbördsterminer syntes ej heller föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför tanken att debitera och uppbära

fastighetsskatten samtidigt med inkomstskatten, vilket skulle medföra en

väsentlig besparing för statsverket. Om detta ginge att genomföra eller om

så över huvud taget borde ske, vore länsstyrelsen emellertid icke beredd att

närmare utveckla.

Beträffande fördelningen av fastighetsskatten på uppbördsterminerna erinrar

generalpoststyrelsen om förslaget att höja det minsta belopp, som

skulle påföras såsom debiterad preliminär skatt, från 20 till 30 kr. Det syntes

följdriktigt och lämpligt, bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall, att

motsvarande höjning skedde även i fråga om fördelningen av fastighetsskatten

på de olika uppbördsterminerna; härigenom skulle icke oväsentliga besparingar

kunna uppnås. Fastighetsskatt, som uppginge till högst 90 kr.,

borde sålunda förfalla till betalning med 30 kr. under septemberterminen

samt under vardera av november- och januariterminerna till dess hela be
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

loppet förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom

skulle förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppginge till 30 kr.

De sakkunnigas uttalanden beträffande utfärdande av debetsedlar för

samägd fastighet finner länsstyrelsen i Kristianstads län tillfredsställande.

De lämnade anvisningarna syntes ägnade att väsentligt underlätta och giva

stadga åt vederbörande myndigheters bedömande och bemästrande av de

svårigheter, som debiteringsarbetet här erbjöde. Vidare understryker länsstyrelsen

i Västernorrlands län vikten av att föreskrifter meddelades, huru

debitering i dessa fall skulle ske under olika förutsättningar. Länsstyrelsen

i Uppsala län har ej annan erinran än att om fråga uppkommit att uppdela

skatten på flera delägare i samband med indrivning, utmätningsmannen

borde underrätta taxeringsintendenten härom, så att yrkande om rättelser

i tid kunde framställas hos prövningsnämnden. Fall kunde förekomma, där

den som krävdes på fastighetsskatten vägrade betala under uppgift, att han

ägde blott viss mindre del av fastigheten.

Statistiska centralbyrån erinrar inledningsvis om att centralbyrån den 14

december 1949 uttalat, att förevarande fråga ägde sådant samband med frågan

om duplettplåtar för fastigheter med samma ägare, att båda frågorna

borde lösas i ett sammanhang och därför hänskjutas till 1949 års folkbokföringssakkunniga.

Till nämnda sakkunniga hade centralbyrån i maj 1950

överlämnat utredningsmaterial rörande försök vid vissa länsstyrelser att

upprätta duplettplåtar i de tryckande registren över fastigheter i en ägares

hand. Utredningen torde numera ingå i den översyn av folkbokföringsväsendet,

som bedreves av statens organisationsnämnd och en inom finansdepartementet

tillkallad sakkunnig. Vidare finge anmärkas, att i inrikesdepartementet

upptagits frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna

i nyssnämnda register. Vissa diskussioner härom hade under hand förekommit

mellan befattningshavare i departementet och i centralbyrån. I anledning

av dessa överläggningar förelåge numera å centralbyråns folkbokföringsavdelning

vissa förslag till en gemensam lösning av samtliga här berörda

frågor; dessa förslag hade emellertid ännu ej ansetts färdiga till föredragning

i ämbetsverket. Därefter anföres följande.

Vad de sakkunniga föreslagit till åvägabringande av att envar av flera

delägare i fastighet får egen debetsedel å sin andel, där så erfordras, synes

väl avvägt efter de praktiska förhållandena i olika fall. De sakkunniga hava

därvid uttalat önskemålet, att där fullständig redovisning på angivet sätt

skall ske i fastighetslängden av de olika delägarna och deras andelar, särskilda

fastighetsplåtar präglas för varje delägare. Då emellertid de sakkunniga

endast mera allmänt skisserat förfarandet vid denna komplettering av

längder och tryckande register, synes en närmare utredning beträffande detaljerna

böra ske i samband med översynen av folkbokföringsväsendet.

Ehuru centralbyrån i princip vidhåller sin år 1949 uttalade åsikt, att denna

fråga bör lösas i samband med frågan om duplettplåtar för fastigheter i

en ägares hand, vill centralbyrån dock icke motsätta sig att frågan utbrytes

till särskild behandling, om så skulle visa sig nödvändigt. Duplettplåtsfrågan

och frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna böra dock hava

förts så långt mot sin lösning, att riskerna för otillfredsställande resultat

med hänsyn till att frågan om delägarplåtar utbrutits kunna tillräckligt

överblickas.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

171

Även förslaget beträffande debitering in. in. av tillkomma nd

e skatt har föranlett endast ett fåtal erinringar.

Överståthållaråmbetet förordar, att tillkommande skatt som debiteras på

grund av taxering för inkomst och förmögenhet samt understiger 5 kr.,

skall efterskänkas. Angivna tillkommande skatt vore egentligen till sin natur

en kvarstående skatt; det syntes därför sakligt motiverat att samma bestämmelse

i detta hänseende gällde för båda skatterna. Det kunde icke heller

vara förenligt med statsverkets intresse, att hela uppbördsmaskineriet

skulle träda i funktion för ett skattebelopp av den ringa storleksordning,

att i många fall kostnaderna för utfärdande av debetsedel, uppbörd, eventuell

indrivning samt redovisning sannolikt överstege inkomsten. Å andra

sidan anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det finge förutsättas att

taxeringsmyndigheterna icke vidtoge sådan ändring av taxeringarna, som

föranledde mindre tillkommande skatt än 5 kr., detta med hänsyn till uppkommande

kostnader för statsverket.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande antalet uppbördsterminer anser

Svenska exekutionsmånnens riksförbund synnerligen värdefullt. För att tilllämpningen

genomgående skulle bli den avsedda, kunde dock ifrågasättas

om icke de sakkunnigas förslag borde komma till uttryck i författningstexten.

Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, huruvida icke tillkommande

skatt på grund av eftertaxering borde erläggas under högst två

uppbördsterminer. Att låta ifrågavarande skattskyldiga fullgöra sin uppskjutna

skattebetalning under flera terminer, syntes vara att taga alltför

stor hänsyn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att preliminär skatt

skall kunna få avräknas även från tillkommande skatt. Genomfördes de sakkunnigas

förslag i fråga om återbetalning av överskjutande preliminär skatt

finge lokal skattemyndighet i god tid före den 1 december kännedom om sådana

fall, då överskjutande preliminär skatt skulle tills vidare innestå i anledning

av ifrågasatt höjning av den skattskyldiges taxeringar. Höjdes taxeringarna,

skulle den lokala skattemyndigheten kunna avräkna den överskjutande

preliminära skatten, då debetsedeln å tillkommande skatt utfärdades.

Härigenom skulle man slippa det hittillsvarande omständliga kvittningsförfarandet

med bl. a. nedstämpling av debetsedlar och översändande

av kvittningsbelopp till postverket.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att beteckningen

slutlig skatt endast skall avse sådana skatter och avgifter, varifrån

preliminär skatt avräknas, jämte övriga i samband därmed debiterade

skatter och avgifter. Då fastighetsskatt m. m. skall uppbäras i enlighet

med vad därom stadgas i uppbördsförordningen även i fortsättningen, har

nyssnämnda förslag en rent terminologisk innebörd.

Vid debitering av slutlig skatt skall för närvarande iakttagas beslut, som

prövningsnämnden fattat senast den 10 oktober under taxeringsåret. Därefter

meddelade beslut, som innefattar en taxeringshöjning, skall föranle
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. May.ts proposition nr 100.

da debitering av tillkommande skatt med belopp, som utgör skillnaden mellan

den totala skatten enligt den höjda taxeringen och den debiterade slutliga

skatten. Nedsättes skattskyldigs taxering efter nämnda dag, skall påförd

kvarstående skatt helt eller delvis avkortas eller restitueras eller också

skall överskjutande preliminär skatt eller ytterligare sådan skatt återbetalas.

Debitering av tillkommande skatt respektive avkortning eller restitution

medför olägenheter framför allt för uppbördsmyndigheterna men även för

de skattskyldiga. Det ter sig därför angeläget, att vid debiteringen av slutlig

skatt ändringar i taxeringarna om möjligt ända fram mot den tidpunkt,

för närvarande den 10 december under taxeringsåret, då debetsedlarna å

slutlig skatt senast skall utsändas till de skattskyldiga, iakttages. I viss

utsträckning beaktas för närvarande i praxis vid debiteringen av slutlig

skatt även beslut, som meddelats av prövningsnämnd efter den 10 oktober.

Enligt de sakkunnigas mening bör vid debiteringen iakttagas alla taxeringsbeslut,

som inkommit till lokal skattemyndighet senast den 20 november

under taxeringsåret.

Mot de sakkunnigas förslag har i ett par remissyttranden invänts, att detta

icke läte sig förenas med det av de sakkunniga förordade systemet för

återbetalning av överskjutande preliminär skatt, enär förberedelserna för

denna återbetalning icke skulle medhinnas inom den korta tid, som komrne

att stå till förfogande. Av denna anledning har i ett yttrande uttalats, att

tidpunkten för beaktande av prövningsnämndens beslut icke borde sättas senare

än den 10 november. Vidare har det förordade återbetalningssystemet

avstyrkts i flera yttranden, huvudsakligen därför att den tillmätta tiden för

de åtgärder som skulle vidtagas för utredning om kvittning mot restförd

skatt nr. in. ansetts vara för knapp.

Angivna metod för återbetalning av överskjutande preliminär skatt innebär

i korthet, att lokal skattemyndighet skall —■ sedan erforderliga undersökningar

för kvittning mellan överskjutande preliminär skatt och restförd

skatt m. m. verkställts av vederbörande utmätningsman och länsstyrelsen

— fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten och senast den 1 december

överlämna debetsedlarna med överskjutande preliminär skatt till skatteavdelningen

vid postkontor i residensstaden, som iordningställer återbetalningskort

med utnyttjande av sina hålkortsmaskiner, fäster korten vid debetsedlarna

och därefter skickar ut debetsedlarna till de skattskyldiga senast

den 18 december. Genom att å postanstalt förete debetsedeln med det

vidfogade återbetalningskortet skall den skattskyldige äga omedelbart uppbära

den överskjutande skatten. I vissa fall, jag återkommer senare till

dessa, skall dock skatten utbetalas av länsstyrelsen med vanligt utbetalningskort

på sätt nu sker.

För förenämnda undersökningar i och för kvittning m. m. förutsättes, att

lokal skattemyndighet snarast möjligt debiterar den slutliga skatten distrikt

efter distrikt och, då debitering verkställts för ett uppbördsdistrikt, omgående

skriver ut debetsedlarna för distriktet. Av de utskrivna debetsedlarna ut
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

173

tages de debetsedlar, enligt vilka överskjutande preliminär skatt skall återbetalas.

Kreditkorten avskiljes från dessa debetsedlar och överlämnas omedelbart

till vederbörande utmätningsman för omgående undersökning huruvida

de skattskyldiga är restförda för skatt. I de fall kvittning — eller beträffande

restförd ogulden B-skatt — avkortning bör ske, göres erforderliga anteckningar

å vederbörandes kreditkort. Kreditkorten översändes därefter av

utmätningsmannen till länsstyrelsen för granskning, huruvida avräkning

kan ifrågakomma av anledning varom i 89 § 3 mom. gällande uppbördsförordning

sägs, ävensom för erforderlig kontroll att den överskjutande preliminära

skatten icke föranletts av att den skattskyldige icke blivit taxerad

eller taxerats till uppenbart för lågt belopp. Kreditkorten återställes sedan

till den lokala skattemyndigheten, sorterade i två grupper, den ena avseende

skattskyldiga till vilka återbetalning skall ske medelst vid debetsedeln fogat

återbetalningskort och den andra avseende skattskyldiga för vilka kvittning

skall ske mot restförd skatt m. m. eller beträffande vilka frågan om återbetalning

ännu icke är avgjord. Med ledning av de så fördelade korten utsorteras

och översändes till skatteavdelningen snarast möjligt debetsedlarna, avseende

skattskyldiga till vilka utbetalning kan ske omedelbart. Å övriga debetsedlar

för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt angives med

stämpel att eventuell återbetalning skall göras genom länsstyrelsen. För att

undersökningarna beträffande kvittning in. in. skall kunna göras snabbt,

ifrågasätter de sakkunniga slutligen, om icke undersökningarna beträffande

kvittning mot restförd skatt borde begränsas till överskjutande skatt av visst

minsta belopp, t. ex. 50 kr.

Det av de sakkunniga förordade återbetalningssystemet är ur flera synpunkter

att föredraga framför det nuvarande, enligt vilket länsstyrelserna

utbetalar skattebeloppen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Framför

allt skulle med de sakkunnigas förslag vinnas att den överskjutande preliminära

skatten återbetalades tidigare än för närvarande och i stort sett

samtidigt för hela landet. Vidare skulle antalet postförsändelser minska avsevärt.

I stället för nuvarande två försändelser, den ena för debetsedeln å

slutlig skatt och den andra för återbetalningen av skatten, erfordrades endast

en försändelse, innehållande debetsedeln och det därvid fogade återbetalningskortet.

Därjämte bortfölle det manuella arbetet med att utskriva utbetalningskort

och förteckningar över dessa till postgirokontoret. Slutligen

torde även den postala revisionen komma att underlättas.

De sakkunnigas förslag medför å andra sidan ett i viss mån omständligt

förfarande för att förhindra, att debetsedlar med överskjutande preliminär

skatt förses med återbetalningskort i de fall, då den skattskyldige är

restförd eller då skatten av annan anledning bör innehållas. Sålunda skall,

såsom nyss framhållits, kreditkorten för skattskyldiga med överskjutande

preliminär skatt översändas från den lokala skattemyndigheten till vederbörande

utmätningsman, från utmätningsmannen till länsstyrelsen och från

länsstyrelsen till den lokala skattemyndigheten. När kreditkorten återkommit

till den lokala skattemyndigheten skall denna avskilja och till postens

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skatteavdelning överlämna debetsedlarna endast för sådana skattskyldiga, för

vilka anteckning om kvittning m. in. icke verkställts å kreditkorten. Dessa

debetsedlar bör tillställas skatteavdelningen fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten

och senast den 1 december.

De sakkunniga bär förutsatt att den slutliga skatten snarast möjligt debiteras

distrikt efter distrikt och att, så snart debiteringen verkställts för

ett uppbördsdistrikt, debetsedlarna i distriktet omgående utskrives. Iakttages

detta och införes därjämte en gemensam inkomst- och debiteringslängd,

torde det vara möjligt för de lokala skattemyndigheterna att börja överlämna

kreditkorten till utmätningsmannen redan i slutet av september månad.

Normalt torde därför nyssnämnda förfarande böra medhinnas. Jag delar

alltså icke de i vissa remissyttranden uttalade farhågorna att så icke skulle

vara möjligt. Jag vill också framhålla att om debetsedlarna för något uppbördsdistrikt

icke skulle hinna tillställas skatteavdelningen senast den 1 december,

möjlighet alltid finnes att låta länsstyrelsen verkställa återbetalningen

över postgiro med vanliga utbetalningskort. Ytterligare må framhållas,

att om det visar sig erforderligt att nedbringa arbetet med undersökningar

i och för eventuell kvittning, dessa kan begränsas till de fall då

överskjutande preliminär skatt överstiger visst minsta belopp.

Av det sagda torde framgå att den av de sakkunniga förordade omläggningen

av återbetalningssystemet ej utgör hinder att genomföra förslaget

att taxeringsbeslut, som inkommit till den lokala skattemyndigheten senast

den 20 november, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt.

Det föreslagna återbetalningssystemet för emellertid med sig vissa tekniska

komplikationer i anledning av att undersökningarna huruvida vederbörande

skattskyldiga häftar för restförd skatt måste igångsättas redan på

ett stadium, då prövningsnämndens beslut icke kunnat iakttagas vid debiteringen

av den slutliga skatten. Även vissa andra omständigheter kräver

ytterligare övervägande av frågan om restitutionsförfarandets utformning i

detalj. Jag är därför icke beredd att nu taga slutlig ställning till nämnda

fråga. Möter icke tekniska svårigheter av särskilt besvärande slag, bör dock

det föreslagna systemet genomföras. Bestämmelserna rörande förfarandet

vid återbetalningen och, därest så skulle erfordras, om begränsning av kvittningsförfarandet

till överskjutande preliminär skatt av visst minsta belopp

är av beskaffenhet att böra kunna utfärdas i administrativ ordning. Den ingående

redogörelse, som jag i det föregående lämnat, bär alltså avsett att

ge en bild av hur återbetalningssystemet lämpligen synes kunna ordnas och

därjämte förutsättningar för ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag,

att alla taxeringsbeslut, som inkommit till lokal skattemyndighet senast

den 20 november under taxeringsåret, skall iakttagas vid debitering av

slutlig skatt. Av det sagda framgår, att jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår det nyss antydda återbetalningssystemet, vill jag framhålla

att detsamma ur åtskilliga synpunkter och icke minst för de skattskyldiga

erbjuder stora fördelar i förhållande till det nu tillämpade, men att man

— med hänsyn till den ofrånkomligt ganska invecklade arbetsgången —

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

175

icke kan kräva att det redan första året det tillämpas skall fungera helt klanderfritt.

Men det finnes anledning antaga, att erfarenhet snabbt vinnes om

den arbetsrutin, som systemet förutsätter.

Yad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande utformandet av begreppen

slutlig, kvarstående och tillkommande skatt föranleder icke någon erinran

från min sida.

Skall ytterligare skatt erläggas till följd av att fel ägt rum vid avräkning

av den preliminära skatten mot den slutliga, bör denna såsom de sakkunniga

förordat uttagas som tillkommande skatt. I anslutning härtill synes

lämpligt att närmare beröra hur rättelse av sådant fel bör ske.

Förfarandet vid efterkrav av skatt, som befinnes vara från debitering obehörigen

utesluten eller till för ringa belopp påförd, finnes icke reglerat i

uppbördsförordningen. Sådana efterkrav anses för närvarande böra framställas

av riksräkenskapsverket. Såvitt gäller fall, då preliminär skatt avräknats

från slutlig skatt med för högt belopp, har emellertid centrala uppbördsnämnden

i sitt meddelande nr 6/1950 uttalat, att den lokala skattemyndigheten

små, sedan den skattskyldige erhållit tillfälle att yttra sig, rätta

felet genom att påföra den skattskyldige tillkommande skatt för det felande

beloppet, därest invändning från den skattskyldige icke framkommer. Kan

rättelse äga rum före utgången av första uppbördsterminen för kvarstående

skatt, skall rättelse i stället ske genom ändring av debetsedeln å slutlig

skatt. Rättelse på något av angivna sätt må vidtagas jämväl i det fall

att den skattskyldige icke är påförd kvarstående skatt. Gör den skattskyldige

invändning mot påföring av tillkommande skatt eller rättelse av debetsedel

å slutlig skatt, förutsätter centrala uppbördsnämnden, att rättelsen

skall äga rum i den form som är föreskriven för anmärkningsförfarande.

Enligt uppbördssakkunnigas mening bör jämte riksräkenskapsverket även

länsstyrelse äga ålägga betalningsskyldighet, där fel i debiteringen förekommit

med påföljd, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller

till för ringa belopp påförd. En bestämmelse härom har intagits i 92 §

2 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning.

Vid debitering av slutlig skatt på landet avräknas preliminär skatt med

belopp, som länsstyrelsen infört i debiteringslängden. Initiativet till rättelse,

då för mycket preliminär skatt gottskrivits skattskyldig, torde regelmässigt

komma från länsstyrelsen. På grund härav men även av andra skäl torde

enligt min mening beslut om rättelse böra efter den skattskyldiges hörande

fattas av länsstyrelsen och icke av den lokala skattemyndigheten; på sistnämnda

myndighet bör endast ankomma att med ledning av länsstyrelsens

beslut antingen ändra debetsedeln å slutlig skatt, där så kan ske, eller utfärda

debetsedel å tillkommande skatt. Det synes lämpligt att samma förfarande

tillämpas även i stad med egen uppbördsförvaltning. Uppbördssakkunnigas

förslag, att länsstyrelsen må fastställa det belopp som skattskyldig

har att gälda till följd av att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten,

bör sålunda gälla jämväl i förevarande fall och även då skattskyldig gör

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

invändning mot rättelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras i

vanlig ordning.

Det nu förordade innefattar givetvis icke något förslag om begränsning i

de åligganden och rättigheter, som med nuvarande ordning tillkommer riksräkenskapsverket.

Såsom framgår av den redogörelse, som tidigare lämnats för de sakkunnigas

förslag beträffande återbetalning av överskjutande preliminär skatt,

förutsätter de sakkunniga att de debetsedlar å slutlig skatt, som skall förses

med särskilda återbetalningskort, får utsändas senare än den 10 december.

Därvid förordar de sakkunniga den 18 december såsom senaste dag. Av

skäl som generalpoststyrelsen anfört torde emellertid debetsedlarna ej böra

utsändas senare än den 15 december. Förut har jag framhållit, att jag ännu

icke tagit slutlig ställning till frågan om hur den överskjutande preliminära

skatten skall återbetalas. För att skapa förutsättningar för att det nyss berörda

återbetalningssystemet skall kunna genomföras, torde emellertid uppbördsförordningen

så ändras, att den 15 december angives såsom senaste dag

för utsändandet av debetsedlarna å slutlig skatt. Skulle vid de fortsatta undersökningarna

trots allt befinnas att återbetalningssystemet icke kan omläggas

i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde i administrativ ordning

få föreskrivas, att debetsedlarna skall utsändas senast samma dag som för

närvarande eller alltså senast den 10 december. Ändras återbetalningssystemet

på ifrågasatt sätt, bör sistnämnda dag dock även framdeles gälla för debetsedlar

å slutlig skatt som utskickas av lokal skattemyndighet, d. v. s. då

debetsedeln icke upptager sådan överskjutande preliminär skatt som skall

återbetalas medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort.

I övrigt biträder jag vad de sakkunniga föreslagit beträffande tiderna för

debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga. Vad särskilt angår frågan

huruvida den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten lämpligen bör

ändras så att debetsedlarna å preliminär A-skatt kan utsändas före årsskiftet,

kan denna icke avgöras nu utan får prövas vid den pågående allmänna

översynen av folkbokföringsväsendet.

Fastighetslängderna skall av taxeringsnämnderna överlämnas till lokal

skattemyndighet senast den 30 april taxeringsåret. För debiteringen av fastighetsskatt

m. m. är det därför angeläget att skogsvårdsavgiftens storlek,

varom förslag framlägges i statsverkspropositionen, fastställes av riksdagen

senast i mitten av april. Något hinder häremot torde icke föreligga.

Beteckningen »debetsedel», med vilken beteckning de skattskyldiga numera

är invanda, synes böra bibehållas. Att, såsom i ett yttrande föreslagits,

i stället använda beteckningen »skattsedel» framstår som mindre lämpligt

även av den anledningen, att framdeles förväxling kunde uppkomma med

det »skattekort», som är avsett att användas för en viss avskiljbar del av debetsedeln

å preliminär skatt.

I anledning av vad de sakkunniga uttalat därom att ett angivande å debetsedel

avseende preliminär A-skatt att preliminärskatten skall beräknas en
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

177

ligt särskild procentsats eller eljest på speciellt sätt skulle innebära ett jämkningsbeslut,

vill jag framhålla att detta betraktelsesätt näppeligen är riktigt.

Först en ändring i ett beslut om hur preliminärskatten skall beräknas kan

anses utgöra jämkning. Med denna uppfattning synes påkallat stadga att å

debetsedeln i förekommande fall skall angivas de särskilda grunderna för

A-skattens beräkning.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B-skatt understigande 20

kronor icke påföras. Jag förordar att angivna gräns höjes till 60 kronor.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör preliminär B-skatt debiteras med

belopp, vilket utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med det antal

uppbördsterminer, varunder skatten skall förfalla till betalning. Motsvarande

bör gälla, då skatten omdebiteras efter jämkning.

För närvarande skall lokal skattemyndighet på skatteanvisningarna utföra

det belopp, som skattskyldig med preliminär B-skatt skall erlägga å

respektive uppbördsterminer. För att möjliggöra för den skattskyldige att

med skatteanvisning inbetala annat belopp än som förfaller till betalning

under uppbördstermin, borde enligt de sakkunnigas mening så ej längre

ske. I stället borde den skattskyldige själv å skatteanvisningen vid inbetalningstillfället

angiva det belopp, som han önskade inbetala. Vidare förordar

de sakkunniga, att debetsedeln å preliminär skatt förses med åtta i stället

för som nu sker sex skatteanvisningar och att terminsbeteckningarna på

skatteanvisningarna borttages. Härigenom skulle arbetsgivare kunna redovisa

arbetstagares preliminära A-skatt med skatteanvisning även då arbetstagaren

slutar sin anställning mellan två uppbördsterminer.

Jag har icke något att erinra mot att antalet skatteanvisningar utökas på

föreslaget sätt och att terminsbeteckningarna borttages från skatteanvisningarna.

Däremot hyser jag vissa betänkligheter mot att överlåta till skattskyldig

med preliminär B-skatt att själv ifylla skattebeloppet å skatteanvisningarna.

Även om å debetsedeln uttryckligen angives vilket minsta belopp,

som vid varje termin skall på grund av den gjorda debiteringen inbetalas,

föreligger risk för att den skattskyldige, sig själv till förfång och med ett

försämrat uppbördsresultat som följd, på skatteanvisningen antecknar och

följaktligen även inbetalar ett för lågt belopp.

Möjlighet för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala en högre

preliminär B-skatt än som föranledes av debiteringen bör emellertid tillskapas.

Detta kan ske antingen på så sätt att två av de åtta skatteanvisningarna

reserveras för dylika inbetalningar eller så att den skattskyldige under

det av den lokala skattemyndigheten å skatteanvisningen angivna beloppet

antecknar det belopp, han därutöver önskar inbetala, ävensom summan av de

båda beloppen. Av tekniska skäl förordar jag det senare alternativet.

Det belopp, vilket den skattskyldige på nyss angivna sätt inbetalar utöver

det som enligt verkställd debitering förfaller till betalning under en

uppbördstermin, bör den skattskyldige äga tillgodoräkna sig för gäldande av

skatt, som vid en senare uppbördstermin förfaller till betalning. Överinbe
12

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

taliiingen bör således tagas i anspråk för avräkning mot skattebelopp, som

förfaller till betalning vid ett senare tillfälle men icke då erlägges.

Vill den skattskyldige, med de konsekvenser i avseende å restföring in. in.

som därav föranledes, erlägga endast en del av det belopp, som förfaller

till betalning under uppbördsterminen, möter av tekniska skäl intet hinder

mot att jämväl sådan inbetalning göres med skatteanvisning.

För att underlätta länsstyrelsens arbete att i debiteringslängden för slutlig

skatt införa preliminär skatt, som skall avräknas mot den slutliga, bör

skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden lämna länsstyrelsen en förteckning

över skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka med skatteanvisning

inbetalat skatt utöver det av den lokala skattemyndigheten å anvisningen

angivna beloppet. I förteckningen bör för varje skattskyldig anges

summan av under uppbördsåret gjorda sådana överinbetalningar, som icke

tagits i anspråk för gäldande av debiterade skattebelopp. Införingen av den

preliminära skatten sker då med belopp motsvarande summan av det debiterade

skattebeloppet och beloppet enligt förteckningen av den extra inbetalningen.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande debitering m. m.

av preliminär skatt.

Av vad nyss sagts framgår, att vid debitering av slutlig skatt bör skattskyldig

med preliminär B-skatt gottskrivas dels det debiterade preliminärskattebeloppet,

dels ock därutöver erlagd preliminär skatt. Så gäller för

närvarande och häri föreslås ej någon ändring.

Vid avräkningen mellan slutlig skatt och preliminär B-skatt uppkommer

fråga hur det skall förfaras, när skattskyldig försummat att i vederbörlig

ordning erlägga på viss uppbördstermin belöpande preliminär skatt, som

till följd därav restföres, och därefter inbetalar sådan skatt med större belopp

än vad som förfaller till betalning vid en senare uppbördstermin eller

inbetalar ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen under

uppbördsåret. Enligt de sakkunnigas mening borde överinbetalningen

icke få avräknas på den restförda skatten; i stället skulle det överskjutande

beloppet vid debiteringen av den slutliga skatten gottskrivas den skattskyldige

utöver det debiterade beloppet.

Jag kan icke dela denna de sakkunnigas uppfattning. Sker överinbetalning

av preliminär skatt i den situation, som nyss beskrivits, torde väl som

regel den skattskyldige ha avsett att med det överskjutande beloppet gälda

den restförda preliminära skatten. Man synes därför icke rimligen böra förvägra

honom att få överinbetalningen avräknad från den restförda skatten,

därest han uttrycker önskemål härom. Såsom exempel må nämnas det fall

att en skattskyldig inbetalar det belopp, som förfaller till betalning vid den

första uppbördsterminen, efter dennas utgång och att beloppet krediteras

honom vid påföljande uppbördstermin. Den vid sistnämnda termin förfallande

skatten erlägger han i behörig ordning. Vid den andra uppbördstermi
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

179

nen kommer alltså den skattskyldige att krediteras dels det då till betalning

förfallna skattebeloppet, dels ock en överinbetalning på samma belopp. De!

måste i ett sådant fall te sig stötande därest det vid den första uppbördsterminen

restförda beloppet måste mot den skattskyldiges bestridande indrivas

till följd av att den för sent gjorda skatteinbetalningen icke skulle få

gå i avräkning på den restförda skatten.

Hur det lämpligen skall förfaras, då i förekommande fall överinbetalning

av preliminär skatt skall avräknas å restförd sådan skatt, bör regleras i administrativ

ordning. Lämpligen synes länsstyrelsen böra utbetala beloppet

till utmätningsmannen och samtidigt göra anteckning därom på den skattskyldiges

kreditkort att iakttagas vid beräkningen av den preliminära skatt,

som skall avräknas mot den slutliga. För att den skattskyldige i dylikt fall

icke skall tillgodoräknas preliminär skatt med för högt belopp, måste nämligen

överinbetalningen av den preliminära skatten minskas med det till utmätningsmannen

utbetalade beloppet. — En annan sak är att skattskyldig,

som förfarit på nyss avgivet sätt, icke kan eller bör undgå påföring av

restavgift.

Preliminär skatt, som utöver debiterat belopp eller av arbetsgivare innehållen

preliminär A-skatt inbetalats efter den 30 april året efter inkomståret

och som på grund därav icke skall medtagas vid bedömande av om ränta

skall beräknas å kvarstående skatt, bör icke såsom i ett yttrande ifrågasatts

återbetalas till den skattskyldige. Eftersom källskattesystemet innebär, att

skatten skall erläggas i förskott till belopp som beräknas motsvara den slutliga

skatten, kan det icke anses ligga i linje med uppbördssystemets allmänna

principer att återbetala ett belopp, som kan förutses efter ytterligare någon

tid komma att avkrävas den skattskyldige.

Å andra sidan delar jag icke de sakkunnigas mening att efter den 30 april

erlagd preliminär skatt skall balanseras i räkenskaperna till dess den slutliga

skatten debiterats och därefter antingen överföras till postverket som avbetalning

å kvarstående skatt, då sådan uppkommit, eller eljest återbetalas

till den skattskyldige. Ett sådant förfarande ter sig onödigt invecklat. Ifrågavarande

skatt bör i stället liksom annan preliminär skatt införas i debiteringslängden

och avräknas mot den slutliga skatten. För ränteberäkningens

skull bör i debiteringslängden särskilt anmärkas, att skattebeloppet inbetalats

efter den 30 april. Vidare får, om ränta å kvarstående skatt debiterats,

å debetsedeln å slutlig skatt eller i särskilt meddelande anmärkas att i den

gottskrivna preliminära skatten ingår skatt till visst belopp, som erlagts efter

den 30 april och till följd därav icke tillgodoräknats den skattskyldige

vid ränteberäkningen.

Vad angår avräkning mellan äkta makar av överskjutande preliminär skatt

för den ena maken mot kvarstående skatt för den andra maken, kan visserligen

sägas att en sådan avräkning i vissa fall borde vara möjlig. Betydande

svårigheter är emellertid förenade med en sådan anordning. Uppenbarligen

kan avräkning ej göras utan vederbörandes medgivande. Att ålägga lokal

skattemyndighet att i varje uppkommande fall efterhöra makarnas önskemål

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skulle medföra sådant merarbete att risk funnes för att debiteringsarbetet

icke skulle medhinnas inom föreskriven tid. Jag anser därför övervägande

skäl tala mot en föreskrift om dylikt avräkningsförfarande.

Däremot synes icke rimligt, att frågan om ränteberäkning för äkta makar

alltid skall ske som för två skilda skattskyldiga. Av tekniska skäl

bör emellertid ränteberäkningen och debiteringen av ränta å kvarstående

skatt verkställas på sätt nu sker. Äkta makar, som därvid finner att det för

dem varit förmånligare att ränteberäkningen verkställts som om fråga varit

om en skattskyldig, bör genom hänvändelse till länsstyrelsen äga påkalla en

omräkning av räntan efter nyss angivna grund. Ett uttryckligt stadgande

härom bör intagas i uppbördsförordningen.

Någon minskning av antalet uppbördsterminer för kvarstående skatt eller

ändrad förläggning i tiden av dessa terminer kan jag i likhet med de sakkunniga

icke förorda. Mot en enda uppbördstermin, förlagd till maj månad,

med skatteavdrag som nu under tiden januari—april talar, att ökade risker

uppkommer för skatteförlust genom att mindre nogräknade arbetsgivare

får större möjligheter att förfoga över innehållna skattemedel, innan någon

kontroll kan sättas in. Vidare kan man icke bortse från att — som de sakkunniga

även framhållit — skattskyldiga som själva ha att inbetala den

kvarstående skatten kan få svårigheter att vid ett enda tillfälle inbetala hela

skattebeloppet.

I några remissyttranden har i detta sammanhang föreslagits, att restlängd

skall upprättas först efter utgången av uppbördsterminen i maj och då avse

såväl mars- som maj terminerna. Den arbetsbesparing, som härigenom skulle

vinnas, synes emellertid i allmänhet icke uppväga nackdelen av den försening

av restindrivningen, som härav skulle följa. Möjligen kan en sådan sammanslagning

av restlängderna finnas befogad i särskilda fall, därvid det bör

ankomma på Kungl. Maj :t att lämna medgivande därtill. Frågan om när restlängd

skall upprättas synes vara av sådan art, att bestämmelserna härom kan

överföras från uppbördsförordningen till tillämpningskungörelsen.

För att vinna besparing föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt

som uppgår till högst 30 kronor skall förfalla till betalning under den första

uppbördsterminen. Gällande gräns i detta hänseende utgör 20 kronor. En

höjning av nämnda gräns medför minskat arbete icke blott för postverket

utan även för arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och till det ändrade penningvärdet

förordar jag, att gränsen höjes till 50 kronor.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande debitering in. in. av slutlig

och kvarstående skatt, ansluter jag mig till.

Antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt in. in. synes icke böra ändras.

I fråga om fördelningen av skatten på uppbördsterminerna föreslår jag

däremot att skatten i princip skall förfalla till betalning efter samma regler,

som gäller för kvarstående skatt. Fastighetsskatt in. in. bör således förfalla

till betalning under uppbördsterminen i september om skattebeloppet uppgår

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 100.

181

till högst 50 kr., under uppbördsterminerna i september och november om

skattebeloppet överstiger 50 men ej 100 kr. samt eljest under alla tre uppbördsterminerna.

I fråga om fastighet (taxeringsenhet) som äges av flera personer gäller,

att varje delägare endast ansvarar för den del av skatten å hela fastigheten,

som motsvarar hans andel i fastigheten. I princip bör därför för varje delägare

utfärdas särskild debetsedel å skatten på hans andel i fastigheten.

För att så skall kunna ske, bör fastighetslängden vara så fullständig, att

den beträffande samägda fastigheter innehåller uppgift om samtliga delägares

namn och adress samt envars andel i fastigheten. För närvarande finnes

som regel endast en av delägarnas namn angivet i fastighetslängden;

övriga delägares namn och adress samt andelarnas storlek skulle således behöva

utredas i varje särskilt fall. De sakkunniga framhåller emellertid, att

en konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av principen att varje

delägare skulle erhålla särskild debetsedel, ofta skulle i praktiken ge icke

önskvärda resultat, t. ex. då makar hade gemensam lagfart eller då en fastighet

förvaltades gemensamt för delägarnas räkning. En långtgående splittring

av fastighetsskatten på små lotter medförde också olägenhet och överensstämde

icke med strävandena att minska antalet småposter vid debiteringen.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med de sakkunniga, att en

allmän översyn av äganderättsförhållandena på förevarande område icke

är omedelbart påkallad. Pågående överväganden om. fastighetsskattens fortsatta

bestånd utgör också ett skäl att låta anstå med en sådan allmän översyn,

vilken måste medföra avsevärda arbetsinsatser och säkerligen ofta

icke kommer att leda till avsett resultat på grund av att åtskilliga andelsägare

torde vistas på okänd ort och att andelarnas storlek i många fall icke

kan fastställas. Det synes tills vidare tillräckligt, att rättelse göres successivt

och givetvis alltid, då de skattskyldiga yrkar att så sker. De föreskrifter,

som kan finnas erforderliga, torde få utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande debitering m. in. av tillkommande skatt har jag icke någon

erinran att göra mot de sakkunnigas förslag. Tillkommande skatt på grund

av eftertaxering bör dock förfalla till betalning efter samma regler som annan

tillkommande skatt för inkomst eller förmögenhet, d. v. s. normalt

under två uppbördsterminer och endast om skattebeloppet är mycket högt

under flera uppbördsterminer. Det föreslagna stadgandet att lokal skattemyndighet

skall bestämma, under vilka uppbördsterminer skatten skall förfalla

till betalning, bör kompletteras med en föreskrift av innehåll, att myndigheten

därvid i regel bör tillämpa samma grunder, som härvidlag gäller

beträffande fastighetsskatt in. m., respektive kvarstående skatt.

I ett senare sammanhang kommer jag att närmare behandla ett av de

sakkunniga väckt förslag att kvittning må ske mellan överskjutande preliminär

skatt och sådan tillkommande skatt, som påföres på grund av prövningsnämnds

eller länsstyrelses beslut och avser inkomst för samma in
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komstår som den preliminära skatten. Jag kommer därvid att uttala min

anslutning till detta förslag. Ifrågavarande kvittning bör tillgå så, att den

överskjutande preliminära skatten frånräknas den uträknade tillkommande

skatten. Det återstående beloppet som skall erläggas av den skattskyldige

fördelas därefter i vanlig ordning på de uppbörds terminer, varå beloppet

enligt den lokala skattemyndighetens beslut skall förfalla till betalning,

och delbeloppen utföres å skatteanvisningarna. För att möjliggöra detta förfarande

bör länsstyrelsen vid översändande till lokal skattemyndighet av

sådana debiteringsbeslut eller prövningsnämndsbeslut, vilka föranleder debitering

av tillkommande skatt, samtidigt lämna uppgift på innehållen överskjutande

preliminär skatt, som skall kvittas mot den tillkommande skatten.

Erforderliga bestämmelser torde få utfärdas i administrativ ordning.

VI. Debitering av skatt utan öretal.

Gällande bestämmelser m. m. Slutsumman av slutlig skatt, fastighetsskatt

m. m. och tillkommande skatt utföres för närvarande i helt antal kronor.

I nämnda skatter ingående delbelopp debiteras däremot med förekommande

öretal. Enligt 33, 34 och 37 §§ uppbördsförordningen gäller, att om summan

av de i skatten ingående delposterna icke utgöres av helt antal kronor, öretal

som uppgår till högst 50 bortfaller och öretal som överstiger 50 höjes till

närmaste hela krontal.

Även slutsumman av debiterad preliminär skatt utföres i helt antal kronor.

Några bestämmelser om utjämnande öretal finnes dock icke meddelade.

I 32 § uppbördsförordningen stadgas allenast att preliminär B-skatt skall,

liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam post, därvid öretal icke

medtages. Vid uträknandet av de i den debiterade preliminära skatten ingående

olika skattebeloppen medtages icke förekommande öretal.

Den preliminära A-skatten utgöres alltid i helt antal kronor.

Bestämmelserna att de olika skatternas slutsummor alltid skall utgå i

helt antal kronor infördes genom uppbördsreformen i avsikt att förenkla

arbetet med debitering och uppbörd. Åtskilliga fördelar vanns härigenom.

Bestämmelserna har emellertid på grund av att delbeloppen skall debiteras

med öretal föranlett ett betydande arbete vid uppbördsbokföringen; särskilt

gäller detta vid uppdebitering eller restitution och avkortning av skatt på

grund av beslut i taxerings- eller debiteringsmål, varigenom skatten höjes

eller nedsättes.

Frågan om slopande av öretalen vid skattedebiteringen har på uppdrag

av Kungl. Maj:t utretts av riksräkenskapsverket. I skrivelse till Kungl.

Maj :t den 13 november 1950, vilken skrivelse av finansdepartementet överlämnats

till uppbördssakkunniga, har ämbetsverket framlagt förslag i ärendet.

I denna skrivelse har riksräkenskapsverket till en början omnämnt att

överenskommelse under hand träffats med uppbördssakkunniga om att äm
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

183

betsverket i sin utredning skulle draga upp vissa allmänna riktlinjer fölen

reform, varefter det skulle ankomma på de sakkunniga att, efter prövning

av dessa riktlinjer, ombesörja detaljutformningen och inpassningen

i det översedda uppbördssystemet.

Riksräkenskapsverket har därefter anfört följande.

Ursprunget till det föreliggande utredningsuppdraget är ett uttalande av

riksdagens revisorer år 1941 (berättelsen § 26), enligt vilket det ansågs synnerligen

önskvärt, att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas öretal

utreddes. Efter tillstyrkande yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket

anhöll riksdagen i----skrivelse 1942:423 om sådan utredning

och uttalade i samband därmed bl. a., att det syntes komma att innebära en

högst väsentlig rationalisering, med personalminskningar och kostnadsbesparingar

som följd, om alla utskyldstitlar påfördes endast i helt krontal.

Sedan frågan år 1941 togs upp av riksdagens revisorer ha — i samband

med uppbördsreformen — vissa förskjutningar i utgångsläget inträffat. Ett

första steg på vägen mot öretalens avskaffande har tagits genom att debetsedlarnas

slutsummor numera utföras i helt antal kronor. Detta första steg

har givetvis varit ett steg framåt i vad det berör uppbörd och indrivning

samt redovisning av influtna medel; i fråga om debiteringen och vad därmed

sammanhänger är det däremot ett steg tillbaka. På grund av att debetsedlarnas

delposter fortfarande skola utföras med öretal, har nämligen utjämningsposten

»Utjämnande öretal» måst konstrueras för slutsummans

avrundning till helt krontal. Det betyder två extrakolumner i debiteringslängder

och två extra rader på debetsedlar och uppbördskort. — Vidare

förekommer icke längre specifikation på skattetitlar på restindrivningsstadiet.

I sitt utlåtande den 14 februari 1942 över vad riksdagens revisorer år

1941 anfört i ämnet framhöll riksräkenskapsverket bl. a„ att de största fördelarna

genom en reform skulle vinnas i fråga om restindrivningen och dess

redovisning. Nu har läget förändrats därhän, att ett slopande av delposternas

öretal är likgiltigt från restindrivningens synpunkt. — Slutligen ha

åtskilliga slag av medel försvunnit från debetsedlarna, något som i och för

sig gör en totalreform lättare att åstadkomma. — I detta sammanhang må

ytterligare nämnas, att riksförsäkringsanstalten numera övergått till att

fastställa olycksfallsförsäkringsavgifterna utan öretal.

Att nu fortsätta på den inslagna vägen genom att slopa delposternas öretal

skulle ge till resultat en påtaglig arbetsbesparing. Icke minst betydelsefullt

är det, att det många gånger oproportionerligt tidsödande — fast av

bokföringsskäl f. n. nödvändiga — sysslandet med »Utjämnande öretal»

skulle försvinna. Särskilt vid debiteringsändringar koncentreras ofta uppmärksamheten

kring hur dessa öretal bokföringsmässigt skola behandlas.

Trots att riksräkenskapsverket genom cirkulärskrivelser lämnat länsstyrelserna

utförliga anvisningar på området, beröras sådana spörsmål icke

sällan i frågor till riksräkenskapsverket.

Några beräkningar om arbetsbesparingens omfattning har riksräkenskapsverket

i frågans nuvarande läge ansett sig icke böra göra. Det blir för

övrigt en ren nettobesparing, i den mån avrundningsreglerna icke måste

utformas så, att de orsaka inkomstminskningar för det allmänna. Som av

det följande närmare framgår, aktualiseras denna risk för inkomstminskning

endast beträffande ett par av fastighetsskattedebetsedlarnas delposter.

Beträffande riksräkenskapsverkets yttrande i övrigt torde få hänvisas till

betänkandet s. 186 o. ff. Sammanfattningsvis innebär riksräkenskapsverkets

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

förslag, att alla på debetsedlarna förekommande delposter, med undantag av

annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skall

påföras utan öretal. Därvid borde öretal, som uppgår till högst femtio, bortfalla

och belopp med öretal över femtio höjas till närmaste hela krontal. Därigenom

undginges den förlust, som skulle uppkomma, därest avjämningen

alltid skedde till närmast lägre hela krontal. Beträffande angivna annuiteter

kunde avrundning uppåt till närmaste hela krontal icke ske på grund av

att annuiteterna fixerats genom länsstyrelsernas lagakraftvunna beslut. En

avrundning nedåt till närmaste hela krontal innebure, att kronan skulle

efterskänka ett belopp av för närvarande 33 000 kr. om året, vilket knappast

syntes oreserverat acceptabelt.

Även 1950 års besparingsutredning bär berört förevarande spörsmål. I

skrivelse till chefen för finansdepartementet den 19 december 1950 har

utredningen till eu början erinrat om riksräkenskapsverkets utredning och

därefter framhållit att svårigheter särskilt uppkomme då det gällde att

finna utvägar, som möjliggjorde att avskaffa öretalsberäkningen beträffande

annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

I fråga om dessa annuiteter vore en avrundning uppåt av rättsliga skäl

utesluten. Närmast syntes böra tagas under övervägande, om icke en avrundning

nedåt till helt krontal kunde ske av annuiteterna. Den minskade intäkt,

som skulle föranledas därav, syntes obetydlig i jämförelse med den

väsentliga administrativa förenkling, som skulle vara förenad med att öretalsberäkningen

slopades över hela linjen.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening borde öretalen bortarbetas

från samtliga de i slutlig skatt, fastighetsskatt in. in. och tillkommande

skatt ingående delposterna. I övrigt biträder de sakkunniga i huvudsakliga

delar de förslag, som riksräkenskapsverket framlagt. I vissa avseenden har

de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå en del avvikelser från eller tilllägg

till vad riksräkenskapsverket föreslagit.

Riksräkenskapsverkets förslag beträffande statlig inkomstskatt och statlig

förmögenhetsskatt biträdes i princip av de sakkunniga, som förordar

att i respektive förordningar intoges en bestämmelse om avrundning uppåt

eller nedåt till närmaste hela krontal.

De sakkunniga framhåller, att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och

tingshusmedel vid debiteringen påfördes i en gemensam post. Avrundningen

borde avse den gemensamma posten. Bestämmelser härom borde införas i

uppbördsförordningen, till vilka bestämmelser — på sätt riksräkenskapsverket

förordat — hänvisning kunde göras i kommunalskattelagen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna enligt nu gällande bestämmelser

ägde av statsverket uppbära kommunalskatt med debiterat belopp.

Ett bibehållande av denna bestämmelse samtidigt med införande av

föreskrift om avrundning av den uträknade skatten kunde medföra svårigheter

vid redovisningen till kommunerna. Detta spörsmål löstes emellertid

genom att låta varje kommun eller kommunal samfällighet av statsverket

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

185

uppbära allmän kommunalskatt i förhållande till det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxeringen för visst år påförts de till kommunen

skattskyldiga, och det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till

utdebitering för året närmast dessförinnan. Möjligheterna för kommunerna

att kontrollera länsstyrelsernas redovisning underlättades härigenom. För

statsverket torde ett dylikt redovisningssystem icke medföra någon förlust.

Genom avrundning såväl uppåt som nedåt av varje skattepost borde den

sammanlagda debiterade kommunalskatten i stort sett komma att överensstämma

med det belopp, som utbetalades till kommunerna.

Beträffande skogsvårdsavgifterna föreslår de sakkunniga i likhet med riksräkenskapsverket

att till 1 § första stycket förordningen om skogsvårdsavgift

skall fogas en punkt av innehåll, motsvarande vad som föreslagits beträffande

förordningen om statlig inkomstskatt.

I 1 § andra stycket förstnämnda förordning finnes stadgat, att om för viss

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å

skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun

icke uppgår till 2 000 kr. fastigheterna är undantagna från avgiftsplikt.

Denna begränsning av avgiftsplikten, därvid en ägares samlade fastighetsinnehav

inom en kommun skall behandlas som en enhet, har motiverats av

praktiska skäl (se prop. 126/1946 s. 120).

De sakkunniga framhåller, att om en kommun vore uppdelad på flera

taxeringsdistrikt, särskilda fastighetslängder skulle upprättas för varje sådan

del av kommunen, som bildade eget distrikt. Där så vore fallet, torde

nyssnämnda bestämmelse icke kunna tillämpas. Därefter anföres, att om

kommun eller sådan del av kommun, som bildade eget taxeringsdistrikt, omfattade

flera församlingar, skulle de inom varje församling förekommande

fastigheterna i fastighetslängden sammanföras för sig till särskild avdelning.

Motsvarande gällde beträffande vissa andra samfälligheter. Ägdes eller innehades

flera fastigheter inom ett taxeringsdistrikt av en och sanuna person,

skulle fastigheterna förutom att de upptoges i sin kamerala ordning i fastighetslängden

därjämte sammanföras till ett ställe i fastighetslängden. I stad

erfordrades dock icke sådant sammanförande. De sakkunniga framhåller,

att stadgandet vore besvärligt att tillämpa och tillämpningen bleve än svårare

efter den nya kommunindelningen, då i större utsträckning än tidigare

ett taxeringsdistrikt komme att omfatta flera församlingar.

Det torde, säger de sakkunniga vidare, icke ligga inom ramen för de sakkunnigas

uppdrag att föreslå någon förenkling i sistnämnda avseende. Under

sådana förhållanden vore det nödvändigt att i någon form ändra de nuvarande

bestämmelserna om begränsning av avgiftsplikten. Det syntes därvidlag

böra övervägas antingen att den förut återgivna undantagsbestämmelsen

i förordningen om skogsvårdsavgift upphävdes eller att samma bestämmelse

ändrades därhän, att avgiftsplikten gjordes beroende av att summan

av värdena å skogsmark och växande skog för eu och samma taxeringsenhet

uppginge till minst 2 000 kr.

Ett upphävande av bestämmelsen skulle visserligen medföra, att i ett icke

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ringa antal fall avgifter skulle komina att påföras å belopp mellan 1 och 3

kr. (sistnämnda belopp, motsvarande 1,5 promille av 2 000 kr., utgjorde för

närvarande minsta avgift som påfördes). Detta överensstämde i och för sig

icke med strävandena att förenkla debiteringsarbetet genom att underlåta

att debitera bagatellbelopp. Emellertid måste uppmärksammas, att oavsett

om skogsvårdsavgift skulle debiteras eller ej, debitering i alla fall måste ske

av fastighetsskatt och att därför jämväl utfärdande av debetsedel och uppbörd

av skatt måste äga rum. Merarbetet med debitering jämväl av skogsvårdsavgift

till belopp under 3 kr. bleve därför av obetydlig omfattning i

förhållande till hela debiterings- och uppbördsproceduren och toge ur kostnadssynpunkt

endast en ringa del av de ökade intäkterna i anspråk. Förenklingar

i taxerings- och debiteringsarbetet skulle även möjliggöras, om

avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och

växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr.

En sådan ändring skulle å andra sidan kunna medföra, att det allmännas intäkter

av skogsvårdsavgifter nedginge något. Med hänsyn härtill hade de

sakkunniga funnit sig icke böra förorda denna ändring. De sakkunniga föresloge

i stället, att gällande stadgande om viss begränsning av avgiftsplikten

upphävdes.

De sakkunniga påpekar, att efter verkställda stickprovsundersökningar

kunde approximativt beräknas, att de debiterade skogsvårdsavgifterna, sammanlagt

ca 4,6 milj. kr., skulle öka med ca 4 procent eller med ca 200 000

kr., därest bestämmelsen om viss begränsning av avgiftsplikten upphävdes.

Den andra möjligheten att förenkla debiteringsarbetet skulle medföra, att

skogsvårdsavgifterna i stället skulle nedgå med mindre än 1/z procent eller

med högst ca 20 000 kr.

Beträffande annuiteter å cwdikningslån framhåller de sakkunniga, att det

såsom riksräkenskapsverket påpekat vore ogörligt att uppåt avrunda redan

fastställda annuiteter. Debitering av annuiteterna i hela krontal måste därför

förutsätta, att öretalen helt strökes och efterskänktes. Visserligen skulle

härigenom, såsom riksräkenskapsverket framhållit, uppkomma en årlig förlust

för statsverket av f. n. ca 33 000 kr. Beloppet komme dock att successivt

sjunka allteftersom de nuvarande lånen bleve slutbetalda. De sakkunniga

kunde icke dela riksräkenskapsverkets betänkligheter mot att efterskänka

öretalen. Bibehållande av öretalen vid debitering av förevarande annuiteter

skulle i icke ringa mån minska den genom öretalens borttagande från samtliga

övriga delposter beräknade vinsten.

De sakkunniga föreslår att i uppbördsförordningen införes bestämmelse

om att vid debitering av annuitet å avdikningslån, annuiteten skall påföras

i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Något hinder att likväl låta

länsstyrelserna som hittills till lantbruksstyrelsen inleverera enligt vederbörligt

utslag fastställda årliga avbetalnings- och räntebelopp syntes icke föreiigga.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att vad de nyss anfört angående annuiteter

å avdikningslån jämväl avsåge annuiteter å förskott för avlösning av

frälseräntor.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

187

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag att avskaffa öretalen vid skattedebiteringen

har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Beträffande detaljutformningen har invändning endast gjorts mot det föreslagna

tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt

skall utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas.

Kammarrätten framhåller sålunda att det — ehuru uppbördsförordningen

vore med riksdagen antagen — framstode som mindre lämpligt att i

en författning av kommunal skattelagens karaktär hänvisning skedde till en

författning av administrativrättsligt innehåll.

Även förslaget att avskaffa begränsningen av avgiftsplikten beträffande

skogsvårdsavgifterna har godtagits i remissyttrandena. Sålunda tillstyrker

statistiska centralbyrån livligt de sakkunnigas förslag, som syntes möjliggöra

viss förenkling av sammanföringen av fastigheter i fastighetslängderna

på landet. Häradsskrivaren i Kumla fögderi anser dock, att bestämmelsen

härom borde kvarstå men ändras så, att avgiftsplikten gjordes beroende av

att summan av värdena å skogsmark och växande skog för en och samma

taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr. Därigenom skulle debiteringsarbetet

icke oväsentligt förenklas utan nämnvärt avgiftsbortfall.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

I anledning av vad kammarrätten framhållit i sitt yttrande, får jag erinra

om att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel skall

debiteras i en gemensam post samt att avrundningen till helt krontal måste

avse denna gemensamma post och icke de däri ingående delposterna var för

sig. Några särskilda stadganden om avrundning till helt krontal av allmän

kommunalskatt, landstingsmedel eller tingshusmedel var för sig kan därför

icke intagas i respektive författningar beträffande dessa skatter. Ej heller

synes det tillräckligt med endast en föreskrift i uppbördsförordningen om

avrundning av den gemensamma posten, eftersom allmän kommunalskatt

etc. enligt bestämmelserna i respektive författningar skall utgå strikt proportionellt

i förhållande till det påförda antalet skattekronor och skatteören.

Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att

allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i uppbördslörordningen

stadgas, torde därför — ehuru vissa principiella erinringar

häremot möjligen kan anföras — vara en med hänsyn till föreliggande omständigheter

acceptabel lösning.

VIT. Jämkning av preliminär skatt.

Gällande bestämmelser in. m. Lokal skattemyndighet äger besluta om

jämkning av preliminär skatt. Vid sådant beslut skall myndigheten tillse, att

den preliminära skatten för inkomståret så nära som möjligt kommer att

överensstämma med den slutliga skatt som kan antagas komma att påföras

på grund av taxering, verkställd under året näst efter inkomståret.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jämkning kan ifrågakomma, då ändring skett i förhållande, vartill hänsyn

skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för den skattskyldige vid

den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret. Vid

ändring av civilstånd vid sådan tidpunkt att detta inverkar på ortsavdragets

storlek skall jämkning för preliminär A-skatt ske ex officio. I övrigt förutsättes

ansökan från den skattskyldige.

Vidare skall jämkning verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig eller, om han avlidit, hans dödsbo gör sannolikt

eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den preliminära

skatten till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta

andra avdrag än sådana som vid beräkning av nämnda skatt beaktats, kommer

att avvika från motsvarande slutliga skatt, eller

2) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan

därmed jämförlig omständighet.

Om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på

grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understiger vad

han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum), kan jämkning jämväl erhållas, dock endast för

preliminär B-skatt. För skattskyldiga med A-skatt tages hänsyn till existensminimum

genom nedsättning av eller befrielse från skatteavdrag.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleder, skall i det nyss

vid 1) omnämnda fallet jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen i den

preliminära skatten skulle uppgå till minst 1/5 av det förut beräknade skattebeloppet,

dock minst 25 kr. Fråga om jämkning äger lokal skattemyndighet

upptaga utan särskild anmälan från den skattskyldige. Jämkning må

icke ske utan att den skattskyldige beretts tillfälle att yttra sig, därest detta

icke uppenbarligen är obehövligt. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs

medgivande bör iakttagas stor försiktighet, så att icke för hög sådan

skatt uttages.

Slutligen skall erforderlig jämkning av den preliminära skatten vidtagas,

därest den lokala skattemyndigheten genom anmälan av den skattskyldige

eller eljest erhåller vetskap om att skatten blivit obehörigen eller med oriktigt

belopp påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedeln.

Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelais,

erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall icke

sålunda inbetald skatt nedsättas och vad som för mycket erlagts restitueras,

utan den preliminära skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning,

skall i motsvarande grad reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten

kommer att uppgå till belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret.

Fall kan förekomma — sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

189

under senare delen av inkomståret — då preliminärskatten nedsättes med så

stort belopp att, trots det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik

skatt under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl

för inkomståret inbetalt högre skatt än han kan antagas ha rätteligen

bort göra. Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst 1/-l av den

slutliga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst 25 kr., äger

skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan

å debitering av den slutliga skatten. Är särskilda förhållanden för handen —

fråga är t. ex. om s. k. ömmande omständigheter eller om ett särskilt stort

skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är uppfyllt,

medge att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skattskyldige.

Beslut om återbetalning av preliminär skatt må fattas av lokal skattemyndighet

jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer

före utgången av april månad.

Innebär beslut om jämkning, att debiterad preliminär skatt, som förfaller

till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp

än det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall ny debetsedel utfärdas

upptagande den ändrade skatten. Sker jämkning i preliminär skatt, vilken

beräknas enligt skattetabell, på grund av ändrat ortsavdrag skall i beslutet

angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget

skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda

preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom

angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst

belopp eller med viss del av inkomsten eller ock att skatt skall utgå med

visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär A-skatt, som enligt 7 § uppbördsförordningen

utgår med 10 resp. 15 procent av inkomsten, skall i beslutet angivas efter

vilken procentsats den ändrade skatten skall utgöras.

Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall

där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter

till annat föranleder, meddelas beträffande lön senast inom 10 dagar

samt beträffande annan inkomst senast inom 20 dagar efter det ansökan om

jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten.

Centrala uppbördsnämnden har meddelat ett flertal förklaringar rörande

jämkning av preliminär skatt. För en del av dessa har redogörelse lämnats i

betänkandet (s. 197 o. f.), till vilket torde få hänvisas.

De sakkunniga. De sakkunniga erinrar om att den preliminära skatten

skulle utgå med ett belopp, som så nära som möjligt överensstämde med den

slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatten i första hand

erläggas i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt, därvid Askatten

skulle beräknas antingen enligt skattetabell eller, beträffande vissa

slag av inkomster, efter viss procent av inkomsten, och B-skatten påföras

med ett belopp, motsvarande den senaste slutliga skatten eller beräknat efter

särskild preliminär taxering.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

På grund av ändrade inkomstförhållanden in. m., fortsätter de sakkunniga,

kunde det bli nödvändigt för den lokala skattemyndigheten att ändra

en tidigare utfärdad debetsedel å preliminär skatt eller över huvud taget

ett tidigare meddelat beslut angående de grunder efter vilka den preliminära

skatten skulle beräknas för viss skattskyldig. I sådana fall vidtoges en

jämkning av den preliminära skatten. Den lokala skattemyndigheten kunde

vidare redan i samband med att myndigheten utfärdade den första debetsedeln

å preliminär skatt för inkomståret bestämma, att skatten skulle utgå

enligt andra grunder än de, som normalt skulle gälla. Även dylika beslut

vore att rubricera som jämkningsbeslut. Det hade visserligen ifrågasatts,

huruvida icke en särskild beteckning borde införas för sådana före inkomståret

meddelade beslut. Endast ändringar av preliminär skatt, som vidtoges

sedan debetsedel utfärdats, skulle i så fall anses utgöra jämkning. Behov

av särskild beteckning å de före inkomståret meddelade besluten syntes

dock ej föreligga. Enligt de sakkunnigas mening syntes beteckningen »jämkning»

— i överensstämmelse med centrala uppbördsnämndens tolkning av

nu gällande bestämmelser — kunna användas även för en ändring av de

grunder, efter vilka den preliminära skatten eljest skolat beräknas enligt

bestämmelserna i uppbördsförordningen.

Därefter erinrar de sakkunniga om bestämmelsen i 53 § 1 mom. uppbördsförordningen,

att i där angivna fall jämkning skulle av den lokala

skattemyndigheten verkställas »under inkomståret». Redan i sitt första betänkande

(s. 14) hade de sakkunniga föreslagit, att nämnda tidsbegränsning

skulle utgå. Jämkning förutsattes nämligen redan nu kunna ske såväl

före som -— i vissa fall — efter inkomståret.

Vidare framhåller de sakkunniga, att jämkning efter inkomståret för

närvarande endast kunde verkställas i samband med beslut om återbetalning

av preliminär skatt. Enligt 53 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen

skulle sådan jämkningsansökan ha inkommit före utgången av april

månad. På grund därav kunde debiterad preliminär skatt, som restfördes

efter inkomstårets utgång eller som tidigare restförts men vore obetald vid

nämnda tidpunkt, icke avkortas förrän den slutliga skatten debiterats och

förteckningar å överskjutande preliminär skatt upprättats, trots att det

redan omedelbart efter inkomstårets utgång kunde ha stått fullt klart, att

den debiterade preliminära skatten konune att väsentligt överstiga den slutliga.

Dröjsmålet kunde medföra olägenheter vid skatteindrivningen för såväl

den skattskyldige som myndigheterna. Möjlighet att efter inkomståret

jämka den preliminära skatten borde därför gälla alla fall, då en nedsättning

av skatten kunde ifrågakomma, oavsett om jämkningen skulle ligga

till grund för ett beslut om återbetalning eller för ett beslut om avkortning.

Önskvärt hade varit om en särskild fatalietid kunnat undvikas för ansökningar

om jämkning i syfte att få skatten avkortad. Förbisåge den skattskvldige

eller, om han avlidit, hans dödsbo att begära sådan jämkning,

bleve frågan om avkortning aktuell först i samband med att indrivningsåtgärder

vidtoges. Skulle därvid tiden för ingivande av jämkningsansökan

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ha gatt till ända, vore det många gånger otillfredsställande, om av formella

skäl indrivningen måste fortgå. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat

sammanhang, att den skattskyldige i dylikt fall skulle få möjlighet till anstånd

med erläggande av skatten eller del därav. Obegränsad tid för jämkmngsansökningar

syntes däremot utesluten, enär debiteringslängderna å

slutlig skatt måste färdigställas senast före viss tid. Det syntes lämpligast

att föreskriva samma fatalietid som för ansökningar om jämkning för återbetalning

av skatt.

De sakkunniga anför, att ett jämkningsbeslut efter inkomståret av innebörd

att ytterligare preliminär skatt skulle erläggas, skulle skapa särskilda

bokföringstekniska och andra därmed sammanhängande problem, eftersom

särskild uppbördstermin efter uppbördsårets utgång måste fastställas för

skatteinbetalningen. Jämkningsbeslut för höjning av skatten borde icke få

meddelas senare än att den skattskyldige kunde få del av beslutet i god tid

före utgången av sista uppbördsterminen under uppbördsåret. Rent praktiska

skäl talade sålunda för att dylika beslut icke fattades efter inkomstårets

utgång. Något behov av att efter nämnda tidpunkt jämka skatten uppåt

torde icke heller föreligga för de skattskyldigas del. Skattskyldig ägde nämligen

möjlighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för inkomståret

under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år intill

utgången av april månad. Denna möjlighet i förening med den samtidigt

införda skyldigheten att erlägga ränta å kvarstående skatt torde säkerligen

i längden komma att mera effektivt bidraga till ett bättre uppbördsresultat

än om möjlighet funnes att efter inkomstårets utgång jämka den preliminära

skatten uppåt.

De sakkunniga förordar, att tidsbegränsningen »under inkomståret» i

°3 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen skall utgå. I stället borde

stadgas, att jämkning icke finge verkställas efter inkomstårets utgång med

mindre den preliminära skatten skulle nedsättas och, där jämkning grundade

sig pa ansökan, sådan ansökan inkommit före utgången av april månad

året efter inkomståret.

Det hade ifrågasatts, säger de sakkunniga vidare, huruvida icke skattskyldiga

med debiterad preliminär skatt, närmast B-skatt, borde vara skyldiga

att begära jämkning vid inkomstökning. I allmänhet kunde emellertid

ifrågavarande skattskyldiga icke med säkerhet uppskatta storleken av sina

inkomster förrän efter inkomstårets utgång. Någon skyldighet att begära

jämkning vid inkomstökning borde därför ej införas. Ett i viss utsträckning

verksamt medel att förmå skattskyldiga, som under inkomståret finge

okade inkomster, att begära jämkning uppåt låge i risken att ränta å kvarstående

skatt eljest kunde komina att påföras dem.

Ej heller borde ifrågakomma att de lokala skattemyndigheterna skulle

aga att när som helst under inkomståret infordra preliminär deklaration

Rån olika grupper av skattskyldiga, t. ex. från alla jordbrukare inom vissa

kommuner, eller att t. ex. efter utgången av inkomstårets första hälft anmoda

samtliga skattskyldiga med B-skatt att med ledning av det gångna

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

halvårets erfarenheter meddela, om inkomsterna under året väntades komma

att mera väsentligt avvika från de inkomster, som legat till grund för beräkningen

av skatten. Sådana åtgärder skulle åsamka de skattskyldiga ett i

kanske flertalet fall onödigt besvär och de lokala skattemyndigheterna ett

avsevärt arbete. Att de sakkunniga ansåge, att dylika generella anmaningar

icke borde komma till stånd, uteslöte dock icke att den lokala skattemyndigheten

borde äga befogenhet att av eget initiativ i särskilda fall infordra

preliminär självdeklaration samt efter nödig utredning och den skattskyldiges

hörande meddela beslut om höjning av den preliminära skatten i händelse

av konstaterad inkomstökning.

Jämväl i övrigt borde den lokala skattemyndigheten vara oförhindrad att,

då myndigheten funne anledning därtill, av eget initiativ meddela beslut

om jämkning. Härvid förutsattes dock, att den lokala skattemyndigheten

iakttoge stor försiktighet, så att de skattskyldiga varken finge erlägga för

stor preliminär skatt eller onödigtvis besvärades med förfrågningar.

Vidare framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndighetens rätt

att för eventuell jämkning infordra preliminär självdeklaration borde i huvudsak

begränsas till sådana fall, där den skattskyldige hade att utgöra

preliminär B-skatt och anledning funnes att antaga att hans inkomster

ändrats så avsevärt att jämkning borde ske. Vid övriga jämkningsfall torde

det i regel vara tillräckligt att infordra uppgifter från den skattskyldige

i allenast mindre omfattning.

Den skattskyldige borde alltid beredas tillfälle att yttra sig, innan jämkning

ägde rum, där detta icke uppenbarligen vore obehövligt.

Hos de sakkunniga hade framhållits att skattskyldiga som erhållit debetsedel

å preliminär Beskatt oftast försummade att göra vederbörlig anmälan

till lokal skattemyndighet, då de bytt verksamhet och till följd därav borde

erlägga preliminär A-skatt. I synnerhet gällde detta mindre rörelseidkare

och jordbrukare, som lämnat sin tidigare verksamhet och i egenskap av

arbetstagare skulle få vidkännas skatteavdrag för A-skatt med högre belopp

än den påförda B-skatten. Då det kunde dröja avsevärd tid, innan ett dylikt

ombyte av verksamhet upptäcktes, förelåge risk för skatteförlust. I anslutning

härtill anför de sakkunniga följande.

För att råda bot härpå har bland de sakkunniga ifrågasatts, om icke å

debetsedeln för skattskyldiga, som kunna antagas böra erlägga debiterad

preliminär skatt, borde utsättas såväl debiterat skattebelopp, fördelat på

uppbördsterminer men icke utfört på skatteanvisningarna, som nummer å

skattetabell och kolumn däri, med ledning varav skatteavdrag skulle kunna

verkställas. Så länge den skattskyldige icke hade arbetsanställning, skulle

han erlägga den debiterade skatten. Toge han dylik anställning, skulle däremot

arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt den å debetsedeln angivna tabellen

och kolumnen. Härigenom skulle övergången mellan skatteformerna

ske automatiskt.

Även om det ifrågasatta systemet genomfördes, skulle likväl lokal skattemyndighets

medverkan icke kunna undvikas vid övergång till arbetsanställning.

Skulle nämligen skatten enligt skattetabell vara lägre än den debiterade,

måste jämkning ske för att förhindra restföring. Systemet lider

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

193

också av åtskilliga brister. Sålunda skulle bl. a. arbetsgivarna icke kunna

bedöma avdragsskyldigheten med ledning av för arbetstagaren utfärdad

debetsedel å A-skatt eller B-skatt utan i stället vara tvungna att ingå på en

prövning om utbetalaid ersättning utgjorde vederbörandes huvudsakliga

inkomst eller icke och i tveksamma fall inhämta lokal skattemyndighets

besked i frågan. Vidare skulle besvärliga problem uppkomma beträffande

skatteredovisningen.

Genom det system med skatteavdrag å bisysslor, som uppbördssakkunniga

i annat sammanhang föreslå (se kap. VII), kommer antalet skattskyldiga

med preliminär B-skatt att nedgå. Antalet fall då utbyte av preliminär

B-skatt mot preliminär A-skatt bör ske torde därför minska. Detta

förhållande talar mot en så genomgripande omläggning av uppbördssystemet,

som ovan ifrågasatts. Ett enklare sätt att komma till rätta med förevarande

problem är, att arbetsgivarna underrätta den lokala skattemyndigheten

om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisa debetsedel

å preliminär B-skatt men som kunna antagas ha sin väsentliga utkomst av

anställningen. Efter en sådan anmälan, i vilken endast behöver angivas den

anställdes namn och debetsedelsnummer, skulle arbetsgivarens befattning

med ärendet upphöra. Finnes utbyte av skatteform böra ske, har den lokala

skattemyndigheten att besluta härom.

En bestämmelse av innehåll, att arbetsgivarna böra göra dylik anmälan,

torde lämpligen kunna intagas i anvisningarna till uppbördsförordningen.

Å s. 204—206 i betänkandet har de sakkunniga redogjort för olika typer

av jämkningsfall, till vilken redogörelse torde få hänvisas. Endast följande

må här återgivas.

Enligt gällande bestämmelser skall jämkning i vissa fall — där icke särskilda

omständigheter till annat föranleda -- icke äga rum, såvida icke

ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst V5 av det förut

beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kr. Denna begränsning i jämkningsrätten

är avsedd att befria skattemyndigheterna från bagatellärenden,

där den skattskyldiges intresse av ändring saknar reell betydelse.

Såvitt gäller jämkning av preliminär A-skatt förutsätter de sakkunniga,

att som hittills jämkning i vissa fall ej skulle kunna påfordras då ändringen

i skatteuttaget bleve alltför obetydlig. Även om nu gällande regel, att ändringen

måste uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,

måhända kunde synas något hög, torde tillräckliga skäl till ändring

knappast föreligga. Bestämmelserna vore icke tvingande och de lokala

skattemyndigheterna hade att tillämpa desamma med den huvudregeln i

minnet, att den preliminära skatten alltid borde så nära som möjligt överensstämma

med den slutliga.

Beträffande jämkning av preliminär B-skatt påpekar de sakkunniga, att

jämkningsgränsen vore besvärlig att tillämpa i praktiken för såväl de skattskyldiga

som de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga hade emellertid

icke ansett tillrådligt att avskaffa spärren men föresloge den ändringen,

att spärren skulle hänföras till inkomsten i stället för till skattebeloppet.

För det fall, där redan nu rätten till jämkning vore inskränkt, borde således

jämkningsgränsen ändras så, att jämkning icke borde äga rum, såvida icke

ändringen av inkomsten utgjorde minst 1/5 av den förut för inkomståret

13 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beräknade inkomsten. Med inkomst borde vid jämkning i hemortskommunen

som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till

statlig inkomstskatt, i förekommande fall justerad med hänsynstagande

til! avdrag för periodiskt understöd eller för avgift för pensionsförsäkring.

Förelåge särskilda förhållanden — t. ex. särskilt stora inkomster eller ömmande

fall — borde lokal skattemyndighet dock företaga jämkning, oaktat

det angivna villkoret ej vore uppfyllt. Såvitt gällde sambeskattade äkta makar

borde jämkning beträffande en av makarna som regel ge anledning att

jämka även den andra makens skatt oberoende av inkomstens och skattebeloppets

storlek.

Inom vissa yrkesgrupper varierar inkomsterna avsevärt under inkomståret.

De sakkunniga framhåller, att det för arbetstagare tillhörande sådan

grupp kunde finnas lämpligt, att den preliminära skatten beräknades efter

andra grunder än de normala, t. ex. efter särskilt bestämd procentsats. Härom

borde centrala uppbördsnämnden äga ge direktiv, som skulle vara bindande

för de lokala skattemyndigheterna. De direktiv centrala uppbördsnämnden

sålunda meddelade syntes icke böra bindas vid nyssnämnda femtedelsregel.

Vidare påpekar de sakkunniga, att önskemål uttalats om att även lokal

skattemyndighet skulle få befogenhet att inom sitt verksamhetsområde efter

bedömande av de särskilda lokala förhållandena generellt fastställa lämplig

norm, efter vilken den preliminära skatten skulle beräknas för skattskyldiga

inom dylik yrkesgrupp. En sådan rätt skulle emellertid med största sannolikhet

medföra att grunderna för preliminärskattens beräkning komme att

skifta högst avsevärt inom landets olika delar för samma kategorier skattskyldiga.

De sakkunniga anser sig därför icke kunna biträda nämnda önskemål.

Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle

lokal skattemyndighet i samband med utfärdande av debetsedel avseende

debiterad preliminär skatt äga besluta, att skatten skulle förfalla till betalning

vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de andra

terminerna. Möjlighet att fatta dylikt beslut borde även finnas i fråga om

skattebelopp, som kvar stode efter jämkning, varigenom storleken av skatten

ändrats eller A-skatt utbytts mot B-skatt. Oavsett om sådan ändring eller

sådant utbyte skulle göras, borde emellertid genom jämkning kunna bestämmas

andra förfallotider för den del av det totala skattebeloppet, som ännu

icke förfallit till betalning. Jämkning borde med andra ord kunna avse enbart

en omfördelning av skatten på andra uppbördsterminer än de å debetsedeln

angivna.

De sakkunniga har i annat sammanhang föreslagit att preliminär A-skatt

och preliminär B-skatt skall vara de normala skatteformerna. Såväl i samband

med utfärdande av debetsedel som därefter skall emellertid ettvart av

dessa skatteslag kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med

preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Ett dylikt utbyte av den normala

skatteformen, anför de sakkunniga, borde hänföras till jämkning. Ofta

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

195

torde utbytet ske i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan

preliminär och slutlig skatt. Såvitt gällde B-skatten kunde emellertid utbytet

komma att tillgripas för att förebygga skatteförluster genom underlåten

skattebetalning. Härigenom vidgades syftet med jämkningen.

Till jämkning borde jämväl hänföras utbyte under inkomståret av preliminär

A-skatt mot preliminär B-skatt eller tvärtom. Den normala orsaken

till ett sådant utbyte vore att den skattskyldige fått annan eller andra förvärvskällor

än tidigare.

I 45 § uppbördsförordningen finnes vissa bestämmelser om huru tidigare

debiterad B-skatt skall erläggas vid övergång från B-skatt till A-skatt. Dessa

bestämmelser borde, i den mån de vore att anse som erforderliga, enligt de

sakkunnigas mening inordnas under föreskrifterna om jämkning. Emellertid

vore bestämmelserna svåra att tillämpa. Det borde ankomma på den

lokala skattemyndigheten att från fall till fall fritt pröva, när vid övergång

från B-skatt till A-skatt B-skatten skulle upphöra att utgå. Paragrafen syntes

kunna utgå ur uppbördsförordningen.

För återbetalning av preliminär skatt kräves för närvarande, att den till

återbetalning ifrågasatta skatten uppgår till minst 25 kronor. Enär denna

gräns syntes alltför låg, föreslår de sakkunniga, att såsom förutsättning för

återbetalning skulle gälla, att den skattskyldige inbetalt preliminär skatt

som beräknades överstiga motsvarande slutliga skatt med minst 100 kronor.

Då särskilda omständigheter därtill föranledde, borde beslut kunna fattas

om återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt även om nyssnämnda

villkor icke vore uppfyllt.

Innan lokal skattemyndighet fattar beslut om jämkning av preliminär

skatt efter inkomståret, må myndigheten där så anses erforderligt höra vederbörande

taxeringsnämnds ordförande. Denne åligger jämlikt 78 § sista

stycket taxeringsförordningen att lämna den lokala skattemyndigheten de

upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen

må erfordras och som av ordföranden kan lämnas. De sakkunniga framhåller,

att det vore önskvärt, att denne behandlade sådana ärenden så snabbt

som möjligt. Lämnades icke det begärda yttrandet inom sådan tid, att beslut

i ärendet kunde fattas inom föreskrivna 10, resp. 20 dagar, måste sådana

särskilda omständigheter anses föreligga, som kunde göra försening av beslutet

försvarbar. Såvitt gällde jämkningsansökningar under inkomståret,

hade hos de sakkunniga framhållits att de tidsfrister, som funnes angivna

för fattande av beslut, vore svåra att iakttaga vid vissa tider av arbetsanhopning.

önskemål hade därför framförts, att i stället för bestämda tidsfrister

allenast skulle angivas t. ex. att beslut skulle meddelas snarast möjligt.

Detta syntes enligt de sakkunnigas mening varken lämpligt eller erforderligt.

Därest till följd av betydande arbetsanhopning beslut icke skulle

kunna lämnas inom 10, resp. 20 dagar medgåve författningstextens lydelse

i sådana särskilda fall, att beslut fattades senare. Understrykas borde emellertid,

att det vore synnerligen angeläget att beslut i jämkningsärenden meddelades

så snabbt som möjligt.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar slutligen, att fall kunde förekomma, där den lokala

skattemyndigheten i ett jämkningsärende hade behov av den skattskyldiges

debetsedel. Detta gällde särskilt, då enligt jämkningsbeslutet A-skatt skulle

utgå med högre belopp än tidigare. I sådant fall vore det angeläget, att beslutet

anbringades å debetsedeln eller att den äldre debetsedeln utbyttes mot

en ny. Om så ej skedde, kunde den skattskyldige åstadkomma att jämkningsbeslutet

bleve utan verkan genom att underlåta att till arbetsgivaren överlämna

jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln. Detta skulle måhända

kunna undvikas genom att översända jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln

direkt till arbetsgivaren, om denne vore känd. En dylik åtgärd skulle

dock bli utan verkan, om arbetstagaren därefter bytte arbetsanställning. I

stället borde möjlighet finnas att genom vitesföreläggande infordra den äldre

debetsedeln. De sakkunniga ansåge sig kunna förutsätta, att denna möjlighet

endast i undantagsfall behövde utnyttjas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Av yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför, att lokal skattemyndighet

förutsattes kunna redan vid utfärdandet av den första debetsedeln å

preliminär skatt för inkomståret bestämma att skatten skulle utgå enligt

andra än de normala grunderna. Häremot vore givetvis intet att erinra. Enligt

länsstyrelsens förmenande vore dock ett sådant beslut att anse som

ett debiteringsbeslut. Att betrakta beslutet även som ett jämkningsbeslut

vore knappast motiverat och dessutom ägnat att skapa en till synes omotiverad

begreppsförvirring. Något behov av en särskild beteckning å ett i sådant

debiteringsbeslut ingående jämkningsförfarande syntes icke finnas.

Termen »jämkning» borde förbehållas sådana beslut, varigenom ändring

gjordes i redan fattade beslut.

Den föreslagna bestämmelsen att arbetsgivare borde underrätta lokal

skattemyndighet om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisade

debetsedel å preliminär B-skatt men som kunde antagas ha sin väsentliga

utkomst av anställningen, finner länsstyrelsen i Uppsala län utgöra det

säkraste medlet att komma till rätta med skattskyldiga som på grund av

ändrad verksamhet borde erlägga A-skatt i stället för påförd B-skatt. En

annan redan nu förefintlig utväg vore, att arbetsgivarna i dessa fall —

särskilt om vederbörande uppenbarligen helt övergått till arbetsanställning

som vore hans huvudsakliga — verkställde skatteavdrag med 25 procent;

härigenom komme den anställde säkerligen ganska snart att begära jämkning

eller utbyte av preliminärdebetsedeln. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län understryker önskvärdheten av att det föreslagna underrättelseförfarandet

gjordes till ett åliggande för arbetsgivarna. Även länsstyrelsen i

Hallands län anser med hänsyn till B-slcattens starkt begränsade användningsområde,

att arbetsgivare borde i angivna fall vara skyldig att vidtaga

åtgärder för utbyte av skatteform för den nyanställde; försummade arbets
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 197

givaren detta, borde han kunna förklaras ansvarig för arbetstagarens preliminärskatt.

Viss ändring av jämkningsgränsen beträffande debiterad preliminär skatt

förordas av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid

åberopar organisationerna följande av särskilda delegerade för industriförbundet,

försäkringsbolagens riksförbund, bankföreningen och Stockholms

handelskammare avgivna yttrande.

Utan tvivel innebär det en önskvärd förenkling, att förutsättningarna

för meddelande av jämkningsbeslut anknytas till den för inkomståret beräknade

inkomsten, icke såsom för närvarande är fallet till det beräknade

skattebeloppet. För fysiska personer och därmed i beskattningshänseende

likställda, vilka tillhöra de medelstora och högre inkomstskikten, utgår

emellertid skatten å den översta femtedelen av inkomsten efter avsevärt

högre skattesats än den, som tillämpas å inkomsten i övrigt. Förslaget innebär

därför en i många fall väsentlig inskränkning i den rätt till jämkning,

som för närvarande är medgiven ovannämnda skattskyldiga. Någon saklig

motivering för en dylik inskränkning synes oss icke föreligga och någon

sådan lämnas ej heller i betänkandet. Om förutsättningarna för meddelande

av jämkningsbeslut anknytas till den beräknade inkomsten, vilket synes

oss välbetänkt, bör bestämmelsen därför ändras i det avseendet att rätt

till jämkning stadgas även om inkomständringen uppgår till mindre än

Vs, då fråga är om skattskyldiga, för vilka progressionens verkningar äro

mera framträdande. Vi hemställa, att den föreslagna bestämmelsen i så

måtto uppmjukas, att jämkning alltid skall medgivas, därest den förut för

inkomståret beräknade inkomsten överstiger förslagsvis 20 000 kr. och inkomständringen

uppgår till minst Vio av denna beräknade inkomst.

Den föreslagna gränsen å 100 kr. för återbetalning av preliminär skatt

efter jämkning anser Sveriges köpmannaförbund vara för hög; gränsen syntes

skäligen böra sättas vid 50 kr.

Föreningen Sveriges kronolcamrerare uttalar, att det icke syntes lämpligt

att föreskriva ovillkorlig skyldighet att efter jämkning återbetala erlagd

preliminär skatt, då de av de sakkunniga angivna förutsättningarna

förelåge. De uppgifter, som ett jämkningsbeslut grundade sig på, vore ofta

högst ungefärliga. Det kunde därför i särskilda fall vara befogat att återbetalning

icke skedde. Författningstexten borde utformas så, att formell möjlighet

därtill förelåge.

Slutligen anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att vitesföreläggande

för infordrande av äldre debetsedel, då enligt jämkningsbeslut preliminär

A-skatt skulle utgå med högre belopp än tidigare, bleve effektivt

endast om skatteavdraget å lönen uppginge till högst 25 procent av lönen.

Skulle skatteavdraget enligt jämkningsbeslutet utgöra t. ex. 40 procent av

lönen, kunde arbetstagaren underlåta att till arbetsgivaren inlämna den ändrade

eller nya debetsedeln, med påföljd att skatteavdrag komme att verkställas

med endast 25 procent av lönen. Bestämmelserna borde därför vara

så avfattade, att där den lokala skattemyndigheten ansåge det lämpligt

eller erforderligt, myndigheten även skulle till arbetsgivaren översända den

nya debetsedeln eller i förekommande fall avskrift av jämkningsbeslutet.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departementschefen. De sakkunniga föreslår, att beteckningen jämkning

skall avse dels sådana beslut, varigenom den preliminära skatten i samband

med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes att

utgå enligt andra grunder än som för normalfallen ifrågakommer, dels ock

sådana beslut varigenom en redan utfärdad debetsedel å preliminär skatt

ändras. Till jämkning borde sålunda enligt de sakkunniga hänföras samtliga

fall, då den preliminära skatten redan från inkomstårets början skulle

enligt den lokala skattemyndighetens beslut utgå på annat sätt än såsom

preliminär A-skatt, beräknad enligt skattetabell å lönen eller efter viss i

uppbördsförordningen angiven procent av inkomsten, eller såsom preliminär

B-skatt, beräknad med ledning av senaste slutliga skatt eller efter preliminär

taxering. Ett sådant beslut kan, med de sakkunnigas förslag, innebära,

t. ex., att preliminär A-skatt skall för arbetstagare med stora omkostnadsavdrag

beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten eller efter

lämplig procentsats å bruttoinkomsten, att arbetstagare med varierande

inkomster skall i enlighet med av centrala uppbördsnämnden utfärdade

direktiv erhålla skatteavdrag efter viss procentsats eller att preliminär Askatt

eller preliminär B-skatt ersättes med preliminär A-skatt med förhöjt

skatteavdrag.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit kan jag icke biträda

vad de sakkunniga anfört därom att till jämkning skall hänföras även de

fall, då lokal skattemyndighet redan från början fastställer preliminärskatten

att utgå efter andra grunder än de för normalfallen tillämpade. Till

jämkning bör rimligen hänföras blott sådant som innebär en ändring i ett

tidigare fattat beslut rörande beräkning av preliminär skatt. En klarare begreppsbestämning

vinnes härigenom, såsom i något remissyttrande påpekats.

Godtages vad jag nu anfört, uppkommer icke för den skull behov av

att införa en särskild benämning för de fall, då den preliminära skatten i

samband med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes

att utgå enligt mer speciella grunder. Däremot blir erforderligt

med en viss omredigering av författningstexten, avseende bestämmelserna

om preliminär A-skatt och om debitering av skatt m. m. samt utfärdande

av debetsedel. Det blir således erforderligt att i samband med en definition

av preliminär A-skatt ange på vilka olika sätt denna i princip kan beräknas.

Detta innebär emellertid blott en följdriktig utformning av författningsbestämmelserna

och gör dessas innehåll mer lättillgängligt.

Enligt de sakkunnigas förslag bör arbetsgivare underrätta lokal skattemyndighet

om sådana under inkomståret nyanställda arbetstagare, för vilka

utfärdats debetsedel å preliminär B-skatt och som kan antagas ha sin

väsentliga utkomst av anställningen. Nämnda underrättelseförfarande bör

göras till en skyldighet för arbetsgivarna. Däremot kan jag icke förorda att

— såsom i ett remissyttrande ifrågasatts —- arbetsgivare som försummar

att lämna sådan underrättelse skall kunna göras ansvarig för den anställdes

preliminärskatt.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, delar jag icke de sakkunnigas

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

199

uppfattning, att jämkning alltid bör ske av preliminär B-skatt, som beräknats

med ledning av den senaste slutliga skatten, då den skattskyldige anmäler

att han icke vidare har att erlägga folkpensionsavgift eller att den

preliminära skatten bör minskas med i den senaste slutliga skatten ingående

olycksfallsförsäkringsavgift. När i dessa fall jämkning bör verkställas, har

jag tidigare berört.

Såsom även framgår av vad jag förut anfört, biträder jag ej heller de sakkunnigas

förslag, att lokal skattemyndighet må i samband med utfärdande

av debetsedel avseende debiterad preliminär skatt besluta, att skatten

skall förfalla till betalning vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande

av de andra terminerna. Följaktligen kan jag ej ansluta mig till

de sakkunnigas här gjorda förslag, att förfallotiden för skatten skall kunna

ändras på angivet sätt genom jämkning eller i samband med jämkning.

I övriga hänseenden biträder jag i huvudsak de sakkunnigas förevarande

förslag.

Jag förordar alltså bl. a., att om icke särskilda omständigheter föranleder

till annat, jämkning av preliminär B-skatt vid inkomständring m. in.

skall göras allenast om ändringen i inkomsten motsvarar minst en femtedel

av den inkomst, varå skatten beräknats, och tillika minst 600 kronor. Det

må erinras om de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag att, normalt, Bskatten

skall beräknas till samma belopp som det vartill den senaste slutliga

skatten uppgick. Även för detta fall bör gälla, att jämkningsförutsättningen

bedömes på grundval av en jämförelse mellan beräknelig inkomst

under inkomståret och den inkomst varå den senaste slutliga skatten uträknats.

Att detta kan medföra, exempelvis på grund av ändrade utdebiteringssatser,

att jämkning skall göras även då differensen i skattebelopp

blir mindre än en femtedel, torde icke utgöra någon större olägenhet. Jag

anser icke erforderligt att, såsom vissa näringsorganisationer yrkat, nämnda

regel uppmjukas på så sätt att jämkning alltid skulle medgivas, då inkomsten

överstiger 20 000 kronor och inkomständringen beräknas uppgå

till minst en tiondel. Jag får erinra om att den föreslagna bestämmelsen

har sin motsvarighet i gällande föreskrifter om när preliminär taxering

skall ske. Någon olägenhet av dessa föreskrifter har veterligen icke uppkommit.

Anledning saknas antaga, att den härmed överensstämmande ändringen

av jämkningsgränsen kommer att utfalla sämre. Det bör uppmärksammas

att jämkningsgränsen kan frångås, om särskilda omständigheter

föreligger. Sådana särskilda omständigheter bör anses föreligga, om de

ändrade inkomstförhållandena medför att skillnaden mellan den beräknade

slutliga skatten och den påförda preliminära B-skatten blir mer betydande.

Även till de sakkunnigas förslag om höjning av gränsen för återbetalning

av preliminär skatt efter jämkning vill jag uttala min anslutning. Jag vill

framhålla, på föranledande av vad i något remissyttrande ifrågasatts, att då

de av de sakkunniga uppställda förutsättningarna föreligger, så bör återbetalning

också göras. Någon ytterligare prövning från den lokala skattemyndighetens

sida huruvida av andra skäl någon återbetalning bör göras

eller ej, synes knappast påkallat att föreskriva.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

Då genom jämkning bestämts, att preliminär A-skatt skall utgå med

högre belopp än tidigare eller då preliminär B-skatt utbytts mot preliminär

A-skatt, kan det i vissa fall vara lämpligt, att den lokala skattemyndigheten

översänder den nya debetsedeln eller avskrift av jämkningsbeslutet till

arbetsgivaren. I den mån bestämmelser härom erfordras, torde de få utfärdas

i administrativ ordning.

VIII. Skatteavdrag.

För innehållande av skatt användes för närvarande beteckningen »löneavdrag».

Tidigare har jag föreslagit, att denna beteckning skall utbytas mot

»skatteavdrag». Sistnämnda beteckning användes i det följande även då

redogörelse lämnas för gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser m. m. Vid utbetalning av kontant belopp, som för

mottagaren (arbetstagaren) utgör inkomst av hans huvudsakliga arbetsanställning

eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst (lön), skall den

som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av

arbetstagaren påförd skatt (skatteavdrag). Avdragsskyldighet föreligger beträffande

preliminär A-skatt samt i vissa fall beträffande preliminär B-skatt

och kvarstående skatt. Avdragsskyldighet föreligger icke, därest anställningen

är avsedd att vara kortare tid än en vecka.

Om på grund av skattskyldigs anställnings- eller inkomstförhållanden

särskilda svårigheter att göra skatteavdrag föreligger, kan den lokala skattemyndigheten

medge befrielse från skatteavdrag för preliminär B-skatt och

kvarstående skatt.

Skatteavdrag skall icke verkställas å bl. a. sådan pension eller livränta från

försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 200 kr. för år, eller å folkpension.

Å lön, som icke avser bestämd tidsperiod eller som uppbäres vid oregelbundet

återkommande tillfällen, skall avdrag för preliminär A-skatt ske med

10 procent eller, om den skattskyldige under inkomståret kan antagas komma

att uppbära inkomst överstigande 10 000 kr., med 15 procent av inkomsten.

Såsom framgår av vad nyss sagts är de allmänna förutsättningarna för

skyldigheten att verkställa skatteavdrag följande.

1. Den, som verkställer den kontanta utbetalningen, skall vara arbetsgivare

i förhållande till mottagaren.

2. Det utbetalda beloppet skall i beskattningshänseende utgöra för arbetstagaren

skattepliktig inkomst av tjänst.

3. Beloppet skall utgöra inkomst av arbetstagarens huvudsakliga anställning

eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst.

4. Anställningen skall icke vara avsedd att räcka kortare tid än en vecka.

Beträffande förutsättningen av ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande

angives i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen att med arbetsgivare

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förstås envar, som ingått avtal med annan person att denne skall utföra

arbete för hans räkning och som i följd härav är skyldig utbetala lön till

denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den, med vilken sådant avtal

ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid icke den, som är att

anse som självständig företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas enligt uppbördsförordningen den som till

annan utbetalar pension, livränta m. m.

Genom de båda sistnämnda förutsättningarna för skyldigheten att verkställa

skatteavdrag undantages från avdrag dels inkomst av s. k. bisysslor

och dels inkomst av korttidsanställningar.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 34 ff.) ifrågasatte

de sakkunniga, att skatteavdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas

även å inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med

inkomst av tillfälligt arbete avsågs därvid inkomst av sådan tillfällig förvärvsverksamhet

som tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig

eller därmed jämförlig verksamhet eller tillfälliga uppdrag.

De sakkunniga framhöll, att åtskilliga svårigheter och tvister uppstått

vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke förelåge, om

anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. En tendens hade

även kunnat märkas hos vissa arbetstagare att söka undkomma skatteavdrag

genom att ofta byta anställning. Åtgärder för att undanröja dylika missförhållanden

hade påkallats icke allenast av uppbördsmyndigheterna utan även

och kanske främst från arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Nuvarande system

ledde även till att arbetstagare med korttidsanställning erhölle kvarstående

skatt, som de i regel hade mycket svårt att erlägga.

Vidare uttalade de sakkunniga, att orsaken till att — beträffande arbetstagare

de kvarstående skatterna efter 1948 och 1949 års taxeringar i

många fall blivit jämförelsevis stora, i avsevärd mån finge tillskrivas det

förhållandet, att arbetstagare med inkomst av bisyssla vid sidan av sin huvudsakliga

arbetsinkomst icke fått vidkännas skatteavdrag å biinkomsten.

Nackdelarna av att preliminär skatt i stor utsträckning icke uttoges å inkomst

av bisysslor vore så betydande, att avdragsskyldigheten även borde

omfatta sådan inkomst.

Beträffande inkomst av tillfälligt arbete anförde de sakkunniga att denna

i åtskilliga fall stode inkomst av tjänst så nära, att det ofta kunde vara svårt

att avgöra, om ett belopp som skulle utbetalas hänförde sig till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet, av korttidsanställning eller av bisyssla. Det kunde

icke i sådana fall åläggas arbetsgivarna att träffa ett avgörande därvidlag.

Om man därför föreskreve avdragsskyldighet beträffande de två sistnämnda

kategorierna, syntes det ofrånkomligt att stadga att skatteavdrag — även

om det ofta kunde vara fråga om ganska låga belopp — i princip skulle

verkställas även å ifrågavarande intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Den begränsning av avdragsskyldigheten till belopp över 1 200 kr., som

f. n. gällde i fråga om pension eller livränta från försäkringsanstalt, ansåge

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de sakkunniga böra upphävas; skulle skatteavdrag verkställas även å inkomst

av bisyssla och tillfälligt ax-bete, vore det ej längre motiverat att behålla

nämnda begränsning. Under framhållande att folkpensionärerna påförts

stora kvarskatter förordade de sakkunniga vidare, att skatteavdrag i

viss begränsad omfattning skulle verkställas å folkpensioner; avdrag skulle

verkställas allenast för prelinxinär A-skatt och endast då folkpension utginge

i form av enbart ålderspension jämte dyrtidstillägg.

Å inkomst av korttidsanställning skulle enligt de sakkunnigas förslag

skatteavdrag göras enligt en i skattetabellerna intagen avdelning för dagsinkomst.

Skattebeloppen i denna avdelning borde uträknas under antagande,

att inkomsten åtnjötes med samma belopp för varje arbetsdag under året,

d. v. s. under ca 300 dagar.

För beräkning av preliminär skatt å bisysslor hade olika tillvägagångssätt

övervägts. Därvid hade de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda

en beräkning enligt skattetabell eller efter olika procentsatser, avpassade

efter det utbetalda beloppets storlek, enär dessa metoder skulle giva alltför

otillfredsställande resultat. Ej heller hade de sakkunniga, med hänsyn till

det betydande merarbete som därav skulle föranledas för de lokala skattemyndigheterna,

funnit sig böra förorda att preliminärskatten uttoges efter

procentsatser, som individuellt fastställdes med hänsyn till de skattskyldigas

inkomstförhållanden. De sakkunniga föresloge i stället, att skatteavdrag å

inkomst av bisyssla skulle verkställas efter en enda procentsats, 25 procent.

De sakkunniga uttalade, att detta procenttal torde motsvara ett allmänt genomsnitt

i fråga om den nuvarande beskattningen av inkomst av bisysslor.

Då tillfälligt arbete som regel torde fullgöras vid sidan av huvudsaklig

arbetsanställning, föresloge de sakkunniga, att skatteavdraget skulle beräknas

på samma sätt som beträffande bisyssla, d. v. s. med 25 procent av inkomsten.

Å oregelbundet inflytande inkomster borde skatteavdrag ske med 25 procent

av inkomsten, såvida icke aixnat beslut meddelades av den lokala skattemyndigheten

i det enskilda fallet.

I fråga om avdragsskyldighetens omfattning framhölle de sakkunniga,

att det ofta kunde vara svårt att avgöra, om viss inkomst skulle hänföras

till korttidsanställning, bisyssla eller tillfälligt arbete. Om möjligt borde

undvikas att låta arbetsgivarna taga ståndpunkt till denna fråga. Samma förutsättningar

för avdragsskyldighetens inträde borde därför såvitt möjligt

gälla beträffande alla tre kategorierna. Detta gällde bl. a. den inkomstgräns,

under vilken skatteavdrag icke borde verkställas. Därvidlag föresloge de sakkunniga,

att gränsen sattes A-id fem kronor i de fall, då skatteavdrag skulle

göras med viss procent av utbetalt belopp. Skulle avdrag verkställas med

ledning av skattetabell, bleve avdragsskyldigheten beroende av den begränsning

nedåt, som föranleddes av tabellernas uppbyggnad.

De sakkunniga övervägde olika skäl för och emot en begränsning av avdragsskyldigheten

med hänsyn till de arbetsgivare som hade att verkställa

avdragen. De sakkunniga funne sig därvid böra — om än med t\rekan —

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

203

förorda att någon begränsning icke skulle införas. Avdragsskyldighet skulle

sålunda åvila varje arbetsgivare, bl. a. även vid utbetalning av ersättning för

tillfällig hemhjälp och liknande ersättningar.

Slutligen föresloge de sakkunniga, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag

för preliminär B-skatt skulle upphöra, enär svårigheter förelåge för

arbetsgivarna att göra sådant avdrag och B-skattens tillämpningsområde

borde begränsas. Risken borde icke vara särdeles stor för att B-skatten icke

skulle erläggas i behörig ordning. Skulle emellertid i något fall skatten icke

erläggas, borde lokal skattemyndighet utnyttja möjligheten att ersätta den

preliminära B-skatten med preliminär A-skatt för tjänsteinkomsten och

preliminär C-skatt för inkomsten i övrigt. Underrättelse härom borde av

myndigheten lämnas direkt till arbetsgivaren, enär man eljest kunde befara

att skatteavdrag icke komme att verkställas å tjänsteinkomsten.

Däremot kunde de sakkunniga icke förorda ett omedelbart upphävande av

avdragsskyldigheten för kvarstående skatt; en dylik åtgärd kunde förutses

resultera i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande införselförfarande

beträffande restförd skatt.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag med förslag

till vissa ändringar i uppbördsförfarandet anförde jag, att under den närmaste

tiden utredningar skulle komma att verkställas rörande möjligheten

fttt nå fram till enklare skatteregler för att därigenom åstadkomma bättre

överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt men att redan innan

resultatet av nämnda utredningar förelåge, man emellertid borde pröva, i

vad mån partiella förbättringar av uppbördsförfarandet kunde genomföras.

Även om flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts över

1949 års uppbördssakkunnigas förslag, förordat en utbyggnad av uppbördssystemet,

hade de likväl ansett, att skyldigheten att göra avdrag för skatt

icke borde utsträckas så långt som de sakkunniga föreslagit. Några myndigheter

och sammanslutningar hade ansett, att med genomförandet av den

föreslagna utbyggnaden borde anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits

av verkningarna av uppbördssystemet i dess nuvarande form. I andra

yttranden åter hade framhållits, att resultatet av de sakkunnigas fortsatta

utredning borde avvaktas, innan mera väsentliga ändringar i uppbördsförfarandet

vidtoges. Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag, var jag icke beredd att taga definitiv

ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten. Jag förordade

att denna fråga skulle hänskjutas till de sakkunniga för ytterligare

utredning.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålles, att de sakkunniga vid sina överväganden

rörande i vad mån avdragsskyldigheten för preliminär Askatt

borde utvidgas för att i största möjliga utsträckning göra uppbördsförfarandet

oberoende av den skattskyldiges medverkan särskilt beaktat, att

ett villkor härför måste vara att ett praktiskt och ekonomiskt genomförbart

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

system kunde tillskapas. Vidare måste förutsättas att utvidgningen resulterade

i en skatteuppbörd, som åtminstone någorlunda motsvarade den slutliga

skatt, vilken framkomme på grund av nästföljande årliga taxering. Uttagande

av preliminär skatt genom avdrag å inkomsten i större omfattning

än f. n. måste vara av så stort ekonomiskt och socialt värde för de skattskyldiga

och det allmänna, att systemet uppvägde nackdelarna med det arbete

och besvär samt de kostnader, som åsamkades dem som skulle verkställa

avdragen, ävensom de ökade kostnaderna för uppbördsmyndigheterna.

Vidare finge beaktas, att en utvidgning av avdragsskyldigheten att omfatta

andra förvärvskällor än tjänst medförde, att man måste släppa det nuvarande

kravet på att ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande skulle före''igga
Beträffande

skatteavdrag å inkomst av annan förvärvskälla än tjänst anför

de sakkunniga i huvudsak följande.

De sakkunniga hade ansett sig icke kunna framlägga något förslag till

skatteavdrag å inkomst av jordbruksfastighet. Å visst slag’ av jordbruksinkomster

skulle visserligen sådant avdrag kunna tänkas, nämligen vid vissa

gränsfall mellan inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av tjänst. Därmed

avsåges närmast de i Norrland mycket vanliga fallen, att en jordbrukare

med egen häst och egna redskap utförde skogskörslor åt en skogsägare.

Det skulle emellertid vara mycket svårt att för dessa och vissa liknande fall

angiva de regler, efter vilka skatteavdrag skulle ske. Därjämte torde något

större behov ur skatteuppbördssynpunkt icke föreligga av särskilda avdragsregler

på detta område.

Å inkomst av annan fastighet syntes skatteavdrag icke kunna komma i

fråga.

För flertalet skattskyldiga, vilka taxerades för inkomst av rörelse, saknades

anledning att ifrågasätta annat sätt för skatteuppbörd än genom inbetalning

av den skattskyldige själv. För vissa grupper av skattskyldiga, t. ex.

vissa fria yrkesutövare (författare och konstnärer), skulle det emellertid

kunna övervägas att uppbära den preliminära skatten genom avdrag å utbetalda

belopp. Därigenom skulle säkerligen skatteinbetalningen underlättas.

Även för yrkesfiskarna vore det önskvärt, om den preliminära skatten kunde

erläggas i samband med inkomstförvärvet och med varierande belopp allt

efter inkomstens storlek. Skatten skulle kunna beräknas till viss procent

av det belopp, som den infångade fisken inbringade vid försäljning, eller av

ett uppskattat nettobelopp och innehållas av fiskuppköparen eller av någon

fiskarnas förtroendeman vid fiskelikviden. Angivna tillvägagångssätt vore

icke möjligt i fråga om fiskare, som icke fiskade i lag och som sålde sin

fisk i öppna marknaden eller till ett flertal fiskuppköpare. I uppbördsförordningen

kunde därför icke införas en direkt bestämmelse om skatteavdrag

å all inkomst av fiske. Även i fråga om förutnämnda fria yrkesutövare skulle

det möta svårigheter att införa en direkt bestämmelse om skatteavdrag.

En tänkbar lösning av frågan vore att Kungl. Maj :t tillädes befogenhet före
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skriva, att preliminär A-skatt skulle utgå och skatteavdrag verkställas jämväl

å annan inkomst än av tjänst. Därvid skulle vad i uppbördsförordningen

funnes stadgat om inkomst av tjänst (lön), arbetsgivare och arbetstagare

äga motsvarande tillämpning å utbetald ersättning resp. å den som utbetalade

och emottoge ersättningen. Dylika bestämmelser borde meddelas först

efter samråd med de olika intressegruppernas organisationer. Såvitt gällde

fria yrkesutövare borde skyldigheten att verkställa avdrag begränsas till

företag, som vore verksamma inom ifrågavarande branscher, t. ex. tidskriftsoch

musikförlag.

Avdrag för preliminär skatt å inkomst av royalty och därmed likartade

patentavgifter m. m. kunde även ifrågasättas. Särskilt kunde en sådan avdragsskyldighet

vara önskvärd för de fall, då mottagaren vore bosatt utomlands;

värdet av anordningen med hänsyn till nämnda synpunkt vore dock

begränsat, då enligt gällande dubbelbeskattningsavtal royalty i regel beskattades

i det land, där mottagaren vore bosatt. Enligt de sakkunnigas mening

förelåge knappast tillräckliga skäl lör att å detta område införa specialbestämmelser

om skatteavdrag.

Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet erinras om att de

sakkunniga i sitt föregående betänkande föreslagit, att avdrag för preliminär

skatt skulle göras å inkomst av tillfälligt arbete. Med hänsyn till den kritik,

som i remissyttrandena riktats däremot, ansåge sig de sakkunniga nu icke

kunna vidhålla nämnda förslag.

En bestämmelse om skatteavdrag å all inkomst av kapital skulle i praktiken

medföra avsevärda svårigheter. Eftersom risken att på kapitalinkomsterna

belöpande skatter icke skulle erläggas finge anses vara skäligen ringa,

torde det allmännas intresse att ur denna synpunkt utvidga källskattesystemet

icke kunna uppväga nämnda svårigheter. De skattskyldigas intresse att

redan under inkomståret få erlägga skatterna på kapitalinkomsterna finge

anses tillräckligt tillgodosett genom gällande uppbördssystem. Övervägande

skäl talade för att skatteavdrag här ej borde komma i fråga.

Beträffande skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning och av bisyssla

uttalar de sakkunniga, att om arbetstagare med biinkomster eller med tillfälliga

korttidsanställningar mellan perioder med mera stadigvarande arbete i

större utsträckning än f. n. skulle begära förhöjda skatteavdrag å inkomsten

från den huvudsakliga arbetsanställningen uppbördsresultatet därigenom

givetvis skulle förbättras, så att en utvidgad avdragsskyldighet icke behövde

ifrågasättas. Det vore dock icke försvarligt att med en dylik förhoppning

lata nuvai ande, otillfredsställande förhållanden kvarstå oförändrade. Även

om många ordentliga skattebetalare genom nyss nämnda eller andra åtgärder

sökte undvika kvarstående skatt, komme alltid stora grupper att finnas,

vilka av olika anledningar saknade förmåga eller vilja att frivilligt fullgöra

sin skatteplikt. Obestridligt måste anses vara att en utvidgning av det område,

inom vilket skatteavdrag skulle ske, utgjorde ett verksamt medel, då

det gällde att minska de kvarstående skatterna. Emellertid måste uppenbar
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

ligen den vinst, som därigenom kunde uppnås, noga vägas mot det besvär

och de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare

ävensom det allmänna. Ur dessa synpunkter hade de sakkunniga behandlat

.förevarande spörsmål.

Vad beträffade skatteavdrag å inkomst av korttidsanställningar syntes de

skäl, som de sakkunniga i sitt första betänkande åberopat till stöd för sitt

förslag, att avdragssystemet skulle utvidgas att omfatta jämväl dylika inkomster,

fullt bärande. I det övervägande antalet avgivna yttranden över

nyssnämnda betänkande hade också förslaget lämnats utan erinran. De

sakkunniga ansåge sig därför böra vidhålla sitt förslag.

Vidare vidhölle de sakkunniga sin förut uttalade mening, att skatteavdrag

borde verkställas även å inkomst av bisyssla, därest en verklig förbättring

av uppbördsresultatet skulle kunna komma till stånd. Emellertid vore därvid

vissa moderationer påkallade, närmast med hänsyn till de kostnader och

besvär, som pålades arbetsgivarna. Sålunda syntes det t. ex. motiverat att

icke göra skatteavdrag obligatoriskt å de biinkomster, som flertalet av försäkringsanstalternas

fritidsombud åtnjöte av denna sin verksamhet. Förvisso

funnes därutöver åtskilliga grupper av skattskyldiga, för vilka skatteavdrag

å bisysslor icke borde ifrågakomma. Att katalogisera dessa fall syntes

icke möjligt. Enligt de sakkunnigas mening borde problemet lämpligen

lösas så att centrala uppbördsnämnden bemyndigades att förordna om befrielse

från skatteavdrag, där sådant inom viss verksamhetsgren funnes påkallat.

Därutöver borde de lokala skattemyndigheterna äga att i enskilda fall

besluta om sådan befrielse, när särskilda skäl därför förelåge. I fråga om

viss skattskyldig med ett flertal bisysslor kunde det undantagsvis vara lämpligt,

att den skattskyldige påfördes preliminär B-skatt i stället för preliminär

A-slcatt; på så sätt bleve de olika arbetsgivarna befriade från avdragsskyldigheten,

enär enligt de sakkunnigas förslag — såsom jag senare

närmare skall återgiva — skattskyldig med B-skatt icke hade att vidkännas

skatteavdrag. Den motsatta vägen, som föreslagits av Sveriges industriförbund,

innebure att skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att ålägga

avdragsskyldighet i de särskilda fallen. Den av de sakkunniga föreslagna

metoden — generell avdragsskyldighet men vidsträckt befogenhet för myndigheterna

att befria från denna skyldighet — syntes äga väsentliga företräden.

Med bisyssla borde ur uppbördssynpunkt förstås en anställning eller ett

stadigvarande uppdrag, som innehades av en arbetstagare med annan anställning,

vilken i förhållande till förstnämnda anställning eller uppdrag

vore att betrakta som hans huvudsakliga anställning.

Enligt uppbördsförordningen likställdes med tjänst rätt till pension, vissa

livräntor in. m. samt undantagsförmåner ävensom vissa periodiska understöd.

I den mån pensionen etc. vore att betrakta som biinkomst i förhållande

till den huvudsakliga tjänsteinkomsten, borde bestämmelserna om skatteavdrag

å inkomst av bisysslor tillämpas jämväl å förstnämnda inkomst.

Gällande minimigräns, under vilken avdragsskyldighet för pensioner och

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

livräntor från försäkringsanstalt icke förelåge, borde avskaffas. Särskilt såvitt

gällde pensioner och livräntor borde möjlighet finnas för centrala uppbördsnämnden

att lämna dispens från skatteavdrag. Däremot ansåge sig de

sakkunniga icke böra återkomma med sitt i föregående betänkande framlagda

förslag, att skatteavdrag i viss utsträckning skulle verkställas jämväl

å folkpensioner; förslaget hade mött stark kritik i remissyttrandena. Med

folkpension borde likställas vissa sociala bidrag och understöd.

De sakkunniga föreslår att skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning

skall verkställas efter särskilda i skattetabellerna intagna avdelningar för

dagsinkomst. Med hänsyn till de avsevärt varierande kommunala utdebiteringarna

vore det, framhåller de sakkunniga, mindre lämpligt med skatteavdrag

enligt en enda, för hela riket gällande dagtabell. Om inom viss

bransch dagtabell bleve svår att tillämpa, borde centrala uppbördsnämnden

äga meddela andra bestämmelser, lämpligen av innebörd att avdrag i stället

skulle verkställas med viss procent av inkomsten.

Skatteavdrag efter dagtabell förutsatte, att debetsedel överlämnats till arbetsgivaren.

Hade så ej skett, borde liksom eljest, då skatteavdrag verkställdes

utan ledning av debetsedel, avdrag göras med 25 procent av inkomsten.

Både principiella och praktiska skäl talade för denna avvägning. Emellertid

borde även här centrala uppbördsnämnden erhålla befogenhet att meddela

dispens. Inom vissa verksamhetsgrenar, t. ex. inom skogsbruk och flottning

och vid vissa hamnar, syntes det av praktiska skäl vara mindre lämpligt,

att debetsedlarna skulle behöva företes vid varje anställning. I sådant fall

borde det skattekort, som enligt de sakkunnigas förslag skulle fogas vid

debetsedel å preliminär skatt, kunna ersätta debetsedeln. Avdrag med 25

procent vid huvudanställning behövde uppenbarligen icke ske, om arbetstagaren

vid en tidigare anställning under året lämnat debetsedeln till arbetsgivaren

och denne då i sin avlöningsbokföring antecknat skattetabell

och debetsedelsnummer in. in., med ledning varav behörigt skatteavdrag

kunde verkställas och riktig redovisning av skatten kunde ske.

Beträffande inkomst av bisyssla borde skatteavdrag ske med 25 procent av

inkomsten. Angivna procentsats, som vore schematiskt beräknad, kunde

otvivelaktigt i ett mycket stort antal fall vara för hög eller för låg. Av de

skäl, som de sakkunniga åberopat i sitt förra betänkande, torde annan procentsats

likväl icke kunna förordas. Skulle procentsatsen medföra för högt

skatteuttag, kunde den skattskyldige få avdraget nedsatt genom jämkning.

I fråga om oregelbundet inflytande inkomster föreslår de sakkunniga skatteavdrag

med 25 procent av inkomsten. Ett så beräknat avdrag kunde uppenbarligen

mången gång vara för högt. Det förutsattes dock, att rättelse i sådant

fall skedde jämkningsvägen. Beträffande skogs- och flottningsarbetare

förutsattes vidare, att särskilda anvisningar av centrala uppbördsnämnden

jämväl i fortsättningen komme att meddelas. Möjligen kunde ett liknande

tillvägagångssätt befinnas lämpligt i fråga om stuveriarbetarna i en del stör
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

re hamnar. Inom byggnadsfacket gällde f. n. av centrala uppbördsnämnden

utfärdade anvisningar angående beräkning av preliminär A-skatt å inkomst

av ackordsarbete. Det borde ankomma på nämnden att efter överläggningar

med arbetsmarknadens parter träffa avgörande, om nämnda eller liknande

anvisningar fortfarande skulle äga tillämpning eller om dessa borde ersättas

med bestämmelser om procentuellt beräknade skatteavdrag å ackordsöverskotten.

De sakkunniga förordar emellertid vissa begränsningar i avdragsskyldigheten.

Sålunda borde skatteavdrag efter viss procent icke göras å belopp understigande

10 kr. Det syntes icke påkallat, att olika lägsta belopp gällde

vid korttidsanställningar och vid bisysslor, icke heller borde avdragsskyldigheten

bindas vid ett visst minsta inkomstbelopp för år från en och

samme arbetsgivare.

Vidare borde avdragsskyldighet beträffande inkomst av korttidsanställning

och av bisyssla endast åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk

person samt sådan arbetsgivare, för vilken det utbetalade beloppet utgjorde

utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Härigenom komme den utvidgade

avdragsskyldigheten att begränsas till arbetsgivare, som normalt hade arbetstagare

anställda. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteavdrag således

icke göras å ersättning, som utbetalades t. ex. till tillfällig hemhjälp

eller till den som tillfälligt anlitats för arbete å annan fastighet än jordbruksfastighet.

Svårigheterna för arbetsgivare att avgöra om viss utbetalning hänförde sig

till inkomst av tillfälligt arbete, varå skatteavdrag icke skulle göras, eller

till inkomst av korttidsanställning eller bisyssla, borde genom den föreslagna

begränsningen av avdragsskyldigheten icke bli så omfattande. Vägledande

anvisningar kunde utfärdas av centrala uppbördsnämnden, varjämte enskilda

arbetsgivare i särskilda fall kunde påkalla besked av den lokala skattemyndigheten

till vilket inkomstslag viss inkomst vöre att hänföra. Det

oaktat kunde måhända ursäktliga misstag i förevarande avseende begås.

Om sålunda arbetsgivare i tveksamma fall felaktigt men i god tro hänförde

en utbetalning till tillfälligt arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning

och därför underläte göra skatteavdrag, borde frågan om eventuella

ekonomiska och straffrättsliga påföljder bedömas under beaktande

av de föreliggande svårigheterna.

De sakkunniga föreslår, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för

preliminär B-skatt skall upphävas.

Däremot förordar de sakkunniga, att avdragsskyldigheten för kvarstående

skatt tills vidare skall bibehållas i nuvarande utsträckning eller

sålunda vid huvudsaklig anställning om minst en vecka. Sådan skyldighet

borde dock föreligga endast om arbetsgivaren tillika hade att verkställa

avdrag för arbetstagaren påförd preliminär A-skatt; hade arbetstagaren att

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

209

erlägga preliminär B-skatt, borde avdragsskyldighet icke föreligga varken

för denna eller för arbetstagarens kvarstående skatt.

De sakkunniga uttalar, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten för

kvarstående skatt borde upptagas till prövning, så snart erfarenhet vunnits

i vad mån de olika åtgärder medfört resultat, som vidtagits i syfte att

ernå ett mot den slutliga skatten bättre svarande uttag av preliminär skatt.

Befunnes därvid att antalet arbetstagare med kvarskatt väsentligen nedgått,

borde enligt de sakkunnigas mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt

upphöra.

Möjlighet till kontroll av att den utvidgade avdragsskyldigheten för preliminär

A-skatt efterlevdes skulle kunna erhållas genom ökad skyldighet

att lämna löneuppgift till ledning för annans taxering. En vidgad uppgiftsskyldighet

skulle emellertid åsamka arbetsgivarna ytterligare arbete och

kostnader, vartill komme, att taxeringsnämndernas arbete skulle ökas genom

insortering i deklarationerna av en mängd löneuppgifter, i stor utsträckning

med ofullständiga uppgifter för vederbörande skattskyldigas

identifiering och därför svåra att placera. De sakkunniga ansåge sig därför

icke kunna förorda en utsträckning av nu gällande skyldighet att lämna

löneuppgift för taxering. Kontrollen av att arbetsgivarna behörigen fullgjorde

sin avdragsskyldighet finge i stället bygga på löpande undersökningar

av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Frågan härom berördes närmare i

annat sammanhang.

Har genom skatteavdrag jämlikt 47 § tredje eller fjärde stycket uppbördsförordningen

innehållits större belopp än som enligt arbetsgivaren senare

tillhandakommen debetsedel skall under närmast följande upphördstermin

inbetalas, skall enligt 49 § uppbördsförordningen arbetsgivaren skyndsamt

mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Däri föreslår de sakkunniga ej någon ändring. En av de sakkunniga, herr

Prydz, uttalar emellertid, att nämnda stadgande borde upphävas. Prydz anför

därom följande.

Skatteavdrag enligt 47 § med 25 procent för preliminär A-skatt eller kvarstående

skatt kommer i praktiken att verkställas endast i de fall, då arbetstagare

av tredska eller uppenbart slarv underlåta att till arbetsgivare inlämna

debetsedel eller genom företeende av andra handlingar visa, att avdrag icke

skall ske. Innan sådant avdrag verkställes, torde arbetsgivare regelmässigt

ha vid upprepade tillfällen anmanat arbetstagare att inkomma med debetsedel,

vilket i och för sig innebär ett extraarbete för arbetsgivaren, som i

varje fall inom större företag kan vara nog så betungande. Avsikten med

ett avdrag av denna storleksordning har varit dels att förmå arbetstagare

att inför risken av högre skatteavdrag inkomma med debetsedel, dels "ock

att i fall, då debetsedel icke överlämnas, genom en summarisk metod underlätta

för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag. Det måste under sådana

omständigheter framstå som orimligt, att arbetsgivare, när en försumlig

arbetstagare till sist inlämnar sin debetsedel, skall åsamkas ytterligare arbete

med omräkning av det tidigare verkställda skatteavdraget och återbetalning

av för mycket avdraget belopp. Storleken av de belopp, som kun14

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na komma i fråga för återbetalning, torde i de allra flesta fält ej vara så betydande,

att vederbörande arbetstagare kan anses oskäligt hårt drabbad. I

händelse av verkligt ömmande fall är det uppenbart, att arbetsgivare skulle

utan särskilt lagstadgande hjälpa sin anställde och återbetala beloppet, så

att denne icke behöver avvakta restitution från länsstyrelsen. Att i andra

fall den som trots anmaning underlåtit att överlämna debetsedel får vänta

på återbetalning innebär enligt min mening ingen obillighet.

Den nuvarande bestämmelsen om återbetalningsskyldighet för arbetsgivaren

synes mig för övrigt väsentligt kontrastera mot uppbördsförordningens

anda och dess i övrigt stränga föreskrifter. När därtill kommer, att

bestämmelsen direkt motverkar syftet med 25-procent-avdraget, synes den

sakna allt berättigande.

Det bör slutligen tilläggas, att vid de flesta tillfällen, då återbetalning

skall ske, komme arbetsgivaren att framstå såsom den som felat, och arbetstagaren

å sin sida får den bestämda uppfattningen, att han icke förfarit

oriktigt. Härigenom försvåras genomförandet av en oklanderlig tillämpning

av uppbördsförordningens regler, och detta som så mycket annat talar för

att bestämmelsen bör utgå.

Remissyttrandena. I en del yttranden göres vissa uttalanden om definitiv

källskatt och om förenkling av skattereglerna

för att nå bättre överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt.

Sålunda anför Svenska stadsförbundet, som ej har någon erinran mot

de sakkunnigas förslag, att de föreslagna partiella reformerna icke i och

för sig vore ägnade att underlätta arbetet för uppbörds- och indrivningsverken;

en radikal förenkling kunde ernås först om den preliminära skatten

gjordes definitiv för flertalet löntagare.

Stadskollegiet i Stockholm åberopar föredragande borgarrådets yttrande.

Däri anföres bl. a., att källskattesystemet ur principiell synpunkt måste anses

vara att avgjort föredraga framför det tidigare tillämpade uppbördsförlarandet.

Emellertid droge taxerings- och uppbördsväsendet numera mer än

dubbelt så höga kostnader och krävde en personal, som nära nog uppginge

till den tredubbla i jämförelse med förhållandena under tiden närmast före

uppbördsreforinen, detta likväl utan att källskattesystemet fungerade fullt

tillfredsställande. Att så kommit att bli fallet berodde delvis på brister i

systemets nuvarande utformning men huvudsakligen på bristande överensstämmelse

mellan gällande regler för taxering och för uppbörd. Även om

de av de sakkunniga föreslagna reformerna kunde åstadkomma en del förenklingar,

vore det därför särskilt angeläget att utredningsarbetet inriktaaes

på en bättre samordning än den nuvarande av taxerings- och uppbördsförfarandena.

Vidare framhåller Taxeringsnämnd sordförandenas riksförbund, att det

mål, de sakkunniga sökt nå genom de föreslagna bestämmelserna, icke torde

kunna uppnås med mindre taxeringsreglerna i viss mån förenklades. Med

den millimeterrättvisa, som nu vid taxeringarna eftersträvades, syntes källskatten

så gott som aldrig kunna bli ens något så när definitiv; överens
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 100,

stämmelse mellan preliminär och slutlig skatt kunde sålunda ernås endast i

undantagsfall.

Vad de sakkunniga uttalat rörande skatteavdrag å inkomst av j ordbiuksfastighet,

annan fastighet och kapital har icke

föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Även de sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å inkomst av rörelse

har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden

har dock framhållits, att svårigheter förelåge att uttaga preliminär Askatt

å ifrågavarande inkomstslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar

sålunda, att möjligheterna till sådant skatteuttag icke torde vara många.

Detta syntes dock icke böra få utgöra hinder för att sådan skatt uttoges

i alla de fall, då så vore möjligt och lämpligt. Länsstyrelsen i Kalmar län

anser det ur social synpunkt synnerligen önskvärt, om skattebetalningen för

de fria yrkesutövarna kunde underlättas. Skatteavdrag för dessa skattskyldiga

måste emellertid möta mycket stora svårigheter; de sakkunnigas förslag

tillstyrktes dock ehuru med någon tvekan. Länsstyrelsen i Uppsala län

framhåller, att skatteavdrag kunde med fördel tillämpas endast i fråga om

yrkesfiskarna. Vidare anför länsstyrelsen i Stockholms län följande.

De sakkunniga föreslå, att A-skatt i vissa fall skall utgå och skatteavdrag

verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst, därest Kungl. Maj:t så

föreskriver. Det torde böra framhållas, att tillämpning av en dylik föreskrift

icke lär kunna ske utan medverkan av den skattskyldige. Då inkomsten deklarerats

såsom inkomst av rörelse, kan nämligen den lokala skattemyndigheten

icke av inkomstlängden utläsa att inkomsten är av sådant slag att

skatteavdrag skall ske. B-skatt kommer följaktligen att utfärdas för”den

skattskyldige i enlighet med reglerna, såvida icke den skattskyldige i preliminär

deklaration eller eljest uppgiver inkomstens art.

Beträffande skatteavdrag för yrkesfiskarna yttrar länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att vad de sakkunniga anfört härom överensstämde

med länsstyrelsens erfarenhet och mening, men innebure icke någon omedelbar

lösning av problemet. I princip hade länsstyrelsen icke något att erinra

mot att frågan bleve föremål för försöksanordning efter Kungl. Maj :ts

avgörande, i syfte att ersätta B-skatten med någon form av A-skatt. Länsstyrelsen

i Södermanlands län framhåller, att inom Södermanlands län

skatteavdrag sedan flera år tillbaka tillämpats beträffande skärgårdsfiskare

under medverkan av deras försäljningsorganisation. Även om resultatet

i samtliga fall icke blivit helt tillfredsställande hade systemet dock verksamt

bidragit till en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig

skatt än vad man annars kunnat räkna med. Länsstyrelsen i Uppsala lan

anför.

Att avdrag å inkomst genom fiske icke bör genomföras tvångsvis utan

törst efter förhandling med vederbörande organisationer, synes ligga i öppen

dag. Länsstyrelsen finner i detta sammanhang anledning att i första hand

rikta uppmärksamheten på länets ostkustfiskare, för vilka det givetvis skulle

vara till fördel, att ett skatteavdragssystem å utfallande fiskelikvider från

vederbörande försäljningsorganisation kunde komma till stånd. Länsstyrel
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sen får ifrågasätta, huruvida det ej skulle kunna anses lämpligt, att det uppdroges

åt respektive länsstyrelser att i görligaste män träffa uppgörelse med

vederbörande fiskares organisationer samt med förslag till överenskommelse

till Kungl. Maj :t inkomma för prövning och godkännande. Fiskarnas organisation

vid Uppsala läns östersjökust är redan ordnad i fiskelag med föreståndare,

som från inköpsorganisationen emottager och förmedlar utbetalningarna

av likviderna till de enskilda medlemmarna.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har icke något att erinra mot

de sakkunnigas förslag under förutsättning, dels att skatteavdrag tillämpades

endast försöksvis, dels ock att försöket omfattade endast sådana fiskelag,

där samtliga medlemmar vore ense om att försöka ett system med skatteavdrag.

Förbundet yttrar följande.

För västkustfiskets vidkommande få vi framhålla, att det inom denna näring

rör sig om självständiga företagare, sammanslutna i fiskelag och i denna

form drivande en rörelse, för vilken stadgas skatteuppbörd genom inbetalning

av de skattskyldiga själva.

Att inom vår organisation vid tillfälle diskuterats frågan om övergång åtminstone

försöksvis till ett system påminnande om A-skatt har sammanhängt

med de variationer i lönsamheten, som äro karakteristiska för fiskerinäringen.

För ett par år sedan skedde sålunda en nedgång i västkustfiskarnas

inkomster, som kom systemet med preliminär B-skatt att avslöja vissa

avigsidor. Problemet kunde dock i någon mån bemästras genom den möjlighet

till jämkning av preliminärskatten, som finnes medgiven.

Inom det västsvenska fiskelaget finnes icke något anställningsförhållande,

utan det rör sig här om en sammanslutning av självständiga företagare. Det

är därför icke utan vidare givet vem inom ett fiskelag, som skulle verkställa

skatteavdrag samt ansvara för dettas fullgörande och beloppens inbetalande.

Visserligen finnes inom fiskelaget vissa funktioner, så att en av medlemmarna

tjänstgör som skeppare, en annan som motorman o. s. v., men det gäller

här icke något chefskap eller anställningsförhållande i vanlig ordning. Inom

vissa fiskelag turas man sålunda om att tjänstgöra som skeppare. Med uppdraget

att handha skatteavdragen följer ju också ett ansvar för att riktiga

avdrag verkställas, liksom att avdrag göres också för slutlig skatt, införsel

in. in.

Det synes oss under inga omständigheter kunna åläggas någon medlem av

fiskelaget att vara så att säga skattekassör för laget med därmed förenat

ansvar. Skulle man försöksvis vilja pröva systemet med A-skatt inom ett

fiskesamhälle med ett större eller mindre antal fiskelag, måste det gälla

efter överenskommelse med någon av fiskets organisationer samt ett frivilligt

åtagande från någon medlem av respektive fiskelag. Ett dylikt åtagande

kan vidare genomföras endast under den bestämda förutsättningen, att

samtliga medlemmar av fiskelaget äro ense om att försöka A-slcatt. Sistnämnda

förhållande underströks, såsom framgår av uppbördssakkunnigas

betänkande (s. 218), vid de överläggningar, som sakkunniga haft med representanter

för undertecknad organisation.

Skatteavdrag å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet

anses i det stora flertalet yttranden icke böra ifrågakomma.

I en del yttranden framhålles, att sådan tillfällig förvärvsverksamhet, som

de sakkunniga betecknat som tillfälligt arbete, vore svår att skilja från korttidsanställning

och bisyssla. Gränsen mellan dessa begrepp, säger länsstyrel
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.

213

sen i Malmöhus län, hade icke tydligt markerats i författningstexten. Många

missförstånd om innebörden av ifrågavarande begrepp torde säkerligen uppkomma.

De, som hade att verkställa avdrag, borde om möjligt lämnas en klar

vägledning i detta hänseende i anvisningarna och icke enbart hänvisas till

att inhämta råd av myndigheterna. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen

i Norrbottens län, som även anser det motiverat att närmare definiera

begreppet tjänst.

Även länsstyrelsen i Kalmar län understryker ifrågavarande svårigheter,

men anser sig av hänsyn till arbetsgivarna icke böra förorda avdragsskyldighet

vid tillfälligt arbete. Länsstyrelsen framhåller bl. a., att lokal skattemyndighet

ofta torde få svårt att utan närmare undersökning avgöra, till

vilket inkomstslag viss inkomst vore att hänföra.

På grund av svårigheterna att avgränsa tillfälligt arbete från korttidsanställning

och bisyssla anser länsstyrelsen i Våsternorrlands län, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag

och Föreningen Sveriges kronokamrerare, att avdragsskyldigheten

borde utsträckas även till inkomst av tillfälligt arbete. Sålunda anför

länsstyrelsen, att om inkomst av tillfälligt arbete undantoges från avdragsskyldighet,

kunde det befaras att såväl arbetsgivare som arbetstagare i stor

utsträckning komme att vilja dit hänföra även inkomster av korttidsanställningar

och bisysslor. Rättvisa och likformighet borde så långt sig göra läte

eftersträvas också då fråga vore om uttagande av preliminär skatt. Den förevarande

uppdelningen avgränsade icke från varandra inkomster av tre så

olikartade slag, att två av dem borde bli föremål för skatteavdrag men det

tredje icke. — Vidare yttrar de två arbetsgivarorganisationerna, att ifrågavarande

gränsdragning för restaurangnäringens del torde bli svår att göra.

De anställda komme säkerligen att vilja göra gällande, att det vore fråga om

tillfälligt arbete och det kunde befaras, att en arbetsgivare inför utsikten att

förlora en arbetstagare hänförde löneutbetalningen till tillfälligt arbete. Att

i varje tveksamt fall arbetsgivaren skulle vända sig till den lokala skattemyndigheten

för att erhålla besked till vilket inkomstslag utbetalningen vore

att hänföra, torde knappast vara genomförbart i praktiken. Fördenskull borde

avdragsskyldigheten utsträckas att omfatta även tillfälligt arbete. I annat

fall borde, då en arbetsgivare i tveksamma fall och med stöd av arbetstagarens

uppgifter felaktigt och i god tro hänfört en löneutbetalning till tillfälligt

arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning och underlåtit att

göra skatteavdrag, arbetsgivaren icke drabbas av några ekonomiska eller

straffrättsliga påföljder.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst av

korttidsanställning och bisyssla har i flertalet yttranden

tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under framhållande av att den utvidgade

avdragsskyldigheten otvivelaktigt komme att främja källskattereformens

syfte. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför, att den utökade avdragsskyldigheten

visserligen medförde ett avsevärt merarbete, men då uppbördsresultatet

säkerligen komme att avsevärt förbättras, funnes icke något att

erinra mot förslaget. Vidare yttrar länsstyrelsen i Hallands lån följande.

Länsstyrelsen, som i sina tidigare yttranden angående ifrågasatta ändringar

i det nya uppbördssystemet förordat en utsträckning av avdragsskyldigheten

beträffande inkomst av tjänst i ungefär samma omfattning,

som de sakkunniga föreslå i det nu avgivna betänkandet, finner sig böra

tillstyrka förslaget i denna del. Tillämpningssvårigheterna torde icke bli

större, än att en tillräckligt stadgad praxis med ledning av centrala uppbördsnämndens

utlåtanden i tveksamma fall snart kan utbilda sig på detta

område. Svårigheterna att åstadkomma ett lämpligt förfarande för inbetalning

till uppbördsmyndigheterna av de genom skatteavdrag å inkomster

av korttidsanställningar och bisysslor innehållna medlen synas också med

den begränsning i avdragsskyldigheten, som nu föreslås, kunna lösas på

ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra i princip biträda de sakkunnigas

förslag. Med den brist på arbetskraft, som för närvarande merendels

torde vara rådande, och även av andra orsaker kunde det visserligen

.befaras, att särskilt vissa mindre arbetsgivare, i synnerhet inom jordbruksoch

hantverksnäringarna, icke komme att ställa sig de utvidgade avdragsbestämmelserna

till efterrättelse eller, därest så skedde, att en icke önskvärd

skatteövervältring på arbetsgivaren komme till stånd genom att arbetstagaren

förbehölle sig att utfå sin lön utan avdrag för skatt. Sådana invändningar

borde emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke hindra

förslagets genomförande. Man torde kunna antaga, att det stora flertalet

arbetsgivare, vartill man borde kunna räkna större företag med välordnad

bokföring och rutinerad kontorspersonal, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet

att verkställa skatteavdrag jämväl å inkomst av korttidsanställning och

av bisysslor. Härigenom skulle för den stora massan av arbetstagare och

även för statsverket det eftersträvade syftemålet uppnås, att den preliminära

skatten på ett bättre sätt än för närvarande komme att ansluta sig till den

slutliga skatten. Länsstyrelsen fortsätter.

För att så skall bliva fallet erfordras emellertid därjämte, att samtliga

de inkomster, varå skatteavdrag gjorts, också bliva föremål för taxering.

Därest så icke sker anser länsstyrelsen att den föreslagna utvidgningen av

skyldigheten att verkställa skatteavdrag i viss mån blir en halvmesyr och

torde det icke få anses uteslutet, att en del arbetstagare med kännedom om

att löneuppgift i flertalet fall icke behöver avlämnas å lönebelopp under

100 kronor kommer att finna det vara med sin fördel förenligt att byta anställning

innan lönen uppgått till detta belopp för att sedermera, därest

skatteavdrag gjorts och inlevererats, återbekomma den i vederbörlig ordning

avdragna källskatten såsom överskjutande preliminär skatt. Häremot

kan visserligen invändas att det bör ankomma på länsstyrelsernas taxeringsavdelningar

att tillse att sådan återbetalning icke kommer till stånd genom

att vederbörandes taxering i motsvarande mån höjes. Med den arbetsbelastning

som för närvarande i allmänhet torde vara rådande på dessa avdelningar

synes det emellertid vara praktiskt ogenomförbart att verkställa en

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

215

så grundlig översyn av taxeringarna att sådan återbetalning undvikes. I

många fall torde det för övrigt komma att röra sig om förhållandevis obetydliga

belopp om något hundratal kronor. Med hänsyn härtill och då det

av arbetsgivare och myndigheter nedlagda arbetet med redovisning, bokföring,

identifiering och kreditering m. m. av skatteavdrag vid sådant förhållande

ofta icke skulle bliva till någon nytta, anser sig länsstyrelsen böra

föreslå att, oavsett beloppets storlek, löneuppgift till taxeringen skall avlämnas

i samtliga de fall, då skyldighet att verkställa skatteavdrag föreligger.

Länsstyrelsen är väl medveten om det ökade arbete, som en vidgad

skyldighet att avlämna löneuppgifter skulle medföra för såväl arbetsgivare

som taxeringsmyndigheter. Ifrågavarande skyldighet synes länsstyrelsen

emellertid bliva en naturlig konsekvens av den utsträckta avdragsskyldigheten.

Gentemot införandet av en sådan vidgad skyldighet att avlämna löneuppgifter

ha de sakkunniga även gjort den invändningen, att ifrågavarande

uppgifter i stor utsträckning skulle bliva svåra att insortera i deklarationerna

på grund av ofullständiga identifieringsuppgifter. Denna svårighet

torde emellertid i stor utsträckning kunna elimineras genom att arbetsgivaren

från arbetstagarens debetsedel eller skattekort gör vederbörliga anteckningar

om vederbörandes namn och mantalsskrivningsadress samt, framför

allt, debetsedelsnummer. I förevarande avseende torde viss upplysningsverksamhet

böra bedrivas genom press och radio samt genom lättfattliga, å

framträdande plats å debetsedeln och skattekortet tryckta anvisningar.

1 samband med sill här förut återgivna uttalande att en utsträckning av

nu gällande skyldighet att lämna löneuppgift för taxering icke kunde av de

sakkunniga förordas ha de sakkunniga anfört, att kontrollen av att arbetsgivarna

behörigen fullgjorde sin avdragsskyldighet i stället finge bygga på

löpande undersökningar av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Denna kontroll

torde emellertid icke komma att undanröja de av länsstyrelsen påtalade

olägenheterna av att löneuppgift icke avlämnas å belopp understigande 100

kronor, eftersom sistnämnda kontroll avser arbetsgivarens sätt att verkställa

och inleverera skatteavdrag för de anställda och icke kontroll hos

arbetsgivaren rörande riktigheten av arbetstagarens självdeklaration eller

av arbetsgivarens skyldighet att avlämna löneuppgifter till taxeringen.

Liknande uttalanden beträffande frågan om taxeringskontrollen göres av

länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län, Föreningen skogsarbeten samt

Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län, att det utvidgade avdragssystemet

främst borde inriktas på att undanröja den väsentliga brist, som bestode

i att inom vissa yrken med tillfälliga eller kortvariga anställningar

inkomsten över huvud taget icke beskattades. Det vore angeläget, att ökade

garantier erhölles för att sådana inkomster bleve taxerade. Härför krävdes

en förbättrad taxeringsorganisation, så att det preliminära skatteuttaget undantagslöst

kunde beaktas vid taxeringen. Vidare anföres, att det också vore

av vikt att tillvarataga den möjlighet till kontroll att arbetsgivare verkställde

skatteavdrag, som de sakkunniga pekat på, nämligen löpande undersökningar

av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. En betydande förstärkning av kontrollpersonalen

å länsstyrelserna erfordrades härför, även för att minska

förluster, som uppkomme genom att arbetsgivare verkställde avdrag å bisysslor

och korttidsanställningar men på grund av obestånd ej inlevererade

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

avdragna medel. Om kontrollen av brist på arbetskraft ej kunde fullgöras

ökades givetvis förlusterna. Slutligen anför länsstyrelsen i Hallands län i

förevarande fråga, att det vore tveksamt, huruvida taxeringen av inkomst

av korttidsanställningar och bisysslor kunde förväntas bli tillräckligt effektiv,

så att icke en stor del av de inlevererade skattebeloppen finge återbetalas

i form av överskjutande preliminär skatt. För undvikande härav syntes det

i varje fall nödvändigt, att prövningsnämndernas ef ter granskning av den

årliga inkomsttaxeringen gjordes betydligt noggrannare och mera omfattande

än som med hänsyn till länsstyrelsernas starkt begränsade personalresurser

för närvarande kunde ske.

Mot en utvidgning av avdragsskyldigheten har betänkligheter uttalats av

kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs

och Västerbottens län samt Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete. Därvid uttalas i allmänhet tvivel om att det

merarbete, som en utökad avdragsskyldighet medför för arbetsgivare och

myndigheter, motsvarar vinsten av en fullständigare källskatteuppbörd.

Ingen av nämnda myndigheter och sammanslutningar har emellertid helt

avstyrkt skatteavdrag vid korttidsanställning. Skatteavdrag å inkomst av

bisyssla bär däremot avstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. I vad

yttrandena angår korttidsanställning och bisyssla, lämnar jag senare en

redogörelse; endast följande allmänna uttalanden i yttrandena må nu återgivas.

Sveriges grossistförbund, som biträder de sakkunnigas förslag under förutsättning

av ett enhetligt skatteavdrag å 10 procent, anför bl. a. följande.

Det är obestridligt att genomförandet av källskattereformen för samtliga

arbetsgivaregrupper medfört en avsevärd arbetsbörda i och med att arbetsgivaren

ålagts att uppbära och redovisa skatteavdrag för de anställda. Arbetet

med de rent tekniska redovisningsfrågorna innebär i och för sig betydande

besvär och tidsspillan för näringsidkarna, såväl de större företagen

med särskilda kamerala avdelningar som mindre företag. I stort sett torde

väl i varje fall för de större företagens del denna redovisning ha kunnat

ordnas både praktiskt och tillförlitligt med hjälp av tillgängliga tekniska

hjälpmedel. Härutöver kommer emellertid ett mycket betungande arbete

med olika specialproblem, som arbetsgivaren har att lösa i samband med

skatteredovisningarna. Detta gäller exempelvis sådana frågor som jämkningar

i taxeringen med hänsyn till bestämmelserna om existensminimum, för

sent eller felaktigt expedierade debetsedlar, felaktig beräkning av inkomstskatt

etc. Tyvärr måste man konstatera, att skattemyndigheterna trots det

i och för sig erkännansvärda arbete, som nedlagts på att rationalisera taxerings-

och debiteringsväsendet, ej kunnat på ett tillfredsställande sätt klara

den ökade arbetsbelastning, som källskattereformen åsamkat dem. Därigenom

att arbetsgivaren i realiteten är inkopplad som mellanhand mellan

skattemyndigheterna och löntagarna är det i första hand han, som får uppbära

klander och missnöjesanmälningar från de löntagare, som med rätt

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

217

eller orätt anse sig oriktigt eller orättvist behandlade vid myndigheternas

handläggning av deras speciella skattefrågor.---

De principiella betänkligheter, som tidigare framförts mot skatteavdrag

jämväl å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor, äro ganska tungt

vägande. Den ytterligare arbetsbelastning ett genomförande av förslaget

skulle medföra för arbetsgivarna, kommer att bli förenad med kostnader,

som ofta kanske icke stå i rimlig proportion till de skattebelopp, varom

det kan bli fråga. Bristen på arbetskraft är alltjämt på den ojämförligt

största sektorn inom näringslivet mycket utpräglad. Uttagandet av en preliminär

skatt måste i varje fall i nuvarande läge verka starkt hämmande

på lusten att taga korttidsanställningar och bisysslor. Denna ogynnsamma

verkan blir av allt större generell betydelse ju högre preliminär skatt, som

kommer i fråga.

Å andra sidan tala vissa skäl för att skatteavdrag för preliminär A-skatt

principiellt bör ske även å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor.

De sakkunniga ha härvidlag främst framhållit önskemålet att minska de

kvarstående skatterna för löntagare av dessa kategorier. Av större betydelse

synes emellertid vara önskemålet att få en i möjligaste mån likformig behandling

av olika löntagare samt en bättre kontroll över skatteuppbörden.

Med hänsyn härtill anse vi oss, om än med en viss tvekan, kunna i princip

biträda förslaget om att bestämmelserna om skatteavdrag utvidgas att gälla

även korttidsanställningar och bisysslor. Ett bestämt villkor är emellertid

att skatteuppbörden för dessa slag av arvoden och avlöningar anordnas

efter mycket enkla och schematiska linjer, så att dels förfarandet för arbetsgivaren

icke blir alltför betungande och dels de misshälligheter och kontroverser,

som måste förutses komma att uppstå mellan arbetsgivaren respektive

arbetstagaren i möjligaste mån undvikas.

Kammarrätten uttalar, att kammarrätten vore ense med de sakkunniga

om att de beträffande preliminär skatt och skatteavdrag å tjänsteinkomst

töreslagna ändringarna i stort sett vore ägnade att nedbringa såväl antalet

skattskyldiga med kvarstående skatt som storleken av kvarstående skatter,

men kammarrätten befarade samtidigt, att den föreslagna påbyggnaden kunde

komma att så komplicera uppbördsförfarandet, att man kunde se sig

nödsakad att återgå till ett system, som vore mera lätthanterligt än det som

nu ifrågasattes. Förslagets genomförande syntes komma att leda till en alltmer

ökad arbetsbelastning för såväl myndigheter som arbetsgivare med som

naturlig följd ökade kostnader, vilket måste betraktas som en ej önskvärd

utveckling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att betalningen av preliminär

skatt för arbetsinkomst genom avdrag på lönen utgjorde på en gång en förmån

för den anställde, en för det allmänna värdefull skatteindrivning och

en pålaga för arbetsgivaren. Det låge i sakens natur att stora svårigheter

mötte, då det gällde att finna en skälig kompromiss mellan dessa olikartade

intressen. Det vore lika påtagligt, att det låge en viss risk för att de rent

tekniska och praktiska synpunkterna vid avvägningen gåves ett försteg, som

vid närmare begrundande av det rikt facetterade problemet visade sig förhastat.

Det vore mot denna bakgrund som man borde bedöma det nu framlagda

förslaget om skatteavdrag för korttidsanställningar och bisysslor.

Länsstyrelsen funne för sin del de försök, som de sakkunniga gjort att giva

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avdragsplikten rimliga proportioner, mycket beaktansvärda. Med undantag

för förslaget att upphäva avdragsplikten för preliminär B-skatt vore förslagets

huvudpunkter i övrigt acceptabla, om man bortsåge från kostnadssynpunkter.

Samtidigt ville länsstyrelsen understryka, att åtskilliga komplikationer

säkerligen komme att visa sig, när förslaget fördes ut i praktisk tilllämpning.

Endast ett exempel härå finge anföras. Enligt den lämnade definitionen

på bisyssla torde skatteavdrag ej behöva ske, då en bank eller jordbrukskassa

utbetalade ett styrelsearvode till en jordbrukare, enär denne ej

vore en arbetstagare »med annan anställning». Om denna tolkning vore riktig,

skulle, då länsstyrelsen utbetalade arvode för t. ex. uppdrag som ordförande

i taxeringsnämnd, avdrag ske vid utbetalning till en löntagare, medan

däremot motsvarande utbetalning till eu jordbrukare bleve fri från skatteavdrag.

Säkerligen kunde även andra liknande inadvertenser påvisas, till

vilka allmänheten ställde sig undrande. Länsstyrelsen vore dock medveten

om att oöverstigliga svårigheter förelåge att helt undvika dylika. Länsstyrelsen

erinrade vidare om att länsstyrelsen avstyrkt de sakkunnigas första

förslag till utvidgad avdragsskyldighet, bl. a. av den orsaken att den skatiemässiga

vinsten bleve alltför osäker i förhållande till de ökade kostnaderna.

Vad länsstyrelsen sålunda anfört, ansåge länsstyrelsen alltjämt äga betydelse.

Länsstyrelsen förutsatte dock, att det nu föreslagna dispensförfarandet skulle

inrymma tillräckliga möjligheter att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem.

Vid meddelandet av dispenser torde det bli nödvändigt att

tillgodose arbetsmarknadsmässiga synpunkter. I detta hänseende ville länsstyrelsen

framhålla, att det sannolikt torde visa sig ofrånkomligen nödvändigt

att generellt befria Skånes jordbrukare från avdragsplikt i förhållande

till det extra arbetsfolket å betfälten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar att man, om källskattens område

ansåges böra utökas, i varje fall icke borde gå så långt som de sakkunniga

föreslagit. I synnerhet för jordbrukarna, vilka för arbeten av tillfälligt slag,

t. ex. under skördetiden, i stor utsträckning tillgodogjorde sig minderårigas

och till pensionsåldern komna personers arbetskraft, men även för andra

arbetsgivare, vilka en eller annan dag anlitade tillfällig arbetskraft, skulle

utökningen av avdragsskyldigheten föra med sig betydande besvär, och sannolikt

skulle följden i stor utsträckning bli att arbetsgivaren själv nödgades

betala skatten, om han över huvud taget skulle få någon tillfällig arbetskraft.

Den föreslagna utökningen skulle därjämte innebära en starkt ökad

belastning för centrala skattekontot, länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna

och skatteavdelningarna. Den ekonomiska vinst, som ändringen

kunde beräknas medföra, komme sannolikt att avsevärt reduceras genom

ökade kostnader för identifiering och kreditering av ett oöverskådligt antal

småbelopp, vilka måhända till stor del efter uppbördsårets slut måste återbetalas.

De smärre belopp, som skulle komma att inflyta, torde nämligen

till mycket betydande del komma att härröra från sådana personers arbetsinkomst,

vilka efter höjningen av ortsavdragen och under hänsynstagande

till de nya skattemildrande bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen

torde bliva befriade från skatt.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de skattskyldiga utan

tvekan alltmer sökte undvika kvarstående skatt. En bidragande orsak härtill

vore måhända de nya bestämmelserna om räntepåföring eller att de skattskyldiga

själva till sist kommit underfund med fördelen av att slippa kvarstående

skatt. Medan förut höjning av debiterad skatt knappast förekommit,

hade år 1952 ett icke ringa antal begärt jämkning uppåt och många, som erhållit

B-skatt, hade begärt A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Då förbättrat

uppbördsresultat redan nu torde kunna förväntas, borde noga beräknas den

vinst, som skulle uppstå genom utvidgning av skatteavdragen även till inkomster

av korttidsanställningar och bisysslor, så att icke det besvär och

de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare

ävensom det allmänna, komme att överväga. Frågan om denna utvidgning

vore nödvändig måste också besvaras. Fn följd av den utvidgade avdragsskyldigheten

i den mån densamma komme att efterlevas, torde bland annat

bli eu mängd inbetalningar med så ofullständiga uppgifter rörande arbetstagaren

att beloppet aldrig kunde gottskrivas honom. Arbetsökningen för

uppbördsmyndigheterna torde icke bliva ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett yttrande,

vari bl. a. följande anföres.

Det ligger otvivelaktigt vikt uppå att statsmakterna, innan en ytterligare

utbyggnad av uppbördssystemet genomföres, företaga en ingående prövning

av därmed förenade kostnader och nackdelar i olika avseenden. Att de skatter,

som belöpa å vissa slag av inkomster, inflyta såsom kvarstående skatt

i stället för att erläggas såsom preliminär, innebär väl en olägenhet för det

allmänna. Men denna är dock icke av så allvarlig art, att kostsamma och

arbetskrävande anordningar av denna anledning kunna anses motiverade.

I den män dylika åtgärder medföra en ökning av de inflytande skatteintäkterna,

icke allenast en förskjutning i tiden för uppbörden, minskas självlallet

betänkligheterna däremot. Beträffande inkomst av korttidsanställning

torde en ökning av inflytande skatteintäkter genom anordnande av skatteavdrag

kunna påräknas i större utsträckning än då fråga är om inkomst av

bisysslor. Skattskyldiga, som uppbära inkomst av sistnämnda slag, torde

nämligen såsom kammarrätten i sitt i betänkandet (s. 226) återgivna yttrande

anfört i regel vara goda skattebetalare.

Den utvidgning av uppbördsförfarandet, som i föreliggande betänkande

föreslås, är, ehuru mindre omfattande än vad de uppbördssakkunniga i sitt

föregående betänkande ifrågasatte, alltjämt mycket betydande. Beskattningen

kommer att göra sig påmind vid än flera tillfällen än för närvarande

med en intensifiering av skattetänkandet och ökad irritation mot skattetrycket

som följd. De ytterligare skattebelopp, arbetsgivarna skola innehålla,

bokföra och inleverera till statsverket samt myndigheterna kontrollera och

redovisa, torde till antalet bli mycket talrika men oftast vara av ringa storleksordning.

Vid korttidsanställning synas de kunna gå ned till en krona

och vid bisysslor är minsta beloppet två kronor. Ehuru någon utredning om

det allmännas kostnader för uppbörd och redovisning var för sig av dylika

småbelopp icke förebragts, måste kostnaderna härför befaras konsumera en

icke obetydlig del av dessa. Självfallet måste även kostnadsökningen för

arbetsgivarna beaktas i detta sammanhang.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kan av ovan anförda skäl enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det

föreliggande förslaget att betunga arbetsgivare och statsförvaltning med

redovisning av en mängd småbelopp innebär ett steg i rätt riktning för åstadkommande

av ett bättre skatte- och uppbördssystem.---

Försäkringsanstalternn Folket-Samarbete ifrågasätter starkt, om det kunde

anses samhällsekonomiskt försvarligt att bygga ut apparaten för skatteuppbörden

i den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga föresloge, och

detta utan någon som helst beräkning, ens av den — sannolikt mindre —

del av kostnaderna för utvidgningen, som fölle på det allmänna.

Sveriges redareförening framhåller, att det nuvarande uppbördsförfarandet

vore behäftat med vissa brister samt att både myndigheter och arbetsgivare

åsamkades ett betydande arbete med skatteuppbörden. Kostnaderna

för densamma vore även mycket stora. Berörda förhållande bottnade bl. a. i

att vårt nuvarande skattesystem blivit alltför invecklat, vilket i sin tur nästan

gjorde det omöjligt för gemene man att hålla reda på alla de bestämmelser,

som gällde på detta område, än mindre att riktigt tillämpa detsamma.

Det vore därför angeläget, att största uppmärksamhet i första hand riktades

på att omlägga vårt direkta beskattningssystem, så att ett mindre antal

skattskyldiga behövde erlägga källskatt. Ett led i strävandena i sådan riktning

vore att, såsom numera aktualiserats, utvidga den indirekta beskattningen

genom att införa en allmän varuskatt eller dylikt. En reform i sådan

riktning skulle givetvis medföra, att bestämmelserna om uppbörden av direkta

skatter kunde förenklas och bliva tillämpliga för ett mindre antal skattskyldiga

än för närvarande. En vidgad indirekt beskattning skulle sålunda

leda till, att större grupper av mindre inkomsttagare genom erläggande av

indirekta skatter skulle hava fullgjort sin skattskyldighet till det allmänna

och därefter icke behövde erlägga några direkta skatter. För att en sådan

reform skulle kunna genomföras, måste givetvis de indirekta skatterna fördelas

mellan stat och kommun i lämplig proportion. Det vore synnerligen

angeläget, att en utredning snarast möjligt verkställdes angående avvägningen

av fördelningen mellan direkta och indirekta skatter. I avvaktan på

en sådan utredning borde icke alltför genomgripande ändringar vidtagas

i gällande uppbördsbestämmelser.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten aivstyrkes av Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och stadskollegiet i Stockholm.

Stadskollegiet i Stockholm anser det visserligen principiellt motiverat att

införa källskatteuttag även vid inkomster av korttidsanställning och bisysslor;

svårigheterna att i praktiken genomföra de sakkunnigas förslag i

denna del förefölle dock bli så stora, att det knappast torde kunna förverkligas.

Med hänsyn till uppkommande gränsdragningsproblem finner ej heller

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk det framlagda

förslaget utgöra en praktisk och genomförbar lösning. Organisationerna

anför bl. a. följande.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

221

Svåra gränsdragningsproblem för arbetsgivare komma givetvis att uppstå

vid prövning, om en inkomst är att hänföra till korttidsanställning, bisyssla

eller tillfälligt arbete. Det är därför svårt att fritaga ett slag av dessa inkomster,

utan att samtidigt undantaga de övriga. Om till exempel en jordbrukare

önskar anställa en extra hjälp i hushållet, uppstår till en början frågan,

om inkomsten för hjälpen är att hänföra till inkomst av bisyssla eller

tillfälligt arbete. Om denna fråga löses så att inkomsten hänföres till bisyssla,

uppkommer därefter problemet till hur stor del, som hjälpen sysselsättes

med hushållsarbete för jordbrukarens egen familjs rökning och till

hur stor del som hon användes för personalhushåll. För privata hushållskostnader

får ju jordbrukaren ej göra avdrag, varför någon skyldighet att

här göra skatteavdrag ej föreligger. Men i den mån som utgifterna för hushållshjälpen

utgör en avdragsgill omkostnad i jordbruks- eller skogsbruksdriften,

d. v. s. i personalhushållet, är jordbrukaren skyldig att ombesörja

skatteavdrag. Det kan härav befaras att den praxis snart utbildas, att liknande

tillfälliga »hjälpar» före åtagande av ett uppdrag efterforska, vad slags

arbete i nyssnämnda hänseende, som avses.

Landsorganisationen i Sverige yttrar.

Redan vid avgivandet av remissen den 20 mars 1950 över de uppbördssakkunnigas

första betänkande framhöll landsorganisationen den tveksamhet

man måste hysa beträffande mera ingripande och långtgående förslag

rörande källskattebetalning för bisysslor och tillfälliga inkomster. »Man

kan befara», framhöll landsorganisationen vid angivet tillfälle, »att de

ökade besvär, som skulle åläggas både betalningsgivaren och mottagaren

snarast i ökad utsträckning skulle föranleda gemensam överenskommelse

om att icke uppge transaktionen till skattemyndigheterna». Landsorganisationen

vill därför vidhålla sin tidigare framförda uppfattning att låta frågan

om mera genomgripande åtgärder anstå till dess att förebådade reformer i

själva skattesystemet i viss grad förändrat förutsättningarna även för uppbördssystemet,

speciellt i vad gäller beskattningen av mindre inkomsttagare.

Tjänstemännens centralorganisation anför.

I sitt yttrande den 22 mars 1950 över det tidigare sakkunnigförslaget

framhöll TCO, att en utvidgning av skatteavdragen i och för sig kunde beräknas

medföra en bättre överensstämmelse mellan slutlig och preliminär

skatt under förutsättning att de nya bestämmelserna fingo en tillfredsställande

teknisk utformning. Man borde emellertid taga hänsyn till förslagets

praktiska konsekvenser. Det fanns anledning befara, att skatteavdrag i stor

utsträckning icke skulle komma att verkställas, att de nya reglerna skulle

väcka irritation och medföra störningar i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare, att om avdrag skedde detta kunde leda till en övervältring

av skatten på arbetsgivaren samt att om avdrag icke verkställdes, icke

heller löneuppgifter skulle insändas till skattemyndigheterna. Risk förefanns

för att bestämmelserna ej skulle efterlevas, och detta kunde medföra

en sämre skattemoral. TCO avstyrkte förslaget.

Det nu remitterade förslaget är på några punkter begränsat i förhållande

till det tidigare, men TCO anser det oaktat att de tidigare framförda kritiska

synpunkterna i stort sett äga giltighet även gentemot det nya förslaget. Bestämmelser,

som lätt kunna kringgås, luckra upp allmänhetens respekt för

skattelagstiftningen över huvud taget. Det synes därför välbetänkt,*att försiktighet

iakttages när det gäller att utvidga källskattesystemet. Här upp
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

komma förhållanden av psykologisk karaktär, som röra medborgarnas uppfattning

om rätt och orätt i förhållande till gällande lagstiftning. Vikten av

att rättsuppfattningen står i god överensstämmelse med lagstiftningen behöver

icke understrykas. Eu tendens att söka kringgå verkningarna av skattesystemet

förstärkes av det förhållandet, att det nuvarande skattetrycket i

allmänhet anses alltför högt. TCO har i sitt nyligen avgivna yttrande över

1949 års skatteutrednings betänkande angående den direkta statliga beskattningen

bl. a. förordat en övergång till indirekta skatter i större utsträckning

än för närvarande. En utredning angående detta spörsmål lär

vara under förberedande. Motiven för en utvidgning nu av källskattesystemet

torde i viss mån försvagas, om en större del av skatterna uttagas på

indirekt väg. TCO vill vidare erinra om att en utredning pågår om en förenkling

av skattereglerna över huvud taget. På denna väg torde åtskilligt

stå att vinna när det gäller att ernå en bättre överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt. TCO vill framhålla, att den målsättning, som de

sakkunniga haft — att åstadkomma en sådan bättre överensstämmelse —

ur principiell synpunkt givetvis icke kan möta någon som helst erinran.

TCO anser emellertid, att största vikt bör fästas vid de otillfredsställande

följdverkningar, som förslagets genomförande kan få i vad det gäller medborgarnas

allmänna inställning till skatteväsendet och efterlevandet av lagstiftningen

på detta område. Med hänvisning till vad bär anförts anser sig

TCO böra avstyrka förslaget om en utvidgning av skatteavdragssystemet

till korttidsanställningar, bisysslor m. in.

Frånsett de fem remissinstanser, som enligt vad nyss nämnts motsatt sig

varje utvidgning av avdragsskyldigheten, bär skatteavdrag vid korttidsanställning

icke direkt avstyrkts i något yttrande. I en del yttranden bär dock

avdragsskyldigheten vid korttidsanställning ansetts kunna godtagas endast

under vissa förutsättningar. I andra yttranden, vari betänkligheter anföres

mot de sakkunnigas förslag, ifrågasättes om icke avdragsskyldigheten borde

begränsas utöver vad de sakkunniga förordat. För sistnämnda yttranden

redogöres senare i samband med frågan om avdragsskyldighetens omfattning.

Vissa uppgifter om förekomsten av korttidsanställningar m. in. har lämnats

av arbetsmarknadsstyrelsen, som anför.

För bedömandet av förslaget om avdragsskyldighet vid inkomst av kortvarig

anställning torde omfattningen av dylika anställningar på arbetsmarknaden

vara av intresse. De kortvariga sysselsättningarna utgöra nämligen

en icke oväsentlig del av samtliga anställningar. Antalet genom arbetsförmedlingarna

tillsatta platser av kortvarig karaktär ger givetvis icke en fullständig

bild av det verkliga antalet sådana anställningar på arbetsmarknaden

i dess helhet, men arbetsförmedlingens siffror torde dock i viss mån

belysa omfattningen av antalet kortvariga anställningar liksom relationen

inom olika yrkesområden mellan dessa platser och de mera stadigvarande.

Genom arbetsförmedlingarna tillsattes under år 1950 1 196 184 platser, och

av dessa hade — enligt arbetsgivarnas uppgifter vid beställning av arbetskraften

— 565 998 eller 47 % högst en veckas varaktighet. Under år 1951

tillsattes 1 181 885 platser, varav 566 863 eller 48 % avsågo dylika tillfälliga

anställningar.

De genom arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatta platserna utvisa

följande fördelning på näringsgrenar.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

223

Jordbruk och skogsbruk..................

därav extra skördehjälp, jordbruksläger

m. m..............................

Industri och hantverk...................

Samfärdsel.............................

därav landtransport (stuveriarb., express
arb.

m. m.)........................

Handel................................

därav restaurangpersonal..............

Förvaltning, arbetsledning och fria yrken ..

därav musiker, artister etc............

Hälso- och sjukvård.....................

Husligt arbete..........................

Genomgående yrken, diversearbete m. m. ...

Hela antalet

Därav med

Kortvariga

tillsatta

platser

högst en

veckas var- aktighet

anst. i procent

av tillsatta

platser

118 443

41 313

34,9

43 911

36 214

82,5

237 004

6 683

2,8

269 772

207 585

76,9

225 180

205 857

91,4

150 900

80 712

53,5

113 036

75 934

67,2

97 391

49 472

50,8

51 409

48 214

93,8

18117

1 561

8,6

174 197

113 189

65,0

116 061

66 348

57,2

1181 885

566 863

48,0

De kortvariga anställningarna förekomma som synes främst inom landtransporten

(stuveri- och expressarbete), husligt arbete, restaurangbranschen

och diversearbete. Beträffande de kortvariga anställningarnas lokala

förekomst bör framhållas, att ca 347 000 eller 61 % av totalantalet tillsatta

dylika platser komma på rikets tre största städer.

De sakkunniga ha bland annat framhållit, att en tendens kunnat märkas

hos vissa arbetstagare att söka undkomma skatteavdrag genom att ofta byta

anställning. Detta synes överensstämma med arbetsförmedlingarnas erfarenheter.

I sin arbetsmarknadsprognos för 1952 har arbetsnämnden i Stockholms

stad uppskattat antalet anställda i Stockholm inom gruppen hotell,

restauranger och storhushåll till omkring 10 000, varav 6 000 anses vara fast

anställda, medan de återstående 4 000, som utgöras av lägre ekonomipersonal,

arbeta enbart mot timavlöning och byta arbetsplats så gott som dagligen.

Arbetsnämnden fortsätter: »Förhållandena inom detta arbetsområde

tendera att bli helt oefterrättliga. Belastningen på arbetsförmedlingen tangerar

bristningsgränsen. I viss mån synas de nuvarande olägenheterna sammanhänga

med tillämpningen av skatteuppbördsföreskrifterna, och det torde

kunna ifrågasättas, huruvida icke en ändring härutinnan skulle kunna

medföra en minskad rörlighet.» Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid

här framhålla, att restaurangpersonalens täta ombyten av arbetsplats till

viss del synes vara ett storstadsproblem. Av de under 1951 genom arbetsförmedlingarna

tillsatta 75 934 kortvariga anställningarna inom restaurangbranschen

kommo sålunda ej mindre än 66 238 eller 87 % på de tre största

städerna.

Av de tillsatta 205 857 kortvariga platserna inom landtransporten avsågo

ca 190 000 tillfälliga stuveriarbetare. I fråga om övriga landtransportyrken

framhåller arbetsnämnden i Stockholm i sin ovannämnda prognos bland

annat, att underskott föreligger på lastbilsbiträden till fasta anställningar,

medan tillfällig arbetskraft i regel kunnat anvisas i erforderlig utsträckning.

Arbetsnämnden anför vidare: »Såväl på detta som på åtskilliga andra

områden synes benägenheten att taga tillfälliga anställningar snarast vara

i tilltagande. Det synes allt mera klart, att det nuvarande skatteuppbördssystemet

är en starkt bidragande orsak härtill.»

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nv 100.

Vad gäller frågan om jordbrukares skyldighet att verkställa skatteavdrag

för arbetstagare med kortvarig anställning får styrelsen erinra om att under

jordbrukets arbetstoppar i samband med sådd och skörd erfordras tillfällig

arbetskraft i stor omfattning. För lättare arbetsuppgifter, bland annat

rotfruktsgallring och potatisupptagning, anlitas varje år ett stort antal

skolungdomar. Under år 1951 verkställdes sålunda genom arbetsförmedlingarna

ca 35 000 anvisningar till dylika arbeten av mindre än en veckas

varaktighet. Skolungdom anlitas också inom skogsbruket för skogsplantering

och dylikt. För det stora flertalet skolungdomar, som taga anställning

under ferierna, torde årsinkomsten icke uppgå till sådant belopp, att

skatteplikt och avdragsskyldighet föreligga.

Såsom tidigare framhållits, har i vissa yttranden skatteavdrag vid korttidsanställning

ansetts kunna godtagas endast under vissa villkor. Svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Svenska bankföreningen motsätter sig sålunda icke den föreslagna

avdragsskyldigheten vid korttidsanställning, därest arbetsgivarna

befrias från den i 49 § uppbördsförordningen föreskrivna skyldigheten att i

vissa fall till arbetstagare återbetala sådan skatt, som avdragits med 25 procent

av lönen därför att debetsedel icke överlämnats. Vidare förutsättes, att

de föreslagna bestämmelserna i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen

rörande befrielse från avdragsskyldighet i sådana fall, då arbetsgivare

därigenom skulle åsamkas svårigheter, blir vederbörligen beaktade. Organisationerna

åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl.

Däri uttalas att delegerade, trots det merarbete som därigenom åsamkades

arbetsgivarna, under nyss angivna förutsättningar icke ansåge sig böra motsätta

sig avdragsskyldighet vid korttidsanställning, enär en sådan skyldighet

torde vara påkallad av statsfinansiella skäl och även kunde vara ägnad

att minska benägenheten inom vissa arbetstagargrupper att ofta byta anställning.

Vidare anföres bl. a. följande.

För arbetsgivarnas del synes utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst

av korttidsanställning vara förenad med vissa fördelar, om ock nackdelarna

i form av ökat arbete och ansvar avgjort överväga. De svårigheter,

som uppstått vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke föreligger,

om anställningen är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skulle

bortfalla, såvitt den preliminära skatten angår. Om avdragsskyldigheten endast

utsträckes till inkomst av korttidsanställning — men icke till inkomst

av bisysslor — komme fortfarande anställningens karaktär av »huvudsaklig»

att bliva avgörande för avdragsskyldigheten. Eftersom avdrag under i

betänkandet angivna förutsättningar alltid skall ske vid korttidsanställning,

därest den anställde icke styrker, att han innehar annan anställning, i vilken

skatteavdrag verkställes, eller att han erhållit debetsedel å preliminär

B-skatt, synas tillämpningssvårigheterna kunna övervinnas, vilket dock förutsätter

att Centrala Uppbördsnämnden vid utfärdande av sina anvisningar

beaktar de svårigheter avdragsskyldighetens fullgörande i särskilda fall kan

bereda arbetsgivarna.

Vidare anser sig Sveriges redareförening med hänsyn till rådande brist

på arbetskraft samt merkostnaderna och det större ekonomiska ansvaret för

arbetsgivarna, som följde av en utvidgad avdragsskyldighet, kunna till
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

225

styrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast om avdragsskyldigheten

begränsades till sådana kategorier skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare,

anställda inom byggnads- och restaurangfacken samt kommunalanställda —

för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att avdragsskyldighet icke borde

föreskrivas för kortare anställningstid än tre dagar.

Kammarrätten hyser starka betänkligheter mot införande av en generell

avdragsskyldighet å inkomst av korttidsanställningar. Detta gällde, säger

kammarrätten, alldeles särskilt i fråga om skatteavdrag å sådana arbetsanställningar

inom jordbruk samt skogsbruk, där fullgörande av avdragsskyldighet

måste antagas medföra svårigheter av olika slag och där vissa

svårigheter även måste föreligga att kunna genomföra en fullgod kontroll

över efterlevnaden av givna föreskrifter. Förslagets genomförande förväntades

visserligen kunna i viss omfattning avlägsna en av orsakerna till de

kvarstående skatterna för arbetstagare, som kanske mera tillfälligt toge

arbetsanställning. Denna fråga huruvida inkomst av korttidsanställningar

borde göras till föremål för preliminärbeskattning eller icke, borde dock icke

betraktas enbart ur denna synvinkel, utan man måste även fråga sig, huruvida

införandet av avdragsskyldighet ur andra synpunkter kunde anses

lämpligt och gagneligt. De sakkunniga tillmätte de fördelar ur uppbördssynpunkt,

som utan tvivel kunde stå att vinna, avgörande betydelse och

vore, som det ville synas, mindre bekymrade för de nackdelar och olägenheter

av olika slag, som uppenbarligen vore förenade med den ifrågasatta

avdragsskyldigheten. Av denna anledning ansåge sig de sakkunniga alltjämt

kunna åberopa de skäl, som i det första betänkandet anförts till stöd

för förslaget. Kammarrätten kände sig vid förnyat övervägande av detta

spörsmål alltjämt icke övertygad om bärkraften av de sakkunnigas argumentering.

Mot skatteavdrag å inkomst av bisyssla har betänkligheter anförts i

åtskilliga yttranden. Sålunda ställer sig överståthållarämbetet synnerligen

tveksamt till de sakkunnigas förslag i denna del. Ämbetet yttrar.

Arbetstagare, vilka utöver sin huvudanställning förskaffa sig inkomst av

bisysslor, lära i regel tillhöra den kategori skattskyldiga, som betalar sina

skatter. I den mån skatterna bliva restförda, kunna dessa i regel uttagas

genom införsel å inkomsten av huvudanställningen. Ur fiskalisk synpunkt

föreligga därför icke beträffande inkomst av bisysslor lika starka skäl att

införa avdragsskyldighet som fallet är i fråga om inkomst av korttidsanställningar.

Många arbetstagare torde icke heller vilja upplysa sin huvudarbetsgivare

om att de hava inkomst av bisyssla. Införandet av avdragsskyldighet

för sådana inkomster kan därför befaras komma att skapa irritation

hos arbetstagarna, giva upphov till konfliktanledningar mellan arbetsgivare

och arbetstagare och medföra, att arbetstagarna i många fall söka

bliva påförda preliminär B-skatt för att undvika skatteavdrag. Å andra

sid^n komma i betraktande arbetsgivarnas svårigheter att — därest skyldighet

till skatteavdrag införes beträffande korttidsanställningar men icke

beträffande bisysslor — avgöra, huruvida fråga är om den ena eller den

andra kategorien.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Efter övervägande av möjligheterna att utesluta inkomst av bisysslor från

avdragsskyldighet eller att i syfte att undvika avdrag å bagatellbelopp bestämma

en någorlunda högt beräknad inkomstgräns, varunder avdrag icke

skulle ske, har överståthållarämbetet likväl funnit praktiska skäl av sådan

styrka tala för att enhetliga regler gälla beträffande avdragsskyldigheten

för såväl inkomst av korttidsanställningar som inkomst av bisysslor, att

ämbetet icke anser sig böra motsätta sig de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Kammarrätten anför.

Enligt de sakkunnigas mening kan en verklig förbättring av uppbördsresultatet

icke vinnas, såframt icke obligatoriskt skatteavdrag införes å inkomst

av bisysslor. För mindre och medelstora inkomsttagare kommer förmodligen

ett schablonavdrag med 25 procent att i stort sett täcka den skatt,

som kan beräknas belöpa å sådan inkomst, men detta kan icke antagas

bli fallet i fråga om inkomsttagare i högre inkomstlägen, där skatteprogressionen

gör sig starkt gällande. Den praktiska betydelsen av förslaget

får därför icke överskattas, enär dess realiserande synes förutsätta, att man

för att uppnå ett tillfredsställande uppbördsresultat alltjämt måste räkna

med att en frivillig medverkan från de skattskyldigas sida kommer till

stånd. För inkomsttagare med bisyssla, som genom förhöjning av skatteavdrag

eller efterbetalning av skatt hittills sökt att i så stor utsträckning

som möjligt undgå kvarstående skatt, lärer sålunda ett obligatoriskt skatteavdrag

framstå såsom eu onödig åtgärd, ägnad att ytterligare komplicera

de beräkningar, som måste göras för att, såvitt möjligt, undgå kvarstående

skatt.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra om att enligt

uttalande från arbetsgivarehåll under år 1949 förmärkts en viss stegring av

antalet fall av frivillig höjning av skatteavdrag såvitt angår skatt å inkomst

av bisysslor. Det hade varit värdefullt att få veta i vilken riktning utvecklingen

gått under de två senaste åren, men därom lämnas i betänkandet

intet besked. Kammarrätten har i sitt tidigare yttrande givit uttryck åt den

förhoppningen, att det icke vore uteslutet, att skattskyldiga med biinkomster

i allt större utsträckning skulle finna med sin fördel förenligt att aktivt

medverka till ett större skatteuttag genom begäran om höjning av skatteavdrag.

Då någon utredning icke förebragts, som vederlägger befogenheten

av detta antagande, känner sig kammarrätten alltjämt tveksam, huruvida

det kan vara tillrådligt att utvidga avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den föreslagna utvidgningen

av avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor icke torde komma att medföra

någon nämnvärd nedgång av kvarskattens storlek, så mycket mer som

bisysslor huvudsakligast torde förekomma hos skattskyldiga med relativt goda

inkomster och ett avdrag med 25 procent i flertalet fall torde vara i underkant.

Vidare vore skattskyldiga med bisysslor som regel goda skattebetalare,

varför risken för skatteförlust vore ganska liten. Ett genomförande av

förslaget skulle medföra avsevärt merarbete och stora kostnader, icke minst

om gällande minimigräns för skatteavdrag å pensioner och livräntor från

försäkringsanstalter avskaffades. Det vore därför högst tvivelaktigt, om fördelarna

av avdragsskyldigheten kunde anses överväga därmed förenade

olägenheter. Avdragsskyldighet för jordbrukare kunde knappast anses er
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

227

forderligt, enär ersättning för bisysslor från denna näringsgren ytterst sällan

förekomme. Då vidare förhöjt skatteavdrag numera torde begäras hos

huvudarbetsgivaren i högre grad än tidigare, ifrågasatte länsstyrelsen starkt,

huruvida skatteavdrag för bisysslor för närvarande borde införas. Därest

likväl sådant skatteavdrag infördes, borde i uppbördsförordningen tydligare

angivas, att lokal skattemyndighet under alla förhållanden skulle äga rätt

att förordna om förhöjda skatteavdrag å sådana biinkomster, som icke bleve

föremål för skatteavdrag, såsom folkpensioner och benefika underhållsbidrag.

Vidare anföres.

Ett minst lika effektivt uppbördsresultat skulle säkerligen kunna uppnås,

om de lokala skattemyndigheterna för personer med bisysslor (däri inberäknat

bland annat folkpensioner, andra pensioner, livräntor och benifika

underhållsbidrag) där så funnes lämpligt genom stämpling å debetsedeln

i stället förordnade, att löneavdrag skulle göras å lönen, ökad med visst av

myndigheten angivet belopp. Mot personer, som själva taga initiativ till förhöjt

löneavdrag av erforderlig storlek, skulle några särskilda åtgärder icke

behöva vidtagas. Vid fall av särskilt hög kvarskatt borde undersökning ske.

I sådant syfte skulle lokala skattemyndigheten till länsstyrelsen insända

förteckningar å skattskyldiga med A-skatt och en kvarstående skatt å förslagsvis

minst 500 kronor, och skulle myndigheten genom länsstyrelsens

medverkan från deklarationerna erhålla" uppgift om eventuellt förekommande

bisysslor och andra biinkomster. Mot ovannämnda förslag kan visserligen

exempelvis invändas, att bisysslan under året komme att upphöra,

att ersättningen för densamma utbetalas relativt sent under inkomståret eller

att den skattskyldige önskade undanhålla sin huvudarbetsgivare kännedom

om bisysslan. Beslutet kunde i så fall genom jämkning upphävas eller

ändras till att avse allenast vissa månader. I undantagsfall borde C-skatt

klinna utfärdas, vilket dock förutsätter en ändring av 24 § uppbördsförordningen.

Genom ett dylikt förfarande skulle de skattskyldiga med all sannolikhet

så småningom bliva mer benägna att själva taga initiativ till förhöjda

löneavdrag hos huvudarbetsgivaren.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar betänkligheter mot de sakkunnigas

förslag och ifrågasätter, om icke preliminär skatt för bisysslor

kunde uttagas av huvudarbetsgivaren genom förhöjt skatteavdrag. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser, att förhöjt skatteavdrag borde tillämpas i fråga

om sådana regelbundna inkomster av bisysslor, som återkomme år efter

år; de sakkunnigas förslag borde endast genomföras beträffande övriga,

oregelbundna inkomster av bisysslor. Länsstyrelsen i Södermanlands län,

som i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag, yttrar att möjligheter

dock borde även i fortsättningen beredas löntagare att genom anmälan till

huvudarbetsgivaren om förhöjning av skatteavdrag täcka samtliga sina inkomster.

Därigenom underlättades även arbetet för myndigheterna i hög

grad.

Tjänstemännens centralorganisation anför att det, om skatteavdrag å inkomst

av bisyssla infördes, borde övervägas att begränsa avdragsskyldigheten

till bisyssla av viss längre varaktighet. Ett relativt stort antal arbetstagare

torde ha en stadigvarande bisyssla, exempelvis visst kvällsarbete; även

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

genom den ifrågasatta begränsningen skulle därför en icke obetydlig förbättring

av uppbördsresultatet kunna ernås.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att centrala uppbördsnämnden

skall erhålla befogenhet att meddela dispens från avdragsskyldighet, t. ex.

beträffande försäkringsanstalternas fritidsombud, ifrågasätter Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete — med allt erkännande av de sakkunnigas

välvilliga inställning till försäkringsbolagen i detta sammanhang — om det

kunde vara riktigt att lägga avgöranden av så stor ekonomisk vikt hos ett

administrativt organ. Med hänsyn till skattemyndigheternas benägenhet att

icke tillmäta motiveringen till gjorda ändringar i skattelagstiftningen vitsord

vid lagtillämpningen syntes dispensmöjligheten ej heller giva önskvärd trygghet.

Om man ansåge, att vissa bisysslor kunde undantagas från skatteavdrag,

borde dessa därför uttryckligen angivas i anvisningarna. Emellertid

funnes utan tvivel många andra skattskyldiga, som hade bisysslor av provisionskaraktär

och i detta hänseende stode försäkringsbolagens fritidsombud

nära. Därför förordades i främsta rummet, att undantag för biinkomster

under visst minimum infördes i lagtexten. En lämplig gräns vore

1 500 kronor eller samma belopp, som Folksam ansåge böra gälla för avdragsskyldighet

beträffande livräntor. Vidare anföres bl. a. följande.

Överhuvud måste Folksam ifrågasätta riktigheten av att — såsom skulle

bli följden av de sakkunnigas förslag — i uppbördshänseende jämställa en

försäkringsanstalt och dennas livräntetagare med en arbetsgivare och dennes

arbetstagare. Förhållandet mellan en försäkringsanstalt och dennas livräntetagare

är i realiteten ett helt annat än mellan en arbetsgivare och dennes

arbetstagare. Arbetsgivaren kan så gott som alltid komma i personlig förbindelse

med alla eller flertalet arbetstagare, han kan härigenom sörja för

att anställda, som försumma att lämna debetsedlar in in, få muntliga påstötningar

samt erforderliga förklaringar och råd. En försäkringsanstalt

måste däremot anlita postverket vid all kommunikation med flertalet livräntetagare.

--—

Den enda väsentliga ändringen i det sista betänkandet jämfört med det

förra i avseende på skatteavdrag på livräntor är, att de sakkunniga nu övergivit

förslaget om skatteavdrag i viss utsträckning på folkpensioner. Denna

ändring motiveras med, att »förslaget mötte stark kritik» (s. 235). Folksam

delar helt de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens kritik var vägande.

Exakt samma kritik kan emellertid riktas mot de sakkunnigas förslag

över huvud beträffande skatteavdrag å livräntor, och sådan kritik har också

framställts i yttranden över det förra betänkandet både av Folksam och av

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vars yttrande de sakkunniga återgiva

utan genmäle (s. 232). Skillnaden är endast kvantitativ; för den

skattskyldige är läget exakt detsamma vare sig han uppbär livräntan av

pensionsstyrelsen eller av försäkringsanstalt, och försäkringsgivarens merarbete

enligt de sakkunnigas förslag är för varje enhet detsamma i båda

fallen. Under sådana förhållanden måste det anses i hög grad stötande om

staten skulle ålägga enskilda försäkringsanstalter (och även kommuner

samt sådana statliga anstalter som Riksförsäkringsanstalten och Statens

Pensionsanstalt) en börda, som man icke finner sig kunna ålägga statens

eget huvudorgan på detta område.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 100.

229

Utom de fem remissinstanser, som enligt vad förut nämnts avstyrkt varje

utvidgning av avdragsskyldigheten, avstyrkes skatteavdrag å inkomst av bisyssla

av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid framhåller länsstyrelsen,

att något skattebortfall knappast vore att påräkna i fråga om inkomst å

bisysslor. Vidare vore den kvarstående skatt, som hade sin grund i sådan

inkomst, obetydlig i förhållande till de stora kvarstående skatterna för skattskyldiga

med preliminär B-skatt och äkta makar och kunde därjämte förväntas

snart försvinna till följd av hittills vidtagna åtgärder, däribland införandet

av bestämmelsen om ränta å kvarstående skatt. Länsstyrelsen ansåge

det därför lämpligast, att införandet av skatteavdrag för bisysslor finge

anstå, till dess man bättre än nu kunde överblicka den verkan, gällande

bestämmelser kunde ha i angivet avseende. — Angivna organisationer med

undantag av redareföreningen åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet

in. fl., vari bl. a. följande anföres.

Beträffande skatteavdrag för inkomst av korttidsanställning föreligger

den väsentliga skillnaden i förhållande till sådant avdrag å inkomst av "bisysslor,

att utvidgningen av avdragsskyldigheten i det förra fallet alltjämt

komme att ske allenast i arbetstagarens huvudsakliga, om ock kortvariga,

anställning, medan dylik skyldighet i det senare fallet skulle innebära, att

avdrag för en och samme arbetstagare samtidigt verkställdes av två eller

flera arbetsgivare. Inordnande i avdragssystemet av sistnämnda inkomstslag

måste därför befaras föranleda åtskilliga komplikationer och skulle innebära

en långt mer genomgripande reform av uppbördssystemet än avdragsskyldighetens

utvidgning till korttidsanställning. Då vidare, såsom ovan

anförts, någon nämnvärd ökning av inflytande skatteintäkter näppeligen

torde vinnas genom avdragsskyldighetens utsträckning till inkomst av bisysslor

och en lättnad i den nuvarande skattebelastningen har ställts i utsikt,

synes oss övervägande skäl tala för, att avdragsskyldigheten icke utsträckes

till att avse inkomst av bisysslor.

Utöver vad de delegerade anfört, yttrar Svenska försäkringsbolags riksförbund

bl. a. följande.

I sitt över de sakkunnigas förra betänkande avgivna yttrande framhöll

riksförbundet, att försäkringsbolagen behövt verkställa skatteavdrag å pensioner

och livräntor endast i mycket begränsad omfattning dels på grund

av bestämmelsen, att skatteavdrag ej skall verkställas, då pensionens eller

livräntans årsbelopp understiger 1 200 kronor, och dels — ifråga om högre

årsbelopp — emedan antingen pensionen eller livräntan icke varit att anse

som vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ock pensions- eller

livräntetagaren haft andra inkomster av sådan storlek, att han debiterats

preliminär B-skatt utan löneavdrag. Därvid bortsågs från de s. k. lagolycksfallsförsäkringsbolagen

och SPP, för vilka bolag förhållandena äro

i viss mån annorlunda.

Riksförbundet framhöll vidare, att ett godkännande av de sakkunnigas

förslag för försäkringsbolagen skulle medföra en mångdubbling av deras

arbete och kostnader för källskatteuppbörden i fråga om pensions- och livräntetagarna.

Att det allmänna därigenom skulle tillföras några ökade

skatteinkomster ansågs uteslutet, då ju försäkringsbolagen till "taxerings
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

myndigheterna lämna uppgifter om utbetalda pensioner och livräntor och

definitiva skatterestantier för denna kategori av skattebetalare torde vara

mycket sällsynta. Förbundet motsatte sig bestämt en utvidgning av skyldigheten

att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor.

I uppbördssakkunnigas senaste betänkande har viss hänsyn tagits till de

av riksförbundet framförda erinringarna genom ett uttalande, att särskilt

såvitt gäller pensioner och livräntor möjlighet bör finnas för centrala uppbördsnämnden

att lämna dispens från skatteavdrag. Ett dylikt allmänt och

vagt uttalande är emellertid långt ifrån tillfredsställande.

Rent principiellt måste det anses betänkligt att överlåta avgörandet av

betydelsefulla och i den enskildes handlande — varvid i detta sammanhang

med ordet enskild främst avses enskilda företag — djupt ingripande frågor

till en administrativ nämnd. Avgörandet kan komma att träffas i ena eller

andra riktningen, beroende på nämndens sammansättning från tid till

annan.

I nu förevarande avseende, d. v. s. i fråga om skyldigheten att verkställa

skatteavdrag för pensioner och livräntor, förefaller det som om centrala

uppbördsnämnden skulle få fullt fria händer att efter eget bedömande fastställa

avdragsskyldighetens omfattning. Uppbördssakkunniga lämna i sitt

betänkande inga som helst anvisningar utan påpeka endast att en dispensmöjlighet

måste lämnas öppen. Med denna utgångspunkt har man all anledning

att räkna med att dispensregcln kommer att tillämpas restriktivt.

Riksförbundet vidhåller alltjämt sin uppfattning, att ingen utvidgning av

försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner och

livräntor bör komma ifråga. Redan i sitt yttrande över det kommittébetänkande,

som låg till grund för den nya uppbördsförordningen, underströk

riksförbundet, att försäkringsbolagen gentemot sina pensions- och livräntetagare

icke intaga ställningen av arbetsgivare. Källskattesystemet bygger

på principen, att arbetsgivare skall vara skyldig att verkställa skatteavdrag

å lön, som han utbetalar till arbetstagare. Med denna utgångspunkt borde

försäkringsbolagen utom i deras egenskap av arbetsgivare ej hava inkopplats

i det nya uppbördssystemet i vidare mån än vad gäller tjänstepension

och livränta på grund av olycksfall i arbete, där ju försäkringsgivaren kan

sägas inträda i arbetsgivarens ställe. I övrigt föreligger ett rent kundförhållande

mellan försäkringstagare och försäkringsgivare och det är uppenbart,

att irritationsmoment måste i görligaste mån undvikas i detta förhållande,

irritationsmoment som ej kunna undgås, då ovidkommande skattefrågor

inkopplas.

I denna fråga må vidare framhållas, att pensions- och livräntetagarna äro

spridda över hela landet och försäkringsgivaren känner i regel endast deras

postadress, vilken ofta ej sammanfaller med mantalsskrivningsadressen. Ej

sällan förekommer att utbetalningen sker till ett bankkonto.

I det övervägande antalet fall skulle enligt de sakkunnigas förslag skatteavdrag

komma att verkställas med 25 % såsom å inkomst av bisyssla. Stor

risk skulle föreligga, att dessa avdrag ej skulle kunna gottskrivas vederbörande

skattskyldige med därav följande besvärligheter såväl för försäkringsbolagen

som för skattemyndigheterna.

En fråga som i detta sammanhang ej kan förbigås är kostnadsfrågan. Uppbördssakkunnigas

förslag skulle — såvida centrala uppbördsnämnden ej

beviljar dispens från skatteavdrag i sådan utsträckning, att någon utökning

av försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag ej inträder,

vilket ej torde vara att förvänta — för bolagen medföra en väsentlig kostnadsökning.

Här må blott pekas på nödvändigheten för bolagen att brevledes

undersöka, huruvida förmånstagaren har att erlägga preliminär A
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

231

skatt eller debiterats preliminär B-skatt. Och i de fall, då skatteavdrag verkställes,

måste likaledes per post skattekvitto tillställas vederbörande. Den

ökade kostnaden måste enligt de för livförsäkringsverksamheten grundläggande

principerna drabba vederbörande försäkringstagare i form av

minskad återbäring och måhända genom en premieförhöjning. Särskilt i

fråga om livränteförsäkring äro de omkostnadstillägg, som ingå i de av

Kungl. Maj :t fastställda grunderna, så knappt tillmätta, att en premiehöjning

sannolikt skulle bli nödvändig.

Om man hade anledning räkna med att en utökad skyldighet för försäkringsbolagen

att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor skulle

resultera i väsentligt minskade skatterestantier för pensions- och livräntetagarna

funnes måhända trots allt anledning att ej motsätta sig uppbördssakkunnigas

förslag i denna del. Som riksförbundet i sitt förra, här ovan

berörda yttrande i frågan framhållit, torde emellertid intet stå att vinna i

detta avseende, då slutliga restantier för den kategori av skattebetalare, varom

här är fråga, torde vara mycket sällsynta.

Riksförbundet måste på grund av det anförda bestämt påyrka att nuvarande

förutsättningar för att skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner

och livräntor skall föreligga — d. v. s. att pensionen eller livräntan

skall vara vederbörandes »huvudsakliga inkomst av tjänst» och att den ej

skall understiga visst belopp — bibehållas i uppbördsförordningen, även om

uppbördssakkunnigas förslag om skyldighet att verkställa skatteavdrag å

inkomst av bisysslor godtages.

Förslaget att avskaffa minimigränsen å 1 200 kr. för skatteavdrag å pensioner

och livräntor från försäkringsanstalt biträdes av riksförsäkringsanstalten

under förutsättning, att centrala uppbördsnämnden erhölle så vidsträckta

befogenheter, att den bleve berättigad lämna sitt bifall till de ändringsförslag,

som anstalten framfört i sitt utlåtande över de sakkunnigas

första betänkande. Anstalten nödgades nämligen att i huvudsak bestämt

vidhålla desamma. — I nämnda utlåtande framhöll anstalten, att ett genomförande

av de sakkunnigas förslag skulle för anstaltens vidkommande medföra

en synnerligen betydande ökning av anstaltens göromål med skatteavdrag

å livräntor. Antalet livränteärenden hos anstalten kunde beräknas utgöra

omkring 45 000. De nuvarande bestämmelserna föranledde till skatteavdrag

i omkring 2 500 av dessa ärenden. Ett genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 40 000 livränteärenden

måste bliva föremål för undersökning i avseende å eventuellt skatteavdrag.

Det kunde förväntas, att skatteavdrag skulle behöva verkställas i flertalet

av sistnämnda livränteärenden. Anstalten fann sig därför på närmare angivna

skäl böra påyrka vissa ändringar i vad de sakkunniga föreslagit. Dels

borde livräntor, som ej uppgått till 200 kronor för år, kunna undantagas

från den obligatoriska preliminära beskattningen, dels borde i fråga om livräntor,

vilka icke överstege 1 200 kronor för år, skatteavdrag kunna verkställas

efter visst enhetligt procenttal, oberoende av huruvida livräntan utgjorde

vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller icke, dels ock

borde livräntor, ej överstigande angivna belopp, kunna undantagas från avdrag

för kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det med hänsyn till angelägenheten

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem tveksamt, om det vore

lämpligt att avskaffa angivna gräns. De sakkunniga syntes, säger länsstyrelsen,

ha räknat med att en generell dispens i dylika fall skulle lämnas av

centrala uppbördsnämnden. Till skälen, som i så fall föranlett förslaget att

upphäva undantagsbestämmelsen i själva förordningen, ställde sig länsstyrelsen

frågande.

Pensionsstijrelsen anser sig icke kunna godtaga de sakkunnigas förslag.

Inledningsvis erinrar styrelsen om sitt utlåtande över de sakkunnigas första

förslag (betänkandet s. 230 o. f.) och om den numera gällande bestämmelsen,

att skattetabellerna icke skall upptaga preliminär skatt för belopp, som

motsvarar en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst understigande

1 200 kronor; skatteavdrag enligt skattetabell kunde därför ej

längre ske å pensioner under 1 200 kronor. Därefter anföres bl. a. följande.

Om sådan pension utgör vederbörandes huvudsakliga inkomst, vilket kan

styrkas genom överlämnande till pensionsstyrelsen av debetsedel å preliminär

A-skatt, är 4 § 1 mom. i lagförslaget tillämplig och skatteavdrag skall

sålunda ej ske. Överlämnas däremot ej debetsedel å preliminär skatt eller

styrkes på sätt i 47 § andra stycket lagförslaget anges, att pensionen ej utgör

vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst, är 7 § lagförslaget tillämplig

och preliminärskatt skall utgå med 25 procent.

Om pensionsstyrelsen ej på förhand liänvänder sig till pensionstagarna

även beträffande pensioner under 1 200 kronor för att få utrett huruvida

preliminär skatt skall uttagas eller ej, torde det i ett antal fall inträffa att

skatteavdrag uttages, då så ej borde ske. Ett sådant förfarande skulle med

allt skäl framkalla missbelåtenhet bland pensionstagarna, men att å andra

sidan ålägga dessa att styrka att en pension till lågt belopp är deras huvudsakliga

inkomst kan på grund av pensionstagarnas ålderdom vålla svårigheter.

I en hel del fall torde pensionstagarnas inkomster ha varit så låga att

debetsedel å preliminär skatt över huvud ej utfärdats för dem eller ock torde

— om pensionstagaren är gift — debetsedel ha utfärdats för endast den ena

av makarna.

I de fall då debetsedel ej överlämnats till styrelsen — vilket är att förvänta

blir det vanliga då pensionen ej uppgår till 1 200 kronor för år —

skulle det jämlikt föreskrifterna i 65 § 3 mom. sista stycket lagförslaget

ankomma på styrelsen att, där så kan ske, vid inbetalningen av skatt ange

bl. a. den skattskyldiges mantalsskrivningsadress och debetsedels nummer.

Att i här avsedda fall skaffa uppgift härom skulle ofta bli så betungande för

pensionstagarna, att styrelsen förutsätter att man bör anse att så ej kan ske.

Trots det utsträckta undantagandet från källskatteavdrag enligt skattetabell

synes ett genomförande av uppbördssakkunnigas förslag, i den mån

det avser pensioner under 1 200 kronor om året, komma att åsamka den frivilliga

försäkringen en betydande ökning av det administrativa arbetet. Sålunda

kan nämnas att erfarenheten visat, vilken omfattande korrespondens

som skatteavdragen föranleda. Efter ett genomförande av den föreslagna

skyldigheten att uttaga preliminärskatt även å mindre belopp skulle sannolikt

en höjning av oinkostnadsbelastningen å försäkringspremierna bli nödvändig.

Vad ovan anförts angående verkningarna av de uppbördssakkunnigas förslag

beträffande den statliga frivilliga pensionsförsäkringen gäller i stort

sett även för de pensionskassor, vilka i egenskap av registrerade understödsföreningar

stå under pensionsstyrelsens tillsyn. Styrelsen vill i detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

235

sammanhang särskilt framhålla att ifrågavarande pensionskassors ekonomiska

ställning i många fall är så svag, att varje ökning av deras administrationskostnader

måste inge betänkligheter.---

Om uttagande av källskatt å låga pensioner ändock beslutas, bör i varje

fall det undantaget göras, att källskatt under inga förhållanden utgår å pensioner

understigande 200 kronor för år. Sistnämnda belopp utgör den gräns,

vid vilken uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalt enligt taxeringsförordningen

(33 §) inträder.

Ifrågavarande förslag avstyrkes även av Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, som därjämte yrkar,

att lörevarande gräns skall höjas till 1 800, resp. 1 500 kr. och avse livräntans

skattepliktiga belopp. Den förstnämnda organisationen yttrar bl. a.

följande.

Beträffande det nu gällande gränsbeloppet för avdragsskyldighet, 1 200

kronor, framhöll riksförbundet i sitt tidigare yttrande i frågan — utan att

dock närmare utföra saken — att det borde avse skattepliktigt belopp och

ej, såsom bestämmelsen formulerats, bruttobelopp. Därvid hade förbundet i

tankarna bestämmelserna i kommunalskattelagen, att vissa livräntor endast

till viss med åldern från 80 till 10 % fallande del utgöra skattepliktig intäkt

och att av vissa pupillivräntor ett belopp av 600 kronor är skattefritt.

Det skulle vara uppenbart orimligt att å en livränta å exempelvis 2 000 kronor

verkställa skatteavdrag med 25 % eller 500 kronor, om livräntetagaren

uppnått sådan ålder, att endast 10 % av livräntan eller 200 kronor är skattepliktig

inkomst. Vare sig inkomst av bisysslor indrages under skyldigheten

att verkställa skatteavdrag eller icke, hemställer riksförbundet därför ånyo

att gränsbeloppet i fråga om pensioner och livräntor fastställes på grundval

av skattepliktigt belopp.

I ett den 25 september 1952 gjort tillägg till yttrandet framhåller förbundet,

att vägande skäl redan tidigare kunde ha framförts för en höjning

av gällande gräns för avdragsskyldigheten, främst med anledning av den

starka nedgången i penningvärdet. Därefter anföres bl. a. följande.

Sedan dess ha emellertid i vissa avseenden ändrade förhållanden inträtt,

som ytterligare motivera en icke oväsentlig höjning av gränsbeloppet. Riksförbundet

syftar härvid dels på att den nya lagen om försäkringsrörelse av

år 1948 för livförsäkringsbolagens vidkommande trätt i tillämpning först i

mitten av innevarande år, då bolagen erhållit koncession enligt nya lagen,

i samband varmed Kungl. Maj :t fastställt nya försäkringstekniska grunder

för verksamheten, dels ock på det förhållandet att 1952 års riksdags beslut

rörande ändring av den statliga inkomstbeskattningen innebär en höjning

fr. o. m. nästa beskattningsår av de statliga ortsavdragen.----

Enligt de nya försäkringstekniska grunder för livförsäkringsverksamheten,

som Kungl. Maj :t nyligen fastställt, kommer återbäring i större utsträckning

än tidigare att tillgodoföras förmånstagarna i form av ökning av

utgående pensioner och livräntor. Detta skulle i sin tur leda till att försäkringsbolagen,

även då försäkringarna lyda å ett belopp av 100 kronor per

månad, måste tillskriva den skattskyldige eller den lokala uppbördsmvndigheten

med förfrågan, huruvida försäkringsutbetalningen utgör den skattskvldiges

huvudsakliga »inkomst av tjänst» och om bolagen äro skyldiga

att verkställa källskatteavdrag. Den hittillsvarande erfarenheten visar att

det ofta först efter ett flertal påminnelser per brev eller genom telefon
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samtal med därav föranledda extra kostnader är möjligt att få ett besked,

vilket då i regel innebär, att bolaget ej skall göra skatteavdrag å den utbetalda

ersättningen. Bolagens arbete av här berörd art skulle alltså komma

att väsentligt utökas, om ej gränsbeloppet 1 200 kronor höjes.

Ovan nämndes vidare 1952 års riksdags beslut i fråga om den statliga inkomstbeskattningen,

innebärande bl. a. en höjning av de statliga ortsavdragen.

Från och med beskattningsåret 1953 utgör det lägsta statliga ortsavdraget

1 680 kronor, vilket gäller för ogift person utan barn i ortsgrupp

I. Av samtliga skattskyldiga ined A-skait torde icke mer än 5 å 6 % vara

bosatta i ortsgrupp I. Det statliga ortsavdraget torde därför som regel icke

komma att understiga ortsavdraget för ogift person utan barn i ortsgrupp

II eller 1 760 kronor. I stort sett torde man kunna räkna med, att statlig

inkomstskatt icke utgår för inkomster upp till 1 800 kronor. Tabellskatteavdraget

för lägre inkomster torde sålunda komma att avse uteslutande kommunalskatt

och folkpensionsavgift. Avdraget måste bli mycket obetydligt

för inkomster å 1 800 kronor och därunder.

Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete framhåller, att de sakkunniga

syntes utgå från att den enskildes huvudintresse vore att den preliminära

skatten minst uppginge till den slutliga skatten. Detta vore emellertid ingalunda

det enda intresset. Särskilt för små inkomsttagare vore det angeläget,

att skatteavdragen icke bleve alltför stora, emedan de eljest framtvingade

en onödig nedpressning av skattebetalarens levnadsstandard. Visserligen

skulle jämkning av preliminär skatt kunna ske under vissa förutsättningar.

Därvid syntes emellertid som regel förutsättas, att den skattskyldige själv

toge initiativet. Jämkning nedåt av det föreslagna avdraget å 25 procent för

bisyssla skulle sålunda endast undantagsvis kunna göras utan initiativ och

bevisning av den skattskyldige, låt vara att bevisningen endast behövde gå

ut på, att berättigandet av yrkandet gjordes sannolikt. I flertalet fall — och

detta gällde alldeles särskilt livräntetagare och små inkomsttagare — saknade

emellertid de skattskyldiga utan tvivel förutsättningar för initiativ och

erforderlig plädering. De sakkunniga uttalade, att det icke syntes försvarligt

att lita till förhoppningen, att arbetstagare med biinkomster skulle begära

förhöjda skatteavdrag. Enligt Folksams mening skulle det icke heller

vara försvarligt att införa bestämmelser, som ledde till för höga skatteavdrag,

i förlitande på formella jämkningsmöjligheter, som i praktiken sannolikt

endast undantagsvis skulle träda i funktion. Under sådana förhållanden

vore det synnerligen angeläget att undersöka, om procenttalet 25 i flertalet

fall kunde antagas träffa någorlunda rätt. Med stöd av vissa i remissyttrandet

redovisade beräkningar av »merskatten på biinkomster» framhålles

därefter, att ett skatteuttag efter 25 procent träffade rätt vid ett relativt

högt läge på inkomstskalan, i all synnerhet om biinkomsten bestode av livränta.

Personer med små livräntor hade nämligen av naturliga skäl, även

om livräntan vore biinkomst, i allmänhet även en låg huvudinkomst. Därefter

anföres bl. a. följande.

För livräntor, som utgöra den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, kommer

enligt förslaget automatiskt att gälla en minimigräns av 1 200 kronor,

emedan skattetabellerna enligt 4 § 1 mom. sista stycket endast skola upp
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

235

taga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en taxerad inkomst av

minst denna storlek. Folksam har i det första avsnittet av detta yttrande

föreslagit, att denna gräns höjes till 1 500 kronor. Även om detta förslag

icke bifalles vill Folksam med stöd av den i föregående avsnitt framlagda

utredningen föreslå, att avdragsskyldigheten för livräntor begränsas "till

fall, då den skattepliktiga intäkten av livräntan — vare sig denna är huvudsaklig

inkomst eller biinkomst — är minst 1 500 kronor. Nuvarande gräns,

1 200 kronor, bör sålunda icke blott bibehållas och knytas till livräntans

skattepliktiga del utan höjas. Om man har samma minimigräns oavsett om

livräntan är huvud- eller biinkomst vinnes, att försäkringsanstalterna icke

nödgas besvära livräntetagare med livräntor mellan 1 200 och 1 500 kronor

skattepliktig intäkt med företeende av intyg om att livräntan ej är huvudsaklig

inkomst. De sakkunnigas i strid med Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds

i betänkandet (s. 232) refererade yttrande och utan motivering

framlagda förslag om borttagande av undre gränsen för livräntor utgör enligt

Folksams mening ett steg i fel riktning icke endast från försäkringsanstalternas

utan även från de skattskyldigas synpunkt.

Om gränsen fixeras till 1 500 kronor och avdragsprocenten för livränta,

som ej utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, bibehålies vid 25 %,

kommer den härav i jämförelse med förslaget ökade kvarskatten för livräntetagare

att utgöra 25 % av livräntans skattepliktiga belopp endast för

skattskyldiga med högre beskattningsbar inkomst (till statsskatt) än ca

5 000 kronor och med livräntor under nämnda gräns. Nu föreligger en viss

korrelation mellan storleken av en livränta, som icke utgör huvudinkomst,

och livräntetagarens totala inkomst. Om livräntan utgår på grund av egen

försäkring, har arbetsinkomsten i allmänhet upphört eller väsentligt minskat

när livräntan börjar utbetalas, och det är därför föga sannolikt att en

person med liten livränteförsäkring vid sidan härav har en stor huvudinkomst.

Om livräntan utgår på grund av skadestånd i samband med ansvarighets-

eller trafikförsäkring, bestämmes livräntans belopp med utgångspunkt

från den ekonomiska standarden före olyckan vare sig livräntan avser

invaliditets- eller efterlevandeersättning. Dessutom förutsätter sådan livränta

bortfall av inkomst, varför ev. huvudinkomst av annat slag i regel är

liten. Vid tjänstepension finnes i regel icke någon annan inkomst av betydelse.

Ökningen av den kvarskatt, som måste uttagas på grund av här föreslagen

begränsning i jämförelse med de sakkunnigas förslag, torde sålunda

i jämförelsevis få fall belöpa sig till 25 % av livräntans skattepliktiga intäkt.

Med ledning av siffrorna i punkt 1)—3) i föregående avsnitt synes man

kunna våga den uppskattningen, att ökningen av kvarskatten sällan kommer

att väsentligt överstiga 200 kronor (== 20 % av 1 000 — ca 16 % av 1 200).

Det bör i detta sammanhang beaktas, att livräntetagama i regel äro äldre

personer med nedsatt förmåga att förstå skriftliga meddelanden och besvara

dessa. Redan nu gällande förordning är mycket betungande just på grund

av svårigheten att få svar från pensionärerna även på mycket enkla frågor.

Beträffande storleken av skatteavdraget vid korttidsanställning har de

sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Skatteavdrag enligt en för hela riket gemensam dagtabell förordas av

länsstyrelsen i Gotlands län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. De två organisationerna,

som tidigare föreslagit skatteavdrag enligt en för hela riket ge
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

mensam dagtabell enär eljest ett mycket stort antal dagtabeller måste användas

av företagen, erinrar om att de sakkunniga icke ansett sig kunna laga

hänsyn till detta förslag utan förordat, att centrala uppbördsnämnden förvissa

branscher skulle kunna meddela andra bestämmelser, lämpligen då att

avdrag i stället skulle verkställas med viss procent av inkomsten. Organisationerna

ansåge emellertid alltjämt, att en enda dagtabell, som kunde upprättas

med hänsyn till den med stigande inkomst höjda marginalskatten,

konrnre att lämna ett mera tillfredsställande uppbördsresultat än en likformig

procentuell beräkning av skatteavdraget. Därest avdrag efter en dylik

gemensam dagtabell finge göras, skulle detta även innebära, att avdrag efter

tabell kunde företagas vare sig arbetstagaren överlämnat debetsedel till arbetsgivaren

eller icke.

Skatteavdrag med viss procent i stället för efter skattetabell tillstyrkes

av länsstyrelsen i Kronobergs län, enär genom tabellavdrag i de allra flesta

fall för hög preliminär skatt komme att uttagas. Det kunde nämligen antagas,

att flertalet av de arbetstagare som uppbure avlöning per arbetsdag,

icke arbetade hela året om; en stor del torde ha så låg årsinkomst, att de

skulle sakna förmåga att bära det för höga skatteavdrag, som dagtabellen

skulle medföra.

Även länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län samt Sveriges grossistförbund

förordar skatteavdrag med viss procent. Denna anses av länsstyrelsen

i Blekinge län böra bestämmas till 20. Länsstyrelsen i Värmlands län

förordar en procentsats å 25. Grossistförbundet slutligen tillstyrker avdrag

med 10 procent under framhållande av betydelsen att procentsatsen icke

gjordes för hög; även en så låg uttagningsprocent som 10 kunde enligt

förbundets uppfattning verka i viss mån avskräckande på många arbetssökande.

En stor del av ifrågavarande skattskyldiga hade med säkerhet en

inkomstnivå, som gåve lägre skatt än 10 procent. Under alla förhållanden

måste ett skatteavdrag å 25 procent för det stora flertalet arbetstagare av

berörda kategori framstå såsom fullkomligt orimligt samt medföra att överskjutande

skatt i många fall måste återbetalas. Genom det av de sakkunniga

föreslagna dispensförfarandet kunde visserligen i speciella fall nedsättning

eller befrielse erhållas från det höga procentavdraget, men i stället komplicerades

i hög grad skatteproblemet, icke minst för arbetsgivarna. Ett system

med höga tabellavdrag respektive procentavdrag kombinerat med möjligheter

till avvikelser i ett relativt stort antal speciella fall konnne att ge

upphov till ytterligare komplicerade diskussioner mellan arbetstagare och

arbetsgivare samt vålla de senare extra besvär och kostnader i samband

med framställningar och förhandlingar med myndigheter, långdragna överläggningar

i jämkningsfrågor, restitutionsproblem etc.

Procentsatsen för skatteavdrag, då debetsedel eller skattekort icke överlämnats

till arbetsgivaren, anses av länsstyrelsen i Uppsala län böra till en

början, innan erfarenhet vunnits, bestämmas till 20. Samma procentsats förordas

av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges

centrala restaurahgaktiebotag, vilka anför bl. a. följande.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

237

De sakkunniga föreslå alltjämt att vid procentuellt avdrag detta skall beräknas

efter 25 procent av inkomsten både vid korttidsanställning och bisysslor.

För de personalkategorier, som inneha korttidsanställningar inom

restaurangnäringen, är cn dylik procentsats alldeles för hög. Även beträffande

bisysslor torde för därav berörda anställda medelinkomsten alltjämt

ligga Pa en sådan nivå, att ett skatteavdrag med 25 procent är för högt.

Då det inom restaurangbranschen kommer att medföra svårigheter att med

säkerhet avgöra, om ett utfört arbete varit korttidsanställning eller bisyssla,

är det nödvändigt, att samma procentavdrag tillämpas för dessa båda arbetsformer

varvid det vore lämpligt, att centrala uppbördsnämnden erhölle

befogenhet att för ifrågavarande bransch fastställa en avdragsprocent av

förslagsvis 20.

I avsikt att erhålla en enhetlig procentsats i samtliga fall, då skatteavdrag

skall göras procentuellt, föreslås vidare att centrala uppbördsnämnden erhåller

befogenhet att föreskriva, att avdrag med 20 procent av inkomsten

skall göras även i de fall, då arbetstagaren varken avlämnar debetsedel å

preliminär skatt eller slutlig skatt eller styrker, att han ej har erhållit någon

kvarstående skatt.

Beträffande skattetabellernas kolumner för dagsinkomst framhåller Föreningen

Sveriges kronokamrerare, att det vore angeläget att skattebeloppen

i dessa kolumner icke beräknades så lågt i förhållande till skattebeloppen

för veckoinkomst etc., att det av denna anledning vore förmånligare att

arbeta för dag än för längre avlöningsperiod.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att försiktigheten syntes

bjuda, att när fråga vore om korttidsanställda arbetstagare, vilka åtnjöte

förutom kontant avlöning jämväl naturaförmåner av något slag, skatteavdraget

beräknades utan hänsynstagande till värdet av sådana förmåner.

Mot den föreslagna storleken av skatteavdraget för bisysslor har erinran

gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation ifrågasätter,

om en så hög procentsats som 25 borde tillämpas. Svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet anser tveksamt om icke den föreslagna avdragsprocenten

i allmänhet komme att bli för hög; så syntes i varje händelse bli

fallet inom de inkomstlägen, som förbundets medlemmar representerade.

Liknande uttalande göres av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, vilka föreslår att

centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet att för restaurangbranschen

fastställa en avdragsprocent å förslagsvis 20.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att skatteavdrag borde ske

med förslagsvis 20 procent, då duplettdebetsedel eller skattekort överlämnats

till arbetsgivaren, och eljest med 25 procent. Syftet med förslaget vore

att förmå skattskyldiga med inkomst av bisyssla att till den, som utbetalade

inkomsten, inlämna handlingar med fullständiga identifieringsuppgifter.

Sveriges grossistförbund anser, att skatteavdrag borde göras med 10 procent

beträffande såväl bisysslor som korttidsanställningar för att skatteuppbörden

skulle bli så enkel som möjligt.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å oregelbundet

inflytande inkomster har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av länsstyrelsen

i Blekinge län, som anser att skatteavdrag å dessa inkomster borde

göras med endast 20 procent.

Den föreslagna begränsningen av avdragsskyldigheten

till belopp å minst 10 kronor har godtagits i det stora flertalet

remissyttranden.

I en del yttranden anses angivna belopp vara för lågt. Sålunda ifrågasätter

länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska landstingsförbundet om

icke gränsen borde höjas i anledning av penningvärdeförsämringen. Även

länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att gränsen lämpligen borde höjas.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att skatteavdrag icke skall göras

å belopp under 12 kronor, medan Sveriges köpmannaförbund, Handelns arbetsgivarorganisation

och länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att gränsen

höjes till minst 20 kronor. Sistnämnda länsstyrelse anför, att om skatteavdrag

skulle göras å belopp ända ned till 10 kronor, komme skatteavdragen

stundom icke ens att motsvara kostnaderna för besväret med redovisningen.

Med hänsyn härtill och till den höjda lönenivån syntes en gräns vid

minst 20 kronor lämpligare. Ett undantag från skatteavdrag syntes böra

göras för det fall då arbetstagaren vore minderårig och grundad anledning

funnes antaga att han under året icke komme att ha skattepliktig inkomst.

Härigenom skulle ett stort antal restitutioner av preliminärskatt komma att

falla bort.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att den föreslagna gränsen å 10 kronor

vore för låg, såvitt gällde inkomst av bisyssla. Det kunde förväntas, att den

slutliga skatten å dylika inkomstbelopp komme att bli relativt obetydlig. Med

hänsyn till de ökade olägenheter, som avdragsskyldigheten skulle medföra

för såväl arbetsgivare som myndigheter, syntes gränsen för skatteavdrag

icke böra sättas lägre än 25 kronor. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida

icke inkomstgränsen borde sättas ännu högre, alldenstund någon egentlig

kontroll beträffande bestämmelsernas efterlevnad i förevarande fall

knappast ginge att genomföra utan avsevärda olägenheter. Länsstyrelsen i

Uppsala län förordar, att skatteavdrag ej skall göras å sådana regelbundna

inkomster av bisysslor, som understiger 300 kronor för år eller 25 kronor för

månad; beträffande dessa inkomster kunde svårligen påstås, att skatteavdrag

därå hade nämnvärd betydelse ur uppbördssynpunkt. Vidare har

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, för vars yttrande i denna del

tidigare redogjorts, motsatt sig att centrala uppbördsnämnden erhölle befogenhet

att meddela dispens från avdragsskyldighet; anstalterna förordar i

stället, att i författningstexten undantag från avdragsskyldighet stadgas för

biinkomster av viss storlek. Anstalterna framhåller, att det kunde vara motiverat

att för andra biinkomster än livräntor föreskriva ett lägre minimum

än för livräntor, t. ex. 1 000 kronor, eftersom korrelationen mellan huvud
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

239

inkomst och egentlig inkomst av bisyssla icke kunde antagas vara lika starkt

positiv som mellan huvudinkomst och biinkomst av livränta. Emellertid

vore förvärvet av biinkomst utan tvivel i regel förenat med proportionsvis

större kostnader för intäktens förvärvande än A-skattares huvudinkomst.

För försäkringsbolags fritidsomlbud torde taxeringsmyndigheterna sålunda i

allmänhet godkänna avdrag för sådana kostnader med 20 å 30 %. Med hänsyn

härtill syntes det vara lämpligt att fastställa samma minimum för biinkomster

som Folksam föreslagit för livräntor, nämligen 1 500 kronor. Att

biinkomstens definitiva storlek ofta icke vore känd för arbetsgivaren förrän

en tid efter inkomstårets slut utgjorde intet hinder mot den här föreslagna

regeln, om dispens för senare inbetalning av preliminär skatt lämnades enligt

62 § 3 mom. i förslaget till ny uppbördsförordning. Då denna förutsättning

vore väsentlig torde ett generellt medgivande i lagtexten för arbetsgivare

med minst 100 biinkomsttagare att inleverera preliminär skatt för dessa

senast den 15 februari påföljande år vara erforderlig.

Å andra sidan anser Föreningen Sveriges kronokamrerare den av de sakkunniga

föreslagna inkomstgränsen vara för hög. Även om en lägre inkomstgräns

skulle i olika hänseenden tynga uppbördsarbetet, vore ett mindre

belopp än det föreslagna motiverat; sattes inkomstgränsen för högt, uppkomme

risk för att arbetstagare frestades att genom t. ex. halvdagsarbete

begränsa sina inkomster till det högsta belopp, där skatteavdrag icke gjordes.

De sakkunnigas förslag i fråga om avdra g sskyldighetens begränsning

till vissa arbetsgivare har i flertalet yttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda framhåller överståthållaråmbetet,

att förslaget enligt ämbetets mening innebure en tillfredsställande

avvägning mellan, å ena sidan, önskvärdheten av ett fullständigt avdragssystem

och, å andra sidan, behovet av en icke alltför betungande uppbördsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det framlagda förslaget ur kontrollsynpunkt

synnerligen värdefullt, även om det ur rättvisesynpunkt skulle

kunna riktas invändningar mot att låta vissa kategorier skattskyldiga intaga

en särställning. Därvid åsyftades närmast den s. k. tillfälliga hemhjälpen.

Då emellertid avdragsskyldigheten i detta fall skulle komma att bereda såväl

arbetsgivare som myndigheter stora svårigheter, vore den föreslagna

gränsdragningen praktisk och tillfredsställande. Enligt socialstyrelsens mening

kunde det ur rättvisesynpunkt ha funnits fog för att icke undantaga

ersättning till tillfällig hemhjälp. På grund av vad som anförts däremot, särskilt

de därmed förenade praktiska svårigheterna, ansåge sig styrelsen

emellertid icke böra framställa något yrkande i frågan. Även arbetsmarknadsstyrelsen

ansluter sig till de sakkunnigas förslag med hänsyn till de

kostnader och besvär, en obegränsad avdragsskyldighet skulle medföra. Styrelsen

erinrar samtidigt om att arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatte

över 113 000 platser för tillfällig hemhjälp. Den på annat sätt än ge
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nom arbetsförmedlingarna anskaffade tillfälliga hemhjälpen torde, säger

styrelsen, överstiga denna siffra.

I några yttranden ifrågasättes om icke avdragsskyldighet borde föreligga

även i andra fall än de sakkunniga föreslagit. Sålunda yttrar Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

att det kunde befaras att den premiering av hemhjälpsarbetet

i skatteavseende, som de sakkunnigas förslag innebure, komme att ytterligare

öka de redan nu stora svårigheterna att erhålla kvinnlig arbetskraft

inom restaurangnäringen. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs

län, huruvida icke även ägare av hyresfastigheter borde omfattas av

den utvidgade avdragsskyldigheten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i

annat sammanhang uttalat sig för att avdragsskyldigheten beträffande korttidsanställningar

borde begränsas till vissa branscher, anför.

Länsstyrelsen vill framhålla att med den utformning, förslaget erhållit,

inkomst av tjänsteuppdrag från annan fastighet än jordbruksfastighet icke

kommer att preliminärbeskattas, om fastigheten äges av enskild person och

denne icke är arbetstagarens huvudsakliga arbetsgivare. Tämligen vanligt

torde vara att arvoden utgå från sådana fastighetsägare till gårdskarlar,

eldare in. fl. ävensom till hantverkare. Vill man gå så långt som de sakkunniga

föreslagit beträffande inkomst av korttidsanställningar och arvoden

för bisysslor, synes det med hänsyn till likformigheten i beskattningen

vara befogat att också stadga avdragsskyldighet för samtliga ägare av annan

fastighet beträffande samtliga utbetalda arbetslöner och arvoden. I anslutning

härtill borde i så fall ändring göras i 33 § taxeringsförordningen,

så att löneuppgifter gjordes obligatoriska även i fråga om inkomst av annan

fastighet i den mån inkomsten överstege 100 kr.

I andra yttranden åter anses avdragsskyldigheten böra ytterligare begränsas

med hänsyn till de besvär och kostnader m. in., som en utvidgad avdragsskyldighet

medförde. Därvid uttalas i en del yttranden, att avdragsskyldigheten

vid korttidsanställning borde begränsas till vissa branscher.

Sålunda yttrar Tjänstemännens centralorganisation, att en eventuell sådan

avdragsskyldighet borde begränsas till de områden, där korttidsanställningar

förekomme i särskilt stor omfattning. Härigenom skulle problemet om ytterligare

uttag av preliminärskatt kunna lösas för de delar av arbetsmarknaden,

där en lösning vore mest angelägen. Eventuella bestämmelser borde

utformas efter överläggningar med intresseorganisationerna inom dessa närmast

berörda branscher. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att de skäl,

som låge till grund för de sakkunnigas förslag på området, torde vara att

inom vissa arbetstagargrupper missbruk förekommit, t. ex. genom täta

ombyten av anställningar för att undgå beskattning. Givetvis vore det önskvärt

att ett sådant missbruk kunde stävjas. Länsstyrelsen ville ifrågasätta

om reglerna ej borde utformas så att avdragsskyldigheten begränsades till

korttidsanställningar i sådana branscher, där missbruk notoriskt förekommit.

Detta kunde enklast ske genom en tilläggsbestämmelse till 46 § uppbördsförordningen

av innebörd, att Konungen ägde utfärda dylika särbestämmelser.

Vidare bär, såsom tidigare nämnts, Sveriges redareförening

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

241

ansett sig kunna tillstyrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast under

förutsättning, att avdragsskyldigheten begränsades till sådana kategorier

skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare, anställda inom byggnads- och restaurangfacken

samt kommunalanställda — för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

I några yttranden uttalas särskilda betänkligheter mot att avdragsskyldighet

enligt de sakkunnigas förslag ålägges även jordbrukarna. Såsom

förut nämnts, har kammarrätten anfört sådana betänkligheter. Länsstyrelsen

i Gotlands län yttrar, att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma torde

övervägande antalet arbetsanställningar av korttidsnatur hos yrkesutövare

utan tvekan förekomma på jordbrukets område. Länsstyrelsen vore väl

medveten om de stora svårigheter, som redan nu förefunnes för jordbrukare

att erhålla nödvändig tillfällig arbetshjälp. Det måste givetvis befaras, att

dessa svårigheter komme att ökas i ytterligare grad, därest bestämmelser

om skatteavdrag för korttidsanställning infördes. Då emellertid enighet torde

råda om det önskvärda och befogade i en utvidgning av den nuvarande

avdragsskyldigheten, ville länsstyrelsen icke motsätta sig, att sådan utvidgning

skedde i den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen. Länsstyrelsen

i Värmlands län ifrågasätter, huruvida icke jordbrukarna borde undantagas

från avdragsskyldighet. Eftersom många personer, särskilt grannar eller i

trakten boende, anlitades sommar och höst tillfälligt i jordbruket, skulle lantbrukarna

eljest ställas inför mången gång besvärliga avdragsproblem.

Enligt riksräkenskapsverkets mening funnes det goda skäl att nöja sig

med gällande avdragsskyldighet i fråga om icke-bokföringsskyldiga arbetsgivare.

Härigenom skulle förutom tillfällig hemhjälp även exempelvis sådan

arbetstagare, som av jordbrukare tillfälligt anlitades för skörde- och

tröskningshjälp, fortfarande vara undantagen från skyldighet att vidkännas

skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om icke rörelseidkare utan

bokföringsskyldighet och jordbrukare borde undantagas från avdragsskyldighet.

Erfarenheten hade nämligen visat, att det redan nu varit synnerligen

svårt att få fram tillförlitliga utredningar, när arbetstagare påtalat

underlåten inbetalning av skatteavdrag, som verkställts av arbetsgivare tillhörande

dessa kategorier. Med utsträckt avdragsskyldighet skulle dessa

svårigheter avsevärt ökas. Dessutom torde arbetet med kreditering av inbetalningar

från sådana arbetsgivare ofta bli svårt.

Slutligen uttalar länsstyrelsen i Hallands län, att oskiftat dödsbo möjligen

borde i fråga om avdragsskyldighetens omfattning likställas med fysisk

person.

Förslaget att avskaffa avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda anser länsstyrelsen

i Kopparbergs län förslaget vara till fördel bl. a. därigenom att

man erhölle en för allmänheten tydligare avgränsning i fråga om avdragsskyldigheten

för preliminär skatt. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller,

16 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att avdragsskyldighelens upphävande medförde stora lättnader icke endast

för arbetsgivarna utan även för de lokala skattemyndigheterna, som kunde

uppskjuta all debitering av preliminär B-skatt till den ur arbetssynpunkt

mindre belastade tiden efter den 18 januari, då debetsedlarna å preliminär

A-skatt skulle vara utsända. Dessutom koinme all påstämpling av debetsedlar

om befrielse från skatteavdrag att bli överflödig. Därefter anför länsstyrelsen,

att de sakkunniga förutsatt, att avdragsskyldighet för skatt uppenbarligen

skulle föreligga, intill dess arbetstagare med preliminär B-skatt

styrkt, att han hade att utgöra sådan skatt. De debetsedlar, som upptoge

preliminär B-skatt, översändes emellertid till de skattskyldiga först under

senare hälften av februari månad. I början av året kunde arbetstagaren

således icke styrka ovannämnda förhållande, med mindre han företedde intyg

härom från vederbörande lokala skattemyndighet. Utvidgades avdragsskyldigheten

även till inkomster av korttidsanställningar och bisysslor, torde

de lokala skattemyndigheterna under årets två första månader i stor utsträckning

komma att erhålla ett stort antal framställningar med anhållan

om dylika intyg från skattskyldiga med preliminär B-skatt. Ansökningarna

och utfärdandet av intygen torde komma att förorsaka de skattskyldiga och

de lokala skattemyndigheterna åtskilligt besvär och betydande merarbete.

De sakkunnigas förslag borde därför kompletteras med en föreskrift, att

under månaderna januari och februari skattskyldig kunde få styrka förutnämnda

förhållande genom att för arbetsgivaren -— i stället för intyg från

den lokala skattemyndigheten — förete sin debetsedel å preliminär B-skatt

för året före inkomståret.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att skatteavdragen för preliminär

B-skatt hade förorsakat många svårigheter för såväl allmänheten som myndigheterna.

Ur denna synpunkt vore det fördelaktigt, att avdragsskyldigheten

upphörde. Ur uppbördssynpunkt innebure förslaget emellertid en försämring.

Den restförda B-skatten vore sålunda ofta besvärlig att indriva och

på många håll komine säkert restlängderna att öka, om avdragsskyldigheten

försvunne. Vidare uttalar Sveriges lantbruksförbund, att systemet med avdragsskyldighet

för preliminär B-skatt löpt relativt friktionsfritt.

De sakkunnigas förslag avstyrkes av länsstyrelsen i Västerbottens län,

som anför.

Trots att skyldigheten att verkställa avdrag för kvarstående skatt bibehålies,

torde upphävandet av skyldigheten att verkställa avdrag för B-skatt

medföra ökat arbete för indrivningsmyndigheten och skatteförluster för

staten. En skattskyldig, som icke kan överföras till A-skatt, kan begära

B-skatt till sådant belopp att kvarstående skatt icke uppstår. Den av de

sakkunniga förutsatta utvidgningen av A-skattens användningsområde torde

säkerligen i praktiken icke komma till stånd i sådan omfattning, som avsetts.

På grund av de med A-skatten förknippade svårigheterna komma

lokala skattemyndigheterna att bliva nödsakade att i stor utsträckning ändock

debitera B-skatt. Avdragsskyldigheten för B-skatt synes fördenskull

böra kvarstå.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

243

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de sakkunnigas förslag i denna del

vara en diskutabel eftergift gentemot arbetsgivarparten. Självfallet måste,

säger länsstyrelsen, denna eftergift möta invändningar ur skattemyndighetens

synpunkt. Av kronokamrerarna i Malmö och Hälsingborg hade invänts,

att förslaget strede mot källskattens fundamentala idé. Enligt vad som

påvisats skulle i Malmö ca 6 000 jämkningsbeslut årligen bli erforderliga

för att överföra B-skattebetalare med stora omkostnadsavdrag till A-skatt.

Länsstyrelsen ansåge sig icke kunna undgå att fästa vikt vid dessa invändningar

särskilt ur den synpunkten, att det i betänkandet icke redovisats någon

utredning angående reformens inverkan i ekonomiskt hänseende för

städer med egen uppbördsförvaltning. Ett slutligt ställningstagande till detta

spörsmål krävde tillgång till kostnadskalkyler utöver vad länsstyrelsen själv

kunnat inhämta därom. Om det skulle visa sig, att kronokamrerarkontoren

icke kunde bemästra situationen till rimligt pris, förordade länsstyrelsen, att

med förslaget att upphäva avdragsplikten för B-skatt finge tillsvidare anstå.

I fråga om skatteavdrag för kvarstående skatt delas de sakkunnigas

uppfattning av det stora flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna.

Sålunda anför kammarrätten följande.

Kammarrätten finner det ur flera synpunkter önskvärt, att arbetsgivares

skyldighet att medverka vid skatteuppbörden, så snart sig göra låter, begränsas

till att endast avse uttag av den preliminära A-skatten. De arbetsgivare,

som ha att verkställa avdrag för kvarstående skatt för A-skattebetalare

torde till antalet högst väsentligt överstiga det antal arbetsgivare, som

ha att göra avdrag för B-skatt jämte för sådan skattskyldig uppkommen

kvarstående skatt. Det lärer på grund härav vara uppenbart, att de krav,

som från arbetsgivarhåll framförts om avskaffande av avdragsskyldighet

för B-skatt i än högre grad göra sig gällande beträffande slopandet av

avdrag för den kvarstående skatten. Emellertid lärer vara lika uppenbart,

att man vid övervägande av de fördelar, som kunna erbjudas genom avskaffandet

av denna avdragsskyldighet icke kan bortse från de risker, som

därmed äro förenade och vilka, såsom de sakkunniga antytt, kunna resultera

i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande indrivningsförfarande

beträffande restförd skatt. Försiktigheten lärer därför bjuda, att

den nuvarande avdragsskyldigheten icke avskaffas, förrän man vunnit erfarenhet

om det resultat, som kan vinnas genom de olika åtgärder, som av

de sakkunniga ifrågasatts i syfte att ernå bättre uttag av preliminär skatt.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län, att det med hänsyn till

arbetsgivarnas redan nu betungande arbete med källskatten vore angeläget,

att arbetsgivarna bereddes lättnad genom att kvarstående skatt undantoges

från skatteavdrag. Då man emellertid även med genomförande av nu föreslagna

åtgärder för effektivisering av uppbörden icke kunde förhindra att

ett icke ringa antal arbetstagare erhölle kvarstående skatt, ansåge länsstyrelsen

likväl, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag måste bibehållas.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet yttrar, att först sedan de

kvarstående skatterna nedbringats dels som en följd av föreliggande förslag

om ökade uttag av preliminär skatt, dels ock på grund av visad större med
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

verkan från de skattskyldiga själva, syntes tidpunkten inne att överväga

vissa lättnader i avdragsskyldigheten för kvarstående skatt.

Efter framhållande av att en omläggning av skattesystemet, innebärande

en väsentlig sänkning av de direkta skatterna, snarast borde komma till stånd,

hemställer Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och

Svenska bankföreningen, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt senast

i samband därmed måtte upphävas. Organisationerna åberopar ett yttrande

av delegerade för industriförbundet m. fl. I yttrandet uttalas att det

med hänsyn till de betydande svårigheter, tillämpningen av bestämmelserna

rörande avdragsskyldighet för kvarstående skatt enligt vad erfarenheten utvisade

medförde för arbetsgivarna, vore beklagligt att de sakkunniga icke

ansett sig kunna föreslå omedelbart upphävande av avdragsskyldigheten för

kvarstående skatt. Vidare anföres bl. a. följande.

Den omständigheten, att ett relativt stort antal arbetstagare påföres kvarstående

skatt, synes dock enligt vår mening icke i och för sig böra utgöra

hinder för upphävande av ifrågavarande avdragsskyldighet. Det som har

den största betydelsen i förevarande hänseende torde vara, huruvida dessa

kvarstående skatter kunna antagas komma att inflyta vid uppbördstillfällelia

i nämnvärt mindre utsträckning, om arbetstagarna själva anförtros inbetalningen

därav. Huruvida så blir fallet torde i sin tur i främsta rummet bli

beroende av de direkta skatternas tyngd och progressionens höjd. En väsentlig

lättnad i det direkta skattetrycket och en lindrigare progression skapar

utan tvivel bättre förutsättningar för skatternas frivilliga inbetalning

och därmed för upphävande av avdragsskyldigheten. Den föreslagna avdragsskyldigheten

för preliminär skatt å inkomst av korttidsanställningar

kan vidare antagas minska debitering av kvarstående skatt för just den kategori

arbetstagare, beträffande vilken behovet av att avdraget för sådan

skatt bibehålies är mest påtagligt. Den omständigheten, att inkomst av bisysslor

icke medtages i avdragssystemet, synes däremot av skäl som ovan

anförts icke utgöra anledning att bibehålla avdragsskyldigheten för kvarstående

skatt.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation understryker

de sakkunnigas uttalande, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten

för kvarstående skatt borde omprövas, så snart erfarenhet vunnits

om resultatet av vidtagna åtgärder för att ernå större preliminärskatteuttag.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att centrala uppbördsnämnden erhölle

så vidsträckta befogenheter att meddela dispens från avdragsskyldighet

för skatt, att nämnden kunde undantaga livräntor å högst 1 200 kronor

från avdrag för kvarstående skatt.

Upphävande av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt, såvitt gäller

pensioner och livräntor från försäkringsanstalter, yrkas av Svenska försäkringsbolags

riksförbund. Förbundet anför, att även om det av olika skäl ansåges

att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för kvarstående skatt

icke nu kunde generellt upphävas, borde några betänkligheter ej kunna resas

mot ett undantag avseende pensioner och livräntor. Avdragsskyldigheten

i dessa fall vållade försäkringsbolagen stora besvärligheter. Debetsedlar å

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

245

den slutliga skatten eller intyg, att kvarstående skatt ej förefunnes, måste

infordras genom brevväxling med livräntetagarna, som i stor utsträckning

nått sådan ålder att det ofta vore svårt att från dem erhålla riktiga besked.

Avdragsskyldigheten torde i de fall, varom här vore fråga, vara ur uppbördssynpunkt

helt betydelselös och borde saklöst kunna slopas.

Överståthållarämbetet förordar, att avdragsskyldigheten för kvarstående

skatt helt upphäves, och yttrar.

Den hittills vunna erfarenheten visar, att skyldigheten att göra avdrag för

debiterad skatt mött särskilda svårigheter för arbetsgivarna. Med beaktande

härav hava de sakkunniga också föreslagit, att skyldigheten att göra avdrag

för preliminär B-skatt skall upphöra. Då härigenom en förenkling av uppbördsförfarandet

skulle åstadkommas, tillstyrkes detta de sakkunnigas förslag.

I fråga om kvarstående skatt finna de sakkunniga sig däremot böra föreslå,

att avdragsskyldigheten för sådan skatt — med viss inskränkning —

bibehålies, men uttala att frågan om att avskaffa denna skyldighet bör upptagas

till prövning, så snart erfarenhet vunnits i vad mån de oiika åtgärder,

som av de sakkunniga föreslagits i syfte att ernå ett större uttag av preliminär

skatt, medfört resultat. Skulle därvid befinnas att antalet skattskyldiga

med kvarstående skatt väsentligt nedgått, borde enligt de sakkunnigas

mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt upphöra.

Emellertid måste beaktas, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag

att utsträcka avdragsskyldigheten för preliminär A-skatt även till korttidsanställningar

och bisysslor — vartill ämbetet i det följande återkommer

— medför betydande arbetsuppgifter för såväl arbetsgivarna som uppbördsmyndigheterna.

Då dessa arbetsuppgifter till omfattningen torde vida överstiga

den nyss berörda arbetsbesparingen genom upphävandet av avdragsskyldigheten

för preliminär B-skatt, vore det enligt ämbetets mening i hög

grad önskvärt om denna ökade börda, som skulle drabba i första hand arbetsgivarna,

i viss mån kunde kompenseras genom att avdrag för kvarstående

skatt icke längre behövde göras.

Efter utvidgning av användningsområdet för preliminär A-skatt i enlighet

med de sakkunnigas nyss berörda förslag torde antalet skattskyldiga

med kvarstående skatt, vilka hittills varit att till största delen återfinna just

bland arbetstagare med korttidsanställning eller bisysslor, att väsentligt nedgå.

I samma riktning kommer även att verka de nya bestämmelserna rörande

löneavdrag vid existensminimum liksom också ett genomförande av 1949

års skatteutrednings nyligen framlagda förslag (SOU 1951:51) i vad det

avser beskattningen av äkta makar, enligt vilket förslag preliminärskatten

för dessa betydligt bättre kommer att överensstämma med den slutliga skatten

än som för närvarande är fallet.

Överståthållarämbetet tillstyrker, att avdrag för kvarstående skatt icke

längre skall ske i B-skattefallen. Med hänsyn härtill och då antalet fall av

kvarstående skatt i övrigt enligt vad ämbetet ovan anfört kan förväntas nedgå

i avsevärd utsträckning, finner sig ämbetet, i likhet med uppbördsdirektören,

böra förorda jämväl, att skyldigheten att göra avdrag för kvarstående

skatt helt bringas att upphöra. Vid detta ställningstagande har ämbetet

även fäst avseende vid det principiellt oriktiga i att skatteavdrag, enligt

uppbördsförordningens bestämmelser, verkställes för en slutlig skatt. Skyldigheten

att göra skatteavdrag synes böra begränsas till att avse uttag av

skatt vid källan; från denna grundprincip är skatteavdraget för kvarstående

skatt ett avsteg. Ämbetet anser i enlighet härmed, att kvarstående skatt i

första hand bör inbetalas av den skattskyldige själv och i andra hand, därest

frivillig betalning icke sker, uttagas å exekutiv väg.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även Föreningen Skogsarbeten och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete

anser, att skatteavdrag för kvarstående skatt ej längre borde ske.

Enligt föreningens uppfattning vore det möjligt att avskaffa detta avdrag genom

att uppbörden av preliminärskatt förbättrades på föreslaget sätt. Föreningen

framhåller, att synnerliga svårigheter att verkställa avdrag för kvarstående

skatt förelåge för arbetsgivarna inom skogsbruket med dess oregelbundna

löneutbetalningar till en mängd okontrollerbara arbetstagare. —

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete yttrar, att betalningen av kvarstående

skatt borde kunna i första hand anförtros åt de skattskyldiga, så att

arbetsgivarna endast inkopplades, om införsel i lön eller livränta erfordrades.

Ju mera källskattesystemet fulländades, desto mindre bleve kvarskatterna

och desto mindre motiverat måste det vara att belasta arbetsgivarna

.— och därmed folkhushållet — med uppbörden av sådan skatt. Denna uppfattning

hävdade de sakkunniga själva. Även med av Folksam förordade modifikationer

komme de sakkunnigas förslag otvivelaktigt att medföra en betydande

minskning av kvarskatterna för A-skattare, varför det syntes vara

i hög grad lämpligt att samtidigt slopa den för arbetsgivare och pensionsanstalter

mycket betungande uppbörden av kvarskatt.

Bestämmelserna om med vilket belopp, skatteavdrag för kvarstående skatt

i vissa fall skall ske, föreslås ändrade i ett par yttranden. Sålunda förordar

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges

centrala rcstaurangaktiebolag, att centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet

att föreskriva avdrag med 20 procent i stället för 25 procent, då debetsedel

icke överlämnats till arbetsgivaren. Vidare anser Svenska exekutionsmännens

riksförbund, att bestämmelsen i 46 § 2 mom. andra stycket

uppbördsförordningen borde ändras. Enligt nämnda bestämmelse skall arbetsgivaren

vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så

stor del av den under nästfoljande uppbördstermin förfallande kvarstående

skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av

den månad, då nämnda termin infaller, belöper å utbetalningstillfället; belopp,

som avdrages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock

avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas å det

första utbetalningstillfället. Denna bestämmelse medförde, säger förbundet,

att om en anställd med veckolön hade en kvarstående skatt å t. ex. 30 kronor

att erläggas med 15 kronor vid varje uppbördstermin, skulle avdrag ske

med 8 kronor under första veckan i januari och med 1 krona under påföljande

sju veckor. Samma fördelning åter komme under månaderna mars och

april. Enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 3/1949 vore dock

en jämnare fördelning tillåten, som i det anförda exemplet medgåve avdrag

vid varje utbetalningstillfälle med i runt tal 2 kronor. Även om skatteavdraget

hela tiden gjordes hos samme arbetsgivare, måste givetvis anförda fördelningsregel

oftast verka absurd för en arbetsgivare. Olägenheterna av regeln

framträdde än mera, om den skattskyldige bytte anställning under avdragsperioden,

vilket ofta skedde; flera arbetsgivare kunde sålunda få besvär

med skatteavdrag och redovisning för den skattskyldige, utan att det

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

247

rörde sig om några större belopp. Vidare kunde systemet i vissa fall medföra

restföring och indrivning för bara någon krona, i sämsta fall efter båda

nppbördsterminerna. För att undvika angivna olägenheter ifrågasatte förbundet,

om icke fördelningsregeln i 46 § uppbördsförordningen borde kompletteras

med en bestämmelse, att om avdraget enligt huvudregeln skulle

komma att understiga 10 procent av lönen, avdrag vid varje avlöningstillfälle

i stället skulle — till dess det vid nästföljande uppbördstermin förfallande

beloppet vore erlagt — ske intill angivna del av lönen. I så fall skulle

skatteavdrag för den anställde i förut anförda exempel, om han hade en veckolön

å 150 kronor, behöva göras endast vid de första avlöningstillfällena i

januari och mars.

Skyldigheten för arbetsgivare att under vissa förutsättningar återbetala

skatt, som innehållits å arbetstagares lön med 25 procent på grund

av att debetsedel icke överlämnats, anses av länsstyrelsen i Gotlands län,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska bankföreningen, Föreningen Skogsarbeten,

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete och Föreningen Sveriges

kronokamrerare böra upphävas. Exekutionsmännens riksförbund

förordar, att nämnda skyldighet upphäves, såvitt gällde den preliminära

skatten. I fråga om den kvarstående skatten förelåge icke samma besvär för

arbetsgivarna med återbetalning; dessutom vore det påkallat att här behålla

återbetalningsskyldigheten, eftersom skattebeloppet vore slutligt fastställt,

avdraget skulle ske under en kortare tidrymd och myndigheterna eljest komine

att belastas med ett ofrånkomligt restitutionsarbete.

I utlåtandena hänvisas i allmänhet till kommittéledamoten Prydz’ särskilda

yttrande. Därutöver anföres i ett yttrande av delegerade för industriförbundet

m. fl., vilket yttrande åberopas av arbetsgivareföreningen, industriförbundet,

försäkringsbolagens riksförbund och bankföreningen följande.

Icke sällan torde de korttidsanställda — liksom förhållandet för närvarande

är med nyanställda i allmänhet — underlåta att avlämna preliminär debetsedel

med påföljd att skatteavdrag skall verkställas med 25 % av inkomsten.

Om debetsedeln sedermera efter påstötningar från arbetsgivaren så

småningom överlämnas till denne, är arbetsgivaren jämlikt 49 § skyldig att

till arbetstagaren skyndsamt mot kvitto återbetala det belopp, som kan ha

innehållits utöver det avdrag, som enligt debetsedeln borde ha verkställts.

Såsom en av de uppbördssakkunniga, herr Prydz, i ett särskilt yttrande

utvecklar, tala synnerligen starka skäl för upphävande av den sålunda föreskrivna

ovillkorliga återbetalningsskyldigheten. Vi instämma till alla delar

i vad nämnde sakkunnige i denna del anfört och yrkat samt vilja ytterligare

understryka, att ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse är ägnad

giva arbetstagarna en felaktig uppfattning om den skyldighet de ha att till

arbetsgivaren snarast överlämna debetsedeln.

Även med den för närvarande gällande begränsningen av avdragsskyldigheten

framstår enligt vår mening ovanberörda yrkande vid ett objektivt bedömande

så välgrundat, att vi icke kunna underlåta uttrycka vår förvåning

över, att de övriga uppbördssakkunniga icke ansett sig kunna ansluta sig

därtill. Om även inkomst av korttidsanställning inbegripes under avdrags
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldigheten, accentueras självfallet det berättigade kravet från arbetsgivarnas

sida på slopande av ifrågavarande bestämmelse om återbetalningsskyldighet.

Föreningen Skogsarbeten yttrar, att ett bibehållande av ifrågavarande

skyldighet med största sannolikhet skulle ha till följd, att inom de verksamhetsgrenar

där arbetskraften vore mycket rörlig, antalet arbetstagare som

försummade att avlämna debetsedel skulle komma att öka mycket starkt.

Redan nu hade arbetsgivarna trots stora ansträngningar svårt att få in debetsedlarna.

Bortsett från det avsevärda merarbete för arbetsgivarna, som

nämnda skyldighet innebure, måste en bestämmelse i uppbördsförordningen,

som direkt inbjöde till försumlighet från arbetstagarnas sida, betecknas

såsom anmärkningsvärd och föga överensstämmande med förordningens i

övrigt stränga föreskrifter.

Departementschefen. För närvarande är avdragsskyldigheten för preliminär

skatt begränsad till sådan inkomst av tjänst, som hänför sig till skattskyldigs

huvudsakliga arbetsanställning om minst en veckas varaktighet

eller som, därest arbetsanställning icke föreligger, utgör hans huvudsakliga

inkomst av tjänst. Skatteavdrag skall således icke göras vid korttidsanställning

eller å skattskyldigs biinkomst av tjänst. Ej heller skall skatteavdrag

verkställas å belopp, som för mottagaren utgör inkomst av jordbruksfastighet,

annan fastighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet eller

kapital.

För en utvidgning av avdragsskyldigheten kan anföras flera skäl. önskvärdheten

av att genom en ökad preliminär skatt minska uppkomsten av

kvarstående skatt måste givetvis anges som det främsta skälet. Härtill kommer

önskemålet att uppnå sådana ändringar i beskattnings- och uppbördsreglerna

att för det stora flertalet löntagare den preliminära skatten kan

göras definitiv. En reform av sist angiven innebörd skulle visserligen icke

för dagen kunna genomföras; å andra sidan bör nu föreliggande förslag om

utvidgad avdragsskyldighet bedömas under visst hänsynstagande jämväl till

detta senare önskemål. Med en utvidgad avdragsskyldighet följer ökat arbete

och större kostnader för såväl dem vilka skall verkställa skatteavdragen

som uppbördsmyndigheterna. När ställning tages till förslag om utvidgning

i avdragsskyldigheten måste jämväl synpunkter av sist angiven

art beaktas. Ett förbättrat preliminärskatteuttag bör eftersträvas allenast

till priset av rimliga arbetsinsatser och kostnader för dem som beröres av

uppbördssystemet. Det måste ock tillses, att reglerna ej så utformas att de

ter sig allt för invecklade för de skattskyldiga.

Såvitt gäller annan inkomst än sådan av tjänst, finnes självfallet ganska

begränsade möjligheter att göra uppbördsförfarandet oberoende av den skattskyldiges

egen medverkan. Beträffande vissa slags inkomster, exempelvis

inkomst av affärsrörelse, är det sålunda i huvudsak uteslutet med skatteavdrag.

I de fall, där en avdragsskyldighet skulle kunna helt eller delvis

genomföras, bör sådan skyldighet av skilda anledningar som regel likväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

249''

icke ifrågakomma. Jag delar den mening de sakkunniga härutinnan uttalat.

Även om någon generell avdragsskyldighet alltså icke bör införas på förevarande

område, bör Kungl. Maj :t dock, i enlighet med vad de sakkunniga

förordat, få möjlighet att försöksvis där så prövas lämpligt föreskriva

skatteavdrag å andra inkomster än av tjänst, t. ex. sådana som uppbäres av

yrkesfiskare eller av vissa fria yrkesutövare. Självfallet förutsättes därvid

samråd med de skattskyldiga och deras organisationer, m. m.

Vad härefter angår inkomst av tjänst, har de sakkunniga förordat, att

skatteavdrag skall göras även vid korttidsanställning och å inkomst av bisyssla

eller annan biinkomst av tjänst.

Inkomst av korttidsanställning torde för närvarande i icke ringa omfattning

undgå beskattning. Åtskilliga skattskyldiga med sådan inkomst lärer

underlåta att avlämna självdeklaration eller att i avgiven deklaration uppgiva

dylik inkomst. I de fall, då de verkligen taxeras för sina inkomster av

korttidsanställning, medför detta oftast kvarstående skatt, som understundom

icke kan erläggas och ej heller uttagas genom indrivning.

Bestämmelsen att skatteavdrag icke skall göras vid anställning, avsedd

att vara kortare tid än en vecka, torde alltså orsaka det allmänna icke obetydliga

skatteförluster. Härtill kommer att den bidragit till en icke önskvärd

rörlighet på arbetsmarknaden. Vidare må erinras om den starka indignation,

som kommit till uttryck hos arbetstagare vilka lojalt fullgör sina

skatteinbetalningar, när dessa observerat hurusom genom uppbördsreglernas

konstruktion mindre nogräknade inkomsttagare kunnat undgå att bära

sin del av skattebördan. Att detta i sin mån även bidragit till en ytterligare

uppluckring av skattemoralen kan tagas för givet. Även av de sist angivna

skälen kan det vara befogat att utvidga avdragsskyldigheten att avse korttidsanställningar.

Det må framhållas, att med en sådan utvidgning icke skulle göras någon

principiell ändring i avdragssystemet. Detta komme alltjämt att avse endast

inkomst av huvudsaklig arbetsanställning.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande, för vilket tidigare

redogjorts, är förekomsten av korttidsanställningar mycket varierande inom

olika branscher. Sådana anställningar förekommer i särskilt stor omfattning

inom t. ex. stuveri- och restaurangbranscherna. För att minska de

olägenheter för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter, som följer av skatteavdrag

även vid korttidsanställningar, skulle kunna övervägas att begränsa

avdragsskyldigheten till sådana branscher, där korttidsanställningar

är mer allmänt förekommande. En sådan begränsning kan emellertid få

vissa icke önskvärda konsekvenser. Sålunda kan befaras att den tillfälliga

arbetskraften komme att söka sig över från dessa branscher till sådana,

där skatteavdrag icke verkställdes.

Mer tillfredsställande synes mig vara — såsom de sakkunniga ock förordat

— att i uppbördsförordningen intaga en i princip generellt utformad

föreskrift om skatteavdrag vid korttidsanställning. Samtidigt bör centrala

uppbördsnämnden tilläggas möjlighet att i fall, där avdragsskyldigheten

skulle medföra särskilda olägenheter eller där eljest behov av dylik av
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

dragsskyldighet funnes i huvudsak ej föreligga, medge dispens från huvudregeln.

Principiella erinringar synes i mindre mån vara att framställa mot

en sådan konstruktion av bestämmelserna samtidigt som större möjlighet

vunnes för en smidig anpassning av avdragsskyldighetens omfattning i olika

fall och vid skilda tider.

Såsom de sakkunniga framhållit, har arbetstagare med preliminär A-skatt,

som vid sidan av sin huvudsakliga inkomst åtnjutit inkomst av bisyssla, i

många fall erhållit jämförelsevis stora kvarstående skatter till följd av att

de underlåtit begära förhöjt skatteavdrag å inkomsten av den huvudsakliga

arbetsanställningen. Enligt de sakkunnigas mening kan någon verklig förbättring

av överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt för dessa

skattskyldiga icke påräknas med mindre skatteavdrag även göres på deras

biinkomster av tjänst.

I åtskilliga remissyttranden har betvivlats att fördelarna för arbetstagarna

och det allmänna av att källskatt uttages på biinkomster av tjänst uppväger

det merarbete och de ökade kostnader för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter,

som följer av en på antytt sätt utvidgad avdragsskyldighet. Det har

framhållits, att statsverket genom källskatteuttaget knappast skulle tillföras

ökade skatteintäkter av någon betydelse, eftersom det stora flertalet av

ifrågavarande skattskyldiga ordentligt fullgjorde sin skatteplikt även om en

icke obetydlig del av skatten inflöte såsom kvarstående sådan. Det allmänna

skulle därför huvudsakligen endast vinna, att den å biinkomsten belöpande

skatten i större utsträckning komme att uppbäras såsom preliminär skatt.

Vidare har erinrats om att för många av de skattskyldiga, varom här är fråga,

det med 25 procent föreslagna skatteavdraget skulle komma att avsevärt

understiga marginalskatten å biinkomsten. För att undslippa kvarstående

skatt skulle dessa skattskyldiga följaktligen även i fortsättningen vara tvungna

att begära förhöjt skatteavdrag, vars storlek emellertid skulle bli svårare

att beräkna än för närvarande. Även i övrigt kunde befaras att det föreslagna

procentuella skatteavdraget skulle ge ett mindre riktigt skatteuttag.

Uppenbart är att den föreslagna källskatten på bisysslor skulle beträffande

vissa skattskyldiga komma att minska kvarskattens storlek. De mot förslaget

anförda erinringarna synes mig dock väga tungt. Merarbetet för arbetsgivare

och myndigheter bleve betydande utan att mer bestämda garantier

för ett väsentligt bättre uppbördsresultat vunnes. Vilken procentsats,

som än valdes, skulle denna allenast slumpvis ge ett avdrag, som mera exakt

svarade mot slutskatten. Då med hänsyn till de lägre inkomsttagarna en försiktig

procentsats tvunget måste väljas, skulle för små avdrag göras för

skattskyldiga med högre inkomst. Hos denna grupp av skattskyldiga är bisysslor

vanligt förekommande och för dem skulle, som nyss framhållits, ökade

svårigheter uppkomma att beräkna vilka ytterligare inbetalningar, som

vore erforderliga för ett riktigt preliminärskatteuttag.

Då skattskyldiga med bisysslor merendels är sådana som utan exekutiva

åtgärder betalar sin skatt, skulle avdraget på bisysslor för flertalet av dem

framstå som en ganska meningslös och tyngande anordning.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

251

I detta sammanhang bör även erinras om möjligheten för lokal skattemyndighet

att föreskriva förhöjt skatteavdrag för skattskyldig med inkomst vid

sidan av sin huvudsakliga arbetsanställning. Jag hänvisar till vad jag härom

tidigare anfört. Ett sålunda beordrat förhöjt skatteavdrag kan föreskrivas

även med tanke på inkomst av bisyssla. Det synes lämpligt avvakta vilken

effekt, som vinnes av denna regel liksom av andra under senare tid vidtagna

åtgärder i syfte att minska den kvarstående skatten, innan en generell avdragsskyldighet

för inkomst av bisysslor föreskrives.

Jag vill emellertid tillägga, att om framdeles — sedan det nu pågående arbetet

med en översyn av de materiella skattereglerna slutförts och klarhet

vunnits rörande tänkbara förenklingar i dessa regler spörsmålet om en

definitiv källskatt för vissa grupper av skattskyldiga ställes under prövning,

frågan om avdrag å inkomst av bisysslor kan komma i ett annat läge.

Av det sagda framgår att jag icke vill förorda, att de sakkunnigas ifrågavarande

förslag nu genomföres.

För närvarande föreligger icke avdrägsskyldighet beträffande sådan pension,

livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,

som uppgår till högst 1 200 kronor för år. Detta undantag från avdragsskyldigheten

infördes för att förenkla försäkringsföretagens arbete med skatteuppbörden.

Eftersom skatteavdrag skulle verkställas endast å den huvudsakliga

inkomsten av tjänst samt pensioner och livräntor å högst 1 200 kronor

som regel icke utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst, ansågs

det motiverat att befria försäkringsföretagen från att undersöka om avdragsskyldighet

förelåg beträffande pensioner och livräntor å högst detta

belopp.

Med hähsyn till att skatteavdrag enligt de sakkunnigas förslag skulle göras

även å biinkomster i form av pension eller livränta, har förordats att nyssnämnda

undantagsbestämmelse upphäves. Med den av de sakkunniga ifrågasatta

utvidgade avdragsskyldigheten förelåge nämligen icke längre något motiv

att behålla bestämmelsen.

Som jag nyss anfört bör enligt min mening avdragsskyldigheten icke för

närvarande utvidgas till inkomst av bisyssla och annan biinkomst av tjänst.

Godtages detta, bör förevarande undantagsbestämmelse tills vidare bibehållas.

I de av Försäkringsbolagens riksförbund och Folket-Samarbete avgivna

remissyttrandena, för vilka redogörelse tidigare lämnats, yrkas att från avdragsskyldighet

undantages pensioner och livräntor till högre belopp än

1 200 kronor. Angivna gräns anses av förbundet böra höjas till 1 800 kronor

och av Folket-Samarbete till 1 500 kronor. I båda yttrandena yrkas därjämte,

att nämnda belopp i förekommande fall må, i motsats till vad nu gäller, avse

den skattepliktiga delen av utgående livränta.

I anledning av vad sålunda förekommit får jag erinra om att— enligt vad

centrala uppbördsnämnden uttalat — skatteavdraget skall med gällande bestämmelser

beräknas på livräntans skattepliktiga del och icke på dess brut
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tobelopp. Nyssnämnda undantagsregel, som alltså innebär att försäkringsföretagen

slipper undersöka huruvida livränta å belopp under 1 200 kronor utgör

vederbör andes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ej, utgör en eftergift

gentemot försäkringsföretagen i syfte att bespara dem visst arbete. Jag

vill icke motsätta mig att denna gräns å 1 200 kronor med hänsyn till inträdd

förändring i penningvärdet höjes till 1 500 kronor. Å andra sidan finner jag

övervägande skäl tala för att, som hittills, denna beloppsgräns skall hänföra

sig till livräntans bruttobelopp.

Att en utvidgning av avdragsskyldigheten medför vissa svårigheter och

gränsdragningsproblem, när det för en arbetsgivare gäller att avgöra om avdrag

i det särskilda fallet skall verkställas eller ej, är ofrånkomligt. De sakkunnigas

förslag innebar ju, att avdrag skulle göras när fråga var om korttidsanställning

eller bisyssla, men icke vid vad som av de sakkunniga benämndes

tillfälligt arbete och varmed torde ha åsyftats tillfälligt arbete av

intellektuell art. Även med detta förslag uppkom alltså gränsdragningsproblem,

vilka de sakkunniga ansett i praktiken kunna lösas med hjälp av vägledande

anvisningar från centrala uppbördsnämnden. Genomföres vad jag

i det föregående förordat, får i stället skiljas mellan korttidsanställning, å

ena sidan, samt bisysslor och s. k. tillfälligt arbete, å andra sidan. Det synes

troligt att mindre svårigheter kommer att visa sig vara förenade med sistnämnda

gränsdragning. Avdragsskyldigheten blir nämligen då begränsad till

inkomst av huvudsaklig arbetsanställning och den härav föranledda prövningen

innebär alltså i princip icke någon nyhet i förhållande till vad nu

gäller. Å andra sidan skall ej bortses från att en anställning, som omfattar

en vecka eller än längre tid, ger en viss presumtion för att fråga är om huvudsaklig

arbetsanställning. Däremot kan större ovisshet uppkomma huru

härmed förhåller sig, då anställningen är av kortare varaktighet. Exempelvis

kan erinras om sådana fall som de då en arbetstagare under semester

tar en tillfällig anställning. I dessa fall skall avdrag ej göras, medan sådant

skall verkställas då en tillfällig korttidsanställning tages under tiden för en

permittering från det vanliga arbetet. Även i dessa fall lärer emellertid arbetsgivaren

merendels ganska lätt kunna bilda sig en tillförlitlig mening om

avdrag skall göras eller ej. Skulle arbetstagaren undandraga sig att i tveksamma

fall lämna erforderliga upplysningar, bör detta givetvis medföra

skatteavdrag. För arbetstagaren innebär ju detta ej annat än att han får erlägga

preliminär skatt för ett belopp, som för honom utgör skattepliktig inkomst.

Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att lämna de anvisningar,

som visar sig erforderliga för en likformig och riktig tillämpning av

den utvidgade avdragsskyldigheten.

Jag vill understryka, att om en arbetsgivare skulle av misstag hänföra

en löneutbetalning till bisyssla eller s. k. tillfälligt arbete i stället för till

korttidsanställning och till följd därav underlåta att göra skatteavdrag,

får — som de sakkunniga framhåller — frågan om ekonomiska och straff
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

253

rättsliga påföljder för en dylik försummelse bedömas under beaktande

av de svårigheter, som kunnat föreligga vid bedömandet av till vilket inkomstslag

det utbetalade beloppet rätteligen varit att hänföra. Det sagda

har avseende främst å vad som må förekomma under de första åren av

de nya bestämmelsernas tillämpning och innan förtrogenhet med deras

innebörd mera allmänt vunnits.

Sedan jag sålunda i princip tagit ståndpunkt till de framlagda förslagen

om en utvidgad skyldighet för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag

för skattskyldiga med preliminär A-skatt, får jag övergå att behandla vissa

frågor rörande begränsning i avdragsskyldigheten.

Vad först angår skatteavdrag vid korttidsanställning, innebär de sakkunnigas

förslag att skyldighet att verkställa dylikt avdrag skulle begränsas

att åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk person samt sådan

arbetsgivare för vilken det utbetalta belopp utgör utgift i till rörelse, jordbruk

eller skogsbruk hänförlig förvärvskälla.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anfört därom att man ej bör

gå längre än som av dem föreslagits. Däremot ställer jag mig — i likhet

med åtskilliga remissinstanser — tveksam till frågan huruvida man bör

medtaga korttidsanställningar inom jordbruk och skogsbruk. Speciella förhållanden

föreligger nämligen här. I stor omfattning användes inom jordbruket

för tillfällig hjälp personer, som sammanlagt under året åtnjuter

så ringa inkomst att de icke skall taxeras. Jag åsyftar barn och ungdomar,

hemmadöttrar och andra kvinnor, som blott under någon kort tid

på året — såsom vid skörd, potatisplockning och liknande tillfällen — har

avlönat arbete. Att i dessa fall verkställa skatteavdrag skulle medföra ett så

tyngande arbete för arbetsgivarna och främst myndigheterna, på vilka sistnämnda

det ankomme att restituera de innehållna preliminärskattebeloppen,

att avdragsskyldighet i dylika fall lämpligen icke bör föreskrivas.

Emellertid synes knappast heller kunna ifrågakomma att meddela en uttrycklig

undantagsbestämmelse för just dessa fall; jordbrukaren-arbetsgivaren

skulle ställas inför betydande svårigheter när han skulle bedöma

om en tillfälligt anställd kunde beräknas under året uppnå skattepliktsgränsen

eller ej. Ytterligare en rad speciella skäl talar mot avdrag vid

korttidsanställning i jordbruk och skogsbruk. I ett remissyttrande har erinrats

om föreliggande svårighet att i särskilda fall skilja på sådan lön

till tillfälligt anställd kvinnlig personal som utgör avdragsgill utgift i förvärvskällan

respektive ej får avdragas såsom hänförlig till levnadskostnad.

Vidare får icke förbises, att det för åtskilliga jordbrukare torde vara

förenat med åtskilligt större svårigheter än för rörelseidkare i allmänhet

att bedöma när en bestämmelse om avdragsskyldighet skall i det speciella

fallet tillämpas och att inom den tidsfrist, varom i detta sammanhang

måste bli fråga, å bankkontor eller postanstalt hinna inbetala innehållna

skattemedel. Slutligen skulle skattekontrollen för dessa fall bjuda speciella

besvärligheter.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jag anser mig med hänsyn till det sagda icke kunna förorda att fysisk

person, som är jordbrukare eller idkar skogsbruk, skall åläggas nu ifrågavarande

avdragsskyldighek Mindre starka skäl talar mot den av de sakkunniga

förordade avdragsskyldigheten för juridisk person, som driver jordeller

skogsbruk. Jag vill därför icke motsätta mig förslaget i denna del.

Därvid har jag även beaktat önskemålet att erhålla erfarenhet av reglernas

verkningar, när det framdeles kan bli anledning att ånyo överväga

frågan om en så utvidgad avdragsskyldighet, som de sakkunniga nu funnit

sig böra förorda.

I de sakkunnigas förslag bör vidare den ändringen göras, att dödsbo likställes

i förevarande sammanhang med fysisk person.

De sakkunniga har tänkt sig, att när vid korttidsanställning skatteavdrag

skall göras, detta skall beräknas efter tabell, därest debetsedel eller

skattekort företes för arbetsgivaren. I skattetabellerna skulle uppläggas

en särskild avdelning för dagslön, i princip upprättad på samma sätt som

de nuvarande avdelningarna för veckolön etc. i tabellerna. De sakkunniga

har emellertid förutsett, att debetsedel eller skattekort ofta nog icke

komme att företes. För dessa fall har förordats avdrag med 25 procent,

dock att avdrag ej alls skulle göras, om dagsinkomsten understege 10 kronor.

Vad först angår förslaget att avdrag ej skall göras, om dagsinkomsten

understiger ett visst lägsta belopp, synes en sådan begränsning av skäl de

sakkunniga anfört lämplig. Ej heller har jag någon erinran mot att gränsen

sättes vid en dagsinkomst av 10 kronor. I motsats till de sakkunniga

vill jag emellertid förorda, att denna beloppsgräns skall gälla jämväl när

debetsedel (skattekort) företes och avdraget skall beräknas efter tabell. Jag

förordar, med andra ord, att dagstabellen uträknas för en lägsta dagsinkomst

av 10 kronor.

Vad i övrigt angår skattetabellen för dagsinkomst, synes mig denna böra

utarbetas efter betydligt enklare regler än de sakkunniga tänkt sig. Sålunda

synes en enda tabell böra gälla för samtliga ortsgrupper och bygga på en genomsnittlig

kommunal utdebitering. Tabellen bör upptaga en enda kolumn

att gälla oavsett arbetstagarens civilstånd m. m. Denna tabellkolumn skulle

vidare avtryckas i samtliga skattetabeller. Då man har anledning räkna med

att daganställda arbetstagare merendels icke medför dem tillställda skattetabeller,

skulle följaktligen arbetsgivaren kunna uträkna avdraget med hjälp

av vilken som helst för honom tillgänglig skattetabell. Detta måste för arbetsgivarnas

del innebära en avsevärd lättnad. Ur uppbördssynpunkt synes

några vägande invändningar icke vara att rikta mot en så schablonmässigt

utarbetad tabell, som jag nyss förordat. Det är här fråga om arbetstagare

med sådana inkomstförhållanden, att mer exakt uträknade avdragstabeller

icke skulle innebära någon större garanti för en bättre överensstämmelse

mellan preliminär och slutlig skatt än som vinnes vid ett genomförande av

mitt förslag.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lämpligen synes böra ankomma å riksskattenämnden att bestämma efter

vilken ortsgrupp, utdebiteringsgrund in. m., som tabellen för dagsinkomst

skall upprättas.

Uppvisar arbetstagaren icke för arbetsgivaren sin debetsedel eller sitt skattekort

— detta kort bör givas sådant format att det utan svårighet kan medföras

vid tillfällen som de nu avsedda — får arbetsgivaren inbetala vad han

i anledning av korttidsanställningen innehållit till det centrala skattekontot.

Eftersom han därvid icke kan uppgiva arbetstagarens debetsedelsnummer

försvåras identifieringen av de inbetalda medlen, därvid även risk finnes

för att beloppet ej tillgodoföres arbetstagaren. Bestämmelserna bör därför

utformas så att arbetstagaren får ett starkt intresse att uppvisa sitt skattekort

för arbetsgivaren, så att denne kan anteckna debetsedel snumret. Jag

ansluter mig följaktligen till de sakkunnigas förslag, att — då debetsedel

eller skattekort ej företetts — avdraget skall beräknas till 25 procent av den

utbetalda dagslönen.

Slutligen får jag i detta sammanhang framhålla, att om vad jag i det föregående

anfört godtages, behov knappast synes föreligga av att centrala

uppbördsnämnden meddelar särskilda dispensregler rörande skatteavdragets

storlek vid korttidsanställning.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande avdrag vid oregelbundet inflytande

inkomster, synes böra genomföras.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, tillstyrker jag

även de sakkunnigas förslag att avdragsskyldighet för preliminär B-skatt

avskaffas.

Av skäl, som länsstyrelsen i Kalmar län anfört, bör för skattskyldig, som

har att erlägga preliminär B-skatt men icke erhållit sin debetsedel för inkomståret

vid den tidpunkt då lön utbetalas till honom, skatteavdrag icke

verkställas, därest han nästföregående år påförts preliminär B-skatt och för

arbetsgivaren uppvisat debetsedeln härå.

I några remissyttranden har framhållits, att skyldigheten att lämna löneuppgift

till ledning för annans taxering borde utvidgas i samband med att

skatteavdrag infördes beträffande inkomst av korttidsanställning och av

bisyssla. Risk förelåge eljest för att inkomster, varå skatt innehållits, icke

bleve taxerade och att skatten till följd därav komme att återbetalas.

Att skatteavdrag vid korttidsanställning kan motivera en vidgad uppgiftsskyldighet

av antydd art är uppenbart. Frågan om uppgiftsskyldigheten i

nämnda hänseende är emellertid för närvarande under omprövning hos 195b

års skattelagssaklcunniga och frågan om ändrade bestämmelser därutinnan

bör därför icke nu upptagas till behandling. Vid skattelagssakkunnigas utredning

bör självfallet beaktas det behov av ändrade bestämmelser i detta

avseende, som en utökad avdragsskyldighet kan i och för sig motivera. Utredningen

torde kunna antagas vara avslutad å sådan tid, att eventuella författningsändringar

kan träda i kraft den 1 januari 1955.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utvidgas avdragsskyldigheten till inkomst av korttidsanställning, lärer en

viss förbättring av uppbördsresultatet för arbetstagarna uppnås. Jag är dock

icke beredd att på grund härav eller av andra skäl förorda -— såsom från

något håll ifrågasatts — att nu avskaffa bestämmelserna om skatteavdrag

för kvarstående skatt.

Däremot vill jag förorda, i likhet med de sakkunniga, att frågan om skatteavdrag

för kvarstående skatt regleras på ett i viss mån annat sätt än enligt

gällande bestämmelser. Enligt min mening bör skatteavdrag för kvarstående

skatt göras allenast under förutsättning, att den skattskyldige för det inkomstår,

varunder den kvarstående skatten skall erläggas, har att utgöra

preliminär A-skatt.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har påpekat, att bestämmelserna

i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen om hur stor del av

kvar skatten, som skulle innehållas vid varje utbetalningstillfälle, ledde till

vissa oformligheter, då lön utbetalades för vecka. Härtill får jag genmäla, att

de påtalade olägenheterna i viss omfattning minskas, om det av mig förordade

förslaget att kvarstående skatt å högst 50 kronor (för närvarande

20 kronor) skall förfalla till betalning å den första uppbördsterminen genomföres.

Även om viss förbättring sålunda skulle inträda, komme likväl avdrag i

vissa fall att ske med relativt små belopp. Jag medger att vissa invändningar

kan riktas häremot, men anser mig dock icke böra tillstyrka den av

förbundet förordade supplementära regeln, att avdrag vid varje avlöningstillfälle

finge göras med belopp intill 10 procent av lönen, till dess det vid

nästfoljande uppbördstermin förfallande beloppet vore guldet. En sådan generell

regel skulle i vissa lägen kunna medföra olägenheter för den skattskyldige.

Anordningen skulle därjämte innebära att arbetsgivarna finge ytterligare

en bestämmelse att iakttaga vid verkställande av skatteavdrag. Däremot

bör hinder givetvis icke föreligga, att arbetsgivaren med arbetstagarens

medgivande innehåller skatt med högre belopp för att på så sätt uppnå en

reducering av antalet tillfällen då avdrag skall göras.

Av skäl, som anförts av kommittéledamoten Prydz och i vissa remissyttranden,

förordar jag slutligen, att i de fall skatt innehålles med 25 procent

av lönen på grund av att arbetstagaren icke överlämnat sin debetsedel till

arbetsgivaren och därigenom större belopp avdragits än som enligt arbetsgivaren

senare tillhandakommen debetsedel skall inbetalas under närmast

följande uppbördstermin, arbetsgivaren icke skall vara skyldig men väl äga

rätt att återbetala det för mycket innehållna beloppet. Redovisas hela det

innehållna beloppet och avser detta kvarstående skatt, får det ankomma på

länsstyrelsen att efter uppbördsterminens utgång återbetala den del av det

inbetalade beloppet, som överskjuter vad som förföll till betalning under

uppbördsterminen. Är åter fråga om preliminär skatt, bör återbetalning ske

endast under samma förutsättningar som gäller för återbetalning av preliminär

skatt efter jämkning.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

257

IX. Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt; kontroll

av arbetsgivare.

Gällande bestämmelser m. in. Om arbetsgivare, som är skyldig verkställa

skatteavdrag, utan skälig anledning underlåter att vederbörligen fullgöra denna

skyldighet, är han jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget

skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.

Arbetsgivarens ansvarighet må dock göras gällande endast om arbetstagaren

underlåter att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt. Det felande beloppet

må i sådant fall uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som

stadgats i fråga om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren tillika är skyldig

att å beloppet erlägga restavgift. Bestrider emellertid arbetsgivaren i sådant

fall skyldighet att svara för arbetstagarens skatt, har utmätningsmannen

att av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida

arbetsgivaren är ansvarig för skatten eller ej. Denna må nämligen icke hos

arbetsgivaren uttagas, därest icke sistnämnda myndighet funnit arbetsgivaren

ansvarig för skatten. Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare,

skall nämnda förhållande anmärkas i det indrivningskvitto, som

överlämnas till arbetsgivaren.

Arbetsgivare, som enligt förenämnda bestämmelser betalt skatt för arbetstagare,

äger söka skattebeloppet men ej erlagd restavgift åter av arbetstagaren.

Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande utmätningsman insända

det till arbetsgivaren överlämnade indrivningskvittot. Utmätningsmannen

må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning som stadgats

i fråga om indrivning av skatt, därvid även arbetstagaren är skyldig

att å beloppet erlägga restavgift.

Om arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalt det innehållna

beloppet i föreskriven tid och ordning, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren

i samma ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, och skall arbetsgivaren

därvid å beloppet erlägga restavgift. Arbetstagaren är fri från

betalningsansvar för motsvarande skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens

obestånd det innehållna icke kan utfås hos denne.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall ha sin

bokföring så ordnad att därav framgår arbetstagares namn, utbetald lön

samt skatteavdrags belopp. Det åligger sådan arbetsgivare att efter anmaning

av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen

tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å

verkställandet av skatteavdrag.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter

att verkställa skatteavdrag in. m. Det åligger lokal skattemyndighet

att med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde

biträda länsstyrelsen vid fullgörande av nämnda övervakning.

Rörande exekutionsbiträdes medverkan vid arbetsgivarkontrollen finnes

föreskrifter meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 269) med vissa

17 Bihang ti!! riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

bestämmelser angående exekutionsbiträden. Däri stadgas att exekutionsbiträde

har att biträda — förutom utmätningsman vid åtgärd i utsökningsmål

och vid indrivning av skatt m. m. — jämväl lokal skattemyndighet vid

övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag,

vid meddelande av råd och upplysningar åt skattskyldiga och arbetsgivare

i frågor rörande uppbördsförfarandet samt vid fullgörande av andra uppgifter,

som ankommer på nämnda myndighet. Då biträde av exekutionsbiiräde

erfordras vid övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa

skatteavdrag eller vid fullgörande i särskilt fall av annan uppgift, som

ankommer på lokal skattemyndighet, har denna att hos vederbörande utmätningsman

påkalla sådant biträde. Utmätningsmannen är därvid skyldig

alt uppdraga åt exekutionsbiträde att lämna den lokala skattemyndigheten

det påkallade biträdet så snart ske kan och i den utsträckning så är möjligt

med hänsyn till angelägenheten att i första hand utföra mera brådskande

utsöknings- och polisgöromål.

Kontrollen av arbetsgivarna bygger i stor utsträckning på de s. k. särskilda

restförteckningarna. Härom stadgas att postverkets skatteavdelning i residensstaden

efter envar uppbördstermin skall för varje uppbördsdistrikt upprätta

förteckning (särskild restförteckning) över skattskyldiga, vilka har att

utgöra A-skatt men för vilka sådan skatt icke erlagts under uppbördsterminen.

Restförteckningen översändes i tre exemplar till länsstyrelsen (i stad

med egen uppbördsförvaltning i två exemplar till kronokamr er ar en), som har

att däri anteckna skattebelopp, som för i förteckningen upptagen skattskyldig

inbetalts till länsstyrelsen (kronokamreraren). Länsstyrelsen har därefter

att skyndsamt vidaresända två exemplar av restförteckningen till vederbörande

häradsskrivare. Den lokala skattemyndigheten skall med hjälp av exekutionsbiträden

inom myndighetens tjänstgöringsområde eller andra till förfogande

ställda biträden verkställa undersökning rörande anledningen till

att skatt icke erlagts för de i särskild restförteckning upptagna skattskyldiga.

Framkommer vid sådan undersökning att arbetsgivare underlåtit att

fullgöra honom åliggande skyldighet att verkställa skatteavdrag eller att

arbetsgivare verkställt sådant avdrag men underlåtit att inbetala det innehållna

beloppet, eller framkommer eljest att arbetsgivare verkställt skatteavdrag

med för lågt belopp eller inbetalt lägre belopp än han innehållit, har den

lokala skattemyndigheten att fastställa det belopp, som arbetsgivaren skolat

avdraga eller inbetala. Lokal skattemyndighet på landet skall därefter redovisa

ärendet till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelse eller lokal skattemyndighet

i stad i räkenskapen uppdebiterat det belopp, som arbetsgivare sålunda befunnits

icke ha inbetalt, skall ärendet överlämnas till vederbörande utmätningsman

för indrivning av beloppet.

I en rapport över organisationsundersökningar vid vissa häradsskrivarkontor

har statens organisationsnämnd beträffande restförteckningarna anfört

följande.

Huruvida resultatet av restförteckningarnas bearbetning motsvaras av den

icke ringa arbetsinsats bearbetningen kräver, därom råda delade meningar.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

259

Nu verkställda undersökningar synas emellertid ge vid handen, att, där tillräckligt

intresse ägnas åt denna bearbetning, resultatet väl motiverar en relativt

stor arbetsinsats. Därvid avses i första hand det resultat som kan utläsas

i beloppet av uppdebiterad A-skatt. Det bör emellertid icke förbises, att som

en biprodukt erhålles en reducering av massan för inbetalning aktuella kreditkort

ävensom för nästkommande år en reducering av antalet preliminära

debetsedlar att expediera till de skattskyldiga. Resultatet i förstnämnda hänseende

skulle troligen förbättras, därest icke så lång tid (ca tre månader)

förflöte mellan uppbördsterminens slut och restförteckningarnas utsändande

till lokala skattemyndigheten. I detta avseende liksom även i fråga om den

fortsatta behandlingen av restförteckningarna kunna vissa förenklingar vidtagas.

Dessa förenklingar synas även kunna medföra, att efter viss tid endast

restförteckningarna för första och en eller två av efterföljande uppbördsterminer

skulle behöva granskas.

Förenklingarna innebära i huvudsak följande.

Den förteckning över inbetalade poster (uppbördslista), som av postverkets

skatteavdelningar upprättas efter varje uppbördstermin, upprättas i ytterligare

ett exemplar, som tillställes lokala skattemyndigheten.

Lokala skattemyndigheten utsorterar efter uppbördslistan debetkort i fråga

om vilka inbetalning icke ägt rum. Med ledning av dessa debetkort upprättas

förfrågningar till de skattskyldiga. Debetkorten i fråga tjäna i fortsättningen

som bevakningsregister över att svar inkomma och på debetkorten antecknas

svarens innebörd.

Särskilt register lägges upp över arbetsgivare, som visat sig mindre tillförlitliga

i vad gäller att avdraga lönemedel och/eller redovisa innehållna belopp.

Genom dessa åtgärder vinnes i första hand, att arbetet med »restförteckning»

kan påbörjas i omedelbar anslutning till ifrågavarande uppbördstermin,

att postverkets bestyr med upprättande av restförteckning bortfaller ävensom

kostnader för papper och tryck samt att en smidigare arbetsgång kan

tillämpas hos lokala skattemyndigheten. I andra hand och på längre sikt

vinnes, att, sedan genom det särskilda registret vissa mindre tillförlitliga arbetsgivare

utkristalliserats, »restförteckningarna» icke behöva bearbetas för

varje termin. Kontrollen kan i stället genom upprepade bokföringsgranskningar

koncentreras på dessa arbetsgivare. Genom att därefter regelmässigt

kontrollera »restförteckningen» för första uppbördsterminen och en eller

två av de återstående — olika för varje år — erhålles kontroll över att icke

nya otillförlitliga arbetsgivare obemärkt tillkomma liksom även en möjlighet

att reducera massan av aktuella kreditkort och antalet preliminära debetsedlar

att utsända nästkommande år.

De sakkunniga. Någon ändring i nu gällande huvudprinciper för arbetsgivares

ansvar för arbetstagares skatt ifrågasätter de sakkunniga icke.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår emellertid de

sakkunniga, att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall vara pliktiga att ha

sin avlöningsbokföring så ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår,

förutom utbetald lön och skatteavdrags belopp, fullständigt namn samt där så

kan ske födelsetid och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer

å för arbetstagaren utfärdad debetsedel å preliminär A-skatt och i förekommande

fall å kvarstående skatt. Åt uttrycket »där så kan ske» finge givas

den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle vara skyldiga att närmare ef
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

terforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis korttidsanställda, som

icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort. Jämväl i Stockholm borde

liksom eljest i riket å debetsedlarna å preliminär skatt och å kvarstående

skatt angivas de skattskyldigas födelsetid.

De sakkunniga framhåller, att de ansåge sig icke kunna föreslå, att arbetsgivares

aviöningsböcker vid tredska skulle kunna införskaffas genom polismyndighetens

försorg. Annan möjlighet än att ålägga arbetsgivaren lämpligt

avvägt vite syntes icke böra användas, även om det hade varit önskvärt med

starkare tvångsmedel gentemot arbetsgivare, som medvetet hindrade kontrollarbetet

genom att vägra att förete sin avlöningsbokföring och som

därigenom — i fall där skatteavdrag verkställts men innehållna skattemedel

ej redovisats — försvårade möjligheterna för arbetstagarna att få den innehållna

skatten sig tillgodoräknad.

Arbetsgivare, som icke vore bokföringsskyldig men likväl fört handelsböcker

eller anteckningar rörande intäkter och utgifter i näring, borde för

kontroll av skatteavdragen vara skyldig att efter anmaning tillhandahålla sina

böcker eller anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Vidare borde

varje arbetsgivare vara skyldig att efter anmaning lämna för skatteavdragskontrollen

erforderliga uppgifter om anställda arbetstagare, utbetalda löner

och verkställda skatteavdrag. Underlätes detta skulle länsstyrelsen äga

förelägga den försumlige lämpligt vite. För taxeringskontrollen förelåge

likartade förpliktelser enligt stadganden i taxeringsförordningen.

De sakkunniga anför därefter att kontrollen av att arbetsgivare behörigen

fullgjort skyldigheten att verkställa skatteavdrag f. n. i huvudsak byggde

på bearbetningen av restförteckningarna. Kontrollen skedde sålunda på en

omväg genom arbetstagarna. Granskningsarbetet toge härigenom lång tid i

anspråk och direkt mot arbetsgivarna riktade kontrollåtgärder bleve väsentligt

fördröjda. Systemet med restförteckningarna vore bristfälligt ur den

synpunkten, att arbetsgivare genom att varje uppbördstermin inleverera ett

obetydligt belopp för varje arbetstagare kunde undvika, att arbetstagarna

bleve upptagna i restförteckningarna. Även om icke erfarenheten givit vid

handen att så skett i större omfattning, förelåge här en möjlighet för arbetsgivare

att för avsevärd tid undgå upptäckt av försummad avdragsskyldighet.

Å andra sidan vore systemet med restförteckningarna onödigt omfattande

såtillvida, att om en arbetsgivare brustit i sin redovisning samtliga hans arbetstagare

bleve upptagna i restförteckning och i följd därav föremål för

undersökning. Vidare finge nämnas att många av de i restförteckningarna

upptagna skattskyldiga icke hade att vidkännas skatteavdrag. De hade således

upptagits i förteckningarna av annan orsak än bristande redovisning

av arbetsgivare. I dylika fall skapade icke sällan utsändandet av förfrågan

från den lokala skattemyndigheten om anledningen till att någon skatt icke

inbetalts en lättbegriplig irritation. Även i övrigt åsamkades de skattskyldiga

besvär genom dylika förfrågningar.

Framhållas borde därjämte att man genom bearbetning av restförteck
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 100.

261

ningarna i huvudsak nådde allenast ett konstaterande av att viss arbetsgivare

underlåtit verkställa skatteavdrag eller underlåtit redovisa innehållna skattebelopp.

Omfattningen av arbetsgivarens försumlighet måste som regel klarläggas

genom granskning av dennes avlöningsbokföring; endast om antalet

anställda vore så ringa, att klarhet kunde vinnas genom en förfrågan hos

arbetsgivaren., kunde man vinna målet utan sådan granskning.

Systemet med restförteckningar vore sålunda i betydelsefulla avseenden

otillfredsställande ur kontrollsynpunkt samtidigt som detsamma åsamkade

allmänheten icke ringa besvär samt uppbördsmyndigheterna avsevärda arbetsinsatser

och kostnader. De sakkunniga hade därför funnit angeläget att

undersöka möjligheterna att införa annat kontrollsystem och därvid närmast

åsyftat att söka åstadkomma en fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivarna.

Härom anföres följande.

^ Dylik kontroll torde förutsätta att ett särskilt register upprättas över arbetsgivarna,

i vilket fortlöpande anteckningar för varje uppbördstermin göras

angående verkställda skatteinbetalningar. Genom att granska anteckningarna

i ett dylikt register skulle sådana arbetsgivare uppmärksammas,

vilka helt underlåtit att betala in några skattemedel eller vilkas inbetalningar

förefalla anmärkningsvärt låga.

EU register över samtliga arbetsgivare torde emellertid icke av praktiska

skäl kunna tänkas komma till stånd. Det synes nödvändigt att begränsa registret

till arbetsgivare med avdragsskyldighet av någon betydenhet. I samråd

med generalpoststyrelsen ha de sakkunniga utarbetat en metod för upprättande

av ett sådant register, vilken metod i korthet innebär, att det skall

åligga varje arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda att, då inbetalning

sker medelst skatteanvisning, inbetala genom skatteavdrag innehållna

belopp till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden. Varje sådan

arbetsgivare erhåller särskilt redovisningsnummer, varom uppgift lämnas

till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun. Hos

den lokala skattemyndigheten upplägges med ledning härav ett register över

dessa arbetsgivare. På lämpligt sätt bl. a. genom jämförelse med riksförsäkringsanstaltens

arbetsgivarförteckningar, kontrolleras att alla kända arbetsgivare

med minst två arbetstagare finns medtagna i registret. Någon större

svårighet att avgöra, när skyldighet föreligger att redovisa skatt till skatteavdelning,

bör icke föreligga. Arbetsgivare, som tillämpat detta redovisningssystem,

bör fortsätta därmed även om antalet arbetstagare skulle nedgå.

Länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten bör därjämte äga

befogenhet att ålägga även arbetsgivare med endast eu arbetstagare att redovisa

skatt till skatteavdelning, därest detta ur kontrollsynpunkt befinnes påkallat.

Detta gäller särskilt om arbetsgivare befunnits brista i sin redovisning.

Några statistiska uppgifter om antalet arbetsgivare med minst två anställda

ha icke stått att få. Med ledning av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarförteckningar

kan sammanlagda antalet arbetsgivare beräknas överstiga

700 000. Antalet arbetsgivare med högst eu anställd är emellertid mycket

stort. Antalet arbetsgivare med två eller flera anställda torde approximativt

kunna beräknas utgöra ca 150 000.

Efter varje uppbördstermin lämnar postverket uppgift till vederbörande

lokala skattemyndighet om skattebelopp och antal skatteposter för arbetsgivare

med särskilt redovisningsnummer. Uppgifterna härom överföras till

myndighetens register.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Hos den lokala skattemyndigheten underkastas härefter registret granskning.

Arbetsgivare, för vilka någon skattelikvid ej registrerats eller i fråga

om vilka den inbetalda skatten synes anmärkningsvärt låg, tillfrågas angående

anledningen härtill. I förekommande fall få uppgifter infordras om vidtagna

åtgärder beträffande skatteavdrag och redovisning av skatten, varjämte

granskning av avlöningsbokföringen bör förekomma i erforderlig omfattning.

Beslut om dylik bokföringsgranskning bör till skillnad mot f. n.

kunna fattas av den lokala skattemyndigheten under förutsättning att

granskningen kan utföras av myndigheten själv eller honom underställda

tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden. Beträffande arbetsgivare med ett

flertal arbetstagare, i fråga om vilka granskningen kan beräknas bli mera

omfattande, bör dock i fögderi anmälan göras till länsstyrelsen för beslut om

bokföringsgranskning genom någon tjänsteman å länsstyrelsen. I stad med

egen uppbördsförvaltning bör även beträffande större arbetsgivare bokföringsgranskningen

ombesörjas av den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga framhåller, att för arbetsgivare med endast en arbetstagare

kontrollen måste ordnas på annat sätt. De arbetsgivarförteckningar, som

upprättas i och för debitering av olycksfallsförsäkringsavgifter, kunde

här komma till användning. Med ledning av dessa kunde förfrågningar göras

hos ifrågavarande arbetsgivare om anställd arbetskraft och verkställda skatteavdrag.

Eftersom det stora flertalet arbetsgivare i behörig ordning verkställde

skatteavdrag och redovisade den innehållna skatten, skulle möjligen angivna

förfaringssätt kunna anses onödigt vidlyftigt för att uppdaga ett relativt sett

litet antal försumliga arbetsgivare, varjämte åtskilliga lojala arbetsgivare

kunde befaras uttrycka sitt missnöje över att besväras av dylika förfrågningar.

Vikten av dessa invändningar syntes dock obetydlig under förutsättning

att förfrågningarna utsändes stickprovsvis en gång om året. Lämpligen borde

därvid exekutionsbiträdes orts- och personkännedom utnyttjas. Arbetsgivare,

som vid dylik kontroll eller eljest befunnes ha försummat sina skyldigheter,

kunde antingen särskilt registreras för fortlöpande tillsyn eller av den lokala

skattemyndigheten åläggas att redovisa skatteavdragen till skatteavdelning.

Då den skatt som av arbetsgivare med högst eu anställd kunde undanhållas

från redovisning i regel vore relativt låg, kunde avsaknaden av ytterligare

kontrollmöjligheter beträffande dessa arbetsgivare icke ha större betydelse,

såvitt gällde sammanlagda beloppet av den oredovisade skatten.

Även om arbetet med restförteckningarna vore i olika avseenden mindre

ändamålsenligt, resulterade detsamma dock som regel i att försummelser

i fråga om skatteavdrag och skatteredovisning upptäcktes under inkomståret

eller ganska snart därefter. Genom det nu föreslagna tillvägagångssättet

för kontroll av arbetsgivare med allenast en anställd kunde det inträffa,

att dylika försummelser icke upptäcktes före debiteringen av den slutliga

skatten med påföljd att arbetstagarna påfördes kvarstående skatt. Om

denna skatt bleve restförd och därefter icke erlades frivilligt eller genom

införsel, konune eu viss merbelastning vid indrivningsarbetet att bliva

ofrånkomlig genom den undersökning, som då måste verkställas om försumlighet

förelåge från någon arbetsgivares sida. Under förutsättning att

uppgift lämnades den lokala skattemyndigheten om dylika försumliga arbets
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

263

givare och dessa därefter underkastades fortlöpande kontroll, torde dock antalet

sådana fall ganska snart bli relativt begränsat.

Å länsstyrelsen borde ankomma att övervaka att de lokala skattemyndigheternas

kontroll av arbetsgivarna ombesörjdes tillräckligt effektivt och efter

enhetliga linjer.

Om verkställd undersökning givit vid handen att arbetsgivare underlåtit

verkställa skatteavdrag eller underlåtit att redovisa den innehållna skatten,

fastställde f. n. den lokala skattemyndigheten det belopp, som arbetsgivaren

skolat avdraga eller inbetala, varefter länsstyrelsen uppdebiterade beloppet i

räkenskaperna samt överlämnade ärendet till utmätningsmannen för indrivning.

Med hänsyn till omläggningen av kontrollarbetet syntes arbetsrutinen böra

bli något ändrad. Sålunda borde verkställd undersökning leda till att granskningsmannen,

vare sig denne vore tjänsteman å länsstyrelsen, lokal skattemyndighet

eller dennes tjänstebiträde eller exekutionsbiträde, angåve det belopp,

specificerat för varje arbetstagare, som arbetsgivaren borde inbetala,

samt anmodade arbetsgivaren att erlägga beloppet till länsstyrelsen (i stad

med egen uppbördsförvaltning till kronokamr erar en) inom viss kort tid.

Skriftlig granskningsrapport borde lämnas, så att arbetsgivaren vid frivillig

betalning erhölle en urkund som han senare kunde åberopa vid eventuellt

regresskrav gentemot arbetstagaren. Avskrift av granskningsrapporten

borde överlämnas till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun

ävensom, i fögderi, till länsstyrelsen. Den lokala skattemyndigheten

skulle pröva, huruvida det besked granskningsmannen lämnat överensstämde

med uppbördsförordningens avdragsbestämmelser, och — såvida beloppet

icke influtit inom den föreskrivna tiden — därefter fastställa det belopp,

som arbetsgivaren skolat avdraga eller inbetala. Fastställelsebeslutet,

varigenom exekutionstitel tillskapades, borde tillställas arbetsgivaren och i

fögderi överlämnas till länsstyrelsen för vidare åtgärd.

I viss utsträckning torde förekomma, att arbetsgivaren erbjöde sig erlägga

betalning i samband med undersökningen. I dylika fall borde granskningsmannen

vara arbetsgivaren behjälplig med att iordningställa inbetalningskort

för inbetalning till länsstyrelsen (kronokamreraren) samt lämna anvisningar

för inbetalningen. Däremot borde det vara granskningsmannen

förbjudet att själv ta emot bjuden likvid.

Vissa variationer i rutinen torde uppkomma, beroende på om arbetsgivaren

underlåtit verkställa skatteavdrag eller om han underlåtit redovisa innehållet

belopp samt därjämte om arbetsgivare och arbetstagare vore hemmahörande

i samma län eller ej. Till vad de sakkunniga härutinnan anfört torde

få hänvisas till betänkandet s. 259.

Då indrivning skedde av skatt, som arbetsgivaren underlåtit att innehålla

i arbetstagares lön, borde såsom för närvarande indrivningsmyndigheten

innan indrivningsåtgärd vidtoges gentemot arbetsgivaren anmana arbetstagaren

erlägga skatten. Däremot syntes icke erforderligt att utmätningsmannen,

om indrivningen grundade sig på lokal skattemyndighets fastställelse
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beslut och arbetsgivaren vid indrivningen bestrede betalningsskyldighet,

skulle inhämta besked hos den lokala skattemyndigheten huruvida sådan

skyldighet förelåge. Detta hade prövats av den lokala skattemyndigheten

vid fastställelsebeslutet.

Om utmätningsman vid indrivning av restförd kvarstående skatt konstaterade,

att viss arbetsgivare verkställt skatteavdrag för kvarskatten men underlåtit

att redovisa detsamma, borde han, om arbetsgivaren underläte att

efter anmaning betala beloppet, anmäla ärendet till länsstyrelsen för avkortning

av arbetstagarens skatt och uppdebitering av beloppet hos arbetsgivaren.

Konstaterades vid indrivningen att arbetsgivare underlåtit att verkställa

skatteavdrag och underläte han att efter anmaning erlägga beloppet, borde

indrivningsåtgärder i vanlig ordning vidtagas. Bestrede arbetsgivaren betalningsansvar,

borde utmätningsmannen såsom för närvarande vända sig till

den lokala skattemyndigheten för inhämtande av besked, om arbetsgivaren

vore ansvarig för skatten.

Vore arbetsgivare missnöjd med granskningsmans betalningsföreläggande,

borde han däröver framställa erinran hos den lokala skattemyndigheten.

Över nämnda myndighets fastställelsebeslut borde såsom för närvarande

besvär få anföras hos länsstyrelsen. Anförda besvär borde icke utgöra hinder

för att indriva beloppet.

Remissyttrandena. I fråga om arbetsgivares ansvar för arbetstagares

skatt erinrar kronokamreraren i Malmö om att enligt

95 § andra stycket uppbördsförordningen, vari de sakkunniga icke föreslagit

någon ändring, arbetsgivarens ansvarighet för skatt, som icke innehållits

genom skatteavdrag, kunde göras gällande endast om arbetstagaren

underläte att efter anmaning erlägga skatten. Kronokamreraren framhåller,

att ordalagen kunde giva visst stöd åt uppfattningen, att indrivningsåtgärder

på detta stadium icke finge företagas mot arbetstagaren. Det måste

emellertid betecknas som mindre välbetänkt, att utmätningsmannen skulle

vara nödsakad att gå en exekutiv omväg över arbetsgivaren i det fall, då

han kände till att arbetstagaren förfogade över utmätningsbara tillgångar

eller uppbure införselbar lön. Som exempel på en lätt tillgänglig tillgång

kunde nämnas överskjutande preliminär skatt i över skottsförteckning, som

tillställts utmätningsman för kvittning eller annan åtgärd. Enligt förenämnda

uppfattning skulle utmätningsmannen bortse från denna möjlighet att

erhålla betalning för det restförda beloppet och vid bristande frivillig betalning

från arbetstagarens sida avkräva och om så erfordrades exekutivt uttaga

beloppet hos arbetsgivaren. I sinom tid, sedan måhända arbetstagarens

utmätningsbara tillgångar avyttrats och hans löneförhållande försämrats,

skulle han ha att exekvera arbetsgivarens regressanspråk mot arbetstagaren.

Då det vore arbetstagarens skatt och denne i sista hand skulle ansvara

för dess erläggande, borde ett exekutivt förfarande kunna inledas mot honom

utan att dessförinnan åtgärder vidtagits mot arbetsgivaren. Stadgandet syntes

böra givas sådan utformning, att det klart framginge, att indrivnings
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

åtgärder av exekutiv natur finge företagas mot såväl arbetsgivare som arbetstagare

utan att någon bestämd turordning måste följas. Självfallet borde

detta icke föranleda någon ändring i den hittills gällande bestämmelsen,

att arbetsgivaren icke finge göras till föremål för några exekutiva åtgärder

utan att arbetstagaren anmanats betala sin skatt.

Vidare anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att det i praktiken

ytterst sällan inträffade, att arbetstagaren efter anmaning inbetalade

den icke innehållna skatten. Det föreskrivna anmaningsförfarandet medförde

därför i regel ett onödigt dubbelarbete. I den begränsade omfattning, som

dylika ärenden förekomme, kanske en ändring icke skulle erfordras enbart

av denna orsak. Ibland kunde det emellertid vara mycket svårt att anträffa

en arbetstagare som flyttat; i vissa fall kunde arbetstagaren hålla sig

undan i åratal — kanske för all framtid — på grund varav skatten formellt

icke kunde uttagas hos arbetsgivaren. Hade arbetsgivarens betalningsskyldighet

fastslagits, borde det icke innehållna beloppet därför kunna i första

hand uttagas hos denne. Slutligen framhåller förbundet, att det icke kunde

anses obilligt att arbetsgivaren medgåves rätt att av arbetstagaren återfå

även den erlagda restavgiften. Det borde nämligen ligga också i dennes intresse

att tillse, att skatt innehölles med rätt belopp.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avlöningsbokf öring

och tillhandahållande av räkenskaper m. m. har i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda yttrar länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus lön bl. a., att vid granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring

särskilt kontrollen av att innehållna skattebelopp verkligen

inlevererats, visat sig tidsödande. Ett åläggande för arbetsgivare att i bokföringen

ha anteckningar för varje arbetstagare om mantalsskrivningsadress

och nummer å debetsedel skulle avsevärt underlätta arbetet för myndigheterna.

För arbetsgivarna kunde eu sådan anteckningsskyldighet knappast

innebära större belastning än som för syftet vore befogat. Svenska arbetsgivareföreningen

har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag med

hänsyn till att det förekommit, att särskilt mindre arbetsgivare icke behörigen

fullgjort små skyldigheter enligt uppbördsförordningen. Föreningen

framhåller, att kontrollen självfallet måste handhavas så, att minsta möjliga

intrång gjordes från de kontrollerande myndigheternas sida. De förslag

till underlättande av arbetstagarnas identifiering, som framförts av de

sakkunniga, torde icke medföra någon svårighet för flertalet arbetsgivare.

Föreningen ville emellertid understryka de sakkunnigas uttalande, att arbetsgivarna

icke skulle vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga

uppgifter i fråga om korttidsanställda, som icke företedde debetsedel eller

skattekort.

Sveriges redareförening anser nödvändigt, att lojala arbetsgivare icke belastades

med mera arbete än som vore erforderligt. Arbetsgivarna borde

därför äga ratt att själva bestämma över huru deras avlöningsbokföring

enklast skulle vara upplagd. Att hänsyn därvid skulle tagas till att erfor
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derlig kontroll kunde verkställas i fråga om skatteredovisningen, vore uppenbart.

Från myndigheternas sida borde kontrollen lämpligen kunna utövas

genom ett stickprovsförfarande. Om det därvid visade sig, att en arbetsgivares

bokföring icke vore tillfredsställande ur nyssberörda synpunkt, borde

kontrollmyndigheten äga rätt att lämna närmare föreskrifter om, i vilket

eller vilka avseenden avlöningsbokföringen borde omläggas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen

att även arbetsgivare, som utan att vara bokföringsslcyldig likväl

fört handelsbocker, skulle vara pliktig att efter anmaning tillhandahålla

bokföringen, ej torde bli effektiv, eftersom skyldighet ej förelåge för sådan

arbetsgivare att ha sin bokföring så ordnad, att därav framginge arbetstagarens

fullständiga namn, utbetald lön och skatteavdrags belopp.

Svenska exekutionsmännens riksförbund påpekar, att icke-bokföringsskyldiga

arbetsgivare ofta hade mycket knapphändiga anteckningar om sina anställda.

Detta medförde ett betydande arbete vid identifieringen av de anställda.

Särskilt beträffande kvinnliga anställda vore vanligt, att endast ett smeknamn,

mer eller mindre avvikande från det egentliga förnamnet, efternamnet

— t. ex. Andersson — och en ofta otydlig adress vore den enda ledtråden.

Mantalsskrivningsadress, födelsetid och debetsedelsnummer saknades

helt. I realiteten visste arbetsgivaren icke vem han haft anställd. Förbundet

framhåller, att med det ansvar som arbetsgivarna hade för sina anställdas

utskylder och med det krav som kunde ställas på ordning och reda, vore

det motiverat att införa skyldighet för alla arbetsgivare att föra tillfredsställande

anteckningar om sina anställda. Därmed skulle betydande lättnader

åstadkommas, framför allt för olika skatte- och taxeringsmyndigheter

men även för arbetsgivarna i allmänhet, som nu oftast åsamkades ett betydande

arbete vid förfrågningar och undersökningar av olika slag. Ansåges

det av formella skäl icke möjligt att direkt ålägga alla arbetsgivare

en dylik skyldighet, vore det dock av stort värde, om i författningen funnes

angivet, att även andra arbetsgivare än sådana, som enligt lag vore skyldiga

föra handelsböcker, borde ha sin bokföring ordnad på angivet sätt. Vidare

ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån, huruvida icke andra än bokföringspliktiga

arbetsgivare borde kunna åläggas att ha sina avlöningslistor

så uppgjorda, att därav framginge arbetstagarens fullständiga namn, födelsetid

och debetsedelsnummer. Enligt Svenska polisförbundets mening borde

alla arbetsgivare åläggas att föra en fullständig förteckning över sina arbetstagare;

en sådan föreskrift kunde knappast bli betungande, enär det

förefölle naturligt, att en arbetsgivare endast undantagsvis underläte att

ta reda på vem han anställde i sin tjänst, även om det vore fråga om arbeten

av tillfällig natur.

Enligt de sakkunnigas förslag skall födelsetid, gällande mantalsskrivningsadress

och debetsedelsnummer framgå av avlöningsbokföringen, där så kan

ske. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att uttrycket »där så kan ske»

vore för vagt och borde utbytas mot »då debetsedel eller skattekort överläm
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

267

nats eller det eljest är för arbetsgivaren känt» eller liknande. Länsstyrelsen

i Kronobergs län uttalar, att intet syntes hindra, att anteckningen om

födelsetiden gjordes obligatorisk. Uppgift härom kunde erhållas av arbetstagaren

vid anställandet; med rätt uppgift om födelsetid torde identifiering

av arbetstagare kunna ske i de allra flesta fall, även om namnet skulle vara

ofullständigt angivet. Å andra sidan anför Sveriges köpmannaförbund och

Handelns arbetsgivareorganisation, att arbetsgivarna icke borde belastas med

andra nya uppgifter än sådana som måste anses vara oundgängligen nödvändiga.

I detta hänseende finge framhållas, att uppgift om mantalsskrivningsadressen

icke torde vara alldeles nödvändig. Ofta visste inte arbetstagarna

själva, var de vore mantalsskrivna. Kände man numret på arbetstagarnas

debetsedlar, torde detta i regel vara fullt tillräckligt; även uppgift

om födelsetid bleve då onödig. Endast när uppgift om debetsedelsnummer

saknades, syntes uppgift om födelsetid och mantalsskrivningsadress behövas

för identifieringen.

Sistnämnda organisationer anför vidare, att vitesföreläggande för att införskaffa

arbetsgivares avlöningsbokföring för granskning borde användas

med urskiljning och endast tillgripas vid uppenbar tredska. Länsstyrelsen i

Kristianstads län anmärker, att proceduren med vitesföreläggande visat sig

i praktiken medföra alldeles för stor tidsomgång; ofta måste bokföringsgranskning

förekomma i sådana sammanhang, då stor skyndsamhet vore av

nöden. Önskvärt hade varit, om länsstyrelse haft snabbare verkande hjälpmedel

till sitt förfogande för att kunna utreda tredskande arbetsgivares underlåtenhet

att verkställa och redovisa skatteavdrag.

De sakkunnigas förslag att restförteckningarna skall avskaffas

och kontrollen av arbetsgivarna i stället ske

med hjälp av särskilda register över arbetsgivarna har i

flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran men i några

yttranden avstyrkts.

Följande torde få här återgivas.

Riksräkenskapsverket anför, att de sakkunnigas förslag medförde vissa

fördelar. Å andra sidan hade det nuvarande systemet den förtjänsten att

genom bearbetning av restförteckningarna uppgifter om arbetstagare framkomme,

vilka sedan kunde utnyttjas vid bokföringsgranskning i syfte att

kontrollera huruvida arbetsgivaren sökte undanhålla någon del av bokföringen.

Emellertid krävde granskningen av restförteckningarna, den därav

föranledda omfattande skriftväxlingen och de ofta besvärliga utredningarna

m. m. avsevärt arbete och dryga kostnader. Riksräkenskapsverket vore därför

berett att acceptera förslaget. Enligt överståthållarämbetets mening torde

de sakkunnigas förslag giva de lokala skattemyndigheterna betydligt bättre

möjligheter än för närvarande att fortlöpande kontrollera att arbetsgivarna

fullgjorde sin avdragsskyldighet. Förslaget syntes i hög grad ägnat att effektivisera

uppbördssystemet. Vidare yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a.,

att kronokamreraren i Borås icke kunnat finna annan nämnvärd olägenhet

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

av nuvarande system än att det vore relativt personalkrävande. Länsstyrelsens

erfarenheter överensstämde emellertid icke med kronokamrerarens;

utom att systemet krävde avsevärda arbetsinsatser och kostnader, hade det

visat sig otillfredsställande, samtidigt som det åsamkat allmänheten icke

ringa besvär. Det vore en bestämd skillnad, säger länsstyrelsen, mellan förhållandena

i en större stad med eget uppbördverk — där personalbehovet

vore väl tillgodosett — och i mindre städer och på landsbygden, där undersökningarna

måste företagas med hjälp av exekutionsbiträden, vilkas huvuduppgifter

låge å annat område. Därefter uttalar länsstyrelsen, att den föreslagna

fortlöpande kontrollen syntes väl ägnad att användas i stället för

nuvarande restförteckningar. Den tankegång, som låge bakom förslaget,

hade länsstyrelsen tidigare varit inne på. Länsstyrelsen hade sålunda genom

överenskommelse under hand med postkontorets i Vänersborg skatteavdelning

fått uppgifter därifrån om sådana arbetsgivare, som där tilldelats redovisningsnummer

för inbetalning av innehållna skatteavdrag men icke under

uppbördsterminen verkställt någon sådan inbetalning. Uppgifterna, som erhållits

efter uppbördsterminens utgång, hade omedelbart meddelats vederbörande

lokala skattemyndighet för undersökning av anledningen till den

uteblivna inbetalningen. Länsstyrelsen kunde således av egen erfarenhet

vitsorda systemets snabbhet och effektivitet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om det icke kunde befaras, att

ett register omfattande arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda

måste bli alltför tungarbetat och om man icke borde begränsa registret till

att omfatta endast arbetsgivare med minst fem arbetstagare. På arbetsgivare

upp till denna storleksordning syntes eventuella förluster för statsverket

icke hinna bli så stora, innan arbetsgivarens försumlighet upptäcktes.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som funnit det av de sakkunniga skisserade

kontrollförfarandet beträffande arbetsgivare med endast en anställd

otillfredsställande, anför bl. a., att även om den förordade direkta skattekontrollen

i åtskilliga hänseenden vore den nuvarande kontrollen överlägsen,

torde den böra kompletteras i vissa avseenden för att nå eftersträvansvärd

effektivitet. Detta syntes enklast kunna ske därigenom att kontrollmyndigheten

ägde tillgång till kreditkorten med individuella anteckningar om inlevererade

belopp. Endast därigenom torde den föreslagna kontrollen bli fullt

effektiv. I anledning därav ifrågasattes, om icke skattekontrollen borde centraliseras

till länsstyrelsen; detta torde därjämte kunna medföra viss rationalisering

och arbetsbesparing. Vidare påpekas angelägenheten av att förebygga

att arbetsgivare med minst två anställda skulle kunna vidtaga åtgärder

för att undgå att få särskilt redovisningsnummer. Jämväl borde övervägas

hur kontrollen av nyetableringar och arbetsgivare, som utökade antalet

anställda från en till flera men underläte att verkställa inbetalningar

på föreskrivet sätt, skulle effektivt ordnas.

Svenska exekutionsmännens riksförbund hälsar med tillfredsställelse förslaget

om att avskaffa restförteckningarna, men kan icke godtaga det förordade

systemet med arbetsgivareregister utan föreslår, att frågan om ar
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

269

betsgivarekontrollen ytterligare utredes. Med skärpa måste framhållas,

säger förbundet, att en fortsatt utredning främst måste taga sikte på ett

system, som vore enklare och effektivare än det nu föreslagna. Därefter

uttalas, att kontroll och vägledning borde utgöra ett par av hörnpelarna i

uppbördssystemet; vad som härvidlag påkostades, vore säkerligen inte bortkastat.

Med en ändamålsenlig kontroll minskades skatteförlusterna, utredningsarbetet

och onödigt arbete med restföring m. in. Vid första påseende

syntes de sakkunnigas förslag i huvudsak täcka behovet beträffande själva

kontrollen. Säkerligen skulle det också vara värdefullt för arbetsgivarna

att så långt som möjligt få endast ett redovisningsställe. Emellertid kunde

det ifrågasättas, om det ur kontrollsynpunkt verkligen vore ändamålsenligt

att generellt för alla arbetsgivare införa ett sådant system som det föreslagna.

Endast en mycket liten del av arbetsgivarna fullgjorde icke sin redovisning;

dessa borde kunna kontrolleras på ett både enklare och effektivare

sätt. En kontroll kunde icke lämpligen ske från skrivbordet. Vad

som erfordrades vore i första hand lokal- och personkännedom, vilket

också berörts av de sakkunniga. Dessa hade sålunda bl. a. framhållit, att

exekutionsbiträdenas orts- och personkännedom borde utnyttjas vid kontrollen

av mindre arbetsgivare. Att ett exekutionsbiträde efter några års

träning förskaffat sig denna kännedom och med nästan hundraprocentig

säkerhet kunde säga var kontrollen i första hand borde sättas in, vore enligt

förbundets mening ingen överdrift. Med den centralisering av såväl

kontroll- som indrivningsförfarande, som för närvarande tycktes vara önskedrömmen,

försvunne även denna yttersta, intima och ovärderliga kontakt

med individerna. Vidare komme kontrollen att sättas in för sent; ej

heller kunde det undvikas att en del oförvitliga arbetsgivare, särskilt sådana

med varierande arbetsstyrka, komme att i onödan irriteras med förfrågningar

o. s. v. Dessutom kunde det befaras, att bara handhavandet av

detta omständliga register komme att taga en sådan tid i anspråk, att det

väsentliga, nämligen kontrollen, bleve eftersatt. Även Svenska polisförbundet

framhåller vikten av orts- och personkännedom för att kontrollen skulle

kunna sättas in i rätt tid och på rätt plats, utan att större våld användes

än nöden krävde. Smidigast vore att giva exekutionstjänstemännen större

befogenheter att verkställa ifrågavarande kontroll. Vidare uttalar häradsskrivaren

i Bodens fögderi, att man borde söka få ett radikalt grepp om

kontrollmetoderna; den av de sakkunniga föreslagna reformen kunde i detta

hänseende icke anses tillfredsställande. För att minska skatteförlusterna

borde tillsättas kontrollanter för »flygande» kontroll, vilket borde kunna

bli en god kapitalplacering för statsverket. I anledning av sistnämnda yttrande

anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län, att en sådan kontroll enligt

länsstyrelsens förmenande kunde med samma verkan ske redan med

nuvarande personaltillgång, därest en landskontorist från länsstyrelsens

uppbördsavdelning ställdes till lokal skattemyndighets förfogande under

vissa månader för utförande av sådana rälcenskapsgranskningar, som vederbörande

häradsskrivare kunde finna nödigt att besluta om.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar de sakkunnigas uppfattning att restförteckningarna

icke vore ett lyckligt medel för att utöva kontroll över

arbetsgivarna. Såsom ett komplement till nämnda förteckningar hade å

länsstyrelsen upplagts ett register över försumliga arbetsgivare, för vilka

häradsskrivare fastställt det belopp, som skolat avdragas och inbetalas. Då

emellertid registret uppgjordes på grundval av restförteckningarna, hade

det den svagheten att först ganska sent lämna besked om fall av försummelse.

Därefter anföres följande.

De sakkunnigas förslag ger de lokala skattemyndigheterna möjlighet att

gripa in på ett betydligt tidigare stadium, men det kräver utan tvivel en

betydande arbetsförstärkning både hos de lokala skattemyndigheterna och

hos länsstyrelsen. Anledningen härtill är den, att medan restförteckningarna

blott innehålla sådana fall, för vilka anledning till försummelse ansetts

föreligga, det föreslagna registret kommer att omfatta ett mycket stort

antal arbetsgivare. Länsstyrelsen skulle förmoda, att på varje häradsskrivarkontor

behövs ytterligare ett till två biträden för skötseln av denna detalj.

Det bör beaktas, att exekutionsbiträdenas hjälp med det förberedande arbetet

i stort sett bortfaller med ett kontrollsystem av den art som föreslagits.

Hos länsstyrelsen torde man få räkna med åtminstone tre befattningshavare

mot för närvarande en för att hjälpligt klara det betydande granskningsarbete,

som blir nödvändigt.

En allvarlig olägenhet med de sakkunnigas förslag är, att försummelse

av arbetsgivare att inleverera skatt kan medföra, att upptäckt härav icke

sker före debiteringen av den slutliga skatten. Utom det obehag detta medför

för de skattskyldiga, som självfallet ha rätt kräva, att debetsedlarna i största

möjliga utsträckning äro riktiga, kommer de lokala skattemyndigheterna

att i en i övrigt arbetstyngd period få vidkännas mera besvär än för

närvarande med utredning av sådana fall. Dessa, som ofta kunna vara svara

att komma till rätta med, kräva stor skyndsamhet. Länsstyrelsen anser

sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten på det system, som

tillämpas av lokala skattemyndigheten i Hälsingborgs stad och som i korthet

går ut på, att anteckning om utebliven skatteinbetalning göres å arbetstagarens

debetkort, varefter sådana debetkort uttagas och bilda underlag

för undersökning. Systemet har den fördelen, att restförteckningar icke

behöva upprättas och att man redan från början kan komma i kontakt med

arbetstagarna. Systemet är betydligt mindre arbetskrävande än det som

föreslås av de sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som tillstyrker förslaget om

särskilda arbetsgivareregister, är mycket tveksam om kontrollen genom restförteckningarna

bör slopas. Ihågkommas borde, säger länsstyrelsen, att det

ofta vore de »mindre» arbetsgivarna som försummade sina skyldigheter i

vad gällde skatteavdrag. Visserligen kunde det ur allmän ekonomisk synpunkt

sägas vara av mindre betydelse, om ett antal arbetsgivare med endast

en arbetstagare icke fullgjorde sina skyldigheter. Det vore dock mindre

tillfredsställande, att beträffande dessa lita till ett kontrollsystem, som

byggde endast på stickprovsgranskning. Det kunde framhållas, att under

år 1950 enbart inom länets sex fögderier omkring 400 arbetsgivare med

endast en arbetstagare konstaterades ha försummat att verkställa skatteavdrag

eller att inleverera dragen skatt. Antalet försumliga av denna kate
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gori vore alltså ganska avsevärt. Då det här vore fråga om arbetsgivare, som

i regel saknade bokföring och ofta även anteckningar om anställda, utbetalda

löner och eventuellt gjorda skatteavdrag, måste man räkna med, att

den direkta kontrollen av dessa arbetsgivare på grund av bristfälliga uppgifter

ofta ställde sig svår att verkställa. En kontroll via restförteckningar

och arbetstagare kunde däremot i många fall ge resultat. Bearbetandet av

restförteckningarna hade visat sig vara av betydelse även i andra avseenden.

Sålunda förefunnes här en möjlighet, att på ett relativt tidigt stadium

upptäcka eventuella felkrediteringar. Under årens lopp torde ett icke ringa antal

sådana fel ha upptäckts just på detta sätt. Restförteckningarna gåve också

en möjlighet att komma på sådana fall, där skattskyldig för vilken A-skatie

sedel utfärdats, exempelvis öppnat egen rörelse och alltså i stället skulle

tillställas debetsedel å B-skatt. Sådana skattskyldiga skulle utan den övervakning,

som skedde vid bearbetningen av restförteckningarna, i ett par

års tid helt kunna undgå preliminär skatt utan att det annat än mera undantagsvis

kunde upptäckas. — Vidare framhåller länsstyrelsen, att det vid

bedömande av de sakkunnigas förslag om stickprovsgranskning i fråga om

mindre arbetsgivare även borde beaktas, att lokal skattemyndighets "arbete

med restförteckningarna på grund av personalbrist och otillräckliga löneanslag

inskränkts mer och mer. Arbetet hade fått stå tillbaka för andra uppgifter,

som måste fram enligt »tidtabell». Man måste räkna med att den

föreslagna stickprovsgranskningen skulle i ännu högre grad än arbetet

med restförteckningarna bli en arbetsuppgift, som finge anstå för mera

aktuellt arbete.

Statens organisationsnamnet förordar, att det föreslagna kontrollsystemet

under någon tid borde prövas i ett eller flera län, innan det eventuellt genomfördes.

Förslaget syntes ägnat att minska de lokala skattemyndigheternas

arbete; huruvida kontrollen komme att effektiviseras, undandroge sig

nämndens bedömande. Även länsstyrelsen i Uppsala län föreslår försök med

den ifrågasatta kontrollmetoden. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar,

att skäl icke funnes att övergiva det gällande systemet, innan det konstaterats,

att de sakkunnigas förslag vore enklare, bättre och billigare. Länsstyrelsen

anför bl. a., att det vid en jämförelse med anställningsregistret och

huru anmälningsskyldigheten där fullgjorts, torde kunna antagas, att arbetsgivare

med minst två anställda icke komme att bättre fullgöra anmälningsskyldigheten

till det föreslagna arbetsgivareregistret. För mindre arbetsgivare

vore det olämpligt att grunda kontrollen på arbetsgivareförteckningarna,

eftersom dessa icke uppfyllde och säkerligen ej heller komme att

uppfylla de krav på tillförlitlighet, som man möjligen teoretiskt kunde

räkna med. Att lita till dessa förteckningar komme säkerligen att giva ett

mycket dåligt resultat, särskilt som förteckningarna icke upprättades förrän

vid inkomstårets slut. De mindre arbetsgivarna komme man åt genom restförteckningarna,

men med det föreslagna systemet kunde endast påträffas

enstaka skolkare, såvida icke särskild personal med stor lokal- och person
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Ilungl. Maj.ts proposition nr 100.

kännedom anställdes för genomgång av kreditkorten. Vidare uttrycker länsstyrelsen

farhågor för att förslaget skulle komma att medföra ökad arbetsbelastning

för samtliga uppbördsmyndigheter och större kostnader för det

allmänna.

De sakkunnigas förslag att avskaffa restförteckningarna avstyrkes av

länsstyrelserna i Kalmar, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands

län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare. I samband därmed anför

förstnämnda länsstyrelse att det nuvarande kontrollsystemet möjligen

kunde försöksvis utbyggas med det föreslagna arbetsgivareregistret, såvitt

gällde städer med egen uppbördsförvaltning. Vidare framhåller kronokamrerareföreningen,

att nämnda register skulle utgöra ett värdefullt komplement

vid arbetsgivarekontrollen. Föreningen hade ej heller något emot att

försök gjordes med organisationsnämndens förslag att utnyttja debetkorten

för kontrollarbetet, varigenom restförteckningarna bleve överflödiga; även

detta förslag ginge liksom nuvarande metod ut på en individuell kontroll,

vilket ur föreningens synpunkt vore det väsentligaste. Därest de sakkunnigas

förslag i någon form skulle genomföras, ville föreningen därjämte

uttala, att en av förutsättningarna härför måste vara att några merkostnader

härför icke uppkomme för städer med egna uppbördsverk. Slutligen

uttalar länsstyrelsen i Värmlands län, att organisationsnämndens förslag

möjligen kunde tillämpas i stället för nuvarande kontrollförfarande.

Som skäl för att bibehålla restförteckningarna anföres i en del av dessa

yttranden, att kontrollen över de mindre arbetsgivarna, vilkas antal vore

stort, eljest bleve mindre tillfredsställande. Felaktigheter kunde därigenom

undgå upptäckt ända till dess debetsedel å slutlig skatt utsänts, med påföljd

att handläggningen av det mycket komplicerade och tidsödande utredningsarbetet

skulle avsevärt försvåras. Med nuvarande kontrollsystem kunde

vidare på ett tidigt stadium upptäckas sådana felaktigheter som dubbel

mantalsskrivning med därav förorsakat utfärdande av dubbla debetsedlar,

påföring av A-skatt för en skattskyldig, vilken såsom rörelseidkare rätteligen

bort ha B-skatt, felaktig kreditering av skatt genom oriktiga uppgifter

av arbetsgivare om debetsedelsnummer eller skiljaktigheter mellan dessa

nummer på kreditkort och debetsedlar, m. in. I samband med skriftväxlingen

vid kontrollförfarandet framkomme även ofta uppgifter och upplysningar

om förhållanden, som vore till gagn för den lokala skattemyndighetens

arbete för efterföljande år, t. ex. en reducering av antalet debetsedlar

å preliminär skatt. I några av ifrågavarande yttranden framhålles vidare,

att den invändningen mot nuvarande förfarande att förfrågningarna väckte

irritation hos de skattskyldiga icke finge överdrivas. Därjämte anmärkes, att

det föreslagna kontrollsystemet ställde stora krav på den lokala skattemyndighetens

bedömningsförmåga. Sålunda anför länsstyrelsen i Västmanlands

län, att resultatet av granskningen av registret ofta torde bli antingen att

myndigheten komme att i onödan irritera en mängd ur redovisningssynpunkt

oförvitliga arbetsgivare genom förfrågningar rörande avvikelser från

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den normala rytmen i inbetalningarna, eller ock att myndigheten på grund

av materialets knapphändighet uraktläte vidtaga några mera ingående åtgärder.

När det gällde arbetsgivare i branscher med dag för dag växlande

antal arbetstagare, såsom exempelvis i byggnadsfacket, torde uppgifterna i

registret knappast kunde giva någon ledning för bedömande av frågan, huruvida

skatteavdrag rätteligen gjorts eller ej. Säkerligen komme också bestyret

med registret att medföra en icke ringa arbetsbörda för de lokala skattemyndigheterna.

Förslaget, att lokal skattemyndighet skall äga besluta om bokföringsgranskning

kan Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation

icke ansluta sig till. Organisationerna framhåller, att en sådan

granskning vore ett betydande ingrepp i näringsidkarnas verksamhet och

icke finge missbrukas. Hittills gällande ordning gåve bättre garanti mot

missbruk och samtidigt bättre möjligheter att genomföra en efter enhetliga

linjer upplagd kontroll. Vidare borde anförda besvär över lokal skattemyndighets

beslut utgöra hinder för indrivning. Kunde nämligen arbetsgivaren

anföra sannolika skäl för sin uraktlåtenhet att verkställa skatteavdrag, borde

indrivningen anstå, till dess besvären avgjorts.

Länsstgrelsen i Kalmar län uttalar, att även lokal skattemyndighet på landet

borde få befogenhet att ålägga arbetsgivare med endast en anställd att

redovisa innehållen skatt till skatteavdelning.

Departementschefen. För skatt, som arbetsgivare utan skälig anledning underlåtit

att innehålla genom skatteavdrag, är såväl arbetsgivaren som arbetstagaren

ansvarig. Arbetstagaren skall dock slutligen svara för det ej avdragna

skattebeloppet. Det ter sig då naturligt, att skattekravet i första hand

riktas mot arbetstagaren. I princip synes därför böra gälla, att endast om

denne underlåter att efter anmaning erlägga skatten, må denna utkrävas av

arbetsgivaren. Som regel torde det, om arbetstagaren ej frivilligt betalar sin

skatteskuld, föreligga större utsikter att utfå skatten av arbetsgivaren än

av arbetstagaren. Att det allmännas skattefordran redan i detta läge —- innan

det alltså konstaterats att skatten ej kan uttagas av arbetstagaren —

kan indrivas hos arbetsgivaren, får denne finna sig i därför att han själv

orsakat skatteanspråket genom sin underlåtenhet att verkställa skatteavdrag.

I anledning av vad i något remissyttrande framhållits får jag uttala, att enligt

min mening hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet

att i nu avsett fall vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren utan att

först ha krävt arbetsgivaren. Författningstexten bör emellertid förtydligas i

denna del.

I särskilda fali bör arbetsgivarens ansvarighet för den icke innehållna

skatten kunna göras gällande utan att arbetstagaren först behöver anmodas

att erlägga skatten, exempelvis då arbetstagaren flyttat från riket eller vistas

å okänd ort. — Jag kan icke förorda att, såsom i ett yttrande ifråga18

Bi haag till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

satts, arbetsgivaren skulle av arbetstagaren äga återfå erlagd restavgift å

skattebeloppet.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår de sakkunniga,

att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall ha sin avlöningsbokföring så

ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår -— förutom utbetald lön

och skatteavdragets belopp — fullständigt namn samt, där så kan ske, födelsetid

och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för arbetstagaren

utfärdad debetsedel. De sakkunniga framhåller, att åt uttrycket

»där så kan ske» finge givas den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle

vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis

korttidsanställda, som icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort.

För skatteavdragskontrollen m. m. torde det vara av stort praktiskt värde

att även andra arbetsgivare än de bokföringsskyldiga har sådana anteckningar

beträffande sina anställda, som nyss nämnts. Framhållas må, att

arbetsgivarna måste föra mer eller mindre fullständiga anteckningar i dessa

hänseenden för att t. ex. kunna lämna intyg till arbetstagarna om innehållen

skatt eller löneuppgifter till den årliga taxeringen eller för att kunna

avgiva en riktig självdeklaration. Något nämnvärt merarbete kan därför

icke åsamkas de icke-bokföringsskyldiga arbetsgivarna, om de åläggas att

föra anteckningar av angivet slag. På grund härav föreslår jag, att sådan

skyldighet föreskrives. Skyldigheten bör dock begränsas till arbetsgivare,

vilken har att verkställa skatteavdrag å lön som utgör utgift i förvärvskälla.

Härigenom undantages t. ex. en villaägare, som tillfälligt anlitar en arbetstagare

för reparation av fastigheten, eller en husmor som har stadigvarande

hemhjälp.

Uttrycket »där så kan ske» synes böra utbytas mot en mindre vag formulering,

som tydligare anger vad som av lagstiftaren åsyftas.

Arbetsgivare, som enligt vad nyss sagts skall föra vissa anteckningar i fråga

om sina anställda, bör vidare vara skyldig att ställa sina anteckningar till

förfogande för skatteavdragskontrollen.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit beträffande skyldighet för arbetsgivare

att lämna för nämnda kontroll erforderliga uppgifter m. m.

Det nuvarande systemet med restförteckningar för kontroll av att arbetsgivarna

vederbörligen fullgör sin skyldighet att avdraga och redovisa arbetstagarnas

skatt anser jag i likhet med de sakkunniga vara i betydelsefulla

avseenden otillfredsställande. Den enligt min mening väsentligaste

nackdelen med detta system är, att det tar alltför lång tid för att konstatera

och fastställa storleken av en utebliven skatteinbetalning. Innan restförteckningarna

skrivits ut av postens skatteavdelningar, översänts till vederbörande

lokala skattemyndigheter, förfrågningar utsänts till de skattskyldiga,

dessa besvarat förfrågningarna och svaren bearbetats, har i bästa fall

3 å 4 månader förflutit från uppbördsterminens utgång. På grund härav

kan ekonomiskt beträngda arbetsgivare med ett flertal anställda få tillfälle

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

275

att förfoga över innehållna skattemedel till betydande belopp, innan underlåtenheten

att redovisa medlen upptäckes och omfattningen av den bristande

skatteredovisningen kan fastställas.

De sakkunniga har i annat sammanhang (s. 387 i betänkandet) redovisat

vissa uppgifter rörande storleken av de skattebelopp, som arbetsgivarna underlåtit

att erlägga under tiden 1/1 1947—30/6 1949. Av uppgifterna, som

omfattar hela riket med undantag av Göteborgs och Bohus län, framgår

bl. a., att 21 865 arbetsgivare försummat att inbetala sammanlagt ca 9,5

milj. kronor. De oredovisade beloppen uppgick i 59 fall till 10 000—20 000

kronor (tillhopa ca 810 000 kronor) och i 31 fall till över 20 000 kronor

(tillhopa ca 1,5 milj. kronor).

Även med de goda inkomstförhållanden, som varit rådande sedan det nya

uppbördssystemet den 1 januari 1947 började tillämpas, har således arbstsgivarna

i relativt stor utsträckning underlåtit att inbetala innehållen

skatt, i åtskilliga fall till avsevärt belopp. Skulle konjunkturerna försämras,

måste man befara att arbetsgivarna i ökad utsträckning kan komma att

utnyttja de innehållna skattemedlen för rörelsen. Bl. a. för att begränsa omfattningen

av de obehöriga dispositionerna i det enskilda fallet är det synnerligen

angeläget, att den bristande redovisningen uppdagas snarast möjligt

efter uppbördsterminens utgång. Detta bär betydelse icke blott för statsverket

utan även för andra arbetsgivarens borgenärer. Inbetalas icke den

innehållna skatten, kan dessa nämligen komma att vid arbetsgivarens konkurs

få konkurrera med en kronans fordran till avsevärt belopp, varom de

saknat kännedom.

Med det av de sakkunniga föreslagna kontrollsystemet åstadkommes en

fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda.

Utan onödigt dröjsmål kan konstateras, huruvida en arbetsgivare

icke redovisat någon skatt eller inbetalt ett uppenbart för lågt belopp. I sådana

fall kan åtgärder omedelbart vidtagas för att utreda storleken av de

oredovisade skattebeloppen och indriva dessa. Det föreslagna systemet har

sålunda den väsentliga fördelen framför det nuvarande, att de mera flagranta

förseelserna kan upptäckas på ett tidigt stadium och skatteförlusterna

på så sätt begränsas. Även i övrigt anser jag den föreslagna kontrollmetoden

vara att föredraga. Jag kan ej finna, att denna metod — bortsett från

ett visst merarbete det år arbetsgivarkorten första gången upplägges--skall

behöva kräva större arbetsinsatser än den nuvarande. Möjligen kan ett

större antal bokföringsgranskningar än för närvarande behöva göras, men å

andra sidan bör man kunna räkna med en väsentlig minskning av de mindre

kvalificerade arbetsuppgifterna. Jag förordar således, att restförteckningarna

avskaffas och att kontrollen av arbetsgivare med minst två stadigvarande

anställda skall ske på sätt de sakkunniga föreslagit.

Hur kontrollen av arbetsgivare med endast en arbetstagare lämpligen skall

utformas, synes däremot mer tveksamt. En effektivare kontrollmetod än

den av de sakkunniga härutinnan föreslagna skulle möjligen vara, att kontroll

av arbetsgivarna skedde en gång årligen via arbetstagarna med ledning

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

av en förteckning över kreditkort för skattskyldiga, för vilka preliminär

A-skatt icke erlagts; förteckningen borde lämpligen upprättas av postverkets

skatteavdelning. Med en sådan anordning torde det i viss utsträckning

bli möjligt att bevara de fördelar med restförteckningarna, som i åtskilliga

remissyttranden ansetts tala för dessa förteckningars bibehållande. Den nu

berörda frågan synes emellertid böra ytterligare nagot undersökas. Erforderliga

bestämmelser torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lokal skattemyndighet skall

äga besluta om bokföringsgranskning, då denna kan utföras av myndigheten

själv eller honom underställda tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden,

samt att endast länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad med egen

uppbördsförvaltning skall äga ålägga arbetsgivare med en anställd att redovisa

innehållen skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden.

— Vidare delar jag den meningen att anförda besvär över beslut, varigenom

arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares skatt, icke bör utgöra

hinder för att indriva skattebeloppet.

De föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av det föreslagna

kontrollsystemet, torde få utfärdas i administrativ ordning.

X. Anstånd med inbetalning av skatt.

Gällande bestämmelser m. m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga

på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt,

må enligt 56 § 1 mom. uppbördsförordningen beviljas anstånd med erläggande

av kvarstående eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under

högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöper närmast efter det ansökan

om anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången

av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer infaller,

dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt in. in. icke må beviljas för

längre tid än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för

dylik skatt kan göras gällande; nämnda förmånsrätt kan göras gällande om

fastighetsskatten icke stått inne längre tid än ett år efter förfallodagen.

Enligt 56 § 2 mom. uppbördsförordningen må värnpliktig, som inryckt till

militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga till följd härav blivit

nedsatt, beviljas anstånd med erläggande av debiterad preliminär skatt eller

kvarstående eller tillkommande skatt, vilken förfaller till betalning under

uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen

eller under tiden därefter, dock senast under tredje kalendermånaden

efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndstiden må bestämmas till

längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin infaller

som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas för tiden

intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet

(hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader i följd

varit fri från tjänstgöring. Anstånd med er läggande av fastighetsskatt in. in.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO.

må likväl icke beviljas för längre tid än den i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgade förmånsrätten för sådan skatt kan göras gällande.

Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden

undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den skattskyldige

upptagas till förnyad prövning.

Gör skattskyldig sannolikt, att han taxerats å mera än en ort vid årlig

taxering för samma inkomst eller förmögenhet samt vid sådan taxering eller

allmän fastighetstaxering för samma fastighet, och har han anfört besvär

över endera av taxeringarna, må den skattskyldige enligt 57 § uppbördsförordningen

beviljas anstånd med betalning av det lägre av de skattebelopp,

som påförts på grund av taxeringarna, eller, om skattebeloppen är lika stora,

med ettdera beloppet. Anståndet skall gälla intill dess antingen prövningsnämnden

eller fastighetsprövningsnämnden eller, om besvären anförts direkt

hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären.

Anstånd beviljas efter ansökan av skattskyldig av den lokala skattemyndighet,

som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses.

Medgives arbetstagare på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga anstånd

med erläggande av skatt, för vilken skatteavdrag skall göras, har han

att ofördröj ligen överlämna anståndsbeslutet till sin arbetsgivare. Denne

skall då icke verkställa skatteavdrag för den skatt, som anståndet avser;

beslutet skall iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst

efter det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.

Har arbetsgivaren avdragit större belopp än som bort ske med hänsyn till

anståndsbeslutet, skall han skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren

vad som för mycket innehållits.

Om beviljat anstånd skall verkställas anteckning å uppbördskort och i restlängd.

Har restlängd överlämnats till utmätningsman, skall länsstyrelsen

eller lokal skattemyndighet i stad skyndsamt underrätta denne om anståndet.

Sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen, må den

av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet, ej

heller må restavgift uttagas för skatten. Har anståndstiden gått till ända utan

att skatten till fullo guldits, skall dock den skattskyldige erlägga restavgift

å den del av skatten, som då återstod ogulden.

De sakkunniga. Anstånd finge beviljas skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga

på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit

nedsatt. Det hade anmärkts, säger de sakkunniga, att nämnda förutsättningar

tör anstånd skulle vara diffusa och att de ofta föranledde stor tvekan vid

tillämpningen. Häremot finge invändas, att det vore omöjligt att i detalj

angiva alla tänkbara fall, da anstand borde medgivas. Vid tvekan angående

tolkningen funnes alltid möjlighet att inhämta yttrande från centrala uppbördsnämnden.

Anstånd som nyss sagts finge vidare beviljas med erläggande av skatt, som

förfölle till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpte

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Även denna bestämmelse hade

i vissa yttranden till de sakkunniga ansetts böra förtydligas. Fråga vore

sålunda, huruvida skattskyldig som beviljats anstånd med skattebetalningen

vid viss eller vissa uppbördsterminer kunde efter utgången av denna eller

dessa terminer medgivas anstånd jämväl för den skatt, som förfölle till

betalning vid påföljande uppbördstermin(er). De sakkunniga funne uppenbart,

att så kunde ske enligt nämnda bestämmelse. Däri hade en gräns satts

endast för det antal uppbördsterminer, som varje särskilt beslut om anstånd

kunde avse. En sådan gräns vore befogad, eftersom det i allmänhet icke

ginge att förutsäga, hurudan den skattskyldiges betalningsförmåga komme

att vara i en mer avlägsen framtid. Fortfore den omständighet som föranlett

anstånd ägde den skattskyldige givetvis påkalla prövning av anstånd

även för återstoden av skatten. Det ifrågasatta förtydligandet syntes icke

vara nödvändigt.

Vidare hade i yttrande till de sakkunniga ifrågasatts, att anstånd med erläggande

av kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet förelåge, skulle

kunna ske genom en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skulle

verkställas. I anledning därav anför de sakkunniga, att arbetsgivarna med

en sådan bestämmelse skulle komma att belastas med ytterligare arbete för

uppbörden av kvarstående skatt. Från arbetsgivarhåll hade rests starka krav

på att avdragsskyldigheten för nämnda skatt skulle avskaffas, enär denna

skyldighet vore mycket betungande och avsevärt besvärligare att fullgöra

än avdragsskyldigheten för preliminärskatten. Särskilt med beaktande härav

borde någon utvidgning av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt

icke komma i fråga.

I vissa fall, säger de sakkunniga vidare, kunde den skattskyldige vara

tillräckligt hjälpt med anstånd endast för viss del av den skatt, som förfölle

till betalning vid påföljande uppbördstermin. Det syntes då vara av betydelse

för såväl denne som det allmänna, att den skatt som han utan olägenhet

kunde erlägga inbetalades så snart som möjligt, d. v. s. senast under

uppbördsterminen. Risk förelåge eljest att den skattskyldige efter anståndstidens

utgång icke kunde erlägga någon del av skattebeloppet. För arbetsgivarnas

del uppkomme givetvis den olägenheten, att ett så utformat anstånd

för arbetstagare med kvarstående skatt medförde fortsatt skatteavdrag

i stället för den fullständiga befrielse från avdragsskyldighet, som följde

med nuvarande anståndsbeslut. Eljest torde anståndets omfattning icke inverka

nämnvärt på arbetsgivarnas arbete med skatteuppbörden.

.De sakkunniga föreslår, att lokal skattemyndighet då skäl därtill förelåge

skulle kunna begränsa anståndet att avse allenast viss del av den skatt,

för vilken anstånd söktes.

Beträffande anstånd i anledning av den skattskyldiges militärtjänstgöring

anföres följande.

Om skattskyldig, som påförts preliminär B-skatt, fått sin skattebetalningsförmåga

nedsatt genom militärtjänstgöring, kan han få skatten jämkad

nedåt. Ändå att inkomstminskningen icke uppgår till en femtedel av den

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

279

förut beräknade inkomsten, måste här sådana särskilda omständigheter anses

föreligga som motivera jämkning.

Är inkomstminskningen icke så stor, att den skattskyldige blir helt befriad

från att erlägga preliminär skatt efter inryckningen till militärtjänstgöring,

kan det mången gång vara tillfyllest med att den efter jämkningen återstående

preliminära skatten fördelas till betalning å uppbördstermin eller uppbördsterminer

efter tjänstgöringens slut. Möjlighet härtill beredes genom det

förslag, uppbördssakkunniga framlagt i kap. VI. Skall militärtjänstgöringen

vara året ut, kan dock denna utväg icke användas. Dessa skattskyldiga böra

emellertid beredas tillfälle att genom anstånd med skatteinbetalningen kunna

undkomma restavgift. De nuvarande bestämmelserna om att värnpliktig,

som inryckt till militärtjänst och vars skattebetalningsförmåga till följd

härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd även med erläggande av debiterad

preliminär skatt, böra därför bibehållas oförändrade. Dessa bestämmelser

böra dock tillämpas endast om den skattskyldiges intressen icke kunna tillgodoses

genom jämkning och lämplig fördelning av skatten på vissa uppbördsterminer.

De sakkunniga påpekar, att erfarenheten visat att behov funnes av att

kunna bevilja anstånd även vid andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar.

Hade sålunda skattskyldig på grund av felskrivning taxerats för en inkomst

å t. ex. 20 000 kr. i stället för 2 000 kr. eller hade andra uppenbara fel skett

vid taxeringen och kunde rättelse icke göras i så god tid, att skatteinbetalning

kunde verkställas efter ny debetsedel, borde den skattskyldige kunna

erhålla anstånd med skattens erläggande.

Anstånd syntes emellertid böra i undantagsfall kunna beviljas också vid

sakliga felbedömanden i första instans, där det vore uppenbart att taxeringen

skulle nedsättas eller helt undanröjas. Över huvud borde skattskyldig

kunna få uppskov med skatteinbetalningen, då han överklagat taxeringsnämnds

beslut, antingen besvären anförts i vanlig ordning eller i den särskilda

ordning, varom i 124 § taxeringsförordningen sägs, och vederbörande

taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till besvären helt eller

delvis. Den begränsningen borde likväl gälla, att sedan prövningsnämnden

eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut

i anledning av besvären, fortsatta besvär till högre instans icke skulle berättiga

till vidare anstånd. Längre gående rätt till anstånd skulle säkerligen

icke vara lämplig. Anståndet borde uppenbarligen endast omfatta så stor

del av skatten, som sedermera efter meddelat ändringsbeslut kunde beräknas

skola avkortas.

Vid feltaxering kunde det inträffa, fortsätter de sakkunniga, att den skattskyldige

erhölle kännedom härom först då åtgärder vidtoges för indrivning

av skatten. Även i sådana fall borde den skattskyldige givetvis kunna få anstånd

med att erlägga skatten. Skulle viss tid föreskrivas, inom vilken ansökan

om anstånd på grund av feltaxering skulle ingivas, kunde denna därför

icke generellt fastställas i förhållande till den uppbördstermin, varunder

skatten förfölle till betalning. Hade den skattskyldige fått kännedom om feltaxeringen

först efter uppbördsterminens utgång, måste fatalietiden i stället

anknytas till den tidpunkt, då han vunnit nämnda kännedom. Något behov

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av särskild fatalietid syntes dock icke föreligga. Det låge nämligen i den

skattskyldiges eget intresse att i detta fall snarast möjligt ansöka om anstånd,

enär indrivningsåtgärderna eljest fullföljdes. Ej heller i övrigt torde

någon särskild tidsfrist vara erforderlig. Erhölle den skattskyldige sålunda

debetsedeln i vanlig ordning och upptäckte han av denna, att feltaxering

gjorts, torde han vara angelägen om att snarast möjligt söka anstånd, om

han ville komma i åtnjutande därav. I synnerhet gällde detta, om avdrag

för skatten skulle verkställas å hans lön. Skulle den skattskyldige ha försummat

såväl att begära anstånd före upphördsterminens utgång som att

erlägga skatten, torde någon olägenhet icke uppkomma, om anstånd i det fåtal

fall varom här kunde vara fråga beviljades i efterhand, t. ex. i samband

med att indrivningsåtgärder vidtoges.

För att den skattskyldige skulle få viss tid på sig för skatteinbetalningen,

borde anstånd på grund av feltaxering utlöpa först viss tid efter det beslut

fattats i anledning av de anförda besvären. Att såsom ifrågasatts bestämma

anståndstiden till den tidpunkt, då beslut i ärendet vunnit laga kraft, syntes

lika litet böra komma i fråga som att medgiva anstånd i anledning av besvär

till kammarrätten eller regeringsrätten. De sakkunniga förordade i stället,

att anstånd på grund av feltaxering skulle gälla intill dess en månad förflutit

efter den dag, då den skattskyldige erhållit del av prövningsnämndens

eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, dennas beslut i anledning

av besvären.

Enligt nuvarande bestämmelser skall anstånd i anledning av dubbeltaxering

avse det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna.

Denna regel kunde enligt de sakkunnigas mening icke anses till fyllest.

För att så långt möjligt vore minska den skattskyldiges olägenheter av

dubbeltaxeringen, borde anståndet i stället anpassas efter de föreliggande

förhållandena i varje särskilt fall. Detta kunde icke ske med mindre lokal

skattemyndighet — i förekommande fall efter samråd med annan av ärendet

berörd lokal skattemyndighet — finge fritt bedöma, huru anståndsbeslutet

borde utformas.

De sakkunniga anför vidare.

På grund av det stora antalet variationer kunna några normer för dessa

avgöranden icke uppställas. Här må endast framhållas följande.

Mången gång kan med rätt stor säkerhet bedömas i vilken kommun taxeringen

kommer att upphävas. Anståndet bör då avse den skatt, som påförts

i denna kommun. Har preliminär skatt erlagts i samma kommun men icke

i den andra kommunen, bör anstånd kunna meddelas även för så stor del

av den slutliga (kvarstående) skatten i den andra kommunen, som motsvaras

av den inbetalade preliminära skatten. För anståndets omfattning i sistnämnda

fall är emellertid av betydelse, om den skattskyldige kan antagas

komma att få erlägga tillkommande skatt i kommunen på grund av att den

där åsatta taxeringen höjes. Är sådan höjning trolig och föreligger samtidigt

risk för att den tillkommande skatten icke kommer att erläggas, kan

det vara lämpligt att i motsvarande mån minska det skattebelopp för vilket

anstånd eljest skulle beviljas.

Om det är ovisst, var den skattskyldige rätteligen skall påföras taxering,

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

281

bör anstånd som regel medgivas för det lägre av de skattebelopp, som påförts

på grund av taxeringarna. Skall preliminär skatt avräknas från nämnda

lägre belopp, bör anstånd därjämte beviljas för så stor del av det högre

skattebeloppet, som svarar mot den erlagda preliminära skatten.

De sakkunniga föreslår, att möjlighet att erhålla anstånd även skall beredas

dödsbo, som ansökt om befrielse helt eller delvis från erläggande av

skatt, som påförts dödsboet eller den avlidne. Atnöjdes ej dödsboet med

prövningsnämndens beslut i ärendet, borde emellertid besvär till högre instans

icke medföra rätt till anstånd. Det torde icke vara nödvändigt att föreskriva

särskild tid inom vilken ansökan om sådant anstånd skulle inges.

Anståndet syntes böra gälla intill dess en månad förflutit efter det dödsboet

erhållit del av taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut i anledning

av den sökta skattebefrielsen.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att om den preliminära skatt, som

skulle tillgodoräknas skattskyldig, beräknades komma att överstiga motsvarande

slutliga skatt, kunde den skattskyldige erhålla jämkning. Ansökan

om jämkning måste dock ha inkommit före utgången av april månad året

efter inkomståret. Hade den skattskyldige restförts för den preliminära

skatten och skulle han förbise att ingiva ansökan om jämkning inom nämnda

tid, kunde indrivningen av formella skäl icke avbrytas, vilket särskilt i

vissa fall skulle te sig stötande. Anstånd med skattens erläggande borde

därför kunna beviljas i sådant fall. Anståndet borde gälla så stor del av

den restförda skatten, som kunde beräknas bli avkortad. Någon begränsning

av anståndstiden syntes icke erforderlig.

En av de sakkunnigas experter, förste stadsfogden N. Rydhagen, erinrar

om att skattskyldig, som på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga erhållit

anstånd med att erlägga skatt, kunde vinna sådana förbättringar i sina

ekonomiska förhållanden, att en omprövning av beslutet om anstånd snarast

borde ske. Detta hade även förutsatts i författningsförslaget. Omprövningen

skulle göras av den lokala skattemyndigheten. Enligt Rydhagens mening

borde emellertid omprövningen, därest skatten restförts, verkställas

av vederbörande utmätningsman, som handlade ärendet och besutte den

för omprövningen av beslutet erforderliga personkännedomen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att bestämmelsen i 56 § 1 mom. uppbörd

sförordningen att anstånd med erläggande av kvarstående skatt, fastighetsskatt

in. in. och tillkommande skatt må beviljas skattskyldig, vars

skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest

oförvållat blivit nedsatt, borde något förtydligas. Länsstyrelsen vore således

tveksam om exempelvis en lantbrukare, som på grund av missväxt,

vattenskada e. d. icke fått påräknat skördeutfall och som icke hade några

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kontanta tillgångar, kunde erhålla anstånd. Samma vore förhållandet med

vissa rörelseidkare, som på grund av konjunkturväxlingar kommit i betalningssvårigheter.

Till undanröjande av tvekan vid tillämpningen vore lämpligt,

att några vägledande exempel intoges i anvisningarna till paragrafen.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län, att länsstyrelsen funnit

att anståndsbestämmelserna tillämpats mycket olika av de lokala skattemyndigheterna.

Vissa av dessa medgåve personer, som på grund av studier

icke längre hade inkomst eller saknade tillgångar, anstånd med erläggande

av kvarstående skatt på grund av tidigare års inkomst. Andra lokala skattemyndigheter

hade icke ansett sig kunna medgiva anstånd i dylika fall.

Länsstyrelsen hade även funnit, att anstånd medgivits skattskyldiga, vilka

icke i tid kunnat erlägga dem påförd kvarstående skatt på grund av ekonomiska

svårigheter som otvivelaktigt uppstått genom deras eget förvållande.

Länsstyrelsen ville ifrågasätta, om icke gällande bestämmelser om

anstånd kunde uppmjukas, eftersom anstånd uppenbarligen vore motiverat

i många fall, vilka nu vore uteslutna på grund av utformningen av dessa

bestämmelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att anstånd enligt 56 § 1 inom.

uppbördsförordningen borde kunna medgivas även i fråga om debiterad

preliminär skatt. Anstånd med erläggande av sådan skatt kunde för närvarande

beviljas värnpliktig och samma möjlighet borde finnas jämväl för

annan skattskyldig.

Beträffande frågan huruvida anstånd med erläggande av kvarstående

skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, skall kunna ske genom en

förlängning av den tid varunder skatteavdrag skall verkställas, åberopar

länsstyrelsen i Malmöhus län bl. a. ett av kronokamreraren i Malmö avgivet

yttrande. Däri anföres, att de sakkunniga funnit, att avdragsskyldigheten

för kvarstående skatt tills vidare borde bibehållas. Med hänsyn härtill

syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett anståndsinstitut innebärande

förlängd avdragsperiod för sådan skatt borde mera ingående övervägas.

Man kunde nämligen icke bortse från att skattskyldiga, som för

närvarande beviljades anstånd — och därmed rätt att själva betala sin kvarskatt

— i stor utsträckning underläte att betala skatten. Underlåtenheten

resulterade antingen i att skatten i stället uttoges genom införsel eller i att

densamma avskreves. I förstnämnda fall åsamkades arbetsgivaren ett arbete

med införseln, som torde få anses likvärdigt med vad han skulle haft att

vidkännas, om perioden för vanligt skatteavdrag förlängts, och i senare

fallet uppkomme förlust för det allmänna. Båda dessa skäl torde tala för

att så länge kvarstående skatt över huvud ansåges böra bli föremål för

skatteavdrag, anstånd borde kunna medgivas genom att perioden för skatteavdrag

förlängdes. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser förevarande

fråga vara förtjänt av ytterligare övervägande. Ur arbetsgivarsynpunkt

torde frågan vara av mindre betydelse både med hänsyn till anståndsbeslutens

jämförelsevis obetydliga antal och med hänsyn till den omständigheten

att skatt, som bleve föremål för anstånd, ofta komme att erläggas

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 283

först genom införsel och sålunda i allt fall förorsakade arbetsgivaren merarbete.

Anstånd endast för viss del av den skatt som förfaller till betalning vid

påföljande uppbördstermin finner länsstyrelsen i Uppsala län mindre lämpligt

ur redovisningssynpunkt. Mot ett så utformat anstånd talade dock

framför allt hänsynen till arbetsgivarna; förutom fortsatt skatteavdrag medförde

ett sådant anstånd för dessa den olägenheten, att de måste hålla reda

på, huru stor del av det på debetsedeln upptagna beloppet, som under anståndstiden

vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas. Arbetsgivarnas intresse

av att ej över hövan betungas borde här gå före hänsynen till den

skattskyldige.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida möjlighet till anstånd med

debiterad preliminär skatt för värnpliktiga vore av behovet påkallad även i

fortsättningen.

Att även andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar borde kunna föranleda

anstånd finner länsstyrelsen i Västmanlands län uppenbart. Länsstyrelsen

ifrågasätter emellertid huruvida det kunde vara lämpligt att i dessa anståndsärenden

behöva höra vederbörande taxeringsintendent. Taxeringsintendenternas

arbetsbörda vore synnerligen stor; en icke ringa del av besvärsmålen

konune därför att bli behandlad först under tiden april—juni

månader året efter taxeringsåret. Detta bleve särskilt fallet med besvär

enligt 123 § taxeringsförordningen. Många sökta anstånd kunde säkerligen

icke beviljas av den orsaken att besvärsärendena ännu icke blivit förberedda

för taxeringsintendentens ställningstagande. Länsstyrelsen ville i

stället föreslå, att ansökningar om anstånd skulle handläggas efter föredragning

av chefen för länsstyrelsens uppbördsavdelning efter den utredning

som omständigheterna i ärendet kunde föranleda. Vidare framhåller överståthållarämbetet,

att de sakkunnigas förslag fyllde ett länge känt behov;

förslaget tillstyrktes i princip av ämbetet, som vidare anför följande.

Enligt förslaget är emellertid förutsättning för beviljande av anstånd vid

feltaxeringar, att den skattskyldige överklagat taxeringsnämnds beslut och

att vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till

besvären helt eller delvis. På grund av att prövningsnämndsarbetet icke

behöver vara avslutat förrän senast den 30 juni året efter taxeringsåret,

kan det inträffa, att då ansökning om anstånd företages till avgörande, taxeringsintendenten

ännu icke hunnit yttra sig i besvärsmålet. Då taxeringsintendenten

får tillfälle därtill — kanske flera månader efter det ansökningen

om anstånd inkommit till lokal skattemyndighet — kan tiden för

den eller de uppbördsterminer, som ansökningen om anstånd avsett, redan

ha gått till ända. Denna olägenhet skulle emellertid bliva mindre framträdande

om avdragsskyldigheten för kvarstående skatt avskaffades, vilket av

ämbetet tidigare förordats. Oavsett hur därmed blir, håller dock ämbetet

före att det icke är lämpligt att begränsa möjligheten att erhålla anstånd

vid besvär över feltaxeringar endast till de fall, då vederbörande taxeringsintendent

tillstyrkt besvären. Ämbetet vill därför ifrågasätta, huruvida det

icke även i fall av annan feltaxering än dubbeltaxering, borde läggas i den

lokala skattemyndighetens hand att fritt bedöma om anstånd skall beviljas.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Att denna rätt bör tillkomma lokal skattemyndighet i sådana fall, där det

är uppenbart att taxeringen skall nedsättas eller helt undanröjas, synes enligt

ämbetets mening vara fullt befogat. I andra fall, där besvär över feltaxering

anförts till prövningsnämnden, är det däremot mera tveksamt om

lokal skattemyndighet bör äga rätt att bevilja anstånd. Man kunde visserligen

tänka sig att ordna det på så sätt, att vederbörande taxeringsintendent

skulle höras över ansökningen om anstånd och att anstånd skulle kunna beviljas

under förutsättning att taxeringsintendenten i sitt yttrande tillstyrkt

ansökningen. Med hänsyn till taxeringsintendenternas ställning i taxeringsprocessen

vore emellertid en sådan anordning icke lämplig, enär intendenterna

härigenom i viss män skulle komma att taga ställning till besvärsmålet

redan innan de avgivit sitt yttrande däri. Vidare skulle taxeringsintendenternas

redan krävande arbetsbörda i icke ringa mån ökas. Man synes därför

böra stanna vid att anstånd skall kunna beviljas om skattskyldig anfört

besvär över taxeringsnämnds beslut och antingen vederbörande taxeringsintendent

i avgivet yttrande tillstyrkt besvären helt eller delvis eller eljest

lokal skattemyndighet finner det vara uppenbart att taxeringen kommer att

nedsättas eller helt undanröjas.

Med hänsyn till taxeringsintendenternas stora arbetsbörda och för att förhindra

missbruk från de skattskyldigas sida av rätten till anstånd ifrågasätter

länsstyrelsen i Hallands län, om icke möjligheten att erhålla anstånd

borde begränsas till skattebelopp av viss storlek, förslagsvis minst 100 kr.,

varvid undantag borde kunna göras då särskilt ömmande omständigheter

förelåge.

I några yttranden anses anstånd böra kunna medgivas även i andra fall

än de sakkunniga föreslagit. Sålunda framhåller överståtliållarämbetet, att

enligt den erfarenhet ämbetet hade vore det understundom önskvärt om anstånd

kunde beviljas jämväl i anledning av besvär till kammarrätten över

prövningsnämnds beslut. Det inträffade nämligen ibland fall, då det syntes

obilligt att en skattskyldig skulle nödgas — kanske till priset av fördärvad

ekonomi — inbetala skatt på grund av en i en prövningsnämnd åsatt taxering,

som vore felaktig och därför sedermera undanröjdes i högre instans.

Förutsättning borde dock här vara att vederbörande taxeringsintendent i

avgivet yttrande över besvären helt eller delvis tillstyrkt bifall till desamma.

Vidare påpekar Sveriges köpmannaförbund, att en taxeringsfråga kunde

uppkomma först i prövningsnämnden eller ett taxeringsmål gälla en principfråga

av vikt. I dylika fall borde anstånd kunna medgivas även för tillkommande

skatt och även vid besvär till skattedomstolarna. Här torde dock en

sådan begränsning kunna göras, att anstånd medgåves endast om det omstridda

skattebeloppet uppginge till förslagsvis minst 500 kr. och tillika utgjorde

minst en femtedel av den skattskyldiges samtliga utskylder under

taxeringsåret. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens

folk finner det icke skäligt, att skattskyldiga som anfört besvär till

prövningsnämnd och vilkas mål vid tiden för marsuppbörden ännu icke

varit föremål för prövning, skulle erlägga skatt. Icke förrän prövningsnämnden

meddelat utslag i målet, borde skyldighet föreligga att inbetala

skatten. Förbunden föreslår därför generellt anstånd till uppbördsterminen

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

285

i juli för sådana skattskyldiga, vilkas besvär hos prövningsnämnden icke

vore avgjorda i början av mars året efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att lokala skattemyndigheter

inom länet vid flerfaldiga tillfällen uttalat önskvärdheten av att dessa

myndigheter borde äga rätt att utan omgång bevilja anstånd i fall, där

uppenbara felaktigheter förelåge, t. ex. uppenbar felkreditering, felaktigt

uträknad beskattningsbar inkomst e. d. Särskilt i fråga om felkreditering,

då den skattskyldige hos lokal skattemyndighet uppvisade kvitto å erlagd

skatt som ej tillgodoräknats honom, kunde det stundom tarva åtskillig tid

för länsstyrelsen, dit reklamationshandling överlämnats, att utreda vart

skattebeloppet tagit vägen. Vidare anför Föreningen Sveriges kronokamrerare,

att om det av de sakkunniga föreslagna systemet för arbetsgivarkontroll

infördes och restförteckningarna sålunda slopades, antalet skattereklamationer

torde komma att väsentligt ökas. Personalen på uppbördsverken

komme därvid sannolikt icke att inom rimlig tid medhinna arbetet med

dessa reklamationer, särskilt under den arbetstyngda tiden november—

februari. Det syntes därför befogat att som skäl för anstånd godtaga även

det förhållandet, att skattskyldig företedde kvitterad preliminärdebetsedel,

som visade större innehållen skatt än den avräknade. Anståndstiden borde

kunna få bestämmas av den lokala skattemyndigheten, eventuellt med viss

i uppbördsförordningen föreskriven lämplig maximitid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att anstånd enligt

57 § uppbördsförordningen (vid feltaxering m. in.) — i motsats till anstånd

enligt 56 § — förutsattes kunna sökas även efter uppbördsterminens slut.

I fall, där extraordinär besvärsrätt förelåge, funnes intet att erinra häremot.

Det syntes i sådant fall också uppenbart, att den skattskyldige automatiskt

skulle befrias från redan inträdd skyldighet att gälda restavgift.

Däremot kunde man ställa sig tveksam, om ej som villkor för anstånd i

övriga fall enligt 57 § borde stadgas, i likhet med vad som gällde i fall enligt

56 §, att anståndet skulle ha sökts före uppbördsterminens slut. I varje

fall syntes det knappast motiverat, att den skattskyldige i sådana fall utan

vidare även skulle erhålla befrielse från restavgift. — Därefter uttalas, att

det i och för sig kanske icke vore något att erinra mot att den skattskyldige

befriades från skyldighet att erlägga restavgift för skattebelopp, som

han efter taxeringsbesvär icke skulle erlägga. Men konsekvensen skulle då

även fordra, att han återfinge erlagd restavgift å skattebelopp, som restituerades.

Annars kunde det ofta bli beroende av en slump, om en skattskyldig

skulle vidkännas sådan avgift eller ej. Om icke vid ordinära besvärsfall

stadgades, att anstånd skulle ha sökts före uppbördsterminens slut,

syntes därför 59 § uppbördsförordningen böra ändras så, att befrielse från

restavgift icke erhölles automatiskt utan först efter beslut i varje särskilt

fall. Någon svårighet för lokal skattemyndighet att avgöra, om anståndsbeslutet

borde innefatta även beslut om befrielse från skyldighet att erlägga

restavgift, behövde icke föreligga, eftersom det besked från taxerings
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

intendenten som skulle föregå beslutet även kunde innefatta uppgift om

besvären anförts enligt 123 § taxeringsförordningen.

Vidare ansluter sig länsstyrelsen till ett förslag av häradsskrivaren i

Mölndals fögderi, att anstånd på grund av feltaxering borde gälla intill två

månader efter dagen för delgivningen av prövningsnämndens eller kammarrättens

beslut. Häradsskrivaren framhåller, att den skattskyldige underrättades

om beslutet omedelbart efter protokollsjusteringen. Lokal skattemyndighet

däremot erhölle del av beslutet först genom ändringslängderna;

den tid som sedan återstode för att verkställa omräkningen av skatten

bleve därför alltför knapp, om anståndstiden såsom de sakkunniga föreslagit

skulle utgå en månad efter delgivningsdagen.

Lämpligheten av att anknyta anståndstiden till delgivningsdagen ifrågasättes

av länsstyrelsen i Värmlands län. Genom anståndet befriades den

skattskyldige från att erlägga restavgift, därest skatten inbetalades till indrivningsmyndigheten

före anståndstidens utgång. Å utmätningsmannen

eller exekutionsbiträdet ankomme alltså att avgöra, huruvida restavgift

skulle erläggas. Det borde då närmast åvila den skattskyldige att förete

bevis om anståndstidens längd. Anknötes denna till delgivningsdagen, hade

han emellertid ingen omedelbar möjlighet härtill, eftersom delgivningsbeviset

återginge till länsstyrelsen för förvaring i besvärsakten. Däremot förelåge

ingen svårighet för den skattskyldige att förete tillgängligt beslut i

taxeringsmålet. Av denna anledning vore fördelaktigare, om anståndstiden

1 stället anknötes till dagen för prövningsnämndens eller, om besvären anförts

direkt till kammarrätten, dennas beslut i anledning av besvären. Förslagsvis

kunde tiden sättas till två månader efter respektive beslut.

Beträffande dubbeltaxeringsfallen anser länsstyrelsen i Gotlands län, att

frågan om för vilken skatt anstånd skulle medgivas, borde avgöras av

taxeringsintendenten i det län, där den skattskyldige påförts taxering eller

— om detta skett i mera än ett län — taxeringsintendenten i det län, där

det högre slutliga skattebeloppet påförts. Åtminstone borde till vederbörande

taxeringsintendents bestämmande hänskjutas sådana fall, där fråga

uppstått om beviljande av anstånd med det högre skattebeloppet.

Svenska exekutionsmännens riksförbund instämmer i det särskilda yttrande,

som herr Rydhagen såsom expert hos de sakkunniga avgivit, dock

med den avvikelsen, att icke blott utmätningsmannen utan även vederbörande

exekutionsbiträde borde äga göra ifrågavarande omprövning av meddelat

anstånd. Eljest åstadkommes endast en halvmesyr, alldenstund utmätningsmannen

ej hade större möjlighet än den lokala skattemyndigheten att

på ett praktiskt sätt fullgöra ifrågavarande uppgift; den som handhade eller

komme att handha själva indrivningen, hade den bästa kontakten med den

skattskyldige. — Vidare uttalar förbundet, att det förefölle synnerligen

egendomligt, att anstånd enligt 56 § (vid nedsatt skatteförmåga) och 57 §

2 mom. (för dödsbo) skulle handläggas av den lokala skattemyndigheten,

detta med hänsyn till den onödiga omgång som en sådan handläggning med
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

287

förde men framför allt därför att det i dessa fall uteslutande gällde sådana

frågor, som hade direkt med indrivningen att skaffa. Finge i stället indrivningsmyndigheten

handlägga dessa anståndsfrågor, borde betydande fördelar

och förenklingar åstadkommas. Denna myndighet kunde sålunda ha

fallet fullt klart för sig redan från början och vore för övrigt praktiskt

taget den enda myndighet som kunde övervaka behovet av anstånd i fortsättningen.

Därtill komme att det för den skattskyldige fölle sig naturligt,

att han vid behov av anstånd i första hand kunde uppsöka den myndighet,

till vilken han — enligt vad han visste — sedermera skulle betala skatten.

Vidare finge framhållas, att om skatten icke erlades före anståndstidens

utgång, indrivningsmyndigheten ändock i vissa fall måste lämna ytterligare

anstånd, göra upp om avbetalningar o. d.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört i anslutning till vissa uttalanden

rörande tillämpningen av bestämmelserna i 56 § 1 mom. nu gällande

uppbördsförordning, föranleder icke någon erinran eller annat yttrande

från min sida än att jag vill understryka föreliggande möjlighet att i tveksamma

fall inhämta centrala uppbördsnämndens mening om bestämmelsernas

innebörd och tillämplighet.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot anstånd med erläggande av

sådan kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, i form av

en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skall verkställas.

De sakkunnigas förslag, att lokal skattemyndighet skall i vissa fall kunna

begränsa anstånd med erläggande av skatt att avse allenast viss del av skatten,

biträder jag.

Anstånd med erläggande av preliminär B-skatt kan, såsom framgår av

56 § 1 och 2 mom. uppbördsförordningen, för närvarande beviljas endast

då den nedsatta skattebetalningsförmågan föranletts av att den skattskyldige

fullgör militärtjänstgöring såsom värnpliktig. Möjligheten för värnpliktig

att erhålla sådant anstånd föreslogs i propositionen nr 372 till 1946 års

riksdag. Enligt vad dåvarande chefen för finansdepartementet anförde finge

förslaget anses vara av i viss män provisorisk karaktär. Utbyggdes framdeles

jämkningsinstitutet på sådant sätt, att skattebelopp som kvar stode efter

jämkning av preliminär skatt finge fördelas på uppbördsterminerna i annan

ordning än enligt gällande bestämmelser, syntes nämligen anståndsregler

beträffande preliminär skatt i huvudsak obehövliga. Skulle å andra sidan

en dylik utbyggnad av jämkningsinstitutet icke komma till stånd, borde,

enligt vad i nyssnämnda proposition vidare framhölls, övervägas att utsträcka

anståndsreglerna i fråga om debiterad preliminär skatt till att avse

jämväl andra än värnpliktiga.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, anser jag mig

icke kunna förorda en utbyggnad av jämkningsinstitutet på nyss antydda

sätt, d. v. s. så att genom jämkning finge bestämmas att skatten skall förfalla

till betalning endast vid viss eller vissa uppbördsterminer. Godtages

denna ståndpunkt, torde anståndsreglerna beträffande preliminär B-skatt

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

böra bibehållas för de värnpliktiga och därjämte utsträckas att gälla även

andra skattskyldiga, som fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt.

Utom i de fall då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga nedsatts

utan hans eget förvållande eller till följd av värnpliktstjänstgöring, kan för

närvarande anstånd medgivas endast vid dubbeltaxering. De sakkunniga uttalar

den meningen att behov av anstånd kan finnas jämväl i andra fall,

därvid särskilt åsyftats de då en uppenbart felaktig taxering gjorts och vederbörande

taxeringsintendent tillstyrkt av de skattskyldiga anförda besvär.

Även enligt min mening talar starka skäl för en utbyggnad av anståndsmöjligheterna.

Att anstånd bör kunna medgivas i de utav de sakkunniga

åsyftade fallen av ren misstagstaxering, synes mig uppenbart. Det kan emellertid

diskuteras om man bör stanna härvid. Jag vill erinra om det fall, då

en skattskyldig, mot bestridande, av någon anledning åsättes en hög taxering

av beskattningsnämnderna och fråga ej är om s. k. misstagstaxering.

Även om skattei''ättsliga bedömandet i högsta instans sammanfaller med

den skattskyldiges uppfattning, måste han, vid risk av exekutiva åtgärder

och oberoende av i det enskilda fallet föreliggande olägenheter, erlägga

skatt enligt de lägre instansernas beslut. Först efter en, med hänsyn till

skattedom stolarnas arbetsanhopning, kanske ganska lång tid restitueras

beloppet jämte viss ränta. Ej utan fog har kritik riktats mot bestämmelserna

i denna del. De sakkunniga har ej gått in på dessa problem och

jag är ej heller själv beredd att utan en närmare utredning taga en slutlig

ställning. Jag vill dock understryka, att det måste anses uteslutet med

en regel av innebörd, att anstånd med skattens erläggande alltid skulle

gälla till dess ett lagakraftvunnet utslag föreligger. En sådan regel skulle

medföra, att de skattskyldiga genom taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade

besvären än vore — erhålla mycket lång tids uppskov med skattens

erläggande för att vid något framtida tillfälle ställas inför skattekrav, hänförliga

till sedan länge uppburna och måhända även förbrukade inkomster.

Detta vore icke blott oförenligt med tanken bakom källskattesystemet;

det skulle även lända det allmänna och ytterst även de skattskyldiga till

starkt förfång.

Den enda framkomliga vägen torde vara ett prövningsförfarande, därvid

de olika fallen individuellt bedömas. Hur principerna för ett sådant förfarande

skall uppdragas och hur det tekniskt skall anordnas är en komplicerad

fråga, till vilken jag ej är beredd att nu ta ställning. I sådant läge måste

jag inskränka mig till att nu förorda ett genomförande av de sakkunnigas

förslag, som dock är ägnat att undanröja vissa påtagliga olägenheter.

Såsom villkor för anstånd, då skattskyldig överklagat taxeringsnämnds

beslut, bör enligt de sakkunniga gälla, att vederbörande taxeringsintendent

helt eller delvis tillstyrkt bifall till besvären. I några remissyttranden har

ur olika synpunkter riktats kritik häremot. Jag medger att visst fog finnes

för denna kritik, men kan å andra sidan icke finna att något bättre förslag

till frågans lösning framkommit. Det synes mig därför som om man i allt

fall försöksvis borde pröva de sakkunnigas system.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom det av mig förut förordade förslaget att taxeringsbeslut, som inkommit

till den lokala skattemyndigheten senast den 20 november under

taxeringsåret, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt, kan antagas

att antalet fall då behov av anstånd uppkommer på grund av uppenbar feltaxering

blir starkt reducerat.

Har taxeringsintendenten redan tagit ställning till de anförda besvären,

när anstånd sökes, har han alltså blott att till lokal skattemyndighet uppgiva

om han till- eller avstyrkt besvären. Har ställning till besvären ännu

ej tagits, men är ärendet i sådant skick att dylik ställning kan tagas, när

anståndsframställningen kommer taxeringsintendenten till handa, bör denne

— även om detta bryter mot den avsedda arbetsrutinen — om möjligt behandla

besvären med förtur. Kan så av någon anledning emellertid ej ske

eller har utredningen i besvärsärendet ännu ej hunnit avslutas, men anser

sig taxeringsintendenten vid ett mera ytligt bedömande likväl kunna ange,

att han troligen kommer att tillstyrka eller avstyrka besvären, bör detta

meddelas den lokala skattemyndigheten, som även i sådant fall har att

grunda sitt beslut i anståndsfrågan på intendentens uttalande. Ett dylikt

uttalande av taxeringsintendenten är självfallet icke av beskaffenhet att

vara bindande för intendenten vid dennes slutliga bedömning av besvären.

Finner sig taxeringsintendenten icke kunna göra något som helst uttalande,

har han å andra sidan att meddela detta; lokal skattemyndighet kan då icke

annat än avslå anståndsframställningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätt till anstånd föreligga endast vid

besvär över taxeringsnämnds beslut. Utan olägenhet torde emellertid denna

begränsning kunna bortfalla. Anstånd bör sålunda kunna medgivas även vid

besvär över prövningsnämnds och kammarrättens beslut under förutsättning,

att vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt eller förklarat sig ämna

tillstyrka bifall till besvären helt eller delvis.

Har taxeringsintendenten allenast delvis tillstyrkt besvären respektive förklarat

sig ämna allenast delvis tillstyrka dem, bör anståndet — såsom de

sakkunniga uttalat — avse en motsvarande del av skatten.

Vidare bör skattskyldig kunna beviljas anstånd, då slutlig skatt, fastigketsskatt

m. m. eller tillkommande skatt debiterats oriktigt eller då preliminär

skatt avräknats med för lågt belopp eller felaktighet ägt rum vid utskrivandet

av debetsedel. Har sådant fel förelupit, äger den skattskyldige

söka rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen.

I den lokala skattemyndighetens beslut kan ändring sökas hos länsstyrelsen.

Som regel torde felet kunna rättas så snabbt, att särskilt anstånd icke

erfordras. Skulle emellertid den lokala skattemyndighetens beslut försenas

därför att utredning dessförinnan måste verkställas, kan dock anstånd i

vissa fall vara påkallat. Anstånd på grund av feldebitering bör gälla intill

dess en månad förflutit efter det den lokala skattemyndigheten fattat beslut

i anledning av den sökta rättelsen. Anföres besvär över myndighetens beslut,

synes detta i och för sig icke utgöra skäl för anstånd. Någon särskild

tidsfrist, inom vilken anstånd skall sökas, torde ej böra uppställas.

1!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Värmlands län bör beviljat anstånd

vid taxeringsbesvär gälla intill två månader efter dagen för prövningsnärnndens

eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären.

Har skattskyldig avlidit och har dödsboet sökt anstånd, bör vad i det föregående

förordats gälla jämväl för detta fall. Har dödsboet ansökt om befrielse

från erläggande av skatt i enlighet med vad därom särskilt är stadgat,

bör även för dylikt fall anstånd kunna ifrågakomma.

Det synes icke lämpligt att — såsom i ett remissyttrande ifrågasatts —

överföra beslutanderätten i en del av anståndsfallen från den lokala skattemyndigheten

till indrivningsmyndigheten. Ej heller kan jag förorda, att indrivningsmyndigheten

skall äga ompröva meddelat anstånd.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som jag icke närmare berört, föranleder

icke någon erinran från min sida.

XI. Uppbörd och redovisning av skatt.

Gällande bestämmelser. Uppbördssystemet bygger på att all skatt - - såväl

skatt som den skattskyldige själv erlägger som skatt vilken redovisas av arbetsgivare

— inbetalas kontant till uppbördsmyndigheterna och hos dessa

myndigheter bokföres individuellt för varje inbetald post och för varje skattskyldig.

Bokföringen sker å särskilda uppbördskort (kreditkort), som erhållas

genom kopiering vid utskrift av debetsedlarna.

Vid debetsedlarna är fogade genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar,

avsedda för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är till

antalet sex beträffande preliminär skatt, två beträffande kvarstående skatt,

tre beträffande fastighetsskatt och sex beträffande tillkommande skatt.

Å varje skatteanvisning finnes den uppbördstermin angiven, då anvisningen

är avsedd att användas, ävensom samma debetsedelsnummer som å

motsvarande debetsedel och uppbördskort.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar

(banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit), med

vilka Kungl. Maj:t därom träffat avtal. Huvudregeln är att skatt skall erläggas

under uppbördstermin. Uppbördsterminerna under uppbördsåret, som

omfattar tiden från och med mars månad ett år till och med februari månad

nästfoljande år, är till antalet sex och infaller under tiden fr. o. m. den 6

t. o. m. den 13 i månaderna mars, maj, juli, september, november och januari;

uppbörd av preliminär skatt och tillkommande skatt sker under

samtliga uppbördsterminer, av fastighetsskatt under uppbördsterminerna i

september, november och januari samt av kvarstående skatt under uppbördsterminerna

i mars och maj. Vid skatteinbetalningen skall å skatteanvisningen

finnas angivet det belopp, som skall inbetalas. Såvitt gäller debiterad

skatt (preliminär B- och C-skatt, fastighetsskatt m. m. samt kvarstående

och tillkommande skatt) har detta ombesörjts av den lokala skattemyndigheten.

I fråga om preliminär A-skatt ankommer det på arbetsgivaren att

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 291

innan han inbetalar skatten för sina arbetstagare ange skattebeloppen å

skatteanvisningarna.

Arbetsgivare har att för varje uppbördstermin ombesörja inbetalningen

av sådan skatt, för vilken han verkställt skatteavdrag. I övrigt ankommer

skatteinbetalningen på den skattskyldige själv.

Skattskyldig kan med företeende av debetsedel med vidfogade skatteanvisningar

inbetala skatt antingen å fast postanstalt eller i penninginrättning.

Skatten kan också insändas till postgirokontorets skatteavdelning. Vidare

kan skattskyldig inbetala skatt till vederbörande länsstyrelse eller, i stad med

egen uppbördsförvaltning, kronokamrerare genom att insätta skattebeloppet

på länsstyrelsens (kronokamrerarens) särskilda skattepostgirokonto. Sistnämnda

inbetalningsform kan användas av skattskyldig, som vill inbetala

skatt efter det densamma förfallit till betalning. Länsstyrelsens (kronokamrerarens)

särskilda skattepostgirokonto kan även utnyttjas av skattskyldig för

delinbetalning av debiterad skatt. Sådan skatt kan nämligen inbetalas medelst

debetsedel och skatteanvisning endast då likvid sker av hela skattebeloppet.

Önskar skattskyldig erlägga debiterad skatt före den uppbördstermin,

under vilken skatten förfaller till betalning, kan skatten antingen inbetalas

medelst debetsedel och skatteanvisning eller också inbetalas till ett centralt

postgirokonto (postgirokonto nr 300 eller det s. k. centrala skattekontot). I

det första av sistnämnda båda fall måste inbetalningen göras under uppbördstermin.

Slutligen kan skattskyldig till länsstyrelsens (kronokamrerarens)

särskilda skattepostgirokonto eller till det centrala skattekontot inbetala

preliminär skatt utöver preliminär A-skatt, som under inkomståret

innehållits genom skatteavdrag, eller utöver debiterad preliminär skatt, som

påförts honom.

Arbetsgivare bär att inbetala genom skatteavdrag innehållna skattemedel

efter i stort sett samma regler som skattskyldig. Skatten kan sålunda antingen

inbetalas å postanstalt eller i penninginrättning eller insändas till postgirokontorets

skatteavdelning. Arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare

äger därjämte möjlighet att inbetala skatten till postverkets skatteavdelningar

i residensstäderna. Då arbetstagare slutar sin anställning mellan

två uppbördsterminer, skall den innehållna skatten inbetalas till centrala

skattekontot. Vid försenad skattelikvid liksom då skatteavdrag verkställts

utan tillgång till arbetstagares debetsedel skall inbetalning ske till vederbörande

länsstyrelses (kronokamrerares) särskilda skattepostgirokonto.

Varje annan inbetalning av skatt än till centrala skattekontot och länsstyrelsernas

(kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton skall ske

medelst debetsedel och/eller skatteanvisning. Härifrån har dock Kungl. Maj :t

enligt brev till generalpoststyrelsen den 30 december 1946, nr 894, medgivit

visst undantag beträffande arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare,

vilken redovisar genom skatteavdrag innehållna medel till skatteavdelningvid

postkontor i residensstad. Sådan arbetsgivare äger att i stället för skatteanvisningar

till skatteavdelningen insända förteckningar — enligt av generalpoststyrelsen

godkänt formulär — upptagande debetsedels nummer och

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattebelopp. En förutsättning härför är emellertid, att debetsedels nummer

å förteckningarna anges medelst hålkorts- eller adresseringsmaskin.

Inbetalningar till centrala skattekontot samt till länsstyrelsernas (kronokamrerarnas)

särskilda skattepostgirokonton skall ske medelst särskilda

postgiroinbetalningskort, ett kort för varje inbetald post. Å kortet skall alltid

angivas den skattskyldiges (arbetstagarens) namn och mantalsskrivningsadress

samt debetsedelns nummer. För större arbetsgivare (med flera än tjugufem

arbetstagare) har kravet att inbetalning av skatt till centrala skattekontot

skall ske med separata inbetalningskort för varje arbetstagare slopats

enligt nyssnämnda brev den 30 december 1946, nr 894. Skatten för flera arbetstagare

må i stället inbetalas på så sätt att det sammanlagda skattebeloppet

medelst inbetalnings- eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokonto

nr 300 samt att till centrala skattekontot insändes förteckningar, upprättade

enligt av generalpoststyrelsen godkänt formulär samt upptagande

ovannämnda uppgifter om namn och debetsedelsnummer m. in. för arbetstagarna.

Skatt, som förfaller till betalning under viss uppbördstermin, skall inbetalas

senast å terminens sista dag. Vid inbetalning över postgiro — dock icke

till penninginrättning — skall vederbörlig försändelse ha inkommit till postanstalt

senast nämnda dag.

Har någon försummat att inbetala den skatt han haft att erlägga under

uppbördstermin, har han rätt att under viss kortare tid efter terminens utgång

med företeende av debetsedeln erlägga skatten. Detta gäller icke blott

beträffande skatt, som skattskyldig betalar för egen räkning, utan även beträffande

sådan skatt som arbetsgivare har att inbetala för arbetstagare. Inbetalning,

varom här är fråga, får endast göras a fast postanstalt. Inbetalningen

skall göras senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit.

Tillika med skatten skall då erläggas en särskild avgift (s. k. respitavgift).

Vederbörande posttjänsteman skall förse skatteanvisningen med frimärke till

belopp motsvarande den erlagda särskilda avgiften.

Ifrågavarande avgift uppgår till 20 öre, resp. 50 öre för skattebelopp om

högst 20 kr., resp. högst 50 kr. För högre skattebelopp utgör avgiften 1 kr. för

varje påbörjat hundratal kronor.

I fråga om inbetalning av skatt för sjöman, inskriven vid sjömanshus och

för vilken skatteavdrag verkställes, gäller särskilda inbetalningstider.

För skatt, som enligt vad nu sagts icke erlagts i behörig tid, skall erläggas

särskild restavgift.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen,

äger dock då särskilda skäl därtill är bl. a. medgiva att viss arbetsgivare

eller viss grupp av arbetsgivare må utan att gälda sådan särskild respilavgift,

som nyss nämnts, eller restavgift, inbetala arbetstagares under

uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin. I brev till

generalpoststyrelsen den 19 september 1947, nr 787, har Kungl. Maj :t bemyndigat

generalpoststyrelsen att lämna arbetsgivare sådant medgivande.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

293

Vid inbetalning av skatt å postanstalt eller i penninginrättning med användande

av debetsedel frånskiljer och behåller vederbörande post- eller

banktjänsteman den vid debetsedeln fogade skatteanvisning, som avser den

aktuella uppbördsterminen, samt återställer debetsedeln kvitterad.

Har skatt girerats till postgirokontorets skatteavdelning eller inbetalats

eller girerats till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden

eller översänts till penninginrättning utan att debetsedel samtidigt

medsänts, skall vederbörande skatteavdelning eller penninginrättning

till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända särskilt

kvitto beträffande varje skatteanvisning. Sådant kvitto skall fastsättas på

debetsedeln av den skattskyldige eller, om kvittot avser skatt som inbetalats

av arbetsgivare för arbetstagare, av arbetsgivaren.

Har arbetsgivare till vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare inbetalat

skatt, som avdragits för arbetstagare utan att dennes debetsedel

företetts, är det avsett att det av postverket utfärdade kvittot skall överlämnas

till arbetstagaren.

Enligt det tidigare omnämnda brevet den 30 december 1946, nr 894, må

arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare, vilken begagnar sig av möjligheten

att inbetala arbetstagarnas skatt till postverkets skatteavdelningar,

å arbetstagarnas debetsedlar själv kvittera den inbetalda skatten.

För att underlätta identifieringen av skattebelopp, som på grund av ofullständiga

uppgifter icke kunnat tillgodoföras vederbörande skattskyldiga, har

Kungl. Maj :t genom beslut den 12 november 1948 föreskrivit inrättande

av ett särskilt skattereklamationskonto vid länsstyrelsen i Stockholms län.

Till detta konto skall av länsstyrelse och kronokamrerare överföras skattebelopp,

som av dessa myndigheter trots undersökningar och efterforskningar

icke kunnat identifieras och tillgodoföras vederbörande skattskyldiga.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (s. 85 o. ff.) föreslog de sakkunniga

att inbetalning av skatt skulle fa verkställas medelst företeende av

debetsedel och skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande

uppbördstermin. De sakkunniga föreslog vidare, att inbetalning av preliminär

skatt för arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer,

skulle få ske medelst skatteanvisning i stället för genom

inbetalning till centrala skattekontot. För att detta skulle kunna ske skulle

antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar ökas från 6 till 8 samt

terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna borttagas. Om alla de vid

en debetsedel fogade skatteanvisningarna förbrukats skulle möjlighet finnas

att erhålla duplettdebetsedel. Överlämnades icke debetsedel till arbetsgivaren,

skulle skatten redovisas enligt särskilda regler. Inom branscher, där

kortare anställningar vore allmänt förekommande, borde hinder icke möta

att även om debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren skatten redovisades

på nämnda särskilda sätt. "Härigenom uppstode icke i dessa fall något

behov av duplettdebetsedel. Centrala skattekontot skulle tills vidare be
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition, nr 100.

hållas för inbetalning av kvarstående skatt för arbetstagare, som slutat sin

anställning mellan två uppbördsterminer.

För redovisning av innehållen skatt, då skatteavdrag verkställts å inkomst

av bisysslor och tillfälligt arbete eller då eljest debetsedel icke överlämnats

till arbetsgivaren, hade de sakkunniga övervägt två olika system, benämnda

hålkorts- och skattemärkessystemen. Enligt båda systemen skulle

arbetsgivaren å den innehållna skatten utfärda skattekvitton, vilka skulle

tillställas arbetstagaren. För att skattebeloppen enligt dessa kvitton skulle

tillgodoföras den skattskyldige, hade denne själv att anmäla beloppen för

kreditering. Beträffande detaljutformningen av de båda systemen torde här

allenast få hänvisas till uppbördssakkunnigas första betänkande (s. 88

o. ff.).

De sakkunniga förordade — om än med tvekan — skatteinärkessystemet.

Att de sakkunniga intog denna ståndpunkt berodde väsentligen därpå att

skattemärkessystemet möjliggjorde en omedelbar kontroll genom arbetstagarnas

medverkan över att skatten erlagts av arbetsgivaren. Härtill komme,

att skattemärkessystemet borde vara om icke enklare ur arbetssynpunkt så

dock mera tilltalande särskilt för mindre arbetsgivare. I synnerhet gällde

detta arbetsgivare i hemmen.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag (s. 27 o. ff.)

har redogjorts för de allmänna uttalanden, som i yttrandena över uppbördssakkunnigas

första betänkande gjorts angående den föreslagna redovisningen

av preliminär skatt, som av arbetsgivare innehållits utan tillgång till

arbetstagares debetsedel.

I flertalet yttranden förordades, att hålkortssystemet skulle tillämpas. Ett

antal myndigheter och sammanslutningar uttalade emellertid betänkligheter

mot hålkortssystemet eller avvisade användningen såväl av hålkortssysleinet

som av skattemärkessystemet. Härvid riktades kritik särskilt mot

förslaget, att den innehållna preliminärskatten skulle tillgodoräknas de skattskyldiga

endast om de insände de erhållna skattekvittona till uppbördsmyndigheten.

I några av dessa yttranden framfördes olika förslag om att preliminärskatten

liksom för närvarande automatiskt borde tillgodoföras de

skattskyldiga.

Jag anförde, att jag med hänsyn till vad som förekommit vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag icke vore beredd att taga definitiv

ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten utan ville

förorda att denna fråga hänskötes till de sakkunniga för ytterligare utredning.

Under den fortsatta utredningen borde de sakkunniga ånyo pröva,

huruvida det vore möjligt att finna en sådan lösning av frågan om redovisning

av preliminärskatt, som innehållits utan att debetsedel företetts, att

skatten kunde automatiskt, d. v. s. utan den skattskyldiges medverkan,

tillgodoföras honom. Visade det sig att en tillfredsställande lösning efter

denna linje icke kunde ernås, borde de sakkunniga undersöka huruvida några

förbättringar kunde ske av hålkortssystemet för att så långt sig göra låte

tillgodose i yttrandena framförda önskemål.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

295

De sakkunniga. Inledningsvis anför de sakkunniga att annat uppbördssystem

än det nu gällande tidigare ej föreslagits såvitt gällde skatt, som

skattskyldig själv inbetalade. Däremot hade olika mbetalningssätt diskuterats,

såvitt gällde inleverering av de skattemedel, som arbetsgivarna innehållit

genom skatteavdrag. Närmast hade därvid mot varandra vägts å ena

sidan systemet med individuell inbetalning och kreditering av varje särskild

skattepost och å andra sidan det s. k. skattemärkessystemet. De olika

synpunkterna på detta spörsmål hade ingående redovisats i 1944 års uppbördsberednings

betänkande, vartill de sakkunniga hänvisade (SOU 1945: 27

s. 271 o. tf.).

De sakkunniga erinrar därefter om att de i sitt första betänkande framlade

två olika förslag rörande inbetalning och bokföring av skatt i sådana

fall, då skatteanvisning icke ansåges kunna användas. Det ena förslaget

byggde i huvudsak på redan gällande system med individuell inbetalning och

kreditering, medan det andra innebure en tillämpning av skattemärkessystemet.

Båda förslagen förutsatte viss medverkan av den skattskyldige för att

underlätta eller möjliggöra de inbetalade beloppens identifiering. I propositionen

nr 244 till 1950 års riksdag anvisades emellertid de sakkunniga att i

det fortsatta utredningsarbetet söka finna en sådan lösning av frågan om

redovisning av preliminär skatt, som innehållits utan att debetsedel företetts,

att skatten kunde tillgodoföras den skattskyldige utan dennes medverkan.

Skattemärkessystemet hade, fortsätter de sakkunniga, således avvisats

för ett begränsat område av skatteuppbörden. Det syntes icke tänkbart att

nu ifrågasätta att tillämpa nämnda system vid all skatteinbetalning genom

arbetsgivare. De skäl, som 1944 års uppbördsberedning anförde som stöd

för sitt förslag till individuell inbetalning och bokföring av arbetstagarnas

genom arbetsgivarna redovisade skattemedel, syntes fortfarande bärande.

De sakkunniga ifrågasatte sålunda icke någon ändring av gällande huvudprinciper

för uppbörd och redovisning av skatt; de sakkunnigas förslag avsåge

olika detaljändringar i det gällande systemet.

De sakkunniga framhåller, att i inkomna yttranden och framställningar

hade uttryckts vissa önskemål om ändrad förfallotid för skatt.

Sålunda hade från arbetsgivarhåll önskemål framförts om att uppbördsterminerna

för den kvarstående skatten skulle förläggas till andra månader

än då uppbörd skedde av preliminär skatt för att arbetsgivarna därigenom

skulle kunna fördela arbetet med skatteredovisningen jämnare under året.

Ett tillmötesgående av detta önskemål skulle emellertid förorsaka postverket

väsentliga svårigheter vid organiserandet av uppbördsarbetet. De sakkunniga

säger sig därför icke kunna förorda någon ändring av gällande

bestämmelser rörande de månader, varunder skatteuppbörd ägde rum. För

större arbetsgivare torde emellertid redovisningssvårigheterna minska genom

de sakkunnigas förslag att genom skatteavdrag innehållen preliminär

skatt i viss utsträckning skulle få redovisas summariskt under de fem första

uppbördsterminerna av uppbördsåret.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Antalet uppbördsterminer för de olika slagen av skatt och vilka uppbördsterminer

som därvid skulle komma i fråga, hade tidigare behandlats

i samband med debitering av skatt, m. in.

Vidare framhålles att önskemål hade uttalats om att uppbördsterminerna

skulle infalla senare under de olika månaderna. Denna fråga, påpekar

de sakkunniga i anslutning härtill, behandlades ingående vid införandet av

det nya uppbördssystemet, därvid det konstaterades att uppbördsterminerna

med hänsyn till de postala arbetsförhållandena icke utan svårighet kunde

avslutas senare än den 13. Frågan hade ånyo dryftats med representanter

för generalpoststyrelsen. Det hade därvid konstaterats, att om uppbörden

skulle avslutas senare än nu vore fallet, skatteinbetalningarna skulle kollidera

med bl. a. utbetalningarna av folkpensionerna. Detta skulle föranleda

en ur arbetssynpunkt synnerligen svår belastning i postkassorna. En förskjutning

av pensionsutbetalningarna skulle i sin tur medföra att dessa

utbetalningar skulle sammanfalla med andra stora, postverket åvilande

arbetsuppgifter. De sakkunniga hade därför funnit sig förhindrade att framlägga

förslag om ändrade tider för själva uppbördsterminerna.

De sakkunniga uttalar därefter, att sådana erinringar med hänsyn till arbetsbördan

vid postanstalternas kassor, som kunde resas mot att uppbördsterminerna

infölle senare än vad för närvarande vore fallet, gjorde sig däremot

icke gällande beträffande postverkets skatteavdelningar i residensstäderna.

Arbetsgivare som vore skyldiga att redovisa genom skatteavdrag innehållna

skattebelopp till sådan skatteavdelning — enligt de sakkunnigas

förslag skulle sådan skyldighet åligga arbetsgivare med minst två arbetstagare

— kunde därför medgivas rätt att utan att gälda restavgift eller

s. k. respitavgift inbetala skattebeloppen till skatteavdelningen senast den

18 i uppbördsmånaden. Möjlighet borde därjämte finnas för generalpoststyrelsen

att från fall till fall medgiva dispens för inbetalning efter angivna

tid.

Rätten att mot särskild respitavgift inbetala skatt under dagarna närmast

efter uppbördstermin syntes enligt de sakkunniga böra kvarstå med tanke

på andra än sådana arbetsgivare som ägde utan påföljd njuta visst anstånd

vid inbetalning av skatt till skatteavdelning.

Därefter framhålles att för närvarande gällde att om skatt under respittiden

inkommit till bl. a. penninginrättning eller postgirokontorets skatteavdelning,

den skattskyldige skulle anmanas att ofördröj ligen inbetala ovannämnda

respitavgift. Anledning att bibehålla detta anmaningsförfarande

syntes enligt de sakkunnigas mening icke föreligga.

Angående respitavgiften framhålles, att denna närmast vore att betrakta

som ett medel att förhindra en för postkassorna hinderlig eftersläpning av

skatteinbetalningarna. Ur denna synpunkt behövde avgiften icke vara större

än att detta önskemål tillgodosåges. Emellertid hade det i en del fall förekommit

att respitavgiften blivit anmärkningsvärt stor på grund av att den

inbetalda skatten uppgått till mycket högt belopp. För att undvika detta

borde stadgas, att högsta respitavgift skulle vara 100 kr.; detta maximibe
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

297

lopp borde gälla även om en skattskyldig eller arbetsgivare samtidigt inbetalade

skatt enligt flera debetsedlar.

Å skatt som icke erlades inom förfallotiden skulle restavgift erläggas.

Med hänsyn härtill, säger de sakkunniga, vore det av vikt att förfallotiden

bleve klart fixerad. Beträffande debiterad skatt rådde härom ingen tvekan.

Beträffande preliminär A-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle inbetalas

senast under den uppbördstermin, som infölle närmast efter den

månad, under vilken skatteavdrag verkställts eller bort verkställas. För

arbetsgivare, vilken hade att inbetala arbetstagares skatt till skatteavdelning

vid postkontor i residensstaden, framflyttades sista inbetalningsdagen från

den 13 till den 18 i uppbördsmånaden. Hade anstånd med skatteinbetalningen

medgivits av generalpoststyrelsen, bleve sista inbetalningsdagen den dag

som generalpoststyrelsen fastställt. Hade anstånd lämnats enligt 56 eller

57 § uppbördsförordningen, uppkomme icke fråga om restavgift, därest

skatten erlades före utgången av anståndstiden. Frånsett sådana fall, där

skatt inbetalades mellan den 13 och 18 i uppbördsmånaden mot erläggande

av den särskilda respitavgiften, i vilka fall skatten vore att anse som inbetald

under uppbördsterminen, skulle restavgift utgå å skatt, som icke

inbetalades senast å sista inbetalningsdagen. Skatt, såväl kvarstående som

preliminär, som arbetsgivare innehållit för arbetstagare utan tillgång till

dennes debetsedel, skulle inbetalas enligt särskilda bestämmelser, för vilka

redogörelse lämnades i det följande. För sådan skatt borde restavgift utgå

allenast om skatten icke inbetalades senast under den uppbördstermin, varunder

den förfallit till betalning.

Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalning av skatt

föreslår de sakkunniga, att inbetalning medelst debetsedel och skatteanvisning

skall få ske även å annan tid än under uppbördstermin.

Vidare anföres att skattskyldig borde liksom för närvarande äga möjlighet

att efter eget val med företeende av debetsedel och skatteanvisning inbetala

debiterad skatt å fast postanstalt eller i bank eller till postgirokontorets

skatteavdelning. Delbetalning av preliminär B- eller C-skatt möjliggjordes

genom att den skattskyldige hade att sj älv å skatteanvisningen anteckna det

belopp, som skulle erläggas. Detsamma gällde om den skattskyldige önskade

betala större belopp än som förfölle under uppbördsterminen. Skattskyldig

med preliminär A-skatt, vilken önskade erlägga preliminär skatt utöver

vad som innehölles genom skatteavdrag, borde inbetala sådan skatt till

centrala skattekontot. Till detta konto borde vidare inbetalas ytterligare

skatt efter sista uppbördsterminen för inkomståret. Även delbetalning av

kvarstående och tillkommande skatt borde ske till detta konto. Önskade

skattskyldig erlägga skatt efter utgången av vederbörlig uppbördstermin,

borde även sådan skatt inbetalas till centrala skattekontot, såvida icke den

skattskyldige utnyttjade möjligheten att senast den 18 i uppbördsmånaden

å postanstalt inbetala skatten jämte den särskilda respitavgiften.

I fråga om arbetsgivares inbetalning av arbetstagares skatt medelst skat
-

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

teanvisning föreslår de sakkunniga i anslutning till den förordade omläggningen

av arbetsgivarkontrollen, att arbetsgivare med minst två arbetstagare

stadigvarande anställda skall inbetala innehållna skattebelopp, som

kan redovisas med skatteanvisning, till skatteavdelningen vid postkontor

i residensstaden. De sakkunniga påpekar, att genom att arbetsgivarnas skatteinbetalningar

på detta sätt i huvudsak komme att gå över skatteavdelningarna

vunnes samtidigt en önskvärd avlastning av arbetet å postanstalterna.

Hinder syntes icke böra möta för arbetsgivarna att utnyttja skatteavdelningarna

för inbetalning även av den egna skatten. Övriga arbetsgivare

borde såsom för närvarande äga att efter eget val inbetala arbetstagares skatt

å fast postanstalt eller i penninginrättning eller till postgirokontorets skatteavdelning.

Ändring av tillvägagångssättet vid inbetalning till postverket

eller till bank ifrågasattes icke.

Vidare föreslår de sakkunniga, att arbetsgivare med minst 100 arbetstagare

skall efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse äga redovisa innehållen

preliminär skatt, som eljest bort redovisas med skatteanvisning, på

så sätt att under var och en av de fem första uppbördsterminerna till skatteavdelningen

inbetalas sammanlagda skattebeloppet för termin utan specifik

redovisning; under den sjätte uppbördsterminen skall vid redovisningen i

vanlig ordning fogas skatteanvisningar, varå den under det gångna året innehållna

skatten finnes angiven. Efter kontroll att summa skatt enligt samtliga

skatteanvisningar motsvarades av under uppbördsåret inbetald skatt

skulle kreditering å arbetstagarnas kreditkort ske i vanlig ordning.

Uppenbarligen borde tillstånd till dylik förenklad skatteredovisning lämnas

allenast sådana arbetsgivare, gentemot vilka anmärkning icke kunde

riktas med avseende å sättet för verkställande av skatteavdrag och redovisning

av innehållna belopp och vilka därjämte hade en välordnad avlöningsbokföring.

Meddelat tillstånd borde när som helst kunna återkallas. Det

föreslagna redovisningssättet, som innebure en radikal förenkling för de

större arbetsgivarna, borde icke avse kvarstående skatt eller inbetalningar

till centrala skattekontot.

De sakkunniga påpekar, att vissa erinringar gjorts mot de sakkunnigas

förslag i det första betänkandet, att preliminär skatt för arbetstagare som

slutat sin anställning, skulle inbetalas medelst skatteanvisning i stället

för till centrala skattekontot. Dessa erinringar hade i huvudsak varit föranledda

av att det därigenom bleve svårare att konstatera, vem som inbetalt

skatten. Denna olägenhet borde emellertid, säger de sakkunniga, kunna

undgås, om uppgift lämnades å skatteanvisningens baksida om den inbetalandes

namn och adress. I fråga om skatt, som inbetalades till skatteavdelning,

kunde viss ledning erhållas av arbetstagarens kreditkort. Varje

arbetsgivare, som skulle inbetala skatt till skatteavdelning, skulle nämligen

tilldelas särskilt redovisningsnummer, vilket vid bokföringen av den influtna

skatten kunde antecknas å kreditkortet. En olägenhet vore dock

att om för samma uppbördstermin skatt bokfördes från flera arbetsgivare,

endast ett redovisningsnummer kunde angivas å kreditkortet.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

299

Systemet med redovisning av preliminär skatt medelst skatteanvisning, då

arbetstagare slutade sin anställning mellan två uppbördsterminer, underlättade

redovisningsarbetet för arbetsgivarna och förenklade bokföringsarbetet

hos myndigheterna. De sakkunniga hade därför funnit sig böra återkomma

med förslaget. Däremot hade de sakkunniga icke ansett sig böra

vidhålla det tidigare förslaget, att skatten i förevarande fall skulle redovisas

ofördröj ligen efter slutad anställning. Redovisning borde kunna ske i samband

med övrig skatt under nästkommande uppbördstermin.

Det ifrågasatta systemet kunde bli svårt att tillämpa inom sådana branscher,

t. ex. restaurangerna och i hamnarna, där korttidsanställning vore

vanlig. Även om — för att underlätta en riktig bokföring av influten skatt

— all skatt om möjligt borde redovisas medelst skatteanvisning, syntes det

därför icke möta hinder att inom dylika branscher skatten redovisades på

samma sätt som då debetsedel icke överlämnats till arbetsgivaren.

Inbetalning av kvarstående skatt medelst skatteanvisning måste däremot

liksom hittills avse hela den skatt, som förfölle till betalning under nästkommande

eller löpande uppbördstermin. Delinbetalningar borde ske till

centrala skattekontot.

De sakkunniga framhåller, att den enklaste och mest tillförlitliga formen

av skatteredovisning vore inbetalning medelst skatteanvisning. Denna inbetalningsform

borde därför användas i så stor utsträckning som möjligt icke

allenast vid huvudsaklig arbetsanställning utan även vid bisysslor och vid

korttidsanställning.

Genom att debetsedeln å preliminär skatt försåges med åtta skatteanvisningar,

varå terminsbeteckningar icke funnes angivna, borde skatten kunna

redovisas medelst skatteanvisning för flertalet arbetstagare med en stadigvarande

huvudanställning utan bisysslor, även om vederbörande bytte anställning

ett par gånger om året. För arbetstagare med stadigvarande bisyssla

borde skatten å inkomsten av bisysslan även kunna redovisas medelst skatteanvisning.

Förutsättning härför vore att arbetstagaren rekvirerade duplettdebetsedel

och överlämnade denna till den arbetsgivare, hos vilken han förvärvade

biinkomsten. För arbetstagare, som huvudsakligen livnärde sig av

inkomst av kortare anställningar eller som hade ett flertal bisysslor, vore

det däremot svårt att tillämpa ett system som skulle förutsätta innehav av

ett ganska stort antal duplettdebetsedlar. De sakkunniga hade undersökt möjligheterna

att förse debetsedeln å preliminär skatt med ett avsevärt större

antal skatteanvisningar än eljest, varigenom arbetstagaren skulle kunna tillhandahålla

alla sina arbetsgivare erforderligt antal anvisningar. Tekniskt

vore detta möjligt men förutsättning härför syntes vara, att redovisning av

preliminär A-skatt skedde med ledning av de skattskyldigas födelsenummer

i stället för debetsedelsnumren. Födelsenumren funnes angivna å debetsedlarna

och de därvid fogade skattekorten samt å uppbördskorten. Med hjälp

av länsstyrelsernas adressmaskinanläggningar och postverkets hålkortsmaskiner

skulle för varje skattskyldig på maskinell väg kunna framställas ett

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stort antal skatteanvisningar, vilka skulle kunna direkt användas som hålkort

vid postverkets bokföring av den influtna skatten. Skatteanvisningarna

skulle för normalfallen räcka flera år. Vid ett flertal bisysslor och vid korttidsanställningar

bleve det visserligen snabbare åtgång men i sådana fall

kunde detta motvägas genom att ett än större antal skatteanvisningar tillhandahölles.

Skatteanvisningarna skulle levereras till de skattskyldiga i något

praktiskt omslag och icke vara vidhäftade debetsedeln. Då producerandet av

skatteanvisningarna huvudsakligen skulle ske med hjälp av moderna maskiner,

skulle kostnaderna sannolikt icke behöva hindra det angivna tillvägagångssättet.

För bokföringsarbetet vore det emellertid nödvändigt, antingen

att för varje inbetalning skatteanvisningen försåges med rätt debetsedelsnunmier

eller också att kreditkorten omsorterades i födelsenummerordning.

Denna omsortering måste ske antingen centralt för hela riket eller efter födelselän.

Det första alternativet skulle medföra åtskilliga tekniska svårigheter

i samband med »översättningen» av folkbokföringsnumren till debetscdelsnummer

och risker för felaktigheter i samband med detta arbete skulle

icke kunna elimineras. Det senare alternativet skulle medföra den avsevärda

olägenheten, att krediteringen under uppbördsåret icke finge ske i mantalsskrivningslänet.

Det vore också att märka att även med ett dylikt system åtskilliga

skatteinbetalningar likväl skulle komma att ske utan skatteanvisning.

De sakkunniga funne nackdelarna med det ifrågasatta förfarandet så

stora att detsamma icke syntes böra förordas.

Därefter framhålles, att då skatt skulle redovisas utan tillgång till debetsedel

och skatteanvisning, redovisningen skedde enklast genom inbetalning

över postgiro. Kunde därvid numret å gällande debetsedel fullständigt angivas,

förelåge viss säkerhet att skatten tillgodofördes rätt skattskyldig. Om

däremot debetsedelsnumret icke kunde angivas och därtill ofullständiga

namnuppgifter lämnades vid inbetalningen, förelåge risk att skatten icke

kunde bokföras på rätt person. Inbetalningar med bristfälliga identifieringsuppgifter

måste alltid beräknas förekomma. Beroende på antalet sådana inbetalningar

måste mer eller mindre omfattande åtgärder vidtagas för att

åstadkomma en nöjaktig kreditering.

Den omfattning, vari skatteavdrag skulle ske enligt de sakkunnigas tidigare

förslag, beräknades medföra att antalet skatteinbetalningar, där uppgift

om debetsedelsnummer finge antagas komma att saknas, skulle bli mycket

stort och att det därför skulle bli svårt att verkställa riktig kreditering av

alla de influtna beloppen. Av denna anledning hade de sakkunniga ansett

nödvändigt att åstadkomma ett system, som skulle minska dessa svårigheter,

och därvid funnit att den effektivaste åtgärden skulle vara att kräva de

skattskyldigas egen medverkan.

Enligt det förslag, som de sakkunniga nu framlade, bleve avdragsskvldigheten

avsevärt begränsad jämfört med det tidigare förslaget. Just sådana

fall, där man enligt det tidigare förslaget hade att räkna med svårigheter

beträffande identifieringen, skulle man nu icke behöva ta hänsyn till. Enligt

det nu framlagda förslaget skulle endast sådana personer, som normalt hade

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

301

arbetstagare anställda och som därför finge anses ha viss vana att verkställa

och redovisa skatteavdrag, behöva syssla med skatteredovisningen. Antalet

skatteinbetalningar med bristfälliga identifieringsuppgifter kunde därför

förväntas bli avsevärt mindre än vad som skulle blivit fallet enligt de sakkunnigas

tidigare förslag.

De sakkunniga uttalar, att en avsevärd minskning av antalet svåridentifierade

inbetalningsposter vidare säkerligen skulle kunna åstadkommas

om arbetsförmedlingarna kunde medverka med upplysningsverksamhet

bland arbetstagarna beträffande angelägenheten av att debetsedel överlämnades

eller i förekommande fall skattekort uppvisades för arbetsgivaren. En

än effektivare medverkan skulle erhållas, om uppgift om debetsedels nummer

lämnades i de anvisningskort på arbete, som arbetsförmedlingarna utfärdade,

eller i varje fall fullständiga uppgifter om namn, födelsetid och

mantalsskrivningsadress infördes å dessa anvisningskort. De sakkunniga

hade överlagt med arbetsmarknadsstyrelsen härom. Emellertid sammanhängde

detta spörsmål med vissa på Kungl. Maj :ts prövning beroende frågor

om arbetsförmedlingsregistrens offentlighet. Styrelsen hade förklarat

sig önska avvakta Kungl. Maj :ts beslut i ärendet, innan styrelsen toge definitiv

ståndpunkt till ovannämnda önskemål. De sakkunniga hade därför

icke ansett sig böra framlägga något förslag i denna fråga. Även om sålunda

den ytterligare förbättring av läget icke kunde påräknas, som eljest

säkerligen skulle ha åstadkommits genom arbetsförmedlingsorganens medverkan,

torde likväl de ändrade förutsättningarna medgiva, att kravet på de

skattskyldigas medverkan vid skatteredovisningen icke längre behövde vidhållas.

De sakkunniga hade därför funnit sig böra förorda, att nuvarande

redovisningssystem, då skatt inbetalades utan tillgång till skatteanvisning,

i sina huvuddrag skulle behållas.

Vidare framhåller de sakkunniga, att skatteinbetalning över postgiro kunde

ske antingen till det s. k. centrala skattekontot eller till länsstyrelsernas

(kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton. Centrala skattekontot

vore närmast avsett för inbetalning av skatt före eller senast under vederbörlig

uppbördstermin, då skatteanvisning icke kunde användas men likväl

fullständig uppgift om skatteslag och debetsedelsnummer kunde lämnas. I

övriga fall komme uppbördsmyndigheternas skattepostgirokonton till användning.

Härefter anföres följande.

Inbetalningarna å centrala skattekontot bokföras — efter det länsstyrelserna

(kronokamrerarna) kontrollerat att rätt debetsedelsnummer finnes

angivet å postgirokupongerna och att skatten icke inbetalts för sent — av

postverket direkt å vederbörande skattskyldigs kreditkort. Innan inbetalningarna

till länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) skattepostgirokonton

kunna bokföras av postverket, måste beloppen gireras över till postverket.

Det kamerala arbetet blir sålunda enklare, om skatten inbetalas till centrala

skattekontot. Här bortses då från sådana fall, där till centrala skattekontot

inbetalas skatt, som redan förfallit till betalning och som därför icke skall

bokföras av postverket utan skall likställas med efter restföring influten

skatt. Vidare bör erinras, att åtskilliga inbetalningar till länsstyrelserna

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(kronokamrerarna) icke skola bokföras av postverket, t. ex. alla inbetalningar

av redan till betalning förfallen skatt och frivilliga inbetalningar efter

utgången av ett uppbördsår.

Det har icke kunnat undvikas att åtskilliga fel förekommit vid inbetalningarna.

Sålunda har i icke ringa utsträckning redan förfallen skatt inbetalats

till centrala skattekontot. Mången gång saknas uppgift om skatteslag

och debetsedelsnummer. Om därtill även övriga uppgifter äro bristfälliga,

kan identifieringsarbetet bli ganska tidsödande. Värdet av centrala skattekontot

har därför understundom ifrågasatts. Å andra sidan har från arbetsgivarhåll

framhållits, att det ofta är svårt för arbetsgivarna att avgöra, till

vilken länsstyrelse (kronokamrerare) skatteinbetalning skall ske, då centrala

skattekontot icke får utnyttjas.

Med hänsyn till fördelarna ur bokföringssvnpunkt bör centrala skattekontot

bibehållas. Visserligen kan härigenom redan till betalning förfallen

skatt i vissa fall komma att bokföras i vanlig ordning utan att restavgift

uttages. Detta förhållande synes dock icke böra tillmätas för stor vikt.

För arbetsgivare och även för de skattskyldiga skulle, fortsätter de sakkunniga,

det innebära en avsevärd förenkling, om all inbetalning av skatt —- frånsett där skatteanvisning kunde komma till användning — finge ske till

ett för hela riket centralt postgirokonto, oberoende av om uppgift om skatteslag

och debetsedelsnummer kunde lämnas eller ej. Häremot finge vägas möjligheterna

för uppbördsmyndigheterna att för en rimlig kostnad identifiera

och rätt bokföra inkomna skatteposter. Under förutsättning att efterforskningsarbetet

icke gjordes för omfattande beträffande skatteposter, som icke

omedelbart kunde identifieras, torde arbetet vid postverket och hos de olika

länsstyrelserna (kronokamrerarna) kunna begränsas till ett relativt enkelt

rutinarbete. Sådana skatteposter borde översändas till det särskilda skattereklamationskontot

vid länsstyrelsen i Stockholms län. Huruvida arbetet

vid reklamationskontot skulle inskränkas till uteslutande registrering av

de influtna beloppen eller om visst efterforskningsarbete borde bedrivas även

där, syntes tveksamt. Med hänsyn till kostnaderna syntes beloppen endast

böra registreras, åtminstone till dess närmare erfarenheter vunnits.

Fördelarna för allmänheten med ett centralt skattekonto för inbetalning

av skatt finge, påpekar de sakkunniga, anses överväga det ökade arbetet

och de ökade kostnaderna för det allmänna. Det centrala skattekontot borde

därför i fortsättningen lämnas öppet för skatteinbetalning av vad slag det

än vore, då skatt icke kunde inbetalas medelst skatteanvisning eller, såvitt

gällde vissa större arbetsgivare, medelst förteckningar tryckta med hjälp av

hålkorts- eller adresseringsmaskin. Arbetsgivare tillhörande sistnämnda

grupp borde äga rätt att på sina förteckningar taga med även skattebelopp

för arbetstagare, som icke överlämnat debetsedel till arbetsgivaren, under

förutsättning att kännedom funnes om vederbörandes debetsedelsnummer.

Saknades det kännedom härom måste redovisning ske till det centrala skattekontot.

Samtidigt torde emellertid länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) särskilda

skattepostgirokonton böra bestå. Dessa konton borde bl. a. kunna

tagas i anspråk, då postverket skulle till länsstyrelserna (kronokamrerarna)

överföra belopp, som influtit till centrala skattekontot.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

303

Vidare anföres att kvarstående skatt, som av arbetsgivare innehållits med

ledning av debetsedel men som icke kunde redovisas medelst skatteanvisning,

enär arbetstagaren slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer,

också måste redovisas till centrala skattekontot. Några svårigheter för arbetsgivaren

att lämna fullständiga uppgifter för identifiering av det redovisade

beloppet borde dock icke föreligga, då tillgång funnits till debetsedeln.

Detsamma gällde om skattskyldig ville verkställa delbetalning av kvarstående

skatt, fastighetsskatt m. m. eller tillkommande skatt.

Men även kvarstående skatt, som arbetsgivare innehållit utan tillgång till

debelsedel å sådan skatt, borde redovisas till centrala skattekontot. Här låge

det särskild vikt uppå, att uppgift lämnades om att inbetalningen avsåge

kvarstående skatt. Det vore att befara att identifieringssvårigheterna skulle

bli speciellt svåra beträffande dessa inbetalningar. Å andra sidan torde man

ha befogad anledning att antaga att antalet dylika poster icke komme att

bli särskilt stort.

För att möjliggöra för myndigheterna att i tid före nästkommande uppbördstermin

hinna identifiera till centrala skattekontot inflytande skattebelopp,

borde, framhålles därefter, arbetsgivarna inbetala dessa snarast möjligt

efter det desamma innehållits. Föreskrift borde meddelas, att om arbetstagare

slutat sin anställning inbetalning skulle ske senast inom två veckor

efter anställningens slut med rätt dock för länsstyrelse (kronokamrerare)

att på framställning av arbetsgivare härifrån medgiva de undantag, som

kunde finnas påkallade.

Det hade varit önskvärt, om postfunktionärerna kunnat åläggas att kontrollera

att fullständiga uppgifter lämnades å kupongerna till postgiroinbetalningskorten

vid inbetalning till centrala skattekontot. Detta skulle emellertid

medföra att annat postalt arbete finge eftersättas. Då detta ej kunde

komma i fråga, ville de sakkunniga icke föreslå att sådan kontroll skulle

äga rum.

Närmare föreskrifter angående förfaringssättet beträffande överföring av

skatt till skattereklamationskontot och om handhavandet av detta konto

borde utfärdas i administrativ ordning.

Om skattskyldig gjorde gällande att visst skattebelopp icke blivit tillgodoräknat

honom och beloppet befunnes innestå å skattereklamationskontot,

finge beloppet återföras till vederbörande länsstyrelse (kronokamrerare)

och rättelse ske. Beträffande preliminär skatt borde därvid avräkning om

möjligt ske mot den slutliga skatten. Samtidigt borde kontrolleras, att den

skattskyldige i vederbörlig ordning blivit taxerad för den mot skattebeloppet

svarande inkomsten, och i förekommande fall rättelse i taxeringen om möjligt

påyrkas. Avsåge det innestående skattebeloppet kvarstående skatt, som

sedermera blivit restförd men som ännu ej erlagts, borde det restförda beloppet

nedsättas i motsvarande mån. Kunde avräkning ej verkställas eller

kvittning mot annan skatteskuld — i förekommande fall den tillkommande

skatt som kunde föranledas av yrkande om höjd taxering — ej ske skulle

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten återbetalas. Huruvida ränta borde utgå å det belopp, som betalades

åter, finge bedömas efter de grunder som gällde vid restitution av skatt efter

besvär över debitering.

Viss begränsning i rätten till återbetalning syntes dock böra stadgas. I sitt

förra betänkande (s. 91) hade de sakkunniga i fråga om hålkortssystemet

föreslagit, att hos postverket innestående skattebelopp, vilka icke inom fem

år efter inkomståret kunnat tillgodoräknas skattskyldig, skulle tillfalla

statsverket. Preskriptionstiden hade avpassats så, att om den mot skattekvittot

svarande inkomsten icke deklarerats och ej heller ingått i den taxerade

inkomsten, eftertaxering skulle kunna ske. Liknande bestämmelse syntes

böra meddelas beträffande å skattereklamationskontot innestående skatteposter,

därvid preskriptionstiden borde angivas till utgången av femte året

efter det år, under vilket skatten inbetalts till centrala skattekontot.

De sakkunniga framhåller, att en avsevärd olägenhet med nuvarande bestämmelser

om kvitto å inbetald skatt vore att arbetsgivarna i allmänhet

icke finge några verifikationer till sina räkenskaper beträffande av

dem verkställda skatteinbetalningar. Endast så länge debetsedlarna med

åSatta skattekvitton funnes kvar hos arbetsgivarna kunde dessa styrka sina

skattelikvider. Möjligheterna för uppbördsmyndigheterna att kontrollera, att

innehållen skatt inbetalts i behörig ordning, vore ävenledes som följd härav

mindre goda, om kontrollen skedde efter det att debetsedlarna återlämnats

till arbetstagarna, önskemål hade därför i olika sammanhang framkommit

om duplettkvitton å alla skatteinbetalningar.

Det förekomme i stor omfattning, att arbetstagare icke längre vore i arbetsgivarens

tjänst, då skatten inbetalades och skattekvittot skulle tillställas

honom. Arbetsgivaren åsamkades härvid extra besvär och kostnader med att

eftersända kvittot. Vidare brukade ofta i sådana fall arbetsgivarna behålla

debetsedlarna, till dess skatten inbetalts, vilket i sin tur medförde besvär och

svårigheter för arbetstagarna, då dessa tillträdde ny anställning och därvid

icke kunde överlämna sin debetsedel till den nye arbetsgivaren. Med den av

de sakkunniga förordade utvidgningen av avdragsskyldigheten, kombinerad

med en automatisk kreditering av skattebeloppen, d. v. s. utan medverkan av

arbetstagarna, skulle nu angivna svårigheter och besvär samt kostnader bli

så stora, att bestämmelsen om att postverkets kvitton skulle tillställas arbetstagarna

icke kunde bibehållas oförändrad. Särskilt torde det vara omöjligt

att påfordra, att kvittot skulle överlämnas till arbetstagaren, då skatteavdrag

gjordes å inkomst av korttidsanställning.

De sakkunniga uttalar därefter den meningen, att om man sålunda måste

eftergiva den möjlighet till kontroll av arbetsgivarna genom arbetstagarnas

medverkan, som funnes genom att postverkets kvitton skulle överlämnas till

arbetstagarna, i fråga om sådana skatteinnehållanden som även eljest kunde

vara svåra att kontrollera, låge nära till hands att ifrågasätta, huruvida

icke föreskriften om skattekvittonas överlämnande till arbetstagarna kunde

utgå i fråga om all skatt, som erlades av arbetsgivare för arbetstagares räk
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ning. Det borde påpekas att den möjlighet att kontrollera arbetsgivarnas

skatteinbetalningar, som bestode i att arbetstagarna tillsåge att deras debetsedlar

vore i behörig ordning kvitterade, i allmänhet icke kunde utnyttjas

förrän efter inkomstårets slut, då debetsedlarna återställdes till arbetstagarna.

Även med nu gällande ordning vore angivna möjlighet till kontroll

av reducerat värde under löpande inkomstår. Visserligen skulle det förhållandet,

att skattekvittona icke behövde överlämnas till arbetstagarna som

bevis på att innehållna skattebelopp i behörig ordning redovisats, måhända i

och för sig kunna medföra, att mindre nogräknade arbetsgivare i större utsträckning

än för närvarande skulle underlåta att redovisa de innehållna

skattemedlen. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat sammanhang åtgärder

för en mera effektiv kontroll av arbetsgivarna, varigenom nu angivna

risk torde kunna minskas.

Genom att slopa bestämmelsen om att postverkets kvitton skulle överlämnas

till arbetstagarna kunde de olägenheter undvikas, som vore förenade

med nuvarande ordning. Sålunda finge arbetsgivarna fullständiga verifikationer

till sina räkenskaper. Arbetstagarnas debetsedlar kunde återställas

till dem omedelbart vid slutad anställning med intyg om innehållna skattebelopp.

Eftersändande av debetsedlar eller särskilda skattekvitton skulle

icke behöva komma i fråga. Motsvarande skulle komma att gälla där skatteavdrag

verkställts utan tillgång till debetsedel. Kravet på duplettkvitto skulle

förfalla. Genom att arbetsgivarna alltid skulle kunna styrka verkställda redovisningar

av skatteavdragen komme vidare uppbördsmyndigheternas granskning

av arbetsgivarnas avlöningsbokföring att underlättas. Även om viss

tveksamhet måste hysas gentemot nu angivna förfaringssätt med hänsyn

till risken att arbetsgivarna i större utsträckning än för närvarande skulle

underlåta att redovisa innehållna skattebelopp, funne de sakkunniga likväl

övervägande skäl tala för detsamma. De sakkunniga förordade därför, att de

kvitton, som utfärdades av postverket eller av penninginrättning vid inbetalning

av arbetstagares skatt, icke skulle behöva överlämnas till arbetstagarna

utan kunna behållas av arbetsgivarna.

Från arbetsgivarhåll hade i olika sammanhang framställts krav på ersättning

för de portokostnader, som arbetsgivarna åsamkades genom att de i

stor utsträckning måste till arbetstagare, som slutat sin anställning, eftersända

debetsedlar och skattekvitton. Genom att arbetsgivarna enligt de sakkunnigas

förslag skulle kunna lämna tillbaka debetsedlarna omedelbart vid

slutad anställning syntes kostnader i förevarande avseende icke vidare behöva

uppkomma.

De sakkunniga erinrar om att redan med nuvarande bestämmelser ålåge

det arbetsgivarna att vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på

annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom

skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift förelåge

dock ej, om lönen kvitterades å avlöningslista, varå skatteavdraget angivits.

Dessa bestämmelser borde fortfarande gälla, dock att om debetsedel

20 Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 100.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke överlämnades till arbetsgivaren, särskilt kvitto alltid borde lämnas arbetstagaren

om innehållet skattebelopp. Som sådant kvitto borde även godtagas

lönebesked — upptagande uppgift jämväl om innehållet skattebelopp

— som arbetstagare brukade erhålla vid löneutbetalning. Av dylika kvitton

och lönebesked borde bl. a. framgå den tid, under vilken skatteavdrag verkställts.

Hade debetsedel överlämnats till arbetsgivaren, borde debetsedeln vid

återlämnandet vara försedd ined intyg om sammanlagda beloppet av den

skatt, som innehållits enligt debetsedeln, om den tid, under vilken skatteavdrag

verkställts, och om det belopp, som vid tiden för lämnandet av uppgiften

inbetalats till postverket eller penninginrättning. Liksom för närvarande

borde kvittoblanketter tillhandahållas kostnadsfritt genom statsverkets

försorg; närmare föreskrifter borde utfärdas i administrativ ordning.

Av arbetsgivare utfärdat intyg om verkställda skatteavdrag torde som regel

böra äga vitsord gentemot statsverket, såvitt gällde arbetstagarens rätt att

få räkna sig skatteavdragen till godo. Tillgodoräknande borde dock uppenbarligen

icke få ske, om uppbördsmyndigheterna kunde styrka, att skatteavdrag

icke verkställts. — Vid inbetalning av skatt medelst skatteanvisning

å postanstalt eller i penninginrättning eller till postgirokontorets skatteavdelning

borde liksom för närvarande särskilt skattekvitto utfärdas för varje

skatteanvisning. Direkt å debetsedeln anbringat kvitto torde för närvarande

vara det vanliga vid skatteinbetalning till penninginrättning. Detta förfaringssätt

borde naturligtvis även i fortsättningen kunna tillämpas där icke

vederbörande begärde särskilt kvitto. Av postverket utfärdat skattekvitto

torde böra lämnas separat, varefter det finge bero på den inbetalandes eget

bedömande, om kvittot skulle fästas å debetsedeln eller ej.

Å skatt, som inbetalades medelst skatteanvisningar till skatteavdelning

vid postkontor i residensstad, syntes däremot icke erforderligt med separata

skattekvitton för varje skatteanvisning. Det skulle — med beaktande av det

avsevärt ökade arbete, som måste bli en följd av de sakkunnigas förslag —

säkerligen bli mycket svårt för skatteavdelningarna att medhinna dylikt

kvittoskrivande. Specifik uppgift borde återfinnas i arbetsgivarens räkenskaper

om den inbetalda skattens fördelning på olika arbetstagare. Detsamma

borde gälla jämväl då skatt inbetalades till centrala skattekontot samtidigt

för flera arbetstagare.

Inom kommittén hade övervägts, huruvida icke vid inbetalning till centrala

skattekontot å postens kvitto borde angivas numret å den debetsedel,

för vilken skatt inbetalades, så att arbetsgivaren icke skulle kunna utnyttja

skattekvittot som verifikation för annan arbetstagares skatt. Häremot finge

emellertid erinras, att debetsedelsnummer icke alltid angåves å postgirokupongen.

Vidare skulle ett dylikt förfaringssätt medföra en alltför stor belastning

på postkassorna. Särskilt angivande av debetsedelsnumret borde icke

ifrågasättas i detta fall.

I fråga om myndigheternas redovisning av influten skatt

nr. in. ifrågasätter de sakkunniga icke andra ändringar än sådana som på
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kallades av att skatt kunde inflyta till penninginrättning eller till postverket

även under annan tid än under uppbörd stermin. För penninginrättnings

del torde det vara tillräckligt om redovisning skedde vid varje uppbördstermins

slut av skatt, som influtit sedan senast förflutna uppbördstermin. För

skatteredovisningen mellan postverkets olika organ torde det ankomma på

generalpoststyrelsen att utfärda bestämmelser.

Icke heller i fråga om postverkets medverkan i uppbördsarbetet med kreditering

å uppbördskorten av influten skatt m. m. syntes några egentliga

ändringar böra vidtagas.

Remissyttrandena. Mot de sakkunnigas förslag beträffande f ö r f a 11 ot

i d för skatt har erinringar gjorts endast i några yttranden.

Sveriges grossist förbund föreslår, att den sista uppbördsterminen framskjutes

till slutet av januari. För ett stort antal arbetsgivare vore nämligen

den nu tillmätta tidsfristen efter årsskiftet för knapp. Särskilt gällde detta

företag, som hade att avdraga skatt för provisionsavlönad personal; provisioner

som utginge för kalenderår kunde ej avräknas förrän efter årsskiftet.

Förbundet framhåller, att dess förslag skulle medföra icke oväsentliga

fördelar även för uppbördsmyndigheterna, enär antalet tilläggsinbetalningar

av preliminär skatt komme att minska. För den händelse postverket skulle

åsamkas vissa olägenheter genom en förlängd uppbördstermin i januari,

borde dessa emellertid ej bli alltför besvärande, om — såsom de sakkunniga

föreslagit — arbetsgivare med minst två arbetstagare skulle inbetala innehållen

skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden.

Länsstyrelsen i Uppsala län fäster uppmärksamheten på att de sakkunnigas

förslag, att tiden för inbetalning till skatteavdelning skulle utsträckas

till den 18 i uppbördsmånaden med möjlighet för generalpoststyrelsen att

medgiva dispens för inbetalning även efter angivna tid, komme att medföra

ökat arbete för länsstyrelserna. Det vore anledning förmoda, säger länsstyrelsen,

att förslaget i hög grad komme att försvåra avgörandet, om restavgift

skulle utgå eller ej. över huvud taget gällde, att i den mån reglerna för

inbetalnings tider av skatt gjordes mer eller mindre växlande eller ovissa,

denna omständighet återverkade oförmånligt på restavgifternas redovisning.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det — oavsett om det av de sakkunniga

föreslagna kontrollsystemet genomfördes •— borde övervägas huruvida

icke samtliga arbetsgivare borde medgivas rätt att inleverera innehållen

skatt senast den 18 i uppbördsmånaden till postens skatteavdelning i residensstaden.

Finge icke alla arbetsgivare sådan rätt, komme en mängd inbetalningar

att göras till skatteavdelningen från arbetsgivare, som icke vore

berättigade därtill.

Generalpoststyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas

första betänkande ifrågasatte, om icke den särskilda respittiden

borde avskaffas, eftersom genom terminsbeteckningarnas bortfallande från

skatteanvisningarna någon mera ingående kontroll av att respitavgift er
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lades i vederbörlig ordning, svårligen kunde åstadkommas. Behölles respittiden,

kunde generalpoststyrelsen icke lämna postanstalter in. fl. annan föreskrift

än att den mottagande funktionären skulle tillfråga den inbetalande

vilken uppbördstermin inbetalningen avsåge; de därvid lämnade uppgifterna

komme att godtagas av postverket. Styrelsen anför, att styrelsen icke

funnit anledning att frångå nämnda uttalande; styrelsen ansåge sig dock

icke böra motsätta sig de sakkunnigas förslag. Vidare framhålles, att ehuru

detta icke klart utsädes i betänkandet, de sakkunnigas avsikt torde ha varit

att sådan skatteinbetalning, som under respittiden inkomme till penninginrättning

eller postgirokontorets skatteavdelning, utan vidare skulle anses

avse nästkommande uppbördstermin.

Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalning av

skatt har de sakkunnigas förslag i det stora flertalet yttranden tillstyrkts

eller i stort sett lämnats utan erinran. Sålunda anför t. ex. överståthållarämbetet,

att de sakkunnigas förslag uppenbarligen medförde betydande förenklingar

av inbetalningsförfarandet. Systemet krävde icke annat än i obetydlig

omfattning medverkan från arbetstagarnas sida samt torde underlätta

identifiering och kreditering av inflytande belopp.

Några erinringar mot de sakkunnigas förslag avser sättet för såväl skattskyldigs

som ai''betsgivares inbetalning av skatt. Sålunda framhåller generalpoststyrelsen,

att eftersom skyldighet icke längre skulle föreligga för postfunktionärerna

att å debetsedeln fästa kvitto å inbetald skatt, syntes det ej

längre nödvändigt att förete debetsedeln vid skatteinbetalning; överlämnades

en avriven skatteanvisning utan debetsedel, torde mottagandet knappast

kunna vägras. Föreskriften att för den skattskyldige utfärdad debetsedel

skulle företes vid inbetalning av skatt å postanstalt eller i penninginrättning,

borde sålunda såsom överflödig utgå. Därjämte anför styrelsen, att

utredning för närvarande påginge om lämpligheten av att låta lantbrevbärare

och postombud, vilka nu endast förmedlade skatteinbetalningar till

postanstalt, själva utfärda kvitto å erlagt belopp. Sagda förhållande syntes

dock icke påkalla ändring av bestämmelsen, att inbetalning skulle göras till

fast postanstalt, enär det torde vara möjligt att i allmänna poststadgan föreskriva,

att inbetalning till lantbrevbärare eller postombud skulle likställas

med inbetalning till fast postanstalt. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, om icke alla försenade inbetalningar alltjämt borde

ske till vederbörande länsstyrelses resp. kronokamrerares postgirokonto och

icke såsom föreslagits till det centrala skattekontot, eftersom allmänheten

vant sig vid det nuvarande inbetalningssättet och detta visat sig praktiskt.

Med försenade inbetalningar avsåge länsstyrelsen dels sådana belopp, beträffande

vilka även restavgift skulle inbetalas, och dels sådana inbetalningar

av ytterligare preliminär skatt, som finge göras före utgången av april

månad året efter uppbördsåret. Dessa inbetalningar vore mycket omfattande.

Såsom exempel kunde nämnas, att 4 190 skattebelopp, inkluderande restavgifter,

under år 1951 inbetalades till länsstyrelsens postgirokonto. Enligt

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de sakkunnigas förslag skulle alla sådana belopp i fortsättningen inbetalas

till centrala skattekontot för att sedan av postverket överföras till länsstyrelsens

konto. Härtill komme alla för sent inbetalade belopp, beträffande vilka

restavgift uttoges senare. Länsstyrelsen hade ej någon sammanställning

över antalet av dessa poster; säkerligen vore dock antalet betydande, eftersom

för sent erlagda skattebelopp vanligen inbetalades utan restavgift. För

alla sådana belopp måste länsstyrelsen, om de inbetalades å centrala skattekontot,

göra framställning om att de skulle överföras till länsstyrelsen. Detsamma

bleve fallet med inbetalningarna av preliminär skatt efter den sista

uppbördsterminens utgång fram till den 30 april. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län anser, att nuvarande inbetalningssätt för nämnda försenade inbetalningar

borde bibehållas.

Beträffande skattskyldigs inbetalning av skatt har i en del yttranden erinringar

gjorts mot förslaget, att skattskyldig med debiterad preliminär skatt

själv bör å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas. För dessa

yttranden har redogörelse tidigare lämnats i avsnittet om debitering av olika

slags skatt, in. in.

Vidare må nämnas, att länsstyrelsen i Hallands län anser, att skattskyldig

lämpligen borde beredas möjlighet att efter den sista uppbördsterminens utgång

få göra inbetalning av ytterligare preliminär skatt medelst skatteanvisning;

postverkets hålkortsmaskiner borde utnyttjas även för sådana och

andra krediteringar efter uppbördsårets slut.

Förslaget att arbetsgivare med minst två anställda skola vid inbetalning

medelst skatteanvisning redovisa innehållen skatt till skatteavdelningen vid

postkontor i residensstaden, anser länsstyrelsen i Norrbottens län medföra

ökat besvär för arbetsgivare med ett fåtal arbetstagare; tillvägagångssättet

torde dock bli nödvändigt, om restförteckningarna avskaffades, vilket länsstyrelsen

tillstyrkte. Å andra sidan ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län,

såsom tidigare nämnts, om icke samtliga arbetsgivare borde medgivas rätt

att använda detta inbetalningssätt.

Den föreslagna summariska redovisningen av preliminär skatt synes

Svenska landstingsförbundet praktisk; möjlighet att använda detta förfaringssätt

borde beredas varje landsting, som i sin tjänst hade mer än 100

anställda, även om dessa sorterade under skilda förvaltningar och institutioner.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges

centrala restaur ang aktiebolag framhåller, att förslaget innebure en avsevärd

förbättring av redovisningsförfarandet. En ytterligare välkommen förenkling

för stora arbetsgivare vore, om dessa under var och en av de fem första

upphördsterminerna i stället för att betala in exakta skattebeloppet för terminen

finge erlägga ett beräknat avrundat belopp. Ett dylikt förfaringssätt

torde med fördel även för postverket kunna utsträckas till att omfatta även

inbetalningar till centrala skattekontot av skattebelopp, som innehållits för

arbetstagare, vilka icke avlämnat debetsedel. I stället för måhända ett tiotal

olika inbetalningar från en arbetsgivare avseende en och samma arbets
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagare skulle postverket i så fall endast erhålla en enda redovisning. Vidare

föreslår länsstyrelsen i Norrbottens län att även arbetsgivare med färre arbetstagare

än 100, förslagsvis arbetsgivare med minst 50 anställda, skulle

kunna medgiva tillstånd att tillämpa angivna redovisningssätt.

Riksräkenslcapsverket anför, att det föreslagna summariska redovisningssystemet

kunde komma att medföra att innehållna belopp icke alltid fortlöpande

inbetalades i föreskriven ordning. Den för varje uppbördstermin

specificerade redovisningen erbjöde i och för sig vissa garantier mot ett sådant

förfarande. Riksräkenskapsverket ville emellertid icke motsätta sig förslagets

genomförande med hänsyn till de sakkunnigas uttalande att tillstånd

till en dylik förenklad skatteredovisning endast borde lämnas sådana arbetsgivare,

som hade en välordnad avlöningsbokföring. De möjligheter till ökad

kontroll i avseende å större arbetsgivare, som de sakkunnigas förslag innebure,

torde i övrigt erbjuda betryggande garantier mot missbruk.

Även länsstyrelsen i Kalmar län uttrycker viss tvekan, enär en arbetsgivare

kunde missbruka inbetalningssättet för att under större delen av

uppbördsåret förskaffa sig en obehörig kredit till väsentliga skattebelopp.

De sakkunnigas förslag till summarisk skatteredovisning avstyrkes av

länsstyrelsen i Uppsala län, enär förslaget skulle försvåra en av länsstyrelsen

förordad metod för kontroll av skatteavdrag. Även länsstyrelsen i Älvsborgs

län och Föreningen Sveriges kronokamrerare avstyrker förslaget, därvid

båda åberopar i huvudsak samma skäl. Länsstyrelsen yttrar.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om summarisk skatteredovisning

i särskilda fall från arbetsgivare med minst 100 arbetstagare får

länsstyrelsen avstyrka, då det strider emot huvudprincipen i källskattesystemet,

nämligen att redovisning av innehållna skattebelopp skall ske individuellt.

Förslagets genomförande skulle leda till att för ett avsevärt antal

skattskyldiga myndigheterna icke skulle få kännedom om storleken av innehållna

preliminärskattebelopp förrän efter uppbördsårets utgång. De risker,

som äro förbundna med ett förvarande under löpande året hos arbetsgivaren

av de anställdas skatteanvisningar, synas länsstyrelsen vara för stora. Vid

exempelvis en eldsolycka hos en sådan arbetsgivare, varvid avlöningsbokföringen

och skatteanvisningar förstördes, kunde någon redovisning över

huvud icke åstadkommas. De lokala skattemyndigheterna måste vidare i

och för beslut om jämkning o. d. under uppbördsårets gång ha vetskap om

de innehållna beloppens storlek. Det är icke tillfredsställande, att dessa

uppgifter icke skulle kunna erhållas på annat håll än hos arbetsgivaren.

Det är slutligen diskutabelt, om förslaget över huvud taget skulle komma

att medföra någon lättnad i arbetsgivares arbete vid redovisningen. Redan

vid nuvarande anordning med redovisning för tvåmånadersperioder ha arbetsgivarna

svårigheter att komma till rätta med de olika skatteavdragen.

Ett genomförande av förslaget, enligt vilket sex tvåmånadersperioder skulle

samtidigt redovisas vid sista uppbördsterminen, skulle komma att medföra

ett mångfaldigande av dessa svårigheter.

I några yttranden har erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag att,

såvitt gäller preliminär skatt, terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna

skall borttagas för att bl. a. möjliggöra inbetalning av preliminär skatt för

arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer. I and
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

311

ra yttranden åter liar ifrågasatts, om icke angivna förslag även borde genomföras

beträffande kvarstående skatt och skattebeloppet angivas på skatteanvi-sningen

av den som gjorde inbetalningen. För dessa yttranden bär förut

redogjorts i avsnittet om debitering av olika slags skatt, m. m.

Förslaget att arbetstagare med bisyssla skall kunna rekvirera duplettdebetsedel

för redovisning av preliminärskatten å biinkomster anser häradsskrivaren

i Bodens fögderi överflödigt. Inbetalningen av nämnda skatt borde

hellre ske till centrala skattekontot, varvid debetsedelsnummer och övriga

identifieringsuppgifter kunde hämtas ur den skattskyldiges skattekort. De

lokala skattemyndigheternas arbetsbörda syntes icke böra ytterligare belastas

med nämnda rekvisitioner.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om de sakkunnigas uttalande, att det

vore tekniskt möjligt att förse debetsedeln å preliminär skatt med ett avsevärt

större antal skatteanvisningar, varigenom arbetstagaren skulle kunna

tillhandahålla alla sina arbetsgivare erforderligt antal anvisningar för redovisning

av innehållen skatt; en förutsättning härför syntes dock enligt de

sakkunnigas mening vara, att redovisningen skedde med ledning av de skattskyldigas

födelsenummer. Länsstyrelsen förklarar, att länsstyrelsen hade

svårt att följa den tankegång, som låge bakom konstaterandet, att födelsenumret

i stället för debetsedelsnumret i detta skede behövde tagas till ledning

vid redovisningen av skatt. Hade principen om skatteinbetalningar

med skatteanvisningar försedda med debetsedelsnummer en gång godtagits,

syntes den böra konsekvent genomföras. Frågan torde då bli på vad sätt

nödvändigt antal skatteanvisningar skulle kunna ställas till de olika arbetsgivarnas

förfogande. Därefter anföres följande.

Länsstyrelsen har i sitt tidigare yttrande föreslagit, att ytterligare skatteanvisningar

skulle kunna erhållas genom att arbetstagarens skattekort, som

förutsattes vara försett med fullständigt namn, mantalsskrivningsadress och

debetsedelsnummer, insändes till lokala skattemyndigheten, som t. ex. genom

gummering eller på annat sätt försåge kortet med ett antal med debetsedelsnummer

försedda skatteanvisningar, detta för att slippa utfärda ytterligare

duplettdebetsedlar. Även arbetsgivaren skulle å särskild blankett

kunna hos lokala skattemyndigheten rekvirera ytterligare skatteanvisningar

för sina arbetstagare, om så skulle behövas. I sådana fall kunde lokala skattemyndigheten

översända dessa vidhäftade ett duplettskattekort till förhindrande

av förväxling av debetsedelsnummer. För arbetstagare med huvudsaklig

inkomst av korttidsanställning skulle kunna iordningställas särskilda

häften, som i likhet med häftena med indrivningskvitto innehölle dels löstagbara

blanketter (skatteanvisningar) och dels fasta blanketter (kvitton)

med korresponderande text med kopiepapper emellan. Dessa häften skulle

vid avlöningens utbetalande av arbetstagaren företes för arbetsgivaren, vilken

då utskreve skatteanvisningen, varvid den fasta kvittoblanketten ifylldes

genom kopiering. På detta sätt skulle arbetsgivaren erhålla en skatteanvisning

för inbetalning av det innehållna skattebeloppet och arbetstagaren ett

kvitto på samma belopp. Lokala skattemyndigheten skulle givetvis förse alla

blanketterna med debetsedelsnummer.

Alla dessa åtgärder syfta till att minska antalet inbetalningar å det centrala

skattekontot. Någon minskning i länsstyrelsens arbete torde det centrala

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattekontot icke komma att medföra, då identifieringsbesväret med inbetalningar

insatta å det ena eller andra kontot kommer att bliva lika stort.

Statistiska centralbyrån instämmer i vad de sakkunniga anfört mot att

använda födelsenummer i stället för debetsedelsnummer vid skatteredovisningen.

Därutöver uttalar centralbyrån, att kostnaderna torde bli betydande,

om det vore avsett att alla skattskyldiga skulle erhålla särskilda skatteanvisningar.

Sannolikt åsyftades emellertid, att anvisningarna skulle tillhandahållas

på rekvisition. En arbetsform, som innebure att länsbyråerna skulle

vid spridda tillfällen för namngivna personer uttaga och avtrycka ett större

eller mindre antal plåtar, måste av centralbyrån bestämt avstyrkas. Beträffande

födelsenumren finge anmärkas, att dessa hittills fått endast obetydlig

användning. På grund därav saknade man för närvarande en mera allmän

överblick över i vilken utsträckning felaktiga sådana nummer alltjämt förekonime.

Att fel begåtts vid nummersättningen framginge emellertid av de

framställningar om rättelse som inkomme till ämbetsverket och av vissa

andra erfarenheter. Inom centralbyrån övervägdes nu möjligheterna att åvägabringa

en översyn över beståndet av födelsenummer. Å andra sidan yttrar

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete att de sakkunnigas argumentering

mot att använda födelsenumret vid skatteredovisningen knappast syntes

övertygande. Användningen av födelsenumret på detta område skulle innebära

en sådan förenkling, att denna fråga syntes böra ytterligare utredas.

Även Sveriges köpmannaförbund anser, att frågan om underlättande av avlöningsbokföringen

och skatteredovisningen för sådana företag, som använde

moderna kontorsmaskiner, borde ytterligare undersökas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller, att de förteckningar med

debetsedelsnummer och belopp som vissa större arbetsgivare vid inbetalning

av skatt finge insända i stället för skatteanvisningar, tyvärr icke alltid varit

uppgjorda med tillräcklig noggrannhet. En följd av felskrivet debetsedelsnummer

bleve felaktig kreditering av två skattskyldiga med allt vad detta

innebure av tidsödande felsökning och irritation hos allmänheten. Det vore

därför ytterst angeläget att hos dessa arbetsgivare inskärpa vikten av noggrann

kollationering mellan debetsedlar och förteckningar. Mindre god noggrannhet

i detta avseende hos arbetsgivare med därav orsakat besvär för

skattskyldiga och myndigheter borde leda till att redovisning på förteckningar

utan skatteanvisningar icke medgåves i det särskilda fallet.

Beträffande de sakkunnigas förslag om skatteinbetalning till centrala

skattekontot anför länsstyrelsen i Stockholms län, att man kunde förmoda

att med den begränsning i avdragsskyldigheten, som nu föreslagits, antalet

bristfälliga identifieringsuppgifter komme att bli mindre än enligt de sakkunnigas

tidigare förslag. Risken för att skatt, som redovisades utan tillgång

till debetsedel, icke kunde bokföras på rätt person, borde därför icke

överdrivas. Med hänsyn till de uppenbara fördelar förslaget innebure för

allmänheten, som därigenom icke såsom hittills behövde efterforska till vilken

myndighet skattebelopp skulle inbetalas, tillstyrkte länsstyrelsen det
-

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

313

samma. Länsstyrelsen förbisåge härvid icke, att förslagets genomförande

komme att medföra ökat arbete för myndigheterna. Även länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller, att de sakkunnigas förslag komme att medföra

en avsevärd ökning av länsstyrelsens kontrollarbete. En utvidgad användning

av det centrala skattekontot innebure likväl så påtagliga fördelar,

att länsstyrelsen icke ville motsätta sig förslaget. Vidare yttrar länsstyrelsen

i Södermanlands län, att det föreslagna redovisningsförfarandet — trots därmed

förenade identifieringssvårigheter — borde prövas med hänsyn till

önskemålet om rimliga arbetslättnader för arbetsgivarna.

I några yttranden anses det tveksamt om de sakkunnigas förslag bör genomföras.

Sålunda befarar länsstyrelsen i Malmöhus län, att misstag beträffande

inbetalningssättet och bristfälliga uppgifter rörande såväl arbetstagare som

arbetsgivare skulle vålla myndigheterna betydande besvär. Det förelåge risk

för att de särskilda svårigheter, som uppstode vid övergången till det nya

systemet, skulle bli bestående. Vidare ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation,

om icke de sakkunnigas förslag skulle medföra att antalet

oidentifierbara skatteinbetalningar komme att öka ganska kraftigt, med

påföljd att den innehållna skatten icke bleve krediterad arbetstagaren i ett

större antal fall än för närvarande. Man torde knappast kunna påräkna,

säger organisationen, att arbetstagare med korttidsanställning eller bisyssla

i någon större utsträckning komme att rekvirera duplettdebetsedel och överlämna

den till arbetsgivaren. Möjligen kunde det föreslagna skattekortet

medföra, att arbetsgivaren finge de erforderliga uppgifterna. Svårigheterna

att lösa denna viktiga fråga skulle minska, om utvidgningen av skatteavdragssystemet

begränsades till vissa korttidsanställningar och stadigvarande

bisysslor. Även Föreningen Sveriges landsfiskaler befarar, att svårigheterna

att identifiera de till centrala skattekontot inbetalda beloppen komme att

bli synnerligen stora. Härom vittnade de svar, som erhölls vid gjorda reklamationer.

Det syntes betänkligt att avsevärda belopp inflöte till detta

konto utan möjlighet att senare kreditera beloppen å vederbörande skattskyldigas

konton. Den enda möjligheten att lösa detta problem syntes vara

att anlita postfunktionärerna för erhållande av fullständiga uppgifter å inbetalningskorten.

Kunde detta ej ske, ifrågasatte föreningen, om icke centrala

skattekontot borde avskaffas.

Statskontoret yttrar, att en avsevärd minskning av antalet svåridentifierade

inbetalningsposter borde kunna åstadkommas, därest arbetsförmedlingarna

finge medverka genom viss upplysningsverksamhet bland arbetstagarna

samt tillhandahållande av fullständiga upplysningar om arbetstagares

namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress. Då en dylik medverkan

från arbetsförmedlingsorganens sida framstode som mycket betydelsefull,

borde enligt statskontorets mening förefintliga hinder undanröjas

för att på förevarande område få till stånd ett samarbete med arbetsförmedlingarna.

Önskvärdheten av arbetsförmedlingarnas medverkan understrykes även av

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rilcsräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kalmar lån och Tjänstemännens centralorganisation.

Å andra sidan framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att

ifrågavarande medverkan skulle medföra ett avsevärt merarbete för arbetsförmedlingen

och sannolikt få menlig inverkan på de arbetssökandes inställning

till densamma. Styrelsen ville uttala sin tillfredsställelse över att de

sakkunniga avstått från att framlägga förslag såväl härom som i fråga om

utlämnande av uppgifter från arbetsförmedlingshandlingar. Därutöver anför

arbetsmarknadsstyrelsen följande.

I yttrande över en från de sakkunniga erhållen särskild promemoria i ämnet

har arbetsmarknadsstyrelsen bland annat framhållit angelägenheten av

att arbetssökande och arbetsgivare kunna lita på att förmedlingens register

och övriga handlingar med uppgifter om enskildas förhållanden undandragas

offentligheten. En allt större användning av arbetsförmedlingshandlingarna

såsom adressregister för olika myndigheter skulle medföra, att arbetssökande

i många fall icke längre skulle anlita den offentliga arbetsförmedlingen.

Detta skulle i sin tur försvåra förmedlingens arbete.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till

myndigheter och tjänstemän i offentlig tjänst har med anledning av i betänkandet

omnämnda framställningar från. socialstyrelsen dragits under

Kungl. Maj:ts prövning. I utlåtande över dessa framställningar den 2 maj

1951 intog styrelsen en restriktiv ståndpunkt i frågan. Med hänsyn till att

en viss tveksamhet ansetts råda angående innebörden av ifrågavarande paragraf

i 1937 års lag om inskränkningen i rätten att utbekomma allmänna

handlingar hemställde emellertid styrelsen hos Kungl. Maj :t om utfärdande

av föreskrifter i ämnet, därest det skulle befinnas erforderligt, att utlämnande

av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingar till myndigheter sker i

större utsträckning än vad styrelsen föreskrivit.

Styrelsen vill även hänvisa till sitt den 22 januari 1952 avgivna utlåtande

rörande dessa spörsmål med anledning av vad riksdagens revisorer i sin

berättelse 1951 uttalat angående skatteuppbörden m. m. Härvid intog styrelsen

i princip samma restriktiva ståndpunkt som tidigare.

I sin berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående

statsverket har riksdagens revisorer bl. a. redogjort för sina iakttagelser

beträffande skatteuppbörden (del I s. 116—122). I redogörelsen yttrar

revisorerna bl. a. följande.

Därest, som ifrågasatts, arbetsgivares skyldighet att verkställa skatteavdrag

konnner att utsträckas till att regelmässigt omfatta inkomst av bisysslor

och av anställning under kortare tid än en vecka torde skattereklamationskontot

komma att belastas i ännu större omfattning än f. n. Speciellt

vid korttidsanställningar kan det nämligen befaras att en arbetstagare icke

alltid kommer att förete någon debetsedel, varigenom svårigheter vållas för

arbetsgivaren att lämna erforderliga uppgifter till ledning för uppbördsmyndigheternas

identifiering av inbetalade skattebelopp. För att underlätta uppbördsmyndigheternas

möjligheter till korrekt kreditering av inbetalade skattebelopp,

vore det därför enligt revisorernas mening av viss betydelse, om

hänvändelse i speciella fall finge göras till arbetsförmedlingarna för erhållande

av eventuella kompletterande uppgifter, i synnerhet som åtgärder av

detta slag enbart skulle vara till gagn för den skattskyldige. Då den nu

tillämpade ordningen anses lägga vissa hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt,

vore det för uppbördsarbetet utan tvivel av stort värde, om en

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

315

sådan ändring genomfördes varigenom möjlighet bereddes för arbetsförmedlingarna

att tillhandahålla uppbördsmyndigheterna i identifieringssyfte erforderliga

uppgifter.

Under hänvisning till vad riksdagens revisorer sålunda anfört, uttalai

länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det vore nödvändigt, att alla tänkbara

möjligheter tillvaratoges för att underlätta identifieringen av inbetalda

skattebelopp.

I anledning av de sakkunnigas uttalande att undersökningarna beträffande

skatteposter, som på grund av bristfälliga uppgifter å talongerna icke

omedelbart kunde identifieras, icke skulle göras omfattande, utan att beloppen

snarast borde överföras till skattereklamationskontot i Stockholm,

framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att antalet reklamationsfall

i så fall komme att ökas i motsvarande grad. Härtill komme också,

att arbetstagarna härigenom i många fall skulle bli lidande genom arbetsgivares

försummelse. Det vore nog alltjämt en ganska vanlig företeelse,

att en arbetstagare icke hade närmare kännedom om hur mycket som under

året dragits i preliminär skatt och alltså icke, då han finge debetsedeln å

slutlig skatt, kunde avgöra om han blivit tillgodoräknad all dragen preliminär

skatt. Ur denna synpunkt syntes det angeläget att efterforskningsarbetet,

som kunde leda till rättelse i sådana fall, icke förenklades alltför

mycket. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar, att kommunerna hade starkt

intresse av att identifieringsarbetet vid skattereklamationskontot bedreves

med största energi. Kunde ett skattebelopp härledas till viss person, föranledde

detta ofta höjd taxering eller åsättande av taxering, där så icke

skett. Därigenom tillfördes givetvis kommunerna ökade skatteinkomster.

Det vore därför av största betydelse, att ett effektivt efterforskningsarbete

bedreves även sedan ärendet överlämnats till skattereklamationskontot. Vidare

uttalar föreningen -— efter att ha erinrat om förslaget att belopp soin

icke kunnat tillgodoräknas skattskyldig skulle efter vissa år tillfalla statsverket

— att det torde vara skäligt att den del av dessa belopp, som efter

schablonberäkning kunde anses utgöra kommunalskatt, tillgodofördes respektive

kommuner. Så borde i varje fall ske i fråga om de kommuner, som

hade att vidkännas betydande kostnader för uppbördsarbetet, nämligen

städerna med egna uppbördsverk. Då det här gällde icke identifierade poster,

kunde lämpligen avsändningsorten avgöra till vilken kommun ett belopp

vore att hänföra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att rättelse av taxering, sedan ett

belopp återförts från skattereklamationskontot för kreditering, med nuvarande

bestämmelser i de flesta fall torde vara utesluten, enär tiden för

yrkanden av taxeringsintendenten gått till ända. Länsstyrelsen fortsätter.

Denna mindre tilltalande konsekvens synes nödvändiggöra att bestämmelser

införas till förhindrande av att skattemedel obehörigen frånhändas statsverket

till följd av för låga taxeringar. Länsstyrelsen föreslår i sådant hänseende

att bestämmelse införes i 89 § uppbördsförordningen om att återbetalning

av överskjutande preliminär skatt icke må äga rum med mindre

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den skattskyldige taxerats med ledning av deklaration och att, om någon,

som förut ej deklarerat, i ändamål att vinna återbetalning av sådan skatt

önskar avlämna deklaration, denna må avlämnas inom natt och år efter

mottagande av debetsedel å slutlig skatt och att taxeringen för sådant fall

utan hinder av eljest gällande bestämmelser skyndsamt skall i hela dess

vidd omprövas av prövningsnämnden. Om sådan bestämmelse införes, borde

måhända i 26 § taxeringsförordningen intagas en erinran därom, att

om angelägenheten av att i visst fall avgiva deklaration stadgats i 89 § uppbördsförordningen.

Länsstyrelsen önskar framhålla att bestämmelser av nu

angiven innebörd skulle vara av allra största värde och avlasta en del av

taxeringsintendentens nuvarande orimligt stora arbetsbörda för upprättande

av yrkanden om s. k. täcktaxeringar till förhindrande av obehörig återbetalning

av överskjutande preliminär skatt och därjämte medföra att återbetalning

skedde på rättvisaste möjliga sätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vid inbetalning till centrala skattekontot,

där så kan ske, å inbetalningskortet eller girokortet angivas den skattskyldiges

namn, födelsetid och mantalsskrivningsadress samt skatteslag, debetsedels

nummer, uppbördsår och uppbördstermin ävensom, då arbetsgivare

inbetalar innehållen skatt, dennes namn och adress. Generalpoststyrelsen

anser nödvändigt, att den skattskyldiges bostadsadress alltid angåves

vid inbetalningen. Samtidigt understryker styrelsen de sakkunnigas uttalande,

att det ej kunde komma i fråga att ålägga postfunktionärerna att

kontrollera uppgifterna å kupongerna till inbetalningskorten.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges

centrala restaurangaktiebolag föreslår, att inbetalning till centrala skattekontot

icke skall behöva göras annat än under ordinarie uppbördsterminer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att frågan om att avskaffa länsstyrelsernas

skattepostgirokonton borde prövas; för överföring till länsstyrelsen

av skattebelopp, som influtit till centrala skattekontot, kunde länsstyrelsens

vanliga inbetalningskonto utnyttjas.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om kvitto å inbetald

skatt, som arbetsgivare innehållit å arbetstagares lön, yttrar Svenska

skogs- och flotlningsarbetareförbundet, att förslaget syntes vara en konsekvens

av att man över huvud taget ej funnit ändamålsenligt att ålägga de

skattskyldiga någon medverkan i fråga om kontrollen av arbetsgivarna. De

av arbetsgivaren utfärdade kvittona förutsattes också äga vitsord gentemot

statsverket; därmed syntes arbetstagarens behov av verifikationer tillgodosedda.

Tjånstemännens centralorganisation är med hänsyn till risken för

att arbetsgivarna i större utsträckning än för närvarande skulle underlåta

att redovisa innehållna skattebelopp, tveksam om förslagets lämplighet. Utvidgades

avdragsskyldigheten, ville organisationen emellertid icke motsätta

sig förslaget, enär av arbetsgivare lämnad uppgift om innehållen skatt skulle

äga vitsord gentemot statsverket och ansvarsbestämmelserna för underlåten

skatteredovisning föresloges skärpta. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

hyser en viss oro inför de sakkunnigas förslag; anledning syntes finnas att

antaga, att missbruk av arbetsgivarnas kvitteringsrätt skulle förekomma.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

317

Riksräkenskapsverket yttrar, att verket vore väl medvetet om att den föreslagna

ordningen kunde vara ägnad att underlätta klarläggandet av mellanhavandet

mellan arbetsgivaren och indrivningsmyndigheten. Det kunde

likväl ifrågasättas om icke ett sådant förfarande borde begränsas till större

arbetsgivare. På så sätt skulle viss självverkande kontroll gentemot arbetsgivare

bevaras i alla de fall, då en sådan kontroll måste anses vara av stor

betydelse. Vidare anför Föreningen Sveriges kronokamrerare att den värdefulla

kontroll, som arbetstagaren genom erhållande av originalkvitton från

postverket etc. kunnat utöva gentemot arbetsgivaren, försvunne med de

sakkunnigas förslag. Denna kontroll hade helt säkert även varit ägnad att

avhålla mindre nogräknade arbetsgivare från att olovligen förfoga över hos

anställda innehållen skatt. Med hänsyn till önskvärdheten av att både tillmötesgå

arbetsgivarnas berättigade krav på fullgoda verifikationer och att

bibehålla arbetstagarkontrollen ansåge sig föreningen böra föreslå att undersökning

verkställdes, huruvida icke dubbla kvitton kunde utfärdas.

Generalpoststyrelsen uttalar, att arbetsgivarens kvitto icke syntes böra

innehålla uppgift om det skattebelopp, som inbetalats vid tiden för uppgiftens

lämnande. Den i detta hänseende föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle

enligt styrelsens mening ålägga ax-betsgivarna ett merarbete, som måste anses

mera betungande än olägenheterna av att ifrågavarande uppgift icke

lämnades. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att om intyget

endast behövde utvisa att visst skattebelopp innehållits men icke utsäga något

om huruvida beloppet inbetalats, torde mindre nogräknade arbetsgivare

— i synnerhet sådana med mindre god ekonomisk ställning — komma att

i det längsta uppskjuta skatteinbetalningen med påföljd att det så småningom

kunde komma att visa sig, att arbetsgivaren icke kunde uppbringa medel till

fullgörande av sin skyldighet i förevarande avseende. Ifrågavarande skatteintyg

borde avfattas enligt fastställt formulär och vara vederbörligen underskrivna

av behörig person så att ansvar för utfärdande av felaktigt intyg

kunde utkrävas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare understryker vikten av att lönebesked,

som jämväl skulle användas som kvitton å innehållen skatt, innehölle

så fullständiga uppgifter om den skattskyldiges namn in. m., att identifieringsarbetet

i görligaste mån underlättades.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete påpekar, att de sakkunnigas

skäl mot att medgiva portoersättning åt arbetsgivare för av dessa översända

debetsedlar — nämligen att arbetsgivarna, sedan de erhållit rätt att

själva lämna kvitto å inbetald skatt, kunde lämna tillbaka debetsedlarna

omedelbart vid slutad anställning — icke vore tillämpligt på försäkringsanstalter,

som fungerade som arbetsgivare för sina livräntetagare. Det syntes

sålunda i hög grad skäligt att försäkringsanstalterna erhölle rätt till portofrihet

för försändelser av här ifrågavarande slag, vilka för närvarande

krävde dubbelt porto. Även Föreningen skogsarbeten påtalar de sakkunnigas

uttalande i denna fråga. Föreningen anför.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Föreningen kan, då det gäller skogsbrukets arbetstagare, icke dela de

sakkunnigas uppfattning, att minskade portokostnader komma att uppstå

för arbetsgivarna. Personlig kontakt mellan skogsarbetsgivarnas, flottningsföreningarnas

och virkesmätningsföreningarnas avlöningskontor samt vederbörande

arbetstagare saknas i de flesta fall på grund av geografiska skäl.

Även i fortsättningen lärer sålunda det övervägande antalet debetsedlar

komma att återsändas per post. Det synes icke vara oskäligt, att arbetsgivarna,

i vart fall inom skogsbrukets ovannämnda verksamhetsgrenar, erhålla

ersättning eller hållas skadeslösa för de portokostnader, som härigenom

uppstå. Förslagsvis skulle detta kunna lösas på så sätt, att den lokala

skattemyndigheten ställer fönsterkuvert med påtryck om tjänstebrevsrätt

till förfogande åt de arbetsgivare, vars verksamhetsområde är av sådan

storleksordning, att återsändande av debetsedlar per post måste förekomma.

Den lokala skattemyndigheten lärer ha tillräcklig kännedom om arbetsgivarna

för att kunna bedöma, för vilka dylikt behov förefinnes.

Beträffande postverkets kvitton å skatt, som inbetalas till centrala skattekontot,

framhåller Svenska exekutionsmännens riksförbund, att det vore av

allra största betydelse ur kontrollsynpunkt, att kvittona även innehölle uppgift

om debetsedelsnummer. För närvarande kunde samma kvitto användas

för olika personer, vilket givetvis medförde betydande olägenheter och

osäkerhet. Därest debetsedelsnummer i undantagsfall skulle saknas, borde i

stället namnet utskrivas å kvittot. Den invändningen, att ett angivande av

dessa uppgifter å kvittona skulle öka postens arbetsbelastning alltför mycke,

kunde för dessa förhållandevis fåtaliga inbetalningar icke tillmätas avgörande

betydelse, därest lämnandet av uppgifterna kunde anses innebära

en avgjord fördel för skatteuppbördssystemet. Kunde en arbetsuppgift enkelt

och med en ringa kostnad åläggas en uppbördsmyndighet, borde det

icke finnas anledning av övervältra uppgiften på en annan myndighet. Vidare

kunde erinras, att debetsedelsnummer angåves å postkvittot vid inbetalning

medelst debetsedel och skatteanvisning; dessutom borde alltid ett

kvitto innehålla uppgift om vad beloppet avsåge. Slutligen finge påpekas,

att när inbetalning eljest skedde på posten, anmärkning i regel gjordes om

blanketten icke blivit vederbörligen ifylld. Även om inbetalningskortet till

centrala skattekontot ägnades endast en flyktig granskning, skulle — om

personalen dessutom hade bättre begrepp om formerna för skatteinbetalningen

— många felaktigheter genast kunna rättas, fel som sedan kanske orsakade

timmar och dagar av arbete på annat håll. Jämväl Tjänstemännens

centralorganisation och Svenska polisförbundet anser att postverkets kvitto

å skatt, som inbetalades till centrala skattekontot, borde innehålla uppgift

å debetsedelsnummer eller namn. Kronokamreraren i Hälsingborg föreslår,

att kvittona såvitt möjligt förses åtminstone med beteckning för skatteslag

och år.

Departementschefen. Av skäl som de sakkunniga anfört kan jag icke förorda

någon ändring av nu gällande tider för uppbördsterminerna. I anledning

av det av Sveriges grossistförbund uttalade önskemålet att uppbördsterminen

i januari månad borde förläggas till slutet av månaden, må fram
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

319

hållas att en sådan ändring icke skulle få någon större betydelse för de

större arbetsgivare, varom här är fråga. Dessa skall nämligen redovisa arbetstagarnas

skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden och

behöver icke göra skatteinbetalningen förrän den 18 i månaden. Skulle i

särskilda fall skatteinbetalningen icke hinna verkställas senast nämnda dag,

äger generalpoststyrelsen medgiva uppskov med inbetalningen. En generell

förlängning av tiden för inbetalning till skatteavdelning synes lämpligen ej

böra ifrågakomma.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande rätten att mot särskild respitavgift

inbetala skatt under dagarna närmast efter uppbördsterminens utgång

och beträffande storleken av denna avgift, föranleder ej någon erinran

från min sida.

Såvitt gäller tillvägagångssättet vid skattskyldigs inbetalning av skatt får

jag erinra om min förut uttalade mening att lokal skattemyndighet beträffande

skattskyldig med preliminär B-skatt alltjämt bör å skatteanvisningarna

angiva det belopp, som förfaller till betalning vid respektive uppbördsterminer.

Jag framhöll därvid att inbetalning av ytterligare preliminär skatt

skulle kunna ske på så sätt att den skattskyldige under det å skatteanvisningen

angivna beloppet antecknade det skattebelopp, han därutöver önskade inbetala,

jämte summan av de båda beloppen. För sådan inbetalning skulle

även kunna användas de två ytterligare skatteanvisningar, som enligt de

sakkunnigas av mig biträdda förslag skulle fogas till debetsedeln å preliminär

skatt. Hinder förelåge ej heller för skattskyldig, som kunde erlägga endast

en del av den vid uppbördsterminen förfallande skatten, att inbetala

delbeloppet med skatteanvisning. Lämpligen borde därvid någon av nyssnämnda

extra skatteanvisningar användas.

Såsom generalpoststyrelsen framhållit, lärer skyldighet icke längre böra

föreligga att förete debetsedeln vid inbetalning med skatteanvisning å postanstalt

eller penninginrättning. Skattelikviden bör således mottagas jämväl

då inbetalaren överlämnar en från debetsedeln avskild skatteanvisning. Vidare

torde den skattskyldiges postadress alltid böra angivas vid inbetalning

av skatt till centrala skattekontot. Det sagda gäller såväl vid skattskyldigs

inbetalning av honom påförd skatt som vid arbetsgivares inbetalning av arbetstagares

skatt.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag i fråga om sättet för skattskyldigs

inbetalning av skatt. Jag delar således icke den i ett remissyttrande

uttalade meningen, att skatteanvisning borde få användas för inbetalning av

ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen under uppbördsåret.

Ej heller kan jag förorda att, såsom i ett par andra remissyttranden

ifrågasatts, nyssnämnda inbetalning av preliminär skatt ävensom inbetalning

av skatt efter den särskilda respittidens utgång borde göras till

vederbörande länsstyrelses respektive kronokamrerares postgirokonto. Även

om skäl av teknisk art kan anföras för en sådan anordning, torde denna likväl

ej böra ifrågakomma med hänsyn till de väsentliga fördelar för allmän
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

heten som följer av de sakkunnigas förslag att alla inbetalningar, vilka ej

kan göras med skatteanvisning, skall ske till centrala skattekontot.

I några remissyttranden har vissa erinringar gjorts mot den föreslagna

summariska redovisningen av preliminär skatt, som arbetsgivare med minst

100 arbetstagare skulle efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse få tilllämpa

vid de fem första uppbördsterminerna under uppbördsåret. De gjorda

invändningarna är enligt min mening ej av sådan bärkraft att de bör hindra

åtminstone ett försöksvis genomförande av den föreslagna förenklingen av

redovisningsförfarandet för ifrågavarande större arbetsgivare. Jag vill emellertid

understryka angelägenheten av att länsstyrelsen vid prövning av framställning

om rätt att använda det summariska redovisningssättet tillser att

dylik rätt lämnas allenast sådana arbetsgivare, som uppfyller de av de sakkunniga

angivna kvalifikationskraven. Å andra sidan bör icke den summariska

redovisningen, såsom i ett par andra remissyttranden ifrågasatts, utsträckas

att gälla även inbetalningar till det centrala skattekontot av skattebelopp,

avseende arbetstagare som underlåtit att överlämna sin debetsedel till

arbetsgivaren. Ej heller kan jag förorda det i dessa yttranden framförda förslaget,

att inbetalning under de fem första uppbördsterminerna skulle få

göras med avrundade belopp. Även för arbetsgivarens egen kontroll av de

innehållna skattemedlen torde det vara lämpligt, att åtminstone i anslutning

till varje uppbördstermin göra en sådan avstämning av skattemedlen att

det exakta skattebeloppet kan inlevereras.

Tillstånd till den summariska redovisningen bör lämnas endast arbetsgivare,

som från samma redovisningsställe inbetalar skatt för minst 100 arbetstagare.

För arbetsgivare, som har arbetsplatser på två eller flera ställen

eller för vilka de anställda sorterar under skilda förvaltningar m. m., bör

följaktligen icke det totala antalet arbetstagare eller antalet arbetstagare på

varje arbetsplats etc. vara avgörande för om tillstånd kan lämnas. Avgörande

bör i stället vara antalet anställda, för vilka innehållen skatt redovisas

från samma avlöningskontor eller kassaförvaltning.

Enligt de sakkunniga bör preliminär skatt för arbetstagare, som slutat

sin anställning mellan två uppbördsterminer, inbetalas med skatteanvisning

och icke som för närvarande till centrala skattekontot. I samband härmed

framför de sakkunniga tanken på att uppgift skulle å skatteanvisningens

baksida lämnas om den inbetalandes namn och adress, så att man även i

fortsättningen kunde i efterhand konstatera vem som inbetalt skatten.

Nackdelarna för arbetsgivarna att behöva iakttaga en sådan uppgiftsskyldighet

är enligt min mening större än de fördelar som därmed skulle vinnas.

Jag anser mig därför ej böra föreslå införandet av en dylik skyldighet.

För att underlätta skatteredovisningen till centrala skattekontot, då skatt

för flera arbetstagare skall vid samma tillfälle inbetalas till kontot, bör arbetsgivaren

äga att •—- i stället för att utskriva ett särskilt inbetalnings- eller

girokort för varje arbetstagare — inbetala det sammanlagda skattebeloppet

med ett enda sådant kort. Därvid förutsättes att arbetsgivaren samtidigt

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

till kontot insänder en förteckning å arbetstagarnas namn, de redovisade

skattebeloppen in. m. Härtill bör användas av postverket tillhandahållna

blanketter.

I övrigt ansluter jag inig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande

tillvägagångssättet vid arbetsgivares inbetalning av arbetstagares skatt.

För arbetsgivarna medför skatteredovisningen minst besvär, om den kan

göras med skatteanvisning. Denna redovisningsform underlättar även arbetet

för uppbördsmyndigheterna och medför för arbetstagarna större säkerhet

att de blir gottskrivna den erlagda skatten. Det är därför angeläget

att arbetsgivarna uppmanar arbetstagare, som försummat att överlämna sin

debetsedel, att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Skulle arbetstagaren likväl

icke överlämna debetsedeln, bör han anmodas att uppvisa det skattekort,

som kommer att fogas till debetsedeln å preliminär skatt, eller att —

om ej heller detta efterkommes —- lämna de identifieringsuppgifter, som är

erforderliga för att han skall kunna tillgodoräknas den innehållna skatten.

För att arbetsgivarna skall kunna med skatteanvisning redovisa preliminär

skatt, som innehållits å inkomst av korttidsanställning, måste arbetstagare

med sådana anställningar erhålla erforderligt antal skatteanvisningar.

En möjlighet som de sakkunniga berört vore att tillställa de skattskyldiga

ett stort antal skatteanvisningar, som normalt skulle räcka flera år.

Såsom de sakkunniga framhåller, torde en förutsättning härför vara, att

lödelsenumren i stället för debetsedelsnumren användes vid redovisningen.

En redovisning efter födelsenummer skulle emellertid medföra stora svårigheter

att gottskriva de skattskyldiga de inbetalade skattebeloppen. I likhet

med de sakkunniga anser jag mig icke kunna förorda angivna förfarande.

Annan utväg torde icke stå till buds än att, sedan de åtta vid debetsedeln

fogade skatteanvisningarna förbrukats, efter rekvisition tillställa

vederbörande skattskyldige ytterligare skatteanvisningar med det för uppbördsåret

gällande debetsedelsnumret. Detta bör lämpligen ske genom utfärdande

av en eller flera duplettdebetsedlar och icke genom att iordningställa

särskilda häften med skatteanvisningar.

Korttidsanställningar anvisas i stor omfattning av den offentliga arbetsförmedlingen.

För att nedbringa antalet inbetalningar till centrala skattekontot

och underlätta identifieringen av de till detta konto redovisade skattebeloppen

bör — utan att detta behöver medföra något men för arbetsförmedlingarnas

verksamhet — kunna krävas sådan medverkan från deras

sida, att de vid anvisning av arbete framhåller för arbetstagaren att arbetsgivaren

är skyldig verkställa skatteavdrag och att större säkerhet föreligger

för att den innehållna skatten gottskrives arbetstagaren, om han

överlämnar sin debetsedel eller uppvisar sitt skattekort för arbetsgivaren.

Det synes som om man emellertid icke borde stanna härvid. Med hänsyn

bl. a. till angelägenheten för arbetstagarna att skapa större förutsättningar

för att den innehållna skatten tillgodoräknas dem, bör enligt min mening

arbetsförmedlingarna vara skyldiga att å anvisningskorten på arbete an
21

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giva numret å arbetstagarens debetsedel eller, därest denne icke kan förete

debetsedel eller skattekort, då han anlitar arbetsförmedlingen, fullständiga

uppgifter å namn, födelsetid, postadress och —• om upplysning därom kan

erhållas — mantalsskrivningsadress. Farhågorna att en sådan uppgiftsskyldighet

skulle medföra, att de arbetssökande icke skulle anlita den offentliga

arbetsförmedlingen i samma utsträckning som nu, anser jag överdrivna.

De arbetssökande torde således rätt snart komma underfund med att

skatteavdrag verkställes oberoende av om arbetsförmedlingen anvisat arbetet,

samt att det är till arbetstagarens eget bästa som identifieringsuppgifterna

efterfrågas. Erforderliga föreskrifter torde få meddelas i administrativ

ordning.

I vilken omfattning efterforskningsarbetet skall bedrivas beträffande sådana

till centrala skattekontot inbetalade skatteposter, som icke omedelbart

kan identifieras, torde få närmare angivas i administrativ ordning. Detsamma

gäller frågan om länsstyrelsernas och kronokamrerarnas särskilda

skattepostgirokonton skall bibehållas eller ej.

Äterföres inbetald preliminär skatt från skattereklamationskontot till vederbörande

länsstyrelse (kronokamrerare) i anledning av skattskyldigs anmälan

att han vid debitering av slutlig skatt gottskrivits preliminär skatt

med för lågt belopp, och befinnes den skattskyldige icke vara taxerad för

den mot det återförda skattebeloppet svarande inkomsten, lärer som regel

tiden vara försutten för taxeringsintendenten att yrka höjning av den åsatta

taxeringen. Däremot kan förutsättningar för eftertaxering föreligga. Det

tillägg till 89 § uppbördsförordningen, som ifrågasatts av länsstyrelsen i

Gävleborgs län, synes därför icke erforderligt för att komma till rätta med

förevarande situation. Det föreslagna tillägget eller en bestämmelse av liknande

innebörd skulle emellertid ha sin betydelse för att minska arbetet i

samband med den årliga återbetalningen av överskjutande preliminär skatt.

Denna fråga torde emellertid få ytterligare övervägas. Jag är följaktligen

icke beredd att nu taga slutlig ställning härtill.

Enligt 91 § 2 mom. gällande uppbördsförordning preskriberas det allmännas

skattefordran fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket

skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas. En motsvarande bestämmelse

saknas i fråga om preskription av skattskyldigs fordran å för

mycket erlagd skatt ävensom å sådan skatt, som på grund av bristfälliga

identifieringsuppgifter vid inbetalningen icke kunnat tillgodoräknas honom

och till följd därav överförts till skattereklamationskontot. För dessa fordringar

gentemot statsverket torde få anses gälla den allmänna preskriptionstid

å tio år, varom bestämmelser återfinnes i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. De sakkunniga

förordar nu en speciell preskriptionsbestämmelse beträffande fordran

å medel, som innestår å skattereklamationskontot. Bestämmelsen har föreslagits

skola få den avfattningen, att om till centrala skattekontot inbetalt

belopp icke kunnat tillgodoräknas skattskyldig före utgången av femte

året efter det, då inbetalning skett, beloppet skall tillfalla statsverket.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Den allmänna preskriptionstiden å tio år räknas från fordringens tillkomst.

Eftersom det torde vara oklart, när en fordran å medel innestående

å skattereklamationskontot uppkommit, är redan av den anledningen en

särskild reglering av preskriptionstiden för dessa fordringar önskvärd. En

kortare preskriptionstid än tio år skulle underlätta handhavandet av skattereklamationskontot.

Vid bedömande av förevarande fråga måste tillses, att de skattskyldigas

intressen ej trädes för när. Därvid måste hänsyn tagas till den preskriptionstid

som gäller för statsverkets skattefordringar gentemot de skattskyldiga.

Ur denna synpunkt torde en så långtgående minskning av preskriptionstiden,

som de sakkunniga förordat, icke obetingat kunna godtagas.

Detta belyses av följande exempel.

Påföres skattskyldig vid debiteringen av slutlig skatt enligt 1953 års taxering

kvarstående skatt att betalas under uppbördsterminerna i mars och

maj år 1954 och erlägges icke skatten, preskriberas statsverkets fordran

först den 1 mars 1960 (fem år efter utgången av uppbördsåret den 1 mars

1954—den 28 februari 1955) eller således över sju år efter utgången av det år

(år 1952), då den skattskyldige uppbar de inkomster varå skatten belöper.

Preliminär skatt, som för dessa inkomster inbetalats under år 1952 till centrala

skattekontot och därifrån överförts till skattereklamationskontot, skulle

emellertid den skattskyldige enligt de sakkunnigas förslag äga återfå

endast om han gör fordringen gällande före den 1 januari 1958. Beror den

kvarstående skatten på att den skattskyldige av föreliggande identifieringssvårigheter

icke kunnat gottskrivas preliminär skatt, som innestår å skattereklamationskontot,

skulle alltså med den föreslagna preskriptionsregeln

i vissa fall kunna inträffa, att den skattskyldige icke skulle få tillgodoräkna

sig nämnda preliminära skatt vid indrivning av den resterande kvarstående

skatten, t. ex. om den skattskyldige före indrivningen icke observerat

anledningen till att han påförts kvarstående skatt och han nås med indrivningsåtgärder

först den 1 januari 1958 eller senare men före den 1 mars

1960.

Med hänsyn härtill förordar jag, att den särskilda preskriptionsbestämmelsen

gives det innehållet, att om skattskyldig, som ej tillgodoförts till

centrala skattekontot inbetalt belopp, icke gör anspråk på detta inom sju

år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde,

beloppet i fråga skall tillfalla statsverket.

Jag kan icke dela den av Föreningen Sveriges kronokamrerare framförda

meningen, att en viss del av de skattebelopp, som innestår å skattereklamationskontot,

skulle efter preskriptionstidens utgång tillgodoföras respektive

kommuner, därvid avsändningsorten skulle vara avgörande för fördelningen

mellan kommunerna. Kommunernas eventuella rätt till viss del av

ilrågavarande belopp skulle helt bygga på förutsättningen, att de mot skattebeloppen

svarande inkomsterna undgått taxering. Även om så vore fallet,

något som i och för sig icke kan utan vidare förutsättas, talar mot den

ifrågasatta fördelningen dels det merarbete och de kostnader som därav föl
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

jer, dels ock att det belopp, som varje kommun skulle erhålla, skulle bli

förhållandevis ringa. Vidare förtjänar framhållas, att kommunerna erhåller

den debiterade kommunalskatten ograverad; staten står med andra ord

hela risken för den enskildes bristande skattebetalning. Den vinst som härigenom

beredes kommunerna på statsverkets bekostnad torde vida överstiga

den del av förevarande skattebelopp, som skulle kunna anses motsvara ej

debiterad kommunalskatt.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit i fråga om utfärdande av kvitto

å erlagd skatt. I arbetsgivares intyg om innehållen skatt torde dock icke

böra lämnas uppgift om de skattebelopp, som inbetalats till postverket eller

penninginrättning. Vidare torde de föreslagna bestämmelserna böra kompletteras

med en föreskrift, att arbetsgivarens namn eller firmanamn alltid

skall framgå av kvittot och att kvittot skall undertecknas eller signeras av

honom eller någon hos honom anställd.

Vissa bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att utfärda kvitto å

innehållen skatt finnes för närvarande intagna i tillämpningskungörelsen

till uppbördsförordningen. I 16 § nämnda kungörelse stadgas således, att

arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på

annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom

skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift föreligger

dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista varå skatteavdraget angivits.

Angivna bestämmelser i tillämpningskungörelsen synes böra överföras

till uppbördsförordningen och samordnas med de nu föreslagna föreskrifterna

om utfärdande av kvitto.

I ett par remissyttranden har yrkats portofrihet eller portoersättning för

försändelser, vari arbetsgivare återställer arbetstagares debetsedel till denne.

Jag har icke ansett mig kunna tillmötesgå dessa önskemål.

XII. Indrivning av skatt.

I 65, 67—69, 71—74, 77, 78, 80 och 83—88 §§ uppbördsförordningen, som

i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning motsvaras av 67, 69—

71, 73—76, 79, 80, 82 och 85—89 §§, meddelas bl. a. föreskrifter om hur

restlängd skall upprättas, när och till vilka myndigheter restlängd skall översändas,

hur restlängd i vissa avseenden skall kompletteras, vilka indrivningsåtgärder

utmätningsman skall vidtaga, exekutionsbiträdes befogenheter

m. m. vid indrivningen, utfärdande av kravskrivelser, handräckning hos

annan utmätningsman för uttagande av skatt, redovisning av restförd skatt,

utfärdande av indrivningskvitto, skyldighet för kronokamrerare att granska

vissa hindersbevis m. m., när och hur skatt skall anmälas för avkortning och

avskrivning, när länsstyrelse skall meddela beslut om avkortning och avskrivning

in. m., förfarandet då tillgång för gäldande av avskriven skatt

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

325

uppdagas samt upprättande av balanslängd. Beträffande det närmare innehållet

av dessa bestämmelser torde få hänvisas till författningstexten.

Erforderliga föreskrifter i nu angivna hänseenden synes mig lämpligen

icke böra intagas i uppbördsförordningen utan i stället meddelas i administrativ

ordning. Därigenom vinnes, förutom att man slipper tynga uppbördsförordningen

med föreskrifter av i huvudsak teknisk natur, att av

vunna erfarenheter betingade ändringar i föreskrifterna snabbare kan genomföras.

Jag avser därför att förorda, att 65 § (67 § enligt författningsförslaget)

andra, tredje och fjärde styckena skall ersättas av en bestämmelse

att skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i

stad och Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten

i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort och upprätta

restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer, att i stället för föreskrifterna

i 69 § (71 § enligt författningsförslaget) skall stadgas att det

åligger vederbörande utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsmannen

underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj:t utfärdade

bestämmelser verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål,

i den utsträckning detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja

införsel, att stadgandena i 78 § (80 § i författningsförslaget) skall

ersättas med en fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om utfärdande

av indrivningskvitto, samt att bestämmelserna i övriga, förut omnämnda

paragrafer skall utgå ur uppbördsförordningen med undantag av

bestämmelserna i 85 § första stycket första punkten och 87 § 1 inom. första

stycket första punkten (87 § första stycket första punkten och 88 § första

stycket första punkten i författningsförslaget).

Vidare får jag här omnämna, att de sakkunniga framlagt förslag om

befogenhet för exekutionsbiträde att meddela införsel för skatt, något som

förutsätter ändring i införsellagen. Jag avser att anmäla detta spörsmål i

statsrådet vid ett senare tillfälle.

Jag kommer sålunda att här behandla endast huvudlinjerna för indrivnings-

och redovisningsförfarandet ävensom vissa frågor om indrivning

in. m. i stad med egen uppbördsförvaltning, uttagande av arbetstagares

skatt för vilken arbetsgivaren är ansvarig, indrivningsmyndighets rätt att

ta del av självdeklarationer och arbetsförmedlingshandlingar, krav beträffande

skattskyldig som vistas utom riket, ansökan att skattskyldig skall

försättas i konkurs för ogulden skatt, förutsättningarna för avkortning

och avskrivning av skatt samt skyldighet att erlägga restavgift, m. m.

Gällande bestämmelser. För närvarande är indrivningen och redovisningen

av restförd skatt i stora drag så anordnad, att länsstyrelsen till indrivning

beordrar hela det restförda beloppet, mottager redovisning, övervakar indrivningsarbetet

och beslutar om konkursåtgärder, avkortning och avskrivning

in. in. Med anlitande av exekutionsbiträden svarar utmätningsmannen

för indrivningen och redovisningen.

I stad med egen uppbördsförvaltning gäller vissa särskilda regler be
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träffande restindrivningen. Sålunda skall kronokamreraren översända restlängden

till utmätningsmannen för indrivning av de restförda beloppen samt

pröva, om konkursansökan skall ingivas. Även i fråga om redovisningen av

restförd skatt gäller andra regler för ifrågavarande städer än för riket i

övrigt. Utmätningsmannen i sådan stad skall sålunda avgiva redovisning

till kronokamreraren, som sedan i sin tur redovisar till länsstyrelsen. Vidare

skall anmälan av skatt till avkortning eller avskrivning ävensom balanslängd

m. in. överlämnas av utmätningsmannen till kronokamreraren,

som har att efter granskning av handlingarna översända desamma till länsstyrelsen

tillika med bevis om granskningen.

I stad med egen uppbördsförvaltning är kronokamreraren ansvarig för

indrivningens och redovisningens behöriga verkställande. I annan stad liksom

på landet ansvarar vederbörande utmätningsman för indrivning eller

befordrande till avkortning eller avskrivning av ogulden skatt. Underlåter

kronolcamrerare eller utmätningsman i fögderistad eller på landet att inom

föreskriven tid fullgöra vad på honom ankommer enligt uppbördsförordningen,

skall länsstyrelsen då sådant blir känt omedelbart vidtaga de åtgärder,

vartill förhållandena kan föranleda. Gör utmätningsman i stad med

egen uppbördsförvaltning sig skyldig till dylik underlåtenhet, skall kronokamreraren

förfara på sätt nyss nämnts.

Vistas den skattskyldige å känd ort utom riket, skall utmätningsmannen,

om det restförda beloppet överstiger 50 kr., anmäla detta hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen föranstaltar om krav genom svensk beskickning eller svenskt

konsulat. Föreligger avtal mellan Sverige och främmande stat om handräckning

för uttagande av skatt, skall utmätningsmannen vidtaga de åtgärder,

som enligt avtalet ankommer på honom.

Finner länsstyrelsen eller, i stad med egen uppbördsförvaltning, kronokamreraren

sådana omständigheter föreligga att skattskyldig eller arbetsgivare,

som är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här

i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen eller kronokamreraren förordna,

att framställning därom skall göras. Understiger skattebelopp för vilket

den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar 100 kr., må dock sådan

framställning ej ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl

därtill är.

Beslut om avkortning och avskrivning av skatt meddelas av länsstyrelsen.

Till avkortning hänföres endast sådana fall, då ett skattebelopp avföres ur

räkenskaperna på grund av att någon fordran å beloppet icke längre föreligger.

Avskrivning avser de fall, då ett skattebelopp aAr annan anledning aAföres

ur räkenskaperna. Till följd härav skall avskrivning och icke avkortning

äga rum, då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till

skattens gäldande och införsel ej kan verkställas. Avkortning medför den

rättsverkan, att åtgärder för skattens indrivning icke vidare kan äga rum.

Har avskrivning skett, kvarstår däremot vederbörandes betalningsskyldighet.

Ä skatt, som icke erlagts i vederbörlig ordning under uppbördstermin el
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

327

ler den därpå följande särskilda respittiden, skall restavgift erläggas med 4

öre för varje hel krona av den icke erlagda skattens slutsumma, dock ej

mindre än 25 öre. Restavgift kan uttagas exekutivt utan särskilt bemyndigande.

Tidigare förslag m. m. Förslag till förenkling av indrivningsverksamheten

har framlagts av statens organisationsnämnd i en promemoria

den 20 april 1950. Däri förordas, förutom en omläggning av länsstyrelsernas

debiteringsbokföring samt utmätningsmännens och exekutionsbiträdenas

bokföring och redovisning av restförda medel m. m., att

försök skall verkställas att med ett hektograferingsoriginal till restlängd

framställa restlängd i två exemplar, indrivningskort i två exemplar och en

kravskrivelse. Kravskrivelserna, som avses skola avsändas av länsstyrelsen,

skall antingen innehålla anmaning till den skattskyldige att inbetala det

restförda beloppet till länsstyrelsen eller också anmaning till den skattskyldige

att inbetala det restförda beloppet till vederbörande utmätningsman. I

förstnämnda fall kan indrivningshandlingarna överlämnas till utmätningsmannen

först sedan den i kravskrivelserna angivna tidsfristen för inbetalning

utlöpt. Till utmätningsmannen skall översändas ett exemplar av restlängden

och båda exemplaren av indrivningskorten. Utmätningsmannen

skall behålla restlängden och det ena exemplaret av indrivningskorten samt

tillställa vederbörande exekutionsbiträde det andra exemplaret av indrivningskorten.

Såväl utmätningsman som exekutionsbiträde erhåller härigenom

ett kortregister över restförda skattskyldiga.

Enligt 95 och 97 §§ uppbördsförordningen må belopp, för vilket

arbetsgivare blivit ansvarig på grund av att han underlåtit

att verkställa föreskrivet skatteavdrag eller verkställt sådant avdrag men

underlåtit att redovisa innehållet belopp, uttagas hos arbetsgivaren »i samma

ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt». Motsvarande gäller

enligt 96 § beträffande arbetstagares skatt, som arbetsgivare icke innehållit

men sedermera betalt och som arbetsgivaren på grund därav äger

utfå av arbetstagaren. Hos centrala uppbördsnämnden har fråga förevarit,

om sådant belopp kunde uttagas genom införsel. Nämnden har såsom svar

åberopat följande av riksräkenslcapsverket avgivna yttrande:

Uttrycket »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt»

torde innebära, att beloppet i fråga kan uttagas utan föregående dom eller

utslag. Om därvid såsom tvångsmedel kan tillgripas införsel beror på om

villkoren i införsellagen kunna anses uppfyllda. Enligt bestämmelserna i

21 § nämnda lag kan införsel meddelas om någon häftar för »oguldna debiterade

utskylder eller allmänna avgifter». Härmed torde hava avsetts allenast

en löntagares egna utskylder. Då införsellagen enligt sakens natur bör

tolkas restriktivt, torde författningsenligt stöd för att tillämpa införselinstitutet

mot en försumlig arbetsgivare icke kunna åberopas. Vad därefter

beträffar en arbetsgivares regressanspråk mot en arbetstagare torde man

över huvud taget ej kunna tala om att någon häftar för oguldna utskylder.

Med hänsyn till det anförda är riksräkenskapsverket för sin del närmast

benäget att besvara de framställda frågorna nekande.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Fråga liar även uppkommit om indrivningsmyndighets möjlighet

att erhålla upp g it te r ur skattskyldigs självdeklaration

eller ur arbetsförmedlingshandlingarna.

I skrivelse den 17 februari 1950 till länsstyrelsen i Uppsala län har justitiekanslersämbetet

framhållit, att frågan huruvida utlämnande till utmätningsman

av restförd skattskyldigs självdeklaration vore tillåtet enligt 56 §

taxeringsförordningen berodde på tolkningen av föreskriften i 1 mom. tredje

stycket nämnda paragraf, att självdeklaration skulle tillhandahållas de

ämbets- och tjänstemän, vilka i och för sin befattning borde erhålla del

därav. Förarbetena syntes närmast tyda på att man haft i tankarna ämbets-

och tjänstemän, vilka, även om de ej toge befattning med taxering,

likväl sysslade med hithörande ärenden; före år 1910 var rätten att utfå

självdeklaration begränsad till ämbets- och tjänstemän, som i och för sin

befattning »med taxering» borde erhålla del därav. Å andra sidan hade polis-

och åklagarmyndighet i praxis tillerkänts rätt att utfå självdeklarationer

(RÅ 1940 s. 174). Men det förefölle rimligt att anse, att det intresse som

betingade denna rätt vore starkare än det enbart fiskaliska, varom här vore

fråga. Även om det ur skilda synpunkter vore tilltalande, att en utmätningsman

för att ernå ett materiellt riktigt resultat finge tillgång till en restskyldigs

självdeklaration, syntes det dock kunna antagas, att meningen icke

varit att enbart av fiskaliska grunder eftergiva det sekretesskydd för deklarationer,

vid vilket synbarligen så stor vikt hade lagts.

Frågan om länsstyrelses rätt att utbekomma en skattskyldigs deklaration

för att vara tillgänglig vid länsstyrelsens prövning, om den skattskyldige

borde försättas i konkurs, föranledde enligt justitiekanslerns mening väl

i högre grad än beträffande utmätningsmän tvekan, huruvida sekretessskyddet

för självdeklarationer verkligen kunde anses trätt för nära, om

dessa utlämnades, men frågan syntes dock böra principiellt bedömas på

samma sätt.

I cirkulärskrivelse den 11 maj 1950 till samtliga länsarbetsnämnder har

aimbetsmarknadsstyrelsen utfärdat föreskrifter angående utlämnande av

uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet. I dessa föreskrifter har bl. a. uttalats,

att uppgifter ur arbetsförmedlingsmaterialet i allmänhet icke finge

utlämnas till offentlig myndighet på andra grunder än dem, som gällde för

allmänheten. Polismyndigheter och taxeringsmyndigheter, nykterhetsnämnder,

barnavårdsmän etc. hade icke rätt att utan vidare få uppgifter

om av arbetssökande till förmedlingen uppgivna bostadsadresser o. s. v. I

cirkulär den 28 augusti 1950 har styrelsen anmodat länsarbetsnämnderna

att inhämta arbetsmarknadsstyrelsens mening i sådana fall, då nämnden

vore tveksam, huruvida utlämnande till offentlig myndighet eller enskild

person borde ske. Arbetsmarknadsstyrelsen har uppgivit, att sådana förfrågningar

i ett tämligen stort antal fall gjorts hos styrelsen och att styrelsen

därvid i samtliga fall intagit en restriktiv hållning.

Genom två framställningar från socialstyrelsen har frågan om utlämnande

av uppgifter från arbetsförmedlingshandlingarna till myndigheter och

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

329

tjänstemän i offentlig tjänst dragits under Kungl. Maj :ts prövning. 1 utlåtande

däröver den 2 maj 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. anfört:

Styrelsens ställningstagande har grundats på följande omständigheter.

Bestämmelserna i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar reglera icke frågan, i vilken utsträckning handlingar

skola tillhandahållas annan myndighet eller den, som eljest för tjänst eller

allmänt uppdrag önskar erhålla del därav. Utlämnandet av uppgifter ur arbetsförmedlingshandlingarna

till andra myndigheter blir därför beroende

av i vilken mån arbetsmarknadsmyndighetens allmänna intresse av att icke

utlämna uppgift är starkare än den andra myndighetens intresse att fä uppgiften.

Enligt styrelsens uppfattning är det av stor betydelse att icke blott

arbetsgivare och arbetstagare utan också arbetsförmedlingen skyddas. Om

arbetsförmedlingshandlingarna i allt mer ökad omfattning användas såsom

ett adressregister, skulle detta troligen medföra, att arbetssökande i många

fall skulle mista sitt förtroende för den offentliga arbetsförmedlingen och icke

längre anlita densamma. Detta skulle i sin tur försvåra arbetsförmedlingens

arbete för bästa möjliga utnyttjande av arbetskraften. Styrelsen har med

hänsyn härtill ansett det vara av vikt, att uppgifter från arbetsförmedlingshandlingarna

utlämnas endast i undantagsfall, och har icke lämnat andra generella

medgivanden om utlämnande till andra myndigheter än de som angivits

i ovan omförmälda cirkulär av den 28 augusti 1950. Styrelsen anser

sig ha ett visst stöd för sin uppfattning, att arbetsförmedlingshandling

icke får utlämnas, därest detta skulle kunna lända arbetsförmedlingen

såsom sådan till men, i de uttalanden som gjorts av föredragande departementschefen

i prop. nr 140/1936 sid. 111. Departementschefen, statsrådet

Schlyter, åberopade däri ett yttrande från de sakkunniga, som tillkallats

för utredning av frågan om allmänna handlingars offentlighet. De

sakkunniga hade i sitt betänkande förklarat sig anse det angeläget, att

sekretess ej infördes i vidare mån än som påkallades med hänsyn till förmedlingsverksamhetens

intressen eller till den skada, som kunde drabba

arbetsgivare eller arbetssökande. En sekretess av sådan omfattning förklarade

sig departementschefen anse motiverad.

En viss tveksamhet har emellertid med hänsyn till lagtextens avfattning

ansetts råda angående innebörden av den ifrågavarande paragrafen i sekretesslagen.

Möjligt är sålunda, att paragrafen bör tolkas så, att frågan huruvida

arbetsförmedlingen såsom sådan skulle lida men av handlingars utlämnande

icke har betydelse ur sekretessynpunkt. Om så skulle vara förhållandet,

synes det dock styrelsen angeläget, att lagbestämmelserna omformas

på sådant sätt, att ett dylikt skydd erhålles.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att arbetsmarknadsverket

ined nuvarande organisation icke har möjlighet att i någon större utsträckning

tillhandagå myndigheter med upplysningar av nu ifrågavarande art,

därest Kungl. Maj :t skulle finna lämpligt att upplysningar utan restriktioner

lämnas myndigheterna. Framställningar om utlämnande av uppgifter

ur arbetsförmedlingshandlingar kunna förväntas komma att begäras av ett

mycket stort antal statliga och kommunala myndigheter och tjänstemän.

I fråga om restav giften har statens organisationsnämnd framhållit,

att kostnaderna för indrivning av enbart sådan avgift säkerligen oftast överstege

de tämligen obetydliga intäkter, varom här i regel kunde bli fråga. Det

vore således, i vart fall om restavgiften icke belöpte sig till mer än 5 kr., mest

ekonomiskt att låta bero vid det resultat, som kunde ernås genom kravskri
-

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kangl. Maj.ts proposition nr 100.

velse till den skattskyldige. Samma synpunkter kunde anläggas i fråga om

restförda och andra medel, som icke uppginge till högre belopp än 5 kr.

Vidare har riksräkenskapsverket i en i september 1948 upprättad promemoria

angående vissa spörsmål om restavgift m. in. enligt uppbördsförordningen

anfört, att i de fall, där kostnaderna för fastställelse av restavgift, för

särskild indrivning av sådan avgift eller för undersökning, huruvida restavgift

skulle uttagas o. s. v., icke stode i skäligt förhållande till det belopp,

varom fråga vore eller kunde beräknas vara fråga, mötte från riksräkenskapsverkets

sida icke hinder, att åtgärderna underlätes. I den mån restavgiften

understege eller beräknades understiga 2 kr. borde som regel de berörda

åtgärderna för avgiftens uttagande icke vidtagas, därest icke länsstyrelsen

eller den lokala skattemyndigheten i stad med egen uppbördsförvaltning

i det enskilda fallet skulle finna särskilda skäl föreligga för avgiftens

uttagande, t. ex. uppenbar tredska o. d.

I samma promemoria har riksräkenskapsverket framhållit, att fall kunde

uppkomma, där sådana särskilda omständigheter förelåge att uttagande av

restavgift över huvud taget icke borde komma i fråga, t. ex. då för viss uppbördstermin

debiterat belopp kommit att av den lokala skattemyndigheten

angivas å annan skatteanvisning än som bort ske, då fel skatteanvisning avrivits

å postanstalt eller då annat uppbördsorgan begått något fel, då skattskyldig

oaktat framställning därom icke erhållit debetsedel i så god tid att

det varit möjligt att inbetala förfallet skattebelopp i rätt tid, o. s. v. Med hänsyn

till riksräkenskapsverkets granskande verksamhet borde — särskilt i fall

då restavgiftsbelopp överstege 50 kr. — uttalande under hand eller skriftligen

inhämtas hos riksräkenskapsverket. Därigenom befrämjades en önskvärd

likformighet i tillämpningen.

Riksdagens revisorer har i sin berättelse över den år 1949 av dem verkställda

granskningen angående statsverket bl. a. redogjort för sina iakttagelser

beträffande skatteuppbörden (Del I, s. 171—175). I redogörelsen har

bl. a. framhållits, att sedan det av Kungl. Maj :t den 14 december 1917 utfärdade

uppbördsreglementet den 1 januari 1947 ersatts med den av Kungl.

Maj :t och riksdagen fastställda uppbördsförordningen, Kungl. Maj:t icke

längre ägde medgiva befrielse från skyldighet att erlägga efter nyssnämnda

tidpunkt påförda restavgifter. Enligt vad revisorerna inhämtat, hade alltsedan

uppbördsförordningens ikraftträdande ett antal ansökningar om sådan

befrielse ingivits till Kungl. Maj :t, i vilka åberopats särskilda omständigheter

för att befrielse rimligen bort medgivas. Med hänsyn härtill syntes det

revisorerna angeläget, att Kungl. Maj :t, så snart ske kunde, bemyndigades

att medgiva befrielse från erläggande av restavgift, när särskilda skäl därtill

förelåge. I anledning av vad revisorerna sålunda uttalat, anförde statsutskottet

(utlåtande nr 177/1950, s. 33, 34), att av vissa under hand inhämtade

speciella upplysningar jämväl utskottet bibragts den uppfattningen, att

en smidigare form för handläggningen lämpligen borde komma till stånd. Då

emellertid denna fråga syntes vara av karaktär att böra närmare prövas i

samband med pågående översyn av gällande uppbördssystem, inskränkte

sig utskottet till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

331

De sakkunniga. Beträffande indrivningsförfarandet framhåller

de sakkunniga, att utmätningsmännnens och exekutionsbiträdenas ortsoch

personkännedom för närvarande kunde utnyttjas på ett tidigt stadium.

Omedelbart påkallade exekutiva åtgärder, t. ex. utmätning eller konkursåtgärder

i fråga om rörelseidkare med stora restantier, kunde vidtagas utan

större omgång varjämte handräckningsförfarandet kunde igångsättas relativt

snabbt. Skulle indrivningsförfarandet påbörjas hos länsstyrelsen, komme

indrivningen genom utmätningsmän och exekutionsbiträden att avsevärt

försenas och indrivningsresultatet sannolikt att försämras. En sådan ändring

av indrivningsförfarandet kunde därför icke förordas.

Vidare uttalas, att skäl kunde anföras för att länsstyrelsen borde överlämna

indrivningshandlingarna direkt till vederbörande exekutionsbiträde,

som i så fall skulle redovisa direkt till länsstyrelsen. Ett sådant system måste

dock ur åtskilliga synpunkter väcka betänkligheter. Det måste sålunda befaras,

att omedelbart påkallade exekutiva åtgärder av svårbedömd natur kunde

komma att försummas. Ej heller kunde det vara lämpligt att ha olikartad

handläggning av exekutionen i enskilda mål, å ena sidan, och i skatteärenden

in. in., å andra sidan. Vidare skulle den angivna omläggningen av

restindrivningen försvåra tillsynen och kontrollen av indrivningen samt

troligen medföra ökade kostnader. Såvitt gällde landsbygden torde för övrigt

en sådan omläggning icke kunna genomföras, så länge nuvarande förening

av skatteindrivning och polisverksamhet på landsbygden bestode.

Även andra ändringar av grunddragen för indrivningsförfarandet hade

ifrågasatts. De sakkunniga hade emellertid funnit, att det nuvarande systemet

i princip borde bibehållas. Inom ramen för detta system borde möjliga

förenklingar genomföras samt åtgärder vidtagas för att i största möjliga

utsträckning befria exekutionsbiträdena från kontorsmässigt arbete.

I fråga om stad med egen uppbörds förvaltning borde enligt

de sakkunnigas mening den lokala skattemyndigheten i staden, vilken

myndighet hade att svara för kreditering av influten skatt, alltjämt mottaga

redovisning av medel, som beordrats till indrivning. Skulle dessa arbetsuppgifter

(d. v. s. krediteringen och redovisningsgranskningen) läggas på skilda

myndigheter, komrne arbetet för den myndighet, som handhade krediteringen,

att i åtskilliga hänseenden försvåras. Så länge kronokamreraren

ansvarade för kreditering av skatt inom staden, borde därför utmätningsmannen

i staden avgiva redovisning till kronokamreraren.

Det borde också påpekas, att bestämmelsen om att utmätningsman i stad

med egen uppbördsförvaltning skulle redovisa till indrivning beordrade medel

till kronokamreraren sammanhängde med de särskilda regler, som gällde

för organisationen av rättsväsende och uppbördsförvaltning i sådan stad. Ursprungligen

skedde redovisningen till magistraten. Frågan sammanhängde

således med spörsmålet om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten. Det syntes knappast lämpligt att ändring av dessa

bestämmelser övervägdes, förrän nämnda spörsmål reglerades. Framhållas

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

finge, att om redovisningsförfarandet förenklades på sätt de sakkunniga föreslagit,

kostnadsfrågan måste bli av begränsad betydelse.

Vidare anför de sakkunniga, att den omständigheten att stadsfogde i stad

med egen uppbördsförvaltning skulle avgiva redovisning till kronokamreraren

i staden, icke kunde anses innebära, att stadsfogden stode i subordinationsförhållande

till kronokamreraren. Bestämmelsen i nuvarande 94 § 1

mom. uppbördsförordningen, att kronokamreraren vore ansvarig för indrivningens

och redovisningens behöriga verkställande, torde ha tillkommit i

samband med att magistraterna befriades från ansvaret för kronouppbörden.

De sakkunniga förordade, att nämnda bestämmeilse såsom betydelselös

skulle utgå och att utmätningsman i stad — i likhet med vad som gällde

utmätningsman på landet — ensam skulle ansvara för indrivning och redovisning

av restantierna.

I fråga om tvångsmedel vid indrivningen, m. m., framhåller

de sakkunniga, att önskemål uttalats om ändrad lagstiftning för att förhindra

missbruk av boskillnad eller bodelning mellan äkta makar i syfte

att undkomma skatt och för att möjliggöra införsel för skatt i fiskares

tillgodohavanden för försåld fisk. Dessa och andra liknande frågor borde

enligt de sakkunnigas mening prövas i annat sammanhang.

Vidare erinrar de sakkunniga om att vad i utsökningslagen vore stadgat

om klagan i fråga om utmätningsmans förfarande, i tillämpliga delar gällde

beträffande införsel. Besvär över exekutionsbiträdes eller utmätningsmans

beslut rörande införsel skulle sålunda anföras hos överexekutor. Överexekutors

beslut finge överklagas i hovrätt och talan mot hovrätts beslut fullföljdes

genom besvär till högsta domstolen. Besvär över lokal skattemyndighets

beslut om skatteavdrag skulle däremot anföras hos länsstyrelsen. Över

länsstyrelsens beslut beträffande skatteavdrag finge talan icke föras.

I anslutning härtill anför de sakkunniga, att vissa olägenheter uppkomme

av att besvärsvägarna vore olika vid skatteavdrag och vid införsel. Gjordes

sålunda å arbetstagarens lön såväl skatteavdrag som avdrag enligt införselbeslut

och vore arbetstagaren missnöjd med de beslut om s. k. existensminimum,

som den lokala skattemyndigheten och indrivningsmyndigheten

var för sig fattat, måste han anföra dubbla besvär. Vidare funnes den möjligheten,

att besvärsinstanserna kunde komma till skilda beslut, varigenom

för den skattskyldige olika existensminimibelopp kunde fastställas.

Givetvis A''ore det önskvärt, fortsätter de sakkunniga, om besvär över fastställande

av existensminimum handlades i enahanda ordning såväl vid införsel

som vid skatteavdrag enligt uppbördsförordningen. En sådan lösning

syntes dock — i vart fall för närvarande — icke kunna nås. Det torde sålunda

få anses uteslutet att i fråga om skatteavdrag tillämpa samma besvärsbestämmelser

som gällde utsökningsmål. Lika uteslutet syntes det vara

att för införselbeslut tillämpa en annan besvärsväg än som gällde exekution

i allmänhet.

Därefter framhåller de sakkunniga, att önskemål uttalats att utmätnings
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

333

man i stad skulle äga pröva, huruvida ansökan borde ingivas om att skattskyldig

skulle försättas i konkurs för utfående av skatt. Skulle sådan befogenhet

tilläggas utmätningsman i stad, torde den enligt de sakkunnigas mening

även böra tillkomma utmätningsman på landet. De sakkunniga anser

dock lämpligast, att nämnda prövning i samtliga fall skulle ankomma på

länsstyrelsen. Funne länsstyrelsen efter anmälan från utmätningsmannen

eller t. ex. i samband med prövning av fråga om avskrivning av skatten,

att konkursansökan borde göras, torde länsstyrelsen böra uppdraga åt utmätningsmannen

att ombestyra ansökningen.

De sakkunniga erinrar vidare om justitiekanslersämbetets uttalande, att

nuvarande sekretessbestämmelser icke medgåve indrivningsmyndigheterna

rätt att taga del av skattskyldigs självdeklaration. Någon ändring härutinnan

ansåge sig de sakkunniga icke kunna föreslå. Vore anledning antaga,

att den skattskyldige trots utmätningsförsök hade utmätningsbara tillgångar,

finge det anses tillfyllest med möjligheten att påkalla avläggande

av utmätningsed inför konkursdomaren. Därefter anföres.

För anställningar avsedda att vara minst fyra veckor skola enligt nuvarande

bestämmelser arbetsgivarna lämna särskild anmälan till utmätningsmännen.

Iakttages skyldigheten att lämna anställningskort, synas uppgifterna

i arbetsförmedlingshandlingarna huvudsakligen få betydelse i fråga

om arbetstagare med kort anställningstid.

Utsikterna att utfå skatt av de korttidsanställda utan deras egen medverkan

torde för närvarande icke vara stora. Genomföres de sakkunnigas förslag

om skatteavdrag även vid korttidsanställningar, bör emellertid den resterande

skatten för dessa skattskyldiga minska och därmed även behovet

för indrivningsmyndigheterna att tillgå uppgifterna i arbetsförmedlingshandlingarna.

Tillgången till dessa uppgifter skulle dock alltfort underlätta

indrivningsarbetet och göra det mera effektivt. Gentemot de skäl arbetsmarknadsstyrelsen

anfört för att handlingarnas innehåll bör hemlighållas

anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå, att indrivningsmyndigheterna

skola äga taga del av dessa uppgifter.

Beträffande avkortning och avskrivning påpekar de sakkunniga

inledningsvis, att om dödsbo efter avliden skattskyldig medgivits befrielse

från att erlägga kvarstående eller tillkommande skatt eller fastighetsskatt

in. m. och denna icke erlagts, borde det icke erlagda skattebeloppet

avföras ur räkenskaperna genom avkortning.

Hade arbetsgivare på grund av uppbördsförordningens bestämmelser eller

meddelat införselbeslut verkställt avdrag å arbetstagares lön till gäldande

av dennes skatt men icke inbetalat det innehållna beloppet, vore arbetstagaren

fri från betalningsansvar för motsvarande belopp. Kunde på grund

av arbetsgivarens obestånd det innehållna beloppet icke utfås hos denne,

skulle för närvarande motsvarande debiterade preliminära eller kvarstående

skatt avkortas, såvitt den skattskyldige anginge, och samma belopp i stället

uppdebiteras såsom en fordran hos arbetsgivaren. Mot nämnda bestämmelser

kunde invändas, att avkortning resp. uppdebitering såvitt gällde arbetstagares

debiterade skatt borde ske så snart det innehållna beloppet icke

kunde utfås hos arbetsgivaren, vare sig detta berodde på hans obestånd el
-

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ler hade annan orsak. Dessa bokföringsåtgärder borde enligt de sakkunnigas

mening vidtagas redan då arbetsgivaren underlåtit att efter anfordran

erlägga beloppet och exekutiva åtgärder till följd därav måste tillgripas.

I 82 § uppbördsförordningen hade, fortsätter de sakkunniga, meddelats

vissa bestämmelser om den tidpunkt, före vilken avskrivning av skatt ej

finge ske. Motivet härför vore, att avskrivning icke borde vidtagas förrän

alla medel, som kunde anses verksamma för skattens indrivande, försökts

samt, därest den skattskyldiges vistelseort vore obekant, ingående efterforskningar

efter denna företagits. Sålunda finge avskrivning av kvarstående

skatt icke äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under

vilket skatten förfallit till betalning. Då preliminär skatt icke lämpligen

borde avskrivas tidigare än den kvarstående skatt, som skattskyldig efter

taxering hade att erlägga, finge avskrivning av preliminär skatt icke äga

rum förrän efter utgången av andra uppbördsåret efter det under vilket

denna skatt förfallit till betalning. Vidare finge, då upplysning icke kunnat

vinnas om skattskyldigs vistelseort eller skattskyldig icke kunnat anträffas

å ort där han enligt inhämtade upplysningar antagits uppehålla sig, avskrivning

ske tidigast två år efter det att bevis om sådant hinder först utfärdats.

Vistades skattskyldig å utrikes ort, finge skatten avskrivas, då minst två

år förflutit från det åtgärd av beskickning eller konsulat eller vederbörande

utländska myndighet vidtagits för beloppets utfående utan att detsamma

influtit. Därefter anföres.

Nämnda bestämmelser ha föranlett den erinran, att de i vissa fall ledde

till att skatteposter, som med visshet icke komme att inflyta och därför

borde avskrivas omedelbart, belastade restlängderna onödigtvis länge.

De generella bestämmelserna om den tid, före vilken preliminär och kvarstående

skatt icke få avskrivas, torde icke böra ändras. Däremot synas de

speciella tidsbestämmelserna i fråga om skattskyldiga, som icke kunna anträffas

eller som vistas å utrikes ort, utan olägenhet kunna avskaffas. 1

dessa fall bör sålunda avskrivning få verkställas, om de generella tidsfristerna

för avskrivning av preliminär eller kvarstående skatt utlöpt och särskilda

omständigheter i det enskilda fallet ej föranleda att med avskrivning

bör anstå tills vidare.

För avskrivning av tillkommande skatt finnes icke någon tidsfrist stadgad.

Sådan avskrivning torde i likhet med avskrivning av kvarstående skatt

icke böra äga rum förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket

skatten förfallit till betalning. Såvitt gäller arbetstagares preliminära och

kvarstående skatt, som arbetsgivaren är betalningsskyldig för, torde någon

särskild tidsföreskrift för avskrivning av fordran gentemot arbetsgivaren

icke vara erforderlig utan det bör kunna överlåtas till länsstyrelserna att i

vax-je enskilt fall pröva om avskrivning bör ske omedelbart eller anstå tills

vidare.

Vidare framhåller de sakkunniga, att det såvitt gällde städer med egen

uppbördsförvaltning ifrågasatts, om icke beslutanderätten i fråga om av~

kortning och avskrivning borde överflyttas från länsstyrelsen till kronokamreraren

i staden. Genom en sådan överflyttning skulle emellertid länsstyrelsens

möjlighet att övervaka indrivningen i sådan stad väsentligen

minskas, varjämte minskad enhetlighet i avskrivningsbesluten måste befa
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

335

ras. De nuvarande bestämmelserna syntes därför enligt de sakkunnigas mening

icke böra ändras.

Rest a vgiften anser de sakkunniga vara oundgängligen nödvändig

för att skattebetalningen icke skall försämras. Då det emellertid i vissa fall

kunde vara uppenbart obilligt att utkräva restavgift, syntes möjlighet böra

föreligga att befria den betalningsskyldige från att erlägga avgiften eller

också borde bestämmelser införas om att restavgift icke skulle uttagas i

särskilda fall. I sistnämnda hänseende anföres följande.

Är den skattskyldige löntagare, synes i stort sett frågan om att icke uttaga

restavgift vid bristande betalningsförmåga icke längre ha samma aktualitet

som tidigare, enär med nuvarande system preliminär skatt uppbäres samtidigt

med inkomstförvärvet genom skatteavdrag. Förbättras överensstämmelsen

mellan preliminär och slutlig skatt, vilket redan genomförda och nu

föreslagna ändringar av uppbördssystemet syfta till — särskilt må erinras

om de vid årets riksdag antagna bestämmelserna om s. k. existensminimum

— torde frågan minska ytterligare i betydelse. Härtill kommer, att ev. kvarstående

skatt likaledes uttages genom skatteavdrag. Vidare må framhållas,

att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller

sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, kan efter ansökan beviljas

anstånd viss tid med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt

och på så sätt undkomma restavgift, därest skatten erlägges före anståndstidens

utgång. Detsamma gäller värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring

och vilkens skattebetalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt.

Att generellt föreskriva att restavgift icke skall uttagas då underlåtenhet att

erlägga skatten beror på bristande förmåga och icke på försumlighet, synes

därför icke böra ifrågakomma. En sådan bestämmelse skulle för övrigt bli

mycket svår att tillämpa.

Underlåter skattskyldig att inbetala skatt i behörig ordning, skall restavgift

uttagas, såvida icke den skattskyldige erhållit anstånd med skattens erläggande.

Under tiden för anståndet må skatten icke indrivas. I annat sammanhang

(Kap. IX) föreslå uppbördssakkunniga, att nuvarande möjligheter

att medge anstånd väsentligt utvidgas. Sålunda föreslås, att skattskyldig

skall kunna erhålla anstånd även vid annan feltaxering än dubbeltaxering.

Vidare förordas, att anstånd skall beviljas dödsbo, som ansökt om befrielse

helt eller delvis från erläggande av dödsboet eller den avlidne påförd skatt,

samt att skattskyldig, vilken restförts för preliminär skatt och försummat

att begära jämkning inom föreskriven tid, må beviljas anstånd med att erlägga

så stor del av den restförda skatten, som kan antagas bli avkortad på

grund av att den skattskyldige påförts debiterad preliminär skatt med högre

belopp än som svarar mot hans inkomster under inkomståret. Det kan därför

ifrågasättas, om behov föreligger av att generellt undantaga dessa fall från

bestämmelserna om när restavgift skall påföras. Enligt förslaget skall emellertid

möjligheten till anstånd på visst sätt begränsas. Vid påstådd feltaxering

t. ex. skall sålunda sedan prövningsnämnden eller, om besvären över

taxering anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning

av besvären, fortsatta besvär till högre instans icke berättiga till vidare

anstånd. Härigenom kunna uppkomma fall, då anstånd icke föreligger men

skatten likväl skall avkortas. Att fortsätta indrivningen enbart i fråga om

restavgiften, sedan skatten avkortats, kan te sig mindre tilltalande. I sådant

läge kan det vara motiverat att icke uttaga restavgiften.

Slutligen förekomma de av riksräkenskapsverket påtalade fallen, där sådana

särskilda omständigheter föreligga att uttagande av restavgift över

huvud taget icke bör komma i fråga. Såsom exempel härpå ha nämnts fall,

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

då för viss uppbördstermin debiterat belopp kommit att av den lokala

skattemyndigheten angivas å annan skatteanvisning än som bort ske, då

fel skatteanvisning avrivits å postanstalt, då annat uppbördsorgan begått

något fel eller då skattskyldig oaktat framställning därom icke erhållit

debetsedel i så god tid att det varit möjligt att inbetala förfallet skattebelopp

i rätt tid.

Svårigheter förelåge, fortsätter de sakkunniga, att i författningstext angiva,

när med frångående av huvudregeln restavgift icke skulle erläggas.

I stället för särskilda undantagsbestämmelser borde därför möjlighet införas

att medgiva befrielse från restavgift, då särskilda omständigheter därtill

föranledde. Närmast till hands låge, att Kungl. Maj :t bemyndigades meddela

sådan befrielse. På grund av ärendenas mångfald torde det emellertid

icke vara lämpligt att varje fråga om avgiftsbefrielse skulle prövas av

Kungl. Maj :t. De sakkunniga ansåge sig böra förorda, att det skulle ankomma

på länsstyrelse att meddela befrielse från restavgift. Skulle närmare

anvisningar erfordras, torde dessa kunna utfärdas av riksräkenskapsverket.

I likhet med riksräkenskapsverket och statens organisationsnämnd funne

de sakkunniga, att något större arbete icke borde nedläggas på att indriva

enbart restavgift av mindre storlek eller mindre restförda belopp. Bestämmelser

torde dock icke böra intagas i någon författning om att därest medel

understigande visst belopp icke inflöte efter kravskrivelse ytterligare

indrivningsåtgärder ej skulle vidtagas. Skulle så ske, torde dessa småbelopp

aldrig komma att inbetalas och kravskrivelserna bli meningslösa. Lämpligen

borde Kungl. Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t därtill förordnade,

utfärda de föreskrifter, som kunde finnas erforderliga.

Därefter anför de sakkunniga.

Enligt 95 § uppbördsförordningen är arbetsgivare, som utan skälig anledning

underlåtit att fullgöra sin skyldighet att verkställa skatteavdrag, jämte

arbetstagaren ansvarig för det sålunda icke avdragna skattebeloppet. Arbetsgivarens

ansvarighet må dock göras gällande endast om arbetstagaren

underlåtit att efter anmaning erlägga skattebeloppet. Riksräkenskapsverket

har framhållit, att om arbetstagaren på grund av anmaningen betalade

skattebeloppet inom eller efter förelagd tid, restavgift icke kunde uttagas,

enär föreskrift saknades om att arbetstagaren i sådant fall vore skyldig

erlägga restavgift. Uppbördssakkunniga ha icke funnit anledning att föreslå

införandet av sådan föreskrift.

Vid indrivning hos arbetsgivare av skattebelopp, som denne underlåtit att

avdraga eller som denne innehållit men underlåtit att inbetala, utgår restavgift.

Har länsstyrelse efter besvär av arbetsgivare över lokal skattemyndighets

beslut funnit arbetsgivaren icke vara ansvarig för arbetstagarens

skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt

för arbetstagaren, jämte ränta efter fem procent för år. Riksräkenskapsverket

har uttalat, att i samband med sådan återbetalning jämväl erlagd

restavgift torde böra återbetalas av statsmedel. Då detta syntes skäligt,

föreslå de sakkunniga, att författningstexten kompletteras med en uttrycklig

bestämmelse härom.

De sakkunniga påpekar vidare, att uttrycklig föreskrift saknades om vilka

åtgärder som skulle ha vidtagits av exekutionsbiträde för att denne skulle

anses vara berättigad att uppbära sin andel av restavgiften.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genomfördes det föreslagna systemet med indrivningskort, syntes nämnda

fråga lösas enkelt. Exekutionsbiträde borde sålunda äga rätt till sådan

andel, när indrivningskort överlämnats till honom för indrivning av den

darå uppförda skatten. Om exekutionsbiträde redovisade ärende med införselbeslut,

enligt vilket de innehållna medlen skulle tillställas utmätningsmannen,

borde exekutionsbiträdet följaktligen vara berättigat till andel i

restavgiften å de till utmätningsmannen influtna införselmedlen.

Överlämnades restlängd till exekutionsbiträdet, borde enligt de sakkunnigas

mening tidpunkten för exekutionsbiträdets mottagande av restlängden

i princip vara avgörande för frågan om rätt till andel i restavgift. Till

följd härav borde andel i restavgift icke tillkomma exekutionsbiträde beträffande

i restlängden upptagna ärenden, där skattebelopp och restavgift

kommit utmätningsmannen eller exekutionsbiträdet till handa, innan exekutionsbiträdet

mottagit restlängden. Ej heller borde andel i restavgift tillkomma

exekutionsbiträde, om samtidigt med mottagandet av restlängden

ett eller flera ärenden återkallats.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att önskemål uttalats om att bestämmelserna

i 79 § tredje stycket uppbördsförordningen ändrades så, att varje

förrättningsman berättigades erhålla ersättning för all kostnad, han fått

vidkännas i samband med utmätning för skatt. Hithörande spörsmål ägde

samband med principerna för avlöning av de befattningshavare, som kunde

tagas i anspråk vid utmätningsförrättningar. Då de sakkunniga icke ansåge

sig böra uttala sig om dessa befattningshavares avlöningsfrågor, hade de sakkunniga

lämnat nämnda bestämmelser oförändrade. Framhållas finge, att

landsfiskal jämlikt 3 § kungörelsen den 24 november 1932, nr 533, hade''rätt

till ersättning av statsmedel för sådan utmätningskostnad, som han icke

ägde eller kunnat uttaga av den skattskyldige. Rätten därtill hade tillkommit

i samband med att landsfiskalernas löner reglerades och deras sportler

mdroges till statskassan. Utmätningskostnad, som en kommunalanställd

förrättningsman lått vidkännas och som icke ersattes enligt bestämmelserna

i uppbördsförordningen, torde — beroende på träffade överenskommelsei

— törrättningsmannen själv eller vederbörande kommun få svara för.

Tva av de sakkunnigas experter, herrar Bäcklund och Ry dhagen, har i

särskilda yttranden uttalat avvikande mening beträffande vissa av de sakkunnigas

förslag.

Backlund uttalar bl. a. att de sakkunniga icke sökt åstadkomma mera

tidsenliga bestämmelser beträffande indrivningsförfarandet. Under årens

lopp hade utvecklingen i praktiken gått därhän, att det vore exekutionsbitradena

som nästan uteslutande verkställt indrivningen, i städerna i re«el

med hjalp av särskilda biträden. Det av de sakkunniga förordade systemet

mnebure en återgång till uppbördsförordningens innehåll; enligt det nu tilllampade

systemet ombesörjde exekutionsbiträdena indrivningen redan från

början. Ytterligare undersökningar borde göras för att vinna ett så rationellt

och effektivt indrivningssystem som möjligt. Därefter anföres bl a

+m,-”ide. '' ’

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jag har inte här möjlighet att närmare ingå på de olika utvägarna, men i

städer och samhällen där det finns fullt sysselsatt personal med ifrågavarande

uppgifter, bör i första hand alla till uppbörd och indrivning hörande

ärenden sammanföras under en hatt. Genom samordning av alla närbesläktade

arbetsuppgifter, såsom kontroll, indrivning etc., hos en och samma förrättningsman

bör en betydande rationalisering åstadkommas. Ett flertal

ärenden kunna då i många fall utföras på praktiskt taget samma tid av en

enda tjänsteman, vartill det nu erfordras flera. Genom en bättre överblick

å dessa arbetsuppgifter kan också påräknas en större effektivitet och mindre

irritation hos allmänheten. Man får inte begära att allmänhet och arbetsgivare

alltid skall förstå att det är från olika institutioner, som de nu

bliva uppvaktade med i stort sett samma frågor. En fördel är dessutom att

arbetskraften kan disponeras där den för tillfället är mest erforderlig.

Detta är en av de detaljer där jag anser att rationaliseringssträvandena i

första hand bör sättas in, framför mer eller mindre lyckade provsystem.

Beträffande rena landsbygden uppstår helt andra problem, men det borde

givetvis undersökas om inte ett renodlat system även där skulle ha sina fördelar.

Vidare borde närmare undersökas lämpligheten av det förslag, som 1936

års uppbördskommitté framlagt i sitt betänkande ä s. 185 o. f., att handräckning

skall begäras av länsstyrelsen resp. lokala skattemyndigheten i sådana

fall där det redan vid restlängdens utskrivande är känt att vederbörande

flyttat till annat utmätning,sdistrikt. Vissa firdelar äro där anförda,

som i vissa fall kanske har större giltighet nu än då. Med nuvarande uppbördssystem

är indrivningsförfarandet betydligt mera komplicerat än tidigare

och en fastare organisation hos länsstyrelsen skulle säkerligen vara

till stor nytta. Därmed skulle dessutom erfarenheterna inom länet eller

inom hela landet bättre kunna tillvaratagas och en större enhetlighet ernås.

Rydhagen framhåller bl. a., att länsstyrelsen enligt de sakkunnigas förslag

skulle inom hela länet pröva frågor, huruvida ansökan borde ingivas

om en skattskyldigs försättande i konkurs för utfående av skatt. En lösning

efter dessa riktlinjer kunde mycket väl godtagas från indrivningsmyndigheternas

sida. Då emellertid dessa frågor som regel vore av synnerligen

brådskande natur, borde ytterligare övervägas, om icke prövningen kunde

överlåtas på utmätningsmännen. Konkursansökan gentemot en skattskyldig

vore ett ytterst verksamt medel i skatteindrivningen, och vax-je möjlighet

borde därför tillvaratagas för att giva detsamma högsta möjliga effektivitet.

Vidare erinras om att de sakkunniga föreslagit, att utmätningsman i stad

med egen uppbördsförvaltning även i fortsättningen skulle redovisa till kronokamreraren.

Enligt Rydhagens mening borde emellertid även sådan utmätningsman

redovisa direkt till länsstyrelsen. Som hinder för en sådan

omläggning av redovisningen hade de sakkunniga framhållit, att redovisningen

via kronokamreraren sammanhängde med frågan om städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Nämnda fråga

borde enligt Rydhagens uppfattning icke utgöra hinder för en dylik omläggning.

Om den individuella redovisningen slopades och ersattes med kontoredovisning,

torde någon arbetsökning, som kunde utgöra hinder för omläggningen,

icke uppstå hos länsstyrelsen, och merkostnaden för statsverket

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

för cn omläggning torde stanna vid relativt ringa belopp. Vinsterna av en

omläggning vore många och tungt vägande. Länsstyrelsen kunde lättare

följa och samordna indrivningen inom hela länet. Arbetet minskade på uppbördsverken

genom att kronokamreraren befriades från det onödiga dubbelarbetet

att mottaga, bokföra och till länsstyrelsen vidaresända utmätningsmfinnens

redovisningar. Redovisningsvägen förkortades genom att endast

två myndigheter, länsstyrelsen och utmätningsmannen, toge befattning med

redovisningen. Gränsdragningen mellan uppbörds- och indrivningsmyndigheterna

bleve skarp och klar. Förutsättningar skulle sålunda skapas för

uppnåendet av högsta möjliga effektivitet i skatteindrivningen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag i de delar, som här upptagits till

behandling, har i det stora flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Från yttrandena torde följande få återgivas.

Frågan om in d r i v n i n g s väse nde t s organisation anses

av Svenska polisförbundet böra upptagas till en ny och förutsättningslös

prövning.

Även Svenska exekutionsmännens riksförbund avstyrker de sakkunnigas

förslag. Förbundet erinrar inledningsvis om att en rationalisering och effektivisering

av indrivningsförfarandet gång efter annan trätt i förgrunden sedan

många år tillbaka. 1936 års uppbördskommitté gjorde sålunda vissa uttalanden

och förslag i avsikt att åstadkomma en del förenklingar, trots att

det gamla uppbördssystemet i princip skulle kvarstå. Sedan dess hade ett

helt nytt skattesystem genomförts och bristerna i det gamla indrivningssystemet

hade i praktiken blivit alltmer framträdande. Med synnerligen stor

besvikelse måste förbundet konstatera, att indrivningsbestämmelserna ej

heller nu undergått någon förändring av betydelse. Därefter anföres bl. a.

följande.

De sakkunniga har tydligen i huvudsak lagt den utredning till grund som

utarbetats av statens organisationsnämnd, vilken i sin tur synes ha utgått

uteslutande från förordningens innebörd och däri inarbetat Stockholmssystemet

Nagon hänsyn till hur arbetet utföres i praktiken ute i landet och

nur htockholms-systemet verkar har tydligen inte varit på tal. ____

Frånsett rena undantaget har ej någon av nuvarande utmätningsmän eller

exekutionsbitraden varit med om att tillämpa förordningen enligt bokstaven.

Under nuvarande generation är det praktiskt taget uteslutande exekutorerna

och inga andra, som verkställt indrivningen. Därför kan och måste

också sagas rent ut, att utmätningsmännen i regel har mycket liten kännedom

om eller erfarenhet av indrivningsarbetet.

När uppbördssakkunniga i sitt uttalande säger, att det nuvarande systemet

i princip bör bibehållas och framtidsmålet är en centralisering av indrivningsarbetet

hos utmätningsmännen, så menar uppbördssakkunniga givetvis,

att det teoretiska systemet skall bibehållas. Därmed sker då också en

återgång till vad som tidigare ur praktisk synpunkt visat sig vara omöiligtarbetsuppgifterna

överflyttas på utmätningsmännen, som i stort sett är

främmande för dessa uppgifter men även saknar tid att fullgöra desamma.

Detta kommer omedelbart att bli följden, där försöksverksamheten kommer

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att sättas in. Nuvarande utmätningsman är fullt upptagna av andra och betydligt

mera krävande arbetsuppgifter, som ligger utanför denna verksamhet.

I fortsättningen redogör förbundet bl. a. för vissa olägenheter med det i

Stockholm tillämpade systemet — t. ex. att allmänheten erhölle förfrågningar,

kravskrivelser m. m. från olika avdelningar inom samma verk, att

remisser måste ske mellan olika avdelningar och att ärendena komme

»droppvis» till distriktskontoren, varigenom arbetet inom distriktet ej kunde

planeras. I anslutning härtill framhålles, att i indrivnings- och skattearbetet

fordrades i första hand kontakt med de skattskyldiga, såväl för deras

egen som för myndigheternas del. Att avskaffa denna kontakt genom

centralisering måste därför vara ett steg i fel riktning; en decentialisering

borde i stället skänka ett betydligt bättre resultat.

Vad särskilt angår handräckningsförfarandet framhåller förbundet, att

detta för närvarande vore synnerligen otympligt och tidsödande. Några förenklingar

hade icke föreslagits och ej heller syntes något försök i den riktningen

ha gjorts. Med nuvarande formella bestämmelser beträffande indrivningen

vore nog några egentliga förenklingar ej heller möjliga. Ändrades

grundbestämmelserna, skulle emellertid säkerligen avsevärda förbättringar

kunna åstadkommas. Den enda rationella metoden vore att — som

1936 års uppbördskommitté föreslagit — överflytta handräckningsförfarandet

på länsstyrelserna resp. de lokala skattemyndigheterna. Motiven härför

vore i dagens läge betydligt starkare än år 1936. Redan då uttalade uppbördskommittén

den uppfattningen, att länsstyrelserna mera praktiskt

borde inkopplas i systemet. Nu vore det ett skriande behov att så skedde.

Länsstyrelserna syntes dock inte för närvarande ha en sådan organisation,

att de tillfredsställande kunde fullgöra nuvarande arbetsuppgifter enligt

uppbördsförordningen. En fastare och mera specialbetonad organisation hos

länsstyrelserna torde otvivelaktigt vara erforderlig redan av den anledningen.

Överflyttades i samband härmed handräckningsförfarandet till lansstyrelserna,

skulle några ekonomiskt menliga konsekvenser troligen inte

uppkomma, alldenstund betydande arbetskraft därigenom komme att bli

lösgjord ute i länet i övrigt.

Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning erinrar

riksräkenskapsverket om att i ett av de särskilda yttrandena till de sakkunnigas

betänkande uttalats, att ett visst dubbelarbete utfördes genom att

stadsfogdens indrivningsresultat redovisades i kronokamrerarens månadsräkning,

och att detta skulle undvikas, därest stadsfogden i redovisningshänseende

erhölle samma ställning som landsfiskal i förhållande till länsstyrelsen.

De sakkunniga hade emellertid stannat för ett bibehållande av

det nu tillämpade systemet. Riksräkenskapsverket kunde icke bortse ifiån

att viss förenkling skulle ernås, om utmätningsmannen redovisade direkt

till länsstyrelsen. Å andra sidan skulle — såsom även av de sakkunniga

framhållits — arbetet för den myndighet, som handhade kreditermgen,

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

341

komma att i vissa hänseenden försvåras. Riksräkenskapsverket anslöte sig

därför om än med viss tvekan till de sakkunnigas uppfattning att den nuvarande

ordningen borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det skulle medföra praktiska

fördelar om stadsfogde vore direkt underställd länsstyrelsen och dit

avlämnade sin redovisning. Vidare borde kronokamrerare icke erhålla andra

befogenheter än övriga lokala skattemyndigheter. Härigenom vunnes enhetlighet

i redovisningstekniskt avseende. Enligt länsstyrelsens mening borde

kostnadsavvägningen mellan staten och de berörda städerna icke verka

hindrande från att tillämpa den rationellaste arbetsmetoden, allra helst

som stad utan egen uppbördsförvaltning icke belastades för några motsvarande

kostnader.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar bl. a., att det förefölle diskutabelt

om den eftersträvade klarheten i förhållandet mellan kronokamreraren

och utmätningsmannen uppnåddes genom förslaget att avskaffa bestämmelsen

om kronokamrerarens ansvar för indrivningens och redovisningens

behöriga verkställande. Det vore t. ex. oklart, vilka åtgärder en

kronokamrerare skulle kunna vidtaga gentemot utmätningsmannen, om

anledning funnes till anmärkning gentemot en redovisning.

I fråga om uttagande av arbetstagares skatt som arbetsgivaren

är ansvarig för erinrar justitiekanslersämbetet om

bestämmelserna i 95—97 §§ nppbördsförordningen, att däri omförmälda

belopp må uttagas »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning

av skatt», och om det tidigare återgivna, av centrala uppbördsnämnden

åberopade yttrandet av riksräkenskapsverket, enligt vilket införsel för angivna

belopp icke torde kunna beviljas. Justitiekanslersämbetet framhåller,

att ämbetets uppmärksamhet fästs vid förenämnda uttryck i ett mål, däri

fråga om fullföljd från hovrätt av kronans talan underställts ämbetets prövning.

Målet gällde införsel i avlöning, tillkommande viss arbetstagare, för

uttagande av källskattemedel som han i sin tidigare egenskap av arbetsgivare

innehållit men icke redovisat. Införsel beviljades den 19 juli 1951,

men överexekutor undanröjde genom utslag den 9 oktober 1951 beslutet

under motivering, att införsel lagligen icke bort beviljas för belopp, avseende

innehållna men icke redovisade källskattemedel. Därefter anföres.

I hovrätten, dit målet fullföljdes, och sedermera hos justitiekanslersämbetet

gjordes från stadsfogdehåll gällande, att författaren till 97 § uppbördsförordningen

uppenbarligen avsett, att införselinstitutet skulle få komma

till användning i det fall som målet rörde. Uttrycket »i samma ordning

etc.» kunde alltså icke, såsom riksräkenskapsverket syntes mena, innebära

endast ett konstaterande av förhandenvaron av exekutionstitel; det

avsåge fastmera själva exekutionsformerna. Att så verkligen vore förhållandet,

visade bland annat — anfördes det — uttryckssättet i 27 § första

stycket sista punkten tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen,

där det, efter förklaring att avgifter och vissa andra liknande medel skulle

indrivas i den ordning uppbördsförordningen stadgade angående indrivning

av skatt, hette: »dock att införsel till gäldande av sådana medel varom här

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

är fråga icke må beviljas i vidare mån än som följer av gällande bestämmelser

angående införsel». I anslutning härtill anfördes: »Den yttersta konsekvens

som kan dragas av lagstiftarens uppmaning till utmätningsmannen

i 27 § tillämpningskungörelsen att icke överträda införsellagens bestämmelser

är väl, att i sådana fall som avses i 97 § uppbördsförordningen införselinstitutet

skall kunna komma till användning oavsett vad införsellagen må

kunna innehålla därom.»

I sitt beslut den 18 december 1951 gjorde hovrätten ej ändring i överexekutors

utslag, och justitiekanslersämbetet fann ej skäl fullfölja talan.

Vad som förekommit i målet ger vid handen, att nämnda uttryck i uppbördsförordningen

varit föremål för olika tolkningar, och tveksamhet om

dess riktiga innebörd lärer ännu råda. Även om det är klart, att uppbördsförordningen

icke reglerar vilka fordringar som kunna uttagas genom införsel,

synes det kunna ifrågasättas, om icke nu i stället för berörda uttryck

en sådan avfattning borde användas, som undanröjer varje tvekan om vad

med stadgandet avses.

Svenska exekutions männens riksförbund uttalar, att det naturligaste

vore att de tvångsåtgärder — införsel eller utmätning — som funnes,

alltid borde kunna tillgripas mot den som slutgiltigt vore betalningsskyldig,

antingen det gällde arbetsgivares regresskrav gentemot en arbetstagare eller

statsverkets fordran mot en arbetsgivare, som inte redovisat innehållen skatt.

Även om det kunde sägas, att arbetsgivaren finge stå sitt eget kast vid underlåtenhet

att verkställa avdrag, borde han ändock genom att infria statsverkets

skattefordran få inträda som fordringsägare i dettas ställe med samma

rätt som det allmänna. Han löpte ändå viss risk, att beloppet inte kunde uttagas.

Beträffande sådan skatt, som arbetsgivaren innehållit men underlåtit

att redovisa, syntes ännu större anledning föreligga för att beloppet skulle

kunna uttagas med alla tillgängliga medel. Om en arbetsgivare slutade sin

rörelse och erhölle en mer eller mindre lönande anställning, borde sålunda

införselförfarandet vara tillämpligt. Vidare framhålles, att berörda förhållanden

förekomme mycket ofta i det praktiska arbetet. För att förebygga en

felaktig handläggning av dylika ärenden borde uppbördsförordningen innehålla

så tydliga bestämmelser som möjligt; under alla förhållanden borde

bestämmelsernas avfattning icke ge anledning till att indrivningsförrättaren

handlade i strid med vad som vore avsett. Lämpligast torde vara att ändra

införsellagen så, att bestämmelserna där komme att överensstämma med nuvarande

bestämmelser i uppbördsförordningen. Om så icke skulle anses

lämpligt, borde förevarande paragrafer i uppbördsförordningen omarbetas.

Även Svenska polisförbundet anser, att arbetsgivare för sin regressfordran

gentemot arbetstagare borde ha rätt till införsel i arbetstagarens lön. Detta

vore nödvändigt av rent moraliska skäl. Saknades rätt till införsel, kunde

en arbetstagare undkomma skatten genom att utmdtja eu arbetsgivares

trängande behov av arbetskraft för en uppgörelse att skatteavdrag icke skulle

verkställas eller göras med mindre belopp än det föreskrivna.

Beträffande krav å skattskyldig, som vistas i främmande

stat där handräckning för skattens uttagande icke kan erhållas, ifrågasätter

länsstyrelsen i Jönköpings lön, huruvida icke gränsen för verkställande

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

343

av sådant krav borde höjas avsevärt. Utmätningsman, länsstyrelser och beskickningar

förorsakades ständigt arbete med dylika krav, vilka sällan resulterade

i likvid. En gräns på 400 kr. syntes lämplig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att besluta

om åtgärd för skattskyldigs eller arbetsgivares försättande

i konkurs för utfående av skatt. Justitiekansler sämbetet

framhåller, att denna ståndpunkt torde i princip böra godkännas.

I anslutning till vad herr Rydhagen såsom expert hos de sakkunniga anfört

i sitt särskilda yttrande ville ämbetet emellertid ifrågasätta ett övervägande,

om icke ett stadgande kunde införas, som berättigade Kungl. Maj :t att delegera

nämnda befogenhet åt utmätningsman, eventuellt utmätningsman i

stad. Väl vore frågan om en skattskyldigs eller arbetsgivares försättande i

konkurs både betydelsefull och grannlaga, men självfallet funnes många

utmätningsmän som i lika hög grad som vederbörande länsstyrelsetjänstemän

vore skickade att verkställa denna prövning. Den enhetlighet i bedömandet

av frågor om skattskyldigs och arbetsgivares försättande i konkurs,

som torde vara önskvärd att söka ernå, syntes kunna främjas genom att

länsstyrelsen följde de utmätningsmäns praxis, som tillädes denna befogenhet.

I denna fråga anför vidare t. f. exekutionsdirektören i Stockholm, vilkens

yttrande åberopats av överståthållarämbetet.

I den mån de sakkunniga avse, att de nu föreslagna bestämmelserna skola

gälla även Stockholm, kan förslaget icke biträdas. Enligt uppbördsreglementet

för Stockholm ankommer det på exekutionsdirektören att besluta, huruvida

ansökan skall göras om skattskyldigs försättande i konkurs. På grund

av denna bestämmelse finnes å indrivningsverket inrättad en särskild konkursavdelning,

vilken sorterar under exekutionsdirektörens kansli. I regel

uttagas omkring fyrtio konkursansökningar i veckan. De flesta av dessa ansökningar

återkallas, sedan antingen betalningsuppgörelse skett eller det

konstaterats, att ett fullföljande av ansökningen endast skulle förorsaka staden

utgifter. Antalet skattskyldiga som försättas i konkurs uppgår i regel

icke till mer än 10—15 fall om året. Själva hotet om konkurs, d. v. s. i regel

ingivande till rådhusrätten av konkursansökan har emellertid till följd, att

betydande skattebelopp, som hindersredovisats från distriktskontoren, inbetalas.

Under de senaste åren ha sålunda å konkursavdelningen influtit i medeltal

inemot 900 000 kronor om året, utgörande betalning av tidigare hindersredovisade

skatter.

Därest exekutionsdirektören skulle fråntagas rätten att ingiva ansökan om

skattskyldigs försättande i konkurs och detta i varje särskilt fall skulle

beslutas av överståthållarämbetet skulle den nuvarande organisationen icke

kunna bibehållas och de belopp som inflyta på grund av konkursåtgärderna

med all sannolikhet nedgå avsevärt.

I indrivningsverksamhetens intresse måste jag således bestämt motsätta

mig att de sakkunnigas förslag i detta avseende tillämpas även beträffande

Stockholm.

I fråga om sekretesskyddet för självdeklarationer uttalar

överståthållarämbetet, att det vore synnerligen befogat, att indrivningsmvndigheterna

finge taga del av deklarationsmaterialet i och för indriv
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningsverksamheten. Som framginge av t. f. exekutionsdirektörens yttrande

vore de tvångsmedel, som för närvarande stode till buds för att framtvinga

upplysningar huruvida skattskyldig hade utmätningsbara tillgångar, icke

alltid tillfyllest. Det vore därför i dylika särskilda fall av stort värde att kunna

få inhämta nödiga upplysningar ur vederbörandes deklarationer. Huruvida

utlämnande till utmätningsman av restskyldigs självdeklaration vore

tillåtet eller icke enligt gällande avfattning av 56 § taxeringsförordningen,

hade icke blivit slutgiltigt prövat besvärsvägen. Med hänsyn till vikten av

att full klarhet rådde på detta område finge ämbetet förorda, att till den i

uppbördsförordningen gjorda uppräkningen av personer som i och för sin

befattning ägde taga del av preliminär självdeklaration m. in. fogades »utmätningsman».

T. f. exekutionsdirektören i Stockholm anför.

Någon ändring i det nuvarande sekretesskyddet för självdeklarationer

anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå. Såsom motivering för att indrivningsmyndigheterna

icke böra medgivas rätt att taga del av skattskyldigas

självdeklarationer framhålles, att det får anses tillfyllest med möjligheten

att påkalla avläggande av utmätningsed. Oriktigheten av ett sådant

påstående visar sig redan i det förhållande att åtskilliga restskyldiga medvetet

hålla sig undan, såväl inom som utom landet, och således icke kunna

anträffas med kallelse att inställa sig inför konkursdomaren för avläggande

av utmätningsed. Såsom ett exempel i detta avseende kan nämnas, att indrivningsverket

nyligen haft att vidtaga åtgärder gentemot en person, som

i över ett år trotsat alla försök till delgivning av konkursansökan. Personen

i fråga har dook numera blivit försatt i konkurs, men han har icke kunnat

anträffas för uppgörande av konkursstat, trots att han efterspanas av polismyndigheten.

Utöver att utmätningsedsförfarandet således i åtskilliga fall

måste betecknas såsom ineffektivt, bör framhållas att ett dylikt förfarande

fordrar en icke obetydlig arbetsinsats från såväl indrivningsmyndighet som

domstol och således är förenat med kostnader för det allmänna.

Bestämmelserna om inskränkning i rätten att taga del av självdeklaration

måste givetvis ha tillkommit i syfte att utestänga obehöriga från insyn

i enskilda medborgares ekonomiska förhållanden. Om sådana bestämmelser

icke funnes, skulle ett missbruk av rätten att taga del av annans självdeklaration

lätt kunna ske och denna rätt kunna utnyttjas till skada för deklaranterna

i såväl ekonomiskt som rent personligt avseende. När det gäller

indrivningsmyndigheternas krav att få taga del av självdeklarationerna

måste man dock hålla för ögonen, att det gäller en offentlig myndighet,

vars verksamhet i detta sammanhang bör betraktas såsom ett led i beskattningssystemet.

Det nedlägges årligen oerhörda kostnader på själva taxeringsarbetet.

Såväl beskattnings- som taxeringsreglerna äro numera så detaljerade

och omfattande, att det åtminstone då det gäller rörelseidkare

många gånger är nästan omöjligt för den enskilde att uppgöra en riktig

självdeklaration utan sakkunnig hjälp. Därest han icke anlitar en sakkunnig,

riskerar han att icke till fullo kunna utnyttja sin rätt till olika avdrag

för erhållande av en rättvis taxering. Icke mindre detaljerat och noggrant

är taxeringsmyndigheternas nagelfarande av deklarationerna, vilket drager

stora kostnader.

Då det däremot gäller själva indrivningen av de belopp som på så sätt

taxerats synes icke längre föreligga samma intresse från statens sida. Taxe
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

345

ringen ensam fyller väl icke något självständigt ändamål; det slutliga målet

är dock att den på grund av taxeringen debiterade skatten inflyter.

Med detta mål för ögonen synes det icke orimligt att fordra, att indrivningsmyndigheterna

skola ha möjligheter utnyttja de uppgifter om restskyldigas

tillgångar, som kunna inhämtas av självdeklarationerna. Ty åtminstone

vad Stockholm beträffar ha erfarenheterna givit vid handen, att

tillgång till deklarationerna skulle leda till att ytterligare skattebelopp av

betydande storlek, som eljest undandragas det allmänna, skulle kunna uttagas.

Det synes också vara stridande mot det allmänna rättsmedvetandet, att

skattebelopp kunna undandragas det allmänna, oaktat självdeklarationen

direkt giver anvisning om tillgångar, som kunna tagas i anspråk för skattens

gäldande, och detta tack vare att deklarationshemligheten gäller jämväl

för tjänstemän, som ha att tillvarataga kronans rätt beträffande skatter.

Medborgaren i allmänhet torde stå främmande för en dylik restriktiv tolkning

av sekretessbestämmelserna och taga i stället för givet, att indrivningsmyndigheterna

ha tillgång till självdeklarationerna. Åtskilliga restskyldiga

ha, då de av indrivningsverkets befattningshavare tillfrågats angående eventuella

tillgångar, hänvisat till självdeklarationen. Då de erfarit, att indrivningsverket

icke har tillgång till deklarationerna, ha de uttryckt sin förvåning

häröver och frågat om icke myndigheter samarbeta.

Självfallet är att, därest indrivningsmyndigheterna skulle tillerkännas

rätt att taga del av deklarationsuppgifterna, detta icke finge ske på så sätt,

att deklarationsuppgift skulle tillhandahållas varje indrivningsförrättare

som så påfordrade. Uppgift ur deklaration skulle få lämnas endast av vederbörande

taxeringsintendent på framställning av utmätningsman samt

förekomma endast då skälig anledning till sådan åtgärd förelåge.

Svenska exekutionsmännens riksförbund ställer bl. a. den frågan, hur

det skulle förfaras, därest exekutionsbiträde utförde sådant arbete för den

lokala skattemyndighetens räkning, som fordrade upplysning från deklarationen,

därest det skulle gälla person, som samtidigt vore restförd. Tydligen

lade då tystnadsplikten hinder i vägen för att indrivningsåtgärd skulle kunna

tillgripas, även om det vore aldrig så klart att det restförda beloppet

omedelbart skulle kunna uttagas. Förbundet förordade, att även indrivningsmyndighet

skulle berättigas taga del av självdeklaration. Under alla

förhållanden borde 95 § uppbördsförordningen omarbetas så att därav tydligt

framginge, vilka andra tjänstemän än de där uppräknade som ägde

taga del av deklaration.

Beträffande länsstyrelses rätt att i uppbördsärenden taga del av självdeklaration

yttrar länsstyrelsen i Värmlands län.

Enligt 95 § uppbördsförordningen må bl. a. tjänsteman hos länsstyrelse,

i den mån så erfordras för fullgörande av vad vederbörande jämlikt samma

förordning åligger, taga del av självdeklaration eller annan uppgift eller

handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering. Det har emellertid

ansetts tveksamt, huruvida länsstyrelsen för utrönande av arbetsgivares

eventuella ansvar för arbetstagares skatt äger rätt att från den sistnämndes

självdeklaration inhämta uppgift om hans anställningsförhållanden under

inkomståret och det år, då avdrag för kvarskatten bort ske. Om kvarskatten

är restförd och visat sig icke kunna indrivas hos den skattskyldige,

äger indrivningsmyndigheten möjlighet att genom dennes hörande

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skaffa sig uppgift om arbetsanställningarna och därefter kräva eventuellt

försumlig arbetsgivare. Fall hava dook förekommit, där lantbrukare haft

sina barn anställda i jordbruket men vid försök till indrivning förnekat, att

så varit förhållandet. Om den skattskyldige däremot icke skulle kunna anträffas,

vilket alltsomoftast inträffar, eller vid förfrågan icke kan lämna de

önskade upplysningarna, kan uppgift om eventuell anställning icke erhållas

på annat sätt än genom anställningsregistret. Med hänsyn till sistnämnda

registers ofullständighet, torde detsamma i allmänhet vara av ringa värde

för sådana efterforskningar. Följden blir att vederbörande utmätningsman

hos länsstyrelsen gör framställning om kvarskattens avskrivning, varefter

länsstyrelsen skall pröva, huruvida stadgade förutsättningar härför föreligga.

För att kunna effektivt granska inkomna framställningar om avskrivning,

bör länsstyrelsen hava möjlighet att från den skattskyldiges deklaration

eller andra till grund för taxering liggande uppgifter inhämta upplysning

om hans anställningsförhållanden och får länsstyrelsen föreslå att,

till undvikande av sålunda föreliggande tveksamhet i detta avseende, uttrycklig

föreskrift härom intages i uppbördsförordningen. Gällande sekretessbestämmelser

avse att bereda den skattskyldige ett visst skydd, men kan

den föreslagna föreskriften på intet sätt bliva till men för honom utan snarare

tvärtom.

I fråga om uppgifterna i arbetsförmedlingshandlingarna

framhåller statskontoret, att föreliggande hinder för samarbete med

arbetsförmedlingarna borde undanröjas. Vidare anför t.f. exekutions dir ektören

i Stockholm bl. a., att det syntes både märkligt och inkonsekvent, att

staten å ena sidan kostade på en så dyrbar organisation som arbetsförmedlingarna

för att skaffa vissa personer arbete, men å andra sidan icke tilläte

andra statens myndigheter att utnyttja de uppgifter som funnes å arbetsförmedlingarna

till att förmå vederbörande att betala sin skatt. Detta gällde

så mycket mer som statens egna organ förmedlat den anställning, av vilken

de erhållit den skattepliktiga inkomsten.

Vad de sakkunniga anfört beträffande avkortning har föranlett

erinran endast av Föreningen Sveriges kronokamrerare, som yttrar.

Om en arbetsgivare verkställt löneavdrag för skatt men underlåtit inbetala

det innehållna beloppet, skall enligt de sakkunnigas förslag, så snart arbetsgivaren

underlåtit att efter anfordran erlägga beloppet, detta avkortas, såvitt

den skattskyldige angår, och i stället uppdebiteras såsom en fordran hos

arbetsgivaren. En dylik omständlig anordning förefaller knappast påkallad.

Utan olägenhet skulle man kunna tillämpa det enkla förfaringssättet att låta

skatten kvarstå såsom uppdebiterad å arbetstagaren men med anteckning i

restlängd och indrivningskort eller motsvarande handling, att arbetsgivaren

ensam är ansvarig för beloppet.

1 fråga om förutsättningarna för avskrivning biträdes de sakkunnigas

förslag allmänt i remissyttrandena.

Skyldigheten att erlägga r estav gift kunde, framhåller länsstyrelsen

i Malmöhus lån. stundom bli mer betungande för en arbetsgivare än

straffpåföljden för underlåtenhet att avdraga och redovisa arbetstagares

skatt. Det hade t. ex. inträffat att en arbetsgivare åsamkats restavgift vid

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

347

försenad skatteinbetalning, som förorsakats t. ex. av en kassörskas sjukdomsfall.

Länsstyrelsen skulle gärna se att samtidigt som straffbestämmelserna

skäx-ptes gentemot mindre nogräknade arbetsgivare de tämligen rigorösa

bestämmelserna om avgiftspåföring vid försenad inbetalning, som vore

ursäktlig, kunde uppmjukas.

T. f. exekutionsdirektören i Stockholm ifrågasätter huruvida det icke vore

lämpligare att frågan om befrielse från erläggande av restavgift prövades

av utmätningsmannen i stället för av länsstyrelsen. Därefter anföres.

Med hänsyn till att utmätningsmannen är den myndighet som, eventuellt

efter hörande av den lokala skattemyndigheten, har sig bekant de omständigheter

som kunna inverka på frågan om befrielse, synes han vara närmast

att på ett tillfredsställande sätt kunna avgöra, huruvida befrielse bör

meddelas eller icke. Med hänsyn till den tämligen stora mängd av dylika

ärenden som kan förekomma, synes det också vara en arbetsbesparande åtgärd

att tillerkänna utmätningsmannen denna rätt. Därest befrielse skall

meddelas av länsstyrelsen, torde i varje enskilt fall länsstyrelsen vara nödsakad

att införskaffa utredning från såväl utmätningsmannen som den lokala

skattemyndigheten samt, då det gäller större belopp, riksräkenskapsverket

(se härom Riksräkenskapsverkets meddelande i september 1949,

punkt 6). Man har således anledning vänta, att utmätningsmannen kommer

att avfordras yttranden i en mängd befrielseärenden, vilket avsevärt kommer

att öka hans arbetsbörda. Därest utmätningsmannen själv hade möjlighet

att medgiva befrielse skulle detta icke behöva medföra någon nämnvärt

ökad arbetsbörda för honom och ärendena skulle också kunna behandlas

snabbare än om de handlades på länsstyrelsen, som i enlighet med vad

ovan sagts måste infordra yttrande från utmätningsmannen m. fl. myndigheter.

För erhållande av likformighet i utmätningsmännens avgöranden,

skulle Riksräkenskapsverket utfärda anvisningar och regler för befrielse.

I anslutning härtill framhåller överståthållarämbetet, att starka praktiska

skäl förelåge för att beslut om befrielse från restavgift borde meddelas av

utmätningsman. En sådan anordning måste dock väcka betänkligheter med

hänsyn till främst angelägenheten av att dessa beslut, som ju innefattade

ett definitivt befriande från ifrågavarande skyldighet, i möjligaste mån bleve

föremål för likformig behandling. Överståthållarämbetet anslöte sig därför

till de sakkunnigas förslag att det skulle ankomma på länsstyrelse att meddela

befrielse. Huruvida de speciella förhållanden, som vore rådande i

Stockholm, kunde föranleda att denna rätt i Stockholm anförtroddes åt

exekutionsdirektören, vore ämbetet icke nu berett att taga definitiv ställning

till. Denna fråga borde bli föremål för ytterligare övervägande i samband

med ändringar i uppbördsreglementet för Stockholms stad till följd av den

omläggning av uppbördssystemet, som nu föreliggande betänkande kunde

föranleda.

Frågan om att uttaga restavgift av arbetstagare, som innan krav riktas

mot arbetsgivaren å icke innehållen skatt erlägger beloppet frivilligt eller

efter indrivning, beröres i ett par yttranden. Riksräkenskapsverket anser

det icke omotiverat, att restavgift borde utgå vid indrivning; restavgift uttoges

vid indrivning hos arbetstagaren av arbetsgivarens regressfordran och

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det vore näppeligen rimligt, att utmätningsmannens val av indrivningsväg

skulle inverka på arbetstagarens skyldighet att betala restavgift. Även

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar, att restavgift borde utgå i

förevarande fall, eftersom arbetstagaren borde kunna antagas ha samma

intresse som arbetsgivaren, att skatteavdrag verkligen skedde. En sådan bestämmelse

skulle därjämte förenkla såväl indrivnings- som kontrollarbetet.

Vidare yttrar kronokamreraren i Malmö, att bakgrunden till nuvarande bestämmelser

torde ha varit en önskan att skydda arbetstagaren såsom varande

förment oskyldig till arbetsgivarens uraktlåtenhet att verkställa skatteavdrag

och inleverera beloppet. Anledningen till att arbetstagaren vid

regressfordringens indrivande skulle sakna detta skydd vore mera svårförklarlig.

Kronokamreraren fortsätter.

Det tillämpade förfarandet synes icke vara tillfredsställande. Anledningen

till att löneavdrag icke göres torde ej sällan vara att överenskommelse härom

träffats mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enär arbetstagaren uppställt

som villkor för att antaga eller kvarstanna i arbetet att löneavdrag

icke skall verkställas. I dylikt fall är sålunda arbetstagaren medskyldig till

att skatteavdrag underlåtits och bör ej gå fri från restavgift. Men icke heller

i andra fall, d. v. s. då arbetsgivaren utan att han träffat avtal härom med

den anställde underlåter att verkställa löneavdrag, synes arbetstagaren böra

undgå restavgift. Det kan nämligen icke vara rimligt att arbetstagaren bibringas

den uppfattningen, att han saknar allt ansvar för att skatteavdrag

verkställes. Arbetstagaren torde numera känna till att löneavdrag för skatt

skall göras i hans lön. Utfår han lönen oavkortad, måste han inse, att skatt

icke avdragits, och om han i detta läge uraktlåter att påtala förhållandet hos

arbetsgivaren måste han anses medansvarig till att beloppet icke avdrages i

vederbörlig ordning.

På grund av vad sålunda anförts får jag föreslå, att nuvarande bestämmelser

ändras så att restavgift även i här påtalade fall kan uttagas.

Departementschefen. Jag får först erinra om vad jag inledningsvis vid behandlingen

av förevarande avsnitt av de sakkunnigas betänkande anfört

därom att vissa bestämmelser rörande restlängd in. in. borde avföras ur

uppbördsförordningen för att meddelas administrativt. Under hänvisning

till vad då anfördes, får jag föreslå att riksdagen underställes förslag härom.

Indrivningen av restförd skatt ankommer för närvarande på vederbörande

utmätningsman. Därvid äger utmätningsmannen uppdraga åt honom underställt

exekutionsbiträde att verkställa indrivningen och för sådant ändamål

vidtaga vissa exekutiva åtgärder. För de lämnade indrivningsuppdragen

är exekutionsbiträdet redovisningsskyldigt till utmätningsmannen. Länsstyrelsen

har att övervaka indrivningsarbetet, mottaga redovisning av indriven

skatt, m. in.

De sakkunniga har övervägt, huruvida restindrivningen borde helt överföras

från utmätningsmännen till exekutionsbiträdena, som i så fall skulle

direkt underställas länsstyrelsen.

Som de sakkunniga framhållit måste en sådan omläggning av indrivningssystemet

inge betänkligheter ur vissa synpunkter. Å andra sidan skulle

möjligen vissa fördelar vara förenade med en sådan anordning. Ytterligare

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

349

överväganden är emellertid erforderliga, innan någon slutlig ställning kan

tagas till denna fråga. Därtill kommer att, som de sakkunniga ock framhållit,

indrivningsorganisationen för den egentliga landsbygden är anknuten

till polisväsendet där. Detta skapar särskilda problem, som nu icke kan lösas,

särskilt därest man skulle vilja överväga möjligheten att låta häradsskrivarna

övertaga landsfiskalernas bestyr med indrivningen av skatt.

Spörsmålet om och på vad sätt indrivningsväsendet bör slutligen ordnas

torde följaktligen få ställas på framtiden och bedömas i ett vidare sammanhang.

Detta hindrar å andra sidan givetvis icke att rationaliseringar och

förbättringar i skilda hänseenden kunna göras inom ramen för den nuvarande

organisationen. Med hänsyn till mitt förslag att bestämmelserna i denna

del skall i huvudsak överföras till det administrativa planet, torde det

närmare övervägandet om framlagda förbättrings- och förenklingsförslag

få göras vid ett annat tillfälle.

Av skäl som de sakkunniga anfört synes utmätningsman i stad med egen

uppbördsförvaltning alltjämt böra redovisa medel, som beordrats till indrivning,

till kronokamreraren i staden. Nuvarande bestämmelse om kronokamrerarens

ansvarighet för indrivningens och redovisningens behöriga

verkställande bör dock i enlighet med de sakkunnigas förslag utgå ur uppbördsförordningen.

I stället bör gälla, att utmätningsman i sådan stad ensam

skall ansvara för indrivning och redovisning av restantierna. Jag kan

icke finna, att några praktiska olägenheter härav behöver uppkomma för

kronokamrerarna.

Enligt 95—97 §§ uppbördsförordningen må där omförmälda belopp uttagas

»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt». Detta

uttryck kan givas den tolkningen, att dessa belopp skulle kunna uttagas

genom samma tvångsåtgärder som kan tillgripas för indrivning av skatt.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har emellertid riksräkenskapsverket

i ett av centrala uppbördsnämnden åberopat yttrande anfört,

att angivna belopp med hänsyn till införsellagens avfattning icke torde kunna

uttagas genom införsel. Detta får anses utgöra en riktig tolkning av gällande

bestämmelser. Beträffande statsverkets fordran å belopp, som arbetsgivare

innehållit genom skatteavdrag men icke redovisat, har frågan om införsel

för övrigt varit föremål för domstols prövning, varvid införsel icke ansågs

kunna beviljas.

Skäl kan emellertid anföras för sådan ändring i bestämmelserna, att införselinstitutet

även i sistnämnda och därmed jämförbara fall skall kunna

komma till användning. Frågan om införselinstitutets eventuella utbyggnad

med tanke på dessa fall äger sådant samband med uppbördsförfarandet,

att den bör prövas snarast möjligt och icke uppskjutas i avvaktan på den

revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning,

som av riksdagen begärts i skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365). Jag är

emellertid icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet, då spörsmålet

kräver en närmare utredning. Jag avser att snarast låta verkställa

denna utredning. I avvaktan på att slutlig ställning kan tagas till ifråga
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

varande spörsmål vill jag förorda, att uppbördsförordningen i förevarande

del ges en sådan ändrad avfattning, att tvekan ej behöver uppkomma om

bestämmelsernas nuvarande innebörd.

Vistas restförd skattskyldig å känd ort utom riket och kan handräckning

för uttagande av den oguldna skatten icke erhållas, skall utmätningsmannen,

om det restförda beloppet överstiger 50 kronor, anmäla detta hos länsstyrelsen,

som föranstaltar om krav genom svensk beskickning eller svenskt

konsulat. Angivna gräns synes mig väl låg med hänsyn bl. a. till det besvär

förfarandet orsakar olika myndigheter och det ringa utbyte, som vunnits

av nuvarande bestämmelse. Det bör nämligen observeras att beskickningen

eller konsulatet icke har några som helst maktmedel till sitt förfogande

utan endast kan till vederbörande rikta en betalningsuppmaning. Jag förordar

att, där ej särskilda skäl till annat föranleder, utmätningsmannen

skall göra sådan anmälan varom här är fråga endast då det restförda beloppet

överstiger 200 kronor.

Ett konkursförfarande åsamkar gäldenären åtskilliga olägenheter och

kan, om denne saknar tillgångar, medföra kostnader för den borgenär som

gjort konkursansökningen. Det är därför angeläget att innan ett konkursförfarande

för utfående av skatt inledes noga pröva lämpligheten därav

och överväga vilka utsikter som finnes för att ett positivt resultat skall nås.

Förfarandet bör således icke igångsättas enbart av den anledningen, att vederbörande

uraktlåtit att efter krav betala skatten eller att utmätningsbara

tillgångar icke anträffats. Å andra sidan utgör mången gång konkursansökan

eller hot om sådan ett verksamt medel vid skatteindrivningen.

Vissa av de anförda synpunkterna kan åberopas som skäl för att alltid

låta länsstyrelsen pröva, huruvida konkursansökan skall i det särskilda

fallet göras. Emellertid medför en sådan ordning uppenbarligen en stor omgång

i distrikt, där sådana ansökningar ofta kan ifrågasättas. Bl. a. måste

utmätningsmännen för länsstyrelsens prövning av ärendena lämna en redogörelse

för de olika omständigheter, som är av betydelse för avgörandet.

Härtill kommer att beslut om konkursframställning vanligen måste träffas

skyndsamt för att leda till avsett resultat. På grund härav anser jag mig

kunna förorda, att länsstyrelsen skall äga att till utmätningsman delegera

befogenheten att pröva, huruvida konkursansökan skall ingivas. Närmast

bör därvid ifrågakomma utmätningsmän i distrikt, där sådana ansökningar

är vanliga. Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen bör — med tanke

på den grannlagenhet som måste krävas vid ett bedömande av fråga om

konkursansökning och med hänsyn till vikten av en likartad behandling av

jämförbara fall -—- noggrant pröva behovet och lämpligheten i olika fall av

en sådan delegation. Självfallet bör länsstyrelsen kunna återtaga handläggningen

av ärendena, när så finnes av en eller annan anledning påkallat.

I anslutning till vad t. f. exekutionsdirektören i Stockholm anfört i anledning

av de sakkunnigas förslag beträffande vem som skall ha att besluta

rörande konkursansökan får jag framhålla, att även enligt min mening det

kan befinnas lämpligt med särskilda regler att gälla för Stockholm, där för
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

351

hållandena är i viss mån annorlunda än på övriga håll i landet. De för

Stockholm gällande bestämmelserna på förevarande område har meddelats

i administrativ ordning och då så torde böra ske även för framtiden, får

jag vid ett senare tillfälle återkomma till denna fråga.

Jag torde härefter få övergå att nämna några ord rörande indrivningsmyndigheternas

rätt att i och för sina arbetsuppgifter få ta del av avlämnade

självdeklarationer. Frågan härom har berörts av de sakkunniga, som

erinrat om justitiekanslersämbetets uttalande att gällande sekretessbestämmelser

lade hinder i vägen härför; de sakkunniga har ej framlagt något

förslag till ändring i dessa bestämmelser.

I några remissyttranden har spörsmålet särskilt uppmärksammats och

uttalanden har gjorts att indrivningsmyndigheterna borde medges rätt att

bli delaktiga av sådana deklarationsuppgifter, som vore av värde för dem

vid skatteindrivningen.

I 56 § 1 mom. tredje stycket taxeringsförordningen utsäges, att självdeklaration

skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka i och för

sin befattning bör erhålla del därav. Justitiekanslersämbetet har, som framgår

av den lämnade redogörelsen, om innebörden av detta stadgande som

sin mening uttalat, att lagstiftarens avsikt torde kunna antagas ha varit

att det sekretesskydd, som uppställts för deklarationerna, skulle gälla även

gentemot indrivningsmyndigheterna. Vidare må erinras om att även uppbördsförordningen

upptager vissa föreskrifter, nämligen i dess 93 §, om

rätt för lokal skattemyndighet med flera att ta del av självdeklaration,

där detta är erforderligt för fullgörande av vissa åligganden jämlikt nämnda

förordning. På detta stadgande kan emellertid uppenbarligen icke grundas

någon rätt för indrivningsmyndighet att ta del av självdeklaration.

Utan att för egen del taga någon ståndpunkt till justitiekanslersämbetets

tolkningsuttalande vill jag som min mening framhålla, att åtskilliga skäl

kunna åberopas till stöd för regler av sådan innebörd att indrivningsmyndigheterna

äger få del av uppgifter i självdeklarationerna. Jag hänvisar till

vad som anförts i de av mig nyss åsyftade remissyttrandena. Tvekan kan

råda om nämnda myndigheter skall ha en obegränsad rätt till deklarationsmaterialet

eller endast äga rätt att från taxeringsavdelningen inhämta vissa

upplysningar liksom huruvida länsstyrelse eller annan bör i varje enskilt

fall pröva angelägenheten av att indrivningsmyndigheterna blir delaktiga

av deklarationsuppgifterna. Till dessa och hithörande frågor bör emellertid

nu ej tagas slutlig ställning. I 1950 års skattelagssakkunnigas uppdrag ingår

nämligen att överse taxeringsförordningens samtliga bestämmelser och

nämnda sakkunniga kan förutses komma att ingå även på dessa frågor.

Deras ställningstagande och förslag bör följaktligen avvaktas.

Vad härefter angår möjligheten för indrivningsmyndigheterna att erhålla

vissa uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsorganen, får jag som min

mening anföra att hinder härför ur olika synpunkter näppeligen bör anses

föreligga. De uppgifter, varom fråga kan vara, är främst restförd skatt
-

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldigs aktuella adress och arbetsanställning. Efter vad jag under hand

erfarit lär arbetsmarknadsstyrelsen numera vara beredd att meddela sådana

direktiv till länsarbetsnämnderna, att uppgifter av nyss antydd art skall

på begäran lämnas indrivningsmyndigheterna.

Av skäl som bl. a. riksräkenskapsverket anfört får jag föreslå sådan

ändring i bestämmelserna, att arbetstagare, för vilken arbetsgivaren icke

verkställt skatteavdrag och som icke heller i annan ordning inom föreskriven

tid inbetalt skatten, skall vara skyldig erlägga restavgift å det icke

innehållna skattebeloppet, även då arbetstagaren innan skattekravet riktas

mot arbetsgivaren erlägger beloppet frivilligt eller efter indrivningsåtgärder.

Vid 1945 års omläggning av uppbördsförfarandet infördes möjlighet för

den som försummar inbetala skatten under vederbörlig uppbördstermin att

under viss kort tid därefter erlägga densamma å postanstalt mot en särskild

avgift, den s. k. respitavgiften, vilken utom för vissa lägre belopp utgår med

en krona för varje påbörjat hundratal kronor av skattebeloppet. Begagnar

sig vederbörande ej av möjligheten att inbetala skatten på nämnda sätt, påföres

han restavgift med fyra öre för varje krona av det oguldna skattebeloppet,

dock minst 25 öre.

Tidigare fanns bestämmelser om restavgift å kronoutskylder, varmed i detta

sammanhang avsågs såväl årliga utskylder och avgifter till kronan som i

samband därmed debiterade landstings- och tingshusmedel in. m., meddelade

i uppbördsreglementet den 14 december 1917. Ivungl. Maj :t ägde rätt att

befria skattskyldig från restavgift, som påförts enligt reglementets bestämmelser.

I den av riksdagen år 1945 antagna uppbördsförordningen saknas

föreskrift om rätt för Kungl. Maj :t eller annan att medge befrielse från restavgift.

Ej heller finnes någon möjlighet att efterge respitavgift.

Genom källskattesystemet har uppkommit ett i viss mån ökat behov av

att kunna medge avgiftsbefrielse. Den skyldighet, som ålagts arbetsgivarna

att medverka vid skatteuppbörden, kan sålunda för arbetsgivaren eller den

tjänsteman, som för hans räkning handhar redovisningen av den för arbetstagarna

innehållna skatten, medföra skyldighet att vid försenad skatteinbetalning

gälda respit- eller restavgifter till mycket stora belopp. Beror den

försenade inbetalningen på ett tillfälligt förbiseende eller av omständigheter,

som får anses som ursäktliga, måste den ekonomiska påföljden understundom

te sig orimlig i förhållande till försummelsens art. Åtskilliga framställningar

har ock ingivits till Kungl. Maj :t med hemställan om avgiftsbefrielse,

men dessa har av nyss angivna skäl icke kunnat bifallas. Förhållandet har,

som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, påtalats även av riksdagens

revisorer och av statsutskottet.

De sakkunniga har lämnat exempel på ytterligare fall, då uttagandet av

restavgift icke bör ifrågakomma.

Under åberopande av det sagda förordar jag, att i uppbördsförordningen

intages en bestämmelse att befrielse från restavgift må medges då särskilda

omständigheter därtill föranleder. Av skäl som de sakkunniga anfört torde

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

iråga rörande avgiftsbefrielse lämpligen böra prövas och avgöras av vederbörande

länsstyrelse. Det torde få ankomma på riksräkenskapsverket att

meddela de närmare föreskrifter, som kan finnas erforderliga för att vinna

en i möjligaste mån likformig tillämpning av en sådan bestämmelse.

I annat sammanhang har jag, i likhet med de sakkunniga, föreslagit att

högsta respitavgift skall vara 100 kronor och att arbetsgivare med minst två

stadigvarande anställda skall — utan att behöva erlägga respitavgift eller

restavgift — äga verkställa skatteinbetalningen till skatteavdelning vid postkontor

även under den särskilda respittiden efter uppbördsterminens utgång.

Beträffande respitavgiften torde därför och på grund av avgiftens förhållandevis

ringa storlek ej föreligga samma behov av befrielse som i fråga om

restavgiften. För att skattskyldig eller arbetsgivare, som försummat att erlägga

skatten under uppbördsterminen, ej skall genom att under respittiden

å postanstalt inbetala skatten jämte respitavgift försättas i ett sämre

läge än om han i annan ordning inbetalt skattebeloppet och förutsättningar

för befrielse från restavgift föreligger, torde likväl erlagd respitavgift böra

kunna återbetalas av länsstyrelse under samma förutsättningar som gäller

för befrielse från restavgift.

Sedan de nya uppbördsreglerna började tillämpas den 1 januari 1947 har

alltså, som framgår av det förut anförda, respit- och restavgifter understundom

påförts till belopp som icke framstått såsom rimliga i förhållande till

den försummelse som legat vederbörande till last. I vissa av dessa fall har

framställning gjorts till Kungl. Maj :t om avgiftseftergift. Jag anser mig böra

förorda, att riksdagen underställes förslag till bemyndigande för Kungl.

Maj :t, att då synnerliga skäl visas vara för handen helt eller delvis återbetala

eller efterge de sålunda påförda avgifterna. Uteslutet är icke att även

andra uppenbart obilliga fall av avgiftspåföring förekommit än de som anmälts

för Kungl. Maj :t. Även i dessa synes, efter framställning, Kungl. Maj :t

böra kunna äga förordna om återbetalning av eller befrielse från avgiften.

Det kan förutsättas, att de fall där tillräckliga skäl härför kan andragas icke

kommer att vara många.

Återbetalda belopp torde få avföras från riksstatens inkomsttitel Diverse

inkomster.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som jag i det föregående ej närmare

berört, biträder jag.

XIII. Restitution av skatt.

För att bl. a. vinna en snabbare återbetalning av överskjutande preliminär

skatt har de sakkunniga föreslagit en ny metod för sådan återbetalning,

enligt vilken särskilda återbetalningskort skall fästas vid debetsedlarna å

slutlig skatt för skattskyldiga, som är berättigade att återfå för mycket

erlagd preliminär skatt. För det föreslagna återbetalningssystemet har jag

23 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tidigare lämnat en redogörelse i samband med behandlingen av frågan om

debitering av olika slags skatt, m. in. Därvid anförde jag bl. a., att det föreslagna

systemet enligt min mening om möjligt borde genomföras och att bestämmelser

om återbetalningsförfarandet m. m. torde få efter vissa ytterligare

överväganden utfärdas i administrativ ordning. I detta sammanhang

avser jag att endast behandla övriga, av de sakkunniga berörda frågor om

restitution av skatt.

Gällande bestämmelser. Enligt 89 § uppbördsförordningen skall till skattskyldig

utan kostnad för denne återbetalas

1) belopp varmed erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga

skatt, dock ej belopp understigande 5 kr.,

2) preliminär skatt, som skattskyldig äger återbekomma på grund av lokal

skattemyndighets beslut jämlikt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen, d. v. s.

belopp varmed erlagd preliminär skatt beräknas överskjuta motsvarande

slutliga skatt,

3) slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt, som länsstyrelsen efter

underrättelse från riksräkenskapsverket eller eljest finner, att skattskyldig

till följd av feldebitering erlagt obehörigen eller med för högt belopp, samt

4) vad skattskyldig, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från

honom påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt, erlagt för mycket.

Skall den, som i sistnämnda båda fall är berättigad återbekomma skatt

som debiterats å en ort för visst år, i stället erlägga skatt, som debiterats eller

bör debiteras å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid

meddelandet av beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige

utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det

belopp, vilket han sålunda rätteligen har att erlägga. Återstoden skall gottskrivas

den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande

fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort

är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

Häftar den som är berättigad återbekomma erlagt skattebelopp och i förekommande

fall ränta å överskjutande preliminär skatt för restförd skatt,

äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte därå

belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av

den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall tillställas

annan länsstyrelse.

Om den preliminära skatten överstiger motsvarande slutliga skatt kan

under de särskilda förutsättningar, som angives i 90 § 1 mom. uppbördsförordningen,

vartill här må hänvisas, viss ränta utgå å det utbetalade beloppet.

Bestämmelserna härom, vilka första gången tillämpades år 1952, har

samband med de samtidigt införda reglerna om ränta å kvarstående skatt.

Enligt 90 § 2 mom. uppbördsförordningen äger skattskyldig under vissa

förutsättningar vid återbekommande av för mycket erlagt belopp tillika erhålla

ränta å det belopp, som utbetalas, efter 5 procent för år. Sådan ränta

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

355

skall dock icke utgå vid återbetalning av räntebelopp, som erlagts å kvarstående

skatt. Vid beräkning av ränta skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår,

från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts

under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande

september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår

från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatten betalts i flera poster och restitutionen avser allenast

viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet

avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt

att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Restitution skall verkställas av länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats.

Återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift skall

dock ske genom riksförsäkringsanstalten.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att om den skattskyldige vore i

konkurstillstånd, återbetalning av preliminär skatt borde ske till hans konkursbo.

Det borde ankomma på utmätningsman att vid granskningen av

kreditkorten anteckna sådant förhållande å vederbörandes kreditkort. Beloppet

borde i dylikt fall utbetalas av länsstyrelsen.

Däi etter erinrar de sakkunniga om att omyndiga, d. v. s. de som vore under

21 år (underåriga) eller som av rätten förklarats omyndiga, enligt 9 kap.

1 § och 10 kap. 3 § föräldrabalken icke ägde själva råda över sin egendom

i vidare mån än som följde av vad som gällde på grund av lag eller villkor

vid förvärv genom gåva eller testamente. Enligt 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 §

föräldrabalken ägde underårig själv råda över vad han genom eget arbete

förvärvat efter det han fyllt 16 år, resp. omyndigförklarad råda över vad han

genom eget arbete förvärvat efter omyndighetsförklaringen. Detsamma gällde

avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.

Förmyndaren finge dock med överförmyndarens samtycke omhändertaga

dyhk egendom, såvitt det ansåges erforderligt med hänsyn till myndlingens

uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelades, skulle överförmyndaren

bereda myndlingen tillfälle att yttra sig. Då någon förklarats omyndig

eller då omyndigförklarad förklarats åter myndig genom laga kraft ägande

dom, skulle kungörelse därom genom rättens försorg införas i allmänna tidningarna.

Frågan om återbetalning av överskjutande preliminär skatt, avseende

omyndig, hade varit föremål för prövning av domstol. I ett av rådhusrätten

i Göteborg den 12 juni 1951 avgjort mål hade Kungl. Maj:t förpliktats att till

förmyndaren för omyndigförklarad person utgiva överskjutande preliminär

skatt, oaktat länsstyrelsen tidigare direkt till den omyndigförklarade utbetalt

skatten. Efter överklagande har vederbörande hovrätt fastställt rådhusrättens

dom. Justitiekanslersämbetet har icke funnit skäl att föra talan mot

hovrättens dom.

Det vore givetvis angeläget, fortsätter de sakkunniga, att överskjutande

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

preliminär skatt icke återbetalades till omyndig, som icke ägde råda över

skattemedlen. Det syntes icke kunna ifrågasättas att länsstyrelse ex officio

skulle undersöka, huruvida envar restitutionsberättigad skattskyldig eventuellt

vore omyndig och om, därest så funnes vara fallet, den omyndige ägde

råda över någon del av sitt gods eller ej. Undersökningar i sådant avseende

skulle bli mycket tidsödande och skulle icke kunna medhinnas före det debetsedlarna

senast måste utsändas. Det skulle tvärtom bli nödvändigt att i

stor utsträckning låta anstå med utbetalningarna. Det omfattande arbete,

som skulle få nedläggas på undersökningarna, skulle i det övervägande antalet

fall bli meningslöst, eftersom huvuddelen av de omyndiga hade enbart

arbetsinkomst eller också vid sidan av sådan inkomst allenast en mindre inkomst,

t. ex. av kapital. Det syntes därför icke rimligt, att nämnda undersökningar

skulle företagas. Tillräckligt torde vara, att taxeringsnämnd i de

fall skattskyldigs självdeklaration undertecknats av dennes förmyndare

antecknade förmyndarens namn och adress i taxeringslängden och att lokal

skattemyndighet med ledning av dessa anteckningar eller eljest till myndigheten

inkommen anmälan från förmyndaren angåve å debetsedeln att den

skattskyldige vore omyndig samt förmyndarens namn och adress. Motsvarande

anteckning borde göras jämväl å kreditkortet. Därigenom möjliggjordes

att myndlingens överskjutande preliminära skatt kunde återbetalas till förmyndaren.

Iakttoges nämnda förfarande, varom föreskrifter syntes kunna

utfärdas i administrativ ordning, torde i största utsträckning kunna undgås

att skattemedel utbetalades till omyndig, som icke ägde råda över medlen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att de nuvarande bestämmelserna om

skyldighet att kvitta överskjutande preliminär skatt mot restförd skatt

in. in. borde kompletteras med en föreskrift om att kvittning finge ske

även mellan överskjutande preliminär skatt och redan debiterad tillkommande

skatt samt att överskjutande preliminär skatt finge innehållas för att

kvittas mot tillkommande skatt, som enligt vad uppenbart vore komme att

påföras på grund av prövningsnämnds beslut om höjd taxering eller länsstyrelses

beslut om höjd debitering, under förutsättning att den preliminära

och den tillkommande skatten avsåge inkomst för samma inkomstår. Därvid

förutsattes, att återbetalning av mindre belopp som regel icke skulle

fördröjas av framställda reservationsyrkanden från taxeringsintendent om

höjd taxering samt att i övrigt viss varsamhet iakttoges med att uppskjuta

återbetalning i och för eventuell kvittning mot ännu icke debiterad tillkommande

skatt.

De sakkunniga påpekar, att skattskyldig, som vore berättigad att återbekomma

skatt, icke behövde ingiva särskild ansökan om återbetalning

av skatten; länsstyrelsen skulle ex officio beakta förekommande restitutionsfall.

Uttrycklig föreskrift saknades emellertid om huruvida restitution

kunde ske omedelbart eller huruvida med återbetalningen skulle anstå till

dess laga kraft förelåge. Ej heller funnes någon föreskrift om att utbetalning

skulle göras senast viss dag.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

357

Återbetalning av överskjutande preliminär skatt borde, fortsätter de

sakkunniga, givetvis kunna ske utan att taxeringarna vunnit laga kraft. I

andra fall finge för närvarande i princip anses gälla, att det beslut som

skulle ligga till grund för utbetalningen vunnit laga kraft. I verkligheten

skedde emellertid restitution i största utsträckning utan att lagakrafttiden

avbidades. Kunde det förutsättas att skattskyldig, som vunnit nedsättning

av honom påförd skatt, därefter icke komme att få skatten höjd, vore det

meningslöst att invänta laga kraft å beslutet för att återbetala den för mycket

erlagda skatten. Detta gällde t. ex. de fall, då skatten sänkts efter besvär

över debitering eller då taxeringsintendenten förklarat sig icke skola

anföra besvär över nedsatt taxering. I sistnämnda fall kunde visserligen

kommun föra ärendet till högre instans såvitt anginge den kommunala

beskattningen, men sådana besvär torde vara så pass sällsynta, att det icke

syntes vara nödvändigt att i varje ärende, då restitution ifrågasattes på

grund av nedsatt taxering, kräva vederbörligt lagakraftbevis för den händelse

taxeringsintendenten förklarat sig avstå från vidare talan. Det hade

gjorts gällande, att det allmänna — om man i princip fasthölle vid att restitution

ej borde ske förrän restitutionsurkunden tagit åt sig laga kraft —

skulle beredas en förmån, som icke tillerkändes den skattskyldige vid motsatt

fall, d. v. s. då den skattskyldige hade att erlägga skatt men anfört

besvär till högre instans. Den skattskyldige vore sålunda skyldig att, därest

anstånd icke meddelats, erlägga den honom påförda skatten, oavsett om

taxering vunnit laga kraft eller icke. Det syntes dock i detta avseende förtjäna

påpekas, att skattskyldig erhölle ränta å den för mycket erlagda skatten

medan däremot ränta icke uttoges å den tillkommande skatt, som skulle

betalas, om restitution skett och taxeringen därefter höjdes.

De sakkunniga framhåller vidare, att för mycket erlagd skatt givetvis

borde återbetalas så fort som möjligt. Såvitt gällde annan restitution än av

överskjutande preliminär skatt syntes någon viss tidsgräns icke erforderlig,

eftersom den skattskyldige ägde rätt till ränta å det för mycket erlagda

beloppet. Icke heller beträffande överskjutande preliminär skatt hade de

sakkunniga funnit anledning föreslå någon tidsgräns. Man borde ha anledning

utgå ifrån att återbetalningarna skulle verkställas så skyndsamt

som möjligt.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att reglerna i uppbördsförordningen

om restitution av skatt icke borde utsträckas att omfatta fall, där återbetalning

skedde av felaktigt inbetald skatt. Beträffande sådana återbetalningar

hade Kungl. Maj :t i brev den 28 mars 1947 meddelat föreskrifter;

ytterligare bestämmelser torde icke vara erforderliga.

Remissyttrandena. Mot de sakkkunnigas förslag i förevarande delar har

erinringar gjorts endast i ett fåtal remissyttranden.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

I fråga om restitution till omyndig anser länsstyrelsen i

Värmlands lön liksom de sakkunniga, att länsstyrelsen icke borde ex of
-

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ficio behöva undersöka, huruvida återbetalning skulle ske till förmyndaren

eller till den omyndige själv. Ej heller taxeringsnämnderna borde emellertid

betungas med undersökningar av angiven art. Genomfördes de sakkunnigas

förslag i detta hänsende, kunde för övrigt ifrågasättas, mot vilken

myndighet ett eventuellt skadeståndskrav i likhet med det från Göteborg

aktuella skulle kunna riktas. Att en taxeringsnämnd genom underlåtenhet

att anteckna förmyndarens namn och adress skulle kunna göras ersättningsskyldig

för felaktig utbetalning, syntes uteslutet. Länsstyrelsen

finge förty i stället föreslå, att det skulle ankomma å förmyndaren att

göra anmälan till länsstyrelsen om att utbetalningen skulle ske till honom

i stället för den omyndige. Även t. f. nppbördsdirektören i Stockholm avstyrker

de sakkunnigas förslag, enär en föreskrift om att taxeringsnämnden

skulle anteckna förmyndarens namn m. in. i taxeringslängden ofta

komme att förbises. Lämpligast vore att föreskriva, att förmyndaren skulle

anmäla namn m. m. till den lokala skattemyndigheten. Slutligen förordar

länsstyrelsen i Norrbottens län, att domstolarna borde åläggas att till de

lokala skattemyndigheterna lämna uppgift om förmyndare och konkursförvaltare;

lokal skattemyndighet borde lämpligen föra ett register över

dessa personer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke kvittning

borde göras även då fråga uppkomme om återbetalning av för mycket

inbetald kvarstående skatt. Med hänsyn till bestämmelsen om att kvarstående

skatt skulle avdragas med 25 procent av lönebeloppet, då debetsedel

icke företeddes, finge man räkna med att återbetalning av kvarstående

skatt i viss utsträckning komme att äga rum. Då det här vore fråga

om skattskyldiga, som försummade att skaffa debetsedel, kunde man nog

räkna med att de i regel även försummat sin skattebetalning. Saken kunde

därför få viss praktisk betydelse.

De sakkunnigas uttalande att någon tidsgräns inom vilken

restitution borde ske icke syntes erforderlig, eftersom — såvitt

gällde annan restitution än av överskjutande preliminär skatt — ränta utginge

å det för mycket erlagda beloppet, anser sig Sveriges lantbruks förbund

och Riksförbundet landsbygdens folk icke kunna godtaga. För de skattskyldiga

kunde det ofta vara fråga om stora skattebelopp, som kunde medföra

stora likviditetssvårigheter för exempelvis en jordbrukare. Denne vore säkerligen

härvid mer betjänt av att snarast återfå för mycket erlagd skatt

än att kunna glädja sig åt att få 5 procent ränta å innestående skattebelopp.

Det syntes organisationerna, som om de skattskyldiga för närvarande

finge vänta onödigt länge vid restitution. Av liknande skäl anser Sveriges

köpmannaförbund, att då taxeringsintendent anfört besvär till högre instans,

uppskov med återbetalning syntes böra begränsas, förslagsvis genom

att dylika mål behandlades med förtur. Vidare ifrågasätter förbundet,

om icke föreskrift borde meddelas att då överskjutande preliminär skatt

innehållits i avbidan på utgången av taxeringsintendents reservationsyrkande,

prövningsnämndens beslut i ärendet skulle föreligga senast den

30 april.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

359

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke skatt, som

icke kunnat återbetalas till skattskyldig, borde tillfalla statsverket, därest

skattskyldig ej inom viss tid — förslagsvis fem år — gjort anmälan om sin

fordran.

I fråga om ränta å skatt som skall återbetalas anför länsstyrelsen

i Skaraborgs län, att länsstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas

första betänkande påpekat den skillnad som i räntehänsende rådde

mellan skattskyldiga, som finge sina besvär avgjorda i prövningsnämnden

efter den 10 oktober och skattskyldiga, vilkas besvär före sagda tidpunkt blivit

slutligt prövade. Av betänkandet framginge att jämväl länsstyrelserna i

Blekinge och Värmlands län bemärkt ifrågavarande förhållande. Denna fråga

syntes emellertid icke ha varit föremål för de sakkunnigas övervägande.

Såvitt länsstyrelsen kunde finna borde ränta icke utgå vid restitutioner

föranledda av prövningsnämndens beslut rörande det löpande årets taxeringar

i andra fall än som angåves i 91 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag

till uppbördsförordning (ränta å överskjutande preliminär skatt). Genom

en sådan ändring skulle vinnas arbetsförenkling utan att den skattskyldiges

berättigade krav eftersattes.

Departementschefen. För mycket erlagd skatt, avseende omyndig skattskyldig

som icke äger råda över sina medel eller skattskyldig som är försatt

i konkurs, bör rätteligen återbetalas till den skattskyldiges förmyndare,

respektive till hans konkursbo. Utbetalas i sådant fall skatten till

den skattskyldige, löper statsverket risk att få utgiva skatten även till förmyndaren

eller konkursboet.

För att förhindra att återbetalning av överskjutande preliminär skatt i

angivna fall sker till den skattskyldige måste före återbetalningen utrönas,

vilka av de restitutionsberättigade som på grund av omyndighet eller konkurstillstånd

är undandragna förfoganderätten över skatten. Vid bedömande

av huruvida och i vilken omfattning sådana undersökningar lämpligen

bör vidtagas, får förlustrisken för statsverket vägas mot det merarbete och

de olägenheter i övrigt, som undersökningarna kan medföra.

För det stora flertalet omyndiga torde den erlagda preliminära skatten

åtminstone huvudsakligen vara hänförlig till inkomst av den omyndiges

eget arbete och därför av beskaffenhet att få disponeras av honom.

Endast i ett förhållandevis ringa antal fall torde således den omyndige

icke äga förfoga över sin överskjutande preliminära skatt. Utbetalas skatten

i sist angivna fall till den omyndige, är därmed icke sagt att skattemedlen

av denne kommer att disponeras på sådant sätt, att statsverket

nödgas utgiva skattebeloppet även till förmyndaren.

Den risk för förluster, som statsverket löper vid återbetalning av överskjutande

preliminär skatt till omyndiga, torde således vara tämligen

ringa. Med hänsyn härtill synes icke böra ifrågakomma att ålägga länsstyrelserna

att i samtliga fall undersöka vilka restitutionsberättigade som är

omyndiga på grund av ålder eller till följd av omyndighetsförklaring och

huruvida dessa är undandragna förfoganderätten över den för mycket er
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lagda skatten. En sådan skyldighet skulle kräva betydande arbetsinsatser

och därjämte fördröja återbetalningarna. Jag finner mig ej heller kunna

förorda det förfarande, som föreslås av de sakkunniga och som förutsätter

taxeringsnämndernas medverkan. Enligt min mening kommer nämligen

även detta att orsaka större besvär och olägenheter än som kan anses befogat

av vad med förfarandet står att vinna för statsverket. Den ifrågasatta

anordningen skulle för övrigt icke heller innebära någon säkrare garanti

mot felaktiga utbetalningar.

En annan sak är, att om myndigheterna erfarit att skattskyldig är omyndig

och icke äger förfoga över den för mycket erlagda skatten de givetvis

bör tillse att överskjutande skatt utbetalas till förmyndaren.

Däremot biträder jag vad de sakkunniga föreslagit för att förhindra

restitution till skattskyldiga som är i konkurstillstånd. Förslaget innebär,

att utmätningsman skall med ledning av de underättelser om inträffade

konkurser, som lämnas honom av konkursdomaren, anmärka sådant förhållande

i samband med den kontroll av att restitutionsberättigade icke

resterar för skatt, som det åligger utmätningsmannen att verkställa. Förfarandet

torde icke medföra något nämnvärt merarbete. Erforderliga föreskrifter

torde få utfärdas i administrativ ordning.

Mot de sakkunnigas förslag i övrigt har jag icke något att erinra. Jag

har således icke funnit anledning att föreslå någon viss tidsgräns, inom vilken

restitution skall ske. Därvid förutsätter jag, att undersökningar för

eventuell kvittning mot restförd skatt verkställes så att återbetalning av för

mycket erlagd skatt, där sådan skall ske, kan göras utan onödigt dröjsmål

samt att varsamhet iakttages med att innehålla överskjutande preliminär

skatt i och för eventuell kvittning mot ännu ej debiterad tillkommande

skatt.

Jag kan ej, som i något remissyttrande ifrågasatts, förorda, att en särskild

preskriptionstid införes beträffande fordran å för mycket erlagd

skatt. Tillräckliga skäl att i fråga om dessa fordringar frångå eljest gällande

preskriptionstid torde icke föreligga.

Överlämnar arbetstagare icke sin debetsedel å slutlig skatt till arbetsgivaren

och visar han ej heller, att han icke har att vidkännas skatteavdrag

för kvarstående skatt, skall sådant avdrag verkställas med 25 procent av

lönen, överstiger den sålunda erlagda och redovisade skatten den debiterade

kvarstående skatten, skall länsstyrelsen återbetala det överskjutande

beloppet till den skattskyldige. Därvid bör samma regler gälla som för

restitution av överskjutande preliminär skatt. Belopp understigande fem

kronor bör följaktligen icke återbetalas, ej heller bör restitutionsränta utgå.

Vidare bör kvittning kunna ske mot restförd skatt. Jag förordar, att

bestämmelser härom intages i uppbördsförordningen.

I vissa avseenden har tvekan uppkommit, hur gällande bestämmelser i

90 § 2 mom. uppbördsförordningen om restitutionsränta skall tolkas. Enligt

bestämmelsernas avfattning lär skattskyldig icke äga erhålla ränta,

när det för mycket erlagda beloppet tages i anspråk för kvittning mot

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

restförd skatt. Det vilt emellertid synas som om den omständigheten, att

den skattskyldige resterar för skatt, icke borde betaga honom rätten att

erhålla restitutionsränta. Undantag torde dock böra göras för det i 89 §

3 mom. omnämnda fallet, då den som är berättigad återbekomma skatt,

debiterad å en ort för visst år, i stället skall erlägga skatt som debiterats

eller bör debiteras å annan ort eller för annat år. Är sistnämnda skatt

ogulden, bör ränta således icke utgå å det för mycket erlagda skattebeloppet

till den del detta innehålles för kvittning mot den oguldna skatten.

Vidare torde enligt nuvarande bestämmelser rätt till vanlig restitutionsränta

icke föreligga, då ytterligare överskjutande preliminär skatt skall

återbetalas på grund av att vid debiteringen av den slutliga skatten preliminär

skatt gottskrivits med för lågt belopp eller den överskjutande preliminära

skatten blivit för låg på grund av annat avräkningsfel. I de sakkunnigas

förslag till ny uppbördsförordning har förevarande bestämmelser

givits en sådan avfattning att ränta skall utgå även i angivna fall. Jag

biträder detta förslag.

Skall enligt beslut i taxerings- eller debiteringsmål redan påförd kvarstående

skatt, fastighetsskatt in. m. eller tillkommande skatt utgå med

lägre belopp än enligt tidigare beslut och hinner omdebitering verkställas

och ny debetsedel utfärdas innan den påförda skatten förfallit till betalning,

kan restitutionsränta uppenbarligen icke komma i fråga. I viss mån

annorlunda blir förhållandet i fråga om skattskyldig, vilken på grund av

omdebitering som nyss nämnts icke skall erlägga honom påförd kvarstående

skatt och därjämte berättigas återbekomma för mycket erlagd preliminär

skatt. I likhet med vad som föreslagits i fråga om återbetalning av

ytterligare överskjutande preliminär skatt bör i angivna fall restitutionsränta

utgå å den preliminära skatt, som den skattskyldige äger återfå.

Däremot bör givetvis sådan ränta icke beräknas å det felaktigt påförda

kvarskattebeloppet.

Har dödsboet efter avliden skattskyldig att erlägga fastighetsskatt eller

kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum

eller avslutas efter dödsfallet, ma beskattningsnämnd under vissa förutsättningar

medgiva dödsboet befrielse från erläggande helt eller delvis av

nämnda skatt. Meddelas sådant beslut sedan skatten betalats, skall den erlagda

skatten restitueras. Tillräckliga skäl för att restitutionsränta skall

utga i förevarande fall synes icke föreligga. Gällande bestämmelser har

emellertid tolkats så, att ränta skall gottgöras dödsboet, därest dödsboet

vinner skattebefrielse först efter anförda besvär. Jag förordar en sådan

ändring av bestämmelserna, att ränta icke i något fall skall utgå å skatt,

för vilken i anledning av skattskyldigs frånfälle dödsboet erhållit befrielse.

Jag kan icke ansluta mig till det av länsstyrelsen i Skaraborgs län framförda

förslaget, att restitutionsränta icke skall utgå i de av länsstyrelsen

uppmärksammade fallen.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även bestämmelserna i 90 § 1 mom. uppbördsförordningen om ränta å

överskjutande preliminär skatt har vid tillämpningen medfört tvekan i åtskilliga

hänseenden.

För att sådan ränta skall utgå fordras att den preliminära skatt, som erlagts

senast den 30 april året näst efter inkomståret, överstiger motsvarande

slutliga skatt på visst sätt. Ifrågavarande tidsbegränsning bör uppenbarligen

endast anses åsyfta andra inbetalningar av preliminär skatt än sådana som

avser restförd preliminär B- och C-skatt eller av uppdebiterad preliminär

A-skatt. Alla vid tidpunkten för ränteberäkningen gjorda inbetalningar av

sistnämnda slag bör följaktligen beaktas medan från ränteberäkningen uteslutes

s. k. fyllnadsinbetalningar gjorda efter den 30 april.

I propositionen nr 203 till 1951 års riksdag med förslag till förordning om

ändring i uppbördsförordningen uttalade jag (s. 66), att beslut om höjd

eller sänkt taxering eller debitering, som meddelats efter det den preliminära

skatten avräknats från den slutliga, ej borde föranleda ny beräkning

av ränta å överskjutande preliminär skatt.

I anslutning härtill får jag framhålla, att med ett efter avräkningen meddelat

beslut om höjd eller sänkt taxering bör förstås sådant taxeringsbeslut,

vartill hänsyn icke skall tagas vid debitering av slutlig skatt. Den omständigheten,

att den skattskyldige genom sådant beslut vinner nedsättning i

eller befrielse från slutlig skatt eller skall påföras ytterligare skatt, skall således

icke inverka på ränteberäkningen. 1 följande fall bör dock ett undantag

härifrån föreskrivas.

Såsom jag tidigare förordat bör kvittning ske även mellan överskjutande

preliminär skatt och redan debiterad tillkommande skatt, varjämte överskjutande

preliminär skatt bör under vissa förutsättningar kunna innehållas

för att kvittas mot tillkommande skatt. För skattskyldiga, varom här

är fråga, kan den överskjutande preliminära skatten vara så hög och den

slutliga skatten så låg, att förutsättningarna för gottskrivning av ränta föreligger.

Så kan t. ex. vara fallet för skattskyldiga, som icke avlämnat självdeklaration

och till följd därav icke påföres taxering av taxeringsnämnden.

Hinner rättelse icke ske i tid hos prövningsnämnden, blir hela den erlagda

preliminära skatten överskjutande sådan, eftersom den skattskyldige icke

påföres någon slutlig skatt. Uppenbarligen bör i dylikt fall den skattskyldige

icke gottskrivas ränta vid kvittningen mot den tillkommande skatten.

Jag förordar en bestämmelse av innehåll, att vid bedömande av om och med

vilket belopp ränta skall utgå å överskjutande preliminär skatt, som skall

kvittas mot tillkommande skatt, den tillkommande skatten skall likställas

med slutlig skatt.

Vad nyss sagts beträffande ränteberäkning vid ändrad taxering bör äga

motsvarande tillämpning, då feldebitering av slutlig skatt rättas. Har skattskyldig

vid debitering av slutlig skatt gottskrivits preliminär skatt med fel

belopp, torde däremot ny ränteberäkning alltid böra göras vid rättelse av

felet; detsamma bör gälla även i fråga om den särskilda räntan å kvarstående

skatt. Frågan huruvida och med vilket belopp skattskvldig skall er
-

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hålla ränta å överskjutande preliminär skatt eller skall påföras ränta å

kvarstående skatt bör sålunda alltid bedömas utifrån det preliminärskattebelopp,

som rätteligen skolat tillgodoräknas den skattskyldige.

År skattskyldig berättigad erhålla vanlig restitutionsränta å för mycket

erlagd skatt, bör han uppenbarligen icke samtidigt få ränta å överskjutande

preliminär skatt. En bestämmelse härom bör införas i uppbördsförordningen.

Ytterligare må beröras spörsmålet huruvida kvittning av för mycket inbetald

skatt mot restförd sådan bör kunna äga rum jämväl i det fall, då

den skattskyldige erhållit anstånd med erläggande av skatt. Enligt uppgift

har sådan fråga uppkommit i praktiken och föranlett tvekan om bestämmelsernas

innebörd. Bestämmelserna sådana de för närvarande är utformade

lärer icke lägga hinder i vägen för en kvittning mot sådan restförd

skatt, som ej omfattas av det meddelade anståndet. För egen del är jag av

den meningen att, med hänsyn till uppbördsreglernas utformning i jämförbara

hänseenden, hinder för kvittning mot av anståndet omfattad skatt ej

heller bör uppställas. En viss omformulering av författningstexten bör därför

vidtagas.

XIV. Straffbestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser, m. m. I 99 § uppbördsförordningen stadgas, att

om någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som har

betydelse för verkställande av skatteavdrag, under sådana omständigheter

att det kan antagas ha skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag icke

verkställes eller sker med för lågt belopp, eller om någon i preliminär självdeklaration

eller i ansökan om jämkning av preliminär skatt uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller

den han företräder leda till frihet från preliminär skatt eller till för låg

sådan skatt, eller om någon i ansökan jämlikt 48 § 2 mom. samma förordning

om nedsatt skatteavdrag eller i ansökan om anstånd med inbetalning

av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående

förhållande av betydelse för ärendets avgörande, den skyldige skall

straffas med dagsböter.

Med dagsböter bestraffas vidare enligt 100 § 1 mom. uppbördsförordningen

arbetsgivare, som är skyldig att verkställa skatteavdrag men underlåter

att fullgöra denna skyldighet eller som visserligen verkställer skatteavdrag

men gör detta med för lågt belopp, under förutsättning att gärningen begås

av uppenbar tredska. Samma straffpåföljd är stadgad om arbetsgivaren uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid till

uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp.

I 2 mom. sistnämnda paragraf återfinnes ytterligare straffbestämmelser

för arbetsgivare, som bryter mot vissa detalj föreskrifter i uppbördsförordningen.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I 103 § 1 mom. uppbördsförordningen har intagits vissa bestämmelser om

möjlighet för länsstyrelse att i olika fall förelägga skattskyldig och arbetsgivare

vite. Viss vitesbestämmelse återfinnes jämväl i 31 § tillämpningskungörelsen

till uppbördsförordningen.

Frågan om skärpta ansvarsbestämmelser för arbetsgivare, som icke iakttagit

uppbördsförordningens nyss antydda föreskrifter, har tidigare varit

föremål för riksdagens uppmärksamhet. I de likalydande motionerna I: 83

och II: 84 till 1951 års riksdag hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag till skärpta ansvarsbestämmelser

för arbetsgivarna. I motionerna hade framhållits, att uppbördsförordningens

ansvarsbestämmelser vore av betydligt lindrigare art än som stadgades i

skattestrafflagen för falskdeklaration och likartade brott, där straffminimum

utgjorde böter, vilka utmättes i proportion till det belopp som falskdeklaranten

undandragit staten, och straffmaximum straffarbete i högst två år. Orsaken

härtill vore enligt motionärernas mening till viss del beroende på det

motstånd bestämmelserna mötte i remissbehandlingen. Av den kvarstående

skatten enligt 1948 och 1949 års taxeringar, 753 resp. 600 milj. kr., hade

restförts icke mindre än 100 resp. 90 milj. kr. Den låga inflytelseprocenten

syntes kunna tillskrivas flera samverkande orsaker, bl. a. att i åtskilliga

fall arbetsgivare underlåtit att i behörig ordning verkställa skatteavdrag eller

försummat inbetala innehållet belopp. Det vore tänkbart att dylika försummelser

i viss utsträckning kunde förklaras av vetskapen om att den därmed

förknippade straffpåföljden i allmänhet vore ringa. En skärpning av ansvarsbestämmelserna

för dessa förseelser skulle leda till ett förbättrat uppbördsresultat.

En ändring i sådan riktning, vilket för det allmänna rättsmedvetandet

knappast skulle komma att framstå såsom oskäligt sträng,

skulle även medföra en bättre överensstämmelse mellan skattestrafflagens

bestämmelser för falskdeklaration och uppbördsförordningens ansvarsbestämmelser.

Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

De sakkunniga. De sakkunniga erinrar inledningsvis om sitt förslag, att

arbetsgivarna icke vidare skulle vara skyldiga att till arbetstagarna överlämna

uppbördsmyndigheternas kvitton å för arbetstagaren inbetald skatt.

Arbetsgivarna skulle såsom för närvarande vid varje avlöningstillfälle genom

särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagarna uppgift

om det belopp, som genom skatteavdrag innehållits å lönen. Då debetsedel

återlämnades till arbetstagaren, borde densamma vara försedd med intyg om

verkställda skatteavdrag.

Det vore ett ofrånkomligt krav, säger de sakkunniga, att dylika intyg och

besked om verkställda skatteavdrag vore riktiga. Straffansvar måste därför

inträda för arbetsgivare, som uppsåtligen lämnade intyg om att skatteavdrag

verkställts, trots att så icke vore förhållandet, ävensom för arbetstagare, som

sökte utnyttja sådant intyg sig till fördel. Särskilda lagbestämmelser härom

torde dock icke vara erforderliga, enär förfarandet syntes hänförligt till så
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

365

dant osant intygande, resp. bruk av osann urkund, varom förmäldes i 13

kap. 11 § strafflagen. Om däremot felaktigt intyg lämnades av misstag, borde

särskilt straffansvar icke inträda.

De förslag de sakkunniga i övrigt framlagt angående ändringar i olika

avseenden av uppbördssystemet syntes icke behöva föranleda andra än rent

formella ändringar av uppbördsförordningens straffbestämmelser.

De sakkunniga har redovisat vissa genom länsstyrelserna införskaffade

uppgifter till belysande av arbetsgivarnas underlåtenhet att verkställa skatteavdrag

och att inbetala innehållna skattemedel. De sakkunniga anför följande.

Enligt dessa uppgifter uppgår den uppdebiterade preliminära A-skatten —

omfattande både sådana fall, där man utrett att skatteavdrag ej verkställts,

och fall, där skatteavdrag verkställts men de innehållna skattebeloppen ej

redovisats — under åren 1947, 1948 och 1949 till sammanlagt ca 14,7 milj.

kr., omfattande ca 128 000 poster. Häri ha då icke inräknats de fall, då efter

verkställd undersökning inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan

^debitering och indrivningsåtgärder. Det finnes anledning att antaga, att

i sådant hänseende mycket stora skattebelopp influtit. Antalet arbetsgivare

beträffande vilka verkställd utredning visat, att skatteavdrag ej verkställts

eller skatten ej redovisats, uppgår för år 1947 till ca 14 200, för år 1948 till

ca 16 600 och för år 1949 till ca 17 800. I åtskilliga fall torde dock samma

arbetsgivare återfinnas bland angivna antal för de olika åren. Av arbetsgivare

under tiden den 1 januari 1947—den 30 juni 1950 innehållen men

ej redovisad skatt, såväl preliminär som kvarstående skatt, uppgår till, med

undantag för Göteborgs och Bohus län, varifrån fullständiga uppgifter icke

lämnats, till ca 12,5 milj. kr., varav den 1 juli 1950 kvarstod oredovisat ca 5,7

milj. kr.

För ett tjugutal arbetsgivare överstiger det av varje arbetsgivare för sig

oredovisade skattebeloppet 50 000 kr.

För tiden intill den 1 juli 1949 har uppgifter införskaffats rörande storleken

av de skattebelopp, som de enskilda arbetsgivarna underlåtit att redovisa.

Dessa uppgifter, omfattande hela riket med undantag för Göteborgs

och Bohus län, har sammanfattats i följande tabell:

Oredovisat skattebelopp

Antal

arbetsgivare

Summa oredo- visat belopp, kr

Högst 1 000 kr.................................

20 395

3 217 232

1 001— 5 000 » ...........................

1212

2 837 816

5 001—10 000 > ........................

168

1 157396

10 001—20 000 » .......................

59

812 049

över 20 000 » ............................

31

1 449 931

Summa

21 865

9 474 424

De sakkunniga omtalar, att de även införskaffat uppgifter från länsstyrelserna

angående den utsträckning, i vilken försumliga arbetsgivare anmälts

till åtal och ådömts straff. Enligt dessa uppgifter hade intill den

1 * juli 1950 ca 3 100 arbetsgivare anmälts till åtal och av dessa hade ca

2 000 ådömts straff. Vidare hade uppgifter inhämtats om de straff, som

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

intill den 1 augusti 1949 utdömts för de högsta undanhållna beloppen i

varje län. Av uppgifterna framginge att antalet dagsböter i de särskilda

fallen i allmänhet varit ganska lågt i förhållande till oredovisade belopp.

De sakkunniga hänvisade i övrigt till följande sammanställning, omfattande

före den 1 augusti 1949 avgjorda mål:

Oredovisat skattebelopp

Antal

dömda

Antal dagsböter

medeltal

Högst i 000 kr. inkl. fall då oredovisat belopp ej angivits.....

346

21

1001— 5 000 kr...........................................

238

32

5001-10000 » ..........................................

46

37

10 001—20000 > ..........................................

26

36

över 20 000 > ..........................................

16

57

Summa

672

—

I anslutning härtill uttalar de sakkunniga som sin mening, att de låga

bötesstraffen utgjort ett alltför ringa återhållande moment för de arbetsgivare,

som av olika anledningar för egen del velat utnyttja genom skatteavdrag

innehållna medel. En straffskärpning framstode såsom nödvändig.

Sedan de sakkunniga, med hänsyn till de synnerligen stora bötesbelopp

som därvid kunde ifrågakomma, avvisat tanken att införa normerade böter,

anföres följande.

Från olika håll har föreslagits, att arbetsgivarnas underlåtenhet att redovisa

innehållna skattebelopp skulle likställas med förskingring. En sådan

lösning av problemet synes dock icke möjlig. Vare sig de innehållna skattemedlen

betraktas som en lönefordran, som övergått från arbetstagaren till

det allmänna, eller en skattefordran från det allmännas sida anses föreligga

gentemot arbetsgivaren, föreligger det förhållandet, att arbetsgivaren av

egna medel skall gälda det allmännas fordran. För förskingringsbrottet är det

emellertid ett erforderligt rekvisit, att det skall vara fråga om egendom,

som den brottslige fått i sin besittning för annan med skyldighet att utgiva

egendomen eller redovisa för denna. Möjligen skulle arbetsgivarnas förfaringssätt

kunna likställas med olovligt förfogande, men icke heller detta

torde kunna komma i fråga. Man synes här jämväl i fortsättningen böra

nöja sig med straffbestämmelser i uppbördsförordningen, men den åsyftade

straffskärpningen bör kunna nås genom att straffskalan utvidgas att omfatta

även fängelse.

De sakkunniga anför i anslutning härtill, att arbetsgivare, som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet underläte att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet

inbetala innehållet belopp, skulle kunna straffas med

fängelse i högst 6 månader eller med dagsböter. Såsom bevillningsutskottet

angivit i sitt betänkande nr 65 till 1945 års riksdag i anledning av propositionen

nr 370 till samma års riksdag med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet

borde upprepad förseelse i regel anses begången av grov

oaktsamhet. Upprepad förseelse efter det arbetsgivaren en gång ådömts straff

borde enligt de sakkunnigas mening anses som försvårande och i regel

föranleda frihetsstraff. Antalet utdömda dagsböter hade i de enskilda målen

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

367

i allmänhet varit lågt i förhållande till de innehållna skattebeloppen. De

sakkunniga förutsatte, att en utvidgning av straffskalan att omfatta även

fängelse skulle medföra en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. Genom

den ifrågasatta utvidgningen av straffskalan komme ifrågavarande mål städse

att handläggas av domstol. Strafföreläggande kunde icke ske annat än

för brott, varå allenast böter kunde följa.

De sakkunniga framhåller, att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning

gåve vid handen, att lönen minskats med därå belöpande skatt, och arbetsgivaren

därefter underlåtit att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna,

arbetsgivaren borde kunna straffas, oavsett om han vid löneutbetalningstillfället

haft medel disponibla för skatten eller ej.

De sakkunniga tillägger, att om arbetsgivaren underläte att redovisa innehållna

införselmedel till utmätningsman, dagsböter utgjorde högsta straff.

Förslag om ändring av denna bestämmelse hade de sakkunniga icke ansett

sig böra framlägga.

Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle

skyldigheten att verkställa avdrag för preliminär skatt endast avse arbetstagare

med preliminär A-skatt. Den möjligheten kunde inträffa, att skattskyldig

lämnade lokal skattemyndighet vilseledande uppgifter för att erhålla

preliminär B-skatt i avsikt att undkomma skatteavdrag. Inom de sakkunniga

hade ifrågasatts, att dylikt förfarande skulle straffbeläggas på samma sätt

som gällde beträffande skattskyldig, som i preliminär deklaration eller i ansökning

om jämkning lämnade oriktig uppgift, ägnad att medföra för låg

preliminär skatt. Dylika åtgöranden torde emellertid knappast ha varit eller

komma att bli mera allmänna. Ur ansvarssynpunkt syntes ett förfaringssätt

av angivet slag icke kunna jämställas med åtgärder i syfte att undkomma

erläggande av skatt. Straffansvar borde därför enligt de sakkunnigas

mening icke införas för dylika åtgöranden.

Slutligen anför de sakkunniga att vitesbestämmelserna i 103 § uppbördsförordningen

borde i anslutning till vad de sakkunniga i andra sammanhang

föreslagit utvidgas att omfatta fall, där arbetsgivare underläte att besvara

av uppbördsmyndigheter framställda frågor av olika slag, in. in. Därjämte

syntes stadgandet i 103 § 2 mom. uppbördsförordningen, att den som verkställde

delgivning av vitesföreläggande ägde av den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning, såsom otidsenligt böra upphävas.

Delgivning borde som regel ske genom allmänna posten; endast om

vederbörande icke kunde delgivas föreläggandet på angivna sätt, borde polismyndigheten

anlitas.

En av de sakkunniga, direktören P. Prydz, har med instämmande av

förste stadsfogden N. Rgdhagen, expert hos de sakkunniga, förklarat sig icke

dela majoritetens mening beträffande lämpligheten av den ifrågasatta straffskärpningen

och därvid uttalat att fängelsestraff borde ifrågakomma endast

om underlåtenheten varit uppsåtlig. Prydz anför bl. a. följande.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Om den uppfattning, som legat till grund för detta förslag, nämligen att

rent brottsligt förfarande från arbetsgivares sida skall strängt beivras, kan

blott en mening råda. Tillgripes yttersta stränghet, torde emellertid böra

krävas, att frihetsstraffets utmätande begränsas till fall av synnerligen graverande

art. Det förefaller mig därför sakligt berättigat, att frihetsstraffet

begränsas till att omfatta sådana fall, då arbetsgivare handlat uppsåtligt.

En utsträckning av frihetsstraffet till att även gälla oaktsamhet, låt vara

att i majoritetens förslag avses grov oaktsamhet, kan nämligen föranleda

betänkligheter.

Det bör sålunda beaktas, att i stort sett alla arbetsgivare äro enligt det nya

uppbördssystemets förutsättningar skyldiga att verkställa skatteavdrag vid

utbetalning av löner till sina anställda och redovisa de avdragna beloppen till

vederbörande uppbördsmyndighet. I de allra flesta fall anses den uppbördsverksamhet,

som genom uppbördsförordningen ålägges arbetsgivarna, innebära

en dem påtvingad extra arbetsbörda, som de helst skulle se sig befriade

ifrån, och i ett stort antal fall kommer också uppbörden av preliminär skatt

att anförtros människor, som driva en mindre rörelse och för vilka den kontorstekniska

rutinen får stå tillbaka för den rent praktiska yrkesutövningen.

Medborgare av denna kategori kunna ej förväntas äga klar insikt om vidden

av det ansvar, som rättsligen åvilar dem, och om en sådan arbetsgivare av

oaktsamhet eller låt vara av uppenbart slarv underlåtit att i rätt tid inbetala

innehållen skatt, bör detta enligt min mening icke föranleda frihetsstraff,

även om förseelsen rent juridiskt sett skulle kunna rubriceras som grov

oaktsamhet. Icke heller kan enbart den omständigheten att arbetsgivaren

råkat i ekonomisk olycka och genom sin underlåtenhet påfört staten förluster

anses utgöra skäl för fängelsestraff. Staten har nämligen genom uppbördsförordningen

ålagt vissa medborgare att fungera som uppbördsinstanser.

Detta måste oundvikligen medföra, att staten löper ekonomisk risk i

likhet med andra fordringsägare. Ej heller i detta fall förefaller det därför

rimligt att med fängelse bestraffa en försumlig arbetsgivare, därest icke

brottsligt uppsåt föreligger.

Det bör i detta sammanhang även erinras om, att någon straff skärpning

avseende skattskyldiga, som i ansökan om nedsatt skatteavdrag uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, icke föreslagits, oaktat

sådant handlingssätt kan leda även det till direkt förlust för staten. Skattskyldig,

som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, kan sålunda blott straffas

med dagsböter. Också detta förhållande synes tala för, att straffskärpning

för arbetsgivare, om den genomföres, bör vara måttlig, och att fängelsestraff

må utdömas endast vid uppsåtligt brott.

Remissyttrandena. I åtskilliga remissyttranden understrykes angelägenheten

av att en skärpning av straffbestämmelserna för

arbetsgivare, som underlåtit att till upp börds myndigheterna

redovisa genom skatteavdrag innehållna skattebelopp,

kommer till stånd. Icke i något yttrande avvisas tanken på en

sådan skärpning.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Överståthållaråmbetet framhåller, att de belopp, som av arbetsgivare i

Stockholm icke i behörig ordning redovisats, år från år undergått en mycket

markant ökning. De hittills gällande bestämmelserna med dagsböter som

enda strafform hade icke haft åsyftad avskräckande verkan.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande.

Erfarenheten har visat, att de låga bötesstraff, som ådömts arbetsgivare

för underlåtenhet att inleverera avdragna skattebelopp, icke haft åsyftad

verkan. Samma arbetsgivare kan försumma uppbördsterminerna och underlåta

att betala sådan skatt utan allvarligare påföljd. Som regel gäller detta

arbetsgivare med mer eller mindre undergrävd ekonomisk ställning, där

konsekvenserna i form av böter och restavgifter vägt lätt emot möjligheten

att genom underlåten inbetalning av skatteavdrag skaffa kredit. Då dessa arbetsgivare

genom nya skatteavdrag kunna skaffa medel för gäldande av påförda

bötesbelopp, behöva de icke befara någon förvandling av böterna.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar, att även om kontrollen

av arbetsgivarna ökades vore det nödvändigt med en straffskärpning

för att komma till rätta med sådana arbetsgivare som ej på annat sätt kunde

förmås att fullgöra skyldigheten att redovisa innehållna skattebelopp. För

det allmänna rättsmedvetandet framstode det som ett grovt brott att ej inbetala

gjorda skatteavdrag utan försöka sko sig på såväl skattebetalarnas

som samhällets bekostnad.

Landsorganisationen i Sverige anför.

Landsorganisationen anser införandet av skärpta straffbestämmelser för

arbetsgivare som underlåtit att redovisa löneavdrag särskilt motiverat. Av

de utav de sakkunniga lämnade uppgifterna framgår att de belopp som på

detta sätt undandrages statsverket är avsevärda samt att de är växande

år från år. Enligt nuvarande regler kan det ibland bli ren affär för arbetsgivaren

att underlåta att redovisa innehållna löneavdrag. Det bötesstraff som

arbetsgivaren riskerar är nämligen så lågt i förhållande till vad han kan

tillgodogöra sig, att det måste rent av inbjuda arbetsgivare, som kommit i

ekonomiskt trångmål, till att underlåta redovisning.

Mot de sakkunnigas uttalande, att normerade böter icke borde

komma i fråga och att man även i fortsättningen borde nöja sig med straffbestämmelser

i uppbördsförordningen, därvid straffskärpningen

kunde nås genom att straffskalan utvidgades att omfatta även fängelse,

göres erinran endast i ett par yttranden.

Justitiekansler sämbetet yttrar sålunda följande.

I betänkandet diskuteras införande av normerade böter men tanken härå

avvisas med hänsyn till de synnerligen stora bötesbelopp, som därvid skulle

kunna uppkomma. Det anförda skälet synes knappast vara avgörande, eftersom

intet hindrar, att visst högsta straff stadgas. Möjligen skulle större

allmänpreventiv verkan än av dagsbotsstraff följa av ett "bötesstraff, som

anknöte till det oredovisade beloppet av innehållna skatteavdrag, exempelvis

böter högst tre gånger innehållet belopp, dock minst 50 eller 100 kronor

och högst förslagsvis 10 000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som ställer sig tveksam inför Irågan om

fängelsestraff bör utmätas, då någon skyldighet att hålla skattemedlen avskilda

från arbetsgivarens övriga medel icke förutsättes skola gälla, uttalar

som sin mening, att det syntes väl hårt att döma en arbetsgivare till

fängelsestraff för underlåtenhet att under viss uppbördstermin inbetala visserligen

till skatt innehållna medel men dock sådana medel, som arbets24

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

givaren icke behövt hålla åtskilda utan ägt förfoga över viss tid. Länsstyrelsen

ville förorda skyldighet för arbetsgivare att hålla genom skatteavdrag

innehållna medel åtskilda från övriga tillgångar, därvid vederbörande i

förekommande fall skulle kunna göras ansvarig för förskingring.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Då straffskalan vid mera kvalificerade fall av överträdelse av bestämmelserna

om arbetsgivares skyldighet att inbetala genom skatteavdrag innehållna

belopp enligt de sakkunnigas förslag utvidgats till att omfatta även fängelse,

vill länsstyrelsen liksom tidigare Föreningen Sveriges kronokamrerare

ifrågasätta, huruvida icke berörda straffbestämmelser borde utbrytas ur

uppbördsförordningen och intagas i en särskild lag, liknande skattestrafflagen,

eller eventuellt i sistnämnda lag. Länsstyrelsen får i förevarande hänseende

åberopa vad kammarrätten anförde i sitt yttrande över förslaget till

skattestrafflag. I sagda yttrande uttalade kammarrätten bland annat, att »tillvaron

av en särskild skattestrafflag kan emellertid förväntas utöva en icke

obetydlig inverkan å uppfattningen om här ifrågavarande brottsliga förfarandes

rätta art och svårhetsgrad» samt att det vore »en angelägenhet av

största vikt, att deklarationsbrottens allvarliga art får ett säkert fotfäste i

allmänhetens medvetande». Sagda uttalanden synas tillämpliga jämväl beträffande

nu ifrågavarande överträdelser.

Förslaget att straffskärpningen skall gälla underlåtenhet, som varit uppsåtlig

eller föranletts av grov oaktsamhet, tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet yttranden.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar att genom den oförsvarliga

nonchalans, som vissa arbetsgivare visat och som åsamkat det allmänna

stora förluster och berett såväl myndigheter som lojala arbetsgivare

betydande merarbete genom den strängare kontrollen, de föreslagna

straffbestämmelserna icke kunde anses vara för hårda utan snarare tvärtom.

Förbundet ville därför uttrycka en förhoppning, att någon lindring icke

komme till stånd.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation yttrar,

att de icke ville ställa sig avvisande till de sakkunnigas förslag. Därvid förutsattes,

att man vid tillämpningen ginge fram med stor försiktighet. Arbetsgivarna

hade pålagts den ena skyldigheten efter den andra i fråga om skatteredovisningen

men erhölle icke någon ersättning för sitt arbete. Många arbetsgivare

vore vidare synnerligen okunniga beträffande den redovisningsskyldighet,

som åvilade dem. Om staten ställde krav på de enskilda, borde

dessa också rimligen kunna ställa vissa krav på staten, åtminstone att de

på ett effektivt sätt upplystes om sina skyldigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att fängelse borde ingå i straffskalan

endast då brottet ansåges som synnerligen grovt.

Den föreslagna straffskärpningen för fall, då underlåtenheten föranletts

av grov oaktsamhet, avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

industriförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Föreningen

Sveriges landsfiskaler.

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

371

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar.

De sakkunnigas förslag att arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid till uppbördsmyndigheten

inbetala medelst skatteavdrag innehållet belopp, skall kunna straffas med

fängelse, motsätter sig föreningen bestämt. Härvid instämmer föreningen i

det särskilda yttrande, som avgivits av herr Prydz. Det synes föreningen

icke finnas något att erinra mot straffskärpning i vad avser sådan arbetsgivare,

som uppsåtligen vidtar nu ifrågavarande åtgärd, men det torde vara

oskäligt att tillgripa urbota straff vid grov oaktsamhet. Föreningen vill

framhålla, att den redan i samband med att den tillstyrkte arbetsgivarnas

medverkan vid uppbörd av arbetstagarnas skatter, bestämt hävdade, att risken

för felaktigheter vore förhållandevis stor, och att det vore fråga om en

arbetsuppgift, som vore arbetsgivarna relativt främmande. För att urbota

straff må ifrågakomma, om arbetsgivaren underlåter att inleverera skattemedel,

synes det vara en rimlig fordran att uppsåt verkligen föreligger. I

oaktsamhetsfallen bör annat straff än dagsböter icke ifrågakomma.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Gentemot de sakkunnigas förslag att skärpa straffbestämmelserna för arbetsgivare,

som verkställt skatteavdrag, men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

underlåtit att inom föreskriven tid inbetala innehållet belopp, vill

förbundet anföra reservation. Det föreslås nämligen, att även fängelse i

högst 6 månader skall ingå i sagda straffbestämmelser. Förbundet anser

sig emellertid icke kunna förorda fängelsestraff i annat fall än när uppsåt

föreligger hos arbetsgivare. Det kan icke anses riktigt, att staten ålägger

medborgare att fungera såsom uppbördstjänstemän samt dessutom utkräver

fängelsestraff i händelse allenast grov oaktsamhet föreligger. Genom föreslagna

förbättringar i uppbördsförfarandet avser staten att tillförsäkra sig

ökade inkomster med hjälp av arbetsgivarna, utan att dessa erhålla motsvarande

ökade ersättning för sitt arbete. Med hänsyn härtill synes det än mer

stötande att utsträcka straffbestämmelserna i föreslaget hänseende.

Beträffande frågan o in normalstraff påpekar Svea hovrätt att

den föreslagna ansvarsbestämmelsen fått en sådan utformning, att fängelse

komme att utgöra normalstraff. Då detta knappast torde ha varit avsett

och icke heller kunde anses lämpligt, hemställde hovrätten att författningstexten

erhölle en i anledning därav betingad förändrad lydelse.

Liknande uttalanden göres av justitiekanslersämbetet och socialstgrelsen.

Kammarrätten, som anser en straffskärpning påkallad, ifrågasätter emellertid

huruvida det kunde vara välbetänkt med en sådan skärpning av

straffbestämmelserna, som nu föresloges. Någon utredning därom hade icke

förebragts. Enligt kammarrättens mening borde bötespåföljden alltjämt

framstå som normalstraff och fängelsestraffet reserveras för de fall, där

omständigheterna vore sådana, att de kunde betecknas som försvårande.

Å andra sidan framhåller Landsorganisationen i Sverige att det klart borde

framgå, att frihetsstraff borde vara normalstraff och bötesstraff endast

förekomma i undantagsfall, då försumligheten verkligen endast vore en förseelse

och det undanhållna beloppet vore av mindre storlek. Vidare uttalar

Föreningen Sveriges stadsfogdar att en straffskärpning utöver den föreslagna

vore av nöden. Frihetsstraff borde sålunda vara normalstraff och

bötesstraff allenast förekomma, då förseelsen vore av mindre betydelse.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter huruvida icke sådana f ö rsvårande

omständigheter, som i regel borde föranleda frihetsstraff,

borde anses föreligga jämväl i det fall, då straff tidigare icke ådömts

men summan av oredovisade medel uppginge till betydande belopp.

Justitiekanslersämbetet — som erinrat om de sakkunnigas förut återgivna

uttalande att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning gåve vid handen, att

lönen minskats med därå belöpande skatt, och arbetsgivaren därefter underläte

att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna, arbetsgivaren

borde kunna straffas, oavsett om han vid löneutbetalningstillfället haft medel

disponibla för skatten eller ej — ifrågasätter huruvida detta generella

uttalande reservationslöst kunde godtagas. Huruvida förfarandet vore straffbart

syntes böra bero på grunden till den bristande medelstillgången. Om

anledningen därtill vore den, att arbetsgivaren gått miste om en inkomst,

som han med fog räknat med skulle inflyta i rätt tid, syntes icke utan vidare

klart, att arbetsgivarens förfarande fyllde fordringarna för ansvar eller

borde vara straffbart.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser angeläget att omprövning skedde,

huruvida lydelsen av ansvarsbestämmelserna vore till fyllest. Såvitt länsstyrelsen

kunde finna, kunde invändningen, att medel saknats för utbetalning

av mera än nettolönen, med verkan åberopas för undvikande av ansvar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att det av författningstexten eller

anvisningarna till denna borde framgå, att arbetsgivares underlåtenhet att

inbetala genom skatteavdrag innehållet belopp bestraffades, oavsett om arbetsgivaren

vid löneutbetalningstillfället haft medel disponibla för skatten

eller ej. Vidare borde av författningstexten eller anvisningarna kunna direkt

utläsas vad som avsåges med grov oaktsamhet.

Efter framhållande av att arbetsgivare enligt 102 § 1 mom. i förslaget till

uppbördsförordning skulle straffas, om han av uppenbar tredska

underläte att verkställa skatteavdrag i behörig ordning, anför Svea hovrätt.

För straffbarhet erfordras enligt lagrummets avfattning icke mer i objektivt

hänseende än ett faktiskt underlåtande i strid med lagens föreskrifter,

utan att särskild anmaning skett från myndigheternas sida. Under vilka

förutsättningar tredska i denna situation skall anses föreligga framgår varken

av lagtexten eller förarbetena. Det torde vara svårt att i ett visst fall

våga påstå tredska, om icke vederbörande erhållit särskild påstötning, vilken

han underlåtit att efterkomma. Men om detta är tanken med bestämmelsen,

borde det för undvikande av all tveksamhet på ett eller annat sätt

komma till uttryck.

Svea hovrätt anför vidare.

I 102 § 2 mom. har underlåtenhet att hörsamma vissa anmaningar och

fullgöra vissa skyldigheter straffbelagts. Beträffande samma fall innehåller

105 § bestämmelse om att länsstyrelsen äger förelägga vite. Hovrätten

saknar erfarenhet för att kunna bedöma, huruvida det för uppnående av

önskat resultat i dessa fall skall anses nödvändigt med möjlighet till såväl

straffrättsligt förfarande som vitesföreläggande. I och för sig måste denna

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

373

kombination enligt hovrättens åsikt anses mindre lämplig. I samband härmed

anmärkes, att förslaget i ett av dessa fall erhållit sådan ordalydelse,

att straffansvar direkt ålägges juridiska personer, vilket icke står i överensstämmelse

med svensk rätt.---

Bestämmelsen i 103 §, om att den som är underkastad ansvar för tjänstefel

undantages från straffbestämmelsen i lagrummet, synes böra utgå, då

den täckes av regeln i 104 §.

Beträffande frågan om delgivning av vitesföreläggande uttalar t. f. uppbördsdirektören

i Stockholm, att personer som underläte att besvara av

skattemyndighet framställda frågor antagligen också underläte att utkvittera

rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Delgivning genom

allmänna posten av vitesföreläggande kunde alltså befaras fördröja ärendet.

Det förefölle lämpligt att länsstyrelsen i varje särskilt fall bestämde på

vilket sätt delgivning skulle ske. Nuvarande 103 § 2 mom. uppbördsförordningen

borde efter viss mindre ändring bibehållas.

Departementspromemorian. Såsom inledningsvis omnämnts har i anslutning

till de sakkunnigas förslag och efter remissförfarandet frågan om förevarande

straffbestämmelsers utformning varit föremål för ytterligare överväganden

i en inom finansdepartementets rättsavdelning av länsassessorn

Axel Morén utarbetad promemoria.

I promemorian omnämnes inledningsvis, att åklagaren i två av hovrätten

över Skåne och Blekinge den 23 september 1949 avgjorda mål, som i första

instans handlades av rådhusrätten i Malmö, yrkade ansvar å firmatecknarna

i två aktiebolag för att de av uppenbar tredska underlåtit att verkställa

skatteavdrag för hos bolagen anställda arbetstagare. De åtalade uppgav att

de vid löneutbetalningarna icke haft större belopp tillgängliga än som motsvarade

nettoavlöningarna. De gjorde gällande att vid sådant förhållande deras

underlåtenhet att innehålla erforderliga belopp till gäldande av arbetstagarnas

skatt icke kunde anses ha skett av uppenbar tredska. Rådhusrätten

anförde i domskälen, att av de åtalades uppgifter, vilka icke vederlagts,

framginge att anledningen till att ifrågavarande skattebelopp icke innehållits

varit den, att bolaget saknat erforderliga medel härtill. Då på grund

härav de åtalade icke kunde anses ha av uppenbar tredska underlåtit att

verkställa skatteavdrag, fann rådhusrätten de åtalade icke kunna fällas till

ansvar i målet. Åtalet ogillades därför. Hovrätten fastställde de slut rådhusrättens

domar innehöll, men åberopade andra domskäl. Hovrätten anförde

sålunda, att åklagaren yrkat ansvar allenast för underlåtenhet att verkställa

skatteavdrag. Annat hade emellertid icke visats än att de åtalade, såsom de

i målet uppgivit, vid ifrågavarande avlöningstillfällen utbetalat arbetstagarnas

löner, minskade med därå belöpande skatter. De åtalade hade förty icke

gjort sig skyldiga till förseelse mot 100 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen

(underlåtenhet att i behörig ordning verkställa skatteavdrag).

I anslutning till återgivandet av dessa domar anföres i promemorian, att

det förhållandet att arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället saknat me
-

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

del till arbetstagarens hela bruttolön, i och för sig torde vara utan betydelse

för frågan, huruvida skatteavdrag skett eller icke. Frågan finge bedömas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Hade arbetstagaren erhållit

kvitto eller uppgift på att skillnaden mellan bruttolönen och det till

honom utbetalade beloppet utgjorde skatt eller hade nämnda skillnadsbelopp

bokförts i arbetsgivarens räkenskaper som avdragen skatt, syntes det

sålunda uppenbart, att skillnadsbeloppet finge anses utgöra innehållen skatt,

även om arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället endast haft medel motsvarande

den utbetalade nettolönen.

I promemorian erinras därefter att för straffbarhet vid underlåtenhet

att i behörig ordning verkställa skatteavdrag förutsattes,

att gärningen begåtts av uppenbar tredska. Härom anförde 19H års

uppbördsberedning, vars förslag låg till grund för straffbestämmelsen (SOU

1945:27 s. 486).

Med hänsyn till att det i åtskilliga fall kan vara föremål för tvekan, huruvida

löneavdrag skall verkställas eller ej, ävensom till att löneavdrag, som

verkställes enligt tabell eller med viss procentsats, genom felläsning eller

felräkning, i synnerhet från mindre kvalificerade arbetsgivares sida, kan

komma att ske med för lågt belopp, synes det icke skäligt att stadga straff

i andra fall än sådana, då underlåtenheten att göra löneavdrag eller verkställandet

av avdrag med för lågt belopp har sin grund i uppenbar tredska.

Vidare erinras om vad Svea hovrätt i sitt förut återgivna yttrande över

de sakkunnigas betänkande anfört angående tolkningen av »uppenbar tredska».

Därefter anföres att avsikten med straffbestämmelsen icke torde ha varit

att endast sådana arbetsgivare skulle bestraffas, som underrättats om

att skatteavdrag skulle göras men underläte att efterkomma påpekandet. I

vart fall syntes det icke lämpligt, att straff skulle kunna utkrävas enbart i

nämnda fall. Utan att särskilt påpekande av tidigare begånget fel gjorts,

borde sålunda kunna dömas till straff, därest omständigheterna gjorde troligt

att det måste ha stått fullt klart för arbetsgivaren att skatteavdrag skolat

göras eller ske med högre belopp än som innehållits, men han av någon

anledning underlåtit att i behörig ordning verkställa avdraget (arbetsgivaren

hade t. ex. enligt träffad överenskommelse underlåtit att verkställa

skatteavdrag för den anställde). Det kunde ifrågasättas, om icke straffbestämmelsen

borde ändras, så att vad nyss anförts klart komme till uttryck.

Detta syntes kunna ske genom att bestämmelsen gåves det innehållet, att

underlåtenhet att i behörig ordning verkställa skatteavdrag bestraffades

med dagsböter, dock att till straff ej finge dömas, om underlåtenheten hade

sin grund i förbiseende.

Beträffande underlåtenhet att redovisa innehållen

skatt påpekas i promemorian, att 19U års uppbördsberedning i sitt förslag

till uppbördsförordning icke medtagit någon straffbestämmelse för sådan

underlåtenhet.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

375

I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till omläggning

av uppbördsförfarandet (s. 256) framhöll departementschefen

att arbetsgivare icke vore skyldig att hålla skattemedel skilda från

övriga medel. Straff för förskingring eller för olovligt förfogande kunde därför

icke inträda, därest arbetsgivaren underläte att redovisa innehållna

skattemedel. Departementschefen föreslog därför att — i likhet med vad

som enligt införsellagen stadgats för motsvarande fall — särskild bestämmelse

skulle meddelas att arbetsgivare, som underläte att inom föreskriven

tid inbetala innehållna belopp, skulle straffas med dagsböter.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 65/1945 s. 39) uttalade.

Då arbetsgivarnas uppgifter vid det nya uppbördsförfarandet bliva av betydligt

större omfattning än deras medverkan vid det nuvarande införselförfarandet,

torde det stundom inträffa, att arbetsgivare —• i synnerhet en

mindre sådan — av förbiseende underlåter att inom föreskriven tid inbetala

innehållet belopp. Därest underlåtenheten beror av tillfälligt förbiseende,

synes enligt utskottets mening straff icke böra inträda. Utskottet finner därför

berörda straffbestämmelse böra gälla endast då underlåtenheten har sin

grund i grov oaktsamhet eller uppsåt. Upprepad förseelse bör därvid i regel

anses vara begången av grov oaktsamhet. Har arbetsgivare verkställt löneavdrag

men saknar han medel för inbetalningen då denna skall fullgöras,

lärer hans underlåtenhet att inbetala medlen i regel böra betraktas såsom

uppsåtlig.

Vidare erinras om justitiekanslersämbetets förut återgivna yttrande i anledning

av de sakkunnigas uttalande att om tillvägagångssättet vid löneutbetalning

ger vid handen, att lönen minskats med därå belöpande skatt, och

arbetsgivaren därefter underlåter att inbetala nämnda skatt till uppbördsmyndigheterna,

arbetsgivaren borde kunna straffas, oavsett om han vid

löneutbetalningstillfället haft medel disponibla för skatten eller ej.

Därefter anföres följande.

Redovisas icke genom löneavdrag innehållna skattebelopp uppkomma

olägenheter av skilda slag, givetvis framför allt för staten men även för arbetstagarna.

I detta hänseende må i första hand erinras om de avsevärda

förluster, som kunna uppkomma för det allmänna. Underlåtenheten att inbetala

innehållen skatt medför därjämte ett betydande merarbete för myndigheterna.

Vidare må framhållas att från arbetstagarnas sida ett berättigat

krav finnes att den av dem erlagda skatten också kommer det allmänna till

godo. Av de olägenheter, som kunna drabba arbetstagarna, må nämnas att

om försummelsen att inbetala innehållen preliminär A-skatt icke uppdagas

före debiteringen av motsvarande slutliga skatt, preliminär skatt kommer

att avräknas från den slutliga skatten med för lågt belopp. Uppmärksammar

icke arbetstagaren nämnda förhållande av uppgifterna å debetsedeln å slutlig

skatt, föreligger risk för att han får betala för mycket skatt. Upptäcker

han felet, åsamkas han besvär med att få det rättat. Har innehållen preliminär

B-skatt eller kvarstående skatt ej redovisats, blir arbetstagaren uppförd

i restlängd och föremål för indrivningsåtgärder. Slutligen förtjänar att

påpekas att det även för andra arbetsgivarens borgenärer än kronan är av

stor betydelse att den innehållna skatten redovisas. Inbetalas icke skatten,

kunna de nämligen komma att vid arbetsgivarens konkurs för sina fordringar

få konkurrera med en kronans fordran till avsevärt belopp, varom de

saknat kännedom.

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av angivna skäl lorde straffriheten vid underlåten skatteredovisning —

såsom även synes ha förutsatts vid tillkomsten av straffbestämmelsen —

böra begränsas till sådana fall, då underlåtenheten berott av förbiseende. Den

omständigheten, att arbetsgivaren vid löneutbetalningstillfället saknat medel

för det belopp, varmed arbetstagarens lön minskats, bör sålunda icke medföra

frihet från straff i sådana fall då arbetstagaren fått kvitto eller uppgift

på att nämnda belopp utgör innehållen skatt eller beloppet bokförts i arbetsgivarens

räkenskaper som avdragen skatt eller då alltså med andra ord

löneavdrag verkligen verkställts. Detta torde böra gälla även om arbetsgivaren

haft befogad anledning räkna med att erhålla medel till skatten, innan

inbetalningen skall göras. För att bättre framhäva vad sålunda redan från

början synes hava varit avsett med straffbestämmelsen, synes brottsrekvisitet

»uppsåtligen eller av grov oaktsamhet» böra utgå. I stället torde böra

föreskrivas, att arbetsgivare, som underlåter att inom föreskriven tid till

uppbördsmyndighet inbetala innehållet belopp, straffes med dagsböter, dock

att till straff ej må dömas, om underlåtenheten har sin grund i förbiseende.

Efter erinran om att enligt uppbördssakkunnigas förslag utvidgningen av

straffskalan med fängelse i högst sex månader skulle gälla i fråga om såväl

uppsåtlig underlåtenhet som underlåtenhet, föranledd av grov oaktsamhet,

framhålles slutligen i promemorian, att fängelsestraffet vid underlåten skatteredovisning

borde — i viss parallellitet med bestämmelserna i skattestrafflagen

— reserveras för grövre brott. Straffbestämmelsen syntes lämpligen

böra utformas så, att straffet för underlåtenheten skulle utgöra dagsböter

eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna vore att anse såsom grovt,

fängelse i högst sex månader, samt att vid bedömande huruvida brottet vore

grovt särskilt skulle beaktas, om underlåtenheten avsåge medel till betydan*

de belopp eller om arbetsgivaren förut genom lagakraftvunnen dom blivit

dömd för underlåten inbetalning av innehållet belopp.

Remissyttrandena. I de över promemorian avgivna remissyttrandena förordas

allmänt, att avfattningen av förevarande ansvarsbestämmelser ändras

i ett eller annat avseende. Endast Sveriges redareförening avstyrker helt de

i promemorian framlagda förslagen.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

I några yttranden göres vissa allmänna uttalanden om att man vid utformandet

av straffbestämmelserna borde taga hänsyn till arbetsgivarnas svårigheter

att fullgöra den dem ålagda avdragsskyldigheten, m. in.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, huruvida den i förslaget i överensstämmelse

med den nuvarande lydelsen av 100 § 1 mom. uppbördsförordningen

intagna brottsbeskrivningen i objektivt hänseende

vore så klar, att därunder otvivelaktigt inrymdes de fall som åsyftades.

Ämbetet anför.

Det torde vara två huvudfall, som bestämmelserna böra gälla. Det ena

föreligger, då arbetsgivare betalar ut lönen i sin helhet eller i allt fall inklusive

en del av löneavdraget. Det andra är för handen, då »innehållet

belopp», d. v. s. det av arbetsgivaren för gäldande av arbetstagares skatt

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

innehållna beloppet, icke i rätt tid inbetalas till uppbördsmyndigheten. Ämbetet

föreställer sig, att brottsbeskrivningen i båda fallen kunde göras tydligare

och mera omedelbart förståelig för menige man än vad nu är förhållandet.

I första huvudfallet synes meningen med lagbudet bättre framträda,

om detsamma i förevarande del formulerades ungefär så: Utbetalar

arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, lön utan att avdrag

verkställts med föreskrivet belopp (ev.: utan att lönen minskats med föreskrivet

belopp), straffes etc. Vad angår det andra huvudfallet synes än större

behov av omredigering föreligga. Uttrycket »innehållet belopp» är nämligen

tvetydigt. Den närmast till hands liggande innebörden av uttrycket är, att

därmed avses ett belopp, som faktiskt innehållits. Meningen är emellertid

att under uttrycket inbegripa även belopp, som väl i det ögonblick avdraget

skolat verkställas icke kunnat i verkligheten innehållas, därför att arbetsgivaren

icke hade detta belopp tillgängligt, men som får så att säga anses

innehållet. Innehållet belopp i sistnämnda mening föreligger särskilt tydligt,

om arbetsgivaren i lönebeskedet till arbetstagaren uppgiver att ett bel?PP’

m°tsyarande skatteavdraget, innehållits eller arbetsgivaren i sin bokföring

angivit ett visst belopp såsom innehållet. Möjligen kunde bestämmelsen

avfattas ungefär så: Underlåter arbetsgivare att inom föreskriven

tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp, varmed utbetalad lön minskats

tor gäldande av arbetstagares skatt, straffes etc. Formuleras ansvarsbestämmelsen

på detta sätt, torde det vara tydligt, att straff inträder, även

om arbetsgivaren vid utbetalningen av lönen icke haft medel tillgängliga,

som kunnat innehållas till gäldande av skatt, eller sedermera förbrukat faktiskt

innehållna »skattemedel», så att han, då medlen skolat inbetalas till

uppbördsmyndighet, varit ur stånd därtill.

Svea hovrätt yttrar.

I promemorian behandlas inledningsvis frågan huruvida löneavdrag kan

anses ha ägt rum, när arbetsgivaren vid löneutbetalningen icke haft större

belopp tillgängligt än som motsvarade den utbetalade nettolönen. Vad i promemorian

härom anföres synes innebära, att även om arbetstagaren icke erhållit

mer än nettolönen, omständigheterna kunna vara sådana att löneavdrag

icke skall anses ha ägt rum. Hovrätten ifrågasätter emellertid om det överhuvudtaget

är möjligt att i de fall då allenast nettolön utbetalats anse att

löneavdrag ej gjorts. Med en sådan uppfattning skulle nämligen, såsom

torde framgå av § 95 uppbördsförordningen, arbetstagaren anses skyldig

att (jämte arbetsgivaren) svara för skatten. Han skulle alltså vara pliktig

betala denna, oaktat han icke erhållit medel därtill. Detta resultat synes

icke rimligt. Det torde därför vara riktigare att i nu avsedda fall anse att

löneavdrag alltid ägt rum. Något straffbart förfarande kan alltså icke förehgga

på detta stadium men om arbetsgivaren — såsom naturligtvis i allmänhet

blir fallet — underlåter att vid nästföljande uppbördstermin inbetala

ifrågavarande skattebelopp, blir han principiellt förfallen till ansvar

lör denna underlåtenhet.

Liknande uttalande göres av riksåklagarämbetet, som därjämte anför.

Underlåtenhet att verkställa löneavdrag föreligger i enlighet med det nu

anförda endast i fall, då arbetsgivaren till den anställde utbetalar bruttolönen.

I detta sammanhang bör emellertid omnämnas en typ av anställningsavtal,

som torde förekomma särskilt i fråga om husligt arbete, nämligen den

vid vilken arbetsgivaren utfäster att till den anställde oavkortat utgiva visst

belopp samt därutöver svara för den preliminära skatt, som skall utgå på

en till dylikt belopp avtalad lön. Vid sådana avtal motsvarar bruttolönen

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppenbarligen summan av det utbetalade beloppet och det belopp, som arbetsgivaren

redovisar såsom preliminär skatt, och sistnämnda belopp får

då anses utgöra av arbetsgivaren genom löneavdrag innehållen skatt. Då

detta belopp emellertid beräknats icke på hela lönen utan endast på den del

därav, som utgives till arbetstagaren, blir i ett sådant fall löneavdraget

verkställt med för lågt belopp. Här föreligger således icke ett fall av underlåtenhet

att verkställa löneavdrag utan ett fall, då löneavdrag skett med för

lågt belopp.

Vidare framhåller centrala uppbördsnämnden, att arbetsgivaren författningsenligt

skulle av det belopp, som utgjorde arbetstagarens lönefordran,

innehålla viss del därav för arbetstagarens skatt. Saknade arbetsgivaren

medel som svarade mot hela lönefordringen — d. v. s. icke blott den lön

som skulle utbetalas utan även den del därav som skulle innehållas —- borde han enligt nämndens uppfattning verkställa skatteavdrag å det belopp,

som funnes tillgängligt för lönefordringens gäldande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke strafffriheten

vid såväl underlåtenhet att göra vederbörligt skatteavdrag som

vid underlåten redovisning av innehållen skatt borde begränsas till fall av ursäktligt

förbiseende. Därigenom syntes arbetsgivaren bli nödsakad att närmare

motivera, att omständigheterna för förbiseendet varit av sådan art, att de

kunde betecknas som ursäktliga. En arbetsgivare som av slarv eller bristande

respekt för givna föreskrifter underläte att fullgöra sin skyldighet beträffande

skatteavdrag, torde eljest lätt kunna undgå straffpåföljd genom att

endast påstå, att förseelsen berott på förbiseende (glömska e. d.). För åklagaren

torde det i sådana fall ställa sig svårt att leda i bevis, att underlåtenheten

eller gärningen vore av beskaffenhet, som ej borde medföra strafffrihet.

Vidare ifrågasätter häradsskrivaren i Mellansysslets fögderi huruvida

icke straffpåföljd — åtminstone vid underlåtenhet att i vederbörlig ordning

verkställa skatteavdrag — borde inträda vid upprepat förbiseende; därvid

borde ej erfordras, att lagakraftvunnen dom förelåge för den tidigare fösummelsen.

Kronokamreraren i Malmö, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i

Malmöhus län, framhåller att syftet med den föreslagna straffriheten vid

förbiseende torde ha varit, att arbetsgivaren skulle gå fri från straff, därest

han förebringade utredning utvisande att underlåtenheten eller gärningen

skett av förbiseende. Med den utformning bestämmelsen fått, syntes det

emellertid komma att åvila åklagaren att visa, att förbiseende icke förelåge.

Då detta icke kunde anses rimligt, borde den föreslagna författningstexten

ändras så att av denna klart framginge, att bevisbördan i förevarande avseende

åvilade arbetsgivaren. Liknande uttalande göres av kronokamreraren

i Göteborg; bestämmelsen borde givas det innehållet, att arbetsgivaren

skulle vara fri från straff, om han gjorde sannolikt eller det eljest

kunde anses uppenbart att underlåtenheten eller gärningen hade sin grund i

förbiseende. En på så sätt utformad bestämmelse förordas även av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län.

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

379

I fråga om underlåtenhet att i behörig ordning verkställa

skatteavdrag kunde, framhåller siadsfiskalen i Karlstad, övervägas

huruvida icke upprepad tredska borde föranleda urbota straff.

Beträffande förslaget att rekvisitet uppenbar tredska skall utgå och att

det i stället skall stadgas att till straff ej må dömas, därest underlåtenheten

har sin grund i förbiseende, yttrar riksåklagarämbetet.

Enligt ämbetets mening torde härigenom en lämplig utvidgning av det

straffbara området ernås. Att endast underlåtenhet, som har sin grund i

förbiseende, blir straffri torde nämligen innebära att icke endast uppsåtligt

åsidosättande av skyldigheten att verkställa löneavdrag utan även i stor utsträckning

sådant åsidosättande av nämnda skyldighet, som har sin grund

i oaktsamhet, drabbas av straff. En arbetsgivare, vilken —såsom ofta torde

vara fallet — på arbetstagarens begäran uraktlåter att göra löneavdrag och

utbetalar bruttolönen, ådrager sig sålunda regelmässigt straff och detta

även i fall, då mot hans nekande det icke kan visas att "han handlat i samförstånd

med arbetstagaren. Vad beträffar de tidigare berörda fallen, där

arbetsgivaren till arbetstagaren utbetalar visst belopp och redovisar innehållen

skatt, beräknad å det utbetalade beloppet, torde däremot även efter

den ifrågasatta lagändringen arbetsgivaren mången gång kunna freda sig

Irån ansvar under åberopande av att han förbisett att förfarandet medfört

att löneavdrag verkställts med lägre belopp än som bort ske. Fallen torde

emellertid på grund av de ringa möjligheterna till uppdagande endast sällan

komina under domstols prövning.

Kronokamreraren i Hälsingborg anser, att straffrihetsgrunden »av förbiseende»

vore för snäv och även oklar. Uttrycket rymde väl fall, där underlåtenheten

berott på ren glömska eller där avdraget blivit för lågt till följd

av felläsning i skattetabellen eller av liknande orsak. Däremot syntes uttrycket

ej täcka det fall, att arbetsgivaren för sin underlåtenhet haft »skälig anledning»

och av detta skäl enligt 95 § uppbördsförordningen ej vore ekonomiskt

ansvarig för arbetstagarens skatt. Det kunde ej gärna vara meningen

att utesluta sådan underlåtenhet från straffrihet, och därför borde »skälig

anledning» uttryckligen angivas såsom grund för straffrihet. För att markera

att till »förbiseende» ej finge hänföras någon underlåtenhet till följd

av oaktsamhet utan endast ursäktliga och enstaka misstag, borde uttrycket

utbytas mot »uppenbart förbiseende». I anslutning härtill uttalar länsstyrelsen

i Malmöhus län, att det knappast torde vara lämpligt att som särskild

straffrihetsgrund angiva »skälig anledning». Om sådant fall förelåge, att

arbetsgivaren ej vore ansvarig för arbetstagarens skatt, torde fallet merendels

täckas av straffrihetsbestämmelsen vid förbiseende. Under uttrycket

»skälig anledning» kunde däremot tolkningsvis hänföras även rent privata

förhållanden.

Svenska lantarbets givar ef öreningen och Sveriges lantbruksförbund motsätter

sig icke den föreslagna straffskärpningen, även om starka skäl kunde

anföras för att avvakta ytterligare någon tids erfarenhet av det nya uppbördssystemet,

innan ändring skedde. Straffbestämmelsen borde emellertid

för fall, då skatteavdrag verkställts med för lågt belopp, mildras därhän att

straff skulle ådömas endast då avdrag skett med uppenbart för lågt belopp.

Förbundet anför.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Framförallt för jordbrukets utövare är det ofta svårt att avgöra den exakta

storleken av löneavdraget. I löneförmånerna ingår nämligen fortfarande i

viss utsträckning icke endast kontant lön utan jämväl naturaförmåner av

varierande beskaffenhet. Visserligen fastställas vid beräkningen av preliminär

skatt normer för värdet av naturaförmånerna men i åtskilliga fall torde

dessa för arbetsgivaren te sig allt för höga med hänsyn till föreliggande förhållanden.

Han är i dylika fall givetvis obenägen att från kontantlönen göra

ett löneavdrag, som enligt hans förmenande är större än som rätteligen bort

utgå. Är kontantlönen förhållandevis låg, blir givetvis arbetsgivarens obenägenhet

i detta avseende än större. Framförallt är detta fallet, när, som ofta

sker, taxeringsmyndigheterna vid den slutliga skattens fastställande uppskatta

värdet av naturaförmånerna till lägre belopp än de som äro upptagna

i den preliminära skattetabellen.

Sveriges köpmannaförbund anser, att straffrihet bör föreligga vid förbiseende,

missuppfattning eller annan därmed jämförbar omständighet. Förbundet

yttrar.

Med den föreslagna ändringen skulle straff kunna drabba en arbetsgivare,

som underlåter att verkställa avdrag, t. ex. därför att han felaktigt haft den

uppfattningen, att han ej är huvudarbetsgivare eller att den anställde haft

så låg årsinkomst, att avdrag ej skall göras. Visserligen skall arbetsgivaren

i tveksamma fall förhöra sig hos den lokala skattemyndigheten, men många

gånger är detta ej så lätt gjort t. ex. på landsbygden. Den gamla satsen, att

okunnighet om lagen ursäktar ingen, kunde ha sin tillämpning i ett samhälle,

där lagarna voro få och enkla, men att i dagens invecklade regleringssamhälle

tillämpa en sådan sats är uppenbart orimligt. Man får ha för ögonen,

att det stora flertalet arbetsgivare höra till sådana grupper som mindre

affärsidkare, hantverkare, lantbrukare, husmödrar. De ha icke tillräckliga

kunskaper om nu ifrågavarande bestämmelser, i vilka för övrigt ändringar

oavlåtligen skett och ske. I de ovan lämnade exemplen kan underlåtenheten

ej tillskrivas förbiseende. Följaktligen skulle straffpåföljd bli tänkbar. Då

det bl. a. med tanke på skattemoralen är angeläget, att de skattskyldiga ej

utsättas för sådan behandling, som från deras sida kan uppfattas som ovist

nit eller som rena trakasserier, bör straffpåföljden reserveras för de fall,

där tredska eller ovillighet att fullgöra vad lagen ålägger uppenbarligen kan

konstateras, d. v. s. där man efter påpekande från myndighets sida likväl

underlåter att göra avdrag eller gör detta med för lågt belopp. Därmed bör

jämställas det fall, att avdraget rört sig om ett så stort belopp, att man skäligen

kunnat kräva, att arbetsgivaren närmare undersökt saken, t. ex. minst

500 kronor.

Av liknande skäl förordar Handelns arbetsgivareorganisation straffrihet

vid förbiseende eller då arbetsgivaren icke insett eller bort inse, att avdrag

skulle ha skett eller ha verkställts med större belopp.

Svea hovrätt framhåller, att den föreslagna straffbestämmelsen syntes

innebära, att för straffbarhet icke fordrades mycket i subjektivt hänseende.

Den torde därför medföra en utvidgning av det straffbara området, som syntes

gå vida längre än som egentligen avsetts. Hovrätten anser för sin del att

de skäl, som vid det nu gällande stadgandets tillkomst föranledde att för

straffbarhet stadgades viss kvalifikation av det subjektiva rekvisitet, fortfarande

hade bärkraft. En lämplig gränsdragning torde ernås om såsom

förutsättning för straffbarhet uppställdes samma krav som för närvarande

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

gällde enligt andra stycket i det nu aktuella författningsrummet, nämligen

att underlåtenheten skedde uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Samma

förslag framföres av justitiekanslersämbetet och centrala uppbördsnämnden.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter, om icke förslaget

i förevarande avseende utformats strängare än erforderligt och därför

borde omprövas. Vissa av de åtgärder, som enligt förslaget skulle medföra

straffansvar, bl. a. tillhörande kategorien »avdrag med för lågt belopp», torde

i många fall — särskilt för mindre företagare — vara svåra att med bestämdhet

bedöma. Fråga vore om tolkningen av uttrycket »förbiseende» i

tillräcklig grad medgåve ett friande i sådana fall, där företagets art eller

anställningsavtalets karaktär försvårade för arbetsgivaren att riktigt tillämpa

gällande bestämmelser.

Förslaget avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund

och Sveriges grossistförbund, som åberopar följande av delegerade

för industriförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen

och Stockholms handelskammare avgivna yttrande.

Vi kunna icke tillstyrka den sålunda föreslagna utvidgningen av straffansvaret.

I vårt yttrande den 27 februari innevarande år över 1949 års uppbördssakkunnigas

betänkande II med förslag till vissa ändringar i uppböi

dsförtarandet erinrade vi om, att det allmänna anlitade samtliga i uppbordsförordningen

såsom arbetsgivare betecknade personer och sammanslutnmgar

såsom uppbördsorgan utan hänsynstagande till vederbörandes

lämplighet för uppgiften samt att vi på sin tid framfört allvarliga betänkhgheter

mot en dylik vidsträckt användning av arbetsgivare såsom uppbö

ras in än. Då statsmakterna trots varningar likväl tagit risken av att utan

åtskillnad såsom uppbördsman anlita envar som anställt en annan person i

sm tjänst, är det ingalunda ägnat förvåna, att löneavdrag ofta underlåtes

eller verkstalles med för lågt belopp. Anledningen härtill "torde icke sällan

vara att söka i oförmåga, en åldrig eller sjuk »arbetsgivares» beroendeställning

i forhållande till en »arbetstagare», som vårdar honom etc. I dylika

fall torde bestämmelserna beträffande straffrihet på grund av förbiseende

icke alltid med framgång kunna åberopas och ansvarspåföljd skulle enligt

forslaget intrada. Man bör emellertid icke enligt vår mening söka avhjälpa

brister i uppbordssystemet, som hava sin grund i en allt för vidsträckt användning

av arbetsgivare såsom uppbördsmän, genom skärpta straffbestämmelser,

vilka om de likformigt tillämpas måste befaras föranleda ett mycket

*tort ,ant^ ,ataL 0m avdragsskyldighetcn, på sätt de uppbördssakkunniga

föreslagit, skulle utsträckas till inkomst av korttidsanställning och bisysslor

konime en samtidigt därmed vidtagen straffskärpning i enlighet med det i

torevarande del framlagda förslaget att framstå såsom än mer betänklig.

ö*

Beträffande det föreslagna straffansvaret vid underlåtenhet att

redovisa skattemedel anför justitiekanslersämbetet bl. a. följande.

F“r, justitiekanslersämbetet har yppat sig tvekan, huruvida det straffbara

området blivit val stort genom att inbegripa all underlåtenhet utom sådan

som bär sin grund i förbiseende, således icke blott alla uppsåtliga fall och

fall av oaktsamhet, oavsett graden därav, utan också fall, som ej äro oaktsamma.

Och den frågan har inställt sig, om icke i förra utlåtandet berörda

tall borde undantagas genom en straffrihetsgrund, exempelvis av den inne
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

börden, att till straff ej finge dömas, om arbetsgivaren visade, att den underlåtna

inbetalningen hade sin grund i förhållande, som uppenbarligen icke

kunde läggas honom till last. De skäl som i promemorian anförts för att

ansvaret skall ha den angivna räckvidden ha emellertid synts ämbetet äga

sådan vikt, att ämbetet icke vill framföra ett förslag i den riktning som sist

angivits. Även med ett så pass restriktivt hållet undantag som det nyss angivna

skulle väl fara kunna uppstå, att undantagsbestämmelsen toges till

intäkt för påståenden om straffrihet i fall, där sadan ej alls vore avsedd.

Det torde få antagas, att i de fall, där ämbetet ifrågasatt ansvarsfrihet, straffet

bleve jämförelsevis ringa. Framhållas bör också att, med en klarare

brottsbeskrivning än den nuvarande och vad i samband med ett antagande

därav förekommit, det synes kunna antagas komma att bli tydligt för arbetsgivarna,

att det i och för sig av lagstiftaren anses som en straffbar förseelse

att betala ut lön, minskad med föreskrivet skatteavdrag, utan att samtidigt

disponera medel, motsvarande minskningen, liksom ock att använda

för skattebetalning faktiskt innehållna belopp för annat ändamål, med den

verkan i båda fallen, att skattemedlen icke komma att redovisas till uppbördsmvndigheten.

Förfar en arbetsgivare på nu angivet sätt i förlitande på

att sedermera skola inflyta medel, varmed inbetalning till uppbördsmyndigheten

kan ske, lärer han inse eller böra inse, att han får stå sitt kast, om

hans förväntningar icke infrias. Sådana fall av bristande inbetalning, som

bero av högre hand, och liknande, exempelvis om arbetsgivaren blir bestulen

på innehållet belopp, torde enligt allmänna rättsgrundsatser icke medföra

straff; jfr 5 kap. 12 § första stycket strafflagen: »För händelse som

prövas hava mera av7 våda än av vållande timat skall ej till straff dömas»

och Hagströmcr: Svensk straffrätt s. 214. Pa grund av vad sålunda anförts

svnes straffbestämmelsen i förevarande del kunna godtagas.

Straffet har i promemorieförslaget i det andra huvudfallet bestämts till

dagsböter eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är grovt, till

fängelse i högst sex månader. Normerade böter, som justitiekanslersämbetet

ifrågasatte i sitt förra utlåtande, föreslås icke. Ehuru ämbetet alltjämt

anser normerade böter utgöra ett verksammare straffhot än dagsböter, vill

ämbetet ej ånyo väcka förslag härom. Tydligt är, att fängelse såsom straffhot

är än verksammare än normerade böter, och möjligen skulle detta bötesstraff

komma att i en del fall föredragas framför frihetsstraff, vilket

skulle kunna leda till minskat straffhot.

Efter att ha erinrat om bevillningsutskottets uttalande i betänkandet nr

65/1945 s. 39, för vilket tidigare redogjorts, framhåller riksåklagarämbetet,

att den nuvarande straffbestämmelsen på grund av sin avfattning kommit

att få en annan innebörd än den, som enligt utskottets motivering syntes

ha varit åsyftad. Kravet på grov oaktsamhet torde ha medfört att även fall,

där underlåten redovisning haft sin grund i eu ganska allvarlig oaktsamhet,

måst lämnas utan beivran. Sedan ämbetet förklarat sig icke ha något att

erinra mot den i promemorian föreslagna utvidgningen i subjektivt avseende

av det straffbara området, yttrar ämbetet.

I detta sammanhang vill ämbetet emellertid något beröra ett uttalande i

promemorian angående bestämmelsens tolkning i visst fall. Sålunda anföres

att den omständigheten att arbetsgivaren vid löneutbetalningstiilfäliet saknat

medel för det belopp, varmed löneavdrag verkställts, icke bör medföra

frihet från straff samt att detta torde böra gälla även om arbetsgivaren haft

befogad anledning räkna med att erhålla medel till skatten, innan inbetal
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningen skali göras. Beträffande senare delen av detta uttalande må framhållas

att detsamma synes väl kategoriskt formulerat. I själva verket torde

man i varje särskilt dylikt fall få pröva med vilken grad av säkerhet arbetsgivaren

kunnat påräkna att erhålla medel för skatteredovisningen. Utifrån

denna prövning får sedan avgöras huruvida det förhållandet, att arbetsgivaren

för sagda redovisning litat enbart till dessa medel, kan betraktas såsom

sådan oaktsamhet, som enligt den föreslagna lydelsen skall vara straffbar;

sådan oaktsamhet som kan karakteriseras såsom förbiseende är ju straffri.

Omständigheterna torde dock sällan vara sådana att icke straffbar oaktsamhet

måste prövas vara för handen.

Vidare uttalar överståthållarämbetet, att det borde övervägas om ej straffbestämmelserna

borde utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser

i lagen om införsel, pension eller livränta eller måhända skattestrafflagen.

Ämbetet ifrågasätter, om såsom straffrihetsgrund borde upptagas

allenast »förbiseende». Andra fall torde förekomma som — utan att

kunna intolkas i detta uttryck — likväl ej borde straffbeläggas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det ej otänkbart, att en utvidgning

av straffriheten borde tillåtas i fall, då underlåtenheten eller gärningen

haft sin grund i omständigheter, varöver arbetsgivaren icke kunnat råda.

Vid sådant förhållande förelåge ju ej möjlighet till åtalseftergift jämlikt

20 kap. 7 § rättegångsbalken, enär straffskalan innefattade jämväl urbota

straff. Kronokamreraren i Hälsingborg föreslår straffrihet, då arbetsgivare

visar »giltig ursäkt» för underlåtenheten eller denna har sin grund i »uppenbart

förbiseende»; i första hand borde från straffrihet undantagas arbetsgivare,

vilken som skäl för sin försummelse kunde åberopa sjukdom, olycksfall

eller annan händelse, varöver han ej kunnat råda. I anslutning härtill

avråder länsstyrelsen i Malmöhus län från att använda uttrycket »giltig ursäkt»,

som måste befaras medgiva en alltför tänjbar tolkning genom att

därunder kunde hänföras även rent privata förhållanden.

Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges lantbruksförbund förordar,

att i varje fall för arbetsgivare som icke förde handelsböcker, en sådan

mildnng av de föreslagna bestämmelserna måtte genomföras, att straff utginge

allenast i det fall att arbetsgivaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

underläte att inbetala innehållet belopp.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges

grossistförbund åberopar det av delegerade för industriförbundet in. fl. avgivna

yttrandet. Däri framhålles, att i de fall då underlåtenhet att redovisa

belopp, som innehållits genom skatteavdrag, icke berodde på glömska och

liknande förbiseende, måste förseelsen anses allvarligare än underlåtenhet

att verkställa skatteavdrag. Delegerade ville därför icke motsätta sig att

straffpåföljd inträdde även i sådana fall, dä uppsåt eller grov oaktsamhet

icke konstaterats. Ej heller motsatte sig delegerade förslaget om fängelsestraff

vid grovt brott; därvid förutsattes emellertid att sådant brott endast

skulle anses föreligga, då underlåtenheten varit uppsåtlig.

Handelns arbetsgivareorganisation yttrar bl. a., att den omständigheten att

underlåten inbetalning berodde på bristande likviditet, måste i "åtskilliga

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fall — beroende på orsakerna till bristen och arbetsgivarens möjligheter att

förutse det inträffade — utgöra en förmildrande omständighet. I varje fall

borde lagtexten ges en sådan utformning, att förseelsen ej måste bedömas

såsom grov. I denna fråga anför Sveriges köpmannaförbund, att grovt brott

ej borde anses föreligga, om den skattskyldige vid tiden för avdraget hade

grundad anledning antaga, att medel motsvarande det innehållna skattebeloppet

skulle finnas tillgängliga vid tiden för inbetalningen. I ett labilt ekonomiskt

läge som det nuvarande kunde det t. ex. inträffa, att efterfrågan

av vissa varor hastigt nedginge eller att kraftigt prisfall inträffade, vilket

resulterade i att rörelseidkaren-arbetsgivaren mot alla beräkningar ej finge

in de medel, som han beräknat. Det kunde också inträffa, att han hade

stora kundfordringar, som normalt skulle inflyta till skatteinbetalningen.

På grund av kreditrestriktioner kunde kunderna ej fullgöra sina inbetalningar

till rörelseidkaren-arbetsgivaren eller denne upplåna erforderliga

medel för skatteinbetalningen, trots att båda parter vore solventa. Förbundet

finner det orimligt, om straffpåföljd skulle inträda i fall av här angiven

art.

Även kammarrätten berör frågan om straffansvar vid ekonomisk oförmåga

att verkställa inbetalningen. Kammarrätten yttrar.

Såsom ett typiskt exempel på sådan oförmåga kan nämnas det fall, att arbetsgivaren

sedan skatteavdrag skett men innan däremot svarande belopp

skolat inbetalas blivit försatt i konkurs. Ett annat icke ovanligt fall av ekonomisk

oförmåga föreligger då en arbetsgivare regelbundet finansierar driften

av sin rörelse genom lån och väl kunnat upplåna medel till utbetalning

av nettolönerna men vid utgången av en uppbördstermin finner sig ur stånd

att upptaga lån, som är erforderligt för skatteinbetalningen.

I promemorian klargöres icke i vad mån straffbar underlåtenhet bör anses

föreligga för det fall att underlåtenheten att verkställa skatteinbetalning

beror på ekonomisk oförmåga. Enligt uppbördsförordningen är arbetsgivare

icke skyldig att vid utbetalning av lön avsätta medel, som svara mot

innehållna skatteavdrag, eller att hålla sådana medel avskilda från egna

tillgångar. Med hänsyn härtill bör frågan huruvida straffbarhet över huvud

taget skall ifrågakomma vid sådan underlåten skatteinbetalning, som föranletts

av ekonomisk oförmåga, övervägas. Den i promemorian föreslagna

författningstexten torde, därest densamma lagfästes, komma att ställa domstolarna

inför mycket vanskliga avgöranden. Det synes därför kammarrätten

angeläget att förslaget i förevarande hänseende förtydligas, därvid i

tredje stycket eventuellt bör anges om icke även andra omständigheter än

förbiseende kunna komma i fråga såsom straffrihetsgrundande.

Förslaget avstyrlces av Svea hovrätt, som yttrar.

F. n. fordras i subjektivt avseende för straffbarhet, att underlåtenheten

sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I promemorian föreslås härutinnan

samma reglering som däri förordas med avseende å underlåtenhet att

verkställa löneavdrag. Hovrätten ifrågasätter emellertid om det finns något

behov av en sådan utvidgning av det straffbara området, som förslaget innebär.

I diskussionen om förevarande straffbestämmelse har man visserligen

på de flesta håll tillstyrkt strängare åtgärder mot arbetsgivare som

brista i redovisning av innehållna skattemedel. Men härvid har man haft

för ögonen fall där förfarandet redan enligt gällande regler är straffbart

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och önskemålen ha avsett möjlighet till straff skärpning. Dessa fall, där

alltså uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger, kunna tydligen icke åberopas

till stöd för att behov skulle finnas att ådöma straff även då oaktsamheten

icke är grov men å andra sidan förbiseende icke kan åberopas. Närmast synes

det här vara fråga om fall då arbetsgivaren försummar att betala under

uppbördsterminen men därefter erlägger beloppet, antingen frivilligt eller

elter indrivning. Naturligtvis föreligger det, såsom i promemorian framhålles,

ur olika synpunkter ett stort intresse icke blott att arbetsgivaren inbetalar

skattebeloppet utan också att han gör det i rätt tid. För försummelse

i sistnämnda hänseende synes dock den i § 95 uppbördsförordningen stadgade

skyldigheten att gälda restavgift få anses utgöra tillräcklig påföljd.

Hovrätten avstyrker därför den föreslagna ändringen.

I detta sammanhang behandlas i promemorian frågan huruvida arbetsgivare,

som brister i redovisning av innehållna skattemedel, till sitt fredande

från ansvar kan åberopa, att han gått miste om en inkomst, som

han med fog räknat med skulle inflyta i rätt tid. Frågan besvaras i promemorian

nekande. Enligt hovrättens mening får emellertid — i överensstämmelse

med den uppfattning justitiekanslersämbetet i sitt i promemorian

åberopade yttrande synes intaga — nämnda förhållande anses utesluta

straffansvar. Man kan här ha ledning av hur motsvarande situation

bedömes vid t. ex. förskingringsbrottet. Här gäller att om gärningsmannens

oförmåga att fullgöra betalningsskyldighet beror av en senare inträffad

händelse, som han icke tagit i beräkning, förskingring icke anses föreligga

(se Ekeberg m. fl., Förmögenhetsbrotten, 4. uppl., s. 238). Att intaga en

strängare ståndpunkt när det gäller underlåten redovisning av skattemedel

synes icke böra ifrågakonnna.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget i förevarande

del. Hovrätten anför bl. a. följande.

Utgången i rättsfallen H 1949: 65 och 318 innebär, att det allmännas

fordran å oredovisade källskattemedel utgör en vanlig civil fordran å arbetsgivaren

i allo likställd med hans övriga oprioriterade gäld. Källskattemedlen

förutsättas till dess de av arbetsgivaren inbetalts, ingå i arbetsgivarens

förmögenhetsmassa. Detta innebär, att de när som helst före inbetalningen

kunna tagas i anspråk av hans övriga fordringsägare genom

exekutivt förfarande. Inbetalning må enligt uppbördsförordningen ske endast

under föreskrivna terminer. Någon möjlighet att före stadgad inbetalningstermin

genom avskiljande eller eljest förhindra att medlen kunna

tagas i anspråk för annan hans gäld står icke arbetsgivaren till buds. En

konsekvens av angivna betraktelsesätt i fråga om fordringens rättsliga karaktär

torde tillika böra vara, att arbetsgivaren i fall av bristande solvens

kan bliva nödsakad att för tillvaratagande av sina övriga borgenärers rätt

och undvikande av mannamån mot borgenärer avhålla sig från att inbetala

innehållna källskattemedel. Det anförda torde visa, att fall mycket

väl kunna tänkas, där arbetsgivarens oförmåga eller på annat sätt motiverade

underlåtenhet att inbetala innehållna källskattemedel, utan att ha sin

grund i förbiseende, likväl beror av sådana förhållanden att det icke kan

ifrågasättas att straffa honom. Såvitt avser straffbarheten för underlåten

inbetalning kan hovrätten fördenskull icke tillstyrka förslaget. Nu gällande

utformning av lagen i detta hänseende är att föredraga framför den föreslagna.

25 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

opaginerad Kontrollera mot PDF

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att konstruktionen med grovt

brott vanligen torde användas, då skillnaden i brottets svårhetsgrad vore

större än som här vore fallet och avsikten vore att tillskapa en särskild

brottstyp med egen fullständig straffskala. Med hänsyn härtill förefölle det,

som om det vore bättre att knyta straffskärpningen till försvårande omständigheter.

Ifrågasättas kunde, om något verkligt behov förelåge att särskilt

ange, vilka omständigheter som skulle anses försvårande.

Svea hovrätt yttrar.

Mot de föreslagna bestämmelserna kan anmärkas att brott, på vilket icke

kan föli a högre straff än fängelse i sex månader, icke brukar betecknas

såsom grovt Ej heller är det överensstämmande med vanligt juridiskt

språkbruk att en personlig omständighet såsom återfall föranleder till att

Silva brottet anses såsom grovt. Enligt hovrättens mening ar det icke behövligt

att exemplifiera fall då fängelse bör ådömas. I allmanhet synes man

taÄedSÄSm - här kan särskilt hänvisas till skattestrafflagen

— ansePdet tillräckligt att ange, att det högre straffet intrader da omstand,g.

heterna äro synnerligen försvårande. Hovrätten forordai, att forutsatt

ningarna för frihetsstraff angivas på detta satt.

Liknande uttalanden göres av kammarrätten och hovratten over Skane

0<Även riksåklagarämbetet anser det knappast erforderligt att beträffande

de fall av underlåtenhet, för vilka fängelse ansetts böra ifragakomma använda

beteckningen grovt brott. Till dessa fall torde icke vara att hanföra

andra än de i den föreslagna lagtexten särskilt angivna, d. v. s. de

fall då underlåtenheten att verkställa inbetalning avsett medel till betydande

belopp eller arbetsgivaren förut genom lagakraftvunnen dom blivit domd

för sådan underlåtenhet. Stadgandet syntes med hänsyn härtill kunna utformas

så att, därest något av omförmälda båda fall vore for handen, ma

till fängelse i högst sex månader dömas.

Departementschefen. Det nuvarande källskattesystemet bygger i stor utsträckning

på medverkan från arbetsgivarnas sida. Dessa har skyldighet att

vid utbetalning av löner verkställa skatteavdrag och att vid nästkommande

uppbördstermin inbetala de belopp, varmed arbetstagarnas loner sålunda

minskats. Det är ett viktigt intresse för både staten och de skattskyldiga

att dessa bestämmelser iakttages i största möjliga utsträckning. Sker ej

detta följer härav olägenheter av skilda slag. Underlåtes skatteavdrag foi

preliminär skatt, förfelas syftet med uppbördsreformen och arbetstagaren

påföres kvarstående skatt. Uraktlåter arbetsgivaren att redovisa innehållna

skattebelopp kan detta medföra avsevärda förluster för det allmänna och ett

betydande merarbete för myndigheterna. Avser den underlåtna skatteredovisningen

preliminär A-skatt och uppdagas icke försummelsen fore debiteringen

av motsvarande slutliga skatt, kommer preliminär skatt att avraknas

från den slutliga skatten med för lågt belopp. Uppmärksammar icke arbetstagaren

nämnda förhållande av uppgifterna å debetsedeln, föreligger

risk för att han får erlägga för mycket skatt. Upptäcker han felet, asam as

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

387

han besvär med att få det rättat. Brister åter arbetsgivaren i redovisning

av kvarstående skatt, blir arbetstagaren uppförd i restlängd och föremål för

indrivningsåtgärder. Slutligen förtjänar påpekas, att det även för andra arbetsgivarens

borgenärer än kronan är av stor betydelse att gjorda skatteavdrag

redovisas. Inbetalas icke skatten, kan de nämligen komma att vid

arbetsgivarens konkurs för sina fordringar få konkurrera med en kronans

fordran till avsevärt belopp, varom de saknat kännedom.

Av den utredning rörande arbetsgivarnas fullgörande av sina nyssnämnda

skyldigheter, som redovisats i uppbördssakkunnigas betänkande, framgår

att det på sina håll brustit härutinnan. Med den förbättrade arbetsgivarkontroll,

som föreslagits i det föregående, torde åtskilligt stå att vinna för

att nå en mera tillfredsställande uppbörd. Vidare torde vissa olägenheter

bli eliminerade om såsom föreslagits i propositionen nr 7 till innevarande

års riksdag förmånsrätt införes för kronans fordringsanspråk i arbetsgivares

konkurs å belopp, som innehållits genom skatteavdrag.

Uppbördssakkunniga har emellertid föreslagit att man även bör skärpa

straffsanktionerna för underlåtenhet att inbetala för skatt innehållna lönemedel

genom att i straffskalan införa fängelsestraff, dock begränsat till högst

sex månader. De låga bötesstraff, som i allmänhet följt på här ifrågavarande

förseelser, har enligt de sakkunnigas mening utgjort ett alltför

ringa återhållande moment. Åtskilliga remissinstanser har understrukit

angelägenheten av att en sådan straffskärpning kommer till stånd. Icke

i något yttrande har tanken härpå avvisats. Endast i fråga om den närmare

utformningen av straffbestämmelsen har invändningar rests mot de

sakkunnigas förslag.

Även enligt min uppfattning bör fängelsestraff i högst sex månader kunna

följa för arbetsgivare som icke fullgör sin skyldighet att inbetala ifrågavarande

skattebelopp. Uttalandena från flera av de sakkunniga remissinstanserna

att det nuvarande bötesstraffet i åtskilliga fall utgör ett alltför

ringa straffhot ger stöd för en sådan uppfattning. Jag förordar sålunda att

en bestämmelse av nu angiven innebörd införes.

Beträffande det närmare innehållet i de förevarande straffreglerna har

ganska skiftande meningar framkommit under det förberedande lagstiftningsarbetet.

Vad angår bestämmelsen i första delen av nuvarande uppbörds

förordningens 100 § 1 mom. om straff för åsidosättande av skyldigheten

att verkställa skatteavdrag synes innebörden av bestämmelsen tydligare

framgå om denna avfattas i överensstämmelse med vad justitiekanslersämbetet

ifrågasatt i sitt yttrande över departementspromemorian. Straff

bör sålunda kunna följa för arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag,

om han utbetalar lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp

för gäldande av arbetstagares skatt.

Såsom förutsättning för straffbarhet i sistnämnda fall anges för närvarande

att gärningen begåtts av uppenbar tredska. Detta uttryck är såsom

framhållits bl. a. i departementspromemorian delvis missvisande. Jag förordar

i stället en regel av innebörd att arbetsgivaren skall straffas om hans

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förseelse skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa.

Härigenom undantages från det straffbara området fall, då rena förbiseenden

förelegat eller eljest smärre misstag begåtts. Straffet bör i likhet med

vad nu är fallet vara dagsböter.

Det andra huvudfallet avser straff för arbetsgivare som ej vederbörligen

inbetalar löntagarnas skattemedel till uppbördsmyndigheten. Från några

håll har ifrågasatts att stadga skyldighet för arbetsgivarna att avskilja de

belopp, som icke utbetalas till arbetstagarna. Undersökningar har emellertid

visat att detta framför allt av praktiska skäl icke låter sig göra. Man

nödgas sålunda alltjämt acceptera den ordningen att de vid lönetillfällena

icke utbetalta medlen under en viss tid står till arbetsgivarnas disposition.

Medvetandet om att det författningsenligt åligger arbetsgivaren att vid nästkommande

uppbördstermin redovisa ett belopp, som svarar mot det vid lönetillfället

ej utbetalta — d. v. s. vad arbetstagarna fått avstå av sin lön

för gäldande av skatt — bör emellertid föranleda honom till nödig försiktighet

i sina ekonomiska angelägenheter. I detta sammanhang må även framhållas

att om en arbetsgivare skulle finna angeläget att redan före nästföljande

uppbördstermin inbetala arbetstagarnas skattemedel, hinder härför

icke möter.

Med utgångspunkt från det nu anförda bör straffansvar inträda då arbetsgivare

icke fullgör sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet

inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön minskats

för gäldande av dennes skatt, under förutsättning att i avseende härå

uppsåt eller grov oaktsamhet ligger arbetsgivaren till last. Med denna formulering

kan även förhållanden, som ligger i tiden före den dag då skatten

senast skolat inbetalas, komma under bedömande vid prövningen av ansvarsfrågan.

Straffskalan bör omfatta dagsböter och, såsom jag tidigare

föreslagit, fängelse i högst sex månader.

Vad uppbördssakkunniga i övrigt anfört och föreslagit beträffande ansvarsbestämmelserna

och därmed sammanhängande spörsmål föranleder

ingen annan erinran från min sida än att jag bl. a. i anledning av vad i vissa

remissyttranden framhållits förordar vissa smärre ändringar i de sakkunnigas

författningstext. Beträffande dessa ändringar får jag hänvisa till

det inom finansdepartementet upprättade författningsförslag, som jag vill

förorda att riksdagen underställes för antagande.

XV. Skattebefrielse för dödsbo.

Gällande bestämmelser. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat

bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för

sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst

enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomstskatt eller

för förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt erlägga

kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum

eller avslutas efter dödsfallet, äger jämlikt 75 § 1 inom. kommunalskatte
-

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lagen, 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom.

förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskattningsnämnd, där ömmande

omständigheter är för handen, att efter framställning från dödsboet

medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Sådan

befrielse må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår

varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse

ma dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxering och

som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före

dödsfallet.

Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodelägare,

som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, och

har dödsboet att erlägga fastighetsskatt under uppbördstermin, som äger

rum eller avslutas efter dödsfallet, äger jämlikt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen

beskattningsnämnd, där behållningen i boet efter den avlidne ej

överstigit 40 000 kr. och synnerligen ömmande omständigheter är för handen,

att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande

helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielsen må avse skatt, som påförts

den avlidne eller, såvitt angår det taxeringsår varunder dödsfallet inträffade,

oskift dödsbo efter honom.

Framställning om skattebefrielse skall avlämnas senast under andra kalenderåret

efter dödsåret.

De sakkunniga. Bestämmelserna om skattebefrielse för dödsbo behövde enligt

de sakkunnigas mening kompletteras i vissa avseenden. I kvarstående

skatt kunde ingå såväl kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och

statlig förmögenhetsskatt som pensionsavgift och olycksfallsförsäkringsavgift.

Skattebefrielsen kunde för närvarande endast omfatta inkomst- och

förmögenhetsskatterna. Där den kvarstående skatten omfattar förutom dessa

skatter även angivna avgifter, vore verkställigheten av beslut om skattebefrielse

onödigt tillkrånglad.

De sakkunniga framhåller, att den preliminära skatten icke avsåges omfatta

olycksfallsförsäkringsavgift. Om sådan avgift inginge i den slutliga

skatten, borde avgiften anses ingå i den kvarstående skatten med oreducerat

belopp. Skattebefrielse för sådan skatt borde icke omfatta nämnda belopp.

Vidare framhålles, att skattebefrielse för närvarande icke kunde medgivas

för folkpensionsavgift. Starka skäl talade emellertid för att sådan avgift,

såvitt har vore fråga, likställes med skatt och att skattebefrielsen borde

kunna omfatta jämväl densamma. De sakkunniga föreslår, att ett med

de tidigare återgivna bestämmelserna i 75 § 1 mom. kommunalskattelagen,

15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom. förordningen

om statlig förmögenhetsskatt överensstämmande stadgande införes

i lagen om folkpensionering. Efter en sådan ändring beträffande pensionsavgiften

komme hel skattebefrielse att omfatta den kvarstående skatten

minskad med i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Beträffande tillkommande skatt torde, säger de sakkunniga, någon tvekan

icke behöva uppkomma i vad mån skattebefrielse skulle kunna medgivas.

Detsamma gällde fastighetsskatt, som upptoges å debetsedel avseende

sådan skatt. Därvid måste dock uppmärksammas, att å samma debetsedel

även kunde förekomma skogsvårdsavgift och vissa annuiteter. Skattebefrielsen

kunde endast avse själva fastighetsskatten.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att annat icke torde böra ankomma å

beskattningsnämnderna än att fastställa det belopp, varmed skattebefrielse

medgåves. För avräkningen med vederbörande kommun vore det däremot beträffande

kvarstående skatt nödvändigt att fastställa hur det belopp, varmed

skattebefrielse medgivits, fördelade sig på kommunal inkomstskatt å ena sidan

samt statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt ävensom pensionsavgift

å den andra. Fastställandet härav syntes böra ankomma på vederbörande

länsstyrelse. Fördelningen borde — i helt antal kronor - ske i föihållande

till de belopp, varmed kommunal inkomstskatt å ena sidan samt

statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och pensionsavgift å den

andra inginge i den slutliga skatten. I fråga om allmän kommunalskatt

borde fördelning ske mellan kommun, landsting och tingslag i förhållande

till fastställd utdebitering. Erforderliga föreskrifter torde böra utfärdas i

administrativ ordning.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i samtliga yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön

ifrågasätter dock, om icke skattebefrielsen kunde gälla även olycksfallsförsäkringsavgift,

som inginge i slutlig skatt. Komme avgifter över 100 kr. att

uppbäras direkt av riksförsäkringsanstalten — vilket uppbördssakkunniga

förordade — syntes det allmännas förluster vid en på detta sätt utvidgad

skattebefrielse komma att bli ungefär desamma som beträffande folkpensionsavgifterna.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att beskattningsnämnd

skall under motsvarande förutsättningar, som beträffande

befrielse från statlig inkomstskatt angives i 15 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt, äga befria dödsbo även från i kvarstående och tillkommande

skatt ingående folkpensionsavgift. De föreskrifter härom, som de

sakkunniga föreslår intagna i 20 § lagen om folkpensionering, torde böra

kompletteras med en bestämmelse av innehåll att i fråga om besvär över

beskattningsnämnds beslut rörande avgiftsbefrielse motsvarande skall gälla

som finnes i taxeringsförordningen stadgat beträffande besvär över beslut

enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Av olika skäl synes icke böra iifrågakomma att lata befrielse varom här är

fråga avse jämväl påförd olycksfallsförsäkringsavgift.

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

391

XVI. Sekretessbestämmelser.

Gällande bestämmelser m. m. Jämlikt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen

den 5 april 1949 äger varje svensk medborgare fri tillgång till allmänna

handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar, som av

olika hänsyn — bl. a. skydd för enskildas behöriga ekonomiska intresse

eller av hänsyn till privatlivets helgd — finnes påkallade. I särskild lag skall

noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar

skall hållas hemliga.

Sådana sekretessbestämmelser har meddelats i lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att allmän handling, som

ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan

avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar

taga del därav; han äger ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.

Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej föreligga,

om betydande hinder därför möter. Handling, som endast till viss del

skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på stället, om

det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan

det ej ske, äger den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma

med uteslutande av den del som är hemlig.

Jämlikt 17 § sekretesslagen må till myndighet avlämnade uppgifter till

ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande

av skatt ej i andra fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas

utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än 20 år

efter uppgiftens datum. Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds

ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt må ej utan

den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare än 20 år efter längdens

datum.

Bestämmelser till skydd mot offentliggörande av innehållet i skattskyldigs

självdeklaration och andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering

för inkomst eller förmögenhet, finnes meddelade i 56 § taxeringsförordningen.

Sekretessbestämmelser med avseende å preliminär självdeklaration

eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt

bestämmelserna i uppbördsförordningen, återfinnes i 93 § sistnämnda

förordning.

Av sekretesskyddet omfattas icke, beträffande taxeringsväsendet, inkomstlängder

och fastighetslängder jämte motsvarande ändringslängder samt beskattningsnämndernas

protokoll och skattedomstolarnas domar med därtill

hörande handlingar och, beträffande uppbördsväsendet, uppbördskort (debet-

och kreditkort) och debiteringslängder samt lokala skattemyndigheternas

och länsstyrelsernas beslut i uppbördsärenden ävensom restlängder och

övriga till skatteindrivningen hörande handlingar. Med undantag för förmö
-

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

genhetslängden torde icke heller andra längder och sammanställningar för

debiteringsarbetet, t. ex. arbetsgivarförteckningarna, vara hemliga.

Såsom framgår av det nyss anförda är förmögenhetslängden hemlig. Den

med ledning av taxeringen till statlig förmögenhetsskatt uträknade förmögenhetsskatten

införes emellertid i debiteringslängden för slutlig skatt och

finnes jämväl antecknad å kreditkorten å slutlig skatt. Eftersom debiteringslängden

och kreditkorten icke är hemliga och några svårigheter icke föreligger

att med ledning av uppgifterna däri om den statliga förmögenhetsskatten

fastställa de skattskyldigas beskattningsbara förmögenhet, är sekretesskyddet

beträffande de skattskyldigas förmögenhet föga effektivt.

Stadgandet i 17 § sekretesslagen till skydd för förmögenhetslängd tillkom

1938 i samband med införandet av särskild skatt å förmögenhet. Bestämmelsen

har därefter icke undergått annan ändring än som betingats därav

att nämnda skatteform år 1947 ersattes med statlig förmögenhetsskatt.

Den år 1938 genomförda lagändringen skedde på grundval av förslag från

1936 års skattekommitté. Kommittén fann att frågan om sekretesskydd tedde

sig olika beträffande taxering till den då utgående och tills vidare bibehållna

inkomst- och förmögenhetsskatten och taxeringen till den nya skatten å förmögenhet.

Kommittén framhöll bland annat, att vad taxeringen till inkomstoch

förmögenhetsskatt anginge utgjorde taxeringslängdernas framläggande

för offentlig granskning ett betydelsefullt led i själva taxeringskontrollen.

Ändring därutinnan kunde ej då föreslås. Att på sätt stundom ifrågasatts

förbjuda allenast publicerandet i tryck av eljest offentliga taxeringssiffror

överensstämde ej med tryckfrihetsförordningens allmänna grundprincip, enligt

vilken en handlings karaktär av allmän också innebure rätt att i tryck

utgiva densamma. Oavsett vilken uppfattning man måste hysa om lämpligheten

i och för sig att stadga hemligskydd beträffande ifrågavarande taxering,

syntes det sålunda ej kunna ifrågakomma att då införa sådant. Vad

taxeringen till särskild skatt å förmögenhet anginge framlades enligt gällande

bestämmelser taxeringslängden ej till offentlig granskning. Därutinnan

föreslog kommittén ingen ändring. Ur kontrollsynpunkt skulle också offentliggörande

av förmögenhetssiffror vara mindre viktigt än offentliggörandet

av inkomstsiffror. Med utgångspunkt härifrån föreslog kommittén därför

sekretesskydd för förmögenhetslängd ävensom för den avdelning av ändringslängden,

som avsåg taxering till särskild skatt å förmögenhet.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget framhöll bland annat

Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer, att varje kännedom

om förmögenhetssiffrorna dock ej därigenom komme att uteslutas, eftersom

dessa kunde inhämtas ur uppbördslängden.

I propositionen nr 258/1938 med förslag till omläggning av den direkta

statsbeskattningen m. in. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet

i nu förevarande fråga bl. a. att han anslöt sig till kommitténs förslag beträffande

frågan om sekretesskydd för taxeringsresultaten. De skäl, som anförts

för beredande av sekretesskydd för förmögenhetslängd jämte motsva
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

393

rande del av ändringslängden, vore bärande men å andra sidan kunde icke

förordas, att skyddet utsträcktes att omfatta jämväl inkomstlängden. Den

offentlighet, som komme inkomsttaxeringen till del, vore ur kontrollsynpunkt

alltför betydelsefull för att kunna uppgivas. I vissa yttranden hade

ifrågasatts, att sekretesskyddet beträffande förmögenhetstaxeringen skulle

göras fullständigt genom införande av skydd jämväl för uppgifterna om debiteringen

till särskild skatt å förmögenhet. En dylik utsträckning av skyddet,

varigenom uppbördsböckerna till viss del skulle bliva hemliga, skulle

emellertid vid dåvarande uppbördsförfarande medföra stora praktiska besvärligheter.

Huruvida efter införandet av ett nytt uppbördssystem dessa

svårigheter skulle kvarstå kunde enligt departementschefens mening icke då

avgöras.

Vid 1946 års riksdag väcktes genom motionerna I: 92 och II: 165 förslag

om skyndsam utredning angående åtgärder för skyddande av deklarationshemligheten.

I bevillningsutskottets över motionerna avgivna betänkande

(nr 39) anfördes bl. a. att i motionerna framhållits, att hemlighållandet av

längderna över taxeringen till särskild skatt å förmögenhet vore verkningslös,

eftersom upplysning om den skattskyldiges förmögenhet genom en enkel

räkneoperation kunde erhållas ur inkomstlängden. Utskottet framhöll,

att frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet

då vore under utredning inom 1945 års statsskatteberedning, vars

förslag väntades komma att avlämnas under år 1946. Enligt utskottets mening

kunde det anses sannolikt att vid en reform av den statliga beskattningen

den i motionerna berörda frågan kunde komma i förändrat läge.

Utskottet ansåge sig därför sakna skäl att för det dåvarande taga ställning

till den av motionärerna väckta frågan. På utskottets hemställan beslöt riksdagen,

att motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd.

I skrivelse den 30 november 1949 har Föreningen Sveriges kronokamrerare

och Sveriges häradsskrivarförening, för den åtgärd som kunde finnas

påkallad, bragt frågan om sekretesskydd för uppgifterna om debiterad förmögenhetsskatt

till Kungl. Maj :ts kännedom. Föreningarna har därvid framhållit,

att debiteringslängden vore en offentlig handling, varför intet hindrade

den, som så önskade, att med ledning av uppgifterna däri uträkna vederbörandes

beskattningsbara förmögenhet. Sekretessbestämmelsen beträffande

förmögenhetslängderna bleve därigenom fullständigt illusorisk. Debiteringslängderna

förvarades som regel under större delen av året hos de lokala

skattemyndigheterna, hos vilka alltså allmänheten kunde utan större besvär

inhämta uppgifter och därigenom indirekt erhålla upplysning i det hänseende

man genom sekretessbestämmelsen velat skydda. Erfarenheten hade

också visat, att denna möjlighet i allt större utsträckning utnyttjades av enskilda

personer och företag. På grund härav syntes det böra föreskrivas, att

uppgifterna i debiteringslängden — i likhet med vad som gällde beträffande

förmögenhetslängden — icke måtte utan den skattskyldiges samtycke utlämnas

till annan tidigare än 20 år efter utgången av det år under vilket debiteringslängden

upprättats.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I motionerna 1:237 och 11:289 till 1950 års riksdag har föreslagits, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till bestämmelser

i syfte att ge ett effektivare sekretesskydd beträffande enskilda personers

förmögenhetsbelopp. I konstitutionsutskottets utlåtande (nr 12) över

motionerna framhölls, att sekretesslagens 17 § byggde på den grundtanken,

att den skattskyldige ej skulle vara underkastad de olägenheter, som kunde

uppkomma genom att uppgift om hans förmögenhet stode till allmänhetens

förfogande. Det i lagen meddelade skyddet för förmögenhetsuppgifterna vore

emellertid ej effektivt. Det syntes därför utskottet önskvärt att nyss nämnda

grundtanke bleve förverkligad. Ett fullt effektivt skydd torde emellertid

med utgångspunkt från nuvarande utformning av taxerings- och debileringslängderna

ej kunna erhållas utan att dessa längder jämte vissa andra

handlingar såsom uppbördskorten m. in. erhölle motsvarande sekretesskydd

som för närvarande tillkomme förmögenhetslängden. Med hänsyn till den

betydelse ur kontrollsynpunkt, som grundregeln om taxeringsresultatens offentlighet

kunde äga, ansåge sig utskottet emellertid ej för det dåvarande

kunna förorda en sådan utvidgning av sekretessskyddet. Om taxerings- och

debiteringslängderna, vilka till en del fått sin nuvarande utformning för att

kunna tjäna som underlag för finansstatistiken, utan allvarlig olägenhet

kunde omläggas, borde dock ett i förhållande till nuvarande sekretesskydd

effektivare skydd för upplysningar om enskilda personers förmögenhet kunna

erhållas. Innehållet i dessa längder reglerades emellertid ej i den till

konstitutionsutskottets behandling hörande sekretesslagen utan i taxeringsoch

uppbördsförfattningar, vilka tillhörde annat utskotts behörighet. Utskottet,

som ansåge det angeläget att Kungl. Maj :t toge den i motionerna

väckta frågan om effektivare sekretesskydd åt enskilda personers förmögenhetsbelopp

under övervägande, fann dock, med hänsyn bl. a. till nyss omnämnda

skrivelse från Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges

häradsskrivarförening samt till pågående utredningar inom finansdepartementet,

en riksdagsskrivelse i motionernas syfte icke erforderlig, varför utskottet

hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen

beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Slutligen har i de likalydande motionerna I: 171 och II: 228 till 1951 års

riksdag hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder

i syfte att göra det åt de skattskyldiga genom sekretesslagen garanterade

skyddet mot offentliggörande av storleken av deras skattepliktiga förmögenhet

effektivt. I konstitutionsutskottets utlåtande (nr 6) har utskottet under

hänvisning till att skrivelsen från Föreningen Sveriges kronokamrerare

och Sveriges häradsskrivarförening numera överlämnats till uppbördssakkunniga

och med understrykande av betydelsen av att ifrågavarande spörsmål

bringades till en tillfredsställande lösning hemställt, att motionerna icke

måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunniga. De sakkunniga påpekar inledningsvis, att för närvarande

— förutom deklarationer samt andra handlingar och uppgifter, vilka avlämnats

till ledning vid taxering eller enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen

— endast förmögenhetslängden och ändringslängden beträffande

taxering till statlig förmögenhetsskatt vore hemliga.

Detaljerade uppgifter om förmögenhet och dennas sammansättning funnes

i självdeklarationer och därtill hörande handlingar. I förmögenhetslängder

och ändringslängder lämnades endast uppgift om storleken av nettoförmögenheten.

Uppgifter om förmögenhet kunde även återfinnas i prövningsnämndernas

protokoll och skattedomstolarnas utslag med tillhörande

handlingar. Uppgifter om förmögenhetsskatt funnes i debiteringslängder

och å kreditkort avseende slutlig skatt samt å uppbördskort (debet- och

kreditkort) avseende tillkommande skatt. Sistnämnda uppgifter lämnades

jämväl å debetsedlarna för slutlig och tillkommande skatt. Vidare finge

nämnas, att debetsedlar och kreditkort å debiterad preliminär skatt för

närvarande innehölle uppgifter om förmögenhetsskatt, som skulle erläggas

preliminärt. Genomfördes de sakkunnigas förslag, att preliminär B-skatt

i regel skulle påföras med samma belopp som senaste slutliga skatt, komme

emellertid dessa uppgifter ej längre att lämnas, såvitt gällde på så sätt

beräknad preliminär B-skatt.

Enligt tryckfrihetsförordningen vore, fortsätter de sakkunniga, alla allmänna

handlingar offentliga, såvida ej av hänsyn till bl. a. enskildas ekonomiska

intresse och privatlivets helgd vissa handlingar skulle vara hemliga.

Av denna orsak hade förmögenhetslängden och ändringslängden rörande

taxering till statlig förmögenhetsskatt förklarats skola vara hemliga.

Såsom i skilda sammanhang framhållits, förelåge dock ej några större svårigheter

att med ledning av uppgifterna i debiteringslängder och å uppbördskort

om förmögenhetsskatten räkna ut storleken av den beskattningsbara

förmögenheten. Det önskade sekretesskyddet syntes kunna åstadkommas

antingen på så sätt att skyddet utsträcktes även till debiteringslängder

och uppbördskort eller ock därigenom att förmögenhetsskatten debiterades

och uppbures i särskild ordning vid sidan av den slutliga skatten och handlingarna

beträffande denna debitering och uppbörd gjordes hemliga. Annan

utväg torde icke stå till buds.

De sakkunniga framhåller, att även om det ur kontrollsynpunkt eller av

andra hänsyn icke syntes föreligga något större intresse av att debiteringslängden

vore offentlig, det dock icke syntes förenligt med själva grundtanken

i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet att

göra hela denna längd hemlig. Av praktiska skäl kunde det icke komma i

fråga att endast de kolumner i debiteringslängden förklarades hemliga, vilka

avsåge förmögenhetsskatten eller lämnade ledning för beräkning av denna

skatt.

Vidare anför de sakkunniga, att om sekretesskydd skulle åstadkommas genom

att debitera och uppbära förmögenhetsskatten i särskild ordning,

debiteringen och uppbörden skulle kunna ordnas på liknande sätt som gäll
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de beträffande fastighetsskatten, eller sålunda med debitering i förmögenhetslängden,

utfärdande av särskilda debetsedlar och uppbördskort (kreditkort)

samt uppbörd å ett begränsat antal terminer. Ifrågavarande möjlighet

att bereda sekretesskydd åt debiterad förmögenhetsskatt skulle emellertid

medföra väsentliga olägenheter i skilda avseenden. Sålunda skulle

den olägenheten inträda, att skatten icke kunde få erläggas preliminärt.

Det syntes nämligen uteslutet att uttaga en särskild debiterad skatt å förmögenhet

i samband med den ordinarie preliminära skatten. Att ordna en särskild

preliminärskatteuppbörd för förmögenhetsskatten kunde ej heller

komma i fråga. Uttoges förmögenhetsskatten endast som slutlig skatt, återinfördes

de nackdelar med skatteeftersläpning, som vidlådde det äldre uppbördssystemet

och som ledde till att dödsbon med stor behållen förmögenhet

bleve belastade med avsevärda skatteskulder. Det vore också besvärligt

för de skattskyldiga att behöva handskas med ytterligare en debetsedel.

Även för det allmänna skulle det vara olägligt, om förmögenhetsskatten

skulle komma att släpa efter. Framhållas finge också, att någon förmögenhetsskatt

icke komme att erläggas under en övergångstid om minst 1V2

år, därest den preliminära uppbörden av skatten avskaffades. Härtill komme,

att uppbördsmyndigheterna skulle beredas ökat arbete och att det allmänna

till följd därav skulle få vidkännas ökade kostnader för debitering

och uppbörd. Kostnadsökningen kunde approximativt beräknas till ca

240 000 kr. för år.

Med hänsyn härtill och då någon skada veterligen icke uppkommit av att

uppgifterna i debiteringslängden och uppbördskorten vore offentliga, borde

enligt de sakkunnigas mening nu gällande regler bibehållas.

De sakkunniga påpekar slutligen, att skäl kunde anföras för att även

förmögenhetsuppgifterna i förmögenhetslängden borde vara offentliga. Liksom

beträffande inkomstuppgifterna skulle sekretesskyddet begränsas till

detaljerna; slutbeloppet skulle vara offentligt. Praktiska fördelar skulle

härigenom vinnas. Den särskilda förmögenhetslängden skulle sålunda kunnas

avskaffas; uppgifterna om skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet

skulle i stället kunna införas i inkomstlängden.

Tre av de sakkunniga, nämligen herrar Alin, Pnjdz och Åkerstedt, har

med instämmande av herr Josef son, expert hos de sakkunniga, i särskilt

yttrande uttalat, att enligt deras mening de sakkunniga borde ha föreslagit

sådan ändring av 17 § andra stycket sekretesslagen att jämväl debiteringslängd

och uppbördskort icke finge utan den skattskyldiges samtycke utlämnas

till annan tidigare än efter tjugu år; tiden syntes kunna räknas från

den dag dessa handlingar enligt vad därom stadgades skulle vara färdigställda.

I yttrandet anföres följande.

Av vad i Kap. XVI anförts framgår att bestämmelsen i 17 § sekretesslagen

om skydd för förmögenhetslängdens innehåll icke är effektiv. Av debiteringslängdens

uppgifter om förmögenhetsskatt kan icke blott konstateras

vilka skattskyldiga som äga beskattningsbar förmögenhet med minst 30 000

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

397

kr. eller vilka som icke ha förmögenhet av denna storlek, utan i förra fallet

också beloppet av beskattningsbar förmögenhet. Denna möjlighet utnyttjas

i praktiken tämligen flitigt. Även om till äventyrs ingen skada kan

påvisas ha uppkommit till följd därav, har dock avsikten med sekretessskyddet

i väsentliga delar icke förverkligats. Att utan ändring bibehålla en

lagbestämmelse som är så beskaffad att den icke kan fylla sitt ändamål,

förefaller otillfredsställande, särskilt när bestämmelsens förhandenvaro ingiver

skattskyldiga den felaktiga uppfattningen att förmögenhetens storlek

är en intern angelägenhet mellan myndigheterna och den skattskyldige.

Valet bör stå mellan åtgärder för att göra skyddet effektivt eller att helt

avskaffa detsamma.

Med hänsyn till konstitutionsutskottets av årets riksdag godkända uttalande

i utlåtande över motionerna I: 171 och 11:228 torde den sistnämnda

möjligheten icke komma i fråga. 1 denna situation återstår endast möjligheten

att söka bereda förmögenhetslängdens innehåll ett bättre skydd.

I ovannämnda kapitel redogöres för två olika alternativ till lösning. Det

ena alternativet förutsätter debitering och uppbörd av förmögenhetsskatt i

en från debiteringen och uppbörden av inkomstskatterna helt fristående ordning.

Lika med uppbördssakkunnigas majoritet anse vi denna linje olämplig.

Särskilt vilja vi understryka olägenheterna av att förmögenhetsskatten

då icke skulle kunna erläggas preliminärt, något som skulle i väsentlig

grad rubba grunderna för utformningen av preliminärskatteuppbörden.

Däremot kunna vi icke finna majoritetens skäl mot att utsträcka sekretesskyddet

till debiteringslängd och uppbördskort övertygande. Debiteringslängden

utgör ett led i själva arbetsmetoden, ett instrument varigenom de

olika skatteslagen uppsamlas på ett och samma ställe i och för underlättande

av debetsedelsskrivning och redovisning. Detsamma gäller de uppbördskort,

debetkorten, vilka i stället för debiteringslängd användas vid påföring

av preliminär skatt. Övriga uppbördskort, kreditkorten — liksom

debetsedlarna — innehålla utdrag ur debiteringslängd eller debetkort. Ifrågavarande

principiella uppfattning om debiteringslängdens och debetkortens

karaktär förlorar icke sin giltighet om, såsom de sakkunniga föreslagit, en

avskrift av inkomstlängden användes som debiteringslängd i stället för separat

debiteringslängd.

Då berörda handlingar tillkommit för internt bruk, kunna vi icke finna

det stridande mot offentlighetsprincipen att de beredas sekretesskydd.

Tvärtom talar till förmån för denna uppfattning hänsynen till de enskildas

ekonomiska intresse och privatlivets helgd. Att denna tanke för övrigt icke

är en nyhet framgår av 13 § Kungl. kungörelsen den 30 december 1946

med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen;

där stadgas nämligen skyldighet för lokal skattemyndighet att vid utsändandet

av debetsedlar till de skattskyldiga iakttaga bl. a. att debetsedlarna

äro »inneslutna i kuvert eller på annat sätt tillslutna, så att å debetsedlarna

upptagna belopp eller därå antecknade uppgifter angående skattens

beräkning icke kunna läsas utan att försegling dessförinnan brytes».

Om således skydd beredes debiteringslängd och uppbördskort, blir också

det syfte, för vilket bestämmelsen i 17 § andra stycket sekretesslagen tillkommit,

helt tillgodosett.

Remissyttrandena De sakkunnigas förslag att nuvarande bestämmelser

skulle oförändrade bibehållas har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Den av vissa av de sakkunniga uttalade meningen, att sekretesskydd

borde beredas jämväl debiteringslängd och uppbörd skort,

biträdes av kammarrätten, länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands

län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges

häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare. Därvid

åberopas i allmänhet vad nämnda sakkunniga anfört i sitt särskilda yttrande.

Därutöver framhåller den förstnämnda länsstyrelsen, att de sakkunnigas

skäl mot den ifrågasatta utvidgningen av sekretesskyddet knappast

vore bärande; de flesta av debiteringslängdens uppgifter, bortsett från förmögenhetsskatten,

återfunnes sålunda i andra handlingar, som vore offentliga,

såsom inkomstlängd, arbetsgivareförteckningar etc. Vidare åberopar

förenämnda näringsorganisationer ett av särskilda delegerade för industriförbundet,

försäkringsbolagens riksförbund, bankföreningen och Stockholms

handelskammare avgivet yttrande. Däri anföres bl. a., att det vore ett välgrundat

önskemål att den av konstitutionsutskottet i utlåtandet nr 12 till

1950 års riksdag åberopade grundtanken, att den skattskyldige ej skulle

vara underkastad de olägenheter, som kunde uppkomma genom att uppgift

om hans förmögenhet stode till allmänhetens förfogande, behörigen bleve

tillgodosedd. Detta syntes utan olägenhet kunna ske genom den av de tre

reservanterna föreslagna lagändringen. Förslag härom borde snarast möjligt

framläggas för riksdagen.

Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk anser,

att sekretessbestämmelserna borde effektiviseras. Organisationerna hade

funnit, att avsikten med sekretessbestämmelserna grovt åsidosatts, vilket

också utnyttjats av såväl enskilda personer som företag. Det förefölle stötande,

att så uppenbara och i praktiken klart påvisade missförhållanden

lämnades obeaktade i samband med en allmän översyn av lagbestämmelserna

på området. De sakkunniga hade uppgivit, att antalet skattskyldiga

med statlig förmögenhetsskatt endast uppginge till omkring 210 000 och att

kostnadsökningen för ett effektivare skydd åt förmögenhetslängden kunde

beräknas till ca 240 000 kr. Nämnda skattskyldigas rättmätiga intressen

borde tillgodoses, ej minst med hänsyn till den skattetunga, som ålagts

dessa genom en beskattning mot vars införande organisationerna tidigare

kraftigt reagerat. Kostnadsökningen för ett effektivt sekretesskydd förefölle

icke alltför stor, om man såge den i jämförelse med de skattebelopp,

som ifrågavarande skattskyldiga finge erlägga.

I några yttranden beröres de sakkunnigas påpekande, att skäl kunde anföras

för att även förmögenhetsuppgifterna i förmögenhetslängden

borde vara offentliga; härigenom skulle den särskilda

förmögenhetslängden kunna avskaffas. Sålunda uttalar länsstyrelsen

i Norrbottens län, att även om praktiska fördelar kunde anföras för att avskaffa

sekretesskyddet, syntes icke lämpligt, att dessa uppgifter utlämnades

till offentligheten, till sammanställare av taxeringskalendrar och andra.

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

399

Statistiska centralbyrån yttrar.

Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1947 har dåvarande chefen för finansdepartementet

meddelat centralbyrån Kungl. Maj :ts beslut, att ämbetsverket

må för statistisk bearbetning från de lokala skattemyndigheterna till

låns erhålla en avskrift av förmögenhetslängderna med skyldighet för ämbetsverket

att återställa längdavskrifterna efter hand som de bearbetats,

dock senast viss angiven dag.

Ett avskaffande av förmögenhetslängderna skulle medföra stora praktiska

svårigheter för förmögenhetsstatistiken. Om man bortser från den utvägen,

att utdrag gjordes för centralbyråns räkning av alla i inkomstlängden upptagna

förmögenheter, måste ett exemplar av inkomstlängderna insändas till

centralbyrån. Inkomstlängderna bilda ett betydligt mera omfattande material

än förmögenhetslängderna. Kostnaderna för försändelserna skulle ökas

och det skulle uppstå svårigheter för centralbyrån att förvara materialet.

Förmögenhetslängderna användas här icke endast vid den förberedande

granskningen och kodningen samt vid hålkortsstansningen i maskincentralen

utan även — och det i mycket betydande omfattning — i samband med

den granskning, som måste verkställas av de listor maskincentralen levererar

till den finansstatistiska avdelningen. Om förmögenhetslängderna avskaffas,

måste vid detta arbete inkomstlängderna i deras helhet genomgås,

Vilket måste draga längre tid och större kostnader än nu är fallet. De praktiska

svårigheterna för förmögenhetsstatistiken bliva så stora, att möjligheten

att utarbeta densamma skulle äventyras.

Å andra sidan understrykes de sakkunnigas påpekande att skäl kan anföras

för att göra förmögenhetslängderna offentliga av länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands och Västerbottens län.

Departementschefen. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen,,

har sekretesskydd beretts självdeklarationer och andra till ledning vid taxering

för inkomst och förmögenhet lämnade uppgifter. Beträffande själva

taxeringsresultatet sådant detta finner uttryck i anteckningar i inkomstoch

förmögenhetslängderna är emellertid sekretesskyddet icke fullständigt.

Väl är förmögenhetslängderna hemliga, men inkomstlängderna utgör för en

var tillgängliga handlingar. Att sekretesskydd ansetts icke böra ifrågakomma

för sistnämnda längder sammanhänger med den betydelse ur kontrollsynpunkt,

som man velat tillägga den omständigheten att inkomstlängderna

finnes tillgängliga för offentlig granskning. Det har ur kontrollsynpunkt

icke ansetts lika angeläget, att förmögenhetslängderna tillhandahålles för

dylik granskning.

Den verkställda debiteringen av såväl inkomst- som förmögenhetsskatt

införes i debiteringslängden för slutlig skatt, beträffande vilken längd något

sekretesskydd icke föreskrivits. Med ledning av debiteringslängdens

uppgifter finnes, såsom påpekats, möjlighet att uträkna den beskattningsbara

förmögenheten. Härigenom har det sekretesskydd, som man velat bereda

förmögenhetslängdens uppgifter, blivit i huvudsak illusoriskt. I anledning

härav har yrkanden från olika håll framställts om sådana ändrade

bestämmelser, att ett effektivt sekretesskydd bereddes uppgifterna rörande:

enskilda personers förmögenhet.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom de sakkunniga framhållit, kan sådant skydd åstadkommas antingen

genom ett särskilt debiterings- och uppbördsförfarande beträffande förmögenhetsskatten,

därvid de för detta förfarande erforderliga handlingarna

gjordes hemliga, eller på så sätt att gällande sekretesskydd för förmögenhetslängderna

utsträcktes att gälla jämväl debiteringslängder och uppbördskort.

Det förstnämnda alternativet synes av anförda skäl helt uteslutet. Mot

förslaget att göra debiteringslängderna hemliga kan enligt de sakkunniga,

och jag delar deras mening därutinnan, med fog invändas att det synes

tveksamt huruvida man med hänsyn allenast till debiteringen av förmögenhetsskatt

bör göra ifrågavarande längder i sin helhet hemliga; att göra dem

hemliga blott i viss del kan, såsom framhållits, av praktiska skäl knappast

ifrågakomma.

De sakkunniga har framhållit, att några nackdelar dem veterligen icke varit

förenade med de nuvarande bestämmelserna. Ej heller har jag för egen

del den uppfattningen att så varit fallet; jag har även svårt att inse att det

kan lända någon till men att av offentligen tillgängliga handlingar kan inhämtas

vissa uppgifter om hans förmögenhetsställning. Med denna uppfattning

skulle, såsom ock från flera håll ifrågasatts, närmast ifrågakomma att

avskaffa sekretesskyddet för förmögenhetslängden, något som för övrigt

skulle medföra praktiska fördelar ur debiteringssynpunkt.

Jag är emellertid icke beredd, att i detta sammanhang taga någon slutlig

ställning till förevarande spörsmål. Frågan om sekretesskyddet beträffande

förmögenhets- och debiteringslängder in. in. kommer att närmare behandlas

av 1950 års skattelagssakkunniga. I avvaktan på deras utredning och förslag

synes nuvarande sekretessbestämmelser böra bibehållas.

XVII. Arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsanställning.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt förordningen den 30 april 1943 (nr

218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning är arbetsgivare

skyldig att till utmätningsmannen i anställningsorten göra anmälan

om anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra

veckor, föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen

varar längre tid än nyss sagts. Statliga verk och inrättningar, landsting och

kommuner m. fl. kommunala samfälligheter är anmälningsskyldiga endast

i fråga om arbetare i statens eller samfällighetens tjänst.

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, om

anställningen varit avsedd att vara högst fyra veckor men förlänges utöver

denna tid, senast fyra veckor efter anställningens början. För anmälningarna

skall användas särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje

anställd utskrives i två exemplar.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet

i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till läns
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

401

styrelsen eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans

tjänstgöringsområde, till denne, som har att efter tagen kännedom om

innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skall alfabetiskt

ordnas i särskilt register.

För Stockholm gäller vissa särskilda bestämmelser; sålunda skall bl. a.

vad i förordningen stadgas angående utmätningsman och länsstyrelse i

nämnda stad gälla mantalsverket.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldigheten straffas

med böter å högst 100 kr. Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna

giver vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt

förbiseende eller att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom

föreskriven tid.

Bestämmelserna utgör ett led i den serie av åtgärder, vilka år 1943 vidtogs

för att främja en effektivare skattebetalning och en grundligare taxeringskontroll.

Närmast åsyftade man att komma till rätta med de brister i restindrivningen

av utskylder, vilka hade sin främsta grund däri, att indrivningsmyndigheterna

hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om

den restfördes arbetsanställning.

I avseende å detta spörsmål uttalades i det betänkande, som låg till grund

för propositionen i ämnet (SOU 1942: 21 s. 73) följande.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna

ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet att i

viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i "sådan riktning hava

även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års uppbördskommitté.

Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,

framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår för de

sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en bättre

ordning i fråga om uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda avseende.

Såsom förut påpekats, skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen,

om man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska skatteskolkarna.

Anmärkas ma ock, att den nu törevarande utredningen avser

att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden att frågan om uppbördens

verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tills vidare kan få anstå.

Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan kan enligt

vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i

betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en

dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det synas

som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens

fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt då man därigenom

undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Frågan om det fortsatta behovet av anställningsregistret har i olika sammanhang

berörts, bl. a. av riksdagens revisorer i 1946 års revisionsberättelse

(s. 134—140), av statens organisationsnämnd i en promemoria den 12 december

1949 angående organisationsundersökningar vid länsstyrelsen och

vissa landsfiskalskontor i Östergötlands län samt av 1950 års besparingsutredning

i en promemoria den 10 november 1950.

2() Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vidare har 1949 års uppbördssakkunniga i denna fråga inhämtat yttrande

från samtliga länsstyrelser, varvid bilades en sammanställning av tidigare

avgivna yttranden och i övrigt gjorda uttalanden angående anställningsregistret.

Samtidigt anhöll de sakkunniga om uppgifter beträffande

antalet införselbeslut under år 1950, in. in.

I betänkandet (s. 412—421) har redogörelse lämnats för gjorda uttalanden

m. m. Därav må här återgivas följande.

I betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU

1944:52 s. 266) föreslog folkbokföringskommittén att texten å tryckplåtarna

i länsstyrelsernas tryckande register även skulle innehålla uppgift å arbetsgivarens

namn och adress, önskemål härom hade uttryckts av 1944

års uppbördsberedning, som framhållit, att en dylik uppgift skulle vara av

stort värde såväl för indrivningsarbetet som med hänsyn till arbetsgivarnas

skyldighet att verkställa skatteavdrag.

I betänkandet diskuterade folkbokföringskommittén jämväl möjligheterna

att använda folkbokföringens tryckande register för arbetsmarknadsändamål

(SOU 1944:52 s. 267—280). En förutsättning härför vore, att personplåtarna

försåges med så noggranna och detaljerade uppgifter om yrke

och näringsgren, att dessa kunde tjäna till ledning för ett bedömande av

vederbörandes användbarhet såsom arbetskraft, samt om arbetsgivarens

namn och, där så erfordrades till dennes identifiering, postadress. Omprägling

av personplåts yrkesuppgift borde ske under löpande året med stöd av

anställningsregistret. För detta ändamål borde formuläret till anställningskort

så ändras, att vid uppgiftsskyldighetens fullgörande uppgift lämnades

även om näringsgren. Genom anställningskorten vunnes emellertid icke kännedom

om samtliga fall av ändrad yrkesverksamhet. Anställningskorten lämnade

nämligen icke upplysning om upphörande av yrkesverksamhet utan

samband med antagande av ny arbetsanställning eller om övergång från ett

yrke till ett annat inom samma företag eller om öppnande av egen rörelse i

någon form. Ur såväl folkbokförings- som arbetsmarknadssynpunkt vore det

därför ofrånkomligt, att personplåtarnas yrkesuppgifter första gången inpräglades

samt sedermera åtminstone vart femte år ompräglades med stöd

av mera uttömmande uppgifter om yrke, näringsgren och arbetsgivare. Dessa

uppgifter borde införskaffas genom de av kommittén föreslagna skriftliga

mantalsuppgifterna.

I proposition nr 282 till 1945 års riksdag angående omorganisation av

folkbokföringen (s. 90) anförde departementschefen beträffande personplåtens

text att det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ

ordning meddela beslut om textens innehåll och fördelning på tryckytan.

Beslut att texten skall innehålla uppgift på arbetsgivarens namn och adress

har hittills icke meddelats.

Wii års uppbördsberedning förutsatte i sitt betänkande med förslag till

omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945: 27 s. 448), att anställningsregistren

skulle komma att försvinna och ersättas av folkbokföringsavdelningarnas

register.

s. 403 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

403

För att undersöka de möjligheter anställningsregistren dittills erbjudit i

syfte att förbättra restindrivningen infordrade 1946 års riksdagsrevisorer i

cirkulärskrivelse till länsstyrelserna uppgifter ägnade att belysa denna

fråga. Efter redogörelse för de inkomna yttrandena m. m. uttalar revisorerna

sammanfattningsvis.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har anställningsregistret

icke kommit att på avsett sätt fylla sitt egentliga ändamål, nämligen att

till ledning för restindrivningen snabbt lämna upplysning om den skattskyldiges

arbetsanställning. Den främsta orsaken till detta förhållande synes

vara, att arbetsgivarna i stor utsträckning försumma att fullgöra den

föreskrivna anmälningsskyldigheten. Särskilt gäller detta arbetsgivare med

ett mindre antal anställda. Till väsentlig del torde försumligheten bero på

ren okunnighet om gällande bestämmelser. Kontrollen över efterlevnaden

av föreskrifterna synes även på vissa håll hava varit bristfällig. Det förefaller

revisorerna anmärkningsvärt, att myndigheterna i allmänhet — trots

kännedom om registrets bristande effektivitet — i så ringa utsträckning

använt sig av möjligheten att genom kungörelser, meddelanden i radio och

i dagspressen bland allmänheten sprida kännedom om den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Genomförandet av den nya reformen på uppbördsväsendets område har

aktualiserat frågan om ett bibehållande av anställningsregistret. Nämnas

må att redan i samband med registrets tillkomst uttalades att detsamma

allenast vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på en kommande

uppbördsreform. Då det förefaller sannolikt, att anställningsregistret efter

uppbördsreformens ikraftträdande kommer att få minskad betydelse, bör

det enligt revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida icke detsamma

kan avskaffas, sedan någon erfarenhet vunnits angående verkningarna

av folkbokförings- och uppbördsreformerna.

I yttrandena till 1949 års uppbördssakkunniga rörande behovet av förevarande

lagstiftning har uppgivits, att länsstyrelsernas anställningsregister

i huvudsak använts för kontroll vid avskrivning av

skatter och böter samt för inhämtande av adressuppgifter vid utbetalning

av överskjutande preliminär skatt eller vid översändande av utslag i mantalsskrivningsmål,

då utbetalda belopp eller avsända utslag återkommit såsom

obeställbara. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att vederbörande

stadsfogde i Göteborg innan framställning om bötesavskrivning

gjorts regelbundet insänt handlingarna till länsstyrelsen för efterforskning

av de bötfällda i anställningsregistret. Vid dessa efterforskningar under år

1950, som avsett ca 900 bötfällda, hade närmare 10 procent av de bötfällda

anträffats i registret. Förfrågningar hade även gjorts av barnavårdsnämnder,

lokala skattemyndigheter, soliditets- och inkassobyråer, advokater,

polismän, riksbanken m. fl. Under år 1950 hade över 1 500 sådana förfrågningar

inkommit till länsstyrelsen. Registret hade även använts för granskning

av avskrivningslängder och värnpliktslåneärenden samt i mantalsskrivningsmål

och taxeringsärenden, dock endast i begränsad omfattning. Länsstyrelsen

i Västmanlands län uppger, att anställningsregistret hos länsstyrelsen

i stor utsträckning använts för att besvara förfrågningar från exekutionsbiträden.

Västerås stads polisverk hade dagligen gjort 2—3 förfrågning
-

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ar per telefon för olika ändamål. Även socialvårdsmyndigheterna hade begärt

upplysningar i stor utsträckning.

Flertalet övriga länsstyrelser har uttalat, att registren hos länsstyrelserna

icke vore till stor nytta.

Utmätningsmännens ans t ällningsregis t er synes förutom

vid skatteindrivningen ha använts för indrivning av böter och allmänna

avgifter, bearbetning av restförteckningar, delgivning av handlingar, efterforskning

av underhållsskyldiga och personer upptagna i den s. k. spärrlistan,

uttagning och inskrivning av personal till civilförsvaret samt i ärenden

rörande polis- och åklagarverksamheten, mantalsskrivning, barnavard,

fattigvård, familjebidrag och bosättningslån m. m. Omdömet om registrens

användbarhet i dessa avseende växlar avsevärt. Såvitt gäller landsbygden

har värdet av registren som regel icke ansetts vara särskilt stort. För städernas

och industrisamhällenas del har däremot framhållits, att man haft

god nytta av registren.

För de lokala skattemyndigheterna har anställningsregistret icke ansetts

ha någon större betydelse.

An ställning sregistrets avskaffande har förordats av statens

organisationsnämnd, 1950 års besparingsutredning, tolv länsstgrelser

och åtskilliga landsfiskaler. En av dessa länsstyrelser uttalar dock, att det

möjligen skulle kunna tänkas, att registret i fortsättningen fördes endast

hos exekutionsbiträdena på landet och hos stadsfogdarna i städerna.

Statens organisationsnämnd yttrar bl. a.

Anställningsregistren torde i allmänhet vara föga aktuella, eftersom anmälningar

ofta ej inkomma från mindre företagare, såsom detalj affärer,

lantbrukare och privatpersoner (t. ex. beträffande hembiträden). Större

företag med välordnade personalavdelningar synas däremot sköta sin anmälningsskyldighet

ganska väl, även om jämväl bland dem undantag finnas.

Registrens bristande aktualitet, som vid stickprovsundersökningar i olika

anställningsregister bekräftats, torde bl. a. sammanhänga med den bestämmelsen,

att anmälningsskyldighet ej föreligger förrän efter 4 veckors anställning

vilket gör, att anmälan då ofta kan bli bortglömd.

Med hänsyn till vad ovan anförts, synes anställningsregistret kunna slopas.

Därigenom skulle en avsevärd arbetsbesparing kunna göras på landsfiskalskontor,

länsstyrelser, mantalsverket, posten m. fl. tjänsteställen. Lågt

räknat torde per dag en besparing av 24 X 4 timmar = 96 timmar kunna

uppnås på de olika länsstyrelserna och på landsfiskalskontoren ca 400 X

15 min. = 100 timmar eller sammanlagt minst 196 timmar per dag.

Även för företagens del skulle ett upphävande av föreskriften att insända

anställningskort innebära en viss arbetslättnad.

1950 års besparingsutredning framhåller, att bestämmelserna om anställningsregister

tillkommit för att effektivisera beskattningen. Efter införandet

av källskattesystemet hade registren förlorat sin betydelse i detta

avseende och torde för närvarande ej heller användas för annat ändamål.

Enligt vad som inhämtats lades dock fortfarande ned betydande arbete på

att hålla registren i stånd. På vissa större länsstyrelser åtginge härför inemot

en hel årsarbetskraft. Av angivna skäl borde dessa bestämmelser såsom

ej längre aktuella omedelbart upphävas.

s. 405 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

405

I övrigt har som regel anförts, att behovet av anställningsregistret syntes

vara så ringa, att nyttan av detsamma icke uppvägde de kostnader och det

besvär, som dess förande och skyldigheten att anmäla arbetsanställning

medförde. Den avsevärda nedgången av antalet införslar talade för att slopa

registret. Till det minskade behovet av registret bidroge de genomförda

skärpningarna av preliminärskatteuttaget, avdraget för kvarstående skatt

med 25 procent av inkomsten om debetsedel å slutlig skatt ej företeddes,

den ytterligare förbättring av preliminärskatteuttaget som den pågående

översynen av uppbördsförordningen torde komma att medföra och det ifrågasatta

systemet med redovisningsnummer.

Anställningsregistret s bibehållande bär tillstyrkts av

nio länsstyrelser ävensom av flertalet stadsfogdar, exekutionsbiträden i städer

och större tätorter samt landsfiskaler inom distrikt med större tätorter.

Dessa gör gällande, att anställningsregistret i vart fall för exekutionsbiträdenas

indrivningsarbete hade sådan betydelse, att ett avskaffande icke syntes

nu böra ifrågakomma. Om anmälningsskyldigheten upphävdes, skulle

ökat arbete uppkomma för exekutionsbiträdena, framför allt i städerna.

Flera exekutionsbiträden kunde bli erforderliga i städerna och de större

samhällena. Vidare skulle indrivningsresultatet sannolikt komma att försämras.

I flera yttranden bar såsom skäl för att behålla anställningsregistret

anförts, att länsarbetsnämnderna numera icke lämnade indrivningsmyndigheterna

begärda uppgifter ur registren över arbetssökande. Sålunda har länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län yttrat, att av de inkomna yttrandena

framginge att indrivningsarbetet skulle bli avsevärt mera omfattande än nu

om registren slopades och alltså komma att kräva ökad personal. Härtill

komme att indrivningsresultatet väntades bli avsevärt försämrat. Även om

ett slopande av registren komme att medföra en skenbar kostnadsbesparing,

skulle dock verkningarna därav i realiteten vara förlustbringande.

Länsstyrelsen i Hallands län har bl. a. anfört, att den starka nedgången av

antalet införselbeslut icke borde tillmätas alltför stor betydelse. För många

löntagare med fast arbetsanställning hade tidigare införseln varit det så att

säga normala betalningssättet, vilket numera ersatts av skatteavdrag enligt

uppbördsförordningen. Denna kategori skattskyldiga vållade i allmänhet

icke något särskilt besvär ur indrivningssynpunkt. Registret vore däremot

av synnerligen stort värde i fråga om sådana skattskyldiga, som ofta bytte

arbetsanställning, särskilt utlänningar, anläggningsarbetare, sjömän o. d.

Någon nämnvärd minskning av antalet restförda tillhörande sistnämnda

grupper torde uppbördsreformen hittills knappast kunna sägas ha medfört.

Det minskade antalet införselbeslut i fråga om skatter berodde till stor del

också på reglerna i 21 § 3) införsellagen om prioritet för skatteavdrag beträffande

inkomster nära existensminimum.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpekat, att anställningsregistrets

avskaffande antagligen skulle leda till, att förfrågningar komme att ställas

till pastorsämbetena och framför allt till länsstyrelsernas befolkningsregister

angående vederbörandes adress. Detta skulle nödvändiggöra, att särskild

arbetskraft finge anställas.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Ett par länsstyrelser samt flera stadsfogdar och landsfiskaler har uttalat,

att om anställningsregistret avskaffades, besväret för arbetsgivarna med att

besvara vissa myndigheters förfrågningar om anställningsförhållandena torde

bli minst lika stort som besväret med anställningskortens utskrivande.

Femton länsstyrelser — därav samtliga som önskat anmälningsskyldighetens

bibehållande med undantag av länsstyrelsen i Västmanlands län —

har ansett, att anställningsregistret hos länsstyrelserna kunde avskaffas.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att om de i länsbyråernas tryckande

register ingående personplåtarna kompletterades med arbetsgivares

namn och adress, skulle arbetet med den årligen återkommande aktualiseringen

av plåtarna, vilken blott skulle kunna ske med ledning av avlämnade

mantalsuppgifter, bli synnerligen kostnadskrävande. Vidare skulle arbetsgivaruppgifterna

för eu stor del av befolkningen aldrig kunna hållas aktuella;

detta skulle gälla just den kategori arbetstagare beträffande vilken det

vore mest betydelsefullt för myndigheterna att äga tillförlitliga ax-betsgivaruppgifter.

De sakkunniga ansåge sig icke böra föreslå, att föreskrift om

komplettering av registren på ifrågasatt sätt meddelades.

Man finge alltjämt, fortsätter de sakkunniga, utgå ifrån att det nuvarande

anställningsregistret icke kunde bli överflödigt genom utbyggnad av folkbokföringssystemet.

För att ett register över skattskyldigas arbetsgivare

skulle vara till verklig nytta vid indrivningsarbetet fordrades nämligen att

uppgifter om ändrade arbetsgivarförhållanden snabbt tillfördes registret.

Vad som framför allt vållade svårigheter vid skatteindrivningen vore att nå

sådana skattskyldiga, som ofta bytte anställning. Skulle därför de eventuella

uppgifterna om anställningsförhållandena i länsstyrelsernas befolkningsregister

aktualiseras högst en gång om året i samband med mantalsskrivningarna,

komme enligt de sakkunnigas mening uppgifterna ur indrivningssynpunkt

att få föga värde.

Vidare framhåller de sakkunniga, att restindrivningens omfattning och

antalet införslar vore av betydelse för bedömande av frågan, huruvida anställningsregistret

borde bibehållas eller icke. Av till de sakkunniga lämnade

uppgifter framginge, att antalet införselbeslut i hela riket nedgått från

ca 896 000 år 1944 till ca 112 000 år 1950 eller sålunda med 87,5 procent. Uppgifterna

om den omfattning, i vilken de restförda kunnat anträffas med

hjälp av anställningsregistret, skilde sig avsevärt i fråga om städer och större

samhällen, å ena sidan, och landsbygden, å andra sidan. Stadsfogdarna och

landsfiskaler i distrikt med större tätorter hade sålunda som regel anfört,

att anställningsregistret varit till god nytta. I landsfiskalsdistrikt utan större

samhällen och industrier ansåges däremot registret i allmänhet ha varit

till ringa hjälp. Såsom förklaring till sistnämnda föi’hållande hade uppgivits,

dels att exekutionsbiträdena i distrikt med mer stationär befolkning

ägde bättre personkännedom än exekutionsbiträdena i städer och andra

samhällen med en rörlig befolkning, dels ock att anmälningsskyldigheten

fullgjorts väsentligt sämre på landsbygden än i städerna.

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

407

Även om nedgången av antalet införselbeslut efter det nya uppbördssystemets

införande vore avsevärd, måste likväl införsel tillgripas i ganska stor

omfattning för att restförda skatter skulle erläggas. Av de avgivna yttrandena

hade de sakkunniga bibringats den uppfattningen, att det förelåge risk

för försämrat indrivningsresultat, om skyldigheten att anmäla arbetsanställning

skulle omedelbart avskaffas. Med avskaffande av nämnda skyldighet

torde därför böra anstå till dess erfarenheter vunnits i vilken omfattning

kvarstående och restförd skatt kunde komma att minskas genom redan genomförda

och nu föreslagna förbättringar av källskattesystemet. Med hänsyn

härtill och till de övriga ändamål, för vilka anställningsregistret utnyttjades,

förordar de sakkunniga, att skyldigheten att anmäla arbetsanställning tills

vidare skulle bestå.

Däremot anser de sakkunniga, att länsstyrelsernas anställningsregister

borde avskaffas och att det borde ankomma på utmätningsmannen att bestämma,

om anställningsregistret skulle föras hos honom eller hos vederbörande

exekutionsbiträde. Anmälan om arbetsanställning borde göras i ett

exemplar till utmätningsmannen i anställningsorten. Vore arbetstagaren

mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, borde

avskrift av den inkomna anmälan översändas till denne.

De sakkunniga har icke funnit anledning föreslå utvidgning av arbetsgivarnas

anmälningsskyldighet. Vad anginge önskemålen om att tiden för anmälningsskyldighetens

inträde skulle förkortas, torde den eventuella förbättringen

av skatteindrivningen genom kortare tidsfrist icke kunna uppväga

det ökade besväret för arbetsgivarna. I allmänhet torde därjämte den

inkomst, som uppbures vid kortvariga anställningar vara så obetydlig, att

endast ett ringa skattebelopp kunde uttagas genom införsel. Icke heller

syntes tillräckliga skäl ha åberopats för skyldighet för arbetsgivare att anmäla

när anställning upphört.

För att anställningsregistret skulle erhålla avsett värde, säger de sakkunniga

slutligen, måste anmälningsskyldigheten fullgöras ordentligt. För närvarande

syntes det brista avsevärt härutinnan. För att åstadkomma förbättring

härvidlag torde det vara nödvändigt med en ökad upplysningsverksamhet

från myndigheternas sida.

Remissyttrandena. Endast i två yttranden har skyldigheten att anmäla arbetsanställning

ansetts böra avskaffas omedelbart. I övrigt har de sakkunnigas

förslag i stort sett icke föranlett någon erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Statistiska centralbyrån vitsordar riktigheten av de skäl, som de sakkunniga

anfört mot en komplettering av de tryckande registrens personplåtar

med arbetsgivaruppgifter. Centralbyrån såge med tillfredsställelse,

att härmed ett av motiven för det ursprungliga förslaget om inprägling av

sådana uppgifter bortfallit. Även bortsett från konjunkturbetingade förhållanden

vore rörligheten på arbetsmarknaden numera så stor, att aktualiseringsarbetet

skulle bli icke blott synnerligen kostnadskrävande utan även

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

så gott som omöjligt att medhinna. För de lokala skattemyndigheterna

skulle sålunda uppkomma en betydande ökning i arbetet med att granska

mantalsuppgifter och stommar till mantalslängder samt med att rätta och

komplettera de senare. Hos länsbyråerna skulle aktualiseringsarbetet till

tiden sammanfalla med mantalsskrivningsarbetet och tryckningen av preliminärdebetsedlar.

Föreningen Sveriges stadsfogdar anför, att det ifrågasatta systemet med

särskilda arbetsgivareregister för kontroll av skatteavdragen utgjorde ytterligare

ett skäl för att behålla anmälningsskyldigheten för nyanställd personal.

Variationer i antalet anställda borde nämligen kunna tjäna till vägledning

vid jämförelse mellan de av samma arbetsgivare vid olika uppbördsterminer

redovisade beloppen.

Överståthåltarämbetet anser det tveksamt, om anmälningsskyldigheten

borde kvarstå, men ville med hänsyn till vad t.f. exekutionsdirektören i

Stockholm anfört beträffande behovet av ett anställningsregister icke motsätta

sig de sakkunnigas förslag i denna del. Då anmälningsskyldigheten

för närvarande fullgjordes tämligen ofullständigt, understryker ämbetet tilllika

angelägenheten av att åtgärder vidtoges, som medförde en förbättring

härvidlag. T.f. exekutionsdirektören i Stockholm anför bl. a. följande.

För indrivningsverket har anställningsregistret betydelse för införslar

samt utredningar angående arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt.

Visserligen har antalet införselbeslut nedgått väsentligt efter det nya uppbördssystemets

införande, nämligen från omkring 100 000 under ett vart

av åren 1939—1940 till omkring 11 000 under vartdera av åren 1949 och

1950. År 1951 ökade emellertid antalet införselbeslut till omkring 18 000

och under 1952 kommer, enligt vad nu kan förutses, med all sannolikhet

en ytterligare ökning att ske. Vid undersökningen, i vilken omfattning restförda

skattskyldiga kunnat anträffas med hjälp av anställningsregistret,

har visat sig, att i ungefär två tredjedelar av införselbesluten upplysning

om vederbörandes anställning vunnits genom anställningsregistret. Av de

sålunda restförda anställda ha emellertid endast omkring 10 procent fortfarande

innehaft den uppgivna anställningen, då införselbeslutet skolat

meddelas. Orsaken härtill torde vara, att det egentligen är endast den kvarstående

skatten som blir föremål för införsel. Antalet införslar för preliminär

skatt har hitintills varit och torde väl även framdeles bliva tämligen

obetydligt.

Härtill kommer att indrivningsverket fr. o. in. den 1 januari 1952 har att

ombesörja bötesindrivningen i Stockholm och att man kan beräkna att antalet

införslar för böter kommer att bliva ganska betydande.

Anställningsregistret har vidare visat sig vara av stor betydelse, då det

gäller utredande av arbetsgivares eventuella ansvar för arbetstagares skatt.

----Ifrågavarande utredningar angående arbetsgivares eventuella ansvar

skulle med all sannolikhet lämna endast obetydliga resultat, därest

indrivningsverket icke hade tillgång till uppgifterna i anställningsregistret.

Erfarenheterna ha emellertid givit vid handen, att stora svårigheter föreligga

att få anställningsregistret att fungera tillfredsställande; arbetsgivarna

försumma nämligen i stor utsträckning att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet.

Denna försummelse från arbetsgivarnas sida torde främst bero

på bristande kännedom om gällande bestämmelser. I många fall underlåta

också arbetsgivarna medvetet att fullgöra anmälningsskyldigheten; den

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

409

ringa påföljden för underlåtenhet att verkställa anmälan är härvidlag icke

helt utan betydelse. En annan olägenhet med den nuvarande ordningen är,

att statliga och kommunala verk och inrättningar äro anmälningsskyldiga

endast i fråga om arbetare och att anmälningsskyldighet icke föreligger

med mindre anställningen är avsedd att vara längre tid än fyra veckor eller

i verkligheten utsträckes utöver denna tid.

Genom att avhjälpa nu omförmälda brister skulle anställningsregistret

göras åtskilligt mera effektivt.

Sveriges redareförening anser, att anmälningsskyldigheten borde avskaffas.

Föreningen framhåller, att nämnda skyldighet tillkommit för att effektivisera

beskattningen. Av de i de sakkunnigas betänkande återgivna yttrandena

rörande denna fråga framginge, att delade meningar rådde om anställningsregistrets

betydelse och nytta för bl. a. skatteuppbörden. Ett flertal

myndigheter hade därför föreslagit, att nämnda register skulle slopas.

Att under sådana förhållanden alltjämt belasta arbetsgivarna med skyldighet

att anmäla arbetsanställning funne föreningen vara obehövligt. Med det

stora arbete, arbetsgivarna hade med skatteuppbörden, vore det fullt befogat

att bereda dem den lättnad härutinnan, som vore möjlig att genomföra.

Ett steg i sådan riktning vore att befria arbetsgivarna från dem åvilande

skyldighet att anmäla arbetsanställningar. Ett slopande av anställningsregistret

torde även medföra en lindring i myndigheternas arbete. Även Föreningen

Sveriges landsfiskaler uttalar, att anställningsregistret utan större

olägenheter syntes kunna avskaffas. Den omständigheten, att registret utnyttjades

för en hel del andra ändamål än som ursprungligen avsetts med

detsamma, torde icke motivera dess bibehållande ur skatteindrivningssynpunkt.

Enligt överståthållarämbetets mening syntes anmälan om arbetsanställning

fortfarande böra göras i två exemplar. Därvid åberopar ämbetet ett

yttrande av mantalsdirektören i Stockholm, vari anföres, att anmälan i endast

ett exemplar skulle för Stockholms del vara opraktiskt på grund av

det synnerligen stora antalet inkommande kort för personer, mantalsskrivna

i till Stockholm angränsande kommuner. Under januari 1952 hade sålunda

inkommit ca 9 000 anställningskort, varav 25 å 30 procent avsåge arbetstagare

mantalsskrivna utom Stockholm.

Departementschefen. Skyldigheten för arbetsgivare att till utmätningsmannen

i orten anmäla arbetsanställning infördes år 1943 för att underlätta

för indrivningsmyndigheterna att snabbt vinna kännedom om restförd

skattskyldigs arbetsanställning. Med dåvarande uppbördssystem ansågs

en sådan skyldighet utgöra eu nödvändig förutsättning för en effektiv indrivning

av försumliga löntagares skatt.

Efter 1945 års uppbördsreform uttages på arbetstagares lön belöpande

skatt preliminärt genom skatteavdrag å lönen. Påföres arbetstagaren kvarstående

skatt skall jämväl denna erläggas genom skatteavdrag å lönen. På

grund härav har den restförda skatten för arbetstagarna samt antalet införselbeslut

för skatt avsevärt minskats. Antalet införselbeslut har sålunda

nedgått från cirka 896 000 år 1944 till cirka 112 000 år 1950.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av det nyss sagda framgår att samma behov ej längre föreligger av en

lagstiftning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Behovet kommer sannolikt att ytterligare minskas genom tidigare genomförda

och nu föreslagna förbättringar av preliminärskatteuttaget för arbetstagarna.

Vid bedömande av frågan huruvida anmälningsskyldigheten bör bibehållas

eller ej, måste emellertid hänsyn även tagas till hur frågan om avdragsskyldigheten

för kvarstående skatt löses. Upphäves sistnämnda skyldighet,

vilket från arbetsgivarhåll anses synnerligen önskvärt, måste man räkna

med att arbetstagarnas skatt kommer att restföras i väsentligt ökad omfattning.

Såsom jag förut i annat sammanhang framhållit anser jag mig, i likhet

med de sakkunniga, icke nu kunna föreslå ett avskaffande av avdragsskyldigheten

för kvarstående skatt. Innan denna fråga slutligt prövas, bör

erfarenhet ha vunnits om vilka förbättringar i uppbördsresultatet för arbetstagarna,

som på senare tid genomförda och i det föregående förordade

ändringar i uppbördssystemet kan medföra. Jag anser mig därför böra föreslå

att skyldigheten att anmäla arbetsanställning tillsvidare bibehålies,

helst som anställningsregistren vunnit användning jämväl för andra ändamål

än skatteindrivningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid den ändringen vidtagas att

anmälan i fortsättningen skall göras i blott ett exemplar mot för närvarande

två. Förslaget är betingat av erfarenheten att de nuvarande registren

hos länsstyrelserna kan utan olägenhet avskaffas och att man följaktligen

framdeles bör nöja sig med det hos utmätningsmännen upplagda anställningsregistret.

Det exemplar, som för närvarande tillställes länsstyrelsen,

skulle med andra ord slopas. I ett remissyttrande har emellertid ifrågasatts

om anmälningarna icke även fortsättningsvis borde göras i två exemplar,

varvid det andra exemplaret skulle i de fall, då den anställde vore mantalsskriven

på annat ställe än anställningsorten, av utmätningsmannen å nämnda

ort översändas till utmätningsmannen i arbetstagarens mantalsskrivnings»

ort. Härigenom skulle förstnämnda utmätningsman slippa att i dessa fall

göra avskrift av anställningskortet, något som med de sakkunnigas förslag

måste göras.

Även om en viss arlietsbesparing skulle med en sådan anordning vinnas

för utmätningsmännen, anser jag mig likväl icke böra biträda förslaget. I

det helt övervägande antalet fall lärer den anställde vara mantalsskriven på

anställningsorten och i dessa fall skulle det andra exemplaret vara obehövligt.

Det synes då icke böra ifrågakomma att belasta arbetsgivarna med

dubbla anmälningskort, varav det ena normalt icke erfordras.

Såsom de sakkunniga påpekat, bör det ankomma på myndigheterna att

tillse att anmälningsskyldigheten bättre iakttages än vad för närvarande enligt

uppgift är fallet. Då underlåten anmälan om arbetsanställning i viss omfattning

lärer bero på okunnighet om den föreliggande anmälningsskyldigheten,

bör på lämpligt sätt en viss upplysningsverksamhet bedrivas.

s. 411 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

411

XVIII. Uppbörd av skatt för sjömän, in. m.

Sjömansskatteutredningens förslag. Såsom inledningsvis framhållits, avlämnade

särskilt tillkallade sakkunniga, vilka antog benämningen sjömansskatteutredningen,

den 8 juni 1949 betänkande med förslag till lag om sjömansskatt

m. m. (SOU 1949: 27). Utredningens förslag innehåller i huvudsak

följande.

Sjömännen skall erlägga skatt för sin inkomst ombord i form av sjömansskatt.

Denna skatt skall vara definitiv, vilket bland annat innebär, att inkomsten

icke sedermera skall deklareras eller taxeras. Sjömansskatt skall

erläggas ombord på svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500

registerton. Skatten knytes sålunda till fartygen och skall tillämpas på de

ombordanställda, oberoende av om fartyget går i inrikes eller utrikes fart.

Sjömansskatt skall — såvitt angår inkomst från rederiet — betalas av all personal

ombord, som är anställd i rederiets tjänst, sålunda även av anställda,

som icke tillhöra den egentliga besättningen, såsom servitörer, sjukvårdspersonal

o. s. v. Skatteformen skall dock icke tillämpas ombord på staten tillhörigt

fartyg, exempelvis järnvägsfärjorna, och icke heller ombord på pråmfartyg,

isbrytarfartyg, livräddningsfartyg och fiske- eller fångstfartyg eller fartyg,

som nyttjas i verksamhet omedelbart förbunden med fiske. Å andra sidan

skall vissa fartyg med lägre bruttodräktighet än 500 ton kunna efter ansökan

bliva anslutna till skatteformen genom dispens i varje särskilt fall av

Kungl. Maj :t. Dispensmöjligheten är i första hand avsedd för ångfartyg eller

motorfartyg, vilka mera regelbundet går i utrikes fart.

Sjömansskatten skall uttagas genom avdrag på inkomsten. För ändamålet

skall begagnas en enhetlig sjömansskattetabell. Tabellen skall avse inkomst

för månad och grundas på den förutsättningen, att sjömannen har

inkomst ombord under tio av årets månader. Sjömansskattetabellen skall

ha samma kolumnindelning som de tabeller, vilka användes vid avdrag för

preliminär A-skatt (källskattetabellerna). I sjömansskatten skall ingå kommunalskatt,

statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift. Kommunalskatten

beräknas efter en enhetlig utdebitering till belopp, som fastställes för varje

år. Utredningen har föreslagit, att den kommunala utdebiteringen i det år

1949 rådande läget skulle bestämmas till sex kronor. Kommunalskatten skall

tillfalla sjömannens hemortskommun, dock att, om denna kommun ingår i

landstingsområde, kommunalskatten skall fördelas mellan kommunen och

landstinget, så att landstinget erhåller tre tiondelar av kommunalskatten,

Statlig inkomstskatt och pensionsavgift beräknas i sjömansskatten efter allmänt

gällande grunder. Ortsavdraget vid sjömansskatten graderas på vanligt

sätt efter försörjningsbörda och beräknas efter de grunder, som tillämpas

för ortsgrupp III.

Avdrag för sjömansskatt skall göras månadsvis vid utbetalning av hyra

och övriga kontanta löneförmåner. Vid skatteavdraget skall särskilt tilllägg

för värdet av naturaförmåner i form av kost och logi icke göras. Hänsyn

till naturaförmånernas värde skall nämligen tagas redan vid faststäl
-

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

lande av skattebeloppen i sjömansskattetabellen. Förmånerna skall därvid

värderas till vissa belopp per månad, beroende på inkomstens storlek.

Sjömännen skall tillställas debetsedlar å preliminär skatt i vanlig ordning.

Normalt avser dessa debetsedlar preliminär A-skatt. Av debetsedeln

framgår då, vilken kolumn i A-skattetabellen som skall användas för sjömannen.

Eftersom kolumnindelningen är densamma i A-skattetabellerna

och sjömansskattetabellen, kan kolumnbeteckningen användas även till

sjöss. Meningen är alltså, att sjömannen, om han tager arbete i land, skall

använda sin debetsedel med därvid fogad A-skattetabell, men att avdrag

ombord skall göras enligt den gemensamma sjömansskattetabellen, därvid

den i debetsedeln angivna kolumnen skall gälla.

I sjömannens sjöfartsbok införes från debetsedeln genom mönstringsförrättarens

försorg uppgift om debetsedelns år och nummer samt däri angiven

kolumn. Uppgifterna kan införas, när helst sjömannen, försedd med

sin debetsedel, besöker mönstringsförrättare. Vid påmönstring skall mönstringslörrättaren

kontrollera, att för alla påmönstrade dylik anteckning är

införd i sjöfartsboken. Om vid påmönstring anteckning för löpande år saknas,

skall den införas från debetsedel, som sjömannen företer. Om sjömannen

vid detta tillfälle icke medför debetsedeln, skall han av mönstringsförrättaren

uppmanas att anskaffa den från lokal skattemyndighet i sin hemort.

Formulär för sådan rekvisition skall finnas tillgängligt hos mönstringsförrättaren.

Om sjöfartsboken innehåller uppgift om debetsedel för löpande

år, gäller denna uppgift vid varje påmönstring under året, såvida icke sjömannen

företer ny debetsedel med ändrad kolumnbeteckning. För personal,

som icke innehar sjöfartsbok, göres ifrågavarande anteckning i motbok

enligt It § sjömanslagen. För utlänning göres anteckningen i passet.

Genom att i vanliga fall sjömännens sjöfartsböcker innehåller anteckning

av mönstringsförrättare om debetsedelns år och nummer samt kolumnbeteckning,

behöver icke befälhavaren avfordra besättningen deras debetsedlar.

Debetsedlarna skall sålunda stanna i sjömännens eget förvar. Befälhavaren

skall från sjöf artsböckerna införa uppgifterna rörande debetsedlar

i den s. k. folkboken, vilken föres ombord på fartyget. Med ledning av dessa

anteckningar skall han sedan göra avdrag för sjömansskatt. Om anteckning

för löpande år saknas i sjömannens sjöfartsbok, skall avdrag ske med

ledning av anteckning avseende året före inkomståret. Om icke heller sådan

anteckning finnes, skall avdrag göras enligt kolumn för ogift person.

Sjömansskatten är avsedd att vara den enda och enhetliga skatteformen

ombord på de fartyg, där den tillämpas. Vanligt löneavdrag för preliminär

skatt eller kvarstående skatt skall sålunda icke förekomma ombord på dessa

fartyg. Dock skall möjlighet finnas för den, som önskar att avdrag även

för preliminär A-skatt eller för kvarstående skatt göres på hans inkomst

ombord, att få sådant avdrag verkställt genom befälhavaren. Dylika avdrag

är helt beroende av frivillig framställning och sjömannen har att själv angiva

avdragets belopp. Införsel för ogulden skatt skall kunna äga rum i inkomsten

ombord i samma ordning som för närvarande.

Befälhavaren skall som regel månadsvis redovisa skattebeloppen till rede
-

s. 413 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

413

riet. Vid redovisningen skall för varje man uppgivas hans namn, födelsedatum

och -år, mantalsskrivningsadress, debetsedelns år och nummer samt

kolumnbeteckning, inkomst under månaden, skatteavdrag för månaden

samt den tid av månaden inkomsten avser. Rederiet skall i sin tur redovisa

till ett för riket centralt kontor, sjömansskattekontoret. Redovisningen sker

genom att rederiet insätter sjömansskattens belopp på sjömansskattekontorets

postgirokonto och samtidigt till kontoret insänder en förteckning innehållande

samma uppgifter, som enligt vad nyss sagts skall finnas i befälhavarens

redovisning till rederiet. Rederiernas redovisningar skall avse perioder

om två kalendermånader, räknat från inkomstårets början. Redovisning

skall avgivas senast under andra månaden efter utgången av den tid

redovisningen avser. Sjömansskattekontoret har emellertid möjlighet att på

ansökan medgiva anstånd därmed, i regel dock högst en månad. Om redovisning

icke lämnas inom föreskriven tid, utgår restavgift enligt samma

grunder som för närvarande vid inbetalning av skatt, d. v. s. med fyra procent

av skattebeloppet. Rederiet är — på samma sätt som i fråga om preliminär

A-skatt — ekonomiskt ansvarigt för sjömansskattens behöriga inbetalning.

Försummelse att i behörig ordning göra avdrag för sjömansskatt

eller att inleverera skatt kan dessutom medföra straffrättsligt ansvar.

Rederiernas skyldighet att för sjömännen avlämna löneuppgifter för taxering

skall bortfalla. I stället skall sjömansskattekontoret upprätta inkomstuppgifter

för varje sjöman i två exemplar, utvisande bl. a. årsinkomst ombord,

under inkomståret dragen sjömansskatt och den tid av året, under

vilken inkomsten uppburits. Dessa inkomstuppgifter iordningställes under

mars månad året efter inkomståret. Den ena serien av uppgifterna tillställes

taxeringsnämnderna före mars månads utgång. I den stomme till inkomstlängd,

som tillställts taxeringsnämnderna från länsstyrelserna, har beträffande

personer, som erlagt sjömansskatt under inkomståret, i allmänhet

anmärkts »sjöman» i anteckningskolumnen. Taxeringsnämnderna får därigenom

kännedom om vilka skattskyldiga, som erlagt sjömansskatt, och har

anledning att dröja med taxering av dem, tills inkomstuppgifter från sjömansskattekontoret

erhållits.

Taxeringsnämnderna skall icke taxera inkomst, för vilken sjömansskatt

erlagts. En skönsmässigt beräknad taxering av nämnden kan sålunda icke

omfatta sådan inkomst. Däremot skall taxeringsnämnderna taxera sjömännen

för inkomst i land och för förmögenhet, liksom de även skall taxera

med sjöman sammanlevande make enligt reglerna för samtaxering. Den

från sjömansskattekontoret erhållna inkomstuppgiften skall sålunda icke

föranleda beskattning av däri uppgiven inkomst, utan endast tjäna taxeringsnämnden

till ledning för atf bedöma, om sjömannen kan ha haft skattepliktig

inkomst i land. Om en sjömans beräknade taxerade inkomst i land

(eller hans makes inkomst) icke uppgår till 100 kronor, upptages den icke

till beskattning.

Inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts, skall icke föranleda deklarationsplikt.

Icke heller skall deklarationsplikt föreligga för inkomst i land

understigande 100 kronor. En sjöman skall sålunda icke vara deklarations
-

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldig, om han haft inkomst endast ombord, och icke heller om hans övriga

inkomst (tillsammans med makes) understiger 100 kronor. Sjömannen

skall dock alltid vara pliktig att deklarera efter anmaning. I självdeklarationen

behöver icke redovisas sådan inkomst, för vilken sjömansskatt erlagts.

Förhållandet bör endast anmärkas i deklarationen.

Senast den 20 maj året efter inkomståret skall sjömansskattekontoret

distribuera den andra serien av inkomstuppgifter till de lokala skattemyndigheterna

(kronokamrerare och häradsskrivare). Härvid är debetsedelnumren

vägledande. Den lokala skattemyndigheten får härigenom för varje

sjöman kännedom om bl. a. beloppet av den årsinkomst, för vilken sjömansskatt

erlagts, sjömansskattens belopp och det antal månader, under vilka

sjömansskatt dragits. Den lokala skattemyndigheten skall med ledning härav

upplägga en sjömansskattelängd, vilken dels tjänar till att fördela sjömansskattens

belopp på kommunalskatt, pensionsavgift och statlig inkomstskatt

och dels utgör en hjälplängd för att bestämma ortsavdrag samt beloppen

av den skatt, som skall utgå för inkomst i land.

Lokal skattemyndighet har alltså i första hand att fördela sjömansskatten

på de olika däri ingående slagen av skatter. Härvid uträknas först i sjömansskattelängden

vad kommunalskatten, beräknad enligt den för sjömännen

enhetliga utdebiteringen, utgör på ifrågavarande inkomst ombord. Sedan

bestämmes pensionsavgiftens belopp. Vad som därefter återstår av sjömansskatten

utgör statlig inkomstskatt.

I fråga om sjömän, som icke haft annan inkomst än sådan, för vilken

sjömansskatt erlagts, och som icke heller skall samtaxeras med make, erfordras

icke någon åtgärd utöver fördelningen av sjömansskatt. Om sjömannen

däremot taxerats för inkomst i land eller skall samtaxeras med

make, erfordras en särskild uträkning av skatt på inkomsten i land. Vid

beräkning av sjömansskatt har sjömannen tillgodoförts ortsavdrag — statligt

och kommunalt — med en tiondel av avdragets hela belopp för varje

månad, under vilken han uppburit inkomst ombord. Har han haft inkomst

ombord under minst tio månader av inkomståret, är sålunda avdraget helt

utnyttjat. Något ortsavdrag skall då icke beräknas vid beskattning av hans

inkomst i land. Om däremot sjömannen haft inkomst ombord exempelvis

under sex månader och inkomst i land under återstående sex månader av

året, har han utnyttjat endast sex tiondelar av ortsavdraget och skall då

vid beskattning av inkomst i land tillgodoräknas fyra tiondelar av det i

hemortskommunen gällande ortsavdraget.

Om samtaxering icke föreligger, skall kommunalskatten på inkomst i land

uträknas efter den i hemortskommunen gällande utdebiteringen direkt på

den beskattningsbara inkomst, som framkommit efter eventuell fördelning

av ortsavdraget. Vid fall av samtaxering göres en beräkning av makarnas

totala taxerade inkomst. Med begagnande av det ortsavdrag, som gäller för

hemortskommunen, beräknas därefter beskattningsbar inkomst för vardera

maken. Från vad som därvid belöper på sjömannen göres avdrag för den

beskattningsbara inkomst, som motsvarar inkomsten ombord.

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

415

Vid uträkning av statlig skatt på inkomst i land skall skatten först beräknas

för sjömannens hela inkomst — såväl inkomst ombord som i land.

Därefter göres avdrag för den statliga skatt, som enligt allmänt gällande

regler skulle ha belöpt enbart på inkomsten ombord. Skattens progression

kommer på detta sätt att belasta inkomsten i land fullt ut. Statsskatten på

inkomst ombord skall anses betald med sjömansskatten, även om denna

icke medger full täckning för den statliga skatt, som skulle utgått vid vanlig

taxering. Vid fall av samtaxering skall skatteuträkningen ske efter principiellt

samma grunder som, enligt vad nyss sagts, skall tillämpas för uträkning

av kommunalskatt i dylika fall. Här göres sålunda en beräkning

av skatt för vardera maken på en gemensam total beskattningsbar inkomst,

varefter från den på sjömannen belöpande skatten avräknas vad som anses

erlagt i form av sjömansskatt.

På grund av det schematiska beräkningssättet kan sjömansskatten i vissa

fall innebära en högre beskattning för sjömannen än som skulle påförts

honom efter taxering i vanlig ordning. Utredningen föreslår två olika möjligheter

att åstadkomma rättelse i dylika fall. Sjömannen skall sålunda ha

möjlighet att bliva överförd till taxering enligt allmänt gällande regler, om

vederbörande vid sådan taxering är berättigad till avdrag 1) för underskott på

förvärvskälla i land, 2) för utbetalning av periodiskt understöd, 3) för betalning

av frivillig avgift till pensionsstyrelsen eller till annan pensionsförsäkring,

4) tillkommande gift kvinna med förvärvsarbete (avser fall, då sjömannen

är gift kvinna), 5) för underskott i andra makens deklaration

samt 6) för ömmande omständigheter. För att taxering enligt allmänna regler

skall kunna påföras måste avdragen i nu nämnda hänseenden sammanlagt

uppgå till minst 500 kr. Ansökan om dylik taxering skall göras hos

prövningsnämnden i det län, där sjömannen är hemmahörande, senast under

året efter inkomståret. Vid ansökan skall fogas självdeklaration. Om

sjömannen har att utgiva periodiskt understöd med minst 500 kr. om året,

skall finnas möjlighet för honom att efter framställning till sjömansskattekontoret

erhålla jämkning av sjömansskatten redan under inkomståret.

Denna jämkningsmöjlighet är för sjömannen bindande så till vida, att efterföljande

taxering enligt allmänna regler är obligatorisk, om jämkning föregått.

Förutom möjlighet till taxering enligt allmänna regler i nu angivna fall

skall för sjömannen finnas möjlighet till direkt restitution av sjömansskatt,

om han haft inkomst ombord under kortare sammanlagd tid av inkomståret

än åtta månader och därigenom fått betala högre belopp i sjömansskatt

— jämte eventuell skatt på inkomst i land — än som skulle utgått enligt

allmänna beskattningsregler. För att restitution skall kunna erhållas måste

dock skillnadsbeloppet uppgå till minst 50 kr. Ansökan om restitution skall

ingivas till sjömansskattekontoret senast under året efter inkomståret.

Sjömansskattekontoret skall förläggas till Göteborg och anknytas till länsstyrelsen

därstädes.

Sjömansskatt skall erläggas även av sjömän, som icke är bosatta i Sverige.

För dessa skall skatten beräknas till viss procent av den kontanta in
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komsten ombord. Utredningen har förordat, att skattesatsen i det år 1949

rådande läget skulle bestämmas till 10 procent. Utlänning, som hos sjömansskattekontoret

styrker, att han är skyldig betala skatt för inkomsten

till sitt hemland, skall dock kunna fritagas från avdrag för sjömansskatt

eller erhålla restitution av redan dragen skatt.

Remissyttrandena över sjömansskatteutredningens förslag. Sjömansskatteutredningens

förslag har tillstyrkts av kommerskollegium och av de organisationer,

som representerar sjöfartens och sjömännens intressen.

Däremot har förslaget i allmänhet avstyrkts av de hörda kommunerna

samt av de sammanslutningar, som företräder kommunernas intressen.

Förslaget har vidare avstyrkts av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Blekinge och Kristianstads

län, Sveriges häradsskrivarförening och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

I tillstyrkande riktning har överståthållarämbetet och länsstyrelserna i

Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt

Gävleborgs län uttalat sig liksom i princip även Föreningen Sveriges kronokamrerare.

I flera av dessa yttranden har dock gjorts erinringar mot förslaget

i väsentliga punkter.

1949 års uppbördssakkunniga har tillstyrkt förslaget med vissa erinringar.

Två ledamöter — herrar Alin och Åkerstedt — har i särskilt yttrande

uttalat att uppbördssakkunniga bort avstyrka förslaget.

En av huvudinvändningarna mot förslaget är att fråga skulle vara om en

mycket begränsad grupp av skattskyldiga, för vilken

en definitiv källskatt skulle åstadkommas. Enligt sjömansskatteutredningens

undersökning skulle lagstiftningen komma att omfatta

omkring 18 000 man. Emellertid gåve nämnda undersökning vid handen

att något mer än hälften av dessa (cirka 55 procent) hade inkomst även i

land. Sjömännen utgjorde sålunda icke någon sluten kategori utan deras

yrkesgrupp bestode till mycket stor del även av folk, som omväxlande

arbetade på sjön och i land. Även om statistiken icke vore fullständig och

därför kunde rymma viss felmarginal, torde den grupp sjömän, som hade

inkomst endast ombord och som sålunda genom förslaget skulle få en i allo

definitiv källskatt, icke överstiga 10 000 man eller omkring 3 promille av

hela antalet inkomsttagare i riket.

Statskontoret anför att genomförandet av en speciell skattelagstiftning

för en viss yrkesgrupp alltid måste vara ägnat att inge betänkligheter; vore

gruppen dessutom så liten och oklart avgränsad som sjöfolket, torde endast

mycket väsentliga fördelar av praktisk-administrativ eller ekonomisk art

kunna motivera gruppens särbehandling i beskattningshänseende. Efter

att ha kritiserat förslaget i olika delar fortsätter statskontoret.

Av det sagda torde sålunda framgå, att man för att tillmötesgå de framställda

kraven på en enhetlig och förenklad sjömansbeskattning nödgas

göra vissa betydelsefulla avsteg från gällande beskattningsregler, avsteg som

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

417

komma att dels försätta sjömännen i en viss gynnad särställning och dels

åsamka såväl staten som de berörda kommunerna av allt att döma betydande

skatteförluster. Vidare gäller, att man trots dessa eftergifter icke

lyckats åstadkomma ett i tillämpningen administrativt enkelt och tillfredsställande

taxerings- och uppbördsförfarande, främst på den grund, att sjömännen

icke utgöra någon klart avgränsad yrkesgrupp, varför man nödgas

vid sidan av varandra tillämpa två skilda beskattningssystem,

I den vid uppbördssakkunnigas yttrande fogade reservationen anför herrar

Alin och Åkerstedt.

Även om de framräknade talen icke göra något anspråk på exakthet, visa

de dock tydligt storleksordningen av den grupp, som skulle få förmånen

av en definitiv skatt. Då det kan antagas att denna grupp blir mycket liten

såväl relativt som absolut (ett par promille av samtliga skattskyldiga) sett,

blir enligt vår mening fördelen av den definitiva skatten så ringa att denna

omständighet icke rimligtvis kan åberopas som motiv för genomförande

av ett förslag av den genomgripande och invecklade natur, varom är fråga.

Uppbördssakkunnigas majoritet uttalar emellertid, att det visserligen kunde

diskuteras om det vore lämpligt att införa särskilda bestämmelser, som

så markerat avveke från de eljest gällande, för en så begränsad grupp som

det här vore fråga om; de för sjömännen rådande speciella arbetsförhållandena

in. m. och de krav, som under en följd av år rests med yrkande om

en förenklad skatteuppbörd för sjömännen, syntes dock böra uppväga det

förhållandet att gruppen vore relativt liten.

En annan huvudinvändning mot förslaget utgöres av rättvisesynpunkterna.

Det framhålles, att sjömännen genom lagstiftningen skulle

försättas i en gynnad särställning vid beskattningen och att andra grupper

med lika starka skäl kunde göra anspråk på liknande fördelar. I åtskilliga

yttranden göres erinringar mot utredningens förslag att kommunalskatten

för sjömännen skulle beräknas efter en så låg utdebitering som 6 kr. samt

mot de särskilda fördelar, som därutöver skulle beredas särskilt befälet

genom att skatten tillrättalagts för endast 10 månaders normal sysselsättning

under året. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen i riket vid

tiden för förslaget var kr. 9: 83. Sålunda anför kammarrätten.

Den av utredningen angivna nivån för sjömansskatten skulle föranleda,

att skattebelastningen å inkomst av anställning ombord å fartyg bleve väsentligt

lägre än den för närvarande rådande genomsnittliga skattebelastningen

å inkomst i allmänhet. Till viss del är denna förmån avsedd att

bereda kompensation för den ogynnsamma verkan, som sjömansskattens

schematiska konstruktion kan medföra för en och annan sjöman, men med

hänsyn till de gynnsamma verkningarna för det stora flertalet av de ombord

å fartyg om minst 500 ton anställda torde förslagets genomförande

få anses leda till ett skatteprivilegium för denna kategori skattskyldiga.

Oavsett vilka skäl, som möjligen kunna anföras till försvar för ett sådant

privilegium, måste förutses, att även andra yrkesgrupper komma att med

lika starka skäl göra anspråk på en mer eller mindre gynnad ställning.

Emellertid strider en gradering av skattskyldigheten efter yrkesgrupper

mot de inom vår skattelagstiftning hävdvunna principerna, att beskattningen

skall vara likformig och att understöd eller bidrag från det allmännas

sida icke bör lämnas genom lindring i den direkta beskattningen. Sjömans
27

Bihang Ull riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten kan visserligen med avvikelse från utredningens förslag tänkas

så avvägd, att den kommer att motsvara den genomsnittliga skattebelastningen

å inkomst i allmänhet, varigenom sålunda skattens privilegiekaraktär

skulle undvikas. Utredningen räknar emellertid icke med möjligheten

av en sådan avvägning. Skulle en begränsning av sjömännens skattskyldighet

anses kunna ifrågakomma, bör den därav föranledda inkomstminskningen

i varje fall icke drabba kommunerna utan staten.

Riksräkenskapsverket framhåller, att den föreslagna metoden att vid bestämmandet

av sjömansskatten hänföra alla sjömän till en och samma

ortsgrupp med en gemensam utdebitering, ställde dessa beträffande skattebördan

i en särställning gentemot andra skattskyldiga, som, i synnerhet

vad anginge befälet men även för de övriga, icke torde vara motiverad.

Man syntes näppeligen kunna bortse från den minskning i det kommunala

skatteunderlaget, som förslaget i denna del innebure och som i många fall

skulle medföra en övervältring av kommunalskatt på övriga skattskyldiga

inom kommunen.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Östergötlands län bl. a. följande.

Att skatt skall utgå efter den skattskyldiges förmåga är en av de grundläggande

principerna för den svenska skattelagstiftningen. Särskilda regler

ha givits för bestämmandet av vad som är att anse såsom skattepliktig

inkomst och avdragsgilla utgifter. Bestämmelserna äro synnerligen detaljerat

utformade för att åstadkomma den rättvisa och likformighet i

taxeringen, som lagstiftningen eftersträvat. Det nu framlagda förslaget om

sjömansskatt är icke förenligt med denna princip. Det utgår från en schematisering

av de faktiska förhållandena, närmare bestämt av den tid, under

vilken inkomsten intjänats med därav följande högre eller lägre skattebelastning

för den enskilde sjömannen än som med tillämpning av nu gällande

bestämmelser bort komma i fråga. Icke heller bli sjömännen likställda

med andra skattskyldiga i fråga om avdragsrätten. Följden av nu anmärkta

förhållanden kan icke bli annan än den, att orättvisor vid beskattningen

uppkomma såväl mellan sjömännen och andra skattskyldiga som

ock olika sjömän emellan. ----

Om skatten icke gjordes definitiv redan vid dess uttagande ombord, skulle

en på schablonmässiga grunder uppbyggd skattskyldighet icke behöva

förekomma. Ett förenklat förfarande eller en smidigare anpassning till det

aktuella inkomstläget är givetvis önskvärd, men förenklingen får icke gå

så långt, att kravet på rättvisa och likformighet vid beskattningen eftersättes.

Då emellertid det framlagda förslaget strider mot detta i vår skattelagstiftning

uppställda krav, kan länsstyrelsen ur principiell synpunkt icke

tillstyrka förslagets genomförande.---.

Det är enligt länsstyrelsens mening över huvud taget en högst diskutabel

ståndpunkt att låta medborgarnas faktiska utnyttjande av välfärdsanordningarna

bli utslagsgivande för utdebiteringens storlek. Samma rätt till

nedsatt utdebitering kan åberopas av alla andra skattskyldiga, vilkas göranden

eller låtanden icke belasta den kommunala budgeten. Ett konsekvent

genomförande för alla medborgare av tankegången i förslaget i denna

del måste medföra genomgripande förändringar i den kommunala utdebiteringen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

I frågan om den utdebitering efter vilken kommunalskatt skall uttagas

av sjömännen har utredningen understrukit vikten av att sjömansskatten

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

419

konstrueras så att den medger en viss genomsnittskompensation för de fel,

som kunna ligga i den schematiska beräkningen av skatten. Till motverkande

härav föreslår utredningen — jämte viss annan åtgärd — att utdebiteringsprocenten

för kommunalskatt bestämmes relativt lågt. Länsstyrelsen

delar denna uppfattning. Men när utredningen förordar att i nuvarande

läge utdebiteringen måtte bestämmas till 6 kronor för skattekrona,

kan länsstyrelsen icke biträda ett så generöst förslag. Syftemålet med en

låg utdebiteringsprocent torde kunna vinnas även om denna sättes åtskilligt

högre; medeltalet för den kommunala utdebiteringen inom vissa representativa

kommuner anges ju av utredningen till 10 kr. 83 öre för skattekrona.

Därjämte kan en så låg utdebitering för sjömännen som 6 kr. för skattekrona

komma att uppfattas såsom orättvis i förhållande till övriga inkomsttagare.

Mot betänkligheter av denna art framhålles i de tillstyrkande yttrandena,

att sjömännen såsom yrkesgrupp finge anses intaga en särställning.

1 flera av dessa yttranden uttalas dock, att kommunalskatten borde beräknas

högre än efter 6 kr. Sålunda förordas 7 eller 8 kr. Vidare föreslås i åtskilliga

yttranden, att befälet skulle undantagas från lagstiftningen eller att

en särskild tabell med högre skattesatser skulle tillämpas för dem.

Mot sjömansskatteutredningens förslag invändes vidare, att de olägenheter

vid skattebetalningen, som sjömännen efter

käll skattens införande hade att dragas med, icke kunde

anses vara av den storlek eller den speciella karaktär

att de skulle motivera en lagstiftning av så vidlyftig

och geno in gripande natur som den föreslagna.

Genom övergången till källskatt ansåges det huvudsakliga skälet för sjömännens

missnöje ha undanröjts; de ändringar, som ytterligare kunde behövas,

borde kunna åstadkommas inom ramen för gällande beskattningsoch

uppbördssystem. Sålunda yttrar riksräkenskcipsverlcet.

Redan 1924 års uppbördssakkunniga hade att behandla en framställning

från sjöfartshåll om att fartygsbefälhavare måtte åläggas att vid sjömans

avmönstring göra avdrag för skatt med viss procent av lönen. Vid ett flertal

tillfällen har sedan genom motioner i riksdagen eller på annat sätt

framförts krav på ett underlättande av sjömännens skattebetalning. Det

gemensamma och huvudsakliga önskemålet vid dessa framställningar

har varit, att sjömännen skulle få erlägga skatten genom löneavdras. Sedan

1945 års uppbördsreform nu möjliggjort ett dylikt skattebetalningssätt

torde, enligt riksräkenskapsverkets mening, det huvudsakliga argumentet

för införande av särbestämmelser för sjöfolket ha bortfallit.

Emellertid ha de sakkunniga påvisat svårigheterna för sjömännen att fullgöra

sin deklarationsskyldighet. Dessa svårigheter torde dock delas av flera

andra yrkeskategorier och böra kunna minskas genom lämpliga åtgärder

inom ramen för nuvarande bestämmelser, t. ex. genom tillhandahållande av

erforderliga deklarationsblanketter ombord samt uppsamling och insändande

av deklarationerna genom befälhavarnas försorg.

Efter att ha berört svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande

taxering och skatteinbetalning för sjömännen anför länsstyrelsen i Kalmar

län.

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även om man på grund härav gärna såge, att åtgärder vidtoges för att

komma till rätta med dessa mindre tillfredsställande förhållanden, måste

föreliggande förslag ingiva starka betänkligheter. En särlagstiftning ifråga

om beskattning av sjöfolk på sätt de sakkunniga tänkt sig skulle utan tvivel

otillbörligt gynna en viss kategori skattskyldiga såväl i förhållande till

andra skattskyldiga inom sjöfolkets egen krets som övriga skattedragare,

och länsstyrelsen kan icke finna, att man i betänkandet framlagt tillräckligt

bärande skäl för att tillerkänna de sjömän, som närmast skulle komma

att beröras av förslaget, en av deras speciella tjänstgöringsförhållanden

betingad undantagsställning i beskattningsavseende. I varje fall torde

andra och enklare vägar, än dem som de sakkunniga tänkt sig, kunna väljas

för att i här berört avseende kompensera sjöfolket.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar följande.

Utredningen har framhållit, att ett system med sjömansskatt om det skall

ha något verkligt berättigande, måste göras enkelt men att förenklingen

ändock icke kan utsträckas utöver vad de för beskattningen allmänt gällande

reglerna medgiva. Riktigheten av detta uttalande är uppenbar och förklaringen

till att det föreslagna systemet måst bli så komplicerat torde ligga

just i de invecklade föreskrifter, som gälla för beskattningen i allmänhet.

Med hänsyn härtill uppställer sig ånyo den frågan, om det verkligen är nödvändigt

införa en ny skatteform. Enligt förbundets mening synes det väl

värt att överväga, om icke — åtminstone såsom ett provisorium — allenast

en ändrad uppbördsform för sjömän borde införas på så sätt, att ett försök

gjordes med tillämpning av sjömansskattetabell, uppställd med utgångspunkt

från enhetlig kommunal utdebitering och fastställda enhetliga grunder

för naturaförmånernas värdering, utan att skatten fördenskull bleve

definitiv.

En betydelsefull invändning är att det föreslagna beskattningsförf

arandet, trots all strävan mot enkelhet, måste

bli ytterst invecklat, särskilt vid fall av inkomst såväl ombord

som i land (blandad inkomst).

I många remissyttranden medgivcs att ett system för definitiv sjömansskatt

— som utredningen haft i uppdrag att göra — icke gärna kan åstadkommas

utan att man måste räkna med ett invecklat förfarande hos skattemyndigheterna.

I Stockholms stads yttrande heter det bl. a.

Efter dessa direktiv har utredningen haft att fullgöra sitt uppdrag. Den

har sålunda icke haft att pröva, huruvida en särlagstiftning varit erforderlig

eller huruvida genom ändring eller tillägg till bestämmelserna i uppbördsförordningen

sjömännens klagomål skulle kunnat undanröjas. Utredningens

syfte har varit att undersöka, hur en särlagstiftning efter de angivna riktlinjerna

borde lämpligen utformas. Resultatet av utredningens arbete måste

ses mot bakgrunden härav och mot detsamma torde vid sådant förhållande

icke vara mycket att erinra. De föreslagna formerna för debitering, avräkning

och kreditering äro synnerligen invecklade och arbetskrävande. Det

måste emellertid medgivas att det icke torde finnas stora möjligheter att

förenkla dem.

Statskontoret framhåller, att vad anginge den praktiska tillämpningen av

sjömansskattesystemet hos de lokala skattemyndigheterna, utredningen givit

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

en förhållandevis utförlig exemplifiering, som gåve en avskräckande bild av

otympligheten i det föreslagna taxeringsförfarandet, speciellt i vad anginge

fall av blandad inkomst och av samtaxering med make.

Kammarrätten finner en ökning av taxerings- och skattemyndigheternas

redan förut pressande arbetsbelastning vara ägnad att ingiva betänkligheter

samt anför vidare.

Utredningen har såsom sin uppfattning uttalat, att den nya skatteformen

icke skall medföra merarbete för taxeringsnämnderna, varemot en komplicering

och utökning av arbetsbördan emotses för de lokala skattemyndigheterna.

°

Kammarrätten vill emellertid ifrågasätta, om icke jämväl taxeringsnämnderna

komma att åsamkas ett icke oväsentligt merarbete. Visserligen skola

sjömän med inkomst endast ombord icke taxeras men beträffande desamma

skall dock i varje särskilt fall prövas, om inkomst i land åtnjutits. Denna

prövning liksom taxeringen av inkomst i land kräver särskild uppmärksamhet

med hänsyn till bl. a. att såsom inkomst i land skall räknas viss inkomst,

som intjänats ombord å fartyg. Reglerna härom torde komma att missförstås

av de skattskyldiga, varför arbetet med granskning och kontroll av deklarationerna

försvåras. För prövningsnämnderna tillkomma nya arbetsuppgifter

genom handläggningen av ansökningar om taxering enligt allmänt

gällande regler. Såsom betecknande för den väsentliga komplicering av taxerings-

och debiteringsförfarandet, som sjömansskattesystemet skulle medföra,

ma åberopas de å s. 183—190 i betänkandet anförda debiteringsexemplen

samt det föreslagna formuläret till sjömansskattelängd. Denna längd

skulle omfatta ej mindre än 46 kolumner.

Vidare yttrar Sveriges häradsskrivarförening bl. a. följande.

Föreningen kan icke finna, att det föreliggande förslaget i stort sett innebär

en förenkling eller förbättring av nu gällande bestämmelser för sjöfolkets

beskattning. Tvärtom kan det ifrågasättas, om ett så invecklat beskattningsförfarande,

som det föreslagna, någonsin förekommit i detta land. Det

måste för de berörda myndigheterna medföra en ökad arbetsbelastning, som

näppeligen kan anses stå i rimlig proportion till de fördelar, som vinnas. På

beskattningsväsendets olika områden pågår för närvarande ett intensivt

arbete för att åstadkomma förenklingar i rådande förhållanden. Det förefaller

föreningen, som om det föreliggande förslaget innebär ett bestämt avsteg

från denna strävan.

Det betungande arbetet med sjömansskattelängdens upprättande är förlagt

till en tidpunkt (20 maj—15 juli), då de lokala skattemyndigheterna

redan nu äro arbetsbelastade till bristningsgränsen. Åtskilliga häradsskrivare

komma icke att medhinna detta arbete med tillgänglig arbetskraft och

under nuvarande förhållanden, då taxeringslängderna inkomma till häradsskrivarkontoren

månadsvis för sent. Förslagets genomförande förutsätter

därför ovillkorligen dels att länsstyrelserna tillse, att taxeringsnämnderna

iakttaga fastställda tider för taxeringslängdernas avlämnande till de lokala

skattemyndigheterna, dels att häradsskrivarna erhålla erforderlig förstärkning

av kvalificerade biträden.

Även om dessa förutsättningar äro uppfyllda, torde det i många fall bliva

svårt att färdigställa sjömansskattelängden till den föreslagna tidpunkten

(15 juli). Man torde nämligen kunna utgå från, att det av taxeringsnämnderna

verkställda arbetet i fråga om sjömännens taxering kommer att bli

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ganska ofullständigt, särskilt i fråga om samtaxeringar, och delta i förening

med kontrollen, att sjömansskatt avdragits med rätt belopp, kommer inom

vissa fögderier att taga avsevärd tid i anspråk.

1949 års uppbördssakkunniga anför om ifrågavarande svårigheter och de

eventuella möjligheterna att minska dem följande.

Det möter även svårigheter att —--skapa ett enkelt system. Sjömans
skatteutredningen

har sökt lösa problemet genom att göra tillämpningen för

sjömännen och deras arbetsgivare samt för taxeringsnämnderna jämförelsevis

enkel och i stället överlåta åt de lokala skattemyndigheterna att vidtaga

de besvärliga åtgärder, som erfordras för att inpassa sjömansskatten i uppbördssystemet

i övrigt. Följden härav har blivit synnerligen invecklade och

arbetskrävande detalj föreskrifter för de lokala skattemyndigheternas arbete.

Risk måste föreligga, att även om tillämpningen av dessa föreskrifter lagts

på organ, som äga möjlighet att bemästra svårigheterna, dessa svårigheter

komma att visa sig orimligt stora. Det synes också högst antagligt, att kostnaderna

för de lokala skattemyndigheterna komma att ökas. Enligt uppbördssakkunnigas

förmenande måste de tillämpningsregler, som föreslagits

skola iakttagas av de lokala skattemyndigheterna, avsevärt förenklas.

Uppbördssakkunniga äro icke nu beredda att närmare angiva i vilken omfattning

förenklingar erfordras. De sakkunniga vilja dock framhålla ett par

områden, där förenklingar synas genomförbara. Sålunda borde det vara möjligt

att verkställa fördelningen av sjömansskatten på däri ingående olika

slag av skatter och avgifter efter vissa schematiska regler, eventuellt med

ledning av utarbetade tabeller. Vidare torde böra undersökas, om icke inkomstgränsen

för taxering av inkomst i land kan höjas från nu föreslagna

100 kronor till åtminstone 300 kronor, utan att därför sjömännen sättas i

alltför gynnsam ställning gentemot övriga skattskyldiga. De största tillämpningssvårigheterna

uppkomma vid fall av samtaxering. En möjlighet, som bör

undersökas, är därför om icke, åtminstone där sjömannen har allenast inkomst

ombord, bestämmelserna om samtaxering här kunde undanröjas och

i stället man och hustru kunde taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

En sådan utväg synes även principiellt kunna försvaras med hänsyn

till att makarna väl i allmänhet större delen av året leva skilda från

varandra.

Att kommunerna i många fall skulle åsamkas förluster

genom att de finge en lägre kommunalskatt av sjömännen än av andra

skattskyldiga ger anledning till åtskilliga erinringar i remissyttrandena. Sålunda

framhåller statskontoret, att även om de av utredningen verkställda

beräkningarna rörande sjömansskattens verkningar för vissa kommuner

rymde felkällor, som gjorde att siffrorna för förlorad skatt icke kunde tillmätas

betydelse såsom absoluta tal, torde de dock duga till belysning av

problemets storleksordning. Statskontoret kunde för sin del icke dela utredningens

uppfattning, att skatteförlusten hållits inom gränser, som skulle

göra särskilda åtgärder för kompensation åt kommunerna överflödiga. Vidare

yttrar länsstyrelsen i Krisiianstads län.

Det framlagda förslaget inger i synnerhet betänkligheter i det avseendet,

att det skulle ställa en samhällsgrupp i särställning i fråga om skyldigheterna

att deltaga i samhällets utgifter. Enligt förslaget skulle sjömännen

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

423

otvivelaktigt beredas skattelättnader i förhållande till övriga medborgare,

under vissa förhållanden till icke obetydliga belopp. Länsstyrelsen kan för

sin del icke finna att sambandet mellan ifrågakomna kategori bland sjömännen

och hemorten är så ringa som i betänkandet gjorts gällande, i all

synnerhet gäller detta fartyg i inrikes fart. Man torde enligt länsstyrelsens

mening icke heller böra underskatta de olägenheter, som den föreslagna enhetliga

debiteringen skulle förorsaka i form av försämrat skatteunderlag.

Särskilt kännbara verkningar synes minskningen av skatteunderlaget komma

att medföra för vissa vid kusterna belägna municipalsamhällen, där

skatteunderlaget i stor utsträckning torde vara avhängigt av de inkomster,

som den i nämnda samhällen bosatta befolkningen uppbär av arbete i

skeppsfart av den art, att sjömansskatt å inkomsterna skulle komma att

utgå. Länsstyrelsen bilägger en undersökning rörande sjömansskattens verkningar

för Östra Hoby kommun och Skillinge municipalsamhälle av Östra

Hoby kommun.

Enligt den bilagda undersökningen skulle förslaget medföra en minskning

av skattekronorna i Östra Hoby kommun och Skillinge municipalsamhälle,

vilken skulle motsvara en ökad kommunal utdebitering av 35 öre i kommunen

och 68 öre i municipalsamhället. Undersökningen avser dock förhållandena

före kommunsammanslagningen den 1 januari 1952.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Utredningen har icke framlagt några siffror som angiva i vilken utsträckning

sjömännen bildat familj eller eljest ha anhöriga i hemorten, som äro

ekonomiskt beroende av dem. Styrelsen håller för sin del för sannolikt att

en undersökning härutinnan skulle ge till resultat, att ett betydande antal

sjömän genom familjeband äro knutna till hemorten. Det torde väl ej heller

vara ovanligt att sjömännen i tider av arbetslöshet återvända till hemorten

eller att de sedan de efter längre eller kortare tids tjänst lämnat sjömansyrket

slå sig ner där för att ägna sig åt arbete i land eller åt fiske eller för

att på äldre dagar slå sig till ro. Även om det för sjömannen kan te sig förmånligt

att i beskattningshänseende betraktas såsom om havet vore hans

land lärer han knappast vilja anlägga denna synpunkt, då behovet av att

taga hemortskommunen i anspråk blir aktuellt. Det torde vara svårt att

övertyga en kommun om rättvisan i att kommunen skall få sitt skatteunderlag

beskuret på det föreslagna sättet men icke desto mindre vara hänvisad

till att där så befinnes påkallat lämna sjömannen eller de av hans anhöriga,

för vilka han är försörjningspliktig, understöd och hjälp i samma utsträckning

som varje annan skattskyldig i motsvarande situation kan påräkna.

Det kan för övrigt erinras om att även andra kategorier av skattskyldiga

än sjöfolket till följd av sin tjänst nödgas att under stor del av året vistas

utom hemorten utan att det fördenskull ifrågasatts, att de skulle behandlas

annorlunda i beskattningsavseende. Man kan slutligen i detta sammanhang

icke underlåta att ställa sig den frågan vart det skulle leda om man vid beskattningen

skulle anlägga sådana synpunkter som taga hänsyn till i vilken

utsträckning de skattskyldiga kunde begagna sig av de kommunala välfärdsanordningarna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare yttrar.

Utredningsmännen utgå ifrån, att den minskade skatteintäkten helt skulle

falla på vederbörande kommuner. På grund av att sjömännen äro mycket

ojämnt fördelade över rikets kommuner, skulle de reducerade skatteinkomsterna

också komma att beröra kommunerna ojämnt. För vissa kommuner,

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

icke minst vissa städer, skulle inkomstbortfallet vara betydande. Enligt föreningens

åsikt måste en förutsättning för förslagets genomförande vara, att

den uppkomna förlusten helt faller på statsverket.

I vissa remissyttranden påtalas, att den föreslagna lagstiftningen även

skulle medföra orättvisor mellan olika grupper av sJörn

ä n. Därvid kritiseras närmast gränsdragningen för skatten till fartyg om

minst 500 ton.

Kammarrätten ifrågasätter sålunda, om den föreslagna avgränsningen

kunde anses motsvara sjömansskattelagens syfte. Å ena sidan skulle nämligen

från lagens tillämpning utestängas åtskilliga sjömän, som med fog

kunde göra anspråk på samma förmåner som lagen komme att erbjuda. Å

andra sidan skulle dessa förmåner tillgodokomma många å fartyg anställda

personer, särskilt olika befälskategorier och personal å fartyg i regelbunden

trafik, vilka i fråga om möjlighet och förmåga att tillvarataga sina intressen

respektive fullgöra sina skyldigheter i skatteavseende icke kunde särskiljas

från skattskyldiga i allmänhet. Därtill komme, att med hänsyn till den omfattande

förekomsten av s. k. blandad inkomst och samtaxering sjömansskatten

för flertalet av dem, som skulle hava att erlägga sådan skatt, icke

innebure någon definitiv reglering av den direkta skattskyldigheten.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför.

Länsstyrelsen ifrågasätter för sin del lämpligheten av en sådan kategoriklyvning,

som av sjömansskatteutredningen föreslagits med avseende å

svenska fartygs storlek om 500 bruttoton eller mera å ena sidan och å andra

sidan mindre fartyg. Vad beträffar handelsflottans här i länet hemmahörande

fartyg, utgörande inalles minst 100, utgöras dessa huvudsakligen av fartyg

om mindre bruttodräktighet än 500 registerton. Antalet större fartyg om 500

bruttoton och därutöver torde icke hava under något av de närmast föregående

åren överstigit 5. På grund härav skulle genomförandet av föreliggande

lagförslag få till följd, att sjömännens inkomster ombord å här i länet

hemmahörande fartyg regelmässigt finge fortfarande taxeras enligt vanliga

regler under det att inkomsterna ombord å de till antalet fåtaliga större fartygen

skulle komma att beskattas genom löneavdrag hos vederbörande befälhavare

i form av definitiv sjömansskatt. Då ifrågavarande lagförslag vidare

innebär att allmän kommunalskatt samt landstings- och tingshusmedel skall

vid uttagandet av sjömansskatt utgå efter en beräknad gemensam utdebitering

av allenast 6 kronor för skattekrona, utgörande mindre än halva utdebiteringen

för samma ändamål i nära nog hälften av länets kommuner, skulle

det föreslagna sjömansskattesystemet enligt länsstyrelsens uppfattning i ett

stort antal fall medföra en alltför betydande ojämnhet vid den kommunala

beskattningen i vad gäller såväl sjömän av olika kategorier som övriga skattskyldiga

i hemorten.

Vidare yrkar Sveriges segelfartygsförening, att lagstiftningen om sjömansskatt

skulle omfatta alla sjömän, som vore mönstrade i utrikes fart,

oberoende av fartygens storlek.

Kommerskollegium, som övervägt dessa invändningar, finner emellertid

den av utredningen föreslagna gränsdragningen för skattens tillämpning

vara omsorgsfullt och övertygande motiverad.

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

425

Den föreslagna beskattningen av utländska sjömän ombord

på svenska fartyg har i allmänhet tillstyrkts; i många yttranden

anses, att en sådan beskattning borde genomföras, oavsett om förslaget

i övrigt förverkligades.

Kommerskollegium anför.

Svenska maskinbefälsförbundet anser skattesatsen för utländska sjömän

böra bestämmas till 15 % i stället för föreslagna 10 %. Som utredningsmännen

emellertid förorda en lösning av förevarande skattefråga genom en

internationell konvention, torde den föreslagna beskattningen av utlänningarna

få anses som ett provisorium. Vid sådant förhållande och då redan införandet

av en skatt av 10 % för utländska sjömän innebär en avsevärd

skärpning i jämförelse med nu gällande förhållanden — inga bestämmelser

om beskattning av utländska sjömän finnas f. n. — finner Kollegium, som

förordar förslaget om åvägabringande av en internationell överenskommelse

i ämnet, någon ytterligare höjning tillsvidare icke böra ifrågasättas.

Att förslaget för sitt genomförande kräver inrättande av ett centralt

sjömansskattekontor i Göteborg, lämpligen anknutet

till länsstyrelsen därstädes, möter i allmänhet icke någon principiell erinran i

remissyttrandena. Vissa betänkligheter uttalas dock mot ett dylikt nyinrättat

organ. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar.

Då sjömännen ofta byta fartyg och sålunda kunna tjänstgöra å såväl fartyg,

till vilken sjömansskatt är knuten, som fartyg, där av sjömännen uppburna

inkomster skola underkastas sedvanlig inkomsttaxering, är det uppenbart,

att kontroll måste anordnas, att beskattning äger rum i respektive härför

avsedda former. Detta medför, att ett särskilt kontor för handhavande

av dessa och andra med sjömansskatten sammanhängande uppgifter måste

inrättas med en beräknad kostnad av omkring 100 0(10 kronor årligen, avseende

enbart löner till personalen. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida

ett system, som medför en så vidlyftig anordning för beskattningen av ett

relativt litet antal medborgare, kan vara lämpligt.

Vissa remissmyndigheter anser att ett centralt kontor av detta slag borde

inrättas även om förslaget om sjömansskatt icke genomfördes. Sålunda anför

kammarrätten.

I fråga om arten av de ändringar i gällande regler om beskattning och

uppbörd, som kunna påkallas av sjömännens särskilda förhållanden, bör

uppmärksammas utredningens uttalande (s. 162) att de olägenheter, som

hittills vidlådit sjömännens beskattning, till stor del torde kunna föras tillbaka

på bristande kontakt mellan sjömännen och taxeringsnämnderna samt

att man enligt utredningens mening här i mycket hade att söka roten till

det onda i fråga om sjömännens särskilda skattesvårigheter. Detta uttalande

giver vid handen, att dessa svårigheter måhända kunna undanröjas utan

tillgripande av en speciell och för vår skattelagstiftning främmande beskattningsform.

När det gäller att söka skapa den erforderliga kontakten mellan

å ena sidan sjömännen och deras arbetsgivare och å andra sidan taxeringsoch

uppbördsmyndigheterna måste hänsyn tagas till de inom sjöfarten rådande

speciella arbetsförhållandena, vilka kunna försvåra och fördröja den

nödvändiga kontakten. De huvudsakliga svårigheterna förefalla emellertid

kunna undanröjas, om för ändamålet inrättades ett särskilt kontaktorgan i

form av ett sjömansskattekontor, vilket sålunda skulle få andra uppgifter

än det i förslaget avsedda kontoret. Till detta kontor skulle såväl de skatt
-

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldiga sjömännen som deras arbetsgivare kunna vända sig för erhållande

av upplysning och besked i alla frågor rörande taxering och uppbörd, och

kontoret borde med avseende å inkomst av anställning å fartyg oavsett tontalet

äga utöva lokal skattemyndighets befogenhet. Kontorets verksamhet

skulle givetvis bedrivas i samverkan med vederbörande lokala taxerings- och

skattemyndigheter. Å kontoret borde föras register över fartyg och å dem

anställda sjömän. Kontoret borde jämväl i lämplig omfattning tillhandagå

myndigheter, som hava att verkställa indrivning av utskylder. Med avseende

å den årliga taxeringen borde kontoret bl. a. utsända deklarationsblanketter

till fartyg, vilkas besättningar därav vore i behov, samt kunna med laga verkan

mottaga självdeklarationer och andra handlingar i taxerings- och skatteärenden

från sjömännen. Kontorets arbete skulle framför allt inriktas på erforderlig

service- och upplysningsverksamhet med avseende å taxering och

uppbörd. Dess existens och arbetsuppgifter borde på effektivt sätt meddelas

de därav intresserade.

I flertalet av de yttranden, vari erinringar mot förslaget gjorts, ifrågasättes

om icke en stor del av förslagets syften kunde nås geno

in mindre ändringar inom det nuvarande taxering so

c h uppbörds systemets ra in och utan att tillgripa den stora

apparat som en definitiv källskatt för sjömännen skulle förutsätta. Länsstyrelsen

i Östergötlands län anför sålunda.

Det borde icke vara uteslutet att genom utsträckt deklarationstid och besvärstid

för sjömännen i stort sett få sjömännens beskattningsfråga tämligen

tillfredsställande ordnad utan att för den skull sådana avsteg från principerna

i vårt skattesystem och från den vanliga taxeringsorganisationen

skulle behöva vidtagas, som förslaget innebär. Erläggandet av den preliminära

skatten innebär också — liksom för andra skattskyldiga — större möjligheter

att bära den beskattning, som följer på ett års inkomster. De svårigheter,

som kunna föreligga att snabbt erhålla jämkningsbeslut från den

lokala skattemyndighetens sida i sådana fall, där jämkning är påkallad,

torde icke vara större än att desamma med anlitande av de tekniska hjälpmedel,

som numera finnas för befordrande av meddelanden, borde kunna

övervinnas. I allt fall synes det icke böra lämnas oförsökt att åstadkomma

ett på erkända beslcattningsprinciper och nuvarande organisation baserat

alternativ samt låta de olika systemens påvisbara fördelar och nackdelar

bliva avgörande för valet dem emellan.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län.

Länsstyrelsen håller före, att åtskilliga förbättringar i förevarande avseende

vore att vinna genom partiella reformer av beskattnings- och uppbördsreglerna.

Åtgärder borde sålunda vidtagas i syfte att bereda sjömännen bekväm tillgång

till deklarationsblanketter och för att hjälpa dem att befordra deklarationerna

till vederbörande myndigheter. Tiden för deklarationernas ingivande

skulle kunna utsträckas för sjömännens del. Befälhavaren borde kunna

underlätta det kommande deklarationsförfarandet genom att vid sjömannens

avmönstring lämna honom uppgift å den samlade inkomsten under anställningstiden.

Tiden för anförande av besvär i taxeringsmål bör utsträckas

för sjöman, inskriven vid sjömanshus. Avsevärda förbättringar i fråga om

möjligheterna till kommunikation mellan taxerings- och uppbördsmyndigheterna,

å ena sidan, och sjömännen, å andra sidan, synes kunna vinnas,

om sjömanshusen till de lokala skattemyndigheterna fortlöpande lämnade

uppgifter om sjömännens aktuella anställningar. Utvägar borde sökas att

s. 427 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 427

möjliggöra ett så tidigt utsändande som möjligt av sjömännens preliminära

debetsedlar.

Med nuvarande bestämmelser om förhållandevis låg preliminär skatt för

de sjömän, som icke kunna förete preliminär debetsedel torde icke kunna

undvikas, att stora kvarstående skatter komma att åvila en mängd sjömän.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta om det icke vore ändamålsenligare att, om preliminär

debetsedel för det löpande året icke kunde företes, preliminärskatt

finge uttagas enligt föregående års preliminära debetsedel samt att, om icke

heller denna debetsedel kunde företes, preliminärskatt finge erläggas med

samma procent av inkomsten, som uttages av övriga skattskyldiga.

I sin reservation till 1949 års uppbördssakkunnigas yttrande uttalar herlar

Alin och Äkerstedt, att svårigheter säkerligen förelåge för redarna att

administieia skatteuppbörden för sjöfolket och redovisningen. Svårigheterna

torde kunna väsentligt minskas dels om skyldigheten att verkställa löneavdrag

för sjömännens kvarstående skatt avskaffades och dels om tanken att

inrätta ett sjömansskattekontor med andra uppgifter än enligt förslaget kunde

förverkligas. Sjömansskattekontoret kunde få till uppgift att utgöra ett

centralt upplysningsställe åt redare och sjöfolk samt fungera såsom förmedlande

organ mellan dessa parter inbördes och i förhållande till länsstyrelserna

och de lokala skattemyndigheterna.

I åtskilliga remissyttranden rekommenderas att låta förslaget vila tills

1949 års uppbördssakkunniga slutfört sitt arbete med att förbättra källskatleuppbörden

eller att överlämna förslaget till nämnda sakkunniga för att

övervägas av dem vid utarbetandet av de nya uppbördsbestämmelserna. Sålunda

uttalar exempelvis riksräkenskapsverket, att frågan kunde komma att

ligga annorlunda till sedan uppbördssakkunniga slutfört sitt arbete. Tänkbart

vore, att önskemålet om ett särskilt skattesystem för sjömännen därefter

komme att te sig än mera obefogat. Riksräkenskapsverket anser för

sin del, att ett bestämt ståndpunktstagande härvidlag borde anstå, till dess

resultatet av denna översyn förelåge. Förenklingen av beskattningen för en

viss grupp av skattskyldiga torde nämligen icke böra gå nämnvärt längre

än de allmänt gällande reglerna för beskattningen medgåve.

Promemorian angående sjömännens beskattning. Som förut omnämnts

uppdrog jag, sedan den mycket starka kritik för vilken en redogörelse nyss

lämnats framkommit mot sjömansskatteutredningens förslag, åt numera

byråchefen i riksskattenämnden Wilkens att närmare undersöka vilka åtgärder

på området för sjömännens beskattning, som kunde göras inom i

huvudsak ramen för nuvarande skatte- och uppbördssystem. I den av Wilkens

avgivna promemorian framhålles att en mycket omfattande restföring

av sjömännens utskylder förekom före övergången till källskatteuppbörd

år 1947. På grund av försummad deklaration påfördes sjömännen ofta taxeringar

till högre belopp än som motsvarade deras verkliga inkomster. Täta

arbetslöshetsperioder gjorde att de komme efter med sina skatter. När ett

arbetstillfälle yppade sig kunde sjömannen bli presenterad en införsel på ett

ganska stort belopp och lämnade då ofta sin anställning för att mönstra på

något annat fartyg och därigenom tills vidare undgå skatteindrivningen.

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom övergången till källskatt förbättrades dessa förhållanden avsevärt.

Restföringen av gamla skatter för sjömän minskades radikalt. Efter hand

hade den åter ökat något, sedan indrivningen av ogulden kvarstående skatt

kommit i gång, men förhållandena vore dock på intet sätt jämförbara med

de tidigare, då skatteuppbörden ägde rum i efterhand.

Genom 1947 års uppbördsreform förverkligades ett gammalt önskemål

från sjömännens sida: en skatteuppbörd vid källan. Reformen tillfredsställde

emellertid inte sjöfolket. Man förklarade att uppbördsreformen inte kunde

undanröja de särskilda olägenheterna med sjömännens skattebetalning.

Alltjämt kvar stode deras svårigheter att deklarera och att tillvarataga sina

intressen inför skattemyndigheterna. Det nya uppbördssystemet förutsatte

en kommunikation mellan skattemyndigheter, arbetsgivare och skattskyldiga,

vilken på grund av sjömännens speciella arbetsförhållanden och täta

anställningsbyten icke fungerade tillfredsställande för deras del. Sjömännens

skatteförhållanden kunde icke lösas rationellt utan att de finge en definitiv

källskatt.

Särskilt betungande för rederierna hade varit och vore alltjämt uppbörden

av kvarstående skatt. Den skriftväxling mellan befälhavare, rederi och

lokal skattemyndighet som krävdes för varje fall, då en sjöman icke uppvisade

debetsedel på slutlig skatt, vore för rederierna utomordentligt omfattande,

tids- och arbetskrävande och dessutom i många fall ineffektiv, bl. a.

på grund av sjömännens anställningsbyten.

Sjömännens och sjöfartens önskemål vore sålunda alltjämt en definitiv

källskatt och i samband därmed en enhetlig beräkning av ortsavdrag och

kommunalskatt för sjömännen. I och med att skatten dragits på inkomsten

ombord borde sjömannen vara fri från sin skattskyldighet för denna inkomst

och den skulle icke behöva deklareras.

Sjömansskatteutredningens uppgift hade varit att undersöka möjligheterna

att åstadkomma en definitiv källskatt för sjömän. Utredningen hade alltså

icke att söka lösningen efter de partiella reformernas väg, vilken tidigare

avvisats av sjömännen och rederierna. Syftet med utredningen hade varit

att visa hur en definitiv sjömansskatt skulle se ut i praktiken för att man

med denna konkreta utformning för ögonen skulle kunna ta ställning till

sjöfolkets önskemål.

Redogörelsen för remissyttrandena över sjömansskatteutredningens betänkande

visade att förslaget om sjömansskatt fått ett mycket blandat mottagande.

På snart sagt varje huvudpunkt i förslaget hade meningarna varit

delade. Den föreslagna beskattningen av utländska sjömän ombord på svenska

fartyg hade dock mött relativt få erinringar.

Förslaget hade klart tillstyrkts av sjöfolket och dem som företrädde sjöfartens

intressen. På ett lika otvetydigt sätt hade förslaget avstyrkts av

kommunerna.

Då båda dessa grupper finge anses ha starka egna intressen att bevaka i

detta sammanhang måste den största vikten tilläggas de övriga yttrandena,

avgivna av myndigheter, vilka såge saken ur mera allmän synpunkt och vilka

hade de största förutsättningarna att bedöma förslaget även ur skatteteknisk

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

429

synpunkt. Också dessa myndigheters yttranden ginge i olika riktning men

måste — bl. a. med hänsyn till de reservationer och erinringar som gjorts

även i de tillstyrkande yttrandena — anses visa en tydlig övervikt för ett

avstyrkande av förslaget.

I promemorian anföres därefter.

Uppenbarligen måste ett särskilt skattesystem för sjöfolket bli en avvägning

mellan enkelhet och rättvisa. Systemet kan icke gärna göras enkelt

utan att kravet på rättvisa eftersättes. Rättvisesynpunkterna kunna icke tillgodoses

annat än på bekostnad av enkelheten. I remissyttrandena har man

i allmänhet starkt reagerat mot de avsteg från principen om en likformig

beskattning som gjorts i förslaget. Även om denna reaktion överväger, har

man dock — ofta samtidigt — påtalat det invecklade beskattningsförfarandet

och efterlyst möjligheter att göra det enklare.

Om ett system med en definitiv källskatt för sjömännen skall fylla sin

uppgift måste vissa fördelar ges åt sjömännen. Den kommunala utdebiteringen

kan möjligen höjas något utöver de 6 kronor som utredningen föreslagit

— i närvarande läge kanske till 8 kronor. Emellertid måste den alltid

ligga väsentligt under den genomsnittliga utdebiteringen för riket. I allt för

många fall skulle det eljest ställa sig förmånligt för sjömännen att söka sig

över till taxering efter vanliga grunder enligt de möjligheter därtill, som

måste hållas öppna i sjömansskattesystemet.

Redan det att slcatten skall bestämmas efter fria grunder innebär tydligen

en olägenhet. Även om sjömännens kommunalskatt icke behövde bestämmas

av statsmakterna för varje år utan kunde fastställas för perioder

omfattande tre eller fem år, så torde — såsom remissvaren givit vid handen

— synpunkterna på skattens storlek och skälighet vara så högst olika,

att man för varje gång den skall bestämmas måste räkna med strider och

tvistigheter.

Den av många remissmyndigheter förfäktade meningen att staten borde

ersätta kommunerna vad de skulle förlora, om kommunalskatten för sjömännen

bestämdes lägre än för andra skattskyldiga i kommunen, har avsevärda

praktiska och administrativa olägenheter. En sådan avräkning innebär

en alltför stor apparat i förhållande till sjömansskattens betydelse och

de värden varom här är fråga.

Vissa remissmyndigheter ha föreslagit att skatten icke skall omfatta befälet

eller i varje fall omarbetas så att fördelarna för befälet — särskilt av skattens

tillrättaläggande för 10 månaders normal sysselsättning — bleve mindre

framträdande. Från sjöfartshåll har emellertid mycket bestämt gjorts gällande

att man i detta avseende icke kan göra skillnad mellan befäl och manskap.

Gränsen mellan dessa två kategorier är många gånger flytande. Att

tillämpa olika beskattningsformer eller tariffer för befäl och manskap skulle

göra skatten mindre användbar. För att sjömansskatten skall vara till nytta

inåste den ställa sig enkel i tillämpningen ombord på fartygen.

Icke heller synes det vara möjligt att vinna någon förenkling av betydenhet

i det invecklade förfarandet hos de lokala skattemyndigheterna. De talrikt

förekommande fallen av blandad inkomst — inkomst såväl ombord som i

land — lägga hinder i vägen för ett friare förfarande, som dessutom alltid

måste väcka gensagor ur rättvisesynpunkt. Som exempel på möjliga förenklingsåtgärder

ha bl. a. 1949 års uppbördssakkunniga och överståthållarämbetet

nämnt avskaffande av sambeskattningen för sjömännen eller i varje

fall för sjömän med huvudsaklig inkomst av ombordanställning. Såvitt man

kan bedöma skulle emellertid en sådan åtgärd snarast innebära en ytterligare

djupgående komplicering av taxerings- och debiteringsförfarandet. Man

måste räkna med att ungefär hälften av sjömännen tidvis — för längre eller

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kortare perioder — arbeta även i land. Att i vissa fall tillämpa sambeskattning,

i andra fall särbeskattning skulle särskilt beträffande ortsavdragsberäkningen

medföra mycket stora svårigheter.

Otvivelaktigt är det skattens egenskap att vara definitiv som vållar komplikationerna.

I ett remissutlåtande konstateras att sjömansskatten på ett

utomordentligt sätt verifierar svårigheterna att åstadkomma en definitiv

källskatt. Vid skilda tillfällen har tanken på en definitiv källskatt för stora

grupper av löntagare förts fram såsom ett önskemål för framtiden, överensstämmande

med källskattens idé. Möjligen kunde man anse att sjömansskatten

ur denna synpunkt skulle ha ett visst värde som försökslagstiftning.

Emellertid berör förslaget en grupp, för vilken mycket speciella betingelser

finnas, när det gäller att åstadkomma en definitiv källskatt. Bl. a.

kan gränsdragningen mot andra grupper ske på ett otvetydigt och bestående

sätt genom att skatten anknytes till fartyg av viss storlek. Möjligheterna

att omplantera eu definitiv skatt av sjömansskattens typ på andra förhållanden

äro mycket begränsade. Sjömansskatten kan därför synas vara ett alltför

dyrbart och vanskligt experiment i förhållande till värdet av de erfarenheter

den kunde ge. Många remissmyndigheter ha också framhävt denna synpunkt

och ansett att man bör låta skatten anstå tills idén om en definitiv

källskatt mognat för ett genomförande i större sammanhang och alltså icke

nu skapa någon särlagstiftning till förmån för en mycket begränsad grupp.

Ett argument, som spelat viss roll i diskussionen och åberopats särskilt

av sjöfolket, är att man i Norge kunnat genomföra och alltsedan 1947 tilllämpa

en definitiv källskatt för sjömännen. Emellertid föreligga vissa mycket

väsentliga skillnader mellan svenska och norska förhållanden, som

måste beaktas vid en sådan jämförelse. Till att börja med har frågan om

sjömännens beskattning mycket större proportioner i Norge än i Sverige.

Den norska handelsflottan (5,8 miljoner bruttoton) är mer än dubbelt så

stor som den svenska (2,3 miljoner bruttoton), fastän folkmängden i Norge

icke uppgår till mera än 3/7 av folkmängden i Sverige. Det norska tonnaget

är vidare till ungefär 90 procent sysselsatt i fart utom hemlandet

utan att anlöpa norsk hamn annat än undantagsvis. Den norska sjömansskatten

framtvingades såsom ett provisorium i mycket enkel form under

kriget och har sedermera år 1947 byggts ut till ett verkligt skattesystem.

Den norska sjömansskatten måste emellertid ses mot bakgrunden av att man

i Norge icke haft någon allmän källskatt av det slag som förekommer i

Sverige. Först på allra sista tiden ha planerna på en allmän beskattning vid

källan tagit form i Norge och äro nu under genomförande. Krigsförhållandena,

sjömansyrkets stora utbredning, fartygens bortovaro från hemlandet

och frånvaron av en skatteuppbörd vid källan ha för Norges del tvingat

till en särlagstiftning för sjöfolket. Den norska sjömansskatten är i tekniskt

avseende icke mindre invecklad än det svenska förslaget. Snarare torde få

sägas att sjömansskatteutredningen kunnat med ledning av erfarenheterna i

Norge planera och utforma sitt förslag på ett i vissa avseenden enklare och

mera rationellt sätt än som skett i Norge. Å andra sidan synes man i Norge

ta lättare på frågan om att åstadkomma full rättvisa mellan sjömännen

och övriga skattskyldiga liksom även på kraven om ett i alla detaljer väl

fungerande skattesystem. Denna inställning kan förklaras bl. a. av sjöfartens

dominerande betydelse för landet.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian, att de invändningar som vid

remissbehandlingen rests mot förslaget om en svensk sjömansskatt vore av

sådan betydelse att ett genomförande av förslaget icke kunde tillrådas för

närvarande. En invändning som måste skänkas det största beaktande vore

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den, att sjömännens yrkesgrupp vore för liten för att en särlagstiftning av

detta genomgripande slag skulle kunna anses motiverad. Genom att gruppen

till oväntat stor del bestode av folk som hade anställning omväxlande

ombord och i land, förringades värdet av reformen. En definitiv källskatt

skulle åstadkommas endast för omkring 10 000 skattskyldiga. Det måste

medges att sjömansskatten vore en alltför stor administrativ apparat för detta

ringa antal.

Rättvisesynpunkterna kunde icke heller skjutas åt sidan. Att försätta en

viss yrkesgrupp i särställning vid beskattningen måste alltid inge betänkligheter

och borde givetvis icke ifrågakomma utan mycket tvingande skäl.

De nuvarande olägenheterna för sjömännen vore visserligen betydande men

syntes icke motivera ett så vanskligt avsteg från allmänt gällande beskattningsregler

som en särskild sjömansskatt onekligen måste innebära.

I stället för en definitiv sjömansskatt förordas därför i promemorian, att

frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän skall lösas genom

partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördstörfarande.

I sådant hänseende föreslås, att rederierna icke längre skall

vara skyldiga att göra avdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på

svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har

att erlägga, samt att avdrag för preliminär skatt på dessa fartyg skall göras

med 20 procent av inkomsten, om debetsedel å preliminär skatt icke överlämnats.

På fartyg under nämnda storlek borde några särbestämmelser icke

gälla; skatteavdrag borde där ske enligt de bestämmelser, som gällde för

arbetstagare i allmänhet. Vidare föreslås, att rederierna skall medverka

till dels att deklarationsblanketter finnes tillgängliga för sjömännen under

deklarationstiden samt dels att sjömännens deklarationer befordras från

1 artygen till hemlandet. Slutligen förordas att på fartyg av förut angivna

storlek skatt skall dragas även för här i riket icke bosatta sjömän med 10

procent av den kontanta lönen, såvida icke sjömannen visar att han är skyldig

att betala skatt för inkomsten till sitt hemland.

Beträffande löneavdrag för sjömans kvarstående skatt

Iramhalles, att det enligt 46 § uppbördsförordningen ålåge arbetsgivare att

vid utbetalning av lön göra avdrag till gäldande av bl. a. kvarstående skatt,

som påförts arbetstagaren. Om sjöman, inskriven vid sjömanshus, icke inom

viss tid till arbetsgivaren överlämnade debetsedel å slutlig skatt eller uppvisade

sådan debetsedel eller intyg av lokal skattemyndighet, att sjömannen

icke hade att gälda kvarstående skatt, skulle enligt 47 § samma förordning

arbetsgivaren göra anmälan därom hos den lokala skattemyndigheten

i orten. Om denna myndighet haft att utfärda debetsedeln, skulle

myndigheten skyndsamt utfärda ny debetsedel eller i förekommande fall

intyg av ovannämnda slag samt översända debetsedeln eller intyget till arbetsgivaren.

I annat fall hade myndigheten att skyndsamt lämna meddelande

till den lokala skattemyndighet, som haft att utfärda debetsedeln,

varefter sistnämnda myndighet hade att förfara på sätt nyss sagts.

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Detta förfarande användes tidigare även för andra arbetstagare än sjömän.

Genom författningsändring, som trätt i kraft den 1 januari 1951, hade

emellertid avdragsreglerna för arbetstagare i allmänhet ersatts med den bestämmelsen,

att löneavdrag för kvarstående skatt skulle göras med 25 procent

av lönen, om arbetstagaren icke överlämnade debetsedel å slutlig skatt

eller styrkte att han icke hade att erlägga kvarstående skatt.

Därefter anföres i promemorian.

Den för sjömännen alltjämt gällande ordningen för uttagande av kvarstående

skatt genom löneavdrag fungerar icke tillfredsställande i praktiken.

Sjömännen underlåta i stor utsträckning att lämna debetsedel a slutlig skatt

eller intyg av ovannämnda slag. Denna underlåtenhet är ofta förklarlig:

de stora avstånden göra att debetsedlarna icke komma sjömännen tillhanda.

Fartygsbefälhavarna och rederierna förorsakas emellertid härigenom ett avsevärt

besvär med rekvisitioner av nya debetsedlar.

Som exempel har nämnts att Rederi AB Svenska Lloyd med omkring

1 000 ombordanställda under 1949 måst rekvirera mer än 900 debetsedlar å

slutlig skatt. Dessa förhållanden avsågo ett år, då den kvarstående skatten

inbetalades under fyra uppbördsterminer och tiden för löneavdrag sålunda

utgjorde åtta månader. Sedan numera sådan inbetalning sker endast under

två uppbördsterminer med löneavdrag under fyra månader, förekommer icke

rekvisition av debetsedlar i fullt samma utsträckning. Under 1951 rekvirerade

Rederi ÅR Svenska Lloyd debetsedlar å slutlig skatt i omkring 500 fall.

Vid rekvisitionen tillgår i allmänhet på följande sätt. Senast den 25 januari

året efter taxeringsåret avfordrar befälhavaren besättningen debetsedlar

å slutlig skatt. I en stor mängd fall kunna sådana debetsedlar icke tillhandahållas.

Befälhavaren gör då upp en förteckning över de besättningsmän,

för vilka debetsedel saknas. Förteckningen översändes till rederiet. Rederiet

rekvirerar debetsedlarna hos den lokala skattemyndigheten i orten på särskild

blankett för var och en av de ifrågavarande sjömännen. Den lokala

skattemyndigheten vidarebefordrar rekvisitionerna till de lokala skattemyndigheterna

i sjömännens hemorter. Efter någon tid erhåller rederiet debetsedlarna

en efter en från de olika lokala skattemyndigheterna. Allt eftersom

debetsedlarna anlända översändas de till befälhavaren. Även om dessa

försändelser vanligen befordi-as med flygpost kunna de icke nå fartyget föriän

efter viss tid, eftersom detta ofta befinner sig till sjöss. När debetsedlarna

slutligen komma befälhavarna till handa, har ej sailan aen period om fyra

månader, varunder löneavdrag för kvarstående skatt kan ske, gått till ända.

Mycket vanligt är att något löneavdrag i varje fall icke kan göras för den

kvarstående skatt, som belöper på den första upphördsterminen. Hela proceduren

har därför i många fall varit förgäves, i andra fält kan den resultera

i löneavdrag under någon kortare tid.

Enligt 95 § uppbördsförordningen vore arbetsgivare, som hade att verkställa

skatteavdrag men som utan skälig anledning underläte att fullgöra

denna skyldighet, jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget

skolat avse, till belopp som svarade mot vad han underlåtit att

avdraga. Denna arbetsgivarens skyldighet åvilade honom dock endast

om arbetstagaren underläte att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt.

Beträffande rederiernas ansvar för sjömännens kvarstående skatt hade

centrala uppbördsnämnden i skrivelse till länsstyrelserna under år 1950

anfört följande.

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

433

Hos nämnden hava rederier vid skilda tillfällen påtalat vissa omständigheter

i samband med verkställandet av löneavdrag för kvarstående skatt

för sjömän anställda å fartyg. Därvid har särskilt framhållits, att svårigheter

uppstå för befälhavarna å fartyg, som gå i utrikes fart, därigenom att de

ombordanställda icke avlämna debetsedlar å slutlig skatt. Fartygen gå i

fraktfart i främmande farvatten och angöra sällan, stundom med flera års

mellanrum, svensk hamn. Vidare uppehålla de ombordanställda icke alltid

förbindelser med hemlandet. Därjämte byta sjömännen ofta anställning.

Den på grund av de långa avstånden tidsödande postgången medför, att

det ofta icke är möjligt för rederierna att i sådana fall hos lokal skattemyndighet

göra anmälan och erhålla ny debetsedel inom den i 47 § uppbördsförordningen

föreskrivna tiden.

Med hänsyn till det anförda hava bestämmelserna i 95 § samma förordning

om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt vid underlåtenhet

att verkställa löneavdrag synts rederierna i förevarande fall alltför stränga.

Nämnden har i en d. 7 sept. 1948 till rederiaktiebolaget Transatlantic

meddelad förklaring berört nu ifrågavarande förhållanden och därvid bl. a.

anfört, att fall kunna förekomma, då en befälhavare får anses äga skälig

anledning underlåta verkställa löneavdrag för kvarstående skatt och förty

ansvar enligt 95 § uppbördsförordningen icke inträder. Sålunda kan exempelvis

fartyget vara så avlägset, att anmälan till lokal skattemyndighet och

tillhandahållandet av debetsedel å kvarstående skatt från denna till befälhavaren

icke kan ske å sådan tid att löneavdrag för den kvarstående skatten

kan verkställas eller kan vederbörande sjöman hava avmönstrat, innan ny

debetsedel å kvarstående skatt kunnat anskaffas.

Till ytterligare utveckling av denna förklaring vill nämnden nu framhålla

följande.

Den i föreliggande ärende förebragta utredningen synes utvisa, att de i

nyssnämnda förklaring avsedda svårigheterna för befälhavare att erhålla

sjömännens debetsedlar å kvarstående skatt särskilt framträda, då fartyg

gå i trafik mellan utomeuropeiska hamnar. Därest debetsedel saknas, kan

löneavdrag för kvarstående skatt icke verkställas. I dylika fall bör den lokala

skattemyndigheten därför ha skälig anledning antaga, att ansvar på

grund av underlåtenhet att verkställa löneavdrag ej åligger arbetsgivaren.

Även om sålunda ifrågavarande bestämmelser tillämpades med viss varsamhet,

vore det enligt utredningsmannens mening uppenbart att befälhavarnas

och rederiernas skyldigheter och ansvar i detta avseende vore i hög

grad betungande för dem och att systemets olägenheter för dem vore mera

framträdande än för andra arbetsgivare på grund av arbetskraftens rörlighet

och de långa avstånden mellan rederiet och arbetsplatsen.

Gällande bestämmelser om löneavdrag för sjömännens kvarstående skatt

lämpade sig sålunda icke för att praktiseras ombord på fartygen. Mest rationellt

syntes vara att löneavdrag för kvarstående skatt helt avskaffades ombord

på fartygen och att i stället avdrag för preliminär skatt gjordes efter en

procentsats som i de flesta fall kunde täcka den slutliga skatten. En sådan

omläggning torde icke behöva medföra någon mera betydande ökning av införselförfarandet.

En återgång till det äldre systemet med dess omfattande

införsel för oguldna skatter torde icke behöva befaras. Den huvudsakliga

skattebetalningen skedde dock numera genom löneavdrag för preliminär

skatt och den kvarstående skatten borde sålunda kunna hållas inom rimliga

28 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gränser och icke behöva få de vittgående och betänkliga följder, som voro

förenade med indrivningen av sjömännens skatter före uppbördsreformen.

För befälhavarna och rederierna torde en mindre ökning av införselförfarandet

vara avgjort att föredraga framför löneavdrag för kvarstående skatt.

Eftersom systemet med löneavdrag för kvarstående skatt så ofta visade sig

ineffektivt ombord på fartygen, resulterade det redan nu i att den kvarstående

skatten i många fall restfördes. Att undvika införsel för kvarstående

skatt ombord på fartyget hade för övrigt icke varit möjligt ens enligt sjömansskattesystemet,

eftersom sådan införsel alltid måste förekomma i fråga

om kvarstående skatt på inkomst i land.

Om sålunda någon obligatorisk skyldighet att göra avdrag för kvarstående

skatt icke längre skulle förekomma ombord på fartygen, borde en sjöman

likväl äga möjlighet att få inbetala sådan skatt genom förmedling av befälhavaren

och rederiet. Detta skulle kunna ske genom att han överlämnade

debetsedeln å slutlig skatt till befälhavaren med begäran att skatteavdrag

skulle göras i vanlig ordning till täckande av kvarstående skatt.

Löneavdrag för preliminär skatt skall enligt 47 § uppbördsförordningen

göras med 15 procent av lönen, om sjömannen icke överlämnar

debetsedel å sådan skatt till befälhavaren. I promemorian uttalas, att

det visat sig att detta avdrag i många fall vore otillräckligt för att täcka

den slutliga skatten. Då det ofta förekomme att sjömännen underläte att

överlämna debetsedel å preliminär skatt, hade följden blivit att de i ganska

stor utsträckning påförts kvarstående skatt. 1949 års uppbördssakkunniga

hade på grund härav i sitt första betänkande (SOU 1950: 7) föreslagit, att

ifrågavarande avdrag skulle höjas till 20 procent. Genom en sådan höjning

ansåge de sakkunniga, att den kvarstående skatten för sjömännen skulle

försvinna eller betydligt nedgå, medan å andra sidan någon risk för ett alltför

högt skatteavdrag normalt icke behövde föreligga. Förslaget föranledde

emellertid icke någon åtgärd, eftersom det icke ansågs lämpligt att ändra

de gällande bestämmelserna om sjömännens skattebetalning, innan statsmakterna

tagit ställning till frågan om en särskild sjömansskatt.

Om avdrag för kvarstående skatt icke skulle bibehållas ombord på fartygen,

borde avdraget för preliminär skatt — för det fall att debetsedeln icke

företeddes — bestämmas så att det normalt gåve full täckning för den slutliga

skatten. Om årsinkomsten för en sjöman antoges vara 7 å 8 000 kronor,

naturaförmåner inräknade, vilket torde ungefär motsvara nuvarande löneläge

för sjöfolk utan befälsställning, kunde den därå belöpande skatten jämte

pensionsavgift beräknas uppgå till 15 å 18 procent av inkomsten. Av

praktiska skäl torde avdraget böra bestämmas enhetligt för alla grupper av

sjömän och till ett jämnt procenttal, antingen 15 eller 20 procent. En differentiering

efter civilstånd eller månadsinkomstens storlek behövde visserligen

icke vara utesluten men torde om möjligt böra undvikas. Vid bedömande

av procentsatsens skälighet borde ihågkommas, att avdraget skulle

tillämpas endast om debetsedel å preliminär skatt icke företeddes. Genom

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

435

att under det löpande året anskaffa och överlämna sådan debetsedel kunde

sjömannen få avdrag enligt skattetabell i vanlig ordning. Det borde vidare

i detta sammanhang uppmärksammas, att skatteavdrag kunde ske enligt

föregående års skattetabell under januari och februari månader samt att

uppbördssakkunniga i sitt senaste betänkande föreslagit att så skulle kunna

ske beträffande sjömän även under mars månad.

Med hänsyn till dessa förhållanden syntes det lämpligt att avdraget hellre

bestämdes något för högt än för lågt. Det av 1949 års uppbördssakkunniga

tidigare föreslagna avdraget med 20 procent syntes alltjämt vara lämpligt

avvägt.

I fråga om de särskilda reglernas omfattning framhålles

i promemorian, att de nuvarande särskilda reglerna beträffande skatteuppbörden

för sjömän anknutits till bestämningen »sjöman inskriven vid

sjömanshus». Den undersökning, som sjömansskatteutredningen gjorde inom

Göteborgs och Bohus län, visade emellertid att ett mycket stort antal inskrivna

sjömän inte längre befunne sig till sjöss. Av det totala antalet vid

sjömanshus inskrivna personer i länet hade inte mindre än 54 procent

halt inkomst endast i land under det år som undersökningen avsåge. Gruppen

vid sjömanshus inskrivna sjömän rymde sålunda ett mycket stort antal

sjömän eller förutvarande sjömän, som för längre eller kortare tid lämnat

sjömansyrket men som likväl på grund av bestämmelse i sjömanshuskungörelsen

stode kvar i inskrivningsregistret under fyra år från senaste påmönstring.

Å andra sidan funnes ombord på fartygen anställda åtskilliga sjömän,

vilka icke vore inskrivna vid svenskt sjömanshus. Detta gällde främst utländska

sjömän, vare sig de vore bosatta bär i riket, utrustade med främlingspass

eller bosatta i utlandet. För inskrivning vid sjömanshus krävdes

nämligen svenskt medborgarskap. Vidare förekomme ombord på fartyget

även svensk personal, som icke vore inskriven vid sjömanshus. Så vore

fallet exempelvis med viss kökspersonal ombord på de s. k. amerikabåtarna.

Behovet av särskilda regler beträffande skatteuppbörden för sjömän gjorde

sig gällande i huvudsak beträffande den utrikes sjöfarten. För inrikes

fart torde icke finnas tillräcklig anledning att begagna andra bestämmelser

än de som gällde för arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna syntes

därför böra förbehållas sjömän å fartyg, som mera regelbundet befunne sig

borta från hemlandet. Såsom närmare utvecklats i sjömansskatteutredningens

betänkande, kap. 7, vore det emellertid förenat med mycket stora svårigheter

att låta de växlande förhållandena beträffande fartygs destination

bli avgörande för skattetillämpningen. Den mest rationella och hållbara

grunden för en gränsdragning vore otvivelaktigt den av sjömansskatteutredningen

föreslagna, varigenom fartygens storlek skulle bli avgörande för

skattetillämpningen och gränsen dragas vid fartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton.

De särskilda reglerna för skatteuppbörden beträffande sjömän torde så
-

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lunda böra anknytas till en annan bestämning än »sjöman inskriven vid sjömanshus».

Reglerna syntes i stället böra avse »arbetstagare å svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton».

Bestämmelserna torde dock icke böra omfatta personal, som anställts uteslutande

för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller

betjäning vid fartygets uppehåll i hamn.

Med handelsfartyg torde i detta sammanhang icke böra förstås järnvägsfärjor,

isbrytarefartyg eller pråmfartyg.

Enligt sjömansskatteutredningens förslag skulle naturaförmånernas

värde automatiskt beaktas vid skatteavdragen genom att skatt på

förmånerna inräknats redan i sjömansskattetabellen efter olika värden för

skilda inkomstskikt och med viss reducering för gifta personer. Befälhavaren

skulle härigenom besparas arbetet med att göra tillägg för naturaförmånernas

värde. Man skulle också få en viss garanti för att detta värde bleve

behörigen beskattat, vilket vore särskilt betydelsefullt vid en definitiv källbeskattning,

där någon prövning i efterhand inte kunde åstadkommas på

sätt som nu skedde vid taxeringen. Metoden avsåge också att tillgodose ett

i direktiven för utredningen uttalat önskemål om att naturaförmånerna

ombord på fartygen borde värderas efter mera enhetliga normer.

Därefter uttalas i promemorian, att om löneavdrag för preliminär skatt

komme att ske med ledning av de vanliga källskattetabellerna eller efter

en viss procentsats, kunde ifrågavarande metod för beskattning av naturaförmåner

icke begagnas. Liksom för närvarande finge befälhavaren göra

tillägg för förmånernas värde, när han bestämde den inkomst, varå skatt

skulle utgå. Emellertid torde en mera enhetlig värdering av naturaförmånerna

än hittills kunna åstadkommas genom sammanjämkning av de normer

för värdering, som årligen fastställdes av de olika prövningsnämnderna.

Möjligheterna härtill hade väsentligt förbättrats sedan riksskattenämnden

inrättades år 1951.

Beträffande sjömännens deklarationsskyldighet anföres i

promemorian.

Sjömännens deklarationsplikt har i samband med tidigare framställningar

och förslag rörande deras beskattning varit pa tal vid olika tillfällen. Därvid

har i första hand framhållits att sjömännen på grund av sin frånvaro från

hemorten i allmänhet ha särskilda svårigheter att fullgöra deklarationsplikten.

För att i någon mån hjälpa sjömännen i detta avseende ha föreslagits

olika åtgärder. Det har ifrågasatts att fartygets befälhavare skulle

åläggas att på resa under deklarationstiden tillhandahålla deklarationsblanketter

och göra besättningen uppmärksam på skyldigheten att avgiva deklaration.

Likaså har ifrågasatts att under nämnda tid deklarationsblanketter

skulle hållas tillgängliga på sjömanshusen och rikets lönade konsulat, varvid

deklarationsskyldigheten skulle bringas i erinran genom anslag eller på

annat sätt. Vidare har föreslagits att befälhavaren borde åläggas mottaga och

till sjömanshus vidarebefordra sjömännens deklarationer, varefter sjömanshusen

skulle översända deklaratiqnerna till taxeringsnämnderna. Deklaration

skulle därvid anses vara avgiven i rätt tid, om den inkommit till sjömanshuset

inom den föreskrivna deklarationstiden. Med samma verkan

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

437

skulle deklaration kunna avlämnas till svensk konsul i utlandet. Vidare

har väckts förslag om utsträckning av deklarationstiden för sjömän. Det

har även i vissa sammanhang framställts yrkande om en förenklad deklarationsblankett

för sjömän, eventuellt i form av en i motboken insatt blankett.

Den av sjömansskatteutredningen gjorda undersökningen rörande sjömännens

inkomsttaxering år 1948 i Göteborgs och Bohus län visar att sjömännens

taxeringar i stor utsträckning ske utan ledning av självdeklaration

eller med avvikelse från sådan deklaration. Ifråga om sjömän, som

haft inkomst endast ombord på fartyg, visar undersökningen, att deklaration

avgivits endast i 59 procent av undersökta fall samt att avgiven deklaration

lagts till grund för taxering i 44 procent av fallen. Motsvarande procenttal

för sjömän med blandad inkomst äro 84 och 55. Taxering efter

skönsmässig beräkning har påförts beträffande sjömän med inkomst endast

ombord i 28 procent och beträffande sjömän med blandad inkomst i 11

procent av undersökta fall.

Alt sjömännen i så stor utsträckning underlåta att deklarera får antagas

till stor del bero på att de icke ha tillgång till deklarationsblanketter. Emellertid

har från sjöfartshåll uttalats tvivel om att förhållandena skulle nämnvärt

förbättras om man tillhandahölle deklarationsblanketter ombord på

fartygen eller på sjömanshusen eller på de svenska konsulaten i utlandet.

Man har befarat att en sådan åtgärd skulle få föga praktisk betydelse, eftersom

underlåtenheten att deklarera ofta anses bottna i en obenägenhet hos

sjömännen att befatta sig med ifyllandet av dylika uppgifter.

Om planerna på en definitiv sjömansskatt icke kunna genomföras utan

måste ersättas med mindre reformer, torde dock ett försök böra göras att

på lämpligt sätt underlätta för sjömännen att avlämna deklaration. I varje

fall borde man undanröja det hinder, som kan ligga däri att de sakna tillgång

till blanketter. Detta torde böra ske genom att deklarationsblanketter

under januari och februari månader tillhandahållas ombord på fartygen.

Härvid måste emellertid förutsättas att rederierna vilja medverka till att

översända blanketterna till fartygen och även till att sedermera befordra

deklarationerna från fartygen till hemlandet. En sådan medverkan torde

böra vara fullt frivillig och icke förenad med något ansvar för rederierna.

Något åtagande från deras sida att sjömännen verkligen fullgöra sin deklarationsskyldighet

kan icke ifrågasättas. Blanketter till lämpligt antal torde

kunna tillhandahållas rederierna av länsstyrelse eller lokal skattemyndighet

i rederiernas hemort. Likaledes torde de färdigställda deklarationerna

kunna av rederierna överlämnas till dessa länsstyrelser eller lokala skattemyndigheter,

vilka sedan skulle ha att vidarebefordra deklarationerna till

rätt myndighet. Givetvis är det möjligt att ordna denna distribution och

uppsamling centralt: det synes emellertid ovisst om en sådan åtgärd skulle

vara till nytta. Visar det sig ur andra synpunkter behövligt att upprätta ett

»sjömansskattekontor* i begränsad omfattning, exempelvis vid länsstyrelsen

i Göteborg, bör dock en uppgift av detta slag naturligen falla inom kontorets

verksamhet.

Tillräcklig anledning att tillhandahålla en särskild förenklad deklarationsblankett

för sjömän synes numera icke finnas. Det år 1947 tillkomna

deklarationsformuläret nr i b torde fylla behovet i detta avseende. Möjligen

kunde befinnas lämpligt att låta trycka en blankett med särskilda upplysningar

till ledning för sjömännens deklaration, av samma slag som det nu

använda formuläret nr 3 c för militär personal och värnpliktiga.

Såsom ovan nämnts har det även föreslagits, att deklarationstiden för

sjömän borde utsträckas till en senare tidpunkt än den 15 februari. Behovet

av en sådan förlängning av deklarationstiden är emellertid mycket väx
-

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lande. Åtskilliga skäl kunna tala emot att en särbestämmelse införes i detta

avseende för en yrkesgrupp av så växlande sammansättning som sjömännens.

Den praktiska betydelsen av att deklarationstiden förlänges är numera

heller icke så stor som tidigare, sedan reglerna om extraordinär besvärsrätt

i taxeringsmål blivit uppmjukade genom en författningsändring

år 1950 (SF nr 26). Uppmjukningen innebär, att om någon underlåtit att

behörigen avlämna självdeklaration eller någon i avlämnad deklaration av

uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift och han till följd därav taxerats

till väsentligt högre belopp än som vederbort, prövningsnämnden äger

att — ändå att extraordinär besvär sr ätt enligt 123 § 2 inom. taxeringsförordningen

icke föreligger — likväl upptaga besvären till prövning, om det

med hänsyn till de omständigheter som föranlett underlåtenheten eller den

oriktiga uppgiften skulle vara obilligt att besvären icke prövades. Bestämmelsen

torde tillämpas tämligen liberalt av prövningsnämnderna så snart

det är fråga om besvär av sjömän, vilka på grund av vistelse utom riket

icke behörigen fullgjort sin deklarationsskyldighet. På grund härav kan

det numera icke heller anses erforderligt att införa särskilda bestämmelser

om utsträckt besvärstid i taxeringsmål för sjömännen.

I fråga om beskattningen av utländskt sjöfolk på

svenska fartyg erinras i promemorian om att enligt 53 § kommunalskattelagen

och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt fysisk person

vore för tid, under vilken han varit här i riket bosatt, skattskyldig för all

inkomst som av honom här i riket eller på utländsk ort förvärvats. För tid,

under vilken han icke varit bosatt här i riket, vore han skattskyldig för

inkomst av tjänst endast om inkomsten uppburits härifrån och förvärvats

genom verksamhet i riket. Skattskyldigheten vore sålunda beroende av huruvida

bosättning (eller stadigvarande vistelse) i Sverige förelegat eller icke.

Beträffande sjömän innehölle anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

följande särskilda föreskrift: »Sjöman, som under utövning av sitt yrke

uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här

i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt här i

riket.»

Vid tolkning av denna särskilda föreskrift hade den faktiska bosättningen

ansetts vara avgörande för frågan om skattskyldigheten. En utomlands bosatt

svensk sjöman hade sålunda förklarats icke vara skattskyldig till Sverige

för sin inkomst av tjänst ombord på svenskt fartyg i utrikes fart, oaktat

han varit inskriven vid svenskt sjömanshus (RÅ 1949 ref. 28).

I fråga om skattskyldigheten till Sverige kunde således sjömännen till

en början uppdelas i två kategorier: här i riket bosatta sjömän och här i

riket icke bosatta sjömän. Den första kategorien vore skattskyldig för sin

inkomst, medan den andra kategorien vore skattskyldig för sin inkomst av

tjänst endast om inkomsten uppburits härifrån och förvärvats genom verksamhet

här i riket. Därefter anföres.

Fråga blir då, under vilka omständigheter en sjömans verksamhet kan

anses vara utövad här i riket. Möjligen skulle kunna tänkas att verksamheten

ombord på ett svenskt fartyg, var det än befinner sig, borde i detta hänseende

anses som verksamhet i Sverige. Förarbetena till kommunalskattelagen

synas giva visst stöd för att en sådan tankegång icke varit för lag
-

s. 439 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

439

stiftaren främmande (prop. 102/1927, bilaga 3, s. 73). Emellertid har bestämmelsen

icke tolkats så. Sålunda har centrala uppbördsnämnden i fråga

om möjligheten att göra löneavdrag för preliminär skatt beträffande här i

riket icke bosatta utländska sjömän, som påmönstrat svenska fartyg, ansett

sådant avdrag kunna ifrågakomma endast om fartyget huvudsakligen går i

fart i svenskt farvatten eller i fart som likställes därmed eller eljest mellan

svenska hamnar (centrala uppbördsnämndens meddelanden år 1947 nr 46 B

och 72). Endast då kunde verksamheten anses utövad här i riket. Nämnden

har i sammanhanget hänvisat till befälsförordningens bestämmelser om att

såsom fart i svenskt farvatten skall anses fart inom riket i hamnar, floder,

kanaler och insjöar ävensom inomskärs vid kusterna samt utomskärs intill

sjögränsen och fart i Kalmarsund, varjämte med nu nämnd fart likställes

all fart i Öresund och å Oslofjorden intill Larvik.

Frågan om skattskyldigheten kompliceras emellertid ytterligare genom

dubbelbeskattningsavtalen mellan Sverige och vissa utländska stater. Enligt

dessa avtal regleras beskattningen av inkomst av enskild tjänst — vartill en

sjömans inkomst regelmässigt är att hänföra — huvudsakligen enligt två

principer. Den ena innebär att inkomsten beskattas i den stat, där den ifrågavarande

verksamheten utövats. Enligt den andra principen är inkomsttagarens

bosättningsort avgörande för beskattningen. I stort sett torde kunna

sägas, att dubbelbeskattningsavtalen i detta avseende låta sig uppdelas i följande

två grupper. Enligt avtalen med Amerikas Förenta Stater, Canada,

Finland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike beskattas

inkomsten i det land där verksamheten bedrives. Enligt avtalen med

Danmark, Island, Nederländerna, Norge och Ungern beskattas inkomsten i

det land, där inkomsttagaren är bosatt.

När fråga är om utrikes sjöfart — och verksamheten sålunda icke kan

anses utövad i Sverige — blir resultatet av de ovan nämnda författningsbestämmelserna

att löneavdrag för skatt ombord på svenska fartyg göres

för 1. här i riket bosatta svenska sjömän och 2. här i riket bosatta utländska

sjömän, vartill även regelmässigt hänföras utlänningar med svenskt främlingspass.

Däremot göres icke löneavdrag för 1. utomlands bosatta svenska

sjömän och 2. utomlands bosatta utlänningar.

Att skatt icke dragés för sistnämnda två kategorier har vid upprepade

tillfällen påtalats av de svenska sjömännen såsom ett irritationsmoment ombord

på fartygen. För den svenska besättningen på ett fartyg ter det sig

högst orättvist att skatt dragés för dem, medan däremot utlänningar gå

fria från skatteavdrag, särskilt som dessa i många fall icke heller betala

skatt för inkomsten till annat land utan bli helt skattefria. På senare tid

har dessutom kunnat förmärkas vissa fall, då cn svensk ogift sjöman gjort

gällande och med någon handling sökt styrka att han förhyrt bostad utomlands

och att han på grund därav icke vore skattskyldig till Sverige och sålunda

icke heller skyldig att vidkännas löneavdrag för skatt.

Enligt sjömansskatteutredningens förslag skulle sjömansskatt erläggas

även av sjömän, som icke vore bosatta i Sverige. Utredningen ansåg visserligen,

att en tillfredsställande lösning av förevarande fråga icke kunde åstadkommas

annat än genom en internationell konvention — vid vilken det möjligen

kunde befinnas mest rationellt att varje land uttoge skatt av sjömän

ombord på sina fartyg oberoende av sjömannens nationalitet eller bosättningsort

— men fann sig dock böra såsom ett provisorium i avvaktan på

en sådan konvention framlägga förslag om beskattning även av de i utlandet

hemmahörande sjömännen. I huvudsak innebar förslaget att avdrag för sjömansskatt

skulle göras för här i riket icke bosatta sjömän med 10 % av

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

den kontanta inkomsten, oberoende av sjömannens civilstånd eller försörjningsbörda.

Avdrag skulle dock icke ske om sjömannen på ett godtagbart

sätt kunde visa att han betalade skatt för inkomsten till sitt hemland.

I fortsättningen framhålles i promemorian, att det — även om sjömansskatteutredningens

huvudförslag icke kunde förverkligas — icke borde vara

uteslutet att genomföra en beskattning av sjömän, som icke vore bosatta

här i riket. Skatten skulle vara en rent statlig skatt och närmast ha karaktär

av bevillningsavgift. Bestämmelserna skulle meddelas i en särskild förordning.

Förutsättningarna för en beskattning av detta slag, skattesatsens

storlek o. s. v. måste väsentligen bli beroende av hur förhållandena i detta

avseende ordnats i andra länder. Härom gällde följande.

I Norge dragés skatt även för utländskt sjöfolk. Om sjömannen företer av

norsk mönstringsinstitution godkänt bevis att han betalar inkomstskatt till

sitt hemland, göres dock icke något avdrag. Eljest sker avdrag med 15 % av

inkomsten. Om sjömannen kan förete av norsk mönstringsinstitution godkänt

bevis att han har försörjningsplikt, reduceras emellertid avdraget till

10 %. Regeln om att skattebetalning till hemlandet kan fritaga sjömannen

från avdrag för norsk sjömansskatt torde åtminstone till en början ha vållat

vissa svårigheter vid tillämpningen. En svensk sjöman fritages för närvarande

från avdrag för skatt ombord på norskt fartyg om han uppvisar

svensk debetsedel å preliminär skatt för löpande inkomstår.

I England har en utländsk sjöman möjlighet att hos skattemyndigheten

i Cardiff styrka att han icke är bosatt i landet och därför icke skall beskattas

för inkomst ombord på brittiskt fartyg. Utlänningen erhåller då ett bevis

därom. När han vid påmönstring företer detta, anmärkes förhållandet i

sjömansrullan och något skatteavdrag göres icke för honom. Om sjömannen

icke på förhand kunnat anskaffa bevis av detta slag, dragés skatt ombord

för honom efter samma regler som för brittiska sjömän. Han har dock

möjlighet att i efterhand vända sig till skattemyndigheten i Cardiff och där

få restitution av den skatt, som av nyssnämnda grund icke bort dragas.

Beträffande utlandet i övrigt framgår av förarbetena till den norska lagstiftningen

i ämnet att utländskt sjöfolk beskattas ombord på vederbörande

lands fartyg i utrikes fart, även om de icke anses bosatta eller hemmahörande

i landet, i följande stater: Belgien, Canada (med rätt för sjömannen

till avdrag för skatt som betalats i hemlandet) och Frankrike. Däremot beskattas

de icke i Nederländerna.

I fråga om Amerikas Förenta Stater har upplysts, att skatteavdrag göres

för skandinaviska sjömän på amerikanska fartyg med 30 % av den inkomst,

som intjänats på amerikanskt territorium. Om sjömannen inger självdeklaration,

kan han emellertid få restitution av belopp, som överstiger vad

en amerikansk medborgare skulle ha betalat i skatt på samma inkomst.

Utanför amerikanskt territorium torde skatteavdrag icke verkställas för

skandinaviska sjömän ombord på amerikanska fartyg.

I fråga om Danmark har inhämtats, att skatteplikt till statsskatt enligt

allmänt gällande skattesatser föreligger för utländska sjömän ombord på

danska fartyg, vilka gå i regelbunden inrikes fart eller i regelbunden trafik

(»rutefart») mellan Danmark och utländska hamnar. Det uppgives emellertid

att denna bestämmelse i praktiken mycket sällan innebär att utländska

sjömän bli beskattade. På grund av gällande dubbelbeskattningsavtal

mellan Danmark och Sverige beskattas i varje fall icke svenska sjömän

på danska fartyg, såframt de därigenom skulle bli utsatta för dubbelbeskattning.

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

441

Skulle en beskattning av här i riket icke bosatta sjömän införas ombord

på svenska fartyg, torde den enligt utredningsmannens mening böra begränsas

på samma sätt som tidigare föreslagits i fråga om de särskilda uppbördsreglerna

för svenska sjömän, d. v. s. till svenska handelsfartyg om

minst 500 bruttoton. Fartyg under denna storlek ginge i de allra flesta fall

i inrikes fart; verksamheten utövades då inom riket och utlänningar ombord

på dessa faryg vore sålunda redan enligt gällande lagstiftning skattskyldiga

till Sverige.

Vid beskattningen måste vidare vederbörlig hänsyn tagas till dubbelbeskattningsavtalen.

Avtalen med Canada och Storbritannien vållade i detta

avseende icke betänkligheter, eftersom dessa avtal innehölle bestämmelser,

vilka innebure att inkomst, som uppbures av en brittisk eller canadensisk

sjöman ombord på svenskt fartyg, skulle beskattas i Sverige. De övriga avtal,

som föreskreve att inkomsten skulle beskattas där verksamheten utövades

— Amerikas Förenta Stater, Finland, Frankrike, Schweiz, Tyskland

och Österrike — torde icke heller lägga hinder i vägen för en beskattning av

sjömän som hörde hemma i dessa länder. Verksamheten utövades i dessa

fall huvudsakligen på internationellt vatten eller i svenska farvatten. Även

om verksamheten emellanåt kunde utövas inom vederbörande främmande

länders territorier, torde dock verksamhetens huvudsakliga lokalisering få

anses avgörande, så att dubbelbeskattningsavtal av detta innehåll icke skulle

behöva påverka skattefrågan.

Vad så beträffade de dubbelbeskattningsavtal, enligt vilka inkomsten

skulle beskattas där inkomsttagaren vore bosatt — Danmark, Island, Nederländerna,

Norge och Ungern — ställde sig förhållandet annorlunda. Emellertid

innehölle samtliga dessa avtal en bestämmelse om att vardera av de

avtalsslutande staterna skulle vara oförhindrad att i erforderlig mån kräva

bevis för att dubbelbeskattning i avtalets mening förelåge. Det i Norge tilllämpade

förfarandet att norsk sjömansskatt uttoges även av svenska sjömän,

så framt de icke företedde bevis om att de betalade skatt till hemlandet,

hade baserats på denna klausul i det svensk-norska dubbelbeskattningsavtalet.

På samma sätt torde denna bestämmelse i de olika avtalen göra det

möjligt för Sverige att uttaga skatt av danska, isländska, nederländska,

norska eller ungerska sjömän ombord på svenska fartyg, om icke dessa sjömän

på något sätt styrkte, att de betalade skatt för inkomsten till sitt hemland.

Här må inskjutas, att enligt ett nytt dubbelbeskattningsavtal, som av

Sverige träffats med Nederländerna förra året och som trätt i kraft den 5

februari 1953, inkomst av tjänst ombord å fartyg, som äger en av de avtalsslutande

staternas nationalitet, beskattas allenast i denna stat. Förhållandena

beträffande nederländska sjömän ombord på svenska fartyg blir

alltså i fortsättningen desamma som nyss angivits beträffande brittiska

och canadensiska sjömän, i den mån svensk skattelagstiftning innehåller

regler som gör ifrågavarande nederländska sjömän skattskyldiga här.

Man torde sålunda finna, uttalas i promemorian vidare, att gällande dub
-

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

belbeskattningsavtal icke behövde hindra att ombord på de svenska fartygen

tillämpades en primär regel, innebärande att här i riket icke bosatta sjömän

skulle betala skatt till Sverige. Vidare anföres.

Alldeles oavsett huruvida dubbelbeskattningsavtal föreligger eller icke,

torde emellertid beskattningen av de utomlands hemmahörande sjömännen

icke böra givas en vidare omfattning än vad sjömansskatteutredningen föreslagit

och som tillämpas i Norge: skattskyldigheten bör sålunda eftergivas

om utlänningen på ett godtagbart sätt kan visa att han får betala skatt för

inkomsten till sitt hemland.

Fråga uppkommer då om vilken bevisning som bör krävas i detta hänseende

och hur denna bör prövas. I Norge sker prövningen hos de norska mönstringsinstitutionerna.

Sjömansskatteutredningen ansåg emellertid en sådan

ordning mindre lämplig för svenska förhållanden. I fråga om mönstringsförrättare

i utlandet torde nämligen Sverige icke vara lika väl utrustat som

Norge. Icke heller synes det lämpligt att som regel ålägga befälhavarna att

med ledning av den mycket skiftande bevisning, som här kan komma i

fråga, taga ställning till spörsmålet huruvida en utländsk sjöman skall betala

skatt eller icke. Det lämpligaste förfaringssättet för svenska förhållanden

torde vara det i England praktiserade, enligt vilket skatt dragés på de

utländska sjömännens inkomst, såvida de icke förete intyg från viss skattemyndighet

om att avdrag icke bör ske, dock med möjlighet för sjömännen

att i efterhand få restitution av skatt hos skattemyndigheten. Om — såsom

i det följande föreslås — länsstyrelsen i Göteborg skall taga befattning med

uppbörden av skatt för utländska sjömän, torde denna länsstyrelse också

böra pröva frågor om befrielse från dylik skatt.

För sjömän som äro bosatta i Danmark, Island, Nederländerna, Norge

eller Ungern kan dock, på grund av dubbelbeskattningsavtalen med dessa

länder, finnas anledning att tillämpa särskilda regler, som giva befälhavaren

möjlighet att underlåta avdrag för skatt om sjömannen företer debetsedel

eller annan handling, vilken visar att han är skattskyldig till hemlandet.

De närmare föreskrifter härom, som visa sig erforderliga, torde kunna

meddelas i form av tillämpningsföreskrifter.

Skattesatsen för den skatt som skulle uttagas av utländska sjömän borde

bestämmas till viss procent av inkomsten. Härvid torde man böra räkna

endasi med den kontanta inkomsten, sålunda icke med värdet av naturaförmåner.

Detta kunde visserligen diskuteras, eftersom naturaförmånerna

beskattades för svenska sjömän, men syntes bäst överensstämma med vad

som internationellt vore gällande och torde även av praktiska skäl vara att

förorda. Lämpligast syntes vara att begagna en enhetlig skattesats för samtliga

utlänningar och sålunda icke göra skillnad mellan ensamstående personer

och personer med försörjningsplikt. Olika procentsatser i detta avseende

medförde lätt svårigheter i praktiken med hänsyn till den bevisning

som skulle krävas.

Skattesatsen syntes böra bestämmas till lägst 10, högst 15 procent. Med

hänsyn till vikten av att de svenska fartygen i konkurrens med andra länders

fartyg skulle kunna, när så befunnes erforderligt, komplettera bemanningen

med utländskt sjöfolk, ville sjömansskatteutredningen icke förorda en

högre procentsats än 10. Denna skattesats kunde, säger utredningsmannen,

synas låg, särskilt som skatt icke skulle beräknas på naturaförmånerna. Till

s. 443 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

443

jämförelse kunde nämnas, att i Norge — där procentsatsen bestämts till 10

för de gifta och 15 för de ogifta utlänningarna — genomsnittsprocenten uppgåves

vara omkring 14. Av det skäl, som sjömansskatteutredningen åberopat,

och med tanke på att någon kommunalskatt icke skulle ingå i utlänningarnas

skatt syntes en skattesats av 10 procent tillsvidare böra godtagas.

Därefter anföres i promemorian.

Förfaringssättet ombord på fartygen skulle i stort sett bli följande. För

utländska sjömän, som äro bosatta i Sverige eller utrustade med svenskt

främlingspass, dragés — liksom för närvarande — skatt i vanlig ordning.

För utländska sjömän, som icke äro bosatta i Sverige, eller svenska sjömän,

som äro bosatta i utlandet, göres avdrag för skatt med 10 procent av den

kontanta inkomsten; sådant avdrag göres dock icke om sjömannen med

intyg från länsstyrelsen i Göteborg styrker att avdrag icke skall ske. Om

han, utan att förete sådant intyg, gör gällande att han är skattskyldig för

inkomsten till sitt hemland, blir han likväl underkastad skatteavdrag men

hänvisas av befälhavaren att hos länsstyrelsen i Göteborg begära restitution

av skatten. För danska, isländska, holländska, norska och ungerska sjömän

skulle dock befälhavaren under vissa villkor kunna underlåta att göra avdrag.

Om sjömansskatteutredningens förslag icke genomfördes annat än i den

mycket begränsade omfattning, varom nu vore fråga, kunde det enligt utredningsmannens

mening icke gärna ifrågasättas att inrätta ett särskilt sjömansskattekontor.

De arbetsuppgifter, som bleve förenade med uttagande

av skatt för utländska sjömän, torde kunna ombesörjas av länsstyrelsen i

Göteborg. En viss förstärkning av arbetskrafterna på länsstyrelsens uppbördsavdelning

bleve då erforderlig.

Rederierna skulle sålunda redovisa skatten till länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län. Redovisningen syntes lämpligen böra ske så, att rederierna

insände förteckningar över de i utlandet hemmahörande sjömän, för vilka

skatt dragits; samtidigt skulle beloppet insättas på särskilt postgirokonto.

Redovisningen skulle avse perioder om två månader och ske inom andra månaden

efter varje redovisningsperiods slut, dock med möjlighet för rederiet

att efter framställning få visst anstånd med redovisningen om särskilda förhållanden

föranledde därtill.

Länsstyrelsen skulle åligga att utöva kontroll över skatten. I första hand

skulle denna kontroll innebära en övervakning av att rederierna inkomme

med redovisning i behörig ordning. Därutöver skulle länsstyrelsen ha möjlighet

att i särskilda fall föranstalta om en mera ingående kontroll genom

granskning av befälhavarnas avräkningar med rederiet och andra räkenskapshandlingar.

Länsstyrelsen skulle vidare ha att pröva frågor om befrielse från avdrag

för skatt beträffande de utländska sjömännen. Sådan befrielse skulle, såsom

tidigare föreslagits, medgivas utlänning som på ett godtagbart sätt

kunde visa, att han för inkomsten ombord betalade skatt till sitt hemland.

Länsstyrelsen torde i dylika fall böra fordra den bevisning, som skäligen

kunde förebringas.

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Enligt den norska lagen om sjömansskatt hade vederbörande departement

möjlighet att bestämma, att utländskt sjöfolk icke skulle betala sjömansskatt

ombord på norska fartyg vid fart i särskilda farvatten. Bestämmelsen

hade begagnats beträffande indiskt och östasiatiskt manskap, som på blygsamma

hyresvillkor tjänstgjorde ombord på norska fartyg, vilka seglade i

regelbunden fart på Fjärran östern eller i tropiska farvatten. Det hade upplysts,

att även för Sveriges del behov skulle finnas av en liknande dispens

från beskattning av utländska sjömän vid särskilda förhållanden. I författningen

torde därför böra inryckas en bestämmelse om att Kungl. Maj :t

skulle äga rätt att medgiva undantag från författningsbestämmelsen då

fråga vore om fart i särskilda farvatten.

I författningen skulle slutligen ingå ansvars- och besvärsbestämmelser.

Den årliga avkastningen av skatten torde kunna beräknas till omkring

700 000 kr.

Remissyttrandena över promemorian. Det stora flertalet av de hörda myndigheterna

och organisationerna delar utredningsmannens uppfattning, att

sjömansskatteutredningens förslag om en svensk sjömansskatt icke för

närvarande borde genomföras, utan att frågan om sjömännens beskattning

i stället borde lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande

beskattnings- och uppbördsförfarande. Endast kommerskollegium,

Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewartsföreningen förordar sålunda, att

en definitiv källskatt för sjömännen snarast måtte genomföras i huvudsaklig

överensstämmelse med sjömansskatteutredningens förslag. Om likväl

införandet av en sådan skatt icke för närvarande ansåges lämpligt, har

kommerskollegium, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet och

Svenska maskinbefälsförbundet i stort sett icke något att erinra mot att de

i promemorian föreslagna åtgärderna genomfördes som ett provisorium i

avvaktan på en definitiv sjömansskattelagstiftning. Vidare uttalar Sveriges

fartggsbefälsförening — efter att ha framhållit att de föreslagna partiella

reformerna på intet sätt vore ägnade att avskaffa de olägenheter som för

sjömännen vore förbundna med nuvarande deklarations-, beskattnings- och

uppbördsförfarande — bl. a. att fortsatta ansträngningar borde göras för att

söka finna möjligheter att avlägsna nuvarande olägenheter och orättvisor

beträffande sjömännens beskattning och skattebetalning; detta syntes ofrånkomligt,

eftersom dels svårigheterna för sjömännen att avgiva självdeklaration

i stort sett komme att kvarstå, dels skönsmässiga taxeringar av sjömännen

alltjämt måste i stor omfattning tillämpas samt dels möjligheten att

bevaka skatteärenden genom besvär förbleve blott teoretisk.

Kommerskollegium yttrar.

Vad beträffar den emot sjömansskatteutredningens förslag från flera håll

framförda anmärkningen att sjöfolket skulle utgöra en alltför liten yrkesgrupp

för att en särlagstiftning för densamma skulle kunna anses motiverad,

synes det Kollegium som om gruppens relativa begränsning snarast

borde minska eventuella betänkligheter mot den specialbehandling i skatte
-

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

445

hänseende varom här är fråga. Det är gruppens från övriga yrkeskategorier

så olikartade arbetsförhållanden och därmed följande svårigheter för den

enskilde sjömannen att som andra medborgare fullgöra sin deklarationsskyldighet

och i övrigt bevaka sina intressen i skattehänseende som utgör

det avgörande skälet för en speciell lagstiftning, vars huvudsakliga särmärken

äro frånvaron av deklarationsplikt och taxering samt uttagande av definitiv

källskatt vad beträffar inkomsten ombord. Gruppens jämförelsevis

ringa storlek medför ju även att de nackdelar för det allmänna som skulle

kunna befaras genom minskad skatt i vissa fall la ytterst begränsade proportioner.

Därjämte synes tillämpning av definitiv källskatt för en jämförelsevis

mindre grupp medborgare kunna ge värdefull erfarenhet till vägledning

för eventuella framtida försök att i större utsträckning genomföra

denna skatteform. Invändningen att sjömansskatten med däri ingående enhetliga,

relativt lågt beräknade kommunalskattemedel skulle utgöra ett gynnande

av sjöfolket på andra gruppers bekostnad synes Kollegium så mycket

mindre riktig som fastmera sjömansskattens genomförande avser undanröjande

av den orättvisa som ligger däri att det i utrikes fart sysselsatta

sjöfolket — vilket jämfört med övriga yrkeskategorier i så ringa mån kan

tillgodogöra sig de samhälleliga förmånerna — i samma utsträckning som

dessa kategorier betalar skatt till kommunen.

Liknande uttalanden göres i övriga yttranden, vari en definitiv sjömansskatt

till styrkes. Därutöver anför Svenska sjöfolksförbundet i fråga om invändningen,

att sjöfolket icke vore någon klart avgränsad och sluten grupp,

att det sedan länge såväl från sjöfolksorganisationernas som rederiernas

sida påginge en intensiv strävan att göra sjömansyrket till en huvudsysselsättning

för så många som möjligt. Under nuvarande förhållanden vore det

emellertid nödvändigt för sjömännen att sluta sina anställningar i fartygen

vid tillfällen, då de skulle ha semester eller eljest vara lediga. När denna

ledighet vore slut gåves det på grund av de bestämmelser rörande förmedling

av arbetskraft, som av arbetsmarknadens parter vore fastställda och

av arbetsmarknadsstyrelsen sanktionerade, icke alltid möjlighet att omedelbart

erhålla arbete å fartyg utan vederbörande sjöman tvingades taga anställning

i land under kortare eller längre tid. — Efter att ha framhållit att

de synpunkter på frågan, som anförts av Svenska landskommuners riksförbund,

syntes vara förestavade av de speciella intressen som denna organisation

vore företrädare för, anför förbundet.

Flera av de institutioner som avgivit remissyttranden ha gjort anmärkningar

mot det av de sakkunniga föreslagna beloppet om kronor 6: — som

norm för den gemensamma kommunala utdebiteringen. Det förefaller som

om det undgått vederbörande att den föreslagna skattesatsen enbart är att

anse som ett exempel och att det enligt betänkandet ges möjlighet för Kungl.

Maj:t att höja eller sänka beloppet. Något skäl att ta hänsyn till detta argument

föreligger således enligt förbundets mening ej.

Ett av de skäl som anförts mot förslaget om särskild sjömansskatt är

att detsamma skulle nödvändiggöra upprättandet av ett speciellt sjömansskattekontor.

Förbundet är medvetet om att upprättandet av nya institutioner

och ämbetsverk såvitt möjligt är, bör undvikas. Emellertid är frågan

om upprättandet av ett centralt sjöfolksorgan aktuellt även i andra avseenden.

Sålunda har chefen för Kungl. Handelsdepartementet uppdragit åt

1946 års sjömanskommitté att utreda huruvida de nuvarande sjömanshusen

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kan indragas och ersättas med ett centralt sjöfolksregister. Om ett sådant

register kommer till stånd —• och det är förbundets mening att så bör ske

— kan inom ramen för detta inrymmas bl. a. sjöfolkets skatteärenden.

De svårigheter, som är tillfinnandes för sjöfolket i vad det gäller deklarations

avlämnande och som bl. a. föranledde tillsättandet av sjömansskatteutredningen,

har icke minskats under de senaste åren utan tvärtom ökats.

En allt större del av den ständigt växande svenska handelsflottan sysselsättes

numera i trafik uteslutande mellan utländska hamnar. Generaldirektören

och chefen för Kungl. Kommerskollegium, Axel Gjöres, anförde sålunda

i ett föredrag inför Föreningen Sveriges Flotta i Göteborg den 28 februari

1952, att ej mindre än 48,5 % av den svenska handelsflottan går i

trafik uteslutande mellan utländska hamnar. Ett stort antal av dessa fartyg

anlöper mycket sällan Sverige. De svenska sjömän, som är anställda å dessa

fartyg, har mycket små möjligheter att avge självdeklaration eller erhålla

debetsedlar vare sig å preliminär- eller slutlig skatt. Det händer mycket

ofta att sjömän måste lämna sin anställning i utländsk hamn och sedan

under en eller flera månader får vänta på ny anställning. Under denna tid

har vederbörande sjöman ej någon inkomst, enär i utlandet gällande emigrationsbestämmelser

i regel förbjuder honom att ha avlönat arbete. När

därefter taxeringsnämnden skall taxera vederbörande sjöman har denne

icke kunnat avge självdeklaration och vidare saknas löneuppgifter för viss

del av året. Taxeringsnämnden skönstaxerar då sjömannen med ledning av

hans tidigare inkomster och följden blir att sjömannen taxeras för inkomster

som han ej haft. Denna form av taxering av sjömän är allmänt förekommande.

Sjömansskatteutredningen anger förhållandet till 41 % av alla

taxerade sjömän. Det är naturligt att under sådana förhållanden stora orättvisor

måste uppstå. De möjligheter till avdrag för erlagda skatter, försäkringar

etc., som står andra medborgare till buds, bortfaller för dessa sjömän.

Mycket stora belopp torde under åren ha förlorats av sjömännen på

grund av för högt påförda taxeringar.

Vidare anser Svenska maskinbefälsförbundet den av sjömansskatteutredningen

föreslagna enhetliga beräkningen vid utdebiteringen av kommunalskatt

vara mera rättvis än den beräkning, som nu tillämpades. De, som hade

sin tjänst till sjöss, levde alla i stort sett under likartade förhållanden, vilka

för den enskilde icke påverkades av om han vore skattepliktig i den ena

eller andra kommunen. Ej sällan vore det för de till sjöss anställda så, att

hemortskommunen blott vore bostadsplatsen för föräldrar, anhöriga eller

annan bekant, hos vilken den till sjöss anställde vore mantalsskriven. Under

sin verksamhet hade förbundet vid flera tillfällen fått förfrågningar om anledningen

till differentieringen av kommunalskatten för dem, som vore anställda

å handelsfartygen; den differentierade kommunalskatten hade nämligen

icke befunnits vara fullt rättvis med hänsyn till att alla ombord levde

under likartade förhållanden. Genom det av sjömansskatteutredningen framlagda

förslaget skulle den delen av beskattningen bli löst på ett med hänsyn

till verkliga förhållanden mer tilltalande sätt.

Beträffande de föreslagna partiella reformerna torde från remissyttrandena

få återgivas följande.

Förslaget att avskaffa avdragsskyldigheten för kvarstående skatt

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Ble
-

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

447

kingc län, som biträder förslaget, anser sig emellertid böra framhålla, att

en icke ringa ökning av antalet införsel- kunde uppkomma med påföljd att

lättnaderna för rederier och befälhavare beträffande redovisningen av kvarstående

skatt kunde komma att i viss utsträckning uppvägas av ökat bestyr

med restindrivning och redovisning. Sveriges fartijgsbefälsförening påpekar,

att omfattningen av antalet införslar komme att stå i direkt förhållande

till huru procentavdraget för den preliminära skatten bestämdes.

Gjordes detta avdrag för lågt för att täcka den slutliga skatten för alla de

sjömän, som saknade debetsedel å preliminär skatt, kunde den föreslagna

lättnaden uppenbarligen komma att uppvägas av en sådan ökning av rederiernas

och befälhavarnas arbete med indrivning och redovisning av införslar,

att lättnaden bleve illusorisk. Vidare undexstryker länsstyrelsen i Stockholms

län i detta sammanhang angelägenheten av att preliminärskatteuttaget

snarare hölles i överkant än i underkant.

Svenska sjöfolksförbundet hyser betänkligheter mot att ändra 47 § sista

stycket uppbördsförordningen. Det vore känt, säger förbundet, att debetsedlar

endast i mycket ringa utsträckning komme sjömännen tillhanda.

Debetsedlarna sändes till sjömännens hemorter under det att sjömännen

befunne sig i tjänst utomlands. Huruvida debetsedlarna sedan komme sjömännen

tillhanda, vore beroende av om någon anhörig eller annan intresserad

eftersände dem. I annat fall återginge de till avsändaren. Hade sjömännen

kvarskatt eller vore de berättigade till restitution av för mycket erlagd

preliminär skatt, finge de ej heller kännedom om dessa förhållanden. För

kvarskatt bleve sjömännen emellertid restförda och skatteexekutorerna hade

ingen svårighet att med hjälp av upplysningar från sjömanshusen uppspåra

sjömännen och få dem att erlägga skatterna. Överskjutande preliminär skatt

sändes däremot till sjömannens »hemort» och om anvisningen — som ofta

vore fallet — ej utlöstes, återginge den till vederbörande länsstyrelse, som

sedan icke gjorde särskilda föranstaltningar för att den för mycket erlagda

preliminärskatten skulle återbetalas till sjömannen. Förbundet hävdade, att

om rederiernas skyldighet att rekvirera dubletter av slutskattesedlarna skulle

upphävas, fullgoda garantier måste skapas för att sjömännen dels finge

debetsedlarna sig tillsända samt dels erhölle restitution av för mycket erlagd

preliminär skatt. I anslutning härtill understryker kommerskollegium

angelägenheten av att åtgärder vidtoges för att debetsedlar å kvarstående

skatt respektive försändelser med restitution av för mycket erlagd preliminär

skatt, vilka visat sig obeställbara å uppgiven postadress, skulle komma

vederbörande tillhanda inom rimlig tid.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar, att vissa betänkligheter kunde

anföras mot förslaget ur den synpunkten att de sjömän, det här vore fråga

om, komme att intaga en viss gynnad särställning, så länge de obligatoriska

avdragen för kvarstående skatt ännu bestode för andra arbetstagare;

de praktiska synpunkter som talade för förslagets genomförande, torde

dock överväga. Angivna betänkligheter har föranlett kammarrätten att avstyrka

förslaget. Kammarrätten anför bl. a. följande.

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kan icke anses uteslutet, att andra arbetsgivare hava att dragas med

enahanda svårigheter som rederierna. Vidare utvisar sjöfolket enligt gjorda

utredningar stor rörlighet icke enbart inom yrket utan även så till vida som

det omväxlande arbetar på sjön och i land. Under sådana förhållanden kunna

vid anställningsbyten sjöfolkets arbetsgivare i land eller å mindre fartyg

få avsevärda besvärligheter att dragas med vid löneavdragens verkställande.

Lagändringen försätter sjöfolket i en särställning. Därest till följd av

löneavdragets avskaffande skatteförluster skulle inträda, kunde dessa lätt

te sig som omotiverade lättnader i beskattningshänseende för en viss yrkesgrupp.

Kammarrätten har vid avgivandet av sitt utlåtande över sj ömansskatteutredningens

förslag låtit sitt ställningstagande bestämmas bland annat^ av

de ogynnsamma biverkningar, som nämnda förslag kunde antagas erhålla

för vissa grupper av arbetsgivare. Kammarrätten befarar, att även det nu

förevarande förslaget kan få sådana följder. Vid sådant förhållande anser

sig kammarrätten ej heller kunna tillstyrka det nu framlagda förslaget att

löneavdrag för kvarstående skatt skall helt avskaffas å vissa fartyg.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att vissa olägenheter måste befaras

uppkomma under övergångstiden genom att restförd kvarstående skatt

måste innehållas på grund av införselbeslut. Vidare uttalar länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus lön, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt icke

borde avskaffas, förrän verkningarna av den från 15 till 20 procent höjda

preliminärskatten kunde kompensera det ökade »bortfallet». Skulle därför

nya föreskrifter såsom föreslagits träda i kraft från den 1 januari 1953,

torde därför befrielsen från bestyret med kvarstående skatt för rederierna

icke böra inträda förrän från och med den 1 januari 1955.

Förslaget att skatteavdrag för preliminär skatt skall

göras med 20 procent av lönen, da debetsedel icke

överlä in n a s, biträdes i det stora flertalet yttranden.

Svenska sjöfolksförbundet anser sig kunna godtaga förslaget endast under

förutsättning, att garantier skapades för att eventuellt för mycket erlagd

preliminär skatt verkligen komme vederbörande sjöman tillhanda.

I några yttranden ifrågasättes, om icke högre skatteavdrag borde göras

i vissa fall. Uttalande i denna riktning göres av länsstyrelsen i Kristianstads

län, som dock icke ville framlägga något alternativt förslag. Vidare framhåller

länsstyrelsen i Gotlands län, att länsstyrelsen vid gjorda beräkningai

funnit att för inkomsttagare med månadslöner å 1 000 kr. eller mera det

föreslagna procentavdraget icke vore på långt när tillfyllest. Sålunda skulle

för en skattskyldig med en månadsinkomst å 1 000 kr. skatteavdraget efter

Visbyförhållanden vara 289 kr. för ogift och 239 kr. för gift, vilket innebure

att den ogifte skulle få en kvarskatt å över 1 000 kr. och den gifte en

kvarskatt å omkring 500 kr. Med en månadsinkomst av 1 500 kr. skulle

motsvarande kvarskattebelopp uppgå till över 2 200 kr. för den ogifte och

omkring 1 400 kr. för den gifte. I anledning härav föreslår länsstyrelsen,

att skatteavdraget för månadsinkomster uppgående till eller överstigande

1 000 kr. skulle ske med 25 eller 30 procent. Att förmoda vore, säger länsstyrelsen,

att löntagare med så stora inkomster i största möjliga utsträck
-

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ning komme att förete debetsedlar, så att avdraget kunde ske efter skattetabell.

Däremot funnes grundad anledning antaga, att debetsedel icke komme

att uppvisas, om skatteavdraget komme att ske efter alltför låga grunder.

Även Sveriges fartygsbefälsförening uttalar sig för skatteavdrag med

25 procent, då månadsinkomsten överstege visst belopp, enär eljest avsikten

med att upphäva avdragsskyldigheten för kvarstående skatt kunde komma

att förfelas till följd av en ansvällning av införselförfarandet. Det föreslagna

avdraget med 20 procent vore sålunda otillräckligt vid högre löneläge än

7 000 å 8 000 kr. Då löneläget för de flesta sjömän numera kunde beräknas

till 8 600—9 200 kr., naturaförmåner och övertidsersättning inräknade, samt

några tusen kronor mera för personer i de lägsta befälsgraderna, torde ett

avdrag av 20 % av inkomsten icke i tillräcklig grad motverka uppkomsten

av kvarstående skatt. Jämväl riksräkenskapsverket ifrågasätter en diffelentiering

av skatteuttaget för ernående av en bättre anpassning till den

slutliga skatten. En differentiering skulle exempelvis kunna ske genom att

skatteavdrag jämlikt härom meddelat beslut av Kungl. Maj :t eller centrala

uppbördsnämnden verkställdes enligt den av de årligen upprättade skattetabellerna,

som med hänsyn till ortsgrupp och kommunal utdebitering skulle

ge det genomsnittligt sett riktigaste skatteavdraget. För det berättigade häri

talade det förhållandet att inkomsterna för de kategorier av skattskyldiga,

varom det här vore fråga, i själva verket torde variera rätt avsevärt och att

skatteavdrag för kvarstående skatt icke längre skulle ske.

Slutligen yttrar länsstyrelsen i Stockholms län, att ett skatteavdrag av 20

procent torde medföra att kvarstående skatt måste påföras det övervägande

antalet skattskyldiga sjömän. Penningvärdets fortgående försämring medförde

också att genomsnittsinkomsterna måste beräknas komma att stiga.

Övervägande skäl syntes därför tala för att skattesatsen fastställdes till 25

procent.

För att underlätta skatteredovisningen för rederierna ifrågasätter länsstyrelsen

i Hallands län om icke rederierna borde medgivas generellt anstånd

med den första inbetalningen av innehållen preliminär A-skatt, till

dess den nya debetsedeln å preliminär skatt erhållits. För detta ändamål

skulle det sannolikt vara tillräckligt med en bestämmelse att beträffande

sjömän skatten för den första uppbördsterminen finge inbetalas samtidigt

med skatten för den andra terminen. Vidare framhåller länsstyrelsen, att

även om en reform genomfördes blott i den i promemorian föreslagna begränsade

omfattningen, vore det av värde om mönstringsförrättaren ålades

att i sjömannens sjöfartsbok införa uppgifter om för mönstringsförrättaren

företedd debetsedels årtal och nummer samt därå angiven kolumn i skattetabell.

Därigenom skulle det för närvarande stora antalet inbetalningar från

rederier utan angivande av debetsedelsnummer komma att minskas, varjämte

skatteavdrag efter viss procentsats icke skulle behöva förekomma så ofta.

Vad i promemorian föreslagits beträffande de särskilda reglernas

omfattning har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan

29 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 100.

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. May.ts proposition nr 100.

erinran. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar dock, att förslagets genomförande

syntes förutsätta vissa ändringar av uppbördsförfarandet. Länssty
-

relsen anför.

Utredningsmannen föreslår, att de särskilda reglerna för skatteuppbörden

beträffande sjömän icke längre skola anknytas till bestamningen »sjöman

inskriven vid sjömanshus» utan i stället avse »arbetstagare a svenskt handelsfartyg

med en bruttodräktighet av minst 500 registerton». Ur åtskilliga

synpunkter är den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen att föredraga,

men i ett betydelsefullt avseende synes den komma att medföra sadana

konsekvenser att den icke bör genomföras med mindre samtidigt vissa genomgripande

ändringar av uppbördsförfarandet komma till stand.

Inbetalning av skatt för sjöman behöver icke ske under vederbörlig uppbördstermin

utan kan ske senare. Har debiterad skatt ej influtit för sjöman

å uppbördsterminen, skall beloppet ej upptagas a restlangd forran

respittiden utgått. Åtgärder för uppdebitermg av preliminär A-skatt skola

likaledes anstå intill dess respittiden utgått. Uppbordsmyndigheterna utmärka

sjömännens uppbördskort på särskilt sätt så att de angivna reglerna

kunna iakttagas. Uppgifter om vilka som äro sjöman erhallas från sjömanshusen.

Några motsvarande uppgifter kunna självfallet ej erhaUas enligt de

nya reglerna, varför man måste riskera att sjöman och rederier skulle ut
SatEmellTrtiddärV

att°mä?ka, att hinder ej skulle möta för §eno“|9°r®ndJ aV

den ifrågasatta, i och för sig lämpliga ändringen om vissa av 1949> arsupPbördssakkunniga

framlagda förslag samtidigt genomfördes. Länsstyrelsen

åsyftar här dels förslaget att löneavdrag för preliminär B-skatt ej vidare

skall göras och dels förslaget om bättre och direkt kontroll over arbetsgivarna!

sätt att fullgöra avdragsplikten, varigenom uppdebiteringsforfarandet

enligt 24 § uppbördskungörelsen i stort sett skulle bliva obehövligt.

Angivna olägenheter av förslaget uppkommer även, om avdrags skyldigheten

för sjömännens kvarstående skatt bibehålies. Avskaffades icke denna

avdragsskyldighet, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan, syntes ue

lämpligt, att de särskilda restlängderna för sjömän slopades; vid restmdrivningen

finge i stället konstateras, att anställningen vore sådan att senare

redovisning kunde medgivas.

Beträffande frågan om värderingen av naturaförmåner

ombord å fartyg framhåller Sveriges fartygsbefalsforemng bl. a.,

att sjömansskatteutredningen funnit en viss moderation bora iakttagas

vid värderingen med hänsyn till de särskilda, ofta obekväma förhållanden,

under vilka naturaförmånerna åtnjötes. Härvid borde enligt utredningens

mening heller icke helt förbises, att i utlandet ifrågavarande förmåner

ofta lämnades obeskattade. Utredningen hade också funnit sig bora to

reslå en viss jämkning av värderingen av sjömännens naturaförmåner

med hänsyn till inkomstens storlek. Föreningen ville i anslutning härtill

understryka önskvärdheten av att sjömännens naturaförmåner värderades

efter mera enhetliga normer än nu vore fallet och att därvid hansyn toges

till vad sjömansskatteutredningen uttalat rörande de ofta obekväma förhållanden

under vilka förmånerna åtnjötes. Tillfredsställande skulle vara om

riksskattenämnden finge i uppdrag att värdera dessa förmåner och fast
-

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ställa enhetliga normer för värderingen. Även länsstyrelsen i Gotlands län

anser, att riksskattenämnden borde fastställa sådana normer. Angeläget vore

att de värden, som därvid komme till användning vid den preliminära skatten,

också finge tillämpas vid taxeringarna. Direktiv härom syntes böra lämnas.

Jämväl statskontoret och kommerskollegium uttalar angelägenheten av att

enhetliga normer fastställdes för ifrågavarande värdering. Vidare yttrar riksskattenämnden,

att nämnden i görligaste mån sökt tillgodose önskemålet

om en mera enhetlig värdering vid den granskning av förslag till anvisningar

för 1952 års inkomsttaxering, som nämnden enligt 75 § taxeringsförordmngen

i december 1951 haft att verkställa. Det vore nämndens avsikt att

ägna fortsatt uppmärksamhet åt värderingen av sådana förmåner i syfte

att främja all den likformighet i förevarande avseende, som av omständigheterna

påkallades.

Slutligen påpekar länsstyrelsen i Stockholms län, att en enhetlig värdering

av naturaförmånerna vid preliminärskatteuttag redan förekomme därigenom,

att dessa värden fastställdes av Kungl. Maj :t.

I fråga om sjömännens deklarationsskyldighet in. in.

anför Sveriges redareförening, att föreningen ställde sig synnerligen tveksam

till varje utvidgning av rederiernas och befälhavarnas skyldigheter beträffande

de anställdas skatter, enär handhavandet av skatteuppbörden för sjöfolket

vållade rederierna och befälhavarna mycket arbete och besvär. Då emellertid

förslaget ginge ut på att rederiernas medverkan att befordra deklarationer

in. m. skulle vara fullt frivillig och icke förenad med något ansvar för rederierna,

ville föreningen icke motsätta sig en dylik anordning. Befälhavaren

eller annat befäl ombord borde icke ha någon befattning med upprättandet

av sjömännens deklarationer, då detta kunde bibringa de ombordanställda

den uppfattningen, att befälet vore företrädare för de fiskala intressena och

i denna sin egenskap övade viss kontroll över sjöfolket. Följden härav kunde

bli, att en viss irritation skapades mellan befälet och manskapet. Föreningen

förutsatte, att rederierna i de fall, då dessa medverkade till att sjömännens

deklarationer befordrades till hemlandet, tillhandahölles erforderliga kuvert,

så att deklarationshemligheten kunde bevaras.

Kommerskollegium framhåller, att deklarationsblanketter även borde vara

att tillgå hos de svenska konsulaten i de mera betydande utländska hamnstäderna.

Liknande uttalande göres även av Svenska sjöfolksförbundet, som

därjämte anser, att rederierna borde åläggas att utsända deklarationsblanketter

till fartygen, eftersom detta för rederierna icke torde medföra vare

sig kostnader av betydelse eller besvär. Dessutom borde vederböx-ande skattemyndigheter

ges i uppdrag att utarbeta en lättfattlig handledning till hjälp

för sjömännen vid deklarationernas fullgörande.

Vad angår besvär stiden i taxeringsmål för sjömän anser Sveriges fartygsbefälsförening,

att det med hänsyn till sjömännens svårigheter att tillvarataga

sina intressen vore nödvändigt att införa bestämmelser om utsträckt

besvärstid för dessa skattskyldiga. Sagda tid borde ej understiga 90 dagar.

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även kommerskollegium finner önskvärt, att sjöfolket — oavsett den uppmjukning

av reglerna om extraordinär besvärsrätt i taxeringsmål varom i

promemorian förmäldes —- finge åtnjuta en generellt utsträckt besvärstid i

dylika mål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke deklaration, som överlämnats

till befälhavaren och försetts med intyg av honom om tidpunkten för

överlämnandet, borde anses vara avlämnad inom föreskriven deklarationstid,

om det framginge av intyget, att så vore fallet. Särskilt när det gällde

svenska fartyg i främmande farvatten, kunde det dröja innan sådant fartyg

anlöpte hamn; avsevärd tid kunde därför förflyta, innan de ombord avlämnade

deklarationerna nådde svensk myndighet. Att i sådana fall låta sjömännens

rättsläge bli beroende av förhållanden helt utanför deras åtgärder,

kunde ej anses skäligt. Då antalet dylika fall vore tämligen stort, borde ej

heller de för rena undantagsfall meddelade bestämmelserna i 123 § 3 mom.

taxeringsförordningen om extraordinär besvärsrätt anses tillämpliga. Liknande

uttalande göres av Sveriges far ty g sb ef åls förening; föreningen anser,

att deklarationen borde kunna lämnas även till svensk konsul i utlandet.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Blekinge län, att uppkomsten av kvarstående

skatt för skönsmässigt taxerade sjömän säkerligen till stor del hade

sin orsak i att vederbörande icke tillgodoräknades avdrag för skatter och

pensionsavgifter. Länsstyrelsen ville därför i detta sammanhang ifrågasätta,

nuruvida icke skattemyndigheterna borde från centralt håll instrueras om

att medverka till nedbringande av den kvarstående skatten genom att i fall,

då deklaration icke avgivits men föreliggande löneuppgiifter täckte hela inkomståret,

ex officio medgiva vederbörande enligt debiteringslängd tillkommande

avdrag för kommunalskatt och pensionsavgift.

Den föreslagna beskattningen av här i riket icke bosatta

sjömän ombord på svenska fartyg har i allmänhet

tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran, överståthållarämbetet anser

det dock vara tveksamt, om ett avsteg från eljest gällande regler för beskattning

av inkomst av tjänst kunde motiveras av att ifrågavarande sjömän

i många fält undginge all beskattning. Ämbetet anslöte sig till sjömansskatteutrcdningens

uttalande, att i princip lösningen av ifrågavarande bcskattningsproblem

borde ske genom internationell konvention. Emellertid torde,

fortsätter ämbetet, avsevärd tid komma att förflyta innan en sådan konvention

kunde komma till stånd. Med hänsyn härtill och då det verkade stötande

för känslan av rättvisa, att vissa arbetstagare å fartyg icke bleve föremål

för någon form av beskattning, ville ämbetet icke motsätta sig, att den

föreslagna beskattningen genomfördes såsom ett provisorium i avvaktan på

en konvention. Vidare framhåller kammarrätten, att med hänsyn till gällande

dubbelbeskattningsavtal det finansiella utbytet av skatten kunde antagas

bli relativt obetydligt. Därjämte kunde befaras, att fartygsbefälhavarna

stundom kunde komma att ställas inför svårlösta problem vid skattens uttagande.

Inhämtande av besked från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

torde icke alltid kunna ske utan avsevärd tidsutdräkt.

s. 453 Kontrollera mot PDF

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även i andra yttranden har framhållits, att förslaget medförde vissa svårigheter

för fartygsbefälhavarna. Sålunda erinrar t. f. uppbördsdirektören i

Stockholm om att sjömännen med hänsyn till beskattningen kunde enligt

förslaget uppdelas i två kategorier, nämligen dels här i riket bosatta svenska

och utländska sjömän samt dels utomlands bosatta svenska eller utländska

sjömän. För den första gruppen föresloges skatteavdrag skola göras på vanligt

sätt enligt debetsedel och skattetabell eller, då debetsedel ej företeddes,

med 20 procent av lönen; för den andra gruppen skulle skatteavdrag ske

med 10 procent. Otvivelaktigt uppkomme här en svårighet för fartygsbefälhavaren

att avgöra, till vilken grupp en sjöman vore att hänföra. Svårigheterna

minskades icke av att det vore fördelaktigast för en sjöman att

hänföras till den sistnämnda gruppen på grund av den lägre avdragsprocenten.

Skulle denna gruppindelning genomföras, torde det vara nödvändigt att

höja avdragsprocenten för den senare gruppen till 15 för att i någon män

motverka frestelsen för sjömännen att lämna oriktiga uppgifter angående

sin bosättning för att få lägre skatteavdrag. Överståthållarämbetet understryker

vad sålunda anförts om svårigheterna för fartygsbefälhavaren att

avgöia, om skatteavdrag skulle ske enligt vanliga regler eller enligt den

lägre procentsatsen, beroende på om sjömannen skulle anses bosatt i Sverige

eller icke. En överarbetning av förslaget i förevarande de! syntes böra ske."

Med hänsyn till befarade svårigheter för fartygsbefälhavaren att avgöra

om skatt skulle avdragas eller ej för här i riket icke bosatta sjömän anser

Sveriges redareförening, att befälhavaren borde äga rätt att i tveksamma

1 all icke verkställa skatteavdrag, förrän han erhållit besked från vederbörande

myndighet, att skattskyldighet förelåge.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner i likhet med utredningsmannen

icke lämpligt, att befälhavarna ålades att taga ställning till spörsmålet, huruvida

en utländsk sjöman skulle betala skatt till Sverige eller ej. Utredningsmannen

syntes likväl, fortsätter länsstyrelsen, ha tänkt sig en sådan

anordning beträffande sjömän, som vore bosatta i Danmark, Island, Nederländerna,

Norge eller Ungern. Med stöd av erfarenheter från uppbördsarbetet

finge länsstyrelsen avråda från ett system, som lade sådan prövning

i arbetsgivarens hand. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Gotlands

län; länsstyrelsen hölle för sin del före "att förfarandet beträffande

angivna kategori sjömän borde vara detsamma som för andra utländska sjömän

bosatta utomlands, nämligen att skyldighet skulle föreligga att förete

intyg från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län därom att skatteavdrag

icke skulle ske. Detta skulle för övrigt bäst överensstämma med de regler,

som tillämpades exempelvis i England.

Vidare erinrar Sveriges redareförening om att enligt promemorian Kungl.

Maj:t skulle beträffande visst utländskt sjöfolk, anställt ombord å svenska

fartyg* äga rätt att medgiva undantag från bestämmelserna om skatteavdrag,

då fråga vore om fart i särskilda farvatten. Enligt föreningens mening

vore det mera ändamålsenligt, att ett generellt medgivande härom infördes

i författningstexten. Detta medgivande borde vara av samma innehåll

som i den norska lagen om sjömansskatt.

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna anser endast statskontoret

och länsstyrelsen i Malmöhus län, att ifrågavarande skatt skall utgå

även å värdet av naturaförmånerna. Sålunda anför länsstyrelsen,

att bärande sakliga skäl för att man icke, såsom fallet vore för svenska

sjömän, borde räkna även med värdet av naturaförmånerna ombord knappast

torde föreligga. Anledningen till att skatt hittills icke uttagits för utländska

sjömän ombord på svenska båtar torde främst ha varit, att man

utgått från att sådan inkomst beskattats i sjömannens hemland. Om nu

skatteuttag infördes för utländska sjömän, lorelåge tydligen presumtion för

att sådan inkomst icke eller blott undantagsvis beskattades i vederbörandes

hemland. Naturaförmånerna borde under nämnda förutsättning vara skattepliktiga

även för utländska sjömän eller åtminstone beaktas i det hänseendet,

att skatteavdrag gjordes med något högre procentsats än som eljest

skulle väljas.

Den föreslagna skattesatsen har i allmänhet tillstyrkts.

I några yttranden anses avdrag med 10 procent vara för lågt. Salunda anför

länsstyrelsen i Hallands län, att den omständigheten att utlänningarnas

skatt icke till någon del skulle tillfalla viss kommun i riket, ej nödvändigtvis

torde behöva föranleda, att de totalt sett borde betala mindre skatt än

andra inkomsttagare. Det syntes för övrigt ej vara oskäligt, om de utländska

sjömännen finge betala skatt i Sverige för gemensamt kommunalt ändamål

att fördelas mellan de större hamnstäderna eller sjömanshusen, vilka

i viss mån torde åsamkas utgifter för sådana sjömän. Därest en höjning av

den för vissa utlänningar här i riket utgående bevillningsavgiften komme

till stånd, borde i varje fall en motsvarande höjning av här ifrågavarande

procentsats också vidtagas. Det vore givetvis önskvärt, att skatteavdraget

för svenska sjömän icke bleve avsevärt större än för utlänningar ombord på

samma fartyg.

Statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads län och Föreningen Sveriges

kronokamrerare förordar, att skattesatsen bestämmes till 15 procent. Föreningen

framhåller, att även med beaktande av vad utredningsmannen anfört

till stöd för en skattesats å 10 procent syntes ett skatteuttag efter 15

procent såsom hänförligt endast till den kontanta inkomsten så måttligt, att

det icke borde underskridas, om skatteuttaget skulle ha någon nämnvärd

effekt.

Svenska sjöfolksförbnndet anser, att skatten för ifrågavarande sjömän

borde — i avvaktan på att sjömännens skattefrågor reglerades genom en internationell

konvention — fastställas enligt samma grunder som tillämpades

inom den norska handelsflottan; utländska sjömän, som hade försörjningsplikt,

borde sålunda erlägga skatt med 10 procent av lönen och sjömän

utan försörjningsplikt med 15 procent.

Departementschefen. För sjömännen och rederierna skulle en definitiv

sjömansskatt enligt sjömansskatteutredningens förslag medföra åtskilliga

fördelar. Förslaget har också vid remissbehandlingen tillstyrkts av de organisationer,

som företräder sjömännens och sjöfartens intressen.

s. 455 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

455

I flertalet övriga remissyttranden bär emellertid förslaget antingen avstyrkts

eller föranlett erinringar i betydelsefulla avseenden.

En av huvudinvändningarna är att den föreslagna lagstiftningen vore

alltför genomgripande i förhållande till de fördelar som därmed stode att

vinna. Den administrativa apparat, som sjömansskatten krävde, skulle bli

oproportionerligt stor och kostsam i förhållande till såväl det antal skattskyldiga,

vilka berördes av lagstiftningen, som de fördelar dessa skattskyldiga

bereddes genom densamma. I dessa hänseenden framhålles att en definitiv

källskatt skulle åstadkommas endast för omkring 10 000 skattskyldiga

samt att de olägenheter, som efter 1945 års uppbördsreform kvarstode

för sjömännen, knappast kunde anses vara av den storlek och speciella karaktär

att de motiverade så vidlyftiga och genomgripande särbestämmelser

som de föreslagna. Vidare uttalas betänkligheter mot de avsteg från principen

om en likformig beskattning, som gjorts i förslaget. Det framhålles att

sjömännen vid förslagets genomförande skulle försättas i en gynnad särställning

vid beskattningen och att andra grupper skattskyldiga med lika

starka skäl kunde göra anspråk på liknande fördelar. Därvid riktas erinringar

mot den låga utdebitering, efter vilken kommunalskatten av olika

skäl måste beräknas, samt mot de ytterligare fördelar, som bereddes särskilt

befälet genom att sjömansskatten tillrättalagts för endast 10 månaders normal

sysselsättning under året. En annan invändning är att kommunerna

i många fall komme att åsamkas betydande förluster på grund av att sjömännen

skulle erlägga en lägre kommunalskatt än andra skattskyldiga.

Slutligen må nämnas att i några remissyttranden uttalats, att genomförandet

av en definitiv sjömansskatt knappast kunde 1''å något praktiskt värde

för bedömandet av möjligheten att åstadkomma en definitiv källskatt för det

stora flertalet löntagare. Sjömansskatten berörde nämligen en grupp skattskyldiga

för vilken mycket speciella betingelser funnes när det gällde att

åstadkomma en definitiv källskatt. Ett experiment med en definitiv sjömansskatt

vore därför alltför dyrbart och vanskligt i förhållande till värdet

av de erfarenheter försöket kunde ge. Man borde i stället, anföres vidare,

låta sjömansskatten anstå till dess tanken på en definitiv källskatt mognat

för ett genomförande i ett större sammanhang.

De sålunda gjorda invändningarna måste enligt min mening väcka tveksamhet

inför förslaget. Å andra sidan är jag väl medveten om att nuvarande

taxerings- och uppbördsregler erbjuder sjöfolket vissa speciella olägenheter.

De ombordanställda kan exempelvis icke alltid fullgöra sin deklarationsplikt

inom laga tid eller utnyttja flertalet övriga skattskyldigas möjligheter att

på ett enkelt och snabbt sätt taga kontakt med myndigheterna i dem berörande

frågor. Givet är att ett mera fullständigt tillgodoseende av sjöfolkets

i anledning av antydda olägenheter framkomna önskemål icke kan åstadkommas

annorledes än genom radikala och ingripande åtgärder av den art

sjömansskatteutredningens förslag innebär. Men det bör observeras att, oaktat

detta förslag innefattar väsentliga avsteg från för andra skattskyldiga

gällande beskattningsregler och förutsätter en icke obetydlig och kostnads
-

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

krävande administrativ utbyggnad, ett genomförande av förslaget ingalunda

undanröjer alla olägenheter. Det må erinras om den situation, som med

utredningens förslag uppkommer då en sjöman viss tid av året har arbete i

land eller, även om så icke varit fallet, haft inkomst av annat än ombordanställningen

eller då sjömannen är berättigad till speciella avdrag som

ej kan beaktas vid sjömansskattens uträknande.

Väges mot varandra det trots allt begränsade värde, som sjömansskatteutredningens

förslag innebär för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar

och påpekade administrativa olägenheter, anser jag mig för egen

del nu icke kunna förorda förslagets genomförande. Jag vill med detta icke

ha sagt, att ifrågavarande eller något därmed likartat förslag ej framdeles

kan ånyo övervägas. Sedan nu pågående översyn av de materiella beskattningsreglerna

i syfte att förenkla desamma fullföljts, kan tänkas att mindre

starka invändningar finns att anföra mot en särskild sjömansskatt. Det är å

andra sidan även tänkbart, att sjöfolkets intresse för en dylik skatteform icke

oväsentligt minskar, därest man vidtager sådana åtgärder inom ramen för

nuvarande taxerings- och uppbördssystem, som ifrågasatts av den särskilde

utredningsmannen. I allt fall synes mig övervägande skäl tala för att i dagens

läge begränsa sig till dylika partiella reformer.

Vad utredningsmannen anfört och förordat kan jag i allt väsentligt biträda.

I detaljhänseenden får jag anföra följande.

De särskilda uppbördsregler för sjöfolk, som för närvarande finnes, avser

»sjöman inskriven vid sjömanshus». Enligt dessa regler må bl. a. den

för sådana sjömän innehållna skatten redovisas senare än för andra skattskyldiga.

Skatteinbetalningen behöver, som framgår av 63 § uppbördsförordningen,

icke göras förrän å sista dagen i andra månaden efter den, då

uppbördsterminen infallit, och kan efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse

få uppskjutas ytterligare. För att ifrågavarande skattskyldiga icke

skall bli uppförda i restlängd eller restförteckning tillsammans med övriga

skattskyldiga, för vilka någon skatt icke inbetalts under uppbördsterminen

eller den därefter följande särskilda respittiden, måste uppbördskorten

markeras på särskilt sätt. Detta kan ske genom att sjömanshusen lämnar

uppgifter om vilka som är inskrivna vid sjömanshus. Med ledning av dessa

uppgifter inpräglas på personplåtarna för nämnda skattskyldiga en särskild

beteckning, som återfinnes i plåtavtrycken å uppbördskorten.

En dylik markering av uppbördskorten för skattskyldiga, för vilka skatten

får inbetalas efter uppbördsterminens utgång, kan icke ske därest, såsom

i promemorian förordats, de särskilda uppbördsreglerna för sjöfolket i stället

skall gälla »arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton». För att dessa arbetstagare och rederierna icke

skall utsättas för ej avsedda indrivningsåtgärder torde därför, som länsstyrelsen

i Stockholms län framhållit, för förslagets genomförande få förutsättas

att avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt avskaffas och kontrollen

av arbetsgivarna anordnas på sätt uppbördssakkunniga förordat. Förslag i

sådan riktning har jag i det föregående förordat. Genomföres förslaget att

s. 457 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

457

slopa skatteavdrag för B-skatt, uppkommer alltså icke den situationen att

restföring av sådan skatt sker därför att rederiet utnyttjat sin rätt enligt 63 §

uppbördsförordningen att inbetala innehållna skattemedel efter uppbördsterminens

utgång. Sjöman, som påförts preliminär B-skatt, måste liksom annan

skattskyldig med dylik skatt — för att undgå restf öring — själv inbetala sin

skatt före utgången av ifrågakommande uppbördstermin. Det kan emellertid

antagas, att de fall, där sjöman har B-skatt, är mycket få. Jag har vidare

förut framhållit, att avskaffandet av skatteavdrag för B-skatt bör medföra

en än mer restriktiv tillämpning av nämnda skatteform. Med hänsyn härtill

och då det ligger i sjömannens eget intresse att erlägga preliminär A-skatt

vid ombordanställning, torde anledning saknas att uppställa särskilda regler

för sjöman med B-skatt.

Av samma skäl, som föranlett länsstyrelsen i Stockholms län att påpeka,

att man vid ett genomförande av utredningsmannens förslag borde slopa avdragsskyldigheten

för preliminär B-skatt, skulle kunna göras gällande, att

avdragsskyldigheten för kvarstående skatt skulle såvitt anginge sjömän avskaffas;

ej ens då den skattskyldige önskade erlägga skatten genom skatteavdrag

skulle avdrag få göras. Att slopa den generella avdragsskyldigheten

finner jag för egen del motiverat. Men det får icke förbises att sjömän i utrikes

fart ofta torde ha svårigheter att själva eller genom ombud inbetala sin

kvarstående skatt i föreskriven ordning. Det synes därför nödvändigt att,

såsom utredningsmannen ock förordat, bereda dem möjlighet att genom

skatteavdrag erlägga den kvarstående skatten ombord på fartygen.

Skall sålunda avdrag för kvarstående skatt verkställas ombord på fartygen,

då den skattskyldige så begär, måste åtgärder vidtagas för att så långt

möjligt är förebygga, att den innehållna skatten restföres, oaktat skatten redovisas

efter uppbördsterminens utgång men inom den i 63 § uppbördsförordningen

föreskrivna tiden. Detta kan ej ske med mindre vederbörande

skatteavdelning vid postkontor i residensstaden underrättas om vilka sjömän,

som hos befälhavaren på fartyget begärt att skatteavdrag skall göras.

Det bör därför åligga befälhavaren, att omgående till rederiet lämna en förteckning

på dem som förklarat sig vilja utnyttja möjligheten att betala den

kvarstående skatten genom skatteavdrag. Förteckningen, vartill blanketter

bör tillhandahållas av statsverket, bör för varje sjöman innehålla uppgift om

debetsedelsnummer, namn och mantalsskrivningsadress samt fartygets och

rederiets namn. De inkomna förteckningarna bör av rederiet översändas till

skatteavdelningen i residensstaden i det län, där rederiet är beläget. Uppgifter

avseende skattskyldiga i andra län bör av skatteavdelningen avskiljas från

förteckningarna och vidarebefordras till skatteavdelningarna i dessa län. Har

skatten redan hunnit restf öras då uppgifterna inkommer till skatteavdelningen,

får uppgifterna tillställas respektive utmätningsmän. Avser restföringen

skatt, som förfallit till betalning under första uppbördsterminen, bör

vederbörande uppbördskort markeras, innan uppgifterna skickas till utmätningsmännen.

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Uppenbarligen måste det anses mycket angeläget att nedbringa den kvarstående

skatten för sjömän. Begränsas avdragsskyldigheten för sjömännens

kvarstående skatt till fall, då skatteavdrag begäres av dem, utgör detta ett

ytterligare skäl för att höja preliminärskatteuttaget, då debetsedel å preliminär

skatt icke överlämnats av sjömannen. Utredningsmannen föreslår, att

uttagningsprocenten i dessa fall skall höjas från nuvarande 15 till 20. I några

remissyttranden har den föreslagna höjningen ansetts för låg för att motverka

uppkomsten av kvarstående skatt. Det har också ifrågasatts, om icke

skatteuttaget borde differentieras.

Ett differentierat skatteuttag även då debetsedel icke överlämnats bör givetvis

ge ett bättre uppbördsresultat än ett enhetligt procentavdrag. En sådan

differentiering kunde ske på så sätt att storleken av den preliminära skatten

skulle beräknas enligt den av de årligen upprättade skattetabellerna, som

med hänsyn till ortsgrupp och kommunal utdebitering kunde antagas komma

att ge det genomsnittligt sett riktigaste skatteavdraget. Detta skulle emellertid

förutsätta, att ifrågavarande skattetabell alltid funnes tillgänglig ombord

på fartygen. Man torde icke kunna räkna med att så kommer att vara

fallet. På grund av angelägenheten att göra arbetet för fartygsbefälhavaren

så enkelt som möjligt bör vidare undvikas att uttaga skatten efter olika procentsatser,

avsedda för olika civilstånd och inkomstlägen. Skatteavdrag i förevarande

fall torde därför böra åtminstone tills vidare göras efter ett enhetligt

procenttal; skulle det visa sig att sjömän i högre inkomstlägen mer

allmänt underlåter att överlämna sina debetsedlar, torde frågan om ett differentierat

skatteuttag ånyo få övervägas. Procenttalet synes icke böra sättas

högre än vad i promemorian föreslagits.

Den preliminära skattens storlek beräknas för samtliga skattskyldiga å

summan av den kontanta lönen och värdet av åtnjutna naturaförmåner. De

värden å olika naturaförmåner, som skall följas vid preliminärskatteuttaget,

finnes angivna i skattetabellerna och fastställes numera av riksskattenämnden.

I fråga om sjömännen gäller olika värden för befäl och manskap,

varjämte för befälet skillnad göres mellan befäl på olika fartygstyper; för

varje kategori gäller emellertid samma värden oberoende av ortsgrupp.

Vid taxeringarna sker värderingen av naturaförmånerna med ledning av

anvisningar, som varje år utfärdas av de olika prövningsnämnderna. Förslag

till sådana anvisningar upprättas av landskamrerarna och överlämnas

till riksskattenämnden för granskning. På grundval av detta förslag och de

erinringar, riksskattenämnden kan ha gjort mot förslaget, har prövningsnämnden

att fastställa sina anvisningar.

Genom riksskattenämndens medverkan kan förväntas, att värderingen

av naturaförmånerna kommer att bli mera enhetlig inom riket. Beträffande

sjömännen bör nämnden vid sin verksamhet ägna uppmärksamhet åt att

söka utjämna den skillnad i värdena för jämförbara kategorier sjömän, som

till äventyrs ännu existerar, och att söka sammanjämka de värden som tilllämpas

vid preliminärskatteuttaget och vid taxeringen.

I detta sammanhang må, på föranledande av gjorda uttalanden, också

s. 459 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.ts proposition nr 100.

459

framhållas angelägenheten av att efterforskningar rörande vederbörandes

adress verkställes, då debetsedelsförsändelser eller utbetalningskort beträffande

överskjutande preliminär skatt återkommer såsom obeställbara.

1 synnerhet gäller detta i fråga om sjömännen. Kan sådan skattskyldig icke

återfinnas i den lokala skattemyndighetens avtryckskortregister eller i länsstyrelsens

befolkningsregister, bör vederbörande exekutionsbiträde anlitas

för efterforskningen. Skulle det befinnas erforderligt med särskilda föreskrifter

härom, kan dessa utfärdas administrativt.

Om såsom jag förordar de föreslagna nya reglerna beträffande preliminärskatteuttaget

för sjömän skall börja tillämpas från och med den 1 januari

1954, avräknas den enligt dessa regler innehållna skatten första gången

mot den slutliga skatten enligt 1955 års taxering. Av denna anledning

kan göras gällande att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt icke bör

upphävas förrän från och med den 1 januari 1956. Med hänsyn till önskvärdheten

att snarast möjligt bereda rederierna lättnad med arbetet beträffande

sjömännens skatteinbetalningar torde emellertid även de nya bestämmelserna

beträffande den kvarstående skatten böra träda i kraft den 1 januari

1954.

Utredningsmannen har påpekat, att sjömännen i relativt stor omfattning

underlåtit att avlämna allmän självdeklaration, vilket i viss omfattning föranlett

taxeringar efter skön. Att ett visst sammanhang finnes mellan denna

underlåtenhet och sjöfolkets understundom föreliggande svårigheter att erhålla

deklarationsblanketter kan tagas för visst. Utredningsmannen har visserligen

återgivit en förmodan att underlåtenheten även kan ha bottnat i en

obenägenhet hos sjömännen att befatta sig med ifyllandet av deklarationsblanketter.

Oavsett huru härmed kan förhålla sig, finnes all anledning att

söka i görligaste mån undanröja föreliggande svårigheter för sjöfolket att få

tillgång till deklarationsblanketter. För närvarande tillhandahålles enligt

uppgift sådana blanketter vid vissa sjömanshus och svenska konsulat i utlandet.

En ytterligare utbyggnad av denna serviceverksamhet bör närmare

övervägas. Än större anledning torde vara att ta fasta på utredningsmannens

förslag att deklarationsblanketter skall tillhandahållas de ombordanställda

genom medverkan av rederierna och fartygens befälhavare. Då en sådan anordning

emellertid saknar betydelse för den som är anställd å utländskt fartyg

eller vistas i utlandet i avvaktan på att erhålla ny ombordanställning,

finnes likväl anledning tillse att blanketter finnas tillgängliga på sjömanshus

och konsulat. Deklarationerna bör vidare kunna få avlämnas till befälhavaren

å fartyget för att genom dennes, d. v. s. rederiets, försorg vidarebefordras

till hemlandet.

Hur denna serviceverksamhet i detalj bör anordnas, kan här ej närmare

angivas. Det torde icke, i allt fall icke innan detta visat sig ofrånkomligen

nödvändigt, böra ifrågakomma att lagfästa skyldighet för rederier och befälhavare

att lämna sådan medverkan, som nyss antytts. Jag vill erinra om att

Sveriges redareförening i sitt över promemorian avgivna remissyttrande icke

ställt sig avvisande till den ifrågasatta medverkan.

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lämpligast synes vara att riksskattenämnden, på vilken myndighet ankommer

bland annat att fastställa deklarationsformulären, närmare undersöker

hur distributionen och insändandet av deklarationshandlingarna bäst

kan ordnas. Därvid bör riksskattenämnden samråda med rederiorganisationerna,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken länsstyrelse — jag

återkommer senare härtill — torde böra tilläggas vissa speciella uppgifter

på området för sjöfolkets beskattning, samt de övriga myndigheter och organisationer

vilkas medverkan kan visa sig vara av värde. Genom riksskattenämndens

försorg bör en överenskommelse träffas. Det finnes anledning

antaga att svårigheter härför icke skall behöva uppkomma; skulle detta

mot förmodan likväl inträffa, kommer lagstiftningsåtgärder att övervägas.

Det må tilläggas, att det till bevarande av deklarationshemligheten kan

visa sig påkallat att särskilda kuvert skall samtidigt med deklarationsblanketterna

tillhandahållas sjömännen, i vilka kuvert de ifyllda blanketterna

kan inneslutas innan de överlämnas till befälhavaren.

Vad härefter angår frågan om utsträckning av deklarationstiden för sjömän,

får jag först erinra om att utredningsmannen på anförda skäl ställt

sig tveksam inför lämpligheten av en dylik åtgärd. Utredningsmannen har

vidare påpekat, att behovet av en sådan författningsändring tedde sig betydligt

mindre angelägen numera sedan vid 1950 års riksdag beslutats den

uppmjukning i tidigare besvär sregler, som återfinnes i 123 § 3 mom. taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framkastat tanken, att fartygsbefälhavaren

kunde åläggas att å av honom mottagna deklarationer anteckna

mottagningsdagen, vilken dag skulle vara avgörande för om laga deklarationstid

iakttagits eller ej. Däremot kan emellertid invändas, att det ter sig

något tveksamt huruvida tillräckliga skäl finnes för att ålägga enskild person

att verkställa anteckning med sådan rättsverkan varom här är tal.

Vidare skulle bestämmelsen sakna värde för utomlands vistande sjöman,

som vid tidpunkten för deklarationens färdigställande saknar anställning

ombord eller ock har sådan anställning men å utländskt fartyg. Bland annat

på grund av den utav utredningsmannen åberopade bestämmelsen i 123 §

3 mom. taxeringsförordningen synes vidare behovet av en regel sådan som

den av länsstyrelsen ifrågasatta vara betydligt mindre nu än vad som kunde

ha varit fallet före 1950 års författningsändring. Jag förutsätter emellertid,

att riksskattenämnden jämlikt sitt allmänna uppdrag följer utvecklingen

på förevarande område och ger till känna huruvida behov fortsättningsvis

visar sig föreligga av en specialföreskrift av antydd art.

Något behov av ändrade bestämmelser rörande besvärstid i taxeringsmål

för sjömännen torde, såsom utredningsmannen påpekat, knappast föreligga.

Av skäl som anförts av sjömansskatteutredningen och i promemorian

förordar jag, att en särskild statlig skatt skall genom skatteavdrag å lönen

erläggas av sådana arbetstagare ombord på svenskt fartyg, vilka icke för

närvarande är skattskyldiga i Sverige. Med hänsyn bland annat till kontrollsynpunkter

synes skatten böra begränsas att avse anställda å fartyg av

s. 461 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

461

viss storlek. Lämpligen bör samma gränsdragning göras som i det föregående

föreslagits i fråga om tillämpligheten av de särskilda uppbördsreglerna

för sjömän bosatta här i riket, d. v. s. till svenskt handelsfartyg med en

bruttodräktighet av minst 500 registerton. Vidare bör skattskyldigheten

eftergivas, om arbetstagaren på ett godtagbart sätt kan visa att han får betala

skatt för inkomsten till annat land. Kungl. Maj :t bör därjämte äga föreskriva,

att skatten icke skall utgå vid fart i särskilda farvatten, t. ex. vid

regelbunden fart i tropiska farvatten.

I ett par remissyttranden har framhållits, att svårigheter kunde väntas

uppkomma för fartygsbefälhavarna att avgöra, om skatteavdrag för de ombordanställda

skulle verkställas enligt föreskrifterna i uppbördsförordningen

eller enligt bestämmelserna för den av mig nyss förordade särskilda sjömansskatten.

Avgöranden av liknande slag måste emellertid befälhavarna

redan för närvarande träffa, nämligen såvitt gäller spörsmålet huruvida

skatteavdrag över huvud taget skall göras eller ej. Härutinnan har centrala

uppbördsnämnden meddelat ett flertal förklaringar, som i huvudsak torde

ha undanröjt föreliggande praktiska svårigheter i detta hänseende. Dessa

förklaringar torde ge eu motsvarande vägledning i nu förevarande fall; har

nämnden förklarat att skatteavdrag icke bör ske, lärer i princip skyldighet

föreligga att erlägga den särskilda skatten. I övrigt torde här blott få tilläggas,

att det bör ankomma å länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, eventuellt

efter samråd med centrala uppbördsnämnden, meddela de vidare anvisningar,

som kan visa sig erforderliga.

Såsom nyss framhållits bör skyldigheten att erlägga den särskilda sjömansskatten

eftergivas om vederbörande på ett godtagbart sätt kan visa att

han får betala skatt för inkomsten till annat land. I promemorian förordas,

att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län skall pröva frågan om dylik

skattebefrielse. För att slippa skatteavdrag ombord borde sjömannen således

förete intyg av nämnda länsstyrelse att avdrag icke skulle ske. Om han,

utan att förete sådant intyg, gjorde gällande att han vore skattskyldig för

inkomsten i annat land, skulle han likväl vidkännas skatteavdrag och av

fartygsbefälhavaren hänvisas att hos angivna länsstyrelse begära restitution

av skatten. För sjömän som vore bosatta i Danmark, Island, Nederländerna,

Norge eller Ungern borde dock gälla särskilda regler, enligt vilka befälhavaren

kunde underlåta avdrag för skatt om sjömannen företedde debetsedel

eller annan handling, som visade att han vore skattskyldig till hemlandet.

Vad till en början angår sjömän av sistnämnda nationaliteter — med undantag

av nederländska sjömän beträffande vilka hänvisas till vad jag förut

anfört om det nya svensk-nederländska avtalet — är de på grund av

gällande dubbelbeskattningsavtal icke skattskyldiga här i riket för sin inkomst

ombord på svenskt fartyg, om de är bosatta i sitt hemland. Har de bosatt

sig i Sverige, är de här skattskyldiga för inkomsten och skatteavdrag

skall göras enligt uppbördsförordningens bestämmelser. Angivna sjömän

skulle således i princip vara skyldiga att erlägga den nu föreslagna skatten

endast i de sannolikt rätt fåtaliga fall, då de är bosatta i annat land än

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sitt hemland eller Sverige. Det skulle därför kunna ifrågasättas att helt

undantaga dessa sjömän från skattens tillämplighetsområde. Å andra sidan

kan skäl anföras för bestämmelser i detta hänseende, som överensstämmer

med dem vilka upptagits i den norska sjömansskattelagen. Övervägande skäl

synes tala för att välja sistnämnda alternativ.

Eftersom det helt övervägande antalet nyssnämnda sjömän icke torde vara

skyldiga att erlägga sjömansskatt, bör det icke krävas, att de skall vända sig

till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för att erhålla ett intyg om skattefrihet.

Ett så omständligt förfaringssätt kan icke anses rimligt. I huvudsaklig

anslutning till vad utredningsmannen föreslagit förordar jag därför,

att skatteavdrag icke skall verkställas om dansk, isländsk, norsk eller

ungersk sjöman för fartygsbefälhavaren företer debetsedel eller annan likvärdig

handling, varav framgår att han är skattskyldig till hemlandet. Företer

icke sjömannen någon bevisning eller anser befälhavaren bevisningen

icke tillräcklig och verkställes till följd därav skatteavdrag, bör i förekommande

fall sjömannen hänvisas att hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län begära restitution av skatten.

Det anförda hör äga motsvarande tillämpning beträffande svensk sjöman,

som har att erlägga skatt för ifrågavarande inkomst i Danmark, Island,

Norge eller Ungern.

I övrigt torde för skattebefrielse få förutsättas, att sjömannen med intyg

från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län styrker, att avdrag för skatten

icke skall verkställas. Att låta fartygsbefälhavaren pröva frågan om skattebefrielse

i dessa fall synes icke böra komma i fråga. Ej heller anser jag mig

böra förorda, att mönstringsförrättare i utlandet skall äga utfärda intyg om

skattebefrielse.

Av skäl utredningsmannen anfört bör skatten beräknas blott på den kontanta

inkomsten. Med hänsyn till det skatteuttag, som ifrågakommer för i

Sverige bosatta sjömän, anser jag en högre skatteprocent än den av utredningsmannen

föreslagna böra fastställas. Då, såsom utredningsmannen

framhållit, någon differentiering mellan försörjningspliktiga och icke försörj

ningspliktiga lämpligen ej bör göras, förordar jag en generell skattesats

å 15 procent.

Utredningsmannens förslag beträffande redovisningsförfarandet föranleder

icke någon erinran från min sida. Beträffande bestämmelsernas detaljutformning

får jag hänvisa till det inom finansdepartementet utarbetade författningsförslag,

som jag kommer att förorda skola föreläggas riksdagen

till antagande.

XIX. Om utbetalning av kommunernas skattemedel.

I detta sammanhang torde få upptagas en av uppbördssakkunniga icke

behandlad fråga, som emellertid äger visst samband med uppbördsbestämmelserna,

nämligen spörsmålet om tidpunkten för utbetalning till kommunerna

av dem tillkommande skattemedel.

s. 463 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

463

Inledning. Enligt bestämmelserna i 72 § lagen om kommunalstyrelse på

landet äger kommun av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Därvid äger

kommun av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval

av visst års taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering

för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i kommunens

fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då

beslutet fattades. Förskottet avräknas ett kommande år mot den allmänna

kommunalskatt, som debiteras på grundval av taxeringen under året efter

det år då förskottet utanordnades. Belopp, som vid ingången av ett år utgör

kommuns fordran hos statsverket, skall länsstyrelsen under samma år

utanordna till vederbörande kommunala organ med en fjärdedel å var och

eu av dagarna den 15 februari, den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november.

Senast den 15 februari skall länsstyrelsen enligt 73 § nyssnämnda

lag till kommunalnämnden överlämna för nästföregående år upprättad redovisning

över kommunen tillkommande och till nämnden utanordnad allmän

kommunalskatt.

Bestämmelser av enahanda innebörd återfinnes jämväl i andra författningar

på kommunallagstiftningens område.

Som i annat sammanhang framhållits äger uppbörd av skatt rum i mars,

maj, juli, september, november och januari månader. I regel infaller uppbördsterminen

under tiden den 6—13 i dessa månader.

Sedan fråga väckts om samordning av tidpunkterna för skatteuppbörd

och utbetalningar av kommunernas skattemedel, har i december 1952 inom

finansdepartementets rättsavdelning upprättats en promemoria angående

tidpunkten för utbetalning till kommunerna av kommunerna tillkommande

skattemedel.

I anledning av promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen,

statskontoret, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen,

riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Kristianstads, Västmanlands och Västernorrlands län, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldslcontoret, Svenska bankföreningen,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

Svenska sparbanksföreningen samt Svenska stadsförbundet.

Promemorian. I nämnda promemoria återgives bland annat följande uttalanden

i en inom riksbanken upprättad promemoria.

Skatteuppbörden medför normalt ett starkt penningutflöde från bankerna.

Länsstyrelsernas utbetalningar till kommunerna medföra en motsvarande

inströmning av medel.

På grund av att skatteuppbörden och kommunutbetalningarna till tiden

icke sammanfalla med varandra kommer kurvan över bankernas kassabehållningar

att utvisa stora svängningar med markerade toppar och dalar. Utbetalningarna

från bankerna i samband med skatteuppbörden innebära i regel

mer eller mindre stora påfrestningar då något kompenserande inflöde av

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

medel i regel icke förekommer. Genom att i möjligaste mån ställa kurvans

toppar och dalar mot varandra skulle man uppnå en jämnare kassabehållning

och därmed kunna minska bankernas svårigheter. En lämplig samordning

mellan skatteuppbörden och utbetalningarna till kommunerna skulle

innebära ett steg i denna riktning.

En lämplig samordning mellan skatteuppbörden och kommunutbetalningarna

kan uppnås på olika vägar. Härvid torde det få anses såsom angeläget

att eftersträva en omläggning, vilken innebure minsta möjliga ändringar

av nuvarande system och författningsbestämmelser. En omläggning av tiden

för skatteuppbörden torde i följd härav icke vara lämplig, då en sådan

skulle komma att föra med sig en mängd ändringar av synnerligen omfattande

natur.

Med utgångspunkt från oförändrade tidpunkter för skatteuppbörden torde

således en samordning böra ske genom en anpassning till dessa tidpunkter

av utbetalningarna till kommunerna. Kommunutbetalningarna skulle sålunda

förläggas till uppbördsmånaderna, i den mån så redan icke är fallet,

och till en tidpunkt under dessa månader, som gör det möjligt att medlen

hinna inströmma till bankerna före uppbördsterminens utgång. — — — En

ifrågasatt omläggning innebär för riksgäldskontorets vidkommande att kommunutbetalningarna

komma att få karaktären av förskottsutbetalningar.

Finansieringen härav torde i viss utsträckning komma att ske genom försäljning

till riksbanken av korta skattkammarväxlar. Å andra sidan komma

bankerna icke att behöva hålla så stora kassareserver för uppbörden såsom

hittills, varför deras placeringsmöjligheter på något längre sikt skulle underlättas,

vilket i sin tur skulle bidraga till en jämnare utveckling på penningmarknaden.

I departementspromemorian anföres att med hänsyn till vad som uttalats

i propositionen nr 228 till 1952 års riksdag en omprövning av avräkningssystemet

förr eller senare torde komma till stånd. Det kunde därför ifrågasättas,

om spörsmålet angående tidpunkten för utbetalningarna till kommun

av skattemedel borde lösas, innan en sådan omprövning skett. Då emellertid

detta ej torde komma att ske inom den närmaste tiden och då olägenheterna

av nu gällande utbetalningstider syntes böra undanröjas så snart

som möjligt, funnes skäl att ta upp frågan om ändring av utbetalningstiderna

redan nu.

Vidare framhålles i promemorian, att för att minska de i riksbankspromemorian

angivna svårigheterna för bankerna den lättast framkomliga vägen

syntes vara, att utbetalningarna till kommunerna skedde någon tid före

uppbördstermins utgång. Antalet utbetalningar till kommunerna skulle således

öka till sex och infalla i samma månader som uppbördsterminerna. Det

ökade antalet utbetalningar komme visserligen att medföra ett visst merarbete

för de utbetalande myndigheterna liksom för kommunerna, men å

andra sidan kunde det innebära vissa fördelar för kommunerna att få skattemedlen

oftare än vad nu vore fallet.

Den närmare tidpunkten för utbetalning till kommun har i promemorian

föreslagits till senast den åttonde dagen i uppbördsmånaden. Då det icke

torde vara möjligt för länsstyrelserna att få samtliga redovisningsräkningar

klara till den första utbetalningen under året, som enligt förslaget skulle

ske den 8 januari, borde denna utbetalning ske med samma belopp, som

s. 465 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

465

sista utbetalningen under föregående år eller, efter framställning av kommun,

med annat lämpligt belopp.

Vidare anföres i departementspromemorian att inbetalningarna under

de olika uppbördsmånaderna brukade variera. Sålunda inbetalades i mars

och maj, då kvarstående skatt erlades, betydligt större belopp än under

övriga uppbördsmånader. Vidare skedde under de första fyra månaderna av

ett kalenderår fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt för föregående år.

Följden bleve att under det första halvåret komine att inbetalas mer skatt

än under senare delen av samma kalenderår. Med hänsyn härtill skulle kunna

ifrågasättas att utbetalningarna till kommunerna skedde i ungefär samma

proportioner. Härigenom skulle den avsedda reformen troligen få större

verkan än om utbetalningarna skedde med lika stora belopp varje gång.

Med hänsyn till bl. a. den förskjutning, som skulle inträffa i fråga om inkomsttilltlödet

till statens budget vore det emellertid önskvärt, att liksom

nu lika stora belopp utbetalades under varje halvår av kalenderåret. Eventuell

justering av januariutbetalningen borde på grund härav ske vid utbetalningarna

i mars och maj.

Slutligen har i promemorian föreslagits att den föreslagna ordningen

skulle börja tillämpas redan den 1 juli 1953.

Remissyttrandena. Samtliga hörda myndigheter och organisationer har

tillstyrkt eller lämnat utan erinran den i departementspromemorian föreslagna

flyttningen av tidpunkterna för ifrågavarande utbetalningar till uppbördsmånaderna.

De remissinstanser, som äger speciell kännedom om bankoch

penningväsen, har sålunda samtliga vitsordat, att förslaget vore ägnat

att medverka till en utjämning av de säsongmässiga påfrestningarna på penningmarknaden.

Från kommunalt håll har framhållits, att förslagets genomförande

skulle medföra vissa fördelar för kommunerna. Sålunda anföres

i ett vid överståthållarämbetets remissvar fogat yttrande från stads kollegiet

i Stockholm följande.

De föreslagna tätare utbetalningarna till kommunerna av dem tillkommande

skattemedel äro till uppenbar fördel ur kommunalfinansiell synpunkt,

i det att kommunernas behov av kassaförlag därigenom reduceras

och därmed deras räntekostnader för rörelsekapitalet minskas. Genom att

den sedvanliga dominerande posten i kommunernas fordran av statsverket,

nämligen den preliminära skatten för det löpande året, kommer kommunerna

tillhanda vid tidpunkter, som mycket nära ansluter till källskatteuppbörden,

åstadkommes också större rättvisa än för närvarande för kommunerna

i deras mellanhavande med statsverket i fråga om kommunalskattemedlen.

Ur dessa synpunkter synes därför icke finnas anledning till erinran

från stadens sida mot det framlagda förslaget.

Emellertid anser stadskollegiet att det kunde ifrågasättas, om icke ytterligare

en åtgärd borde genomföras i syfte att fullständigare tillgodose kommunernas

berättigade önskemål att erhålla dem tillkommande skattemedel

vid en tidpunkt som så nära som möjligt anslöte till uppbördstillfället för

respektive medel. I avseende å de i kommunernas fordran av statsverket

SO Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sam t. Xr 100.

s. 466 Kontrollera mot PDF

466 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ingående slutliga skatterna komme nämligen även efter reformens genomförande

längre eller kortare tid att förflyta från det statsverket uppburit dessa

medel och till dess de utbetalades till kommunerna. Sålunda uppbures exempelvis

fastighetsskatten vid uppbördsterminerna i september, november och

januari men utbetalades enligt förslaget till kommunerna först under loppet

av januari—november. Motsvarande vore förhållandet med den slutliga

kommunala inkomstskatten i den män denna till följd av ökat skatteunderlag

överstege vad kommunerna i förskott erhållit under inkomståret i form

av preliminär skatt. Denna inkomstskatt hade till huvudsaklig del uppburits

av statsverket under inkomståret, medan kommunerna erhölle skillnaden

mellan slutlig och preliminär skatt först två år senare. Ehuru statsverket

helt svarade för restantierna och sålunda till kommunerna utbetalade

hela det debiterade beloppet av såväl fastighetsskatten som den slutliga inkomstskatten,

oavsett om desamma i sin helhet influtit eller ej, syntes det

dock kunna ifrågasättas om detta utgjorde tillräckligt skäl för att bibehålla

den nuvarande tidsskillnaden mellan uppbördstillfället och utbetalningen

till kommunerna av dessa medel. Det syntes därför i detta sammanhang

böra övervägas om icke de belopp av kommunernas fordran av statsverket

vid ingången av ett år, som avsåge slutlig skatt enligt avräkning, kunde i

sin helhet utbetalas till kommunerna så snart redovisningsräkningarna upprättats,

d. v. s. som regel i februari månad. Uppdelningen i sex utbetalningsperioder

skulle därvid endast gälla den del av kommunernas fordran, som

avsåge den preliminära skatten för det löpande året. Därest detta system

tillämpades, finge givetvis förutsättas, att, i den mån den slutliga inkomstskatten

i tider med sjunkande skatteunderlag till beloppet understege vad

kommun erhållit i preliminär skatt under inkomståret, kommun också

skulle vara skyldig att till statsverket omedelbart återbära hela det för

mycket erhållna beloppet så snart redovisningsräkningen upprättats.

Överståthållarämbetet har funnit tveksamt om stadskollegiets förslag borde

genomföras.

Beträffande datum för utbetalningarna av skattemedel har bank- och fondinspektionen

ifrågasatt, om icke utbetalningen borde tillbakaflyttas ett par

dagar, så att utjämningseffekten icke delvis ginge förlorad på grund av att

ett antal arbetsgivare inbetalade sina innehållna skattemedel redan i början

av uppbördsterminen. Svenska bankföreningen och riksgäldsfullmäktige har

däremot uttryckligen förklarat den i promemorian föreslagna dagen vara

lämplig.

Finansieringen av riksgäldskontorets förskottsulbetalningar till kommunerna

har riksgäldsfullmäktige ansett lämpligen böra ske på så sätt, att

riksgäldskontoret finge i erforderlig utsträckning utnyttja en för ändamålet

i riksbanken öppnad kredit. Denna kredit borde med hänsyn till sitt speciella

syfte lämpligen hållas skild från riksbankens övriga innehav av riksgäldskontorets

förbindelser och i bankens rapporter förslagsvis redovisas

separat såsom »Riksgäldskontorets skatteregleringskredit». Beträffande villkoren

för denna kredit, som komme att behöva anlitas allenast under de! av

s. 467 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

467

uppbördsmänad och avsåges skola för varje gång regleras före månadens

utgång, finge överenskommelse träffas mellan riksbanken och riksgäldskontoret.

Enligt förslag i promemorian skulle den första utbetalningen under året

— i början av januari — ske med samma belopp, som sista utbetalningen

under föregående år eller, efter framställning av kommun, med annat

lämpligt belopp. Såsom motiv härför anfördes, att det icke vore möjligt

för länsstyrelserna att ha samtliga redovisningsräkningar färdigställda till

denna utbetalning. I anslutning härtill framhåller riksräkenskapsverket, att

det i och för sig vore att föredra, om länsstyrelsernas redovisningsräkningar

kunde föreligga färdiga redan vid tidpunkten för den första utbetalningen

under året. Det kunde med hänsyn härtill sättas i fråga att grunda utbetalningarna

under ett visst år på debiteringsbesluten eller, om uppbördssakkunnigas

förslag i förevarande avseende skulle genomföras, på taxeringsbesluten

förslagsvis till och med oktober föregående år i stället för som nu fram

till årets slut. Åtminstone om länsstyrelserna, såsom av uppbördssakkunniga

föreslagits, befriades från det mesta av arbetet med utbetalningarna av

överskottsskatt, skulle de då kunna upprätta redovisningsräkningarna under

november—december. Riksräkenskapsverket ansåge sig emellertid trots

dessa synpunkter kunna förorda den ordning, som föreslagits i promemorian.

Det syntes dock knappast erforderligt att införa möjlighet att bestämma

januariutbetalningen till annat belopp än närmast föregående utbetalning.

Justering av januariutbetalningen borde i sin helhet ske vid utbetalningen

i mars. — Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett att beloppet

för utbetalningen i januari borde begränsas till en sjättedel av kommunen

tillkommande förskott.

Departementschefen. Förslaget i departementspromemorian att utbetalningarna

till kommunerna av dem tillkommande skattemedel skulle förläggas

till de månader, i vilka uppbördstermin infaller, har enhälligt tillstyrkts av

remissinstanserna. För min del har jag intet att erinra mot förslaget i denna

del utan förordar en dylik omläggning.

Stadskollegiet i Stockholm har ifrågasatt, att den föreslagna uppdelningen

på sex utbetalningstillfällen endast skulle gälla den del av kommunernas

fordran, som utgjordes av förskott å preliminär skatt. Den del av fordran,

som avsåge slutlig skatt, borde enligt stadskollegiets mening utbetalas på

en gång så snart den blivit uträknad. Enligt min åsikt är det emellertid av

flera skäl tveksamt, om en sådan ordning är lämplig. I varje fall synes förslaget

böra närmare övervägas först i samband med en omprövning av hela

avräkningssystemet beträffande kommunernas skattemedel.

Enligt departementspromemorian skall utbetalningarna ske den åttonde

dagen i varje uppbördsmänad. Den sålunda angivna dagen synes lämplig

och ägnad att tillgodose bland annat det önskemålet att kommunernas insättningar

i bankerna hinner ske, innan påfrestningarna i anledning av ut
-

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagen blir som störst, d. v. s. under de sista dagarna av uppbördsterminen.

Jag förordar alltså att utbetalningsdagarna fastställes i enlighet härmed.

Promemorieförslaget innebär att utbetalning till kommun i princip skulle

vid varje utbetalnings tillfälle ske med en sjättedel av det belopp, som vid

ingången av året utgör kommunens fordran hos statsverket. Med hänsyn

till att redovisningsräkningarna för föregående år icke torde hinna färdigställas

till den första utbetalningsdagen, den 8 januari, har beträffande

denna termin föreslagits den jämkningen att utbetalning skall ske med

samma belopp som den sista utbetalningen året dessförinnan; erforderlig

justering av januariutbetalningen skall därefter ske i samband med utbetalningarna

i mars och maj. Riksräkenskapsverket har angivit en ordning,

enligt vilken samtliga sex utbetalningar skulle kunna göras lika stora. Jag

är emellertid icke beredd att i detta sammanhang förorda en sådan omläggning

av arbetet med upprättandet av redovisningsräkningarna, som denna

ordning skulle förutsätta. Jag biträder sålunda det i promemorian framlagda

förslaget, dock med den av riksräkenskapsverket förordade jämkningen

att justering av januariutbetalningen bör i sin helhet verkställas i mars.

I delvis anslutning till vad som föreslagits i promemorian förordar jag vidare

en bestämmelse av innebörd att länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleder

därtill, skall äga rätt att beträffande januariutbetalningen fastställa

annat belopp än som följer av det nyss angivna.

De nya bestämmelserna bör bli tillämpliga redan beträffande utbetalningarna

under senare hälften av detta år.

XX. Särskilda frågor.

De sakkunniga har, å s. 424—445 i sitt betänkande, i en specialmotivering

redogjort för sitt ställningstagande till vissa detalj spörsmål. Till vad

de sakkunniga därvid i flertalet hänseenden anfört lämnar jag min anslutning.

Beträffande de fall, där jag icke ansett mig böra godtaga de sakkunnigas

förslag, hänvisar jag i första hand till vad jag i tidigare sammanhang

anfört och till de författningsförslag, som jag kommer att förorda skola underställas

riksdagen för antagande. I det följande kommer jag att behandla

några av de frågor, som de sakkunniga berört i sin specialmotivering, ävensom

vissa andra spörsmål vilka aktualiserats i samband med den nu ifrågasatta

lagstiftningen.

De sakkunniga har erinrat om att Svenska stadsförbundet i skrivelse

den 20 december 1948 hos Kungl. Maj :t hemställt, att skattetabeller skulle

upprättas även för kommunala utdebiteringar å femtiotal ören. Därvid har

framhållits att det nuverande systemet medförde, antingen att för mycdet

skatt uttoges, som sedermera finge restitueras, eller att den utgående

skatten bleve för liten, varigenom skattebetalarna senare nödgades erlägga

kvarstående skatt. Dessutom kunde systemet under vissa förhållan
-

s. 469 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

469

den leda till att kommunen, för att undvika en alltför stor höjning av skatteuttagningsbeloppet,

sågesig nödsakad avstå från en i övrigt välmotiverad utgiftsökning.

Enligt stadsförbundets mening borde fördelarna av den föreslagna

ändringen bli betydande för städerna.

I anslutning härtill har de sakkunniga framhållit, att införande av skattetabeller

även för kommunala utdebiteringar å femtiotal ören hade för flertalet

skattskyldiga relativt liten betydelse. En tabell, avseende en kommunal

utdebitering å kr. 8: 50 i ortsgrupp V, skulle sålunda, jämförd med motsvarande

tabeller för utdebiteringar å 8 och 9 kr., för en gift skattskyldig

med en årsinkomst å 9 000 kr. medföra ett ökat resp. minskat skatteuttag,

vid veckolön om 1 kr. per vecka och vid månadslön om 2 å 3 kr. per månad.

1 många fall skulle det bli samma skatteavdrag enligt en skattetabell, avseende

en utdebitering, slutande på 50 öre, som enligt skattetabell med en utdebitering

om närmast lägre eller högre hela krontal. Med hänsyn därtill

samt de kostnader och andra olägenheter, den ifrågasatta utvidgningen av

tabellmaterialet skulle medföra, ansåge sig de sakkunniga icke kunna förorda,

att skattetabeller allmänt upprättades för utdebiteringar å femtiotal

ören. Däremot syntes det enligt de sakkunnigas mening vara motiverat att

öppna möjlighet att för viss kommun upprätta särskild skattetabell efter

annan kommunal utdebitering än i helt antal kronor. Dylik tabell syntes i

så fall böra upprättas på vederbörande kommuns bekostnad.

Såsom de sakkunniga framhållit skulle skattetabeller även för kommunala

utdebiteringar å femtiotal ören få relativt liten betydelse för flertalet

skattskyldiga. Med hänsyn härtill samt till de kostnader och andra olägenheter,

som en utökning av tabellmaterialet skulle medföra, anser jag mig

icke böra förorda att i uppbördsförordningen intages någon bestämmelse

om upprättande av skattetabeller för annat än utdebitering i hela krontal.

De sakkunniga anser att, liksom för närvarande, skatteavdrag för preliminär

skatt och för kvarstående skatt icke skall verkställas å lön, som utbetalas

till konkursgäldenär. Preliminär A-skatt borde därför icke utgå för

sådan lön.

Jag kan icke helt dela denna de sakkunnigas mening.

Gällande beskattningsregler och rättspraxis torde innebära, att en konkursgäldenär

är skattskyldig för hela sin lön, oavsett om han skall avstå

viss del därav till konkursboet eller ej. Det synes tveksamt om tillräckliga

skäl för att underlåta skatteavdrag i dylikt fall föreligger. Emellertid måste

undersökas huruvida en regel om skatteavdrag förutsätter ändring i konkurslagens

bestämmelser. Jag är för närvarande icke beredd att taga slutlig

ställning till dessa spörsmål, som kräver en mer ingående utredning. I avvaktan

på att en sådan hinner verkställas torde uppbördsförordningens nuvarande

bestämmelser, vari de sakkunniga alltså icke föreslagit någon ändring

av principiell innebörd, böra tills vidare bibehållas.

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I 46 § gällande uppbördsförordning föreskrives, att vid utbetalning av

kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör sådan inkomst

av tjänst som i 3 § under 1 samma förordning sägs, skall den som utbetalar

beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag till gäldande av arbetstagaren

påförd skatt (löneandrag). Av hänvisningen till sistnämnda författningsrum

framgår, att skatteavdrag ifrågakommer vid sådan inkomst av tjänst, som

hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning eller eljest

utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Med tjänst likställes pension,

livränta m. m.

I anvisningarna till nämnda 46 § utsäges, att med arbetsgivare i uppbördsförordningens

mening förstås envar, som ingått avtal med annan person

att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd därav är

skyldig utbetala lön till denne. Med arbetsgivare förstås i uppbördsförordningen

den, med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas

emellertid icke den, som är att anse som självständig företagare.

Det från 46 § återgivna stadgandet synes ändamålsenligt och bör i princip

bibehållas. Någon anknytning till utformningen av begreppen arbetsgivare

och arbetstagare i annan lagstiftning bör icke göras. Även om understundom

viss vägledning vid tolkningen av uppbördsförordningens bestämmelser

om när avdragsskyldighet föreligger kan vinnas från andra rättsområden,

där fråga är om arbetsgivare och arbetstagare, bör uppbördsiörordningens

bestämmelser om skatteavdrag för sin tillämplighet icke alltid vara

beroende av den praxis, som utvecklats inom dessa andra rättsområden.

Centrala uppbördsnämnden har, jämlikt sina befogenheter, även angivit

att skatteavdrag skall göras i vissa fall, där tvekan kan råda huruvida ett

arbetsgivare- och arbetstagareförhållande i annan mening än uppbördsförordningens

är för handen men där det framstått som naturligt och lämpligt

med avdragsskyldighet. Häremot kan icke riktas berättigade anmärkningar.

Uppbördsbestämmelserna bör, för att syftet med källskattereformen skall

uppnås, kunna, inom ramen för det allmänna stadgandet i 46 §, genom bindande

förklaringar av centrala uppbördsnämnden anpassas efter de faktiskt

föreliggande förhållandena. Det må tilläggas, att nämnden självfallet även

äger medge, när speciella förhållanden påkallar detta, att skatteavdrag ej

skall göras i fall då någon som helst tvekan icke råder om att enligt annan

lagstiftning fråga är om arbetsgivare och arbetstagare.

För att undanröja tvekan om uppbördsbestämmelsernas innebörd och

centrala uppbördsnämndens befogenheter i förevarande hänseende synes en

viss omredigering av de i anvisningarna till 46 § gällande förordning lämnade

föreskrifterna böra göras, innan dessa överföres till den nya förordningen.

De sakkunniga har föreslagit, att skatt, som inbetalas å annan tid än under

uppbördstermin, skall vid beräkning av vanlig restitutionsränta anses

erlagd under närmast följande uppbördstermin. Förslaget har motiverats

med att uppgift saknas om den faktiska betalningsdagen och att därför någon

tidsanknytning på annat sätt måste givas.

s. 471 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

471

Riksräkenskapsverket har i anslutning härtill påpekat, att eftersom en

skatteinbetalning antecknades å kreditkortet först efter den uppbördstermin,

under vilken skatten förfallit till betalning, länsstyrelsen stundom ej

heller i anslutning till närmast följande uppbördstermin finge tillgång till

uppgift om inbetalningen, nämligen om denna termin i tiden låge före förfallotermincn.

Riksräkenskapsverkets påpekande synes böra medföra, att det föreslagna

stadgandet så utformas att, därest skatt betalts före uppbördstermin då

skatten förfallit till betalning, avgörande för ränteberäkningen blir nämnda

uppbördstermin.

De i 91 § 1 inom. gällande uppbördsförordning intagna bestämmelserna

om efterkrav av skatt i vissa fall synes böra i vissa hänseenden ändras. Förutom

av de sakkunniga förordad omredigering synes påkallat med ett tilllägg

av innebörd att om skattskyldig gottskrivits preliminär skatt med för

högt belopp och till följd därav skatt felaktigt restituerats, skattskyldigs

återbetalningsskyldighet skall göras gällande inom viss begränsad tid. Jag

förordar vidare ett stadgande av innebörd att skattskyldig skall vara fri från

sådan betalningsskyldighet, som avses i nyssnämnda paragraf, därest krav

icke delgives honom inom fyra år efter utgången av det uppbördsår, under

vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felaktigt blivit gottskriven,

samt beslut angående vederbörandes betalningsskyldighet är meddelat inom

två år efter det kravet hos honom anställdes.

Bestämmelserna i 91 § 1 mom. uppbördsförordningen motsvaras av 92 §

I mom. i de sakkunnigas förslag och av 70 § 1 mom. i det förslag, som jag

förordar att riksdagen skall underställas. Det av de sakkunniga i 92 § 2 mom.

av deras författningsförslag upptagna stadgandet, vilket i departementsförslaget

återfinnes under 70 § 2 inom., bör kompletteras med en bestämmelse

om befogenhet för länsstyrelse att fastställa återbetalningsskyldighet i fall

då preliminär skatt gottskrivits skattskyldig med för högt belopp.

Till de sakkunniga har överlämnats eu till Kungl. Maj :t inkommen, den

II december 1946 dagtecknad skrivelse från Svenska arbetsgivareföreningen.

I skrivelsen har föreningen hemställt om sådan ändring av uppbördsförordningen,

att därav klart framginge, att den, som icke åtnöjdes med av

länsstyrelse meddelat beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig

för arbetstagares skatt, medgåves rätt att däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Tillika borde föreskrivas, att talan över kammarrättens utslag i

dylika ärenden skulle få fullföljas hos Kungl. Maj :t. I skrivelsen framhålles,

att det enligt gällande bestämmelser ankomme på länsstyrelserna att

såsom högsta instans avgöra, huruvida arbetstagarens skatt skulle uttagas

hos arbetsgivaren. Ofta komme arbetsgivarens regressrätt mot arbetstagaren

att visa sig vara värdelös, helst som kravet mot arbetsgivaren i regel

torde bli framställt jämförelsevis lång tid efter det att skatteavdraget förmenades

ha bort ske. Länsstyrelsernas beslut komme i dylika fall i realiteten

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att innebära åläggande för arbetsgivarna att i sista hand betala arbetstagarnas

skatter och dessa beslut torde icke sällan innebära betalningsålägganden

till mycket betydande belopp. Vidare framhålles i skrivelsen, att beslutets

ekonomiska verkningar för arbetsgivarna bleve desamma vare sig fråga vore

om preliminär eller kvarstående skatt. I skrivelsen anfördes vidare:

Länsstyrelsens beslutanderätt i förevarande ärenden torde komma att utövas

av landskamreraren eller vederbörande länsassessor. Dessa befattningshavare

skulle således var och en inom sitt län i sista instans meddela beslut

om åläggande av ekonomiska prestationer i en omfattning, som hittills saknat

motstycke inom den svenska förvaltningen, och detta i ärenden av ofta

svårbedömd natur. Att detta icke ur rättssäkerhetssynpunkt vore tillfredsställande

torde ligga i öppen dag.

Om ovanberörda lagtolkning skulle godkännas, torde detta föranleda, att

arbetsgivarna i förekommande fält för vinnande av rättelse komme att anlita

det enda rättsmedel som under ovannämnda förutsättning synes stå

till buds, nämligen att efter stämning till allmän domstol söka återvinning

av belopp, som de anse sig qrättmätigt hava av länsstyrelsen ålagts utgiva.

Allenast genom anställande av dylika återvinningsprocesser skulle erforderliga

vägledande prejudikat å detta rättsområde stå att vinna. För arbetsgivarna

bleve emellertid anlitandet av detta rättsmedel förenat med omgång

och besvär, även om deras organisationer därvid komme att utöva en rådgivande

verksamhet. Ur det allmännas synpunkt vore det ock ägnat att väcka

betänkligheter att belasta de allmänna domstolarna med ett större eller

mindre antal mål av denna art, vilka lämpligen synas böra falla under skattedomstolarnas

domvärjo.

De sakkunniga har i anledning av arbetsgivareföreningens skrivelse erinrat

om 1944 års uppbördsberednings uttalande (SOU 1945: 27 s. 302), att

rätt till besvär över länsstyrelsens beslut i bl. a. ärenden rörande verkställande

av skatteavdrag icke syntes vara erforderlig med hänsyn till arten av

ifrågavarande ärenden och till behovet att snabbt erhålla ett slutligt avgörande.

Vidare har de sakkunniga framhållit, att under den tid, som tilländalupit

sedan arbetsgivareföreningens skrivelse ingavs till Kungl. Maj :t, utvecklingen

givit vid handen att de i skrivelsen uttalade farhågorna icke besannats.

Några olägenheter av den art eller den omfattning, som befarats, hade

icke kommit i dagen. Härtill kunde fogas, att den verksamhet, som centrala

uppbördsnämnden bedrivit, varit ägnad att skapa likformighet och reda

inom ifrågavarande förvaltningsområde. Genom sin befogenhet att meddela

bindande förklaring beträffande frågor om verkställande av skatteavdrag

hade nämnden kunnat verka i detta syfte. De sakkunniga kunde därför icke

finna att behov förelåge av besvärsrätt. över länsstyrelsens beslut.

Kammarrätten har i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna remissyttrande

framhållit, att regeringsrätten genom utslag den 15 februari 1952

fastslagit, att klagan finge föras mot länsstyrelses beslut i fråga om arbetsgivares

ansvarighet för arbetstagares skatt. I motsats till vad de sakkunniga

förmenat förelåge således besvärsrätt enligt gällande bestämmelser.

Med hänsyn till kravet på rättssäkerhet borde besvärsrätten enligt kammarrättens

bestämda mening bibehållas. Vid sådant förhållande syntes det kammarrätten

jämväl uppenbart, att föreskrift icke borde, såsom föreslagits,

s. 473 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

473

införas därom, att centrala uppbördsnämnden skulle äga meddela bindande

förklaring i frågor om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

För egen del får jag i denna fråga anföra följande.

Arbetsgivare är ansvarig för arbetstagares skatt dels om han utan skälig

anledning underlåter att vederbörligen verkställa skatteavdrag, dels ock om

han underlåter att i föreskriven ordning- inbetala genom sådant avdrag innehållen

skatt. Uppkommer fråga om ansvarighet för ej innehållen skatt skall

först prövas, huruvida skatteavdrag skolat verkställas — härom äger centrala

uppbördsnämnden meddela bindande förklaring — och, om så är förhållandet,

huruvida arbetsgivaren »utan skälig anledning» underlåtit att

göra avdraget. Anses även sistnämnda villkor uppfyllt, skall det skattebelopp,

som bort innehållas, fastställas till sin storlek, varefter det kan uttagas

hos arbetsgivaren. Erlägger arbetsgivaren nämnda skattebelopp, äger han

söka det åter av arbetstagaren.

Såsom kammarrätten framhållit, har regeringsrätten i ett utslag den 15

februari 1952 förklarat att stadgandet d 108 § gällande uppbördsförordning,

att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande verkställande av

skatteavdrag, ej kan anses tillämpligt där fråga är om arbetsgivares ansvarighet

för arbetstagares skatt.

Med hänsyn till de mången gång stora skattebelopp ansvanighetsfrågan

kan gälla ävensom, vid underlåtenhet att verkställa skatteavdrag, den risk

arbetsgivaren löper att icke kunna av vederbörande arbetstagare återbekomma

till statsverket utgivna skattebelopp, torde någon begränsning av besvärsrätten

icke böra införas för fall varom bär är fråga. Till följd härav

bör ej heller befogenhet tilldelas centrala uppbördsnämnden att meddela

bindande förklaring beträffande frågor om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares

skatt. Jag förordar med andra ord att nu gällande bestämmelser

bibehålies.

Enligt gällande bestämmelser får skatt icke uttagas senare än fem år

efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd

debitering skolat erläggas. Tvekan har uppkommit om innebörden av denna

bestämmelse, när fråga är om skattskyldig i konkurs. Enligt min mening

bör bestämmelsen tolkas så att det avgörande skall vara huruvida kronans

framställning om den skattskyldiges försättande i konkurs gjorts, respektive

— därest den skattskyldige på annans ansökan försatts i konkurs —

kronans fordran bevakats i konkursen inom angiven tid av fem år. För att

undanröja all tvekan härutinnan, synes bestämmelsen böra så omformuleras

att åtgärder för uttagande av skatt icke må vidtagas senare än fem

år etter utgången av det ifrågavarande uppbördsåret. Med åtgärder skall då

i konkursfallet avses framställning om försättande i konkurs respektive

bevakning i sådan.

Såsom övergångsbestämmelse torde böra gälla, att de nya reglerna i princip

skall träda i kraft den 1 januari 1954. Emellertid bör äldre bestämmel
-

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ser rörande uppbörd av skatt gälla beträffande preliminär skatt avseende

inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i tidigare sammanhang

omnämnda annuiteter samt tillkommande skatt, som skall inbetalas

under uppbördsterminen i januari 1954. Detta innebär bl. a., att de nya

bestämmelserna om skyldighet för arbetsgivare att vid återställande av arbetstagares

debetsedel förse denna med intyg om innehållen skatt m. m. icke

har avseende å debetsedlarna rörande preliminär skatt för år 1953.

Med sålunda utformade övergångsbestämmelser blir de nya bestämmelserna

om uppbörd tillämpliga å kvarstående skatt, som debiteras under

innevarande år men förfaller till betalning under år 1954. Detta innebär

bl. a. att arbetsgivares inbetalning av nyssnämnda kvarstående skatt och av

preliminär skatt för år 1954 skall verkställas enligt samma bestämmelser.

Öretal skall i princip icke debiteras efter den 1 januari 1954. Ett särskilt

problem föreligger med hänsyn till debitering av tillkommande skatt;

sådan skall debiteras efter samma grunder som gällt för debiteringen av

motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogsvårdsavgifter. Har den

slutliga skatten etc. debiterats med öretal, synes lämpligen kunna förfaras

så att, sedan utskylderna enligt den höjda taxeringen blivit uträknade till

belopp i kronor och ören, den tillkommande skatten framräknas genom att

från sistnämnda belopp avdraga de tidigare i öretal uträknade utskylderna,

varefter de i den tillkommande skatten ingående delbeloppen avrundas till

helt krontal enligt de föreslagna nya reglerna.

Ytterligare må framhållas, att i 86 § och 100 § 1 mom. taxeringsförordningen

de ändringarna synes böra vidtagas, att vad där säges om anteckning

och införing i linkomstlängd av ortsavdrag utgår. Därigenom beredes

möjlighet för Kungl. Maj :t att föreskriva gemensam inkomst- och debiteringslängd,

varom förslag väckts av de sakkunniga. Detta förslag, som åsyftar

att möjliggöra en förenklad arbetsrutin, måste ytterligare övervägas innan

slutlig ställning kan tagas till detsamma. Skulle förslaget visa sig icke

gå att genomföra, bör ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning

föreskriva anteckning av ortsavdrag i inkomstlängden.

Slutligen får jag framhålla, att åtskilliga ändringar, för vilka jag i det

föregående icke lämnat någon närmare redogörelse, ansetts böra vidtagas i

det av de sakkunniga framlagda förslaget till ny uppbördsförordning. Dessa

ändringar är i huvudsak av teknisk eller redaktionell natur och framgår av

de författningsförslag, som jag förordar att riksdagen underställes.

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

475

XXI. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) uppbördsförordning;

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen

den 6 juni 1952 (nr ill) med bestämmelser

om begränsning i vissa fall av preliminär skatt;

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

i) förordning angående ändring i förordningen den 26

juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

5) förordning angående ändring i förordningen den 26

juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.

förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober

1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för

den som icke tillhör svenska kyrkan;

8) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen

den 28 juni 1946 (nr 324-) om skogsvårdsavgift;

9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

. 10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr

251) om kommunalstyrelse på landet;

11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad;

12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr

337) om kommunalstyrelse i Stockholm;

13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni

1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni

1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr

349) om landsting;

16) förordning angående ändring i förordningen den 31

december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel;

17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den

1 juni 1951 (nr 568) angående provisorisk skatteersättning

i anledning av ortsavdragsreformen;

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

18) förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen

den 17 december 194-8 (nr 766) angående taxering

och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik

indelning, m. m.;

19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen

den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare

att anmäla arbetsanställning;

20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om

folkpensionering;

21) förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6

förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete; samt

22) förordning om särskild sjömansskatt;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att, därest synnerliga

skäl föreligga, efter framställning förordna om återbetalning,

helt eller delvis, av avgift, som erlagts på grund av

bestämmelserna i 62 § uppbördsförordningen den 31 december

1945, samt om befrielse, helt eller delvis, av restavgift,

som påförts på grund av bestämmelserna i sistnämnda förordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Fjellander.

s. 477 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 477

Innehållsförteckning.

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2

Författningstext................................................ 5

I. Inledning................................................... gg

II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den allmänna uppbörden

................................................. 72

Gällande bestämmelser in. m................................... 73

De sakkunniga................................................ 77

Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden

förenklat taxerings- och debiteringsförfarande........... 80

Remissyttrandena.............................................. 37

Departementschefen............................................ 91

III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning av de olika

skatteslagen, m. m.............................................. gg

Gällande bestämmelser......................................... g§

Tidigare förslag............................................... 1qq

De sakkunniga............................................... Iqq,

Remissyttrandena.............................................. 107

Departementschefen............................................ H2

IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m..................... 119

Gällande bestämmelser......................................... 119

De sakkunniga............................................. 12i

Remissyttrandena.............................................. 127

Departementschefen............................................. 131

V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av olika slag 136

Gällande bestämmelser m. m.................................... 13g

Tidigare förslag m. m.......................................... 140

De sakkunniga................................................ 141

Remissyttrandena.............................................. 159

Departementschefen............................................ 171

VI. Debitering av skatt utan öretal................................... 182

Gällande bestämmelser m. m.................................... 182

De sakkunniga.............................................. 184

Remissyttrandena.............................................. 187

Departementschefen............................................ 187

VII. Jämkning av preliminär skatt................................... 187

Gällande bestämmelser in. m.................................... 187

De sakkunniga............................................... Igg

Remissyttrandena.............................................. igg

Departementschefen............................................ 198

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

VIII. Skatteavdrag................................................... 200’

Gällande bestämmelser m. m.................................... 200

Tidigare förslag............................................... 201

1950 års proposition........................................... 203

De sakkunniga................................................ 203

Remissyttrandena.............................................. 210

Departementschefen............................................ 248

IX. Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt; kontroll av arbetsgivare 257

Gällande bestämmelser m. m.................................... 257

De sakkunniga................................................ 259

Remissyttrandena............................................. 264

Departementschefen............................................ 273

X. Anstånd med inbetalning av skatt................................ 276

Gällande bestämmelser m. m.................................... 276

De sakkunniga................................................ 277

Remissyttrandena.............................................. 281

Departementschefen............................................ 287

XI. Uppbörd och redovisning av skatt................................ 290

Gällande bestämmelser......................................... 290

Tidigare förslag............................................... 293

1950 års proposition........................................... 294

De sakkunniga................................................ 295

Remissyttrandena.............................................. 307

Departementschefen............................................ 318

XII. Indrivning av skatt............................................ 324

Gällande bestämmelser......................................... 325

Tidigare förslag m. m.......................................... 327

De sakkunniga............................................ 331

Remissyttrandena.............................................. 339

Departementschefen............................................ 348

XIII. Restitution av skatt............................................. 353

Gällande bestämmelser......................................... 354

De sakkunniga................................................ 355

Remissyttrandena.............................................. 357

Departementschefen............................................ 359

XIV. Straffbestämmelser m. m......................................... 363

Gällande bestämmelser m. m.................................... 363

De sakkunniga................................................ 364

Remissyttrandena.............................................. 368

Departementspromemorian...................................... 373

Remissyttrandena.............................................. 376

Departementschefen............................................ 386

XV. Skattebefrielse för dödsbo........................................ 388

Gällande bestämmelser......................................... 388

De sakkunniga................................................ 389

Remissyttrandena.............................................. 390

Departementschefen........................ 390

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 479

XVI. Sekretessbestämmelser........................................... 394

Gällande bestämmelser m. m.................................... 394

De sakkunniga................................................ 395

Remissyttrandena.............................................. 397

Departementschefen............................................ 399,

XVII. Arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsanslällning................ 400

Gällande bestämmelser in. m.................................... 400

De sakkunniga................................................ 406

Remissyttrandena.............................................. 497

Departementschefen............................................ 499

XVIII. Uppbörd av skatt för sjömän, m. m.............................. 444

Sjömansskatteutredningens förslag............................... 444

Remissyttrandena över sjömansskatteutredningens förslag......... 416

Promemorian angående sjömännens beskattning.................. 427

Remissyttrandena över promemorian............................ 444

Departementschefen............................................ 454

XIX. Om utbetalning av kommunernas skattemedel....................... 462

Inledning..................................................... 463

Promemorian.................................................. 463

Remissyttrandena.............................................. 455

Departementschefen............................................ 467

XX. Särskilda frågor............................................... 46g

XXL Departementschefens hemställan.................................. 475.

527238. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (2)

  1. Hans-Heinrich Vogel, Om den kommunala beskattningsrätten, FT 1993 nr 1–2 s. 59, på s. 75 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Bertil Adèll, Mannamån mot borgenärer contra upp-bördsförseelse, SvJT 1967 s. 273, på s. 277 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. KU 1953:22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22 s. 3 i texten
  2. Rskr. 1953:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i i uppbördsförförfarandet m. in., såvitt propositionen hänvis s. 1 i texten
  3. Rskr. 1953:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse i stad, m. m. s. 15 i texten
  4. BevU 1953:42 Betänkande i anledning av väckta motioner om ökad rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper, m. m. s. 18 i texten
  5. BevU 1953:33 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillning s. 1 i texten

Visa alla 7

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1993 s. 59 Hans-Heinrich Vogel, Om den kommunala beskattningsrätten s. 75 i texten
  2. SvJT 1967 s. 273 Bertil Adèll, Mannamån mot borgenärer contra upp-bördsförseelse s. 277 i texten